1943. Andra kammaren. Nr 10 (Riksdagens protokoll 1943:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 10.

Tisdagen den 16 mars.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 9, den 10 och den 13 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 177, angående
åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter.

Denna proposition bordlädes.

§ 3-

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 86, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 87, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 88, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 8 november
1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker,
vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig
eller krigsfara m. m.;

nr 89, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj
1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; nr

90, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.; och

nr 92, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13
december 1940 (nr 995) om straff för sabotage;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 110, angående åtgärder till stöd för
de renskötande lapparna m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 112, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.; och

nr 114, angående befrielse för K. G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet; till

bankoutskottet propositionen, nr 115, angående livränta åt Knut Olof
Åkerlind och understöd åt Elsa Paulina Blomdahl;

Andra ''kammarens protokoll 19Jf3 Nr 10.

Nr lö.

Tisdagen den 16 mars 1943.

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 116, angående statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i
Bjärme i Jämtlands län; ock

nr 117, angående anslag till bestridande av vissa kostnader för utredning
rörande Horssjöns torrläggningsföretag av år 1937 i Jönköpings län;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 118, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 119, angående förberedande åtgärder för
inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 120, angående upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område;

till statsutskottet propositionerna:

nr 121, angående förvärv av fastighet för länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län;

nr 122, angående anslag till nybyggnad för ett laboratorium för betongtekniska
provningar vid statens provningsanstalt m. m.; och

nr 123, angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för
barn från städer och andra tättbebyggda samhällen m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 124, angående dels förhöjt familjepensionsunderlag för förre studierektorn
C. Eneman, dels ock rätt till viss tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för förra distriktsbarnmorskan Ellen Amalia Maria Lehman;

nr 125, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för sjukgymnaster vid
akademiska sjukhuset i Uppsala; och

nr 126, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 127, angående anslag till polisradioväsendet; och

nr 128, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem
samt skol- och yrkeshem m. fl.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 129, angående omorganisation av
statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 130, angående garnisonspastorns
i Boden avlöningsförmåner m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 131, angående vissa anslag till museala ändamål; och
nr 132, angående anslag till inredning och utrustning av gymnastiska centralinstitutets
nybyggnad;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 133, angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1943/44 för biträde
vid handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband; och
nr 134, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 135, med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

till statsutskottet propositionen, nr 136, angående anslag till posthusbyggnad
i Östersund;

Tisdagen den 16 mars 1943.

Nr 10.

till bankoutskottet propositionen, nr 187, angående årligt understöd åt f. d.
vicekonsuln i disponibilitet Charles Gustaf Fredholm; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 138, angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.; och

nr 139, angående avtal rörande gruvskogarna i riket.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 140, med
förslag till skattestrafflag, m. m. hänvisades propositionen, i vad angick förslaget
till skattestrafflag, till behandling av lagutskott och i övrigt till bevillningsutskottet.

Härpå föredrogos följande på bordet liggande propositioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 141, med förslag till kungörelse
angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga
högtidsdagar;

till statsutskottet propositionerna:

nr 142, angående anslag till nybyggnad för högre allmänna läroverket i Haparanda
m. m.;

nr 143, angående krigsmaktens reservpersonal;

nr 144, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv; och

nr 145, angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 146, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

till bankoutskottet propositionen, nr 147, angående dyrtidshjälp m. m. åt
vissa pensionärer och understödstagare;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 148, angående viss förhöjning av
understöd åt f. d. specialtobakshandlare;

till statsutskottet propositionerna:

nr 149, angående anslag för budgetåret 1943/44 till tekniska läroverk m. m.;

nr 150, angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.; och

nr 151, angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 152, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äganderättsutredning
och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs
län, m. m.; och

nr 153, med förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den
29 maj 1931 (nr 142) m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 154, angående anslag till radiopejlingsapparatur
för luftfarten;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 155, angående försäljning av mark
från vissa kronoegendomar m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 156, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar;

till statsutskottet propositionerna:

nr 157, angående disposition av behållningen å till anläggningar för oljelagring
ovan jord anvisade reservationsanslag;

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1943.

nr 158, angående fältskjutningsterräng för Livgrenadjärregementet m. m.;
och

nr 159, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma
städer komma att indragas m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 160, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer;

till statsutskottet propositionen, nr 161, angående anslag till återbäring av
erlagda stämpelmedel i vissa fall; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 162, angående minskning av den för
riksdagen avsedda upplagan av kommitté- och siakkunnigbetänkanden.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 163, angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 hänvisades
propositionen, i vad angick nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos övriga på bordet liggande propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionen, nr 164, angående inrättande av statens sakrevision; till

jordbruksutskottet propositionen, nr 165, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom;

till statsutskottet propositionen, nr 166, med förslag till avlönings reglemente
för de högre kommunala skolorna;

till bankoutskottet propositionen, nr 167, med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen
för de högre kommunala skolorna;

till statsutskottet propositionen, nr 168, med förslag till kungörelse örn ändring
i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8)
m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 169, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena;
och

nr 170, angående förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 171, rörande godkännande av ett avtal mellan Sverige och Finland angående
handräckning i skatteärenden; och

nr 172, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 173, angående pensionsrätt för viss personal,
som vid statens övertagande av enskild järnväg övergått i statens järnvägars
tjänst;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 174, angående försäljning av vissa
lektorsprebendefastigheter;

till statsutskottet propositionen, nr 175, angående anslag till karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 176, angående åtgärder för främjande
av linodlingen m. m.

Tisdagen den 16 mars 1943.

Nr 10.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 804 av herr Fröderberg;

till jordbruksutskottet motionen nr 305 av herr Gustafson i Dädesjö m. fl.;
samt

till behandling av lagutskott motionen nr 806 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 5, 8, 40 och 41, bevillningsutskottets betänkanden
nr 5—9 och 11—15, bankoutskottets utlåtanden nr 12—22, första lagutskottets
utlåtanden nr 15 och 16, andra lagutskottets utlåtanden nr 10, 12 och 13,
jordbruksutskottets utlåtande nr 6 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 3 och 4.

§ 6.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att andra kammaren ville besluta, att två
gånger bordlagda ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras
i följande ordning, nämligen först statsutskottets utlåtanden nr 8, 5, 40 och
41 i nu angiven ordning, därefter bevillningsutskottets betänkande nr 5, därefter
konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 och andra lagutskottets utlåtande
nr 10 i nu nämnd ordning samt därefter övriga ärenden i den ordning, i vilken
de finnas upptagna å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Majit» i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
sjätte huvudtitel, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Karlskrona; och ^ ...

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av
visst äldre reservationsanslag.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
:

nr 59, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 60, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning; och

nr 61, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

§ 9.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Håstad ra. fl., nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 77,
angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.;

herrar Persson i Stockholm och Hagberg i Luleå, nr 308, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 80, med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m.; samt

herr Hansson i Skediga, nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 82, angående ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 17 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Svar

pä Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
fråga.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther, som anförde:
Herr talman! Herr Conrad Jonsson har till mig riktat följande fråga:

»Anser Ers Excellens, att upptäckten, att det i Värmland den 24 februari
nödlandade tyska flygplanet hade kulsprutor och militärmanskap ombord,
kan föranleda några förändringar beträffande de svenska villkoren för kurirflygning
över svenskt område?»

Enligt de svenska neutralitetsbestämmelserna få krigförande makts militära
luftfartyg ej inkomma på svenskt territorium. I enlighet härmed Ilar som
en förutsättning för den utländska kurirflygtrafiken stipulerats, att kurirflygplanen
icke skola vara av militär natur. Planen måste sålunda hava civil
besättning och vara obeväpnade. I förevarande fall befanns, att två kulsprutor
funnos ombord. Hade dessa varit uppmonterade, skulle givetvis ett åsidosättande
av de föreskrivna villkoren förelegat. Då de emellertid voro nedmonterade,
får det anses tveksamt, huruvida planet var att betrakta som beväpnat
eller icke. Under sådana förhållanden har till tyska vederbörande riktats en
erinran örn gällande föreskrifter och påpekats, att dessas noggranna iakttagande
utgör en förutsättning för kurirflygtrafikens fortbestånd. Anmärkningen
avser såväl att besättningen skall vara civil som att planet skall vara
obeväpnat. Att enskilda militärpersoner såsom passagerare begagnat kurirflyglägenhet
för resa över Sverige är icke folkrätt,^ tridigt och har icke ansetts
ge anledning till anmärkning.

Någon ändring av gällande villkor för kurirflygning över svenskt område
synes det passerade ej föranleda.

Rapport örn det tyska kurirplanets nödlandning den 24 februari förelåg i

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Svar på fråga. (Forts.)

försvarsstaben någon timme efter händelsen. Rapporten innehöll de uppgifter,
som syntes vara av betydelse med hänsyn till de närmast erforderliga
åtgärderna, och med ledning härav vidtogos dispositioner beträffande de örnbordvarande
samt för flygplanets nedmontering. Då kulsprutorna vörö nedmonterade,
lämnades uppgift härom först i en senare mera detaljerad rapport
över militärbefälhavaren. Efter kontroll inom försvarsstaben av uppgifterna
i denna rapport erhöll utrikesdepartementet del av rapporten den 12 mars.

Härefter yttrade:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag framför mitt tack Jäll hans
excellens herr utrikesministern för snabbheten i svaret. Det är något som
man bör med tacksamhet observera och notera. .

Den kommuniké som utrikesdepartementet avgav i saken var till sm iormulering
sådan, att den framprovocerade frågor. Man hade ju anledning att
tro, att utrikesdepartementet nästan var tacksamt för att någon frågade. Departementet
har naturligtvis en utomordentlig skicklighet i fråga örn att formulera.
Frågorna voro sålunda från min synpunkt sett i vart fall mycket
naturliga. Det var rätt anmärkningsvärt, att kommunikén hade en formulering,
som tydde på att man i utrikesdepartementet kände sig obehagligt överraskad
för att man icke förrän många dagar efter det flygplanet nödlandat
hade fått kännedom örn att det fanns, kulsprutor i detsamma. Det tycks salunda
på något sätt brista i kommunikationerna mellan försvarsdepartementet
och utrikesdepartementet. Det finns anledning att fråga, örn plan, som
händelsevis går ner någonstans här i Sverige, exempelvis i Bromma, kontrolleras,
och orri man icke där någon gång har upptäckt, att det har funnits kanske
till och med monterade kulsprutor i planen. I allmänhet föreställer man sig
ju, att kurirplanen äro mycket fredliga transportplan, som icke befordra vare
sig militärer eller ännu mindre kulsprutor eller annan materiel av liknande
slag. Man föreställer sig ju inte, att planen äro till för transport, av militärer,
som resa i egenskap av permittenter från en ganska obehaglig krigsskådeplats
till en annan, som icke just är. mycket behagligare. Jag är fullkomligt på det
klara med, att ingen av de krigförande är särskilt benägen att respektera^var
neutralitet, örn man utan större risker kan kränka den antingen genom något
hänsynslöst förfarande eller genom smussel. Jag vet icke, örn hans excellens
utrikesministerns svar kommer att tillfredsställa den allmänna meningen. Det
är en fråga som jag lämnar därhän.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skulle vilja göra några anmärkningar
till vad som har förevarit i denna fråga. Såsom av utrikesministerns
förklaring framgår nödlandade planet den 24 februari. Först den 16 mars är
utrikesdepartementet färdigt att avge en kommuniké i frågan. Man måste ju
säga, att det icke är ett särskilt snabbt informations väsende. Den 12 mars har
man, säger utrikesministern, fått reda pa närmare detaljer bl. a. att planet var
försett med kulsprutor. Det förhaller sig ju sa, att just den 12 mars ringde
den transportförbjudna Ny Dag upp utrikesdepartementets pressbyrå och gjorde
förfrågningar beträffande detta plan, och det framgick da, att man icke
hade reda på att planet var försel t med kulsprutor. I den kommuniké från utrikesdepartementet,
som publicerades i morgontidningarna i går, säges också,
att utrikesdepartementet först i dagarna erhållit kännedom örn förefinthgheten
av kulsprutor i flygplanet. Det framgår alltså av vad som förevarit, att
permittenter kunna resa mellan Finland och Norge ungefär som permittenter
fraktas på våra järnvägar enligt särskild överenskommelse mellan Tyskland
och Sverige.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mare 1943 f. m.

Svar på fråga. (Forts.)

Enligt de uppgifter, som jag själv Ilar erhållit, gick det till ungefär på följande
sätt, när man fick reda på att planet nödlandat vid kyrkan i Lekvattnet.
Man avsände en patrull med en fänrik i spetsen. Denna patrull var utan ekarp
ammunition. Tyskarna på flygplanet voro beväpnade med revolvrar, vilket ju
icke framgår av utrikesministerns svar. Däremot framgår detta av själva kommunikén.
Dessutom var ju planet som sagt försett med kulsprutor. Enligt dessa
uppgifter skedde ingen avväpning av tyskarna, när denna obeväpnade patrull
kom fram till flygmaskinen. Ingen svensk fick bestiga eller inspektera densamma.
Tyskarna fingo taga med sina packningar och annan materiel till en
förläggningsplats, där de sedan inkvarterades över natten. Två tyskar stannade
kvar för att vakta maskinen. De kunde göra precis vad de ville där. Planets
_ befälhavare fick omedelbart efter framkomsten till förläggningsplatsen
möjlighet att sätta sig i förbindelse med den tyske flygattachéen här. På kvällen
ordnade officerarna kompaniafton för dessa tyska officerare. För att göra
tillvaron litet trevligare för de tva, som fingo stanna kvar i flygmaskinen,
ordnade_ officerarna det så, att de kunde få litet brännvin och kaffe. Alla dessa
uppgifter tyda ju på — örn de äro riktiga, och jag tror, att det finns anledning^
att antaga, att de äro riktiga — att det måste vara synnerligen idylliska
förhållanden, när beväpnade permittenter av dessa slag tvingas att nödlanda
på svenskt territorium.

För övrigt vill jag^göra ett pär anmärkningar också till själva kommunikén,
som publicerades i går. För det första finner jag det underligt, att regeringen
icke vidtog några åtgärder — åtminstone enligt vad som hittills framkommit
''— Lots att beväpningen av officerarna uppenbarligen måste strida mot villkoren
för tyska kurirflygtrafiken. över svenskt territorium. För det andra finner
jag det märkligt, att befälet i fråga ända till de senaste dagarna hemlighöll
för utrikesdepartementet, att planet var bestyckat med två kulsprutor. Nu
försöker visserligen herr utrikesministern att trösta sig med, att de ju voro
nedmonterade, och att det därför kan vara tveksamt, örn det ur neutralitetsrättens
synpunkt förelegat något brott. Tröstar sig verkligen herr utrikesministern
med det? En sådan nedmontering eller uppmontering är ju en fråga örn
några handgrepp, som äro gjorda på några minuter, och därför är ju detta tal
örn nedmontering enligt min uppfattning bara, att man försöker trösta sig
själv. Vidare framgår det ju tydligt, att Sverige har ingen möjlighet att kontrollera
vad som lastas in i dessa flygplan, och i all synnerhet minskas möjligheterna
att fa reda på det därigenom, att det ytterst sällan förekommer, att de
landa på svenskt territorium. Den omständigheten att ifrågavarande plan
tvingats nödlanda på grund av någon skada, är ju den enda anledningen tillatt
man fått reda pa att tyskarna på detta sätt utnyttja en förmån, som givits
dem.

Det har vidare från min interlokutör gjorts gällande, att tyskarna på kvällen
kunde bränna papper i förläggningen. De uppges även ha medfört kameror,
sorn icke frantogos deni, och som de fingo ha med på resan ända fram till gränsen,
och som de enligt uppgift också använde sig av utan att svenskarna ingrepo
Bara -det att man dessutom, som jag redan sagt, kunde ordna en särskild
festtillställning för dessa objudna gäster, måste ju väcka undran både hos folket
på platsen och hos menige man.

Men, herr talman, tillåt mig också i detta sammanhang, därför att jag anser
att det har samband med själva instruktionerna, beröra ett annat fall, som
blev -aktuellt häromdagen. Jag refererar ur den socialdemokratiska tidningen
Aurora några uppgifter.

Talaren avbröts bär med klubbslag av herr talmannen, som yttrade: Jag får
anmoda talaren att hålla sig till det ämne, som föreligger till behandling, samt

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Svar på fråga. (Forts.)

erinra om att i varje fall långa anföranden icke böra hållas med anledning av
en enkel fråga.

Herr Hagberg i Luleå fortsatte: Jag har försökt att koncentrera mig till att
uteslutande hålla mig till ämnet och lämna uppgifter, som endast ha intresse
för att bedöma den fråga, som ställts av interpellanten, huruvida ändringar i
ifrågavarande instruktioner kunna vara nödvändiga. Jag skall emellertid på
grund av tillrättavisningen avstå från att beröra den bedrövliga episod, som
refereras i Aurora, fastän det har direkt samband med instruktionerna för
svenska neutralitetsvakten. Jag tillåter mig därför att säga, att enligt min
mening har det som här förevarit i denna sak liksom det som refererats i Aurora
verkligen gjort det motiverat, att regeringen tagit upp till närmare och positiv
prövning den fråga, som har ställts av interpellanten, herr Jonsson i
Eskilstuna, örn instruktionerna för den svenska neutralitetsvakten.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har ju också hört en massa
historier örn vad som möjligen har hänt i samband med planets nödlandning,
men det anser jag mig icke ha anledning att draga fram och på något sätt beröra
här. Jag gjorde en enkel fråga och har fått ett kort svar. De kommentarer,
som frågaren gör i ett sådant där fall, skola ju vara så korta som
möjligt. En debatt i anledning av en enkel fråga är icke detsamma som en
interpellationsdebatt, vilket man på åtskilliga håll torde observera.

Jag glömde att säga en sak i mitt förra anförande, och det är anledningen
till att jag har begärt ordet. Annars skulle jag icke ha besvärat kammaren
mera i denna fråga. Jag finner det rätt naturligt, att man på grund av vad
som har passerat kommer att beträffande kurirplanen förfara på samma sätt
som beträffande permittentresorna, d. v. s. att man sörjer för att transporten
obligatoriskt blir kontrollerad. Det sker tydligen icke nu.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, erhöll på begå- _ Svar på
rån ordet och yttrade: Herr talman! I en med kammarens tillstånd framställd tnerPe tl0ninterpellation
har herr Persson i Falla till mig framställt följande frågor:

1) Har statsrådet uppmärksammat de problem som i avseende på krigskonjunkturbeskattningen
uppstått genom den senaste tidens stormskador i skogarna? 2)

Har statsrådet för avsikt att efter övervägande av de åtgärder, som av
nu berörda anledning kunna erfordras, låta utarbeta och för riksdagen framlägga
sådana kompletterande bestämmelser till lagen örn krigskonjunkturskatt,
att sådan skatt icke träffar inkomst, som utvunnits genom tillvaratagande
av stormfälld skog?

Båda de framställda frågorna kan jag besvara med ja. Behov av bestämmelser
kan emellertid inte anses föreligga förrän fråga blir örn beskattning
av 1943 års inkomst. Förslag i ämnet hör alltsåte till den lagstiftning om
krigskonjunkturskatt, som kan föreläggas detta års riksdag.

Härpå anförde

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framföra mitt tack för svaret och för att
det har kommit så snabbt. Den fråga, som jag har framställt till statsrådets
övervägande, är ju av synnerligen stor betydelse, även örn den icke tarvar

Nr 10.

Onsdagen den 17 mare 1943 f. m.

Svar på
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

omedelbara åtgärder. Då emellertid statsrådets svar har varit synnerligen
tillmötesgående i den riktning som jag har avsett har jag ytterligare anledning
att uttala min tillfredsställelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Pettersson i Dahl frågat
mig, örn jag ämnar med det snaraste låta verkställa den av 1939 och 1942 års
riksdagar begärda utredningen av frågan örn ändrad lagstiftning, syftande till
en mera rationell kommunal indelning.

Mitt svar på denna fråga blir ja.

Vidare yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få
framföra mitt tack för svaret. Detta är ju rekordkort. Man kan ju icke göra
några särskilda kommentarer till detta, men det hindrar ju icke, att det kan
vara tillmötesgående i alla fall.

Emellertid är det ett annat spörsmål, som jag skall be att få taga upp i
detta sammanhang. Jag har tidigare framställt en interpellation till statsrådet
angående viss inkorporering, och på den interpellationen har jag icke fått
något svar. Det gäller inkorporering av visst område av Tölö kommun med
Kungsbacka stad. Sedan jag framställt interpellationen, har emellertid Kungl.
Maj:t på statsrådets föredragning beslutat avslå en framställning från Tölö
kommun, som gällde denna inkorporering. Regeringen har också stadfäst utredningsmannens
förslag beträffande den ersättning som Kungsbacka stad
skall erlägga till Tölö kommun. Nu är det i detta ärende att observera, att
ifrågavarande inkorporering med Kungsbacka stad har begärts för att tillgodose
behovet av tomter för bostadshus i Kungsbacka. Emellertid ha stadsfullmäktige
i Kungsbacka ställt en ganska stor del av detta inkorporerade
område till förfogande för industriändamål. Det är 17 % av detta inkorporerade
område, som på detta sätt överlåtits till ifrågavarande bolag, Lithander
& C:o i Göteborg.

Man ställer sig frågan, örn det är nödvändigt med en inkorporering, vilken
som i detta fall är avsedd att tillgodose behovet av byggnadstomter för bostadsändamål,
men som slutar med att vederbörande omedelbart överlåter tomterna
till olika industriföretag. Jag kan mycket väl tänka mig att —- såsom de
kommunala myndigheterna i Tölö också sagt ■—- ingenting hindrar att hela det
ifrågavarande området exploateras för industriellt ändamål.

Det är emellertid kanske icke så mycket detta förhållande, som Tölö kommun
inlagt sin gensaga mot och där en protest icke gagnar så värst mycket,
utan fastmera det faktum att kommunen åsamkas en bruttoförlust på i medeltal
2,152 kronor per år. Tölö kommun hade nämligen begärt att bli tillerkänd
en expropriationsersättning av 2,000 kronor i tio år, men nu tilldömdes den
en ersättning av 2,000 kronor i allenast fem år eller sålunda tillhopa 10,000
kronor. Enligt utredningsmannen uppgick utdebiteringen i Tölö kommun under
de tre åren 1937—1939 till 7 kronor 83 öre per skattekrona, medan utdebiteringen
i Kungsbacka under samma period uppgick till 6 kronor 83 öre.
Skattetrycket i Tölö kommun är alltså en krona högre än i Kungsbacka. Ut -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Svar på interpellation. (Forts.)

redningsmannen hade vidare framhållit, att Tölö kommun icke kunde göra någon
besparing i sin kommunala förvaltning till följd av denna inkorporering.
Den bruttoförlust, som kommunen härvidlag gör, utgör också dess nettoförlust,
och denna uppgår till 2,152 kronor per år. Vidare finner man av utredningsmannens
handlingar i ärendet, att Kungsbacka för inkorporeringen i fråga
haft en sammanlagd utgift av 1,540 kronor men får en skatteintäkt på 1,700
kronor och gör alltså en nettoförtjänst på något över 200 kronor per år.

Herr statsrådet får förlåta mig att jag finner det väldigt svårt att förstå
det rättvisa i ett domslut som detta, vilket skett mot bestämd protest av vederbörande
kommun. Kommunen i fråga har utan resultat protesterat så mycket
den kunnat först mot inkorporeringen och sedan mot ersättningen, men härtill
kommer att samma kommun år efter år åsamkas den nämnda förlusten.

Anledningen till min interpellation har varit den att jag ansett det angeläget,
.att man vid den utredning, som herr statsrådet nu ämnar sätta _ i gång med,
även observerar av mig nu påtalade förhållanden och att man vid ituslagningen
av olika kommunala områden ser till att sådana här stympade områden icke
komma att uppstå till skada för våra landskommuner.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
vill icke underlåta att knyta några reflexioner till herr Petterssons i Dahl yttrande.
Jag måste då säga, att den interpellation, örn vilken herr Pettersson i
Dahl nyss huvudsakligen talade, nämligen icke den, som är föremål för dagens
överläggning, utan en tidigare, hade en sådan karaktär att jag visserligen länge
övervägde, örn jag skulle lämna något svar på densamma, men att jag slutligen
stannade vid den uppfattningen att det icke var rimligt att svara på densamma
utan att svaret i stället borde komma i form av ett beslut ! vanlig ordning
i konseljen. Herr Pettersson i Dahl hade nämligen frågat mig, huruvida jag
ansåg att en av Kungsbacka stad begärd inkorporering skulle få äga rum. Ett
svar på den interpellationen skulle ha betytt, att jag först skulle ha inhämtat
råd av låt mig säga herr Pettersson i Dahl om det råd, som jag i min tur
skulle ge i samma ärende i konseljen, eller eventuellt ha inhämtat riksdagens
yttrande i samma fråga; ett dylikt yttrande skulle ju nämligen kunna arrangeras
genom instämmanden här i kammaren, innan jag var färdig att avge det råd,
som jag ansåg vara det riktiga i konseljen. Det är klart att ett enstaka fall
icke spelar någon roll örn man _på detta sätt tar upp en förhandsdebatt här i
riksdagen, men i princip måste jag säga, att det väl skulle leda till en orimlig
ordning i ärendenas behandling och till något mot vår konstitution stridande,
om en enskild riksdagsman först skulle kunna interpellera ett statsråd och
därigenom tvinga honom in i en debatt, om den ena eller den andra parten, i
detta fall Tölö kommun, har rätt i en viss fråga. Det var arn sagt av den
anledningen som jag icke ansåg mig kunna besvara den ifrågavarande interpellationen.
_

Jag vill emellertid understryka att det är min uppfattning, att man i ett
fall, där inkorporering begäres av en stad från en närliggande landsbygdskommun,
eller annan gränsjustering förekommer, bör iakttaga mycket stor
försiktighet, i vart fall innan en ny utredning är beslutad och genomförd. I
det här ifrågavarande fallet kunde jag emellertid icke inse, att denna principiella
fråga kunde spela någon roll. Det rörde sig nämligen här om en överflyttning
av endast 57 personer från Tölö kommun till Kungsbacka stad, och
jag må,ste då säga mig, att en sådan överflyttning icke rimligen kunde utöva
något inflytande på den större principiella frågan, örn hur man bör förfara i
fråga örn kommunindelningen.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mare 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Med anledning av vad herr statsrådet
här sade om det oriktiga i att interpellera i den första här berörda frågan
vill jag endast säga, att kammaren lämnat sitt tillstånd till den ifrågavarande
interpellationens framställande, och jag anser mig sålunda icke ha gjort något
orätt. Fråge- och interpellationsinstituten äro ju de medel, som vi enskilda riksdagsrepresentanter
ha för att kunna komma till tals med vederbörande i regeringen
i syfte att få till stånd en rättelse, som vi anse berättigad.

Till svar på påståendet att den här ifrågavarande interpellationen endast
skulle gälla en fråga av ringa betydelse, då densamma har avseende på allenast
57 personer, vill jag genmäla, att det kanhända icke var så mycket detta faktum,
som vederbörande kommun protesterade emot, utan fastmera det förhållande
att kommunen i fråga fått en så ringa ersättning och att den bruttoförlust,
som kommunen gör, faktiskt också är nettoförlust. Att Tölö kommun har
ett högre skattetryck än den inkorporerande kommunen utgör enligt min mening
också ett skäl för bifall till Tölö kommuns talan i detta fall.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den å kammarens bord vilande
propositionen, nr 177, angående åtgärder till stödjande av odlingen av vissa
kulturväxter.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 307 av herr Håstad m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 308 av herrar Tersson i Stockholm
och Hagberg i Luleå; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 309 av herr Hansson i Skediga.

§ 6.

Utgifter under Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl.
riksatatens Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statshuludtitél.
utgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens åttonde huvudtitel, avseende
anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkterna 48—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Uppsala

universitet:

Avlöningar.

Punkten 58, angående Uppsala universitet: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln (punkten
58) föreslagit riksdagen att dels besluta, att avlöningsstaten för Uppsala univer -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Uppsala universitet: Avlöningar. (Forts.)
sitet skulle, med tillämpning tills vidare från och med budgetåret 1943/44,
erhålla av departementschefen angiven lydelse, dels bemyndiga Kungl. Majit
att vidtaga de ändringar i den till avdelning I av nämnda avlöningsstat hörande
särskilda avlöningsstaten för professorer m. fl., som föranleddes av vad
departementschefen anfört, dels ock till Uppsala universitet: Avlöningar för
budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 2,011,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herrar Å. Holmbäck och H. Nordenson (I: 157) och den andra inom andra kammaren
av herrar Håstad och Lundh (II: 239), vari hemställts, att riksdagen
ville bifalla universitetsmyndigheternas äskande och höja den nu med^ 1,200
kronor utgående lönefyllnaden till professorn N. J. Nordström till ett så stort
belopp, att Nordström erhölle lika stor effektiv avlöning som andra professorer
med ålderstillägg vid Uppsala universitet;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herrar A. Holmbäck och N. Holmström (1:158) och den andra inom andra
kammaren av herrar Håstad och Lundh (II: 240);

dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr C. P. Wahlmark m. fl. (1:109) och den andra inom andra kammaren
av herrar Lundh och Larsson i Karlstad (II: 164), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta inrättandet för fil. hedersdoktorn Seth Lundell av en personlig
assistentbefattning i mykologi vid Uppsala universitets botaniska museum
i lönegraden A 17.

Utskottet hemställde, att riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:157 och II: 239, I: 109 och II: 164 samt 1:158 och

11:240 måtte .

a) besluta, att avlöningsstaten för Uppsala universitet skulle, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret 1943/44, erhålla av utskottet angiven

lydelse; .. . T

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i den till avdelning 1.

av nämnda avlöningsstat hörande särskilda avlöningsstaten för professorer m. fl.,
som föranleddes av vad departementschefen förordat; ^ ..

c) till Uppsala universitet: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 2,011,000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Oscar Olsson, Pauli,
Bernhard Nilsson, Andrén, Emil Petersson, Holmdahl och 11 allentheim, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till dels motionerna 1:109 och II: 164, dels ock motionerna
I: 157 och II: 239 ävensom med avslag å motionerna I: 158 och II: 240

måtte . .

a) besluta att i personalförteckningen för vissa tjänstemän vid Uppsala universitets
samlingar och inrättningar m. m. under rubriken Tjänstemän å övergångsstat.
Vetenskapliga institutioner och inrättningar, tillhörande, medicinska
och filosofiska fakulteterna, uppföra en befattning såsom assistent i lönegraden
A 17;

b) besluta, att avlöningsstaten för Uppsala universitet skulle, med tillämpning
tills vidare från och med budgetaret 1943/44, erhålla den lydelse, reservanterna
föreslagit;

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i den till avdelning 1.
av nämnda avlöningsstat hörande särskilda avlöningsstaten för professorer m. fl.,
som föranleddes av vad departementschefen förordat;

Nr 10.

Oasdagen den 17 mars 1943 f. m.

Uppsala universitet: Avlöningar. (Forts.)

d) till Uppsala universitet: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 2,021,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Wallentheim: Herr talman! Jag har på denna punkt anslutit mig''
till den^ avgivna reservationen, och jag skall be att med några ord få motivera
mitt ståndspunktstagande.

Det gäller ju här bland annat en fråga om lönefyllnad åt professor Nordström
i Uppsala. 1932 gjordes som bekant en donation till universitetet i Uppsala
på 350,000 kronor för inrättandet av en professur i idé- och lärdomshistoria.
Dessa pengar voro jämförelsevis fördelaktigt placerade. De lämnade en avkastning
på 4.5 procent, och denna avkastning räckte till bestridandet av avlöningen
till vederbörande professor. 1937 skedde emellertid en konvertering
av de lån, i vilka donationens pengar voro placerade, och då kom räntan att
sänkas till 3.5 procent. Detta betydde att avkastningen icke längre räckte till
för att till professurens innehavare ge en avlöning motsvarande den, som utgick
till andra professorer. Riksdagen hade på sätt och vis redan 1939 att
principiellt ta ställning till de problem, som därigenom uppstodo, i det att
riksdagen da medgav, att en viss lönefyllnad beviljades. Dock ville riksdagen
icke vara med örn att göra denna lönefyllnad så omfattande att den även
finge avse dyrtids- och kristidstillägg. Efter 1939 har ju utvecklingen gått
mycket dåligt, när det gäller denna professurs lön, så att innehavaren numera
har en lön, som med ungefär 4,000 kronor understiger den, som utgår till andra
professorer. Professor Nordström befinner sig sålunda i lönehänseende i ett
avsevärt sämre läge än andra professorer, och, om man jämför professorslönen
i detta ämne, är den i ungefär samma klass som en lektorslön i lägsta löneklassen
men däremot avsevärt lägre än en lektorslön i högsta löneklassen. Den
understiger med icke mindre än 1,700 kronor en lektorslön i högsta löneklassen,
och den utgår dock till en man, som har varit akademisk lärare i 18 år och
som uppehållit professuren i 10 år. Reservanterna anse på denna punkt, att
billighetsskäl tala för att riksdagen gar med på en lönefyllnad, som kommer
att ställa denne professor i samma löneställning som övriga professorer.

Det är ju självklart icke gott för en lekman att uttala sig vare sig om det
ämne det här är fråga örn eller den insats professor Nordström gjort, och det
skulle vara förmätet av mig att försöka fälla något omdöme, men så långt jag
har kunnat följa denna fråga har jag funnit, att det råder en allmän uppskattning
av professor Nordströms forskar- och lärargärning och att det följaktligen
endast kan vara i överensstämmelse med ett allmänt riksintresse att man i
detta fall söker se till att han far en avlöning, som är jämförbar med övriga
professorers. Nu kan man ju visserligen säga, att denna professur upprättats
genom donationsmedel, och att staten icke har någon skyldighet att ingripa
i sådant här fall. Jag vill emellertid i det avseendet för det första erinra om
vad jag redan förut antytt, nämligen att donationen från början icke var tilltagen
i knappaste laget utan att den var så pass riklig att mänskligt att döma
räntan på de utlånade medlen borde ha räckt till, och för det andra måste jag
säga, att jag tycker att statsmakterna i ett fall som detta ha anledning att
uppmuntra, donationer till kulturella ändamål av den art varom här är fråga.

Ett .förbigående av här ifrågavarande krav i så måtto att man icke vill försöka

nen, skulle enligt min mening i detta fall visa en viss avoghet gentemot de
personer, som av sina tillgångar ställt medel till det allmännas förfogande.
Jag har en mycket bestämd uppfattning av, att vår andliga odling — både den
undervisning, som bedrives vid universitet och högskolor, och de insatser, som

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Uppsala universitet: Avlöningar. (Forts.)
göras i fråga om konst och litteratur •— i hög grad är och varit beroende av
enskilda donatorer, och att vi skulle vara bra mycket fattigare utan den enskildes
insatser på detta område. Jag menar alltså, att det inte kan vara
statsmakterna värdigt att under sådana förhållanden gå förbi en fråga som
denna och säga, att det här endast gäller en enskild donation och att statsmakterna
inte ha några förpliktelser.

Beträffande den föreslagna löneställningen åt mykologen Lundell vill jag
bara i all korthet erinra örn att denne man genom ett intensivt självstudium
har arbetat sig fram till den position, som han nu har. I sin tidigare ungdom
var han anställd vid postverket — örn jag inte minns fel. Han drabbades emellertid
av en svårare lungsjukdom, vilket medförde, att han inte kunde fortsätta
sitt arbete där. Under sin långa konvalescenstid kom han att ägna sig
åt studium av svampar, i främsta rummet hattsvampar. Han har i detta avseende
genom sina studier nått fram till en verklig sakkunskap och framstår
väl i detta nu som en av samtidens främste kännare på sitt område. Man kan
väl våga säga, att hans vetenskapliga anseende har blivit befäst, bland annat
därigenom att han blivit belönad med filosofie hedersdoktorsgrad.

Denne man, som nedlagt ett så utomordentligt berömvärt arbete, har under
de senare åren haft en anställning, som måste betraktas som ytterst osäker och
en avlöning, som har varit mycket låg. Hans lön har tidvis utgått av lotterimedel
och tidvis genom anslag ur universitetets reservfonder, och den har under
senaste tiden uppgått till 4,000 kronor örn året. Jag anser därför, att denne
man har en osäker ställning och att hans avlöning i och för sig är ytterst ringa
med hänsyn till det beaktansvärda arbete som han utfört. Jag tycker även,
att den insats, som doktor Lundell har gjort, vore värd en uppmuntran ifrån
statsmakternas sida. Riksdagen har ju tidigare visat sig kunna vara välvillig
i sådana här fall. Jag vill erinra örn att riksdagen för några år sedan anslog
medel till understöd åt en kyrkoherde i Hälsingland, som hade specialiserat
sig på forskning av olika slag av nyponbuskar. Riksdagen har alltså vid tidigare
tillfallen visat sig uppskatta enskilda personers forskargärning, som
har varit av betydelse för det allmänna. Här föreligger enligt min mening ett
tillfälle, då riksdagen har en möjlighet att klart och tydligt uttala sin uppskattning
av det intensiva arbete och den forskarglädje, som även kan komma
till uttryck från lekmannahåll.

Med utgångspunkt ifrån vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Holmdahl, fru Rydh Munch af Rosenschöld
samt herrar Lundberg i Uppsala, Holmgren och Viklund.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Utskottets majoritet undervärderar
säkerligen inte på något sätt betydelsen av professor Nordströms forskaroch
lärargärning, och detta är naturligtvis inte heller fallet med ecklesiastikministern.

När utskottet emellertid har intagit samma ståndpunkt som departementschefen
i denna fråga, så har det i första hand varit på grund av sparsamhetsskäl,
och för min egen del har det även varit på grund av principiella skäl.
Jag anser att en liirostol, som upprättas genom donationsmedel och vars innehavare
-— i de flesta fall åtminstone — är på förhand bestämd eller anvisad
av donator, principiellt sett bör bekostas helt och hållet genom donationsmedlen
ifråga. Innehavaren av en sådan lärostol får ta konsekvenserna av en
dylik anordning, även i sådana fall då dessa kunna bli obehagliga. Universitetet
förfogar över fonder, som äro avsedda för tillfälliga anslag i sådana fall,
då anslag av statsmedel av ett eller annat skäl inte kan påräknas. I dylika

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Uppsala universitet: Avlöningar. (Forts.)
fall böra sådana fonder anlitas, och detta gäller även beträffande mykologen
Lundell, som hittills, örn jag inte tar fel, har erhållit ett arvode ur universitetets
fondmedel. På detta sätt bör det enligt min mening förfaras även i fortsättningen.

Man skulle kanske kunna tycka, att detta är ett hårt och krasst betraktelsesätt,
men det kan anläggas åtminstone i dessa tider. I det tidevarv vari vi
leva, då en allmän åtstramning av livsföringen inte kan undvikas på något
som helst område, medför detta även, att den andliga kulturen utsättes för
inskränkningar. Det är sannerligen inte med lätt hjärta, som vi i statsutskottets
andra avdelning äro med örn att hålla utgifterna för kulturens förkovran
nere, och jag föreställer mig att det är med ganska tungt hjärta som även
ecklesiastikministern har nödgats vara med om att göra inskränkningar. Ingen
skall tro, att man tycker att det är roligt att göra detta, men tiderna äro sådana,
att man måste hålla igen överallt där det finnes någon möjlighet härtill.
Det är i och för sig inga stora summor det här gäller. På detta sätt kan
man emellertid resonera beträffande en hel rad punkter i denna och andra
huvudtitlar, där olika motionärer begära ökade anslag. Man kan säga, att
denna lilla summa betyder ingenting, den rubbar inte budgeten och den kommer
inte att bereda finansministern något större besvär, men örn man för
samma resonemang på punkt efter punkt, kommer man slutligen upp till en
summa, som kan vara ganska beaktansvärd. Bespa ringsberedningen har varit
enhällig i sitt påpekande, att man i fortsättningen inte får försmå även de
obetydliga besparingarna, ty många sådana tillsammantagna kunna uppgå
till en rätt avsevärd besparing till slut. Man har ansett det vara ganska angeläget,
att riksdagen bör vara mycket betänksam och försiktig, innan den går
in för nya anslag — exempelvis till nya tjänster. Erfarenheten har ju lärt, att
sedan man en gång fått ett anslag uppfört i en huvudtitel, är det mycket
svårt att få bort det igen, även örn omständigheterna skulle kunna ge vid
handen, att det utan olägenhet skulle kunna avlägsnas.

Jag ber sålunda att i detta fall få åberopa dels mitt ställningstagande tillsammans
med kamraterna i besparingsberedningen, där vi givit anvisningar
örn ett sådant förfaringssätt, och dels till den principiella motivering, som jag
framförde i början av mitt anförande, och tillåter mig att på denna grund yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Lundh: Herr talman! Det är med beklagande man konstaterar, att
utskottet inte ansett sig kunna biträda det i motionen II: 240 framförda förslaget
örn inrättande av en biträdande lärarbefattning i musikhistoria vid
Uppsala universitet.

Av utskottsutlåtandet framgår ju, att det icke är någonting annat än de
rådande statsfinansiella förhållandena, som lett till detta beslut, och detsamma
har ju förhållandet varit, då departementschefen tidigare avvisat ett från
universitetshåll framfört och från universitetet klart tillstyrkt förslag i samma
riktning. Motionärerna lia varit väl medvetna örn detta läge. När motionärerna
likväl vågat föra fram detta förslag, har det skett därför att de tro, att
det finns ganska starka skäl som tala för att man även i nuvarande situation
skulle kunna kosta på sig den utgift, som det här är fråga örn. Vi ha i
detta fall att göra med en vetenskapsman som i realiteten sköter en professors
åligganden, som har en stor lärjungeskara, omfattande ett 40-tal lärjungar
på alla stadier, men som för detta icke uppbär i arvode mer än 4,000
kronor per år — han har redan innehaft ett docentstipendium och kan alltså
icke längre tilldelas något sådant. Skulle den vetenskapsman, det här är fråga
örn, på grund av dessa förhållanden tvingas att lämna sin lärargärning

Onsdagen ilen 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Uppsala universitet: Avlöningar. (Forts.)
i Uppsala, löper inar risken, att elen musikhistoriska forskningen där kommer
att upphöra, något som uppenbarligen är till betydande nackdel för vårt
kulturliv. Av de sakkunnigeutlåtanden, som lia bifogats motionen framgår,
att denne vetenskapsman intar en verkligt framstående ställning i såväl nordisk
som även europeisk musikvetenskap. Vi ha här att göra med det icke ovanliga
fallet, att en vetenskapsman på grund av sin personliga kompetens kommit
att driva upp en vetenskap och samla lärjungar omkring sig. Örn han då
forskat på ett område, där verksamheten redan är i gång, kan han bereda sig
en ställning, som motsvarar hans förmåga, men är han vägröjare på ett nytt
område, blir lians framtida bana och därmed också hans vetenskap beroende
på yttre konjunkturer. Detta lia vi motionärer funnit anmärkningsvärt, och vi
lia därför ansett, att vårt folk inte har råd med att på detta sättma risken att
en ny och betydande vetenskap skall stoppas i en lycklig utveckling.

Jag anser mig, herr talman, böra särskilt peka på att vårt land på detta
område intar en efterbliven ställning i jämförelse med andra länder. Jag behöver
väl inte erinra örn att man i Tyskland på ett 30-tal orter har ordnad
undervisning i detta ämne. Jag kan peka på att man i Danmark och Finland
har professurer i musikhistoria; Finland har haft råd att hålla sig med icke
mindre än två professurer i detta ämne, medan vårt land icke har någon.

Det är dessa omständigheter, herr talman, som göra, att vi vågat föra fram
motionen, trots att vi på förhand varit inställda på att statsfinansiella betänkligheter
skulle resas mot vårt förslag. Jag är väl medveten örn, att det inte
lönar sig att här ställa något yrkande. Jag har, herr talman, endast velat understryka
det faktiska läget i förhoppning om att statsmakterna, då frågan
återkommer en annan gång, skola ställa sig välvilligare till det här framförda
förslaget.

Vad återigen beträffar de två övriga under samma punkt behandlade motionerna,
vilka även givit anledning till reservationer, har ju även mot dem av
utskottets talesmän egentligen icke anförts något annat skäl än statsfinansiella
betänkligheter jämte en viss principiell tveksamhet. Jag måste dock säga, att
när det gäller den föreslagna lönefyllnaden till professor Nordström, förefallet
det mig, som örn den princip, som utskottets talesman framfört, redan vore
uppriven, då riksdagen redan för några år sedan beviljade professor Nordström
ett Jönetillskott av samma anledning som ett sådant nu begärts. Det gäller dock
här en lärostol, vars innehavare genom sin egen och sina lärjungars forskarverksamhet
har skaffat sig internationellt anseende och därigenom också kommit
att göra en betydande insats inom vårt kulturliv på det humanistiska området.
Det förefaller oss motionärer därför hårt, att en vetenskapsman, som på
detta sätt har fyllt en gärning, som måste ges ett mycket högt vitsord, endast
på grund av statsfinansiella skäl skall sättas i en så mycket svårare situation
än sina kolleger. Det förefaller litet hårt, att den enskilde ensam skall bära
bördan i ett fall som detta.

Vad slutligen beträffar fallet Lundell och alltså det ifrågasatta förslaget
att ge arvode till hans avlöning bar herr Wallentheim redan framfört de synpunkter.
som tala för ett bifall till den i detta avseende föreliggande motionen.
Jag vill endast understryka, att det här gäller en självlärd man, örn vilken det
har vittnats, att han är en botanisk begåvning, som icke förekommer en gång
inom varje generation. Frågan är, örn inte vårt folk även under en så svår tid
.sorn denna skulle ha råd att offra någonting på att bereda en sådan osedvanlig
begåvning en ställning, sorn i någon mån kunde tillförsäkra honom trygghet.
Vi få inte glömma att han har en ytterst otrygg ställning, då han ju endast berette
tillfälliga arvoden för ett år i sänder.

Andra kammarens protokoll 19^8. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Uppsala universitet: Avlöningar. (Forts.)

Jag ber. herr talman, att med dessa ord få instämma i yrkandet örn bifall
till reservationen på denna punkt.

Häruti instämde herr Håstad.

Herr Lundstedt: Herr talman! Även jag skall be att få instämma i reservationen.
Likaså instämmer jag varmt i vad som nyss uttalats av herrar Wallentheim
och Lundh. Jag har i sak ingenting att tillägga utöver vad som framkommit
i deras anföranden och uttryckts i motionerna och reservationen. Jag
tycker att denna sak är så stark, att den egentligen borde tala för sig själv. I
all synnerhet synes mig detta gälla lönetillägget till professor Nordström.

Man har mången gång fått det intrycket i riksdagen, att praktikens män underskatta
vetenskapsmannens mödor och förbiser, att hans arbetsbörda på
grund av dess psykologiskt krävande beskaffenhet ofta kan vara mycket, mycket
tyngre än den tyngsta börda för en kroppsarbetare. Detta är emellertid att
hänföra till billighetsskäl, som tala för bifall till reservationen. Jag finner det
emellertid särdeles angeläget att understryka en punkt i herr Wallentheims
yttrande, nämligen att det här inte endast är fråga örn billighetssynpunkter,
utan att det också föreligger ett allmänt riksintresse — ett hela landets intresse
— vilket borde beaktas. Det är nämligen så, herr talman, att den vetenskapliga
forskningen utgör en av de främsta grundvalarna — kanske till och med den
främsta — för vår kultur och vår civilisation. Forskningens nivå i ett land är
utan tvivel till väsentlig del beroende på hur landets forskare i ekonomiskt
avseende behandlas av statsmakterna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Wallentheim begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
58 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

.Vinner Nej, har kammaren bifallit den

vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 85 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 59—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Punkterna 72 och 73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 10.

Punkten 74, angående universitetssjukhus: Bidrag till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Fru Nordgren: Herr talman! Såsom framgår av handlingarna upphör 1937
års avtal mellan staten och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund att
gälla i och med utgången av juni 1943. Redan i oktober 1940 uppsades detta
avtal från landstingets sida. Kungl. Majit uppdrog då åt särskilda förhandlingsmän
att med landstinget underhandla angående nytt avtal. Den 17 april
1942 överlämnade dessa förhandlingsmän till Kungl. Majit en skrivelse, vari
de framlade förslag till nytt avtal, vilket innefattade vissa ändringar i det nu
gällande avtalet. Detta förslag upptog fem punkter, som återfinnas på sidan 38
i utskottets utlåtande. Bl. a. avsågs att slopa den i nuvarande avtal gällande
maximigränsen på 190,000 kronor för belopp, som av staten i efterskott skulle
tillskjutas som dess andel i driftskostnaderna. Denna maximering har nämligen
medfört, att Malmöhus läns landsting självt fått bära de merkostnader,
som uppkommit genom av krisen ändrade förhållanden. På grund härav hade
förhandlingsmännen enats om att föreslå, att staten skulle bevilja ett engångsbidrag
till landstinget örn 120,000 kronor, motsvarande ett extra tillskott av
30,000 kronor örn året för vart och ett av de sista fyra åren av det nuvarande
avtalets giltighetstid. Denna punkt i förslaget har emellertid departementschefen
av principiella skäl icke ansett sig kunna biträda. Däremot förordade
han att staten från och med den 1 juli 1943 skall bära sin andel — 10 procent
— av de av kriget förorsakade merkostnaderna för lasarettet. Utskottet har
anslutit sig till departementschefens mening på ifrågavarande punkt.

Nu ligger emellertid saken till på det sättet, att förhandlingsmännens förslag
förra året förelädes Malmöhus läns landsting, som för sin del beslöt godkänna
detsamma. Utskottets förslag skiljer sig från förhandlingsmännens förslag
på den punkt, jag här nämnt. Då landstinget alltså för sin del godkänt ett
förslag, men staten kommit med ett annat förslag, torde detta innebära, örn
man inte kommer till en ny överenskommelse, att det från den 1 juli 1943 icke
längre finns något avtal mellan staten och landstinget. Då det är av vikt att
nytt avtal kommer till stånd, torde det anses lämpligt att återremittera ärendet
till utskottet för att möjliggöra upptagandet av nya förhandlingar med
landstinget för att komma till uppgörelse.

Herr talman! På här anförda skäl ber jag få hemställa att detta ärende
måtte återremitteras till statsutskottet för ny behandling.

Universitets
sjukhus: Bi
drag titt
Malmöhus
läns sjukvårdsinrättningar
i
Lund.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! dag yrkar bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande det under överläggningen framställda yrkandet, att förevarande
punkt skulle återförvisas till utskottet för ny behandling, nämligen
dels på bifall till berörda förslag dels ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fru Nordgren
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår förslaget, att punkten 74 :o) i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 8 återförvisas till utskottet för ny behandling
röstar

Ja;

Nr 10,

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Kurser för
lärare vid de
allmänna
läroverken
m. fl. läroanstalter.

Universitetssjukhus: Bidrag till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i
Lund. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren avslagit förslaget, att punkten skulle återförvisas till utskottet för
ny behandling.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter utskottets
hemställan.

Punkterna 75—115.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 116 och 117.

Lades till handlingarna.

Punkten 118.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 119. !

Lades till handlingarna.

Punkterna 120—122.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123.

Lades till handlingarna.

Punkterna 124-—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 134, angående kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln (punkten
138) föreslagit riksdagen att till förevarande ändamål för budgetåret 1943/44
anvisa ett reservationsanslag av 26,500 kronor.

Det av Kungl. Majit äskade anslaget var avsett att disponeras med 6,500
kronor till en kurs i sexualundervisning och sexualhygien samt med 20,000
kronor till en kurs för lärare i värntjän stutbildning.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,
till Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för
budgetåret 1943/44 anvisa ett reservationsanslag av 33,000 kronor.

Enligt utskottets förslag skulle utöver de av Kungl. Majit föreslagna kurserna
en av skolöverstyrelsen förordad kurs i ekonomilära anordnas för en
beräknad kostnad av 6,500 kronor.

Onsdagen den 17 mars 194:» f. m.

Nr 10.

Kurser för lärare vid de allmänna läroverken rn. fl. läroanstalter. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Wiberg: Herr talman! Jag anhåller att några ögonblick få ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk för en anslagshöjning, som utskottet föreslagit
under denna punkt, men vars berättigande synes mig kunna ifrågasättas.

Det förhåller sig så, att skolöverstyrelsen, i sina petita hemställt örn att
<1,500 kronor måtte för nästa budgetår anvisas för en kurs i ekonomilära. Skolöverstyrelsen
hade tänkt sig, att kursen i första hand skulle stå öppen för
flickskolornas lärarinnor men i mån av utrymme även för andra intresserade
lärare vid högre läroanstalter, överstyrelsen har erinrat, att ekonomilära ingår
såsom obligatoriskt ämne med två timmar i veckan i högsta klassen i de kommunala
flickskolorna. Vid skilda tillfällen har centralstyrelsen för flick-^ och
samskoleföreningen framhållit, att det har visat sig vara förenat med svårigheter
för lärarinnorna att skaffa sig erforderlig utbildning i detta ämne utan
rätt stora kostnader. Överstyrelsen har själv vitsordat behovet av en dylik
kurs. Till de ämnen, som lämpligen skulle ifrågakomma, höra de väsentliga
grenarna av vårt lands näringsliv, såsom skogshushållningen, jordbruket, bergshanteringen,
Sveriges handel och världsmarknaden ur ekonomisk synpunkt, vidare
vårt bank- och försäkringsväsende, arbetskraften, skatteväsendet, kooperationen
och hemmets ekonomi.

Departementschefen har icke ansett sig kunna biträda detta förslag örn anvisande
av medel till en utbildningskurs för lärarinnor. Såsom motiv för denna
ståndpunkt har departementschefen anfört, att i de ämnen, som kursen skulle
omfatta, finnas lättillgängliga, populärt hållna framställningar, som möjliggöra
självstudier. Utskottet har emellertid behjärtat det av skolöverstyrelsen
framförda önskemålet och föreslagit, att det äskade beloppet, 6,500 kronor,
anvisas för ändamålet.

När jag ser hur försiktigt utskottet i övrigt varit med att föreslå anslagshöjningar
på denna huvudtitel, kan jag inte undgå att överraskas av den generositet,
som visats just på denna punkt. Mig förefaller det, som om departementschefens
motiv för att avvisa det framlagda anslagsäskandet är bärande. Man
behöver endast kasta en blick på de vanligaste studiehandböckerna eller på kooperativa
förbundets förlagskatalog för att finna, hur stora _ möjligheter som
föreligga till självstudier på detta område. En god inledning till nationalekonomiens
studium erbjuder Westin Silfverstolpes »Nationalekonomi för alla».
Skogshushållningens problem belysas populärt av Streyfferts bok örn »Sveriges
skogar och skogsindustrier», vilken kan kompletteras med Carlgrens broschyr
örn »Skogens roll i svenskt näringsliv». Sveriges jordbruk har på ett populärt
och översiktligt sätt behandlats av Höijer och Bonow samt i ett litet förträffligt
specialnummer av Svenska Handelsbankens »Index». Viktiga sidor av
bergshanteringen belysas av de Geers skrift »Järnet i Sveriges näringsliv».
Jag skall emellertid inte trötta med ytterligare uppräkning. Kort sagt, på alla
de områden, som kursen skulle beröra, finnas, såsom departementschefen också
konstaterat, lättillgängliga och vederhäftiga framställningar.

Skolöverstyrelsen har tydligen hyst farhågor för att läroböckernas uppgifter
skulle vara väl torra och har betraktat kurserna som ett medel att levandegöra
kunskaperna. För egen del har jag en högre tanke om våra flickskollärarinnors
ambition och förmåga att tillägna sig det lästa. »Tåg har kanske också
en något högre tanke än skolöverstyrelsen örn läsbarheten hos dc böcker, som
det är fråga örn; åtminstone vill jag inte beteckna någon av dem som torr. För
den, som emellertid inte tilltror sig att utan handledning kunna tränga genom
kunskapsstoffet, finns det dock en annan utväg, och det är att anlita någon
av de goda korrespondenskurser, som finnas på detta område. Örn jag är

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. (Forts.)
riktigt underrättad, har t. ex. Brevskolan kurser både i nationalekonomi, Sveriges
näringsliv, offentlig hushållning och vår folkförsörjning. Sådana kurser
draga ingen dryg kostnad, i synnerhet om man är några stycken, som slå sig
ihop därom, oell ändå bjuds en både säker och individuell handledning.

Jag har velat säga detta, inte därför att jag på något sätt missunnar våra
duktiga flickskollärarinnor den omväxling och det nöje, som det ligger i att
resa till Stockholm på en sådan här kurs. Men jag har det intrycket att statens
pengar kunna komma till bättre användning i dessa tider. Det är bara några år
sedan en hel mängd anslag till kurser, resestipendier o. dyl. strökos på de olika
huvudtitlarna. Sålunda ha från åttonde huvudtiteln försvunnit anslagen till
anordnande av studieledarkurser, bidraget till kursverksamhet för dövstumma,
anslaget för utbildning av folkhögskolelärare, journaliststipendierna och en
hel råd resestipendier i övrigt. Från socialdepartementets huvudtitel ha försvunnit
bl. a. fortbildningskurserna i barnavård. Jordbruksdepartementet åter har
strukit reseunderstöden för studier på jordbrukets område. Detta är bara ett axplock,
som enligt min mening visar, att örn man nu skall återinföra stipendieoch
kursanslag, så bör man kräva synnerligen starka skäl härför. Något skäl
har enligt min mening icke visats i detta fall.

Jag kan, herr talman, icke heller underlåta att fästa uppmärksamheten på
ett ärende, som vi senare i dag skola behandla, samt statsutskottets inställning
till och uttalande uti ifrågavarande ärende. Det gäller statsutskottets utlåtande
nr 5, p. 151, angående en motion av fru Ebon Andersson m. fl. om anslag
å_ 2,200 kronor för anordnande av kurs för kvinnliga poliser. Utskottet
framhåller i sitt utlåtande, »att sådan kurs bör komma till stånd, när ett verkligt
behov av densamma föreligger, men att man givetvis bör bedöma detta behov
efter samma måttstock som man eljest har att anlägga vid bedömningen av
frågor örn utgiftsökningar i det nuvarande läget. Såsom framgår av motionen»,
fortsätter utskottet, »har Kungl. Maj :t haft frågan under prövning men av besparingsskäl
ansett, att en kurs för kvinnliga poliser icke bör beräknas för nästa
budgetår.» Och utskottet slutar med: »Med hänsyn härtill är utskottet icke
berett att tillstyrka bifall till motionen.» I det fallet har utskottet ådagalagt en
klar och positiv sparsamhetsvilja, och jag skulle vilja göra den reflexionen, att i
fråga örn motionen om anslaget på 2,200 kronor skulle säkerligen starkare skäl
tala för bifall än i fråga örn den framställning örn anslag å 6,500 kronor, som
det nu gäller.

^ Herr talman! Jag tillåter mig att också på denna punkt yrka bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det är mycket intressant att
höra någon, som icke blott talar för sparsamhet utan också är beredd att handla
efter som han talat. I detta fall kan jag till att börja med upplysa den högt
ärade föregående talaren och andra kammarledamöter därom, att statsutskottet
på åttonde huvudtiteln sparat icke mindre än ungefär 12,000 kronor — jag
minns icke siffran exakt — därest kamrarna komma att följa statsutskottet hela
vägen vid voteringarna örn anslag under denna huvudtitel, så att vad som här
föreslagits innebär icke någon nettoökning.

Beträffande den punkt som vi nu behandla rör den ett mycket viktigt ämne,
nämligen kurs i ekonomilära. I synnerhet i dessa tider anses det mycket betydelsefullt,
att skolungdomen får en omsorgsfull undervisning i ämnet ekonomilära.
Däri bär det nog brustit ganska mycket i våra skolor. Nu kan man
säga, att den som skall undervisa i detta ämne kan lära sig det genom att
läsa böcker, men konsekvensen av ett sådant resonemang blir. att man strängt
taget skulle kunna stryka alla anslag till utbildningskurser och fortbildnings -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. (Forts.)
kurser för lärare. Ty det dessa icke kunna lära sig i seminarierna och vid
universiteten kunna de lära sig genom självstudier. I detta fall föreligger nog
behov av dessa kurser för att vederbörande lärare skola bli skickade att bedriva
en pedagogisk, fruktbärande undervisning i ett amne, som är mycket omfattande
och, såsom jag påpekat, också mycket viktigt.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i anledning
av herr Wibergs anförande, eftersom han anknöt till ett utlåtande från
skolöverstyrelsen. Jag vill då gärna medge, att detta utlåtande från skolöverstyrelsen
kan ge anledning till det missförstånd han uppenbarligen råkat ut
för, nämligen att det här vore fråga om kurser i allmän ekonomilära. Det är
visserligen så, som han nämnde, att för de lärare, som skola undervisa i detta
ämne, finns det utmärkt litteratur, men här gäller det i själva verket någonting
annat. När den kommunala flickskolan inrättades, blev denna den första
högre skolform, som fick på sitt schema ämnet ekonomilära, och detta ämne,
ekonomilära, är, som det fattas här, mycket begränsat, men därför icke mindre
betydelsefullt för sitt ändamål och syfte. Ämnet ^ ekonomilära har framför
allt till uppgift att låta lärjungarna få inblick i frågor rörande hemmets ekonomi
samt meddela någon kunskap örn de ekonomiska förhallandena i vara
dagars samhällsliv. Och örn man går till kursplanen, skall man finna, att sådana
saker främst skola behandlas som konsumtionen och det egna hushållets
praktiska ordnande, inkomstens lämpliga fördelning på olika utgiftsposter,
försäkringar, skuldsättning etc., med andra ord själva huvuddelen av ämnet
skulle gälla just hemmets ekonomi. o

Redan från början klagades det över att vi icke hade några lämpliga läroböcker
lika litet som lärarinnor i de kommunala flickskolorna, som fått någon
utbildning i det ämnet, och därför har det varit ett önskemål sedan gammalt
att få anordna en kurs just i ämnet ekonomilära för de kommunala flickskolornas
räkning, varigenom lärarinnorna i detta ämne kumle få bättre förutsättningar
att undervisa däri. Vid flickskolmöten sedan tio ar tillbaka har man
begärt en sådan kurs.

Nu förvånar sig herr Wiberg över att statsutskottet var sa generöst pa
denna punkt. Det förhåller sig emellertid i verkligheten så, att man här har
visat sig generös i en fråga, som beroende på tidsläget och tidsutvecklingen
fått särskild betydelse. När det gäller yrkesundervisningen lämna statsmakterna,
praktiskt taget, obegränsade medel för att under denna tid anordna kurser
för att hjälpa den kvinnliga ungdomen till en bättre utbildning i hemmets
ekonomi. Medel få nämligen härtill tagas ur ett förslagsanslag. Då är det val
icke så egendomligt, att statsutskottet på denna punkt ansett, att det finns
mycket starka skäl för att just under nuvarande förhållanden tillmötesgå
önskemålet örn anordnande av en kurs i ekonomilära för lärarinnor vid de kommunala
flickskolorna. Jag anser, att det med hänsyn till tidsomständigheterna
finns mycket starka skäl för bifall till denna enhälliga framställning
från statsutskottets sida. Det ligger ingen som helst inkonsekvens i denna. Örn
herr Wiberg studerar förhållandena på yrkesundervisningens område, skall
herr Wiberg finna, att man där beaktat tidsomständigheterna och de krav,
som dessa ställa på just den praktiska undervisningen i vårt land i denna
tid. Det har statsutskottet tillåtit sig göra också beträffande denna lilla
detalj.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Rydh Munck af Rosenschöld.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mara 1943 f. m.

Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. (Forts.)

Herr Wiberg: Herr talman! Med anledning av den föregående högt ärade
talarens påpekande att framställningen i verkligheten helt och hållet eller väsentligen
skulle avse hemmets ekonomi, ber .jag att få erinra örn att flickskolmötets
framställning av den 5 augusti 1942 avsåg medel — jag tillåter mig
citera — till »kurser i ekonomilära och i första hand nationalekonomi». Att
hemmets ekonomi skulle beröras eller avses, därom nämndes överhuvud taget
ingenting alls. Vad hemmets ekonomi angår torde det vara bekant, att flickorna
erhålla undervisning i detta ämne i samband med den undervisning i
hushållsarbete, som ledes av utbildade skolkökslärarinnor.

Icke heller äro vi helt och hållet utan lämpligt avpassad litteratur på detta
område. Jag ber att i detta fall få påminna om att informationsstyrelsen utger
en serie under titeln »Aktiv hushållning», vari bl. a. ingår en broschyr
betecknad »Pengar och poäng», en annan »Klok konservering» och en tredje
»Bästa förrådet». Det är å ena sidan alldeles uppenbart, att man icke skulle
kunna önska sig bättre än att få tillstyrka bifall till framställningar sådana
som dessa.— det är tydligt, att kursen alltid har någon nytta med sig —- men
å andra sidan kunna vi verkligen icke underlåta att tänka på vilka tider vi
leva i. Vill man beakta statens behov av sparsamhet, kan man icke uraktlåta
att motsätta sig en framställning, som i och för sig bör betraktas såsom
i varje fall mindre nödvändig i dagens läge.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Eftersom nu denna, sak, som icke är av så stor vikt, kommit på tal, skall jag
be att få säga några ord örn hur jag ser på den. Hade framställningen här gällt
en kurs i hemmets ekonomi och man hade kunnat se av planen för kursen, att
det var det väsentliga, så kan det hända, att jag sett något annorlunda på saken.
Nu framgår det emellertid uppenbarligen av planen, att denna kurs väsentligen
skall komma att omfatta det som man här talat om, nämligen undervisning
i svenskt näringsliv o. dyl. av mera beskrivande nationalekonomisk beskaffenhet.
Jag har mycket svårt att förstå, att en sådan kurs kan vara nödvändig,
och har därför icke velat tillstyrka anslag till den.

Såsom man redan sagt lia vi på detta område mycket goda och populärt hållna
böcker. Jag tror icke, att alla dessa kurser alltid äro så nyttiga, och jag
tror icke heller, att man skall tugga allting åt människorna, utan de böra få
lära sig en liten smula självverksamhet, och detta ha de möjlighet till i detta
ämne. Jag vill också tillägga, att man vid budgetbehandlingen år 1940 beträffande
olika slags kurser kom överens örn att försöka att överhuvud taget komma
ifrån alla anslag till dylika kurser. Sedan har emellertid en och annan kurs
under årens lopp befunnits vara så viktig, att man varit tvungen att taga upp
frågan örn anslag igen, men då har det varit särskilda skäl som förelegat.

Jag kan icke se, att utskottets framställning på denna punkt står i "överensstämmelse
med den allmänna politik, som förts beträffande sådana här kurser,
och den sparsamhetspolitik, som ligger bakom den. Därför hyser jag för min
del de största sympatier för herr Wibergs ståndpunkt, vilket icke är så onaturligt,
eftersom den överensstämmer med det förslag som jag själv framlagt.

. Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Med de utgångspunkter jag har
vid behandlingen av statsverkspropositionen skulle jag naturligtvis icke gråta,
därest kammaren skulle stryka detta anslag, men jag anser, att det icke är befogat.
Aven om dessa kurser avse, icke blott att preparera lärarinnorna för undervisning
i hemmets ekonomi utan också till väsentlig del att göra dem lämpliga
för undervisning i nationalekonomi i allmänhet, anser jag dock, att tiderna
äro sådana, att det kan vara ganska nyttigt med en sådan kurs. Jag tror

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. (Forts.)
nämligen, att man icke blir duktig undervisare i nationalekonomi, därför att
man sitter och läser handböcker. Skall det ämnet populariseras bland skolungdomen,
och särskilt då bland flickorna, bör väl den som skall leda undervisningen
i skolan ha någon kännedom örn hur ämnet bör göras populärt. Jag tror
för min del, att det svenska folket skulle ha nytta av att ha litet mera kännedom
örn nationalekonomi än vad det för närvarande har. Jag tror, att detta
skulle vara en kurs, som skulle kunna främja sparsamhet i allra högsta grad.

Jag yrkar, herr talman, fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr
Wibergs senaste anförande, där han ville göra gällande, att här gäller det en
allmän kurs i ekonomilära, och han stödde detta på den av honom citerade skrivelsen
från flickskolmötet. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att
redan den omständigheten, att denna framställning kommit från flickskolmötet,
som representerar den enda skolform som har just detta ämne, ekonomilära,
på sin läroplan, bör för alla dem, som känna till förhållandena, ställa
frågan i sin rätta belysning. Det gäller med andra ord att göra lärarinnorna
vid dessa flickskolor lämnliga att sköta undervisningen i ämnet ekonomilära,
och det är obestridligt, att kursplanen för ekonomilära vid dessa skolor lyder
på följande sätt. Jag upprepar det: »Undervisningen i ekonomilära vid de
kommunala flickskolorna har till uppgift att låta lärjungarna få en inblick i
frågor rörande hemmets ekonomi» — det är det första momentet — och så
kommer det andra momentet: »samt meddela dem någon kunskap om de ekonomiska
förhållandena i våra dagars samhällsliv». Det är alldeles uppenbart,
att detta ämne vid flickskolorna har den inriktning, som jag i mitt första anförande
framhållit, därför att när man begärt kurser i detta ämne för flickskolornas
räkning har man nog tänkt sig just sådana kurser, där kursprogrammet
såsom huvudämne skulle ha just hemmets ekonomi.

När det här sagts, att detta beslut är en inkonsekvens från statsutskottets
sida, kan jag icke underlåta att återigen hänvisa till det anslag som vi örn en
stund — hoppas jag — skola bevilja, nämligen ett anslag till yrkesskoleundervisningen.
Det gäller här ett förslagsanslag, varför skolöverstyrelsen faktiskt
har rätt att bevilja anslag till sådana kurser över hela landet utan någon annan
begränsning än den, som ligger i statsbidragsbestämmelserna. Är icke det
en särskild omständighet, som statsutskottet har anledning att ta hänsyn till,
att det just i dessa tider kan vara lämpligt, att flickskollärarinnornas gamla
önskemål örn en kurs i ekonomilära beaktas? Jag anser det vara ytterst konsekvent
och ytterst välmotiverat.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till Kungl.

Maj:ts förslag i ämnet; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 135 och 136.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 137, angående folkskoleseminarierna: Avlöningar. Folkskole I

enlighet med Kungl. Maj ris i propositionen nr 1 under åttonde huvudti- Avlöningar.''
teln (punkten 141) framlagda förslag hade utskottet hemställt, att riksdagen
måtte

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Folkskoleseminarierna: Avlöningar. (Forts.)

a) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

b) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 2,114,000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits av herr Oscar Olsson, som ansett, att
utskottets motivering i fråga örn proportionen mellan manliga och kvinnliga
elever vid seminarierna bort hava annan, i reservationen angiven lydelse.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Fröken Nygren: Herr talman! Jag tar mig friheten att med några ord
påtala proportionen mellan antalet manliga och kvinnliga lärare vid den föreslagna
nyintagningen vid seminarierna.

Redan tidigare har man gjort avvikelse från den då gällande proportionen.
Departementschefen, som i fjol tillstyrkte den av skolöverstyrelsen föreslagna
proportionen, yttrade då, att det säger sig självt, att därmed icke något för
framtiden är avgjort rörande den ur undervisningsväsendets synpunkt önskvärda
proportionen mellan manliga och kvinnliga lärare. Skolöverstyrelsen
har samma motivering för den i år föreslagna proportionen som styrelsen
hade förra året, nämligen att »ersättningsbehovet är större beträffande de
manliga lärarna än beträffande de kvinnliga», och fortsätter: »Som överstyrelsen
i tidigare utredningar framhållit, har en förskjutning i fråga örn proportionen
mellan antalet manliga och kvinnliga tjänster skett till förmån för
de manliga tjänsterna. Då det dessutom för närvarande finnes betydligt större
tillgång på kvinnliga än på manliga lärare för vikariatstjänstgöring, synes
det vara nödvändigt, att ett åtskilligt större antal manliga än kvinnliga elever
intages.»

Det är sant, att denna förskjutning, som man talat örn, skett, men då vöre
det kanske skäl i att icke dröja alltför länge med att taga ställning till frågan,
örn det är en ur undervisningsväsendets synpunkt önskvärd proportion.
Då antalet kvinnliga och manliga elever i våra folkskolor är ungefär lika
stort, torde det väl vara önskvärt, att även antalet manliga och kvinnliga lärare
är ungefär lika stort. Man hör ofta såsom motivering för att en tjänst
förvandlas från kvinnlig till manlig, att gossarna behöva manliga ledare och
fostrare. Det håller jag gärna med örn, men man måste med samma skäl hävda,
att flickorna behöva kvinnliga ledare. Allra lyckligast vore det nog, om
man kunde ordna så, att eleverna få såväl manliga som kvinnliga ledare under
skoltiden.

Det påtalade förhållandet, att det är svårare att få manliga vikarier än
kvinnliga, sammanhänger utan tvivel med inkallelserna av manliga lärare.
Örn man nu låter leda sig av ett sådant krisförhållande, kan det i framtiden
medföra större överskott på manliga vikarier än på kvinnliga. Örn dessutom
den befarade lärarbristen skulle sätta in, kan det ju hända, att skoldistrikt,
som önska och anse sig behöva en kvinnlig lärare, bliva nödsakade att i stället
anställa en manlig. Det är då fara värt, att ett sådant förhållande kan komma
att tolkas som en förskjutning till förmån för manliga lärare och återigen tagas
som motiv för en proportion mellan manliga och kvinnliga lärare sådan
som den nu föreslagna.

Förslaget att frångå det tidigare tillämpade systemet med Barnundervisning
vid vissa seminarier finner jag också vara olämpligt. Såvitt jag vet äro
både lärare och elever vid de nuvarande samseminarierna nöjda med denna
anordning. Särskilt anmärkningsvärt finner jag det vara, att man vid Lunds
tvååriga linje föreslår intagning enbart av manliga clever, trots att man kan

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Folkskoleseminarierna: Avlöningar. (Forts.)
konstatera, att det är betydligt svårare att få kvalificerade sökande till de
inanliga studentlinjema än till de kvinnliga. Jag skulle därför lia önskat, att
man Fade föreslagit intagning av både manliga och kvinnliga elever såväl
vid Göteborgs som vid Lunds seminarium.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Oscar Olsson
avgivna reservationen.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag ger den föregående ärade talaren fullkomligt
rätt uti, att frågan örn den lämpliga proportionen mellan manliga
och kvinnliga lärare i folkskolan är en mycket viktig fråga, och att den till
följd av de senare årens utveckling verkligen förtjänar att tagas upp till omsorgsfullt
övervägande. Jag vill emellertid påpeka, att denna fråga och de
därmed förenade problemen icke skall lösas i detta sammanhang, där det gäller
att bestämma intagning av elever vid seminarierna, utan måste lösas i ett
helt annat sammanhang. För att få en ändring, örn en sådan behöver komma
till stånd, måste man företaga en ändring av bestämmelserna örn tillsättande
av lärartjänster o. dyl. Man måste med andra ord gå in för en förändring av
våra folkskoleförfattningar. Här ha vi emellertid en helt annan sak att bestämma,
nämligen den årliga intagningen av elever vid seminarierna, och
denna intagning måste för varje år bestämmas av det faktiska läget, av den
faktiska tillgången på manliga och kvinnliga lärare och det faktiska behovet.
Örn fröken Nygren önskar av pedagogiska skäl få ett större antal kvinnliga
folkskollärare — jag håller med om att man kan resonera härom — så blir
hon icke på något sätt hjälpt genom att man nu tar in några fler kvinnor.
Örn man nämligen i nuvarande läge icke samtidigt vidtar de nödvändiga lagstiftningsåtgärderna,
så betyder en sådan ökad intagning av kvinnliga elever
endast, att man riskerar att få arbetslöshet bland de kvinnliga lärarna.

Jag anser mig icke vidare behöva fördjupa mig i detta problem. Jag har
endast velat fästa uppmärksamheten vid att när det gäller att bestämma antalet
elever vid seminarierna, måste man utgå från det faktiska läget och det
faktiska behovet. Örn man vill komma till rätta med det problem, som fröken
Nygren här tog upp, får man taga upp frågan i annat sammanhang och försöka
få behövlig ändring till stånd i folkskoleförfattningarna.

Herr talman! Jag är för min del bestämt övertygad örn att de beräkningar,
som ligga till grund för propositionens förslag örn att man till hösten bör
taga in en större kvot manliga elever och en mindre kvot kvinnliga, bygga
på det faktiska läget för närvarande, och jag ber därför att få yrka bifall till
statsutskottets förslag i denna punkt.

Fröken Nygren: Herr talman! I mitt resonemang utgick jag ifrån, att skolöverstyrelsens
beräkningar äro riktiga, och att alltså det nu till intagning föreslagna
antalet verkligen kommer att behövas. Det kan alltså icke bli fråga örn
någon arbetslöshet, därför att man utexaminerar något flera kvinnliga lärare
och samtidigt i motsvarande grad minskar antalet utexaminerade manliga lärare.
Det behöver ju icke därigenom bli någon arbetslöshet för de kvinnliga
lärarna, ty de platser, som finnas, skola naturligtvis tillsättas.

Herr Mosesson: Herr talman! Fröken Nygren kommer att bli ledsen över
vad jag nu kommer att säga, det vet jag. Jag har sagt samma sak för många
år sedan, när vi bär beslöto likalönsprincipen för kvinnliga och manliga lärare.
Jag tillät mig då från denna plats uttala, att jag förmenade, att de kvinnliga
lärarna och de, som hjälpte dem, gungade så hart, att de komme att gunga över,
och att följden av det beslut, som då fattades, komme att gå ut över de unga

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Follcskoleseminariema: Avlöningar. (Forts.)
kvinnor, som tänkte bli lärarinnor. För min del är jair ledsen över den utveckling,
som har ägt rum under de senare åren, av det skälet, att det kvinnliga
psyket enligt min mening är särskilt lämpat för undervisning av våra -barn.
Skall man komma till rätta med denna sak måste detta, såsom här redan har
påpekats, ske genom att lagstiftningsvägen bestämma, att det skall finnas ett
visst antal kvinnliga lärare. Man får försöka komma fram på det sättet, därför
att man förut icke aktade på de rent folkpsykologiska moment, som man då
borde ha aktat på.

Jag har icke något yrkande, herr talman. Jag blott beklagar, att jag i detta
avseende visat mig såsom en god profet, när vi behandlade nyssnämnda fråga.

Herr Fröderberg: Herr talman! Utskottet har här följt den gamla regeln
örn tillgång och efterfrågan. När efterfrågan på manliga lärare är större än tillgången,
är det tydligt, att man måste sörja för att behovet blir tillgodosett.
Vad fröken Nygren här syftade till utsädes icke direkt, men det är, att vi så
småningom skola komma fram till ett tillstånd, där det endast finns kvinnliga
lärare att tillgå, när en kommun begär att få en manlig lärare.

När jag nu yrkar bifall till utskottets förslag sker det för att slå vakt örn
den kommunala självbestämmanderätten i detta fall, ty man tycker, att föräldrarna
ändå skola ha rätt att få avgöra, örn de vilja ha en manlig eller en
kvinnlig lärare i skolan. Fröken Nygrens önskemål att man skall ha manliga
lärare för pojkarna och kvinnliga för flickorna går ju att tillgodose i städerna,
men i landsbygdens skolor finns ju ofta endast en enda lärarekraft. Det är de
skolorna, som jag nu i första hand tänker på.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken.Nygren: Herr talman! Vi lia ju icke någon lönedebatt i dag, men
eftersom jag begärde ordet vill jag säga ett pär ord för att bemöta herr Mosesson.
Jag tycker- att det är dålig konsekvens i resonemanget, när man säger, att
lärarinnor äro lämpliga och bra och därför vill man ha dem kvar, men samtidigt
gör gällande, att .det skall ske på det sättet, att de för samma arbete skola
betalas lägre än manliga lärare.

Till herr Fröderberg, vill jag säga, att jag bär icke alls talat för att det i
framtiden bara skulle finnas kvinnliga lärare. Jag påtalade enbart den disproportion,
som det föreliggande förslaget innebär. Det har även tidigare varit ett
något större antal manliga lärare än kvinnliga, och jag har icke alls talat örn
en omläggning av detta förhållande utan har endast påtalat den tendens, som
gjort sig gällande under de senare åren.

Jag tycker också, att föräldrarna böra lia ett ord med i laget, när det gäller
frågan örn manliga eller kvinnliga lärare. Jag är dock icke alldeles säker på att
föräldraintresset verkligen får komma fram i skolstyrelserna. Föräldrarna vilja
nog också ha såväl kvinnliga som manliga lärare. Örn man kunde få ungefär
lika många manliga som kvinnliga lärare skulle man kunna lösa frågan så, att
man i skolor med flera klassavdelningar finge ungefär lika många av vartdera
slaget. Då skulle såväl gossar som flickor kunna få den manliga och dea kvinnliga.
ledning, som de. utan tvivel skulle vara mest betjänta utav. Man talar ju
alltid örn att barnen i hemmet behöva fostras av såväl mor som får, och jag tror.
att samma sak gäller beträffande den fostran, som vi meddela i skolorna.

Härmed förklarades överläggningen slutad,

Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt, dels ock på bifall till utskottets berörda hemställan med
den ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets i punkten gjorda hemställan.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

2!)

Punkterna 138 och 139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten HO, angående småskoleseminarierna: Avlöningar. Småskole seminarierna I

anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 1 under åttonde huvudtiteln Avlöningar.
(punkten 144) framlagda förslag hade utskottet, bland annat, hemställt, att
riksdagen måtte

a) besluta, att småskoleseminarierna i Lycksele, Härnösand och Växjö skulle
tills vidare från och nied budgetåret 1943/44 vara anordnade såsom dubbelseminarier,
vart och ett omfattande två tvååriga linjer;

b) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

c) till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 609,000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle elevantalet i varje klass icke överstiga
24. Utskottet däremot tillstyrkte nied vissa undantag, att såsom ett av förhållandena
betingat provisorium elevantalet höjdes till 26.

Reservation hade vid punkten avgivits av herrar Oscar Olsson, Magnusson
och Holmdahl, vilka ansett, att utskottets motivering i viss del bort hava annan,
i reservationen angiven lydelse.

Reservanterna hade liksom departementschefen ansett, att elevantalet i klassavdelningarna
borde bibehållas vid 24.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Holmdahl: Herr talman! Till denna punkt har fogats en reservation,
och då jag har anslutit mig till densamma skall jag be att med några ord
få beröra den meningsskiljaktighet, som här har uppkommit i utskottet.

Utskottsmajoriteten har ansett, att förslaget om utexamination av småskollärarinnor
blivit för snävt tilltaget. Man har därför velat utöka antalet av de
lärarinnor, som skola utexamineras om två år, på så sätt, att man i stället för
det gamla elevantalet i varje klass av 24 skall taga in 26 elever i varje klass.

Vi reservanter ha icke kunnat vara med örn detta förslag. Först och främst ha
vi ansett, att skälet till denna utökning i och för sig är relativt svagt, ty vi ha
beträffande småskollärarinnekåren att räkna med en ganska stor reserv, vilket
gör, att nian icke riskerar något beträffande undervisningens upprätthållande,
även örn man av försiktighetsskäl håller sig i underkant. Framför allt
lia vi emellertid ställt oss betänksamma av den anledningen, att vi icke lia
velat vara med örn att på så lösa grunder ändra elevantalet i seminarieklasserna.

En ökning av elevantalet i dessa klasser kan synas vara en fråga av mycket
ringa storleksordning, men jag kan icke underlåta att framhålla, att även en
liten ökning för med sig organisatoriska olägenheter. Dessa organisatoriska
olägenheter för seminarierna drabba framför allt den praktiska lärarutbildningen,
vilken till största delen försiggår i de så kallade övningsskolorna eller i de
folkskolor, som äro knutna till seminarierna. Målet att varje seminarieelev skall
ha fått undervisa i alla skolans ämnen åtminstone någon gång och några timmar,
är mycket svårt att förverkliga redan med det nuvarande elevantalet, och
får man in flera elever i klasserna kan man icke ordna den praktiska lärarutbildningen
på ett fullt tillfredsställande sätt. Detta är huvudskälet till att vi
icke velat vara med örn en höjning av antalet elever i klasserna.

Jag vill erinra örn att vid den senaste seminariereformen, då man i riksda -

Nr 10.

Onsdagen deli 17 mars 1943 f. ni.

S må s k oles em marie ina: Avlöningar. (Forts.)
gens båda kamrar fastställde elevantalet till 24 per klass, ansåg man, att detta
var en av de viktigaste fördelar, som hade uppnåtts genom denna reform. Den
utredning, som låg bakom reformen, oell hela reformens utformning avsåg
nämligen just att förstärka den praktiska lärarutbildningen vid seminarierna,
och som det förnämsta medlet för att nå detta mål hade man att tillgripa en
minskning av elevantalet i klasserna. Så ligger denna sak till.

En av de förmåner, som seminarieundervisningen inhöstade år 1936, bestod
alltså just däri, att riksdagen trots de därmed förenade kostnaderna beslöt sig
för att sänka elevantalet till 24 för att på detta sätt förbättra den praktiska
lärarubildningen. Då menar jag, att när det icke föreligger mera trängande
skäl än här ha anförts, borde icke riksdagen ändra på denna punkt utan även
i fortsättningen bereda seminarierna möjlighet att meddela en fullgod praktisk
lärarutbildning.

Skulle vi komma i ett läge, där behovet av utexaminationer blir så stort, att
man måste vidtaga organisationsutvidgningar, är det uppenbart, att man i en
tid som denna — det kan även jag erkänna — måste finna sig i en ökning av
elevantalet och de därmed förenade olägenheterna, men ett sådant läge har icke
inträtt i år, och den kungl, propositionen innebär ej heller något förslag örn
utvidgning av seminarieorganisationen. Departementschefen har därför icke
velat rubba på elevantalet i klasserna.

Jag har, herr talman, med dessa ord endast velat anföra de enligt min mening
— så egendomligt det än kan låta för mångå i denna kammare — starka
skäl, som kunna anföras mot att nu, utan att tvingande omständigheter föranleda
det, rubba på den överenskommelse, som riksdagen till seminariernas
fromma träffade år 1936.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som har avgivits
av herr Oscar Olsson m. fl., vilket innebär bifall till Kungl. Maj.-ts förslag
på denna punkt.

Häruti instämde herrar Lindén och Kuling samt fröken Olsson.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Kursen för utbildning av småskollärarinnor
är som bekant tvåårig. De elever, som tagas in nu i höst i småskoleseminarierna,
bli alltså färdiga till det läsår, som börjar på hösten 1945.
Enligt den utredning, som skolöverstyrelsen har utfört, skulle till läsåret 1945/
46 behövas 334 nya småskollärarinnor. Kungl. Maj:ts förslag innebär emellertid
utbildning av endast 264 lärarinnor, och det fattas sålunda ett avsevärt
antal. Utskottets förslag är en kompromiss med en dyliks alla olägenheter
men i detta fall också med påtagliga fördelar. Enligt utskottets förslag skulle
man utbilda 284 nya lärarinnor. Om skolöverstyrelsens beräkningar stå sig,
skulle det alltså likväl uppstå en brist. Vi ha emellertid inom utskottet resonerat
på det sättet, att man icke kan vara så absolut säker på sådana beräkningar,
som det här är fråga om, eftersom de alltid visat sig vara
mycket osäkra, och härtill kommer, att utvecklingen på folkskolans område
tyvärr går i den riktningen, att man övergår från högre skolformer
till lägre. Det är beklagligt, men man tycks för närvarande icke
kunna hindra det. Det betyder i många fall, att man övergår från skolor av
typen B 2 till typen B 3, vilket innebär, att en folkskollärare undervisar alla
klasser, sålunda även småskoleklasserna. Detta medför i sin tur, att man kanske
icke behöver det stora antal småskollärarinnor, som skolöverstyrelsen har
beräknat. Det är — jag betonar det ännu en gång — sorgligt, att utvecklingen
skall gå i den riktningen, men däråt kan man för närvarande, såvitt jag kan
se, icke göra något. 1

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Små s k ole yemmar ier nu: Avlöningar. (Forts.)

I utskottet har det funnits en mycket stark stämning för att man skulle gå
ännu längre genom att taga in 28 elever i de nya småskollärarinneklasserna,
varigenom man ju skulle kunna utbilda ytterligare ett antal lärarinnor. På
det sättet skulle man kunna få något över 300 nya lärarinnor utbildade. Denna
stämning var en tid ganska förhärskande på statsutskottets andra avdelning,
men man kom slutligen fram till att en kompromiss på denna punkt ur
många synpunkter kunde vara försvarlig och lämplig såsom en tillfällig anordning
för att komma ur ett besvärligt läge.

Jag hemställer örn bifall till statsutskottets förslag.

Herr Grym: Herr talman! Jag vill taga mig friheten att säga några ord
i denna fråga, då den delvis berör småskoleseminariet i den bygd, varifrån
jag är och som jag närmast representerar.

Vad då först intagningen av elever till småskoleseminarierna beträffar är
jag för min del böjd att ansluta mig till reservationen, och jag har efter herr
Holmdahls anförande blivit än mer styrkt i denna min uppfattning. Givetvis
får man icke, såsom utskottet också framhåller, tillmäta den förefintliga reservtillgången
på småskollärarinnor någon avgörande betydelse, men å andra
sidan måste den dock i rätt stor utsträckning tagas med i beräkningen. I, varje
fall får man rätt ofta höra från sådana, som anse sig vara sakkunniga på
detta område, att det finns en betydande outnyttjad reserv av examinerade
småskollärarinnor. Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening har ju också
i ett utlåtande framhållit, att en ännu större försiktighet än vad skolöverstyrelsens
förslag innebär hade varit påkallad, och jag anser, att även detta
utlåtande bör tillmätas en viss betydelse.

Vad sedan Haparanda småskoleseminarium beträffar säger utskottet i sitt
utlåtande, att detta »fyller den dubbla uppgiften av utbildningsanstalt för
småskollärarinnor, skickade att omhändertaga undervisningen i de finsktalande
delarna av Norrbotten, och en läroanstalt, där dessa landsdelars kvinnliga ungdom
får tillfälle att förvärva sig ett icke oväsentligt mått av allmänbildning».
Jag vill framföra ett tack till statsutskottet för den omtanke man sålunda visat,
när det gäller att bereda den kvinnliga ungdomen i denna landsända möjlighet
att även på detta sätt förkovra sig i fråga om allmänbildning. Detta är ju
alltid ett plus -— och ett stort sådant för resten -— och jag är också övertygad
om att bygdens ungdom gärna tar emot denna liksom överhuvud taget alla de
utbildningsmöjligheter, som genom statsmakternas försorg eller på annat sätt
kunna stå till buds.

Jag vill emellertid samtidigt framhålla, att de flesta av de elever vid seminariet,
som äro från Tornedalen, åtminstone ha avlagt realexamen, innan de
komma till seminariet, och på detta sätt förvärvat sig ett icke föraktligt mått
av allmänbildning. Hen detta tillfälle att på småskoleseminariet förvärva sig
allmänbildning gäller givetvis samtliga elever, således även den del av elevkåren,
som icke kommer från den s. k. finnbygden. Helt visst har statsutskottet
och antagligen även riksdagens ledamöter i övrigt sig bekant, hur det förhåller
sig nied rekryteringen av elever till Haparanda småskoleseminarium,
men örn det händelsevis skulle finnas någon som tror, att dessa elever komma
uteslutande från den finsktalande delen av Norrbotten, så vill jag här säga,
att detta icke är fallet. Vi få komma ihåg, att detta småskoleseminarium är
det enda i Norrbottens län. Vid ett telefonsamtal, som jag i går hade med
vederbörande rektor, framhöll han, att vid seminariet givetvis först och främst
finnas elever från de olika finnbygdskommunerna, men att där även finnas
elever från andra delar av länet, bl. a. från Luleå stad, Nederluleå och Råneå
socknar samt ända från Ytterlännäs i Västernorrlands län. Helt naturligt

Nr 10.

Onsdagen (Ion 17 marö 1943 f. m.

;-;o

Småskolcseminanema: Avlöningar. (Forts.)
komma dock de flesta eleverna från den finsktalande befolkningens bosättningsområden,
ty denna bygd är ju rätt stor, oell det finns också ganska gott
om ungdom där. Till finnbygden räknas som bekant förutom Haparanda stad
nio landskommuner i sin helhet samt delar av Jukkasjärvi och Gällivare kommuner,
vilka också kallas för malmfältssocknar. Befolkningen i den egentliga
finnbygden uppgår för närvarande till 46,000 personer, och sorn en jämförelse
kan nämnas, att Norrbottens län i dess helhet har cirka 220,000 invånare.

Huruvida de seminarieelever, som icke äro från den finsktalande delen av
Norrbotten oell vilka icke behärska finska språket, taga anställning även i
finnbygden, är svårt att säga, men jag tror inte. att så är fallet. Det torde
vara svårt, för att inte säga omöjligt, för en folkskollärarinna, som inte behärskar
finska språket, att kunna lämna undervisning åt nybörjarna i skolorna
i dessa bygder. Det är nämligen allt fortfarande så, att en stor del av
barnen inte kunna annat språk än finska, när de börja småskolan, och kunna
de svenska, är ordförrådet tämligen ringa. Givetvis finns det också undantag.
För att det inte skall bli något missförstånd vill jag emellertid påpeka, att
statsmakternas omsorger örn finnbygden, särskilt vad gäller undervisningens
område, inte varit förgäves, utan de ha burit god frukt, och svenska språket
har gjort oanade framsteg. Men vi måste komma ihåg, att av de äktenskap,
som ingås i Tornedalens socknar, sker för närvarande ungefär vart fjärde med
finsk kvinna — under tidsperioden 1935—1938 var procenttalet 27. Av detta
kan man ju bl. a. draga dels den slutsatsen, att de barn, som äro födda av
dessa finska kvinnor, med visshet ha finska språket till sitt första språk eller
modersmål, dels att den, som tar anställning såsom småskollärarinna i denna
bygd, onka måste behärska finska språket.

Jag vet inte, herr talman, om jag går på sidan örn själva diskussionsämnet,
men jag ber dock få framhålla i detta sammanhang, att det skulle lia varit
utomordentligt värdefullt och av verkligt behov påkallat, örn lokalfrågan fpr
Haparanda seminarium hade kunnat ordnas utan större tidsutdräkt. Detta
statens seminarium har trots sin 68-åriga tillvaro aldrig erhållit egna. för
skoländamål inredda lokaler. Vid seminariets startande — det var år 1875 —
inrymdes det i en för ändamålet provisoriskt iordningställd, från mitten av
1800-talet härstammande kasernbyggnad för gränsvakten. I dessa provisoriska.''
och primitiva lokaler har seminariet sedan under stora svårigheter och umbäranden
fått bedriva sin lärarutbildning.

I proposition nr 142 säger departementschefen visserligen bl. a., att seminariets
lokalbehov måste på ett eller annat sätt inom de närmaste åren tillgodoses.
Jag vill vädja till herr statsrådet, att väntetiden måtte göras så kort
som möjligt. Jag förstår väl, att då det inte förut har gjorts, kan det vara
för mycket begärt att just nu, samtidigt som en ny byggnad för Haparanda
läroverk uppföres, även en ny byggnad för seminariet skulle komma till stånd,
men jag kan dock inte underlåta här framhålla, att befolkningens allmänna
åsikt är den, att seminariets byggnadsfråga har ganska onödigt förhalats ar
efter år, för att inte säga årtionde efter årtionde.

Att läroverket i Haparanda nu skall få sin lokalfråga löst genom nybyggnad,
är för oss tornedalingar synnerligen glädjande, och jag vill till herr statsrådet
Bagge framföra bygdens vördsamma och varma tack för det arbete herr
statsrådet nedlagt på det nu föreliggande förslaget till ny byggnad för läroverket
i Haparanda. Jag tror inte alls att jag överdriver betydelsen av denna
frågas lösning, örn jag säger, att den medför, att inbyggarna i den svenska
Tornedalen mer och mer känna sig vara inneslutna i statsmakternas omtanke
och föremål för deras omvårdnad. Den utgör så att säga en bekräftelse på att

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Småskoleseminarierna: Avlöningar. (Forts.)
de kunna få leva sitt liv i omedelbar förnimmelse av sin svenska statssamhörighet.
Sådana positiva åtgärder från statsmakternas sida äro också bland
det allra effektivaste, när det gäller att motarbeta de afosterländska yttringar,
som då och då möjligen förekomma.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen, som under
detta anförande övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring i avseende å motiveringen,
som föreslagits i den vid punkten fogade reservationen: och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 141—143.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 144.

Lades till handlingarna.

Punkterna 145—150.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 151.

Lades till handlingarna.

Punkterna 152—155.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 156.

Lades till handlingarna.

Punkterna 157 och 158.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 159.

Lades till handlingarna.

Punkterna 160—169.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 170.

Lades till handlingarna.

Punkterna 171 och 172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173.

Lades till handlingarna.

Punkten 174.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Andra kammarens protokoll 1943. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Folkhögskolor:
Stipendier
dt
elever.

Punkten 175, angående folkhögskolor: Stipendier åt elever.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Orgård: Herr talman! Utskottet har på denna punkt med anledning
av en av mig m. fl. avgiven motion förordat, att stipendier, efter grunder som
Kungl. JMaj :t må äga bestämma och efter Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt
fall, må utgå även till elever från våra nordiska grannländer för genomgående
av kurser vid våra folkhögskolor. Jag ber att till utskottet få framföra ett
tack för det tillmötesgående det har visat, och jag ber att få tillägga, att jag
hoppas, att Kungl. Maj :t, när det gäller antalet elever som på detta sätt beredas
plats vid våra folkhögskolor, sträcker sig så långt som det kan vara
möjligt med hänsyn till våra egna elever. Det skulle vara önskvärt, att åtminstone
en eller ett par elever från de övriga nordiska länderna kunde beredas
plats vid de olika folkhögskolorna. Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har nyligen visat sitt stora intresse för det nordiska samarbetet
genom att igångsätta en utredning för förverkligandet av tanken på
en nordisk högskola. I föreliggande fråga har statsrådet en möjlighet att på ett
verksamt sätt för dagen ingripa i liknande riktning.

Jag ber att få ytterligare understryka, att jag hoppas, att det må beredas
tillfälle för så många^elever som möjligt från de övriga nordiska länderna att
på detta sätt genomgå kurser vid en svensk folkhögskola. Jag tror, att detta
vore en praktisk insats för dagen i det nordiska samarbetet av allra största betydelse
för framtiden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Vad utekottet hemställt bifölls.

Punkterna 176—182.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 183.

Lades till handlingarna.

Punkterna 184—191.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 192.

Lades till handlingarna.

Punkten 193.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 194.

Lades till handlingarna.

Punkten 195.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 196.

Lades till handlingarna.

Punkterna 197—200.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr IQ.

Punkten 201.

Lades till handlingarna.

Punkterna 202—206.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 207, angående bidrag till verksamheten vid hemgårdar och studie- Bidrag tW,

}jem verksamheten

vid hemgårdar

Efter föredragning av punkten yttrade: och studiehem.

Herr Wallentheim: Jag har, herr förste vice talman, på denna punkt låtit
anteckna en blank reservation för att få tillfälle att i kammaren framföra
några synpunkter.

Som bekant ligger det på denna punkt så till, att Kungl. Maj :t till fjolårets
riksdag hemställde örn anslag till hemgårdar. På grundval av en motion i
kammaren utvidgades detta anslag till att omfatta även studiehem, då riksdagen
ansåg, att studiehemmen i"1lil t väsentligt hade ungefär samma verksamhet
som hemgårdarna. Av det anslag på 30,000 kronor som beviljades har
nu en fördelning skett på det sättet, att 20,000 kronor ha gått till hemgårdarna
och 10,000 till studiehemmen. Jag har icke haft tillfälle att närmare taga
del av de grunder efter vilka denna fördelning skett, om det varit en ingående
prövning av verksamhetens omfattning i de olika fallen eller örn man har
resonerat på det sättet, att ungefär 10,000 kronor vore lagom åt studiehemmen,
och att hemgårdarna borde ha de återstående 20,000 kronorna. Det vare
mig främmande att på denna punkt ge uttryck åt den minsta lilla avundsjuka
över att hemgårdarna fått mera. Det är självklart, att i och för sig behövas
mycket väl 20,000 kronor på detta håll. Men jag kan å andra sidan icke underlåta
att uttala den uppfattningen, att studiehemmen här blivit litet styvmoderligt
behandlade.

Jag vet, att man från A. B. F :s sida .företog en mycket ingående granskning
av de studiehem, som skulle kunna anses berättigade till anslag. Man
räknade sedan ut, hur mycket som genom dessa studiehem över studiecirklarna
gått ut i arvoden till lärare, till korrespondenskurser och för bokinköp. Man
kom då fram till att dessa utgifter för ifrågavarande studiehem representerade
en summa av ungefär 220,000 ä 230,000 kronor. Efter de grunder, som
man tidigare ansett böra vara vägledande för beviljandet av statsbidrag, var
det skäligt, att en tredjedel av detta belopp utgick i statsbidrag. Det skulle
alltså bli omkring 75,000 kronor. Därtill räckte ju inte de beviljade medlen på
långa vägar. A. B. F. fick emellertid för sin verksamhet vid studiehemmen
icke mer än 8,500 kronor. Jag vill inte underlåta att framhålla, att jag anser
detta vara ett förhållandevis mycket obetydligt belopp.

Det är en annan sak som jag skulle vilja stryka under i detta sammanhang.

Utskottets högt aktade vice ordförande har tidigare här i dag givit uttryck
åt bekymmer över de svårigheter som kulturarbetet har att kämpa med och
framhållit hur knappa anslagen på detta område äro. Jag har en bestämd känsla
av att om man har rätt att fälla detta omdöme beträffande anslagen i allmänhet
under åttonde huvudtiteln, så har man alldeles särskild rätt att fälla
det,, när det gäller anslag för folkbildningsändamål, för det frivilliga bildningsarbetet.
Jag kan icke underlåta att beklaga, att det verkligen skall finnas så
begränsade möjligheter i detta fall, då ändå det frivilliga folkbildningsarbetet
har ett så stort inflytande på hela vårt folks andliga fostran och motståndskraft
i dessa tider. Jag skulle vilja giva uttryck åt den förhoppningen, att
det skall bli möjligt för ecklesiastikministern att i varje fall till ett kommande

36 Nr 10. Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och studiehem. (Forts.)
år i något större utsträckning än hittills tillgodose önskemålen och behoven i
detta avseende.

Jag har, herr förste vice talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Holmdahl: Herr talman! Den föregående ärade talaren började med
att säga, att han icke alls missunnade hemgårdarna, att de fått två tredjedelar
av det anslag som beviljades förra året för bidrag till hemgårdar och studiehem,
men litet längre fram i sitt anförande beklagade han i alla fall, att studiehemmen
fått ett så obetydligt belopp. Jag måste säga, att om man ser det mot
bakgrunden av de förhållanden, under vilka studiehemmen erhållit del av detta
anslag, är detta beklagande skäligen ogrundat.

Vi skola komma ihåg, att vid fjolårets riksdag hade det förebragts en utredning
angående riksförbundets för hemgårdarna anslagsbehov, och Kungl.
Maj :t föreslog då ett bidrag med 30,000 kronor till hemgårdarnas verksamhet.
Då väcktes av den föregående ärade talaren en motion vari begärdes, att studiehemmen
skulle få vara med och dela dessa 30,000 kronor. Jag vill minnas, att
de 30,000 kronor som Kungl. Maj:t föreslog icke utgjorde mer än hälften avvad
hemgårdarna hade begärt. Men detta hindrade icke motionären att begära,
att studiehemmen skulle få vara med och dela anslaget, som han dock föreslog
höjt till det dubbla. När frågan var före i statsutskottet, försökte jag av motionären,
som också sitter i detta utskott, få uppgift om hur många studiehem
det gällde. Det fanns nämligen icke ett spår av utredning därom i motionen.
Men jag kunde inte få något besked vare sig på utskottsavdelningen eller i utskottets
plenum eller här i kammaren. Alltnog, riksdagen biföll motionärens
framställning så till vida, att de 30,000 kronorna skulle av Kungl. Maj:t fördelas
på hemgårdar och studiehem för den studieverksamhet som de bedriva.

Jag vill här inskjuta, att jag inte har det minsta att invända mot motionärens
resonemang, att studiehemmen bedriva en liknande studieverksamhet som hemgårdarna.
Det är icke alls fråga örn det: jag anser, att den saken är alldeles
klar.

Studiehemmen skulle alltså få del av detta anslag. När sedan skolöverstyrelsen
skulle upprätta förslag till fördelning av anslaget, så kom genom bildningsorganisationerna
en första utredning till stånd angående studiehemmens
antal och anslagsbehov. Då visade det sig, att två av våra störsa bildningsorganisationer,
A. B. F. och I. O. G. T., anmälde till anslag bortåt 80 studiehem.
Nu skola vi komma ihåg, att hemgårdarna icke nått ett högre antal än omkring
tio. Skulle man nu verkligen dela fifty fifty med hänsyn till antalet,
när det gällde detta 80-tal studiehem, som gjorde anspråk j)å bidrag av det anslag
på 30.000 kronor, som var avsett för hemgårdarna? Är det icke rimligt,
att man säger, att hemgårdarna i alla fall böra ha huvudparten av anslaget —
det var ju dem det ursprungligen gällde —• och lämnar resten av anslaget till
bidrag åt verksamheten vid studiehemmen?

Genom den utredning som på detta sätt kommit fram hade jag personligen,
liksom också skolöverstyrelsen, kommit till den uppfattningen, att det vore rationellare
att lämna statsbidrag till studiecirkelverksamheten direkt och icke
till studiehemmen. Det förhåller sig nämligen så, att det bland detta mycket
stora antal studiehem finns en hel del, som bedriva en studieverksamhet av
mycket ringa omfattning och som överhuvud taget icke borde ifrågakomma till
statsbidrag, under det att det finns andra, studiehem, som lia en relativt omfattande
studieverksamhet. Nu lia vi kommit till den uppfattningen — jag har
härvidlag samarbetat med en person, som väl känner till bildningsorganisationernas
verksamhet, nämligen undervisningsrådet Wagnsson ■— att det är
något irrationellt att under den anförda motiveringen giva bidrag till studie -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. in.

Nr 10.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och studiehem. (Forts.)
hemmen såsom sådana, och att det riktiga vore att ge statsbidrag till studiecirkelverksamheten,
så att varje studiehem finge bidrag i förhållande till den studieverksamhet,
som det bedriver. Detta kan möjligtvis tillämpas även på hemgårdarna,
även örn dessa inte äro fullt jämförliga med studiehemmen, beroende
på att de ha en vidare uppgift.

Herr talman, jag har endast velat anföra detta för att erinra om vad som här
har förekommit och för att motivera, varför skolöverstyrelsen har föreslagit den
fördelning av detta anslag, som den gjort. Jag vill också betona, att jag är
lika intresserad som motionären av att vi i sinom tid få rikligare anslag till
studiecirkelverksamheten. Jag är övertygad örn att han och jag äro ense örn att
det är studiecirkelverksamheten som borde få statsbidrag. Jag undrar, om han
inte vill ge mig rätt däri — jag hör, att han nu begär ordet — att det kunde
vara förnuftigt, att man i stället för anslag till studiehemmen, som bedriva
verksamhet i så utomordentligt olika omfattning, skulle söka få anslag till
studiecirkelverksamheten inom olika organisationer, vilken nu inte har något
statsbidrag. Naturligtvis är detta i viss mån en framtidsmusik, därför att det
skulle betyda en icke obetydlig ökning av anslaget till vårt frivilliga folkbildningsarbete.
Då tidsläget nu är sådant, att man icke gärna kan påräkna väsentligt
höjda anslag för detta ändamål, kan det icke anses rationellt att fördela
ett så begränsat anslag på allt för många studiehem. Jag har velat fästa
uppmärksamheten på att det säkerligen finns en rationell väg att gå, även örn
denna icke kan beträdas, förrän det statsfinansiella läget blivit bättre än det för
närvarande är.

Herr talman! Jag har med dessa ord endast velat motivera den gjorda fördelningen
av anslaget till hemgårdar och studiehem.

Herr Wallentheim: Herr talman! Herr Holmdahls anförande var ju delvis
en polemik mot den ståndpunkt, som statsutskottet och riksdagen i fjol
intogo. Jag vill emellertid beträffande detta framhålla, att det material, som
sedermera har presenterats, har bestyrkt riktigheten av vad som i motionen i
fjol anfördes, nämligen att den allmänna karaktären av studiehemmens verksamhet
är sådan, att de här böra komma i fråga till anslag. När man trots
en mycket stark gallring enbart inom A. B. F. har mellan 50 och 60 studiehem,
som kunna anses vara berättigade till anslag efter de allmänna grunder,
som här fastställts, måste det väl sägas, att motionen och dess yrkande och
därmed även det beslut, som statsutskottet och riksdagen i fjol fattade, hade
fog för sig.

Vad framtidsmusiken beträffar kan jag mycket väl instämma i vad herr
Holmdahl här förklarat sig anse vara det lämpliga. Men så länge man inte
kommit därhän, att studiecirkelverksamheten som sådan fått ett allmänt stöd,
bör man väl ändå försöka fördela de anslag, som äro tillgängliga, efter något
så när likvärdiga grunder.

För övrigt måste jag säga, att inledningen till herr Holmdahls anförande
gav belägg för att herr Holmdahl tydligen vid sin prövning av ärendet inte
bär intagit en objektiv ståndpunkt, utan mera betraktat studiehemmen såsom
obehöriga snyltgäster och i detta sett ett skäl till att begränsa anslaget till
dom så mycket som möjligt.

Herr Holmdahl: Herr talman! dag måste inlägga min bestämda gensaga
mot herr Wallcntheims sätt att dra slutsatser av mitt förra anförande. Jag
tror, att jag tillräckligt klart och tydlig ådagalagt, att den ståndpunkt, som
jag intog vid förra riksdagen, då jag yrkade avslag på herr Wallcntheims
motion, var motiverad bl. a. av den omständigheten, att det inte förelåg nå -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och studiehem. (Forts.)
gon som helst utredning. Jag är tämligen övertygad om att ifall man både i
statsutskottet och här i kammaren fått reda på, att det var ett 80-tal studiehem,
som skulle komma att tävla med dessa fem hemgårdar — det var då
inte fler, som hade fått statsanslag för föregående år — så hade nog både
statsutskottets majoritet och riksdagen kommit till samma uppfattning som
jag, nämligen att det inte var riktigt att knyta frågan örn anslag till studiehemmen
samman med frågan om anslag till hemgårdarna.

Men jag vill på det bestämdaste bestrida, att jag inom skolöverstyrelsen
inte objektivt har handlagt detta ärende, sedan där den utredning framlagts,
på vilken vi byggt vårt förslag till Kungl. Majit. Det visade sig ju då vara
så mångå studiehem, som kunde göra anspråk på anslag, att det inte kunde
anses rationellt — det har jag inte heller hört herr Wallentheim påstå — att
fördela dessa 30,000 kronor mellan alla de omkring 10 hemgårdar och de omkring
75 studiehem, det här gäller. Det skulle ha blivit en så minimal summa
åt var och en, att det inte vore något rationellt sätt att gå till väga, och man
var också inom överstyrelsen inklusive en ledamot, som — försåvitt jag vet —
här i riksdagen förordat herr Wallentheims motion, överens örn att det var
rimligt och rättvist, att hemgårdarna fingo två tredjedelar av anslaget, medan
den återstående tredjedelen skulle fördelas på de studiehem, som anmälts
av A. B. F. och I. O. G-. T. och som bedrevo studiecirkelverksamhet i någon
större omfattning.

Jag tror således inte, att herr Wallentheim kan anföra något som helst bevis
för att inte det förslag till fördelning av medlen, som överstyrelsen framlagt,
varit fogat på fullt objektiva grunder.

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag hörde i fjol till de ledamöter, som med
glädje sågo att även studiehemmen skulle kunna få anslag. Emellertid kan jag
inte, mot bakgrunden av den debatt som här förts, underlåta att erinra örn,
att studiehem och hemgårdar inte äro alldeles detsamma. Det är sant, att hemgårdarna
bedriva en omfattande studieverksamhet, men dels ha hemgårdarna
åtskilliga andra arbetsuppgifter än studieverksamheten, dels vända de sig
i stor utsträckning till andra ungdomsgrupper än studiehemmen göra. Jag
tycker därför för min del att det är befogat, i ali synnerhet med tanke på
den ungdom, som närmast blir föremål för hemgårdarnas verksamhet, att
dessa komma i åtnjutande av en större del av det av riksdagen beviljade anslaget.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 208—213.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 214.

Kades till handlingarna.

Punkterna 215—221.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 222.

Kades till handlingarna.

Punkterna 223—235.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Punkten 236.

Lades till handlingarna.

Nr 10.

Punkten 237.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl. Utgifter under
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1943/44 under riksstatens femte huvudtitel, avseende'' tiul
anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2.

Yad utekottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13, angående bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Hagård: Herr talman! Ursprungligen begärde socialstyrelsen ett
högre belopp än vad statsrådet här slutligen kommit fram till. Statsrådet har
låtit sitt ställningstagande bestämmas av den omständigheten, att man med
skäl kan räkna med att under det år, som kommer, sysselsättningen inom näringslivet
skall ha minst lika stor omfattning som vid tidpunkten för budgetarbetets
utförande. Men dessutom har han fäst mycket stort avseende vid en
annan omständighet, nämligen att man kunde tänka sig, att den korttidsarbetslöshet,
som för närvarande är synnerligen besvärande, skulle kunna nedbringas.
Socialstyrelsen har fäst uppmärksamheten vid detta genom en skriveise
i november 1942, och denna skrivelse har statsrådet, säger han, överlämnät
till statens arbetsmarknadskommission för att höra dess mening i denna
viktiga fråga, varefter han har för avsikt att jämväl taga under övervägande,
vilka åtgärder, som lämpligen skulle kunna vidtagas i detta sammanhang.

Nu ha emellertid beträffande korttidsarbetslösheten vissa åtgärder vidtagits
från olika håll, från statens arbetsmarknadskommission och från länsarbetsnämnderna,
och även arbetslöshetskassornas egna funktionärer ha i hög
grad medverkat härvidlag. Men trots detta är denna fråga allt fortfarande
ganska besvärlig för arbetslöshetskassorna och sätter gang efter gang ^ deras
ekonomi på rätt hårda prov. T. o. m. under innevarande kalenderår, då man
på grund av den stora efterfrågan på arbetskraft skulle ha haft rätt att räkna

Bidrag titt

erkända
arbetslösheteka
sear.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mare 1943 f. m.

Bidrag Ull erkända arbetslöshetskassor. (Forts.)
nied att korttidsarbetslösheten skulle ha varit i det närmaste avlägsnad, lia
arbetslöshetskassorna haft rätt stora svårigheter att kämpa med.

Det förefaller emellertid, som örn de åtgärder, som vidtagits eller planerats
pa olika hall, inte ha erhållit tillräckligt stöd. Det verkar, som örn arbetsgivarna
inte hade nog starkt sinne för att man härvidlag måste gå försiktigt
fram och försöka planera den normala driften så, att man så vitt möjligt
undviker korttidsarbetslöshet. Det är också ganska naturligt, att kassamedlemmarna
för sin del äro obenägna att vara med örn en förflyttning från sitt
ordinarie arbete, och resultatet blir, att de i manga fall pendla mellan arbete
i öppna marknaden och understöd.

Det måste därför, såvitt jag förstår, vidtagas vissa åtgärder på detta område,
och hade statsrådet och chefen för socialdepartementet varit här närvarande,
skulle jag uttryckligen ha utbett mig ett meddelande av honom, huruvida
man från statens arbetsmarknadskommission har fått något besked örn,
hur de synpunkter, som jag* här berört, skola kunna tillgodoses och örn möjligt
de förhanden varan de svårigheterna, avhjälpas. Men jag har, även fastän
herr statsrådet inte är närvarande, ansett det nödvändigt att fästa uppmärksamheten
på detta viktiga problem och på önskvärdheten av att man i tid vidtar
åtgärder härvidlag.

Jag har givetvis inte något annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Erlander: Herr talman! Jag vill endast med anledning av herr Hasards
yttrande meddela, att förhandlingar förts örn denna sak av de berörda
kommissionerna. Socialministern delar fullkomligt herr Hagårds uppfattning,
att detta är en mycket allvarlig sak, som man på ett eller annat sätt mäste
bringa till lösning, allvarlig icke bara ur de synpunkter, som herr Hagård anförde.
Aven för de berörda arbetarna själva måste det förefalla ganska besynnerligt
^att under nuvarande förhållanden vara hänvisade till att draga sig
iram på korttidsförsörjning, medan, örn de bara bleve fria från korttidsarbetet
och finge arbetslösperioderna sammanförda till längre perioder, till deras förfogande
skulle stå arbetstillfällen, som för närvarande för dem torde te sig
ganska lockande. För dagen är jag icke i tillfälle att peka på något resultat av
de^ förda förhandlingarna, men herr Hagård kari vara övertygad örn att vi följa
frågan med den största uppmärksamhet.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkten 14.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 15—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19 och 20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Punkten 22.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

Punkterna 24 och 25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkten 27.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkten 29.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkten 31.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32.

Lades till handlingarna.

Punkten 33.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 34.

Lades till handlingarna.

Punkten 35.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkterna 37—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48, angående främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet Främjande av
m. m. nykterhets .

. t nämndernas

Med bifall till Kungl. Maj:ts i propositionen nr 1 under femte huvudtiteln verksamhet
(punkten 71) framlagda förslag hade utskottet i denna punkt hemställt, att m■ ">■

riksdagen måtte till Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. för
budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag av 142,000 kronor.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. (Forts.)

I en vid punkten fogad reservation hade herr Hansson i Rubbestad förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte till Främjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett
anslag av 137,000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Som framgår av utlåtandet föreslås
nu, att anslaget skall utgå med 5,000 kronor mer än under innevarande
budgetår. Orsaken är, att departementschefen begärt 5,000 kronor för utgivandet
av en handbok, som skulle tillställas nykterhetsnämnderna. Hen nu gällande
handboken, som alla nykterhetsnämnder ha, utgavs så sent som år 1933.
Visserligen har det sedan dess beträffande nykterhetsvården vidtagits en hel
del ändringar, vilka beröra även nykterhetsnämndernas verksamhet, men om
dessa ändringar ha de olika nykterhetsnämnderna erhållit kännedom genom en
tidskrift, vilken utgives av socialstyrelsen och tillställes samtliga nämnder.
Statskontoret har avstyrkt socialstyrelsens framställning örn utgivande av en
ny handbok, och jag för min del anser, att man här mycket väl kan spara dessa
5,000 kronor, som avses för utgivandet av denna handbok. Det är visserligen
ingen stor summa detta, men jag anser, att man i dessa tider, då vår statsbudget
är så ansträngd, bör försöka att spara på alla områden, där det går
att spara. Jag tror, att det på detta område är möjligt att spara utan att förorsaka
någon skada. Den avdelning av utskottet, som behandlat denna fråga,
hade låtit tillkalla en tjänsteman från socialstyrelsen, vilken haft hand örn
denna sak. På en av mig framställd direkt fråga, om icke nykterhetsnämnderna
skulle komma att klara sig utan denna handbok, svarade han, att givetvis
komme de att göra det. Jag tycker, att riksdagen här har ett mycket lämpligt
tillfälle att spara. I motsats till vad som brukar inträffa, när besparingar göras
på andra områden, kommer ingen att bliva lidande genom den ifrågasatta
besparingen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av mig anförda
reservationen i denna punkt.

Herr Hagård: Herr talman! Jag vill erinra därom, att frågan örn anslag
för detta ändamål berördes i framställning från socialstyrelsen vid 1942 års
riksdag. Den föranledde emellertid icke något riksdagens beslut. Intresset på
denna punkt fångades då så gott som helt av debatten örn länsnykterhetsnämnderna.
Beträffande all social verksamhet men i synnerhet beträffande nykterhetsvården
är det angeläget, att de personer, som skola utöva verksamheten, erhålla
en god vägledning. Det gäller här ett mycket delikat arbete, och det är
angeläget att det utföres av väl förfarna personer. Nykterhetstillståndet har
starkt försämrats. Antalet fylleriförseelser har ökats och likaså antalet på alkoholistanstalter
intagna. Under sådana förhållanden är det av synnerlig vikt,
att så mycket som möjligt göres för att underlätta nykterhetsnämndernas arbete
och i alldeles särskild grad deras förebyggande och handledande verksamhet.
Det är sant, som herr Hansson i Rubbestad säger, att de nya bestämmelserna
på detta område bruka intagas i en av socialstyrelsen utgiven tidskrift,
vilken är tillgänglig för nykterhetsnämnderna, men det är alldeles självklart,
att detta icke är tillräckligt. Det inträffar ju då och då, att nya medlemmar
inväljas i nykterhetsnämnd. För dessa nya ledamöter måste det givetvis
bliva besvärligt att skaffa sig kunskaper om de många nya, betydelsefulla bestämmelser,
vilka trätt i kraft sedan den gamla handboken utgavs. Jag förstår
mycket väl de ekonomiska synpunkter, herr Hansson i Rubbestad vill
lägga på frågan, men jag måste säga, att det skulle vara ganska egendomligt.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Främjande av flykt erhet snämndernas verksamhet m. rn. (Forts.)
om staten, samtidigt som staten anslår betydande medel för nykterhetens befrämjande,
skulle underlåta att till förfogande för dem, som lia sig nykterhetsarbetet
anförtrott, ställa erforderligt material och nödiga hjälpmedel för att
få till stånd ett så gott och effektivt resultat som möjligt av arbetet. Det
vore inkonsekvent att handla på det sättet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag på denna punkt.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter lia nyss
hört ett anförande av en person, som är verksam inom socialvården. Anförandet
gav belägg för att den ståndpunkt, som intagits av departementschefen
och av utskottet, är riktig. Endast en av utskottets medlemmar har haft en
avvikande mening, och utgången torde således vara given, när kammaren går
att fatta beslut i detta ärende. Utskottet har som anledningar till att man
behöver en ny handbok framhållit dels att den handbok, man för närvarande
har, är ganska föråldrad, dels att restupplagan är mycket liten. Den ärade
reservanten förmenade, att då handboken utgavs så sent som år 1933, så kunde
den inte vara så särdeles föråldrad. Som kammarens ledamöter mycket val
känna till, ha, sedan handboken utgavs, genomförts en hel del reformer på
ifrågavarande område. Jag behöver i detta sammanhang endast erinra örn inrättandet
av länsnykterhetsnämnderna. I företalet till ifrågavarande upplaga
av handboken erinras för övrigt om, att den första handboken utgavs år 1922
och att de många ändringar, som sedan dess vidtagits i bestämmelserna angående
alkoholistvården, då ansågos nödvändiggöra utgivande av en ny upplaga
av handboken. Alldeles samma förhållande föreligger nu. Som den ärade
reservanten framhöll, tillhandahålles handboken vederbörande nykterhetsnämnd
i ett exemplar, avsett närmast för nämndens ordförande. Reservanten
menade, att ordföranden borde komplettera handboken genom att däri införa de
ändringar och tillägg, som efter hand vidtagits uti ifrågavarande bestämmelser.
Jag föreställer mig, att det ofta inträffar, att nyvalda ledamöter i
nämnderna önska inköpa ett eget exemplar av handboken. De få den ju inte
gratis. Jag tycker det vore ganska beklagligt, örn de skulle vara tvungna att
inköpa cn så bristfällig och föråldrad handbok, som den vilken för närvarande
begagnas. Av den tjänsteman i socialstyrelsen, örn vilken herr Hansson
i Rubbestad talade, fick vederbörande avdelning av utskottet höra, att
restupplagan bestod av endast 127 exemplar. Under sådana förhållanden torde
var och en kunna inse, att det är nödvändigt, att man skaffar en ny upplaga
av handboken.

Herr talman! Jag ber att under hänvisning till utskottets motivering och till
det anförande, jag nyss hållit, få yrka Infall till utskottets hemställan.

Herr Ekdahl: Herr talman! Den lilla orientering, som herr Hansson i Rubbestad
gav från utskottsarbetet, vittnar om. att han har en talang att framställa
frågor, som måste väcka en gammal skolmästares beundran. Han sporde
den åberopade tjänstemannen ifrån socialstyrelsen: Kan man i nykterhetsnämnderna
reda sig utan en ny handbok? Svaret, naturligtvis, ja! Nykterhetsnämnderna
måste givetvis, om så påfordrades, klara sig utan någon handbok alls. Men
om herr Hansson i Rubbestad i stället hade frågat: Kunna nykterhetsnämnderna
reda sig lika bra utan som med en ny handbok, så ilr jag alldeles övertygad
om att svaret blivit nej.

Jag vill f. ö. bara kort och gott instämma i de synpunkter, sorn herr Hagård
framförde. Jag har på nära håll kunnat följa nykterhetsnämndernas
verksamhet i mitt län, och jag kan betyga, att det är till nykterhetsnämnderna
vi i väsentlig grad få lita, då det gäller att bekämpa missbruket av rusdrye -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. (Forts.)
ker. Vi kunna icke nog väl utrusta nykterhetsnämnderna för denna saneringskampanj,
om vi önska att de skola nå ett gott resultat.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Till den siste ärade talaren vill
jag bara säga, att eftersom han tycks vara intresserad av frågor, så vill jag
ställa en fråga till honom: Tror herr Ekdahl, att nykterhetstillståndet här i
landet blir bättre, örn man anslår medel till utgivande av en sådan här handbok?
Jag tror, att nykterhetsnämnderna för närvarande mycket väl veta, vad
de skola göra. De som äro intresserade av saken, göra nog allt vad de kunna
för att nykterheten skall främjas. De ha fått del av alla författningar, som
utkommit. Det är icke meningen, att den nya handboken därutöver skulle innehålla
mer än sådana anvisningar, som finnas i den gamla. Då alla nykterhetsnämnder
ha den gamla handboken och känna till de nya författningarna, så
tycker jag verkligen man skall försöka göra en besparing på denna punkt.
Jag har den bestämda uppfattningen, att nykterheten i landet icke kommer att
i den allra ringaste mån främjas genom utgivandet av denna handbok.

Herr Ekdahl: Herr talman! På herr Hanssons i Rubbestad fråga vill jag
svara: Örn man kunde förutsätta, att det hos varenda nykterhetsnämnd funnes
så stort intresse, att handboken bleve kompletterad med alla möjliga notiser
angående ändringar i gällande bestämmelser, så skulle man ju mycket väl
kunna klara sig utan någon ny handbok. Men på det sättet arbetar inte folk i
allmänhet. Det är icke så lätt att hålla reda på alla bestämmelser, som efter
hand utkomma. Det måste vara en stor fördel att ha bestämmelserna i ämnet
samlade i en handbok. Jag vågar det påståendet, att örn man till nykterhetsnämndernas
förfogande ställer en ny ändamålsenlig handbok, så kommer detta
att innebära ökade förutsättningar för att deras verksamhet kan nå gott
resultat.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkterna 49—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 59 och 60.

Lades till handlingarna.

Punkterna 61—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Punkterna 68—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Punkterna 72—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Lades till handlingarna.

Punkterna 76—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82.

Lades till handlingarna.

Punkterna 83—89.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90, angående vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias vissa byggkustsanatorium
i Barkåkra. nadsarbeten

Efter föredragning av punkten yttrade: prinsessan

Herr voll Friesen: Herr talman! Jag skall bara en eller ett par minuter /.^åraafotaga
tiden i anspråk för att kommentera det beslut, som riksdagen står i be- Hum i Barkgren
att fatta. Jag skall icke göra något försök att på detta stadium inverka äkra.

på frågans realbehandling.

Det rör sig här örn ett sjukhus, som i början av detta århundrade tillkommit
på initiativ av en enskild person. Grundplåten till sjukhusbygget erhölls på
sätt, som då för tiden var ganska vanligt: genom att man vädjade till den enskilda
välgörenheten. Pengarna insamlades vid en basar i Malmö år 1901. Sedan
dess har initiativtagaren såsom sjukhusets styresman och läkare lett och
utvecklat dess verksamhet. Han har lyckats intressera myndigheterna för
sjukhuset — det erhöll efter en tid namnet Kronprinsessan Victorias kustsanatorium
—- och göra det till en i sitt slag betydande sjukvårdsinrättning. Efter
det sjukhusets förste chef inträtt i pensionsåldern och lämnat sitt verksamhetsfält,
har sanatoriets direktion till myndigheterna inkommit med betydande
anslagsäskanden. Dessa ha avstyrkts icke blott av den gamle läkare, som varit
sjukhusets förste chef, och vilken har ansett de planerade arbetena onödiga,
utan också av en hel rad myndigheter, som närmast ha att öva tillsyn över anstalter
av detta och liknande slag. Sålunda tillbakavisades en framställning
1939 dels av byggnadsstyrelsen och dels också av medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen
ansåg de föreslagna byggnadsarbetena överhuvud taget icke vara
av sådan natur att de vid föreliggande statsfinansiella läge borde komma till
utförande. Detta avstyrkande från framför allt medicinalstyrelsens sida har
sedan förnyats. I augusti 1941 avvisade medicinalstyrelsen en ytterligare framställning
från direktionen, och sammaledes gjorde också 1940 års civila byggnadsutredning.
Trots alla dessa myndigheters avstyrkanden har Kungl. Maj:t
framlagt förslag i den riktning, som direktionen begärt, och man har gjort det
på det sätt, som numera är så vanligt, en smula finurligt, för att vinna riksdagens
bifall. Man gjorde det i etapper. Man tog förra året 135,000 kronor,

Nr lil.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium i
Barkåkra. (Forts.)

oell nu har man begärt 135,000 igen. väl vetande, att har riksdagen en gån£
sagt A så måste riksdagen också säga B.

Jag anser, att ifrågavarande byggnadsärendes handläggning är ett exempel
på hur man icke bör förfara, allra minst i tider som dessa. Sjukvården skall
visst ha sitt. Men jag tror, herr talman, att det är på tiden, att vi även på detta
område börja inrikta oss på en sund sparsamhet, en sparsamhet, som visst icke
behöver gå ut över de sjuka och vårdbehövande. Jag är övertygad örn att de
många landstingsman, som finnas här som representanter i kammaren och som
vid flera tillfällen ha haft att brottas med den alltmera svällande sjukvårdsbudgeten
för landstingen, äro böjda att behjärta dessa önskemål. Jag kan också
säga, att man från läkarhåll och ansvariga sjukhusmyndigheters sida börjat
inse nödvändigheten att spara.

Det är därför desto beklagligare, när statsmakterna, som det förefaller i
oträngt mål, genomföra så dyrbara anläggningar som dessa. Jag är övertygad,
att man skulle kunna räkna upp åtskilliga sjukhusanläggningar och anföra
bevis på nödvändigheten av äskande av medel för bedrivande av sjukvård i
vårt land, som vore vida angelägnare än anslagen till ifrågavarande sjukhusbygge.

Jag har, herr talman, endast velat göra denna kommentar, då nu frågan står
inför sitt slutliga avgörande. Det är självfallet fullkomligt utsiktslöst att i
detta stadium yrka avslag på statsutskottets hemställan, vilket jag helst skulle
ha velat göra. Jag har bara till kammarens protokoll velat göra dessa erinringar.

I detta anförande instämde herr Hagberg i Malmö.

Herr Erlander: Herr talman! Det råder inga delade meningar att man
skall spara i den utsträckning det är möjligt i synnerhet i fråga örn igångsättande
av byggen. Det byggnadsärende, som vi örn ett ögonblick skola besluta
örn, är så till vida säreget som det, trots att det är ett så litet bygge
som för 270,000 kronor, varit föremål för en mera ingående granskning än
åtskilliga betydligt större företag. Jag vill erinra örn att innan departementschefen
framlade ärendet för 1942 års riksdag gjorde han själv en inspektion
på platsen, vilket ju visar, att han, innan han tog ställning till ärendet, velat
själv förvissa sig örn att tillståndet där nere var sådant, att en ombyggnad
borde komma till stånd. Efter en mycket noggrann prövning kom han till det
resultatet, att det var icke sådana förhållanden vid denna praktiskt taget
statliga anstalt, att det var tillbörligt att ens under dessa kristider det bleve
ett uppskov med ombyggnaden.

Det förhåller sig kanske ej riktigt så som herr von Friesen gjorde gällande,
att alla ansvariga myndigheter ställt sig avvisande till tanken på ombyggnad.
Det har varit mycket diskussion och resonemang rörande det lämpliga
sättet för ombyggnaden. Jag medger villigt, att medicinalstyrelsen har en
annan uppfattning på denna punkt än departementschefen kommit till vid
denna, som sagt, mera ingående utredning än när det gällt de flesta byggnadsärenden
inom socialdepartementet.

Beträffande de vackra ord, som sades örn den föregående överläkaren och
hans betydelse för denna anstalts uppväxt, råda alls inga delade meningar
örn hans insats. Men jag kan icke riktigt förstå, varför herr von Friesen drager
upp hans namn i denna diskussion. Han har dock lämnat anstalten. Jag
tror, att hans arbetsinsats är tillräckligt väl dokumenterad utan att man i en
diskussion örn anstalten för närvarande behöver blanda in honom och hans
uppfattning i ärendet.

Onedag>en den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

,Fwfl byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium i

Barkåkra. (Forts.)

Herr voll Friesen: Herr talman! Jag ber att med ett par ord få svara på
vad herr Erlander yttrade här.

Här stå alltså mot varandra ■— om jag bortser från civila byggnadsutredningen
— dels medicinalstyrelsen i åtskilliga upprepade yttranden och dels
statsrådet. Vem skola vi nu tillmäta vitsord? Jag vill göra gällande, att när
ilen högsta ansvariga myndigheten för sjukvården här i landet bestämt finner,
att inga skäl föreligga för en tillbyggnad, bör den tillmätas större vitsord än
departementschefen och de iakttagelser han gjort vid en inspektionsresa någon
dag nere på sjukhuset. Hade det varit på det sättet, att den ansvariga myndigheten,
medicinalstyrelsen, ansett bygget vara nödvändigt, då anser jag. att
örn statsrådet efter prövning kommit till annat resultat, skulle man mera hava
tagit hänsyn till det. Det är ju på det sättet, att de myndigheter här i landet,
som skola sörja för olika behov, behjärta naturligtvis i alldeles särskild grad
dessa behov och de äro -—- det tror jag kammarens ledamöter äro villiga att
vitsorda — i allmänhet benägna att taga till litet grand i överkant för de ändamål,
som de äro särskilt satta att vaka över. I ett sådant här fall, då jag
har dessa båda auktoriteter framför mig, tillåter jag mig ändå fästa mera avseende
vid vad medicinalstyrelsen anför än vad departementschefen gör.

Så frågade herr Erlander till slut, varför jag blandat in den gamle läkaren
i detta sammanhang. Det är helt enkelt därför, att han i upprepade skrifter
dels i dagspressen och dels i tidskrifter har bestämt motsatt sig den nyoch
ombyggnad, som här är föreslagen. Det är väl granska naturligt, om man
anser sig lia rätt att åberopa honom som en auktoritet, som kanske mer än
någon annan är förtrogen med sjukhuset och dess verksamhet.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag är ganska förvånad över
att det i år blivit debatt i detta ärende. Saken är den, att vi i fjol hade en fullständig
utredning örn ombyggnad för inalles 270,000 kronor, men departementschefen
ansåg, att beloppet lämpligen borde fördelas på två budgetår,
varför vi förra året beslutade 135,000 kronor. I år gäller det således den andra,
återstående delen av byggnadsanslaget.

Skulle överhuvud taget någon anmärkning riktas mot detta bygge, hade
detta givetvis bort ske, då man fattade principbeslutet, men då förekom ingen
som helst debatt i denna fråga.

Utöver vad herr Erlander framhållit vill jag nämna, att vi, första året jag
var ledamot på statsutskottets tredje avdelning, också hade ett byggnadsanslag
för detta sjukhus. Då reste avdelningen ned för att bese detsamma. Vi
voro då under ledning av tredje avdelningens gamle ordförande, som kanske
i högre grad än någon annan av oss ledamöter var känd för att icke gå med
på något som helst anslag utan att vara övertygad att det var nödvändigt.
Det anslag, som det då var fråga örn, blev också av utskottet tillstyrkt.

Jag, som denna enda gång varit i tillfälle att besöka detta sjukhus, anade på
grund av mitt besök där en del interiörer, varom man icke talar offentligt
men som i någon mån kanske framskymtat av det ordbyte, som försiggått
mellan herrar von Friesen och Erlander. Jag skall icke gå in på denna sak i
detta sammanhang.

Jag ber allenast, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag, som
endast är en följd av det principbeslut, som riksdagen fattade under fjolåret.

Herr Erlander: Herr talman! Jag var kanske alltför kortfattad i min
replik till herr von Friesen. Det förhåller sig icke så, att medicinalstyrelsen

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kuslsanatorium i
Barkåkra. (Forts.)

avstyrkt byggnadsärendet. Medicinalstyrelsen anförde, såsom framgår av
fjolårets proposition nr 265, sid. 4, följande: »Medicinalstyrelsen anser sig kunna
tillstyrka, att en ombyggnad och modernisering av sanatoriets inom den
s. k. administrationsbyggnaden belägna kök och kökskällare kommer till utförande
i huvudsaklig överensstämmelse med de av arkitekten Stoltz upprättade
ritningarna samt en vid densamma fogad preliminär arbetsbeskrivning.
Styrelsen finner sig vidare böra tillstyrka, att nödig reparation och isolering
av taket till och bostadsrummen inom nämnda byggnad verkställes ävensom
att de senare förses med vatten- och avloppsledningar.» — Dessa delar av
bygget har det alltså icke rätt några delade meningar om. — Därefter fortsätter
styrelsen: »Däremot anser styrelsen sig åtminstone för närvarande icke
kunna tillstyrka, att något av de övriga av direktionen ifrågasatta om- eller
tillbyggnadsarbetena vid sanatoriet kommer till utförande. Kostnaderna för
de sålunda tillstyrkta byggnadsarbetena torde med hänsyn till sanatoriets svaga
ekonomiska ställning böra helt bestridas av statsmedel.»

Vad gör departementschefen? Han säger sig, att det är en gammal byggnad,
som tillkommit precis så som herr von Friesen skildrat. Skola vi röra vid
denna gamla byggnad, måste vi se till, att de nödvändiga reparationer, som
alla äro ense örn skola göras, också leda till en vettig användning av medlen.
örn det finnes ett förslag i den riktningen. Jag är för min del ganska övertygad,
att det är en mycket oklok sparsamhet att först göra reparation av köket
och de även av medicinalstyrelsen som nödvändiga betecknade reparationerna
av bostadslägenheterna och sedan örn ett par år taga upp frågan till ny omprövning.

Jag ansåg liksom herr Eriksson, att frågan var så klar genom att vi fattade
beslut i fjol, att jag icke fann det nödvändigt att lämna dessa upplysningar.
Men när medicinalstyrelsen spelas ut mot departementschefen, vill jag framhålla,
att skillnaden mellan departementschefens och medicinalstyrelsens uppfattning
icke skall göras större än den i verkligheten är.

Herr Isacsson: Herr talman! I likhet med herr Eriksson i Stockholm skall
jag icke vidröra den verksamhet, som den förre läkaren vid kustsanatoriet bedrivit
sedan han lämnat tjänsten. Det är emellertid med förvåning som jag
hör herr von Friesen åberopa honom som auktoritet, när det gäller att bedöma
nyttan eller nödvändigheten av detta bygge. Varför icke åberopa den läkare,
som nu tjänstgör och har ansvaret för sjukhuset?

Det är riktigt som herr Eriksson sagt, att statsutskottets tredje avdelning
var där nere. Visserligen kunna vi ej i fråga örn sakkunskap mäta oss med
vare sig medicinalstyrelsen eller den avgångne läkaren, men vi kunde i varje
fall konstatera, att behovet av de föreslagna byggnaderna var stort.

Det har endast varit för att vitsorda vad som från avdelningens och utskottets
sida sagts som jag, herr talman, velat yttra dessa ord, och jag uttrycker
än en gång min förvåning över. att en läkare på detta sätt dragit i tvivelsmål
nyttan av en förnuftig byggnadspolitik vid ett sjukhus.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 91—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Punkten 101, angående bidrag till driften av centralanstalter för radioterapi.

Punkten föredrogs. Därvid anförde

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Som kammaren finner har vid detta
utlåtande redovisats en motion av herr Ahlkvist m. fl. samt herrar Levin och
Ekdahl. I motionen syftas till att få ändrade grunder för bidrag till driften
vid centralanstalten i Lund. Det ligger nämligen så till, att driftskostnaderna
äro mycket olika vid dessa olika anstalter. Som kammaren vet är det här tre
stycken dylika anstalter. Det är en i Stockholm med 100 vårdplatser, vilken
bedrives helt såsom statlig anstalt. En anstalt ligger i Lund och har 50 platser
och en i Göteborg med också 50 platser. Av dessa har Göteborgsanstalten ännu
icke kommit i bruk. Nu förhåller det sig så, att Hallands läns landsting i
detta avseende är anslutet både till Göteborgsanstalten och Lundaanstalteta.
Med anledning av att vi ha en viss erfarenhet av, hur dessa olika driftskostnadsbidrag
verka, vill jag meddela, att Hallands läns landsting har avtal med
Göteborgsanstalten örn två platser och med Lundaanstalten om 2.77 platser.
Enligt avtalet med Göteborgsanstalten skola vi betala 3 kronor per dygn och
vårdplats vare sig mer eller mindre. Enligt avtalet med Lundaanstalten skola
vi ersätta de merkostnader för driften där, som icke kunna erhållas medel till
av staten. Detta för med sig, att vi till Lundaanstalten få betala 7 kronor och
56 öre för patient och underhållsdag. De, som äro anslutna till den statliga
anstalten, få betala ett bidrag per dag och patient med 2 kronor 50 öre. Till
Göteborgsanstalten skola vi, när den nu kommer i gång, betala 3 kronor per
underhållsdag för varje patient, medan vi till Lundaanstalten, som sagt, få
betala 7 kronor 56 öre.

Av utskottets utlåtande framgår, att det förekommit förhandlingar mellan
medicinalstyrelsen och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott örn ändring
av grunderna för dessa bidrag. Det har släpat efter med förhandlingarna,
som inleddes i april 1942. Malmöhus läns landsting hade lovat, att det skulle
komma ett förslag från deras sida inom en månad. Enligt vad som nu framgår
framkom emellertid detta förslag först den 12 januari innevarande år. I
detta fall var det otänkbart, att Kungl. Majit med anledning av denna utredning
skulle hinna till innevarande års riksdag komma fram med förslag
till ändrade grunder. Fastän utskottet avstyrkt motionen har utskottet i alla
fall skrivit så pass positivt, att utlåtandet i realiteten innebär ett tillstyrkande.
Utskottet har också skrivit, att de nya grunderna böra få retroaktiv tillämpning
från och med 1 januari 1943.

Jag har vid behandling av detta ärende endast velat understryka vad utskottet
anfört och velat för Kungl. Majit framhålla, hur dessa bestämmelser
nu verka i de olika landstingen. När emellertid vården på alla dessa anstalter
är ungefär likadan och man har tillgång till ungefär samma specialiteter, tycker
man att bidragen för dem, som äro hänvisade till de olika anstalterna, böra
vara lika. Man kan kanske till och med ifrågasätta, huruvida detta icke bör
vara helt statliga anstalter.

Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets i denna punkt gjorda hemställan blev av
kammaren bifallen.

Punkterna 102—107.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 108.

Kades till handlingarna.

Andra kammarens protokoll 1013. Nr 10.

Bidrag till

driften av
eentralanstal
ter för radio
terapi.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mare 1943 f. m.

BarnmorslceKiroanstalterna:
Omkostnader.

Punkterna 109—112.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113, angående barnmorskeläroanstalterna: Omkostnader.

Med bifall till Kungl. Maj:ts i propositionen nr 1 under femte huvudtiteln
(punkten 147) framlagda förslag hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte
till Barnmorskeläroanstalterna: Omkostnader för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 56,000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag skulle av besparingsberedningen
avgivet förslag örn införande av särskilda elevavgifter vid barnmorskeläroanstalterna
icke nu genomföras.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Andrén, Persson
i Falla, Hansson i Rubbestad och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte till Barnmorskeläroanstalterna: Omkostnader
för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 41,000 kronor;

2) av herr Jonsson i Eskilstuna, utan angivet yrkande.

De under 1) antecknade reservanterna hade ansett, att utskottet bort tillstyrka
förslaget om införande av elevavgifter vid ifrågavarande läroanstalter,
men därvid förutsatt, att elev, som genomgått statens sjuksköterskeskola och
därvid erlagt elevavgift vid denna skola, icke skulle vara avgiftspliktig jämväl
vid barnmorskeläroanstalt.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! I denna punkt ställes kammaren
inför de problem, som besparingsutredningen sysslat med. Det förhåller
sig nämligen så, att besparingsberedningen på denna punkt framkommit med
ett förslag, som innebär att barnmorskeeleverna skola erlägga en avgift av
500 kronor för den tid, under vilken de erhålla undervisning i teoretiska ämnen.
Denna teoretiska utbildning gives under 5 månader i början av kursen
och under en månad i slutet av kursen, tillsammans alltså under 6 månader.
Besparingsberedningen har nu föreslagit, att eleverna skola erlägga en avgift
av 500 kronor för denna teoretiska undervisning under 6 månader. Besparingsberedningen
har också påpekat, att det för närvarande finnes möjlighet
för elever från obemedlade eller mindre bemedlade hem att helt och hållet
utan avgift få genomgå barnmorskekurs och dessutom erhålla bidrag till kläder
och andra saker.

Vi reservanter ha emellertid icke kunnat komma till annan uppfattning än
den, att det måste anses tämligen skäligt, att de elever, som komma från burgna
eller mera förmögna hem, mycket väl borde kunna bära denna kursutgift
på 500 kronor. Det förhåller sig nämligen så. att den avlöning, som dessa
barnmorskor nu få, icke är så särdeles dålig. Utskottet säger visserligen, att
löneförmånerna äro ganska blygsamma, men vi skola komma ihåg, att riksdagen
så sent som i fjol fastställde bättre löneförmåner för barnmorskorna.
Dessa lönevillkor äro icke alls så blygsamma, särskilt icke, när det gäller
barnmorskor, som ha tjänstgöring i den slutna förlossningsvården. De ha det
bra. Man kan ej heller säga, att de barnmorskor, som äro sysselsatta på landsbygden,
ha särdeles dåliga villkor.

Besparingsberedningens förslag har remitterats till vissa myndigheter för
yttrande. Alla de, som yttrat sig över förslaget, ha också tillstyrkt detsamma.
Förslaget har sålunda tillstyrkts av medicinalstyrelsen, av barnmorske -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Barnmorskeläroanstalterna: Omkostnader. (Forts.)
anstalten i Stockholm, av Svenska barnmorskeförbundet och av vissa andra
institutioner. Det är klart, att förslaget medför viss nackdel i förhållande till
vad som nu gäller. Men man kan icke säga, att det är betungande, örn de, som
komma från förmögnare hem, få erlägga denna lilla avgift. Barnmorskeförbundet,
som naturligtvis bör vara den institution, som särskilt skall föra dessa
elevers talan, har själv yttrat, att det icke alls finner förslaget nämnvärt betungande
för eleverna. Om några av dessa elever skulle bli tvungna att upplåna
erforderliga medel, förhåller det sig ju å andra sidan så, att deras lönevillkor
bli sådana, att de ha mycket lätt för att återbetala dessa^ belopp, då de
få plats. I reservationen har framhållits, att alla, som äro från obemedlade
eller mindre bemedlade hem, böra vara fria från dessa utgifter. Reservanterna
ha dessutom pekat på, att om det skulle uppstå ett sådant förhållande att en
sjuksköterska — detta behandlas i punkt 116 i detta betänkande, där det också
föreslås en viss kursavgift — redan erlagt avgift för sjuksköterskekurs,
slipper hon ytterligare avgift, örn hon också skall genomgå barnmorskeskolan.

Nu säger utskottet, att utskottet kommit till den uppfattningen, att de flesta
av dem, som bevista barnmorskeskolorna, komma från obemedlade eller mindre
bemedlade hem. Jag vet icke på vilken erfarenhet utskottet stöder ^detta sitt
uttalande. Jag har emellertid ett par erfarenheter av att det även från ganska
förmögna hem kommit elever till dessa barnmorskeskolor. Därför kan jag
icke tillmäta detta utskottets uttalande någon större vikt. Dessutom är det^så,
att de, som äro från obemedlade eller mindre bemedlade hem, få bidrag både
till avgifterna, till kläder, böcker och instrument.

Nu föreslår utskottet för att åstadkomma en viss besparing, att den behovsprövning,
som för närvarande tillämpas beträffande dessa elever, bör bli
strängare. Jag har för min del icke den uppfattningen, att nu tillämpad behovsprövning
är särdeles dålig. Jag vill därför icke vara med örn att den
skall bli särdeles strängare. Men det är en annan sak som bör observeras. Tidigare
har det varit så, att stipendiebelopp utdelats redan i början av kursen.
Det har emellertid inträffat, att vissa barnmorskeelever icke haft den läggning,
som passar för kallet, utan nödgats sluta under pågående kurs. Detta
system med utdelning av stipendier på så tidigt stadium har varit oriktigt.
Men nu har man föreslagit, att stipenderna i stället skola utdelas vid kursens
slut, och därigenom torde denna sak bli ordnad på ett bättre sätt.

Ja, herr talman, jag anser således, att skall riksdagen något så när biträda
det syfte, som ligger bakom besparingsberedningens arbete, bör riksdagen i
varje fall icke vara så ömsint, att den icke vågar taga ställning till förslaget.
Jag tror, att vi med vår ekonomiska ställning förr eller senare bli tvungna att
beträda sparsamhetsvägen. Man skall icke skjuta allt på framtiden, till en
framtid, då vi kanske knappt kunna bemästra förhållandena. Det är därför
lämpligt att i tid övervinna detta motstånd mot varje besparingsåtgärd som
är nödvändig. Det är också därfiir, herr talman, som jag ber att få yrka bifall
till den reservation som på denna punkt är avgiven av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl.

Herr Isacsson: Herr talman! När herr Hansson i Rubbestad i slutet av sitt
anförande åberopar det syfte, som ligger bakom besparingsberedningens förslag,
nämligen att söka åstadkomma do besparingar, som man anser vara möjliga
och lämpliga, så är naturligtvis intet ont att säga därom. Det är besparingsberedningens
uppgift att föreslå riksdagen besparingsåtgärder. Men därmed
upphör väl beredningens befogenhet. Ty den kan väl icke begära att riksdagen
skall godkänna varje projekt, som den kommer med. Örn riksdagen efter
prövning finner, att den icke kan reflektera på en besparing, även örn den

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Barnmorskeläroanstalterna: Omkostnader. (Forte.)
till synes kan göras, bör väl riksdagen vara i sin fulla rätt att fatta vilket
beslut den vill.

När herr Hansson i Rubbestad här ansluter sig till besparingsberedningens
förslag, motiverar han det bl. a. med, att en barnmorska för sina löneförmåner
nu är så pass avundsvärd, att man kan tillåta sig en sådan här brandskattning.
Herr Hansson i Rubbestad vet mycket väl, hur barnmorskornas avlöningsförhållanden
äro. De ha icke fått någon lönereglering, sedan den nya
organisationen tillkom, jag tror det var år 1937. De ha fortfarande 1,500 kronor
i lön plus naturabidrag, och fjolårets riksdag gav dem ju rätt till statens
kristids- och dyrtidstillägg på denna lön. Men under de föregående tre krisåren
voro de troligen de enda av staten avlönade befattningshavare, som icke
fått någon som helst förhöjning eller kompensation för dyrtiden. Alltså, barnmorskelönen
är alltjämt icke sådan, att den kan anses vara lockande.

När man nu föreslår, att barnmorskeeleverna skola betala en avgift på 500
kronor, har Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten icke velat vara med därom.
Jag tror, att det finnes mycket goda skäl för den ståndpunkten. Bland annat
detta, att det finnes en hel del sjuksköterskor, som utöver sin sjuksköterskeexamen
också utbilda sig till barnmorskor. För dessa innebär förslaget icke
bara denna avgift på 500 kronor, utan det blir sammanlagt 1,000 kronor, som
de få erlägga för sin sjuksköterskeexamen och för sin barnmorskeexamen, enligt
de papper, som tala örn dessa saker. Detta ha kanske icke reservanterna
tänkt sig, men så är faktiskt förhållandet. Jag har i min hand en tidskrift,
där detta finnes återgivet och där anses det orimligt, att eleverna skola erlägga
dylik avgift. Man hänvisar också till att denna utbildningskombination
är mycket lycklig. Man hoppas också, att det för framtiden skall bliva
många sådana fall. Man kan på ett effektivare sätt lösa distriktssjukvården,
örn man får befattningshavare med både sjuksköterske- och barnmorskeexamen.
Detta är ju för övrigt ett gammalt önskemål.

Det är, herr talman, litet besvärligt att ingå i närmare resonemang om barnmorskornas
anställningsförhållanden, eftersom detta spörsmål så intimt sammanhänger
med en punkt, som kommer senare, där det är fråga örn sjuksköterskornas
arvoden. Men så mycket kan väl redan nu sägas, att med hänsyn
till det läge, som råder i de delar av vårt land, där man icke på länge kan
genomföra distriktssjukvården, böra vi akta oss för att vältra stenar i vägen
för utbildningen av barnmorskor och sjuksköterskor. När det visat sig vara
en relativt god affär för landstingen att driva sådana skolor, kan jag — det
vill jag tillägga — icke finna det lämpligt att staten skulle uppträda på annat
sätt.

Herr Hansson i Rubbestad talade örn, att det säkerligen i många fall rör
sig örn flickor från bemedlade och välbärgade hem, som söka till barnmorskeanstalterna.
Häremot vill jag bland annat ställa ett uttalande av chefen för
bammorskeläroanstalten i Göteborg. Denne konstaterar, att förhållandet är
det rakt motsatta. Det är nästan uteslutande flickor från obemedlade eller
mindre bemedlade hem, som välja denna utbildning. Det kan sägas, att vederbörande
ju kan låna pengar till denna avgift. Ja, det är lätt att säga. Det kan
ju gå att låna upp pengar, men dessa skola ju också betalas tillbaka. När den
utexaminerade barnmorskan kommer ut och skall börja sin anställning finner
hon, att hon har betydligt sämre lön än en distriktssjuksköterska och ändå
har hon fått vidkännas samma utbildningskostnader.

Det finnes ytterligare ett skäl mot detta förslag, som reservanterna här
tänkt sig. Örn bemedlade skola betala men obemedlade skola slippa betala avgift,
leder det, enligt min mening, till en osympatisk klassgruppering av eleverna
vid en och samma anstalt. Dessutom blir det en ganska delikat uppgift

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Barnmor spelår oanstalterna: Omkostnader. (Forts.)
för styrelserna för dessa läroanstalter att söka utforska, vilka som äro verkligt
bemedlade och vilka som icke äro det. När man därtill icke kan åstadkomma
mer än dessa tusenlappar, som man här talar om, ''förefaller det mig,
som örn det funnes fullgod anledning att avvisa förslaget.

När herr Hansson i Rubbestad slutligen påpekade, att vårt finansiella läge
kan bli sådant, att vi bli nödsakade att tillgripa alla möjliga besparingsåtgärder,
skulle jag vilja säga till honom, att han i egenskap av krisrevisor vet och
kan anvisa andra och betydligt mera givande fält för sparsamhet än detta
sociala område, i all synnerhet som sparsamhetssträvandena här skulle leda
till, att man så att säga skulle pålägga de sämst avlönade på detta område
en skatt, som måste anses vara orättfärdig. Det är icke så, att deras löneförmåner
i fortsättningen kunna anses bra ändå. De höra till de relativt lågt
avlönade grupperna, medan deras arbete är av den art att vederbörande måste
ha verklig lust för denna sorts arbete, om det överhuvud taget skall gå. För
många innebär det dessutom en uppoffring att överhuvud taget fullfölja arbetet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Herr Isacsson måtte ha förbisett
vad reservanterna anfört, då han säger, att det blir en dubbel avgift, som
eleverna skola komma ut med, örn de först skola bli sjuksköterskor och därefter
barnmorskor. Reservanterna ha tydligt sagt, att de förutsätta, att så icke
skall bli fallet. Endast en avgift skall betalas. När herr Isacsson därtill säger,
att det skulle bli osympatiskt med denna skillnad mellan bemedlade och
obemedlade, så vill jag erinra honom örn, att vi redan ha ett system med stipendier,
vilka skola utgå till obemedlade eller mindre bemedlade elever. Det
är alltså samma system, som vi redan ha.

Vidare ville herr Isacsson göra gällande, att jag som krisrevisor skulle kunna
anvisa bättre vägar för att nå sparsamhet. Jag vill säga herr Isacsson
att på vilket område man än vill spara, blir det gny. Ingen vill bli av med
vad man har, och så är det överallt.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt dels ock på bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkterna 114 och 115.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116, angående statens sjuksköterskeskola: Omkostnader.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i propositionen nr 1 under femte huvudtiteln
(punkten 150) framlagda förslag hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte
till Statens sjuksköterskeskola: Omkostnader för budgetåret 1943/44 anvisa
ett förslagsanslag av 73,900 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag skulle undervisningen
vid skolan även i fortsättningen vara helt avgiftsfri.

Statens sjuksköterskeskola:
Omkostnader.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Statens sjuksköterskeskola: Omkostnader. (Forts.)

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Bernhard Nilsson, Andrén, Jonsson i Eskilstuna, Tersson i Falla,
Hansson i Rubbestad och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag till Statens
sjuksköterskeskola: Omkostnader för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 53,900 kronor.

Reservanterna hade ansett, att utskottet bort tillstyrka av besparingsberedningen
avgivet förslag örn införande av elevavgifter vid skolan, men därvid
förutsatt, att elev, som genomgått barnmorskeläroanstalt och därvid erlagt
elevavgift till anstalten, icke skulle vara pliktig erlägga avgift jämväl vid
sjuksköterskeskolan.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Som denna punkt är av ungefär samma karaktär
som den vi nyss diskuterade, skall jag inte nu mycket förlänga debatten.
Jag vill bara tillägga, att då herr Isacsson i föregående punkt ville göra
gällande, att de flesta av barnmorskeeleverna komma från obemedlade hem.
torde väl i varje fall förhålla sig så att sjuksköterskeeleverna till största delen
komma från förmögnare hem, varför det i detta hänseende föreligger viss
skillnad på denna punkt och den föregående. Jag tror att de skäl, som herr
Isacsson nyss mest betonade, icke äga berättigande i detta fall, och hoppas
därför att han på denna punkt skall kunna biträda reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Isacsson: Herr talman! I anslutning till den diskussion vi nyss fört
angående barnmorskeutbildningen ber jag att få erinra örn vad som då yttrades,
Jag vill emellertid dessutom framhålla, då herr Hansson i Rubbestad fortfarande
håller på att det skulle vara en gärd av rättvisa att ta ut denna avgift
på 500 kronor, att här finns ett ännu starkare skäl att avvisa en sådan
framställning. Det har nämligen vid de landsting, som ha sjuksköterskeskolor
vid sina centrallasarett, visa sig, att denna skola är en för landstingen och
sjukhusen ganska god affär. Där har man möjlighet att under elevtiden använda
dessa elever i praktiskt sjukhusarbete och kan därigenom betydligt nedbringa
den ordinarie personalstaben, alltså en direkt inkomst för landstinget
och sjukhuset; anordningen i fråga är naturligtvis också till fördel för eleverna,
som samtidigt med den teoretiska undervisningen få undervisning i praktisk
sjukvård. Jag tillhör ett landsting som sedan många år tillbaka drivit
en sådan skola vid centrallasarett. Vi ha upprepade gånger undersökt förhållandena
där, och resultatet är att jag här vågar säga, att vi betrakta det
som en god affär.

När det nu gäller statens sjuksköterskeskola måste förhållandet bli enahanda,
eftersom också denna skola är ansluten till sjukhuset och eleverna där kunna
utnyttjas i praktiskt arbete. Under sådana omständigheter anser jag det alldeles
orimligt, att staten skulle pålägga dessa elever en avgift av 500 kronor
samtidigt som staten exploaterar deras arbetskraft, med den direkta följden att
man kan hålla en mindre personalstab vid sjukhuset i fråga. Örn det var anledning
att avvisa förslaget örn avgifter för eleverna vid barnmorskeläroanstalterna,
så är det, herr talman, i ännu högre grad anledning att avvisa detta
förslag, när det gäller sjuksköterskeeleverna. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Isacsson var vänlig nog att i den
punkt som nyss var under debatt förklara, att ingenting ont var att säga örn

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Statens sjuksköterskeskola: Omkostnader. (Forts.)
sparsamhet i och för sig, men att riksdagen dock hade rätt att efter prövning
avslå även ett förslag i besparingssyfte. Herr Isacsson har givetvis rätt i att
riksdagen är fullkomligt oförhindrad att välja vilken väg den vill. Men det
förefaller mig som örn det skulle finnas ganska starka skäl. för ^att här
gå på en begränsning av statens utgifter, då man ju inte kan påvisa några väsentliga
olägenheter av det. Herr Isacsson har visserligen försökt sig på att
säga, att förslaget skulle medföra en osympatisk klassgruppering, och i den
förra punkten sade han, att det skulle vara att pålägga en orättfärdig skatt pa
eleverna. Denna anmärkning gäller väl lika mycket denna som den föregående
punkten, förmodar jag, att herr Isacsson menar.

Man kanske då behöver klara upp begreppen något. Här är det inte fråga
örn någon skatt, utan det är fråga örn att eleverna under tiden för den teoretiska
utbildningen skola betala för de naturaförmåner som de åtnjuta. Själva undervisningen
är fullkomligt fri. Ingen har ifrågasatt, att undervisningen skulle
betalas, utan vad som ifrågasättes är att eleverna skola lämna någon ersättning
för de naturaförmåner, för kost och logi, som de ha under tiden för den
teoretiska undervisningen. Det är det som det är fråga örn, och det är väl ändå
rätt svårt att på någon rimlig grund kalla detta för en orättfärdig skatt. Det
är klart, att man kan ha olika meningar om allt detta, men nog förefaller det
som örn det rättfärdighetspatos, som herr Isacsson försökte att mobilisera upp
för sin ståndpunkt, var litet illa använt. _

Det är dock så att på olika områden i vårt samhällsliv kostar utbildningen
människorna något, även örn de lia själva undervisningen gratis. Så är det genomgående
vid våra undervisningsanstalter, eleverna få kosta pa sig sitt uppehälle
under denna tid, och det är ju vad som motsvarar reservanternas krav.
Utskottet vill emellertid att här skall gälla ett alldeles speciellt förhållande,
att dessa elever skola ha förmåner som överhuvud taget inte förekomma på
andra områden. Då är frågan: Finns det några särskilda omständigheter som
kunna motivera en sådan behandling, helt olika den som tillämpas inom andra
områden av samhällslivet? _ . .

Jag medger naturligtvis gärna att dessa människor, när de komma ut i sin
verksamhet, utföra ett i hög grad samhällsnyttigt arbete, men det gör väl också
alla de som på andra olika områden utbilda sig och som få själva bekosta
sitt uppehälle under utbildningstiden; någon afgörande ^ skillnad därvidlag
föreligger väl således ändå inte. Herr Isacsson gjorde också gällande att dessa
elever gjorde rätt för sig genom sitt arbete under utbildningstiden, och det
kan ju vara riktigt att de göra. Men jag ber honom bemärka, att det här är
fråga om tiden för den teoretiska utbildningen, icke därefter._ Under tiden för
den praktiska utbildningen, då eleverna arbeta, är det inte ifrågasatt att de
skola betala för naturaförmånerna. Alltså kan det skälet inte vara giltigt.

Men jag återkommer till resonemanget om sparsamheten, och jag inkasserar
alltjämt herr Isacssons vänlighet att inte säga något ont om sparsamheten
i och för sig. Det var ju snällt gjort, men det är att märka, att då man talar
örn sparsamhet i allmänhet, då äro alla överens örn att sparsamhet är en god
och nyttig sak; när det gäller något aktuellt, något speciellt fall, aär man
skulle kunna tillämpa denna sparsamhet, då finns det alltid förhinder. Jag har
ännu aldrig hört, då det varit fråga örn begränsning av statens utgifter, att
det inte anförts skäl däremot — det är inte lämpligt just på denna punkt, heter
det då. Herr Isacsson talade örn barnmorskeutbildningen och sökte visa hur
olämpligt det var med sparsamhet där. Och när han nu talar om sjuks kö terskeeleverna
säger han, att var det olämpligt i förra fallet, sa är det sa mycket
mera olämpligt i detta; det passar överhuvud taget inte med sparsamhet på
något ställe.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mare 1943 f. m.

Statens sjuksköterskeskola: Omkostnader. (Forts.)

Sa länge vi leva kvar i elen gamla välfärdsmentaliteten: här behöva vi inte
spara, vi kunna vara flotta som vi voro under hela 30-talet därför att pengar
finnas alltid - sa länge komma vi aldrig fram till någon begränsning av statens
utgifter, utan då fortsätter det att rulla på samma sätt som det har rullat
ganska länge nu. Det är denna mentalitet som jag anser att vi måste bryta. Vi
mäste komma till insikt örn att samhällsekonomien är sådan, att det är högst
angeläget att spara. Statsfinansernas läge är också sådant, att det för oss i en
fråga som denna, är synnerligen angeläget att begränsa statens utgifter. Nu
kan jag vänta.mig den repliken, att inte rubbar det här anslaget budgeten på
något sätt. Nej, det är klart att det inte gör, men jag undrar var vi få att göra
med ett anslag av den storleksordning att det rubbar budgeten. Det är själva
oen principiella inställningen härvidlag som är av betydelse. Örn man inte inser
nödvändigheten av att begränsa statens utgifter vare sig på den ena eller
andra punkten, kan man inte genomföra en rimlig hushållning. Men örn man
inser den, da vet man att man. måste börja någonstans och att det är de många
bäckarna som till sist göra den stora ån.

Jag tror att det ur denna synpunkt skulle vara värdefullt att verkligen
markera en bestämd vilja till sparsamhet och till begränsning av statens utgifter,
och därför .skulle det. också vara värdefullt, örn kammaren bär ville följa
reservationen, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

. Chefen.för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Då
jag för min del har avvisat det förslag till elevavgift vid statens sjuksköterskeskola,
som besparingsberedningen på sm tid framlade, anser jag mig böra säga
några ord till motivering för min ståndpunkt, som nu vunnit statsutskottets stöd.

Det är klart att det i och för sig är tacknämligt, örn man kan spara utgifter för
staten Men örn den besparing man kan göra inte kan anses vara av någon betydande
storleksordning, ställer sig saken i en annan dager. Här är för övrigt
denria besparings storlek belt okänd. Även örn man uppskattar beloppet till
20,000 kronor, vet ingen huruvida det blir 5,000, 20,000 eller 15,000 kronor
som sparas, eftersom detta beror på elevmaterialets sammansättning vid förevarande
skola, och den kan man inte räkna ut på förhand. Örn nian inte anser
att besparingen är av tillräcklig storleksordning, bör man icke avvika från den
f?run(l, som man en gang har lagt för bl. a. detta spörsmål vid en
utbildnmgsanstalt. Jag kan för min del icke finna, att man kan prestera en
tillräckligt stark motivering för att införa en behovsprövning, som skulle medföra
att de av eleverna som skola betala finge betala avgifter, som variera mellan
ett maximibelopp av 500 kronor och ned till ingenting, alltefter den ekonomiska
ställning de eller deras föräldrar kunna ha.

. Det är självklart att örn det skall vara någon mening med en bebovsprövniIig,
den mäste medföra en ingående undersökning av vederbörandes egen
ekonomi och föräldrarnas ekonomiska förhållanden. Det är för mig icke tilltalande
att tillämpa sådana metoder, vartill kommer att hur man än ser saken,
kommer det att uppsta en viss ari utav klassskillnad sjuksköterskeeleverna
emellan de som tillhöra de fattigaste och alltså slippa betala, de som eventuellt
anses ha råd att betala något och få betala en hundralapp kanske och
slutligen de som anses ha ekonomisk möjlighet att betala hel avgift. Jag kan
inte finna, att en sådan åtgärd för den besparing det här är fråga örn kan vara
rimlig. Därför har. jag hävdat den principen, att utbildningen vid en sådan
anstalt bör vara fri.

Jag vet att i första kammaren, där jag tyvärr inte hade tillfälle att lika noggrant
följa debatten som här, har kraftigt understrukits, att ingen obemedlad

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Statens sjuksköterskeskola: Omkostnader. (Forts.)
genom ett beslut enligt reservanternas förslag skulle förhindras att gå igenom
skolan. Jag vill säga reservanterna, att det vet ingen. De kunna absolut icke
ikläda sig någon sådan garanti. Ty örn det är en flicka som spekulerar på att
ägna sig åt sjuksköterskekallet och gå i en sjuksköterskeskola, så är det mycket
möjligt att vederbörande — kanske det är flickans föräldrar det ofta närmast
gäller — avstår från den tanken, helt enkelt därför att man icke kan på
förhand veta, örn hon som elev inte blir belastad med en avgift av ganska
betydande storlek. Jag vill visst inte påstå att det är säkert, men det är inte
alls uteslutet att man faktiskt utestänger flickor från mycket fattiga hem från
möjligheten att ägna sig åt ett kall, som de kanske eljest skulle kunna vara
väl lämpade för.

Så mycket örn den principiella sidan av saken; är det nödvändigt skall jag ytterligare
utveckla mina synpunkter i detta avseende. Men därtill kommer, att det
ingalunda är så att statens sjuksköterskeskola är ensam örn att avstå från avgifter
från vederbörande elever. Jag har en tabell här rörande avgifterna vid
olika skolor, och den vittnar örn så olika uppfattningar i fråga om vad som är
riktigt och rimligt, att jag gärna vill ha åtminstone ett kort referat till dagens
riksdagsprotokoll.

Det finns fyra sjuksköterskeskolor som ta en avgift av 600 kronor, det finns
två skolor som ta en avgift av 500 kronor, en skola som tar 300 kronor, en som
tar 200 kronor, det finns tre som ta 150 kronor, två som ta en avgift av 100
kronor, och slutligen finns det en skola som tar en avgift på 50 kronor. Dessutom
finns det centrallasarettskolor inom fem landsting som inte ta ut någon
elevavgift alls och som alltså i detta avseende äro fullt likställda med statens
sjuksköterskeskola.

Det är emellertid inte bara på den punkten som förhållandena såtillvida
äro egendomliga, att man har så olika bestämmelser i olika delar av landet,
utan också beträffande det arvode som eleverna uppbära under den tid de
praktiskt tjänstgöra på sjukhusen råder en anmärkningsvärd skillnad. Vid
statens sjuksköterskeskola få eleverna 50 kronor i månaden, således en inkomst
beräknad till 600 kronor per år, då de tjänstgöra i praktisk sjukvård och
medan deras praktiska utbildning pågår. Jag skall inte lämna många exempel
men vill nämna att i ett landsting, där det inte uttages några elevavgifter,
eleverna erhålla ett arvode av 900 kronor om året. I ett annat landsting, där
det inte heller förekommer några avgifter, erhålla de ett arvode på 1,080 kronor
om året, alltså ett betydligt högre belopp än det som utgår till eleverna
vid statens sjuksköterskeskola. Vidare finns det två sjuksköterskeskolor, som
ta 600 kronor i avgift men där eleverna icke få mer än 360 kronor i arvode
pr år. Så skiftande äro förhållandena.

Om staten nu skulle införa dylika avgifter, måste detta anses innebära ett
underkännande av åtminstone samtliga de landsting, som för sin del icke
funnit sig böra införa några elevavgifter. Och jag kan inte hjälpa att jag
tycker, att detta skulle vara att föregå dessa landsting med ganska dåligt
exempel. Jag har den uppfattningen att man inte skall företa åtgärder, som
även örn de kunna synas vara relativt välmotiverade dock i alla fall de facto
betyda, att man skapar ett slags klassindelning av eleverna. Jag tycker i
varje fall inte att staten, när den en gång har fastställt att man icke önskar
taga elevagifter, skall införa den på grund av de, som vi ändå få hoppas,
tillfälliga svårigheter, i vilka våra statsfinanser befinna sig.

Vårt beslut att icke kräva elevavgifter fattades under fredliga förhållanden.
Skola vi taga sådana avgifter nu, skola vi viii åtminstone låta ett sådant
beslut endast avse den tid då kriget pågår. Men även för den tid som
det därvidlag kan vara fråga örn tycker jag, att vi gott kunna klara oss med

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Statens sjuk sköter ske skola: Omkostnader. (Forts.)
att bibehålla de förhållanden, som vi ansågo vara rimliga och riktiga när vi
hade fred i världen.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Efter herr statsrådets inlägg
kan jag fatta mig mycket kort, och då han berört den principiella sidan av
saken kan jag helt förbigå denna. Jag vill endast konstatera att här gäller
det ju icke en besparing i egentlig mening. Det gäller bara frågan örn vem
som skall betala kostnaderna; skall samhället, staten, d. v. s. vi alla statens
medborgare i gemen göra det, eller skola kostnaderna till en viss del uttagas
av eleverna vid skolan?

Jag skall inte ingå på den stora principfrågan örn kostnaderna för utbildningen
i allmänhet, det skulle föra alltför långt, utan jag får nöja mig med
att hålla mig till den speciella frågan örn sjuksköterskeskolan. Jag vill då
först påpeka att uttagande av elevavgifter inte kan med bestämdhet sägas i
längden för samhället innebära några verkliga besparingar. Vid behandling
av lönefrågor bruka nämligen alltid befattningshavare åberopa såsom skäl
för höjda löner kostnader för deras utbildning. Det skulle vara underligt örn
inte även sjuksköterskorna, i vart fall sedan de börjat organisera sig fackligt,
komma att framföra samma synpunkter, och det behövs inte många
kronor i höjda löner för sjuksköterskekåren, för att den besparing för det
allmänna, som här skulle göras genom införande av elevavgifter, skulle bli
neutraliserad.

Herr Hansson i Rubbestad påstod, örn jag inte hörde fel, att eleverna vid
statens sjuksköterskeskola nästan uteslutande kommo ifrån förmögnare hem.
Ja, förmögnare hem är ju alltid ett relativt begrepp, man kan diskutera vad
som menas med detta. Jag tror mig ha någon erfarenhet örn eleverna vid sjuksköterskeskolan
och vågar ganska bestämt säga, att det stora flertalet nog
kommer ifrån sådana hem, som man i allmänt talesätt brukar beteckna såsom
tillhörande medelklassen. Jag vill inte bestrida att åtskilliga av de
hem, från vilka eleverna komma, befinna sig i sådan ekonomisk ställning att
de utan betungande uppoffring skulle kunna betala de 500 kronor, varom här
är fråga. Men det är ju så, inte minst i dessa tider, att man ofta påtalar att
just medelklassen är synnerligen hårt trängd av dyrtiden och de höga skatterna.
Det kan mycket väl tänkas att åtskilliga av dessa hem, som befinna
sig i sådan ekonomisk ställning att de måhända utan en alltför stor uppoffring
skola kunna betala dessa 500 kronor, ändå skulle dra sig för att erlägga
denna summa och i stället hänvisa döttrarna att söka en annan utbildning.

Nu vill jag framhålla att denna utbildning vid statens sjuksköterskeskola
ju inte är alldeles kostnadsfri. Den medför en hel del kostnader för eleverna
under den tid de vistas i skolan, men det kan jag bortse ifrån här. Innan
de komma in i skolan, måste de emellertid ha tagit realexamen eller fått annan
motsvarande utbildning. För dem som inte ha realexamen är det ju
mycket vanligt att de efter folkskolans underbyggnad få gå ett par år vid
folkhögskolan för att sedan kunna komma in vid statens sjuksköterskeskola.
Detta kostar givetvis åtskilligt även för hemmen. Jag befarar, att därest dessa
avgifter skulle införas det antal sökande, bland vilka sjuksköterskeskolan
skulle lia att välja sina elever, skulle bli mindre, och att man icke skulle få
fram de allra bästa krafter, som man nu kan få till skolan genom att inga
avgifter uttagas. Det bör också påpekas att sjuksköterskornas arbetsvillkor
och avlöning äro sådana, att det skall förefinnas ett verkligt intresse för sjukvården,
örn de unga flickorna skola välja detta yrke. Detta gäller särskilt nu
då tillgången på arbete, exempelvis inom kontorsvärlden, är relativt god och
när en flicka med realexamen blott behöver kosta på sig någon kortare kurs

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Statens sjuksköterskeskola: Omkostnader. (Forts.)
i maskinskrivning och stenografi för att sedan få en ganska val avlönad befattning
på ett kontor. Man kan också göra en jämförelse med lärarkåren,
som har helt andra löneförhållanden än sjuksköterskorna.

Allt som allt anser jag att man i fortsättningen liksom hittills bör hålla statens
sjuksköterskeskola fri från avgifter. Och då herr Persson i Falla efterlyser
de särskilda omständigheter som skulle motivera, att eleverna skulle få
denna undervisning helt kostnadsfri, vill jag hara säga att precis samma omständigheter
föreligga nu som då denna skola inrättades, nämligen bristen på
sjuksköterskor och behovet att få den allra bästa rekrytering till våra sjuksköterskeskolor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Den föregående ärade talaren
förklarade att detta inte var någon besparingsfråga i egentlig mening, och däri
har han ju alldeles rätt. Men ser man närmare efter i besparingsutredningens
betänkande skall man finna, att nästan ingen fråga är en »besparingsfråga i
egentlig mening», det är inte fråga örn huruvida man skall betala något, utan
det blir till sist en fråga örn vem som skall betala.

När jag har biträtt reservationen uti denna punkt har det berott därpå att
jag ansett mig skyldig att ta konsekvenserna av mitt ställningstagande i besparingsberedningen.
Jag tillhör där reservanterna, men i många fall var besparingsberedningen
enhällig i sina anvisningar till statsmakteraa, och så var
fallet i det föreliggande ärendet, där besparingsberedningen gav den anvisningen
till statsmakterna, att örn man ville spara kanske man skulle kunna
göra det också på denna punkt; vi räknade för övrigt upp en hel rad punkter
där möjligheter till besparingar funnos.

Jag begärde ordet egentligen för att klargöra en sak, för att inte någon begreppsförvirring
skulle kvarstå. Här talar man om skolavgifter, om en avgiftsfri
undervisning o. s. v. Det är emellertid inte frågan örn det. Jag är principiellt
anhängare av en avgiftsfri undervisning, alltså att man inte skall betala
något för själva undervisningen. Vad det här gäller att betala är kost och
logi. Även om man inte går på någon undervisningsanstalt måste man skaffa
sig föda och man måste ju bo någonstans. Det är denna förklaring jag Ilar velat
lämna, att man inte kan sätta ett likhetstecken mellan skolavgifter och de avgifter
som det här är fråga örn.

Jag har fått många exempel på att besparingsberedningens anvisningar
egentligen inte äro på någon punkt populära. Besparingsberedningens utredande
verksamhet var populär medan den pågick men intet av dess förslag har
varit populärt. Jag har intet yrkande, herr talman.

Fru Alvén: Ärade kammarledamöter! Det skulle inte vara mycket att tilllägga
i denna sak efter de yttranden som fällts här av socialministern, men
jag kan ändå inte underlåta att göra ett genmäle till herr Hansson i Rubbestad
och med honom liktänkande som säga, att denna avgift plus de utgifter som
sjuksköterskeeleverna ha inte äro av den storleksordning att de betyda någonting.

Tar man hänsyn till att det ändå är fråga örn flickor från hem, som inte
lia det synnerligen gott ställt, vilka själva måste skaffa sig medel till sin utbildning,
så betyder väl i alla fall 500 ä 600 kronor åtskilligt för deln. Lägger
man därtill den utrustning som eleverna reglementsenligt måste ha, då de inte
kunna få använda vilka kläder som helst, stiger den summa sommen elev, som
genomgår en fyrtio månaders utbildningskurs vid våra lasarett, måste ge ut till
i genomsnitt 1,170 kronor. Flickan kan visserligen på denna summa spara 80

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Statens sjuksköterskeskola: Omkostnader. (Forts.)
kronor, om hon är så händig att hon själv kan sy en del av de kläder hon behöver
I många av våra sjuksköterskeskolor få eleverna ingen lön förrän de genomgått
utbildning under 27 månader, och att under denna tid inte ha något
ekonomiskt vederlag för det arbete de utföra det kan kanske bara den förstå,
6om har varit utsatt för det.

Jag vill i detta sammanhang säga till herr Conrad Jonsson, att när han säger
att kursen skall vara fri, äro vi alla överens örn saken, men han yttrade
också att sjuksköterskeeleyerna borde betala för kost och logi. Jag anser att den
betalning^ för kost och logi som eleverna fullgöra med sitt praktiska arbete bör
vara en så pass riktig avvägning, att man kan säga att det är en billig arbetskraft
som statens och även övriga sköterskeskolor lia när de få den för bara
mat och logi. Det är ju mindre än ett hembiträde har rätt att kräva, och då
Ilar man ändå bra mycket större fordringar på elevernas arbetsprestationer inom
ett sjukhus än man kan ställa på arbetskraften i ett privat hem.

Det finns också en annan sak, som jag kommit underfund med då jag avlyssnat
behandlingen i utskottet av denna fråga, och det är att alla som vilja bli
sjuksköterskeelever ju få genomgå en provtid på två å tre månader, då den
första gallringen sker av deni som kunna bli sköterskor. Av dem som sedan
vinna inträde i sjuksköterskeskolan är det inte alldeles säkert att alla lämpa sig
för att bli sjuksköterskor, trots den föregående gallringen. Men man kan behålla
dem moiry sjukhuset och i olika utbildningsformer både ett och kanske
ända upp till två år, och de kunna ändå inte anses vara lämpliga att få examen
utan kunna bli avkopplade. Dessa elever ha då offrat både sin avgift och sin
arbetskraft utan någon ersättning under denna långa tid och äro sedan, när de
äro avkopplade, både försvarslösa och rättslösa. Det finns ingen klagoinstans,
där dessa elever kunna få sina önskemål prövade ur en objektiv synpunkt, örn
så skulle vara att de känna sig mer eller mindre orättvist behandlade.

Skall staten skapa en sjuksköterskeskola bör den vara utav den art att den
utgör ett föredöme för andra, att den i alla avseenden tryggar deras ställning
som här skola genomgå sin utbildning och att i den skolan kunna få mottagas
elever både från fattiga och förmögna hem. Ty det finns intet bevis för att en
elev från ett överklasshem är bättre lämpad att vara sjuksköterska än mången
fattig flicka. Jag tror vidare att det blir ett bättre urval, örn man förfar så att
inte penningen i detta fall skall vara den bestämmande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
anförde _ en hel del argument för sin ståndpunkt. De flesta
voro vad jag skulle vilja kalla för småskäl, men det var ett stort argument
som han grupperade de andra omkring. Det väsentliga, såvitt jag förstår, "och
som han tillmätte tyngd och värde var, att här får det inte förekomma någon
klassindelning. Jag återkommer till detta senare.

Bland de där »småskälen» förekom bland annat det, att det fanns mycket
olika bestämmelser vid olika landstings sjuksköterskeskolor, och det ansåg
statsrådet tala för att staten inte borde ta upp någon avgift för naturaförmåner.
Det förefaller mig som örn den omständigheten, att man på olika håll
har så^ olika bestämmelser i detta avseende, talar för att detta är en lämplighetsfråga,
där staten kan förfara enligt det mest praktiska sättet. Staten
har full frihet att själv bestämma örn vilken ordning den anser vara bäst
utan att härvidlag tillmäta de olika landstingens anstalter något avgörande
inflytande. Att nu låta eleverna, sade statsrådet vidare, betala för sina naturaförmåner
under den teoretiska utbildningstiden skulle vara att underkänna
de landsting, som hade en annan ordning. Jag kan inte ett ögonblick

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Statens sjuksköterskeskola: Omkostnader. (Forts.)
gå med på det resonemanget. Det innebär intet underkännande av dessa landsting,
utan de få ordna vart och ett för sig i enlighet med vad man tycker kan
vara lämpligt på den ena eller andra platsen. Statens beslut innebär självfallet
intet underkännande av något landstings beslut i det fallet.

Sedan kommer jag till talet om klassindelning. Jag förstår verkligen inte
den där synpunkten. Vi ha ju, som herr Hansson i Rubbestad tidigare erinrade
örn, i en hel rad av våra skolor och undervisningsanstalter stipendier,
vilkas utgående är beroende av behovsprövning i varje särskilt fall. Där får
man alltså göra en sådan prövning. Det är inte så konstigt som herr statsrådet
ville göra gällande, utan erfarenheten har visat, att det går ganska bra
att göra en sådan prövning. Att dessa stipendier utgå efter behov har aldrig,
mig veterligen, föranlett någon klassgruppering eller klassindelning. De, som
behöva förmåner, få dem och ta emot dem, och därmed är saken klar. Att
eleverna sinsemellan eller av utomstående skulle betraktas och värderas med
hänsyn därtill huruvida de äro i behov av stipendier eller icke, det är fullkomligt
verklighetsfrämmande. Jag tror, att det här är fråga örn en skuggrädsla
för någonting, som egentligen inte finns. Det är någon sorts jämlikhetskrav,
som gör, att man, när man vill giva förmåner åt dem, som behöva
sådana, ovillkorligen anser sig böra giva samma förmåner också åt dem, som
icke behöva förmånerna. Allt detta göres i den heliga jämlikhetens namn.
Det förefaller mig, att detta är något fullkomligt irrationellt, och jag tror,
att man bl. a. på grund av ekonomiska hänsyn måste komma ifrån detta irrationella
betraktelsesätt.

Herr Andersson i Igelboda yttrade, att det här icke är någon besparingsfråga
i egentlig mening utan att det är frågan örn var utgifterna skola läggas,
på eleverna eller på staten. Det är klart, att örn man driver det resonemanget,
finnas överhuvud inga besparingsfrågor. De förmåner, staten lämnar, måste
hamna någonstans, måste tillgodonjutas någonstans. Utgifter av vilket slag
som helst måste ju gå någonstans och antagligen i de flesta fall göra gott
någonstans. Men betraktar man saken såsom herr Andersson i Igelboda gör,
finns det överhuvud taget inga besparingsmöjligheter, ty då kan staten aldrig
göra någon begränsning av sina utgifter. Detta resonemang är emellertid, såvitt
jag kan förstå, grundfalskt. Samma tanke har dock redan tidigare blivit
framförd, och vi komma säkerligen att i framtiden i alla möjliga sammanhang
få möta den synpunkten, att det i fall, sådana som det nu förevarande,
icke gäller en besparingsfråga utan en fördelningsfråga.

Herr Isacsson: Herr talman! Endast ett par ord till herr Persson i Falla.
Han är mycket angelägen örn att betona, att det inte är för utbildningen,
som eleverna skola betala detta bidrag, utan att det är för naturaförmåner,
som de åtnjuta under elevtiden. För eleverna spelar det väl emellertid ungefär
samma roll, örn de betala för utbildningen eller för naturaförmånerna.

Jag vill emellertid påminna herr Persson i Falla om ytterligare en sak.
Han tycks inte vilja höra på vad vi från vår sida framhålla, nämligen att
vi betrakta det fortsatta utnyttjandet av elevernas arbetskraft som en avbetalning
på de naturaförmåner, som de åtnjuta under den 5 månader långa
teoretiska utbildningen. Efter denna utbildning tjänstgöra de vid sjukhus under
återstoden av de tre år utbildningstiden omfattar, och under denna tid ha
de att utföra praktiskt arbete för sjukhusets räkning utan annan ersättning
än kost och logi, dock med undantag för det senaste året, då de få någon avlöning
månadsvis. Här exploaterar man således deras arbetskraft utan någon
annan lön än naturaförmåner, men detta vilja tydligen icke reservanterna betrakta
såsom någon avbetalning på de förmåner, som eleverna åtnjutit un -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mare 1943 f. m.

Bidrag till
utrustning av
polikliniker
för folktandvård
m. m.

Statens sjuksköterskeskola: Omkostnader. (Forts.)
der den teoretiska utbildningen. Jag kan omöjligen ansluta mig till reservanternas
tankegång. Få eleverna betala för den teoretiska utbildningen, skola
de ha lön för deit praktiska arbete, som de sedan utföra. Så bär åtminstone
jag sett på saken.

Herr Persson i Falla sade, att jag skulle ha givit uttryck åt något besynnerligt
rättspatos, när jag talade örn den orättfärdiga beskattningen. Jag vet
inte, om jag kan beskyllas för att ha lagt i dagen något särskilt patos. Att
ådagalägga ett sådant patos brukar annars vara herr Persson i Falla förbehållet,
när vi diskutera här i kammaren. Jag konstaterar emellertid å min
sida, att i dag var det inte något patos över herr Perssons anförande. Kanske
kan det bero på att de skäl, han anförde, vora sådana som han själv — med
hänsyftning på socialministerns yttrande — kallade för »småskäl». Detta kanske
är anledningen till att herr Persson inte kunnat mobilisera något patos i
dag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Persson i Falla begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
116 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 117.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 118.

Lades till handlingarna.

Punkten 119.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 120.

Lades till handlingarna.

Punkten 121.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 122, angående bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård
m. m.

I propositionen nr 1 hade av Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkten
158) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård medel icke

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård m. m. (Forts.)
äskats för nästa budgetår med hänsyn till storleken av de för ändamålet
disponibla medlen. Däremot hade Kungl. Majit (punkten 159) föreslagit riksdagen
att till Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor
m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 800,000
kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Viklund m. fl. väckt
motion (II: 108), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av nu ifrågavarande
punkter i statsverkspropositionen måtte besluta hemställa hos
Kungl. Maj :t, att landsting, som på grund av svårighet att erhålla tandläkare
ej kunde åstadkomma folktandvårdens planenliga ordnande och som därför
måste i vissa områden begränsa verksamheten till enbart barntandvård enligt
av myndigheter utfärdade bestämmelser, måtte erhålla statsbidrag till utrustning
av polikliniker ävensom till avlöningar åt distriktstandläkare och
distriktstandsköterskor efter samma grunder, som gällde för folktandvården.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Bidrag
till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor m. m. för
budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 800,000 kronor;

b) att motionen II: 108 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Wallentheim, Viklund
och Åkerström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen — --- 800,000 kronor;

b) att motionen 11:108 finge anses besvarad genom vad reservanterna i
sin motivering anfört.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Viklund: På denna punkt redovisar utskottet en motion, som jag och
två medmotionärer väckt i tandvårdsfrågan. I denna motion anhöllo vi, att
landsting, som på grund av svårigheter att erhålla tandläkare inte äro i stånd
att ordna folktandvården på planenligt sätt utan se sig nödsakade att begränsa
den till enbart barntandvård, måtte under en viss övergångstid erhålla statsbidrag
till denna verksamhet efter enahanda grunder, som gälla för folktandvården,
d. v. s. erhålla statsbidrag till utrustning av tandpolikliniker och vidare
till avlöning av distriktstandläkare och distriktstandsköterskor. Vi ansågo
det nämligen inte så självklart, att gällande bestämmelser på området
medgiva, att enbart barntandvård kan anses fylla kravet på folktandvård, och
att bidrag därför också skall utgå till en sådan begränsad verksamhet. För att
möjliggöra bidrag i sistnämnda fall voro, menade vi, kompletterande bestämmelser
erforderliga eller måste gällande författningar givas en viss uppmjukande
tolkning.

I föreliggande utskottsutlåtande understrykes nu betydelsen av att barntandvården
snarast möjligt ordnas i landet. Några ändrade bestämmelser eller någon
ny tolkning av gällande bestämmelser anser utskottet emellertid inte behövas
utan hävdar den meningen, att — som det heter — gällande författningar
örn bidrag till folktandvård icke utesluta, att landsting övergångsvis kunna
ordna kliniker enbart för barntandvård, där bristen på tandläkare omöjliggör
tandvård jämväl för vuxna. Men därefter heter det i utskottets utlåtande, att
utskottet icke vill förorda bidrag till tandvård utanför folktandvårdens ram
och att utskottet för den skull avstyrker motionen. Man märker ju, att de olika
vändningarna i detta utskottsutlåtande äro sinsemellan ganska motsägande. När

Nr 10.

Onsdagen den 17 mare 1943 f. m.

Bidrag till utrustning av ''polikliniker för folktandvård m. m. (Forts.)
man vill erhålla en förklaring till utskottets skrivsätt, meddelas det från utskottsmajoritetens
sida, att genom den av utskottet använda formuleringen ha
gällande bestämmelser givits en sådan innebörd, att motionärernas önskemål
blivit uppfyllda. Vid behandlingen av denna fråga i utskottet ha emellertid
herrar Wallentheim, Åkerström och jag velat ha en något annan och tydligare
motivering för en positiv inställning från utskottets sida. Man får förutsätta,
att utskottet har en allvarlig positiv inställning till förevarande spörsmål, och
därför ha vi föreslagit den formulering, som framgår av vår reservation på
denna punkt.

Nu torde det emellertid förhålla sig så, att det viktigaste i det här fallet icke
är, vilket skrivsätt utskott och riksdag begagna, utan det avgörande är vad
socialdepartementet har för inställning till frågan och örn man sålunda efter
ett beslut i den riktning, utskottet föreslagit, har utsikt att, då man kommer
med framställningar örn bidrag enbart till barntandvård, vinna bifall till dessa
framställningar. Det är allmänt känt, att myndigheterna ha hyst betänkligheter,
då det gällt bidrag till en sådan begränsad tandvårdsverksamhet, men är
det så, att dessa betänkligheter inte längre skulle föreligga efter ett beslut i
den riktning, utskottet föreslår, då vore ju saken ordnad.

Under nuvarande förhållanden, då det ute i landstingsområdena är så svårt
att erhålla tandläkare för folktandvården, kan det vara nödvändigt att barntandvården
får en viss företrädesrätt. Att omedelbara åtgärder äro av nöden,
därom vittna inte minst tjänsteläkarnas rapporter från skolbarnsundersökningarna.
Man kan utan överdrift säga, att det är skrämmande skildringar, som dessa
läkarrapporter meddela. Där talas exempelvis örn, hurusom flertalet barn i den
och den skolan ha tänderna i sådant skick, att de äro dömda att hela skolåldern
igenom lia tandvärk och andra tandbesvär, örn inte skyndsamma hjälpåtgärder
vidtagas. Hur undervisningsresultatet blir i sådana skolor ligger ju tämligen
i öppen dag. I läkarrapporterna meddelas vidare till målsmäns och skolmyndigheters
kännedom örn att det i stora skolbarnsskaror kan vara ett mycket
ringa fåtal, som är i stånd att tugga hårt bröd. Därför hysa också de läkare,
som under tjänstemannaansvar ha lämnat dessa meddelanden, stora bekymmer
för barnens hälsa på grund av att barnen icke kunna komma i åtnjutande av
en lämplig mathållning. Det genomgående draget i läkarrapporterna är att
barnens tandåkommor skyndsamt böra komma under behandling, örn tänderna
skola kunna räddas, örn tandsjukdomarnas följdverkningar skola kunna förhindras
och örn botandet av tandåkommorna skall kunna ske, innan det blir
för arbets- och kostnadskrävande.

Det är väl emellertid sannolikt, att oavsett vilka åtgärder statsmakterna vidtaga
på detta område, kommer det att dröja lång tid, innan vi ute på landsbygden
få beräknat antal tandläkare, så att folktandvården kommer riktigt i
gång. Åtminstone torde det bli fallet inom vissa län. Inom Norrbottens län
skola vi enligt planer, som för flera år sedan godkänts av myndigheterna, ha
trettiotvå tandläkare. Ehuru vi under två års tid genom annonsering sökt anskaffa
tandläkare, hade vi i fjol ingen sådan. För närvarande ha vi två. I ett
flertal kommuner ha tandvårdslokaler uppförts. Landstinget har försett dessa
lokaler med fullständig, modern utrustning och därjämte reserverat hundratusentals
kronor för denna verksamhet. Om vi nu förutsätta, att vi under den
närmaste tioårsperioden icke kunna få mer än i bästa fall tio eller kanske femton
av de trettiotvå tandläkare, som vi enligt de godkända planerna skola ha,
då vore det givetvis av den allra största betydelse, örn fem eller sex av dessa
tandläkare sattes att på de mest utsatta platserna ägna sig enbart åt barntandvården.
Örn ett sådant antal tandläkare skulle slippa att ägna sig åt de äldres
tandvård, som väl i allmänhet består i fabricerandet av löständer, skulle mellan

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård m. m. (Forts.)
2,000 och 3,000 barn årligen kunna få sina tänder sanerade, och vad det betyder
i förebyggande hänseende behöver ju knappast framhållas. Det torde väl
vara orimligt att påstå, att en sådan anordning skulle innebära ett sönderbrytande
av fastställda planer för folktandvården. Tvärtom bör man med skäl
kunna hävda, att en dylik anordning läge helt i linje med folktandvårdens syfte.

Det är ju emellertid klart, att en på angivet sätt begränsad tandvård måste
utgöra ett provisorium och en nödfallsutväg. Någon åtgärd, som bringar folktandvårdsfrågan
ur dess dödläge, är det naturligtvis icke fråga örn. För att
åstadkomma ett sådant resultat behövs det nog andra och mer genomgripande
åtgärder. Det skulle vara ytterst värdefullt, örn socialministern eller statssekreteraren
i socialdepartementet, vilken är en aktad ledamot av denna kammare
och en verksam kraft på socialvårdens olika områden, kunde ställa i utsikt några
åtgärder, som äro ägnade att åstadkomma en annan tingens ordning i folktandvårdsfrågan.
Det framhålles från en del håll, att bristen på tandläkare är
huvudorsaken till att folktandvården har så svårt att komma i gång, och det
kan ju vara i viss mån riktigt. Naturligtvis skulle folktandvårdsfrågan främjas,
örn det funnes flera tandläkare, men som förhållandet är nu vill det synas,
att oavsett hur många tandläkare som utbildas, ha de utsikter att absorberas
av den privata tandläkarverksamheten. Även i de minsta småstäder hopa sig
privata tandläkare, och trots detta måste man tinga dem månader i förväg, örn
man skall få ett arbete utfört. Vad statsmakterna främst måste företaga sig
härvidlag, det är enligt min mening att på organisatorisk väg leda de undan
för undan utbildade tandläkarna in på arbetet på den sociala tandvårdens område.
Någon annan åtgärd kan inte bringa rättelse. Jag vill uttala den förhoppningen,
att socialministern skall med tillräcklig handlingskraft ordna det
så, att den betydelsefulla sociala reform, som han här har sitt namn knutet till,
skall lända till åsyftat gagn. Man gör sig inte skyldig till någon överdrift, örn
man säger, att ute i bygderna en allmänt utbredd otålighet håller på att göra
sig gällande däröver, att de lokaler, som kommunerna uppfört — inte sällan
med lånade medel — och som försetts med tidens bästa instrumentala utrustning,
stå oanvända, samtidigt som tandvårdsfrågan befinner sig i det läge, att
de skyndsammaste åtgärder äro absolut av nöden.

Herr talman, jag yrkar bifall till den reservation, som herrar Wallentheim,
Åkerström och jag fogat till utskottets utlåtande på förevarande punkt.

I detta anförande instämde herrar Åkerström, Grym, Jonsson i Alsen, Fröderberg
och Wallentheim.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade motionären och reservanten
har här hållit ett anförande, som närmast skulle kunna inge den föreställningen,
att statsutskottets majoritet står på en helt annan ståndpunkt i
principfrågan än motionären. I sjiilva verket skall man finna, att vi bara tvista
litet grand örn ord, medan vi i sakfrågan äro fullständigt ense. Jag har sålunda
ingen som helst anledning att här ingå i någon polemik mot reservantens långa
anförande i frågan.

Det var 1938, som statsmakterna fastslogo principerna för folktandvården.
Utbyggnaden av denna viktiga reform har ju fördröjts dels på grund av de
året därefter inträdande krigsförhållandena och diirav följande förändrade
ekonomiska läge i vårt land, dels även på grund av bristen på tandläkare.
Jag lämnar nu i detta sammanhang därhän, huruvida denna brist på tandläkare
är verklig eller konstlad. Jag bara konstaterar, att den förefinns. Alltnog,
utbyggnaden av folktandvården har ju blivit avsevärt fördröjd. Under mellantiden
har det gjorts olika framstötar här i riksdagen, att man skulle så att

Andra hammarens protokoll 19J/3. Nr 10. 5

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård m. m. (Forts.)
säga förändra principställningen till denna fråga på det sättet, att nian i de
städer eller samhällen, som ha ordnat tandvård på ett eller annat sätt förnämligast
för skolbarn, i alla fall skulle kunna få bidrag på motsvarande grunder
som till folktandvården. I detta avseende lia vi inom statsutskottets tredje
avdelning alltid ställt oss på avslagsståndpunkten, förmenande att dylika åtgärder
skulle sönderbryta den organisation, som staten har gått in för och som
man även på vissa håll lyckats åvägabringa. Det är sålunda bakgrunden till
hela denna fråga.

I år ha emellertid motionärerna, som den siste ärade talaren representerar,
gått fram på en annan väg och föreslagit, att man skulle på de ställen inom
de landstingsområden, där det icke varit möjligt att besätta tandläkarplatserna,
så att säga förminska organisationen på det sättet, att man skulle börja med
skoltandvård, även där man icke kunde samtidigt införa folktandvård för de
äldre. Vi ha inom statsutskottets tredje avdelning — och majoriteten av statsutskottet
har ju följt oss — ansett, att det ju kan vara lämpligt att gå fram
på denna väg under en övergångstid. Vi intaga således fullständigt samma
principuppfattning, som den ärade motionären hävdade, då han så vältaligt
utvecklade behovet av att få skolbarnstandvården genomförd. Det är således
frågans läge i dag. Abid vi emellertid tvista örn är, huruvida den författning,
som är utfärdad i ämnet, medger, att frågan ordnas på det sätt som statsutskottets
majoritet här anser. Statsutskottet anser nämligen, att författningen
ger ett dylikt utrymme, så mycket mer som detta sätt att ordna frågan också
har genomförts på ett par håll i landet. Där har man sålunda genomfört skolbarnstandvård
utan att man samtidigt har kunnat göra folktandvården i hela
dess vidd tillämplig. Utskottet har då uttalat, att nu gällande bestämmelser
örn bidrag till folktandvård utesluta icke, att bidrag kan utgå av statsmedel
för sådana övergångsvis drivna kliniker för enbart barntandvård. Vi ha inom
utskottet den uppfattningen, att örn riksdagen gör detta uttalande, så kommer
det också att bli ordnat på det sätt, som motionärerna och reservanterna ha
velat.

När emellertid den ärade reservanten här i statsutskottets skrivsätt vill se
en motsättning mellan den ena punkten och den andra, glömmer han, att den
andra punkten, som han tyckte vara motstridig mot den första, tager just sikte
på den principiella ståndpunkt, som jag förut sade att vi intagit i utskottet,
nämligen att man icke skall vidtaga sådana åtgärder, varigenom man riskerar
att bryta sönder folktandvårdens organisation och dess uppbyggnad, där huvudmannen
i varje fall skall vara landsting eller stad, som ej deltager i landsting,
och sålunda icke en enskild ort inom ett landstingsområde. Om man tager hänsyn
till detta, kan man icke med bästa vilja i världen spåra någon som helst
motsättning mellan de olika punkterna i statsutskottets motivering.

Då jag sålunda, herr talman, Ilar den uppfattningen, att vad utskottet här har
föreslagit ger vad motionären och reservanterna önska, tillåter jag mig hemställa
om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Erlander: Herr talman! Kungörelsen angående folktandvården säger
i sin första paragraf, att statsbidrag må utgå till landsting., som anordnat
allmän tandvård för barn och vuxna. Denna formulering skulle ju närmast
ge vid handen, att kungörelsen utesluter möjligheten att anordna tandvård för
barn på det sätt som motionärerna här ifrågasatt. Emellertid har under den
tid, som tandläkarbristen har varat, medicinalstyrelsen, som avgör dessa statsbidragsärenden,
tillåtit sig en friare tolkning. Styrelsen har resonerat så, att
örn landsting lämnar in plan för folktandvårdens ordnande, i vilken plan ingår
klinik såväl för vuxna som för barn, men man sedan på grund av tandläkar -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård m. m. (Forts.)
bristen är nödsakad göra en begränsning i det antal kliniker, som skall öppnas,
skulle landstinget ha möjlighet att tillgodose det mest trängande behovet
först, och det är uppenbarligen i detta fall barntandvården.

Något ärende med anledning av denna tolkning har icke, såvitt jag vet, varit
underställt Kungl. Maj :ts prövning. Emellertid är det klart, att då nu statsutskottet
så bestämt uttalat sig för att denna av medicinalstyrelsen under de sista
åren påbörjade praxis är riktig, och man dessutom i likhet med mig anser, att
det är fullkomligt rimligt, att man under tandläkarbristen försöker ordna det
på bästa sätt, skulle det vara överraskande, örn Kungl. Majit skulle komma
till en annan uppfattning. Jag törs alltså med nästan hundraprocentig sannolikhet
garantera, att statsutskottets skrivning skapar klarhet på denna punkt.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att detta delvisa genomförande
av folktandvården är knutet till tandläkarbristen. Det kommer alltså icke att
bli möjligt för ett landsting att för det fall att det skulle kunna få tandläkare
ordna det så, att man endast tager upp den ena av folktandvårdens två linjer.
Men så länge det kan sägas, att tandläkarbristen omöjliggör öppnande av kliniker
för såväl vuxna som barn, föreställer jag mig nu, att saken är klar.

Beträffande herr Viklunds vädjan till socialministern att snabbt vidtaga
åtgärder för tandläkarbristens hävande är det att märka, att regeringen i fjol
fick ett förslag i ämnet från medicinalstyrelsen. Kammarledamöterna erinra
sig väl, hur det förslaget såg ut. Förslaget gick ut på att utöka antalet elever
vid tandläkarinstitutet, att införa obligatorisk tjänstgöring vid folktandvården
ett år, innan legitimation som tandläkare skulle erhållas, och slutligen att visst
antal stipendier skulle ställas till de tandläkares förfogande, som förbundo sig
att efter studiernas avslutning taga anställning vid folktandvården. Detta
ärende är för närvarande föremål för prövning inom ecklesiastikdepartementet,
under vilket tandläkarinstitutet lyder. Jag kan naturligtvis icke säga, hur
denna prövning utfaller, men det är självfallet, att statsrådet och chefen för
socialdepartementet är intresserad av att få fram den mängd tandläkare, som
erfordras för att en av våra viktigaste sociala reformer skall kunna medföra den
nytta som var avsedd.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 123—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 127, angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under femte huvudtiteln (punkten
164) föreslagit riksdagen att till Lindring i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 250,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Hedlund i Rådom m. fl. väckt motion (lii 102), vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om utredning
angående huruvida och under vilka förutsättningar statsbidrag borde utgå
till kostnaderna för sjuktransporter av patienter på landsbygden och för resor,
som dessa företoge till läkare eller sjukvårdsinrättning.

Lindring i
mindre bemedlade
yxi -tienters å
landsbygden
sjukvårdskostnader.

Nr 10.

Onsdagen dan 17 mars 1943 f. m.

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

(Forts.)

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 250,000 kronor;

b) att motionen II: 102 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Heiding, Persson

i Skabersjö, Hansson i Eubbestad och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa.

a) att riksdagen---— av 250,000 kronor;

b) att riksdagen måtte med bifall till motionen II: 102 i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn skyndsam utredning angående de förutsättningar, under
vilka statsbidrag borde utgå till kostnaderna för sjuktransporter av mindre
bemedlade patienter på landsbygden och för resor, som dessa företoge till
läkare eller sjukvårdsinrättning.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Hedlund i Hådom: Herr talman! Under förevarande punkt i utskottsutlåtandet
behandlas i första hand det årligen återkommande förslaget från
Kungl. Majit örn anvisande av medel till lindring av mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader. Utskottet har också under punkten
tagit upp till behandling en av mig jämte vissa andra ledamöter av kammaren
väckt motion syftande till en utvidgning av det område som förevarande hjälpverksamhet
avser. De nuvarande bestämmelserna lämna ju möjlighet öppen att
ge statsbidrag endast för resor, som vederbörande provinsialläkare företager
till patienter. Däremot finns det ingen möjlighet att lämna bidrag för patienters
resor till läkaren eller till sjukvårdsinrättning, hur angelägen den resan
än må vara. Motionärerna ha särskilt fäst sig vid att det i åtskilliga fall har
inträffat, att patienter, som drabbats av ett olycksfall eller fått en sjukdom,
som kräver ett snabbt operativt ingrepp, med hänsyn till sin svaga ekonomi
ha avvaktat de reguljära trafikmöjligheterna med påföljd, att de ha kommit
sent till läkaren, ett förhållande, som för patienterna ibland har medfört menliga
för att icke säga rent av ödesdigra konsekvenser. Från motionärernas sida
har man tänkt sig att komma till rätta med denna sak på det sättet, att det
skulle kunna utgå statsbidrag i ungefär samma omfattning och under ungefär
samma förutsättningar, som nu gälla för läkarens resa till den sjuke. Vi ha
sålunda tänkt oss,. att ungefär detsamma skulle kunna få gälla, när den sjuke
beger sig till en sjukvårdsinrättning eller till läkaren.

Utskottet har hänvisat till att spörsmål av ifrågavarande slag tillhöra det
område, som socialvårdskommittén har fått sig anförtrott att utreda. Utskottet
säger vidare, att man kan förvänta, att socialvårdskommittén utan någon särskild
skrivelse tager upp den här saken till behandling, och med hänsyn därtill
förklarar sig utskottet anse, att motionen icke bör bifallas.
o Det kan naturligtvis icke bestridas, att en sådan här fråga faller inom området
för den utredning, som socialvårdskommittén har att syssla med. Så
vittomfattande som direktiven för den kommittén äro hållna, tror jag, att man
skall få rätt svårt att leta upp en lagstiftningsfråga rörande socialpolitiska
åtgärder av den beskaffenheten, att man kan säga, att den icke faller inom
ramen för socialvårdskommitténs arbetsområde. En annan sak är väl, örn det
bör leda till att riksdagen, när frågor av detta slag komma upp på dess bord,
bör underlåta att taga någon som helst ställning till desamma. Socialvårdskommittén
har ju redan arbetat i, vill jag minnas, fem år. Man har anledning
att räkna med att det arbetet kommer att fortgå i åtskilliga år till. Är det då

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

(Forts.)

rimligt, att man under liela den tiden skall underlåta att från riksdagens sida
taga ställning till dylika spörsmål? Har man, förfarit på det sättet hittills
och är man beredd att göra det även i fortsättningen? Det är ju en känd sak,
att de svenska offentliga utredningarna äro tämligen grundliga. Utredningarna
bruka befatta sig så ingående som möjligt med det spörsmål som faller
inom ramen för uppdraget. Men är det ändå icke väl mycket att begära, att
en utredning med så pass vittomfattande uppdrag, som socialvårdskommittén
har fått, skall kunna komma ihåg att taga upp varenda detaljfråga, som kan
pressas in under direktiven? Kan man begära det, med mindre det finns något
särskilt i direktiven, som pekar på att frågan skall tagas upp, eller det annars
finns omständigheter, som giva anledning att antaga, att utredningen
skall ägna en sådan här detaljfråga sin uppmärksamhet?

Vad denna fråga beträffar tror jag icke, att man kan säga, att det finns
någonting, som talar för att socialvårdskommittén skall ägna den sin särskilda
uppmärksamhet med mindre det görs någon påstötning. Tvärtom. Hade socialvårdskommittén
tänkt sig att taga upp denna fråga, så hade den enligt min
mening haft ett osökt tillfälle att tala örn det, när den helt nyligen avgav
yttrande över ett förslag från besparingsberedningen örn viss ändring i denna
lagstiftning. Besparingsberedningen hade föreslagit sådan jämkning i de nu
gällande bestämmelserna örn statsbidrag, när läkaren besöker en sjuk, att det
belopp, som skulle utgå, icke fick överstiga vad det skulle ha kostat, örn patienten
i stället hade begivit sig till läkaren. Hade kommittén varit inne på
tanken att taga upp de här frågorna, så hade det väl legat mycket nära till
hands för kommittén att åtminstone tala örn, att den av besparingsberedningen
väckta frågan också har kunnat vinna sin behandling i det sammanhanget.

Under alla förhållanden måste man väl säga sig, att det dock är ganska
ovisst, huruvida man kan förutsätta, som utskottet säger, att socialvardskommittén
skulle taga upp en sådan här fråga utan särskild anledning. Under sådana
förhållanden förefaller det mig, som örn det hade kunnat förväntas, att
man i varje fall tagit ställning till motionens syftemål och delgivit socialvårdskommittén
sin uppfattning i detta avseende. När man nu icke gjort det,
kan jag för min del icke tolka det på annat sätt än som brist på intresse för
den sak det här gäller.

Denna fråga är ju en detalj i det stora frågekomplex, som måste vinna sin
lösning, för att landsbygdens befolkning i möjligaste mån skall kompenseras
för det handikap ifråga örn sociala förmåner, som ju ytterst bottnar i. den oerhört
mycket glesare bebyggelsen på landet än i stad. Enligt min, mening kommer
utjämningen i levnadsvillkoren mellan befolkningen på landet och i stad
att utgöra en av de största frågorna — kanske den allra största — under efterkrigstiden
i vårt politiska liv. Landsbygdens folk håller på att få klart
för sig, att dess handikap i detta avseende icke är någonting, som med naturnödvändighet
mäste bestå, och i och med detta komma dess strävanden att
intensifieras för att få en utjämning till stånd. Örn icke förr så torde den i
motionen framförda frågan, komma att lösas vid den kraftmätning, som frågan
om utjämnande av landsbygdens sociala handikap efter allt att döma kommer
att medföra.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag begärde ordet, när den
föregående talaren uttalade, att det finns ingenting, som talar för att socialvårdskommittén
skall taga upp frågan om lättnad i landsbygdens sjukvårdskostnader.
Han var sedan så anspråkslös, att han förklarade, att detta var
en detaljfråga, som han knappast trodde att kommittén skulle syssla med.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

(Forts.)

Som ledamot av socialvårdskommittén skall jag be att få försäkra, att socialvårdskommittén
betraktar det som en mycket stor och viktig fråga, hur
landsbygdens människor, vilka i många fall bo ganska avlägset, skola kunna
på så goda villkor som möjligt få sin sjukvårdsfråga ordnad. Inom socialvårdskommittén
föreligger nu ett förslag utarbetat örn obligatorisk sjukkasseförsäkring;
kommittén har dock icke i sin helhet tagit ställning till detta förslag, men
för den händelse kommittén skulle bli ense örn att framlägga det förslaget, så
kommer det att ske inom en kort tidrymd. Det föreligger nämligen redan i korrektur.
Enligt det förslaget skulle alla svenska män och kvinnor obligatoriskt
bli anslutna till sjukkassa, och icke minst landsbygdens folk skulle genom
sjukkassan få avsevärda lättnader i sjukvårdskostnaderna. De som bo på
landsbygden komma enligt förslaget i åtnjutande av just den utjämning, som
den föregående talaren omnämnde. De få nämligen reseersättning — icke
helt och hållet men i mycket betydande grad — för resa till läkare. Vidare
få de hjälp till resa, när det blir fråga örn intagning på sjukhus, och likaså
vid resa från sjukhus. Men icke nog därmed. Kommittén har också uppmärksammat,
att en sjuk person oftast icke kan resa ensam utan måste åtföljas
av sköterska eller annan person, som hjälper honom tillrätta, och det
är även inräknat, så att jämväl den, som åtföljer en sjuk, skulle bli delaktig
av denna reseersättning. Skulle ett sådant förslag komma fram, vågar jag
försäkra, att man därmed i mycket hög grad försökt avhjälpa just de svårigheter
som motionärerna tänkt på.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag begär ordet för att i någon mån
försvara reservationen mot utskottets talesman herr Eriksson i Stockholm,
och då han nu avstått från att försvara utskottets ståndpunkt kunde jag
kanske ha avstatt fran ordet, men herr Skoglunds i Doverstorp yttrande ger
mig anledning säga några ord.

Herr Skoglund i Doverstorp framhöll, att socialvårdskommittén sysslat även
med denna fråga, men om och när denna kommitté kunde komma att framlägga
något förslag i ämnet, kunde herr Skoglund givetvis icke yttra sig örn.
Herr Skoglund drog emellertid upp vissa konturer för hur detta förslag skulle
kunna komma att se ut, och enligt dessa skulle motionens syfte i viss mån
komma att tillmötesgås. Jag har ju endast att uttala min tillfredsställelse
med ett sådant förslag, men det är en sak att förslaget kan, såsom det sagts,
komma att framläggas i maj, men en annan sak är, när det kan föras ut i
livet. Jag föreställer mig, att det kan ta ganska lång tid.

Vidare är det väl så att detta förslag, som socialvårdskommittén kan förväntas
komma att framlägga, torde komma att draga rätt så stora kostnader,
och i nuvarande tidsläge är det kanske icke så säkert, att statsmakterna äro
villiga att omedelbart gå in för ett förverkligande av ett dylikt förslag. Därför
menar jag, såsom också motionären framhållit, att under den tid, som kan
komma att förflyta innan socialvårdskommitténs förslag blir satt i verkställighet,
den stora befolkningsgrupp, som det här gäller, kommer att befinna
sig i ett ogynnsammare läge än befolkningen i städer och andra större samhällen.
Av den anledningen anser jag, herr talman, att riksdagen bör bifalla
den reservation, som av herr Heiding m. fl. fogats vid utskottsutlåtandet och
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Herr Skoglund i Doverstorp lämnade
ju den upplysningen, att man inom socialvårdskommittén var betänkt på

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

(Forts.)

att framlägga förslag örn obligatorisk sjukkasseförsäkring och att i så fall
den här föreliggande frågan skulle komma att lösas automatiskt.

Jag förstår ju, att örn medlemskap i sjukkassa bleve obligatoriskt för varje
medborgare, även denna fråga skulle komma att fa sin lösning, men av herr
Skoglunds anförande fick jag icke klart för mig, hur det skulle komma att
ställa sig, örn det tilltänkta förslaget icke vunne riksdagens bifall. Har man
för övrigt inom kommittén överhuvud taget haft denna fråga uppe i annat
sammanhang än i samband med behandlingen av fragan örn den obligatoriska
sjukförsäkringen, då den så att säga kommit med på köpet därigenom att
var och en går in under de bestämmelser, som för närvarande gälla för statsbidrag
till sjukkasseverksamheten?

Emellertid får man väl i nuvarande läge räkna med att frågan örn den
obligatoriska sjukförsäkringen icke är något som går att realisera i en.hastig
vändning, och därför skulle jag för min del tro, att det vöre förmånligt för
landsbygdens folk, örn man i avvaktan på socialvårdskommitténs förslag kunde
vidta någon ändring i bidragskungörelsen i det syfte, som motionen avser.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag hade ämnat avstå från att
delta i denna debatt, eftersom den ärade motionären slutade sitt långa anförande
utan att ställa något yrkande. Jag trodde nämligen att han endast avsåg
att avgiva en principförklaring, och gent emot denna hade jag icke anledning
att säga något. När nu emellertid debatten fortsatt och dessutom en
av reservanterna yrkat bifall till reservationen, .måste jag^ ju ta till orda för
att yrka bifall till utskottets hemställan. Jag blir då också i tillfälle att säga
ytterligare några ord.

Jag vill allra först konstatera, att det tillhör vanlig nksdagskutym att
man icke gör en framställning till Kungl. Maj :t i en fråga, då man vet, att
den i allt fall är föremål för utredning. I den motion, som föreligger i detta
ärende, påyrkas ju en skrivelse till Kungl. Maj :t med visst bestämt innehåll.
När nu riksdagen har vetskap örn att den fråga, som motionen åsyftar, är
föremål för utredning — kammarens ledamöter lia ju för övrigt fått direkt
besked i den saken av en ledamot av socialvårdskommittén — bör därför icke
riksdagen göra en särskild framstöt i ärendet.

Det förhåller sig icke alls på det sätt, som motionären i sitt första anförande
tillät sig säga, nämligen att utskottets svar på motionen utgör ett bevis
för utskottets bristande intresse för den föreliggande frågan. Utskottet har i
sakens nuvarande läge icke alls ansett sig böra ta ståndpunkt till. frågan som
sådan. I sinom tid kommer den på riksdagens, bord, och då få vi val se, var
skillnaden i intresset härvidlag kan vara tillfinnandes.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm säger,
att det är vanlig riksdagskutym att när en fråga är föremål för utredning riksdagen
icke då i skrivelse till Kungl. Maj:t framställer ytterligare begäran örn
utredning. Jag ber i det avseendet bara fa hänvisa till cn liknande fråga ^från
föregående år. Det gällde då sjukresor för mödrar och barn till sjukvårdscentralerna,
därvid riksdagen begärde skyndsam utredning, vilken, enligt vad
statsutskottet nämnde, borde kunna resultera i ett förslag till årets riksdag.
Jag vill med det anförda lia sagt, att riksdagen givetvis kail på så sätt stryka
under vikten av ett ärendes fortsatta behandling så att detsammas avgörande
kan påskyndas.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Mildring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader

(Forts.)

. överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

i Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
127 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 128—129.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 130.

Lades till handlingarna.

Punkterna 131—135.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 136.

Lades till handlingarna.

Punkterna 137—140.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 141.

Lades till handlingarna.

Punkterna 142—150.

Vad utskottet hemställt bifölls.

StMa- Av*'' Punkden 151, angående statens polisskola: Avlöningar.

löningar. I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkten
193) föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordad
personalförteckning och avlöningsstat för statens polisskola, avlöningsstaten
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44, dels ock till Statens
polisskola: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 134,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av fru Andersson m. fl. väckt
motion (II: 71), vari hemställts, att riksdagen måtte höja ifrågavarande an -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Statens polisskola: Avlöningar. (Forts.)
slag med det belopp, som erfordrades för anordnande av kurs jämväl för kvinnliga
poliser.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

I:o) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag godkänna i utskottets hemställan
intagen personalförteckning för statens polisskola;

II :o) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen

11:71

a) godkänna i hemställan intagen avlöningsstat för statens polisskola, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

b) till Statens polisskola: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 134,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Fru Andersson: Herr talman! I samband med polisskolans omorganisation
1938 hade tillkallats särskilda sakkunniga, som bl. a. avgåvo yttrande
över frågan örn polissystrarnas utbildning. De sakkunniga anförde, att i samtliga
städer, där polissystrar funnes anställda, hade deras huvudsakliga arbetsuppgifter
kommit att förläggas till kriminalpolisavdelningen. Att sålunda
polissystrar fullgöra arbetsuppgifter av jämförelsevis kvalificerat slag utan
att ha erhållit någon egentlig polisutbildning måste anses mindre tillfredsställande.
Polissystrarna själva känna bristerna i sina kunskaper och äro angelägna
örn att få den utbildning, som kvalificerar dem till de uppgifter de skola
utföra. Även den synpunkten att polissystrarna icke genom bristande utbildning
skola gå miste örn den förbättrade ställning i tjänstehänseende, som annars
kunnat komma ifråga för dem, gör det nödvändigt att åtgärder vidtagas för
deras polisutbildning.

De sakkunniga ha i sitt betänkande sagt, att vid planläggningen av en sådan
utbildning synes det avgörande böra vara de arbetsuppgifter med vilka polissystrama
nu äro sysselsatta eller som skäligen kunna väntas bliva dem tilldelade.
Men hänsyn härtill torde undervisning ej behövas i flertalet av de
ämnen, som förekomma på polisskolans timplaner.

Den undervisning, som i första hand behövs, är i kriminalpolistjänst, polisförfattningar,
straffrätt med straffprocessrätt, äktenskaps- och barnarätt,
rättsmedicin, socialkunskap och samarithjälp. Sammanfattningsvis föreslogo
de sakkunniga en undervisningsplan omfattande 376 timmar fördelade på 13
veckor. För att vinna tillträde till en sådan kurs skulle fordras att sökanden
uppfyllde de fordringar, som angivas för vinnande av anställning som polissyster.

De sakkunnigas förslag ledde icke till något resultat vad beträffar kurser
för de kvinnliga poliserna, och trots att framställning härom gjorts från styrelsen
för statens polisskola väntar den kvinnliga polisen fortfarande på att
riksdagen genom ett beslut i positiv riktning skall ge den möjlighet att få den
yrkesutbildning vid polisskolan, som dess arbete kräver.

Enligt statsverkspropositionen föreslår styrelsen för statens polisskola att
en kurs för kvinnliga poliser anordnas 1943 och att för ändamålet i polisens
stat upptages ett anslag på 2,200 kronor. Departementschefen har emellertid
av sparsamhetsskäl icke upptagit denna framställning. Men anledning därav
har jag tillsammans med femton av kammarens kvinnliga ledamöter motionerat
om, att riksdagen måtte besluta höja anslaget till statens polisskola med
det belopp, som erfordras för anordnandet av en kurs jämväl för kvinnliga
poliser.

Statsutskottet avstyrker motionen med den motiveringen, bland annat, att

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Statens polisskola: Avlöningar. (Forts.)
en sådan kurs bör komma till stånd, när verkligt behov av densamma föreligger.
Jag och mina medmotionärer äro av den uppfattningen, att ett sådant
behov verkligen föreligger nu. Jag kan icke förstå att motivet sparsamhetsskäl
kan få vara det avgörande härvidlag. Det gäller ju icke ett fortlöpande
anslag. Med hänsyn till det ringa antalet polissystrar — endast omkring 25
stycken i hela landet — är det tydligt att sådana här kurser blott sällan skulle
behöva anordnas. Skulle exempelvis samtliga i tjänst varande polissystrar vilja
förskaffa sig den ifrågasatta utbildningen skulle två, högst tre sådana här
kurser erfordras. I vår motion lia vi tvärtom framhållit, att det begärda anslagsbeloppet,
2,500 kronor, skulle betyda en besparing.

Med besparing menar jag då, att när man inom polisen anser att det är
behövligt med flera manliga poliskonstaplar, så kan man avhjälpa den saken
i någon mån genom att ge polissystrarna den utbildning de behöva för att
självständigt kunna leda och avsluta förhör med kvinnor och barn. Därigenom
frigöres nämligen den manliga polisen för arbetsuppgifter, som passa den
bättre än ledningen av förhör med unga kvinnor, som av olyckliga omständigheter
tvingats till fosterfördrivning och dylikt. När vi begära det ytterst blygsamma
beloppet av 2,200 kronor, göra vi det för att den kvinnliga polisen i
Sverige skall få möjlighet att gå igenom en kurs, som ger dem större kvalifikationer
för sitt ansvarsfulla arbete. Ingen kan väl bestrida att det arbete en
polissyster utför är av sådan art, att det ställer stora krav på vederbörande
inte bara i fråga örn yrkesskicklighet utan också beträffande humanitet, mänsklighet
och socialt ansvar. Det måste vara en gärd av rättvisa, örn riksdagen
ger dem möjlighet att genom den begärda kursen få vidgade kunskaper och
därigenom större auktoritet i sitt arbete.

Den allt mera tilltagande ungdomsbrottsligheten är ett beklagligt faktum.
När barn eller ungdomar ha råkat på villovägar och kommit i delo med rättvisan,
vem ligger då närmare tillhands att taga hand örn och leda förhör med
dem, örn inte den kvinnliga polisen? Samma är förhållandet med de många
fosterfördrivningsfallen, som komma inför polisen. Kan det inte anses som
en gärd av humanitet mot de unga flickor eller olyckliga kvinnor, som i förtvivlan
tillgripa den fruktansvärda utvägen att abortera, när de inte se någon
utväg till att föda sitt barn, att de förhör som anställas med dem helt anförtros
åt en polissyster? Som förhållandet nu är skall en manlig polis leda förhöret
och polissystern endast vara närvarande som vittne. Borde inte dessa förhör,
som i de flesta fall äro av synnerligen intim och ömtålig natur och som blotta
den djupa sociala nöd, som oftast är orsaken till att kvinnorna tillgripa abort
som en sista utväg, ledas av polissystrarna, som med bl. a. sin medicinska utbildning
äro väl skickade för uppgiften?

Det ligger i dag i riksdagens hand att avgöra, örn polissystrarna skola få
denna befogenhet, och jag kan, herr talman, endast yrka bifall till min motion.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren, fru Gustafson, fru Johansson.
fru Svedberg, fru Ekendahl, fröken Nygren, fru Eriksson, fru Alvén, fru
Linderoth-Andersson, fröken Olsson och fru Skoglund-Lindblom.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Här är inte fråga örn att förhindra
anordnande av kurser för kvinnliga poliser, utan här gäller det, huruvida
dylika kurser skola anordnas under budgetåret 1943/44. Hela den långa
motivering, som förespråkaren för motionärerna här framförde, synes mig således
i dag inte behöva upptagas till behandling.

Frågan ligger ju så till att styrelsen för statens polisskola har framlagt förslag
rörande anordnande av kurser för polispersonal under nästkommande

Oasdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Statens polisskola: Avlöningar. (Forts.)
budgetår. I detta avseende bär departementschefen upptagit styrelsens förslag
med undantag av en avdelning i överkonstapelsklassen och denna särskilda
kurs för polissystrar. Det är sålunda två prutningar, som departementschefen
gör i styrelsens förslag. Dessa båda inskränkningar motiveras av sparsamhetsskäl.
Den avdelning inom utskottet, som behandlade frågan, har då haft att
bedöma angelägenhetsgraden av en utökning utöver departementschefens förslag.
Utskottsavdelningen har icke funnit tillräckliga motiv för att intaga en
annan ståndpunkt än departementschefen i fråga om anordnandet av denna
polissysterkurs. Därför har utskottet ställt sig på departementschefens ståndpunkt.

Jag har den uppfattningen att när tiden är inne, och myndigheterna anse,
att ett verkligt behov föreligger att anordna denna utbildningskurs, så skall en
sådan kurs också anordnas. När den frågan då kommer från den departementschef,
som har att svara för detta område av förvaltningen, är jag övertygad om
att det från statsutskottets sida inte skall resas några hinder härför.

I frågans nuvarande läge ber jag emellertid, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag tycker, att det i våra
dagar och i vårt land skulle vara tämligen självklart, att stora delar av polisarbetet
bland kvinnor och barn bör skötas av kvinnlig polis. Det är ju faktiskt
så, att det för närvarande icke finnes någon form av utbildning för kvinnliga
poliser vid statens polisskola. Vi ha överhuvud taget icke några kvinnliga poliser
i verklig mening. De som i diskussionen bruka gå under denna benämning
äro egentligen polissystrar. Medan vi vänta på att få verkligt utbildade kvinnliga
poliser, fylla dessa dock en mycket stor uppgift. I sin egenskap av sjuksköterskor
eller tack vare sin examen från socialpolitiska institutet ha de kunnat
utföra ett mycket tacknämligt arbete när det gäller omhändertagande av
kvinnor och barn. De ha emellertid fått biträda även med utredningar i kriminalpolisen,
men enligt vad de själva omvittnat därvid haft stark känning av
sin brist på därför lämpad utbildning.

När utskottet som motivering för sitt avslagsyrkande på den föreliggande
motionen anför, att det finns ett så litet antal polissystrar, måste man säga,
att det dock är naturligt att så är fallet. Kvinnor, som för övrigt äro intresserade
för uppgiften, måste givetvis avskräckas från att slå in på denna bana,
då de veta med sig, att de inte kunna få den utbildning, som de behöva för att
på ett fullgott sätt fullgöra sin uppgift. Jag har mig bekant, att frågan örn tillsättandet
av »kvinnliga poliser» är aktuell i flera städer, och jag är förvissad
om att utvecklingen på detta område skulle främjas, om utbildad arbetskraft
funnes tillgänglig. Man har från intresserat kvinnohåll gång på gång gjort
framstötar till förmån för en dylik utbildning. Man tänker sig emellertid då
en i verklig mening fullgod utbildning och har därvid framställt det önskemålet,
att man som motsvarighet till den lägre kursen vid statens polisskola
för manliga poliser skulle lia, en särskilt avpassad kurs för kvinnliga poliser,
och att sedan den högre kursen skulle vara gemensam för män och kvinnor.
Mot en sådan tingens ordning vilja vi alltjämt sikta.

Det säger sig självt, att örn man finge en sådan lika utbildning, så böra
kvinnliga och manliga poliser av samma grad ha samma lön. Som en övergångsform
till denna utbildning för en verkligt kvalificerad kvinnlig poliskår kunde
man i nuvarande tidsläge nödgas att godtaga den i motionen föreslagna utbildningen.
Det är uppenbart, att någonting behövs på detta område, och det är
bättre att få någonting än att ha ingenting alls.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Statens polisskola: Avlöningar. (Forts.)

Det är med uttrycklig reservation mot det i motionen II: 71 använda uttryckssättet,
som tyckts godtaga principen örn lägre avlöning för kvinnliga
poliser i samma grad som manliga, som jag likväl ber, herr talman, att få
yrka bifall till densamma.

Fru Andersson: Herr talman! När fru Rydh gör gällande, att det inte
finns några kvinnliga poliser, så vill jag säga: visst finns det sådana. De kallas
visserligen polissystrar, men de äro utrustade med polisbricka. När de ha rätt
att göra anhållanden, måste man väl i alla fall säga, att de äro kvinnliga
poliser, även örn de själva föredraga att kallas för polissystrar.

Jag vill, herr talman, endast yrka bifall till ett anslag på 2,200 kronor till
en kurs för utbildning av kvinnliga poliser.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall
till det av fru Andersson under överläggningen framställda yrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Fru Andersson begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition uppläste och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
151 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall till det av fru Andersson under överläggningen
framställda yrkandet.

Punkterna 152—157.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 158 och 159.

Lades till handlingarna.

Punkten 160.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 161.

Lades till handlingarna.

Punkterna 162—171.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 172.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av kerr
talmannen att uppskjuta behandlingen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat anslag
komme att fortsättas.

§ 8.

Herr Olovson i Västerås erhöll på begäran ordet och anförde: Herr tal-InterpeUat
man! I en kommuniké från utrikesdepartementet ha lämnats vissa uppgifter
rörande vad som förekommit i samband med ett tyskt kurirplans nödlandning i
närheten av Lekvattnets kyrka i Värmland den 24 februari detta år. I anledning
av en fråga av herr Jonsson i Eskilstuna har utrikesministern i dag
inför andra kammaren lämnat närmare förklaring i saken.

Enligt vad som genom brev från Lekvattnet kommit till min kännedom synes
omhändertagandet av passagerarna i det nödlandade flygplanet skett på ett
sådant sätt, att en närmare undersökning från försvarsmaktens sida torde vara
påkallad.

De till mig lämnade uppgifterna kunna sammanfattas på följande sätt.

När rapport örn nödlandningen ingått till den närbelägna militärförläggningen,
utsändes en grupp under befäl av en fänrik för att söka efter planet.
Patrullen eller gruppen bar vapen men saknade ammunition. Då patrullen kom
fram till det nödlandade planet, underlät patrullbefälhavaren att avväpna de
19 med pistoler beväpnade soldater, som tillsammans med en kvinna utgjorde
flygplanets besättning och passagerare. Några av de tyska soldaterna rättade
en del av detta misstag genom att frivilligt avlämna sina vapen. De tyska soldaterna
fördes till militärförläggningens expedition, där en officer begärde och
erhöll tillstånd att telefonera till Stockholm. Soldaterna blevo sedan utspisade
och fingo även sitt nattlogi i militärförläggningens matsal. Detta trots att de
uppgivit sig komma direkt från östfronten. I matsalen voro de sedan till långt
fram på kvällen sysselsatta med att bränna papper i en kamin.

Soldaternas omfattande bagage blev icke undersökt, och alla fingo behålla
sina tillhörigheter under natten. Två av de tyska soldaterna fingo uppehålla
sig i flygplanet från kl. 5 till kl. 10 e. m. En svensk soldat hittade en av tyskarnas
portföljer på vägen mellan det nödlandade flygplanet och militärförläggningen.
Portföljen var öppen och visade sig innehålla toalettartiklar, en
laddad pistol, ett stort flygfoto av ett landskap och en rulle exponerad men icke
framkallad film. Portföljen överlämnades till kompanichefen, vilken i sin tur
överlämnade den till en tysk officer utan att först ha öppnat den. Före de tyska
soldaternas avresa från platsen gjorde någon av dem gällande, att han förlorat
en pistol. Följden av detta blev att det svenska militärmanskapet visiterades.

Det nödlandade planets passagerare och besättning fördes vid fullt dagsljus i
bil till Charlottenberg genom de svenska vägspärrar och försvarslinjer, som de
svenska soldaterna inte ens få tala örn med sina anhöriga hemma. I det nödlandade
flygplanet funnos två kulsprutor. Tiden från nedslaget till militärpatrullens
ankomst räckte väl till för nedmontering av många kulsprutor.

Det är självklart, att det råder oro bland de svenska soldaterna vid gränsen i
anledning av den slapphet, som de sålunda få bevittna eller bliva underrättade
om. Då jag anser det nödvändigt att upprätthålla god anda inom försvarsmakten,
anhåller jag om andra kammarens medgivande att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att föranstalta örn en opartisk undersökning
rörande dc säkerhetsåtgärder, som vidtogos eller förbisågos vid omhändertagan -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Interpellation. (Forts.)

det av besättningen och passagerarna från det i Lekvattnet den 24 februari i år
nödlandade tyska kurirplanet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herr Johnsson i Kastanjegården m. fl., nr 310, i anledning av Kungl. Majlis
proposition, nr 91, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt
giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.;

herr Andersson i Alfredshem m. fl., nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 150, angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid
de allmänna läroverken m. m.; och

herr Liedberg, nr 312, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 129,
angående omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.

Motionen nr 310 remitterades genast till behandling av lagutskott.

De övriga motionerna bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.24 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Föredrogos

vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
ett för vissa byggnadsarbeten vid erkända alkoholistanstalten Dagöholm anvisat
anslag; och

nr 41, i anledning av väckt motion örn ändring i civila avlöningsreglementets
bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 17, i vad detsamma avser förslag till förordning örn erkända
skatteförmedlingskassor, förslag till förordning örn utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor och förslag till förordning örn preskription
av utskylder m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 15 januari 1943 dagtecknad proposition, nr 17, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, hade Kungl. Majit, under åberopande av
propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokoll över finansärenden, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn erkända skatteförmedlingskassor,

2) förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
samt

3) förordning örn preskription av utskylder m. m.

Till behandling i samband med propositionen, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, hade utskottet förehaft åtskilliga motioner.

I motionen nr 289 i andra kammaren av herrar Nilsson i Göteborg och Ericsson
i Kinna hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att i förslag till
förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor den
i 2 § omförmälda bestämmelsen örn anstånd med skattebetalningen måtte ändras
från ett till två år».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 17, i vad densamma hänvisats till bevillningsutskottet, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas, för sin del antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,

Förslag Ull
förordning örn
erkända slealteförmedlingskassor,
m. m.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Förslag till förordning om erlända shatte förmedling sleas sor, m. m. (Forts.)

2) förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
med de ändringar, att 4 och 8 §§ erhölle av utskottet föreslagen lydelse, och

3) förordning örn preskription av utskylder m. m.

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna 1:199 av herr Gustavson och 11:291 av herr
Mattsson,

motionen I: 198 av herr Åqvist, samt

motionen 11:289 av herrar Nilsson i Göteborg och Ericsson i Kinna,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i förevarande
betänkande anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundström i Skövde och Nilsson i Kristinehamn, vilka under
åberopande av den motivering, som anförts i motionen II: 289, hemställt, att
2 § i förslaget till förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteför-:
medlingskassor måtte erhålla i reservationen angiven lydelse;

2) av herr Sandström, utan angiven motivering.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Det förslag till skatteförmedlingskassor
som nu föreligger till behandling utgör ett steg mot förverkligandet av
önskemålet att åstadkomma en skattebetalning vid källan. Svagheten med det
föreliggande förslaget är väsentligen, att detta icke har obligatorisk natur
utan bygger på full frivillighet. Följden av detta blir lätt, att väsentligen de
skattebetalare vilka ha förmåga att punktligt betala sina skatter i första hand
komma att ansluta sig till en sådan kassa, under det att den, som har mindre
förutsättningar för att komma i fatt sin skattebetalning måhända drager sig
för eller anser sig icke kunna eller våga sig på en anslutning till densamma.
Jag skulle därför vilja karakterisera förslaget i stort sett så, att det är väsentligen
en åtgärd för de helbrägda, under det att de kränka ha mindre lätt att
tillgodogöra sig den hjälp som dessa skatteförmedlingskassor avse att lämna.
I stora drag kan jag säga, att förslagets idé ligger däri, att för dem som önska
ansluta sig till en sådan kassa skall uppgöras en plan enligt vilken inbetalning
till kassan skall göras, så att när uppbördsstämman inträder kassan
skall vara i tillfälle att ur respektive medlemmars tillgodohavanden likvidera
förfallna utskylder. Denna plan blir ganska lätt att uppgöra för sådana skattebetalare,
som icke häfta i skuld för förfallna utskylder. För dem innebär
planen endast, att man betalar in vad som kan tänkas utgå i skatt på den inkomst
man har och dessutom betalar löpande årets utskylder. För att underlätta
detta har också kassan fått medgivande att bevilja uppskov med två
uppbördsterminer och på det sättet utjämna de inbetalningar som enligt planen
skola göras. Denna utjämning skall enligt 2 § i förordningen örn utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor icke få utsträckas över
längre tid än ett år. Emellertid kan man utan tvekan säga, att om det är relativt
lätt för den som icke häftar för oguldna utskylder att klara inbetalningen,
må vi besinna, att frågan ställer sig helt annorlunda för en person,
som till äventyrs är på efterkälken med ett års utskylder eller kanske mera.
För honom betyder det, att han under ett år skall inbetala först sina oguldna
utskylder, så årets utskylder och dessutom avsätta för det kommande året.
Det blir med andra ord ungefär tre års skatter som skola betalas under ett år.
Vi måste väl ändå medge, att där yppa sig ganska avsevärda svårigheter.
För att i någon mån avhjälpa dessa ha här i andra kammaren väckts flera

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

Förslag till förordning om erkända skatte förmedling skassor, m. m. (Forts.)
motioner som avse att utsträcka — jag ber att få kalla det så — avbetalningstiden
över två år för att därigenom minska de veckoinbetalningar eller månatliga
inbetalningar som skola göras. För att detta yrkande som framförts i motionerna
må kunna komma under votering, har jag jämte herr Nilsson i Kristinehamn
avgivit en reservation till förmån för detsamma. Jag skall därför be
att utöver vad jag sagt få anföra några ord med anledning av de motiv som
föranlett utskottsmajoriteten att icke ansluta sig till denna tanke.

Utskottet har först och främst anfört ett -— jag vågar säga -— estetiskt skäl.
Man har nämligen gjort en jämförelse med den respittid av ett år med inbetalningen
av oguldna utskylder som beviljats inkallade, och då har man ansett
det se vackert och bra ut med likformiga bestämmelser beträffande dessa kassor.
Här slutar emellertid också varje möjlighet att göra jämförelse, därför
att det, såsom var och en kan inse, är vitt skilda saker som det i realiteten
är fråga om.

Ett mera bärande skäl är givetvis den alldeles nya princip örn beviljande
av uppskov med betalning av utskylder som genom denna lag knäsättes. Tidigare
var det nämligen så, att ingen annan än utmätningsmannen kunde bevilja
uppskov med erläggande av några som helst utskylder. Nu skall emellertid
denna uppskovsmöjlighet läggas i händerna på kassorna. Det är alldeles
riktigt såsom utskottet säger, att denna kassa icke är någon offentlig myndighet
utan en privat sammanslutning, och det är klart, att det krävs mycket
vägande skäl för att överlåta åt en enskild sammanslutning att bevilja anstånd
med erläggande av oguldna utskylder, vilket förut endast de statliga
organen ansetts vara berättigade att göra. Det skälet, i och för sig bärkraftigt,
är i detta sammanhang redan demolerat därigenom, att kassan fått rätt
att ge uppskov under ett år. Därmed har faktiskt principen brutits. Till yttermera
visso har utskottet på en annan mycket viktig punkt faktiskt medgivit
möjlighet till två års uppskov. Det förhåller sig nämligen så, att örn en person
som tillhör en kassa och där åtnjutit ett respitår flyttar till en annan kommun
och övergår i en annan kassa samt synnerliga skäl föreligga, kan en sådan
person på nytt erhålla ett års uppskov med betalningen av förfalllna
utskylder. I det fallet att en person flyttar har han möjlighet att få två års
anstånd, men örn en person ansluter sig till en kassa samt söker klara sina utskylder
och komma i fatt med sina avbetalningar, förmenas han möjligheten
att kunna erhålla en sådan förlängd avbetalningstid. Jag kan sålunda icke
finna annat än att det icke längre är en principfråga utan en rent praktisk
fråga, och ser man den ur praktiska synpunkter, tror jag, att var och en
som har någon kännedom örn dessa ting måste medge, att de praktiska fördelarna
avgjort ligga på den längre respittidens sida.

En annan del av utskottets motivering gäller det förhållandet, att det kommer
att dröja längre lid, innan man kommer fram till en skattebetalning vid
källan, örn man sträcker ut tiden över två år. Gentemot detta vill jag blott erinra
om att det är bättre, örn det dröjer två år, innan man kommer fram till
en aktuell skattebetalning, än att anordna det så, att man aldrig kommer fram
till detta önskvärda tillstånd.

Så har man vidare anfört, att möjligheten finns för skatteförmedlingskassan
att efter utmätningsmannens medgivande ordna det så, att tiden blir förlängd.
Det är alldeles riktigt, därför att det står i 7 §, att utmätningsmannen
kan, där särskilda skäl föreligga, bevilja ett längre anstånd med avbetalning
av förfallna oguldna utskylder. Utskottet är också så välvilligt, att det ger
till och med kassan en vink om att samtidigt som den framlägger planen
bör man för vederbörande medlems räkning inge ansökan till utmätningsmannen
om att få avbetalningstiden förlängd. Det är tacknämligt att få en sådan

Andra kammarens protokoll 1943. Nr 10. 6

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Förslag till förordning örn erkända skatte förmedling skassor, m. m. (Forts.)
fingervisning, men nog synes det mig ganska opåkallat att taga denna omgång.
Först skall måhända medlemmen avskräckas från eller ha större svårigheter
för att komma fram till en avbetalningsplan som han kan klara, och
sedan skall man för att möjligen uttänja tiden något längre gå till utmätningsmannen
och inhämta hans medgivande till en förlängning, innan planen kan
fastställas. Det måste väl ovillkorligen vara en onödigt byråkratisk anordning,
som kommer att i vissa fall avskräcka och i vissa fall icke leda till den effekt
som utskottet hoppas på, därför att man har aldrig någon garanti för att utredningsmannen
och kassan äro av samma mening, när det gäller att bedöma
behovet av en sådan förlängning av avbetalningstiden. Jag måste därför anse,
att det är mycket mera förnuftigt och praktiskt och i princip icke oriktigare
att låta kassan redan från början erhålla möjlighet att ge denna två års förlängning
av avbetalningstiden. Jag är förvissad örn att detta är ett av de
allra första villkoren för att dessa kassor verkligen skola få den framgång de
förtjäna. Ty — jag upprepar återigen vad jag sade i början av mitt anförande
—• det är icke de helbrägda som behöva läkare utan de kränka. Det är de ekonomiskt
svaga som behöva få detta handtag, och det är av vikt, att det icke
lägges några hinder i vägen för dem att komma in i kassan. Ty därmed mister
kassan sitt existensberättigande och därmed också möjligheten att fylla sin
funktion och få den betydelse, som den är avsedd att få. Det blir säkerligen
av utomordentligt värde för skattebetalarna att kunna få bli medlemmar i en
skatteförmedlingskassa och därigenom slippa från de olägenheter som ligga
däri, att de ha restförda utskylder.

Jag skall icke längre utveckla skälen för den reservation som jag och herr
Nilsson i Kristinehamn avgivit vid detta betänkande, utan ber, herr talman*
att få yrka bifall till denna reservation.

Häruti instämde herr Matisson.

Herr Bladh: Herr talman! Syftet med det här lagförslaget är att på frivillighetens
väg få fram en förbättrad skatteinbetalning. Idealet hade givetvis
varit skatt vid källan, och det bör starkt understrykas, att detta förslag
icke på något sätt får anses vara ersättning för en sådan anordning utan snarare
såsom ett första steg på vägen till skattebetalning vid källan. Lika viktigt
är det att framhålla, att förordningen i det allmänna medvetandet icke
bör framstå såsom en tvångslag utan såsom ett hjälpmedel för människorna
att reglera sin skatteskuld till det allmänna genom organiserad samverkan
mellan skattebetalarna, skatteförmedlingskassorna och uppbördsmyndigheterna.
Med detta förslag ger staten icke blott sin sanktion åt en frivillig skatteförmedlingsverksamhet
utan också sitt ekonomiska stöd. Genom den förbättrade
underrättelseverksamhet som införes blir det säkerligen betydligt värre
för skatteskolkare att komma undan. Var de än befinna sig, nås de av skattekravet.
Jag skulle vilja säga, att den kanske viktigaste delen i hela förslaget
är ett förbättrat underrättelsesystem i förening med frivillig anslutning till
kassan och deltagande i dess verksamhet, men lika naturligt är det, att arbetslöshet
och sjukdom icke få föranleda, att samhället ruinerar de därav
oförvållad drabbade. Det bör klart sägas ut, att samhället icke annat än i
nödfall skall tillgripa tvångsåtgärder. Det kommer följaktligen att bero på
vederbörande själva, örn det skall bli nödvändigt, och framtiden får utvisa
hur härmed skall bli. I stället för att man tidigare vid skatterestering så gott
som omedelbart tillgripit antingen indrivning eller införsel i lön, kan man
nu erbjuda personer som ha intresse därav — och det böra alla ha — att gå
in i en skatteförmedlingskassa, där vederbörande skattebetalare få hjälp

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

Förslag till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor, m. m. (Forts.)
med att göra upp en inbetalningsplan. Om så behövs får den skattskyldige
anstånd med en del av betalningen. Har indrivningen redan påbörjats eller
införsel i lön begärts och beviljats, då lian går in i kassan, kommer förfarandet
omedelbart att inställas under den tid anståndet gäller. Givetvis kommer
indrivningen att fortsätta, för den händelse att anståndet icke på rätt
sätt utnyttjas. De fördelar, som lagen är avsedd att ge, få icke bli en förevändning
för eller möjlighet till att komma ifrån skatten. Är det någon som
försöker med det, då träda de stränga bestämmelserna i kraft, och det blir
tvångsåtgärder, men det är icke det man syftar till, utan syftet är att på
lättaste och bästa sätt få in skatten. Ett önskemål måste självfallet vara, att
kassorna inrikta sin verksamhet på att först och främst ordna skatteinbetalningen
för framtiden, men lika naturligt är det att allt som kan göras också,
blir gjort för att så många skatterestantier som möjligt inbetalas innan skatten
blir preskriberad eller tiden för införsel i lön utgår. Nu torde man nog
kunna säga, att de som anmält sig för inträde i en skatteförmedlingskassa
ådagalägga därmed sin avsikt att i rätt tid betala skatten. Men det är givet,
att t. ex. sjukdom eller arbetslöshet kan urståndsätta en person att i rätt tid
betala sin skatt. Jag skulle tro, att just i sådana fall är det fullt befogat, att
samhället lämnar sin medverkan.

Nu ha Kungl. Majit och utskottet föreslagit, att i de fall, då det är nödvändigt,
skola vederbörande kunna få ett års anstånd med betalningen av en
del av skatten. Skatteförmedlingskassorna kunna dessutom hos utmätningsmannen
utverka ytterligare anstånd, beroende på hur förhållandena äro.

Här föreligger en reservation av två utskottsledamöter, och det finns flera
motioner. Somliga av motionärerna anse, att anståndstiden är för kort, medan
andra motionärer hålla före, att någon anståndstid överhuvud taget ej borde
medges.

Jag tror, att man kan säga till dem, som önska, att ingen anståndstid skall
ges, att örn vi överhuvud taget vilja förbättra skatteuppbörden, bör anståndstid
ges, och den bör vara så lång, att den hjälper. Annars är det tämligen
meningslöst att ge anståndstid. Detta betyder emellertid icke, att den skall
vara hur lång som helst.

Någon har sagt, att detta skulle kunna leda till skattefusk. Jag tror det
knappast, därför att inträdet i skattekassa kommer att räknas fr. o. m. första
inbetalningen. Något fusk är här knappast möjligt.

De motionärer, som anse att anståndstiden är för kort, framhålla, att det
i vissa fall knappast är möjligt för den skattepliktige, om han resterar för
stor skatt, att kunna ordna sin skatteekonomi på ett år. Till dessa motionärer
tror jag man kan säga, att vad de avse med den utsträckta anståndstiden
ger lagförslaget, och det ger icke blott detta, utan i vissa avseenden går
utskotts förslaget längre än motionärerna. Man kan få icke blott två års anståndstid,
utan även andra former av hjälp kunna ges i de fall, där det är nödvändigt
och möjligt, men märkas bör, att det i så fall kräves vissa garantier.

Redan detta, att en enskild skatteförmedlingskassa skall kunna bevilja ett
helt års anstånd med betalning av skatt, får nog anses vara ett väsentligt
avsteg från det nuvarande uppbördsreglementet. Det kan komma att betyda
ett icke oväsentligt ingrepp i kommunernas ekonomi, örn detta medgivande
skulle missbrukas av kassorna. Örn i en ekonomiskt svag kommun många
restera för skatt och en kassa beviljar anstånd under längre tid, så är det
klart, att kommunens ekonomi kommer att påverkas därav. Svagheten i motionärernas
ståndpunkt ligger, skulle jag tro, just i svårigheten att få en
förbättrad skatteuppbörd att gå samman med kontrollen och möjligheten för

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Förslag till förordning om erkända skatteförmedling skassor, m. m. (Forts.)
kommunerna liksom även för staten att få in skatterna helst så fort som möjligt.

Herr Sundström i Skövde anmärkte, att utskottet skulle ha åberopat en
mycket oväsentlig sak genom att draga en parallell med att enligt 1939 års
lag en inkallad kan slippa ifrån indrivningsavgift örn resterande skatt inbetalas
inom ett år efter det militärinkallad blivit hemförlovad. Detta är en
obetydlighet, som utskottet endast anfört i förbigående såsom jämförelse. Det
väsentliga är, att örn två års anståndstid skulle göras till det normala, komme
det troligen, såvitt man nu kan bedöma, att föranleda olägenheter och ekonomiska
risker. Utskottet har icke velat och icke ansett sig kunna gå så
långt, innan erfarenhet vunnits örn hur skatteförmedlingskassoma komma att
bedriva sin verksamhet, och hur utfallet av det hela blir.

Motionärerna ha, som jag nyss sade, ansett att en anståndstid av ett år
är för kort och föreslagit två år, men hur skulle det gå, örn deras förslag
skulle gå igenom? Låt oss taga som exempel. Antag att en person sedan 1 V2
år tillbaka resterar för stor skatt. Örn en sådan person skulle få 2 års anståndstid,
som motionärerna vilja, skulle 3 xj2 år komma att gå efter det skatten
förfallit till betalning. Men i 3 § av här föreliggande förslag till förordning
om utskyldsbetalning sågs, att anståndstiden skall avpassas så, att
resterande skatt skall vara betald senast vid den tidpunkt, då rätten att begära
införsel i lön utgår. Mot denna bestämmelse i förslaget har ingen opponerat
sig, varken motionärerna eller reservanterna. De ha sålunda utgått ifrån,
att denna paragraf skall kunna godkännas. Enligt gällande lag upphör emellertid
rätten att begära införsel i lön, då tre år ha gått. Detta betyder alltså,
att en enskild skatteförmedlingskassa skulle genom att bevilja ett sådant anstånd
på två år kunna beröva icke blott kommunerna utan även staten möjligheten
att i de fall, då det är nödvändigt, begära införsel i lön för att få
in skatten. Det kan väl icke vara förenligt med god ordning att antaga ett
sådant förslag. En skattebetalare, som finge en sådan inbetalningsplan godkänd,
skulle kunna betala av på skatten till dess 3 år hade gått. Sedan kunde
han säga upp planen och gå ut ur kassan och låta bli att betala något mera
utan att samhället skulle fullt ut kunna utnyttja sin rätt till ingripande. Ett
sådant förfarande har utskottet icke ansett vara lämpligt eller lyckligt.

Hur det kan bli med en utsträckning av anståndstiden, sedan erfarenhet
har vunnits, är för närvarande svårt att uttala sig örn, men att i ovisshet
tillråda riksdagen att gå in för vad motionärerna och reservanterna här ha
föreslagit har bevillningsutskottet icke ansett sig kunna eller böra göra. Det
är bättre att nu bevilja en något kortare anståndstid och senare — då erfarenhet
vunnits — eventuellt kunna öka den än att kanske bli nödsakad gå
den motsatta vägen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Den ärade talesmannen för utskottet
försökte göra denna fråga märkvärdigare än den är. Dylika skatteförmedlingskassor
existera redan nu, och det är på grundval av de erfarenheter, som jag
för egen del och även andra ha av deras verksamhet, som vår motion har tillkommit.
Jag måste fatta utskottets ståndpunkt så, att det verkligen har alldeles
förbisett, att det redan nu existerar skatteindrivningskassor, och har stirrat
sig blint på det tänkta förhållandet, att det nu skulle vara fråga örn att sätta
i gång en dylik skatteförmedlingsverksamhet, varför man med hänsyn till den
oerfarenhet, som kan förefinnas på området, måste tillgripa vissa restriktiva
bestämmelser, så att icke verksamheten från början kommer att spåra ur. Detta
mitt intryck förstärktes ytterligare av herr Bladh, som talade för utskottets

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

8.'')

Förslag till förordning orri erkända skatte förmedlingiskassor, m. m. (Forts.)
utlåtande och därvid drog fram en del konsekvenser i avseende å vad som skulle
kunna tänkas inträffa, om motionärernas förslag skulle gå igenom, konsekvenser
som icke ha det ringaste med verkligheten att skaffa.

Vi ha i Göteborg några ganska betydande intressekontor eller skattekassor.
Den äldsta tillhör en stor firma och har arbetat sedan 1907. Vid det verk, som
jag själv tillhör, ha vi en dylik kassa, som varit i verksamhet sedan 1928. Vi
ha Svenska kullagerfabrikens, vi ha Götaverkens och vi ha många andra stora
företags skattekassor, som redan nu arbeta och ha ganska god erfarenhet. Det
är erfarenheterna från deras verksahet, som jag har vågat lägga till grunda för
den motion, som herr Ericsson i Kinna och jag lia framburit och till vilken jag
här skall be att få anknyta några synpunkter.

Jag skall taga ett exempel från det praktiska livet för att visa vad vårt förslag
åsyftar. Det är icke något undantag utan kan nästan gälla som regel, åtminstone
i viss utsträckning. Anstånd med skattebetalning avser givetvis sådana
skattebetalare, som äro uppförda på restlängd och som vid inträde i skattekassan
skola betala dels årets oguldna utskylder, dels de på rest uppförda utskylderna.
Vi kunna ju säga, att en sådan person på grund av inkallelse eller
sjukdom kan restera med upp till 1.000 kronor i skatt. Örn han dessutom har
400 kronor i nya skatter att betala, blir det tillsammans 1,400 kronor, som han
skall betala under ett år. Om denna person har en veckoavlöning av 85 kronor
och han skall betala skatten under loppet av 44 veckor — man plägar göra
undantag för jul och semester — måste han per vecka betala in 32 kronor, och
han får alltså kvar endast 53 kronor per vecka att leva på. Det är, mena vi,
omöjligt för honom att kunna klara en sådan sak, och vad blir följden? Jo, följden
blir, att han icke kan gå in i skattekassan utan måste stanna utanför.

Vi ha för vår del ansett, att man borde kunna utsträcka anståndstiden till 18
månader. I det av mig exemplifierade fallet skulle man alltså i så fall kunna
slå ut beloppet på 18 i stället för på 12 månader, och nog är det väl bättre för
alla parter att kunna göra en sådan fördelning på 18 månader för att få in
skatten än att hålla vederbörande utanför skattekassan och låta samhället förlora
skatten.

Nu frågade herr Bladh, hur det skulle komma att gå, ifall motionärernas förslag
ginge igenom. Jo, herr Bladh, det skulle gå ungefär på det sätt, som jag
här har skisserat, och det skulle icke på något sätt innebära någon fara att ge
skattekassorna denna frihet. Örn riksdagen i kväll beslutar, att skatten skall
betalas på 12 månader, fastän vi med skattekassornas hjälp ha lyckats komma
fram till 18 månader, så betyder detta givetvis, att skatteexekutorerna och
skattefogdarna komma att kräva ut skatten av vederbörande på ett år med påföljd
att de skattebetalare, som stå på restlista, icke kunna komma in i skattekassorna
utan bli ett offer för utmätningsmannen och skatteexekutorerna. Herr
Bladh skall nämligen icke glömma, att i de samhällen, där man har procent på
indrivningen, få vi vederbörande tjänstemän emot oss. När skatteindrivningsrörelsen
går framåt, betyder det minskade inkomster för skattefogdarna och
andra tjänstemän, för att icke tala om att det kan leda till en minskning av
tjänstemännens antal. Det är också en fråga, som vi ha att taga hänsyn till

Jag skall icke, fastän jag har god lust till det, ge utskottets utlåtande det
betyg, som det har fått i cn skrivelse från de stora skattekassorna i Göteborg,
men jag skulle vilja hemställa till kammaren att noga överväga, huruvida det
icke skulle vara lämpligt att ge skattebetalare, som vilja gå in i en skattekassa
för att ordna siri skattebetalning, möjlighet att få anståndstiden förlängd till
två år.

Den risk, som herr Bladh var rädd för skulle följa med att överlåta ansvaret
på skattekassorna, tycker jag blir ganska minimal. Jag vill nämligen erinra

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m. (Forts.)
herr Bladh om att enligt 8 § i förslaget till förordningen om erkända skatteförmedlingskassor
skall länsstyrelsen övervaka, att skattekassas verksamhet
bedrives på ett ändamålsenligt och betryggande sätt. Även örn alltså herr Bladh
skulle börja rädas över de gamla skattekassornas verksamhet, kan han sålunda
trygga sig till att det finns en länsstyrelse, som övervakar deras verksamhet.

Det skulle vara åtskilligt att tillägga, herr talman, men jag skall inskränka
mig till det sagda och ber att få yrka bifall till den av herr Sundström i Skövde
och herr Nilsson i Kristinehamn vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Ericsson i Kinna instämde häruti.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag har endast begärt ordet för att säga en enda sak örn den specialfråga,
som här varit föremål för diskussion, nämligen om den tid, under vilken kassa
skulle kunna ge uppskov med de gamla skatternas betalning.

Det är alldeles uppenbart, att örn ett sådant längre uppskov skulle införas,
så kan det icke få den form, som herr Bladh förutsatte, nämligen att kassorna
själva skulle kunna få bevilja ända upp till två års uppskov. Örn detta överhuvud
taget skulle kunna ske, finge det läggas exempelvis i länsstyrelsens hand
att ge dispens.

Jag erkänner, att det kan finnas skäl, som tala både för en utsträckning
och för den tid, som föreslagits i propositionen. Då nu utskottet icke har låtit
övertyga sig av motionärernas skäl, kan jag också förstå det. Men örn erfarenheten
skulle visa, att denna uppskovstid, som motionärerna anse för kort,
skulle i praktiken hindra en mycket stor del av dem som man skulle vilja
ha in i dessa kassor från att gå in i dem, får man väl, sedan man vunnit
en sådan erfarenhet, ta upp saken till förnyat övervägande.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Det förefaller, som örn den
inställning som herr Bladh har till denna fråga i åtskilliga avseenden är
principiellt en annan än den inställning som vi reservanter ha. Herr Bladh
hävdade bland annat den meningen, att en god sak med denna skatteindrivningsform
var, att det skulle bli svårare för dem som så önskade att smita
ifrån skatterna, och han ansåg vidare, att ett bifall till den linje som reservanterna
förordat skulle komma att medföra mycket vådliga avsteg från de
nuvarande uppbördsreglerna. I båda dessa avseenden ger jag herr Bladh rätt,
ulen jag vill påpeka, att det är just de nuvarande uppbördsreglerna som kritiserats
ned, inte bara i detta sammanhang utan kanske framför allt i sammanhang
med utredningen örn skatt vid källan. Det finns alltså ingen anledning,
förefaller det, att ömma alltför mycket för de nuvarande uppbördsreglerna.

Det är riktigt, att man efter dessa skattekassors tillkomst får svårare att
hålla jsig undan och uppträda som skatteskolkare. Jag har emellertid fattat
det så, att den väsentliga fördelen med inrättandet av dessa kassor skulle
vara, att man därigenom skulle försöka avskaffa själva skatteskolkairna.
Man skulle försöka skapa en ordning i uppbörden som möjliggjorde för
folk att betala sina skatter, utan att de överhuvud taget behövde frestas
till att slingra sig fram såsom skatteskolkare. Men vill man nå detta
mål, är det alldeles uppenbart, att man inte bör starta den verksamhet
det nu är fråga örn under former som uppenbarligen äro sådana, att
ett mycket betydande antal av vad vi hittills kallat skatteskolkare icke kunna
ansluta sig till dessa kassor. Den som har någon kontakt med det klientel
det här gäller förstår, att det, i synnerhet med nuvarande skattetryck, är

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

Förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m. (Forts.)
fullkomligt otänkbart, att en människa som redan häftar i skuld för exempelvis
ett års skatter skall kunna betala dessa skatter plus det löpande årets
under loppet av ett år. Det är alldeles otänkbart. Följden därav blir, att dessa
människor komma att anse, att dessa skattekassor ingenting äro _ för dem.
De äro till för dem som förut lia sina skatter betalda, sorn alltså inte släpa
efter med dessa utgifter och vilka följaktligen härigenom beredas ännu förmånligare
vägar att för framtiden betala sin skatt.

Det är en annan omständighet som jag tycker att man bör fästa visst avseende
vid i detta sammanhang. Utskottet förutsätter, att skattekassorna själva
skulle kunna bevilja anstånd för ett år. Därefter skall utmätningsmannen
kunna bevilja ytterligare ett års anstånd, därest så erfordras. Kommer
icke detta att leda till rena godtycket? Utmätningsmännen äro inte lika funtade
över hela landet. På en plats kan det sitta en socialt förstående man,
en man som ömmar för dem som ha det svårt att betala skatt. Han kommer
säkerligen att vara ganska generös, när det gäller att meddela ett sådant
anstånd. På en annan plats sitter en utmätningsman som har en belt annan
inställning till detta klientel, som blivit efter med sina skatter, och kanske
i någon mån tänker på inkasseringsprovisionen. Då är det ganska naturligt,
örn han intar en annan ståndpukt till ett eventuellt ytterligare uppskov. Jag
kan inte förstå, varför man skall utlämna dessa människor som man säger sig
vilja hjälpa med denna reform åt ett sådant godtycke som kan utövas av tjänstemän
i olika delar av landet.

Jag är övertygad örn, att det fordras mycket radikala åtgärder, örn man
skall komma tillrätta med de nuvarande odrägliga uppbördsförhållandena i
vårt land. Den sandströmska linjen, som framkom i samband med utredningen
om skatt vid källan, var en mycket radikal linjo, men vi veta, att det visade sig
mycket svårt att i praktiken följa den, och man har därför skjutit den på
framtiden. Jag tror, att det nu föreliggande förslaget kan bli ett mycket gott
instrument tills vidare för att uppnå, vad man vill nå, särskilt med tanke på
uppbörd vid källan, dock under förutsättning att man inte urvattnar även denna
i och för sig ganska obetydliga reform, så att den vid starten kommer att förlora
det värde den annars säkerligen skulle komma att ha.

Slutligen skulle jag vilja säga ännu ett ord till herr Bladh, som talade örn
att vad reservanterna plädera för skulle kunna leda till atthen skatteskolkare
.skulle efter tre år kunna bli fri från sin skatt utan att till fullo lia betalt
den -— därest han skulle få det långa anstånd som reservanterna här vilja medgiva
— därigenom att som bekant rätten till införsel i lön upphör efter tre
år. Det är i alla fall så, herr Bladh, att därefter vidtager rätten till utmätning
av både lön och andra tillgodohavanden hos vederbörande, åtminstone när det
gäller viss skatt. Jag tror därför inte, att det blir så lätt för vederbörande att
komma ifrån sin skatteskuld. Därtill kommer nu, att denne man under dessa
tre år, som herr Bladh talade örn, för varje avlöning han erhåller betalar en
del av sin skatt. Kan man egentligen begära mer, än att han skall göra så gott
han kan för att hänga med och betala sina skatter?

Statsrådet Wigforss var mycket välvillig i sitt anförande, när han ställde
i utsikt att örn det komme att visa sig nödvändigt att gå längre, än vad motionärerna
nu föreslå, så kunde man sedermera göra^ det. Jag undrar emellertid,
örn det ovillkorligen skall vara nödvändigt att på detta sätt skjuta realiserandet
av den tanke som ligger bakom förslaget så långt framåt i tiden. Jag
tror, att detta är ganska överflödigt. Därtill vill jag säga, att örn andra kammaren
nu följer reservanterna, så finns det i varje fall en möjlighet, att man
vid en sammanjämkning i frågan kan finna en ny form, så att denna fråga

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Förslag till förordning om erkända skaf te förmedling skassor, m. m. (Forts.)
nu skulle kunna lösas, på kanske samma sätt, som statsrådet antydde att man
senare kunde tänka sig att lösa den på,

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Andersson i Eskilstuna.

Herr Bladh: Herr talman! Såvitt jag förstår, missuppfattade finansministern
mitt yttrande. Vad han framhöll i den delen som finansministern berörde
var ett återgivande av reservanternas och motionärernas ståndpunktstagande.
Det var således icke min åsikt han berörde.

Sedan vill jag säga till herr Nilsson i Kristinehamn, att då han talade örn
att man eventuellt skulle utlämna de sämst ställda, så är det kanske just reservanternas
förslag, som kan leda -dit hän. Där förespeglar man människorna, afl
den möjligheten finns, att de kunna gå in i en kassa och att de kunna få det
och det anståndet upp till två år. Så gå två år, utan att de behöva göra rätt förslg,
med påföljd att senare vidtagas just de kraftåtgärder som vi söka undvika.
Det är således inte riktigt, när herr Nilsson gör gällande, att reservanternas
förslag skulle vara mera humant. Verkningarna bli nog de rakt motsatta.

Vad herr Nilsson i Göteborg beträffar så tycker jag att de exempel han anförde
knappast hålla. Den som har den lön och den skatt han talade om, den
får sannerligen inte under nuvarande förhållanden det anstånd som han antydde.
Denne man hade säkerligen redan tidigare fått införsel i lön. Herr
Nilsson i Göteborg glömde att nämna, att den som icke kan betala sin skatt
under ett år kan under medverkan av kassan och utmätningsmannen få ett anstånd
som icke stannar ens vid två år utan sträcker sig väsentligt längre där
det låter sig göra. Skulle det sedan vara någon utmätningsman som missbrukar
sin ställning, föreligger det en mycket stor möjlighet att genom förmedlingav
kassan få detta ordnat och rättat genom länsstyrelsen. Örn det är någon utmätningsman
som hittills missbrukat sin ställning är det väl praktiskt taget uteslutet,
att han i fortsättningen skulle försöka sig på detta, då han vet, att kassan
bevakar skattebetalarnas intressen och att den kan gå till länsstyrelsen,
varvid utmätningsmannen kan bli desavuerad.

Jag tror inte, att man här skall måla ut utskottets förslag såsom det sämsta
för skattebetalarna. Det är det bästa förslaget för dem, och med detta vinna
vi den kontroll som väl ändå måste förefinnas inom uppbördsväsendet.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag undrar, om inte reservanterna göra
denna fråga större, än vad den i verkligheten är.

Herr Nilsson i Göteborg utgick ifrån att bevillningsutskottet vid sitt ståndpunktstagande
beträffande anståndstiden hade förbisett, att det redan fanns
skattebaser. Det har utskottet visst inte gjort, utan utskottet har tänkt sig
den möjligheten, att örn ett års anstånd inte skulle vara tillräckligt, skulle
sjunde paragrafen träda i tillämpning. Jag tror, att det är riktigt, som herr
Bladh här framhållit, att örn utmätningsmännen i detta avseende skulle visa
bristande vilja, de högre myndigheterna skulle vara beredda att korrigera deras
ståndpunktstagande. Men örn vi inte ha förbisett, att det finns sedan flera
år arbetande skattekassor, lia vi inte heller förbisett, att det genom den framlagda
propositionen utan tvivel kommer att skapas en mängd nya kassor, som.
säkerligen bli många fler än de nu existerande. I det läget ha vi ansett, att
försiktigheten bjuder, att vi ta ett litet steg och säga, att med den ettåriga
respittiden jämte den sjunde paragrafen stå alla möjligheter öppna. Skulle det
sedan visa sig, att den ettåriga anståndstiden icke räcker, utan att man därigenom
hindrar en större anslutning till kassorna, så är det möjligt att ta upp

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

Förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m. (Forts.)
denna fråga — det förutsätter utskottet — till en förnyad prövning och lösa
den. Men, mina herrar, det vore mycket värre, örn vi skulle komma i det läget,
att om vi nu genomförde en tvåårig respittid, vi örn ett eller annat år skulle
bli tvungna att ta ett steg tillbaka och införa en ettårig anståndstid. Jag tror,
att detta skulle vara olyckligarc för skattekassorna, än örn man nu toge ett litet
försiktigt steg och sedan vidtoge en komplettering, örn erfarenheterna inbjöde
därtill.

Jag vill påpeka, att första kammaren redan fattat beslut i ärendet utan
någon som helst diskussion. Herr Nilsson i Kristinehamn viftade med att man
kunde tänka sig en sammanjämkning. Hur skulle vi då tänka oss den? Ja, att
det skulle bli en anståndstid på ett och ett halvt år, det kan jag ju tänka mig.
Men det föreligger redan enligt sjunde paragrafen en möjlighet att öka den ettåriga
anståndstiden med ett halvt år och kanske ett år och litet till.

Jag tror, att det inte finns någon anledning, herr talman, för kammaren
att gå ifrån det förslag som Kungl. Maj :t och utskottet här äro fullkomligt
eniga örn, och jag hemställer därför örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom instämde häruti.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Det är nog inte så, herr Olsson i
Gävle, att vi göra denna fråga större än den är, utan det förhåller sig så.
att motionärerna och reservanterna vilja ordna denna fråga på det sättet, att
den står i samklang med den erfarenhet vi ha av de nu arbetande skattekassornas
verksamhet.

När herr Bladh hänvisar till att man genom att förhandla med utmätningsmannen
kunde få det ytterligare anstånd som kunde vara behövligt, skall jag
bara ta mig friheten att citera några uttalanden i en skrivelse som jag fått
från en erfaren man som sysslat med denna verksamhet. Han säger bl. a.:
»Utskottet» — det blir i detta fall herr Bladh — »hänvisar till att, då en
längre tid än ett år är nödvändig, så skall utmätningsmannen bestämma detta.
Arma utskott, som i tryck återger sin okunnighet örn utinätningsmännens
ovilja att ens med ett finger ge en skattekassa sitt stöd. Tror utskottet, att
dessa godvilligt avstå från sina bekvämt intjänta sportler? Vi lia i Göteborg
haft en hel del besvärligheter med indrivningsmyndigheterna, då det gällt
restförda skatter, och förhållandena torde vara enahanda på andra ställen i
vårt land. Det är icke så märkvärdigt för övrigt, så länge som exekutorerna
skola ha provision på införsel, som delas med stadsfogdarna. Det är just detta
som är svårt, att få en utmätningsman att godtaga de skäl som en kassa anför
för förlängt anstånd. Skall en person som råkat komma efter med sina
skatter nödvändigt behöva blotta hela sin ekonomiska ställning för exekutorer
och stadsfogdar?» Jag har här även ett yttrande över detta förslag, avgivet
till magistraten i Göteborg från en chef för ett av stadens verk. Han talar
där om att indrivningsförrättarna egentligen borde ha premier för att driva
in de restförda i skattekassorna, och sedan fortsätter han: »Å andra sidan kan
det icke vare sig förväntas eller begäras, att indrivningsförrättarna — medvetna
om att varje utvidgning av skatteförmedlingsrörelsen medför minskning
i deras inkomster — skulle driva propaganda härför, vilket i sak skulle innebära,
att de så att säga arbetade på att minska eller mista sitt levebröd.»

Förstår inte utskottet, att ju mer restriktiva regler som nian härvidlag inför,
dess större stängsel uppför man mot att komma in i skattekassorna för
sådana restförda, som inte äro skatteskolkare i den meningen, att de inte vilja
betala sina skatter, utan som inte kunna betala sina skatter på grund av inkallelser,
arbetslöshet eller av andra skäl? Ar det något orimligt, örn staten
eller samhället förhandlar med dem örn skattebetalningen och bereder dem möj -

*90 Nr 10. Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Förslag till förordning om erhända skatte förmedling skassor, m. m. (Forts.)
lighet att, om de inte kunna betala sina skatter inom viss tid, betala dem oni
något år? Jag kan inte förstå denna byråkratiska envishet hos utskottet, när
vi ha att hänvisa till erfarenheter från dessa gamla skattekassor.

Nu säger herr statsrådet och chefen för finansdepartementet liksom herr
Olsson i Gävle, att vi kunna lugna oss och se, hur det verkar. Skulle det visa
sig, att motionärerna ha rätt, så skulle vi kunna genomföra den lindring i
skattebetalningen som de föreslå. Jag vill i stället säga, att när vi
starta denna skatteindrivningsrörelse, så ha vi att visa på erfarenheter
från de gamla skattekassorna, och då böra vi starta efter de linjer
som dessa redan arbetat efter. Skulle det sedan visa sig, att utskottets farhågor
äro befogade, ja, då kunna vi skärpa bestämmelserna genom att begränsa
anståndstiden till ett år. Men vi skola inte börja denna verksamhet med att
införa en regel som jag anser kommer att utgöra ett visst hinder för skattekassornas
verksamhet.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr Bladh: Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg argumenterar precis
som örn det föreliggande förslaget inte innehölle någonting utöver vad som för
närvarande gäller, men skillnaden är just den, att förslaget upptar en del nya
bestämmelser.

Vidare tillåter sig herr Nilsson att här dra ett citat ur ett av de hundratals
yttranden, som inhämtats. Det finns emellertid många yttranden, som gå i
rakt motsatt riktning och som finansministern funnit ha avgörande betydelse,
men dem har herr Nilsson tydligen glömt att ta med sig.

Det är nog så, att vill man få till stånd något som är bättre än det man har.
får man också se till att de medel, som man använder, äro de lämpliga, och
utskottet har ansett den väg, som här beträtts, vara den bästa under förhandenvarande
förhållanden.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag vill endast tillägga, att de
yttranden, som gå i motsatt riktning — såsom herr Bladh sade — inte äro
sådana, som avgivits av nu arbetande skatteindrivningskassor.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändringjläri, som föreslagits i den av herrar Sundström i
Skövde och Nilsson i Kristinehamn avgivna, vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Sundström i Skövde begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av herrar Sundström i Skövde och Nilsson
i Kristinehamn avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

§ 3.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Vissa av förMaj
:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor
m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsut- okända skalskottet.
teförmedlingä Till

konstitutionsutskottets handläggning hade håda kamrarna den 2 febru-fedela förslag
ari 1943 hänvisat en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 17, till ändringar
med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor m. m. i vad » kommunalpropositionen
innebure framläggande för riksdagen av i utskottets utlåtande laV''in,aintagna
förslag till 1) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni
1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, 2) lag angående ändrad lydelse
av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad, 3) lag
angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) örn kommunalstyrelse
i Stockholm.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition
nr 17 i nu föreliggande delar icke kunnat i oförändrat skick antagas,
för sin del ville antaga av utskottet framlagda lagförslag.

De av utskottet framlagda förslagen skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag
endast därutinnan, att utskottet ansett, att vid indrivandet av resterande utskylder
skulle därutöver uttagas en avgift av fyra öre å varje full krona av det
oguldna utskyldsbeloppet, under det att Kungl. Maj:t föreslagit, att nämnda
indrivningsavgift skulle uttagas med fem öre å varje full krona.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Sandegård;

2) av herrar Holmström, Herlitz, Thorell och Fält, som yrkat, att utskottet
måtte tillstyrka Kungl. Maj :ts proposition i nu förevarande delar i oförändrat
skick.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Thorell: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter observerat,
har handläggningen av Kungl. Maj :ts proposition nr 17 fördelats på dels bevillningsutskottet,
dels konstitutionsutskottet, och det är nu konstitutionsutskottets
utlåtande i ärendet som föreligger till behandling. Till detta utlåtande
har jag jämte några kamrater fogat en reservation, och jag skall nu be att
något få motivera denna.

Utskottet har här gått ifrån Kungl. Maj:ts förslag, vilket innebar att indrivningsavgiften
för de belopp, som inte betalades i rätt tid vid skatteuppbörderna,
skulle utgöra 5 procent. Utskottet har i stället föreslagit en indrivningsavgift
av 4 procent. Jag var med vid behandlingen av denna fråga inom utskottet,
och varken där eller i det föreliggande utskottsutlåtandet har enligt min mening
förebragts några bärande skäl för en ändring på den punkten. Utskottet bar
närmast fäst sig vid att det vid uraktlåten skattebetalning kan föreligga ömmande
omständigheter. Jag vill inte förneka, att det i vissa fall kan förekomma
sådana ömmande omständigheter, men jag delar departementschefens uppfattning,
då han i propositionen yttrar följande: »Ser man vidare till hur förhållandena
gestalta sig i normalfallen, lärer erfarenheten utvisa att dessa ingalunda
äro sådana, där särskilda ömmande omständigheter föreligga. Härutinnan
kunna givetvis växlingar inträffa alltefter tidsförhållanden, men oftast torde
den restförde vara antingen en uppenbar skatteskolkare eller en person, som
alltför sorglöst sköter sin ekonomi. Det är särskilt inom sistnämnda kategori
som skatteförmedlingskassorna böra söka sitt klientel. Anslutningen till kas -

Nr 10.

Onsdagen den i 7 mars 1943 e. m.

Vissa av förslaget till förordning om erkända skatte förmedling skassor föranledda
förslag till ändringar i kommunallagarna. (Forts.)
sorna kan därför icke annat än vinna på att indrivningsavgiften — alltså den
straffavgift som man genom anslutningen undgår -— hålles något så när hög.»

Jag har sedan länge haft örn hand uppbörden av kommunalutskylderna i min
hemkommun, och jag har gjort precis samma erfarenheter som departementschefen
synes ha gjort. Vi bruka hos oss få restföra ungefär 10 procent eller
något mer av de skattebelopp, som skola betalas, och ser jag efter vilka, som
uraktlåtit att betala sin skatt, finner jag bland dem många, som göra det på
de grunder, som departementschefen här anfört. Så småningom betala emellertid
även dessa, och till sist blir det ett mycket litet belopp kvar för avskrivning,
vanligen 1.5 å 2 procent. Men i den mån det här gäller det klientel,
som utskottsmajoriteten särskilt vill slå vakt örn, alltså där det föreligger
ömmande omständigheter, bli skattebeloppen oftast avskrivna.

Utskottet säger nu, att även örn indrivningsavgiften för statsskatten skulle
sänkas från 6 till 4 procent, kan det förväntas att höjningen av indrivningsavgiften
för kommunalskatten från 3 till 4 procent ger dem, som handha indrivningen
av dessa skatter, sådan kompensation att deras inkomster bli ungefär
desamma som tidigare. Jag känner mig inte övertygad örn den saken.
Som bekant är det statsskatterna, som stigit mest under senare tid, men beträffande
dessa skatter, som alltså representera de större beloppen, skulle indrivningsavgiften
sänkas med 2 procent, under det att den beträffande kommunalskatterna,
som ju åtminstone inte i allmänhet ökat lika kraftigt som
statsskatterna, skulle höjas med endast 1 procent. Jag tror därför inte
att det kommer att bli en sådan kompensation, som utskottsmajoriteten
här talar om, utan jag tror i stället att de personer ute på landsbygden, vanligen
fjärdingsmännen, som sköta skatteindrivningen, komma att få vidkännas
en minskning av sina inkomster, och huruvida de komma att bli nöjda därmed,
vill jag låta vara osagt. Utskottet har ju inte närmare undersökt, hur de nya
bestämmelserna skulle komma att verka i detta avseende, utan det är bara ett
rent antagande som man stöder sig på.

Det är också en annan sak som jag skulle vilja beröra. Jag vet att en av de
ärade utskottsledamöter, som tillhöra majoriteten, här kommer att framhålla,
att det kan vara lika rätt att förfara på det ena sättet som på det andra. Det
kan ju vara mycket möjligt, men med det föreliggande förslaget kommer ju
statskassan även att göra en direkt förlust. Efter den reform, som för några
år sedan skedde beträffande landsfiskalernas avlöning, få ju landsfiskalerna
inte längre någon andel av indrivningsavgiften för de belopp, som de driva in.
Hälften av dessa avgifter går i stället direkt till statskassan. Det är väl rätt
underligt, örn man i dessa tider, då finansministern letar med ljus och lykta
efter utvägar att på alla möjliga och omöjliga sätt få in pengar till statskassan
och då skattedragarna överhuvud taget äro belastade till bristningsgränsen,
skall vara färdig att här ge bort ett visserligen litet men dock belopp
fullständigt i onödan.

Om man vidare tar del av de yttranden i detta ärende, som återfinnas i propositionen,
gå onekligen de flesta av dem ut på ett tillstyrkande av Kungl.
Maj:ts förslag, att indrivningsavgiften skulle sättas till 5 procent. I en del yttranden
ställer man sig litet tvekande och i något enda uttalar man sig för en
avgift av 4 procent. Sålunda gå exempelvis socialstyrelsen och statskontoret,
som väl få sägas ha mycket stora förutsättningar för att bedöma denna sak,
in för den högre indrivningsavgiften och varna för en nedsättning.

^Med hänvisning till vad jag här anfört och då jag inte kan inse, att det finns
någon orsak att gå ifrån Kungl. Maj:ts förslag, ber jag, herr talman, att få

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

Vissa av förslaget till förordning om erkända skatteförmedlingskassor föranledda
förslag till ändringar i kommunallagarna. (Forts.)
yrka bifall till den här föreliggande reservationen, vilket är detsamma som
ett bifall till den kungl, propositionen.

Herr Fast: Herr talman! Både utskottet och reservanterna och Kungl.
Maj :t äro ju överens om att med hänsyn till det beslut om skatteförmedlingskassor,
som nu fattats, måste indrivningsprocenten bli densamma för såväl de
statliga som de kommunala skatterna. Jag vill då erinra om att när åtskilliga
gånger tidigare förslag framförts örn att indrivningsprocenten för de kommunala
skatterna skulle höjas, har denna kammare envist fasthållit vid de tre
procenten. Inom utskottet ifrågasattes det också nu, huruvida man icke skulle
ha kunnat nöja sig med en indrivningsavgift av 3 procent för såväl statsskatterna
som kommunalskatterna, men det ansågs att man för säkerhets skull borde
höja den något, och så stannade man för 4 procent.

Jag erkänner gärna, att denna siffra måhända är godtyckligt vald, men detsamma
kan nog sägas örn siffran 5 procent. Det väsentliga är emellertid, att
denna avgift tjänar sitt ändamål på ett förnuftigt sätt. I allmänhet betraktas
ju kommunalskatten, åtminstone i normala tider, såsom den väsenligt högre
skatten, varför en höjning av indrivningsavgiften för denna med 1 procent
måste betyda mer än en sänkning i fråga örn statsskatten med 2 procent. Vidare
är det ju ofrånkomligt, att det totala skattetrycket i dag är _ helt annat
än det varit tidigare och att alltså de belopp, på vilka indrivningsavgift
utgår, bli av helt annan storleksordning än förut. Jag vill också
erinra örn att i en viss stad — jag skall inte nämna några namn —. ha
indrivningsavgifterna blivit så stora, att man måst föranstalta om särskilda
anordningar när det gäller disponerandet av de medel, som flutit in på detta
sätt.

Man skall inte heller utgå ifrån att det bara är antisociala och andra sådana,
som vilja komma ifrån att betala skatt, vilka komma på restlängd. När vi behandlade
detta ärende i utskottet var det flera av ledamöterna där, som erkände
att de av ren glömska eller därför att de varit bortresta inte betalat sin skatt i
rätt tid och sålunda kommit på restlängd. Visserligen hade de skyndat sig att
så fort som möjligt betala beloppen, men de hade i alla fall fått lämna indrivningsprovision
på dem.

Nu skulle man ju kunna resonera som så, att genom tillkomsten av skatteförmedlingskassorna
komma de belopp, som skola drivas in, att bli så små. att
provisionen till utmätningsmännen blir för låg, örn man här följer utskottets
förslag. Men tyvärr tror jag, att den som ser realistiskt på tingen måste säga
sig, att det under en ganska lång övergångstid inte kommer att bli några revolutionerande
förändringar i fråga örn skattebetalningen genom tillkomsten av
skatteförmedlingskassorna. Det första som sker är väl att de redan nu frivilligt
arbetande kassorna omorganiseras till sådana kassor, som föreskrivas i den
lag, som antagits. Men när det gäller landsbygden får man nog tyvärr räkna
med att det kommer att dra ganska lång tid, innan det kommer till stånd några
sådana kassor, ja, det kanske överhuvud taget inte blir så mycket bevänt med
denna verksamhet.

Vi ha emellertid inom utskottet ansett, att det är nog bäst att gå ut ifrån
de nuvarande förhållandena och den nu förefintliga höjdpunkten i fråga örn
skatternas storlek o. s. v. och sålunda icke sätta indrivningsprocenten alltför
högt. Om det sedermera skulle visa sig, att resultatet av skatteförmedlingskassornas
verksamhet skulle bli gynnsammare än man nu vågat hoppas på,
kan man ju då undersöka, huruvida indrivningsprovisionen bör ökas. Men örn
vi nu sätta indrivningsavgiften till 5 procent och den utveckling, som jag här

Nr 10.

Onsdagen den 17 mare 1943 e. m.

Vissa av förslaget till förordning om erkända skatteförmedlingskassor föranledda
förslag till ändringar i kommunallagarna. (Forts.)
pekat på, kommer till stånd, kommer man nog ändå från det håll, där man har
ett speciellt intresse därav, att hänvisa till att en minskning av provisionerna
ägt rum, och så få vi en ytterligare höjning av procentsatsen. Jag tror inte
att den vägen är att rekommendera.

Jag tror sålunda, att den av utskottet föreslagna indrivningsavgiften väl
täcker det ändamål, som den avser att täcka, och bildar ett med hänsyn till
nuvarande förhållanden rimligt utgångsläge. Och därest förhållandena framdeles
skulle påkalla en höjning av avgiften, är det väl, som sagt, bättre att
höja den vid den tidpunkten än att nu gå ut ifrån ett högre belopp. Vi lia dessutom
trott, att andra kammaren gärna ville hålla på sin gamla ståndpunkt och
inte i onödan höja procentsatsen över det tal, som kan anses vara väl motiverat.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Fält: Herr talman! Jag har i denna sak råkat hamna på samma linje
som min ärade, vän herr Thorell, något som jag inte ofta har haft tillfälle
att göra. Men jag resonerade i utskottet som så, att man här också måste se
till att de, som sköta indrivningen, få tillräcklig ersättning därför. Av mångårig
erfarenhet som indrivningsman vet jag, att man ofta av rena bekvämlighetsskäl
icke betalade sin skatt i rätt tid, och utmätningsmannen fick vanligen
när det gällde sådana små belopp på två, tre kronor •— de större beloppen på
ett par tre hundra kronor fick han aldrig tillfälle att indriva, ty dem tog landsfiskalen
hand örn — springa många gånger örn för att driva in dem. Jag vet
att jag ofta betalade beloppen själv för att slippa springa så mycket.

Jag ser emellertid inte denna fråga enbart som en lönefråga, utan jag ser
den också som en lämplighetsfråga. De sakkunnigas förslag om en indrivningsprocent.
av 6, tycker jag att man.helt kan bortse från, men den medelväg,
som finansministern här valt, anser jag vara den bästa. Indrivningsavgiften
har ju för belopp, överstigande 25 kronor, utgjort 6 procent vad statsskatten
beträffar och 3 procent för kommunalskattens vidkommande, och då tycker
jag att det är en lämplig avvägning, som finansministern här kommit fram
till. Jag skall emellertid inte ge mig in på någon längre debatt örn den saken,
utan vill bara hänvisa till den motivering, som finansministern själv anfört.

Det är naturligtvis inte någon större fråga det här gäller, men att meningarna
dock äro rätt delade, veta vi, alldenstund utskottet segrade med endast
en röst i första kammaren. Det är ju tacknämligt att man försöker pressa ned
utgifterna, men jag vill inte att man skall gå under vad som kan anses vara
skäligt, och därför har jag ansett att utskottet bort taga propositionen oförändrad.
Det är inte heller något annat som skiljer utskottet och reservanterna
än att utskottet vill ha en indrivningsavgift av 4 procent och reservanterna av
5 procent.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Thorell: Jag vill bara säga några ord till herr Fast i anledning av
vad han här yttrat.

Herr Fast lade tyngdpunkten i sitt anförande på den omständigheten att
han inte trodde, att resultatet i inkomstavseende skulle bli så dåligt för dem,
som ha att driva in resterande skattebelopp, örn man godtoge utskottets förslag.
Men även m man godkänner den argumentering därvidlag, sorn herr
Fast förde -— något som jag för min del inte kan göra på grund av att, såsom
jag nyss sade, statsskatterna stiga undan för undan och följaktligen en
minskning av indrivningsavgiften för dem med 2 procent kommer att betyda
mer än en höjning av indrivningsavgiften för kommunalskatterna med 1 pro -

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

Fissel av förslaget till förordning om erkända skatte förmedling slcassor föranledda
förslag till ändringar i kommunallagarna. (Forts.)
cent — så finns det en annan sida av saken, som man inte kan bortse från
ock som departementschefen särskilt tryckte på, nämligen att det är mångå,
som av andra skäl än enbart ömmande omständigheter och dylikt underlåta
att betala sin skatt i rätt tid. Det är många, som av rent slarv inte göra
detta, och herr Fast framhöll alldeles riktigt, hurusom det under utskottsbehandlingen
framkommit exempel på att flera av ledamöterna själva glömt
att betala sin skatt i rätt tid och följaktligen fått erlägga indrivningsavgift.
Det tycker jag är ganska rätt åt oss, herr Fast. Är det icke. på det sättet
ställt, att ju mindre risk det föreligger, att det kostar någonting, desto mer
ökas antalet medborgare, som med flit eller av glömska underlåta att betala
sin skatt. Jag tror, att kostar det någonting, så kommer folk att försöka se
upp och bjuda till att betala. Kostar det mindre, resonerar de nog så, att det
icke är så farligt att låta fjärdingsmannen komma och taga ut skatten.

Medan jag har ordet vill jag tillägga en annan sak. Det är alldeles givet,
att om inrättandet av dessa kassor kommer att medföra det gagn, som man
väntar och hoppas, så blir det endast notoriska skatteskolkare och personer med
mycket små skattebelopp, som indrivnings männen få driva in skatten hos.
Redan nu inträffar det ju ofta, att en fjärdingsman får gå många gånger
till avlägset belägna gårdar för att försöka driva in en tia då och en tia då.
Man hoppas nu, att en stor mängd hyggliga arbetare, som förut av rent slarv
eller av liknöjdhet underlåtit att betala sin skatt, skola gå in i skatteförmedlingskassor.
Dessa kategorier skattskyldiga komma således hädanefter icke
längre att tillhöra uppbördsmännens klientel. Uppbördsmännen komma att få
mera arbete än hittills, med det svårare klientelet. Jag ser, att finansministern
befinner sig i kammaren. Jag ber att få vädja till honom att säga sitt
tungt vägande ord i denna fråga. Finansministern bör knappast ha intresse
av att staten får in mindre belopp i, jag höll på att säga, bötesmedel genom
att indrivningsprocenten sänkes, än vad staten skulle få, örn reservationen
och Kungl. Maj:ts förslag bifölles.

Herr Fast: Herr talman! Jag har aldrig hört talas örn att man får bättre
minne därför att man råkar få betala en krona mer. Vöre det så enkelt att
bota minnet, skulle det verkligen vara värt slanten.

Jag vill nu söka bemöta vad herr Thorell sade i sitt första anförande och
som jag glömde att gendriva. Han framhöll, att man i utskottet icke undersökt,
örn utmätningsmännen voro nöjda med förslaget. Örn jag inte.missminner
mig, var herr Fält en gång i tiden fjärdingsman. Han var. ju inte nöjd,
trots att han icke längre tillhör uppbördsmännens kår. Det är ju mycket begärt
att fordra, att bevillningsutskottet skulle göra en sådan undersökning,
som nyss antytts. Resultatet vore ju givet på förhand. Det har sagts, att det
skulle komma att bliva mest småbelopp kvar att indriva, men det har ju alltid
varit så, att de stora skattebeloppen ha varken fjärdingsman eller exekutionsbetjänter
fått inkassera, utan dem ha utmätningsmännen själva inkasserat.
Man glömmer också fullständigt bort, att det finns något, som heter införsel
i lön. Herr Thorell framhöll å ena sidan, att uppbördsmännen få för
litet inkomster, å andra sidan att staten kommer att göra sig förtjänst genom att
staten får betala lägre indrivningsprovision för värnpliktiga och till beredskapstjänstgöring
inkallade. Örn jag icke missminner mig är emellertid
indrivningsprovisionen i sistnämnda fall endast 3 %. Man har funnit detta
vara skäligt.

Denna fråga är ju inte någon stor fråga utan en avvägnings- och en lämplighetsfråga.
Skulle det befinnas, att avvägningen icke skett på lämpligt sätt,

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

"Pissa av förslaget till förordning om erkända skatte förmedling skassor föranledda
förslag till ändringar i kommunallagarna. (Forts.)
så får den naturligtvis justeras. Jag tycker det är bättre att börja med ett
lägre belopp, som eventuellt kan höjas, än med ett relativt högt belopp.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till
Kung. Maj :ts förslag i nu föreliggande delar i oförändrat skick; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 4.

Förslag till Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av Kungl. Majlis
frelse proposition med förslag till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor.
*''iceap. 12 § m- m-’ såvitt angår genom propositionen framlagda förslag till lag örn ändrad
handels- lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, lag angående ändrad lydelse av 14 §
balken, m. m. lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning och förordning örn
skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Håstad: Herr talman! Endast ett par ord örn denna punkt.

Föreliggande lagförslag ingår ju som ett led i uppbördsreformen. Det innefattar
en skyldighet för varje enskild arbetsgivare att i två exemplar ingiva
anmälan om anställande av arbetstagare.

Jag har deltagit i utskottsbehandlingen i denna fråga. Jag föreställer mig,
att det under frågans handläggning i utskottet var flera än jag, som i andanom
sågo ett mycket stort pappersmaskinen, vilket skulle komma att rulla under
de närmaste åren.. De flesta av dessa miljoner kort, som skola samlas som
ett nytt slags folkregister, ha för övrigt ingen egentlig betydelse, eftersom de
flesta skattebetalare äro lojala. I motiveringen till propositionen har framhållits,
att dessa bestämmelser vore nödvändiga som ett komplement till uppbördsreformen,
och utskottet böjde sig härför.

. Jag vill här endast fästa uppmärksamheten på första paragrafen i förordningen,
som stadgar skyldighet för arbetsgivare att anmäla anställandet av
arbetstagare. Det heter i denna paragraf: »Arbetsgivare är skyldig att enligt
vad nedan stadgas göra anmälan örn anställande av arbetstagare.» Någon
definition på begreppet arbetstagare lämnas emellertid icke. De sakkunniga
lia ansett, att det skulle finnas tillräckliga erfarenheter från olika områden av
sociallagstiftningen om den innebörd, som borde inläggas i detta uttryck. Häremot
kan man här konstatera, att åtskilliga myndigheter, bland andra den i
detta hänseende eminent sakkunniga kammarrätten, uttalat önskemål örn att
man på ena eller andra sättet borde precisera uttrycket arbetstagare. Jag
skulle också tro, att det är någon överdrift ifrån de sakkunnigas sida att göra
gällande, att begreppet arbetstagare är jämförelsevis lätt att bestämma. Man
har under de sista åren åtskilliga gånger vid behandling av olika ärenden i
andra lagutskottet diskuterat eller haft att pröva just detta begrepp, huruvida
till exempel bensinförsäljare och handelsagenter vore att betrakta som arbetstagare
i sociallagstiftningens mening. Andra lagutskottet var för några
veckor sedan på en exkursion till arbetsdomstolen och fick därvid åhöra en
process, som rörde frågan örn tolkningen av ordet arbetstagare. Det gällde

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

Förslag till lag orri ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, m. m.

(Forts.)

vissa jordbrukare, som åtagit sig att utföra skogskörsler, och ordföranden
dissekerade frågan om man därvidlag hade att göra med arbetstagare i sociallagstiftningens
bemärkelse. Det är lätt att finna dylika fall, där man kan vara
tveksam örn vad lagstiftaren avsett.

Departementschefen framhåller, att avseende skall fästas vid örn anställningen
är stadigvarande eller icke. Men behöver det vara heltidsanställning?
Räcker det med en deltidsanställning, som är kontinuerlig och sträcker sig
över fyra veckor? Skall det lämnas uppgift beträffande en barnvakt, som stadigvarande
tjänstgör någon eller några kvällar i veckan, beträffande en journalist,
som åtagit sig att skriva så och så många artiklar i månaden, eller beträffande
en föreläsare, som åtagit sig att hålla vissa föreläsningar under en
tid, som överstiger de av lagen föreskrivna fyra veckorna? Även på jordbrukets
område torde det finnas fall, där tveksamhet kan råda angående uppgiftsskyldigheten.

Man kan naturligtvis resonera som så, att det inte spelar någon större roll,
om en eller annan, som icke bort anmälas, blir anmäld. Man bör emellertid
betänka, att det är fråga örn miljoner kort, som skola lämnas in, och örn ett
synnerligen omfattande administrativt arbete. Därtill kommer, att varje arbetsgivare
hotas av böter. De sakkunniga hade föreslagit 10 kronor, regeringen
föreslog ett bötesmaximum av 300 kronor och utskottet har sänkt det
till 100 kronor.

På åtskilliga håll har det sålunda framhållits önskvärdheten av att finansdepartementet,
innan denna stora registrering av anställda skall ske, d. v. s.
före den 1 juli, i en eller annan form närmare preciserar ordet arbetstagare.
Det kan ske antingen med stöd av 7 §, enligt vilken Kungl. Majit har rätt
att utfärda tillämpningsföreskrifter, eller också som ett slags råd eller anvisningar.
Jag är väl medveten örn, att det under alla förhållanden måste uppstå
tvistiga frågor, som först kunna få sin lösning, sedan praxis stadgat sig. Men
jag är också ganska övertygad örn att myndigheterna, örn de icke i en eller
annan form lämna råd och anvisningar, komma att bli överhopade med många
gånger alldeles onödiga uppgifter från den villrådiga allmänheten. Jag vet
att bland andra utskottets ärade vice ordförande under utskottsbehandlingen
gillade dessa synpunkter, d. v. s. hyste farhågor för att uttrycket arbetstagare
skulle leda till vissa tolkningsbesvär och trassel.

Jag vill, herr talman, med dessa ord blott understryka önskemålet, att departementet,
innan författningen i ämnet utfärdas, undersöker möjligheten att,
till stor vinst för allmänheten, göra en närmare bestämning av begreppet arbetstagare
och därmed klarare fixera den skyldighet, som ålägges arbetsgivare.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av väckt motion örn viss ändring i stämpelförordningen;
och

nr 7, i anledning av väckta motioner örn höjning av hundskatten, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Andra kammarens protokoll 1943. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

§ 6.

Motioner om _ Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 8, i anledning av väckta moIörtsaft
skatte- tioner om fortsatt skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål, m. m.

gåvor till vissa Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner om fortsatt skatförsvaraända-
tefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål, m. m., nämligen:
mai, m. m. 1) de likalydande motionerna nr 23 i första kammaren av herr Holmström
m. fl. och nr 33 i andra kammaren av herr Wiberg m. fl., vari hemställts »att
riksdagen måtte besluta, att i kungl, förordningarna den 30 maj 1941 och den
19 juli 1942 stadgad skattefrihet för gåvor till staten eller försvarsförening
för luftvärnet, till staten eller luftskyddsförening för luftskyddet. eller till hemvärnsförening
för hemvärnet eller dess underavdelningar eller till sjövärnskåren
eller densamma underställda sjövärnsflottiljer måtte tillsvidare utsträckas
att gälla sådana gåvor jämväl under beskattningsår, för vilket taxering
kommer att äga rum efter 1943 och 1944 års utgång»;

2) motionen nr 117 i andra kammaren av herr Lindberg i Stockholm, vari
hemställts, »att riksdagen ville besluta en förlängning på minst två år av förordningen
rörande skattefrihet för gåvor till hemvärnet och dess underavdelningar»
;

3) de likalydande motionerna nr 24 i första kammaren av herr Holmström
m. fl. och nr 32 i andra kammaren av herr Wiberg m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att skattskyldig vid den taxering, vilken äger rum
efter 1943 och 1944 års utgång, enligt förordningen, örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skall jämte andra allmänna avdrag enligt 4 § nämnda förordning
från sammanlagda beloppet av sina inkomster från olika förvärvskällor
äga åtnjuta avdrag med belopp, motsvarande vad han under beskattningsåret
utgivit såsom gåva till Sveriges landstormsföreningars centralförbund,
frivilliga motorcykelkåren saint riksförbundet Sveriges lottakårer»; samt

4) de likalydande motionerna nr 165 i första kammaren av herr von Heland
m. fl. och nr 182 i andra kammaren av herr Severin i Stockholm, vari hemställts,
»att riksdagen måtte för sin del besluta antaga en författning av innehåll,
att skattskyldig, som under beskattningsår, för vilket taxering verkställes
åren 1944 och 1945, till Stiftelsen Flygvapnets Hjälpfond lämnat gåva
avsedd för dess verksamhet, äger att vid taxering enligt förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, jämte avdrag som avses i 4 § i nämnda
förordning, från sammanlagda beloppet av sina inkomster från olika förvärvskällor
åtnjuta avdrag med belopp motsvarande vad han under beskattningsåret
utgivit såsom sådan gåva», varjämte hemställts, att vederbörande utskott ville
utarbeta förslag till erforderlig författningstxt.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna 1:23 och 11:33, i vad desamma avsåge
fortsatt skattefrihet för gåvor till luftvärnet, luftskyddet och sjövärnskåren
eller densamma underställda sjövärnsflottiljer, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att de likalydande motionerna 1:23 och 11:33, i vad desamma avsåge
fortsatt skattefrihet för gåvor till hemvärnet eller dess underavdelningar, samt
motionen II: 117 i samma ämne icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna I: 24 och II: 32 örn skattefrihet för gåvor
till Sveriges landstormsföreningars centralförbund, frivilliga motorcykelkåren
och riksförbundet Sveriges lottakårer icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

_ 4) att de likalydande motionerna 1:165 och II: 182 örn rätt för skattskyldig
att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

Motioner om fortsatt skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål, m. m.

(Forts.)

för gåvor till stiftelsen flygvapnets hjälpfond icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag har väckt en motion örn
skattefrihet för gåvor till hemvärnet, en motion, som jämte andra motioner i
liknande syfte avstyrkts av utskottet. Jag har läst utskottets motivering för
dess avslagsyrkande. Något annat skäl har egentligen inte anförts än att utskottet,
då utskottet första gången tillstyrkte skattefrihet för dessa gåvor,
föreslagit, att skattefriheten endast skulle gälla under två år.

I utskottets utlåtande har vidare framhållits, att gåvorna började bli sällsynta.
Detta skulle väl också utgöra ett skäl för utskottets avslagsyrkande.
Detta skäl kan dock icke gälla gåvor till hemvärnet, vilka icke visat någon
tendens att minska i antal eller storlek. Gåvorna till hemvärnet ha i utskottets
motivering så att säga fått följa med på köpet. Det har också framhållits, att
syftet med skattefriheten varit att hjälpa upp den frivilliga försvarsorganisationen,
och att detta syfte redan nåtts. Det är rätt egendomligt, att de personer,
som skänka staten stora belopp att användas för försvarsändamål, skola
behöva betala skatt för de medel, de skänka bort. Hemvärnet har att tillgodose
ett rent statsändamål. Staten har icke kunnat förse hemvärnsmännen med utrustning.
Hemvärnet har fått utrustas på frivillighetens väg. Man har skaffat
marschskor, underkläder o. s. v. för ganska mycket pengar, men icke nog med
detta, även övningarna betalas av gåvomedel. Örn staten skulle betala utrustning
och övningar för hemvärnet, så skulle det kosta staten ganska stora belopp.
Vore det inte bättre att uppmuntra den enskilda offervilligheten genom
att bevilja skattefrihet för gåvor.

Beträffande anslaget till övningsändamål vill jag framhålla en omständighet,
som jag tror har sitt intresse icke blott för Stockholms vidkommande.
För de arvoden, som staten betalar till instruktörer, går det icke att skaffa
några instruktörer, utan man måste på frivillighetens väg anskaffa ytterligare
penningmedel för instruktörernas avlöning. Staten betalar en underofficer,
som tjänstgör som instruktör under 5 timmar, cirka 6 kronor. Hemvämsområdet
får betala honom ytterligare 4 kronor. Underofficeren erhåller således
sammanlagt 10 kronor. Billigare får man ingen instruktör. I varje fall har
det inte lyckats i det hemvärnsområde, som jag mest haft att göra med.

Likadant är det med expeditionsmaterial. De arvoden, som utgå till liernvärnsområdesbefälhavare,
skola användas även till expeditionsmaterial. Det
räcka dc i allmänhet inte till, åtminstone inte i de större hemvämsområdena,
utan nödiga medel mäste anskaffas genom gåvor. Blir det ändå brist, får områdesbefälhavaren
betala bristen ur sin egen portmonnä för nöjet att inneha
tjänsten som befälhavare.

Under budgetåren 1940/41 och 1941/42 har hemvärnet enligt vad som uppgives
i utskottets utlåtande i gåvor erhållit omkring 1,576,000 kronor, därav
omkring 347,000 kronor för hemvärnets blivande stridsskola på Vällinge gård.
Siffrorna avse kontanta belopp. Dessutom ha förekommit gåvor in natura.
Jag skulle tro, att värdet av sistnämnda gåvor varit nästan lika stort som
gåvorna i kontanter. Ifrån olika håll har till hemvärnsmännen skänkts marschskor,
ylletröjor, skinntröjor, strumpor etc. Någon kanske anmärker, att hemvärnsmännen
under övningarna borde kunna använda samma plagg som de
bruka i vardagslag. Det kan nog vara sant beträffande en del liemvärnsmän,
men många hemvärnsmiln lia sådant arbete, att de icke i vardagslag behöva

i 00

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Motioner om fortsatt skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål, m. m.

(Forts.)

använda kläder, vilka lämpa sig att bruka under övningarna, och därför måste
de på ett eller annat sätt förses med kläder. Hemvärnsmännen offra ganska
mycket av sin lediga tid och av sin bekvämlighet för att tjänstgöra i hemvärnet.
Det kan väl inte vara annat än rättvist, att de personer, som -— ofta
rundhänt —■ skänka medel till hemvärnet, befrias från erläggande av skatt
för de pengar, som de skänka bort för detta ändamål.

Jag förstår, att utskottet resonerar som så, att det är så många, som begära
skattelindring för samma sak, att man icke kan fortsätta längre. Det skulle
bära i väg alldeles för långt, örn man gjorde det. Därför klipper man av alltihop
och säger, att ingen skall åtnjuta någon skattelindring. Men jag tycker
ändå, att det är litet väl hårt att göra detta på detta sätt. Örn man för exempelvis
hemvärnet räknar med att de stora givarna komma att hålla sig till
samma belopp i fortsättningen som hittills, komma de givetvis att från gåvomedlen
draga av de belopp, som skola gå till skatt. På detta sätt får hemvärnet
mindre och måste sålunda göra några föranstaltningar för att staten i
stället skall betala mera i direkta anslag. Jag kan icke tänka, att staten gör
någon förtjänst på en sådan affär, utan det blir väl snarare tvärtom. Här är
icke meningen att staten skall göra en förtjänst för att sedan giva detta direkt,
men det blir så de facto, ifall gåvorna reduceras som jag sagt.

Jag hade ursprungligen tänkt mig att här framlägga ett förslag örn skattebefrielse
för gåvomedel till hemvärnet. Jag har också ett lagförslag färdigt på
denna punkt. Men eftersom det icke varit föremål för utskottsbehandling,
skall jag icke framlägga det, utan jag hemställer i stället örn återremiss av
ärendet till utskottet. Jag hemställer också, att man då tager hänsyn till alla
de svårigheter i vad gäller utrustning och sådana saker, som existera inom
hemvärnsrörelsen.

Herr von Seth: Herr talman! Bevillningsutskottet har här avstyrkt ett
knippe motioner örn fortsatt skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål
m. m. Det gäller bl. a. motionerna nr 33 och 32 i denna kammare med herr
Wiberg som huvudmotionär. I motionen nr 33 yrkas, att skattefriheten för
gåvor till staten eller försvarsförening för luftvärnet, till staten eller luftskyddsförening
för luftskyddet eller till hemvärnsförening för hemvärnet eller
dess underavdelningar eller till sjövärnskåren eller densamma underställda
sjövärnsflottiljer måtte tills vidare utsträckas att gälla sådana gåvor under
beskattningsår, för vilket taxering kommer att äga rum efter 1943 och 1944
års utgång. I motionen nr 32 gäller det rätt för skattskyldig att åtnjuta avdrag
med belopp, motsvarande vad han under beskattningsåret utgivit såsom
gåva till Sveriges landstormsföreningars centralförbund, frivilliga motorcykelkåren
samt riksförbundet Sveriges lottakårer.

Jag skulle vilja erinra kammaren örn, att utskottet redan 1938 hade tillfälle
att taga ställning till denna fråga. Utskottet tillstyrkte då och motiverade
sin hemställan med att den föreslagna lättnaden i den statliga beskattningen
med sannolikhet skulle uppmuntra företag och enskilda medborgare att lämna
bidrag. Så skedde också under åren efter 1938. Av den utredning, som utskottet
har presterat här på sidan 11, framgår ju, att gåvorna stegrats till och
med år 1940, men att därefter gåvorna avtagit i mycket hög grad. Man behöver
därför icke hysa några farhågor för att gåvorna skola gå upp till så
stora belopp, att de bli alltför stora.

Dessa frivilliga försvarsorganisationer behöva mer än väl sina anslag. Herr
Lindberg i Stockholm har ju nyss i sitt anförande pekat på detta, framför
allt när det gäller utrustning och beklädnad för hemvärnet. Man tycker, att

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

101

Motioner örn fortsatt skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål, m. m.

(Forts.)

det är, jag måste säga, herr talman, ganska konstigt, att utskottet nu är redo
att icke gå med på skattefrihet för gåvor till sjövärnet, som fick tillstånd
att få dessa skattefria gåvor så sent som den 20 juni 1942. Då utkom nämligen
från trycket Kungl. Maj:ts förordning angående gåvor till sjövärnet.

Jag vill också understryka för kammaren, att skattefriheten för dessa gåvor
icke omfattar den kommunala beskattningen, och att sålunda kommunernas intressen
icke komma att trädas för nära under några omständigheter.

Kriget pågår alltjämt. De krav, som kriget kommer att ställa såväl på vår
försvarsmakt som på de frivilliga försvarsorganisationerna, komma förvisso
ingalunda att avtrubbas utan komma kanske att stegras under den närmaste
tiden. När nu det mäktiga bevillningsutskottet en gång ruckat på den principen,
att man icke skall medgiva skattefrihet för gåvor, så måste jag för min
del säga, att då tala alla skäl för att vi under en period som denna, när anspråken
höjas på dessa frivilliga försvarsorganisationer, icke taga tillbaka
detta. Jag vill inom parentes nämna, att landstormen hädanefter skall kallas
lantvärnet, och dess uppgifter komma att bli mycket stora. När sålunda i likhet
med lantvärnet även de andra komma att få stora uppgifter, synas alla
skäl tala för att denna skattefrihet får behållas, i synnerhet som gåvorna
minskats under åren 1941 och 1942.

Jag ber, herr talman, i likhet med herr Lindberg att få yrka återremiss i
fråga örn motionerna 32 och 33 i denna kammare.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Herr Lindberg i Stockholm inledde
sitt anförande med att säga, att han kunde icke finna, att utskottet anfört
några skäl för sitt ståndpunktstagande. Jag kan möjligen förstå, örn herr Lindberg
råkar lia en sådan uppfattning. Men om han besvärat sig med att taga
del av de synpunkter, på vilka utskottets utlåtande är fotat, kunde han knappast
ha givit uttryck för en sådan mening.

När bevillningsutskottet för fem år sedan hemställde till riksdagen att
besluta örn skattebefrielse för gåvor till luftvärnet, så var det som hårdast
slogs fast i utskottets utlåtande just detta, att vad som nu skedde innebar en
allvarlig avvikelse från de principer, på vilka hela vår skattelagstiftning vilar.
Utskottet framhöll emellertid, att just med hänsyn till luftvärnet och det läge,
i vilket det befann sig och vi alla befunno oss, kunde man övervinna betänkligheterna
med att göra detta avsteg och gå med på att föreslå en tillfällig avvikelse,
som skulle omfatta en tid av tre år. Att det var riktigt bedömt praktiskt
kanske framgår därav, att om man studerar siffrorna för gåvorna i fråga örn
luftvärnet under det närmast följande året utgjorde dessa över 22,000,000
kronor.

När utskottet året därpå, vid 1939 års riksdag, hade att taga ställning till
frågan om skattebefrielse för luftskyddet, framhöll utskottet samma synpunkt
som 1938, och för att man så att säga ytterligare skulle slå fast, att det förhöll
sig på det sättet, stannade man i det sistnämnda fallet för en skattebefrielse
under två år.

När sedan tiden för denna skattebefrielse gick ut vid 1941 års riksdag,
befunno vi oss ju strängt taget i samma läge. Efter mycket diskuterande stannade
man för en förnyelse. Denna förnyelse blev två år. Men samtidigt som
denna förnyelse då gjordes och utsträcktes till hemvärnet, skrev utskottet, att
det måste vara angeläget, att efter dessa två års utgång denna provisoriska
avvikelse från skatteförfattningarnas principer upphörde. Dessa utskottets synpunkter
föranledde på intet sätt någon reservation från något håll, och riksdagens
båda kamrar anslöto sig till denna mening.

102

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Motioner om fortsatt skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål, m. m.

(Forts.)

År 1942, alltså vid fjolårets riksdag, då vi hade att behandla den Vinbergska
motionen om skattefrihet för sjövärnet, följde utskottet samma linje, och för
att så att säga pressa in denna i det hela fastställdes denna skattebefrielse
till ett år. Utskottet underströk ännu en gång, att man måste ha ögonen på
att här gällde det en så allvarlig avvikelse från alla de principer, på vilka vår
skattelagstiftning vilade, att när dessa två år gått ut måste provisoriet upphöra.
Riksdagen anslöt sig till dessa bevillningsutskottets synpunkter.

Örn herrarna, som nu stå i opposition, studera bevillningsutskottets utlåtande
i år, så finna ni, att ingen av dem, som under årens lopp ha kämpat på
samma linje som herrarna, har haft någonting att erinra mot det här föreliggande
förslaget. De anse det nämligen vara riktigt och rimligt, att man
infriar vad riksdagen har sagt under alla dessa år.

Det är ju självfallet, att man kan ha olika uppfattningar örn vad som skall
stödjas. Herr Lindberg är nöjd med att det blir hemvärnet, herr von Seth är
nöjd, örn det blir sjövärnet. Det finnes andra, som säkert skulle vara nöjda,
örn det bleve motorcykelkåren, landstormen eller flygvapnets hjälpfond, o. s. v.,
o. s. v. Man ser sålunda, att det finnes utvecklingsmöjligheter, och att det är
en nödvändighet, örn det skall bli någon reda i dessa förhållanden, att man
återvänder till de principer, på vilka skattelagstiftningen i detta avseende
vilar.

Nu har herr Lindberg framhållit en mängd av argument, som skulle tala
för, att man skulle göra en avvikelse. Han säger, att hemvärnet behöver detta
stöd. Hemvärnet fyller ett statsändamål, och därför behöver det en hel mängd
av saker, som han räknar upp. Jag tror, att det är riktigt. Jag tror också, att
det är riktigt, att uppbyggnaden av sjövärnskåren på det sätt, som är avsett,
är ett statsändamål, och att det förtjänar stöd i detta avseende. Men, mina
herrar, det skall icke stödjas genom att man kastar skattelagstiftningens principer
under bordet. Det skall stödjas över fjärde huvudtiteln. Där har det sin
plats. Anser staten, att dessa statsändamål skola unprätthållas, bör staten
sörja för att de kunna upprätthållas på den väg, där man upprätthåller andra
ting, som höra till försvarets område. Det bör icke ske på detta sätt där man
så att säga så småningom, genom att man öppnar denna väg och bibehåller
den, sätter den i system, underminerar vår skattelagstiftning, så att man år
efter år kan stoppa in det ena ändamålet efter det andra och slutligen hamnar
i rena kaos.

Man skall i detta fall också komma ihåg. att en stor del av de här upptagna
gåvorna faktiskt äro statsmedel, ty i dessa gåvor ligga ju de skattemedel, som
annars skulle ha influtit i statskassan. Det blir sålunda, även örn man skulle
säga, att staten skulle ersätta allt det, som nu hemvärnet och sjövärnet kräver,
icke statsutgifter till de belopp, som här äro omnämnda, utan det blir någonting,
som rör sig örn kanske hälften av dessa belopp, ty den andra hälften är
sådant, som skulle flyta in i statskassan såsom skattemedel.

Vi ha i bevillningsutskottet fullkomligt enhälligt kommit fram till den
meningen, att riksdagen måste stå för de uttalanden, som vi gjort på denna
punkt, ty örn vi icke stå för dessa uttalanden, veta vi icke, var vi till slut
hamna.

Nu ha herrar Lindberg och von Seth yrkat på återremiss. Jag fäster uppmärksamheten
vid, herr talman, att första kammaren har fattat beslut i saken.
Saken är sålunda de facto klar, och örn andra kammaren fattar beslut örn återremiss,
kan det icke betyda annat än att när detta återkommer till bevillningsutskottet
kommer utskottet och ber andra kammaren fatta beslut i saken liksom
första kammaren gjort. Det är således fullkomligt meningslöst, såvitt jag kan

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

103

Motioner om fortsatt skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål, m. m.

(Forts.)

förstå, med en återremiss i den föreliggande situationen, där första kammaren
redan fattat beslut i det förevarande ärendet.

Med erinran örn dessa synpunkter, som jag här anfört och som ytterligare
utvecklats i utskottets föreliggande betänkande, hemställer jag, herr talman,
örn bifall till vad bevillningsutskottet har föreslagit.

Härmed förklarades överläggningen slutad.

Herr talmannen gav först propositioner beträffande det under överläggningen
av herr Lindberg i Stockholm framställda förslaget, att förevarande betänkande,
i vad angick motionen II: 117, skulle återförvisas till utskottet för
ny behandling, nämligen dels på bifall till berörda förslag dels ock på avslag
därå; och blev nämnda förslag av kammaren avslaget.

Härefter framställde herr talmannen propositioner beträffande det under
överläggningen av herr von Seth framställda förslaget, att föreliggande betänkande,
i vad angick motionerna I: 23 och II: 33, skulle återförvisas till utskottet
för ny behandling, nämligen dels på bifall till nämnda förslag dels ock
på avslag därå; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
senare propositionen.

Vidare gav herr talmannen propositioner beträffande det av herr von Seth
under överläggningen framställda yrkandet, att förevarande betänkande, i
vad angick motionerna I: 24 och II: 32, skulle återförvisas till utskottet för
ny behandling, nämligen dels på bifall till berörda förslag dels ock på avslag
därå; och avslog kammaren nämnda förslag.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:

nr 9, i anledning av av väckta motioner örn skattelättnad för organisationer,
tillhörande det statsunderstödda frivilliga skytteväsendet;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i vissa städer; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs, punktvis, bankoutskottets utlåtande, nr 12, angående regleringen
för budgetåret 1943/44 av utgifterna under riksstatens tolfte huvudtitel, in -

104

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet
av förordningen
rörande
förbud mot
befordran av
vissa periodiska
skrifter
med statliga
trafikmedel
m. m.

infattande anslagen till pensionsväsendet, utom i vad angår anslaget till allmänna
indragningsstaten.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete;

nr 14, i anledning av väckt motion örn ersättning för olycksfall i arbete åt
flottningsarbetaren J. A. Gustavssons änka och minderåriga barn;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av änkan
Tora Virginia Bengtsson och Gun-Britt Bengtsson tillkommande livräntor; nr

16, i anledning av väckt motion örn visst tillägg till övergångsbestämmelserna
till tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor;

nr 17, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket förslag örn vissa ändringar
i stadgarna för biblioteket;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för personal vid de kungl, teatrarna;

nr 19, i anledning av väckt motion örn livränta åt värnpliktige sergeanten
E. S. Ostmans änka och minderåriga barn;

nr 20, i anledning av väckt motion angående pensionsrätt i statens pensionsanstalt
för tjänstemännen vid Sveriges fjäderfäavelsförening;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa
utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning och
bankrörelse m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen
den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förljud mot befordran av vissa periodiska
skiffer med statliga trafikmedel m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 29 januari 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 22, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940
(nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga
trafikmedel m. m.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

105

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 297, av herr
Hagberg i Luleå m. fl., däri hemställts örn avslag å propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till propositionen och
med avslag å den i ärendet väckta motionen, antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter
med statliga trafikmedel m. m.

Reservation hade avgivits av herr Branting som hemställt, att förevarande
proposition måtte av riksdagen avslås.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lindqvist: Jag har, herr talman, för ovanlighetens skull begärt ordet
som förste talare i denna fråga trots att jag inte har annat yrkande än bifall
till utskottets hemställan. Det är nu för fjärde gången som riksdagen har att ta
ställning till den fullmakt, som regeringen begär i fråga örn rätten att transportförbjuda
vissa periodiska skrifter. Riksdagen har vid varje tillfälle efter
tillstyrkan av första lagutskottet lämnat den begärda fullmakten. För varje
gång har det dock funnits en minoritet, såväl i utskottet som här i riksdagen,
som velat vägra fullmakt. Även bland oss, som velat lämna Kungl. Majit den
begärda fullmakten, har det av olika skäl rått stor tvekan.

I det utskottsutlåtande, som nu ligger på riksdagens bord och vilket vi här
ha till behandling, har utskottet givit uttryck åt större betänkligheter än
tidigare mot såväl transportförbudet som tillämpningen av detsamma. Utskottet
omtalar, att inom detsamma framställts anmärkningar mot att transportförbud
väsentligen ifrågakommit allenast mot tidningar, tillhörande en av
de politiska ytterlighetsriktningarna. Detta har dock inte utskottet framhållit
såsom något klander mot vederbörande departementschef, utan detta är ett
förhållande, som sammanhänger därmed, att för förordningens tillämpning i
regel förutsättes fällande jurydom.

En rätt stor minoritet inom utskottet har vid behandlingen också ifrågasatt,
örn det fortfarande kan föreligga behov av denna lagstiftning. Justitieministern
har i sin proposition framhållit, att förordningen enligt hans uppfattning
kunde antagas vara behövlig även för kommande år. Inför detta uttalande av
justitieministern, vilket icke kunnat bestridas av utskottet, har utskottet även
denna gång tillstyrkt den proposition, som här föreligger, och den fullmakt,
som därmed skall av riksdagen givas Kungl. Majit.

I fråga örn tillämpningen av förordningen är det en särskild sak, som utskottet
fäst stor vikt vid, och det är särskilt för att understryka detta, som
jag här har begärt ordet. Utskottet anför bland annat följande: »I fråga örn
meddelade förlängningar av redan gällande transportförbud har utskottet uppmärksammat,
att i vissa fall förlängning skett då omkring tre år förflutit
från den tidpunkt, då skri flen senast blivit av jury förklarad brottslig. Enligt
utskottets mening är det icke lämpligt, att verkningarna i förevarande hänseende
av en fällande tryckfrihetsdom eller ett fastställt förordnande örn indragning
kunna utsträckas över obestämd tid. Inom utskottet har ifrågasatts
sådan ändring i förordningens första paragraf, att för meddelande eller förlängning
av transportförbud skulle erfordras fällande juryutslag eller indragning
inom ett år dessförinnan. Med hänsyn till föreliggande förhållanden vill
utskottet ej nu föreslå någon ändring i förordningen. Därest emellertid en

106

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
ytterligare förlängning av förordningen skulle ifrågakomma, bör enligt utskottets
mening denna synpunkt vinna beaktande.»

Örn nu riksdagen, och kanske till och med med stor majoritet, gör detta
uttalande till sitt, vilket väl är troligt, finnes anledning att förvänta, att regeringen
skall ägna denna fråga och dessa kritiska erinringar, som utskottet
gjort, all den uppmärksamhet, som denna fråga förtjänar. Det är, som jag
sade, för att understryka vad utskottet här har framhållit, som jag har begärt
ordet, och jag skall nöja mig med att under hänvisning till vad jag här har anfört
hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Egentligen skulle jag kunna inskränka
mig till att göra den bekännelsen, att jag framhärdar i oppositionen
mot transportförbudsförordningen. Vid fjolårets riksdag var jag med örn att
underteckna en motion, vari yrkades avslag på det då framlagda förslaget örn
en förlängning av transportförbudsförordningen. Jag röstade även vid det tillfället
för avslag på förordningen. Enligt mitt sätt att se har ingenting nytt
inträffat, som givit mig anledning att ändra ståndpunkt i denna fråga. Däremot
måste jag med en viss tillfredsställelse konstatera, att utskottet inte alldeles
har förbisett den kritik, som vid nämnda tillfälle riktades mot förordningen
såsom sådan. Jag kan nu kort och gott konstatera, att utskottet är
på glid.

I utlåtandet konstaterar utskottet eller göres den bekännelsen, att det vid
de två senaste riksdagarna inom utskottet har yppats allvarliga betänkligheter
mot en förlängning av transportförbudsförordningens giltighetstid, vilka
betänkligheter alltjämt anses kvarstå. Den väsentligaste anmärkningen, som
vi motionärer under fjolårets riksdag riktade mot förordningen och som alltjämt
framstår lika klar, är ensidigheten i tillämpningen av densamma. Jag
skall inte gå in på de sakskäl, som härvidlag skulle kunna anföras och som
anförts, då det bara skulle bliva en återupprepning.

En omständighet anser jag mig emellertid böra framhålla, som talar för
förordningens ineffektivitet, när det gäller kampen mot kommunisterna. Vi
hade i fjol landstings- och stadsfullmäktigval här i landet, vid vilka kommunisterna
trots förordningen eller, jag dristar mig att säga tack vare förordningen,
kunde inregistrera en betydande röstökning både i städer och på
landsbygd. Kommunisternas röstökning i hela landet utgjorde omkring 70,000
röster och med en ökning av ett sextontal mandat. Deras röstökning är väsentligt
högre än de borgerliga partiernas. Att kommunisternas röstökning
inte blev mer än hälften av den röstökning som socialdemokraterna kunde
uppvisa, det är ju ingenting annat än att bara konstatera. Tar jag valet i
Göteborg, där socialdemokraterna verkligen skulle framför allt ha önskat att
kunna göra något effektivt mot kommunisterna, så utgjorde röstökningen där
för kommunisterna 7,000 röster.

En lagstiftning, som i förevarande fall är avsedd att utgöra ett hinder för
vissa ytterlighetspartiers verksamhet men som icke visat något som helst resultat
att tjäna sitt syfte, har förfelat sin verkan, och den borde utan vidare
lämnas åt sitt öde.

Jag erinrade i början av mitt anförande något örn den självbekännelse eller
självrannsakan, som utskottet har gjort i motiveringen. Men denna motivering
borde enligt alla logiska regler, tycker jag, ha följts av ett yrkande örn avslag
på propositionen. Det säregna förhållandet inträffar också här, att den
av herr Branting avgivna reservationen, som yrkar avslag på propositionen,
därvid delvis bygger på samma motivering som utskottet använder sig av för

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

107

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissat
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
bifall till densamma. När nu regeringen skall effektuera riksdagens beslut,
vore det intressant örn man kunde få veta, huruvida regeringen tar någon
som helst hänsyn till vad utskottet säger i motiveringen, som egentligen pekar
hän mot ett avslag på propositionen, eller örn regeringen fäster vikt enbart
vid utskottets slutyrkande, som innebär ett bifall till densamma.

Jag förstår mycket väl, varför vi ha råkat in i denna återvändsgränd.
Frågan ligger naturligtvis på det politiska planet. Man förmenar, att örn riksdagen
och regeringen nu upphäva lagen, skulle det betyda, eller kunna tolkas
i vissa kretsar som en eftergift, kanske framför allt för kommunisterna. Jag
kan inte se, att detta kan vara ett bärande skäl i den mån det förefinnes, därför
att vi väl alltid få räkna med att lia ett kommunistiskt parti här i landet,
och vid vilket tillfälle som vi förr eller senare ändå måste upphäva lagen
kommer detta kanske att framstå eller uttolkas såsom en seger för kommunisterna.
Jag kan inte tänka mig, att regeringen behöver göra detta till en
prestigefråga, utan tvärtom skulle jag anse, att det vore en tjänst som riksdagen
gjorde regeringen, örn den befriade regeringen från uppgiften att förlänga
denna förordning.

Det förhåller sig väl också på det sättet, att inom arbetarrörelsen är det
socialdemokraterna som lia den mest framträdande uppgiften att föra kampen
emot kommunisterna. Jag åsjJtar sådana fall — därvid får jag allt fortfarande
min hemstad som exempel — där vi veta, att vissa förhållanden gynna
kommunisternas verksamhet, och där man samtidigt ser, att de åtgärder,
som riksdagen här beslutar, icke lia den ringaste verkan utan tvärtom nästan
så att säga intensifiera intresset för den kommunistiska verksamheten. Kommunisterna
använda transportförbudsförordningen som ett propagandamedel
och som ett bevis på olämplig lagstiftning. Jag vill därmed inte på något som
helst sätt gå in på de intressen, som leda kommunisterna i deras opposition
mot förordningen. Så är det till ohägn även i andra avseenden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr voll Friesen: Herr talman! Förevarande ärende har under en följd
av år varit föremål för riksdagens behandling. Det erbjuder ett studium av
icke ringa intresse att läsa vad första lagutskottet har anfört som kommentar
till Kungl. Majlis proposition. Jag kail begränsa mig till de båda år, då jag
själv tillhört kammaren och denna fråga har behandlats, nämligen åren 1941
och 1942.

År 1941 konstaterar första lagutskottet ganska kort, att det anser, att
ifrågavarande proposition bör bifallas av riksdagen. Man gör i alla fall en
reservation så till vida. att man med tre månader inskränker den av Kungl.
Maj:t föreslagna giltighetstiden för lagen. Två reservanter anmälde sig den
gången till utskottsbetänkandet. År 1942 är utskottet något utförligare. Man
hade då att ta ställning till den motion, som jag väckt i denna kammare med
instämmande av herr Olof Nilsson i Göteborg och herr Spångberg, i vilken
motion kort uttryckt yrkades, att nya rekvisit skulle begäras för att man
skulle få tillämpa transportförbudsförordningens bestämmelser. Utskottet anförde
följande: »Tillräckliga skäl ha enligt utskottets mening icke förebrågts
för att man härutöver» — det var tryckfrihetsnämndens utlåtande — »skulle
kräva, att nytt fällande åtal eller av tryckfrihetskommittén godkänd indragning
av skriften vid trupp eller ombord på flottans fartyg skall ha förekommit.
»

T år erbjuder utskottets motivering åtskilliga moment av intresse, ty i år
ha uppenbarligen »de tillräckliga skälen» anmält sig för utskottet utan envis -

108

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
ning av några motionärer. Utskottet yttrar: »Enligt utskottets mening är det
icke lämpligt att verkningarna i förevarande hänseende av en fällande tryckfrihetsdom
eller ett fastställt förordnande om indragning kunna utsträckas
över obestämd tid.» Man måste komplimentera utskottet till denna låt vara
senkomna men obestridligen träffande karakteristik av ett tillstånd, som jag
skulle vilja beteckna såsom ur rättslig synpunkt orimligt. Ryktet vet också
att förmäla — och det har återgivits åtminstone i en daglig tidning — att
man _ inom utskottet hade enat sig om ett ändå skarpare utlåtande än det
föreliggande. Det påstås också av dessa ryktessmidare, att regeringen försökt
läsa lagen för den del av utskottets majoritet, som tillhörde det största riksdagspartiet.
Framgången för denna ganska säregna form av påtryckning har
glädjande nog icke varit hundraprocentig. Utskottet retirerade, för att använda
en modern terminologi, med bibehållna styrkor och med endast smärre terrängförluster.
Man vägrade i likhet med andra tidens väldigheter att låta sig
förintas. Till terrängförlusterna lär höra ett uppgivande av ett tidigare uttalat
fromt önskemål örn transportförbudets snara upphörande.

Beträffande omdömet örn transportförbudet såväl ur principiella som ur praktiska
synpunkter så skall jag denna gång fatta mig kort, då frågan ganska
utförligt berördes under fjolårets riksdagsdebatt. Jag skall emellertid tillåta
mig att ännu en gång med skärpa understryka, att- de praktiska konsekvenserna
närmast bliva motsatta dem, som lagstiftningen åsyftar. Som min ärade
vän herr Nilsson i Göteborg framhöll, så har verkan av denna lagstiftning
vis-å-vis. den kommunistiska rörelsen, som för närvarande uteslutande drabbas
av lagstiftningen, varit mycket tvivelaktig. Den kommunistiska verksamheten
har så långt ifrån hejdats i sin framfart, att man i stället på den kanten gjort
avsevärda framsteg, och jag tillåter mig understryka vad herr Nilsson i Göteborg
har anfört om de betydande framgångar, som vid 1942 års valrörelse
vunnos av det kommunistiska partiet. Jag är för min del alldeles övertygad
om, att den agitatoriska tillgång, som partiet har i detta transportförbuds
existens, varit en bidragande omständighet, som möjliggjort framgången.

Man invänder kanske: men det är ju kommunisterna som äro de främsta att
bekämpa denria lagstiftning. Härtill vill jag endast svara: det är icke första
gången, som jag är i tillfälle att iakttaga, hurusom kommunisterna föra en skäligen
opportunistiskt konjunkturbetonad, för att icke säga dubbelbottnad politik.
Jag är övertygad örn att de kamoflera sin belåtenhet med transportförbudsförordningens
existens med lamentationer örn dess fördärvlighet. Detta komma
vi säkerligen att få höra upprepade gånger här i debatten.

Det är också någonting ganska paradoxalt med denna lagstiftning. Jag är
den förste att erkänna, att när man år 1940 under påtryckning av händelserna
under finska vinterkriget var med örn att fatta det första beslutet örn transportförbudsförordningens
införande, så var det rättfärdigat av en ganska sund
indignation mot kommunisterna. Träget är ju. som var och en vet, ett helt
annat i nuvarande stund, och det märkvärdiga är, att när man nu försöker
forarn riksdagen att gå med på en förlängning av transportförbudsförordningens
giltighetstid, så motiverar man det icke med rädsla för kommunisterna.
Snarare är det väl en helt annan part, som man är rädd för, nämligen det
mäktiga parti eller den mäktiga stat, som för ögonblicket står såsom kommunismens
främste motståndare.

Det påpekas i utskottets betänkande i år — jag tror faktiskt, att det är
första gången, man är i tillfälle läsa det, och jag hälsar även detta med tillfredsställelse
— att det vore önskvärt, örn nian kunde förfara någorlunda lika
vis-ä-vis de båda ytterlighetsriktningar, som vi lia här i landet. D. v. s. om

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

109

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
man kunde tillämpa transportförbudsförordningen även när det gällde den
nationalsocialistiska pressen. Jag tillät mig under förra årets riksdagsdebatt
att påpeka önskvärdheten härav, och jag måste säga, att det var med en stor
tillfredsställelse jag konstaterade, att en nationalsocialistisk publikation blivit
ställd till ansvar enligt de paragrafer, som här kunna åberopas, och att också
transportförbudet tillämpades på denna tidskrift. Det var publikationen »Sverige
fritt». Utan tvivel var detta mycket välkommet. Jag är övertygad örn att
kommunisterna icke ansågo det lika välkommet. Men vad hände därefter? Jo,
sedan transportförbudet beträffande tidskriften Sverige fritt trätt i kraft, så
råkade uppenbarligen denna tidning, tydligen i motsats till de kommunistiska,
i svårigheter. Den utkom till en början mera sporadiskt, och till slut upphörde
den att utkomma. När tidpunkten för det meddelade transportförbudet var
ute, så existerade icke längre denna tidskrift. Det fanns följaktligen icke någon
möjlighet att förlänga transportförbudet. Men efter det denna tidpunkt
passerats, så lär tidningen efter vad som upplyses åter ha utkommit, låt vara
kanske inte lika regelbundet som förr. Jag vill självfallet icke i det sammanhanget
rikta någon kritik mot regeringen. Regeringen har uppenbarligen icke
kunnat handla på något annat sätt, men vad jag här anfört är ju belysande för
det orimliga i det nuvarande tillståndet.

Bland dem, som förra året reserverade sig mot utskottets tillstyrkande utlåtande,
återfinnas åtminstone ett par av riksdagens ledamöter, som nu äro
med på att tillstyrka, låt vara med den motivering, som anförts av första
lagutskottet. Det kan ju också i det sammanhanget nämnas, att årets reservant,
herr Branting, förra året trots att han hade en utförlig motivering, som
närmast tydde på att han ogillade en förlängning av transportförbudet, icke
avstyrkte bifall till den kungl, propositionen. Utskottets ärade ledamöter ha tydligen
burit sig åt som man gör i den bekanta dansen fransås, där man går
fram och tillbaka från den ena väggen till den andra. De, som vid det ena
tillfället tillstyrka, avstyrka vid det andra. Trots utskottets anmärkningsvärt
tillfredsställande motivering, som jag redan tillåtit mig komplimentera utskottet
för, finner jag för min egen del inga skäl föreligga att ansluta mig till
utskottets hemställan, utan yrkar jag bifall till den reservation, som av herr
Branting fogats till utskottets betänkande. Jag gör detta, herr talman, samtidigt
som jag gör mig till tolk för första lagutskottets tyvärr outtalade önskan
örn förbudets snara upphävande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den brantingska reservationen.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag vill endast med några ord förklara min
inställning till denna sak. När den lag, örn vars fortsatta giltighet nu är
fråga, stiftades, var jag i princip — d. v. s. med reservation för vissa anmärkningar
beträffande formuleringen av rekvisitet — med på att antaga det föreliggande
lagförslaget. Mot lagen har tidvis, framför allt i pressen, riktats
en kritik, som har gått ut på att lagen såsom sådan .skulle vara grundlagsvidrig.
Jag har ansett och anser alltjämt, att den kritiken icke har varit motiverad.
Jag vill naturligtvis icke försöka giva mig skenet av att vara någon
auktoritet i grundlagsfrågor, men jag hyser likväl den meningen, att lagar,
som visa sig nödvändiga till motverkande av handlingar, vilka syfta till själva
grundlagens förgörelse, icke kunna betraktas såsom grundlagsvidriga, hur än
grundlagens bokstavliga lydelse må vara, formulerad. Att styrelsen i ett land,
där demokratien har gått folkets slöra flertal i blodet, och där demokratien
dessutom anses vara grun dl agsl.ryggad, måste kunna stifta de lagar, sorn den
anser vara nödvändiga till förhindrande av demokratiens och därmed grundla -

Ilo

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
gens undergång — detta finner jag, herr talman, vara en konstitutionell rättsprincip,
låt vara att den icke blivit direkt uttalad och fastslagen i grundlagen.
Det är alltså, såsom jag förstår denna sak, icke fråga om en tillämpning av
någon sådan regel som att »nöden har ingen lag» eller dylikt, utan det är enligt
min mening fråga örn en tillämpning just av grundlagen, tolkad enligt
sakens natur eller, som man brukar säga, tolkad enligt sin anda.

År 1940, när denna lag först antogs, utövades här i landet på vissa håll
verksamheter av sådant slag, att de — med hänsyn till då rådande förhållanden
— måste anses ha inneburit en aktuell fara för beståndet såväl av vår
grundlag som av vår demokrati. Åtminstone jag fattade denna lag såsom ett
led i motverkandet av denna fara. När nu frågan om det konstitutionella eller
inkonstitutionella i en sådan lagstiftning uppkommer, synes mig den vägledande
synpunkten böra vara just denna, huruvida verklig fara av nu angivet slag
hotar ifrån de verksamheter, mot vilka lagen riktar sig. Understundom kan
detta naturligtvis bliva en värderingsfråga, som besvaras olika av olika personer.
För egen del har jag den uppfattningen, att förhållandena i förevarande
avseende numera äro väsentligt annorlunda än de voro på våren 1940, samt
att man numera icke kan tala örn någon verklig fara av nyssnämnda slag. Med
hänsyn härtill och med hänsyn till de erinringar, som i utskottet framkommit
angående lagens tillämpning, ävensom med hänsyn till den starka opinion,
som flerstädes har rests mot lagens fortsatta giltighet, anser jag för min del,
att landet vore bäst betjänt med ett riksdagsbeslut i enlighet med herr Bräntings
reservation.

En fråga, herr talman, som icke sällan kommit upp till diskussion under senare
år, har just varit, huruvida ett visst riksdagsbeslut överensstämmer med
eller strider mot grundlagen. Den diskussion, som då uppstår, plägar icke
vara fruktbringande. De diskuterande nå varandra icke med sina skäl. De
mötas inte, ty de befinna sig i helt skilda diskussiousplan. Örn justitieministern
hade varit närvarande i kammaren, skulle jag kanske ha vågat hemställa
till honom att taga i övervägande, huruvida det icke vore lämpligt att inom
departementet låta utreda allmänna principer, som i detta ämne kunde tjäna
riksdagen och pressopinionen till ledning. Såsom saken nu ligger till, är underlaget
för hithörande resonemang i allmänhet ett mer eller mindre sviktande
gungfly. Med ett sådant underlag uppstår förbistring; resonemangen bli värdelösa,
hur skarpsinniga de än eljest i och för sig månde vara.

Flerr talman! Jag skall inte ytterligare ta den långt framskridna tiden i
anspråk. Jag har dock hunnit säga det väsentliga av vad jag ville ha sagt
beträffande min inställning till denna lagfråga.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Föregående år diskuterade vi detta
transportförbudsproblem med regeringen, lagutskottet och riksdagen, bland
annat från juridiska synpunkter. I mitt eget anförande påvisade jag, hur lagen
och dess tillämpning på åtminstone ett dussin punkter kom i konflikt med
grundlagen och tidigare rättspraxis. På grund av att frågan numera lyckligtvis
överförts från det juridiska till det politiska planet, vilket framgått redan
av de anföranden som hållits, skall jag inskränka mig till att mycket summariskt
erinra örn de påpekanden jag gjorde förra året. I korthet inneburo dessa
påpekanden följande:

att transportförbudslagen är ett av tryckfrihetsförordningen ej förutsett och
alltså enligt densamma otillåtet hinder för tryckta skrifters spridning;

att transportförbjuden tidning är icke utgiven i grundlagens mening, då den

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m,

Nr 10.

lil

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
''periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
ju inte utan särskilda åtgärder för att kringgå regeringens beslut kan säljas,
utlämnas till salu eller spridas på annat sätt annat än på själva tryckorten;

att transportförbjuden skrift följaktligen inte kommer, såsom ändå tryckfrihetsförordningen
garanterar, under allmänhetens ögon annat än i den mån
man lyckats göra regeringens åtgärder illusoriska;

att det är den offentliga makten som, trots tryckfrihetsförordningens bestämda
föreskrift, att den offentliga makten inte får lägga hinder i vägen
för utgivande av tryckt skrift, hindrar transportförbjuden skrifts utgivning
i tryckfrihetsförordningens mening;

att grundlagen ingenstädes erkänner rätten för regeringen att upphäva eller
kringgå grundlag, som den som offentlig makt har att särskilt skydda, att
följaktligen regeringens försvar för transportförbudet var orimligt, då regeringen
inte samtidigt kan bevaka grundlagen och kringgå densamma;

att regeringen utan att ens lia inhämtat riksdagens medgivande genomfört
ett förbud att reklamera för och lägga transportförbjudna tryckta skrifter inför
allmänhetens ögon, vilket förbud enligt vår mening strider mot grundlagens
föreskrifter;

att transportförbudets egenskap att ekonomiskt skada, ja ruinera tidningar,
måste betecknas såsom -— jag citerar grundlagen — »av den offentliga makten
i förväg lagda hinder» och följaktligen strida mot grundlagen;

att medan tryckfrihetslagen stadgar, att utgivare »endast inför laglig domstol
kunna åtalas» och blott dömas enligt tryckfrihetsförordningen, måste
transportförbud betraktas som ett domslut med svåra verkningar, som icke
avkunnats i den ordning eller på de grunder, som tryckfrihetsförordningen
föreskriver;

att regeringen alltså med transportförbudet erhållit en domsrätt, som är
främmande för grundlagen — samt slutligen i detta sammanhang

att regeringen brukat denna domsrätt för att döma vissa tidningar för förseelser,
vilkas motsvarighet när det gäller andra tidningar icke föranlett åtgärder
mot dessa, och att regeringen följaktligen praktiserat en rätt för den
ene som förmenats den andre, en rätt för Per som förmenats Pål.

I huvudsak ingick icke justitieministern på dessa av mig i fjol exemplifierade
påståenden och anklagelser. Herr justitieministern sökte visserligen göra
gällande, att regeringen inte hindrat transportförbjuden skrifts utgivning i enlighet
med grundlagsbestämmelsen, med påpekandet att kommunisterna kunnat
kringgå lagen i vissa fall och få ut en massa tidningar. Men detta var
uppenbarligen svepskäl, kringgående det väsentliga, nämligen att regeringen
genom grundlagen ålägges övervaka, att av tryckfrihetsförordningen icke förutsedda
hinder icke få resas mot skrifts utgivning. Han medgav även, att
transportförbudet medförde ekonomiska skadeverkningar och tillmätte detta
ett särskilt värde. Värdet däri var ju naturligtvis för justitieministern, att det
försvårade, ja, i vissa fall direkt lade hinder i vägen för skrifts utgivning.
Han gjordt! också gällande, att regeringen blott genom de av staten ägda och
kontrollerade transportföretagen hindrade skrifts distribution, men däremot
inte lade hinder i vägen för dess distribution på annat sätt. Sedan dess ha myndigheterna
indragit rätten att hålla en automobil i drift för företag, som
spritt Ny Ilag. Het verkliga skälet därtill var, att bilen utnyttjats att sprida
transportförbjuden tidning. Sedan dess har man också i Norrbotten genomfört
särskilda trafikföreskrifter, som omöjliggöra att per privatbil frakta den transportförbjudna
Norrskensflamman. Det skulle vara helt i konsekvens med tidigare
advokatyr, som presterats i denna fråga, om regeringen hänvisade norrbottningarna
till att det är fullt tillåtet för dem att på skidor eller till fots

112

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
frakta Norrskensflamman den 40 mil långa vägen mellan Luleå och Kiruna.
Herr justitieministern försvarade också det förhållandet, att nian tillämpar
en särskild rättsskipning mot kommunisterna, som inte tillämpas mot andra,
med att det kommunistiska partiet är ett särskilt slags parti, som inte är jämförligt
med de övriga. Däri låg enligt min mening ett klart erkännande av
att han betraktade transportförbudslagen såsom ett redskap, avsett att brukas
endast mot en viss kategori medborgare, att lagstiftningen alltså enligt hans
mening skulle vara ensidig och att den i grundlagen garanterade lika rätten
för medborgarna i detta fall upphävts.

Jag vet inte, om det var dessa justitieministerns uppseendeväckande medgivanden,
örn det var våra egna ansträngningar för att påvisa det ur demokratisk
och grundlagsenlig synpunkt vidriga i transportförbudslagen, om det var
regeringens sätt att bruka densamma eller vad det kunnat vara, som gjort,
att frågan i dag delvis befinner sig i ett annat läge. Jag noterar, herr talman,
såsom ett tillfredsställande faktum, att första lagutskottet nu juridiskt underkänner
transportförbudet och levererat en motivering, som i verkligheten är
motivering för rent avslag. Problemet har blivit politiskt, och hela den finurliga
advokatyr, som tidigare presterats för att försvara transportförbudet,
framstår därmed i all sin ynklighet. Transportförbudslagen och regeringens
bruk av densamma träffar inte längre bara oss, den träffar regeringen själv
och den berör ganska nära problemet om den svenska demokratien.

När transportförbudet genomfördes var man — för att begagna en fras •—
sedligt upprörd över att kommunisterna inte deltogo i opinionsrörelsen mot
Sovjetunionen. För många var det fråga örn en utrikespolitisk manifestation
— sådana människor ville med transportförbudet bland annat demonstrera sin
vrede över Sovjetunionens politik gentemot Finland.

I allmänhet var man därjämte ense örn att transportförbudet skulle skada
den kommunistiska rörelsen. Jag har redan i fjol sagt, att ekonomiskt blev
transportförbudet ett hårt slag, som bara kunde pareras genom stora ekonomiska
offer av kommunister och våra sympatisörer. Men de hundratusende svenskar,
som vilja ha kommunistiska tidningar, sörjde för att verkningarna av transportförbudet
i detta avseende inte skulle bli alltför katastrofala. Jag medger
gärna, att även politiskt åstadkom transportförbudet från början en viss skada,
då det liksom satte en halvlegal prägel på kommunistiska partiet. Många torde
vara ense med mig, örn jag säger, att knappast något annat parti skulle på
ett sådant sätt stått rycken för transportförbudets påfrestningar som kommunistiska
partiet har gjort.

I dag däremot äro de politiska skadeverkningarna främst riktade åt annat
håll. Vi klarade en valrörelse redan ett halvt år efter transportförbudets genomförande
utan förluster bland våra väljare. Vi förlorade, där vår presspropaganda
var svagast, men vi gingo i stället fram så mycket mer, där vi
trots transportförbudet, trots löpsedelsförbudet, trots alla chikaner och förföljelser,
trots böter och .förbud kunde få våra tidningar under allmänhetens
ögon. Och partiets insats i det senaste valet, när det ökade sitt röstetal med
omkring 70 %, representerar ju en frammarsch, som intet annat svenskt parti
av motsvarande eller större storleksordning hittills har kunnat uppnå. Måhända
lär justitieministern trösta sig med att vår frammarsch skulle lia blivit
ännu större, därest icke dessa hinder för det fria ordet lagts i vår väg. Men
faktum kvarstår, att om avsikten varit att politiskt krossa den kommunistiska
rörelsen, så har man icke bara grundligt misslyckats, man har uppnått ett
rakt motsatt resultat.

Och nu, örn riksdagen godtager transportförbudet och örn herr justitieminis -

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

113

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
tern i kraft därav, trots lagutskottets admonition, förlänger transportförbudet
för de kommunistiska tidningarna, finns det då någon som tror, att det är
den kommunistiska rörelsen, som politiskt skadas mest därav? Nu ha vi lagutskottets
egna ord på att transportförbudet är en betänklig sak, att det utnyttjas
bara mot vänster, medan man icke utnyttjar det mot nazisterna, att förlängningen
av transportförbudet mot de kommunistiska tidningarna ter sig rättsstridig
och att endast särskild hänsyn till regeringen gör, att man icke direkt
förkastar lagen eller kräver, att dess tillämpning mot de kommunistiska tidningarna
skall upphöra. Ja, det är ju en offentlig hemlighet, som redan herr
von Friesen erinrat om, att utskottet varit på den linjen, att det velat helt förelägga
regeringen att upphäva transportförbudet mot de kommunistiska tidningarna,
men att man avslutat en kompromiss, som dämpat utskottets yrkande.
Örn lagutskottet är representativt för riksdagens uppfattning •— och det borde
det ju vara — så är riksdagens stora flertal, socialdemokrater, folkpartister,
bondeförbundare, ja t. o. m. högermän, motståndare till att lagen skall prolongeras
eller i vart fall utnyttjas på det sätt som sker. Regeringen befinner
sig plötsligt i den belägenheten, att riksdagsmännen, örn de skola följa sin
verkliga övertygelse, lämna den i sticket i denna fråga.

Jag uttalade vid remissen av propositionen, att jag började förlora hoppet
på att denna skändliga lag skall falla förrän den siste tysken faller. Jag är
angelägen att efter vad som skett understryka, att mitt antagande, i den mån
det kunde innebära en anklagelse, icke längre bör riktas mot riksdagen på
samma sätt som tidigare utan mot regeringen. I den mån riksdagen godtager
första lagutskottets motivering, har den principiellt tagit avstånd från transportförbudet
och i vart fall från dess nuvarande tillämpning. Men ännu viktigare
är, att riksdagen låter sitt missnöje och sin demokratiska misstro mot
transportförbudslagen taga sig uttryck i ett bifall till herr Bräntings reservation.

Jag skall icke närmare försöka tolka motiven till lagutskottets skrivsätt.
Naturligtvis stötes lagutskottet av det antidemokratiska, godtyckliga, ensidiga
och maktfullkomliga i transportförbudet och dess tillämpning. Naturligtvis bli
dess ledamöter upprörda, när de se, hur förordningen kan tillämpas mot samma
tidning år efter år på grund av ett domstolsutslag, som redan ligger mellan
tre och fyra år tillbaka i tiden. Men jag antager, att man också Ilar kommit
fram till att betrakta transportförbudet som ett slags svenskt bidrag i antikominternpolitiken.
Och framför allt tror jag, att man ser, att transportförbudet
är långt farligare för demokratien än för kommunismen.

Bland många borgerligt tänkande utanför denna riksdag, som icke äro
anhängare av kommunismen, bedömer man nu transportförbudet och dess tilllämpning
ungefär så: mot kommunisterna vågar man, men mot den andra
»ytterligheten» vågar man icke. Dessa människor känna sig icke övertygade
av att regeringen sent omsider, under trycket av en förbittrad folkopinion,
genomförde transportförbudet mot den nazistiska tidningen .Sverige Fritt. Ty
för det första veta de, att Sverige Fritt var den betydelselösaste av nazisttidningarna,
och för det andra lia de sett, att den regering, som tillämpat permanent
transportförbud mot de kommunistiska tidningarna, redan efter ett
halvt år upphävde transportförbudet mot Sverige Fritt, vilken tidning sedan
dess utkommit med 4 nummer, mot vilka man enligt en P. M. i utskottsutlåtandet
från regeringens sida icke funnit något att anmärka. Dessa borgerligt
tänkande konstatera, även örn de misstro ärligheten i våra förklaringar, att vi
vilja försvara demokrat ien. De se, hur kommunisterna i de ockuperade länderna
nu gå i spetsen för försvarandet av demokratien, men de se samtidigt, hur rege Andra

kammarens protokoll Nr 10. 8

114

Nr 10.

Onsdagen den 17 mais 1943 e. in.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
''periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
ringen stillatigande tillåter den nazistiska pressens dagliga attacker mot demokratien.
Om justitieministern möjligen levde i den villfarelsen, att denna
starka opinion, som sett, lmr nian kunnat transportförbjuda Sydsvenska Kuriren
därför att en fänrik på en vedettbåt funnit ett nummer anstötligt, anser.
att regeringen saknar möjligheter att ingripa mot nazistiska tidningar då dessa
icke fällts av domstol eller befunnits misshagliga för någon svensk officer, då
bör han ompröva sin ståndpunkt. Nej, alla tänka i fråga örn denna mäktiga
regerings uraktlåtenhet att ingripa mot den nazistiska femtekolonnpropagandan,
att den icke vill ingripa.

Vi lia redan förut påtalat, att regeringen skärpt transportförbudslagen med
ett löpsedelsförbud, på grundval av vilket en försäljare, som råkat visa en
åttondedel av tidningens första sida kunnat ådömas böter — och för övrigt
ha de flesta böterna utdömts just på grund av löpsedelsförbudet. Jag måste
tyvärr göra talmannen ledsen med att påtala, att man av omsorg om riksdagsmännens
politiska hälsa infört portförbud för Ny Dag i riksdagen. Mången
kanske uppskattar det sparsamhetenit, som visades, när man upphörde att
för riksdagens räkning prenumerera på Ny Dag och giva de kommunistiska
riksdagsmännen, som läsa denna tidning, samma möjlighet som andra riksdagsmän
att genom annonser i silia partitidningar underrättas örn riksdagens
sammanträden. I fjol arrangerade vi, dock i vänskap med höga befallningshavande,
det så, att den fattiga Ny Dag gratis ställde ett visst antal exemplar
varje dag till riksdagsmännens förfogande. Så vitt jag kunnat se, var arrangemanget
uppskattat, och tidningen lästes flitigt. Men nu är detta stoppat. Borde
icke riksdagsmännen fråga sig: äro vi sådana omyndiga och karaktärslösa
stackare, att vi själva icke kunna avgöra, örn vi vilja läsa Ny Dag eller icke?
Är det verkligen nödvändigt, att man skall uppträda som politiska daddor
för att skydda de stackars riksdagsmännen från att snärjas av den kommunistiska
Ny Dags förförelsekonster?

Men allvarligt talat, är icke detta orimliga konsekvenser av transportförbudet?
Alla inse, att kommunismen icke kan negligeras. Man följer oss med
uppmärksamhet. Man slår alarm i pressen, när vi bekämpa Söderlundspolitiken.
Man uppmärksammar i hela pressen, när den kommunistiska partiledningen
gör ett uttalande i jordbruksfrågan, genom vilket den solidariserar sig
med de för sin rätt stridande bönderna. Varje socialdemokratisk tidning, som
är mån örn sitt anseende, kan icke låta någon vecka förgå utan att ha någon
eller några spaltmetrar mot kommunisterna. Vi äro alltid mycket tacksamma
för uppmärksamheten, även örn det understundom händer, när vi se något mera
raffinerat försök att teckna partiets politiska fysionomi, att vi med en travestering
av den knivskurne Delsboslagskämpen fråga oss: se vi verkligen så
jädriga ut?

Allt detta visar emellertid, att politiskt intresserade svenskar, just därför
att de räkna med kommunismen som en makt i tillväxt, följa vår press och
måste följa vår press. Hur orimligt är det då icke, att man vidtager särskilda
åtgärder för att förhindra riksdagsmännen att följa densamma?

Läget är alltså i korthet, att arbetarna och en mycket stor del av de borgerligt
tänkande i vårt land äro motståndare till transportförbudet, att en nästan
enhällig pressopinion är motståndare, att riksdagen är motståndare och att
justitieministern själv medgivit, att han haft den känslan, att han rört sig på
grundlagens utmarker, när han pysslat med frågan om transportförbudet.
Demokratiskt sinnade människor äro i allmänhet också ense örn att transportförbudet
är antidemokratiskt, och själva behandlingen denna gång av frågan
bär på sitt sätt vittnesbörd örn det antidemokratiska i lagen. Den grövsta an -

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

115

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
■periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
klagelsen man riktat mot oss kommunister Ilar varit, att vi varit anhängare
av diktatur. Jag vill säga, att vi i vart fall icke varit anhängare av minoritetsdiktatur.
I en massa tidningar ha förändringarna i lagutskottets ursprungliga
ståndpunkt framställts som framtvingade av regeringen. Med andra ord:
regerings diktatur mot riksdagen. Därhän skulle det gå för att justitieministern
skulle få sitt kära lilla transportförbud i land.

Jag vill försvara justitieministern. Han är verkligen en av dem som ha mest
misshandlats i den svenska pressen. Jag vet icke, om han uppskattar det, men
jag måste säga, att jag till nöds förstår honom. Ty han tillhör som bekant
icke himlastormarna här i landet. Han tycker icke om bråkiga opponenter, och
han har, om jag förstått honom rätt, en grundad övertygelse att den som har
makt har rätt att bruka den mot de omdömeslösa människor, som icke inse,
hur nödvändigt det är att hålla dem i så korta tyglar som möjligt. Han hyser
den mest utpräglade beundran -—• det framgår av hans tidigare uttalanden —
för Karl XIV Johans indragningspolitik. Men jag kan icke förstå, att sådana,
som tolka demokratien som folkets rätt att bestämma och icke som de regerandes
skyldighet att bestämma över folket, kunna freda sitt samvete när
det gäller det nuvarande transportförbudet.

Det anförda kan räcka. Jag hemställer verkligen till riksdagen och till regeringen,
att man tager lagutskottets motivering på allvar. Gör man det, måste
man i konsekvensens namn, såsom herr Branting alldeles riktigt påvisat
i sin reservation och såsom jag själv framhållit i en motion utan någon motivering
—• eftersom själva sakfrågan icke numera behöver motiveras — avslå
den kungl, propositionen. Jag skulle vilja hemställa till regeringen, att den
icke låter några usla prestigesynpunkter spela in vid behandlingen av denna
fråga.

Till slut, herr talman, ännu en sak. Jag har redan tidigare, när riksdagen
behandlat denna fråga, erinrat om att olika tidningar uttryckt sitt ogillande
av transportförbudslagen — från Svenska Dagbladet och Nya Dagligt Allehanda
ned till de socialdemokratiska tidningarna (ty det har funnits även sådana).
Jag vill i dag, innan jag sätter punkt, återgiva några rader ur den
folkfrisinnade tidningen Borås Nyheter, som skriver: »Regeringen föreslår
ånyo, att transportförbudet — denna parodi på lagstiftning — skall förlängas
och äga bestånd i sin nuvarande form. Vore det inte på tiden, att riksdagen
satte punkt för detta gyckelspel? . . . Det är nedsättande för hela vårt demokratiska
styrelseskick att dragas med något så barockt för att inte säga barnsligt
som transportförbudet mot tidningar.»

Med dessa ord har jag velat upprepa den ståndpunkt, som vi tidigare intagit
till transportförbudslagen och som vi fortfarande intaga. Det är en skamfläck,
som Sveriges riksdag snarast bör tvätta bort. Herr von Friesen sade, att
vi kommunister lia svårt att camouflera vår tillfredsställelse över denna lag.
Jag kan försäkra herr von Friesen, att det icke behövs något som helst camouflage
för vårt vidkommande. Vi behöva icke alls på något sätt förställa oss
och hyckla en indignation, som vi eventuellt icke känna. Vi känna oss indignerade
över transportförbudslagstiftningen. Vi känna oss indignerade över att
man på detta sätt ställer oss i särklass på grund av att vi under finsk-ryska
kriget icke hade samma ståndpunkt som regeringen och det stora flertalet
av denna riksdag — och jag erkänner också: av det svenska folket. Därför
ber jag ännu en gång att få yrka bifall till herr Bräntings reservation.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! I likhet med herr Lundstedt
anser jag inte, att situationen har undergått så förfärligt stora förändringar

116

Nr 10.

Onsdagen den 17 mare 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

»edan år 1940, då denna lag antogs. Kommunisterna äro alltjämt desamma som
de voro då. Jag tror att de även när som helst skulle vara beredda att intaga
samma ställning som de gjorde 1940 under finsk-ryska kriget.

Jag ansåg emellertid att lagen icke ens 1940 var motiverad. Jag kan inte
förlika mig med uppfattningen, att förordningen örn transportförbud väl går att
förena med våra grundlagar. Jag anser att detta icke låter sig göra. Med
en sådan motivering, som herr Lundstedt framlade för denna lag, skulle man
ju kunna antaga ungefär vilken lagstiftning som helst. Jag kan väl förstå,
att den situationen kan inträffa, då till och med våra grundlagar kunna sättas
ur kraft. Man brukar säga, att i krig tiga lagarna, och sådana situationer,
som lagstiftarna inte förutsett, kunna givetvis uppkomma. De människor, som
leva mitt uppe i händelseförloppet, måste rätta sig efter den situation som
föreligger. Någon sådan situation som motiverat ett transportförbud anser jag
som sagt inte Ira förelegat, och jag anser att den icke heller föreligger i dag.
Jag anser transportförbudet icke vara riktigt förenligt med bestämmelsen i
våra grundlagar, att varje svensk man äger rätt att utge tryckt skrift. Denna
rätt måste ovillkorligen innebära rätt att även sprida densamma. Ty i annat
fall är ju rätten att utge tryckt skrift illusorisk. Den rätt som sålunda givits
medborgarna i grundlagen, upphäves, om man omöjliggör för utgivaren att
sprida den tryckta skriften. Ingen trycker väl en skrift för sitt eget nöjes
skull för att behålla den hemma hos sig.

Jag anser vidare, att lagen örn transportförbud är tämligen ineffektiv. Jag
ser varje dag, när jag går hem från mitt arbete, två försäljare av Ny Dag.
En står vid Norra Bantorget, och en annan längre ned på Vasagatan vid hotell
Continental. Jag förstår också, att på många andra ställen i staden stå försäljare
av Ny Dag, liksom att tidningen sannolikt finnes att köpa på många
andra platser i landet.

Jag vet inte vilken inverkan transportförbudet kan ha haft på Ny Dags
upplaga. Jag tror emellertid inte, att denna inverkan varit så stor. Även ur
den synpunkten kan det alltså finnas anledning att låta lagen upphöra, när
dess giltighetstid nu löper ut.

Jag ber, herr talman, att med stöd av dessa ord få yrka bifall till herr Bräntings
reservation.

Herr Lundstedt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Severin fann, att konsekvensen av mina synpunkter var den, att
vilken lagstiftning som helst på detta sätt skulle kunna vara motiverad ur
grundlagssynpunkt. Han talar dock väl allmänt. Jag medgiver: vilken lagstiftning
som helst, men dock en lagstiftning, som befinnes vara nödvändig för
att avvärja faran för grundlagens eget bestånd. Den skillnaden mellan herr
Severins sätt att draga konsekvenser och mitt torde få anses ganska väsentlig.

Vidare anförde

Herr Vougt: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr von
Friesens hänsyftning på vissa påstådda påtryckningar från regeringens ?ida
på den socialdemokratiska gruppen. Den ärade talarens källa tycks vara vissa
uppgifter i en tidning, vilka jag val har rätt att beteckna som sladder. Vad
som förefallit, herr talman, har varit, att en överläggning ägt rum inom gruppen
vid en tidpunkt då ett förslag till ett yttrande förelåg. Jag förmodar, att
sådana överläggningar även förekomma på andra håll. Under den diskussion,
som ägde rum, uttalade gruppens ordförande sin mening örn det föreliggapde
förslaget. Frågan diskuterades sedan lidelsefritt. Olika synpunkter kommo

Onsdagen den 17 marg 1943 e. m.

Nr 10.

117

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
veriodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
fram — även med hänsyn till sakens politiska sida. För min del kan jag omöjligen
se något märkvärdigt i en överläggning av detta slag, där en grupp tager
del av den mening, som omfattas av dess främste representant i regeringen.
Det förefaller mig i stället, som örn det skulle vara en god och nödvändig
ordning under en sund parlamentarism.

Härutöver skall jag icke förlänga debatten. Herr talman! Jag ber att med
hänvisning till vad som yttrats, främst av herr Lindqvist, få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hagberg
i Luleå begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ IL

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckt motion
angående fastställande av existensminimum enligt lagen örn införsel i avlöning,
pension eller livränta.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 261,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Tersson i Stockholm och
Hagberg i Luleå föreslagit, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer
örn skyndsam utredning för fastställandet av vad som skall anses vara
existensminimum i olika dyrorter, samt att Kungl. Majit därefter måtte låta
utarbeta förslag till sådan ändring av lag örn införsel i lön, pension eller livränta,
att bestämda föreskrifter örn vad som skall anses vara att anse som existensminimum
däri bli införda».

Utskottet hemställde, att förevarande motion, 11:261, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Porsson i Stockholm: Herr talman! Av den väckta motionen framgår,
att under årens lopp ett otal initiativ tagits i riksdagen för att söka åstadkomma
ett skydd för sådana skattskyldiga, som av en eller annan orsak råkat komma
på restlängd och bli utsatta för indrivningsförfarande i form av införsel i
lön. De bestämmelser angående existensminimum, som nu finnas, lämna icke
dessa personer något sådant skydd. Vad de skola få behålla av sin avlöning för

Motion angående
fastställande
av
existensminimum
enligt
lagen örn införsel
i avlöning,
pension
eller
livränta.

118

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Motion angående fastställande av existensminimum enligt lagen om införsel
i avlöning, -pension eller livränta. (Forts.)
sitt eget och sina anhörigas uppehälle bestämmes ju av utmätningsmannen, och
dylika bestämmanden ske icke alltid objektivt. Jag vågar säga, att de nästan
aldrig ske med nödvändigt hänsynstagande till vad som särskilt under dessa
tider måste anses nödvändigt för vederbörandes eget uppehälle.

Är 1925 anförde första lagutskottet, att utmätningsmännen var i sin ort
måste anses äga kännedom örn levnadskostnaderna, varför utfärdande av uppgifter
härom ej vore erforderligt, samt att med hänsyn till sådana uppgifters
schematiska karaktär en viss fara skulle kunna uppstå för att existensminimum
bleve fastställt utan behörigt iakttagande av omständigheterna i det särskilda
fallet. Med den motiveringen avvisades då förslag om utarbetande av regler örn
vad som skulle vara att anse som existensminimum. Och år 1943 ansluter sig
första lagutskottet till samma motivering trots alla de bittra erfarenheter, som
tusentals skattebetalare under de gångna 18 åren haft av de nuvarande bestämmelserna.
Ett fastställande av existensminimum skulle ju icke behöva medföra
något schematiskt handlande från utmätningsmannens sida. Införandet av sådana
föreskrifter behövde ju nämligen icke innebära förbud för utmätningsmannen
att, när särskilda omständigheter det påkalla, lämna mer kvar av avlöningen
än vad som vore fastställt såsom existensminimum. Varför skulle för
övrigt icke riksdagen kunna föreskriva vad som skall vara att anse som existensminimum
i olika dyrorter, när utmätningsmännen på de olika orterna anse
sig kunna göra det på ett schematiskt sätt?

Jag har här i min hand en promemoria, utarbetad av utmätningsmannen i
Sundbybergs stad till ledning för dem, som skola verkställa avdrag vid införsel
i lön. Sundbyberg tillhör, om jag icke minns fel, högsta dyrortsgruppen.
Enligt denna promemoria, som han alltså följer, kan en ensamstående arbetare
få behålla 30 kronor i veckan, en kontorist 44 kronor och en högre tjänsteman
55 kronor. På det schematiska sättet har den utmätningsmannen uppdelat skattebetalarna
i olika kategorier. Man, hustru och ett harn, tillhörande gruppen
arbetare, kan av avlöningen för egen del behålla 50 kronor i veckan, en högre
tjänsteman med hustru och ett barn får behålla 81 kronor i veckan. Utmätningsmannen
har också specificerat sina beräkningar över vartill dessa olika
skattebetalare skola använda de pengar, som de få behålla. Specifikationen för
detta lyder på följande sätt: Hyra 7 kronor 50 öre, mat 14 kronor, kläder 5 kronor,
fackförenings- och försäkringsavgifter m. m. 3 kronor 50 öre. Vem kan i
dessa tider hyra ett rum för 30 kronor i månaden? Vem kan — utom möjligen
herr Hansson i Rubbestad — skaffa sig den nödvändiga mängden av livsmedel
för två kronor per dag i en stad i samma dyrort som Stockholm? De angivna
summorna skola visserligen ökas med utgående dyrtidstillägg, innan avdrag
sker, men dyrtidstillägg utgår icke på alla arbetarlöner, och därtill kommer
att arbetarnas dyrtidstillägg som bekant utgår med 20.7 %; detta förändrar således
icke bedömandet av dessa siffror.

Man kan således med användande av dessa utarbetade specificerade anvisningar
pressa ned en skattebetalare så att han kommer under en fattigvårdstagares
levnadsstandard. Utmätningsmannen beräknar exempelvis, att en arbetare
och hans hustru behöva få behålla 190 kronor av sin avlöning per månad för
att kunna existera, men en högre tjänsteman och hans hustru få behålla 310
kronor. Varför denna skillnad? Det är ju godtyckligt av utmätningsmannen.
Annars måste det väl vara så, att samhället har samma intresse av att få förfallen
skatt inom kortast möjliga tid från såväl högre tjänstemän som arbetare.
Olägenheterna av de nu rådande förhållandena i fråga örn införsel i lön ökas
givetvis undan för undan, allteftersom skatteskärpningar genomföras, och det
kan icke vara riktigt, att skattebetalare i svåra ekonomiska omständigheter

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

119

Motion angående fastställande av existensminimum enligt lagen om införsel

i avlöning, pension eller livränta. (Forts.)
skola utlämnas till utmätningsmannens godtycke på sätt som nu sker runt örn
i landet.

Vår motion utmynnar i ett förslag örn att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall hemställa örn skyndsam utredning för fastställandet av vad som
skall anses vara existensminimum i olika dyrorter, samt att Kungl. Maj:t därefter
måtte låta utarbeta förslag till sådan ändring av lag örn införsel i lön,
pension eller livränta, att bestämda föreskrifter örn vad som skall anses vara
att anse som existensminimum däri bli införda. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till denna motion, nr 261.

Herr Lindqvist: Herr talman! Den motion utskottet här baft att behandla
avser icke någon ny fråga; den bär förekommit tidigare. Utskottet har icke trott
sig kunna hjälpa de fattiga skattebetalarna genom att förorda motionens förslag
om en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn ändring i införsellagen.
Jag tror, att ett bifall till motionärernas förslag snarare skulle för de fattiga
skattebetalarna betyda en försämring i deras nuvarande läge. Det är emellertid
tydligt att, såsom denna lag är beskaffad, en hel del missförhållanden och
svårigheter kunna uppstå. Man får ju ibland i tidningarna se en del kritik
mot utmätningsmännen, men jag tror mig kunna säga motionärerna, att den
kritik, som numera reses i det avseendet, icke på långt när är så stark, som
kritiken var under denna lags första tid. Utmätningsmännen ha väl under
årens lopp lärt sig hur de lämpligen skola förfara, även örn ojämnheter i
själva handläggningen alltjämt förekomma. Men dessa ojämnheter skulle säkerligen
icke bli mindre i händelse av ett bifall till motionärernas förslag. Vi
ha i utskottet kanske icke ägnat frågan samma stora uppmärksamhet som
tidigare år, men vi ha dock ansett oss kunna tillstyrka riksdagen att-avslå
motionen.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Med vad utskottets talesman här
anfört vill jag bara konstatera, att utskottet och motionärerna äro överens örn,
att det råder missförhållanden på grund av avsaknaden av föreskrifter på
detta område. Utskottet gör detta erkännande men anser, att de konstaterade
missförhållandena icke kunna avhjälpas med det förslag, som motionärerna
avlämnat. Det skulle icke ha varit ur vägen örn utskottet genom sin talesman,
när man nu anser sig tvungen att erkänna förefintligheten av missförhållanden
på detta område, hade angivit hur dessa missförhållanden skulle kunna avhjälpas
på ett bättre sätt än genom det av motionärerna föreslagna, innan man
kategoriskt fördömt motionen.

Slutligen vill jag framhålla att det är besynnerligt hur svårt det är att
kunna hitta vägar, som äro framkomliga när det gäller att avskaffa missförhållanden,
som drabba småfolket, och att detta är så mycket förunderligare
när man betänker, hur uppfinningsrika vederbörande kunna vara, då det gäller
att genom olika lagar och förordningar binda småfolket på ett sätt, som
icke är till fördel för detsamma.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföl! kammaren utskottets hemställan.

120

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

§ 12.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 62, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117)
rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 63, till Konungen angående val av ställföreträdare
för riksdagens militieombudsman;

dels ock riksdagens förordnande, nr 64, för rådmannen Joel Christer Halvar
Lech att vara riksdagens militieombudsmans ställföreträdare.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.28 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 20 mare 1943.

Nr 10.

121

Lördagen den 20 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 178, angående försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga
m. m.;

nr 179, angående centralisering av underbållstjänsten i fråga om intendenturmateriel
m. m.;

nr 180, angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning;
och

nr 181, med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1943/44.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionen nr 311 av herr Andersson i Alfredshem m. fl.;
samt

till jordbruksutskottet motionen nr 312 av herr Liedberg.

§ 3.

Föredrogs den av herr Olovson i Västerås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående föranstaltande
om en opartisk undersökning rörande de säkerhetsåtgärder, som
vidtogos eller förbisågos vid omhändertagandet av besättningen och passagerarna
från det i Lekvattnet den 24 februari 1943 nödlandade tyska kurirplanet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Svensson i Ljungskile, som anförde: Herr talman! I de meddelanden
som i olika sammanhang lämnats örn prissättningen för 1943 års skörd, återfinnes
ingenting örn hur den tidiga potatisen skall prissättas. Denna vara är ju
ingen större artikel, örn den skall jämföras med åtskilliga andra av de varuslag,
som produceras inom jordbruket. Men den fyller en viktig uppgift i folkhushållet
i skarven mellan två konsumtionsår, och odlingen av densamma spe -

122

Nr 10.

Lördagen den 20 mars 1943.

Interpellation. (Forts.)

lar i vissa trakter en stor ekonomisk roll, inte minst för en del mindre jordbrukare.
Förutsättningen för att potatis skall kunna odlas och saluföras på
ett tidigt stadium är, att priset blir relativt högt. Så brukar ju också vara fallet
under en kortare period. Som prisreglerande faktor har man från konsumenthåll
att räkna med den gamla potatisen, som kan användas i enskilda
hushåll i den mån man inte anser sig lia råd att övergå till ny potatis. Vidare
brukar det allt större utbudet snart pressa ned priset på den nya potatisen
och därmed skapa en naturlig övergång till höstens marknadspris på den nya
skörden. En prisreglering på ny potatis måste medföra mycket stora svårigheter,
varför det finns allt skäl att söka undvika en dylik. Ovissheten örn huruvida
maximipris kommer att införas kan emellertid hålla odlingen tillbaka
och därmed nödvändiggöra vad man helst ville undvika. Det torde därför
vara bäst för alla parter örn det bleve klart utsagt, att någon prisreglering
på tidig potatis icke kommer att införas. Därmed får odlingen den bästa stimulansen,
och de konsumenter, som så önska, kunna i god tid försäkra sig örn
erforderliga kvantiteter av den äldre skörden.

En annan sak, som också behöver beaktas, är den nuvarande indelningen i
handelsområden. I Bohuslän ha bl. a. de mindre jordbrukarna på Tjörn sedan
gammalt ägnat sig åt odlingen av tidig potatis. Dessa odlares förnämsta
avsättningsområde under säsongens första del är Göteborg. Potatisen sändes
med båtar till denna konsumtionsort. Senare kan tidig potatis säljas i nordligare
belägna avsättningsområden. Enligt nuvarande bestämmelser får potatis
icke fraktas från ett nordligt till ett sydligare handelsområde. Örn detta
skall gälla även tidig potatis, bli småbrukarna på Tjörn förhindrade att sälja
sin potatis till Göteborg. Det är av vikt att odlarna omedelbart få klarhet
örn hur det skall bli i detta avseende.

Med stöd av vad ovan framhållits får jag anhålla örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få rikta
följande frågor:

1) Kommer handeln med tidig potatis av 1943 års skörd att bliva fri både
beträffande priser och avsättningsorter?

2) Örn så icke är fallet, är herr statsrådet i tillfälle att lämna upplysningar
örn en eventuell reglering av handeln med tidig potatis, så att odlarna
bli i tillfälle bedöma, i vilken utsträckning de rimligtvis böra ägna sig åt
denna produktion?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 5.

Interpellation. Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! 1941 års allmänna kyrkomöte upptog en för vårt land mycket viktig
fråga, nämligen frågan örn något kunde göras till förebyggande av ej tillräckligt
motiverade skilsmässor. Kyrkomötet anhöll sålunda hos Kungl. Maj:t, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande sådana tillägg och ändringar
i gällande lagstiftning, särskilt med hänsyn till medlingsförfarandet
och hemskillnadsinstitutet, som kunde vara ägnade att förebygga otillräckligt
motiverade skilsmässor och stärka äktenskapets ställning i folkmedvetandet
såsom förutsättning för bibehållandet av de nuvarande bestämmelserna för den
kyrkliga vigseln, samt att Kungl. Majit ville framlägga de förslag, som av
sådan utredning kunde föranledas.

Någon dylik utredning synes ej lia påbörjats.

Lördagen den 20 mars 1943.

Nr 10.

123

Interpellation. (Forts.)

Hemskillnaderna och äktenskapsskillnaderna lia under senare tider starkt
ökat. Sålunda var antalet hemskillnader 1941 4,377, vilket utgör en ökning
med 600 mot 1940 och nära nog en tredubbling mot medeltalet för 1921—25.

Medlare och andra, som ha att göra med skillnadsförfarandet, ha betygat, att
makar ofta synas begära hemskillnad utan tillräckligt övervägande. Det förefaller
som örn de ej sällan begära hemskillnad även av jämförelsevis obetydliga
anledningar. När endast den ene maken vill skiljas, anser han sig ha en
nästan ovillkorlig rätt till hemskillnad.

De nuvarande onormala tiderna ha säkerligen sin andel i skulden till hemskillnaderna.
I följd av militärinkallelser få makar ofta för långa tider leva
på var sitt håll. De pressande förhållanden, under vilka vi nu leva, bidraga till
att folk kommer ur balans.

Denna ökning av skilsmässorna medför påtagliga sociala olägenheter och
blir till skada för vårt folk inte minst för barnen i de äktenskap, som upplösts.

Många ha frågat sig: Äro verkligen alla dessa skilsmässor nödvändiga? Aro
ej många av dem förhastade, och skulle ej i många fall äktenskapet åter bli
lyckligt, om makarna fingo ytterligare övertänka saken? Är det verkligen meningen,
att örn endast den ene maken vill skiljas, han då praktiskt taget alltid
skall kunna tvinga till sig hemskillnad nästan genast? Bör ej. samhället försöka
göra mera för att medla och söka förmå vederbörande att icke skiljas?

Naturligtvis är det inte min mening, att skilsmässa skall förhindras, där
djup och varaktig söndring mellan makarna förekommer. I sådana fall är äktenskapsskillnad
påkallad. Det är endast de icke tillräckligt övertänkta skilsmässorna,
som jag haft i tankarna.

Medlingen och hemskillnaden äro i sin nuvarande utformning avpassade
efter normala tider. Tiderna äro emellertid icke normala. Det vore redan därför
påkallat att utreda, huruvida ej det nu föreskrivna förfarandet kunde något
jämkas, så att det bättre förebyggde oöverlagda skilsmässor.

Lagstiftningens och rättsskipningens inverkan på människornas allmänna
inställning får visserligen ej överskattas. Men helt obefintlig är den dock
icke. Under en äktenskapskonflikt råka kontrahenterna oftast ur balans. Lagen
bör inte direkt underlätta för dem att fatta förhastade beslut. Örn man
kunde få bort den nuvarande uppfattningen, att den som vill skiljas alltid har
rätt därtill, skulle mycket vara vunnet.

Frågan är emellertid på grund av tidsläget brådskande. Det^ synes därför
önskvärt, att ärendet skyndsamt upptages och göres till föremål för en allsidig
utredning.

På grund av det anförda får jag härmed anhålla om kammarens tillstånd
att få till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställa en
förfrågan, om han arnar igångsätta utredning rörande hemskillnads- och äktenskapsskillnadsinstituten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation

Herr Nilsson i Göingegården, som anförde: Herr talman! Under den senaste
tiden lia vid ett flertal tillfällen främmande flygplan överflugit framför
allt södra och västra delarna av Sverige. Enbart i tidningarna offentliggjorda
fall under tiden den 5—15 mars uppgingo till nio. Av dessa meddelanden synes
framgå, att planen äro av olika nationalitet samt att kränkningarna av vårt

124

Nr 10.

Lördagen den 20 mars 1943.

Interpellation. (Forts.)

luftterritorium äga rum under skiljaktiga förhållanden. I vissa fall är det
fråga örn mera kortvariga inflygningar av enstaka plan, i andra fall överflygas
stora delar av södra Sverige av flygplan i större antal.

Befolkningen i de berörda områdena har själv kunnat iakttaga omfattningen
av denna otillåtna trafik och därvid med rätta frågat sig, örn den svenska
försvarsledningen vidtagit tillräckligt effektiva åtgärder för att hindra, att
dylika otillåtna överflygningar upprepas.

Med anledning av det här anförda får jag hemställa örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet framställa
följande fråga:

Anser herr statsrådet, med anledning av den senaste tidens upprepade flygningar
särskilt över södra och västra Sveriges territorium av främmande flygplan,
att det svenska försvarets hittills vidtagna åtgärder för att avvisa planen
äro tillräckliga eller att skärpta försvarsåtgärder numera äro påkallade?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion örn underlättande
i visst hänseende för svenskfödda personer, som förlorat sitt svenska
medborgarskap, att återvinna detsamma;

statsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
elfte huvudtitel, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldandet av
vissa haverikostnader;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anskaffning av vissa radiostationer; nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Å. B.
Jönsson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
folkköksverksamhet;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till uppförande och drift av en
fabriksanläggning för tillverkning av syntetiskt gummi m. m.; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån för ombyggnad
av lastautomobiler för bruk med personbilsringar m. m. jämte en i ämnet
väckt motion;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 10, i anledning av väckt motion örn lindring i skattskyldigheten för stiftelser
och föreningar, som hava till ändamål att främja litterär verksamhet;
och

nr 16, i anledning av väckt motion örn tull å kalendrar och datumblock med
utländsk text;

Lördagen den 20 mars 1943.

Nr 10.

125

bankoutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för läkare vid fristående centraldispensärer jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för vissa icke-ordinarie lärare vid statsunderstödda handelsgymnasier; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till tjänstårsberäkning
i pensionshänseende i vissa fall för befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalning av
vissa pensionsavgifter till f. d. länsjägmästaren C. O. F. Stenborg och länsskogvaktaren
A. Johansson Rova;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till 6.
W. Johansson i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring;

nr 28, i anledning av väckt motion örn förnyad granskning av gällande pensionsbestämmelser
för statens arbetare;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn rätt
för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen om arbetarskydd
m. m.; och

nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj :ts_ proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr
430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1942 försålda och bortbytta tomter och områden;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dödning av inteckning
i en från fastigheten Hättebo l4 i Nydala socken, Jönköpings län, försåld
lägenhet;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för dödsboet
efter P. E. Eriksson från By, Rödön, från betalningsskyldighet till kronan
på grund av virkesköp;

nr 11, i anledning av väckt motion angående uppställande av visst villkor
för rätt till skogsavverkning å ny förvärvad fastighet; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till inköp
av vägbyggnadsmaskiner;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, i anledning av motion angående tillförande av sakkunskap från psykiatriskt
utbildade barnläkare till skoldistrikt och barnavårdssamhällen; och

126

Nr 10.

Lördagen den 20 mars 1943.

nr 5, i anledning av motion angående vissa åtgärder till skydd för fiskerinäringen;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion angående tillgodoräknande såsom tjänstgöringstid
av tid, varunder inkallade jordbrukare och jordbruksarbetare varit
tjänstlediga för jordbruksarbete; och

nr 6, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Konungen rörande avfattningen
av sådana kungl, propositioner, som avse ändringar i gällande författningsbestämmelser.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;

från andra lagutskottet:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningom
erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen
framlagda förslag till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,
lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn
^^skadeersättning och förordning örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla
arbetsanställning;

från bevillningsutskottet:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 17, i vad densamma avser
förslag till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor, förslag till förordning
örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor och förslag
till förordning örn preskription av utskylder m. in.;

nr 69, i anledning av väckt motion örn viss ändring i stämpelförordningen;

nr 70, i anledning av väckt motion örn höjning av hundskatten;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) om
tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i
vissa städer; och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjuta.
nde av tullfrihet.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Lördagen den 20 mara 1943.

Nr 10.

127

§ 10.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Skoglund i Umeå m. fl., nr 313, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 123, angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för
barn från städer och andra tättbebyggda samhällen m. m.;

herrar Staxäng och Hansson i Rubbestad, nr 314, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 141, med förslag till kungörelse angående förbud mot
offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar; samt

herr Jacobson m. fl., nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 93,
angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.22 e. m.

In fidem
Sune Norrman.