1942. Första kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1942:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Första kammaren. Nr 29.

Torsdagen den 5 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Fortsattes den vid kammarens sammanträde nästlidna tisdag avbrutna över- Äng. landels
läggningen i anslutning till de meddelanden, som den 2 innevarande månad järn- försörjmngslikt
Kungl. Mai :ts skrivelse nr 365 lämnats kammaren av vissa ledamöter av agL, m'' ™''
statsrådet. ^

Herr Sundberg: Herr talman! De tankar och reflexioner, som föresvävade
mig när jag i tisdags förmiddag begärde ordet, verka nu efter två dagar föga
aktuella, sedan talare i båda kamrarna och pressen i hela landet ur olika synpunkter
kalfatrat de olika frågorna. Jag skall därför inskränka mig till att
avge en kort personlig deklaration i huvudfrågan, alltså i frågan örn penningvärdets
stabilisering, samt i anslutning därtill knyta några reflexioner beträffande
läget i det sammanhanget för den industri, som jag företräder, d. v. s.
lantbruksmaskinindustrien.

Jag vill då först deklarera, att lika medveten som jag är därom, att under
normala förhållanden den fria prisbildningen, den öppna konkurrensen och den
obundna tävlan företag och företagsformer emellan är ett oundgängligt livselixir
för ett sunt näringslivs upprätthållande och förkovran, lika klart står
det för mig, att i nuvarande läge — med alltmer tilltagande knapphet på
varor och arbetskraft — dirigerande åtgärder från det allmännas sida måste
vidtagas, i syfte att förhindra penningvärdets fortsatta försämring och därav
följande allvarsam, kanske katastrofal situation för land och folk.

Varje näringsgren, varje samhällsgrupp och enskild individ synes mig därför
böra göra vad på den ankommer för att det åsyftade målet må kunna nås.

Men framför allt gäller detta staten själv genom att tillse, att miljardläckan
i statsbudgeten snarast tilltäppes. Därförutan äro alla åtgärder förgäves.

Hanterandet ^av ett prisstoppinstrument, som nu avses bliva lösningen av
penningvärdefrågan, kräver emellertid skickliga händer för att därmed ej skall
åstadkommas mera skada än nytta. Ett rigoröst handhavande utan hänsynstagande
till olika ekonomiska utgångslägen för skilda näringar kan leda till
allvarsamma konsekvenser och komma samhällsmaskineriet att gnissla, ja kanske
att i vissa fall stoppa.

örn exempelvis en näring, nyttig eller låt oss säga oundgänglig för vår folkförsörjning,
pa grund av höjda råvara- och arbetspriser utom denna närings
kontroll,_ för vilka tillräcklig kompensation på grund av myndigheternas ingripande
ej erhållits, icke längre kan fortsätta sin verksamhet med skälig förtjänst,
därest hittillsvarande försäljningspriser på dessa artiklar alltjämt skola
tillämpas, synes det mig alldeles uppenbart att en justering av en sådan närings
priser bör tillåtas.

Lantbruksmaskinindustrien tillhör den kategori av näringar, som befinner
sig i detta prekära läge.

. Anledningen härtill, förutom de förut nämnda, är att denna industri redan
vid krigsutbrottet — av orsaker som jag här ej skall gå in på — arbetade med

Första kammarens protokoll 19J,2. Nr 29. 1

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
lägre vinstmarginal än de flesta andra näringar och således gick in i krisen
med ogynnsammare prisbasis än dessa.

Jag vill i sammanhanget erinra örn den utredning, som verkställdes år 1938
angående priserna på lantbruksmaskiner i Sverige och i de övriga nordiska
länderna ävensom i vissa större industriländer. Denna utredning, som tillställdes
riksdagens ledamöter, gav till resultat, så långt jämförelse av maskiner
på de olika^ marknaderna var möjlig, att Sverige hade lägre jordbruksmaskinpriser
än något annat land, som varit föremål för undersökning.

Att trots detta denna industri alltifrån krisens första start blev föremål för
myndigheternas alldeles särskilda omvårdnad i fråga örn prisbildningen, får
tillskrivas dess. läge i yttersta fronten mot jordbrukarna. Man har inte velat
ge dem anledning att framställa krav på höjda produktpriser som följd av
alltför kraftigt stegrade priser på lantbruksmaskiner ■— en ur allmän synpunkt
mycket lovvärd insats från priskontrollnämndens, eller är det kanske
från regeringens sida? — men för offret, lantbruksmaskinindustrien, en inte så
särdeles rolig sak. De mera bakom jordbrukare-livsmedelsproducentfronten
liggande produktionsgrenarna, som furnera lantbruksmaskinindustrien med dess
råvaror, hann man däremot, och förklarligt nog, i första stöten inte med.

Läget för dagen är således, att priserna på jordbruksmaskiner, omsättningsskatten
ej inräknad, tillåtits höjas i förhållande till 1939 års priser i genomsnitt
30 ä 35 procent — a vissa artiklar något mera, å andra mindre, men i
stort medeltal rör. det sig nog örn 32 eller 33 procent — under det att priset på
det material som ingår i lantbruksmaskinerna stigit ofantligt mycket mer. Sålunda
ha för oss vid Överum valsjärnet ökat med 77 procent, träkolstackjärnet
med 122 och kokstackjärnet med 92 procent.

Vad bränslet beträffar är prishöjningen inte mindre framträdande. Sålunda
ha stenkolet stigit i pris med 114 procent och koksen med 110 procent.

Då arbetslönerna inte stigit i närmelsevis samma tempo, lia visserligen de
samlade produktionskostnaderna för de olika lantbruksmaskinerna långt ifrån
stigit i samma grad som råvarupriserna. Men då materialpriset för exempelvis
artiklar sådana som plogar och harvar ensamt betyder mera än andra utgiftsposter
sammantagna i fråga örn tillverkningskostnaderna eller ungefär 60 procent,
torde de anförda siffrorna vara tillräckliga för envar, som intresserar sig
för saken, att själv kunna konstatera att det nuvarande läget för lantbruksmdustrien
är ohållbart. Det innebär därför icke något hot, utan är endast ett
konstaterande av den trista verkligheten, att ett prisstopp på lantbruksmaskiner
ar liktydigt med produktionsstopp -— en utveckling som med hänsyn till denna
industris betydelse för folkförsörjningen väl icke kan anses önskvärd.

Det är. inte med adress till den priskontrollerande myndigheten här i landet,
alitsa priskontrollnämnden, som jag tillåtit mig att framföra mina synpunkter
i denna debatt.

. I medvetande örn det starka motstånd, som kravet från lantbruksmaskinmdustnens
sida örn en mera betydande höjning av lantbruksmaskinpriserna
slraile komma att röna från priskontrollnämnden liksom naturligtvis från lantbrukarna,
men också med insikt om den absoluta nödvändigheten av en prisrevision
beslöto ett flertal lantbruksmaskinfabrikanter redan i somras att hos
priskontrollnämnden hemställa örn en undersökning av prisproblemet från
nämndens sida genom att gå igenom bokföringen vid någon av lantbruksmaskinabrikerna.
En dylik pa ort och ställe företagen undersökning vid ett flertal
tabnker har priskontrollnämnden nu också verkställt. Vilket resultat man komm0l
1 ar m1^ ed. bekant, men då alla papper av de olika företagen lagts
pa bordet fakturor lönehstor, kalkyler och allt vad man begärt, håller jag
det tor uteslutet, att man kunnat komma till annat resultat än det vi själva

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
kommit till, d. v. s. att en prishöjning är ofrånkomlig. Att vi ej redan härom
fått besked från priskontrollnämnden beror, antar jag, på att detta nya moment
med prisstoppförslaget dykt upp under undersökningens gång, ett förslag
som jag emellertid hoppas •— vare sig det kommer att realiseras eller ej
— icke skall hindra en rimlig och rättvis lösning av frågan örn priserna å
lantbruksmaskiner.

Nej, min adress riktar sig icke till priskontrollnämnden, som i detta laget
torde vara fullt förtrogen med frågans läge. Däremot har jag varit angelägen
att inför regeringen och inför denna kammares jordbrukare och kanske genom
dem till en vidare krets få framlägga de fakta, som nödvändiggöra en höjning
av lantbruksmaskinpriserna, detta inte minst med tanke på de resolutioner örn
lägre priser på lantbrukarnas behovsartiklar •— vari man sannolikt ej avsett
att undantaga lantbruksmaskiner — som på sistone synts framskymta i pressen.

Vi lantbruksmaskinfabrikanter äro angelägna örn att stå på god fot och ha
god kontakt med landets jordbrukare. Och örn dessa få klart för sig att de
nuvarande priserna på lantbruksmaskiner verkligen äro oskäligt låga, sett ur
fabrikantens synpunkt, räkna vi med att någon animositet från deras sida
ej ^ skall uppstå mot en rimlig och rättvist avvägd prisförhöjning. Om det
målet glättare kan nås genom att för lantbrukarnas organisationer lägga papperen
på bordet angående lantbruksmaskinindustriens tillverkningskostnader på
sätt skett inför priskontrollnämnden, är jag beredd att för mitt företags vidkommande
gärna göra detta, och — därom är jag övertygad —- även övriga
fabrikanter.

Det exempel i fråga örn tillämpningen av ett eventuellt prisstopp, som jag
bär anfört, ger. belägg för nödvändigheten av att vid införande av en lagstiftning
örn prisstopp se till, att utgångsläget för olika näringar vid starten
är någorlunda detsamma och att några rigorösa bestämmelser vid tillämpningen
ej stipuleras av den art, att någon del av samhällsmaskineriet löper fara att
stoppa. Den ena näringen, den ena industrien bör ej oskäligt gynnas, respektive
missgynnas på den andras bekostnad.

Erfarenheten örn de höjningar, som varje år inträffat inte bara av råvarupriser
utan även av arbetslöner efter det att priskontrollnämnden fastställt priserna
pa lantbruksmaskiner för en kommande säsong — något som medfört
en ständig eftersläpning i prisbildningen för lantbruksmaskinindustrien -— ger
också belägg för nödvändigheten av att vid införandet av ett prisstopp av definitiv
karaktär också samtidigt införa ett lönestopp. Något avkall på den
punkten kan ej ske, och — om jag tolkat de uttalanden rätt som skett i samband
med denna debatt — är detta icke heller från något håll avsett.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag begärde ordet häromdagen
närmast för att framföra ett tack till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för det snabba svar han gav på de frågor som jag då ställde.

Herr jordbruksministern upplyste i sitt svar, att förslag till ny arrendelag
var att vänta till nästa års riksdag. För detta är jag självklart mycket tacksam.
Jag är övertygad örn att denna tacksamhet också delas av det stora flertalet av
Sveriges arrendatorer. Det är bara beklagligt, att man har dröjt så länge med
förslaget till denna lag. Den borde enligt mitt förmenande ha legat på riksdagens
bord för iva år sedan omedelbart efter det att de sakkunniga överlämnat
sitt betänkande. Örn så hade skett, skulle det säkerligen på många håll ha sett
ut pa ett annat sätt än vad det nu gör. För att i någon nian belysa att jag i tisdags
icke ställde mina frågor av okynne, utan att jag bade fullt, fog för dem,
skall jag, herr talman, tillåta mig att draga fram några exempel för att bevisa,

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
varthän det bär när man har en arrendelag som icke ger det minsta stöd eller
skydd åt arrendatorerna.

Jag skall börja med att omtala vad som hänt på en större gård, ett gods i
min omedelbara närhet nere i min hembygd. Det är en gård på 500 tunnland.
Arrendatorn har innehaft gården i tjugo år och är känd som en av ortens mest
driftiga storbrukare. Han är en av de få i bygden som i sin deklaration har
kunnat visa, att även ett storbruk kan ge beskattningsbar inkomst. Tyvärr är
det inte så värst många som kunna visa upp detta. En hel del visa blankt på
den punkten, och i andra fall har man mycket små beskattningsbara belopp.
Denne arrendator skall nu bort från gården. Varför, det vet han inte själv.
Han måste på något sätt ha stött sig med jordägaren. Faktum är i varje fall
att han skall bort från gården, trots att han ville ge något högre arrende än den
som nu skall överta gården. Detta fall har upprört sinnena i bygden därför
att arrendatorn i fråga är känd som en god och präktig arbetsgivare samt som
en driftig jordbrukare. Men trots detta skall han nu, som sagt, visas bort. Man
frågar sig verkligen, hur detta kan få ske i våra dagars Sverige. Jo, det kan
det, därför att vi ha en lag som inte alls passar för nutida förhållanden.

Jag skall så övergå till ett exempel från ett fideikommiss, som också klart
visar behovet av en ny och tidsenlig arrendelag. Det gäller ett av våra största
fideikommiss där nere, som har många arrendatorer under sig. Bland dessa arrendatorer
är det tolv stycken, vilkas kontrakt utlöpa till våren. Godsägaren
vill nu vid förnyandet av kontrakten passa på att stipulera sådana villkor, att
han för sin del skulle vara tryggad för tio år framåt. Det är villkor i kontrakten
som arrendatorerna absolut icke kunna åtaga sig. En del av dem ha suttit
på gårdarna i trettio år, men nu lia de bara att taga konsekvenserna och försvinna
från orten. I de nya kontrakten påbjudes femtio procents höjning av den
kontanta arrendeavgiften, varjämte arrendatorerna åläggas att bygga nya bostadshus
inom loppet av två år. Visserligen släpper godset till råmaterialet,
men arrendatorn skall betala arbetskostnaderna och skaffa en hel del smärre
byggnadsmaterial. Enligt deras egna beräkningar skulle var och en av dessa
arrendatorer — deras jordbruk äro på 30 tunnland — av egna medel få satsa
minst 6,000 kronor för ett hus som arrendatorn i fråga själv icke äger och i
vilket han, örn ödet så vill, endast kan få bo kvar i tio år, d. v. s. så länge det
nya kontraktet gäller. Dessutom skola de förpliktas att lägga hårda tak på
alla ekonomihus vid gårdarna, vilket skall vara gjort inom loppet av åtta år.
Därefter är det ju bara två år kvar på arrendetiden. Vidare stipuleras i de
kontrakt, som nu föreläggas arrendatorerna, att alla vattenledningar och elektriska
ledningar, som arrendatorn lagt in och bekostat, skola tillfalla godset
utan ersättning örn tio år, d. v. s. när kontraktet utlöper. När jag fick del av
detta kontrakt, fann jag verkligen inget mildare uttryck än att här förelåg en
brutal hänsynslöshet. Man kan göra på detta sätt i ett sådant tidsläge som det
nuvarande, ty för varenda gård som blir ledig, det må vara för arrendering
eller till salu, är det mer än tjugo om budet. Utan besinning bjuder man vilka
arrende- och köpesummor som helst. Man tänker inte på vad som kan komma i
framtiden.

Av dessa tolv arrendatorer är det en som skall försvinna på grund av att
man på gården i fråga icke gjort erforderliga nybyggnader. Gårdens trettio
tunnland jord skola då läggas till en granne. Denne i sin tur har tiggt och bett
att få slippa denna utvidgning. Han vill inte ha mer än den gård som han
redan brukat i ett tjugotal år. Han har nu att välja mellan att antingen ta emot
detta tillskott eller att göra sällskap med den andre arrendatorn och försvinna
från kommunen.

Med dessa exempel och en del ytterligare fakta som jag också tänkt påvisa

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
har jag velat försöka övertyga kammaren, och framför allt regeringen, om nödvändigheten
att vi så snabbt som möjligt få en ny arrendelag som verkligen
kan ge det skydd och stöd åt arrendatorerna som saknas i den gamla lagen.

Jag framställde också den frågan häromdagen, om det inte kunde förväntas
att man från regeringens sida toge i övervägande huruvida det inte kunde föreligga
behov av ett generellt förbud mot sammanslagning av egendomar till större
enheter. På den frågan svarade inte herr jordbruksministern, och jag begär ju
för övrigt inte heller något direkt svar. Men att det just nu föreligger ett mycket
stort behov av ett dylikt förbud skall jag även be att få belysa med några
exempel. Jag har redan nämnt ett, och jag skall taga ytterligare ett exempel
från en gård som ligger på andra sidan örn min hemkommun.

Gården i fråga omfattar 800 tunnland åker av Sveriges bästa jord, men
har icke givit ett enda öres beskattningsbar inkomst av jordbruket. I godsets
närmaste omgivning ligga trettio familjejordbruk örn tjugo tunnland vartdera.
Alla dessa jordbruk ha varit arrendegårdar under godset, ty det är inte så
många år sedan som innehavaren av godset ägde hela kommunen. På senare tid
ha emellertid en del arrendatorer fått friköpa sig. Dessa trettio familjejordbrukare
ha tillsammans 600 tunnland jord och ha alla deklarerat för en beskattningsbar
inkomst av sammanlagt något över 60,000 kronor. Jag vågar
inte nämna någon fullständigt exakt siffra, ty den utredning, som pågår, är inte
fullt klar, men det skall i varje fall bli värdefullt att, som jag hoppas i en
snar framtid, bli i tillfälle att delge kammaren resultatet av den undersökning
som inletts beträffande avkastningsförhållandena vid våra gods och arrendegårdar.
Örn dessa 800 tunnland, som nu icke ge någon beskattningsbar inkomst
alls till vare sig stat eller kommun, hade brukats i form av familjejordbruk
på 20, 25 tunnland, skulle det säkerligen framför allt ha betytt att årets skörd
skulle ha varit bärgad, och troligen väl bärgad, även på dessa 800 tunnland.
Faktum är nämligen att hela skörden på godset ännu inte är bärgad, en del
av grödan ligger ännu ute på marken. Det har vidare sagts mig — jag vet
inte örn det är med verkliga förhållandet överensstämmande eller inte •— att
en del av den skörd som bärgats på den stora gården är i ett sådant skick
att den inte kan tröskas. Jag föreställer mig att konsekvenserna i så fall
inte komma att bli av det angenämare slaget för kommunen i övrigt. Godset
kan väl nämligen då, förmodar jag, knappast deltaga i den leverans av fodersäd
kommunen såsom sådan är förpliktad att fullgöra. Örn detta påstående
är riktigt, att skörden är så dåligt bärgad att den inte kan tröskas, går det ju
inte att få kärnan ur halmen. Jag skulle vara glad om denna uppgift inte är
sann, men om den är det, kan det mycket väl tänkas att jordägaren av sin
egen skörd inte ens kan få så mycket fodersäd som han är berättigad att erhålla
till sina djur enligt de föreliggande planerna. Det skulle till och med
eventuellt kunna gå därhän att han skulle bli tilldelad fodersäd från de andras
grödor. Jag vill för min del hoppas, att det inte måtte komma att gå så
långt.

Jag skall sedan med ett enda exempel visa resultatet av sammanslagningar
av brukningsdelar. Det gäller tre arrendegårdar som på sin tid tillhörde det
gods som jag nyss syftade på. För en del år sedan hittade godsets ägare på
att slå ihop de tre arrendegårdarna, som var för sig hade en areal av 60. 70
tunnland och således voro typiska bondejordbruk. Husen på gårdarna voro
mycket dåliga, och godsägaren ville inte göra några nybyggnader utan föredrog
att jaga bort tre familjer för att sedan slå ihop gårdarna och bara behöva
bygga nytt på cm av dem. Efter sammanslagningen lia de tre brukningsdelarna
aldrig givit ett öre i beskattningsbar inkomst. Så länge gårdarna brukades
var för sig kunde de inte endast föda en familj och några anställda på varje

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
brukningsdel, utan de deklarerade dessutom under alla år som man nu kunnat
konstatera beskattningsbara inkomster.

Jag har velat anföra detta exempel som en varning åt det håll där man tidigare
ganska varmt till och med här i riksdagen talade för sammanslagning av
brukningsdelar. Om det skulle göras en noggrann och opartisk undersökning,
skulle det ganska snabbt visa sig, att det är bondehemmen och icke storbruken
som äro den svenska landsbygdens ryggrad. Jag har kommit till den uppfattningen,
att det helt enkelt är en nationalförlust att lägga alltför stora jordbruk
i en mans hand, ty i svåra situationer kunna storbrukens innehavare inte behärska
arbetsuppgifterna på sina gårdar. Herr Bondeson riktade i tisdags från
talarstolen här i kammaren en bön till statsmakterna att skicka folk till betfälten
i Skåne. Det skulle i så fall vara för att hjälpa de stora betodlarna, ty
innehavarna av alla de små och medelstora jordbruk, som också odla betor, ha
inte tiggt om ett enda dagsverke. De sköta betupptagningen själva, liksom de
själva bärga sina grödor i övrigt, och bärga dem bra. Vi hade i våra bygder såsom
överallt i landet en period av idealiskt skördeväder, som kom mycket
lämpligt just när skörden var mogen. Det stora flertalet jordbrukare passade
även på att bärga grödan, men tyvärr finns det en och annan som inte lyckades
få in skörden. Var felet i dessa fall ligger, vet jag inte, och jag skall inte
yttra mig därom.

Jag skall inte trötta kammaren med flera exempel. Såsom en avslutning på
mitt anförande tillåter jag mig emellertid att göra en hemställan till statsrådsbänken
att taga i övervägande lämpligheten av ett förbud mot sammanslagning
av egendomar. Enligt min mening föreligger det ett trängande behov
av ett dylikt förbud, och här bör handlas snabbt. Vidare hemställer jag örn
ett påbud från regeringens sida, att alla nu utlöpande kontrakt för arrendatorerna
måtte automatiskt förlängas så länge kristiden varar. Även örn detta
kanske måste ske med en och annan procents förhöjning av den kontanta arrendeavgiften,
bör man väl i alla fall förskona dessa människor från tvånget att
göra nybyggnader mitt under värsta dyrtiden. Jag anser för min del att det
borde vara regeringen angeläget att vidtaga sådana åtgärder som jag här föreslår.
Både från regeringens och riksdagens sida har man ju nu senast under
dessa dagar _ framhållit den absoluta nödvändigheten av att vidtaga åtgärder
för att förhindra inflation, och man har kommit överens örn att det är nödvändigt
med pris- och lönestopp. Kunde man då inte också komma överens örn
att det prisstopp, som man här talat så mycket örn, även skulle utsträckas till
de stora jordägarna när de arrendesätta sina gårdar? Jag anser för min del
att detta är nödvändigt. Man bör se till att få det så ordnat, att människor,
som kanske bott i en kommun tjugo, trettio år på samma arrendegård, brukat
den med kärlek och omtanke och praktiskt taget betraktat den som sin egen,
inte behöva gå den hårda lotten till mötes att i dessa svåra tider jagas bort från
sina arrendegårdar. Jag är övertygad om att det är möjligt för regeringen att
förhindra detta.

Även om det kanske inte kan bli några omedelbara påtagliga resultat, har
jag velat framhålla detta här i kammaren, och jag har velat säga det så högt
jag har kunnat för att det även skall höras ut i bygderna och träffa dem som
det närmast gäller.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag begärde ordet under tisdagens
sammanträde, då herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
besvarade den interpellation, som jag hade framställt till folkhushållningsministern
angående jordbrukarnas skyldighet att avstå fodersäd.

Jag hade frågat, örn herr statsrådet var beredd att vidtaga åtgärder för att

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets f örsör Aling släge m. m. (Forts.)
få till stånd en sådan jämkning av de för aftagning fastställda kvantiteterna,
att de enskilda jordbrukarna icke skulle åläggas leveransplikt för större kvantitet
än som det står i deras förmåga att leverera. Herr jordbruksministern
svarade, att en sådan jämkning redan vidtagits och att det icke är meningen
att utkräva hela de kvantiteter, som leveransbeskeden upptaga, om jordbrukarna
därigenom senare under året skulle tvingas att själva inköpa fodersäd.
Detta är ju ett ganska gott medgivande som skulle kunna leda till bättre förhållanden.
Men tyvärr är det inte så säkert, att resultatet kommer att bli lika
gynnsamt vid den praktiska tillämpningen. Det brukar nämligen oftast visa
sig vid tillämpningen ute i praktiken av sådana här bestämmelser, att det kommer
att saknas den smidighet och mjukhet som man borde ha rätt att fordra
vid ett leveranssystem av denna art. Det är därför som man bar anledning
att hysa farhågor på denna punkt.

Herr statsrådet upplyste örn att man redan nu har givit avkall på tio procent
av den kvantitet fodersäd, som man hade beräknat skulle levereras. Härigenom
skulle man ju få möjlighet till en jämkning av kvantiteterna, vilket,
understryker jag, är synnerligen önskvärt, så att man inte behöver riskera en
upprepning av vad som i år inträffat i stora delar av landet vid uttagningen
av de stipulerade kvantiteterna fodersäd. Enligt en tidningsartikel, vars riktighet
jag inte har anledning att betvivla, har det ju förekommit att i en landsända
900 bönder åtalats av kristidsstyrelserna för bristande leveransplikt. Vissa
av dessa ålägganden voro utfärdade på oriktiga premisser. Jag skall tillåta
mig att här läsa upp endast en liten del av referatet. Det heter där: »En av
de åtalade hade på försommaren fått sin skörd uppskattad till 5,600 kg havre,
och kristidsnämnden hade ålagt honom en leveransplikt av 2,500 kg. Han hade
levererat 622. Kristidsnämnden uppskattade nu på fullt allvar hans skörd till
6,900 kg, medan hans egen tröskrapport endast upptog 3,422 kg. Nu var han
åtalad för att obehörigen för egen del ha använt 1,878 kg havre. Två vittnen,
som varit med vid tröskningen, bestyrkte, att tröskresultatet låg omkring
3,500 kg, medan som sagt kristidsstyrelsen vidhöll att han fått 6,900.»

Denne jordbrukare kunde inte fällas, ty det var ju tydligt bevisat, att han
inte själv var orsak till sin oförmåga att leverera. Redan detta faktum att en
enkel man bland folket på detta sätt kan bli åtalad och dragen inför rätta är
emellertid tillräckligt för att skapa missmod och missnöje inför systemet. Det
är helt enkelt nödvändigt, när man skall tillämpa en planhushållning av denna
art, att systemet är så pass mjukt och smidigt och att man icke går fram
stereotypt på detta sätt utan hänsyn till vederhörandes förhållanden, varigenom
man ju bara skapar missnöje. Örn man nu ändå skall kräva ut kvantiteter,
som jag är förvissad örn i mänga fall äro större än vad vederbörande jordbrukare
förmå att leverera, är det nödvändigt, att man går fram med hänsyn
och först undersöker förhållandena, så att man inte på detta sätt skapar ytterligare
missnöje. Efter vad jag kan utläsa av herr statsrådets svar, och jag
konstaterar detta med en viss tillfredsställelse, motser jag en sådan utveckling
att man ämnar gå fram med större försiktighet och med större hänsyn. Och
det borde ett år som detta finnas större möjligheter därtill, då foderskörden
blivit så mycket rikligare än förra året. Man borde då kunna på andra vägar
och med andra metoder skaffa fram den kvantitet, som behövs för de olika
ändamål, som herr statsrådet i interpellationssvaret redogjorde för.

Medan jag har ordet vill jag återigen något upptaga de frågor, som jag anser
vara de väsentligaste i denna debatt, nämligen frågorna örn livsmedelsförsörjningen.
Jag betonade i tisdags vikten av att vi få fram tillräckligt med
varor och att det i längden endast var på denna väg, som vi kunde hålla levnadskostnaderna
nere. Nu lia ju priserna på jordbrukets produkter icke stigit,

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
utan de ha tvärtom sänkts under den senaste tiden. Men likväl hör jag från
skilda håll farhågor uttalas för att vi stå inför inflationistiska tendenser. Tar
jag en titt på affärsgatorna i denna stad och ser på priserna, som stå utsatta
på de olika varorna, förstår jag mycket väl att man har anledning att hysa
sådana farhågor. Men anledningen är till en icke ringa del, att det börjar bli
knapphet på många varor, och då får folk köpa varor, som icke äro ransonerade,
och till de priser, som begäras och som i många fall kosta mycket mera
än vad de borde med hänsyn till det allmänna prisläget på råvarorna. Därför
underströk jag i mitt tidigare anförande, att vi inte gjort vad vi kunnat för
att få fram tillräckligt med varor. Skörden är ju ganska rik, men vi ha inte
sett till att den kommer fram. Det är ännu knappt med mjölken. Vi få laga att
det kraftfoder, som är avsett för mjölkproduktionen, redan nu kommer till användning.
Vi äro nu långt inne i november månad, men ännu ha lantbrukarna
i allmänhet inte erhållit oljekraftfoder till sina besättningar som är avsett för
innevarande utfodringsperiod. Det är mycket viktigt att man redan från stallfodringsperiodens
början kan uppgöra en ordentlig foderstat och att man får
tillgång till de fodervaror, som finnas, och får dem fördelade på ett rationellt
och lämpligt sätt. Det är så mycket viktigare att detta sker under höstmånaderna,
som den tiden är den svåraste när det gäller att få fram mjölk. Det
skulle lätta läget åtskilligt, örn mjölkmängden ökades, ty det är uppenbart att
de dryga omkostnader, som nu äro förenade med att transportera mjölk i stora
mängder från långt avlägsna delar av landet till Stockholm och övriga centra,
fördyra varan i mycket hög grad. Oavsett örn konsumenterna betala denna
kostnad eller den bestrides av staten — det har ju blivit upplyst under debatten
att transporten för denna mjölk betalas av staten — så är det i alla
fall det svenska folkhushållet, som får kännas vid kostnaderna. Och såvitt jag
kan förstå är anledningen till det försämrade penningvärdet i första hand de
stora penningmängder, som staten satt i rörelse. Det är statens utgifter och
statens verksamhet på olika områden, som givit anledning till det som betyder
mest när risker uppstått för en inflation. Det har naturligen varit nödvändigt
att hålla försvarsberedskapen uppe, men såsom tidigare i denna debatt
uttalats bör man se till att även utgifterna för försvaret handläggas på ett sådant
sätt, att man tillämpar vanliga ekonomiska principer och alltså får full
valuta för de pengar, som man ger ut även på detta område. Man skulle kunna
på område efter område — jag berörde nu senast mjölken — kunna påvisa
hur omkostnader vid sidan av själva produktionskostnaderna ändå måste fördyra
varan. Det är därför stor anledning att se till, att priserna icke förhöjas
av sådana orsaker. Det osäkerhetstillstånd, som varit rådande denna höst, har
i sin mån bidragit till detta; den saken har redan blivit så påtalad, att jag
inte vidare skall gå in därpå.

Jag skall, herr talman, nöja mig med att understryka de synpunkter, som
jag här framfört. Och jag hoppas att i det svar, som jag erhöll på interpellationer
skall ligga en sådan innebörd, att vad som skett i år när det gällt
bristande leveranser icke skall upprepas.

Herr statsrådet Gjöres: Herr talman! Ledamoten av denna kammare herr
Gustaf Elofsson har till mig i form av en interpellation riktat vissa frågor
rörande några delar av den hushållningsplan för potatisen, som satts i kraft under
det nya konsumtionsåret. Då dessa frågor sammanhänga med de spörsmål, som
vi äro upptagna av i denna debatt, har jag ansett det vara lämpligt att på detta
sätt och i detta skede ge ett svar på de frågor, som sålunda riktats till mig.

Två av dessa frågor gingo ut på huruvida åtgärder kunde vara att emotse
för att all fabrikspotatis skulle kunna vinna avsättning till det garantipris,

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
som fastställts för matpotatis, eller örn eljest omedelbara åtgärder komme att
vidtagas för att den potatis, varom här är fråga, får avsättning för framställning
av potatismjöl eller potatisflingor.

Dessa båda frågor ha sammanhang med ett cirkulär, som utfärdats av livsmedelskommissionen
och som riktats till stärkelsefabrikerna. I detta cirkulär
hette det, att stärkelsefabrikernas avverkning av potatis i möjligaste mån bör
begränsas till sådan potatis, som inte kan användas till matpotatis, d. v. s. i
huvudsak frånsorterad småpotatis och särskilt storvuxen potatis. Med denna
maning till stärkelsefabrikanterna avsåg man att genom frånsortering av den
största och minsta potatisen få fram en mellanstorlek av stärkelsepotatis, som
skulle kunna vinna avsättning som matpotatis. Situationen är ju den, såsom
väl framgick av den föredragning jag hade inför kammaren härom dagen,
att skörden av potatis är så pass begränsad, att vi i år måste räkna med att
fabriks- och matpotatisen tillsammans säkerligen kommer att behövas för att
täcka efterfrågan på potatis för direktkonsumtion. Ur försörjningssynpunkt är
det därför mycket eftersträvansvärt att man gör allt vad man kan för att även
stärkelsepotatis förbehålles och tillföres marknaden för matpotatis. Och detta
är som sagt syftet med det cirkulär, som livsmedelskommissionen låtit gå ut
till stärkelsefabrikerna.

Jag tror också att man kan vara på det klara med, örn nu detta syfte kan
realiseras, att det är till ekonomisk fördel för odlarna örn största möjliga del
av fabrikspotatisen kan vinna avsättning för direktkonsumtion. Jag förstår
emellertid att möjligheterna att avsätta fabrikspotatis för direktkonsumtion
måhända under den närmaste tiden äro begränsade. Det är väl rätt naturligt att
konsumenterna i början av konsumtionsåret äro ganska angelägna örn att täcka
sina behov med vanlig matpotatis. Jag tror dock att redan nu icke så små
kvantiteter av stärkelsepotatis ha gått in i matpotatissorteringarna, låt vara
att de av interpellanten särskilt nämnda sorterna Parnassia och Deodora inte
fått någon större avsättning för direktkonsumtion. Men ju längre vi komma
fram i konsumtionsåret, desto större kommer efterfrågan på denna potatis säkerligen
att bli, och det finns såvitt jag förstår ingen anledning att tro annat
än att även denna kommer att vinna avsättning för direktkonsumtion, naturligtvis
med undantag för enstaka partier, beroende på särskilda omständigheter.

När man gör detta uttalande kan man hämta rätt mycket stöd i de erfarenheter
vi gjorde under föregående år, då situationen på potatismarknaden visserligen
inte på långt när var så ansträngd som den är nu, men då ändock mycket
avsevärda kvantiteter stärkelsepotatis gingo till direktkonsumtion. Nu får man
emellertid räkna med att denna bedömning av läget måhända på olika
punkter kan visa sig vara en smula optimistisk och att det kan uppstå svårigheter
för odlare av stärkelsepotatis att få avsättning för sina lager för direktkonsumtion.
Men det är alldeles givet att man i ett sådant läge, där detta
kan konstateras, får lov att vidtaga andra åtgärder för att denna potatis skall
komma till en ur folkhushållningens synpunkt förnuftig användning ■—- jag
menar därmed inte att man skall övergå till att bränna brännvin, utan jag syftar
naturligtvis på att öka tillverkningen av potatismjöl och potatisflingor.

Herr Elofsson framställde också en fråga rörande småpotatisen och ifrågasatte,
huruvida man kan räkna med att dispens kan ges för utfodring av frånsorterad
potatis hos odlare, som inte ha möjlighet att avyttra denna potatis till
potatisindustrien. Till svar på denna fråga får jag kanske redogöra för de bestämmelser,
som livsmedelskommissionen har utfärdat och som hittills tillämpats
beträffande småpotatis. Enligt dessa bestämmelser bar kristidsstyrelse
rätt att bevilja tillstånd att utfodra sådan potatis, som inte ä,r lämplig till män -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942,

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
niskoföda och som inte heller lämpligen kan komma till användning för tillverkning
av potatismjöl, potatisflingor eller liknande produkter. Vidare kan
kristidsnämnd medgiva utfodring av till människoföda uppenbart oduglig potatis,
som inte kan komma till användning vid nyssnämnda tillverkning, varjämte
kristidsnämnd kan bevilja var och en odlare att utfodra intill 200 kilo
småpotatis, därest den inte utan oproportionerligt stora kostnader kan transporteras
till auktoriserad potatishandlare. Innan behovet av potatis för direktkonsumtion
kan anses vara fullt säkerställt torde det icke vara möjligt att
meddela, bestämmelser örn ytterligare lättnader i utfodringsförbudet.

Vad jag här anfört är en sammanfattning av livsmedelskommissionens bestämmelser
och livsmedelskommissionens syn för närvarande på frågan örn småpotatis.

Jag kan, herr talman, på de framställda frågorna varken svara ett klart
ja eller ett klart nej. Jag har med detta velat redogöra för den syn på detta
spörsmål, som ligger bakom de hittills vidtagna åtgärderna, och de intentioner,
som man inom livsmedelskommissionen följer i denna sak. Det är emellertid
klart att potatisregleringen, som ännu är tämligen ny, synnerligen omfattande
och även, det skall inte fördöljas, mycket besvärlig, kan få lov att jämkas
på åtskilliga punkter. Vi få väl erkänna, att man inte för dagen kan säga
hur man i detalj kan få lov att gestalta den under konsumtionsårets förlopp.
Vi måste följa utvecklingen med den allra största uppmärksamhet och givetvis
vara beredda att vidtaga alla de åtgärder, som situationens utveckling kan
påkalla, för att tillförsäkra potatisen en ur folkförsörjningssynpunkt förnuftig
användning.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för det
snabba svar, som jag fått på min interpellation. Jag förstår mycket väl att
det i den situation, som nu råder, naturligtvis är svårt att uttala sig örn
huruvida det blir bäst att använda denna potatis i industrien eller örn man
skall behöva använda den till hushållsändamål. Jag förstår att situationen
måhända ter sig ganska ogynnsam på matpotatisens område, men jag förmodar
också att den inventering, som har gjorts, eller de rapporter, som ha
lämnats örn potatisskördens storlek inom riket, kunna vara mycket missvisande.
Någon officiell inventering har mig veterligen inte gjorts under året, och
följaktligen bygger man sina uppgifter på sådana siffror, som äro inlämnade
genom rapporter från hushållningssällskap och dylikt örn de förråd, som
kunna finnas i landet.

Nu är. det ju så i de stora potatisdistrikten särskilt inom Kristianstads
och Blekinge län, att det stora flertalet jordbruks ekonomi helt och hållet
beror på avsättningen av potatis. De ha mycket stora odlingar särskilt av de
fabrikspotatissorter, som jag omnämnde i min interpellation. Det är ju svårt
för näparande att vinna avsättning för denna potatis, och det innebär att
dessa jordbruk komma i ett mycket svårt ekonomiskt läge. De ha inte möjlighet,
som de äro vana, att på hösten realisera och försälja en stor mängd
av denna potatis för att skaffa nödvändigt rörelsekapital. Vidare är det klart
att denna fabrikspotatis inte på långt när är så hållbar som vanlig matpotatis.
Örn man inte kan vinna avsättning för den i början av hösten — avverkningen
brukar för det mesta vara slut vid jultiden eller strax efter jul — ju
längre fram man kommer uppstår det ju också en mycket stor lagringsförlust.
Enligt vad jag. kan finna få jordbrukarna själva stå för denna lagringsförlust,
och det är ju klart, att det blir en mycket kännbar ekonomisk uppoffring,
som de få göra, men för närvarande är det omöjligt att finna avsätt -

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
ning för denna s. k. fabrikspotatis till hushållsändamål. Vi ha ju en hel del
potatissorter, som äro uppräknade i livsmedelskommissionens cirkulär och
vilka icke hänföras till matpotatis. Jag nämnde endast Parnassia och Deodara,
men det finns en hel del andra upptagna sorter, som odlas mycket i bygderna.
»Såsom matpotatis torde däremot icke komma att räknas», står det,
»sådana sorter som Beseler, Helena, Nektar, Brennragis,... Pepo, Sandnudel,
Stärkeragis, Furst Bismarck och Ovalgelbe.» Alla dessa sorter odlas i ganska
stora mängder i våra bygder, och odlarna lia ju fått en skrivelse, där
livsmedelskommissionen säger, att det i huvudsak skall användas endast omsorterad
potatis till industrien och flingtillverkningen. Under senaste tiden
ha från livsmedelskommissionen utskickats kontrollanter, som ha rest från
fabrik till fabrik och sett till att icke andra sorter användas vid tillverkningen
än frånsorterad potatis och, som statsrådet sade, sådan potatis^ som anses
för stor för hushållsändamål. Det är ju klart, att när man inte får använda
denna potatis till utfodring, ha dessa jordbrukare, som endast förfoga över
sådan vara, ingen möjlighet att inom den närmaste tiden realisera den eller
på annat sätt bereda sig någon inkomst av den.

Jag är tacksam för att statsrådet upplyste, att han kommer att ha frågan
under ständig omprövning och i varje särskilt fall beakta, vilka åtgärder som
behöva vidtagas på detta område. Det är ju klart, att örn man skall kunna
tillvarataga en så ömtålig vara i tillräcklig mängd, måste man ha blickarna
riktade på saken.

Det finns ju flera tusen jordbrukare, som satt småpotatis för att kunna använda
den till utfodring av sina djur men som nu drabbas av förbudet mot
utfodring. När jag nu framställde frågan örn dispens beträffande småpotatisen
för dessa odlare, svarade herr statsrådet, att enligt ett utfärdat cirkulär
kunna kristidsnämnderna och kristidsstyrelserna ge dispens för utfodring.
Man har också försökt den vägen, men hittills har inte någon nämnd eller
styrelse velat ge sådan dispens, utan de ha hänvisat odlarna till stärkelseeller
flingefabrikerna. Örn man då tänker sig, att gården ligger 4, 5 mil Hån
en sådan fabrik, så går det ju bort så mycket i omkostnader, att de få en
mycket ringa penning för sin produkt, när den kommer fram till bestämmelseorten.
De kunna ju inte heller tänka på att få full betalning för denna
frånsorterade vara, en vara som man överhuvud taget inte använder under
normala förhållanden till något annat ändamål än utfodring, i synnerhet som
en stor del av potatisen är skämd eller rutten. Det blir då en mycket stor
påfrestning för dem som odlat sådan potatis i tanke att kunna liksom hittills
få avsättning för den för fabriksändamål.

Jag vill emellertid än en gång tacka för svaret och hoppas att herr statsrådet
har saken under ständigt övervägande, så att icke de odlare, det här är
fråga om, få lida allt för stort ekonomiskt avbräck.

Så har jag, herr talman, begärt ordet för att säga något i den debatt, som
inleddes här i tisdags. Man ville då från många talares sida göra gällande,
att de inflationstendenser som förekomma skulle visa sig bero på jordbrukspriserna,
när man försökte bestämma orsakerna. Jag undrar ändå, örn inte
man därvid väl mycket överskattar betydelsen av den faktorn. Jag tror icke,
att denna inflationstendens, som är under uppsegling, är helt beroende på
jordbrukspriserna. Örn vi se litet på den föreliggande statistiken, så är den
samlade nationalinkomsten från föregående år c:a 12 miljarder kronor. Örn
vi då se, vilken plats, jordbruket intar i denna nationalinkomst, så kommer
det c:a 2.5 miljarder kronor på jordbruket. Dessa 2.5 miljarder kunna väl
icke då ha en så stor inverkan på detta område, att det kan vara helt och hållet
på jordbrukspriserna, som det skulle bero, örn inflationen skulle kunna hejdas

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
eller inte. Jordbrukarna ha ju visat sitt tillmötesgående genom att godvilligt
sänka priserna på brödspannmål. Denna sänkning kan ju icke motiveras endast
med förbättrade skördeförhållanden, ty så stor förbättring av skörden
har inte skett, att en så kraftig sänkning som 6 kronor pr 100 kilogram kunde
vara motiverad. Men man finner det ju litet egendomligt, att denna sänkning
icke medfört någon nedgång i mjölpriset. Sänkningen av spannmålspriset
skedde ju redan vid ingången av det nya skördeåret. Nu Ira ju kvarnarna i
två månader malt elen nya spannmålen och sålt den till konsumenterna. Då
tycker. man i alla fall, att konsumenterna hade rätt att få en sänkning i bröd°ch
mjölprisen, men så har icke skett. Nu ser jag, att finansministern rister
litet på huvudet. Jag har ju hört, att regeringen förbereder att sänka förmalningsersättningen
till kvarnarna och därigenom minska statsutgifterna, men
jag tycker i alla fall att man borde låta konsumenterna veta, att det är på
det området, som regeringen tänker göra en inbesparing, ty nu har säkerligen
en stor del av konsumenterna det intrycket, att det är jordbrukarna som få
en oskälig ersättning för sina produkter; det har man hört särskilt i fråga
örn potatisen. Man kan ju också, fråga sig, om det inte skulle vara möjligt
att förbilliga potatisprisen genom att minska de kostnader som förekomma
från det potatisen lämnas från producenten tills den kommer fram till konsumenten.
Ett faktum är, att jordbrukarna nere i Skåne endast få 9 kr. för
100 kilogram och, örn de ha så lång väg till stationen som ett par mil, inte
mer än 8 kr. 50 öre. Det står visserligen i livsmedelskommissionens cirkulär,
att odlarna skola få 11 kronor, men man måste också tänka på att jordbrukarna
få släppa till säckar och att dessa kosta 1.60—1.70 till 100 kilogram
potatis samt att därjämte transporten till stationen kostar minst 50 öre för
100 kilogram. Följaktligen får inte producenten mer än 9 kronor för 100
kilogram, men konsumenten i Stockholm får betala 23 öre per kilogram för
vanlig handelsvara. Jag skulle också vilja tillägga, att fraktkostnaden för en
vagnslast potatis från Skåne till Stockholm är 2 kronor för 100 kilogram. Då
kan man väl ändå fråga sig, örn inte det skulle vara möjlighet att nedbringa
denna stora marginal, så att konsumenten kunde få ett lägre pris utan att
producenten finge mindre betalt. Under normala tider åtminstone sägs det ju
att kostnaderna för försäljning av en vara inte skulle behöva överstiga produktionskostnaderna,
men inom potatishandeln överstiger den produktionskostnaderna
med 120 procent.

Jag har velat framhålla, att man borde se till, om man inte kan finna en
bättre väg på detta område, och att man borde kunna upplysa konsumenterna
örn att det inte är jordbrukarna som tillskansa sig oskäliga priser utan att det
mesta gå,r till mellanhandsvinster och dylikt. Jag vill inte påstå, att det
finns .möjligheter att göra det billigare, ty det vet jag inte, men när man ser
på priserna, tycker man ändå, att någonstans måste det ändå ligga något fel.

Herr Andersson i Rixö säde i sitt anförande i tisdags, att jordbrukarna inte
skulle klaga, ty de hade fått full kompensation både för den försämrade skörden
och för de prisstegringar som skett på andra områden. Jag kan inte låta
dessa hans ord stå helt oemotsagda. Jag skulle vilja fråga herr Andersson i
Rixö, örn han tror att man kan kompensera en spannmålsskörd, som förra
aret endast utgjorde 57 procent av en normal skörd, med en prishöjning av
c:a 5 kronor per 100 kilogram spannmål. Jag tror att man inte behöver vara
särskilt stor matematiker för att kunna räkna ut, att så inte kan vara förhållandet,
och vi ha också förklarat från jordbrukarehåll, att vi äro beredda att
själva bära en viss del av den förlust, som måste uppstå på detta område. Det
var ju faktiskt så, att flera tiotusental jordbruk inte ens hade tillnärmelsevis
halv skörd i fjol mot vad de bruka ha under normala förhållanden, och örn

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
de skulle lia fått full kompensation, skulle priset lia blivit minst 35, kanske
40 kronor för 100 kilogram spannmål.

Jag skulle med dessa ord vilja säga, att jordbrukarna säkerligen ha tagit
på sig en del av bördan på det området. Någon höjning av kött- och fläskeller
mjölkpriset har icke förekommit det senaste året, och jag tror alla kunna
intyga, att jordbrukarna ha visat vilja till förståelse. Vi ha godvilligt gått
med på prissänkningen på brödspannmål för att hindra en inflation, och jag
hoppas och tror, att man även inom andra näringsgrenar och icke minst från
löntagarnas sida skall visa samma förståelse, när det gäller att hindra en
inflation i vårt land.

Men jag måste i alla fall beklaga dröjsmålet med prissättningen på spannmålsprodukterna.
Detta har säkerligen haft en ganska menlig inverkan på
höstsådden. Jordbrukarna visste ju inte ett dugg, vad de skulle få för sina
produkter. De fingo avstå dem till staten redan i augusti eller då de tröskade,
men de fingo icke reda på vilka pris de skulle få förr än i mitten på oktober.
Enligt riksdagens beslut skulle ju prissättningen ske i augusti. Detta har
ju inte accepterats av regeringen, utan den har låtit ärendet cirkulera från
den ena myndigheten till den andra och på så sätt fördröjt saken. Jag är
rädd för att detta kommer att inverka på hela den svenska försörjningen till
nästa år, ty under den rådande ovissheten ha kanske många jordbrukare icke
besått den areal med brödspannmål, som man skulle ha önskat.

Flera talare här i dag ha klagat över att Riksförbundet Landsbygdens
Folk på sina möten har gjort uttalanden örn produktionsstrejk och dylikt.
Jag vill livligt beklaga, örn det på sammanträdena funnits sådana element
som vilja försöka tala för en produktionsstrejk. Det är ju beklagligt, att sådana
ord framkastas i så allvarliga tider som vi nu ha. Men vi måste väl
ändå vara överens örn att vid ett stort sammanträde kan det finnas talare,
som ha olika temperament. Det kan ju finnas en och annan, som uttalar ord,
som kanske inte äro lämpliga för tillfället, och man kan kanske i upprörd
stämning säga, att man borde tillgripa produktionsstrejk och dylikt men jag tror
ingen kan säga eller påvisa, att Riksförbundet Landsbygdens Folk står bakom
ett sådant uttalande eller att någon annons har kommit örn uppmaning
att man skall strejka med att beså eller skörda. Sådant har icke stötts från
förbundets sida, och då anser jag, att de angrepp, som många talare ha riktat
mot denna organisation, icke äro berättigade.

Däremot ha vi ju från andra grupper i vårt land sett, att där är inte bara
hotet framme, utan där äro blockadannonser inne, och man går att blockera
litet av varje utan att taga någon som helst hänsyn. I det sammanhanget
skulle jag med några ord vilja beröra vår byggnads fråga.

Redan i våras diskuterades ju denna fråga i riksdagen, och socialminstem
tillsatte sakkunniga, som skulle utreda byggnadsförhållandena på landet. Denna
utredning har ju avlämnats, och alla inom de sakkunnigas majoritet voro
ju ense om att byggnadsfrågan på landet kommit i ett snedvridet läge och att
man borde gå in för en rättelse på detta område. Nu har hela sommaren gått,
och man har inte gjort någonting åt det. Jag vet inte var socialministern har
denna utredning —• den ligger väl i en skrivbordslåda någonstans — men
man borde väl ändå lia lov att fråga, örn inte skäl föreligga för att vi inom
en snar framtid skulle få den saken ordnad.

Vi lia färska exempel på att man tillgriper blockad, när man inte kan
förmå en byggmästare att tillämpa ackordspriser, trots att det finns en överenskommelse
och att det här från regeringsbänken sagts, att vi skola bygga
efter timlön tills ordnade prislistor bli upprättade på landsbygden. Vi ha ett
färskt exempel från en slör egendom uppe i Hässleholm för blott ett par

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
tre dagar sedan, som blev blockerad, medan hundratals djur gå ute på ängarna
därför att det inte finns några byggnader att släppa in dem i. Det är inte
på grund av någon tvist om priset per timme, som blockaden utfärdas, utan
det är därför att man vill använda de prislistor, som användas för fastighetsbyggen
i städerna, ute på landsbygden för vanliga ladugårdsbyggnader.
Sådant får förekomma, och märkvärdigt nog ser man aldrig i den socialdemokratiska
pressen med så stora rubriker som när det gäller ett möte av
R. L. F., att nu har den och den byggnaden blockerats, och nu är det inte
någon överenskommelse där på grund av att arbetarna vilja ha ackord och
byggherrarna vilja tillämpa timlön. Jag tycker att örn man ville vara konsekvent,
borde man även på det området visa, att man vill försöka hindra
blockader och dylikt och inte bara släta över med hartassen, när det gäller
sådana saker.

Jag skulle till sist vilja säga, att vi jordbrukare äro besjälade av en fast
vilja att göra vårt yttersta för att säkerställa livsmedlen för hela vårt svenska
folk, men vi kunna icke vara med om någon underkastelse i en eller annan
form, utan vi få väl gå ut ifrån lika behandling av alla grupper.

Herr Forslund: Herr talman! Det är ett stort och omfattande program, som
presenterats från regeringens sida rörande vårt ekonomiska liv, och det kräves
en mycket fast hand för att kunna genomföra ett sådant program, men det
kräves säkerligen också mycket god vilja från alla de parter, som bli berörda
av detta program. Jag tror med min kännedom örn arbetsmarknadens folk, att
såväl arbetare som arbetsgivare ha förståelse för genomförandet av ett sådant
program som här har presenterats. Jag tror att de äro väl insatta i lägets allvar
och inse att vårt land även i fråga örn sitt ekonomiska liv befinner sig i ett
mycket prekärt läge, då vi icke kunna få in några varor från främmande länder
och sälja dit, som vi hittills gjort, utan måste försöka reda oss själva. De
som verka inom arbetsmarknaden, både arbetsgivare och arbetare, ha ett långt
livs erfarenheter av att bemästra svårigheter, och jag tror också att de ha lärt
sig förstå varandra på ett mycket mera ingående sätt än man blivit i tillfälle
till inom andra grupper av vårt samhälle, och därför ser jag för min del inte så
mörkt på möjligheterna att på det hållet komma fram till förståelse. Men förutsättningen
för att detta skall kunna ske ligger naturligtvis inte endast hos
dem utan framför allt på det produktionsområde, som frambringar livsmedlen.
Vid alla löneavtalsrörelser, både de som varit och de som komma att bli här i
landet, måste man ju taga hänsyn till priserna på de varor, som arbetarna behöva
för sitt livsuppehälle, och då man vet, att dessa avtalsrörelser i regel
komma i efterhand, så kommer, kan man säga, nyckelpositionen i detta avseende
att befinna sig på det område, där livsmedlen produceras. Ni herrar jordbrukare
få därför inte förvåna er över örn man i detta sammanhang rätt ivrigt ställer
den frågan till er: äro ni lika beredda att gå fram på samförståndslinjen, som
man är inom arbetslivet i övrigt? Jag tror dessutom inte, att man för dagen
befinner sig i det läge, att man kan hålla på att justera felaktigheter, som
kunna befinnas vara för handen, när man gör jämförelser mellan den ena och
den andra gruppen, ungefär som örn vi skulle kunna vara beredda att justera
allt vad tariffer heter, som äro uppgjorda på de skilda verksamhetsområdena.
Jag tror inte att tiden är sådan, att det är möjligt att göra sådana där stora
justeringar.

Vad regeringen nu vill är, såvitt jag förstår, att få stabilitet, så att icke
landets ekonomiska liv skall lida skada, och då tycker jag att alla parter ha
skyldighet att räcka varandra handen och göra vad som är möjligt att göra.
Nu kunna vi efter de anföranden som hållits här notera och starkt markera,

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forte.)
att man deklarerar sin vilja att göra det bästa möjliga. Vi få då också önska,
att det blir den parollen, som går ut till alla dem som deltaga i produktionen,
och detta även är jordbrukarnas vilja. Då måste alla de som äro tongivande
försöka sprida den uppfattningen, och, märk väl, tongångarna ha sin betydelse
just i dessa tider. Vi få inte förglömma det ömtåliga i det faktiska förhållandet,
att där man inte har något annat än sin arbetskraft och den förhyrda
bostaden och när man har svårigheter att kunna få det allra nödvändigaste
till familjens medlemmar, då är det ofantligt viktigt, att inte ens ett litet
överord från de producerande på livsmedelsförsörjningens område får någon
spridning utan att det blir kvävt på ett tidigt skede. De som inneha produktionsmaskineriet,
som hör jordbruket till, ha ansvaret för att man icke kommer
fram till sådana ytterligheter som att man i en prekär situation, som vi nu befinna
oss i, använder metoder, som skulle ännu mer försvåra vår livsmedelsförsörjning.
Allt vad som kan göras från statens och de enskildas sida för att
öka produktionen av livsmedel, det bör göras, ty det är ju det allra viktigaste
för närvarande, att ingenting underlåtes på det området. Det kan skapa irritation,
örn det visar sig, att man på något håll, vare sig det gäller statsmakterna
eller dem som sträva där ute på åker och äng, begår en oförsiktighet, ty
då människorna inte ha något att äta, lia de kanske inte den balans som
de eljest äro i besittning av. Jag menar att livets allvar är så pass stort,
att vi inte få lov att alltför mycket hålla på att dividera om tingen, som
man eljest skulle kunna göra, då det faktiskt leder fram till att produktionen
minskas.

Jag är den allra största vän av att jordbrukarna skola få vad dem rätteligen
tillhör, och jag vet mycket väl, vilket strävsamt arbete de få utföra för att
vi alla skola få vårt behov av livsmedel fyllt. Det är givet, att det kan uppstå
svårigheter på arbetsmarknaden just nu, därför att så stora grupper ha dragits
ifrån det produktiva livet och då även jordbruket på grund av vår stora
försvarsberedskap, där vi ha våra unga krafter och just de krafter som äro
lättast att dirigera från en arbetsplats till en annan.

Herr von Heland förde häromdagen på tal en sak, som jag undrar om herr
von Heland målade med alldeles riktiga färger. Jag hör att herr von Heland
fått uppgifterna från annat håll, men jag undrar om man inte där bedömt
saken oriktigt. Herr von Heland omnämnde det som någonting som skulle vara
ett faktiskt förhållande, att samtidigt som det var brist på arbetskraft inom
en viss gren av vår industri, så hade man där arbetslösa, till vilka det utbetalades
arbetslöshetsunderstöd. Herr von Heland nämnde därvid textilindustrien
i Borås.

Jag undrar om det är så enkelt som den bilden skulle antyda. En arbetares
anställningsförhållanden äro ju i regel så svåra att ordna, att man nog inte
kan säga, att det skulle ligga i någons intresse att hellre gå arbetslös än att
taga arbete. Det måste nog föreligga helt andra omständigheter.

Det är ju så, att när man inte bar en samordnad industri 4itan den ene sköter
sitt och den andre sitt, då uppstå kanske ibland vissa sådana egendomliga
förhållanden som att man inom den ena jämförbara industrien icke har full
sysselsättning, medan den andra har överflöd på beställningar. Men det är inte
så lätt för den förstnämnda industrien att slå igen fabriken, och det är inte s»
lätt heller för den sorn en gång tagit anställning där att flytta över till en
annan industri. Rätt ofta blir det komplicerat. Man lever ju på hoppet örn att
den industri, som inte har full sysselsättning för sina arbetare alla dagar i
veckan, skall få det igen, så att man där skall kunna få sin fulla försörjning,
och man vet att örn man byter företag, så har man inga djupare rötter i det
nya företaget, utan när arbetet upphör, blir man utan vidare skild från det.

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landels farsör pung slåge m. m. (Forts.)

Om det vore så att de som gå i korttidsarbete vid den ena fabriken kunde få
fortsatt och mera stadigvarande anställning vid den andra, så bör herr von
Heland inte betvivla, att en sådan arbetare helt säkert skulle utan vidare
flytta över till en sådan fabrik. Arbetsinkomsterna äro ju ändå vida större
än det understöd, arbetaren får, och hans vilja att göra sin insats i produktionen
behöver man heller inte betvivla, utan han är nog beredd att vilken
dag som helst under sådana förhållanden flytta över. Saken får inte ses så
där enkelt, som jag förstår att de herrar, som här ha talat örn detta och
senast herr von Heland, synas vilja göra, utan den är sannolikt mer komplicerad
än så.

Det har ju mången gång framförts missnöje över att jordbrukarna inte
kunna få den arbetskraft, de behöva. Jag har emellertid viss erfarenhet av
att man ibland åtminstone har fört den meningen till torgs, att behovet skulle
vara större än det som verkligen varit för handen och att svårigheterna kanske
inte varit fullt så stora som han har velat göra gällande. Det är klart, att
det kan vara svårt för jordbruket att få arbetskraft, framför allt på grund
av att så många unga män överflyttats från produktionslivet till försvarsberedskapen,
men det finns en annan omständighet också, som sammanhänger
med vad jag nyss sade om osäkerheten i arbetsanställningarna, nämligen att
man aldrig från jordbrukets sida kan räkna med att det vid gårdarna eller
i byarna skall stå en armé av arbetare beredd att vilken minut som helst
kunna rycka in, då jordbruket ropar på arbetskraft. Ty hur skola dessa
människor kunna försörjas, då man ju inom jordbruket måste räkna med
mycket säsongartade arbetstillfällen? Det är inte någon kontinuitet i jordbruksdriften
på det sättet att man kan ha fullt antal arbetare för varje månad
och under hela året, utan det blir endast vissa längre eller kortare perioder,
under vilka° man behöver denna arbetshjälp. Man får icke heller anse, att
detta innebär någon ovilja mot att ta anställning inom jordbruket, utan det
hör snarare samman med det förhållandet att man kanske från jordbrukets
sida har mer och mer gått över till att ha mindre antal fast anställda arbetare,
d. v. s. sådana som ha arbetsanställning året om, och i stället anlitar dem
linder^ kortare perioder, vilket gör att det blir billigare. Men i och med en
övergång till ett sådant förfarande blir det mycket, mycket svårare för det
allmännas organ, som nu ha hand örn regleringen av överskottsarbetskraft, att
kunna vid alla tillfällen lämna den på det tillfredsställande sätt som jordbruket
önskar.

Jag tror att jag härmed tydligt utvecklat min syn på detta allvarliga läge.
Jag vill starkt understryka, ^ att har det någonsin varit ett behov av ett gott
samarbete ifrån toppen av vårt samhällsliv och hela vägen ned, så är det nu.
Jag tror icke det finns någon, som kan tjäna på att man vid denna tid försöker
så, ut det minsta missnöjesfrö inom någon grupp. Jag tycker inte att
det är så rätt, herr Mannerskantz, att man talar örn att den och den sociala
förmånen är tyngande och fördyrande i ett speciellt fall. Alla sociala förmaner
komma naturligtvis att medföra kostnader, som man inte kan komma
ifrån. I svara situationer böra vi icke glömma bort den omvårdnad, som man
fran den svenska statsmaktens sida försökt genomföra och som vi ju äro stolta
över. Vi äro o också enseo örn att vi skola försöka uppehålla den i stället för
att nu på något sätt på grund av krisen pressa ned den.

Jag vill till sist bara ännu en gang betona, att det program, som är genomfört,
icke minst i betraktande av de uppgifter vi fått örn vårt läge, både vad
angar var allmänna försörjning och vår bränsleförsörjning, är sådant att
a;.a,.raffer mäste vara ense örn tagen, och vi få var och en göra det bästa
möjliga för att åstadkomma denna enighet.

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets farsör pring släge m. m. (Forts.)

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Liksom flera föregående talare
ber jag att få uttala min tillfredsställelse över att det nu föreligger ett program
för vår ekonomiska politik, visserligen endast i form av ett utkast, som
icke är godkänt av regeringen, men som dock presenterats för kamrarna och
för allmänheten på sådant sätt att det obestridligen verkar auktoritativt. Detta
program är för ögonblicket ett diskussionsprogram för riksdagen, men jag
hoppas att det mycket snart skall bli ett handlingsprogram för hela vårt land.

Vissa kritiska synpunkter på detta program ha redan antytts, och det är
ju önskvärt att sådana komma fram så snart sorn möjligt, innan programmet
sättes i kraft. Jag skall göra några korta randanmärkningar i några punkter;
det är mera kompletteringar än egentligen kritik, men några kommentarer
äro också av kritisk innebörd. Denna kritik, som givetvis kommer
ifrån olika håll, får icke utesluta att vi i dag betona, att vi måste vara eniga
örn målet —- enighet örn målsättningen har väl aldrig varit betydelsefullare
än just nu.

Herr statsministern betonade i sitt anförande, att penningvärdets bevarande
trädde i förgrunden som den viktigaste av statsmakternas uppgifter i fråga
örn den ekonomiska politiken och att denna uppgift nu delvis kommer i konflikt
med speciella försörjningsintressen. Tyngdpunkten ligger således på att
förhindra ytterligare prisstegring, betonade han. Ja, vad betyder detta i praktisk
handling? Det kan betyda något, som vi alla borde vara mycket angelägna
att försöka avvärja, nämligen en sådan hämsko på produktionen, som
leder till en minskad varutillgång och en knappare försörjning. Statsministern
var i fortsättningen av sitt anförande angelägen att stryka under, att den
ekonomiska politiken icke finge utformas så, att den verkade produktionshämmande,
men han betonade dock, som jag nyss sagt, att penningvärdets bevarande
nu var huvudintresset och att detta huvudintresse måste tillgodoses
delvis i konflikt med speciella försörjningsintressen. Detta får icke tolkas så
att försörjningsintresset nu kan få skjutas åt sidan — det skulle vara mycket
ödesdigert örn så skedde. Detta försörjningsintresse är nämligen alltjämt det
primära, och ju längre kriget varar, desto mera trängande kommer det att bli.

Jag har ofta ett intryck att man här i riksdagen och överhuvud taget i
Sverige alltjämt räknar med ett relativt kortvarigt krig. Man ser fram emot
varje skiftning i den politiska situationen, som kan ge anledning till förhoppningar
örn ett snart fredsslut, och man bygger gärna sin kalkyl på detta
hopp. Detta önsketänkande är på alla områden och icke minst här en fara.
Det är nödvändigt att vi i stället lägga vår ekonomiska politik så, att vi aldrig
släppa ur sikte möjligheten av att kriget blir mycket långvarigt, vilket kommer
att ställa vårt försörjningsläge i en ännu bekymmersammare situtation
än den nuvarande. Håller man fast vid detta, så kan man icke skjuta de speciella
försörjningsintressena åt sidan; man får se till att arbetet på penningvärdets
bevarande föres på sådant sätt att det icke kommer i konflikt med
de speciella försörjningsintressena. Det viktigaste är ju att öka tillgången
framför allt på livsmedel och på övriga för folkhushållet nödvändiga varor,
även om detta i vissa situationer skulle betyda någon ökning av prisnivån —
det kunna vi inte komma ifrån. Vi måste således undvika en sådan prissättning
att produktionen hämmas.

Detta resonemang för omedelbart in på don fråga, som har varit föremål för
den mesta diskussionen, nämligen frågan om jordbruket och jordbrukets prissättning.

Den föregående ärade talaren riktade till jordbrukarna i landet och här i
kammaren åtskilliga förmaningar, som jag är övertygad örn att många av
hans partivänner stå bakom, och att döma av den hittills förda debatten är

Första kammarens protokoll 10J/ä. Nr 29. 2

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
denna vädjan till jordbruket ingalunda fruktlös. Den har besvarats på ett
sätt, som ger anledning till förhoppningar om en fortsatt saklig debatt örn
detta spörsmål. Det är en stor vinning, som ligger i detta, men jag skulle, fastän
jag här icke talar å jordbrukets vägnar, vilja till den föregående ärade talaren
och hans meningsfränder rikta den vädjan, att man också från den sidan
undviker sådana omdömen örn jordbrukets synpunkter och jordbrukets intressen,
som ha förekommit i en ganska stor del av den socialdemokratiska pressen
och ännu i dessa dagar förekomma. Detta kan vara ägnat att skapa underlag
för den samförståndspolitik, som här är nödvändig. Omdömen örn anspråk bli
naturligtvis, när de fällas av den part, som känner sig utsatt för verkningarna
av dessa anspråk, ofta hårda och onyanserade, men här gäller det att
dämpa ned på ömse sidor. Hittills har debatten gått i den riktningen, och jag
hoppas att den skall göra så även i fortsättningen, men det avgörande är icke
här, vad som säges i debatten, utan det avgörande är, hur man handlar, och
därvid måste man se till att man icke i fortsättningen behandlar jordbruket
och jordbrukarna så, att deras intresse för att stegra produktionen hålles
tillbaka. De behöva stöd på olika sätt, i handling och icke bara i ord.

Det är riktigt, som den föregående ärade talaren sade, att det rent psykologiska
momentet spelar stor roll i dessa frågor; det gör det icke bara för arbetarhushållen,
där knapphet och svårigheter göra sig gällande, utan också för
jordbrukarhushållen, där svårigheter av annat slag möta, t. ex. knappheten
på arbetskraft, som är mycket kännbar för jordbrukarnas hustrur, och andra
sådana svårigheter, som icke alltid kunna kompenseras genom ett eller annat
öres prisförhöjning. Det måste överhuvud taget skapas en annan atmosfär i
förhållandet mellan de olika produktionsgrenarna och i förhållandet mellan
producent och konsument.

Jag vill således stryka under, att jag har en kritisk inställning till det föreliggande
programmet, om det skall tolkas så, att försörjningsintressena hädanefter
skola tillmätas mindre betydelse. De få icke skjutas åt sidan utan måste
betraktas såsom primära. Göra vi icke det, så riskera vi att vårt land och
folk snart kommer i en situation, där det blir mycket mycket svårare än för
närvarande att uppehålla ett gott förhållande mellan de olika samhällsintressena
och mellan producent och konsument.

För ögonblicket står emellertid pris- och lönepolitiken i förgrunden, och det
är därför nu ganska naturligt att den fått inta en sådan centralpunkt i det
framlagda programmet som den där har fått. I detta sammanhang skulle jag
vilja understryka, att dessa frågor måste ses och behandlas i ett sammanhang;
prisfrågan får icke betraktas isolerad. Jag har ett intryck av att så har blivit
fallet åtminstone i en del av den offentliga diskussionen, och det är därför
som jag har mina betänkligheter emot det nu proklamerade provisoriska s. k.
prisstoppet. I förbigående sagt tror jag, att ordet »prisstopp» är både oegentligt
och olyckligt. Det är i själva verket icke något prisstopp, som här har skett.
Även om ett sådant proklameras, kan det i alla fall icke genomföras, ty regegeringen
saknar laglig befogenhet att påbjuda ett allmänt prisstopp. Det är
snarare sa att man med stöd av den av riksdagen godkända prisregleringslagen
har vidgat området för priskontrollen, prisövervakningen och prisregleringarna.

Ett allmänt prisstopp kan naturligtvis komma till stånd genom en frivillig
överenskommelse, som man nu hoppas skall realiseras i samband med löneförhandlingarna.
Man kan här tala örn ett frivilligt prisstopp. Men innan ett
sådant kommer till stånd, är det ganska vanskligt att så ofta föra detta ord
till torgs. Man skapar felaktiga föreställningar örn vad det gäller och vilka
möjligheter som här stå statsmakterna till buds, och man skapar en alldeles

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
onödig- irritation, som bidrar till att på sitt sätt verka störande och hämmande
på produktion och varudistribution. Jag tänker särskilt på den inverkan
det otvivelaktigt har på handeln.

Örn man skall tillmäta riksdagens uttalande från i våras någon betydelse,
och det förmodar jag att man alltjämt gör både i regeringen och i riksdagen,
bör man också fasthålla vid att statsmakterna bestämt uttalat sig emot ett allmänt
pris- och lönestopp. Riksdagen har förklarat, att en lagstiftning av denna
genomgripande art »måste väcka betänkligheter ur flera synpunkter. Framför
allt skulle* en långt gående direkt dirigering av produktionen och arbetskraftens
användning bliva erforderlig för att förhindra ogynnsamma verkningar
med avseende å varuförsörjningen», skrev bankoutskottet i våras, och
i detta uttalande instämde riksdagen. Därför förklarade sig bankoutskottet icke
kunna förorda en politik av denna art, utan ansåg det vara lämpligare »att genom
en viss skärpning och utvidgning av priskontrollen efter hittillsvarande
linjer samt genom frivilliga överenskommelser mellan statsmakterna och olika
producent- och konsumentgrupper en grund lägges för en stabilisering såvitt
möjligt av inkomst- och prisnivån».

För min del anser jag, att det finns ali anledning att fortfarande hålla fast
vid detta program. Det är ju också i sådant syfte som överläggningarna mellan
olika ekonomiska intressen, olika producent- och konsumentintressen och
representanter för samhällsintressena komma till stånd. Vid dessa förhandlingar
måste lönefrågorna spela en dominerande roll.

Det är dock så — all erfarenhet visar det — att en inflation sätter i gång,
när lönerna automatiskt stiga, och det är i klar insikt härom som man nu vill
på förhandlingsvägen komma fram till en stabilisering i varje fall av indexlönerna.
Här skulle jag vilja stryka under, starkare än vad programmet har
gjort, att det icke räcker med en stabilisering endast av de avtalsenliga indexlönerna.
Det ar angeläget att man får ett grepp över hela lönemarknaden, hela
inkomstbildningen; ackordslönerna spela nu en utomordentligt stor roll, och
det har visat sig svårt att få dem under kontroll. Det är helt naturligt i nuvarande
knapphetsläge, då konkurrensen örn arbetskraft gör sig så starkt gällande,
att det är ytterligt svart att hålla tillbaka sådana lönestegringar, som
hänföra sig till just denna knapphet och nödvändigheten att för vissa ändamål
skaffa arbetskraft, men man måste få något grepp även örn denna sida av lönemarknaden,
därest man verkligen skall kunna tala om ett allmänt lönestopp.
Även här har staten ett betydande intresse att bevaka i två avseenden: staten
uppträder ju i hög- grad såsom konkurrent om arbetskraft, men staten har också
ett utomordentligt viktigt intresse, såsom framgår av allt som har sagts och
deklarerats, att se till, att icke lönestegringar komma att påverka den allmänna
prisnivån. Dessa frågor måste således betraktas och behandlas i ett samband.

Vi skola icke tala om ett prisstopp, förrän vi ha klart för oss att detta också
kan kompletteras genom en kontroll över lönerna och en allmän återhållsamhet
i fråga örn inkomststegringar på alla områden.

Jag har i stort sett ingenting att invända emot de ganska radikala förslag,
som framläggas i programmet, men jag vill kraftigt understryka, att frågorna
icke få ses och behandlas isolerade. Det proklamerade prisstoppet var måhända
en förhastad och onödig åtgärd. Det är svårt att bedöma, vilka verkningar det
kan ha på de förestående löneförhandlingarna, men jag har för min del den tilltron
till arbetarpartens representanter vid dessa förhandlingar, att do ha förmåga
och vilja att bedöma situationen sådan den verkligen är och att dra konsekvenserna
därav utan att behöva få till sin hjälp en sådan s. k. psykologisk
faktor som detta prisstopp. Jag menar med andra ord, att ingen, som vill sätta
sig in i denna sak, kan vara främmande för den insikten, att det framför allt för

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge >n. m. (Forts.)
alla löntagargrupper, vare sig de tillhöra arbetare- eller medelklassen, är ett
primärt intresse att penningvärdet bevaras. För att en fortgående försämring
av penningvärdet skall förhindras, måste de automatiska lönestegringarna upphöra.
Göra de icke det, så rullar inflationen obönhörligen vidare. Att hindra
lönestegringar är således ett allmänt intresse; det är icke bara ett företagarintresse
utan i lika hög grad ett arbetarintresse. Detta kunna vi emellertid, som
herr Forslund mycket riktigt påpekade, icke göra, om vi inte lia säkerhet för
att prisstegringen upphör. Örn vi måste räkna med fortsatt prisstegring på så
nödvändiga saker som livsmedel, hyror o. s. v. kan inte lönestegringen stanna.
Det är alldeles riktigt, och det är därför som dessa frågor måste ses i ett sammanhang.
Men det är fel att, såsom man nu gör på många håll i diskussionen,
skjuta fram priskontrollen, prisstoppet, som det första och viktigaste och
sedan säga, att blir det bara prisstopp, kunna vi sedan hejda lönestegringen.

Jag tror att herr Forslund har alldeles rätt i att man vid de förhandlingar,
som nu förestå, skall få se många bevis på landsorganisationens goda vilja. Jag
har haft tillfälle att själv konstatera förefintligheten av en sådan riktig och
god inställning vid de förhandlingar mellan parterna, jag varit i tillfälle att bevista
i höst. Jag ser således ganska optimistiskt på den förestående uppgörelsen
i vad den avser det s. k. ramavtalet och indexlönerna, men jag är däremot
icke lika säker på att man på alla håll har klart för sig nödvändigheten
av att gå vidare och försöka få kontroll även över ackordslöner och övriga
inkomster.

Det skall villigt erkännas, att de svårigheter, som landsorganisationen har att
möta, äro betydande, och allt vad som kan göras från andra samhällsgruppers
si da bör göras för att underlätta dess ansträngningar att komma till en uppgörelse.
För detta talar också den solidaritet, som vi ju alla måste visa och för visso
också känna. Vi äro alla i samma båt. Det är — för att taga den bild, som
herr J. B. Johansson häromdagen använde — i själva verket en livbåt, vi sitta i,
och det vore brottsligt att ställa till slagsmål i den.

Det är också obestridligt att vissa arbetargrupper befinna sig i särskilt svårt
läge; för många har inkomstökningen under krisen varit begränsad till den genom
indexavtalet reglerade, där ingen överbetalning förekommer. Det är ganska
betydande arbetargrupper, som det här gäller, och många av dessa höra till de
värdefullaste i vårt land; jag tänker bland annat på textilarbetarna. Men dessa
skola hjälpas, icke bara genom tillmötesgående från andra samhällsklasser, det
måste visas solidaritet även från övriga arbetargruppers sida. Det får icke ske,
att arbetare inom en liten sektion, särskilt de yngre arbetarna, skola begagna
denna situation för att pressa upp sina inkomster och skaffa sig mycket högre
sådana redan vid tjugoårsåldern, inkomster som ställa dem i nivå med den gamle
yrkesarbetaren, som har många tiotal av arbetsår bakom sig. Sådant måste
motarbetas, och även härför fordras gemensamma ansträngningar och ett solidariskt
uppträdande av hela arbetarklassen.

Statsministern yttrade i sitt anförande bland annat att det var obestridligt,
att den politik, som syftar till att få en skärpt statlig kontroll över kris- och
lönestegringar, i längden kommer att öva ett skadligt tryck på företagsamhet och
produktionsvilja och därför icke kan i längden uppehållas. Det är viktigt, att
ett sådant uttalande har kommit från statsministerns sida. Jag vill betrakta det
såsom en mycket betydelsefull ingrediens i programmet att man gör klart för
sig, att vad som här sker är betingat av alldeles särskilda omständigheter och
att vi, så snart dessa upphöra, skola försöka komma tillbaka till fria förhållanden.
Det är till fördel för alla parter.

Till sist endast några få ord om penningpolitiken, som mycket litet har
berörts i diskussionen men som ju utgör en viktig del av programmet. En be -

Torsdagen deri 5 november 1942.

Nr 29.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
glansning av statsutgifterna Ilar annonserats som en av de angelägnaste uppgifterna
— i själva verket är väl detta helt enkelt en huvuduppgift för den
ekonomiska politiken. Här stå vi ju, hoppas jag, nu inför en vändpunkt. Det
har hittills alltför mycket talats örn nödvändigheten av att begränsa statsutgifterna,
men i handling lia vi sett ganska litet av denna vilja. Svårigheterna
äro uppenbara. Det är helt naturligt i den situation, vari vårt land
befunnit sig under dessa år, då nästan alla andra intressen fått stå tillbaka
för nödvändigheten att stärka försvaret, att en förskjutning har kommit att
ske, som flyttat över tyngdpunkten på områden, där det är mycket svårare
än vanligt för riksdagen att utöva någon kontroll och, skulle jag nästan vilja
säga, för regeringen att verka återhållande. Men jag föreställer mig att vi
så småningom skola komma i det läget att det blir möjligt att något så när
återställa jämvikten. Forceringen behöver väl i fortsättningen inte bli så
stark som den hittills har varit. Vi lia fått ett program att arbeta efter, nämligen
det som upplagts i den s. k. femårsplanen. Jag hoppas att vi verkligen
skola kunna hålla fast vid det programmet. Det vore olyckligt, om man nu
från de militära myndigheternas sida framställde anspråk som väsentligt
överskrede den kostnadsram som angivits. Om så ändå sker, bör naturligtvis
en omsorgsfull prövning verkställas, så att det, som verkligen är nödvändigt
för vidmakthållande och ytterligare stärkande av försvaret, får genomföras.
Men kontrollen måste skärpas i framtiden. Vi få icke annat än i
ytterst tvingande fall överskrida den ram som fastställts. Då rubba vi själva
förutsättningen för vår ekonomiska politik. Ty försvarskostnaderna utgöra
nu en så betydande del av statsutgifterna att en ytterligare ökning av dessa
kostnader icke kan företagas utan en allvarlig rubbning av hela vår ekonomiska
ställning. Följaktligen är jag ense med de föregående talare, som
betonat att en begränsning av statsutgifterna nu måste ske även och kanske
framför allt på de militära utgifternas område. Det är där någonting verkligen
kan göras, och jag är ganska övertygad örn att väsentliga besparingar
kunna genomföras utan att försvarets effektivitet därav tar någon skada.
Det är helt enkelt nödvändigt att här komma fram till den rationalisering
av arbetsuppgifterna, den mera likformiga och övertänkta behandling av
anslagsfrågorna, som vi äro vana att finna på andra områden, men som av
skäl, som jag nyss antytt, under denna tid av stark forcering icke kunnat äga
rum på försvarsväsendets område. En skarpare kontroll över försvarsväsendets
byggnader måste utövas, och en större återhållsamhet med utgifter överhuvud
taget på detta område är att anbefalla.

Man har med full rätt pekat på vissa symtom på planlöshet i inkallelser
och en mindre klok användning av arbetskraft inom försvaret. Detta är ett
ytterst allvarligt problem. Just nu när man på alla områden kämpar med
svårigheterna att uppbringa den nödvändiga arbetskraften, måste det ju verka
nästan utmanande att so, hur illa man på vissa håll inom det militära
förvaltningsväsendet utnyttjar den inkallade personalen. Jag får oupphörligt
rapporter om detta, och de komma icke från sådana håll, där man kan misstänka
någon avoghet mot försvaret, utan allting talar för att det finns en
saklig grund för de framställda anmärkningarna. Jag vill särskilt understryka
att örn det icke företages någon ändring i dessa förhållanden, innebär
det cn allvarlig fara flir vårt försvar. Den kritik som allt starkare riktas mot
sådana tendenser som de här berörda, kommer att skapa cn stämning mot
försvaret, som jag på det högsta skulle beklaga. Det är således i försvarets
eget intresse att en ändring sker i detta avseende. Denna ändring k raven med
växande styrka av det praktiska livets män. Eland industrimän, jordbrukare
och köpmän, överallt i landet hör man kritiken mot dessa förhållanden fram -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
förås med stor skärpa, och man frågar sig, varför ingen ändring har kommit
till stånd.

I programmet upptas också frågan örn beskattningen. Man talar icke om
någon höjning av den direkta beskattningen, och jag tror att programförfattaren
har alldeles rätt i att en sådan under nuvarande förhållanden icke är
möjlig. Men man kunde tänka sig en fortsatt differentiering av den direkta
beskattningen till förmån för familjeförsörjarna. Jag saknar en sådan punkt
i programmet. Jag vill påpeka att många skäl alltjämt tala för att vår skattepolitik
bör ha den huvudinriktningen att staten i högre grad tar hänsyn till
försörjarna av de större familjerna, även om detta måste ske på bekostnad
av de ensamstående som få finna sig i en hårdare beskattning.

Mot den föreslagna beskattningen av nöjen och njutningsmedel har jag
principiellt ingen invändning att göra, men jag tror att en sådan beskattning
i praktiken kommer att ge ganska litet ur såväl penningpolitisk som, ännu
mer, ur fiskalisk synpunkt. Jag tror att vi där kommit ungefär till gränsen
för vad som är möjligt att taga ut, och det fordras alldeles utomordentligt
starka skäl för att här gå ännu längre. Men principiellt kan naturligtvis
ingen invändning göras mot att man tar ut vad som är möjligt att få på
detta område.

När i programmet talas örn åtgärder för att binda den fria köpkraften, avses
i största allmänhet ett ökat sparande. Jag skulle vilja lägga litet starkare
tonvikt på detta och uttala det önskemålet att man, när man nu går
att förverkliga eller arbeta vidare på detta program, måtte ägna större uppmärksamhet
åt frågan örn sparandet, i första hand naturligtvis åt det frivilliga
sparandet. Det är ur alla synpunkter mest önskvärt att ett sådant kail
komma till stånd, ty det som icke uppbäres av ett tvång, innebär i och för sig
självt en starkare moralisk kraft, och det är otvivelaktigt att ett vidgat frivilligt
sparande skulle vittna örn en moralisk kraft, som vi gärna skulle vilja
se hos vårt folk. Men man kan icke uteslutande lita till det frivilliga sparandet,
örn man vill dämma upp det köpkraftsöverflöd som för närvarande vållar
oss så mycket bekymmer. Någon form av tvångssparande får man nog lov
att tänka sig, åtminstone för vissa kategorier av inkomsttagare. Jag vill här
åter peka på de numera mycket stora grupper av unga arbetare och inkomsttagare
även i andra samhällsklasser, som hastigt komma upp i betydande
penninginkomster, som i många fall bo hemma och endast betala en liten slant
för husrum och föda och som därför ha ett alldeles för stort belopp att röra
sig med till kläder och nöjen. Här föreligger otvivelaktigt en av de allvarligaste
inflationsriskerna. Den köpkraft, som är i händerna på dessa ungdomar,
gör stor skada, och någonting bör därför göras åt den saken. Man kommer
icke åt detta köpkraftsöverflöd blott genom att försöka med olika former av
frivilligt sparande. Här måste man såvitt jag förstår finna någon form av
tvångssparande.

Jag har varit inne på samma tankegångar som herr Ohlin antydde häromdagen,
och jag tycker att det ligger mycket i vad han yttrade. Jag tänker mig
närmast att man skulle kunna finna någon form för att vid utbetalandet av
lönerna taga undan en viss del av dessa för att spara till kommande dagar.
Det kan hända att något dylikt så småningom även kan stimulera till ett ökat
frivilligt sparande, men man får icke rygga tillbaka för ordet tvång i detta
sammanhang. Man gör det numera så litet när det gäller andra områden av
samhällslivet att jag tycker att man icke behöver vara så oerhört försiktig när
det gäller tvångssparandet.

Till sist ber jag att få säga ett pär ord om kreditgivningen till utlandet.
Den saken har otvivelaktigt en ganska stor betydelse även ur penningpolitisk

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
synpunkt, icke någon så central betydelse att man kan säga att detta är
något som avgör, örn våra strävanden att bevara valutan skola bli framgångsrika
eller ej, men tillräckligt stor för att motivera att man från svensk sida vid
kommande handelsförhandlingar kraftigt och bestämt motsätter sig kraven
på statskrediter. Detta bör sägas ifrån till stöd för våra underhandlare, ty
vederbörande måste ha klart för sig att den svenska riksdagen alltjämt har den
uppfattningen att statskrediter till utlandet under nuvarande förhållanden
om möjligt böra helt undvikas och i varje fall ges med yttersta sparsamhet.

Jag har, herr talman, sedan endast att uttala den önskan att vid de fortsatta
löne- och prisförhandlingarna och under det arbete med dessa problem,
som närmast kommer att vila på regeringen, det nu uppdragna ekonomiska
programmet måtte kunna i största utsträckning förverkligas.

Herr Linderot: Herr talman! När statsministern i sitt anförande betecknade
det såsom synnerligen värdefullt att riksdagen och regeringen genom sammanträden
av denna form få kontakt med varandra för att överlägga örn för
landet och folket livsviktiga angelägenheter, så uttryckte han säkerligen något
som även de enskilda ledamöterna av riksdagen anse vara riktigt. Men det kan
väl inte tänkas annat än att det bristande intresse som i varje fall i denna kammare
tar sig uttryck i 75- ä 90-procentig frånvaro från debatterna, måste
vara orsakat av den uppläggning som hela denna verksamhet från riksdagens
sida har fått under dessa korta plenidagar. Det är klart att när herr Sam Larsson
i kritisk form förklarade att det var en dålig start vid upptagandet av
kontakten mellan regering och riksdag i krisfrågorna, att regeringen dagen
före riksdagens första sammanträde utfärdade en kommuniké rörande s. k. allmänt
prisstopp, har han utan tvivel angivit en av orsakerna till att riksdagens
ledamöter, såvitt jag förstår, inte anse sig fylla någon särskilt landsviktig
uppgift genom att diskutera dessa frågor just nu. Riksdagen känner sig litet
utanför avgörandena. Riksdagen känner sig nästan enbart dekorativ, när det
gäller folkförsörjningspolitiken, och jag skulle vilja använda tillfället, då jag
nu har ordet, att vädja till de enskilda ledamöterna i riksdagen att söka få en
ändring till stånd i det avseendet. Jag tror att det är hög tid och mycket nödvändigt
att så sker. Någon konkret åtgärd från riksdagens sida kan ju inte
vidtas förrän vid den lagtima riksdagen, då ju den s. k. informationsriksdag,
som vi nu avverka, inte har formella möjligheter att fatta några beslut i dylikt
hänseende.

Jag vill erinra kammaren om atif riksdagens enda egentliga uppgift, när
det gäller hela det komplex som kallas folkförsörjnings- och krisfrågor, är
att vid budgetbehandlingen utanordna ett tillräckligt stort anslag till löner och
arvoden åt dem som äro sysselsatta i krisorganen, och sedan riksdagen har
utanordnat detta anslag till löner och arvoden plus det som behövs för administration,
har riksdagen icke någonting att säga till örn beträffande den politik
som krisorganen sedermera genomföra under året. 1943 års lagtima riksdag
borde söka få till stånd en ändring i det stycket. Jag tror att själva denna
ordning har tillkommit åren 1939 och 1940 med utgångspunkt från den uppfattning,
som bl. a. den föregående talaren, herr Anderson, berörde, nämligen
att man kunde räkna med ett kortvarigt krig och att de utomordentliga åtgärder,
som måste vidtas från statsmakternas sida för att bemästra svårigheterna
under krisen, kunde få provisorisk karaktär, eftersom de mycket snart
skulle komma att avvecklas. Ja, på lång sikt liro — det hoppas vi väl alla —
dessa åtgärder att betrakta såsom provisoriska, men till sin dagliga verkan
äro de numera permanenta förvaltningsåtgärdcr som inte inom en närmare

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

■ Äng. landets försörjningsläge ni. m. (Forts.)
tiel. inte ens inom överskådlig tid, kunna beräknas komma att avvecklas. Jag
vill därför uttala en önskan — detta är väl egentligen det enda man kan göra
vid de nuvarande riksdagssammanträdena —■ som jag koppas att till äventyrs
en eller annan kär tar fasta på och söker föra vidare. Jag uttalar alltså
den önskan att 1943 års lagtima riksdag tar sig en funderare på om den inte
borde åstadkomma en förändring med avseende på bestämmanderätten över
krisåtgärderna. Då vi måste räkna med att under åratal framåt få behålla
denna till en början såsom provisorisk ansedda krisorganisation, bör också
riksdagen inrätta sig på denna längre sikt. Det är alldeles riktigt vad kerr Nordenson
sade här under första debattdagen, nämligen att exempelvis direktör
Söderlund kar ett oerhört stort inflytande på handläggningen av olika krisåtgärder
inom statens krisorgan. Örn han skall lia denna dominerande position
inom krisorganen, borde herr Söderlund — det är jag överens med herr Nordenson
örn — vara medlem av regeringen och där ha det personliga ansvar som är
påkallat. Han skulle då också ha att inför riksdagen motivera de åtgärder som
han nu endast såsom ämbetsman behöver redogöra för inför vederbörande minister.

Detta var några allmänna anmärkningar beträffande den huvudfråga som
vi för närvarande ha att diskutera.

Statsministern har anfört att man måste söka genomföra en sådan förändring
i den ekonomiska politiken eller i varje fall vidtaga sådana åtgärder på
det ekonomiskt-politiska området, att inflationsfaran avvärjes. Man måste stoppa
den inflatoriska utvecklingen. Ja, det är alldeles klart att regeringen och
riksdagen måste vara intresserade av att hejda den inflatoriska utvecklingen,
ty en inflation, som icke stoppas av statsmakterna, leder till statsbankrutt, och
jag har inte sett i historien att någon regering hittills, i varje fall inte medvetet,
sökt föra en ekonomisk politik som leder till att den stat, vederbörande regering
styr, måste göra ekonomisk bankrutt. Emellertid stå vi i varje fall inte
inför något omedelbart hot i det hänseendet, varför vi inte behöva syssla med
den frågan. Däremot befinna vi oss i en inflationsperiod, och då vi diskutera
dessa problem, måste vi göra klart för oss att det finns enskilda som förtjäna
på att inflationen utvecklas. Det är klart att åtskilliga bönder ur rent individuell
och egoistisk synpunkt skulle med största tillfredsställelse hälsa en ytterligare
stegrad inflation som skulle göra det lättare för dem att nu avlyfta tidigare
ådragna skulder från sina gårdar. Emellertid skall jag inte diskutera
denna fråga mera, då ändå alla talare, som uppträtt här, ansett att statsmakternas
åtgärder för att hindra inflation böra bli synnerligen genomgripande
och att riksdagen bör stödja regeringen »i dess strävan att genom prisstopp,
lönestopp och andra eventuella åtgärder hindra en vidare inflatorisk utveckling.

Nu har den ekonomiska politiken här i debatten egentligen endast behandlats
med utgångspunkt från motsättningen producenter—konsumenter. Herr J.
B. Johansson, som öppnade debatten här i kammaren, ställde just den frågan
i centrum. Med den parlamentariska skicklighet herr J. B. Johansson ju alltid
ådagalägger, sökte han egentligen taga luften från framför allt de kritiker
som man väntade skulle komma att uppträda från bondeförbundshåll.
Herr J. B. Johansson gjorde det främst genom att predika ekonomisk moral,
inte bara för bönderna utan för svenska folket i allmänhet. Man skulle i sitt
ekonomiska handlande se till att man icke lät sig ledas av egoistiska intressen,
utan av vad samhällsnyttan krävde. Man skulle med andra ord, sade herr
J. B. Johansson, inte slåss när man satt i en livbåt. Jag vill inte fördjupa
mig i vad tidningspressens kåsörer ha sagt örn talet örn livbåten. De säga ju
att skutan ännu inte har kapsejsat och att vi alltså inte befinna oss i någon

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Ang. landets farsör pihl g släge ni. m. (Forts.)
livbåt. Men bilden var utan tvivel avsedd att göra ett starkt moraliskt intryck
på åhörarna, och det gjorde den ju också.

Herr J. B. Johansson sade, att jordbrukarna i allmänhet äro lojala: de äro
icke egoistiska och de sträva inte efter att sko sig på den övriga befolkningens
bekostnad. Ja, såsom ett allmänt omdöme kan man naturligtvis påstå det.
Men det är klart att därmed löser man intet av de problem som möta jordbrukarna
för närvarande. Vi kunna ju höra redan av debatten i kammaren,
hur dessa problem ligga till. Herr Sundberg har mycket varmhjärtat vädjat
till vederbörande myndigheter att icke hindra prisförhöjning på lantbruksmaskiner.
Det är klart att herr Sundberg såsom chef för Överums bruk vet, hur
det ligger till med produktions- och prisförhållanden i fråga om lantbruksmaskiner,
och jag har ingen anledning att diskutera herr Sundbergs påstående
att producenterna av lantbruksmaskiner behöva få mer betalt för dessa.
Men jag frågar: hur skall herr Sundberg kunna övertyga exempelvis herr
Gränebo örn den saken och hur skola statsmakterna kunna taga den riktiga
ståndpunkten i den frågan? Lantbruksmaskinerna måste bli dyrare — fläsket
blir också dyrare!

Hur skall man kunna lösa det problem, som dessa motsättningar innebära?
Herr Hemming Sten talade för en radikal lösning av hela frågan örn dessa
motsättningar. Allt folkets gny i de olika krisangelägenheterna skulle man
kunna tysta, och man skulle, örn jag förstod herr Sten rätt, kunna uppnå tämligen
idealiska förhållanden på detta område, under förutsättning att man bedrev
en bättre folkupplysning i krisfrågorna, rörande inflationen, dennas
verkningar o. s. v. Jag må säga att örn det vore så lätt att bemästra dessa
problem som herr Sten tror, d. v. s. att man bara behövde upprätta ett folkupplysningsdepartement,
skulle riksdagen verkligen med tämligen stort lugn
kunna debattera dessa spörsmål. Nu är ju detta tyvärr ingen upplysningsfråga.
Det är heller inte en fråga örn moral hos de enskilda grupperna. Jag
tror nog att man genom en närmare psykoanalys skulle kunna konstatera att
den enskildes moral gentemot det allmänna är ungefär likartad inom alla
grupper. Det är nog ändock så, att vi allesamman äro egoister. Bönderna äro
egoister, herr J. B. Johansson! Det är alldeles fel att tro att de inte äro det.
Naturligtvis finns det enskilda bönder som inte äro egoister, men bönder i
allmänhet måste vara egoister, såvitt jag förstår, och arbetarna äro också egoister.
Även arbetarna vilja ha så mycket de kunna få. Frågan ligger alltså
inte på det moraliska planet.

Vad beror det nu på att arbetarna lia varit mycket stillsamma under krisen
och funnit sig i underkompensation för prisstegringarna? Beror det på att
arbetarna inte äro egoister, d. v. s. att de skulle vara moraliskt högre stående
än exempelvis jordbrukarna? Naturligtvis beror det inte alls på det. Att arbetarna
inte genom strejker eller på annat sätt försökt att skaffa sig mera
betalt, beror på att det socialdemokratiska partiet är så starkt här i landet,
att det i allt väsentligt behärskar fackföreningsrörelsen. Från det socialdemokratiska
partiets ledning utgå de direktiv, enligt vilka den stora svenska
fackföreningsrörelsen genomför sin lönepolitik, och då partiet är i majoritet
här i riksdagen och har avgörande inflytande i regeringen, så medför detta
att arbetarna i fackföreningarna under de nuvarande krisförhållandena icke
genomföra strejker och icke st iilla till social oro utan visa en synnerligen stor
lojalitet gentemot samhället. Ett faktum är att arbetarklassen är den folkgrupp,
som varit mest lojal. Den har inte gjort några egentliga aktioner för
att förbättra sin ställning. Men detta beror inte på en högre moral hos arbetarna
eller på att dc inte liro egoister, utan det beror på att den politik, som
genomföres av statsmakterna, har ett så starkt grepp örn just den organise -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
rade arbetarklassen genom det socialdemokratiska partiet, att några aktioner
inte utlösas. Så enkelt ligger det faktiskt till. Det är inte alls någon komplicerad
psykologisk fråga. Om bondeförbundet hade det inflytande i regeringen
som socialdemokratien har och örn jordbrukarna vore så enhetligt organiserade.
inom bondeförbundet och RBF, som arbetarna äro inom de socialdemokratiskt
ledda fackorganisationerna, skulle därigenom samma verkningar
kunna uppnås på jordbruksområdet, som man nu uppnår på det industriella
området, som är det som närmast berör arbetarklassen. Jag tror att det är
befogat att man något belyser dessa faktiska förhållanden för att man skall
fa ut litet mer av diskussionen, som annars kan te sig tämligen svårbegriplig
för dem, som söka att objektivt bedöma innehållet i densamma.

Vad blottar nu emellertid den diskussion, som har förts här örn alla dessa
ting? Blottar den att man inte har kunnat komma till något egentligt resultat?
Har den ene eller andre talaren eller ministern kunnat lägga fram någonting
övertygande, som löser de problem, som sysselsätta alla? Varför har det inte
skett och varför kan det inte ske här i riksdagen? Beror det på okunnighet
och valhänthet vid handläggningen av dessa ärenden från regeringens eller
de enskilda riksdagsledamöternas sida, som här försöka dra sitt strå till stacken
för att få något resultat av riksdagens sammanträde? Naturligtvis beror
det icke på det. Det är ju såvitt jag förstår både kunniga och dugande, praktiskt
och teoretiskt skickliga människor, som sitta i regeringen eller uppträda
i talarstolen. Men vad är det som är det grundläggande och avgörande
och som skapar de till synes olösliga motsättningarna mellan å ena sidan
jordbruket och å andra sidan de s. k. konsumentgrupperna? Kristiden har
tvingat fram en socialt organiserad fördelning och prissättning av alla våra
viktigaste, produkter. Men framställningen av dessa produkter sker genom
privata initiativ. Här ha vi hela problemets kärnpunkt: motsättningen mellan
socialt organiserad fördelning och prissättning å ena och privat produktion
å andra sidan. Det är detta som speglar sig i diskussionen och som skapar alla
de svårigheter, med vilka samtliga talare brottas.

Den siste talaren, herr Ivar Anderson, anförde såsom sin mening, att man
borde så snart som möjligt se till att den fria konkurrensen återställdes. Jag
skall inte ta upp den frågan och diskutera den från ett vidare perspektiv, utan
jag vill bara påpeka, att det är den grundfråga, som man bör ta sikte på,
då man försöker lösa de problem, med vilka alla brottas. Detta är ju en av
politikens grundfrågor. Den kan inte lösas genom olika detaljförslag, genom
högre prissättning på jordbruksprodukter, genom lönestopp, prisstopp, ransoneringar
o. s. v. Ingenting av detta löser den grundläggande motsättningen.
Det är nämligen det väsentliga av orsakerna till denna motsättning, som
måste angripas, och det har inte riksdagen till uppgift att göra i dag. Jag
skall därför icke trötta med att gå in på hur man skall lösa dessa motsättningar,
men när jag hörde på denna diskussion, ansåg jag det såsom min
plikt att framföra mina synpunkter, för att de, som eventuellt äro eniga med
mig, vid en kommande diskussion skola lägga större vikt vid just dessa
grundfrågor, som det gäller att angripa för att man skall kunna komma till
resultat.

Vad skall man emellertid göra i nuvarande läge? Vad skall man säga till
jordbrukarna? Det är dock faktiskt en huvudfråga i denna diskussion. Jag
vill för min del säga, att något recept har naturligtvis inte jag heller att komma
med. Det skulle ju strida mot hela mitt tidigare resonemang i detta anförande.
Man skall inte bara, såsom herr Ivar Anderson sade, försöka få en
helt annan atmosfär i diskussionen mellan jordbrukare och konsumenter, därför
att det är bara en from önskan. Här rör det sig örn konkreta åtgärder.

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)

Jag skulle vilja dra ett litet strå till stacken till förmån för jordbrukarna.
Själv har jag alltid såsom gammal industriarbetare rört mig i industriarbetarkretsar
och skulle väl därför lia synnerligen lätt att ställa mig på den ytterligt
kritiska ståndpunkt gentemot jordbrukarna, som man ofta finner i industriarbetarkretsar
och som går igen i anföranden från representanter för industriarbetarklassen.
Men jag gör inte detta. Jag tror att man måste söka
att genom att se på de ekonomiska grundvalarna för hela samhällslivet, på
jordbrukets produktionsförhållanden och resultat, komma fram till en ståndpunkt,
där man även med nuvarande motsättningar och svårigheter kan få en
— för att ånyo citera herr Ivar Anderson — annan atmosfär till stånd mellan
konsumenter och producenter speciellt när det gäller livsmedel.

Man måste komma ihåg, att det ännu inte är en mansålder sedan de svenska
produktionsförhållandena radikalt ändrades. Medan tidigare agrarproduktionen
övervägande varit grundvalen för elen svenska ekonomien, är numera industriproduktionen
synnerligen övervägande. Jag vill erinra örn att man räknar
med att vid sekelskiftet grupperna industri, bergsbruk och hantverk hade
ett produktionsvärde av sammanlagt 535 miljoner kronor netto, under det att
grupperna jordbruk och fiske hade ett värde av 601 miljoner kronor netto.
Detta förhållande att för bara cirka 40 år sedan agrarproduktionen här i landet
övervägde, har sedan så radikalt förändrats, att man räknar med att den
förra gruppen, industri, bergsbruk och hantverk, 1939 hade ett produktionsvärde
av 5,248 miljoner kronor och gruppen jordbruk och fiske ett värde av
endast 1,061 miljoner kronor. Det är alltså en sexdubbel övervikt för industriproduktionen.
Det finns en annan beräkning, som statistiker gjort, enligt
vilken man räknar med en åttadubbel överlägsenhet för industri, bergsbruk
och hantverk gentemot jordbruk och fiske. Häri, det måste man förstå, ligger
också en av de grundfrågor, som man måste ta sikte på för att komma till
resultat i diskussionen örn jordbrukets berättigade andel i den svenska nationalinkomsten.
Det är alldeles givet, att här måste en förskjutning till synnerlig
nackdel för den jordbrukande befolkningen ha ägt rum.

Jag hoppas att ingen missförstår mig, då jag säger detta. Det är nämligen
också så, att den snabba industriella utveckling, som har skett, också kommit
den jordbrukande befolkningen till godo på olika sätt. När jag säger »till
nackdel för den jordbrukande befolkningen» menar jag alltså relativt sett. Ur
den synpunkten har jordbruket mer och mer blivit styvbarnet i den svenska
ekonomiska utvecklingen. Det ha vi att ta sikte på, då vi på allvar skola diskutera
motsättningarna mellan jordbruket och de s. k. konsumenterna.

Det fanns år 1939 564,000 egentliga industriarbetare i Sverige. Hur många
som då voro egentliga jordbrukare, d. v. s. ha heltidssysselsättning i jordbruket,
kan man inte finna i någon statistik, men om vi utgå från siffror, som
tidigare nämnts i diskussionen här i kammaren, nämligen att ungefär en tredjedel
av folket har sin utkomst av jordbruket, så kunna vi ändå få en viss ut-1
gångspunkt för bedömandet av jordbrukarnas ställning i förhållande till övriga
grupper. Bruttoproduktionsvärdet per arbetare inom industrien var år 1939
14,452 kronor. Med detta skulle man vilja jämföra motsvarande produktionsvärde
för under hela året i jordbruket sysselsatta personer. Men tyvärr finns
det icke någon statistik tillgänglig för en dylik jämförelse. Jag har sökt på
olika håll, senast hos lantbruksförbundet, som iu är en bra källa, då man vill
forska i jordbruksproblem, nion jag har inte funnit någon dylik statistik. Emellertid
kan ju en lekman utan vidare räkna ut, att bruttoproduktionsvärdet
för de i jordbruket sysselsatta icke på långt när uppgår till det för industriarbetare
gällande värdet. Jag vågar inte ange någon siffra, men jag är övertygad
örn att en i jordbruket sysselsatt persons bruttoproduktion icke ens upp -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
går till hälften av 14,452 kronor. Då är det klart, att jordbrukarna med hänsyn
till sin ställning i relation till samhällsekonomien känna sig vara helt i sin
rätt, herr J. B. Johansson, då de använda den för dem nu gynnsamma situationen
till att kräva en större andel i samhällets samlade ekonomiska resultat
för sitt arbete än vad de tidigare ha fått.

Här se vi genast, hur omöjligt det är att komma med moralpredikningar i
detta fall. Man måste angripa problemet betydligt mera realistiskt för att kunna
diskutera med jordbrukarna om detta. Jordbrukarna ha varit missgynnade
— det måste vi inom parentes säga oss, att när jordbrukarna för inte så länge
sedan fingo sälja sina grisar för så där 55 ä 60 öre kilogrammet för hel vikt
eller fingo 3 å 4 öre för ett ägg, måste de ha känt sig utplundrade in på bara
kroppen. Häri ligger en psykologisk förklaring till att jordbrukarna inte äro
så lätt mottagliga för moralpredikningar, åtminstone inte från dem, som sitta
i chefsstolarna i bankpalatsen i storstäderna. Det tror jag vi kunna vara
överens örn. När det nu under krisen predikas samhällssolidaritet utan
gräns för alla, märka jordbrukarna, att de, som ofta predika mest högljutt,
inte predika för sig själva utan för andra. De förutsätta alltid, att
det är andra som skola visa de praktiska yttringarna av samhällssolidariteten.
Jordbrukarna kunna läsa tryckt och skrivet på att industrikapitalet
hämtar in oerhörda, verkligt sagolika vinster under den nuvarande ekonomiska
utvecklingen. Jag skall inte trötta med siffror. Jag hade tillfälle att,
då vi vid lagtima riksdagen diskuterade jordbrukarnas svårigheter att betala
sina byggnadskostnader, här från talarstolen visa, vad de, som tillverka cement
och tegel, förtjänade. Det var ganska fantastiska profiter, som dessa monopolistiska
industriidkare förtjänade. När jordbrukarna se detta, är det klart
att de säga: »Varför skola vi skaffa mat för billiga priser till dem, som producera
dessa rikedomar, och till dessa industriherrar, som sitta i palatsen i städerna
och håva in miljonerna? Vi kunna väl passa på nu och få litet mer!»
Detta skall man hålla i minnet, då man betraktar de yttringar av desperation,
som ha kommit till uttryck på bondemöten.

Jag försvarar inte produktionsstrejker från böndernas sida. Jag är tvärtom
såsom stadsbo och icke jordbrukare naturligtvis ytterst intresserad av att få
jordbrukarna att odla varenda liten gnutta jord, som överhuvud taget är odlingsbar,
och sälja sina produkter till så lågt pris som möjligt. Men man skall
inte bara utgå från sina egna önskningar och personliga intressen, då man skall
diskutera politik, ty då kommer man inte rätt. Jag anser alltså att man inte
får stimulera bönderna till några slags desperata produktionsstrejksåtgärder eller
dylikt. Men man måste från samhällets sida se till att sådana förhållanden
skapas, att jordbruket kan ge oss maximum av de produkter, som den
svenska naturen förmår frambringa. Har man den utgångspunkten, löser man
också de motsättningar, som här ha kommit till uttryck.

Jag har, herr talman, icke givit mig in på några detaljer. Vad skulle det
tjäna till om jag här diskuterade potatispriser eller spannmålspriser och vad
som kunde vara skäligt ur den eller den synpunkten? Jag har inskränkt mig
till att söka ge de allmänna riktlinjerna för hur jag anser att man måste angripa
problemen. Inte går det an att säga till bönderna, att de äro nazister, för
att de äro uppe och gorma på ett RLF-möte någonstans. Inte löser man någon
fråga med det. Man måste lösa frågorna med hänsyn till att det egentligen är
en i den ekonomiska utvecklingen bunden motsättning mellan socialt organiserad
fördelning och prissättning och en privatorganiserad produktion, som
skall tillgodose det sociala behovet. Det skall man ha i sinnet, då man angriper
frågorna. Då kommer man att kunna utan alltför stora svårigheter avväga
vad som i nuvarande situation och med nuvarande förhållanden kan anses skä -

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
ligt för de olika grupper, vilkas intressen naturenlig! strida mot varandra och
komma att strida mot varandra, så länge grundmotsättningen kvarstår.

Jag vill dessutom, herr talman, då jag har ordet, be att få tala litet om krisorganen.
Man borde ställa in krisorganen på att arbeta på längre sikt. Ingen
torde väl anse, att det är någon ohemul kritik gentemot dem, som arbeta i de
statliga krisorganen, örn jag säger, att mångt och mycket av vad de göra tyder
på bristande förutseende och alltför ytlig överläggning och undersökning av
föreliggande problem. Lösningarna få ofta karaktären av hafsverk. Varpå beror
det? Att det skulle vara hafsiga ämbetsmän, som inte äro så intresserade av sin
uppgift, det tror jag inte. Ämbetsmännen i krisorganen göra säkerligen sitt
bästa efter sitt förstånd. Det beror på att inom krisorganen den allmänna uppfattningen,
att man arbetar på ytterst kort sikt, naturligtvis gör sig gällande.
Såsom jag har påpekat, ha vi inte inom överskådlig tid utsikt att kunna avveckla
dessa krisorgan. Vi hoppas alla att det skall kunna ske snart, men då
verkligheten säger oss, att det icke kan ske, böra vi ställa in krisorganen på
detta.

Det tror jag är den första förutsättningen för att man skall kunna undvika
en hel del malörer, som nu åstadkomma både ekonomisk och ofta även politisk
skada för folket. Det är klart att arbetarklassen inte kan finna sig i att man
på grund av bristande förutseende, bristande organisation och brist på verkningsfulla
åtgärder från det allmännas sida skall bli utsatt för en rad ekonomiska
svårigheter och umbäranden, som icke äro objektivt motiverade eller nödvändiga.
Det är givet, att arbetarhustrurna i Stockholm måste vara missnöjda
och att deras missnöje är berättigat, när de skola stå i fiskköer tills de svimma
och ändå inte få någon fisk. Men nu finns det ju strömming i sjön, det veta ju
alla, men det finns intet tillräckligt många båtar, som äro lämpade för djupvattenfiske
av strömming, och det finns inte drivmedel. Det finns med ett ord
sagt inte tillräckligt med produktionskraft för att man skall få fram den fisk,
som skulle behövas till invånarna speciellt i de tätast bebyggda samhällena. Det
är givet att allmänhetens och framför allt arbetarklassens missnöje med denna
krispolitik är berättigat. Det är inte framkallat av några kverulanter eller, såsom
man under valrörelsen särskilt gärna ville säga, av kommunistiska ryktesoch
missnöjesspridare, utan av varje enskild människas erfarenhet av att man
inte får vad man behöver i fråga örn mat men att det finns möjligheter att få
den mat man behöver, örn bara krisorganen och statsmakterna göra sin plikt
gentemot de stora konsumentmassorna. Det är den enkla och nakna sanningen.
Därför måste det också från riksdagens talarstol sägas ifrån, att arbetarklassens
berättigade missnöje inte i fortsättningen skall såsom hittills avfärdas med
att det är organiserade missnöjesyttringar av kverulanter och missnöjesspridare,
som vilja göra politik i samhällets svårigheter. Örn man inte ändrar metoden,
kommer det att i fortsättningen hämna sig. Man bör vidta de åtgärder, som äro
möjliga att vidta för att häva orsakerna till missnöjet, och inte angripa själva
missnöjet. I det fallet gäller beträffande arbetarklassen precis detsamma, som
jag har sagt om jordbrukarna. Tag hänsyn till de ekonomiska fakta, som bilda
grundvalen för missnöjet, och angrip missförhållandena och rätta till dem, i den
mån samhället har möjlighet därtill, så kommer det också att bli, såsom herr
Ivar Anderson ville lia det, en bättre atmosfär, men annars icke.

Jag tror att härifrån riksdagen också gärna kunde göras ett påpekande, som
kanske kan synas överflödigt men tyvärr icke är det, nämligen att kristidsnämnderna,
de lokala krisorganen, i synnerligen hög grad missuppfattat sin
uppgift. Riksdagen har givit de lokala kristidsnämnderna synnerligen vittgående
befogenheter att såsom kommunala organ ingripa reglerande och främjande
på försörjningspolitiken på respektive orter. Men det allra största flerta -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
let av dessa kommunala nämnder har fattat sitt uppdrag, som örn de endast vore
exekutivorgan för statens krisorgan. De verkställa kortutdelningar, och det göra
de ofta dåligt. De skapa missnöje genom att de inte kunna anställa så många
kontorister, att de kunna dela ut korten utan att folk skall behöva stå i kö och
svimma också när man skall hämta korten. Men det är en sak för sig. Det värsta
är att nämnderna huvudsakligen tro sig vara exekutiva organ, som hara ha att
verkställa vad som anbefalles av livsmedelskommissionen, industrikommissionen,
priskontrollnämnden o. s. v. Jag tror att man därför skall göra dem uppmärksamma
på att riksdagens mening, då den beslöt inrätta dessa nämnder, var att
de skulle äga taga initiativ och inom ramen av de direktiv, som gälla för de statliga
organen, självständigt verka för ett underlättande av folkets försörjning
inom orten. Örn detta tillräckligt understrykes, kanske en del kristidsnämnder
skulle vakna ur sin passivitet och övergå till att hjälpa statsmakterna genom
egna initiativ. Alldeles säkert skulle kristidsnämnden i Stockholm -—- för att
nu tala örn den kommun, som jag känner bäst till •—• kunna göra åtskilligt mer
än som hittills gjorts. Den mest uppmärksammade åtgärd, som denna kristidsnämnd
vidtagit, var att skicka ut de s. k. kotlettsirenerna. Det fick ju nämnden
mycket ovett för, och då trodde man väl, att man inte skulle visa sig på styva
linan mer och taga några initiativ alls i försörjningsfrågorna. Nämnden har
inte gjort ett dugg för att skaffa strömming eller annan fisk till Stockholm.
Man har pratat och sagt, att man skall stöta på örn saken, men mer har inte
blivit gjort.

Jag skall i detta sammanhang göra en liten parentes rörande fiskarnas skattefråga.
Det har sagts, att krigskonjunkturskatten utgör ett hinder för att stimulera
de fiskare, som ha båtar och fiskredskap, till att fiska. Man har nu beslutat
uppmjuka bestämmelserna rörande beskattningen av fiskarnas s. k. krigskonjunkturvinst.
Här är ett typiskt exempel på stelbentheten hos de statliga organen,
när det gäller att handlägga krisfrågor. Örn en fattig fiskare, som i hårt
arbete och kanske ofta i livsfara fångar fisken ute till havs och vars hela förmögenhet
är det han har på sjön — fiskebåten och fiskeredskapen — får några
lyckade fångster, kommer staten och tar nästan hela det ökade resultatet av
fisket, och fiskaren, som hela sitt liv levat i fattigdom, går miste örn den bättre
bärgning, som han skulle få nu tack vare fångsterna.

Det är klart att man inte gagnar folkförsörjningen genom att handlägga
dessa beskattningsfrågor så stelbent som här skett. Jag tror att de från
bondeförbundshåll som sagt, att det väsentligaste är att produktionen stegras,
lia rätt, utan att jag i övrigt kan instämma i vad de sagt angående förutsättningarna
för denna produktionsstegring.

Det har även i debatten framförts vissa anmärkningar mot statens sätt att
hushålla med befintliga livsmedelsförråd. Bland andra har herr Bärg i denna
kammare anmärkt mot att 25,000 ton korn skall användas till framställning
av pilsner eller dylika maltdrycker. Jag är av samma uppfattning som herr
Bärg, att när det är ont örn spannmål för dels animalisk produktion och dels
för direkt konsumtion, skall man inte brygga pilsner av 25,000 ton korn
eller mera. Jag anser detta vara alldeles oriktigt, och jag tycker inte det behöver
vara någon diskussion mellan anti-pilsnerdrickare och pilsnervänner,
någon nykterhetspolitisk fråga således, utan det bör vara en folkförsörjningsfråga,
som bör lösas oberoende av inställningen till nykterhetspolitiken. Det
är ju klart, att jag inte med allvar skulle vilja påstå, att jag inte vill avstå
från en flaska pilsner, såvida folkförsörjningen är beroende av det malt
som går åt för att brygga denna pilsner. Det skulle vara höjden av bristande
lojalitet att ställa sig på en sådan ståndpunkt. Jag skulle vilja se dem som
skulle kunna åstadkomma någon indignation bland folk örn man upphörde att

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjning slåge m. m. (Forts.)
brygga pilsner på en sådan grund. De som skulle bli indignerade och som
.skulle laga att det kom till synes åtskillig indignation även i pressen skulle
vara de som ha aktier i bryggerierna. Jag tror inte att en medborgare i allmänhet
med framgång skulle kunna påstå, att man bör undandra konsumtionen
nödvändiga livsmedel för att tillgodose dem som äro i behov av att
dricka pilsner. Detta sagt i anledning av denna fråga.

Statsministern förutskickade att man måste dra till skatteskruven ytterligare.
Han hänvisade till att det ju försiggår ännu åtskillig lyxkonsumtion,
vilket visar att man kan beskatta svenska folket ytterligare. Jag skall inte ta
upp vad andra talare sagt härom, men jag vill säga att lyxkonsumtionen,
örn man bara definierar begreppet lyxkonsumtion på ett rimligt och tillbörligt
sätt, kan beskattas hur mycket som helst, så länge överhuvud taget sådan
konsumtion förekommer, om så skulle vara nämligen att bristen i samhället
motiverar en dylik beskattning. Det bör icke kunna vara någon gräns uppåt
på denna lyxbeskattning, den får bestämmas helt och hållet efter samhällets
behov och ingenting annat, och det kan aldrig bli tal örn att förbrukare inom
det område som kallas lyxkonsumtion få lov att försöka bilda någon politisk
opinion i det hänseendet.

Detsamma borde då även gälla »ledigt» kapital, kapital som icke omedelbart
kommer till användning i produktionsprocessen. Detta lediga kapital kan
beskattas hur mycket som helst utan att det ur social synpunkt medför några
vådor. En sådan beskattning leder endast till förargelse för dem som äro
innehavare av det lediga kapitalet. Det kapital som är insatt i produktionsbefrämjande
riktning måste givetvis statsmakterna utnyttja på ett sådant
sätt att den socialt nödvändiga produktionen icke strypes.

Vill regeringen gå den väg som statsministern har anvisat och alltså, som
statsministern sade, binda köpkraftsöverskottet genom att söka lägga hand på
allt kapital som inte oundgängligen behövs i produktionsprocessen och för den
socialt nödvändiga konsumtionen, bör den ta sikte på dessa två ting: beskattning
av lyxkonsumtion respektive lyxproduktion och ledigt kapital. Jag har
nyss försökt angiva vad jag menar med ledigt kapital.

Det gläder mig oerhört att herr Ivar Anderson så kraftigt som han gjorde
i sitt anförande här nyss vände sig mot beviljandet av statskrediter till utlandet
för export av svenska produkter. Vilket utland det är inverkar här
icke på omdömet. Jag bortser helt från den politiska sidan av saken, vilken
jag vid annat tillfälle berört och som jag kanske får tillfälle att beröra ytterligare
innan denna riksdag åtskiljs. Jag ser alltså uteslutande på den ekonomiska
sidan av saken, och jag ber att få erinra om att jag här i kammaren i
våras i en motion utförligt motiverade varför det är alldeles otillbörligt att
ge dylika statskrediter under nuvarande ekonomiska situation. När herr Ivar
Anderson så utpräglat gör sig till tolk för denna uppfattning, visar detta
således att jag i våras helt och fullt hade rätt i min ståndpunkt och att kammarens
majoritet hade fel. Jag inregistrerar inte detta med någon som helst
skadeglädje, utan jag framhåller det endast därför att kammarens ledamöter
en annan gång kanske inte utan vidare skola utgå från att det jag framför
icke är riktigt och att det under alla förhållanden bör nedvotcras. I så fall
kommer jag kanske i fortsättningen att återigen få lov att inkassera erkännanden
i efterskott sedan Sveriges folk och svenska staten lidit skada under en
längre lid därför att inte de linjer som jag till äventyrs fört fram lia blivit
följda. Detta som en kommentar till detta spörsmål.

Jag vill, herr talman, sluta mitt anförande med att erinra örn vad jag sade
i början, nämligen att resultatet av vår diskussion naturligtvis inte kan bli
annat än plus minus noll, plus det sorn vederbörande i krisorgan och regering

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
till äventyrs vilja taga vara på av vad här är sagt. Det är naturligtvis denna
omständighet som förklarar det relativt ringa intresse som denna riksdagssession
tilldrar sig även från dess egna ledamöters sida.

Herr Åkerberg ville lyfta upp diskussionen på ett högre plan från början.
I egenskap av andre vice talman och ledare för den socialdemokratiska gruppen
ville herr Åkerberg med sin i dessa hans funktioner givna auktoritet anvisa
kammaren en väg för debatten. Han ansåg att man borde betrakta denna
debatt såsom en remissdebatt i vanlig vedertagen bemärkelse, och han
gjorde ett försök att diskutera politik och få även de allmänpolitiska problemen
något berörda. Emellertid ha kammarens ledamöter icke tillmötesgått herr
Åkerbergs önskan i det avseendet, och jag är övertygad örn att kammarens
presidium icke vill att man nu i sista momangen skall tillmötesgå herr Åkerberg
och dra ut denna diskussion genom att göra den mera allmänpolitisk än
vad den hittills varit. Jag skall således för min del avstå från att söka utvidga
diskussionen och vill endast säga ett par ord i anledning av vad herr
Åkerberg yttrade.

Herr Åkerberg har ju rätt i att jag här representerar det enda fria oppositionspartiet.
Jag ville säga, att vi icke betraktat vår ställning därvidlag
såsom så synnerligen »frigjord». I såväl vår press som i vår politik i allmänhet,
och icke minst här i riksdagen, ha vi sökt att sakligt värdera den
politik som förts från statsmakternas sida, framför allt från regeringens sida.
Vi ha även sökt att genom sakliga synpunkter göra om möjligt någon örn
också ringa nytta i det gemensammas tjänst. Om vi inte ha lyckats härmed
kan det kanske bero på bristande insikter i vad som är allmännytta men i
varje fall icke på bristande intresse och vilja till att gagna det svenska folket
i den nuvarande svåra situationen. Jag är partimässigt ensam i förhållande
till de övriga 149 ledamöterna i denna kammare, men jag vill rikta eder uppmärksamhet
på att det sista valet, örn vilket även herr Åkerberg talade,
dock medfört till resultat, att jag ensam representerar 170,000 fullmyndiga
väljare här i landet. Ingen annan enskild ledamot kan säga sig representera
eli dylik väljarkår. För att undvika att man i fortsättningen hundraprocentigt
skall anse mina synpunkter vara ovidkommande skulle jag vilja att ni,
herrar ledamöter i första kammaren, ville erinra eder, att jag dock talar för
170,000 urväljare, som ha att välja ledamöter till första kammaren. Jag skulle
tro, att örn man utgår därifrån, torde man även förstå att vi som representera
det kommunistiska partiet känna oss förpliktade att dra ett litet strå
till stacken för att söka gagna de gemensamma strävandena att kunna föra
Sveriges folk så oskatt som möjligt genom krigstidens krisförhållanden fram
till lyckligare och bättre tider.

Jag vill till sist, herr talman, endast säga, att i denna krisdebatt eller folkförsörjningsdebatt,
som det nu ändå blivit, borde framför allt det socialdemokratiska
partiet visa mera intresse för och i sina handlingar sätta in mera
kraft pa att fa en betydligt mera demokratisk handläggning av folkförsörjningsproblemen
i framtiden än vad hittills varit fallet. Det sätt på vilket folkförsörjningsproblemen
för närvarande handläggas är det mest odemokratiska
sätt som tänkas kan, ty de demokratiska folkvalda organen ha, som jag tidigare
sagt, egentligen ingenting att säga till örn, under det att inför folket,
inför väljarna och inför demokratien oansvariga ämbetsmän ha en oerhörd beslutandemakt
i alla för folket livsviktiga frågor.

Jag skulle alltså vilja till alla de önskningar, som jag har uttalat, ytterliga1’6
lägga denna allmänna önskan, att folkförsörjningsproblemen måtte bliva
föremål för en. betydligt mer demokratisk handläggning i framtiden än vad
de hittills varit.

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forte.)

Herr von Heland: Herr talman! Mycket av det som herr Linderot sagt är
precis riktigt. Jag undrar om nu orsaken till att exempelvis tidningen SocialDemokraten
beskyller oss jordbrukare för att vara syndikalister och annat
är att kommunisten Linderot deklarerar en hel del av de sanningar som vi
förfäkta. Jag vill dock säga min gode vän Rickard Lindström att sådan
journalistik som han presterat mot jordbrukarna under sista tiden ej befordrar
det samförstånd, som vi alla borde vara angelägna att skapa.

Det är beklagligt att en del Stockholmstidningar fortsätta sin missvisande
information i livsmedelsfrågorna. Jag framför ännu en gång den begäran,
att Stockholmstidningarna upplysa konsumenterna i landets största stad örn
de verkliga faktorerna beträffande livsmedelsförsörjningen och framför allt
jord- och skogsbruksarbetarnas inkomstmöjligheter i förhållande till andra
arbetargrupper.

Herr Forslund resonerade örn mina uppgifter beträffande arbetslösheten.
Dessa mina uppgifter äro hämtade från arbetsmarknadskommissionen och
borde sålunda vara fullständigt riktiga. Att arbetskraftsproblemen äro komplicerade
äro vi väl alla ense örn, men för den skull skall man väl inte tycka att
allt är bra som det är och att ingenting ytterligare bör göras för att förbättra
förhållandena. Herr Forslund har givetvis rätt i att det inte är lätt
att flytta arbetskraft från ett verksamhetsområde till ett annat. Men nog äro
väl de förhållanden som jag redogjorde för beträffande textilindustrien felaktiga
om man vill föra en sund arbetskraftsnolitik. Jag påpekar ännu en
gång, att för arbetarna måste avlöningsfrågan vara den avgörande för arbetskraftens
omflyttning.

Det sätt på vilket regeringen skött frågan örn arbetskraften till skogarna
är värt en kraftig anmärkning. Jag upprepar detta även i dag. Jag skall belysa
detta mycket kortfattat. Genom den subventionspolitik som regeringen
bedriver beträffande riksarbetarna söka sig de ordinarie skogsarbetarna, som
ej få subvention, till andra arbetsområden, som äro bättre betalda. De ha härvid
även den baktanken att så småningom komma tillbaka till skogsarbetet,
men som andra yrkesutövare, för att på så sätt få riksarbetarnas förmåner.

Man har skickat ut en hemställan från arbetsmarknadskommissionen tili
olika företag örn hjälp med anskaffande av riksarbetare från företagens arbetarstam.
Jag har själv som ordförande i ett dylikt företag mottagit arbetarnas
svar på vår förfrågan örn de inte med de stora förmåner staten ger skulle vilja
gå ut som riksarbetare. Men de ha givetvis svarat, att ingen vill frivilligt anmäla
sig, och man måste förstå dem. I ett företag sade man, att man räknat
med denna extraförtjänst som man får gratis genom statssubvention. De hade
räknat ut att de med denna subvention skulle komma upp till en inkomst av 14,
15, IG kronor örn dagen. När de däremot förtjäna 18 kronor örn dagen där de
äro och arbetet i skogarna är betydligt hårdare, måste man förstå, att arbetarna
med sådana olikheter i försörjningsmöjligheterna inte äro pigga på att
flytta till ett annat arbetsområde. Man kan även förstå att de ordinarie skogsarbetarna,
som kanske i år få någonting mellan 3 och 4 kronor per huggen kubikmeter
ved och alltså komma upp till en inkomst vid god skogshuggning
av 12 till 14 kronor örn dagen, känna sig missbelåtna med det sätt på vilket
staten, det är givetvis regeringen, löst dessa arbetskraftsproblem för bränsleförsörjningen.

Vi ha ju från bondeförbundet alltid hävdat, att landsbygdsbefolkningens
levnadsstandard måste höjas i nivå med andra jämförbara samhällsgruppers.
Denna debatt har till en del varit glädjande i så måtto att det från socialdemokratiskt
håll, bl. a. från socialdemokraternas ledare i denna kammare,

Första kammarens protokoll 19JfZ. Nr 2.9. 3

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
klart uttalats, att man inom deras parti inser att en utjämning mellan
jordens och skogens arbetare och andra grovarbetargrupper är befogad beträffande
arbets- och existensmöjligheterna. Man anser dock icke att tidpunkten
för en sådan utjämning nu är den riktiga, utan att man måste vänta härmed
till efter kriget. Herr Forslund har i dag framfört precis dessa synpunkter.
Men herr Forslund ansåg i alla fall att alla parter skulle räcka varandra
handen. Yi ha från vårt håll sagt, att vi vilja försöka lösa frågorna i samförstånd,
men anser verkligen herr Forslund att vi därmed också skola acceptera,
att jordens och skogens arbetare alltjämt skola lia den kanske sämsta
ställningen i samhället? Denna ståndpunkt kan inte vara riktig. Det är nu, när
Sveriges folk är hänvisat till den egna produktionen, som jordens och skogens
produkter äro så åtråvärda och nödvändiga. Ur den synpunkten är det också
naturligt och ur arbetskraftssynpunkt erforderligt för att åstadkomma högsta
möjliga produktion av livsmedel och bränsle, att denna utjämning i inkomsthänseende
snarast åstadkommes. Underlåtenhet att klara upp arbetskraftsproblemen
går obönhörligen ut över konsumenterna. Man må också förstå oss
jordbrukare, örn vi anse att om statsmakterna underlåta att nu ge jord- och
skogsbrukets folk med andra likvärdiga samhällsgrupper jämförbara inkomstoch
existensmöjligheter, vi ej heller kunna hoppas härpå när landets gränser
åter öppnas och importvarorna strömma in. Det vore sålunda önskvärt, örn
herr andre vice talmannen ville ytterligare deklarera för socialdemokraternas
del, att man är beredd att omedelbart åstadkomma denna utjämning, som man
erkänt är berättigad. Jag efterlyser ett svar på denna fråga under denna debatt.
Effektiva åtgärder i detta hänseende skulle åstadkomma det samarbete
mellan arbetare och bönder, som man från socialdemokratiskt håll ansett vara
värdefullt för landet.

Härigenom skulle också irriterande diskussioner örn prisavvägningen kunna
undvikas. När man exempelvis i debatten från olika håll påtalar fläskbristen,
så är ju denna brist en följd av prissättningssystemet. Systemet medger ju
ej, att fläskpriset höjes till en lönande nivå, utan att samtidigt priset sänkes på
någon annan jordbruksprodukt. Många tro då att en prissänkning på mjölken
vore riktig. Från bondeförbundets ledning lia vi ju bestämt förklarat, varvid
särskilt jordbruksministerns uttalande bör tillmätas vikt ur synpunkten att
kunna bibehålla samlingsregeringen, att vi ej kunna vara med om en prissänkning
på mjölken. Dagssituationen för mjölken borde också mana till eftertanke.

Normalt brukar mjölkproduktionen vara minst under november månad, och
måhända kan man därför hoppas på en förbättring i läget. Som jag yttrade
i förrgår, bör man emellertid ej vara för optimistisk, ty dels inverka foderbeslagen,
dels uppmuntrar prisläget ej till dyrbar utfodring under vintern. I
förhållande till föregående år är emellertid mjölkproduktionen en aning bättre
på de flesta platser i landet med undantag för Skåne. Småland och Mellansverige,
inom vilket sistnämnda område, vilket ju är det viktigaste för StorStockholm,
produktionen sjunkit med över 10 procent. Jag skulle tro att siffran
för någon vecka sedan står sig, då minskningen var 12.85 procent. Den i
dag och i morgon företagna till 60 procent minskade mjölktilldelningen i Stockholm
är sålunda beroende på minskade lagerbehållningar och den säsongmässigt
minskade produktionen. Tillförseln till Mjölkcentralen i Stockholm var för
två veckor sedan 460—470 tusen liter per dag, förra veckan 440—450 tusen
liter och i går 380 tusen liter samt slutligen i dag, enligt vad vi tro, 400 tusen
liter. Lagerbehållningen var i söndags kväll 430 tusen liter, men i går kväll var
den endast 240 tusen liter. Lördagsförsäljningen i Stockholm brukar vara cirka
70 procent större än på andra dagar, och man har ansett det önskvärt att örn

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
lördag om möjligt åter komma upp till 80 procents tilldelning av konsumenternas
önskemål. Av denna anledning Ilar det varit nödvändigt att beskära tilldelningen
till 60 procent i dag och i morgon. Svårigheterna för Mjölkcentralen
ätt göra denna ransonering äro självklara. Jag skall inte yttra mig om huruvida
det är lämpligt att ålägga mjölkpro.ducenterna att verkställa denna ransonering,
som ju icke kan bli fullt rättvis.

Man må besinna att de kraftiga åtgärderna för att få fram mesta möjliga
konsumtionsmjölk betydligt inverka på jordbrukarnas kött- och fläskproduktion,
därigenom att jordbrukarna ej få de kvantiteter skummjölk och vassle
som de önska. Intresset överhuvud taget för mjölk- samt kött- och fläskproduktionen
kan omöjligen bliva stort med nuvarande för denna produktion ofördelaktiga
prisläge.

Herr Björnsson: Herr talman! Hå denna debatt började, gjordes det från
ett par bemärkta talare i kammaren anmärkningar mot det prisstopp, som
hade fastställts av Kungl. Maj :t omedelbart före riksdagens sammanträde.
Herr Sam Larsson gjorde särskilt en erinran mot att riksdagen stod alldeles
oförberedd inför detta, och örn jag fäster mig endast vid en av de talare som
yttrade sig örn detta prisstopp, påpekade herr Nordenson, att det var olyckligt
därför att det fastlåste ett utgångsläge som i många avseenden var ojämnt
och som lämnade åtskilliga grupper utan den möjlighet till prishöjningar som
voro välbehövliga.

Örn jag till att börja med fäster mig vid den anmärkning som herr Sam
Larsson gjorde, nämligen att det hade varit lämpligt, såvitt jag förstår att
han menade, att vänta till dess riksdagen hade fått uttala sin mening om denna
sak, vill jag säga, att jag betraktar denna åtgärd som en beredskapsåtgärd
som skall följas av andra. Den är således endast en inledning till den kraftigare
politik mot inflationen som är oundgängligen nödvändig. Om man hade väntat
med detta prisstopp och låtit det bli föremål för en lång diskussion hit och
dit, är det väl tämligen uppenbart att man hade fått ett rent kaotiskt tillstånd
i fråga örn priserna på olika varor och att det hade blivit ett utgångsläge, som
från en annan synpunkt hade varit mycket sämre än det som vi nu ha att lägga
till grund för fortsatta åtgärder.

Det är en drastisk åtgärd som vidtagits, det skall jag villigt erkänna, men
det är en åtgärd som såvitt jag förstår är ofrånkomlig i nuvarande läge. Vi
ha väl alla på känn att inflationen under de sista månaderna har gjort sig
kännbar för lite var. Jag skall inte försöka analysera orsakerna till detta, och
jag skall inte heller försöka anföra några siffror till bevis i större skala, men
jag skall peka på ett tecken: sedelomloppet. Sedelomloppet brukar vid varje
kvartalsskifte nå en toppunkt på grund av de många penningtransaktioner
som då äro nödvändiga. Den första oktober i år saknade vi denna topp, men
efter den första oktober har penningomloppet ökat med 38 miljoner kronor.
Det är inte första gången under det sista decenniet som något dylikt inträffat,
men från början av 30-talet, från vilken tid penningomloppet långsamt men
regelbundet oavbrutet stigit, har man ständigt kunnat observera, att under
oktober månad sedlar åter inströmmat till riksbanken. Det första undantaget
inträffade i fjol vid samma tid. Det var då en obetydlig höjning mod något
tiotal miljoner kronor, vilket såvitt jag förstår viii kan förklaras av att man
då stod inför de höjda jordbrukspriser, som voro nödvändiga på grund av den
minskade skörden. Det kan emellertid inte finnas någon saklig anledning, om
jag så får säga, till att vi nu skulle få en mycket stark höjning av penningomloppet.
Jag vill tro att den huvudsakliga anledningen till att penningomloppet
nu ökas, och att således såvitt jag förstår faran för en inflation har blivit

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
överhängande, i väsentlig grad ligger på det folkpsykologiska planet. Det är
möjligt att många människor av förhållandena på det utrikespolitiska området
draga den slutsatsen, att faran för vårt land nu är överstånden och att vi kunna
ta det hela litet lättare, att det inte längre finns anledning till den strama
livsföring som faktiskt karakteriserade vårt folk under de första allvarstiderna,
då vi betraktade faran för vårt lands indragande i kriget som överhängande.
En annan faktor kan vara att människorna dukat under för nervpåfrestningen
och råkat in i ett slags syndaflodsstämning där nian lever en dag i sänder
och, örn man har pengar, använder deni för att köpa vad man kan få. Den
skärpning av inflationstendensen, som i detta nu har inträtt, kan omöjligen bero
på att nian kräver högre jordbrukspriser, eftersom dessa höjda jordbrukspriser,
sådana de regleras av statsmakterna och i den mån kraven tillmötesgås,
ännu icke lia kommit till uttryck.

Nu skulle man, örn man vill söka botemedel häremot, kanske vara benägen
att i första hand tänka på penningpolitiska åtgärder. Vad som därvid i främsta
rummet står till buds är räntepolitiken, en höjd ränta, samt möjligen operationer
på öppna marknaden genom försäljning av värdepapper och dylikt. Men
jag tror att alla numera äro överens örn att en räntehöjning, åtminstone sedan
guldmyntfoten är släppt, långt ifrån att motverka inflationen tvärtom skulle
öka risken för en sådan. Högre räntor skulle ge befogad grund för höjda anspråk
på ersättningar inom alla grenar av vårt näringsliv. Och att försöka
sälja värdepapper även då man inte behöver göra det för upplåning av statsmedel
skulle säkerligen vålla utomordentligt stora kostnader och därmed statsfinansiella
svårigheter. Sannolikt skulle därför inte heller denna väg leda
till det önskade resultatet.

Herr Ivar Anderson nämnde ett par andra åtgärder. I första hand önskade
han frivilligt sparande, och därvidlag kan jag obetingat instämma med honom,
men dessutom rekommenderade han med vissa förbehåll tvångssparande. Han
menade att särskilt de löner, som unga människor nu få, fresta till utgifter
vilka befrämja prisstegringar och vålla en ökad konkurrens. Det ligger helt
säkert åtskilligt i detta. Då jag deltar i prövningen av ansökningar örn bosättningslån,
har jag haft tillfälle att konstatera hur unga människor i rätt stor
utsträckning ha skulder för obetalda skatter även då de inte varit inkallade
till värnpliktstjänstgöring. Man får ibland rent löjliga svar då man frågar
dessa unga människor hur det kommer sig att de inte betalt sina skatter. Vi
fingo bl. a. ett mycket troskyldigt brev från en man som sade, att han först
nu insett betydelsen av att betala skatt, sedan det visat sig att han inte kunde
få det önskade bosättningslånet därför att han inte visat den skötsamhet som
man begär.

Herr Ivar Anderson pekade på en annan omständighet, nämligen de statskrediter
som nian för närvarande lämnar och som ju ge anledning till ökat
penningomlopp. Örn man för en främmande makts räkning ger ut statsmedel,
komma de att spridas bland den svenska allmänheten och ge upphov till en
ökad köpkraft. Jag delar fullkomligt herr Ivar Andersons mening att man
därvidlag bör iakttaga den allra största försiktighet, och jag skulle vilja
tillägga att vi lia en rätt försåtlig form av statskredit, som förtjänar att
särskilt beaktas i dessa dagar, nämligen den s. k. exportkreditgarantien, som
staten beviljar. Man tänker i allmänhet inte på att detta är en statskredit.
Denna institution tillkom då vi hade arbetslöshet och det var nödvändigt att
skapa sysselsättning för vårt näringsliv, industri såväl som jordbruk. Vissa
utländska marknader hade då så lågt kreditvärde i svenska producenters ögon,
att man inte ville riskera en export till dessa marknader så framt icke staten
garanterade åtminstone en viss del av likviden. Nu, då hela vår politik bör

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
gå ut på att inte exportera utan i stället importera, är det naturligtvis principiellt
förkastligt att överhuvud taget lämna någon exportgaranti. Efter min
mening är det riktigare att lämna den erforderliga krediten, örn nu staten
skall intressera sig för detta, i form av en klar statskredit.

För närvarande åtnjuta vi ju alla, i regel till ingen båtnad för oss själva,
kredit på skatten. Vi betala ju som regel skatt på vår inkomst först ett eller
två år efter det vi haft inkomsten. Enligt min mening borde frågan om mera
direkt och kontant betalning av skatten mycket snart vara mogen för sin lösning.
Detta problem måste man äntligen våga försöket att lösa, även om man
på förhand kan vara övertygad om att en dylik åtgärd inte kan bli fullt friktionsfri
i tillämpningen.

Jag går därefter (iver till den andra anmärkningen, att utgångsläget för
ett prisstopp nu är ojämnt. Den invändningen kan besvaras helt enkelt med
att de priser, som nu tillfälligt fastlåsts, ju inte äro avsedda att gälla för all
framtid. Företagare, som fått sina priser fastlåsta vid en för låg nivå, ha ju
möjlighet att få dispens efter det bärande skäl härför ha förebragts.

När jag förut har sagt att den inflationsvåg — för att använda ett kanske
en smula starkt uttryck — som vi nu litet var lia känning av, omöjligen
kan ha sin orsak i de krav, som rests på höjda jordbrukspriser, menar jag
därmed ingalunda att jordbrukspriserna skulle vara utan betydelse för prisutvecklingen
och lönestoppet. På mångå håll har man betonat att den ökade
köpkraft, som finnes i landet, skulle vara den egentliga orsaken till att folk
så gärna betalar ungefär vilka priser som helst. Jag vill inte bestrida att det
kan ligga mycket i denna synpunkt, men jag tror att den för det första är
överbetonad, och dessutom torde det för det andra vara omöjligt att på den
kanten få fram något verkligt botemedel mot inflationen. Jag har observerat
att exempelvis herr Ohlin nu inte så mycket har fäst sig vid köpkraften som
sådan utan fastmera vid inkomsten. Det är ju uppenbart att min köpkraft
inte endast är min dagsinkomst, min veckoförtjänst eller min månadslön, utan
det stora flertalet av människor har ju dessutom en mer eller mindre bunden
köpkraft i form av besparingar, till att börja med innestående på sparbank,
eller i form av livförsäkringar som kunna belånas eller andra värdepapper,
som kunna användas såsom pant för kredit. Även om man för tillfället kan
reducera inkomsterna, har man alltså ingen tänkbar möjlighet att med rimliga
åtgärder begränsa den köpkraft, som finnes i samhället. Den hamstring
av sedlar som ägde rum vid de tillfällen då det utrikespolitiska läget var särskilt
kritiskt — september och december 1939 samt april 1940 — visar att
en oerhörd mängd köpkraft då mobiliserades helt enkelt på det sättet att folk
tog ut sina hos sparbankerna och andra banker insatta medel. Enligt min mening
har man därför att söka boten inte på det penningpolitiska området —
naturligtvis skall man inte underlåta att även där göra vad som göras kan
—• utan i första hand på prisområdet, och det är därför jag betraktar detta
allmänna prisstopp, trots att det är en drastisk åtgärd, såsom ett utomordentligt
välbetänkt och välbehövligt ingripande, som förtjänar allt beröm och
intet klander. Självfallet förutsätter jag att detta prisstopp skall gälla inte
bara jordbrukets produkter.

Tack vare den goda skörden fingo vi ju praktiskt taget ett prisstopp beträffande
livsmedlen, och det blev i varje fall inga prisförhöjningar på grund
av skördeutfallet. Jag hade väntat ali detta prisstopp skulle föranleda ett i
någon mån minskat sedelomlopp och därmed eli avstannande eller avtrubbande
av prisstegringstendensen. Så bley emellertid inte fallet, och det är ju
därav jag sluter att prisstegringen inte kan betingas av jordbrukspriserna i
och för sig. Men i det långa loppet spela de naturligtvis en utomordentligt

Nr 29.

Torsdagen deri 5 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
stor roll. Hur man vill resonera, antingen man resonerar som herr Linderot
eller som herr von Heland, kan det inte hjälpas att priserna på livsmedel ingå
som en mycket viktig beståndsdel i levnadskostnadsindex. Eftersom lönerna
för en stor del av svenska folket, i enskild eller statlig tjänst, äro beroende
av detta index, säger det sig självt att det inte kan vara utan betydelse vid
förhandlingarna beträffande dessa löner, om nian höjer jordbrukspriserna eller
sänker deni. Därför är det naturligtvis av ett oerhört intresse för samhället
i stort och för prisutvecklingen att man verkligen manar jordbrukarna till
återhållsamhet i sina anspråk.

Jag vill här genast bekänna att våra jordbruksorganisationer under den kris
vi nu genomleva enligt mitt förmenande ha visat sig utomordentligt samhällsnyttiga.
Vi lia tack vare dessa jordbruksorganisationer fått de stora artiklarna
på livsmedelsområdet samlade i sådan form att man överhuvud taget kan fördela
dem rättvist. Dessa organisationer ha varit en av de viktigare förutsättningarna
för att vår nuvarande ransonering har kunnat bli så relativt effektiv
liksom för att vi hittills undsluppit en mjölkransonering. Jag hoppas, liksom
jag väl tror att även herr von Heland gör, att vi även i fortsättningen skola
slippa undan en sådan ransonering.

Men jag skulle vilja göra en liten invändning mot en del mera allmänna resonemang,
som här ha framförts från jordbrukarhåll. Man säger att det gäller
att höja priserna för att öka produktionen. Det enklaste sättet att hejda priserna
är givetvis inte att använda prisstopp eller prisreglering, utan det är
helt enkelt att öka varutillgången så att den motsvarar en rimlig efterfrågan
vid en normal prisnivå. Men, mina herrar, då det gäller jordbruket tror jag
inte att en allmän prishöjning för närvarande har den betydelse för ökad produktion,
som den skulle kunna lia under andra förhållanden. Örn man betänker
att tillgången på konstgödsel och kraftfoder är begränsad, te sig möjligheterna
att öka produktionen i dess helhet inte särskilt stora. Jag skulle tro att våra
jordbrukare även med nuvarande priser söka få fram så stor skörd som möjligt.
Från början vill jag framhålla att jag inte därmed menar att det under
vissa år skulle vara en mycket större produktion, men jag vill erinra herrarna
om att vi aldrig haft en så rik jordbruksproduktion som då priserna voro mycket
låga och det var en livsbetingelse för jordbrukarna att producera mycket.
Jag skulle tro att man under vissa år på 1930-talet hade en mycket större jordbruksproduktion
än någonsin annars därför att man började använda konstgödsel
o. s. v., och det lönade sig. För att vi skulle slippa ifrån de kaotiska och
orimliga förhållanden som då rådde, har jag i min mån försökt medverka till
en samverkan i politiken örn jordbruksregleringsåtgärder. Men på den tiden
skulle jordbrukare aldrig ha fallit på idén att stjälpa ut mjölken på gårdsplanen,
även om den var lågt betald. Det var i alla fall bättre att få fem öre litern
för mjölken än att slå ut den på marken, som det påstås att folk skulle
ha gjort nu. Jag vill emellertid säga att jag — liksom flertalet, örn inte alla,
som här lia yttrat sig — är övertygad örn att detta är sorgliga undantag, för
vilka man inte kan göra Sveriges jordbrukarklass ansvarig. Jag delar fullkomligt
den meningen att jordbrukarna i stort sett inte gilla sådana metoder
som produktionsstrejk och dylikt.

Då det gäller fisket kan man i motsats till jordbruket tänka sig att höga
priser kunna möjliggöra och framkalla en betydligt ökad fångst, i den mån fiskevattnen
inte äro osäkra på grund av minor eller krigshandlingar. Priserna
äro redan nu så goda att jag skulle tro att våra fiskare i själva verket göra
allt de kunna och föra i land så stora fångster som möjligt. Men deras svårigheter
äro utomordentligt stora. Det är svårt för dem att få tillräckliga redskap
i form av nät och dylikt, och tillgången på drivmedel har varit mycket

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
liten. De få laga så att fisket sker så nära hemmet som möjligt och måste
använda segel så mycket som möjligt. Vad de måste köpa för att driva sin näring
är också dyrt, och jag vill hoppas att prisregleringsorganen skola se till
att dessa kostnader kunna hållas nere.

Men om man skall börja prisreglera, blir det en svårighet på livmedelsmarknaden,
som säkerligen återkommer på andra områden, nämligen att åstadkomma
en något så när rättvis fördelning av varorna. Den svårigheten finnes naturligtvis
redan vid en fri prisbildning. Det är inte många arbetare som ha
råd att köpa lax, och det är många husmödrar som stå i kö för att få köpa
strömming men som måste gå utan fisk från butiken, fastän där finnes lat
oss säga lax till 15 kronor per kilogram. Detta är inte rätta sättet att fördela
de varor som finnas. Örn man prisreglerar varorna, riskerar man naturligtvis
att det går med de varor, som inte finnas i större mängd och som inte samlats
i någon organisation, på samma sätt som det gått med äggen, att en mycket
stor del stannar på landsbygden, så att den ransonering, som man har förutsatt,
inte kan, som det heter, hållas. Det är ytterst beklagligt i och för sig, men
jag tvekar för min del inte alls örn att det skulle vara ännu mycket mera beklagligt,
örn vi hade ett äggpris av exempelvis 10 kronor per kilogram så att
endast de välbärgade i våra städer kunde köpa ägg.

Jag skulle tro att man kan gå längre på den väg man har följt då det gäller äggen,
d. v. s. att göra tilldelningen av foder beroende på leverans av ägg. Man kan
så vitt jag förstår göra tilldelningen av drivmedel för fiskarena beroende av att
de avstå så och så stor del av sin fångst, så att den kan föras till de större konsumtions
centra och där fördelas efter något så när rimliga grunder. Jag betraktar
det såsom utomordentligt viktigt att man på detta sätt söker göra ransoneringen
mera rättvis. Jag vet att det är mycket svårt, och jag skall inte klandra livsmedelskommissionen.
Jag underlåter inte detta därför att jag tillhör dess råd
— jag har inte alls deltagit i förhandlingarna — utan uteslutande med hänsyn
till de stora svårigheter som förefinnas. Jag tror inte heller, som herr Linderot,
att det skulle bli mycket lättare örn kommissionen inrättade sig för en
tioårig verksamhet än om den betraktade sig som mera provisorisk. Jag anser
för min del att vår ransonering i många avseenden har varit tillfredsställande.
Huruvida nian har begärt litet för mycket uppgifter vågar jag inte yttra mig
örn. Jag håller för troligt att detta i vissa fall har förekommit, men i stort
sett är det nog nödvändigt att lia uppgifter om förråden för att överhuvud taget
kunna få någon förnuftig plan beträffande fördelningen och utnyttjandet
av tillgängliga förråd.

Jag vill till slut, herr talman, säga att jag betraktar denna fråga om prisregleringen
och den aktion, som är inledd med det provisoriska prisstoppet,
som en av de viktigaste frågor vi överhuvud taget lia att syssla med inom det
svenska samhället i våra dagar. Det är klart att kanske rätt stora grupper av
exempelvis skuldsatta näringsidkare och skuldsatta personer överhuvud taget
kunna bli fria från sin skuld litet behändigare, örn de ha gjort skulden i kronor
av ett visst Högt värde och nu kunna få betala igen summan med kronor
sorn inte äro värda mer än hälften så mycket. Jag tror emellertid att det stora
flertalet får lida så mycket mera på grund av de allmänna rubbningar som en
inflation medför. På grund av de störningar som därigenom vållas i samhället
är den ett så pass allvarligt ont att man, fiir att undvika det, måste foga
sig i mycket tvång som man eljest helst skulle vilja slippa. Jag vill också erinra
örn att därest det blir en stark inflation, kommer också efter inflationen
kravet på kronvärdets återställande att bli så mycket starkare, och någonting
bedrövligare än den våg av inflation och deflation som vi upplevde under förra
världskriget och åren därefter kan man ju knappast tänka sig. I vårt land

Nr 29.

Torsdagen dea 5 november 1942.

Äng. landets försörjning sid ge m. m. (Forts.)
blevo som bekant verkningarna ändå begränsade, meia det finnes exempel från
utlandet som tala ett varnande språk. Därför tror jag, herr talman, att vi litet
var böra med jämnmod söka fördraga de besvärligheter, som kunna bli en följd
av det som jag betraktar såsom nödvändigt för att hindra inflationen, d. v. s.
en tämligen allmän prisreglering under den tid vi ha brist på varor.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! När herr Forslund i likhet med många
andra i denna diskussion framhåller vikten av samförstånd från jordbrukarnas
sida för att lösa tidens svårigheter och säger, att detta samförstånd borde visa
sig dels i medgörlighet beträffande priserna, dels i en ansträngning att öka
produktionen, så förbiser han det nödvändiga jordbruksekonomiska sambandet
mellan jordbrukarens inkomst och hans produktionskraft. Av sin inkomst måste
ju jordbrukaren liksom vilken annan medborgare som helst i första hand leva.
Han måste taga av inkomsten för att kunna livnära sig. Men vidare måste han
använda en del därav för fortsatt produktion. Och de utgifter, som han gör
för den fortsatta produktionen, kunna i sin tur uppdelas i två grupper. Det
är en del, som är absolut nödvändig för att jordbrukaren överhuvud taget skall
kunna sitta kvar på gården. Han måste erlägga räntor och avgälder och han
måste betala den lejda arbetskraften. Det är detta, som vi kalla för de fasta
utgifterna. Sedan komma de mera villkorliga utgifterna, och det är tyvärr så
i jordbruket^ att^det är dessa utgifter, som äro de mest produktionsfrämjande.
Det är alltså fråga om huruvida jordbrukarens inkomst räcker till att köpa
konstgödsel, att växla utsäde, t. ex. att från Svalöv eller någon annan växtförädlingsanstalt
köpa det dyrare utsäde, som man vet kan giva avsevärt mer
per arealenhet men som man eventuellt måste avstå från, örn den erhållna inkomsten
inte räcker till en sådan utgift. Sedan kommer det andra dylika produktionsfrämjande
utgifter, t. ex. för kalk och moderna anordningar — han
skulle kanske vilja göra en silo, men har icke råd till det. Det är alltså den
sista delen av jordbrukarens inkomst, som i första hand användes för produktionsfrämjande
åtgärder i jordbruket. Och detta, mina herrar, är inte en fråga
örn vilja från jordbrukarens sida, utan det är en fråga örn förmåga.

Alltså är det alldeles felaktigt, när herr Björnsson här vill förneka sambandet
mellan jordbrukarens inkomst och jordbrukarens produktion. Var och en
bör göra klart för sig i dessa tider, att örn man är snål när det gäller att bereda
jordbrukarna inkomstmöjligheter, så blir det en naturlig och oundviklig jordbruksekonomisk
följd, att produktionen minskas, vad än jordbrukaren i det avseendet
vill.

Det har hela tiden under den här förda diskussionen varit fråga örn jordbrukets
priser och denna spänning i fråga örn vad jordbrukaren skall få för den
för folkhushållningen nödvändiga produktionen. Jag har det intrycket, att man
förstorar frågan. Man blåser upp den till alltför väldiga proportioner. Det är
inte så, att kostnaderna för jordbrukets saluprodukter intaga en dominerande
plats i samhällsmedborgarens budget. Det måste jag säga, trots att jag själv är
jordbrukare, och jag skall söka bevisa detta med några siffror, som jag just
i dag under diskussionens gång har skaffat mig.

Vad. kostar brödet och sovlet det svenska folket? Ja, i den tablå, som är
uppgjord rörande jordbrukets inkomster och som man nu skall lägga till grund
för den prissättning, som skall ske, är brödsäden upptagen till ett sammanlagt
belopp av 215 miljoner kronor. Det är att märka, upplystes det mig på lantbruksförbundet,
att man då räknat med 1 eller 2 öres högre pris än som nu
verkligen gäller. Så vill jag taga med en annan sak, som kan sägas höra dit,
och det är ärterna. Det är 12 miljoner. Det blir summa 227 miljoner kronor för
dessa jordbruksprodukter. Och då är att märka, att det är fråga örn den bröd -

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
säd som går både till jordbrukaren själv och till hela det övriga svenska
folket.

Vad kostar då sovlet? Jo, fläsket upptages i den där inkomstkalkylen till
206 miljoner kronor. Köttet av nöt, får och häst upptages till 214 miljoner. Det
blir för sovlet sammanlagt 420 miljoner, och lägga vi tillhopa bröd och sovel,
så blir det 647 miljoner kronor. Kan detta anses vara en stor eller en liten
summa? Ja, man kan göra många jämförelser för att få en föreställning därom.
Jag hade kunnat taga fram åtskilligt mer för att belysa frågan, men jag
har valt ett jämförelsematerial, som jag tror, att svenska folket känner till och
förstår, och det är vad svenska folket lägger ut för rusdrycker och tobak. Hur
mycket tro herrarna att man lägger ut för rusdrycker här i landet? Jo, det
upplystes mig från kontrollstyrelsen, att svenska folket år 1941 betalade 335
miljoner kronor för rusdrycker. Därvid har man inräknat starksprit och vin,
men däremot inte öl. Det upplystes mig också, att denna summa för innevarande
år kommer att väsentligen stiga. Man är efter nio månaders förbrukning redan
uppe i 285 miljoner. För innevarande år komma vi således att få denna
siffra betydligt höjd, av vilket förhållande man kan draga vissa slutsatser rörande
svenska folket levnadsstandard i närvarande dagar.

Om tobaksförbrukningen har det upplysts mig från tobaksmonopolet, att den
under fjolåret uppgick till ett värde av 265 miljoner kronor. Det blir sammanlagt
600 miljoner. Svenska folket betalar alltså i runt tal i det närmaste lika
mycket för sin tobak och sin sprit, som det betalar för sitt bröd och sitt sovel.

Då frågar jag mig, örn det är riktigt att sitta här, bleka i ansiktet och med
allvarliga miner, och diskutera några örens höjning eller sänkning av priset på
jordbrukarens produkter. Det är det ej, enligt min uppfattning. Jag säger ännu
en gång, att man överdriver betydelsen av frågan, även örn man naturligtvis
måste medgiva, att den är av stor betydelse. Den har stor betydelse för jordbrukaren,
men med hänsyn till hela nationens ekonomi och vår penninghushållning,
måste jag ändå säga mig, att man troligen väsentligen överdriver dess
betydelse. Ur penningpolitisk synpunkt måste det betyda lika mycket, örn man
höjer eller sänker priserna på spritdrycker och tobak.

Jag ansluter mig reservationslöst till den av herr statsministern irttalade
tanken på ökning av skatterna på lyxvaror och njutningsmedel, och jag skulle
vilja säga såsom min mening, att den merinkomst, som den svenska staten
därigenom kan förvärva sig, lämpligen borde användas för att minska bördorna
för de barnrika familjerna, örn man inte kan finna ut något annat sätt
att göra det lättare för dem att genomkämpa den ekonomiskt svåra tid, vari
vi leva. Det är nämligen allra mest synd örn dem, och befolkningspolitiska åtgärder
ligga ju i tiden. Jag tror det skulle vara lämpligt, om man nu under
krisen började se till, att de barnrika familjerna inte få draga alltför tunga
bördor. De, som ha så god råd att gå på nöjeslokaler och att ge ut sina pengar
på andra icke fullt nödvändiga saker, borde också kunna i någon mån bidraga
till att lätta bördan för dessa familjer.

En annan grupp av medborgare i samhället, som har det mycket svårt
i dessa dagar, är småbrukarna, innehavarna av de ofullständiga jordbruken,
och de äro många i vårt land. De ha kommit i stora svårigheter av den anledningen,
att de inte få köpa fodermedel och på det sättet kunna vidga sin
produktionsvolym och öka sin inkomst. Deras läge är prekärt. De lia måst
göra sig av med sina kor, och dc kunna inte föda upp grisar. De kunna ej
sköta sina små jordbruk på samma sätt som tidigare, och det är ett problem,
som regeringen bör tänka på till nästa riksdag, hur man skall lämna denna
betryckta medborgargrupp något stöd. För min del tanker jag mig, att man
skulle kunna försöka på något sätt differentiera produktionsuppgifterna inom

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
jordbruket, så att man läte dessa småbrukare få företräde i fråga örn vissa
grenar av den animaliska produktionen, ett företräde som de ju faktiskt tidigare
på grund av naturliga marknadsförhållanden ha haft men som de nu äro
fråntagna. Jag framkastar detta endast som en tanke, som jag har hyst.

Herr Bondeson talade i förrgår örn ett förhållande i Skåne, som berörde
mig illa och som jag visst inte vill försvara. Det gällde, att en del till Skåne
nedresta ungdomar, som kommit dit för att hjälpa bönderna med att taga
upp betorna, visat sig gå från de jordbrukare, till vilka de kommit och hos
vilka de arbetade för den överenskomna ersättningen, till andra jordbrukare,
som betalat mera. Utan att på något sätt försvara detta vill jag dock säga,
att man bör fördela ansvaret härför. Det var det, som herr Bondeson inte
gjorde, och det var det, som föranledde mig att taga upp saken. Man bör
fördela ansvaret därför, så att även de jordbrukare, som lockade dessa unga
människor med högre betalning än den överenskomna, få sin del av detta ansvar.
Jag tycker, att de böra bära den tyngre delen, eftersom de äro äldre och
förståndigare, under det att ungdomen naturligtvis är mera lättlockad.

Ja, det har talats så mycket örn samförstånd i dessa dagar, och jag satt
och tänkte på, att ute i landet råder det faktiskt gott samförstånd. Jag är
själv från en bygd, där jordbruk och industri äro mycket blandade örn varandra,
och jag får säga, att det ofta har rört mitt hjärta att se hur man
hjälper varandra och hur arbetarna på kvällarna och under sin semester o. s. v.
bege sig ut till bönderna för att ge dem ett handtag. Jag har t. ex. under
höskörden sett fall då en tre fyra man kommit alldeles obedda till en bonde
och hjälpt honom att få in höet. Det råder, såvitt jag känner bygden, ett
hjärtligt och gott förhållande mellan arbetarna och jordbruksbefolkningen,
och det är ju värdefullt.

Vad som däremot har smärtat mig och smärtar oss alla jordbrukare —
det har ju också kommit till synes här i debatten — är den socialdemokratiska
tidningspressens vrånga framställningar och hårda tal till och örn bönderna.
Jag berördes särskilt illa av att en tidning uppe i Norrland, vars namn jag
glömt, efter en svartmålning av jordbrukarnas inställning hotade och sade,
att det är sannerligen på tiden att förverkliga tanken på kooperativt jordbruk.
Det är tids nog att bemöta en sådan tanke eller ett sådant hot, när man försöker
att förverkliga det. Men redan nu måste jag säga, att det är ett tråkigt
symptom, som det är värt att lägga märke till. Någonting annat än ett
symptom kan det väl knappast anses vara.

Vad som nu tarvas av svenska medborgare i fråga om ekonomiskt handlande
synes mig i främsta rummet vara begränsning av utgifterna till det
strängt nödvändiga. Det måste bli ett åtminstone temporärt stando i den utveckling,
som man kan karakterisera såsom en amerikanisering. Den utvecklingen
visade sina fördärvbringande resultat främst i Amerika före jordbrukskrisens
inträde där i slutet av 1920-talet. Men det har gått så även i
Europa och också i vårt land, att en ökning av inkomsten användes till nya
behovs tillfredsställande, medan de grundläggande behoven i människans livsföring
lämnas mer och mer åt sidan. Man uppskattar dem ej så, som man borde.
Och när nu en sådan här kritisk tid inträder, så. hlir det tydligt, att man
har varit inne på en väg, som kan vara önskvärd i och för sig och som vi
naturligtvis, få vi hoppas, en gång skola kunna ånyo beträda, men som medför
vissa riskmoment, nämligen att man avlägsnar sig från själva grundvalarna
för sin existens, i det att man använder sina inkomster till sådana saker,
som inte äro strängt nödvändiga, och inte frågar efter hur det går med
det, som bildar grunden för hela tillvaron. Man kan kanske bättre förstå vad
jag menar, örn jag säger, att våra fäder, ja redan våra föräldrar och ännu

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
mera våra farföräldrar och morföräldrar bokstavligen sleto för födan. Huvudsakliga
delen av deras inkomst gick till utgifterna för födan. Detta är visserligen
inte något idealiskt förhållande, utan vi skola försöka komma bort från
det, men å andra sidan måste vi förstå, att vi i en ond och svår tid måste
liksom gå tillbaka några tuppfjät åt det hållet, och vi måste för de oundgängliga
sakerna, som födan nu framförallt är, betala det pris, som de kosta
och som det är nödvändigt att betala för att säkerställa tillgången på desamma.

Jag har förgäves väntat, att någon av de stora män och kvinnor, som vi
ha här i landet, och till vilkas röst man lyssnar, skulle vilja säga svenska
folket någonting i den vägen. Tiden är obönhörligen sådan, att den i alla fall
tvingar oss att gå åt det hållet, och ju fortare vi få detta klart för oss och
inrätta oss därefter, dess bättre tror jag det är för oss alla.

Från de svenska bondhemmen skall under den onda och svåra tid vi nu
genomleva endast komma det, som är gott: goda och svenska tankar och god
mat till oss alla. Därför böra vi också alla tänka och tala gott örn dem, som
leva och verka i dessa hem runt örn i vårt vidsträckta land.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det har här under den gångna debatten
från olika håll riktats vissa anmärkningar mot hushållningen med pengar och
folk inom försvarsväsendet, och jag anser mig därför vara nödsakad att till
protokollet lämna en redogörelse för vissa av dessa ting.

Herr Axel Ivar Anderson har i dag talat örn nödvändigheten av att begränsa
statsutgifterna och därvid också uppehållit sig vid frågan örn de militära
utgifterna, som han har ansett, att man bör försöka att hålla igen. Bland
annat uttalade han, att femårsplanens ram ej borde få överskridas. Med anledning
därav vill jag förklara, att i den mån det gäller sådana utgifter för
försvaret, som hänga samman med försvarsbeslutet, så är det min avsikt att
göra allt vad jag kan för att hålla dessa kostnader inom den fastställda ramen.
Men jag fäster uppmärksamheten på att ramen avser en viss mängd materiel,
som i riksdagsbeslutet är kostnadsberäknad efter prisnivån den 1 juli
1941, och det har ju från början förutsatts, att dessa kostnader få överskridas
med de belopp, som bero på den allmänna prisstegringen. Det blir här alltså en
fråga örn möjligheten att hålla igen på priserna, örn det skall lyckas att hindra
dessa försvarsutgifter att svälla alltför mycket.

Vad sedan å andra sidan gäller de kostnader, som vi kalla för beredskapskostnader
— de utgifter, som behövas för att vårt försvar skall befinna sig i
ständig beredskap mot en eventuell fara — så vill jag också för min del försäkra,
att det hålles en sträng hand över dessa utgifter och att man försöker
undvika onödiga ting, och jag tror också, att det med hänsyn till att vi nu
kommit rätt långt, och lia fått en mängd planer genomförda, skall lyckas att
begränsa utgifterna till det strängt nödvändiga. Detta vill jag säga med anledning
av vad som här yttrades om de direkta utgifterna.

Men det har här i kammaren lagts ännu större vikt vid frågan örn hushållningen
med personal vid försvarsväsendet, och det har framställts anmärkningar
i detta avseende, utom av den talare, som jag nyss nämnde, även av herr
Nordenson och herr Mannerskantz. Jag förstår ju mycket väl, och det är också
den militära ledningen fullt på det klara med, att i en tid, när det är brist
på arbetskraft, måste även försvarets anspråk på personal begränsas till
det minsta möjliga. Från den utgångspunkten handlas det också inom det
militära. Men det är ju alldeles självklart, att det i en så ofantligt stor verksamhet
som ett fösvarsväsen omfattar, jämt och ständigt förekommer fall,
där nian med fullt fog kan säga, att kritik är befogad. Det vore ju också

Nr 29.

Torsdagen dea 5 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
märkvärdigt, om det inte skulle ske dumheter då och då inom en verksamhet
av dessa ofantliga mått. Jag skulle dock för min del vilja här anföra, att
dessa enstaka fall generaliseras alltför mycket, och folk får lätt en föreställning
om att hushållningen med personal är långt mindre än vad den i verkligheten
är.

Låt mig här giva en kort överblick över de fyra huvudändamål, örn jag
så får säga, till vilka vi för närvarande använda personal inom försvarsväsendet.
Vi ha först och främst beredskapsförbanden. Det är en del av vår
krigsmakt, som vi ständigt hålla på fältfot för att den skall kunna ögonblickligen
ingripa, örn fara hotar landet. En var förstår ju, att eftersom vi ej kunna
bedöma den verkliga fara, vari vårt land befinner sig, är det en ytterst
vansklig sak att avgöra omfånget av denna beredskap. Hålla vi den för
liten, är det visserligen sant, att folkhushållet för närvarande gör vinst på
detta, men skulle allvarets stund komma, då vi hade denna lilla beredskap,
så bleve den sista villan värre än den första. Vi måste därför akta oss för att
låta beredskapen bli alltför liten. Jag vill dock säga, att vi hålla den minsta
möjliga beredskap, som regeringen vågar med hänsyn till det allmänna läget,
och jag tror mig också kunna säga, att vi nog taga vissa risker, och jag tror
inte, att någon, som blir i tillfälle att sätta sig in i det verkliga läget, skulle
vilja tillråda någon ytterligare minskning av vår beredskap.

Men i dessa beredskapsstyrkor ingå ju vissa förband, som ha till uppgift
vakthållning vid kommunikationsleder. industriföretag och andra viktig-a platser,
och det är klart, att när det gäller denna vakthållning, kan man säkert
hitta tillfällen, där den kanske är för stor eller där den är opraktiskt anordnad
och därför drar för mycket folk. Det vill jag inte bestrida, men jag
vill endast understryka, att det är i förhållande till storleken av våra beredskapsstyrkor
en mycket liten del, som sysselsättes med sådana göromål. För
närvarande pågår det en ivrig översyn från den militära ledningens sida beträffande
denna verksamhet i syfte att pressa ned användningen av folk för
olika bevakningsändamål, och jag tror, att det skall vara möjligt att krympa
samman denna vakthållning ytterligare. Men samtidigt vill jag varna för
att överskatta vikten för folkhushållningen av de besparingar, som där kunna
göras, ty det blir i förhållande till det stora hela ganska små besparingar,
eftersom det här rör sig örn en manskapsstyrka av mycket liten storleksordning.

Det andra område, för vilket vi använda militär personal, är ju de s. k.
fältdepåerna. Dessa äro den organisation, som vi ha byggt upp för att snabbt
kunna mobilisera alla våra stridskrafter. Vi få ju ha klart för oss, att ju
mindre direkt beredskap vi ha i dag, desto snabbare måste vi kunna, örn någonting
inträffar, få hela vår stridbara styrka på krigsfot, och det ligger ju
därför den allra största vikt uppå, att fältdepåerna äro så organiserade, att
förbanden med kortast möjliga tidsutdräkt. kunna gå i fält. Därför måste det
för var och en vara klart, att det är viktigt, att fältdepåerna kunna fungera
snabbt och det spelar mindre roll, örn vi ha något tusental mer eller mindre
inne för deras betjänande. Det kan man inte komma ifrån.

Nu har det från krisrevisionens sida uttalats en mycket amper kritik
av fältdepåernas organisation, och det är inte min avsikt att försöka förringa
värdet av den kritiken. Det ligger säkert mycket i den. Men det finnes en utgångspunkt
från krisrevisionens sida, som jag inte tror, att man kan acceptera.
Krisrevisionen tror, att det är möjligt att organisera fältdepåerna efter
en enhetlig mall över hela landet med depåerna i största grad centraliserade.
Nu måste man ha klart för sig, att ju mer man centraliserar en fältdepå, desto
tyngre måste den arbeta vid mobilisering, fastän det naturligtvis blir billigare

Torgdagen den 6 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forte.)
med hänsyn till att det behöves mindre folk för att sköta en centraliserad
depå än en decentraliserad.

Nu är det emellertid på det sättet, att ansvaret för att ett fältförband skall
kunna gå i fält på den i mobiliseringsplanerna utsatta tiden måste vila på förbandets
chef. Det finns ingen möjlighet för ledningen i Stockholm att ta det
direkta ansvaret, ty omständigheterna bero ju på de lokala förhållandena. Det
är så många ting, som avgöra, hur snabbt man kan samla ett förband och få
det i fältdugligt skick. Det kan endast den myndighet ordna, som befinner sig
på platsen, och därför mäste man lägga ansvaret på den. Det är förbandschefen,
som får bära ansvaret, men därav följer, att man icke kan binda hans händer
vid vissa arrangemang. Han måste ha en viss frihet, för att det skall vara möjligt
för honom att hålla tiderna, och följaktligen tror jag icke, att det går att
från ledningens sida fastställa några bestämda direktiv, som skola följas. Nu
kommer det säkert att ges ut mycket klara och vägledande anvisningar från
högre ort i avsikt att genomföra största möjliga sparsamhet, och sedan skall
man genom inspektioner ute på fältdepåerna kontrollera, dels att de fungera
så, som är föreskrivet i planerna, dels att det icke för detta ändamål användes
mera folk än som är absolut nödvändigt. Det är otvivelaktigt, att man skall
kunna spara en del folk här.

Det finnes emellertid en omständighet, som gör, att man kanske inte kan
komma tillnärmelsevis så långt som krisrevisionen har tänkt sig. Det är nämligen
så, att ju mer man centraliserar fältdepåerna, desto mer måste man för
att kunna spara folk lita på att kunna använda de inneliggande ritbildningsförbanden
som handräckning vid mobilisering. Men det är ju också självklart,
att för att vi inte skola behöva lia större beredskapsförband under fanorna än
som är absolut nödvändigt, eftersträva vi att, så snart den unga årsklassen har
fått tillräcklig utbildning, inrangera denna på visst sätt i beredskapsförbanden.
Så snart utbildningsförbanden kunna inrangeras där, kommer det följaktligen
inte att finnas tillräckligt med folk från den yngsta årsklassen för att
hjälpa till i fältdepåerna, utan då måste man ha en särskild betjäningspersonal
där.

Härmed kommer jag över till den tredje gruppen av förband, nämligen utbildningsförbanden.
Ingen kan väl tänka sig, att vi icke skola varje år utbilda
den nya årsklassen. Det måste vi ju göra, det är den enda förutsättningen för
att vi skola kunna skicka i väg 47-åringarna och låta dem slippa krigstjänst.
Den enda förutsättningen är, att den nya årsklassen under tiden har utbildats
och kan ingå i krigsorganisationen. Det kan alltså inte vara tal örn att vi
.skola minska utbildningsförbanden med hänsyn till den yngsta årsklassen. Men
nu ha vi faktiskt en del efterbesiktigade inkallade för utbildning, och man
kan naturligtvis fråga: ha vi, med den nu rådande bristen på arbetskraft råd
att utbilda de efterbesiktigade? Det är klart, att vi kunna låta bli det, men vad
blir i så fall föjden? Jo, den blir, att de orättvisor beträffande inkallelserna,
som vi hittills icke ha kunnat bemästra, särskilt i fråga örn luftvärn och kustartilleri,
komma att fortbestå, och samma sak kommer att kvarstå beträffande
övriga förband, fastän i mindre mån. Det blir alltså bär ett avvägande mellan
å ena sidan inkallelsens börda på den enskilde värnpliktige, och å andra sidan
samhällets intresse av att ha så litet folk som möjligt under fanorna. Jag tror,
att trots den påfrestning på tillgången på arbetskraft, som utbildningen av
efterbesiktigade innebär, välja vi den ändå för att bli i stånd att åstadkomma
individuella lättnader i inkallelserna för en del värnpliktiga, som hittills ha
fått bära en alltför tung börda. Jag tror därför inte, att det finns någonting på
detta område att spara.

Till slut kommer jag fram till den fjärde kategorien, nämligen det handräck -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 194''2.

Äng. landets farsörjningsläge m. m. (Forts.)
ningsmanskap, som finns på alla ''våra fredsförbund, alltså på våra mobiliseringsdepåer,
och som skall sköta etablissemanget där och hålla arbetet i gång.
Det är en betydligt större styrka, som där användes än den, som användes i
fältdepåerna eller till vakttjänst vid beredskapsförbanden. Yi ha nyligen gjort
en inventering över användningen av handräckningsfolk, skrivbiträden o. dyl.
på alla förband. Denna inventering har nu gått tillbaka från försvarsdepartementet
till arméns ledning, och man håller där på att pröva i vilken mån man
skall kunna minska användningen av sådan personal till det minsta möjliga.

På de tre punkter, där man verkligen kan säga, att det finns möjligheter —-låt vara förhållandevis små — att minska personalbeståndet, alltså vid beredskapsförbandens
bevakningstrupper, vid fältdepåerna och beträffande mobiliseringsdepåernas
handräckningsmanskap, äro på hela linjen ansträngningar
i gång för att minska behovet av folk, för att pressa tillsammans styrkorna och
låta så mycket folk som möjligt bli kvar ute i arbetslivet. Däremot måste man
tyvärr säga, att beträffande de stora klumparna, d. v. s. beredskapsförbanden
och utbildningsförbanden, finns det inte någon möjlighet att komma fram till
lägre siffror än vi för närvarande ha.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Uteslutande för att ge en liten replik i
anledning av ett par yttranden, som herr Björnsson fällt, har jag begärt ordet.
Men nu ha också en del andra saker framkommit, som göra, att jag skulle
vilja tillägga något.

Herr Björnsson använde två gånger uttrycket »de höjda jordbrukspriserna».
Det är f. ö. flera än han, som använt detta uttryck, och man tycks nästan litet
varstans i landet börja tro, att det verkligen är fråga örn höjda priser. Men
sanningen, herr talman, är ju den, att priserna äro sänkta för alla de jordbruksprodukter,
som hittills ha blivit prissatta i höst. Det var närmast för att
säga detta, som jag begärde ordet.

Sedan kom emellertid herr Björnsson in på ett mycket intressant resonemang,
nämligen huruvida ändring av priset på en vara stimulerar produktionen
eller icke. Jordbruket skiljer sig ju i det avseendet fullständigt från vanliga
industriföretag. När en industriprodukt inte kan framställas, så att produktionen
går ihop, och man inte har andra skäl för att driva verksamheten,
inskränker man produktionen eller upphör med den. Men vi kunna ju inte upphöra
med jordbruket. Jag skulle nog vilja göra gällande, att prisläget har en
viss inverkan på produktionens storlek. Under 1930-talet, som herr Björnsson
talade örn, voro otvivelaktigt priserna så låga och produktionen så stor, att
dessa faktorer motverkade varandra. Då resonerade nog många så, att priset
på varan var så lågt, att nu måste de försöka producera desto mer för att få
ihop samma antal kronor och därigenom behålla sin inkomst -—■ jag är emellertid
inte säker på att detta resonemang fördes allmänt då, och i varje fall
tror jag inte, att detta är fallet nu. Herr Bror Nilsson har anfört exempel på
hur jordbrukarna reagera, när de finna, att man inte för produkterna får ut
vad de tycka vara rättmätigt. Han har visat att det inte är illojalitet utan
ekonomiska beräkningar, som göra, att jordbrukarna inte vilja ta på sig höga
utgifter för att öka produktionen. Jag skulle kunna ge flera exempel därpå.
Han anförde fyra, fem sådana. Jag skall ge ett par till, som gälla själva
arbetet.

Jag har själv många gånger stått inför valet att tillgripa övertidsarbete
med den mycket höjda avlöning, som då utgår, för att få ett resultat, som otvivelaktigt
skulle vara ägnat att öka skörden, eller att icke göra den utgift, som
detta inebär. Är då priset på den vara, av vilken man skulle kunna producera
mera, högt, betalar det sig kanhända med övertidsarbetet, men örn priset be -

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landels försörjningsläge m. m. (Forts.)
räknas bli lägre, kommer man kanske under gränsen. I varje fall har jag flera
gånger tyckt, att saken varit problematisk. Jag har kanske velat spara övertidstimmarna
till något tillfälle, då de behövas ännu bättre, och så har saken
fått vara. Dylika överväganden ha kanske delvis bidragit till den ovanligt
sena höstsådden i år.

Ett annat exempel härpå är, att många lantbrukare resonerat så här: »Nu
har jag en tvåårs vall» — eller det kanske är en treårs vall — »som är ganska
skaplig. Efter det senaste årets fuktiga väderlek har den rent av förbättrats.
Jag hade från början tänkt plöja upp den och så höstsäd där. Men när inte ens
något pris blivit satt» — och man blev i allmänhet litet förargad över detta —
»eller när priset sänkts, är det bättre, att vallen får ligga; jag tar vallskörd
nästa år.» Detta innebär i allmänhet en minskning av produktionen, ty en
sådan äldre vall kan inte tänkas producera lika många skördeenheter per ytenhet
som om den besås med fullgod höstsäd.

Detta är några exempel, och det kan anföras flera, på hur prissättningen
påverkar produktionen.

Jag bad herr Björnsson, att han skulle stanna kvar, så att vi skulle kunna
resonera färdigt örn detta, men han hade inte tillfälle därtill, sade han. Jag
tror, att han knappast har rätt, när han säger, att priset inte inverkar. Särskilt
beträffande vissa varor, som jag i förrgår nämnde och örn vilka jag
anser, att de skulle ha behövt en måttlig prisjustering uppåt, nämligen fläsk
och ägg, tror jag, att en prisförbättring inte bara flyttat över produktionen
från andra varuslag till dessa så nödvändiga varor, utan också hade bidragit
till att öka den sammanlagda produktionen. Enligt mitt förmenande är det
nämligen en hel del foder, som inte blir tillvarataget genom äggproduktion och
uppfödning av hushållsgrisar, foder som nu helt enkelt får förfaras.

Herr Bror Nilsson gjorde en ganska lustig jämförelse mellan vad det
svenska folket lägger ut för livsmedel och för andra saker, och han fann, att
man röker och super upp lika mycket som man äter upp. Det är möjligt, att
så är, ehuru jag tror, att beräkningen hattar i så måtto, att det, som jordbrukarna
själva äta upp, inte var medtaget i statistiken, utan bara saluöverskottet.
Men jag kan erinra örn vad jag i förrgår nämnde som ett ännu mera
siffermässigt belägg på att jordbrukspriserna inte spela den roll, som det
alltför ofta påstås, att de göra. Av samtliga levnadskostnader utgöra producentpriserna
för jordbruksprodukter endast cirka 20 procent, och den höjning,
som de ha undergått sedan krigets början, utgör i själva verket inte mer än
något äver sju enheter. Den höjning, som producentpriserna under den gångna
delen av året ha undergått, är bara 0.2 enheter. Dessa.siffror klarlägga ju fullt,
vilken storleksordning det är fråga om. Att sedan livsmedelspriserna i minut
visa någonting annat och ibland bli för höga, kunna inte jordbrukarna lastas
för.

Medan jag ändå har ordet, skulle jag vilja rikta mig till herr Forslund, som
i dag nämnde mitt namn och sade, att jag framfört den synpunkten, att den
sociallagstiftning, som vi ha, för närvarande vore en belastning. Jag säde, att
den var en anledning till en ökad marginal mellan parti- och minutpriserna,
vilket den också är, men jag har inte uttalat mig för att den skulle tas bort.
Man kan ibland bli felciterad här liksom skett under valrörelsen beträffande
en annan sak. Den skall jag emellertid inte här ta upp.

Det är synd, att försvarsministern har gått. Vad jag åsyftade var den
fjärde kategorien av personal, nämligen handräckningspesonalen, både vid de
ordinarie förbanden, vid beredskapsförbanden och på alla möjliga, expeditioner.
Det har alltid varit en dålig organisation av själva arbetslivet på det militära
området. När då hela militärapparaten bär blivit så kraftigt ökad och detta

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
råkar inträffa under en tid av brist på arbetskraft, blir det ännu iner aktuellt
att göra någonting åt saken. Jag skulle vilja tillråda försvarsministern att
inte bara införskaffa uppgifter från de olika förbanden över hur stor personal
de ha för handräcknings- och expeditionstjänst, på förråd o. s. v., utan att
även skaffa rätt på någon inom arbetslivet erfaren man med utpräglad blick
för arbetsorganisation och låta honom resa omkring och studera hur arbetena
äro organiserade på så många förband han kan hinna med, samt sedan
ge ett direkt förslag, hur arbetena där böra organiseras. Detta skulle leda till
mycket stora resultat — det är jag fullkomligt säker på — och jag har en
personlig erfarenhet av den saken. För något mer än tio år sedan tjänstgjorde
jag på ett regemente och hade efter det vanliga regementsmötet befälet över ett
förband, som skulle bestrida handräckning och vakttjänst. Första dagen koni
det rekvisitioner på inemot 90 man till olika handräckningsarbeten. Det var
inte annat att göra än att sända dessa, men jag använde den dagen till att
gå omkring och se efter, hur all denna personal användes. Efter mycket noggrant
studium fann jag, att de 95 man — jag tror det var så många, som begärts
— med fördel skulle kunnat reduceras till omkring 30 man, utan att
arbetena på något sätt bleve lidande. Ett faktum är, att efter en hel del besvärliga
förhandlingar med olika myndigheter där användes under återstoden
av de 30 dagarna aldrig mer än ett 40-tal man. Detta var på ett enda regemente.

Jag tror därför, att man skall anlita någon eller några, som speciellt inrikta
sig på att se till, att arbetslärans principer bli tillämpade. Detta tror jag
skulle ge ett större resultat än andra sorters utredningar. Jag har här närmast
åsyftat denna fjärde kategori och vill säga, att jag inte pä något sätt skulle
vilja tillråda, att man minskar vare sig på utbildningsförbanden — inte ens
när det gäller de efterbesiktigade, ty de kunna säkert fylla många platser,
särskilt vid luftvärnsartilleriet — eller på de utpräglade beredskapsförbanden.
Beträffande personalen vid fältdepåerna kan man kanske lia olika uppfattning
örn hur stor den bör vara, men jag har med mitt anförande i förrgår framför
allt syftat på handräckningspersonalen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag begärde ordet endast med
anledning av att herr von Heland riktat en direkt fråga till mig. Han uppgav
i sitt anförande, att jag i mitt förra yttrande skulle ha uttalat, att en utjämning
mellan jordbrukarna och den övriga befolkningen skulle vara skälig, och
han frågade, om jag vore villig att medverka till en sådan utjämning, som jämställde
jordens och industriens arbetare.

Jag tyckte, att jag tillräckligt klart angav min ståndpunkt i denna fråga.
Beträffande utgångsläget, som skulle vara så ogynnsamt för jordbrukarna,
sade jag, att den saken val ändå inte varit föremål för tillräckligt ingående
undersökningar. Påståendet om det ogynnsamma utgångsläget kan utan tvivel
gälla för vissa grupper men knappast för alla. För övrigt är det mycket svårt
att jämföra levnadsstandarden för en människa som bor i en stad med standarden
för en, som arbetar i jorden. Herr von Heland nämnde som något särskilt
märkligt, att en gatsopare i Stockholm har en lön på 2,800 kr. Det låter
naturligtvis mycket, när man jämför det med de löner, som betalas på landsbygden,
men jag tror inte, att jag skulle vilja rekommendera herr von Heland
att leva i Stockholm på 2,800 kr. Jag tror för övrigt inte, att ens en lantarbetare
i Södermanland, som befordrades till gatsopare i Stockholm med en lön
av 2,800 kr., skulle finna, att den ökning i ren penninginkomst, soln han då
skulle få, betydde en motsvarande ökning i hans levnadsstandard. Men jag medger
som sagt, att vissa grupper av landsbygdens befolkning befinna sig i en

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
dålig- situation. Det gäller under normala förhållanden framför allt skogs- och
lantarbetare, men också småbrukare och arrendatorer i vissa bygder. Att förbättra
dessa människors förhållanden har sedan länge varit inte bara det socialdemokratiska
partiets utan även landsorganisationens uppgift och program.
Det är klart, att den vaksamhet vis ä vis dessa gruppers intressen, som det
parti jag representerar sedan länge har visat, inte slappnat ens i dessa tider.
Jag skulle i det sammanhanget kunna erinra örn de statliga subventionerna,
som vålla så mycken ond blod. Jag tror att även på bondeförbundshåll har man
uttalat sitt ogillande av dessa understöd. De ta väl i främsta rummet sikte på
att förbättra ställningen för de sämst lottade, inte bara på landsbygden utan
även i städerna, och givetvis komma de också dessa allra sämst lottade människor
till godo. Men i fråga om sammanhanget mellan dessa problem och de
saker, som vi nu diskutera, upprepar jag vad jag sade i mitt första anförande,
nämligen att jag inte tycker, att det är rimligt att blanda in den saken i det
spörsmål vi nu ha för händer. Det finns faktiskt ingen praktisk möjlighet att
genomföra en rättvis utjämning mellan stad och land, så länge vi inte ha ett
tillräckligt bevisande och klart material att bygga på. I dag gäller det ju dock
i främsta rummet att avvärja den fara, som hotar vårt penningväsen och som
är en fara för hela vår nation, både stad och land. Örn man är angelägen att
blanda in andra moment i diskussionen örn dessa saker, ger det lätt den misstanken,
att meningen bara är att sätta en käpp i hjulet för .det hela.

Herr von Heland sade i sitt förra anförande, att man inte skall lägga skyldigheterna
bara på en grupp. Han syftade då på jordbrukarna. Jag tycker
efter alla de upplysningar, sorn här lia lämnats, att det är ett ganska underligt
tal. Ar det någon grupp, som under den nuvarande krisen har burit skyldigheter
och tagit på sig dem villigt och glatt och utan suckan, så är det väl just
lönearbetarna. Jag upnrepar vad som här har sagts av många talare, att de
arbetare, som lyda under kollektivavtal, enligt ramavtalen lia fått en kompensation
för fördyringen med 50 procent, medan ostridigt jordbrukets utövare ha
fått full kompensation för fördyringen.

Finansministern påpekade i sitt anförande i andra kammaren för en stund
sedan, att lönearbetarna ha påtagit sig den bördan, därför att de se saken på
lång sikt. De veta att det är i deras intresse att hindra en inflation, som kommer
att gå förödande fram över näringslivet och drabba alla grupper. Aven
jordbrukarna borde kunna se denna sak på lång sikt. Örn de föra en desperat
och extrem politik, kan det måhända för dagen, men inte ens det är alldeles
säkert, ge ett magert ben. men erfarenheten frän förr visar, att det kommer
andra tider, då de få betala igen det med ränta.

Herr von Heland sade förut, att han erkände, att det låg en smula demagogi
i vad han yttrade. Det var ju ett erkännande, som är värt att ta fasta på, men
.jag tycker, att överhuvud taget bör man väl akta sig i en så delikat och ömtålig
situation, som just nu räder, att använda demagogiska tonfall överhuvud
taget.

Jag Ilai- påpekat, att lönearbetarna lia iakttagit moderation, de lia gett ett
gott och föredömligt exempel. Herr Linderot, som också vidrörde dessa saker,
sade nyss här. att denna moderation från arbetarnas sida berodde på att de
behärskades av del socialdemokratiska partiel, som var sä starkt, ali det kun digo
order till de fackliga organisationerna. Det där iir naturligtvis en karikatyr
av det verkliga förhållandet. De flesta arbetare ani visserligen socialdemokrater,
men den moderation de lin. ålagt sig i just dessa ting bottnar ingalunda i
några order från någon particentral utan iir ett uttryck för våra arbetares
samhällskänsla eller, för att använda herr [anderols terminologi för deras
»egoism på lång sikt». De lia i alin fall genom delta givit ett strålande före F

Örsta- kammarens protokoll 19),?.. Nr ,?.9. 4

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjning slåge m. m. (Forts.)
döme, och om andra grupper droge lärdom därav, skulle det bli till gagn för
hela vårt folk.

Herr von Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr andre vice talmannens anförande i dag var föga uppmuntrande. Det var
tydligen endast ett försök att blanda bort korten. Jag har å min sida inte
tagit upp några andra moment än vad som hör till den diskussion vi här föra.

Herr andre vice talmannen påstod att jag hade sagt, att en gatsopare i Stockholm
hade en lön på 2,800 kronor örn året, och han ansåg detta vara skälig
lön. Det var örn detta exempel, jag sade, att man möjligen skulle kunna anse
det vara demagogiskt. Men eftersom herr andre vice talmannen tycktes vilja
göra gällande, att en lön på 2,800 kronor var skälig, så vill jag säga att mitt
exempel tycks ha varit väl valt, ty en gatsopare har i själva verket en lön på
4,800 kronor örn året, och dessutom har han pension.

Herr andre vice talmannen förklarar att socialdemokraterna hysa starkt intresse
för lantarbetarnas ställning. På vilket sätt ha socialdemokraterna i så
fall visat detta, då de inte vilja gå med på vårt enda önskemål, nämligen att
få ett sådant prisläge på jordbrukets produkter, att samma löner kunna utgå
till lantarbetarna som till alla andra grovarbetargrupper? Men denna utjämning
vill herr andre vice talmannen i dag inte vara med örn. Han påstod bland
annat, att det inte finns tillräckligt med bevis att lantarbetarna ha en dålig
ställning. Jag lämnade i mitt tidigare anförande en hel del bevis för det löneläge
som förekommer, icke i förhållande mellan stad och land, utan just ute
på landsbygden. Och jag trodde att de voro tillräckligt tydliga för att man
skulle förstå hurudant läget verkligen är. Dessa ting ha dock en avgörande
inverkan på arbetskraftproblemet och prisfrågorna i dagens läge.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag beklagar att försvarsministern inte är
närvarande i kammaren, ty jag hade med anledning av hans anförande tänkt
rikta ett ord till honom. Jag kan i stället med glädje konstatera, att herr Alfred
Andersson i Bussjö är närvarande, ty jag hade tänkt säga ett ord till honom
också — inte alls, som herrarna möjligen kunde tro, för att kritisera vad han
sagt, utan tvärtom för att på det allra livligaste få instämma i ett par punkter,
som han berörde. Han efterlyste nämligen, såsom många gånger förut
har skett i båda kamrarna, en ny arrendelag och undrade, varför det måste
dröja så länge, innan en sådan kommer fram. Jag ber att få instämma med
honom i denna efterlysning. Inte heller jag kan riktigt förstå, varför det skall
vara så svårt att få denna fråga på kamrarnas bord i ett land med ett så
omfattande utredningsväsende — ja kanske väl stort ibland! Frågan har dryftats
länge i många olika instanser. Att den inte kommit fram förefaller mig
bero på något alldeles bestämt motstånd någonstädes —• örn det är inom eller
utom regeringen, har jag inte haft möjlighet att konstatera. Jag har i alla fall
liksom herr Andersson den känslan, att det vore synnerligen önskvärt med en
sådan lag snarast möjligt. Det är alldeles riktigt, som herr Andersson säger,
att genom det långa uppskovet med en rättvisare arrendelag lida många människor
på landsbygden stora orättvisor. Det uppsägs arrendekontrakt i mycket
stor utsträckning, i en skala, som efter vad jag kan förstå, inte kan vara
berättigad eller klok.

Herr Andersson tog också upp frågan om sammanslagning av jordbruk, men
vad han här sade gjorde mig en smula fundersam. Jag kan emellertid inte förstå
annat än att han menade, att det är oriktigt att sammanslå fullständiga,
bärkraftiga jordbruksenheter med storgods. Jag tror nog att han har rätt, men
jag har med erfarenhet från mina bygder inte alls kunnat finna, att sådant

Torsdagen den 5 november 1042.

Nr 29.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
i någon nämnvärd skala förekommer. På tal om sammanslagningar skulle jag
däremot vilja efterlysa möjligheten att få till stånd den sammanslagning, som
är utomordentligt berättigad, nämligen sammanslagning av ofullständiga jordbruk.
Det har talats mycket örn den saken också, men ännu så länge bar mycket
litet blivit gjort.

Jag tillät mig nyss beklaga att försvarsministern inte var närvarande, men
jag kanske i alla fall kan få säga några ord till kammarens protokoll örn en
sak som han berörde, nämligen frågan örn det manskap, som användes vid
fältdepåer och andra depåer i detta land. Han yttrade att man inte skall lia
någon »enhetlig mall» för detta. Hade herr statsrådet varit närvarande, skulle
jag ha tillåtit mig göra det påståendet, att den mallen i verkligheten redan är
konstruerad och tillämpas så där tämligen överallt. Åtminstone i mina bygder
förargar sig lantbefolkningen alldeles otroligt över att det finns depåer med
20 till 30 man — även beträffande antalet tycks det vara samma mall överallt
— som, efter vad vi på landet kunna förstå, knappast göra någon nytta
alls och därför demoraliseras i allra högsta grad. Man får verkligen hoppas,
när nu försvarsministern skall gripa in och rätta till dessa saker, att han observerar
att denna mall redan finns och att han ställer örn att det hela ordnas på
ett vida mer ekonomiskt och praktiskt sätt än vad som för närvarande är förhållandet.

I övrigt, herr talman, hade jag tänkt att i slutet av denna debatt endast få
lov att göra några korta randanmärkningar på några punkter, som jag observerat
under debattens gång. Detta sker emellertid inte, herr talman, för att på
något sätt söka ställa till med den irritation, som herr Forslund hoppades att
vi skulle komma ifrån. Jag är av samma mening som han att irritation enbart
är skadlig i nuvarande läge. Men vill man komma till ett resultat i de stora
problem, som framlagts inför riksdagen till diskussion, måste det vara riktigt
att man från olika håll får säga sin mening i de punkter, där man tyckt sig
finna stötestenar på vägen fram till ett verkligt gott resultat.

Eftersom jag är jordbrukare skall jag be att få ta ett exempel från jordbrukets
område beträffande en sak där jag tror att man inte riktigt förstår
följderna av de vidtagna åtgärderna. Det gäller det här mycket omtalade problemet
hur man skall gynna fläskproduktionen. Man har sagt, framför allt
utom riksdagen, att i år skola jordbrukarna få billigare havre, och då blir det
lättare att producera fläsk. Detta är riktigt, när det gäller de småbrukare, som
måste köpa foder. Men för den övervägande delen av fläskproducenterna, som
basera sin produktion på egna fodermedel, har den saken ju ingen som helst
betydelse i förhållande till de priser, som man vet att man får för fläsket. För
min del tror jag att det är farligt att så där absolut bergfast hålla på de kalkyler,
som äro uppgjorda, så att, örn man får något mera betalt för en vara,
nödvändigtvis skall, ske sänkning av priset på någonting annat, exempelvis på
mjölk. Att inte höja något på fläskpriset utan att samtidigt sänka priset på
någon annan vara, det tror jag är felaktigt. Jag har den bestämda tron, att
fläsket mer och mer kommer att försvinna ur marknaden, örn man inte vidtar
kraftigare åtgärder, och jag kan inte förstå varför man inte skulle kunna rubba
på principerna och låta en liten prishöjning på fläsk få ske, även örn det rubbar
de »heliga» kalkylerna i övrigt. Jag tror att man måste ha en mera praktisk
inriktning, när man handlägger dessa ting.

Herr Forslund nämnde något örn vissa tongångar — irriterande tongångar,
tror jag man kan säga att han menade. Han tänkte på såda-na irriterande uttalanden
som förekommit bland vissa hetlevrade jordbrukare ute i bygderna.
Jag bär alldeles samma mening som herr Forslund att det är olämpligt med
häftiga uttalanden. Men jag vet också att sådana uttalanden, t. ex. örn pro -

Nr 29.

Torsdagen ilen 3 november 1942.

Äng. landets försörjning slåge m. m. (Forts.)
duktionsstrejk, inte lia resulterat i några verkliga åtgärder i en sådan skala,
att de behöva omnämnas. Men på tal om sådant som irriterar, herr Forslund,
måste jag nämna en sak som verkligen irriterar och som inte bara är en tongång,
utan en faktisk realitet. Det är den omständigheten, att man på lands
bygden inte kan bygga örn sina hus, därför att man har den realiteten över
sig, som heter blockader och dylikt, örn man inte vill bygga efter de priser som
tillämpas i städerna. Det är en tongång, som särskilt är att ta fasta på. Och
jag tycker att det är ganska förunderligt att man från regeringens sida ännu
inte vidtagit några synbara åtgärder i detta stycke. Det talas alltid örn deli
ena utredningen efter den andra, men den här saken får i alla fall fortsätta
att skapa irritation på landsbygden i otroligt hög grad — någonting som i
själva verket är alldeles onödigt.

Herr Forslund yttrade, örn jag får lov att fortfarande beröra hans anförande,
att avtalen för arbetspriserna få komma i efterhand. Jordbrukarna ha den uppfattningen
i allmänhet, att det är svårt att tänka sig en verkligt lycklig avslutning
på förhandlingarna örn den uppgörelse, som man nu hoppas på, därför
att priserna på produkterna kommit i förhand. De anse, tydligen i motsats till
herr Forslund, att det är synnerligen beklagligt att nian inte fått fram alla
frågor på en gång, så att även avtalsfrågorna örn lönerna kunnat lösas samtidigt.
— Det är inte värt att vidare förlänga diskussionen örn den saken, men
det är ett faktum att här föreligger ett irritationsmoment.

Örn jag skall tillåta mig göra ett annat litet stickprov, så nämnde herr Björnsson
någonting örn svårigheten att få fram tillräckligt nied fisk. en vara som
ju alla sträva efter att få fram. Det beror, som han mycket riktigt nämnde, på
de dyra omkostnaderna för anskaffande av nät och allting annat, som fiskarna
måste lia; jag har för min del varit i tillfälle att i mina trakter konstatera att
det förhåller sig så. Men han glömde en sak — eller omnämnde den i varje fall
inte — som herrarna kanske inte tro betyder så mycket men som enligt min
mening har en stor betydelse. Det är helt enkelt att fiskarna äro rädda för
krigskonjunkturskatten. Nu lia de fått en förbättring därvidlag, som vi alla
känna till, men för att få tillräckligt med fisk i marknaden borde man lia
strukit krigskonjunkturskatten helt och hållet, åtminstone på detta område.
Överhuvud taget tror jag att det inte skulle skada, örn man litet mer allmänt
inom riksdagen började fundera över problemet, huruvida inte krigskonjunkturskatten
helt borde avskaffas och ersättas med någon annan beskattning. Jag
menar inte att man skall minska, statens inkomster, men jag tror att krigskonjunkturskatten
är en för produktionen mycket olycklig anordning. Detta är
ingenting nytt, det har förut sagts av många visa män, men jag tillåter mig i
alla fall att ånyo understryka saken.

Någonting som jag efterlyser i denna debatt, men som jag tyvärr inte fått
höra så mycket örn. är deli fråga, som jag tillät mig besvära kammaren med
under vårsessionen, nämligen angående åtgärder till förminskande av kostnaderna
vid varornas överförande från produktionen til] konsumtionen. Det är
också en sak som talats örn så. ofta. att man tycker att det är nästan för mycket
att ta upp den igen. Men jag envisas icke desto mindre med att framhålla, att
detta är ett verkligt, kärnproblem, och jag kan inte förstå, varför man inte i
ledande kretsar kan taga i håll nied denna sak mera på allvar.

Jag vill inte, herr talman, sluta mitt anförande utan en liten kritisk anmärkning
mot vårt kommissionsväsende i allmänhet. Jag tror att vi ha kommit att
få en alltför omständlig och långsam apparat i många avsnitt på detta område.
I vissa, andra länder kan man se, hur enkelt och behändigt, kortsystemet fungerar
i jämförelse med vårt oerhört invecklade system, som håller på att göra
alla. inte minst våra husmödrar, alldeles förtvivlade.

Torsdagen deli 5 november 1942.

Nr 29.

Any. landets försörjning släge m. m. (Forts.)

Med hänsyn till det allmänna syftemål, som denna riksdagssession skall ha,
tior jag också att man med skäl kan beröra frågan örn hur kommissionernas
åtgärder inverka på arbetskraftproblemet. Det gäller ju nu att få till stånd
ett prisstopp, och detta prisstopp hoppas jag man skall tillämpa även i fråga
om de okloka prissättningar, som ibland företas från vissa kommissioners sida.
Jag kan ta ett alldeles speciellt exempel för att illustrera vad jag säger, nämligen
de priser, som bränslekommissionen satt på torvtillverkningen. Jag tvekar
inte att säga. att det är oskäligt höga priser som satts på torven. Härigenom
kunna tillverkarna betala oskäliga priser till sina arbetare, och där har man
en av huvudorsakerna till bristen på arbetskraft inom jordbruket. Arbetarna
söka sig naturligen till dessa guldgruvor — och samtidigt blir torven
Oskäligt dyr. Örn man skall nå ett resultat med det prisstopp, som vi alla
längta efter, måste man se till, att statens egna organ på ett klokt sätt gå i
spetsen och inte ställa till en oreda, som det är ytterligt svårt att klara upp
igen.

Herr talman! Jag skall sluta mitt anförande nied att framhålla, som jag
tidigare sagt, att jag naturligtvis ansluter mig till önskemålen att få ett gott
samarbete till stånd i kampen mot inflationen.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Liksom den föregående talaren vill jag
komma med några marginalanteckningar till debatten.

Jag vill då först understryka den känsla, som man behärskas av, att det
skulle vara en jätteolycka örn vi i den situation, vari landet nu befinner sig,
skulle få en strid mellan bönder och arbetare. Det är inte möjligt att låta en
sådan strid få utveckla sig. Jag håller före att konsumenterna inte tillräckligt
beakta böndernas stora arbetsbörda eller de risker, som jordbruket är utsatt
för, eller de svårigheter, som det kan drabbas av. Men man måste också
säga sig att en hel del av jordbrukarna — inte de, som ha. det sämst, inte
lantarbetarna, för vilka herr von Heland gjorde sig till särskild talesman,
inte heller småbrukarna, utan ganska täta bönder — visat sig ha svårt att
förstå, att även konsumenterna ha berättigade intressen. Jag tror att både
konsumenter och producenter måste lägga band på sina kra.v och även på
sina känslor. Detta är möjligt endast genom att åstadkomma en psykologisk
avspänning och en god vilja. Får man det, tror jag att vi kunna komma ifrån
alla irritationer.

Jag vill betona att storstädernas svårigheter när det gäller livsmedelsförsörjningen
äro väsentligt större än vad som framgår av denna debatt, där
dessa svårigheter kommit ganska mycket i skymundan. Jag vill erinra örn
det föregående krigets situation, då man lät det gå dithän, att det uppstod
en stämning i städerna, som framkallade de spontana livsmedelsinventeringar
och livsmedelståg, som vi nila lia i minne. Det vore oerhört olyckligt, örn
försörjningen av storstäderna skulle stöta på sådana svårigheter, att en sådan
stämning skulle uppstå även denna gång. Det måste förhindras. Det är säkerligen
bekant för alla, att det råder de allra största svårigheter i Stockholm
och många andra städer att få fisk, ägg och en rad andra livsmedel,
att köerna bli allt längre och att oron i köerna blir allt större. Jag ber lantbrukarnas
representanter att länka på denna sak. ty om en rättelse inte sker,
kommer en utveckling att äga rum, som icke ilr gynnsam för lantbruket. Jag
.skulle för min del se en sådan utveckling med stor smärta, även därför att
jag anser att böndernas arbete i sin näring i stort sett icke är så uppskattat,
som det borde vara av folk i allmänhet. Örn det uppstår en verkligt avog och
fientlig stämning bland den överväldigande massan av konsumenter, arbetare,
småborgare, småhandlare och andra i alla industriorter och städer, så kom -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjning slä ge m. m. (Forts.)
mer detta att gå hårt ut över bondeklassen — med orätt, ty jag tror att endast
en ringa del av bondeklassen går fram på ett sätt, som riskerar att framkalla
en sådan effekt.

Jag hade också tänkt att säga ett par ord till herr Björnsson, men han har
tydligen lämnat denna sal. Jag är av samma mening som han, att inflation
är en stor, ja, fruktansvärd fara. Men en brådstörtad deflation är en lika stor
fara. Det går inte att på en enda gång kasta örn från inflation till deflation.
Vi sågo vad följden blev, när Bruning i Tyskland slog in på den vägen —
den ledde till Hitlers herravälde. Akta er för att följa det exemplet!

Man skall också besinna, att skall man gå till en sträng och ögonblicklig
deflation, måste staten också gå på samma linje. Det går inte att bara sätta
prisstopp för allting annat, medan staten ständigt höjer sina skatter, taxor,
frakter, tjänster och alla möjliga sådana värden. Skall man ha prisstopp,
måste man också stoppa skatterna, taxorna, frakterna och allt annat, som i
hög grad bidrar till att öka utgifterna. Man kan inte begära att en människa,
som ständigt får ökade utgifter, men inte några väsentligt ökade inkomster,
ändock i det oändliga skall kunna vara med örn att bära dessa ökade bördor.
En dag kommer, örn man går för brådstörtat till väga med en deflation,
samma spontana reaktion från arbetarklassen, småborgarklassen och småhandlarna,
som nu kommer från bönderna.

Jag tror att detta är en farlig väg att vandra. Man måste finna en gyllene
medelväg, så att det under loppet av en viss tidrymd möjliggöres att föra
över utvecklingen i den riktning man anser att den bör gå. Man kan inte begära
att -svenska folket skall pressa ned sin levnadsstandard i det oändliga,
samtidigt som svenska staten med väldig generositet ger • utlandskrediter åt
både höger och vänster. Det är omöjligt att förfara på det sättet.

Däremot finns det en annan väg, som här berörts av många talare och som
enligt min mening leder till målet ■—- det gäller hara att finna de rätta metoderna
— nämligen att genom praktiska åtgärder stimulera sparandet. Det
frivilliga sparandet kan ytterligare uppdrivas, örn man förfar på ett praktiskt
sätt. Örn man t. ex. ger unga familjer, som vilja avsätta sparmedel för
sina barn, alltså människor, som befinna sig i sina bästa år, eller örn man ger
människor som vilja spara för ålderdomen, eller sådana, som vilja spara för
skatterna, en extra förmån vid sparandet i någon form, som jag inte nu på
rak arm kan anvisa men som jag tror att man skulle kunna finna på, är jag
övertygad örn att det skulle vara möjligt att åstadkomma en väsentlig stegring
av sparandet.

Jag kan också för min del vara med örn att skattlägga lyxén, men vi lia
ju redan skattlagt all lyx. Vi lia ju kommit så långt att jag — jag säger
det, trots att jag är nykterhetsvän — befarar att en ytterligare stegring av
priset på spritdryckerna kunde komma att framkalla den oerhörda olycka
som rådde förra kriget med hembränningen. Den är värre än allting annat.
Låt oss se till, att vi inte åter råka i en sådan olycka!

Man kan naturligtvis också ytterligare öka tobakspriset, men då går ju
staten före med dåligt exempel. Då är det inget riktigt prisstopp, utan staten
ställer sig i spetsen för att öka kostnaderna, och det blir en moralisk
dualism. Staten predikar moral för folket, men vill själv inte visa samma
moral. Det leder bara till att folket inte bryr sig örn dessa predikningar. Man
måste förfara rejält och på ett sätt som folket tycker är renhårigt, örn man
vill nå sina mål.

Sedan är det också fråga örn vad som är lyx. Mycket, som anses vara lyx,
är kanske rena nödvändighetsvaror. Jag tror därför att man får vara mycket
försiktig med de nya indirekta skatter som man vinkar med.

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)

Jag anser att man skulle kunna gå en annan väg för att få in mera pengar,
nämligen att stimulera forskningen på alla områden. Forskningen har ju visat
sig kunna framkalla uppfinningar som medfört väldiga besparingar. Varför
inte fortsätta på den vägen? Som det nu är, är staten så rädd för att ge ut
pengar för det produktiva forskningsarbete, som skapar uppfinningar, valuta
och behållning, att staten härvidlag för den mest restriktiva politik som tänkas
kan. Man vill t. ex. inte ge något till den medicinska forskningen och får ökade
kostnader för sjukvården i det oändliga. Man vill inte ge något till den tekniska
forskningen och går miste örn en mängd uppfinningar och besparingar.
Man vill inte ge något till den humanistiska forskningen och går förlustig en
rad erfarenheter som historia och samhällsförhållanden kunna ge. Det är en
felaktig väg som staten här är inne på.

Jag skulle kunna anföra många direkta exempel för att visa, vart den nuvarande
inställningen leder, men jag skall nöja mig med ett enda: torvproblemet.
Fastän Sverige är ett av världens torvrikaste länder och varit det i alla tider
och fastän vi haft erfarenhet från ett världskrig med dess svårigheter, ha vi
ännu inte nått en lösning av detta problem, vars lösande säkerligen skulle
kunna medföra väldiga besparingar och fördelar för vårt land på alla områden.
Jag tycker att staten varit mycket litet intresserad av att lösa detta problem.
Och även riksdagen har varit mycket litet intresserad därför. Jag tror. att det
här ligger formliga guldgruvor begravda i den svenska jorden. Det gäller bara
att ge forskningsmöjligheter åt vetenskapen och industrien att komma åt dessa
guldgruvor.

Vad är det för övrigt som är själva grundproblemet i landsbygdsf rågan? Jo.
att landsbygden får behålla sin arbetskraft. Denna oerhört viktiga fråga, som
faktiskt är en av de allra viktigaste frågor som existera, har man diskuterat
och diskuterat, men man har aldrig gått till någon handling. Man har inte
sökt att verkligen klara ut problemet och komma fram till ett resultat. Vi ha
ju t. ex. landsbygdshantverket. Skulle det inte kemna göras ofantligt mycket
för att bevara detta åt landsbygden? Nu flyttar landsbygdshantverket in till
städer och industrisamhällen på grund av olika omständigheter, men dessa omständigheter
äro inte nödvändigt förbundna med städerna. Man kan mycket väl
tänka sig, att det kunde ordnas så, att hantverket kunde stanna kvar på landsbygden.

Vi ha vidare frågan örn de tekniska hjälpmedlen i bondehemmen, som man
talat örn vid många tillfällen, men något resultat se vi inte till. Varför lägger
man inte per ett verkligt produktivt kapital för att lösa denna fråga?

På samma sätt är det med stödet å landsbygdens ideella sammanslutningar.
Dem bryr man sig egentligen inte örn, utan de få reda sig bäst de kunna. Och
de kunna inte reda sig utan ett ordentligt stöd. Men det vill man inte ge dem
därför att man skall vara sparsam, och så dras ungdomen bort från landsbygden
och in till städerna. Sedan fä vi lägga ut tio. ja hundra, gånger så mycket
pengar för att söka rädda landsbygden, så att den inte kommer i nödläge.

Jag vet inte exakt, hur många folkhögskolor vi ha. här i landet — det kanske
sammanlagt är ett sjuttiotal — men jag är övertygad örn att det är alldeles
för litet. För att kunna bevara den studielystna landsbygdsungdomen åt sin
hembygd borde man. örn inte i varje by, så åtminstone i värjo socken lia en
folkhögskola.

Jag skall, herr talman, inte yttra mer örn detta problem, utan i stället övergå
till ett par saker, som jag tror skulle kunna ordnas ganska lätt, örn det funnes
den riktiga viljan. Det finns i detta ögonblick två fiender framför alla andra
till vårt samhälle. Jag skulle vilja kalla dem för fienden nr 1 och fienden
nr 2.

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

5(>

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)

Fienden nr 1 är den överdrivna sekretessen. Det är hemligstämpeln på allt
och allting. Det finns snart ingenting som inte är hemligstämplat. Även de
mest förberedande utredningar hemligstämplas. Denna hemligstämpel som finns
överallt, som hindrar pressen att belysa frågorna och medborgarna att dryfta
dem på ett förberedande stadium, är till förfång för hela samhället och demokratien
och åstadkommer misstro emot de styrande. Om vi kunde åstadkomma
en autodafé på alla stämplar med ordet »hemlig», skulle vi ha gjort landet en
god gärning. Jag undantar då givetvis bruket av hemligstämpeln för de rent
militära ärendena. Sekretessen tränger in överallt, och det blir till slut ingen
sekretess utan bara rykten. Folk går i blindo och lyssnar efter rykten eller tror
överhuvud taget inte på annat än rykten. Följden blir ett, allmänt osäkerhetst.
illstånd. Kunde vi inte förmå regeringen, ämbetsverken och kommissionerna
att sluta upp med detta hemlighetsmakeri? Kunde inte regeringen säga till kommissionerna
att sluta upp med detta spektakel?

Fienden nr 2 är den tilltagande byråkratismen. Jag har träffat så många
härav berörda människor, att jag har fullödiga bevis för att det råder en allmän
ovilja mot blankettraseriet i detta land, mot kommissionernas och andra
statsorgans blankett- och formulärraseri och utfrågningsraseri örn allt och alla.
Jag förstår så väl, att man kan behöva skaffa in vissa uppgifter, men gör då
frågorna enkla och inte tillkrånglade, och låt dem komma en gång, men inte tio,
eller tio gånger, men inte hundra! Jag träffade en bonde häromdagen som
sade, att han snart måste anställa en advokat för att besvara alla formulär
som han får från myndigheterna. Det går inte att fortsätta att tro att svenska
folket inte har något annat att göra än att sitta dag och natt och fylla i otaliga
statistiska formulär och blanketter med uppgifter som infordrats från den ständigt
växande floran av krisorganisationer. Det kommer att spricka, och frågorna
komma att inte bli besvarade eller värdelöst besvarade. Människorna bry
sig inte örn deni till slut och komma att tycka att de äro trakasserade, och det
får man akta sig för. Man måste söka finna ut var gränsen går, innanför vilken
den lojale medborgaren anser att han gör en medborgerlig gärning och utanför
vilken han tycker att kommissionsherrarna och byråkraterna sitta och hitta på
frågor och blanketter bara för att ha något att göra. Det är, upprepar jag,
ganska riskabelt att fortsätta på den inslagna vägen.

I stort sett ha vi ju dock på det inrikespolitiska området rett oss bra, även
örn man har många småanmärkningar att göra. Vi måste nog vara regeringen
samt de olika statliga och kommunala organen tacksamma härför. Demokratien
i Sverige har stått sig lira, i det stora hela, örn vi undantaga naggandet i kanterna
på våra grundlagar samt vissa områden av utrikespolitiken. Men på elei
kapitlet, herr talman, skall jag inte ingå i dag. Det få vi återkomma till en
annan gång.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr förste vice talmannen,
som anförde: Herr talman! Den siste ärade talaren uttalade i början av sitt
anförande en varning till jordbrukarna här i landet för att på livsmedelsförsörjningens
område framkalla ett sådant tillstånd som det, som var rådande
under förra världskriget. Han pekade på hurusom det då var brist på ett flertal
livsmedel, såsom bröd, mjölk, smör, kött, fläsk och ägg samtidigt som priserna
voro mycket höga. Den ärade talaren måtte emellertid inte ha följt med den
debatt, som fortgått under dessa dagar, och under vilken det just från jordbrukarnas
sida uttalats bekymmer för att vi ännu en gång skulle kunna komma
in i ett sådant tillstånd. Jordbrukarna ha gjort vad de förmått för att få fram
en god skörd. Den har också, blivit ganska god i år. På jordbrukarhåll har
man emellertid framhållit sina bekymmer för att regleringsåtgärderna äro

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Äng. landets farsör pung släge m. m. (Forte.)
sådana, att man trots den goda skörden riskerar att inte få fram vissa livsmedel
i den mängd, som vi anse borde kunna komma fram. Det gäller här närmast
fläsk och ägg men även en del andra produkter. Men det är inte jordbrukarna
som behärska detta område, utan regeringen och dess reglerande
organ. Vi lia emellertid nu uttalat vår mening örn förhållandena på denna
punkt. Vi lia vädjat till regeringen och myndigheterna att ordna det så, att
det örn möjligt skulle bli rikligare tillgång på dessa varor. Det är endast på
den vägen man har möjlighet att få fram ökade livsmedelskvantiteter. Inte
minst gäller detta i fråga om fisken, där ju tillgången inte på samma sätt är
så begränsad, utan där det kanske finns större möjligheter till ökad fångst.

Herr Linderot: Herr talman! Jag begärde ordet för en replik till herr
andre vice talmannen. Han har nämligen pressat mitt yttrande rörande industriarbetarnas
lojalitet alltför långt.

Jag har faktiskt inte bestritt, att det hos industriarbetarna och inom deras
organisationer också finns en rent subjektiv vilja till lojalitet gentemot övriga
samhällsgrupper och till samverkan med andra medborgare för att lätta krisens
bördor för hela folket. Men, herr Åkerberg, vad jag därutöver sade var, att det
är falskt att tro att detta är det enda avgörande härvidlag. Det avgörande är i
stället att de fackligt organiserade industriarbetarna i sitt handlingssätt påverkas
av det socialdemokratiska partiets ledning som genom fackorganisationerna
har möjlighet att få en sådan politik genomförd, som den socialdemokratiska
partiledningen anser vara tillbörlig. Jag använde icke ordet »kommendera».
Jag har inte sett den socialdemokratiska partiledningen kommendera
fackföreningarna i lönerörelser t, ex. Men däremot torde det inte vara obekant
för herr Åkerberg heller, att fackorganisationernas ledningar äro mycket benägna
att handla så, som den socialdemokratiska partiledningen anser att de
böra handla.

Jag vill bara göra detta enda tillrättaläggande, så att ingen, som inte hörde
vad jag verkligen sade men som kanske hörde herr Åkerberg, skall tro, att jag
framställde den svenska fackföreningsrörelsen som en viljelös massa som dirigeras
på kommando av den socialdemokratiska partiledningen. Det gör den
nämligen icke, och skulle den socialdemokratiska partiledningen fortsätta med
att ta alltför liten hänsyn till de önskningar, som förefinnas bland de fackligt
organiserade arbetarna just nu, kommer den socialdemokratiska ledningen att
få se, att det icke är så lätt att kommendera.

Eftersom jag ändå tagit ordet, herr talman, vill jag säga ett pär ord till i
fråga örn jordbrukarnas ställning gentemot industrien. Jag anförde _i mitt yttrande,
att bruttoproduktionsvärdet av varje industriarbetares prestationer under
år 1939 utgjorde 14,542 kronor. Jag kunde inte anföra någon^ motsvarande
siffra för jordbruket, ty det finns inte någon sådan statistik. En tjänsteman
på Sveriges lantbruksförbund har emellertid varit välvillig nog att hjälpa mig
med en ungefärlig beräkning av produktionsvärdet per heltidsarbetande person
inom jordbruket för samma tid, nämligen 1938—1939. Denne tjänsteman har
kommit till det resultatet, att bruttoproduktionsvärdet i jordbruket är 2,500- -2,700 kronor per sysselsatt person och år. Därvid äro emellertid även inräknade
t. ex. mjölkerskor som ju inte lia heltidsarbete. Örn man tar 1941/42 till beräkningsår,
kommer man troligen upp till ett bruttoproduktionsvårde för lantbruket
per sysselsatt person av 3,500—4,000 kronor. Det var spänningen mellan
dessa båda bruttoproduktionsvärden per individ, d. v. s. i ena fallet maximum
4,000 kronor och i andra fallet omkring 14.500 kronor, som jag i mitt förra
anförande ville rikta uppmärksamheten på. Här ha vi ett kärnproblem som vi
måste ta siklö på.

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)

Jag vill naturligtvis inte, att dessa siffror skola tas såsom absolut fixa, ty
det finns i detta sammanhang inga exakta tal att hålla sig till. Det är bara en
beräkning som gjorts efter så noggranna undersökningar som det med det
föreliggande statistiska materialet överhuvud taget varit möjligt att göra.

Jag vill tillägga, att jag med detta inte menade i mitt förra anförande,
liksom inte heller nu, att man på detta sätt skulle kunna mekaniskt jämföra
produktionsvärdet per arbetande människa inom industrien och jordbruket och
säga, att här skola vi jämna ut produktionsvärdena, så att de kunna mötas på
halva vägen. Det är ju uppenbart, att detta icke går. Jag har också överlåtit
dragandet av konsekvenserna till dem, som vilja intressera sig för detta problem,
och jag har icke dragit någon slutsats i mitt förra anförande. Tillåt mig
emellertid att dra en enda slutsats som jag tror är nödvändig och som är nyttig,
inte bara för jordbrukarna utan för alla dem, som överhuvud taget behandla
jordbruksproblemen! Denna slutsats är: att produktionsvärdet inom jordbruket
är så lågt, jämfört med industrien, beror självklart på — det behöver man ju
inte vara någon vetenskapsman för att räkna ut — att man inom industrien
har en sådan oerhörd överlägsenhet gentemot jordbruket, när etet gäller tekniska
hjälpmedel och maskinutrustning, som möjliggjort arbetsprocessens mekanisering
på ett sätt som är omöjligt att få till stånd i motsvarande grad inom
jordbruket. Man skall därför inte tro, att det här bara är fråga örn en efterblivenhet
hos jordbruket, som det gäller att utjämna, så kommer jordbruket i
nivå med industrien. Det går aldrig i nuvarande samhälle. Men den slutsats,
som man har att dra, är att jordbrukarna för att få ett bättre läge än vad de
trots allt för närvarande ha, inte få tänka att detta skall ske uteslutande genom
prisförhöjningar på jordbrukets produkter. För att det skall bli en varaktig förbättring
av läget för jordbrukets utövare måste det i stället bli en förbättring i
fråga örn tekniska hjälpmedel inom jordbruket, eller med ett ord sagt rationalisering
av jordbruket i Sverige med allt vad detta ord inbegriper. Det är det
problem på lång sikt, som Sveriges jordbrukare måste ta upp till behandling
för att de skola kunna närma sig levnadsstandarden för dem som leva av industrien.

I övrigt är det onödigt att upprepa vad jag sade i slutet av mitt förra
anförande, nämligen ^att mycket större uppmärksamhet måste ägnas åt att
krisorganen arbeta på längre sikt, så att arbetarklassen icke bringas till förtvivlan
inom de större bosättningsorterna, exempelvis Stockholm, på grund av
faktisk undernäring och omöjligheten att vissa tider få den för dagen nödvändiga
matransonen.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag skulle först vilja uttala min
tillfredsställelse över den inställning, som friherre De Geer utvecklade angående
behovet av en ny arrendelag. Det var för mig synnerligen värdefullt
att få höra denna inställning.

Däremot var ju friherre De Geer inte riktigt på det klara med vad jag menade
med att jag ville ha förbud mot sammanslagning av brukningsdelar till
större enheter. För att intet missförstånd skall vara rådande, skall jag försöka
att ytterligare klarlägga min uppfattning.

Jag anser i första hand, att förbud mot sammanslagning av bäriga jordbruk
måste åstadkommas. Däremot kan det vara nödvändigt att få till stånd
sammanslagning av icke bäriga jordbruk till bäriga. Men detta får icke tolkas
så, att jag menar, att dessa små icke bäriga jordbruk obetingat skulle få
läggas till ett större jordbruk. I de fall, då de ofullständiga jordbruken ligga
i närheten av storbruk, anser jag, att det är lämpligare och skäligare att
skaffa tilläggsjord till de Icke bäriga jordbruken.

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag begärde ordet för ett pär
repliker.

Till herr Linderot vill jag säga, att när han anser att jag pressade hans
uttalande, tycker jag att han pressade det lika duktigt själv. Han gör ju
distinktion mellan att arbetarna »kommenderas» från det socialdemokratiska
partiet och att de »påverkas». Örn han menar, att arbetarna bli förnuftigare,
därför att de äro socialdemokrater, har jag ingenting emot den. tolkningen
av hans uttalande, men örn han anser att arbetarna mot sin vilja påverkas
att föra en moderat politik i dessa tider, bestrider jag alltjämt hans uppfattning.

Jag beklagar, örn jag hörde fel, när herr von Heland hade sitt första anförande
och talade om gatsoparen med den höga lönen. Jag tyckte faktiskt
att han sade 2.800 kronor, vilket ju var rätt litet. Jag förvånade ^mig också
över att herr von Heland ville framhålla den inkomsten såsom något märkvärdigt.
Nu hör jag, att det var 4,800 kronor som gatsoparen hade i inkomst.
Det är naturligtvis mycket mer, men mina reflexioner om svårigheten att .jämföra
en inkomst i en storstad och en inkomst på landsbygden vidhåller jag i
alla fall. I övrigt har jag inte yttrat mig om vad som är skäligt eller inte. men
jag vidhåller, att man inte får ta fram en viss arbetargrupp och göra troligt
att dess inkomstläge är utslagsgivande för de övriga. Genomsnittligt ligga inkomsterna
för arbetarna i städerna vida under den nivå, som herr von Heland
nämnde. Jag skulle t. ex. kunna nämna siffror rörande inkomsterna för skoarbetarna
i min hemstad, vilka äro den största gruppen där, siffror som säkert
skulle övertyga herr von Heland örn att dessa arbetare inte ens i jämförelse
med landsbygdens proletärer intaga någon avundsvärd position.

I fråga örn lantarbetarna skulle kanske jag och herr von Heland kunna enås.
örn jag får ta hans deklaration här för gott. Jag behåller dock ett stilla tvivel
örn att det är för lantarbetarnas skull som herr von Heland här klär blodig
skjorta. Han är ju en skicklig taktiker — det kan man inte bestrida — och
som skicklig general är han angelägen örn att i främsta rummet skjuta, hjälptrupperna
fram till fronten för att blöda, medan huvudstyrkan döljer sig
bakom. Men jag misstänker, att lantarbetarna komma att anmäla krav på herr
von Heland med anledning av hans varma hjärtas deklaration i dag — örn inte
förr, så vid nästa avtalsrörelse.

Till slut vill jag säga, att jag vidhåller att det i dag ändå gäller att samlas
örn det väsentliga, nämligen att försöka hindra penningvärdets förstörelse, vilket
är en skada och en fara för alla grupper. Örn man stör denna samling
genom att så orubbligt som herr von Heland förbinda lösningen av detta problem
med lösandet av andra spörsmål, vilkas lösning vi inte i dag kunna
komma fram till, så kommer man inte ifrån misstanken, att syftet icke är att
värna örn dessa gruppers intressen utan att. försöka fördröja eller stjälpa det
hela.

Herr von Heland: Herr talman! Jag förstår inte varför vi skola börja misstänka
varandra för att inte mena det vi säga. Vi kunna väl ändå utgå ifrån
att när vi yttra oss här i kammaren biira vi mena vad vi säga.

Enligt det system som gäller för jordbruket skulle ju inkomsterna beräknas
med hänsyn till de ökade utgifterna i jämförelse med basåret. I livsmedelskommissionens
förslag, som ligger till grund för de nya priserna, har man upptagit
26 miljoner kronor till oförutsedda utgifter. Av denna reserv för oförutsedda
utgifter har man bl. a. tänkt sig att ett visst antal miljoner kronor komma
att åtgå vid ny avtalsuppgörelse med lantarbetarna. Ur den synpunkten förstår
man lantarbetarnas förtroendeman, herr Sträng, när han givetvis önskar att vid

iso Nr 29. Torsdagen den o november 1942.

Äng. landets försörjning slåge m. m. (Forts.)
lie beräkningar, som göras inom livsmedelskommissionen, det mesta möjliga
skall ^beräknas för lantarbetarnas löner. Därför sade jag i mitt anförande i
förrgår, att örn man vill gå med på våra önskemål örn att förbättra inkomstmöjligheterna
för lantarbetarna eller överhuvud taget för jordbrukets arbetskraft,
måste man givetvis enligt det nu godkända systemet ta hänsyn till och
även ersätta jordbruket för den kostnadsstegring, som detta medför. Enligt
livsmedelskommissionens beräkningar skulle ett öres förbättring av timlönen
motsvara cirka. 6.7 miljoner kronor. Den inkomstförbättring, med 50 öre. som
jag talade om i förrgår såsom önskvärd skulle då motsvara en utgiftsökning
lör jordbruket av ungefär 337 miljoner kronor, som således enligt det nuvarande
systemet måste ersättas genom att jordbruket får ökade inkomster.

Jag har i mina anföranden tidigare under denna debatt icke yrkat på någon
inkomstförbättring åt jordbrukarna såsom arbetsgivare, det ber jag att få
understryka, utan mitt önskemål har endast varit, att arbetskraften i jord- och
skogsbruk skulle bli jämställd med annan arbetskraft, och jag har försökt belysa,
hurusom just detta arbetskraft.sproblem är av avgörande betydelse för
livsmedels- och bränsleproduktionen. Det är därför jag har återkommit med
frågorna till det. socialdemokratiska partiet, huruvida man icke där anser det
vara både berättigat och klokt att förbättra arbetskraftens i jordbruket och
skogsbruket ställning så att i första hand den där befintliga arbetskraften
stannar kvar och icke söker sig bort till bättre betalade arbeten och i andra
hand man kunde hoppas på att den arbetskraft, som nu finns inom andra
arbetsområden men som kanske icke där har så goda arbetsmöjligheter, skulle
söka. sig tillbaka till jord- och skogsbruket, varifrån den kanske en gång
dragits.

Herr andre vice talmannen sade sig icke vara riktigt säker på att mina önskemål
skulle komma att stå sig. Jag vill därför ännu en gång påpeka, att detta
är min bestämda uppfattning, och jag kan försäkra, att den uppfattningen är
allmän inom det parti jag tillhör — vi ha till och med inom representativa organisationer
fått enhälliga uttalanden örn dessa önskemål.

Såsom arbetsgivare har jag naturligtvis framför allt intresse av att den arbetskraft,
som jag sysselsätter, skall bli likställd med annan arbetskraft_det

är ett. arbetsgivarens absoluta intresse att så blir förhållandet — och att därigenom
jordbruket skall få möjlighet att behålla sin nuvarande arbetskraft och
att få, ny sådan. Jag tycker alltså icke att vi från vårt håll ha kommit med
anspråk, som kunna anses oskäliga, utan våra förslag ha varit mycket, mycket
rimliga men av avgörande betydelse i de frågor, som här nu ha diskuterats.

Jag hoppas alltså, att socialdemokraterna skola ytterligare överväga dessa
önskemål, så att man kanske vid en blivande prissättning skall ta hänsyn till
kravet på att denna arbetskraft, som sysselsattes i jord- och skogsbruk, skall
få samma existensmöjligheter som annan likvärdig arbetskraft.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag vill endast rätta ett litet missförstånd
från herr andre vice talmannens sida. Jag har ingalunda gett jordbrukarna
skulden för bristen på livsmedel i vårt land, och jag vet mycket väl att den
inte ligger hos dem, utan hos förhållandena. I viss mån har det varit en bristfällig
organisation, och på vissa områden, till exempel när det gäller äggmarknaden,
har det måhända varit kommissionerna, som ha förfarit felaktigt. Men
vad jag ville understryka var nödvändigheten av att jordbrukarna icke genom
sina metoder uppkalla emot sig krafter, som skulle kunna verka i såväl för dem
som för landet olycklig riktning.

Till herr von Heland vill jag säga. att gäller det bara, att herr von Heland
vill ha bättre villkor för skogs- och lantarbetarna, äro vi alla ense örn det. Ty

Torsdagen den 5 november 1942.

Nr 29.

lil

Ang. landets för sär pung släge m. m. (Forts.) •
jag tror inte etet finns någon här i riksdagen, som skulle missunna lant- oell
skogsarbetarna bättre villkor. Jag antar också, att herr von Heland, i den mån
han har möjlighet därtill, går i spetsen själv, när det gäller att ge dem bättre
villkor. Därom behöva vi väl inte strida. Ingen missunnar heller jordbrukarna
att få sin verkligen välförtjänta lön. Örn det är någon, som får slita för födan,
så är det enligt min mening jordbrukaren vare sig han är arbetare eller bonde,
det tycker jag att vi skola vara ense örn att erkänna.

Men jag kan inte vara med när herr von Heland drar en sådan jämförelse
som den om de 4,800 kronorna i lön åt en gatsopare. Jag vet visserligen inte,
varifrån han har fått denna siffra — jag känner inte igen den — men det är
ju möjligt, örn man räknar på något särskilt sätt, att en gatsopare i Stockholm
kan komma upp i närmare den lönen. Men då skola vi tänka på att, örn det gäller
Stockholm, denne gatsopare har nattarbete året runt. Jag undrar örn någon
självägande bonde, som förtjänar låt oss säga 3,000 kronor netto örn året, skulle
vilja byta med gatsoparen och för 4,800 kronors lön gå och sopa Stockholms
gator varje natt. Det tvivlar jag på att han skulle vilja göra. Därtill kommer att
gatsoparen i Stockholm får betala ut en stor del av sin lön på en enda post nämligen
i hyra för de två rum och kök som val är det minsta man kan säga att han
bör ha, örn han har familj, men den posten vill man ofta inte komma ihåg.

Friherre De Geer: Herr talman! Herr andre vice talmannen kallade herr
von Heland för en mycket skicklig general och taktiker, som sköt fram sina
hjälptrupper, lantarbetarna. Herr andre vice talmannen trodde dock icke att
det var annat än taktik i herr von Helands användande av sina hjälptrupper.
Detta uppkallar mig att säga några ord.

Jag undrar, örn det icke — sådan tiden är för närvarande — väl inses av
både arbetsgivare och arbetare att båda så väl behöva varandra, Örn man
då bortser från den mera ideella synpunkt, som även jordbrukarna ha, att de
vilja att deras arbetare skola få det så bra som möjligt, kan val herr andre vice
talmannen ge herr von Heland och mig rätt i vårt påstående — att vi jordbrukare,
må vara av rena egennyttan, måste se till att lantarbetarna skola få det
så bra ställt som möjligt. Det kan alltså icke vara endast den gammaldags
historien örn valtaktik och sådant som gör att vi jordbrukare säga, att det är
nödvändigt att lantarbetarna få väl betalt och få det väl ställt, utan det ligger
i varje jordbrukares intresse att se till att alla, som äro anställda i jordbruksnäringen,
verkligen få leva under sådana förhållanden att i denna vår näring
kan bibehållas erforderlig arbetskraft. Det är på grund av sådana verkligt
reella skäl som praktiskt taget alla jordbrukare nu för tiden inse att de måste
stödja dessa hjälptrupper icke blott av ren egennytta utan också därför att de
anse det vara skäligt. För att kunna göra detta måste vi naturligtvis på samma
gång sträva efter att vår näring skall få sådana bidrag att de möjliggöra för oss
att verkligen väl betala vad herr andre vice talmannen kallade för herr von
Helands hjälptrupper.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskott et s memorial nr 21, i anledning
av en inom första kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen gjord anmälan
örn anledning till anmärkning mot statsministern Hansson.

Kammarens sammanträde avslutades kl. f>.1ö e. m.

lii fidem
G. It. Herg gren.

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942.

Ang. lagstiftning
om
hunduppfödning.

Fredagen den 6 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 £. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Schlyter till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet framställt följande fråga: »Har regeringen
för avsikt att till 1943 års riksdag, eventuellt i samband med en reform
av djurskyddslagstiftningen, förbereda lagstiftning om hunduppfödning och
kontroll å hundhandeln eller åtminstone ny effektivare lagstiftning örn okynnes
hund?»

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Westman, som tillkännagivit,
att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Schlyters
berörda fråga, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Herr Schlyter har
till mig riktat en fråga, huruvida regeringen har för avsikt att till 1943 års
riksdag, eventuellt i samband med en reform av djurskyddslagstiftningen, förbereda
lagstiftning om hunduppfödning och kontroll å hundhandeln eller åtminstone
ny effektivare lagstiftning örn okynnes hund.

Till svar härå får jag meddela, att frågan örn ändrade och mera effektiva
lagregler beträffande farliga och opålitliga hundar varit föremål för utredning
inom justitiedepartementet och att förslag i ämnet är under utarbetande
på grundval av utredningen. I vad mån det därutöver kan anses erforderligt
att vidtaga åtgärder för kontroll över hunduppfödning och handel med hundar,
är en fråga, som icke ankommer på justitiedepartementets handläggning och
vars besvarande för övrigt skulle kräva en mera omfattande undersökning.

Herr Schlyter: Jag ber att få tacka för upplysningen. Anledningen til!
frågan var, att djurskyddslagstiftningen ju rätt länge har varit aktuell, och
man har bland annat på grund av motioner haft anledning inom första lagutskottet
att fråga sig, örn det skulle komma något förslag från regeringens sida
i detta ämneskomplex. Det var då av intresse för eventuella motionärer till
nästa års riksdag att få veta, huruvida något sådant lagförslag var att förvänta
eller inte. Jag blev inte riktigt klok på justitieministerns svar, örn det
var meningen att för nästa riksdag framlägga den lagstiftning, som var under
förberedande, men man kan kanske framdeles under hand få närmare besked
örn den saken.

Justerades protokollet för den 2 innevarande månad.

Föredrogs och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 21.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 11.05 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Lördagen den 7 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11.30 f. m.

Hans excellens kerr ministern för utrikes ärendena Gunther erhöll ordet Sveriges
och anförde: Herr talman! Den fjärde krigsvintern står för dörren. Under det
nu snart tilländagångna året ha fruktansvärda blodsoffer krävts i den alltjämt
lika förbittrade kampen, och ännu skönjes intet slut. Av allt att döma måste
vi ännu räkna med en långvarig fortsättning.

Äro alltså krigets vidare förlopp och avslutning ovissa, så är däremot vår
egen politiska linje, nu och framgent, oavsett hur kriget kommer att utveckla
sig, så mycket mera viss och fastslagen. Det kan t. o. m. synas onödigt att ännu
en gång upprepa, att det är svenska folkets bestämda vilja att förbliva neutralt
i kriget mellan stormakterna så länge det pågår. Men då riksdagen nu samlats
till en kort höstsession för att taga en överblick av vårt läge i olika avseenden,
är det på sin plats att understryka, att ingen som helst ändring härutinnan ägt
rum. Yi äro fast beslutna att värna vår självständighet och icke ansluta oss till
någon av de stridande maktgrupperna, vare sig krigsskådeplatsen befinner sig
nära eller långt borta från våra gränser. Den som med våld skulle vilja försöka
förmå oss att frångå denna ståndpunkt kommer att mötas med våld. Sammanhållningen
hos svenska folket kring detta utrikespolitiska program framstod
med full tydlighet vid de senaste allmänna valen.

För vår egen del är det säkerligen tillräckligt att fastslå detta av oss alla
kända sakförhållande. Däremot tycks vår hållning icke alltid framstå lika
otvetydig för de krigförande, och anledningen härtill är uppenbarligen att söka
i omständigheter, som sammanhänga med vår ofrånkomliga samhörighet med
de övriga nordiska folken. Allt vad som händer dem berör även vårt folk, icke
nödvändigtvis av politiska skäl, utan därför att de äro oss så personligen närstående,
att det måste så vara. Men denna frändskap och den därpå grundade
känsla av gemenskap, som kännetecknar Nordens folk, äro kanske icke möjliga
att förstå utanför Nordens gränser. Därför blir det stundom nödvändigt att
inför utlandet närmare utveckla sammanhanget.

Från rysk sida framförda anmärkningar rörande vår neutralitet kunna sålunda
ge anledning till en förnyad erinran såväl örn Sveriges oavvisliga intresse
av ett fritt och med Norden i övrigt samhörigt Finland som även örn vår
deklarerade avsikt att icke deltaga i kriget mellan stormakterna, så länge icke
någon av de krigförande stormakterna själv genom kränkningar av vår neutralitet
tvingar oss till väpnat försvar.

Från tyskt håll har gjorts gällande, både i pressen och på officiell väg, att
den svenska pressen syntes avspegla en mot Tyskland riktad opinionsbildning,
som gav anledning till tvekan om att den svenska neutralitetspolitiken
vore hållfast i varje möjligen uppkommande läge. I de fall, då härvid varit
fråga örn svenska tidningsartiklar med smädligt innehåll eller ägnade att framkalla
missförstånd med främmande makt, har från regeringens sida framförts
beklagande och åtgärder stundom vidtagits i form av åtal, beslag, varning
eller anmälan till pressnämnden, vilken i sin tur i vissa fall meddelat varning,
offentlig eller enskild. Det kan icke förnekas, att det i vissa tidningar i Sve -

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

''Atty. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
riffe, där i nuvarande stund yttrande- och tryckfriheten är större än i något
annat land, förekommit uttalanden av dylikt slag. Det förefaller som örn de
stundom uppfattats som representativa för svensk opinion, ehuru de i själva
verket alls inte överensstämma med den hållning, som svenska folket i sin helhet
vill intaga. Sådana uttalanden utgöra dock i stort sett undantagsfall. Det generella
omdöme om svenska pressen, som man å tysk sida ansett sig kunna
fälla, kan icke väsentligen grunda sig på deni utan beror tydligen till stor del
på att händelserna i Norge framkallat en allmän reaktion även i Sverige.

Även här gäller det emellertid att icke draga oriktiga slutsatser. Vårt folk
hyser den starkaste medkänsla med den olycka, som övergått Norge och Danmark
därigenom att de helt och hållet mot sin önskan drabbats av kriget. Med
sorg ha vi följt utvecklingen särskilt i Norge, och det är inte för mycket sagt.
att svenska folket känt sig djupt upprört över sådana åtgärder, som stå i strid
med nordisk rättsuppfattning, även örn de av den ockuperande makten motiverats
med krigets hårda nödvändighet.

Men härav följer ingalunda, att den allmänna opinionen tänker sig att
svensk politik skulle lämna neutralitetens väg vare sig nu eller framdeles.
Endast ett försvinnande fåtal av dem, som offentligt uttalat sig ogillande örn
händelserna i Norge, skulle vilja bli uppfattade på sådant sätt. Vårt folk anser
icke. att det skulle göra sina grannländer en tjänst genom att överge neutraliteten.
Tvärtom förmena vi, att det är av betydelse även för dem, att Sverige
förblir utanför kriget till dess slut. Vår förhoppning att se gammal nordisk
frihet råda i hela Norden ger oss icke anledning att vilja uppgå i den
ena eller andra av de stora krigförande maktkombinationerna. Därför fasthålla
vi vid vår hittillsvarande politik, trots att vi icke kunna förklara oss likgiltiga
vare sig för ett hot mot Finlands frihet eller för norska folkets lidanden.

Sveriges politiska neutralitet skall alltså icke förminska svenska folkets
samhörighetskänsla med brödrafolken. Den finns där oförminskad, och det bör
vara en plikt för oss att handla i dess anda. Jag skall här icke närmare beröra
den humanitära hjälpen till Finland och Norge utan endast framhålla, att
oaktat vårt eget bekymmersamma försörjningsläge gör det omöjligt att avvara
livsmedel och andra konsumtionsvaror, finns det alltjämt vissa möjligheter
att bistå grannfolken på olika sätt. Det- är också glädjande att se, att
beredvilligheten härtill är stor hos vårt folk. En annan viktig uppgift i nuvarande
läge är att verka för sammanhållningen i hela Norden, även mellan dem
av Nordens folk, som av ödet förts till motsatta sidor i världskampen. För
vår del gäller det därvid främst att tillse, att banden bevaras fasta mellan
vårt land och vart och ett av de övriga, så att kedjan därigenom förblir obruten.
Häremot invändes från vissa håll. att samförstånd mellan Finland och Norge
av omständigheternas makt omöjliggjorts och att, när det gäller vårt förhållande
till dessa länder, mäste även vi välja det ena eller andra, ty här sammanstöta
oförenliga intressen. En sådan ståndpunkt är knappast väl genomtänkt.
Det är en realistisk uppgift för Sverige att utgöra den sammanhållande länken
i Norden, och denna uppgift är för övrigt inte bara politisk utan den gör
sig gällande på alla områden av mänsklig samlevnad.

Säkerligen skulle svenska folket med djup tillfredsställelse hälsa möjligheten
att verka utjämnande även på ett större fält än Norden och särskilt att
kunna bidraga till att dämpa det hat mellan nationerna, som följer med ett
krig sådant som det nu pågående. Härom kunna vi dock för närvarande endast
uttala en förhoppning. Icke heller har det hittills visat sig möjligt att under
detta krig såsom under förra världskriget upptaga en svensk verksamhet till
lindrande av krigsfångarnas olyckliga lott.

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Ang. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)

Måhända är det förklarligt, om de krigförande avvisa varje inblandning utifrån
i angelägenheter, som röra krigföringen, även när bevekelsegrunden är
rent humanitär. Det må likväl icke anses förmätet, örn man i Sverige -—■ utan
all förhävelse och utan att någon direkt framställning göres till de berörda
regeringarna —■ framhåller den stora vikten, även med tanke på framtiden, av
att sedan gammalt erkända folkrättsliga regler hållas i helgd. Det inger oro
även i neutrala länder, när de krigförande se sig föranlåtna att tillgripa sådana
åtgärder som repressalier gentemot krigsfångarna. Likaså må det vara tilllåtet
att uttala en önskan att de krigförandes hänsyn till egna intressen icke
skall leda till verkligt nödtillstånd i länder, där försörjningsläget är sådant,
att detta kan befaras. Den hjälpverksamhet till Grekland, som kunnat komma
till stånd, är härutinnan en ljuspunkt. I Sverige glädjer man sig uppriktigt åt
att vi kunnat taga del i denna verksamhet. Det säger sig självt, att vi ställa
oss till förfogande, så snart liknande hjälpaktioner för andra nödlidande länder
kunna inledas. Yår villighet härtill har också vid flera tillfällen framförts
till de regeringar, som ha att fatta avgörande ståndpunkt i dessa frågor.

Överhuvud inger tidsläget djupa bekymmer för framtiden. Även för vår del
måste vi med uppbjudande av alla krafter bereda oss på att möta ko.mmande
svårigheter genom fortsatt sammanhållning kring våra nationella livsintressen,
effektiv försvarsberedskap och klok hushållning. Samtidigt få vi inte glömma
att efter förmåga hjälpa där nöd råder, särskilt våra grannländer, och inte
heller att bereda oss till deltagande i återuppbyggnadsarbetet, när den tiden
kommer. Fullfölja vi sådana avsikter ha vi å andra sidan ingen anledning till
misströstan. Tvärtom kunna vi i så fall med lugn och tillförsikt fortsätta på
den väg, som vi valt att gå.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! De grunder för svensk utrikesoch
neutralitetspolitik, som utrikesministern här deklarerat, äro desamma som
han utlagt flera gånger förut. Vi äro glada över att ännu en god bit in på
det fjärde krigsåret kunna mottaga ett sådant budskap. Vi lia tvistat örn detaljer
i denna politik, men örn de stora linjerna i densamma råder det en praktiskt
taget enig anslutning. Det har som i regeringsförklaringen påpekas också
kommit till uttryck i det senaste valet.

Liksom neutralitetspolitiken följts av framgång i det gångna är det vår
förhoppning att så skall ske även framgent. Vi ha behov av vår samling, vi
få inte släppa den. Det förefaller som om många i detta land för närvarande
tolka tecknen så att faran nu är över, att komplikationer inte längre behöva
befaras. Även om det inte finns anledning att måla alltför mycket i svart
finns det dock anledning att varna för en sådan optimism. Liksom de inrikes
svårigheterna väl bli allt större ju längre kriget varar ökas möjligheterna till
komplikationer av utrikespolitiskt slag efter hand som tiden går. Faran är
inte över. Den ligger som ett hotfullt moln över våra huvuden. Det är alltjämt
beroende av vår rådighet, vår klokhet och vår beslutsamhet, örn vi skola
kunna avvärja den.

Framför allt är det beroende av vår beslutsamhet. Det kan inte nog ofta
och nog tydligt inskärpas, att svensk neutralitetspolitik är konsekvent. Den är
inte beroende av konjunkturer och stämningar eller av skiftande krigslycka ute
vid fronterna. Vi ha inte satsat på någon annan häst än den svenska. Men
den hålla vi på in i bleka döden. Niir vi beslutade oss för en neutral politik var
detta inte något uttryck för verklighetsflykt. Det var vårt sätt att orientera
oss för vår uppgift i tidens stora virrvarr. Det var ingen feghet, ingen fanflykt.
Vi äro redo att bringa de största offer för vår rätt till friheten. Sverige
har för närvarande en stark försvarsmakt, den starkaste vårt folk någonsin

Första kammarens protokoll ldlfi- Nr 2''.).

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
i sin historia förfogat över. Den är inte avsedd att sättas in på den ena eller
andra sidan i det stora kriget utan för att förhindra ett sådant indragande.
Om någon vill tvinga oss till ett sådant engagemang äro vi, som utrikesministern
sade, redo att möta ett sådant försök med väpnad makt, från vilket
håll försöket än göres.

Det intresse, som från de krigförandes sida visas våra inre förhållanden, är
ägnat att framkalla oro. Yi ha svårt att förstå den känslighet, varmed man
följer ^uttalandena. i den svenska pressen och baserar sitt omdöme på dessa. De
anspråk på att få dirigera det fria svenska ordet, som ofta komma till synes
hos de krigförande, tillbakavisar vårt folk med den största enhällighet och den
största bestämdhet. Vi sätta alltför stort värde på vår fria opinionsbildning
för att ge avkall på den. Den är en del av den vapensköld vi vända mot tidens
faror, och inte den svagaste. Å andra sidan är det lika viktigt att inskärpa
pressens lojalitetsplikt. Det kan väl inte hjälpas, att man ibland får intrycket
att frispråkiga uttalanden mindre ha till syfte att bidraga till en nödvändig
uPplysningsspridning än att bereda regeringen svårigheter. Jag instämmer
dock i ^regeringsförklaringen att sådana uttalanden äro mera sällsynta.

I fråga örn Norden och dess förhållanden har utrikesministern i dag uttalat
sig med större öppenhjärtighet än tidigare. När han här uttalat, att »Sveriges
politiska neutralitet icke skall förminska svenska folkets samhörighetskänsla
med brödrafolken» och att »det bör vara en plikt för oss att handla i
dess anda», har han att räkna med nationell samling kring detta sitt uttalande.
Vi reagera mot rättskränkningar, och jag skulle nästan till skillnad från regeringsförklaringen
vaga hävda, att dessa icke äro betingade av »krigets hårda
nödvändighet». De komma säkert att befinnas vara krigspolitiska misstag.
Med beklagande ha vi iakttagit den utveckling som lett till att flera av
Nordens folk kommit att hamna pa olika sidor i det stora kriget. Sverige står
i dag ensamt som bärare av tanken pa Nordens enhet. Vår uppgift ar oerhört
komplicerad, men den är icke hopplös. Vi värna alla folks intressen och framtid
när vi rakryggat vidhålla linjerna för den nordiska politik, som fick sin
utformning före kriget. Vi äro övertygade örn att dessa linjer bli lika nödvändiga
efter kriget.

Vår undantagsställning gäller inte bara Norden. Sverige är ett av de få
länder i hela världen, som ännu står utanför krigshändelserna. Det är en ställning
som förpliktar. Vi ha alltjämt en möjlighet att som neutrala bära fram
förnuftets och humanitetens synpunkter i en krigande värld. Utrikesministern
har erinrat örn hur förvildningen sprider sig efter hand som kriget drar nya
folk in i sin virvel. Bl. a. har han fört pa tal de ohyggliga exempel på en
sådan förvildning som tagit sig uttryck i att krigsfångar hållas fängslade med
bojor. En neutral röst, dirigerad av förnuftet och inte förvildad av hatet,
skulle måhända i en sådan situation lia en stor uppgift att fylla. Man vågar
nästan hoppas, att även bland de krigförande det skall kunna finnas förståelse
för betydelsen av att det ännu finnes en fri sådan röst, som kan propagera humanitet
och mänskliga hänsyn när hela världen står i vapen.

Herr talman! De känslor av bekymmer, som utrikesministern ger uttryck
at, delas av Sveriges folk, men vi se trots allt med tillförsikt mot framtidens
vanskliga uppgifter. När regeringen förklarar sig redo att även i fortsättningen
förkroppsliga denna vår förtröstan och vår frihetsvilja kan den vara säker
om att lia folkets djupa led bakom sig.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministerns
anförande föranleder från medlemmarna av det parti, som jag har
äran representera, endast en oförbehållsam anslutning till alla delar.

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Ang. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)

Vi vilja återigen tillkännagiva, att Sverige skall fasthålla vid den neutralitetspolitik
som hittills förts. Jag vet, att den överväldigande delen av svenska
folket ansluter sig till denna ståndpunkt, och de senaste valen ha, som här sagts,
visat detta fullt tydligt.

Kan man verkligen någonstans tro, att det svenska folket, den svenska riksdagen
eller regeringen helt plötsligt skulle överge denna inställning som vi
offentligen tillkännagivit? Vi själva lia hittills och komma alltjämt att tillmäta
våra deklarationer absolut helgd.

Vi ha sedan tre år beordrat svenska män att stå på vakt vid våra gränser.
De ha gjort sin tjänst för att hålla kriget från land och folk. Detta har varit
den bärande tanken för oss här hemma och dem därute. Tror man verkligen
någonstans, att vi nu eller någon gång i framtiden skulle gå till dem och säga,
att vi beslutat att ändra vår inställning? Tanken är orimlig.

Tror man, att den svenska riksdagen med folkets samtycke under fyra år
anslagit miljarder till försvarets stärkande och beredskapens upprätthållande
utan att avse att med stöd därav göra allt vad vi förmå för att bevara vårt
lands oberoende och sätta makt bakom vår fasta vilja att ej dragas in i detta
krig?

Hans excellens yttrade även några ord örn den svenska pressen. Det kan väl
icke råda någon tvekan örn att pressens frihet är en utomordentligt stor tillgång
för den inre frontens fasthet. De många besvärliga problem, som måste
lösas, ha genom pressens stöd och hjälp förts vidare till allmänheten. Tidningarnas
spalter ha stått öppna för att förmedla regeringens, riksdagens och
exempelvis kristidsmyndigheternas uttalanden. Den fria pressen har på ett ansvarsfullt
sätt löst sin inrikespolitiska kontrolluppgift genom positiv kritik.
Det stora flertalet tidningar lia skött sin nyhetsförmedling så, att dess läsare
fått en fyllig och allsidig information örn det utrikespolitiska läget. Inom
landet har pressens frihet, under publicistiskt ansvar inför sig själv och läsekretsen,
varit en utomordentlig tillgång. Jag anser det vara på sin plats att här
giva detta erkännande.

När det gäller pressens förhållande till utlandet bör detta kanske diskuteras,
varvid utgångspunkten måste vara, att pressens frihet bibehålies. De utrikespolitiska
kommentarerna läsas i många olika länder och av folk med vitt skilda
uppfattningar örn förhållandet mellan samhället och pressen. När svenska tidningar
yttra sig i utrikespolitiska spörsmål, anses de återspegla svensk opinion:
ordvändningar och uttryckssätt granskas ofta noggrant. Det måste vara
ett allmänt önskemal, som icke pa na,got sätt inkräktar på pressens nuvarande
obundenhet, att den ålägger sig moderation i sina yttranden. I nuvarande läge
bör det därför vara i tredje statsmaktens intresse att bringa sitt uppträdande
i samklang nied det, som måste känneteckna första och andra statsmakterna.

o Hans excellens har på ett utomordentligt sätt förklarat vissa av dessa förhållanden,
och därför har jag intet att tillägga. Jag vill endast understryka,
att den största delen av svenska pressen söker vara korrekt och opartisk i striden
mellan stormakterna. Det finns tyvärr undantag, och där har man förväxlat
förmånen att åtnjuta frihet med möjligheten att taga sig friheter. Men
dessa tidningar äro få, små och på det hela taget betydelselösa för svensk
opinionsbildning och uttrycka ej det svenska folkets åsikter. Det finns alltså
ingen anledning att söka tolka svenska inrikespolitiska stämningar efter dessa
tidningars uttryckssätt. Jag måste här anmärka mot tidningar, som så illa
fatta sin uppgift och sitt ansvar, att de dag efter dag uttrycka sina hätska
åsikter. Detta skapar särskilda svårigheter för vårt land, vilket är djupt beklagligt.

På ett område vill jag starkt understryka vad hans excellens yttrade. Vår

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
medkänsla med alla dem, som lia drabbats av kriget, och vårt varma intresse
för våra grannfolks öden här i Norden, äro ej oförenliga med vår utrikespolitiska
linje. Vår humanitära tradition, ja vår självklara plikt på detta område,
bör och kan ej ändras genom svängningarna i andra länders utrikespolitik.
Denna vår uppgift i det sant mänskligas tjänst har alltid uppfyllts. Vår samhörighet
inom Norden är även den av gammalt datum, och vår frändskap med
våra nordiska broderfolk har så långt som möjligt visats i handling — helt
oberoende av omkastningar i de politiska konjunkturerna på kontinenten eller
utanför.

Det svenska folket har icke stått tvekande inför den väg det skall följa. Hos
oss finnes ingen stämning för att taga reda på eller rätta oss efter den »vind
som blåser i dag». Vi ha stakat ut vår väg som suverän stat — den lia vi följt
och den skola vi följa.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern
uttalade i sitt anförande, att man ännu inte kan skönja något slut på
den blodiga maktkamp, som sedan mer än tre år tillbaka rasar ute i världen.
Tyvärr är hans uttalande alltför sant. Inga tecken tyda på att ett fredsslut
skulle vara i sikte, tvärtom måste vi räkna med att kriget kan fortsätta länge
ännu. Vi kunna icke veta, hur krigshändelserna komma att utveckla sig i fortsättningen
och till vilka områden kriget ännu kan komma att utbreda sig. Mycket
oförutsett kan inträffa, som kan komma att innebära svåra påfrestningar
även för vårt land. Vi måste vara beredda på att lägen kunna uppstå, som innebära
allvarliga faror för oss. Vi få fördenskull icke slappna i våra ansträngningar
att söka bevara vårt lands fred och frihet. Vi få icke invagga oss i bedrägliga
förhoppningar örn att det värsta redan skulle vara över för vår del:
tvärtom måste alltjämt vår beredskap mot yttre faror vara fullgod. Vårt folk
har villigt underkastat sig stora uppoffringar för att upprätthålla denna beredskap,
och läget är tyvärr alltjämt sådant, att vi måste fortsätta med dessa
uppoffringar.

Vi veta som sagt icke, hur kriget kommer att utveckla sig, men örn vårt
lands politiska kurs råder ingen ovisshet. Sverige har valt neutralitetens väg
och ända sedan krigsutbrottet orubbligt följt denna utan avvikelser åt något

håll.

Denna väg är också den som bäst svarar mot våra möjligheter, och den står
fullt i överensstämmelse med det svenska folkets uppfattning. Vi mena, att
neutraliteten är för oss den enda möjliga utvägen att söka bevara vårt lands
självständighet och frihet. I denna uppfattning har ingen förändring inträtt.
Det är, som hans excellens uttalade i sitt anförande, alltjämt det svenska folkets
bestämda vilja att förbli neutralt i den pågående världskampen.

Detta har vid upprepade tillfällen klarlagts, varför det strängt taget skulle
vara onödigt att återigen upprepa detsamma, men för att inga tvivel örn vår
hållning skola behöva uppstå kan det vara värdefullt att nu, då riksdagen samlats,
åter en gång bestämt ge till känna, att ingen förändring inträtt i denna
vår neutralitetspolitik. Å den riksdagsgrupps vägnar, som jag representerar,
uttalar jag vår fulla anslutning till den uppfattning utrikesministern här givit
uttryck åt. Sveriges folk, och jag vågar säga särskilt dess jordbrukande befolkning,
känner starkt betydelsen av de välsignelser freden ger och vilka värden
det fredliga, idoga arbetet skänker. Den har därför med varmaste övertygelse
givit sin anslutning åt regeringens strävanden att så långt det ligger i
dess förmåga söka hålla vårt land utanför världskampen.

Att Sverige håller fast vid neutraliteten är för oss en självklar sak. Vi hysa
därför gärna den uppfattningen, att detta också skulle vara lika självklart för

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Ang. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
de krigförande makterna. Emellertid tycks vår hållning inte framträda lika
klar för dem. Detta är kanske i viss mån förståeligt, ty erfarenheten från
mänsklighetens historia visar, hur svårt det kan vara för ett folk att förstå ett
annat, att förstå, hur detta tänker och känner. Örn vår neutrala kurs icke alltid
framträder klar för utlandet, torde detta hänga samman icke så mycket med de
uttryck opinionen i vårt land tar sig i politiskt hänseende, utan med vårt hävdande
av urgamla nordiska rättsprinciper i samband med de öden våra nordiska
broderfolk ha fått genomgå under denna hårda tid. Yi äro förbundna
med dessa i en på vår nära frändskap med dem grundad gemenskap, som aldrig
kan upplösas. Detta tycks man icke alltid rätt förstå utomlands. Det är
därför icke minst pressens uppgift att sprida en objektiv upplysning örn dessa
förhållanden. Tyvärr har så icke alltid varit förhållandet.

Vad som sker i våra nordiska grannländer berör oss på det allra närmaste.
Vi följa med spänt intresse händelsernas utveckling, och vi sörja djupt över de
olyckor som drabbat dem. Särskilt känna vi oss upprörda och uppskakade över
de händelser, som nyligen inträffat i Norge, och vi reagera kraftigt, när nordisk
rättsuppfattning trampas under fotterna. Vi kunna aldrig godkänna den
uppfattningen, att något sådant kan motiveras med krigets hårda nödvändighet.
För oss är det onaturligt att personer skola straffas för brott som andra ha
begått.

Det svenska folkets reaktion inför dylika händelser tycks emellertid misstydas
utomlands. De betyda dock ingalunda, att vi skulle vara sinnade att uppge
vår neutralitet. Det skulle varken ligga i vårt eget eller våra broderfolks intresse.
Jag är också övertygad örn att dessa med oro skulle se, att Sverige
tvingades med i kriget. Kunna vi behålla vår neutralitet, kunna vi också räcka
dem en hjälpande hand för att lindra den nöd som kriget framkallat hos dem.

Örn man i utlandet missuppfattat våra varma medkänslor med våra nordiska
broderfolk, så är detta att beklaga. Emellertid måste vi också ge akt på våra
egna opinionsyttringar, så att missförstånd i möjligaste mån undvikes. Både
pressen och enskilda personer måste i sina uttalanden tänka på att deras ord
även kunna nå utlandet. De måste därför iakttaga varsamhet, så att regeringens
strävanden att bevara vårt land från krigets olyckor icke allvarligt försvåras.
Kränkande och sårande uttalanden örn personer och förhållanden utomlands
gagna icke vårt land utan framkalla endast för oss ogynnsamma och
kanske rent av farliga reaktioner. Vi måste värdigt och fast hävda våra meningar,
men vi få icke skriva eller handla så, att missförstånd och missämja
med främmande makter uppstå i onödan.

Hans excellens herr utrikesministern har lämnat kammaren en objektiv redogörelse
för läget i utrikespolitiskt avseende, och det finns därför knappast mera
att tillägga. Jag vill därför sluta med att än en gång uttala min anslutning till
de synpunkter han framfört och samtidigt ge uttryck åt den förhoppningen, att
vårt land må komma igenom den svåra världskris, som nu råder, med bibehållen
fred och frihet.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Till de deklarationer örn anslutning till
huvudlinjerna i regeringens utrikespolitik, som jag tidigare avgivit, har jag
intet att tillägga. Jag betraktar det alltjämt som en stor styrka för vårt land
under de bekymmersamma och farofyllda tider vi uppleva, att det svenska folket
står praktiskt taget enat i strävandena att med alla krafter värna vår frihet
oell vårt oberoende, att avvisa varje främmande inblandning i våra inre angelägenhder
och att söka hålla oss utanför den förhärjande världsbranden. För
sådana mål kan samlingsregeringen alltjämt påräkna oreserverad anslutning
från alla svenska riktningar och partigrupperingar.

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)

Att regeringen särskilt kan räkna nied livligt gillande för en politik, som går
ut på att bringa hjälp och stöd åt våra beträngda nordiska brödrafolk, behöver
knappast understrykas. Yi våga alltjämt räkna med att Nordens folk skola
återvinna sin frihet, och vi hoppas av allt vårt hjärta, att de då åter skola enas
i en gemensam strävan för det fria Norden.

Med denna allmänna deklaration örn anslutning till samlingsregeringens utrikespolitiska
strävan hade jag kunnat stanna. Men då hans excellens herr utrikesministern
ansett sig böra omnämna även regeringens ställningstagande
gentemot den svenska pressen och dess handhavande av tryckfrihetsfrågan, nödgar
detta mig till att härtill foga några anmärkningar.

Lika enig som den svenska opinionen är i sin anslutning till huvudsyftet för
regeringens utrikespolitik, lika delad torde den inom olika meningsriktningar
vara i fråga örn den förda tryckfrilletspolitiken. Personligen har jag vid flera
tillfällen i riksdagen uttalat, att jag finner denna tryckfrihetspolitik vara felaktig
och att jag djupt beklagar, att man slagit in på enligt min mening olyckliga
vägar. Eftersom hans excellens funnit det erforderligt att även vid detta
tillfälle behandla tidningspressens ställning, skulle måhända en utebliven förklaring
på denna punkt kunna tydas som örn enigheten även här vore fullständig.
En sådan uppfattning vore emellertid hele visst vilseledande. Jag har därför
ansett mig skyldig att giva till känna, att jag alltjämt vidhåller min kritiska
inställning till regeringens tryckfrihetspolitik, och jag måste tyvärr tilllägga,
att det senaste halvårets erfarenheter av hur denna politik verkar ytterligare
styrkt mig i min uppfattning.

Tidigare har jag i riksdagen uttalat, att det administrativa förfarandet med
beslagtagande utan rättegång lätt kan få skenet av godtycke över sig. Man
går, som utrikesministern omnämnde, fram på olika vägar: ibland åtalar man
tidningarna, ibland beslagtar man dem utan rättegång, ibland varnar man dem,
och ibland gör man anmälan till pressnämnden, som i sin tur i vissa fall meddelar
varning, offentlig eller enskild. Vilken väg man väljer, blir uppenbarligen
beroende på en ytterst subjektiv bedömning, som hos den stora allmänheten
omöjligen kan uppfattas annorlunda än som rent godtycklig. Intrycket härav
förstärkes givetvis, när man ansett sig kunna iakttaga, att samma slags förseelser
vid olika tillfällen och hos olika tidningar bedömas och behandlas på helt.
skilda sätt. Resultatet av den förda tryckfrihetspolitiken kan därför knappast
bli annat än att tilliten till myndigheternas oväld undergräves, och detta är givetvis
ur alla synpunkter att djupt beklaga.

Det förefaller mig som örn regeringen mera känner det obehag pressen åsamkar
den än uppskattar det värde den fria pressen har för att vidmakthålla en
vaken och offfervillig beredskapsanda hos vårt folk. Den senare synpunkten är
dock av så utomordentlig betydelse, att den knappast kan överskattas.

När främmande makter rikta anmärkningar mot den svenska pressen, kan
regeringen, såsom tidigare i denna kammare framhållits, använda två olika metoder.
Den kan framföra sitt beklagande till de utländska klandrarna, beslagtaga
tidningarna, varna dem eller anmäla dem för pressnämnden. Denna metod
är enligt utrikesministerns yttrande nu den vanligen praktiserade. Den andra
metoden skulle innebära, att regeringen klargjorde för anmärkarna, att enligt
svensk grundlag regeringen icke är ansvarig för det som skrives i svenska tidningar.
Jag bortser här givetvis från de fall, då tidningarnas skriverier äro
smädliga eller eljest brottsliga. I sådana fall är regeringen skyldig att tillse
att laga beivran äger rum. Men då brottslighet icke föreligger, synes mig den
metod,, som innebär hänvisning till svensk grundlag, uppenbart vara att föredraga
framför de nu tillämpade förfaringssätten.

Jag beklagar, herr talman, att jag ansett mig nödsakad att åter framföra

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
dessa kritiska anmärkningar mot regeringens tryckfrihetspolitik. Denna kritik
får emellertid under inga förhållanden undanskymma huvudsaken, nämligen
att vi i det väsentliga äro eniga och att vi alla äro beredda att till det yttersta,
med alla offer värna vårt gamla Sverige och bevara dess frihet.

Herr Brandt: Herr talman! Jag har tvenne gånger lyssnat till excellensen
Giinthers anförande i dag, och det har berett mig — örn det tillätes mig att
säga det — en utsökt njutning, estetiskt, intellektuellt och etiskt. Det var därför
jag gick från andra kammaren till den första.

Jag vill härmed inte ha sagt, att man inte saknade något i detta anförande
och inte heller att varje anledning till klander saknas. Jag tänker här just på
den anmärkning, som den förre ärade talaren gjorde. Jag beklagar att inte justitieministern
är närvarande här, men dels känner han ju redan herr Sam Larssons
ståndpunkt, och dels kan han få anledning att läsa anförandet i protokollet senare.
Jag har alltså blivit förekommen, och jag är särskilt glad över detta. Annars
blir man ju inte gärna glad, när en annan säger vad man själv tänkt säga,
enligt det gamla ordet »Ve dem som före oss säga vad vi själva tänkt säga».
Men jag är tacksam och glad för att en man med större pondus och auktoritet
har framfört denna anmärkning. På det sättet kanske den biter bättre. Justitieministern
har nämligen ansett sig kunna underlåta att besvara den enkla
fråga — den mycket enkla fråga ■— som jag vågat framställa till honom, örn
vilka normer regeringen numera följer när det gäller tidningsbeslag. Justitieministern
har uppenbarligen inte tänkt svara på denna fråga. Han tänker väl
inte heller svara på vad herr Sam Larsson har sagt. Men han hade hort göra
det, därför att denna fråga sannerligen icke är omotiverad. Till äventyrs skulle
kanske även excellensen Gunther finna anledning att besvara frågan, ty han
är ju härvidlag ansvarig i lika hög grad som justitieministern. I detta hänseende
äro ju dessa hägge herrar, tyvärr, ett hjärta och en själ.

Statsrådet Westman har själv en gång, kanske flera gånger, och även i denna
kammare angivit några grunder för konfiskation. Pressnämnden har därefter
också givit en del anvisningar för redaktörer och tidningsmän på det att de
icke månde vålla missförstånd med främmande makt. Bl. a. har ju den uppmaningen
lämnats, att pressen skulle undvika att publicera uppgifter örn grymheter,
när det är svårt att kontrollera uppgifternas riktighet. Herr Sam Larsson
erinrade örn det godtycke vid tillämpningen av dessa normer, som faktiskt har
förelegat. Det är därför enligt min mening inte ur vägen att man öppet efterlyser
vilka normer som följas, eller huruvida man till äventyrs har avstått från
att följa några som helst normer. När vissa misshagliga tidningsorgan — jag
tänker i synnerhet på de 14, eller kanske det var 17, tidningar som råkade ut
för den bekanta konfiskationen i mars —- publicera mycket väl bestyrkta skildringar
örn tortyren i de norska fängelserna, bli de beslagtagna, men när en
chefredaktör, Som samtidigt råkar vara ledamot av pressnämnden och en prominent
riksdagsman i andra kammaren, publicerar visserligen helt och hållet
trovärdiga men likväl inte fullt så väl betyrkta uppgifter örn nya grymheter i
samband med ståndrätten i Trondheim, så får detta passera. Man måste fråga:
varför? Är det därför att regeringen jämte andra normer även har uppställt
den normen — örn vi få kalla den så — att hänsyn skall tågås till örn tidningarna
äro misshagliga eller välsinnade. Dessa förut konfiskerade tidningar befraktades
troligen som misshagliga, men den ifrågavarande chefredaktörens och
pressnämndsledamotens tidning ansågs ytterst välsinnad, och därför ville inte
regeringen slå ned på den. Det faller mig in att Falu-Kuriren var med bland
de 14 tidningarna som konfiskerades i mars. Den anses ju stå nära en medlem

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
av regeringen, och jag frågar då: betraktas den som illasinnad? När herr J. B.
Johansson här talade om några få och små tidningar, hade han glömt att t. ex.
Eskilstuna-Ivuriren och Vestmanlands Läns Tidning sannerligen icke kunna
räknas som små och betydelselösa tidningar. Jag konstaterar att det är mycket
vaga riktlinjer som man nu synes följa i konfiskationspolitiken.

Häromdagen läste jag i en tidning — jag tror det var Svenska Dagbladet
eller Nya Dagligt Allehanda —- en korrespondens från Norge, som skildrade
den ohyggliga stämningen i Trondheim under ståndrätten och känslan av absolut
rättslöshet och fågelfrihet. Såvida man följer samma, normer som tidigare
och inte infört nya, borde denna korrespondens ha medfört indragning, men
man har kanske inte vågat sig på Svenska Dagbladet, eller örn det nu var
N. D. A. Det är sannerligen inte ur vägen att man med en mycket aktad
tidning — ty så kallar jag Nordens Frihet; örn någon tidning håller på den
nordiska friheten, så är det den! — frågar, örn detta uppenbara godtycke från
regeringens sida skall lämnas alldeles utan åtgärder från riksdagens sida. —
Det är som sagt glädjande att herr Sam Larsson trätt fram och sagt ett redigt
och rejält ord, och jag hoppas att regeringen något fäster sig vid det. då den
inte bryr sig örn att besvara en fråga från en något enklare man. Det kan
inte vara riktigt att tidningarna uppmanas följa anvisningar, som i realiteten
framkallat stor osäkerhet i pressen och uppenbart godtycke från myndigheternas
sida. En revision av förhållningsreglerna måste komma, ty det har visat
sig omöjligt att efterleva dem som vi nu ha fått.

Excellensen Gunther — jag ser till min glädje att han ännu är kvar — har
vid något tillfälle i denna kammare förklarat, att han finner det i sin ordning
att regeringen tar ansvaret för vad pressen skriver, eftersom utländsk makt
ju faktiskt synes göra regeringen ansvarig för vad pressen skriver. Herr Sam
Larsson har här erinrat örn — och det kan inte för ofta upprepas — att den
svenska grundlagens principiella ståndpunkt är att regeringen icke skall ta
ansvaret för en fri press — med konfiskationer och dylikt som följd. Excellensen
Gunther nämnde i sitt anförande, att regeringen vid skilda tillfällen har
»framfört beklagande» till viss utländsk makt över vad pressen skrivit, dels
örn det varit fråga om smädelse — något som torde vara ytterst sällsynt och
väl inte förekommit på några år — och dels ifall artiklarna varit ägnade att
framkalla »missförstånd». Att regeringen »framfört beklagande» torde väl
få anses innebära, att den finner även skriverier, som inte i minsta mån äro
smädliga, beklagansvärda. Jag menar att man har en känsla av att regeringen
— jag hoppas att denna känsla är oberättigad — åtminstone i vissa
fall har funnit klagomålen från utländsk makt befogade, även om dessa klagomål
lia gällt sådana artiklar, som endast hävdat en klar svensk ståndpunkt
— vilket under förhandenvarande omständigheter givetvis måste väcka missnöje.
Örn en objektiv och ganska torr skildring av tortyren i de norska fängelserna
väcker missnöje hos utländsk makt, bör detta enligt min mening rimligtvis
icke finna gensvar hos en svensk regering. Den har i stället anledning
att lämna föreställningarna därhän eller också tillbakavisa dem.

För att nu återgå till vad jag nämnde om godtycket förmodar jag att det
kan vara vanskligt för det goda förhållandet till främmande makt, örn regeringen
i sitt beslagtagande icke handlar efter samma normer vid skilda tillfällen.
Främmande makt kan då möjligen få den uppfattningen att regeringens
ljdiördhet för dess missnöje blir större eller mindre allteftersom krigslyckan
skiftar. Herr andre vice talmannen förklarade ju att vår neutralitet inte är
beroende av något konjunkturpolitiskt ställningstagande, utan att den är klar
och oförfalskad. Även ur denna S5''npunkt hade det varit önskvärt att regeringen
följt de linjer, som den tidigare angivit, örn man inte är beredd att helt upp -

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
giva dem. Det är man kanske — konfiskationerna lia varit rätt sällsynta på
sista tiden.

Herr Åkerberg sade på tal om förhållandena i Norge, att det till slut nog
skulle visa sig att rättskränkningarna där, som även vi i Sverige så hårt
reagera mot, varit krigspolitiska misstag. Jag undrar, örn man inte vågar
säga, att det en gång skall komma att visa sig, att regeringens tryckfrihetspolitik
under denna krigstid också har varit ett krigspolitiskt misstag. Framför
allt, menar jag, kan det bli ödesdigert, örn svenska folket får den uppfattningen
att regeringen verkligen finner utländskt missnöje mot svenska tidningar
befogat, när folket står bakom dessa tidningars uppfattning.

Under en tidigare tryckfrihetsdebatt fälldes här i kammaren ett par ord,
som jag i dag inte kan förbigå — det var den 21 mars, när jag var insnöad i
Skåne. Då jag efteråt läste protokollet, tänkte jag, att dessa ord skulle jag
minnas, så att den man, som fällde dem, vid lämpligt tillfälle skulle få igen
dem. Nu har den mannen gått ut ur kammaren, men det kan inte hjälpas. Det
gäller herr von Heland. Vi erinra oss, att debatten då var direkt föranledd av
en interpellation av herr Sam Larsson rörande konfiskationen av de 14 tidningar,
som hade innehållit den objektiva redogörelsen för vissa förhållanden
i de norska fängelserna. Herr von Heland sade då, att örn vår ungdom skall
offra sina liv på slagfälten och örn mödrar och barn skola bli begravda under
ruinerna efter bombardemang, får det inte ske i ett krig, som är framprovocerat
av hänsynslösa redaktörer. Så folio orden. Jag kominer att tänka på
några nästan lika klingande ord av en herre, en redaktör vid namn MöllmanPalmgren,
som blivit dömd till 6 månaders fängelse för förräderi. Det är naturligtvis
icke så, att herr von Helands och herr Möllman-Palmgrens uttalanden
överensstämma, men i båda talades örn provokation. Herr Palmgren sade,
att örn besinningslösa element framprovocera krig i vårt land, böra vi vägra
att slåss. Herr von Heland, som är soldat, har utan tvivel den inställningen,
att även örn Sverige kommer i ett krig, som är framprovoeerat av dessa, hänsynslösa
redaktörer — eller varför inte säga av herrar Sam Larsson, Osten
Undén, Sandler och Engberg, ty det var de, som den dagen förde de hänsynslösa
redaktörernas talan — så kommer han att slåss för sitt land. Men icke
dess mindre säger jag, att hans ord ändå innebära en dålig tjänst åt det egna
landet. Om man kallar sådana uttalanden för provokation, som dessa tidningar
den gången använde, örn man för provokation kallar de ord, som Svenska
Dagbladet eller Nya Dagligt Allehanda lät sin rapportör från Norge använda,
så innebär det, att vi svenskar inte skulle ha rätt att reagera mot tortyren
i norska fängelser eller mot andra grymheter. Att kalla sådant för provokation
— här kommer herr von Heland just in något för sent —— är upprörande.
Det innebär, att man vid bedömandet ställer sig på orätt sida — nej
låt mig snarare säga på orättens sida och sviker såväl det norska som det
svenska folket.

Herr von Heland för gärna, svenskhetens talan. Han inskärper ofta, att hans
parti nästan framför alla andra är det fosterländska. Han bör då undvika ord
med osvensk klang såsom just detta ord örn provokation. Vi lia allesamman
anledning att bemöda oss örn att tala god svenska i den svenska riksdagen,
och detta i synnerhet örn vi råka ha namn, som klinga litet utländskt.— vilket
gäller både herr von Helands namn och mitt, ty de äro fran början tyska
namn. Men klar och oförfalskad svenska, som inte kan missförstås, bör här
tahis.

Herr talman! Det har varit min mening från början att även gå in^ på ett
par andra saker. Jag har nämligen på riksdagens första dag ställt två enkla
frågor till hans excellens herr utrikesministern. Den ena frågan lyder: Varför

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
ha vi inte diplomatisk representation hos konungariket Norges regering —
alltså hos den lagliga regeringen i London? Den andra frågan gällde, örn det
inte snart kunde vara på tiden att avveckla systemet med permittentresor.
Jag skall emellertid icke närmare gå in på dessa frågor, detta på grund av
en särskild vädjan från utrikesministern, men jag anser mig ha rätt att beklaga
att inte herr. utrikesministern fann tillfälle att i sitt korta anförande
åtminstone snudda vid dem, eftersom de alldeles särskilt intressera det svenska
folket. Sveriges folk vill att det norska folket skall få den hedersbevisning,
som en svensk minister hos den norska regeringen i London innebär. Man
vågar uttala den varma förhoppningen, som givetvis excellensen Gunther delar,
att det skall lyckas regeringen att vid något lämpligt tillfälle ordna den
frågan, så att norrmännen riktigt ordentligt känna, att vi vid varje tillfälle,
då det överhuvud taget är möjligt, vilja visa vår solidaritet med dem i deras
kamp och deras lidande.

o Den andra frågan, den örn permittentresorna, är naturligtvis särskilt ömtålig.
Låt mig därför endast få säga, att det finns många i vårt land, som
mena, att örn detta system bibehålies, kan det mot vår vilja föra oss in i
krig. Jag skulle emellertid gärna ha sett, att excellensen upplyst det svenska
folket något litet härom. Ty när en ansvarskännande svensk press med sans och
måtta vågar vidröra ämnet, tror jag inte, att det skulle ha inneburit någon
större fara, örn excellensen Gunther på sitt utomordentligt smidiga och försiktiga
sätt ändå låtit framskymta den ståndpunkt, som den svenska regeringen
intar.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: De två sista
talarna ha tagit upp frågan örn tryckfriheten. Örn jag fattade herr Sam Larsson
rätt, sade han, att det var riktigt och rimligt från regeringens sida att
åtala artiklar, som ha smädligt innehåll eller som eljest uppenbarligen strida
mot tryckfrihetsförordningen, men att i de fall, då beslag förekommit utan
rättegång, regeringen inte borde ha tillgripit denna metod utan i stället ha
hänvisat till grundlagen. Örn detta var herr Sam Larssons mening, anser jag
mig höra säga ett par ord för att något klarlägga saken.

Man skulle av ett sådant uttalande kunna få den uppfattningen, att de
beslag, som gjorts av regeringen, inte stöde i överensstämmelse med grundlagen
utan tvärtom skedde rakt emot denna. Det är naturligtvis inte fallet.
De ha företagits i enlighet med tryckfrihetsförordningens 3 § 9 morn.,
som säger, att om ett uttalande i en skrift utan att vara smädligt likväl
framkallar missförstånd med främmande makt, kan regeringen tillgripa
denna åtgärd. Det är i enlighet med denna paragraf och ingenting annat, som
dessa åtgärder ha vidtagits.

Med detta påpekande har jag egentligen också i vad på mig ankommer
besvarat herr Brandts fråga, efter vilka grunder regeringen tillämpar sin
tryckfrihetspolitik. Det är i vissa av de fall, då missförstånd med främmande
makt uppkommit, som jag ansett mig böra hos justitieministern till beslag
anmäla en eller annan tidning. Detta är i korthet just den grund, som jag
för min del tillämpar vid mitt tillvägagångssätt.

Det har inte bara av dessa två yttranden i dag utan även vid tidigare tillfällen
förefallit mig, som om tryckfrihetsförordningens 3 § 9 mom. vore obekant
för en del av herrar riksdagsmän. Jag vill då erinra örn att det inte är mer
än två år sedan riksdagen fastställde lydelsen av detta moment, vilket väl
torde få innebära, att det av riksdagen själv uppfattas såsom i högsta grad
levande och verksamt.

Till sist vill jag i anledning av herr Brandts slutord säga, att jag inte alls

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
riktat någon vädjan till honom att nu underlåta att ta upp de två ämnen han
berörde. Jag har bara sagt honom, att jag hoppas, att han har uppfattat, att
han redan i annat sammanhang har fått svar på sina båda frågor.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har begärt ordet för att ställa en
fråga till hans excellens herr utrikesministern. Jag vill emellertid för att undvika
allt missförstånd dessförinnan säga, att jag är fullkomligt ense.med honom
örn vår obrottsliga neutralitet, vår vilja att icke övergiva neutralitetens väg.
Men jag hävdar, att det bör vara en allsidig neutralitet, och till den allsidiga
neutraliteten räknar jag verkligen ej permittentresorna — det har^jag ju sagt
tidigare — och detta så mycket mindre som dessa resor inte bara åstadkomma
missförstånd med Norge och med andra nordiska brödrafolk, utan även åstadkomma
en mycket stor ovilja bland vårt eget folk. Jag är också fullkomligt
ense med excellensen örn och är honom tacksam för att han med sådan skärpa
har understrukit, att vi skola möta ett eventuellt våld med våld, och sålunda
hävda vår frihet, självständighet och självbestämningsrätt utan att giva vika
på någon punkt. Jag hoppas, att i detta också ligger, att vi skola avvisa varje
hot. som kommer från främmande makt.

Jag skulle också kunna säga, att excellensens ord örn vår gemensamma nordiska
samhörighet och vad den innebär utåt har glatt mig mycket,. och jag
hoppas, att däri ligger någonting mer än en vacker gest, att däri ligger en
verklig realitet.

Och därmed kommer jag till mina frågor. Den första frågan lyder: Vore
det inte på tiden, att Sverige skaffade sig en representation hos den norska
lagliga regeringen, som för tillfället befinner sig i London? Även örn det skulle
medföra, att vi skulle kunna gå miste örn vår representation i Oslo, anser jag
det vara viktigare, att vi ha en representation hos den lagliga än hos den olagliga
regeringen. Men jag tror inte man behöver befara någonting sådant. Jag
är övertygad örn, att vi skola kunna med all styrka hävda, att vi ha full rätt
att ha en representation hos den lagliga norska regeringen, liksom vi ha hos
övriga regeringar, som befinna sig utom hemlandets gränser. Det är alltså
frågan örn man inte skulle kunna tänka sig en sådan åtgärd.

Den andra frågan är av rent humanitär innebörd, och den anknyter sig till
vad som har sagts av excellensen själv, nämligen, att vi måste känna på ett
alldeles särskilt sätt med alla våra nordiska grannfolk. Det har excellensen
understrukit, icke minst under det finska vinterkriget, och vi handlade då
därefter. Ännu handla vi ju därefter, när det gäller Finland. Det synes mig,
att vi borde handla därefter även när det gäller övriga nordiska länder, och
då synes det mig vidare, att vi även ha en utgångspunkt — vilket förresten
också excellensen betonade •— uti vår allmänna humanitära syn på konsekvenserna
av den skärpta krigföringen mellan de kämpande parterna. Den har medfört,
att de folkrättsliga, mänskliga och gudomliga lagarna allt mer förtrampats,
och excellensen betonade krigsfångarnas behandling, vilken vi ju måste
finna mycket upprörande.

Men det är en annan sak, som har varit särskilt upprörande och hittills för
våra nordiska brödraländers del haft ännu större betydelse, och det är gripandet
och skjutandet av gisslan, ävensom andra likvärdiga företeelser, som inneburit
avsteg från mänsklighetens humanitära landvinningar inte bara i Norden
utan över hela världen. Detta angår oss i allra högsta grad, ty, får en
sådan förvildning fortsätta, så kan det även för vår del komma att medföra
mycket olyckliga verkningar, då vi bl. a. ha sjöfolk ute på haven — vi ha ju
våra le.jdbåtar o. s. v. Örn krigföringen förvildas undan för undan, så kunna
även vi, ehuru vi liro neutrala, komma att drabbas av en sådan förvildning.

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)

När då dessa företeelser rycka vårt eget land inpå livet genom tragiska tilldragelser
i vår omedelbara närhet, inom den nordiska brödrakretsen, då fatta
vi lättare hela vidden av den olycka, som drabbat själva nerven i den västerländska
civilisationen. Och det tror jag också stämmer med vad excellensen
yttrade.

Då är bara frågan, örn vi böra nöja oss med detta platoniska konstaterande,
eller om vi inte skulle kunna göra något för att praktiskt och konkret komma
till ett resultat? Jag tycker inte, att det är försvarligt eller i överensstämmelse
med vår historia och vårt sinnelag att bara konstatera dessa tragiska fakta,
utan vi borde gå vidare. De neutrala staterna äro ej många, men det finnes ju
dock sådana. Vi äro ännu några folk, som äro neutrala, och skulle vi inte
alla kunna enas örn att göra en framstöt? Men då har det enligt min mening
ingen betydelse, örn det göres en framställning så där under hand, utan det
borde vara i offentlighetens fulla ljus, som de neutrala staterna samlade sig
och gjorde en hemställan till de krigförande staterna om att humanisera krigföringen,
återgå till folkrätten och till de regler, som gällt tidigare. Skulle inte
det kunna tänkas, att Sverige toge ett initiativ för att samla de neutrala länderna,
för att — naturligtvis inte genom någon påtryckning eller något som
skulle kunna verka utmanande, utan genom en god vilja — försöka åstadkomma
en _ mobilisering av den allmänna opinionen i världen till förmån för en
humanisering av den nuvarande urartade krigföringen? Jag tror, att det skulle
vana ärofullt för vårt land, och det skulle skänka vår regering och vår utrikesminister
en ovansklig glans, örn ett örn också ringa uppslag kunde givas för
att nå ett resultat på detta område.

Det är därför, som jag skulle vilja rikta den frågan till hans excellens
herr utrikesministern, om han inte är beredd att eller åtminstone ville vara av
den godheten att överväga tanken att taga ett initiativ i vårt lands namn för
uppnående av en humanisering av krigföringen i det pågående stora kriget.

Det var en liten fråga till, som jag ämnade göra -— den är visserligen inte
liten för ilcrn, som den gäller, men den är liten i förhållande till den mycket
större fråga, som jag nyss har berört. Jag skulle nämligen vilja hemställa, om
det inte också där kunde göras en rättelse. Jag tror säkert, att det inte skulle
möta några svårigheter. Det är kanske endast fråga örn ett förbiseende. Det
gäller behandlingen av finnar och norrmän i Sverige. Den är inte fullständigt
lika. De ha inte fullständigt samma fri- och rättigheter i Sverige. Vi ha erfarit
det för inte sa länge sedan, när vi upprättade mödra- och barnhemmen
utanför Stockholm. Då visade det sig, att finska medborgare var det ingen
svårighet att få placerade, därför att de hade rätt att röra sig inom områden,
där utlänningar eljest inte få vistas, men för norrmännen var det förenat med
stora svårigheter. Det gick i alla fall att ordna detta under hand, något som
Y}. tacksamma för. Men så fick jag höra örn ett annat, ett separat fall,
där jag ville söka få rättelse, och jag vände mig då till vederbörande högsta
myndighet, som emellertid svarade, att den kunde ingenting göra åt saken;
uet var ingen möjlighet att åstadkomma rättelse. Skulle det inte vara möjligt
att ifalla avseenden få en lika behandling av de nordiska folkens medborgare
i vårt land, vare sig det är finnar, norrmän eller danskar, vare sig det
gäller bosättningsförhållanden eller resor eller annat, så att det blir en fullkomlig
jämlikhet? De nuvarande förhållandena giva anledning till irritation,
och därför bör det hela läggas på en annan bas.

Slutligen vill jag säga, att den diskussion, som här nyss ägt rum rörande
pressens frihet och som excellensen ju själv framkallat, återspeglar, tror jag,
vad svenska folket tänker. Man är glad över att det finns tidningar, som
saga sanningen, och man skulle vara. ännu gladare, om indragningsmakten inte

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
fungerade på det sätt som den gör. Indragningsmakten här i landet drar ingen
ära över regeringen, ingen ära över landet. Den är inte till någon nytta, utan
tvärtom till skada. Det kommer säkerligen att visa sig ännu mer i fortsättningen,
att den är till skada. Man måste därför vänligen hemställa till regeringen
att inte fortsätta med denna indragningsmakt. Det är riktigt, att det
är delade meningar örn tryckfrihetsförordningens paragraf 3 mom. 9, och vi
veta ju, att regeringen hävdar, att den har rätt i sin tolkning. Men det finnes
andra, som hävda, att regeringen inte under alla förhållanden har rätt, utan
att det beror på omständigheterna, men den frågan skola vi inte nu gå in på.
Vi få ju tillfälle att göra det vid den kommande riksdagen, när granskningen
av regeringens verksamhet kommer att äga rum, varför jag nu endast vill vädja
lill regeringen att inte fortsätta på denna oriktiga väg med indragningsmakten
utan svara på samma sätt, som Schweiz har svarat, när en av ockupationsmakterna
i Europa försökte komma även den schweiziska pressen till livs •—
regeringsorganet i Schweiz svarade på ett utomordentligt kraftfullt sätt. Jag
tror, att det väsentliga är, att vi visa, att vi äro självständiga i vårt omdöme,
och icke annat än om det gäller rena smädelser ta hänsyn till några sådana
framställningar från främmande makter, som avse att komma det svenska fria
crdet till livs.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber att först — i likhet med flera föregående
talare — få uttrycka min glädje över hans excellens herr utrikesministerns uttalande
rörande Norden och Sveriges ställning till de nordiska spörsmålen. Jag
är övertygad örn, att han rätt tolkade det svenska folkets inställning. Örn värmen
i våra känslor för de nordiska grannfolken och om uppriktigheten i vår
reaktion mot mycket som hänt, särskilt i Norge, kan och får intet tvivel råda.
Utrikesministern har säkert också rätt däri, att vårt folk anser det vara ett
allmänt nordiskt intresse, att Sverige förblir utanför kriget, och att vi sålunda
icke kunna tänka oss att frivilligt uppge vår neutralitet. Allt fortfarande gäller
likväl den sats, som utrikesministern en gång präglade: Sveriges folk kan icke
tänka sig en framtid utan att alla de nordiska nationerna äro fria och oberoende.
Man skall icke i utlandet vänta sig att hos oss finna förståelse för någon
framtida ordning, som ej uppfyller detta villkor.

Dagens överläggning gäller utrikespolitiken. Jag finner mig likväl böra kort
beröra en fråga, som nära sammanhänger med de försörjningspolitiska frågor,
som debatterats de senaste dagarna. Den har nämligen även en utrikespolitisk
sida. Jag syftar på kreditgivningen från Sverige till utlandet. Under en tid,
då den inhemska statliga upplåningen äger en omfattning, som väsentligt
överstiger tillgången på nytt sparande •— så förhåller det sig nämligen trots
den rikliga penningtillgången, som är en helt annan sak — skulle en väsentlig
kreditgivning till utlandet medföra en allvarlig förstärkning av de prisuppdrivande
krafterna. Export av varor på kredit åstadkommer ju en minskning
av den i Sverige tillgängliga varumängden, samtidigt som penningmängd och
köpkraft snarast undergår en ökning. Jag har redan tidigare i veckan framhållit,
att försöket att hejda inflationen kan lyckas endast örn åtgärder vidtagas
på alla väsentliga punkter. Att kreditgivningen till utlandet hålles nere
är en av dem.

Med det sagda har jag icke velat rikta någon kritik mot den kreditgivning
lill utlandet, som regeringen beviljat eller medverkat till i år. Jag har blott vela)
framhålla, att t. ex. en förnyad kreditgivning av den omfattning, som ägde
rum i fjol, icke låter sig förena med det konsekventa ekonomiska program, som
presenterades i statsministerns anförande vid denna höstriksdags första sam -

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
manträde. De formella och konstitutionella sidorna av kreditgivningen till
utlandet skall jag ej i detta sammanhang upptaga till behandling.

Jag vill framföra en vädjan till regeringen på ett annat område, som liksom
det nyss berörda har såväl utrikespolitiska som ekonomiska aspekter. Ingen
vet, när detta världskrig kommer att sluta. Det kan dröja många år, men det
är icke alldeles säkert, att det blir fallet. Däremot är det uppenbart, att när
krigshandlingarna en gång upphöra, såväl världsekonomien som Sveriges ekonomi
ställas inför väldiga påfrestningar. Uppgiften blir då icke blott att försöka
snabbt lindra nöd i en rad av Europas länder, utan även att åter bygga
upp de internationella ekonomiska förbindelser, som varit och säkert i framtiden
förbli av så stor betydelse för alla länders, icke minst Sveriges, välstånd.
Hans excellens herr utrikesministern uttalade nyss, att vi i Sverige »icke få
glömma att efter förmåga hjälpa där nöd råder, särskilt våra grannländer,
och icke heller att bereda oss till deltagande i återuppbyggnadsarbetet, när
tiden kommer». Det är enligt min mening icke för tidigt, att man redan nu
börjar genomtänka de problem, som då komma att inställa sig. Svensk medverkan
både i humanitära aktioner av stor omfattning och i det allmänna återuppbyggandet
av världsekonomien kan bli av den största betydelse. En förutsättning
för effektiva och snabba insatser torde vara, att förberedelser göras i
tid, så att vi icke stå handfallna när tidpunkten är inne. Jag tolkar hans excellens
herr utrikesministerns uttalande så, att han är av samma mening, och
vill ge uttryck åt den förhoppningen, att regeringen trots mångfalden av dagsaktuella
frågor, som tränga sig fram, icke skall dröja med att igångsätta ett
dylikt förberedelsearbete.

Herr Branting: Herr talman! Det är naturligtvis gott och väl, att vi alla
äro alldeles överens om den linjen, att Sverige fortsättningsvis skall upprätthålla
sin neutralitet i den speciella nordiska version, som utrikesministern nyss
gav ett så lyckligt uttryck åt. Men det beror ju rätt mycket på vad man i
praktiken lägger in i begreppet neutralitet. Jag läste i morse i tidningen Social -Demokraten en korrespondens från Amerika under rubriken »Amerikanarna vill
krig mot Finland», där det mot slutet hette: »Det är påtagligt att allt efter
som den amerikanska allmänheten får klart för sig att kriget kommer att medföra
betydande offer av amerikanska sjömäns och soldaters liv blir opinionen
allt mindre benägen att taga hänsyn till andra än rent amerikanska eller allierade
intressen. Detta gäller inte bara beträffande Finland utan också i fråga
om de neutrala länderna.» Det är klart, att amerikanarna i främsta rummet
ta hänsyn till amerikanska intressen, liksom vi i Sverige främst få ta hänsyn
till svenska intressen. Men dessa antydningar örn en skarpare amerikansk reaktion
också mot vissa neutrala länder tolkar jag för min del som en viss varning
även till oss. Det tjänar väl inte så mycket till att man officiellt upprätthåller
någon fiktion örn vårt goda förhållande till höger och vänster, i fall det kanske
i realiteten förhåller sig så, att man både här och där nu börjar slå an nya och
skarpare toner mot oss.

Något av statsråden hade för någon tid sedan ett yttrande, där han gjorde
gällande, örn jag minns rätt, att om man inte kan stå i ett riktigt gott förhållande
till vardera parten, är det lika bra, att man står i ett dåligt förhållande
till båda två. Kanske var formuleringen något annorlunda, men andemeningen
var ungefär denna. Jag tyckte nog, att detta inte lät riktigt bra. Såvitt jag
förstår, böra vi väl förhålla oss så, att vi strikt upprätthålla neutraliteten och
att vi därvid givetvis gärna ta all hänsyn till rimliga och befogade synpunkter,
som kunna framföras till oss från den ena eller andra sidan. Men orimliga krav
på vår neutralitet, som i själva verket inte innebära, att vi skulle frångå neu -

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Ang. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
traliteten, böra vi självklart inte tillmötesgå. När sådana krav framställas,
böra vi vara beredda på att ta risken av ett missnöje och t. o. m. mer än så
från den sida, som inte har fått sina ohemula anspråk tillgodosedda. Att vi i
sådant fall skulle få något slags skyldighet att i motsvarande mån också försämra
våra relationer åt det andra hållet för att liksom upprätthålla jämvikten,
kan jag inte tro är riktigt, och jag förutsätter, att detta inte heller är
herr utrikesministerns mening.

Jag vill emellertid uttrycka en livlig förhoppning, herr talman, att det skall
lyckas vår utrikesledning att också under den kritiska framtiden eliminera
varje missnöje, som eventuellt kan börja spira upp emot oss någonstans på det
håll, där man icke begär annat än ett helt normalt uppträdande av oss såsom
neutral makt.

Herr talman! Här ha också bragts på tal vissa frågor angående tryckfrihetspolitiken.
Jag vill då tillåta mig att fästa uppmärksamheten på en alldeles
speciell avart av denna politik, som har börjat göra sig gällande. Jag syftar på
den nya och rätt uppseendeväckande praxis, som har börjat tämligen allmänt
tillämpas i fråga örn ansvarighetsbegreppet. Enligt grundlagens klara stadganden
får ju ingen göras ansvarig för vad som har förekommit i tryckt skrift
annat än enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser. För tidningar skall
det finnas en ansvarig utgivare, han ensam är ansvarig o. s. v. Dessa regler
känna vi till. Men nu har också regeringen börjat att i administrativ ordning
låta anställa förhör, ibland polisförhör i sammanhang med häktning, angående
vem som kan vara författare till den ena eller andra välinformerade, kanske
alltför välinformerade tidningsartikeln angående utrikespolitiska ting. Detta
har i ett flertal fall förekommit särskilt beträffande utlänningar. När det då
befunnits, att vederbörande har varit författare till någon misshaglig men icke
åtalad eller beslagtagen tidningsartikel, har detta också i administrativ ordning
medfört mycket oangenäma konsekvenser för vederbörande författare. Jag
undrar verkligen, örn hans excellens herr utrikesministern finner detta förfarande
stämma väl överens med tryckfrihetsförordningens anda och mening.
Denna fråga skall jag, herr talman, tillåta mig att framställa.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det har blivit tradition, att utrikesministern
i sina utrikespolitiska exposéer ägnar ett visst icke obetydligt utrymme
åt de ständiga klagomålen mot den svenska pressen.

Det har också blivit tradition, att orden härvid ges en dubbel adress och en
dubbel innebörd, utåt ursäktande, inåt anklagande.

Traditionen har fullföljts även denna gång. Utrikesministern har även i dag
såsom en tillgång för och en bekräftelse på svensk neutralitetspolitik åberopat
de inskridanden i form av åtal, beslag och varningar, som förekommit från regeringens
sida.

Jag hade väntat mig, att de obligatoriska anklagelserna denna gång skulle
ha åtföljts av ett avståndstagande från den principiella motivering, som plägar
läggas till grund för de utifrån framförda klagomålen. Det fanns härtill så
mycket större skäl som denna principuppfattning på sistone framförts med
större skärpa och vidgade anspråk på erkännande. Det skulle varit ett verksamt
stöd för den tryckfrihet, som dock är en oupplöslig del såväl av svensk nationell
frihet som av svensk neutralitetspolitik, örn regeringen begagnat tillfället
att bestämt taga avstånd från vad man kallat den andliga neutraliteten. Sådan
denna i dessa dagar förkunnas, är den oförenlig med de uppgifter, som åligga
en fri press. Den andliga neutraliteten är en neutralitet för automater och icke
för fria, tiinkande människor.

Jag tillåter mig också sätta i fråga örn de åtgärder mot pressen, som utrikes -

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
ministern omnämnt, verkligen kunna åberopas som en tillgång för svensk neutralitet.
Många tidningar lia funnit det vara inte endast sin rättighet utan också
sin plikt att fästa uppmärksamheten på den allvarliga innebörden i de avsteg
från en korrekt neutralitetspolitik, som förekommit från regeringens och
riksdagens sida. Alltför ofta har det hänt, att reaktionen riktat sig mot denna
tillbörliga kritik och icke mot de otillbörliga avstegen från neutralitetens väg.
I sådana fall synes det vara icke pressen utan presskontrollen, som blivit en
belastning för vår neutralitet.

Jag tillåter mig yttermera uttrycka den förhoppningen, att de talare, som
i dag strött blommor för den svenska pressen, gjort detta i fullt medvetande
om att den kritik, som yrkat på ett frimodigare bävdande av våra neutrala rättigheter
och ett noggrannare iakttagande av våra neutrala skyldigheter, icke
alltid kunnat påräkna regeringens eller ens talarnas egen bevågenhet. Det har
hänt inte så sällan, att tidningar, som varit verksamma i sådant syfte, drabbats
av regeringens klagomål och straffande ingripande. Ingen skall kunna
övertyga mig om att sådana ting som permittenttransporterna och vapentransiteringen
genom landet varit ett fullgiltigare uttryck för svensk opinion och
svensk neutralitet än den kritik, som förekommit mot dessa anordningar.

Jag tillåter mig, herr talman, att begagna detta tillfälle för att vidröra ännu
en sak, som länge har legat mig örn hjärtat. Jag har här i min hand några
redaktionella erinringar, som i anledning av rådande utomordentliga förhållanden
sammanställts av statens informationsstyrelse och pressnämnden. Det är
ett dokument, som på sätt och vis hör rätt nära samman med svensk neutralitet.
Det speglar en uppfattning i dessa ting, som icke kan negligeras, då den
företrädes av regeringens och utrikesministerns speciella förtroendeorgan på
presspolitikens område. Det kan inte sägas, att dessa anvisningar, som utfärdades
den 15 december 1941 och alltså varit i bruk snart ett år, i någon nämnvärd
grad påverkat svensk publicistisk praxis. Denna har i stället i stigande utsträckning
blivit en negation av anvisningarna. Jag ser häri icke något vittnesbörd
örn en växande ansvarslöshet från den svenska pressens sida men väl
ett vittnesbörd om, att nämndens anvisningar från början varit olämpliga och
opåkallade.

Såsom exempel må hänvisas till anvisningarna rörande utlandsmaterialets
behandling (punkt II). Enligt dessa skola ledande artiklar och översikter ävensom
artiklar, som behandla krigshändelserna eller det krigspolitiska läget, hållas
strängt sakliga. »Sarkasmer, ironiska och sårande utfall samt insinuanta
vändningar måste obetingat undvikas.»

Skulle dessa direktiv ordagrant följas, måste den svenska pressen avstå från
varje subjektivt bedömande av utrikespolitiska frågor. Något sådant synes mig
icke kunna komma ifråga, allra helst som en klar insikt örn det egna landets belägenhet
icke är möjlig utan en fri diskussion rörande det allmänna krigsläget.
Allvarliga och ödesdigra politiska missgrepp kunna bli följden, örn pressen
förmenas att på ett verksamt sätt motsäga de styrandes förutfattade meningar,
fördomar och missuppfattningar.

I ett följande moment förklaras, att smädliga omdömen och karikatyrer, riktade
mot utländska ledande personer eller de krigförande överhuvud, måste utmönstras.
Beträffande denna anvisning är att erinra, hurusom tryckfrihetsförordningen
såsom missbruk av tryckfriheten och alltså såsom straffbar handling
betecknar alla smädliga och förgripliga omdömen och yttranden örn samtida
nationer och stater, deras överhet, regering och regeringssätt, höge ämbetsmän
och sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag och underhandlingar.
Det synes mig onödigt att närmare utveckla det olämpliga i att vid
sidan örn gällande lag utfärda administrativa föreskrifter, som delvis täcka,

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Ang. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
delvis inskränka och delvis utsträcka de i lagen givna föreskrifterna. Det ger
sig till känna icke minst därutinnan, att tryckfrihetsrättens huvudregel (att
straff måste grundas på lag och laga dom) härigenom blir åsidosatt. Jag nöjer
mig med att här påpeka, hurusom begreppet »smädliga karikatyrer» är någonting
nytt och främmande för svensk författningstext. Omöjligheten att närmare
bestämma dess innebörd ligger i öppen dag. Under inga förhållanden kan
det överlämnas åt en inrättning, som saknar all förfarenhet i administrativa
och dömande värv, att avgöra, när en skämtbild skall anses vara av smädlig
beskaffenhet.

Mot satsen, att kåserier i utrikespolitiska ämnen överhuvud taget äro olämpliga,
skulle jag vilja ställa en annan, att officiella föreskrifter rörande den
framställningsform en tidningsman bör välja äro av ondo. Man kan lika väl föreskriva
skalden hans versmått eller konstnären hans uttrycksmedel. Mig veterligt
har det endast förekommit i ett land, att myndigheterna på detta sätt sökt
skriva lagar för den offentliga diskussionen. Uppfattningen, att en tidnings
ställningstagande icke bör komma tillsynes i rubrikerna över utrikestelegrammen,
röjer likaledes en strävan att inkräkta på tidningsmannens ansvar och rörelsefrihet,
som på det bestämdaste måste gendrivas.

Ännu mera anmärkningsvärd är den tolkning av tidningsmannens uppgifter,
som kommer till synes i föreskriften, att allt officiellt material bör publiceras
utan ställningstagande till sanningshalten. Icke ens om de krigförande
parternas uppgifter strida mot varandra bör enligt nämndens mening något
försök göras att komma till klarhet. En journalist, som på detta sätt frånsäger
sig all befattning med materialets sovring och värdesättning, brister enligt min
mening i sina elementära skyldigheter gentemot läsekretsen. Det kan icke vara
med publicistiskt ansvar förenligt att utan kommentarer offentliggöra uppgifter,
som veterligen icke äro med rätta förhållandet överensstämmande. Och det
vore icke till nytta för svensk neutralitet att på sådant sätt värnlöst överlämna
allmänheten åt de krigförande makternas officiella propaganda.

Den kritik, som här riktats mot pressnämndens anvisningar, bestyrkes ytterligare
av det sakförhållandet, att anvisningarna i största utsträckning lämnats
utan avseende. Någon omläggning av svensk journalistik i överensstämmelse
med de framställda önskemålen har icke förekommit. De ledande artiklarna ha
icke blivit mera sakliga, karikatyrer av ledande personer i främmande länder
ha icke försvunnit, rubriksättningen speglar alltjämt troget de olika tidningarnas
sympatier och antipatier, och pressen strävar alltjämt med sin svåra
uppgift att efter förmåga vägleda allmänheten i det inströmmande nyhetsmaterialet.
Anvisningarna äro i denna del ingenting annat än döda bokstäver. De
ha blivit underkända av journalistikens realiteter. Enligt min mening måste
detta underkännande tolkas som ett bestämt och djupt berättigat avståndstagand
från den grundåskådning, som kommit till synes i pressnämndens anvisningar,
nämligen att neutralitetspolitiken skulle förplikta icke blott statsledningen
utan även den enskilde medborgaren till en menlöshetens opartiskhet,
innebärande ett avstående från all fri kritik och allt personligt bedömande.

Då dessutom pressnämnden själv i sin verksamhet med större eller mindre
konsekvens avstått från att ingripa mot redaktionella värdeomdömen måste de
anvisningar, som ha avseende just på denna gren av journalistiken, betraktas
såsom onödiga och för nämndens anseende skadliga.

Jag tillåter mig jämväl att fästa uppmärksamheten på den mycket oklara
kompetensfördelningen mellan nämnden och informationsstyrelsen, vilken lett
till förvecklingar av olika slag. Till belysning härav må följande anföras.

I meranämnda anvisningar, vilka utfärdals gemensamt av pressnämnden

Första kammarens protokoll Nr 29. 6

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
och statens
de: »Underrättelser örn flyktingar, förrymda krigsfångar och förrymda sjömän
här i riket böra icke publiceras annat än efter samråd med informationsstyrelsen.
» Det visade sig mycket snart, att en dylik ordning av praktiska skäl
icke kunde genomföras. Upprepade påminnelser i saken ha icke medfört någon
ändring härutinnan. Genom skrivelse av den 5 maj innevarande år frånsade
sig informationsstyrelsen sin rådgivande uppgift och uppmanade pressen
att i dessa ärenden vända sig till utrikesdepartementets pressbyrå. Den 5 augusti
meddelades i en cirkulärskrivelse från informationsstyrelsen, att anvisningen
fortfarande, trots upprepade överträdanden, hade giltighet. Däremot
förklarade pressnämnden i en liknande cirkulärskrivelse av den 21 september
1942, att »det vore ur journalistisk synpunkt orimligt att undertrycka publicitet»
om flyktingar och förrymda sjömän, samt tilläde, att intet hinder möter
för publiceringen av meddelanden härom. Dock borde alltjämt viss försiktighet
iakttagas med hänsyn till de anhörigas intressen.

Nämnden har alltså för sin del förklarat den äldre anvisningen orimlig.
Däremot har något aterkallande icke avhörts från informationsstyrelsen — åtminstone
har något meddelande härom icke kommit mig tillhanda — som följaktligen
alltjämt tillmäter den gällande kraft. Jag nödgas således konstatera,
att nämndens tillkomst pa presskontrollens område medfört en administrativ
oreda av mycket allvarlig art.

Jag har, herr talman, bara en enda sak att tillägga. Medan jag har ordet
kail jag icke underlåta att uttala min stora tillfredsställelse med herr andre
vice talmannens anförande här i dag. Jag är säker på att han icke förtänker
mig örn jag däri, liksom i åtskilliga andra opinionsyttringar under dagens och
veckans lopp, ser ett tecken på riksdagsopinionens tillfrisknande efter en långvarig
konvalescens.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Jag vill bara lämna den upplysningen att det ännu aldrig har förekommit att
någon svensk tidning blivit beslagtagen därför att den har riktat kritik mot
regeringens neutralitetspolitik eller överhuvud taget mot den svenska regeringen.
Då herr Knut Peterssons kritik av regeringens tryckfrihetspolitik, således
den första delen av hans anförande, var byggd på återkommande antydningar
att så vore fallet, tycker jag, att detta påpekande är ganska viktigt.

Till slut vill jag icke underlåta att säga, att då herr Knut Petersson här i
riksdagen, tar upp hemliga anvisningar från pressnämnden och informationsstyrelsen
i en sådan fråga som den örn sjömännens rymningar, där motiveringen
för anvisningen också, var klart angiven, kan jag bara konstatera, att herr
Knut Petersson tycks icke anse det vara anledning att taga någon hänsyn till
dessa sjömäns anhöriga eller överhuvud taget fästa någon vikt vid de hänsyn
som uppenbarligen legat bakom denna hemliga anvisning.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Petersson, Kuut, som
yttrade: Herr talman! Jag har mycket svårt att förstå, hur en allmän kritik,
söm inte innehaller ett enda namn, skulle kunna bli till förfång för de förrym-1
da sjömännens eller norska flyktingarnas anhöriga. I det avseendet måste hans
excellens herr utrikesministern ha kommit in på säregna och enligt min mening
villsamma tankegångar.

Beträffande påståendet, att det aldrig har förekommit, att kritik av regeringens
neutralitetspolitik föranlett ingripande från regeringens eller dess organs
sida, är det mig naturligtvis omöjligt att bestrida en sådan uppgift, allra
helst som pressen ingalunda alltid utan kanske snarast endast i undantagsfall

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Ang. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
blir underrättad om vilken anledningen är till de ingripanden som förekomma.
Men jag vidhåller min uppfattning, att regeringens presspolitik sådan den hittills
praktiserats ingalunda varit någon tillgång för den svenska neutralitetspolitiken.

Herr von Heland: Herr talman! Vad jag yttrade här i kammaren i mars
månad är fortfarande min uppfattning, och i dag har herr förste vice talmannen
deklarerat bondeförbundets ståndpunkt i denna utrikesdebatt. Jag hade
därför icke haft anledning att begära ordet örn icke herr Brandt hade kommit
med sina anmärkningar.

Herr Brandt borde veta, att det parti, som jag tillhör, enigt ansluter sig till
regeringens utrikespolitik. Vi anse, att vi därmed stödja den rena, klara svenska
linjen. På, jordbrukarna och bondeförbundet kan regeringen därför fullt
lita, när det gäller att försvara den urgamla svenska självständigheten. De
angrepp, som från visst håll riktats mot oss bondeförbundare för att vara
osvenska, äro därför lindrigt sagt oförsynta. Här påpekas ständigt att vi skola
stärka den inre fronten, och självklart vore det härvid viktigast att få en enig
front i de utrikespolitiska frågorna. Att man från visst håll i stället söker
splittra folket genom ständigt misstänkliggörande måste vara i högsta grad
förkastligt och borde förbjudas.

Herr Brandt erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr von Helands ord drabba i varje fall icke mig, då jag aldrig någonsin i
detta avseende gjort något uttalande örn bondeförbundet. Jag har endast vänt
mig mot ett uttalande av honom själv, vilket jag fortfarande finner i högsta
grad komprometterande, nämligen då han menar att tidningarnas sakliga och
lugna uttalanden rörande tortyr och lidanden i Norge innebära provokation
och att svenska folket, dess söner, mödrar och barn, icke skola behöva lida
av ett krig, framprovocerat av hänsynslösa redaktörer. Jag tror visst, att herr
von Heland är i god tro, när han menar att man kan förena denna ståndpunkt
med svenskhet. Men då talar han i god tro dålig svenska.

Herr Andrén: Herr talman! Även jag kan i stort sett ge min anslutning
till den deklaration, som hans excellens herr utrikesministern i dag avgivit.
Jag gläder mig särskilt åt de fasta formuleringar, som hans excellens denna
gång har givit åt vår beslutsamma vilja att försvara oss, att möta våld med
våld, att hävda vår självständighet och att försvara vår neutralitet i det pågående
stormaktskriget. Med stor tillfredsställelse hörde jag också herr utrikesministerns
denna gång mycket positiva deklarationer till förmån för en nordisk
politik. Örn utrikesministerns ord hålla vad de lova, stå vi kanske vid tröskeln
till en ny nordisk politik. Jag vet ännu icke, om en nordisk politik skall
bliva oss möjlig; men jag vet att en sådan politik är nödvändig örn vi för framtiden
skola kunna bevara vår självständighet och vår frihet. Det är icke minst
med tanke därpå som jag med mycket stor glädje hörde utrikesministerns
deklaration på denna punkt.

Utrikespolitik och pressfrihet ha varit ett mycket guterat tema i riksdagens
debatter under de sista åren. Kombinationen är icke ny — men det är signifikativt
för vår tid att den fått en ökad aktualitet. Jag har redan tidigare givit
uttryck åt min uppfattning i denna sak och kail därför fatta mig kort. Jag kan
göra detta så mycket hellre som herr J. B. Johansson på ett förträffligt sätt
klart och bestämt har hävdat principen örn pressens frihet. När jag icke desto
mindre ber att få säga ett pär ord, är det därför att jag vill beröra ett tema

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
som bra litet kommit fram i dagens debatt och som inte alls kom till uttryck
i utrikesministerns anförande.

Det synes mig, som örn man alltför ofta anlägger alltför snäva och begränsade
perspektiv när man här i kammaren behandlar temat utrikespolitiken och
pressen. Pressen är icke bara ett besvär och ett bekymmer, utan den är kanske
än mer en hjälp och ett stöd för den utrikespolitik som vi fört. Eller kan man
verkligen förneka, att den svenska pressens mångstämmiga kör har trenne klara
och otvetydiga principer? Den första är svensk försvarsvilja. Den andra är
svensk fredsvilja. Den tredje är nordisk samkänsla och nordisk medkänsla.
Och äro icke dessa trenne temata också huvudprinciperna och huvudgrunderna
för regeringens utrikespolitik? På ingen av dessa tre punkter kan man missförstå
samförståndet mellan opinion och press, mellan regering och riksdag —
om man icke vill missförstå för att sedan utnyttja ett sådant missförstånd för
att vinna andra syften.

Det är stora, tragiska händelser som ha givit dessa tre motiv för svensk politik
en större styrka och en djupare ton än kanske någonsin förr. Men utan
pressens medverkan skulle denna treklang icke ha ljudit så fullständigt och så
fulltonigt, som nu är fallet. Jag vet att våra författare icke äro tillräckligt
stora skalder för herr justitieministern. Men historien själv är en så stor diktare
och berättar örn en så mäktig tragedi, att det icke är lätt att upptaga en
tävlan. Kanhända har det icke heller alltid varit så lätt att skriva eldande vers
örn herr justitieministerns tryckfrihetspolitik, för att ta ett enda exempel. Det
fria ordets män ha kanske icke sjungit men tänkt och talat och skrivit oss samman
på ett sådant sätt, att de verkligen någon gång kunde vara förtjänta icke
av klander och kritik utan av erkänsla och tack även från regeringsbänkens sida.
När man plockar en stor korg av äpplen, kan det ju lätt hända, att ett och
annat är litet skadat och skämt. Men kunde man icke glömma detta — och förlåta
detta — för de många vackra äpplenas skull?

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag begärde ordet för att konstatera,
att hans excellens herr utrikesministern icke har velat besvara mina frågor örn
bland annat en vädjan tillsammans med övriga neutrala stater riktad till de
krigförande att humanisera krigföringen och särskilt för att få ur världen
denna ohyggliga metod att taga oskyldig gisslan, som sedan offras i besinningslöshet.
De andra frågorna voro ju av mindre betydelse, men hade dock
sin vikt. Jag antar, att hans excellens herr utrikesministern, ehuru han icke
velat svara på frågorna, ändå vill taga dem under omprövning och övervägande.
I annat fall återstår det mig icke annat än att nästa gång vi råkas åter gå in
på dessa kapitel. Då kommer jag att med mycket mera detaljer taga upp dessa
frågor än vad jag har velat göra i dag.

Sedan vill jag, herr talman, ställa den frågan, huruvida det icke skulle vara
klokt, att man började avveckla informationsstyrelsen. Den är ett stort irritationsmoment
för hela vårt folk, och ju längre den finns och lever sitt hurtfriska
liv, desto värre är det. Det vore önskvärt, om denna institution kunde högst
väsentligt nedskäras och snarast möjligt helt avskaffas. Såsom ett led på den
vägen vore det kanske förståndigt att lägga informationsstyrelsen under ett
annat departement än utrikesdepartementet.

Slutligen vill jag liksom två föregående talare uttala min glädje över att riksdagen
äntligen synes vakna ur sin sömn under tvenne långa år och börja återfinna
sin karaktär, ställning och värdighet samt även något av sitt forna mod.

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 21, i anledning av en Äng. anmärkinom
första kammaren jämlikt § 57. riksdagsordningen gjord anmälan örn an- n\^damol av
ledning till anmärkning mot statsministern Hansson. statsrådet.

Detta memorial lydde:

»Sedan enligt protokollsutdrag från första kammaren av den 2 november
1942 herr von Heland inom kammaren yttrat, att anledning förefunnes till
anmärkning mot statsministern Hansson, varom remiss begärdes till konstitutionsutskottet,
inför vilket anledningen skulle uppgivas, har jämlikt föreskriften
i § 57 riksdagsordningen detta yttrande tillika med ett av herr von
Heland i sammanhang därmed avlämnat förseglat konvolut blivit till utskottet

överlämnat. _ . . ....

Ifrågavarande konvolut befanns vid öppnandet innehålla en skrivelse, dari
herr von Heland såsom anledning till anmärkningen mot statsministern uppgav
dennes underlåtenhet att tillstyrka Kungl. Majit ej mindre att besluta örn
gottgörelse till mejerierna för den inkomstminskning, som dessa åsamkats
genom att handeln med grädde från och med den 20 november 1941 underkastats
reglering, än även att redan i augusti månad år 1942 eller i varje fall tidigare
än som nu skett gå i författning örn fastställande örn priserna på spannmål
och mjölk.

Med hänsyn till arten och omfattningen av de i förevarande anmärkningsanledning
berörda spörsmålen, vilkas konstitutionella bedömande normalt ankommer
på 1943 års lagtima riksdags konstitutionsutskott, har utskottet funnit
sig icke böra företaga desamma till granskning vid riksdagens nu pågående
sammanträden för frågor varom i § 56 riksdagsordningen sägs, vilket utskottet
får för riksdagen anmäla.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Andersson i Ovanmyra, John Gustavson och Albert Andersson,
vilka ansett, att utskottet i sitt förevarande memorial bort lämna en fullständig
redovisning för den av herr von Heland framställda anmärkningsanledningen; 2)

av herrar Sandegård, Anders Andersson, Nilsson i Göteborg och Hällgren,
som ansett, att utskottet bort vid denna riksdag upptaga ärendet till
konstitutionell granskning.

Dessutom fanns vid memorialet fogat ett särskilt yttrande av herr Herlitz.

Herr von Heland: Herr talman! Efter överläggningar i november—december
mellan regeringen och representanter för Sveriges lantbruksförbund, som utgör
en sammanslutning av jordbrukarnas ekonomiska organisationer, samt Riksförbundet
Landsbygdens Folk — jordbrukarnas fackliga sammanslutning — har
regeringen förklarat sig beredd att genomföra vissa åtgärder, avsedda att förbättra
jordbrukets icke minst på grund av felslagen skörd mycket brydsamma
läge. Så förklarade sig regeringen komma att låta verkställa en undersökning
rörande den inkomstminskning för mejerierna, som kunde bli följden av att
grädden genom beslut av den 20 november 1941 underkastades ransonering.
Uttryckligen lovades därvid från regeringens sida, att---

Herr talmannen yttrade: Jag ber att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet
på att konstitutionsutskottet i sitt förevarande memorial icke ingått
på någon saklig prövning av den framställda anmärkningen. Vid sådant förhållande
kan det icke emot innehållet i § 57 riksdagsordningen och § 107 regeringsformen
anses tillåtet att i kammaren till .saklig debatt upptaga de åtgöranden
av hans excellens statsministern, mot vilka ifrågavarande anmärkning

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. anmärkning mot viss ledamot av statsrådet. ((Forts.)
riktar sig. Överläggningen bör alltså enligt nain mening begränsa sig till frågan
om den formella behandlingen av anmärkningen.

Herr voll Heland fortsatte: Herr talman! Min avsikt är just att genom mitt
anförande belysa, att konstitutionsutskottet borde ha upptagit denna fråga till
sakbehandling och prövat den ur den synpunkten omedelbart. Sedan jag således
redogjort för vissa fakta, har jag icke tänkt att på något sätt draga upp frågan
till sakdebatt. Jag förmodar, att herr talmannen kommer att tillåta mig att
redogöra för vad som faktiskt har passerat för att därigenom klarlägga, att
konstitutionsutskottet icke har handlagt ärendet på ett enligt mitt förmenande
riktigt sätt. Därefter kommer jag icke att på något sätt vilja att någon sakdebatt
bedrives utan kommer att för min del avstå ifrån något sådant.

Herr talmannen anförde nu: Till svar får jag hänvisa till vad jag redan
har yttrat.

Herr von Heland: Jag vet ju inte hur jag skall tyda herr talmannens sista
påpekande — om jag kan lia rätt eller icke att fortsätta att redogöra för vad
som passerat, utan att därmed på något sätt vilja taga upp frågan till saklig
debatt. Jag förmodar alltså att herr talmannen kommer att avbryta mig ånyo,
om herr talmannen anser att mitt fortsatta anförande inte är riktigt.

Alltså — denna regeringens avsikt bragtes genom utfärdad kommuniké till
allmänhetens kännedom och uppfattades av Sveriges jordbrukare som en till
dem gjord utfästelse, omgiven av en helgd ----

Nu lät herr talmannen klubban falla och yttrade: Då talaren icke vill ställa
sig till efterrättelse den erinran jag nyss lämnat måste jag fråntaga honom
ordet, och kommer han icke att återfå detsamma vid detta sammanträde.

Herr Andersson, Anders: Herr talman! Som kammarens ledamöter funnit
lia till konstitutionsutskottets memorial fogats tvenne reservationer, därav den
ena av herr Sandegård m. fl. Vid den ytliga behandling ärendet fått i utskottet
har jag anslutit mig till i denna reservation anförda synpunkter. Jag
har gjort detta därför, att jag anser grundlagens såväl bokstav som anda tillförsäkra
en ledamot av riksdagen rätt att få en i laga ordning framställd anmärkning
mot ledamot av statsrådet prövad redan under den riksdag anmärkningen
f ramställes.

Det kan inte ha varit grundlagsstiftarnas mening att en sådan anmärkning
skall ligga ett halvår eller mer innan värdet av eller motivet för densamma
prövas, och icke heller kan det ha varit meningen att ett statsråd, som med
eller utan grund utpekas som grundlagsbrytare, skall sitta på de anklagades
bänk så lång tid innan anklagelserna bli föremål för konstitutionsutskottets avgörande
eller tillfälle beredes tillbakavisa anklagelserna eller förklara orsakerna
till det klandrade handlingssättet.

I brottmål av annan art har det sörjts för att onödigt dröjsmål icke får förekomma,
och inom det grundlagsvårdande utskottet bör sådant minst av allt
tolereras. Någon god parlamentarisk ordning är under alla förhållanden det
tillämpade förfaringssättet icke.

Såsom reservant i huvudfrågan har jag icke haft med memorialets formulering
afgöra, men jag kail icke. underlåta att uttala min förvåning över det
sätt, varpå ärendet redovisas till riksdagen. Någon klar bild av anmärkningens
innehåll kan riksdagen icke erhålla i det korta referat utskottet lämnar i sitt
memorial.

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

Ang. anmärkning mot viss ledamot av statsrådet. (Forts.)

Jag skulle helst sett att ärendet återremitterats till utskottet, men jag nöjer
mig nu med att till kammarens protokoll lia gjort detta uttalande.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Häri instämde herr Ström, Fredrik.

Herr Gustavson: Herr talman! Jag kan i stort sett instämma med herr
Anders Andersson, då han förklarar att han har svårt att förlika sig med den
formella behandling, som detta ärende fått i konstitutionsutskottet. Jag har
varit med vid realbehandlingen av ärendet under två dagar, men det står i alla
fall en asterisk vid mitt namn i utskottets memorial. Det beror på att sedan
ärendet behandlats på onsdagen hade jag och alla som voro närvarande den
uppfattningen, att ärendet var slutbehandlat och att saken sålunda var klar.
Det utlåtande som då förelåg innehar en helt annan redovisning av ärendet än
vad som förekommer i det nu föreliggande memorialet. Dagen därpå blev emellertid
ett nytt sammanträde utlyst, till vilket jag inte hann få någon kallelse.
Jag har sedermera fått del av denna kallelse, som gick ut på att utskottet skulle
sammanträda torsdagen den 6 november klockan 10 för fråga örn ändring av
vissa delar av utskottets vid sammanträde den 4 november fattade beslut.

Detta är enligt mitt förmenande ett ganska märkvärdigt förhållande. Åtminstone
förvånar det mig, men det kanske beror på att jag inte så värst länge
har deltagit i arbetet i konstitutionsutskottet. Måhända får man lära sig med
tiden, att det kan förekomma att behandlingen av ett ärende kan gå till på
detta sätt.

Det var denna deklaration, herr talman, som jag här ville avge och som uteslutande
berör ärendets formella behandling, vilket man ju har rätt att nu yttra
sig om. Jag skall inte ställa något yrkande, utan jag nöjer mig, herr talman,
med denna korta deklaration, främst av den orsaken att jag inte var närvarande
vid justeringen av utskottets memorial.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Då reservanten herr Anders
Andersson gjorde gällande, att det slut vartill utskottet kommit inte står i överensstämmelse
med grundlagens bud, vill jag å andra sidan göra gällande att utskottsmajoritetens
ståndpunkt inte på något sätt träder grundlagens bud för
nära.

\i skola inte glömma bort att den fråga, som här är väckt, skulle ha nödvändiggjort
en omfattande behandling. Vi alla, som någon längre eller kortare
tid deltagit i konstitutionsutskottets dechargearbete, insågo att det måste ta en
avsevärd tid innan man kunde komma fram till ett beslut och till justering av
ett betänkande. Då vi på vårsidan innevarande år ändrade våra arbetsformer i
så måtto, att regeringen fick en möjlighet att inkalla riksdagen till kortare
sammanträden vid någon tidpunkt på hösten, eller eljest när så kunde föranledas
av särskilda omständigheter, för att med riksdagen diskutera sådana ärenden,
som det vore av intresse att samråda med riksdagen örn, vilket ju nu också
skett genom att riksdagen sammankallats för några dagars diskussion örn för
yart land och folk betydelsefulla ärenden, kail det inte vara rimligt att arbetsformerna
skola vara sådana, att man på grundval av en enskild riksdagsmans
framställning enligt 57 § riksdagsordningen skulle kunna få riksdagens arbete
förlängt med två veckor minst — kanske till och med något mer. Och vad har
man för garantier för, när ett utlåtande väl föreligger på kamrarnas bord, att
inte någon annan ledamot i någon av kamrarna gör en ny framställning om att
det är anledning till anmärking mot något statsråd, vilket ytterligare skulle förlänga
riksdagens session V Det kan inte vara riktigt att sådana förhållanden få
vara rådande.

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Äng. anmärkning mot viss ledamot av statsrådet. ([Forts.)

Därtill kommer att genom infordrandet av alla statsrådsprotokoll, som lia
beröring med det ärende som föreligger i den gjorda anmälan, har utskottet,
såsom en av utskottets ärade ledamöter, professor Herlitz, närmare utvecklat i
sitt särskilda yttrande till utskottets memorial, avhänt sig möjligheten att till
1943 års lagtima riksdag granska samma protokoll ur den vidare synpunkt, som
måhända då skulle vara önskvärd. _ , . , .... ,

Jag tror att jag med detta har klargjort motiven till det beslut, vartill utskottet
har kommit. Den fråga det här gäller ligger inom ramen för 1943 ars
konstitutionsutskotts konstitutionella granskning av vad regeringen har åtgjort
under den då tilländalupna tiden. Sålunda är fragan inte avskriven nu. Den
kommer att tas upp i sitt större sammanhang.

Herr Gustavson meddelade nyss, att han trodde att ärendet var slutbehandlat
när vi fattade vårt beslut vid sammanträdet på onsdagsmorgonen, men så
sammanträdde utskottet återigen på torsdagen utan att herr Gustavson hade
erhållit någon kallelse. Till detta vill jag först säga, att det aldrig varit lfragasatt
att göra någon ändring i själva sakfrågan i det beslut, som fattats vid onsdagens
sammanträde, utan att det endast gällde fragen hur stor del av anmärkningsärendet,
som skulle redovisas i motiveringen till det beslut, vartill utskottet
kommit. Därutöver vill jag tillägga, att enligt vad jag gjort mig förvissad
örn i konstitutionsutskottets kansli, kallelse i stadgeenlig ordning utgått till
samtliga utskottets ledamöter och suppleanter, att anslag örn sammanträdets hällande
i vanlig ordning uppsatts på kamrarnas anslagstavlor samt att även arnnonser
i tidningarna varit införda. Om pa grund av det alldeles speciella förhållandet,
att några av utskottets ledamöter på grund av den beräknade korta
vistelsen här i Stockholm inte haft möjlighet att uppge bestämda bostadsadresser
till utskottet, det blivit omöjligt att per post få kallelse i tid till någon eller
några av dessa ledamöter, så är ju detta beklagligt. Men kallelse har som sagt
i vanlig ordning utgått och anslag därom utfärdats.

Jag anser mig, herr talman, inte behöva ytterligare motivera det beslut, vartill
utskottet har kommit, och jag hemställer att utskottets memorial måtte läggas
till handlingarna.

Efter härmed slutad överläggning lädes förevarande memorial till handlingarna.
_

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag samt protokollet för den 3
innevarande månad.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 2.05 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 11 november 1942.

Nr 29.

Onsdagen den 11 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11.10 f. m.

Justerades protokollen för den 5 och deli (i innevarande månad.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 11.12 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 13 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 7 oell den 11 innevarande månad samt för
denna dag.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.02 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 19Jf2. Nr 29.