1943. Andra kammaren. Nr 15 (Riksdagens protokoll 1943:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 15.

Fredagen den 30 april.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och den 14 innevarande _april.

§ 2.

Föredrogos och remitterades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande propositioner:

nr 198, angående vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna;
och

nr 199, angående anslag till ersättning för förfogande över vissa fartyg.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 200, med
förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m. hänvisades propositionen, i vad angick dels förslag till förordning örn
skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror, dels ock förslaget till ändrad lydelse av anm. 2 vid nr 159 i den
vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan, till
bevillningsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogos Kungl. Maj:ts övriga på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 201, angående anslag till uppförande av
byggnad för textilforskning, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 202, med förslag till lag örn
krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring;

till statsutskottet propositionerna:

nr 203, angående anslag till utförande av vissa gas-, vatten- och avloppsledningar
å Norra Djurgården;

nr 204, angående förvärv av Karlshamn—Vislanda—Bolmens järnväg m. m,;

nr 205, angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet;

nr 206, angående anslag för budgetåret 1943/44 till bidrag till anordnande
av skolbarnsbespisning; och

nr 209, angående statsbidrag till förlossningsvården samt den förebyggande
mödra- och barnavården; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 210, med förslag till förordning
örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m.

Andra hammarens protokoll ldJ^S. Nr 15. 1

Nr 15.

Fredagen den 30 april 1943.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Majlis propositioner:
nr 207, angående vissa sjukvårds- och förläggningsfrågor i Karlskrona;
nr 208, angående mark till kulspruteskjutbana för Västerbottens regemente

m. m.;

_ nr 211, angående överskridande av viss anslagspost i den för yrkesinspektionen
fastställda avlöningsstaten m. m.;

nr 212, angående det statsunderstödda bekämpandet av smittsam kastning
hos nötkreatur;

nr 213, angående överenskommelse om leverans av mul- och klövsjukevaccin
från Danmark till Sverige;

nr 214, angående omorganisation av tandläkarinstitutet m. m.;
nr 215, angående anslag till August Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning; nr

216, med^ förslag till grunder för dyrtidstillägg åt präster m. m.;
nr 217, angående vissa anslag till folkskoleväsendet för budgetåret 1943/44;
nr 218, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.;

.nr 219, angående anslag för undersökningar rörande förbättrad vattenavrinning
från Singsjön i Malmöhus län;

nr 220, angående ändrad organisation av det centrala sjukhusarkivet m. m.;
nr 221, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag; och
nr 222, angående vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

. nr 8^’ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till vårdhem
för lättskötta sinnessjuka;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

.nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande i
vissa fall av kronans rätt till danaarv;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till viss Fredi tgivning till Finland;
och

. nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till statens intressekontor, m. m.;

. bankoul .skottets utlåtande, nr 42, i anledning av väckt motion örn tilläggspension
at vissa förutvarande arbetare vid telegrafverket, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

. nr 23, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i tuberkulosförordningen;
och

nr 24, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen den 18 juni
1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; -

Tisdagen den 4 maj 1943.

Nr 15.

jordbruksutskottets memorial, nr 17, med överlämnande till riksdagen av förteckningar
över av domänstyrelsen försålda hemman och lägenheter;

särskilda utskottets memorial, nr 1, angående ersättning till kanslipersonalen
hos särskilda utskottet; samt

tredje tillfälliga utskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i nu gällande föreskrifter för hempermittering av vid
jordbruket sysselsatta, i militär beredskapstjänst inkallade.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 4 maj.

Kl. 4 e. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman E. Thorell är på grund av öroninflammation oförmögen deltaga
i riksdagsarbetet fr. o. m. d. 27 april 1943 under 2 veckor, vilket intygas.

Stockholm den 27 april 1943.

Olof Björlin,

log. läk.

Att Disponenten Elof Ericsson, Åtvidaberg, är i trängande behov av ledighet
från riksdagsarbetet t. o. m. den 11 maj för att kunna avsluta den
kur å Ulricehamns sanatorium, han f. n. undergår, intygas härmed på heder
och samvete.

Stockholm den 4 maj 1943.

K. E. Hernlund,
leg. läk.

Att riksdagsmannen, godsägare Gustav Erik Nilsson, Göingegården, Varberg,
på grund av konvalescens efter genomgången operation är förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet t. o. m. 8 maj 1943, intygas på heder och samvete.

Länslasarettet Varberg den 3 maj 1943.

Mauritz Persson
lasarettsläkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Thorell under 14 dagar
från och med den 27 nästlidna april, herr Ericsson i Åtvidaberg under 8 dagar
från och med den 4 maj och herr Nilsson i Göingegården under 6 dagar
från och med den 3 maj.

Nr 15.

Tisdagen den 4 maj 1943.

§ 2.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 223, med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 224, angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet
berörande anslagsfrågor;

nr 226, angående överenskommelse med Vänersborgs stad örn reglering av
vissa brofrågor m. m.; och

nr 227, angående försäljning av statens järnvägar tillhöriga markområden
i Södertälje och Luleå.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 343,
innefattande inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att ett särskilt utskott bestående av
24 ledamöter, 12 från vardera kammaren, skulle tillsättas för behandling av
ej mindre Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 223, med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.; och
nr 224, angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet
berörande anslagsfrågor;

än även de ytterligare framställningar, som kunde komma att av Kungl.
Majit eller i enskilda motioner göras i dessa ämnen eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor;

och beslöt kammaren antaga berörda inbjudan.

Härefter erhöll herr andre vice talmannen på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig föreslå, att kammaren måtte besluta att till
det särskilda utskottet välja lika många suppleanter som antalet suppleanter
i statsutskottet eller således aderton.

Denna hemställan bifölls.

§ 4-

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid morgondagens
plenum förrätta val av ledamöter och suppleanter i det särskilda utskott,
som på grund av kamrarnas nyss fattade samstämmiga beslut skulle tillsättas.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 207, angående vissa sjukvårds- och förläggningsfrågor i Karlskrona;

nr 208, angående mark till kulspruteskjutbana för Västerbottens regemente
m. m.; och

nr 211, angående överskridande av viss anslagspost i den för yrkesinspektionen
fastställda avlöningsstaten m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 212, angående det statsunderstödda bekämpandet av smittsam kastning
hos nötkreatur; och

Tisdagen den 4 maj 1943. Nr 15. 5

nr 213, angående överenskommelse örn leverans av mul- och klövsjukeväccin
från Danmark till Sverige;

till statsutskottet propositionerna:

nr 214, angående omorganisation av tandläkarinstitutet m. m.; och _

nr 215, angående anslag till August Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning; till

behandling av lagutskott propositionen, nr 216, med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 217, angående vissa anslag till folkskoleväsendet för budgetaret 1943/44;
och

nr 2.18, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 219, angående anslag för undersökningar
rörande förbättrad vattenavrinning från Ringsjön i Malmöbus län;
samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 220, angående ändrad organisation av det centrala sjukhusarkivet m. m.;

nr 221, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag; och

nr 222, angående vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 85 90, ban koutskottets

utlåtande nr 42, andra lagutskottets utlåtanden nr 23 och 24,
jordbruksutskottets memorial nr 17, särskilda utskottets memorial nr 1 samt
andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Lundgren, som anförde: Herr talman! Den 16 april på morgonen saknades
undervattensbåten Ulven, då den skulle utföra anfallsövningar i samband
med Gröteborgseskaderns övningar vid västkusten. Vid omedelbart igångsatta
spaningar anträffades en av fartygets telefonbojar, men då det konstaterades
att ifrågavarande telefonboj var lossliten från fartyget, befarades redan
från början att undervattensbåten förolyckats.

Dessa farhågor besannades även, och omfattande åtgärder vidtogos omedelbart
för att söka rädda de ombordvarande. Varken arbete eller kostnader bär
därvid sparats, men dessvärre ha alla ansträngningar varit fruktlösa. Den till
trettiotre man uppgående besättningen har omkommit.

Olyckan är ett hårt slag för de anhöriga. Dag från dag ha de följt räddningsarbetet
med största spänning, men deras förhoppningar om att de ombordvarande
måtte kunna räddas ha varit förgäves.

Örn vi haft lyckan att icke vara indragna i kriget, ha dock många av landets
söner offrat livet för fosterlandet. Omkring 1,200 sjömän ha omkommit
genom krigsolyckor, och ett stort antal av arméns, flygvapnets och marinens
män lia förolyckats under de gångna krigsåren i samband med militära övningar.

Många av dessa män, som offrat sina liv, ha anhöriga som varit beroende
av deras inkomst, och för dem är förlusten dubbelt stor, da de förutom att
de förlorat make och fader även i ekonomiskt hänseende ga en oviss framtid
till mötes.

Nr 15.

Tisdagen den 4 maj 1943.

Interpellation. (Forts.)

Efter dea stora Eksjöolyckan igångsattes en riksinsamling till hjälp åt de
förolyckades efterlevande. Denna insamling gav även sådant resultat, att dessa
“levo hjälpta under den närmaste tiden, men det finns anledning befara att
flera av dem ändock komma i ekonomiskt trångmål. Även nu kommer en
riksinsamling att igångsättas för att bilda en hjälpfond, avsedd att stödja
efterlevande behövande till anhöriga efter dem som offra sina liv för att
trygga vår framtid.

Detta initiativ hälsas med största tillfredsställelse av alla och icke minst
av dem som mistat sina familjeförsörjare. Insamlingen kommer att medföra
en känsla av att ett olycksfall under militärtjänst icke behöver innebära omedelbar
nöd för de efterlevande. Frånsett denna insamling synes det dock rimligt
att efterlevande genom skäliga livräntor få sin framtid rimligen tryggad,
men då nu gällande bestämmelser örn ersättning vid olycksfall, som medför
den skadades död under militärtjänst, näppeligen kunna anses tillfredsställande,
ber jag ^att med kammarens tillstånd få framställa följande spörsmål
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:

Ämnar herr statsrådet, med hänsyn till inträffade olyckor inom försvaret,
föreslå sadan ändring av gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av
olycksfall under militärtjänst, att ersättningen kan innebära skälig försörjning
för de efterlevande?

Denna anhållan bifölls.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

inF*err tyason 854, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr

iyo, angående elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien;

herr Mårtensson m. fl., nr 355, likaledes i anledning av Kungl. Maj -ts proposition
nr 195;

. fröken Andersson och fru Rydh Munch af Rosenschöld, nr 356, i anledav
Kungl. Maj:ts proposition, nr 198, angående vissa anslag till hovrätterna,
häradsrätterna och vattendomstolarna; samt
herrar Skoglund i Umeå och Mäler, nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 209, angående statsbidrag till förlossningsvården samt den
förebyggande mödra- och barnavården.

Vidare avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. ]VIaj:ts pro nr

mC(^ förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år
1943, m. m., nämligen:
nr 358 av herr Lundell m. fl.;
nr 359 av herr Wiberg m. fl.;

nr 360 av herrar Skoglund i Umeå och Severin i Gävle;
nr 361 av herrar Svensson i Grönvik och Liedberg; samt
nr 362 av herr Hansson i Skediga.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.17 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Anställdes gemensam omröstning över följande av statsutskottet i dess memorial
nr 52 föreslagna, av riksdagens båda kamrar godkända votenngspro P

Den, som i likhet med första kammaren vill att riksdagen, i anledning av
Kungl’. Maj :ts förslag samt med bifall till dels motionerna 1:109^ och II: 164,
dels ock motionerna I: 157 och II: 239 ävensom med avslag å motionerna

I: 158 och II: 240, må . .. ., TT .

a) besluta, att i personalförteckningen för vissa tjänstemän vid Uppsala
universitets samlingar och inrättningar m. m. under rabnken Tjänstemän a
övergångsstat, Vetenskapliga institutioner och inrättningar, tillhörande medicinska
och filosofiska fakulteterna, uppföra en befattning såsom assistent

i 1"?egbr(fsf|^a att7 avlöningsstaten för Uppsala universitet skall, med tilllämpning
tills vidare från och med budgetåret 1943/44, i nedan angivna delar
erhålla följande lydelse:

Avlöningsstat.

Utgifter:

I. Professorer och lärare m. fl.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän:

a. Lön och tjänstgö ringspenningar

.... kronor 861,400
Avgå pensions avdrag

......... . » 54,300 kronor 807,100

Avlöningsstater.

b. Ålderstillägg, förslagsvis ........ kronor

c. Ersättningar till vikarierande akademiska
lärare, förslagsvis ...... »

44,400

10,000 kronor 861,500

4. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t, förslagsvis ........... .i................•••• kronor

5. Särskilda löneförmåner till icke-ordinarie tjänstemän. .

Anm. Frän förestående anslagspost skola till förste underläkaren å medicinska
kliniken och förste underläkaren å kirurgiska kliniken eventuellt utgående
hyresbidrag bestridas.

516,400

1,500

Summa kronor 1,419,700
Anmärkningar till avdelning I. av avlöningsstaten.

II. Vissa tjänstemän vid universitetets
samlingar och inrättningar m. m.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor 397,500

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

2. Arvoden och särskilda ersättning-ar, bestämda av Kungl.

kfaj .t ^ .......................................... kronor

3* Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.......... »

4. Rörligt tillägg, förslagsvis . .....................’. »

25,650

131,400

73,616

Summa kronor 628,166

II.

Sammandrag:

Professorer och lärare m. fl....................

Vissa tjänstemän vid universitetets samlingar och inrättningar
m. m...................

kronor 1,419,700
» 628,166

Summa kronor 2,047,866

Särskilda uppbördsmedel:

‘ -----kronor 26,866

Nettoutgift kronor 2,021,000;
c) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga de ändringar i den till avdelning
1. av nämnda avlömngsstat hörande särskilda avlöningsstaten för professorejw-ii
Vr™ töranledas av vad departementschefen förordat;

dj till Uppsala universitet: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 2,021,000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren, med bifall till
iUingl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna 1:157 och 11:239
1:109 och II: 164 samt I: 158 och II: 240,

.a) att avlöningsstaten för Uppsala universitet skall, med tillämp mng

tills vidare fran och med budgetåret 1943/44, i nedan angivna delar erhålla
följande lydelse:

Avlöningsstat:

Utgifter:

1. Professorer och lärare m. fl.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän:

a. Lön och tjänstgö ringspenningar

----kronor 861,400

Avgå pensionsavdrag » 54,300 kronor 807,100

A vlöningssta ter.

b. Alderstillägg, förslagsvis ........ kronor 44,400

c. Ersättningar till vikarierande akademiska
lärare, förslagsvis.......... » 10,000 kronor

4. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, förslagsvis ............................... kronor

5. Särskilda löneförmåner till icke-ordinarie tjänstemän . . »

. Anm. Från förestående anslagspost skola till förste underläkaren å medi einska

kliniken och förste underläkaren å kirurgiska kliniken eventuellt utgående
hyresbidrag bestridas.

861,500

512,400

1,500

Summa kronor 1,415,700

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Anmärkningar till avdelning I. av avlöningsstaten.

II. Vissa tjänstemän vid universitetets samlingar
och inrättningar m. m.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis...... kronor 392,300

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj.t ........................................ » 25,650

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal........ » 131,400

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ...................... » 72,816_

Summa kronor 622,166

Sammandrag:

I. Professorer och lärare m. fl.................... • kronor 1,415,700

II. Vissa tjänstemän vid universitetets samlingar och inrättningar
m. .................................... Ä 622,166

Summa kronor 2,037,866

Särskilda uppbördsmedel:

-— ----kronor

26,866

Nettoutgift kronor 2,011,000;

b) bemyndigat Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i den till avdelning

l. av nämnda avlöningsstat hörande särskilda avlöningsstaten för professorer

m. fl., som föranledas av vad departementschefen förordat; .

c) till Uppsala universitet: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisat ett
förslagsanslag av 2,011,000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 106 Ja och 99 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankomniet
och nu. uppläst protokoll, blivit av forsta kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 108 Ja och 30 Nej,

vadan, då därtill lädes andra kammarens röster eller 106 Ja och 99 Nej,

sammanräkningen visade.......................... 214 Ja och 129 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 4 innevarande maj fattade beslut
företogs nu val av tolv ledamöter i andra särskilda utskottet.

Därvid avgåvos 181 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Pettersson i Hällbacken,

» Staxäng,

» Andersson i Tungelsta,

» Pettersson i Rosta,

» Andersson i Falkenberg,

» Andersson i Löbbo,

» Sandberg,

» Severin i Stockholm,

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

herrlow Seth,

» Lindahl,

» Wallentheim och
» Mattsson.

Dessa personer hade alitsa utsetts till ledamöter i andra särskilda utskottet.

§ 3.

Anställdes val av aderton suppleanter i andra särskilda utskottet; och avlämnades
därvid 132 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam
lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Å herström,

» Karlsson i Granebo,

» Johansson i Kalmar,

» Jonsson i Skedsbygd,

» Thäpper,

» Levin,

» Malmborg,

» Hedqvist,

» Andersson i Gisselås
» Johansson i Torp,
fru Eriksson,
herr Anderson i Mejstad,

» Grym,

» Pettersson i Norregård,

» Allard,

» Boman,

» Blombäck och
» Hansson i Skediga.

Dessa personer hade alitsa utsetts till suppleanter i andra särskilda utskottet.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2 och 3 här ovan omförmälda
valen.

§ 5.

'' Svar''PA Herr talmannen lämnade på begäran ordet till hans excellens herr stats ^

relmstöm Hansson, som anförde: Herr talman! Herr Senander har i en till
mig ställd interpellation pastatt, att det för närvarande på den svenska landsbygden
pågår en livlig verksamhet för värvning av frivillig arbetskraft till
det finländska jordbruket. Intorp ellan ten önskar veta, örn jag anser detta
lämpligt.

o TiH ®var jag meddela, att mig veterligt icke någon sådan värvning pågår.
Något överförande av arbetskraft från Sverige kan icke ske utan särskilt
medgivande.

I anknytning till Sveriges Lantbruks förbund arbetar en kommitté för jordbrukshjälp
till Linland. Genom dennas förmedling har under senare år ett begränsat
antal svenska arbetare, som därtill anmält sig villiga, deltagit i våroch
höstarbete vid det finska jordbruket. I vår har utresetillstånd medgivits
för högst fyrahundra man. Av dessa befinna sig omkring hälften för närvarande
i Finland.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Jag ber att till hans excellens statsministern
få framföra mitt tack för det snabba svaret.

Statsministern förklarar sig icke veta om att värvning av arbetskraft från
Sverige till Finland pågår. Samtidigt framgår emellertid av svaret att^ organiserad
verksamhet för att anskaffa jordbrukshjälp at Finland försiggår under
ledning av en särskild kommitté i »anknytning till» Sveriges Lantbruksförbund.
Det är naturligtvis endast en strid örn ord, därest man tvistar om
huruvida denna verksamhet är att beteckna som värvning eller lämpligen bör
åsättas en annan benämning. Var och en kan emellertid förstå, att varken
kommittén eller Sveriges Lantbruksförbund passivt avvaktar, att arbetskraft
utan någon som helst påverkan skall anmäla sig till arbetstjänst i Finland. De
måste bedriva och ha bedrivit propaganda i sådant syfte.

Detta är emellertid av underordnad betydelse. Avgörande är, vilket också
klart framgår av interpellationen, att överförande av svensk arbetskraft till
Finland alltjämt sker. Statsministerns svar utgör en bekräftelse på att interpellationen
i sak är riktig, och visar dessutom, att regeringen alltjämt medger
arbetskraftexport till Finland. „

Svaret är därför otillfredsställande ur flera synpunkter. Det är ju sa allmänt
känt, att det knappast behöver omnämnas, att det stora problemet för
landets folkförsörjning just nu är bristen på arbetskraft. Skickliga industriarbetare
ha måst skickas till skogarna för att syssla nied vedhuggning och
skogsrensning. Jordbruket har, för att bokstavligt talat rädda skörden, tvingats
anlita folk från städerna, som icke haft någon vana vid lantarbete. Både industrien,
skogsarbetet och jordbruket ha blivit lidande på att arbetskraftbristen
tvingat till sådana i och för sig olämpliga åtgärder som att överföra stadsbefolkningen
till arbete på landsbygden och i skogarna.

Trots detta anser sig regeringen kunna medge export av arbetskraft till finland.
Till detta vill man kanske anföra, att det här rör sig örn så små kontingenter,
att de icke spela någon större roll för det svenska folkhushållct. En sadan
invändning förtjänar knappast något avseende.

Vi ha i dag till behandling en motion, som inlämnats av ett flertal representanter
för jordbruksnäringen, där man påvisar ett så skriande behov av arbetskraft
till skördearbetet, att man anser sig böra föreslå åtgärder som faktiskt betyda
en inskränkning av den militära beredskapen. Utskottet ställer sig välvilligt
till motionen och förutsätter, att en vidgad tilldelning av ledighet för värnpliktiga
jordbrukare skall komma till stand. Samtidigt som sådana förhaLanden
råda inom jordbruket, att man till och med ifrågasätter en inskränkning av var
militära beredskap för att tillgodose jordbrukets behov, tillåter regeringen att
folk, som är kunnigt i jordbruksarbete, överföres till ett krigförande land.

Redan med hänsyn till vår folkförsörjning kan en dylik pjolitik knappast förevaras.
Ännu mindre är detta möjligt, örn man ser frågan ur neutralitetssynpunkt.
Ingen kan ju vara blind för det faktum, att jordbrukshjälpen at I inland
innebär ett indirekt stöd åt den finska krigföringen. Överförandet av
svensk arbetskraft till Finland betyder, att de finska soldaterna till motsvarande
antal kunna kvarstanna vid fronterna. Det är därför uppenbart,, att även örn
denna svenska hjälp åt Finland icke formellt strider mot neutralitetsreglerna,
så mäste den i varje fall betraktas med ovilja av den amira krigförande partén.
Tillsammans med övriga eftergifter ät Finland och Tyskland innebär denna
hjälp åt Finland en belastning för vår neutralitetspolitik. Den kan icke ens forsvaras
med att den skott under tvång. Den är tydligen en fullt frivillig utgärd
från regeringens sida.

Nr 15.

Onsdagen elen 5 maj 1943.

Svar- på interpellation. (Forts.)

Det Ilar synts oss, sorn örn man icke ens i de mest avancerat Finlanösbitna
kretsar här i landet längre tror på den orimliga, för att icke säga löjliga, tesen,
att Finland för sitt krig fullt självständigt vid sidan om stormaktsuppgörelsen.
Jag förutsätter såsom säkert, att förhållandet är enahanda inom regeringen.
Dess Fi rila lids politik har också präglats av en ganska märkbar försiktighet under
senare tid. Även beträffande det spörsmål, som jag rest i min interpellation,
synes faktiskt en större försiktighet iakttagas.

Förra året sökte man ge en halvofficiell prägel åt jordbrukshjälpen till Finland.
Statsrådet Bramstorp lät exempelvis fotografera sig tillsammans med sin
arbetsvillige son vid dennes avresa som ledare för jordbrukshjälpen till Finland.
Det är icke samma tam-tam kring saken i år. Det bör också noteras, att det nu
endast gäller 400 man, medan det i fjol rörde sig örn 1,000 man.

Det är att beklaga, att icke regeringen tagit steget fullt ut och helt stoppat
överförandet av arbetskraft till Finland. Som jag tidigare framhållit, så torde
numera ingen söka på allvar upprätthålla fiktionen örn att Finland för sitt krig
för sig självt vid sidan^av den stora uppgörelsen. Detta innebär självfallet, att
Finland icke kan ges någon som helst särställning i vårt utrikespolitiska bandhinde.
Dess krig är ett krig pa axelmakternas sida mot demokratien och friheten,
finland kan icke segra utan att Tyskland segrar. Yarje understöd åt Finland
är därför ett understöd åt de makter som föra krig för att underkuva folken
och förinta deras frihet. Sverige, som bekänner sig till neutralitet och demokrati,
mäste därför i neutralitetens och demokratiens namn upphöra med sitt
understöd åt axelstaten Finland.

Vår interpellation, har tillkommit med tanke på Sveriges framtida ställning.
Det spörsmål som vi berört kan synas vara av ringa storleksordning i jämförelse
med andra frågor som sammanhänga med svensk utrikespolitik. Men den
tillhör dock de spörsmål, som icke kunna förbigås vid ett bedömande av den
svenska neutralitetspolitiken. Det bidrar till att försämra Sveriges anseende både
nu och i framtiden. Arbetskrafthjälpen till Finland tillhör icke de eftergifter,
som gjorts under hot eller tvång. Den synes, som jag tidigare framhållit, vara’
ett fullt frivilligt medgivande från regeringens sida. Desto mera kan den av
axelmakternas motståndare komma att uppfattas som en sympatiåtgärd från
Sveriges sida gentemot axelmakterna.

Med hänsyn till Sveriges ställning vid en kommande fredsuppgörelse hade
det haft sin betydelse, örn regeringen helt stoppat arbetskraftexporten till Finland.
Det skulle ha godkänts av svenska folket och bidragit till att förbättra
vårt anseende som neutral och demokratisk stat.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Som framgick
av interpellantens anförande har han varit medveten örn, att denna kommittés
verksamhet pågått under flera år. Man frågar sig ju då närmast, varför han så
illa bevakat de intressen, som han kallar »våra», att han först nu kommit på
idén att interpellera örn saken.

Beträffande de synpunkter, som kunna läggas på denna fråga, vill jag framhålla,
att det är uppenbart att. regeringen alltid har beaktat vårt eget behov av
arbetskraft. Jag skall därför icke ens försvara vad som nu sker med att hänvisa
till att dessa fyra hundra man icke kunna ha någon verklig betydelse ur
arbetssynpunkt här hemma. Det förhaller sig i stället så, att de genom att resa
till Finland icke skola, på något sätt försumma sitt arbete här hemma. Först
när de gjort sin insats i vårt folkhushåll i vårarbetet, kunna de överhuvud taget
få resa till Finland, och de måste komma tillbaka till höstarbetet. Först sedan
de fyllt sin uppgift här hemma, få de åter fara till Finland. Jag vet att det
kan invändas, att nog finns det något att göra även under mellantiden här hem -

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

ma, men jag tror, att, örn man ser saken någorlunda vettigt, man mycket val
skall kunna konstatera, att här icke sker något förslösande av en arbetskraft,
som skulle ha kunnat komma vårt land till godo. .

Det mest pikanta i dagens situation är ju att se herr Senander som undervisare
i neutralitetsfrågor. Jag måste säga, att den synen är så löjlig att .lag icke
vidare tänker uppehålla mig vid den.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! För få dagar sedan var jag,
herr talman, i tillfälle att personligen konstatera under vilka hårda förhållanden
Finlands jordbrukare arbeta. Jag såg stora områden, som vörö krigshärjade,
där man arbetade på de ofta uppbrända gårdarna för att ånyo bryta sm
jord. Jag har svårt tänka mig, att någon här i Sverige och då allra minst någon
av Sveriges jordbrukare skulle ha något emot, att vi lämna den lilla gäld av
bistånd, som det här är fråga örn, till Finlands folk.

Herr Senander: Herr talman! Med anledning av herr statsministerns anmärkning
att vi icke tidigare interpellerat i denna sak vill jag säga, att vi
hade väntat oss, att regeringen skulle gå in för en avveckling av den neutralitetspolitik,
som nu är föremål för kritik från praktiskt taget hela svenska

Till herr Skoglund vill jag bara säga, att vi väl känna till att finska folket
lider under synnerligen svåra förhallanden, men vi anse icke, att den hjälp
Sverige lämnar i detta fall till Finland betyder en verklig hjälp at det finska
folket. Det betyder desto mer ett. understöd åt det krig, som en härskande
klick i Finland igångsatt mot det finska folkets vilja.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss erhöll på begäran Svar på fråga.
ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Pettersson
i Dahl till mig framställt följande fråga:

»Anser icke herr statsrådet att levande djur av fjäderfä, exempelvis kycklingar,
avelstuppar och ankor jämte ägg till avel vid försäljning mellan jordbrukare
(producenter) måste betraktas som icke varande butikshandelsvaror
och att omsättningsskatt således icke skall utgå vid dylik försäljning.»

Enligt anvisningarna till 1 § förordningen örn allmän omsättningsskatt hänföras
till butikshandelsvaror sådana varor, som enligt vedertaget affärsbruk
tillhandahållas från butik, oavsett örn varorna äro avsedda för direkt konsumtion
eller för annat ändamål. För att en vara skall, anses utgöra butikshandelsvara
fordras m. a. o., att varan eller i allt väsentligt likartad vara normalt
inköpes i butik.

Efter vad jag inhämtat har centrala omsättningsskattenämnden förklarat
levande höns — kycklingar och avelstuppar däri inbegripna — samt levande
änkor ävensom ägg av dessa fjäderfä såsom butikshandelsvaror. Såsom skäl
för sin ståndpunkt har nämnden anfört, att dessa varor enligt vedertaget
affärsbruk försåldes bl. a. i torghandel och alltså från försäljningsställe, som
enligt anvisningarna till 1 § omsättniiigsskatteförordningen vore att anse såsom
likartat med butik. Vidare bär framhållits, att försäljningen av levande
fjäderfä och ägg skedde delvis för konsumtionsändamål och att det även på
denna grund vore lämpligt, att varorna hänfördes till butikshandelsvaror.

Nämnden har i detta sammanhang betonat vikten av att de rådande formerna

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på fråga. (Forts.)

för distributionen icke rubbades genom varornas klassificering i butikshandelsvaror
och icke-butikshandelsvaror. Om endast slaktat fjäderfä hänfördes till
butikshandelsvaror, kunde enligt nämndens mening med fog befaras, att i stor
utsträckning levande fjäderfä skulle säljas i fall, där nu försäljning av slaktat
Ijaderia sker. Härigenom skulle skatt kunna undgås för försäljningar som
uppenbarligen borde drabbas av skatt.

4''nncr nämndens uppfattning i förevarande fall välgrundad, och jag
vill tor egen del endast tillägga, att begreppet butikshandelsvara uppenbar_igen
mäste tolkas objektivt och att tolkningen icke kan vara beroende av säljarens
elier köparens personliga förhållanden. Att en vara exempelvis sälies
meliam jordbrukare, kan sålunda icke föranleda, att varan vid dylik försäljning
skall anses såsom icke-butikshandelsvara, örn den eljest är att anse
såsom butikshandelsvara.

Även om levande fjäderfä och ägg äro att anse såsom butikshandelsvaror
foijer emellertid därav icke att den av herr Pettersson åsyftade försäljningen
alltid skulle vara, skattepliktig. Till en början vill jag erinra örn att enligt

aS £fr ■(^.28,novemb;Y'' 1941 <nr 889> allmän omsättningsskatt
icke skall utgå vid försäljning eller uttag från rörelse av hönsägg. Vidare
galler enligt 2 § 1 morn. c omsättmngsskatteförordningen, att försäljning,

droska Höfrö °“f?ft,tnfln8''b?d.nves lantbrukare med egna lantmannaprodukter,
ar skattefri såvitt försäljningen icke sker från butik eller därmed likartat föra
jmngsstalle. Sistnämnda bestämmelse torde icke sällan vara tillämplig i fall
som nu avses. * ö

.. 4,-f1ad df. fråga icke är örn hönsägg och bestämmelsen i 2 § 1 morn c icke
ar tillämplig skall väl omsättningsskatt i regel utgå även vid försäljning av
levande fjäderfä, och agg till lantbrukare (producent). Driver denne rörelse

för=H^naIskaitteila8;ienL1^e-nin>.8:-0cl1 är han att anse såsom återförsäljare blir
.nrlf+ Jfln"er .dock skattefri såvitt den icke sker från butik eller därmed likartat
forsaljningsstalie. Jag vill i detta sammanhang även erinra om den
avdragsratt, som enligt 4 § 2 mom. tillkommer rörelsei,ikare vilken fS omsattnmg
elier bearbetning eller förbrukning såsom material inom rörelsen inköpt
skattepliktiga varor under sådana förhållanden, att vederlaget skall inea
i saljarens skattepliktiga omsättning. tuenager snau inga

ka^Wiv? följden! ~estrida.V^ här^en01? cn- viss dubbelbeskattning

SfsSfte ^De^ V hHl^ prodS

Att från skatteplikt generellt undantaga den av kerr Pettersson åevftade fa.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på fråga. (Forts.)

Vidare yttrade

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber först att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få uttala mitt tack för att han har varit
vänlig att besvara min fråga. Jag ber även att få tacka för att jag fått ta
del av detta svar i förväg.

Av själva svaret framgår enligt min mening ganska tydligt att innebörden
av denna skatt är ganska svårtolkad. Tillämpningen av denna skattebestämmelse
blir i många fall ganska olika och alldeles säkert även tämligen orättvis.
Min fråga till herr statsrådet har föranletts av ett meddelande i pressen
om att det i de av mig påtalade fallen skulle uttagas omsättningsskatt. En
herr Folke Andersson, Skaraborgs län — vilken har en godkänd avelshönsgård,
bestående av 300 höns, vilken hönsgård har till uppgift att tillhandahålla
ersättningsmaterial för djur, som slås ut i andra hönsgårdar o. s. v. —
skrev till centrala omsättningsskattenämnden och frågade, huruvida det vore
riktigt att skatt skulle uttagas i de av mig anförda fallen. Han fick ett meddelande
från nämnden att enligt dess uppfattning omsättningsskatt skulle
uttagas i dessa fall.

Statsrådet sade nyss att nämnden motiverat detta med att det är vedertaget
affärsbruk att dylika varor försåldes bl. a. i torghandel och alltså i
försäljningsställe, som enligt anvisningarna till 1 § omsättningsskatteförordningen
skulle anses såsom likartat med butik. Jag skulle vilja fråga, örn herr
statsrådet eller någon annan verkligen kan anvisa något exempel på att avelsbol,
avelstuppar, ankägg o. dyl. någonsin försäljas i torghandeln, och örn
dessa varor inte säljas där, kunna de ju inte hänföras till butikshandelsvara.
Vid en senare förfrågan har denna nämnd särskilt hänvisat till anvisningarna
till 1 § omsättningsskatteförordningen, som behandlar detta. Jag ber
att till kammarens protokoll få intagna dessa anvisningsbestämmelser. Där
säges: »Till butikshandelsvaror hänföras alla varor, som enligt vedertaget
affärsbruk tillhandahållas från butik, oavsett örn varorna äro avsedda för
direkt konsumtion eller för annat ändamål. För att en vara skall anses utgöra
butikshandelsvara fordras med andra ord, att varan eller i allt väsentligt
likartad vara normalt kan av allmänheten inköpas i butik; den omständigheten,
att handel med varan därjämte bedrives utom butik, saknar härvid
betydelse. A andra sidan är det icke tillräckligt, att varan undantagsvis kan
inköpas i butik; en vara som saluhålles i någon enstaka specialbutik men
som sedvanligen brukar beställas direkt hos producent eller eljest anskaffas
annorledes än genom inköp i butik, anses sålunda icke utgöra butikshandelsvara.
Såsom butikshandelsvaror skola på grund härav räknas exempelvis burfåglar
och akvariefiskar, person- och lastautomobiler, motorcyklar, kylskåp,
redskap och verktyg av olika slag, mjölkningsmaskiner, symaskiner, skriv- och
räknemaskiner samt andra utensilier för kontorsbruk ävensom möbler. Däremot
skola till butikshandelsvaror icke hänföras exempelvis hundar, hästar och boskap,
-----».

Örn man följer dessa anvisningar står där, att det som normalt kan av
allmänhet en inköpas i butik skall betraktas sorn. butikshandelsvara. Dessa, av
mig påtalade varor kunna emellertid enligt min uppfattning normalt icke
inköpas i butik. Vidare står där att det icke är tillräckligt^att varan undantagsvis
kan inköpas i butik, ty en vara som saluhålles i någon enstaka specialbutik
anses icke utgöra butikshandelsvara enbart pa grund därav. Örn
det är riktigt att dessa varor någon gång försäljas i torghandeln, skulle de
vara likställda med varor, som säljas i specialbutik men som sedvanligen
bruka beställas direkt hos producent eller eljest anskaffas annorledes än ge -

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på fråga. (Forts.)

nom inköp i butik, d. v. s. dessa varor skulle alltså inte utgöra butikshandelsvaror.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att enligt dessa anvisningar skola
hundar undantagas från omsättningsskatt. Vem som helst kan ställa den
frågan: kan det verkligen vara meningen enligt svensk lag att hundar skola
vara fria från omsättningsskatt, när sådana nödvändighetsartiklar som avelstuppar,
avelshöns, ankägg o. dyl. skola vara belagda med skatteplikt? Jag
kan aldrig tänka mig atk det är meningen att lagen skall tillämpas på detta
sätt. Tidigare har det gjorts attacker mot dessa hundar — särskilt dem i
Stockholm —, och man kan fråga sig, örn riksdagen verkligen har den uppfattningen,
att dessa hundar här i Stockholm äro mer nödvändiga än dessa
nyttiga djur, som vi säkerligen alla anse vara nödvändiga för folkhushållet.

Herr statsrådet framhåller i svaret på min fråga, att det enligt centrala
omsättningsskattenämndens mening kunde befaras, att örn endast slaktat fjäderfä
skulle hänföras till butikshandelsvaror, levande fjäderfä i stor utsträckning
skulle säljas i fall, där nu försäljning av slaktat fjäderfä skei-,
och att detta skulle kunna tänkas förekomma i så stor omfattning att en
mängd produkter, som borde drabbas av omsättningsskatt, skulle bli undantagna
därifrån. Jag tror inte att detta skulle kunna inträffa i annat fall än
örn en producent säljer direkt till en restaurang. Men i sådant fall får ju
restaurangen betala omsättningsskatt för sina varor, och därför kan väl ett
sådant resonemang i detta fall inte vara tillämpligt. Om det alltså skulle
kunna inträffa att en producent i enstaka fall direkt till en konsument säljer
några stycken kycklingar eller en tupp till slakt, tror jag att detta sker i så
liten utsträckning, att det i detta sammanhang icke spelar någon egentlig roll.

Nu säger herr statsrådet att han anser, att nämndens uppfattning i förevarande
fall är väl grundad, och han delar alltså nämndens uppfattning att
dessa artiklar äro att hänföra till butikshandelsvaror. Herr statsrådet framhåller
emellertid, att därav icke följer, att den av mig åsyftade försäljningen
alltid ^ skulle vara skattepliktig. Möjlighet till undantag finnes alltså. Herr
statsrådet erinrar örn att det i omsättningsskatteförordningen är stadgat, »att
försäljning, som i ringa omfattning bedrives av lantbrukare med egna lantmannaprodukter,
är skattefri, såvitt försäljningen icke sker från butik eller
därmed likartat försäljningsställe». Vidare hänvisas i svaret till bestämmelsen,
att örn en producent bedriver rörelse i kommunalskattelagens mening
och är att anse såsom återförsäljare, blir försäljningen dock skattefri, såvitt
den icke sker från butik eller därmed likartat försäljningsställe. Jag tycker
för min del, att det är mycket svårbegripligt, hur denna förordning egentligen
skall tolkas, och jag anser att det hade varit önskvärt, örn herr statsrådet
hade kunnat förklara att de av mig här anförda exemplen icke kunna hänföras
till butikshandel och att sådan försäljning därför borde vara skattefri.

Herr statsrådet slutar med att säga, att lantbrukare, som icke bedriva rörelse
i kommunalskattelagens mening, icke äro skattepliktiga för uttag av
produkter från fastigheter till eget hushåll. Ja, men det blir i så fall endast
en mycket liten mängd produkter, som bli undantagna från skatt. Jag tror
att denna bestämmelse har tillkommit endast därför att myndigheterna ha
ansett det omöjligt att kontrollera huruvida en jordbrukare har slaktat en
höna eller inte.

Jag ber att få sluta med en hemställan till herr statsrådet att verkligen
taga under övervägande, huruvida inte tillämpningen av omsättningsskatteförordningen
i de här berörda fallen bör ändras.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till . Svar på

interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd bar herr Janson i Frändesta till mig framställt
följande frågor:

Vilka erfarenheter lia myndigheterna haft av de s. k. riks arbetslagens verksamhet,
särskilt med hänsyn till rekryteringen och konsekvenserna av det nu
tillämpade löne- och ersättningssystemet, samt

avser herr statsrådet att nu underkasta användningen av s. k. riksarbetare
en omprövning med hänsyn till här framförda synpunkter?

Då jag nu går att lämna den av interpellanten efterlysta redogörelsen för erfarenheterna
av riksarbetslagens verksamhet, vill jag först erinra, örn de omständigheter
som förelågo, då arbetsmarknadskommissionen såg sig föranledd
att slå in på denna linje för arbetskraftsanskaffning till skogen.

Ända sedan år 1940 har statens arbetsmarknadskommission nödgats vidtaga
omfattande åtgärder för att överföra arbetskraft till skogsbruket. Fram
''till sommaren 1942 kunde man härvid nöja sig med att anvisa arbetslösa inom
andra yrken arbete i skogen. Redan då det gällde de arbetslösa, var det emellertid
nödvändigt att till ovan arbetskraft utanordna visst statligt bidrag utöver
arbetsförtjänsten. Ovanan vid skogsarbete medförde nämligen låg arbetsförtjänst
för dessa arbetslösa. Svårigheten för familjeförsörjare att under sådana
förhållanden försörja familjen nödvändiggjorde dessutom ett särskilt familjetillägg
för dessa.

Omständigheter, som inträffade under första halvåret 1942, gjorde det icke
längre möjligt att endast lita till tillgången av arbetslösa i och för denna arbetskraftsanskaffning.
Dels måste avverkningarna avsevärt ökas på grund av att
importen av fossilt bränsle blev väsentligt mindre under första halvåret 1942
än beräknat, dels inträffade förskjutningar i arbetsmarknadsläget, som inneburo
att erforderligt antal arbetslösa icke fanns att tillgå. Antalet anmälda arbetslösa
nedgick nämligen sommaren 1942 till 5 ä 6,000. Ett par tusen av dem
sysselsattes i nödvändiga befästningsarbeten; resten utgjordes av äldre och partiellt
arbetsföra personer.

Dessa förskjutningar hade sin grund däri, att den industriella produktionen
hade expanderat jämfört med år 1941. Produktionsstegringen vid järnbruken
och den mekaniska industrien var nödvändig med hänsyn till den minskade importen
och de militära beställningarna. Bristen på foder framtvingade en omfattande
tillverkning av fodercellulosa inom massaindustrien. Den av kriget
framtvingade ersättningsproduktionen hade genom omställning av tidigare produktion
och anskaffande av nya maskiner betydligt utvidgats. Vidare börjande
byggnadsindustrien på allvar att komma i gång efter den stagnation, som inträdde
en tid efter krigsutbrottet. Samtidigt satte jordbrukets säsongmässiga
krav på arbetskraft in, vartill kom att den starkt utvidgade torvtäkten drog till
sig arbetskraft.

Förskjutningarna på arbetsmarknaden föranledde överväganden av extraordinära
åtgärder för överflyttning av arbetskraft till skogen. Frågan uppkom,
huruvida det vore lämpligt att åstadkomma en överflyttning tvångsvis med
stöd av tjänstepliktslagen. Ingående undersökningar gjordes av arbetsmarknadskommissionen
under våren och försommaren 1942 om möjligheten av driftsnedläggelser
inom vissa industriområden eller vid vissa företag. Dylika åtgärder
befunnos — bortsett från svårigheten att kunna avgöra vilken industriell
verksamhet, som är av större angelägenhetsgrad än annan — vara förenade
med ekonomiska nackdelar för vederbörande kommun eller bygd, i synnerhet
om dess befolkning för sin utkomst vore helt beroende av ifrågavarande företag.

Andra kammarens protokoll lOJ^S. A7r 15. 2

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Ytterst få företag visade sig ha en sådan sammansättning av sina anställda,
att alla kunde överföras till skogsbruket. Många anställda vid ett företag äro’
nämligen i den åldern, att de svårligen skulle kunna övergå till skogsarbete.
Driftsnedläggelse genom tvång skulle sannolikt lia drabbat många mindre företag
på landsbygden, vilka ur rationell försörjningssynpunkt i många fall icke
kunde betraktas som absolut nödvändiga, varvid produktionen i stället skulle
ha överflyttats till större och mera rationellt utformade företag. Under sådana
förhållanden hade sannolikt driftsnedläggelse av denna art kunnat skapa en
arbetslöshet, för vilken statsmakterna fått vidtaga särskilda hjälpåtgärder. Därtill
kommer att ett så djupt ingripande i arbetsförhållandena i fredstid utan
tvivel skulle ha skapat en förklarlig irritation på arbetsmarknaden. Dessa överväganden
gåvo vid handen, att en tvångsvis gjord överflyttning av arbetskraft
till skogen skulle medföra olägenheter av den storlek, att arbetsmarknadskommissionen
icke ansåg sig kunna rekommendera en dylik utväg.

denna situation utformades idén örn riksarbetssystemet. Myndigheterna
ansågo, vid denna tidpunkt, att detta system innebar en betydligt mindre irriterande
åtgärd än tillgripande av tjänsteplikt skulle ha varit. Den 5 juni och den
22 juli 1942 riktade arbetsmarknadskommissionen genom en cirkulärskrivelse en
vädjan till sammanlagt 4G5 industriföretag, sysselsättande vardera minst 100
arbetare och tillsammans omkring 150,000 arbetare, att tillfälligt permittera
omkring 10 % av den anställda arbetsstyrkan för skogsarbete. De permitterade
arbetarna skulle bilda s. k. riksarbetslag och sysselsättas i skogsarbete under
en tid av 2 ä 3 månader. Efter denna tid i skogen skulle de avlösas av nya kontingenter
permitterade arbetare. Härigenom skulle skogsbruket tillföras en
ström av arbetskraft, som inte förlorade kontakten med sitt egentliga yrke
utan kunde återgå till sin normala sysselsättning och ordinarie arbetsplats.
Hur riksarbetet organiserades har jag tidigare redogjort för i denna kammare
i ett interpellationssvar till herr Gavelin, till vilket jag tillåter mig hänvisa.
Samma vädjan örn permittering för riksarbete riktades den 25 augusti till 92
drätselkammare eller motsvarande kommunala organ. Den 15 september utgick
till 4,134 industriföretag, som sammanlagt sysselsatte omkring 450,000 arbetare,
en förnyad vädjan.

Samma system med statliga inkomstbidrag, som hade visat sig vara nödvändigt
för de arbetslösa, tillämpades även beträffande riksarbetarna: dock
ansågs det riktigt, att en viss utbyggnad borde ske, då riksarbetet var en frivilligt
åtagen förpliktelse. Att begära att industriarbetare skulle lämna sitt
vanliga arbete och frivilligt gå ut i skogen för lägre inkomster än de åtnjutit
i siri normala sysselsättning hade uppenbarligen varit orimligt. Samma familjetillägg
utgick för riksarbetare som för arbetslösa, men medan det s. k.
förflyttnmgsbidraget för arbetslösa utgjorde kronor 1: 50 per dag sattes det
till kronor 4:— för riksarbetare från Stockholm och Göteborg och till kronor
3: 50 för riksarbetare från övriga delar av landet.

Resultatet av åtgärderna för bildandet av riksarbetslag kan numera siffermässigt
belysas. Antalet riksarbetare uppgick den 31 juli i fjol till 1,979,
ökades under hösten och kulminerade den 31 december med siffran 6,481, Varefter
antalet nedgått så, att det den 17 mars i år uppgick till 1.270. Arbetarna
ha i stor utsträckning rekryterats från sågverks- och massaindustrierna,
närmast komma järnbruken och vissa av de större företagen inom skeppsvarvsindustrien
och de mekaniska industrierna. Omkring 800 kommunalanställda
arbetare ha även deltagit i skogsarbete. Däremot har endast ett fåtal bygcinifni
f6 nksarbet.are. Sammanlagt har under tiden den 23 juli

1942 till den 17 mars 1943 riksarbetarna utfört omkring 750,000 dagsverken
Enligt länsarbetsnämndernas rapporter var den genomsnittliga ackordsförtjäns -

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

ten per dagsverke under november månad kronor 7: 51, vilket motsvarar eli
avverkning av omkring 2.5 lm3 per dag. Av riksarbetarna avverkade kvantiteter
ha uppskattats till i det närmaste 1.9 miljoner lm3 kastved.

Den starka nedgången av antalet riksarbetare under innevarande år hänger
samman med dels förskjutningar inom produktionsförhållandena i näringslivet,
dels åtgärder som vidtagits för att på annat sätt skaffa arbetskraft till
skogen. Många av företagen inom sågverks- och massaindustrien, varifrån
riksarbetarna främst kommo, beräknades kunna genomföra 1943 års produktion
på 9 månader. I anledning härav fördes under hösten 1942 förhandlingar
mellan arbetsmarknadskommissionen och representanter för sågverks- och
massaindustrien om en viss koncentration av produktionen. Det ansågs nämligen
med hänsyn till bristen på arbetskraft i skogen vara önskvärt, att denna
produktion förlädes till tiden efter första kvartalet 1943. Under sådana förhållanden
kunde arbetskraft permitteras från dessa industrier efter årsskiftet.
Ett stort antal arbetare från sågverks- och massaindustrierna ha därför varit
sysselsatta i skogsarbete sedan denna tid, men till dessa arbetare ha efter
prövning icke utgått förflyttningsbidrag enligt riksarbetartaxan utan enligt
de regler, som tillämpas för arbetslösa. Till nedgången av antalet riksarbetare
har också bidragit att arbetsmarknadskommissionen sedan hösten 1942 icke
ansett sig böra stimulera tillkomsten av nya riksarbetslag, då arbetskraft överförts
till skogen genom inkallelsen av 43-orna, varvid en ny linje i fråga om
arbetskraftsanskaffning beträddes.

De bidrag, som utbetalats till riksarbetarna, förutsatte att dessa utgjordes
av ovan arbetskraft. Den anmärkningen har riktats mot riksarbetssystemet,
att även vana skogsarbetare tillgodogjort sig dessa förmåner. Det är möjligt
att detta förekommit i vissa fall. Många f. d. skogsarbetare ha under de senaste
åren varit till väsentlig del sysselsatta inom andra arbetsområden än
skogen. I de fall där riksarbetslag rekryterats med arbetskraft från sådana
arbetsområden har det ställt sig synnerligen svårt att draga en bestämd gräns
mellan vid skogen van eller ovan arbetskraft. En dylik gränsdragning förutsätter
en mycket ingående personkännedom hos arbetsförmedlingsorganet och
en fullständigt lojal medverkan från såväl arbetare som arbetsgivare.

Den viktigaste anmärkningen, som i den allmänna diskussionen framförts
gentemot riksarbetsidén, har emellertid riktat sig mot storleken av bidragen.
I stor utsträckning synes man ha överdrivna föreställningar örn statens kostnader
för ved, som hugges av riksarbetarna i jämförelse med kostnaderna för
ved som hugges av övrig ovan arbetskraft. Den avgörande skillnaden i bidragshänseende
mellan en riksarbetare och en annan vid skogsarbete ovan arbetare
är som anförts, att den förre åtnjuter ett förflyttningsbidrag av kronor
3:50—4:— medan den senare får kronor 1:50. I fråga om familjetilläggen
äro bidragsbeloppen desamma. Dessa bidrag utgå per dag, alltså även för
söndagar.

Statistiken för november månad visar att omkring 60 % av riksarbetarna voro
familjeförsörjare. I medeltal hade dessa försörjningsplikt gentemot hustru
och 2 barn under 16 år. De genomsnittliga sammanlagda bidragen — förflyttningsbidrag
och familjetillägg — uppgingo omräknade per dagsverke för familjeförsörjare,
till kronor 7: 99 och för övriga till kronor 4: 08. Motsvarande
bidrag per dagsverke för arbetslösa uppgick för familjeförsörjare till kronor
5: 66 och för övriga till kronor 1 : 75.

Örn man vill räkna ut vilka kostnader dessa bidrag belöpa sig till per lm3
huggen ved, måste man hålla i minnet, att de arbetslösas arbetsprestation uppskattats
till omkring 2 lm3 per arbetsdag, d. v. s. 20 % lägre än riksarbetarnas.
Gjorda beräkningar visa att den genomsnittliga merkostnaden pr lm3 för den

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

ved, som hughes av riksarbetare, är 52 öre i förhållande till den ved som
hughes av arbetslösa. Den genomsnittliga bidragskostnaden per lm3 för samtliga
jbksarbetare utgör kronor 4: 07 och för övrig ovan arbetskraft kronor 3: 55.

För att ytterligare belysa de ofta kritiserade kostnaderna för riksarbetarna
kan en jämförelse göras med kostnaderna för de avverkningar, som utföras
av de inkallade 43-orna. Kostnaderna ställa sig här olika för olika kategorier.
Vad först beträffar de 43-or, som frivilligt åtagit sig huggningsarbete, har
arbetsmarknadskommissionen angivit kostnaden till kronor 2: 64 per lm3 för
dem, som utföra enskilda huggningar, och till kronor 5:11 för dem, som äro
förlagda till av kommissionen anordnade förläggningar. För de tvångsuttagna,
vilka till största delen äro ovana vid skogsarbete och sålunda bliva
förlagda till av kommissionen anordnade förläggningar, beräknas kostnaderna
uppgå till kronor 4: 94 per lm3. Att kostnaderna för den senare kategorien
beräknas ställa sig något lägre än för de frivilliga som arbeta i förläggningar,
hänger samman därmed att dessa ha att avverka en större kvantitet
än de frivilliga varför de fasta kostnaderna för dem belöpa sig till något lägre
belopp per lm3. Bidragskostnaderna för riksarbetarna äro sålunda relativt
gynnsamma i förhållande till de kostnader, som uppkomma för de tjänstepliktiga
43-orna.

Det kai# i detta sammanhang påpekas, att vedkostnaderna vid en tvångsuttagning
av äldre arbetskraft jämlikt tjänstepliktslagen icke torde ställa sig
gynnsammare. Man Ilar nämligen härvid att räkna med lönekompensation
enligt bestämmelserna i tjänstepliktslagen, och allt tyder på, att tjänsteplikt
för äldre vid skogsarbete ovan arbetskraft i regel måste medföra än högre
kostnader pr lm3 än för 43-orna.

I samband med diskussionen kring riksarbetet har man ofta pekat på en tendens
hos skogsarbetarna att övergå till industri- och anläggningsarbeten. Det
har härvid nied rätta framhållits, att nian skulle vinna bättre avverkningsresultat,
om man kunde hålla kvar de vana skogsarbetarna i skogen än genom
överflyttning av ovan arbetskraft dit. Skogsarbetarnas övergång till annat
arbete är ingenting nytt utan får anses vara ett led i den allmänna omflyttning
från landsbygd till städer och industrisamhällen, som i hög grad kännetecknat
förskjutningarna på arbetsmarknaden under 1930-talet och även tidigare.
Den är helt enkelt ett uttryck för en sund strävan hos människor att
skaffa sig så goda arbetsvillkor och så goda villkor i övrigt som möjligt. Skogsarbetet
har hittills icke kunnat erbjuda samma möjligheter i dessa avseenden
som de till samhällen och städer knutna industri- och anläggningsyrkena. Det
är emellertid mycket vanskligt att skaffa sig ett mått på omfattningen av denna
övergång. Detta hänger delvis samman med skogsarbetets karaktär. Skogsbruket
rekryteras i stor utsträckning av arbetskraft utanför de egentliga skogsarbetarna,
d. v. s. de personer, vilka ha sin huvudsakliga utkomst av skogsarbete.
På många orter lia arbetarna normalt arbetat växelvis inom anläggningsverksamhet
och skogsbruk. Vad som inträffat torde i stor utsträckning vara
att vederbörande arbetare kunnat hålla sig kvar inom anläggnings- och industriarbete
under större delen av året och därför icke ansett sig ha anledning att
erbjuda sin arbetskraft åt skogsbruket. Med säkerhet har på grund av dessa
förhållanden en viss avströmning från skogen skett. Örn även egentliga skogsarbetare
under de senaste åren lämnat skogen och i vilken utsträckning detta
i så fall skett torde icke vara möjligt att få klarhet i.

Vissa beräkningar ha gjorts av arbetsmarknadskommissionen i syfte att få
fram en bild av övergången från skogsarbete till annan verksamhet. Man har
därvid kommit fram till att omkring 25,000 arbetare, som tidigare mer eller
mindre tillfälligt haft sysselsättning i skogen, under perioden 1 september

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

1939—30 september 1942 övergått till industri- eller anläggningsarbete. Enligt
en annan dock mycket osäker uppskattning skulle 5,000 till 6,000 arbetare som
i februari 1942 voro sysselsatta med skogshuggning lia övergått från skogsarbete
till industri- och anläggningsverksamhet under sommaren och hösten
1942.

Den här relaterade tendensen intill sommaren och hösten 1942 kan emellertid
icke ha påverkats av det missnöje, som på sina håll uppkommit med anledning
av bidragsgivningen till riksarbetarna, då ju nksarbetet knappast hade kommit
i gång vid detta tillfälle, utan den får betraktas som en normal företeelse vid
tidpunkter, då goda arbetsmöjligheter givas på andra områden.

I avsikt att förhindra att byggnads- och anläggningsverksamheten under nuvarande
kritiska bränsleförhallanden svällde ut sa att den sög till sig skogsarbetare,
infördes arbetsförmedlingstvång för byggnads- och anläggningsverksamheten
den 19 juni 1942. Man åsyftade härigenom att begränsa dessa yrkesområden
och att i samband härmed påverka för skogs- och jordbruksarbete
lämpliga byggnadsarbetare att övergå till sistnämnda områden. Bestämmelserna
utformades därför så att en viss förtursrätt till byggnadsarbete lämnades
byggnadsarbetare över 50 år. Det ansågs, att härigenom en del yngre och för
skogsarbete mera lämpliga arbetare skulle kunna lösgöras. I vilken utsträckning
så blivit fallet är icke möjligt att närmare angiva. Arbetsförmedlingstvånget
har i stort sett otvivelaktigt förhindrat, att byggnads- och anläggningsverksamheten
rekryterades av vana skogsarbetare. I samband härmed kan framhållas.
att det ifrågasatts en utvidgning av arbetsförmedlingstvånget att även
omfatta industrier. Arbetsmarknadskommissionen har. emellertid icke ansett
förhållandena för närvarande motivera en dylik utvidgning.

De uppskattningar, som gjoTts för att konstatera huruvida en övergång av
arbetare från skogen till annan sysselsättning skett under innevarande huggningssäsong,
d. v. s. sedan riksarbetssystemet införts, ha ännu icke givit sa
entydiga siffror, att de tillåta en säker bedömning. Emellertid torde man ha
anledning förmoda, att övergång icke skett i någon slörre omfattning, då ju
dels arbetsförmedlingstvånget i stort sett förhindrat övergång till byggnadsoch
anläggningsverksamheten, dels den industriella produktionen icke visat
samma expansion under denna huggningssäsong som under föregående.

Av den redogörelse, som jag lämnat, framgår att tack vare förhållandena
på arbetsmarknaden och på grund av övriga vidtagna åtgärder för anskaffande
av arbetskraft till skogen riksarbetssystemet för närvarande icke tillämpas
i större utsträckning. Systemet har sålunda utan svårighet snabbt kunnat
anpassas till förändringarna på arbetsmarknaden. Det är enligt min uppfattning
att betrakta som en nödfallsutväg som icke bör bibehållas längre än vad
som oundgängligen är nödvändigt. Jag anser emellertid, att det systemet varit
att föredraga framför tillämpningen av tjänstepliktslagen.

Det framgår av framställningen att antalet riksarbetare numera är relativt
litet och att statens kostnader för bidrag till riksarbetarna icke nämnvärt skilja
sig från de kostnader, som andra åtgärder medföra. Under sådana omständigheter
finner jag icke för närvarande anledning föreligga att vidtaga särskilda
åtgärder för avvecklingen av riksarbetssystemet. Vilka åtgärder, som böra
vidtagas, för den händelse bränslesituationen skulle framtvinga nya ansträngningar
för extra arbetsanskaffning till skogen, kan jag icke nu uttala mig örn.

Härpå anförde:

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! .lag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet för det utförliga och klargörande svar,
som han har lämnat på min interpellation. Jag skulle kanske först något

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppehålla mig vid den formella sidan av saken, d. v. s. det förhållandet att
riksdagen egentligen aldrig fått tillfälle att pröva själva sakfrågan, när
det gällt dessa riksarbetslag. Jag skall emellertid inte beröra detta, utan kritiken
härvidlag överlåter jag till dem, som äro mera hemma i konstitutionella
ting än jag.

_ Vi. veta väl alla, att det mycket svåra läget på bränslemarknaden nödvändiggjort
för statsmakterna att söka sig fram efter nya vägar för att överhuvud
taget kunna bemästra den livsviktiga bränsleförsörjningen. Det är
också klart att det inte kan undgås att man gör misstag, när man på detta
sätt söker sig fram efter nya vägar. Jag skulle också ha kunnat avstå från
att komma med någon sorts efterhandskritik, örn inte herr statsrådet hade
dragit en — såvitt jag förstår -— oriktig slutsats av det svar, som han lämnade
nyss. Erfarenheten har dock tydligt visat att idén med riksarbetslag
i praktiken inte har givit det resultat, som man har räknat med. Man kan
utan vidare våga säga att riksarbetslagen givit ett dåligt resultat. De böra
därför — åtminstone i sin nuvarande utformning — avvecklas med det allra
snaraste. I stället för att dra denna slutsats slutade herr statsrådet med att
säga att systemet visserligen är en nödfallsutväg, som inte bör bibehållas
längre än vad som är oundgängligen nödvändigt, men att eftersom riksarbetarna.
nu äro relativt få, finns det ingen anledning att för närvarande vidta
särskilda åtgärder för att avveckla systemet. Jag förstår inte logiken i denna
herr statsrådets slutsats. Skall man avveckla detta system, då man alltså
kommit underfund med att det icke är lämpligt, bör man väl passa på att
göra detta, medan det är relativt få arbetare i dessa riksarbetslag, och inte
vänta tills denna kader kanske åter igen sväller ut.

Olägenheterna med detta system äro ju flera. Först och främst kan det
allvarligen ifrågasättas, huruvida man genom detta system överhuvud taget
har fått fram någon ökad avverkning, d. v. s. ökad vedtillgång. Statsrådet
meddelade i sitt svar att riksarbetarna under cirka 8 månader utfört 750,000
dagsverken och därunder avverkat cirka 1.9 miljoner kubikmeter. Detta innebär,
att vid en avverkning per dag av — såsom det uppgivits — 2.5 kubikmeter
i genomsnitt mellan 3,500—4,000 man varit sysselsatta i dessa arbetslag
under den 8 månaders period, som statsrådet talar örn. Samtidigt anger
statsrådet — visserligen med förbehåll att siffran är ganska approximativ —
att inte .mindre än 5,000—6,000 man, som i februari 1942 varit sysselsatta
som. ordinarie skogsarbetare, under sommaren och hösten 1942 ha övergått
till. industriell verksamhet och anläggningsverksamhet. Man kan inte komma
ifrån, att, när det genom detta system med riksarbetslag har uppkommit låt
vara tillfälliga vakanser inom industrien, så har detta underlättat möjligheterna
för skogsarbetarna att där finna sysselsättning. Det har också underlättat
möjligheterna för byggnadsarbetarna att erhålla arbete inom industrien.
Det är därför ett anmärkningsvärt förhållande, som herr statsrådet påpekade
i sitt svar, att just inga byggnadsarbetare ha sökt sig ut till skogsarbete.
Detta är ju beklagligt ur den synpunkten, att bland byggnadsarbetarna finnas
många gamla lantarbetare och skogsarbetare —■ dessa äro kanske de bästa
av dem förresten — som en gång sökt sig över till byggnadsarbete. Det gäller
alltså arbetare, som tidigare ha varit vana vid skogshuggning och som
också äro vana att handskas med verktyg och därför skulle kunna åstadkomma
ett ganska gott arbetsresultat i skogen.

Herr statsrådet säger vidare, att den tendens att söka sig bort från skogen,
som varit märkbar hos skogsarbetarna, icke har sin grund i dessa riksarbetslag,
vilkas verksamhet inte kom i gång förrän i slutet av sommaren
1942. Jag måste säga, att jag tror att herr statsrådet i någon mån understa!-

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

tar påpassligheten och intelligensen hos vara skogsarbetare, när han säger
detta. Vi som bo på landet och komma i kontakt med hithörande förhallanden
äro väl medvetna örn att så snart denna organisation med. riksarbetslag
blev bekant, förde detta omedelbart med sig en kraftig reaktion ute bland
de arbetare, som hade med skogen att göra. Att denna reaktion ganska omedelbart
fick verkningar i den riktningen, att en hel del skogsarbetare sökte sig
bort från skogen till industrien eller anläggningsarbeten eller .vad det nu
kunde vara är ganska säkert, och att den irritation, som dessa riksarbetslag,
sedan de väl kommit i gång, lia skapat, i väsentlig grad har bidragit till
skogsarbetarnas flykt ifrån skogen, omvittnas i varje fall av en hel mängd
personer, som ha erfarenhet på detta område och som ha haft med skogsarbetare
att göra. .

Örn man sedan jämför den avverkningskvantitet, vartill dessa nksarbelare
kommit upp per dag, alltså såsom framgår av svaret cirka 2 A kubikmeter
—• jag måste inom parentes säga, att det är en ganska aktningsvärd siffra,
då det gäller ovan arbetskraft — med den kvantitet en van skogsarbetare kan
producera, vilken kan uppskattas till åtminstone 4 kubikmeter i genomsnitt
örn dagen — med hänsyn till den moderna verktygsutrustning, som skogsarbetarna
numera förfoga över, och med hänsyn till den utbildning i färdigheten
att sköta verktyg, som de numera ha, kanske denna .siffra till och med
kan betraktas såsom rätt låg — kommer man som synes till ett för riksarbetarna
tämligen ogynnsamt resultat. Det är ju klart, att har man påverkat utvecklingen
i den riktningen, att den bättre arbetskraften med den högre arbetskapaciteten
söker sig från skogsarbetet i icke ringa utsträckning och samtidigt
till skogarna får folk, som utföra en mindre arbetsprestation, har man
faktiskt genom denna uppläggning av riksarbetslagen minskat det slutliga resultatet
av vedavverkningen. Under sådana förhållanden är det nog inte för
djärvt att säga, att verkan av dessa riksarbetslag har varit negativ när det
har gällt att skaffa fram ved.

Därtill kommer det förhållandet, att riksarbetslagen ute i bygderna ha skapat
fram en tråkig och olustig stämning, vid vilken jag ett ögonblick skall
uppehålla mig. Jag skulle kunna draga fram en mångfald exempel härpå, men
jag skall nöja mig med ett enda fall. I ett samhälle, där en stor sågverksindustri
finnes, bo i samma hus en skogsarbetare och en sågverksarbetare. Det
är numera inte ovanligt, att skogsarbetarna söka sig in till samhällena och ha
sin bostad där för att få åtnjuta de bekvämligheter som samhällena erbjuda,
även örn de fortsätta sitt arbete i skogen. I detta fall bo alltså i samma lägenhet
en skogsarbetare och en sågverksarbetare. Sågverksarbetaren har Jior*
malt haft sysselsättning vid sågverket i 3 eller möjligen 4 månader örn året,
och under 7, 8 eller 9 månader har han varit sysselsatt i skogen som skogsarbetare.
När sågverkssäsongen är slut och sågverksarbetaren normalt skulle ha
sökt sig ut i skogen, har han nu i stället gått till arbetsförmedlingen och anmält
sig som arbetslös. Han talar icke örn att han tidigare hållit pa med
skogsarbete, och arbetsförmedlingen har egentligen ingen, möjlighet att kontrollera
det. Han skickas då ut i skogen som ovan industriarbetare,, och enligt
herr statsrådets egna siffror får han i genomsnitt kr. 5: G6 per dag i ersättning
redan innan han överhuvud taget har huggit någon ved.

Det är självklart, att sådana förhållanden måste framkalla bitterhet och en
tråkig stämning mellan olika grupper av arbetare, vilket icke på något vis
kan vara lyckligt och icke heller inverkar fördelaktigt på det arbetsresultat,
som vi vilja uppnå. Det, är denna svårighet att överhuvud taget kunna bedöma
vad som i arbetsmarknadskommissionens cirkulär nr A 68/1941 har kallats
för ovana arbetare, som har fört mod sig sa mycket trassel.

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr statsrådet säde, att man måste lita på att arbetare och arbetsgivare
stalla sig lojala till föreskrifterna. Ja, det vöre ju bra, örn man kunde göra
det handlar ju härvidlag örn människor, och man kan kanske icke gå
alltior långt i sina förväntningar på folk utan får ta dem som de äro. I varje
lall har det i praktiken i fall efter fall visat sig, att just svårigheten att kontrollera
bestämmelsernas efterföljd har lett till missbruk.

Herr statsrådet påpekade själv några andra vägar, som arbetsmarknadskommissionen
vant inne på och som också ha lett till resultat. Exempelvis har man
sokt påverka massa- och sågverksindustrierna att koncentrera sin drift så, att
man under en viss del av säsongen skulle kunna lösgöra en del arbetskraft för
skogsarbete. Vi lia också uppslaget med tjänsteplikt för 1943 års årsklass, vilet
hjälpt oss ett ganska gott stycke på vägen i fråga om bränsleförsörjningen.
Jag har för min del haft personlig erfarenhet av dessa 1943:or och har också
Iran olika hail i Södermanland hört talas om dem, och det samstämmiga intrycket
ar, att man bär verkligen funnit en god och lycklig form för att få
Iram ved. Dessa pojkar äro verkligen värda en eloge för det sätt, på vilket de
f ^6n tjänsteplikt, som ålagts dem. De ha tagit på sig detta arbete med
glatt humor och ha tagit det som en sportprestation med inbördes tävlan. Det
ar klart, att arbetsprestationen, som val kan ha rört sig om cirka 2 kubikmeter
Per da%, icke har varit så särskilt hög, men med hänsyn till deras ålder och
ovana iar det i alla fall betraktas som ett gott resultat.

Herr statsrådet framhöll, att avverkningen genom 1943 .-orna ställt sig något
dyrare än den, som utförts av riksarbetslagen. Skillnaden var dock icke
särskilt stor. Örn man tvingas fortsätta med avverkningar i denna form även
under nästa säsong, undrar jag, om man icke skulle kunna överväga att nå?ot
fnka den ersättning, som utgår till dessa pojkar. För närvarande ha de
JU 2 kronor örn dagen från statsmakterna, de ha dessutom i rätt stor utsträckning
ina kläder, och de bo i varje fall i dessa baracker utan att behöva betala
någon ersättning. Dessa 2 kronor räcka i stort sett till kostnaderna för maten
och den lortjanst som de få på huggningen — säg att det blir ungefär 6 kronor
per dag — kunna de alltså använda efter behag. Eftersom dessa pojkar
icke aro familjeförsörjare, kan det ju tänkas, att man skulle kunna minska
ersättningen av 2 kronor till 1 krona örn dagen utan att detta på något vis
skulle behova försämra stämningen bland dessa pojkar eller inverka försämrande
pa arbetsresultatet. Örn man kunde genomföra den reduktionen, skulle
man faktiskt komma fram till att den ved, som de avverka, i stort sett icke
skulle bil dyrare än den ved, som avverkas av riksarbetslagen. Detta är
ytterligare en anledning till att jag tycker, att man skall gå vidare på denna
vag med tjänsteplikt.

Jag skall till sist endast be att få fråga herr socialministern, huruvida det
uppdrag, som i november 1942 lämnades till bränslekommissionen och arbetsmarknadskommissionen
att undersöka möjligheterna att få mera arbete utfört
genom de ordinarie skogsarbetarna, har lett till något resultat. Det vore naturligtvis
det allra bästa, om man kunde komma fram på det sättet. Det före.
^ o °^änkbart, att man genom något slags premiesystem — jag skall

icke inga pa några detaljer skulle kunna få en hel del av de ordinarie skogsarbetarna
att något förlänga sin arbetssäsong. I den mån dessa arbetare under
den tid, da de icke ha arbetat i skogen, ha gått till jordbruket, kan detta naturligtvis
vara ett tveeggat system, men en stor del av dessa arbetare äro ju sådana,
sam under den tid de icke haft skogsarbete ha varit sysselsatta i industriell
verksamhet. Skulle man genom något enkelt premiesystem kunna föränga
den tid, som de arbeta i skogen, och skulle man på detta sätt eventuellt
också kunna något öka den dagsprestation, som de utföra, så skulle detta gi -

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

vetvis vara den naturligaste och hästa vägen att komma fram till det resultat,
som man vill uppnå.

Herr talman! Jag vill som slutsats av detta resonemang säga, att det såvitt
jag förstår hade varit mycket lyckligt, örn herr statsrådet nu hade kunnat
säga ifrån definitivt, att den verksamhet, som har uppehållits av riksarbetslagen,
skulle åtminstone i sin nuvarande utformning komma att upphöra.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
är naturligtvis icke så lätt att precis läsa ut meningen i en så pass lång redogörelse
som den, jag här har lämnat. Eljest skulle det ju ha legat nära till
hands att säga sig, att eftersom det i slutet av interpellationssvaret sades, att
man icke anser särskilda åtgärder för en avveckling behövliga, skulle detta
tyda på att avvecklingen ändå går tämligen automatiskt. _ Jag upplyste, att
det den 17 mars i år fanns 1,270 riksarbetare. Den 14 april var det 832, och
hade jag haft någon siffra för dagen, hade den med all säkerhet varit väsentligt
lägre. Jag tycker detta är ett tillräckligt skäl för att jag icke skall behöva
ge order örn att inga riksarbetare få användas i skogen.

Det tillhör, höll jag på att säga, de enklare prestationerna att tala om^ vilken
kritik som kan riktas mot riksarbetama. När man . diskuterar en sådan
sak som denna vore det ju mycket tacknämligt, om kritikerna ville föreslå
något alternativ. Det är ju ändå ganska enkelt att bara anmärka på vad som
finns, särskilt i ett fall sådant som detta, då det är så pass lätt att kunna
utpeka den otrevnad och de svårigheter, som ha uppstått.

På den fråga, som herr Janson i Frändesta i slutet av sitt anförande ställde
till mig, kan jag endast svara, att det föreligger ett förslag, som emellertid
bränslekommissionen och arbetsmarknadskommissionen ha avstyrkt och som
därför åtminstone ännu icke har lett till något resultat.

I övrigt har jag ingen anledning att gå in på de spörsmål, som berördes i
interpellantens anförande.

Herr Janson i Frändesta erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag började mitt anförande med att säga, att jag väl
förstår, att man under nuvarande förhållanden måste pröva sig fram efter
nya vägar, och jag sade också, att jag icke skulle ha kommit med någon efterhandskritik,
örn det varit så, att herr statsrådet hade klart sagt ifrån, att riksarbetslagen
skulle avvecklas. Nu kompletterade herr statsrådet i sin replik i
någon mån sitt interpellationssvar på den punkten. Jag måste emellertid säga,
att med de erfarenheter man har vunnit vore det bättre att definitivt säga
ifrån, att vi skola sluta med denna verksamhet, än att låta verksamheten så
småningom tyna av men dock ha det så ordnat, att den skall kunna komma
i gång igen. Jag tror, att det bland de människor, som haft med denna sak
att göra eller som ha berörts av den, skulle hälsas med allra största tillfredsställelse,
örn man finge ett klart och definitivt besked om att nu är det slut.

Härefter anförde:

Herr voll Seth: Herr talman! Med hänsyn till det läge, i vilket vedproduktionen
befann sig år 1942, är det säkerligen ingen, som vill klandra statsrådet
Möller och statsmakterna för att detta system med riksarbetslag kom
till. Redan efter ganska kort tid visade det sig emellertid, att man med dessa
riksarbetslag varken kunde åstadkomma någon större ökning eller ens någon
ökning alls av vedproduktionen. Det hölls en konferens i november månad

:26

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

— den så kallade novemberkonferensen — till vilken konferens statsrådet
Möller hade kallat samman ledamöter av riksdagen samt representanter för
skogsägarna, för skogsarbetarna och andra kategorier, och det framfördes redan
då från alla grupper^ kraftig kritik, skulle jag vilja säga, mot riksarbetslagen.
Av^ protokollet från konferensen framgår klart och tydligt, att man
tvivlade påsatt de stora summor, som riksarbetslagen skulle kosta statsverket,
skulle ge någon som helst valuta.

Riksarbetslagen ha i genomsnitt åstadkommit icke fullt 2 kubikmeter ved
per person och dag, och det blir dyra kubikmeter. Skogsägarna ute i landet
måste fråga sig, örn man icke redan hösten 1942 borde ha försökt andra vägar
för att få fram mera och billigare ved och utan att staten fått sitta så
mycket emellan.

I sin replik till herr Janson i Frändesta sade herr statsrådet, att kritikerna
borde anvisa de andra vägar, som man skulle kunna använda. För min del vill
jag säga till herr statsrådet, att vad mig själv beträffar har jag varit inne
på tanken, att man skulle gå in för något sorts premiesystem till sådana
skogsarbetare, som avverkade utöver en viss kvantitet. Nu vet jag fuller väl,
herr talman, att tanken på ett sådant premiesystem framkastades redan vid
den så kallade novemberkonferensen men utan att väcka någon vidare anklang.
Om man emellertid talar med gemene man, med skogsarbetarna, och
finner vilken, jag skulle vilja säga hätsk inställning, som dessa skogsarbetare
ha till riksarbetslagen, mäste man inse, att dessa arbetslag måste avvecklas
ganska fort, örn de icke rent av skola verka skadligt.

Man skulle också kunna tänka sig att ge skogsägarna något högre vedpriser.
Det är min fuija övertygelse, herr statsråd, att om i synnerhet de mindre
skogsägarna hade fått denna höjning av priserna, vilket ju skulle ha inneburit
ökad ersättning för deras arbetsprestationer, så hade vi fått långt mycket mera
ved än de 1.9 miljoner kubikmeter, som riksarbetslagen lia avverkat, och detta
skulle i alla fall ha medfört en ytterst blygsam kostnad i förhållande till vad
riksarbetslagen ha kostat.

Såsom skogsägare och, framför allt, såsom ordförande i en skogsägareförening
i ett av våra mera skogrika län kan jag vittna örn att vi hösten 1942
hade. mycket, mycket svårt att få ut våra skogsarbetare i skogen, därför att
de gingo och väntade på att statsmakterna skulle ge dem en premie eller en
löneförhöjning. .De ville icke cykla långa vägar, när riksarbetslaget fick åka
buss. De ville icke. utsätta sig för svåra strapatser, när riksarbetslaget omhuldades
på alla vis. Och detta är ändå vår svenska skogsarbetarstam, en
av våra bästa arbetarkategorier, som äro vana att slita ont och utföra sitt arbete
under ytterst svåra förhållanden. Man reagerade emellertid däremot på
skogsarbetarhåll hösten 194.2, och ett stort antal arbetare, som annars bruka
gå ut i skogarna, lia icke gjort det. Man kan också, som herr Janson i Frändesta
var inne pa, ändra något pa bestämmelserna örn 43 lomas huggningsvillkor.
Man kan exempelvis föreslå, att endast sådana som äro från landsbygden
och äro vana vid .skogsarbete skola ge sig ut på detta. Då kan man också
minska ersättningen till dem och även fa fram mera ved för en billig penning.

Så. mycket är emellertid säkert, att dessa riksarbetslag skapat en olustkänsla
och, jag skulle vilja säga, indignation hos skogsarbetarkåren, de mindre skogs?v-ar^a
0C^ ?ver!luvud taget hos alla deni som ha med skogsarbete att göra.
Därför kan jag icke annat än instämma med herr Janson i Frändesta i hans
önskan, att riksarbetslagen måtte snarast möjligt avskaffas. Här finnas säkerligen
andra vägar att ga för att få fram ved i tillräcklig omfattning, och
framför .allt finns det säkerligen vägar, på vilka man kan skaffa ved till avsevärt
billigare pris än med det nuvarande produktionssystemet.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Av herr statsrådets senaste anförande
tycks framgå, att man har att förvänta en avveckling av de s. k. nksarbetslagen,
även örn denna avveckling kommer att ske i saktare tempo. Såsom
skogsägare tror jag, att en sådan åtgärd skall hälsas med odelad tillfredsställelse.
Dessa riksarbetslag ha enligt mitt förmenande skapat olust och irritation
bland den ordinarie skogsarbetarkåren, vilket förvisso gjort, att vad man åstadkommit
i ökad avverkning genom riksarbetslagen har man förlorat genom
minskade insatser från de gamla ordinarie skogsarbetarna. Jag känner personligen
flera fall, där dessa ordinarie skogsarbetare gatt till annat arbete under
motivering, att så länge man skall subventionera ovana arbetare med detta
arbete komma de icke att hugga en kubikmeter ved. .....

Herr statsrådet efterlyser andra åtgärder. Jag skulle vilja instämma i vad
som framkommit och säga: ge våra gamla duktiga, vana skogsarbetare e.n extra
premie, så att de kunna i skogen utvinna lika stor dagsinkomst som i andra
jämförliga arbeten, t. ex. i torvmossar eller i de statliga anläggningsarbetena,
som tagit en mycket stor del av våra ordinarie skogsarbetare.^Jag tror, att man
spar mycket pengar med det systemet men också kan uppnå betydligt bättre
avverkningsresultat. Jag tror också, att det^är nödvändigt att något höja prisen
på ved till nästkommande bränslesäsong, så att skogsägarna, som allt mer och
mer få övergå till de bättre skogsbestånden, nu icke behöva få ett sämre
ekonomiskt utbyte än de hade under första året med avverkningsplikt. Jag tror,
att dessa båda åtgärder tillsammans skulle vara tillräckliga för att göra vår
bränsleförsörjningsfråga betydligt lättare att lösa.

Herr Jansson i Hällefors: Herr talman! Jag har egentligen begärt ordet
därför att man här velat göra gällande, att skogsarbetarna i stor utsträckning
lämnat skogarna på grund av systemet med riksarbetslag. Jag förutsätter, att
i varje fall de som i dag framhållit detta icke varit i beröring med tillnärmelsevis
så många skogsarbetare som jag under den sista tiden.

Jag har icke kunnat finna någon sådan olust, som här talas örn — i varje
fall icke i den utsträckning, som man här påstått. Det har icke varit några som
lillst svårigheter o/tt för skogs arbetarna, förklara, orsaken till dessa nksarbets"
lags tillkomst, och sedan ha skogsarbetarna sagt sig mycket väl kunna förstå
de åtgärder, som statsmakterna vidtagit. Enligt min uppfattning är det icke de
orsaker som här framhållits, vilka gjort, att en del skogsarbetare lämnat skogarna,
utan det är gamla synder, som här gått igen. Jag vill blott hänvisa till
det nödläge, som skogsarbetarna ramlade ned i efter förra kristiden, när dessa
arbetare år 1922 Engö sina löner reducerade med 50, G0..70, 80 procent av de
löner de hade år 1920. Jag skulle också vilja hänvisa till det ringa intresse,
som under den tid som sedan gått visats skogsarbetarna och deras levnadsstandard.
Det skulle varit tacknämligt, örn det intresse som i dag på vissa håll
visats kommit fram tidigare, när vi försökte kämpa för att få bättre förhållanden
åt skogsarbetarna. Då kanske situationen i dag varit en annan, och det
kan också hända, att skogsarbetarna då icke i den utsträckning som eventuellt
skett skulle lia sökt sig över till bättre betalda yrken. Jag menar sålunda, att
detta osäkerhetstillstånd för skogsarbetarna och osäkerheten örn vilka förhållanden
som komma att för deras vidkommande bli rådande, jiär efterkrigstiden
sätter in, äro anledningen till att skogsarbetarna nu i den mån det varit möjligt
sökt sig över till andra och bättre yrken.

Man skulle nästan få den uppfattningen av diskussionen i dag, och även av
vad som vid vissa tillfällen tidigare sagts, att örn man kunnat ge skogsarbetarna
subvention och betydligt högre betalning skulle den ordinarie skogsarbetarekåren
här i landet kunnat klara vår bränsleavverkning. En sådan föreställning

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar pä interpellation. (Forts.)

är. fullkomligt orimlig. Tar man hänsyn till våra avverkningsprogram före
kriget och vilka kvantiteter ved, som för närvarande måste avverkas för att
klara vår bränsleförsörjning, förstår man ju, att det måste annan arbetskraft
till för att. klara detta problem än de ordinarie skogsarbetarna. Då måste givetvis,
såvitt jag förstår, vissa åtgärder också vidtagas från statens sida för
att tillföra skogen flera arbetare. Man har framhållit, att den genomsnittliga
arbetsprestationen per dag för en skogsarbetare är fyra kubikmeter ved. Det
är orimligt. Ja g har ingen statistik till hands, men jag har en god erfarenhet
att bygga på. I genomsnitt uppgår arbetsprestationen för en skogsarbetare till
tre kubikmeter. Då man här säger, att riksarbetslagets arbetare kunna prestera
2 /2 kubikmeter per dag, anser jag såsom gammal skogsarbetare detta i och för
sig såsom en ingalunda dålig arbetsprestation.

Jag vill, herr talman, icke yttra mig om huruvida det är nödvändigt att behålla
detta system eller icke. Jag vill emellertid framför allt framhålla, att det är
icke ett särskilt skogsarbetarintresse, att detta system avvecklas, örn man icke
kan vidtaga sådana åtgärder, att man kan klara landets bränslefråga utan att
behöva sätta arbetspliktslagen i kraft. Från skogsarbetarhåll vill jag särskilt
understryka, att det är ett skogsarbetarintresse av första ordningen, att vi
kunna klara vår bränsleförsörjning utan tillämpning av arbetspliktslagen på
skogsarbetarna och utan att återföra till skogen de skogsarbetare, som under
denna tid lyckats komma in i andra, bättre betalda yrken. Jag anser i varje fall,
att skogsarbetarna under denna kristid handlat på ett sådant sätt gentemot
landet, att man i varje fall bör göra allt som är möjligt för att icke arbetspliktslagen
skall behöva sättas i kraft mot skogsarbetarna. Jag tror också,
att man bör överlata at statsmakterna att undersöka detta och vidtaga alla de
åtgärder som kunna komma i fråga.

Det har här i dag anmärkts, att man bör anvisa något alternativ till detta
system med riksarbetslag. Därvidlag måste jag ge statsrådet rätt i att ingen
har i varje fall bestämt kunnat anvisa, vilka åtgärder man i stället bör vidtaga.
Jag tror för° min del icke heller, att man utan vidare kan lägga fram några
förslag om sådana åtgärder, utan att man får pröva sig fram.

Eftersom, herr Janson i Frändesta nyss var inne på eventualiteten av statlig
subventionering och premiering av skogsarbetarna under vissa tider för att
förmå, dem att öka arbetsprestationen i skogarna eller att där arbeta längre
tid, vill jag framhålla, att den tanken har i varje fall icke varit främmande
för skogsarbetareförbundet och icke på skogsarbetarhåll heller, men vilket resultat
det i och för sig skall ge kunna vi icke lämna någon garanti för.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 8.

interpellation P£efe,n föL socialdepartementet, herr statsrådet Möller, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Herr Hallberg har med kammarens tillstånd
till mig ställt följande frågor:

. 1. Anser herr statsrådet nuvarande former för behandling av norska flyktingars
ansökningar om arbetstillstånd vara tillfredsställande?

\ ?m, sa skulle vara fallet, ämnar herr statsrådet taga initiativ till
ändrade bestämmelser beträffande här berörda spörsmål?

3. Anser herr statsrådet det överhuvud taget möjligt att placera norska
flyktingar, som i fråga örn kroppskrafter sakna förutsättningar för skogsarbete,
i annat arbete under vistelsen i vårt land?

Närmaste anledning till dessa frågor synas vara fyra av interpellanten anförda
fall, då norska flyktingar, för vilka skogsarbete av hälsoskäl varit

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

olämpligt, icke erhållit tillstånd att antaga annat arbete, som erbjudits dem.
Jag har låtit undersöka vad som förevarit i dessa ärenden. I samtliga lall
gällde det emigranter, som från början befunnits lämpliga att uttagas för
skogsarbete men som sedermera genom läkarintyg styrkt att övergång till
annan verksamhet borde beredas dem.

I ett fall, nämligen den norrman, som sökt anställning vid musikinstrumentfabrik
i Älvdalen, låg arbetsplatsen inom ett s. k. förbjudet område, och
därför krävde undersökningen särskild noggrannhet med remissförfarande
till länsstyrelse och landsfiskal. Hans första ansökan avslogs utan vidare, da
den icke var styrkt av läkarintyg. Den andra ansökningen, till vilken var
fogad läkarintyg örn olämplighet för skogsarbete, avstyrktes av landsfiskal
och länsstyrelse och avslogs därför. Då han emellertid inkom med en tredje
ansökan med förnyad läkarutredning, beviljades denna efter 7 dagars behandling
på utlänningsbyrån. Vad beträffar det andra av de av interpellanten berörda
fallen tog behandlingen av ärendet 9 dagar på utlänningsbyrån, och
vederbörande erhöll därvid sitt sökta arbetstillstånd, vilket utfärdades den 9
februari. För de tredje och fjärde fallen kunde enligt socialstyrelsens, praxis
icke arbetstillstånd medgivas för det sökta arbetet, därför att detta innebar
gårdskarlsanställning vid pensionat och hotell, vilket för närvarande icke
medgives emigrant på grund av säkerhetsskäl. Vid tillämpandet av denna
praxis torde avgörande böra träffas från fall till fall och icke en undantagslös
regel följas, då inte samma risker ur säkerhetssynpunkt kunna föreligga
vid alla hotell och pensionat.

Innan jag går att besvara de frågor, som interpellanten ställt med utgångspunkt
från här berörda fall, vill jag erinra örn de problem, som vår flyktingpolitik
brottas med i vad det gäller arbetsanskaffning åt de norska flyktingarna.

Man bör ha klart för sig, att denna arbetsförmedling numera är ett omfattande
organisatoriskt problem. De norska emigranternas antal uppgick den
28 februari till 11,691, varav 8,205 män över 18 år, 1,567 kvinnor över 18 år
och 1,919 barn under 18 år. Tillströmningen under senaste halvåret har varierat
mellan 100—400 personer per vecka. Problemet att snabbt inplacera dessa
människor i vårt arbetsliv kräver en ganska vidlyftig apparat.^ Lyckligtvis
har denna tillströmning sammanfallit med en period av brist på .arbetskraft
i vårt näringsliv. Hade så ej varit fallet, hade vi statt inför svårlösta problem.
Som förhållandena nu gestalta sig, har man i stort sett kunnat lösa
denna fråga på ett för alla parter tillfredsställande sätt. De norska emigranterna
ha sålunda icke varit det svenska samhället till last. De ha tvärtom
tillfört oss arbetskraft som i föreliggande situation varit av värde för vårt
näringsliv; i de fall, då de icke placerats i arbete, ha levnadskostnaderna bestritts
av dem själva eller av norska staten.

Som bekant är det ett trängande behov att skaffa arbetskraft till skogen.
Svenska arbetare lia på grund härav överflyttats till skogsarbete under arbetsplikt
eller under anlitande av andra åtgärder, som, även örn de. haft frivillighetens
karaktär, inneburit uppoffringar i fråga örn bekvämlighet och
dylikt för den enskilde. Till skogen har sålunda överförts arbetskraft oberoende
av yrkesutbildning och, vad gäller de s. k. 43-orna, utan hänsyn till örn
de tidigare varit kroppsarbetare eller icke. I en dylik situation har. det ansetts
rimligt, att också de norska emigranterna göra en arbetsinsats i skogen
i likhet med vad svenska medborgare måst underkasta sig. Det norska flyktingkontoret
har också helt instämt i denna synpunkt. Behovet av arbetskraft
i skogen har möjliggjort, att flyktingarna snabbt kunnat inpassas i arbetslivet.

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Emellertid lia de norska emigranterna icke utan åtskillnad uttagits till
skogsarbete. Strax efter ankomsten till Sverige ha de på mottagningscentralen
undersökts av norska läkare beträffande sin lämplighet för dylikt arbete. En
gallring sker salunda efter fysiska förutsättningar. Unga pojkar lia vidare
i regel sänts till ett särskilt ungdomsläger. Ej heller ha till skogsarbete uttagits
personer över 40 år, som varit ovana vid skogsarbete. Dessa senare ha
genom speciella arbetsförmedlingar för norska flyktingar tillfälle att söka
anskaffa annat arbete. Likaledes ha ej i regel medlemmar i hela familjer,
som gatt i emigration, uttagits till skogsarbete. De, som främst ifrågakomma,
ha salunda varit ensamstående män, som ha fysiska förutsättningar härför.

Det har befunnits rimligt, att de till skogsarbete hänvisade norrmännen
böra sta kvar i detta arbete en viss minimitid, för så vitt icke särkilda skäl
göra sig gällande, t. ex. sjukdom. Man har dook ansett, att emigranterna efter
2 4 ^månaders skogsarbete . böra erhålla annat arbete, för den händelse

sadant star till buds och de vilja sluta i skogen. Det är nämligen angeläget,
att norrmännen i skogarna — för närvarande torde dessa kunna uppskattas
till cirka 5,000 man — icke känna sig förvisade till ett arbete som ursprungligen
varit dem främmande.

. Sorn anförts har det i organisatoriskt avseende varit ganska lätt att placera
m emigranterna i skogsarbete. Större svårigheter uppstå emellertid, då det gäller
att efter vistelsen i skogen förmedla, annat arbete för de norrmän, som så
önska. Här .måste i regel .arbetsförmedlingen bedrivas mera individuellt. Arbetsförmedlingarna
måste i vanlig ordning härvid ta hansjon till vederbörandes
personliga förutsättningar, tidigare verksamhet och yrkeskunnighet.

Vid en övergång fran skogsarbete till arbete på andra arbetsområden spela
emellertid synpunkter in, som även nödvändiggöra en mera noggrann individuell
prövning från socialstyrelsens sida. Härvid beaktas, huruvida det finnes
anmärkningar mot vederbörande .flykting ur ordnings- och säkerhetssynpunkt.
Ar det fråga om en anställning inom en svensk krigsindustri, får försvarsstabens
yttrande inhämtas. Det är även nödvändigt att bedöma, huruvida den
sökta anställningen leder till förfång för svensk ledig arbetskraft. Inom en
del områden, där kollektivavtal saknas, gäller också att pröva, att den erbjudna
lönen icke är oskäligt låg.

Jag har låtit socialstyrelsen göra en undersökning av i vilken utsträckning
de norska emigranterna arbeta i skogen och i vilken utsträckning de kunnat
beredas sysselsättning inom andra arbetsområden. Av tekniska skäl har denna
undersökning måst begränsas till 9,163 personer och kommit att avse situationen
den 1 januari 1943. Undersökningen omfattade 7,258 män och 1,905 kvinnor.
Av. dessa, hade 1,353 män och 787 kvinnor icke arbetsvisering. I dessa
senare siffror ingå barn och ungdom, studerande samt personer, som uppehålla
sig i landet på egen bekostnad, genom understöd från norska legationen eller
med hjälp av anförvanter och släktingar, som svara för deras uppehälle. Av
männen hade 81.4 % eller 5,905 arbetsvisering. Av dessa arbetade 4,422 eller
cirka 75 % i skogsbruk och jordbruk, dock allra största delen inom skogsbruk.
Cirka 20 /« eller 1,178 kommo pa industri och hantverk. Hälften av dessa arbetade
i verkstadsindustri. Ett mindre antal hade funnit sysselsättning inom handel
och fria yrken. Av kvinnorna hade 58.7 % eller 1,118 arbetsvisering. Härav
kommo över 60 % på husligt arbete. De övriga hade till större delen beretts arbete
i hotell- och restaurangbranschen, affärs- och kontorsyrkena samt textiloch
beklädnadsindustrien. Även om undersökningen icke omfattar samtliga
norska emigranter, är den dock ägnad att belysa emigranternas fördelning på
olika verksamhetsområden.

De mera markerade förskjutningar, som skett sedan årsskiftet, gälla framför

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

allt överflyttning av arbetskraft från skogen till vägarbete och jordbruk. En
betydande kontingent norrmän har sedan årsskiftet överförts till vägarbete,
där den norska arbetsstyrkan nu uppgår till cirka 1,000 man. Frekvensen av
arbetstillstånd för den mekaniska verkstadsindustrien har även ökat under
de sista månaderna. Dessutom förtjänar papekas, att ett stort antal norska
flyktingar ägnar sig åt studier. Antalet utgjorde vid slutet av februari 725,
Härav är huvudparten sysselsatt i olika yrkesskolor och yrkeskurser. Gymnasiet
i Uppsala har 133 elever, och vid högskolor och universitet studera 100

studenter. o . .

Ansökningar örn övergång från en arbetsgivare till en annan behandlas i
socialstyrelsens utlänningsbyrå, där överhuvud taget ärenden rörande flyktingars
uppehålls- och arbetstillstånd handläggas. Med den ökning, som skett
av antalet utlänningar, har utlänningsbyran efter hand fatt. en tyngande. arbetsbörda.
Visserligen har en omorganisation genomförts i kontorstekniskt
hänseende under anlitande av särskild expert, men ärendenas antal är, delvis
beroende på de bestämmelser och den praxis som tillämpas beträffande flyktingarna
i olika avseenden, så stort, att en schematisk behandling i viss utsträckning
är nödvändig. Under januari manad 1943 inkommo till utlänningsbyrån
6,735 ärenden och i februari 1943 6,063 ärenden, d. v. s. gott och väl
200 ärenden per dag. Då den personal, som star till buds, är av begränsad storlek,
är det tydligt, att ärendena icke kunna ägnas den ingående behandling som
kanske skulle kunna vara önskvärd. Så kunna eventuellt föreliggande ömmande
omständigheter och särskilda skäl, som icke tydligt framgå av ansökningshandlingarna,
ej närmare efterforska^ och utredas. o

I den situation, som sålunda råder i fråga örn arbetet på byrån, har man
Övervägt möjligheten ätt pröva i vad man sådana lättnader av kontrollen klin
de åvägabringas, vilka kunde bespara byrån arbete, utan att kontrollsynpunkten
alltför mycket eftersattes. Härigenom skulle antalet ärenden kunna nedbringas,
vilket i sin tur skulle möjliggöra en noggrannare prövning av mkom Interpellanten

frågar, örn nuvarande former för behandling av norska flyktingars
arbetstillstånd kunna anses tillfredsställande. Såsom framgår av det
ovan anförda torde man ha anledning göra gällande, att allt visserligen icke
är så bra som man kunde önska, men förhållandena ge dock knappast anledning
till allvarligare erinringar. Då det gäller en så stor organisation som den
ifrågavarande verksamheten, måste man alltid räkna med att ett och annat
misstag kan ske, men socialstyrelsen har uppgivit, att den aldrig tvekat att i
sådana fall taga upp ett ärende till ny behandling, så snart påpekande gjorts
och tillfredsställande utredning presterats av sökanden. En förenkling av den
kontroll, som hittills ansetts nödvändig, skulle emellertid göra arbetsförmedlingen
smidigare och snabbare. ..... .

Interpellanten frågar vidare, örn det överhuvud taget anses möjligt att placera
norska flyktingar, som ifråga om kroppskrafter sakna förutsättningar
för skogsarbete, i annat arbete i vårt land. Sorn framgår vidtages alltid en undersökning
av de norska flyktingarna med hänsyn till de fysiska förutsättningarna
för tyngre kroppsarbete. Endast de som därvid befinnas lämpade uttagas
till skogsarbete. Därtill kommer, att man avser att placera även fullt arbetsföra
flyktingar, då de deltagit i skogsarbete någon tid, i annat för deni särskilt
lämpligt arbete. Den organisatoriska svårigheten härvidlag ar att placera
var och en på de för honom lämpliga arbetstillfällena.

Ehuru på grund av arbetsmarknadspolitiska skäl flertalet norrman alltjamt
torde böra hänvisas till skogsarbete, bör man utnyttja yrkesutbildade norska
arbetare i den mån så är möjligt i arbete, där de kunna göra största nyttan.

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Detta är till gagn inte blott för vederbörande norrmän själva utan även för
vårt näringsliv. Tveksamhet i detta avseende bör uppkomma endast då avgörande
försvarspolitiska och militära skäl tala emot en dylik placering.

Vidare yttrade

Herr Hallberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få uttala ett tack för det utförliga och klarläggande
svaret på min interpellation. Av svaret framgår, att individuell prövning sker
rörande de norska flyktingarnas kroppsliga förutsättningar för skogsarbete
innan de placeras på sådant. Men det är dock bestyrkt, att det i vissa fall tar
alldeles för lång tid, innan denna prövning är verkställd och besked kan lämnas
till den arbetssökande, örn hail får taga annat erbjudet arbete eller inte.
Det tog inte mindre än ungefär nio veckor, innan den norrman som sökt anställning
vid musikinstrumentfabriken i Älvdalen fick arbetstillstånd och kunde
tillträda platsen. Man förstår, att det skall möta stora svårigheter även för
arbetsgivaren att låta ett arbete stå öppet så länge i avvaktan på att den sökande
eventuellt skall få tillstånd att taga arbetet. Så att det är icke blott den
arbetssökande som utsättes för påfrestningar genom att få gå vecka efter vecka
och vänta på besked, utan även arbetsgivaren åsamkas svårigheter av sådan
art i dylika fall, att det vill till ett mycket stort intresse från hans sida för
att vänta på arbetaren i veckotal utan att vara säker på att det alls blir möjligt
att anställa den sökande.

Beträffande anställningen av norska flyktingar vid hotell och pensionat
torde det vara sa, att tillämpningen av den praxis som socialministern hänvisar
till sker något olika, ty det har faktiskt hänt, enligt de upplysningar
jag under hand erhållit, att norska flyktingar fått arbete vid hotell och pensionat,
där andra fått avslag på grund av säkerhetsskäl. Så har skett vid flera
turistpensionat i trakter, där norska flyktingar uppehålla sig.

• 7ac| jäller arbete inom s. k. förbjudna områden kan det ifrågasättas, huruvida
det är farligare att lata flyktingar arbeta i en fabrik än i skogen inom
dylikt område. Man har svårt att förstå, att det ur säkerhetssynpunkt kan vara
någon nämnvärd skillnad.

Sedan jag framställde min interpellation lia ytterligare ett pär exempel på
egendomlig behandling av arbetstillstånd för norska flyktingar meddelats mig
tran fullt trovärdigt håll. En lantbrukare i Gustavs socken i södra Dalarna
har uppgivit, att han vid ett tillfälle, då han var i stort behov av arbetskraft
pa sitt jordbruk, anställde en ung arbetsvillig norrman. Denne beordrades
emellertid efter någon tid ut på skogsarbete, trots att han själv trivdes
utmärkt med jordbruksarbetet samt bonden i fråga var nöjd med honom och
behövde hans arbetskraft. Det andra exemplet avser en norsk idrottsman en
landsl ags spel are i fotboll, som fick helt avlönad anställning som tränare hos
idrottsklubben Brage i Borlänge. Men han fick inte tillstånd av myndigheterna
att inneha nämnda befattning. Det torde bero på några säkerhetsskäl, som en i
riskmysterierna icke invigd ej kan förstå.

,J.a^ T^/^rVtyis inte generalisera de anförda fallen, och det är med
odelad tillfredsställelse jag tagit del av socialministerns synpunkter på de
i mterpellationen berörda spörsmålen samt herr statsrådets redogörelse för de
markerade forskjutningar, som skett sedan årsskiftet i fråga örn överflyttning
av arbetskraft fran skogen till vägarbete och jordbruk men också till verkstadsindustrien.
Ett glädjande förhållande är även ökningen av norska flyktingar
vid yrkesskolor och yrkeskurser. Det gör dem bättre skickade att träda
ollka yrkesarbeten, da deras land åter blir fritt och de kunna återvända

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det synes mig, att herr statsrådet och chefen för socialdepartementet i interpellationssvarets
slutord träffat det rätta, då han betonar, att även örn
flertalet norrmän alltjämt böra hänvisas till skogsarbete, böra de yrkesutbildade
norska arbetarna utnyttjas, i den mån så är möjligt, vid arbeten, där de
kunna göra den största nyttan. Mot statsrådets uppfattning, att tveksamhet
i detta avseende bör uppkomma, endast då avgörande försvarspolitiska och
militära skäl tala mot dylik placering, finns ingen invändning att göra. Örn
denna av socialministern anvisade, humana och kloka regel tillämpas av vederbörande
myndigheter, kommer utan tvivel ett besvärligt irritationsmoment i
fråga örn behandlingen av de norska flyktingarnas arbetstillstånd att elimineras.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 9-

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har fröken Ebon Andersson i Stockholm till v‘
mig riktat följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat de förändrade förhållanden, under vilka
kontorsarbete numera utföres, och de därmed ökade riskerna för särskilt
den kvinnliga personalens fysiska och psykiska hälsa,

samt vill herr statsrådet beträffande dessa jukesområden dels vidtaga åtgärder
för att göra yrkesinspektionen effektivare, dels ock föranstalta örn utredning
i syfte att klargöra de speciella yrkeshygieniska problemen och metoderna
för deras lösning?

I motiveringen har interpellanten framhållit, att kontorsarbetet under senare
år genomgått en rationaliserings- och m e k ani s e r i n gs p r oc ess och att i samband
därmed arbetet blivit mera pressande genom att det utföres i snabbare
takt och under förhållanden, som ofta påminna om det rent industriella arbetets.
Interpellanten pekar särskilt på förhållandena vid större kontor, där
ibland ända upp till flera hundra personer sammanföras i en enda väldig sal,
varvid slamrande kontorsmaskiner verka pressande även på dem, som samtidigt
i samma lokal utföra mindre mekaniskt arbete. Det göres vidare i interpellationen
gällande, att antalet anställda i förhållande till arbetslokalens yta
ofta är större än i fabriker och ''att luftväxlingen icke ordnats tillfredsställande,
vilket ökar faran för spridning av smittosamma sjukdomar. Än vidare
påtalas vådorna för de anställda av dels stillasittandet och dels mindre ändamålsenligt
konstruerade maskiner.

Från arbetsgivarhåll har vid de upplysningar jag under hand inhämtat i saken
gjorts gällande, att det moderna kontorsarbetet icke medför de särskilda
risker för den kvinnliga kontorspersonalens fysiska och psykiska hälsa, som
interpellanten gör gällande. Från de organisationer, som representera den anställda
arbetskraften, hävdas med samma styrka den motsatta uppfattningen.
Yrkesinspektionen och riksförsäkringsanstalten åberopa erfarenheter och iakttagelser,
som ge ganska starkt stöd för de av interpellanten framförda synpunkterna.
Det synes mig givet, att man vid frågans bedömande bör fästa
stort avseende vid den mening myndigheterna under sin verksamhet bildat sig
i de spörsmål, som det här är fråga örn.

Enligt bestämmelserna i § 1 lagen om arbetarskydd är kontorsarbete, som
bedrives såsom rörelse eller ingår som led i annan rörelse, industriell eller icke,
i regel underkastat lagens bestämmelser. Undantaget från lagens tillämpning

Andra hammarens protokoll 10JtS Nr 15. 3

Svar på
terpellation.

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

är kontorsarbete, som utföres i arbetarens hem eller av medlem av arbetsgivarens
familj eller i jordbruksföretag. Genom arbetarskyddslagens begränsning
till att gälla endast sådana arbetsställen, som kunna innefattas under begreppet
rörelse, undandragas från yrkesinspektionens tillsyn stora grupper av den
civila oell militära förvaltningen liksom även av kommunalförvaltningen. De
affärsdrivande verken falla däremot under lagens bestämmelser. Till begränsning
av tillsynen verka även stadgandena i 25 § lagen örn arbetarskydd, där
det föreskrives, att tillsyn i främsta rummet skall ägnas sådan verksamhet,
vari arbetet måste anses medföra fara för olycksfall, ohälsa eller annat missförhållande,
som denna lag avser att förekomma. Klan i avseende å viss verksamhet
dylik fara i regel anses utesluten, är vederbörande tillsyningsorgan ef
förpliktat företaga inspektion å arbetsställe, där sådan verksamhet utövas.
med mindre anmälan eller annan särskild omständighet giver skälig anledning
misstänka, att bestämmelse i arbetarskyddslagen eller föreskrift, meddelad
med stöd av lagen, därstädes icke vederbörligen iakttages. I fråga örn tillämpningen
av dessa bestämmelser föreskrives i tjänstgöringsreglementet för yrkesinspektionen:
»Bland arbetsställen, vilka enligt 25 § lagen örn arbetarskydd
i regel ej behöva inspekteras, torde i första rummet komma sådana, där arbetet
består i kontorsgöromål och därmed jämförliga sysselsättningar.»

Gällande bestämmelser måste tvivelsutan betecknas såsom föga tidsenliga_

den nyss citerade föreskriften i tjänstgöringsreglementet för yrkesinspektionen
daterar sig från tiden omkring år 1910. Yrkesinspektionen synes dock, då detta
påkallats, i viss utsträckning ha inspekterat kontorslokaler och kontorsarbete
vid statens affärsdrivande verk, t. ex. telegraf och telefon samt posten
med postgirokontor och postsparbank och där föreskrivit skyddsåtgärder. Dessa
hava berört byggnads-, ventilations-, uppvärmnings-, belysnings- och personalrumsfrågor
och under senare år även bullerfrågor. Därtill kommer att även
från statliga institutioner, som jämlikt direktiv icke äro att betrakta som rörelser
— såsom tullverket och försvaret — vederbörande ansvariga chefer begärt
yrkesinspektionens besked beträffande åtgärder rörande kontorsarbetets
lokaler och arbetsförhållanden. I sådana fall hava upplysningar lämnats örn
de åtgärder, som skulle hava påfordrats, därest arbetsstället legat under arbetarskyddslagen,
och hava sådana upplysningar i många fall — enligt vad inspektören
för första yrkesinspektionsdistriktet, under vilket Stockholm sorterar,
uppgivit •— även medfört ändringar.

Tilläggas må emellertid, att yrkesinspektionen vitsordat, att tillsyningsverksamheten
icke kunnat utövas i skälig utsträckning. Orsaken härtill angives vara
den, att den personal, som för närvarande står till inspektionens förfogande,
måst tas i anspråk för arbetsuppgifter, som jämlikt gällande lag och instruktion
skola i första hand utföras.

. Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att nu gällande bestämmelser
icke möjliggöra en tidsenlig inspektion inom det av interpellanten berörda arbetsområdet.
Jämväl torde sta klart, att en tillfredsställande utvidgning av
denna, inspektionsverksamhet icke kan genomföras utan att en personalförstärkning
inom yrkesinspektionen kommer till stånd. De av interpellanten berörda
sakförhållandena hava observerats av yrkesinspektionen och i skilda sammanhang
bringats till statsmakternas kännedom. Di kile ten i ansträngningsgrad mellan
modernt kontorsarbete och rationaliserat industriarbete har påpekats av
yrkesinspektrisen i årsberättelserna för åren 1940 och 1941. I berättelsen för
år 1939 har yrkesinspektrisen vidare berört gjorda iakttagelser rörande inom
kontoren förekommande fall av skrivkramp och liknande sjukdomar. I berättelsen
för år 1940 framhålles särskilt, huru s. k. hålkortsmaskiner och bokföringsmaskiner
m. m. ha införts, varigenom arbetet uppdelats i små moment och

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

till följd härav blivit ensidigt och monotont. Detta faktum samt kontorsarbetets
avigsidor i övrigt hava av yrkesinspektrisen vidare understrukits i ett yttrande
till riksförsäkringsanstalten den 21/i2 1940 angående orsakerna till och
omfattningen av sådana sjukdomar i leder och muskler, som kunna förorsakas
genom inverkan på övervägande mekanisk väg av arbetet. I berättelsen för år
1941 har bl. a. betonats nödvändigheten av lämpliga arbetsstolar.

Det förtjänar också framhållas, att jämväl riksförsäkringsanstalten haft anledning
sysselsätta sig med de tendenser till ökning av förekommande fall av
sådana sjukdomar i samband med kontorsarbete, som kunna följa av ensidighet
och monotoni i arbetsprocessen. Med anledning av gjord framställning om yrkessjukdomsförsäkringslagens
utvidgning att omfatta dylika sjukdomar hava
riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen efter samråd med statens institut
för folkhälsan verkställt utredning. Med skrivelse den 26 mars 1943 som
avlämnats till Kungl. Majit den 15 april hava såsom resultat därav framlagts
förslag till ändringar i yrkessjukdomsförsäkringslagen och allmänna olycksfallsförsäkringslagen.
Dessa förslag komma nu att undergå sedvanlig remissbehandling.

Av vad jag sålunda anfört framgår beträffande den första av de till mig
riktade frågorna, att det i interpellationen berörda sakförhållandet icke blott
observerats utan att vissa åtgärder också vidtagits för att på berörda område
få till stånd en bättre tingens ordning. Då jag nu går att redogöra för dessa
åtgöranden innebär samtidigt denna redogörelse ett svar på den andra till mig
riktade frågan.

1938 års arbetarskyddskommitté har vid fullgörandet av det kommittén anförtrodda
uppdraget att verkställa en översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen
ansett sig böra upptaga till övervägande jämväl de av interpellanten
berörda frågorna rörande kontorsarbetet. Kommittén har funnit det
vara angeläget, att de kontorsanställdas arbetsförhållanden ägnas större uppmärksamhet
i yrkeshygieniskt och sky dds teknisk t hänseende än vad hittills i
regel varit fallet eller ansetts vara av behovet påkallat. Vissa förslag till lagstiftningsåtgärder,
som avse att i icke ringa mån tillgodose arbetarskyddet
även bland dem, som sysselsättas i kontorsarbete, hava sålunda varit föremål
för behandling inom kommittén. Nämnda förslag avse bl. a. dels utvidgning
av arbetarskyddslagens tillämpningsområde genom dess anknytning till begreppet
verksamhet i stället för rörelse, dels ökad läkarkontroll över arbetstagare
under 18 år, såväl före som under anställningen, dels ock föreskrifter örn bestämda
raster och arbetspauser. Kommittén har vidare under utarbetande förslag
till allmänna bestämmelser rörande arbetslokals anordning, beskaffenhet
och storlek (luftutrymme) samt rörande arbetsställning (inbegripet även arbetsstolar).
Jämväl det i interpellationen berörda spörsmålet om en effekt!visering
av yrkesinspektionen har varit föremål för överväganden inom 1938 års arbetarskyddskommitté.
Enligt vad kommitténs ordförande meddelat mig, är det
kommitténs avsikt att framlägga förslag, innebärande bl. a. en ökad läkarrepresentation
inom yrkesinspektionen. Det är nämligen enligt kommiiléns mening
nödvändigt, att yrkesinspektionen i långt större utsträckning än hittills beredes
direkt tillgång till väl kvalificerade läkarkrafter för undersökningar samt
handläggning av frågor av yrkeshygienisk och medicinsk art.

Vad till sist beträffar frågan örn klargörande av de speciella yrkeshygieniska
problemen och metoderna för deras lösning inom ifrågavarande arbetsområde
synas erforderliga undersökningar härom böra utföras av statens institut
för folkhälsan. 1938 års arbetarskyddskommitté har också hos institutet för
folkhälsan begärt utredning rörande vissa frågor i yrkeshygieniskt hänseende.
Institutet har dock förklarat sig icke kunna under nu rådande förhållanden på

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetsmarknaden med bl. a. ombyte av arbetskraft, forcerad arbetstakt, ökat
övertidsarbete m. m. verkställa en dylik utredning rörande de yrkeshygieniska
spörsmålen inom kontorsverksamheten på ett fullt tillfredsställande sätt.

Av det sålunda anförda torde framgå, att de väsentligaste av de av interpellanten
berörda spörsmålen för närvarande äro föremål för överväganden inom
1938 års arbetarskyddskommitté och att förslag härutinnan äro att påräkna.
Det synes mig också mest ändamålsenligt, att utredningen rörande de speciella
yrkeshygieniska problemen anförtros åt statens institut för folkhälsan.
Emellertid torde de skäl, som institutet anfört mot att denna utredning företages
under nu rådande exceptionella förhållanden, vara bärande. Det är min avsikt
att sörja för att undersökningen kommer till stånd så snart förhållandena
det medgiva. Det är min förhoppning, att de förslag, som sålunda kunna väntas
föreligga inom relativt nära framtid, skola kunna leda till lagstiftningsoch
andra åtgärder från statsmakternas sida, i syfte att undanröja de missförhållanden,
som blivit berörda i interpellationen.

Härefter anförde

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra mitt tack för det svar, som han här avgivit.
Jag noterar då först med tillfredsställelse, att herr statsrådet har en
mycket positiv inställning till de spörsmål som beröras i interpellationen, och
jag tackar herr statsrådet härför. Jag konstaterar vidare med glädje, att det
är att vänta en del förslag, som gå ut på förbättringar på det område som det
här närmast gäller. Jag är emellertid på ett par punkter ganska besviken, därför
att statsrådet, när det gäller en verklig effektivisering av yrkesinspektionen
liksom även när det är fråga om utredning rörande dessa förhållanden, icke
kunnat ge något direkt löfte om att denna effektivisering i en nära framtid kan
sättas i gång liksom också denna utredning.

Jag skall här inte gå djupare in på alla de problem som rullats upp i detta
sammanhang. Jag vill bara, innan jag går vidare, påpeka, att när det gäller
rationalisering på kontorsarbetets område, har man dragit en ofta felaktig
parallell med rationaliseringen inom industrien och vad därmed sammanhänger.
Man har, synes det mig -— och det har framgått av de upplysningar jag
från skilda håll fått — inte tagit hänsyn till att kontorsarbetet dock i väsentlig
mån är av annan karaktär än industriarbetet. Man har sålunda, vilket jag också
påpekat i interpellationen, icke brytt sig om att skilja ut de olika arbetstempona.
Det har sålunda bevisligen på vissa håll förekommit, att medan i den
ena ändan av en stor sal ett ganska bullrande arbete utföres, äro i den andra
ändan av salen personer sysselsatta med uppgifter av ganska kvalificerad art,
som alltså kräva en viss tankeverksamhet hos dem som utföra arbetet i fråga.
Hur slitande detta är för hela den mänskliga organismen behöver icke närmare
ledas i bevis. Det faller av sig självt.

Nu är det ju på det sättet, att arbetarskyddslagen också gäller för kontorsarbete.
När jag framställt min interpellation och i denna anmärkt på den
bristande tillsynen över detta arbete, har jag därmed, det vill jag betona, inte
velat kritisera yrkesinspektionen och det arbete den utfört. Jag känner av vissa
skäl ganska väl till särskilt den kvinnliga yrkesinspektionens verksamhet, och
jag vet, hur mycket arbete personalen där sätter in inte bara under den dagliga
arbetstiden utan även när de använda en väsentlig del av sin fritid till upplysningsverksamhet
och till anordnande av konferenser och dylikt. Det är väl
kanske ganska naturligt, att dessa tjänstemän vid sin inspektionsverksamhet i
första hand inrikta sitt arbete på sitt gamla område, nämligen det industriella.
Jag har dock haft tillfälle att se en del utredningar, av vilka det framgår, att

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

man har satt in en ganska väsentlig verksamhet på kontorsarbetets område,
men — och det återkommer man jämt och ständigt till, när man studerar detta
problem — man får ju också klart för sig, att yrkesinspektionens tjänstemän
äro för få för att kunna utöva den effektiva tillsyn, som lagen dock förutsätter.
. .

När herr statsrådet i svaret säger någonting om att bestämmelserna i 3 2o
lagen om arbetarskydd begränsa möjligheterna till inspektion av kontorsarbetet,
kan jag inte riktigt förstå detta påstående. I lagen^ står dock — jag citerar
ordagrant: »Tillsyn skall i främsta rummet ägnas sådan verksamhet, vari arbetet
måste anses medföra fara för olycksfall, ohälsa eller annat^missförhållande,
som denna lag avser att förekomma.» Det hela rör sig alltså, såvitt jag
förstår, om en tolkningsfråga. Det är ju nu omvittnat och bevisat, att de moderna
kontoren under vissa omständigheter kunna vara precis lika farliga för
dem som arbeta där som fabrikerna för sina arbetare, när det gäller vad som
faller under begreppet ohälsa. Att sedan tjänstgöringsreglementet, som vid
det här laget lär vara 33 år gammalt, inte har följt med utvecklingen, ger ju
ändå inte anledning till att acceptera denna begränsning. I tjänstgöringsreglementet
står nämligen, att kontorsgöromål och där medi jämt örlig sysselsättning
inte skall inspekteras annat än efter anmälan. Nu vill jag dock för att icke
bli missförstådd säga, att det även i lagen är utsagt, att inspektion inom detta
område skall ske först efter gjord anmälan. I förhållande till den bestämmelse
i § 25 arbetarskyddslagen, som jag citerat, synes mig detta påpekande, att inspektion
skall ske först efter anmälan, vara ganska ologisk. Örn vi veta hur
det är ställt på kontorsarbetets område, så äro där vederbörande inte organiserade
i så stor utsträckning som önskvärt vore. Detta gör — det har också patalats
från en del håll — att man i det längsta och kanske alltför länge drar
sig för att göra en sådan anmälan som leder till inspektion. Man är rädd för
följderna, när man ingenting har att falla tillbaka på. Detta gör, att en hel del
missförhållanden aldrig komma fram.

Jag vill här betona vikten av att man i fortsättningen i än högre grad än
hittills sätter in förebyggande åtgärder på detta område. Jag tycker att det är
litet underligt, att man noga bestämmer och likaledes noga övervakar, att det
blir olycksfallsskydd vid maskiner och dylikt, medan det förefaller mig vara
precis lika viktigt att se till, att förebyggande åtgärder verkligen också vidtagas
på här ifrågavarande område. Det allmänna lägger ju ner stora summor
på att göra det uppväxande släktet så kraftigt sorn möjligt, och då menar jag,
att därav följer med nödvändighet, att det också är samhällets ^plikt^ att se
till, att ett sådant skydd som det här är fråga örn kommer till stånd både för
yngre och äldre, och att det blir inspektion även i detta fall.

Jag vill inom parentes säga, att den kvinnliga kontoristföreningen, örn jag
minns rätt, i en skrivelse har påvisat, hurusom man under senare år har konstaterat
förekomsten av tbc i mycket stor utsträckning bland de unga kontorsarbetande
kvinnorna. Jag nämner här särskilt kvinnorna, men det är alldeles
uppenbart, att i den mån männen arbeta under samma förhållanden, förefinnes
det risk även för dem. Det ligger i sakens natur.

Jag har av vissa skäl främst nämnt den kvinnliga arbetskraften, och det har
jag gjort därför, att utvecklingen på kontorsarbetets område mer och mer gått
i den riktningen, att den kvinnliga arbetskraften pressas allt hårdare och hårdare
och har sämre arbetsförhållanden genomsnittligt taget än den manliga.
Som belägg för detta påstående kan jag exempelvis nämna, att det på ett stort
kontor här i staden är ordnat på det sättet, alf, alla de kvinnliga tjänstemännen
ha lokaler där det under den övervägande delen a,v dygnet finns endast indirekt
belysning, medan alla de manliga kontorsarbet arna pa detta kontor ha

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

rum där det finns direkt belysning-. Vidare Ilar genom rationaliseringen och
mekaniseringen och allt vad det heter utvecklingen gått dithän, att det blivit
en uppdelning av arbetet mellan manliga och kvinnliga arbetare. Förr hade både
män och kvinnor ett mera rörligt arbete. Nu har det tenderat dithän, att
kvinnorna i övervägande grad fått ett stillasittande arbete, medan männen fortfarande
väsentligen ha hand om det mera rörliga arbetet.

Nu vill jag säga, att det icke ett ögonblick varit min tanke att kritisera en
nödvändig rationalisering. Det är alldeles uppenbart, att man måste acceptera
en sådan. Men vad jag velat betona, och göra det kraftigt också, är, att man
vid rationaliseringen måste taga hänsyn till den mänskliga arbetskraften i
högre grad än vad det förefaller att man till dags dato har gjort. Detta är
under alla förhållanden ytterst viktigt, men jag skulle tro, att det i dessa tider,
när arbetskraften är så ytterst knapp som den är, är av ännu större vils t.
Dessa rationaliseringsexperter se ju till, hur man skall få ut den största möjliga
arbetsprestation, och det må man ju acceptera, men jag anser, att om man
därvid ° inte också tar hänsyn till långtidsverkningarna av denna rationalisering
på den mänskliga arbetskraft som utför arbetet, så är det i grund och
botten en felaktig, rationalisering. Då blir det så, att rationaliseringen helt
enkelt förbytes i sin motsats.

Det är ett annat problem, som strängt taget inte hör hit men som jag ändå
rent parentetiskt skulle vilja beröra. Det är ett problem som uppstår på grund
av att det vid den sig allt mer utbredande rationaliseringen och mekaniseringen
mer och mer gått därhän, att sedan de unga kvinnorna och kanske även
männen under en viss tid varit anställda på kontoren, äro de utslitna eller,
som den vanliga termen lyder, för gamla. Yngre och billigare arbetskraft kan
då ersätta dessa äldre. Så kopplas de äldre av och stå där utan utkomstmöjligheter.
Jag ^ skall inte ta upp tiden med att anföra några exempel härpå,
men jag har sådana. Det hör som sagt kanske inte hit, men jag har inte kunnat
låta bli att i detta sammanhang omnämna detta förhållande.

Herr statsrådet säger i sitt svar, att man har under omprövning frågan örn
att till arbetarskyddslagens tdlämpningsområde hänföra icke endast begreppet
rörelse utan även begreppet verksamhet. Detta skulle ju otvivelaktigt innebära
en utvidgning av lagen, och jag tycker att detta konstaterande med nödvändighet
måste medföra, att en utökning av yrkesinspektionen företages med
det snaraste. Ty,, såsom också har konstaterats här, redan med den relativt
begränsade räckvidd, som lagen nu har, hinner inte yrkesinspektionen utöva
all den inspektion, som behövs, och det problemet blir naturligtvis ännu mer
brännande, om det skall ske en utvidgning av lagen.

Nu säger man, att en utökning av yrkesinspektionen är en kostnadsfråga.
Ja, det är klart att så är fallet och att alla utgiftsökningar, särskilt i dessa
tider, böra prövas mycket ingående. Men jag tror att örn man kunde få till
stånd en inspektion, som leder till förbättrade arbetsförhållanden, så att arbetskraften
sparas och därmed dessa ofta mycket långvariga muskel- och ledsjukdomar,
som nu förekomma bland de kontorsarbetande och vilka äro mycket
dyrbara att bota, kunde undvikas, då tror jag att det vore väl placerade
pengar att företaga en utökning av yrkesinspektionen.

Herr statsrådet Ilar vidare framhållit, att man har under omprövning frågan
örn utökad läkarrepresentation inom yrkesinspektionen. Detta är ju mycket
tacknämligt, och jag vill gärna här notera det. Jag undrar emellertid, örn det
inte i realiteten blir så, att dessa läkare främst komma att stå till chefsmyndighetens
.förfogande och att alltså inte inspektionsarbetet ute på fältet, så att
säga, därigenom kommer att i nämnvärd grad effektiviseras, och det var ju
dock dit man ville komma.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

Dot är också tacknämligt, att man, såsom herr statsrådet nämnde i sitt svar,
tagit under övervägande att utvidga yrkessjukdomsförsäkringslagen till att
omfatta även kontorsarbetets yrkessjukdomar. Men i och med detta har man
ju medgivit, att kontorsarbetet är av den art, att det verkligen ger upphov till

en del åkommor. ......

En mycket förhoppningsfull sak i statsrådets svar var, att man överväger
införande av obligatorisk läkarundersökning för de unga kontorsarbetarna.^ Om
jag är rätt underrättad, har även kvinnliga kontoristföreningen begärt sadan
undersökning, och jag vill nu bara betona vikten av att en dylik kommer till

stånd så snart som möjligt. . . ,

Just nu pågår ju en rationaliseringsutrednmg inom de statliga verken, och
det är alldeles uppenbart, att resultatet därav kommer att få betydelse för kontorsarbetet
även inom andra områden. Jag skall inte här ga närmare in pa
don diskussion, som förts i samband med vissa uttalanden av särskilt en av
rationaliseringsexperterna, men jag skulle vilja understryka, att det sätt, på
vilket man från s. k. rationaliseringsexperthåll tar på dessa frågor, visar, att
man nog inte har den förståelse för den mänskliga arbetskraftens ställning
i rationaliseringsprocessen, som man borde lia. Jag skall bara citera ett litet
uttalande, som, med full rätt enligt min mening, _ väckt ganska mycken uppmärksamhet
och reaktion från kontorsarbetarnas sida. En av experterna säger:
»Vi veta ju, att kvinnlig arbetskraft trivs med rutinmässiga arbetsuppgifter,
som många män skulle tycka vara mycket trakiga.» Ja, det är mycket möjligt
att så kan vara fallet, men j.ag måste säga, att jag har inte för min del från de
kvinnliga anställdas sida hört, att de skulle trivas med rutinmässiga arbetsuppgifter.
Tvärtom klaga de ganska mycket över att arbetet är monotont. Nu kanske
man inte skall lägga sa stor vikt vid klagomal av detta slag, ty folk klagar
ofta över sin arbetsuppgift, fastän man i själva verket trivs rätt bra med den,
och så kan väl i viss mån vara fallet också härvidlag. Men jag undrar i alla
fall, örn man inte gått för långt i rationaliseringssträvanden. För några dagar
sedan hörde jag talas örn, att man på en mycket stor arbetsplats föreskrivit,
hur de kvinnliga arbetarna skola bålla armen, när det gäller att utföra ett visst
arbetstempo. En av de unga kvinnorna tog sig emellertid orådet före att ändra
armens ställning, då hon inte längre orkade hålla den på föreskrivet sätt. Genast
kom en arbetsstudieexpert eller vad det heter och sade, att det var förbjudet
att hålla armen på det sätt, som hon nu gjorde, och det bela gav upphov
till en ganska .allvarlig kontrovers. Jag tycker, att när man drivit det
hela dithän, att den mänskliga arbetskraften behandlas precis som en maskin,
är man ganska långt ute på det sluttande planet. Nu vet jag väl, att yrkesinspektionen
har företagit en undersökning av arbetsförhållandena för t. ^ex.
de telefon- och postgiroanställda och att på det sistnämnda stället en del förbättringar
ha vidtagits, men förhållandena lämna dock ännu en hel del övrigt
att önska.

Med allt detta som bakgrund är det inte så underligt, att sjukledighctsprocenten
för den kvinnliga arbetskraften är ganska hög. Det har ju sagts, att
telefonisterna skulle inneha rekordet i fråga örn _ sjukledighet, men örn man
tittar på deras arbetsförhållanden, blir man egentligen förvånad över att sjukledighetsprocenten
inte är ännu större än vad den är. I en skrivelse, som
kvinnliga telefontjänstemannnföreningen ingivit till telegrafstyrelsen, anföras
några exempel på de risker för personalen, som arbetsförhållandena medföra.
Man åberopar t. ex. de smittomoment, som uppkomma därigenom att de arbetande
sitta mycket tätt. Men det kanske mest allvarliga är den mycket dåliga
ventilationen liksom överhuvud taget den daliga beskaffenheten av lokalerna.
Det framhålles vilken påfrestning det måste vara att arbeta sex, sju timmar

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

i en lokal med, som det säges, direkt drag från ett varje timme under femton
minuter öppet fönster. Det är alldeles uppenbart, att detta måste vara ganska
farligt åtminstone under den kallare årstiden. Vidare betonas, att arbetstakten
är ytterst jäktad, och att varje moment i arbetet kan kontrolleras varje
sekund likaså. ’

, får man ju hoppas, att arbetsförhållandena för telefonisterna komma
att förbättras, och det mycket snabbt, men, såsom också framhålles i telefonisternas
skrivelse, det är dock ett faktum av ganska allvarlig innebörd att
»vid nybyggnader och inredningar av telefonstationer har tills nu i de flesta
lelli deri mänskliga arbetsfaktorn kommit belt i skymundan».

Kvinnliga telefontjänstemannaföreningen har i sin skrivelse också begärt en
utredning angående anledningen till den stora sjukprocenten bland telefonisterna.
Telegrafstyrelsen svarar emellertid efter gammalt känt mönster, att man
under nu radande förhållanden inte bör föranstalta örn utredningar, som skulle
bil mycket omfattande och arbetskrävande. Jag måste säga, att det är ganska
beklämmande att höra detta. När det gäller utredningar ,av alla möjliga slag
Vf- i , o-,t,lvl:sera och mekanisera och rationalisera och allt vad det heter

a finns det bade tid och arbetskraft, men så fort det är fråga örn att undersoka,
hur den mänskliga arbetskraften har det, finns det varken tid eller råd,
utan da skall man vänta tills det blir andra och bättre tider.

^ Jag tror emellertid, att det behövs yrkeshygieniska utredningar här liksom
pa en hel del andra områden, och jag är tydligen inte ensam örn den uppfattnmgen.
Arbetarskyddskommittén har, såsom nämnts här nyss, hos statens institut
tor tolkhalsan begärt en utredning, angående de yrkeshygieniska problemen,
men man har fått samma svar därifrån som från telegrafstyrelsen nämligen
att utredningar av detta slag inte kunna företagas under nu rådande
förhållanden. Tyvärr godtar också departementschefen detta skäl.

Man väntar, säger man, på bättre tider för att kunna företaga de åtgärder,
som äro behövliga.. Det är det svaret som man får så snart man diskuterar
fragan örn en ändring av nuvarande förhallanden. Men det är dock ingen som
vet, när bättre tider verkligen komma, och under tiden fortskrider rationaliseringsprocessen
och allt flera av dc arbetande bli utsatta för dess tryck.

Jag skulle i detta sammanhang vilja säga, att även örn det givetvis är mycket
önskvärt att medicinska experter anlitas vid en utredning örn de yrkeshygmmska
problemen, så tror jag dock, att yrkesinspektionen själv mycket
val skulle kunna till nöds företaga en sådan utredning. Yrkesinspektionens
tjänstemän ha stor erfarenhet av dessa förhållanden och veta väl var det gäller
att gripa in.

° ¥&x sålunda nu kritiserar vissa förhållanden inom kontorsarbetets område,
är det mig dock angeläget att betona, att det inte bara finns dåliga och
farliga arbetsplatser, utan att det också finns mångå goda sådana. Anledningen
till att jag framställt min interpellation har dock varit en önskan att
i än högre grad rikta uppmärksamheten på kontorsarbetets problem, och jag
skulle, vilja sluta med att uttrycka den förhoppningen, att herr statsrådet,
helst inom en mycket nära framtid, låter sin positiva inställning till dessa
frågor fa konkret uttryck i praktiska åtgärder, i den mån sådana kunna företågås.

Vidare yttrades ej.

§ 10.

F^öredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

till andra särskilda utskottet propositionerna:
nr 223, med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.; och
nr 224, angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet
berörande anslagsfrågor; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 226, angående överenskommelse med Vänersborgs stad om reglering av
vissa brofrågor m. m.; och _

nr 227, angående försäljning av statens järnvägar tillhöriga markområden
i Södertälje och Luleå.

§ 11.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 354 av herr Dickson m. fl.;
nr 355 av herr Mårtensson m. fl.;

nr 356 av fröken Andersson och fru Rydh Munck af Rosenschöld; och
nr 357 av herrar Skoglund i Umeå och Mäler; samt

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 358 av herr Lundell m. fl.;
nr 359 av herr Wiberg m. fl.;

nr 360 av herrar Skoglund i Umeå och Severin i Gävle;
nr 361 av herrar Svensson i Grönvik och Liedberg; och
nr 362 av herr Hansson i Skediga.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes; s .

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till vårdhem
för lättskötta sinnessjuka; . .

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv; och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande i
vissa fall av kronans rätt till danaarv.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 89, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående anslag å tilläggsstat till riksstaten för budgetaret .1942/
43 till viss kreditgivning till Finland.

I propositionen nr 55 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 12 februari 1943, ^föreslagit
riksdagen att å tilläggsstat till riksstaten för budgetaret 1942/43 a
kapitalbudgeten, fonden för förlag till statsverket, såsom reservationsanslag

Vias kreditgärning
till
Finland.

Nr 15.

Onsdagen dea 5 maj 1943.

Viss kreditgivning till Finland. (Forts.)
anvisa till Kreditgivning till Finland 6,100,000 kronor och till Ytterligare
reglering av viss kreditgivning 35,000,000 kronor.

Ltskottet hemställde, att riksdagen måtte å tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1942/43 å kapitalbudgeten, fonden för förlag till statsverket, såsom
reservationsanslag anvisa

a) till Kreditgivning till Finland 6,100,000 kronor,

b) till Ytterligare reglering av viss kreditgivning 35,000,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det framgår ju av materialet i denna
fråga, att det handlar örn att anvisa 41,000,000 kronor till kredit för Finland,
varjämte det bringas i erinran, att riksdagen för icke lång tid sedan har ytterligare
anvisat 5,200,000 kronor för samma ändamål, över huvud har icke riksdagen
erhållit någon sammanfattande och överskådlig redogörelse för de ekonomiska
transaktionerna i fråga örn Finland. Nu vill man återigen anvisa dessa
pengar, vilket i verkligheten handlar örn att möjliggöra en okompenserad
export.

o Hedan fjolårets handelsavtal med Finland möjliggjorde för Finland att erhålla
varor för 70,000,000 kronor. Det påpekades, att Finland skulle å sin
sida medgiva utförsel av varor i den mån dess försörjningsläge skulle tillåta
detta. Det är ju känt, att Finlands försörjningsläge är sådant, att Sverige ej
kan vänta någon nämnvärd kontraexport från Finlands sida som ersättning för
de varor Sverige levererar.

. Det betyder alltså, att det här rör sig örn en ensidig åtgärd från Sveriges
sida för att dels skaffa Finland livsmedel — detta syfte tillgodoses ju bland
annat genom krediten åt Danmark — dels skaffa Finland andra varor. Det
sistnämnda avser ju speciellt varor från den svenska industrien och säkerligen
icke obetydligt med krigsmateriel, som på detta sätt skulle tillföras Finland.

Karaktären av denna kreditverksamhet är alldeles påtaglig. Det handlar om
åtgärder, som omedelbart bli ett stöd för Finlands krigföring. En del av de
varor, som Finland skall erhålla för pengarna, skall ju tagas från Danmark;
det handlar om livsmedel framför allt. . Men för latt Danmark skall leverera
dessa varor till Finland skall Sverige i stället leverera varor till Danmark.
Det är ju sa, att bade Danmark och Finland måste räknas till länder, som äro
kontrollerade av Tyskland. Man tycker, att det borde vara Tysklands sak,
örn det ville ha varor från det ena av de kontrollerade länderna till det andra.
Det borde ej vara Sveriges angelägenhet. Men enligt detta avtal, som är en
fortsättning av tidigare träffade avtal, är det tyvärr på det sättet, att Finland
far varor fran Danmark, och i gengäld får Sverige leverera varor till
Danmark.

Det skulle kunna resas åtskilliga rent praktiska invändningar icke bara npot
förfaringssättet utan också mot var kredit överhuvud taget. Jag vill också
peka. på en sak.^ Nu .talar man icke alls örn inflationsproblemet. Det har redan
i dag en gång tidigare talats örn en skogskonferens, som hölls, örn jag
minnes rätt, i november månad föregående år. Där hävdades, att man genom
betala skogsarbetarna ett tillägg på ungefär 30 procent under sommaren
skulle fa deni att stanna kvar i skogen. Därmed skulle man kunna få fram
den ved som vore nödvändig, utan att behöva tillgripa dessa särskilda åtgärder
med riksarbetslag, med att utkalla »fyrtiotreorna» och dylikt. Det har redan
i dag sagts, att en sådan uppfattning är för optimistisk; man skulle icke
helt kunna lösa problemet på detta sätt. Det må vara hur som helst med den
saken. Men det är betecknande, att regeringens representant vid nämnda kon -

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Fiss hr edit gifning till Finland. (Forts.)
ferens anförde såsom det huvudsakliga argumentet mot ett sådant arrangemang,
att man på grund av penningpolitiska hänsyn icke skulle kunna göra
det. Jag tänker, att det skulle kunna handla om några tiotal miljoner kronor,
som varit nödvändiga för genomförande av ett sådant arrangemang. Men här
är man utan vidare beredd att anvisa det ena tiotalet miljoner kronor efter det
andra. I fjol var det under bara åtta månader 70,000,000 kronor. Nu har riksdagen,
som jag redan sagt, dels ställts inför att anvisa 41,000,000 kronor, dels
redan tidigare anvisat 5,000,000 kronor, dels avtalat i annat sammanhang en
kredit på 10,000,000 kronor. Fm sådan kredit åt Finland, som går på
50,000,000 kronor, innebär ju, örn man ser det rent penningpolitiskt, detsamma
som örn regeringen vid oförändrad produktion skulle släppa ut dubbelt så
stort belopp eller 100,000,000 kronor pengar i marknaden. En sådan export —-det handlar ju i verkligheten örn export — av varor måste direkt verka i inflationistisk
riktning. Men samma människor, som hade sa förfärligt bratt att
genomföra lönestoppet med den föregivna motiveringen, att man skulle förhindra
en fortsatt inflation, ha icke alls några betänkligheter, mot sådana bär
åtgärder, vilkas inflationsbefrämjande karaktär är så påtaglig, att man icke
närmare behöver gå in på densamma.

Denna export sysselsätter många tusen svenska arbetare. Dessa många tusen
svenska arbetare behövas verkligen för att tillfredsställa det behov.av varor,
som finnes inom landet. Därför innebär en sadan här export ingenting annat
än att man undandrager folkförsörjningen viktiga arbetskrafter och, naturligtvis,
viktiga råvaror och andra nyttigheter och sätter in detta till stöd för
ett annat land. Det har redan i dag av en partikamrat till mig konstaterats,
att detta stöd åt nämnda land innebär ett stöd åt ett krigförande land, ett stöd
åt ett land, som för krig i ett främmande land, ett land, vars regering öppet
sagt, att den avser att öka sitt lands territorium på ett annais bekostnad..

Alldeles oavsett detta är det ju så, att.krigskrediter strida mot den internationella
folkrätten. De överensstämma ej med de internationella neutralitetsregler
som fastställts. Jag kan för min del icke uppfatta denna kredit på något
annat sätt än att jag vill ställa in densamma som ett led i en fortsättning
på en politik, som utrikesministern för icke så länge sedan karakteriserade som
icke-krigförande, d. v. s. en oneutral politik.

Just detta anser jag naturligtvis vara det mest avgörande skälet. Även örn
de försörjningspolitiska skälen äro mycket starka och tungt vägande, anser
jag dock det rent neutralitetspolitiska skälet vara det avgörande, varför icke
riksdagen borde gå med på en sådan bär kredit.

Det har i dag tidigare från regeringsbänken antytts, att det var en ganska
löjlig syn, när en icke-medlem av regeringspartiet, i detta fall en .kommunist,
visade omsorg om neutraliteten. Jag vill erinra örn, att riksdagen i fjol beslöt
— bara mot kommunisternas röster, ty det var bara kommunisterna som protesterade
— anvisa 300,000,000 kronor till kredit, som i detta fall avsågs att
komma Tyskland till godo. Det gladde mig mycket, när bara några månader
därefter en ledamot av denna riksdag, herr Jonsson i Eskilstuna, i samband
med utrikesdebatten uttryckte mycket starka betänkligheter mot det kreditförfaringssätt,
som det där var fråga örn. Det bär glatt mig alldeles särskilt, att
regeringen i år icke har gnvit någon antydan örn att den skulle återkomma
med några liknande förslag som under föregående år, ja, att det tvärtom synes
mig lia kunnat utläsas av regeringens uttalanden och handlingssätt, att det
är klart för regeringen, att sådana krediter icke bara äro olämpliga utan direkt
skadliga. Oell örn sådana krediter äro skadliga, n.är det gäller Tyskland,
så äro de skadliga också när det gäller Finland. Yi kunna icke stalla oss
på den ståndpunkten att göra någon skillnad mellan Tyskland och Finland i

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Fiss kreditgivning till Finland. (Forts.)
detta fall. Båda kämpa som bundsförvanter för erövringsmål, och varje stöd åt
dem blir alltså ett stöd åt en politik, sam Sverige ej borde ha intresse av att
främja.

Jag skulle vilja uttala den förhoppningen, att vi föra en sådan utrikespolitik
att vi ej inom en ganska nära framtid skola vara tvungna att säga oss
själva, att vi ha gjort oss ganska löjliga. Det är tyvärr icke bara på det sättet
att vi göra oss löjliga med detta understöd åt ett krigförande land. Det är
tyvärr ännu värre med denna politik.

Herr talman! Några närmare skäl behöver jag icke giva, varför jag för min
del är motståndare till att man skall på detta sätt understödja Finlands krigföring.
Jag vill yrka avslag på statsutskottets utlåtande i denna fråga. Det
ar kanske så, som det här antytts i dag, att vi tidigare icke ha intagit en
liknande ståndpunkt, så att vi rent formellt ha uppträtt mot krediten. Vi ha
icke gjort det, ty det har icke synts oss vara någon mening på grund av opinionens
inställning. Men här har nu skett en avgörande opinionsändring. Här
gar regeringens egen press numera öppet mot ett betraktelsesätt, som innebär,
att man gör skillnad mellan a ena sidan Finland och å andra sidan Tyskland.
Här bär man numera i regeringen mycket närstående kretsar kommit till slutsatsen
— vilken jag ju anser vara alldeles riktig — att dessa båda länder kämpa
pa en gemensam front: man kan icke göra en principiell skillnad mellan
deras krig. Det handlar om erövringskrig i båda fallen, och det handlar eller
borde i varje fall för vårt lands vidkommande handla örn att hålla detta klart
för sig. Det är en stark opinionsrörelse, som nu vuxit fram och framträder i
olika partier och i olika partiers tidningar mot exempelvis andra former av
avsteg från neutraliteten. Det är min övertygelse, att denna opinionsrörelse
ej kan göra halt inför sådana här former för stöd åt krigförande länder.

Vi^vilja ha slut pa denna politik av så kallad icke-krigförande. Vi anse
det både under nuvarande skede och efter detta krig vara lyckligast för Sverige
att icke kompromettera sig ytterligare i det demokratiska utlandets ögon.
Därför vända vi oss mot dessa former för stöd åt Finland.

Ännu en gång, herr talman, ber jag få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! För statsutskottet har denna
Daga icke varit _ någon utrikespolitisk fråga utan närmast en fråga om att
infria tidigare gjorda utfästelser samt att överföra vissa krediter från riksbanken
till riksgäldskontoret. Jag ber sålunda, utan att ingå i något som helst
bemötande av den föregående ärade talarens anförande, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag antar, att det är flera, som i likhet med
mig äro tveksamma i den här frågan. Det kan icke hjälpas, att det illa rimmar
sig att fortsätta en sådan här politik med de uttalanden, som tidigare gjorts
i kammaren och örn vilkas innebörd jag skulle tro, att riksdagen var praktiskt
taget enig, nämligen att man i tider som dessa skall vara mycket försiktig
med att ikläda staten krediter, vilkas återbetalning kan vara högst tvivelaktig.

Emellertid befinna vi oss ju här i det läget, att det realiter icke är fråga örn
nya krediter. De 6,100,000 kronor, som nämnas i första punkten, äro realiter
redan beviljade. Riksdagen bär genom sitt stillatigande inför det avtal, som
anslaget hänför sig till, gått med på detta. Beträffande de andra 35 miljonerna
är det också gamla synder, som gå igen. Dessa pengar ha, såvitt jag
fattat saken rätt, tidigare utbetalats av riksbanken, vilket nu skall regleras
genom att de övertagas av staten själv.

Man kan naturligtvis ha delade meningar örn det lämpliga och riktiga i

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Viss kreditgivning till Finland. (Forts.)
att förfara på senare sätt, men jag tror icke, att man kan säga, att denna
kreditgivning i sak strider mot den inställning som riksdagen tidigare haft.
Därför, herr talman, kommer jag ej heller att ställa något yrkande. Jag vill
bara i anslutning till det uttalande, som jag personligen gjort i kammaren en
gång förut, säga, att jag hoppas, att man i fortsättningen tar hänsyn till adt
svenska staten och svenska folket icke ha råd, allraminst i° betraktande av de
tider som komma, ikläda sig krediter, för vilka vi ej lia någon som helst ga
Tanti att de bli återbetalade.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Statsutskottets talesman hävdade, att
man icke lagt utrikespolitiska synpunkter på frågan. Det gjorde icke heller
statsutskottet, såvitt jag kunde förstå av dess talesman, i fjol, när man anvisade
300,000,000 kronor, vilket icke hindrade, att en av statsutskottets ledamöter
senare med bland annat utrikespolitiska betänkligheter uttalade förhoppningen
att någonting sådant icke skulle upprepas.

Men jag måste säga: Örn icke statsutskottet anlägger utrikespolitiska synpunkter
på denna fråga, vad finnes det då för skäl att leverera dessa varor.
Är det så, att Sverige har ett sådant överflöd, att det kan vräka i väg 40—50
miljoner kronor utan vidare? Ett sådant skäl finnes icke. Det är statsutskottet
och oss alla välbekant, att dessa varor verkligen behövas mycket bra inom
landet. Det enda skälet egentligen, varför statsutskottet skulle kunna förorda
en sådan här kredit, vore ju utrikespolitiska synpunkter: att man avser att
stödja ett land, som man anser sig stå i särskilt frändeförhållande till. Men
ett sådant skäl anför man icke numera. Jag anser skälet i och för sig ohallbart.
Men med hänsyn till den hållning som riksdagen tidigare intagit till Hagan
är det dock ett skäl, som från statsutskottets sida rent politiskt för närvarande
hade kunnat åberopas. När alltså icke detta skäl åberopas längre, borde det
verkligen vara på tiden att med hänvisning till den egna folkförsörjningens
behov göra slut på ett sådant stöd åt ett krigförande land.

Herr Vougt; Herr talman! Jag känner mig nödsakad att säga några ord
med anledning av vissa saker, som herr Hagberg i Luleå här yttrat.

Först vill jag emellertid säga till herr Kilbom, att vi kunna naturligtvis
litet till mans ha den uppfattningen, att vi skola vara mycket försiktiga i fråga
örn utländska krediter. Det är självklart, att vi skola vara det alldeles särskilt
under kriget. Men jag vill fästa herr Kilboms uppmärksamhet pa att han och
jag tillsammanis i andra sammanhang fäktat mycket hårt för en positiv inställning
till utlandskrediter. Det var då det ryska avtalet var på tal 1935. En rent
principiellt negativ hållning mot alla slag av utlandskrediter tror jag icke att

man kan intaga. .....

Vad jag begärde ordet för att säga var egentligen det att jag ar övertygad
örn att herr Hagberg i Luleå är ensam i denna fråga och att han talar blott
för den lilla klick i Sveriges land som han och ett par kolleger representera i
denna kammare. Det förhåller sig så, att svenska folket för närvarande känner
en mycket stark önskan att i större utsträckning än som hittills varit möjligt
vara de nordiska broderfolken till hjälp. Vi kunna inte varandet, som väl
bekant är, annat än i ganska begränsad omfattning. Det gäller ifråga om Norge,
det gäller också ifråga örn Finland. Här är en hjälp som Sverige med en ganska
ringa uppoffring för egen del är i stand att lämna, och jag är övertygad örn
att det motsvarar svenska folkets önskan att söka bisträcka Finland med denna
hjälp. Herr Hagberg använder ett uttryckssätt som jag omöjligen är i stånd
att gilla, när han exempelvis säger, att både Finland och Danmark åro av
Tyskland kontrollerade länder. Örn det är någonting som skall vara grunden

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Fiss kreditgivnincj till Finland. (Forts.)
för det nordiska samarbete, som vi hoppas på i framtiden, måste det vara övertygelsen,
att dessa folk var för sig under detta krig ha kämpat för sin egen
frihet och inte för någonting annat. Och det finns inte det minsta skäl för oss
att i fråga örn Finland ge på hand någonting i riktning mot en uppfattning av
det slag, som herr Hagberg nyss gav till känna.

Nu döljer ju herr Hagberg sitt verkliga syfte när han här för ett längre resonemang
örn inflationen, som jag inte har någon anledning att nu gå in på. Herr
Hagberg förklarar karskt, att sådana saker som krigskrediter strida emot internationella
regler. Jag tycker inte, att herr Hagberg skall undervisa oss örn
internationella regler. Det har redan förut i dag anförts — det var statsministern
som sade det — att man i det läger som herr Hagberg representerar inte
är någon lämplig läromästare för andra i fråga örn neutralitet. Jag kan inte
minnas, att herr Hagberg protesterade, vilket han ju eljest skulle haft anledning
att göra på grund av den internationella samhörighet där han känner sig
stå, när Tyskland och Ryssland under åren 1939 och 1940 följde det avtal som
mnebär, att den ryska industrien ställde sig bakom den tyska upprustningen
och den tyska krigföringen. Hade herr Hagberg då talat på det internationella
tänkandets vägnar och protesterat emot sina uppdragsgivare på andra sidan
Östersjön, då skulle jag ha förstått honom bättre i dag. Men eftersom han inte
gjorde det den gången tycker jag inte, att han nu har någonting att säga oss
här hemma. Hans skäl var, när han nu tog till orda i denna sak, att det skett
en opinionssvängning. Herr Hagberg har alltså inte vågat ta till orda tidigare
därför atLhan inte då var säker på att ha opinionen med sig. Jag måste
säga, att en sådan motivering för hans karska hållning i dag ger jag inte
mycket för.

Slutligen sade herr Hagberg i Luleå: Vi böra inte göra oss löjliga i det demokratiska
utlandets ögon. Att beakta den synpunkten, det tillkommer, herr
Hagberg i Luleå, oss som representera det demokratiska Sverige.

Herr Hagberg i Lulea: Med anledning av talet om att jag företräder en
liten klicks ståndpunkt i denna fråga, medan herr Vougt företräder det stora
flertalet inte bara. här utan ute i landet, vill jag säga, att det kan ju ligga
någonting i en. sadan invändning. Jag erinrar örn den utrikespolitik, som jag
kritiserade tidigare, före krigsutbrottet; det var ju bara en liten klick som
då företrädde den ståndpunkten. När vi exempelvis angrepo Ålandspolitiken
var det ju intet tvivel om att regeringen hade det stora flertalet bakom sig
bade i riksdagen och ute bland folket. Jag drog inte den saken i tvivelsmål
en enda gång. När vi tyckte,, att statsministern borde byta ut sin utrikesminister
detta yttrade jag i remissdebatten redan 1939 — så kunde statsministern
med mycket större rätt säga, att utrikesministern företrädde regeringens
politik, och naturligtvis hade han det stora flertalet bakom sig. Men
det hindrar inte, att han åtta månader senare var tvungen att följa rådet, och
framför, allt innebar ju detta, att man drog sig tillbaka från den farliga utrikespolitik
som man hade fört i bl. a. Ålandsfrågan.

Det där talet om att man tillhör en liten klick är alltså i och för sig intet argument
mot den ståndpunkt man företräder. Att man för tillfället råkar
företräda det stora flertalet är intet argument, som i och för sig bevisar det
berättigade i en .åtgärd av så tvivelaktig karaktär som det här handlar örn.
Som jag redan tidigare sagt var det en liten klick, jag och mina partikamrater,
som i fjol uppträdde mot tyskkrediterna, men i år glädja vi oss åt att
praktiskt taget hela riksdagen — ja, även örn jag tvekar en smula tror jag,
att också herr Vougt bör inräknas bland dem som lia denna uppfattning —
anser det otänkbart att nu besluta sådana krediter.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Fiss kreditgivning till Finland. (Forts.)

När herr Vougt säger, att Finland kämpar för sin frihet, vill jag inte bestrida
att finska regeringen säger att den gör det. Men den säger också, att
den vill ha främmande mark. Det är ju inte sa länge sedan, bara ett pär mannder
sedan, som den finske statsministern i ett uttalande återigen solidariserade
sig bakom kravet på Fjärrkarelen. Detta tal örn att Finland kämpar
för sin frihet får herr Vougt alltså gärna tro på, men jag tror inte på det.
Jag anser, att Finland för ett helt annat krig än som framgår av detta uttalande.

Vårt syfte med denna framstöt är alldeles klart. Vi vilja bekänna den strävan
vi hela tiden försökt kämpa för, att vårt land verkligen skall helt återvända
till neutraliteten. Det är inga partiegoistiska och inga särskilda internationalistiska
beräkningar som ligga bakom detta krav, utan det är en
uppfattning, som man måste komma till och som jag är alldeles säker på att
denna riksdag förr eller senare kommer till, inte bara när det gäller vissa frågor,
där vi redan kunna konstatera en mycket god tendens, en god förändring
i utrikespolitiken, utan också i alla frågor där det handlar om avsteg fran
neutraliteten. Det är bara herr Vougt som tar en sadan här framstöt som
ett försök att »undervisa» de övriga riksdagsledamöterna örn hur Sverige
borde handla. Örn man uppfattar det så att det skall vara en undervisning,
så kan detta väl endast tolkas på det sättet, att herr Vougt verkligen känner
det som om han nu erhållit några nya synpunkter. Så ligger det emellertid
inte till för vårt vidkommande. Vi ha inte alls velat undervisa utan
ha velat säga vår mening, att detta är olämpligt, detta är enligt var mening
en oneutral politik, en politik som främjar ett land, som för ett orättfärdigt
krig. Det är en ståndpunkt som vi hävdat och en ståndpunkt som allt större
delar av det svenska folket numera omfatta. Opinionen mot transitermgen är
ju bland annat ett uttryck härför.

Jag förstår inte, varför herr Vougt som ett argument för att Sverige skulle
ge krediter åt krigförande land anför det förhållandet, att ryssarna träffade
ett icke-angreppsavtal med tyskarna, vars ekonomiska innebörd inte var den
som herr Vougt angav, att den ryska industrien skulle understödja den tyska
krigföringen, utan den ekonomiska innebörden var tvärtom att tyskarna gå v o
ryssarna krediter för att ryssarna fran den tyska industrien skulle erhålla
varor. Det är i och för sig intet argument varför Sverige på detta sätt skulle
slänga bort, jag höll på att säga det ena hundratalet miljoner kronor efter det
andra -— så är det i varje fall örn man ser det i stort sedan detta världskrig
började — på så tvivelaktiga affärer som det här är fråga örn.

Herr Vougt: Min hänvisning till det tysk-ryska avtalet av 1939 och 1940
var alls inte avsett som något argument för Sveriges ståndpunkt i denna
fråga utan gjordes endast för att påvisa, vilken karusell herr Hagberg i Luleå
sedan ett par år tillbaka snurrar runt i.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice^ talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag a saväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 90. i anledning av Kungl. Majds proposition
angående anslag för budgetåret 1943/44 till statens intressekontor, m. m.;

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

bankoutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av väckt motion om tilläggspension
åt vissa förutvarande arbetare vid telegrafverket, m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av väckta motioner om
viss ändring i tuberkulosförordningen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Motion örn Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av väckt motion
ilörJdniwL viss ändring i förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av
om ersättning kroppsskada, adragen under militärtjänstgöring.

\Tkfol%™- ■ | en inom anclra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 14,
skada ådragen vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Spångberg m. fl. hemställt,
under militär- att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
tjänstgöring, ville låta verkställa »skyndsam utredning rörande sådan ändring av förordningen
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
att ersättning må kunna utgå, då sjukdom eller dödsfall inträffat i
samband med militärtjänstgöring, även örn det kan anses, att sjukdomen eller
dödsfallet föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som av utredningen föranledes».

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Spångberg: Herr talman! Enligt militärersättningsförordningen kan
ersättning lämnas till värnpliktig och anställd i försvarsväsendet vid inträffat
olycksfall, dödsfall eller påkommen sjukdom. Emellertid visar det sig vid den
praktiska tillämpningen av denna förordning, att många inte erhålla någon ersättning
trots att militärtjänstgöringen uppenbart har medverkat till sjukdom
eller dödsfall. Jag har därför tillsammans med några andra kammarledamöter
väckt en motion örn uppmjukning av förordningens bestämmelser för att det
skulle kunna gå lättare för dem, som under militärtjänstgöring drabbas av sådan
skada som här avses, att erhålla ersättning.

Vi ha pekat på sådana fall som då en värnpliktig får en sjukdom, som anses
ha orsakats av militärtjänstgöring, och inlägges på sjukhus för vård, varunder
han kan drabbas av en annan kanske relativt sett oskyldig sjukdom, av vilken
han knappast skulle ha avlidit, örn han inte genom den sjukdom för vilken han
vårdades fått sina krafter så starkt nedsatta, att han inte stått emot den tillstötande
sjukdomen. Vi anse det vara alldeles orimligt, att ingen hjälp utbetalas,
örn en läkare konstaterar, att vederbörande inte avlidit på grund av den
ursprungliga sjukdomen utan att den närmaste dödsorsaken faktiskt är den
andra sjukdom, som vederbörande drabbades av under det han vårdades för
den förra. Eftersom det mellan dessa båda sjukdomar kanske inte finns något
egentligt samband, kan man inte direkt påstå, att döden vållats på grund av
militärtjänstgöringen, och därför blir det heller ingen hjälp.

Det är så det förhåller sig i många fall. Det var detta som jag och några medmotionärer
även i fjol framhöllo här i kammaren, som då biföll framställningen.
I år har frågan gått till andra lagutskottet — den behandlades av bankoutskottet
i fjol — som föreslår, »att förevarande motion ej måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd».

Örn man nu tar del av vad utskottet anför såsom motivering för detta sitt
ställningstagande, hänvisningar till författning och till vad riksförsäkrings -

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Motion om viss ändring i förordningen erni ersättning i anledning av kropps

skada ådragen under militärtjänstgöring. (Forts.)
anstalten anför, så måste man medge, att författningen inte ser så tokig ut.
Riksförsäkringsanstälten påstår, att sådana fall, som jag nu här berört, regleras
på ett tillfredsställande sätt med den lag som vi redan ha. Så är inte fallet.
Det skulle därför ha varit önskvärt, att utskottet här även fordrat in från riksförsäkringsanstalten,
varifrån man ju fått en redogörelse som omtalas i utskottets
utlåtande, uppgifter örn i vilka och hur många fall det kan tänkas förekomma,
att änkor och barn ha ställts utan hjälp därför att familjeförsörjaren,
deras far eller make, har avlidit i en sjukdom under de omständigheter det här
är fråga örn. Jag skulle tro, att det skulle kunna lämnas en ganska lång lista
över sådana fall. Och nog är det underligt, att det bara är vid sådana tillfällen,
då det inträffar en vad jag skulle vilja kalla massdöd till följd av något olycksfall,
som alla äro på det klara med att här måste det bringas hjälp. Jag tänker
på Armasjärvifallet, jag tänker på ujbåten Ulven m. fl. sådana fall och på de
behjärtansvärda insamlingar som göras och den förståelse man har visat för
efterlevande till dessa omkomna. Men det är lika behjärtansvärt då en enskild
man avlider och lämnar maka och barn efter sig, och då man kan antaga, såsom
förhållandet är i det av mig berörda fallet, att han hade levat örn han inte blivit
inkallad i militärtjänst.

Nu gör utskottet det lilla medgivandet, att det kan tänkas, att man bör gå in
för en uppmjukning av bestämmelserna, men utskottet anser, att en utredning
härom inte är trängande, utan att man bör avvakta den utredning som nu pågår
rörande arbetsvärd åt krigsskadade. Jag tror inte, att den utredningen kommer
att klara ut det problem som vi här ha att syssla med. Jag tror det så mycket
mindre som utskottet självt anför, på sid. 4, att frågan örn revision av bestämmelserna
i 19 § punkt 1 i militärersättningsförordningen inte har berörts i skrivelsen
rörande den översyn, som nu verkställes i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse den 26 februari 1943. Det finns således ingen anledning att vänta
och tro, att denna fråga skall klaras upp samtidigt. Väntar man blir det bara
flera änkor och barn och andra, vilka en värnpliktig eller vid försvarsverket
anställd avliden lämnar efter sig oförsörjda.

Det är, herr talman, för deras skull som behöva denna hjälp, de som stå utan
far och make, det är för änkorna och barnen som man bör besluta örn en utredning
nu. Det kan dröja länge nog ändå innan de få någon hjälp, och det blir
också många som bli utan. Ju förr vi få en ny bestämmelse genomförd i detta
avseende, ju riktigare är det. Det är i deras namn, herr talman, som jag yrkar
bifall till motionen.

Fru Johansson: Det är alldeles givet att ingen tycker, att de inkallade
skola lida oskyldigt därför att de måst fylla sin plikt och vakta landets
gränser. Men man kan ändå inte komma ifrån, att statsmakterna ha gjort en
hel del när det gäller att försöka avhjälpa deras svårigheter. I det speciella
fall, som motionären nu har framhållit, är det väl ända litet svart att sträcka
sig fullt så långt som till vad han önskar, nämligen till ett fullständigt slopande
av sambandet mellan sjukdomen och tjänstgöringen.

Sociala försvarsberedskapskommittén, som tillsattes 1939, fick ju i uppdrag
att utreda frågan om ersättning till värnpliktiga, sorn. drabbats av kroppsskada
eller sjukdom under krig och vissa beredskapstiUstånd. Denna kommitté
föreslog ifråga om den här särskilda saken, alf vid sjukdom, som inträffar
senare än 30 dagar efter beredskapstjänstgöringens början, skulle lämpligen
utgå ersättning, utan att man undersökte sammanhanget mellan sjukdomen
och tjänstgöringen. Men försvarsberedskapskommittén hade då i tan Andra

kammarens protokoll 19Jf3. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Motion om viss ändring i förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada
ådragen under militärtjänstgöring. (Forts.)
karna förhållandena under krig. Under sådana förhållanden blir det ju omöjligt
att göra undersökning om sammanhanget mellan sjukdom och tjänstgöring.
I utredningens förslag säges det också, att man förutsätter, att det efter krigets
slut måste bli en omprövning av förordningen. Om den gjorda utredningen
blir föremål för Kungl. Maj :ts åtgärd i form av en proposition får ju
riksdagen då möjligen taga ställning till hela den här frågan.

_ Utskottet har också gjort sig underrättat örn, hur den nuvarande förordningen
verkat under denna tid. Riksförsäkringsanstalten har både genom
exempel och siffror bevisat, att den farit mycket varsamt fram, och att den
i stor procentuell utsträckning givit bidrag vid sjukdom, där man icke kunnat
bedöma sammanhanget mellan sjukdomsorsaken och tjänstgöringen. Utskottet
har dock ej kunnat gå så långt som till ett förslag att helt och hållet
slopa kravet på sammanhang mellan sjukdom och tjänstgöring.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Spångberg: Herr talman! Jag har inte sagt, att statsmakterna icke
gjort någonting i den här frågan, utan jag har sagt, att det finns ersättningsbestämmelser,
som se rätt bra ut på papperet, och att en hel del personer^
också erhålla ersättning. Men vad jag anser vara uppenbart oriktigt är,
att da nu dylik ersättning lämnas i en del fall, ändå en hel del personer lämnas
utan detta stöd, fastän de uppenbart böra ha sådant. Jag trodde, att författningen
skulle lämna möjlighet till givande av ersättning i fall då militärtjänstgöringen
har sammanhang med sjukdomen och denna, som förhållandet
var i det av mig relaterade fallet, slutar med dödsfall. Men riksförsäkringsanstalten
har sagt nej i det fallet. Riksförsäkringsanstalten hänvisar
till läkarintyget och säger, att det här dödsfallet har ej sammanhang med
militärtjänstgöringen, och avstyrker därför ersättning.

I fjol, då jag drog fram ett dylikt fall, försvarade bankoutskottets ordförande,
herr Holmgren, avslagsyrkandet på min motion och sade, att det här
kan regleras i alla fall med de bestämmelser som finnas. Efteråt hade jag
ett privat samtal med honom, och då trodde han det var möjligt för Kungl.
Maj :t att klara saken. Här i kammaren yttrade han, att Kungl. Maj :t är icke
så grym som herr Spångberg tror, så att icke Kungl. Majit vill klara upp
fallet. Jag uppsökte då familjen ifråga och sade, att utskottets talesman säger
så och så. Vi skola därför försöka gå till Kungl. Majit. Vad gör då Kungl.
Majit? Jo, Kungl. Majit remitterar ansökan till riksförsäkringsanstalten, som
å sin sida talar om, att den tidigare haft denna ansökan till behandling. Riksförsäkringsanstalten
avstyrkte densamma även nu, med påföljd att Kungl.
Majit under hänvisning till skrivelsen från riksförsäkringsanstalten avslog
framställningen. Då man känner till förhållandena, måste man söka få rättelse,
och då är riksdagen det forum, där rättelse skall kunna erhållas.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Håstad: Herr talman! Det är självfallet, att vi alla här i kammaren
lia samma utgångspunkt vid bedömandet av denna fråga som herr Spångberg,
nämligen att alla inkallade, som på grund av inkallelsen eller i direkt samband
med denna drabbats av sjukdom eller olycksfall, skola bli hjälpta av staten.
I utskottet rådde det inte några som helst delade meningar därom. Diskussionen
har endast rört sig örn frågan, hur sambandet skall kunna fastslås.

Lagstiftningen är, som herr Spångberg framhöll, principiellt ganska vidsträckt
och generös. Den utgår från att alla som insjuknat under tjänstgöring
skola få rätt till hjälp för så vitt det ej är uppenbart, att sjukdomen har ett

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Motion om viss ändring i förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada
ådragen under militärtjänstgöring. (Forts.)
annat orsakssammanhang. Yppas en sjukdom sedan inkallelsen avslutats, vänder
man på satsen och säger, att vederbörande ej får hjälp för så vitt det ej
visas att samband föreligger. Denna huvudregel, som förekommer i alla motsvarande
utländska lagstiftningar jag känner, är säkerligen den enda riktiga.

Nu säger herr Spångberg -— och det lia vi ju haft svårt att kontrollera
att »många» lämnas ohulpna. trots att de borde vara berättigade till hjälp. Jag
vet icke, varpå han stöder detta påstående. Det är kanske riktigt, men det är
kanske också ett obevisat påstående, som han kunnat göra blott med utgångspunkt
från något visst fall. Han har påvisat ett fall i sin motion och tagit
upp det i debatten i dag. Jag reserverar mig, örn jag här uttalar mig felaktigt,
men enligt uppgifter som jag inhämtat har detta fall aldrig underställts försäkringsrådet.
Däremot har riksförsäkringsanstalten sedan fallet bragts på
tal nu tagit upp det till förnyad omprövning, därvid nya sakuppgifter, som anstalten
förut ej kände till, framkommit. Vi ha i utskottet verkligen bemödat
oss örn att taga reda på, hur det förhåller sig med hela ersättningsproblemet.
Vi ha haft en expert tillkallad, som redogjort för hur ersättningsfrågan vid
olika kategorier sjukdomar behandlats av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.
Det hade kanske varit önskvärt, att denna redogörelse åtminstone
i P. M.-form åtföljt utskottets utlåtande. Då så icke blivit fallet kan det måhända
vara av intresse för kammaren att höra huvudpunkterna av den redogörelse,
som lämnades utskottet örn hur riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet
behandla några viktigare tvistiga fall. °

När det gäller lungtuberkulos tillämpas lagen pa ett mycket vidsträckt
och generöst vis från vederbörande myndigheters sida. När det gäller kirurgisk
tuberkulos har man däremot icke ansett orsakssammanhanget så klart som
vid lungtuberkulos, och därför har man tidigare varit mera restriktiv, men
efter ett utslag i fjol av försäkringsrådet har man numera slagit in på en praxis
med vidsträcktare hjälpprinciper. Vid ischias har tillämpningen tidigare varit
ganska restriktiv. Men även i det fallet har man på sistone ändrat praxis. De
medicinska experterna ha varit oense örn, huruvida klart orsakssammanhang
föreligger eller ej, men trots att medicinalstyrelsens expert ansåg ett klart
sammanhang ej vara för handen, har försäkringsrådet gatt pa en mera vidhjärtad
linje. När det gäller magsjukdomar är nian mera återhållsam, men detta
beror på att den medicinska sakkunskapen är ytterligt tveksam örn huruvida
det klara sammanhang föreligger, som lagstiftningen förutsätter. Man anser
nämligen att magsår kan bero på andra faktorer än ansträngningar och kost,
och därför ej alltid står i samband med inkallelsen. Beträffande sinnessjukdomar
har expertisen i allmänhet den uppfattningen, att dessa väsentligen äro
konstitutiva, d. v. s. bero på ärftliga egenskaper. Men man har i alla fall för
att vara på den säkra sidan och för att giva de inkallade så stor rättssakerhet
som möjligt på denna punkt, räknat med möjligheten att ändrade miljöförhållanden
kunna utlösa sinnessjukdom, och därför är det, enligt vår sagesmans
uppfattning, för närvarande så, att inkallade som insjuknat i sinnessjukdom,
ej sällan lämnas hjälp även i sådana fall, där sjukdomens utbrott troligen
icke berott på militärtjänstgöringen.

Jag har — med stöd av några minnesanteckningar fran utskottet — velat
lämna denna redogörelse för att visa, hur myndigheterna i alla fall verkligen
försökt att på de sätt, som äro möjliga, tillmötesgå de inkallades berättigade
intressen. Sedan är det ju ändå så, att vilka bestämmelser som än komma att
införas i lagen — örn man skall välja den av herr Spångberg föreslagna lydelsen
eller någon annan — kommer del alltid att uppstå gränsfall, beträffande
vilka det finns personer, som kunna göra gällande, att samband töre -

Nr 15.

Onsdagen dea 5 maj 1943.

Motion om viss ändring i förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada
ådragen under militärtjänstgöring. (Forts.)
legat mellan tjänstgöring och sjukdom, medan andra kunna påstå motsatsen.
Därför kan det hända, att även efter en lösning i enlighet med herr Spångbergs
linje någon ändock kail komma och säga, att värnpliktiga lämnas utan hjälp,
trots att omständigheterna talat därför.

Jag vill sluta med att säga, att utskottet verkligen försökt göra den för frågans
bedömande erforderliga undersökningen och därvid fått ett bestämt intryck
av att myndigheterna alltmer försöka tolka och tillämpa bestämmelserna
på ett vidsträckt sätt.

Ett annat problemkomplex, som ligger något vid sidan av herr Spångbergs
motion men som berörts i dag och berördes av herr Lundgren i en interpellation
i går, är, att vi alltjämt få dras med 1927 års militärersättningsförordning,
som visserligen i praktiken förbättrats genom olika riksdagsbeslut under
krisen men som nog icke är fullt up to date i jämförelse med annan socialvård
på det militära och det civila området. Jag vet icke av vilket skäl regeringen
icke tagit upp 1939 års familjebidragsbetänkande angående krigspensioner
m. m., som betänkandet lyder. Jag skulle ändå tro, att den lösning, som erbjuda
i detta betänkande — med en eller annan justering efter yttrandenas anvisningar
och penningvärdets förändringar — skulle ha givit både bättre och
bättre avvägda resultat än nu gällande bestämmelser, när det gäller att bereda
hjälp till insjuknad inkallad. Jag skulle emellertid förmoda, att regeringen
icke vill taga fram detta förslag förrän vid eventuellt krig och alltså vill begränsa
tillämpningen av detta till att uteslutande gälla under krig och alltså
icke under beredskapstillstånd.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag vill inte rikta några anklagelser emot
utskottet för dess ställningstagande till denna fråga, detta icke minst därför
att här finnes en rad gränsfall, där det är mycket svårt att taga ställning
till frågan huruvida ersättning skall medgivas eller icke. Jag kan emellertid,
då jag själv haft ett par fall örn hand, icke komma ifrån, att det
ibland finns så ömmande omständigheter, att jag frågar mig, huruvida man
i längden kan hålla på dessa formella regler, örn man vill undvika alltför
stor bitterhet från deras sida, som blivit lidande på dessa saker.

Det ena fallet skall jag icke här utförligt relatera. I det fallet blev vederbörande
invalid för livet genom olyckshändelse. Han blev ruinerad och fick
sälja sin gård. Han hade stor skuld, och släktingarna måste ingripa. Han
fick visserligen ersättning från riksförsäkringsanstalten, en ersättning, som
icke fullt räckte till vården för hans återstående livstid och icke klarade hans
ekonomiska ställning. I det fallet hänvisade jag vederbörande till att inleda
rättegång emot kronan, därför att man knappast hade vidtagit tillräckliga
sks-ddsåtgärder, då han blev skadad.

Sedan kommer jag till det andra fallet, som jag vill relatera, och där medgiver
jag, att rent formellt ingen ersättning kan utbetalas. Men man frågar
sig, örn ej större möjlighet skulle kunna åstadkommas att från statens sida
bispringa i ett sådant fall. Det rör sig örn en familjeförsörjare, som blev inkallad
och fick tjänstgöra förlagd ute på en ö i skärgården, alltså på en helt
isolerad plats. Under några timmar, då han hade permission -—- vi veta ju,
att i dylika fall kan man på en sådan plats icke företaga sig så mycket —
lånade han och ett par kamrater en båt för att fiska i närheten av ön. Så

Onsdagen den 5 maj 3943.

Nr 15.

Motion om viss ändring i förordningen om ersättning i anledning civ kroppsskada
ådragen under militärtjänstgöring. (Forts.)
inträffade en olyckshändelse, och mannen drunknade. Hela hans familj stod
oförsörjd och på bar backe. Familjen kunde icke erhålla ersättning fran riksförsäkringsanstalten,
därför att olyckan icke skedde under arbetet utan under
ledighet. Rent formellt ha således vederbörande ej rätt till någon ersättning.
Jag hänvisade dem därför till försäkringsradet, men da man redan hade gatt
den vägen, så var i denna resurs utesluten. Henne man var kommenderad till
en helt isolerad plats. Då han ville skaffa sig en förströelse, kunde han, som
jag nämnde, knappast göra något annat än fara ut med båt ett litet stycke

från ön för att fiska. 0 ....... , „

Jag vill hara nämna detta som ett exempel pa sådana fall, dar man iragar
sig, örn ej någonting bör göras för att kunna bispringa vederbörande.

Jag kan ej tänka mig annan möjlighet än att väcka motion i riksdagen
för detta enstaka fall. Det är mycket sannolikt, att en sådan motion icke
skulle bifallas, men jag återkommer, herr talman. Jag undrar örn det gar
att i längden hålla på dessa formella regler så. starkt. Det leder bara till, atti
en rad familjer komma att stå med bitterhet i sinnena under årtionden, och
detta för något som vederbörande gjort för vårt lands skull.

Jag vill hara ha framfört detta utan att göra något yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag dara
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av herr Spångberg, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser, och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funné flertalet, hava röstat för japropositionen.
Herr Spångberg begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 87 ja och 62 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avsta från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 16.

Föredrogs och lädes till handlingarna jordbruksutskottets memorial, nr 17,
med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen försålda
hemman och lägenheter.

§ 17.

Föredrogs särskilda utskottets memorial, nr 1, angående ersättning till kanslipersonalen
hos särskilda utskottet.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

§ 18.

Motion om Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i
visa ändring anledning av väckt motion angående viss ändring i nu gällande föreskrifter för
föUbitor ^hempermittering av vid jordbruket sysselsatta, i militär beredskapstjänst inhempermitte-
■K&11&CL6.

jordbruket * e.n inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
sysselsatta, i hänvisad motion, nr 87, hade herr Pettersson i Rosta m. fl, hemställt, att riksmilitär
bered- dagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära sådana ändringar i nu gälJand?
föreskrifter för hempermittering av vid jordbruket sysselsatta, i militär
beredskapstjänst inkallade, att alla jordbrukare, jordbrukarsöner och jordbruksarbetare
med undantag av dem, som genomginge sin första utbildning, erhölle
permission under tillräckligt lång tid vid tidpunkten för sådd och skörd.

Utskottet hemställde, att här förevarande motion, II: 87, icke måtte föranleda
någon andra kammarens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Nilson i Spånstad.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag har till denna fråga antecknat
blank reservation och skulle med anledning därav vilja säga några ord.

. JaS vitsordar gärna, att utskottets behandling av frågan är välvillig, ehuru
jag skulle önskat ett mera positivt uttryck för denna välvilja. Detta’ gäller
främst tilldelningen av uppgiftskort till årsklassen 1939 och jämväl i viss utsträckning
årsklajss 1940, i den mån denna årsklass genomgått sin första
utbildning. Jag vill betona, att det för jordbruket skulle innebära en avsevärd
lättnad ifråga örn nuvarande hårt pressade arbetskraftsläge med varje förbättring
som ligger inom det möjligas ram. Jag vill också, samtidigt som jag
?^'',nai.v^sordar aff *fef f1^11 många håll inom försvaret visats, stor förståelse
bade för livsmedelsproduktionens betydelse och jordbrukets svårigheter, framhålla
önskvärdheten av att denna mycket lovvärda förståelse kunde nå’ ut till
alla chefer och alla förband, där jordbrukare fullgöra sin beredskapstjänst.
Detta önskemål torde förtjäna att ytterligare understrykas därför att ojämnheterna
i inkallelserna alltjämt äro mycket påtagliga och då det alltjämt finnes
ett icke obetydligt antal värnpliktiga, som ännu inte varit inkallade till
beredskapstjänst av något slag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Ljungberg: Motionärerna ha i motionen mycket kraftigt framhållit
betydelsen av att jordbruket får tillgång till erforderlig arbetskraft, och det
kan inte råda mer än en mening örn att detta också är synnerligen viktigt, särskilt
i nuvarande läge, då vi ju äro hänvisade till våra egna resurser beträffande
livsmedelsförsörjningen.

_När nian konstaterar detta, måste man emellertid också ha klart för sig, att
minst lika betydelsefullt och i vissa lägen utan tvivel ännu mera betydelsefullt
är det att vi ha en tillräcklig militär beredskap, och att vi kunna upprätthålla
den. Att som motionärerna ha ifragasatt helt befria »alla jordbrukare, jordbrukarsöner
och jordbruksarbetare med undantag av dem, som genomgå sin första
utbildning», från militärtjänst och alltså bevilja dem permission under hela
tiden för sådd och skörd kan ju knappast komma i fråga som generell regel.
Det system, som nu finnes utarbetat och efter vilket permissionerna beviljas,
kan inte rikta sig till var och en individuellt utan måste naturligtvis vara schematiskt.
Men så långt det är möjligt har man tagit hänsyn till behovet av jordbruksarbetare
av olika kategorier under olika tider av året, och det systemet

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Motion om viss ändring i gällande föreskrifter för hempermittering av vid
jordbruket sysselsatta, i militär beredskapstjänst inkallade. (Forts.)
tillåter ett inkallande av deni i den omfattning som är erforderlig med hänsyn
till det militära läget. Det kan naturligtvis sägas, att systemet skulle kunna
göras mera smidigt. Det har emellertid inte tillämpats mer än ett ar, i någon
mån även under 1941, och från de ansvariga myndigheterna har förklarats, att
man är mycket intresserad av att fortsätta med att utveckla detta system, sa
att det kan bli fullt tillfredsställande på alla punkter, så långt detta nu överhuvud
taget är möjligt med ett schematiskt system.

Det ifrågasattes nyss av herr Nilson i Spånstad, att man skulle ge systemet
en sådan utformning, att flera årsklasser än som nu omfattas av detsamma
skulle få s. k. uppgiftskort och sålunda friställas för jordbruksarbete. Fmellertid
är det uppenbarligen så, att om vi i ett utsatt lägerskola kunna ta ut heta
vår militära kraft, måste man också tillse, att de som då skola föra vapnen ha
fått tillräcklig övning. Under sådana förhållanden har utskottet funnit förståeligt,
att de militära myndigheterna ha velat vara i någon mån restriktiva när
det gäller de yngsta årsklasserna och således inte ha kunnat gå med på en uppmjukning
i det avseendet. De skäl som därvidlag ha anförts har utskottet runnit
bärande. På dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Pettersson i Hosta: Herr talman! Eftersom jag är motionär i denna

fråga ber jag få säga några ord. _ ,

Örn man ser på situationen i landet just nu är det tva frågor som aro dominerande,
nämligen försvarsfrågan och försörjningsfrågan. I försvarsfrågan ha vi
här i kammaren under årens lopp gjort allt som göras kan för att lösa den pa
bästa möjliga sätt, och övningar ha de inkallade beredskapsmännen fuUfflort
undan för undan, så att försvarsfrågan ligger nog till så bra den kan för närvarande.
Det kan man däremot inte säga örn livsmedelsfrågan. Lejdbatstranken
har ju avstannat, och vi veta inte, örn den kommer att aterupptagas eller ej. Da
är det naturligtvis av synnerlig vikt, att allt göres för att få fram största uaöjliga
skördar, och att dessa skördar sedermera bli så väl bärgade som möjligt,
för att det svenska folket inte skall behöva lida brist pa livsmedel.

Nu har det under årens lopp använts ett system med uppgiftskort. Kristidanämndema
ha fått order örn att placera de värnpliktiga i olika klasser, A, B, O
och D, men de ha inte fått sätta så många de önskat i A-klassen utan ha ifrån
höga vederbörande fått besked örn att i det och det området får man sätta m
så och så många i A-gruppen, så många i B, så många i C och resten i D-klassen.
Följden har blivit, att inte alla, som ha varit berättigade att placeras i Aklassen,
fått rum där, och på så sätt har det blivit en förskjutning nedåt undan
för undan. Vissa årsklasser ha som bekant inte några kort alls, nämligen de
yngre. Den årsklass som fullgör sin första tjänstgöring mäste naturligtvis ligga
ute, men beträffande de tre efter dem kommande arsklasserna anse vi motionärer,
att även de mycket väl skulle kunna få uppgiftskort och kunde vara hemma
under skörden och sådden. . .....

Örn vi tänka oss en småbrukare som sköter sin gård med sm hustrus hjälp,
så kan han klara detta, även örn det är mycket arbete, i synnerhet under skörden.
Strax före skörden får han order örn inkallelse. Vi lörsta mycket val
hans känslor, men för att det hela skall gå något så när i lås måste han söka
få annan arbetskraft. Det blir frivillig arbetskraft ifrån städerna, den kanske
är villig, men inte är den kunnig och följaktligen kan den inte^uträtta så mycket.
Jag vågar påstå, att småbrukaren själv arbetar^ för tre sådana frivilliga,
och när man tänker på hustrun, som får laga mat åt tre stycken, bädda och

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Motion orri viss ändring i gällande föreskrifter för hempermittering av vid
''jordbruket sysselsatta, i militär beredskupstjänst inkallade. (Forts.)
stada at tre i stället för en och dessutom sköta djuren och mjölkningen,’vilket
mannen delvis kunnat hjälpa till med — det finns t. o. m. fall då hustrun även
lar lia ett barn pa armen och ett vid barmen —■ då förstår man vilka känslor
bade hustrun och mannen måste få i en sådan situation. Och när sedermera
mannen gar pa bevakningstjänst, kanske på en enligt hans åsikt mindre viktig
plats, törstar vi litet var, att försvarsandan minskar hos en sålunda inkallad.
Det ar val en sak som vi i första hand böra se till, att vi hålla uppe försvarsandan
bland vara försvarare, för den händelse den dagen skulle komma då den
verkligen behöves.

Nu framhålles det ifrån vederbörande, att det är mycket svårt att släppa

em alla jordbrukarna under skördetiden. Jag för min del tror, att örn det
upprattades en plan för att ta ut bevakningsfolk ur andra befolkningsgrupper
och örn denna tillämpades år efter år, skulle det mycket väl kunna gå för sig
sedermera skulle jordbrukarna naturligtvis fullgöra sin beredskapstjänst under
vintern. Men sommarbevakningen skulle vara förbehållen de befolkningsgrupper,
sorn ha sitt arbete inomhus och inte äro så vana vid kölden. JordÄrr+/a
1U iia a £adf värme och köld och äro tränade i båda avseendena,
^ o1! 0 en^ar.t vara till förmån för de befolkningsgrupper, som inte
tala koldén sa bra som jordbrukarna.

Nu har det gjorts en hel del förfrågningar i detta ärende till olika institutioner.
De ha i vissa fall gjort rätt sympatiska uttalanden, såsom lantbruksstyrelsen,
lantbruksforbundet och R. L. F., men så äro också representanterna där
ni+-ff 1 Jordbruksfrågor, och då förstår man, att de äro sympatiskt inställda
till motionen._ Landsorganisationen har däremot sagt: »Såvitt landsorganisationen
varit i tillfälle att följa tillämpningen av nuvarande permittenngssystem
bär emellertid detta fungerat förhållandevis väl. Att någon gång
svårigheter och friktioner uppkommit har väl i vissa fall över huvud icke kun »vt<;WV1

+ ’ii a''V raåtei varit beroende på antingen osmidig tillämpning
av systemet eller bristfällig planering av arbetet från jordbrukarnas sida.»

Motmremä ha som sagt begärt, att jordbrukarna skulle få vara lediga vid
tidpunkten för sådd. och skord och det är följaktligen dessa arbeten som åsyf-tS
I?e1d,talet bristfällig planering. Det är emellertid så, att sådden måste
ske i det ögonblick da jorden är lämplig för sådd, och skörden måste bärgas
nar den ar mogen, sa planeringen av arbetet med bärgningen av skörden är det
en högre makt som ordnar. Det ar till och med en högre makt än L. O. som

nttÄTfV+T ®koi;den.skf1.1 bärgas, och därför kan jag inte förstå annat än
att detta uttalande ar gjort i rena okunnigheten.

l.Utskettet bär varit rätt så välvilligt. Utskottet säger, att det system som tilllampats
har fungerat ganska tillfredsställande, även örn man skulle kunna
tänka sig »en vidgad tilldelning av uppgiftskort åt värnpliktiga jordbrukare».
liniptafr JUst+.vad motionärerna yrkat på, och då utskottet är inne på samma
ZI vTa mot!°+nai;erna f^ner man det konstigt, att utskottet i alla fall kommer
till den slutsatsen, att man bor yrka avslag på motionen, trots att utskottet
i sin motivering, som sagt, uttalat sig för motionen.

.Ja* s, 1 yttJerli8''are förlänga debatten utan ber endast att ännu en
gtngPiiamra •aIIa,’.at- 1det1är av synnerlig vikt att största möjliga skörd komme^
^11 barkning har i landet, och av kanske ännu större värde är att försvarsandan
hålles uppe bland Sveriges jordbrukare. Båda dessa syften nås, örn man
gar pa bil all till motionen, vilket jag, herr talman, ber att få yrka.

kerödetta anförande ^stämde herrar Gustafsson i Lekåsa och Carlsson i Ba -

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Motion om viss ändring i gällande föreskrifter för hempermittering av vid
jordbruket sysselsatta, i militär beredskapstjänst inkallade. (Forts.)

Herr Skagerlund: Herr talman! Vid denna frågas behandling inom utskottet
har jag helt och fullt instämt i motionärernas syfte, såvitt jag har kunnat läsa
ut detta ur motionen. I likhet med motionärerna anser jag, att arbetskraftläget
på jordbrukets område är synnerligen prekärt, och att kraftigare åtgärder
än dem vi hittills genomfört borde och även kunde vidtagas i detta avseende.

När motionen dock inte har föranlett ett positivt utskottsutlåtande med förslag
till riksdagsskrivelse, så är anledningen till att jag inte^har ställt mig
bakom reservationen huvudsakligen av formell natur. Det är två uttryck i motionen,
som jag inte helt och fullt kan underskriva. För det första begära motionärerna.
att med ett enda undantag, alltså för rekrytklassep, alla jordbrukare,
jordbrukarsöner och jordbruksarbetare skola beredas tillräckligt lång
ledighet vid tidpunkten för sådd ock skörd. Att rent bokstavligt genomföra
detta i praktiken torde inte vara möjligt, och örn man inte tror att det är möjligt
bör man kanske inte heller skriva till Kungl. Majk och begära det. För
det andra undantaga motionärerna, som sagt, hela rekrytklassen. Det har dock
inträffat så sent som förra året, att även rekrytklassen i mycket stor utsträckning
fick tagas i anspråk för skördens bärgning i den^ prekära situation som
förelåg i höstas, och det är inte alls uteslutet, att en sådan situation kommer
att inträffa än en gång, varför man alltså inte utan vidare bör avskriva alla
möjligheter att även kunna utnyttja denna årsklass.^

Annu något som måste inverka utslagsgivande på utskottets ståndpunkt är
de uppgifter, som man särskilt ifrån försvarsstaben har fatt rörande beslutade
och vidtagna åtgärder för innevarande års jordbrukssäsong, och som tydligen
äro avsedda att bli mera omfattande än vad tidigare varit fallet, vilket
man givetvis med största tillfredsställelse konstaterar. Det utesluter dock
inte, att man kanske i vissa fall kunde gå ännu längre, och på försvarsstaben
har man även förklarat sig beredd att till välvillig prövning upptaga eventuella
ytterligare framställningar från arbetsmarknadskommissionen och livsmedelskommissionen.
överhuvud taget synes det mig, som örn man nu kommit
fram till en mycket förstående och välvillig inställning till detta spörsmål.

Trots allt detta som redan är beslutat och som vi kunna vänta skall bli vidtaget,
återstår dock enligt mitt förmenande ännu ett betydande arbetskraftsbehov
inom jordbruket, vilket inte blir fyllt ens örn motionärernas framställning
skulle kunna bokstavligen bifallas. Det behövs ytterligare kraftåtgärder,
och vi ha också vid diskussioner med arbetsmarknadskommissionens ledning
erfarit, att man har sådana under omprövning, och att man noggrant följer
förhållandena. Även örn det alltså inte nu blir någon riksdagsskrivelse i ämnet
är det min förhoppning, att man kan emotse, att myndigheterna med största
intresse följa denna fråga och vidtaga de erforderliga åtgärderna för att det
inte skall bli någon katastrof på området. Vad det nu i första hand gäller är,
att det skall tillfredsställande ordnas med arbetskraftbehovet för tillvaratagande
av innevarande års skörd. . .

Under dessa förhållanden, herr talman, och med hänvisning till dessa väsentligen
formella skäl anser jag mig i nuvarande situation inte böra framställa
något yrkande.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Har den föregående ärade talaren
de varma känslor för behovet av arbetskraft vid jordbruket, som han gav uttryck
åt, förvånar det mig, att han icke befinner sig bland reservanterna utan
är med örn ett utlåtande, vatt det yrkas, att denna motion icke matte föranleda

någon riksdagens åtgärd. , ......... ,

Det är ju på det sättet, att de militära myndigheterna i allmänhet icke lia

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Motion om viss ändring i gällande föreskrifter för hcmpermittering av vid
jordbruket sysselsatta, i militär beredskapstjänst inkallade. (Forts.)
tillräcklig förståelse för jordbrukets krav. Detta har man lagt märke till viel
mångfaldiga tillfällen, då det gjorts framställning om permission för utkallade
jordbruksarbetare och lantbrukare. Trots att vederbörande haft intyg örn att
han måste vara hemma för att sköta sin sådd och sin skörd, har det ändå icke
varit möjligt att få ledigt. Det är klart, att ingen av oss jordbrukare kräver, att
våra lantbrukare eller lantarbetare skola frikallas, örn faran för vårt land är
överhängande. Vi äro väl alla ense örn att vår försvarskraft under sådana förhållanden
måste hållas i starkaste beredskap. Men för närvarande, när faran
icke förefaller så omedelbar — det torde ju vara så, att man av vissa tecken
kan märka, örn ett överfall är nära förestående — är det en annan sak. Vi ha
ju ändå en hel _ del inkallade, och skulle faran vara överhängande, går det
ganska lätt att inkalla dessa andra, som ha sin utrustning färdig, så att alla
efter en eller ett pär dagar återigen kunna vara på sin post. Har man den uppfattningen,
att vår livsmedelsförsörjning är minst lika nödvändig som vårt
försvarsväsende, bör man taga mera hänsyn till att arbetskraft tillhandahålles
jordbruket i tider för sådd och skörd. Det är ju inte så lång tid som detta pågår.
Dessemellan kunna dessa jordbrukare göra sin beredskapstjänst, och dä
har man ingen fordran på att de skola slippa ifrån. Jag tror därför att det för
att få förståelse hos de militära myndigheterna skulle verka mycket bra, örn
man gåve ett positivt uttryck för önskan örn åtgärder av den art, som anges
i motionen,^ och därför vore det välbetänkt, örn man ginge in för ett bifall till
motionen sådan den föreligger.

Jag ber därför att få yrka bifall till motionen i fråga.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i
Rosta begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 10. röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 19.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Lundberg i Uppsala, som anförde: Herr talman! Under den gångna
påskhelgen förekommo i Uppsala med omnejd i samband med ett nazistiskt
s. k. fältläger en del elakartade och beklagliga uppträden, som genom nazisternas
och tyvärr även genom polismaktens uppträdande förorsakat misstämning
och oro bland stadens och bygdens befolkning och som även uppmärksammats
i hela vårt lands och t. o. m. utländsk press.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Interpellation. (Forts.)

Det förefaller som om nazisterna från olika delar av vårt land samlat en
trupp provokatörer med uppgift att på olika platser ställa till bråk och sammanstötningar.
De uppträda icke blott i en enhetlig klädsel utan även med
olika slags tillhyggen, exempelvis spikbeslagna batonger. Genom sitt utmanande
uppträdande skapa de folksamlingar och bråk, och detta förefaller att
vara deras huvuduppgift. Denna nazistiska trupp synes till största delen vara
sammansatt av yngre, rena ligistelement.

Jag vill livligt beklaga att dessa nazister ägnas någon som helst uppmärksamhet.
De utgöra ett försvinnande fåtal, och rikslägret i Uppsala samlade enligt
organisationens egen till polisen lämnade uppgift endast ett 80-tal deltagare,
medan enligt ögonvittnens utsago endast 28 manliga deltagare återfunnos
i det tåg, som på annandag påsk gick från staden ut till Gamla Uppsala högar
för att hålla »högtidsmöte», i vilket också ett 20-tal flickor i skolåldern
deltogo. Det har också från skilda håll ideligen vädjats till allmänheten att
isolera nazisterna, och detta skulle givetvis vara det effektivaste medlet att fa
dessa element att inse sin betydelselöshet. Tyvärr ha dock dessa maningar
förklingat ohörda, vilket emellertid mycket väl kan förklaras genom nazisternas
provocerande uppträdande och det svenska folkets klart fientliga reaktion
mot nazisterna.

Det förefaller orimligt, att de nazistiska uppträdandena, som endast ^synas
ha till syfte att framkalla bråk, skola få fortsätta. Här gäller det icke åsiktsfrihet,
utan här gäller det örn rent provokatoriska handlingar skola tillatas
eller ej. Att därtill nazistiska provokatörer och ligistelement endast kunna utföra
sin fördärvliga verksamhet under skydd av ordningsmakten skapar givetvis
olust badö bos ordningens upprätthållare och hos ''allmänheten, som dängenorn
lätt bibringas en — få vi hoppas — fullkomligt felaktig uppfattning örn
polisens inställning till ifrågavarande tillställningar och deras arrangörer.

Jag har införskaffat en hel rad berättelser från vittnesgill personer om de
händelser, som utspelades på vägen från Uppsala till Gamla Uppsala och på
och kring de riksbekanta högarna annandag påsk. Genom pressen ha händelserna
blivit väl kända, men jag vill ändock i korthet relatera händelseförloppet
för att få tillfälle framlägga skilda personers intryck och uppfattningar.

Den nazistiska organisationen hade på anhållan att få anordna möte pa
Vaksala torg inne i staden fått avslag och däröver besvärat sig hoST länstyrelsen.
dock utan resultat. Tillåtelsen att förlägga mötet till Gamla Uppsala högar
hade lämnats av kyrkoherden i Gamla Uppsala, till vilken arrangörerna
lämnat fullkomligt felaktiga uppgifter om såväl den arrangerande organisationoris
karaktär som mötets ändamål, vilket sades vara en hyllning at de svenska
frivilliga, som stupat i Finland. Alltnog, uppmarschen till Gamla Uppsala
skulle ske från stadsgränsen, men då så mycket folk samlats, redan vid utgångspunkten
från nazisternas lokal i staden —• mötet hade flitigt annonserats
genom flygblad och affischer — fann polisen bäst ledsaga deltagarna även
under vägen genom staden. Innanför en poliskedja örn 12 man marscherade
de 28 nazisterna genom gatorna, som på flera ställen voro avsnärrade till undvikande
av bråk, vilket redan förekommit utanför nazistlokalen. .Vid vägen
ut till Gamla Uppsala var ett stort uppbåd av statspolis. och polismän från
socknen i arbete med att förhindra ungdomar latt störa tåget. Vägspärrarna
kommo helt naturligt också att hindra folk i legitima ärenden från att komma
till sina hem. .

Då uppställningen skedde vid stadsgränsen vörö nazisterna lika iataliga,
men polismaktens representanter hade nu från olika håll kommit tillstädes.
Deras antal översteg nazisternas. Fem eller sex polisbilar vörö tillstädes, och
en kraftig poliskedja bildade förtrupp till en askadarmassa pa åtskilliga hund -

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Interpellation. (Forts.)

ratal personer, som pa olika sätt uttryckte sm ovilja över det nazistiska sällskapet.

Anlända till platsen för högarna funno nazisterna före sig ett stort uppbåd
av folk, som fran Odins hög hälsade dem med en ihållande skränkonsert. Nazisterna
fingo stanna nedanför kullen, medan polisen bildade kedja och hindrade
folkmassan, som nu uppgick till ett par tusen personer, att komma alltför
nära. Något motstånd, mot polisens åtgärd att mota bort åskådarna kunde på
detta stadium liksom icke heller senare förmärkas, även örn åtskilligt ropande
åt nazisterna förekom. Medan nazisterna företogo omgrupperingar och placerade
sig bakom sina fanor så nära kullens sluttning som möjligt, allt under
kommandorop och marsch i formationer, hindrade polisen icke att huvudmassan,
av åskådare togo plats på kullens branta sluttning endast få meter från
nazistformationens ena ända. Då avståndet emellertid blev alltför litet mellan
folkmassan och nazisterna, beordrade polisen reträtt några meter uppför kullen,
vilken föregick utan svårigheter, och enligt vad som kunde uppfattas i den
larmande hopen, utan opposition mot givna order.

Regn började nu falla, och efter lång väntan uppfordrade en av nazistledarna
de närvarande att begynna mötet med avsjungande av nationalsången. Innan
någon kunnat uppfatta uppmaningens innebörd hade emellertid ett våldsamt
skränande och visslande begynt, vilket icke upphörde förrän sången avslutats.
Några försök från åskådarmassan att tränga fram kunde dock icke förmärkas.

Plötsligt ^gjorde emellertid polisen utan någon som helst föregående varning
chock mot åskådarna med dragna sablar. Från polisens sida uppgavs efteråt,
att ett »stenregn» förekommit. Denna uppgift synes vara starkt överdriven
och förnekas samfällt av närvarande ögonvittnen, även örn man icke vill förneka,
att någon sten möjligen fallit. Om någon av poliserna eller nazisterna
träffats har icke senare kunnat påvisas. Jag får på det kraftigaste fördöma
denna stenkastning, vilken troligen utfördes av någon oansvarig grupp bråkmakare
bland publiken eller också av någon provokatör.

Då polismännen rusade emot åskådarna, vek massan så fort sig göra lät
uppför kullens branta och av det fallande regnet slippriga sluttning. De dragna
sablarna veno dock genom luften till synes utan all urskillning, och gamla
människor likaväl som barn träffades ej blott på kroppen utan även i huvudet.
Man. kunde iaktta hur enskilda polismän satte efter enskilda personer
långt in i folkmassan och slogo dem vilt, även sedan de fallit omkull eller
kommit långt bort från nazisterna. I en del fall blev man tvungen söka läkarvård
för ymnigt blödande sår.

Svårigheten för den sammanträngda massan att retirera uppför den branta
och slippriga kullen är uppenbar, och det måste betraktas som ett rent under,
att ingen blev nedtrampad och allvarligt skadad av de framrusande polismännen
eller den påträngande hopen. Åtskilliga tillbud därtill förekommo.
Små barn räddades av äldre personer, som ofta blevo belönade för sin hjälpverksamhet
genom hugg och slag från polismännen. Gamla personer, som
naturligen icke ha samma möjligheter att snabbt skynda undan som yngre,
blevo likaledes träffade av sablarna, och varje anmaning till polismännen
att lugna takten i jakten pa den vikande folkmassan förklingade ohörd och
besvarades med hugg och slag. En 70-årig gammal man fick ett svårt huggsår
tvärs över ansiktet, en annan fick en sena på handen avhuggen etc.

Inte förrän polisen drivit folkmassan cirka 150 meter från kullen lämnades
åskådarna i ^fred, dock endast tillfälligt. En stor mängd folk hade nämligen
samlats på den ^ lilla s. k. Tingshögen, och inför åsynen av polisens
framfart hördes därifrån rop mot polisen. Åskådarnas vrede hade nu vänt sig
mot polisen, och stenkastning mot densamma säges ha förekommit. Med drag -

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Interpellation. (Forts.)

na sablar gjorde polisen en ny chock mot den på Tingshögen församlade
mängden, där enskilda personer piskades omkull nied sablarna och slogos, till
och med då de fallit på marken.

Då det yttre lugnet icke minst med hjälp av ett häftigt störtregn återställts,
vågade sig småningom folket fram från sina skyddade platser. Nazistmötet
fortsatte sedan utan intermezzon.

Då mötet avslutats skulle nazisterna enligt egen uppgift ha bilar i beredskap
för att resa till andra mötesplatser. Detta visade sig emellertid vara
osanning, och på polisens föranstaltande och kanske bekostnad, delvis. med
hjälp av polisens egna bilar, skjutsades de genom sin klädsel överallt igenkännliga
mötesdeltagarna från platsen under den uppretade folkmassans rop.
Vid detta tillfälle förekom stenkastning, och en vindruta på en av bilarna
krossades. o

Förutom detta intermezzo förekommo under hela påskhelgen ideliga uppträden
på Uppsala gator. Nazister, efter tillförlitliga uppgifter vågar jag
kalla dem uniformerade, drogo i grupper genom gatorna och uppträdde på
ett utmanande sätt. När folk strömmade till och slagsmål syntes i faggorna,
drogo nazisterna fram batonger och t. o. m. knivar och syntes^ nöjda
med skådespelet, som de under alla förhållanden voro väl förberedda på. Polisen
har tillvaratagit åtskilliga farliga tillhyggen, som nazisterna hade instuckna
i kläderna.

Det kan slutligen tilläggas, att Uppsalapolisen vid flertaliga tillfällen deklarerat
sin ovilja mot de förekomna uppträdena, så mycket naturligare som
påsklugn och eventuell ledighet uteblev och ständig alarmberedskap mäste
uppehållas för stadens poliskår, som fick göra ett stort antal piket-utryckningar
för att avvärja olyckor och slagsmål. Ett stort polisuppbåd höll hela
dagarna vakt på gatorna omkring nazistlokalen, och i grannskapet boende
personer hade stora svårigheter att komma till sina hem och fingo dessutom
allt lugn förstört av de ideliga bråken.

Såsom en sammanfattning av berättelserna örn polisens uppträdande kan
sägas -—- jag bortser här återigen från det olämpliga i att folk överhuvud taget
deltager i nazistiska skådespel —- att polisen ingalunda var situationen vuxen.
Trots att såväl landsfogde som polismästare voro närvarande vid mötet i
Gamla Uppsala, gjordes ett ingripande med dragna sablar — jag vill betona
det: utan någon som helst varning —- mot en vikande folkmassa, som icke
gjort några som helst synliga försök att motsätta sig tidigare av polisen
givna order. Dessutom togs det ingen hänsyn till åskådarnas sammansättning
— både gamla och barn deltogo ju i stort antal — och inte heller till att
åskådarna befunno sig sammanpackade i en brant gräsbevuxen sluttning, som
dessutom av regnet gjorts hal.

Trovärdiga ögonvittnen ha uppgivit, att framför allt statspolisens representanter
gingo hårt och hänsynslöst fram. Statspolisen tillkom väl för att
man skulle ha en kår tillhands, som i förekommande fall vore särskilt lämpad
att hålla ordning på stora folkmassor. Man kunde då förvänta, att dessa
polismän skulle lia bibringats en erfarenhet av folks sätt att reagera, som
säde dem när våldsamma attacker voro av nöden. Att så i detta fall icke
varit förhållandet, synes klart. Att med så stor snabbhet, som polisen här tydligen
ansåg nödvändig, utrymma ett stort område, hade. folkmassans tidigare
uppträdande ingalunda givit anledning till. En poliskedja, som i måttlig takt
och eventuellt under varning för iföljderna av motstånd pressat folkmassan
tillbaka, hade helt visst nått sitt syfte utan att tillfoga yttre skador.

Det kan därför ifrågasättas, å ena sidan om polisledningen i förevarande
fall varit situationen vuxen, och å andra sidan örn poliskårens sammansätt -

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Interpellation. (Forts.)

ning är den. lämpligaste. Att ett ingripande för ordningens upprätthållande
och till förhindrande av stenkastning eller förhindrande av olyckor är berättigat
och nödvändigt, är enligt min mening självklart. Men man behöver fördenskull
icke gå fram efter metoder, som verka lånade från de militära skolorna,
_ där ju en. stor del av polismännen fått sin första utbildning.

Polisens uppgift är att upprätthålla ordningen och skydda alla parter, oavsett
åsiktsbildning. I förevarande fall kan sägas att de 28 nazisterna åtnjöto
det. allra bästa skydd av ett starkt polisuppbåd, vars antal var större än
nazisternas, medan en tvåtusenhövdad folkmassa stod fullkomligt värnlös
mot en grupp polismän, som av allt att döma helt mist besinningen, och frågan
är om poliskårens sammansättning är den lämpligaste. Denna kår består
ju, om jag icke är felunderrättad, framför allt av f. d. militära befattningshavare.

^Med anledning av det anförda får jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa
följande frågor:

1. Anser herr statsrådet, att polismyndigheterna icke ha möjlighet att
under förhallanden,. da man kan utgå från att en sammankomst arrangeras
enbart i provokatoriskt syfte, förhindra en dylik sammankomst med utgångspunkt
från nu gällande förordningar, eller anser statsrådet, därest så icke
skulle vara fallet, gällande författningar böra ändras därhän, att dylika sammankomster
kunna förhindras?

2. Anser icke herr statsrådet, att instruktionerna för polismaktens uppträdande
antingen böra ändras eller åtminstone förtydligas därhän, att ett upprepande
av det skedda icke behöver befaras?

3. Anser herr statsrådet, att de, som genom polisens ingripande vållats
kroppsskador och tvungits att söka läkarvård, böra kunna få ersättning för
därigenom åsamkad skada och förlust?

4. Anser herr statsrådet poliskårens rekrytering vara den ur skilda synpunkter
lämpligaste, eller kunna åtgärder förväntas till ernående av ett lämpligare
urval vid anställning av polismän?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20.

Interpellation. Herr von Friesen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Vid
olika tillfällen bär allmänheten uppmärksammat det sätt på vilket den s. k.
säkerhetspolisen utför sina uppdrag. Ett par fall ha nyligen föranlett anmälningar
till J. O., och man har följaktligen anledning antaga att en grundlig
utredning blir följden. Riksdagen kan emellertid icke heller underlåta
att uppmärksamma dessa fall enär det förefaller som den enskilde medborgarens
rörelsefrihet är föremål för uppenbara kränkningar som ingalunda tillräckligt
motiveras av det skärpta läget. En finländsk politiker, herr Atos
Virtanen, blev vid sin avresa från Stockholm till Finland föremål för mycket
märkliga konfiskationsåtgärder av honom tillhörig litteratur. Virtanen hade
av en vän på en legation beställt en del litteratur i fredsfrågan som han behövde
för ett planerat arbete. En polistjänsteman vid fartygets avgångsplats
'' jag citerar här Virtanens egna ord — »slog ner på böckerna med en osedvanlig
frenesi. Men icke nog därmed. Han utsträckte sina misstankar från
litteraturen på min egen ringhet. Han krävde att få se mina personliga papper,
brev, anteckningsböcker o. s. v. Sedan hösten 1939 har jag passerat
Stockholmstullen på återresa till Finland icke färre än fem gånger och städse
utan trakasserier. För första gången blev jag föremål för en i form och ton

Onsdagen den 5 maj 1943.

Nr 15.

Interpellation. (Forts.)

direkt, kränkande behandling. Det lior till saken att mannen visade hundraprocentig
brist på omdöme. Han ville beslaglägga bade ett ex. av Nordens
Frihet och ett särtryck av Svensk Tidskrift, vilka vardera utgivits i Sverige.
Han studerade med misstänksamhet mina böcker, vilka samma dag inköpts
i den offentliga bokhandeln. Han behöll trots protester tryckta skrifter över
internationella problem, kända i varje demokratiskt land. Och det bästa av allt,
han behöll också en utställningskatalog.» — Man frågar sig omedelbart: Vad
är detta för ny, av våra grundlagar okänd censur och indragningsmakt som
utövas? Ett antal fall relateras i en J. O.-anmälan från Göteborg, där föreningen
Kämpande Demokratis sekreterare på gatan förföljdes av civila poliser
och likaledes anhölls på gatan och fick medfölja till polisens huvudkontor
där hon underkastades förhör. Detta gällde ett tidigare företaget besök
hos brittiska konsulatet, men huvudorsaken till anhållandet måste ändock
ha varit medlemskapet i sagda organisation, örn vilken man vet att den vid
olika tillfällen kraftigt opponerat mot regeringen. Däremot torde det vara
helt obekant att föreningen bedriver landsförrädisk verksamhet, och några som
helst bevis för ett dylikt antagande ha icke presterats. Att på detta sätt
anhålla en person som när som helst kan nås per telefon eller personligen i
sin bostad kan icke anses lämpligt.

I detta sammanhang kan erinras örn ett besynnerligt uppträde utanför engelska
legationen i Stockholm förra året, där en tjänsteman blev attackerad av
personer rörande vilka bestämda påståenden i pressen visste berätta att de
tillhörde polisen. Saken lär på diplomatisk väg ha reglerats men kvarlämnar
ett mycket olustigt intryck av godtycke, självsvåld och omdömesloshet fran

P Det är alldeles nödvändigt att klara besked lämnas rörande säkerhetspolisens
befogenheter. Då även oklarhet råder örn under vilket departement denna
speciella poliskår sorterar har ja,g ansett mig böra hemställa hos regeringens
chef om en förklaring i saken. Jag anhåller därför örn kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern fa framställa följande frågor.

1) Är det med regeringens gillande som kontroll av tryckta skrifter äger rum

vid våra gränser, av det slag som herr Virtanen relaterat? ...

2) Om så ej är förhållandet, har regeringen vidtagit åtgärder tor att förhindra
en upprepning av det skedda?

3) övervakar regeringen i någon form den verksamhet som be drives av den
s. k. säkerhetspolisen, och är regeringen beredd att inskrida mot övergrepp,
begångna mot oförvitliga medborgare?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

§ 21.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Hyling, som anförde: Herr talman! I sin berättelse till 1942 års riksdag
framlade riksdagens revisorer en undersökning rörande avlöningsförmåner
m. m. för icke-ordinarie personal inom den centrala statsförvaltningen.
Revisorerna framhöllo, att behovet av reglerande föreskrifter i fråga om anställningsformer
och avlöning till sådan personal redan tidigt uppmärksammats
och att frågan härom därefter vid ett flertal tillfällen varit föremål
för behandling. Av den företagna undersökningen framgick att såväl anställningsformerna
som avlöningsförhållandena för den icke-ordinarie personalen
företedde mycket stora ojämnheter. Revisorerna ansågo det önskvärt, att större
likformighet kunde åstadkommas de olika verken emellan i fråga örn förmånerna
för nyanställd personal och funno behov av reglerande föreskrifter på

Nr 15.

Onsdagen den 5 maj 1943.

Interpellation. (Forts.)

området föreligga. Revisorerna framförde därvid vissa synpunkter i fråga örn
dessa föreskrifters innehåll.

I anledning av revisorernas påpekanden uttalade riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t att den funne det angeläget, att »reglerande föreskrifter meddelas
för att, i den mån så vore möjligt, åvägabringa enhetlighet i anställnings-
och avlöningshänseenden för den icke-ordinarie personalen inom de olika
verken vid den civila statsförvaltningen». Frågan på vad sätt detta lämpligen
borde ske syntes riksdagen böra bliva föremål för närmare utredning.

Riksdagen beslöt alltså anhålla, »att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder
för åvägabringande av enhetlighet i anställnings- och avlöningshänseenden
samt i fråga örn befordringsgång för den icke-ordinarie personalen inom de
olika verken vid den civila statsförvaltningen».

I anledning av vad ovan anförts får jag hemställa örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa
följande frågor:

1. Har i anledning av riksdagens anhållan under 7:o i skrivelse nr 423 år
1942 Kungl. Majit vidtagit äskade åtgärder beträffande avlöningsförmåner
m. m. för icke-ordinarie personal?

2. Är det herr statsrådets avsikt att, därest så icke är förhållandet, föranstalta
örn en utredning i ärendet samt vidtaga de åtgärder, vartill sådan
utredning kan föranleda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

§ 23.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Lindqvist m. fl., nr 363, i anledning av Kungl. Majits proposition, nr
198, angående vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna; herr

Wiberg, nr 364, likaledes i anledning av Kungl. Majits proposition nr
198;

herrar Petterssom i Dahl och Andersson i Falkenberg, nr 365, likaledes i
anledning av Kungl. Majits proposition nr 198;

herr Persson i Norrby m. fl., nr 366, i anledning av Kungl. Majits proposition,
nr 210, med förslag till förordning örn anställande av distriktsbarnmorskor
m. m.;

herr von Friesen, nr 367, i anledning av Kungl. Majits proposition, nr 200,
med förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m.;

_ herr Molander m. fl., nr 368, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 200; samt

herrar Olson i Göteborg och Staxäng, nr 369, likaledes i anledning av Kungl.
Majits proposition nr 200.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.02 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431731