1943. Andra kammaren. Nr 17 (Riksdagens protokoll 1943:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 17.

Lördagen den 15 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Föredrog-os var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 237, angående förvärv för statens vattenfallsverks
räkning av viss vattenrätt i Skellefte älv;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 244, angående anslag till väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo;

till statsutskottet propositionen, nr 245, angående anslag till uppförande av
byggnader för järn- och metallforskning, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 246, angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 247, angående bemyndigande att
förordna örn uttagande av viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 250, angående skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.; och
nr 251, angående ytterligare utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 252, med förslag till lag örn
villkorlig frigivning m. m.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande pa bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till första särskilda utskottet motionen nr 374 av herr Hedlund i Östersund
m. fl.; samt

till andra särskilda utskottet motionen nr 375 av herr Janson i Frändesta.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 249, med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning
i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering
\

nr 253, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober
1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreg[ering
]

nr 254, angående anslag till det civila luftskyddet för budgetåret 1943/44;
nr 255, angående anslag för budgetåret 1943/44 till kommunala och enklida
anstalter för yrkesundervisning m. m.;

Andra hammarens protokoll 191^8. Nr 17• 1

Nr 17.

Lördagen den 15 maj 1943.

nr 256, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen
den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff
;

nr 259, angående lokaler för vissa vägförvaltningar m. m.;
nr 261, angående anslag för förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken,
svenskt fotografiskt papper och film, m. m.; och

nr 262, angående medgivande att låta Svenska sällskapet för räddning av
skeppsbrutne övertaga verksamheten vid lotsverkets livräddningsstationer på
Gotland.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hagberg i Malmö, som anförde: Herr talman! Det på frivillighetens
grund uppbyggda hemvärnet har med sin anslutning från skilda medborgargrupper
på kort tid vuxit ut till en svensk folkrörelse av anmärkningsvärd omfattning.
Hemvärnets militära betydelse har, allteftersom utbildningen fortskridit,
starkt ökat, och det utgör nu enligt omdömet på sakkunnigt håll en betydelsefull
del av vår försvarsberedskap.

Som känt ha hemvärnsmännen att i väsentlig omfattning själva eller genom
lokala, icke statliga organisationer sörja för sin utrustning i vad densamma
icke avser vapen eller uniform. Den nyligen påbjudna regleringen av sko- och
lädermarknaden har skapat en viss oro inom hemvärnets led. Det har nämligen
ännu ej tillkännagivits, örn hemvärnsmännen, vilka på grund av sin tjänst måste
se sina grövre skolon slitas relativt hårt, skola erhålla en extratilldelning av
halvsulningar eller möjligheter att inköpa skodon för tjänsten. Under sådana
förhållanden är det förklarligt, örn de motse den närmaste tiden med bekymmer,
eftersom en alltför hastig förbrukning av den tilldelade standardransonen måste
utsätta dem för allvarliga svårigheter längre fram.

Givetvis måste det icke minst ur försvarets synpunkt vara att beklaga, örn
skoransoneringen skulle som en indirekt följd få ett minskat deltagande från
hemvärnsmännens sida i de oundgängliga övningarna. Eventuellt kan räknas med
även minskad anslutning till rörelsen.

Under sådana förhållanden får jag hemställa örn kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för folkhushållnings departementet framställa följande
fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat det bekymmersamma läge, vari hemvärnsmännen,
vilka själva hålla sig med skodon för tjänsten, och hemvärnets
övningsmöjligheter kommit genom den införda skoransoneringen, samt är herr
statsrådet i tillfälle meddela, huruvida åtgärder komma att vidtagas för att
kompensera hemvärnsmännen för den särskilt starka förslitning av deras privata
skodon, som måste följa på grund av hemvärnstjänsten?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes :

konstitutionsutskottets memorial, nr 8, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för de högre kommunala skolorna;

Lördagen den 15 maj 1943.

Nr 17.

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till tekniska läroverket m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

105, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1943/44 till örn- och nybyggnadsarbeten vid
nomadskolorna jämte en i ämnet väckt motion;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till nybyggnad för högre allmänna läroverket i Haparanda
m. m.;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1943/44 till Socialstyrelsen: Avlöningar
till personal för verksamheten i allmänhet jämte i ämnet väckta motioner; nr

108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understödjande
av dispensärverksamhet;

nr 109, i anledning av väckt motion angående utredning örn inrättande av
ett centralt statligt informationsinstitut i sociala frågor;

nr lil, i anledning av väckta motioner angående lektorn G. Montelins placering
i löneklass;

nr 112, i anledning av väckt motion om vissa dövstumprästers löneförhållanden
;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra tättbebyggda
samhällen m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
statens sakrevision;

bevillningsutskottets betänkande, nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar;

sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till skattestrafflag, m. m., dels
ock en i ämnet väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av väckt motion örn pension åt förre kontorsskrivaren G.
A. Lindahl; och

nr 53, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn årligt
understöd åt förra städerskan vid riksdagshuset Anna Serafia Jonsson,
född Persson;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning mot den antisemitiska
propagandan;

nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen; och

nr 37, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa
kyrkliga högtidsdagar, dels ock i ämnet väckta motioner;

Nr 17.

Lördagen den 15 maj 1943.

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion om vidgad möjlighet för arbetsgivare att
överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare;

nr 26, i anledning av väckt motion om utredning rörande förekomsten av
alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete m. m.; och

nr 27, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen örn krigsskadeersättning; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, såvitt angår jordbruksärenden; nr

32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation av
statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade bestämmelser
rörande fridlysning av björn och lo jämte i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av väckt motion angående främjande av nyodlingsverksamhet
och samhällsbildning inom Norrbotten;

nr 35, i anledning av väckt motion angående utredning örn de norrländska
ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser;
nr 36, i anledning av väckt motion angående förbud mot export av hästar;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom;

nr 38, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn att
avgiftsfritt utarrendera myrslåttern under domänverkets förvaltning åt mindre
jordbrukare;

nr 39, i anledning av väckt motion angående utredning om ökat statligt stöd
för myrutdikning;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stöd
för de renskötande lapparna m. m.; och

nr 41, i anledning av väckt motion angående viss ändring i kungörelsen angående
frivilligt bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckt motion angående vidtagande av åtgärder för en
effektiviserad yrkesvägledning för ungdom; och

nr 7, i anledning av väckt motion angående åstadkommande av bättre vägledning
för den studerande ungdomen vid dess val av levnadsbana;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av
motion angående avveckling av systemet med riksarbetarna i skogsbruket; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion örn viss ändring i kungörelsen angående
utlännings vistelse i vissa delar av riket; och

nr 12, i anledning av väckt motion örn utredning angående åtgärder för införande
av deltidstjänst.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Lördagen den 15 maj 1943.

Nr 17.

från bankoutskottet:

nr 212, i anledning av väckt motion örn tilläggspension at vissa förutvarande
arbetare vid telegrafverket, m. m.; .

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minskning av den
för riksdagen avsedda upplagan av kommitté- och sakkunnigbctänkanden; och
nr 214, angående användande av riksbankens vinst för år 1942; samt

från första lagutskottet:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1943/44 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garnisonspastoms
i Boden avlöningsförmåner m. m.; _ o .

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning tran
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;

nr 205, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående åtgärder mot
homosexualitetens samhällsfarliga yttringar m. m.; och

nr 206, i anledning av väckta motioner örn en revision av varumärkes- och
firmalagstiftningen.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 199, angående avfattningen av sådana Kungl. Maj:ts propositioner, som
avse ändringar i gällande författningsbestämmelser;

nr 200, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.; och
nr 201, angående utredning örn en förstärkning av akademisk forskning och
undervisning rörande samtida svenska samhällsförhållanden.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Hedlund i Östersund, nr 376, i anledning ,av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 252, med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. möllerr
Fröderberg m. fl., nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
223, med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

herr Lindmark m. fl., nr 378, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 223;

herr Lindmark, nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 224, angående
den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor;
och

herr Larsson i Hede m. fl., nr 380, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 224.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 17.

Tisdagen den 18 maj 1943.

Tisdagen den 18 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 11, den 12 och den 15 innevarande maj.

§ 2.

• Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

interpellation.

T. f. chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist, som anförde:
Herr talman ! Med kammarens tillstånd bär herr Skoglund i Doverstorp till
chefen för justitiedepartementet framställt förfrågan, huruvida han ärnade
igångsätta utredning rörande hemskillnads- och äktenskapsskillnadsinstituten.

Till svar härpå får jag i egenskap av tillförordnad departementschef anföra
följande.

Enligt äldre giftermålsbalken kunde domstol döma till skillnad i äktenskap
endast örn ena maken blivit livstidsfånge eller grovt förbrutit sig mot den
andra eller blivit obotligt sinnessjuk, eller också örn mannen av ondska och
ovilja övergivit sin hustru och rest utomlands samt hustrun därför ville skiljas.
Dessutom ägde Kungl. Majit i särskilda fall dispensvis meddela tillstånd till
äktenskapsskillnad. Utvecklingen medförde emellertid ett kringgående av lagen,
varvid bestämmelsen örn mannens övergivande av hustrun i strid mot dess
ursprungliga mening av åtskilliga domstolar tolkades så, att bevisning endast
fordrades örn att mannen rest utomlands och att han själv medgav anledningen
härtill vara ondska och ovilja. Härigenom kunde i själva verket äktenskapsskillnad
vinnas, så snart makarna önskade det. Dispensvägen anlitades även i
ganska många fall.

Dessa regler ersattes år 1915 med nu gällande bestämmelser örn hemskillnad
och äktenskapsskillnad. Även enligt nuvarande rätt kan skilsmässa vinnas, örn
ena maken gjort sig skyldig till svår förseelse mot den andra och i ett flertal
andra speciella fall. Den vanligaste skillnadsgrunden är emellertid makarnas
samstämmiga önskan. Örn makarna äro ense örn att de på grund av djup och
varaktig söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden, äga de hos rätten utverka
dom på sammanlevnadens hävande, hemskillnad. Vill endast endera maken
skiljas^ på grund av att söndring inträtt, är han berättigad att erhålla hemskillnad,
såvida ej med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter
ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden. I
sistnämnda fall skall domstolen alltså pröva förutsättningarna för skillnaden.
Innan domstolen upptager en ansökan från båda makarna, måste medling dem
emellan ha företagits av präst eller särskilt utsedd person. Om endast endera
maken sökt hemskillnad, skall åtminstone försök till medling göras. Medlaren
äger kalla makarna att sammankomma inför sig. Han skall på lämpligt sätt
göra sig underrättad örn anledningen till söndringen och söka förlika makarna.
Sedan hemskillnad vunnits och därefter minst ett år förflutit, utan att makarna
återupptagit sammanlevnaden, äger vardera maken påkalla upplösning av
äktenskapet hos rätten, som då dömer till äktenskapsskillnad. Örn däremot ma -

Tisdagen den 18 maj 1943.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

karna efter hemskillnaden åter flytta samman, förfaller verkan av hemskillnadsdomen.

En utgångspunkt för interpellantens framställning har varit, att antalet
hemskillnader och äktenskapsskillnader starkt ökat under senare tid. Denna
utveckling är emellertid icke ny. X själva verket har antalet skilsmässor befunnit
sig i en oavbruten stegring från mitten av 1800-talet, då antalet ärligen
upplösta äktenskap i genomsnitt uppgick till mindre än 5 på 1,000 giftermål.
Sedan steg motsvarande tal successivt och utgjorde i ungefärliga siffror under
1880-talet 8, under det första årtiondet av 1900-talet 15, under 1910-talet 26,
under 1920-talet 45 och under 1930-talet 56. Även örn dessa tal sålunda utvisa
en betydande stegring efter den nya lagstiftningens genomförande, synes
dock tendensen i stort knappast kunna återföras till den ändrade skilsmässolagstiftningen
utan måste antagas bero på djupare liggande orsaker.

Emellertid har också framhållits, att livsförhållandena just nu, de allra
senaste åren, kunna antagas hava varit särskilt ägnade att öka antalet skilsmässor
genom männens langvariga bortovaro i militärtjänst och de pressande
förhållandena i övrigt. För att närmare belysa detta antagande kan man lämpligen
studera statistiken över hemskillnadsfrekvensen, där ju en utveckling på
kort tid lättare bör kunna iakttagas. Under femårsperioden 1936—40 uppgick
det årliga antalet hemskillnader i genomsnitt till 3,762. För vart och ett av
åren 1939—1942 utgjordes motsvarande tal av respektive 4,051, 3,775, 4,377
och 5,091. Särskilt under det sist förflutna året har ökningen alltså varit avsevärd.
I vad mån denna utveckling hänför sig till de speciella krisförhållandena,
är dock vanskligt att uttala sig om. En annan omständighet, som kan tyda på
allvarliga missförhållanden, är att antalet processer örn äktenskaplig börd visat
en tydlig ökning under de senaste åren. Eftersom det dock därvidlag fortfarande
rör sig örn ett ringa antal, kunna dock inga mera bestämda slutsatser
dragas härav.

Vad än orsaken kan vara till den ständiga ökningen av antalet skilsmässor,
är dock denna utveckling ägnad att framkalla bekymmer. Familjen är den naturliga
formen för individens liv och särskilt för barnens vård och fostran.
I klart medvetande örn de värden, som denna institution medför både för den
enskilde och för samhället, hava statsmakterna under senare år på olika sätt
understött familjebildningen och drivit en familjevårdande socialpolitik. Förvisso
vore det också av den största betydelse, örn man kunde motverka det hot
mot familjeinstitutionen, som en fortskridande stegring av skilsmässofrekvensen
skulle kunna utgöra. o . .

Såsom interpellation berört har denna fråga blivit. föremal lör framställning
från 1941 års allmänna kyrkomöte1. I en motion till detta kyrkomöte påyrkades
utredning om lagstiftningsåtgärder för att förebygga otillräckligt motiverade
skilsmässor m. m. IXyrkolagsutskottet hemställde, att motionen icke
måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd. Kyrkomötet däremot anhöll, att
Kungl. Maj:! ville låta verkställa utredning rörande sådana tillägg och ändringar
i gällande lagstiftning, särskilt nied hänsyn till medlingsförfarandet
och hemskillnadsmstitutet, som kunde vara ägnade att förebygga otillräckligt
motiverade skilsmässor och stärka äktenskapets ställning i folkmedvetandet,
detta såsom förutsättning för bibehållandet av de nuvarande bestämmelserna
för den kyrkliga vigseln, samt framlägga de förslag, som av en sådan utredning
kunde föranledas. o

Denna framställning från kyrkomötet liksom interpellantens fråga utgår
från den uppfattningen, att tendensen till ökad skilsmässofrekvens skulle kunna
motverkas genom ändringar i den nuvarande lagstiftningen. Dock har knappast
från något håll gjorts gällande, att ett mer eller mindre omfattande för -

Nr 17.

Tisdagen den 18 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

bud mot äktenskapsskillnad borde införas. Såväl inom kyrkomötet som i interpellantens
framställning har tvärtom understrukits, att det endast varit fråga
örn att hindra förhastade eller eljest otillräckligt motiverade skilsmässor.

Såsom framgår av min tidigare redogörelse har den nu gällande lagstiftningen
givit makar, som äro ense örn att skiljas, en rätt att få sitt äktenskap
upplöst. Att låta en domstol mot makarnas samstämmiga önskan tvinga dem
att fortsätta äktenskapet synes icke heller vara lämpligt. Örn endast endera
maken vill skiljas, har däremot domstolen enligt nuvarande lag en prövningsrätt,
som dock mera sällan torde begagnas. Interpellanten hävdar, att särskilt
under nuvarande onormala förhållanden det kan finnas anledning att icke utan
vidare låta ena maken genomdriva skilsmässa mot den andres önskan. Jag delar
denna uppfattning och menar alltså, att domstolarna icke böra underlåta
att verkställa den prövning, som lagen här förutsätter. Dock måste det naturligtvis
fordras starka skäl för att tvinga någon att leva kvar i ett äktenskap.

För att hindra makar från att i dessa viktiga frågor träffa förhastade avgöranden
har lagstiftningen påbjudit dels den obligatoriska medlingen och dels
den ettåriga väntetid, som måste förflyta mellan hemskillnaden och äktenskapsskillnaden.

Man kan självfallet i regel icke vänta, att ett medlingsförfarande skall kunna
förhindra skillnad i ett äktenskap, där en allvarlig och djupgående söndring
uppstått. Men just i sådana fall, som det här är fråga örn, nämligen då makarnas
beslut att skiljas grundar sig på ett förhastat avgörande, kan ett förlikningsförsök
av en utomstående person, för vilken båda makarna kunna hysa
förtroende, ej sällan medföra åsyftad verkan. Det föreligger ingen statistik
över resultatet av utförda medlingar, men åtminstone vissa medlare ha kunnat
förlika en avsevärd del av dem som sökt deras bistånd. Förutsättningen för
att medlingsförfarandet skall kunna fylla sin uppgift är emellertid, att det bedrives
på åsyftat sätt och icke får nedsjunka till en tom formalitet. Det kan
tänkas, att medlaren skulle ha en uppgift att fylla även under hemskillnadstiden,
men att göra en fortsatt medling obligatorisk skulle dock möta stora
svårigheter.

Det andra hinder, som den nu gällande lagstiftningen uppställt mot förhastad
upplösning av äktenskap, är den ettåriga hemskillnadstiden. Inom kyrkomötet
har framförts tanken på en förlängning av denna tid till ett och ett
halvt eller två år. Tidslängden är naturligtvis i viss mån godtycklig. Även ett
år är emellertid, en avsevärd betänketid, och jag tvivlar på att någon egentlig
förbättring av tillståndet skulle kunna vinnas genom en sådan förlängning som
nyss angivits.

Inom kyrkomötet har även satts i fråga att förhindra upplösning av äktenskap,
sorn endast varat en kort tid. Härmed har bl. a. avsetts att skapa en motvikt
till det förhållandet, att förhastade skilsmässor förekomma särskilt ofta i
nya äktenskap, innan, makarna hunnit anpassa sig efter sammanlevnadens
krav. Isandra fall, som ej torde vara alltför sällsynta, förhåller det sig emellertid
så, att mycket allvarliga skäl för skilsmässa visa sig föreligga kort efter
ett äktenskaps ingående. Det kan då röra sig örn förhållanden av sådan natur,
att makarna ej gärna vilja yppa dem inför domstol, och att någon bevisning
ej kan förebringas. Med hänsyn härtill synes det knappast möjligt att skilja
mellan sistnämnda fall, där en upplösning av ett nyligen ingånget äktenskap
är val motiverad, och andra, där en minimitid för äktenskapets bestånd skulle
kunna motverka förhastade skilsmässor. För att hemskillnad skall beviljas förutsättes
emellertid alltid, att det skall föreligga en söndring, som verkligen
är av bestående natur. Med hänsyn till de omständigheter, som jag nu berört,

Tisdagen den 18 maj 1943.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

synes det knappast böra krävas en viss tids äktenskap, innan hemskillnad be V1Icke

heller eljest kan jag för närvarande se någon lämplig och framkomlig
väg att genom ändring av de nuvarande lagbestämmelserna motverka tendensen
till ökning av antalet skilsmässor. Jag är alitsa icke beredd^ att igångsätta
en sådan utredning, som interpellanten avsett. Man bör också — såsom
interpellanten själv framhållit — undvika att överskatta lagstiftningens möjtligheter
att inverka på dessa förhallanden. Jag framhöll redan inledningsvis,
att den utveckling, som hittills ägt rum, i stort sett icke kan antagas ha berott
på skilsmässolagstiftningens gestaltning utan snarare framträtt i strid mot
lagens ursprungliga innebörd. De djupare liggande faktorer, som orsakat den
hittillsvarande utvecklingen, behöva dock icke alltid verka i samma riktning.
En socialpolitik, som särskilt tager sikte på familjens behov, kan utöva ett
gynnsamt inflytande, och man får hoppas, att den starka livsvilja hos vart
folk och den ökade värdesättning av familj och barn, som tydligt givit sig
tillkänna under de senaste åren, skola visa sig mäktiga att motverka de upplösande
tendenserna.

Härefter yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få tacka för statsrådets
svar. Det ger uttryck åt förståelse för det allvarliga samhällsspörsmål,
som ett avsevärt ökat antal skilsmässor utgör, men tyvärr slutade det med att
statsrådet avböjde verkställandet av den utredning, som kyrkomötet begärt i
f råg''UU

I min interpellation framhöll jag, att antalet hemskillnader från 1940
1941 ökat med 600 och 1941 utgjorde 4,377, vilket är nära nog en tredubbling
mot medeltalet för åren 1921—25. Nu meddelar statsrådet i sitt svar, att antalet
hemskillnader för året 1942 är 5,091, vilket betyder en ytterligare ökning
av 714. Den utveckling som dessa siffror belysa är, såsom statsrådet själv
anfört, ägnad att framkalla allvarliga bekymmer, icke minst mot bakgrunden
av statsmakternas intresse för familjebildning och deras strävan att pa olika
områden understödja denna. Härom gjorde statsrådet själv ett uttalande sorn
fäste mig vid: »Förvisso vore det också av största intresse, örn man kunde motverka
det hot mot familjeinstitutionen, som en fortskridande stegring av skilsmässofrekvensen
skulle kunna utgöra.» Detta uttalande sammanfaller nära
med vad som yttrades under överläggningarna vid kyrkomötet.

Statsrådet Bergquist övergick sedan till en mycket ingående diskussion av
möjligheterna att genom ändrad lagstiftning uppnå resultat i önskvärd riktning.
Hans resonemang utmynnade i ett antagande, att man på, lagstiftningens
väg knappast kunde uppnå någon ändring. Eftersom det enligt min mening
dock torde stå åtskilligt att vinna genom praktiskt betonade åtgärder, som mahända
äro föga juridiskt vittutseende, skall jag tillåta mig att framföra några
synpunkter beträffande avigsidorna i vårt nuvarande skilsmässoförfarande.

Vid tillkomsten av de nuvarande lagreglerna menade man, att hemskillnadsåret
skulle ha den uppgiften att förmå makarna till eftertanke, samt att denna
eftertanke ofta skulle kunna leda till att makarna fortsatte sitt äktenskap. Det
torde vara obestridligt, att hemskillnaden i allmänhet ej bär fått denna betydelse,
utan att när hemskillnaden väl erhållits blir faktiskt också skillnaden
mellan makarna definitiv. Det synes därför värt att undersöka, huruvida ej
antingen hemskillnadsinstitutet eller också någon annan del av skillnadsförfarandet
kunde förstärkas, så att den avsedda verkan ernåddes, nämligen att
hindra makarna från förhastade beslut.

Nr 17.

Tisdagen den 18 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Ehuru jag ej anser uteslutet, att även reglerna för själva hemskillnaden
skulle kunna något jämkas i önskad riktning, tiar jag härvid närmast trott den
rätta uivägen vara att förstärka medlingsförfarandet. Det måste erkännas, att
medlingen ej alltid tagits pa rätt sätt. Ofta har den blivit en ren formsak utan
djupare mening. Å andra sidan är det riktigt, som statsrådet uttalat, att vissa
medlare kunnat förlika en avsevärd del av dem som sökt deras bistånd. Just
detta visar emellertid, att pa denna väg värdefulla resultat kunna ernås. Medlarna
borde bli medvetna örn sin egen makt. De borde ej känna sig skyldiga
att avsluta medlingen vid makarnas första besök utan anmana makarna att
tänka på saken och komma igen först efter en viss kortare tid. Dylika uppmaningar
ske visserligen ofta redan nu och kunna även åstadkomma förlikning.
En medlare som låter medlingen bli en verklig medling kan emellertid nu få
erfara, att makarna ga till en annan medlare, som — för att citera ett uttryck
som fällts vid ett visst tillfälle — »ej gör så mångå svårigheter». På denna
punkt yttrade statsrådet: »Förutsättningen för att medlingsförfarandet skall
kunna fylla sin uppgift är emellertid, att det bedrives på åsyftat sätt och icke
får nedsjunka till en toni formalitet.» Ja, detta är just någonting'' som man enligt
min uppfattning borde undersöka. Jag skulle kunna göra till mina några
ord, som yttrades av en av motionärerna vid kyrkomötet, nämligen fru Lutteman.
Hon yttrade följande: »Medlaren får icke, såsom nu ofta är fallet, fungera
som ett slags engångsföreteelse. Vanligtvis är det så, att sedan det viktiga papperet
är undertecknat behandlas saken i fortsättningen som en rent form p.11 angelägenhet.
Det är visst icke alltid så, att båda parterna verkligen tvingas att
infinna sig. Domstolen inbjuder faktiskt härigenom till att behandla frågan
rent mekaniskt, vilket också sker. Det vore i högsta grad önskvärt, att medlmgsinstitutionen
bleve effektivare. Medlaren bör fortsätta att ha kontakt med
makarna även under det kommande prövoåret. Han borde i viss mån likna vad
vi pa andra områden kalla för kuratorer, ehuru de bada begreppen naturligtvis
icke täcka, varandra. Det vore säkert icke ur vägen, örn man holle dörren öppen
ytterligare medling, innan hemskillnadsaret gatt till ända och skilsmässan
ohjit ett faktum. På så sätt. skulle hemskillnadsåret behålla den karaktär av
prövoår, som lagstiftarna vilja giva det.» Så långt fru Lutteman, vilkens yttrande
jag i allt väsentligt kan instämma i.

Det andra hänseende i vilket jag ifrågasätter ändring avser de fall, där endast
den ena maken vill skiljas. Statsrådet anförde, att domstolen i dylika fall
endast mera sällan torde begagna sin prövningsrätt. Det förhåller sig nog
rent av så, att domstolen endast i sällsynta undantagsfall nekar en make skilsmässa,
när den andra maken på det ivrigaste bestrider. Det har gått så
långt, att örn medlare söker att få den make som vill skiljas att avstå därifrån,
svaret ofta blir, att han eller hon har rätt att skiljas. Statsrådet uttalade härvidlag,
att domstolarna icke böra underlåta att verkställa den prövning, som
lagern^ förutsätter. Jag tyckte mig i detta uttalande kunna spåra ett erkännanT\
+ f i^S s^?'' avoaH domstolarna alltför sällan utöva denna prövningsrätt.
Det t örefaller mig då, som örn departementschefen borde kunna vara med örn
någon jämkning av lagen för att göra prövningen till en realitet.

. Lagstiftningens möjligheter att inverka på detta förhållande böra givetvis
icke överskattas. .Här är det emellertid ej bara fråga om att genom lagstiftning
ändra människans allmänna syn. Vad det först och främst gäller är att
hindra makar fran att förhastat göra dumheter och därigenom göra sig själva
och sina barn olyckliga. Det gäller att få makarna att i lugn och ro tänka
igenom saken, innan de begära hemskillnad, som i praktiken ofta är lika
med skillnad. Det ödesdigra, i sådana beslut har jag haft särskilt goda tilllallen
att observera i mitt tidigare arbete i ungdomsfängelsenämnden. Jag bley

Tisdagen den 18 maj 1943.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

av justitieministern för några år sedan insatt såsom ledamot i denna nämnd,
vilken jag sedermera tiar lämnat. Jag Ilar under detta arbete särskilt fäst
mig vid huru illa de s. k. skilsmässobarnen kunde få det i livet. Det förefaller,
som om de hade ett väsentligt sämre stöd att falla tillbaka på, när svårigheter
uppstå, än till och med de s. k. oäkta barnen. Jag har gjort samma iakttagelser
på andra områden av socialt arbete. Det är, herr statsråd^ dessa mina
personliga erfarenheter som i hög grad äro orsaken till mina förfrågningar hos
justitieministern. .....

Jag skulle sätta stort värde på örn t. f. justitieministern, sonlag har tormänen
att känna från andra lagutskottet _säsong en mycket kunnig, uppslagsrik
och socialt intresserad jurist, kunde finna någon framkomlig väg -att söka
påverka rättegångsförfarandet i den riktning, som han själv tjidligen är inne
på, och vidare ville pröva vilka möjligheter som föreligga att förbättra och
fördjupa medlingsförfarandet. Jag tycker, att det. är en alltför
stämning inför ett svårt samhällsont, som präglar sista delen och utgör själva
slutresultatet av statsrådets svar. Det är sant, att man får hoppas, att den
starka livsvilja hos vårt folk och den ökade värdesättning av familj och barn,
som tydligt givit sig till känna under de senaste åren, skola visa sig mäktiga
att motverka de upplösande tendenserna. Men det vore dock helt säkert pakallat
att göra en undersökning och ett övervägande av hur man skulle kunna
förstärka verkningarna av dessa goda krafter med något ^återhållande moment
beträffande skilsmässoförfarandet, som dock intar en så central plats i var
familjelagstiftning.

T. f. chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Jag behöver icke ytterligare utveckla vad jag säde i mitt svar, att jag
delar interpellantens uppfattning att stegringen i skilsmässofrekvensen är av
ondo. Frågan gäller ju icke heller den saken utan huruvida man pa lagstiftningens
väg kan göra något åt saken eller ej. I sitt anförande framhöll nu
herr Skoglund i Doverstorp, att det egentligen var pa tva områden, som man
skulle kunna tänka sig att ingripa genom lagstiftning. Det ena gällde effektivisering
av medlingsförfarandet och det andra att stärka domstolarnas prövningsrätt,
då den ena maken vill lia skillnad men icke den andra.

Jag sade i mitt svar, att jag ansåg medlingsinstitutionen ha stor betydelse,
och att det är angeläget, att medlaren icke betraktar sin uppgift som en ren
formalitet utan försöker vinna parternas förtroende och försöker se, om det
finns några förutsättningar för äktenskapets fortsättande. Man har också, da
det gäller att välja kretsen av dem, som tjänstgöra såsom medlare, försökt
tillgodose dessa synpunkter. I regel är det präster, som tjänstgöra såsom medlare.
Stundom utse vederbörande myndigheter särskilda medlare i äktenskapstvister.
Jag är övertygad om att myndigheterna därvidlag^ verkligen ha lågt
ned mycket stor omsorg på att välja personer, som lia förståelse för denna sin
uppgift. Förutom dessa kategorier av medlare kan även domaren i särskilda,
fall utse viss person till medlare. Då det blir fråga örn att utse medlare under
sådana omständigheter, lägger man nog också ned särskild omsorg på att få
personer, som lia parternas förtroende och som kunna utföra detta mycket ömtåliga
värv på ett tillfredsställande sätt. .

Herr Skoglund i Doverstorp framhöll, att man väl borde kunna tänka sig att
— örn icke direkt ålägga medlare — så dock rekommendera^ dem att icke tala
med parterna blott en gång utan att göra det kanske flera gånger. Omständigheterna
i de olika fallon äro emellertid mycket skiftande. En klok och erfaren
medlare ser nog nästan vid sitt första sammanträffande med parterna, örn det
överhuvud taget finns någon som helst anledning att försöka sträva efter att
hålla ihop äktenskapet. Han kan säkerligen vid första samtalet med parterna

Nr 17.

Tisdagen den IS maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

få klart för sig, om det är meningslöst att göra något och örn det endast skulle
bil en formalitet att upprepa samtalet. Jag vet emellertid, att det finns medlare,
som då de vid första samtalet med parterna få den uppfattningen, att det hela
kanske skulle kunna rättas till, också skjuta på medlingen. De säga åt parterna
att tänka över saken en tid för att sedan komma igen. Jag tror alltså, att
redan med nuvarande lagstiftning kan medlaren i de fall, då det finns anledning
att arbeta för äktenskapets fortsättande, också åstadkomma mycket.

Däremot tror jag icke pa den utväg, som herr Skoglund i Doverstorp anvisade,
nämligen att man skulle se till att medlaren även under hemskillnadstiden
skulle halla kontakt med makarna och tjänstgöra såsom något slags kurator
för dem. Att under hemskillnadstiden uppehålla kontakten med parterna, tala
med dem och försöka få dem att återvända till äktenskapet är nog i allmänhet
ganska utsiktslöst och skulle säkerligen bli en mycket otacksam uppgift för
medlaren. Jag tror alltså, att man bör stanna vid att rekommendera de ämbets-
och tjänstemän, som tjänstgöra såsom medlare, att verkligen försöka bilda
sig en klar uppfattning om det finns anledning att söka förmå parterna att
fortsätta äktenskapet och att, örn de därvid komma till det resultatet, att det
finns anledning härtill, också försöka arbeta för att nå det målet.

Den andra ågården, som herr Skoglund ville rekommendera, var att man
starkare än hittills skulle hos domstolarna på ena eller andra sättet inskärpa
vikten av att de begagna den prövningsrätt, som enligt lag tillkommer dem.
Det är emellertid en mycket ömtålig sak. I mitt svar gav jag uttryck för den
uppfattningen, att domstolarna nog äro mycket försiktiga med att använda den
rätt, som nu tillkommer dem att vägra skilsmässa, då den ena parten bestrider
detta. Jag kan från min egen ganska mångåriga erfarenhet som domare säga,
att det är mycket sällan, som man i en domstol känner sig benägen att motsätta
sig en äktenskapsskillnad, när den ena parten är absolut bestämd på att
äktenskapet skall upphöra. Det skall föreligga särskilda omständigheter, örn
domstol i ett sådant fall skall säga, att vi vägra att döma till skillnad i detta
äktenskapMan får ju komma ihåg, att domstolen tar på sig ett ganska stort
ansvar i sådana fall. Domstolen kan bedöma saken helt felaktigt.

För egen del brukade jag knappast använda denna möjlighet att vägra äktenskapsskillnad
annat än i fall, då parterna hade levat mycket länge tillsammans.
Det händer någon gång, att makar, som kommit upp i 60-årsåldern, vilja
skiljas av någon ganska oväsentlig anledning, och då tyckte jag för min del,
att då kunde man ta risken att säga, att har ni kunnat leva tillsammans i 30
år, kan ni nog också göra det till livets slut. Det är emellertid en mycket svår
och mycket grannlaga uppgift, som domstolarna här lia att fullgöra, och jag
vill icke rekommendera domstolarna att i ökad utsträckning vägra upplösning
av äktenskap, när den ena parten vill skiljas. Det måste bli en prövning i värja
särskilt fall, och det måste starka skäl till för att man skall avvisa en sådan
begäran.

Detta var alltså de två vägar, som herr Skoglund i Doverstorp pekade på.
Jag måste säga, att även vad herr Skoglund anförde visar, som jag sade i mitt
svar, att man nog har mycket små möjligheter att på lagstiftningens väg motverka
den tendens, som föreligger. Men får nog söka sig fram efter andra vägar
örn man vill komma fram till ett bättre sakernas tillstånd.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Interpellanten har i sin interpellation
med rätta betecknat denna fråga som mycket viktig för vårt land och för
vårt folk. Vi äro ju alla överens örn att sammanhållning i hemmet och i äktenskapet
har den allra största betydelse för ett folk, och att lösa seder på

Tisdagen den 18 maj 1943.

Nr 17.

Svar pä interpellation. (Forts.)

detta område straffa sig hårt på de närmast berörda parterna och kanske i än
högre grad på barnen, när sådana finnas. Länge har ju skilsmässoirekvensen
varit beklagligt hög hos vårt folk, och vi fingo också här av herr statsrådet
höra siffror, som i sanning voro skrämmande. Många människor i var tid se
på äktenskapet såsom enbart ett experiment för sammanlevnad, som sedan
utan större svårighet kan upphöra. Man hör ju understundom människor resonera
— jag har hört det själv — när de äro färdiga att träda in i äktenskap,
att »ja, går det icke, så skiljas vi åt, det är icke mer med den saken».

De så kallade krigsvigslarna, som val i första hand avsago att legitimera
förbindelser, när krigstjänstgöring lade hinder i vägen för den vanliga proceduren,
ha onekligen missbrukats. Mångå unga människor ha därigenom lockats
att utan moget övervägande ingå äktenskap, därför att det var sa latt
att få vigsel, och därför att de visste, att det var ungefär lika latt att komma
ifrån varandra igen, om de tröttnade, på sammanlevnaden. Örn nian kunde ta
en statistik över krigsvigslar och skilsmässor, skulle siffrorna säkerligen be kräfta

detta mitt påstående. ,, , , . , ,

Det finns väl ingen förnuftig människa, som vill ''bestrida, att det ledsamt
nog finns många motiverade skilsmässor. När parterna äro absolut omaka och
söndringen mellan dem, som det heter, är djup och varaktig, mäste man ha
ett skilsmässoinstitut för att reglera förhållandet, men därifrån och till att
låta trafiken på skilsmässomarknaden fortgå obehindrat är ett långt steg. r ör
närvarande synes ju respekten för äktenskapet vara på väg att totalt spolieras.
Man byter i vissa kretsar makar ungefär som valsituerade personer byta

k°För kort tid sedan skulle någonstädes i vårt land en chefsbefattning tillsättas.
En av de män, som det därvidlag var fråga om, hade på nu idragavarande
område klart visat sig ha handlat lättvindigt. Han hade gift och
skilt sig örn vartannat i ganska rask takt. Regeringen ansåg emellertid detta
icke vara något hinder för honom att få den befordran, som han eftersträvade,
trots att befattningen krävde mycket starka personliga egenskaper. Det gällde
som sagt en viktig chefssyssla. „ 0

Det är väl ingen, som påyrkar några inhumana metoder pa detta område
eller att skilsmässomöjligheter skulle förhindras, men vägen till skilsmässa
kunde kanske göras något mera törnbeströdd än vad den nu^ är. Nu blir det
oftast endast en affär på papperet med namnunderskrifter från parterna. Vad
författningen säger blir oftast en ren formalitet. En väl honorerad advokat
sköter örn alltsammans, och parterna själva äro skyddade från en hel del av
de obehag, som de annars måste konfronteras med. Det vore icke ur vägen att
i vissa falla ålägga personlig inställelse inför domstol. Jag tror icke, att man
för närvarande ålägger parterna personlig inställelse, men det är möjligt, att
örn sådan vore obligatorisk, skulle åtskilliga fundera ytterligare pa saken
och misstämningen under tiden gå över. En gammal och erfaren domare har
säkerligen större möjligheter att väcka ansvarskänsla och besinning än en förundersökande
ung jurist och kanske i vissa fall också större än vad en ganska
ung och oerfaren prästman har.

Jag kan icke, herr talman, underlåta att beklaga, att kyrkomötets väl motiverade
framställning i denna fråga blivit lagd åsido i justitiedepartementets
rymliga portfölj. Där synas många behjärtade framställningar ha fått evig
vila, framställningar som varit värda ett vida bättre öde. Man har sagt, att
det statsfinansiella läget icke tillåter några utredningar, men det borde väl
icke behöva bli så kostsamt att en liten smula granska denna fråga och ta
litet grundligare på den enligt kyrkomötets önskan. Det bär, herr talman, pa

14 Nr 17. Tisdagen den 18 maj 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

sistone talats mycket om vår andliga beredskap, och man Ilar sagt, att den
är lika betydelsefull som den materiella. Denna fråga tillhör enligt min mening
onekligen vår andliga beredskap.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Sandberg.

Herr Staxäng: Herr talman! Här denna interpellation väcktes, märkte man
granneligen i pressen vilket gensvar den fick långt ute bland de breda lagren.
dag måste tyvärr framhålla, att jag tror, att nu i stället i viss mån en besvikelse
kommer att göra sig gällande, när man får del av statsrådets rätt
negativa svar i denna mycket viktiga samhällsfråga.

Denna fråga är icke blott en skilsmässobarnens sak. Man har, som herr
Skoglund i Doverstorp här framhöll, sett upprörande exempel på hur dessa
barn sa att säga lämnas vind för vag under barndoms- och ungdomstiden av
sina egna föräldrar. Frågan är emellertid också, såsom man tydligt märkte
på de yttranden, som törnmo från kvinnohåll under kyrkomötet, icke minst
en kvinnornas sak. Kvinnorna övergivas ofta vid dessa skilsmässor på det
mest brutala sätt. Visserligen skall man icke bara stämpla den ena parten,
men jag vagar pasta, att icke minst för kvinnorna är det nödvändigt att få
till stånd en skärpning av lagstiftningen, så att man icke skall behöva fortsätta
med det otrygghetstillstånd, i vilket ofta kvinnorna nu måste finna sig.

I likhet med departementschefen och interpellanten är jag fullt medveten
örn den begränsning, som en lagstiftning har på detta område och som den
alltid måste vidkännas. Då de människor bli allt färre och färre i vårt land,
som när^de träda in i äktenskapet fatta detta såsom ett heligt förbund, då är
det också tydligt, att skilsmässornas antal måste ökas. Den saken tycker jag
man mäste, ha klar för sig. Äktenskapet såsom ett oupplösligt förbund för
livet vilar ju — jag vågar uttala det även i denna debatt — på kristen grund.
Vill samhället, att dess individers äktenskap skola bli av bestående art, då
måste också förstahandsuppgiften från samhällets sida bli att medverka till
att samhällsmedlemmarna få en verklig fostran till kristet ansvar. Jag tror,
att detta är förutsättningen för att en lagstiftning på detta område skall
kunna verka effektiv. Jag tror, att jag kan våga påstå — och det gäller icke
blott på detta område — hur ofta själva lagstiftningen har en livgivande
växelverkan med kristendomens grundsanningar. De komplettera varandra.
Jag skulle vilja tillspetsa, saken så, att förr, då man från samhällets sida
strävade efter att fostra individen till kristligt ansvar, kunde man kanske
rent av tolerera en viss svaghet i lagstiftningen, men nu då detta förstnämnda
allt mer och mer börjar försvinna kommer man oundvikligen fram till att
man måste skärpa lagstiftningen, örn det icke skall bli en fullständig upplösning.
Detta stod också klart för 1941 års kyrkomöte. En av vårt lands
mest dugliga biskopar framhöll också då med all rätt, hur en betydelsefull
paragraf i giftermålsbalken rent av kan tolkas och betraktas såsom en rättighet
att få skillnad. Han framhöll vidare, att en felaktig lagstiftning kan
sänka den allmänna, uppfattningen örn äktenskapet, och han vågade till och
med uttala den meningen, att det är detta som har skett.

Nu frågar man sig.: på vilka punkter skall en skärpning av denna lagstiftning
kunna komma till stånd? Jag medger villigt, att den kritik som statsrådet
framförde eller, vi kunna säga hans tvekan inför att skärpa lagstiftningen
på vissa punkter var ganska bärande. Det kan man icke komma ifrån.
Jag kan emellertid icke dela hans uppfattning, då det gäller att göra den
fortsatta medlingen obligatorisk. Jag tror, att vi nödgas gå fram på den

Tisdagen den 18 maj 1943.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

vägen, att medlaren icke blott blir knuten till sitt arbete under en viss tidpunkt
utan även att han bör fortsätta medlingen under hemskillnadstiden.

Vidare vill jag framhålla en sak, som framförts vid kyrkomötet. Skulle man
icke kunna tänka sig det ordnat på samma sätt som i Norge och Danmark, där
man måst förlänga hemskillnadstiden till två ar? Jag tror nämligen, att man
icke kan komma ifrån det faktum, att skall man komma någon vart med en lagstiftning
på detta område måste man göra det svårare för individerna att skiljas.
Hur brutalt det än ibland kan verka i enskilda fall, tror jag dock, att om man
betraktar saken generellt, som vi härvidlag måste göra, nödgas man försvåra
för vederbörande att skiljas, örn man verkligen vill åstadkomma någon effekt.

Sedan har också vid kyrkomötet framförts en annan sak —■ jag vet icke, örn
den berörts förut i debatten — nämligen att man skulle förhindra upplösning
av äktenskap, som varat endast en kort tid, och detta icke minst därför att
det av statistiken framgår, att skilsmässor komma till stand oftast under de
första åren efter äktenskapets ingående. Då kan det knappast ske efter moget
övervägande, och man kan näppeligen komma och tala örn djup och varaktig
söndring. . . .

Det var på en punkt i statsrådets svar som jag fann en positiv inställning
från hans sida, fast jag tyvärr måste erkänna, att statsrådet i sitt andra anförande
i någon mån frånträdde denna inställning. Det var da statsrådet i sitt
svar sade: »Interpellanten hävdar, att särskilt under nuvarande onormala förhållanden
det kan finnas anledning att icke utan vidare låta ena maken genomdriva
skilsmässa mot den andres önskan. Jag delar denna uppfattning och
menar alltså, att domstolarna icke böra underlåta att verkställa den prövning,
som lagen här förutsätter.» Jag hade tänkt att till statsrådet rikta en förfrågan
på vad sätt han ämnar föra den meningen vidare till domstolarna, men tyvärr
tycks statsrådet på den punkten lia retirerat något. Jag vädjar emellertid till
statsrådet att försöka att på denna väg åstadkomma en förbättring och jämväl
en skärpning av domstolarnas prövningsrätt, även örn det, såsom statsrådet
nämnde, kan vara svårt för dem att vägra upplösning av ett äktenskap i vissa
särskilda fall.

Man får icke stanna vid den alltför negativa inställning, som framlyste i
detta interpellationssvar, utan här måste man komma fram till en utredning
örn denna sak och denna lagstiftning. Skulle skilsmässofrekvensen ytterligare
okas, så komme detta att medföra en uppluckring av moralen på detta område,
och detta skulle komma att få än ödesdigrare verkningar än dem vi nu förnimma,
inte minst när det gäller vår befolkningspolitik, hela, vår befolkningsfråga.
Örn vi med likgiltighet åse denna utveckling en god tid framåt, så tror
jag, att vi tvingas att tillgripa ganska hårda åtgärder och kanske rent då
nödgas få fram en lagstiftning, som blir hårdare än den skulle harblivit, örn vi
redan nu inriktat oss på ett positivt ställningstagande i denna fråga.

Jag vill, herr talman, nämna ytterligare en sak, innan jag slutar, och den är
av rätt allvarlig beskaffenhet. Det gäller kyrkan och vigselplikten. När kyrkomötet
behandlade denna fråga samt skrev till Kungl. Hajd och begärde en
utredning, så framkom i debatten den uppfattningen, att trots de svårigheter
som voro förenade med en lagstiftning på detta område kunde kyrkan icke
längre tiga still, ty skulle utvecklingen på detta område ytterligare försämras,
då måste kyrkans vigselplikt upptagas till allvarlig prövning. Det är inför
detta förhållande som jag beklagar, att svaret hade en sådan negativ innebörd.
Jag har varit motståndare till den uppfattningen, att denna vigselplikt borde
upphävas, och alltså inte önskat, att man från kyrkans sida skulle vägra att
viga frånskilda. Men inför den oerhörda ökningen av antalet skilsmässor tvingas
kyrkan att taga upp denna fråga till allvarligt övervägande — man gjorde

Nr 17.

Tisdagen den 18 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

det också från flera håll vid 1941 års kyrkomöte — och detta skulle innebära
en ytterligt allvarlig utveckling, vilket jag måste beklaga.

Jag vill därför vädja till herr statsrådet att beakta de synpunkter, som
här framförts särskilt från interpellantens sida, och icke minst den vädjan
han till slut framförde, då han uttalade en önskan, att herr statsrådet måtte
kunna finna^ någon utväg att få en förbättring av lagstiftningen på ifrågavarande
område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 257, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 258, angående anslag till försöksodling av gummiförande växter;

nr 260, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m.;

nr 263, angående anslag till bidrag till sjukkassor m. m.;

nr 264, angående understöd åt privatflyget; och

nr 267, med förslag till förordning om skatt å vissa pälsvaror, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Majrts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 249, med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande
indelning i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering;
och •

nr 253, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober
1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering; till

statsutskottet propositionerna:

nr 254, angående anslag till det civila luftskyddet för budgetåret 1943/44;
och

nr 255, angående anslag för budgetåret 1943/44 till kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 256, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 259, angående lokaler för vissa vägförvaltningar m. m.;

nr 261, angående anslag för förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken,
svenskt fotografiskt papper och film, m. m.; och

nr 262, angående medgivande att låta Svenska sällskapet för räddning av
skeppsbrutne övertaga verksamheten vid lotsverkets livräddningsstationer på
Gotland.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

Tisdagen den 18 maj 1943.

Nr 17.

till behandling av lagutskott motionen nr 376 av herr Hedlund i Östersund;
samt

till andra särskilda utskottet motionerna:
nr 377 av herr Fröderberg m. fl.;
nr 378 av herr Lindmark m. fl.;
nr 379 av herr Lindmark; och
nr 380 av herr Larsson i Hede m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 102—109 och lil—114, bevillningsutskottets betänkande
nr 26, sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 1,
bankoutskottets utlåtande nr 52 och 53, första lagutskottets utlåtande nr 34—

37, andra lagutskottets utlåtanden nr 25—27, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 30—41, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6 och 7,
andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 11 och 12.

§ 7.

Herr Andersson i Hedensbyn erhöll på begäran ordet och anförde: Herr Interpellation.
talman! För de omfattande försvarsanläggningar, som under de senare åren
kommit till utförande i Norrbotten och i synnerhet i Tornedalen, ha betydande
markområden tagits i anspråk. För de markområden, som av försvarsmakten ej
behöva disponeras i fortsättningen men där skador av ett eller annat slag uppkommit,
har markägaren erhållit ersättning efter uppskattning. För de markområden
däremot som försvarsmakten jämväl i fortsättningen kommer att disponera
ha, enligt vad som meddelats mig, 50-åriga- arrendeavtal upprättats
mellan vederbörande markägare och kronan, varvid det avtalade arrendebeloppet
på en gång utbetalts för hela arrendetiden, ett förfarande som i de flesta
fall lär ha skett mot vederbörande markägares vilja. Dessa engångsarrendebelopp,
som i vissa fall kunna röra sig örn flera tusen kronor, lia efter direktiv av
landskamreraren i länet av taxeringsnämnderna upptagits i sin helhet till beskattning,
vilket torde vara i överensstämmelse med en strikt tillämpning av
gällande skatteförordning.

Emellertid kommer en sådan beskattningsåtgärd att medföra en ruinerande
skattebelastning för många av de markägare det berör, vilka i regel utgöras
av småbönder med stora familjer. Därest endast den å beskattningsåret belöpande
delen av arrendebeloppet bleve föremål för beskattning, skulle detta icke
nämnvärt inverka på den beskattningsbara inkomstens storlek.

Det förefaller orimligt och torde icke ha förutsetts vid nu gällande skattelags
utformning, att en beskattning på sätt här har skett skulle förekomma.

Här gäller det ju en arrendeupplåtelse på 50 år, som i verkligheten utgör en
försäljning, enär ju dels arrendebeloppet på en gång utbetalts och dels arrendetiden
är så lång, att i de flesta fall nuvarande markägare icke under sin
livstid återfår nyttjanderätten. Örn kronan däremot genom avstyckning och
köp i vanlig ordning förvärvat de områden det här gäller ■— vilket förefaller
skulle ha varit det riktiga, enär områdena i fråga tagits i anspråk för fasta
försvarsanläggningar och salunda för all framtid av det allmänna komma att
nyttjas — skulle ingen del av köpeskillingen författningsenligt blivit föremål
för inkomstbeskattning hos vederbörande säljare. Förklaringen till att ett förvärv
av områdena genom köp icke skett torde fa sökas i de besvärligheter i
Andra kammarens protokoll 19^8. Nr 17. 2

Nr 17.

Tisdagen den 18 maj 1943.

Interpellation. (Forts.)

form av avstyckningar och lagfarter som äro förknippade med äganderättsförvärv.
Ett arrendeförfarande hade givetvis varit enklare. Att emellertid ersättningsbeloppet,
som vid en äganderätts- eller nyttjanderättsöverlåtelse torde
ha blivit detsamma, vid ett arrendeförfarande till sin helhet skall bli föremål
för inkomstbeskattning, förefaller orimligt och betyder ju i verkligheten,
att i ett flertal fall, till följd av det höga skattetryck landskommunerna i Norrbottens
län ha, omkring 50 procent av det bekomna engångsarrendebeloppet
gå till skatter.

De markägare som beröras av beskattningsåtgärden komma sannolikt att genom
besvär till prövningsnämnden söka ändring i beskattningen. Då emellertid
denna torde vara författningsenligt riktig, leda besvären till intet resultat,
varav torde följa, att besvären komma att fullföljas till högre instans.

Med anledning av vad jag här anfört, hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

Står engångsbeskattningen av de arrendebelopp som kronan utbetalat för
arrendering på femtio år av mark för försvarsanläggningar i överensstämmelse
med gällande skattelagstiftning?

Örn så är fallet, har herr statsrådet för avsikt att för innevarande års riksdag
framlägga förslag till ändringar i denna, så att ifrågavarande jordägare
befrias från . skyldigheten att erlägga skatt för dessa inkomster i sin helhet
samt att dylik beskattning för framtiden kan förhindras?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, nr 115, angående överlämnande
till första särskilda utskottet av vissa till statsutskottet remitterade
ärenden, som äga samband med frågan örn vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1943/44.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till skrivelser till Konungen:
nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnad i Trollhättan;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag för
budgetåret 1943/44 till anordningar för lastning och lossning av sockerbetor
vid statens järnvägar;

nr 209, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande rundradiorörelsen
;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till radiopejlingsapparatur för luftfarten;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Östersund;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till museala ändamål;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till inredning och utrustning av gymnastiska centralinstitutets
nybyggnad;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret
1943/44 till allmänna indragningsstaten;

Tisdagen den 18 maj 1943.

Nr 17.

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till polisradioväsendet;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skol- och
yrkeshem m. fl.; och

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilka
vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas m. m.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

§ 11.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr LiMmark, nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 224,
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor;
_ .

herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo, nr 382, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 223, med förslag till lag örn allmänna vägar;

fröken Hesselgren m. fl., nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 232, angående inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning; samt
herr Sundström i Skövde m. fl., nr 384, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 250, angående skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.59 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Onsdagen den 19 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

På^ förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 26 innevarande maj förrätta val dels av revisorer och revisorssuppleanter
för granskning av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning dels ock av valmän och suppleanter för utseende
av ej mindre fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret än även
suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 268, med
förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Svar på frana. Iferr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres, som yttrade:
Herr talman! Herr Hedlund i Eådom har frågat mig örn jag är i tillfälle
att redogöra för hur man tillgodosett det behov av opartisk sakkunskap som
erfordras för att priskontrollnämndcn skall kunna på ett objektivt och i övrigt
tillfredsställande sätt fylla sin prisreglerande funktion.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Vid utseendet av priskontrollnämndens ledamöter har man sökt ordna så,
att företrädare för olika intressen kommit att ingå i nämnden. Jämväl inom
nämndens råd rymmes en mångsidig sakkunskap. Intetdera organet är emellertid
avsett att vara någon intresserepresentation, inom vilken alla olika
intressen skola vara företrädda.

Nämndens tjänstemän ha, såvitt möjligt, utsetts efter den regeln, att den
för varje särskilt område av verksamhetsfältet ansvarige befattningshavaren
skall vara sakkunnig beträffande just ifrågavarande arbetsuppgifter. Totaliter
representera således tjänstemännen en mångsidig erfarenhet.

Nämnden rådfrågar i vissa fall sakkunniga utanför nämnden. I den mån
frågor, som beröra försörjningskommissionerna, uppkomma, utnyttjar nämnden
självfallet den sakkunskap som finnes representerad inom dessa kommissioner.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att priskontrollnämnden i största
piöjliga utsträckning förhandlar med de parter, som beröras av en viss frågas
lösning. Genom sådana förhandlingar får nämnden tillfälle att taga del av de
synpunkter, som från helt olika utgångspunkter kunna anläggas på en fråga.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Svar på fråga. (Forts.)

Särskilt tillfredsställande måste det vara, om man vid sådana förhandlingar
kan komma fram till ett resultat, som frivilligt biträdes av alla parter.

Härpå anförde:

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra ett tack för svaret, på
min fråga. Det framstår enligt min mening såsom mycket anmärkningsvärt,
att bland priskontrollnämndens ledamöter icke återfinnes någon, som kan sägas
ha egentlig kännedom om skogsbruket. Det är också anmärkningsvärt, att
man har utsett så kallade arbetande ledamöter för såväl industrien som handelns
grenar, medan man lämnat såväl jordbruket som skogsbruket å sido i det
sammanhanget. Det är ju möjligt, att vad som kan synas brista i detta avseende
i någon män utfylles genom den medverkan, som priskontrollnämndens
råd lämnar. För en utomstående är det emellertid omöjligt att bedöma, i vad
mån detta råd har tillfälle att göra sig gällande eller icke. Allt vad allmänheten
vet örn detta råd är ju vad man har kunnat inhämta ur tidningspressen.
För egen del känner jag knappast till annat örn detta råd än att någon ledamot
har begärt entledigande därifrån under motivering, att rådet saknar allt
inflytande. Huruvida det var en enstaka ledamots uppfattning undandrager
sig självfallet varje bedömande för utomstående.

Jag vet ju, att priskontrollnämnden har en hel del sakkunniga medhjälpare.
Man förstår ju också, att det tillkallas särskilda sådana, när behov anses föreligga.
Vad emellertid särskilt skogsförädlingsindustrien beträffar förefaller
det som örn även där representationen är något svag. Den sakkunnige är ju en
skogsförvaltare hos Svenska cellulosabolaget, vilken säkerligen har mycket god
kännedom örn hur många decimeter det bör vara mellan granarna, örn de på
olika slag av jord skola växa bra, och säkerligen också kännedom örn vad
det kostar att driva sågvirket fram till vattendragen för förädlingsverk. Men
det finnes intet, som gör att man har anledning att antaga, att denne man kan
hjälpa till, pär det gäller att bedöma, hur mycket man kan betala för stocken,
när plankan åsatts visst normalpris. Jag tror ej, att vederbörande äger kännedom
örn företagsekonomi i denna bransch. Jag tror, att det skulle vara av visst
värde, örn man alltid kunde lämna upplysning örn att man hade annan tillgång
till sakkunskap, helst opartisk sådan, men den är ju mycket svår att
uppbringa. Jag kan knappast tänka mig i detta fall någon mera opartisk än
den, som står att hämta från domänstyrelsen. Om det är så, att man ej är
i tillfälle att lämna det beskedet, att man anlitat andra sakkunniga för bedömande
av dessa frågor, skulle jag vara synnerligen tacksam, örn man ville
taga frågan under närmare övervägande.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr
talman! Med anledning av de kommentarer, som herr Hedlund gjort till mitt
svar, vill jag erinra örn att jag i svaret framhållit, att priskontrollnämnden
i alla frågor av någon betydenhet, vilka röra de övriga försörjningskommissionerna,
alltid samråder med dem. Enligt vad man försäkrat mig hap intet
ärende, som berör skogsbruket, handlagts av priskontrollnämnden utan att samråd
och ofta mycket ingående överläggningar ägt rum med statens bränslekommission,
i vilken ju sakkunskap på detta område är i mycket vidsträckt
omfattning företrädd.

Vad i övrigt beträffar priskontrollnämndens råd, örn vilket herr Hedlund
sade sig som enda upplysning ha, att en dess ledamot en gång begärt sitt entledigande
därför att han icke fann sig riktigt tillfreds med förhållandena där

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Svar på fråga. (Forts.)

vill jag säga, att detta yttrande ger en mycket ofullständig bild av den verksamhet,
som priskontrollnämndens råd utövar. Jag känner nämligen till, att
priskontrollnämndens råd särskilt under det senaste året Ilar i mycket betydande
utsträckning tagits i anspråk av priskontrollnämnden vid behandlingen
av olika prispolitiska frågor.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag ber örn kammarens överseende, när jag
tar till orda i samband med en enkel fråga. Men då det spörsmål som dryftas
direkt berör en verksamhet, för vilken jag har visst ansvar, vill jag säga ett
par ord. Jag skall med hänsyn till frågans karaktär icke bli långvarig.

Jag vill poängtera, att i och för sig är ej herr Hedlunds anförande ägnat
att förvåna. Det ligger i sakens natur, att när man skall handlägga prisfrågor
på det sätt och enligt de direktiv, som nu gälla, d. v. s. hålla priserna
tillbaka, måste intresserepresentanterna på olika håll känna sig i viss mån
trampade på tårna. Det finnes ingen möjlighet för priskontrollnämnden att
tillmötesgå de prisanspråk, som framställas från olika håll. Det är vår uppgift
att pressa ned eller åtminstone hålla tillbaka priserna. Det är klart och
det ligger i sakens natur, att det måste uppstå missnöje i viss utsträckning.
Men jag tror, jag kan försäkra, att även när det gäller skogsfrågor ha vi
sakkunskap inom nämnden och bland de sakkunniga, som finnas utanför nämnden,
för att bedöma icke bara det, som herr Hedlund trodde, att den tjänsteman
han berörde i sitt anförande var i stånd att bedöma, utan även de förhållanden,
som sammanhänga med den fortsatta förädlingen av virket. Jag tror
att jag också kan försäkra, att tjänstemännen sträva efter största möjliga
objektivitet. Jag kan också meddela, att sedan någon tid pågått överläggningar
mellan lantbruksförbundet och priskontrollnämnden örn att knyta en representant
från detta håll som arbetande tjänsteman till nämnden för att man skall
få ytterligare garanti för att sakkunskapen blir allsidigt företrädd. Men kammarens
ledamöter kunna vara förvissade om att hur man än strävar efter detta,
finnes det ingen möjlighet att tillfredsställa alla dem, som önska få högre
priser än dem som priskontrollnämnden i överensstämmelse med till nämnden
lämnade direktiv har möjlighet att fastställa.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag är fullt på det klara med, att
det är omöjligt för priskontrollnämnden att tillfredsställa alla olika intressen,
som den har att taga hänsyn till. Men för representanterna för de intressena
är det synnerligen värdefullt att få klart för sig, att priskontrollnämnden verkligen
har förmågan att opartiskt bedöma dessa frågor. Jag måste säga, att det
svar jag fått, särskilt med det tillägg, som herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
senast gjort, måste betraktas som någorlunda tillfredsställande.
Jag tackar ännu en gång.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 257, med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

till statsutskottet propositionerna:

nr 258, angående anslag till försöksodling av gummiförande växter;

nr 260. angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m.;

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

nr 263, angående anslag till bidrag till sjukkassor m. m.; och
nr 264, angående understöd åt privatflyget; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 267, med förslag till förordning
örn skatt å vissa pälsvaror, m. m.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till andra särskilda utskottet motionerna:
nr 3S1 av herr Lindmark; och

nr 382 av herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo; samt
till statsutskottet motionerna:
nr 383 av fröken Hesselgren m. fl.; och
nr 384 av herr Sundström i Skövde m. fl.

§6.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 115, angående överlämnande till första
särskilda utskottet av vissa till statsutskottet remitterade ärenden, som äga
samband med frågan örn vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1943/44.

Herr talmannen tillsporde kammaren, huruvida densamma vore beredd att
nu företaga detta endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och blev
denna fråga med ja besvarad.

Härefter biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7-

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 8, angående granskning av Oransbiirm
de i statsrådet förda protokoll. °‘rådet* förda

Efter föredragning av utskottets anmälan, att anledning icke förekommit protokoll.
att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen, lades
nämnda anmälan till handlingarna.

Utskottets anmälan om anmärkningar jämlikt § 107 regeringsformen.

Under punkten l:o) hade utskottet anmält, att utskottet — i anledning av att
Kungl. Maj :t genom beslut den 30 juni 1942 bemyndigat marinförvaltningen
att för inbyggande av en sopförbränningsugnanläggning i örlogsvarvets i Stockholm
södra värmecentral jämte erforderliga förändringar i nämnda central av
omhänderhavande medel disponera ett belopp av högst 100,000 kronor — ansett
sig böra rikta anmärkning mot föredragande departemenschefen, statsrådet
Sköld.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Såsom
av utskottets utlåtande i den nu föredragna punkten l:o) framgår, inkom
marinförvaltningen den 19 maj förra året till Kungl. Maj :t med en hemställan
örn ett anslag på förskottsstat på 100,000 kronor för anordnande av en sopförbränningsugn
i Stockholms örlogsvarvs södra värmecentral. När detta ärende
någon tid senare föredrogs för mig, sa var det tvenne ting, som stodo klara för

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
niig. Det första var, att förskottsstaten ej kunde användas för finansiering av
denna anläggning. Det andra var, att tiden då var så långt framskriden, att
det icke rimligen kunde medhinnas att framlägga en proposition till riksdagen
före sommarens inträde. Följaktligen bestämde jag, att beredningen av ärendet
skulle överlämnas till departementets statssekreterareavdelning för att där
en proposition skulle uppsättas för att framläggas till riksdagen vid en eventuellt
förekommande arbetssession under hösten. Men under juni månad inträffade
det att regeringen bestämde sig för_ att såvitt möjligt söka undvika en
dylik arbetssession. På grund därav bley jag nödsakad att ånyo upptaga detta
ärende till prövning.

Det har av handlingarna framgått, att en anläggning sådan som den här
ifrågasätta skulle komma att medföra stora besparingar i pengar för statsverket.
Dels skulle transporter pa 12,000—15,000 kronor örn året inbesparas,
dels skulle 400 ton kol, representerande ett värde av 20,000 kronor, besparas.
Det gällde alltså här en årlig besparing av 35,000 kronor. Därtill kom, att
örlogsvarvet befann sig under ombyggnad i många avseenden och att det
skulle vara ytterligt lämpligt, att denna anläggning komme till stånd samtidigt
med övriga anläggningsarbeten.

Det är självklart, att jag kände mig sta i ett dilemma. Å ena sidan bade
Kungl. Majit inga pengar till förfogande för detta ändamål; å andra sidan
vörö stora ekonomiska fördelar förenade med påskyndandet av denna sak, och
dessutom skulle ett uppskjutande medföra betydande olägenheter. Med hänsyn
till ärendets rent principiella karaktär hänsköt jag frågan till dryftande i en
allmän statsrådsberedning, och därefter gav jag Kungl. Majit den 30 juni det
rådet, att marinförvaltningen borde bemyndigas att av omhänderhavande medel
genomföra anläggningen. Min avsikt var ju att i 1943 års statsverksproposition
anmäla vad som förekommit och hemställa hos riksdagen örn täckning
av de medel, som sålunda hade förskotterats. Så skedde också. Kungl.
Maj it har föreslagit riksdagen täckning av beloppet, och riksdagen har besktit
bifalla denna framställning.

När jag^den 30 juni alltså föreslog Kungl. Majit att fatta det nu klandrade
beslutet, sa trodde jag, att konstitutionsutskottet skulle i betraktande av omständigheterna
och med hänsyn till de ekonomiska fördelar, som vörö förenade
med ärendets påskyndande, finna detta beslut försvarbart. Jag har funnit,
att jag på den punkten missräknat mig och att konstitutionsutskottet icke har
ställt sig på den ståndpunkt, som jag trodde, att konstitutionsutskottet skulle
intaga.

Däråt är ju absolut ingenting att göra. Jag vill emellertid påpeka, att det
finnes ju icke här någon risk för ett återupprepande. Ty med hänsyftning på
just det här avhandlade fallet och andra liknande sådana anförde jag i statsverkspropositionen
till detta ars riksdag följande: »Under de senaste åren lia
vid ett flertal tillfällen myndigheterna framställt äskanden om anslag för
byggnadsändamål vid sådan tidpunkt, att ärendet icke kunnat underställas
riksdagen. I vissa fall ha äskandena avsett byggnadsföretag beträffande vilka
tvekan kunnat föreligga huruvida kostnaderna borde bestridas över förskottsstat
men vilka det oaktat ur beredskaps- eller andra synpunkter varit av så
angelägen art, att Kungl. Majit prövat förskottsanvisning eller bemyndigande
för ämbetsverket att av omhänderhavande medel förskjuta kostnaderna vara
befogad. Täckningsanslag ha sedermera i vanlig ordning äskats hos riksdagen.
Då ^det synes principiellt riktigast, att kostnader av denna art bestridas
direkt fran nksstatsanslag, utgår jag från att Kungl. Maj :t skall äga att i
undantagsfall, da sa prövas oundgängligen erforderligt, taga förenämnda anslag
i anspråk för ändamål av denna art, givetvis utan överskridande av den

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
ram, som i samband med försvarsbeslutet angivits för försvarets byggnadskostnader.
Anmälan om sådan anvisning torde dock böra ske till nästföljande
riksdag))

Nu har riksdagen biträtt detta förslag, och Jag ser i detta^ riksdagens beslut
ett medgivande, att det ibland kan vara svart att pa en gang tillvarataga
rikets sannskyldiga nytta och iakttaga alla former.

Herr Hallén: Herr talman! Under de utomordentliga förhållanden, varunder
vi nu leva, är det, framförallt da det gäller frågor som gälla rikets säkerhet
av största vikt, att demokratien i sin maktutövning. visar sig kapabel att
vidtaga snabba åtgärder. Det är uppenbart, att man mäste ha en stark regering,
som är utrustad med särskilda befogenheter, och det ha. vi ju också haft.
Jag erinrar örn den makt, som genom fullmaktslagarna lagts i regeringens händer,
och örn kommissionsväsendet.. Regeringen dirigerar direkt eller genom
kommissionerna vårt folks försörjning och stora delar av vårt näringsliv. En
maktkoncentration hos regeringen och kommissionerna är oundviklig och länder
samhället till nytta. I stort sett böra vi ju vara tacksamma för det. sätt,
varpå regeringen utövar sin makt, men det kan icke förnekas, att regeringen
vid olika tillfällen kommit i situationer, där regeringen av nit att gagna riket,
såsom vi nyss hörde av statsrådet Sköld, pa egen hand vidtagit åtgärder, som
borde vidtagits under samverkan med riksdagen. Det är denna, grundtanke,, som
med skiftande styrka framföres i dechargeutlåtandets fyra olika anmärkningspunkter.
Vi ha, herr talman, ingen grundad anledning antaga, att detta åsidosättande
av riksdagen varit avsiktligt. Det vill jag ingalunda påstå, men det
är i alla fall en allvarlig historia. Riksdagen reagerar mot dylika tendenser,
icke därför att den är stingslig och lättstött utan därför att den finnér det
vara av högsta vikt, att hos allmänna opinionen i vårt land.. icke insmyger sig
ens skymten av en misstanke, att riksdagens betydelse pa .något sätt minskats,
och att riksdagen under nuvarande situation får uppbära något slags statistr.oll.
Denna reaktion grundar sig som sagt icke på sårad självkänsla utan pa vissheten,
att det svenska folket ser det demokratiska självstyret, uttryckt i sm
högsta form i folkrepresentationen, som sin största nationella tillgång; detta
icke sagt som en polemik mot regeringen, herr talman, som vi veta delar Jenna
uppfattning, utan som ett observandum angående vad som bör iakttagas i fortsättningen.
. ... ,.

X anslutning till statsrådets förklaring vill jag framhålla, att den omständigheten,
att det påtalade beslutet i sak kan vara välgrundat eller, sorn. det heter
i grundlagen, lända till rikets sannskyldiga nytta, pa intet sätt förringar vikten
av den gjorda anmärkningen. Jag vill sluta med att säga, att den tanke som
uttalas, att''konstitutionsutskottet skulle ha avstått från anmärkningen med
hänsyn till de uppenbara fördelar, som vunnits med beslutet i fråga, är en tanke,
som självfallet kan höra hemma i statsutskottet men absolut icke i det grundlagsvårdande
utskottet.

Herr von Friesen: Herr talman! Det är kanske en tillfällighet, som ser ut
som en tanke, att detta relativt lilla ärende örn sopförbränningsanstalten vid
Stockholms örlogsvarv har satts först i utskottets memorial. Enligt min uppfattning
är detta det viktigaste av de anmärkningsärenden, som vi ha att behandla,
detta icke därför att den summa, som det rör sig örn, skulle vara av
en mera betydande storleksordning — det gäller ett i vår tid så relativt blygsamt
belopp som 100,000 kronor — men ur principiell synpunkt. Beträt t ande
handläggningen företer ärendet mycket väsentliga likheter med nästföljande
under punkt 2:o i memorialet behandlade ärende, som rör det bekanta min -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
kryssarbygget. Likheten är den, att vederbörande marina myndigheter uppenbarligen
ungefär lika länge — under en tid av fyra—sex månader -— varit
sysselsatta med förberedelserna för framläggandet av förslag till regeringen.
Av handlingarna framgår, att myndigheterna i januari började syssla såväi
med denna^ fråga som med frågan örn byggandet av minkryssaren. Likheten är
ju också så tillvida påfallande, att Kungl. Maj :t i båda fallen anvisat medel
utan att på förhand ha inhämtat riksdagens medgivande, men när vi komma
ett stycke fram på året 1942, sa upptäcka vi en viss skillnad. Som statsrådet
redan har framhållit, var det den 19 maj han fick del av marinförvaltningens
skrivelse rörande nödvändigheten av denna sopförbränningsanstalt. Först sex
veckor senare eller i början av juli samma år fick Kungl. Majit fullständig
kännedom örn behovet av det nya minutläggande fartyget. Denna tidsskillnad
är ganska anmärkningsvärd. Det skulle möjligen kunna göras gällande — jag
skall gärna ga med pa, att det finns vissa skäl, som tala för den meningen -—•
att beträffande minkryssaren var Kungl. Majit försvarad med att under vårsessionen
underlåta att^framlägga proposition till riksdagen. Däremot kan jag
icke förstå att något sadant skäl förelegat beträffande sopförbränningsanstalten,
och jag mäste framhålla detta i bestämd motsats till vad statsrådet här anförde.
Den 19 maj hade statsrådet kännedom örn behovet av denna anläggning,
men sista sammanträdet, låt vara ett justeringssammanträde, under vårsessionen
ägde rum den 16 juli eller nära två månader senare. Jag tror, att statsrådet
får mycket svårt att övertyga riksdagen örn, att tiden var så knapp, att man
icke hade hunnit framlägga proposition i detta ärende. Vi ha ju tidigare haft
erfarenhet av, att bara man vill sa gar det väldigt fort att få en proposition
framlagd och behandlad i riksdagen. Jag tänker på vissa spritfrågor, som
kunna slutbehandlas av riksdagen under en lördag och söndag. Jag erinrar mig
just nu ett ärende —• det gällde inrättandet av en överinstans, hos vilken man
kunde klaga över överexekutors beslut — som slutbehandlades på ett par dagar.
I nu förevarande ärende har man haft bra mycket längre tid än ett fåtal
dagar på sig. Jag tillåter mig också konstatera, att den av statsrådet i dag
använda argumenteringen något avviker från den argumentering, som han
framförde, när denna fråga förra gången behandlades av riksdagen. Som kammaren
erinrar sig, hade vi en kortare debatt i ärendet den 10 februari i år. Det
var, när riksdagen definitivt fattade beslut örn detta anslag. En ledamot av
kammaren, herr Hansson i Rubbestad, hade reserverat sig mot statsutskottets
utlåtande, och han begagnade också tillfället att inför kammaren påtala Kungl.
Majits egenmäktiga förfarande. När man då hörde statsrådets svar, fick man
det intrycket, att statsrådet mycket livligt beklagade det skedda, men att han
närmast ville göra gällande, att här förelåg ett misstag, ett i hastigheten inträffat
förbiseende ifrån departementets sida. Statsrådet säger, jag citerar ordagrant:
»Man hade inte inom departementet observerat, att denna sak var av den
natur, att den borde ha blivit föremål för riksdagens behandling. Att man inte
inom departementet hade observerat detta, hänger samman därmed, att vi under
dessa krisår haft den praxis, att man för brådskande angelägenheter tagit
förskottsstaten i anspråk.» Statsrådet slutade också sitt anförande med ett beklagande
av vad som inträffat. Han uttalade även den förhoppningen, att det
icke skulle upprepas och använde därvid följande uttryck: »För min del vill
jag emellertid gärna lova, att jag a min sida skall göra vad jag överhuvud
taget kan för att sådana frågor i rätt tid komma att underställas riksdagen.»
Detta löfte har ju nu förnyats, och det får man ju säga är den viktigaste behållningen
av att frågan ånyo kommit inför riksdagen. Jag skall i detta sammanhang
be att få understryka, vad konstitutionsutskottets ordförande nyss
yttrade beträffande det faktum, att det måhända är sannolikt, ja kanske sä -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
kort, att den åtgärd, som Kungl. Maj :t vidtagit, i och för sig varit klok och
riktig. Man förutsätter ju, att Kungl. Maj :t i allmänhet vidtager förnuftiga
åtgärder, och att det endast är undantagsvis som Kungl. Majit icke gör det.
Den omständigheten, att åtgärden i och för sig var förnuftig, ger emellertid
icke regeringen dispens ifrån dess skyldighet att icke undandraga^ dylika frågor
riksdagens prövning. Örn man skulle godkänna en motsatt åsikt —..ett
resonemang som grundas på en motsatt asikt har faktiskt på visst hall för s
beträffande minkryssaren, som vi strax komma att tala om ■ sa skulle vi
råka komma ut på ett gungfly, och den maktförskjutning, som till regeringens
fördel ägt rum mellan regering och riksdag, komme då att bliva ännu större
än den varit under dessa allvarliga krisår, då man naturligtvis av lätt insedda
skäl velat lia en större del av makten än under fredsförhallanden koncentrerad
till Kungl. Majit. , „0 , ,

Ja herr talman, jag skall sluta med att säga, att jag ber att ta taga statsrådet
på orden, då han säger, att det skedda icke kommer att upprepas. Det
viktiga i detta ärende — jag anknyter till vad jag sade inledningsvis — ar att
det här icke gäller ett krigsärende, som på grund av de exceptionella förhållanden,
vilka det stora kriget medfört, varit brådskande, utan ett ärende som
kunde ha behandlats ungefär så, som liknande ärenden handläggas i fredstid
Häri ligger skillnaden mellan nu förevarande ärende och ärendet angående
minkryssaren. Det är därför så mycket mera anmärkningsvärt, att Kungl.
Maj :t handlat som Kungl. Maj :t gjort, men det är väl ingenting annat att gora
för riksdagen än att konstatera detta faktum och framförallt att taga fasta pa
statsrådets löfte. Jag tror icke det finns någon anledning för kammaren att
ytterligare skärpa sitt omdöme örn statsrådets behandling av denna sak, varför
jag, herr talman, skall nöja mig med att yrka, att anmärkningen lägges till
handlingarna.

Herr Fast: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att säga ett pär
ord rent principiellt och som anknytning inte bara till detta ärende utan kanske
i lika hög grad till nästa. Jag förutsätter då att den debatt som nu forts under
punkt 1 :o också får gälla punkt 2 :o, ty vad som kan sägas principiellt örn den
förra gäller i ännu högre grad den senare. . , . ,

Jag vill då erinra därom att onekligen ha medel tagits fran forskottsstaten
tidigare i frågor av ungefärligen samma karaktär som dessa och detta utfatt
riksdagen gjort några erinringar. Jag betraktar det såsom en verklig tillgång
och en förbättring, att statsrådet vid åtskilliga tillfällen nu har tagit ståndpunkt
beträffande de ändamål, till vilka anslag böra tågås fran lorskottsstaten
Jag anser det vara en väsentlig förbättring som inträffat pa senare tid, da
klarare linjer skapats och därmed också större möjligheter för riksdagen att
utöva sin kontroll. Hade statsrådet valt att, ehuru man anser att detta ar oriktigt,
taga medel från förskottsstaten, skulle det^ rent konstitutionellt ha blivit
mycket svårt för utskottet att här framställa någon anmärkning. Jag betraktar
sålunda statsrådets inställning såsom en betydande vinst med hänsyn till

När man sedan kommer över till dessa frågor, där det för Kungl. Majit
gäller att handla snabbt — jag tänker mindre på punkt Ilo än pa punkt 2:o
och där det torde vara ofrånkomligt att någonting utgöres, finns det, om jag
således bortser från förskottsstaten, egentligen endast tre vägar att ga. Kn av
dem är att begära generella fullmakter från riksdagens sida, som helt tacka
Kungl. Majlis handlande. Vi ha i dag från statsrådsbänken också fatt hora
att riksdagen i en hel del fall vid innevarande år har lämnat en fullmakt, som
kommer att täcka vissa anspråk och varmed större rörlighet inom ramen av det

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
totala anslaget för framtiden lämnas. Men i övrigt finns det ju en gräns;
riksdagen vill inte gärna vara med örn att lämna hur vittgående fullmakter
som helst. Man torde väl också erkänna, att detta är ett ingrepp i riksdagens
beslutanderätt, låt vara med^ riksdagens medgivande. Det gäller då å andra
sidan, örn man vill upprätthålla detta samarbete mellan riksdagen och regeringen
och riksdagens rätt inte skall trädas för nära, att det också finns en
riksdag, som Kungl. Maj :t har att vända sig till och att inte sex månader under
sa brydsamma tider som dem vi nu leva i förflyta utan att någon sådan möjlighet
finnes. Det kan i juni manad mahända se ut som örn inga ärenden funnes
av beskaffenhet att kräva riksdagens medverkan. Men dagarna gå. nya
frågor komma upp och av sådan natur att det enligt mitt förmenande skulle

oS1? £ans#ka brottsligt rent av, om de inte snabbt finge sin lösning. Då återstår
ingenting annat än att riksdagen måste sammanträda för att i grundlagsenlig
ordning kunna ge Kungl. Majit de medel och de råd, som det åligger
riksdagen att ge.

Och nu kommer jag fram till vad jag här närmast ville säga, och det är, att
det gar inte för sig att det a ena sidan -— som man här många gånger gjort
^ riksdagen och utanför riksdagen — strängt kräva att riksdagen vid alla
tillfällen skall hålla på sin rätt, men å andra sidan, när det blir fråga örn att
ställa till med^ en arbetsriksdag under de senaste sex månaderna av året, betrakta
detta såsom en nationalolycka och i diskussionen t. o. m. använda sig
av metoder, inför vilka man ibland måste fråga sig, örn det inte är riksdagen
som sådan man vill åt. Jag tror vi måste göra klart för oss, att vilja vi upprätthålla
principen att riksdagens medverkan kräves i överensstämmelse med
grundlagens föreskrift, få vi också finna oss i. låt mig kalla det obehaget utav
att riksdagen sammanträder någon gång på höstsidan.

, dag har, herr talman, haft ett behov att säga detta, da jag deltagit i granskningen
av statsrådsprotokollet under innevarande år. Jag instämmer i yrkandet
örn att anmärkningen lägges till handlingarna.

härmed slutad överläggning Indes utskottets anmälan rörande punkten
l:o) till handlingarna.

Under punkten 2:o) hade utskottet ansett sig böra — i anledning därav att
Kung1 Majit genom beslut den 9 oktober 1942 bemyndigat marinförvaltningen
att för kronans räkning1 sluta avtal om byggande och färdigställande av en
mmkryssare samt medgivit bland annat, att marinförvaltningen finge till bestridande
av de utav ifrågavarande fartygsbygge föranledda kostnaderna disponera
ett belopp av högst 8,200,000 kronor från det för budgetåret 1942/43
anvisade reservationsanslaget till fartygsbyggnader för flottan — rikta anmärkning
mot föredragande departementschefen, statsrådet Sköld.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! I
S1.n “fering till den nu föredragna anmärkningen yttrar konstitutionsutskottet
bl.. a.,, att anslag på förskotts staten för försvarsväsendet har av
Kung!. Majit icke tagits i anspråk för byggande av minkryssaren. Så hade
enligt utskottets mening icke heller bort ske.

• ^ ^tta ayseende delar jag fullkomligt konstitutionsutskottets uttalade mening
Men jag fäster uppmärksamheten på att konstitutionsutskottet här utryckt
sig sa, att medel fran förskottsstaten icke bort tagas i anspråk. Konstitutionsutskottet
har icke sagt att det skulle ha varit omöjligt för Kungl. Maj :t
att använda förskottsstaten. I själva verket är det så, att det icke föreligger

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
något formellt hinder för Kungl. Maj :t att taga förskottsstaten i anspråk för
de ändamål, varom här är fråga. Det finns intet uttalande, varken i statsrådsprotokollet
eller i riksdagens uttalanden eller ''beslut, som kan ges en.sådan
tolkning, och detta är i själva verket ganska naturligt. Det kan inte
finnas någon formell begränsning av Kungl. Maj :ts befogenhet att använda
förskottsstaten, emedan den staten mäste kunna användas för tryggandet av
rikets säkerhet i vilken situation som helst, och det går helt enkelt inte att
för den uppställa snäva begränsningar. Att man således icke kan uppställa
snäva begränsningar rörande förskottsstaten medför naturligtvis skyldighet
för Kungl. Majit att i varje särskilt fall noggrant överväga, huruvida förskottsstaten
verkligen bör komma till användning.

Jag vill gärna medge att på detta område gäller kanske mera än på något
annat, att allt som kan ske icke därför bör ske. Men denna omständighet medför
att det alltid måste bli en bedömningsfråga från Kungl. .Maj :ts sida, huruvida
förskottsstaten får användas eller ej. Detta har en icke ringa betydelse
vid bedömandet av här föreliggande anmärkning därför att frågan,
huruvida förskottsstaten skulle kunna tagas i anspråk för anskaffande av ett
minutläggande fartyg för flottan, försköt sig gång på gång under detta ärendes
förberedande behandling.

Såsom väl alla känna till ingår det i våra krigsplaner att vid krig eller
förstärkt försvarsberedskap skall flottan tillföras ett betydande antal civila fartyg,
som skola utrustas som hjälpfartyg. Ingen har kommit på den idén att sätta
ifråga, att icke förskottsstaten skall användas både för legan för sådana rekvirerade
fartyg, för deras utrustning för krigsändamål och för deras avrustning.
I våra krigsplaner ingick vid världskrigets utbrott även att ångfärjan
Drottning Victoria skulle av statsmakterna tagas i anspråk för flottans räkning
såsom minutläggande fartyg. Den rekvirerades och iordningställdes också såsom
minutläggande fartyg. Utvecklingen av våra handelsförbindelser medförde
emellertid allt starkare krav från det civila transportväsendets förespråkare,
att denna färja skulle återställas för sitt fredsändamal, och till slut
måste de marina myndigheterna gå med på att återlämna fartyget. Det var
dock fortfarande avsett att i händelse av ett skärpt läge på nytt tagas i anspråk
såsom minutläggare. Allteftersom tiden gick blev det mer °och mer
klart att det skulle bli förenat med mycket stora svårigheter, att ånyo lösgöra
detta fartyg ifrån den civila användningen till ett militärt ändamål,
och det blev helt enkelt ett tvångsläge, när färjan Starke sedermera minsprängdes
och inte längre kunde användas för sitt ändamål.

Det var på grund av dessa omständigheter som de marina myndigheterna
på hösten 1941 påbörjade sina ansträngningar att skaffa någon ersättning för
den minutläggare, som man nu inte längre kunde råkna med.^ Åtgörandena
ledde till att fartygsuttagningskommissionen efter anmodan från chefen för
marinen i februari månad 1942 inkom till Kungl. Maj :t med förslag, att ett
civilt fartyg skulle rekvireras och iordningställas för detta ändamål. Kungl..
Maj :t beslöt att aftagning av fartyget fick ske, men samtidigt lämnades i
uppdrag åt chefen för marinen och marinförvaltningen att gemensamt uppgöra
förslag till kostnadsberäkningar för fartygets iordningställande för militärt
ändamål. När dessa beräkningar inkommo — de kommo departementet
tillhanda den 7 april — visade det sig vid granskningen i departementet, att
kostnaderna för utrustningen, avrustningen och för legan skulle stiga till
sådana belopp, att de måste betraktas såsom orimliga med hänsyn till fartygets
beskaffenhet och användbarhet. Därför bestämde Kungl. Maj :t sig på
mitt förslag för att detta uppslag icke skulle fullföljas, utan att de marina
myndigheterna skulle försöka finna någon annan utväg.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)

J a g vill här inskjuta, att det väl ändå är uppenbart för var och en, att det
i detta läge icke kunde ifrågasättas något annat än att förskottsstaten skulle
tagas i anspråk både för fartygets utrustning och avrustning. Det fanns vid
denna tidpunkt icke någon anledning räkna nied att särskilda medel skulle
utav Kungl. Majit behöva begäras. —- Emellertid, Kungl. Majit hade av ekonomiska
skäl funnit att projektet icke borde fullföljas, och de marina myndigheterna
fortsatte därför sina ansträngningar. Det ligger i sakens natur
att det var ganska svårt att finna en godtagbar lösning. På grund av att den
svenska handelsflottan, som står till vårt direkta förfogande, ju är mycket
liten och har blivit ytterligare reducerad under krigets lopp, finns det inte så
mångå fartyg som kunna komma i fråga. Det var detta som gjorde att de
marina myndigheterna kommo på den tanken, att man istället för att taga in
ett färdigt fartyg från handelsflottan kanske borde rekvirera ett fartyg som
var under byggnad, varvid man skulle kunna ombesörja utrustningen samtidigt
med fartygets färdigställande. På grund härav inkom ett förslag från
chefen för marinen den 5 juni att man skulle rekvirera ett under byggnad
varande fartyg, ett fartyg som byggdes för utländsk räkning vid ett svenskt
varv.

Detta projekt verkade mycket tilltalande, och vid överläggningar inom
regeringen hade vi nog allmänt den uppfattningen, att detta borde man försöka
realisera. Men vid närmare granskning kom man till den slutsatsen,
att fartyget ifråga icke borde rekvireras, detta på grund av vissa utrikespolitiska
och handelspolitiska skäl. Dessa skäl voro så starka, att regeringen
fann sig nödsakad att avböja även detta förslag.

Nu kan den frågan ställas: Örn nu Kungl. Majit hade kommit till ett annat
resultat, d. v. s. att detta förslag borde bifallas, skulle då kostnaderna
bestridas av förskottsstaten eller skulle kostnaderna täckas med andra medel?
Enligt mitt sätt att se skulle kostnaderna täckas med förskottsmedel, ty bär var
det fortfarande fråga örn att rekvirera ett civilt fartyg. Det gällde att färdigställa
och utrusta detta för beredskapstiden, ty förutsättningen måste givetvis
vara, att när kriget är slut och beredskapen skall nedläggas bör detta fartyg
försäljas. Det kan ju inte finnas någon anledning för kronan att behålla
ett handelsfartyg, nödtorftigt utrustat för krigsändamhål. Det kan inte vara
någon principiell skiljelinje beträffande förskottsstatens användning, örn ett
föremål rekvireras med nyttjanderätt eller med äganderätt. Ännu i juni månad
1942 hade det icke förekommit något som tydde på att denna fråga icke
skulle kunna lösas med anlitande av förskottsstaten, vilket ju vore det naturliga
med hänsyn till frågans hela förhistoria och det ändamål det gällde att
fylla.

När emellertid Kungl. Majit nu hade avböjt även detta förslag, hade de
marina myndigheterna ingenting annat att göra än att söka ytterligare någon
ny utväg, och en sådan funno de. Den 9 september framlade de för Kungl.
Majit ett förslag örn att staten för att skaffa tillräcklig minutläggningsberedskap,
med hänsyn till att »Drottning Victoria» inte längre kunde användas,
skulle bygga en minkryssare. När detta förslag inkom måste det betraktas såsom
självklart, att en minkryssare icke kunde byggas med anlitande av förskottsstaten.
Det stod alldeles klart för mig att så inte kunde ske, ty här var
det ju tal örn något annat än om att klara situationen under beredskapen. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på att även vid denna tidpunkt hade det funnits
möjlighet för Kungl. Maj :t att lösa frågan med anlitande av förskottsstaten,
om de marina myndigheternas förslag hade jämkats. Örn Kungl. Majit
hade bestämt sig för att det skulle byggas ett handelsfartyg för kronans räkning
—• det gällde nämligen att bygga ett fartyg efter standardritningar

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
för handelsfartyg —- som skulle få utrustning att nödtorftigt tjänstgöra såsom
hjälpkryssare och säljas när beredskapen var slut, då skulle det enligt mitt
sätt att se alltjämt icke ha funnits något hinder för Kungl. Maj :t att använda

förskottsstaten. _ .

Kungl. Majit valde inte den linjen. Kungl. Majit valde att ansluta sig till de
marina myndigheternas förslag att bygga en minkryssare. Detta gjorde man
därför, att dels skulle man därmed komma att tillgodose beredskapskravet pa
ett bättre sätt, man fick ett lämpligare och effektivare fartyg, och dels hade
vi dessutom att räkna med att den svenska flottans ordinarie minutläggningsfartyg,
minkryssaren Clas Fleming, nu är över 30 ar gammalt, och det är klart
att detta fartyg förr eller senare måst ersättas. Det behöver inte.ske.under den
nu löpande femårsplanen för försvarets stärkande, men naturligtvis kan det
inte dröja många år. Det var givetvis ekonomiskt fördelaktigt för kronan att
nu slå två flugor i en smäll, att lösa beredskapsfrågan under krisen och samtidigt
skaffa ett fartyg som ersättning för Clas Fleming.

Kungl. Majit kom alltså till den uppfattningen, att man rnke^ borde lösa
denna fråga på sådant sätt att förskottsstaten kunde tagas i anspråk, utan att
det var lämpligt att bygga en minkryssare. Jag är därför fullkomligt ense med
konstitutionsutskottet om att det beslut, som Kungl. Majit fattade på mitt förslag,
att det skulle byggas en minkryssare, innebar en jämkning i flottplanen
och att det följaktligen behövdes ett riksdagsanslag för ändamålet, då några
sådana medel inte stodo till Kungl. Majits förfogande. Frågans lösning var
emellertid brådskande. Nu säger konstitutionsutskottet — jag citerar — att
»hinder härför», d. v. s. för frågans framläggande för riksdagen, »synas icke
heller ha förelegat». Jag vill då fästa uppmärksamheten vid att örn icke förslaget
skulle ha framlagts vid en höstriksdag och följaktligen det planerade
informationssammanträdet skulle förvandlas till en arbetssession^ för riksdagen,
så fanns det icke någon möjlighet att lägga fram denna fråga tidigare
än för 1943 års riksdag. Därutav skulle ju lia följt, att vår minberedskap
skulle komma att vara i högsta grad otillfredsställande även under den sommar
som vi nu ha gått in i. Jag tror inte riksdagen kan förtänka mig örn jag
säger, att det reella ansvaret för att vi skulle fortsätta med en lag minberedskap
även under denna sommar var så starkt, att jag icke ansåg mig böra
taga det utan i stället föreslog Kungl. Maj :t, trots att pengar icke stodo till
förfogande, att låta bygga detta fartyg. _ .

Nu hade jag även den tron att riksdagen skulle, liksom jag, finna att lösningen
av denna fråga var så trängande, att man fick lala den formella inad,-vertensen stå tillbaka för en tillräckligt snabb och god lösning av frågam Jag
hörde nyss konstitutionsutskottets ärade ordförande förklara, att ett sådant
betraktelsesätt kan tillkomma statsutskottet, men det bör icke tillkomma riksdagens
grundlagsvårdande utskott. Jag kunde inte finna annat än att hans
uttalande verkade mycket rätlinigt och kanske principiellt riktigt, men tyvärr
blev jag inte imponerad av det; jag säger detta sorn en replik även beträffande
andra yttranden under den debatt som nyss pågått.

Med den erfarenhet jag har från min långa bana som riksdagsman, tror^jag
mig kunna påstå att även konstitutionsutskottet år så beskaffat, att det låter
lämplighetsskäl och förnuftsskäl spela en viss roll vid sidan av de stränga
grundlagsprinciperna. Jag kan ej tänka mig, att det skulle vara stridande
mot praxis eller god ordning, örn konstitutionsutskottet åtminstone i ett fall
sorn det bitr föreliggande, då regeringen befann sig i ett trångmål och det var
svårt att få denna fråga tillräckligt snabbt inför riksdagen, skulle funnit den
sakligt goda lösningen av frågan betyda mera än det brott mot gällande priori
per flir medelsanvändningcn, som bär onekligen föreligger. Riksdagen har

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
det vill jag säga — i handling betygat, att här åstadkommits en sakligt god
lösning. Riksdagens statsutskott har i ett utlåtande skrivit att det funnit den
vidtagna åtgärden i sak lämplig. Det kan ju hända, att konstitutionsutskottets
ledamöter också i sitt innersta finna, att det förhåller sig så, men det är ju
ingenting att göra åt att konstitutionsutskottet nu haft den meningen, att denna
handling från min sida bör bli föremål för anmärkning. Jag har ingenting
annat att göra än att konstatera utskottets domslut.

Herr Holmgren: Herr talman! Konstitutionsutskottet har såsom riksdagens
grundlagsväktare sin plikt likmätigt riktat en anmärkning mot statsrådet Sköld
för att han överskridit sin befogenhet och statsrådet har här lämnat sin förklaring.
Men det är ett par ord till som jag anser just i detta sammanhang böra
antecknas till riksdagens protokoll.

Herr Sköld har kommit till insikt örn att en del åtgärder voro för vårt försvar
oundgängligen erforderliga. Instället för att omsorgsfullt studera, huruvida
han genom att vidtaga dessa åtgärder skulle komma att överskrida sin befogenhet,
har han resolut omsatt sin insikt i beslut och handling och påtagit sig
det ansvar, som därmed var förknippat. Men det är just folk av den typen,
som vi behöva i dessa tider, folk som hålla sig till realiteterna och förbise
formaliteterna, folk, som kunna fatta kloka beslut -—- klokheten i statsrådets
beslut har ingen bestritt — folk som handla snabbt och som våga påtaga sig
ansvar.

Jag tillhör icke längre försvarsväsendet, men jag vet att både inom och
utom försvarsväsendet finnes det ett stort antal människor, som känna att
statsrådet Sköld på sin piedestal som försvarsminister skapar känsla av lugn
och förtröstan, känslor, som i de tider vi genomleva äro tillgångar så värdefulla,
att de knappast kunna övervärderas.

Jag har, herr talman, ingen anledning att ställa något särskilt yrkande i
denna punkt, men jag uttrycker min förhoppning att herr Sköld, därest det
skulle bil nödvändigt — Gud förbjude det — kommer att handla likadant i
framtiden, som han har gjort här. Jag ställer som sagt icke något yrkande, då
jag är övertygad örn att statsrådet Sköld tvivelsutan bär en formell anmärkning
fran konstitutionsutskottet med samma lugn, som han bär sitt ansvar i
övrigt.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Den siste ärade talaren är sig
alltid lik, samma käcka och ungdomliga sjöman som han alltid har varit. Det
later ju någonting det där, när han säger, att det är folk av denna resoluta
typ, som vi behöva i dessa tider, och han syftade ju därvid närmast på försvarsministern.
För all del, det där låter ju säga sig, men jag undrar, örn man
skapar lugn och tillförsikt i en demokratisk stat, örn man följer sådana linjer,
i manga fall inrymmande de största vådor för .en samhällsnyttig utveckling.

I anslutning till vad försvarsministern här har sagt, vill jag, herr talman,
referera en del av hans yttrande i arets remissdebatt i andra kammaren. Han
säde da bl. a. följande: »Här beslutar riksdagen en flottplan i juni 1942, och
i oktober månad beslutar Kungl. Maj :t på egen hand att ett alldeles nytt fartyg,
som det aldrig varit tal örn, skall byggas inom kostnadsramen. Det är en
sadan sak örn vilken man otvivelaktigt kan säga, att detta har inte Kungl. Maj :t
rätt att göra. Det erkänner jag, så ligger det till.» Det var ju öppet, ärligt
och uppriktigt bekant.. Motivet för sitt handlingssätt sammanfattar han i följande,
ordalag: »Men ibland kan man komma i ett tvångsläge, då klokheten
kan bjuda att man får vidta åtgärder, som kanske formellt sett inte äro tillåtna.

Onsdagen den 19 maj 1943 £. in. Nr 17. 33

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)

Så har skett härvidlag.» Även i dagens anförande har han slagit an samma
strängar.

Herr Sköld fortsätter i samma remissdebatt med följande ord: »Någon har
sagt här att vi borde ha lagt fram frågan för riksdagen vid informationssammanträdet
i november. Men det är väl ingen som menar att vi skulle ge riksdagen
denna enda proposition, som skulle lia medfört att riksdagen behövt vara
samlad fem, sex veckor.» Ingalunda, herr Sköld, det hade visst icke tarvats
några fem, sex veckor. När regeringen annars vid en ordinarie riksdagssessions
sista stadium visar sig kunna slänga fram rätt viktiga frågor för blixtbehandling
och forcerat avgörande, hade på grund av ärendets natur även nu
en skyndsam behandling varit fullt försvarbar. Saken hade i vart fall ej behövt
få den uppseendeväckande form för avgörandet, som den nu genom regeringens
fria behandlingssätt till slut fick.

Herr Sköld framhöll nyss att sparsamheten var ett av de motiv, som förestavade
hans handlingssätt — ja, det är ju vackert i och för sig, att man skulle
inbespara en utgift på 35,000 kronor genom att inte inkalla en arbetsriksdag.
Men härtill vill jag fråga: Skola vi, herr statsråd, för denna blygsamma summa
sälja vårt demokratiska samhällsskick och vår rätt att genom folkrepresentationen
besluta örn egna angelägenheter, då tycker jag sannerligen icke att
dessa saker äro mycket värda.

Herr Sköld fortsätter i sitt av mig refererade anförande: »Den enda möjlighet
som fanns var att regeringen, trots att den visste: detta ha vi strängt taget
inte rätt till, av praktiska skäl därför att det var nödvändigt slog till och bestämde,
att detta fartyg skulle byggas. Nu gå vi fram till riksdagen och erkänna
vår synd och tala örn vad vi gjort, och så får riksdagen göra som riksdagen
vill, godkänna eller förkasta beslutet.» Det är med andra ord sagt: »Min
gärning nådigt skåda!» När jag tänker på detta, erinrar jag mig en liten lustig
historia från mitt barndomshem i ellasgården. Vi hade en gammal soldat där,
som brukade göra sina besök. Var gång han trädde in genom dörren gick han
direkt utan att säga ett enda ord fram till drickstånkan och tog sig en redig
klunk och så sade han — jag säger det på sockenspråket — »Jä dråck jan, fek
jä?», vilket betyder: »Jag drack bär, fick jag?» Så gjorde soldaten Wikman
och så tycks även soldaten eller skola vi säga korpralen Sköld göra med den
lilla skillnaden, att herr Sköld tar en bra mycket redigare och bastantare klunk.

Vi vilja ingen syndares död och ifråga örn den otvivelaktigt duktige, men
ibland — tillåt mig, herr talman, att använda ett litet vulgärt uttryck, som
alls inte är så illa ment som det måhända låter — i vissa situationer en smula
ohängde herr Sköld, vilja vi inte dra åt repet hårdare, än att han klarar livhanken
granneligen denna gång. Men vår avsikt är att höja ett varningens
finger: Gör icke örn det igen, försåvitt vi alltfort skola kunna räkna oss till
en demokratisk stat med folkstyre och vad därtill hör. Skola vi över huvud ha
någonting att vara rädda örn och med liv och blod kämpa för, så är det just
detta fundamentala i vår konstitution, som inte minst riksdagen bör vara angelägen
att slå vakt om.

Herr talman, med dessa enkla och rättframma ord ber jag att få yrka att
punkten lägges till handlingarna.

Herr voll Friesen: Herr talman! Jag tänker ingalunda gå in närmare på
herr Holmgrens anförande här i kammaren. Jag kan emellertid icke underlåta
göra den lilla reflexionen, att örn jag vore i statsrådets kläder, skulle jag mumla
en stilla bön örn att Gud måtte bevara mig för mina vänner — det kan ju hända,
att jag klarar ovännerna. Herr Holmgrens djupa beundran för kraftkarlarna

Andra kammarens protokoll 19JfS. Nr 17. 3

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
kan jag tyvärr icke dela. Jag tror att vi sett litet varstans, hur det går, när
det kommer kraftkarlar oell tar i litet för mycket. Jag tror inte att kraftkarlar
av den typen, som sätta sig över de konstitutionella bestämmelserna, våra
grundlagsenliga bestämmelser, äro något att stå efter. Som ett allmänt omdöme
skulle jag nog vilja säga örn herr Holmgrens anförande, att det var nog litet
för mycket av militärens synpunkter däri, och kanske för litet av parlamentariskt-demokratiska
synpunkter som kommo fram, ehuru jag mycket väl förstår
ur vilken jordmån en sådan uppfattning kail komma fram.

Men, herr talman, det var icke för att säga detta, som jag begärde ordet,
utan det var nied anledning av statsrådets försvar för sina åtgärder beträffande
minkryssaren. Till att börja med vill jag gå in på den skrifttolkning,
som statsrådet gjorde beträffande sista stycket i konstitutionsutskottets memorial
nr 8, punkt 2 :o, som vi behandla, och där han påpekade att utskottet säger,
att »så hade enligt utskottets mening icke heller bort ske». Statsrådet finner
att utskottet i stället borde lia skrivit »kunnat ske». Nu tror jag nog att detta
ordet »bort» är det juridiskt riktiga i ifrågavarande fall. Örn man hade skrivit
»kunnat», hade det inneburit, att det varit fullständigt omöjligt för Kungl.
Maj :t att vidtaga åtgärderna, d. v. s. att taga förskottsstaten i anspråk. Det
är klart, att Kungl. Maj:t kan begå vilka dårskaper som helst, gränsen härför
bestämmes endast av de rent fysiska förutsättningarna, och däri ligger just
innebörden i ordet »kunna». Det är klart att regeringen hade kunnat vidtaga
denna åtgärd. Det är kanske en formell begreppsdistinktion, men jag tillåter
mig i alla fall säga, att jag tror att utskottet varit i sin fulla rätt, när det
använt detta skrivsätt.

Statsrådet kom. in på en mycket lång och utförlig argumentering rörande
denna frågas förhistoria. Han skildrade de olika projekten som varit uppe, hur
man ursprungligen tänkte ta ett redan i tjänst varande fartyg för att bygga
örn det till ett minutläggande fartyg. Örn hela denna förhistoria, som tagit
en tid av ungefär ett halvt år i anspråk och varunder man krävt och vrakat det
ena projektet efter det andra, där Kungl. Maj:t varit inne på en viss tankegång
och fattat beslut som sedan korrigerats, vill jag säga, att den tyder på att
handläggningen av ärendet varit omständligt för att använda ett milt uttryck. Jag
kritiserar icke här i första hand Kungl. Maj :t. Jag vill emellertid ifrågasätta, örn
icke ansvaret i någon mån kan läggas på andra myndigheter än på Kungl. Maj :t.
Jag tror icke att detta ärende handlagts med den skyndsamhet och det goda handlag,
som hade varit önskvärt. Jag tror att statsrådet har rätt när han säger, att
örn det hade gällt att bygga örn gamla fartyg, hade man haft rätt använda
förskottsstatens medel. Detta har varit föremål för mycket ingående utläggning.
Under sådana förhållanden torde man ha rätt att använda dessa speciellt
för beredskapen avsedda förskottsmedel. Örn så skett hade Kungl. Maj :t säkerligen
handlat riktigt. Vad vi allesammans äro överens örn är, att Kungl. Maj-t
icke handlat riktigt, då Kungl. Maj :t anlitat förskottsstaten för det nya fartyg)
som det här är fråga örn. I fråga örn anslag till ändamål, som ha en viss
permanens, som alltså sträcker sig över en följd av år framåt, då kan man
icke anlita förskottsstaten, och det är ju meningen att minkryssaren skall finnas
manga ar framåt. Men, som sagt. hela denna statsrådets argumentering beträffande
ärendets förhistoria synes mig gå vid sidan av saken. Jag tror, herr
talman, att herr Sköld från utskottets och riksdagens sida har rätt att erhålla
Dagan: Hur vill ni, att jag skulle handla, örn jag skulle handla fullt
riktigt oell uppfylla all rättfärdighet? Ja, det finns olika möjligheter. Jag
har i ett tidigare anförande berört, att man kunnat framlägga en proposition
I?1 s,e„n^ som 1 Juli förra året, innan vårsessionen var avsedd att sluta. Jag
törstar mycket väl och är icke alldeles främmande för den tanken hos stats -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
rådet, att det var skäl att avstå från en dylik åtgärd, även om jag vidhåller
min uppfattning att något sådant säkerligen varit tekniskt utförbart.

Jag tillät mig nyss säga, att man kan åberopa fall då en handläggning av
en proposition skett synnerligen snabbt. Jag kommer då till den principiellt
viktiga frågan: varför framlades icke en proposition under höstsessionen, under
denna session, som blivit kallad för informationsriksdagen? Vem har för övrigt
kallat denna session för informationsriksdag? Vem bestämde, att riksdagen
då endast hade att taga del av meddelanden från regeringens sida? Jo, regeringen
själv. Så vitt jag vet har riksdagen aldrig någonsin tagit ställning
till frågan, om denna höstriksdag i någon mån skulle kunna göras till en arbetsriksdag.
Enligt min personliga mening tror jag, att det, med den arbetsbörda
vi ha, blir nödvändigt att komma med en kortare arbetsriksdag på hösten. Men
det kunna vi ju diskutera. Det hade uppenbarligen varit möjligt för Kungl.
Majit att lägga fram en enda proposition, och varför icke just en proposition
örn minkryssaren? Utskottets vice ordförande har också varit inne på den tanken
och tillbakavisar liksom jag den mening, som statsrådet Sköld tidigare
givit uttryck åt, nämligen att behandlingen av en sådan proposition skulle taga
fem, sex veckor i anspråk. Det behövde ingalunda taga så lång tid. Genom
överenskommelse mellan riksdagens presidium, vederbörande utskott och regeringen
skulle alldeles säkert tiden för handläggningen av detta ärende ha
kunnat förkortas till 8 å 10 dagar eller något liknande.

Jag tillåter mig ställa denna regeringens ovilja mot att framlägga någon
proposition inför höstriksdagen i belysning av det anförande, som statsministern
höll i andra kammaren den 2 november, då han yttrade bl. a. följande: »Några
ärenden av den brådskande natur, att regeringen ansett sig böra påkalla beslut
av riksdagen före nästa lagtima riksdag, föreligga icke.» Nej, enligt regeringens
mening förelåg icke något sådant ärende, ty regeringen hade genom
beslut den 9 oktober, alltså endast några veckor förut, handlagt frågan örn
minkryssaren utan riksdagens hörande. Det förefaller mig egendomligt, att
statsministern kunde yttra något dylikt med kännedom örn att regeringen hade
fattat ett sådant beslut kort förut.

Herr talman! Jag skall icke vidare gå in på denna fråga. Jag medgiver
naturligtvis, såsom jag tidigare yttrade, att det kan finnas förmildrande omständigheter.
Ärendets relativt brådskande natur, dess karaktär av typiskt
krigsärende, gör ju att man kanhända är benägen att bedöma Kungl. Maj:ts
handlingssätt något mildare än eljest och säkerligen mildare än det fredsärende,
som vi nyss behandlade här i kammaren. Men alldeles utan anmärkning kan
icke ett sådant förfarande få försiggå. Konstitutionsutskottet skulle utan tvekan
ha svikit sin plikt som grundlagsvårdande utskott, örn det icke — låt vara i
hovsamma former — gjort anmärkning jämlikt 107 §. Jag tillåter mig, herr
talman, yrka, att anmärkningen 2 :o i memorialet lägges till handlingarna.

_ Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
tillåter mig ge ett par repliker till den siste ärade talaren. Jag skall icke ingå
på hans funderingar kring ordet »böra». Jag vill endast säga, att herr von
Friesen, när lian läser sitt yttrande i protokollet, kanske själv finner, att resonemanget
icke är så hållbart.

Jag begärde ordet närmast för att söka klargöra vad herr von Friesen mena,
de att regeringen borde ha gjort. Då konstaterar jag för det första, att han
ansåg, att det icke hade varit omöjligt att lägga fram en proposition i juni
månad. Jag frågar, hur det skulle lia varit möjligt, då det icke fanns något
för Kungl. Majit godtagbart förslag att lägga fram vid den tiden. Då kommer
jag till hans andra uppfattning, att nian borde ha lagt fram propositio -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
nen vid höstriksdagen •— det hela hade varit en sak på 8—10 dagar. Jag tror
väl ändå herr von Friesen vet, att det med hänsyn till det något delade intresse,
som alltid visats våra flottfrågor, hade varit utsiktslöst att klara denna
fråga under en tidrymd kortare än 4 å 6 veckor.

Jag konstaterar bara till sist, att både utskottets ärade vice ordförande och
herr von Friesen i sina preciseringar egentligen kommit till att vad konstitutionsutskottet
här anmärker på är, att icke informationsriksdagen förvandlades
till en arbetsriksdag. Är det kärnpunkten i anmärkningen, ville jag säga,
att jag känner mig icke behöva bära mer än 1/15 av ansvaret.

Herr Holmgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jäg vill bara såsom replik till herr von Friesen berätta en liten historiett,
som jag fick höra nyss av kammarens främste historieberättare. I en
av våra städer hade brandchefen semester. Eld utbröt, och brandlöjtnanten
skötte släckningen. När allting var färdigt, gick löjtnanten fram till brandchefen,
som stod och såg på, och frågade: »Tyckte inte farbror, att vi klarade
släckningen fint?» »Jo, det gjorde ni, men ni släckte inte efter reglementet»,
svarade brandchefen.

Vidare yttrade

Herr Hallén: Herr talman! Jag begärde ordet, då jag hörde den siste ärade
talarens första anförande. Jag måste säga: vilka festliga situationer skulle
icke uppstå i konstitutionsutskottet, örn man skulle släppa in herr Holmgren
där! Hur det skulle gå med grundlagarna vill jag knappast tänka på. Det är
uppenbart, att det skulle leda till de mest halsbrytande konsekvenser, örn man
skulle resonera som han gör. Det är heller icke många som vilja göra det. Jag
tycker förresten, att det är roligt att konstatera den klädsamma kontrasten
mellan honom, och statsrådet. Statsrådet säger ärligt ifrån, att det var en
situation av force majeure och att så vitt på honom ankommer saken icke
skall upprepas. Herr Holmgren går på i ullsockorna och uppmanar statsrådet
att göra likadant i fortsättningen. Det är en kontrast, som är värd att observera.

Statsrådet undrade, örn icke utskottet borde ha låtit de praktiska synpunkterna
överväga, och antydde, att det visserligen kan låta storslaget när man
talar örn att man skall anlägga grundlagsvårdande synpunkter, men att det
kanske icke är alltid, som utskottet gör det utan låter lämplighetsskäl tala.
Ja, det är mycket riktigt, framför allt när det gäller politiska anmärkningar
eller anmärkningar, där omdömena örn en åtgärd kunna variera. Här tror jag.
att man kan säga —■ i den mån statsrådet sätter värde på det — att åtgärden
som sådan ur försvarssynpunkt är tacknämlig. Såsom enskilda medborgare
och såsom riksdagsmän äro vi tacksamma för denna åtgärd, men i egenskap
av ledamöter i konstitutionsutskottet måste vi säga som herr von Friesen: hur
skulle det ha tagit sig ut i landet, örn vi halkat förbi denna sak, vilken dock
var så observerad? Det utesluter emellertid icke, som sagt, att vi med lättaste
hand göra vår erinran.

Emellertid skulle jag vilja säga, att när det talas örn höstriksdag, kommer
det fram ett ganska märkligt meddelande från statsrådets sida. Då det gällde
den förra frågan, punkt 1, erkände statsrådet själv, att det varit hans avsikt
att, i förhoppning’ att det skulle bli en kortare arbetsriksdag på hösten, då
föredraga saken inför riksdagen. Nu kan man alltså konstatera, att i ett pär
viktiga ärenden uraktlåter man att för några veckor förvandla informationsriksdagen
till en arbetsriksdag och tager hellre risken att riksdagen reagerar
inför att den blivit ställd at sidan. Det visar — och jag tror, att det är en

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
ganska utbredd uppfattning här i riksdagen — att experimentet med informationsriksdagar
nog icke manar till efterföljd.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Utskottets anmälan angående
punkten 2:o) lades till handlingarna.

Utskottet hade under punkten 3:o) ansett sig böra rikta anmärkning mot
föredragande departementschefen, statsrådet Gjöres i anledning därav, att
Kungl. Maj :t i konselj den 30 oktober 1942 beslutat anbefalla statens priskontrollnämnd
att inom ramen för tidigare åt nämnden lämnade bemyndiganden
vidtaga vissa åtgärder för en utsträckning av priskontrollen och en skärpning
av den direkta prisregleringen inom landet.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

1) av herr Hallén, som, med instämmande av herrar Hällgren och Nilsson i
Göteborg, av anförda skäl förklarat sig icke kunna biträda den av utskottet
jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan mot föredragande departementschefen
i ärendet;

2) av herrar Oscar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Fast, Nordström
och Fält, som ansett, att skäl saknats för ifrågavarande anmärkning.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Förevarande anmärkning avser ett av Kungl. Majit den 30 oktober 1942
på min föredragning fattat beslut örn prisstopp. Beslutet innebar att Kungl.
Majit anbefallde statens priskontrollnämnd att inom ramen för tidigare åt
nämnden lämnade bemyndiganden vidtaga åtgärder för en utsträckning av
priskontrollen och en skärpning av den direkta prisregleringen inom landet.
Kontrollen borde i princip omfatta priser och taxor på samtliga inom landet
tillverkade och till landet införda varor, respektive inom landet utförda tjänster
av de slag som falla inom området för gällande prisregleringslag. Prishöjningar
borde för närvarande icke beviljas annat än i rena undantagsfall. I anledning
härav utfärdade priskontrollnämnden föreskrift örn allmänt prisstopp.
Enligt den mening, som omfattats av majoriteten i konstitutionsutskottet, hade
Kungl. Majit icke bort meddela nämnda beslut utan att riksdagen först berette
tillfälle att i någon form uttala sin mening i frågan.

Jag vill till en början understryka, att Kungl. Majit enligt prisregleringslagen
äger riksdagens formella bemyndigande att fatta beslut, innebärande
prisstopp av ifrågavarande slag. Därjämte kan jag icke underlåta att påpeka,
att priskontrollnämnden, som utfärdade föreskriften örn prisstoppet, alldeles
oavsett Kungl. Maj :ts påtalade beslut, var formellt befogad att vidtaga en sådan
åtgärd; nämnden hade nämligen redan tidigare erhållit Kungl. Majlis bemyndigande
att meddela dylika föreskrifter.

Konstitutionsutskottet har icke heller ansett, att Kungl. Majit i förevarande
fall formellt överträtt den av riksdagen lämnade fullmakten. Till stöd för sitt
krav på riksdagens medverkan vid beslutets fattande har utskottet däremot
framhållit, att beslutet örn prisstoppet var av utomordentligt genomgripande
natur samt att riksdagen utan svårighet hade kunnat höras.

Vid en närmare precisering av prisstoppbeslutets räckvidd och innebörd må
framhållas att prisstoppet — enligt det innehåll prisregleringslagen då och allt
fortfarande har i förevarande avseende — endast innebar ett förbud att höja
priset innan viss tid förflutit från det vederbörande inkommit med anmälan
örn den tillärnade prishöjningen och skälen därtill.

38 Nr 17. Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)

På grund av den stora- betydelse för den ekonomiska politiken, som prisstoppsbeslutet
otvivelaktigt har, anser jag, att det skulle ha varit önskvärt att
före beslutets utfärdande höra riksdagen i frågan. Emellertid skulle, tvärtemot
vad konstitutionsutskottet förmenar, hörandet ha varit förenat med icke
obetydliga nackdelar. Jag är nämligen övertygad örn att, örn frågan upptagits
aLrik?dagen en måhända långvarig debatt, detta skulle lia haft en mycket
oförmånlig inverkan på utgångsläget för det prisstopp som. riksdagen kunde
funnit påkallat. Diskussionen måste ha verkat i hög grad oroande på prisbildningen.
Och priserna på de ännu icke reglerade varorna hade under den tid,
frågan sålunda legat under prövning, antagligen överlag kommit att drivas i
höjden. En snabbehandling av ärendet i riksdagen hade visserligen icke varit
otänkbar, men även under sådana förhållanden skulle med all sannolikhet risk
för rubbningar i de rådande priserna varit för handen, därest icke samtidigt
med ärendets framläggande inför riksdagen prisstopp enligt prisregleringslagen
utfärdats. Dessutom gäller att vid en snabbehandling riksdagens prövning
blivit mycket, begränsad. I detta sammanhang må slutligen erinras örn att den
s. k. informat-ionsriksdagen icke var organiserad för att till sakbehandling upptaga
kungl, propositioner.

Prisstoppsföreskriften — vars nödvändighet och lämplighet i och för sig såväl
vid informationsriksdagen som därefter i allmänhet synes hava vitsordats
— är närmast att betrakta såsom en provisorisk åtgärd — en försiktighets- och
beredskapsåtgärd — som av Kungl. Maj :t genomfördes i avbidan på det slutliga
beslut som statsmakterna gemensamt må komma att fatta i saken. I stället
för att föregripa riksdagens ståndpunktstagande synes prisstoppet alltså hava
tjänat såsom en skyddsvall, inom vilken den fortsatta diskussionen har kunnat
fortgå tämligen ostört. Därjämte har prisstoppsföreskriften onekligen kommit
att bliva en fast utgångspunkt för de löne- och prisförhandlingar, som sedermera
förts på olika områden och därvidlag men även i övrigt visat sig vara
mycket gagnelig.

Herr Lindmark: Herr talman! Det är med tillfredsställelse jag konstaterar,
att statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet uttalar, att det
skulle ha varit önskvärt att ha fått höra riksdagen i denna sak. Det ligger nog
så till, att rent formellt förelåg icke härvidlag absolut skyldighet att höra
riksdagen. En fullmakt hade givits tidigare, som regeringen kunde utnyttja,
och sålunda kan en anmärkning i detta fall icke grunda sig på en uraktlåten
skyldighet. Men det förhållandet, att riksdagen var formellt, örn också icke
samlad, gör, att vidtagandet av en åtgärd av en så utomordentlig beskaffenhet
som denna borde lia föranlett att riksdagen blivit hörd. Den uppfattningen
förstärkes ytterligare av den omständigheten, att det var känt, att riksdagen
efter några dagar i allt fall skulle samlas.

Jag ser frågan mest mot bakgrunden av vad bankoutskottet uttalade vid sin
behandling av propositionen förra året om fortsatt befrielse för riksbanken från
skyldigheten att inlösa sedlar med guld. Bankoutskottet gjorde då en hel del
uttalanden i prispolitiken med anledning av vad finansministern anfört i propositionen.
Jag skall be att få citera några valda stycken ur bankoutskottets
utlåtande. Där förekommer bl. a. följande: »Den radikalaste metoden att hejda
prisstegringsprocessen är utan tvivel att införa bestämmelser örn s. k. allmänt
pris- och lönestopp, innebärande ett förbud mot varje prishöjning eller lönestegring
utan myndigheternas tillstånd, varvid förutsattes, att sådant tillstånd
beviljas endast i undantagsfall. En lagstiftning av denna genomgripande art
måste emellertid väcka betänkligheter ur flera synpunkter. Framför allt skulle
en långt gående direkt dirigering av produktionen och arbetskraftens använd -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. lii.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
liing bli erforderlig för att förhindra ogynnsamma verkningar med avseende
å varuförsörjningen. Utskottet kan därför icke för närvarande föroida en po i
tik av denna art.» Här gör sålunda bankoutskottet ett direkt och klart uttalande
i riktning mot införande av pris- och lönestopp. I övriga delar a\ sitt utlåtande
resonerar bankoutskottet för och emot införande av sådana kraltatgärder.
Slutklämmen bär emellertid vittnesbörd örn att utskottet fortfarande
finner övervägande skäl tala emot ett löne- och prisstopp. I sista stycket heter
det- »Slutligen vill utskottet uttala, att därest en ekonomisk politik av den ari
utskottet ovan antytt — och vilken synes stå i god överensstämmelse med vad
departementschefen förordat — icke skulle kunna genomföras med asyttat resultat,
en politik efter den radikalare linjen med s. k. allmänt pris- och lönestopp
näppeligen kan undvikas. Det torde då också hilva ofrånkomligt att staten
inför ett obligatoriskt sparande. Hellre än att tillåta en fortsatt och kanske
tilltagande prisstegring böra nu antydda åtgärder tillgripas i ett sadant krisläge.
Utskottet vill emellertid i anslutning till departementschefens slutord»
de inneburo, att det var viktigt, att det förelåg en allmännare uppfattning, som
stödde pris- och lönestoppet — »uttala den förhoppningen, att insikten örn att
tillfälliga uppoffringar av de enskilda gruppernas önskemal aro nödvändigt
måtte vinna allmän utbredning, så att tillräckligt stöd kan vinnas för en politik
som tryggar den eftersträvade prisstabiliteten nied minsta möjliga användande
av tvångsåtgärder och utan detaljerad dirigering av produktion och
arbetskraft.» Vi böra uppmärksamma uttrycket »minsta möjliga användande
av tvångsåtgärder». En tvångsåtgärd får man nog kalla införandet av pns °C

UnderSdiskussionen örn bankoutskottets utlåtande hade finansministern tvenne
yttranden. Jag ber att få återge ett stycke av det sista av dem, som klarlägger
hur finansministern uppfattade läget. Han yttrade bl. a.: »Jag kommer
till den slutsatsen, att man, även om man anser det nödvändigt att skrida
till hårdare åtgärder, på alla punkter måste ta bestämd hänsyn till följderna
för olika delar av näringslivet eller för olika medborgare, som arbeta^ näringslivet
Jag tror att detta kominer att lägga hinden vägen för en sa långtgående''
prisreglering, som annars skulle ha varit önskvärd. Jag ser i utskottets
utlåtande ett instämmande i propositionens principer aven darutinnan, att man
kräver en skärpning men inte vågar ta steget fullt ut och saga, att vi redan nu
skola vara beredda att bestämma, att icke ett pris får höjas och icke en Ion
stiga.» Det är ett ganska klart uttalande I fortsättningen heter det: »Det får
bli jämkningar både åt det ena hållet och at det andra. Det väsentliga skill e
vara vunnet, om prisstegringen kunde hållas mom sa Hilvida mattliga gränser,
att denna prisstegring icke skulle medföra en fortsatt inkomstökning och
därigenom ett fortsatt steg i den spiral, som vi bruka tala örn nar det galler

penningvärdets försämring.» , .... • +f

Jag anser — och det har också varit utskottsmajontetens mening — att nai
riksdagen på våren gjort dessa uttalanden på förslag av bankoutskottet riksdagen
biföll nämligen vad bankoutskottet uttalat och gjorde salunda uttalandet
till sitt eget — regeringen icke borde ha vidtagit den drastiska utgården
att införa löne- och prisstopp utan att dessförinnan ha hort riksdagen pa nytt.
Det har ju också varit delade meningar moni regeringen. Statsrådet Hagge an
mähle reservation och ansåg att regeringen skulle framlägga forslaget för riksdagen
medan övriga statsråd på föredragning av statsrådet Gjores besluta vidtaga
åtgärden. Särskilt med hänsyn till att riksdagen var formellt om också
icke reellt samlad och skulle sammanträda inom några dagar förelag det stora
möjligheter att höra riksdagen i frågan. Det. är på dessa förutsättningar, som

anmärkningen har gjorts. . ... . n.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att anmärkningen lagges till handlingarna.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)

Herr Fast: Herr talman! Det är en gammal god regel att örn man anmärker
på en handling, är man skyldig att klart lägga fram de skäl, som motivera
anmärkningen. I detta avseende finner jag att utskottet brustit. Däremot har
enligt mm mening statsrådet givit goda skäl för sitt handlande.

Utskottet bär icke vågat göra anmärkning på det sättet, att man kunnat
förmena att vederbörande statsråd hade överträtt sin befogenhet. Men om det
är så, att utskottet sålunda tvingas erkänna, att vederbörande statsråd har
haft täckning för de vidtagna åtgärderna, vad är det då som återstår? Jo, då
ar det en omdömesfråga, huruvida lämplighetsskäl skulle ha föranlett Kungl.
Maj :t att höra riksdagen. Men om man måste erkänna, att Kungl. Maj :t
i ^ detta ^ fall har haft ^dubbla täckningar för sitt handlingssätt, och ingen
vagar pasta att detta står i strid mot givna bestämmelser, utan att riksdagen
lämnat en fullmakt, sorn till fullo täcker de vidtagna åtgärderna, då blir ju
Dagan den huruvida riksdagen skall kräva att Kungl. Majit vid fullmaktens
användande ånyo skall vända sig till riksdagen. I så fall blir det i dub7>.
^,..meni.n^ ''klart, att vad jag sade under första punkten, som egentligen hade
tillämpning pa punkt 2,^ blir ännu mera tillämpligt på punkt 3, ty det kommer
ju att betyda att vi måste ha en riksdag, som är samlad året runt. och det
torde väl ända vara att driva saken alltför långt.

^ar *^en uppfattningen, att örn man skall inlägga den tolkningen
att riksdagens medverkan skall krävas jämväl då det blir fråga örn att tilllämpa
en given fullmakt, kommer detta att överstiga riksdagens arbetsförmaga,
och jag tror det blir ganska olyckligt för riksdagen själv.

Beträffande den vidtagna åtgärdens lämplighet tror jag att det visserligen
tinim delade meningar, men att man i ansvarskännande kretsar är av den uppfattningen,
att de vidtagna åtgärderna voro nödvändiga och att de vidtogos
utan något större uppskov.

Detta är herr talman de skäl som ha gjort att jag och flera nied mig inte
a kunnat i orena oss med utskottsmajoriteten, då denna föreslagit anmärkning
utan ansett att fullgoda skäl tala för att de åtgärder, som här vidtagits av
statsrådet, ha varit befogade och befunnits ligga inom ramen av den utav riksdagen
lamnade fullmakten.

Jag har intet annat yrkande att göra än att anmärkningen lägges till handJingama.

I detta anförande instämde herr Fält.

Herr Hällgren: Herr talman! Endast ett par ord till vad den föregående talaren
sagt.

Örn man studerar motiveringen för de anmärkningar, som konstitutionsutskottet
i ar gjort, skall man finna att ur konstitutionell synpunkt föreligger
tiar den svagast motiverade anmärkning, som detta dechargebetänkande innell?''1161''
. Kungl Majits beslut är mom ramen av gällande prisregleringslag
Herr Hindmark citerar, liksom konstitutionsutskottets majoritet, bankoutskottets
uttalande i motiveringen rörande penningpolitiken, men det brukar alltid
heta pa juristspråk, att man skall mera rätta sig efter lagen och vad den innehaller
annetter motiveringen för ett tillämpningsförfarande. Jag fattar situationen
sa, att därför att ett statsråd varit av den meningen, att riksdagen
skulle, horas innan de skärpta prisregleringsbestärnmelser infördes som kallas
i or prisstopp — prisstopp år det ju egentligen inte — så är det i och för sig
ingen grund som man kan bygga ett anmärkningsyrkande på. Det finns en
reservation, dår det står att riksdagen borde höras. Det är en lämplighetstraga,
en omdomesfråga, huruvida Kungl. Majit anser erforderligt att höra

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
riksdagen eller ej. Kungl. Majit hade befogenhet att vidtaga de åtgärder som
vidtagits. Konstitutionsutskottet säger exempelvis, att man kunde hört informationsriksdagen.
Vi veta ju karaktären av den riksdagen. Den kunde inte
fatta beslut, den skulle endast mottaga meddelanden från regeringen. Jag
försökte visserligen som reservant då det gällde herr von Helands anmärkningsyrkande
att få konstitutionsutskottet att arbeta genom att behandla dennes
anmälan till riksdagen örn att det fanns anmärkning att göra mot statsrådet,
men konstitutionsutskottets majoritet vägrade helt enkelt med hänvisning
till att det var en informationsriksdag. Då frågar man sig: vad kan man
få för saklig motivering för en konstitutionel! a.nmärkning mot ett statsråd,
när det inte finns någon laglig grund för en sådan anmärkning? Dessutom är det
en allmän uppfattning i landet — och det koni fram även vid informations:
riksdagen — att man hoppades de vidtagna åtgärderna skulle vara ett steg i
rätt riktning. Säkerligen hälsades det med tillfredsställelse bland folket i
landet att regeringen vidtog åtgärder för att hålla prisuppskruvningen nere.
Det funnes mycket större anledning att exempelvis anmärka mot Kungl. Maj it
för att den gått för långt i efterlåtenhet gentemot ^ dem som krävt förhöjda
priser. Jag vet att det finns flera sådana fall, då man ansett att Kungl.
Majit satt för höga priser. Åtminstone är den lönearbetande klassen i detta
land tillfredsställd med att Kungl. Majit vidtagit åtgärder mot prisfördyring
och försökt att få balans mellan priserna på olika varor och produkter och
lönerna. _ .

Jag hemställer att punkten lägges till handlingarna. Jag vore nästan sinnad
att göra ett yrkande, att den skulle läggas med ogillande till handlingarna,
men jag vill inte trassla till saken och därmed ägna den mera uppmärksamhet
än vad den är värd. Jag tycker dock att anmärkningen är helt obefogad,
och jag yrkar som sagt att den lägges till handlingarna.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres: Herr talman
! Då utskottets majoritets talesman erinrat örn det utlåtande, som bankoutskottet
föreläde riksdagen föregående år, och ansett att det vidtagna prisstoppsbeslutet
icke står i överensstämmelse med utskottets utlåtande, en uppfattning,
som också kommer till uttryck i konstitutionsutskottets memorial, så vill jag
här säga ett pär ord.

Herr Lindmark har redan citerat de stycken i bankoutskottets utlåtande som
synas kunna tjäna till underlag för de antaganden, som han här har gjort. Såvitt
jag förstår har emellertid bankoutskottet vid sin bedömning av frågan om
en prisstopps- och lönepolitik syftat på något annat, mycket mera ingripande,
mera obevekligt och kategoriskt än det prisstoppsbeslut, som fattades av Kungl.
Maj :t sistlidna höst. Det heter nämligen i bankoutskottets utlåtande, efter det
att man har diskuterat frågan örn att införa bestämmelser örn s. k. allmänt
pris- och lönestopp, att »en lagstiftning av denna genomgripande art måste
emellertid väcka betänkligheter ur flera synpunkter». Ett sådant yttrande kan
icke, såvitt jag begriper, ha syftat på den redan gällande prisregleringslagen
och de bemyndigande!! till införande av prisstopp i enlighet med denna som
här avses. Riksdagen hade ju tidigare antagit prisregleringslagen och även
lämnat Kungl. Majit rätt att begagna de fullmakter, lagen innehåller, inklusive
rätten att delegera vissa av dessa fullmakter på priskontrollnärenden. Jag
bär för min del aldrig kunna! förslå, att bankoutskottets utlåtande skulle innebära
en begränsning av det av riksdagen redan fattade beslutet beträffande
prisrcglcringslagens innebörd.

T fortsättningen av hankön t.skotlo.ts utlåtande, rekommenderar man att man
gör försök att förhandlingsvis komma fram till ett pris- och lönestopp. Man

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
rekommenderade skärpt priskontroll och man rekommenderade även att denna
skärpta priskontroll skulle mynna ut i arbete efter samma linjer som man dittills
hade följt. Ja.? skulle vilja göra gällande, att det är precis vad som har
skett. Det har visserligen inträtt den förändringen, att man i höstas genomförde
anmälningsplikt beträffande alla prishöjningar med vissa undantag, alltså
utsträckt anmälningsplikten till att gälla ett betydligt större område än
förut, men när det har gällt att leda in de sålunda beslutade prisstoppen i olika
kanaler, så har man gått fram efter precis samma linjer som man gjort tidigare.
I olika fall ha normalpriser införts, och i andra fall har efter förhandlingar
med de olika parterna överenskommelse etablerats.

Jag kan därför, herr talman, icke se att det beslut örn prisstopp, som genomfördes
i höstas, på något sätt står i oöverensstämmelse med den ståndpunkt,
som bankoutskottet utvecklat i sitt utlåtande vid föregående års riksdag.

Herr Lindmark: Herr talman! Statsrådet Gjöres framhåller, att jag utvalt
citat ur bankoutskottets utlåtande, som stödja utskottsmajoritetens och mina uttalade
synpunkter. Jagnar försökt att göra valet av uttalanden så opartiskt
som möjligt. Det framgår framför allt av sista stycket i bankoutskottets uttalande.
Det innehaller ett resonemang örn både för och emot men därjämte en
slutkläm, som i allt fall hesiterar inför att godkänna ett införande av löne- och
prisstopp. Jag har kunnat åberopa ett vittne, som väl borde gälla mycket bra
inför statsrådet Gjöres, nämligen finansministern. Han konstaterar som jag
redan framhållit denna tveksamhet hos riksdagen att taga ställning till löneoch
prisstopp och förordar att mildare utvägar skola tillgripas. Jag tror att på
den punkten har man ett mycket gott stöd för konstitutionsutskottets uttalande
just i vad riksdagen tidigare under samma år på våren hade uttalat.

Det var statsrådet Sköld som i dag tidigare talade örn att det sunda förnuftet
kanske för mycket åberopades av konstitutionsutskottet och att det borde vara
rent konstitutionella saker som borde vara avgörande. Ja, det förekommer vissa
gånger — det måste \d erkänna — att man icke kan tillräckligt renodla det rent
konstitutionella, och då måste man tillgripa det sunda förnuftet. Det sunda förnuftet
säger i detta fall, att då riksdagen så nyligen gjort ett ganska klart uttalande,
borde det ha föranlett regeringen, när man ämnade införa löne- och
prisstopp, att på nytt höra riksdagens uppfattning i föreliggande fråga. Detta
hade icke varit för mycket begärt.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill bara konstatera att det är för andra
gången som herr Lindmark gör sig skyldig till att citera uttalanden, som icke
syfta, på den tillämpade prisregleringslagen utan på längre gående åtgärder.
Det är detta som tydligen också föranlett en del misstag, som begåtts vid utskrivande
av utskottets memorial.

Herr Lindmark: Herr talman! Yi ha ju haft flera prisregleringslagar. Den
sista utfärdades den 30 juni 1942. Den avvek icke mycket från de förutvarande.
Om alla dessa olika prisregleringslagar har gällt, att de skulle gälla under samma
förutsättningar som den allmänna förfogandelagen och maximiprislagen,
och dessa förutsättningar äro, att såvitt riksdagen icke är samlad må dessa lagar
på Konungens förordnande träda i kraft, men riksdagen skall omedelbart
inkallas för att höras örn ikraftträdandet och beslut fattas inom 30 dagar från
riksdagens första sammanträde.

Här ligger sålunda den anjan under det hela att riksdagen skall höras. Häri
sker icke något undantag för prisregleringslagen. Om man läser författningen

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
sådan den förekommer av den 30 juni 1942, så finns visserligen icke något direkt
uttalande som går i riktning mot behandling av löne- och prisstopp. Det
heter t. ex. i förstadelen: Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,
äger föreskriva, att den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller som
företagare yrkesmässigt utför tjänst, bestående i förfärdigande av viss förnödenhet
eller verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete
eller annat därmed jämförligt arbete å viss förnödenhet eller verkställighet
av transport 1) skall vara skyldig att ofördröjligen anmäla det pris,
som han ämnar tillämpa, 2) skall vara skyldig att varje gång prishöjning vidtages
ofördröjligen anmäla prishöjningen, samt 3) icke ina utan tillstånd, lioja
priset förrän en vecka förflutit fran det han anmält den tillämnade prishöjningen
och skälen därtill. _ .

Det är huvudgrundsatserna, och även örn man kan av innehållet sluta sig till
en viss fullmakt även när det gäller löne- och prisstopp, sa star dock kvar det
som jag tidigare omnämnt, nämligen andan som genomgår det hela att nian
skall höra riksdagen.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag vill understryka, att den nya prisregleringslagen
är icke antagen av riksdagen på rekommendation eller med motivering
från bankoutskottet, utan prisregleringslagen är antagen av riksdagen efter
yrkande av första lagutskottet. I den proposition, som låg till grund för
lagen, diskuterades också de skärpta prisregleringsåtgärder, som Kungl. Maj :t
nu vidtagit. Det är således de uttalanden och den behandling av propositionen
rörande ny prisregleringslag, som skedde under riksdagen 1941, som skola
ligga till grund för ett konstitutionellt bedömande av, huruvida Kungl. Maj :t
har tillämpat bestämmelserna riktigt eller ej.

Herr Lindmark: Herr talman! Om jag fattade den föregående talaren rätt,
menade han, att beträffande det uttalande, som jag åberopade, skulle föreligga
en förväxling på så sätt, att jag menat att uttalandet skulle gälla prisregleringslagen.
Det har jag aldrig sagt. Här ha vi att skilja mellan prisregleringslagen
och resonemanget örn den allmänna prispolitik, som borde förås i anledning
av finansministerns resonemang i propositionen förra aret örn fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa sedlar med guld och som behandlades
i bankoutskottet. I bankoutskottets utlåtande ingår ju ett vidlyftigt
resonemang örn hur man skall undvika inflationen, och det är citat ifrån det
uttalandet som jag har åberopat och som i många stycken kommit att gälla
löne- och prisstoppet, ett uttalande, som gick i mera negativ riktning och som
vann sin anslutning av riksdagens båda kamrar.

Herr Hällgren: Herr talman! Bankoutskottets uttalande är knutet till propositionen
örn befrielse för riksbanken att inlösa av riksbanken utgivna sedlar
med guld, m. m.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, beslöt kammaren lägga
utskottets anmälan beträffande punkten 3:o) till handlingarna.

Under punkten i:o) hade utskottet i anledning därav, att Kungl. Majit den
19 mars 1943 utfärdat kungörelse (nr 129) örn ändring i vissa delar av kungörelsen
den 21 mars 1941 (nr 168) angående allmänt exportförbud, ansett sig
böra rikta anmärkning mot föredragande departementschefen, statsrådet
Gjöres.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 £. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)

Viel denna punkt hade reservation avgivits av herr Oscar Gottfrid Karlsson,
som med instämmande av herrar Karl August Johanson, Anders Andersson
Nordström, Hällgren, Larsson i Julita och Gustafsson i Bogla, av anförda
skäl förklarat sig inte hava ansett skäl föreligga till anmärkning mot föredragande
statsrådet.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Här ifrågavarande anmärkning avser ett av Kungl. Maj:t på min föredragning
den 19 mars i ar fattat beslut, innebärande ändring i kungörelsen den
^1 mars 1941 angående allmänt exportförbud. Genom nämnda ändring har den
dittills varande skalan för de# exportlicensavgifter handelskommissionen har
att uttaga utbyggts uppåt. Enligt den mening till vilken majoriteten i konstitutionsutskottet
anslutit sig skulle emellertid nämnda utbyggnad medföra en
sadan ökning av de till statsverket inflytande licensbeloppen att licensavgifterna
finge karaktären av beskattning. Riksdagens medgivande till åtgärden
skulle därför enligt utskottets mening ha varit erforderligt. I denna sak ber jag
att få framhålla följande.

I den första allmänna exportförbudskungörelsen under den innevarande kriseno—
kungörelsen den 26 augusti 1939 — bestämdes att licensavgift skulle
utgå med 20 kronor eller, där värdet av exportgodset ej översteg 400 kronor.
med 3 kronor. Redan genom kungörelsen den 8 december 1939 infördes emellertid
den graderade skala för licensavgifterna, som därefter gällt intill dess ändrmgen
den 19 mars i år genomfördes. Licensavgift vid export har sålunda ända
sedan den 14 december 1939 uttagits med belopp, som i viss utsträckning varierade
efter exportvärdet. Lägsta avgiften var 2 kronor, som uttogs vid ett varuvärde
ej överstigande 100 kronor. Högsta avgiftsbeloppet utgjorde 40 kronor,
som erlades när exportvärdet översteg 10,000 kronor. En liknande graderad
skala har sedan den 21 mars 1940 gällt även i fråga örn avgifterna för importlicenser,
som utfärdas av handelskommissionen. Samtliga dessa bestämmelser
ha utfärdats utan riksdagens hörande, och någon erinran i anledning därav har
ej tidigare framställts fran riksdagens sida. Icke heller den nu av konstitutionsutskottet
gjorda anmärkningen synes rikta sig mot, att Kungl. Maj:t ansett sig
kunna utan riksdagens medgivande tillämpa en princip, enligt vilken varuvärdet
i viss mån är bestämmande för licensavgiftens storlek.

Genom kungörelsen den 19 mars 1943 har — såsom nyss nämnts — den graderade
avgiftsskalan för exportlicenserna gjorts vidare. En licensavgift av 40
kronor skulle sålunda tillämpas endast örn exportvärdet låg mellan 10,000 och
25,000 kronor. Översteg exportens värde sistnämnda belopp höjdes avgiften med
stigande exportvärde. Licensavgiften begränsades till högst 1.000 kronor. Vidare
lämnades handelskommissionen författningsenligt befogenhet att meddela
s. k. generell licens, vilket innebär att licensen må avse sökandens samlade export
av visst eller vissa varuslag under en tid av högst 3 månader. I dylikt fall
fick avgiftsbeloppet bestämmas i efterskott med ledning av värdet av den faktiskt
verkställda exporten. Avgiften fick dock ej överstiga 5,000 kronor.

Den genom kungörelsen den 19 mars 1943 vidtagna ändringen i bestämmelserna
om licensavgift vid export har i första hand betingats ur rättvisesynpunkt.
Det har ansetts stötande att exportör av varor, som ha ett jämförelsevis
lågt värde, skall vara skyldig att erlägga en i förhållande till varuvärdet så
väsentligt mycket högre avgift än en exportör av mera värdefulla varupartier.
Aven vissa praktiska skäl ha ansetts tala för att utsträcka avgiftsskalan på ett
sadant sätt att de beviljade licenserna komma att stå i närmare överensstäm -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
ruelse nied den faktiska eller sannolika exporten. För en exportör var det tidigare
till fördel att på en gång begära en så stor export som möjligt, enär licensavgiften
utgick med ett oell samma belopp sä snart varuvärdet översteg 10,000
kronor. Därvid kunde emellertid visa sig att den verkliga exporten stannade vid
ett avsevärt lägre belopp.

En höjning av avgiftsbeloppet i fråga om exportlicenser avseende mera betydande
varupartier har därför även synts motiverat med hänsyn till de kostnader,
som i allmänhet äro förenade med licensansökningarnas behandling. De utredningar
och undersökningar i olika hänseenden, som i många fall måste föregå
bedömandet av huruvida en mera avsevärd export bör komma till stånd, tarva
nämligen i regel — örn än icke undantagslöst väsentligt mera arbete än
de överväganden, som ske i samband med prövning av en ansökan att få exportera
ett mindre varuparti.

Vid utfärdandet av kungörelsen den 19 mars 1943 utgick man från att de
tidigare fastställda avgiftsbeloppen för varupartier örn högst 10,000 kronor
skulle vara oförändrade. Kungörelsen beräknas därför komma att, pa sätt utskottet
påpekat, medföra att något över V2 miljon kronor per år mera än förut
komma att tillföras statskassan (under förutsättning av oförändrad exportvolym).
Av handelskommissionen under budgetåret 1941/42 upptagna licensavgifter
_export- såväl som importlicensavgifter — uppgingo till närmare 1 /2

miljon kronor. Omkostnaderna för kommissionen uppgingo däremot under samma
tid till endast 3/4 miljon kronor. I detta sammanhang är emellertid att märka
att försörjningskommissionerna i stor utsträckning verkställa saklig utredning
i fråga örn den av handelskommissionen handhavda licensgivningen. I såväl industri-
som livsmedelskommissionerna finnas sålunda numera. inrättade särskilda
utrikeshandelsbyråer med uppgift bl. a. att. utgöra förbindelseled mellan
handelskommissionen och vederbörande försörjningskommission. De olika
fackavdelningarna i försörjningskommissionerna påläggas ock ett ofta mycket
betydande arbete i anledning av uppkomna export- och import!:rager. Statsverkets
utgifter för den i samband med handelskommissionens licensgivnmg
stående verksamheten torde till följd därav i själva verket vida överstiga nyssberörda
omkostnadsbelopp å 3/4 miljon kronor. Att — såsom utskottet berälmat
— statsverkets omkostnader härvidlag skulle komma att utgöra blott en mindre
del av de inflytande licensbeloppen, torde sålunda icke hålla streck.

Emot den princip, som ligger till grund för utskottets här ifrågavarande anmärkning,
har jag givetvis icke något att erinra. Tillämpningen av principen
måste väl även enligt utskottets mening bliva en omdömesfraga.. Jag vill understryka
att utbyggandet uppåt av licensskalan icke tillkommit i syfte att
tillföra statsverket ökade inkomster utan för att skapa större .rättvisa pa området.
Rätten att utan riksdagens medverkan genomföra sakligt, befogade åtgärder
av ifrågavarande slag torde icke böra betagas Kungl. Maj :t av .den anledningen
att någon gång en icke direkt åsyftad sekundär effekt av liknande
slag som den nu förevarande statliga inkomstökningen temporärt kan uppkomma.
Påpekas bör också att de ändringar i förevarande hänseenden, som ma föranledas
av de hastigt skiftande förhallandena a området, även kunna draga med
sig effekter av rakt motsatt innebörd. I detta sammanhang vill jag nämna att
frågan örn åstadkommande av större likformighet beträffande gällande importregleringar
och importförbud sedan hinge stått på dagordningen. Det är icke
uteslutet att lösandet av denna fråga kan komma att medföra en minskning av
statsverkets licensavgifter.

Herr Hallén: Herr talman! Det är sant, att Kungl. Maj:ts beslut i Dåga örn
de avgifter, som fastställdes 1941, då icke föranledde någon erinran från konsti -

46 Nr 17. Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
tutionsutskottets sida. Såväl statsrådet som reservanterna mot årets anmärkning’
i frågan undra varför det nu skall framställas anmärkning, när 1941 års
avgifter passerat utan anmärkning. Gentemot det skulle jag vilja framhålla att
man först vid den i år företagna granskningen kunnat ha kännedom örn det
i detta sammanhang mycket viktiga faktum, att de influtna licensavgifterna
varit ungefär dubbelt sa stora som omkostnaderna för handelskommissionen.
Ilan måste väl också förmoda, att man inom folkhushållningsdepartementet vid
fastställande av de ursprungliga avgiftssatserna räknade med att en viss balans
skulle råda mellan handelskommissionens inkomster och dess utgifter i
dessa stycken. Först i och med framläggandet av redovisningen för budgetåret
1941/42 blev man medveten örn att licensavgifternas belopp varit ungefär dubbelt
så stort som kommissionens omkostnader. När överskottet blev känt inom
tolkbushållningsdepartementet hade därför enligt utskottets mening anledning
snarare förelegat för folkhushållningsministern att föreslå en sänkning av avgifterna
än att som nu skett föreslå en höjning av dem. Utskottet har varit
mycket väl medvetet örn att omkostnaderna för licensgivningen, såsom också
statsrådet nyss framhöll, i verkligheten kunnat vara något större än vad siffrorna
för handelskommissionen i riksräkenskapsverkets budgetredovisning utvisa.
Vi veta mycket väl inom utskottet att — såsom herr statsrådet nyss sade
—• remisser från handelskommissionen till andra kommissioner medföra, att
dessa kommissioners arbete kan bli ganska svårt och betungande. Kostnaderna
härför ^äro ju ganska svåra att exakt beräkna men kunna väl i alla fall icke
vara så stora att de nämnvärt inverka på påståendet örn att licensavgifternas
belopp numera högst avsevärt överstiger beloppet för omkostnaderna. Utskottet
har därför ansett det oundvikligt att rikta en anmärkning mot föredragande
departementschefen, statsrådet Gjöres. För att förebygga varje missförstånd
vill jag till slut framhålla, att denna anmärkning naturligtvis icke riktar sig
mot ett sådant förhållande i den nya kungörelsen som att licensavgifter för
en mycket stor exportör, som förr voro begränsade till 40 kronor, numera kunna
bli avsevärt högre. Det finner jag också ganska befogat. Men örn departementschefen
ville införa den enligt min mening fullt riktiga principen, så hade han
bort föreslå en omjustering nedåt av licensavgifterna för de lägre posterna,
så att den beräknade totalsumman av alla licensavgifter något så när skulle
ha kommit att motsvara de vid utfärdandet av 1943 års kungörelse kända omkostnader
för handelskommissionen med ett mindre tillägg, motsvarande de
eventuella extra kostnaderna.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Kammaren beslöt lägga utskottets
anmälan rörande punkten 4:o) till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Härefter anförde:

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av den reservation,
som förekommer på sid. 38 i utskottets memorial.

Mina medreservanter och jag äro på det klara med, att det regeringsbeslut,
vi här dragit fram, icke rör värden, som uti iögonenfallande grad gälla vårt
folks väl eller ve. En till formen så kraftig åtgärd som ett anmärkningsförfarande
lia vi därför icke velat ifrågasätta. Beslutets innebörd — sett i större
sammanhang — ter sig dock för oss så pass allvarlig, att vi velat rikta riksdagens
uppmärksamhet på densamma. Även med risk att ådraga oss onåd från
vissa grundlagstolkare lia vi valt en kanske mindre trafikabel men i alla fall
ofta använd väg och yrkat omförmälan.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)

Jag ber att, så kortfattat som möjligt, få ge ett referat av ärendets formella
innehåll.

Innehavaren av Långedrags restaurang — denna anses som bekant höra till
»Stor-Göteborg», fast den är belägen i Västra Frölunda landskommun — erhöll
någon gång på sensommaren i fjol medgivande av länsstyrelsen i Göteborg att
vid 18 olika tillfällen under oktober månad anordna dans i samband med spritutskänkning.
Kommunalnämnden i Västra Frölunda anförde hos Kungl. Maj:t
besvär över detta medgivande. På föredragning av statsrådet Ewerlöf beslöt
regeringen den 9 oktober att lämna besvären utan avseende.

Vi reservanter ha icke alls velat diskutera fragan, hur det dansas pa Långedrag.
Kanske det ges anledning till anmärkning därvidlag, kanske det gar
oklanderligt till; det är oss i detta sammanhang ovidkommande.

I besvärsinlagorna förekommer en animerad diskussion mellan kommunalmännen
och källarmästaren, där den senare — t. o. m. med landshövdingens
underborgen — påstår, att kommunalnämnden hade krasst ekonomiska och således
föga respektabla motiv, när den gick till kungen fram. Frågan örn vem
som därvidlag har rätt, spelar icke heller någon roll för oss reservanter. Vi
ha icke vänt oss mot att det dansas på Långedrag, eftersom detta är en laglig
förmån, men vi anse att det med myndigheternas sanktion dansas alldeles för
of lOj

Vi stödja oss därvidlag på riksdagens protokoll av den 29 maj 1937, da den
nu gällande rusdryckslagstiftningen godkändes av båda kamrarna. ! den proposition,
som då förelåg, hade regeringen föreslagit viss uppmjukning av tillståndsförfarandet,
när det gällde dans å spritrestauranger. Bevillningsutskottet
gick emellertid i sitt utlåtande mot denna uppmjukning och framhöll, att
»för framtiden måste anses önskvärt, att tillstånd till dans i samband med utskänkning
å restaurang meddelas med större varsamhet och urskillning, än

hittills skett». .. ....

I anslutning till denna motivering, som av riksdagen godkändes, iniordes
den skärpningen i lagtexten, att »restaurangdans», såsom man i allmänhet
säger i stället för det långrandiga uttrycket »dans i samband med utskänkning
å restaurang», skulle vara beroende av tillstånd fran Överståthållarämbetet
eller länsstyrelse och icke, som regeringen föreslog, kunna äga rum med
tillstånd endast av vederbörande polismyndighet. ^

När utskottet krävde strängare ordning på detta område, förelåg en statistik,
som för åren 1929 och 1930 utvisade 12,000—13,000 restaurangdanskvällar per
år. Av ett interpellationssvar, som finansministern lämnade här i kammaren
den 30 juni i fjol, framgick, att antalet meddelade tillstånd till restaurangdans
under åren 1939—41 rört sig mellan 17,577 och 18,695 och alltså ökat med

omkring 45 procent. . ..

Utvecklingen på detta område har, mena vi reservanter, gatt stick i stäv mot
innebörden av riksdagsbeslutet år 1937. Det uttalande, riksdagen då gjorde,
har i allt för många fall ignorerats av länsstyrelserna. Det är visserligen
mycket sällan restaurangdanstillstånden dragas inför regeringen — det ägde
år 1942 rum endast i det här påtalade fallet. Men när det nu någon gång sker,
borde Kungl. Maj :t enligt vår uppfattning på något sätt ingripa.

Vid frågans behandling i konstitutionsutskottet invändes, att ett eventuellt
regeringsingripande skulle ställt Långedragsrestaurangen i missgynnat läge,
eftersom dans i samma utsträckning, som Långedrag begärde, ägde rum å jämförliga
restauranger inne i staden. Det förhåller sig ju emellertid ingalunda
så, att den sista dansen i Göteborg gick den 31 oktober 1942. Det dansas där
ännu i dag. Det hade varit anledning för regeringen att — även örn den ville
undvika att ställa till konkurrenssvårigheter för källarmäst arén pa Lange -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
drag ■ ägna en tanke at den fortsatta avvägningen i fråga om restaurangdansen
i Göteborg, beträffande vilken länsstyrelsen meddelar tillstånd för en
manad i taget. Jag vill därför sluta med att framhålla, att även örn regeringen
fann ett ingripande i det föreliggande aktuella fallet låt oss säga inhumant, så
kunde och borde regeringen ha givit länsstyrelsen en erinran att vid framtida
medgivanden till »dans i samband med utskänkning å restaurang» handla med
större varsamhet och urskillning och sålunda visa respekt för riksdagens beslut.

Herr Gustafsson i Bogla instämde häruti.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill minnas, att jag icke mer än
en gång under mina 25 riksdagar yttrat mig i en dechargedebatt, och då jag
nu tar till orda i det ärende, som herr Ekdahl fört fram, sker det i egenskap
av en av »fäderna» till 1937 års kompromiss, örn vilken striden har kommit att
stå.

Örn manbar del av handlingarna i föreliggande ärende, finner man oförtydbart,
att såväl de klagande som myndigheterna ständigt återkomma till den
ståndpunkt sorn. rusdrycksrevisionen hade intagit i sin utredning. När det gäller
att komma till klarhet örn motiven till gällande lagstadgande på förevarande
område, tar man alitsa ingen som helst hänsyn till att rusdrycksrevisionens
uppfattning underkändes av riksdagen. Kungl. Maj :t hade visserligen framlagt
rusdrycksrevisionens förslag för riksdagen, men riksdagen beslöt —- i
denna, kammare med mer än 2/3 majoritet —■ att underkänna den uppfattningen.
I bevillningsutskottets yttrande vid ifrågavarande riksdag, vilket är redovisat
här av reservanterna, klarlades det oförtydbart vad utskottet syftade till, nämligen
större urskillning och varsamhet i detta avseende än som iakttagits tidigare.
Och i den debatt,^ som fördes i kammaren vid detta tillfälle — kompromissen
innebar ju, att åldern vid utminuteringen sattes till 21 år i stället för
av Kungl. Maj .t föreslagna 25 ar mot att restaurangdansen skulle inskränkas

framhölls det i kammaren fran deras sida, som stodo bakom kompromissen,
att den var hel och odelbar och syftade till en snävare tillståndsgivning beträffande
restaurangdans än enligt den kungl, propositionen. Det är ingalunda
min mening att rikta några förebråelser mot den andra parten i kompromissuppgörelsen.
Jag antar, att den, liksom jag, står kvar på precis samma ståndP.
unkt som 1937 och har haft lika litet inflytande på dessa ting som den andra
sidan.

Det är emellertid givet, att vi, som stodo för kompromissen från 1937 och
lingö en mycket stark majoritet i riksdagen med oss på denna linje, förmena,
att den uppfattning, som då segrade, bör omsättas i verkligheten. Så har icke
skett. Med hänsyn till möjligheten att i framtiden få till stånd överenskommelser
mellan olika uppfattningar i spörsmål av denna art är det nödvändigt, att
man kräver, att dylika överenskommelser eller kompromisser respekteras. Sker
icke det, så är det ju uteslutet, att man kan gå varandra till mötes. Då inträffar
sadant som exempelvis har skett här i Stockholm. Då Överståthållarämbetet
försöker göra vissa begränsningar i restaurangdansen och sålunda tar ett litet
steg pa den väg som riksdagen har anbefallt, så växer det fram en opinion,
som rentav sätter under debatt, om det icke är Överståthållarämbetet, som är
i färd med att kränka gällande lag och förordning.

^yttrar mig icke, herr talman, örn det enskilda ärende, på vars behandling
det här gjorts anmärkning ifrån reservanternas sida, då jag icke vågar hysa
någon bestämd uppfattning, hur det förhåller sig med Långedragsaffären eller
med statsrådet Ewerlöfs ställningstagande i detta ärende.

Jag har med det anförda och med en erinran örn 1937 års riksdagskompro -

Onsdagen den 11) maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
miss velat ställa en vädjan till chefen för finansdepartementet att se till att
den uppfattning, som vann riksdagens anslutning och som därefter vann Kungl.
Maj :ts bifall genom att Kungl. Maj :t anslöt sig till riksdagens mening, också
bringas till vederbörande myndigheters kännedom. Det är nämligen orimligt,
att det skall få fortgå som hittills, då man stött sitt ståndpunktstagande på
rusdrycksrevisionens uppfattning, som är underkänd av riksdagen och Kungl.
Maj :t, under det att man helt och hållet åsidosätter den mening, som riksdagen
har hävdat vid sitt beslut i saken.

Herr Nolin: Herr talman! Jag har tillsammans med en kamrat i konstitutionsutskottet
anmält en reservation.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde ville bli av med
en länsskogvaktare, som inte hade någon som helst läggning för att följa
skogsvårdslagens bestämmelser. Han hade tjänstgjort hos skogsvårdsstyrelsen
i många år, men hade med åren blivit allt besvärligare.. Han utförde sina
åligganden i strid med skogsvårdslagen, uppträdde olämpligt, mot sina förmän
och lät även andra reglementsstridiga åtgärder komma sig till last. Till slut
beslöt skogsvårdsstyrelsen — efter åtskilliga, varningar — att förtidspensionera
honom. Han hade nämligen uppnått den ålder, då han kunde få^förtidspension
enligt statens pensionsanstalts bestämmelser, och han skulle då ha erhållit
en pension på omkring 1,800 kronor. Han klagade över detta skogsvårdsstyrelsens
beslut, men då lagen icke medger besvär i dylika fall, blevo dessa
besvär icke upptagna till prövning. Emellertid kungjorde skogsvårdsstyrelsen
platsen till ansökan ledig och då sökte han, som heter Carlsson, befattningen
jämte en annan sökande, som hette Andersson. Skogsvårdsstyrelsen antog Andersson
till tjänsten. På besvär av Carlsson beslöt emellertid Kungl. Majit att
återremittera ärendet till skogsvårdsstyrelsen med följande utslag: »Kungl.

Maj ;t---finner med hänsyn till klagandens långa tjänstetid och övriga

i målet förekommande omständigheter att av Andersson och klaganden i främsta
rummet klaganden bort ifrågakomma till erhållande av förevarande länsskogvaktarbefattning,
samt prövar förty gott att, med upphävande av överklagade
beslutet, visa målet åter till skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra
landstingsområde, som har att utse klaganden till innehavare av länsskogvaktarbefattningen.
»

Skogsvårdsstyrelsen har här ställts i en synnerligen prekär situation.. Det
är ju fråga örn en tjänsteman, som skogsvårdsstyrelsen icke har kunnat lita på
utan som har handlat fullkomligt i strid med skogsvårdslagens bestämmelser.
Han har handlat i strid med givna instruktioner och utfört sitt arbete på ett
mycket självrådigt sätt till skada för skogsvården inom sitt distrikt. Nu har
skogsvårdsstyrelsen genom Kungl. Maj :ts beslut blivit tvingad att ha kvar
denne tjänsteman intill dess han uppnår pensionsåldern. Ur principiell synpunkt
och ur skogsvårdssynpunkt har jag ansett detta beslut vara synnerligen
olyckligt. Det kommer ju också att få prejudicerande verkan. Det betyder,
att skogsvårdsstyrelse, som råkar få en synnerligen olämplig befattningshavare,
icke blir i stånd att göra sig av med denne. Det. är enligt mitt förmenande
mycket olämpligt, och jag har inte kunnat underlåta att inom utskottet
här yrka på en anmärkning. Utskottet har emellertid icke velat följa mig i
detta, men jag har velat begagna detta tillfälle att ändå påpeka detta för kammaren.

Herr Gardell: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av det
ärende som återfinnes på sid. 14.

Andra kammarens protokoll 10J/S. Nr 17. 4

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)

Beträffande tiden för prissättningen av jordbrukets produkter skrev jordbruksutskottet
1942 i sitt utlåtande nr 59, att priser på jordbruket borde
fastställas i augusti månad. Den 25 augusti ingav livsmedelskommissionen
till Konungen sitt på den av jordbrukskommittén verkställda utredningen
grundade förslag, men först den 18 december fastställde Kungl. Majt definitivt
priserna på jordbrukets produkter. Dröjsmålet med den utlovade prissättningen
föranledde stora olägenheter för såväl jordbrukarna som spannmålshandeln.
Den skapade också oro och misstämning bland jordbrukarna. Genom
den här påtalade sena prissättningen å jordbrukets produkter år 1942 har sålunda
ett av såväl regering som riksdag fattat beslut, innebärande en utfästelse
till jordbrukare, blivit åsidosatt. Detta har icke varit till rikets sannskyldiga
nytta utan tvärtom skadat viktiga delar av vår ömtåliga livsmedelsförsörjning.
Det synes icke som örn dessa betydelsefulla frågor för försörjningen handlagts
med den skicklighet och drift som tidslägets allvar på detta område
påkallat. Därför anse vi reservanter, att utskottet bort besluta anmärkning
enligt § 107 regeringsformen mot statsrådets samtliga ledamöter. En liknande
anmärkning kan även med fog göras i fråga örn det ärende som återfinnes på
sid. 23 beträffande utlpvad ersättning åt mejerierna för den förlust som drabbat
jordbrukets organisationer i samband med regleringen av handeln med
grädde.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Med anledning av herr Olssons i
Gävle anförande för en stund sedan, vilket hölls i anslutning till den omförmälan,
som finns antecknad på sid. 38 i konstitutionsutskottets föreliggande
memorial, skall jag be att få säga några ord.

Herr Olsson i Gävle framträdde här, såsom han själv nämnde, såsom företrädare
för den ena av de parter, som i bevillningsutskottet överenskommo ,om
den kompromiss rörande en reformerad rusdryckslagstiftning här i landet, vilken
beslöts 1937. Jag skulle ■— måhända därtill föranledd av vissa vändningar
i herr Olssons anförande — gärna vilja uppträda som representant för den
andra parten i kompromissen. Jag vill i det avseendet i korthet meddela, örn
det nu anses erforderligt överhuvud taget, att den framställning herr Olsson
gav av ^vad som förevar i bevillningsutskottet och i riksdagen vid tillfället i
fråga år 1937 i alla hänseenden är fullkomligt riktig. Bevillningsutskottet
underkände vid det tillfället den motivering i fråga om tillståndsgivningen
för restaurangdansen, vilken förebragts av rusdrycksrevisionen och som sedermera
upptagits i den kungl, propositionen. Bevillningsutskottet var enhälligt
på den punkten, då det krävde ett väsentligen mera restriktivt förfarande i
detta sammanhang än som propositionen rekommenderade. Denna bevillningsutskottets
mening biträddes ju med överväldigande majoritet av riksdagens
båda kamrar. Jag har velat säga detta, dock utan -att därmed inta någon ställning
till det här omnämnda fallet.

Emellertid har jag icke kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten på att
det i slutet av denna omförmälan finns ett påpekande, enligt vilket länsstyrelserna
i allmänhet börjat iakttaga större återhållsamhet vid beviljandet av
tillstånd till dans i samband med utskänkning. Jag måste uttala min tillfredsställelse
över att man kan göra ett sådant konstaterande, ty ett sådant förfaringssätt
från länsstyrelsernas sida står otvivelaktigt i överensstämmelse med
den ståndpunkt, som bevillningsutskottet och riksdagens båda kamrar intogo
1937.

Herr Thorell: Herr talman! På grund av sjukdom var jag icke närvarande
i konstitutionsutskottet, när frågan om länsskogsvaktare Carlssons pensione -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
ring, avskedande och återanställning, varom herr Nolin nyss talade, var uppe
till behandling. Om jag hade deltagit i behandlingen av denna fråga, skulle
jag ha intagit samma ståndpunkt som herrar Nolin och Albertsson, och jag
skall be att med några ord få säga varför. Jag skall inte gå in på själva detaljerna
— dem har herr Nolin belyst — utan mera den principiella betydelsen
av ärendet.

Våra länsskogvaktare landet runt utföra ju ett ur många synpunkter oerhört
samhällsnyttigt arbete. De se ju till att gällande skogsvårdslag efterleves, att
skogen skötes och att de lantmän, som äro skogägare men som icke själva besitta
nödig sakkunskap på skogsbrukets område, få möjlighet att ge sin skog
ordentlig skötsel. Under sådana förhållanden ligger det så mycket större vikt
på att dessa länsskogvaktare samt och synnerligen äro av den kvalitet, som
jag för min del anser den alldeles övervägande delen av dem vara, nämligen
absolut kunniga, duktiga och ärliga personer. Nu har här framkommit ett
fall, då en skogsvårdsstyrelse på grund av upprepade förseelser måst avskeda
en länsskogvaktare. Det är då ganska underligt att regeringen ger bakläxa åtvederbörande
skogsvårdsstyrelse, som bör känna till fallet ordentligt och som
härvidlag enligt handlingarna visat synnerligen stort tålamod och tagit hänsyn
till mannens personliga förhållanden, såsom det stora antalet barn i familjen
och dylikt^ och som försökt föra fram tidpunkten för avskedet till dess att
mannen kunde få förtidspension, och tvingar styrelsen att återta denne man,
som är uppenbart olämplig i sin tjänst.

Våra länsskogvaktare förrätta ju i stor utsträckning för att inte säga i
allra största utsträckning de stämplingar, som de enskilda skogsägarna på
olika sätt — numera vanligtvis genom skogsägareföreningarna — försälja.
Det är ju alldeles nödvändigt att dessa stämplingar utföras på ett sådant
sätt att såväl säljarna som köparna kunna ha förtroende för dem. I detta
fall tycks denne man ha hjälpt säljarna på det sättet, att han utstämplat
större mängd virke över större områden, än som enligt skogsvårdslagens mening
och ur god skogsvårdssynpunkt varit riktigt och möjligt. Han har på
detta sätt gjort det möjligt för skogsägaren att uttaga ett för stort skogskapital,
detta naturligtvis till förfång för vederbörande gårds framtida försörjning
med virke. Det är emellertid icke alltid sagt att vederbörande går
till väga på det sättet. I pressen har nyligen anförts ett fall, då en länsskogvaktare
handlat till fördel, icke för säljaren som i detta fall utan för köparen
genom att han utstämplat ett större antal träd än han tagit upp i stämplingslängden.
Han har följaktligen förorsakat säljaren en stor och klar förlust.
Det är alldeles givet att alla dessa i vanliga fall medelstora och mindre skogsägare
icke ha så stor erfarenhet och icke heller tid att se upp med sådana
saker. De lita på att stämplingslängden är riktig, att antalet träd är rätt
uppgivet, och de lita även på att längden innehåller det antal kubikmeter,
som är angivet. I det fall jag senast syftade på visade det sig att köparen,
som var i maskopi med länsskogvaktare^ hade reda på att det fanns en
större mängd virke utstämplat än som upptagits i längden. Örn han köpte
ifrågavarande parti, skulle han sålunda göra motsvarande större förtjänst. Jag
behöver icke rubricera ett sådant handlingssätt. Undantagsfall ha emellertid
även förekommit, då förhållandet varit det motsatta. En skogsägare har exempelvis
stått i maskopi med den som fullgjort stämplingen, så att denna
senare kommit att utvisa större antal kubikmeter än som verkligen utstämplats;
antalet träd kan kontrolleras, ty stubbarna stå kvar och kunna räknas.
I detta fall är det ju köparen, som kommer att göra förlust. I samtliga dessa
exempel är syftet uppenbart. Efter vad jag tror många av kammarens ledamöter
känna till, går det i regel till pa det sättet att säljare och köpare lita

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. in.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
på de uppgifter, som finnas i stämplingslängden då köpet avslutas. På detta
sätt byta miljonvärden ägare. Det skulle föra med sig mycket stora kostnader,
örn man icke skulle kunna lita på dessa längder, ty då skulle exempelvis
vid ett tillfälle, då ett kanske tiotal köpare uppträda som spekulanter på ett
visst antal poster, köparna nödgas var för sig gå ut och mäta upp posterna,
sorn mången gång äro avsides belägna och till vilka inga farbara vägar leda.
Detta skulle givetvis dra med sig mycket stora kostnader. På vad sätt skulle
skogsägaren under dessa förhållanden själv förfara för att vara säker örn att
stämplingslängden är riktig? Skulle han använda en annan kunnig karl att
mäta om skogsposten och kontrollera mätningen? Jag finner det alldeles
upprörande att det föreligger ett fall, där man klart och tydligt inte kan
lita på en man i sådan ansvarig ställning, som en länsskogvaktare har. Det
måste anses vara förkastligt att en sådan man trots att han är uppenbarligen
olämplig, återinsättes i sin tjänst. Jag har mycket svårt att förstå, varför
konstitutionsutskottet inte kunnat gå med på en anmärkning i detta fall, som
är av så oerhört stor principiell betydelse. Jag för min del vill protestera
mot det sätt, på vilket regeringen här gått tillväga. En sådan man, som den
det här är fråga örn, kastar ett ofördelaktigt sken över den kår han tillhör,
som inte på något sätt är berättigat utan som är i högsta grad skadligt.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Då herr Olsson i Gävle talar som en
av fäderna till 1937 års riksdagsbeslut angående rusdrycksförsäljningsförordningen,
är det omöjligt att bestrida hans auktoritativa omdöme örn de kompromisser,
som träffats i denna fråga. Detta omdöme har också ytterligare
bekräftats av herr Hagberg i Malmö. När jag trots detta dristar mig till att ta
till orda, beror detta på att dessa kompromisser liksom bevillningsutskottets
direktiv innehålla oklarheter och motsägelser av sådant slag, att det är mycket
svårt att fördöma den tolkning av bestämmelserna, som verkställts av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt av Kungl. Maj :t. Dessutom vill jag
allvarligt sätta i fråga, örn detta föreliggande fall lämpar sig som ett konstitutionellt
anmärkningsärende. Jag syftar härvid på de omständigheter, som herr
Ekdahl här i korthet berörde.

Hos den kommunala församling, sorn givit anledning till detta besvärsärende,
kan man inte iakttaga någon motvilja i och för sig mot dessa danskvällar på
Eångedrags restaurang eller ens mot danskvällarnas antal. Man talar visserligen
i motiveringen för överklagandet örn att det skall vara särskilda omständigheter,
som skola åberopas för att beslutet skall bringas i samklang med rusdrycksförsäljningsförordningens
5 kap. 3 §, som talar om »särskilda fall». Vidare
förklarar denna kommunalnämnd, att den inte ansett tidsförhållandena lämpliga
för regelbundet återkommande danskvällar. Men man har inte yttrat sig
om antalet i och för sig.

Det är ögonskenligt att bakom det intresse för restriktion av dansen å Långedrags
restaurang, som kommit till synes hos kommunalnämnden i V. Frölunda
kommun, ligger en tvist mellan nämnden och innehavaren av denna restaurang
örn den ekonomiska gottgörelse, som kommunen ansett sig kunna ha
anspråk på. Så länge kommunen och restauranginnehavaren voro ense örn det
ekonomiska vederlaget, tillstyrkte kommunen regelbundet dessa danskvällar i
samma utsträckning, som de sedan avstyrkts. När restauranginnehavaren sedermera
fann kommunens anspråk allt för betungande, och man inte kom till
någon överenskommelse i samband med ny oktroj för 4-årsperioden 1941—1945,
ändrades förhållandena. Belysande för detta är ett brev, som vederbörande
kommunalnämnd i detta sammanhang avlät till restaurangens innehavare.
Nämnden omnämner där att den beslutat tillstyrka oktroj, men samtidigt med -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
delas att, om innehavaren icke antager de villkor, som hittills ha gällt, skulle
nämnden hos kommunalfullmäktige avstyrka bifall till framställningen. Detta
är också i huvudsak vad som sedermera har skett.

Beträffande sakfrågans läge erinrade herrar Ekdahl och Olsson i Gävle
mycket riktigt örn inställningen hos rusdryckslagstiftningsrevisionen, som ju
var mycket tolerant gentemot dansen. Den framhöll att en lättnad borde
komma till stånd beträffande möjligheten att anordna offentlig dans i samband
med utskänkning, och även Kungl. Majit gick på samma linje. Det är emellertid
också riktigt som herrar Ekdahl och Olsson i Gävle konstaterade, att
bevillningsutskottet gick på en annan linje. Det är nu också denna bevillningsutskottets
och riksdagens andra linje, som har givit anledning till anmärk För

att något granska innebörden av denna bevillningsutskottets inställning
och förspelet till denna vill jag erinra om att redan i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning
stadgades förbud mot utskänkning av rusdrycker vid
offentliga danstillställningar, så framt icke länsstyrelsen efter kommunalnämndens
hörande för särskilt tillfälle medgav undantag. Denna bestämmelse
ledde som bekant till att undantagen blevo flera än fallen enligt huvudregeln.
År 1929 var det 12,000 sådana särskilda tillfällen i landet, och år 1930 var
samma siffra 13,000. Under de följande åren blev det ännu fler sådana tillfällen.
På grund härav föreslog rusdrycksrevisionen bestämmelsernas borttagande’
och ville endast bibehålla polismyndighets medgivande för anordnande
av dans. Detta var också Kungl. Majits ställningstagande 1937. Bevillningsutskottet
drog emellertid en annan konsekvens av denna stigande danslust och
förordade bl. a. att länsstyrelsen skulle bibehållas som avgörande instans.
Vidare tillrådde man större urskillning och varsamhet vid tillståndens meddelande
än som dittills skett. Det kan visserligen läggas in mycket i detta uttryck,
men därmed torde rimligen ha åsyftats, att det skulle övervakas att
danstillstånd inte beviljades i andra fall, än där vederbörande restauranginnehavare
vore fullt kvalificerad att ur allmän ordningssynpunkt och även ur etisk
synpunkt på ett tillfredsställande sätt tillgodose ungdomens nöjesbehov. Bevillningsutskottet
reagerade även mot att medgivande skulle lämnas för viss
tidsperiod utan angivande av de särskilda dagar, då dans skulle äga rum. Detta
uttryck »utan angivande av de särskilda dagar, då dans skulle äga rum» har
blivit anledning till den praxis, som nu allmänt råder här i landet.°Det har lett
till att restaurangernas innehavare begärt och erhållit danstillstånd för viss
bestämd veckodag eller vissa bestämda veckodagar för den månad, som framställningen
gällt. Bland andra kontrollstyrelsen har nu ansett att detta förfaringssätt
är oegentligt, enär det skulle innebära att man skulle kunna räkna
upp månadens alla dagar och på så sätt skapa »särskilda fall» för hela månaden.
Emellertid skall man inte på detta sätt driva saken in absurdum. Det
finnes knappast anledning befara att så skulle kunna ske, ty vederbörande länsstyrelse
skulle för visso hindra en sådan tolkning av bestämmelserna. Skulle
så icke vara fallet, kunde man räkna med att Kungl. Maj :t skulle korrigera,
ett sådant medgivande av länsstyrelsen, och skulle slutligen Kungl. Majit ej
anse skäl föreligga för en dylik ändring, vore en omförmälan eller en anmärkning
från konstitutionsutskottet på sin plats.

Det förefaller vara minst lika oriktigt att tolka bevillningsutskottets mening
på det sättet, att vissa veckodagar inte skulle kunna regelbundet upplåtas
för dans utan att särskilda omständigheter varje gång förelågo. Örn det är
oriktigt att dans medges två eller fyra angivna dagar utan att särskilda omständigheter
behöva åberopas, vore det från denna formella utgångspunkt lika
oriktigt, örn det skulle medges dans en veckodag regelbundet. Konsekvensen

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
skulle bli att den praxis, som nu tillämpas i hela landet, vore från grunden
felaktig.

Hur skall nu uttrycket »särskilda fall» i 1937 års förordning tolkas? Denna
förordning beslutades ju just av den riksdag, där under debatten omtalade
kompromisser träffades. Jag vill ännu en gång erinra om att i 1917 års lagstiftning
Humös bestämmelser örn att länsstyrelsen kunde för »särskilda tillfällen»
medge dans. 1934 års rusdryckslagstiftningsrevision ändrade uttrycket
till »särskilda fall». Jag ber att få anföra de motiv, som denna revision
därvid åberopade. Bevillningsutskottet måste nämligen, även örn bevillningsutskottet
i övrigt inte godtagit revisionens inställning, i detta fall anses ha
byggt på samma motiv som revisionen. Örn detta skett av förbiseende eller av
något annat skäl, har jag icke lyckats få klarhet i. Nämnda revision skrev beträffande
tolkningen av uttrycket »särskilda fall» följande: »Härmed har revisionen
avsett, att en tillståndsresolution skall kunna omfatta flera bestämda
tillfällen, och revisionen har heller icke ansett påkallat att lägga hinder i vägen
för att dylika tillstånd regelbundet meddelas för samma restaurang». Detta
var alltså motiveringen varför man ändrade uttrycket »särskilda tillfällen» till
»särskilda fall». Utskottet bibehöll sedan uttrycket »särskilda fall» i den författningstext
som år 1937 kom till stånd. Det ligger ju nära till hands att bevillningsutskottet,
som således upptagit revisionens uttryck, även godtagit revisionens
motiv.

Örn man håller fast vid att restaurangdans — omhänderhavd av ansedda
restauranger under välskött ledning, med därav följande garanti för värdiga
former — är ett av statsmakterna tolererat utlopp för ett ungdomligt nöjesbehov,
blir inte det avgörande örn en restaurang har två eller fyra danskvällar i veckan.
Det avgörande blir det totala antalet danskvällar på orten i fråga. På en
liten ort kunna ju en eller två danskvällar vara alldeles tillräckliga, samtidigt
som det beträffande en stor ort, t. ex. Stockholm, icke finns anledning till anmärkning
mot ett så stort antal danskvällar som 42 i veckan.

Långedrag är en omtyckt tillflyktsort för göteborgarna, och dess restaurang
räknas med fullt fog till Göteborgs större ansedda restauranger. Långedrags
restaurang har beräffande danstillstånd ej favoriserats framför andra restauranger
i Göteborg. Inklusive de åt Långedrags restaurang beviljade danskvällarna
uppgå göteborgarnas danstillfällen till 16—18 per vecka, beroende på
årstiden. Detta är i jämförelse med den siffra, som jag nyss nämnde beträffande
Stockholm, icke någon skrämmande hög siffra.

lied anläggande av dessa synpunkter faller det sig inte så lätt, som förespråkarna
för denna omförmälan ha velat göra gällande, att tillerkänna denna
omförmälan något berättigande. Enligt min mening saknar den allt fog. Jag
har visserligen inte något yrkande, men jag har ansett, att av mig här anförda
synpunkter kunde vara av värde vid sidan av vad herr Olsson i Gävle nyss
framhöll, när det gäller att i fortsättningen taga ställning till praxis angående
medgivande av restaurangdans.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag fäster uppmärksamheten på att
det tycks ha gått förbi min namne på Göteborgsbänken, att jag i mitt anförande
särskilt strök under, att jag icke ville ha det här föreliggande fallet såsom
någon utgångspunkt för en anmärkning mot statsrådet Ewerlöf. Jag erkänner
helt och fullt, att det förefaller som om det bakom det här anmärkta
fallet kunde ligga intressen, som åtminstone enligt min mening böra vara helt
ovidkommande vid ett ställningstagande till denna sak. Men vad jag bestred
var, att det skulle vara rimligt att när man tog ställning till denna fråga man
ständigt återkom till det motiv, som hade åberopats för en ståndpunkt, som av

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
riksdagen underkänts. Nu vill jag ingalunda ett ögonblick förneka, att det kan
vara praktiskt att vid meddelande av en resolution ta med flera tillfällen pa en
gång. Detta kanske spelar en viss roll ur kostnadssynpunkt med mera. Men
vad jag absolut bestrider är, att det kan anses, att det rör sig örn särskilda fall,
när man vid ett enda tillfälle förklarar sig anse, att sådana fall föreligga under
exempelvis sjutton av manadens trettio dagar. Man får icke keller såsom
ett särskilt fall, utgörande motiv för ett tillstånd, räkna, att det är överensstämmande
med restauratörens enskilda vinstintresse att han får sådant tillstånd.
Jag kan inte anse, att någonting sadant pa något sätt kan falla in under
hithörande bestämmelser. Vad jag, herr talman, har avsett med mitt uttalande
i denna sak är ett hävdande av själva principen härvidlag och att framställa
en vädjan till Kungl. Maj :t att försöka att återföra dem, som ge tillstånd, till
att begagna en motivering, som är riksdagens, och icke en motivering, som av
riksdagen underkänts.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Avlämnades följande propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Bagge propositionen, nr 269, angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till dövstumskolorna m. m.; samt
av herr statsrådet Bergquist propositionerna:

nr 265, med förslag till lag om inskränkning med hänsyn till försvaret i ratten
att avverka skog; och

nr 266, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars
1942 (nr’ 128) örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts **"£*«?
proposition med förslag till avlömngsreglemente for de högre kommunala sko- lemente förde
loma. högre kommu -

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Fröken Nygren: Herr talman! Riksdagen har under senare år vid flera tillfällen
uttalat sig för principen örn likställighet mellan befattningshavare oavsett
kön. Behörighetslagens tillkomst är ett utslag härav och likalönsprincipens
genomförande ett annat. I fråga örn lönen har man emellertid stannat utan att
ta steget fullt ut och låtit den gamla bestämmelsen kvarstå, att kvinnliga befattningshavare
inte skulle få tillgodoräkna sig det senaste ålderstillägget. Denna
bestämmelse togs dock bort i det civila avlömngsreglemente, som fastställdes
av riksdagen och kom att gälla från och med den 1 juli 1938. Det var väl sedan
allas mening, att man skulle fullfölja denna linje, men pär vi i fjol hade
att behandla avlöningsreglementet för folkskolans lärare, gick riksdagen tillbaka
till den förra ståndpunkten igen och lät den gamla bestämmelsen stå
kvar. Finansministern såväl som de sakkunniga hade under fragans tidigare
behandling sagt ifrån, att inga principiella invändningar funnes att göra emot
att folkskolans kvinnliga lärare skulle få samma förmåner som de kvinnliga
befattningshavare, som tidigare hade att uppbära lön enligt det civila avlöningsreglementet,
dit bland annat de allmänna läroverkens personal, hörde.
Men örn man inte hade några principiella invändningar att göra, ansag man

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Förslag till avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna. (Forts.)
sig likväl icke på grund av det ekonomiska läget i fjol kunna föreslå införandet
av denna bestämmelse för folkskolans lärare, därför att det skulle kosta
så pass mycket pengar. Jag tog inte till orda i debatten vid detta tillfälle och
icke heller någon annan av de kvinnliga ledamöterna i kammaren, emedan vi
ansågo, att man under sådana tider, som vi nu leva i, får pruta på en hel del
krav, som annars kunde vara berättigade.

I dag skola vi alltså fatta beslut rörande avlöningsreglemente för de högre
kommunala skolorna. Kungl. Maj :t och utskottet ha också beträffande dessa
lärare statt kvar pa den gamla standpunkten och förvägra de kvinnliga lärarna
vid dessa skolor det sista ålderstillägget. Jag förmodar att detta har skett
endast därför, att det skall stå i konsekvens med föregående års beslut. Man
räknar kanske även med att folkskolans kvinnliga lärare skulle opponera sig
mot att de kvinnliga lärarna vid de högre kommunala skolorna skulle få en
förmån, som vi inte fingo. Jag vill säga ifrån, att en sådan protest skulle man
pa intet vis behöva befara från folkskolans lärarinnor utan tvärtom.

I detta fall är det ju inte fråga örn några stora belopp, eftersom det är en
betydligt mindre kår det här gäller.. Man kan alltså nu inte heller peka på det
statsfmansiella läget och de ekonomiska konsekvenserna. Herr Pauli har också
fogat en reservation till statsutskottets utlåtande, vari han föreslår, att de
kvinnliga lärare det här gäller skola fa åtnjuta lön i högsta löneklass inom vederbörande
lönegrad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag ber även att få understryka
de principer, som fröken Nygren gjorde sig till tolk för, och ytterligare
poängtera i huru hög grad likartat det arbete, som utföres utav lärarpersonaru
kommunala flickskolorna, kommunala mellanskolorna och högre

folkskolorna är med det arbete, som utföres vid de statliga läroverken. Jag vill
inte nu ta upp debatten kring fjolårets beslut, att icke låta folkskollärarinnorna
komma upp i högsta löneklass. Beslutet i dag borde snarare ta hänsyn till
att likheten mellan statsläroverkens lärarinnor och lärarinnorna vid de nu berörda
läroanstalterna är mycket större än mellan folkskollärarinnekåren och
de här ifrågavarande lärarinnorna.

Jag har med dessa ord, herr talman, velat uttala min anslutning till reservantens
inställning.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag föreställer mig att ingen av
de kvinnliga förespråkarna för reservationen, misstänker mig för att vara ogint
stämd gent emot kvinnornas anspråk på att få lika lön för lika arbete, eftersom
jag på visst sätt kämpat för denna sak mera än någon annan här i kammaren.
Jag kan, dessutom tillägga, att i sak har jag ingenting att invända mot

^ r5''s<-,nemanl?> som förts av fröken Nygren och den talannna, som instämde
med henne. Det. är rent ekonomiska skäl som göra, att man får vänta med att
genomföra den jämställdhet i löneavseende, som yrkas i reservationen. Man kan
visserligen invända, att det i detta fall inte är så stort antal personer det här
gäller och att det därför inte blir sa mycket pengar. Men beslutar man sig nu
för att sätta de här ifrågavarande lärarinnorna i samma löneställning som
motsvarande lärarinnor vid de allmänna läroverken, fordrar väl konsekvensen,
att man snarast för upp även folkskollärarinnorna i jämförbar löneställning.
Da kommer det att kosta mycket pengar. Jag har som jag nämnde ingenting
för min del att invända mot detta utan alldeles tvärtom. Men det lär under nu -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Förslag till avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna. (Forts.)
varande förhållanden inte gå för sig att genomföra någonting sådant, utan
man får vänta och se tiden an. o

Men även örn man tänker sig, att man nu skulle genomföra denna åtgärd, lär
det inte vara möjligt att ställa ett yrkande härom på grundval av reservationen.
Jag ifrågasätter, örn det kan ställas proposition på ett sådant yrkande,
men även örn detta skulle vara möjligt, mäste man räkna ut vad det hela
kommer att kosta. Regeringen måste då framlägga en annan proposition, som
upptager en annan anslagssumma än den som herr statsrådet här har föreslagit.
Jag har ingenting att tillägga.

Vy t

Fröken Nygren; Herr talman! Då det av formella skäl tycks vara omöjligt
att framställa ett sådant yrkande som jag nyss gjorde, skall jag be att
få återta mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr i03 i anledning ay Kungl Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de all- ^ allmänna
manna läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner. läroverken

I propositionen nr 150 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 5 mars 1943, föreslagit
riksdagen att, bland annat, godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat
för de allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare tran och med
budgetåret 1943/44; och till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetaret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 29,535,000 kronor.

Enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet hade föredragande
departementschefen framhållit, bland annat, att starka skäl talade för upprattande
av nya statliga gymnasier i landsorten, exempelvis i Örnskoldsvik i
Ludvika eller på annan ort i Bergslagen samt i Sollefteå. Departementschefen
hade emellertid av statsfinansiella skäl sett sig nödsakad att avstå tran att
redan i år föreslå bifall till en av skolöverstyrelsen därom gjord framsta!!-ning.

I fråga örn antalet nybörjaravdelningar vid de allmänna läroverken hade
departementschefen räknat med 361 på realskolestadiet och 181 pa gymnasiestudiet
eller alltså sammanlagt 542 avdelningar.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft ett flertal inom
riksdagens kamrar avgivna motioner.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
E. Näsström m. fl. (I: 211) och den andra inom andra kammaren av herr Andersson
i Alfredshem m. fl. (11:311), hade hemställts, att riksdagen matte,
i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, besluta, att samrealskolan i Örnsköldsvik
skulle successivt från och med budgetåret 1943/44 ombildas till högre
samläroverk, samt att medel för budgetaret 1943/44 matte anvisas för detta ändamål
med 15,469 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr E. Lindbärg m. fl. (I: 229) och den andra inom andra kammaren
av herr Pettersson i Hällbacken m. fl. (II: 330), hemställts, att riksdagen
måtto besluta, att samrealskolan i Ludvika skulle från och med budgetåret
1943/44 successivt ombildas till högre allmänt läroverk med 3-årigt latin- och
realgymnasium.

.58

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, bland annat,

6. godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44; och

7. till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 29,525,000
kronor;

B. att nedannämnda motioner, nämligen I: 211 och II: 311, I: 229 och II:
330, I: 227 och II: 331, I: 22 och II: 31, I: 228 och II: 328, II: 316, II: 65,
I: 218, II: 317, I: 217 och II: 329, I: 79 och II: 97, I: 21 och II: 29, I: 159
och II: 231, II: 101 samt II: 156, i den mån de icke finge anses besvarade med
vad utskottet i sin motivering anfört, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I fråga örn upprättande av nya statliga gymnasier i landsorten hade utskottet,
efter att hava uttalat, att det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att
" sedan 1940 års skolutredning ägnat frågan örn den nuvarande fördelningen
av de statliga gymnasierna mellan olika delar av landet en ingående översyn,
i syfte att i sadant hänseende erna en ur olika synpunkter jämn och rättvis
uppdelning av desamma, därest de statsfinansiella förhållandena sådant
medgåve, för riksdagen framlägga förslag i ämnet — ansett sig likväl böra
framhålla, »att synnerligen starka skäl tala för upprättandet snarast möjligt
av ett statligt gymnasium i Örnsköldsvik, vilken fråga torde kunna lösas utan
avvaktan pa att resultatet av omförmälda översyn föreligger. Med vad utskottet
sålunda anfört torde motionerna I: 211 och II: 311 samt I: 229 och
II: 330 få anses besvarade».

. Beträffande antalet nybörjaravdelningar hade utskottet för sin del föreslagit,
att de för nästa läsår skulle bestämmas till 540.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Boman och fru Alvén, vilka ansett, att utskottets ovan citerade
yttrande i fråga om motionerna I: 211 och II: 311 samt I: 229 och II: 330 bort
utgå och ersättas med ett uttalande, att utskottet ansett sig böra framhålla,
»att synnerligen starka skäl tala för upprättandet snarast möjligt av statliga
gymnasier i Örnsköldsvik och Ludvika, vilka frågor torde kunna lösas utan.

avvaktan på att resultatet av omförmälda översyn föreligger. Med vad---

= utskottet---anses besvarade»;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Pauli, Carlström, Ekströmer,
Holmdahl och Staxäng, vilka funnit departementschefens förslag beträffande
nybör j arav delningarnas antal val avvägt samt till följd därav ansett

dels att utskottets yttrande i fråga om antalet nybörjaravdelningar vid de
allmänna läroverken bort hava annan, i reservationen angiven lydelse;

dels ock att utskottet till följd härav bort hemställa, bland annat, att riksdagen
måtte

6. godkänna av reservanterna framlagd avlöningsstat för de allmänna läroverken
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44; och

7. till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 29,535,000 kronor;

3) av herr Oscar Olsson;

4) av herrar Oscar Olsson, Pauli, Sven Larsson, Magnusson, Jonsson i
Eskilstuna, Holmdahl och fru Alvén.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! När Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de all -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
manna läroverken m. m., avlämnades till riksdagen, hade man väntat, att departementschefen
skulle ha biträtt skolöverstyrelsens förslag till upprättande
av statliga gymnasier i Örnsköldsvik, Ludvika och Sollefteå.

Departementschefen anser sig av statsfinansiella skäl nödsakad avstå från
att redan i år föreslå bifall till denna överstyrelsens framställning. Detta gav
Västernorrlands representanter här i riksdagen anledning att väcka motion örn
att riksdagen måtte i enlighet med skolöverstyrelsens förslag besluta, att samrealskolan
i Örnsköldsvik successivt från och med budgetaret 1943/44 ombildas
till högre samläroverk samt att medel måtte anvisas för detta ändamål med
15,469 kronor. För detta blygsamma belopp skulle alltså denna för norra
Ångermanland så ytterst viktiga skolfråga kunna ordnas.

Det är ett allmänt svenskt intresse vi här företräda, nämligen att den norrländska
industrien och vårt samhällsliv tillföres kunnigt folk, som kan tillvarataga
våra rikedomar i vattenfall, skogar och berg. Skall så kunna ske,
måste utbildningsmöjligheterna fördelas så, att vara begavade ungdomar fa
tillfälle till studier till rimliga kostnader.

Statsutskottet har vid behandling av detta ärende uttalat, att 1940 ars skolutredning
ägnar frågan om den nuvarande fördelningen av de statliga gymnasierna
mellan olika delar av vårt land en ingående översyn i syfte att i sadant
avsende ernå en ur olika synpunkter jämn och rättvis uppdelning av desamma.
Vidare framgår av uttalandet, att utskottet anser sig likväl böra framhålla,
att synnerligen starka skäl tala för upprättande snarast möjligt av ett statligt
gymnasium i Örnsköldsvik. Jag framför vart tack till utskottet för denna förståelse
och vänlighet samt uttalar den förhoppningen, att departementschefen
skall kunna biträda utskottets framställning, som innebär att förslag bör framläggas
till 1944 års riksdag örn gymnasium i Örnsköldsvik.

Herr talman! Jag har inget särskilt yrkande utan ansluter mig till utskottets
förslag.

Herr Holmdahl: Herr talman! Då jag ansluter mig till den uppfattning,
som uttalas i den under punkt 2 till detta utlåtande fogade reservationen skall
jag be att få säga några ord.

Denna reservation berör frågan om antalet nybörjaravdelnmgar tor nasta
läsår vid de statliga läroverken. Beträffande1 dessa har Kungl. Majit i propositionen
föreslagit ett visst antal för realskolestadiet och gymnasiestadiet, sammanlagt
542 avdelningar. Men statsutskottets majoritet har prutat på denna
siffra och stannat för 540 avdelningar. Frågan är alltså till sin faktiska innebörd
av mycket begränsad omfattning. Men då jag ända ber att fa säga några
ord med anledning av denna reservation, är det därför att det nog föreligger en
viss principiell olikhet i fråga örn synen pa den spärr, som man här enligt utskottets
majoritet vill försöka att i någon mån upprätta, särskilt när det gäller
tillströmningen till gymnasiet. Det enda motiv som utskottsmajonteten. anför
för en begränsning av antalet nybörjaravdelnmgar är att man önskar i möjligaste
mån begränsa tillträdet till gymnasiet. Nu tror jag inte att det föreligger
någon principiell skillnad mellan majoriteten och reservanterna i det
hänseendet, att någondera parten skulle ifrågasätta lämpligheten av att man
örn möjligt försöker att begränsa tillträdet till våra, gymnasier. Jag för min
del är emellertid av den övertygelsen att det rätta tillvägagångssättet härvidlag
icke är att begränsa antalet nybörjaravdelnmgar. Jag är av den meningen,
att man för att uppnå detta syfte får söka sig andra vägar, t. ex. att ställa
ökade krav i fråga örn kunskapsfordringar för tillträde till gymnasiet, fordra
kvalificerade betyg etc.

Hur verkar det da, i Tall man skulle försöka att åstadkomma en sparr till

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
gymnasierna genom att begränsa antalet nybörjaravdelningar, så att de inte
svara mot behovet? Jo, det verkar inte på det sättet, att det blir färre gymnasister
i landet utan det verkar så, att örn eleverna inte komma in på de fyllda
gymnasielinjerna, komma de in på linjer som äro mindre fyllda. Hur skulle
da en sadan spärr komma att verka just nu? För närvarande äro realgymnasielinjerna
i allmänhet mycket väl fyllda, under det att latinlmjerna äro mindre
väl fyllda. Men örn man då inte anpassar antalet nybörjaravdelningar på
gymnasiet med hänsyn till behovet, betyder detta att de ungdomar vid de
olika läroverken som annars beroende på anlag och begåvning skulle ha sökt
sig till realgymnasiet, tvingas att söka sig till latingymnasiet. Så går det till i
verkligheten.

Jag har endast velat framhålla detta, och jag tror inte, att man genom att
inte utmäta antalet nybörjaravdelningar efter det beräknade behovet utan i
stället stanna för ett lägre antal än som, enligt vad som framgår av de verkställda.
undersökningarna, är behövligt, åstadkommer någon förnuftig spärranordning.
Man kommer i stället att införa en anordning, som medför att en
del ungdomar nödgas välja. en gymnasielinje, för vilken de mindre väl lämpa
sig med hänsyn till sin begåvning och vilken mindre väl svarar mot ändamålet
med deras studier och det yrke som de tänka välja.

Herr talman! På grund av vad jag anfört ber jag att få yrka bifall till
den av herr Jonan Bernhard Johansson m. fl. under punkt 2 avgivna reservationen.

Herr talman! Då detta utlåtande har föredragits i ett sammanhang ber jag
att samtidigt även få säga några ord med anledning av en blank reservation,
som är fogad till detta utlåtande av åtskilliga av statsutskottets ledamöter,
bland vilka även jag befinner mig. Den gäller frågan örn det skrivelseförslag
som statsutskottets majoritet hemställer örn under punkt 20 i utlåtandets kläm.
Detta skrivelseförslag innebär, att riksdagen skulle anhålla, att Kungl. Maji
snarast möjligt måtte förelägga riksdagen förslag örn fortsatt förstatligande av
de kommunala mellanskolorna. En mångfald motioner med många underskrifter
ha ju avgivits i denna fråga i båda kamrarna, och man kan lätt förstå det
starka kommunala intresse som har föranlett motionerna och förmått majoriteten
i statsutskottet att biträda förslaget örn en skrivelse till Kungl. Maj :t i
detta syfte. Min blanka reservation innebär, att jag i nuvarande läge inte ansett
mig kunna tillstyrka bifall till ett sådant skrivelseförslag. Det förhåller
sig nämligen så, att frågan om det fortsatta förstatligandet av de kommunala
mellanskolorna är hänskjuten till den nu sittande 1940 års skolutredning. Det
är vidare på det sättet, att frågan nyligen Ilai gjorts till föremål för en mycket
grundlig utredning. Därtill kommer ju också, att hela det statsfinansiella
lagot kan modvorka. till, att nian i detta avseende mäste gå fram steg för steg
och inte forcera saken. Örn riksdagen såsom väl är antagligt kommer att bifalla
detta skrivelseförslag, innebär detta, att riksdagen hos Kungl. Majit beställer
ett fortsatt förstatligande snarast möjligt av kommunala mellanskolor.
Med hänsyn till att frågan ligger under bearbetning hos 1940 års skolutredning
och med hänsyn till det allmänna statsfinansiella läget har jag ansett att
det vöre fråga om ett ganska ovanligt förfarande att i ett sådant fall gå fram
med. en .skrivelse. Jag har velat anmäla detta till kammarens protokoll som en
motivering för. att jag har anslutit mig till denna blanka reservation.

För övrigt vill jag säga att jag naturligtvis inte, som jag mångfaldiga gånger
visat när jag handlagt dylika ärenden, har något att invända emot att
kommunala mellanskolor efter utredning förstatligas. Det råder inte alls någon
principiell motsättning i denna fråga, utan det är med hänsyn till den situation,
som föreligger, och med hänsyn till frågans läge som jag liksom flera

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
av ledamöterna i statsutskottets andra avdelning har ansett, att man borde vila
på hanen.

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! Det är med djupaste tillfredsställelse
man finner, att motionerna örn fortsatt. förstatligande av kommunala
mellanskolor lia vunnit gehör hos utskottets majoritet. Det är också med tillfredsställelse
man åhörde generaldirektör Holmdahls principdeklaration, i vilken
även han, såsom väntat, gav uttryck för en vänlig inställning till fortsatt
förstatligande.

I samband nied 1927 års riksdagsbeslut örn omorganisation av det högre
skolväsendet ombildades successivt 54 av de då 87 kommunala mellanskolorna
till statsläroverk. Det var alltså 33 skolor, som kommo på efterkälken. Sedan
dess har antalet icke förstatligade kommunala mellanskolor vuxit till ungefär
70. Efter detta svep i slutet på 1920-talet stannade det hela av. Kommunerna,
ha förgäves väntat på fortsättning. År 1939 avgav statssekreterare Knös ett
betänkande, som utmynnade i förslag örn att upprätta 33 nya samrealskolor.
Utredningen och förslaget liksom ock skolöverstyrelsens utlåtande lära ha
överlämnats till den skolutredning, om vilken generaldirektör Holmdahl nyss
talade. Det är den långa tystnaden samt den omständigheten, att statssekreterare
Knös’ betänkande hamnat hos skolutredningen, som har gjort, att motioner
nu blivit väckta. _ .

De kommunala mellanskolornas tillkomst hälsades pa sin tid med stor tillfredsställelse,
särskilt av oss på landsbygden, och erfarenheten har icke heller
på något sätt jävat vad vi då hoppades på. Visserligen kan man diskutera,
huruvida icke en starkare praktisk betoning borde förekomma, men skolutredningen
kommer väl att ägna denna detalj uppmärksamhet bland alla de andra
uppgifter, som utredningen har.

Det måste emellertid kännas störande, att vissa ursprungligen kommunala
mellanskolor blivit förstatligade, medan andra sådana skolor, _ sorn finnas på
jämförbara platser och med lika stora uppgifter, icke äro det. Än mer störande
känns detta, när man ser i vilken utsträckning dessa utbildningsanstalter nu
tjänstgöra för en större räjong än den egna kommunen. Frånräknat de fyra
största städerna är det i genomsnitt 56 procent av eleverna, som äro från det
egna skoldistriktet, under det att icke mindre än 44 procent äro från andra

Åv verkställd utredning har framgått, att merkostnaden för staten under
det första omorganisationsåret från kommunala mellanskolor till förstatligade
skolor skulle stanna vid ett så pass blygsamt belopp som 39,000 kronor. Beloppet
avser 14 skolor. Detta belopp representerar emellertid icke en merkostnad
för det allmänna, utan det är blott fråga örn en annan fördelning mellan kommun
och stat än den nuvarande. Totalt bli det allmännas kostnader desamma.
Det är alltså endast fråga örn anslutning till den tendens, som på jämförbara
områden förut har gjort sig gällande, nämligen att i sådana fall där vägande
skäl föreligga överflytta kostnader från kommunerna på staten.

Visserligen är lag den förste att erkänna, att all sparsamhet med statens
medel är nödvändig, men sparsamheten får icke drivas på sådant sätt, att den
förkväver rättvisa krav. Vad motionerna avse och vad utskottet har gått in
för är just att skipa rättvisa mot de kommuner, som fortfarande lia kvar kommunala
mellanskolor, samtidigt som andra kommuner hava redan förstatligade
skolor. Det är m. a. o. rättvisa mot kommunerna ute i landet, som motionerna
avse att slå vakt örn, en rättvisa, som kan skapas med ett så pass blygsamt
utgiftsbelopp för staten som en merkostnad av 39,000 kronor under det första
omorganisationsåret. Under förhoppning att utskottets förslag går igenom ut -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
går jag nämligen ifrån, att det hela även denna gång skall genomföras successivt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Olsson i Mellerud, Björling, Lundh. Eriksson
i Sandby, Nilson i Eskilstuna, Hedqvist och Andersson i Munkaljungby.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Den föregående talaren framhöll,
att man borde skipa rättvisa kommunerna emellan. Jag skulle vilja vidga
detta uttalande så, att det borde skipas rättvisa också länen emellan. Redan
1938 gjordes det en framställning från myndigheter i Kopparbergs län örn inrättande
av ytterligare ett gymnasium i länet. Denna framställning stöddes
av praktiskt taget samtliga riksdagsmän från länet. Den understöddes också
av kommunala myndigheter och betydande personligheter i de län, som gränsa
intill Kopparbergs län. Jag vill erinra örn att statsutskottets förre vördade ordförande
Anders Råstock mycket kraftigt gick in för att Ludvika skulle få ett
gymnasium.

Vid 1939 års riksdag framlades proposition med vissa förslag rörande den
högre undervisningen, och det uttalades då önskvärdheten av att riksdagen
skulle fatta principbeslut beträffande inrättandet av läroverk i Örnsköldsvik
och Ludvika. Innan propositionen framlades hade skolöverstyrelsen gjort en
utreduing örn i vilka delar av landet man var i behov av att få högre allmänna
läroverk, och det visade sig då, att det borde bli ett sådant i Västernorrlands
län och ett i Kopparbergs län. Man stannade då förslagsvis vid Örnsköldsvik
eller Sollefteå i Västernorrlands län och Ludvika i Kopparbergs län. På grund
av väckta motioner och även på grund av delade meningar inom statsutskottet
ansåg utskottet, att frågan borde bli föremål för ytterligare utredning. Man
gjorde därför icke något principuttalande utan frågan fick bero i avvaktan på
ytterligare utredning.

Samma år tillsattes sedan en särskild utredningsman för att ytterligare utreda
frågan. Statssekreteraren Börje Knös fick den 17 juni 1939 detta uppdrag.
Efter verkställd utredning kom denne till den bestämda uppfattningen, att de
delar av landet, som borde komma i fråga att få högre allmänt läroverk, voro
Västernorrlands och Kopparbergs län. För Västernorrlands län utpekades endera
av orterna Örnsköldsvik och Solleftå och för Kopparbergs län Ludvika.
Dessa orter ansågos alltså vara de platser, där dessa högre allmänna läroverk
borde förläggas. Sedermera har skolöverstyrelsen granskat utredningen och
kom därvid för sin del till den uppfattningen, att det borde bli läroverk i
Örnsköldsvik och Ludvika, överstyrelsen satte därvid Ludvika såsom den ort,
som först borde komma i fråga.

Man hade alltså anledning förvänta, och jag hyste också den bestämda förhoppningen,
att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet skulle komma
med en. proposition örn inrättandet av ett gymnasium i Ludvika och ett i
Örnsköldsvik eller Sollefteå. År 1942 blevo dessa orter likväl avglömda, trots
att utredningen hade givit vid handen, att Ludvika och Örnsköldsvik resp. Sollefteå
skulle komma i fråga. Det blev i stället ett högre allmänt läroverk i
Boden och ett i Hässleholm. Detta kunde kanske motiveras av statsrådet med
åberopande av särskilda förhållanden. Hässleholmsskolan drevs ju kommunalt
och Boden ansågs på grund av vissa skäl såsom garnisonsstad behöva ett högre
allmänt läroverk.

Jag vill vädja till kammarens ledamöter och fråga, örn rättvisa verkligen
bär skipats på detta område. Jag är ledsen över att herr statsrådet icke har behjärtat
de framställningar, som så kraftigt och enhälligt ha gjorts från den

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

63-

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
landsända, som jag representerar, genom att framlägga en proposition i ämnet.
Jag är också besviken över att statsutskottet har stannat på halva vägen. Visserligen
lär statsutskottet, örn jag fattade avdelningens ordförande rätt,, hysa
den meningen, att man icke kan komma förbi Ludvika utan att läroverk i Örnsköldsvik
och Ludvika måste följas åt, men man har likväl icke skrivit utskottets
utlåtande på det sättet utan har enbart talat örn Örnsköldsvik, medan
intet nämnts örn läroverk i Ludvika.

Jag skall tillåta mig anföra några siffror ur den statistik, som föreligger, för
att kammarens ledamöter skola få en uppfattning örn hur vissa landsdelar
rent ut sagt äro vanlottade, när det gäller den högre skolundervisningen. I
Gotlands län har man ett högre allmänt läroverk på 58,000 invånare. Jag tar
jämna tusental för att icke tynga med hundratal och enheter. I Södermanlands
län har man ett högre läroverk på 64,000 invånare och i Malmöhus län har
man ett läroverk på 66,000 invånare. I Kopparbergs län har man däremot
250,000 invånare på ett högre allmänt läroverk. Det län, som ligger närmast
Kopparbergs län, är Västmanlands län, som har 170,000 invånare på ett högre
allmänt läroverk. Medeltalet för riket är 80,000 invånare för varje högre läroverk.

Vi måste i Dalarna fråga oss vad anledningen är till att vi blivit bortglömda
på detta sätt. Det är väl icke meningen, att Kopparbergs läns studiebegåvade
ungdomar skola sättas i en undantagsställning gentemot andra läns. örn man
dessutom tar hänsyn till de stora avstånd, som finnas där uppe, förstår man
ju, att den del av ungdomen, som icke är ekonomiskt välsituerad, icke har
samma möjlighet att få den undervisning, som den kan få i andra län. Den
utredning, som gjordes för ett par år sedan, visade bland annat, att 145 elever
från Kopparbergs län bedrevo sina studier vid gymnasier utanför länet.
Man kan även ifrågasätta, örn det ur statsfinansiell synpunkt kan vara riktigt,
att vissa län med mindre befolkningsantal än Kopparbergs län skola ha mera
än dubbelt så många gymnasier som sistnämnda län. I vissa andra län är dessutom
befolkningen koncentrerad till ett betydligt mindre område än i Kopparbergs
län.

I utskottet ha två av ledamöterna reserverat sig till förmån för a,tt utskottet
skulle göra ett uttalande även för Ludvika och icke blott för Örnsköldsvik.
För min del kan jag icke finna annat, herr talman, än att riksdagen bör bedöma
denna sak så, att man bör skipa rättvisa även när det gäller den högre
undervisningen.

Med vad jag här har anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
av herr Boman och fru Alvén till utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Karlsson i Grängesberg, Ericsson i Sörsjön, Geselius
och Hallberg samt fru Alvén.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Det lider intet tvivel om, herr talman, att det
finns mycket starka skäl för anspråken både från södra Dalarna och från övre
Västernorrland att få gymnasier i dessa båda delar av landet. När statsutskottet
likväl nu bär underlåtit att fatta beslut örn att sådana gymnasier för närvarande
skola upprättas, så beror det på den ekonomiska betänksamhet, som
alltid måste göra sig gällande vid statsutskottets behandling av ärendena, och
som i dessa tider är mer än någonsin nödvändig. Denna betänksamhet accentueras
just nu av den anledningen, att utskottet har vågat sig på något, som det
sällan gör, nämligen att utöka Kungl. Maj :ts propåer beträffande skolorganisationen
genom att föreslå en utvidgning av den högre praktiska undervisningen
i Norrland och dessutom har föreslagit en fortsättning av nybyggnaderna

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
för nomadskolorna. Vi ha nämligen funnit detta vara de för dagen kanske allra
angelägnaste behov, som måste tillgodoses, och det ha vi velat markera på ett
särskilt sätt.

När vi i vårt skrivsätt skjutit fram Örnsköldsvik, heror detta icke därpå, att
vi ha velat underkänna behovet av ett gymnasium i Bergslagen. Jag säger med
avsikt Bergslagen, ty det är ännu icke riktigt klart, att gymnasiet skall ligga
i Ludvika, fastän det väl är det sannolika. Vi ha emellertid vid noggrann prövning
funnit, att örn det blir så, att man av vissa skäl under ett och samma år icke
kan föreslå två nya gymnasier utan måste nöja sig med ett, så bör Örnsköldsvik
komma i första rummet och Ludvika i det andra. För egen del hoppas jag
emellertid innerligt, att det skall bli möjligt för herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet att under nästa år tillmötesgå anspråken från såväl
Ludvika som Örnsköldsvik. Jag hemställer i den delen örn bifall till utskottets
förslag.

Vad sedan beträffar antalet nybörjaravdelningar har antalet i utskottets
förslag höjts, fastän icke så mycket som departementschefen har föreslagit. Vi
ha nämligen reducerat hans förslag med två nybörjaravdelningar. Det är en
mycket anspråkslös reduktion till förmån för en ståndpunkt, som riksdagen
förut har intagit, när den velat hålla igen på läroverksorganisationen i avsikt
att i den mån det är möjligt försöka leda strömmen över från läroverken till
de praktiska skolorna. Det är nog riktigt, att ett sätt att hindra en onödigt stor
tillströmning till de högre läroanstalterna, till realskolor och gymnasier vid de
allmänna läroverken, skulle vara att uppsätta strängare kunskapsfordringar.
Vi ha länge hört talas örn att det är nödvändigt, men jag skulle också vilja se
denna tanke förverkligad, ty ännu har jag icke sett något prov på att man verkligen
vill göra allvar av talet örn att man skall gallra på ett strängare sätt. När
utskottet här inbjuder riksdagen att beträffande det i Kungl. Maj:ts proposition
föreslagna antalet nybörjaravdelningar nedsätta detta med två, så blir antalet
ändå större än det var i fjol. Det innebär blott ett fasthållande av den
princip och principiella ståndpunkt som riksdagen förut intagit. Jag anser
detta vara skäl tillräckligt. Jag nöjer mig med vad jag sagt och ber att i detta
fall få yrka bifall till utskottets förslag.

Vad de kommunala mellanskolorna beträffar komma genom deras förstatligande
icke flera läroverksplatser till stånd. Det blir icke heller större möjligheter
för de unga att få läroverksutbildning än det var förut, utan det blir blott
så, att staten övertager de kostnader som kommunerna nu ha. Det har jag ingenting
emot. Det gläder mig tvärtom att få höra representanter för den åsiktsriktning,
som eljest brukar tala örn nödvändigheten av att hålla igen så mycket som
möjligt på statsutgifterna, säga, att det nationalekonomiskt sett icke har någon
större betydelse, då det ju i alla fall går in i den allmänna hushållskassan. Jag
hälsar de herrar och damer som föra detta resonemang välkomna i det läger
där jag befinner mig.

Jag har ingen anledning att ställa något yrkande på denna punkt, fastän
jag här avgivit en blank reservation. Huru vi än skriva och örn vi rikta en
beställning till Kungl. Majit eller icke, komma i alla fall de kommunala mellanskolorna
att förstatligas i den mån detta befinnes befogat. Det går lika fort
eller lika sakta, huru vi än bete oss. Skulle jag i detta sammanhang uttala
något önskemål, skulle det vara, att man bör se till att örn möjligt göra de
kommunala mellanskolorna och realskolorna överhuvud taget till praktiska
mellanskolor och praktiska realskolor. Det är den utvecklingen som jag hoppas
på och som jag skulle vilja be herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att ägna sitt synnerliga intresse åt.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr Lindén: Herr talman! Den som följt skolfrågornas utveckling här i
riksdagen under de senaste åren och beaktat statsmakternas behandling av åttonde
huvudtiteln har därigenom kunnat klargöra för sig, att två huvudskäl
alltid spelat in, nämligen kravet på sparsamhet i dessa bistra tider och kravet
på rationalisering. Båda motiven ha fått gälla ifråga örn folkskoleväsendet,
och det är alldeles påtagligt, att samma tongångar gått igen, när det gällt vår
läroverksorganisation. Jag är fullt medveten om att tidsläget kräver sparsamhet,
men jag måste såsom skolman beklaga, att, såsom det förefaller mig, åttonde
huvudtiteln just varit den huvudtitel, där tidsläget krävt den största
sparsamheten.

Jag står här i kammaren såsom motionär i två läroverksfrågor, dels i fråga
om inrättande av ett gymnasium i Ludvika och dels beträffande en viss utökning
av Västerviks läroverk. Ehuru jag förstår sparsamhetsskälen och kraven
på rationalisering förefaller det mig ändå vara möjligt att säga några ord
till förmån för dessa båda motioner.

Jag vill gärna deklarera, att jag i princip ansluter mig till den uppfattning,
som riksdagen gav uttryck åt förra året, när man varnade för en överproduktion
av studenter och i stället rekommenderade en vidare utveckling av den
praktiska utbildningen. Jag är icke alldeles övertygad örn att det i och för
sig skulle vara omöjligt begränsa gymnasieorganisationen, men det finns situationer,
då man ändå måste acceptera krav på nya läroverk eller utbyggande
av gymnasierna. Skälen härför äro dels att, såsom utskottet och Kungl. Majit
påpekat, vissa områden av vårt land lida av sådan brist på gymnasier, att de
måste tillgodoses med hänsyn till deras geografiska utbredning, och dels att
den redan befintliga gymnasieorganisationen på vissa håll icke är tillfredsställande.
I fråga örn de geografiska områden, som äro illa tillgodosedda, måste
man anse, att Kopparbergs län fyller högt ställda krav, när det gäller gymnasieorganisationen.
I fråga om fall, där gymnasieorganisationen icke är utbyggd
kan Västerviks läroverk tjäna som exempel. Västervik, vilken stad jag
alltså närmast skulle vilja ägna några ord, tillgodoser ett område med 90,000
invånare och är det enda läroverket i Kalmar läns norra landstingsområde.
Detta läroverk har icke någon reallinje utan endast latinlinje. Skulle man
nu införa en reallinje jämsides med latinlinjen, innebär detta en merkostnad
för statsverket på enligt rektors beräkningar högst 28,000 kronor. Det förefaller
mig, som om dessa 28,000 kronor, lagda på statsverket, skulle medföra
en betydlig besparing för de medborgare, som bo inom området. Den som vill
genomgå ett realgymnasium måste sålunda antingen direkt söka sig till ett
annat läroverk, i regel Linköping, vilket medför betydande merkostnader för
målsmannen, eller också först genomgå latingymnasiet i Västervik och sedan
bedriva kompletteringsstudier vid ett annat läroverk. Detta förhållande måste
också innebära, att en hel del ungdomar, som kanske bättre lämpat sig för gymnasieutbildning,
icke kunna beredas läroverksutbildning. Det förefaller mig,
som om där skulle kunna sparas mycket pengar genom att lägga på statsverket
de ökade kostnaderna.

Jag vill dessutom hänvisa till det förhållandet, att antalet elever vid Västerviks
läroverk under några få år stigit från 208 till 332. Örn jag vidare tilllägger,
att 31 procent av Västerviks läroverks elever äro från landsbygden,
varav framgår, att detta i hög grad är ett landsbygdsintresse inom Kalmar
läns norra landstingsområde, må det sagda kanske vara tillräckligt.

Jag har uppmärksammat utskottets positiva inställning i frågan. Utskottets
utlåtande är från mina synpunkter visserligen icke tillfredsställande, mea det
är ändå så pass positivt, att jag vågar tolka utskottets utlåtande så, att utskottet
till och med önskar se Kungl. Maj :t framlägga förslag i ärendet till

Andra kammarens protokoll 19Jf3. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
nästa års riksdag. I varje fall vågar jag förmoda, att utskottet anser de skäl,
som framförts i min motion, vara tillräckligt starka för att Västervik skulle
kunna begåvas med en reallinje på gymnasiet. Om denna tolkning av utlåtandet
är riktig eller åtminstone tillnärmelsevis riktig, saknar jag anledning att
här i dag yrka bifall till motionen, men ber att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få frambära bygdens önskan örn en utbyggnad av
gymnasiet i Västervik och anhåller, att statsrådet ville ha denna sak i minnet
och framlägga förslag i ärendet till nästa års riksdag.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Anderson i Mejstad och Holm.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag har i anslutning till detta ärende
väckt en motion och skulle med anledning därav vilja säga några ord.

Tillsammans med några medmotionärer har jag föreslagit dels inrättandet av
en jordbruksbetonad linje i realexamen dels ett anslag av 100,000 kronor till
stipendier vid korrespondensundervisning. Bakgrunden till denna motion är i
korthet den, att vi ha den uppfattningen, att den högre undervisningen, så som
den nu är ordnad, icke ger landsbygdsungdomen de möjligheter till utbildning,
som denna ungdom kan ha rätt att begära tillgång till. Det är i det avseendet
tvenne bristfälligheter, som äro mycket påtagliga. Det är dels de högre skolornas
belägenhet i städer och större samhällen, som fördyrar undervisningen
för landsbygdsungdomen, _ dels ock det förhållandet, att en inackordering av
barnen från landsbygden i städerna, utöver kostnader som ofta äro oöverkomliga,
så lätt leder till att miljö och kamrater rikta intresset åt sådant håll, att
de unga gå förlorade för landsbygdsnäringarna. Denna utveckling är betänklig
ur flera synpunkter, främst kanske därför att landsbygden för förkovran och
utveckling av landsbygdsnäringarna behöver unga människor med högre utbildning
i långt större utsträckning än vi kunna få under nuvarande förhållanden.
Vidare kan man inte komma ifrån, att skolmiljön i många fall direkt
motverkar fortsatt arbete i landsbygdsnäringarna.

Vi hade trott, att de problem det här gäller skulle kunnat bli något mera
allsidigt belysta och möjligen lösta, därest vissa av oss i motionen iframförda
synpunkter prövades av en utredning. Utskottet har tillstyrkt motionens förslag
örn utredning och föreslagit, att denna utredning skall ske genom 1940
års skolko nimis sion. Detta ger mig anledning uttala den förhoppningen, att
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, örn riksdagen tager
utskottets förslag, följer denna fråga med vänligt intresse. Därigenom Iren
man ha anledning hoppas, att de utredningens förslag, som skola bli grunden
för fortsatt arbete, också bli klara inom en icke alltför avlägsen framtid.

Jag skulle också vilja säga ett par ord örn det i motionen begärda anslaget
av 100,000 kronor såsom stipendier till korrespondensundervisning, vilken
framställning utskottet avstyrkt. Avsikten med framställningen i denna del
var, ^att man under det att de organisatoriska problemen i motionen prövades
också skulle vinna praktisk erfarenhet om värdet av undervisningen i de korrespondensskolor,
som startats av de olika korrespondensinstituten. Här kan
nämnas, att bland annat de skolor, som under namnet Robertsfors-skolor startats
de senaste åren, synas värda att snarast praktiskt prövas.

Trots utskottets avvisande av anslaget vågar jag hoppas, att dessa korrespondensinstitutens
initiativ och deras betydelsefulla arbete i fortsättningen
skola visa sig värda det allmännas intresse i den formen, att skolornas arbete
och metoder prövas. Även om jag erkänner, att den försiktighet utskottet
visat av statsfinansiella skäl kan vara berättigad, vågar jag tro, att det kan

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m. Nl'' 17. 67

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
vara av värde, att vår beredskap för framtiden samtidigt som den tar sikte
på försvarets behov också siktar mot andra områden.

Herr Holmdahl: Herr talman! Statsutskottets ärade vice ordförande instämde
med mig däri, att när det gäller frågan om tillträde till gymnasiet
kunde förvisso strängare kunskapsfordringar vara önskvärda för att avvisa
för gymnasiestudier mindre lämpad ungdom, men han tilläde också, att han
icke sett något förslag härom. Jag vill med anledning härav endast nämna,
att skolöverstyrelsen redan för en avsevärd tid sedan avlämnat ett sådant förslag,
som jag tror skulle få mycket god effekt. Att det icke omedelbart lett
till resultat beror val — antar jag — på att det prövas av 1940 års skolutredning.

Jag begärde emellertid ordet för att yttra mig med anledning av det anförande,
som herr Elof Ericsson här höll, och jag ber örn ursäkt för att jag,,
trots att han så älskvärt bemött motiveringen för min blanka reservation ändå
tillåter mig att rikta några kritiska randanmärkningar mot en viss del av
hans anförande. Han säde, att all sparsamhet måste iakttagas men dock icke
så långt, att rättvisan kommer till korta. Han menade uppenbarligen, att en
kommun som har en kommunal mellanskola kan säga, att rättvisan kräver,
att denna skola skall förstatligas. Jag måste inlägga en alldeles bestämd
gensaga mot det resonemanget överhuvud taget. Det förhåller sig sedan gammalt
i vårt land så, att stat och kommun dela utgifterna för undervisningsväsendet.
Vi lia också sedan gammalt ett statligt skolväsende och ett s. k.
kommunalt men rikligt statsunderstött skolväsende. Det är en mycket god
tradition här i vårt land, att det sker en sådan fördelning mellan stat och
kommun, och jag måste säga, att när man gör gällande rättvisesynpunkter
är detta så mycket mindre sakligt motiverat, som staten, genom de senaste
löneregleringarna och andra åtgärder åtagit sig en väsentligt större andel, av
kostnaderna för även de kommunala skolornas drift än tidigare. Jag tillåter
mig, eftersom jag anser det ganska viktigt att få denna fråga något sa när
allsidigt belyst, att framhålla, att det är en stor förmån för en kommun att
få upprätta en högre folkskola resp. kommunal mellanskola. Hittills har man
från Kungl. Maj :ts och riksdagens sida varit mycket generös, i det man velat
—- för övrigt på grund av gammal tradition — tillmötesgå kommunernas önskan
att få upprätta påbyggnader på folkskolan. Man bär med andra ord icke
förfarit restriktivt och för varje särskilt fall följt en plan för hela riket, utan
man har ansett, att vill en kommun bereda sina medlemmar den förmån, som
ligger i att deras barn kunna få fortsätta studierna, efter folkskolan, och vill
kommunen påtaga sig dessa kostnader, så skall den i allmänhet också få göra
det. Som sagt, staten har därjämte under sista tiden väsentligt ökat sin andel
i driftkostnaderna för dessa skolor. Skulle man nu, gå in för att anlägga
en rättfärdighetssynpunkt och säga, att eftersom det ligger ett statligt läroverk
i en kommun måste man förstatliga den kommunala, mellanskolan i en
kommun som ligger nära intill, ty eljest känns det orättvist, sa mäste detta
mod nödvändighet medföra, att man i fortsättningen skulle tvingas iakttaga
en mycket restriktivare hållning inför en kommuns önskemål att få upprätta
en högre folkskola och kommunal mellanskola.

Det är denna påföljden, som jag tillåter mig rikta kammarens uppmärksamhet
på, att skulle riksdagen helt enkelt gå in för den uppfattningen, att varje
högre folkskola som förvandlats till kommunal mellanskola skall ha, rätt att
bli samrcalskola eller statligt läroverk, då får man „ också taga i .sikte, den
konsekvensen, att man icke längre kan tillämpa en sa generös praxis, da det
gäller kommuners önskan att fa upprätta högre folkskola eller kommunala

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
mellanskolor. Hela det nuvarande systemet har alltså varit byggt på detta
samarbete mellan stat och kommun, och staten, d. v. s. riksdagen och Kungl.
Maj :t, har icke på något sätt velat obehörigen beskära kommunernas önskemål
att få påbygga sin folkskola. Man har aldrig hittills från riksdagens sida
hävdat, att detta skulle innebära en oavvislig skyldighet för staten att i sinom
tid förstatliga alla sådana kommunala mellanskolor.

Herr talman! Jag vill säga som min bestämda uppfattning, att herr Elof
Ericsson och majoriteten av kammarens ledamöter, som antagligen delar hans
mening, ha rätt däri, att det är mycket förnuftigt och rimligt att det nied
vissa mellanrum göres en omprövning örn vilka kommunala mellanskolor, som
blivit så stabila beträffande lärjungetillströmning m. m., att de böra förstatligas
och inordnas i det statliga läroverksväsendet. Såsom jag säde redan i
mitt första anförande, har jag i princip inte alls opponerat mig mot att vi,
så fort förhållandena det medgiva, uppta frågan örn mellanskolornas förstatligande
till förnyad omprövning och kanske förstatliga ytterligare ett stort
antal av dem. Det finns därför inte någon djupare principiell divergens mellan
herr Ericssons ståndpunkt och min. Jag har, som sagt, bara velat framhålla,
att jag inte tror, att det ligger i kommunernas eget intresse att anlägga
några rättfärdigets- eller rättvisesynpunkter på frågan örn ett förstatligande.
Det bör i stället ske en grundlig översyn av dessa förhållanden, och
örn det därvid visar sig, att en kommunal mellanskola kan förete en tillfredsställande
stabilisering när det gäller tillflödet av elever liksom överhuvud
taget en tillfredsställande nivå beträffande lärare, examensresultat och annat,
så bör man kunna förstatliga denna kommunala mellanskola. Men ett förstatligande
bör inte ske med den motivering, som lämnats i det av mig kritiserade
anförandet.

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! Jag har nog en helt annan uppfattning
örn rättvisesynpunkterna härvidlag än som kom till uttryck i den föregående
talarens anförande.

Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på att det är en särskild kategori
av mellanskolor, som utskottet syftar på, när man nu kräver ett förstatligande.
Det säges nämligen i utskottets utlåtande, att man avser sådana mellanskolor,
som ha sitt rekryteringsområde inom en tämligen vidsträckt räjong,
alltså sådana skolor, vilkas elever i stor utsträckning komma från andra kommuner
än den kommun, som bekostar skolan. Jag undrar, örn herr Holmdahl
verkligen kan ha något att invända mot ett förstatligande av sådana skolor.
Det kan väl ändå inte vara rimligt, att de kommuner, vilkas kommunala mellanskolor
till väsentlig del få sina elever från andra kommuner, själva skola bekosta
dessa skolor. Enligt min mening är det en gärd av rättvisa att staten i
större utsträckning än nu sker träder till härvidlag. Och jag har funnit detta
rättvisekrav så starkt motiverat, att jag, när vi behandlade denna fråga i statsutskottet,
var den förste, som yrkade bifall till förslaget örn en ''skrivelse i det
här föreliggande fallet.

Jag förstod, att det var på mig, som herr Jonsson i Eskilstuna syftade, när
han bland anhängarna till förslaget örn att staten här skall ikläda sig vissa
utgifter hälsade välkomna medlemmar av kammaren, vilka förut ständigt och
jämt företrätt sparsamhetssynpunkter. Jag brukar ju i allmänhet företräda
sådana synpunkter, men när, såsom nu är fallet, rättvisan fordrar att man vidtar
en viss åtgärd, så anser jag, att man också måste göra det, även örn det
kostar staten en del. Det är för resten inte första gången som jag företrätt
en sådan uppfattning Jag vill erinra örn, hur det var, när vi hade att ta ställning
till frågan om att folkpensionerna skulle utgå med högre belopp till stä -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
demas än till landsbygdens folk. Även då ansåg jag rättvisan kräva, att staten
inte skulle tveka att påtaga sig en ytterligare utgift för att få till stånd en
utjämning. Det är alltså inte, herr Jonsson i Eskilstuna, första gången som jag
företräder rättvisekrav.

Jag tror det vore välbetänkt, örn kammaren bifölle vad utskottet här har
föreslagit, nämligen att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla
örn fortsatt förstatligande av de kommunala mellanskolorna.

Vad vidare beträffar frågan örn antalet nybörjaravdelningar vid de allmänna
läroverken samt örn upprättandet av nya gymnasier, vilka frågor ju här diskuterats,
vill jag bara säga, att jag därvidlag delar den uppfattning, som anförts
av herr Jonsson i Eskilstuna.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Om det kan lugna herr Hansson i Rubbestad, så vill
jag meddela, att jag inte ett ögonblick tänkte på honom, när jag höll mitt förra
anförande.

Herr Hansson i Rubbestad, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Det gläder mig att höra. Men då har herr
Jonsson ändrat ståndpunkt, sedan vi diskuterade denna fråga! statsutskottet,
ty vid det tillfälle riktade han sig just till mig, när han gjorde ett sådant
uttalande som han här gjort.

Härpå anförde

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! I anledning av vad herr Holmdahl
här sagt vill jag blott ännu en gång anföra, att när nu på en plats den
kommunala mellanskolan är förstatligad, därför att behovet av skolan tillgodosågs
så tidigt, att ett förstatligande medhanns i slutet av 1920-talet, så förekommer
samtidigt på en annan plats, där behovet är lika stort, att samma sorts
skola icke blivit förstatligad. Örn därtill adderas, att genomsnittligt 44 procent
av eleverna inom den sistnämnda gruppen, alltså de icke förstatligade skolorna,
komma från andra kommuner än den, som bestrider kostnaderna för skolan,
så kan man med fog fråga sig, örn det är så onaturligt att vissa kommuner
få en känsla av att de icke vederfarits rättvisa.

Herr Holmdahl säger, att kommunerna skola skatta sig lyckliga över möjligheten
av att med hjälp av statsmedel kunna få till stånd sådana läroanstalter
som en kommunal mellanskola eller en högre folkskola, och jag vill till fullo
vitsorda detta. Men ännu lyckligare känner sig den kommun, som fått sig denna
förmån tillerkänd utan att själv behöva göra ekonomiska uppoffringar. Det
är olikheten härvidlag, som föder just den sagda känslan av orättvisa.

Herr Holmdahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill bara med anledning av herr Ericssons i Åtvidaberg sista anförande
framhålla, att när en högre folkskola eller en kommunal mellanskola
inrättas, är det i allmänhet kommunens högsta önskan att så skall ske. Och när
kommunerna begära, att en högre folkskola skall kommunaliseras och förvandlas
till kommunal mellanskola, veta de, att enligt gällande lag och författning
och statsbidragsbestämmelser öppnas därmed den kommunala mellanskolan för
elever från kringliggande kommuner. Men kommunerna vilja ändå själva dels
få högre folkskolor och dels få dem förvandlade till kommunala mellanskolor.
Och varför vill man det? Jo, därför att man betraktar det som en stor fördel för
kommunerna.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Jag kan mycket val, när det gäller ett sådant fall som det av herr Ericsson
i Åtvidaberg här anförda, förstå, att kommunen önskar ett förstatligande, och
jag vill inte säga, att detta är oriktigt, liksom jag inte heller vill säga, att man
för all framtid kan avgöra, örn en kommunal mellanskola skall kunna förstatligas
eller ej. Men jag tycker inte att man, så som saken ligger till, kan anlägga
några rättvisesynpunkter, utan att det i stället bör vara en lämplighetsfråga
för statsmakterna att avgöra, vilken ansvällning som man vid olika tidpunkter
kan låta det statliga skolväsendet få.

Herr talman! Jag bär bara velat fästa uppmärksamheten vid att det är kommunerna
själva, som startat dessa skolor, i fullt medvetande örn innebörden
därav och utan att a priori ha erhållit någon utfästelse vare sig örn att högre
folkskolor skola bli mellanskolor eller att mellanskolor skola förstatligas, och
att det då är naturligt, att ett förstatligande inte kan forceras fram, utan att
det bör ske först efter grundlig utredning och prövning av varje enskilt fall.

Herr Ericsson i Åtvidaberg erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag kan fatta mig mycket kort.

Örn inte någon av de läroanstalter, varom här är fråga, hade blivit förstatligad,
då hade det varit malplacerat att tala örn orättvisa. Men när nu en stor
grupp av dem blivit förstatligad, så kan den sagda känslan icke tillbakahållas.

Vidare yttrade:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet,
när herr Holmdahl här talade örn rättvisesynpunkter.

Det är mig hart när omöjligt att därvidlag följa herr Holmdahl. Jag skall
villigt medge, att örn man anlägger rent juridiska synpunkter, skulle nog inte
en kommun i ett sådant fall, som det här gäller, ha rätt att ställa några krav
på^ staten. Meni det är ju dock inte på det sättet, som man skall se på dessa
frågor. Vi ha rätt att kräva av statsmakterna, att man så långt möjligt ger
alla svenska medborgare lika god skolunderbyggnad, och att de utbildningsmöjligheter
i övrigt, som stå till buds i vårt land, även i någon mån bli tillgängliga
för landsbygdens folk. Det är ju ändå så, att det är framför allt tack
vare de kommunala mellanskolorna, som landsbygdens och småstädernas invånare
lia möjlighet att tillgodogöra sig den undervisning, som meddelas vid
de högre statliga läroanstalterna.

Jag är inte heller belåten med den historieskrivning, som herr Holmdahl lät
komma till synes beträffande dessa frågor. Jag hade nöjet att vara med i det
utskott, som 1937 gick in för ett förstatligande av 54 mellanskolor, och jag vill
inom parentes säga, att jag hade den tillfredsställelsen att i fråga örn mellanskolorna
se de synpunkter, som jag företrädde inom utskottet, godtagna av
riksdagen. Jag fick därvid ett mycket kraftigt stöd av statsutskottets nuvarande
vice ordförande, som inlade synnerligen stor förtjänst örn förstatligandet
av dessa mellanskolor, men jag är inte säker på att herr Holmdahl och åtskilliga
andra hyste samma varma intresse för mellanskolornas förstatligande.

Men vad jag egentligen ville påpeka var, att det varken var skolutskottets
eller riksdagens mening, att förstatligandet av mellanskolorna skulle avstanna
i och med att dessa 54 mellanskolor förstatligades. Man gjorde, när man företog
detta förstatligande, en viss sållning och satte, såvitt jag minns, såsom
norm, att skolorna skulle ha ett elevantal av lägst 40, och att de genom sin
verksamhet skulle ha visat, att de fyllde berättigade krav i fråga örn undervisningen.
Såvitt jag förstod, var det såväl utskottets som riksdagens mening,

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
att förstatligandet sedan skulle fortsätta, i den mån de olika mellanskolorna
kunde uppvisa ett sådant elevantal och en sådan utveckling i övrigt, att de
visade sig lia ett verkligt existensberättigande.

Det har av herr Ericsson i Åtvidaberg påvisats, vilken ekonomisk tunga som
mellanskolorna i många fall utgöra för de kommuner som driva dem, och vi
ha hört, att kostnaderna därför i den kommunala budgeten kunna uppgå till
1 krona, ja, till och med till 1: 50 och 1: 60 kronor per skattekrona. Det är alltså
här fråga om mycket betydande ekonomiska uppoffringar fran kommunernas
sida. När det gäller den mellanskola, som jag bäst känner till, nämligen
den i min hemkommun, ha under lång tid kostnaderna för denna mellanskola
utgjort 1:10 och 1:15 kronor per skattekrona, och för närvarande uppgå ue
till 1-20 kronor per skattekrona; och detta gäller en liten kommun med 1J0U
invånare. Mellanskolan har, örn jag minns rätt, 106 elever, och av dem är det
endast 25, som tillhöra kommunen. De övriga komma fran angränsande kommuner,
och min hemkommun får alltså på detta sätt göra en uppoffring tor

sina grannkommuner. . . , ,

Nu vill jag fråga företrädaren för skolundervisningen har i riket, örn det
kan anses oskäligt, att mellanskolor, som befinna sig i samma läge som den
här berörda — och det finns ett stort antal sådana — kräva större bidrag fran
statsmakternas sida. Medger man, att så är fallet, finns det ju inte anledning
att gå någon annan väg än riksdagen förut gatt, alitsa ett förstatligande av
mellanskolorna. Att så sker, förefaller också vara mycket starkt motiverat i det
fall som jag här talat örn. Skolan har under ett tjugotal ar visat, att den val
fyller sin uppgift, och att den är en tillgång, inte bara för det egna samhället
utan även för en stor landsbygd däromkring. , ,

Man kan under sådana omständigheter inte vara nöjd med, att har endast
pekas på behovet av utredningar. Sedan 1927 har endast en enda mellanskola
förstatligats, och sexton år ha alltså förflutit utan att man gjort någon antydan

örn att fortsättning borde följa. ., „ .. ,,

Nu lia vi motionärer med hänsyn lill statens finanser vant sa blygsamma, att
vi inte ställt några krav på omedelbara åtgärder, utan vi ha bara begärt ett
beslut att riksdagen, så fort ske kan, måtte i etapper fortsatta med forstatho-andet
av mellanskolorna, i den nian dessa visa sig berättigade därtill, ly
det är, herr Holmdahl, en gärd av rättvisa, att de bygder, där man inte Ilar sådana
stora och dyrbara undervisningsanstalter, som staten bestar pa andra
håll få stöd från statens sida när det gäller mellanskolorna, sa att bygdernas
barn åtminstone få möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen vid nämnda

^Motionärernas yrkande tar sålunda all rimlig hänsyn till den ekonomiska
situationen, och jag vågar, i trots av vad herr Holmdahl här sagt, ytterligare
poängtera, att det är en gärd av rättvisa fran riksdagens sida att bitalia utskottets
förslag på denna punkt.

Herr Jansson i Hällefors instämde häruti.

Herr Holmdahl: Herr talman! Med anledning av det sista anförandet skall
jag be att få säga ytterligare några ord i denna fråga.

Den föregående ärade talaren riktade till mig den Hagan: kail det anses oskäligt,
att man önskar få en kommunal mellanskola förstatligad. Han matte ha
mycket dåligt hört på vad jag yttrade. Jag har ju sagt, vilket är självklart,
att ett sådant önskemål är mycket naturligt, och att det i allmänhet icke alls
kan anses oskäligt. Jag har bara vänt mig mot ett visst satt att motivera ett
sådant önskemål, nion icke alls påstått, att det år oskäligt. Jag finnér det i

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
högsta grad naturligt, att kommunerna vilja Ira den ytterligare förmån som
det innebär att få ett statsläroverk.

Sedan vill jag rätta ett annat uttalande, som herr Olsson i Mellerud gjorde,
ilan säde, att man skall tänka på, att sedan 1927 icke mer än en kommunal
mellanskola förstatligats, och att det icke vidtagits några som helst åtgärder
tor att fortsatta förstatligandet av dylika skolor. Den ärade talaren glömmer
da, att det igångsattes, jag vill minnas det var 1938, en utredning för att undersöka,
i vilken omfattning de kommunala mellanskolorna i fortsättningen
skulle förstatligas. Det har alltså verkställts en stor utredning i denna fråga
och denna utredning blev färdig 1939. Att den icke föranlett några direkta förlof
i ran :^s s^a beror endast på krisförhållandena. Det är alltså

alldeles oriktigt att säga, att man icke vidtagit några åtgärder för att fortsätta
torstatligandet av ifrågavarande skolor. De är riktigare att säga, att man var
färdig med att föreslå riksdagen förstatligandet av ett stort antal kommunala
meilanskolor, när krisen bröt in med dess allmänna krav på återhållsamhet då
det gadde utvidgning av den statliga verksamheten. Sedan har man måst överlämna
denna fråga till 1940 års skolutredning, som har att verkställa en allmän
översyn över det svenska skolväsendet. Så ligo-er det till.

Slutligen vill jag med anledning av den föregående talarens anförande säga,
att nar han här framhäver önskvärdheten av att tillfälle till högre skolbildning
beredes landsbygdens ungdom, äro vi väl alla ense härom. Jag vill bara
fästa uppmärksamheten på att den fråga som vi nu här diskutera inte har någonting
alls med den saken att göra, därför att ungdomen i stort sett får fullkomligt
samma undervisning, som leder till samma examensresultat i en kom^
i som i en samrealskola. Det är alltså här icke fråga örn en

vidgad möjlighet till högre skolutbildning för ungdomen på landsbygden, utan
det ar bara fråga örn en för kommunerna förmånligare form för skolan örn den
förvandlas från kommunal till statlig, och fråga örn att från kommunerna
därigenom avlyfta en del ^av deras kostnader för skolan, ett önskemål som jag
— jag säger det än en gång — kan finna mycket naturligt och i många fall
kanske mycket berättigat.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag antecknade just herr Holmdahls
ord, när han säde att staten inte hade någon skyldighet mot kommunerna i
denna sak. Enligt mm mening har staten en sådan skyldighet. Emot mitt påstående
att riksdagen sedan 1927 icke vidtagit någon annan åtgärd i denna
fråga än förstatligandet av en enda mellanskola, framhöll herr Holmdahl, att
man anda satt i gång en utredning örn fortsatt förstatligande, en utredning
forst etter elva ar av väntan. Jag undrar, örn man har anledning att vara nöjd
med ett sadant resultat? Vi ha ju ändå under denna tid fått uppleva 1930-talets
uppsving utan att här se ett enda spår av det initiativ, som man har väntat på.

. överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr talmannen därå
given proposition biföll kammaren vad utskottet i punkterna A 1—5 hemställt.

Härefter framställde herr talmannen beträffande utskottets hemställan i
punkterna A 6 och 7 propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i
berörda delar dels ock pa bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson
,,• nvgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utSKottets
hemställan i förevarande delar.

,..I enlighet med av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren
harpa utskottets hemställan i punkterna A 8—20.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

I fråga om utskottets hemställan å punkten B gav herr talmannen först beträffande
motionerna I: 211 och II: 311 samt I: 229 och II: 330 propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande i fråga örn motionerna dels ock
på godkännande av det yttrande, som föreslagits i den av herr Boman och fru
Alvén avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fini Alvén begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets yttrande i utskottets
förevarande utlåtande nr 103 i fråga örn motionerna I: 211 och II: 311 samt
I: 229 och II: 330, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande, som föreslagits i den av
herr Boman och fru Alvén avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning,
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen; vadan
kammaren godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets hemställan
under punkten B i övrigt av kammaren bifallen.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts Anslag tili
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till tekniska läroverk^™**® laro''
m. m. jamte i amnet vackta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!

Jag förstår mycket väl de klagomål som också i år vid behandlingen av åttonde
huvudtiteln framkommit över den sparsamhet och rationalisering, som man
varit tvungen att genomföra på denna huvudtitel. Jag kan ju säga, att jag själv
är ganska missnöjd över att behöva framlägga en åttonde huvudtitel, som icke
tar större hänsyn till de ändamål som här skola finansieras.

Anledningen är ju uppenbar. Det föreligger naturligtvis ingen underskattning
av dessa ändamål från statsmakternas sida, utan det förhåller sig helt
enkelt så, att man, när man befinner sig i nödtid, får på framtiden skjuta
sådant som icke är absolut omedelbart nödvändigt. A andra sidan är det också
lika uppenbart, att detta i själva verket innebär en kapitalförtäring. En sådan
kapitalförtäring i mycket stora mått pågår ju för närvarande på det materiella
området i vårt land men även i fråga örn de andliga institutionerna. Men den
kan icke pågå i det oändliga. Jag har därför, utom att jag försökt hålla samma
sparsamhetslinjer som förut, också försökt att så mycket jag kunnat för framtiden
förbereda utvidgningar, som säkerligen bli nödvändiga för att ta igen
vad vi förlorat under de hårda åren. Jag har gjort detta genom utredningar och
på annat sätt. Jag har dessutom ifråga örn anslagskrav försökt koncentrera
mig på sådant som förefallit mig vara omedelbart nödvändigt. Därför har jag
under de år jag haft tillfälle att syssla med åttonde huvudtiteln lagt fram
frågor, som framför allt röra den praktiska undervisningen. Det har varit frågan

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till tekniska läroverk m. m. (Forts.)
om de centrala verkstadsskolorna och i år frågan örn en överstyrelse för yrkesundervisningen.
Här föreligger nu frågan om de tekniska läroverken.

Det förefaller mig, att bland det allra viktigaste vi för närvarande kunna
göra är just att taga hänsyn till den tekniska undervisningen och yrkesundervisningen
överhuvud taget. Detta är dubbelt viktigt när det gäller Norrland,
där detta ur flera synpunkter är nödvändigt. Det är nödvändigt för att man
skall kunna taga hand örn ungdomen där uppe på ett riktigt sätt. Det är nödvändigt
för att man skall få fram den utveckling av näringslivet i övre Norrland,
som är på god väg men som också kräver, att befolkningen där icke bara
bär goda tekniska anlag utan också får den utbildning som är behövlig.

Allt detta har jag sagt dels för att med några korta ord säga ifrån, hur jag
ser på dessa saker, och dels för att få förklara min tillfredsställelse över att
statsutskottet ansett sig kunna gå något längre än vad som föreslagits i den
kungl, propositionen. I propositionen föreslogs ju endast ett tekniskt läroverk i
Luleå. Här föreslås, visserligen i förminskad skala till att börja med, ett tekniskt
läroverk också i Skellefteå. Såsom framgår av departementschefsyttranidet, har
jag också varit tveksam örn förläggningen av läroverket vid valet mellan
dessa båda orter; jag ansåg, att man borde gå fram i något saktare takt, och
att således börja med Luleå. Men om nu statsutskottet anser, att man kan
taga dessa båda läroverk på en gång, måste jag säga, att jag bara är tillfredsställd
ur mina speciella synpunkter och jag hoppas, att detta också skall bli
kammarens beslut.

Det är på en punkt som jag skulle vilja anmäla en avvikande mening, och
det är i fråga örn indragningen av den föreslagna avdelningen vid örebro tekniska
läroverk. Detta tror jag icke är befogat och lämpligt. Det är en kolossal
efterfrågan på abiturienter från detta läroverk, och en utvidgning av detta är
särdeles nödvändig. Men det är, herr talman, en sak, som vi väl få återkomma
till nästa år.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ IL

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 105 i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1943/44 till örn- och nybyggnadsarbeten
vid nomadskolorna jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 106, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till nybyggnad för högre allmänna läroverket i Haparanda
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Anslag till Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 107, i anledning av Kungl. Majis
Socmlstyrel- [ statsverkspropositionen gjorda frmställning angående anslag för budgetSm
personal''^Te^ 1913/44 till Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten
ör verksam■ i allmänhet jämte i ämnet väckta motioner.

helen i allmänhet.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maji under femte huvudtiteln (punkt 3,
sid. 5—19 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
4 januari 1943) föreslagit riksdagen att godkänna av departementschefen förordad
personalförteckning och avlöningsstat för socialstyrelsen, den senare
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44, och att till Social -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslag till Socialstyrelsen: Avlöning till personal för verksamheten i allmänhet.
(Forts.)

styrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 1,108,000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, bland annat, att en befattning såsom revisor i
lönegraden Ex 21 skulle inrättas för den ekonomiska kontrollen av de erkända
arbetslöshetskassornas förvaltning.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta, den ena (1:106) inom
första kammaren av herr G. Velander och den andra (II: 166) inom andra
kammaren av herr Hagård, vari hemställts, att den av Kungl. Maj:t till placering
i lönegraden Ex 21 föreslagna revisorsbefattningen, därest den komme
till stånd, måtte hänföras till lönegraden Eo 24.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 106 och II: 166

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för socialstyrelsen; b)

godkänna av utskottet i dess hemställan intagen avlöningsstat för socialstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1,108,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagård: Herr talman! Från början har jag haft klart för mig, att det
icke fanns någon större utsikt att vinna gehör för det förslag, som jag framfört
i den motion, som behandlas i detta utlåtande. Det gäller en bättre placering av
den revisor för de erkända arbetslöshetskassorna, som man nyligen beslutat
tillsätta, en placering i lönegraden eo 24 i stället för i ex 21, som Kungl. Maj:t
föreslagit.

För egen del är jag lika angelägen som varje annan, att all möjlig sparsamhet
iakttages. Det kan emellertid ibland hända, att njugghet på en betydelsefull
punkt kan betyda största slöseri med allmänna medel i det långa loppet.
Så kan lätt bli förhållandet i nu föreliggande avseende. Denföreslagne revisorn
skall ersätta icke mindre än 27 olika revisorer i lika många kassor. De
sammanlagda revisorsarvodena torde uppgå till bortåt 12,000 kronor. Den lön
jag tagit mig friheten föreslå stannar vid ungefär detta belopp. Med den lön,
som i statsutskottets föreliggande utlåtande fixeras, uppstår en besparing för
statsverket, vilket ju i och för sig är tacknämligt, därest det icke enligt mitt
förmenande kan, som jag förut sagt, medföra risk för konsekvenser, som innebära
något helt annat än besparing.

Utskottet säger, att den föreslagna löneställningen är densamma som den
för motsvarande befattningshavare i allmänhet gällande. Jag undrar emellertid,
örn utskottet tillräckligt beaktat den säregna ställning denne befattningshavare
kommer att intaga? Han kommer att få en synnerligen delikat uppgift.
Under hans kontroll kommer en ur statssynpunkt synnerligen viktig och omfattande
verksamhet, och detta kommer att ställa betydande krav på kunnighet
och fast uppträdande. Jag vill fästa uppmärksamheten på att det inom
detta arbetsområde gällde att under år 1942 kontrollera användningen av inemot
11 miljoner kronor.

Omläggningen av revisionsverksamheten på detta område har hälsats _ med
tillfredsställelse av alla dem som haft tillfälle att observera svagheten i det

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till Socialstyrelsen: Avlöning till personal för verksamheten i allmänhet.
(Forts.)

nuvarande systemet. Jag är emellertid, herr talman, pessimist i mitt bedömande
av den uppläggning, som nu kommer att ske, då de materiella förutsättningarna
för ett gott personval enligt mitt förmenande icke i tillräcklig och betryggande
grad skapats.

Jag vet, att det är fullständigt meningslöst, men då jag är angelägen örn
att få en anteckning därom till kammarens protokoll, skall jag, herr talman,
ändå be att få yrka bifall till min motion.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade motionären ifrågasatte,
huruvida utskottet hade rätt bedömt betydelsen av den tjänst, varom det här
är fråga, och han ville göra gällande, att denna revisorstjänst i socialstyrelsen,
vars innehavare skulle ha att granska arbetslöshetskassornas verksamhet, vore
viktigare än andra revisorstjänster. Det är givetvis svårt för ett riksdagsutskott
att åstadkomma en fullvärdig bedömning av tjänsternas olika vikt, och
jag skall icke här ge mig in på att tvista med motionären örn den saken. Utskottet
har emellertid i detta avseende följt Kungl. Maj :ts förslag.

Det gäller nu tillsättandet av två befattningar på ifrågavarande område.
Kungl. Majit föreslår, att den ene befattningshavaren under namn av byråinspektör
skall placeras i 24 :e lönegraden såsom extra ordinarie, medan den
andre såsom revisor skall placeras i 21 :a lönegraden. Denna sistnämnda placering
överensstämmer ju med den löneplacering som revisorerna lia i statens
lönereglemente. Det är närmast detta som föranlett utskottet att följa Kungl.
Majit i detta fall. Skulle det i framtiden visa sig, att denna revisorstjänst är
viktigare än andra revisorstjänster, så får man väl pröva den frågan senare.
Men då är det också nödvändigt, att man presterar bevis för att hans titulatur
bör vara en annan än den för övriga revisorer, så att man icke i detta avseende
åstadkommer komplikationer.

I frågans nuvarande läge har statsutskottet icke kunnat tillstyrka motionen,
och jag för min del ber under sådana förhållanden att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj its proposition angående understödjande
av dispensärverksamhet; och

nr 109, i anledning av väckt motion angående utredning örn inrättande av
ett centralt statligt informationsinstitut i sociala frågor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Lektorn Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr lil, i anledning av väckta motioner

G. Montelius angående lektorn G. Montelia placering i löneklass.
placering o

lönelclass. I tva likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
R. Wagnsson (I: 80) och den andra inom andra kammaren av herrar Hallén
och Svedman (lii 98) hade hemställts, att lektorn vid högre realläroverket

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Lektorn G. Montelius placering i löneklass. (Forts.)
å Norrmalm i Stockholm G. Montelin måtte uppflyttas i den högre löneklass
för lektorer, som han efter 32 års väl vitsordad ordinarie statstjänst kunde
anses vara berättigad att erhålla.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:80
och II: 98, medgiva, att lektorn vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm
G. Montelin finge, räknat från och med den 15 augusti 1942, åtnjuta
lön enligt 29 löneklassen av den i civila avlöningsreglementet intagna löneplanen
A.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar friherre Be Geer,
Hansson i Rubbestad och Andersson i Södergård.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Vid detta betänkande finnes fogad en blank
reservation av tre ledamöter i statsutskottet, och syftet med denna reservation
är, att den föreliggande motionen skall avslås. I motionen i fråga yrkas nämligen,
att en viss befattningshavare skall uppflyttas i en högre löneklass än
han egentligen skulle vara berättigad till enligt gällande avlöningsreglemente.

Denna fråga har förut prövats av Kungl. Maj:t. Tjänstemannen i fråga var
ursprungligen lektor vid ett läroverk, men på grund av vissa löneförhållanden
övergick han till att bli granskningsman vid statens biografbyrå och fick i
denna anställning högre avlöning än han hade som lektor. Sedan emellertid det
nya lönereglementet trätt i tillämpning, förbättrades ställningen för lektorerna,
så att han fann med sin fördel förenligt att återgå till lektorstjänst, och
han fick då återigen en förhöjd lön. Som granskningsman hade han haft arvodestjänst
och icke haft rätt att räkna tjänstår för erhållande av ålderstillägg.
Att under sådana förhållanden orättvisor kunna uppstå för vissa tjänstemän
är klart, men den saken var förutsedd, då 1936 års lönekommitté avgav
sitt betänkande, vilket godkändes av riksdagen. I förslaget till reglemente föreslogs
därför att i sådana fall Kungl. Majit skulle ha rätt att medgiva befattningshavare
viss lönetursuppflyttning. Saken har, som sagt, prövats av Kungl.
Majit som före besluts fattande infordrat yttranden från lönenämnden och
statskontoret. Lönenämnden tillstyrkte, men statskontoret avstyrkte på det bestämdaste,
särskilt med hänsyn till befarade konsekvenser av ett bifall till den
ifrågavarande befattningshavarens framställning. Vid den senaste löneregleringen
hade man nämligen funnit, att systemet med tillgodoräknande av tjänstetid
hade förryckt det statliga lönesystemet på ett synnerligen olyckligt sätt.
Statskontoret förmenade, att örn sökandens framställning bifölles, så kunde
detta leda till att det gamla systemet återinfördes på en omväg, vilket skulle
lända till stor skada. Kungl. Majit följde, som jag redan nämnt, statskontorets
förslag.

Jag delar statskontorets uppfattning och hemställer alltså om avslag på förevarande
motion.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade reservanten varnade
för de konsekvenser, som skulle följa av ett bifall till statsutskottets hemställan
i denna punkt. Jag för min del måste säga, att jag icke alls kan se, hur några
svårare konsekvenser skulle kunna följa av ett dylikt bifall. Det är visserligen
sant, som den föregående ärade talaren framhöll, att man vid antagandet av
det nu gällande avlöningsreglementet ville avskaffa den förutvarande rätten
att tillgodoräkna tjänstår för placering i löneklass och i stället sökte finna
en annan form för att bestämma avlöningen vid tillträde av tjänst. Men detta

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Åtgärder till
främjande av
sommarvistelse
på landet
för barn från
städer och
andra tättbebyggda
samhällen
m. m.

Lektorn G. Montelius placering i löneklass. (Forts.)
bör givetvis icke hindra, att man prövar de olika fallen med hänsyn till föreliggande
omständigheter. I det nu förevarande fallet ligger ju frågan så till,
att den tjänsteman det gäller innehade ordinarie lektorstjänst under åren 1919
och 1920. Därefter övergick han till en annan statsbefattning. För denna befattning
utgick ett visst arvode. Sedermera har han ånyo utnämnts till ordinarie
lektor. Med hänsyn till att han icke ägt rätt att tillgodoräkna sig föregående
tjänstetid har han placerats i begynnelseklassen i den befattning, som han
utnämnts till. Detta står i överensstämmelse med avlöningsreglementets bestämmelser,
men hinder bör icke föreligga att pröva fallet ur skälighetssynpunkt.
Därvid bör beaktas, att befattningen som biografcensor uttryckligen förklarats
motsvara en ordinarie tjänst i 26 :e lönegraden. Med hänsyn härtill har allmänna
lönenämnden ansett, att han vid övergång till lektorstjänst bör få tillgodoräkna
tjänstetid som örn han tidigare varit placerad i nämnda lönegrad och
i 27 :e löneklassen, vilket skulle medföra, att han vid befordran till ordinarie
tjänst inom högre lönegrad skulle placeras i 29 :e löneklassen. Han skulle sålunda
i allt fall icke få den slutlön, som är fastställd för tjänstemän i 27 :e
lönegraden (lektorstjänsterna tillhöra ju denna lönegrad) utan placeras en
löneklass lägre.

I detta fall är det icke fråga örn att tillgodoräkna tjänstetid i en befattning
utanför statsförvaltningen utan om att få på visst sätt tillgodoräkna sig
tjänstetid i statlig verksamhet. Det är rimligt att följa lönenämndens förslag,
vilket är detsamma som statsutskottets förslag. Detta kan, såvitt jag förstår,
icke leda till några som helst betänkliga konsekvenser. Det är endast fråga örn
att i ett speciellt fall komma fram till ett rättvist resultat. Det är därför som
jag utan någon som helst tvekan ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag
i detta avseende.

I detta anförande instämde herr Jonsson i Eskilstuna.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på avslag såväl därå som på de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 112, i anledning av väckt motion
om vissa dövstumprästers löneförhållanden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för
barn från städer och andra tättbebyggda samhällen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under femte huvudtiteln (punkten
87) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till
Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och
andra tättbebyggda samhällen för budgetåret 1943/44 beräkna ett förslagsanslag
av 1,000,000 kronor.

Därefter hade Kungl. Majit i propositionen nr 123, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 5 mars 1943,
föreslagit riksdagen att till ändamålet anvisa ett förslagsanslag med i propositionen
nr 1 beräknat belopp.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen m. rn. (Forts.)

I samband med Kungl. Maj:ts förslag bade utskottet till behandling förehaft dels

en inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga väckt motion
(11:162), vari hemställts, att riksdagen i samband med beviljandet av anslag
till ifrågavarande ändamål måtte besluta, att bidrag skulle utgå till sommarresor
även för landsbygdens barn och att i anledning därav det i statsverkspropositionen
angivna förslagsanslaget å 1,000,000 kronor måtte höjas till
1,500,000 kronor;

dels ock en inom samma kammare av herr Skoglund i Umeå m. fl. väckt
motion (II: 313), vari föreslagits, att den för ifrågavarande verksamhet föreslagna
centralmyndigheten — socialstyrelsen -— borde för barn från Västerbottens
och Norbottens län kunna medgiva dispens för fria resor utöver den
i propositionen nr 123 angivna maximigränsen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionen II: 313 samt med avslag av motionen
II: 162 till Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn
från städer och andra tättbebyggda samhällen för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1,000,000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Heiding, friherre De Geer, Ekströmer,
Hansson i Rubbestad, Andersson i Södergård, Staxäng och Eriksson i Frägsta,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen II: 162 samt med bifall till motionen II: 313 måtte
till Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn för budgetåret
1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1,000,000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Som framgår av detta utlåtande,
är det sju av statsutskottets ledamöter, som reserverat sig mot utskottets förevarande
förslag. Denna fråga örn resor för barn från städer och större samhällen
till landsbygden hade vi också uppe till debatt vid fjolårets riksdag.
Då gällde det endast ett anslag på en halv miljon kronor, men nu föreslås, att
anslaget skall höjas till en miljon kronor. Anslaget skall användas för att
lämna bidrag till barn ifrån städer och större samhällen med en folkmängd
överstigande 8,000 invånare. Visserligen kan tillsynsmyndigheten lämna dispens
för barn, som äro från mindre samhällen, men sådan dispens kan givetvis endast
ifrågakomma i undantagsfall. Utskottet har nu skrivit, att utskottet linner
denna sak behjärtansvärd och därför förordar bidraget, men icke nog med
detta, utskottet förordar också, att riksdagen lämnar en utfästelse, alt man
även framdeles skall försöka på detta sätt bereda barn från städer och större
samhällen tillfälle till en längre tids landsvistelse.

Vi reservanter ha ansett, att man i nuvarande kristid kan vara med örn att
bevilja bidrag, men vi ha också framhållit, att det icke vore ur vägen, örn de
städer och större samhällen, vilkas barn skulle få glädje av anslaget och vilka
i regel ha ett ganska betydande skatteunderlag, framdeles avkrävdes ett visst
bidrag, så att statsbidraget i motsvarande mån kunde minskas. Vi ha ansett,
att då det gäller att vårda folkmaterialet och särskilt barnen, så skall man
icke inrikta sig bara på strider oell större samhällen, som ha mer än 8,000 invånare,
utan vården örn vårt folkmaterial bör utsträckas också till att avse

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1913 £. m.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)
landsbygdens barn. Det huvudsakliga syftet nied den föreliggande reservationen
är, att en viss del utav dessa bidrag skall lämnas till landsbygden.
Kungl. Majit bar i år föreslagit, att av anslaget 100,000 kronor skola avses
för bidrag till driftskostnader vid sommarkolonier. Vi reservanter ha ansett, att
dessa 100,000 kronor i stället böra komma landsbygdens barn till godo och användas
för startande och upprätthållande av kolonier för behövande barn från
landet och de mindre städerna. Jag tycker, att detta är en rimlig begäran,
som borde kunna bifallas.

Vi äro skiljaktiga även på en annan punkt, nämligen såvitt angår frågan örn
rätt till fria resor för vårdare, som medfölja barnen på resorna. Kungl. Majit
har liksom i fjol föreslagit, att mödrar kostnadsfritt skola få åtfölja sina barn
till landet. Under fjolåret var det cirka 29,000 barn, som reste till landet, under
det att som vårdare medföljde cirka 16,000 mödrar. Detta system har väckt
gensägelse från flera av de myndigheter, som ha yttrat sig. Man har påvisat,
att rätten till fria resor i hög grad synes lia använts till att bereda mödrarna
möjlighet att fara på landet och besöka släktingar och bekanta samt därför
avstyrkt förslaget om fria resor för vårdare. Det har visat sig, att rätten till
fria resor utnyttjats på ett otillbörligt sätt, i det att t. o. m. förmöget folk eller
i varje fall folk, som gott kunnat bekosta resorna själva, utnyttjat denna förmån.
Det har t. o. m. förekommit, att vederbörande begärt att få lösa tilläggsbiljett
till Ilia klass. När folk icke velat nöja sig med att resa i lilie klass,
kan icke behovet av den hjälp, staten åsyftat att skänka, ha varit så stort.
T. o. m. Överståthållarämbetet, som man knappast kan tro vara ovilligt stämt
mot systemet med fria resor för barn och deras vårdare, bär avstyrkt förslaget
örn att bidrag skall lämnas till bekostande av fria resor för mödrar.

Utskottet har visserligen framhållit önskvärdheten av en något strängare
behovsprövning, men vi reservanter ha ansett, att man bör helt och hållet gå
ifrån detta system med fria resor för mödrarna. Det viktigaste är, att barnen
få komma ut på landet, och det bör kunna ske genom anordnande av gruppresor
för flera barn från samma ort. I reservationen föreslås, att gruppledare
skola ha fria resor. Vi ha dessutom ansett, att vad man skulle kunna spara
genom att slopa rätten till fria resor för mödrarna lämpligen borde gå till
bidrag till koloniverksamhet på landsbygden.

Jagnar härmed redogjort för skillnaden mellan utskottets och reservanternas
ståndpunkter. Då riksdagen nu går in för att bevilja detta bidrag till städernas
folk, så borde riksdagen också lämna en liten gärd åt landsbygdens
barn. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som
här föreligger.

leetta anförande instämde herr Andersson i Södergård.

Herr Eriksson ^Stockholm: Herr talman! Vi hade ju en ganska uttömmande
debatt i denna fråga under fjolårets riksdag, och jag förmodar, att den debatten
lever kvar i minnet, så att vi icke behöva på nytt upprepa de olika
argument,_ som vi då förde fram för och emot förslaget. I och med att riksdagen
i fjol fattat beslut i frågan borde riktlinjerna för verksamheten vara
klara även såvitt gäller det budgetår, som vi nu stå inför. Detta gör, att
jag kommer att fatta mig ganska kort.

Den ärade reservant, som nyss hade ordet, herr Hansson i Rubbestad, började
sitt anförande med att säga, att han kunde gå med på att anslag beviljades
för att underlätta sommarvistelse för barn under rådande kristid. Utskottet
bär emellertid uttalat sig även beträffande framtiden. Jag vill fästa

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)
kammarledamöternas uppmärksamhet på att detta skett med full avsikt. Departementschefen
yttrar i propositionen följande: »De åtgärder för främjande
av barns sommarvistelse på landet, som föreslås i 1941 års befolkningsutrednings
promemoria, äro visserligen aktualiserade av krisförhållandena, men
jag finner det angeläget att, liksom befolkningsutredningen, rikta uppmärksamhet
på att denna verksamhet har perspektiv, som gå vida utöver den föreliggande
krissituationen.» Utskottet har instämt i departementschefens yttrande
samt anfört: »Fjolårets bidragsverksamhet för att bereda vissa kategorier
av barn tillfälle till en stärkande sommarvistelse på landet anser även
utskottet böra fortsätta under instundande sommar. Att så sker är av särskild
betydelse under nuvarande förhållanden, men utskottet vill understryka
vad departementschefen anfört örn att denna verksamhet har perspektiv, som
gå vida utöver den föreliggande krissituationen.»

Jag tror, att det är viktigt att stanna ett ögonblick inför detta. I nuvarande
tid har man ju fått ögonen öppna för betydelsen av att sörja för det
uppväxande släktet. Vikten härav har aldrig tidigare på samma sätt stått
klar för det svenska folket eller dess representanter. Detta är icke bara en
krisfråga, utan det är i alldeles särskilt hög grad en befolkningsfråga. Det
gäller vården örn befolkningens tillväxt, som vi samtliga vilja lägga oss vinn
örn att främja. Det är viktigt att man håller detta i minnet vid detta tillfälle.
Det är angeläget, att riksdagen gör departementschefens uttalande till
sitt, och jag är övertygad om, att så också kommer att ske.

Sedan komma vi emellertid till realiteterna i det nu föreliggande förslaget.
Den föregående ärade talaren tog upp tvenne spörsmål till bemötande och
opponerade sig å reservanternas vägnar mot det av utskottet tillstyrkta förslaget.
Det ena spörsmålet gäller den relativa begränsning av detta bidrag,
som ligger däruti, att det skall utgå till städer och samhällen med minst
8,000 invånare. Det är sålunda samma fråga som vi hade uppe under fjolåret.
Jag vill fästa uppmärksamheten vid att det enligt fjolårets bestämmelser
fanns möjlighet för tillsynsmyndigheten att medgiva dispens beträffande
folkmängdssiffran, så att även behövande barn ifrån mindre orter kunde komma
i åtnjutande av resebidrag. Motsvarande bestämmelser om dispens finnas
även i det nu föreliggande, av utskottet tillstyrkta förslaget. Och utskottet
har i år särskilt framhållit, att dispensmöjlighet skall föreligga, så att
det icke skall kunna råda någon tvekan örn vad utskottet menar.

Det är ju ganska självfallet, att det i praktiken ställer sig ganska svårt att
flytta över barn från landsbygden från den ena provinsen till den andra.
Saken vore ju mycket lätt att ordna, om det funnes kolonier, sorn kunde taga
emot barnen, men i de allra flesta fall är det ju så, att de sommarkolonier
som finnas upprättats av föreningar och sällskap i större kommuner, medan
däremot mindre städer och landskommuner icke ha några dylika kolonier. Det
finns ju av landsting och större kommuner anordnade kolonier för vård av
barn, som på ett eller annat sätt äro sjuka. Då det gäller resebidrag till sjuka
barn ställer sig saken sålunda enklare, men när det gäller egentlig sommarvistelse
så lior nian icke några tillflyktsorter, dit man kan skicka barnen
från mindre kommuner, utan sådana barn äro helt och hållet hänvisade till
vistelse i enskilda hem. En sommarvistelse i enskilt hem är säkert mycket välsignelsebringande
och nyttig, men för min del tror jag icke, att den kan fylla
samma ändamål som kolonivistelse, när det gäller att hjälpa barn från mindre
städer och från landsbygden. Delta gör, att det f. n. icke torill'' vara möjligt
att utvidga verksamheten på det sätt, som reservanterna föreslagit. Man har

Andra kammarens protokoll 19JtS. Nr 17. G

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)
ingen annanstans att skicka barnen än till enskilda hem, och därför kan man
icke lösa frågan på det sätt, som reservanterna antytt.

Eljest har utskottet säkerligen i princip icke någonting att invända mot att
landsbygdens barn, och särskilt barn från i klimatiskt hänseende missgynnade
delar av landet, beredas vård. Utskottet bär också genom sin formulering
velat antyda detta. Utskottet anför: »Utskottet vill emellertid framhålla
angelägenheten av att klena och eljest ogynnsamt ställda barn även på landsbygden
och i de mindre orterna beredas tillfälle till stärkande sommarvistelse
med god omvårdnad i olika hänseenden. Särskilt framträdande torde behovet
av en dylik sommarvistelse vara inom Norrlandslänen. I den mån förhållandena
medgiva en utvidgning av statens ifrågavarande bidragsverksamhet
bör denna alltså komma även landsbygdens barn till godo.»

Jag tycker utskottet i detta avseende visat sig så tillmötesgående mot reservanterna,
att dessa borde vara nöjda. Att reservanterna uttryckt sig på
ett annat sätt än utskottet torde sammanhänga med den omständigheten, att
reservationen skrivits först sedan utskottsförslaget erhållit sin definitiva utformning.
Annars är det möjligt, att utskottsmajoriteten och reservanterna
kunnat komma till enighet beträffande formuleringen. När reservanterna här
förorda, att det belopp, 100,000 kronor, som det talas om, skulle användas
till att inrätta kolonier, så förmodar jag, att var och en förstår, att 100,000
kronor räcka icke långt, då det gäller att inrätta kolonier. Det är klart, att
det är ett ganska avsevärt belopp såsom bidrag till driften av redan inrättade
kolonier. Men skall man bygga nya kolonier för detta belopp, förslår det
sannerligen icke långt.

Sedan är det emellertid den stora frågan örn vårdareresorna. Där vilja reservanterna
helt och hållet förhindra möjligheterna, när det gäller enskilda
barns resor, att vårdarna skola kunna få bidrag till resekostnaderna. Denna
fråga är synnerligen utförligt behandlad i det propositionen åtföljande yttrandet
från 1941 års befolkningsutredning, där man ju har haft tillgång till
de yttranden rörande erfarenheterna från fjolårets verksamhet på detta område,
varom den ärade reservanten talade. Där har man ju diskuterat, bland
annat, att man skulle sänka gränsen för barnens ålder, då det gäller rätten
att få resebidrag till vårdare, från 10 år, som innefattades i fjolårets beslut,
till 8 år. Men befolkningsutredningen har icke ansett rådlig! att vidtaga
denna sänkning, därför att man räknat med, att därigenom en hel del barn
skulle utestängas från möjligheterna att komma ut till denna stärkande lantvistelse.
Det talas bland annat örn att i de befolkningsgrupper, varom här är
fråga, är resvanan hos barnen så pass ringa, att det kan tänkas, att föräldrarna
icke våga låta dem resa på egen hand, då de äro i åldern mellan 8
och 10 år. Departementschefen har också i det avseendet ställt sig på samma
ståndpunkt som befolkningsutredningen, d. v. s. föreslagit bibehållande av
den åldersgräns, som innefattas i fjolårets beslut. Statsutskottet har ju också
följt departementschefen i detta fall.

Däremot har utskottet velat trycka på, att örn det i särskilda fall kan
visa sig lämpligt att även när det gäller enskilda barn ordna gruppresor,
d. v. s. låta barnen resa tillsammans med en och samma vårdare, så skola
de lokala myndigheter, barnavårdsnämnder och andra, som syssla med verksamheten,
också söka iakttaga detta. Utskottet har emellertid ej velat slå
fast detta mera än såsom en direkt anvisning, därför att befolkningsutredningen
särskilt har framhållit, att örn man inskränker denna möjlighet att
få fria resor för vårdarna, så utestänger man därmed möjligheten för många
barn att få komma ut på lantvistelse. Det vill man icke gå in för.

Onsdagen den 19 maj 1943 £. m.

Nr 17.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)

Det är visserligen sant, att befolkningsutredningen bar omnämnt, att resebidrag
i fjol utgick till 29,200 barn och 16,800 vårdare. Man kan anse, att
proportionen i det avseendet är något oförmånlig, i det att siffrorna visa, att
vårdarna äro för många i förhållande till barnen. Men man skall komma
ihåg något, som också befolkningsutredningen redovisat i sitt utlåtande, nämligen
att enligt gällande biljettbestämmelser på järnvägarna resa barn upp
till fyra års ålder utan biljett under förutsättning att de åtfölja en vuxen.
Sålunda, i en hel del fall, jag skulle antagligen kunna säga i en mängd fall,
är det så, att det redovisas biljettkostnad för vårdare utan att det samtidigt
medräknats något barn, därför att biljettkostnaden för dessa barn aldrig har
debiterats. Man skall således icke bygga alltför mycket på dessa siffror.

När sedan herr Hansson i Rubbestad framhåller, att bestämmelserna utformats
så, att till och med förmögna föräldrar fått resebidrag för barnen,
så undrar jag, örn han icke i det fallet något hårdrog ordens innebörd. Det
är dock så, att för att överhuvud taget komma i fråga till dessa resebidrag
erfordras, att man har rabattkort för livsmedel. Dylika rabattkort tillkomma
icke de förmögnare klasserna, d. v. s. dem som man i dagligt tal anser förmögna.
Nu är förmögenhetsbegreppet något relativt, förmodar jag. Men jag
för min del anser således icke, att man har rätt att använda ordet »förmögna»
i det sammanhanget. Jag har alltså den uppfattningen, att det är klokt att
i förevarande avseende följa utskottets förslag. Utskottet har emellertid velat
påvisa önskvärdheten av en kontroll för att minska antalet vårdareresor och
framhållit, att man bör anordna gruppresor även när det gäller enskilda barn.
Men jag tror ej, att man i detta nu kan i det avseendet skriva bestämmelserna
mera strikt än utskottet gjort.

Jag anser således, herr talman, att kammaren bör följa statsutskottets förslag
i detta utlåtande, och jag ber att få sluta med att yrka bifall till detsamma.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag skall bara bemöta herr Eriksson på ett par punkter.
Han sade, att det ej går att ordna med denna koloniverksamhet för landsbygdens
barn, därför att man icke har några sådana där anstalter, utan det
måste vara i enskilda hem. Jag vill erinra örn, att vissa landsting redan upprättat
kolonier, och även andra organisationer ha sådana där kolonier. Det är
just för att hjälpa och stödja samt även forcera fram dylika kolonier som
jag anser, att detta anslag på 100,000 kronor skulle kunna beviljas.

Då herr Eriksson citerade vad utskottet skrivit örn, att man ville ställa sig
välvillig även mot barnen på landsbygden, anser jag detta vara i stort sett
endast en gest. Det framgår tydligt i fortsättningen av utskottets yttrande, där
det säges, att »i den mån förhållandena medgiva» skall man vara villig att
hjälpa till med detta. Jag tycker, att när man ökar anslaget från 500,000 till
1,000,000 kronor och dessutom anslår 100,000 kronor till ny verksamhet, då
skola dessa 100,000 kronor kunna användas till att hjälpa landsbygden, så att
icke endast städerna skola ha denna förmån.

Herr Eriksson i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! I den mån det finnes kolonier, som landsbygden
anordnat, är det klart, att de komma i åtnjutande av dessa bidrag utan några
som helst restriktioner. I det avseendet är det ingen skillnad, förutsatt att socialstyrelsen
såsom tillsynsmyndighet medgiver dispens beträffande befolkningsantalet
på orten.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)

I det andra avseendet, när herr Hansson säger, att utskottet i sin skrivning
»i den mån förhållandena medgiva» tagit tillbaka vad man sagt tidigare i
samma utlåtande, vill jag säga, att det anknyter till vad jag nyss sagt örn omöjligheten
att placera ut barnen där man icke har något annat ställe att skicka
dem till än enskilda hem. Där måste man pröva i vad mån detta kan befinnas
möjligt.

Herr Hallsson i Rubbestad erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Att barn, som skola resa till kolonier på landet, skola
ha förmånen av dessa resor är en given sak. Men de 100,000- kronor, som Kungl.
Majit föreslår till denna nya verksamhet, äro icke avsedda för resor utan för
att uppehålla driften vid kolonierna. Det är därför som jag anser, att detta
anslag bör gå till landsbygden för att hjälpa och stimulera till denna verksamhet
på landsbygden.

Vidare yttrade

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har även i år väckt en motion,
när denna fråga kom i en kungl, proposition, och yrkat, att även landsbygdens
barn skulle få del av de välfärdsåtgärder, som här äro i fråga. När detta
ärende behandlades i fjol, var det en väldig brådska. Det var en del, som redan
hade biljetterna hemma, och det var bara fråga örn att få statsanslaget, så att
resan kunde gå i verkställighet. Då hörde man i debatten, att om ärendet skulle
på något sätt hindras skulle det bli en hel del, för vilka dessa resor skulle bli
omöjliggjorda.

När jag studerar denna fråga och läser Kungl. Maj:ts proposition och den
motion, som herr Skoglund i Umeå avlämnat, tyckes det icke vara enbart rekreation
det gäller. Det säges också tydligt, att man bör få tillfälle att hälsa
på släkt och bekanta. I samband med att Kungl. Majit förordat resor på 50,
60 och i vissa fall upp till 100 mil säges det: »Med den starka och vidsträckta
omflyttning, som ägt rum i vårt land, anser jag icke en snävare begränsning
tillrådlig, örn syftet med resorna skall nås, nämligen att barnen skola erhålla
möjlighet av fri resa till familjens anhöriga och bekanta.»

Herr Skoglund i Umeå har redan varit inne på detsamma. Han säger, att en
resa där uppe skulle kunna utsträckas till släkt och bekanta, som befinna sig
betydligt längre bort än 100 mil. Det blir icke enbart fråga örn rekreation, utan
det blir också fråga örn möjlighet att få fri resa för att hälsa på släkt och bekanta.
Man ställer sig frågan: Varför skall landsbygdens folk även i detta fall
ställas utanför? Under förra året med den korta tid, som stod till förfogande,
skulle man kanske kunnat ursäkta sig. Men då frågan i år kommer fram på
nytt och man behåller samma argumentering, för att detta skall vara förbehållet
större städer och samhällen, säger Kungl. Maj :t — och det har utskottet
tagit fasta på — att det är möjligt att låta den centrala myndigheten bevilja
dispens för vissa orter enligt samma principer, som följts föregående år. Därmed
vill nian visa, att det finnes möjligheter även för mindre samhällen att
komma i åtnjutande av dessa fria resor.

Jag skulle vilja ställa en fråga till herr Eriksson i Stockholm, som är gammal
landsbo, åtminstone från yngre år, innan han kom till denna stora stad,
som skall ha alla välfärdsanordningar. I den trakt han är ifrån har jag varit
befallningsman i många år. Där är ett samhälle, som ligger idealiskt till. Barnen
i det samhället skola ha fria resor. Men kring den gård, där jag var, finnes
det^små ställen i skogarna, som ha tre fyra kilometer till närmaste vägar. Deras
invånare skulle nekas att göra resor för att hälsa på släktingar och bekanta.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)

Jag beklagar den, som skall nödgas stiga upp i riksdagen och försvara en,
orättvisa i sådan omfattning som denna. Om han ser på sin egen ungdomstid,
tror jag lian skall finna, att det är en otrevlig uppgift att försvara en dylik orättvisa
mot landsbygden.

Jag skulle också vilja fråga: Varför skall man jämt och^ ständigt ställa
landsbygden på sidan? När staten anslar medel till välfärdsatgärder, tycker
jag, att det är ovärdigt staten att handla på det sättet. Det ha vi gjort förra
året och äro nu även i färd med att göra det i år. Ty skall staten hjälpa de
fattiga i städer och större samhällen, skall icke staten glömma de fattiga på
landsbygden.

Medicinalstyrelsen säger — och det uttalades även i fjol från kammarledamöter,
exempelvis av fru Olivia Nordgren —■ att läkaruttalanden visa, att barn
från landsbygden äro klenare och även mera behäftade med sjukdomar än vad
barn i städerna äro. Fru Nordgren förklarade också i sitt anförande, att hon
ansåg det vara orättvist. Men tiden var, som jag sagt tidigare, den gången för
kort för att vidtaga några åtgärder.

Det är naturligtvis fullkomligt hopplöst att här kunna se en möjlighet att
få riksdagen att avvika från vad Kungl. Majit och utskottet föreslagit. Det
är hopplöst att försöka arbeta för detta. Men reservanterna lia till utskottets
utlåtande fogat en reservation, som man åtminstone tycker, att riksdagen skulle
kunna gå med på. Men även det kan man förstå är hopplöst. Riksdagen kommer
säkerligen att följa vad utskottet här föreslagit.

Till detta skulle jag vilja säga, herr talman, att jag tror icke, att det dröjer
så många år, örn staten och samhället fortsätter att pa detta sätt behandla
landsbygden, förrän det blir så, att städerna bli större och större, och behovet
att fylla luckorna efter de till städerna inflyttade blir vida större, och landsbygden
blir mer och mer folktom. Vill samhället handla på sätt som skett och
fortfarande sker, är det klart, att landsbygden avfolkas.

Herr Olsson i Mellerud var tidigare inne på rättvisekravet, när det gällde
skolorna, och ansåg, att det skulle vara litet mera rättvisa mot landsbygden.
Han frågade efter var rättvisan låg i det då förevarande fallet. Jag skulle
vilja säga detsamma. Man kan fråga sig, var rättvisan ligger. Jag förvånar
mig kolossalt mycket över Kungl. Majit, som kan av riksdagen äska ett anslag
bara till städernas fattiga och helt och hållet glömmer landsbygdens fattiga.
Jag tycker, att man från detta håll åtminstone borde kunna vänta, att rättvisesynpunkterna
utsträcktes lika, oberoende av örn vederbörande bor i stad eller
på landsbygden, när det är fråga örn denna fattiga grupp, som har rabatt på
livsmedel.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Men jag säger, att frågan kommer upp
nästa år igen och kommer då också att ligga ungefär på samma sätt. Jag vädjar
emellertid till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet att utsträcka
sina kärleksarmar även tilli landsbygdens fattiga. Det är en rättvisa, som vi
representanter för landsbygden ha rätt att fordra.

Med dessa ord, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Jag vill bara fästa herr Hanssons i Skediga uppmärksamhet på att
första förutsättningen för att man skall få resebidrag för landsvistelse är att
denna omfattar en sommarvistelse å minst fyra veckor.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskju -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

ta den fortsatta behandlingen av förevarande ärende ävensom av övriga ärenden
på föredragningslistan till kl. 7.30 e. m., då detta plenum enligt utfärdat
anslag komme att fortsättas.

§ 17.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herr Persson i Tidaholm m. fl., nr 385, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 232, angående inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning;

herrar Lundgren och Lindberg i Stockholm, nr 386, likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 232;

oherr Ekdahl, nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 235, angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1943/44; samt

herrar Ryling och von Seth, nr 388, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 235.

Vidare avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 223, med förslag till lag örn allmänna vägar m. m., nämligen:
nr 389 av herr Staxäng m. fl.;
nr 390 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.;
nr 391—393 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl.; och
nr 394 av herr Hedqvist.

Härjämte avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 224, angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet
berörande anslagsfrågor, nämligen

nr 395 av herrar Staxäng och Olson i Göteborg;

nr 396 av herrar Jonsson i Skedsbygd och Gustafsson i Lekåsa;

nr 397 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl.;

nr 398 av herr Mårtensson m. fl.; och

nr 399 av herr Norup m. fl.

Slutligen avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Gardell m. fl., nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner, nr
223, med förslag till lag örn allmänna vägar m. m. och, nr 224, angående den
statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor;

herr Svensson i Ljungskile m. fl., nr 401, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 246, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
m. m.;

herr Jacobson, nr 402, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr
246; och

herr förste vice talmannen Magnusson m. fl., nr 403, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 235, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1943/44.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.01 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets
utlåtande, nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder lsotJuirvilltei_
till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra tätt- m på landet
bebyggda samhällen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. får Jarn££*

Herr Hansson i Skediga erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anför- bebyggda samde:
Herr talman,! Efter mitt anförande yttrade herr Eriksson i Stockholm, att hällen m. m.
rätt till fri resa utgår endast örn sommarvistelsen omfattar en tid av minst 4 (Forts.)
veckor. Jag tror inte det är någon främmande sak för herr Eriksson, att en
småbrukarhustru eller en lantarbetarhustru inte kan taga sig ledigt 4 veckor.

Hon har sina kreatur att sköta och allt som följer därmed. Jag vill också hänvisa
herr Eriksson i Stockholm till att taga del av vad provinsialläkaren Karl
Bergstrand skrivit. Han skildrar lantbrukarhustrurnas besvärliga förhållanden
och säger, att landsbygden fullständigt utarmas på folk.

Jag skulle vilja säga till herr Eriksson, som har den hårda lotten att försvara
denna orättvisa, att han får försöka leta sig ned till verklighetens mark
och beakta, hurudana förhållandena äro på landsbygden. Da tror jag nog att
herr Eriksson ställer om sina tankar. Herr Eriksson i Stockholm får ursäkta
att jag riktar mig särskilt hårt mot honom, men jag tror att hans inflytande
är så pass stort i denna sak, att jag med glädje skulle hälsa att han sadlade
örn på den här punkten.

Herr Eriksson i Stockholm erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! När jag pa förmiddagen erinrade herr Hansson
i Skediga örn att en förutsättning för att få resebidrag är att lantvistelsen varar
minst 4 veckor, talade jag inte örn vardarnas bortovaro i 4 veckor utan örn
barnens, och barnen ha ju inte de förutsättningar att sköta kreatur o. s.^v., örn
vilka herr Hansson talade. Jag skulle tro, att jag nog befinner mig pa verklighetens
mark.

Herr Hansson i Skediga, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Det står i propositionen och även i utskottets
utlåtande, att mödrarna skulle ha tillfälle att följa barnen på resorna. Herr
Eriksson i Stockholm nämnde också, att järnvägsstyrelsen inte vill att barnen
skola resa utan att målsman följer med. Då, kan det väl inte komma i fråga
att några andra än barnens mödrar skola följa med, och deras arbete känner ju
herr Eriksson till.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)

Härpå lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Eriksson i Frägsta, som yttrade: Herr talman! När jag tar till orda i
denna sak, gör jag det för att nied några ord motivera, varför jag biträtt reservationen.

Det som jag anser mest betänkligt i denna sak är det starka uttryck, som
statsutskottet advander i sm framställning till riksdagen, nämligen att denna
verksamhet skulle utbyggas till att omfatta alla barn i skol- och förskoleåldern
inom stader och samhällen. Vi skola dock göra klart för oss, att denna verksamhet
endast avser att biträda nied. resor och i någon mån att finansiera koloniverksamheten.
Det väsentliga är ju att i närvarande stund ordna med resor
dels till kolonier dels till enskilda hem. Det rör sig inte om något större belopp
tor varje barn, som kommer i åtanke. Medelkostnaden förra året för barn, som
reste till kolonier, uppgick till 7 kronor, däri inbegripet vårdarnas resor, och
tor barn som reste till enskilda hem, 14 ä 15 kronor. Det är således inte något
sa stort handtag som vederbörande får, som kommer i åtnjutande av denna
torman.

Nu anser jag att detta är ett försök, och det har det varit ända sedan det
började, llet började med försöket till evakuering av stadsbefolkningens barn
tor ett pär ar sedan, vilket blev en företeelse på gott och ont och föremål för
mycken kritik tran manga håll, till och med från dem som kommo i åtnjutande
av denna lörman. Det kan invändas, att detta är en annan sak, och det är det
ju tor ali det, men principerna äro ungefär desamma.

• Q*11 1?.ai},seJ. erfarenheterna från i fjol, kan man, med den belysning som
givits däraf, finna hur de verkat. Vad jag då närmast vill understryka är, att
jag har inte blivit övertygad om ett par saker. Bland annat har jag inte sett i
någon utredning, att hälsotillståndet bland det klientel, som här avses — således
barn i skol- och förskoleåldern från samhällen med 8,000 invånare och
däröver —- skulle vara sämre än hos motsvarande barn i mindre samhällen och
pa landsbygden. Jag har inte sett det i någon utredning och inte heller i propositionen.
balunda, mitt betraktelsesätt är, huruvida man träffar det problem,
som man avser, nämligen att försöka grundlägga ett gott hälsotillstånd bland
barnen i landet. Jag kommer då till den slutsatsen, att det gör man inte på
den vägen.

Resorna ha inte så stor betydelse, utan det är en del andra saker som också
erfordras. Det finns otvivelaktigt på andra håll barn, som behöva få den vård,
som kan komma i fråga. Jag kan utesluta den rena landsbygden och tänker
närmast pa industrisamhällen och mindre städer. Det är otvivelaktigt på det
sättet, att i mångå av våra små industrisamhällen betingelserna för en god
vard av barnen äro kanske minst lika svåra som de äro i de större städerna.
Het är detta generella bedömande av en åtgärd från statsmakternas sida jag reagerar
emot, och jag anser det mycket betänkligt, örn riksdagen skulle vara
villig att göra detta, uttalande till sitt. Örn det är på det sättet, att samhället
mäste vidtaga särskilda åtgärder för att grundlägga barnens hälsa på ett tidigt
stadium, mäste det ske efter en behovsprövning, som i första hand tar sikte på
dem som verkligen äro sjuka eller svaga och särskilt behövande, men inte efter
denna generella linje. Detta är för mig det väsentliga i denna fråga.

Jag skall sedan med nå,gra ord uppehålla mig vid herr Eriksson i Stockholm,
sorn gör det så omöjligt, att man skulle få försöka med ett litet handtag
utöka koloniverksamheten, sa att den skulle komma även andra än de
närmast avsedda till godo. Jag bortser från att det finns ett visst dispensiorlarande.
Det ligger i sakens natur att det inte går att få ett dispensför -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen m. ira. (Forts.)
farande med den effektivitet och av den omfattning, som här skulle vara erforderlig.
Jag förutsätter med säkerhet, att de bestämmelser, som äro utformade
i propositionen och förordade av utskottet, komma att gälla för den
verksamhet, som här kommer att bedrivas. Emellertid har erfarenheten visat
en hel del, som nog ger belägg för vår uppfattning örn just denna barnkoloniverksamhet.
Jag skall bara hänvisa till vad som sägs i propositionen örn utvecklingen
av bland annat koloniverksamheten. Det sägs här under rubriken
»Bidrag till driftkostnaderna i övrigt»: »Såsom framgår av bl. a. den förut
åberopade undersökningen av omfattningen av skolbarnens sommarvistelse 1942
är koloniverksamhetens utveckling mycket växlande å olika orter. På vissa
orter (t. ex. Stockholm) har verksamheten nått en mycket stor omfattning
så att omkring 20 procent av skolbarnen kunna beredas plats å kolonierna. På
andra orter är koloniverksamheten mycket obetydlig. Så är också fallet när
det gäller kolonier för landsbygdens barn. Det är tydligt att verksamheten
utvecklats mest i de ekonomiskt bärkraftigaste kommunerna, medan i de fattigare
kommunerna enskilda eller kommunala medel icke stått till förfogande
i erforderlig omfattning. Det kan också hända, att behovet av koloniverksamhet
i en fattig kommun är större än i en kommun med bättre ekonomi, enär
barnens möjligheter att erhålla lantvistelse genom föräldrarnas försorg äro
mindre i den förra kommunen än i den senare.»

Detta är, såvitt jag förstår, en erfarenhet som man bör taga fasta på, när
man går att besluta i denna sak. Man bör fråga sig, huruvida vi här äro inne
på rätt väg — jag säger det ännu en gång— just genom denna generella
utdelning av understöd för detta ändamål. Det är därför som jag tycker att
det i dag är mycket vanskligt att slå fast, att vi skola bygga ut denna verksamhet
ungefär efter de linjer, som för närvarande gälla.

Vidare säger herr Eriksson i Stockholm, att det är omöjligt för landsbygden
att åstadkomma någon koloniverksamhet överhuvud taget eller att kunna skicka
barn till andra hem. Varför skulle det vara svårare för en landsortskommun
eller ett landsortssamhälle att få, skola vi säga, fosterföräldrar åt ett antal
barn i 4 veckor än för de större städerna? Det kan inte vara någon annan
motivering för den uppfattningen än att det är sämre ekonomi som försvårar
finansierandet av en sådan rörelse.

Det är således många saker som göra, att man är betänksam, och därför
anser jag det vara värdefullt, om riksdagen i dag går på reservationens linje
och säger ifrån, att örn behovet finns, måste vi pröva det ur andra synpunkter
än vad vi för närvarande göra, ty erfarenheten har dock icke visat att vi äro
inne på rätt väg. Denna verksamhet har ju varit utsatt för kritik under alla
år den pågått, och det blir den sannolikt i år också. Jag anser det vara riksdagens
skyldighet att litet mera noga se efter, hur medlen användas i dylika
fall.

Det är givet att det icke har något värde att skicka ett barn på järnväg
från den ena stugan till den andra på landsbygden. Problemet är utan tvivel
ett annat, och det bör angripas efter andra linjer än de nu ifrågasatta åtgärderna.
Jag vill således poängtera, att det är inte någon avundsamhet mot
dem, som komma i åtnjutande av detta, som dikterar min ställning, utan den
fotar sig helt enkelt på att jag anser, att man inte träffar problemet såsom
det är avsett att träffas, när man vidtager de åtgärder, som här ifrågasättas.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till herr Hanssons i Rubbestad
m. fl. reservation.

I detta anförande instämde herr Staxäng.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)

Vidare anförde

Herr Erlander: Herr talman! Jag har begärt ordet på grund av att ett par
talare här anmärkt mot utskottet och Kungl. Majit, att det föreliggande förslaget
var så orättvist mot landsbygdens folk. Man tycktes på ett par håll vilja
göra gällande, att det fanns en påtaglig tendens inom socialpolitiken att bara
ta hänsyn till städernas och tätorternas befolkning, och detta förslag skulle
vara ett typiskt utslag av denna tendens.

Jag vill göra klart, att det i varje fall hos förslagsställarna, 1941 års befolkningsutredning,
icke föreligger någon vilja att driva någon socialpolitik av
den typen. Jag vill erinra örn att de förslag, som hittills kommit fram från
utredningen, ha i mycket stor utsträckning just tagit hänsyn till att vi måste
få till stånd en utbyggnad av socialpolitiken till landsbygden. Jag vill erinra
örn, att det för några dagar sedan avlämnades en proposition örn skolmåltiderna,
där på befolkningsutredningens förslag ecklesiastikministern äskade en höjning
av anslaget med 1,250,000 kronor, praktiskt taget uteslutande till landsbygdens
barn. Den lilla utvidgning, som sker för att man skall kunna ta med
de mest skattetyngda städerna, ha åtminstone vi inom utredningen ansett vara
så pass litet betungande ekonomiskt, att den inte skulle påverka anslagsberäkningen.
Det förslag, som jag hade hoppats skulle kunna föreläggas årets riksdag
beträffande hemhjälpen, är också uteslutande reserverat för landsbygden.

Men, herr talman, det är klart att det finns vissa sociala hjälpformer, som
man inte med fördel kan använda för landsbygden. I städerna är det ju så, att
praktiskt taget vartenda barn behöver komma ut på landet en längre eller kortare
tid. Vi som haft förmånen att få växa upp på landet, göra vad vi kunna
för att garantera åt våra barn en så lång lantvistelse som möjligt. Det göra vi
helt enkelt därför att vi tro, att vi själva ha haft glädje av att växa upp på
landet och att våra barn behöva denna omväxling både fysiskt och psykiskt,
men det problemet existerar ju inte på landsbygden i den formen. Det skulle
inte vara mycket mening i att komma med ett resebidrag och säga, att nu skola
vi flytta örn alla landets barn huller örn buller en sommar. Det finns ju ingen
mening i, ty de ha den miljö, som man eftersträvar att skänka genom detta
resebidrag för städernas barn. Ehuru man gärna skulle vilja ha en fullständig
rättvisa här, lärer det inte gå att genomföra en sådan, ty det värde, som man
vill tillförsäkra genom anslaget, finns redan för huvudparten av landsbygdens
barn. Men däremot är det riktigt, att vissa grupper av landsbygdens barn äro
i lika stort behov av ett miljöombyte som någonsin städernas och tätorternas,
och det är de sjuka barnen, de undernärda och de på annat sätt behövande
barnen, och där ha otvivelaktigt reservanterna rätt, att en betydande del av
landsbygdens barn befinna sig i denna situation, men inte alla. För deras vidkommande
har befolkningsutredningen och sedermera Kungl. Majit och därpå
statsutskottet tänkt sig att utvidga koloniverksamheten och ge den ett stöd.
Det kan inte förhålla sig så att statsutskottet med sin skrivning har avsett att
reservera statsstödet för koloniverksamheten för städernas barn. Jag vill påpeka,
att i den utredning, som ligger till grund för förslaget, återfinnas just de
ord, som herr Eriksson nyss läste upp, och sedan följer ett resonemang örn att
utredningen övervägt skapa objektiva regler, varigenom det skulle finnas en
möjlighet att reservera dessa 100,000 kronor för de fattigaste kommunerna och
de barnrikaste kommunerna i landet. Men det är ganska självfallet för var
och en, som läser detta, att då måste utredningen och Kungl. Maj :t, som sedan
har byggt pa utredningen, ha haft i tankarna landsbygdens kommuner i första

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m. Nr 17. 91

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn fran städer
och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)
liand. Men, herr talman, vi kunde ju i alla fall inte utesluta de fattiga städerna!
Om herr Eriksson fortsatt att läsa skulle han funnit, att däri framhalles,
hurusom det finns en stor skillnad mellan sådana kommuner som Göteborg
och Mölndal. Båda två äro städer, den ena rik, den andra fattig. Göteborg har
helt andra resurser att klara sin koloniverksamhet än Mölndal har. Det skulle
vara besynnerligt örn, sedan man gått in för principen att se till att de sjuka
och undernärda barnen skola komma i åtnjutande av kolonivistelse, man beviljade
ett statsbidrag för anslag till de fattigaste kommunerna för denna angelägenhet
men därvid uteslöte de fattigaste städerna. Det är därför det är skrivet
som det är gjort. Sedan få vi se, hur tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen,
går i land med sin, jag medger ganska delikata, uppgift att fördela dessa
100,000 kronor till de kolonier, som äro i mest trängande behov av stöd.

Det är ju inte fråga örn annat än en försöksverksamhet i ringa skala. Det
starka intresse, som här ifrån landsbygdsrepresentanternas sida visats för denna
lilla försöksverksamhet, gläder oss i socialdepartementet, ty däri se vi. ett
uttryck för att det finns ett underlag för denna verksamhet, så att det inte
blir bara ett experiment på papperet. Vi föreställa oss, att när vi nästa år
komma med ett nytt förslag, ha vi en erfarenhet att stödja oss på, där inte
minst erfarenheterna av hur det gått på landsbygden komma att bli .vägledande.
Under sådana förhållanden tycker jag uppriktigt sagt, att det är inte så
mycket att bråka örn. Vi få se vad vi kunna göra av detta och vart vi kunnat
treva oss fram under det år, då anslagsberäkningen måst bli så knapp som den
varit. Kanske kunna vi komma överens nästa år.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag säga, att i den mån det förekommit
missbruk i fjol, hoppas jag att tillsynsmyndigheten har möjlighet att förhindra
sådana. Det lär ha nämnts, att det förekommit, att en person bytt ut sin biljett
mot en andraklassbiljett och betalat mellanskillnaden. Jag tycker att det låter
underligt, ty kammaren måste dock erinra sig, att man. för att få fria resor
skall ha matfettsrabattkort, men i den mån det förekommit är det ett missbruk,
såvida inte barnet varit sjukt eller någon annan säregen omständighet förelegat.
Det frågades i fjol från järnvägsstyrelsen, huruvida det vore tillåtet att
göra ett sådant utbyte, och svaret från den dåvarande tillsynsmyndigheten,
utrymningskommissionen, blev ett klart nej. Vi skola undersöka det. fall, som
dragits upp i debatten, och se vad som där förekommit. Har det inte varit
fråga örn ett sjukt barn är det ett missbruk.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Örn det skulle förhålla sig så, som herr Erlander nyss
ville göra gällande, d. v. s. att detta anslag på 100,000 kronor vore avsett
att hjälpa landsbygdens barn, måste propositionen vara fel skriven. Ty slutklämmen
i propositionen går ut på att anslaget skall användas till åtgärder
för främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra
tättbebyggda samhällen. Statsutskottets utlåtande visar tydligt, att man också
uppfattat propositionen på det sättet, då det heter att landsbygdens barn
i den mån förhållandena det medgiva också skola kunna komma i åtnjutande

av förmånen i fråga. . -liro

Skulle riksdagen gå på den linje utskottet har föreslagit, avviker den tran
den väg herr Erlander och socialdepartementet antagligen syfta till, vilken
den emellertid skulle slå in på örn den ginge på reservationen. Jag anser därför,
att riksdagen, om den vill vad herr Erlander nyss talade örn bör gå in
för reservationen. Då blir syftet tillgodosett.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)

Härefter anförde:

Herr Martensson: Herr talman! När man lyssnar till en del av reservanternas
inlägg i debatten, får man lätt den uppfattningen, att det endast är
reservationens talesmän, som lia intresse för landsbygdens fattiga barn. Jag
vagar. dock försäkra kammarens ärade ledamöter, att de som stå för utskottsmajoritetens
förslag ba lika stort intresse för att hjälpa landsbygdens barn
som reservanterna ha. För min del vill jag även deklarera, att det icke synes
mig tillfredsställande, att de fria resorna i huvudsak lia måst begränsas till
barn från städer och samhällen med över 8,000 invånare. Det råder knappast
några delade meningar örn att det finns barn även inom de mindre städerna
och samhällena, som äro i lika stort behov av några veckors stärkande
lantvistelse som barnen från de större städerna och samhällena. Men det har
framhållits redan tidigare i debatten, att hela denna verksamhet för närvarande
är avsedd endast som ett provisorium, och detta, i samband med nu
rådande förhållanden, är orsaken till att verksamheten fått en så stark beg-ränsning
sorn vad fallet är. För min del hyser jag den förhoppningen, att
när normala tider , åter inträda, verksamheten skall, såsom utskottet framhållit
på sidan .7 i sitt utlåtande, kunna utsträckas att omfatta alla behövande
barn. Jag vill på det kraftigaste understryka vad utskottet uttalar i denna
del av betänkandet och jag vill uttala den förhoppningen, att det skall gå
att .förverkliga detta önskemål. Ett dylikt förverkligande förutsätter emellertid,
att verksamheten mäste läggas upp efter något andra linjer än dem
man hittills följt. Koloniverksamheten måste utökas och staten får gå in för
att lämna avsevärt större bidrag till denna verksamhet än som hittills kunnat
ske.

Till. sist bara ett par ord örn de mycket debatterade resorna för mödrarna.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det givetvis är ett önskemål, att
resorna för mödrarna begränsas i den utsträckning som är möjlig. Denna begränsning
låter sig även göra när det är frågan om barn i skolåldern och
barn, som skola sändas till kolonier. ''V ad dem beträffar föreligger det icke
alltför stora svårigheter att ordna resorna gruppvis med en gruppledare. Men
när det är fråga örn barn under skolåldern och barn, som skola utplaceras i
olika hem på landsbygden, ställer det sig betydligt svårare. Då går det helt
enkelt icke att ordna resorna gruppvis och med gruppledare, utan då måste
mödrarna i stor utsträckning vara med. Skulle reservanterna få sin vilja fram
på denna punkt och det alltså skulle bli förbud mot att utbetala bidrag till
mödrarnas resor, komme det att betyda ingenting mindre än att en stor del
av de behövande barnen icke kunde komma ut på landet och få en välbehövlig
sommarvistelse under innevarande år.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Nygren: Herr talman! Den som under en lång följd av år haft tillfälle
att göra jämförelser mellan de skolbarn, som haft förmånen att vistas
en längre, tid på landet under sina sommarferier, och de barn, som saknat
denna möjlighet, har icke kunnat undgå att lägga märke till att det är en
avsevärd skillnad mellan de båda grupperna, när det gäller förutsättningarna
i avseende å hälsa och krafter att kunna tillgodogöra sig skolarbetet. Man
mäste då vara tacksam för allt vad som görs för att bereda ökade möjligheter
för barn att komma ut på landet. Ju större ett samhälle är, desto större äro
naturligtvis också nackdelarna för barnen att behöva vistas där under hela
sommaren. Därmed har jag ingalunda velat säga, att gränsen för dem, som

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)
kunna vara i behov av sommarvistelse, skulle gå vid samhällen med 8,000
invånare. Det är givet att, såsom från flera håll påpekats, behov i lika hög
grad många gånger kan finnas även för barn på mindre orter. Men vi hörde
av herr Erlander, att man i alla fall tänker på saken och vill försöka bereda
möjligheter också för barn från mindre samhällen och även från rena landsbygden,
där behovet verkligen är framträdande, att komma i åtnjutande av
ifrågavarande förmån.

Det var emellertid icke för att lägga mig i striden mellan dessa båda principer,
som jag begärde ordet, utan närmast för att påpeka en detalj, som
kan få en del besvärliga konsekvenser. Det gäller begränsningen i resans
längd. Det är givet, att man kan behöva sätta en gräns och att folk icke kan
ha behov av att resa hur långt som helst för att få rekreation. Men när man
kommer så långt, att man börjar draga upp riktlinjer och planera för resorna
i de olika fallen, finner man, att det är ganska besvärligt med den nedprutning
till 50 mil, som i år föreslagits. Barn från ostkusten, från Stockholm,
Uppsala, Gävle o. s. v. ■— för att bara taga ett par exempel — kunna icke
komma ned till västkusten. Från Stockholm till Varberg är det 503 km. Skall
man vara mycket noga, kan man icke ge barnen resan dit, ty det är 3. km för
långt. Gäller det att skicka dem till Jämtland, är det absolut omöjligt, ty
då är avståndet avsevärt längre. Erfarenheten bar ju lärt, att t. ex. skrofulösa
barn och barn med tuberkelanlag verkligen beböva komma till västkusten
eller till Jämtland. Det man kostar på sådana barn i form av sommarvistelse
har man igen med ränta under kommande år. Man kan rädda dem
från en sjukdom, som annars skulle göra dem mer eller mindre arbetsoaugliga
för återstoden av livet. Jag vet mycket väl, att man icke kan göra något
åt saken nu, eftersom det icke väckts någon motion i frågan. Men jag^ anser
det nödvändigt att påpeka förhållandet, så att man kan ha saken i åtanke
till ett kommande år.

Till slut skulle jag vilja be örn en upplysning. Befolkningsutredningen har
föreslagit, att de lokala myndigheterna skulle kunna få medgiva befrielse
från villkoret, att vederbörande skall ha livsmedelsrabattkort för att få fri
resa. Utredningen föreslår, att myndigheterna skulle kunna ge sådan befrielse
i begränsad omfattning efter särskild behovsprövning. Men varken Kungl.
Maj :t eller statsutskottet har nämnt något örn detta. Jag undrar, om saken
i och med det skall anses fallen, eller örn man menar, att det räcker med
det uttalande befolkningsutredningen gjort, så att barnavårdsnämnderna verkligen
kunna taga frågan under omprövning. Det har nämligen frågats från
en del barnavårdsnämnder, huruvida de skola kunna tillåta sig ge sådan befrielse.
Jag vore som sagt tacksam för en upplysning i det hänseendet.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag är ledsen att behöva besvära
kammaren med ytterligare ett anförande i denna fråga, helst som jag
anser, såsom jag nämnde i debattens början, att principfrågorna torde vara
klara efter den rätt långa debatt, som fördes vid föregående års riksdag. Men
jag tycker, att man söker på visst håll fullkomligt snedvrida debatten. Man vill
på något sätt göra mig personligen till svarandepart i målet, och en särskilt
försvårande omständighet anser man min mantalsskrivningsort vara. Jag vill
erinra de ärade talare, som haft bekymmer rörande min ställning här, att
det tillhör riksdagens arbetsformer, särskilt statsutskottets, att när^ man behandlat
en fråga på en av utskottets avdelningar och ordföranden på den avdelningen
företräder den mening, som är utskottets, han också för talan för utskottet,
oavsett om han är mantalsskriven i Rubbestad eller i Stockholm. Jag

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)
tycker, att den saken borde man lia klart för sig, så att man icke behöver
blanda in min personliga ställning till saken, såsom man gjort här i dag och
tidigare. Är man missnöjd med mantalsskrivningsorten för ordföranden på
tredje avdelningen i statsutskottet, ber jag herr Hansson i Rubbestad som
ledamot av denna avdelning vara så god och föreslå en annan person till att
företräda avdelningen i debatten i kammaren. Jag anhåller, att man skiljer
på sak och person i detta fall liksom i andra.

Jag vill säga herr Hansson i Skediga, att det är en mycket otacksam uppgift
för mig att söka uppfostra honom eller upplysa honom örn vad saken
egentligen gäller. Han talade före middagsrasten örn hur behövligt det var för
landsbygdens barn att komma bort på rekreation och förströelse. Då tillät
jag mig göra ett inpass örn att man skall observera, att förutsättningen
för de fria resorna är att uppehållet för sommarvistelsen avser en tid av minst
fyra veckor. Herr Hansson replikerade, att det borde vara klart för mig, som
är född och uppfödd på landet — för övrigt i den provins, där herr Hansson
har sitt hemvist -—- att statarhustrur icke kunna vara borta fyra veckor utan
måste sköta sina hem och sina kreatur. Men det är ju så, herr Hansson, att
det icke är föreskrivet, att vårdarna -— mödrarna •— skola vistas tillsammans
med barnen i fyra veckor. De kunna lämna av barnen och sedan fara
hem och sköta sina sysslor för att när de fyra veckorna äro förlidna resa
och hämta barnen. Det är rent pedagogiska uppgifter jag på detta sätt har
fått mig förelagda, men det tycks vara nödvändigt att klarlägga detaljer
som denna. De stå för övrigt att läsa i handlingarna, men det tycks icke vara
så lätt att läsa innantill.

Jag har nödgats göra dessa beriktiganden. Sedan lämnar jag därhän, örn
man behöver ha bekymmer för mig för att jag måste försvara en orättvis sak,
såsom vi hörde i ett anförande nyss. Jag tycker, att vi skola låta var och
en få svara för sig själv och att vi icke behöva taga på oss några bekymmer
för varandra. Det är visserligen bra, när vi bära varandras bördor, men jag
tycker icke man skall taga på sig mer än som är nödvändigt av andras bördor.
Jag skall försöka, så gott jag kan, att själv bära mina.

Till herr Eriksson i Frägsta vill jag säga, att han tycks ha fullständigt
missuppfattat mig. Jag har icke yttrat mig på det sätt han försökte göra
gällande. Tvärtom har jag sagt, att när det gäller resor till sommarkolonier
äro landsbygdens och städernas barn likställda, förutsatt att dispens kan ges
från villkoret med hänsyn till ortens invånarantal. Men det är när det är
fråga örn att plantera ut barnen i enskilda hem, som det kan uppstå svårigheter.
De sanitära förhållandena i storstäderna under sommaren kunna göra
det nödvändigt för barn där att få tillfälle att få sol och luft på landsbygden,
men det kan icke vara något särskilt behov för barn i t. ex. Gävleborgs
län att flyttas över till Västmanlands län för att där få sommarvistelse i
enskilda hem. Vore det så, att man hade kolonier att skicka dem till, föreställer
jag mig att det kunde ha sin nytta, att barn från fattiga familjer på
landet med dåliga kostförhållanden kunde få komma på feriekolonier, där
kosthållet är rikligare än i hemmen. Vore sålunda frågan örn kolonierna löst,
kunde vi slippa mycket av denna tvist. Men då komma vi åter till detta:
skola statsmakterna här fullständigt taga bort möjligheten att underlätta
resorna för barn, som skola vårdas i enskilda hem? Reservationens talesmän
ha gång på gång yrkat, att man skall gå in för reservationen, eftersom den
skall bringa rättvisa. Reservanterna säga dock uttryckligen att de beträffande
förslaget örn rätt till fria resor för vårdare av harn under 10 års ålder

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)
finna sig böra avstyrka detsamma nied undantag för gruppresor. Med min
utgångspunkt kan jag icke hysa en sådan uppfattning. Men givetvis har jag
ingenting emot att man, såsom utskottet skriver, prövar möjligheten att
ordna gruppresor. Det skall dock icke enligt min mening vara något absolut
förbud mot att ge resebidrag, även örn vårdare i enskilda fall måste resa med
barn och det sålunda icke kan bli någon gruppresa.

Sedan ställde fröken Nygren en fråga — den var väl riktad närmast till
utskottet. Där ha vi efter bästa förmåga sökt behandla de olika spörsmålen i
propositionen, men vi ha icke tagit upp varje detalj i befolkningsutredningens
förslag. Den fråga fröken Nygren ställde har icke inom utskottet diskuterats.
Det är allt jag kan säga örn den saken.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag har begärt ordet bara för att för herr Eriksson
i Stockholm lägga till rätta en sak, som han tycktes ha missförstått eller
uppfantiserat.

Jag har aldrig nämnt herr Erikssons i Stockholm mantalsskrivningsort eller
anklagat honom för att han försvarat utskottet. Det måste ha varit någon
annan kammarledamot, som gjort det, men själv bär jag ingenting hört därom.
Jag förstår emellertid, att det är svårt för herr Eriksson i Stockholm att
finna några sakliga argument, och då är det klart att han måste komma
med argument, som han icke har belägg för.

Härefter yttrade

Herr Lundh: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten med många
ord, men jag tillåter mig ställa ett nytt yrkande. Jag sympatiserar för mia
del med reservationen, men jag finner i densamma en passus, som jag icke
kan acceptera i dess nuvarande form, och det är när reservanterna vilja avstyrka
förslaget örn rätt till fria resor för vårdare av barn under 10 år med
undantag för gruppresor. Jag tror icke, att barn under 10 år i någon större
utsträckning kunna företaga resor utan att vara åtföljda av vårdare. Jag
kan på den punkten hänvisa till statsrådet, som i propositionen säger just
detsamma eller att resvanan icke är stor i de befolkningsskikt, där barnen
komma i åtnjutande av fria resor. Såvitt jag rätt uppfattat reservanternas
förslag bör man emellertid saklöst kunna stryka den passus det här är
fråga om. Såvitt jag förstår, äro icke de medel man därigenom sparar nödvändiga
för att reservanternas önskemål i övrigt skola bli uppfyllda. Jag
tillåter mig därför, herr talman, yrka bifall till reservanternas förslag med
den ändring, att näst sista stycket, som börjar med orden »Beträffande föreslaget
örn» och slutar med orden »som utskottet i det föregående förordat»,
strykes.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen med den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Lundh; och fann herr andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hansson i Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2 :o) angivna efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till
skattestrafflag
m. m.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 113, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid

utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Hansson i Rubbestad,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
134 ja och 51 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av statens sakrevision; och

bevillningsutskottets betänkande, nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 3.

Föredrogs sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande, nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till skattestrafflag,
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Omfattningen av deklarationsbrotten.
här i landet är ju tyvärr numera sådan, att man väl förstår att Kungl.
Maj :t ansett sig böra tillkalla en särskild sakkunnigberedning för att närmare
undersöka hithörande ting. Det är resultatet av denna berednings arbete, som
vi härbro ställda inför. Resultatet har ju blivit ett förslag örn en ganska
väsentlig skärpning i de bestämmelser, som härvidlag kunna komma i fråga,
och som man sammanfört i ett helt komplex i form av en särskild skattestrafflag.
Jag har i stort sett ingenting att erinra mot denna lagstiftning, och jag
hoppas att resultatet av densamma skall bli det, som man önskar att det
skall bli.

På en punkt hyser jag emellertid någon tveksamhet, och det är då utskottet
här rekommenderar riksdagen att besluta bestämmelser, som innebära frihetsstraff
även för icke uppsåtligt deklarationsbrott, för rena oaktsamhetsbrott
alltså. På den punkten ha de sakkunniga själva lagt i dagen en viss
tveksamhet, och även de hörda myndigheterna ha givit uttryck åt samma
tveksamma inställning. Till min tillfredsställelse finner jag, att även det sa.mmansatta
utskottet har varit av samma uppfattning och tagit intryck av de
erinringar, som remissinstanserna ha gjort. Emellertid har utskottet i allt

Onsdagen den 19 maj 1943 e. lii.

Nr 17.

Förslag till skattestrafflag, m. m. (Forts.)
fall icke helt velat tillmötesgå motionen om avslag på bestämmelserna i hithörande
hänseende, utan utskottet rekommenderar riksdagen att anta en kompromisslinje,
som är så formulerad i betänkandet, att utskottet föreslår den
ändringen i förslaget, att i straffskalan för vårdslös deklaration skall upptagas
fängelse i högst sex månader allenast för sådana fall, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande. Enligt mitt sätt att se är det ett framsteg i förhållande
till propositionen, som utskottet här rekommenderar.

Det är med en viss tillfredsställelse jag konstaterar, att utskottet är medvetet
örn att skärpta bestämmelser icke enbart äro tillfyllest för att man
skall kunna få till stånd bättre förhållanden på detta område. Utskottet framhåller
här, »att ett noggrannare iakttagande av bestämmelserna örn deklarationsskyldighet
icke torde kunna vinnas allenast genom straffhot». Jag tror,
att detta uttalande från utskottets sida kan påräkna en ganska allmän anslutning
inom kammaren.

Sedan gör utskottet ett påpekande, som jag för min del finner vara ganska
värdefullt. Utskottet skriver nämligen: »Enligt utskottets uppfattning är det
av största vikt, att de bestämmelser och anvisningar, som meddelas. i anslutning
till de olika skatteförfattningarna, äro så tydliga, att det blir möjligt
för envar att utan alltför stora svårigheter riktigt fullgöra sin deklarationsskyldighet.
» Enligt min mening är det verkligen ett ord i sinom^tid, som utskottet
här kommit med. Det förhåller sig nämligen så, att vår skattelagstiftning
i sin utformning numera ofta är så dunkel och svårgenomtränglig att
man väl kan förstå, örn människor göra fel i sina deklarationer endast på den
grund att de icke kunna förstå skatteförfattningarna. Jag kan icke underlåta
att vid detta tillfälle lämna kammarens ledamöter ett litet exempel på hur
man numera stiliserar våra skatteförfattningar. Vi ha alla varit med örn avfattningen
av de bestämmelser, som jag ber att få läsa upp. Vi ha allesamman
samma skuld till dem, men det kanske icke desto mindre kan vara av intresse
att erinra örn, vad vi varit med om att besluta. Jag skall be att få citera ett
avsnitt ur kungl, förordningen den 6 juni 1941 angående arvsskatt och gåvoskatt,
vars 19 § 3:e mom. lyder som följer: »Har i fall, som avses i 1 och 2
inom., för det förvärv, som tidigare förelegat till beskattning, annan skatteklass
varit tillämplig än den som gäller beträffande det förvärv, om vars beskattning
är fråga, skall skatten för sammanlagda värdet av förvärven utgöra
summan av vad som vid uträkning av skatt för nämnda värde enbart enligt
den lindrigast beskattade av ifrågavarande klasser belöper å det till denna
klass hörande förvärvet efter förhållandet mellan detta och det sammanlagda
värdet samt vad som vid uträkning av skatt för samma värde enbart
enligt den högst beskattade av klasserna belöper å det till denna klass hörande
förvärvet efter förhållandet mellan detta och det sammanlagda värdet.» Jag
vågar verkligen ifrågasätta, örn någon av kammarens ledamöter är beredd att
utan vidare säga vad som är innebörden av denna bestämmelse. Jag vill mycket
uppriktigt ge tillkänna, att jag för min del icke utan vidare kan göra det.
När skattelagstiftningen utformas på detta sätt, må man ju väl förstå, örn
människorna göra sina fel i deklarationerna.

Att här pågår ett ganska omfattande deklarations skoj, vill ingen människa
bestrida, men lika säkert är att många av de oriktiga deklarationer, som komma
fram, lia sin grund i det förhållandet, att gemene man helt enkelt icke begriper
våra skatteförfattningar. I många fall äro de utformade på ett sådant
sätt att de behärskas endast av skattejuristerna och bokföringsexperterna. Men
det är ju meningen med en skattelagstiftning, att den skall vara gestaltad så
att den kan begripas av gemene man. Men dessa elementära krav uppfyllas
icke alltid av den skattelagstiftning, som vi i allt storrö och större omfattning

Andra hammarens protokoll 19J/-3. Nr 17. 7

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till shattestrafflag, m. m. (Forts.)
begåvas med här i landet. Vad utskottet bär påpekar är, »ynes det mig, av
ganska stor betydelse, och jag vill till detta utskottets påpekande knyta en
varm förhoppning örn, att^det skall beaktas av de instanser, som lia det stora
förtroendet att utforma våra skatteförfattningar, så att dessa instanser göra
dem för framtiden mera begripliga för de enkla människorna här i landet än
vad de för närvarande äro. Som jag inledningsvis antydde har jag i övrigt
ingen erinran att göra mot det förslag utskottet kommer med, och jag ber därför
att få hemställa örn bifall till detsamma.

Herr Lindqvist: Herr talman! Blott några få ord med anledning av vad
herr Hagberg i Malmö framhöll.

De synpunkter han anförde äro ju ungefär desamma, som sammansatta utskottet
framhållit, och det finns väl anledning tro, att Kungl. Maj :t kommer
att ta dem ad notam och se till vad som är att göra.

Jag vill också säga herr Hagberg i Malmö, att han, som tillhör bevillningsutskottet,
väl bör veta, att det icke är så lätt att i ett utskott göra omformuleringar,
sedan utskottet val fått sig ett lagförslag förelagt. Det är tydligt
att bevillningsutskottet bör beakta detta., när det får lagärenden av detta slag.
Jag har icke något annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

o Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

hankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av väckt motion om pension åt förre kontors skrivaren
G. A. Lindahl; och

nr 53, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn
ärligt understöd åt förra städerskan vid riksdagshuset Anna Serafia Jonsson,
född Persson; samt

^ första lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av väckta motioner angående
lagstiftning mot den antisemitiska propagandan.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

förslag till Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av dels Kungl.
lag angående Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
het av lagen jen 9 J''an.uari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.,
den 9 januari d(4s °ck i ämnet väckta motioner.

Genom. den 5 mars 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
vid krig eller7}1 vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit under
krigsfara åberopande ,av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
rn. rn. föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.

. 4 samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nr 208 i första
kammaren av herr Undén samt nr 308 i andra kammaren av herrar Persson
i Stockholm och Hagberg i Luleå.

I motionen II: 308 hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att sådana tillämpningsföresltrifter utfärdades till lagen

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 örn
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)
om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m., att sådan tillämpning av
nämnda lag, som i motionen påtalats, förhindrades.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget, för
sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den Härigenom förordnas, att lagen den
9 januari 1940 örn vissa- tvångsmedel 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m., vilken vid krig eller krigsfara m. m., vilken
enligt lag den 8 maj 1942 (nr 230) enligt lag den 8 maj 1942 _ (nr 230)
gäller till och med den 30 juni 1943, gäller till och med den 30 juni 1943,
skall äga fortsatt giltighet till och med skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1944. den 30 juni 1944; dock att från och

med den 1 juli 1943 4 § i lagen skall
hava följande ändrade lydelse.

4 §.

Åtgärd, varom--- ■— avsedda än damålet.

Har förordnande örn granskning av
postförsändelse eller örn avlyssnande
av telefonsamtal meddelats, skall anmälan
därom med angivande av skälen
för förordnandet utan dröjsmål
göras hos justitiekanslern. Finner justitiekanslern,
att förordnandet icke bör
äga bestånd, må han upphäva detsamma.

Har i--— sextio dagar.

Vad i 4 § andra stycket stadgas
skall äga tillämpning jämväl å förordnande
som meddelats före den 1
juli 1943 och sagda dag fortfarande
är gällande.

B) att de i ämnet väckta motionerna I: 208 och II: 308, i vad de icke blivit
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Karl Emil Johanson, Eskhult, Siljeström,
Hedlund i Östersund, Larsson i Hede och Gustafsson i Lekåsa, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

A) att det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget måtte
av riksdagen antagas; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna I: 208 och II: 308, i vad de icke blivit
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

100

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1910 om
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Vi ha nu snart tre och ett halvt år haft tillfälle
att iaktta de praktiska verkningarna av lagen örn vissa tvångsmedel.
Verkningarna äro av den karaktär, att det säkerligen bara är ett litet fåtal av
riksdagens ledamöter som anser, att stiftandet av denna lag var en klok handling.
Till detta fåtal höra reservanterna mot utskottets förslag, som icke ens
vilja gå med på den lilla förändring, som innebär att någon liten kontroll
utövas över polisens handhavande av lagen. De ha ingenting lärt och ingenting
glömt, vilket framgår av deras vidunderliga påstående, att några missbruk
av lagen icke kommit till deras kännedom. Eljest har praktiskt taget hela
svenska folket förmärkt de grövsta missbruk av lagen. Det är numera ett allmänt
känt förhållande, att lagen mindre är ett skydd för rikets säkerhet än ett
slagträ mot vitala demokratiska fri- och rättigheter.

Redan då lagen första gången behandlades i riksdagen anfötde jag, att den
innebar ett lagfästande av det värsta polisgodtycke. Den satte sådana fullmakter
i händerna på polisen, att lagen måste bli ett vapen, som kunde träffa även
de mest oförvitliga medborgare. Det finns knappast något i denna lag som
begränsar dess användning. Dea kan utnyttjas för vad som helst och mot vem
som helst. Vad som tidigare ansetts som oförytterliga demokratiska rättigheter,
brev- och telefonhemligheten, hemfriden och den personliga okränkbarheten,
fick ett grundskott genom lagen örn vissa tvångsmedel. Denna lag innebar
ett stort steg på vägen mot det polisstyrda samhället.

Lagen föddes i skräckens och panikens tecken. Tydligen räknade man, då
man stiftade denna lag, med en mycket begränsad tillämpning av densamma.
Redan då propositionen framlades skyndade sig en del beskäftiga tidningsorgan
fram med kravet på att lagen omedelbart skulle tillämpas mot det kommunistiska
partiet. Svenska Dagbladet skrev: »Må det nya vapnet användas
utan dröjsmål. Vad vi främst behöva just nu är räfst med kommunisterna,
vårt lands främsta fiender.» Detta och en rad andra uttalanden visade, att man
främst räknade med en tillämpning av lagen mot kommunistiska partiet. Det
var också däråt högerns ledare i denna kammare, herr Skoglund, syftade, då
han uttalade, att lagen skulle handhavas med en »viss försiktighet och med
klokt omdöme men utan räddhåga». Andemeningen i herr Skoglunds anförande
var tydligen, att lagen skulle handhavas med försiktighet och klokt omdöme
mot alla — med undantag för kommunisterna.

Lagens användning hittills har emellertid icke uppfyllt deras önskningar,
som väntat sig en lika ensidig tillämpning av denna lag som exempelvis
transportförbudslagen. Visserligen genomfördes till en början ett par stort upplagda
polisrazzior mot kommunistiska partiet under åsidosättandet av elementära
rätts- och anständighetsbegrepp. Sedan följde övergrepp på övergrepp
också mot personer av andra åsiktsriktningar. Polisingripandena i enlighet
med denna lag lia blivit allmänna företeelser. Bevisligen oskyldiga personer
ha anhållits av polisen och därigenom misstänkliggjorts. Brev- och telefonspionaget
har fått en ökad utbredning och är numera en konstant institution
för många medborgare. Brev- och telefonspionaget synes mera utnyttjas för
politisk övervakning av svenska folket än för uppdagandet av brott mot rikets
säkerhet. Det omdöme jag gav lagen vid dess tillkomst, nämligen att den var
ett tillhygge icke bara mot kommunisterna utan mot demokratien överhuvud
taget, har fullt ut bekräftats genom lagens tillämpning.

Det skulle ju kunna anföras en rad exempel på missbruk vid lagens tilllämpning,
men jag skall bara inskränka mig till det färskaste, nämligen af fä -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

101

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)
ren Sydow i Göteborg. Polisens nyligen publicerade förklaring i denna sak ger
en ganska god inblick i polismyndigheternas uppfattning av sina uppgifter i
enlighet med lagen örn vissa tvångsmedel. Polisen motiverar sitt anhållande
av fru Sydow bl. a. med att hon misstänkts för att från främmande makt ha
mottagit propaganda »agnad att påverka den allmänna meningen, örn rikets
styrelseskick eller örn åtgärder i dess inre och yttre styrelse». Vidare skulle
hon ha »ertappats» utanför engelska legationen med ett paket innehållande det
engelska regeringsorganet Times och, som det heter i förklaringen, typiskt
propagandatryck. Slutligen misstänktes hon, enligt förklaringen, för att ha
utspritt »onda rykten» örn regeringen.

Det har visat sig, att vad polisen betraktat som typiskt propagandatryck
bestod av bildbroschyren East of Malta aud West of Suez och omkring 50 exemplar
av luftpostupplagan, av Weekly Times. Detta skulle alltså vara. den
propaganda som »varit ägnad att påverka den allmänna meningen örn rikets
styrelseskick eller örn åtgärder i dess inre och yttre styrelse». För bl. a. detta
anhåller man en kvinna och förhör henne som spion. Några särskilda kommentarer
till detta polisens utnyttjande av sina befogenheter behövas icke.

Det fordras sannerligen en särskilt frodig fantasi, om man skall anse mottagandet
av sådana skrifter som brottsligt enligt svensk lag. Under vanliga
förhållanden skulle säkerligen polismyndigheterna ha betänkt sig mer än en
gång innan de skridit till sådana åtgärder som i fallet Sydow. Det skulle förmodligen
lia medfört särskild påföljd. Men sedan en givmild regering och
riksdag begåvat polisen med en sådan lag, som den vi nu behandla, kan polisen
uppträda helt godtyckligt och utan att behöva prestera skäl för misstanke
anhålla oförvitliga personer.

Genom lagen örn vissa tvångsmedel har funktionen av politisk censor de
facto tilldelats polisen. Det har ofta sagts, att polisen saknar politiskt omdöme,
varför man bör vara försiktig med tilldelandet av dylika uppgifter åt
polismyndigheterna. I stort sett är naturligtvis denna uppfattning riktig. Polisens
yrke är sådant, att det knappast ger rum för ett mera intensivt politiskt
tänkande. Men trots detta har man satt en lag i dess händer som gör.enskilda
personers och politiska partiers säkerhet beroende av polisens politiska omdöme.

Med vad jag här har sagt har jag icke velat lägga ansvaret, åtminstone icke
huvudansvaret, för det rådande tillståndet på polisen. Det är sant, att lagen
fått en tillämpning, som kanske icke varit avsedd av regering och riksdag.
Många polisövergrepp lia, som jag tidigare nämnt, förekommit, och det är ganska
tydligt, att en smidigare arbetande polismakt skulle ha kunnat undvika de
värsta övergreppen.

Men huvudansvaret vilar ändå, som jag nyss sade, inte på polisen. Regering
och riksdag ha ansvaret för tillkomsten av en lag av ett sådant innehåll, att
den måste leda till missbruk. Polisen handlar väl i största allmänhet i rent
yrkesnit. Den utnyttjar självfallet i sådant syfte till sina yttersta konsekvenser
de fullmakter den får i sina händer. Förhållandena vid lagens tillkomst
voro också sådana, att de måste uppmuntra till en rigorös tillämpning. Det
fanns sålunda vid det tillfället ingen mer än kommunisterna som yppade betänkligheter
mot lagen. Tvärtom, högerns talesman, herr Skoglund, påyrkade
en tillämpning utan »räddhåga». Naturligtvis måste polismyndigheterna tyda
dessa omständigheter som ett tecken på att icke bara fullmakterna i och för
sig voro utomordentliga, utan att man också väntade sig en utomordentlig tilllämpning.

Vi notera med tillfredsställelse, att man nu mera allmänt börjar inse de faror

102

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid lerig eller krigsfara m. m. (Forts.)
för demokratien som lura hagorn fullmaktslagen åt polisen. Utskottet har ju
här föreslagit en förändring, som måste betraktas som ett steg i rätt riktning.
Emellertid anse vi icke denna förändring vara tillräcklig. Yi ha ju också i en,
motion påyrkat utfärdandet av sådana tillämpningsföreskrifter, att lagen icke
längre skall kunna hanteras av polismyndigheterna efter godtycke, och vi
anse oss ha skäl att vidhålla det yrkande som vi ställt i denna motion.

Med detta vill jag, herr talman, hemställa örn bifall till den av herrar Persson
i Stockholm och Hagberg i Luleå avgivna motionen i saken.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Den lagstiftning vi nu diskutera
har varit i kraft några år under kristiden. Jag är villig medge, att den i
många avseenden kränker vanliga rättsprinciper i fråga om allmän lagstiftning.
Men det är ju en lag av så exceptionell karaktär, att jag icke förstår,
varför man skall behöva diskutera, huruvida lagen skall förlängas i förändrat
eller oförändrat skick.

Jag delar i likhet med första lagutskottet den uppfattningen, att den enskilde
skall ha det största rättsskydd, som man kan ge, men jag ifrågasätter,
huruvida det är välbetänkt av första lagutskottet att ändra på Kungl. Maj:ts
proposition i detta fall. Utskottet vill överflytta ifrån säkerhetschefen till
justitiekanslern ansvaret för övervakningen av de mest samhällsfarliga individer
vi ha att göra med.

Justitiekanslern borde enligt min mening icke kopplas in i en lagstiftning
av så provisorisk karaktär, som den det här gäller. Han bör ställas utanför
densamma, och ansvaret för vad som sker på detta område bör åvila säkerhetsmyndigheterna.
örn man kunnat bevisa att polismyndigheterna missbrukat
lagen, skulle jag förstå, att man vill såsom första lagutskottet vidta den
åtgärd som nu är föreslagen beträffande kontrollen av tillämpningen av tvångsmedelslagen.
Något missbruk har emellertid icke påvisats; herr Senander allmänna
resonemang örn att motsatsen skulle vara det riktiga, står obevisat.

Det väcker min förvåning, att första lagutskottet, när vi säkert närma oss
slutet av den period då denna lag behöver existera, vill företa den ändring i
lagen, som utskottet nu föreslår. Även örn det är sant, att det icke spelar någon
roll, örn vi införa detta säkerhetsmoment för den enskilde, att polisens verksamhet
kontrolleras, kan jag likväl icke inse, att örn en person så komprometterar
sig, att han skäligen misstankes för spionage eller för annan landsskadlig
verksamhet, bör ha medlidande. Jag har mycket svårt att tro, att polismyndigheterna
hädanefter med samma styrka som tidigare kunna använda
sig av de verksamma tvångsmedlen för att komma de där midingarna till livs.
Det är, herr talman, skälet till att jag yrkar bifall till den kungl, propositionen
oförändrad.

I detta anförande instämde herrar Larsson i Hede och Gustafsson i Lekåsa.

Herr Gezelius: Herr talman! Jag har i utskottet deltagit i behandlingen
av detta ärende men icke deltagit vid beslutets fattande. Till vad herr Hedlund
här sade — jag kan i stort sett instämma i vad han anförde -— skulle
jag vilja knyta ytterligare några reflexioner.

Lagen ger otvivelaktigt polismyndigheterna utomordentliga maktmedel, men
detta förhållande är dikterat av det läge, i vilket vårt land befinner sig, och
de synnerligen grova brott som det här gäller att uppspåra. Inför utskottet
har säkerhetschefen lämnat en ingående redogörelse för tillämpningen av lagen,
och utskottet var enigt örn denna lags nödvändighet, och dess effektivitet var
vitsordad genom den redogörelsen.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. in.

Nr 17.

103

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)

Det rådde inom utskottet skilda meningar i fråga örn kontrollen. Nu utövas
denna av säkerhetschefen. Han kontrollerar .polismyndigheternas åtgärder.
Skulle säkerhetschefen å sin sida missbruka sin ställning eller brista i denna
kontroll, blir han givetvis ersatt av någon annan person. Säkerhetschefens
verksamhet skall också granskas av ,]ustitiekanslern. Justitiekanslern har rätt
att inskrida i varje fall, när ett missbruk kan förmodas föreligga.

Nu föreslår utskottsmajoriteten den ändringen av lagen, att säkerhetschefen
eller polismyndigheterna skola utan dröjsmål till justitiekanslern ingiva anmälan
örn förordnande örn granskning av postförsändelse eller örn avlyssnande
av telefonsamtal med angivande av skälen för förordnandet. I lagtexten tilllägges,
att örn justitiekanslern finner, att förordnandet icke bör äga bestånd,
må han upphäva detsamma. I motiveringen försöker utskottsmajoriteten att
försvaga den olyckliga verkan av detta stadgande genom att säga, att det Jir
givet, att justitiekanslern icke skall lägga sig i varje anmälan, som han får.
Finner han anledning att inskrida gör han det, i annat fall inskrider han icke,
och skulle det sedan hända något, är justitiekanslern oförhindrad att på nytt
inskrida.

Hur kommer emellertid denna extra kontroll att verka? Jag är övertygad örn
att den för det första kommer att minska effektiviteten av denna lagstiftning.
dag skall icke trötta, kammaren nied att närmare redogöra för skälen till denna
min uppfattning. Jag kan i korthet nöja mig med att säga, att här gäller det
att uppspåra icke begångna brott, att förhindra begående av brott och att
uppdaga förberedelser till brott. Justitiekanslern bär lika litet som säkerhetschefen
att utgå från konkreta fakta, utan han mäste bygga på en summering
av de misstänkta omständigheterna. Han måste bilda sig ett omdöme örn huruvida
här kan anses föreligga skäl, polistekniskt eller ur annan synpunkt tor
ingripande. Det bedömandet kan svårligen justitiekanslern göra, men väl säkerhetschefen
med den erfarenhet han har både angående brotten, brottslingen och
även vederbörande polismyndighet. Det skulle icke vara någon större fara i
detta, örn icke den risken funnes att örn det skulle bli svåra tider, örn säkerhetschefens
ställning blir ömtålig, och hail tvekar, om han skall inskrida eller icke,
så vänder han sig till justitiekanslern med begäran örn ett förhandsuttalanae.
I sådana fall gäller det ju att handla skyndsamt, och så får han ett förhandsuttalande
av justitiekanslern, att denne icke kommer att upphäva det ltragasatta
förordnandet utan att det får passera, och därmed är skadan skedd. Da
har man, som herr Hedlund i Östersund, angav, i en undantagslagstiftning
kopplat in justitiekanslern med den ställning han har i det svenska rättssamhället.
under fredliga förhållanden, en mycket ömtålig men också mycket viktig

ställning.

Jag har, herr talman, icke kunnat lata detta passera utan att har rikta ett
varningens ord mot att koppla in justitiekanslern på sätt som här föreslås. Jagförstår
mycket väl, att utskottsmajoriteten har haft ett enda bärande skäl och
ett skäl, som kanske accepteras av säkerhetschefen, justitiekanslern och regeringen,
nämligen att det av hänsyn till den allmänna opinionen, ar skönt att
kunna uppvisa, att man kopplat in så mycket kontroll som möjligt. Ju mer
kontroll man kan få desto mindre anledning till anmärkning blir det ju. Jag
för min del har emellertid icke velat vara med örn att koppla in en kontroll,
som icke ökar utan minskar effektiviteten av lagen och som utsätter justitiekanslern
för en mycket ömtålig påfrestning. Hot har jag velat förskona honom
från

Jag ansluter mig, herr talman, till yrkandet örn bifall till reservationen.

104 Nr 17. Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag tiU lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Först ett ord till herr Senander. Det
föreföll som örn han sköt över målet åtskilligt med sin kritik. Det är litet svårt
att ta den på allvar, när man vet, att den regim, som han närmast ställer som
föredöme för sig, ju ingalunda tar pa sådana här saker med lätta fingrar. Det
erinrar mig osökt örn ett ord av abbé Coignard, nämligen då han örn en viss
situation säger, att han vid nämnda tillfälle »mindre lät leda sig av sund kritik
än av vredens och förtrytelsens oemotståndliga ingivelse».

Vad beträffar den kritik, som av reservanterna riktats mot utskottets förslag
i frågan, är jag ganska förvånad över det varningens finger man nu sätter
upp här. Vi äro väl alla pa det klara med att man här rör sig på ett mycket
ömtåligt område. Det är tydligt att tvångsmedelslagen inte kan undvaras,
så länge kriget pågår. En neutral stat med vårt läge — inklämd mellan de
stridande makterna —- blir lätt en härd för underrättelseverksamhet av olika
slag från de krigförande makterna. Båda de krigförande lägren bedriva också
i .större eller mindre utsträckning spionageverksamhet genom sina verktyg i
vårt land. Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen tidigare tagit ställning i denna
sak och flera gånger skärpt lagstiftningen mot spioneri- och förräderiverksamhet.
Det gäller emellertid även att här lotsa sig fram mellan Seylla och
Charybdis, d.^ v. s. å ena sidan se till att den nödvändiga övervakningen blir
effektiv och å andra sidan undvika att den personliga friheten begränsas mer
än som ytterst är nödvändigt för att vinna syftet i fråga.

Herr Undéns motion avser att beträffande denna lagstiftning skapa en säkerhetsventil.
En sådan ventil har ju för övrigt funnits tidigare. Jag är således
något förvånad över att man'' från reservanternas sida är så förskräckt över
den möjlighet, som bär öppnas till kontroll över säkerhetsverksamheten, då ju
en sadan kontroll funnits i 1939 ars lag och gällt till 1941. Den garanti, som
herr Undéns motion avsett att skapa, innebär att förordnanden örn post- och
telefonkontroll skola anmälas till justitieombudsmannen omedelbart sedan de
äro vidtagna. Meningen med detta är givetvis, att anmälningsskyldigheten skall
verka, återhållande på polismyndigheten, så att den noga tänker sig för innan
den vidtager sina ingripanden. På det sättet skulle man få möjlighet se till att
den personliga säkerheten inte oberättigat kommer i fara. Utskottet har också
accepterat den tanke, som framkommit i herr Undéns motion. Utskottet har
emellertid givit denna tanke en något annorlunda utformning.

I motionen hade föreslagits, att telefon- och brevkontrollen av polisen skulle
anmälas till justitieombudsmannen, men utskottet har föreslagit, att de skola
anmälas till justitiekanslern. Enligt min mening tala ganska goda skäl för den
konstruktion av kontrollen, som föreslagits i motionen. Då det är riksdagen,
som vill öka den personliga säkerheten genom denna kontroll, ligger det nära
till hands att man vid ett sadant tillfälle vänder sig till riksdagens egen ombudsman.
Genom ett sådant förfaringssätt skulle riksdagen även vinna att den
finge tillfälle att genom sitt eget granskningsorgan närmare följa denna verksamhet.
Utskottet har emellertid stannat för att ge kontrolluppgiften åt justitiekanslern.
Utskottet har därvid huvudsakligen stött sig på praktiska skäl.
Justitiekanslersämbetet star nämligen bättre rustat för en uppgift av denna
art, varför de rent tekniska synpunkterna tala för att kontrollen förlägges dit.
Jag måste erkänna att, örn man ser på de rent praktiska synpunkterna, det
finns skäl, som tala för den lösning utskottet har föreslagit. Jag tror att de
farhagor, som reservanterna uttalat, äro avsevärt överdrivna. Det finns ingen

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

105

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)
anledning att tro annat än att om justitiekanslern beredes möjlighet, följa polismyndigheternas
verksamhet, måste detta leda till en större personlig säkerhet.
Jag är livligt övertygad örn att effektiviteten i verkligheten inte heller kommer
att lida någon skada härav.

Även ett annat skäl talar för utskottets förslag. Som bekant bedrives i en del
av pressen en systematisk verksamhet för att vanställa förhållandena här i landet
inte minst på det område, det här gäller. Genom att skapa denna kontroll
undanröjer man en del av den möjlighet till oberättigad kritik, som förekommit.
Jag tror således att även detta skäl talar för den ståndpunkt, som utskottet
här intagit. På grund härav och de övriga skäl jag nu anfört ber jag att
få yrka bifall till propositionen med det tillägg, som av utskottet föreslagits.

Herr Gezelius erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Utskottsmajoritetens inställning får i någon mån sin förklaring genom
herr Olssons i Mellerud åberopande av 1939 års särskilda tvångsmedelslag. Där
föreligger nämligen det förhållandet, att det är ett klart brott, som är begånget.
Där gäller det alltså uppspårandet av ett begånget brott, och där finns det
således konkreta fakta att taga på. Där behövas icke dessa skyndsamma och
ömtåliga avgöranden, som avse att förhindra förberedelse, till brott i form av
sabotage, spioneri eller annat liknande. Där är det således till skillnad från detta
fall möjligt att sätta in en kontroll. ... .

Motionären har också velat koppla in justitieombudsmannen men. icke justitiekanslern.
Utskottet har emellertid funnit att inkopplandet av justitieombudsmannen
såsom allmänhetens samvete på detta område skulle vara. olämpligt
och ogörligt. Jag har visserligen ingenting emot kontroll i och för sig, men utskottet
har enligt min mening icke anvisat en riktig väg för denna kontroll.

Härefter yttrade:

T. f. chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Ilcrgtiuist: Herr talman!
Jag saknar ali anledning att i detta sammanhang gå in på innehållet i
den föreliggande tvångsmedelslagstiftningen eller att tala örn behovet av
lagens fortsatta existens. Första lagutskottet har ju. i den punkten varit ^enhälligt
och delat Kungl. Maj:ts uppfattning, att vi under nu rådande förhållanden
icke kunna avvara en lagstiftning av denna karaktär. Det torde vara
nog att konstatera, att den är nödvändig. Första lagutskottets majoritet har
emellertid föreslagit ett tillägg till det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget
vilket tillägg skulle innebära en ökad kontroll över utnyttjandet av den lagstiftning,
det här är fråga örn. Förslaget från första lagutskottets majoritet
har tydligen föranletts av den motion, som i första kammaren väckts av herr
Undén. Innebörden av utskottsmajoritetens förslag är, att justitiekanslern
skulle inkopplas såsom obligatoriskt kontrollorgan i fråga örn tillämpningen
av denna lag. _ o .

Man kan först fråga sig, örn man verkligen star utan några garantier för
närvarande, då det gäller att se till att missbruk inte sker av de^ maktmedel,
som lagen ger. Det gör man ingalunda. Det finns de sedvanliga kontrollmedlen.
Den som har anledning att anmärka något beträffande tillämpningen av
denna lag, får vända sig till justitiekanslern eller justitieombudsmannen
och påkalla dessas prövning, huruvida en vidtagen åtgärd är riktig eller inte.
Örn någon av dessa myndigheter skulle finna att vederbörande polismyndighet
överskridit sina befogenheter eller eljest uppträtt oförståndigt vid tillämpningen
av lagen, ingripa de med åtal mot vederbörande. Vi äro alitsa för närvarande
inte utan rättsmedel, om det skulle förekomma missbruk av lagen.

106

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag lill lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 örn
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)

Frågan gäller först, om det förekommit missbruk av sådan art eller i sådan
omfattning, att det är nödvändigt att tillgripa särskilda kontrollmedel
för att förhindra dylika missbruk. Det är mycket svårt att fälla något generellt
omdöme i detta fall. Så långt jag kunnat följa tillämpningen av denna
lag, har jag fått den uppfattningen, att polismyndigheterna med gott omdöme
och urskilning ha använt de långt gående maktmedel, som lagen ger dem. Jag
kan emellertid visst inte påstå, att här inte skulle ha förekommit missbruk
eller åtgärder, som kanske varit onödiga, ty sådant är mycket möjligt. Jag
anser dock att denna fråga, huruvida det förekommit missbruk eller ej, icke
är av avgörande betydelse för ståndpunktstagande till frågan, örn man här
skall införa ytterligare kontroll eller ej.

För min del anser jag mig inte kunna motsätta mig det förslag, som första
lagutskottets majoritet Ilar framlagt, nämligen att justitiekanslern skall inkopplas
som kontrollorgan. Mitt ståndpunktstagande här är inte dikterat av
de skäl, som anförts i första lagutskottets utlåtande. För mig har nämligen det
avgörande varit, att jag anser att det är mycket betydelsefullt, att en lagstiftning,
som ingriper så djupt som denna, inte mötes med misstroende från allmänhetens
sida. Jag anser att det är av vikt, att man undanröjer anledningar
till misstroende mot en lagstiftning av denna art. Kan man undanröja anledningarna
till ett sådant misstroende genom att här sätta in ett kontrollorgan,
tycker jag inte att det finns anledning att motsätta sig ett sådant förslag.
Av dessa skäl vill jag lör min del inte gå emot det förslag, som framkommit
från första lagutskottets majoritet och som innebär införande av ytterligare
kontroll. Jag vill emellertid understryka, att det blir ganska besvärligt att inkoppla
justitiekanslern som kontrollorgan. Jag tror dock, att om man skall ha
ett kontrollorgan, finns det inte något annat att räkna med än justitiekanslern.
I valet mellan honom och justitieombudsmannen kan enligt min mening
icke råda någon tvekan.

Det framgår av första lagutskottets utlåtande, som örn man där räknat med
att detta inte skulle betyda så mycket för justitiekanslerns arbete. Han skulle
inte granska detta sa noga. Endast örn det blir någon särskild anledning för
honom att taga upp en sak, skulle han undersöka fallet, och då skulle han, örn
det funnes anledning därtill, upphäva beslutet. Jag tror emellertid inte at.t
man kan se på denna sak på detta sätt. Man måste nämligen komma ihåg,
att örn man inför en lagstiftning om att varje sådant ingripande, som det är
fråga örn, skall anmälas till justitiekanslern, och att han skall vara skyldig
att upphäva åtgärden, örn han finner tillräckliga skäl för ingripandet icke
ha förelegat, så innebär detta att ansvaret för åtgärden kommer att överflyttas
på justitiekanslern. Det blir han som får ansvaret för varje åtgärd av denna
art, som vidtages i landet. Även örn det ibland kanske måste bli en summarisk
prövning, kan dock justitiekanslern inte taga alltför lätt på uppgiften och
utan vidare lägga en anmälan till handlingarna. Man får således inte tro att
justitiekanslern skall tjänstgöra endast sorn registreringsmyndighet beträffande
dessa åtgärder. Det blir en kraftig ökning av arbetsbördan för justitiekanslern.

Jag är . inte så betänksam som herr Gezelius mot att man sätter justitiekanslern
i .en ömtålig ställning. Han har nämligen överhuvud taget en ömtålig
ställning, och mycket av vad han redan nu gör är lika ömtåligt som nu
ifrågasatta åtgärder. Jag tror således inte att detta bör vara avgörande för
frågan, men jag är betänksam mot den stora ökning av hans arbetsbörda, som
detta förslag måste medföra. Justitiekanslerns arbetsbörda är redan nu mycket
stor. Man måste därför, om man vill genomföra denna lagstiftning, vara

Onsdagen, den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

107

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)
på det klara med att det kan bli nödvändigt nied en förstärkning av arbetskrafterna
på justitiekanslerns expedition för att han pa ett riktigt sätt skall
kunna fullgöra den uppgift, som riksdagen väl kommer att vilja lägga på
honom. Örn man nu är beredd att i den mån det behövs förstärka arbetskrafterna
därstädes, vill jag som min mening uttala, att jag inte kan se att det
skulle uppstå någon skada genom den åtgärd, som majoriteten i första lagutskottet
föreslagit. Denna åtgärd skulle tvärtom säkerligen ha sitt värde.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag tycker visserligen att det var
högsint av herr statsrådet att böja sig för utskottsmajoritetens ståndpunkt,
men jag är icke överens med herr statsrådet örn att den av utskottet föreslagna
åtgärden är påkallad.

Gentemot vad herr Olsson i Mellerud nämnde om att den personliga friheten
skulle skyddas och att vi måste skapa en garanti mot missbruk genom
den av första lagutskottet föreslagna åtgärden, vill jag ställa den frågan, om
det ändå inte är ett slags självbedrägeri att tro, att den personliga friheten
därmed är fullständigt tryggad. Första lagutskottet har varit mycket försiktigt
i sitt uttalande. Man har visst icke avsett att försvåra för polismyndigheten
att använda sig av denna tvångsmedelsiag. Polisen behöver endast göra
en summarisk sammanställning beträffande anledningen till att den ingriper
och lämna denna till justitiekanslern. Därest polismyndighetens åtgärd, _ enligt
vad denna summariska sammanställning utvisar, icke vinner justitiekanslerns
gillande, skall han enligt utskottets förslag kunna upphäva atgär
den. Kan man verkligen föreställa sig att denna polismyndighetens^summariska
sammanställning beträffande anledningen till att den ingripit är tillräcklig
för justitiekanslern att taga ställning till den vidtagna åtgärden? Detta
är enligt min mening fullständigt uteslutet, örn justitiekanslern inte skulle
nöja sig med denna summariska sammanställning,_ måste givetvis en vidlyftigare
utredning sättas i gång. Detta medför att i dessa fall, da man
handla snabbt, de bovar, som man vill komma åt, få tillfälle att handla fritt
under så pass lång tid, att deras anhållande och fällande i hög grad komme

att försvåras. . .

Jag frågar än en gång — är det skäl att i en provisorisk lagstiftning som
denna, vilken tillkommit under ett tvångsläge, koppla in justitiekanslern för
dessa uppgifter? Detta skulle nämligen innebära inte endast att polismyndigheten
och de övriga myndigheter, som skola övervaka säkerheten, härigenom
ha förlorat en del av den handlingskraft, som de tidigare haft, utan även att
vi skulle skapa ett extra kansli hos justitiekanslern för att han skulle kunna

övervaka det hela. o

Jag skulle lia förstått motionärens framstöt, örn det i något tall hade påvisats
att polismyndigheten missbrukat tvångsmedelslagen. Tvärtom ha dessa
myndigheter brukat lagen på ett mycket förnuftigt sätt, vilket lett till uppdagande
av de personer, som för samhället aro de största skadegörare.

Örn man resonerar enbart principiellt, kan jag förstå att den personliga fri.
hetens skydd bör gå före samhällets säkerhet. Jag frågar emellertid, örn vi i
ett sådant allvarligt läge som detta, då vi funnit att tvångsmedelslagen varit
till så ovärderligt gagn för att uppdaga spioner och andra, för landets militära
läge och försörjning farliga personer, skola våga oss pa det experimentet
att försämra denna lag genom att skriva örn den på sätt första lagutskottet

Jag håller visserligen herr statsrådet Bergquist räkning för att han tar hänsyn
till utskottet och motionärerna, men jag tycker inte att hans anförande

lös

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)
hade samma entusiasm som då han eljest ger uttryck åt sin övertygelse. I varje
tall verkade talet icke så övertygande, som hans tal i allmänhet, när han försvarar
sina handlingar.

Pierr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

^ Herr Gezelius: Herr talman! Inte heller jag blev övertygad av herr statsrådets
ankrande. Den som uppmärksamt följde med herr statsrådets anförande
tann att han visserligen ansåg, att vi redan med nuvarande lagstiftning
-1™? s.aanaae möjlighet till kontrollåtgärder mot missbruk av tvångsmedelslags
titta ingen, och i denna kontroll skulle justitiekanslern redan ingå. Emellertid
vitte herr statsrådet inte motsätta sig utskottets förslag, emedan det skulle
starka ställningen gent emot allmänheten, örn det skedde en kontroll av säkerhetschefen
för att missbruk inte skulle förekomma. Detta resonemang gick
emellertid vid sidan av kärnan i herr Hedlunds i Östersund och mitt resonemang.
Vi ha inte vänt oss emot. att man vill kontrollera tjänstemän för att
de inte skola missbruka sin ställning. En sådan kontroll har ju justitiekanslern
redan normalt. Vi vända oss emot att varje åtgärd skall anmälas till justitiekanslern
och att denne, örn han finner att förordnandet icke bör äga bestånd,
ma kunna upphäva detsamma. Då justitiekanslern ger sig in på att pröva behovet
och lämpligheten av åtgärden, måste han pröva, huruvida åtgärden
leikligen varit nödvändig för att åstadkomma polismässigt resultat. Detta är
kärnpunkten i denna fråga, örn man uppmärksamt följde herr statsrådets anlörande,
tann man, att han undvek att närmare gå in på detta, ty han var betänksam
redan från början att föra in justitiekanslern i denna kontroll. Jag
har därmed icke sagt, att jag icke kan förstå de opportunistiska skäl som
dikterat herr statsrådets inställning till saken.

Herr Olsson i Mellerud: Herr.talman! Det är egentligen två skilda ståndpunkter,
som kommit till synes i denna fråga, å ena sidan den som representeras
av herrar Gezelius och Hedlund, som inte vilja ha någon kontroll, och
a andra sidan den som representeras av utskottet, som har försökt att skapa en
ökad säkerhet på ett område, som är särskilt känsligt. Herr Flodlund säger
sig icke ha blivit övertygad av de skäl som anförts för utskottets ståndpunkt.
Jag tror jag kan få säga, att jag knappast har varit med örn något tillfälle
da herr Hedlund låtit sig övertygas av från motsidan anförda skäl.

-Nu förhåller det sig på det sättet, att den kontroll, som av utskottet föreslagits,
bidrager till att skapa trygghet redan därigenom, att de fall, i vilka
polisen tillgripit ifrågavarande tvångsmedel, skola anmälas till justitiekanslern.
Hedan denna anmälningsskyldighet innebär i och för sig ett trygghetsmoment
på så sätt, att polisen måste se till, att den är på fast mark, innan
den vidtager dessa mycket långt gående åtgärder mot den enskilde individen

Idet ar vidare alldeles riktigt, att utskottet iförutsagt, att justitiekanslersambetet
mäste lia okad arbetskraft för att kunna fylla denna nya uppgift.
Men utskottsmajonteten tror å andra sidan inte, att det är nödvändigt att
det skall bil en ^granskning i varje särskilt fall, detta redan av det skäl,
att de allra liesta fall redan från början äro så klara, att en summarisk redogörelse
ger tillräcklig belysning av desamma. Det blir endast beträffande fall
av mera tvivelaktig karaktär, där. en verklig granskning får genomföras.

. oom jag förut nämnde hyses ej sällan bland den svenska allmänheten en
ingrodd misstro mot dessa polisingripanden. Jag tror därför, att det är taktiskt
och politiskt klokt, att vi i ett sådant läge söka skapa det trygghetsmoment,
som det är möjligt att åstadkomma på detta område utan att efter -

Onsdagen, den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

109

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid lerig eller krigsfara m. m. (Forts.)
sätta säkerheten. Jag är övertygad om att vi inom ntsk otts ma jonte ten icke
gått för långt på den punkten, när vi kommit med vart förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Egentligen Ilar herr Hedlund i Östersund
från sina utgångspunkter alldeles rätt i sitt resonemang. Ty örn man
har skapat en lag, som möjliggör ett långtgående ingripande i människors
privatliv, som möjliggör telefonspionage och brevspionage och inträngande i
medborgares hem och litet av varje, en lag, som alitsa legaliserar nästan alla
tänkbara former av övergrepp mot medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter,
så måste nian fråga sig, hur man skall kunna bevisa, att polisen vid
tillämpningen av denna lag bär begått något övergrepp. Herr Hedlund har
alldeles rätt i att detta inte går att bevisa i och för sig, emedan polisen har
lagen bakom sig och i kraft av denna kan företaga en massa olika åtgärder,
som man i vanlig mening ändå betraktar som övergrepp. Det förhåller sig ju
på det sättet, att någon kontroll faktiskt inte föreligger lika litet som någon
möjlighet till rättslig prövning av huruvida övergrepp föreligger, även örn
statsrådet Bergquist tycks lia en annan uppfattning. Den enda möjligheten
att påvisa ett konkret exempel på övergrepp från polisens sida i kraft av
denna lag vore att polismyndigheterna själva komme och anmälde, att nu ha
vi begått det och det övergreppet. Men det väntar nog varken herr Hedlund
eller någon annan av oss att de skola göra. Lagen är sådan, att den möjliggör
för polisen att genomföra en rad åtgärder, som inskränka medborgarnas
rättigheter och som vi under vanliga förhållanden karakterisera som klara
övergrepp, som odemokratiska och för medborgarna kränkande.

Nu har man från lagens anhängares sida som skäl för dess bibehållande
anfört, att lagen är nyttig. Den har gjort stor nytta, när det gällt att bland
annat hålla efter spioner. Ja, detta ligger ju i sakens natur; ju effektivare
övervakning man kan få av medborgarna, desto större garantier har man för
att man skall kunna hålla efter spioner och andra farliga element. Frågan
gäller bara, huruvida man är beredd att ge polisen alla sådana fullmakter,
som skulle vara nödvändiga för att skapa en hundraprocentig trygghet mot
att ingen levande människa i detta land skall ga och företaga sig någonting,
som kommer i konflikt med lagen. Man kan alitsa diskutera hur långt man
skall gå i detta avseende. Troligen vill varken herr Hedlund eller någon annian
lämna polisen de fullmakter, som skulle ge en hundraprocentig trygghet
mot att inga hovstreck skola kunna begås.

Vi anse även för vår del, att en lagstiftning som denna är nödvändig under
nuvarande situation. Vi medge att läget är säreget och att detta säregna
läge framtvingar vissa inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheter,
som vi annars räkna som självklara i ett demokratiskt samhälle. Vad vi ha
önskat är sålunda inte, att lagen skall förändras i och för sig utan att tilllämpningsföreskrifterna,
som väl närmast regeringen är ansvarig för, skola
överses, så att de typiska fall av övergrepp, som visserligen inte enligt lagens
bokstav och enligt polisens mening äga rum men likväl förekomma _det
tycks vara en ganska utbredd opinion i vart land örn att det här år fråga
örn övergrepp — kunna beivras och för framtiden förhindras. Statsrådet
Bergquist säger, att det egentligen redan förut finnes en säkerhetsventil och
att deri nya säkerhetsventil, som insattes i och mod att jas ti ti ekan slem skall
lia kontrollmöjligheter, ur denna synpunkt är överflödig. Ja, men herr statsråd,
vad finns det egentligen för möjlighet för den som tror att han är kontrollerad,
att hans brev tjuvläsas och hans telefonsamtal avlyssnas lian ma
för övrigt känna sig hur oskyldig som helst ■ • att beivra detta. Örn jag gar

Ilo

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag tiU lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara rn. m. (Forts.)
lipp till jutitieombudsmannen eller justitiekansler!! — förutsatt att elen ifrågasatta
förändringen av lagen kommer till stånd — och säger att polisen
spionerar på min telefon och går igenom min korrespondens, har jag då några
som helst garantier för att få detta beivrat? Får jag då över huvud taget
reda på att polisen gör på det sättet, kan jag få det bekräftat på något sätt?
Det tvivlar jag absolut på.

Lagen är faktiskt sådan, att de. som polisen anser böra övervakas, gentemot
polisen äro fullständigt rättslösa. De kunna inte vinna någon rättelse, även örn
det skulle visa sig, att polisens misstankar ha varit fullständigt obefogade.
Jag sager detta närmast därför, att jag redan tidigare för riksdagen anmält,
att min korrespondens kontrolleras av polisen. Detta meddelade jag i samband
med ett interpellationssvar, som lämnades mig av försvarsministern. Han hade
avsänt svaret till mig med posten i god tid dagen innan det skulle avges i kammaren,
och jag skulle, om inte denna polisövervakning ägt rum, haft hans svar
redan, på tisdagskvällen. Men jag hade inte fått det på onsdagsmorgonen, när
jag gick till riksdagen några minuter före kl. 11, och då hade posten redan
hunnit utdelas två gånger. Sedan kom ett extra postbud och avlämnade herr
statsrådets svar, sedan det redan avgivits här i kammaren och jag på detta sätt
fått ta del av detsamma. Jag anförde detta som ett typiskt exempel på hur denna
lagstiftning kan användas.

Jag vet att det finns många som anse, att de som äro kommunister måste
man a priori misstänka för alla onda uppsåt. Det förhåller sig ju på det viset
bär i Stockholm. Under förra kriget — örn jag inte minns fel var det 1918 -—-visade^ det sig, att Hjalmar Bräntings telefonsamtal avlyssnades av polisen,
och mångå voro då väldigt upprörda över detta. Men det var på det sättet då
och så är det också nu, att vänsterradikalt inställda medborgare anses vara alldeles
särskilt kvalificerade att övervakas.

Jag anser följaktligen att det under nuvarande förhållanden helt och hållet
är beroende av polischefens eller chefens för säkerhetspolisens omdöme och
godtycke, hur lagen skall brukas och mot vilka den skall brukas. Herr Hallgren,
som om jag inte är fel underrättad är högste chef för säkerhetspolisen,
har visat sig vara en mycket nitisk övervakare av ordningen. Han var ju så
nitisk, att han för några år sedan kallade ut hela Stockholms garnison plus hela
polisen för att möta en revolution, som enligt vad han med sina utomordentliga
förbindelser hade fått fullständig klarhet örn skulle utbryta på den och
den dagen och den och den timmen. Han är naturligtvis mycket noggrann om
att övervaka, att denna lagstiftning skall brukas så effektivt som möjligt mot
dem, som han anser vara samhällsfiender. Vi anse alltså, att denna lag icke
endast brukas mot de människor, som försöka att stämpla mot landets säkerhet
och bedriva spionage och dylikt; den användes också för närvarande som
ett politiskt kampmedel i polisens händer. Den möjliggör det mest långtgående
godtycke, åtminstone örn man skall bedöma åtgärderna utifrån det allmänna
betraktelsesätt, som före kriget var det gängse. Men när polisen på detta sätt
inkräktar pa och inskränker medborgarnas fri- och rättigheter, tjuvlyssnar på
vara telefoner och läser vara brev, begär den i oell för sig icke något övergrepp
i lagens anda.

Men är det inte upprörande att lagen skall kunna brukas på ett sådant sätt,
att man kan befara sådana åtgärder, som jag nyss här beskrivit. Eller, herr
Hedlund, pa ett sadant sätt som skedde den 8 eller 10 januari 1940 — jag tror
det var någon av dessa dagar — när polisen trängde in i tusentals svenska
medborgares hem. Var inte detta ett övergrepp? Jag vet inte huruvida någon
av dessa medborgare, som da blevo utsatta för husrannsakan och andra trakas -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

lil

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)
serier — en del hölls ju till och med i fängslig! förvar upp till en månad och
kanske ännu längre tid i något fall — senare lia dömts för något brottsligt.
I varje fall är det säkert, att 99 procent av alla dem, som på detta sätt hemsöktes
och trakasserades, icke ha ställts inför domstol, icke ha dömts eller befunnits
vara skyldiga till något av de brott, som polisen tydligen misstänkte
dem för och vilken misstanke låg till grund för polisens åtgärder.

Vi lia därför från vårt håll ansett det behövligt, att själva tillämpningsföreskrifterna
bli litet mera preciserade. Jag tror inte att det möter något hinder
för regeringen att alldeles oavsett riksdagens beslut i denna fråga titta litet
närmare på dessa tillämpningsföreskrifter. Jag vet ju, att åtminstone inom
en del av regeringen den uppfattningen är företrädd, att polisens omdöme sa
snart det gäller politiska frågor icke är mycket att hålla sig till.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Örn jag uppfattat herr Olsson i
Mellerud rätt, menar han att reservanterna inte vilja medverka till en god kontroll
av polisens åtgärder på detta område. Slutsatsen blir väl alltså, att. de
utskottsledamöter, som stå för utskottsutlåtandet, vilja i större utsträckning
slå vakt omkring den personliga tryggheten. Jag har i detta avseende samma
uppfattning som herr Hedlund i Östersund. Jag befarar nämligen, att örn vi
godtaga utskottets förslag att inkoppla justitiekanslern vid behandlingen av
dessa ärenden, komma vi att i avsevärd grad förminska polismyndigheternas
möjligheter att i rätt ögonblick utnyttja de tvångsmedel, som lagen dock medger.
Vi läsa ju så gott som dagligen i tidningarna, hurusom svaga stackars
människor, som falla offer för främmande makters agenter, vilka med penningbelopp
locka dem att gå deras ärenden, fällas för spioneri, eller hurusom
personer, som helt enkelt äro fientligt inställda mot det egna landet och lämna
för landet skadliga uppgifter till främmande makt, bli infångade. Ett viktigt
led i polisens arbete och i det nät, som polisen måste lägga ut för att infånga
sådana människor, är väl, att polisen kan övervaka deras telefoner och
i viss utsträckning ta del av deras post. I det tidsskede vi nu befinna oss i,
framstår det för mig som en mycket betänklig sak att förminska polisens
möjligheter att upptäcka och beivra dylika brott. Jag kommer av denna anledning
att avge min röst för reservationen.

Med anledning av att den siste talaren beklagade sig över att människor
kanske på detta sätt bli föremål för uppmärksamhet i onödan, skulle jag vilja
säga: för den som har rent mjöl i påsen måste det val inte vara så farligt, om
polisen någon gång både skulle lyssna till hans telefonsamtal och eventuellt
titta på ett brev. Jag kan inte finna något olämpligt eller oriktigt i örn man
i en tid sådan som den vi nu genomleva ställer människor, som man direkt kan
misstänka för att ha förbindelser med främmande makt och som ha sina intressen
så långt borta på annat håll, att de närmast kunna betraktas såsom
agenter för främmande makt, under alldeles särskild uppsikt.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Herr Hagberg gjorde mig den
frågan, huruvida jag anser det vara riktigt och värdigt ett demokratiskt samhälle,
att tusentals personer skola underkastas polisförhör, brevkontroll och
telefoncensur på grund av denna lag. Härpå vill jag svara, att om jag själv
genom min politiska vandel eller eljest har uppträtt på sådant sätt, att det
finns grundad anledning att antaga, att jag bedriver en verksamhet i politiskt
eller annat avseende, som innebär fara för landets säkerhet och landets försörjning,
har jag ju själv valt att bli ställd under poliskontroll. Det är mig
likgiltigt, om denna misstanke grundar sig på politisk vandel eller annat upp -

112

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till• lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid lerig eller krigsfara m. m. (Forts.)
trädande. Har jag komprometterat mig- på sådant sätt, att jag kommer i sådan
konflikt med lagen, att dessa tvångsmedel böra tillämpas, då skola de också
tillämpas.

Nu bestrider första lagutskottet, och så gör även jag, att något övergrepp
skett. Herr Hagberg däremot påstår att övergrepp Ilar förekommit. Antingen
har herr Hagberg rätt i att oförvitliga människor lia trakasserats på grund
av denna lag, och med anledning därav bör lagen ändras, eller också har herr
Hagberg fel, och därför skall lagen behållas oförändrad. Första lagutskottet,
som bestrider herr Hagbergs uppgifter, måste dock ha varit påverkat av herr
Hagbergs påståenden, eftersom utskottet ändrar lagen.

T. f. chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
I några yttranden har den uppfattningen framskymtat, att det tillägg
första lagutskottets majoritet föreslagit till lagen skulle göra denna mindre
effektiv, då den föreslagna anordningen skulle medföra förminskade och försämrade
möjligheter för polismyndigheterna att ingripa. Jag vill med anledning
av detta endast säga, att skulle jag ha haft den uppfattningen, att den
föreslagna lagändringen på något sätt skulle ha förminskat effektiviteten i
lagstiftningen, skulle jag bestämt ha gått emot densamma. Jag har emellertid
inte den uppfattningen, att vad som här har föreslagits kan innebära en försämring
av möjligheterna att utnyttja lagen. Den föreslagna bestämmelsen är
ju så konstruerad, att polismyndigheterna precis som nu få använda de olika
tvångsmedel, som lagen ställer till deras förfogande. Det är först efter det de
beslutat.att vidtaga en åtgärd, vare sig det nu gäller ingrepp i brev- eller telefonhemligheten,
som de skola anmäla åtgärden till justitiekanslern, som därefter
skall verkställa en prövning, huruvida åtgärden har varit befogad eller
ej. Detta fördröjer alltså icke möjligheten för polismyndigheten att vidtaga
åtgärder. Det är därför, som jag tycker, att man icke bör betrakta det föreslagna
tillägget såsom en försämring av lagen.

Jag tror emellertid,. sorn jag nämnde i mitt första anförande, att örn man
tar bort anledningen till misstro mot denna lagstiftning, så gör man lagstiftningen
en tjänst. Jag syftar därvid givetvis icke på den misstro mot lagstiftningen,
som finns hos de illojala elementen, utan jag syftar på den misstro,
som finns även bland lojala medborgare i vårt samhälle. Kan man ta bort den
misstron, tror jag att man därigenom ökar effektiviteten hos lagstiftningen.

Herr Hedlund i Östersund erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Här stå uttalanden mot uttalanden, herr statsråd. Jag
är fullständigt övertygad örn att tillägget till lagen kommer att försvaga
möjligheterna för polismyndigheterna att kontrollera misstänkta personer, örn
jag år 1940 hade fått behandla en motion örn att införa denna bestämmelse i
den då oprövade lagen, tror jag nog, att jag skulle gått med på förslaget, men
sedan lagen nu hur verkat i två år utan att det kunnat bevisas att lagen varit
till förfång för lojala medborgare, finns det ingen anledning att förändra lagen
i denna försämrande riktning.

Herr Gezelius, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr statsrådet menade, att eftersom förordnande får meddelas först och
anmälan skall ske till justitiekanslern först efteråt, skulle det icke behöva
inträda några olägenheter för säkerhetschefen. Det är ju uteslutande honom
det gäller, eftersom han övervakar alla de åtgärder, som det här är fråga
örn. övriga missbruk från polisens sida kunna vi lämna åsido i denna de -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

113

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19W om
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)
batt. I sagda anmälan, skall emellertid säkerhetschefen ange skälen för förordnandet.
Denne kan därför svårligen inskrida endast vid blotta misstanken
att en person bedriver exempelvis spioneri, ty örn det skall vara idigon mening
med anmälan till justitiekanslern, kan denne säga,, att här har ni icke angivit
något annat skäl än att ni tror, att ni kan få tåg i en spion, och därför måste
förordnandet upphävas och ni får skaffa ytterligare skäl.

Det ömtåliga, när det här blir fråga örn hastiga och snabba beslut, är just
att man icke har något konkret att hålla sig till utan .mångå gånger måste
bygga på blotta misstankar när man vidtager åtgärder i avsikt att förhindra
ett samhällsfarligt brott. Jag kan icke i likhet med herr statsrådet tro, att
detta icke skulle komma att minska effektiviteten och försvåra säkerhetschefens
arbete.

Vidare anförde

T. f. chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Jag vill endast erinra om att justitiekanslern redan nu är inkopplad
i tvångsmedelslagstiftningen, nämligen då det gäller frihetsberövande. Tidigare
var det så, att polismyndighet hade ganska stor frihet .att hålla ^personer
i förvar under lång tid, då det gällde undersökningar i dessa frågor.
Vid jag vill minnas 1942 års riksdag genomfördes den ändringen av lagstiftningen,
att polismyndighet icke fick hålla person i förvar mer än viss kort tid
och att örn nian ville hålla honom i förvar längre tid, fordrades samtycke av
justitiekanslern. Därvidlag sker alltså nu en efterprövning av justitiekanslern.
Jag har verkligen hört mig för hos de myndigheter, som ha hand örn denna
lagstiftning, örn den kontroll, som då infördes beträffande tagande i förvar,
hade lett till mindre effektivitet av lagstiftningen än den tidigare hade haft,
och jag fick det svaret från dem, som tillämpa lagstiftningen, att det icke
hade medfört minskade möjligheter för deni att använda lagstiftningen.

Herr Gezelius erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Jag
har bara att uttala min förvåning över att herr statsrådet kan sätta likhetstecken
mellan en sådan åtgärd som ett frihetsberövande och de åtgärder, som
här åsyftas, nämligen att kontrollera en telefonförbindelse, postförsändelser
eller dylikt.

Härpå anförde

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! När herr Hedlund i Östersund säger,
att om man håller sig med en åskådning, som innebär, att nian blir misstänkt
för att hysa mot landet fientliga åsikter, får man finna sig i att bli övervakad
av polismyndigheterna, så vill jag säga, att detta ju är ett typiskt polisargument.
Det har ju varit så, som jag redan har påpekat, att under förra världskriget
ansågs Hjalmar Branting såsom en sådan fara, att polisen övervakade
honom. Med samma skäl som herr Hedlund i Östersund i dag anförde skulle
anhängarna av denna åtgärd kunna använda hans argumentering. Jag tvivlar
icke heller på, att de också, gjorde det.

Beträffande vad herr Skoglund i Doverstorp talade om folk, som stå i
främmande tjänst, skulle jag vilja säga, att det ju är ganska vanligt, att man
från herr Skoglunds håll kommer med detta argument mot motståndare till
vänster. Det var anhängare a.v hans åskådning, som så tidigt som år 1914
mot den då avpolletterade statsminister Staaff kastade ut anklagelsen, att

Andra kammarens protokoll ldJtS. Nr 17. 8

114

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 om
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)
han skulle stå i främmande makts tjänst, en vanlig klyscha, som man i alla
tider har begagnat mot oppositionen till vänster. Den anser man fortfarande
år 1943 vara användbar och gångbar för att motivera en lagstiftning, som
icke blott inkräktar på vänsterns fri- och rättigheter utan även ingående begränsar
de demokratiska fri- och rättigheterna för medborgarna.

Man kan ha aldrig så gott samvete men ändå känna sig ganska illa berörd
av att veta, att främmande ögon snoka i ens korrespondens eller att främmande
oron, som icke ha med saken att göra, avlyssna ens telefonsamtal. Men
det kan ju hända, att man är litet känsligare än herr Skoglund i Doverstorp
i det fallet.

Herr Hedlund i Östersund erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill endast korrigera ett misstag, som herr Hagberg
i Luleå gjort sig skyldig till i sin argumentering. Han åberopar 1914—
1918 då det påstås, att Hjalmar Branting blev utsatt för telefonspionage. Det
föreligger emellertid den stora skillnaden mellan år 1914 och nu, att det då
rådde helt andra politiska förhållanden inom landet och att det krig, som då
pågick, hade helt annan karaktär än det nuvarande, och dessutom, herr Hagberg
och alla de, som åberopa hans argumentering, polisen hade då icke laglig
rätt att ställa en medborgares telefon under kontroll eller att kontrollera hans
brev. Hade denna lag funnits skulle densammas tillämpning för Branting också
varit utesluten.

Herr Hagberg i Luleå, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Ja, det är den stora skillnaden, att då, när vi hade
borgerlig majoritet, hade polisen ännu icke fått sådana odemokratiska fullmakter
som den fått nu.

Vidare anförde

Herr Senander: Herr talman! Det mest anmärkningsvärda i herr Hedlunds
i Östersund ståndpunkt i denna fråga är, att han vill överlämna åt polisen att
avgöra vilka här i landet som skola anses vara politiskt misstänkta eller misshagliga
personer.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde till en början
beträffande punkten A) propositioner dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Hedlund i Östersund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i punkten
A) av utskottets förevarande utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

115

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 örn
vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (Forts.)
ens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 103 ja och 86 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkt A).

Härefter gav herr talmannen propositioner beträffande punkten B), i vad
angick motionen II: 308, nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i
denna del dels ock på avslag å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället
till motionen 11:308; och biföll kammaren utskottets ifrågavarande hemställan.

På av herr talmannen därå given proposition blev utskottets hemställan
under punkten B) i övrigt av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen.

Utskottets hemställan bifölls.

På grund av förfall för undertecknad övertogs nu protokollsföringen, jämlikt
herr talmannens bestämmande, av tjänstemannen hos kammaren G. Britth.

In fidem
Sune Norrman.

§ 7.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga
nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 141, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
begärt riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till
kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa
kyrkliga högtidsdagar.

1 § första stycket i Kungl. Maj :ts berörda förslag till kungörelse skulle hava
följande lydelse:

På juldagen, långfredagen och påskdagen må icke anordnas offentliga nöjestillställningar,
ej heller offentliga tävlingar eller uppvisningar i skjutning,
motorsport, hästsport eller annan sport eller i gymnastik eller idrott.

I samband med propositionen hade utskottet förehaft följande i anledning av
densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 215 av herr Gustavson m. fl.;

inom andra kammaren:

nr 314 av herrar Staxäng och Hansson i Rubbestad;

Förslag lill
kungörelse
angående förbud
mot
offentliga
nöjestillställningar
m. m.
på vissa kyrkliga
högtidsdagar.

116

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

nr 318 av herr Sundqvist, samt

nr 333 av herr Lindmark.

I motionerna I: 215 och II: 314, vilka voro likalydande, hade hemställts,

att riksdagen för sin del måtte besluta, att 1 § första stycket i förslaget till
kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa
kyrkliga högtidsdagar måtte få följande lydelse:

På juldagen, första böndagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen må
icke anordnas offentliga nöjestillställningar, ej heller offentliga tävlingar eller
uppvisningar i skjutning, motorsport, hästsport eller annan sport eller i gymnastik
eller idrott.

I motionen II: 318 hade föreslagits, att riksdagen ville besluta sådant tillägg
till förevarande proposition, att förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.
stadgades jämväl för pingstdagen.

I motionen II: 333 hade hemställts, att riksdagen för sin del vid behandling
av propositionen måtte besluta att helgfridsskydd för de stora helgdagarna omfattade
även pingstdagen och de fyra böndagarna.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit förklara, att riksdagen
vid sin granskning av det genom förevarande proposition framlagda förslaget
icke funnit anledning till andra erinringar än de i utskottets motivering upptagna;
samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, I: 215 samt II: 314, 318 och 333,
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under A).

Enligt utskottets i motiveringen uttalade uppfattning borde även pingstdagen
liksom hittills åtnjuta helgfridsskydd.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herr Geselius, som ansett, att ett i reservationen angivet tillägg
bort inflyta i utskottets motivering.

Enligt denna reservants mening borde pingstdagen i princip likställas med
övriga större helgdagar och liksom dessa fredas för störande tillställningar.
Tillstånd till anordnande av gymnastikuppvisningar och därmed jämförliga
idrottstillställningar borde emellertid kunna lämnas för denna dag.

2:o) av herrar Wagnsson, Branting, Ahlkvist, Berg, Lindberg i Stockholm,
Landgren och Andersson i Mölndal, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

B) att de i ämnet väckta motionerna, I: 215 samt II: 314, 318 och 333, måtte
anses besvarade genom utskottets hemställan under A).

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Berg: Herr talman! Vid behandlingen av förevarande ärende har
första lagutskottet varit enigt på två punkter, nämligen för det första att juldagen,
_ långfredagen och påskdagen skola inrymmas i bestämmelsen örn helgdagsfrid,
och för det andra, att ett förtydligande och en komplettering av
1895 års kungörelse borde vidtagas. Meningarna ha däremot varit delade inom
utskottet örn huruvida pingstdagen skall behållas som helgfridsdag eller
icke.

De flesta här i kammaren kanske känna till att pingstdagen under en lång
följd av år använts som festdag av olika organisationer. Jag tänker särskilt

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

117

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjes t i l Is t ä lin i n g a r

m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
på idrottsföreningar, hembygdsföreningar och andra ideella organisationer. På
dessa fester och tillställningar har man haft gymnastikuppvisningar, uppvisning
av folkdanslag o. s. v. Jag är också övertygad örn att många av kammarens
ledamöter ha medverkat på dessa fester.

När reservanterna lia gått med på att skärpa bestämmelserna för de tre
förstnämnda helgdagarna så, att det blir böter för överträdelse och förverkande
av uppburna inträdesavgifter, ha vi givetvis även måst räkna med
att detta måste komma att hämma alla dessa organisationers vällovliga arbete.
I och med dessa skärpta bestämmelser kunna ju dessa hembygdsföreningar
och organisationer icke fortsätta med att anordna sådana fester pa
dessa dagar. Det är kanske någon, som invänder, att man anordnar ju icke
festerna för inträdesavgifternas skull. Det är ju ideella organisationer, och
deltagarna besöka dem ju i ideellt syfte. Även örn det gäller en ideell sammanslutning,
så ligger dock det syftet bakom, att man vill stärka sin organisations
ekonomi för att kunna fullfölja det arbete, som man är intresserad
för. Även på andra områden torde förhållandet vara detsamma. Jag tänker
därvid särskilt på idrottsfesterna. Pingstdagen och annandag pingst äro ju
ur ekonomisk synpunkt mycket lämpliga icke blott för idrottsföreningarna
själva utan även för de deltagare, som komma från andra orter. I Norrland
kan man exempelvis icke utan svåra ekonomiska uppoffringar anordna idrottstävlingar
på en vanlig söndag, eftersom deltagarna i sa fall mäste offra en
arbetsdag på resan, vilket blir ganska påkostande för föreningarna.

De nu anförda synpunkterna lia lagts på denna fråga icke blott av reservanterna
utan även av olika organisationer och myndigheter. Örn nian ser
på de remissvar, som avgivits över de sakkunnigas förslag, finner man exempelvis,
att länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län samt åtta andra
organisationer ha avstyrkt, att pingstdagen skulle inrymmas under helgfndslagen.
Jag fäster särskilt uppmärksamheten vid det yttrande, som inkommit
från centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet,
som framhåller, att denna dag infaller under en tid av året, da sport- och
idrottslivet i vårt tämligen solfattiga land kan behöva dagen till tävlingar
och uppvisningar.

Jag tror, att i denna fråga måste vi vara litet försiktiga. Det arbete, som
bedrives inom de folkliga organisationerna, skulle i annat fall kanske komma
att hämmas. Under senare tid har en viss förståelse och tolerans visats från
olika håll. Jag tänker på de folkliga ungdomsorganisationerna, religiösa och
andra ideella organisationer, där man har sanunanshitit sig och bildat kommittéer
för att lyfta upp underhållningen och nöjeslivet, på ett för ungdomen
värdigare sätt.

I vårt land finns det stora organisationer och korporationer, som ha begagnat
långfredagen och påskdagen för sina årskonferenser. Efter vädjanden från
kyrkligt håll har man emellertid upphört att använda dessa för de ifrågavarande
organisationerna lämpliga dagar och har istället förlagt dessa konferenser
till mindre lämpliga dagar. Detta har alltså skett för att tillmötesgå
den önskan, som uttalats från kyrkligt och religiöst håll. Örn man nu skulle
följa det av majoriteten i första lagutskottet framlagda förslaget är jag rädd
för att man icke vinner det syfte, som man i dessa organisationer arbetar för,
utan att man istället hämmar det arbete, som dessa organisationer och sammanslutningar
bedriva.

Deservanten, herr Gezelius, säger väl Ilar i kammaren, att idrottsgrenarna
lia tillmötesgått de kyrkliga synpunkterna på olika områden beträffande sina
tävlingar, örn någon kanske invänder, att det icke är dessa organisationers

lis

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
arbete som man vill komma åt, utan att det är något annat, deras nöjestillställningar,
t. ex. dans o. dyl., måste jag säga, att det här ligger till på ett
annat sätt, därför att bär måste man lia särskilt tillstånd från myndigheterna
för att anordna dessa.

Efter detta vill jag sluta med att yrka bifall till den reservation som är
avgiven av herr Wagnsson m. fl. men nied uteslutande av sista stycket i motiveringen
som börjar med »Det må» och slutar med »en opåkallad hårdhet».

Herr Liiidmnik. Herr talman! Som de kammarledamöter, vilka läst propositionen
såväl som utlåtandet, veta, omfattar detta förbud enligt propositionen
endast de tre stora helgdagarna, juldagen, långfredagen, och påskdagen.
Det har väckts några motioner med anledning av propositionen, och jag har
själv avlämnat en sådan. Samtliga dessa väckta motioner yrka på att även
pingstdagen skall räknas till de stora helgdagar för vilka helgfridsskyddsbestämmelserna
skola tillämpas. Det är med nöje man läser utskottets utlåtani
för den motiverade åtgärden att räkna in pingstdagen i helgfrids skyddet.

Grentemot den föregående talaren, som fann, att de flesta av de hörda
myndigheterna avstyrkt att pingstdagen skulle omfattas av dessa bestämmelser,
sa vill jag åberopa, att flertalet av de myndigheter och sammanslutningar
som yttrat sig över de sakkunnigas förslag likväl ansett, att pingstdagen
åtminstone i princip borde vara frigiven. Jag har med stor tillfredsställelse
konstaterat, att pingstdagen salunda kommit med, ty ipom vissa kretsar i vårt
land skulle ett borttagande av nöjesförbudet eller en begränsning och uppmjukning
av detsamma beträffande pingstdagen uppfattas såsom ett underskattande
av den kristna församlingens största och mäktigaste upplevelse.

^Min motion avviker dock från de flesta andras därutinnan, att jag även yrkat
pa att böndagarna skola erhålla helgfridsskydd. Jag anser mig ha ganska starka
skäl för detta. Jag skall be att få besvära kammaren med en liten smula
uppläsning. Det är ur Svensk Författningssamling för detta år nr 934. Som
kammarens ledamöter torde veta gäller det utfärdandet av bönedagsplakatet,
vilket upprepats varje år sedan 1700-talet. Där heter det i ingressen: »Vi
Gustaf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt:
att Vi enligt gammal god sed påbjudit och förordnat, att under år 1943 skola
hallas fyra allmänna tacksägelse-, faste-, bot- och böndagar o. s. v.» och piak&tet
får följande avslutning: »Sa låtom oss nu alla, andliga och världsliga,
unga och gamla, män och kvinnor, som uti Sveriges rike bygga, bo och vistas,
ingen undantagen, av vad stånd och villkor han vara må, på de härmed påbjudna
allmänna tacksägelse-, faste-, bot- och böndagarna sätta alla världsliga
sysslor å sido för att tidigt och enhälligt träda upp i Herrens hus och därstädes
endräktigt betrakta hans heliga ord i de därtill förordnade texterna under
böner och lovsånger. — Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand
underskrivit och med Vårt kungl, sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 18
december 1942. GUSTAF», kontrasignera! av Gösta Bagge.

oDet förefaller mig vara fullt logiskt och riktigt, att när Kungl. Maj :t själv
påbjudit med sådana starka, klara och även djupt gripande ord, att vi skola
fira dessa fyra böndagar, sa borde de också erhålla det skydd som ligger i den
nya författningens straff- och förverkandebestämmelser. Det är just mot bakgrunden
av detta som också domkapitlet i Luleå säger: »Härigenom skulle
också undanröjas det missförhållande, som nu består mellan å ena sidan helgfridsbestämmelserna
och å andra sidan Kungl. Maj :ts maning i bögdagsplakatet
att på dessa dagar sätta alla världsliga sysslor åsido.»

Ehuru jag icke har några större förhoppningar örn att få kammaren att bi -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. lii.

Nr 17.

119

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar

m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forte.)
falla mitt yrkande, finner jag dock, att starka skäl tala för bifall. Det finns en
stark motivering, såsom jag kunnat pavisa, och jag ber, herr talman, att ta
yrka bifall till min i ärendet avlämnade motion II: 333.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Eftersom jag tillhör utskottsmajoriteten,
skall jag be att få ange de skäl som varit bestämmande för mig
att ansluta mig till densamma. Jag respekterar visserligen alla de invändningar
som gjorts från föreningslivet mot att ge pingstdagen helgfridsskydd,
men mot detta väga också skäl som tala för att pingstdagen bör skyddas, och
bland dessa skäl är ett, att denna hittills haft helgfridsskydd.

Pingstdagen ingår åtminstone i Norrland i det allmänna tänkesättet som en
lika helig helgdag som de övriga helgdagarna. Den bygger på en biblisk händelse
som har lika stort värde för medborgarna som de övriga helgdagarnas
händelser ha. Vill man nu icke respektera de religiösa synpunkterna på Hagan,
tycker jag, att man av ren tolerans har skyldighet, att beakta tusentals människors
uppfattning, att pingstdagen bör skyddas i lika hög grad som juldagen,
långfredagen och påskdagen skyddas. „ ».

Men även örn man icke vill anlägga religiösa synpunkter pa trugan, timas
det dock ett skäl, som jag tror för första lagutskottet vant fullständigt avgörande
för att ge pingstdagen helgfridsskydd, nämligen att det icke kan bestridas,
att nöjeslivet i vilka former det än bedrives utövar en menlig inverkan
på hemlivet. Det är så mycket som drager ungdomen från hemmet, att,.örn
vi under fyra dagar på året kunna värna hemmet fran detta nöjesliv, tror jag,
att det betyder för samhället väsentligt mera än om en hembygdsförening,
idrottsförening eller andra folkliga rörelser få anordna nöjesföreställningar för
att tjäna pengar. Detta skäl har varit bestämmande för mig, da jag anslutit

mig till utskottsmajoriteten- .... ....

I anledning av herr Lindmarks tal örn, att man bör ge de allmänna böndagarna
samma skydd som de övriga helgdagarna lia, vill jag erkänna, att jag
har mycket svårt att se samma innebörd i de.av. Kungl. Maj :t bestämda böndagarna
som de helgdagar ha, vilka lia fått bibliskt stöd^ för sin existens.

Jag tillhör de medlemmar av första lagutskottet som åberopas såsom mycket
okunniga beträffande böndagarna. En ledamot säde nämligen, att han kände
åtskilliga utskottsledamöter, som icke ha något riktigt begrepp örn viad böndagarna
äro för någonting. Jag är en sådan medlem, och därför, herr Lindrnark,
hur logiskt det än vore att utfärda ett nöjesförbud även beträffande böndagarna-,
har jag icke kunnat vara med om något sådant. ,, .

Herr Berg säger, att pingstdagen har stor betydelse för folkrörelserna och
för idrottsrörelsen •—■ herr Gezelius kommer väl också i fortsättningen att tala
därom Det medger jag gärna. Men plockar man bort den ena nöjesskyddade
dagen efter den andra, då få vi 365 nöjesdagar och icke en enda dag, pa vilken
hemmet är skyddat från nöjeslivet. Jag måste säga, att ehuru jag är anhängare
av folkrörelserna och idrottsrörelsen samt även av nöjeslivet i viss man, har
jag mycket svårt att förstå, att pingstdagen skulle betyda så mycket för dessa
rörelser att arrangera nöjestillställningar på. Jag begriper icke, vad man menar
med talet örn att pingstdagens skyddande skulle lamåla folkrörelserna. Leii
dagen har hittills varit skyddad från nöjesliv och ändå leva de lackliga rörelserna.
Vilger man mot varandra skälen för folkrörelsernas och idrottsrörelsens
intresse av att få pingstdagen frigiven och skälen flir att lia den dagen
värnad, då väljer jag det senare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

120

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till kungörelse angående förbild mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

Herr Lindahl: Herr talman! Genom det enligt min mening ganska besynnerliga
ställningstagande som utskottet i denna fråga gjort, har också frågan
pa ett patagligt sätt förts fram i stridslinjen. Detta gäller icke blott denna
församling, utan striden har flyttats utanför riksdagens väggar. Man tycker,
att i dessa tider, då det finns så mycket annat att slåss om, detta utskottets
ställningstagande icke varit nödvändigt, då man utan tvekan kan säga, att
propositionen är en linje som det går att ena sig örn. Förmodligen är det emellertid
så, att de borgerliga representanterna i utskottet inklusive herr Hedlund
i Ostersund på detta sätt velat demonstrera sin fromhet och sitt större intresse
för bevarande av kyrkliga och religiösa värden. Örn denna deras omtanke kommer
att i någon högre grad uppskattas ens av kyrkofolket självt, det kan man
dock anse vara något tvivelaktigt. Ty den intolerans mot världsliga nöjen som
utskottsmajoriteten anses få företräda återfinnes i ganska liten utsträckning
ute i de svenska bygderna. Det är numera icke ovanligt, att folk på söndagsförmiddagarna
bänkar sig i kyrkan och på eftermiddagarna går att se på seriefotbolltävlingar
eller gör besök i folkparkerna, och icke heller deras herdar
äro längre rädda för att visa sig på både den ena och den andra platsen.

En från förbudet frigiven pingstdag kommer icke heller att bli något undantag
från denna bland kyrkfolk ganska utbredda tolerans. Det är nämligen
så, att ytterst få människor låsa sig in i sin kammare på pingstdagen och
meditera över allvarliga och högre ting. Pingstdagen har sedan gammalt
ett betydligt lättare skimmer över sitt firande än de andra stora helgdagarna.
Man kan ju alltid också göra sig den frågan, örn ett nöjesförbud under
pingstdagen lägger en tum till ett växande kyrkligt intresse hos det svenska
folket. För min del tror jag, att motsatsen blir i det fallet den sannolika utgången.

övrigt kau man väl säga, att propositionen borde tillfredsställa även långt
gående kyrkliga intressen. Örn de tre större helgdagarna läggas under ediktet
och med tillhjälp av skärpta straffbestämmelser göras till verkligt stilla dagar,
da tycker man, att de kyrkliga intressena fatt sitt, och att pingstdagen kan
frigivas.

Men man kan inte heller helt förbigå en annan sida av saken, vilken också
berörts i reservationen, nämligen att möjligheterna för föreningar och folkrörelser
att genom tillställningar av olika slag skapa ekonomiska förutsättningar
för en fortsatt utveckling av sin verksamhet skulle kraftigt minskas,
örn dylika tillställningar icke alls finge anordnas på pingstdagen. Det var
visst herr Hedlund, som frågade, hur det vore möjligt att ett förbud, som avser
en enda söndag, skulle kunna skada folkrörelsernas verksamhet på det sättet.
Men som det^nu är, äro de festplatser, som finnas, i regel fullspikade under
de relativt få sommarsöndagarna, och det har därför mycket stor betydelse,
om även pingstdagen kan utnyttjas av organisationerna för olika tillställningar.
Och detta gäller inte bara arbetarrörelsens olika grenar, utan i
minst lika stor utsträckning de folkrörelser, som de borgerliga representanterna
företräda.

Man bör, anser jag, i demokratiens Sverige vara mån örn att inte skapa större
svårigheter för folkrörelserna än som kail vara oundgängligen nödvändigt.
Skulle utskottsutlåtandet bifallas, gör man enligt mitt sätt att se inte bara
folkrörelserna i gemen en björntjänst, utan man skapar samtidigt också hos
de breda lagren av folket ett missnöje, som ytterst kommer att gå ut över de
kyrkliga vården, som utskottet här säger sig vilja slå vakt örn.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den av herr Wagnsson m. fl. avgivna
reservationen.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

121

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar

m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

Herr Gezelius: Herr talman! Herr Lindahl talade om att man här visat
intolerans gentemot folkrörelserna, men jag kunde inte undgå att få det intrycket,
att herr Lindahl själv i sin iver blev intolerant mot den andra parten. N.år
han talade örn att det är långt gående krav, som ha tillfredsställts genom att
juldagen, långfredagen och påskdagen blivit belagda med »edikt», så verkade
det som örn han skulle vara beredd att tillåta ett allmänt nöjesliv även under
dessa dagar.

Jag har under utskottets behandling av detta ärende till fullo uppskattat de
skäl, som herr Lindahl framfört, men jag tyckte att han drev sin argumentering
väl långt, när han sade att man inte kan bortse ifrån att pingsthelgen är
en folkrörelsernas festtid. Det ligger nog tvärtom mycket i vad herr Hedlund
här sagt, nämligen att någon svårare skada i detta avseende inte skulle ske,
örn man frigör pingstdagen från nöjen av vanligt slag.. Den folkliga rörelse,
som jag närmast företräder, idrottsrörelsen, har fullt frivilligt och i. gott samarbete
med kyrkan reglerat denna sak, och vi hålla nu som regel icke några
idrottstävlingar på pingstdagen. Det har varit oss angeläget att träda i god
kontakt med representanterna för ideella strävanden, och jag måste säga, att
det från kyrkans sida visats mycket stor förståelse för idrotts- och friluftsliv.
Jag vill också framhålla, att idrottsrörelsen nog inte har mindre svårt, utan
kanske ännu svårare än många andra folkrörelser, när det gäller att få söndagarna
att räcka till för olika tävlingar och tillställningar — det gäller inte
bara fotbollstävlingar utan även mer ideellt betonade tillställningar.

Jag har varit beredd att ansluta mig till utskottsmajoritetens uppfattning,
att pingstdagen helt borde frigöras från tillställningar av olika slag, men jag
har velat göra ett undantag, nämligen beträffande gymnastikuppvisningar och
därmed jämförliga idrottsliga tillställningar, varmed jag icke åsyftar fotbollsmatcher
och sådant, utan uteslutande rena uppvisningar. Många av våra andra
folkrörelser, såsom jordbrukarnas ungdomsrörelse, olika nykterhetsorganisationer
och andra sammanslutningar liksom även en del skolor, bruka hålla fester
vid pingst, varvid det förekommer gymnastikuppvisningan eller därmed jämförliga
idrottsuppvisningar, och jag anser att Kungl. Maj :t då bör ha möjlighet
att lämna dispens för tillställningar av detta slag på pingstdagen. Jag
kan inte undgå att betrakta dessa nöjestillställningar —• som den laga termen
för dem är — såsom varande av helt annan natur än biograf- och teaterföreställningar
och dylikt.

Nu bär i striden mellan majoriteten och herr Lindahl — båda ha väl anledning
att beskylla varandra för en viss intolerans — min reservation så att
säga kommit att falla i klyftan mellan dessa. Jag anser det emellertid önskvärt
med den uppmjukning av utskottsmajoritetens förslag, som min reservation
innebär, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Herr Sundqvist: Herr talman! Den lag, som vi här behandla, avser ju att
skydda ett väsentligt ferment i det svenska folk- och kulturlivet, nämligen den
kristna helgtraditionen. Denna tradition är förankrad i tre stora och väsentliga
bibliska tilldragelser, vilka sedan gammalt blivit föremål för erinran vid jul,
påsk och pingst. För det kristna medvetandet äro dessa tre högtider likvärdiga
just därför att de allesammans få sin mening genom de tre händelserna i den
kristna urhistorien. Det innebär således ur principiell synpunkt en inkonsekvens
att göra en skillnad mellan pingstdagen och de övriga stora helgdagarna.

Det finns i detta sammanhang en sak, som det synes mig mycket betydelsefullt
att erinra örn. Jämsides med att inom vissa skikt av vårt folk en allt
större likgiltighet Jörmärkts i fråga örn värdesättningen av de kristna hög -

122

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
tiderna, har en andlig fattigdom genom frånvaron av helgd i folklivet gjort sig
kännbar. Det kan därför sättas i fråga, huruvida det icke borde göras något för
att skydda och stärka de känslor inom folket, som innebära respekt för de religiösa
grundvärdena och deras helgd.

Jag är fullt övertygad om, att mångenstädes kommer denna lag i fortsättningen
liksom nu att vålla misstämning och kanske en viss irritation. Men jag
har å andra sidan också klart för mig vilken uppfostrande betydelse som värnandet
av de stora kyrkliga högtiderna på lång sikt måste anses ha.

Även en annan synpunkt har spelat en viss roll både för mig, när jag tillåtit
mig väcka min här förevarande motion, och veterligt också för utskottet vid
dess behandling av denna fråga, nämligen att på mångå platser i landet pingstdagen
alltjämt är dagen för ungdomens första nattvardsgång. Man har härvid
anledning att besinna sig på den våda, som förekomsten av nöjesanordningar
denna dag måste innebära för de nykonfirmerade.

Jag är f. ö. belåten med att utskottet har beaktat dessa huvudsynpunkter,
som uppenbarligen äro avgörande i denna fråga.

All respekt är jag villig skänka de synpunkter, som här från folkrörelsehåll
anförts. Från min och mina meningsfränders sida finns inte någon som
helst önskan att begränsa möjligheterna till ideell verksamhet under de helgdagar,
som det här är fråga örn, men vi ta sikte på sådan verksamhet, som har
direkt nöjesbetonad karaktär.

Det betyder också, att jag skulle ha känt mig mindre betänksam beträffande
herr Gezelius’ förslag, örn jag inte måste räkna med, att de gymnastik- och
idrottsuppvisningar, varom han talar, inte sällan ha i släptåg en rad nöjesanordningar,
som sålunda med ett bifall till hans framställning troligen inte skulle
kunna hållas borta från pingstdagen.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan och
vill ännu en gång uttala min tillfredsställelse över att utskottet givit erkännande
åt det värde, som den kristna folk- och kulturtraditionen i detta avseende
representerar.

I detta anförande instämde herr von Seth, fröken Andersson samt herrar
Staxäng, Andersson i Gisselås, Holmdahl och Lundh.

Herr Wallentheim: Herr talman! Även jag hör till dem, som mycket varmt
hävda, att man i ett demokratiskt samhälle skall försöka att taga hänsyn
till olika medborgargruppers intressen och önskemål, inte bara när det gäller
materiella ting utan också när det är fråga om ideella synpunkter, och att
självfallet stor hänsyn bör tagas till de medborgargrupper, som företräda utpräglat
religiösa intressen. Jag tror inte att man på denna punkt kan säga,
att den svenska demokratien underlåtit att taga hänsyn till berättigade önskemål.
Åtskilliga beslut från riksdagens sida under de senare åren ha givit
klart uttryck därför.

Men jag måste samtidigt, herr talman, säga att jag börjar i viss mån bli
litet orolig inför vad som kommer till synes från en del håll. Jag har nämligen
en bestämd känsla av att man, i varje fall inom en del kyrkliga kretsar,
vill utnyttja ett i och för sig gynnsamt stämningsläge för att pressa fram
långtgående förmåner, vilka man under andra förhållanden kanske inte skulle
kunna få, och jag tycker att det i åtskilliga fall förmärkts inte bara intolerans,
utan även ansatser till utpräglat bigotteri, en uppfattning som förstärkts,
när jag läst det här föreliggande utskottsutlåtandet.

Enligt min mening visas både tolerans och förståelse beträffande de kyrk -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. rn.

iNr 17.

123

Förslag till kungörelse angående förhud mot offentliga nöjestillställningar

m. to. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
liga intressena, beträffande traditioner eller vad vackert det nu heter, då
man säger att juldagen, långfredagen och påskdagen höra vara fredade, men
jag kan inte finna att det föreligger några verkligt grundade skäl för att på
samma sätt slå vakt örn pingstdagen. Om vi skulle börja ställa frågor till
svenska folket, skulle det nog visa sig, att det inte var mångå, som hade någon
närmare kännedom örn den egentliga anledningen till pingstens firande

— t. o. m. i denna debatt har ju, om jag inte hörde fel, förekommit vissa

oklarheter på den punkten.

Jag skulle tro att man ute i folkets breda lager i allmänhet icke längre
betraktar pingsten såsom en religiös fest med samma markerade innebörd
som de övriga här berörda helgerna. Pingsten har för de breda folklagren i
vårt land alltmer kommit att framstå såsom en vårfest i ordets egentliga bemärkelse,
en högtid då det är naturligt att låta den i vårt land självklara
glädjen över vårens ankomst komma till uttryck. De folkliga rörelserna ha
också i överensstämmelse härmed begagnat pingsthelgen för fester av olika
slag, något som jag, herr talman, finner vara ganska rimligt. Jag kan inte
anse, att vad som kommer till uttryck genom dessa tillställningar, strider
eller behöver strida mot vad man inom kyrkliga kretsar hävdar. Jag kan

inte finna, att dessa tillställningar äro kränkande för den högtid, som man

från kyrkligt håll vill fira.

Jag kan bekänna, herr talman, att jag en gång i min gröna ungdom var
ordförande i en byggnadsförening, som anordnade en fest på pingstdagen.
Efter någon vecka fick jag en stämning för »hållande av lekstuga» på. pingstdagen
och fick böta tio kronor därför. Jag får uppriktigt säga, att jag inte
kände mig det minsta skuldmedveten, ty enligt min uppfattning var ändamålet
med denna fest — man ville skaffa pengar för anskaffande av en
samlingslokal — en ideell strävan, som nog betydde mer än många vackra
utläggningar om pingstdagens betydelse ur rent religiös synpunkt, när det
gällde att göra en verklig insats till förmån för ungdomen.

Jag tror också, herr talman, att man inte kan åstadkomma någon i och för
sig kanske behövlig renässans av familjelivet genom att här komma med förbud
av ena eller andra slaget. Det nöjesbehov, som finnes hos människorna,
kommer då att söka sig uttryck på andra vägar, som det kanske är mycket
mindre önskvärt att man beträder.

Så långt jag kan bedöma det föreliggande ärendet, kan jag inte^ komma
till annan uppfattning än att man bör yrka bifall till den av herr Wagnsson
m. fl. avgivna reservationen med den av herr Berg föreslagna ändringen,
vilket jag härmed ber ,att få göra.

Häruti instämde herrar Lundberg i Uppsala, Fast, Holm, Vougt, Nilsson i
Landskrona, Lundgren, Johansson i Öckerö, Hallberg, Sundström i Vikmanshyttan,
Andersson i Surahammar, Jansson i Kalix och Gavelin.

Herr Gezelius erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Sundqvist missförstod mig på en punkt. Han sade, att han
skulle ha kunnat ansluta sig till min reservation, örn han inte varit ängslig
för att de gymnastik- och andra uppvisningar, som där åsyftas, kunde föra
med sig rena nöjestillställningar. Jag är därför angelägen att understryka,
att vad jag föreslagit är endast att Kungl. Majit skulle beredas tillfälle
att medge dispens för anordnande av uppvisningar och liknande tillställningar
och att jag, såsom jag framhåller i mitt förslag till yttrande, utgår ifrån
att »tillstånd icke komma att lämnas till idrottsfester av sådan beskaffenhet
att de kunna inverka störande på helgfriden under pingstdagen».

124

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

_ Därmed förmodar jag att herr Sundqvists betänkligheter mot min reservation
förfalla.

När jag ändå har ordet skulle jag vilja säga en sak till. Den siste ärade
talaren nämnde något om att de religiösa kretsarna här söka utnyttja tidsläget.
för att vinna en förmån. Det är kanske då på sin plats att erinra örn
att pingstdagen enligt gällande lag är skyddad och att Kungl. Maj:ts förslag
sålunda innebär att man skulle ta bort ett skydd, som redan finns.

Herr Sundqvist, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag var just färdig att säga vad herr Gezelius här sist
sade. Även jag ville erinra örn att de anspråk, som enligt herr Wallentheims
uttalande skulle ställas från kyrkligt håll, inte innebära något annat än att
lagen i fortsättningen skall få ha samma räckvidd som den hittills haft. Inte
ens tidsläget har sålunda gjort, att man från kyrkligt håll kommit med några
nya anspråk i detta avseende.

Vidare yttrade:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Av den debatt, som förts från
deras sida, vilka önska behålla skyddet för pingstdagen, får man den uppfattningen,
att det nu inte skulle vara fråga om någonting annat än en förlängning
av den lag, som tidigare gällt. Det ligger emellertid inte till på det
sättet, utan det är väl tvärtom fråga örn en skärpning, då utskottet nu vill
ta bort möjligheten att lämna dispens för tillställningar, som skulle hållas
på pingstdagen.

Jag vill i detta sammanhang säga, att jag själv en gång — det var 1922
— varit med omsatt myndigheterna här i Stockholm lämnat dispens för en
stor konsert på långfredagen.

Det är således klart, att det här är fråga om en skärpning av lagen. Men
det förefaller också, som örn det vore fråga örn något vida mer, örn man får
tro, vad herr Hedlund i Östersund sagt — och det framgår ju också delvis
av utskottsutlatandet —■ nämligen att dessa dagar skulle bevaras åt hemmen.
Det är således, örn man nu skall lägga tonvikt vid detta, meningen att människor
knappast skola få lov att vistas ute under dessa helgdagar utan tvingas att
hålla sig inne. Därmed skulle då från kyrkligt håll ha avsetts, att det skulle
bli lättare att få folk att anamma principen örn dessa dagars helgd. Detta är
kanske en litet långt driven tolkning av uttalandena, men man får ju gå litet
vid sidan av saken för att få fram, vad som egentligen avses med det hela.

Jag begärde emellertid ordet, när jag hörde herr Lindmark citera, kanske
med tonvikt, en passus ur kungörelsen örn böndagarna. Han sade att där står,
att man skall sätta alla världsliga sysslor åt sidan. Han ville väl med detta
betonande ha sagt, att inga världsliga sysslor kunde få utföras under böndagarna.
Det går väl ändå litet väl långt, herr Lindmark, örn man vill tolka
bestämmelserna i böndagskungörelsen precis efter bokstaven. Det finns ju en
rad av arbeten som måste utföras under söndagar. Det finns, örn jag minns
rätt från min skoltid, i de kyrkliga texterna uppräknat vissa saker som man
får lov att utföra under söndagarna. Jag tror också, att det står något därom
i själva bergspredikan. Det finns ett yrke som jag representerar, där man är
myckt angelägen örn att hålla folk i arbete även under sön- och helgdagar.
Det finns också lagbestämmelser örn att folket där är skyldigt att utföra
arbete under helgdagar, och det göres intet undantag vare sig för juldagen,
långfredagen, påskdagen eller pingstdagen. I stället är man angelägen örn
att ha så mycket folk som möjligt i arbete under dessa dagar. Man anstränger

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

125

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar

m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
sig till det yttersta för att få fartygen klara så att de kunna gå till sjöss
exempelvis på julafton eller aftonen före någon annan helgdag. Skulle det
vara ett så utomordentligt förbud mot att några som helst nöjestillställningar
få äga rum under juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen, så bör
man också se till, att det blir förbud mot att under dessa dagar utföra en rad
arbeten som kunna betraktas som onödiga. Men sa långt har man inte velat
gå. Det skulle allt för mycket stöta på patrull. I detta sammanhang talas
det icke så mycket örn hemfrid och dylikt, utan då är det tvärtom fråga örn
att ta bort individerna från hemmen och icke att föra dem dit.

Nu kan det ju sägas, att vad jag här talat örn, har existerat i alla tider
och att det är ingenting att göra däråt. En hel rad arbeten måste, såsom jag
sagt, hållas i gång, och det kan icke lagstiftas örn något förbud mot sådant.
Men då tycker jag också, att man borde kunna vara nöjd med vad som är och
vad som föreslagits i den kungl, propositionen,.

Det sägs, att man inte vill hindra de folkliga organisationerna i deras arbete.
Man vill icke sätta något som helst krokben för dem när det gäller att
de skola utföra, vad de anse sig behöva göra, under övriga helgdagar. Då
måste man i detta sammanhang erinra om att det egentligen icke finns
några dubbelhelgdagar, då någon större festlighet och sadant kan arrangeras
för de folkliga organisationerna. Julhögtiden är fridlyst, likaså påskhelgen
och pingsthelgen, varvid likväl en möjlighet funnits att få tillstånd för vissa
föreställningar under en sådan helg. Men den möjligheten skall nu tagas
bort. Det skulle då inte längre finnas några dubbelhelgdagar, då festligheter
skulle kunna äga rum. Men man tycker, att en enda dubbelhelgdag ända borde
få stå öppen för speciellt ungdomen men även för de äldre. Jag tror inte,
att det religiösa livet kommer att lida av att en sådan frihet blir medgiven.
Jag tror, att man i stället från detta håll bör på andra vägar arbeta för ett
starkare intresse för dess idéer, än vad som för närvarande finnes. Jag tror
icke, att man genom lagstiftningsåtgärder, de må gå hur långt som helst,
skapar några religiösa människor, utan jag tror i stället, att det blir raka
motsatsen. Det är nog en uppfattning, som jag tror delas av en mycket stor
majoritet inom det svenska folket, att det religiösa må vara en privatsak för,
var och en. Den som har intresse för det religiösa området och för vad där
sker, den drar sig dit, men de som inte ha detta intresse hålla sig borta, och
därvidlag hjälper ingen lagstiftning.

Det har sagts, att det här föreligger en gammal tradition som man skall
bevara och slå vakt örn. Ja, det är riktigt, att det här finns en gammal biblisk
tradition, och den skall man naturligtvis inte utan vidare bryta. Men vi som
vilja, att pingstdagen skall vara fri, lia ju inte på något sätt talat örn att den
gamla traditionen skall brytas. Vi vilja bara, att folk inte genom lagstiftning
skall tvingas att följa en tradition som de kanske inte ha något starkare mtresse
för. För dem som vilja följa traditionen står det fritt att göra det
alldeles oavsett lagstiftningen, oell det bör, anser jag för min del, i värne fall

kunna räcka. . , „ .

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade

reservationen, avgiven av herr Wagnsson m. fl.

Herr Lindmark: Herr talman! Herr Lindbergs i Stockholm anförande vittnade
både örn en betydande moderation och örn betydande överdrifter och misstolkningar.
När han säger, att utskottsmajoriteten vill föra hemlivet m under
straff lagsbestäm meisel-, så är ju detta en fullständig misstolkning. Det hetor ju
helt enkelt: »Enligt utskottets åsikt böra de stora helgdagarna örn möjligt göras

12G

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1913 e. m

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
till högtidsdagar för hem och familj.» Det är en önskan som vem som helst
kan instämma i. Det vore en styrka för det svenska folket både fysiskt och andligt,
om man bomme att tillämpa en sådan grundsats. När herr Lindberg talade
örn att inga världsliga sysslor skulle få utföras under böndagarna, så driver
han saken helt in absurdum. Kvar står dock den satsen, att man även
på helgdagar har rätt att dra oxen ur brunnen, örn han skulle råka ramla i den,
eller med andra ord att absolut erforderliga göromål, såsom kreatursvård och
arbeten inom hemmet, måste utföras. Det är ju alldeles klart.

Jag begärde emellertid ordet, när herr Lindahl talade om för oss att idrottshuset
skulle komma att kraftigt reagera mot att helgskydd skulle beredas även
för pingstdagen. Herr Wallentheim var också inne på ungefär samma bog, då
han talade örn konsekvenserna för idrotten och gymnastiken. Jag kom då att
tänka på att i propositionen står omtalat, vad idrottsfolket självt har att förkunna
örn den saken. Det är svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund
som konstaterar, att förbundet sedan den 1 januari 1934 tillämpar den
bestämmelsen, att i de av riksförbundets specialförbund administrerade idrottsgrenarna
få juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen inga offentlig:
tävlingar eller uppvisningar mot åskådaravgifter hållas. Detta är ett frivilligt
åtagande som nian har gjort, och där nämnes även pingstdagen. Detta
riksförbund omfattar icke något fåtal medlemmar, utan till förbundet äro anslutna
23 specialförbund och 23 distriktsförbund med sammanlagt 6,705 föreningar
och 453,601 medlemmar.

Det är en god regel, när man lagstiftar, att man försöker göra detta i samförstånd
med gängse folkmening och folkpraxis. Det synes mig, att örn man i
detta fall biträder utskottets hemställan, så blir det åtminstone på denna punkt
endast att följa vad som redan praktiseras.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag vill bara yttra några få ord i
anledning av en del inlägg som gjorts här i denna debatt.

Vi äro på det klara med att en oerhörd undervärdering av sön- och helgdagar
kårtägt rum, och det är en ganska allvarlig sak, ty det är tvivelsutan en
styrka i såväl den enskildes som i samhällets liv örn det däri finnes ett inslag
av helg och högtid. Det är åtskilliga i denna kammare, kanske majoriteten,
som blicka med en viss beundran på England och som lärt känna dess historia
och dess styrka under skilda tider. Det har sagts, att Englands styrka varit den
starka känslan för sabbatens helgd. Nu har utvecklingen hos oss gått därhän,
att man här kan utföra de mest profana sysslor och att man företar sig nästan
vad som helst på sön- och helgdagar. Idrotts- och nöjeslivet kulminerar på dessa
dagar.

Det är någon som sagt, och det har jag ingenting att direkt invända emot,
att förbuds vägen icke har mycket värde och att, örn man inte kan komma längre
än man gör genom förbud, så kommer man inte långt. Men detta argument
och denna synpunkt är dock intet motiv för att samhället skulle uppge sina
försök att genom bestämmelser reglera förhållandena en liten smula. Det har
också sagts här, att örn pingstdagen skulle spärras i likhet med de övriga tre
stora helgdagarna, då skulle folkrörelserna ohjälpligen skadas därav. Är detta
sant, da är dessa folkrörelsers livskraft inte mycket att hurra för. Den uppfattningen
tänker jag att vi kunna vara överens om.

_När det gäller pingstdagen, hoppas jag, att okunnigheten bland vårt folk örn
pingstens innebörd icke är sa stor, som herr Wallentheim förmodade. Visser^
körde vi här en talare i en bänk tala örn pingsten såsom uppståndelsens
högtid, men det var väl en missägning, förmodar jag. Annars är ju påsken upp -

Onadagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

127

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar

m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
ståndelsens tid och icke pingsten. Den har ju en annan innebörd. Jag hoppas,
att det citerade yttrandet icke är typiskt för kunnigheten om helgernas ^betydelse
bland vårt folk. Örn herr Wallentheim och herr Lindberg m. fl. sådana
utmärkt talangfulla talare ville i sina kretsar slå ett lika energiskt slag för
hemlivets renässans och för att värna dess helgd bland vårt folk, som man nu
slår för pingstdagens profanering, då skulle mycket vara vunnet.

Den uppmjukning av lagen som herr Gezelius föreslog och talade så vackert
för, innebär så pass allvarliga risker, att riksdagen bör vara synnerligen
betänksam, innan den går denna väg. Låt mig i detta sammanhang också få
betona, att de religiöst intresserade — och då tar jag med ett mycket stort
skikt av vårt folk — få finna sig i så oerhört mycket under flertalet av årets
sön- och helgdagar, sådant som på det djupaste sårar deras religiösa känslor,
att om man från det hållet uttalar en önskan örn att få fyra helgdagar under
året fridlysta, så är detta icke ett uttryck för och kan icke stämplas såsom
intolerans. Örn jag har räknat rätt, ha vi under det kommande året 62 sön- och
helgdagar utom första maj. Örn nu fyra av dessa helgdagar skulle fridlysas,
så hade man 58 sön- och helgdagar kvar som man kunde använda såsom man
önskade. Jag tycker, att detta anspråk på att dessa fyra dagar skola spärras
för nöjesliv är mycket rimligt.

Jag skall icke polemisera mot herr Lindberg. Han sade emellertid, att religionen
var en privatsak, och det är riktigt. Det råder lyckligtvis intet tvång i
vårt land i detta avseende. Man kan till och med vara medlem av den svenska
kyrkan utan att lia det (ottersta sinne för de kristliga värdena, och det är rent
av mycket krångligt att bli av med detta medlemskap. Men så länge den svenska
staten ändå i någon mån bär en kristlig etikett, har den rätt att fordra åtskilligt
i fråga örn yttre anständighet av sina medborgare.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skall be att få meddela, att när denna
proposition förelädes riksdagen, var det första intrycket hos mig, att jag ville
gå och tacka ecklesiastikministern för att han på detta sätt registrerat en
utveckling i det stora folkflertalets tänkande, som har skett under de senaste
åren. Jag tror, att ingen skall kunna säga något annat, än att de breda lagren
icke betrakta juldagen, långfredagen och påskdagen på samma sätt som pingstdagen,
eller, om jag får vända på satsen, att man icke betraktar pingstdagen
på samma sätt som de tre övriga helgdagarna. Det kan anföras en rad bevis
härför, men jag skall nöja mig med ett par.

Inom arbetarrörelsen utlyser man som regel icke ens politiska konferenser
på långfredagen eller på påskdagen eller liknande tillställningar på någon av
dessa dagar och juldagen. Undantag finnas, men jag tror, att jag kan våga
det påståendet, att utvecklingen gått i en riktning mot ökad tolerans mot dem
som betrakta dessa dagar från den religiösa traditionens synpunkt och som
förknippade med religiösa värden. Men det förhåller sig på ett helt annat
sätt, när det gäller pingstdagen. Det är icke någon av kammarens ledamöter,
som har varit i kontakt med folklivet, främmande, att på pingstdagen under
nuvarande lagstiftning i stegrad omfattning arrangerats festligheter och nöjestillställningar
av s. k. enskild karaktär. _

Jag tror således icke, att man gör någonting annat än registrerar en naturlig
och riktig uppfattning, då man härvidlag bifaller propositionen i sak,
d. v. s. reservationen med den ändring i fråga om motiveringen, som herr Berg
har föreslagit.

128

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
rn. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

Det har anförts i debatten och det säges i lagutskottets utlåtande några
satser, som jag icke kan underlåta att taga upp ett par ögonblick. I lagutskottets
utlåtande säges bland annat: »Det skulle utan tvivel verka stötande
för många i vårt land örn störande nöjestillställningar finge anordnas på
pingstdagen.» Men enligt samma lagutskotts förslag skall icke exempelvis en
teaterföreställning få arrangeras pingstdagen. Nu måste jag fråga herr Sundqvist:
Är det störande för hans kristna tro och för hans uppfattning örn kristen
tradition, om en trupp från operan kommer till ett järnbruk någonstädes
några mil från Stockholm och ger en föreställning för befolkningen? Örn han
svarar nej på denna fråga och säger — vilket väl ligger nära till hands -—-att det är icke operaföreställningar eller teaterföreställningar i och för sig,
som han är rädd för, utan de därmed följande andra nöjestillställningarna,
varför har man då icke — örn lagutskottet har denna mening — också sagt
ut detta i utlåtandet? Då hade saken säkerligen också för reservanterna varit
lättare.

Nu måste ju ändå ett sådant här uttalande från utskottets säkerligen mycket
svagt ■— jag menar till antalet men kanske också i annat avseende, herr talman
— fotade majoritet tolkas såsom ett uttryck för ett: Vi kräva respekt
för vår uppfattning. Men någon respekt för andras uppfattning, som hävda,
att pingstdagen mycket väl kan användas till nöjesföreställningar — naturligtvis
förutsätter jag att de alltid skola vara hyfsade och att intet som kan
vara störande för en sund människa därvidlag får förekomma — hyser man
icke. Örn man kräver, att deras uppfattning, som kräva, att pingstdagen icke
skall vara tillåten för nöjestillställningar, skall respekteras, med vad fog medger
man icke dem, som hävda motsatt uppfattning, samma rätt? Det gör mig
ont att säga det till herr Sundqvist, som, enligt vad jag av hans anföranden
här i riksdagen funnit, söker finna det rätta, men jag kan icke finna annat
än att bakom denna mening ligger på bottnen — även örn han icke tänker på
det — ett stycke intolerans mot andra.

Det är också betecknande, att herr Gezelius vill ha möjlighet till undantagför
gymnastikuppvisningar. Denna knutpunkt på kanske en vinters bedrivna
gymnastikövningar är någonting mycket vackert liksom de gymnastiska övningarna
i och för sig. Det förutsättes för ett sunt själsliv att jag har en
sund kropp, herrar Sundqvist och Nilson i Eskilstuna. Men säg mig då, herr
Gezelius, är det på något sätt mera skadligt, att jag bevistar en teaterföreställning
på Dramaten eller operan eller hos någon annan teaterensemble än
att jag ser en gymnastikuppvisning? Jag är övertygad örn att herr Gezelius
skulle vilja erkänna, att härvidlag befinner han sig på ett fullständigt gungfly.

Så vill jag säga en sak till herr Hedlund. Hans stora argument — det är
det alltid då herr Hedlund tar ordet i sådana här frågor, det har jag nu
hört under 20 riksdagar, så fort sådana här ärenden förekommit —■ är omtanken
om ungdomen. Se, ungdomen tyckes vara herr Hedlunds stora hobby.
Han vill, säger han, genom att yrka bifall till utskottets ståndpunkt, bevara
ungdomen åt hemmen under pingstdagen. Det är ett lovvärt syfte, mycket
lovvärt. Det är ingen tvekan örn, att var och en, som förstår familjens betydelse
— där det är gott kamratskap mellan barn och föräldrar ■— inser vad
det är för värde för ungdomen. Men bevisa, herr Hedlund, att ni bevarar ungdomen
åt hemmen pingstdagen, örn ni förbjuder ungdomen att gå ut på ett
hyfsat nöje! Föreligger icke fastmera då den ökade risken, att ungdomen ger
sig ut på någonting, som ej kan kontrolleras? Är det bättre — tillåt mig fråga
det —- att de i städerna runt omkring eller köpingarna, där möjligheter därtill
finnas, gå ut och sätta sig på en krog pingstdagens kväll, än att de få

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

129

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar

m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
vara och kanske taga sig rent av en svängom i folkets park? Jag tror nämligen
icke på förbudens väg, då det gäller att få ungdomen över till något
bättre, naturligare och sundare. Erfarenheten under många år visar, att man
når raka motsatsen till vad man menat.

Vad är det för resten man härvidlag vill? Offentliga nöjestillställningar
skola icke få äga rum. Men nöjestillställningar, arrangerade av så kallade
enskilda sammanslutningar, få äga rum. Så har det varit hittills, och var
och en vet, att det har utnyttjats i mycket stor utsträckning. Mer eller mindre
har det dock blivit bokstavligen enskilda sammanslutningar. Nu skall lagen
skärpas så att det blir större risk för att överträda denna bestämmelse örn
enskilda sammanslutningar. Men är det ändå icke rätt så vanskligt att tro,
att man kan komma någon vart genom att bara skärpa lagen o. s. v.. Man
frestar ju faktiskt en rad ungdomsorganisationer att gå över till vad som är
det mest osympatiska, nämligen att göra enskilda tillställningar. Ingenting
är så farligt härvidlag som att man skapar möjligheter för att stänga dörrarna.
Ingenting är så friskt som att offentlig insyn får äga rum. Det år det
avgörande skälet för mig, herr talman, då jag finner reservationen vara positivt
starkare även ur deras synpunkt, som härvidlag yrka bifall till utskottets

Till sist: är det icke nog så betecknande för svagheten i hela den sidans
ståndpunkt? Här få vi herr Lindmark, som yrkar på, att också böndagarna
skola vara förbjudna. Här få vi utskottsmajoriteten, som ej vill vara med örn
detta men som kräver, att pingstdagen alltjämt skall vara förbjuden. Här fa
vi herr Gezelius, som tycker att det är litet för långt gånget: han vill ha
undantag för gymnastikuppvisningar. Här lia vi herr Sundqvist,. som polemiserar
mot herr Gezelius och tycker, att icke ens gymnastikuppvisningar skola
förekomma. Jag förutsätter, att herr Sundqvists mening är, att icke ens en
gymnastikuppvisning från en utmärkt K. F. U. M.-trupp skall få äga rum.
Bli deltagarna sämre eller bli andra människor sämre för det?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen med den ändring,
som föreslagits av herr Berg.

Herr Sundqvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman'' Det var tvenne synpunkter i herr Kilboms anförande som uppkallade
mig Den ena föranleder en erinran om att enligt mitt förmenande är det icke
riktigt att folkmeningen är så negativt inställd, som herr Kilbom menade. Jag
ber att få hänvisa till de så kallade Gallup-undersökningarna som gjorts aven
i denna fråga. Säkert ha flera av kammarens ledamöter uppmärksammat, att
en sådan undersökning visat, att majoriteten av de tillfrågade önskade skydd
iämväl åt pingstdagen. Men det är icke närmast på grund härav som jag hävdar
den meningen, att säkert en betydande del av vårt folk alltjämt kanner
respekt för pingstdagen. Jag stöder mig på mm nära förtrogenhet med iolkstämningen
i betydande delar av landet, icke minst i Norrland och vid Västkusten.
Jag kan icke finna, herr talman, att det är intolerans att gora sig tili
talesman för så betydande folkskikt inom landet. . „ ,

Vad för övrigt intoleransen beträffar mäste jag säga mig, att sa snart det
galler någon begränsning i en svensk medborgares frihet finnes det alltid tolk,
som kan tala örn intolerans. I den meningen måste det också sagås vara lika
intolerant att, såsom här skett, alltjämt yrka på skydd at juldagen, langliedagen
och påskdagen. Alltid finnes det sådana, som anse detta mneb.iia intrång
i friheten.

Andra kammarens protokoll löJfS. Nr 17.

130 Nr 17. Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Lindahl: Herr talman! Jag vill endast säga, att jag ber att få instämma
i det yrkande, som framställts av herr Berg.

När herr Gezelius beskyller mig för intolerans, är det otacksamt från herr
Gezelius sida, alldenstund jag efter mina krafter försökt att verka för att
statsrådet Bagges proposition skulle gå igenom i riksdagen utan någon ändring.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag kunde instämma
med herrar Hedlund i Östersund och Sundqvist. Men jag uppkallades av anförandet
för en stund sedan av herr Wallentheim. Jag förmodar, att de många,
som instämde i hans anförande, icke hade detta sitt instämmande väsentligen
betonat av° de uttalanden, som herr Wallentheim gjorde i början av sitt anförande,
da han talade örn att vad här förelag, nämligen begäran örn skydd
för pingstdagen, vittnade örn en viss benägenhet från kyrkligt och religiöst
hall att oupphörligt vidga sina anspråk samt att det vittnade örn intolerans
och örn bigotteri. Det har ju redan här betygats, att det ju icke är fråga örn
några vidgade anspråk, då pingstdagen redan är skyddad. Men jag tror, att
man betänkligt skjuter över målet, då man därjämte vill beteckna vad man
här strävar efter såsom ett tecken på intolerans eller bigotteri, örn de, som
inom vårt land hysa en starkare religiös känsla, begära, att åtminstone de fyra
största helgdagarna skola vara i någon mån skyddade från rättighet att då
anordna vilka som helst nöjestillställningar, då kan väl icke detta kallas någon
intolerans, särskilt som dessa på alla övriga helgdagar få tolerera alla tänkbara
nöjestillställningar.

Jag vill tillägga, att pingstdagen har för vårt folk icke blott religiös betydelse.
Är det icke så, att den därjämte har fått en viss betydelse hos vårt
naturbetonade och naturdyrkande folk såsom en helgdag, då man firar sommarens
ankomst, lika väl som man firar midsommardagen såsom högsommarens
verkliga inträde?

Jag tror^icke, att vårt folk kommer att i någon större grad sakna möjligheter
att pa den dagen anordna festligheter och nöjestillställningar med allehanda
marknadsgyckel, ty jag vet, att man har i mycket stor utsträckning
använt och använder denna dag till att vandra ut i Guds fria natur, och man
finnér som regel tillräcklig sysselsättning för den dagen genom just detta, örn
man nu icke sysselsätter sig med dess religiösa värden. Jag har den uppfattningen
— jag kan misstaga mig men tror det ej — att örn man lämnar full
frihet för företagare att just pa pingstdagen anordna allehanda nöjestillställningar,
skulle det blott bidraga till att draga den del av vårt folk, som visserligen
ej går i kyrkan eller begår den dagen religiöst, ifrån att gå ut i Guds
fria natur för att i stället gå till nöjestillställningar. Har man då, mina damer
och herrar, vunnit någonting med att släppa nöjestillställningarna fria den
dagen r

. vagar därför tro, att mari skyddar verkligt goda ideella intressen samtidigt
som man skyddar de religiösa intressena, örn man bifaller utskottets
hemställan. Jag ber, herr talman, att fa yrka bifall till densamma.

Herr Kilboln erhöll pa begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag undrar ända, örn icke förste vice talmannen överdrev en liten
smula nyss. Jag kan icke tänka mig ett svagare grundat påstående än det som
han gjorde örn att ett slopande av pingstdagen såsom helgdag i samma mening
som långfredagen, juldagen och påskdagen skulle draga den del av vårt folk,

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

131

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar

m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
som icke går i kyrkan, bort från Guds fria natur. Beklagligtvis, herr förste
vice talman: så talrikt besökta äro icke de nöjestillställningar, som arrangeras!

Herr förste vice talmannen Magnusson, som jämväl på begäran erhöll ordet
för kort genmäle, yttrade: Herr talman! Herr Kilbom sade, att jag överdrev.
Jag kan replikera, att herr Kilbom tydligen icke alls fattade innebörden av
min framställning. Jag tror icke, att jag uttryckte mig så dåligt, att herr Kilbom
behövde missuppfatta mig så grundligt som han, gjorde.

Vidare anförde:

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! Det har av dem som i debatten
talat så varmt för utskottets förslag sagts, att vad som nu föreslagits är detsamma
som tidigare har gällt. I propositionen har emellertid icke endast föreslagits
förbud mot anordnande av sådana tillställningar, som angivas i § 1 av
förslaget till kungörelse, utan man har också föreslagit en väsentlig skärpning
av tidigare gällande bestämmelser genom införande av straff- och förverkandebestämmelser.
Sådana bestämmelser ha icke funnits under den tid förbudsbestämmelserna
varit gällande eller sedan år 1895. Man kriminaliserar överträdelser
av bestämmelserna i denna kungörelse på ett sätt, vartill motsvarighet
tidigare icke funnits.

Det är emellertid skäl att vara försiktig, då det gäller att kriminalisera
handlingar av detta slag. Man kan nämligen med fullt fog säga, att pingstdagen
ej har lika stor betydelse ur religiös synpunkt som de tre i kungörelsen
nämnda högtidsdagar, beträffande vilka det ansetts rimligt att införa straffoch
förverkandebestämmelser. Säkerligen har detta varit anledningen till att
departementschefen frångått de sakkunnigas förslag att låta förbudet gälla
även pingstdagen. Departementschefen har tydligen ansett det vara lämpligt
att genom införande av straff- och förverkandebestämmelser på ett kraftigare
sätt än hittills skett accentuera de tre förenämnda dagarnas karaktär av högtidsdagar,
men däremot ansett det olämpligt att med dessa tre dagar jämställa
pingstdagen, som enligt hans uppfattning icke har samma betydelse ur religiös
synpunkt som de övriga dagarna. Vill man säkerställa helgfriden, så bör detta
icke ske på det sättet, att man inför förbud för ungdomar och andra människor
att använda de nöjesmöjligheter, som stå dem till buds, utan vill man
skapa helgfrid, finns det säkerligen icke mer än en väg, som är framkomlig:
denna väg är uppfostran. Det är icke förenligt med kärlekens lära att genom
förbud och straffbestämmelser söka hindra människor i deras olika intressen.
Jag har från dessa utgångspunkter och med hänsyn till den avsevärda skärpning,
som föreslagits, icke kunnat biträda utskottets förslag utan har anslutit
mig till reservanterna.

Jag ber att få ansluta mig till det yrkande, som framställts av herr Berg.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få taga tillbaka det
yrkande, jag tidigare framställt, och anhåller att få instämma i det yrkande,
som framställts av herr Berg.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag måste först beklaga, att så
många av dem, som stödja reservationen, varit uppe och yttrat sig. Man får nästan
den föreställningen, att det stora flertalet av kammarens ledamöter ställer sig
likgiltigt mot den strävan, som förefinnes hos dem, vilka företräda utskottets
ståndpunkt. Det skulle vara beklagligt, örn de, som företräda ungdomsrörel -

132

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
serna och som här ha talat så varmt för dessas intressen, icke tillbörligt värdesatte
de religiösa värden, som vi ha här i landet. Det är icke nog med att vi
lia en ungdom, som är sportig och frisk, utan det som är det väsentligaste för
vårt land det är att få en kristen ungdom, som kan leva som kärleksfulla människor.
Det skulle därför vara synnerligen värdefullt, örn ledarna för våra
folkrörelser och särskilt ledarna för ungdomsrörelserna ville beflita sig örn
att hos sina organisationer inplanta sådana synpunkter, som kunde befrämja
den saken. Det är i liknande syfte man ivrat för pingstdagens hållande i helgd.
Man har velat stimulera folk att lägga kristligt religiösa, synpunkter på frågan
örn helgdagarna. Det är av den anledningen som jag tror, att det skulle
vara välbetänkt, örn riksdagen gåve sitt erkännande åt de kristliga värdena
genom att ansluta sig till vad utskottet här har förordat.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag var icke närvarande i utskottet, då denna
fråga där behandlades. Hade jag varit närvarande, skulle jag anslutit mig
till reservanterna och sålunda röstat för att utskottet skulle förorda bifall till
Kungl. Maj :ts proposition.

Att jag nu begär ordet har huvudsakligen berott därpå, att det förefaller
mig, som örn det i denna kammare endast vore socialdemokrater, som ginge in
för att stödja den kungl, propositionen. Vi ha visserligen funnit, att det under
utredningen av ärendet framkommit delade meningar örn, huruvida pingstdagen
bör hänföras till de helgdagar, som skola skyddas. Av den utav departementschefen
lämnade redogörelsen kan man inhämta, hur de olika myndigheterna
_ ställt sig. På sid. 34 i sin proposition erinrar departementschefen om
justitiekanslersämbetets uttalande och framhåller, att justitiekanslersämbetet
närmast lutar åt den uppfattningen, att pingstdagen helt bör undantagas från
förbudet, samt att denna åsikt vunnit anslutning i några av de i ärendet avlämnade
remissyttrandena. Även reservanterna ha samma uppfattning.

Statsrådet Bagge yttrar: »För egen del finner jag övervägande skäl tala för
att nöjesförbudet på pingstdagen upphäves». Herr Hansson i Rubbestad ansåg,
artman borde lägga kristliga synpunkter på detta ärende. Han syntes sålunda
vilja göra gällande, att statsrådet Bagge skulle bortsett från de kristliga synpunkterna.
Så förhåller det sig naturligtvis icke, utan statsrådet Bagge har
sett förhållandena sådana som de i verkligheten äro. Jag tror visst, att han
har gjort det.

Av de myndigheter, som här yttrat sig, har jag särskilt fäst mig vid två,
och jag skall be att få bringa deras uttalanden till kammarens kännedom. Det
är säkerligen icke alla, som ha läst detta. Länsstyrelsen i Göteborg anför:
»Helgfriden bör icke säkerställas genom förbud utan grundas på resultatet av
folkuppfostran». Låt oss se hur styrelsen för svenska landskommunernas förbund
ställer sig. Styrelsen har icke samma syn på denna sak som herr Hansson
i_Rubbestad. Styrelsen yttrar, att åtgärder för att säkerställa helgfriden naturligtvis
böra vidtagas med varsamhet. Jag betvivlar för min del icke att statsrådet
Bagge iakttagit all nödig varsamhet. Kammaren skall icke tro, att man
härvidlag kan gå hur långt som helst. Särskilt medlemmar av ett visst parti
ha brukat säga, att vi böra lia få lagar men goda. Det tjänar ingenting till
att vi stifta sådana lagar, beträffande vilka större delen av vårt folk anser, att
de icke stå i överensstämmelse med deras rättsmedvetande.

Det är bara dessa få ord, som jag velat ha sagda. Jag vill ännu en gång
understryka, att det är statsrådet Bagge som står för denna proposition. Det

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

133

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar

m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
är icke ett speciellt socialdemokratiskt krav, att pingstdagen skall undantagas
från förbudet. Reservanterna ha anslutit sig till statsrådet Bagges efter grundlig
prövning framlagda förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Wagnsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen med den ändring
däri, som under överläggningen yrkats av herr Berg; samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 333 av herr Lindmark; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr Andersson
i Mölndal begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under 2:o) angivna propositionen, efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Wagnsson m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen med den ändring däri, som under överläggningen
yrkats av herr Berg.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att enligt hans mening flertalet röstat för
nej-propositionen. Herr Lindmark begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 68 ja och 116
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avsta fran B/tt rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av herr Wagnsson m. fl. avgivna vid utlåtandet
fogade reservationen med uteslutande av sista stycket av motiveringen,
varom yrkande under överläggningen framställts av herr Berg.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden:
nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kontrollstyrelsen;

nr 118, i anledning av väckt motion om ersättning at Lovisa Magnussons
dödsbo för viss genom förskingring liden förlust; _ o .

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
statens järnvägar tillhöriga markområden i Södertälje och Lulea

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1943/44 till oförutsedda utgifter; och

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till ersättningar för skador vid eldsläckning.

134

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

§ 9.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse»
nor 223, till Konungen angående utredning om åtgärder för att förbättra
förhållandena för de sockersjuka.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.52 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt * Söner.

431023