1943. Andra kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1943:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 14.

Lördagen den 10 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Herr statsrådet Pehrsson-Brarnstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 193, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943,

nr 194, angående anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar för budgetåret
1943/44 m. m.; # .

nr 195, angående elektrifiering av järnvägslinjen Ostersund—Storlien;
nr 196, angående anslag till tullverket för budgetåret 1943/44; och
nr 197, angående anslag till kontrollstyrelsen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 189, angående förlängning av giltighetstiden
för vissa tilläggstullar;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 191, med förslag till lag örn
tillsyn över hundar; samt

till statsutskottet propositionen, nr 192, angående statliga åtgärder för tryggande
av vedproduktionen m. m.

§3.

Föredrogs och remitterades till särskilda utskottet den på bordet liggande
motionen nr 340 av herr von Seth m. fl.

§ 4-

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 297,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion angående förbättrad
lägre handelsundervisning m. m.

Enär andra kammaren den 7 innevarande månad vid behandling av sitt
första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av en i samma ämne väckt
motion nr 244 fattat enahanda beslut som det, vilket nu blivit kammaren delgivet,
beslöt kammaren, att delgivningen icke skulle föranleda någon kammarens
åtgärd.

Andra hammarens protokoll 19JfS. Nr lJt.

Nr 14.

Lördagen den 10 april 1943.

§ 5.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 299,
innefattande^ delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion om utredning rörande
åtgärder för att förbättra förhållandena för de sockersjuka.

Enär andra kammaren den 7 innevarande månad vid behandlingen av sitt
andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av två i samma ämne
väckta motioner nr 19 och 46 fattat enahanda beslut som det, vilket nu blivit
kammaren delgivet, beslöt kammaren, att delgivningen icke skulle föranleda
någon kammarens åtgärd.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändrade grunder
för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande av skolbarns inackorderingskostnader;
och

nr 7, i anledning av väckt motion örn införande i lagen örn församlingsstyrelse
av allmänna regler örn upptagande av kyrkokollekter;

statsutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
a tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 62, i anledning av Kungl. Majda proposition angående ytterligare utgifter
a tilläggsstat till riksstaten för budgetaret 1942/43, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Majda proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 72, i anledning av Kungl. Majda proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till fältskjutningsterräng för Livgrenadjärregementet m. m.;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till stat för försvarsväsendets
fastighetsfond för budgetåret 1943/44;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående befrielse för K.
G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av behållningen
a till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag; nr

78, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till nybyggnad för ett laboratorium för betongtekniska provningar
vid statens provningsanstalt m. m.;

„ nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

Lördagen den 10 april 1943.

Nr 14.

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda
minskyddsanordningar inom den s. k. lejdtrafiken;

nr 81, i anledning av väckt motion örn viss ersättning till förre furiren vid
signalregementet I. E. Uddhagen;

nr 82, i anledning av väckta motioner örn anslag till uppförande av ett varmbadhus
med simhall inom Bodens garnison;

nr 83, i anledning av väckt motion örn höjning av arvodet till vissa förutvarande
befattningshavare vid fästningspoliskåren i Boden; och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av fastighet
för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande av ett
avtal mellan Sverige och Finland angående handräckning i skatteärenden;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 21. i anledning av väckta motioner örn viss ändring i grunderna för taxering
av inkomst av jordbruksfastighet, m. m.;

nr 22, i anledning av väckta motioner örn viss skattefrihet för jordbrukskassor
m. fl.; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 188 angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; bankoutskottets

utlåtanden och memorial:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:s proposition med förslag till förordning
örn erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen
framlagda förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken, lag angående ändrad
lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn bankrörelse och lag angående
ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 41, i anledning av riksdagens byggnadskommittés slutliga berättelse angående
riksdagshusets ombyggnad;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp m. m.
åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt för
viss personal, som vid statens övertagande av enskild järnväg övergått i statens
järnvägars tjänst;

nr 45, angående tilläggsarvode åt sekreteraren hos bevillningsutskottet; och
nr 46, angående ersättning till vaktmästaren hos statsutskottet G. Rickan vid
inkallelse till militärtjänstgöring;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
örn erkända arbetslöshetskassor, m. m., dels ock väckta motioner om viss ändring
av samma förordning; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäkring för
olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner örn höjning av maximigränsen för
låneunderstöd ur fiskerilånefonden;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av gällande
bestämmelser rörande älgavgifter m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 14.

Lördagen den 10 april 1943.

/r 20, i anledning av väckta motioner om anordnande av statliga försöksgårdar
för utrönande av svenska jordbruksprodukters verkliga produktionskostnader; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av vissa kostnader för utredning rörande Horssjöns torrläggningsföretag
av år 1937 i Jönköpings län;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 23, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i villkoren för
statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till rikets
allmänna kartverk jämte i ämnet väckt motion;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till
uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands län jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för främjande
av linodlingen m. m.;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för stödjande
av odlingen av vissa köksväxter; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt angår anslag till Bidrag till lastnings- och
lossningsanordningar för sockerbetor; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion angående förbättrade betingelser för den andliga vården å sjukvårdsinrättningar.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
femte huvudtitel, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
försvarets bostadsanskaffningsnämnd;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av vissa byggnader å Ladugårdsgärde i Stockholm;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst ägoutbyte
mellan kronan och Jönköpings stad m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

Lördagen den 10 april 1943.

Nr 14.

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till om- och tillbyggnad av länsresidenset i Växjö;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Växjö;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till lantmäterikontorsbyggnad i örebro; och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Skärhällsforsen i Indalsälven.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från första lagutskottet, nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940
(nr 995) örn straff för sabotage; samt

från andra lagutskottet:

nr 126, i anledning av väckta motioner örn rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen, arbetsområdet och för säkringsrådet;

. ........

nr 127, i anledning av väckt motion angående rätt att företaga sjösänkning

till förmån för gruva; . . , ... . .... . ,

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar; . , , . .... .

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra
varuförråd, m. m.; och .

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tili lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Slutligen anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till
statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt av vissa områden
av kronoegendomen Bergshamra nr 1 i Stockholms län; . .

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa fastigheter, som disponeras av veterinärinrättningen i Skara;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens1 hästavelsfond, m. m.; och ^

nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för forsknings-
och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Herr Ekdahl avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 341, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 179, angående centralisering av underhållstjänsten
i fråga örn intendenturmateriel m. m.

Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 180, angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning, nämligen
:

6 Nr 14. Lördagen den 10 april 1943.

nr 342 av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.;

nr 343 av herr Ekdahl;

nr 344 av herr Dickson;

nr 345 av herr Duke m. fl.;

nr 346 av herr Birke;

nr 347 av herr Nolin m. fl.;

nr 348 av herr Håstad;

nr 349 av herrar Håstad och Svedman; saint

nr 350 av herr Fast.

Slutligen avlämnades följande motioner, nämligen av:
herr Carlsson i Bakeröd m. fl., nr 351, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 190, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
a spritdrycker, m. m.; och

herr Nolin m. fl., nr 352, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 190.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6, den 7 och den 10 innevarande april.

§ 2.

Herr talman,nen lämnade på begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Herr Hallagård har frågat mig, örn jag har min uppmärksamhet
fästad på de följder som de nuvarande svårigheterna för odlarna att
vinna avsättning av potatis till skäligt pris kunna få för den kommande potatisproduktionen,
och vilka snabba och effektiva åtgärder jag med hänsyn härtill
vore villig att vidtaga för att ernå bättre avsättningsförhållanden pa potatismarknaden.
,

Som bekant skulle potatisodlarna senast den 15 mars 1943 1m
sin potatis till Svenska spannmålsaktiebolaget för att vara säkra pa att fa sin
skörd avsatt inom fastställd tid och till bestämt pris. Av de inkomna hembuden
att döma synes framgå, att ett stort antal odlare underlåtit att hembjuda
sina potatisöverskott. Bland dessa odlare synes ha spritt sig en oro över
att de icke skola kunna avyttra sin potatis, varför myndigheternas medverkan
till avsättningen av potatis nu påkallas. ...... ... ,

Livsmedelskommissionen har sökt att göra vad som ar möjligt tor att tillgodose
även dessa odlare. Kommissionen har låtit igångsätta över 40 stärkelse-
och potatisflingefabriker, och ytterligare sådana fabriker komma antagligen
att igångsättas under den närmaste framtiden. Vidare har, sedan uttodringsförbudet
beträffande småpotatisen den 16 mars 1943 upphävts, den 9 april
medgivits, att jämväl annan potatis må utfodras, under villkor, att odlaren senast
den 20 i denna månad till kristidsnämnden anmäler dels huru stor myckenhet
han ämnar utfodra, dels ock, därest han ej hembjudit sm potatis, hur
stort hans återstående saluöverskott är. Odlare, som ej önska utlodra potatis,
ha anmodats att till kristidsnämnderna anmäla sina ^saluöverskott. Lenom
dessa anmälningar hoppas kommissionen kunna få en något sa när säker uppfattning
örn storleken av såväl utfodringsbehovet som det icke hembjudna saluöverskottet
av potatis. Genom uppmaningar till konsumenter att nu inköpa
eller hos sin handlare anmäla sitt potatisbehov under resten av konsumtionsåret
hoppas kommissionen vidare att bättre kunna bedöma matpotatisbehovet.

För att stimulera potatisodlingen under innevarande år ^har livsmedelskommissionen
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdragit åt spannmalsbolaget
att under april 1944 inköpa såväl matpotatis som fabriks- och foderpotatis,
som hembjudes bolaget senast den 15 mars 1944, samt att därvid betala lör
matpotatis 11—15 öre per kg och för fabriks- och foderpotatis 10 ore per kg.
Dessa priser äro beräknade inklusive emballage fritt av spannmålsbolaget anvisat
uppsamlings ställe. Härigenom ha potatisodlarna garanterats avsättning

Svar på

fråga.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

Svar på fråga. (Forte.)

r°rir-rS P°tatisskörd till skäligt pris. Ingen odlare behöver därför i
fruktan för att icke få avsättning för sin potatis inskränka sin potatisodling
under innevarande år.

Härefter yttrade

Herr Hallagård: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt vördsamma tack för det erhållna svaret på min fråga. Icke minst gäller
detta tack det förhållandet, att svaret avlämnats så snabbt. Hetta jämte de efter
framställandet av min fråga vidtagna åtgärderna visa, att myndigheterna
nu synas ha den uppfattningen, att det i detta avseende gäller att handla snabbt.
Ha jag delar denna mening, ber jag att få framföra mitt tack för de åtgärder
som vidtagits.

Det är även min och — jag vågar försäkra — många andra jordbrukares
förhoppning att örn vad som nu vidtagits eller ställts i utsikt skulle visa sig
icke vara tillfyllest vi från herr statsrådets sida kunna vänta än mera verksamma
åtgärder.

Vad som för min del var avgörande, när jag framställde min fråga, var
lanken pa hur aet skall bli med årets potatisskörd. Denna fråga är enligt min
mening viktigare än till och med Hagan örn skadade och fördärvade livsmedel,
ty det gäller ju i detta avseende framtiden. Vi jordbrukare ha i livligt minne,
huru myndigheterna använde den statliga propagandans alla medel för att stimulera
och mana till odling av potatis. När jordbrukarna i så pass stor omfattning
^ följde dessa maningar, i förtröstan att därigenom var och en i sin
ringa mån bidraga till folkförsörjningen, var det därför att de förespeglats,
att produkterna behövdes, och att produktionen därför borde ökas. Jag tvekar
icke att fastslå, att staten på detta område bär ett ansvar gentemot odlarna
och mäste handla därefter.

Vi veta sannerligen på jordbrukarhåll, vilka svårigheter som föreligga i fråga
örn avsättningen när det gäller potatis. I min hemtrakt — Skaraborgs län
— finns det ganska stora partier potatis, för vilka risken att förfaras är uppenbar.
Pa mångå andra håll är situationen ävenledes oroväckande. Herr statsrådet
säde, att man inte hade fått reda på hur mycket potatis det finns. Detta
är mycket beklagligt, men det är ingenting att göra åt den saken nu. Vi ha
dock fatt kännedom örn att skörden har varit mer än normal. Här ha från
jordbrukarnas sida ingalunda saknats varningar i förväg och orinringar, att
exempelvis de restriktioner i fråga örn utfodring m. m., som av myndigheterna
vidtagits, vörö överdrivna och icke motsvarade läget. Herr statsrådet är
säkerligen villig vitsorda, att från jordbrukarnas sida upprepade gånger sådana
förhallanden påtalats. Det är för mig angeläget att här fastslå, att även
1 det,ta lal1 Jordbrukarna bedömt situationen riktigare än åtskilliga kristidsmyndigheter.
Örn i god tid lämpliga åtgärder vidtagits, skulle detta givetvis
ha varit till gagn för folkförsörjningen.

Det är i alla fall av största betydelse, att krisregleringarna så avvägas, att
man kan räkna med god vilja från deras sida, som drabbats av tvångsregleringarna,
att foga sig därefter. Det är även av stort värde, att icke myndigheternas
auktoritet genom egna missgrepp eller försenade åtgärder skadas.

J ag har varit litet rädd för att ännu mera potatis skulle bli förstörd på grund
av att jordbrukarna inte hinna leverera potatisen. De flesta jordbrukare ha nu
fullt upp att göra med vårbruket och hinna därför inte med att sortera potatisen
och ordna försäljningen därav. Detta är en anledning till att jag framställt
mm fråga. Jag har alltså velat fästa uppmärksamheten på de konsekvenser,
som kunna uppstå på grund av det nuvarande läget på potatismarknaden. Detta

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

Svar på fråga. (Forts.)

inger uppenbarligen bekymmer för framtiden. Det är dock min förhoppning,
att myndigheterna skola kunna visa sig vara i stand att vidtaga erforderliga
åtgärder, så att potatisodlingen icke alltför mycket minskas ^till skada för folkförsörjningen.
Jag hoppas, att nian får räkna nied att fran herr statsrådets
sida ytterligare åtgärder komma att vidtagas för tryggandet av potatisodlingen,
så att bättre avsättning erhålles för nästa potatisskörd.

Vidare anfördes ej.

§ 3.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres, erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman! Herr Pettersson i Dahl har fragat
mig, örn jag äger kännedom örn att import av vitkal äger rum enligt licens
av livsmedelskommissionen, och, därest så är fallet, örn jag anser, att denna
import bör tillåtas med hänsyn till de lager av odlad vitkål, som förefinnas.

Med anledning av de framställda fragorna vill jag meddela, att, sedan
importförbudet å vitkål trätt i kraft, omkring 100 ton vitkål införts till Sverige
från Danmark mot vederbörlig licens av livsmedelskommissionen, och
att det i dessa fall gällt partier, vilka redan före importförbudet avlastats
i Danmark eller inkommit till riket men icke tullbehandlats. Huruvida ytterligare
import skall bli behövlig mäste självfallet bli beroende pa tillgängen
av vitkål inom landet under våren.

Vidare anförde

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få
framföra mitt tack för svaret på min fråga och särskilt får jag tacka för
att detsamma kom så pass snabbt.

Bakgrunden till min fråga är den, att vi för inte mer än en månad sedan
hade samma spörsmål uppe här i kammaren. En annan ledamot av kammaren
framförde då frågan, vad herr statsrådet ämnade göra för att de stora
lager av vitkål, som finnas inom landet, inte skola bli förstörda. Herr statsrådet
svarade då, att det skulle vidtagas erforderliga åtgärder för att denna
vitkål skulle komma till nytta. Under sådana förhållanden måste det givetvis
väcka stor uppmärksamhet, om, såsom skett i Halmstad, en affärsman begär
att få köpa vitkål från spannmålsbolaget men vägras detta. Affärsmannen
i fråga begärde nämligen att av Svenska spannmålsaktiebolaget få köpa 40
ton vitkål och hänvisade därvid till ett lager på 150,000 kilogram, som bolaget
hade upplagrat hos en lantbrukare i närheten, Harplinge. Han erhöll
därvid avböjande svar. Då han för sin affärsrörelse måste ha vitkal, vände
han sig till en firma Rohlin och Leid i Hälsingborg och fick av denna firma
övertaga en vagnslast från Danmark importerad vitkal pa 15,000 kilogram.
Då man vet, att det inom räckhåll finnes ganska stora förråd vitkål inom
landet, så måste det ju göra ett märkvärdigt intryck, att importerad vitkål
skall behöva inköpas. När hushållningssällskapets trädgårdskonsulent viinde
sig till tullkammaren i Halmstad för att få veta, hur det var, fick han reda
på att livsmedelskommissionen beviljat licens för sådan import. Detta framgick
av ett telegram, som tullförvaltaren visade och som var av följande
lydelse: »Sveriges Frukt- & trädgårdsodlares riksförbund får importera vitkål.
Licens följer. Livsmedelskommissionen.» Därav skulle man väl kunna
dra'' den slutsatsen, att det för närvarande inte finns tillräckligt stora lager
av vitkål i landet, utan att behov av import av denna vara föreligger.

Dessa uppgifter ha för mig inneburit en mycket stor överraskning, i syn -

Svar pi
fråga.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

Svar på fråga. (Forts.)

flerhet som det för inte längre än en månad sedan uppgavs, att vi hade så
stora lager av vitkål, att staten och livsmedelskommissionen måste sätta alla
klutar till för att nyttiggöra detta stora överskott. Nu skulle vi alltså behöva
importera denna vara. Jag får säga, att det verkar litet egendomligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar få Ordet lämnades på begäran till

fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
som anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare herr Svensson i
Ljungskile har till mig riktat den frågan, huruvida det vore min avsikt
att omedelbart vidtaga sådana åtgärder, att de mindre jordbrukare, som hade
egen arbetskraft, bleve i tillfälle att få utöka sin sockerbetsareal i den
utsträckning, de själva ansåge detta möjligt och önskvärt.

För närvarande finnes, såvitt jag har mig bekant, icke något hinder för
de mindre betodlarna, som ha egen arbetskraft, att utöka sin sockerbetsareal
i den utsträckning herr Svensson ifrågasatt. Det beslut rörande sockerbetsarealen,
som fattades å betodlarnas senaste stämma i mars, innebar enligt
va,d jag inhämtat, att man under åberopande av svårigheterna att anskaffa
lejd arbetskraft vädjade till odlarna med undantag för sådana, som hade
en mindre sockerbetsareal än 3 tunnland och själva skötte denna, att minska
sin sockerbetsodling i förhållande till 1940 års skörd med 10 procent. Vid
nu angivna förhållanden torde någon åtgärd från min sida icke vara påkallad
i det av herr Svensson angivna syftet.

Härpå yttrade

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet få framföra mitt tack för svaret på
frågan. Min fråga har föranletts av vad som har förekommit under pressdebatten
i denna angelägenhet. I pressen har meddelats — vilket herr statsrådet
nu även bekräftade — att betodlarföreningen har uppmanat betodlarna
att minska sin betodling med 10 procent. Man har såsom skäl för denna uppmaning
angivit svårigheten att anskaffa arbetskraft. Jag tycker för min del,
att det inte ligger någonting märkvärdigt i att en del betodlare kunna finna
med sin fördel förenligt att minska sin betodling med hänsyn till svårigheten
att erhålla arbetskraft. Försörjningsläget torde väl vara sådant, att man inte
behöver ta sådana åtgärder alltför allvarligt. Men i likhet med många andra
har jag svårt att förstå det hemlighetsmakeri, som från betodlarföreningens
sida bedrivits i detta fall. Var det ingenting annat man ville än att undvika
svåra komplikationer i fråga om arbetskraften, så är det svårt att förstå, varför
man behövt bedriva detta hemlighetsmakeri. Det är ju en sak som man
kan säga fullt öppet och motivera på ett rimligt sätt. Men svårigheten att
anskaffa arbetskraft är väl ändå en sak, som varje jordbrukare bäst bedömer
från sina egna utgångspunkter, och det kan ju knappast vara rimligt att här
ställa några generella krav på odlarna i fråga om minskad areal. Man har
därför svårt att värja sig för den misstanken, att vad betodlarföreningen ville
med sin från början hemliga order var, att minskningen av betarealen skulle
framstå såsom en spontan reaktion från odlarnas sida mot vad de menade
vara ett för lågt pris, och att samtidigt därmed skulle skapas ett bättre förhandlingsläge
nästa år.

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

Svar på fråga. (Forts.)

Om det nu skulle bli på det sättet, att teckningarna för betodlingen från
vissa odlares sida minskas, så tycker jag, att det vore en rimlig åtgärd från
mjmdigheternas sida, att man ordnade det sa, att när läget har klarnat de
som eventuellt ville öka ut sin teckning också finge göra detta. Därmed tillgodoses
både odlarnas intressen och folkförsörjningsintressena. Jag tror, att
ett understrykande av önskvärdheten av en sadan teckning, örn den skulle bli
behövlig, skulle ha varit till gagn.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, erhöll på begäran ^

ordet och yttrade: Herr talman! I en med kammarens tillstånd till mig riktad
interpellation har herr Håstad frågat, dels örn någon särskild anledning föreligger
till att den av 1939 års riksdag begärda utredningen örn en enhetligare
budgetbehandling icke igångsatts, dels örn jag hade för avsikt att igångsätta
den nu och i så god tid, att eventuella grundlagsförslag kunna behandlas
första gången vid nästa års lagtima riksdag.

Frågan örn. en enhetligare budgetbehandling har länge varit föremal för
diskussion. En tillfredsställande form har visat sig svår att finna. Man måste
med tanke härpå hysa tvekan örn möjligheten att under de förhållanden, som
nu råda och med vilka vi sannolikt måste räkna en avsevärd tid framåt, bringa
ifrågavarande spörsmål närmare en lösning. Den utveckling som riksdagens
budgetbehandling under kriget undergått, har icke minskat vikten av en rationalisering
av denna men väl i grund ändrat förutsättningarna för dess genomförande.
.

Av angivna skäl har jag icke ansett mig böra förorda, att den av riksdagen
begärda utredningen skulle igångsättas. Jag vill icke heller nu föreslå detta.

Därvid påverkas min inställning även av praktiska synpunkter. De sakkunniga
som inom riksdagen och ämbetsverken kunna stå till förfogande för en
utredning örn en enhetligare budgetbehandling ha under kriget tagits hårt i
anspråk för andra, mera trängande uppgifter. Jag erinrar vidare örn att hösten
1939 åtskilliga då pågående utredningar ansågos böra tillsvidare nedläggas
av besparingsskäl.

Härefter anförde

Herr Håstad: Herr talman! Jag ber att först få tacka herr statsrådet för
svaret på min interpellation. Da innehållet i detta emellertid utmynnar i ett
negativt slut — d. v. s. att den ifrågasatta utredningen skall skjutas på en oviss
framtid — måste min reella tacksamhet speciellt -— för att inte säga uteslutande
— avse det medgivande, som herr statsrådet gör, när han yttrar, att »den
utveckling som riksdagens budgetbehandling under kriget undergått har icke
minskat vikten av en rationalisering av denna». __

Det är nu örn en månad fyra år sedan riksdagen enhälligt skrev till Kungl.

Maj :t och begärde »en allsidig och förutsättningslös utredning örn en omläggning
av riksdagens budgetarbete i syfte att häri ernå större ändamålsenlighet,
planmässighet och enhetlighet». I den motion, som lag till grund för denna
riksdagsskrivelse, voro förslagsställarna optimistiska nog att tro, att eventuella
grundlagsförslag skulle kunna hinna utarbetas i så god tid, att de av
1940 års riksdag skulle kunna antagas såsom vilande. Kriget kom emellertid
emellan, och det är ingenting att säga örn att ett uppskov nödvändiggjordes
på hösten 1939 och den allra närmaste tidon. Men sedan dess har beredskaps -

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

tillståndet sa att säga stabiliserats, och denna fråga om rikdagens budgetbehandling
har dessutom ett mycket nära och direkt sammanhang med krisen och
den bekymmersamma statsfmansiella utvecklingen. Konstitutionsutskottet
skrev i sitt utlåtande 1939, att »den radande ordningen i fråga örn budgetfrågors
behandling inom riksdagen kan framför allt i svåra budgetlägen tänkas
medföra olägenheter av framträdande art». Ingen lär väl kunna bestrida, att
inte just detta svåra budgetläge nu har inträtt; inte ens ett mirakel torde för
de närmaste åren kunna frigöra oss ifrån detta läge. Just därför skulle man
kunna tycka, att behovet av enhetligare arbetsformer särskilt på detta område
vore desto nödvändigare. Men efter finansministerns svar nu veta vi, att de
eventuellt erforderliga grundlagsändringarna inte kunna genomföras förrän
tidigast vid 1949 års riksdag, d. v. s. först sedan vi mänskligt att döma ha passerat
bade krigets avslutning och den svåra övergångstid, för vilken vi rusta
genom den s. k. fredsberedskapen.

Det tillkommer inte mig att såsom nykommen i denna kammare yttra mig
örn huruvida det långa uppskovet med denna fråga står i överensstämmelse
med riksdagens intentioner. Enligt min kanske av alltför gammaldags uppfattning
präglado syn pa förhållandet mellan regering och riksdag skulle det
ha varit naturligt, att en skrivelse ifrån riksdagen rörande dess egna arbetstörmer
och berörande områden — statsreglering och beskattning — där regeringsformen
sedan århundraden tillagt riksdagen särskilt stora befogenheter.
inte skulle ha gjorts, bildligt talat, till ett objekt för regeringens suspensiva
veto.

Finansministern har såsom ett rent praktiskt skäl mot den ifrågasatta utredningen
anfört, att det just nu skulle vara svart att få tag i de erfarna män ifrån
riksdagen och ämbetsverken, som nu under kriget skulle kunna utföra denna
utredning. Det är möjligt att så varit fallet, men i stort sett har det under innevarande
tid ju förhållit sig så, att utredningsarbetet till övervägande grad
överlämnats åt oparlamentariska_ fackmän, och jag undrar därför” verkligen,
örn det varit omöjligt att få tag i erfarna och auktoritativa män inom riksdagen
för detta utredningsarbete.

Jag skall i övrigt inte ingå på några detaljer i denna fråga, där självfallet
riksdagens ledamöter, de allra flesta åtminstone, ha egna och utpräglade meningar.
Ilen ett par reflexioner vill jag likväl knyta till själva sakfrågan.

Det synes som om erfarenheten under kriget skulle ha visat, att behovet
fY rationalisering av budgetarbetet icke bara, såsom finansministern framhallit,
icke skulle ha minskat utan fastmer skulle ha ökat. Det viktigaste spörsmålet
när man diskuterar den enhetliga budgetbehandlingen är att få till stånd
något samordnande organ, som väger dels utgifter mot utgifter och dels utgifter
mot inkomster. Det är möjligt, att vissa förhoppningar knötos till den 1933 genomförda
budgetdeputationen. Men uppenbarligen har denna deputation inte
mtriat dessa förhoppningar. Den har mycket få sammanträden, den ingår inte
i.någon materiell prövning av finansfrågor och den har i stort sett inskränkt
sm verksamhet till det bokhålleri, som ligger i utarbetandet av de tablåer, som
periodiskt läggas på kammarledamöternas bord.

Hur trassligt det kan vara med budgetfrågors och finansfrågors behandling
framgick nyligen bl. a. vid remitteringen av propositionen örn skatteförmedhngskassorna.
Den remitterades till konstitutionsutskottet, bevillningsutskottet,
statsutskottet och andra lagutskottet, och en motion i anledning av denna
proposition remitterades till bankoutskottet. Jag skulle tro, att det egentligen
blott var bevillningsutskottet, som primärt kände ett ansvar för denna frågas
behandling, medan övriga utskott kände sig mera som sekundära. Kvar står
även, såsom framhölls i motionen i denna fråga 1939, det förhållandet, att i ett

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

pär av de viktigaste statsutskottsavdelningarna, på vilka tyngdpunkten i budgetarbetet
faktiskt ligger, ej alla de fyra stora partierna äro^ representerade.

Det är så mycket viktigare, synes det mig, att i Sverige få till stånd en enhetligare
behandling av budgetfrågor som vi här varken ha den dubbelbehandling,
som förekommer i andra länder med tvakammarsystem, eller de successiva
läsningar, som där ofta äro regel. Det skulle väl inte vara svårare för Sverige
att genomföra en dylik enhetlig behandling än för andra folkstyrda länder av
med vårt eget land jämförligt slag. I Finland, Norge, Danmark, ^Schweiz, Belgien,
Frankrike, Weimarrepublikens Tyskland o. s. v. har man pa det ena eller
andra sättet åstadkommit en dylik enhetlighet. Särskilt har detta varit fallet
i Norge, där man successivt, med ledning av den erfarenhet man undan för undan
har vunnit, på 1920- och 1930-talen inrättade ett överordnat organ för budgetbehandlingen.

Med vad jag anfört vill jag självfallet inte på något sätt undervärdera det
ofta mycket sorgfälliga och noggranna arbete — ehuru många gånger mera ett
detaljprövningsarbete — som utföres av de svenska utskotten och deras avdel Frågan

har nu emellertid fått ett något vidare perspektiv än den hade 1939,
då riksdagen skrev till Kungl. Majit. Nu avser den icke blott den egentliga
finansbehandlingen utan också den ekonomiska politiken i stort. Vi veta, att
bankoutskottet behandlar valutafrågor och andra penningpolitiska frågor, bevillningsutskottet
skatte- och näringsskyddsfrågor, statsutskottet och jordbruksutskottet
frågor örn utgifter och investeringar samt lagutskotten viktiga
ekonomiska lagförslag — jag tänker t. ex. på priskontrollagen, som behandlades
av första lagutskottet. Örn man uppställer önskemålet att få till stånd en
verkligt enhetlig behandling av för den ekonomiska politiken grundläggande
frågor i riksdagen, måste man alltså konstatera, att det tyvärr på detta område
råder en mycket stor splittring. Naturligtvis är det icke lätt för en enskild
person att här ge bot för sot. Men det vill dock synas, som örn de särskilda utskott,
som arbetade vid 1939 års urtima riksdag, utmärkte sig för ett ^mycket
grundligt och systematiskt arbete på dessa områden. Och vad vi än må kunna
tro örn framtiden och planhushållningen, är det i alla fall uppenbart, att riksdagen
under de närmaste åren kommer att få behandla många ekonomiska frågor
av allmän principiell räckvidd.

Jag vill sluta med att framhålla, att även riksdagens arbetsformer, sorn upplinjerades
för ett par århundraden sedan, böra anpassas efter nutidens förhallanden.
Riksdagen har författningsenligt det yttersta ansvaret för den finansiella
och ekonomiska politiken i landet. Det borde inte, som jag nyss framhöll,
vara svårare i Sverige än i andra med vårt land jämförliga demokratiska länder
att åstadkomma en ordning, som låter den hittillsvarande grundligheten
förena sig med en större överskådlighet och enhetlighet. Den axel, kring vilken
hela den svenska riksdagens egna arbete vrider sig, är utskotten. Inför ett utskottsutlåtande
känner sig kammaren ofta maktlös, och ännu mera resignerar
den enskilde motionären, just därför borde en rationalisering av utskottsarbetet
vara ett led i att befästa riksdagens ställning i folks!yret och i så måtto vara
att betrakta såsom en konstitutionell fredsberedskap.

Vidare anfördes ej.

§ 6.

Herr talmannen lämnade pa begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som
anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Hallagård till mig

Svar på
interpellation -

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

framställt fragan huruvida vattenfallsstyrelsen eller vederbörande abonnent
vore skyldig att bekosta den ombyggnad av transformatorer och ledningar,
som eventuellt mäste företagas i anledning av omläggning inom Trollhätte
kraftverks Skaradistrikt av den elektriska strömmens frekvens från 25 till
50 perioder.

Med anledning av denna fråga har vattenfallsstyrelsen utarbetat en promemoria
rörande periodtalsomläggningen vid Trollhätte kraftverk. Då promemorian
innefattar en omfattande utredning av i huvudsak teknisk natur,
anser jag mig icke böra lämna någon mera ingående redogörelse för innehållet
i densamma. Promemorian står emellertid till interpellantens förfogande.
Jag inskränker mig här till att nämna följande.

^Den första utbyggnaden av Trollhätte kraftverk utfördes för 25 perioder.
Pa grund av de olägenheter, som detta periodtal visat sig medföra, icke minst
för den mindre kraftkonsumtionen, ha emellertid förefintliga 25-periodiga nät
i stor utsträckning omlagts till det numera inom hela landet förhärskande
periodtalet 50.

Omläggningarna av periodtalet inom Trollhätte kraftverks distributionsnät
ha fortgått sedan ett 20-tal år tillbaka enligt oförändrade avtalsgrunder, varför
lång erfarenhet finnes örn vad omläggningsavtalen innebära. Omläggningarna
ha i allmänhet skett i abonnenternas eget intresse. Även tidigare ha
stundom, ehuru i ringa utsträckning, framträtt driftsolägenheter i samband
med omläggningarna, vanligen beroende på underdimensionering av näten eller
liknande orsak. Svårigheterna lia övervunnits genom att distributionsföreningarna
efter anvisningar från kraftverket vidtagit lämpliga åtgärder, som i
regel avsett transformatorerna men någon gång även de egentliga ledningarna.

Vad angår frågan, örn kraftverket eller abonnenten skall svara för kostnaden
för sådan ombyggnad av transformatorer och ledningar, som kan föranledas
av periodtalsomläggningen synes enligt min mening av avtalsformulären tydligt
framgå, att någon sådan skyldighet icke åligger kraftverket. I avtalet angives
nämligen uttryckligen, att transformatorerna icke ändras, och bland
styrelsens olika åtaganden finnes icke något, som kan hänföras till ändringsarbeten
å ledningar och transformatorer. I en tryckt broschyr, som före uppgörelserna
om periodtalsomläggning tillställes föreningarna från kraftverket,
meddelas därjämte följande:

»Föreningsnäten kunna i regel bibehållas oförändrade. I en del fall torde
vid längre och hårt belastade ledningar förstärkning av ledningsarean
böra genomföras, men i sådana fall skulle förstärkning dock i allmänhet förr
eller senare vara nödvändig och i och för sig lönande med hänsyn till minskade
förluster och bättre driftförhållanden. — De ändringar, som eventuellt erfordras
för förstärkning av ledningsnäten, utföras och bekostas av abonnenterna.
»

Av det sagda framgår sålunda att eventuella ombyggnader av ledningar
och transformatorer enligt avtal ankomma på abonnenterna.

Enär antalet fall då omändring av transformatorer måste ske på sista tiden
ökat, har vattenfallsstyrelsen emellertid erbjudit sig att vid egna verkstäder
till självkostnadspris omändra abonnenternas transformatorer.

Vidare yttrade

Herr Hallagård: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för svaret
på min interpellation, även örn det inte var fullt så tillfredsställande som
jag hade väntat. Jag skall be att med några ord få motivera denna interpellation
och göra några reflexioner i anslutning till densamma.

I skrivelse till föreningar för distribution av elektrisk energi i Skaraborgs

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

län Ilar kungl, vattenfallsstyrelsen framhållit, att en övergång från 25 till 50
perioders ström lage i såväl strömförbrukarnas som styrelsens intresse. Vad
särskilt vattenfallsstyrelsen anninge funnes anledning, framhölls det, att för
åstadkommande av standardisering och därmed rationalisering av distributions -förhållandena påtaga sig vissa kostnader för en dylik frekvensomläggning icke
blott inom egna anläggningar utan även hos abonnenterna på landsbygden, och
styrelsen förklarade sig i samband därmed beredd att svara för abonnenternas
kostnader, i den män dessa överstego 5 kronor per tariffenhet.

Vattenfallsstyrelsen, utarbetade sedermera dels en redogörelse för styrelsens
syn på ifrågavarande spörsmål och dels ett förslag till överenskommelse mellan
styrelsen och distributionsföreningarna angående denna omläggning. Redogörelsen
innehåller bl. a., det uttalapdet, att de till föreningsnäten anslutna transformatorerna
kunna bibehållas oförändrade. Alltså förutsatte abonnenterna, att
dessa inte skulle behöva omändras.

Förslaget till överenskommelse innefattade åtagande för styrelsen att mot
betalning av 5 kronor per tariffenhet från abonnenternas sida vidtaga —- som
framgår i överenskommelsen — »sådan ändring av hos abonnenten och hans
konsumenter anslutna elektriska motorer, mätare, instrument m. m., att kraftleverans
kan ske vid 50 i stället för vid 25 perioder per sekund». I den närmare
överenskommelsens detaljer angives — i överensstämmelse med vattenfallsstyrelsens
nyssnämnda förklaring örn obehövligheten att ändra transformatorerna
— att någon ändring icke skall ske. Såväl sagda skrivelse som redogörelsen
och förslaget till överenskommelse ingå i en propagandabroschyr för periodtalomläggningen,
som vattenfallsstyrelsen låtit trycka och distribuera. Det skulle
nog ha varit ägnat att förvåna, örn icke samtliga abonnenter vid genomläsandet
av dessa handlingar ansett det ställt utom allt tvivel, att deras kostnader för
omläggningen komme att stanna vid 5 kronor per tariffenhet.

Nu har det emellertid visat sig, att även för transformatorernas del, ja, även
lågspänningsledningarnas, vissa ändringsarbeten äro nödvändiga. Kostnaderna
härför bli troligen så pass betydande, att abonnenternas andel i utgifterna för
omläggningen kommer att utöver de 5 kronorna per tariffenhet ökas med över
50, ja kanske upp till 100 procent, örn abonnenterna få påtaga sig betalningen
för denna ändring. Abonnenterna anse nämligen, att det rätteligen bort vara
vattenfallsstyrelsens skyldighet att med sin fackkunskap närmare ha undersökt,
ifall transformatorer och ledningar voro iordningställda eller lämpligt
byggda för en övergång till 50 perioders ström, innan överenskommelsen gjordes.
Med hänsyn till de upplysningar, som lämnats från vattenfallsstyrelsen
örn att transformatorer skulle bibehållas oförändrade och att styrelsen vore
beredd att svara för omläggningskostnaderna i den mån de överstego 5 kronor
per tariffenhet, ha abonnenterna, eller rättare sagt distributionsföreningarna,
varit villiga att träffa överenskommelse angående omläggningen. Skola de nu
nödgas betala mera, anse de sig vilseledda. Från abonnenternas sida anser man
det därför vara en orättvisa, att vattenfallsstyrelsen icke skulle behöva svara
för den ändring av transformatorer och ledningar, som nu måste ske på grund
av omläggningen.

Fördelarna av en omläggning från 25 till 50 perioders ström skulle, enligt
vattenfallsstyrelsens propagandabroschyr, i huvudsak vara, att de nuvarande
transformatorernas tomgångsförluster minskas med 45 procent, att nuvarande
transformatorers belasining*förmåga ökas med 15 ä 20 procent, att vid nyanläggning
transformatorer erhållas till lägre kostnad, alf omlindning och renovering
av motorer öka dessas livslängd, och att 50-periodiga motorer bli billigare
per hästkraft än 25 perioders. Bättre belysning och en del andra förmåner
skulle även vinnas av omläggning till 50 perioders ström.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Genom representanter för kungl, vattenfallsstyrelsen ha abonnenterna blivit
upplyfta örn att de skulle erhålla sådana förmåner och försäkrade örn att den
elektriska kraften efter omläggningen till 50 perioders ström således skulle bli
både billigare och bättre. Detta påverkade givetvis en, överenskommelse till
omläggning.

Nu beror det på hur man kommer att beräkna nämnda förmåner med omläggningen,
örn de möjligen äro värda mer än de 5 kronor per tariffenhet, som abonnenterna
fått eller få betala. Skulle så vara fallet, att förmånerna inte kunna beräknas
högre, förefaller det mig, som örn vattenfallsstyrelsen borde svara för
den ändring av transformatorerna och ledningarna, som eventuellt måste företagas.

Jag skulle vilja uttala den förhoppningen, att vattenfallsstyrelsen med
distributionsföreningarna söker komma överens örn, bur saken slutligen skall
ordnas, och att vattenfallsstyrelsen visar det tillmötesgående gentemot föreningarna,
som erfordras med hänsyn till förhållandena och som överensstämmer
med rättvisa och billighet. Man får ju inte förvåna sig över att abonnenterna
anse, att det blir alltför dyrbart för dem, ifall de även skola betala en
omläggning, som de trodde de inte skulle behöva betala. — Jag har fått ett
meddelande från en distributionsförening, vari upplyses, att dess utgifter för
omläggningen gingo till 30,000 kronor och att det kommer att kosta över 20.000
kronor till ifall transformatorer och ledningar skola få göras örn.

Nu framhåller herr statsrådet, att det enligt hans mening av avtalsformulären
tydligt framgår, att någon skyldighet icke åligger kraftverket att svara för
kostnaden för ombyggnad av transformatorer och ledningar. Det står dock i
överenskommelsen, att transformatorer bibehållas oförändrade. Med hänsyn härtill
och till den uppfattning:, man fått av de upplysningar som lämnats i vattenfallsstyrelsens
promemoria, kan man nog diskutera, huruvida det rätteligen
kan vara abonnenterna, som böra betala kostnaderna.

Med vad jag har tillåtit mig anföra har jag endast velat fästa uppmärksamheten
på att man möjligen kan hävda en annan mening än herr statsrådet gör i
denna fråga.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, n,r 193, med förslag till förordning örn
krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 194, angående anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar för budgetåret
1943/44 m. m.;

nr 195, angående elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien;

nr 196, angående anslag till tullverket för budgetåret 1943/44; och

nr 197, angående anslag till kontrollstyrelsen.

§ 8.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till särskilda utskottet motionerna:

nr 341, av herr Ekdahl;

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

nr 342 av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.;

nr 343 av herr Ekdahl;

nr 344 av herr Dickson;

nr 345 av herr Birke m. fl.;

nr 346 av herr Birke;

nr 347 av herr Nolin m. fl.;

nr 348 av herr Håstad;

nr 349 av herrar Håstad och Svedman; saint

nr 350 av herr Fast; och

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 351 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.; och

nr 352 av herr Nolin m. fl.

§ 9.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 6 och
7, statsutskottets utlåtanden nr 60—62, 64 och 72—84, bevillningsutskottets
betänkanden nr 19—23, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 40, 41 och
43—40j andra lagutskottets utlåtanden nr 21 och 22, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 18—29 samt andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 5.

§ 10.

Herr Hallén erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda ärenden
skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen
först statsutskottets utlåtanden nr 60, 61 och 73—84 i nu nämnd ordning
samt därefter övriga ärenden i den ordning, i vilken de finnas uppförda å dagens
föredragningslista.

Denina hemställan bifölls.

§ Il Anmäldes

och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
fjärde huvudtitel, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 7, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
sjunde huvudtitel, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 10, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
tionde huvudtitel, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde;
samt

från bankoutskottet:

nr 146, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i’ statens tjänst anställda personer m. fl.;

Andra kammarens protokoll 1948. Nr 14.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående årligt understöd
åt f. d. vicekonsuln i disponibilitet Charles Gustaf Fredholm;

nr 148, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Knut
Olof Åkerlind och understöd åt Elsa Paulina Blomdahl;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj .-ts proposition angående dels förhöjt familjepensionsunderlag
för förre studierektorn C. Eneman, dels ock rätt till viss
tjänstårsberäkning i pensionshänseende för förra distriktsbarnmorskan Ellen
Amalia Maria Lehman;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för sjukgymnaster vid akademiska sjukhuset i Uppsala;
och

nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Herr Sundström i Vikmanshyttan avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 190, med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.50 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april.

Kl. .11 f. m.

§ 1.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet den på bordet liggande
motionen nr 353 av herr Sundström i Vikmanshyttan m. fl.

§ 2.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 60, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 4 och 9.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 73, i anledning av Kungl.
Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag å
kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 2, 3 och 5.

Lades till handlingarna.

övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 74, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till fältskjutningsterräng för Livgrenadjärregementet m. m.;

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ändrade
grander för
kommunernas
befogenhet att
anslå medel
till bestridande
av skolbarns
inackorderingskostnader.

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till stat för
försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret 1943/44;

nr 76, i anledning av Kungl. Marits proposition angående befrielse för K.
G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående disposition av
behållningen å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag; nr

78, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till nybyggnad för ett laboratorium för betongtekniska provningar
vid statens provningsanstalt m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda
minskyddsanordningar inom den s. k. lejdtrafiken;

nr 81, i anledning av väckt motion örn viss ersättning till förre furiren vid
signalregementet I. E. Uddhagen;

nr 82, i anledning av väckta motioner örn anslag till uppförande av ett
varmbadhus med simhall inom Bodens garnison;

nr 83, i anledning av väckt motion om höjning av arvodet till vissa förutvarande
befattningshavare vid fästningspoliskåren i Boden; och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av fastighet
för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj ris propositioner:

nr 200, med förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror, m. m.; och

nr 204, angående förvärv av Karlshamn—Vislanda—Bolmens järnväg m. m.
Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion
angående utredning om ändrade grunder för kommunernas befogenhet
att anslå medel till bestridande av skolbarns inackorderingskostnader.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 225, av herr Jacobson hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majri anhålla örn utredning rörande ändrade grunder
för kommuner att anslå medel till bestridande av viss del i inackorderingskostnaderna
för mindre bemedlade och obemedlade elever vid högre folkskola
och kommunal mellanskola».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Herlitz beträffande motiveringen;

2) av herrar Sandegård, Källman, Karl August Johanson, Sven Hansson
och Spångberg, vilka ansett, att utskottet i anledning av motionen bort föreslå
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majri hemställa örn utredning och
förslag i ämnet.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Ändrade grunder för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande
av skolbarns inackor der ing skostnader. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jacobson: Herr talman! .Tåg har tagit mig friheten att i en motion
peka på den olikformighet som råder när det gäller att kunna bereda begåvade
obemedlade och mindre bemedlade elever möjlighet att bevista högre folkskolor
och kommunala mellanskolor. Konstitutionsutskottet har funnit motionen synnerligen
berättigad men framhållit, att likartade förhållanden torde föreligga även
beträffande en hel del andra clever. Jag förmodar, att utskottet i det fallet
främst tänker på eleverna vid verkstadsskolor och dylika läroanstalter.

Jag kan emellertid inte förstå, varför inte motionen skulle ha kunnat tillstyrkas
oaktat den blott omfattar en viss begränsad del av hithörande område.
Nu säger konstitutionsutskottet, att utskottet icke har initiativrätt och därför
inte kan föreslå en utvidgning av förslaget. Emellertid måse jag konstatera, att
detta konstitutionsutskottets uttalande inte är riktigt. Jag ber att i detta avseende
få erinra om en motion, som i fjol väcktes av herr Larsson i Hede m. fl.
med yrkande örn utredning rörande rätt för kommunerna att få anslå medel till
hemvärnets utrustning. Då sade konstitutionsutskottet, att de förevarande motionerna
åsyftade att införa rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets
verksamhet. Av motiveringen framgår emellertid, att kommunens bidrag skulle
avse vissa begränsade ändamål, men det hindrade inte, att konstitutionsutskottet
1942 ansåg sig lia initiativrätt i detta fall och yrkade på en skrivelse till Kungl.
Hajd. I detta utskottsutlåtande sade man: »Utskottet får därför förorda, att
riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer, att det förevarande spörsmålet göres till
föremål för utredning. Härvid förutsätter utskottet, att kommunernas befogenheter
med avseende å andra grenar av hemortsförsvaret ävenledes komma under
omprövning vid denna utredning.»

Jag har mycket svårt att förstå, hur konstitutionsutskottet ena året kari lia
denna rent principiella inställning till det lagliga förfarandet i frågan för att
i år helt och hållet sadla om och säga: vi ha ingen initiativrätt, och därför bör
en önskvärd utvidgning givetvis ske på det sättet — det säger man inte, men
det förstår jag, att man menar — att motionärerna skola återkomma nästa år
och då utvidga sitt yrkande.

Nu är det ju inte mindre än fem reservanter, och det visar ju, att det inom
utskottet finns sympatier för förslaget, och det är inte underligt. Det spelar en
mycket stor roll inte minst för de stora lappmarkssocknarna, att möjligheter
skapas för att kunna bereda mindre bemedlade och obemedlade elever bidrag
till inackorderingskostnaderna. Det har ju skett i fråga örn skolbarns inackordering.
I det fallet har riksdagen gått med på att kommunerna skola kunna
anslå medel, och det är då ännu mera egendomligt, att i detta specialfall, då det
gäller elever vid högre folkskolor och kommunala mellanskolor, detta inte skall
gå för sig. Då är det inte lagligt att upptaga denna fråga till separat behandling!
Jag är, som sagt, mycket överraskad över att konstitutionsutskottet, som
åtminstone tidigare haft ett mycket gott anseende, kan vara så här vingelaktigt,
att det ena året säger si och det andra året så.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min motion med den motivering,
som konstitutionsutskottet anfört, dock med uteslutande av de två sista meningarna.

Herr Hallén: Herr talman! Vi borde ju ifrån konstitutionsutskottet känna
oss ganska förkrossade, när uppe från höga norden vi få ett så hårt omdöme som
det vi nu fått. Jag skall emellertid kvittera det genom att åtminstone inte i bör -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ändrade grunder för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande
av skolbarns inackorderingskostnader. (Forts.)
jan vara alltför svår mot motionären utan gärna betyga, att lian lagt i dagen
ett aldrig svikande intresse för sina bygder, och detta är kanske en ganska framgångsrik
idé. Jag vill också trösta honom, i den mån det har något värde, med
att det inom utskottet bara finns en uppfattning, nämligen att den huvudtanke,
som han företräder i sin motion, är riktig och befogad, och att det är bara en
enkel gärd av rättvisa att landsbygdens, inte minst ödebygdens människor skola
kunna få för sina barn samma utbildningsmöjligheter som städer och tättbebyggda
samhällen, så att i sak äro vi fullständigt ense.

Men örn man sedan granskar det sätt. varpå motionären har framfört sina
krav, så får man nog säga, att dessa äro en smula dimhöljda, Först och främst
begär han en utredning rörande ändrade grunder för kommunernas rätt att
anslå medel. När man ändrar grunder finns det alltså andra grunder förut. Det
skulle vara roligt örn motionären kunde upplysa oss örn, vad det är för grunder
som finnas och som skulle ändras. Jag har påpekat för motionären, att det
finns inga sådana grunder. Då ifrågasatte han att få ändra motionens kläm.
men det är ju inte brukligt att man får göra det sedan motionen en gång är
tryckt. Vidare anförde hail, att utskottet i fjol behandlat en motion angående
hemvärnet. Ja, det är visserligen sant, att utskottet då slutade med en kläm,
i vilken det begärdes en utredning, örn och huruvida kommuner skulle få rätt
att bevilja, anslag till hemvärnet. Men som vi veta förelåg då en alldeles speciell
situation, och det var mycket starka politiska överväganden som gjorde, att
utskottet, i hög grad motvilligt, gick med på en sådan utvidgning. Jag erkänner,
att det var mycket betänkligt. Utskottet vägrade till och med att taga
ståndpunkt i sakfrågan utan begärde bara liksom en upplysning i den. Då liksom
vädrar motionären morgonluft och passar på att komma till konstitutionsutskottet
med framställningar, som strängt taget inte höra till detta utskott.
Det förstår kammaren själv, att örn vi skola ha kvar någon reda i våra arbetsformer,
går det inte an att med anlitande av en viss form få en sak behandlad
av ett utskott, där den rätteligen inte hör hemma.

Nu är det faktiskt så, att örn man skulle gå med på detta, skulle det leda till
att Kungl. Majit föreläde riksdagen en speciallag angående sättet och grunderna
för mindre bemedlade och obemedlade barns hjälp ifrån kommunerna för
att bevista kommunala mellanskolor och högre folkskolor. Detta är ett så typiskt
statsutskottsärende som det någonsin kan vara, och hade motionären lag!
sin kläm på annat sätt, hade motionen gått till statsutskottet.

Jag har givit motionären ett råd under hand, att han skall återkomma nästa
år och då föreslå en utredning örn och i vilken omfattning kommuner må kunna
erhålla rätt att, antingen själva eller med hjälp av statsbidrag, bidraga till inackorderingskostnaderna
för elever för att besöka kommunala skolor och institutioner.
Det gäller för övrigt inte bara kommunala mellanskolor och högre
folkskolor utan även andra skolformer, och man bör inte vara bunden av att
det skall vara endast obemedlade eller mindre bemedlade elever. Ingen må därför
förtänka utskottet, att vi inte kunnat av rent formella skäl ta upp en sådan
fråga. Jag känner till motionärens invändning örn hemvärnet, men vi anse, att
det då var en betänklig väg, som utskottet inte nu vill slå in på. Det är samma
förhållande med den kollektmotion, som behandlas i nästkommande ärende, och
där motionären vill, att konstitutionsutskottet skall befatta sig med en sådan
fråga som i vad mån man skall ge kommunerna större rätt att upptaga söndagskollekter
för sin egen kollektgivning. Det är ett spörsmål, som inte skall behandlas
av konstitutionsutskottet. Hela gärdet blir upprivet, örn man skulle
förfara på det sättet. Jag hoppas, att motionären inser detta och alltså förstår,

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

A/nämde grunder för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande
av skolbarns inackordering skost nåder. (Forts.)
att det är rent formella skäl, men mycket avgörande sådana, gällande ordningen
i vårt arbete, som göra, att utskottet sett sig nödsakat att avstyrka motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jacobson: Herr talman! Jag ber att till konstitutionsutskottets ärade
ordförande få säga, att det för närvarande finns grunder för anslag till
mindre bemedlade och obemedlade barn för bevistande av högre folkskolor
och kommunala mellanskolor. Regeringsrätten har nämligen sagt i ett utslag
angående ett av Vilhelmina kommunalfullmäktige fattat beslut att anslå
3,000 kronor för sådant ändamål, att det finns enligt lag ingen annan väg
att gå än genom vederbörande fattigvårdsstyrelse. Jag vet emellertid, att
herr Hallén ingalunda är av den uppfattningen, att man skall gå denna förödmjukande
väg — det äro vi ense örn — men grunder finnas för närvarande
enligt vilka man kan ge fattigvårdsbidrag, och dessa grunder vill jag
ha ändring i.

Vidare säger herr Hallén, att han vill lia reda i arbetsformerna. Ja, det
anser jag också att det skall vara, men jag tycker att det skall vara reda
även i konstitutionsutskottets arbetsformer, så att utskottet inte det ena
året säger si och det andra så. Herr Hallén har själv erkänt, att utskottet
vid fjolårets riksdag intog en annan ståndpunkt, när det gällde en fråga örn
kommunernas rätt att anslå medel. Jag har icke blivit övertygad örn att det
föreligger någon egentlig skillnad mellan de olika fallen, utan det förefaller,
som örn det endast varit olika uppfattningar inom utskottet.

Herr Hallén säger sedan, att motionen borde avse en speciallag, om den
skulle upptagas till behandling av konstitutionsutskottet. Men det finns ju
redan en speciallag på detta område, när det gäller folkskolans barn. Kan
man lagstifta för folkskolbarn, kan man väl även lagstifta för högre folkskolors
och kommunala mellanskolors barn.

När herr Hallén sedan säger — och det tycker jag är typiskt -— att det
var fel att remittera denna motion till konstitutionsutskottet, så vill jag för
min del säga: fanns det då inte en enda vettig människa i konstitutionsutskottet,
som kunde ha sagt, att denna motion skulle återremitteras, och att
konstitutionsutskottet inte skulle behandla den, emedan det valett statsutskottsärende.
Jag tycker, att det hade varit ganska enkelt att gå den vägen
för att få en lösning till stånd.

Till sist vill jag säga, att det kan väl ändå inte vara något förskräckligt
stort fel, örn denna motion skulle bifallas, när första kammaren, där vi ju ha en
väldig expert när det gäller sådana frågor, nämligen herr Herlitz, alldeles
nyss med 13 rösters majoritet tagit reservationen och alitsa bifallit motionen.
Inte kan det väl då vara så galet, örn även andra kammaren i detta fall
skulle följa motionären och icke konstitutionsutskottet.

Herr talman! Jag ber att få göra en ändring i det yrkande jag förut framställt.
I stället för att yrka, att de två sista meningarna i utskottets motivering
skola strykas, vill jag hemställa, att kammaren måtte fatta samma
beslut som första kammaren; jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hallén: Herr talman! Det brukar heta i dagens krigsrapporter, att
man drar sig tillbaka till i förväg förberedda ställningar. Det är ett uttryck
som man brukar använda, när man retirerar. Jag skulle vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på att den ärade motionären befinner sig pa reträtt.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ändrade arunder för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande
av skolbarns inackorderingskostnader. (Forts.)

Då jag nämligen slår ned på att lian begärt ändrade grunder för bidrag till
lnackorderingskostnader för mindre bemedlade och obemedlade barn, då flyr
han till ^den position som regeringsrätten intagit, när den påpekat, att det inte
finns någon annan form för sådana bidrag än att anlita fattigvården, vilket
han förmodar att ej heller vi vilja vara med på, och det är ju klart. Herr
Jacobson vet lika väl som jag, att ingen betraktar fattigvården såsom den
grund på vilken man skall bygga, när det gäller att ge bidrag åt mindre
bemedlade eller obemedlade barn för att de skola kunna bevista högre folkskolor
och kommunala, mellanskolor. Det är bara en formell hänvisning från
regeringsrättens sida, att det är den enda väg på vilken man överhuvud taget
kan bispringa mindre bemedlade familjer, och inte alls avsett, att det
verkligen skulle utgöra en grund för bidrag till mindre bemedlade och obemedlade
elever vid kommunala mellanskolor och högre folkskolor.

• M°ti°nåren tycks vidare anse, att han kunde inregistrera professor Herlitz
i första kammaren som särskild expert till förmån för motionen. Vet icke motionären,
varför professor Herlitz står antecknad som särskild reservant?
Hans reservation gäller motiveringen, därför att han vill i ännu högre grad
än vi framhålla det betänkliga i att konstitutionsutskottet sysslar med sådana
frågor som denna. Försöket att ta denna reservation till intäkt för ett bifall
till motionen lyckas absolut inte.

Den ärade motionären framhåller också, att resultatet av en sådan här framställning
skulle blixen speciallag från Kungl. Majrts sida, och han säger, att
sådana finns det på många andra områden när det gäller skolväsendet. Ja,
det är nog riktigt, men de ha inte tillkommit på initiativ av konstitutionsutskottet,
som sysslar med kommunallagar, grundlagar och dechargefrågor men
inte med grunder för skolbarns inackordering. Framställningen borde ha gjorts
på ett annat sätt och kommit till ett annat utskott.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Jacobson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! När herr Hallén säger, att professor Herlitz hyser särskilt starka betänkligheter
i detta fall, ber jag bara att få replikera, att första kammaren
trots professor Herlitz’ mycket starka betänkligheter dock bifallit motionen.

Härefter anförde

Herr Mosesson: Herr talman! Genom att jag icke varit närvarande i utskottet
vid utlåtandets justering har jag inte blivit antecknad som reservant,
men jag talade i utskottet för att en skrivelse skulle avlåtas till Kungl. Maj :t
och röstade också härför.

Jag anser, att vad utskottets ärade ordförande här hade att säga örn att
denna motion icke skulle behandlats av konstitutionsutskottet faller till marken
inför det faktum, att utskottet har tagit emot motionen. Ha vi gjort det,
skola vi naturligtvis också behandla den, och då kunna vi inte sedan i debatten
här göra gällande, att den inte skulle tillhöra oss.

Med anledning av regeringsrättens utslag i det av motionären åberopade
fallet, vilket^ har föranlett denna motion, är det enligt min mening ofrånkomligt,
att vi fa ta upp till behandling hela det komplex av vilket denna motion
avser en del. Varenda kommunalman vet, att det förekommer en mängd fall
ute i kommunerna, där kommunerna anslå medel till stipendier eller på annat
sätt ge bidrag, som icke alls ha fattigvårds karaktär, t. ex. åt unga människor

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Ändrade grunder för kommunernas befogenhet att ansia medel till bestridande
av skolbarns inackorderingskostnader.^ (Forts.)
som vilja studera. Det är ju också lämpligt, att man ordnar sa, ^att kommunema
inte tvingas att upprätta skolor som åsamka kommunerna sa stora kost*
nader, att de bli många gånger större än vad kostnaderna bil för resebidrag,
stipendier eller annat sådant. Pet är enligt min mening omöjligt att i längden
fortsätta på detta sätt, att kommunerna vidtaga åtgärder, som sedan förklaras
olagliga, örn en medlem av kommunen överklagar dem och detta överklagande
sedan kommer inför regeringsrätten. Detta osäkerhetstillstånd kan enligt
min mening icke i längden få fortfara.

Detta är skälet, varför jag hemställer örn en skrivelse till Kungl. Majit,
och jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herr Sandegård m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Jacobson begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets ^ ber örda hemställan, bifallit
den av herr Sandegård m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannan tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
nej-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Hallén, vadan votetering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 68 ja och
120 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avsta fran att
rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan och i stället, bifallit
den av herr Sandegård m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 8.

Herr statsrådet Eriksson avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner.

nr 199, angående anslag till ersättning för förfogande över vissa fartyg;

nr 201, angående anslag till uppförande av byggnad för textilforskning,

nr 202, med förslag till lag om krigsansvarighet för liv- och mvaliditets försäkring;

_ .. , , , i

nr 203, angående anslag till utförande av vissa gas-, vatten- och avloppsledningar
å Norra Djurgården; och

nr 205, angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943

Motion om
införande i
lagen om församlingsstyrelse
av allmänna
regler
om upptagande
av kyrko
kollekter.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion
om införande i lagen om församlingsstyrelse av allmänna regler örn upptagande
av kyrkokollekter.

Ut1 en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 92, av herr Gustafsson i Bogla hade hemställts, att »riksdagen ville besluta
sadan ändring av lagen rörande församlingsstyrelse, att de allmänna regJerna
rörande beslut örn upptagande av kyrkokollekter införas i denna lag.
samt att därvid klart utsäges, att den enskilda församlingen ensam tillkommer
att besluta örn kyrkokollekt».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Gustafsson i Bogla, som med instämmande
av herrar Sandegård, Källman, Karl August Johanson, John Kjörck och
Mosesson yrkat, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning
i ärendet samt för riksdagen framlägga det förslag, som därav föranleddes.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Jag har i en motion framhållit
några synpunkter på kollektväsendet med anledning av att de allmänna kyrkokollekter,
som äro påbjudna av Kungl. Majit och domkapitlen, under de
senare åren visat en mycket starkt ökad frekvens. Då detta inverkat menligt
på de enskilda församlingarnas möjligheter att uppbära kollekt för sin verksamhet
bland barn och ungdom, bland fattiga och sjuka, och för sin sociala
verksamhet i övrigt, bär jag ansett det vara av behovet påkallat att få en
begränsning av antalet allmänna kyrkokollekter. Jag har då tänkt mig att
det skulle vara en framkomlig väg att framföra ett yrkande om en sådan
ändring i lagen örn församlingsstyrelse, att de allmänna reglerna rörande beslut
om upptagande av kyrkokollekter skulle införas i denna lag. Jag har
vidare föreställt mig, att det skulle vara en god demokratisk ordning, att den
enskilda kyrkoförsamlingen ensam Unge rätt att besluta örn kyrkokollekt.

Konstitutionsutskottet har emellertid ansett sig inte böra realbehandla motionen.
Det har ansett, att det icke är lämpligt att i lagen örn församlingsstyrelse
införa bestämmelser om kyrkokollekt. Det skulle i så fall bli en specialförfattning.
Man kan da säga, att av samma skäl och med samma motivering,
varmed utskottet avstyrkt den motion som förelåg till behandling i det
näst föregående utlåtandet, har det även avstyrkt denna motion.

Jag bley tämligen ensam inom utskottet i fråga örn min uppfattning, att
de enskilda församlingarna skulle ensamma ha rätt att besluta örn kyrkokollekterna.
Men då jag anser, att det är nödvändigt och nyttigt, att en utredning
kommer till stand rörande kollektväsendet, så att det blir en begränsning
av de allmänna kyrkokollekterna och en rättvisare avvägning mellanå ena sidan
de, som jag är villig att erkänna, berättigade intressena att upptaga kollekt
för att en god och förtjänstfull verksamhet, som ligger utanför den enskilda
församlingen, skall bli^ tillgodosedd och å andra sidan den egna församlingens
berättigade ^anspråk pa att erhålla möjlighet att tillgodose sin egen verksamhet
på områden som jag förut nämnt.

Jag vill erinra om, att när de föråldrade bestämmelser, som gällde ända till
inis’ revi^efas> skedde ju detta på förslag av det allmänna kyrkomötet

1915. Där hade biskop Lönegren väckt en motion, vari han framhöll, bland

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Motion örn införande i lagen om f örsamlingsstyrelse av allmänna regler örn

upptagande av kyrkokollekter. (Forts.)

annat, att de allmänna kollekternas antal uppgick till cirka 30—40 årligen.
Biskop Lönegren trodde, att en planmässig revision på denna punkt skulle utmynna
i en reduktion. Han betonade vidare, att församlingarnas rätt att vid
sidan av de allmänt påbjudna kollekterna frivilligt upptaga var för sig kollekter
för församlingsbehov eller t. ex. stiftsändamål behövde klargöras. I de yttranden,
som Kungl. Maj :t infordrade på grund av kyrkomötets hemställan i
anledning av denna motion, framhöllo de flesta domkapitlen önskvärdheten av
en begränsning av rikskollekterna. Allmänna svenska prästföreningen, som
också yttrade sig, ansåg sålunda, att en inskränkning av de påbjudna allmänna
kollekterna borde ske. Därigenom kunde inom stiften de speciella stiftsintressena
bättre tillgodoses och framför allt lokalförsamlingarna få frihet att upptaga
kollekter för särskilda intressen och behov, som ett vaknande församlingsliv
allt mera framkallade.

Denna utredning resulterade i 1917 års kungl, kungörelse, som fortfarande
ligger som grund för det allmänna kollektväsendet här i landet. Lmellertid
fick ej den kungl, kungörelsen den begränsade verkan, som det allmänna kyrkomötet
1915 avsåg och hoppats och som domkapitlen och allmänna svenska
prästföreningen också framhållit såsom ett viktigt önskemal. _Jag erinrar om.
att vid 1934 års kyrkomöte återkom biskop Block med en motion. Da jag finner
vad biskop Block där yttrade vara fortfarande aktuellt och utgöra en mycket
lämplig motivering för det yrkande, som jag vill ställa här i dag rörande
utredning örn kyrkokollekterna, skall jag be att få referera vad biskop Block
i denna motion anförde: »Det finge icke förbises, att de enskilda församlingarnas
legitima rätt att jämlikt 1917 års kungörelse efter eget initiativ upptaga
kollekt för kyrkligt ändamål krävde, att tillräckligt antal söndagar för
detta ändamål stöde till buds, helst som intresset för dessa kollekter visat stark
stegring. Och då så många allmänt påbjudna kollekter pakallade församlingarnas
offervilja, syntes det vara angeläget, att icke andra sådana upptoges än
de, vilka kunde anses efter nu föreliggande förhållanden val motiverade. Det
förhöll sig så, att största antalet av dem, som bidroge till kyrkokollekterna.
vore att räkna till de mindre bemedlade, och det borde vara en hederssak för
kyrkan att icke av dem begära andra bidrag än sådana, som vore av behovet
påkallade; det borde alltså sörjas för, att det förtroende, som dessa hyste för
pålysningen av en kollekt, icke svekes.» .

Biskop Blocks motion föranledde en hemställan av kyrkomötet 1934.. Såvitt
jag vet har icke denna kyrkomötets hemställan beaktats av Kungl. Majit. Det
förelåg i konstitutionsutskottet en utredning, verkställd av kansliet, rörande antalet
av Kungl. Majit och domkapitlen påbjudna allmänna kollekter 1941. Jag
har förut erinrat om, att antalet 1915 uppgick till mellan 30 och 40. Såvitt
jag kan finna har antalet 1941 uppgått till 50. Det har således skett en stark
ökning i antalet av dessa kollekter.

Vidare vill jag betona, att det otvivelaktigt föreligger ett behov av ökad
kontroll av kollektmedlens användning. Jag har i min motion framhållit ett
fall, där genom svenska statens befallning församlingarna ålagts en .kollekt,
vars medel i sista hand använts till utgivande av en tidning, som enligt mitt
sått att se — jag har läst igenom flera årgångar av densamma — icke redigerats
på det ansvarsfulla och vederhäftiga sätt, sorn man anser skulle vara
nödvändigt för en kristen tidning, som får 40,000 kronor årligen av kollekt Nu

Ilar ju, som sagt, konstitutionsutskottet avstyrkt motionen, och utskottet
har i sitt utlåtande icke ens velat medgiva, att de synpunkter, som jag framhållit
i motionen, äro riktiga, och att det vore anledning att begränsa dessa all -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Motion om införande i lagen örn församlingsstyrelse av allmänna regler örn
upptagande av kyrkokollekter. (Forts.)

manna kyrkokollekter. Det förelåg annars ett förslag till uttalande, som gav
uttryck tor den meningen. Men då jag anser denna sak vara av stor betydelse.
enär det ju här är fråga om en idealitet, osjälviskhet och offervilja, som kyrkokollektema
ge uttryck åt därigenom att icke mindre än 1,673,000 kronor insamlats
under år 1941, och då man icke bör missbruka denna tillgång av idealitet
och osjälviskhet genom att använda kollektmedlen på ett oansvarigt sätt,
och da man också bör taga hänsyn till. icke minst, den kyrkliga lokalförsamlingens
behov, har jag yrkat på en utredning i detta ärende.

Jag vill erinra örn, att i Stockholms stift ha församlingarna under icke mindre
än 11 uppräknade helgdagar pa en tidrymd av endast tre månader ålagts
att upptaga kyrkokollekter av icke direkt församlingsbetingad karaktär. Det
återstår för församlingarna i Stockholm under detta kvartal endast ett par, tre
söndagar. Jag har mig bekant, att en av församlingarna i Stockholm hade beslutat
att pa en kollektfri söndag upptaga kollekt till förmån för församlingens
fattiga konfirmander. Då kom ett nytt åläggande från Kungl. Majit och
domkapitlet^ att upptaga en kollekt till ett visserligen i och för sig behjärtansvärt
ändamål. Men det betydde, att församlingens intresse för sin egen verksamhet
måste skjutas i bakgrunden.

Herr talman! Med anledning av vad jag sålunda anfört ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som bifogats detta utlåtande, en reservation av mig
med instämmande av herrar Sandegård, Källman, Karl August Johanson, John
Björck och Mosesson, i vilken yrkas, att riksdagen i anledning av förevarande
motion måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta
örn utredning i ärendet samt för riksdagen framlägga det förslag, som
därav föranledes.

Herr Hallén: Herr talman! Jag tillåter mig erinra om vad jag sade för en
liten stund sedan, när det gällde skolbarnens inackorderingskostnader, att det
var en högst betänklig väg, örn andra kammaren skulle gå på vad som an „

des i reservationen. Jag tror icke, att den där lilla demonstrationen till för1T^11
lör motionären alldeles nyss var att fatta som att andra kammaren anser,
att riksdagen i allmänhet skall beträda en sådan väg. Det var väl mera en
undantagshändelse.

Här ha vi ett alldeles liknande fall. Här kommer en motionär och begär,
att man skall ändra församlingsstyrelselagen för att reglera frågan örn kollekter.
Vi taga i utskottet icke alls ståndpunkt till frågan, hur proportionen
skall avvägas mellan rikskollekter och de kollektör, som upptagas i enskilda
församlingar. Detta regleras på helt annat sätt. Jag kan inom parentes säga.
att motionärens förslag är synnerligen betänkligt. Det finnes ibland stora
ideella, allmänna filantropiska ändamål, som man vill tillgodose genom rikskollekter.
Att utlämna det till den enskilda församlingens eller prästens godtycke,
örn man överhuvud taget skall taga upp en sådan kollekt i församlino--en ar en betänklig historia. Men vi gå icke in på detta. Vi vilja hålla principimjen
klar. Vi behandla frågan bara ur synpunkten av motionärens krav
att andra 2 § i församlingsstyrelselagen, som anger arten av de ärenden, med
vilka kyrkostämman eller kyrkofullmäktige har att taga befattning. Det vore
besynnerligt, örn vi bland dessa olika punkter skulle rycka in speciella bestämmelser,
hur man skall förfara i fråga om kollektör. Där står t. ex., att
man skall syssla med fördelning av bänkrum i kyrkan, anskaffande och ordnantie
av begravningsplatser o. s. v. Att församlingsstyrelselagen skulle vara
en lag, i vilken man skulle intaga speciella bestämmelser om kollektör, är
orimligt. Denna lag angiver, som det står i motiveringen från utskottets sida,

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Motion om inlärande i lagen örn för samling sstyr else av allmänna regler om

upptagande av kyrkokollekter. (Forts.)

arten av församlingarnas beslutanderätt men icke den yttre omfattningen.
Denna regleras naturligtvis genom helt andra lagar och bestämmelser. Hur
skulle annars församlingsstyrelselagen se ut, örn man skulle villfara motionärens
önskemål?

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr S Ull till vist: Herr talman! I anledning av motionärens yttrande nyss
skall jag be att få säga ett par ord örn hur det förhåller sig med kollekterna
i våra kyrkor. Man kan ju säga, att kollekterna äro av tre slag: först församlingskollekter
till lokala ändamål, vidare stiftskollekter för stiftsändamal
såsom statsråd, ungdomsråd och social verksamhet och slutligen rikskollekter,
som äro avsedda att betjäna rikskyrkoändamål.

Nu gå motionärens önskemål ut på, att Kungl. Majit skall frånrövas rätten
att besluta över rikskollekter och stiftskollekter, och att avgörandet helt skall
läggas i de enskilda församlingarnas hand. Det har redan av utskottets ordförande
antytts, vilka besvärliga konsekvenser ett sådant förfarande mäste
föra med sig. Jag erinrar om att den svenska kyrkan för närvarande uppehåller
en omfattande missionsverksamhet, som stödes väsentligen av dessa
rikskollekter. Vidare ha vi sådana kollektändamål som diakoni och social verksamhet,
ungdomsvård och kyrkligt kulturella uppgifter. Alla dessa uppgifter
ha sedan en följd av år kunnat fyllas tack vare rikskollekterna.

Skulle nu församlingen från fall till fall ha att besluta rörande kollektändamålen,
finnes det anledning att befara, att åtskilliga av dessa rikskyrkoändamål
skulle på ett otillräckligt sätt bli tillgodosedda.

Det har här erinrats örn, att antalet sådana rikskollekter skulle vara oproportionerligt
stort. Jag har uppgifter rörande av Kungl. Majit beviljade rikskollekter
från åren 1935—1942. Antalet rikskollekter har under dessa år varit
mellan 35 och 38. Återstoden av kollektdagarna, alltså söndagar och helgdagar,
då kollekter kunnat upptagas för andra ändamål, blir sålunda inemot
hälften. Dessa dagar ha således kollekter kunnat upptagas dels för stiftsänclamål
och dels för församlingsändamål.

Det är ju uppenbart, att dessa stiftskollekter och rikskollekter indirekt också
betjäna de enskilda församlingarna genom de kyrkoorgan, som stödjas genom
kollekterna; jag tänker på mi-ssionsstyrelsen, diakonistyrelsen och sjömansvårdsstyrelsen.
Dessa bedriva en verksamhet, som indirekt betjänar de
enskilda församlingarna. Samma är förhållandet med stiftskollekterna, som
avse betjänande av sådana verksamhetsorgan, som pa ett eller annat sätt tjäna
de enskilda församlingarna inom stiften.

Örn sålunda, herr talman, (leii principiella grunduppfattningen rörande kollektväsendet,
så vitt jag förstår, svårligen kan bli mer än en, bör den nuvarande
ordningen bibehållas.

Jag kan emellertid icke underlåta att också med ett par ord beröra de enskilda
kollektändamål och de fall av kollektbeviljande, som den ärade motionären
berört dels i sin motion och dels i det anförande, som han nyss hållit.
Det gällde bl. a. en kollekt, vars behållning gått till stöd åt en evangeliskluthersk
kyrka i det polska Ukraina. Det har i motionen och även tidningspressen
riktats allvarsamma anmärkningar mot denna kollekt. Bl. a. har det
sagts att denna kollekt skulle pa ett eller annat sätt ha tjänat ett politiskt intresse.
För att tillrättalägga situationen ber jag bara få erinra örn, att när
svenska kyrkan genom den så kallade svenska landskommittén av lutherska
världsförbundet deltog i lutherska världsförbundets stöd at sådana kyrkor,
sorn voro under betryck och svårigheter, föll det pa den svenska kyrkans lott

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Motion om införande i lagen örn församlingsstyrelse av allmänna regler örn
upptagande av kyrkokollekter. (Forts.)

att genom sitt organ söka betjäna den evangelisk-lutherska verksamheten i
dessa gränstrakter mellan Polen och Ryssland. Genom den verksamhet i religions-
och kyrkofientlig riktning, som under 1920- och 1930-talen blev känd
under namnet gudlöshetspropaganda, fick den verksamhet, som denna kollekt
avsag att betjäna, karaktären av en försvarsverksamhet åt de kristna församlingarna
i dessa trakter i deras kamp för bevarande av den kristna tron
och det kristna församlingslivet.

Det är sammanhanget. Denna kollekt har i stor utsträckning gått till stöd
at sådana kristna församlingar i gränstrakterna mellan Ryssland och Polen,
som halt särskilt svårt under gudlöshetspropagandan.

• r * likhet med andra fick del av de erinringar, som i tidningspressen
gjordes mot denna kollekt, blev också jag betänksam. Jag fick emellertid tillfälle
att taga närmare kännedom örn verkliga förhållandet. Jag vill för
kammarens ärade ledamöter endast meddela, att yttersta ansvaret för denna
kollekts ^användning har en styrelse, i vilken sitta — jag nämner här namnen,
■o7e IT ,bor§? kollektändamålet — biskopen i Lund Rodhe och biskopen
i stockholm Manfred Björkquist. Det har också av styrelsen avgivits en förklaring,
som är fullt klarläggande.

Eftersom motionären tagit upp detta spörsmål till behandling, har jag ansett
det motiverat att söka bidraga till ett klargörande av det riktiga sammanhanget.

•• ®iu^ar’ kerr dalman, med att än en gång framhålla, hur angeläget det
ar att de stora gemensamma kristliga och kyrkliga ändamålen få behålla det
stod de nu få genom kollekterna och att kollektbeviljandet beträffande dessa
ändamål alltfort får ligga i Kungl. Maj:ts hand. Jag her alltså att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr förste vice talmannen Magnusson.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Utskottet har i detta ärende liksorn
i det förra pa rent formella grunder avstyrkt den föreliggande motionen
och icke ens velat föreslå riksdagen att till Kungl. Maj :t avlåta en skrivelse
med begäran örn utredning. Jag skall för mitt vidkommande icke diskutera
nämnda formella grunder. Aven örn utskottet formellt sett skulle lia rätt, så är
det ju ingenting, som hindrat utskottet att i motiveringen giva till känna sin
mening i sakfrågan. Därmed hade hela frågan blivit överlämnad till Kungl
Maj J. Kungl. Maj :t äger ju alltid att giva direktiv beträffande en av Kuno-].
Maj :t beslutad utredning. Även i sådana fall, då riksdagen i skrivelse till
Kungl Majit begärt en utredning i en viss fråga, äger Kungl. Majit, därest
.Kungl. Maj :t meddelar beslut örn utredningen, att för utredningens bedrivande
lämna vilka direktiv Kungl. Majit finner för gott.

Såvitt jag förstått motionären rätt, så innebär icke hans förslag, att riksoch
stiltskollekter icke skola kunna upptagas utan endast att församlingarna
skola kunna vägra deltaga i kollekter, om de icke gilla ändamålet med kollektema.
JNu ar det ju obestridligt, att rätten att besluta örn upptagande av kollekt
miss bruka t.s._ Det ar detta förhållande, som givit anledning till motionen och
lil den tidnmgspolemik, som förts i saken, och som berörts i den föregående
talarens anförande. Jag har avnjutit en del nummer av tidskriften »Kyrkor
under korset», och jag måste säga, att läsningen på mig gjorde ett mycket bedammande
intryck. Det var faktiskt en ganska oförtäckt nazistpropaganda under
kristlig täckmantel. Därom kan intet tvivel råda. Jag vill icke misstänkliggöra
andamalet. Jag är icke själv intresserad av den evangeliska lärans ut -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Motion om införande i lagen örn församlingsstyrelse av allmänna regler om

upptagande av kyrkokollekter. (Forts.)

bredning. Därmed vill jag dock icke ha sagt, att de, som äro intresserade därav,
icke böra få verka för sina intressen och skaffa medel i den mån medel
kunna uppbringas på frivillighetens väg, men örn man, under sken av att sträva
för den evangeliska lärans utbredning bedriver politisk propaganda och, avsiktligt
eller oavsiktligt, ställer sig i tjänst hos en politisk rörelse, till vilken den
svenska folkmajoriteten och den svenska riksdagen äro avgjorda motståndare,
så anser jag, att man missbrukar kollektmedlen. I dylika fall anser jag, att
en församling bör ha rätt att vägra att medverka till upptagande av kollekt.
Det är ju ingenting annat motionären föreslagit.

Jag anser, att spörsmålet är av sådan art, att en utredning behöves, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skulle icke ha begärt ordet, örn icke herr
Sundqvist i sista delen av sitt anförande lämnat en del upplysningar, som enligt
mitt sätt att se gjort saken rätt betänklig. Han nämnde, att det i svenska
statskyrkor upptagits kollekter, som använts i ett främmande land för ändamål,
vilka ogillades av det främmande landets regering. Jag är övertygad örn,
att örn herr Sundqvist hade vetat, att så skulle bli fallet, och örn han kunnat utöva
något inflytande på sakeus behandling, så skulle han motsatt sig en sådan
användning av kollektmedlen, som härvidlag skett. Icke desto mindre synes mig
saken, vara så pass betänklig, att de, som äro ansvariga för hela denna historia,
böra få en liten men vänlig admonition. Jag delar i övrigt herr Severins
uppfattning, att örn det finns människor, som på frivillighetens väg vilja tillskjuta
medel för att verka i en viss riktning, så må det vara deras ensak, men
dessa kollekter ha upptagits i svenska statskyrkor, och detta ger saken ett helt
annat utseende och en helt annan innebörd.

Sådant läget nu är, herr talman, ber också jag att få yrka bifall till reservationen.
Jag gör det så mycket hellre, som reservationen endast går ut på, att
riksdagen hos Kungl. Majit skall begära en utredning i ämnet.

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att åter erinra
örn, att bakom den verksamhet, som den svenska landskommittén bedriver, står
en organisation, det lutherska världsförbundet, som har representanter i
Amerika, Tyskland, de nordiska länderna, Frankrike, Belgien och Holland.
Det är i detta förbunds verksamhet som den svenska landskommittén deltager.
Åt kommittén har uppdragits att söka stödja och hjälpa sådana systerkyrkor,
som av en eller annan anledning befinna sig i svårigheter, och
det har skickat sig så, att den svenska landskommitténs understödjande verksamhet
gäller evangeliska församlingar i ett litet gränsområde mellan Ryssland
och Polen. Jag erinrade nyss örn den situation, som var för handen under
1920- och 1930-talen, och om den gudlöshetspropaganda, som då bedrevs
i hela Europa. Det var icke meningen, att man med de medel, som åstadkommos
genom ifrågavarande kollekter, skulle driva någon propaganda. Meningen
var endast att lämna stöd och hjälp åt de lutherska kristna, som bodde
och verkade i området ifråga. Ur den synpunkten kan jag icke, herr talman,
dela de föregående ärade talarnas mening, att kollekterna skulle ha tjänat
något politiskt ändamål.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag har undertecknat den reservation, som
fogats vid detta utskottsutlåtande. Jag hade för övrigt tänkt reservera mig
jämväl mot utskottets utlåtande i det nyss förut behandlade iirendet, men

Xr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Motion örn införande i lagen om församlingsstyrelse av allmänna regler om
upptagande av kyrkokollekter. (Forts.)

det blev icke av. För reservanterna har det icke varit avgörande, huruvida
det eller det ändamålet, som man velat främja genom upptagande av rikskollekt,
varit mer eller mindre förtjänt att på detta sätt främjas, utan vad
vi„ huvu<isakligen tagit intryck av har varit det förhållandet, att i denna
fråga bryta sig mot varandra riksintressen, stiftsintressen och lokalintressen.
Herr Sundqvist sade, att ungefär hälften av de kollekter, som kunna
upptagas i kyrkorna, kunde reserveras för de lokala församlingarnas verksamhet.
Jag vill ingalunda påstå, att de intressen, som främjas genom upptagande
av rikskollekter eller stiftskollekter, skulle vara mindre lovvärda
än de intressen, som främjats genom upptagande av kollekter för den egna
församlingens syften. Det kan dock tänkas, att församlingslivets utvecklingskulle
främjas, därest församlingarna i större utsträckning än hittills varit
möjligt bleve satta i tillfälle att upptaga kollekter för egna ändamål. Jag
kan i varje fall icke finna annat än att en utredning i ärendet är påkallad.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill icke deltaga i en debatt örn de omstridda
kollekterna. För den händelse kammaren skulle vara böjd att bifalla
reservanternas förslag örn en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn utredning,
vill jag emellertid ännu en gång påpeka det egendomliga i att motionären
hemställt, att riksdagen ville besluta en ändring i lagen örn församlingsstyrelse.
Förslaget är ur formell synpunkt sett alldeles orimligt. Ur rent sakliga
synpunkter förefaller det orimligt, att man icke en utan flera gånger örn året
skulle sammankalla kyrkostämmor och kyrkofullmäktige för att diskutera och
med enkel majoritet besluta, huruvida församlingarna skulle eller icke skulle
deltaga i en kollekt. Finnes det verkligen inom våra kyrkoförsamlingar en opinion
till förmån för en sådan ordning? Såvitt jag har mig bekant, finnes icke
någon sådan opinion. Saken kan ordnas på ett mycket enklare sätt. Finns det i
ett stift en opinion för en utökning av den enskilda församlingens rätt att taga
upp kollekter för egna ändamål, så kan man ingå med en framställning därom
till stiftsledningen, till domkapitlet. Detta sätt är mycket enklare och mera praktiskt
än det, som synes ha föresvävat motionären.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lundstedt: Herr talman! Det förefaller mig, som örn här gjorts en
mängd nästan alla mot varandra stridiga uttalanden. Den ene framhåller en
synpunkt, den andre en annan härmed oförenlig synpunkt. Jag vill endast helt
kort säga, herr talman, att jag tycker, att situationen därigenom just ter sig
sådan, att den motiverar en utredning i frågan, och därför ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag kan icke hjälpa,
att det förefaller mig, som örn vi skulle vara på väg att fatta ett beslut, vilket
väsentligen föranletts av en episod, vars innebörd icke blivit klarlagd. Även
örn så skulle vara, att medel, insamlade genom kollekter, i ett eller annat fall
skulle blivit använda för ändamål, som icke bort på detta sätt främjas, så är
väl detta icke tillräckligt skäl att motivera en ändring av gäliande bestämmelser
eller en begäran örn utredning i ämnet.

Herr Mosesson yttrade bl. a., att man genom en ändring av bestämmelserna
skulle bliva i stånd att i större utsträckning än hittills upptaga kollekt för ändamål,
som läge församlingarna särskilt nära örn hjärtat. Vi böra emellertid
icke bortse ifrån, att det kan finnas ändamål, vilka ligga församlingarna örn

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Motion örn införande i lagen om församlingsstyrelse av allmänna regler örn

upptagande av kyrkokollekter. (Forts.)

hjärtat, men likväl ingalunda äro sådana, att de böra främjas genom upptagande
av kollekt.

Jag har den bestämda uppfattningen, att beslut örn upptagande av kollekt
böra meddelas av Kungl. Maj :t eller av stiftsledningen. Det är betydligt tryggare
än att låta församlingarna med enkel majoritet på en kyrkostämma eller
vid sammanträde med kyrkorådet fatta beslut härom. Jag har också den bestämda
uppfattningen, att vi här äro på väg att eventuellt fatta beslut under
inflytande av en tillfällig känslostämning och på grund av en omstridd episod,
som ingalunda är tillräcklig för att motivera en hemställan örn utredning.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid av herr Gustafsson i Bogla, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 198, angående
vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna.

Denna proposition bordlädes.

§ IL

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts utgifter å
proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat till riksstaten för bud- Hlläggsstat ull
getåret 1942/48, i vad propositionen avser socialdepartementets verksamhets- ri hu^etårlt"
område. 1942/43, i vad

angår social Punkterna

1—6. departemen tets

varksam Vad

utskottet hemställt bifölls. hetsområde.

Punkten 7, angående tertiärlån och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverk- Tertiärlån och
samhet. tilläggslån till

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

viss bosladsbyggnadsverksamhet.

Herr Sköldin: Herr talman! Det anslag, som här behandlas, avser ju endast
tilläggsstaten till riksstaten för budgetåret 1942/43. Alldenstund jag ej har

Andra kammarens protokoll 191fS. Nr lh.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Tertiärlån och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. (Forts.)
något yrkande att framställa och kan ansluta mig till vad utskottet här har
föreslagit, kanske det kan synas oriktigt, att jag begärt ordet. Jag har emellertid
gjort det för att framföra vissa synpunkter beträffande verkningarna
av riksdagens beslut i denna angelägenhet.

_ Som kammarens ledamöter med säkerhet erinra sig, blev huvudtemat i den
diskussion, som på sin tid fördes i denna fråga här i kammaren, de förhållanden,
vilka på landsbygden rådde på byggnadsmarknaden. Framför allt
diskuterades frågan örn arbetslönerna. Däremot ägnade man mycket liten uppmärksamhet
åt angelägenheten av att förhindra, att hyreshöjningar vidtoges
på grund av höjning av materialpriser och löner. Man förutsatte som bekant,
att 1939 års hyresnivå skulle bliva normgivande för de hyror, som skulle
fastställas för fastigheter beträffande vilka tilläggslån skulle utgå, men förutsatte
även, att tilläggslån icke skulle komma att utbetalas till andra än
s. k. allmännyttiga företag. Det är också huvudsakligen allmännyttiga företag,
som under dessa år ha kunnat komma till stånd. Socialstyrelsens
indexberäkningar visa på våren 1942 en höjning av byggnadskostnaderna
på, jag vill minnas, 33 % över 1939 års prisnivå. Enligt de uppgifter, som nu
ha varit synliga, skulle index den 1 januari 1943 stigit med 39 %. De beräkningar,
som genom statens byggnadslånebyrås försorg gjorts angående det
material byggmästare presenterat vid sökande av lån, visa en höjning av
25 %. Det torde få antagas, att siffrorna gälla landet i dess helhet. Man skulle
därför kunna draga den slutsatsen, att tilläggslånen hittills blivit tämligen
jämnt fördelade över hela landet. Som bevis för att så icke varit fallet skall
jag be att få anföra ett exempel. Man måste väl säga, att det är ganska förvånansvärt,
att det i en stad som Stockholm ännu icke utbetalats ett öre i
tilläggslån beträffande någon fastighet utöver vad som gått till barnrikehusen.

Jag har haft ett samtal med en av de ledande personerna inom Stockholms
stads fastighetskontor och frågat honom, hur han vill förklara det förhållandet,
att byggnadskostnaderna i Stockholm för år 1939 skulle sammanfalla
med nuvarande kostnader. Härtill har han förklarat, att det kan icke vara
någon annan orsak än den, att de inom byggnadsindustrien sysselsatta synas
haft så oskäliga vinster, att det är detta som nu gör det omöjligt att kunna
få några tilläggslån i Stockholm. Detta sakförhållande ger ju för all del ett
lågt betyg åt Stockholms stad och dess sätt att utöva kontroll över sin byggnadsverksamhet,
vilken som bekant under mångå år i stor utsträckning åtnjutit
kommunal subvention, men det är ju en sak för sig.

På de platser, till vilka tilläggslån utgått, har det också uppstått klagomål
mot att byggnadslånebyrån höjt det s. k. avkastningsvärdet på fastigheterna,
vilket i sin tur återverkar på hyrorna. Som bevis härpå vill jag åberopa
en artikel av den 23 februari detta år i tidningen Social-Demokraten örn
en konferens, som hållits i Örebro med representanter för mellersta distriktet
av Hyresgästernas riksförbund, i vilken det bl. a. heter: »Från flera orter gavs
exempel på att de hyror, som åsättas lägenheter, färdigställda 1942, väsentligen
överstiga hyror från likvärdiga lägenheter, uppförda omedelbart före
krigsutbrottet. Från en del platser gjordes även gällande, att hyror fastställda
av statens byggnadslånebyrå ligga högre än vad som kan anses rimligt,
och i anledning härav beslöt konferensen begära, att Hyresgästernas riksförbund
skulle hemställa hos statens byggnadslånebyrå örn omprövning av
hyresprissättningen i de orter, där denna uppenbarligen är för hög.» Så långt
uttalandet från Örebrokonferensen.

Jag har därutöver erhållit ett brev från en person i Eskilstuna, som sitter
inne med kännedom örn dessa förhållanden. Denne förklarar, att de hyror,

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Tertiärlån och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. (Forts.)
som blivit fastställda för Eskilstunas vidkommande, med 4:80 kronor per
kvadratmeter ligga över de priser, som gällde för likvärdiga fastigheter 1939.
Från Västerås Ilar jag också erhållit brev från en person, som meddelar, att
byggnadslånebyrån fastställt hyror som med kronor 2: 50 per kvadratmeter
överstiga 1939 års prissättning för likvärdiga fastigheter. I den stad varifrån
jag är, nämligen Sundbyberg, äro förhållandena, kan man säga, likartade.
Nu kan det göras den erinran, att vi ha de s. k. hyresnämnderna, som alltså
bestämma hyresbeloppet. Ja, hyresnämnderna på orterna äro också maktlösa
inför denna tendens, helt enkelt därför att avkastningsvärdet fastställes av
byggnadslånebyrån. Detta avkastningsvärde blir sedan i sin tur normgivande
för vilka hyror som skola betalas. För övrigt vill jag tillägga, att hyresrådet,
under vilket de lokala hyresnämnderna sortera, i cirkulär nr 8 för 1943 gjort
de lokala myndigheterna uppmärksamma på att de ej skola göra avvikelse
från de hyror, som byggnadslånebyrån fastställt.

Nu frågar man sig, hur dessa olika meningar angående hyresniwån 1939
egentligen kunna lia uppstått. Enligt mitt förmenande borde företag, som
äro uppförda under likartade betingelser, bli jämförelseobjekt, när hyrorna
skola fastställas. Annars kan man ju komma i den situationen, att privata
företagare, där bostadsbristen är stor, utnyttja läget för att tillskansa sig
oskäligt stora vinster på gjorda kapitalplaceringar. Fallet Stockholm, som
jag förut nämnde, är ju ett sådant bevis. Om dessa oskäliga hyror sedan skola
bli normgivande för de kooperativa bostadsföretag, som nu uppföras, blir ju
detta ett uppressande av hyresnivån på ifrågavarande orter. Jag anser, att det
skulle vara förnuftigare att låta bostadsrättsföreningarna och deras byggnadsföretag,
örn det funnes sådana på dessa orter, bli normgivande och icke
de privata företagarna. Örn den nuvarande författningen och befintliga föreskrifter
icke giva rum för den tolkning, som jag här uttalat önskvärdheten av,
vill jag hemställa till statsutskottets ledamöter att söka skapa den rättelse,
som erfarenheten visar ett behov av.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Frågan örn statligt stöd till bostadsbyggandet
har ju under åtskilliga år berett den avdelning i statsutskottet,
som jag tillhör, mycket arbete och varit föremål för många överväganden.
När Kungl. Maj :t nu framlagt proposition och begärt anslag för detta ändamål
på tilläggsstat för innevarande budgetår av 20 miljoner kronor, ansåg
utskottsavdelningen behövligt att från statens byggnadslåncbyrå få en sakkunnig
föredragning inför avdelningens ledamöter. Vi hade också förmånen
att få en fulltalig representation från statens byggnadslåncbyrå, vars representanter
gåvo oss en utförlig bild av sina erfarenheter i fråga. Utskottsavdelningen
ansåg emellertid, att då det här är fråga örn ett anslag på tilläggsstat,
och då det var bevisat att verksamheten, som under budgetåret bedrivits efter
de linjer, som utstakades vid föregående riksdag, var i ovillkorligt behov av
detta tilläggsanslag, ansåg avdelningen för sin del lämpligt, att man för tillfället
inskränkte sig till att allenast bevilja de anslag, som nu begärts, och
uppskjuta varje principdiskussion rörande det fortsatta stödet för byggnadsverksamheten,
till dess Kungl. Maj :t sedermera under riksdagen kunde framkomma
med förslag rörande statligt stöd åt bostadsbyggnadsverksamheten för
nästa, budgetår. Det är detta, som gjort att utskottet inte alls upptagit någon
principdebatt i den föreliggande frågan.

Jag är övertygad örn att de synpunkter, som den föregående ärade talaren
utvecklade i sitt anförande, äro förtjänta av beaktande, men jag anser också,
att detta beaktande bör ske, när frågan på nytt kommer före.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Tertiärlån och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. (Forts.)

I sakens läge för dagen har jag sålunda, herr talman, endast att yrka bifall
till utskottets hemställan i den föredragna punkten.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! I anledning av herr Sköldins anförande
anser jag mig skyldig framhålla några synpunkter på detta problem. Jag tror
att problemet om hyressättningen är så pass invecklat och svårt, att vi i varje
fall icke kunna lösa det i en diskussion nu i andra kammaren. Framför allt
måste man ju göra klart för sig, vilka utgångspunkter statsmakterna haft, när
den gällande författningen härom utfärdades.

Man talar här i allmänhet örn 1939 års hyresnivå utan att på något sätt
göra klart för sig, hur statsmakterna definiera den. Den är i verkligheten icke
1939 års hyresnivå utan hyresnivån i ett hus med samma slags standard, på
samma slags område, uppfört 1939 plus något, som man ofta glömmer — det
gjorde även herr Sköldin — nämligen den ökning i förvaltningskostnader, som
ägt rum intill den 1 januari 1942, då hyreslagen trädde i kraft. Örn det nu är
något fel på detta, är det icke statsorganets fel. Men statsmakterna få väl i så
fall ta sig en funderare över vilken annan väg man skall slå in på. När man
nu säger, att det icke utgått några tilläggslån till Stockholm, så är ju det i stort
sett riktigt. Detta förhållande är beroende därpå, att hyresläget i Stockholm
var så pass uppdrivet redan före statsstödets genomförande, att man med detta
hyresläge trots de ökade byggnadskostnaderna kunde reda sig utan tilläggslån.
Det är ju självfallet, att det till statsorganets förfogande måste stå ett material,
som icke är ett material vilket som helst, icke ett material som framkommit genom
några gissningar eller som grundar sig på en enskild persons uppfattning örn
hyresläget på den eller den orten utan ett material, som är grundat på det officiella
hyresräkningsresultatet för år 1939, vilket ju är tillkommet under medverkan
ej blott av husägarna i orten utan även av hyresgästerna och de kommunala
organen på platsen. Det är detta material, som ligger till grund för
det hela. Är detta material felaktigt, ja, då veta vi också var vi skola placera
skulden för felaktigheterna. Då återfaller den skulden på dem, som levererat
detta material vid en tid, som låg långt före den tid, då man tänkte sig att
tilläggslånen skulle komma att utgå.

Det är givet att hyresnivån är mycket olika på olika platser, och därför är
det ju också förklarligt, att tilläggslånen kunna röra sig mellan exempelvis
10 å 12 procent och ända upp till 25 procent. I regel hålla sig emellertid lånen
under 20 procent. Men vi måste i det sammanhanget också komma ihåg, att
riksdagen uttalat som sin uppfattning, att på de orter, där det förekommer
expansion av större mått än förut, skall hänsyn till detta förhållande tagas
vid hyresnivåns fastställande.

Riksdagen har också uttalat att beträffande orter, där man exempelvis under
en mycket lång tidsperiod icke byggt något, skall man icke söka jämförelsematerialet
på just den orten, ty där finnes ju icke något jämförelsematerial,
utan det skall man söka på en plats av ungefär samma struktur, där byggnadsverksamhet
förekommit fram till krigsutbrottet.

Det är självfallet — jag erkänner det öppet och gärna, och jag erkände det
i statsutskottet, när propositionen var uppe till behandling —- att exempelvis
den kooperativa byggnadsverksamheten på vissa orter genom formerna för
sin verksamhet kommit i svårare läge, än som kanske är rimligt. Då uppstår
här frågan, om man kan söka sig fram till tvenne hyresnivåer. Det är möjligt,
att man kan lyckas därmed, men herr Sköldin skall icke i detta fall
glömma bort en sak, som är mycket viktig, och det är att den fara, som i
detta ögonblick hotar, är faran av att vi få ett bestånd av bostadsrättshus, som

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Tertiärlån och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverhsamhet. (Forts.) ^
inte kan konsumeras. Vi hålla på att uppleva den faran i Stockholm. Där står
ett rätt stort antal lägenheter lediga, ehuru det praktiskt taget ej borde_ funnits
en lägenhet ledig. Var ligger orsaken därtill? Jo, dari, att folk ej har
råd, ej har möjlighet att förvärva denna bostadsrätt. Att man fått hus och
får hus med endast denna bostadsrätt sammanhänger med att i praktiken
icke bara den kooperativa byggnadsverksamheten utan varenda byggmästare
som bygger ett hus numera bygger efter bostadsrättsprincipen. Herr Sköldin
och även utskottets ordförande och jag ha förut talat örn, huruvida man icke
på just detta område kunde tänka sig någon mera utvecklad kontroll, än som
för ögonblicket finnes. Vi måste komma ihåg att syftemålet skall icke bara
vara att lämna ut pengar, som eventuellt skola skänkas till personer, som
överhuvud taget icke höra ha dessa pengar, därför att det för dem legat spekulativa
intressen bakom byggnadsverksamheten. Detta är en fråga, som tränger
sig fram. Jag tror emellertid icke, att vi kunna lösa den frågan bär i dag.
Jag skulle vilja rekommendera herr Sköldin att förelägga exempelvis Kungl.
Majit detta problem, när nu Kungl. Majit är sysselsatt med att utarbeta den
stora proposition, som skall omfatta nästa budgetårs verksamhet. Örn Kungl.
Maj :t icke kan tillfredsställa herr Sköldin, kan ju herr Sköldin eventuellt göra
ett försök att motionsledes få statsutskottets avdelning att i lugn och ro gå
in i prövning av dessa mycket ömtåliga ting. Ty man får icke tänka.bara på
att vi här ha att röra oss med vad jag kallar gamla bostadskooperativa företag,
vars verksamhet och principer, efter vilka de arbeta, man känner, utan
man har att göra med ett material, som vuxit upp hastigt.

Det hela är allvarligt, det erkänner jag, och jag erkänner också utan tvekan
att, statens byggnadslånebyrå kan lia gjort ett eller annat misstag, men
fel vidlåder ju allt mänskligt. De misstag, som eventuellt gjorts, ha nog mera
varit för handen i de mindre städerna än i Stockholm. Vad Stockholm beträffar
tror jag att situationen där kan som jag förut framhållit förklaras av det
förhållandet, att hyresnivån i Stockholm redan före kriget var så uppdriven,
att när man nu räknar med endast normal avkastning å det egna kapitalet,
blir det icke plats för några tilläggslån, därför att hyrorna redan täcka vad
som är erforderligt i förhållande till det åsätta avkastningsvärdet.

Jag vill också rekommendera herr Sköldin att vända sig till statsorganet för
att få dessa sina synpunkter omprövade, och han är hjärtligt välkommen. Men
jag tror, att det vore riktigast i detta fall att låta Kungl.. Maj :t pröva, örn man
kan komma till ett sådant läge, att man i det levande livet kan röra sig med
två olika hyresnivåer utöver vad som redan finnes, jag syftar då på de s. k.
årsavgifterna i de kooperativa husen jämförda med vanliga hyrorna.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter, därför att jag tyckte det i herr
Sköldlus anförande låg liksom en underton av att statsorganet tagit sig rättigheter
i fråga örn fastställandet av hyresnivån som statsmakterna aldrig avsett.
Jag vill försäkra, herr talman, att statsorganet mycket noggrant följer de synpunkter,
som ligga till grund för hela den undersökning, som föregick den
kungl, propositionen till fjolårets riksdag.

Herr Hall: Herr talman! Jag vill passa på att giva uttryck åt min tillfredsställelse
med det löfte, som herr Eriksson i Stockholm avgav, att hela det här
ärendet skall bli föremål för omprövning i statsutskottet, då den proposition,
som avser anslag för nästa budgetår, om några veckor skall behandlas. För de
hastigt växande industrisamhällena har hela den här frågan örn tilläggslån kommit
i ett sådant läge att det förvisso är nödvändigt att riksdagen talar örn hur
den vill lia det ordnat.

Jag skall icke här söka genomföra något slags ansvarsfördelning mellan

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Tertiärlån och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverhsamhet. (Forts.)
riksdagen, Kungl. Maj :t och statens byggnadslånebyrå. För mig är det ganska
likgiltigt var det eventuella felet kan ligga. Det väsentliga är ju att det kommer
en rättelse till stånd så att den nuvarande asäkerheten och — jag vågar också
säga — de nuvarande orättvisorna bli avlägsnade.

Från min egen hemstad har jag en del erfarenheter, som jag dock icke skall
taga upp kammarens tid med att utförligare relatera. Jag vill emellertid nämna,
att den undersökning av bostadskostnaderna år 1939, som där verkställts, har,
örn jag icke är oriktigt underrättad, kommit att verkställas på ett material, som
med nödvändighet måste göra resultatet missvisande. Man har valt ut en grupp
fastigheter, som byggdes i stadens dyraste kvarter år 1939. Alla dessa fastigheter
byggdes av utpräglade spekulationsbyggmästare, och nästan alla lägenheter
stodo tomma mycket länge, därför att hyrorna för dem lågo avsevärt över
den da vanliga hyresnivån i staden. När sedan fastigheterna så småningom
bie vo fyllda med hyresgäster till följd av den rådande bostadsbristen, fingo de
tjäna som utgångsmaterial för bedömande av de hyror, som gällde i nybyggda
fastigheter i Västerås år 1939. Under sådana förhållanden är det ganska klart,
att man har kommit upp med några kronor per kvadratmeter golvyta över den
nivå, som gällde för de hus, som bj^ggts utan spekulationssyfte.

Det förefaller mig rätt rimligt, att örn man skall göra en sådan beräkning av
1939 års hyresnivå, bör man i första hand taga hänsyn till sådana fastigheter,
i fråga örn vilka spekulationsmomentet icke fått spela alltför avgörande roll.
Vidare bör man självfallet taga hänsyn icke blott till de fastigheter, som äro
byggda på de dyraste tomterna i staden, utan också i någon mån till de fastigheter,
som äro byggda på tomter med normala priser.

Man har också en annan konfliktanledning vid förhandlingarna mellan dem,
som bygga, och byggnadslånebyrån, som är förtjänt av allra största uppmärksamhet.
Det område, som bebyggdes år 1939, ligger ett par tre stenkast från
domkyrkan, alltså mitt i staden, under det att det område, som man bebygger
i år och örn vars hyresnivå man tvistar med byggnadslånebyrån, ligger så långt
ut, att de allra flesta, som icke äro särskilt sportiga, måste använda något kommunikationsmedel
för att komma in till staden. De, som skola bo där ute, äro
under sådana förhållanden givetvis icke villiga att betala lika hög hyra som i
stadens centrum. En rättvis hyresberäkning måste följaktligen taga hänsyn till
de olika fastigheternas läge ur kommunikationssynpunkt. Eljest förefaller det,
som örn man skulle komma att begå alltför stor orättvisa.

En annan synpunkt, som jag vill passa på tillfället att skicka med till statsutskottet
för denna frågas vidare behandling, gäller den amorteringsdel, som
man rimligtvis bör låta ingå i hyresberäkningen. Det är självklart, att örn man
år 1939 räknade med en amortering av 2 kronor eller något sådant per kvadratmeter
golvyta åtminstone under de första åren men år 1942 kommer ned till
ungefär 80 öre, så ligger däri en betydande möjlighet för staten att komma undan
att utlämna tilläggslån. I så fall förfelas emellertid uppenbarligen hela målet
med tilläggslånen, nämligen att hålla nere hyrorna vid 1939 års nivå. Man
kan visserligen genom ett diktat fastställa, att icke mer än den eller den hyran
får utgå, men den amortering, som man i så fall försummar, har man i själva
verket endast uppskjutit, och det blir icke lätt att efter kriget, när penningvärdet
kanske stiger och prisnivån sjunker, komma och säga till hyresgästerna eller
delägarna i fastigheten, att nu få ni vara så snälla att betala högre hyror för
att amortera det, som vi icke kunde amortera under kriget. Även på den punkten
måste man alltså utgå ifrån likvärdiga beräkningsgrunder år 1939 och nu.
Eljest måste det medföra, att man förfelar hela syftemålet med de så kallade
tilläggslånen.

Det har i huvudsak varit dessa synpunkter, som jag skulle vilja be statsut -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Tertiärlån och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. (Forts.)
ekottet att beakta. Slutligen skulle jag ännu en gång vilja vädja till dem, som
makten hava på detta område, att med den mycket höga hyresnivån i de växande
samhällena för ögonen göra allt vad de förmå för att den icke skall ytterligare
pressas uppåt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag känner icke till det speciella exempel,
som herr Hall här talade örn. Jag skulle emellertid vilja framhålla, att
enligt de principer, från vilka statsorganet utgår, skall jämförelsen icke göras
mellan hus, som år 1939 byggdes vid domkyrkan i Västerås, och hus, som nu
byggas långt ut i stadens utkanter, utan jämförelsen skall göras i Håga örn
hyresnivån i hus, belägna inom samma område. Man har därvidlag gått så långt,
att man till och med försökt inringa samma kvarter, där detta varit möjligt. Örn
så icke har skett i fråga örn det av herr Hall påtalade exemplet, så skulle jag
vilja rekommendera honom att upptaga förhandlingar med statsorganet. Det ha
andra städer gjort, och de ha genom dessa förhandlingar kommit till ett så gott
resultat, som det varit möjligt att komma till. Jag känner som sagt icke till det
speciella fall, som herr Hall här talade örn, men det överensstämmer icke med
de principer, som i detta avseende skola ligga till grund för bedömandet.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ytterligare utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1942/43, i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts pro- Grunder för
position angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. 8t^^a fejau_
jämte i ämnet väckta motioner. ningshavare

I propositionen nr 77 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag m■ fL
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 26 februari 1943, föreslagit
riksdagen att dels besluta, att kristillägg skulle utgå under tiden från och
med andra kvartalet 1943 till och med första kvartalet 1944 enligt av departementschefen
i nämnda statsrådsprotokoll angivna grunder, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande proposition hade utskottet till
behandling förehaft följande inom andra kammaren väckta motioner, näm II-

93 av herr Hansson i Skediga m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att rörligt tillägg och kristillägg icke skulle utgå å högre belopp på
lön än 6,000 kronor per år räknat, vilket gjorde ett tillägg enligt nuvarande
grunder av 1,860 kronor;

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)

II: 304 av herr Fröderberg, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
rörliga tillägg och kristillägg de tre återstående kvartalen 1943 och första kvartalet
1944 skulle beräknas på grundlönerna för E-ort i alla löneklasser; samt

II: 307 av herr E. Håstad rrv. fl.

Motionerna II: 93 och II: 304 hade behandlats av utskottet i detta sammanhang
endast i vad desamma avsåge grunderna för kristillägg.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ris förslag och med avslag å motionerna II: 93
och 304, såvitt nämnda motioner avsåge kristillägg, samt motionen II: 307
besluta, att kristillägg skulle utgå under tiden från och med andra kvartalet
1943 till och med första kvartalet 1944 enligt i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 26 februari 1943 angivna grunder;

b) med bifall till Kungl. Maj ris förslag bemyndiga Kungl. Maj ri att utfärda
erforderliga bestämmelser i ämnet.

Reservation hade avgivits av herrar von Heland, Hersson i Skabersjö,
Svensson i Grönvik och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

o a) i anledning av Kungl Maj ris förslag och med bifall till motionen II: 93,
såvitt densamma avsåge kristillägg, samt med avslag å motionen II: 304, såvitt
denna motion avsåge kristillägg, och motionen II: 307 besluta, att kristilllägg
skulle utgå under tiden från och med andra kvartalet 1943 till och med
första kvartalet 1944 enligt av reservanterna angivna grunder;

b) med bifall — -—■ ■—-i ämnet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Frågan örn kristillägg har ju kommit
upp för att ge statens- befattningshavare och andra arbetstagargrupper
med statligt reglerade löner kompensation för kristidens ökade levnadskostnader.
Det gäller en kompensation, som skall utgå över rörligt tillägg och dyrtidstillägg
å löner och pensioner. Vid behandlingen av denna fråga vid 1942
ars riksdag väcktes det en del motioner, i vilka man föreslog vissa ändringar
i de regler, efter vilka detta kristillägg skulle utbetalas, och i anledning av
dessa motioner beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj ri anhålla om utredning
beträffande ändrade grunder för kristilläggens bestämmande. Denna
utredning redovisar finansministern i denna proposition nr 77 genom att frapilägga
indexkommitténs förslag till riktlinjer för beräkning av levnadskostnadsindex.
Dessutomriiar uppgjorts en promemoria rörande begränsning av dyrtidskompensationen
å löner och pensioner m. m. Denna promemoria har dock finansministern
icke berört i propositionen.

Tjänstemän och andra böra givetvis ha kompensation för de ökade levnadskostnader,
som krisen har fört med sig. Därom är i och för sig intet att säga.
Man har ju också ordnat det sa icke blott för tjänstemännen utan även för arbetare
och andra, att de skola fa ersättning för denna levnadskostnadsstegring.
Enligt det ramavtal, som träffats mellan löntagargrupperna och arbetsgivarna,
ringö de förstnämnda till att börja med kompensation med 3A av levnadskostnadsstegringen.
Örn jag icke minns orätt, sänktes kompensationen för det sista
tillägg, som arbetarna enligt ramavtalet ringö, till hälften av levnadskostnadsstegringen.
Priserna på jordbruksprodukter äro ju också satta så, att jordbrukarna
själva få bära en viss del av dyrtiden därigenom, att de icke få full
kompensation för de ökade produktionskostnaderna.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)

Nu kan man säga, att enligt det föreliggande förslaget få icke heller tjänstemännen
full kompensation för den dyrtid, som krisen har fört med sig. ^ Om
man tar ut de lägsta befattningshavarna, skulle jag också tro, att detta.påstående
är riktigt, d. v. s. de, som ha lägre löner, få icke. full kompensation för
levnadskostnadsstegringen. Resultatet blir emellertid icke detsamma, da det
gäller befattningshavare med högre löner. Hittills har rörligt tillägg och kristillägg
utgått på högst 900 kronor i månaden, d. v. s. på högst 10,800 kronor
om året. Den tjänsteman, som har så hög lön, får i själva verket tre gånger
så mycket i kompensation som en tjänsteman, som har en lön på 300 kronor i
månaden eller 3,600 kronor örn året. Rörligt tillägg och kristillägg utgår för
närvarande med tillsammans 31 procent. På 900 kronor i månaden eller 10,800
kronor örn året blir detta 3,348 kronor per år. För en tjänsteman med 300 kronor
i månaden eller 3,600 kronor örn aret blir motsvarande belopp endast 1,116
kronor. För endast kristillägget bli beloppen 1,728 kronor resp. 576 kronor.
Den lägre tjänstemannen får alltså endast en tredjedel av vad den. högre tjänstemannen
får. Jag kan icke inse, att detta skall kunna vara rättvist. Det kan
vara riktigt att säga, att den lägre avlönade tjänstemannen icke får full kompensation,
men däremot tror jag man kan påstå, att den högre avlönade tjänstemannen
får full kompensation, om han icke till och med blir överkompenserad.

Vi veta ju alla, såsom också framgår av den utredning, som finansministern
redovisar, att det har skett en sammanpressning av levnadskostnaderna på olika
orter. Helt nyligen diskuterade vi här i riksdagen den stora^frågan.om dyrortsgrupperingen
och allt vad därmed sammanhänger, och riksdagen gjorde därvid
ett uttalande örn att allt icke är riktigt välbeställt som det är.. Det har skett
en ganska stor utjämning, så att de, som bo pa de så kallade billigare orterna,
kanske ha lika höga levnadsomkostnader som de, som bo på de så kallade dyrare
orterna. Man kan måhända säga, att detta hör icke till den fråga, som vi
nu diskutera, men det gör det i viss mån, eftersom lönerna äro dyrortsgraderade
och det rörliga tillägget och kristillägget följaktligen kommer att utgå
med högre belopp på de dyrare orterna än på de billigare.

Jag menar med detta, herr talman, att örn man vill skipa rättvisa, kan det
i varje fall icke vara riktigt att låta tilläggen utgå på ett så Jiögt månadsbelopp
som 900 kronor. Statsmakterna ha ju förut velat skipa så stor ^rättvisa
som möjligt de olika befattningshavargrupperna emellan, men nu slår detta
system ut på det sättet, att de lägre avlönade befattningshavarna få för. litet
och alltså bli lidande på detta system, medan de högre avlönade befattningshavarna
få fullt tillräckligt för att icke säga mer än. full kompensation för den
prisstegring, som krisen har fört med sig. Det är ju sa, som alla känna till,
att de nödvändighetsvaror, som en familj behöver köpa för att kunna dra sig
fram, köper man säkerligen icke mer än i viss utsträckning. Eller med andra
ord, de nödvändighetsvaror, som en normal familj behöver köpa, behöver en
högre tjänsteman icke köpa i så stor omfattning, som dyrtidskompensationen
enligt nuvarande grunder ger möjlighet till.

Nu har ju finansministern i viss mån gått förra riksdagens önskemal till mötes
genom att föreslå, att det kristillägg, som skall utgå. när levnadskostnadsindex
stiger till eller över 160, skall utgå på högst 500 kronor i månaden. Gentemot
detta kan emellertid anföras, att örn nuvarande prisstoppspolitik blir effektiv,
skulle index icke komma att stiga till eller över 160. Örn statsmakterna,
regering och riksbank och andra myndigheter, som lia. hand örn detta, lyckas
hålla nere prisstegringen, skulle levnadskostnadsindex icke behöva stiga, till
160, och i så fall skulle det kristillägg, som Kungl. Majit nu^föreslår, icke
behöva träda i tillämpning utan blir endast något, som står på papperet. I
värjo fall har Kungl. Majit emellertid nu godtagit denna 500-kronorsregcl.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Grunder för kristillägg at statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
bom sagt, förhåller det sig så, att för statens tjänstemän gäller, att kompensationen
räknas på högst 900 kronor per månad, medan för landstingens befattningshavare
motsvarande maximibelopp är 600 kronor och i en del städer 500
kronor eller mindre, vilket sistnämnda belopp nu också föreslås för statens befattningshavare
av reservanterna.

Herr talman! Med det anförda har jag velat klargöra, hur vi reservanter ha
sett pa detta problem. Vi ha alltså för vår del den uppfattningen, att ett kristillägg
räknat på högst 500 kronor per månad, d. v. s. högst 6,000 kronor per
f-n j 1 Vara tillräckligt. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall

till den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande av herr von Heland
m. fl.

I detta anförande instämde herrar Pettersson i Norregård, Mattsson och ''Andersson
i bödergard.

Herr Fröderberg: Herr talman! Under dyrortsdebatten för fjorton dagar
sedan framgick det med stor tydlighet, att en stor del av kammarens ledamöter
gärna skulle ha gått med på en provisorisk utjämning av dyrortsgrupperingen
fr. o. m. nästa år, örn man trott, att en teknisk lösning inom
denna tid varit möjlig, men dels svårigheter i sistnämnda hänseende och
dels radslan att sönderbryta det nuvarande systemet, innan ett rättvisare kan
sattas i stallet gjorde att majoriteten för utskottsförslaget blev så stor. I den
nu föreliggande motionen nr 304 anvisas emellertid en väg att åstadkomma
en liten provisorisk utjämning dyrorterna emellan utan att på minsta sätt
rubba den nuvarande grupperingen och utan att åstadkomma något trassel
for den större utredning, som riksdagen har begärt.

Utskottet säger emellertid, att det inte är berett att förorda motionen
odi reservanterna, att utskottet inte nu är berett att förorda den. Det senare
later som ett framtida löfte. Jag hade dock väntat, att vissa av förra debatens
reservanter skulle gått in för motionen, ty det är ju samma sak: en
provisorisk lösning.

1^ aci innebär då motionen? Allt ifrån år 1935 har spännvidden mellan bruttolönerna
ökat, fastän spännvidden i levnadskostnader minskat. Det är samma
sak, som herr Pettersson i Dahl nyss här erirade örn. För att återföra
spannvidden mellan bruttolönerna till samma avstånd som 1935 har jag föreslagit,
att rörligt och kristillägg till alla skola räknas på E-orts grundlön.
Det skulle i praktiken betyda, att A-ortens bruttolöner höjdes till B-ortens
nuvarande bruttolön och att I-ortens sänktes till H-ortens.

Dem, som komma att betrakta detta som en orättvisa mot de högre dyrorterna,
vill jag erinra örn, att vid uträknandet av tilläggen, räknar man först
ut det sa kallade riksmedeltalet, som då närmast motsvarar E-ort, och sedan
fa alla orter samma stegring i procent på grundlönen. I kronor betyder detta,
att alla orter över E få meja än och alla orter under E mindre än riksmedeltalet,
trots att stegringen i levnadskostnader är, såsom vi alla veta, mycket
större för de lägre orterna än för de högre.

Levnadskostnadsstegringen sedan 1935 är enligt riksmedeltalet 53 och
detta är kompenserat med 31 % pa lönerna, vilket betyder att själva stegringen
är kompenserad med 58 %>. Men hur ställer det sig, örn vi ta och titta
på ett pär orter var för sig? I Stockholm är stegringen av levnadskostnaderna
bara 40 %. Det betyder, att där är själva stegringen kompenserad med 75 %.
Manga A-orter ha däremot enligt statistiken fått sina levnadskostnader stegrade
med 90 %, men denna stegring har bara kompenserats med 30—35 %.
Visserligen skall det erkännas, att den nuvarande spännvidden mellan brutto -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
lönerna endast är 24—25 %, medan spännvidden i levnadskostnader enligt
senaste statistiken är 27 %. Detta var emellertid 1941, och vi veta alla att

det har skett en ytterligare minskning sedan dess. __ „

Nu har emellertid utskottet ansett, att man inte kan företaga någon ändring
beträffande de rörliga tilläggen. Jag kommer därför endast att yrka*
bifall till min motion i vad det gäller kristillägget på 16 ze rnen inte^beträtfande
det rörliga —• eller kanske rättare sagt orörliga — tillägget på 15 %.

Ett bifall till detta mitt förslag skulle betyda att A-orte_rna flyttades upp
endast en halv klass, och det är ju inte mycket, men det är i alla fall ett litet
synligt bevis på den goda viljan. Vad lönespännvidden beträffar, skulle det

betyda en sänkning med omkrig 3 %. Utredningsbeslutet för ^fjorton dagar

sedan var ju vackert i och för sig, men det betyder minst tre års väntan pa
ett praktiskt resultat. På vackra löften lever ingen, och vad jag här föreslagit
är kanske inte heller så mycket, men det vore, som sagt, ett synligt bevis
på att man även i handling vill slå in pa vägen: rättvisa at landsbygden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min motion i vad gäller knstilläggen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har till årets riksdag saväl som
till förra årets riksdag väckt motion örn att kristillägg och lönetillägg icke
skulle utgå på löner, som överstiga 500 kronor i månaden, och jag skulle nu
vilja säga några ord örn anledningen till att jag väckt denna, motion.

Genom att den högsta gränsen för kristillägg nu satts vid löner pa 10,800
kronor, blir resultatet att vissa högre befattningshavare få ett kristillägg pa
3 348 kronor. Ser man på statistiken, finner man att 1,075,000 människor här
i landet ha inkomster på mellan 1,000 och 2,000 kronor, och man måste da
verkligen fråga sig, örn det är riktigt i ett demokratiskt land att ge aessa
högre löntagare ett kristillägg på 3,348 kronor, så att de i stället för en lön pa
10,800 kronor få en lön på 14,148 kronor. Meningen med knstilläggen är ju
att lämna kompensation för dyrtiden, och är det då riktigt att en del befattningshavare
få full kompensation därför och dessutom ett rätt avsevärt lönetillägg,
medan andra icke få full kompensation? För löner under 1,500 kronor
stannar ju kristillägget vid 600 kronor, för löner mellan 1,500 och 3,000 vid

650 och för löner mellan 3,000 och 5,000 kronor vid 1,240.

Det är ju alldeles klart, att även de, som ha dessa lägre löner, ta mota kristiden
med dess högre levnadskostnader genom försämringen av penningsvärdet
och stegringen av priser på varor, som man måste köpa, och örn de kunna
existera på de kristillägg, som de få, tycker man att det borde finnas möjlighet
att sänka kristilläggen för de högre befattningshavarna och salunda fastställa
ett maximiunderlag av 500 kronor per månad, vilket skulle vara. mycket
tacknämligt, när statens ekonomi är så ansträngd. Kungl. Maj :t har ju också
redan i viss mån godtagit denna princip, när man gatt med pa att det ytterligare
kristillägget icke skulle utgå på högre lönebelopp än 500 kronor per manad
Varför skulle då inte Kungl. Maj :t redan nu kunna skära ned alla kristillägg
på detta sätt i stället för att börja med den stegring, som sker hädanefter?
Själva grunden för en brytning med den av Kungl. Majit tidigare följda
principen är ju dock redan lagd. . , , ,

Örn man gör en jämförelse mellan förhallandena pa olika platser i landet
liksom också olika lönegrupper emellan, finner man att de som ha löner pa
10,000 kronor, äro de som ha lättast att bära kristidens tryck, och det bor därför
vara riktigt, örn det blir en justerig — och en sådan är nödvändig i det
här fallet — att man just skär ned maximiunderlaget för kristids tiOägget. ^
Jag har inte ens en svag förhoppning om att riksdagen nu skall ga med pa

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
det förslag, som jag framställt. Det tycks vara otänkbart att här få sådana
förslag förverkligade, som i detta avseende skulle skapa större rättvisa samhällsinvanarna
emellan, klan märkte detta redan när det var fråga örn den
s. k. dyrortsgrupperingen, och även bär är utskottsmajoriteten inne på samma
linje, d. v. s. ett bibehållande av de radande orättvisorna även i fortsättningen.

Det talas ju så stort och vackert örn att vi leva i ett demokratiskt land, och
det kan därför tyckas, att man skulle söka förstå sina medmänniskors behov
och synpunkter. Men när det gäller den här saken, så ger man en del människor
Överkompensation för dyrtiden, medan andra få klara sig med ett dyrtidstillägg,
som bara utgör femtedelen därav.

Jag förstår att riksdagen även i år kommer att bifalla utskottets förslag.
Men det kommer nog da att bli likadant här som beträffande dyrortsgrupperingen:
det kommer att bli stora deputationer, som inte vilja finna sig i att
denna orättvisa behandling av olika grupper i samhället skall fortsätta, och
det kanske därför förr eller senare måste skipas rättvisa även i detta fall.

Jag hoppas salunda att riksdagen förr eller senare skall försöka skapa ett
mer rättvist system för dessa kristillägg. Det kan inte vara riktigt att befattningshavare
med löner, som ga upp till 10,800 kronor, skola få praktiskt taget
full kompensation och dessutom ett lönetillägg.

Med anledning av vad jag anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag kan, när jag har att redo-för
utskottets ståndpunkt i den föreliggande frågan, fatta mig ganska
kort, da ju utskottet vid sitt ställningstagande i år anknutit till den ståndpunkt,
som statsutskottsmajoriteten intog förra året och som sedan även blev
riksdagens. De ärade reservanterna inom statsutskottet förfäktade även i fjol
en annan mening än statsutskottets majoritet, och det är självfallet, att man
pä det hållet fortfarande intar samma ståndpunkt, som man då gjorde, även
örn denna ståndpunkt underkändes av riksdagen.

Jag vill erinra örn att 1942 ars riksdag beslöt att kristillägg skulle, intill
utgången av första kvartalet 1943, utgå efter en procentuell skala, innebärande
att vid ett indextal av 152 skulle kristillägget utgöra 16 % av månadslönen,
dock högst en lön av 900 kronor i månaden. Nämnda indextal,
152 pa 1935 års skala, nåddes ju den 1 juli 1942. Den 1 oktober 1942 var
indextalet fortfarande detsamma, och den 1 januari 1943 var det 153. Vilket
indextalet är den 1 april detta år, har ännu inte kungjorts, men man torde
kunna utgå ifrån att förändringarna äro jämförelsevis obetydliga,
liristillägget har alitsa utgått med ett procenttal av 16 alltifrån den 1 juli
1942 till den tidpunkt, da bestämmelserna därom, såsom jag nyss framhöll
upphöra att gälla.

När riksdagen fattade sitt beslut i detta ärende förra året, begärde man
även att Kungl. Maj :t skulle taga under omprövning, huruvida det icke vore
modigt att företaga en ytterligare begränsning av kristillägget i vad det
galide de högsta löntagarna, och man anknöt härvid till synpunkter, som
„I^re-I sig gällande inom riksdagen vid denna frågas behandling. Men
sa tilläde utskottet — och riksdagen gjorde även detta uttalande till sitt —:
En dylik åtgärd, d. v. s. att fastställa en ny gräns för maximiunderlaget, finge

„°k icke Sivas ^den innebörden,. att minskning inträdde i utgående löneförmåner.
Det är sålunda ett principuttalande, avsett att skydda ifrågavarande
högre löntagare från att behöva underkasta sig minskning i de till dem vid viss
tidpunkt utgående lönerna.

När nu Kungl. Maj :t framlagt förslag till kristillägg, avsett att gälla

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
från den 1 april 1943 intill utgången av första kvartalet 1944, har man alltså
haft att bygga på detta riksdagens standpunktstagande. Kungl. Maj :t bär
då knutit an till den förhöjning av det enligt ramavtalet utgående rörliga
tillägget, varom överenskommelse vid årsskiftet träffades mellan de båda
parterna på den privata avtalsmarknaden, landsorganisationen a ena sidan
och svenska arbetsgivareföreningen å andra sidan. Ramavtalets procentsatser
bygga visserligen på 1914 års indexskala, som ju upptar andra tal än
1935 års indexskala, vilken är normgivande beträffande statens kristillägg,
men det möter givetvis inte någon som helst svårighet att ställa de båda indexskalorna
i rätt förhållande till varandra.

Enligt ramavtalet stipuleras nu, att därest man uppnår ett indextal etter
1914 års skala på 249 skall utöver gällande kristillägg utgå ett ytterligare
tillägg av 5 /. 1 anslutning till detta har Kungl. Maj :t föreslagit, att därest
den indexskala, som grundar sig på 1935 års prisnivå, uppnår talet 160, skall
kristillägget till statens befattningshavare höjas med 5 Z. Det är således sanama
förhöjning'', som i båda fallon föreslås, och man har genom en särskild
bestämmelse i det kungl, förslaget åstadkommit korrespondens mellan tidpunkterna
för en eventuell förhöjning med 5 % a respektive tilläggsskalor, en
sak som jag förmodar att jag inte behöver närmare ingå på i detta samman ^Kungl.

Maj :t har sålunda, efter samma grunder som den allmänna arbetsmarknadens
parter följt vid den överenskommelse som de för sin del träffat,
föreslagit en höjning av kristillägget vid en viss prisnivå. Kungl. Majit bär
emellertid i detta sammanhang även tagit upp den fråga, som 1942 års riksdag
begärde att få omprövad, nämligen huruvida en viss begränsning bör
ske, därest en ytterligare ökning av procentsatsen för kristillägget kan bli
erforderlig. Kungl. Maj :t föreslår sålunda, att därest det inträder en ökning
av kristillägget med 5 Z, med andra ord: därest vi uppnå ett indextal. av 160,
skall denna höjda procentsats inte beräknas å lönebelopp, som överstiger 500
kronor i månaden.

Detta Kungl. Maj:ts förslag står således i full överensstämmelse med den
uppfattning, som 1942 års riksdag i detta avseende gav uttryck åt. Det är
ganska självklart, att när Kungl. Maj :t alltså följer den linje, som statsutskottets
majoritet förra gången förordade, ansluter sig också statsutskottet
nu till Kungl. Maj :ts förslag. Det är kort och gott den motivering för statsutskottets
ståndpunkt, som kan anföras.

Yad sedan beträffar de uttalanden, som gjorts här under debatten, hade
den förste ärade talaren en principiell invändning att göra mot procentuella
tillägg överhuvud taget, och under alla förhållanden ansåg han att maximigränsen
borde sättas lägre än vid 900 kronor. Det är självfallet, att man kan göra
invändningar mot principen med procentuella tillägg, men det är ju denna princip,
som statsmakterna hela tiden lia följt, och det vore nog ganska besvärligt
att komma fram till någon annan lösning av frågan, örn man samtidigt
skulle iakttaga det som var grundläggande för 1942 års riksdag vid^ dess
ståndpunktstagande i ärendet, nämligen att någon sänkning av nu utgående
löneförmåner icke finge ske. Släpper man denna sistnämnda princip, är det
klart att man däremot har rätt stora möjligheter att finna en annan lösning.

Vad jag här sagt gäller också herr Fröderbergs förslag. Herr Fröderberg
befinner sig ju i den ställningen, att han inte har något föregående i denna
fråga. Han var inte 1942 med örn att skriva till Kungl. Majit, och det är
därför som han nu kan lägga fram nya principer för beräkningen av kristillägget.
Men eftersom hans linje skulle medföra en sänkning av nu utgående
löneförmåner för åtskilliga av statens befattningshavare, sa stämmer

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
inte heller den med den uppfattning, som 1942 års riksdag gav uttryck för
och statsutskottet har därför självfallet inte kunnat reflektera på denna linje’
Med vad jag nu sagt har jag också givit svar på herr Hanssons i Skediga
fråga, varför nian icko kunnat överhuvud taget ga nied på en lägre maximigräns
för kristillägget än den som nu föreslås. Det beror, som jag förut nämnt,
på att 1942 års riksdag icke ville sänka utgående förmåner för de högst avlönade
statstjänstemännen. Man har då icke kunnat komma fram på någon annan
väg än den Kungl. Maj :t föreslagit. Men ■— jag säger det ännu en gång
det är klart att örn man icke vill taga hänsyn till den ståndpunkt riksdagen
tidigare intagit, kan man ju röra sig ganska fritt på detta område.

. I detta sammanhang vill jag säga, att jag är i den ovanliga situationen, att
jag här närmast har att företräda de högre statstjänstemännens intressen i
föreliggande fråga. Jag brukar annars icke vara deras talesman, utan jag plägar
lia till uppgift, när jag yttrar mig i lönefrågor i allmänhet, att representera
de lägre löntagarna. Med de synpunkter, som jag alltså tidigare brukat
förfäkta i detta avseende, skulle jag icke ha någonting att invända mot det
resonemang, som förts av de ärade talarna i debatten. Men då jag medverkade
till vad riksdagen, skrev förra året, är det självfallet, att jag anser mig bunden
av detta även i år. Det är därför jag anslutit mig till denna linje. Ett bifall
till herr von.Helands m. fl. reservation skulle innebära, att man från och med
den 1 april i år skulle sänka månadslönen för en befattningshavare med 600
kronor i lön medelö kronor, för en befattningshavare med 700 kronor med 32
kronor, för en befattningshavare med 800 kronor med 48 kronor och för en befattningshavare
med 900 kronor och därutöver med 64 kronor, allt för månad
räknat. Detta strider uppenbarligen mot det principuttalande av 1942 års riksdag,
som jag förut erinrat örn.

Jag menar salunda, att riksdagen i ar icke kan fatta något annat beslut än
örn bifall till statsutskottets förslag. Jag har hört, att första kammaren efter
en mycket kort överläggning och utan omröstning antagit utskottsförslaget.
Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm hade
ingenting i sak att invända mot de argument, som vi haft att anföra för reservationen.
Det enda herr Eriksson hade att säga var, att när statsutskottets
majoritet i fjol hade nämnda uppfattning, har man icke kunnat ändra uppfattning
i år.

Nu får man ju ändå, herr Eriksson, erkänna, att det hänt något sedan dess
och att den utredning kommit till stånd, som riksdagen begärt. Det är alldeles
klart, att löneförmånerna skulle i viss mån sänkas för en del inkomsttagare,
nämligen för dem som ha över 500 kronors inkomst i månaden. Men tidigare
när vi haft liknande frågor, uppe, som gällt andra kategorier i landet, har man
hört det argumentet, att i tider som dessa får var och en finna sig i de förordningar
och bestämmelser som ges och finna sig i att knappa in på levnadskostnaderna,
när så är nödvändigt.

. Härmed förklarades, överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
pa 1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen II: 304, i vad denna avsåge
kristillägg; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i
följd varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de övriga propositionerna; och fann herr talmannen den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)

Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Fröderberg votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
statsutskottets förevarande utlåtande nr 72 antager bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition, i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 304, i vad denna avser kristillägg.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och votctringspropositionen,
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning,
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,° vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den vid utlåtandet
fogade reservationen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 72, röstar

Ja;

Dea, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition rörande godkännande av ett
avtal mellan Sverige och Finland angående handräckning i skatteärenden;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 21, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i grunderna lör taxering
av ''inkomst av jordbruksfastighet, m. m.; och .

nr 22, i anledning av väckta motioner örn viss skattefrihet lör jordbrukskassor
m. fl.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 23, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 188 angående reglering av sockernäringen i riket m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Reglering av
sockernäringen
i riket
ra. ra.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Reglering av socker näring en i riket m. m. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag skall be att i anslutning till
iö rengman de utskottsbetänkande få göra ett pär påpekanden.

Såsom framgår av propositionen ingå i kalkylerna för den betodlarna tillerkända
ersättningen bl. a. kostnader för den arbetskraft, som betingas av
skötsel och upptagning av betorna. Dessa arbetskostnader beräknas i allmänhet,
d. v. s. i hela landet utom Öland och Gotland, enligt ett mellan vederbörande
lantarbetsgivareorganisationer och lantarbetareorganisationer slutet kollektivavtal.
För Oland och Gotland har däremot något sådant kollektivavtal
icke slutits. Följden härav är, att arbetskostnaderna på Öland och Gotland äro
lägre än i landet i övrigt.

I fråga örn tillhandahållande av arbetskraft har departementschefen uttalat
bl. a.,'' att skulle svårigheter uppkomma för betodlarna att få arbetare för
skötseln av betodlingarna, böra statsmakterna vidtaga åtgärder för anskaffande
av erforderlig arbetskraft.

Detta uttalande synes innebära, att från myndigheternas sida åtgärder kunna
Wiva vidtagna för dirigering av arbetskraft från ett område, där arbetskraft
linnés, till ett annat område, där brist på arbetskraft råder. Inom utskottet
har yppats oro för att sådan dirigering av arbetskraft skulle kunna ske från
orter med kollektivavtalets högre arbetslöner till Öland och Gotland, varigenom
den salunda dirigerade arbetskraften skulle fa utföra arbete mot lägre ersättning
än som gäller i hemorten.

Det är att beklaga, att icke en överenskommelse örn arbetslöner efter likartade
grunder kunnat träffas för alla områden, där betodling sker. Men då detta
icke låtit sig göra, Jillåter jag mig — samtidigt som jag meddelar vad som
inom utskottet förevarit — uttala den förhoppningen, att statsrådet och cheien
tor jordbruksdepartementet ville tillse, att ett rättvist och rimligt förfarande
i här berört avseende kommer att äga rum.

Härtill skulle jag, herr talman, vilja foga ett par ord av mera personlig innebord
rörande den ordning, som präglat denna propositions framläggande för
riksdagen, feom kammarens ledamöter känna till, utgör det avtal, som här underställts
riksdagens provning, grunden för betodlingen och sockerproduktionen
1 1 ar- Berörda parter, betodlarna, förädlingsindustrien och arbetarna, ha

alitsa intet, att definitivt rätta sig* efter, förrän riksdagen sagt sitt ord. Nu är
emellertid icke riksdagen i tillfälle att taga ställning till frågan förrän teckningstiden
tor betodlingen redan är utgången och sådden redan i stor utsträckning
verkställts. .Riksdagen har alitsa genom propositionens för sena framlämnande
enligt min mening på ett anmärkningsvärt sätt satts i efterhand. För
lr imil ulen vöre säkerligen en annan och bättre ordning att rekommendera.

lill slut skulle jag för egen del vilja göra ännu ett påpekande. Genom att
avgörandet i Daga örn betodlingen på grund av allmänt kända omständigheter
vilka jag dock icke närmare skall gå in på, år efter år skjutes fram till sista
stund, ioranledas, sa vitt jag förstår, många lantbrukare, som annars gärna
skulle velat odla.sockerbetor, att i känslan av ovisshet örn hur det skall bli med
årets betodling i stallet intressera sig för andra odlingar. Man skulle alltså
kunna säga, att det på sätt och vis icke sällan blir överskottsjorden, som sålunda
kommer att tågås i anspråk för betodlingen. Detta måste vara att beo
a?f i?.. kä?syn Bil att det här är fråga örn produktion av ett av våra ur
sarai försörjnings- som beredskapssynpunkt allra viktigaste livsmedel.

Herr talman! Med vad jag här anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herrar Orgard och Bladh.

Onsdag ta. deli 14 april 1943.

Nr 14.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)

Herr Liedberg: Herr talman! Jag har ingen erinran att göra mot herr Hagbergs
reflexioner kring förseningen av denna frågas behandling. Jag tror liksom
han, att det skulle ha varit till nytta för åtskilliga intressen, både för det
allmänna och för de enskilda parterna, örn saken kunnat bringas till avgörande
något tidigare. Jag vill bara i någon mån söka dämpa hans farhågor
beträffande den jord, som användes för betodlingen. Han nämnde något örn
att på grund av dröjsmålet en odlare redan skulle ha hunnit intressera sig för
annan odling och att när beslutet kommer jorden skulle ha disponerats för
annat ändamål. Jag tror icke, att det i själva verket ligger så till. En mycket
betydande del av betarealen — troligen närmare 100 % — utgöres av därtill
särskilt lämpad jord, som från början är avsedd för ändamålet. De odlare,
som tänkt sig odla betor där, ha hela tiden räknat med att betodlingen skall
komma till stånd och att först om så icke sker jorden skall kunna disponeras
för annat ändamål. Om herr Hagbergs farhågor skulle lämnas obemötta, kunde
det förefalla, som örn förhållandena medfört, att när betodlingen till slut
kommer till stånd, det bara blir så att säga överbliven jord, som kan användas
för detta viktiga ändamål. Så är ingalunda fallet. Tvärtom är det i allmänhet
den bästa och därtill mest lämpade jorden, som kommer till användning! Herr

Paulsen: Herr talman! När herr Hagberg i Malmö reflekterar över
sockerbetsodlingen och säger, att det är fara för att genom dröjsmålet med
beslutet i riksdagen det icke blir de lämpligaste jordarna, som användas för
sockerbetsodlingen, tager han fullständigt fel. Man kan göra sådana reflexioner
vid skrivbordet. Men den jordbrukare, som odlar betor, har redan föregående
år bestämt, på vilka fält han skall ha betor. Där komma också betor att
odlas, när överenskommelse träffats mellan sockerbolaget och staten, även örn
vi icke här i kammaren fattat något beslut.

Herr Hammarlund: Herr talman! När man här kritiserar, att propositionen
kommit för sent, får man icke glömma, att vi äro en hel månad tidigare ute än
vi bruka vara. Jag såg en artikel härom dagen av rektor Forsberg vid Alnarp,
däri han nämnde, att den lämpligaste tidpunkten att så betor var omkring den 20
april. Det är bara den 14 april i dag. Vi ha sålunda en hel vecka kvar till
den tidpunkt, som av den största sakkunskap vi ha här i landet anses som
den lämpligaste för sådden av betor.

Herr Hagberg trodde, att det endast blev överskotts jord kvar för sockerbetorna.
Jag försäkrar herr Hagberg, att vi skånska sockerbetsodlare icke
sköta vår jord på så lösa boliner. Vi börja redan på hösten tänka på var vi
skola ha sockerbetor. Vi börja med skumplöjning, harvning och gödsling just
på de fält, där vi skola ha betor. Det är därför det är besvärligt för oss att
avstå från att odla sockerbetor. Dessa fält ha satts i sadan växtkraft, att
man knappast kan odla annat där. Den jorden är för kraftig för annan gröda.
Herr Hagberg behöver alltså icke hysa så stora farhågor. Den saken ordnar
sig säkert mycket lätt.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag kan naturligtvis vara rätt tillfredsställd
med vad som har uttalats från skilda håll i denna anglägenhet.
Men vad som sagts ställer onekligen de uttalanden, som från betodlarehåll
gjorts på sista tiden, i en ganska egendomlig dager. Här bar bland annat
framhållits, att man i allmänhet redan året förut har klart för sig, i vilken
omfattning’ man skall sätta betor, och herr Paulsen försäkrade, att betorna

Andra hammarens protokoll 191^3. Nr ]■4. 4

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
komma att sås oavsett vad riksdagen beslutar — örn jag fattade honom rätt.
Vid sadant förhållande förstår jag icke, hur man på betodlarmötena den senaste
tiden kunnat göra sina uttalanden till förmån för en arealminskning
av 10 %. Då hänga ju dessa uttalanden i luften. Det tycks ju också vara fallet,
eftersom man från odlareorganisationens sida senare meddelat, att det
icke var meningen att det skulle bli någon generell minskning med 10 % utan
att anvisningen till reduktion endast skulle gälla de större betodlarna, medan
de mindre betodlarna skulle få odla huru mycket de ville.

Nu har man emellertid genom uttalandena här i kammaren fått veta, att
det skulle finnas en helt annan redebogenhet på detta område än dessa resolutioner
synas vittna örn. Det är jag som sagt endast tillfredsställd över. Jag
är också tillfredsställd över att herr Hammarlund för sin del ansett sig kunna
skriva under bevillningsutskottets betänkande i detta ämne.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Hagberg påtalade, att jag sade, att betodlingen
sker innan riksdagen fattar sitt beslut. Det sade jag också — det
är alldeles riktigt. I min hemort har jag och andra satt betor för några dagar
sedan. Men jag tilläde försiktigtvis: sedan överenskommelse träffats mellan
sockerbolaget och staten. Det är kärnpunkten — icke detta beslut, ty här i
riksdagen brukar saken alltid gå igenom.

Vad sedan betodlarföreningens beslut örn arealminskningen angår, får jag
säga, att jag funnit det mycket egendomligt — icke beslutet i och för sig
men att det doldes en tid. innan man gav besked. Det är en sak jag icke
gillar.

Herr Liedberg: Herr talman! När jag begärde ordet var det icke för att
polemisera mot herr Hagberg utan för att tillrättalägga vissa av hans synpunkter,
_ då det föreföll^ mig, som örn han icke riktigt kände till förhållandena
och då jag icke ville låta hans uttalande stå helt oemotsagt. Herr Hagberg
fäste sig vid vad här sagts, senast av herr Hammarlund, örn att man beslutar
sig för och ordnar betodlingen ett halvt eller tre kvarts år i förväg — i vanliga
fall väl på hösten, alltså ett halvt år i förväg — och att eftersom jorden
är avsedd för hetor kan den svårligen användas till något annat. Detta får icke
tagas så bokstavligt, herr Hagberg. Sockerbetsarealen är nämligen en del av
rotfruktsarealen i. allmänhet, och man kan använda den arealen till så och så
mycket sockerbetor och så och så mycket foderrotfrukter. Till äventyrs kan
man även odla grönfoder och dylikt, vilket kan ge utmärkt avkastning på en
så höggödslad jord, men däremot kan man kanske icke där odla stråsäd. Det
är tekniska problem, som kanske icke intressera kammaren så förfärligt mycket.
Jag har emellertid velat nämna det, då det kunde förefalla litet egendomligt,
om jordbrukets planläggning skulle vara så stel, att vad man på hösten
hade^tänkt sig att odla icke ens till fem eller tio procent skulle kunna ändras
på våren. Lyckligtvis är så icke förhållandet,

När jag sedan kommer in på själva nedsättningen av arealen, den rekommendation
som betodlarföreningen gjort i denna fråga, har jag ingen anledning
att taga upp den till ingående saklig granskning. Jag intager icke någon
sådan position i den organisationen, att jag har med dylika uppmaningar att
göra, utan jag är bara medlem i betodlarföreningen. Emellertid kan jag kanske
ändå säga något örn den saken. Det har, såvitt jag har mig bekant, uttalats
från betodlarföreningen, att avsikten icke är, att de som sköta sin betareal med
eget folk skulle minska betodlingen. Jag tror icke heller, att det från betodlarföreningens
sida varit avsikten att med ifrågavarande uttalande åstadkomma
en mindre areal sockerbetor än som överhuvud taget är möjlig att odla, utan

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
avsikten har nog i stället varit att få till stånd en anpassning av hetarealen
efter den faktiskt föreliggande arbetskrafttillgången. Därvidlag bär man nämligen
sedan åtskilliga år haft mycket stora svårigheter att brottas med. Det
torde knappast vara kammaren obekant, att såväl hösten 1941 som hösten 1942
det på en icke obetydlig areal fanns sockerbetor kvar i jorden, när den stränga
vinterknäppen stötte till. Endast den omständigheten att det stränga vintervädret
förbjrttes i töväder, så att vi åter binde »komma i jorden», så att säga,
samt den omständigheten att statsmakterna mot slutet av säsongen ställde särskild
arbetskraft, bl. a. militär, till förfogande möjliggjorde överhuvud taget,
att betorna kunde tas upp och bärgas. Var och en bör ju kunna första, att det
icke i det långa loppet kan vara ett hållbart tillstånd, att den enskilde odlaren
ständigt skall ställas i en sådan situation, att han icke har några utsikter att
med egen kraft och med de möjligheter som stå honom som enskild företagare
till buds kunna bärga in den gröda, på vilken han nedlagt så mycket arbete,
omtanke och kostnader. Det är då helt naturligt, att han får anpassa sin odling
så, att han helst icke blir beroende av att få grödan bärgad genom statsmakternas
ingripande med militärhjälp eller dylikt. Det är lika naturligt, att
man icke bara från de enskilda odlarnas utan även från organisationens sida
resonerar på det sättet.

Jag talar icke på betodlarföreningens vägnar, utan jag skulle snarast vilia
anlägga de synpunkter som man hyser inom lantarbetsgivareföreningen.
Man har där också intresse av att se till att man icke överdimensionerar odlingarna
och därmed driver upp arbetskraftbehovet på ett sådant sätt, att man
icke kan tillfredsställa detta behov, när det till slut blir fråga örn att skaffa
den nödvändiga arbetskraften. Det råder ju också i dag en oerhört stor konkurrens
örn arbetskraften från olika håll, som icke tidigare varit förhållandet. Sålunda
bedrives skogsarbetet i en helt annan utsträckning än tidigare och påbörjas
dessutom tidigare på hösten än förr. Vidare minskas tillgången pa arbetskraft
genom militärinkallelserna och ersättningsindustrien samt överhuvud
taget av den högkonjunktur i fråga örn sysselsättningsgraden inom industrien,
som krisförhållandena ha fört med sig. Det måste därför ligga i hela näringens
och produktionens intresse att söka få till stånd en balans mellan odlingen och
den faktiskt tillgängliga arbetskraften.

Naturligtvis finns det ingen anledning för jordbrukarna att motsätta sig den
odling som är möjlig. Jag är säker på att det icke finns någon tanke fran det
hållet att söka åstadkomma mindre betodling än som är möjligt. Det måste vara
till hela folkhushållets gagn, att det finns så mycket sockerbetor som möjligt
och därmed så mycket socker som möjligt, men man måste rätta munnen
efter matsäcken även beträffande arbetskraftsförhållandena. Det, finns två
alternativ. Antingen anpassar man odlingen efter vad man på grundval av
två eller tre års erfarenheter bedömer svara mot den faktiska tillgången pa
arbetskraft, eller också säger man från statens sida, att man ställer den och den
arbetskraften till förfogande. Detta senare alternativ har emellertid icke pa
allvar diskuterats, utan man befinner sig på betodlarhall fortfarande i den obehagliga
situationen, att i slutet av november kanske behöva anropa statsmakterna
örn hjälp i ett läge, där man icke kan klara sig själv, och det bör kammaren
förstå, att man icke är road av i längden.

Herr Orgard: Herr talman! Med anledning av vad herr Liedberg anförde
vill jag bara säga, att vidmakthållandet av bet-odlingen i hittillsvarande omfattning
liksom av de lager vi lia och önskvärdheten att bibehålla den nuvarande
sockerransonen utgöra ett så viktigt, samhällsintresse, att statsmakterna
mäste se till att arbetskraftbehovet blir lylli.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Reglering av socker näring en i riket m. m. (Forts.)

Jag tror också, att det från statsmakternas sida vid förhandlingarna förutsatts,
att all kraft måste sättas in för att sockerbetsodlarnas behov av arbetskraft
skulle bli fyllt och att det således icke kan vara så mycket påkallat från
sockerbetsodlarnas sida att framhålla den synprmkten som fastmer från samhällets
sida.

Jag vill bara tillägga, att det framför allt är ett mycket stort landsbygdsintresse,
att sockerransonerna bibehållas och om möjligt tilldelningen av syltsocker
på hösten kunde utökas. Jag vet, att bland landsbygdens husmödrar
råder missnöje över att vår bär- och fruktskörd icke i den utsträckning som
man skulle kunna önska kan tillgodogöras på grund av att dessa ransoner äro
för knappa. Det är således ett mycket stort samhällsintresse, att statsmakterna
se till att sockerbetsodlingen vidmakthålles i den utsträckning som man har
räknat med. Jag vill också tillägga — jag understryker ett uttalande, som
gjorts i utskottet -— att man vid förhandlingarna tidigare i allmänhet har varit
av den uppfattningen, att vidmakthållandet av sockerbetsodlingen i samma utsträckning
som tidigare har varit en förutsättning för de resultat vartill man
kommit vid förhandlingarna.

Jag vill understryka, att statsmakterna, framför allt jordbruksministern,
böra se till att sockerbetsarealen såvitt möjligt icke på några villkor minskas
utan vidmakthålles i så stor utsträckning som möjligt. Man får ju också räkna
med att det på grund av dålig väderlek o. dyl. kan bli en dålig skörd, vilket
skulle kunna decimera betskörden även med bibehållen areal.

Med dessa ord har jag velat uttala, att vad utskottet här säger är mycket
allvarligt menat, vilket understrykes därav — det kan sägas med anledning av
vad som stått på en hel del håll i pressen, där det sagts, att man icke behöver
taga utskottets uttalande på allvar — att bakom detsamma står ett enhälligt
bevillningsutskott.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag måste med anledning av herr Orgårds
anförande ytterligare understryka, att denna fråga från jordbrukarhåll uteslutande
setts ur arbetsmarknadssynpunkt. Det har mig veterligt icke funnits
någon som helst önskan att icke åstadkomma den största odlingsareal som
under förhandenvarande förhållanden är möjlig. Man kan mycket väl säga
som herr Orgård, att det är ett statsintresse att vidmakthålla lagren, och att
statsmakterna måste se till att ställa den nödiga arbeskraften till förfogande.
Jag har emellertid två år å rad varit med örn att uppvakta olika statliga
instanser i arbetskraftfrågan. På ett tidigare skede av dessa uppvaktningar
ha vi då fått det beskedet, att odlarna själva få klara sig så gott de kunde, och
att statsingripande icke kunde förväntas, förrän det visade sig, att alla andra
möjligheter voro uttömda. Var och en bör ju förstå, att för den som har två
tredjedelar, hälften eller en tredjedel av en mycket dyrbar gröda i jorden är
ju icke ett sådant besked så förfärligt uppmuntrande, och vederbörande sover
icke så särdeles lugnt under låt oss säga en månad, när han löper så stora
ekonomiska risker. Så kommer man till slut fram till slutet av november. Det
blir en stark vinterknäpp. Sedan börjar det töa, vilket man ju icke kunnat ha
några garantier för, och då kommer, som väl är, militär och hjälper till med
att taga in den sista betskörden. Emellertid kan man icke betrakta sådana
förhållanden som de nu refererade som normala. Då skulle man från statsmakternas
sida gå in för det alternativ som enligt vad jag i mitt förra anförande
nämnde icke hade diskuterats, nämligen att säga, att statsmakterna
under alla förhållanden måste ställa arbetskraft till förfogande. Det är emellertid
mycket svårt att göra det., ty därmed skulle statsmakterna faktiskt taga ansvaret
för det hela.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)

Vad betodlarföreningens uppmaning till minskning av betarealen beträffar
nämnde jag, att jag — liksom väl nästan alla sockerbetsodlare — är medlem
av denna förening. Jag har emellertid icke ännu den dag som i dag är nåtts
av denna uppmaning. Jag säger det bara för att påpeka, att det icke bedrivits
någon som helst pressande propaganda i den vägen. Jag kan uppriktigt sagt
icke säga, hur denna uppmaning spritts. Det kanske har deklarerats vid vissa
distriktsmöten inom sockerbetsodlarföreningen, måhända också vid stämman,
att de som icke se sig i stånd att skaffa arbetskraft borde överväga en ungefärlig
minskning med tio procent för att nå balans mellan odlingen och tillgången
på arbetskraft. I så fall måste jag säga, att denna uppmaning snarare
varit ägnad att hålla odlingen uppe än att minska den. Om det icke sagts
en minskning med tio procent, hade nog många varit benägna att minska
betydligt mer. Jag tror således, att man bör bedöma saken med hänsyn till
de riktiga förutsättningarna och icke här fatta det som om betodlarföreningen
hade sökt komma något allmänt intresse till livs, vilket jag är alldeles övertygad
om att man på det hållet icke har velat göra.

Herr Ohlsson i Kastlösa: Herr talman! Herr Liedberg tycks vara av en
annan mening än undertecknad när det gäller denna sak. I allmänhet ha vi väl
icke mer än en mening när det gäller finten med tio procents nedskärning. Avsikten
därmed är ju att söka skaffa sig en bättre bas för underhandlingar för
nästkommande år. I Kungl. Maj:ts proposition finns refererat från underhandlingarna
ett uttalande, enligt vilket man förutsätter, att statsmakterna skulle
hjälpa till att skaffa arbetskraft till betfälten, i den mån arbetskraft icke kan
skaffas på annat sätt. Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna förutsätta,
att all nödig uppmärksamhet skall ägnas frågan örn tillhandahållande
av arbetskraft för betodlarnas behov. Departementschefen skriver också i sitt
uttalande i propositionen: »Skulle svårigheter uppkomma för betodlarna att få
arbetare för skötseln av betodlingarna, böra statsmakterna vidtaga åtgärder
för anskaffande av erforderlig arbetskraft.»

Det är väl icke mycket att säga örn denna sak, örn den inte hade ett visst
samband med en annan fråga, som framfördes av herr Hagberg i Malmö, nämligen
frågan örn arbetskraften på Öland och Gotland. Ölänningarna ha liksom
gotlänningarna alltid fått nöja sig med lägre inkomster av arbete icke bara

8å betfälten utan även i övrigt. I början av 1930-talet ansågo betarbetarna på
dand, att det var orätt att detta förhållande skulle fortsätta. Man lyckades då
komma till tals med jordbruksministern, som också i propositionen inryckte
bestämmelser om minimilöner för ölänningar och gotlänningar, vilka saknade
avtal på detta område. Därefter ha förhandlingar varje år förts på Öland, och
jag förutsätter även på Gotland. Dessa förhandlingar lia icke gällt lönerna
utan fördelningen av priserna på de olika arbetsmomenten. Det är vad ölännjngarna
fått vara med om att bestämma. När lantarbetarförbundet fick en
avdelning på Öland, satte vi självfallet vår tillit till att få till stånd avtal
även där. Fackföreningsrörelsen är icke alldeles ny, men i början av 1930-talet var den i varje fall icke stark. Det var därför med ledsnad eller kanske
rättare sagt med överraskning, som vi funno, att lantarbetsgivareföreningen
icke ville gå med på ett avtal i fråga örn betarbetarna på Öland och Gotland.
Det finns inga skäl, som tala för lägre avlöning där. Denna är enbart beroende
på att arbetarrörelsen där är av färskare datum. Den har icke kunnat skaffa
en bättre ställning åt sina lantarbetarmedlemmar, och därför har man fått
nöja sig med sämre avlöning, trots att det är ungefär samma jordar som på fastlandet.
Fortfarande råder den skillnaden mellan Öland och fastlandet, att lönen
på Öland är tolv kronor lägre per tunnland. Får har avtalet utsträckts

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Beglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
till liela fastlandet, så att endast Öland och Gotland äro undantagna — förut
var även Småland undantaget. Det har hänt under de senaste åren, att arbetskraften
icke heller räckt till på Öland. Då har man använt sig av olika sätt
att fa dit arbetskraft. Under de senaste åren har man kommenderat dit militär
och även en del skolungdom. Det var någon som sade till mig, att denna
skolungdom kostade staten två kronor per dag och person. Jag vet icke, örn
det var riktigt, men jag skulle tro, att det ligger sanningen ganska nära. Det
blev ganska dyr arbetskraft, men den behövde icke betodlarna bekosta. Vi tro
icke på att tjänstepliktslagen bör sättas i kraft för att få arbetskraft till de
öländska betfälten. Vi veta emellertid, att vi ha många yrken med ringa sysselsättning,
bl. a. byggnadsarbetarna, och när de komma till arbetsförmedlingarna
och söka arbete, bli de hänvisade till sockerbetfälten. Med den ordning
som för närvarande är rådande är det självfallet, att arbetsförmedlingen
hänvisar dessa byggnadsarbetare till betfälten med de låga löner som där gälla
för Oland och Gotland. Det kan icke vara riktigt, att arbetarna skola resa från
Småland, där arbetet i många fall är lättare att utföra, till Öland och där utföra
ett hårdare arbete för tolv kronor lägre betalning per tunnland. Även för
ölänningarna är det hårt att behöva arbeta för en så låg lön. Under de senare
åren lia betskötarna på Öland kunnat tilltvinga sig en bättre ersättning för
arbete, i en del fall mer och i en del fall mindre. Det finns emellertid inga
som helst möjligheter att få denna rättvisesynpunkt på arbetet tillgodosedd
i och med att staten förutsätter, att den skall kunna anskaffa arbetskraft i den
man icke arbetskraft kan anskaffas för det pris som finns angivet som minimipris
för betskötseln.

Vid behandlingen inom utskottet framställde såväl undertecknad som en del
andra önskemål^ örn ett skrivsätt som tydligt och klart sade ifrån, att arbetskraften
icke tvångsvis fick flyttas till dessa områden för lägre betalning än
avtalet stipulerade. Vi kunde icke få majoritet för detta inom utskottet. Emellertid
kanske det blir lika bra med det uttalande som här är gjort av utskottets
talesman.

Jag ber att få instämma i hans hemställan örn att statsrådet måtte ägna denna
fråga all uppmärksamhet, och att det icke blir på det sätt som jag för min
del och öborna i allmänhet befara.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Det är icke att förvåna sig över, att
här hävdats olika meningar om innebörden av betodlareorganisationens kommunikéer
i ärendet, så pass stridiga som dessa kommunikéer ha visat sig vara.
Jag har de olika aktstyckena framför mig här, men jag skall icke trötta
kammaren med att föredra dem med undantag av den grundläggande kommunikén,
som utsändes den 1 april och som inleddes sålunda: »Vid Sveriges betodlares
centralförenings extra föreningsstämma den 23 mars 1943, då av statens
representanter erbjudna odlingsvillkor för sockerbetor under år 1942 godkändes,
rådde full enighet örn att sockerbetsodlingen borde nedbringas med
tio procent i förhållande till 1940 ars odling.» Sedan har man ju från organisationens
sida justerat detta uttalande såtillvida att man sagt, att det icke var
meningen att detta uttalande skulle tolkas generellt utan att man med detsamma
endast asyftade de större odlingarna, medan de mindre odlarna, d. v. s. de
med en areal^ av 3 tunnland och därunder, och som sköta det hela med eget
folk, skulle få förfara som dem bäst syntes.

Här har talats mycket örn arbetskraftsproblemet, och det har gjorts gällande,
att man i detta förhållande hade att finna anledningen till dessa uttalanden
till förmån för en minskning i arealen. Jag betvivlar ingalunda att så är
fallet, men jag vill fästa uppmärksamheten på att från skilda håll fram -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
kommit påståenden örn att man icke i dessa uttalanden har att finna den fulla
sanningen. Man menar med andra ord, att även andra synpunkter spelat in vid
det ståndpunktstagande, som kom till synes i kommunikéerna.

Ifråga örn arbetskraften vill jag för övrigt erinra örn vad som sägs i propositionen
på sid. 27. Det liela är naturligtvis ett mycket allvarligt problem,
som också behandlats av de organ, som företrätt staten i denna del, nämligen
sockernämnden och priskontrollnämnden. I propositionen anföres i detta hänseende
följande: »Betodlarnas representanter ha vid förhandlingarna med styrka
betonat angelägenheten av att åtgärder i god tid vidtagas i syfte att tillräcklig
och kunnig arbetskraft finnes till förfogande för betornas skötsel och framfor
allt för upptagningen. Med anledning härav har denna fråga, som även nämnderna
anse vara mycket betydelsefull, förts vidare till ledningen för statens
arbetsmarknadskommission, som förklarat, att spörsmålet redan vöre uppmärksammat,
samt att kommissionen genom länsarbetsnämnderna ^igångsatt utredning
örn erfarenheterna från fjolårets arbetsförhållanden pa betfälten sam
rörande de åtgärder, som böra förberedas och vidtagas beträffande årets betskötsel
och upptagning. Nämnderna förutsätta, att all nödig uppmärksamhet
ägnas frågan örn tillhandahållande av arbetskraft för betodlingens behov i

nämnda hänseenden.» „ , ,

Här pågår alltså redan ett mycket intensivt arbete fram saval arbetsmarknadskommissionens
som från länsarbetsnämndernas sida i syfte att med ledning
av de erfarenheter man vunnit under tidigare år klara ut detta naturligtvis
mycket viktiga spörsmål. Man har från håll, som jag för egen del anser
kompetent, förklarat, att frågan örn arbetskraften i år icke behover bil ett
problem, som icke med god vilja å ömse håll skulle kunna lösas. Jag har det
intrycket, att man inom vissa kretsar bland betodlarna ganska mycket förstorat
svårigheterna ifråga örn arbetskraften.

Beträffande detta meningsutbyte här i kammaren skulle jag till slut vilja
säga, att jag tror att det varit ur mångå synpunkter ganska nyttigt Jordbruksmninstern
kan ju, när han -— som jag hoppas via protokollet T
del av den här förda diskussionen, i denna finna uppslag varda att ta fasta pa,
när man ett annat år går att göra upp örn villkoren för betodlingen för en ny
period.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag är icke säker på, att man^i allmänhet
bär klart för sig, hurudant läget varit under de senaste åren på hithörande
område. Herr Hagbergs i Malmö senaste uttalande ger belägg härför. Herr
Hagberg i Malmö säger nämligen, att man tydligen på många håll överdrivit
dessa svårigheter, och han tillägger, liksom herr Ohlsson i Kastlösa, att statsmakterna
givetvis böra ägna all nödig uppmärksamhet åt detta spörsmål och
vidta alla nödiga åtgärder etc., etc. Herr Hagberg i Malmö säger till o6ist,
han är övertygad om att man med god vilja etc. skall kunna nå det asyttade
resultatet. Ärade kammarledamöter! Även jag har den uppfattningen att praktiskt
taget allt gjorts, som i dylika former göras kan på detta område, men
jag har också den uppfattningen, att dessa organisationers möjligheter i har
förevarande avseende äro ytterligt små och beskurna. Man börjar redan vid
denna tidpunkt göra upp planer för betkampanjen på hösten, och man skickar
ut cirkulär om den arbetskraft som kan behövas. Ja, allt det där år ju mycket
vackert men vad blir resultatet? Jo, att man ända icke far tillräckligt med
arbetskraft, detta beroende helt enkelt därpå, att sådan icke tycks kunna anskaffas.
Jag kan anföra mitt eget lilla exempel. Under hela september, oktober
och november månader rekvirerade jag arbetskraft, men icke något av arbetsmarknadsorganen
kunde anvisa någon sadan. Detta är ganska naturligt,

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Reglering av socker näring en i riket m. m. (Forts.)
ty arbetskraften går alltid i första liand till de distrikt, som ligga nära de
stora städerna med deras goda kommunikationer. Först när man i början av
december annonserade efter skogsarbetare, fanns sådan arbetskraft att få.
men ingalunda kom det någon arbetskraft under dessa tre månader genom
arbetsmarknadens instanser eller genom annonsering, utöver den arbetskraft
man redan hade på betfälten. Jag är övertygad om, att man i år liksom tidigare
^vidtagit »alla tänkbara åtgärder och ägnat alla nödig uppmärksamhet»
etc. at denna fråga. Jag vill vidare påpeka, att det härvidlag icke är fråga
om ett sockerbetsodlareföreningens speciella bekymmer, utan att lantarbetsgiyareföreningen
under åtskilliga år haft att dragas med samma svårigheter.
Vi ha nämligen kunnat, konstatera, att på vissa gårdar och inom vissa områden
år efter år obönhörlig brist på arbetskraft visat sig föreliggga i ett mycket
tidigt skede av arbetets bedrivande. Var och en förstår ju, att detta måste
hänga. samman med det förhållandet att man på ifrågavarande gårdar eller
inom ifrågavarande områden helt enkelt kommit upp i en för de faktiska
piöjligheterna allt för stor odling. Det kan inte vara något oriktigt att för vederbörande
odlare påpeka ett sådant faktum. Lantarbetsgivareföreningen örn
icke betodlareföreningen har också i flera år avrått vederbörande från att
ataga sig mera odling än som vederbörande faktiskt har förutsättning att kunna
utföra. Hela resonemanget bygger sålunda på faktorer, som icke alls ha
något samband med någon önskan i och för sig att icke vilja främja en så stor
betodling, som folkhushållet överhuvud taget har gagn av.

. Det har sagts här, att dessa arbetsmarknadsproblem icke täcka hela sanningen,
och från skilda håll, bland annat nu senast av herr Hagberg i Malmö,
har påståtts, att andra motiv ligga bakom betodlareföreningens ståndpunktstagande.
Därvidlag vill jag säga, att dessa motiv äro för mig obekanta. Jag
skulle ytterligt gärna vilja veta vem det är som kan påstå något dylikt, ty får
man. veta vem det är, kan man möjligen finna ut var sanningen ligger. I den
sakliga, diskussionen har jag emellertid för min del icke kunnat finna upphovet
till detta argument.

• pär ord till herr Ohlsson i Kastlösa. Han sade, att olikheten

ii råga örn betalningen för betskötseln, som förekommer på fastlandet å ena
sidan och på Öland och Gotland å andra sidan, bör rättas till men att åtgärder
1 sadant avseende strandat på lantarbetsgivareföreningens motstånd Jag
skan icke här i kammaren ta upp den invit, som herr Ohlsson i Kastlösa gav
?. ö1 diskussion i avtalsfrågan, ty jag tycker icke, att kammaren är lämpligt
forum för en sådan ^sak. Jag kan i detta avseende bara säga, att det resultat
vartill man kom i år och vilket icke innebar någon ändring i de bestående
törhallandena, godkänts av båda parterna, nämligen Svenska lantarbetare.-iorbundet och Svenska lantarbetsgivareföreningen. Därmed nog om den saken
Svenska lantarbetareförbundet har sålunda gått med på att det icke skall finnas
något avtal på Öland och Gotland, utan att priserna skola regleras genom

'' ™.sst procentuellt förhållande till ramavtalet. Detta tillstånd har förbundet
förklarat sig icke skola motarbeta i år. Förhistorien till det hela är såsom
lag tror att herr Ohlsson i Kastlösa också angav, att förr i världen var det
fagre betskötselpnser på Öland och Gotland än på fastlandet, och vidare att
man pa. öarna icke hade något egentligt avtal. När emellertid en gång Kungl.
Majit tillämpade den metoden att i propositionen föreslå en minimibetalning,
det helt naturligt att denna minimibetalning skulle knytas an till gällande
kollektivavtal. Det var statsrådet Sköld som knäsatte dessa 10 procent lägre
som det normala för Öland och Gotland, men därmed vill jag icke ha sagt,
rraruvida dessa 10 procent skola tillämpas för ali framtid såsom det normala.

Vidare förhaller det sig så att betodlaravtalet i fråga om själva betskötseln

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
icke bara är ett kollektivavtal utan samtidigt också ett lokalavtal eller ett
avtal distriktsvis ingånget mellan vederbörande representanter för lantarbetsgivareföreningen
och lantarbetareförbundet. Det är salunda ännu icke något
riksavtal, men det kan ju hända att det en gang blir ett sadant. Jag skall
icke ge mig in på några spådomar örn i vilken riktning utvecklingen kan komma
att gå; jag har endast velat påpeka anledningen till den skillnad, som förefinnes
mellan förhållandena å ena sidan pa fastlandet och a andra sidan pa
öarna. Med hänsyn till jordmånens natur ha odlingsmöjligheterna på öarna
ansetts vara sämre än på fastlandet. En omständighet, som härvidlag också
spelar in, är det förhållandet att sockerbetsskötseln ger bättre pekuniärt utbyte
än annat lantarbete därigenom att prissättningen å sockerbetorna_ inrymmer
möjlighet till högre betalning. Denna högre betalning är emellertid i sm
tur betingad av nödvändigheten av att anskaffa den extra arbetskraft, soli behövs
på betfälten. Då betskörden är i genomsnitt betydligt lägre på Oland
och Gotland än på fastlandet, betyder detta att de ekonomiska förutsättningarna
för en lönande odling äro betydligt mindre på öarna än på fastlandet.

Herr talman! Jag skall icke fortsätta vidare på det inslagna ämnet, men
jag har velat nämna dessa små fakta. Jag tycker som sagt, att det icke är
lämpligt med någon avtalsdiskussion här i kammaren med pro et contra beträffande
parternas olika synpunkter på frågan. Det finns lämpligare fora
för en sådan diskussion.

Herr Ohlsson i Kastlösa framhöll slutligen, att den omständigheten att betalningen
på Öland och Gotland är lägre än den på fastlandet gör det. sa mycket
mera förståeligt, att byggnadsarbetarna icke gärna vilja ta anvisat hårdare
arbete till en lägre lön än som gäller på fastlandet. Jag tror att han hal
fullkomligt rätt i detta sitt påstående, ty byggnadsarbetarna äro säkerligen
icke roade av att arbeta med betupptagning vare sig på öarna eller på fastlandet
med den betalning, som därvidlag gäller. Tillåt mig, herr Ohlsson i
Kastlösa, säga, att jag tror att byggnadsarbetarna ytterligt ogärna ta ett arbete,
som icke kan ge dem vad de förtjäna inom byggnadsverksamheten. Har
man vant sig vid den lönen, vill man icke gärna arbeta för en lön, som flertalet
andra arbetare här i landet få arbeta för!

Herr Paulsen: Herr talman! Här har talats om hur svårt det är att få
arbetskraft till betfälten. Det där påståendet är nog tämligen sant, men vem
är det, som har det svårast i det avseendet? Jo, naturligtvis de som ha de
sämsta jordarna. Det kan aldrig bli tal örn, att de som lia de bästa jordarna
skola behöva anropa staten örn hjälp för att få arbetskraft. De som lia de
sämsta jordarna få vänta till sist, vilket är ganska naturligt.

Jag begärde emellertid ordet för att replikera herr Ohlsson i Kastlösa, då
han sade, att betarbetarna på öarna hade sämre betalt än arbetarna på fastlandet.
Ja, däri har han alldeles rätt, och det beklagar jag. Men han fann
förklaringen till detta förhållande ligga i den omständigheten, att fackföreningsrörelsen
var tämligen svag på öarna. Härpå vill jag svara, att^det icke
är så det hela hänger samman. Förhållandet beror i stället på det dåliga utfallet
av betodlingen på öarna. Man får där överhuvud taget icke mer än
hälften mot vad man får i Skåne. Blir resultatet så dåligt för dom som skola
betala lönerna, kan en fackförening, hur stark den än är, icke tilltvinga sig
lika mycket som av den, som förtjänar dubbelt så mycket.

Herr Eriksson i Sandby: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten
med många ord och dra in några detaljer örn betarbetarnas avtal, men när
herr Liedberg här framställt saken så, att lantarbetareförbundet och lantar -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Reglering av sockernäring en i riket m. m. (Forts.)
betsgivareföreningen skulle vara överens om, att en viss undantagsbestämmelse
skall gälla för Öland och Gotland, vill jag till undvikande av missförstånd
bär ha deklarerat, att lantarbetareförbundet för sin del ingalunda känner
sig tillfreds med den utveckling, som här varit rådande under en följd av
år. Vi anse, att det icke finns några som helst skäl för den undantagsställning,
som existerar pa Öland och Gotland. När vårt förbund även i år tvingades
gå med på denna undantagsställning var det därför att lantarbetareförbundet
i landets intresse icke vill ta på sitt ansvar att på något som helst
sätt äventyra vår sockerförsörjning. Det hade nämligen sagts, att örn avtalet
icke kunde föras i hamn, skulle detta betyda en nedsättning i sockerransoneringen
till omkring hälften. Detta ville vi icke ta ansvaret för, men jag vill
försäkra både herr Liedberg och herr Ohlsson i Kastlösa, att lantarbetareförbundet
i längden icke kan eller vill acceptera denna undantagsställning för
betodlarna på Öland och Gotland. Jag kan också försäkra, att när frågan
nästa gång på nytt aktualiseras och omständigheterna det medgiva vi skola
arbeta för att få bort denna undantagsbestämmelse, som enligt lantarbetareförbundets
bestämda mening icke har något som helst berättigande.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag vill bara till den siste ärade talaren
säga, att jag påstått -—- och det gör jag fortfarande —- att båda parterna
blivit^ överens om det nuvarande tillståndet. Detta påstående gjorde jag, om
jag så får säga, för att undvika en facklig avtalsdiskussion här i kammaren,
ty jag anser kammaren icke vara rätt forum för en dylik diskussion. Jag har
sålunda^ icke påstått något sådant som att arbetarna icke skulle ha haft några
önskemål i den ena eller den andra riktningen vid förhandlingarnas början, och
lika litet har jag uttalat mig örn deras önskemål för framtiden.

Herr Ohlsson i Kastlösa: Herr talman! Bara några korta ord. Jag kan så
väl förstå, att mitt sätt att blanda in byggnadsarbetarna i denna diskussion
skulle reta herr Liedberg, ty jag känner ju väl från föregående debatter för
några år sedan hans inställning till dem.

oByggnadsarbetet kan emellertid nu lika litet på Öland och på Gotland som
på fastlandet pågå på samma sätt som tidigare, och följden har blivit ökad
arbetslöshet. Dea firma, som jag själv arbetar i, hade för fem år sedan 24
anställda men sistlidna sommar bara 3. De övriga 21 måste skaffa sig annat
arbete. På Öland finns egentligen bara jorbruksarbete. Det finns ett par
småindustrier, men dessa kunna icke ta emot denna överflödiga arbetskraft.

Herr Liedberg säger, att denna sak bör diskuteras inför lämpligt forum.
Ja, det är riktigt, men varför vill då ^^arbetsgivareföreningen icke diskutera
saken till ett ordentligt slut. Det förhåller sig icke så som herr Liedberg
säger, nämligen att man kommit överens om, att det nuvarande förhållandet
skall råda på Öland, utan lantarbetareförbundet måste för fridens och folkförsörjningens
skull i avtalsförhandlingarna släppa Öland och Gotland, ty i
annat fall hotade man från arbetsgivarehåll med att någon betodling icke
skulle komma till stånd. Jag tycker att det är ärofullt för lantarbetareförbundet
att ha gått med på denna uppgörelse. Ölänningarna ha kommit i kläm,
men de hoppas, att saken för deras vidkommande icke skall bli värre genom
att Öland i propositionen sättes i särklass.

En enda sak till. Påståendet att herr Sköld knäsatte principen örn de 10
procenten är icke riktigt. Den gången ölänningarna anhöllo om minimipriser,
höjdes lönerna ganska avsevärt för dem. Vi äro herr Sköld mycken tack skyldiga
härför, men han kunde självfallet icke fastställa några avtalsenliga löner
— jag undrar för övrigt örn det finns något fall, då så kunnat ske. Vi

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forte.)
tycka emellertid att det icke är riktigt att riksdagen skall fatta beslut, som
komma att verka i lönenedpressande riktning för människor, som själva icke
kunna hävda sig.

Herr Andersson i Malmö: Jag vill ogärna förlänga debatten, men det är
en sak, som jag anser har betydelse i detta sammanhang och som jag vill
framhålla. .

Herr Liedberg ville ju bestämt påstå, att skälet till inskränkningen i betodlingen,
vartill betodlarföreningen uppmanat, skulle vara svårigheten att
anskaffa arbetskraft, speciellt till hösten för betupptagningen. Andra talare
ha emellertid framhållit, att måhända även andra motiv härvidlag spelat in.

Jag skall icke ge mig in på det problemet och icke heller diskutera med herr
Liedberg frågan om byggnadsarbetarnas och betarbetarnas inbördes ställning,
som han tydligen ville ha diskuterad.

En liten synpunkt på arbetskraftsproblemet, som jag här vill framhålla,
gäller speciellt Skåne; jag känner icke förhållandena på andra orter. De
svårigheter, som på vissa håll i Skåne möta beträffande arbetskraften, äro i
hög grad beroende på det förhållandet att man där icke kunnat pa rätt sätt ta
hand örn det betfolk, som kommit dit, att man .icke haft ordentliga bostäder att
bjuda på och dylikt. Detta är ett skäl, som åtminstone i gamla tider spelade
stor roll, och jag tror, att det kommer att spela roll även för de närmaste åren.

Örn man i Skåne ville lösa denna fråga från arbetsgivarnas sida på ett effektivt
sätt, tror jag att rätt mycket skulle kunna vinnas, då det gäller att lösa
arbetskraftsproblemet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts ^

proposition med förslag till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor,
m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda förslag till förordning^ om
ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angåem
de postsparbanken, lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni
1911 (nr 74) örn bankrörelse och lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§
lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, jämte i ämget väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! När jag fick propositionen nr 17 i
min hand och tog del av förslagen till ändringar i förordningarna för vissa
banker blev jag mycket förvånad. Vi ha nämligen en bankrörelse här i landet,
som blivit helt uteglömd i propositionen. Jag avser jordbrukskasserörelsen,
som numera fått en ganska stor utbredning särskilt pa landsbygden. Man undrar
då, örn detta uteglömmande skett avsiktligt eller oavsiktligt.

Jag frågade vid ett tillfälle finansministern, då han var här inne i kammaren,
huruvida han ansåg att jordbrukskassorna skulle vara utestängda leetta
sammanhang. Jag fick då den bestämda uppfattningen och jag har också fått
det bekräftat av honom själv i dag, att han anser att jordbrukskassorna borde
vara jämställda med andra bankinrättningar när det gäller skatteförmedhng.

Jag tror att detta är en riktig uppfattning. Örn man läser de direktiv, som på
sin tid lämnades de sakkunniga, skall man finna, att finansministern däri även
säger, att de sakkunniga skola utreda, huruvida medverkan skulle kunna vinnas
från jordbrukets kreditkassor.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Vissa ändringar i banklagstiftningen. (Forts.)

. Såsom framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet Ilar bankoutskottet i
sin motivering helt avstyrkt förslaget örn en sådan medverkan, möjligen med
en liten reservation på slutet. Utskottet faller därvid tillbaka på ett yttrande
av bank- och fondinspektionen, vari göres gällande, att jordbrukskassorna sakna
den för denna verksamhet erforderliga organisationen och därför inte skulle
vara kompetenta att handha den skatteförmedling som det här gäller. Här tycks
bankoutskottet helt och hållet förbise den motivering, som ligger bakom förslaget
örn dessa skatteförmedlingskassor.

När riksdagen hade att taga ställning till bevillningsutskottets betänkande
nr 5, som även rörde skatteförmedlingskassorna, lämnade bevillningsutskottet
en utförlig motivering för att dessa skattekassor skulle inrättas. Av denna
motivering framgår med all önskvärd tydlighet, att anledningen till att dessa
skattekassor skulle bildas var att fa till stånd ett något bättre uppbördssystem.
Det är sorn V1 veta en massa människor, som restera med sina skatter. Det kan
t. ex. gälla en hel del tjänstefolk och arbetare, som ofta byta boplatser. För att
underlätta möjligheterna för dessa personer att betala skatt i laga tid skulle
staten göra en uppoffring och lämna ett litet bidrag till dessa skatteförmedlingskassor.
Det föreslogs i detta utlåtande — detta förslag har riksdagen redan
godtagit att statsbidraget skulle utgå med 25 öre för varje av kassan
förmedlad betalning av vid uppbördsstämma förfallna utskyldsbelopp.

Bankoutskottet säger i sitt utlåtande, att om det inte finns sparbank, postsparbank
eller annan bankinrättning, som kan förmedla skatteinbetalningen,
skulle man kunna tänka sig, att de arbetsanställda ute på landsbygden skulle
kunna anlita statens intressekontor för denna uppgift. Detta är visserligen inte
bankoutskottets eget uttalande — den rättvisan får man lov att göra utskottet

'' ™en då bankoutskottet faller tillbaka på, såväl de sakkunnigas som bankok
fondinspektionens yttranden, får man väl säga, att även bankoutskottet delar
denna uppfattning. Nu vet jag inte örn utskottet menar allvar och verkligen
tror, att det på sådana platser ute på landsbygden, där sparbankerna inte kunna,
t;a. , d °m denna skatteförmedling, verkligen skulle kunna vara möjligt
att förmå någon att gå in i statens intressekontor.

Örn herrarna vilja skaffa sig en uppfattning örn hur denna sak ter sig ur
kostnadssynpunkt — detta är ju ur riksdagens synpunkt viktigt att ha reda
Pa vid en jämförelse mellan skatteförmedling genom skattekassorna och
statens mtressekontor, kunna herrarna ta del av Kungl. Maj :ts proposition nr
73, som snart kommer pa riksdagens bord för att behandlas. I denna proposition
redovisas för ar 1941 en kostnad för staten av 76.2 öre per skatteupparag
vid skattebetalning genom statens intressekontor. Därutöver har varje
till statens intressekontor ansluten person att för egen del betala en avgift av
på i rumt tal 50 öre. Denna avgift höjdes i fjol till 55 öre, vilket innebär, att
statsbidraget per skatteuppdrag för år 1942 kommer att sänkas till 72.7 öre.
Det blir i varje fall en tre gånger så hög avgift per skatteuppbördsstämma,
nar skatten erlägges genom statens intressekontor, som då skattebetalningen
förmedlas genom de skatteförmedlingskassor, som riksdagen har godtagit. Ur
rent statsfinansiell synpunkt tycker jag på denna grund att bankoutskottet i
detta fall förfarit felaktigt.

Den här föreslagna organisationen är som jag nämnde tillkommen för att
underlätta möjligheterna för de skattskyldiga att betala sin skatt i rätt tid
pa de fastställda uppbördsterminerna. Det säges även i bankoutskottets utlåtande,
att de personer, som nu tillhöra jordbrukskreditkassorna, egentligen
inte äro anställda^ personer utan självständiga företagare och att det därför
inte skulle vara sa lämpligt att bilda skattekassor för dessa. Jag skulle tro,
att dessa självständiga företagare, mestadels jordbrukare, äro synnerligen in -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Vissa ändringar i banklagstiftningen. (Forts.)
tresserade av att deras anställda i rätt tid betala sina skatter. Jag tror därför
att de gärna skulle se att dessa anställda gå med i skattekassorna och på så
sätt erlägga skatten regelbundet, vilket kanske inte tidigare varit förhållandet.

De som motsätta sig att jordbrukskreditkassorna användas som skatteförmedlingskassor
anse måhända, att det skulle föreligga en viss konkurrens på
detta område. Jag tror för min del att det ligger någonting riktigt i att säga,
att sparbankerna vilja lia något slags patent på dessa skattekassor. Jag skulle
knappast tro, att det är så mycket att tjäna på saken rent ekonomiskt sett,
men det kan ju tänkas att sparbankerna genom att de få en marknad, som de
inte tidigare haft, däri se en möjlighet att ge jordbrukskassorna en knuff. Man
kan när man läser detta utlåtande inte få någon annan uppfattning, än att
detta är ett ganska kärkommet tillfälle för bank- och fondinspektionen att
ge jordbrukskassorna en känga — såsom den gjort vid så många andra tillfällen.
Jag tror att jag inte heller säger för mycket, örn jag uttalar den meningen,
att det ligger så till även med en del andra banker, att de gärna vilja
ge jordbrukskassorna en spark därför att de anse, att dessa bjuda dem en viss
konkurrens.

Vad vidare jordbrukskassornas organisation beträffar, som man anser så
bristfällig — man gör ju gällande, att de inte ha någon organisation alls, som
kan ta hand örn denna skatteförmedling — böra vi kanske bemärka, att det
finns något över 730 jordbrukskassor i detta land. Jag tror inte man kan säga,
att de äro dåligt organiserade. Bank- och fondinspektionen gör gällande, att
dessa kassor inte ha någon direkt inlåningsrätt utan få förmedla inlåningen
till centralkassorna. Under sådana förhållanden tycker jag att man kan säga,
att de likväl ha inlåningsrätt. Ha de denna möjlighet att förmedla inlåningen
till centralkassorna, och kunna de vara organ för ganska stora ekonomiska
föreningar och kunna de vara kreditorgan för jordbruket i ganska stor
utsträckning, tror jag också att de kunna sägas vara en organisation, som kan
ta hand örn skatteförmedlingskassorna. Svårare problem erbjuda väl inte dessa
skattekassor, än att jordbrukskassornas folk skulle kunna ta hand om dem.

Jag vill sluta med att ytterligare poängtera, att bankoutskottet tydligen har
glömt bort det väsentliga i denna sak, nämligen att underlätta möjligheterna
för bildande av skattekassor. Där det finns sparbanker, som ha ett bättre
läge för bildande av sådana skattekassor, må dessa ta hand örn denna verksamhet,
men där sådana icke finnas, där det inte är lätt att bilda en skattekassa
genom förmedling av en annan bank och där det finns jordbrukskassor,
böra de senare ta hand örn uppgiften. Varför i all rimlighets namn skall denna
organisation, som är så pass stor och fullständig och så pass effektiv, vara
utestängd från att driva dylik verksamhet? Jag kan inte komma till annat resultat
än att bankoutskottet borde ha skrivit sitt utlåtande så, att det klart och
tydligt framgått, att jordbrukskassorna på detta område ha samma möjligheter
som andra banker.

Med vad jag nu anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 290 i andra kammaren.

Herr Hall: Herr talman! Då denna fråga, som herr Pettersson i Dahl nu
berört, i stort sett är avgjord genom riksdagens antagande av lagstiftning
örn skatteförmedlingskassor, kan det inte tjäna något till att en sådan dag
som denna, då kammarens ledamöter äro beredda att resa hem, ta upp en lang
diskussion''om principerna för förvaltningen av dessa medel. Utskottet har ju
heller inte skrivit på ett sådant sätt, att det avvisar ett initiativ från Kungl.
Maj:ts sida, därest det .skulle befinnas ändamålsenligt att godkänna .jordbrukskassorna
— eller rättare sagt centralkassorna — såsom mottagare av medel

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Flisa ändringar i banklagstiftningen. (Forts.)
från skatteförmedlingskassorna. Några principiella invändningar från utskottets
sida lia sålunda icke anförts. De skäl, som i redogörelsen angivits, äro
uteslutande praktiska och organisatoriska. Kan man övervinna de svårigheter,
som äro förenade med att anförtro jordbrukskassorna denna angelägenhet
genom att vidta vissa ändringar i deras organisation, har utskottet självfallet
intet att invända på den punkten.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få inskränka mig till att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Efter herr Halls yttrande är det
visserligen inte så stor anledning att ta till orda i debatten, när man hör att
utskottet sett så pass välvilligt på saken. Jag skulle emellertid vilja framhålla
några synpunkter på denna fråga.

När nian går att bedöma den skatteförmedlingsverksamhet, som nu startas
med statens medverkan, får man väl förutsätta att avsikten är att med arbetsgivarens
medverkan uppnå bästa möjliga skatteinbetalning. Det gäller väl
närmast att med anledning av i denna förordning föreslagna åtgärder söka
förmå så många som möjligt av de anställda att ansluta sig till skatteförmedlingsrörelsen.
Min tro är att arbetet att nå detta mål kan betydligt underlättas
om arbetsgivarnas positiva intresse för verksamheten kan bli så stort som
möjligt.

Genom förslaget att ställa jordbrukskasserörelsen utanför verksamheten har
en stor grupp arbetsgivare — de jordbrukare som ha alla sina penningaffärrer
i jordbrukskassorna — kommit i särställning. Skola dessa rekommendera
skatteförmedlingskassorna åt sina anställda blir följden att de få hålla inne
skattebelopp, som sedan skola levereras till ett penningföretag, varmed — som
herr Pettersson i Dahl påpekade — jordbrukaren i fråga kanske aldrig tidigare
haft några som helst förbindelser. Det torde inför detta vara förklarligt
örn jordbrukarna hellre avråda från anslutning än att de frivilligt påtaga sig
detta besvär.

Jag vill också säga några ord örn utskottets skrivsätt. Utskottet har i sitt
skrivsätt varit tämligen onådigt mot jordbrukskassorna, men jag noterar med
erkännande den positiva syftningen i yttrandet, när utskottet säger att det
inte har något att erinra mot att vid ett senare tillfälle uppta denna fråga
till behandling, därest jordbrukskasserörelsen har en uppgift att fylla, som
inte kan tillgodoses inom ramen för nuvarande författningsbestämmelser. Jag
måste dock säga att jag inte hade trott, att den som vill medverka i arbetet
att främja en bättre skatteinbetalning skulle behöva bevisa att man har en
uppgift att fylla. Jag trodde nog att utskottet i stället skulle något mera
märkbart uppskattat den goda viljan från jordbrukskasserörelsens sida.

Jag skall också säga några ord om de skäl, utskottet anfört för sin åtminstone
relativt negativa hållning. De sakkunniga ha anfört att jordbrukskasserörelsen
endast omfattar självständiga företagare och icke anställda personer.
Vidare sägs att kasserörelsens organisation och struktur icke lämpar
sig för dylik medverkan.

Jag måste beklaga att de sakkunniga inte något närmare studerat kassornas
arbete. Hade detta skett, hoppas jag att man skulle funnit att jordbrukets
arbetare enligt stadgarna kunna bli medlemmar och att de i inte alldeles obetydlig
omfattning redan äro medlemmar i jordbrukskassorna. Vari bristerna i
rörelsens organisation och struktur bestå måste jag erkänna att jag inte kunnat
utläsa i förelagda utredning och yttranden. Jag vill endast framhålla att
alla centralkassor — de organ som emottaga jordbrukskasserörelsens inlåning
— och vidare många lokala jordbrukskassor driva en både mångsidigare och

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Vissa ändringar i banklagstiftningen. (Forts.)
mera omfattande rörelse än ett stort antal sparbanker, som dock enligt min
mening fullt riktigt ansetts lämpade att biträda i arbetet med skatteförmedlingen.

Utskottet har vidare åberopat bank- och fondinspektionens ställningstagande,
som givetvis är klart avstyrkande. Härtill må endast sagås att det under
de senaste åren ingalunda varit ovanligt att förändringar i jordbrukskasserörelsens
reglementen genomförts trots denna institutions avstyrkande.

Herr talman! Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen att, därest
kammaren inte skulle följa motionärerna, Kungl. Maj :t i den fortsatta behandling
av ärendet, som utskottet ställt i utsikt, mera måtte se till syftet att alla
krafter anlitas i arbetet att få en god skattebetalning till stånd, än till utskottets
uppfattning att god vilja och lämplig organisation inte äro tillräckliga.

Herr Sandberg instämde häruti.

Herr Pettersson i Dahl: Då herr talmannen gjort mig uppmärksam på att
det till den av mig åberopade motionen icke fogats någon lagtext — i följd
varav talmannen är förhindrad framställa proposition i detta fall —- återtar
jag härmed av det skälet mitt förut framställda yrkande.

Herr Paulsen: Herr talman! Gentemot vad herr Nilson i Spånstad påtalat
att utskottet inte varit tillräckligt välvilligt mot motionerna vill jag säga,
att enligt min mening utskottet behandlat motionerna mycket välvilligt, ehuru
det avstyrkt dem. Utskottet har menat, att då Kungl. Majit icke ansåg sig
kunna föreslå den ändring, som behövs för att jordbrukskassorna skola bli
akatteförmedlingskassor, har utskottet inte ansett sig behöva ta upp detta förslag
med anledning av en enskild motion. När Kungl. Majit en gång finner det
lämpligt att låta jordbrukskassorna vara med, ha vi i utskottet ingenting ^att
invända häremot. — För övrigt är det på det sättet, att jordbrukskassorna låna
ut pengar endast till sina egna medlemmar, varjämte inlåningen även sker från
enbart medlemmar. Detta torde ju också vara ett skäl för att jordbrukskassorna
inte skola få samma rättigheter, som tillkomma sparbanker och andra banker,
som låna ut till allmänheten.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag vill gentemot herr Paulsens påstående
påpeka att jordbrukskassorna ha samma rätt som bankerna att låna
in pengar från allmänheten. Herr Paulsens påstående måste bero på en missuppfattning.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Nilsons i Spånstad påpekande om inlåningsrätten
är nog riktigt, men jordbrukskassorna stå dock i en särställning
genom att de ha ett stöd från statens sida, som inga andra penninginrättningar

ha.

Herr Hall: Herr talman! Med anledning av det missnöje med utskottets
yttrande, som kommit till uttryck i de båda Hallandsrepresentanternas anföranden,
vill jag påpeka att vi i utskottet talat med våra bondeförbundsrepresentanter.
På tillstyrkan av dem ha vi nöjt oss med att skriva välvilligt.
Jag hoppas att även bondeförbundarna i Hallands län anse sig någorlunda tillfredsställda
med vad vi gjort i samråd med de representanter för dem, som
finnas i bankoutskottet.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ändring i
vissa delar av
förordningen
om erkända
arbetslöshetskassor
m. m.

§ 17.

Föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets memorial nr 41, i anledning
av riksdagens byggnadskommittés slutliga berättelse angående riksdagshusets
ombyggnad.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp m. m.
åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt för viss
personal, som vid statens övertagande av enskild järnväg övergått i statens
järnvägars tjänst;

nr 45, angående tilläggsarvode åt sekreteraren hos bevillningsutskottet; och

nr 46, angående ersättning till vaktmästaren hos statsutskottet G. Rickan
vid inkallelse till militärtjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden och memorial hemställt.

§ 19.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa delar
av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor,
m. m., dels ock väckta motioner om viss ändring av samma förordning.

Genom en den 26 februari 1943 dagtecknad proposition, nr 66, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor; och

2) förordning angående ändrad lydelse av 5 och 7 §§ förordningen den 15
juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft de
före propositionens avlämnande inom riksdagen väckta motionerna 1:132 av
herr Velander och 11:205 av herr Hagård. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring
i 28 § första stycket förordningen örn erkända arbetslöshetskassor att orden
»efter förslag av kassan» skulle utgå.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;

B. att motionerna 1:132 och II: 205 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade beträffande 21 § 1 morn. och 28 § i förslaget till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen om erkända arbetslöshetskassor
avgivits av herrar Wistrand, Löfvander, Mannerskantz, Hallagård och Hagård,
vilka hemställt, att 21 § 1 mom. och 28 § förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
måtte erhålla i reservationen angiven lydelse.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hagård: Herr talman! Det är knappt två år sedan riksdagen företog
en ganska omfattande översyn av reglerna för den frivilliga arbetslöshetsför -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Ändring i vissa delar av förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m.

(Forts.)

säkringen. Vid jämförelse med de ändringar, som genomfördes vid 1941 års
riksdag, äro de förslag, som nu framläggas, av mindre räckvidd med hänsyn
till sina direkta ekonomiska konsekvenser. I den proposition, som utskottet
haft att behandla, framhäver också statsrådet, att man under nuvarande förhållanden
måste sträva efter att i så ringa utsträckning som möjligt ändra
försäkringens bestämmelser, särskilt med hänsyn till att ökade kostnader böra
undvikas.

Det är icke heller enligt min mening lämpligt, att en verksamhet, som befinner
sig i en så kraftig utveckling som arbetslöshetsförsäkringen just nu,
störes av oupphörliga ändringar i lagstiftningen, då detta icke är för verksamhetens
bedrivande alldeles nödvändigt. Tillsynsmyndigheten, som tydligen
varit besjälad av iver att söka få bort vissa skönhetsfläckar på den tekniska
utformningen av denna gren av socialförsäkringen, är dessutom mer än någon
annan underkunnig om det förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som
för närvarande är under utarbetande. I det sammanhanget .finnas ju stora, möjligheter,
inte minst för tillsynsmyndigheten, att rätta till sådant som är mindre
lämpligt ur teknisk synpunkt.

När riksdagen behandlade nyssnämnda förslag örn översyn, av arbetslöshetsförsäkringen
vid 1941 års riksdag, uttalades från alla hall förhoppningar örn
ökad anslutning till de erkända arbetslöshetskassorna. Den utveckling, som då
förutsågs, har också ägt rum. För närvarande ha vi, såsom antytts i propositionen,
inte mindre än 27 arbetslöshetskassor i verksamhet med omkring
650,000 medlemmar. Med detta följa också ökade krav på samhällets medverkan.
Jag vill ett ögonblick gå in på vad detta innebär. I propositionen 214
vid 1941 års riksdag lämnades en utförlig skildring av arbetslöshetsförsäkringens
utveckling dittills. Då hade kassorna kommit upp till ett sammanlagt
medlemsantal av 267,000 fördelade på 16 kassor. Nu har medlemmarnas antal
ökat med mera än 140 procent. År 1941 utgjorde statsbidragets andel av utgifterna
cirka 33 procent. När andra lagutskottet vid 1941 ars riksdag nedlade
ett omfattande arbete för att undvika det då framlagda förslaget att
skapa en med arbetslöshetsförsäkringen parallell understödsutdelande apparat
i de olika kommunerna, var utskottet angeläget att få visshet, örn storleken av
det belopp, som kunde krävas av samhället i form av statsbidrag till arbetslöshetskassornas
verksamhet. Den expertis, sorn. då stod till utskottets förfogande,
ansåg, att man normalt skulle komma till ett procentuellt bidrag av
statsmedel på 45 ä 50 procent av de sammanlagda kostnaderna. Däri skulle
då vara inräknat icke blott daghjälps- och förvaltningsbidrag utan även de
sociala tillägg, som vid 1941 års riksdag tillkommo, nämligen hustru- och barn ''

Helfer helt naturligt, att vi, som lia intresse för denna försäkringsform, nied
största uppmärksamhet lia följt utvecklingen pa detta område och att vi lia
varit mycket intresserade av att lå taga del av de siffror, som kunnat framkomma.
Först verksamheten år 1942 kunde ge en klar överblick över vad de
nya lagändringarna inneburo. Man har emellertid anledning att tillmäta dessa
siffror ett ganska blygsamt värde på grund av de exceptionella förhållandena
på arbetsmarknaden under detta år. Den starka efterfrågan på arbetskraft,
sorn då var rådande och alltjämt räder, hade ju bort nedbringa kassornas kostnader
till ett minimum, och följaktligen skulle även statens utgifter för detta
ändamål lia kunnat avsevärt nedbringas. Idur är.det nu i verkligheten? Oflisiffror
ha ännu icke framkommit, men preliminärt beräknar man, enligt
uppgifter, som jag har inhämtat, att under 1942 ha utgivit ett sammanlagt
understödsbclopp av bortåt cirka tio miljoner kronor. För den, som obser Andra

kammarens protokoll Idit-’. Nr lb. 5

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ändring i vissa delar av förordningen om erhända arbetslöshetskassor m. m.

(Forts.)

verat de ständigt ökade svårigheterna att erhålla arbetskraft på alla områden,
förefaller detta vara ett otroligt högt belopp. Det är också med verklig spänning
som man avvaktar uppgifter örn statens andel i kostnaderna under detta
år för att jämföra med den siffra, som man hade antagit 1941. Det uppgives
nu, att statens kostnader beräknas uppgå till nära 2/3 av det utbetalade beloppet
eller preliminärt 64.6 procent, alltså en helt annan siffra än man beräknade
vid 1941 års riksdag.

Med en sådan utveckling för ögonen blir man helt naturligt tveksam och en
smula orolig inför vad som skulle kunna inträffa vid verklig arbetslöshet och
en svårare kris på arbetsmarknaden. Man kan, som jag försökt göra, söka förklara
det höga procentuella statsbidraget för nämnda år med att förvaltningsbidraget
under föregående år utövat större inverkan än under normala år, vilket
medfört, att den procentuella andelen blivit högre än vad den eljest skulle
bli. Detta räcker dock icke för att förklara nu nämnda resultat.

Vi ha älskat här i detta land att i mångt och mycket efterlikna de förhållanden,
som råda i vårt grannland Danmark. Den danske socialministern
kunde vid sitt besök här till en tidning meddela, att danska staten utbetalar
ett ganska avsevärt belopp till denna sociala försäkringsgren, men samtidigt
meddelade han också, att samma belopp betalas av medlemmarna själva. Detta
innebär alltså, att ett statsbidrag på 50 procent utgår i vårt grannland.

Ofta dragés sjukförsäkringen fram som exempel i detta sammanhang. Det
kan då meddelas, att det procentuella statsbidraget till sjukförsäkringen beräknas
stanna vid cirka 33 procent inklusive kristillägg.

När man så slutligen erfar, att påfrestningen på arbetslöshetskassornas
ekonomi under 1942 varit så exceptionellt stark, att i vissa kassor faktiska
svårigheter förelegat att bära kostnaderna, framstår det som så mycket nödvändigare,
herr talman, att man söker trygga ett gott ekonomiskt underlag
för kassornas verksamhet. Detta är nödvändigt ur samhällets och icke minst
ur kassamedlemmarnas synpunkt.

Med dessa fakta för ögonen och med denna utveckling som bakgrund måste
den reservation ses, som fogats till föreliggande utskottsutlåtande.

Det är på två punkter, som meningsskiljaktligheter föreligga inom utskottet.
I ena fallet gäller det rätten att få inräkna värnpliktsvecka såsom betalad
vecka.

Man kan _ säga att vår arbetslöshetsförsäkring är tillkrånglad och för de
flesta människor svår att fatta i sina olika bestämmelser. Jag tror inte, att
det finns många i denna kammare — och för övrigt överhuvud taget inte
många utanför de invigdas krets •— som kunna fullt bedöma verkningarna
av det icke tidsbestämda och det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Det är det förstnämnda,
som det i detta sammanhang är fråga örn. De nuvarande bestämmelserna
innebära, att försäkringstagaren skall ha tillhört arbetslöshetskassan
i 52 veckor, innan han kan komma i åtnjutande av några försäkringsförmåner
från kassan. Han får härigenom dokumentera sig verkligen tillhöra kassans
verksamhetsområde. På samma sätt som exempelvis en livförsäkring icke
är gällande förrän den första premien erlagts, skall kassamedlemmen också
ha medverkat till uppbyggande av sin kassas ekonomi för att liksom säkra
sin egen understödsrätt.

Reservanterna anse att en uppmjukning på denna punkt av bestämmelserna
innebär ett frångående av viktiga principer. Utöver den motivering, som
är angiven i reservationen, vill jag endast framhålla att den merkostnad,
som härigenom uppstår, givetvis måste i första hand betalas av kassan. Det
skulle emellertid även medföra en merkostnad för staten med 1 %, eller under

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Andrina i vissa delar av förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m.

(Forts.)

innevarande år med bortåt 100,000 kronor. Ett sadant belopp anses ju numera
vara så bagatellartat, att man knappast vågar göra mera ån en antydan
härom. Det är emellertid tanken på konsekvenserna för den kommande utvecklingen,
som här träder i förgrunden. Med det betydande statsbidrag, som enligt
vad jag förut påpekat utgår, betyder varje medgivande en utökning, som
så småningom medför att verksamheten mer och mer övergår från att vara
en försäkring till att bli en understödsutdelning. Dessutom far ett beslut i dag
en återverkan på det förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som för
närvarande håller på att utarbetas.

I ett annat avseende innebär reservationen ett yrkande örn bifall till den
motion, som herr Velander framburit i första kammaren och jag i denna kammare.
I dessa motioner har yrkats att rätten för arbetslöshetskassa att själv
föreslå statens representant i kassans styrelse skulle upphöra. Detta är i och
för sig ingen stor sak, och dess omedelbara verkningar ha icke heller på något
sätt överdrivits vare sig av motionärerna eller av reservanterna. Dess betydelse
är fastmera av psykologisk innebörd och på längre sikt verkande. Detta förslag
bör emellertid ses i sammanhang med det förslag, som statsrådet och
chefen för .socialdepartementet framlagt rörande utbyte av nuvarande 27 olika
revisorer, tagna bland lekmän, mot en yrkes revisor, placerad hos själva tillsyningsmyndigheten.
Jag är för min del synnerligen tacksam för statsrådets
medverkan på denna punkt. Initiativ hade eljest måst tagas motionsvägen, ty
vi lia alla varit angelägna örn att få en ändring på denna punkt. Förhållandena
ha nämligen påskyndats av den senaste tidens händelser. Det har framkommit
sådana företeelser på detta område, att en skärpt kontroll måste med nödvändighet
åstadkommas. Jag tänker då närmast på det under det senaste aret
starkt ökade antalet fall av arbetsvägran. Att dylik vägran numera förekommit
i så stor utsträckning beror givetvis på den stora mängd arbetstillfällen,
med vilka den arbetslöse kassamedlemmen konfronteras på ett helt annat
sätt än tidigare. Det har t. o. m. gått så långt att man på en del håll kunnat
mera allmänt konstatera detta. Detta har fört med sig. diskussion örn dessa
förhållanden och här och var rubbat tilltron till effektiviteten hos den samhälleliga
kontrollen över kassorna. Det är ganska naturligt att kassamedlemmarna
ha sin särskilda inställning i detta sammanhang. Man förstår mycket
väl att en medlem, som under en längre tid oupphörligen endast betalat in
avgifter, anser att han, när han kommit i det läge, som försäkringen förutsätter,
skall utan vidare erhålla sin ersättning. Han tänker då inte på den kombination,
som försäkringen har med nödvändigheten att ta erbjudet arbete.
Arbetsförmedlingens uppgift i detta avseende blir mycket .delikat och svår
att utföra, och den får nog många gånger svårt att hävda sig mot en vägran
från de arbetssökande medlemmarnas sida.

En skärpt kontroll över arbetslöshetskassorna har ifrågasatts gå efter två
linjer. Den längst gående är den som socialministern föreslagit: entledigande
av samtliga de 27 personer, som nu engagerats i revisionsverksamheten, och
deras ersättande med en yrkesman. Den i motionen föreslagna anordningen är
betydligt mindre uppseendeväckande och kompletterar socialministerns förslag.
Den innebär att socialstyrelsen för framtiden — utan att avvakta förslag
från den kassa, som skall kontrolleras — skulle kunna utse en kontrollerande
styrelseledamot i kassan. Att en styrelseledamot skall utöva en kontrollants
funktioner ligger i själva styrelscledamotskapet, och det framgår tydligt
av bl. a. den formulering, som tillsyningsmyndigheten använt i detta sammanhang
i sin instruktion, intagen i »Handbok för erkända arbetslöshetskassor».
Formuleringen i detta sammanhang är synnerligen tydlig.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ändring i vissa delar av förordningen om erhända arbetslöshetskassor m m

(Forts.)

Av de yttranden, som avgivits över motionen, kan jag bortse från vad som
anförts av de båda intresseorganisationerna på detta område, arbetsgivarföreningen
och landsorganisationen. Deras inställning i detta sammanhang är
självklar. Tillsyningsmyndighetens yttrande är avstyrkande med en motivering,
som jag icke kan undgå att beröra, särskilt som utskottet använt denna
motivering i sitt utlåtande. Socialstyrelsen talar mera med en arbetslöshetskassas
tungomål än med en tillsyningsmyndighets. Styrelsen förringar styrelseledamotens
betydelse, då den säger, att den speciella kontrollen måste ha
sin begränsning, enär den icke kan få karaktären av en i egentlig mening fortlöpande
tillsyn. Mot detta måste ställas styrelsens egen instruktion i nyssnämnda
handbok, där det bl. a. heter: »Med hänsyn till att statsbidraget till
kassorna ställts i visst förhållande till daghjälpens storlek och antalet understödda
dagar per medlem och år, har det nämligen ansetts lämpligt, att det
allmänna äger en representant i styrelsen, som kan direkt följa utvecklingen
av kassornas verksamhet. Men även bortsett från det sätt, varpå statsbidraget
beräknas, har det med tanke på det betydande allmänna intresse, som är förenat
med^ den verksamhet för avhjälpande av arbetslöshetens följder, varom
här är fråga, ansetts vara önskvärt, att tillgängliga möjligheter till effektiv
tillsyn tillvaratagas.»

Att tillsyningsmyndigheten icke skulle kunna utan en kassas utpekande finna
personer med insikter rörande arbetslöshetsförsäkringen och praktiska erfarenheter
inom de olika kassornas verksamhetsområden är orimligt. Då utskottet
även framhåller att kassornas förslagsrätt tillkommit för att bl. a.
tillgodose detta önskemål, har man omedelbart bekräftat styrelsens bundenhet
vid av kassan avgivet förslag, en bundenhet som man i annat sammanhang
helt förnekar.

. Slutligen nämner styrelsen, att på den frivilliga sjukförsäkringens område
finns motsvarande anordning. Detta är visserligen sant, men man måste då
först erinra örn att i de erkända sjukförsäkringskassorna utses icke mindre än
två representanter från samhällets sida, en representant av tillsynsmyndigheten
och en av medicinalstyrelsen. Detta gör, att ställningen inom denna gren
av socialförsäkringen blivit en helt annan. Det kan också förtjäna framhållas,
att i det preliminära förslag till obligatorisk sjukförsäkring, som här föreligger,
denna kassornas rätt avlägsnats.

. Det mest betydelsefulla i detta sammanhang är emellertid, att förtroendet
till denna gren av socialförsäkringen icke genom någon underlåtenhet i fråga
örn kontroll och tillsyn äventyras. Man kan väl förstå, att det ligger nära till
hands att fråga: varför kan icke ett så klart och enkelt krav tillmötesgås, då
man går vida längre i fråga om omläggningen av revisionen? Utskottet har,
som reservanterna också påpeka, icke varit konsekvent. Knappast något samhälleligt
område får för övrigt så kraftigt statligt stöd som arbetslöshetsförsäkringen,
där de organisatoriska anordningarna lagts så, att de undandraga sig
medborgarnas omedelbara iakttagelse. Organisationerna äro som bekant införda
i den fackliga organisationens organ. Det kan även ur denna synpunkt sett
vara av betydelse att se till att enkla krav på kontroll icke avvisas.

Det ärende, herr talman, som i dag föreligger, utgör endast detaljer av arbetslöshetsförsäkringen.
De äro dock i och för sig betydelsefulla. Av de skilda delarna
och detaljerna bygger man upp det hela. Det centrala spörsmålet är för
närvarande, hur den lediga arbetskraften skall kunna tillvaratagas för produktiva
ändamål. Den nuvarande ordningen och förmågan till anpassning visa på
denna punkt väsentliga brister. Vi måste se till att dessa, såvitt möjligt är,

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Ändring i vissa delar av förordningen om erhända arbetslöshetskassor m. m.

(Forts.)

avhjälpas. Icke minst betydelsefullt är, att verksamma åtgärder vidtagas mot
den arbetslöshet som är bunden av korttidsarbete. Vid behandlingen av femte
huvudtiteln dristade jag mig att göra en förfrågan rörande den undersökning
som i statsverkspropositionen antytts vara igångsatt. Såvitt jag kunnat
finna, har något resultat i form av åtgärder ännu icke framkommit. Denna
partiella arbetslöshet betungar nu i stor utsträckning kassorna. Det måste
därför anses önskvärt, att kassorna under de goda förhållanden, som dock alltjämt
dess bättre råda på arbetsmarknaden, finge tillfälle att liksom samla i
ladorna och stärka sin ekonomi tills de onda tiderna inbryta.

Det är dessa synpunkter, herr talman, som varit avgörande för reservanterna,
och jag ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannan hade under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall för min del endast beröra spörsmålet örn den första värpliktstjänstgöringen,
där reservanterna ju anse, att den första tjänstgöringstiden icke skall
räknas såsom arbetad tid. Att jag för min del icke kunnat ansluta mig till den
meningen utan i det här föreliggande förslaget ansett, att värnpliktstiden
skall räknas såsom arbetad tid, beror helt enkelt därpå, atthen andra anordningen,
varigenom nian vägrar att låta denna tid räknas såsom arbetad tid,
faktiskt skulle innebära, att de frikallade, d. v. s. kronvraken,_ skulle erhålla
en väsentligt gynnsammare ställning än de personer som befinnas skickade
till värnplikt. Den frikallade förlorar icke någon arbetsanställning, för den
händelse hans krafter räcka till för att ha någon arbetsanställning det har
det stora flertalet. Han uppbär alltså lön under hela den tid. de värnpliktiga
göra sin första tjänstgöring. Han betalar följaktligen sina avgifter och är utan
vidare berättigad till den ersättning som han skall ha enligt arbetslöshetsförsäkringen.
Den inkallade däremot, sorn'' ju förlorar sin arbetsanställning under
tiden och därmed också sin arbetsinkomst, skall dessutom försättas i en
väsentligt ogynnsammare ställning, då det gäller rättigheten till° bidrag från
arbetslöshetsförsäkringen. Detta har jag för min del funnit vara så pass.,osympatiskt,
att jag — det måste jag uppriktigt erkänna — har rätt svårt att
förstå, att man vill göra detta till en principfråga. Jag skulle snarare vilja
säga, att man ur principiell synpunkt skall se till att frikallade och värnpliktiga
i möjligaste mån bli likställda. De bli ändå icke riktigt likställda, ty de
värnpliktiga skola ha betalt minst tolv veckoavgifter före värnpliktstidens början
och skola därefter erlägga tjugu veckoavgifter, innan de bli berättigade
till någon ersättning från kassan. Detta, har varit mitt enkla resonemang, då
jag gått på den ståndpunkt som propositionen och andra lagutskottet intaga.

Att taga upp en stor diskussion i revisionsfrågan saknar jag anledning till.
Det får väl eventuellt skötas av andra.

Vad frågan örn korttidsarbete beträffar så pågår genom arbetsmarknadskommissionen
undersökning örn de metoder som man skall använda för att
komma ifrån korttidsarbete. Jag vågar emellertid icke för dagen säga precis,
hur långt denna undersökning kommit. Att den bör bedrivas med skyndsamhet
är självklart, ty det råder obestridligen för närvarande en mycket dålig
ordning icke blott med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringen utan även med
hänsyn till arbetsmarknaden i allmänhet.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ändring i vissa delar av förordningen om erhända arbetslöshetskassor m. m.

(Forts.)

Fröken Hesselgren: Herr talman! Efter vad statsrådet här yttrat, behöver
jag icke gå in på de frågor han berört. Jag skall blott nämna en annan
fråga som togs lipp av den förste ärade talaren, nämligen frågan örn arbetslöshetskassornas
rätt att föreslå den statliga representanten i kassas styrelse.
Socialstyrelsen har kraftigt vitsordat, att den hittills använda metoden arbetat
synnerligen bra. Jag anser det därför ganska orimligt att nu utan vidare gå
ifrån den. Ben ärade talaren har redan talat örn att vi kunde ha att vänta en
ny försäkringsform, och han ansåg det därför olämpligt att göra någon ändring.
Likväl föreslår han själv en ändring som, såvitt jag kan förstå, gott
kunde få vila. Det har ^från kassorna framhållits, att det betyder ofantligt
mycket för dem att få såsom statlig representant en person, vilken verkligen
förstår sig på arbetet i det fack som är organiserat. Själv har jag också i
dylikt arbete haft en mycket stark känsla av att det vore lämpligt. När det
gäller t. ex. en fråga,. som här oupphörligen framkommer, nämligen arbetsvägran,
vore det lämpligt, örn kassan hade en person till sitt förfogande som
kunde avgöra, om man hade rätt eller icke rätt att godtaga en sådan arbetsvägran.
Det betyder, såvitt jag kon förstå, ingenting annat än att det är mycket
viktigt, att man förstår sig på, örn personen i fråga har rätt eller icke
rätt att vägra arbeta. Jag har nyligen suttit med, då 67 sådana fall behandlades,
och varvid i endast 4 fall vägran godtagits. Jag tror mig kunna säga,
att det därvidlag föreligger en ganska skarp granskning för att hjälpa den
statliga representanten. Sedan står bakom detta den ytterligare kontrollen av
socialstyrelsen som skall åtaga sig allt detta.

Jag vill också understryka, att det icke är såsom revisorer dessa statliga
representanter skola arbeta, utan de skola föra så att säga statens talan. Sedan
säger socialstyrelsen — och det tror jag är riktigt —■ att socialstyrelsen under
alla förhållanden skulle få lov att vända sig till kassorna för att höra deras
mening örn de personer som föreslås, detta för att kunna få fram dem som äro
inne i just det arbetet. För min del tror jag därför, herr talman, att den metod
som hittills fungerat bra alltjämt kan få tillämpas. Jag vill därför yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagård: Herr talman! Herr statsrådet antydde de motiv som för honom
varit avgörande i denna fråga, Det var bl. a. det förhållandet, att kronvraken
enligt hans förmenande skulle få en bättre ställning i förhållande Jill
arbetslöshetskassorna än andra. Den synpunkten har icke framförts på något
ställe vare sig i propositionen eller på något annat håll. Jag förstår givetvis
den uppfattningen men kan icke fatta, att man icke tagit med detta, när det
gäller en så pass långt gående ändring av själva konstruktionen av kassornas
reglementen.

När fröken Hesselgren påpekade, att jag själv varit inkonsekvent, då jag
kommit med. en motion, där jag föreslagit viss ändring i det nuvarande reglementet,
vill jag härtill endast framhålla, att denna motion framkommit i direkt
samband med det förslag som statsrådet framfört i form av proposition.

^Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som innefattades d bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hagård begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Ändring i vissa delar av förordningen om erkända arbetslöshetskassor m.m.

(Forts.)

Den, sorn. vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som innefattas i bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Majits proposition
angående försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga
m. m.; och

jordbruksutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckta motioner örn höjning
av maximigränsen för låneunderstöd ur fiskerilanefonden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 21.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl. Maj lits Andria av
proposition angående ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter 9e[ämmdaer''
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. rörande älg I

en till riksdagen den 26 februari 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hän-avgifter m.m.
visad proposition, nr 82, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit

'' 1) medgiva att älgavgift finge uttagas med högst femtio och lägst femton
kronor för varje under allmän eller särskild jakttid fälld älg, .

2) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med de i
statsrådsprotokollet angivna grunderna utfärda erforderliga bestämmelser beträffande
älgavgifternas sammanförande till älgskadefonder samt de allmänna
villkoren för bidrag ur älgskadefond att gälla fran och nied den 1 juli ly4o.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
rikdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner.

Utskottet hemställde, .

A. att riksdagen i anledning av Kungl. Majits ifrågavarande proposition

''l) medgiva att älgavgift finge uttagas med högst femtio och lägst femton
kronor för varje under allmän eller särskild jakttid fälld älg,

2) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med av
utskottet i dess motivering angivna grunder utfärda erforderliga bestämmelser
beträffande älgavgifternas sammanförande till älgskadefonder samt de all -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m. (Forts.)
marum villkoren för bidrag ur älgskadefond att, gälla från och med den 1 juli
1943;

B. att motionerna I: 49, II: 305 och II: 309, i den mån de icke kunde anses
besvarade med vad utskottet i motiveringen anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Ericsson i Sörsjön, vilken ansett, att utskottets
yttrande bort i viss, i reservationen angiven del hava annan lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

„ Ericsson i Sörsjön: Herr talman! I överensstämmelse med min vid

åtskilliga tillfällen tidigare tillkännagivna inställning till denna fråga hade
jag gärna sett, att Kungl. Maj:t föreslagit, att älgskadefonden för norra Sverige
uppdelats i länsfonder. Så har emellertid icke skett. Då jag för mitt
vidkommande heller icke väckt någon motion, har jag icke ansett mig kunna
föreslå någon ändring på denna punkt.

Vid studium av den fråga, som här föreligger till behandling, framgår, att
+^iiaV avgivna reservationen icke avser någon ändring i utskottets hemställan
utan endast rör viss del av motiveringen. Det ligger nämligen så till,
att man på vissa håll inom landet försöker genomföra den ordningen, att ingen
skall kunna deltaga i älgjakt som icke erhållit tillstånd därtill av vederbörande
myndighet. Det vill med andra ord säga, att man vill avskaffa all sådan
jakt under den allmänna jakttiden för att successivt införa s. k. licensjakt. Nu
har det väckts en motion i anslutning till den proposition som redovisas i detta
utlåtande,, där man vill få det uttalandet från utskottets sida, att utskottet
delar motionärens synpunkter beträffande angelägenheten av att införa licensjakt.
. Det synes mig, att utskottet givit ett finger åt denna motionärens uppfattning.
Enligt min åsikt hade det varit nödvändigt att klart och tydligt
säga ifrån att man icke gil Lade de synpunkter som motionären i ifrågavarande
hänseende framlagt. Jag frågar mig själv, vad det kommer att leda till, örn
man helt och hållet inför licensjaktsystemet. Det skulle enligt min mening
komma att innebära, att älgjakten så att säga monopoliserades och bleve i
stort sett ett s. k. nöje för överklassen. Av denna anledning har jag ansett
det angeläget, att man icke skall ge ett finger åt en sådan uppfattning, utan
att man skall bibehålla i fortsättningen systemet med allmän jakträtt där
varje medborgare kan, om han lyckas skaffa sig jakträtt, få tillfälle till jakt.
Jag vill emellertid framhålla, att jag icke anser, att det under alla förhållanden
icke skall förekomma licensjakt. Det har förekommit licensjakt även tidigare,
men i sadant fall uteslutande därför, att man velat nedbringa älgstammen
inom sådana områden där älgarna varit alltför talrika och där de
orsakat avsevärda skador på växande gröda. Licensjakt i sådant syfte har jag
ingenting att invända emot.

. I den av mig avgivna reservationen, vilken som sagt endast gäller motiveringen,
föreligger ett uttalande, varav klart framgår, att jag icke kan ansluta
mig till motionens yrkande i den del varom nu är fråga.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets kläm, dock
med den ändring i motiveringen som föreslås uti den av mig vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har även i år väckt en motion
örn älgskadeersättningen. Enligt nu gällande bestämmelser kan ägare eller brukare
av jordbruksfastighet, överstigande en areal av 15 hektar, icke erhålla
ersättning för skada, orsakad av älgar. Den som känner till förhållandena i

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m. (Forte.)
de trakter där älgar finnas, exempelvis de stora bolagsskogarna med många
arrendatorer, kanske vet, att där har ägaren ofta förbehållit sig jakträtten.
Samma är förhållandet, då vid försäljning av en gård säljaren förbehållit sig
jakträtten för vissa år framåt. För den skada som förorsakas av älgar har en
brukare, ägare eller arrendator av större jordareal än 15 hektar icke möjlighet
att få någon ersättning annat än när särskilda skäl föreligga.

Nu säger utskottet, att det, med hänsyn till att varje utvidgning av de ersättningsberättigades
krets synes komma att medföra, att än mindre del av
de fastställda skadebeloppen skulle komma att kunna utgå än som nu är fallet,
och då redan enligt gällande bestämmelser även brukare av större areal
än 15 hektar i särskilda fall kan tilldelas ersättning, finner sig icke böra
tillstyrka bifall till motionen. Vi känna till hur det är med den saken. Älgskadefonderna
räcka för närvarande icke till för utbetalande av ersättning
för sådana skador som det här är fråga örn. Det är säkerligen mycket stora fordringar
som ställas upp för att ersättning i särskilda fall skall utgå. Jag har
vid flera tillfällen sett, hur älgar, vilka kommit in på en havreåker, repat
upp kärnorna — de äta nämligen icke havrestråna — och jag har sett havreskördar
så illa åtgångna av älgar, att det icke lönat sig att ta vara på dem.
Det är klart, att en brukare av jord. som icke kan tillgodogöra sig jakträtten,
känner sitt arbete spolierat, medan den som har jakträtt har stort intresse av
att det finns en stor älgstam. För den, som har ett litet jordbruk och skall lia
sin inkomst därav, innebär det en ofantlig skada och förlust, örn han icke kan
få någon ersättning för av älgar förorsakad skada å grödan. En sådan brukare
vederfares stor orättvisa. Det är två intressen som mötas här. Den ena parten
vill lia en stor älgstam och goda möjligheter till jakt, den andra däremot är
avstängd från jakträtt och måste så att säga föda dessa djur åt dem som lia
jakträtt. Här måste lagen på något sätt ändras, ty örn inte dessa brukare
av jord kunna få någon ersättning på annat sätt måste de åter få möjlighet
att erhålla jakträtt. Det bestående systemet vittnar om en hårdhet gentemot
jordbrukarna i de berörda trakterna, som man tycker gränsar till det alldeles
orimliga.

Nu är det inte lönt att här framställa något yrkande — det bleve bara en
tom gest. Å andra sidan har jag i två år försökt få en sådan ändring till stånd,
att även brukare av större areal än 15 hektar odlad jord som inte har jakträtt
skulle få ersättning. Örn detta emellertid inte går, får man pröva en annan linje
och försöka ordna så att vederbörande enligt lagen åtminstone får behålla jakträtten
på den gård han brukar, vare sig den är arrenderad eller köpt med av bolag
gjorda förbehåll. De som ha jakträtt äro i regel inte människor som bry sig
så särdeles mycket örn jordbruket, utan det är oftast sådana överklasspersoner
som inte bry isig så mycket om att grödan blir förstörd och nedtrampad och förlusterna
för jordbrukaren stora. Vid ett tillfälle såg jag ett skifte på åtta tunnland
havre — jag blev ombedd att fara dit och se på detta — som det faktiskt
inte var lönt att ta dit en självbindare för. ty det hela var av noll och intet

värde. o

Med det anförda får jag beklaga, herr talman, att utskottet ater använt den
där vaga motiveringen för sin ståndpunkt, att vederbörande i särskilda fall
kunna få någon ersättning. Jag tycker inte utskottet skulle behöva vara främmande
för hur det är med den saken: det blir ingenting, utan jordbrukarna
få ta förlusten,.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Endast några ord med anledning
av det yrkande, som framställts av herr Ericsson i Sörsjön. Han är med om ut -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m. (Forts.)
skottets förslag med undantag för en mindre del av motiveringen; det gäller
den s. k. licensjakten.

Utskottet har för sin del inte velat ta någon bestämd ståndpunkt till frågan,
huruvida tiden för sådan licensjakt bör utsträckas eller inte, utan har
nöjt sig med att enbart uttala den uppfattningen, att »licensjakt ur jaktvårdssynpunkt
synes erbjuda vissa fördelar i förhållande till jakt under allmän
jakttid». Jag tror att det uttalandet är fullt riktigt. Herr Ericsson vill göra
en liten ändring här. Han vill i stället ha sagt, att även örn licensjakt ur jaktvårdssynpunkt
erbjuder vissa fördelar i förhållande till jakt under allmän
jakttid, kan utskottet dock icke ansluta sig till motionärens yrkande. Utskottet
skulle, med andra ord mera markerat ha sagt ifrån, att utskottet inte velat
ansluta sig till motionärens yrkande i denna del. Avgörandet härom bör enligt
utskottet ligga hos Kungl. Maj :t, och med den försiktiga motivering utskottet
anfört tror jag knappast att herr Ericsson i Sörsjön behöver befara, att
obligatorisk licensjakt skulle bli införd överallt. Följaktligen tror jag att kammaren
utan några som helst betänkligheter kan ta den försiktiga formulering
som utskottet valt.

Beträffande herr Hanssons i Skediga yttrande ber jag endast att få påpeka
för kammaren, att de inflytande älgavgiftsmedlen inte äro av den storleksordningen,
att de förslå att täcka alla uppkomna älgskador. Under sådana förhållanden
synes det utskottet som örn det vore rimligt att i första hand söka täcka
de skador som förorsakats mindre jordbrukare, och gränsen är därvidlag satt
till 15 hektar odlad jord. I undantagsfall kan emellertid bidrag beviljas även åt
ägare eller brukare av jordbruk med större areal än 15 hektar. Ett bifall i
detta avseende till det motionsvis framförda yrkandet skulle innebära, att utdelningen
av de tillgängliga medlen bleve ännu mindre på var och en av dem,
som vållats skadegörelse av älg.

Herr talman! Med det nu anförda ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! I en av de motioner som väckts i
detta ämne yrkas att älgkalvar skola få skjutas även på de områden där licensjakt
utövas. Jag förstår alltför väl att det skulle vara rätt trevligt och behagligt
för en älgjägare att få brassa på så fort det rör sig i en buske, men genom
kalvförbudet måste han se sig för, och därmed vinner man även att han kanske
undgår att skjuta en drevkarl. Det där förbudet behövs nog för att inte folk
skall bli ihjälskjutna i större omfattning än som redan sker. Den tillåtelse
som föreslås innebär ju ett privilegium för dem som ha stora jaktmarker, då
däremot ägare av de mindre jaktmarkerna för närvarande inte få skjuta älgkalvar,
och man får väl ändå säga att ett sådant beslut skulle vara synnerligen
odemokratiskt.

Nu har utskottet föreslagit att Kungl. Maj :t skall få bestämma örn detta, och
jag uttalar den förhoppningen att Kungl. Maj :t noga tänker på denna sak, när
den blir aktuell. I övrigt skall jag be att få yrka bifall till herr Ericssons i
Sörsjön reservation.

Herr Hansson i Skediga: Av herr Anderssons i Löbbo anförande fick man
än en gång^veta, att de medel som inflyta i älgavgifter inte räcka till för att
täcka de vållade skadorna. Även detta förhållande leder mig fram till den
klara uppfattningen att det är orättfärdigt, att de jordbrukare, som ha större
gard än på 15 hektar och alltså inte kunna få någon som helst ersättning, likväl
skola vara berövade jakträtt. Men de få vidkännas alla dessa skador som
jag nyss erinrat om och som i verkligheten äro större än man tror. Detta vet

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m. (Forts.)
man när man får se de trakter, där det kommit sju eller atta älgar i en havreåker
och där ägaren eller arrendatorn är utestängd fran möjligheten att skydda
sig mot dessa förluster.

Vad återstår då att göra? Antingen måste älgstammen betydligt minskas
eller älgavgifterna betydligt höjas. Det kan inte vara riktigt, och det borde i
fortsättningen inte få förekomma, att brukare av jord skola behöva ta dessa
förluster och stå fullständigt utanför möjligheten att fåjnågon ersättning. Jag
hoppas därför, örn frågan något annat år kommer upp på nyth att utskottet då
överväger saken och försöker lösa frågan så, att det skipas någon smula rättvisa
i fråga örn dessa brukare av jord, som få bära dylika årligen återkommande
stora förluster.

Herr von Seth: Herr talman! Då jag begärde ordet efter herr Petterssons i
Rosta inlägg var det ingalunda för att instämma med honom utan i stället för
att så mycket som möjligt ta avstånd från vad han sagt.

Då jag är ordförande i mitt läns jaktvårdsförening har jag ganska stor erfarenhet
av frågan hur licenser beviljas. Detta sker i mycket intimt samarbete
mellan länsstyrelsen och jaktvårds för eningen och även andra myndigheter.
Den s. k. licens jakten kommer ingalunda enbart de stora markägarna till del,
såsom herr Pettersson i Rosta säger, utan den kail också komma de. mindre
markägarna till del, därest de sammansluta sig i jaktlag. I Jönköpings, län
utdelas licenserna dels i jaktvårdande syfte och dels även för att. minska älgstammen
inom sådana områden, där djuren göra stor skada. Det finns ju älgar
som kallas för havreälgar, och sådana som en gång ha fått smak på havren gå
gärna in på havreåkrar och göra där den skada som herr Hansson i Skediga
talade örn. Det finns förvisso på många håll sådana älgar, och de böra obönhörligt
skjutas. I sådana fall ger åtminstone länsstyrelsen i Jönköpings län
licens, även om området inte är så stort.

Att jag tog till orda berodde på att jag ansåg att herr Pettersson, i Rosta inte
bara trasslade till förhållandena utan även lämnade felaktiga uppgifter, och jag
har, herr talman, härmed velat rätta till det hela.

Herr Pettersson i Rosta: Ja, jag är inte någon jägare och är inte så inne i
dessa förhållanden, men jag har talat med manga i mitt hemlän som äro inne
i jaktvård, och där äro alla ense örn att det bör vara förbjudet att skjuta älgkalvar.
Att det skjutits älgar under licensjakt vid tidigare tillfällen vet jag
alltför väl, men det har varit på de större jaktvårdsområdena. Någon licensjakt
på små områden har inte förekommit någon gång i mitt län. I denna fråga
måtte man således förfara olika i olika län.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den. förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ericsson i Sörsjön begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

§ 22.

Avlämnades följande propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Bagge propositionen, nr 206, angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning; samt

av herr statsrådet Domö propositionerna:

nr 209, angående statsbidrag till förlossningsvården samt den förebyggande
mödra- och barnavården; och

nr 210, med förslag till förordning örn anställande av distriktsbarnmorskor
m. m.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 23.

Anordnande • Eörecl:ro£s jordbruksutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av väckta mo''av^staMga
Pioner örn anordnande av statliga försöksgårdar för utrönande av svenska jordförsöksgårdar
bruksprodukters verkliga produktionskostnader.
för utrönande

jwdbrukspro Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

dukters verk- Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! Då jordbruksutskottet har avstyrkt

Hönshök- den motlTn ST nu beli andi as, är det kanhända onödigt att spilla ord på den*
mader. samma. Jag skall inte heller många minuter ta. kammarens tid i anspråk men
vill i alla fall med ett pär ord beröra anledningen till att denna fråga bär
forts fram också vid detta års riksdag.

De institutioner, som ha till uppgift att bestämma priserna på jordbrukets
produkter, ha säkerligen gjort sitt allra bästa för att få en rättvis avvägning
av dessa priser till stånd. Jag vill inte heller förringa värdet av de jordbruksekonomiska
undersökningar, som verkställas av lantbruksstyrelsen och lantbruksförbundet,
. men än så länge torde väl ingen kunna lämna någon garanti
för att de uppgjorda kalkylerna verkligen äro de riktigaste i de olika orterna.
De äro naturligtvis de bästa som för närvarande stå till förfogande, men jag
kan försäkra att förtroendet för dessa kalkyler ingalunda är så stort ute bland
jordbrukarna, särskilt inte bland de mindre jordbrukarna, dag vill givetvis
inte påstå, att den av motionärerna föreslagna åtgärden skulle vara den enda
eller den bästa, och den var inte heller avsedd att ersätta de undersökningar
som nu bedrivas, utan den avsag att komplettera dessa jordbruksekonomiska
undersökningar. Och det är kanhända inte alldeles uteslutet, örn förslaget hade
blivit föremål för en utredning, att man skulle ha kunnat finna någon lämplig
väg för att få fram uppgifter angående jordbruksprodukternas framställnmgskostnader,
uppgifter som antingen visade att de nu gällande kalkylerna
äro fullt riktiga eller visade att de voro behäftade med någon felaktighet, som
eventuellt kunde rättas till.

Det kanske viktigaste i denna fråga anser jag vara, att jordbrukarna ute i

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Motioner om anordnande av statliga försöks gårdar för utrönande av svenska
jordbruksprodukters verkliga produktionskostnader. (Forts.)
landet verkligen lia förtroende för de kalkyler och de beräkningsgrunder sorn.
användas. Så är emellertid, som jag redan nämnt, för närvarande icke förhållandet.
Sveriges lantbruksförbund, som har yttrat sig över motionen, har ju
inte ställt sig helt avvisande till den tanke som där förts fram, men man anser
att realiserandet skulle kräva en ganska stor kapitalinvestering, och det får jag
givetvis hålla med örn. Men går man ut ifrån, att de nu gällande produktpriserna
göra jordbruket räntabelt — och det skulle väl vara meningen att de
skulle göra — då skulle ju den föreslagna åtgärden inte komma att medföra
någon förlust för staten. Det är emellertid med tillfredsställelse jag konstaterar,
att lantbruksförbundet, även om det icke velat tillstyrka motionen, framhållit
nödvändigheten av att det material som skall bearbetas blir tillräckligt
omfattande.

För denna frågas allsidiga belysande hade det kanske varit önskvärt, att jordbrukets
fackliga organisationer fått tillfälle att yttra sig över förslaget. Man
har även där ett ganska omfattande material, som det kanske kunde varit värdefullt
att få tillgång till.

Till sist vill jag bara säga, att den skarpa kritik som i riksdagen stundom
riktas mot jordbrukets krav på högre produktpriser enligt min uppfattning
bör föranleda en klarare bevisföring för att dessa krav äro omotiverade, och
det var för att man skulle få så klara och säkra uppgifter som möjligt angående
jordbrukets produktionskostnader, som denna motion väckts.

Jag har, herr talman, med dessa ord endast velat redogöra för motionärernas
syfte. Jag skall emellertid i det läge frågan för dagen har inte göra något
yrkande.

I detta anförande instämde herrar Gustafsson i Lekåsa och Hansson i Skediga.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Då herr Carlsson i Bakeröd icke
ställt något yrkande, skulle jag egentligen icke behövt taga till orda. Jag gör
det emellertid därför att motionären gav uttryck åt den uppfattningen, att det
vore statsmakternas skyldighet att åstadkomma en klarare bevisföring rörande
riktigheten av de metoder som användas vid prissättningen på jordbrukets
produkter. Motionären menar, att detta skulle kunna åstadkommas genom det
förslag som han och hans medmotionärer förelagt riksdagen. Jag tror inte, herr
Carlsson i Bakeröd, att detta skulle vara möjligt. Även örn riksdagen skulle
bevilja medel till igångsättande av några försöksgårdar, så är det inte säkert,
att de resultat som där uppnås kunna vara representativa för landets jordbruk
i dess helhet.

Vi ledamöter av jordbruksutskottet hade en gång i vintras tillfälle1 att göra
en resa ned till Skåne, där vi besökte bl. a. Alnarp. Vi fingo där uppgifter, som
också verifierades, örn resultatet av den drift som äger rum vid Alnarps statsägda
lantbruk. Den driften gav ett utomordentligt gott resultat. Där ha vi alltså,
herr Carlsson, en statens egen försöksgård, men jag kan tala örn för herr
Carlsson i Bakeröd, att örn det ekonomiska resultatet av driften vid denna
statsägda gård skulle läggas till grund för prissättningen på jordbrukets produkter,
skulle otvivelaktigt motionärerna bli mycket ledsna. Det skulle sannolikt
medföra resultat som de icke syfta till.

Nu har jag inte sagt, att resultatet från denna gård är representativt. Denna
gård är nämligen belägen på den goda jorden och har goda resurser över lag,
varför resultatet där rent av med naturnödvändighet måste bli mycket gott.
Jag bär bara velat nämna detta som ett exempel på svårigheten att på den

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Motioner om anordnande av statliga försöksgårdar för utrönande av svenska
jordbruksprodukters verkliga produktionskostnader. (Forts.)
väg som motionärerna ifrågasätta åstadkomma några resultat, som bli representativa
för liela landet och vid vilka man kan fästa avseende.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 24.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av vissa kostnader för utredning rörande Horssjöns torrläggningsföretag
av år 1937 i Jönköpings län;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 23, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i villkoren för
statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m.; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till rikets
allmänna kartverk jämte i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 25.

Statsunder- Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
stöd till upp- proposition angående statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i
^andelsladu1 Bjärme i Jämtlands län jämte i ämnet väckta motioner.

9i’Jämtlands Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

lan'' Herr Liedberg: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande har jag liksom
några andra utskottsledamöter fogat en blank reservation. Jag vill gärna från
början ha sagt ifrån, att min reservation inte syftar till något avslag på det
föreliggande förslaget. Jag tycker tvärtom, att det här gäller ett experiment,
som bör igångsättas, ett experiment som därtill är mycket intressant. Det går
mot de traditionella arbetsformerna inom jordbruket, mot konstruktionen av
familjejordbruket och den princip som man där gärna vill ha knäsatt, åtminstone
som ett önskemål, nämligen att familjejordbruket skall anpassas så, att
familjemedlemmarna få fullt arbete på det egna jordbruket. Det är klart, att
örn man från familjejordbruket avlyfter en väsentlig del av arbetsbördan genom
att föra djuren, i alla händelser nötkreaturen och det arbete som hänför
sig till dem, från jordbruket, då går man mot önskemålet att få en lukrativ
sysselsättning för familjemedlemmarna. Det skall i stället lejas folk, och för
den händelse vederbörande då inte ha någon annan sysselsättning att falla tillbaka
på, d. v. s. örn jordbruket är mer eller mindre ett stödjordbruk, så innebär
detta naturligtvis ingen ekonomisk fördel.

Men det är andra synpunkter som tala för att experimentet må göras. Det
kan hända, att det är en av de många vågar som vi utan tvivel måste beträda
eller i alla händelser pröva, när det gäller att få fram det som med ett ord kallas
för rationalisering på jordbrukets område. Denna rationalisering avser ju inte
en enda sak utan många saker. Det är arrondering av jorden, det är de tekniska
hjälpmedlens, maskinernas, utnyttjande, förbättrade brukningsmetoder och sambruk
av maskiner eller, som i detta fall, kanske även sambruk i fråga örn några
av de viktigaste driftmedlen, såsom djuren, kreaturen. Det är klart att en sådan
anordning också kan undanröja vissa eljest oöverkomliga svårigheter för

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands

län. (Forts.)

det enskilda jordbruket. Det kan vara sådana svårigheter som bestå i att den
egna arbetskraften helt enkelt icke räcker till för att lösa problemen eller bestå
däri, som kanske är det vanligare -—• men då är man mera inne på bondejordbruket
än på det egentliga småjordbruket — att den lejda arbetskraft som
behövs icke finns att få. I detta sammanhang bör man inte bortse från att i
många fall, särskilt mjölkproduktionen, nötboskapsskötseln utgör ett sådant
tvång på dem som från morgon till kväll, bittida och sent stundligen äro så
bundna vid detta arbete, att de praktiskt taget inte kunna göra sig lösa därifrån
en enda dag på året. Det utgör ett mycket tyngande tvång utan att vara
förenat med däremot svarande vinst och ersättning. Kan man i någon mån
avlyfta detta tvång, där det trycker som hårdast, kan man ju tänka sig, uttman
på sina håll kan åstadkomma en ökad trivsel. Med andra ord, det är många
skäl som tala för, men också många skäl som tala mot att det föreliggande
förslaget skulle kunna innebära en arbetsform eller en organisationsform
inom jordbruket som har framtiden för sig. Man må tro mer eller mindre på
det ena eller det andra, alltså att man skall lyckas med det eller att man inte
skall lyckas med det, så anser jag likväl, att man kan våga ett försök. Det är
alltså icke däremot jag har velat uttala mig, utan det gäller ett annat avsnitt
av detta förslag, och det är i fråga örn förslagets utformning.

Historien örn andel-sföretagen på jordbrukets område här i landet börjar ju
bli ganska gammal. Vi började med andelsmejerier, visserligen inte i någon
större utsträckning,men dock någon gång på 1890-talet, men sedan har det gått
ganska raskt framåt. Emellertid kan det spåras en ganska trög utveckling
ända in på 1920—30-talen, och nian kan framför allt spåra vissa svåra bakslag
på detta område under tiden mellan 1900 och 1925, särskilt efter det förra
kriget. Varpå berodde då dessa bakslag, vilkas följder det i vissa fall tagit
decennier att övervinna? Jo, de berodde på att man inte från början baserade
andelsföretagen på en riktig och sund ekonomisk grund. Man igångsatte andelsföretag,
man lånade pengar och betalade ut så mycket som man kunde och
ofta därutöver. Så kom en annan konjunktur, som var påfrestande och under
vilken man gjorde förluster eller stod inför behovet av modernisering, av ombyggnader
och nybyggnader, och man saknade medel härtill. Det blev då ofta
uttaxeringar efter andelsinsatserna och garantiutfästelserna. Då kommo dessa
bakslag. Det är härutinnan som jag menar att det brister från den nu tilltänkta
andelsföreningens sida, såsom förslaget relaterats i propositionen. Jag kan
nämligen inte finna, att detta förslag är baserat på sunda ekonomiska principer.
Jag skall be kammaren att få i någon mån belysa detta påstående.

Här har man, när det gäller att konstituera den materiella grundvalen för
denna förenings verksamhet, tänkt sig en utgiftsstat som omfattar byggnadskostnader
inklusive elektrisk installation, mjölkmaskinanläggning, vatten och
avlopp, tomt, fläkt, rörledningar, elektrisk motor, lassvåg m. m., och slutar på

110,000 kronor. Härtill skall, mina damer och herrar, föreningen i enlighet med
dess eget stadgeförslag kontant lösa till sig samtliga de djur, som de blivande
delägarna ha, och sätta in dem i den nya gemensamma ladugården. Jag vet
icke, efter vilka beräkningsgrunder man värderar dessa djur. Jag kan nämna,
att man i närvarande stund har en tjur, 73 kor och cirka 20 ungdjur. Jag vet
icke, vad värdet på en ko är däruppe. Jag inbillar mig emellertid, att 400 kronor
skulle vara ett relativt blygsamt pris. Då kommer jag upp till ett belopp
av cirka 29,000 kronor för korna. Lägger jag så till vad ungdjuren och tjuren
äro värderade till, kommer jag till ett värdi; för den sammanlagda besättningen,
som inte gärna kan understiga 30,000 kronor men mycket viii gå upp till 40,000
å 50,000 kronor. 30,000 kronor måste emellertid, såvitt jag förstår, innebära

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands
län. (Forts.)

en mycket försiktig värdering. Då är man alltså uppe i en investering på 110,000
kronor, och så skall man lösa in delägarnas djur för låt oss säga 30,000 kronor.
Det blir alltså sammanlagt i så fall 140,000 kronor, kanske mer men knappast
mindre. Hur mycket skola då delägarna satsa in? Man skulle väl då vilja tänka
sig, att de åtminstone skulle satsa ett kapital som motsvarade värdet av deras
levande djur. Det kan väl inte vara skäl i att satsa mindre? I närvarande stund
ha de egna ladugårdar. Skola de nu ha en gemensam ladugård, kan det väl inte
vara skäl i att de satsa mindre än vad som motsvarar värdet av de egna djur
som de framdeles skola ha för gemensam räkning. Dessa djur skola vidare finnas,
vårdas och skötas i en byggnad, och då skulle man vilja tro, att lika väl
som andelsägarna nu själva ha byggnader att underhålla på sin egen jord eller
till äventyrs efter hand kunna tänkas bygga nytt för egen räkning, skulle
de väl också satsa något i fråga örn byggnadskapitalet.

Ladugårdsbyggnadssakkunniga ha också, efter vad som refereras i propositionen,
uttalat en stark kritik över att man i det gemensamma företaget icke
ens satsar ett kapital motsvarande värdet på de egna djuren. Det föreslås nämligen,
att man blott skall satsa 100 kronor per hektar, d. v. s. 50 kronor per
tunnland, och så skall föreningen ge sig på att bygga, köpa alla djuren och
låna pengar till allt detta! Man skulle enligt propositionen få ett bidrag på

20,000 kronor och ett lån på 25,000 kronor, båda delarna av staten. Det har
sagts, att man också skulle få lån från annat håll — det finns ingen anledning
att här säga vilket — på ett belopp växlande mellan 75,000 och 90,000 kronor.
Den egna insatsen anges till 15,000 kronor! Med andra ord, man sätter här i
gång ett företag, där man satsar in 15,000 kronor, men redan innan företagets
verksamhet börjat, plockar man ut låt oss säga 30,000 kronor av de lånade
pengarna plus den egna insatsen. Man plockar säkerligen ut mer än dubbelt
mot vad man från början satsat in! Kan detta vara sund ekonomi, när det gäller
att starta ett andelsföretag?

De principer som bruka vara grundläggande och som man på grund av många
tidigare felgrepp och misslyckanden på detta område funnit nödvändigt att
följa, när det gäller igångsättande och fullföljande av ett andelsföretag på det
ekonomiska området, äro först och främst att vederbörande gör en nöjaktig
kapitalinsats, och vidare att vederbörande går in för en amorteringsplan, varigenom
så småningom företagets ekonomi kan förbättras och en konsolidering
ske, där ekonomien kanske från början är svag. Även på denna punkt brister
det, såvitt jag kan förstå, ganska kapitalt. Man talar visserligen i förslaget
till stadgar örn att överskottet på föreningens verksamhet skall fördelas efter
följande grunder: »Till föreningens reservfond skall avsättas 15 procent av
överskottet. Det inbetalda insatskapitalet skall förräntas efter en räntesats av
högst 5 procent.» Men detta förutsätter, mina damer och herrar, att här skall
bli en vinst. Det finns alltså, såvitt jag kan se, inte någon föreskrift örn att
av de inflytande inkomsterna så och så mycket skall användas till amortering
av skulder och konsolidering av företaget, innan någon utbetalning får ske,
såsom fallet är på andelsmejeriföreningarnas område, där, örn man gör stora
investeringar, det numera vanligen bestämmes, att av inkomsterna skall t. ex.
vissa tiondels ören för varje liter mjölk som säljes användas för amortering
av skulder, så att man i framtiden skall kunna konsolidera ställningen. Här
talar man örn en vinst, som man, såvitt jag förstår, icke säkerställt. Ser man
efter i kalkylen, finner man, att vinsten i stället redan från början förbytts
i förlust.

Här finnas vissa kalkyler som ha uppgjorts av jordbrukskonsulenten i Jämtlands
läns hushållningssällskap. Han har en kalkyl som slutar på 12,700 kro -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands

län. (Forts.)

nors årlig förlust, om höet värderas till sa och sa mycket och om man räknai
med det och det mjölkpriset. Hail har också räknat ut, vilka, mjölkpriser man
behöver få. för att det inte skall bli någon förlust. Ladugårdsbyggnadssakkunniga
ha också gjort en del kalkyler, i vilka man kommit fram till en förlust
på i ett fall c :a G,000 kronor, i ett annat 10,000 kronor och i ett tredje fall

13,000 kronor. Nåja, nu kunna vi tänka oss, att dessa förluster under de och de
förutsättningarna kunna örn inte förbytas i vinst dock elimineras, så att det
hola går ihop. Det boror naturligtvis helt och hållet pa vilket realisationsvärde
man begär för kofodret å ena sidan och vilka priser det går att få ut för mjölken
å den andra sidan,, och naturligtvis också pa en tredje sak. Dessa förluster
äro baserade på de nuvarande produktionsförhållandena, den nuvarande mjölkavkastningen
etc. Det kan vara möjligt, att här kunna uppsta indirekta vinster
— och det måste ju vara målet för det hela bl. a. i det hänseendet, att mjölkmängden
kan stiga. Det kan bli en mer rationell skötsel, som ger en helt annan
avkastning av kreatursskötsel och därmed skapar bättre förutsättningar
för produktionen. Så länge man inte fastställt, att innan ersättning'' utbetalas
för den levererade råvaran, ett belopp skall avsättas till ränta och amortering,
är verksamheten, enligt vad jag kail första, icke fotad pa sund ekonomisk bas,
utan det blir nog mycket lätt så, att dessa pessimistiska kalkyler örn en förlust
på 6, 10 eller 12 tusen kronor komma att bli bekräftade. Detta skulle da
först och främst betyda att statsbidraget är förbrukat och vidare att statslånet
önskas efterskänkt, och vad övriga fordringsägare beträffar, få väl andelsägarna
försöka klara av dem sa gott de kunna, därest inte det hela skall resultera
i att de av statsrådet tilltänkta inteckningarna i delägarnas fastigheter
få tagas i anspråk för att gälda uppkomna skulder och avhjälpa andra besvärligheter.

Jag har inte, herr talman, kunnat undgå att anföra dessa kritiska synpunkter
vid igångsättandet av detta företag, ty det blir kanske, därest det hela
visar sig genomförbart, inledningen till en liknande verksamhet på många
andra håll. Upprättandet av andelsladugårdar blir måhända en bland de många
utvägar, som alltefter omständigheterna fa tillgripas pa skilda hall och orter
för att åstadkomma nödig rationalisering av det medelstora och mindre jordbrukets
arbetsformer. Men om Morn dä startar detta företag pa° en felaktig ekonomisk
bas, riskerar man att — och kommer utan tvivel också att göra det —
från början i onödan förstöra en mahanda i och för sig god och riktig sak!

Jag och flera med mig inom utskottet hade önskat, att något av denna uppfattning
hade kommit till uttryck i utskottets motivering. När vi inte lyckades
ernå majoritet för detta önskemal, föreföll det mig lika lämpligt att framföra
dessa synpunkter här i kammaren som att reservationsvis föiesla en ändring av
motiveringen till utskottets förslag.

Slutligen skulle jag, efter som jag ser att statsrådet Fchrsson-Uralustorp ar
bär närvarande, vilja säga att jag vöre mycket tacksam, om man kumle —
utöver vad som framgår av propositionen fa reda pa, hur hen statsrådet
ser på denna sak och örn lian mahanda förutsätter andra och hattie garantier
för en riktig ekonomisk start än de som anges i propositionen. o

Herr talman! Jag bär, såsom framgått av mitt uttalande här, icke något att
invända mot klämmen i utskottets förslag, och jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Andra kammarens protokoll WJfS. Nr 7-4. G

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands

län. (Forts.)

Cliefen för jordbruksdepartementet, kerr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
Herr talman! Jag vågar inte här uttala någon bestämd mening örn vilka förhoppningar
man kan hysa beträffande resultatet av en försöksverksamhet på
detta område. _Jag tyckte emellertid, då ett antal jordbrukare kommo och visade
sig vara intresserade av att göra försök med en andelsladugård, att ett
sadant försök kunde vara ett led i de allmänna strävandena att åstadkomma
basta möjliga, förhållanden även för det mindre jordbruket och att det därför
kunde vara skäl i att understödja företaget.

Nu skulle det ju kunna anmärkas, att tre, fyra av de jordbruk det här gäller
knappast hora hemma i en sammanslutning av detta slag, då de äro vad vi
kalla familjejordbruk. Men när de äro så belägna, att det faller sig naturligt
att aven de fa del i den gemensamma ladugården, tyckte jag att det var bättre
att taga med dem här än att vänta tills det kom en ny framställning, då ia"
sorn sagt, gärna ville få ett försök till stånd.

När dessa jordbrukare sålunda lämnade in sin ansökan örn statsbidrag, företedde
de, såsom herr Liedberg nyss nämnde, stadgar och vissa ekonomiska kalyler
för verksamheten. Jag sade med detsamma, att dessa ekonomiska kalkyler_
aldrig skulle komma att hålla, och med utgångspunkt från dem och från
det föreliggande stadgeförslaget skulle jag aldrig komma att tillstyrka något
bidrag fran statens sida. Jag är nämligen av precis samma mening som herr
Liedberg här uttalat, att det inte minst angelägna i detta fall är, att verksamheten
fran början lägges på sund ekonomisk bas, och det kan man inte säga
vara förhållandet, så som det hela nu är upplagt. Jag behöver här bara hänvisa
till vad som står i propositionen: »Den närmare utformningen ,av lånevillkoren
torde, därest riksdagen medgiver att medel få disponeras på nu angivet
sätt,, böra fastställas av Kungl.. Maj :t.» Jag har också i propositionen mycket
bestämt framhållit, att alla möjligheter att förbilliga byggnadskostnaderna
bora tillvaratagas, och därmed är väl utsagt, att en grundlig undersökning av
de ekonomiska förutsättningarna bör göras, innan vare sig statslån eller statsbidrag
utlämnas.

Man far alitsa lov att sätta vederbörande ordentligt in i att det från statsmakternas
sida måste krävas, att såväl stadgar som det ekonomiska programmet
i övrigt äro av den beskaffenheten, att företaget inte tillkommer så lösligt
i ekonomiskt avseende att det hela brister redan av den anledningen. Det skulle
vara ganska bekymmersamt, om så skulle bli fallet, när man nu vill se vad ett
försök pa denna väg kan leda till för resultat. Meningen är ju inte att detta försök
skall vara ett rättesnöre för andra jordbrukare, när det gäller att söka statsbidrag,
men det dean det vara när det gäller att bedöma, i vad mån man har
möjlighet att med egna medel slå sig fram på detta sätt. Det gäller således
att visa, hur det lämpar sig med gemensam ladugårdsdrg under dessa förhallanden
och hur man skall behandla de produkter, som framställas, för att
utvinna bästa möjliga resultat i ekonomiskt avseende.

Jag nämner detta, därför att i första kammaren — jag befann mig där då
man här diskuterade sockerbetsodlingen — någon sade att det naturligtvis
mäste uppsta tvistighet^ örn en andelsägare, som sköter sitt hö på ett alldeles
utomordentligt sätt och får fram en prima kvalitet, erhåller det och det priset,
“edan en annan andelsägare, som haft otur eller inte kan sitt yrke riktigt och
därför sköter höet sämre, får mindre betalt. Ja, men man kan ju här lära av
varandra, och jag har också framhållit, att staten bör genom någon representant
söka hjälpa vederbörande till rätta och undanröja de motigheter, som
kunna uppkomma, för att verksamheten skall kunna fungera på ett riktigt sätt
Jag kan således i närvarande stund inte säga något annat än att vi, innan

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands

län. (Forts.)

beloppen lämnas ut, inte komma att underlåta att dels mycket noga gå igenom
stadgarna och dels se efter, om de ekonomiska kalkylerna äro hållbara. Ingen
har nog mer än jag erfarenhet av de svårigheter, som uppkommo genom att de
andelsföreningar, som startades i början av 1900-talet, vörö dåligt funtade. i
ekonomiskt avseende och följaktligen inte kunde fylla sin uppgift. Det är ju
också inte minst ur den synpunkten, att delägarna i detta fall skola såsom säkerhet
lämna en inteckning på upptill 90 procent av vederbörande fastigheters
värde, mycket angeläget att det hela lägges på ett sådant sätt, att dessa inte
bringas ut i äventyrligheter på grund av att utgångspunkten för företaget varit
felaktig.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
låtit anteckna en blank reservation, och jag vill nu begagna tillfället att
med några ord få motivera densamma.

Alla som ha någon kännedom örn de strävsamma och i ekonomiskt hänseende
besvärliga förhållanden, under vilka de mindre jordbrukarna^arbeta, äro
säkerligen eniga örn att man med tillfredsställelse bör hälsa varje åtgärd, som
är ägnad att åstadkomma en förbättring av dessa förhållanden. Jag har emellertid,
när jag vid olika tillfällen haft att taga ställning till förslag i samma
riktning som det nu föreliggande, måst säga mig, att jag inte tror att man
på denna väg skall kunna åstadkomma några förbättrade förhållanden, i varje
fall inte i ekonomiskt hänseende för det mindre jordbruket, och det är huvudsakligen
av följande skäl jag kommit till denna slutsats.

Den omständigheten att de mindre jordbrukarna, trots besvärligheterna i
ekonomiskt hänseende, hittills kunnat nödtorftigt så att säga draga sig fram,
sammanhänger enligt min mening huvudsakligen med det mycket kända förhållandet,
att man inom det mindre jordbruket för ett strävsamt liv och inte så noga
räknar antalet arbetstimmar per dag, att nian — för att ta ett exempel som
nära ansluter till det förslag som vi nu pröva — sköter om sina djur under
tidiga morgontimmar och sena kvällstimmar och inte heller drar sig för att utföra
detta arbete under sön- och helgdagar. Det är dessa förhållanden, som enligt
min mening äro grundläggande, när det gäller de mindre jordbrukarnas
möjligheter att kunna något så när klara sig i kampen för tillvaron.

Jag kan inte dölja att jag hyser den uppfattningen, att, därest systemet med
andelsladugårdar skulle komma att tillämpas i någon vidsträcktare omfattning,
utövandet av jordbrukar yrket skulle komma att mista något av sin lockkelse
för den mindre jordbrukaren. Den mindre jordbrukaren har nog inte,
åtminstone i de flesta fall, valt sin sysselsättning i tanke att kunna skära guld
med täljknivar. Han är medveten örn, när han går till sitt varv, att arbetet
inom det mindre jordbruket för med sig ett strävsamt liv och^att inkomsterna,
räknat i pengar oftast bli mycket små. Men han dragés många gånger till
detta arbete av kärleken till jorden, en kärlek till jorden som ofta kan vara
svår att närmare förklara och definiera, men som finns där ändå.

Allt detta gör, att den mindre jordbrukaren således presterar och är beredd
att prestera ganska mycket arbete, bara han har någon förutsättning att kunna
draga sig fram på sitt jordbruk. Men örn man mer allmänt skulle gå in för att
bedriva kreatursskötseln inom det mindre jordbruket i. den bär tänkta formen,
alltså enligt gemensamhetsladugårdsprincipen, tror jag att de, som arbeta
inom det mindre jordbruket, rätt snart skulle tappa lusten att göra det. De
skulle då mista mycket av den jordbundenhet i ordets bästa mening, som nu
håller dem uppe i deras strävsamma liv. ...

Synpunkter som dessa ha i viss mån varit vägledande för mig vid mitt

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands

län. (Forts.)

ställningstagande till den föreliggande frågan. Men jag kan heller inte förneka,
att den omständigheten också spelat in, att det rent sakligt finns vissa
erinringar att göra^ gentemot uppläggningen av det nu förevarande ärendet.
Jag skall då inte gå in på det som herr Liedberg enligt min mening med rätta
vände sig emot i sitt anförande, nämligen att delägarnas insatser i företaget
äro alldeles för små med hänsyn till de ekonomiska förpliktelser, som föreningen
i olika hänseenden åtal- sig, utan jag skall i stället peka på ett par
andra omständigheter.

Man finner, då man läser handlingarna i ärendet, att de jordbrukare, som ansluta
sig till andelsladugårdsföretaget, skola vara skyldiga att leverera 75
procent av sin foderskörd till andelsladugården. Det sägs vidare, att de för det
foder, som de leverera, skola få betalning efter i orten gäng-se pris. Jag vågar
påstå, ^att man inte genom en mjölkproduktion, bedriven vare sig i
andelsladugardar eller i enskilda personer tillhöriga ladugårdar, kan beräkna
att få ut ett sådant pris för stråfodret, att det motsvarar i orten gängse pris,
med vilket väl i allmänhet får förstås gällande marknadspris. Mina farhågor
på den punkten bestyrkas också av ett yttrande, avgivet av Jämtlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Det har till detta yttrande fogats
en utredning, som visar att örn man räknar med samma höpris som under förkrigstiden
eller 5: 81 per 100 kg samt med det mjölkpris, som rådde vid den
tidpunkten, så skulle en andelsladugård av den bär tänkta typen lia att bära en
ärlig förlust pa 12,700 kronor. Jag tror inte att det är några överdrifter,
som man där gör sig skyldig till, när man konstaterar att det sannolikt kommer
att ställa sig på det sättet.

Nu tror jag- inte heller, även om jordbrukarna i dessa tider visa aldrig så
stor förmåga ^till samarbete föreningsvis — något som vi ju få vara glada åt
— att man pa det speciella område, som det här gäller, i längden skall kunna
hålla samman föreningsvis. Jag tänker exempelvis på en sådan sak som att
även örn de olika jordbrukarna inom andelsföreningen bemöda sig aldrig så,
kan det inte undvikas att det uppstår betydande kvalitetsskillnader hos de
foderslag, som jordbrukarna ha att leverera till gemensamhetsladugården. Man
gör sig nog inte skyldig till någon överdriven pessimism, örn man förutser, att
det kommer att uppstå irritation genom de svårigheter, som kvalitetsskillnaderna
hos de olika foderslagen måste medföra när det gäller fastställandet av
det pris, som skall betalas för fodret.

Det är synpunkter av detta slag — jag skall inte anföra ytterligare sådana,
ehuru det skulle vara mycket lätt — som göra att jag för min del inte tror''
att den tanke, som tagit sig uttryck i det nu föreliggande förslaget, har någon
framtid för sig i vårt land.

^När jag, trots den uppfattning som jag sålunda har, dock inte yrkar avslag
på förslaget, är det därför att jag, när det gäller en sak som denna, som har
diskuterats så mycket här i landet under senare år och som enligt mångas
uppfattning har framtiden för sig, anser att man kan vara med örn att ett
försök göres. Jag kan alitsa vara med örn att ett försök göres, men jag har
icke kunnat underlåta att giva uttryck för mina farhågor för att denna väg.
som man nu försöksvis slagit in på. icke kommer att leda till något lättnad
för det mindre jordbruket. T varje fall torde icke någon lättnad komma att
vinnas i ekonomiskt hänseende. Herr talman! Innan jag slutar, ber jag att få
understryka en sak. I departementschefens uttalande i propositionen har mycket
starkt tryckts _på nödvändigheten, att andelsägarna i företaget på starkast
möjliga, sätt bindas vid företaget. Man bör exempelvis icke efter en kort
tids anslutning utan vidare kunna vinna utträde ur andelsföreningen. De -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands

län. (Forts.)

par temén tschef en har bland annat uttalat, att andelsägare icke bör fa lämna
föreningen med mindre han i sitt ställe sätter annan jordbrukare, som kan
av föreningen med 3A majoritet godtagas. Departementschefen har vidare uttalat,
att medlemmarna böra ställa säkerhet för undfångna lån och att som sadan
säkerhet böra anvisas inteckningar i respektive fastigheter. Jag vill för
min del understryka angelägenheten av att vad som salunda av departementschefen
uttalats kommer att beaktas vid handläggning av ifrågavarande ärende.

Jag har, herr talman, intet yrkande att framställa.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att
deklarera, att ,iag i väsentliga delar kan instämma, i herr Liedbergs anförande.
Jag delar hans uppfattning beträffande de kritiska synpunkterna rörande
företagets planerade ekonomiska organisation. Herr Liedberg, jag och ett
par till inom utskottet föreslogo också, att utskottet borde uttala, att andelskapitalet
skulle utökas med ett belopp, som ungefär svarade mot det av andelsägarna
i företaget investerade djurkapitalet. Det kunde emellertid utskottsmajoriteten
icke gå med på. Då så var fallet, Ilar jag ansett mig nödsakad
att härvidlag göra den bestämda deklarationen, att det enligt mitt sätt att se
förefaller som örn den ekonomiska organisationen och det sätt, på vilket företaget
i övrigt ekonomiskt är grundat, näppeligen kan vara hållbart. Det är
tämligen självfallet, att, när det gäller ett företag,, där engångskostnaden kail
beräknas till ungefär 140,000 kronor, ett andelskapital pa 15,000 kronor mäste
vara alldeles för litet.

Då jag nu alltså i huvudsak kunnat instämma i den av herr .Liedberg anförda
kritiken, har jag icke anledning att vidare uppehålla mig vid den saken.

Jag ber emellertid att här få uttala en annan sak, nämligen att örn det skulle
bli så, att detta företag skulle misslyckas, så tror jag icke, att det vore riktigt
att taga det som bevis för, att tanken eller idén om andelsladugårdar som
sådan skulle vara dödfödd. . .

Då departementschefen i sitt nyss hållna anförande förklarat sm vilja att
söka medverka till en säkrare och bättre ekonomisk grundval för. företaget
i fråga, skall jag bara be. att få. .uttala den förhoppningen, att det i det fortsatta
arbetet skall visa sig möjligt genomföra en sådan förändrad och förbättrad
organisation beträffande den ekonomiska starten.

Under uttalande av denna förhoppning kan jag, herr talman, med det nu
anförda yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 26.

Föredrogos vart efter annat:
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för främjande
av linodlingen m. m.; Toinni

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående åtgärder tor stödjande
av odlingen av vissa köksväxter; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående reglering av
sockernäringen i riket m. m., såvitt angår anslag till Bidrag till lastnings- och
lossningsanordningar för sockerbetor; samt

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väokt_ motion angående förbättrade betingelser för den andliga vården å sjukvårdsinrättningar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 27.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Jonsson i Eskilstuna som anförde: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville jämlikt § 55 riksdagsordningen med hänsyn till in
fallande helg medgiva utsträckning av tiden för väckande av motioner i anled
nm£ av Kungl. Maj :ts propositioner nr 193—206, 209 och 210 till det sammanträde,
som infaller näst efter tjugu dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 28.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Johnsson i Kastellegården, som yttrade: Herr talman! Under våren
lia ett flertal stärkelsefabriker erhållit licenser för framställning av potatismjöl
för att de stora potatisöverskotten skola kunna nedbringas i de orter i
södra Sverige, vilkas potatisodling till övervägande delen utgöres av s. k.
fabrikspotatissorter. För närvarande äro ett 40-tal fabriker i gång, och dessa
tillverka nu lågt.räknat 1,000 deciton pr dag.

Det är visserligen för dagen omöjligt att bedöma, hur stor tillverkningen
av potatismjöl blir under våren. Det beror på hur omfattande licenser livsmedelskommissionen
anser sig kunna bevilja. Redan nu kan dock konstateras,
att det blir mycket betydande kvantiteter, och det är ingalunda otroligt, att
siffran kommer att ligga mellan 35,000 och 40,000 deciton.

. Att döma av försäljningen just nu och alldenstund lagerutrymmen i Sveriges
stärkelseproducenters förenings lagerhus samt i fabrikerna äro hårt ans
trängda kan nian antaga att, oavsett vartillverkningen, lagerhållningen skall
bliva avsevärt större vid detta konsumtionsårs slut den 30 september i år än
vad fallet var vid konsumtionsårets slut i fjol.

Den tilldelning till hushållen av potatismjöl, som nu medgives, är ju också
obestridligen mycket knappt tilltagen och alldeles otillräcklig för tillvaratagande
av alla sådana nyttigheter inom hushållen, för vilkas tillredning potatismjöl
erfordras. Ett tillskott av ett kilogram per person under sommaren
skullo betyda en konsulntionsökning av 60,000 deciton. Att döma av de nuvarande
tillgångarnas och den nuvarande tillverkningens storlek skulle det säkerligen
vara möjligt att åstadkomma en dylik konsumtionsökning. Ur försörjnmgssynpunkt
skulle också en sådan ökad tilldelning av potatismjöl medföra
ett värdefullt tillskott samtidigt som lagren kunde nedbringas till det
normala, vilket ur många synpunkter är eftersträvansvärt.

På grund av vad jag sålunda anfört anil åder jag örn kammarens tillstånd att
til 1 herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa
följande fråga:

Anser herr statsrådet tiden nu vara lämplig att öka ransonerna av potatismjöl
så att c:a 60,000 deciton ytterligare, till den 1 oktober i år, få konsumeras
i hushållen?

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

§ 29.

Herr Senander erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! För när- Interpellation.
varande pågår på den svenska landsbygden en livlig verksamhet för värvning
av frivillig arbetskraft till det finländska jordbruket. Denna planerade
arbetarexport har naturligtvis betydelse för att underlätta Finlands krigsansträngningar
— och att finländska statliga myndigheter därför äro intresserade
av densamma säger sig självt.

För vårt lands vidkommande finns däremot inga fördelar att påvisa av denna
planerade arbetarexport. Tvärtom äro många nackdelar av densamma lätt
påvisbara. Tillgången på arbetskraft i det svenska jordbruket med binäringar
är så knapp, att vissa diskuterade inskränkningar av för folkförsörjningen
oundgängligen behövlig odling motiverats med arbetskraftsbrist. För att klara
elementära arbetskraftsbehov ha myndigheterna som bekant nödgats tillgripa
vissa exceptionella åtgärder. Det står alltså utom all diskussion, att vårt land
inte har råd att avstå från berörda arbetskraft.

Men därtill måste man också beakta frågans utrikespolitiska sammanhang.

Det torde vara obestridligt, att arbetskraftsexporten indirekt betyder ett stöd
å Finlands och dess allierades krigföring och därför av axelns motståndare
betraktas med ovilja. Även örn arbetskraftsexporten inte formellt strider mot
internationellt godtagna neutralitetsregler måste den ändock uppväcka misstro
och ovilja. Den starka aktuella opinionen inom landet kräver en strikt
svensk neutralitet. Statsministern har själv sagt sig hysa förståelse för de
synpunkter, som förfäktas av denna opinion, vilken näppeligen torde känna
sig tillfredsställd med sådana åtgärder till gagn för den ena parten i kriget
som den ifrågavarande arbetskraftsexporten.

Med hänvisning härtill anhåller jag örn andra kammarens tillstånd att till
hans excellens herr statsministern få framställa följande spörsmål:

Anser herr statsministern, med hänsyn till knappheten på nödvändig arbetskraft
inom landet samt med hänsyn till utrikespolitiska konsekvenser, det
vara lämpligt att denna arbetskraftsvärvning pågår?

Örn denna fråga besvaras med nej, överväger regeringen några åtgärder för
att göra slut på denna arbetskraftsvärvning?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 30.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 157, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till fältskjutningsterräng för Livgrenadjär regemente t m. m.;

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

nr 158, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till stat för
försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret 1943/44;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för K.
G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
behållningen å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag
;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till nybyggnad för ett laboratorium för betongtekniska provningar
vid statens provningsanstalt m. m.;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda
minskyddsanordningar inom den s. k. lejdtrafiken;

nr 164, i anledning av väckt motion örn viss ersättning till förre furiren vid
signalregementet I. E. Uddhagen;

nr 165, i anledning av väckt motion om höjning av arvodet till vissa förutvarande
befattningshavare vid fästningspoliskåren i Boden;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av fastighet
för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län;

nr 181, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; och

nr 182, i anledning av Kungl. Majda proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl.;

från bevillningsutskottet:

nr 183, i anledning av Kungl. Maj ds proposition rörande godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Finland angående handräckning i skatteärenden;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 185, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i grunderna för
taxering av inkomst av jordbruksfastighet, m. m.;

nr 186, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet för jordbrukskassor
lii. fl.; och

nr 187, i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 188, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; från

bankoutskottet:

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningom
erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen
framlagda förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken, lag angående ändrad
lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse och lag
angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn
sparbanker, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare; och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående pensionsrätt för
viss personal, som vid statens övertagande av enskild järnväg övergått i statens
järnvägars tjänst;

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

från andra lagutskottet:

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om
erkända arbetslöshetskassor, m. m.; och . o .

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäkring tor
olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 171, i anledning av väckta motioner örn höjning av maximigränsen för
låneunderstöd ur fiskerilånefonden; ...

nr 172, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring av gällande
bestämmelser rörande älgavgifter m. m.; o ,

nr 173, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bestridande
av vissa kostnader för utredning rörande Horssjöns torrläggnings -

företag av år 1937 i Jönköpings län; . , o

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; o

nr 175, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag tili rikets

allmänna kartverk; . . „ , , , ,.,1

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till

uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands län; .

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till

stödjande av odlingen av vissa kulturväxter; . . «...

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder tor

främjande av linodlingen m. m.; ...... j t..

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder lor

stödjande av odlingen av vissa köksväxter; och _

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
sockernäringen i riket m. m., såvitt angår anslag till Bidrag till lastnings- och
lossningsanordningar för sockerbetor.

§ 31.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.20 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Andra hammarens protoholl 19JfS Nr lif.