1942. Första kammaren. Nr 3 (Riksdagens protokoll 1942:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Första kammaren. Nr 3.

Lördagen den 17 januari f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 £. m.

Föredrogos ånyo och företogos till behandling i ett sammanhang Kungl. Statsverk»-Maj :ts propositioner nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under bud- proposttwnen
getåret 1942/43, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för ™" m''
budgetåret 1941/42, och nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för
försvarsväsendet, m. m.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I trontalet yttrades, att
vårt folks eniga vilja gjort det möjligt att bevara ett gott förhållande till
främmande makter. Förtjänsten därav kan nog även läggas hos den för vårt
lands intressen verklighetsbetonade politik, som regering och utrikesledning
fört med icke endast riksdagens utan även den överväldigande folkmajoritetens
aktiva stöd. Vi äro alltjämt beslutna att fortsätta denna neutralitetspolitik
och att försöka icke endast bevara utan även utveckla och stärka det
vänskapliga förhållandet till främmande makter.

Svårigheterna härför äro givetvis avsevärda under en tid, då nästan alla
världens folk stå i harnesk mot varandra och krigshändelser utspela sig över
hela vår värld. Vårt land är en av de fa vita, ännu oupptäckta fläckarna pa
krigsgudens karta. Det må inte förnekas, att vi manga gånger känt stormen
vina kring knutarna, under det att andra perioder varit lugnare. Vintern brukar
alltid minska krigsaktiviteten i norra Europas kalla klimat, och så har
skett även i år. Men varens ankomst kan tänkas tina upp de stelnade fronterna
och lösgöra de bundna krafterna för ansträngningar, som säkerligen bli
mera omfattande och intensiva än tidigare. Denna vinter har använts och
kommer säkert att användas till rustningar för de ytterligare slag, som båda
de stridande parterna hoppas skola bli avgörande.

Hittills ha kraftlinjerna kunnat förmås att böja av utanför vårt lands område,
men stormaktskrigets utveckling kan oväntat medföra, att farorna för
vårt land skärpas. Det är i ett sådant läge, som vårt folks neutralitetsvilja
och dess förmåga att hävda sin neutralitet kan komma att sättas pa särskilt
stora och påfrestande prov. Vi fasthålla vid vår fredspolitik, eftersom vi ej
kunna inse, att vi ha något otalt med andra länder eller att det skulle föreligga
något spörsmål, som icke skulle kunna lösas på. fredlig väg. Det är i
full överensstämmelse med mångårig svensk uppfattning, att vi önska lösa
våra problem endast genom fredligt samarbete. Detta gäller alla. Ett krig kan
aldrig åstadkomma en god eller varaktig lösning. Vi vilja samarbeta och utveckla
våra ekonomiska och kulturella förbindelser med alla folk.

Vår svenska neutralitetsvakt är därför en fredsvakt. Vi ha nu haft så lång
tid på oss att bygga upp vårt försvar och öka dess effektivitet, att vi med
större lugn än tidigare kunna förlita oss pa det skydd som det kan ge oss. i
ett kritiskt läge. Vår inre front har också hållit, ja till och med. stärkts, ju
mera vi lärt oss det inre samarbetets förutsättningar. Sverige är i denna dag
inte längre ett land, som är illa rustat. Vi äro ett folk, som med lugn och fast

Första kammarens protokoll 19^2. Nr 8. 1

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
beslutsamhet äro beredda att begagna våra vapen -— och också kunna det.
Men vi stå med »för fot gevär», så länge vårt lands oavhängighet och frihet
icke hotas.

_ ^ viktigaste arbetsfält finna vi kanske nu inom det rent humanitära
hjälparbetet. Behovet därav är lika stort som under förra världskriget. Tyvärr
är vårt lands försörjningsläge på viktiga områden så pressat, att vi endast
med yttersta svårighet skulle kunna lämna hjälp från våra knappa förråd.
Nya ransoneringar — senast den på kläder — visa mer än väl att tre
års kristid och mer än ett och ett halvt års avspärrning i hög grad måste ha
tärt på vara förråd. Eftersom vi icke veta hur lång tid kriget kommer att
räcka och hur vår ställning kommer att arta sig, måste våra förråd av mat,
kläder och råvaror vara så tilltagna, att de förslå icke endast under relativt
normala förhållanden ■—- i dessa onormala tider — utan även räcka till under
ett^ eventuellt krigstillstånd, då landets försörjningsapparat helt nödvändigt
måste ställas till förfogande för militära ändamål i mycket större omfattning
än nu.

Men med de resurser och inom gränsen för de möjligheter, som i övrigt
finnas, vilja vi gärna hjälpa. Omständigheterna foga det så, att vår huvudsakliga
verksamhet riktas och måste riktas till förmån för Finlands folk. Finlands
nöd är stor och dess barn lida. Den frivilliga verksamheten för att
skydda Finlands växande generation för de hårdaste och grymmaste följderna
av kriget är värd allt vårt stöd — ja det är en plikt att hjälpa. Men även
på andra håll måste vi söka att göra så mycket gott som möjligt.

Vi få ej heller glömma, att situationen för många svenska familjer är svår.
Men nu Ilar det alltid varit en gammal sanning att medkänslan och givmildheten
växa, ju klarare man själv inser vad svårigheter och umbäranden vill
säga. Detta är det kristna kulturfolkets kännetecken, och det är vår enkla
skyldighet att visa, att man nar längre mot skyn med korset än med svärdet.

Verkningarna av det långvariga kritiska läget för vårt land visa sig med
ali tydlig styrka i det budgetförslag, som nu framlagts för riksdagen. Finansministern
tillkännager, att man för det löpande budgetåret kan förutse totala
statsutgifter på omkring 4.5 miljarder kronor. För det kommande budgetåret
räknar man tills vidare med utgifter på omkring 4 miljarder, vilka förmodligen
komma att ökas. Örn man till dessa utgifter adderar kommunernas sammanlagda
utgiftsbelopp på omkring 1 miljard kronor, finner man, att »det
allmänna» i vårt land sammanlagt disponerar belopp, som uppgå till mellan
45 och 50 procent av nationalinkomsten.

Statsverkets utgifter ha varit ungefär lika stora som hela det till inkomst0(’-h
förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet, vilket uppgår till omkring
4 miljarder. Denna enkla jämförelse säger oss alltså, att vi i nuvarande läge
måste finansiera en stor del av våra statsutgifter med lån. Försökte man skaffa
pengarna uteslutande på skattevägen, skulle vi endast få kvar att leva
på en summa som motsvarade ortsavdragen och de allmänna avdragen vid
taxeringarna.

Detta ha vi emellertid ej gjort. I stället ha vi använt lånemedel och därmed
bl. a. finansierat förbrukningen av de stora lager som folkhushållet haft. När
dessa Jager småningom taga slut, uppstår ett mycket allvarligt läge. En fortsatt
lånefinansiering i samma takt måste då medföra mycket besvärliga konsekvenser.
Hittills har statsskulden vuxit så snabbt att den från krigsutbrottet
till senaste årsskiftet ökat från omkring 2.6 miljarder till 6.1 miljarder, så
att den nu uppgår till 1,000 kronor per person. Räntorna på denna skuld’ lia
tor nästa budgetår upptagits till över 200 miljoner kronor, ett belopp som
motsvarar den beräknade inkomsten av omsättningsskatten, eller, för att an -

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vända en annan jämförelse: räntorna på statsskulden äro ungefär hälften av
den vid taxeringarna uppskattade inkomsten av kapital.

Så långt vårt relativt osmidiga skattesystem tillåter, har man sökt finansiera
de stora utgiftsökningarna med skatter. Inkomstfördelningen i samhället
samt medelinkomstens storlek ger emellertid ej stora möjligheter att mobilisera
skatteintäkter av behövlig storleksordning. De senast tillgängliga siffrorna
visa, att 80 procent av de svenska skattebetalarna ha så låga inkomster, att
deras taxerade belopp är lägre än 3,000 kronor.

För att få ut tillräckligt i direkta skatter måste alltså staten använda en
starkt progressiv beskattning. Men det är just inom de högre inkomstskikten,
som ett sparande kan ske och i normala fall också sker. Det kan därför icke
råda någon tvekan örn, att höjningarna i den direkta beskattningens skattesatser
framför allt få ett ofördelaktigt inflytande på det sparande, som är nödvändigt
för att vårt produktiva liv skall erhålla tillräckligt med kapital.

Hedan nu har sparförmågan det mycket lågt i tak. En skärpning av den
direkta beskattningen måste därför få den följden, att staten utom sina tidigare
som normala ansedda uppgifter även måste påtaga sig ansvaret för att
den produktiva apparaten får tillräckligt med kapital.

Genom beskattningens utformning begränsar staten sparförmågan, på samma
gång som den även gör allt för att minska sparviljan. Det är en besynnerlig
motsägelse mellan alla uppmaningarna till sparsamhet och de åtgärder som
företagas eller förberedas och som äro riktade mot innehavarna av sparat
kapital, vilka därigenom oroas.

Utom det att beskattningen av kapitalinkomst är hårdare än beskattningen
av arbetsinkomst, kan man konstatera, att det i företagsamhet investerade beloppets
avkastning dubbelbeskattas genom nuvarande skatteregler. _ Företagsamhetens
inkomster begränsas mera effektivt än någon annan näringsgrens
genom de statliga kontrollåtgärderna.

Man synes emellertid icke nöjd med detta. Finansministern har tillsatt en
utredning angående den tekniska utformningen av en lagstiftning örn begränsning
av vinstutdelningen i aktiebolag. Finansministern bär dessutom tillkallat
en sakkunnig för att utreda de ekonomiska förutsättningarna för och verkningarna
av en engångsbeskattning av förmögenhet, vars resultat lär ligga
färdigt i början av detta år.

Så snart sparandet skett och den sålunda lojale medborgaren är innehavare
av ett kapital, betraktas detta som lovligt för en jakt, vars intensitet ingalunda
kan jämställas med det arbete som nedlägges på beskattningen av andra inkomstkällor.

Denna statsmakternas politik är enligt min fasta övertygelse det farligaste
hotet mot enskilt initiativ och enskild företagsamhet som vi för närvarande
ha att möta. Vårt näringsliv har byggts upp, därför att det funnits sparat
kapital att tillgå och att enskilda och företag velat satsa detta även på relativt
riskabla företag.

Om den statliga finanspolitiken i sin helhet utformas så, att detta kapitals
villkor beskäras i så hög grad, att det ej endast blir mera lönande att placera
sina sparmedel i guldkantade papper i stället för i produktionen utan
även gör det mera lönande att konsumera inkomsterna, i stället för att spara
dem, då arbetar man på vårt ekonomiska framåtskridandes undergrävande
och fall.

Jag vill ej förneka, att krisförhållanden måste framkalla utomordentliga
åtgärder även på skatteområdet. Men man bör icke utforma beskattningen
så, att sparviljan missgynnas till förmån för konsumtionsviljan. Allra minst
är det berättigat, att krisen nu tages till intäkt för arbete på en utveckling,

ISr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sorn alltmera tenderar att föra över initiativkraften inom vårt ekonomiska liv
från den enskilde till samhället.

Då finansministern i den föreslagna budgeten för nästa år upptagit ett belopp
på 70 miljoner kronor, som provisoriskt påförts värnskatten, men vars
härkomst ännu icke fastställts, vill jag alltså framhålla, att det angelägna i
nuvarande läge är att beskatta konsumtionen och icke sparandet.

Alla kunde vi dagarna mellan jul och nyår konstatera, vilka belopp, som
allmänheten kan mobilisera, då man fruktar att en ransonering av viktiga
konsumtionsvaror skall inträda. Det är där stöten skall sätta in från statsmakternas
sida. Det är i vårt intresse att frammana sparande och så långt
möjligt binda sparmedlen på något så när lång sikt. Det är i vårt intresse att
begränsa konsumtionen eller åtminstone se till att den minskas genom effektiva
skatteåtgärder, eller att staten är med och tar sin andel, då konsumtionen överskrider
de önskvärda gränserna. Så länge man ej följer dessa linjer vid utformningen
av vår skattepolitik, så länge kan man anse den statliga sparpropagandan
huvudsakligen som den beryktade ostbiten i råttfällan.

Vårt lands läge har ju nödvändiggjort en utomordentlig stegring av våra
försvarsutgifter. Dessa ha först nu blivit organiserade genom att försvarsministern.
kunnat angiva den ungefärliga kostnadsram, inom vilken försvarets
ordinarie utgifter kunna rymmas. Så länge det nya härordningsförslaget ej
förelagts riksdagen, är det emellertid omöjligt att yttra sig därom.

Fastställandet av de ordinarie försvarsutgifterna till en summa av omkring
760 miljoner har likväl möjliggjort, att man formellt kunnat spalta upp budgeten
i en ordinarie och en krisbetonad del. Den ordinarie budgeten skall
finansieras med löpande inkomster under det att den andras utgifter skola täckas
med lånemedel. På den extarordinarie budgeten skola enligt beräkningarna
föras alla av krisen betingade utgiftsposter.

Det tvång som genom införandet av en ordinarie budget med finansiering
av löpande inkomster pålägger riksdagen och regeringen att anvisa inkomstkällor
eller besparingsmöjligheter på ett håll, då man önskar höja utgifterna
på ett annat, är mycket värdefullt.

En extra ordinarie budget kan däremot alltid vålla bekymmer — detta ha
tidigare erfarenheter från andra länder visat. Det ligger nära till hands, att
man släpper alla hämningar beträffande denna och dit skjuter över alla de
utgifter som ej få runi inom den ordinarie budgetens inkomstram. Örn vi alltså
få förmoda, att den ordinarie budgetens problem är löst med denna tudelning
och att ekonomisk sans kommer att prägla dess behandling, måste vi å
andra sidan vakta den extraordinarie budgeten med största uppmärksamhet.
Det är där inflationen kan få sin härd.

I detta sammanhang skulle jag vilja beröra ett annat område av vår statsverksamhet.
Socialförsäkringen har under den senaste tiden fått sina utgifter
avsevärt höjda på grund av nödvändigheten att meddela dyrtidstillägg. Skall
försäkringskaraktären bibehållas, är det emellertid nödvändigt att nian icke endast
dyrtidsreglerar utbetalningarna utan även inkomsterna genom att höja
avgifterna.

Jämför man dessa institutioner med de privata som finnas på samma område,
så lia de privata försäkringstagarna ej haft någon möjlighet att få sina livräntor
eller pensioner höjda, trots dyrtiden. Det allmänna måste vara intresserat
av att det ej blir förmånligare för den enskilde att lägga omsorgen örn sin
försörjning på staten i stället för att själv sörja för den. Men en sådan fördel
uppkommer för den statliga hjälpen, om bidragen men ej avgifterna höjas. En
höjning av avgifterna skulle medföra ökade inkomster för statsverket på ingalunda
obetydliga belopp. Men det är min övertygelse, att även besparingar

Lördagen den 17 januari 1942 f. m. Nr 3. 5

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skulle kunna ske på andra områden. Inom försvaret, som nu representerar vår
största utgiftspost i budgeten, skulle sannolikt betydande besparingar kunna
göras. Det har visat sig, att materielvården många gånger lämnar mycket övrigt
att önska. Likaså skulle en för privatekonomisk verksamhet utbildad personal
sannolikt kunna effektivisera försvarets centrala förvaltning m. m. och
därigenom spara avsevärda summor.

Inom spritbolagens organisationer ges miljoner ut för att kontrollera svenska
folket. Det kan verkligen ifrågasättas, örn man behöver hela denna stora och
dyrbara apparat.

Statens krisrevision Ilar inom försvarets område kunnat göra värdefulla insatser.
Det finns en gammal inrotad benägenhet i vårt land att betrakta »kronan»
som något lovligt byte i jakten efter orättmätiga förtjänster. Det finns
också mycken gammal surdeg kvar bland vårt svenska folk, när det gäller att
akta och vårda allmän egendom. Krisrevisionens verksamhet, som hittills varit
kontrollerande, har ställt många inför räfst- och rättarting. Men detta borde
enligt min uppfattning även kompletteras med en uppfostrande och på förhand
vägledande verksamhet. Varför kan man inte för alla de berörda förklara sambandet
mellan skatter, statens utgifter och nödig omtänksamhet örn kronans
egendom? I övrigt vore det tacknämligt, örn krisrevisionens förtjänstfulla verksamhet
kunde bli föremål för regelbundet återkommande, förtroliga redogörelser
för riksdagens medlemmar. Revisionen tillsattes ju på riksdagens initiativ,
och det är i riksdagens intresse, att kontakten med detta organ är så god som
möjligt.

På ett annat område skulle en ändring av nuvarande regler vara synnerligen
viktig för vår penningpolitik. Jag syftar därpå, att man i beräkningen
av levnadskostnadsindex inkluderar även utgifter för direkta skatter. Beräkningsgrunden
förefaller dessutom att vara sådan, att det i praktiken sker en
överkompensation vid skattestegringar.

När vi nu syfta till att begränsa en stegring av pris- och lönenivå, är skatternas
Kräkning i index ett av de förnämsta hindren därför. Skattehöjningarna
inverka på index och därigenom påverkas lönerna och genom dem priserna.
Statens skattepolitik blir alltså en av orsakerna till levnadskostnadernas stegring.
Man kan rent av tala om en indexbetingad inflation.

Den förnämsta utvägen att öka skatteinkomsterna är att öka skatteunderlaget
genom att ge så många människor som möjligt ett effektivt arbete i vår
samhällsekonomis tjänst. Ju mera det arbetas inom alla de områden, som äro
speciellt viktiga för vår försörjning med livsmedel och andra förnödenheter,
desto mera motarbetas en prisstegring på grund av knapphet och ökas skatteintäkterna
på grund av de stigande inkomsterna. Inom vissa områden av vår
produktion arbetas det för närvarande ej för fullt utan halvtidsarbete eller
dylikt har införts. Vi finna betydande skiljaktigheter mellan antalet redovisade
arbetslösa i fackföreningarna och antalet hjälpsökande arbetslösa. Mångå
tveka att anmäla sig som hjälpsökande och föredra-, att i hemorten vänta _på
tillfälliga nya arbeten i sitt gamla fack eller också söka de efter rena tillfällighets
arbeten för att slippa förlora kontakten med hemorten. Hur förståeligt
detta än är, så måste vi i nuvarande läge säga oss, att det är principiellt
felaktigt att ej dessa halvtidssysselsatta i stället flyttas över till andra områden,
där det nu råder markant brist på arbetskraft. Detta gäller framför
allt inom vårt jordbruk, där en mera intensiv och arbetskrävande drift skulle
kunna genomföras till båtnad för folkförsörjningen, örn man bara kunde få
mera folk. Men samma sak gäller för våra skogar och torvmossar, där bränsleförsörjningens
lösning framför allt är att finna. Det viktigaste i nuvarande läge
är alltså att försöka få bort all korttidsarbetslöshet genom att flytta överskotts -

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
arbetskraft till andra områden. Vad vi behöva för närvarande är icke korttidsarbetslösa
utan heltidssysselsatta.

Problemet örn vår försörjning har vållat mycket bekymmer och mycket huvudbry.
Vi ålägga produktionen vissa, mycket väl definierade förpliktelser,
som t. ex. skett med skogsbruket och i viss mån även jordbruket, men lämna
arbetskraften, fullständig frihet. Detta måste skapa svårigheter, då produktionen
är dirigerad och dess alster priskontrollerade, under det att den viktigaste
produktionsfaktorn, arbetskraften, varken är reglerad eller dess pris
kontrollerat. Jordbruket konkurrerar i nuvarande läge med skogen och industrien
om arbetskraft. Frivillig beredskapstjänstgöring kan för familjeförsörjare
med många barn ställa sig mera lönande än arbete i jordbruket eller
fisket. Skogshygge^ ställer sig mera lönande än jordbruk.

Jag vill endast påpeka dessa förhållanden och vill ej påyrka några åtgärder
för att sätta tjänstepliktslagen i kraft, eftersom frivilligheten alltjämt torde
vara den säkraste grunden för att fylla behovet av arbetskraft.

Men jag måste framhålla, att vi leva i en skymning, där planhushållningens
dunkel strider med det kvarstannande ljuset från fredstidens ekonomiska frihet.
Krisen kan bli så svår och kraven på vår produktion så vittgåfende, att
planeringen måste sträcka sig även till arbetskraften.

Detta problem framträder kanske tydligast, då man betänker de svårigheter,
som nu finnas för jordbrukarna att lösa sin byggnadsfråga. Åtta månader
lia gått, utan att man kunnat åstadkomma en lösning därav enligt de riktlinjer,
som uppdrogos av riksdagen med anlednig av den stora propositionen
örn byggnadsverksamheten. Låt oss ej glömma, att riksdagens majoritet kort
tid därförinnan icke tvekade att besluta en lag om odlingsplikt för våra betodlare.
Riksdagen har icke tvekat att pålägga våra skogsägare avverkningsplikt.
I båda dessa, fall lia även priserna fastställts, visserligen efter förhandlingar,
men dock ej. på ett sådant sätt, att de förpliktade ansett sig nöjda.

Det är ett gott vittnesbörd örn dessa gruppers samhällslojalitet, då nian nu
kan konstatera, att de producerat vad som blivit dem ålagt och ibland mera till.

^När det däremot gäller landsbygdens byggnadsförhållanden, har man icke
på detta sätt kunnat få fram eller vågat fastställa några normer. Jag vet inte,
men jag förmodar, att man dragit sig för att beträffande landsbygdens byggnadsarbetare
fastställa vissa rimliga priser på arbetsresultatet, därför att
man fruktat, att lojaliteten skulle visa sig mindre stark på det hållet.

Läget är alltså det, att jordbruket på många områden känner sig förpliktat
eller är förpliktat att producera, men det har ingen möjlighet att få ens nödvändiga
förbättringar av sitt byggnadsbestånd till löner, som det förmår betala
med nuvarande produktpriser.

Jag förväntar, att regeringen kommer med sådana förslag i denna fråga, att
dess lösning ej längre uppskjutes eller förhalas. Förhållandena måste få en
tillfredsställande reglering, och därefter skall man också kontrollera, att de
uppgjorda eller föreskrivna villkoren efterlevas.

Inom andra områden i samhällslivet har solidariteten med den politik, staten
tvingats föra, varit mycket stor. Jag behöver endast peka på den stora
arbetsbörda, som pressar alla våra myndigheter. Industriens män ha stora
svårigheter att kämpa med, men de.spänna sina krafter till det yttersta för att
finna nya vägar och nya råmaterial för produktionen av livsviktiga förnödenheter.
Våra kofferdisjöman riskera varje dag sitt liv för att skaffa varor
till vårt land. Våra affärsmän ha fått påtaga sig besväret med en stor del av
ransoneringskontrollen, vilken under förra kriget sköttes av staten — på samma
gång som deras vinstmarginaler begränsats till förkrigsläget. Varubristen
och tillfälliga felgrepp i ransoneringarna lia de ofta fått stora obehag av, på

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
grund av att de förmedla kontakten mellan krisorganen och allmänheten. De
ha emellertid löst sina uppgifter på ett utomordentligt sätt. Alla dessa grupper
utföra sitt arbete i samhällets tjänst i fullt medvetande örn att vi måste
hålla ihop för att lösa våra problem. Denna samarbetsvilja måste utsträckas
till alla grupper inom samhället.

Det finns emellertid andra grupper medborgare, som ställt sig utanför denna
gemenskap och medvetet sabotera våra intressen. Det svenska kommunistpartiet
har sedan länge fört en politik, som endast kan betecknas såsom samhällsfientlig.
Från högergruppen i denna kammare, liksom i medkammaren, lia
länge krävts effektiva åtgärder mot denna och varje annan organisation, vars
verksamhet riktar sig mot statens bestånd eller sätter rikets säkerhet i. fara.

Hans excellens statsministerns utomordentligt hårda ord örn kommunisterna
vid en debatt i andra kammaren under den nyligen avslutade höstsessionen
gåvo svenska folket anledning fråga: Varför vidtar ej regeringen några åtgärder,
då regeringsledaren anser sig berättigad att fälla sådana omdömen
örn det kommunistiska partiet?

Vi vänta nu svar på denna fråga: Vilka åtgärder ämnar regeringen föreslå
riksdagen för att möjliggöra ett effektivt bekämpande av den statsfientliga
verksamheten i vårt land?

Sådana åtgärder äro nödvändiga. I trontalet bebådades proposition örn skärpt
lagstiftning mot verksamhet, som är skadlig för rikets säkerhet. Därmed förmodar
jag, att man menar det utlovade förslaget örn ändring av^8 kap. strafflagen.
Enbart detta kan emellertid ej vara tillräckligt. Vi måste redan nu
förbereda och besluta alla de lagstiftningsåtgärder, som behövas för att på
alla områden ingripa mot den statsfientliga verksamheten. Vi kunna ej stå till
svars med att låta dessa revolutionärer oantastade, och med medborgerlig förtroendestämpel
röra sig bland alla oss svenskar, vilkas strävan till frihet och
oberoende de endast håna och sabotera. Då man klart visat kommunisternas
statsfientlighet, borde regeringen draga den naturliga konsekvensen därav.

Denna riksdag är på så sätt märklig, att det socialdemokratiska partiet nu
innehar majoriteten i båda kamrarna. Detta förhållande, kan få en utomordentligt
stor betydelse ej endast för vår författnings framtida funktion utan även
för utformningen av hela vår politiska utveckling^.

Den menings riktning jag företräder önskar behålla den enighet och det
samarbete, som nu existerar. Men vi vilja också framhålla, att var samhällsuppfattning
och våra nationellt konservativa ideer ha sm bestämda utformning
och sina mål, vilka vi ej vilja lämna ur sikte. Vi. komma aldrig att låta .enigheten
utvecklas till ensambestämmande för majoritetspartiet, örn vi därvid
skulle offra de vitala beståndsdelarna i vår. åskådning. I nuvarande läge äro
kanske riskerna för detta ej sa stora, men vi lia redan nu velat deklarera var

ställning. . „ „

Så länge vi hålla ihop med undanskjutande av inrikespolitiska tvistetragor
av större betydelse, lia vi dock de bästa utsikterna för vårt folk.

Den frihet, som vi alltjämt njuta, får kanske sin speciella bakgrund genom
att riksdagen detta år skall besluta örn införandet av en ny processordning.
Rättegångsbalken är den medborgerliga frihetens skydd mot godtycke och den
enskildes starkaste värn mot de krafter, som rikta sin udd mot rättsordningens
grundvalar. o .

De senaste årens utveckling ute i världen har även för vårt folk klargjort
den utomordentliga betydelsen av att rätten sättes främst ej endast medborgarna
emellan utan även i förhållandet mellan samhället och den enskilde. Kulturlivets
uppsving bygger på införandet av en rättsordning. Rättens förfall förebådar
också samhällets upplösning.

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Ur företalet till 1734 års lag- hämtar jag följande ord: Det skönjes klarligen,
»att på samma sätt, som Svea och Göta män njutit den nåden av Gud,
att in till denna dagen bibehålla, bebo och bygga det land, som deras stamfader
i förstone intagit, sig tillägnat och uppodlat; de likaledes ifrån de tiderna
intill denna, bibehållit urminnes hävden av den alla fria länder tillhörande rättigheten,
att ej låta påtruga sig någon ny lag, innan den först av inbyggarna
är vorden skärskådad och antagen, vilken överhetens höga ämbete sedan tillkommer
allmänneligen att påbjuda samt till rättelse och efterlevnad var och
en förplikta; de fromma till skydd, och de vrångvisa till späkt.»

Herr talman! Jag har nu endast att yrka remiss till vederbörande utskott.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det är sjätte gången vi avverka
en remissdebatt, sedan det nya världskriget tog sin början. Vi ha varje gång
med förvåning konstaterat, att Sverige alltjämt befinner sig utanför kriget,
och uttrycken för denna förvåning lia ju inte heller kunnat variera på något
mera uppseendeväckande sätt.

Det är två synpunkter, man kan anlägga här. Den ena är, att vi lia haft tur,
den andra, att vi ha fört en så skicklig politik, att resultatet har blivit det jag
nyss nämnde. Man får väl säga, att förklaringen ligger i en kombination av
dessa båda synpunkter. Vi ha haft tur, vilket naturligtvis betyder, att vi ha
haft ett sådant strategiskt läge, att ingen ännu bär ansett sig ha anledning att
kränka vår ^neutralitet. Men denpa strategiskt gynnsamma position har kunnat
utnyttjas på grund av tva omständigheter: den ena, att vår försvarsrustning
bär varit så stark och under kriget ytterligare så effektiviserats, att den har
verkat avskräckande för all klåfingrighet, den andra, att våra kraftresurser lia
ställts i tjänst hos en, utrikespolitik, som dels inte tagit några obehövliga risker
och inte heller Ilar stuckit under stol med vårt folks orubbliga vilja att in i
döden hävda vår självständighet och vår rätt till en neutral hållning.

Det är denna/ förening av kraft och smidighet, av realpolitik och ideologisk
klarsyn, som varit kännetecknande för den svenska politiken under den hittills
gångna delen av världskriget, sådan denna politik har tagit sig uttryck i samlingsregeringens
verksamhet. Balansen mellan dessa båda moment har, kan
man nästan säga, varit vår svenska uppfinning. Vi skulle inte ha kunnat undvara
någondera, vare sig viljestyrkan eller den intelligenta anpassningen. Den
senare är det, som ger stöd och kraft och berättigande åt den förra.

När denna politik har klandrats inom landet och t. o. m. betecknats som
snusförnuftig, så beror det på att klandrarna ha stirrat sig blinda på den ena
sidan av programmet. De ha t. ex. skjutit i förgrunden vissa eftergifter, som
den svenska regeringen och den svenska staten ha ansett sig böra göra, men ha
inte låtsat sig märka, att det inte är dessa eftergifter, som ha satt sin förnämsta
prägel pa vår politik, utan det kända förhållandet, att dessa eftergifter ha
hafden mycket strikt och mycket bestämd gräns.

\år svenska politik har också klandrats utifrån, av de krigförande länderna.
Från båda parter ha vi fått veta, att vi hålla på att försitta vår chans. De mena
med andra ord, att Sverige bör vara med och dela rovet, under alla förhållande11
se till, att vi inte äro med på den sida, som kommer att förlora. Till omväxling
furneras vi med bloddrypande skildringar av de för oss vådliga konsekvenserna
avsatt den andra parten än den som talar skulle segra. När sådana
där locktoner få stöd även inom Sverige, i åtskilliga svenska tidningsorgan, så
glömma dess förespråkare en mycket viktig omständighet, nämligen att en
svensk uppslutning pa den eila eller den andra sidan i kriget under nuvarande
förhallanden inte skulle kunna ske i samlingens tecken. "Vi skulle, under förutsättning
att vi toge detta steg, ramla in i kriget som en splittrad nation, och

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det lia vi inte råd till. Svensk politik måste vara en samlingens politik. Den
kan inte vara någonting annat. Det betyder givetvis inte, att medborgarna skola
förmenas att ha sina sympatier, det betyder bara, att vi skola samlas örn
att skjuta svenska intressen och svenska synpunkter i förgrunden.

Sedan vi sist ventilerade utrikespolitiska frågor här i kammaren, har en väsentlig
utvidgning av kriget ägt rum. Det har nu verkligen blivit ett världskrig.
Praktiskt taget hela vårt jordklot omfamnas av detsamma. Det finns
bara några vita fläckar här och där, som sticka av mot den svarta eller röda
färgen, hur man nu vill tänka sig den. Det kan synas, och det anses av många,
vara en oförtjänt nåd, att vårt land är en av dessa vita fläckar, och man säger,
att det inte kan vara så länge. Det är möjligt, att vår hopp örn en fortsatt
fred och neutralitet bygger på en illusion, men det finns ändå en synpunkt,
som man inte bör alldeles skjuta i bakgrunden, nämligen den, att det kan vara
av värde, att det dock finns en liten vrå av världen, där fredens, arbetets^och
samförståndets tanke inte alldeles har dött ut, där hoppets låga ännu hålles
brinnande. Det är eljest svårt att förstå, varifrån embryot till den nya världen,
som ändå måste komma att byggas upp efteråt, skulle komma. Det är inte något
övermod eller någon trång egoism, örn Sverige tänker sig möjligheten av att
vara denna lilla vrå, detta embryo till en ny och bättre värld. Det är ju av vikt
inte bara för oss utan kanske framför allt för världen, i dess helhet. Det är en
roll, som inte bara erbjuder fördelar, den kan vara otacksam nog i det långa
loppet.

När vi ha beslutat oss för neutralitet, så är det naturligtvis inte detsamma
som könlöshet. Det betyder inte, att vi äro ointresserade av vad som sker. Vi
ha all anledning att se med vaken blick på vad^som händer, i medvetande örn
att det även är vårt öde, som avgöres därute på slagfältet. Det kan måhända
sägas, att genom krigets utbredning till praktiskt taget hela världen^ de olika
intressena ha sammanvävts med varandra, att det inte längre finns några delproblem.
Japans öde avgöres i Finland och Finlands i Japan. Kanske avgöres
också Sveriges öde på båda dessa ställen. Det kan vara sant, men det hindrar
inte, att vårt intresse framför allt är inriktat på vad som sker häruppe i Norden.
’ Det angår oss mera än något annat, hur viktigt detta andra än är. Det
angår inte bara våra känslor utan också våra intressen. Sverige, som alltid
mera hänfört och mera klart varit bärare av den nordiska tanken, står nu ensamt
som bärare av denna tanke. Det är på oss det ankommer, örn den skall
kunna räddas ur världskrigets spillror, helt eller till någon elei. Uppgiften är
ömtålig. Den kräver inte bara takt och försiktighet utan också ett öppet, manligt
och fördomsfritt ställningstagande från hela vårt folk. Den anslutning,
som barnahjälpen och invalidhjälpen till Finland ha fatt, vittnar örn att det
svenska folket reagerar positivt i dessa frågor och att det är medvetet örn vad
saken verkligen gäller. Vi "få i dessa ting — och det gäller i viss man också
Norge -— gå längre än våra egna omedelbara intressen räcka, vi få satsa
på framtiden, både Sveriges och hela Nordens.

Remissdebatten skall ju traditionsenligt ägnas budgeten. Den erbjuder, som
det framgick bl. a. av den föregående ärade talarens anförande, åtskilligt av intresse.
Allting är ju relativt, så också talet örn att vi här ha en balanserad budget.
Den kan naturligtvis inte betecknas som balanserad, när vi ha utgifter på
miljarder utan täckning. Men finansministern är värd all honnör för sina försök
att närma sig ett sådant ideal, inte minst därför att detta resultat — och
här skiljer jag mig delvis från herr Johan Bernhard Johansson — uppnåtts
genom en, konsekvent genomförd sparsamhet på alla områden — jag bortser da
tills vidare från försvaret. När riksdagen ansluter sig till denna finansministerns
strävan, bör den vara medveten örn konsekvenserna av denna anslutning.

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. nr.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Man kan inte bestrida, att det har varit ett visst låt-gå-system under den hittills
gångna delen av kriget. Vi ha resonerat ungefär på det sättet, att eftersom
vi ändå låna så mycket och eftersom det är sådana gigantiska summor det rör
sig örn, så spelar det inte någon, roll, örn det blir några hundra miljoner mer
eller mindre.

Från och med nu kan det resonemanget inte längre tillämpas. Det spelar
från och med nu en roll, om vi bevilja en enda miljon mer eller mindre •—
det kommer att inverka på skatterna, örn vi göra det ena eller det andra. Den
»lilla» post på. 130 miljoner, örn man nu tänker på vår mentalitet hitintills,
sorn. finansministern haft att täcka, har nödvändiggjort åtskilliga vittgående
ingripanden i form av en generellt sett tjugufemprocentig höjning av värnskatten
och allehanda indirekta pålagor därtill.

Jag kan för min del ge min anslutning till finansministerns avvägning av
dessa pålagor.^Någon höjning av den direkta skatten ha vi säkerligen inte kunna
komma ifrån, och många ha säkerligen varit beredda på en betydligt större
åderlåtning av. våra plånböcker. Höjningen av biljettpriserna på statens järnvägar
kunna vi väl heller inte komma ifrån, ehuru det nog i många fall smakar
en smula surt. Endast i fråga örn en post är jag tveksam, nämligen när
det gäller de 15 miljoner, som finansministern vill taga ut genom höjda bränn -vinspriser. Jag är mycket tveksam örn huruvida det är möjligt att taga ut ett
så stort belopp genom prishöjningar på spriten. Det förefaller -— och jag vågar
säga detta nu, eftersom vi inte längre ha herr Bergman i kammaren — som
örn vi .verkligen hade kommit fram till eller rent av över den gräns, där brännvinet
inte längre är värt sitt pris.

I budgeten är det naturligtvis försvaret: som intresserar, framför allt därför
att det upptar det största utrymmet. På ett belopp av 750 miljoner slutar
den ordinarie eller den »normala» försvarsbudgeten — det är alltså vad vi för
framtiden skulle ha att räkna med som en normal försvarsutgift. Ingenting
vittnar mer örn den revolution i värderingar och i tänkesätt, som ägt rum, än
att det är en socialdemokratisk försvarsminister som framlagt denna försvarsbudget.
Och att den godtas i denna kammare och i medkammaren, som jag
förmodar, utan något svårare muckande är också ett vittnesbörd om det svenska
folkets orubbliga föresats att värna sin frihet och sin rätt till livet. I och för
sig kan man dock beklaga, att denna nya organisation måste fastslås under nuvarande
minst sagt något lösaktiga penningförhållanden. Man har ett intryck
av att den organisation, som skapas, därigenom fastlåses vid en utgiftsstandard,
som under normala förhållanden måhända inte kommer att vara nödvändig.
Alla äro säkert glada åt den samling i försvarsviljans tecken, som nu
råder i vårt land, och vi böra vårda den som en ögonsten. Men ingenting kan
å andra sidan vara en större fara för denna nya försvarsvilja än att den misstanken
vinner insteg, att försvarets medel icke som andra statliga utgifter vägas
på guldvåg utan tillåtas rulla utan urskillning. Det är nog ett allmänt intryck
i alla kretsar, icke endast inom de gamla kretsar där försvarsoviljan, som
det hette, fanns förr i världen, att det är mycket i det militära som för närvarande
går på tomgång. Det gäller väl huvudsakligen den s. k. beredskapstjänsten,
men det finns en viss risk för att den något lätta beredskapsandan
flyttas över till den ordinarie organisationen därför att båda äro barn av samma
tid. Vad som i dagarna har publicerats rörande ombyggnaden av fartyget
Patricia ger ju ett visst belägg för att så lätt nog kan bli förhållandet.

Jag tror att det är nödvändigt att acceptera den försvarsorganisation och
den försvarsbudget, som nu förelägges riksdagen, men jag tror inte att det är
nödvändigt att därför beteckna dess omslutning som en fetisch — det är ingen
synd mot den helige ande att man vägrar att betrakta de 750 miljonerna som

Lördagen, den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ett magiskt tal, ungefär som de där 148 miljonerna år 1936. Det kan vara en
krigskonjunktursiffra, liksom så mycket annat i denna tid. Örn man inte skulle
kunna upprätthålla förhoppningen örn att så är fallet, skulle ett mörker vila
över det svenska folkets framtid i dag.

Finansministern säger på tal örn andra förhållanden, att det nu bör finnas
plats för en restriktiv politik. Han säger inte direkt vad detta innehar i fråga
örn penningpolitiska åtgöranden och ingripanden, men jag delar hans uppfattning
att det bör finnas plats för en sådan politik. Trots de svartmålningar,
varmed bankoutskottets program i fjol saluterades även i denna kammare, har
ränteläget i landet nu stabiliserats på en nivå av 3V2 procent, som då av talare
i denna kammare betecknades som otänkbar och äventyrlig. Det har också
blivit ett formligt fredsslut kring denna nya basis bland annat genom att affärsbankerna
ha accepterat den skattkammarränta på en procent, som lanserades
från riksbanken och riksgäldskontoret, vilket naturligtvis inte innebär att
jag betraktar det som någon kungsväg att utnyttja skattkammarväxlar mer än
som är absolut nödvändigt. Hela registret av åtgärder bör naturligtvis vara
tillgängligt, om den politik, som föres av de valutavårdande myndigheterna,
skall vara tillfredsställande. Det nya försvarslånet startade på denna nya
räntebasis med en fart och en entusiasm, som vittnar örn att det även på detta
område är äventyrligt att hemfalla åt sådana där magiska föreställningar. Det
är min livliga förhoppning, liksom det var den föregående talarens, att det
denna gång skall visa sig att småspararna sluta upp kring detta lån som
aldrig tillförne. Det är inte bara en patriotisk plikt att så sker, det är också en
väsentlig förutsättning för våra möjligheter att rida ut den ekonomiska krisen
och komma igenom den med något så när oförstört penningväsende.

Andra förutsättningar för detta ha ju skapats genom de uppgörelser rörande
jordbrukets priser och beträffande lönearbetarnas ramavtal, som ha sett dagen
sedan senast. Särskilt lönearbetarna i den svenska landsorganisationen ha genom
sitt accepterande av detta ramavtal givit prov på en offervilja och en
samhällsdisciplin, som ge de bästa förhoppningar för framtiden. Jag tyckte
att den senaste talaren var en smula hård när lian, samtidigt som detta resultat
kungöres, angrep vissa av arbetargrupperna i landet. Han gjorde jämförelser
t. ex. mellan betavtalet och de förhandlingar, som ha förts rörande byggnadskostnaderna
på landet. Jag tror att någon möjlighet till en jämförelse
därvidlag inte finns. Den strid som rådje rörande betorna bottnade i olika
meningar örn hur mycket det var berättigat att betala för de skånska betorna.
Regeringen hade en mening och betodlarna hade en annan, och för att
genomdriva sin vilja måste statsmakterna tillgripa vissa tvångsmedel. Nu
säger herr Johansson att det faktum, att betodlarna sedan accepterade detta
pris, bottnade i deras lojalitet. Jag tror snarare att man kan säga — ehuru jag
inte vill bortse från att lojaliteten kan ha spelat in — att detta accepterande
dock huvudsakligen bottnade i att det visade sig vara fördelaktigt för jordbrukarna
i Skåne att odla betor till det pris, som staten erbjudit, fördelaktigare
till och med än att odla någonting annad;. Alltså gav det som skedde i
detta avseende fullt berättigande åt den politik, som staten förde i denna
fråga.

Jag vill ju inte kläda skott för byggnadsarbetarna och framför allt inte när
det gäller spörsmålen örn byggnadsverksamheten på landet, men jag vin bestämt
hävda att det inte är lämpligt att göra sådana jämförelser eller att påstå,
att det finns möjlighet att lösa de spörsmålen med tillämpning av samma
metoder. Det gäller här ett helt annat område — det är en organisationsfråga,
som bör lösas med recept av annat slag.

Beträffande halvtidsarbetet kan jag ju delvis instämma med herr Johans -

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
son. Men jag tror -att lian skär för mycket över en kam. I min egen goda stad
äro de flesta industriarbetarna sysselsatta inom skoindustrien, och de arbeta nu
endast fyra dagar i veckan. Örn man skulle tillämpa herr Johanssons recept*
skulle man låta så manga som möjligt arbeta på hel tid och föra över resten
till jordbruket eller någon annan verksamhet. Rent generellt eller teoretiskt
kan detta vara tänkbart, men i verkligheten skulle det stöta på organisationssvårigheter,
^ som inte kunna övervinnas. Att skoarbetarna arbeta med begränsad
tid beror på att det inte finns material för en större drift. Jag tror att det
är en lycklig lösning, så länge det kan ske i samförstånd med arbetargrupperna
själva, att arbetet på det sättet delas ut på ett större antal än vad
fabrikerna med nuvarande tilldelning av materiel eljest skulle kunna sysselsätta.

Till slut vill jag, eftersom jag är inne på herr J. B. Johanssons anförande,
säga ett par ord örn vad han yttrade rörande det partiförbud, som vi här förut
ventilerat. Han sade att det finns en grupp, som saboterar sammanhållningen
i landet, och han nämnde den gruppen vid namn — det var kommunisterna.
Men jag hörde inte att han talade örn några andra grupper. Jag fick närmast
den föreställningen att han menade att det endast var detta parti, som uppträdde
svikligt mot den patriotiska samlingen och sammanhållningen i denna
tid. Jag har redan förut vid ett pär tillfällen framhållit, att det "inte endast
är kommunisterna man har anledning att klandra i detta sammanhang. Det
finns andra grupper, vilkas namn äro för väl kända för att jag skulle behöva
nämna dem bär, och jag tror att just i närvarande situation är deras verksamhet
långt farligare än den som bedrives från det andra hållet. Men det hindrar
ju inte att det kan uppstå situationer, där båda kunna bli lika farliga.

Jag instämmer med herr Johansson i att vi ha all anledning att med största
vaksamhet iakttaga dessa gruppers arbete på att splittra vår nation och försvaga
vår inre^ och yttre front. Men jag är inte lika övertygad som han örn
att det malet nas genom de medel, som han förordade. Under den förra remissdebatten
förklarade jag, att det parti jag företräder var berett att förhandla
och undersöka möjligheterna, men jag vill uttala min tillfredsställelse över att
man i det fallet inte gått fram med det karska mod, som herr Johansson här
förordat. Man har i -stället tänkt sig noga in i konsekvenserna, vilket — som
ju är bekant — lett till att man nu närmast lutar åt den uppfattningen att den
väg, som förut tänkts, icke är framkomlig.

Jag kan ju fortsätta med att säga ytterligare ett par ord med anledning av
herr Johanssons anförande. När han i en viss åskstämning talade örn den nya
majoriteten här i kammaren och i det sammanhanget fann anledning att framhålla.
att högerpartiet vidhåller sin teoretiska och praktiska åskådning i de
politiska frågorna, så tycker jag att det är nästan överflödigt att stryka under
den aaken. Det skulle på mig verka mycket överraskande örn högerpartiet icke
vidhölle sin åskådning, och det finns ingen anledning att frångå den därför
att ett annat parti har kommit i majoritet. Demokratiens väsen är ju att partierna
skola kämpa så länge de existera, och örn det behövs någon deklaration
från socialdemokratiskt håll, så skulle det vara den, att den nya socialdemokratiska
majoriteten ingalunda innebär något godkännande av en sådan politik,
som skulle leda till försök att kringskära andra partiers möjligheter att existera.
Herr Johansson behöver alltså inte vara rädd. Har hans parti livskraft
och livsduglighet i sig självt, så finns det nog arbete för all framtid i vårt
land för honom och hans partivänner.

Herr talman! Trots de i någon mån upplyftande reflexionerna i statsverkspropositionen
beträffande de ekonomiska förhållandena i landet är vår framtid
ändå molnhöljd. Den stigande varuknappheten inger utan tvivel farhågor.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Den kan, om den fortskrider alltför länge, leda till panik, som kan framkalla
anarki. Detta kan hejdas endast örn det alltjämt hålles en mycket stark hand
över utvecklingen. Det bör förstås inom alla partier och inom alla grupper.
Och den som inte förstår det, den som t. ex. genom demagogiskt spegelfäkteri
försöker sabotera statens stabiliserande strävanden, han är en fiende till staten
och bör prickas som en sådan.

Det är tre synpunkter, som i detta sammanhang måste framhållas: för det
första att livsmedelspriserna böra hållas nere på en så låg nivå som möjligt,
för det andra att lönerna icke tillåtas stiga mer än som är absolut nödvändigt
och för det tredje att statens utgifter böra hållas nere så långt det är
möjligt. Dessa tre medel sammanhänga med varandra och äro beroende av
varandra. Man skulle nästan kunna säga att de endast äro olika sidor av samma
begrepp. På det lyckliga samspelet mellan dessa tre strävanden beror vår
ekonomiska framtid. Finansministern har i statsverkspropositionen både i ord
och i handling deklarerat sin redebogenhet att leda en sådan politik. Jag förutsätter
att riksdagen i dag genom sina uttalanden kommer att ge sin anslutning
till densamma, vilket såsom jag förut framhållit har sina för riksdagen
orubbliga konsekvenser.

Men det behövs också något mer —■ det behövs liela det svenska folkets medverkan.
Jordbrukare, lönearbetare, tjänstemän — alla måste vara med, unga
och gamla; på deras lojalitet, uthållighet och samarbetsvilja beror det, örn
systemet skall fungera oklanderligt. Den kristidsorganisation, som vi ha under
denna kris, har fungerat långt mer friktionsfritt än som skedde under
det förra kriget. Det beror på att vi voro mera beredda och att vi ha en
kraftigare och sakkunnigare ledning, men det beror också i hög grad på det
intima samarbete med näringslivets organisationer, som kunnat etableras. Dock
äro vi ännu bara över själva portföret. Örn vi segra, beror det inte på de goda
resultat vi ha kommit fram till i det förgångna, utan det beror på om vår
uthållighet varar så länge krafterna räcka — och om det kniper ännu längre.

Det tillkommer, herr talman, regeringen och riksdagen att föra en kurs, som
underlättar denna samling i den solidariska offerviljans och pliktmedvetenhetens
tecken.

Jag ber att få ansluta mig till yrkandet örn remiss av de kungl, propositionerna
till vederbörande utskott.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! När 1942 års riksdag nu går att
börja sitt arbete, synes oss framtiden mera oviss än någonsin. Det pågående
stormaktskriget har under det flydda årets sista månader brett ut sig ytterligare,
så att det nu berör större delen av jordklotet. Kriget har i verklig
mening blivit ett världskrig. Den nya krigsutvidgningen har visserligen ej
direkt medfört några nya faromoment för vårt land, men den isolering, i vilken
vi tidigare levat, har ytterliga skärpts. Detta medföra nya bekymmer både för
vår utrikespolitik och för vårt försvar. Ju starkare motsättningarna bli mellan
stormakterna, desto svårare blir det för de få ännu neutrala småstaterna att
kunna upprätthålla sin neutralitet. Vi kunna ej nog uppskatta, att vi få leva
i fred, och vår strävan och vår förhoppning är, att freden för vårt land skall
kunna bevaras även för framtiden. Det är ett mål, omkring vilket alla kunna
samlas. Ingen skulle väl dock vilja göra det påståendet, att det är oss själva,
vi ha att tacka för att vi alltjämt åtnjuta fredens välsignelser, men den fasta
och klara neutralitetspolitik vårt lands ansvariga ledning fört, har varit en
betydelsefull faktor i detta avseende. Regeringen har klart deklarerat, att
Sverige icke av fri vilja later sig dragas in i stormaktskriget, till vilka områden
det än må utbreda sig och vilka fronter, som än upprättas. Sveriges folk

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

Ilar samlats kring denna politik och visat en enig vilja att hävda sin frihet.
Denna sammanhållning bör allt framgent äga bestånd, den är i nuvarande stund
inte mindre viktig än tidigare. Det gäller nu att icke förtröttas, utan att hålla
ut och icke släppa taget. Och jag är övertygad örn att vårt folk kommer att visa
prov på uppoffring och sammanhållning, även om vi skulle komma att gå
hårdare öden till mötes.

Vår neutralitet är intet självändamål utan i första rummet ett medel för att
bevara vår frihet och vårt oberoende. Vi tro också, att vi genom densamma
bäst gagna både mänskligheten och våra nordiska brödrafolk. En gång måste
även detta krig få ett slut, och då gäller det att bygga upp vad kriget rivit
ned, inte bara i materiell utan även i andlig bemärkelse. Vem skulle vara
bättre ägnad att arbeta för folkförsoning än just ett folk, som stått neutralt
utanför den blodiga maktuppgörelsen. Våra nordiska brödrafolks välgång
ligger oss varmt örn hjärtat och vi önska alla innerligt, att de måtte beredas
en ljus framtid i frihet och självständighet och med rätt att forma sitt samhällsliv
efter sina egna nedärvda rättsprinciper och historiska traditioner. Vad
vi kunna göra för dem uti de svårigheter, vari de nu befinna sig, böra vi icke
underlåta. Vad som därvid åtgjorts och göres för att hjälpa det hårt prövade
finska folket genom att taga hand om finska barn är kanske det sätt, varpå
vi bäst kunna stödja finnarna för närvarande och därmed giva hjälp till det
uppväxande släktet. Denna insats är värd all uppmuntran och anslutning från
Sveriges folk.

Vår vilja att stå utanför kriget kräver emellertid en omfattande beredskap,
som kostar staten stora summor och i många fall medför betydande offer för
den enskilde. Bördorna för försvaret torde knappast bli mindre för framtiden.
Vi få icke slappna utan vaksamt följa utvecklingen samt göra de offer, som
värnet av vårt land kräver. Vad man emellertid har rätt att fordra, det är, att
de offer, som göras för försvaret, utnyttjas på det bästa och mest ändamålsenliga
sätt. Detta är ett villkor, som måste ställas, för att förtroendet för vårt
försvarsväsen skall kunna bibehållas.

Jämte försvaret intar folkförsörjningen under denna hårda tid den främsta
platsen bland samhällsproblemen. På det sistnämnda området har påfrestningarna
undan för undan ökats, och läget är otvivelaktigt — som Hans Majestät
Konungen yttrade i trontalet vid riksdagens öppnande -— »bekymmersamt».
Trots att svårigheterna äro stora, böra vi kunna övervinna dem genom näringslivets
anpassning efter de nya uppgifter, som krisen lägger på oss. Icke minst
betydelsefullt är därvid att vi på bästa sätt utnyttja de tillgångar vi äga.
Och vi ha i det avseendet nått ganska långt. Cellulosafodret t. ex. utgör ju
ett ganska bra ersättningsmedel för stråfoder, för att nu bara ta ett exempel
ur högen. De handelsavtal, som slutits med en del främmande makter, ha även
skapat möjligheter till ett efter de rådande förhållandena ganska betydande
varuutbyte.

På livsmedelsförsörjningens område lia de två senaste årens klena skördar
i hög grad skärpt svårigheterna. Dessa svårigheter äro så mycket mera kännbara
som vi så gott som uteslutande äro hänvisade till vad som skördas på
egna tegar. Produktionen av livsmedel måste därför nied alla till buds stående
medel stimuleras, ty det gäller ej blott att fördela de varor vi lia, utan
även att producera nya, så långt detta står i vår förmåga. Betydelsen härav
har icke alltid uppskattats eller ens medgivits av betydande och inflytelserika
lager av vårt folk. Nu uppskatta vi nog litet var betydelsen av de ansträngningar,
som från odlarnas sida gjorts för att avvinna jorden största möjliga
skördar, och det vidtas ju för övrigt även en hel del ganska långt gående åtgärder
för att få fram bästa möjliga resultat. De svaga skördar, som vi de

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
senaste åren haft och som i vissa delar av landets gränsat till missväxt, ha för
dem, som drabbats därav, icke varit uppmuntrande. De åtgärder, som vidtagits
från statens sida, för att öka livsmedelsproduktionen samt att utjämna och
reglera priserna lia icke kunnat giva full ersättning, där skördarna varit
mycket dåliga. Sveriges jordbrukare känna likväl sitt ansvar inför de uppgifter,
som nu åligga dem. Ett gott uttryck för denna ansvarskänsla utgör
den överenskommelse, som i höstas träffades mellan regeringen och de ekonomiska
organisationerna angående prissättningen på jordbrukets animaliska
produkter.

Till följd av den svaga skörden har jordbrukets ställning starkt försämrats,
och man kan därför förstå inställningen hos dem, som ansett, att det allmänna
bort vidtaga längre gående åtgärder för att kompensera jordbruket för de
minskade inkomsterna. Där skörden gränsat till missväxt, hjälper det ju icke,
örn man höjer priserna, och mången småbrukare, som knappast haft något att
sälja av vad han skördat på sina tegar, har nog haft föga tröst och hjälp av
de stödåtgärder, som vidtagits. Produktionskostnaderna och arbetet ha ju varit
desamma, oavsett att skörden blivit ringa eller helt slagit fel. I känslan av
vad solidariteten olika samhällsgrupper emellan kräver ha jordbrukarna dock
prutat av på sina önskemål och medverkat till att få en uppgörelse till stånd.
De ekonomiska organisationerna lia också förklarat, att de skola sträva efter
att efter största möjliga förmåga öka jordbruksproduktionen och att på nordala
vägar söka tillföra marknaden största möjliga kvantiteter livsmedel.
Skördeutfallet har visserligen blivit mycket olika i olika delar av landet, och
därför kan man säga är det system med differentierade priser på vissa jordbruksprodukter,
som nu skall tillämpas, ett steg i rätt riktning för att skapa
rättvisa mellan jordbrukarna. Någon fullständig och absolut rättvisa kan naturligtvis
aldrig åstadkommas, och inte heller kunna de ökade priserna uppväga
förlusterna genom skördeminskningen.

Ett annat för landsbygden och jordbruket synnerligen betydelsefullt problem,
som jag i detta sammanhang tillåter mig att beröra, är landsbygdens byggnadsfråga.
Behovet av bättre och ändamålsenligare bostäder och ekonomibyggnader
på landsbygden är stort, och det är för den skull önskvärt, att
byggnadsverksamheten kommer i gång snarast möjligt på sådana villkor,
att jordbruket kan bära kostnaderna. 1 detta sammanhang kan det icke vara
ur vägen att efterlysa, i vilket läge avtalsförhandlingarna för byggnadsverksamhet
på landsbygden lia kommit och örn man har att vänta att avtal kommer
till stånd, vilket torde vara ett grundvillkor, om byggnadsverksamheten på
landsbygden skall få någon mera betydande omfattning. Man kan ju icke begära,
att samma arbetslöner skola betalas ute på landsbygden, om man skall
kunna få någon byggnadsverksamhet till stånd, som de som gälla i städerna.
Jordbruket arbetar ju med helt andra inkomstförhållanden och under helt andra
omständigheter.

Den siste ärade talaren, herr Åkerberg, uppehöll sig något vid denna fråga.
Han ansåg, att man icke kan göra en jämförelse mellan byggnadsavtalet för
landsbygden och de bestämmelser, som utfärdades beträffande sockerbetsodlingen
förra året. Jag undrar emellertid, om hans historieskrivning på den
punkten var fullt riktig. Det finns dock många paralleller i detta avseende,
och om statsmakterna vilja, att produktionen skall upprätthållas såväl på det
ena området som det andra, är det även nödvändigt att man kan åstadkomma
likställighet. I annat fall kan man icke begiira, att förtroendet för statsmakterna
skall bestå.

Beträffande produktion och fördelning av såväl livsmedel som andra varor
har det nu skapats ett omfattande nät av krisinstitutioner, som skola se till

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
att varorna tillvaratagas och fördelas på bästa möjliga sätt. Det är sannerligen
icke någon lätt uppgift, som dessa kommissioner ha att fylla. Man måste
dock ge dem det erkännandet, att de i stort sett löst dessa uppgifter väl. De
lia skapat sig en stor fond av förtroende. Men det ligger vikt uppå, att denna
fond förvaltas väl, så att den icke krymper samman eller försvinner. Tyvärr
kan detta latt ske, örn för stora misstag göras. Den i höstas beslutade äggransoneringen
möttes av stark och berättigad kritik, och den har inte i fortsättningen
blivit bättre.

Flertalet kriskommissioner har vid sin sida ett råd, sammansatt av representanter
för den praktiska näringsverksamheten. Det vore därför skäl i, att
deras mening inhämtades, innan man planlade en ransonering. Så tycks inte
ha skett i många fall, tvärtom synas dessa råd ha spelat en föga framträdande
roll. Det kan ju gå bra ändå i en del fall, medan det i andra går sämre. Det
är också viktigt att ransoneringar, regleringar, normalprissättningar och dylikt
ske i sådan tid att produktionen kan planläggas på ett tillfredsställande sätt.
En sak, som nu bör tillgodoses, är jordbrukets behov av utsäde för vårsådden.

Priskontrollnämndens verksamhet har även varit ganska omstridd. Priskontrollen
torde också för framtiden kanske bli ännu mera betydelsefull, än
vad den hittills varit. Våra varulager tömmas utan att i motsvarande mån
förnyas, och denna kapitalrealisation skapar ett överflöd av likvida medel.
Just detta överflöd av pengar jämsides med minskad varutillgång anses ju
enligt vunnen erfarenhet innebära ett läge, som gynnar uppkomsten av inflationistiska
tendenser. För närvarande ha visserligen prisförhållandena på
viktiga punkter stabiliserats, men det är uppenbart, att statsmakterna noga
måste följa utvecklingen på penningmarknaden.

De stora underskott på statsbudgeten, som förekommit under de senaste
åren, innebära givetvis även en fara för inflation. Staten ger ut massor av
pengar, vilka icke motsvaras av verkliga inkomster. Dessa pengar sättas i
omlopp och skapa ökad köpkraft samtidigt som varutillgången minskar. Underbalanseringen
i budgeten rör sig om för våra förhållanden mycket stora
belopp, och så länge kriget varar, kommer den säkerligen att fortsätta. Den
är emellertid ett nödvändigt ont, ty det skulle vara omöjligt att ur näringslivet
genom beskattning ta ut de pengar, som skulle fordras för att budgeten skulle
bli balanserad.

Särskilt betänkligt har det varit, att man inte kunnat få något riktigt grepp
örn hur stora statens ordinarie utgifter ha varit. I detta fall innebär årets
statsverksproposition en väsentlig förbättring. Finansministern har lyckats
göra en boskillnad mellan de så att säga normala utgifterna och dem, som betingats
av de med krisen sammanhängande förhållandena, främst upprätthållandet
av den militära beredskapen och säkerställandet av folkförsörjningen.
Den uppdelning av riksstaten, som på så sätt har skett, hälsar man med tillfredsställelse.

Men statens utgifter ha nu nått en så svindlande höjd, att man måste bli
betänksam. Vårt statsfinansiella läge har för inte så länge sedan varit mycket
gott, nu är det synnerligen ansträngt. Upplåningen har tagit väldiga proportioner
och statens ränteutgifter ha stigit enormt. Måste upplåningen fortsätta
en längre tid i samma takt som hittills, kommer detta att för framtiden medföra
allvarliga svårigheter för att bringa balans i budgeten,

Statsutgifternas stegring har även åstadkommit allmän oro och bekymmer
i landet. Skulle man söka utläsa folkstämningen ur tidningarna, skulle man
kanske få denna oro ytterligare besannad. Från högertidningarna till de socialdemokratiska
tidningarna, Örebro-Kuriren icke undantagen och i vilken jag
tror, att herr andre vice talmannen för pennan, uttalas starka betänkligheter.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

I den senare säges bl. a.: »Riksstaten ger skrämmande upplysningar om hur

illa balanserad vår krigshushållning är.---Det är alltså inte lå-ngt från

hälften av krigsutgiften som vi satt oss i skuld för, och endast en mindre del
av denna jätteskuld är i dag fonderad.» — Uttalanden i liknande riktning
finnér man i ett flertal tidningar. Skulle detta vara en mätare på stämningen
ute bland folket, skulle man kanske se läget mycket bekymmersamt. Herr
finansministern har emellertid, det vill jag liksom den föregående ärade talaren
understryka, nog löst frågan på det bästa sätt som det varit möjligt, även om
man måste säga, att vi icke för framtiden kunna fortsätta på det sättet. Man
frågar sig kanske: huru har det varit möjligt att hära så stora utgifter och
huru skola vi kunna betala skulderna? Kostnaderna för försvarsberedskap och
vårt försvar äro emellertid hittills av vårt folk bestridda och betalade. Eftersom
utgifterna redan äro bestridda, äro de ju också hurna av det svenska folket.
Nu gäller det endast att kunna fördela bördorna för de lån som upptagits på
ett så rättvist sätt som möjligt och i förhållande till bärkraften samt att förebygga
att icke alltför stora fluktuationer må uppstå inom näringslivet, som
kunna komma att medföra ekonomiska kriser. Men det är därför icke mindre
viktigt, att staten sparar på alla områden, där det överhuvud taget är möjligt.
Kravet på sparsamhet i statsförvaltningen är nu mera befogat än någonsin
tidigare, och jag vill uttrycka den förhoppningen, att det arbete, som nu
utföres av de besparingssakkunniga, måtte ge ett gott resultat.

Det är också en viktig angelägenhet, att de medel, som beviljas, komma till
den bästa användning. Försvarsväsendet kostar oss nu stora summor och
personliga offer, vilka villigt bäras för värn av vår frihet. Men man äger då
rätt att ställa det villkor att även på detta område sparsamhet iakttages och
att inga utgifter göras i onödan. Den nya försvarsorganisation, som kommer
på riksdagens bord under det nu påbörjade riksmötet, är beräknad uppgå till
en kostnad på omkring 760 miljoner kronor eller ungefärligen fem gånger så
mycket som 1936 års försvarsorganisation ursprungligen beräknades kosta, och
likväl synes detta förslag, vad utgifterna beträffar, ej röna motstånd från riksdagens
sida.

Försvarsorganisationen innehåller emellertid ekonomiska perspektiv, som
kasta starka slagskuggor framför sig, och statsmakterna tvingas att även i
detta avseende noga pröva, vilken försvarsorganisation, som är den för oss
lämpligaste, och hur den skall vara beskaffad. Kunna därvid av ekonomiska
skäl icke alla av försvarets olika grenar givas högvärdig modern utrustning,
så bör man lägga ned kostnaderna, där de giva den bästa effekten och där
de redan inom en närliggande framtid stärka vårt försvar.

Från dessa synpunkter kan det råda tveksamhet beträffande byggandet av
för våra förhållanden större krigsfartyg just nu.

Det är förvisso många och stora frågor, som i år komma på riksdagens
bord, och vi ha all anledning att omsorgsfullt och noggrant pröva desamma.
Jag är förvissad örn att riksdagen i enlighet med sina traditioner även kommer
att handla på detta sätt. Jag ber därför, herr talman, att i fråga örn yrkandet
örn remiss få förena mig med de föregående talarna.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! När nu för tredje gången sedan det stora
krigets utbrott en lagtima riksdag sammanträder och man vid remissdebatten
tvingas att söka bilda sig en uppfattning örn vårt lands läge, örn hur bokslutet
för det senast förflutna året ser ut och örn utsikterna för framtiden, kunde det
måhända synas naturligt och lockande att ingå på kritik av begångna misstag
och felaktiga kalkyler, att fördjupa sig i svartmålningar av det ekonomiska

Första kammarens protokoll lOlfi. Nr 3. 2

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

.läget för stat och kommuner liksom för de enskilda medborgarna, att jämra sig
över alla de svårigheter, som kriget och krisen samt förra årets missväxt medfört
för vår folkhushållning, samt slutligen att ställa ett horoskop för framtiden,
vilket sannerligen icke kunde uppvisa många ljusa sidor. Från detta skall
jag emellertid helt avstå. Jag nöjer mig i stället med att tacksamt konstatera,
att Sverige hittills lyckats hålla sig utanför det krig, i vilket snart hela den övriga
världen är indragen. Och jag noterar också med största tacksamhet, att vårt
allmänna läge visst är svårt men att vi i jämförelse med flertalet övriga länder
i Europa och i synnerhet i jämförelse med våra nordiska brödrafolk intaga en
gynnad och i många avseenden fördelaktig ställning. Allt gnäll och tjat örn
våra bekymmer är därför otillbörligt.

Alltjämt betraktar jag det som en stor fördel, att vi under denna allvarsmättade
tid kunnat åstadkomma och vidmakthålla en nationell samling till
värn örn våra livsintressen. Samlingsregeringen har enligt min mening utan
minsta tvivel varit en stor styrka för vårt land. Väl har det sannolikt gnisslat
understundom i sammanhållningen. Och väl har det nog ibland kunnat kännas
påkostande för det ena eller det andra av partierna att för sammanhållningens
skull nödgas offra någon del av de egna önskemålen. Men det har gått — och
till synes utan större svårigheter — att bibehålla samlingen. För detta har det
svenska folket anledning att känna tacksamhet. Det skänker trygghet att veta,
att alla viktiga avgöranden träffas under solidariskt ansvar av ledande representanter
för samtliga betydande politiska meningsriktningar i vårt land. Och
det är sannerligen icke blott de så att säga officiella talesmännen för riksdagens
partigrupper, som betyga samlingsregeringen sin anslutning. Bakom deni står
praktiskt taget hela riksdagen och likaså praktiskt taget hela det svenska
folket.

En sådan solidaritetsförklaring som denna utesluter givetvis icke, att man i
olika avseenden kan ha en annan mening än regeringen. Det är örn de stora
huvudlinjerna man är ense, örn målet för den svenska in- och utrikespolitiken.
Även i mycket betydelsefulla detaljspörsmål måste det vara tillåtet att hysa
och uttala en från regeringen avvikande mening. För egen del skall jag i två
avseenden anmäla, att jag icke kunnat ansluta mig till eller blivit övertygad
örn riktigheten av regeringens ställningstagande.

Den ena avvikelsen gäller regeringens tryckfrihetspolitik. Jag är livligt
övertygad örn att man på detta område är inne på felaktiga och för framtiden
farofyllda vägar. Jag har röstat emot de ändringar i tryckfrihetsförordningen,
som tyvärr vidtagits. Men verkningarna av dessa grundlagsändringar ha ännu
lyckligtvis ej gjort sig mycket märkbara. Däremot är regeringens flitiga användning
av det äldre lagbudet örn konfiskering av tidningar utan rättegång
ägnad att ingiva bekymmer. Jag skall givetvis icke ingå på några detaljer, men
jag kan icke underlåta att framhålla, att jag i några fall varit i tillfälle att läsa
på detta sätt konfiskerade tidningar, och jag har trots allvarligt bemödande
omöjligen kunnat förstå, huru genom dessa tidningsnummer »missförstånd med
utländsk makt sig yppat». Jag skulle icke heller tro, att vederbörande tidnings
redaktör kunnat av regeringens beslut taga rättelse för framtiden, i all synnerhet
som han ju icke lär erhålla upplysning örn vad det är i tidningen, som föranlett
konfiskeringen. Naturligtvis kan man fordra, att tidningspressen i dessa
tider ålägger sig aktsamhet och försiktighet särskilt vid behandling av utrikespolitiska
förhållanden. I stort sett vågar jag påstå, att pressen också gjort
detta. Men försiktighet är ändock, herr talman, icke den enda dygd en tidningsman
bör besitta. Ibland bör han också ha mod att ärligt och öppet säga ut
sin personliga mening örn missförhållanden och orättfärdighet. Och det bör han
ha rätt att göra även i de fall, då de, som begått orättfärdigheten, icke vilja ha

Lördagen den 17 januari 1942 f. lii.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den omtalad. Regeringen bör enligt min mening icke vara så lyhörd för klagomål
på pressen och så tjänstvillig med konfiskering, som den hittills synes ha
varit. Den kan ändå aldrig vara anmärkarna till lags, det framgår ej minst av
den omständigheten, att flera offentliga anföranden av regeringsmedlemmar
föranlett att missförstånd med främmande makt yppat sig.

Den andra punkt, i vilken jag nödgas tillkännagiva en från regeringen avvikande
mening, gäller omfattningen och arten av de upplysningar som lämnas
till riksdagen och allmänheten i viktiga frågor. Givetvis förstår även jag att
man i dessa tider måste vara återhållsam med meddelanden, som, örn de offentliggöras,
kunna lända riket till skada. Det måste alltid bli en omdömessak att
avgöra, huru mycket man kan meddela. Men jag vågar tro att även försiktigheten
kan gå för långt och att det ibland medför större faror att tiga än att öppet
klarlägga förhållandena. Visst förstår jag att regeringen väl vågar säga det
svenska folket sanningen även örn ömtåliga ting och att dess tystnad oftast beror
på att man ej vill blotta det, som icke bör yppas för utländska lyssnare.
Men även med allt rimligt hänsynstagande till sådana synpunkter kan jag omöjligen
frigöra mig från den känslan, att regeringen i sin försiktighet går för
långt. Det ryktesspridande, som under svåra kristider har så lätt att uppkomma
och åstadkomma ohägn, tar större fart, när objektiva och sakkunniga redogörelser
från auktoriativt håll sällan lämnas. Regeringen skulle helt säkert göra
det svenska folket mycket mera oemottagligt för skadligt ryktessprideri och
för allt slags osvensk propaganda, örn den med större öppenhet lämnade det redogörelser
för viktiga frågors avgörande och för de skäl, som ha föranlett ställningstagandet.

Örn vårt lands utrikespolitiska förhållanden skall jag vid detta tillfälle icke
uttala mig dels därför att riksdagen rätt nyligen haft tillfälle att dryfta dessa
spörsmål vid både en enskild och en offentlig överläggning, dels också därför
att jag förmodar att regeringen, när helst så av förhållandena påkallas, skall
lämna riksdagen tillfälle till en särskild utrikespolitisk debatt. Endast i fråga
örn våra nordiska brödrafolk skall jag tillåta mig att yttra några ord. Det är
självklart att vi svenskar måste känna det ohyggligt att vi så litet kunna göra
för att bringa hjälp åt våra bröder i väster och öster, som befinna sig i nöd, delvis
på svältgränsen. Det är en ringa tröst att vi med sanning kunna säga, att vi
gjort vad vi kunnat göra. Så vilja vi ock i fortsättningen förfara, men våra
möjligheter äro tyvärr strängt begränsade. Må det en gång kunna sägas örn våra
dagars svenskar, att de icke försummat något, som kunnat göras för att bistå
brödrafolken. Jag tänker därvid icke allenast på rent materiell hjälp, utan även
exempelvis på diplomatiskt ingripande eller stödjande där sådant är påkallat
och möjligt.

När nu statsverkspropositionen skall remitteras till vederbörande utskott,
tillhör det ritualen att göra uttalanden örn det ekonomiska och statsfinansiella
läget och särskilt om finansplanen. Vid något föregående tillfälle har jag örn
finansministerns alltid klara och rediga framställning tillåtit mig uttala, att
den erhållit en alltför akademisk och teoretisk form, som gjorde den svårförståelig
för oss lekmän. En dylik anmärkning kan enligt min mening icke göras
mot årets framställning. Den är både överskådlig och lättfattlig. Om den ändock
icke läses med någon hänförelse, är detta icke finansministerns fel. Det beror
på att vårt ekonomiska läge är så ansträngt, att varje granskning därav måste
ingiva bekymmer.

Berömvärt synes det mig vara, ali finansministern nu sökt uppdela statens
utgifter i dels mera bestående, dels kristidsbetonade. Huruvida denna uppdelning
i allo genom fiirts på ett lyckligt sätt, vågar jag icke göra något uttalande
örn, även om jag på vissa punkter är benägen att sätta frågetecken.

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Mest oroväckande synes mig den omständigheten vara att statsskulden växer
på ett lavinartat sätt och att så stor del av statsutgifterna måste täckas med
lånemedel. Naturligtvis kan jag icke förorda att man skattevägen uttager större
belopp till statsutgifternas täckande än finansministern föreslagit. Redan
det han förordat eller förebådat kommer att ställa näringslivet och det stora
flertalet enskilda skattebetalare i ett bekymmersamt läge. Men det är icke
desto mindre betänkligt att med lån täcka så stor del av budgeten som nu
föreslås.

Att vi för lång tid framåt måste inställa oss på en sänkt levnadsstandard,
måste tyvärr vara obestridligt. Ännu märkes emellertid mycket litet därav
inom stora delar av folket. Den kontanta penningtillgången är riklig. Yi äta
upp eller förbruka våra råvarutillgångar. Något systematiskt sparande ser
man knappast till. Det ser ibland ut som örn det svenska folket antingen skulle
spekulera i att kriget snart är slut och att allt då reder upp sig eller också
tänka: efter oss kommier syndafloden och då är det bäst att leva livets glada
dagar så länge vi kunna. Den som besöker en fullpackad Stockholmsrestaurang
under dessa tider, kan sannerligen icke få någon känsla av att vårt folk lever
i en svår kristid med höga skatter, dyra levnadskostnader och snabbt växande
skuldbörda.

Jag hoppas att finansministern ännu har sådan hand över penningväsendet
och prisbildningen, att han kan hindra en okontrollerad inflation. Men det
finns onekligen oroande tecken, och det är ingalunda omöjligt att han tvingas
till åtgärder —• i och för sig allt annat än eftersträvansvärda — för att begränsa
köpkraften för konsumtionsändamål. Även detta finge vi finna oss i.
om det är oundgängligt för bevarande så långt sig göra låter av penningvärdet.

Att finansministern tillsammans med departementscheferna eftersträvat en
sparsam budget synes mig vara uppenbart. Ibland kan man till och med sätta
i fråga, örn det verkligen är klok sparsamhet att visa den största återhållsamhet
i fråga örn ordinarie anslag exempelvis till ämbetsverk för dess personalbehov
samtidigt som väldiga belopp gå till kristidskommissionerna, ibland för
utgifter som icke förefalla alldeles oundgängliga, eller till så höga löner åt
kommissionernas personal, att de gamla ämbetsverken icke alls kunna konkurrera.
Därigenom kan rekryteringen av personal till alldeles nödvändiga ordinarie
statsuppgifter i hög grad försvåras, samtidigt som en orättvisa begås
mot de statstjänstemän, som få vänta oskäligt länge på välförtjänt befordran
endast av den anledningen, att den yttersta återhållsamhet visas vid behandling
av ämbetsverkens äskanden.

När det gäller anslagen för landets försvar ha vi nu nått upp till så väldiga
belopp, att desamma för blott kort tid sedan skulle ansetts otänkbara. Ingen
vågar väl emellertid på någon mera väsentlig punkt påyrka nedskrivningar av
försvarsministerns förslag. Så utsatt som vårt läge är, så stora risker som hota
oss, örn olyckan skulle komma över oss, måste vi nog säga, att inga penningoffer
äro för stora när det gäller att skapa största möjliga utsikter att bjuda
en eventuell angripare så effektivt motstånd att han tvingas överväga riskerna
och kostnaderna vid ett angrepp. För min del har jag därför ingen erinran
mot den betydande ytterligare försvarsförstärkning som nu föreslås. Jag hälsar
tvärtom med största tillfredsställelse att förslagets grundlinjer redan nu
kunnat meddelas, och jag vill uttala min beundran för det jättearbete, som på
mycket kort tid utförts av försvarsministerns närmaste medhjälpare. Tillfredsställelse
har jag också anledning uttala över att man allvarligt eftersträvat
och — som jag hoppas — även lyckats skapa verklig planmässighet för en viss
tidsperiod i försvarsföranstaltningarna.

Men örn man sålunda enligt min mening utan knot skall bära de tunga eko -

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nordiska bördor, försvaret nu fordrar, så måste man å andra sidan ha en ovillkorlig
rätt att kräva att de väldiga beloppen bli riktigt använda och att även
på detta område klok sparsamhet med statens medel till det yttersta iakttages.
Tyvärr måste jag säga, att tilltron till de militära myndigheternas ekonomiska
sinne icke är obetingad. Det vore kanske för mycket begärt att av de militära
förvaltningsorganen oell cheferna fordra att de skulle kunnat bemästra alla
de oförutsebara svårigheter, som mött dem under de senaste årens extraordinära
förhållanden. De ha kanske ibland tänkt så, att huvudsaken är att vi
åstadkomma det mesta möjliga till försvarets stärkande, det må sedan kosta
vad det vill. Och när så många hundra miljoner kronor ställts till deras förfogande,
är det kanske icke så underligt örn många av dem i någon mån ha förlorat
sinnet för pengarnas värde. Att fel och misstag ha begåtts är då lätt förklarligt
och understundom kanske ursäktligt. Men, herr talman, det är ändock
för försvarets egen skull oundgängligen nödvändigt att med allvar påtala det
slöseri, som förekommit, och att med lika stort allvar mana till att för framtiden
undvika allt som göres utan iakttagande av behörig sparsamhet.

Gårdagens tidningsuppgifter om krisrevisionens anmärkningar rörande ombyggnaden
av »Patricia» kom säkerligen för de flesta av oss som en svår
chock. Även om åtskilligt kan anföras till vederbörandes försvar, återstår
förvisso så mycket av berättigade anmärkningar att stränga åtgärder mot de
för slöseriet skyldiga helt säkert skola krävas av folkets sunda rättsmedvetande.
Och det sämsta av allt vore, örn man sökte släta över felen. Skulle så
mot all förmodan ske, då vore folkets nyväckta försvarsintresse i verklig
fara. För min del vill jag uttala ett uppriktigt tack till krisrevisionen för att
den lagt papperen på bordet. Landet och försvaret har allt att vinna och
ingenting att förlora på att offentlighetens fulla ljus faller över affärer av
detta slag.

I detta sammanhang och i anslutning till vad jag förut sagt om önskvärdheten
av större offentlighet över viktiga frågors handläggning skulle jag
vilja efterhöra, örn det icke vore möjligt att för riksdagen lämna en redogörelse
för krisrevisionens arbete och dess resultat. Jag förstår väl, att vissa
delar därav måhända icke kunna offentligen redovisas. Men detta kan väl
omöjligen gälla allt vad krisrevisionen påtalat. För min del är jag livligt
övertygad örn att tilltron till myndigheterna — ej minst försvarets — skulle
ökas, om man inte så nitiskt satte hemligstämpel på allt vad anmärkningar
heter. Och långt farligare än det är att blotta någon svag punkt är det utan
minsta tvivel, örn allmänheten bibringas den uppfattningen, att man vill dölja
sanningen, så snart den kan vara obehaglig för någon myndighet. Att allmänheten
får den uppfattningen kan omöjligen undvikas, så länge man uraktlåter
att offentligen framlägga resultaten av krisrevisionens arbeten, där detta
utan skada för rikets säkerhet eller jämförlig anledning kan ske. Den demokratiska
statens medborgare tåla vid att höra sanningen, även örn den är obehaglig,
men de finna sig icke i att bli förda bakom ljuset eller att få verkligheten
framställd i felaktig dager.

Med vad jag nu sagt har jag ingalunda velat misstänkliggöra försvarets
målsmän. Jag vill tvärtom öppet och uppriktigt säga ifrån att det svenska
folket har ali anledning att hysa och uttala den varmaste tacksamhet till försvarets
män — chefer i alla grader liksom menige — för ett uppoffrande och
hängivet arbete till landets värn. Ingenting har under de senare åren glatt
mig så mycket som den omständigheten, att vårt tröga och fredsvänliga
svenska folk börjat förstå, att freden och friheten måste värnas och att det
värnet kräver stora offer, men att offren måste göras, bördorna måste tagas.
Vi lia fått en för Sverige alldeles ny mentalitet, en ny försvarsvilja, som är

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
beredd till allt för att värna fosterlandets frihet. Jag hoppas att vi också
fått en ny anda inom försvarsväsendet, en förtroendefull samverkan mellan
befäl och manskap, som visserligen icke eftergiver disciplinen, men som står
fjärran från den maskinmässiga drillen. Jag hoppas med andra ord att våra
pojkar under militärtjänsten bibringas en känsla av att även de lia en viktiguppgift
att utföra, som kräver också andra insikter än att automatiskt lyda
givna order. Örn så är fallet, få vi en armé av ansvarskännade män, redo att
följa sina officerare i de svåraste värv.

Herr talman! Kristiden, som medfört så många obehag och plågor, har
ändå haft det goda med sig — och det uppväger många gånger om olägenheterna
och bördorna — att den gjort klart för det svenska folket, att vi alla
sitta i samma båt, att de olika partierna, de motstridiga uppfattningarna betyda
så försvinnande litet i jämförelse med det som är gemensamt för oss
alla, vår fäderneärvda frihet, som vi med alla våra samlade krafter till det
yttersta äro beredda att värna.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det är endast
en sak jag skulle vilja beröra. Under min bortovaro från kammaren har herr
Johansson till mig framställt en fråga örn vilka åtgärder, som regeringen
ämnar föreslå riksdagen för att möjliggöra ett effektivt bekämpande av den
statsfientliga verksamheten.

Som man väl vet inom riksdagen har frågan örn åtgärder mot samhällsskadlig
verksamhet varit föremål för noggrann prövning inom regeringen.
Därvid^ har också det s. k. partiförbudet och med detta sammanhängande
spörsmål ingående diskuterats. Örn lämpligheten och nödvändigheten av att
tillgripa en sådan åtgärd ha olika meningar gjorts gällande inom regeringen,
liksom fallet varit här i riksdagen och i den offentliga debatten. Resultatet
av övervägandena har blivit, att regeringen för närvarande icke kommer att
förelägga riksdagen förslag örn tillämpning av 1940 års lag. De för regeringens
ståndpunkt bestämmande synpunkterna ha sammanfattats i motiveringen
till det i trontalet bebådade förslaget om skärpt lagstiftning mot verksamhet,
som är skadlig för rikets säkerhet. Detta förslag är i andra delar
ännu icke slutjusterat och har sålunda icke kunnat i sin helhet offentliggöras
före dagens debatt. Något hinder för att redan nu meddela kammaren den
nämnda sammanfattningen förefinnes emellertid icke. Den lyder:

»Den lagändring som nu föreslås, innefattande i huvudsak skärpning av
straffbestämmelserna mot förräderi och andra för rikets säkerhet menliga
brott, ingår som ett led i statsmakternas kontinuerliga åtgärder till skydd
för statens säkerhet. Det är ett sedan många år känt faktum, att inom vårt
land finnas individer och sammanslutningar, vilkas verksamhet, särskilt
i tider av oro, utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Genom sin
bundenhet till främmande intressen samt sitt markerade ställningstagande
för dessa kunna ifrågavarande sammanslutningar genom sin verksamhet också
vålla utrikespolitiska komplikationer. Det är en klar nödvändighet för
statsmakterna att övervaka sådan verksamhet och förhindra att den blir till
allvarlig skada för landet. Som en beredskap i sådant hänseende antog 1940
års riksdag en lag innefattande befogenhet att upplösa vissa sammanslutningar.
Det har varit under övervägande att bringa denna lag i tillämpning.
Även örn den samhällsskadliga verksamheten därigenom skulle försvåras är
det emellertid tydligt och ävenledes bestyrkt av erfarenheter från andra
länder, att genom upplösningen i och för sig denna verksamhet icke skulle
kunna förhindras. Det må t. ex. erinras om, att grundlagen icke medgiver
riksdagsledamots uteslutning ur riksdagen, därför att det parti denne till -

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lior blivit upplöst, och att icke heller ett upplöst partis tidningsorgan kunna
indragas eller eljest förhindras utkomma enbart på grund av att partiet förklarats
illegalt. För att ett ingripande enligt upplösningslagen skulle helt
fylla sitt ändamål erfordras sålunda ytterligare åtgärder, vilka skulle innebära
en sådan inskränkning i de av författningen garanterade allmänna^ frioch
rättigheterna, att den måste väcka betänksamhet. Även mycket långt
gående åtgärder kunna emellertid bliva nödvändiga, därest den samhällsskadliga
verksamheten icke med andra medel kan stävjas. Det folkstyrda samhällets
rätt att till det yttersta skydda sig mot upplösande krafter är lika^ oomtvistlig
som statsmakternas skyldighet att övervaka och ingripa mot sådana
krafter.

Även örn någon överhängande fara för omstörtning av vårt statsskick icke
kan anses vara för handen och sålunda ytterligt gående åtgärder för närvarande
icke allmänt framstå såsom ovillkorligen nödvändiga, synes dock en
utbyggnad av samhällsskyddet vara välbetänkt. Det har kunnat fastställas,
att under de senaste åren brott riktade mot rikets säkerhet förekommit eller
planlagts i en icke obetydlig omfattning, delvis under ledning av utländska
agenter. Det är anledning att observera, att i dessa brottsliga förehavanden
deltagit åtskilliga personer, som tillhört eller tillhöra det kommunistiska
partiet eller annat ytterlighetsparti. Det har också kunnat konstateras, att
dessa partier genom sin verksamhet vållat svårigheter av utrikespolitisk art.
Det har därför befunnits önskvärt att stärka effektiviteten av den kontroll
och övervakning, som nu utövas. I sådant syfte har en förstärkning av polisen
ägt rum och ytterligare sådan kan övervägas. Därjämte övervägas åtgärder
för effektivare övervakning av vissa tidningar och för snabbare ingripande
mot dessa i förekommande fall. Även den straffskärpning, varom förslag
nu framlägges, utgör som nämnts ett led i åtgärderna mot samhällsskadlig
verksamhet. Frågan örn att tillgripa mera vittgående mått och steg
lärer bli beroende på huruvida de nu tillämnade åtgärderna visa sig till
fyllest.»

Herr talman! Jag har för tillfället intet att tillägga.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall tillåta mig att knyta några
reflexioner till yttranden, som fällts i främsta rummet av herr Johansson i
Fredrikslund men även av herr Gränebo. Frågan, huruvida man skall lata
dyrtiden i stegrande riktning påverka avgifterna till socialförsäkringen, skall
jag dock inte upptaga till diskussion, utan vill bara fästa uppmärksamheten
på att avgifterna till folkpensioneringen nu utgå efter mycket bestämda principer
med en procent på det taxerade beloppet. I den män personer, som lia
att betala sådana avgifter och vilkas inkomst icke överstiger 2,000 kronor
eller, när det gäller äkta makar, 4,000 kronor, få sin inkomst ökad, så ökas
också deras faktiska avgifter till folkpensioneringen. Det är säkerligen en
mycket vansklig väg att göra en procentuell förhöjning av de avgifter, som
det här är fråga örn. Emellertid skall jag inte nu gå närmare in på denna
punkt, men jag vill dock beröra en sak.

Bland utgifterna till pensioneringen upptages i det nuvarande budgetförslaget
ett belopp av icke mindre än 171 miljoner kronor för de ordinarie
folkpensionerna plus dyrtidstillägg å dessa. Men av dessa 174 miljoner kronor
betalas faktiskt av de pensionerade själva icke mindre än 80 miljoner kronor;
50 miljoner kronor av de inlöpande avgifterna gå nämligen till att finansiera
folkpensionerna, och därtill kommer beräknade 30 miljoner kronor i ränta a
pensionsfonden. Jag vill alltså att man skall ha klart för sig, att denna jättelika
summa av 174 miljoner kronor icke är det belopp, varmed skattebetalarna

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Delastas, utan att det endast är något mer än hälften som faller på skattebetalarna.
80 miljoner kronor inflyta nämligen, som sagt, genom de försäkrades
avgifter och genom räntan på tidigare inbetalade avgifter.

Herr Johansson tog vidare upp ett spörsmål, som är av mycket stort intresse.
Han hänvisade till det faktum, att det inom vissa näringsområden visat
sig svårt att mobilisera tillräcklig arbetskraft. Vad skogen beträffar, få vi
väl ändå anse det konstaterat, att det, trots alla svårigheter, har lyckats att
mobilisera erforderlig arbetskraft för avverkning av tillräckligt med ved
enligt de uppgjorda planerna. Men oavsett detta skall jag tillåta mig att
lämna några upplysningar örn arbetslöshetsläget i vårt land under denna höst
eller, örn man så vill, förvinter.

Vad den anmälda arbetslösheten beträffar, således de hjälpsökande arbetslösa,
var siffran i november månad 1941 lägre än för något av de föregående
åren efter 1929. Vi hade ju en högkonjunktur av alldeles osedvanliga mått
under åren 1937, 1938 och 1939. Detta hindrar som sagt icke, att den anmälda
arbetslösheten för november månad 1941 var lägre än för något av dessa år.
Den är däremot för december månad 1941 högre än för decembermånaderna
under ett par av nyssnämnda år; under december månad 1941 var antalet anmälda
arbetslösa 19,500 stycken. Det är emellertid en mycket låg siffra med
tanke på att vi under december komma in i vinterkonjunkturen och att siffran
avser tiden ända fram till den 31 december. Under december månad röner
arbetslösheten inverkan av att under julveckan inställd drift icke alltid blir
återupptagen före årsskiftet. Denna siffra är. som sagt, högre än motsvarande
siffror för åren 1939 och 1937 — den överstiger med cirka 6,000 siffran för
december 1939 — men den är lägre än motsvarande siffror för åren 1938 och

1940. 1940 års decembersiffra överstiger sistlidna års decembersiffra med
ungefär 4,000.

Örn jag går till siffrorna för arbetslösheten inom fackförbunden — jag har
tyvärr, eftersom de statistiska sammanställningarna därifrån inkomma sent.
inga senare sådana att anföra än för sistlidna oktober månad — finna vi att
lör oktober manad 1941 var den redovisade arbetslösheten inom fackföreningsrörelsen
8.2 % av de rapporterande förbundens medlemmar. Motsvarande månad
året förut var den 11 %, 1939 var den 8 %, alltså 0.2 % lägre. För 1937, som
är det ar, som visar den därnäst lägsta siffran, lag den 0.1 % över oktobersiffran
för 1941.

Jag har funnit det angeläget att anföra dessa siffror, därför att de ju tyda på
att man har lyckats anpassa arbetsmarknaden ganska väl efter de olika behov
som ha förekommit, och trots att bristande råvarutillgång och andra omständigheter
föranlett begränsad drift inom vissa områden, har en överflyttning
av arbetskraft kunnat ske i sa pass stor omfattning, att även fackföreningsrörelsens
arbetslöshetssiffror äro osedvanligt låga i jämförelse med vad man
varit van vid. Sålunda var arbetslöshetssiffran för 1939 0.8 % högre än för

1941. Jag har ansett, det vara önskvärt att här angiva dessa siffror till belysande
av hela situationen på arbetsmarknaden.

Det var emellertid inte denna sida av saken som herr Johansson närmast
berörde,^utan frågan, huruvida det kunde vara försvarligt att under dessa tider
så hushålla med arbetskraften, att man tillät en mängd korttids- och halvtidsarbeten
i stället för att försöka få ut dem, som voro arbetslösa vissa dagar
eller vissa timmar i veckan, till annat arbete, och närmast gällde det då att
ställa dem till förfogande för arbete inom jordbruk och skogsbruk.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på vissa uppgifter i sista häftet av Sociala
Meddelanden. Det har av socialstyrelsen gjorts en undersökning beträffande
arbetarantal och arbetstid för veckan den 16—22 november sistförflutet

Lördagen den 17 januari 194>2 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
år. Enligt preliminära sammanställningar lia något över 7 % av samtliga arbetare
inom de egentliga industrigrupperna förkortad arbetstid. Motsvarande siffra
under 1940 var 11 %. Antalet arbetare i korttids- och halvtidsarbete har alltså
gått ned nied något mer än en tredjedel, örn man ser på hela den svenska industrien.
Veckoarbetstiden inom samtliga arbetaregrupper tillsammantagna var i
november 1941 47 timmar. 1 november 1940 var den 46.6 timmar i veckan.
Detta säger kanske inte så mycket, men mera säger det förhållandet, att de
industriområden, inom vilka halvtidsarbete förekommer i mera avsevärd utsträckning,
äro textilindustrien och skoindustrien. Örn man nu vet, att det stora
flertalet anställda inom såväl textil- som skoindustrien är kvinnor, så ser det
knappast ut, som örn det skulle vara mycket att vinna, med ett försök att åstadkomma
en justering där. Ingen drömmer väl örn att vi kunna skicka den kvinnliga
arbetskraften ut i skogsarbete, och även örn en del kvinnorna skulle
kunna användas i jordbruksarbete, var det väl kanske ändå inte precis det, ^som
herr Johansson tänkte sig. Jag har bara velat lämnat dessa upplysningar, så att
var och en skall kunna bedöma vad man tror sig kunna göra på detta område
och vad som möjligen kan vara försummat.

En annan fråga, som herr Johansson berörde, var jordbrukarnas byggnadsfråga.
Han påpekade att det gått åtta månader, sedan riksdagen i huvudsak
anslöt sig till vissa riktlinjer för lösande av denna fråga, som voro uppdragna
i en kungl, proposition i byggnadsfrågorna i allmänhet. Ja, det är riktigt, att
det har visat sig vara förenat med mycket stora svårigheter att få till stånd
sådana överenskommelser, som kunna tillfredsställa parterna på denna arbetsmarknad.
Det har förts förhandlingar, långvariga förhandlingar, först under
ledning av en tillkallad ordförande och sedermera under ledning av en av Kungl.
Majit tillsatt förliknings- eller medlingskommission. Ingendera av dessa ha lyckats
uppnå något resultat. Ståndpunkterna parterna emellan, ha i detta avseende
varit allt för skiljaktiga, delvis även i principiellt avseende. Det är ingenting att
dölja, att det i detta spörsmål har dykt upp olika meningar örn hur man skall kunna
komma till rätta med problemen. Det är ju ganska självklart, att även under en
samlingsregerings tid, under en nationell samling sorn ju närmast avser de utrikespolitiska
frågorna men självfallet också skall inverka på de inrikespolitiska
spörsmålen, kan klyftan mellan de gamla olika^åsikterna i arbetsmarknadsfrågor
och sådant icke vara helt överbyggd bara på grund av att de olika riksdagspartierna
lia enat sig om att försöka samsas i en regering och sedermera
även i riksdagen, så långt man kan. Det kan hända att man inte kan vänta sig
att den någonsin skall bli helt överbyggd, och det Iramgår väl av herr Johanssons
anförande och av mitt svar nu, att det föreligger meningsskiljaktigheter
örn de rätta metoderna att lösa sådana här problem.

Vad jag kan säga är endast det, att i det nuvarande läget torde arbetslönefrågorna,
hur viktiga de än äro, knappast ha den dominerande betydelse för
byggenskapen på landsbygden, att man skulle kunna förvänta sig någon större
byggnadsverksamhet på landsbygden för jordbrukets behov, ens örn de längst
gående kraven från jordbrukarnas sida bleve tillgodosedda. Materialpriserna
uno nämligen för närvarande så höga, att de sannolikt skulle lägga avgörande
hinder i vägen för i varje fall en mera omfattande byggnadsverksamhet på
landsbygden. Jag vill bara påpeka den saken. Jag tror inte ali man löser Hagan
genom att endast inrikta sig på löneproblemet, utan jag tror att problemet
örn materialprisen flir närvarande är minst lika viktigt. Detta hindrar icke,
att det efter min uppfattning bör göras nya försök att komma till rätta med
detta problem. Jag kan nämna att regeringen håller på att förbereda en utredning.
Frågan blev icke på ett tillfredsställande sätt belyst av den förra utredningen
av byggnadskostnadssakkunniga. Man fick veta, hur kostnaderna

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för jordbruksbyggnader fördelade sig och att man icke kunde vänta sig, att
jordbruket skulle kunna bära dessa kostnader — det tror jag att alla äro villiga
att erkänna. Men man fick icke en sådan utredning, att man precis kunde
peka på^de punkter, där justeringar måste ske för att man örn möjligt skulle
kunna nå fram till en uppgörelse mellan parterna. Jag förmodar att man dock
är allmänt ense örn att frivillighetens väg även på detta område är den bästa
vägen, örn det visar sig att man, kan komma fram på den.

Det är således regeringens avsikt att igångsätta en utredning för att närmare
få klargjort, vad det är som gör att denna byggnadsverksamhet på landsbygden,
som man här syftar på, så avgörande skiljer sig från annan byggnadsverksamhet,
att de priser, som betalas enligt det vanliga avtalet, icke äro rimliga.
För min del vill jag säga, att jag icke har ändrat uppfattning i förhållande
till de uttalanden, som gjordes i 1941 års proposition örn byggnadsverksamheten,
men jag vill fästa uppmärksamheten på att även om man, har en uppfattning
om efter vilka linjer lösningen av ett visst problem bör sökas, är det
ju inte därmed sagt, att man vill tillgripa vilka medel som helst för att av denna
sin uppfattning försöka skapa ett faktum. De gamla, jag höll på att säga
fyrtioariga, striderna inför den svenska allmänheten och i den svenska riksdagen
torde val lia klargjort, att det vid lösandet av arbetsmarknadsfrågor finns
så pass ömtåliga problem, som man måste taga hänsyn till, att det icke räcker
med att någon stiger upp och dekreterar, att nu skola statsmakterna genomföra
sin vilja, som det heter. Jag skall bara erinra örn hur det gick på sin tid med
frågan örn tredje mans rätt. Det var ju mycket nära den gången, att vi hade
kunnat enas örn en lösning, men i sista upploppet visade det sig även då, att
det kvarstod sådana meningsskiljaktigheter, att försöket misslyckades trots
alla jämkningsförslag, och sedermera har ingen visat sig särskilt intresserad
av att taga lipp saken igen. Det vore ju inte önskvärt, att man skapade en liknande
situation här.

Vi komma inom socialdepartementet att göra undersökningar, örn det finns
en framkomlig väg, och detta gäller även frågan om lagstiftning. Men för att
man inte nu skall draga några falska slutsatser ur mitt uttalande örn att sådana
undersökningar skola göras, vill jag samtidigt betona, att jag icke kan lova,
att det ur sådana undersökningar kommer att framgå ett positivt resultat. Jag
vill ha kla,rlagt den saken, så att det inte senare framkommer påståenden, att
jag bär gjort utfästelser, som jag inte kunnat eller rent av inte velat infria.
Jag tror inte det skall behöva dröja många dagar, innan denna utredning blir
tillsätta och sedan den har fått arbeta, är det min förhoppning att man i denna
fråga liksom i sa manga andra skall kunna enas och samlas örn en gemensam
linje.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! De förhållanden inom försvarsväsendet,
som varit på tal här i dag, ge mig anledning att yttra några ord. Jag vill
därvid icke gå in på sådana frågor, som avse en kommande proposition rörande
det fortsatta utbyggandet av försvarsväsendet — dem vill jag något
skjuta .på framtiden, till dess regeringen har tagit ståndpunkt till en proposition
i ämnet. Det, som närmast föranleder mig att här taga till orda, är i
stället de uttalanden örn sparsamhet och noggrannhet vid förvaltningen av försvarets
medel, som ha gjorts. För min del kan jag icke annat än på det starkaste
understryka nödvändigheten av att användningen av de för försvarsändamål
anslagna medlen sker med noggrannhet, planmässighet och sparsamhet.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det har bär framställts vissa önskemål örn behandlingen av det arbetsresultat,
vartill kris revisionen kominer. Man har önskat, att detta måtte kunna på, något
sätt föreläggas riksdagen. I själva principfrågan bar jag ingen invändning att
göra, men jag tycker ändå, att det kanske vore skäl att man något tänkte
efter, hur krisrevisionen arbetar, ty därav följa vissa svårigheter att förelägga
hela arbetsresultatet för andra myndigheter. Detta har hittills icke skett ens
inför regeringen. Krisrevisionens huvuduppgift är att försöka följa den statliga
verksamheten, framför allt de områden, som kunna betraktas såsom mera
onormala, och användningen av medlen, samt på tidigaste möjliga skede ingripa
för att göra påpekanden för myndigheterna, så att dessa påpekanden omedelbart
skola kunna leda till rättelse. Det är ju i detta avseende, som krisrevisionen
utför större delen av sin verksamhet. Det är ett nyttigt och mycket
vidlyftigt arbete, som krisrevisionen sålunda utför, men det blir ju ingenting
att så att säga berätta örn. På ett ställe är krisrevisionen framme och säger:
»Den saken bör inte göras så. Bör den inte i stället göras så, och bör inte den
eller den åtgärden vidtagas för att skapa bättre effektivitet?» I allmänhet leda
ju sådana påpekanden till överenskommelser med de förvaltande myndigheterna
om förändringar och förbättringar, och på det sättet har krisrevisionen
otvivelaktigt sparat ofantliga belopp åt statsverket.

Krisrevisionens arbete har hittills förelagts regeringen huvudsakligast på
det sättet, att krisrevisionen inför regeringen lämnat redogörelser för vissa
särskilt påtagliga ting som ha inträffat, med uppgift örn vad som åtgjorts för
att vinna rättelse och hur de särskilda frågorna ligga, men detta har gällt endast
ett mycket litet antal av de ting, som krisrevisionen har sysslat med. Inom
parentes kan jag ju påpeka, att krisrevisionens undersökningar i åtskilliga fall
ha lett till att åtgärder omedelbart inletts mot vederbörande inför domstol.^

Dessa redogörelser, som lämnas regeringen, beröra ofta mycket ömtåliga
ting, och åtminstone vid den tidpunkt, då redogörelsen lämnas, skulle det ofta
vara omöjligt att förelägga resultatet för allmänheten, emedan man då skulle
blotta förhållanden, som icke böra blottas. Någon enstaka gång går krisrevisionen
till regeringen med en anmälan i ett konkret fall, men jag tror att alla
veta lika bra som jag, att detta förekommer ytterligt sällan. Med den form, som
krisrevisionens arbete hittills haft, blir det därför inte så lätt att ge en sammanhängande
framställning inför riksdagen. Det har t. ex. i andra kammaren
i dag kastats fram den tanken, att krisrevisionen skulle göra en särskild berättelse
av samma natur som den som riksdagens revisorer göra och att den
berättelsen sedan skulle framläggas för regeringen — antar jag^— och därpå
inför riksdagen. Jag kan inte ta någon ståndpunkt till den frågan just nu,
utan örn den skall tas lipp, får den ytterligare prövas och beredas. Det blir
ju närmast min kollega finansministern, som får ha ledningen av detta arbete.
Det är ju möjligt, att man på det sättet kan nå fram till att allmänheten får
en fullständigare kunskap örn det arbete, som krisrevisionen utför.

I dagens debatt har det också talats örn ett särskilt fall, fallet Patricia, där
krisrevisionen i förrgår ingav en anmälan till Kungl. Majit örn den undersökning,
som krisrevisionen utfört. Det är klart, att jag inte gärna kan undgå att
här något beröra den saken, eftersom den har vidrörts av flera talare, men
samtidigt ber jag att få understryka, att jag här står inför en mycket svår
uppgift. Å ena sidan är det självklart — det behöver jag väl inte försäkra —
att jag har allt intresse av att missgrepp och misshushållning blottas och på det
strängaste påtalas. Å andra sidan mäste det ju krävas av mig, att jag inte
låter myndigheter inom det område, sorn jag företräder i regeringen, dömas utan
bindande bevis. Jag får se till, att det inte sker någon orätt på denna punkt,
och därför får jag här i dag säga, att vi få betrakta den anmälan, som inkommit

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
till Kungl. Maj :t såsom en anklagelse och en mycket svår anklagelse. Men
jag tror det skulle vara orätt emot vederbörande myndighet att redan nu betrakta
den som en färdig dom. Jag föreställer mig, att innan man kan fälla
domen, bör den anklagade beredas tillfälle att avge ett ingående svaromål,
och det är mycket sannolikt, att man därefter nödgas att vidtaga ytterligare
undersökningar, innan nian kan komma fram till ett avgörande, i vilken mån
här har skett en misshushållning med statens medel. Jag ställer mig på den
ståndpunkten därför att jag har haft tillfälle att studera krisrevisionens inlaga.
Jag har också sett den undersökning, som för krisrevisionens räkning utförts
av en expert, och jag har låtit marinförvaltningen göra en första sammanfattning
av sina synpunkter. När jag har tagit del av dessa handlingar, finner
jag, att det förekommer vissa punkter, där slutsatsen bygger på omdömen,
som icke äro självklara utan där man mycket väl kan lia olika meningar, och
jag tror att sådana punkter behöva ordentligt diskuteras, innan man fäller sin
slutliga dom.

Jag kan t. ex. ta en sådan sak som denna: En huvudpunkt i anmärkningarna
är ju den, att detta fartyg efter ombyggnaden fått 502 kojplatser, under
det att det ursprungliga förslaget innebar 379. Det ligger ju i sakens natur, att
en sådan ofantligt genomgripande ombyggnad måste draga stora kostnader,
och örn denna utökning varit oändamålsenlig, är det ju utan tvivel ett missgrepp
som begåtts. Men man får fråga sig: är inte det utförda arbetet ändamålsenligt?
Ja, det kan jag inte svara på. Saken är nämligen den, att när riksdagen
1939 beslöt anskaffande av ett moderfartyg för undervattensbåtar, planerades
detta moderfartyg för sex undervattensbåtsbesättningar. Men vi måste
komma ihåg, att detta var före kristidens början. När man sedan grep sig an
med ombyggnaden av Patricia, hade vårt rustningsläge blivit ett annat. Det
var inte längre tal om att man endast skulle ha sex undervattensbåtar utrustade,
utan man behövde ha flera. Då uppställde sig helt naturligt frågan: var det
ekonomiskt att göra en så genomgripande ombyggnad, att fartyget utnyttjades
till det yttersta, eller hade det varit mer ändamålsenligt att fullfölja den första
planen och lämna fragan örn den fortsatta anskaffningen av utrymme för
undervattensbåtsbesättningarna åt framtiden? Den frågan är icke lätt att besvara,
och den kan icke besvaras utan en mera djupgående undersökning, men
jag far ju säga, att det blir beroende av detta svar, huruvida denna större
utbyggnad har inneburit en misshushållning eller ej. Jag tar nu bara detta enda
exempel.

Jag skulle kunna taga upp andra frågor av mindre omfattning. När man
gjorde den nya utredningen, bestämdes det att man skulle göra hyttväggar
och dörrar av stål för att minska brandfaran. Då uppställer sig den frågan: är
det till någon nytta att lägga ned dessa kostnader för en ökad brandsäkerhet,
när man inte på alla punkter kan genomföra full trygghet? Ja, detta är också
en dylik fråga, som icke låter sig besvaras utan vidare, utan där det kan vara
rum för delade meningar. Det är inte de tekniska arrangemangen i och för sig
själva, som äro utslagsgivande, utan det är omdömet om vad som är klokt och
praktiskt. Det är detta som gör, att vi enligt min mening måste vara litet
modesta i våra utlåtanden örn denna sak och inte alltför bestämt fälla en
förtidsdom. Låt vederbörande ge sitt svaromål, och låt oss sedan se, örn vi ha
tillfyllest med material, eller låt oss till äventyrs fortsätta undersökningen för
att därefter vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas påkallade för att statuera
ett exempel, skulle man kunna säga, men naturligtvis framför allt för att förhindra,
att liknande missgrepp i fortsättningen inträffa.

När jag läste den experts utlåtande, som varit anlitad av krisrevisionen,
fann jag nog, att jag till sist kunde säga, att det i alla fall är klart, att hans

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
slutomdömen, hans principiella omdömen, äro grundade. Den ifrågavarande
experten fick av krisrevisionen i uppgift att besvara fyra frågor. Den första
var: har ombyggnaden varit ändamålsenlig? Den andra var: har ombyggnaden
varit planmässig? Den tredje var: har ombyggnaden varit förenad med sparsamhet?
Den fjärde var: har ombyggnaden skett på ett affärsmässigt sätt?
Expertens svar blev, att ombyggnaden lett till att fartyget i stort sett blivit
på ett tillfredsställande sätt ändamålsenligt för sin uppgift, men att det under
ombyggnaden förekommit saker och ting, som göra att man kan fälla det omdömet,
att planläggningen icke varit tillfyllest, att sparsamheten icke varit
tillräcklig och att affärsmässighet icke tillämpats.

Jag tror, att dessa omdömen komma att stå sig. Men sedan blir det en annan
fråga, och det är svaret på den frågan, som jag ber, att vi skola avvakta, nämligen
i vilken mån det bär varit brister i planläggningen, i sparsainheten och
i affärsmässigheten. Det är detta som gör, att jag t5mker, att rättvisan fordrar,
att vi vänta på större klarhet, innan vi intaga en bestämd ståndpunkt i denna
fråga.

Herr Holmström: Herr talman! Då jag för några dagar sedan anmälde mig
som talare i denna debatt, var det inte min avsikt att yttra mig örn den s. k.
Långmoraaffären. Nu har emellertid i dag publicerats socialstyrelsens förklaring
med anledning av statsrevisorernas anmärkningar, och det skulle väl
se ganska egendomligt ut, örn jag inte sade några ord med anledning av denna
förklaring. Jag har ju i min egenskap av ordförande i direktionen för det kommunalförbund,
som äger Långmora arbetshem, och såsom ordförande i styrelsen
för detta haft en del att göra med förspelet i denna s. k. affär.

Jag vill begagna tillfället att förklara, att styrelsen för arbetshemmet, inbegripet
dess ordförande, inte har ett dugg att skaffa med de nuvarande internernas
förhållanden, de disciplinära anordningarna o. s. v. Dessa interner äro
helt enkelt av socialstyrelsen på Långmora placerade inackorderingar.^ Styrelsen
för arbetshemmet är hyresvärd eliel- inackorderingsvärd, och, såsom ju
plär inträffa, har det förekommit vissa irritationsmoment mellan hyresvärd
och hyresgäst, mellan inackorderingsvärd och inackordering. Detta har medfört,
att vi från anstaltsstyrelsens sida måst göra vissa inskridanden.

Då jag nu skall försöka att i all korthet säga några ord om socialstyrelsens
i dag publicerade förklaring, har jag ingenting annat än ett tidningsreferat
härom att utgå ifrån.

Socialstyrelsen anser, att det är omöjligt att vid en öppen förläggning effektivt
hindra rymningar och att man alltså får ta »en normal rymningsrisk» vid
dylika anstalter. Ja, självfallet finns det ingen, som har tänkt sig, att man
skulle kunna få en 100-procentig säkerhet mot rymningar. Men man måste
fråga sig: är det att betrakta som »en normal rymningsrisk», att på kort tid
omkring J/4 av hela klientelet utan vidare ger sig i väg? Vidare hör till saken,
att medan dessa interner varit kvar på Långmora, ha de haft tillfällen till förbindelse
med yttervärlden.

Man frågar sig: Vad är det för slags människor, som interneras på Långmora?
Jo, herr statsrådet och chefen för socialdepartementet avgav den 3 december
i fjol ett svar på en interpellation i andra kammaren, i vilket herr statsrådet
säger, att det är utlänningar, »som icke under nu rådande förlmllanden
kunna tillåtas att fritt röra sig i samhället». Till den gruppen höra, enligt herr
statsrådet, »personer, vilka på grund av tidigare politisk verksamhet, som de
bedrivit eller på starka skäl misstänkts för att bedriva här i riket, ansetts
farliga för rikets säkerhet». Denna grupp utgöres av 33 personer. Det är alltså

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en mycket stor procent av internerna, som äro farliga för rikets säkerhet. Dessa
ha sålunda utan svårigheter kunnat hege sig från förläggningen och ut i det
rike, för vars säkerhet de äro farliga.

Ett av grundfelen med denna anstalt är, anser jag, att den är öppen. Den
borde i stället vara sluten, i varje fall för den grupp av interner, varom jag
nyss talade.

Socialstyrelsen säger vidare i sin förklaring, att den anser, att statsrevisorernas
uppgifter örn en orolig stämning bland de internerade och en strävan
från dem att uppluckra den allmänna disciplinen icke äro riktiga. Här skulle
alltså statsrevisorerna, enligt socialstyrelsens förmenande, komma med uppgifter,
som icke äro riktiga. Jag skall inte ingå på något resonemang örn detta.
Jag skall svara med vad socialstyrelsen själv säger i slutet av sin förklaring.
I början av förklaringen säger alltså styrelsen, att det är oriktigt, att det förekommit
en orolig stämning bland de internerade och en strävan att uppluckra
den allmänna disciplinen. Styrelsen tillägger, att förläggningen alltsedan hösten
1940 arbetat lugnt och med hänsyn till omständigheterna tillfredsställande.
Hör nu, ärade ledamöter av kammaren, vad socialstyrelsen, fortfarande enligt
tidningsreferatet, säger i slutet av sin förklaring: »Beträffande de internerade
meddelas bl. a., att intagning i kronohäkte i Falun skett i 17 fall under 1940
och 8 fall 1941. Orsakerna ha varit hungerstrejk, hotfullt eiler indisciplinärt
uppträdande, ^arbetsvägran eller arbetsnedläggelse, vistelse utanför fritidsområdet,
slagsmål i matsalen, vägran att bo i anvisat rum, sedlighetssårande uppträdande
m. m.».

Beträffande föreståndaren fil. lic. Söderbergs sätt att sköta sin befattning
medger styrelsen, att han icke ägde administrativ erfarenhet och icke något
utpräglat ordningssinne. — Ja, detta måtte väl vara nog för att han icke skulle
vara kompetent för denna befattning! Jag återkommer kanske till detta senare
i mitt anförande.

Emellertid talar socialstyrelsen om Söderbergs personliga egenskaper samt
tillägger: »När situationen så krävde, visade Söderberg en impulsiv oräddhet
att ingripa med kraft, alltid parad med betänksamhet och klokhet och med
mänsklig förståelse.» Såväl styrelsen för Långmora arbetshem som dess arbetsutskott
har vid flera tillfällen haft överläggningar med anledning av de
förhållanden, som varit rådande på Långmora. Det har bl. a. gällt svårigheterna
för arbetshemmets egen personal att sköta sina åligganden. Härom finnas
anteckningar i resp. protokoll. Jag vill nu nämna ett par exempel på Söderbergs
»impulsiva oräddhet att ingripa med kraft, alltid parad med betänksamhet
och klokhet och med mänsklig förståelse». Det står i en bilaga till ett
protokoll, fört vid styrelsens för Långmora arbetshem sammanträde den 22
juli 1941, följande: »När doktor Söderberg vid ett tillfälle av husmodern ombads
att gå ner till matsalen och upprätthålla ordning — internerna voro då
särskilt bråkiga — tog han i stället en cykel och for till Långshyttan, dit
assistent Jansson tidigare rest. Husmodern blev alltså lämnad ensam. Detta
måste anses synnerligen uppseendeväckande att både lägerchefen och assistenten
lämna förläggningen, då det råder oro bland internerna, och överlämnar åt
en kvinna att närmast ordna upp saken.» — Vidare står det: »Vid ett annat
tillfälle, då internerna, klagade över att kötträtten ej räckte till vid en middag,
blev doktor Söderberga husmor nerkallad till matsalen. Han infann sig då,
men kastade endast en blick in i matsalen genom serveringsluckan, utan att
saga ett ord eller vidtaga någon åtgärd. Att märka är, att husmodern vid detta
tillfälle rekvirerat kött, som vid en svensk förläggning skulle varit tillräckligt
för 120 man. För dagen voro omkring 60 intagna. Husmodern blev även denna
gång lämnad ensam.»

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag har velat lämna dessa upplysningar endast för att belysa arten av den
förklaring, som socialstyrelsen avgivit.

I övrigt upptas en mycket stor del av socialstyrelsens förklaring av ett —
vad jag skulle vilja kalla — familjegräl inom styrelsen angående tillkomsten
av ett papper, hur det har formulerats o. s. v. Detta familjegräl skall jag icke
här lägga mig i.

Tre reservanter till socialstyrelsens uttalande förklara beträffande tillsättandet
av befattningen som föreståndare vid hemmet, att den omständigheten,
att Söderberg var svåger med ämbetsverkets chef, ansågs icke behöva diskvalificera
honom, men med tanke på vad som senare inträffat hade det emellertid
givetvis varit lämpligare, örn befattningen ledigförklarats och Söderbergs
ansökningshandlingar sålunda fått prövas under omständigheter, som närmat
sig det öppna ansökningsförfarandet.

Ja, herr talman, här kommer man in på personliga förhållanden. Det är då
svårt att rätt avväga, hur långt man bör gå, när det gäller så pass delikata
saker som de här ifrågavarande. Men med den offentlighet, som dessa förhållanden
givits, och särskilt med hänsyn till vad som har talats örn i tidningarna
lär det väl i sanningens intresse vara nödvändigt att det sägs någonting även
i denna sak.

Beträffande tillsättandet av befattningen som föreståndare uttala sig statsrevisorerna
mycket försiktigt. Det säges endast: »Enligt vad som inhämtats
från socialstyrelsen föreslog t. f. generaldirektören K. Höjer licentiaten Söderberg
till befattningen under åberopande av bland annat att Söderberg varit
folkhögskollärare. Något ledigförklarande av befattningen förekom ej.» Här
säges således ingenting örn svågerskapet, ingenting namnes örn Söderbergs kvalifikationer
eller örn att han vid tillfället på grund av indragningar vid den
folkhögskola, där han haft plats, blivit utan anställning. Ej heller beröres någonting
örn att Söderberg icke hade någon erfarenhet av anstaltsvård, vilket
val borde vara en förutsättning för att kunna sköta ett så till den grad ömtåligt
klientel, varom det här är fråga.

Ja, herr talman, jag har ansett mig tyvärr nödgad att ta upp dessa saker,
enär socialstyrelsen riktat sig mot statsrevisorerna. Det är emellertid inte som
ledamot av statsrevisionen, som jag här har talat, utan det är, som jag nämnde
i början av mitt anförande, med anledning av att jag tidigare haft befattning
med saken.

Jag skulle så komma till det ämne, för vars skull jag begärt ordet. Det rör
förhållanden, som på sätt och vis stå ganska nära dem, som jag nu talat örn.

Vi ha alltså kunnat konstatera, att genom en statlig myndighets försorg
vissa utlänningar, som under nu rådande förhållanden icke kunnat tillåtas att
fritt röra sig i samhället, därför att de ansetts farliga för rikets säkerhet, omhändertagits
i en förläggning — internerats. Denna internering har dock icke
skett bättre än att dessa utlänningar, såsom jag nyss påpekade, lätteligen ha
kunnat bege sig ut från anstalten.

Samma förhållande möter oss på ett annat område. Det gäller personer,
som äro farliga för den allmänna säkerheten, för medborgarnas liv och egendom,
och som därför omhändertagits i olika slag av vårdanstalter. Varje gång
som pressen meddelar, att en sådan för den allmänna säkerheten farlig person
rymt, har allmänheten helt naturligt blivit upprörd. Man frågar sig, örn statsmakterna
verkligen sörja för den allmänna säkerheten på bästa sätt. Det är
naturligtvis inte möjligt att i detta — som i föregående fall — skapa en 100-procentig säkerhet mot rymningar. Men det händer nu alltför ofta, att sådana
för den allmänna säkerheten farliga personer rymma från sin internering.

Jag skall endast ta ett exempel, det mest aktuella. En person begick ett mord

Nr 3.

Lördagen deli 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

— eller rättare sagt dråp — 1984. Han blev straffriförklarad och intogs på
sinnessjukhus. Under 1987 rymde han, men efter en månad blev han gripen
och återförd lill sinnessjukhuset. Redan för ett år sedan utskrevs han på prov
från sjukhuset och överflyttades till ett skyddshem. Där fick han röra sig fritt;
han hade egna nycklar, kunde gå på biograf o. s. v. Helt nyligen rymde han.
När överläkaren på det sinnessjukhus, från vilket han utskrivits på prov, fick
kännedom örn rymningen, lät han genom polisen underrätta en viss person, som
kunde misstänkas bli föremål för rymmarens våldshandlingar. Denna person
måste vidtaga särskilda skyddsåtgärder, bl. a. måste han omge sig med en livvakt.
Rymmaren återfördes sedermera på sinnessjukläkarens anmodan till sinnessjukhuset.

Allt detta visar, att personen i fråga alltjämt ansågs vara farlig för den
allmänna säkerheten. Och en sådan person ger man sådana friheter! Det måste
vara något fel med ett sådant system.

Detta och liknande fall aktualisera diskussionen örn förhållandet mellan
brottslighet och sinnessjukdom, fångvård och sinnessjukvård och särskilt behandlingen
av de straffriförklarade. Detta är emellertid ett alldeles för vidlyftigt
kapitel för att lämpligen tagas upp till ingående behandling vid ett tillfälle
som detta.

Antalet straffriförklarade har under de senaste åren ökat avsevärt. Detta beror
på att tillämpningen av straffriparagrafen i strafflagen utvidgats till att
omfatta inte endast de i egentlig mening sinnessjuka, utan även en hel del
andra, bland dem den stora gruppen psykopater.

En man med mycket stor erfarenhet på detta område och ägande en stark
social ansvarskänsla, nämligen överdirektören i fångvårdsstyrelsen, Göransson,
har i ett intervjuuttalande med anledning av det av mig nyss relaterade rymningsfallet
framfört synnerligen beaktansvärda synpunkter. Överdirektör
Göransson konstaterar, att den övervägande delen av de straffriförklarade äro
icke sinnessjuka. De äro, som han säger, hållningslösa, känslokalla, missanpassade
eller på annat sätt lytta till karaktären. En del av dem äro fullständigt
opåverkade av allt slags disciplinär eller pedagogisk behandling. Man kan inte
göra mycket åt denna kategori, varken på fängelser, förvaringsanstalter eller
sinnessjukhus. Överdirektör Göransson menar därför, att det är onödigt dyrbart
och meningslöst att under sådana förhållande låta dessa personer uppta
platser på sinnessjukhusen, som nu äro så hårt anlitade, till förfång för andra
sinnessjuka, t. ex. för ålderdomshemmens stora klientel av sinnessjuka. Genom
sin kriminella belastning höra dessa psykopater hemma på fångvårdens förvaringsanstalter.
Överdirektör Göransson konstaterar också, att Sverige gått
längre än andra länder, när det gäller straffriförklaring av psykopater.

Överdirektör Göransson anför ett mycket belysande exempel, som jag anhåller
att i största korthet få läsa upp. Av hänsyn till kammarens tid vågar
jag tyvärr inte läsa de mycket intressanta reflexionerna kring detta. Han
säger i intervjun: »Att beröva en annan människa livet innebär ett våldsamt:
attentat mot sammanlevnaden, och gärningsmannen måste för trygghetens
skull avskiljas från samhällsgemenskapen under lång tid. örn två personer
begå t. ex. ett mord och den ene befinnes vara tillräknelig och den andre otillräknelig,
så blir den förre dömd till livstids straffarbete.» Den andre blir
straffriförklarad och kommer till sinnessjukhus. Någonting av det, som gäller
den tillräknelige, bör också gälla vid behandlingen av den straffriförklarade.
Överdirektör Göransson anför vidare: »Det är på något sätt ett krav på rättfärdighet,
anständighet och proportionalitet som gör att även beträffande honom
tiden skall få läka och utplåna vad han förbrutit. Det är något i systemet,
som inte går ihop, örn den ene (den tillräknelige) hålles i 15—20 år, medan den

Lördagen den 17 januari 1942 f. ra.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
andre (den sträffriförklarade) slappes efter 5 å 10 år eller efter ännu kortare
tid.» Överdirektör Göransson säger vidare, att brottets art och misstanken
om en kvarstående farlighet göra en lång karantänstid under sträng uppsikt
nödvändig.

Nu kommer jag till frågan: vilken är anledning till att man slagit in på
denna väg? Varför har man givit de internerade utlänningarna, örn vilka jag
först talade, så stora friheter, att interneringen varit ineffektiv? Ja, i den
mån man kan tala örn ett system i detta fall, har detta väl byggts på humanitet.
Varför har man i så stor utsträckning straffriförklarat brottslingar?
Jo, av humanitet. Varför få dessa, t. o. m. då de äro farliga för den allmänna
säkerheten, så stora friheter, att de obehindrat kunna lämna anstalten? Jo,
av humanitet.

Ja, humanitet är en förnämlig sak. Och i synnerhet i dessa tider av våld och
hat böra vi hålla humanitetens fana högt. Men humanitet kan vara missriktad,
ensidig. Man får inte låta alla sina känslor av humanitet fångas av den enskilde
individen, den för rikets säkerhet eller för allmän säkerhet farlige
individen. Det gäller dock icke blott individens rätt, det gäller även samhällets
rätt, dess rätt till skydd mot brottslighet. Samhällets rätt måste gå före individens.
Humanitet mot den enskilde individen får icke skymma känslan av
humanitet mot andra människor, mot samhället.

Meddelanden i pressen örn rymda brottslingar sprida skräck hos mångå,
dels hos sådana, som anses vara direkt hotade av rymmaren och föremål för
hans åtrå till våldshandlingar, och dels även hos särskilt avlägset och ensamt
boeende människor i de trakter, där rymmaren kan befaras komma att uppträda.

Det är sannerligen på tiden, att vi nu se mera allsidigt på dessa förhållanden.

Ja, herr talman, varför har jag nu dragit upp dessa problem i remissdebatten?
Jo, det är därför att statsmakterna måste taga sig an denna sak. Det
är närmast i syfte att här rikta en varm vädjan till dem, som deltaga i den
rörande dessa frågor pågående utredningen, som jag här talat. Vi ha äran
att här i kammaren ha ordföranden i denna utredning, presidenten Schlyter,
och jag riktar — inte bara å egna utan, jag är övertygad om det, även å ett
mycket stort antal medborgares vägnar — en vädjan till honom att beakta
de synpunkter, som jag här anfört.

Jag hade även haft för avsikt att säga några ord örn en annan yttring av
humanitet, örn vilken det tidigare talats här i dag. Herr J. B. Johansson framhöll
nödvändigheten av att vi hjälpa vårt broderland Finlands barn. Detta är
verkligen en humanitär åtgärd av första ordningen. Det kan gälla en hel
generations livskraft för vårt broderfolk. Det kan gälla broderfolkets framtid.

Nu har det även ådagalagts en utomordentligt stor offervilja från medborgarnas
sida, när det gäller hjälpen till de finska barnen, en glädjande stor uppoffring,
bevis på en stark känsla av humanitet hos vårt lands befolkning.

Det är att med glädje notera, att regeringen i går beviljade ett anslag för
att inom landet anordna fria resor för de finska barnen. På det sättet kunna
ju de insamlade medlen helt användas för dessa barns underhåll och vård. Jag
är övertygad örn att regeringens åtgärd vunnit en mycket stark och tacksam
anklang hos hela det svenska folket.

Herr talman, jag hade egentligen avsett att här tala örn ännu en fråga,
men jag vågar icke uppta kammarens tid längre, då jag helt oförmodat fick
lov att tala örn Långmoraaffären i början av mitt anförande.

Herr Engberg: Herr talman! Enligt gammal praxis bär remissdebatten
givit tillfälle till en ganska fri diskussion, och det är möjligt att överläggning Första

kammarens protokoll 191^2. Nr S. 3

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en för varje flyende år blivit allt friare. När jag nu. innan jag yttrar mig
om det, som det var min avsikt att närmare avhandla, ett ögonblick berör den
föregående ärade talarens framställning, vill jag redan från början säga att
jag icke i något avseende fäller något omdöme örn sakinnehållet i hans anförande,
utan endast talar såsom gammal riksdagsman och såsom särskilt intresserad
för konstitutionella angelägenheter. Jag måste då nära på uttala mili
förundran över vår ärade talmans tolerans, såväl med hänsyn till regeringsformen
som till riksdagsordningen, när en talare här utan erinran fick föregripa
diskussionen örn statsrevisorernas berättelse. I 90 § av regeringsformen
stadgas, såsom herrarna veta, att under kamrarnas och under utskottens överläggningar
intet annat får förekomma än det, som överensstämmer med den i
grundlagen bokstavligen föreskrivna ordningen. 72 § i riksdagsordningen reglerar
behandlingen av statsrevisorernas berättelse på det sättet, att det noggrant
föreskrives, i vilken ordning den skall få ske. Nu hoppas jag att såväl
herr talmannen som den föregående ärade talaren icke på något sätt ta illa upp.
att jag har riktat uppmärksamheten härpå. Min gamle förträfflige vän professor
Reuterskiöld, som hade mycket att säga i kammaren i konstitutionella
ting, vilket förtjänade att beaktas, överdrev måhända många gånger de formella
synpunkterna, men då och då brukade han framhålla något som jag tror
är riktigt, nämligen att man gör klokt i, trots allt, att för säkerhetens skull
iakttaga formen. Det var i det avseendet som jag, herr talman, velat framföra
denna första erinran.

Att jag har begärt ordet i remissdebatten sammanhänger emellertid med en
annan sak; det sammanhänger med den säregna situation som för Norrlands
vidkommande i allmänhet och enkannerligen för det läns vidkommande, som
jag representerar, har skapats genom bränsleförordningen, genom tvånget för
vart län att leverera en bränslekvantitet, som är nästan dubbelt så stor som
under föregående regleringsår.

Jag hade äran, herr talman, att i förra remissdebatten peka på behovet av
skogsvägar, och jag framhöll därvid, att det icke minst med hänsyn till vedanskaffningen
vöre av vikt att göra de i egentlig mening vedbärande skogarna,
bakskogarna, tillgängliga för avverkning och att redan ur den synpunkten
ioreiintligheten av tjänliga skogsvägar skulle vara en utomordentlig tillgång
Vacl som sedan har inträffat i varje fall i mitt län har till fullo bestvrkt riktigheten
av de farhågor jag den gången uttalade. Läget är att det helt enkelt
mte gar att genomföra det åläggande, som vi nu ha fått i Västernorrlands
Jan, utan att angripa gagnvirkesbeståndet, d. v. s. att för bränsle använda det
som ar avsett for sugning och det som är avsett för massaved. ett förfarande
sorn enligt min mening är i och för sig betänkligt men som är dubbelt betänkIigä
ur den synpunkt som jag sedermera i mitt anförande skall komma till

innan jag Linnar denna fråga, ber jag att få rikta en uppmaning till den
nya skogsstyrelsen, att med något större skyndsamhet handlägga de inkomna
ansökningarna örn statsbidrag till anläggande av skogsvägar och dessutom att
medverka till och hos Kungl. Majit framhålla att den procentgräns för bidra otill
skogsvägar, som gäller såsom grundbestämmelse, nämligen 25 procent måtte
höjas till minst 50 procent. Tänk på en vanlig hemmansägare, som ju kan
vara en ganska stor skogsägare: örn ban vill anlägga en skogsväg som kostar

bidrag brffad8^0 ifTl) °fCh ¥n Skulle ^ så mycket som 50 »rocent i statsbidrag,
blir det i alla fall for honom ett kontant utlägg på 4 000 kronor förvägens
skapande. Jag är övertygad örn att redan detta hindrar många, många
hud!agF ^SfUn?er ovepägande att anlita den statshjälp, som här kan stå till

för allt dl>fö TiT" bonte bidrag med 50 procent vara minimum, framfor
allt darfor att det har ar fråga om led i en allmän skogsvård, led i ett ar -

Lördagen den 17 Januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bete pir att göra våra skogsmarker mer och mer produktiva. Och det är på deli
punkten som vi i Norrland ha all anledning att rikta riksdagens uppmärksamhet.

Jag kommer därmed in på två huvudtitlar, som beröra en sida av dessa
frågor, som synes mig vara av största vikt. Det är handelsministerns huvudtitel,
den tionde, och ecklesiastikministerns huvudtitel, den åttonde. I bägge
dessa huvudtitlar är frågan örn stöd åt den tekniska forskningen framförd.

Det har gjorts en början i detta avseende, så exempelvis inrättandet av högre
examen vid tekniska högskolan, och vidare hänvisas till kommande åtgärder.
Det tillsattes en utredning, som ännu inte har avlämnat sitt resultat, en
utredning som skulle anvisa utvägarna till att på ett effektivt sätt stödja
den tekniska forskningen. Det är svårt för den, som inte annat än genom underhandsreferat
fått del av vad utredningen sysslar med, att fälla något bestämt
omdöme, men det förefaller, som örn man vore inne på en glädjande riktig
väg. För denna utveckling har självfallet den landsända, som heter Norrland,
det allra största intresse, därför att för dess vidkommande problemets
lösning sammanhänger med utkomst- och försörjningsmöjligheterna för den
norrländska befolkningen.

Hur förhåller det sig i detta avseende, mina herrar? Sågverksdöden fortsätter.
Den har säkerligen ännu att skörda åtskilliga verk och anläggningar, innan
den är mättad. Här har råvarubasen krympt ihop till den grad, att örn inte
den speciella bränslesituationen och inkallelserna gjort sig gällande, skulle vi
lia stått rådlösa och hjälplösa, när det gällt att sysselsätta befolkningen. Utvecklingen
på detta område har ju i långa tider varit den att befolkningen i
sin helhet har tytt sig till trävaruindustrien, blivit van att ur den få sin utkomst.
Därav har följt att exempelvis småbrukarna i stället för att söka utvinna
bärgning och utkomst av sina jordtegar stirrat på trävaruindustrien liksom
hönan på kritstrecket och där tagit tillfälliga arbeten -—• körslor, flottningsarbete,
huggningsarbete o. s. v. -— och närmast betraktat jordbiten såsom
ett syndastraff, som man inte har kunnat komma ifrån. I samma mån som
trävaruindustrien, gav arbete och utkomst, var ju denna tingens ordning möjlig.
Men när nu den situation har inträtt, att tusen och åter tusen så att säga
trängas och knuffas av den smalnande råvarubasisen och därmed produktionsbasisen,
då förstår var och en att frågan uppstår, hur en ny sysselsättning
skall kunna skapas för denna landsändas befolkning. Det är i det avseendet
vi knyta de allra största förhoppningar till vad som nu är lagt under utredning.

Under det första skedet av trävaruindustriens utveckling var det fråga om att
använda träet som material för konstruktion. Den andra perioden, den verkligt
stora perioden, kom då man utnyttjade fibern och lade den till grund för massaindustrien.
Nu stå vi, herr talman, på tröskeln till en tredje period, då träet
skall användas såsom en kemisk råvara i gestalt av cellulosa, i gestalt av lignin,
i gestalt av harts och fett. i gestalt av kolningsprodukter, och där en hel härskara
av olika produktionsmöjligheter teckna sig som näraliggande.

Jag erinrar örn ett gammalt svenskt ordspråk, som säger: den som först
kommer till kvarn, den får först mala. Jag vill tillämpa det på detta område
och säga: den som först inrättar sig för att skapa fram nya ting, den har också
försprånget i konkurrensen ute på världsmarknaden, när denna äntligen
öppnas. Det har sagts, och icke utan fog, att örn exempelvis viscosmetoden hade
uppfunnits i Sverige, innan den uppfanns i England, med andra ord att vi
hade kommit först, så skulle vi i fråga örn konstsilke ha kunnat nå och säkerligen
nått en dominerande ställning på världsmarknaden. Det gäller att komma
med någonting nytt, som inte andra ha hunnit skapa, ty att kasta sig i konkurrensen
med sådant, som andra redan ha fram skapat och kanske gjort bättre,

Nr 3.

Lördagen deli 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det lyktar i regel i ett nederlag. Yi se det exempelvis på kylskåpen. De gjorde
sitt segertåg liksom Agafyrarna, kullager, tändstickor och annat. Vad det nu
gäller är att även på det träkemiska området komma före de andra, och det
kan enligt min tanke ske endast på ett sätt, nämligen genom att så stora
och rikliga medel som möjligt ställas till förfogande för den kemisk-tekniska
forskningen, enkannerligen på träets område. Jag tror att det i detta stycke
är klokare att vänta med de stora och dyrbara byggnaderna, forskningsinstitutens
imponerande palats, örn jag så får uttrycka mig, och i stället gynna
en annan, kanske blygsammare men säkerligen effektivare utveckling genom
att plocka fram unga forskare, särskilt begåvade för uppgifter på dessa områden,
och säkerställa deras ekonomi och försörjning under den tid de ägna sig
åt forskningsverksamhet.. Ty här ligger forskningsverksamheten i botten på
det hela, och ju mer kvalificerad arbetskraft vi kunna släppa lös på detta område,
dess större utsikter ha vi att nå fram till skapandet av sådant nytt,
varmed vi kunna hävda oss i konkurrensen med andra.

Jag vill därför uttala den förhoppningen, att den nämnda utredningen i sina
resultat måtte framförallt utmynna i att ge åt den kemisk-tekniska forskningens
utövare ett så snabbt och starkt stöd som möjligt, ty försitta vi tillfället
nu, är det möjligt att vi vakna i den nya värld, som kommer efter allt
detta elände, och finna att andra länder ha hunnit före oss, att andra länder
inom träforskningen ha kommit med nya uppslag och framställt nya produkter,
som totalt komma att stäcka våra möjligheter att hävda oss.

Den norrländska befolkningen skulle ha mycket att vinna av den differentiering
som genom , en utveckling på detta område uppstode i dess industri.
Nu sker framställning av halvfabrikat, råvarubrytning o. s. v., och den dominerande
arbetartypen där är grovarbetaren. Skola vi i Norrland få vårt industriella
liv berikat och differentierat, synes just en utveckling av den kemisk-tekniska
industrien vara den enda tänkbara möjligheten.

Jag har också i detta sammanhang velat säga kammaren en annan sak,
och det är att den landsända, som med sina stora avstånd har de större frakterna,
som med sin ojämförligt längre och hårdare vinter har mycket större
anspråk på byggnadernas soliditet, som med sitt längre mörker tarvar mera
belysning än som fordras på annat håll, som får vara med och indirekt
bära en förmodligen drygare andel av bördan av den allmänna jordbruksregleringen
och som obestridligen har den största kommunalskattebördan, den
landsändan bör enligt min tanke ihågkommas på ett mera påpassligt sätt från
statsmakternas sida, när det nu gäller en kritisk period i utvecklingen av hela
dess ekonomiska liv. Ty det är slut med trävaruindustriens gamla period; det
är slut med sågverksindustriens storhetstid; massaindustrien har också sett
sina bästa dagar. Nu skymtar möjligheten av en kemisk-teknisk industris uppkomst,
och det är därför som vi till den pågående utredningen knyta stora
förhoppningar.

Lika stora förhoppningar, herr talman, kan jag tyvärr inte knyta till den
utredning av vissa skolfrågor, som också pågår och som jag vid förra remissdebatten
betecknade såsom en kyrkogård. Jag skulle inte lia fört saken på
tal, därest det inte hade spökat på kyrkogården. I ett tal, som herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet för någon tid sedan höll, skisserade
han nämligen vad det är vi ha att vänta av utredningen, och då blev jag uppriktigt
sagt spökrädd. Ty där meddelades att vad som nu skulle ske, det
vore att den nuvarande realskolan skulle sönderbrytas. Vi skulle i stället fölen
fyraårig och en femårig realskola begåvas också med en treårig realskola,
och differentieringen skulle sträcka sig ned i vad vi annars kalla för barndomsskolan.
Hur man nu skall kunna genomföra ett sådant program i den

Lördagen den 17 januari 194-2 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svenska bygden, det övergår mina fattningsgåvor. Jag kan tänka mig att det
är möjligt i städer, stadsliknande samhällen, tätorter och industriella centra,
men det blir rent illusoriskt och det blir endast att fullfölja den olikställighet mellan
bygd och stad som redan finnes, därest man skulle sätta ett sadant system

i verket. .

Men det betänkligaste, herr talman, är enligt min mening följande. _ _

Vi ha hittills i vår skolpolitik velat av folkskolan göra den bästa möjliga
barndomsskolan. Vi ha inte velat släppa principen att folkskolan, den enda
skolan för den överväldigande större delen av det svenska folket, skall bevara
och vidbliva sin karaktär av barndomsskola och nå bättre och bättre resultat
på de kunskapsområden, där det är av vikt för barnen att fa en hjälp till
självhjälp i fortsättningen, vare sig denna fortsättning gestaltar sig såsom
högre studier via gymnasium och universitet eller den gestaltar sig såsom
praktiska studier i yrkesskolor, lantmannaskolor och dylika läroanstalter av
olika slag. Det är den synpunkten som enligt min tanke icke får övergivas,
och det var när jag fann signalen till att man ville överge den, som jag blev,
såsom jag tillät mig säga, spökrädd, ty jag betraktar detta såsom en hart
när otrolig utveckling hos oss.

Allt detta sammanhänger också enligt min tanke med att denna utredning
ju inte har något lekmannainslag. Den är helt och hållet en utredning, som
är lagd i de s. k. fackmännens händer och där, såsom jag påtalade i fjol,
lekmannainflytandet är obefintligt. Det är ju en händelse sommer ut som en
tanke, att samtidigt med att det socialdemokratiska- partiet nått majoritet i
riksdagens bägge kamrar, finns i denna utredning icke en enda person som
tillhör denna meningsriktning. Icke så, herr talman, att jag skulle anse det
vara rimligt att man väljer utredningsmän efter politiska synpunkter, men
det måste hävdas att utredningar av ett sådant slag böra innesluta en så
bred representation som möjligt för olika åskådningar på området i fråga.
Nu har det socialdemokratiska partiet i skolfrågorna fullföljt en viss, bestämd
linje, nämligen den att demokratisera skolväsendet genom att göra bildningsmöjligheterna
tillgängliga för ett allt bredare flertal av folket. Det hade
därför också varit rimligt, herr talman, att någon från det hållet fått vara
med vid själva uppläggningen av en så grundläggande fråga som den, huru
det svenska skolväsendet skall se ut.

Jag nämnde barndomsskolan. Jag har sagt tidigare och jag upprepar det
nu, att vad som där är av allra största vikt är att göra barnen förtrogna
med modersmålet och räkning. Annat kan få maka åt sig ganska mycket,
ty när utredningen av frågan örn det sjunde skolåret ägde rum, blev det
ådagalagt och erkändes av riksdagen själv genom dess anslutning till utredningsresultatet,
att den tid, som den sexåriga folkskolan hade till förfogande,
var för knapp för att ge den varaktighet åt inhämtade och inlärda
färdigheter, som måste krävas, därest de skola kunna nyttiggöras. Och det
var med den motiveringen man utökade de sex åren till sju, att åt träningsmomentet
skulle ges större utrymme. Det är för att skapa en gemensam barndomsskola
med bästa möjliga resultat i modersmål och räkning^ som ansträngningarna
böra mobiliseras. Strävandena böra inriktas inte på att differentiera
folkskolan nedåt och beröva den dess karaktär och typ av barndomsskola.
utan på att i enlighet med grundtanken i 1927 års skolreform göra
den så bärig som möjligt för fortsatta studier, man må välja de högre teoretiska
studierna eller de praktiska studierna.

Det är därför, herr talman, som jag med begagnande av min rätt att, eftersom
det osedvanliga ägt rum att en utrednings resultat i förväg lagts fram
till publikens beskådande, till diskussion taga upp det som har presenterats i

Nr 3.

Lördagen (leii 17 januari 11)42 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en sådan fråga, redan nn velat säga, att är det den vägen nian avser att gå.
då tror jag att det blir bortkastat arbete i fortsättningen, ty jag har svårt
att föreställa mig att den svenska riksdagens majoriet under överskådlig tid
skulle räcka ens lillfingret åt en skolpolitik, som vandrar dylika vägar.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Herr Engberg bär nu återigen frammanat
sin kyrkogård och därtill lagt allehanda spökerier. Jag undrar om det
icke vöre bättre att vi läte de där vidskepelserna fara. Det vore bättre att
vara litet mindre vidskeplig och i stället försöka vara litet mer fördomsfri.

Här har icke förekommit någonting annat än att jag i en allmän diskussion
har lagt fram några tankar, som man möjligen kunde fundera på och som
kunde ge anledning till meningsutbyten. Det är icke alls så, som herr Engberg
sade, att det var något utredningsresultat som i förväg hade lagts fram,
och det betonade jag uttryckligen, när jag talade örn saken. Jag tror sålunda
att det kanske är bäst att vi dröja, till dess det föreligger några resultat, med
att upptaga någon debatt här i kammaren i frågan. Det är väl knappast
möjligt kanske, för någon av oss att taga slutlig ståndpunkt eller ens att här
komma fram till ett meningsutbyte, som är verkligt fruktbärande, förrän de
olika linjerna ha närmare klarlagts.

Härtill vill jag endast foga ytterligare ett par ord. När herr Engberg nu
återigen kritiserade sammansättningen av utredningen, vill jag endast svara
precis detsamma som jag sade honom redan vid förra remissdebatten men som
han tycks ha förgätit. Jag sade honom då, att meningen med denna utredning,
såsom den.var sammansatt, var att först försöka låta fackmännen draga
upp de olika linjer som överhuvud taget äro tänkbara, och undersöka dem, för
att sedan komma fram till lekmannadiskussionen, i någon mån kanske på
samma sätt som man förfarit med processberedningen, eller så som man brukar
göra i en del andra länder, vilket jag tycker är ganska förståndigt, Det är
nämligen så att lekmännen faktiskt icke kunna få tillbörligt inflytande på så
invecklade frågor som denna, örn de sätta in sina idéer och meningar, innan
fältet är ordentligt genomarbetat. Först måste fackmännen genomarbeta fältet
och se, vilka alternativ som kunna tänkas och vilka skäl som kunna anföras
för det ena eller andra alternativet. Sedan bör lekmannainflytandet göra sig
gällande.. Och tanken att icke lekmännen skulle få tillräckligt stort inflytande
på ett så viktigt spörsmål som detta, är ju fullkomligt absurd och har aldrig
någonsin upprunnit i min hjärna,

När nu herr Engberg anmärker att sammansättningen även ur partipolitisk
synpunkt skulle vara otillfredsställande, får jag säga uppriktigt som saken är.
att jag icke har vetat vad dessa fackmän lia haft för politisk uppfattning.
Jag har icke vidtagit någon sådan undersökning som herr Engberg tycks ha
gjort, utan jag har endast efter att ha inhämtat råd från olika håll försökt
finna de personer som ha ansetts vara de bästa var och en på sitt område
ur fackmannasynpunkt. Den politiska granskningen kommer säkerligen
i sin tid ändå!

Herr Holmström erhöll nu ordet för kort genmäle oell yttrade: Herr talman!.
Herr Engberg menade att det var konstitutionellt betänkligt att jag
till diskussion tog upp den i dag publicerade förklaringen från socialstyrelsen
med anledning av statsrevisorernas anmärkningar. Men herr Engberg slutade
sitt anförande med att säga ungefär så, att här har en utredning lagts fram
till beskådande, i icke vanlig ordning, och att han därför begagnat sig av
sin rätt att uttala sig örn den. Jag resonerade på precis samma sätt, när jag
talade om vad som framkommit i Långmoraaffären. Socialstyrelsens förkla -

Lördagen deli 17 januari 1942 f. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ring Ilar icke framlagts i vanlig ordning. Den Ilar icke heller gått till statsutskottet
för behandling, den har avgivits ovanligt skyndsamt, med säkerhet
på grund av en anmodan från vederbörande departementschef. Då har jag
ansett att dessa förklaringar också böra skyndsamt belysas.

För övrigt, herr Engberg, betonade jag alldeles särskilt att det icke var i
min egenskap av ledamot av statsrevisionen som jag yttrade mig, utan såsom
en, som tidigare haft att skaffa med dessa förhållanden i egenskap av ordförande
i styrelsen för arbetshemmet.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Engberg, som anförde:
Herr talman! Först ett par ord till herr Holmström. Jag uttalade mig örn
herr Holmströms framställning av statsrevisorernas yttrande. Herr Holmström
torde inte ha glömt, att han under en god del av sitt anförande dröjde vid
detta yttrande. Huruvida han beträffande den fråga, som ventilerades i form
av en förklaring i tidningspressen, skulle lia rätt att yttra sig, därom har jag
aldrig uttalat någon som helst mening. _

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet hävdar att det är
riktigt, när hela det svenska skolväsendet lägges i stöpsleven, att från början
utesluta lekmännen och låta fackmännen sköta det hela. Jag har en fullkomligt
motsatt uppfattning av det enkla skälet, att till de grundläggande principerna
för en lösning av frågan örn Sveriges skolväsen naturligtvis i första rummet
höra de sociala och ekonomiska synpunkterna, alltså det stora problemet att
göra bildningskällorna tillgängliga för människor oberoende av sociala skrankor
och förmögenhetsförhållanden. Denna synpunkt måste få komma med,
ty i annat fall ha byggmästarna byggt huset på losan sand och arbetat förgäves.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Efter de näst föregående talarnas
intressanta utvikningar på olika områden, håde i sinnevärlden och i den översinnliga
världen, ber jag att få säga några ord örn det egentliga föremålet för
denna debatt, nämligen den föreliggande statsverkspropositionen och då närmast
finansplanen. Det har talats ganska litet örn denna under debatten, men
i den offentliga diskussionen i tidningspressen har finansministern fått mottaga
den ena buketten rosor efter den andra. Jag undrar örn han inte, liksom
översteprästen Kalchas, har ett behov av att undanbe sig en sådan riklig
blomsterhyllning. Man har nog även bland hans egna meningsfränder en känsla
av att hans vänner i pressen i partipolitiskt nit gått litet för långt när de
försökt att framställa den föreliggande finansplanen såsom någonting alldeles
nytt, någonting uppseendeväckande och revolutionerande. Jag tror det räcker
örn man säger, att vad man här möter är ett ganska länge väntat försök att
återgå till normal budgetordning i den mån som detta är möjligt under nuvarande
förhållanden. Man har haft rätt att vänta ett sådant försök, och det
skulle ha varit anledning till grava klagomål från riksdagens sida örn inte
försöket gjorts detta år. . .

Resultatet av detta försök ter sig, sådant det nu föreligger, i själva verket
inte så märkligt. Men jag erkänner liksom ett pär föregående talare, att det
har sina förtjänster latt finansministern lyckats spalta upp budgeten i tva
delar, den ena delen upptagande de så att säga mera normala utgifterna och
den andra delen upptagande sådana utgifter, som äro av mera knsbetonad
karaktär. Därigenom måste man i varje fall vinna att den normala delen
av budgeten, som skall balanseras, d. v. s. täckas med skatteinkomster, kommer
att bli föremål för en noggrannare prövning än den som under de senaste
åren ägnats åt de försvarsanslag, som upptagits pa förskottsstaterna. btats -

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
utskottet måste behandla det nu föreliggande budgetförslaget efter alldeles
samma grunder som utskottet under en lång följd av år har behandlat de olika
huvudtitlarna. Jag hoppas det skall leda till att utgifterna komma att nagelfaras
grundligare än fallet varit med en hel del av de utgifter som under de
senaste två åren upptagits på förskottsstaterna. Vidare ställer denna nya
budgetordning ett bestämt krav på riksdagen att icke bevilja nya anslag utan
att samtidigt ställa medel till förfogande för dessa.

Det är klart att gränsdragningen mellan budgetens två delar, den ordinarie
och den icke balanserade, kommer att bli godtycklig. Det finns emellertid en
grund för denna uppdelning genom den femårsplan för försvaret, som nu är
framlagd och örn vilken proposition till riksdagen är bebådad. Dennas kostnadsram
ger möjlighet att beräkna den andel i den ordinarie budgeten som
under en överskådlig tid framåt kommer att tågås i anspråk för nödvändiga
försvarsutgifter. Den stadga, som budgetbehandlingen därmed fått, skall villigt
erkännas. Men även när det gäller fördelningen av försvarsutgifterna är
det ju uppenbart, att en viss godtycklighet är oundviklig. En del anslag, som
mycket väl även i fortsättningen skulle kunna gå på förskottsstaten, ha överförts
från denna till den ordinarie budgeten, d. v. s. till huvudtitlarna. Å
andra sidan har finansministern till förskottsstaten överfört en del utgifter
från den ordinarie budgeten, exempelvis för rena subventionsändamål.

Jag har mycket svårt att förstå det rationella i denna fördelning. Jag har
ett intryck av att det hela jämkats ihop, så att bristen i den ordinarie budgeten
inte skulle bli större än cirka 130 miljoner kronor. Finansministern har
på känn, att denna brist är av en sådan storleksordning, att den under nuvarande
förhållanden kan täckas genom nya direkta och indirekta beskattningsåtgärder.
Men jag misstänker, att om inkomstberäkningarna givit ett sämre
resultat och bristen blivit större, så hade finansministern inte varit ovillig
att göra jämkningar och således till förskottsstaten föra över ytterligare en
del belopp som nu gå på den ordinarie budgeten. Jag klandrar honom icke
för detta. Jag finner att detta endast bestyrker vad som här sagts örn att i
nuvarande läge en viss godtycklighet är oundviklig vid gränsdragningen.
Detta bör riksdagen ha klart för sig, och särskilt böra de herrar i den berömmande
presskören, som prisat detta budgetförslag såsom någonting alldeles
enastående i fråga örn både soliditet och uppfinningsrikedom, ha klart
för sig att det just ur rationaliseringssynpunkt i själva verket är, ganska
enkla och i många fall mycket diskutabla åtgärder, som här äro vidtagna.

Jag vill därmed understryka, att den fördelning som skett inte representerar
någon oantastlig princip, som inte på något vis kan få ryggas. Vi få
nog även i fortsättningen laga efter läglighet. Skulle det vid frågornas behandling
under denna riksdag visa sig att den nu framlagda inkomstberäkningen
måste revideras, vilket inte är osannolikt, och att alltså dessa beräkningar
visa sig vara upptagna till för höga belopp, anser jag det inte orimligt,
att man gör en ny fördelning av kostnaderna mellan den ordinarie och den extra
ordinarie budgeten. Jag tror att detta är att rekommendera framför att försöka
att till varje pris balansera en så och så stor del av utgifterna innevarande
år. Skall detta ske på bekostnad av ett skattetryck, som kan framkalla
vådliga verkningar för näringslivet och hämma produktionen, anser jag att
fördelen är alltför dyrköpt. I så fall är bättre att man låter en något större
del av utgifterna gå på den icke balanserade delen av budgeten än att man
ytterligare anstränger skattekraften för att åstadkomma en balansering, som
dock i stort sett måste sägas vara fiktiv.

Det är framför allt angeläget att man vid behandlingen av den föreliggande
budgeten inte glömmer att en av de mest angelägna uppgifterna för

Lördagen den 17 januari 19+2 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svensk finanspolitik för närvarande är att genomföra cn besparing över hela
linjen. Jag ger, liksom herr J. B. Johansson gjorde i sitt anförande, ett erkännande
åt besparingsberedningens arbete. Jag måste säga att detta synes
ha givit ett bättre resultat än man vågat räkna med på grund av tidigare erfarenheter.
Men denna besparingsberedning har också fått göra samma erfarenhet
som dess företrädare, nämligen att motstånd möter på snart sagt
varje punkt där förslag örn besparingar framläggas. Det blir då i sista hand
finansministerns sak att driva igenom vad han anser vara nödvändigt för att
åstadkomma den nedskärning av de svenska statsutgifterna, som jag är alldeles
övertygad örn att även han anser ofrånkomlig. Jag vill understryka,
vilket jag även haft tillfälle att göra under föregående riksdag, att detta besparingsarbete
inte får göra halt inför de hastigt växande försvarsutgifterna.
Var och en som direkt eller indirekt haft tillfälle att se närmare på dessa
utgifter har inte kunnat undgå intrycket av att utvecklingen på många punkter
fått fortskrida väl okontrollerad. Jag förstår väl orsaken härtill. Det är
ingen lätt uppgift att här hålla igen, då ett starkt trängande behov föreligger
att vidtaga åtgärder så snabbt som möjligt för att sätta i stånd vad som sedan
lång tid brister i fråga örn vårt försvars effektivitet och då det gäller
att möta kraven ifrån de olika försvarsgrenarna, som var för sig ju i nuvarande
läge måste anses vara utomordentligt välmotiverade. Men det är tydligt,
att i denna starka forcering mer och mer insmugit sig en tendens att
bortse från kostnaderna och att låta kravet på det omedelbara verkställandet
träda så starkt i förgrunden, att alla andra hänsyn fått vika.

De erinringar, som framkommit ifrån krisrevisionen och som just i dagarna
i fallet Patricia, örn vilket här i kammaren redan talats åtskilligt, ha
kommit till ett så uppmärksammat uttryck i revisionens yttrande, visa att
det på detta område råder ganska betänkliga förhållanden, för vilka man
inte får sluta ögonen. Jag lyssnade till försvarsministerns yttrande här i
kammaren för en stund sedan och kunde då inte undgå att få det intrycket,
att försvarsministern alltför mycket väjde undan för vad som verkligen är
det centrala och viktiga i denna fråga. Hans vädjan till oss att se denna sak
från båda sidorna och att beakta även den angripna partens synpunkter
skall inte göras förgäves. Jag konstaterade emellertid att försvarsministern
för sin del väl försiktigt gick förbi den fråga som var ställd till honom.
Intrycket kunde inte gärna bli något annat än att försvarsministern är medveten
örn att förhållandena äro klandervärda och att ett ingripande från hans
sida inte kan undvikas. Jag tror att detsamma gäller om åtskilliga andra
fall där krisrevisionen velat göra eller gjort framställningar, som inte tagits
så värst nådigt upp av försvarsministern. Han gör säkerligen klokast i att
betrakta dessa erinringar och denna kritik från krisrevisionen som dikterade
av samma omsorg örn försvarets effektivitet som han på sin post velat visa.
Ett ur alla synpunkter tillfredsställande resultat kan endast vinnas genom
ett samspel av de krafter som försvarsministern disponerar över och de intressen
för vilka krisrevisionen gör sig till tolk.

Vad som här förevarit ger också anledning till den reflexionen, att det är
beklagligt att i det nu föreliggande förslaget till en femårsplan för försvarets
organisation icke ingår även ett förslag till omorganisation av den militära
förvaltningen. Det är uppenbart, att så stora brister vidlåda den militära
förvaltningen, att det är en angelägenhet av stor vikt att snarast möjligt
få till stånd en omorganisation. Jag skulle även vilja betona, att viktigare
än all organisation är att sätta rätt man på rätt plats. Jag undrar
örn det inte är här som det framför allt brister. Omorganisationen kan kanske
anstå något år, men vad som inte får anstå är dc omflyttningar i syfte att

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. ni.

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
få lämpliga män på dessa viktiga poster, som förhållandena tydligen påkalla.

Elfte huvudtiteln, för vilken chefen för folkhushållningsdepartementet har
ansvaret, har såvitt jag har kunnat uppfatta inte gjorts till föremål för några
reflexioner under denna debatt. Det har visserligen sagts några ord örn de
starkt växande kostnaderna för kommissionsväsendet. Jag skall också inskränka
mig till att fästa uppmärksamheten på att kostnadsökningen här
är påfallande stark. Örn häri ligger en tendens till överorganisation bör man
se upp. Särskilt när det gäller de många ortsombuden och de lokala verktygen
för kommissionerna ute i landet måste sträng återhållsamhet iakttagas.
Med de erfarenheter av kommissionsväsendet, som vårt folk har från en tidigare
kris, är det mycket angeläget att man gör allt vad som göras kan för
att hålla nere dessa kostnader, som ju i stort sett måste räknas till de improduktiva,
huru viktiga än de uppgifter äro som dessa kommissioner skola
förvalta.

Beträffande det föreliggande budgetförslaget skulle jag vilja understryka,
att när man talar örn en normal budget, får detta inte tolkas så att denna
budget på bortåt 2.3 miljarder kronor, som nu skall kunna balanseras med
verkliga inkomster, är att betrakta som en fredstidsbudget. Jag vill göra
denna erinran, då det för mången kan ligga nära till hands att resonera på
det sättet, att när man under de exceptionella förhållanden som råda kunnat
skaffa de inkomster som behövas för att balansera en budget av denna storleksordning,
så skall det väl inte vara omöjligt att göra det även i fortsättningen.
Men vi måste hålla i minnet, att de inkomster som här redovisas inte
under alla förhållanden stå till buds ifrån det svenska folkhushållet. Dessa
inkomster äro i mycket hög grad frampressade. Det är inkomster av en storleksordning
som visserligen inte kan sägas vara orimlig i förhållande till
den nationalinkomst som vi redovisade för de sista fredsåren, men vilka
enligt min mening såsom statsinkomster betraktade komma att bli alltför
höga i förhållande till den nationalinkomst, med vilken vi måste räkna under
de närmast kommande åren. Jag tror inte att vårt folkhushåll i fortsättningen
kan bära en utgiftssumma av denna storleksordning. Det vill med
andra ord säga att vi inte i fortsättningen kunna skaffa fram sådana inkomster
som beräknas för närmaste budgetåret. Som jag nyss antydde är det
vidare ganska tvivelaktigt örn de inkomstberäkningar som äro framlagda
komma att hålla inför en förnyad prövning någon gång fram på vårsidan.

Jag bedömer således både det nuvarande läget och i ännu högre grad framtidsutsikterna
mindre optimistiskt än vad finansministern gör. Finansministern
finner att den nuvarande produktionssituationen snarast ger anledning till en
viss optimism. Han gör detta uttalande närmast för att motivera ett följande
uttalande örn att intresset för produktionen nu i viss mån får underordna sig
intresset för en mera restriktiv penningpolitik. Önskemålet örn en sådan kan
jag ge min fulla anslutning till. Jag har emellertid litet svårt att dela finansministerns
åsikt, att produktionssituationen är sådan att man inte behöver ägna
densamma uppmärksamhet som tidigare. Jag tror att det är minst lika viktigt
nu som tidigare att sörja för stimulans åt varuförsörjning och sysselsättning.
Särskilt örn jag tänker på handeln tycker jag att det står klart, att den har att
räkna med sådana betydande svårigheter och risker på grund av den försvårade
importen och de minskade varulagren, att man där har att allvarligt räkna
med minskad sysselsättning och ökad arbetslöshet. Det torde därför vara
nödvändigt att i fortsättningen tänka även på produktionen och att avpassa och
anpassa den ekonomiska politiken så, att inte denna produktion onödigt försvåras
utan tvärtom stödjes på allt sätt. Viktigast av allt är väl dock att varor

Lördagen dea 17 januari 1912 f. m. Nr 3. 43

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
produceras oell att alla krafter spännas för att övervinna de svårigheter för
vår folkförsörjning som den nuvarande avspärrningen åsamkat oss.

Jag hade väntat att i finansplanen få något fylligare uppgifter örn det ekonomiska
läget i olika hänseenden och några uttalanden som visa hur finansministern
själv ser på detta. Hans uttalanden örn det penningpolitiska läget
synas vara anmärkningsvärt vaga. Jag skulle vilja fråga finansministern vad
han själv anser örn den starkt ökade sedelcirkulationen. Även när han talar
om sin förhoppning örn en fortsatt prisstabilitet har jag ganska svårt att dela
hans optimism. Han grundar denna optimistiska bedömning av den fortsatta
prisutvecklingen framför allt därpå att ae kostnadsstegringar som inträffat
vid importen respektive vid övergången till inhemska ersättningsvaror numera
i huvudsak ha tagits av produktionsstegringen och att en fortsatt höjning
av de viktigaste införselprodukterna inte är att befara. Jag har mycket svårt
att dela finansministerns optimism på den punkten. Ju mer clearingsvårigheterna
ökas — vi lia ju från höstens handelsförhandlingar mycket starka intryck
av de krav som här komma att ställas på oss — desto större blir risken för
prisstegrande återverkningar av den import som går över clearingen. Det är
uppenbart att vi ha att räkna med tendenser både från de utländska exportörerna
att driva upp priserna och från de svenska exportörerna att åstadkomma
en stegring i fråga örn sina exportpriser. Allt detta måste samverka till en
fortsatt tendens till en stegring av importpriserna. Återverkningarna härav på
varuförsörjningen och på prisnivån i landet äro ju uppenbara.

Ur penning-politisk synpunkt erbjuder det föreliggande budgetförslaget uppenbara
betänkligheter. En beskattning av den storleksordning som vi nu kommit
upp till kan inte undgå att medföra risken av inflationistiska återverkningar.
Det kan i vissa situationer vara ur penningpolitik synpunkt bättre
att täcka underskottet med lån än med skatter. Överhuvud taget framstår statsupplåningens
betydelsefulla uppgift nu starkare än någonsin förut. En kontinuerlig
och starkt differentierad statsupplåning- i syfte att neutralisera det ökade
penningöverflödet torde nu vara den viktigaste penningpolitiska uppgiften.
Man hade väntat att i finansplanen finna denna fråga något mera berörd. Jag
vill emellertid uttala den förhoppningen, att riksbanken och riksgäldskontoret
i fortsättningen skola inrikta sina ansträngningar på att finna former för en
sådan fortlöpande upplåning.

Jag har redan talat örn skattepolitiken. Jag vill nu endast uttala den förhoppningen
att viel utformandet av det nya förslaget till krigskonjunkturskatt
hänsyn måtte tagas till den önskan som fjolårets riksdag uttalade, att man vid
uppgörandet av detta förslag skall beakta förändringar i penningvärdet.

Det förslag till höjning av den direkta beskattningen som bebådas i propositionen
kommer givetvis att noga prövas av riksdagen. Det finns i propositionen
en antydan örn att regeringen själv inte ännu tagit slutgiltig ståndpunkt
till frågan hur denna ökning i beskattningen skall ske, örn den skall tagas ut på
den direkta eller den indirekta vägen, och hur den direkta beskattningen skall
konstrueras. Provisoriskt har ökningen lagts på värnskatten. Jag vill understryka
vad som redan under debatten sagts, att redan den nuvarande direkta beskattningen
har skärpts i sådan utsträckning att några större belopp inte kunna
tagas ut, såvida man inte vill låta skattetrycket betydligt skärpas för de
stora grupperna av mindre inkomsttagare. Jag behöver inte för finansministern
framhålla vilka betänkligheter detta medför. Jag tror emellertid att det blir
nödvändigt att låta beskattningen drabba även de stora skikten av mindre inkomsttagare
örn nian överhuvud taget skall kunna räkna pa att fa in några väsentligt
ökade intäkter. Att under sådana förhållanden en omläggning av
skattesystemet måste ske har tidigare betonats. Det år därför nied någon för -

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
våning som man i propositionen finner, att finansministern anser att den ökning
på ungefär ett sjuttiotal miljoner kronor i den direkta beskattningen, som
lian tänker föreslå, skall ske utan omläggning av skattesystemet och utan förändring
i det nu gällande avdragssystemet. Man avvaktar med stort intresse
den proposition som skall närmare redovisa för uttagandet av denna skatt.

Med tanke på framtiden och på återuppbyggnadsarbetet har Sverige allt intresse
av att på beskattningens område gå fram med försiktighet och detta så
mycket mer som vårt skattesystem ju har avvägts med hänsyn till helt andra
ekonomiska förhallanden än dem som nu råda. Det vore olyckligt örn planen att
genom skattehöjningar åstadkomma en önskvärd budgetbalans finge skymma
blicken för det faktum, att enda möjligheten att återställa en verklig jämvikt i
statsbudgeten på längre sikt är att våra statsutsgifter på skilda områden krafft
beskäras. Den vägen är svidande och svår, men den är den enda som leder
till målet, den enda som kail bli till verklig och varaktig båtnad för statens
finanser och för landets ekonomi.

Herr statsrådet Wigforss: Det är egentligen ett par av huvudpunkterna i
det framlagda budgetförslaget, som varit föremål för debatt här i kammaren,
och jag skall försöka att belysa dem båda. Det har dels varit fråga örn värdet
av den uppdelning av utgifterna i de mera normala och de extraordinära,
som man i budgeten har gjort ett försök till, och vidare har det varit tal örn
sättet för budgetbalanseringen samt hela frågan örn vår skattepolitiks utveckling.

Den sistnämnda frågan, som framför allt berördes av herr Johan Bernhard
Johansson i det första anförandet under debatten, hör till de traditionella gamla
tvistefrågorna i riksdagen, som jag icke tror mig örn att kunna belysa bättre
än som har skett i ett otal diskussioner under de förflutna åren. Det lönar sig
inte att fortsätta med att resonera örn det spörsmålet med allmänna talesätt.
Herr J. B. Johansson säger, att när folk väl har sparat någonting, anses deras
förmögenhet ^vara ett lovligt jaktbyte för statsmakterna. Jag tror inte man
kommer så långt med resonemanger på den vägen. Och det ligger enligt min
mening inte heller något berättigande i antydningen, att det skulle finnas en
oförsonlig motsats när nian talar om att folk skall spara för att teckna statslån
på samma gång som staten kräver ut skatt, inte minst av större inkomsttagare,
som annars skulle lia kunnat använda dessa pengar till att teckna
statslån.. Det måste här bli fråga örn en avvägning. Örn herr Johansson har
den meningen, att vårt nuvarande beskattningssystem Ilar utvecklat sig i den
riktningen, att man för mycket beskattar de större inkomsttagarna och förmögenhetsägarna,
så måste det innebära — eftersom han inte lämnar någon
anvisning örn hur inan skall kunna minska på statsutgifterna — att större
delen av bördan enligt herr Johanssons mening skall läggas på de mindre
inkomsttagarna. Där star uppfattning mot uppfattning. Det har alltid måst
bli fråga örn en sammanjämkning, och i det framlagda budgetförslaget har
också skett en sammanjämkning. Jag tror inte det leder till något fruktbart
resultat, att man i ett läge, da vi alla äro överens örn att det är nödvändigt att
försöka jämka samman våra meningar, från den ena sidan säger: »Den kompromiss
som ni lia gjort, eller den linje som här följs, anse vi förkastlig. Vi vilja
egentligen att beskattningen lägges mera på de mindre inkomsttagarna och
att trycket lättas för de större inkomsttagarna.» På andra sidan kan man med
samma rätt göra gällande att för stor del av bördan har lagts på de mindre
inkomsttagarna och att det har varit olyckligt. I det läget måste man åtminstone
försöka skapa en gemensam grundval för diskussionen, och jag kan inte
se att den har blivit skapad genom herr Johanssons anförande.

Lördagen deli 17 januari 1942 f. lii.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. ra. (Forts.)

Man kan inte utan vidare godtaga den utgångspunkten för diskussionen,
att de större inkomsttagarna skulle leverera en så betydande del av det nödvändiga
sparkapitalet i landet, att riskerna av att minska på deras inkomster
genom beskattning äro större än om man ytterligare pressar de mindre inkomsttagarna.
Vi ha nämligen den erfarenheten i vårt land, att besparingar komma
från alla samhällsklasser. De komma i mycket stor utsträckning från grupper
i samhället som relativt mindre tryckas av de direkta skatterna. Man skall
inte tro att det skulle vara möjligt att åstadkomma någon mera väsentlig ökning
av det svenska sparkapitalet genom att avsevärt lätta på de skatter, som nu
utgå för folk med inkomster från låt mig säga 10, 15 eller 20 tusen kronor
och upp till en miljon. Utom den stora massan av små och relativt små inkomsttagare,
som lägga undan av sina knappa inkomster, finns det en annan mycket
stor källa till sparande, nämligen inom företagen själva. Skulle man här i
landet verkställa sådana beräkningar som före kriget gjordes i vissa andra
länder, så föreställer jag mig att man skulle finna, att den väsentliga delen
av ett lands kapitalbildning kommer från de mer eller mindre nödtvungna
besparingar, som göras inom de stora företagen, och vidare från den massa
av småbesparingar, som sker genom försäkringar och andra sammanskott av
små inkomster, samt slutligen från den stora massan av både små och stora
inkomsttagare, som lia kanske litet mer än genomsnittet av sparsamhetsvilja.

Men även örn det vore riktigt som herr J. B. Johansson säger, att beskattningen
skulle minska besparingarna och att man därför får akta sig för att
gå vidare på den direkta beskattningens väg, så bygger han från sina utgångspunkter
på att en direkt beskattning väsentligen måste drabba större inkomsttagare.
Nu har herr Ivar Anderson i det senaste anförandet redan erinrat örn
att detta är alldeles beroende på hur man lägger skatteskalorna. Herr Ivar
Anderson menar, och jag erkänner att det är riktigt, att skall man få ut mera
genom inkomstskatten, är det nödvändigt att höja skatten även för ganska små
inkomsttagare. Jag skulle vilja tillägga, att redan de inkomster vi nu ha av
den direkta beskattningen skulle ha varit omöjliga att uppnå örn vi inte hade
gått ganska långt ned i inkomstskikten. Emellertid blir det således en möjlighet
för alla, som önska att man skall lägga mera av bördan på mindre inkomsttagare,
att föra fram sina synpunkter då förslaget till ny skatteskala
för värnskatten kommer upp i riksdagen. Det är en gammal villfarelse att
tro, att man kan identifiera konsumtionsskatter med skatt på konsumtion och
inkomstskatter med skatt på sparande. Allt beror på hur konsumtionsskatterna
och inkomstskatten äro lagda. Jag är tämligen övertygad om att mycket hårda
konsumtionsskatter måhända ganska litet minska på den form av konsumtion
i samhället, som man kanske skulle anse vara den mest överflödiga. Jag skulle
snarare tro att hårda konsumtionsskatter inte på något väsentligt sätt förmå
minska konsumtionen inom vissa ganska stora lager av befolkningen. En inkomstbeskattning
kan däremot läggas på sådant sätt, att den tvingar folk med
jämförelsevis små inkomster att avstå från en del av sin konsumtion. Detta
gäller naturligtvis i första rummet alla dem. som tidigare överhuvud taget
inte lia kunnat lägga undan någonting till besparingar. Frågan örn skatteskalorna
kommer alltså enligt min mening att bli avgörande för huruvida man
mera skall närma sig det mål, som herr Johan Bernhard Johansson eftersträvar,
eller det mål som, jag skulle tro, trots kompromissen tar sig uttryck i budgetförslaget.

På den punkten är det rätt upplysande, att herr J. B. Johansson föreslår
höjning av en .särskild skatt, nämligen den som betalas av de pensionsförsäkrade.
En höjning av pensionsavgifterna är ju ingenting annat än höjning av en
direkt skatt, som till skillnad från våra övriga direkta skatter icke utgår efter

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1042 f. lii.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
progressiva grunder utan som i stället är rent proportionell ända till den punkt,
där den överhuvud taget inte längre höjes. Den som föredrar den formen av
direkt beskattning kan säkerligen få sina önskemål tillfredsställda genom att
försöka införa en skatteskala som på detta sätt lägger ett större procenttal
på mindre inkomsttagare än på högre. Jag hoppas, att sådana förslag icke
skola kunna vinna riksdagens bifall.

Jag beklagar att jag av herr J. B. Johanssons yttrande fick det intrycket,
att han betraktar den hittills förda skattepolitiken och en del av den ekonomiska
politiken sorn ett direkt och obefogat angrepp på vissa grupper av inkomsttagare.
Då herr J. B. Johansson talade örn vad han kallade jakten på förmögenhetsägarna,
vill jag erinra örn att riksdagens båda kamrar vid ett tidigare
tillfälle lia fattat det beslutet, att en sådan förmögenhetsbeskattning skall anordnas,
därför att man under den kristid som vi nu genomleva inte kan undvara
en särskild uppoffring från deras sida, som äga förmögenhet. Jag vet inte om
herr J. B. Johansson gjorde några invändningar när det riksdagsuttalande antogs,
som uttryckligen säger att ett engångsoffer kräves av förmögenhetsägarna
när man skall försöka avveckla den stigande skuldbörda som kristiden kommer
att åsamka vårt svenska samhälle.

I det sammanhanget antydde herr J. B. Johansson också sin kritiska inställning
gent emot den beredskapslagstiftning som håller på att utarbetas för
att eventuellt komma till användning örn det visar sig nödvändigt att hindra
företagen från att oskäligt höja sina utdelningar. Jag undrar örn herr Johansson
inte har observerat, att innebörden av en sådan lagstiftning helt enkelt är
att tvinga folk till större sparsamhet. En sådan åtgärd betyder ju nämligen att
man tvingar företagen, örn det nu skulle behövas, till att konsolidera sig utöver
vad deras enskilda aktieägare eventuellt skulle önska. I och för sig kan man
naturligtvis kritisera en sådan lagstiftning, men man kan inte gärna göra det
i ett sammanhang, där man kräver ökad sparsamhet och klagar över att statsmakterna
inte skulle gynna sparsamhetssträvandena.

Örn jag nu har sagt nog beträffande skattepolitiken och herr J. B. Johanssons
synpunkter därvidlag, skulle jag för att få en övergång till penningpolitiken,
som herr Ivar Anderson särskilt har talat örn, vilja säga att herr Johansson
även var inne på frågan örn prisstegring och dylikt. Jag erkänner att spörsmålet
örn penningvärdets utveckling är en synnerligen allvarlig fråga, men den punkt
som herr Johansson vände sig emot har säkerligen en alldeles underordnad betydelse
därvidlag. Han berörde frågan örn indexlönerna. Jag förmodar att diskussionen
örn huruvida vi skola ha tillägg till lönerna som kompensation i någon
mån för de stigande levnadskostnaderna väl får anses vara avgjord i praktiken.
Herr Johansson vände sig inte heller direkt häremot. Han yttrade i stället,
att den nuvarande indexberäkningen var så olämplig därför att även skatteposten
ingick däri, och han sade uttryckligen »den direkta skatteposten». Ja,
det är klart att man kail vara tveksam på denna punkt. Jag har personligen
den uppfattningen att de direkta skatterna inte höra till ett verkligt rationellt
indexsystem, ty vill staten ta ut högre skatt av medborgarna, skall den skatten
betalas även av löntagarna med deras förutvarande inkomster, utan att de få
kompensation för denna skattestegring. Men var och en vet, hur ömtålig denna
sak har varit vid förhandlingar rörande indexlönerna. Vi veta alla, att indexberäkningen
för levnadskostnaderna är ett vanskligt kapitel. Man får snarast
förvåna sig över att det inte har blivit större oro än den som verkligen råder
och att man har kunnat komma varandra så nära vid beräkningen av levnadskostnadernas
stegring, fastän det är känt att mycket betydande värden i fråga
örn storleken av de utbetalda lönerna bero på dessa indextal. Det förefaller mig
därför naturligt att man vid förra årsskiftet inte ville kasta in ett sådant tviste -

Lördagen den 17 januari 1942 f. lii.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
frö i förhandlingarna som det skulle ha varit, örn man föreslagit att den direkta
skatten skulle tagas bort ur indexberäkningarna. Det viktigaste är emellertid,
att denna post faktiskt har spelat en alldeles underordnad roll. Örn de direkta
skatterna varit borta ur indexberäkningarna, skulle det ändå icke ha medfört
att situationen i fråga örn indexavtalet bade blivit en annan än nu är fallet.
Indextalet skulle oberoende härav ha stigit över de 144 enheterna, vilket var
den kritiska gränsen. Jag tror alltså att man åtminstone tills vidare kan bortse
från den punkten.

Frågan örn budgetbalanseringen är den andra punkt, som bar varit föremål
för diskussion, och den var måhända det centrala i vad herr Ivar Anderson här
anförde. Herr Ivar Anderson har blivit illa berörd av att en eller annan tidning
kanske i något överdrivna ordalag har uttalat sin tillfredsställelse med den
uppdelning av utgifterna som har skett. Detta bör kanhända inte fattas precis
på det sätt som han trodde, utan kanske mer som ett uttryck för att man har
känt sig litet illa till mods under de båda sist förflutna åren, därför att inte
någon mera rationell uppdelning har kunnat ske. Man har haft den känslan
att vi rörde oss på mycket osäker mark när det gällde statens utgifter, eftersom
man inte visste vad som skulle anses vara normalt, såsom det heter i budgetförslaget,
i fråga örn dessa utgifter. Den lättnad som många ha känt då det nu
blivit möjligt att göra denna uppdelning, även örn den är ofullkomlig, har därför
måhända givit anledning till glädjeuthrott, som det annars kanske inte
skulle vara så lätt att förstå. Herr Ivar Anderson har alldeles rätt när han säger,
att uppdelningen inte är någon trollkonst. Jag skall villigt erkänna att det
har varit en synnerligen enkel sak att göra uppdelningen. Men det är inte så
som herr Ivar Anderson säger, att man länge har gått och väntat på den. Det
förefaller som örn han därmed menar att uppdelningen borde ha skett tidigare,
men det har varit omöjligt att göra den tidigare, helt enkelt emedan vi inte
förut ha haft någon föreställning om hur uppdelningen skulle ske i fråga om
de mest betydande av utgiftsökningarna, nämligen för det militära försvaret.
Först när konturerna till en ny försvarsordning hade utbildats, blev det möjligt
att göra denna uppdelning, och sedan de konturerna klarnat var uppdelningen
verkligen en mycket enkel sak. Jag har bara haft att följa försvarsministern,
som säger att man kan räkna med att alla ordinarie kostnader under de fem
följande åren faktiskt skola täckas av de 750 miljonerna och att vi inte behöva
räkna med extraordinära utgifter för annat än vad vi kalla beredskapsutgifter
och dylikt. Det kan knappast vara i fråga örn denna punkt som herr Ivar Anderson
uttalar sina starka tvivel på att uppdelningen är hållbar. Herr Anderson
menade att uppdelningen var godtycklig, men om vi hålla oss till denna post,
som är den största, tror jag inte uppdelningen kan anses godtycklig.

överhuvud taget kan hela diskussionen om uppdelningens större eller mindre
godtycklighet inte föras, innan konkreta exempel bli framlagda, som lika val
skulle kunnat placeras på den ena som på den andra sidan örn gränsen. Åtminstone
när det gäller försvarsutgifterna tror jag det är alldeles ofrånkomligt att
gränsen är fast. Sedan beror det på örn statsmakterna i fortsättningen vilja
hålla fast vid den uppdelning som är den rationella, örn man går över till de
andra utgifterna, är gränsen inte lika klar. Något exempel har inte anförts här
i debatten men däremot i den offentliga diskussionen, och jag kan därför måhända
få lov att anknyta lill det. Man bär frågat, vad det egentligen finns för
grund att kalla förmalningsersättningen, alltså subventioneringen av mjölpriserna,
för extraordinär men däremot prisrabatteringen för normal. Ja. orsaken
ligger helt enkelt däri att vad som foris över lill den extraordinära budgeten är
sådana utgifter, som kunna sägas direkt lia sin grund i den tillfällighet — som
vi väl få kalla det — som heter missväxterna. Halia tioringarna liro inte bara be -

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
roende på missväxterna. Rabatteringarna bero på den stigande prisnivån och de
mera tryckta förhållanden som därmed ha inträtt för de mindre bemedlade. Jag
vågar inte förutsätta att rabatteringarna skola försvinna i och med en normal
skörd. Örn vi få en normal skörd, förefaller det däremot som örn de nuvarande
priserna på spannmål inte längre skulle vara motiverade. Det är nämligen så,
att vilka invändningar man än kan göra gent emot de förhandlingar, som förts
mellan jordbrukets representanter och statsmakterna, och mot de förutsättningar
från vilka dessa resonemanger ha gått ut, så har det trots allt varit en god
sak med dessa förhandlingar. Det är att man har försökt skapa en utgångspunkt
i vad man kallar jordbrukets inkomster. När man då har tagit hänsyn till
den låga skörden under två missväxtår och räknat med ett högre spannmålspris,
har man för hela jordbruket fått en viss inkomstsumma i fråga örn brödspannmål.
Det är uppenbart, att samma inkomst-summa uppstår örn man räknar med
ett lägre pris oell en mera normal skörd.

Innan jag således har hört några konkreta anmärkningar mot den uppdelning
som har blivit gjord, kan jag bara tänka mig en invändning av mera
principiell natur, och det är att man möjligen kunde ha överfört något tiotal
eller kanske tjugotal miljoner mera från den ordinarie budgeten till den extraordinarie.
Yi veta för närvarande ingenting örn de utgifter som kunna komma
att bli nödvändiga i en snar framtid. Framtiden ter sig osäker, och på den
punkten har jag kanske inte mycket annan uppfattning än den herr Ivar
Anderson gav uttryck åt. Jag vet inte varifrån föreställningen örn den stora
optimism, som skulle karakterisera budgetförslaget, har kommit. Det utmärkes
inte av någon annan optimism än den som ligger i att vi faktiskt kunna
bära de nuvarande våldsamt uppskruvade ordinarie utgifterna med hjälp av
verkliga inkomster, i själva den känslan att vi kanske ha större ekonomiska
krafter än vi tidigare tänkt. Detta har möjligtvis i någon mån tagit sig uttryck,
men det innebär inte någon som helst profetia örn hur förhållandena
komma att gestalta sig för vårt näringsliv i fortsättningen. Därför är det riktigt
som herr Ivar Anderson säger i fråga örn inkomstberäkningen — där vi
lia följt riksräkenskapsverket helt och hållet — att den möjligen kommer att
visa sig något för optimistisk. Det kan hända att inkomsterna komma att bli
lägre än som beräknats, och det är inte sannolikt att de bli högre. Redan detta
är sålunda en anledning att inte alltför snålt plocka över utgifter från den
ordinarie till den extraordinarie budgeten. Ingen vet heller i närvarande stund,
vilka nödvändiga utgifter av ordinarie karaktär som i fortsättningen kunna
krävas. Under sådana förhållanden har jag trott det vara riktigt att hellre ta
med något mera på den ordinarie budgeten än att ta med något mindre.

Därmed är jag framme vid det, som jag anser är det väsentligaste att säga
till svar på herr Ivar Andersons kritik av finansplanen. Jag skulle vilja fråga
herr Ivar Anderson, örn han inte själv känner vilket farligt råd han i sitt anförande
gav riksdagen? Liksom jag har gjort i finansplanen, understryker han
starkt, att det är nästan — jag vågar bara säga nästan — nödvändigt att ha
en fix ram för de ordinarie utgifterna och att denna blir balanserad med verkliga
inkomster. Det är förutsättningen för att man skall kunna behålla någon
som helst kontroll över den fortsatta behandlingen av budgeten. Örn man däremot
lämnar en viss del icke balanserad, det må vara bara 10, 20 eller 30 miljoner,
vad skall man då svara en riksdag som säger: om vi låna 30 miljoner för
att täcka normala utgifter eller örn vi låna 40 eller 50 miljoner, kan väl inte ha
så mycket att betyda. På den punkten äro tydligen herr Ivar Anderson och
jag fullständigt ense, men så sliter han sönder hela resonemanget genom att
säga: uppdelningen mellan ordinarie och extraordinarie utgifter är godtycklig.
Om det skulle visa sig att inkomsterna inte bli fullt så stora som beräknat, vill

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hail inte vara med om att täcka bristen med verkliga inkomster, utan då anser
lian att det är alldeles i sin ordning att säga: vi kunna gott föra över en del
poster från den ordinarie budgeten till den extraordinarie, ty uppdelningen är
ändå så godtyckligt gjord att ingenting hindrar oss från att manipulera mellan
de båda budgeterna. —-Ja, vad skulle herr Ivar Anderson säga, om en riksdagsmajoritet
kommer och resonerar på liknande sätt och säger: »Visserligen
ha inte inkomsterna minskats, men här finna vi att vi vilja göra ytterligare
20, 30 eller 50 miljoner i utgifter. Visserligen säger finansministern att
man skall balansera budgeten, men å andra sidan finns det ju så mycket klokt
och kunnigt folk som säger att uppdelningen är godtycklig. Låt oss därför
plocka över 50 miljoner från den ordinarie budgeten till den extraordinarie, så
lia vi ju balans i alla fall.» Jag tror, att herr Ivar Anderson bör betänka sig
ytterligare en gång innan han offentligen driver den satsen, att detta är en
godtycklig uppdelning, som vi kunna handskas med ungefär som vi behaga.
Örn man håller fast vid budgetförslaget på den punkten, kan det inte hjälpas
att bördorna måste bäras, och den enda utsikten till att göra bördorna lättare är
att åstadkomma en minskning av de ordinarie utgifterna.

Även frågan örn minskningar och besparingar är en gammal tvistefråga.
Jag kan bara säga att när besparingsberedningen, som jag hoppas, så småningom
kommer fram, inte bara med sina detaljförslag till åtgärder i besparingssyfte,
utan även med en allmän översikt av de områden där besparingar överhuvud
taget äro möjliga, så tror jag det skall visa sig möjligt att få till stånd
en mera fruktbar diskussion härvidlag än den vi hittills ha fört. Jag är däremot
inte säker på, att det kommer att vinnas någon enighet örn att sådana
stora besparingar äro möjliga. Vad besparingsberedningen kan göra är att leverera
det material, på vilket sedan riksdagen och även regeringen kunna grunda
sina beslut.

Men jag vill inte sluta med detta utan med ett ytterligare understrykande
av att den optimism, vi dock trots allt ha anledning att känna, grundar sig på
att vi kunnat upprätthålla produktionen trots att till följd av statsutgifternas
våldsamma ökning en allt större och större del av folkets inkomster fått gå till
utgifter, som vi ändå, om vi skola använda ett populärt uttryckssätt, måste
kalla improduktiva, att man ännu inte kan iakttaga några särdeles tydliga
tecken till en förslitning eller ett försämrande av hela vår produktionsmekanism,
att vi fortfarande kunna hålla den allra största delen av vår arbetskraft i
arbete — att det alltså ser ut som örn vi skola kunna bära de bördor, som tiden
nu lägger på oss. Jag tror, att det i detta ögonblick är viktigare att understryka
vår styrka att bära bördorna än att utmåla de faror, som en gång i
framtiden möjligen kunna hota oss.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Herr Engberg har lämnat en del
uppgifter, som ge mig anledning att komma med några upplysningar.

Herr Engberg sade, att i det län han företräder vore det risk för överavverkning
och att på nämnda område skulle för innevarande bränsleår fordras
dubbelt så stor avverkning som ett föregående år. Det är riktigt, att den avverkning,
som nu kräves, är åtskilligt högre än under föregående år, men
den Ilar inte den omfattning, som man fick intryck av, när man hörde herr
Engbergs anförande. Föregående år var avverkningsplikten inom Västernorrlands
liin 2.2 miljoner kubikmeter i runt tal, och i år är den .3.4 miljoner. Det
avverkningsresultat, som nu kommit fram, visar emellerlid, att avverkningen
inom området under föregående bränsleår varit betydligt större än vad jordägarna
varit ålagda. Det är ju inte annat än glädjande från de synpunkter
jag har att företräda, att så är fallet. Men jag drar också den slutsatsen, att

Första kammarens protokoll 19J/2. Nr 3. 4

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för skogsägarna har inte avverkningsplikten framstått såsom så betungande,
som man lätt kunde få intryck av, när man hörde herr Engberg. Det har varit
sa, att den alagda avverkningsplikten inte helt fullgjorts av vissa grupper,
men betydligt överskridits av andra. Sålunda ha de enskilda skogarnas ägare
avverkat 31 % mera än vad de voro skyldiga till, och en mindre grupp, vissa
allmänna skogar, har varit uppe i nära tre gånger så stor avverkning som den
ålagda.

Vad nu beträffar risken för överavverkning, så är det självfallet, att faran
för sådan ägnas den allra största uppmärksamhet. Vidare måste man söka
förlägga avverkningarna så, att nian inte går in på gagnvirkesbeståndet, i
varje fall inte mer än vad man är tvungen till. Därför har också sedan åtskillig
tid en utredningskommitté varit sysselsatt med en översyn över förhållandena
och tillgången på bränsleskog inom olika områden i landet, och allteftersom
resultatet av dessa utredningar framkommer, har man möjlighet att
lägga avverkningarna så,° att de så mycket som möjligt stämma överens nied
vad som ur bästa skogsvårdssynpunkt bör tagas ut.

Innan jag lämnar siffrorna från Västernorrlands län vill jag säga, att av
den ganska stora kvantitet, som man där är ålagd att avverka under tiden
från den 1 juli 1941 till den 1 mars 1942, hade den 1 december 1941 avverkats
60 %. Alltså synes avverkningen även i år gå ganska väl i lås. Jag skulle väl
tro, att herr Engbergs uttalande örn svårigheterna att få ut denna stora kvantitet
framför allt berodde på att han ansåg, att det var behov av bättre vägar
o. dyl., och att det var viktigt att få fram befordrande åtgärder för ett förbättrat
vägnät. Jag är av samma mening som han att förbättrade eller nya
skogsvägar äro behövliga. I anledning av herr Engbergs uttalande, att procenten
statsbidrag till skogsvägar borde ökas från 25 till 50 %, så vill jag
upplysa örn, att efter den ändring, som skedde 1941 i kungörelsen örn statsbidrag
till nämnda vägar, är det möjligt, »när särskilda skäl därtill äro», att
erhålla statsbidrag upp till 50 %. Därtill kommer, att det under nionde huvudtiteln
i år är angivet, att en utredning om dessa förhållanden pågår, och därför
är i statsverkspropositionen uppfört ett beräknat belopp till dessa skogsvägar
och särskild proposition i ämnet förebådas. Skogsstyrelsen har fått i uppdrag
att framlägga en plan till förbättringsmöjligheter för dessa vägar, och det är
väl att antaga, att skogsstyrelsen kommer fram med förslag till ytterligare
förbättringar av skogsvägsnäten.

Jag vill innan jag slutar, herr talman, framhålla att det givetvis är mycket
svårt^att åstadkomma så stora bränsleavverkningar, som man nu behöver, utan
att ga för hårt in pa skogsbeståndet. Därför äro sådana planläggningar, som
jag nyss nämnde, av den största vikt. Det är också av stor betydelse, att man
får förbättrade vägförhållanden, så att från illa belägna skogar erforderligt
bränsle kan drivas fram. Men det är även viktigt, att man söker mobilisera
sadant bränsle i skogarna som grenar och stubbar, varjämte torvproduktionen
bör ökas. Inom vissa områden ha skogsägarna möjlighet att fullgöra sin avverkningsplikt
genom att bryta stubbar och avverka massaved. Alltså är det
möjligt redan med nuvarande bestämmelser att fullgöra avverkningsplikt i
form av det gagnvirke, som massaved utgör.

Sedan borde jag kanske stryka under det yttrande, som herr Engberg hade
örn nödvändigheten för oss att kunna utnyttja våra råvarutillgångar i skogurna
°så, att vi kunna få fram mera högvärdiga produkter, och det var mig
förra året en tillfredsställelse, när jag kunde medverka till att få till stånd
den utredning örn utökad teknisk forskning, som väl snart kommer att avge
förslag till betydande statligt stöd åt bl. a. forskning till befrämjande av den
kemiska skogsindustrien.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag tror mig kunna som slutomdöme om vår bränsleförsörjning just nu säga,
att man är fullt medveten örn de risker för överavverkning av våra skogar,
som kunna föreligga, och att man söker komma fram på vägar, som göra det
möjligt att få utfyllnad i bränslet från andra håll.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag bar begärt ordet för några randanmärkningar
till den föreliggande statsverkspropositionen och till den förda
debatten.

Då jag på vissa punkter kommer med några kritiska anmärkningar, vill
jag redan i förväg framföra min djupa vördnad för Kungl. Maj:ts regering;
framför allt vill jag dock understryka, att bakom en politik, som syftar till
landets och rikets värnande med alla krafter och offer, står förvisso ett enigt,
kampberett och frihetsälskande folk. För ingenting i världen säljer svenska
folket sin frihet och sin självbestämningsrätt. Jag tror, att örn varje svensk
ägde tusen liv, så skulle han offra dem för detta gamla fria rikes bestånd
och värnande.

Vi lia enligt mitt förmenande, herr talman, ingalunda ännu passerat den
mörkaste klyftan på vår vandring genom tidens farofyllda hålvägar. Vi ha
* kanske det farligaste stycket väg kvar, och vi behöva sannerligen samla alla
våra krafter för att kunna taga oss igenom dessa svåra passager. Men vi hysa
ingen fruktan för vare sig mörker eller fara, ty vi äro i stort sett eniga, stridsberedda
och fyllda av den offervilja, som är nödvändig för att vi skola kunna
klara oss ut ur svårigheterna.

Jag hälsar för min del med den allra största glädje det nu i princip föreliggande
förslaget om en femårsplan för försvarets ytterligare utbyggande
och stärkande, särskilt med hänsyn till flygets utbildning och med hänsyn
till motoriseringen av stora delar av infanteriet och kustartilleriet -—- gamla
krav, som också jag för min anspråkslösa del har rest i tidigare motioner och
i anföranden. Jag är också glad över att Göta livgarde återuppstår i ny gestalt,
visserligen kallat Göta pansarlivgarde, men så mycket'' starkare, varigenom
Stockholms ungdom i större utsträckning än vad för närvarande är fallet kan
få fullgöra sin värnplikt i närheten av hemorten. Kunde denna femårsplan
göras till en treårsplan utan att ge efter på något av det program, som har
framlagts i planen, eller på den effekt, som avses med densamma, så skulle
jag se det med ännu större glädje, ty min mening är, att inom de tre närmaste
åren ligger den stora faran för vårt land, och vi borde därför ha denna försvarsplan
färdig inom tre år. De härför erforderliga ökade offren är det min
bestämda uppfattning att det svenska folket skulle komma att bära utan att
knota, liksom det hittills har burit alla de tunga offer, som nödigheten att
värna frihet och fred har lagt på dess skuldror. Tid är nämligen inte bara1
pengar; tiden betyder i detta sammanhang frihet och trygghet och kan även
betyda räddandet av mycket pengar men framför allt mer än vad pengar är.

Det talas, herr talman, ibland på vissa håll örn en fackmannaregering, ja,
om en militärregering, som bättre skulle vara ägnad att leda landets öden än
en parlamentisk regering. Även den, som på vissa punkter kan lia erinringar
mot den sittande regeringens politik, vill dock understryka, att endast dell
regering, som har rot i Sveriges riksdag, kan rädda enigheten, offerviljan och
rikets frihet och fred. Någon annan regering är otänkbar i detta land. Alla
andra funderingar äro rena galenskaperna och finnas endast, såvitt jag kan se,
hos demokratiens motståndare eller hos obetydliga kretsar, men regeringen bör
se upp med dem, som ha något i skölden mot demokratien, vare sig de finnas
på höjderna eller i skrymslena. Demokratien, folkmakten är ett villkor för vårt

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lands frihet och offervilja. Den, som vill antasta demokratien, är en om också
omedveten fiende till landet, till dess frihet och välfärd.

Vårt lands frihet och offervilja är beroende just på att demokratien helt
upprätthålles och icke naggas i kanterna, och då vill jag säga, att det är av
särskild vikt, att icke någon förevändning gives för sådana kretsar, som
vilja komma demokratien till livs, att kunna tala örn att vi icke längre äga
någon demokrati eller att den är på avskrivning och upphällning och mera
dylikt. Beslagen på tidningar, pressnämndens missuppfattning av sin uppgift,
oviljan mot ljus över landet och förhållandena, byråkratiens på sina håll
växande makt och i viss mån också, det måste jag säga, riksdagens egen försagdhet
ibland äro sådana farliga tecken, som kunna verka förlamande på dé
krafter, som värna den inre friheten.

Förslaget att i fredstid återinföra dödsstraffet är ett svårt och beklagligt fel,
som skapat och skapar misstro i de djupa leden, där humanitet och kristendom
ännu lever och är en makt. Humaniteten, den klassiska humanismen och kristendomen
äro i själva verket en demokratiens mest fundamentala grundval,
en rikets hörnsten, och alla, som rikta sin udd mot detta humanitetsideal, förstå
icke, att de göra en stor skada. Vi vilja inte ha återinförd, under vilken motivering
det vara månde, våldets och barbariets tid. Demokrati och kristendom
äro ett, och därvid vilja vi förbliva. Vårt folk och vår försvarsmakt måste
vila på dessa hörnstenar.

Herr talman! Hit hör också rättrådigheten som ledstjärna för statens politik.
Detta gäller både inåt och utåt. Inåt betyder det lika rätt för alla medborgare,
inga klassförmåner, inga gruppförmåner men hjälp åt alla fattiga,
och nödvändigheten av hjälp åt alla fattiga måste särskilt i dessa hårda tider
starkt understrykas. Det går inte an, att på de fattiga läggas för tunga bördor
i en tid som denna. Det är därför med glädje man måste hälsa socialministerns
löften örn förslag till ökad hjälp åt de fattiga, åt folkpensionärer och åt barn.

Det är dock på en punkt, eller rättare två punkter, jag skulle vilja ytterligare
understryka en mening, som har givit sig till känna på många håll. Den
ena är, att vi måste se till att utvidga området för rabatter, när det gäller ransonerade
varor, rabatter för de allra fattigaste, så att dessa rabatter bli en
verklig hjälp åt de fattiga. Och likaså, att ransonerna till de tungt arbetande
må bli något större än vad de för närvarande äro. Man skulle säkerligen i
stället kunna minska ransonerna för dem, som icke ha tungt arbete.

Det andra är, att man måste göra något för att verkligen få byggnadsverksamheten
i gång här i landet. Ni vet, mina herrar, att det på många håll i landet
råder olidliga förhållanden i avseende på bostäderna. Det är i vissa samhällen
en bostadsnöd, som erinrar örn den svåra nöd, som rådde 1916 och 1917,
och som ledde till mycket beklagliga förhållanden på skilda områden. Men
även i de samhällen och städer, där bostadsförhållandena inte äro så groteska
som på dessa håll, är det svårt att få byggnadsverksamheten i gång. Det synes
mig, att detta är orimligt. Vi måste inte bara utreda, inte bara säga, att kommunerna
skola göra det och det och att de enskilda skola göra det — statsmakterna
måste på allvar taga itu med detta problem och se till, att det verkligen
kommer en byggnadsverksamhet i gång. Eljest hotar bostadselände och höjda
hyror, något som kan få mycket vittgående sociala följder, samt en hyresstegringslag.

Varför skulle vi inte kunna göra ett storstilat försök att lösa bostadsfrågan
såsom en parallell till det stora försök att lösa vår försvarsfråga, som har
gjorts och lyckats? Det bör inte vara omöjligt, ty en lösning av detta problem
bomme att skapa en mängd arbetstillfällen, stora inkomster för mycket breda

Lördagen den 17 januari 1942 f. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lager i samhället, varigenom, skattekraften skulle kunna ökas i högst väsentlig
grad.

Det har under debatten mycket talats om nödvändigheten av besparingar,
och man har till och med tvistat om hur man skall kunna spara mest och bäst
och gå djupast ned för att vinna besparingar. Allt det där, att vi skola spara,
är mycket bra. Men man får vara försiktig: erfarenheten visar ofta, att en
besparing, som är olämplig eller som går för långt, i verkligheten leder till
slöseri och till förstöring av materiella värden, och även till förstöring av
andra värden än de materiella, nämligen de andliga.

Jag kan inte se annat än att det är en orimlighet, den besparingsaktion som
har gått in mot vetenskaplig forskning, mot skolan och mot folkbildningen,
förutsättningarna för vår både andliga och materiella kultur. Kan det vara
rimligt, att vi skola spara på så sätt, att vi komma att illustrera det gamla
ordspråket »snål spar och hin tar». Jag skulle vilja giva ecklesiastikministern
det rådet att stå besparingsivrarna med större kraft emot på det område, det
viktiga område, som han har att förvalta. Och jag skulle vilja giva finansministern
det rådet att fara varliga fram med den pilten Absalom. Eljest kan
det hända, att vi få betala igen med dubbla pengar vad vi i ögonblickets panik
spara in genom en kortsynt besparingspolitik. Jag är också av den uppfattningen,
att vår verksamhet för att stärka folkbildning och forskning varit en
av de vägar, som medfört den starka materiella och ekonomiska utvecklingen i
vårt land.

Herr talman! Utåt måste vi likaledes hävda rättens och rättfärdighetens
principer. Jag är för min del icke någon anhängare av den kalla egoismens
politik. Jag tror inte, att den som ledstjärna vare sig inåt eller utåt för till
något lyckligt mål, utan vi måste se till, att den naturliga känslan för att värna
örn vårt icke får alldeles undantränga både förnuftsskäl och känsloskäl, särskilt
icke viktiga rättfärdighetsprinciper. Har inte Sverige t. ex. en stor mission
att fylla, när det gäller att hålla högt över de stridande folken rättens,
rättfärdighetens och humanitetens fackla? Den får dock icke slockna, och det
måste vara de neutrala, som hålla den facklan brinnande. Ha vi inte större
skyldigheter nu än någonsin förr att vara talesmän för dessa principer, nu i
en tid, då denna civilisation håller på att alldeles krossas? Haagkonventionens
stadgar, folkrättens bud följas ej alltid i det väldiga kriget. Särskilt tagandet
av gisslan, avrättandet av gisslan, hämnd på civilbefolkningen, rättslösa arkebuseringar
-— allt stridande mot kristen moral och humanitet och västerländsk
civilisation ävensom mot folkrätten —■ upprör en hel värld. Kan icke vårt folk
och vår regering och särskilt vår justitieminister, som ju bör vara rättens vaksamhetspost,
framlägga eller bidraga till att framlägga ett förslag till en de
neutralas aktion för krigets humanisering? Jag tror, att det skulle vara något,
som icke skapade fara för vårt land utan i stället en ära för vårt land.

Särskilt uppröras vi av vissa händelser i vårt västra broderland. Outplånligt
inristas dessa händelser i våra själar. Man kommer att tänka på det gamla
ordet, att din hroders blod ropar till dig från jorden. Det kan icke vara ett fel
att lyssna till denna röst. Om herr utrikesministern hade varit här närvarande,
skulle jag lia velat fråga honom, om vi inte äga någon som helst möjlighet att
här inskrida till civilisationens och rättens relativa återställande. Vi må hoppas.
att regeringen gör, vad den kan. Det tror jag alla önska.

Hjälpen till Finland äro vi alla överens örn, hjälpen till Norge mäste vi bli
lika överens örn, och denna hjälp måste bli lika effektiv. Nöden där är även
fruktansvärd, och vi måste göra allt för att komma även det norska folket till
hjälp.

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr talman! När jag läst statsverkspropositionen — jag Ilar dock inte hunnit
läsa elen helt, det återstår mycket ännu — har jag slagits av att man nu
skrider till att annullera överenskommelser, som äro träffade mellan staten
och kommuner för kort tid sedan. Jag kan inte förstå, hur man t. ex. vill
föreslå, att den överenskommelse, som har träffats med Stockholms stad rörande
rannsakningsfängelset, varom vi varit fullkomligt ense, plötsligen skall alldeles
överkorsas. Inte heller förstår jag, att man skall upphäva överenskommelsen
mellan staten och Stockholms stad rörande bidragen till sinnessjukvården
och annat i samma stil. Det kan inte vara rimligt, att man på det sättet
skapar otrygghet, osäkerhet och ovisshet inom kommunerna genom att riva
upp nyss träffade överenskommelser.

Jag är ledsen över att högerns talesman, såvitt jag kunde rätt uppfatta vad
han sade, icke berörde den nazistiska agitationen, när han talade om partiförbudet,
utan blott örn den kommunistiska. För min del ogillar jag i demokratiens
namn partiförbudet liksom alla åtgärder, som äro riktade mot den gamla
svenska friheten.^ Skola åtgärder företagas i den riktning, som statsministern
redogjorde för, så böra de vidtagas åt båda hållen i lika mån och med utsättande
av organisationernas namn. De skola inte få karaktären av att vara riktade
åt bara ett håll.

Vidare några ord örn mitt praeterea censeo. Det gäller tryck- och yttrandefrihetens
bevarande^ Jag skulle vilja till herr justitieministern ställa en fråga,
eftersom vi flera gånger ha diskuterat tryckfrihetsproblemet och inte kommit
till någon klarhet. Vad var orsaken till det senaste beslaget och indragningen
av t. ex. Arbetarbladet, Eskilstuna-Kuriren och Trots allt? Jag har läst dessa
tidningar, därför att jag ju i alla fall skall få pröva dessa frågor i konstitutionsutskottet.
Jag har ingående läst dessa tidningar, och jag kari inte finna
någon som helst grund till indragningarna. I varje fall ingen rättsgrund. Pressens
män måste ju dock veta, vad de få skriva och icke skriva, vad som är rätt
och fel. Var äro de regler, som vi skulle få?

Dessutom måste jag säga, att man inte behandlar alla tidningar lika. Somliga
fa opåtalt skriva eller publicera mycket egendomliga korrespondenser, under
det att andra bli offer för indragningsmakten för vida mildare ting. Somliga
tidningar, ofta de mest aktningsvärda, råka ut för utrikesdepartementets
och herr justitieministerns onåd, utan att några gripbara skäl föreligga. Det
ser ut, som om man slog till höger och vänster efter ett stort mönster sydöver,
bara för att slå på måfå och allteftersom vindarna blåsa. Kan detta ändå vara
överensstämmande med Sveriges grundlag, med tryckfrihetsförordningen och
med alla de hävdvunna principer, som vi lia att rätta oss efter? Eller är det
sa, att det icke rader samma rätt och på rätt grundad lag för pressen som
för andra samhällsmedlemmar? Jag tar för givet, att det inte alls är av fruktan
nian handlar sa. Men jag skulle ändå vilja liksom herr Sam Larsson understryka
nödvändigheten av att herrar statsråd visa litet större civilkurage, när
man kommer och knackar på. Man skall säga »Nej tack, min herre» och inte
bara be vederbörande, stiga på och handla efter hans önskningar.

Jag skulle också vilja fråga, örn inte herr justitieministern har funderat på
att återställa grundlagarna i deras skick före 1939 med hänsyn till både formen
och innehållet, särskilt då tolkningen av den paragraf, som gäller indragningsmakten.
Denna makt är djupt förhatlig för vårt folk, och det vore bäst,
örn den kunde nedläggas i sin hundraåriga grav och man i stället ville anställa
åtal mot de tidningar, som ha förbrutit sig, och låta rätten pröva, om de äro
brottsliga eller icke. Men detta godtycke, som nu råder, kan man icke i längden
tolerera.

Dessutom vill jag föreslå herr justitieministern att avskaffa pressnämnden.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Redan när den föreslogs, var jag emot den. Jag var redan då övertygad om att
den icke skulle bli ett värn för tryckfriheten, utan trots god vilja hos dess
enskilda medlemmar skulle den på grund av trycket ovanifrån bli en boja
kring det fria ordet; detta har besannat sig. Pressnämndens start bär icke
varit lycklig. Att förklara ironi och satir vara brottsliga litteraturformer är
mer än underligt.

Slutligen vill jag, herr talman, beröra en fråga, som gäller de utländska
flyktingarna. Jag erkänner villigt, att detta är ett svårt kapitel och att regeringsmyndigheterna
här ha en mycket besvärlig fråga att göra med. Ändå
synes det mig, att man skulle kunna lösa denna fråga på ett lämpligare sätt
än som sker. Lag och rätt måste gälla även för utlänningar. Så länge de icke
äro dömda och förvunna till brott genom domstols utslag, böra de icke berövas
sin frihet, detta i synnerhet när tiden för de bekanta pensionatsinackorderingarna
tycks bli lång. Det bör vara lag och rätt och inte misstankar eller godtycke,
som blir utslagsgivande för dessa människors välfärd. Det är dock människor,
och vi lia ingen rätt att behandla dem, som örn de icke vore det.

Herr talman! Det synes mig, att vi skulle kunna enigt samlas kring våra andliga
värden och kring vår frihet, våra grundlagar och vårt försvar, och må den
önskan bli uppfylld att regeringen får styrka, fasthet, mod och orubblig demokratisk
känsla i allt vad den företar sig. Denna regering utför ju i mycket ett berömvärt
arbete. Man skulle kunna få bort åtskilliga skönhetsfläckar utan att
landets välfärd därigenom skulle äventyras. Riksdagen och folket äro villiga
till alla offer, även de största. Då borde regeringen taga mera hänsyn till
riksdagens och folkets önskningar. Även kunde kontakten med riksdagen hållas
mera levande än som ibland sker. Riksdagen har emellertid själv delvis skuld
i att man kan rikta en anmärkning mot förhållandet mellan den och regeringen,
i det att riksdagen kanske inte alltid hävdar sig med full styrka. Kritik-i positiv
anda av regering och ämbetsverk måste vara något för en stark regering
att glädja sig åt. Kritik betyder icke fientlig inställning, det betyder ett levande
intresse, lust till initiativ, förmåga att sporra till nya krafter, vidare ansvars-
och offerkänsla; allt detta måste tilltala en regering. Riksdagen måste
vara folkets starkaste makt, en aktiv och positiv makt, den måste skyddas och
dess ställning alltid bevaras och stärkas.

Herr talman! Jag yrkar propositionernas remiss i förhoppning örn en prövning
i självständig anda från riksdagens sida.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Under den debatt, som har ägt
rum, lia två ärade talare uttalat sina bekymmer ur tryckfrihetens synpunkt
med anledning av de konfiskationer utan rättegång av vissa tidningsnummer,
som regeringen har beslutat. Med anledning av dessa talares yttranden och av
den diskussion, som ligger bakom dem och som förts i tidningarna i vårt land,
med anledning av ämnets vikt och med anledning av den andel, som jag har i
ansvaret för de beslutade åtgärderna, ber jag att få uppta kammarens tid genom
att säga några ord i detta ämne, fastän jag haft tillfälle att flera gånger
förut yttra mig däri.

De båda ärade talarna ha uttalat sitt bekymmer över att dessa regeringens
åtgärder skulle sätta vår tryckfrihet i fara. Herr Ström har ju använt alldeles
särskilt kraftiga ord. Han har sagt, att dessa åtgärder överhuvud taget
medföra en fara för vår demokrati och att de rent av skulle undergräva vår
andliga motståndskraft. Jag ber därför att få understryka som självklart, att
vi i vårt land lia tryckfrihet och att denna icke holns från något håll. Vi lia
tryckfrihet, men vi ha icke en anarkisk tryckfrihet. En sådan Ilar aldrig funnits
och kan icke finnas i vårt land lika litet som i något annat ordnat sam -

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hälle, där det kräves, att den ene medborgaren måste ta hänsyn till den andres
berättigade krav på skydd inom sin rättssfär och att en enskild medborgare
inte får i motsättning till den utrikespolitik, som upprätthålles och stödes av de
ansvariga statsorganen å folkets vägnar, sätta rikets vänskapliga förbindelser
med främmande makt i fara.

Som jag flera gånger har framhållit här i denna kammare, intar tryckfrihetsförordningen
alltifrån sin tillkomst 1810 principiellt just denna ståndpunkt
i fråga örn tryckfrihetens gränser. Den kritik, som utgår från andra, obegränsade
krav på tryckfrihet, faller utanför grundlagens ram.

Jag ber vidare att få understryka, att de bekymmer för vår tryckfrihet, som
ha framförts, uteslutande gälla det utrikespolitiska området och icke alls det inrikespolitiska.

Jag tillåter mig till belysande av dessa bekymmer framhålla, att det inte
finns något hinder alls för våra tidningsmän att lämna en klar bild av vad som
sker omkring oss ute i världen. Var och en, som läser våra oberoende och ansvarsmedvetna
tidningar, ser ju också, att denna pressens oumbärliga uppgift
fylles i vårt land. Intet hinder möter heller för våra tidningsmän att framhålla
den principiella innebörden av vad som sker i världen, att återge och analysera
de principiella ståndpunkter, örn vilka nu en jättelik strid föres med våldsamma
och med andliga stridsmedel, att bedöma händelser och uttalanden ur
synpunkten^av vad de innebära för svensk åskådning och svenskt intresse. Lika
litet som någon annan medborgare kunna emellertid våra tidningsmän bortse
från den allvarsamma tid, vari vi leva, och från de arbetsförhållanden, som den
skapar. Jag är alldeles av samma mening som herr Sam Larsson, att försiktighet
för en tidningsman inte är den förnämsta dygden, men en dygd. som
tiden kräver, är, att var och en överväger, om de påståenden och källuppgifter,
varpå han stöder sina uttalanden, äro trovärdiga, sanna och riktiga, samt
vidare, att han, när han använder offentlighetens vapen, övertänker dess verkan
och besinnar, om han för sin strid inom den neutralitetens ram, som vårt
folk önskar upprätthålla.

Vi få inte glömma, att vart folk utsättes för motsatta, häftiga strömmar
av utländsk propaganda. Den faran finns uppenbarligen, att när man vänder
sig mot den ena sidans propaganda, kommer man att använda och stödja sig
på ett färgat propagandamaterial, som tillhandahålles från den andra sidan.
Jag är övertygad örn att ingen i denna kammare vill förorda en tryckfrihet av
det slaget, att den främmande propaganda, som från alla håll söker tränga
över våra gränser, skall få alldeles fritt spelrum här. Man kan lika litet förorda
detta som man kan förorda, att i denna väldiga brytningstid en för rikets
säkerhet farlig verksamhet av sammanslutningar och enskilda skall få bedrivas
här i riket under ledning av utländska agenter. Jag gör denna jämförelse,
därför att det inte finns någon oöverstiglig gräns befäst mellan ord och
handling.

Tydligt är emellertid, att även örn man nu försöker försvåra den utländska
propagandan inom vart land, kan man inte hindra, att den gör ett inflytande
gällande här. Det är naturligtvis en viktig uppgift för oss alla att avvärja
dess verkan.

. En förutsättning för att detta skall lyckas är en fast, klok och förtroendeingivande
hållning och ledning av regering och riksdag på andliga och politiska
områden.

På mangahanda sätt har ju också inskärpts, att ett stort ansvar åvilar alla
medborgare, var och en i sin stad, var och en inom sin verksamhetskrets.

En alldeles särskilt betydelsefull uppgift vilar givetvis på våra tidningsmän.
De måste starkt känna sin skyldighet att möta propaganda med mot -

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
propaganda. Som jag vid många tillfällen Ilar framhållit, förhållei det ^sig
emellertid i en kulturstat inte på det sättet, att verkan av ett uttalande står i
direkt proportion till grovheten eller till spetsigheten i uttryckssättet. Jag instämmer
med vad pressnämnden har sagt härom i ett uttalande, som den offentliggjort
i mitten av december.

Pressnämnden yttrar sig på följande sätt: »Med uttalande av att varje
tidningsutgivare skall äga rätt att med iakttagande av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser framföra de åsikter, som hans samvete bjuder, vill nämnden
som sin bestämda mening framhålla, att med hänsyn till vart lands utsatta
läge uttryckssätten måste så väljas att ironiska och sårande utfall samt insinuanta
vändningar och kränkande omdömen, riktade mot utländska ledande
personer eller de krigförande, över huvud undvikas.»

Jag fogar härtill blott det tillägget, att bästa sättet att stärka vår andliga
försvarskraft är att bringa hela vårt folk till levande insikt örn de fäderneärvda
odlingsvärden, som vårt släktled har att svara för och att upprätthålla.
Denna försvarslinje är den starka. Dessa värden äro så stora och så påtagliga,
att det såvitt jag kan förstå inte är nödvändigt att ge uttryck för uppskattningen
av dem genom smädelser mot andra folk, som på grund av en historisk
utveckling befinna sig i ett annat läge.

Vid flera tillfällen har här i kammaren den uppfattningen uttalats, att beslagen
av tidningsnummer skulle ensidigt föranledas av artiklar, riktade mot
en viss stormakt. Med anledning härav vill jag framhålla, att en hel rad av
beslag framkallats av önskan att undvika missförstånd med andra makter, och
bland dessa kan jag nämna inte bara makter _på andra sidan haven jämte
Frankrike utan också våra nordiska brödrafolk i söder och öster.

Herr Ström har upprepat ett klagomål, som han senast framförde vid remissdebatten
i höstas, den 23 oktober. Han har läst vissa tidningsnummer,
men han har inte förstått, varför beslag av dem ägt rum, och därför betraktar
han dessa beslag som rena godtycket. Jag tillät mig då att fästa herr
Ströms uppmärksamhet på att det avgörande för örn ett beslag skall äga rum
inte är, huruvida herr Ström tar anstöt av tidningsnumret eller inte, utan det
avgörande är, huruvida en främmande makt betraktar tidningsartikeln på ett
sådant sätt, att missförstånd med denna makt därigenom uppkommer.

Herr Ström upprepade vidare en synpunkt, som tidigare hade framförts av
herr Sam Larsson. Denne beklagade, att de tidningsmän, som fått se något
nummer av sin tidning beslagtaget, inte erhålla kännedom örn vilken artikel
det varit, som framkallat åtgärden. Jag ber med anledning härav att få omtala,
att pressnämnden vid flera tillfällen till mig har avlåtit skrivelser, vari
den på grund av den motiveringen, att det »kan förutsättas, att utgivare finnas,
som av obetänksamhet eller oförstånd nyttja tryckfriheten så att enstaka
nummer av deras skrifter bestraffas och som om de upplysas örn orsaken äro
angelägna örn att för framtiden undvika sådant som kan ge anledning till bestraffning»,
hemställde, att den skulle få kännedom om vilka artiklar som
framkallat beslagen. Därför har jag vid fyra tillfällen, allteftersom nämnden
det begärt, till den översänt uppgift örn den artikel eller de artiklar, som i
varje särskilt fall varit anledning till konfiskationen, och jag har tillställt
pressnämnden dessa meddelanden i sådan form, att den har full frihet att göra
det bruk av dom, som den finner lämpligt, och att offentliggöra dem i den
omfattning, som nämnden anser vara till gagn för de syften, den har att
verka för.

Herr Sam Larsson hade tydligen icke kännedom örn detta förhållande — och
det finner jag mycket förklarligt, att den ärade talaren icke hade — men jag
tror, att åtminstone någon del av hans oro för att regeringen skulle handla

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. in.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bakom en hemlighetsfull vägg, som dolde ett okontrollerat godtycke, har
mildrats härigenom.

Det gladde mig för övrigt att höra, att den ärade talaren i sitt anförande
framhöll, att en hel del av den oro, som han anförde vid ändringen av tryckfrihetsförordningen,
icke hittills motsvarats av vad som ägt rum i verkligheten.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är tyvärr icke så, att de vanskligheter,
som beröra vårt land, äro i avtagande. De yttre farorna kvarstå och
kunna när som helst aktualiseras. Vi bereda oss också emot sådana så gott vi
kunna, och detta sker i full enighet. Jag skall emellertid icke nu närmare beröra
dessa vanskligheter.

När det gäller de inre förhållandena, icke blott kvarstå svårigheterna, utan
de öka ganska starkt ju längre vår isolering och det bistra politiska och fysiska
klimatet fortgår. Jag tror, att det vore oärligt, om man ville påstå, att
meningarna örn sättet för att bemästra de inre svårigheterna vore lika eniga,
som när det gäller vår ställning utåt. Man kan nog taga för ganska givet, att
även inom regeringen, som dock hittills har lågt fram eniga förslag, enighet
icke råder om allting, utan att många frågor bli lösta i kompromissens tecken
eller att förslag komma fram, som äro bestämda till sina huvuddelar av majoriteten
och blott till det yttre accepterade av en minoritet inom regeringen.
Jag tror för min del, att detta är nödvändigt, då regeringen ju måste fungera
och jag i likhet med en föregående talare, som nyss hade ordet, knappast kan
tänka mig något annat regeringsalternativ, som svarar mot tidsläget. Samma
förhållande måste väl vara rådande även inom riksdagen, fastän det kanske
där icke behöver vara fullt så hundraprocentigt. Detta gör, att man mången
gång måste acceptera åtgärder, som man icke gillar eller som man hellre skulle
velat se utformade på något annat sätt —- och för min del ofta på billigare
sätt. Det är emellertid så, att när det nu finns olika uppfattningar och man
icke alltid kan låta dem taga sig det uttrycket, att man kommer med positiva
förslag i alla frågor, vilkas lösning man icke gillar, man ofta får välja ganska
platoniska sätt att hävda sin mening. Det är dock några frågor, som jag anser
äro av ganska stor betydelse och som jag tänkt att här något närmare beröra.

Det ena är en fråga, som det förut har talats örn här i dag, när det gäller
byggnadsförhållandena på landsbygden. Där fällde herr socialministern ett,
som jag tycker, ganska uppseendeväckande yttrande, när han nämnde, att han
knappast trodde, att det skulle komma till stånd någon större byggnadsverksamhet
på landsbygden, även örn förhållandena mellan arbetar- och arbetsgivarparten
bleve ordnade, på grund därav att materialpriserna stigit så kraftigt,
att de ändå skulle avskräcka landsbygdens folk från att sätta i gång några
byggnadsföretag. Jag tror, att jag har en viss möjlighet att bedöma, hur det
ligger till därvidlag, och jag har den uppfattningen, att detta är en felaktig
bedömning av herr statsrådet. I min egen hembygd t. ex. har både jag själv
och grannar byggnadsföretag planerade. Ritningarna äro färdiga, och i många
fall ligger även virket uppsågat och klart sedan rätt lång tid tillbaka. Det
är många som till och med lia spik och byggnadsjärn hemtaget och överhuvud
taget det mesta av materialierna säkrade. Det finns även de, som ha cementtilldelningen
ordnad. Men de vilja icke sätta i gång byggnadsarbetena nu, och
detta beror på både en reell orsak och en psykologisk sådan. Jag tror därför,
att i den mån som det råder eller kommer att råda arbetslöshet inom byggnadsfacket
på landsbygden, är denna långt ifrån oförvållad, ty den är det logiska
resultatet av arbetarnas egna åtgöranden.

Lördagen den 17 januari 1942 f. in.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Eftersom det nu förekommer vissa poster på femte huvudtiteln, som väl i
viss mån äro avsedda att få i gång byggnadsverksamheten på landsbygden,
vill jag säga, att jag har den uppfattningen, att det icke vore riktigt, att man
med så kostsamma medel som statsbidrag eller lån försöker få i gång denna
verksamhet, ty dels kan man icke därigenom påverka annat än en mycket ringa
del av hela landsbygdens byggnadsbehov, och dels — och det anser jag är det
viktigaste •— vore detta att direkt motarbeta den på landsbygden nödvändiga
anpassning, som beter byggnadskostnadernas förbilligande. Några arbetslöshetssynpunkter
anser jag icke heller att det vore riktigt att lägga på denna fråga,
eftersom man väl fortfarande måste utgå ifrån att arbetslösheten bör vara
obestridligen icke självförvållad örn det allmänna skall ingripa.

Det har ju förts förhandlingar en stor del av det förra året i byggnadsfacket,
närmast rörande ackordsprislistorna. När herr statsrådet och chefen för socialdepatementet
säger, att han icke har lyckats att få klart för sig, vad det är
som skiljer byggnadsarbetena vid lantmannabyggen ifrån samma arbeten i städerna
i hyreshus och dylikt, kan jag i alla fall peka på det klara faktum, som
många människor fått en ganska smärtsam förnimmelse av, nämligen att ackordsöverskotten,
som de måste erlägga, bli så ofantligt höga på vissa slag av
byggnader, särskilt när det gäller lantbrukets ekonomibyggnader. Det anser
jag är en direkt bevisning för att det är felaktigheter med ackordsprislistornas
uppgörande. Det finns fall, då ackordsöverskotten — och det är rätt vanligt —
uppgå till hundratals procent av timlönerna. Det kan ju varken vara sunt eller
förståndigt att ha det ordnat på det sättet.

Jag anser, att herr statsministern i våras vid ett visst tillfälle använde väl
karska ord, örn han icke nu vidtager några åtgärder för att lösa denna förhandlingskonflikt.
I varje fall tycker jag, att det är föga, låt oss säga, värdigt,
förståndigt eller rättvist att landets statsminister i offentliga eller andra föredrag
påstår, att det finns blott en grupp medborgare här i Sverige, som icke
äro lojala emot landet, nämligen de svenska jordbrukarna. Ett sådant uttryck
har fällts av herr statsministern, även om det icke blivit refererat i tidningarna,
och jag anser, att det, som jag sade, varken kan vara förståndigt eller rättvist.
Jag får verkligen hoppas, att han icke fortsätter med detta och att ingen annan
heller gör det, i synnerhet som de, som så ha gjort eller göra, icke på långt när
äro tillräckligt informerade örn hur den stora massan av jordbrukare verkligen
har det. Bara det ständiga talet örn att löntagarna icke få full kompensation
för prisstegringen men väl jordbrukarna bevisar, hur litet man har trängt in i
frågan. Ännu tyckas nämligen många icke ha klart för sig skillnaden mellan
levnadskostnader och kostnader för driften av en rörelse. Förrän de kostnaderna
blivit fullt täckta, blir det alls icke något över till levnadskostnader för den,
som bedriver rörelsen.Det förekommer ständigt dylika sammanblandningar både
här i riksdagen och kanske ännu mer i diskussionen man och man emellan ute
i landet.

De dåliga skördar, som vi haft de senaste åren, bero givetvis till största delen
— det kan man ju icke säga annat — på ogynnsamma väderleksförhållanden.
Men de bero också i viss mån på att det har blivit för litet utfört av det
arbete, som är nödvändigt att utföra. Det är så väl ordnat — jag tror, att det
är viii — att man icke får fram något utan arbete. Det är framför allt inkallelserna,
som härvidlag lia betytt en hel del, fastän jag måste erkänna, att det
gjorts mycket från myndigheternas sida för att mildra olägenheterna därav
just för jordbruksproduktionen. Men därtill kommer också, att det numera är
en väl kort arbetstid vid det svenska jordbruket. Särskilt under vissa månader
på året iir detta obestridligen till förfång för produktionen. Det är nog icke få
ton spannmål, som under förra hösten onödigtvis blevo groddskadade blott där -

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för att man icke utnyttjade arbetstiden såsom man gjorde förr i världen. Jag
vet mycket väl, att man har rättighet att taga ut övertidstimmar, men genom
förefintligheten av de lagbestämmelser, som härvidlag gälla, har det kommit
in i den allmänna uppfattningen, att det icke skall arbetas så mycket, som det
gjordes förr, även örn skördetiden är inne eller höstarbetena äro mycket överhängande
och betungande.

överhuvud taget tror jag, att våra ekonomiska utsikter, särskilt i denna tid,
skulle bli ljusare, örn det arbetades mer här i landet. Man har ju sett, att andra
länder funnit detta vara räddningen att lösa många av sina problem. Det är
inte sötebrödsdagar, som vi nu leva i. Särskilt inom jordbruket kan man nog
på grund av arbetenas natur i denna näring utan olägenhet arbeta något längre
per dag än i industrier och en hel del andra näringar. Landet behöver också,
herr talman, för närvarande detta. Det är ju också en synpunkt, som man får
lov att taga hänsyn till särskilt i fråga om de månader på året, då det hittills
varit som besvärligast att medhinna arbetena inom jordbruket.

Frågan om att få produktionen så stor som möjligt påverkas också av en
annan omständighet, nämligen krigskonjunkturskatten. Det är tyvärr så, att
man mer och mer lägger märke till att krigskonjunkturskatten, särskilt med
den utformning som den har fått, verkar produktionshämmande på många områden.
Jag tänker nu närmast på den verkan, som den har på jordbruket och
skogsbruket, och där finns det speciella skäl för en fordran på helst dess fullständiga
upphävande eller åtminstone mildrande. Det är ungefär samma skäl,
som lågo i de allmänna varningar, som restes, när skatten infördes, och som mer
och mer börjat besannas för dem, som äro i tillfälle att följa utvecklingen på
nära håll. Först och främst har jordbruket och skogsbruket icke tillerkänts industriens
och andra rörelsers rätt till avskrivningar på nyinvesterat kapital, vilket
ju är något som i mycket hög grad kan neutralisera beskattningens hårda
och ojämna verkningar. Vidare äro praktiskt taget samtliga priser på jordbruksprodukter
och även på brännved och massaved prisreglerade på ett sätt,
som borde onödiggöra krigskonjunkturskatt. Dessutom tillskjutas ju mycket
stora belopp av skattemedel för att hålla priserna nere. Då tycker man, att
det är litet av Ebberöds bank att taga upp skatt av en vara för att hålla nere
priserna på samma varuslag. Slutligen äro detaljbestämmelserna vid fastställandet
av skattens belopp särskilt vid jordbruk och skogsbruk sådana, att man
har en ganska säker garanti för att orättvisor snarare bli regel än undantag.
Trots att detta slag av skatter har en betydligt produktionshämmande verkan
och kanske kommer att få det mer och mer, så kommer den inte att ge så mycket
pengar som man måhända har trott. Brännveden kommer under innevarande
säsong att ge sämre utbyte än förra året. Avverkningskostnaderna ha stigit
betydligt mer än den höjning av vissa vedsortiment, som företogs i höstas. Jag
skulle tänka mig att avverkningskostnaderna stigit med åtminstone 1 krona 25
öre eller 1 krona 50 öre, men det är väl inte något vedslag, som stigit med mer
än 50 öre. Pannveden har i de flesta kommuner inte stigit alls. Nu finns det
faktiskt många människor, som avstå från att hugga en pinne mer än vad de
kunna anse sig vara ålagda att hugga. Det finns för övrigt inte något system,
såvitt jag vet, för kontroll över att de verkligen sälja så mycket, som de äro
ålagda att hugga till saluved. Och jag vet att det i vissa landskap allmänt börjar
bli så, att när man kommer till den del av avverkningen, på vilken man kan
riskera krigskonjunkturskatt, stoppar man helt enkelt denna. Det har redan
fått den verkan, att man i vissa landskap anser sig få lov att nästa år räkna
med så stor knapphet på exempelvis massaved, att man inte kan hålla fabrikationen
i gång på grund av bristande tillgång på råvaror.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Hur oanvändbar bruttometoden i själva verket är när det gäller att skapa en
rättvis beskattning belyses av exempelvis det faktum, att av de 4,000 ärenden,
som handlagts av krigskonjunkturskattens prövningsnämnd i ett län nu i höstas,
blev det inte någon skatt på mer än 69 stycken, och det är inte säkert att
alla dessa stå sig i kammarrätten.

Jag tror att erfarenheterna inom kammarrätten redan ha utkristalliserat sig
i den uppfattningen, att man knappast prisar utformningen av denna skattelag.
Jag tror att man måste vara försiktigare och noggrannare och tänka sig mera
in i verkningarna när man stiftar lagar, vare sig det är för beskattning eller
för andra ändamål. Man får verkligen hoppas att regeringen inte måtte nonchalera
dessa relativt ogynnsamma erfarenheter av krigskonjunkturbeskattningen.
Skärp gärna priskontrollen och skapa ett bättre system för den prisövervakande
verksamheten! Då tror jag att krigskonjunkturskatten kan betydligt reduceras
eller tagas bort.

Det är ganska mycket i fråga örn priskontrollen också, som man inte har så
lätt att förstå. Jag skall bara taga några exempel, som belysa vad jag menar.
Priset på skor har stigit med 60 ä 70 procent sedan krigets början. Kalvskinn,
som säljas från slakterierna och som ingå till en mycket betydande del i de flesta
vanliga skor, ha sjunkit med 6 procent, och priset på kohudar har inte stigit
med mer än 14 procent i förhållande till de priser, som allmänt voro rådande
före kriget. Och priset för dessa hudar och skinn är avsevärt lägre nu än det
var för tio eller tolv år sedan. Det kan då, anser jag, förefalla som örn det funnes
god plats för att antingen sänka priset på skodon eller att höja priset på
hudar och skinn eller bägge delarna. Ett annat litet exempel: garvämnena, som
lia varit underkastade priskontrollnämndens granskning, äro kalkylerade med ett
pris av 33 kronor per ton för den ekved, som utgör råvara, fritt fabrik. Inte
annat än jag vet har det aldrig betalats mer än 25 kronor, men vederbörande
har fått sin kalkyl godkänd i alla fall. Vidare är den andel, varmed spannmålspriset
ingår i priset på bröd, faktiskt en ren obetydlighet. Örn man skulle be en
människa, som inte tänkt över saken, att våga en gissning, så skulle han gissa
kolossalt mycket i överkant. Prisernas olikhet i olika landsdelar och på olika
platser föranleder också många reflexioner hos jordbrukarna, som känna det
som en orättvisa att med dylika exempel för ögonen bli beskyllda för att vara
gynnade framför andra.

Det finns en hel del små förtretligheter beträffande anordningarna särskilt
för kontroll av prisbestämmelser och ransoneringsbestämmelser, som man aldrig
har tillfälle att taga ställning till i riksdagen, emedan hela denna apparat lagts
på administrativ bog. Men det finns faktiskt saker, som regeringen borde intressera
sig något mera för. Jag är av dep uppfattningen att man inte bör utdela
alltför många licenser för slakt av A-typ, så att det blir dussintals i länen,
ty det hela blir omöjligt att kontrollera. Det vore mer än egendomligt om
det icke bedreves mycket skoj just på sådana slaktplatser, där man hämtar djuren
på nätterna och slaktar dem, medan kontrollanten bor kanske över en mil
därifrån. Man bör inte onödigtvis skapa sådana möjligheter till fusk. Sådant
blir ju också till förfång för jordbrukarnas egna slakteriorganisationer, vilkas
lojalitet endast bekräftas av det enda undantag som förekommit och som väckt
en sådan uppmärksamhet. En annan sak, som också är förvånansvärd och som
jag har anledning att syssla med, är att man betalar olika ersättning för samma
tjänster åt staten inom ett speciellt område, nämligen spannmålsbranschen.
Och de missgynnade bli återigen jordbrukarorganisationerna.

Den stämning mot jordbrukarna och deras lojalitet, som man knappast kari
undgå att märka på sina håll, vill jag här påstå faktiskt vara obefogad och

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
orättvis. Och vad värre är, den är också oklok. Och den är förlåtlig endast därför
att den i stor utsträckning är baserad på okunnighet och på vanan att generalisera
undantagen.

Yad slutligen finanserna beträffar, som så många här i dag talat örn, vill
jag endast med glädje inregistrera, att finansministern ganska oreserverat börjar
gå med på resonemanget att dåliga statsfinanser äro en mycket avgörande
inflationsorsak. Jag säger som herr Ivar Anderson sade, att det går inte att
sanera statsfinanserna bara genom att få tag i inkomster, utan ännu viktigare
är det att begränsa utgifterna.

När finansministern vände sig mot ett uttalande, som herr J. B. Johansson
fällde örn jakten efter förmögenhetsägarna, är det en anmärkning som även jag
skulle vilja rikta mot det sätt, på vilket våra skatteförordningar äro utformade.
Det är att man i så liten grad tar hänsyn till inkomsterna och i stället låter
förmögenheternas storlek betyda så mycket. Detta har den verkan att de fall
börja bli alltmer vanliga, då man får betala 100, 150 och ända upp till 200 procent
av inkomsten i skatt, vilket jag finner vara orättvist, ja upprörande; men
de flesta människor lia ej kunskap därom. Genom att förmögenheternas beskattning
spelar en så dominerande roll i förhållande till inkomstbeskattningen blir
det orättvisor, som icke endast äro upprörande, utan skadegörande. Det förlamar
handlingskraften hos många, som annars skulle kunna hålla närings företag
i gång på ett för många människor lyckligt sätt.

I år blir det svårare än förut både för finansministern och för andra att påstå,
att beredskapskostnadema äro så stora, att det inte alls lönar sig att spara
på den ordinarie budgeten. Man har ju nu skilt dem åt i var sin budget.
Men man har inte kunnat balansera den så att säga ordinarie budgeten, trots
att alla måste erkänna att skatterna äro ofantliga. Örn det skall bli en framtidsbild
med den ordinarie budget, som vi här se, och med en sådan beskattning
som den vi nu ha, då påstår jag att samtliga vårt lands invånare, och icke
minst vårt lands arbetare och småfolk, äro mycket att beklaga. Då kommer i
sinom tid, när det hela hunnit att verka färdigt, arbetslöshetens spöke att bli
en alldeles onödigt trägen gäst litet varstans.

Man resonerar ibland så, och det har herr Fredrik Ström nyss gjort, som om
minskande eller indragande av anslag endast skall få ske när det är lätt att
göja. Herr talman! Det är aldrig lätt och kommer aldrig att bli lätt, utan man
måste göra det även när det känns svårt! Jag är inte någon nationalekonom,
och jag formulerar väl saken en smula mera naturligt, än vad de göra, när
jag säger att man måste räkna med, att samma lagar gälla för en stat som för
en enskild människa. Om någon enskild tillräckligt länge lever över sina tillgångar
och gör av med mer än han förtjänar, så gör han slutligen cession. Jag
tror inte det finns, någon möjlighet att andra regler skola kunna gälla för staten.
Och därför menar jag att till dem, som just nu äro mest klarseende på
detta område, hör just den besparingsberedning, som finansministern efter vad
jag kunde, förstå uttalade sig nästan en smula föraktligt örn. Jag har ju förstås
dystra aningar som säga mig, att man även när det gäller det radikala sparandet
nog någon gång kommer fram till handling, men liksom på andra områden
först när det är i allra senaste laget. Det tycker jag är synd, ty då kanske
det är för sent för att hjälpa.

Jag vill slutligen, herr talman, deklarera att jag för min del hyllar mig
till ett demokratiskt samhällsskick, därför nämligen att det är bättre än andra
alternativ, men inte därför att det är fulländat. Ty det är inte fulländat. Det
har bland annat den bristen, att upplysning och klarhet i de ekonomiska tingen
och i fråga om näringslivets betingelser är ytterligt svår att få spridd till det
stora flertalet väljare i landet, som ofta hellre uppmuntras till att se bara för

Lördagen den 17 januari 1942 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen ra. ra. (Forts.)
dagen och inte för morgondagen. När jag nu ber att få ansluta mig till dem,
som yrka remiss till vederbörande utskott av de tre propositioner, som denna
debatt rör, är det i förhoppningen att inte även riksdagen fullt så ofta måtte
falla offer för den frestelsen.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att avbryta den pågående överläggningen
för att fortsätta densamma vid aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 12, av herr Undén, örn förande av protokoll vid sammanträde, som enligt
§ 56 riksdagsordningen hålles inom lyckta dörrar;

nr 13, av herr Undén, örn upphävande av § 14 ordningsstadgan för första
kammaren;

nr 14, av herr Gränebo m. fl., angående avskaffande av dyrortsgupperingssystemet; nr

15, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., angående befrielse för
kommunala organ och enskilda från gäldandet av postavgifter för vissa försändelser
i ransonerings- och familjebidrags- m. fl. ärenden;

nr 16, av herr Undén m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m.;

nr 17, av herr Sundvik, angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 11
juni 1937 om moderskapspenning;

nr 18, av herr Engberg m. fl., örn en översyn av straffverkställigheten vid
frihetsstraff; samt

nr 19, av herr Andersson, Verner, m. fl., örn utredning angående vården av
landets ungdom.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5.37 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Lördagen den 17 januari e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.; och dess förhandlingar leddes till
en början av herr förste vice talmannen.

Statsverks- Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1-—3.

•propositionen

,m. m. Herr Ekströmer: Herr talman! Jag tror jag får börja med att säga några
(Forts.) ord med anledning av herr Engbergs pessimistiska syn på Norrlandsbondens
inställning till de förändrade betingelserna för trävaruhanteringen i Norrland.
Liknande förhållanden ha nämligen en gång förekommit även i skogsbygderna
i min hemtrakt, fastän något längre tillbaka i tiden. Vid sekelskiftet var det
nämligen på samma sätt i Småland som det nu har varit i Norrland: de gamla
urskogarna skulle exploateras, sågverk växte upp som svampar överallt och
jordbrukarna ägnade sig så gott som helt åt skogshanteringen. På vintrarna
körde de i skogen och på somrarna lågo de ute på vägarna med brädforor, och
gårdarna fingo mest sköta sig själva. Men så tog denna lysande konjunktur
slut, liksom den nu tycks ha gjort uppe i Norrland. Men jordbrukarna hemma
i Småland togo sig då samman och kommo att tänka på att de verkligen hade
jordbruk; de började plöja djupare, de dikade sina åkrar, togo hort sten, odlade
nytt både på fastmark och på mossar och strävade efter att skaffa sig flera och
bättre djur. Jordbruket blev på så sätt för dem vad det skall vara, nämligen
huvudnäringen, under det att skogshanteringen blev en binäring, och en mycket
angenäm sådan.

Jag tror inte att vi nere på småländska höglandet ha mycket bättre jord att
bruka än norrlänningarna, men ännu har jag inte träffat på någon småländsk
lantbrukare, som anser, liksom herr Engberg sade örn norrlänningen, att det
är ett »syndastraff» att ha sin egen gård. Örn herr Engberg kan få in i sitt län
den jordbrukarmentalitet, som vi ha, tror jag därför att han gjorde en god gärning.
Därmed vill jag ingalunda på något sätt förringa betydelsen av den tekniska
forskning, som han efterlyste.

Detta var ett litet mellanstick — jag hade hegärt ordet för att tala örn någonting
helt annat.

Vi finna av statsverkspropositionen en välkommen nyhet, nämligen att herr
finansministern nu har skilt på de utgifter, som kunna betecknas såsom mera
normala utgifter, och sådana, som kunna anses betingade av den pågående krisen.
En mindre angenäm nyhet eller rättare ett mindre angenämt konstaterande
är, att dessa normala utgifter nu äro så pass stora att svenska folket har att
vänta sig, att det nuvarande skattetrycket, som mången nog trodde var en övergående
företeelse, praktiskt taget för oöverskådlig framtid torde bliva bestående.

Teoretiskt sett skulle naturligtvis utgifterna kunna nedbringas genom besparingsaktioner
och genom nedskärning av anslag, som man kanske kunde finna
vara mindre nödvändiga, men i praktiken tror jag att man kan ha onda aningar
att sådant kan bli ganska svårt och att vägen kanske snarare går åt andra hållet.
Desto större anledning synes det mig då vara för statsmakterna att vårda
sig örn skatteunderlaget genom att tillvarataga alla möjligheter att stärka
detta.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag föranledes till dessa reflexioner av några uttalanden i statsverkspropositionen
om vår industriella produktion. Först säges det, att denna »har under
året förbättrats på betydelsefulla punkter», och detta torde vara alldeles riktigt,
liksom det är högst glädjande. Men jag frågar mig, varför vår industriella
produktion inte kunnat förbättras över hela linjen. Att så icke skett, tror jag i
icke ringa mån sammanhänger med vad som på några rader längre ned i statsverkspropositionen
säges, nämligen att priserna »inom viktiga områden kunnat
hållas relativt stabila», d. v. s. låga.

I och för sig är det givetvis i högsta grad eftersträvansvärt att varupriserna
hållas nere, men man får akta sig för att göra detta på, som jag skulle vilja säga,
konstlad väg, så att man, när det t. ex. gäller industriprodukter, håller priserna
så låga att de inte täcka produktionskostnaderna. Ty örn så sker, åstadkommer
man stor skada. Vad jag nu antyder är icke gripet ur luften, utan jag
känner till områden, där priskontrollnämnden tagit alltför ringa hänsyn till den
fortgående stegringen av produktionskostnaderna och därför slagit dövörat till
för fullt rimliga och lojala krav på prisökningar. Läser man för övrigt längre
fram i statsverkspropositionen, förefaller det, som örn herr finansministern signalerade
en ytterligare åtskärpning.

En inflation är givetvis en styggelse, som vi med ali makt måste motarbeta.
Vi ha emellertid gett och nödgats ge ett litet finger åt det hållet; tack vare importvarornas
prishöjning måste priserna på dessa varor höjas. Då blev det nödvändigt
att också höja lönerna. Sedan har detta fortgått visserligen i måttlig omfattning
men dock med accelererande tendens, och eftersom i varje färdig vara
löner av olika slag från de olika arbetsprocesserna i regel torde utgöra den helt
övervägande delen av en varas kostnad, så säger den allra minsta eftertanke, att
det är ofrånkomligt att en viss prisförhöjning måste tagas. Det gäller då visserligen
att göra denna så måttlig som möjligt, men det gäller också att sätta
förnuftiga priser och rimliga priser, så att man t. ex. inte släpper loss priserna
på ett håll men håller igen dem på ett annat. Det går sålunda inte att ha höga
priser på råvaror och på halvfabrikat men, när det gäller den färdiga varan,
sätta en prisgräns, där priset inte täcker produktionskostnaderna. Det bär sig
inte för de företag, som skola arbeta under sådana förhållanden.

Jag gör mig nu till talesman icke för storindustrien — den har ju möjligheter
att ganska väl reda sig även i brydsammare situationer — utan jag talar
för den mindre och medelstora, jag höll på att säga den mera privata industrien.
Varje företag inom denna industrigrupp är visserligen inte av någon så särskilt
stor betydelse, men sådana företag finnas spridda över hela vårt land
såväl i städerna som på landsbygden, och tillsammantagna utgöra de en mycket
viktig faktor i vår folkförsörjning, liksom de ock ur arbetsmarknadssynpunkt
lia en viktig uppgift att fylla. Även som skatteunderlag lärer denna industrigrupp
minsann hava ett ej ringa värde. Inom denna industrigrupp ha
vi nu under den pågående krisen att kämpa mot stora besvärligheter, ej minst
när det gäller materialanskaffningen. Vi äro också fullt på det klara med, att
man nu inte kan pretendera på några egentliga vinster, men vad vi begära det
är, att sådana priser åsättas våra varor, att vi kunna betala våra tillverkningskostnader
samt ränta på insatt kapital. Dessutom måste det finnas medel för
underhåll av produktionsapparaten, så att anläggningarna hållas i fullgott
skick. Denna begäran synes mig vara fullt rimlig, och jag uttalar en förhoppning,
att herr finansministern ville beakta dessa våra önskemål och giva erforderliga
direktiv.

Jag skulle i detta sammanhang även vilja säga något örn krigskonjunkturskatten.
Den siste talaren före middagsrasten, herr Mannerskantz, uppehöll sig

Första kammarens protokoll 10Ji2. Nr S. 5

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ganska utförligt vid detta spörsmål, varför jag skall inskränka mig till att
endast omnämna en sak.

Som bekant är det ganska vanligt att en industri ute på landsbygden förutom
sina industriella verk även innehar jord och skog. Under nuvarande tider tycks
det icke vara ovanligt att, medan inkomsten från industrien minskats, inkomsten
från skog och jord Ilar ökats. Det synes mig då vara alldeles orimligt, att
krigskonjunkturskatt skall påföras för de sistnämnda inkomsterna, under det
att kanske företagets totalinkomst nedgått, ja, kanske hela rörelsen gått med
förlust. Jag skall ta ett exempel. Ett medelstort företag har måhända före kriget
haft en inkomst av 40,000 kronor örn året, därav 30,000 på sin industri
och 10,000 från skog och jord. Nu inträder denna krigskonjunktur. För företagets
industriella verksamhet har den haft en så ogynnsam inverkan, att det
inte blir någon vinst alls, medan den för jord och skog har medfört
en ökad inkomst, så att inkomsten från dessa grenar blivit, säg 20,000
kronor. Inkomsten från jord och skog har alltså ökat till 20,000, men totalinkomsten
har minskats från 40,000 till 20,000. Att då beskatta merinkomsten
från skog och jord som krigskonjunkturvinst, anser jag vara fullständigt
orimligt.

Nu vet jag mycket väl, att det i författningen står angivet, att skäligt avdrag
skall göras i sådana fall, men med kännedom om det nit, som skattemyndigheterna
visa, torde detta ord »skälig» för dem bli ett mycket subjektivt begrepp,
och det mesta möjliga tages nog ut i krigskonjunkturskatt. Det är möjligt
att ett företag besvärsvägen kan vinna rättelse i en orimlig beskattning,
men det är inte säkert att så kan ske, ty staten behöver mycket pengar. Vid
utformningen av årets författning beträffande krigskonjunkturskatt bör man
därför enligt min mening klart och otvetydigt ange, att en bestämd kvittningsrätt
förefinnes för sådant fall, att ett företag bedriver rörelse inom olika näringsgrenar,
som kunna vara utsatta för olika verkan av krigskonjunkturen.

Jag hoppas, att herr finansministern ville beakta dessa synpunkter, och, herr
talman, jag hemställer, att propositionerna remitteras till vederbörande utskott.

Herr Nordenson: Herr talman! Den uppdelning, som i årets budget gjorts
mellan normala utgifter och sådana, som äro att anse såsom extraordinära och
förorsakade av krig och krigsfara, skulle jag vilja beteckna såsom ett mycket
betydelsefullt uppslag. Att det däremot ingalunda är en revolution i vår finanspolitik,
har redan påpekats. Åtgärden är värdefull, därför att den är
ägnad att bringa klarhet över vårt ekonomiska läge och att öka möjligheterna
att överblicka, vart utvecklingen har fört oss.

Finansministern har nu på denna normalbudget försökt tillämpa principen,
att ordinära statsutgifter skola täckas med verkliga inkomster, och för detta
ändamål har han såsom närmast till hands liggande åtgärd föreslagit en höjning
av den direkta beskattningen med cirka 70 miljoner genom värnskattens
höjande med 25 procent. Även om jag i princip kan ge finansministern rätt, att
en dylik normalbudget om möjligt bör balanseras genom att utgifterna täckas
med verkliga inkomster, är jag ingalunda lika övertygad om det riktiga i finansministerns
slutsats, nämligen att bristen skall täckas med direkta skattemedel.

För det första måste man utgå ifrån att denna budget är resultatet av en
avvägning av varje särskild utgift och ett fastställande av huruvida den är att
anse som normal eller ej. Det har framhållits här, att ett sådant avgörande lätt
kan bli godtyckligt. Finansministern protesterade energiskt emot detta, men
man kan ju inte komma ifrån, att denna avvägning dock ytterst är en omdö -

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mesfråga. Frågan, huruvida utgifter för subventioner och därmed liknande poster
skola föras på det ena eller andra hållet, kan ju dock underkastas en diskussion
— det är inte utan vidare självklart -— och en ändring åt ena eller andra
hållet kan betyda en förändring på flera tiotal miljoner. Men vad som synes
mig vara ännu viktigare vid bedömandet av balanseringen är att, även örn
man nu godtager denna utgiftsstat såsom normal och såsom den, som skulle
tillämpas, därest vi hade fredliga förhållanden, så följer därav ingalunda, att
vi verkligen under nuvarande ytterligt abnorma förhållanden förmå åstadkomma
den önskvärda täckningen. Vi befinna oss nämligen i ett svårartat krisläge,
och det är inte självklart, att näringslivet i ett sådant läge verkligen kan bära
de bördor, som det skulle kunna bära, örn vi hade fredliga förhållanden och örn
näringslivet också arbetade under normala förhållanden. Det synes mig därför,
att den uppställda normalbudgeten främst ger anledning till en annan slutsats.

Den bild av våra utgifters utveckling, som den ger, visar, att vi på många
punkter ha överskridit en standard, som vi ännu för ganska få år sedan ansågo
vara mycket tillfredsställande, och den närmast till hands liggande slutsatsen
är då, att vi i främsta rummet måste pressa ned utgifterna. Jag menar givetvis
inte, att det skulle vara möjligt att i den föreliggande budgeten företaga
sådana prutningar som skulle erfordras för en balansering, men vad jag menar
är, att vi måste göra klart för oss, att budgetarbetet för framtiden måste inriktas
på att reducera utgifterna så, att balansering kan nås utan ökning av de
direkta skattebördorna. Ja skulle vilja karakterisera denna normalbudget såsom
en allvarlig varnings- och stoppsignal för våra utgifter och såsom en riktpunkt
för balanseringen, men icke såsom något kategoriskt imperativ.

När jag kommer till den slutsatsen, att bristen bör täckas annorledes än
genom direkta skattemedel, så beror det på den djupa oro man måste känna
inför kravet på ytterligare höjningar av den direkta beskattningen. Jag vill
därvidlag påpeka, att jag icke står ensam om denna oro. När riksdagen i våras
fastställde den nu löpande budgeten i överensstämmelse med finansministerns
förslag, ansåg man sig ju inte då kunna vidtaga någon höjning av den
direkta skatten, trots den stora budgetbrist, som även då förelåg.

När jag nu här ger uttryck för mina betänkligheter, bottnar det i en oro
för den verkan, som en skärpt beskattning måste lia på produktionen i allmänhet
och på nyföretagsamheten i synnerhet. Hela det nuvarande allvarliga
läget med dess höga skatter, ökade skuldbörda och sänkta levnadsstandard
måste ju inge djup oro, men svårigheterna kännas överkomliga, örn vi ha
känslan, att det inom rimlig tid skall vändas i en uppåtgående kurva. Men däTvid
gäller det — och det få vi icke glömma — att första villkoret för höjd
levnadsstandard är höjd produktion, och första villkoret för ökad produktion
är ökat sparande och en därpå grundad företagsamhet. Det är på den punkten
som enligt min mening skattebelastningen — redan vid nuvarande höjd
— är ägnad att medföra allvarliga vådor.

På sina håll har man velat tolka den hittills inom alla folkskikt visade förmågan
att bära skattebördorna som ett bevis för att företagens och medborgarnas
skattekraft även på längre sikt skulle kunna tåla den nuvarande belastningen.
Jag kan för resten inte alldeles värja mig för känslan att även
finansministern i någon mån här har skattat åt den gamla tankegången: »Tål
du det, så tål du det.»

Men de penningmedel, som nu stå till förfogande, äro i stor utsträckning
sådana, som lösgjorts ur produktionen genom lagerminskningar, och det rika
penningfliidet sammanhänger ju också med sedelstockens ansvällning. Pengar,
som vi nu dra in, äro endast i ringa grad nysparade medel. Men framför allt

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
måste vi räkna med att det s. k. riskvilliga kapitalet i utomordentligt hög
grad slukas av skatterna. Det är emellertid just detta slag av kapital som är
nödvändigt för att produktionsapparaten skall vidmakthållas och för att åstadkomma
ny produktion.

För var dag blir det emellertid mera angeläget för oss att icke blott uppehålla
produktionen i dess nuvarande omfattning, utan även att utligga den
till nya områden. Detta såväl ur synpunkten att vi måste åstadkomma den
nödvändiga varuproduktionen som ock ur synpunkten att vi måste upprätthålla
sysselsättningsgraden. Jag skall be att få anföra ett exempel på hur
skrämmande de höga skatterna kunna bli för det riskvilliga kapitalet.

Om vi tänka oss att en person i ena fallet placerar ett stort kapital i räntebärande
obligationer, i andra fallet i produktiv verksamhet i bolagsform, så
skola vi finna följande. 1930 fordrades det 10 procent bättre förräntning av
det i bolagsform arbetande kapitalet för att ge kapitalägaren samma nettobehållning
som av obligationerna. 1940 fordrades det mer än dubbelt så god
avkastning på det riskvilliga kapital, som arbetar i bolagsform, för att kapitalägaren
skulle få samma avkastning som på sina obligationer -— därvid
har jag dock ej räknat med krigskonjunkturskatten. Det är därav ganska
uppenbart, hur förlamande på initiativet redan den nuvarande skattesatsen
måste verka, framför allt på lång sikt.

Men företagsamheten befinner sig även ur en annan synpunkt sett i allvarsamt
läge. Det är ej blott skattesatsen, som skär breda remmar. På inkomstsidan
pressar den mycket stränga priskontrollen. Alldeles särskilt ömtåligt blir
detta, när det gäller ny produktion med alla dess svårbedömliga risker. Just
med hänsyn till den smala marginal, som priskontrollen lämnar företagaren,
är det ytterligt angeläget, att den beskattning, vi nu nått upp till och som i
och för sig är ägnad att verka skrämmande, åtminstone måste hållas konstant.
En fortsatt ökning av skatten, man vore frestad att säga i det obegränsade,
gör det hart när omöjligt för företagen att kalkylera och därmed också att
investera.

Man kan över huvud ej komma ifrån, att vår direkta beskattning redan nu
är av den storleksordningen, att den på lång sikt är ägnad att allvarligt försvaga
effektiviteten och slagkraften i vår produktions- och distributionsapparat.
En fortsatt stegring måste främst genom den osäkerhetskänsla, som den
skapar, för företagsamheten verka allvarligt förlamande.

Om jag sålunda måste anmäla de allvarligaste invändningar mot en fortsatt
stegring av den direkta beskattningen, vill jag därmed inte helt avstå från
tanken på en balansering. Tvärtom anser jag det angeläget, att nian gör en
noggrann inventering av de olika skattemöjligheter, som ännu återstå outnyttjade.
Jag måste beklaga, att finansministern icke närmare upptagit olika möjligheter
till diskussion. Jag vill här endast ange ett par exempel.

Man kan sålunda överväga en utvidgning av omsättningsskatten och lyxskatten,
en höjning av nöjesskatten, en särskild skatt på veckopressen, höjda
avgifter på postgiro m. m. Säkerligen skulle man kunna uppbringa icke obetydande
belopp på detta sätt, men även örn därvid full balans ej skulle nås,
måste man enligt min mening ge avkall på balanseringsprincipen för att kunna
slippa höja den direkta beskattningen och för att skona företagsamheten.

Hur vi emellertid än förfara med normalbudgetens balansering, kvarstår
det väldiga problemet att för en täckning av de extra ordinära utgifterna
upplåna de erforderliga medlen. Hur stora belopp det slutligen blir fråga
örn, är svårt att nu bedöma, men redan för innevarande budgetår har man
beräknat ett lånebehov uppgående till cirka 2 miljarder. För bedömande av
våra möjligheter att åstadkomma dessa belopp skulle jag vilja erinra om att

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vår statsskuld, som 1938 uppgick till 25 procent av nationalinkomsten, nu
stigit till 50 procent. Men det kan då vara av intresse att också anföra motsvarande
siffror från andra länder. Redan år 1938 var siffran för Belgien
50 procent, för Förenta staterna 60 procent, för England 137 procent och
för Frankrike 160 procent. Örn man i stället gör en jämförelse mellan räntan
å statsskulden och de verkliga inkomsterna, finner man att räntan hos oss
var för budgetåret. 1934/35. 10.8 %, 1938/39 7.4 % och 1940/41 7.2 %. Siffrorna
lia sålunda sjunkit, vilket naturligtvis sammanhänger med den enorma
utsvällningen av de verkliga inkomsterna. I andra länder har man brukat
räkna med en räntebörda av 10 % på statsinkomsten som en gynnsam siffra.
Utan att alltför mycket hårdraga dessa siffror kan man dock våga påstå, att
de inge jämförelsevis goda förhoppningar örn möjligheten för en fortsatt täckning
av vårt lånebehov.

För att uppnå bästa möjliga resultat av upplåningen och framför allt för
att åstadkomma uppsamlande av nysparade medel är lånemetoden av utomordentligt
stor vikt. Hittills ha vi i Sverige använt oss av endast ett mycket
begränsat antal låneformer, alla med tidsfrist för teckningen och upplagda
som propagandalån. Till jämförelse härmed må framhållas, att i flera av de
krigförande länderna, särskilt Tyskland, upplåningen bedrives som s. k.
ljudlös finansiering, d. v. s. utan propaganda, alltså en kontinuerlig upplåning
direkt hos de penningförvaltande instituten, affärsbanker, sparbanker,
försäkringsbolag och kassor, utan särskild propaganda och emissionstid. Låneformerna
äro ganska många och erbjuda rik variation i fråga örn långfristighet
och ränta. Näringslivets alla grenar liksom de enskilda erhålla
därigenom rika placeringsmöjligheter. Visserligen är det inte självklart, att
dessa former till alla delar passa för oss, men det synes angeläget, att vår
låneemitterande myndighet måtte göra en närmare undersökning av olika
möjligheter på det området. Jag tror man där varit för konservativ eller
kanske rättare sagt för passiv. Bland annat framstår det såsom önskvärt att
söka infånga sådana medel, som framkomma hos företagen genom lagerminskning
och som icke kunna bindas på någon längre tid. Detta skulle ju
kunna ske genom att erbjuda en låneform på kortare tid, exempelvis tre år,
till en ränta av 2.5 procent.

Alldeles särskilt viktigt synes det vara att skapa permanenta former för
uppsamlandet av det lilla sparkapitalet, så att det sparintresse, som efter hand
kan upparbetas, icke plötsligt får slockna av brist på placeringsmaterial.
Som lämpliga former och åtgärder för dylikt sparande anlitar man i andra
länder bland annat premieobligationer, sparobligationer, en kombination av
spar- och premieobligationer, ett organiserat sparande för visst ändamål, avsett
att realiseras efter krigets slut, skattelindringar för medel som bindas
på längre tid eller s. k. Eiserne Sparkonten samt förtidsinbetalning av skatter
mot räntebärande certifikat. För ett dylikt mera brett organiserat sparväsende
skulle man liven med säkerhet kunna påräkna ett mycket värdefullt
stöd från banker och sparbanker, något som också framgått av ett från sparbankerna
direkt lämnat erbjudande örn medverkan, vilket dock tyvärr ej lett
till någon åtgärd. Det är därför angeläget, att en grundlig undersökning
snarast göres över möjligheterna att organisera ett permanent uppsamlande
av såväl det stora som det lilla sparkapitalet.

Det kan förtjäna nämnas, att enligt uppgift från England för oktober
1941 uppgingo de medel, som sedan krigsutbrottet uppsamlats från de bredare
folklagren, till icke mindre än en miljon pund. En sådan väl organiserad
sparverksamhet har ej ltara den viktiga uppgiften att till statskassan indraga
nödiga medel, utan åstadkommer även en sterilisering av köpkraft, som eljest

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skulle kunna verka i inflatorisk riktning. I vissa länder Ilar man som bekant
även gått in för olika former av tvångslån och spärrning av medel. Alla sådana
åtgärder måste för vårt kynne framstå som mindre tilltalande, och det
är därför angeläget, att alla frivilliga sparformer först noggrant prövas,
men vi kunna ej helt avvisa tanken att i sista hand överväga även sådana
åtgärder.

När jag, herr talman, i förmiddags hörde statsrådet Skölds yttrande i anledning
av krisrevisionens anmärkningar, så fick jag det intrycket, att statsrådet
ansåg det viktigaste i denna sak vara, att de anklagade, som han själv
benämnde dem, bleve rättvist dömda. Men det är något, som jag anser för

oss i riksdagen vara, om icke viktigare, så åtminstone av större intresse, och

det är att sådant slöseri, som här har påtalats, måtte förebyggas. De uppgifter,
inför vilka den militära förvaltningen ställts, ha varit så stora och svåra,
att man mycket väl kan förstå, att de personer med huvudsakligen militär utbildning,
som fått dem på sin lott, ej kunnat tillfredsställande bemästra dem,
men just därför hade det varit angeläget, att redan tidigare nödig finansiell
sakkunskap och erfarenhet inkopplats på handläggningen av dessa ärenden.
Vi kräva nu utomordentliga uppoffringar av folket för försvaret, och det

måste då vara angeläget, att allmänheten får känslan av att allt göres för

att förvalta medlen så väl som möjligt. Något måste enligt min mening snarast
göras på detta område i förebyggande syfte. Att nu bara skjuta på saken
och endast hänvisa till pågående utredning vore enligt min mening synnerligen
olyckligt. Snabba åtgärder från högsta försvarsledningens sida i förebyggande
riktning äro enligt min mening, herr talman, nu en psykologisk nödvändighet.

Jag jn-kar remiss av propositionen.

Herr Sten: Herr förste vice talman! Under den åttatimmarsdag som har
förflutit, sedan jag begärde ordet, lia ett pär frågor berörts, i vilka jag knappast
kan uraktlåta att inledningsvis yttra några ord.

Då landshövdingen i Härnösand och »bränsleministern», statsrådet Domö,
talade örn vedavverkningarna i mellersta Norrland, så återgick min tanke
till den situation, som förelåg 1939 på hösten, och de farhågor som man då
kunde hysa. Vad jag då för min del var mest intresserad för, var att just de
trakter, vilkas talan herr Engberg förde, skulle få tillräckligt mycket med av
vedavverkningarna. Riksskogstaxeringen har ju sedan bekräftat, att ett stort
behov av skogsvårdande genomhuggningar föreligger inom stora skogsområden
i Sundsvallsälvarnas och Härnösandsdistriktets virkesfångstområden. Å
andra sidan har jag icke för avsikt att bestrida de uppgifter som herr Engberg
lämnade, men man måste då fråga sig, örn allt gjorts som kan göras för att
lösa transportproblemet i största möjliga omfattning i syfte att vidga räjongen
för bränsleanskaffningen framför allt i mellersta Norrland. Jag har aldrig
kunnat få någon riktig klarhet i den saken. Man förstår svårigheterna, men å
andra sidan undrar man, örn inte skogen skulle kunna lösa sitt eget transportproblem,
när den har kunnat lösa transportproblemet för landet i övrigt. Jag
förstår ju att det eljest blir allvarliga konsekvenser för vår massaindustri
inom dessa distrikt under tiden närmast efter världskriget och avspärrningarna.
Jag hoppas emellertid att när vi nu vid sidan av bränslekommissionen,
som enligt sina direktiv har att sörja för landets bränslebehov, ha fått ett
centralorgan för de skogsvårdande uppgifterna, man måtte se till, att vedavverkningarna
i möjligaste mån hållas inom gränserna för god skogsvård, och
att man, i den mån icke absolut oöverstigliga hinder möta, söker vidga räjongen
för bränsleanskaffningen. Detta är av yttersta vikt även därför att de skogsägande
bönderna i det inre av Norrland eljest bli mycket lidande på inskränk -

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ningen i industrivirkesavverkningarna och sålunda allt för väl behöva den
kompensation, som de kunna få genom ökade vedavverkningar.

Jag har ju inte samma anledning att lägga mig i den fråga som här bär
berörts angående avtalsbestämmelserna för uppförande av jordbrukets ekonomibyggnader,
men då jag har den uppfattningen, att vi här icke endast skola tala
örn behagliga frågor, som roa oss, utan också söka bidraga till lösningen av
frågor, som irritera sammanhållningen, så skall jag be att få säga några få
ord även i den frågan.

Jag hyser ingen annan uppfattning än den, som kom till uttryck i ett anförande
av herr Strand på Stockholmsbänken vid något tillfälle under förra
riksdagen, att man i det dåvarande läget, då andra arbetargrupper fingo åtminstone
någon kompensation för dyrtidens tryck, inte gärna kunde fordra
mera av byggnadsarbetarna i gemen än de justeringar av vissa lönesatser, som
då också genomfördes, och jag har givetvis heller ingen annan uppfattning
än den, som kommit till uttryck, bland annat i dag ifrån _ socialministerns
sida, att denna fråga tillhör dem som böra kunna lösas på frivillighetens väg.
Jag är också glad över den utredning, som han ställde i utsikt, och som ju, om
jag fattade honom rätt, icke endast skulle avse möjligheterna till en tvångslösning
av frågan, utan även att få klarlagt förutsättningarna för en frivillig
lösning. Men jag vill i all anspråkslöshet framföra den rent personliga uppfattningen,
att man borde kunna lösa denna fråga på basis av de föredömen,
som föreligga från det industriella arbetsområdet. Inom sågverksindustrien,
inom pappersmasseindustrien och jag tror även vid järnbruken är saken ordnad
så, att man vid sidan av respektive kollektiva industriavtal har ett särskilt
byggnadsavtal med timlöner — mycket måttliga för resten — och även med
möjlighet till ackordsuppgörelser. Jag frågade en representant för en arbetarorganisation
på detta område häromdagen, på vilken basis de räknade dessa
ackordsuppgörelser, och han sade, att ackordsförtjänsten brukade ligga någonstans
omkring 30 procent över timlönen. Jag tycker det är egendomligt, att
man vid försöken att anpassa byggnadsavtalen efter jordbrukets förhållanden
icke har fått syn på dessa föredömen, som de särskilda byggnadsavtalen för
olika industrier kunna utgöra. Man kan icke komma ifrån att jordbruket
under normala förhållanden är en näring med ganska låg räntabilitet, och det
kan icke vara rimligt, att den skall betraktas och behandlas på ofördelaktigare
sätt, när det gäller uppgörelserna örn arbetslönerna, än exempelvis våra stora
exportindustrier. Det bör vara möjligt att efter dessa föredömen komma fram
till för bägge parterna antagbara frivilliga lösningar av dessa frågor. Jag
har icke kunnat undgå att få personlig kännedom örn att förnyandet av jordbrukets
ekonomibyggnader i senare tid icke har kunnat ske till kostnader som
stå i ett rimligt förhållande till jordbrukets inkomster, att exempelvis i Norrland
det behöves årtiondens, ja mansåldrars sparade skogskapital för att en
ny generation skall lia möjlighet att ersätta stallar och ladugårdar, som uppförts
för ett halvsekel sedan, med erforderliga nya, som uppfylla vår tids
fordringar. När jag säger detta, är jag ju medveten örn att frågan är svårlöst
och att byggnadsarbetarnas inkomster på landsbygden, örn man ser på årslönerna,
i regel ingalunda befinna sig på någon oskälig nivå, och jag är även
medveten om att nian från jordbrukarhåll genom ovederhäftigt tal örn mätningssystem
och sådant har skapat en opinion ibland byggnadsarbetarna, som
i hög grad försvårar ett önskvärt och möjligt samförstånd i denna fråga.

Vad jag tänkte i all enkelhet anföra, när jag begärde ordet, var resultatet
av några funderingar ungefär efter följande linjer.

Jag är en av de meniga representanter inom olika riksdagspartier, som under
de senaste åren ha sökt fylla plikterna emot valmännen och emot landet genom

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m, (Forts.)
en solidarisk samverkan inom riksdagen oell genom ett oreserverat stöd åt samlingsregeringen
framför allt med avseende å försvars- och utrikespolitiken.
Att jag Ilar begärt ordet i en remissdebatt är icke motiverat av något behov att
ändra denna inställning utan har sin grund i en känsla, att i dessa förpliktelser
ingår att vi hjälpas åt att hålla ögonen på sådant som är ägnat att skada
sammanhållningen och samarbetet. I första hand tänker jag då på några företeelser
på senare tid i den offentliga debatten. Att en nystartad tidning här i
Stockholm, enligt löpsedlar som jag har varit i tillfälle att studera under riksdagssessionen
före jul, har anmält sitt inträde på arenan med en terminologi,
som mest av allt påminner om vad som förekom före den nuvarande europeiska
krisens början i ett stort europeiskt land, det är kanske ingenting att förundra
sig över, utan endast att anteckna. Jag såg att man talade örn »marxistisk
finanspolitik», när det gäller en politik, som jag trodde att exempelvis statsrådet
Ewerlöf var lika ansvarig för som statsrådet Wigforss, och man talade
t. o. m. om »marxistisk svågerpolitik», efter vad jag såg en dag, fastän jag
tror att huvudpersonen i den process, som med vanlig frejdighet föres av min
granne här på Gävleborgsbänken, tillhör ett borgerligt parti.

Å ena sidan skulle man ju vilja mana till vaksamhet gent emot en sådan
riktning i samband med det som här sagts i debatten om statsfientliga sammanslutningar.
Å andra sidan borde det vara uteslutet, att svenska medborgare,
som förtjäna namnet, på något sätt uppmuntra en sådan trafik, allra helst
som utrikespolitiken i samma organ kommenteras av en man. som härom året
skyltade som svensk representant vid något slags europeisk eller internationell
fascistisk kongress.

Men även inom regeringspressen — jag sammanfattar därmed tidningar
ifrån de fyra partier, som man i det nämnda organet kallar »systempartier» —
förekommer det emellanåt ett och annat, som enligt min mening är ganska anmärkningsvärt.

Örn jag först skulle sopa rent för egen dörr, så läste jag nyligen i en socialdemokratisk
tidning en artikel, skriven av en namngiven ledamot av denna
kammare, under rubriken: »På det sluttande planet.» Den innehöll ett angrepp
på två namngivna ledamöter av den sittande regeringen. Sedan man på allt
sätt misstänkliggjort dem, försäkrar man under djupa bugningar, på samma
sätt som herr Ström gjorde i dag, att den nuvarande regeringen är den enda
tänkbara och att man visst inte ville ha någon annan. Jag finner det ganska
meningslöst att rikta sig mot enskilda ledamöter av regeringen, exempelvis
emot justitieministern i tryckfrihetsfrågor. När den nuvarande regeringen skall
bedöma tryckfrihetsfrågor så finns det ju inom densamma t. ex. gamla socialdemokratiska
tidningsmän, för vilka i varje fall något mer än hälften av denna
kammare borde ha fullt förtroende, nämligen P. Albin Hansson och Gustav
Möller. Vi lia vidare herr Bagge, högerns ledare, solli är gammal redaktör för
Svensk Tidskrift. Vi ha dessutom två representanter för, jag höll på att säga
den parlamentariska anarkismen, som ju i våra dagar kallas för folkpartiet och
som är principiell motståndare till alla inskränkningar i de medborgerliga knoch
rättigheterna. Det är under sådana omständigheter som sagt meningslöst
att kasta skulden på enskilda ledamöter av regeringen. Jag känner ett visst
medansvar i denna sak, därför att jag har varit med i den socialdemokratiska
partistyrelsen både 1936 och 1939 och godkänt regeringsombildningar i enlighet
med våra önskningar, först i form av en samregering med bondeförbundet och
sedan genom bildandet av en nationell samlingsregering. Regeringen är solidariskt
ansvarig för sin politik i allt väsentligt. Vi böra dela ansvaret för denna
politik, icke endast i de stycken där den tilltalar oss, och vårt förtroende
bör räcka till för alla regeringens ledamöter.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag är för övrigt icke övertygad om att de personer, som författaren till den
av mig omnämnda artikeln ville sätta i stället för de av honom angripna, skulle
i regeringsställning föra en annan politik än den som föres, och jag är framför
allt icke övertygad om att, därest de förde en annan politik, detta skulle vara
till nytta för landet.

Därnäst är det några högertidningar, som oroa mig. Det är fråga om ledande,
anständiga högertidningar här i Stockholm. Man inskärper i dessa tidningar
med jämna mellanrum, att socialismen är frihetsfientlig och att dess
förverkligande skulle äventyra demokratien. Det bör då först och främst
erinras örn att den förkättrade socialismen — marxismen, örn man så vill — dock
har satt fart på och burit upp den stora svenska folkrörelse, som har skapat
förutsättningarna för den nuvarande sociala jämvikten och politiska sammanhållningen
i vårt land. Jag vill vidare erinra örn att samhällsingripanden på det
ekonomiska området inom denna stora folkrörelse uppfattas som frihetens och
demokratiens fulländning och fullbordan och icke som dess fiender. I stora
krigförande länder ha olika partier och folkskikt enats om en fördomsfri prövning
liven av dessa problem, och professor Cassel förklarade för övrigt häromdagen
i Svenska Dagbladet, om jag minns rätt, att örn staterna genom sin
ekonomiska politik bära ansvaret för tillståndet i världen, är det deras plikt
att åstadkomma en ändring. Jag riktar den frågan till Svenska Dagbladets
chefredaktör, som jag sätter mycket högt: Borde vi inte kunna komma överens
örn att utsträcka toleransen och den inbördes aktningen även till våra synpunkter
på framtidsmål och framtidsuppgifter? Skola vi nödvändigt behöva komma
i krig innan vi kunna komma så långt som exempelvis Churchill och Bevin i
detta avseende?

På ett annat område är ett aktgivande på irritationsmoment särskilt påkallat
— jag menar, då det gäller prisnivå och livsmedel. Jag hade tänkt fråga
folkhushållningsministern, hur det förhåller sig med den svarta börsen, om
den existerar, och i så fall vilka åtgärder regeringen överväger för dess bekämpande
och avskaffande. Nu såg jag i går, att en razzia företages av livsmedelskommissionen.
Jag hoppas, att, därest denna företeelse existerar, även
örn det skulle vara endast i Stockholm, den bringas ur världen och upphör att
irritera de lojala medborgarna i vårt land.

I fråga om textilransoneringen har det påtalats, att en viss »klasskillnad»
gjordes mellan beställda kostymer och undanlagda konfektionskostymer. Jag
förmoder, att det fanns skäl härför, men redan blotta misstanken, att allt ej
varit riktigt rättvist, är betänklig. Det kanske är på det sättet, att industrikommissionen,
som ju lyckats väl i sina övriga uppgifter, när det gällt fördelningen
av råvarorna, är mindre van att lia med den stora allmänheten att göra
och därför icke har samma erfarenhet och handlag därvidlag som livsmedelskommissionen.

På det område, där jag är sysselsatt, har prisbildningen på trävaruindustriens
råvaror väckt irritation under och efter årets kronoskogsauktioner. Jag
vill inte ge uttryck åt någon efterklokhet. Domänstyrelsen har väl följt sina
direktiv och priskontrollnämnden sina, men saken förtjänar nog i^ fortsättningen
även regeringens uppmärksamhet. Den är av stor betydelse både med hänsyn
till lönepolitiken och till varupriserna. Jag åhörde med en viss förvåning
ett avsnitt i herr J. B. Johanssons anförande, vari han — örn jag fattade
honom rätt — var bekymrad (iver att arbetslönerna inte ligga, under något
slags reglering. Jag trodde, att med den måttfulla politik, som arbetsmarknadens
parter ha fört, det icke fanns anledning till sådana bekymmer. Men
däremot vet jag ju, att redan de förhöjningar av vedpriserna — jag förmodar
befogade och ofrånkomliga — som tid efter annan genomförts, ha varit ganska

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
besvärliga med hänsyn till lönepolitiken på detta område. Kommer nu härtill
stora, procentuellt mycket större höjningar i råvarupriserna än på arbetslönerna,
är det givet, att detta inger arbetarna den föreställningen, att man
här har att göra med en synnerligen lukrativ näring, som kan betala vad som
helst för sina råvaror och som därför också borde kunna ge sina arbetare en
något bättre kompensation än vad de fått.

Det är ur den synpunkten, men även med hänsyn till industriens, företagarnas
intressen och byggnadsverksamhetens igångsättande o. s. v., som jag
rekommenderar denna angelägenhet till regeringens benägna övervägande.

Jag skulle vilja tillägga några ord av mera allmän innebörd.

Örn man har studerat tidningarna under de senaste veckorna i samband
med att vi ha samlats här till denna riksdag, har man icke kunnat undgå att
få ett starkt intryck av att det är mycket som rör sig och mycket som sker
inom den svenska nationen i dessa dagar utanför dessa murar. På alla områden,
materiella, sociala och ideella, finns det trots alla framsteg stora brister
och arbetsuppgifter men också stora möjligheter samt mycken arbetsvilja och
framåtanda inom den svenska nationen. Våra näringar, jordbruk och skogsbruk,
industri och småföretag, disponera över stora obrukade möjligheter.
Framstegen bli måhända hårdköpta i fortsättningen, men med forskning och
med arbete, däri ger jag herr Mannerskantz rätt, även örn vi kanske inte äro
eniga örn de synpunkter, som han anlägger, skola vi komma vidare framåt.
Därmed skapas förutsättningar för fortsatta sociala framsteg.

När det gäller de stora ungdomsproblemen ha vi i tidningsuttalanden och
vid hållna konferenser av olika slag sett tecken på intresse och optimism. De
handtag, som kunna ges från statsmakternas sida, exempelvis såsom nu
föreslås när det gäller lokalfrågan, böra ges med varm hand även i hårda
tider.

Nykterhetsfrågan, som herr andre vice talmannen förmodligen trodde vara
avskriven från denna kammares dagordning i och med att professor Johan
Bergman lämnat densamma, har fått ett kraftigt stöd genom professor Ingvars
radioföreläsningar. Dessa böra ha övertygat många svenska medborgare
utanför de speciella nykterhetsvännernas krets om att alkoholismen är en stor
folksjukdom i vårt land och att vi ha stora svårigheter och problem att brottas
med på detta område.

Jag hade förresten unnat Johan Bergman att ha suttit här i dag och höra
det medgivandet från herr andre vice talmannen, att brännvinet kan bli för
dyrt. Eljest har man alltid från det hållet, jag menar nu inte speciellt från
herr andre vice talmannens sida, men från icke-nykterhetsvänners sida i kammaren,
anslutit sig till kolingens berömda reflexion, att brännvinet aldrig kan
bli för dyrt, att det aldrig kan betalas till sitt fulla värde.

Jag har under de senaste veckorna roat mig med att iakttaga vittnesbörd i
tidningarna på detta område. Den studerande ungdomens helnykterhetsorganisation
hade en kurs eller konferens här i staden för någon vecka sedan. Den
möttes av en dagens dikt i en av de dagliga tidningarna av följande innehåll:

»Att samhället blivit allt råare
och topprids av galna gåpåare
i allra som hemskaste skala,
ack, därom är tröttsamt att tala.

Men finns det nått oskuldsfullt blåare,
än dessa små S. S. U. Hrare,
som ivrigt runt staden jäla,
studerande det sociala?»

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det är alltså uteslutande hånet, som man på detta håll har till övers för
en allvarlig strävan från ungdomens egen sida att komma till rätta med viktiga
samhällsproblem.

Sveriges riksdag bör med glädje hälsa alla goda krafter, som gemensamt
och beslutsamt i ord och i gärning deklarera, att Sverige skall leva och bli
vad vi tro och vilja.

När det gäller de andliga livsmakterna finns det hos oss mycken förbehållsamhet,
skepsis, likgiltighet eller fientlighet. På djupet hos flertalet finns
det dock en djup respekt. Även örn man är rädd för moderörelser och för att
släppa till mer av sig själv, än som är absolut nödvändigt, må det dock vara
tillåtet att hoppas, att jämväl de andliga makterna i tillvaron skola komma
till sin rätt vid sidan av materiell förkovran, social rättfärdighet och nationell
livsvilja.

Jag läste häromdagen ett uttalande om det filosofiska tänkandets betydelse
för vår kultur och som värn för värden, som vi vilja rädda undan förödelsen.
Hur mycket viktigare måste det då inte vara, att vi inse och erkänna betydelsen
i sådana tider av både de många »små spararnas» egendom och de gemensamma
livsvärdena på det andliga området.

Herr talman! Detta var en menig svensk riksdagsmans tankar och reflexioner
vid början av den sjätte riksdagssessionen under det nya världskriget. De
ha i olika avsnitt uteslutande haft till syfte att bidraga till vår vilja och förmåga
att hålla ut och att hålla samman, vad som än månde möta under de
återstående krigsåren, och varför inte också ett stycke till.

Under detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Sandegård: Herr talman! Det må inte anses alltför förmätet, örn jag
i denna remissdebatt säger några ord örn en sak, som hänt inom vår kyrka
på senaste tiden, och det är väl därvid egentligen ganska likgiltigt, hur och
var jag då börjar.

Jag skulle kanske kunna börja med en erinran örn den hälsning till Sveriges
folk, som för inte så länge sedan utgick från representanter för riksdag
och kyrkomöte och vars centrala och väsentliga innehåll måste fattas som en
av tidsläget påkallad gemensam bekännelse till kristet arv och kristen tro såsom
oförytterliga nationella andliga värden. Det fanns faktiskt folk, som i det
sammanhanget ville kalla fram synen av ett historiskt ögonblick i stil med
t. ex. Uppsala möte 1593: Nu är Sverige vordet en man, och alla hava vi en
Gud.

Det är väl i alla fall så, och det blir synligare för varje dag som går, att
nödens gisselslag hålla på att svetsa oss samman till ett enda folk, och vi
börja väl undra, om vi inte »äro och bli det vi vilja». Svensk demokrati består
sitt mandomsprov just nu. Om den skall hålla i fortsättningen, hänger framför
allt därpå, att vår inre kraft rår med påfrestningarna. Vi ha att slå vakt
örn det gemensamma andliga arv, som heter levande tro på rättens, sanningens
och godhetens makt. Detta är en tro, som bör vara gemensam både för demokratien
och kristendomen. Det är den tron, som hjälpt oss att timra upp ett
svenskt rättssamhälle, skapa en okuvlig svensk fredsvilja, och som burit våra
fäder genom hårda öden.

Jag skulle faktiskt här nu endast vilja ställa en vördsam vädjan till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet. Min vädjan gäller den
handbok, som antagits av 1941 års kyrkomöte. Jag vet, att riksdagen i all -

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mänhet inta vill diskutera sådana frågor, åtminstone inte, när det är fråga örn
detaljer. Och det må vara.

Jag skall fatta mig kort, men jag måste försöka att ändå något motivera
min vädjan. Kyrkans handbok innehåller som bekant ritual och föreskrifter
för kyrkans gudstjänster, men också ordning för t. ex. barndop, konfirmation,
vigsel och jordfästning. I de föreskrivna ord, som vid dessa olika tillfällen
skola läsas och som alltså skola stå i handboken, ger kyrkan sålunda svar
på en del frågor örn den kristna trons innehåll.

Som bakgrund till innebörden av kyrkomötets beslut i handboksfrågan må
jag få ställa några spörsmål, som man inte behöver vara teolog för att ha en
mening örn.

1. Vill man vid högmässogudstjänsten i en kyrka tvingas eller icke tvingas
att delta i läsningen av trosbekännelsen? Bör här råda frihet eller inte? Vill
en nutida kristen bekänna sin personliga kristna tro med samma ord, som
fornkyrkans kristna eller inte? Lägg märke till, mina herrar, att det redan
går olika till i olika kyrkor, ja, t. o. m. i samma kyrka på olika söndagar!
Prästen tillåtes att före bekännelsen läsa en ingress, som lyder: »Låtom oss
nu gemensamt bekänna vår kristna tro.» Somliga präster använda denna ingress,
andra inte. Den saken är ju i och för sig inte stor. Det kan ju rent av
tyda på att evangelisk frihet råder inom vår kyrka. Tyvärr kan det komma
att betyda någonting annat. 1941 års kyrkomöte diskuterade i många och
långa timmar innehållet i den trosbekännelse, som skall vara den kristna församlingens
och som skall läsas från altaret vid varje svensk högmässa. Förslag
förelåg från en biskop, att orden i andra artikeln »avlad av den helige
ande» skulle ändras till »kommen av den helige ande». Beredningsutskottet,
där ärkebiskopen är ordförande, hade föreslagit orden »avlad genom den helige
ande», medan några reservanter ville ha »undfången av den helige ande».
Saken gällde, om man skulle låta fysiologiska begrepp och föreställningar influera
på den kristna tron. Att resultatet av denna debatt blev status quo,
ändrar intet i det faktum, att kyrkan åtminstone på denna punkt i trosbekännelsen
icke är viss. Men högmässans ritual skall på denna punkt nu fortfarande
betyda, att kyrkan är viss. Den kyrkobesökare, som deltar i högmässan
men inte delar denna visshet, skall antingen tiga, när de andra bekänna,
eller också läsa med och säga sig att det spelar så liten roll vilka ord, man
använder. Det är ju endast symboler.

2. Skall det vid barndopet sägas rent och klart ut av kyrkan, att detta
dop är en vacker och värdig form för barnets upptagande i den kristna församlingens
gemenskap? Räcker det att ge denna handling helgdens tyngd
och skönhet, eller skall det ännu i 20 :e århundradet ges utrymme för den rent
magiska föreställningen, att dopet är ett frälsningsmedel?

3. Skall kyrkan vid de ungas konfirmation ta hänsyn eller icke hänsyn
till det obestridliga faktum, att det här gäller högst omogna och outvecklade
barn, som varken äro bättre eller ^särare än flertalet andra barn, men som vid
konfirmationen skola inges den föreställningen, att de vid kyrkans altare ha
att avge en bindande bekännelse till något som fullkomligt ligger över deras
horisont, för att därefter begå en nattvardsgång, som kanske blir deras både
första och sista?

4. Skall kyrkan vid jordfästningen bruka ord som uppenbarligen fjättra
odödlighetstron vid en döds kropps naturenliga bestämda öde? Jag erinrar örn
att ärkebiskopen på denna punkt i sitt förslag inrymt ett alternativ, som ville
lyfta tankar och sinnen över det kroppsliga och materiella. Men kyrkomötets
beslut blev även här status quo.

Jag låter dessa exempel vara nog och frågar: är det i överensstämmelse

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
med en vederhäftig, genomtänkt, religiös och kristen grundsyn på hithörande
ting, att kyrkans handbok, vars bokstav i regel är sakrosankt för gemene man,
skall fortsätta att vittna örn, låt mig säga, att kyrkans världsbild är en annan
än vår, att kyrkans begrepp örn personlig skuld och ansvar är annorlunda
funtat än vårt, att kyrkans sakramentstro är magins, att kyrkans odödlighetstro
är bunden vid den kropp, som multnar i graven eller förtäres av elden
eller på annat sätt går sitt öde till mötes; att först och sist kyrkans egen
store mästare är bara en teologisk konstruktion eller en teologisk konstmålning
att sätta inom glas och ram eller en mystifikationernas dimgestalt,
som kommer på himmelens skyar, inte en levande människoson som visste
av frestelser och kamp och nederlag och förtvivlan och dog ensam och övergiven,
förrådd och förbannad på ett kors, därför att han inte kunde svika sig
själv och den Gud han kallade sin och allas fader?

Det var en gång en man, som av en svensk konservativ regering och dess
ecklesiastikminister gjordes till Sveriges ärkebiskop, vilken, likt andra stora
män, hade mer än en sida. Men Nathan Söderblom lämnade efter sig ett andligt
testamente, som det vore värt att inte alldeles glömma bort. Det var idealet
av en kyrka, där det skall vara högt i taket för tankens och andarnas
flykt och vitt rum mellan väggarna för alla sinnen och lynnen och rörelser
och behov, som där vilja tillbedja. Jag måste för min enkla elei tyvärr säga,
att enligt min allvarliga övertygelse betecknar 1941 års kyrkomötes beslut i
handboksfrågan ett avgörande steg i motsatt riktning, en kyrklig helomvändning,
en definitiv vändning mot ett kyrkoideal, där kyrkan — med stort K —
har sanningen — nied stort S — och den enskilde bara har att tro, vad kyrkan
lär och göra som kyrkan bjuder, ty: extra ecclesiam nulla salus, d. v. s.
utanför bjurkan ingen frälsning. Tiden skulle nu alltså vara inne att på nytt
förvandla kristen tro till ett enkelt accepterande av kyrkans rena lära. Ja,
därom gav en av kyrkomötets talare besked i debatten örn apostolieum. Han
talade nämligen örn en kristen bekännelse, »vars uppgift skulle vara att tjäna
som barriär och skyddsvall mot uppfattningar som icke höra kristendomen
till». Vad göres oss mer vittne behov?

Jag tycker för min del ändå tvärt om, att tiden nu borde vara inne för att
också på det religiösa och kyrkliga området samla och ena vårt folk, inte
bygga barriärer, utan broar mellan olika tänkande.

Det har varit vanligt att möta de enklaste och resonligaste krav på någon
ändring i våra gamla gudstjänstformer och trosformler med talet om att det
inte alls hänger på sådant. Former skapa inte liv o. s. v. Kyrkomötet vet tydligtvis
bättre.

Jag vågar emellertid i detta fall föra mångas, även prästers talan. Jag
vädjar vördsamt till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att icke medverka till att göra det för lågt i taket i vår gamla svenska kyrka.
Örn herr statsrådet inte anser sig kunna komma ifrån att stadfästa denna
handbok, kan det vara alldeles omöjligt att lätta en liten, liten smula på ett
odiöst tvång genom att förordna, att handboken skall tjäna allenast till huvudsaklig
efterrättelse, så att vi inte bli bundna till varje bokstav? Denna frihet
kommer icke att missbrukas. Jag vill helst inte tänka på hur det annars snart
kommer att bli. Kyrkan kan inte vara betjänt med en upprivande strid örn
läror just nu. Det finns ju ändå så oändligt mycket vi alla lia gemensamt
även i vår kyrka. Det gäller bara att finna uttrycksformer för det, så att det
upptäckes och anammas som det förlösande ordet i (leii tidens djupaste nöd,
som är och förblir själarnas.

Ja, herr talman, jag har givetvis intet annat yrkande än örn remiss av propositionen.

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! Finansministern har utan tvivel ansträngt sig
för att i det nu framlagda budgetförslaget åstadkomma en balansering av åtminstone
en del av budgeten, och han har i dag fått åtskilligt beröm därför.
Utan att vilja eftersträva slavens roll på triumfvagnen skall jag försöka att
ställa några sidor av denna finanspolitik i en smula kritisk belysning.

Till bedömande av innebörden av denna partiella budgetbalansering kan
man lämpligen fråga sig, varför man överhuvud taget brukar eftersträva en
balansering av budgeten. Det finns väl närmast tre skäl härför. Först och
främst av hänsyn till statens förmögenhetsställning, d. v. s. därför att man
tycker, att det är olämpligt, att staten skaffar sig mer och mer skulder. För
det andra därför att örn staten icke täcker sina utgifter med verkliga inkomster,
har det en del understundom inte gynnsamma verkningar på hela
samhällsekonomien. Men kravet på formell balans i budgeten har även en tredje
motivering, nämligen den, att detta balanseringskrav är ett tekniskt medel
att bromsa de utgiftsökningar, som myndigheter och politiker annars kanske
skulle vara benägna att eftersträva. Om man måste anvisa täckning för nya
utgifter, är det naturligtvis betydligt svårare att föreslå dem och få dem antagna.
Då finansministern nu föreslår en balansering av en del av budgeten,
är det uppenbarligen inte av hänsyn till statens framtida förmögenhetsställning
eller till de samhällsekonomiska verkningarna, utan det är därför, att han
eftersträvat att åter få till förfogande det medel att framtvinga återhållsamhet
i fråga örn utgifterna, som balanseringen alltid har brukat utgöra. Finansministern
vill således framtvinga sparsamhet i fråga örn de ordinarie utgifterna.

Såvitt jag kan se, visar herr Wigforss genom denna budgetuppläggning svenska
folket och riksdagen ett Janus-ansikte. På den ena sidan se vi, örn jag så får
uttrycka mig, den ordinarie finansministern med en mycket bister uppsyn: intet
hopp här om nya utgifter, såvida inte täckning kan anvisas! På den andra sidan
se vi ett mera leende ansikte, den extra ordinarie finansministern, som säger,
att till av krisen betingade utgifter kan man ju alltid tänka sig att låna.
Ja, det är ganska klart, att den, som vill föreslå utgifter, helst önskar träffa
och vill ha att göra med den välvillige finansministern.

Frågan är nu bara den, örn det lyckas för herr Wigforss att åstadkomma en
sådan personlighetsklyvning mellan den stränge och snälle finansministern, att
han därigenom når sitt uppsåt att använda balanseringskravet som en verkligt
sparsamhetsfrämjande faktor.

Örn man då ser på hans praktiska ställningstagande, finner man, såsom redan
förut här i dag vidrörts, att förmalningsbidragen, d. v. s. de anslag sona hålla
nere mjölpriserna, äro sådana som finansministern anser vara extra-ordinära,
vilket innebär, att till dem kan man låna, därför att de sammanhänga med årets
dåliga skörd. Detta har finansministern vidare utvecklat i dagens debatt.

Jag skulle vilja ställa den frågan till finansministern: tror herr statsrådet
verkligen, att om det skulle bli en någorlunda god skörd i år, svenska staten kan
sänka ersättningen till jordbrukarna för brödspannmål från nuvarande för de
flesta ungefär 31 kronor per deeiton till 21 kronor 50 öre, vilket skulle vara
nödvändigt för att man skulle kunna slopa detta förmalningsbidrag utan att
genomföra någon prisförhöjning på mjöl och bröd? Herr Wigforss värjde sig
ju tidigare i dag mot beskyllningen för optimism, men på denna punkt har jag
fått det intrycket, att en dylik uppfattning tillhör den mera utpräglade optimism,
som framkommit i dagens debatt. Örn man däremot inte tror, att ersättningen,
ens när vi få bättre skördeförhållanden, kan sänkas till 21 kronor 50
öre, ja, då kvarstår det ju, att detta förmalningsbidrag inte i sin helhet är en
sådan endast av den dåliga skörden föranledd statsutgift.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Ser man å andra sidan på matfettsubventionen, som handlägges av den stränge
finansministern, därför att denna kan behövas även under vanliga förhållanden,
har man icke mindre anledning att fråga sig: är det verkligen så, att statliga
utgifter till förbilligande av smöret med så mycket som 1 krona 50 öre per kilogram
kunna vara berättigade under normala tider, när det finns det billiga
margarinet, som kostar kanske hälften av det prisnedsatta smöret? Måste vi
inte säga, att här är det verkligen i hög grad fråga örn en tillfällig prisnedsättning,
som är motiverad därav, att det för de mindre bemedlade klasserna så
viktiga margarinet för närvarande inte är tillgängligt i större kvantiteter.

Ja, redan ett studium av dessa båda exempel torde visa, att den gränsdragning,
som finansministern här begagnar sig av, är skäligen godtycklig. Nu är
det väl uppenbart att denna gränsdragning kan fylla sin uppgift att tvinga till
sparsamhet endast om man inte flyttar utgifter mellan den ordinarie och extra
ordinarie budgeten alltefter behov. I likhet med finansministern var jag därför
något överraskad över att doktor Ivar Anderson antydde, att man kunde använda
ett sådant tillvägagångssätt. Men finansminister Wigforss medgav ju
själv, när han debatterade doktor Andersons uttalande, att en del utgifter, som
nu stå på den ordinarie budgeten, kanske kunde ha stått på den extra ordinarie.
Han hade emellertid tyckt att det var bättre att vara litet för försiktig än motsatsen.
Är inte detta medgivande om det godtyckliga i gränsdragningen ett steg
i samma riktning som doktor Andersons, vilket lätt kan verka till att locka ut
den ene eller andre på det en smula sluttande plan, som det skulle vara att inte
hålla kritstrecket någorlunda fast? Mig förefaller det uppenbart, att — för att
detta finansministerns nya kritstreck skall ha någon betydelse såsom sparsamhetsfrämjande
faktor — måste det accepteras av riksdagen utan att man ifrågasätter,
örn det skall dräs här eller där. För min del är jag en smula tvivlande
på att det skall lyckas för finansministern att få just hans eget sätt att draga
kritstrecket så allmänt accepterat, att det kan fylla sin uppgift. Men den allvarligaste
invändning mot denna metod, som jag för min del vill framföra, är
en helt annan, som inte förut Ilar vidrörts i dagens debatt, såvitt jag har observerat.

Effekten i sparfrämjande syfte av en sådan gränsdragning mellan extra ordinarie
och ordinarie utgifter är ju helt beroende av att man accepterar principen
att de extra ordinarie utgifterna skola finansieras med lån. Örn man däremot
skulle säga att alla ordinarie utgifter skola finansieras med verkliga inkomster
men att dessutom en del av de extra ordinarie utgifterna skola täckas
med verkliga inkomster, uppstår frågan, hur stor del av de extra ordinarie utgifterna
som skall täckas med verkliga inkomster, och då har man inte något
bestämt kritstreck. En tycker att man bör täcka en tredjedel av de extra ordinarie
utgifterna med verkliga inkomster, en annan tycker att man bör täcka en
fjärdedel, och man Ilar inte något fast att hålla sig till, som kan verka återhållande
på utgifterna. För att få nytta av herr Wigforss’ nya gränsdragningmåste
man således acceptera principen, att alla extra ordinarie utgifter skola
täckas med lån, i annat fall bortfaller som sagt helt oell hållet den åsyftade
verkan.

För min del skulle jag mycket beklaga, örn den svenska riksdagen skulle
binda sig för en sådan princip som den, att alla extra ordinarie utgifter skola
täckas med lån. Het förefaller mig, som örn verkan av en sådan finanspolitik
skulle i vissa ekonomiska lägen kunna bli skäligen olycklig. Ty det är ju så,
att den huvudsynpunkt, sorn väl ändå måste anläggas på den statliga finanspolitiken,
är en annan än den jag nu vidrört, nämligen helt enkelt denna: hur
verkar denna finanspolitik pä samhällsekonomien i stort?

T fjolårets budgetförslag anlade finansministern några intressanta och vär -

Nr 3.

Lördagen, den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
defulla synpunkter på detta problem, när han framhöll att det inte var budgetbalansen
i vanlig mening, utan snarare den samhällsekonomiska balansen som
borde vara avgörande för handlingssättet. Frågan blir då den: hur långt bör
staten ur denna synpunkt sett gå, när det gäller att låna till utgifter i det ena
eller andra läget? Man hade hoppats och väntat att finansministern i budgetförslaget
skulle ha något belyst denna fråga i konkreta termer. Vad är det i
det nuvarande ekonomiska läget som gör det rimligt och möjligt för staten att
låna ett så och så stort belopp men inte ett litet större belopp, och varför bör
den inte i stället låna litet mindre? Någon sådan belysning finns emellertid
inte.

Tyvärr är det inte blott så, att motiveringen för finansministerns val sålunda
i stort sett saknas, eftersom han själv medgivit att placeringen av den ena eller
andra subventionen är ganska godtycklig. Utan det är även så, att själva finansministerns
ståndpunkt till frågan örn vad som kan anses vara en någorlunda
försiktig finanspolitik är, såvitt jag, herr talman, kan bedöma, en smula
oklar.

Å ena sidan understryker finansministern kraftigare än förut, att det är av
vikt att kampen mot prisstegringen blir effektiv. 1 likhet med doktor Anderson
och flera andra talare noterar jag detta med glädje, eftersom finansministern
vid ett tidigare tillfälle har låtit undfalla sig sådana yttranden, som att
nian får taga de och de hänss-nen till försörjningen, och så finna sig i den
prisstegring som därav uppkommer. Nu har man alltså att notera det mycket
viktiga understrykande som förekommer i årets budgetförslag. Men å andra
sidan presenterar finansministern ett budgetförslag, där det finns så stora
lånefinansierade utgifter, att de vida överstiga vad finansministern i fjol ansåg
vara rimligt att låna. Han förklarade nämligen då, att örn det bleve en brist i
budgeten, som skulle ligga inte vid 600 utan vid 1,200 miljoner kronor, kunde
det inte gå för sig att låna hela detta belopp, utan då finge man lov att
höja skatterna. Men nu presenteras ett budgetförslag, som uppvisar en brist,
inte på 1,200 miljoner kronor, utan på ännu mer, varjämte det dessutom finns
utsikter till att underskottet liksom tidigare kan bli större än som beräknats.

Det förhåller sig ju så, att budgetåret 1940/41 visar ett faktiskt överskott
av utgifter över inkomster på 1,724 miljoner kronor på driftbudgeten och
kapitalbudgeten tillsammans. Under nu löpande budgetår, 1941/42, beräknas
underskottet bli först och främst 1,800 miljoner kronor, vidare vissa tillkommande
försvarsutgifter, vidare en kapitalbudget på ungefär 558 miljoner kronor.
alltså tillsammans bortåt 2,400 miljoner kronor. Den siffran är kanske
något för hög, eftersom reservationerna ju kunna komma att ytterligare ökas.
Dessa reservationer utgjorde den 1 juli 1941 674 miljoner kronor, men till en
del motsvaras detta belopp inte av blivande verkliga utgifter, utan där bakom
ligga en del formella finansiella transaktioner samt reservkapital till krigsförsäkring
och sådant. Men flera hundra miljoner kronor av dessa reservationer,
som funnos vid budgetårets början, komma sannolikt att förbrukas under budgetåret
1941/42, och det är väl ganska troligt att örn av den nya budgetens
anslag en del belopp föras över till 1948/44 års budget, uppväges detta mer
eller mindre av att man haft reservationer från det föregående året att använda.
Man kommer då som sagt till den slutsatsen, att statliga utgifter under
budgetåret 1940/41 på 1,724 miljoner kronor, som icke finansierats med verkliga
inkomsler, efterföljas av liknande lånefinansierade utgifter linder det nuvarande
budgetåret på ett sådant belopp som 2,400 miljoner kronor eller tillsammans
i runt tal 4 miljarder kronor på två år.

Mot den bakgrunden framstår den faktiska innebörden av det föreliggande
budgetförslaget, att staten skall låna ytterligare 1,700 miljoner kronor, därav

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
1,335 miljoner kronor till alla extra ordinarie utgifter, såsom ganska skrämmande.
Jag har tillåtit mig att i pressen framhålla att om någon av de utländska
observatörer, som översvämmade Sverige före kriget för att studera
inte minst finansminister Wigforss’ utomordentligt skickliga finanstransaktioner,
komme hit nu, skulle beundran för vår finanspolitik bli väsentligt mindre.
På en förfrågan om hur stor del av de extra ordinarie utgifterna, som vi täcka
med verkliga inkomster, skulle man ju få svaret: »Ingen del alls, vi låna till
alltsammans.» Mig veterligen förekommer det inte ens i krigförande länder, att
man går så långt, att man lånar till alla de extra ordinarie utgifterna.

Hur verkar en upplåning av denna utomordentliga omfattning på samhällsekonomien?
Finns det utrymme för den genom ett enskilt sparande, som kan
ställas till förfogande för staten, så att man undgår en ökning av den allmänna
efterfrågan och vissa därav följande betänkliga verkningar? Nej, vi kunna
nog vara överens om att nytt sparande av denna omfattning icke f. n. är möjligt,
utan att staten får taga i anspråk äldre sparande, som frigöres genom
förslitning av realkapital och genom uttömning av varulager och annat dylikt.
Här pågår alltså en kapitalförtäring, som är den metod genom vilken det frigöres
ett äldre sparande, vilket kompletterar det nya sparandet av årets inkomst.
Frågan örn storleken av den statliga upplåningen och vad som i det
avseendet är klokt eller icke klokt blir helt enkelt frågan: med vilken hastighet
kan det vara försvarligt att vi här i landet förbruka det rörliga realkapital,
som finns disponibelt? Eller för att ta det ännu mer konkret: hur snabbt
våga vi i detta läge av avspärrning och krig förtära våra varulager?

Örn man drar en parallell med en belägrad stad, som har en del tillförsel utifrån,
kan man säga att uppgiften för oss liksom för en sådan stad blir att beräkna
hur lång liushållsperiod vi måste ta hänsyn till vid förbrukningen av
varulager, inklusive vad vi kunna producera under tiden. Jag tror för min del
att man inför utsikterna till ett ganska långvarigt krig har anledning till tämligen
stor försiktighet. Och när man ser att under innevarande budgetår enbart
den rena driftbudgeten visar ett underskott på 1,800 miljoner kronor, vilket innebär
att utöver försvarsutgifter på 1,500 ä 1,550 miljoner kronor finns ett löpande
utgiftsöverskott på 250 å 300 miljoner kronor, kail man inte underlåta
att ställa den siffran i samband med de subventioner, som jordbruksregleringen
omfattar och som väl numera få anses vara till största delen konsumentrabatter.
Dessa rabatter uppgå till mellan 200 och 300 miljoner kronor. I själva verket
täcker svenska staten under nu löpande budgetår alla dessa konsumentrabatter
på flera hundra miljoner kronor med lånade medel!

För min del kan jag knappast beteckna detta såsom en försiktig finanspolitik,
utan befarar att man därigenom möjliggör en konsumtion, så stor att våra
varulager riskera att snabbt nedgå. Skulle det gå så olyckligt att tillförseln
utifrån till Sverige i framtiden blir mindre än den för närvarande är, kunna
vi få anledning att ångra den generositet, som nu visas.

Det är alldeles klart att denna stora statliga upplåning medför icke endast
faror för en alltför snabb uttömning av varulagren, utan även risker för prisutvecklingen.
Ju mer pengar svenska folket har att köpa för, desto mer framträdande
blir den prisstegrande pressen på olika varumarknader. Finansministern
understryker också, låt vara i förbigående, detta förhållande. Men man
saknar där ett påpekande av vilka grundförutsättningar, som måste vara uppfyllda
för att inte detta pristryck uppåt skall bli så starkt, att vi råka in i en
mycket farlig utveckling. I stället inriktar finansministern i det sammanhanget
på ett ganska skickligt sätt uppmärksamheten på någonting annat, nämligen
på en fråga, som ur här förevarande synpunkt är en reti bisak. Finansie
orsta kammarens protokoll IDIS. Nr 8. 6

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ministern säger nämligen i inkomstberäkningen: »Av vad jag förut anfört
framgår, att ovisshet dock råder örn i vad nian statsutbetalningarnas ökning
kompenserats genom inkomstbortfall och minskad enskild konsumtion.» Där lia
vi alltså den verkliga kärnfrågan, nämligen i vad mån statsutgifternas ökning
kompenserats genom minskning av köpkraften hos allmänheten. Men så tilllägger
finansministern, när man väntat sig en utläggning av denna kärnfråga:
»I rådande penningpolitiska läge kunna skäl anföras för att statsupplåningen
borde utvidgas utöver löpande behov. En närliggande riktpunkt synes vara,
att kassaställningen såvitt möjligt borde återföras till förkrigsläget, så att åtminstone
det betalningsmedelstillskott, som budgetpolitikens utformning hittills
under alla förhållanden måste ha tillfört marknaden, åter indrages.» Mera
populärt uttryckt: finansministern talar örn att örn staten lånade mer pengar
än den behöver, skulle den därigenom draga in en del pengar från marknaden,
och penningmarknaden skulle bli något mindre likvid, bankernas kassaöverskott
skulle en smula minskas.

Såvitt jag förstår, är detta att vända uppmärksamheten till det, som är en
ren bisak. Om våra affärsbanker ha 600 miljoner kronor stående räntelösa i
riksbanken eller de ha 400 miljoner kronor stående räntelösa i riksbanken och
dessutom 200 miljoner kronor i kortfristiga skattkammarväxlar utöver vad de
annars ha, är skillnaden den, att de få 2 miljoner kronor örn året i ränta på
skattkammarväxlarna, ett belopp som statskassan får betala. Men är det verkligen
någon som tror att de svenska bankchefernas kreditpolitik skulle på något
väsentligt sätt ändras, örn bankerna lia 400 i stället för 600 miljoner kronor
stående räntelösa i riksbanken? Med ledning av den erfarenhet man har gjort
under det senaste året, då bankerna rätt länge haft ungefär 600 miljoner kronor^
räntelösa i riksbanken, tror jag man kan draga den slutsatsen, att dylika
variationer i likviditeten spela liten eller ingen roll. Men även om man accepterar
den tanken att det spelar någon roll — jag bär själv uttalat att en minskning
av bankernas likviditet i vissa lägen är att tillråda — är detta i alla fall
en småsak i jämförelse med den stora frågan örn den statliga upplåningens
totala omfattning.

Finansministern använder här en teknik, som är bekant bland annat från
de skickliga trollkonstnärernas verksamhet, nämligen att, medan åskådarna
titta på en sak, låta en annan sak försvinna ur synfältet, i detta fall den sak
som egentligen i nuvarande läge framför allt måste intressera oss. Visserligen
talar finansministern i ett annat sammanhang örn vikten av att »köpkraften
begränsas». Men även där tänker han inte på inkomsterna och den verkliga
köpkraften, som framträder på konsumtionsmarknaderna, utan han tänker på
bankernas likviditet. Att draga in ett par hundra miljoner kronor från bankernas
kassor genom att binda dem i skattkammarväxlar kan emellertid, såsom
jag nämnde, icke lia någon inverkan att tala om på inköpen av varor''
och prisbildningen på varumarknaderna. En sådan minskning av likviditeten
varom här är fråga blir ett slag i luften i ett land, där inkomsterna pressas
upp och där staten ger ut lånade miljardbelopp. Detta kan icke motverkas av
några banktekniska operationer.

Det är sant att under en enda förutsättning skulle en sådan åtgärd kunna lia
en betydande verkan, nämligen örn likviditeten och penningmarknaden stramades
åt så mycket, att det ledde till en höjning av de låga räntesatserna,
vilket i sin tur skulle åter bringa byggnadsverksamheten nedåt efter den svaga
uppgång, som ägt rum det senaste året. Men finansministern kan väl ändå inte
åsyfta, att vi i nuvarande läge med bostadsbrist på många håll skulle begagna
en räntestegring för att minska byggnadsverksamheten. Då detta inte gärna

Lördagen den 17 januari 1942 e. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kan vara fallet, tror jag man får säga att dessa banktekniska operationer f. n.
äro av relativt liten betydelse.

Vilka äro då de huvudfaktorer, som äro avgörande för prisutvecklingen? En
av dem är naturligtvis, varom det talats så många gånger, importprisernas
rörelser. Örn importvarorna bli dyrare, stiger prisnivån inom landet. Det är
vidare de indirekta skatterna, som göra varorna dyrare; det är emellertid enprisstegring
av särskilt slag. Det är jordbrukspriserna, såsom alla veta, och
vidare är det naturligtvis lönerna för industriarbetare och tjänstemän, ty lönestegringar
där verka dels stegrande på kostnadssidan och dels höjande _av
köpkraften och därigenom stegrande även på efterfrågesidan. Så är det till sist
utom priskontrollen de statliga utgifter, som inte täckas med verkliga inkomster,
och som därför innebära att staten sprider köpkraft, d. v. s. ökar
medborgarnas inkomster så att de i sin tur kunna köpa mer varor.

Om jag här ser bort från saker, som inte äro aktuella i detta sammanhang,
ha vi att ta hänsyn till dels inkomstbildningen för jordbruket, arbetarna och
tjänstemännen samt företagen och dels de statliga lånef mansten ade utgifterna.
Det är på endera eller båda av dessa två punkter man måste sätta in, örn
man önskar hejda den fortgående prisstegringen.

Örn ersättningarna åt de i produktionen deltagande människorna och andra
produktionsfaktorer hållas någorlunda konstanta, kan inte prisstegringen fortsätta,
ty då uppkommer på sin höjd den prisstegring,, som svarar mot enminskad
varutillgång, en ökad varuknapphet. Och därvidlag är det ju lyckligtvis
även i värsta fall endast fråga örn ett begränsat antal tiotal.. procent.
Därför har riksdagen vid flera tillfällen understrukit att uppgiften måste vara
att försöka hålla människornas inkomster någorlunda stabila, ..ty. det är eh
successiv uppskruvning av inkomsterna i pengar räknat, som är inflationens
sanna väsen. Den prisstegring, som uppstår vid stabila inkomster, är en ren
knapphetsprisstegring, som är uttryck för ett sämre försörjningsläge, uttryck
för en börda, som medborgarna ha att bära. Därför utgöres en av nyckelpositionerna,
när det gäller att hindra prisstegringen, av de omständigheter,
som påverka svenska folkets inkomster i pengar räknat: hit höra jordbrukspriserna,
som bestämma jordbrukarnas inkomster, lönetilläggen åt arbetarna
och tjänstemännen och vidare en priskontroll, som hindrar att företagens inkomster
skruvas i höjden. .

Trots att riksdagen med finansministerns godkännande bade i varas och
våren 1940 antagit uttalanden, däri det betecknas såsom den främsta riktpunkten
att ersättningen åt produktionsfaktorerna hålles någorlunda, stabil,
kan jag, herr talman, inte finna att regeringen i sin ekonomiska politik har
gjort något försök att realisera detta program. Den har ej tagit upp till allvarlig
behandling frågan hur man skall kunna hålla inkomsterna någorlunda
konstanta. Här tillämpas i stället ett system, som innebär att . örn det
blir en dålig skörd, måste jordbrukspriserna höjas redan för att hindra en
inkomstnedgång i pengar räknat för jordbrukarna. Då stiga.levnadskostnaderna.
Som en följd därav stiga lönerna. När lönerna stiga för industriarbetare och
tjänstemän och lantarbetare, skola, även inkomsterna stiga för jordbrukarna,
d. v. s. när man i kostnadskalkylerna räknar ut, hur stor timförtjänst de böra
ha. Under sådana förhållanden komma jordbrukspriserna att stiga ytterligare
och på samma sätt skall den prismarginal, som handlandena få sig tillerkänd av
priskontrollen, utvidgas. Så skruvas det hela i höjden.^ Den ena gruppen skall
ha mer, därför att den andra får mer. och så fortgår det. I stället för en
prisskruv uppåt kan man tala örn en inkomstskruv uppåt, som har den olyckliga
verkan att den inte förbättrar någon grupps läge men höjer hela prisnivån.

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag vet väl att det måste möta utomordentligt stora svårigheter både av"
folkpsykologisk art och av annat slag att ändra något på detta område, men
detta är knappast en tillräcklig ursäkt för att regeringen här tvär sina händer
och inte ens gör ett försök att åstadkomma en omläggning av det system, vars
verkan vi nu ha sett under flera år. Jag måste, herr talman, konstatera att
den politik med avseende på inkomstbildningen, som nu föres, icke står i överensstämmelse
med de penningpolitiska grundsatser, som riksdagen med finansministerns
godkännande vid två tillfällen har fastslagit.

Örn man frågar, hur det skulle kunna vara möjligt att lägga en grund för
en uppgörelse av annat slag i detta avseende, vill jag först och främst hänvisa
till att det dock skulle vara möjligt att någorlunda tillförlitligt beräkna
och successivt publicera indextal, som visade å ena sidan vilken del av levnadskostnadernas
höjning som är beroende på en extraordinär varuknapphet
och på höjda skatter, vilka båda företeelser alla medborgare få finna sig i.
och å andra sidan vilken del som är uttryck för att en eller annan folkgrupp
skaffat sig höjda inkomster, en prisstegring som naturligtvis ingen
grupp har skyldighet att finna sig i.

Jag har förut tillåtit mig antyda att jag tror att den enda möjligheten att
komma till rätta med detta problem vore, örn regeringen ville samla alla de
olika folkgruppernas representanter samtidigt kring ett bord och försöka
komma överens med dem örn sådana principiella riktlinjer för prissättningen
och lönepolitiken, att varje grupps penninginkomster hållas i stort sett konstanta,
så länge icke någon av de andra gruppernas inkomster pressas i höjden.
Varje grupp finge då bära den prisstegring, som är resultatet av sämre
försörjningsmöjligheter, men får garanti mot att någon annan grupp tillskansar
sig ökade inkomster. Tanken i en sådan politik skulle vara icke att
kompensera för en större eller mindre del av prisstegringen, utan att kompensera
varje grupp för den inkomstökning, som någon annan grupp lyckats
tillskansa sig. Ingen har då intresse av en inkomstökning, och det finns större
utsikter än för närvarande att en sådan överhuvud taget inte förekommer
för någon grupp. Den totala inkomstnivån blir då oförändrad, och prisstegringen
stannar vid vad som är uttryck för en sämre varuförsörjning och en
skattehöjning.

Jag måste beteckna den nuvarande indexmetoden såsom varande ganska
irrationell och uttrycka det önskemålet att den måtte ersättas med en annan
metod, som ger vederbörande grupper den rimliga garantien för att de icke
bli orättvist behandlade, d. v. s. ger dem en säker, en hundraprocentig garanti
mot att andra grupper tillskansa sig en större del av nationalinkomsten
än tidigare.

Jag har, herr talman, i det föregående motiverat, varför jag anser att det
både med hänsyn till försörjningsläget och med hänsyn till prisutvecklingen
är angeläget att man inriktar uppmärksamheten även på den andra nyckelpositionen,
nämligen en minskning av den statliga upplåningen. Det kan endast
ske dels genom att man begränsar utgifterna på kapitalbudgeten —
den frågan skall jag här inte ingå på — och dels genom att man minskar
bristen på driftbudgeten. Hur långt man där lämpligen bör gå, blir beroende
på en undersökning av den art jag har antytt, som visar i vad mån våra
varuförråd äro sådana, att vi våga tära på dem relativt fort, eller örn vi med
hänsyn till en mycket långvarig avspärrning måste iaktta större sparsamhet.
Men jag kan redan nu förklara att svenska staten, såvitt jag förstår, i nu
rådande läge icke har råd att med subventioner göra det billigt för andra
medborgare än de minst välsituerade att köpa en rad viktiga livsmedel. Staten
har icke råd till dessa allmänna konsumtionsrabatter, som hålla nere pri -

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
serna. Däremot finns det uppenbara och vägande sociala skäl till att nian
inte endast bibehåller, utan i så fall något utbygger de sociala rabatter, som
verka till förmån för de fattigaste grupperna. Möjligheter saknas tydligen ej
att ta bort de generella subventionerna och i stället något utbygga de speciella
sociala rabatterna på ett sätt som skulle tillföra statskassan betydande
belopp. Det är klart att detta i och för sig icke är välkommet bland konsumenterna.
Det skulle innebära att finansminister Wigforss tar tillbaka en
present, som han för närvarande ger även åt andra än de fattigare grupperna.
Men jag tror, att både den snälle och den mera stränge finansministern, som
svara för resp. den ordinarie och den extra ordinarie budgeten, i nuvarande
läge kan tvingas att avstå från nöjet att distribuera sådana presenter och
att agera jultomte för andra än de fattiga.

När finansministern i detta budgetförslag antyder en höjning av de direkta
skatterna med 70 miljoner kronor, så förstår jag mycket väl de talare, sorn
här givit uttryck för betänksamhet gentemot denna otvivelaktigt mycket betydande
höjning, men jag har för min del ingen invändning att rikta mot
detta förslag. Man frågar sig emellertid: varför fullföljer icke finansministern
den praxis, som han själv har tillämpat under flera tidigare år, nämligen
att ta ut en del genom höjning av direkta skatter och den andra delen
genom att belasta konsumtionen? Det skulle kunna ske genom att nu ta ut
litet även av andra konsumenter än dem, som bruka tobak och alkohol. Det
är visst inte så, att jag på något sätt ömmar för dessa senare människor.
Jag vill tvärtom till övervägande framlägga tanken på en höjning av ölbeskattningen.
Emellertid blir det nog nödvändigt att fördela bördorna jämnare
och att inte endast lägga dem på dessa konsumentgrupper. För min del tror
jag då, att det i varje fall är lämpligare att ta bort en del av de generella
rabatterna än att höja de direkta skatterna på små inkomsttagare såsom finansministern
i dag tidigare har rekommenderat herr J. B. Johansson att
överväga. Jag vill för övrigt hänvisa till en del av doktor Nordensons förslag,
som enligt min mening förtjänar ett mycket noggrant övervägande.

Till sist skall jag, herr talman, mycket kort beröra en sak som gränsar intill
skattepolitiken, nämligen de metoder för upplåning, som eventuellt kunna ha
samma verkan, d. v. s. att minska den köpkraft som konsumenterna annars
skulle använda för inköp. Jag vill även här i viss anslutning till doktor Nordenson
framhålla önskvärdheten av att man utvecklar låneformer, som mera
än de hittills använda framkalla och främja nytt sparande. Jag tror att man
därvidlag skulle kunna resa särskilda krav mot de inkomsttagare som lia fått
ökade inkomster, medan givetvis de, som ha fått minskade inkomster, inte ha
sannina möjligheter att vara med. Också sparbankernas medverkan i högre grad
än hittills är önskvärd. Erfarenheterna från England och Tyskland visa, att
det under vissa omständigheter är möjligt att få även små inkomsttagare att
teckna mycket betydande belopp, som säkerligen till stor del komma från ett
nytt, »framorganiserat» sparande. Här krävas emellertid inte bara åtgärder som
äro beroende av riksgäldskontorets initiativ, utan dessa problem torde för sin
lösning tarva ett mycket intimt samarbete mellan finansministern och riksgäldskontoret.
— Man kan knappast anse det lyckligt, att riksgäldskontoret
under åtta månader av år 1941, från april till årets slut, avbröt den verksamhet,
som syftade till att få sparmedel från allmänheten. Jag vill emellertid understryka,
att detta avbrott i och för sig icke hade någonting med den genomförda
räntesänkningen att skaffa. Det skulle varit möjligt att fortsätta aktionen bland
den stora allmänheten hur man än gjorde med räntan på de långa lånen. Det hade
t. ex. varit möjligt att sälja sparobligationer under hela 1941 med samma propagandaapparat
som vid försvarslånen.

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Men även i övrigt gäller det naturligtvis att skapa gynnsamma förutsättningar
för ett ökat sparande bland svenska folket. Det viktigaste är väl därvidlag
att ge allmänheten tilltro till att en fortskridande prisstegring skall hindras,
men jag undrar, örn inte sparpropagandan skulle kunna aktiviseras. Kunde man
inte exempelvis framhålla, att många varor sannolikt komma att bli billigare
efter kriget än de äro i dag och att det därför är en ren fördel att uppskjuta
anskaffningen av de och de sakerna till efter kriget? Däremot kan det knappast
vara ett lyckligt sätt att stimulera sparandet, att allmänheten får höra rykten
örn en kapitalbeskattning på det sätt som fallet varit under de senaste månaderna.
Dessa rykten ha verkat ganska oroande. Jag vill visst inte ansluta mig
till en föregående talares bild att finansministern på något sätt skulle gå på
jakt efter förmögenhetsägarna. Den bilden synes mig inte särskilt träffande.
Men örn jag får lov att för ett ögonblick använda den, vill jag säga, att det inte
är en lämplig metod att gå på jakt, att man först låter andra människor gå ut
och klappa i händerna och skrämma bort villebrådet. Verkan av sådana rykten
på sparandet kan ju svårligen vara av sådan art, att finansministerns syfte därigenom
kan gynnas. Jag tror därför att finansministern skulle göra svenska folket
och statens finanser en tjänst, örn han kunde avge en deklaration rörande
en sådan eventuell kapitalbeskattning. Eventuellt kunde han tala örn att det
här är fråga örn att när kriget en gång är slut se till, i vad mån man då behöver
reparera statens förmögenhetsställning genom att man gör av med en del av de
papperslappar, som obligationerna innebära — inte så, att det drabbar någon
enskild, som råkar inneha sådana obligationer, utan så, att fördelningen vid
denna sanering kommer att ske på ett rättvist sätt med hänsyn till bärkraften
hos alla svenska medborgare. Genom en sådan transaktion skulle ju inte svenska
folket bli fattigare, utan det skulle endast bli en mindre årlig räntebörda för
staten och därigenom möjlighet till lägre skatter i framtiden.

Ja, herr talman, de statsfinansiella problem som här föreligga till behandling
äro ju, såsom finansministern särskilt i fjolårets budgetförslag framhöll,
endast en del av ett stort samhällsekonomiskt hushållningsproblem. Det förefaller
mig, som örn det vore rationellare och säkert trots alla svårigheter i längden
enklare, örn vi inrättade oss efter en hushållsplan med en stabil inkomstbildning,
än örn man, som för närvarande är fallet hos oss, har en plan med
stigande pris- och inkomstnivå, där den ena gruppen formellt pressar upp sina
inkomster, varefter motsvarande höjning sker för en annan grupp o. s. v. När
grupperna på sådant sätt jaga efter varandra, uppnår ju ingen av dem en reell
förbättring, eftersom den reella konsumtionsstandarden inte är beroende av inkomsternas
höjd i pengar räknat utan av våra faktiska resurser. Nu förstår jag
mycket väl att rörelsefriheten under år 1942 även för regeringen är mycket begränsad
genom de avtal, som ha träffats mellan regeringen och organisationerna
samt mellan olika organisationer på arbetsmarknaden. Jag vill därför uttala den
förhoppningen, att regeringen och särskilt finansministern, förberedda på att
kriget kan bli långvarigt, vilja använda år 1942 till att förbereda en hushållsplan
av annan art, som utgår från den fasta inkomstnivån. Jag hoppas att de
söka skapa de folkpsykologiska förutsättningarna för en sådan plan, vilken är
den enda som står i överensstämmelse med de penningpolitiska principer, som
vi alla vid flera tidigare tillfällen ha varit ense om.

Herr statsrådet Wigforss: Jag beklagar att herr Ohlin först så sent på
kvällen fick tillfälle att hålla sitt anförande. Han har dragit upp en sådan
mängd av olika problem, att det hade varit önskvärt att både med tal och
svar mera allsidigt kunna belysa dem. Kanske borde det också ha varit möj -

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ligt för andra ledamöter, som skulle vilja deltaga i denna debatt, att få tillfälle
att yttra sig.

Den slutsats som herr Ohlins anförande utmynnade i, och jag förmodar att
alla de föregående resonemangen egentligen avsågo att föra fram till den, var
att hela den politik som förts här i landet under de förflutna åren är felaktig,
d. v. s. den står icke i överensstämmelse med det program, som herr Ohlin
redan på hösten 1939 lade upp. Det innebar att man överhuvud taget icke skulle
tillåta någon höjning av priserna utöver vad som betingades av knappheten
på varor, och denna knapphet på varor skulle medborgarna sedan få känna i
form av högre pris vid oförändrade inkomster. Redan vid den första debatt
vi hade här i kammaren den gången vågade jag erinra örn att ett sådant
idealprogram, även örn det hade vissa starka sidor i teorien, säkerligen
i praktiken var alldeles omöjligt att förverkliga. Jag kan inte
hänvisa till någonting annat än de samhälleliga krafter, som faktiskt äro i rörelse
på skilda håll och som det icke har varit möjligt att bemästra i den fullständiga
omfattning, som herr Ohlin önskar. Men även örn man erkänner att
det inte har varit möjligt att bemästra dessa krafter helt och hållet, är det ändå
ett mycket långt steg till herr Ohlins, jag vill gärna säga det, något överraskande
uttalande i dag, att regeringen inte en gång har försökt att hindra
en oreglerad stegring av priser och inkomster vare sig genom priskontroll eller
genom ransonering. Jag kan inte undgå den reflexionen, att det är ett bra
steg från den verklighet, som vi ha omkring oss, och till den vrångbild av
verkligheten som herr Ohlin här skildrade. Eftersom herr Ohlin själv har erinrat
örn att han även har en annan publik än den här i riksdagen, vill jag
påminna örn att det inte var så många veckor sedan herr Ohlin inför sin tidnings
läsare konstaterade, att de inkomstberäkningar, som äro uppgjorda för
nästa år av riksräkenskapsverket, alls inte tyda på att vi äro inne i en inflationistisk
prisutveckling. Jag tror att herr. Ohlin har kommit sanningen
mycket närmare i den artikel han då skrev, än i det yttrande som han här har
hållit. Faktum är att regeringen på olika vägar har försökt, visserligen inte
att uppnå det omöjliga — att hålla alla inkomster kvar vid den gamla nivån
i pengar — men däremot att hålla alla inkomststegringar inom så snäva gränser
som det överhuvud taget har varit möjligt. Missväxterna ha självfallet
kommit att spela en i vissa hänseenden ödesdiger roll, ty det har av rent sociala
hänsyn varit omöjligt att vägra jordbrukarna vissa höjningar av deras
produktpriser. Jag skall gärna erkänna att jag för min del skulle ha önskat,
att detta stöd åt jordbruket i större utsträckning hade givits i form av differentierade
bidrag efter missväxtens storlek och inte i så stor utsträckning
i form av generellt höjda priser. Jag kan bara konstatera att vi härvidlag stå
inför ett ofrånkomligt samhälleligt faktum. Det gäller här sociala maktförhållanden
och intressemotsättningar, och det lönar sig inte för herr Ohlin att
komma och säga att detta kunde man väl ha kommit ifrån genom att helt enkelt
föra de olika gruppernas representanter tillsammans och på något sätt tvinga
dem att komma överens.

Svårigheterna äro utomordentligt stora, och jag skall belysa detta med
hänvisning till en annan sak, som herr Ohlin nämnde. Jag vet inte om det
är en ny uppfattning hos herr Ohlin, att alla dessa subventioner, som vi här
tala örn, i grund och botten äro konsumentsubventioner. Jag tror i varje fall
inte att han tidigare har uttalat den uppfattningen i så.skarp form. Klart är,
att formellt gå dessa subventioner fortfarande delvis till konsumenterna och
delvis till producenterna. Jag har för min del ansett det vara enbart en strid
örn ord. örn man ville kalla det konsument- eller producentsubventioner. Svaret
på denna fråga beror helt och hållet på vad man anser örn den prisnivå,

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som skulle Ira uppstått, om dessa subventioner icke hade kommit till. Nu är
det ett faktum, att man från jordbrukarhåll har begärt höjda produktpriser,
och från konsumenthåll har man svarat: det kunna vi icke tåla. Örn vi
tänka oss, att det icke hade funnits någon annan utväg än att antingen ge
producenterna rätt, när de begärde höjda priser, eller att ge konsumenterna
rätt när de begärde att få behålla de gamla priserna eller icke så mycket höjda
priser, vill jag ställa frågan, om någon här i kammaren utan vidare kan påstå,
att det är jordbrukets krav som borde lia blivit tillfredsställda? Det är
i själva verket mycket möjligt, att det från konsumenternas sida hade svarats
nej och våra priser på jordbruksprodukter i ett sådant fall hade varit lägre än
nu. Det anser jag i viss utsträckning inte hade varit den bästa lösningen. Det
är bättre att göra en kompromiss på sätt som har skett, d. v. s. att man har
överbryggat skillnaden mellan producenternas och konsumenternas uppfattning
genom att täcka differensen med subventioner som föras på budgeten.
Under sådana förhållanden anser jag för min del fortfarande att man kan
föra ur linjen denna fråga örn huruvida det är producent- eller konsumentsubventioner.
Örn vi i fortsättningen skulle ställas i det valet att vi bleve tvungna
att antingen höja priserna för konsumenterna eller att låta inkomsterna sjunka
för producenterna, så kommer avgörandet att bli beroende på de samhälleliga
maktförhållanden, som råda vid det tillfället. Jag tror att i en samförståndspolitik,
som vi alla försöka följa, är det bättre att göra kompromisser, även
om dessa från vissa synpunkter utan tvivel lia med sig nackdelar, som man
helst skulle vilja undvika.

Herr Ohlin nämnde i fråga örn dessa subventioner att de under löpande budgetår
kanske till sin väsentliga del utgå av lånemedel. Därmed är jag tillbaka
vid frågan örn den större eller mindre godtyckligheten i uppdelningen mellan
den ordinarie och den icke ordinarie budgeten. Även herr Ohlin berörde i början
av sitt anförande att det hade varit önskvärt att klargöra, vilka av dessa subventioner
som rimligtvis kunna föras över till en extraordinär budget och vilka
som böra föras till den normala budgeten. Jag tror att herr Ohlin därvidlag
inte gör tillräckligt skarpa distinktioner. Det är alldeles riktigt att rabatteringarna
ha räknats såsom ordinarie utgifter, medan däremot den allmänna
prissubventionen i fråga örn spannmål har räknats såsom någonting extraordinärt.
Detta beror helt enkelt på att åtminstone jag för min del har betraktat
den förra utgiften såsom mera permanent än den senare. För den uppfattningen
fick jag ett visst stöd av herr Ohlin, när han i sin senare uppläggning av
framtidsperspektiven räknade med ett långt krig. Han förutsatte sålunda, förmodar
jag, att situationen på fettmarknaden skulle bli den som uppkommer
under en mer eller mindre fullständig avspärrning. Det betyder att detta bil-,
liga fettämne, som han talade örn, nämligen margarinet, sannolikt icke kommer
att vara tillgängligt för konsumenterna sedan vi, som vi alla hoppas, kommit
över till en period med bättre skördar. Det förefaller mig då rimligt att
säga: den ena subventionen är mera övergående än den andra. Spannmålspriserna
kunna gå ned vid en bättre skörd, men jag har inte samma förhopping örn
att rabatterna skola kunna försvinna. Herr Ohlin märkte kanske inte, att han''
här förde in ett argument, som har passat i en del av hans tidigare argumentation
mot de allmänna subventionerna och för en ökning av prisrabatterna.
Han tänkte sig till och med en utökning av prisrabatterna och att man till kompensation
skulle ta bort den allmänna mjölsubventionen. Så vitt jag förstår,
finns det praktiskt taget bara en enda allmän rabatt, nämligen förmalningsersättningen.
Jag vågar inte uttala några förutsägelser örn hur det kommer att
gå med spannmålspriserna, men herr Ohlin har säkerligen studerat siffrorna
för jordbrukets totala inkomster. Jag nämnde i mitt första anförande i dag som

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Ni 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hastigast hur man beräknar jordbrukets kompensation, och jag vill upprepa
att det är en god sak med dessa överläggningar mellan jordbrukarna och statsmakterna
att man faktiskt har gjort ett försök att räkna ut jordbrukets samlade
inkomst. Vid den senaste beräkningen har man grovt taget kommit upp
till en kvantitet av brödspannmål på ungefär 500,000 ton, d. v. s. fem miljoner
säckar. Örn man för enkelhetens skull räknar med ett pris av låt mig säga
30 kronor per säck, kommer man fram till ett belopp av 150 miljoner kronor,
som beräknas gå in i jordbrukarnas inkomster för brödspannmål. Örn vi nu
tänka oss att skörden skulle ge låt mig säga 300,000 ton till, vilket är långt
under både medelskörd och de tidigare, mycket goda skördarna, skulle man
komma upp till samma inkomstsumma för brödspannmål redan vid ett mycket
lägre pris. En skörd på 800,000 ton brödspannmål skulle ju redan örn man
räknar med 20 kronor per säck ge en total inkomstsumma av 160 miljoner
kronor. Jag nämner detta endast som ett exempel för att visa, att jordbrukarna
säkerligen med uppräckta händer skulle ta emot ett lägre pris på spannmålen,
örn de finge säkerhet för en god skörd.

Därför att man har gjort en allmän subventionering på ett område, där priserna
eljest skulle ha stigit med alldeles orimliga belopp under en kortare tid,
får man naturligtvis inte utan vidare säga, att eftersom vi ha börjat med en
allmän mjölsubvention, så skola vi fortsätta med den, även örn prisskillnaden
i stället skulle röra sig örn låt mig säga några kronor. Det låter sig mycket
väl tänkas, att även örn man inte kommer ned till de priser som gällde för två
år sedan, skulle man ändå kunna resonera så: den relativt måttliga prisstegring
på mjöl, som kan bli en följd av de spannmålspriser vi nu kunna sätta,
kunna vi mycket väl ta ut av konsumenterna. Så vitt jag förstår, finns det alltså
fortfarande mycket goda skäl för att göra en skillnad i fråga örn sådana
subventioner, som kunna sägas vara direkt betingade av ett ögonblickligt läge.
Jag finner de starkaste skäl för att inte låta en prisrörelse öva sitt inflytande
på den allmänna prisnivån, örn man på grund av vissa speciella omständigheter
får betrakta den såsom rent tillfällig. I detta fall måste man på grund
av missväxten finna sig i ett mycket högt uppskruvat pris, som man emellertid
kan hoppas skall gå tillbaka inom mycket kort tid. Det gäller då att så att
säga hugga toppen av denna plötsliga prisrörelse, även örn det kommer att ske
med hjälp av subventioner, som få tas av extraordinära inkomster.

Så kommer jag tillbaka till den form av invändningar mot denna uppdelning
av budgeten, som är speciell för herr Ohlin och som så att^säga går stick
i stäv mot de invändningar som lia kommit fram från andra håll. Herr Ohlin
anser nämligen att man i grund och botten borde ta ut mera i skatt än som
behövs för att balansera den ordinarie budgeten. Ja, det finns. ingenstans
i finansplanen sagt, att alla extraordinära utgifter med nödvändighet skola
täckas genom lån. Vad man säger är bara, att åtminstone det, som vi kalla
för ordinarie utgifter, skall täckas med skatter. Att det sedan kan tänkas
förhållanden, under vilka det vore i hög grad önskvärt att täcka, även en del
extraordinära utgifter med hjälp av skatter i stället för med lån, den slutsatsen
kan ju varje förnuftig människa själv draga. När vi för en del ar
sedan kommo fram till den nya budgetordning som gällde intill krigsutbrottet,
ett förslag som herr Ohlin för övrigt var med om att utarbeta, var ju
synpunkten just denna: hur mycket skall man överhuvud taget våga låna,
d. v. s. vad är det som man överhuvud taget icke behöver täcka med hjälp
av skattemedel? Det var för att komma fram till en sådan uppdelning som
den rörliga budgetformen infördes. Man räknade då med att vid en konjunkturkris
med minskade inkomster och minskad sysselsättning, där man
behöver brygga över en viss tid genom att sätta i gång offentliga arbeten.

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skulle kostnaderna kunna täckas med lån och inte nödvändigt behöva täckas
med skatter. Man avsåg även andra extraordinära utgifter, och jag tror att
herr Ohlin kan bekräfta, att man då hade i tankarna just att det skulle kunna
inträda ett sådant läge där man plötsligt och våldsamt behövde öka statsutgifterna,
t. ex. vid ett krig eller för rustningar, där utgifterna ändå måste
betraktas såsom övergående. Man förklarade då: även detta kan täckas med
lånemedel. Jag tror aldrig att någon har dragit den slutsatsen, som herr
Ohlin här tycktes vilja dra, att dessa extraordinära utgifter med nödvändighet
till hela sitt belopp skola täckas med hjälp av lån. I händelse omständigheterna
vore sådana att man från den allmänekonomiska synpunkt, som herr
Ohlin så starkt företräder här i kväll, skulle anse det möjligt och rimligt
att täcka en del av de extraordinära utgifterna med skatter, så är det alldeles
klart att man kan och bör göra det. Där har man sålunda kommit fram
till det praktiska avgörandet, örn man i detta läge finner det lämpligt att
höja skatterna mer än som här är föreslaget eller örn man vill skära ned de
s. k. ordinarie utgifterna mer än som är föreslaget. Jag tror att det är ett stort
steg framåt, när man här har kunnat göra uppdelningen och sedan sträcka
sig så långt, att man verkligen täcker alla de ordinarie utgifterna med skattemedel.

Jag glömde att säga till herr Ivar Anderson i mitt anförande på förmiddagen,
men jag kanske får lov att i stället säga det nu, att denna uppdelning verkligen
inte har kommit till stånd på det viset, att man har räknat efter hur
stora utgifter som skulle kunna täckas genom nya verkliga inkomster och
att man sedan har försökt att anpassa den ordinarie budgeten därefter. Det är
tvärtom så, örn jag skall erkänna det, att de första beräkningarna visade en
brist på ett par hundra miljoner, som skulle behöva täckas genom nya inkomster,
men bristen reducerades praktiskt taget helt genom en sänkning
av utgifterna. Endast på en punkt använde man därvid metoden att flytta
över från ordinarie till extraordinarie budget. Motiveringen för att flytta
över denna post till de extra ordinarie utgifterna är enligt min mening mycket
stark; det gäller nämligen den eventuella utgift, som kan uppkomma
såsom en motsvarighet till de i år utgående semesterersättningarna till de inkallade.
Dessa semesterersättningar äro uppenbart en del av de inkallades
förmåner och borde sålunda rimligtvis räknas in i de utgifter som vi ha att
bestrida så länge inkallelserna pågå, men de komma att försvinna i samma
ögonblick som inkallelserna upphöra. Jag får sålunda ånyo understryka,
att uppdelningen icke är godtycklig i någon annan mening än den, att jag
har försökt hålla den del av överflyttningen till den extraordinära budgeten,
som inte hör till försvarsutgifterna, inom så trånga gränser som det överhuvud
taget är möjligt. Vi se ju också att det här inte rör sig om mycket
mer än hundra miljoner kronor.

Jag behöver inte upprepa, att de extra ordinära utgifter, som äro av militär
karaktär, för dem finns en sträng gränsdragning: där kan inte något godtycke
få lov att förekomma.

Örn jag sålunda får gå över till att säga några ord även örn den större balansen,
som jag erinrade om i den förra budgeten och som herr Ohlin här ånyo
har fört på tal, så är det alldeles riktigt att detta spörsmål är viktigare för
hela samhället än den budgetbalans i trängre bemärkelse, som vi här ha
talat örn. Men därför att saker kunna ha större eller mindre vikt, behöva inte
de mindre viktiga sakerna vara oviktiga, och jag håller fortfarande fast vid
att det är en förutsättning att vi, för att vi här i riksdagen på något fruktbart
sätt skola kunna överlägga örn vilka utgifter vi ha råd att göra, hur
svårt det än må tyckas vara att dra en skarp gräns, dock besluta oss för

Lördagen deli 17 januari 1912 e. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att en sådan gräns skall finnas. Till det som finns pa ena sidan om gränsen
kunna vi vara överens om att skaffa verkliga inkomster, och^ örn vi därtill
kunna skaffa verkliga inkomster även till det som ligger pa andra sidan
örn gränsen är det så mycket bättre. Jag tror inte det är lämpligt att vi
vid denna riksdag diskutera örn den senare eventualiteten. I fråga örn den
större balansen har jag redan för två år sedan sagt, och jag kan upprepa det
nu, att den enligt min mening icke kunnat vinnas på det sättet att man sökt
bibehålla alla inkomster oförändrade. Man har fått finna sig i, och jag tror
vi få lov att finna oss i, att vissa grupper i samhället genomdriva sina
krav och att andra grupper måste ha en viss kompensation för att kunna
möta det. Jag tror visst, att detta är en ofullkomlig metod, men den är den
enda framkomliga. Vad man kan göra är att försöka hålla såväl prisstegringar
som kompensationer inom så snäva gränser som möjligt. När vi ändå
ha kunnat åstadkomma uppgörelser, där även ersättningen till låt mig säga
jordbrukarna för missväxten under det sista året i alla fall har hållit sig
inom så pass måttliga gränser som fallet är — det skall jag gärna erkänna,
fastän jag nog för min del hade tyckt att den kunde varit lägre — och när
vi ha kunnat nå fram till uppgörelser på den stora arbetsmarknaden med
blott 50 procents kompensation för levnadskostnadsstegringen, finns det enligt
min mening ingen anledning att säga annat än att vi ändå visat, att vi i
stort sett kunnat klara affärerna på ett någorlunda hyggligt, sätt. Vi lia visserligen
inte försökt dra upp linjen för en idealisk teoretisk lösning, och
man kan ju därför inte i detta ögonblick säga vilka svagheter den skulle ha
företett i praktiken. Men en sådan lösning skulle enligt min tro ha varit örn
inte annat, att över hövan fresta bärkraften hos de indextal, som man skulle
ha försökt få någon statlig myndighet att upprätta, för att kunna göra klart
för folk vilken prisstegring man måste bära utan kompensation. Jag tror
detta vore att fresta tron på sådana indextal och folks villighet att tro på
dessa indextals objektivitet utöver det rimliga. Under sådana förhållanden
kan jag inte se annat än att vi få fortsätta på den väg vi ha slagit in på.

Jag har erkänt, och det innebär inte någon förändrad ståndnunkt, att riskerna
finnas, såsom herr Ohlin har påpekat, för en så stark köpkraft att
den kan pressa upp priserna mer än vi räknat med. Vid ett tidigare tillfälle
då man kan säga att balansen hölls, under låt mig säga år 1940 och början av
1941, från den tid då arbetslösheten inom byggnadsfacken gjorde sig så starkt
gällande och då ännu inte vissa ersättningsindustrier och skogsarbete hade
absorberat en så stor del av den lediga arbetskraften, var det så att de starkt
stegrade statsutgifterna, som ökade inkomsterna på många sätt, kompenserades
av inkomstbortfall inom stora delar av näringslivet. Det är en dålig balansmetod;
det går inte att säga: detta gör ingenting, så länge massor av människor
gil utan arbete, så blir det balans ändå. Under den tiden, tillät jag mig
upprepade gånger att säga att örn det gäller att välja mellan risker som uppstå
på grund av låt mig säga för mycket pengar eller risker som uppstå på
grund av för låg sysselsättning, skall enligt min mening hänsynen till sysselsättningen
vara avgörande. Det är de produktionsfrämjande åtgärderna. Sedan
få vi använda alla möjliga medel att hindra dessa nya inkomster., som
komma ut genom offentliga åtgärder, från att verkligen ta. sig uttryck i köpkraft,
och sen få vi ta den prisnivå som uppkommer. Nu har lyckligtvis, och
kanske till överraskning för många, arbetslösheten inte fått den omfattning,
som man befarade. Den är tvärtom för närvarande måhända inte egentligen
högre än den var 1939, då vi hade högkonjunktur. För närvarande är salunda
problemet örn sysselsättning icke brännande på samma sätt som förut. Da. är
det alldeles naturligt att man säger: nu träder ilen andra sidan av de statliga

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. ra.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
åtgärderna i förgrunden, nämligen att försöka att hålla igen prisutvecklingen.
När nian driver en sådan sammanjämkningspolitik som innebär att man inte
kan hålla alla inkomster nere vid den gamla nivån, utan att de få tillåtelse
att stiga, måste resultatet uppenbarligen bli en ökning av inkomsterna i samhället
och denna kan i sin tur påverka priserna. Att den mera framträdande
synpunkten då blir att försöka suga upp detta överskott av inkomster är ingenting
som strider mot den ståndpunkt som man tidigare har intagit, då förhållandena
voro annorlunda. Hur detta skall ske är en sak som tarvar mycket
övervägande, och mycket resonemang, och jag tror inte vi kunna lösa den i
kväll. Hen jag tror jag vågar påstå, att herr Ohlin har missförstått finansplanens
tal örn att man på upplåningens väg skall kunna gå längre än som
för ögonblicket skulle vara nödvändigt för att täcka statens utgifter, när han
tolkar detta så, att vi närmast ha tänkt på att man skulle suga upp dessa
medel enbart eller väsentligen från det lediga kapitalet i bankerna, som annars,
ändå inte skulle ha kommit till användning. Vi ha tänkt på verkliga besparingar,
och det är min uppriktiga mening att propagandan för att folk
skall inskränka sina utgifter, så långt det överhuvud taget är möjligt, inte
bara måste tas upp utan också fullföljas med all den energi som vi överhuvud
taget kunna inlägga i den.

Jag vågar försäkra att den synpunkt, som herr Ohlin här i dag framförde,
icke bär varit glömd. Heil man kommer här in på ett tvistigt område. Jag har
själv vid. en informationskonferens för tidningsmän sagt, att jag tror att det
är lämpligt att tala örn för folk, att om de spara nu, finns det utsikter att de
skola, kunna få mer för sina pengar, när de en gång få dem tillbaka, därför
att vi hoppas att priserna skola bli lägre. Men detta förutsätter att man tänker
sig en sådan utveckling, av vårt urissystem, att man icke med alla medel
försöker fasthålla den prisnivå vi nu lia. Under förutsättning att vi äro beredda
att ta den sänkning av prisnivån, som kan tänkas bli en följd av att vägarna
över haven återigen bli fria, på samma gång som kostnaderna minskas
lill följd av att råvarorna bli billigare, under den förutsättningen kan man
fullt uppriktigt säga till folk: nu lånar ni staten pengar, som i grund och
botten äro mindre, värda i varor, än de komma att vara, när ni får pengarna
tillbaka. Emellertid skulle jag vilja tillägga, att jag inte på samma sätt kan
underskatta betydelsen av att staten drar till sig även sådana medel som
ligga ^oanvända i bankerna. Snarare skulle jag vara böjd att tro motsatsen.
Örn på detta sätt en del av bankernas reserver, antingen de ligga i riksbanken
eller hos de enskilda bankerna, hamna hos staten i form av lån, är jag för
min del böjd. att tro, att detta utgör ett element i det avgörande som man från
bankernas sida kommer att träffa i fråga örn vilken kredit man skall ge.
Tanken att man skulle kunna låna mer än man för ögonblicket överhuvud
taget behöver, tror jag sålunda är ett led i den politik att suga upp den överflödiga
köpkraften, som även herr Ohlin tydligen förordar. Däri skall jag
gärna ge honom ett sista erkännande, att man, när det gäller på vilket sätt
man med säkerhet kan suga upp denna överflödiga köpkraft, har anledning
att tänka sig att detta sker på det säkraste sättet genom höjd beskattning.
Det är jag alldeles ense med honom örn. Men jag får tillägga, att jag inte
av vad han yttrade här i kväll har känt mig övertygad om att det i detta
ögonblick är klokt och riktigt att höja skatterna utöver vad som i statsverkspropositionen
är föreslaget.

Herr Ohlin erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Finansministern uttalar, att det är meningen att låna mera pengar än som behövs
för statsutgifterna, men ändå låna verkliga besparingar. Men, herr finans -

Lördagen den 17 januari 1942 e. nt.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
minister, detta måste uppenbarligen vara omöjligt, då väl alla äro överens om
att det inte framkommer verkliga besparingar på över 2,000 miljoner. Staten
måste redan för sina utgifter låna alla verkliga besparingar och mera till. Örn
den sedan skulle ytterligare öka sin upplåning, måste detta bestå av annat än
verkliga besparingar.

Sedan säger finansministern att det inte finns sagt i finansplanen, att alla
extraordinära utgifter skola täckas med lån, utan att man kan täcka en del av
dem med verkliga inkomster. Men det är ju uppenbarligen så, att örn en del
täckes med verkliga inkomster, kan vem som helst föreslå ökade utgifter utan
att prestera täckning i verkliga inkomster. Frågan blir då endast den: hur stor
del av de extraordinära utgifterna skall täckas med verkliga inkomster? Då
får finansministern införa något nytt kritstreck, att t. ex. en tredjedel av de
extraordinarie utgifterna under alla omständigheter skall täckas med verkliga
inkomster, ty annars bortfaller helt och hållet den avsedda verkan att framtvinga
återhållsamhet ifråga örn nya utgifter.

Vad sedan beträffar regeringens politik, så tror jag att finansministern målade
en vrångbild av vad jag hade sagt. Jag bestred ingalunda att regeringen
sökt hålla nere priserna, men jag bestred att regeringen hade inriktat sig på
att hindra den successiva uppskruvning av inkomstnivån som är en av orsakerna
till stegringen av prisnivån. Att regeringen i andra avseenden sökt hålla
nere priserna, t. ex. genom priskontroll, är ju för alla känt. Jag inser väl att
den »maktbalans», som finansministern flera gånger talade örn, måste utöva
sitt inflytande, men det gäller att skapa sådana förutsättningar att inte parterna
hli intresserade av en successiv inkomst och därmed prisskruv uppåt. Jag
beundrar den skicklighet med vilken finanspolitiken föres i flera avseenden,
men jag tror att den kunde ha en delvis annan inriktning.

Herr statsrådet Wigforss: Jag tror inte man kan göra den skillnaden
mellan strävandet att hålla nere priserna och att hålla nere inkomsterna, som
herr Ohlin har talat örn. Om man försöker att hålla nere låt mig säga vissa
industripriser, måste ju det leda till att industriidkarna få lägre inkomster,
åtminstone under vissa förutsättningar. När det har varit tal örn jordbrukspriser,
har det uppenbarligen på samma gång varit tal om jordbruksinkomster,
och likaså är det uppenbarligen fråga örn inkomster vid förhandlingarna örn
kompensation för dyrtiden åt löntagare.

Herr Ohlin har alldeles rätt i att i samma ögonblick som man går över till
att täcka även en del av de extraordinära utgifterna med skattemedel, går det
lättare för folk att säga: jaha, där finns ju ett område som man kan ta av.
Vi kunna öka de ordinarie utgifterna, ty det medför endast en minskning av
de verkliga inkomster, som skola gå till täckning av den extraordinarie budgeten.
Men är det inte skäl att uppskjuta den diskussionen tills den dag kommer,
då vi verkligen föreslå att man skall täcka en del av de extraordinära
utgifterna med skatter?

Herr voll Heland: Herr talman! Jag hade tänkt att vara mycket kortfattad
i årets remissdebatt. Jag hade endast för avsikt att beröra en viss fråga, som
kanske kommer lämpligt efter herr finansministerns oell herr Ohlins bägge anföranden.
Men innan dess måste jag även beröra herr Stens anförande. Jag vet
inte om herr Sten avsåg att hålla en likriktningspredikan och örn han önskade
den fullständiga diktaturen åt regeringen som ingen skulle få anmärka på. Örn
det var fallet, så vore det intressant att få veta, örn detta är ett önskemål från
det stora majoritetspartiet. Jag tror inte att herr Sten anmärkte på bondeförbundspressen,
men han anmärkte på viss högerpress, som skulle störa det goda
samarbetet. Som jordbrukare vore jag tacksam, om herr Sten först och främst

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ville se till sill egen tidningspress., elen socialdemokratiska. De ofta förekommande
angreppen på oss jordbrukare i de socialdemokratiska tidningarna medverka
inte, herr Sten, till att stärka sammanhållningen och uppmuntra inte jordbrukarna
att visa den lojalitet som jag försäkrar att denna samhällsgrupp så gärna
vill visa. Den som dristar sig att framföra jordbrukarönskemål riskerar alltid
att bliva åthutad dagen därpå i någon socialdemokratisk tidning. Man borde annars
kunna tycka, att just en socialdemokrat i det längsta borde tillåta en oliktänkande
att åtminstone få framföra sina synpunkter, även örn han visste att
majoriteten inte tog hänsyn därtill. Jag dristar mig trots allt att fortfarande
framföra vissa jordbrukarönskemål här i riksdagen. Enligt min mening måste
nämligen sammanhållningen i högsta grad stärkas, om man lugnt och sakligt
kan pröva och taga rättvis hänsyn till olika samhällsgruppers synpunkter.

Därmed är jag inne på det ärende, som jag ursprungligen hade tänkt att avhandla
här i debatten, I dag har jordbrukarnas största ekonomiska förening
haft årsstämma här i Stockholm. Det är Mjölkcentralen i Stockholm, som har
över 23,000 mellansvenska jordbrukare som medlemmar och vars uppfattning
man kanske borde ta någon hänsyn till. På denna årsstämma har man i dag
beslutat ett uttalande till regeringen, och jag är ombedd att delge riksdagen
detta uttalande. Först lämnar man en redogörelse för tidigare bestämmelser
beträffande mjölkregleringen m. m., och därpå anföres följande, vilket är ett
klarläggande av hur den nya överenskommelsen mellan jordbrukarna och regeringen
kommer att verka här i Mellansverige. Ett sådant klarläggande kanske
är särskilt lämpligt därför att man icke minst i tidningspressen har fått
för sig, att denna överenskommelse skulle ge så ofantligt mycket åt jordbrukarna.
Det heter alltså i detta uttalande: »Örn de fasta pristillägg, som genom
den nya överenskommelsen beräknas tillföras föreningens medlemmar för
december månad 1941, ställas i förhållande till de tillägg, som skulle utgått
för samma månad enligt den i november 1940 träffade överenskommelsen, visar
det sig, att den nya överenskommelsen giver föreningens medlemmar ett
med 0.902 öre per kg mjölk förhöjt avräkningspris.

Genom ransoneringen av gräddförsäljningen har emellertid en för mejerihanteringen
betydelsefull intäkt minskats. Minskningen har enligt försäljningssiffrorna
för tiden 1—15 november och 1—15 december 1941 uppgått
till 1.186 öre per kg mjölk. För den händelse den under två månader uteblivna
intäkten icke kompenseras, innebär resultatet av överenskommelsen en
pris försämring av 0.284 öre per kg mjölk.» Denna passus gäller alltså det
fasta tillägget. »Vid tidigare reglering av mjölkpriserna har hänsyn tagits till
den fria marknadens inverkan på prisbildningen och bidragen differentierats
med beaktande av jordbrukets produktionsinriktning och de större ekonomiska
krav, som konsumtionsmjölkförsäljningen ställer på mejerihanteringens utrustning
och drift. Denna differentiering har nu slopats. Därigenom täckas ej de
högre omkostnader, som åsamkas mejerihanteringen inom områden med stor
konsumtionsmjölkförsäljning och extra kostnader för reglering av denna. På
grund av väsentligt minskad mjölkproduktion inom dessa områden ha uppsamlings-
och mejerikostnaderna per kg mjölk ökat, ett förhållande, som ytterligare
bidrager till lägre avräkningspriser inom det mellansvenska området.
Det påtalade ogynnsamma läget ställer alltså det mellansvenska jordbruket i
ett synnerligen svårt läge. som kan medföra betydande våda för den framtida
försörjningen inom området.» Jag påpekar särskilt Storstockholm, som väl
är angeläget om att i fortsättningen få konsumtionsmjölk. »Utöver de fasta
pristilläggen skola mjölkproducenterna tillföras särskilda mjölkbidrag i anledning
av 1941 års felslagna skörd. Dessa bidrag avse således ej att utgöra
en verklig mjölkprisförbättring utan äro en kompensation för skördeminsk -

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ningen. Då emellertid beloppet för denna kompensation är baserat på en viss
produktionsvolym under åtta månader, för att vid högre produktion nedbringas,
under det att från samma belopp under alla förhållanden skall avgå 0.5 öre
per kg produktmjölk, innebär denna uppläggning, att de i skördehänseende
sämst lottade områdena ensamma få vidkännas den minskade tilldelningen.

En allvarlig erinran måste därför göras emot resultatet av förhandlingarna
och emot fördelningen av de till förfogande stående beloppen samt emot att
den förlorade intäkten på grädden ännu ej kompenserats. Yi hemställa därför,
att åtgärder vidtagas för att genom ytterligare anslag åter införa differentiering
av alla fasta tillägg på produktmjölk med belopp, som motsvara medeltalet
av differentieringen under åren 1939—1910 och att den förlorade intäkten
på grädden kompenseras för såväl parti- som detaljhandeln.»

Ja, herr talman, denna resolution är inte föranledd av en upphetsad stämning
på ett jordbrukarmöte och inte heller framagiterad, utan den är tillkommen
därigenom att de utsedda ombuden ålagts av sina uppdragsgivare att göra
ett uttalande i mjölkfrågan. De mellansvenska jordbrukarna ha på grund av
de stora konsumtionsorterna inom deras område baserat sin ekonomi på mjölkproduktion,
varför mjölkfrågan för dem är av avgörande betydelse. Jordbrukare,
som fått god skörd, böra enligt min mening vara belåtna med sina ekonomiska
möjligheter, men de, som fått dålig skörd, se med besvikelse att svenska
folket ännu ej inser det förnuftiga och berättigade i att tillerkänna jordbrukets
folk med andra samhällsgrupper jämförbara levnadsförhållanden. Särskilt
de mindre jordbrukare, som fått två års missväxt, ha nu en synnerligen
beklagansvärd ställning och man måste förstå deras misstämning. Denna bittra
misstämning hade dock säkerligen inte uppstått, därest statsmakterna visat
samma bestämda uppträdande mot och tillerkänt samma hårda arbets- och levnadsförhållanden
åt andra samhällsgrupper. Det mest påtagliga exemplet på
regeringens partiska ställningstagande anse sig jordbrukarna lia fått genom
det olika sättet för behandlingen av å ena sidan betodlarna och å andra sidan
byggnadsarbetarna.

Den engelske arbetsministern Devin har velat utpeka som den nya välståndspolitikens
mål att alla länders arbetare skulle uppnå samma levnadsstandard.
Professor Cassel anser att detta icke är önskvärt, ty en utjämning av lönestandarden
mellan olika folk skulle för närvarande och kanske även för generationer
framåt förutsätta en nedpressning av de dugliga arbetarnas lönenivå.
Jordbrukets folk har säkerligen inget att invända emot att de mest effektiva
arbetarna, de, vilkas insats är mest värd i världens stora byteshushållning,
alltid måste ha det bättre. Vi opponera oss endast emot att här inom landet
likvärdig arbetskraft skall åtnjuta helt olika förmånen. Med hänsyn tilHivsmedelsförsörjningens
svårigheter borde dock just nu jordbrukets folk väl vårdas
av samhället.

Att skrämma med inflationsspöket, vilket nu varit på tal i två anföranden,
endast för att jordbrukarna önska likställighet är val knappast riktigt. Utöver
de enorma statsutgifterna är det i stället enligt mitt förmenande, vilket även
finansministern påpekade, ramavtalets principer, som kunna ge anledning till
inflation. Oberättigat är nämligen att hålla nere jordbrukspriserna av _ den
orsaken, att alla böra kompenseras om gällande levnadskostnadsindex stiger.
En förbättrad inkomststandard för jordbrukarna samt jord- och skogsbrukets
arbetare får sålunda, örn rättvisa skall skipas, ej innebära att jämförbara
företagare och arbetare erhålla en förbättring förrän jordbukets folk uppnått
samma inkomststandard. Dessa senare skola alltså, enligt mitt förmenande,
inte få det bättre förrän jordbrukets arbetare fått det lika bra. Detta är
alltså en annan linje än herr Ohlins, men enligt min uppfattning år den rätt -

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
visare, och detta i synnerhet nu när livsmedelsförsörjningen är av en sådan
ofantlig betydelse för landet i dess helhet.

Jag övergår därefter till att säga några ord örn den subventionering, som
här varit på tal. För jordbrukarna är livsmedelssubventionen oroande, ty den
är ett bevis för statsmakternas önskan, som jag ser det, att snarast åter pressa
ner livsmedelspriserna.

Efter herr finansministerns och herr Ohlins anföranden har denna min oro
ökat. Finansministern sade ju tydligt ifrån, att örn subventionen skall tagas
bort i framtiden och alltså priserna sänkas kommer att bero på den framtida
maktkonstellationen. Om vi, när denna fråga blir aktuell, alltjämt lia en
socialdemokratisk majoritet, så är det tydligen mycket troligt att subventionen
snarast möjligt tages bort. Därmed skulle jordbrukarna komma tillbaka
till samma miserabla förhållanden, under vilka de levde på 1930-talet. Jag
kan således instämma med herr Ohlin i att denna väldiga subvention även ur
statsfinansiell synpunkt måste anses vara mycket diskutabel.

Det är synnerligen svårt att plocka fram alla anslagsposter som gälla livsmedelssubventionen,
och trots att jag har haft hjälp, är jag icke säker på att
mitt material är fullständigt. Jag anser dock frågan så betydelsefull, att jag
tillåter mig anföra de sifferuppgifter jag kunnat skaffa.

Finansministern ansåg det vara en strid örn ord huruvida man skulle kalla
subventionen för en konsument- eller producentsubvention, och att det inte tjänade
mycket till att tvista örn den saken. Nej, måhända är det inte mycket att
tvista om, men nog är det väl på det sättet, att så länge importmöjligheterna
äro begränsade, så är det fråga örn en konsumentsubvention, ty genom denna
subvention kompenserar man för den prisförhöjning som i annat fall måste ske.
Jag vill dock behålla termerna konsument- och producentsubvention, även örn
jag alltså anser att det här endast är fråga örn en konsumentsubvention.

De största posterna inom producentsubventionen utgöras av producentbidrag,
mejerikostnadsbidrag och prisutjämnings bidrag, alltså bidrag direkt till producenterna.
För 194-0/41 upptages en summa för subventionskostnaderna åt producenterna
på 91.24 miljoner kronor och för 1941/42 153.5 miljoner kronor, en
summa som man dock får räkna med kommer att stiga till inemot 200 miljoner
kronor. Slutligen har i årets statsverksproposition begärts för subventionsändamål
114 miljoner kronor. Jag kan inom parentes nämna, att jag hämtat dessa
sifferuppgifter från finansministerns svar på en fråga (första kammarens protokoll
nr 37, den lo/0 1941) och från de kungliga propositionerna nr 278 och
nr 279 under 1941 års riksdag samt ur statsverkspropositionen för år 1942.

Till konsumentsubventionen räknar jag smörpristillägg, matfettsrabattering,
mjölkrabattering, prisnedsättning å fläsk och förmalningsersättningar. Subventionskostnaderna
utgöra här för 1940/41 97.50 miljoner kronor, för 1941/42 133
miljoner kronor, och slutligen har i årets statsverksproposition begärts 100 miljoner
kronor.

Budgetåret 1940/41 anslogs sålunda av statsmedel cirka 200 miljoner kronor.
För 1941/42 kan summan beräknas bli över 300 miljoner kronor, och för 1942/
43 begäres redan i statsverkspropositionen över 210 miljoner kronor för livsmedelssubvention.
Jag kan inte hjälpa, att jag instämmer med herr Ohlin, att det
väl inte kan vara rimligt, att denna subvention fortsätter i sådan omfattning.
Denna min uppfattning har jag inte bara med hänsyn till det statsfinansiella
läget, utan även därför att detta är ett bevis för oss jordbrukare att priserna
för våra produkter så snart som möjligt komma att sänkas, därför att subventionen
skall tagas bort. Finansministern har ju nu vitsordat, att denna min
uppfattning är riktig. Därigenom ha vi fått ett nytt bevis på att läget är oroande,
och jag kan inte förstå annat än att detta finansministerns uttalande är

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en varning för landets jordbrukare mot att investera kapital i svenskt jordbruk
för att försöka öka produktionen.

Å ena sidan anser jag alltså, att det inte är rimligt med denna stora subvention,
å andra sidan anser jag det orimligt med de enormt höga hyrorna, som
ju till största delen bero på de höga byggnadskostnaderna — det gäller då inte
bara lönerna till byggnadsarbetare utan även materialkostnader o. s. v. Men
härvidlag har regeringen, det tycker jag, att man har fått bevis för under ett
pär år, tydligen inte nog kurage att gripa in, om jag får använda ett sådant ord.
Även vi jordbrukare förstå, att livsmedelskostnaderna äro betungande för konsumenterna,
men redan hyreskostnaderna för livsmedelsindustrien och livsmedelshandeln
inverka betydligt på livsmedelspriserna. Jag skulle också här kunna
räkna upp en massa faktorer, som inte jordbrukarna kunna rå för och som
inverka på livsmedelspriserna, så att de bli höga. Den fördyring, som skäliga priser
åt jordbrukarna skulle innebära, kunde lätt kompenseras för konsumenterna,
om byggnadskostnaderna bleve lägre, varvid de förut nämnda hyreskostnaderna
liksom även konsumenternas bostadskostnader kunde bringas ned.

Enligt min uppfattning är alltså läget bekymmersamt inte endast för jordbrukarna
utan för hela svenska folket och detta icke enbart ur försörjningssynpunkt
under kriget utan även ur synpunkten, att det gäller att i framtiden
kunna skapa skälig sysselsättning och försörjning åt alla medborgare. Okloka
beslut i jordbruksfrågan drabba, så länge importen är beskuren, till sist konsumenterna
hårdare än jordbrukarna.

Givetvis lia vi jordbrukare nu genom den utrikespolitiska situationen kommit
i en relativt säkrare ställning än tidigare i det svenska samhället, ty vi ha
ju hand örn livsmedelsproduktionen. Övriga samhällsgrupper må dock besinna,
att hur lojala jordbrukarna trots tidigare oförrätter än önska vara, så måste
det dock betyda avsevärt för livsmedelsförsörjningen, att den klyfta, som tidigare
funnits mellan jordbrukets folk och övriga samhällsgrupper beträffande
arbetsmöjligheter och levnadsstandard, utjämnas. Den håller redan på att i
viss omfattning utjämnas. Den senaste folkräkningen visar dock, att flykten
från landsbygden alltjämt fortsätter, varför påpekanden från vårt håll örn behovet
av ökad stimulans åt jordbruksnäringen måste vara riktiga även ur konsumentsynpunkt.

Herr talman! Tiderna äro så allvarliga och framtiden så mörk, att man borde
lia skyldighet från alla håll att diskutera dessa problem lugnt och sakligt.
Från vårt håll har man sedan många år framhållit ungefär det som jag nu
dristat mig att yttra, dock utan att det alltid vunnit tillräckligt beaktande.
Jag kan i min mån vitsorda, att jordbrukarna vilja vara lojala mot samhället,
men de kunna sättas i sådana svårigheter, att det blir mycket frestande för
dem att inte vara det. Herr Sten talade om svarta börsen. Jag tror, att vi tack
vare våra stora jordbruksekonomiska föreningar verkligen lia hunnit en bit,
när det gällt att skapa ett så gott förhållande som möjligt. Men det är alldeles
givet, att frestelser kunna förekomma. Jag kan som exempel anföra en mindre
jordbrukare, som haft två års missväxt och ekonomiskt råkat fullständigt på
fallrepet. För honom är det mycket frestande att gå förbi den jordbruksekonomiska
organisationen — som han tycker är tvingad att hålla ett för lågt pris
— och sälja till någon annan, som bjuder väsentligt mer på svarta börsen. Även
ur den synpunkten är det alltså riskabelt, örn statsmakterna hålla priserna nere
på det sättet, att vi inte kunna hålla alla våra medlemmar samlade i de stora
ekonomiska föreningarna, till hela landets båtnad.

Herr talman! Det uttalande, som i dag beslutats av över 23,000 mellansvenska
jordbrukare, visar, att jordbrukarna med kanske större uppmärksamhet

Första kammarens protokoll 10J/3. Nr 3. 7

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
än någonsin följa svenska folkets ställningstagande till de näringspolitiska
problemen.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Den siste ärade talaren
nämnde i början av sitt anförande, att där skörden varit tillfredsställande, fick
man även räkna jordbrukarnas inkomster såsom tillfredsställande. Det var ungefär
samma resonemang som anfördes vid överläggningarna örn de stödåtgärder
som eventuellt skulle vidtagas. Han kom naturligtvis också in på hur man skall
fördela den extraordinära hjälp, som skall täcka en viss del av jordbrukarnas
förlust. Därvid har man till sist kommit till det resultatet, att det är mjölkproduktionen,
som är den huvudsakliga inkomstkällan även för dem, som ha
fått en mycket dålig skörd. Jag vill i detta sammanhang säga, att herr von Heland
väl är ense med mig örn att örn det blir missväxt, så att vederbörande inte
har någonting att sälja, gör det detsamma, vilket pris som sättes på produkterna.
Då blir ju företagarens förlust i alla fall stor, särskilt om missväxten inträffar
två år å rad. Det är självfallet, att det är detta, som gjort det så svårt att avväga
hjälpåtgärderna. Man kom då till frågan örn mjölkproduktionen på basis
av den skörd, som kan produceras under de åtta vinter- och vårmånaderna, och
frågan blev, i vilken mån man skall kompensera mjölkpriset för att få in ett
belopp, som till viss del svarar mot utgiftssumman på den andra sidan i kalkylen.
Finansministern nämnde, att det finns en kalkyl. Jag har många gånger
sagt, att vi i närvarande stund kunde vara den kalkylen förutan, men jag menar
ändå, att det är oerhört tillfredsställande ur jordbrukssynpunkt, att denna kalkyl
finns, när en gång haven öppnas och transporten blir fri. Ty jag menar inte,
att man skall låta det bli likadana förhållanden då som efter det föregående
världskriget; när import blev möjlig den gången, öppnade man slussarna helt.
Det är enligt mitt sätt att se angeläget, att man även från jordbruket kan lägga
fram en kalkyl, som kanske är bättre, när produktionsbetingelserna blivit bättre,
men ändå en kalkyl, som man kan åberopa och använda även under svårare
förhållanden.

Under överläggningarna sades alltså ungefär detsamma som herr von Heland
nyss yttrade, att där skörden varit tillfredsställande, äro priserna också tillfredsställande.
Fragan är då, på vilket sätt man skall hjälpa dem, som kommit i det
mest bekymmersamma läget, d. v. s. för vilka det blivit, örn inte missväxt, så
dock sämre än medelskörd. Då kom man in på samma tanke som beträffande
arealtilläggen, nämligen att de, som fått ett utbyte av låt mig säga 500 kg vete
per hektar, fingo 12 kronor per 100 kg, de som fått 2,000 kg per hektar fingo
3 kronor per 100 kg o. s. v. Jag sade mig först, att detta är en äventyrlig väg
att slå in på; men jag kunde reflektera på den, därför att den minskade skörden
inte beror på misskötsel från den ene eller andre jordbrukarens sida, utan på
omständigheter, varöver han inte kunnat råda. Därför gick man in för arealtillägget,
som beräknades skulle uppgå till ungefär 21 miljoner kronor. Örn
man räknar med en skördekvantitet på en miljon ton, gör detta 2 kronor per
100 kg. Räknar man med en skörd på 500,000 ton, blir det 4 kronor per 100
kg. etc.

När man sedan skulle differentiera mjölkpriset, gjordes det upp tre olika tabeller,
som representanterna för de ekonomiska och fackliga organisationerna
fingo taga del av. Livsmedelskommissionen uppgjorde i samförstånd med organisationerna
förslag till differentiering, och enighet har vunnits örn den tabell,
som nu har kommit till användning. Livsmedelskommissionen har räknat efter
deri, men det är inte fastslaget, att man tvunget skall följa den mallen under
hela tiden, utan när man finner ett annat system, som skipar bättre rättvisa,
kan det hela läggas örn.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

1)9

Statsverkspropositionen m. m. (Forte.)

Den första tabell, som gjordes upp, gav mer till de s. k. missväxtområdena oell
områdena med lägre skörd. Men det är ju alltid så, att man har samlad statistik
för ett län eller en viss del av ett län, och när man då kommer till gränstrakterna,
kan det bli orättvist. Jag kan som exempel taga Värmlands gränstrakter mot
örebro län. I östra Värmland hade skörden på grund av ihållande torka varit
ganska klen, men inte så dålig som i de angränsande trakterna av Örebro län.
Då sade man: är det rimligt, att det, när örebroarna få 3 x/2, 4 -—■ ja, jag tror vi
voro uppe i 4 */2 öre per kg mjölk — blir ett stupfall, när man kommer till
Värmlands län. I gränstrakten där lia jordbrukarna det kanske något bättre än
i Örebro län, men ändå ha de legat under medelskörd, och de skulle kanske bara
få J/2 eller 1 öre. Detta, sade man, kommer att missuppfattas. Så ansågo även
jordbrukarnas representanter, och på det sättet försöktes det jämnas ut och ta
bort de där tvära förändringarna. Följaktligen blev det belopp, som skulle utgå
till de kanske svårast ansatta, något mindre. Nu vill man försöka detta, men
örn jordbrukets representanter tillsammans med livsmedelskommissionen komma
till den uppfattningen, att detta system bör läggas örn, så kommer man alldeles
självfallet att pröva även nya vägar.

Sedan anförde herr von Heland siffror örn grädden, vilka jag inte kan citera
här, och sade, att på den lia vi förlorat så och så mycket. Detta ingick sorn ett
led i överläggningen, och det offentliggjordes även i kommunikén därifrån, att
en undersökning av saken skulle göras. Man sade då, att gräddförsäljningen hälgån
ned 90 procent. Även örn man från priskontrollnämnden menar, att en mindre
omslutning inte skall kompenseras med högre priser, så fanns det ingen representant
för regeringen, som inte ansåg, att när man med hänsyn till försörjningsläget
nödgats minska gräddförsäljningen vore en undersökning örn verkningarna
påkallad. Livsmedelskommissionen har fått i uppdrag att tillsammans
med representanter för Mjölkcentralen undersöka, i vilken mån detta inverkar
på nettoresultatet eller resultatet av mjölkförsäljningen. I detta sammanhangfår
man naturligtvis också undersöka, i vilken mån försäljningen av konsumtionsmjölk
har ökat. Jag vet, att det finns områden, där den har ökat 10 å 15
proc., men det är alldeles självfallet att allt detta får ingå som ett led i hela
undersökningen. Livsmedelskommissionen och representanterna för det företag,
som herr von Heland nyss talade örn, lia alltså redan fått i uppdrag att komma
med en bild av utvecklingen på grund av dessa extraordinära åtgärder.

Vidare skulle jag vilja säga en sak, som jag många gånger har anfört i riksdagen
och även i ett radioföredrag, nämligen att vi skola i detta land försöka
att föra en näringspolitik, där den ena gruppen blir reellt jämställd med den
andra. Jag syftar på det reella löneläget. Man skall ju inte säga, att om en Stockholmsarbetare
har den och den inkomsten, skall en arbetare på landsbygden lia
samma inkomst, utan man får räkna med reallönen. Detta är, vad vi böra sträva
efter för att få den nödvändiga produktionen utförd. Om vi se på lönelägets förändringar,
få vi ju erkänna, att jordbruksarbetarna sedan krigets början fått
sitt löneläge förbättrat med 28 procent, medan andra ha fått mycket mindre.
Jag menar, att detta är en riklig utveckling, därför att de hade för litet betalt
förut. Och i den kalkyl, efter vilken priserna avvägas och bedömas, ingå ju
arbetskostnaderna som en väsentlig del av utgifterna. När utgifterna stannade
vid cirka i,700 miljoner, utgjorde lönerna där 985 resp. 1,005 miljoner, medan
eje 1939 vörö endast cirka 790 miljoner. Av detta lönekonto utbetalas ungefär
34 procent till de anställda, medan de återstående 6G procent tillkomma den stora
grupp av svenska jordbrukare, som själva utföra sitt arbete. Följaktligen få
de del av förbättringarna. Jag vill säga, att man kanske för många år sedan på
jordbrukarhåll alltför mycket höll tillbaka lantarbetarnas lönekrav. Man harle

100

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
då inte det här systemet, men nu ingår hela lönekontot tillsammans med andra
konton i utgiftskal kylen.

Jag skall inte försvara finansministern och inte någon annan heller, men jag
måste ändå rätta till en feltolkning, som enligt min mening herr von Heland
gjorde. I resonemanget örn subventionerna sade herr von Heland, att finansministern
yttrat, att dessa kunde man ta bort sedan, det berodde på maktkonstellationen
då. Herr von Heland menade, att detta var en antydan örn att
när det blir andra tider, skulle vi släppa lös vilka priser som helst som kunna
motiveras av världsmarknadspriset. Men i så fall skulle inte finansministern
behövt nämna den kalkyl, som legat till grund för det resonemang, vi ha fört
både inom regeringen och mellan regeringen och representanter för jordbruket.
Örn jag förstod finansministern rätt, sade han, att då vi t. ex. ge ett
areal tillägg på sammanlagt 21 miljoner kronor, så göra vi det som en extraordinär
åtgärd, dels för att hjälpa dem, som fått den sämsta skörden, dels
därför att vi hoppas, att det inte skall bli så oerhört dåliga skördar mer. Blir
det en större skörd, kan man naturligtvis ta bort den del av subventionen, som
motsvaras av inkomstökningen på grund av det förbättrade skördeutfallet.
Detta är inte precis detsamma som att man utan vidare kan ta bort subventionen,
det är en sak, som jag inte vill vara med om, och det har heller aldrig
ifrågasatts. Men örn vi genom en ökad skörd få en inkomstökning på 21 miljoner
vid ett spannmålspris, som t. ex. är 27 kronor, så kan man ta bort subventionen.
Med den tanken har jag kunnat vara med örn en subvention på
detta sätt. Dessutom har man därigenom hämmat stegringen av index.

Det är självfallet, att de, vilkas jordbruk givit lägsta skörden, ändå råkat
i en oerhört svår situation. Sådant kan man inte komma ifrån annat än genom
att individuellt hjälpa varje särskild jordbrukare. Men den förlust, som jordbruket
självt har tagit under dessa år och som varit 4 procent av den samlade
summan, skall, förutsatt att det blir en medelgod eller bättre skörd, täckas genom
ett högre pris.

Jag har velat säga detta, därför att jag fattade finansministerns yttrande
på det sättet, och jag kan inte tänka mig, att han menat något annat. Det
får inte bli något missförstånd, man får inte tro, att när förhållandena ändra
sig, är det »maktkonstellationen», som skall avgöra detta. Skulle så vara, komma
vi naturligtvis bort från både produktionskostnadskalkyler och annat.

För differentieringen av mjölkpriset, som egentligen vidtogs för att hjälpa
dem, som ha det sämst ställt, har en tabell uppgjorts, och den tillämpas nu.
Den gäller, därest inte livsmedelskommissionen och jordbrukarnas representanter
komma till den uppfattningen, att det skulle vara rättvisare att göra
på något annat sätt. Jag begärde ordet närmast för att lämna den upplysningen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr von Heland, som anförde:
Herr talman! Jag är givetvis övertygad örn att jordbruksministern och
finansministern ha olika uppfattningar i den fråga, som vi nu diskutera, och
det är ingen oartighet mot jordbruksministern, när jag säger, att jag därför
hellre skulle tagit emot svaret från finansministern på de frågor, som jag
framställde här örn hur man skall tyda hans anförande. Jag kan dock inte
hjälpa, herr jordbruksminister, att jag på grund av finansministerns yttrande
fortfarande är orolig för den maktkonstellation, som kan finnas vid det läge,
som jag ser i framtiden.

Jag är tacksam för jordbruksministerns förklaring här, att han är beredd
att när vår skrivelse kommer, ånyo pröva frågan örn differentieringen och
pristillägget. Men jag tillåter mig göra ännu en fråga, nämligen om grad -

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

101

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den. Det hjälper ju inte med en undersökning, utan vi måste få resultat. Nu
lia redan två månader gått, och under den tiden ha vi fått bära förlusten på
grädden. Vi lia inom Mjölkcentralen av reserverade medel betalat fullt pris
trots förlusten. Jag vill därför göra en direkt fråga: få vi denna förlust ersatt,
och när få vi äntligen besked om hur denna kompensation skall bli?

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag har ingen anledning
att ta bort någon oro från herr Heland, men jag har personligen den uppfattningen,
att man inte skall försöka göra sig mer orolig, än man i verkligheten
är.

Beträffande grädden vänta vi ju på resultatet av en undersökning som försiggår.
Mig veterligt har detta ännu inte kommit, men så snart det är klart,
räknar jag med att livsmedelskommissionen tar upp den saken.

Sedan vill jag säga, att ändring i differentieringen blir vidtagen utan någon
skrivelse från Mjölkcentralen, därest jordbrukarnas representanter kunna påvisa
ett annat system som skipar större rättvisa.

Herr von Heland erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade: Jag vill
endast konstatera, att jordbruksministern utmärkt försvarar samlingsregeringen
och framför allt finansministern!

Herr Brandt: Herr talman! Örn ett par minuter är det tolv timmar sedan
remissdebatten började, och flertalet här närvarande böra vara ganska medtagna.
Det är skönt att se åtminstone någon publik, och jag söker i synnerhet
herr justitieministerns vänliga blickar, då jag nu djärves vända mig mot honom.

Jag har med stigande häpnad under de sista åren lyssnat till herr justitieministern,
då han talat i remissdebatt eller eljest berört tryckfrihetsfrågan.
Han har deklarerat, att den svenska tryckfriheten ingen varmare vän har än
honom, och han har senast i dag utkastat den oratoriska frågan, huruvida svensk
tryckfrihet egentligen är hotad från något håll. Förunderligt! Vår tryckfrihet
hotas väl åtminstone från viss främmande makt, som vid mer än ett tillfälle
givit uttryck åt missnöje med den svenska pressen och som utan tvivel har förj
anlett regeringen att i speciella fall ingripa. Från detta håll föreligger således
ett hot. Denna främmande makt har också djärvts kritisera svenska statsråd,
och jag förmodar, att örn dess inflytande ytterligare ökas, kommer den svenska
tryckfriheten till slut att fullkomligt upphävas, såsom skett i andra länder.

Nu är det möjligt — jag ser, att herr justitieministern gör anteckningar •—
att han inte syftade på hot från främmande makt. Han ville väl då ha sagt,
att det absolut inte föreligger något hot mot tryckfriheten från den svenska
regeringsmaktens sida. Det är i alla fall bra många i detta land och bra mångå
i den svenska riksdagen, som våga hysa en annan mening. Vi anse, att det
verkligen föreligger ett visst hot från den sidan. Herr Ström har vågat ge
uttryck åt sina bekymmer. Herr Sam Larsson har gjort detsamma. Herr Undén
bär i dag inte talat i kammaren, men han har tidigare bekantgjort sin inställning.
Det är således intet tvivel om att många personer verkligen mena, att
det föreligger ett allvarligt hot.

Herr justitieministern tillät sig, örn jag inte missminner mig, att emfatiskt
säga ungefär så här: Ingen önskar väl att man skall ge fritt lopp åt utländsk
propaganda! Naturligtvis inte, men jag skulle vilja uppställa en motfråga:
Med förlov sagt, på vad sätt har herr statsrådet och regeringen i övrigt
försökt att hejda den främmande propagandans strida lopp? Åtminstone mina
brevlådor såväl bär i Stockholm som i mitt hem i Slöra Tuna översvämmas dag -

102

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. lii.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ligen av främmande propaganda från östan oell västan och sunnan. Oell det
vare mig fjärran att begära, att regeringen skulle sätta stopp för detta flöde,
ty jag tror att så länge vi ha en fri svensk press, som kan tillrättalägga förhållandena,
så länge kunna vi låta denna främmande propaganda flöda så
mycket som helst. Men, som sagt, förutsättningen är att pressen verkligen
är fri.

Herr justitieministern tillät sig också i en erinran till herr Fredrik Ström,
som sagt att han läst en del konfiskerade tidningar men rakt inte kunnat
finna någonting som bort föranleda ingripande, säga ungefärligen, att »det
kan val vara sant, att herr Ström inte kunnat finna det» — underförstått:
»men vi lia kunnat finna det». Och klart är att man kan ha olika meningar
i en sådan sak. Under remissdebatten i fjol höst läste jag upp ett utdrag ur en
ledare i Eskilstuna-Kuriren, som utan tvivel föranlett konfiskationen av tidningsnumret
i fråga, och jag valde därvid just de skarpaste uttalandena. När
jag kom utanför denna sal var det kolleger som frågade: »Var det verkligen''
det värsta? Är det sant att tidningen blivit indragen för det?»

Jag svarade, att naturligtvis kunde det ju vara fråga örn någon notis på annan
plats i tidningen, men att man hade all anledning förmoda att det förgripliga
just bestod i det upplästa. Sanningen är att det finns många riksdagsmän, som
inte som andra bland oss orka med att noga följa dessa misstänkta tidningar.
Örn de verkligen läste de artiklar, som uppenbarligen ha föranlett ingripandena,
skulle de bli lika oroliga som vi äro. Men de mena kanske, att lojaliteten
kräver att sådana saker överlämnas till regeringen att själv sköta.

Jag tillåter mig emellertid här erinra örn ett faktum, som synes mig vara
mycket besvärande för regeringens hållning i t ryck f ri h e t s f råga n, och jaghoppas
att jag, när jag vidrör detta, inte skall misstänkas för att vilja komma
regeringens neutralitetspolitik till livs. Man behöver med förlov sagt, herr
Sten, inte vara så servil att man kryper på alla fyra för regeringen, därför
att vi ju alla önska slå vakt kring densamma och erkänna att det inte finns
något alternativ till samlingsregeringen och till och med tycka att det är en
bra regering. Vi förbehålla oss ändå rätt till kritik, och här föreligger verkligen
ett fall, där regeringen bör bli föremål för allvarlig kritik, framför allt justitieministern,
som såvitt jag kan finna har tillåtit sig — örn än icke på eget bevåg,
så dock med hjälp av utrikesministern och måhända med stöd även av statsministern
-— att gå utanför grundlagen och tryckfrihetsförordningen.

Talaren avbröts nu av herr talmannen, vilken erinrade talaren, att det icke
vore tillåtet att i debatten använda sådana uttryck.

Herr Brandt fortsatte: Det var i så fall inte alls min mening. Utan jag ville
rent konstitutionellt belysa vad herr justitieministern här för en liten stund sedan
sagt, nämligen att han tillgripit konfiskation för att förhindra att missnöje
eller missförstånd skulle uppstå med främmande makt. Jag antecknade
dessa ord. Men i tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 9 står. att man må tillgripa
konfiskation utan rättegång, även ifall innehållet i tryckt skrift icke
skulle vara smädligt eller eljest förgripligt, om därigenom missförstånd med
främmande makt sig yppat — perfektum particip! Det måste väl innebära,
att främmande makt på något sätt skall ha anmält sitt missnöje!

Nu säger herr justitieministern — och han har sagt det tidigare, ty han
angav redan i höstas några skäl för ingripande, såsom obehärskat talesätt
och återgivande av obekräftade rykten ■— att man har ingripit för att undvika
missförstånd. Men detta måtte väl, herr talman, i alla fall strida emot
grundlagen, dess bokstav och dess andemening. Det är många rättslärda,

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

103

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kanske de flesta i vårt land, som mena att bestämmelsen örn konfiskation
utan åtal och rättegång strider mot tryckfrihetsförordningens anda. Det är
en allmän uppfattning. Jag fick lära mig när jag var ung jurist i Lund, och
jag har fått veta det senare också, att denna bestämmelse icke tillämpats på
ett århundrade. Örn nian nu återupplivar denna mot tryckfrihetsförordningens
anda stridande bestämmelse, så är väl det minsta man kan kräva att den
skall tillämpas strikt efter bokstaven, så att, som jag sade, missförstånd
verkligen skall lia yppat sig. Men här har justitieministern, jag upprepar
det för tredje gången, själv personligen förklarat, att man har ingripit för
att undvika att missförstånd med främmande makt sig yppar.

Jag tycker denna sak är mycket allvarlig, herr talman, och det var ingenting
annat jag önskade säga. Jag vet inte örn mina ord folio på något annat
sätt, så att de skulle kunna uppfattas som en personlig förebråelse. Jag har
endast velat uttala ett bekymmer över att regeringen vid konfiskation går
längre än vad den i och för sig mycket betänkliga grundlagsbestämmelsens
formulering egentligen tillåter. Och därmed skall jag icke säga mer på denna
punkt.

I övrigt är det enbart glädjande och stimulerande för en svensk, även om
han har bekymmer för tryckfriheten, att vi kommit fram till den mycket
omtalade nationella samlingen och en enhetlig front. Men framför allt när
jag tänker på några i sig obetydliga händelser, som timat i dessa dagar,
vill jag med glädje anteckna, att man verkligen på några håll i Sverige
klart och tydligt sagt ifrån, att då det gäller den militära beredskapen eller
beredskapen över huvud och allt som därmed har samband vilja vi icke på
förtroendeposter ha personer, som på något sätt kunna vara misstänkta. Jag
tänker då särskilt på att i en stad i västra Sverige ha stadsfullmäktige för
sin del, och jag tror att länsstyrelsen sedan följt stadsfullmäktige, från en
post som gasskyddsclief avlägsnat en person, som enligt allmän uppfattning
inte har den inställning, som vi begära av personer i hans position. Detta är
gott. Och den allmänna opinionen har också mycket allvarligt reagerat emot
att vi ha personer inom landstormen -— det är Halland detta gäller — med
en inställning som måste kadlas osvensk. Må det då icke anses för djärvt att
jag vågar erinra om att det till äventyrs skulle vara önskvärt och lämpligt,
att även regeringen förfore med en viss diskretion. Det må vara en bagatellartad
fråga som jag nu tänker på, men jag vill påpeka att regeringen för
inte så länge sedan i kulturrådet — en institution, som visserligen inte lär
betyda så mycket och som sällan är sammankallad —• förnyat sitt förordnande
bland annat för en person i detta råd, som då det gäller svensk hållning
intar ungefär samma ställning som de personer, som jag nyss syftade
på. Hans namn behöver inte här nämnas, men det är fråga om den herre,
som skrivit pamfletten örn »tyskt väsen och svensk lösen». Jag yrkar inte
på att en sådan herre skall avlägsnas. Men då man talar så mycket om att
man ser fullkomligt objektivt på saken och inte skelar åt något håll, vill jag
erinra örn att lika litet som den där herrn i Vänersborg är lämplig som gasskyddschef,
då han är infekterad av utländskt tänkesätt, lika litet är det
anledning att premiera en herre som komprometterat sig på det påtagliga
sätt som här faktiskt skett med förnyat förordnande i kulturrådet.

Det har i dag inte hörts många ord örn folkundervisning oell folkuppfostran,
men dock något — det var landshövding Engberg, som förde skolutredningen
på tal. Nu äro ju såväl ecklesiastikministern som landshövding Engberg
försvunna ur denna sal, och jag kanske då skulle kunna säga: lat de
döda begrava sina döda på den öde och tomma kyrkogård, som det var tal
örn! Jag vill emellertid uttala tillfredsställelse över att det i en remissdebatt

104

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bland så mycket annat även blivit utrymme för några ord i denna mycket
betydelsefulla fråga. Jag kan inte ställa mig, åtminstone inte helt, på herr
Engbergs ståndpunkt, utan jag vill snarare uttala min glädje över att statsrådet
Bagge synes vara inne på en väg, som leder till ett enande av folkskolan
och realskolan. Motsättningen mellan folkskolan och realskolan är säkerligen
inte gynnsam, det känna vi allesammans till. Det reformprogram, som
statsrådet skisserade, innebar ett inflyttande av realskolan i folkskolan. Jagtycker
det är skäl att uttala ett tack till ecklesiastikministern för att han
fört den frågan på tal. Han ville dock själv för närvarande inte närmare gå
in på den här, och det anser icke heller jag att man bör göra, ty det är ju
ännu endast fråga om ett uppslag, och det dröjer länge, innan skolutredningen
slutgiltigt prövat detta uppslag. Men det är säkerligen inte av ondo att en
allmän debatt föres i frågan. Jag tror, och därutinnan instämmer jag med
herr Engberg, att hela denna fråga blott högst obetydligt berör den svenska
landsbygden utan närmast städerna och de tättbebyggda samhällena, men det
kan väl ändå tänkas, att man även på landsbygden i någon ringa utsträckning
kan få till stånd ett inbyggande av realskolan i folkskolan.

Herr Bagge talade vid ifrågavarande tillfälle — det var visst vid ett privat
möte med ungsvenskarna — även örn lärarutbildningen. Också i den frågan
gjorde han sig till talesman för vad man skulle kunna kalla en »monistisk»
uppfattning. Han är alltså inte vän av den dualism, som utmärker det
svenska skolväsendet även när det gäller lärarutbildningen, så att folkskollärarna
lia sin utbildning för sig och läroverkslärarna sin. Han tänker sig
möjligheten av en gemensam utbildning vid pedagogiska institut, knutna till
universiteten.

Förvisso äro dessa frågor av oerhört stor betydelse, och sannolikt kan det
vara skäl att offra någon uppmärksamhet på dem även vid ett sådant högtidligt
tillfälle som detta. Jag har därför djärvts, trots att klockan redan
passerat 11-slaget på natten, att med några ord beröra även denna fråga.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Vid den remissdebatt, som ägde
rum den 23 oktober och vid vilken jag begagnade tillfället att anlägga vissa
synpunkter på frågan örn tryckfrihetens rätta vård, uppträdde även den siste
ärade talaren och gjorde ett uttalande, som inte rörde tryckfriheten, men som
hade en kunskapsteoretisk innebörd, som gör att jag erinrar örn det. Den ärade
talaren sade då, att den talare som närmast före honom hade uppträtt talat
till en kammare, där endast ett fåtal ledamöter var närvarande. Herr Brandt
beklagade detta, sade han, därför att vad han sagt inte kunde uppfattas av
mer än ett fåtal av kammarens ledamöter, ty ingen av kammarens ledamöter tar
med hjälp av protokollet kännedom örn ett yttrande, som han inte åhört.

I fråga örn den ärade talaren tycks det föreligga ett fall, då en medlem av
kammaren går ännu ett steg längre. Det förefaller som den ärade talaren på
grund av den upphetsning, vari han befinner sig, inte ens var i stånd att få
någon uppfattning örn ett anförande som han åhört. Ty det referat, som han lämnade
av mitt tal, var såsom protokollet kommer att visa fullkomligt missvisande.
Jag skall icke bry mig om att beröra alla de felaktiga vändningar, som
den ärade talaren anförde från talarstolen och som han uppgav skulle återge
vad jag hade sagt.

Den ärade talaren utgick från att vår tryckfrihet var hotad. Den kunde,
påstod han, inte vara hotad av justitieministern, ty det fanns, enligt vad jag
själv skulle förklarat, ingen varmare vän än jag av tryckfriheten. Det är en
sak som jag aldrig sagt. Det är den ärade talarens egen vänlighet att till -

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

105

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
skriva mig en sådan vacker ställning. Jag skulle själv inte våga göra anspråk
på en sådan rangplats.

Den ärade talaren framhöll sedan, att det var från en främmande makts
sida, som den svenska tryckfriheten var hotad; det var en främmande makt,
som genom sitt hot tvingat regeringen att förgripa sig på det svenska folkets
fri- och rättigheter. Det är verkligen ytterst beklämmande att i den svenska
riksdagen få höra en för den svenska staten så nedsättande, falsk teori framställas.
Och jag förmodar att varje svensk, som har någon känsla av stolthet,
måste beklaga att en svensk riksdagsman framför ett så förklenande yttrande
örn den svenska regeringen. Det förhåller sig inte alls på det sättet. Det förhåller
sig, som jag har sagt, på det sättet, att vår grundlag sedan gamla tider
förutser, att enskilda svenska män kunna missbruka den svenska tryckfriheten
på ett sådant sätt, att det kan vara farligt för Sveriges vänskapliga förhållande
till främmande makter, och till följd härav har en grundlagsbestämmelse
införts, som ger regeringen rätt att i sådana fall ingripa. När sådana ingrepp
ske skall det sålunda inte uppfattas på det sätt, som den ärade talaren
framhöll, utan det sker i den svenska statens och det svenska folkets eget välförstådda
intresse. Och som jag framhöll i mitt anförande här i dag ha ingripanden
skett inte bara med hänsyn till vårt förhållande till en stormakt, utan
med hänsyn till vårt förhållande till en hel rad andra makter, vilka jag angav i
mitt anförande, till vilket jag hänvisar.

Jag har vid flera andra tillfällen framhållit, att den svenska regeringens
tillämpning av det grundlagsbud, varom här är fråga, nämligen tryckfrihetsförordningen
§ 8 mom. 9, sker efter den svenska regeringens fria bedömande.
I det anförande, som jag höll den 23 oktober och som herr Brandt bland annat
i en tidningsartikel falskeligen citerat och även i dag på ett oriktigt sätt hänvisat
till, framhöll jag ju uttryckligen att förutsättningen för en konfiskation
utan rättegång är missförstånd med .främmande makt. Men jag angav samtidigt,
för att lämna kammaren en antydan därom, under vilka förutsättningar
den svenska regeringen ansåg att ett missbruk av tryckfriheten förelåg av
den art, att den svenska regeringen kunde beakta missnöjesyttringar från den
främmande staten. Jag framhöll vissa sådana kriterier på missbruk av svensk
tryckfrihet, exempelvis att svenska tidningar alltför slaviskt återgåvo utländsk
propaganda. Jag skall icke upprepa dessa kriterier; var och en som
läser mitt anförande ser ju nogsamt att dessa punkter, som jag angav och som
den ärade talaren här hänsyfta! till, just avsågo att giva vägledning för kammaren,
när kammaren önskade erhålla kännedom örn de grunder, pa vilka en
svensk regering stödde sin fria prövning, huruvida verkligen med fog någon
anmärkning från främmande makts sida kunde framställas gentemot användningen
av svensk tryckfrihet. Så enkel är den saken.

Jag ber att få understryka, att en sådan fri prövningsrätt äger rum, även
i anledning av herr Sam Larssons här uttalade farhågor. Det har hänt. säde
han, att en främmande makt kunnat anmäla missnöje även med tal, som hållits
av statsråd, och där ser man alltså på vilken gungande mark man är ute.
Detta är naturligtvis en fullständig missuppfattning. Inte fäster regeringen
något avseende vid alldeles ogrundade yttringar av missnöje från en främmande
makts sida! Det borde vara självklart att så icke är förhållandet.

Vad beträffar det sätt, på vilket en främmande makts missnöje kan komma
till uttryck, föreligga naturligtvis många andra metoder än den som herr
Brandt tycktes förutsätta vara den enda tänkbara och den enda som man kan
ta hänsyn till. Herr Brandt tror att detta missnöje tar sig uttryck på det vise!,
att en främmande minister högtidligen kommer upp och säger: »Har ni läst

106

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
denna tidning och vad som här står'''' Jag vill bara säga, att detta har väckt
missnöje hos min regering!»

Det har sedan länge, som jag flera gånger förut omtalat, varit på det sättet
att det har uttalats mera allmänna omdömen örn den svenska pressens hållning.
Dessa mera allmänna omdömen ha naturligtvis kunnat tjäna som vägledning
för en presumtion örn hur ett uttalande, som är alldeles detsamma som det som
lagts till grund för det allmänna omdömet, verkar i ett främmande land. Man
rör sig inom juridiken i övrigt med presumtioner, och det kan ju inte anses
grundlagsstridigt att göra det i ett fall som detta, därest dessa presumtioner
ha fog för sig och därest de, som ofta händer, bli bekräftade.

Det sätt, på vilket regeringen har handhaft denna bestämmelse i grundlagen,
har ju varit föremål för granskning av konstitutionsutskottet, och konstitutionsutskottet
har här inte gjort någon anmärkning. Det får stå för herr Brandts
egen personliga räkning att han anser att regeringen har förfarit grundlagsstridigt.

Herr Brandt återvände i dag till beslaget av Eskilstuna-Kuriren och erinrade
örn, att han i kammaren läst upp vad han ansåg vara det förgripliga i den
artikel, som föranlett beslaget, men kammaren hade, sade han, av hans uppläsning
inte kunnat få någon möjlighet att förstå, varför beslaget ägt rum. Jag
vill då endast säga till kammaren, att kammaren inte kan hysa den tilltro till
herr Brandts omdöme i ett sådant fall, att kammaren skulle kunna på grundval
av hans uppläsning av en del av en tidningsartikel bilda sig ett tillförlitligt
omdöme i frågan.

Jag kan naturligtvs inte gå in på att diskutera vad det är i varje särskild
artikel, som föranlett ett ingripande.

Jag vill till slut endast betona, att man får betrakta frågan örn ingripanden
mot missbruk av den svenska tryckfriheten icke allenast ur den individuella
tidningsutgivarens eller artikelförfattarens synpunkt. Man måste också ta hänsyn
till dess politiska verkan. Det är detta man har rätt att göra enligt grundlagen.
Och man kan inte annat än hysa oro för verkan på vårt lands politiska
läge av artiklar i vissa tidningar, när man vet inte bara att i utländsk press
i stor omfattning och med förkärlek citeras uttalanden, som äro hätska mot
vederbörande makt, utan man också vet att det gått så långt, att i ett visst
land anslås offentligen på anslagstavlor utdrag ur svenska tidningar, som innehålla
de hätskaste angrepp mot landet i fråga. Örn man ägnar en sådan uppmärksamhet
åt angreppen i svensk press mot vederbörande land i detta land,
så överlämnar jag åt herr Brandt att bedöma, huruvida detta sker i syfte att
detta lands befolkning skall få tillgodogöra sig den uppfostrande inverkan,
som kritiken i fråga kan ha, eller örn det inte snarare sker för att i detta land
skapa en föreställning örn inriktningen av Sveriges politik, vilken icke överensstämmer
med det verkliga förhållandet och vilken icke är förenlig med det
svenska folkets verkliga intressen och med den neutralitetspolitik, som Sveriges
folk vill se genomförd.

Herr Holmström: Herr talman! Då jag slutade mitt anförande i förmiddags
meddelade jag, att jag haft för avsikt att tala om ytterligare en sak
och att jag, då jag fått en oförmodad anledning att uppehålla mig ganska
länge vid ett särskilt ämne, icke vågade fresta kammarens tid längre vid det
tillfället. Jag skall nu be att få återkomma, och jag skall, herr talman, fatta
mig kort.

Riksdagen antog föregående år ett nytt pensionsreglemente. Detta träder i
tillämpning den 1 juli i år. Det ger en viss pensionsförbättring. Men det gäller
endast de pensionärer, som avgått ur tjänst efter den 1 juli 1939. De, som
avgått före denna dag, få alltså ingen pensionsförbättring. Dessa äro natur -

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

107

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ligtvis besvikna däröver. De hade därför hoppats att herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet i årets statsverksproposition skulle ha kunnat bebåda
en proposition, som gåve dem samma pensionsförmåner som de få, som
avgått ur tjänst senare. Men så har inte varit fallet. Dessa pensionärer ha
naturligen samma levnadskostnader som de som avgått senare.

Jag skall med ett exempel belysa hur den nuvarande ordningen verkar. En
tolftegradstjänsteman enligt det civila avlöningsreglementets löneplan — alltså
en typisk mellangrupp, till vilken bl. a. lokförarna höra — får, örn han
avgått i juni månad 1939, 425 kronor per år mindre än örn han hade avgått
en månad senare. Det är nu de äldres förhoppning att få en bättre ordning
beträffande sina pensioner.

De pensionerade statstjänstemannen ha ju genom sitt riksförbunds ledning
vid flera tillfällen till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
framfört sina bekymmer. Det vore för dessa grupper synnerligen tacknämligt,
örn herr finansministern vid årets riksdag kunde avlämna en proposition,
som ger dem likställighet med de yngre pensionstagarna, eller om herr finansministern
åtminstone kunde göra ett uttalande, som kunde ge dem förhoppning
örn en snar pensionsförbättring.

Häri instämde herr Welmqvist.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Herr von Heland gjorde en gest åt
mig, när han talade örn Stockholms behov av tillgång på mjölk, och undrade,
såvitt jag kunde förstå, örn icke de stora städerna hade ett alldeles särskilt intresse
av att modernäringen hölls uppe och att produktionskraften hos jordbruket
icke minskades. Det är ju alldeles självklart, och för min del vill jagsäga,
att jag beklagar ytterst livligt, att det på senare tid har sett ut som om
det skulle uppstå en divergens mellan bönder och arbetare, mellan jordbrukets
producenter och städernas konsumenter, i vilken senare grupp arbetarna ju ingå
såsom en väsentlig beståndsdel. Jag tror, att det är nödvändigt, att denna
strid bilägges genom ömsesidiga tillmötesgåenden och eftergifter och att man
ser till att striden icke får för stora dimensioner. Man måste ju också säga. att
det skulle vara önskvärt, om man på de sammanträden eller möten, där herr
von Heland och andra föra böndernas talan, ville taga hänsyn även till städernas
intressen och stadsarbetarnas svårigheter, nu när de äro trängda på alla
sätt och vis och ha de yttersta besvär att kunna skaffa sig livsmedel och att
kunna upprätthålla en om ock sänkt levnadsstandard. Man får icke se detta
problem ensidigt ur jordbrukarnas synpunkt och icke heller ensidigt ur stadskonsumenternas
synpunkt, och man får framför allt icke förstora den divergens
i intressen, som här gör sig gällande.

Flykten fi''ån landsbygden är för övrigt en företeelse, som vi här i Stockholm
beklaga. Vi lia stora svårigheter att taga emot de 8,000, 10,000, 15,000
människor, som årligen flytta in till Stockholm. Våra hyror gå i höjden genom
denna inflyttning, och arbetslöshetsproblemet blir svårare att lösa. Därför måste
hela denna fråga tagas upp på allvar och från olika utgångspunkter underkastas
en ingående prövning. Jag tror icke, att flykten från landsbygden enbart
bottnar i att bönderna, att jordbrukarna icke få ett, två, tre eller tio öre
mer för mjölken, utan jag är övertygad örn att den också beror på många andra
både psykologiska, ekonomiska och producentmässiga förhållanden, som herr
von Heland alldeles förbisåg.

Jag måste också säga, att han löste bostads- och hyresfrågan på ett mycket
enkelt sätt, när han bara sade, att det är byggnadsarbetarna i Stockholm, som
bära ansvaret för att det är så dyrt i storstäderna. Det göra de ju icke, ty en
utredning visar, att i genomsnitt har en byggnadsarbetare icke nämnvärt stör -

108

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
re årliga inkomster än en annan kvalificerad arbetare. Det är således icke en
riktig uppgift, som herr von Heland här har lämnat.

Jag tror för min del, att det är viktigare, att det finns tillgång på varor
och att de hållas på en rimlig nivå i prishänseende, än att man gräver ned sig
i skyttegravar på ömse sidor och slåss örn något öres högre eller lägre pris. Men
det som upprör konsumenterna i storstäderna är, att även örn man går med på
den ena prisförhöjningen efter den andra på de olika jordbruksprodukterna,
finns det liksom ingen ända på skruven, utan priserna trissas upp oupphörligt.
Det är detta som gör, att det reses motstånd mot även en eljest kanske överkomlig
höjning.

Jag, har, herr talman, velat säga detta, eftersom herr von Heland vände sig
med sådan skärpa emot städernas konsumenter och arbetare, och jag vill understryka,
att det finns icke på något sätt i städerna någon misstro eller aversion
mot Sveriges jordbrukare, utan vi önska ingenting annat än att komma till
samförstånd med dem. Men man kan icke komma till samförstånd, örn man från
någondera sidan endast ställer pockande krav, utan man måste försöka att nå
fram till en avvägning och en bestående fred.

I detta sammanhang måste jag — jag skulle eljest inte lia berört det, örn
jag icke nu här i dag hade kommit in på frågan örn jordbruket och vad därmed
sammanhänger i denna kristid — på anmodan ifrån flera håll uttala en
förhoppning, att regeringen eller livsmedelskommissionen verkligen vidtager
kraftåtgärder för att förse storstäderna, i varje fall Stockholm, med tillgång
på ägg. ^ Det finns nästan inga ägg att få i Stockholm, och det går icke att
lia det på detta sätt längre. Svarta börsen lär ju enligt tidningarna vara ganska
livligt frekventerad av äggförsäljare, och priserna lära vara rätt fantastiska.
Det är orimligt, örn det skulle vara på det sättet. Det måste vara något fel
i hela äggransoneringssystemet. Var felet ligger, vet jag icke, men något måste
göras för att förse, städerna med ägg. Det är absolut nödvändigt.

Jag skulle slutligen till herr von Heland vilja rikta den maningen, att när
han säger, att arbetarna skola betala böndernas höjda, och rättvist höjda, levnadsstandard,
kanske han ändå också borde se efter örn det icke finns plats
för en granskning av den nuvarande alltför stora inkomstskillnaden mellan
bönder och bönder, örn det icke finns en del mycket välsituerade jordbrukare,
godsägare och storbönder, som i förhållande till torpare, småbönder
och småbrukare ha möjlighet att bidraga till en förbättring av dessa senares
ställning, en åtgärd, som ligger närmare til] hands än att denna förbättring
enbart skulle gå ut över städernas arbetare.

Jag har emellertid, herr talman, icke för andra gången i dag begärt ordet
för detta genmäle utan för ett genmäle till herr justitieministern i den icke
minst här i dag mycket omdebatterade tryckfrihetsfrågan. Herr justitieministern
sade, att vi ha tryckfrihet, men icke en anarkisk tryckfrihet. Det
är klart, att vi måste ha en grundlagsfästad, en lagfästad tryckfrihet. Det är
ingen, som begär något annat. Herr justitieministern antydde också, att vi
mäste lia ansvarsmedvetna tidningar, och äro de icke det, får man inskrida.
Det ä.r ju icke om detta striden står. Finns det icke en ansvarsmedveten ledning
i en tidning och den begår uppenbara brott mot tryckfriheten sådan den
är lagfästad i vår grundlag, bör man givetvis inskrida; men då har man ju
en särskild väg att gå, nämligen att anställa åtal och låta domstolarna pröva
saken. Den vägen måste väl ändå kunna vara lika godtagbar även för en främmande
makt, nämligen att saken blir prövad av de svenska domstolarna, som
att man inskrider med konfiskering utan rättegång? Jag tror icke heller, att
herr justitieministern behöver vara rädd för att tidningsmännen icke förstå
de svårigheter, som tiderna medfört och vari regeringen befinner sig. Det

Lördagen den 17 januari 1942 e. lii.

Nr 3.

109

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
göra de säkerligen, men nian kan ju icke lia en tidningspress, som känner sig
klavbunden. Påståendena oell uppgifterna i pressen, säger herr justitieministern,
skola vara sanna, trovärdiga och neutrala. Det är givet, att man alltid
kan begära det absoluta, men vi äro icke iner än människor, och man kan icke
på allvar begära, att tidningsmännen, som ha ett ganska enerverande och jäktigt
yrke, alltid skola kunna väga sina ord på guldvåg; och man måste även
låta temperamentet och det patos, varav en människa är besjälad, och det samvete,
som leder henne, komma till sin rätt.

Det var två saker som justitieministern underströk såsom viktiga för pressen
att undvika vid behandling av utrikespolitiska frågor, nämligen grovhet och
spetsighet. Jag vet verkligen icke, att det i de tidningar, som ha beslagtagits
och konfiskerats de senaste månaderna bland dem som jag nämnde i mitt
första anförande, förekommit någon grovhet. Jag tror icke, att det har förekommit
någon sådan i Eskilstuna-Kuriren, Arbetarbladet eller någon av de
andra tidningarna. Vad spetsigheten beträffar, örn därmed menas kvickhet
och örn även den skulle förbjudas, vet jag icke, örn det kan vara skäligt att
begära, att all kvickhet skall bannlysas ur tidningarna, när det gäller utrikesartiklar.

För övrigt är jag fullkomligt ense med herr justitieministern, att det är ett
gott sätt att hålla vår ande vaken att inskärpa den fäderneärvda kulturens
värde, men det räcker icke med att bara ideligen trumma om en och samma
sak, utan man måste också kunna påvisa, att detta är ett värde i motsats till
något, som är av mindre värde eller som rentav är av ondo.

Herr justitieministern yttrade — såvitt jag antecknade rätt, det kan ju hända,
att det var någon missuppfattning — att det avgörande är, örn främmande
makt betraktar artikeln så. att missförstånd med främmande makt kan uppstå.
I en replik till herr Brandt hade justitieministern en annan mening och
ansåg, att regeringen och justitieministern hade en fullt fri prövning och ett
fullt fritt omdöme att, oavsett örn det hade uppstått eller kunde väntas uppstå
missförstånd, handla eller icke handla i konfiskeringssyfte. Det sista borde
väl vara det riktiga, och man får väl antaga, att regeringen känner sig fri och
obunden och icke blott är en apparat, som endast verkar i den riktning, som
herr justitieministern själv påtalade i sin replik till herr Brandt, vilken jag
dock tror, att herr justitieministern missförstod.

Men örn det nu finns denna fria prövning, som uppenbarligen är grundlagens
mening, är det förvånansvärt att finna, att en sådan artikel som t. ex. Eskilstuna-Kurirens
nu senast, för att nu bara taga ett enda exempel, medfört konfiskation.
Jag skulle, örn det icke vore så sent på natten, verkligen uppläsa
denna artikel.in extenso för kammaren, och kammaren skulle få döma, om det
finns någonting däri, som kan vara förkastligt. Men huvudsaken är ju, att
regeringen har en fri prövning, och då måste vi säga, att det är oförklarligt,
att regeringen har skridit till konfiskation och indragning av detta tidningsnummer.

Jag skulle också vilja säga ett par ord till herr Sten. Herr Sten hade ett
egendomligt anförande. Det verkade nästan, som örn han uppträdde på regeringens
vägnar, men det hoppas jag ingalunda var fallet. Ty skulle de principer,
som han framförde, vara principer, som godkännas av regeringen, skulle
varje kritik i vilken fråga det än vara månde i verkligheten vara otillbörlig.
och regeringen skulle då vara bäst betjänt av att det rådde fullkomlig tystnad
i riksdagen. Det kan lindå icke; vara rimligt, och det bär ju också för övrigt
dementerats i handling i dag, då en rad talare från alla partier bär framfört
måttfull kritik eller uttalat önskemål i fråga örn regeringens politik. Här i
riksdagen bar man sålunda icke lust till den absoluta tystnad, som herr Sten

Ilo

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. lii.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tydligen ansåg vara den riktiga i den situation, som vi befinna oss i. Skulle
vi följa herr Sten hade vi i verkligheten icke något att göra här, utan då skulle
vi blott säga ja och amen till allt vad regeringen kräver och sedan skulle vi
resa hem igen. Jag har en helt annan uppfattning om vad som gagnar en
regering. Jag tror, att en regering, som är en bra regering, en duktig regering,
som gör sitt bästa, är tacksam för kritik, ty då får regeringen i denna
kritik en sporre till att bli ännu bättre. Vi ha ju också i de demokratiskt oell
parlamentariskt styrda länderna, i England och Amerika, sett att mitt under
brinnande krig förekommer där en mycket ingående kritik av regeringen
utan att detta uppfattas som örn man skulle vilja fälla regeringen. Man vill
bara åstadkomma rättelser av något, som parlamentet anser vara felaktigt eller
som folkmeningen anser kan göras bättre. Detta är naturligtvis den enda
riktiga kursen i ett demokratiskt parlament. Den andra kursen leder till det
totalitära parlamentet, där all kritik är förstummad och alla invändningar
äro förbjudna. Det tror jag nu icke, att herr Sten syftade till, ty han är i själva
verket demokrat som vi andra och anhängare av demokratiens utövande även
i praxis och icke bara i teorien. Det är därför oriktigt, när han framställer
det så, som örn varje kritik av en enskild minister skulle vara otänkbar, eftersom
regeringen samfällt står i ansvar för varje åtgärd. Ja, det är klart, att
den gör det, men det hindrar icke, att örn man vill komma till tals med ett
statsråd, måste man vända sig till det statsråd, som svarar för den domän,
varom det är fråga. Därför kan jag icke finna, att herr Sten genom sitt debattinlägg
på något sätt har kunnat befrämja den sak, som han ville tjäna.

_ Så skall jag till sist be att för herr justitieministern, såsom jag har gjort
vid flera tillfällen tidigare, få sluta med ett citat. Herr justitieministern har
alltid haft ett moteitat färdigt och serverat det, så jag väntar mig, att det
även kommer ett sådant i dag. Jag skall be att i dag få till vägledning
citera en man, som jag tror att även herr justitieministern har den största
veneration för, i varje fall ha hans socialdemokratiska kolleger i regeringen
det, nämligen Hjalmar Branting. Uttalandet är visserligen gjort under Hjalmar
Bräntings ungdom vid trettioårsåldern, så man får kanske därför när
det gäller ordvalet se det med hänsyn till detta, men jag är övertygad örn
att i sak höll Hjalmar Branting hela sitt liv fast vid vad han säde'' år 1887
annandag pingst, när det gällde att slå vakt örn tryckfriheten då den hotades.
Han yttrade då vid en folkförsamling följande: »Att oinskränkt, absolut
tryck- och yttrandefrihet är nödvändig för mänsklighetens andliga välgång,
det behöver lyckligtvis i våra dagar icke inför en folkförsamling bevisas.
Rent av instinktlikt känner folket att de invändningar, som framställas mot
dessa rättigheter, härröra från dåligt samvete hos dem, som vilja förhindra
ljuset att sprida sig.» — Därmed vill jag naturligtvis ingalunda ha sagt.
att herr justitieministern har något dåligt samvete. — »Skulle dock», fortsätter
Branting, »möjligen någon bär känna sig tveksam örn hur de frihetsfientliga
sofisternas invändningar skola vederläggas, så vill jag hänvisa till
de skäl för oinskränkt tanke- och yttrandefrihet, som utvecklas av dea engelske
tänkaren Stuart Mill i hans avhandling örn friheten. Mill, som omöjligen kan
avfärdas som revolutionär, utan tvärtom i mycket stod på det beståendes
grund, anför här först och främst: vi kunna icke veta örn icke den åsikt, som
bringas till tystnad, möjligen är sann; förneka vi detta göra vi anspråk på
ofelbarhet. Vidare: örn den nedtystade åsikten icke är sann, kan den dock
innehålla en del av sanningen, sanningen belyst från en ny sida. Och än mer:
örn också den härskande asikten icke blott innehåller sanning, utan är hela
sanningen, så kommer den dock, om motsägelse förbjudes. att hyllas som en
död dogm, av gammal vana, icke på grund av förnuftig insikt, och den

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

lil

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förlorar då på samma gång det livgivande inflytande den eljest kunnat lia på
karaktären. Och skulle någon komma och tala om att alla åsikter nog böra
få uttalas, blott det sker pä ett humant, moderat och saktmodigt sätt, så
är därvid först och främst att svara: vem skall draga gränsen mellan tilllåtligt
och icke tillåtligt språk för förfäktande av åsikter? Här kan icke
rimligtvis finnas någon annan domare än allmänheten själv, som bär att
klandra överdrifter, vilka någon gång kunna förekomma, och vilka på det
sättet bäst rättas.» Branting fortsätter sedan längre fram i sitt anförande:
»I stället för den oinskränkta yttranderätt, som sålunda borde råda, ha vi
nu bär i landet som bekant en hel rad lagstadganden, ej mindre än 13 punkter
i tryckfrihetsförordningen, som inskränka denna rätt i alla möjliga riktningar,
som t. ex. förbjuda varje ärligt ord örn officiella skurkstreck som
begås i något land, med vilket Sverige står i vänskapligt förhållande, så
att örn lagen tillämpades den svenska pressen skulle nödgas vara stum
om Rysslands kejsares mest barbariska illdåd. Men ändå är denna ''liberala''
och ''folkliga’ regering, som nu sitter vid styret, icke nöjd, utan fordrar mera
presstvång.»

Det var Hjalmar Branting, som yttrade detta, och det finns mycket däri,
som ännu lever och har sanning.

Herr Linderot: Herr talman! Jag har med avsikt väntat till dess att debatten
skulle vara nära slutet, innan jag begärde ordet, därför att jag icke
tänkt beröra mer än egentligen en enda fråga.

Remissdebatten i dag har karakteriserats av två ting, nämligen först och
främst av fortsatt samförstånd inom riksdagen och mellan statsmakterna överhuvud
taget rörande huvudfrågan i svensk politik, frågan om att söka bevara
freden på neutralitetspolitikens grundval. Det andra, som gör denna debatt något
olikartad mot debatterna vid tidigare tillfällen under de två senaste åren,
är, att för första gången sedan remissdebatten vid 1940 års lagtima riksdag
har genom en officiell deklaration från regeringen den tidigare så flitigt debatterade
frågan örn kommunistfaran forts åt sidan och nu icke längre intar den
centrala och dominerande platsen i den politiska diskussionen. Det allra viktigaste
i denna regeringens deklaration, varigenom kommunistfrågan föres ut i
periferien, är att regeringen anser sig icke böra slå in på en linje, som skulle
medföra förtryck av åsikter och i sina konsekvenser leda till att den demokratiska
ordningen i Sverige ersattes med den ordning, som brukar karakteriseras
med uttrycket »polisstat». Regeringen har den uppfattningen, att man bör
finna andra medel och metoder för att hävda de politiska meningar, som regeringen
anser, att statsmakterna böra företräda, än sådana som ha uttryckts
i förslag örn partiförbud. Jag tror, att det politiska livet här i Sverige uteslutande
kommer att gagnas av denna regeringens ståndpunkt, alldeles oavsett
i vilken riktning de, som representera olika partier här i riksdagen, anse, att
den närmaste tidens utveckling bör komma att gå. Det är ju givet, att de, som
i varje fall officiellt företräda den meningen, att det bör vara en demokratisk
styrelseform, väl innerst inne måste vara fullkomligt överens med regeringen
i denna deklaration.

Men det är en annan fråga, som sammanhänger med denna förändring i regeringens
politik, och det var den jag begärde ordet för. Det återstår nämligen,
sedan det föreslagna partiförbudet är avfört från dagordningen, ett redan genomfört
förbud, nämligen det s. k. transportförbudet för den kommunistiska
Presson. Man har visserligen försökt alt tillämpa denna transportförbudslag
mot natron annan tidmno* än de kommuntst;sko. roen det försöket avstod man
tämligen omedelbart ifrån, oell sedan har transportförbudet tillämpats endast

112

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mot den kommunistiska pressen. Vill regeringen vara konsekvent och fullfölj;'',
den linje, som statsministern i sin deklaration i dag Ilar lagt fram, måste regeringen
avstå ifrån att begära förnyad fullmakt av riksdagen för att-upprätthålla
transportförbudsbestämmelserna. Det föreligger inom både socialdemokatiska
och borgerliga politiska kretsar en bestämd mening, att transportfölbudet
icke väl rimmar med ens den tryckfrihet, som vi för närvarande ha,
och som ju här i dag tämligen starkt kritiserats, och att det överhuvud taget
icke rimmar med vad grundlagsstiftarna lia menat med tryckfrihetsförordningen.
Det finns ju också de, som påstå, att transportförbudet rent bokstavligen
strider emot tryckfrihetsförordningen. Det vill jag icke upptaga någon diskussion
örn, men att det icke överensstämmer med tryckfrihetsförordningens anda,
därom kan man knappast tvista.

Vad är nu detta transportförbud för något? Jo, det innebär, att en tidning,
som av statsmakterna tillåtes att utkomma, får tryckas och säljas. Man får
taga upp abonnenter på den och man får sprida den, hur mycket nian orkar
och vill, men tidningen får icke befordras med statliga eller andra offentliga
transportföretag. Den får t. ex. icke befordras med post eller järnväg. Det är
således en mycket märklig konsekvens, som ligger i ett sådant beslut från
statsmakternas sida. Det medför, att fullkomligt oförvitliga svenska medborgare,
som abonnera på en tidning, fastän tidningen i fråga är fullständigt fri
och laglig, icke kunna få sin tidning sig tillställd genom postverket. Jag skall
visa, vad det betyder, t. ex. för tidningen Norrskensflamman, för att nu taga
en av de kommunistiska tidningar, som drabbats av transportförbudet.

Norrskensflamman utkommer i Norrbotten sedan 35 år tillbaka. Det finns
personer i Norrbotten, som i alla de 35 åren varit abonnenter på tidningen,
som icke äro kommunister, men som äro så vana vid sitt gamla bygdeorgan,
att de överhuvud taget icke vilja avstå från att läsa denna tidning. Norrskensflamman.
måste försöka att nå dessa abonnenter genom att sända ut tidningen
med egna transportmedel, eftersom det enligt transportförbudet icke är tillåtet
att befordra tidningen med statliga eller andra allmänna transportföretag.
Detta ingripande mot Norrskensflamman har icke kunnat hindra tidningen att
öka sitt abonnentantal. Norrskensflamman har flera abonnenter i dag — jag
garanterar, att jag skulle kunna nämna absolut faktiska siffror för att bevisa
det - än före transportförbudets ikraftträdande. Men sedan transportförbudet
trätt i kraft, har Norrskensflamman fått betala cirka 50,000 kronor i extra
transportkostnader för att få ut tidningen till abonnenterna, vilket medför att
dessa ofta ganska fattiga abonnenter få betala en krona i månaden eller något
dylikt mera, än vad de annars skulle behöva, för att få tidningen. Jag måste
fråga: vad uppnå statsmakterna med en sådan åtgärd? Den är så fullkomligt
meningslös, att jag inte kan begripa att regeringen envisas med att upprätthålla
den. Abonnenternas antal har stigit. Tidningen få de. Tidningen är laglig.
Den trycks liksom andra tidningar, man abonnerar på den liksom på andra
tidningar, men man brandskattar abonnenterna, som i detta fall under de
senaste aren skett, på cirka 50,000 kronor. Det är, som jag en gång tidigare
sagt, en slags omsättningsskatt på idéer, som herr justitieministern närmast
svarar för och som statsmakterna låta tidningens abonnenter betala. Beloppet
Kommer emellertid icke statsmakterna till godo, utan det kommer dem till
godo, som köra gengasbilar och sälja gengaskol.

Det är för denna fråga som jag begärt ordet i årets remissdebatt. Och frågan
återkommer ju eller kanske skall jag vara verkligt optimistisk och säga:
frågan återkommer inte! Ty det behövs bara att regeringen är passiv i detta
fall. Regeringen behöver inte göra ett enda dugg, så upphör transportförbudet
rent automatiskt att gälla den 1 april i år. Det tycker jag vore den

Lii idåsen deli 17 januari 1942 e. lii.

Nr 3.

1L3

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bästa, mest fruktbärande oell mest demokratiska passivitet, som jag- skulle
kulina begära av regeringen just nu.

Emellertid vågar jag inte lita på att regeringen skall iakttaga en sådan
passivitet, och därför har jag redan i remissdebatten velat dra ett strå till
stacken och ge några argument för att regeringen, eller i varje fall riksdagen,
måtte korrigera det enligt min mening fullkomliga missgrepp, som transportförbudslagen
utgör.

Eftersom jag ändå har ordet och det här talats så mycket om tryckfriheten;
vill jag säga ett ord till. När justitieministern fastställer att det finns tryckfrihet
här i landet, bara inte en anarkisk tryckfrihet, så har justitieministern
ju utan tvivel rätt. Men jag måste undra, vad detta är för vägledning för våra
redaktörer, soln bli utsatta för beslag undan för undan? De äro ju också på
det klara med den örn inte precis eviga så i varje fall synnerligen tidsbetonade
sanningen, att tryckfriheten inte får lov att vara anarkisk. För att ge
ytterligare en vägledning förklarade herr justitieministern, att de få skriva
.strängt taget vad som helst, bara inte sådant som leder till missförstånd eller
ovänskap med främmande makt. ,1a, där stå redaktörerna och äro lika kloka
efter denna upplysning från herr justitieministern. Och det är inte något fel
av herr justitieministern att han inte på ett bättre sätt kan anvisa, hur tryckfriheten
just nu skall vårdas av redaktörerna. Jag säger det inte för att angripa
justitieministern, utan det visar bara vilka oerhörda svårigheter som
för närvarande föreligga vid utgivande av tidningar, då man måste röra sig
med så svävande gränser som frågan örn ovänskap eller missförstånd med
främmande makt. Det beror ju nämligen ofta på ett rent subjektivt bedömande
från den främmande maktens representant här i Stockholm, huruvida
ett uttryck eller en artikel i en tidning skall anses kunna medföra missförstånd
eller ej.

Det bästa medlet för att komma till klarhet är nog inte att nu snart för
tionde gången här i riksdagen diskutera med herr justitieministern, örn han
skall upprätthålla den inskränkning i tryckfriheten, som ligger inom ramen
av ett sådant missförstånd eller ovänskap med främmande makt. Att diskutera
detta tror jag är fullkomligt lönlöst. Vad som här skulle kunna rädda
situationen, det vore att regeringen så småningom vred sig ur det tvångsläge, i
vilket den själv har försatt sig genom att inför offentligheten och inför riksdagen
förklara, att regeringen känner sig ansvarig för vad varje enskild
tidningsman kan råka skriva, som rör främmande makt. Det riktiga måste
vara att regeringen förklarar sig icke vara ansvarig för sådant och återgår till
tidigare praxis i fråga örn tryckfriheten och utgivandet av tidningar, nämligen
att regeringen låter åtala de tidningar, som bryta emot lagens klara bestämmelser.
Någon annan möjlighet att få denna diskussion med herr justitieministern
att upphöra finns som sagt inte. Det är alldeles omöjligt för någon
att konstatera, hur man skall skriva eller inte skriva för att inget missförstånd
skall kunna uppstå med främmande makt.

Dc tidningar, i vilka jag har det större eller mindre nöjet att medarbeta,
lia ju utsatts för ganska många beslag, trots att vi i synnerhet under senare
tider verkligen beflitat oss örn att inte behöva bli utsatta för beslag. Men när
man får ett beslag på halsen darfur att man inför en bild, som har gått runt
i världspressen och som rör förhållanden i en stat, som ligger på andra sidan
jordklotet och som väl egentligen knappast kan intressera sig för vad en liten
transportförbjuden tidning i Sverige tar in för bilder, så måste man fråga sig:
Skulle inte statsmakterna kunna ta oell resonera gemytligt ett slag med representanterna
för sådana makter och säga att de borde företa sig något nyttersta.
kammaren* protokoll 10Jt2. .Yr ■''!. 8

114

Nr 3.

Lördagen den 17 januari 1942 e. ra.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tigare än att springa i utrikesdepartementets trappor, eller eventuellt i justitieministerns,
med sådana bagateller?

Jag tror att det är detta som åstadkommer dessa ofta återkommande diskussioner
i kamrarna, oell för dessa bagateller, som faktiskt inte borde kunna
föranleda vare sig missförstånd eller ovänskap, äro våra statsmakter färdiga
att gå främmande makters önskemål till mötes genom att genomföra konfiskationer.
Att i frågan om tryckfriheten diskutera sig fram till någon enhetlighet,
så länge begreppen äro så svävande som de faktiskt äro, är absolut
omöjligt, varför jag upprepar att jag rekommenderar en återgång till de
gamla formerna, då regeringen ansåg att redaktörerna fingo skriva som de
hade förstånd till. Och hade de inte förstånd att skriva så att de höllö sig inom
lagens gränser, så blevo de åtalade och dömda.

Naturligtvis måste det vid en krigssituation ske restriktioner, och den som
inte förstår det skall överhuvud taget inte diskutera tryckfrihet under krigstid.
Men de restriktioner, som äro genomförda, äro i många fall för tidningsmännen
obegripliga. Och det blir samma sak, fastän pressnämnden, denna
nya uppfinning på tryckfrihetens område, trätt i funktion. Redan när den började
fungera, upptäckte man att den hade svårt att fungera. Jag är övertygad
om, att pressnämnden också kommer att visa sig vara ett missgrepp, och jag
skulle vilja rekommendera vederbörande statsråd och andra att överväga, örn
inte pressnämnden på ett eller annat sätt borde revideras, antingen med avseende
på sin sammansättning eller nied avseende på sin befogenhet, eller också,
och helst, helt avskaffas. Ty att sätta sex eller sju chefredaktörer eller andra
tidningsmän att övervaka de andra chefredaktörerna och tidningsmännen, det
kommer aldrig att gå bra inom den svenska pressen. Man vet väl hur svårt
det är för två redaktörer att samsas. Huru skola då 200 gånger 2 redaktörer
kunna samsas med de sju i pressnämnden? Jag känner tillräckligt väl den
svenska tidningsmannavärlden för att veta, att aldrig någonsin ett beslut av
denna pressnämnd kommer att godkännas av hela den övriga pressen. Det
kommer endast att medföra ytterligare slitningar och tvistigheter utan att
gagna tryckfriheten på ringaste rätt.

Med detta har jag alltså ytterligare litet grand berört frågan om tryckfriheten.
Men jag slutar, herr talman, med att uttrycka min tillfredsställelse
med den kurs i fråga om det demokratiska styrelseskickets fortsatta bestånd
här i landet, som regeringen i sin deklaration vid denna remissdebatt har avgivit.
Och jag uttrycker den förhoppningen att med det sinne för logik, som
herr justitieministern utan tvivel i hög grad är i besittning av, så komma vi
att kunna räkna med att herr justitieministern och den övriga regeringen dra
konsekvenserna av denna ståndpunkt och låta transportförbudet gå all världens
väg.

Herr Brandt: Herr talman! Jag skall väl ha rätt till en kort replik, som
helst borde ha kommit tidigare.

Herr justitieministern har beklagat sig över vissa missförstånd från min
sida och kanske även över en missvisande framställning. Men jag undrar vad
jag då skulle ha rätt att säga inför herr justitieministerns utläggning av vad
jag har sagt! Jag avstår emellertid från en debatt härvidlag.

Jag tror för övrigt verkligen att regeringen, även örn den anser sig förhindrad
att erkänna det, i djupet av sitt hjärta själv beklagar att den någonsin
slagit in på denna farliga väg. Jag undrar örn regeringen, då den första
gången under dessa svåra tider tillgrep konfiskation utan rättegång, anade
att den en gång skulle komma att tillgripa konfiskation mot sådana tidningsartiklar,
som den nu faktiskt ingripit mot!

Lördagen den 17 januari 1942 e. m.

Nr 3.

115

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag beklagar att jag under liöstriksdagen läste upp endast ett brottstycke
ur Eskilstuna-Kuriren och att jag inte läste upp alltsammans. Då skulle den
invändning, som justitieministern nu i dag gjort, inte lia kommit fram. Jag
har själv skrivit hundratals artiklar i dessa frågor, men intet, tidningsnummer,
vari jag skrivit, har någonsin blivit beslagtaget, varmed jag inte ^ alls vill
säga att mina artiklar skulle ha varit försiktigare avfattade än åtskilliga
andra, som ha råkat illa ut. Det är väl ändå djupt sett ett erkännande från
herr justitieministerns egen sida, att det är synnerligen vanskligt att verkligen
finna ut vad som må vara tillåtet och icke tillåtet.

Det centrala i min framställning var, som de närvarande torde erinra, sig,
egentligen ett yttrande, som var byggt kring ett citat av herr justitieministern,
ordagrant så lydande, att konfiskering har föranletts av »önskan, att
undvika missförstånd med främmande makt». Så folio orden, och herr justitieministern
har också vidgått att detta är hans egen ståndpunkt. Jag har då
tillåtit mig att erinra örn att en sådan tolkning knappast kan vara . riktig.
Nog skall väl ändå grundlagen på denna allvarliga punkt tolkas strikt och
efter bokstaven. Som jag redan tillåtit mig säga och sorn mångå andra förut
sagt och skrivit, åsyftar denna bestämmelse örn konfiskation utan rättegång
visst inte sådana fall. där det är fråga örn obehärskat skrivsätt, smädelse eller
eljest något förgripligt, utan fall, då av andra anledningar missförstånd sig
yppat. Örn man uppväcker denna gamla bestämmelse ur sin grav, må man åtminstone
inte ha rätt att töja den och låta den gå utöver bokstavslydelsen. Det
är endast detta som jag tillåtit mig säga. Och jag tror att justitieministern skall
bli mig svaret skyldig och att han inte skall kunna bevisa att .mitt påstående
är oriktigt när jag säger, att vad som skett ovillkorligen innebär, att
man gått utöver grundlagens bestämmelser.

Herr statsrådet Westman: Det yttrande, som herr Brandt tillskriver mig,
skulle ju lia förekommit under dagens debatt. Det föreligger för närvarande1
inte något stenografiskt referat av vad jag sagt, och jag hänvisar endast till
vad som där kommer att stå. Jag vill emellertid fästa herr Brandts uppmärksamhet
vid att, om jag gjort en sådan formulering, som han anfört, så har1
dea en helt annan innebörd, därest den är ett generellt uttalande om syftet
med regeringens politik, än örn den är ett uttalande om regeringens ståndpunkt
till ett särskilt fall. Jag förmodar att herr Brandt förstår, att det blir en helt
annan innebörd i den ena eller andra av dessa båda syftningar.

Jag vill också säga ett ord till herr Fredrik Ström. Herr Ström gav regeringen
rådet att regeringen skulle anställa åtal i stället för att tillgripa tryckfrihetsförordningens
§ 3 mom. 9, andra och tredje punkterna, d. v. s. de
punkter som handla örn beslag utan rättegång. Jag vill da fästa herr Ströms1
uppmärksamhet vid att förutsättningen för användandet av dessa punkter är
en annan än den förutsättning, som tryckfrihetsförordningen anger för anställande
av rättegång. Således kan man inte använda herr Ströms råd, ty
man har ansett att i de fall, då man har tillgripit beslag utan rättegång,
föreligga icke sådana förutsättningar som tryckfrihetsförordningen uppställer
för att en skrift skall vara åtalbar. Jag misstänker att herr Ströms råd beror
på att herr Ström, trots sitt grundlagsvårdande intresse, likväl icke rätt noga
studerat tryckfrihetsförordningen.

Herr Ström önskade att jag min vana trogen skulle besvara ett. citat, som
han haft att komma med, med ett annat citat. Jag fäste mig vid att herr
Ström citerade ett uttalande av Stuart Mill örn tryckfrihetens välsignelse.

Jag skulle gentemot Stuart Mill vilja citera National Defen.ce Act, som
nu gäller och som ställer den engelska pressen pa det utrikespolitiska området

lie

Nr 3.

Lördagen (leii 17 januari 1942 e. in.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
under en mycket stark kontroll. Motsatsen mellan Stuart Mills uttalande oell
innehållet i National Defence Act förklaras naturligtvis, förutom av det förändrade
tidsläget, därav att Stuart Mill tar hänsyn till inrikespolitiska, medan
National Defence Act tar hänsyn till utrikespolitiska förhållanden. Och jag
kan icke nog understryka att vi vid våra debatter om tryckfriheten noggrant
böra iakttaga denna åtskillnad, ty den är av fullkomligt grundläggande natur.

Alla de farhågor eller önskningar i fråga örn tryckfriheten, som här ha
uttalats, gälla ju uteslutande användningen av det fria ordet i utrikespolitiska
ämnen, men icke i inrikespolitiska. Allt för ofta skrämmer man upp sig själv
och skrämmer man upp en okritisk allmänhet genom att förbise denna verkligt
grundläggande skillnad.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, propositioner
till statsutskottet, varjämte propositionerna nr 1 och 2, i vad de
angingo jordbruksärenden, hänvisades till jordbruksutskottet och propositionen
nr 1, såvitt den avsåg pensionsväsendet (tolfte huvudtiteln, dock med
undantag av det därunder upptagna förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten)
samt riksdags- och revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, hänvisades till bankoutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herr Anderberg
m. fl. väckta motionen, nr 4, örn ändrade bestämmelser rörande dagtraktamente
och resekostnadsersättning åt landstingsman m. lii.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 5, av herr Andersson, Verner, lii. fl., angående landets tillgodoseende med
elektrisk energi och ett planmässigt ordnande av de till landets elektrifiering
hörande frågorna; samt

nr 6, av herr Karlsson, Oscar Gottfrid, och herr Heuman, angående semesterrätten
för den kvinnliga sjukvårdspersonalen vid statens anstalt för fallandesjuka.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 7, av herr Ericson, Frans, örn beredande av pensionsrätt i statens pensionsanstalt
åt läkare vid fristående centraldispensär;

nr 8, av herr Ericson, Frans, örn beredande av pensionsrätt i statens pensionsanstalt
at biträdande sköterskor vid vårdhem för lättskötta sinnessjuka och
dylika anstalter; samt

nr 9, av herr Larsson, Sven, om pension åt förre fattigvårds- och barnavårdskonsulenten
A. Andersson.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Ericson, Frans,
väckta motionen, nr 10, örn höjning av det såsom villkor för egnahemsbelåning
i fråga örn bostadsegnahem fastställda maximivärdet.

Lördagen den 17 januari 1912 e. m.

Nr 3.

117

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herr Persson m. fl.
väckta motionen, nr 11, örn utredning av frågan, huru landsbygden skall kunna
göras delaktig av de sociala och kulturella förmåner, som städerna bereda sina
inbyggare.

Föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande, endast en gång
bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition godkändes ifrågavarande memorial.

Herr Ström, Fredrik, väckte en motion, nr 20, örn åtgärder till ökat skydd
för den svenska naturen.

Motionen bordlädes.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.31 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.