1942. Första kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1942:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Första kammaren. Nr 28.

Måndagen den 2 november.

Kammaren sammanträdde kl. 10.45 f. m.

Herr talmannen yttrade: Sedan kammaren sist sammanträdde, hava tvenne
ledamöter avlidit.

Den 20 augusti ingick det oväntade budet, att godsägare Carl Bengtsson
slutat sina dagar. Han föreföll väl för oss alla frisk och sund, när vi skildes,
och ingen tänkte på att det då var ett sista farväl. Under sina 15 riksdagar
nedlade han här ett intresserat arbete, särskilt i frågor, som berörde jordbruksnäringen.

Några få dagar senare eller den 29 augusti avslutades jordevandringen för
direktör Anshelm Nordborg. Under sina 16 riksdagar lyste han upp med sitt
ungdomliga lynne, som dock på sista tiden dämpades av en tärande sjukdom,
för vilken han slutligen dukade under. Som representant bevakade han särskilt
rederinäringens intresse, ett område som han behärskade med gedigen
sakkunskap.

Örn dessa bägge kamrater tror jag mig våga säga. att de voro av oss alla
högt uppskattade, angenäma att samarbeta med och synnerligen trivsamma i
personligt umgänge. Vi ha nu att framföra ett tack för deras nedlagda arbete
här i riksdagen och för vad de givit oss personligen samt lysa frid över deras
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Upplästes två till kammaren ankomna utdrag av död- och begravningsbok, så
lydande:

Att godsägaren Carl Ludvig Bengtsson från Örby Bosgård i Örby förs. i
Alvsborgs län, född den 14 april 1874, avled å Borås lasarett den 20 augusti
år 1942, dödsorsak: Ca. osed. +. Cardioscleros. Subileus, enligt attest av läkare,
blev här jordfäst den 27 augusti 1942 i Örby kyrka, blev här begraven samma
dag å Örby kyrkogård, efterlevande makas födelseår: 1877, den avlidnes civilstånd:
gift, betygar: Örby församling i Älvsborgs län, adr.: Kinna den 15 september
år 1942.

Herder Bloch,
kyrkoherde.

Att verkställande direktör, sjökapten Oscar Anshelm, Nordborg från 6: 43/4 1
i Domkyrko församling i Göteborg, född den 9/s 1875, avled härstädes den 28/s
år 1942, civilstånd gift, efterlevande makas födelseår 1885, dödsorsak: Hypernefrom,
enligt attest av läkare, blev här jordfäst den 4 september i Örgryte
gamla kyrka, blev här begraven den 4 september å Örgryte gamla kyrkogård,
betygar Göteborgs domkyrkoförsamling den 17/9 år 1942.

Carl Törnqvist,

komminister.

Första hammarens protolcoll ldlfi. Nr 28.

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Vidare upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet
ankomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 22 oktober 1942.

Till justitiedepartementet hade dels den 26 september 1942 från länsstyrelsen
i Älvsborgs län dels ock den 5 oktober 1942 från länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län inkommit fullmakter för landstingsmannen Lennart Johansson i
Fårekulla respektive skeppsredaren Per Waller i Göteborg, vilka vid nya röstsammanräkningar
blivit utsedda såsom ledamöter av riksdagens första kammare
i stället för avgångna ledamöter av samma kammare.

Vid granskning av fullmakterna, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakterna icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte de granskade fullmakterna
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Upplästes två till kammaren inkomna skrifter av följande lydelse:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av fyllda sjuttio levnadsår och trettiosex bevistade riksdagar
får jag härmed vördsamt avsäga mig uppdraget att i riksdagens första
kammare vara representant för Västerbottens och Norrbottens län.

Stockholm den 12 oktober 1942.

C. I. Asplund,

f. d. bergmästare.

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag i anledning av mitt förnyade uppdrag som ordförande i
Stockholms stads stadskollegium avsäga mig ledamotskapet av riksdagens
första kammare

Stockholm den 16 oktober 1942.

Bertil Eriksson.

På gjorda propositioner godkände kammaren de binder, som herr Asplund
och herr Bertil Eriksson åberopat till stöd för sina avsägelser av riksdagsmannabefattningarna.

På sedermera av herr talmannen gjord framställning beslöt kammaren att
till Konungen avlåta skrivelse med anmälan örn de gjorda avsägelserna samt
de därigenom inom kammaren uppkomna ledigheterna, varefter ett i sådant
avseende uppsatt förslag till underdånig skrivelse upplästes och godkändes.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhålles härmed om ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 2 november 1942 och tills vidare.

Lasarettet, Köping den 30 oktober 1942.

Gustaf Iwar Anderson,
Arboga.

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Till riksdagens första kammare.

Att ledamoten av riksdagens första kammare Iwar Anderson från Arboga
är intagen å lasarettet i Köping för gallstensbesvär och behöver ytterligare
minst tre veckor framåt sjukhusvård, intygas härmed.

Köping den 30 oktober 1942.

Einar Rothstein,

leg. läkare, t. f. underläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Vidare upplästes följande till kammaren inkomna anmälan:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkarintyg får jag anmäla, att jag är förhindrad att
inställa mig vid riksdagens sammanträde den 2 november 1942.

Södra Sallerup, Kvarnby den 31 oktober 1942.

Axel Löfvander,

riksdagsman för Malmöhus län.

Det åberopade läkarintyget, som jämväl upplästes, lydde sålunda:

Att riksdagsman Axel Löfvander på grund av sjukdom är förhindrad att
närvara vid det sammanträde i riksdagen, som börjar den 2 november 1942,
intygas.

Malmö den 31 oktober 1942.

Sophus von Rosen,

Överläkare v. ortoped. kliniken.

Herr statsrådet Rosander avlämnade Kungl. Maj :ts skrivelse nr 365, angående
muntliga meddelanden till riksdagen.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades att Kungl. Maj :t
prövat lämpligt att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade ordning giva
riksdagen meddelanden av utrikespolitisk art samt rörande landets försörjningsläge
och den ekonomiska politiken, att Kungl. Maj :t förordnat att ifrågavarande
meddelanden skulle i vardera kammaren framföras, de av utrikespolitisk
art av ministern för utrikes ärendena Christian Gunther samt i övrigt
av statsministern Per Albin Hansson, statsrådet Fritiof Domö och statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet Axel Gjöres samt att Kungl.
Majit bestämt att, i avseende å vissa meddelanden av ministern för utrikes
ärendena, kamrarnas sammanträden skulle hållas inom lyckta dörrar.

Herr talmannen yttrade: I anslutning till den nu föredragna skrivelsen får
jag tillkännagiva, att enligt vad jag inhämtat vissa av de i skrivelsen avsedda
meddelandena komma att lämnas kammaren vid dagens sammanträde kl. 2 e.
m., samt att det kammarens sammanträde, som skall hållas inom lyckta dörrar,
kommer att utsättas till nästa onsdag kl. 11 f. m. Sammanträde kommer även
att hållas under morgondagen med början kl. 11 f. m., varvid tillfälle kommer
att givas till överläggning i anledning av de meddelanden, som vissa statsrådsledamöter
ämna lämna vid sammanträdet i dag.

På sedermera gjord proposition beslöts att ifrågavarande kungl, skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Ang. landets
försörjnings,
läge.

Herr voll Heland erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Det är
anledning till anmärkning mot hans excellens herr statsministern, varom remiss
begäres till konstitutionsutskottet, inför vilket anledningen skall'' uppgivas.

Jämlikt föreskriften i § 57 riksdagsordningen skulle detta yttrande tillika
med ett av herr von Heland i sammanhang därmed avlämnat förseglat konvolut
överlämnas till konstitutionsutskottet.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning av herr talmannen beslöt kammaren nu, kl. 10.55 f. m., att
ajournera sina förhandlingar till kl. 2 e. m.

Förhandlingarna återupptogos kl. 2 e. m.

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet Gjöres erhöll
ordet och anförde: HeiT talman! Jag ber härmed att få lämna en översikt över
försörjningsläget.

Därvid undantager jag bränslen och drivmedel. Statsrådet Domö, som har
ansvaret för dessa frågor, kommer senare att inför kammaren lämna en framställning
härom. På min lott faller en redogörelse för försörjningen med industrivaror
och livsmedel.

Jag gör början med industriproduktionen och uppehåller mig inledningsvis
vid den rådande försörjningen i fråga örn järn och stål samt de viktigare metallerna.

Järn- och ståltillverkningen, räknad som göt, har under de åtta första månaderna
i år motsvarat närmare 1.2 miljoner ton för helt år, en årsproduktion
som den svenska järnhanteringen icke uppnått tidigare. Efterfrågan på järnvaror
har under året varit stark, och verkens orderstock i fråga örn handelsjärn
är mycket stor. På grund bl. a. av de långa leveranstider, som härigenom
uppstå, råder för vissa varuslag, såsom vaxtråd, armeringsjärn och plåt, en
utpräglad knapphet. Industrikommissionen har till följd härav tvungits att i
allt större omfattning ingripa för att säkerställa leveranser från järnverken
till sådana ändamål, som ur beredskaps- och försörjningssynpunkt äro av särskild
vikt. Huruvida nuvarande produktionsnivå i längden kan upprätthållas
är tveksamt. I första rummet inverkar här tillgången på bränsle, såväl stenkol
och koks som träkol och ved. Även en viss knapphet i fråga örn tackjärn och
skrot kan måhända komma att nedsätta verkens produktion, likaså den inskränkning
i den elektriska kraftförsörjningen, som man torde få räkna med
under det kommande vinterhalvåret.

Importen av valsjärn har under den gångna delen av året ställt sig något
fördelaktigare än under samma tid år 1941. Då produktionen snarast kan väntas
komma att visa sjunkande tendens och importen under vintermånaderna
säkerligen kommer att minskas, torde en viss knapphet komma att göra sig
gällande i fråga örn försörjningen med handelsjärn under det närmaste halvåret.
I fråga örn kvalitetsmaterial föreligga goda möjligheter att tillfredsställa
den inhemska efterfrågan. Tillgången på legeringsmetaller är däremot i flera
fall knapp.

Produktionen av koppar, som i huvudsak bedrives av Bolidens gruvaktiebolag,
har under året ökats, så att den för närvarande jämte påräknelig skrottillgång
täcker den begränsade förbrukningen. Någon ytterligare nedskärning

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjning släge. (Forts.)
av konsumtionen har därför icke varit nödvändig. Den nu gällande ransoneringsplanen
motsvarar omkring 43 procent av 1939 års förbrukning. På grund
av de stora militära behoven innebär detta en synnerligen stark begränsning
av den civila konsumtionen.

Försörjningsläget i fråga örn aluminium bar under det gångna året i så
måtto ljusnat att framställningen av aluminiumoxid vid Kubikenborg nu kommit
i gång. På grund av vissa svårigheter vid igångsättningen av denna tillverkning
bar den beräknade aluminiumproduktionen ännu ej uppnåtts, men
förhoppningar finnas att så skall ske i början av nästkommande år. Därigenom
skulle genom inhemsk produktion den nu nedskurna förbrukningen ungefärligen
kunna täckas. För närvarande upprätthålles en konsumtion motsvarande
ungefär 73 procent av den år 1939 förbrukade kvantiteten.

I fråga om bly är vår försörjning — frånsett en mindre tillverkning av bly
för ackumulatorer — alltjämt beroende av den import från Tyskland, som möjliggöres
därigenom att blyslig exporteras till detta land. Den av Bolidenbolaget
planerade anläggningen, vid vilken skall bearbetas blymalm från nyupptäckta
malmfält, som tillböra bolaget, beräknas ej bliva igangsatt förrän
under hösten 1943. En viss mängd bly torde även under nästa år komma att
kunna framställas av mellansvenska malmer. Genom ett förverkligande av de
föreliggande programmen kommer Sverige att år 1944 av egen produktion
kunna täcka behovet av bly i ungefär nuvarande omfattning, vilket dock motsvarar
endast ungefär hälften av 1939 års förbrukning. Innan dess synes
emellertid en ytterligare beskärning av blykonsumtionen bliva nödvändig.

I fråga örn tenn är läget mycket kritiskt. Landet saknar kända tillgångar
av tennmalmer och någon import av tenn kan ej paräknas. lian sone ri ogen mäste
därför helt bygga på inneliggande lager. En mycket sträng begränsning av
konsumtionen har sedan länge varit genomförd. Därför är det nödvändigt att
i allt större utsträckning ersätta förtenning med annan ytbehandling och att
nedbringa tennhalten i vissa legeringar eller ersätta dem med andra som icke

innehålla tenn. _ .

Maskiner och verktyg för verkstadsindustriens eget behov lia hittills kunnat
anskaffas dels genom inhemsk tillverkning, dels genom import. Då emellertid
importen av åtskilliga maskiner numera omöjliggjorts eller försvårats, har i
flera fall på industrikommissionens initiativ upptagits tillverkning av ett flertal
maskinslag eller maskindelar, där förut importen dominerat. Jord- och skogsbrukets
maskin- och redskapsbehov har i allt väsentligt kunnat fjollas. Tillverkning
av traktorer av olika storlekar bl. a. för jordbruksändamål är så långt
förberedd, att leveranser förutses kunna ske under nästa år. Överhuvud kan
sägas, att behovet av maskinell utrustning för industrien och övriga näringar
i stort sett kunnat fyllas. Dock ha, framför allt på grund av verkstadsindustriens
starka beläggning med arbeten för försvarets räkning, .leveranstiderna
blivit onormalt långa. Militära inkallelser och brist på yrkosskickliga arbetare
lia även inverkat.

Byggnadsverksamheten har på flera sätt drabbats av materialsvarigheter.
Knappheten på byggnadsjärn har redan berörts, och försörjningssvårigheterna
i fråga örn cement äro allmänt kända. Tack vare användning av ersättningsbränslen
har dock tillgången på cement något förbättrats. Handelsregleringen
av E-cement kunde därför upphävas i februari .1912; ransoneringen av portlandcement
har däremot fortfarande upprätthållits. — Bristen på asfalt och
tjära föranledde på hösten 1941 att tillverkningen av byggnadspapp standardiserades;
i samband med beslag reglerades dessutom förbrukningen på basis
av behovsprövning. Gjutna järnrör för avloppsändamål, beträffande vilka man
i regel varit hänvisad till import, har man sökt ersätta, med rör av betong

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge. (Forts.)

eller lergods. Undersökningar pågå angående möjligheterna att ersätta järnrören
även i stamledningar. Jämväl beträffande tegel har knapphet uppstått
på grund av den onormalt stora åtgången, särskilt för militära ändamål.
Detta har vållat försening av bostadsbyggandet. Emellertid ha åtgärder vidtagits
för att möjliggöra tegelbränning i vidgad omfattning även under vintern.
En ökad produktion av gasbetongblock och cementhålsten kan påräknas under
instundande vinter, vilket kommer att i viss mån minska den brist på tegel,
som motses för vårmånaderna 1943. Det må även nämnas, att ett prioritetssystem
sedan sistlidna september i samråd med försäljningsorganisationerna
inom glashandeln genomförts i fråga örn leveranser av fönsterglas, enär importen
ej kunnat fortgå i beräknad omfattning och de svenska glasbrukens tillverkning
tillfälligtvis varit nedsatt.

En rätt kännbar ransonering har särskilt på grund av knappheten på koppar
och bly framtvingats i fråga om materialtilldelningen för elektriska ledningar.
Högspänningsledningar lia sålunda i regel fått utföras endast av järn. För
starkströmsinstallationer i bostadsfastigheter och liknande ha ledningar av koppar
fått användas blott för särskilt kvalificerade ändamål. Materialbesparing
astadkommes även därigenom att ledningarna numera få belastas hårdare än
normalt. Vid elektrifiering av landsbygdsområden reserveras koppar i främsta
rummet för sådana allmännyttiga företag, som huvudsakligen avse kraftförsörjningen
för jordbruk (tröskning, mjölkning m. m.) eller hantverk och småindustri.

Det är allbekant att året kännetecknats av en sträng hushållning med landets
återstående förråd av rågummi. Att gummiförsörjningen blivit så pass
dräglig, som den är, har helt och hållet berott på att tillgången på gummiskrot
varit jämförelsevis god. Med tillsats av relativt obetydliga mängder rågummi
ha ur det av skrotet erhallna regeneratet kunnat framställas produkter, som
visat sig kunna fylla ganska högt ställda anspråk. Även med den stränga sparsamhet,
som sedan länge tillämpats, äro emellertid våra rågummireserver hårt
ansträngda. Det är därför av synnerligen stort värde, att avtal kunnat träffas
med Tyskland om leveranser av — visserligen relativt små kvantiteter ■—
syntetiskt gummi, s. k. Buna. De första partierna härav ha nyligen nått de
svenska fabrikerna.

Redan vid mitten av nästa år komma i alla händelser svårigheter att uppstå
för att förse lastbilar och bussar med ringar. Utöver de lager av nya och
begagnade lastbilsringar, som finnas, jämte den tillverkning, som under första
halvåret 1943 kan äga rum, torde omkring 10,000 begagnade lastbilsringar
behöva pa ett eller annat sätt anskaffas, antingen genom att ringar frigöras
från avregistrerade bilar eller genom att lastbilar förses med boggieanordning
lör personbilsringar. Den nuvarande ransoneringen av cykelringar bör kunna
upprätthållas, men någon lättnad kan icke påräknas. Även den hushållning,
som nu tillämpas beträffande tekniskt gummi, bör kunna fullföljas. Tillverkningen
av gummiskodon torde under nästkommande år kunna hållas vid 1942
ars nivå, vad antalet par beträffar. Produktionen måste emellertid allt fortfarande
inriktas på lättare och mindre materialkrävande artiklar. Gummi till
kablar och elektriska ledningar synes under nästa år kunna tilldelas i samma
utsträckning som för närvarande. För konserveringsändamål komma ringar
att tillhandahållas, framställda av ett särskilt utexperimenterat, fullt tillfredsställande
ersättningsmaterial.

. Omfattande arbete lia under det senaste året pågått för att undersöka möjligheterna
till framställning av inhemskt gummi. Sålunda har efter industrikommissionens
uppdrag pa grundval av den amerikanska syntesen av neoprengummi
en framställningsmetod i laboratorieskala utarbetats och successivt för -

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjningsläge. (Forts.)
bättrats hos professor Svedberg i Uppsala. Medel lia beviljats för försök i halv
skala, cirka 1 kg per timme. Dessa försök pågå ännu. Man hoppas, att metoden
skall kunna överföras till fabriksstor skala mot slutet av 1943. •— Mindre
odlingsförsök ha vidare företagits med en i Ryssland odlad maskrosart. Dessa
ha visat att växten i vårt klimat är odlingsbar, orth fastän man icke torde kunna
vänta några mera betydande resultat fullföljas dock ansträngningarna att
under nästa år åstadkomma en första odling på 1,000 hektar. Vidare ha förberedelser
gjorts för framställning av s. k. termoplastiska material (tiokoler),
som likna gummi och i viss begränsad omfattning kunna användas att utdryga
gummi med. Slutligen må nämnas, att en metod utexperimenterats att framställa
ett annat högmolekylärt ämne, tioplast, med vissa av naturgummits egenskaper.
Örn dess värde torde man ännu ej kunna avgiva något definitivt omdöme.

Smörjmedels försörjning en är alltjämt bekymmersam och kräver den strängaste
sparsamhet. Även örn importen kan bibehållas vid nuvarande nivå, är det
nödvändigt att av vissa inhemska råvaror, främst s. k. stubbugnstjära, framställa
smörjmedel av olika slag. Försökstillverkning av sådana, smörjmedel har sedan
början av innevarande år bedrivits och de framvunna smörjmedlen provas sedan
någon tid i industriell drift. Ännu är dock ej fullt klart, inom vilka områden
tjärsmörjoljor kunna användas som ersättning för mineraloljor. Tillverkningen
av tjärsmörjoljor har avsevärt fördröjts bland annat till följd av förseningar
i leveranserna av tjärugnar och svårigheter att uppnå avsedd produktionskapacitet
hos de redan installerade anläggningarna.

Förbrukningen av smörjmedel inom industrien har avsevärt nedbringats.
I fråga örn motorsmörjoljor bär däremot minskningen varit mindre framträdande.
Här gör sig dock sparsamhetskravet än starkare gällande. Energiska
försök pågå för att utröna möjligheten av att åtminstone i viss utsträckning
som ersättning använda tjärsmörjolja. Dessa prov ha dock ännu ej givit
definitiva resultat.

Läget för den kemiska industrien i övrigt kan endast i stora drag beröras,
då det här gäller en utomordentligt mångskiftande och vittförgrenad produktion.
Generellt kan försörjningsläget på hithörande områden med vissa
bestämda undantag betecknas som förhållandevis tillfredsställande. Där allvarliga
importsvårigheter förelegat, har i flertalet fall en inhemsk ersättningsproduktion
med rätt stor framgång kunnat åstadkommas eller också
väntas en sådan inom en nära framtid kunna igångsättas.

De begränsade tillgångarna på stenkolstjära måste strängt ransoneras för
tillgodoseende av de angelägnaste behoven. Situationen i fråga örn linoljeförsörjningen,
som förut varit mycket bekymmersam, har, tack vare import
från Sydamerika, något förbättrats i jämförelse med föregående år, men
restriktionerna för förbrukningen kunna icke eftergivas. För tekniskt fett
är läget alltjämt ansträngt. Produktionen av flytande harts är av _ stort
värde, då därav framställes bl. a. tallolja, som numera är en av de viktigaste
råvarorna för tvättmedelstillverkningen. Talloljan tages järnväg i anspråk som
ersättning för linoljan inom färg- och ferniss- samt den grafiska industrien
och spelar dessutom indirekt — vartill jag senare återkommer — en viktig
roll för jordbruket. En sedan länge planerad fetthärdningsanläggning är nu
klar att tågås i bruk och utgör en värdefull utökning i landets industriella utrustning.
Kapaciteten är f. n. cirka 200 ton i veckan men är avsedd att ökas
till 300 ton i veckan.

Försörjningen med lösningsmedel av olika slag Ilar i stort sett förbättrats
tack vare utökning av den inhemska produktionen. Inom den närmaste
framtiden kommer sålunda en fabrik för tillverkning av aceton att igång -

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Äng. landets försörjning släge. (Forts.)

sättas. Därigenom torde de viktigaste behoven av denna vara bliva täckta.
Bensoltillgången har kunnat utökas genom nytillkomna anläggningar vid
landets större gasverk.

I fråga om flertalet av de viktigare oorganisk-kemiska råvarorna, såsom
koksalt, ^glaubersalt, svavel, svavelsyra, saltsyra m. m., kan behovstäckningen
anses någorlunda god. Utbyggnader pågå för en vidgad framställning av
bl. a. alkali och klor samt kolsvavla för den blivande utökade cellullproduktionen.
Försörjningen med svavel, som till största delen förbrukas av sulfitindustrien,
kommer att bliva beroende av importen från Norge, ehuru tillskott
kan väntas från Boliden ävensom från skifferoljeindustrien. Vissa svårigheter
lia yppats att fylla behovet av svavelkis, men sedan linbanan från
Kristineberg till Boliden färdigbyggts, torde betryggande mängder kunna
tillföras marknaden. Jordbrukets behov av kopparsulfat för nästkommande år
synes kunna tillgodoses.

Garvämnestillverkningen torde^ under krisens fortgång komma att så gott
som helt baseras pa inhemsk råvara. Fini pro (lii k t lomm har ogynnsamt påverkats
av den i samband med slaktens tillbakagång minskade tillgången på
ben och huda-vfall. Detta har nödvändiggjort beslag och ransonering. Érsättningsproduktionen
har även här i viss omfattning kommit till stånd.

Tack vara den import, som kunnat upprätthållas i fråga örn de viktigaste
textilråvarorna, samt den reglering, som textilförbrukningen varit underkastad,
har lagerminskningen på hithörande område under sistförflutna år hejdats.
Detta gäller särskilt beträffande bomull, ull och cellull samt garn därav;
fortsatt minskning i lagren av lin och jute föreligger däremot. Den inhemska
produktionen av cellull uppgår för närvarande till över 7,000 ton per år.
När den under anläggning varande nya cellullfabriken vid Älvenäs i Värmland
tagits i bruk, vilket beräknas ske vid mitten av 1943, kommer produktionen
att ungefär fördubblas. Därmed vinnes en betydelsefull förstärkning av
vår textilförsörjning. Arets linodling väntas ge ett tillskott av cirka 600 ton
rötat lin och linblånor samt 100 ton grönlin, hampodlingen cirka 1,000 ton
rötad hampa och hampblånor. Berednings verken beräknas under år 1943
vara utbyggda för framställning av 3,500 ton lin och 2,000 ton hampa ur inhemska
råvaror.

fea gott som fullständigt beslag pa textila ravaror och garn har varit genomfört
sedan i början av detta år. Produktionen inom de särskilda textilbranscherna
var redan dessförinnan efter föreskrifter av industrikommissionen
i stora drag ordnad i enlighet med försörjningslägets krav. Under det gångna
året har hushållningen ännu noggrannare reglerats i syfte att begränsa eller
förhindra tillverkningen av för folkförsörjningen mindre nödvändiga varor.
Förbrukningen av bomullsvaror har genom ransoneringen nedbringats till
omkring hälften av den som rådde före kriget. Inom ylleindustrien motsvarar
den nuvarande produktionen drygt 60 procent av den normala. Därtill
kommer emellertid en produktion av konstsilke- och cellulltrikåvaror jämte
viss import. Produktionen av tyngre konfektion för civila behov har nedgått
till omkring 60 procent av förkrigsnivån, medan den lättare konfektionen
i stort sett tillverkas i normal utsträckning. Inom linneindustrien utlämnas
numera råvara så gott som endast för tillverkning, som avser försvarets
och vissa allmänna inrättningars behov. Hampa tilldelas, förutom för
försvarsväsendet, huvudsakligen endast för tillverkning av tågvirke och linor
till fiske, sjöfart och jordbruk samt tillverkning av presennings- och segelduk
o. dyl. I övrigt har hampa fått ersättas av papper. Så har bl. a. kunnat
i väsentlig utsträckning ske även i fråga om skördegarn. På juteområdet
har förbrukningen måst nedpressas till 12 procent av den normala. Jute får

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjning släge. (Forts.)
användas endast för vissa speciella behov såsom pressduk till råsockerfabriker,
garn till stubintråd, tillverkning av linor m. m.

Den minskning i tillgång på svenska hudar, som blivit en följd av den
innevarande år avsevärt inskränkta slakten, har kunnat i viss mån kompenseras
genom en fortsatt ej obetydlig import av sydamerikanska hudar.

Tilldelningen av bottenläder till skofabrikerna Ilar under första halvåret
1942 kunnat hållas vid 1941 års nivå. Skotillverkningen torde i stort sett hava
motsvarat konsumtionsbehovet, vilket även varit fallet i fråga om tilldelningen
av bottenläder till reparationsskomakeriet.

Industrikommissionen utfärdade i maj 1941 bestämmelser för den civila
skotillverkningen. Dessa ha sedermera skärpts. Syftet har varit dels att åstadkomma
en direkt materialbesparing vid fabrikerna genom att förhindra tillverkning
av oekonomiska modeller, dels att genom inskränkning i modellurvalet
främja tillverkningen av nyttoskor på de mera umbärliga skornas
bekostnad.

Jag övergår härmed till en redogörelse för livsmedelsförsörjningen.

De dåliga brödsädesskördarna under 1940 och 1941 ha som bekant tvingat
oss att i avsevärd mån minska vår konsumtion av mjöl och bröd. För uppehållande
av mjöltilldelningen under konsumtionsåret 1941/42 ha förutom förra
årets skörd måst tagas i anspråk de vid årets ingång tillgängliga reserverna
av inhemsk brödsäd. Även av den brödspannmål som importerats under innevarande
år lia vissa partier förbrukats. Därutöver ha fodersäd och potatisprodukter
måst inblandas i mjölet, varjämte utmalningen höjts för att dryga ut
spannmålstillgångarna. För vår fortsatta mjöl- och brödhushållning äro vi praktiskt
taget helt hänvisade till landets egen produktion av spannmål. Årets skörd
av brödsäd låter sig ännu icke definitivt fastställas, men den torde med visshet
överträffa de båda senaste årens skördar. För beräkning av skördeutfallet
användas olika metoder, vilkas resultat växla inom ganska vida gränser. Uppskattningarna
per den 31 augusti av årets skörd av brödsäd variera sålunda
i hög grad. Enligt en metod erhålles siffran 884,000 ton, enligt en annan
965,000 ton och enligt en tredje metod en ännu något högre siffra. Den sistnämnda
av dessa metoder bygger på förutsättningar, som i nuvarande läge äro
så starkt rubbade att metoden icke kan anses pålitlig. Det är omöjligt att avgöra
vilken av de båda andra metoderna som ger det mest tillförlitliga resultatet.
Tar man den lägre uppskattningen till utgångspunkt tecknar sig försörjningsperspektivet
på följande sätt. Skörden beräknas enligt denna till omkring
885,000 ton, varav ungefär hälften vete och hälften råg. Av denna kvantitet
torde sedan avdrag gjorts för utsäde, avrens och jordbrukarnas egen förmälning
såsom saluöverskott kvarstå i runt tal 575,000 ton. Med hänsyn till
att årets höstsådd av brödsäd förutses vara av mindre omfattning än brukligt,
vilket givetvis kommer att påverka nästa års skörderesultat, är det angeläget,
att lia en viss spannmålsreserv till nästkommande år. Man torde därför
icke böra räkna med att mer än högst 500,000 ton vete och råg kunna disponeras
för förmälning för avsalu under året. Vid denna beräkning utgår man från
att ingen som helst inblandning av potatisprodukter i mjölet skall äga rum.
Dock har man kalkylerat med att en kvantitet korn örn cirka 50,000 ton skall kunna
användas för framställning av mjöl. Den totala kvantiteten spannmål för
saluförmalning —■ vete, råg och korn —- skulle alltså utgöra omkring 550,000
ton. I detta sammanhang bör nämnas att man avser att disponera en betydligt
större kvantitet havre än förra året för framställning av huvudsakligen
havgregryn. De till förfogande stående spannmålskvantiteterna beräknas medgiva,
att nuvarande tilldelning av mjöl och bröd, jämte de på sistone genomförda
extratilldelningarna för ungdom mellan 12 och 18 år samt för personer

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Äng. landets fö r s ii rpring s läge. (Forts.)

med tungt arbete, bibehålies oförändrad. Därutöver kan tilldelning av havregryn
och havremjöl lämnas vid sidan av mjöl- och brödransonerna. Någon ökning
härutöver torde knappast vara att vänta, därest skörden stannar vid den
kvantitet, som man här räknat med. Skulle skörden visa sig vara större än
vad- man i dessa beräkningar utgått ifrån, blir givetvis försörjningsläget i motsvarande
mån gynnsammare. Vid vilken tidpunkt fastare hållpunkter för ett
mera säkert bedömande härav kunna föreligga, är för närvarande omöjligt att
säga. Ett visst saluöverskott av korn, utöver den förut omnämnda myckenheten
örn 50,000 ton, torde kunna påräknas för tillverkning av korngryn och
kornmjöl samt för bryggeriändamål. Den under fjolåret medgivna allmänna
tilldelningen av ärter torde, såvitt nu kan bedömas, kunna hållas även under
innevarande konsumtionsår.

Även foder säds skör den har i år blivit avsevärt bättre än föregående år. En
beräkning ger vid handen, att skörden av korn kan uppskattas till minst 213,000
ton mot 158,000 ton 1941, skörden av havre till 931,000 ton mot 775,000 ton

1941 och skörden av blandsäd till 534,000 ton mot 421,000 ton 1941. Det är
på-grund av denna skördeförbättring man anser sig kunna taga ut nyssnämnda
betydande kvantitet havre för tillverkning av havregryn. Av korn avses
att disponera minst c:a 85,000 ton för förmälning, för framställning av korngryn
och för bryggerinäringen.

Höskörden har i år uppvisat betydligt bättre utbyte än 1941, men ligger
dock under medeltalet för skördarna under 1930-talet. Totalskörden av hö
från odlad jord utgjorde innevarande år ungefär 83 procent av genomsnittsskördarna
under tioårsperioden 1930/39, medan motsvarande siffra 1941 stannade
vid omkring 43 procent. I förhållande till åren 1930/39 utgjorde 1942
års skörd av hö från naturlig äng endast cirka 72 procent. Vad skörden av
stråfoder i övrigt angår är det klart, att några säkra beräkningar ännu icke
kunna göras. Så mycket kan dock sägas, att årets skörd av halm kommer att
bli avsevärt bättre än år 1941, då den uppgick till endast 56 procent av medelskörden
1930/39.

De båda föregående årens svaga skördar av fodersäd ställde jordbrukarna
inför stora svårigheter. Dessa ha lindrats genom tillgången på fodercellulosa.
Under foderåret 1941/42 ha från fabrikerna levererats cirka 460,000 ton, men
efterfrågan har varit betydligt större. Med hänsyn till ovissheten örn huru

1942 års fodersädsskörd kunde komma att gestalta sig vidtogos redan under
ett tidigt skede åtgärder för att tillgodose ett eventuellt ökat behov av fodercellulosa.
I detta syfte träffades med cellulosaindustrien avtal örn leverans av
betydande kvantiteter fodercellulosa. Vid sidan av det förutsedda foderbehovet
framstod det som ett viktigt intresse att genom säkerställande av en erforderlig
massaproduktion framvinna olika biprodukter, som äro av största betydelse
i nuvarande situation. Främst bland dessa torde sulfitspriten böra nämnas,
enär avsevärda kvantiteter sådan numera måste tillhandahållas för i främsta
rummet drivmedel och skilda tekniska ändamål. Framställningen av terpentin
och flytande harts är av stor betydelse. Särskilt är det för jordbruket
av vikt att tallolja ur flytande harts kan framställas i behövliga kvantiteter
för att fylla ut den knappa importen av flotationsolja för apatitanrikningen,
vars betydelse för jordbrukets superfosfatförsörjning torde allmänt inses. Sedan
det emellertid visat sig, att årets foderskörd givit ett i stort sett tillfredsställande
resultat, har tillverkningen av fodercellulosa nedskurits med
något över 30 procent av de ursprungligen avtalade kvantiteterna. Ävtalskvantiteten
utgöres efter denna reduktion av i runt tal 340,000 ton, därav sulfitcellulosa
183,000 ton och sulfatcellulosa 157,000 ton. På grund av den relativt
gynnsamma foderskörden har man ej anledning räkna med att jordbruket

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Ane/, landets försörjningsläge. (Forts.)
skall kunna under detta foderår använda hela avtalskvantiteten, varför vissa,
kanske icke obetydliga lager kunna komma att finnas kvar i vår. I detta sammanhang
må omnämnas, att sulfatcellulosan numera framställes i sådan kvalitet,
att den blir användbar även för papperstillverkningen eller export. Skulle
den icke behövas till foder kan den alltså vinna avsättning för andra ändamål.
För att lätta de svårigheter, som transporten av även jämförelsevis måttliga
kvantiteter fodercellulosa vålla, därest de förläggas till den period, då trafikväsendet
är hårt belastat för andra transporter, sökte man stimulera jordbrukarna
till inköp av fodercellulosa redan på ett tidigt skede. Därför sattes
priset under sommarmånaderna lägre än det för hösten förutsedda. Sedan i början
av oktober 1942 priset å fodersäd sänkts, har helt nyligen även fodercellusapriset
reducerats. De förbrukare, som under sommaren betalt högre pris,
erhålla restitution av merkostnaden utöver höstpriset.

Importen av kraftfoder har kunnat hållas i gång i viss omfattning. Av inhemskt
oljefrö kunna vissa, örn än i det hela mindre betydande, kvantiteter
utvinnas. Enligt nu tillämpad försörjningsplan torde man för konsumtionsåret
1942/43 icke kunna räkna med större tilldelning än 100,000 ton, d. v. s.
omkring 36 procent av den normala förbrukningen.

I jämförelse med de båda senaste åren innebär årets potatisskörd en betydande
nedgång. Både 1940 och 1941 överskreds genomsnittsskörden under
1930-talet — 1940 med nära 25 procent •— men enligt hittills tillgängliga
preliminära uppgifter stannar årets skörd trots en icke oväsentligt ökad areal
vid omkring 1,780,000 ton, vilket är ungefär 4 procent lägre än tioårsmedeltalet
för åren 1930/39. För att förebygga spekulationsköp av potatis i stor
omfattning med därav följande prisstegringar och oro på marknaden genomfördes
nyligen en viss reglering av potatishandeln. På grund av skördeminskningen
är det nödvändigt att förbehålla den tillgängliga potatisskörden den
direkta konsumtionen samt framställningen av potatismjöl och potatisflingor.
Någon användning av potatis för framställning av brännvin kommer icke att
äga rum under innevarande konsumtionsår. Den tillgängliga potatisskörden synes,
såvitt nu kan bedömas, icke heller förslå till utfodring. Därför har förbud
genomförts mot att använda matduglig potatis för detta ändamål. I den
mån det eventuellt kommer att visa sig att småpotatis ej erfordras för direktkonsumtion
eller för framställning av potatismjöl och potatisflingor, kommer
den dock att friges för utfodring.

Även beträffande socker kan man vänta att årets skörd kommer att understiga
1941 års nivå. Visserligen är den under året besådda arealen praktiskt taget
av samma storlek som föregående år, men på grund av de mindre gynnsamma
växtbetingelserna under den tidigare delen av växtperioden kan skördeutfallet,
räknat i råsocker, väntas bli omkring 12 procent sämre än 1941. Om skördeminskningen
icke blir större än vad för dagen förutses, torde det icke vara
behövligt att sänka sockerransonerna. Däremot kan det bli erforderligt att
företaga inknappningar i fråga örn användningen av socker för andra ändamål.

Vad animalieproduktionen angår må först beträffande produktionen av
fläsk framhållas, att den marknadsförda slakten under innevarande års tre
första kvartal nedgått med omkring 31 procent i förhållande till slakten 1941.
För år 1941 utgjorde den marknadsförda slakten av svin cirka 83,000 ton, under
det att för innevarande år motsvarande siffra måhända kommer att utgöra
omkring 50,000 ton, vilket är högt räknat. Med ledning av de kända betäckningssiffrorna
förutser man att den marknadsförda svinslakten under oktober
och november i år kommer att visa ytterligare minskning i förhållande till
1941, medan man för december synes kunna vänta en uppgång. Vid sidan här -

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Äng. landets försörjningslcige. (Forts.)

av bör man beakta, att slakten av s. k. hushållsgrisar visar en ständig stegring.
Den på grund av årets skörd relativt rikliga tillgången av foder har föranlett
åtgärder från statsmakternas sida för att underlätta svinuppfödningen,
så att svinstammen, som under de sistförfluten båda åren kraftigt reducerats,
åter kan öka. Dessa åtgärder gå närmast ut på ökad tilldelning av fodersäd
för svinuppfödning. Knappheten på potatis och det därav föranledda utfodringsförbudet
kan emellertid komma att verka återhållande på den ökning av
svinproduktionen, som i nuvarande läge vore särdeles önskvärd.

Även i fråga örn den marknadsförda slakten i övrigt visa siffrorna för år
1942 en nedgång i jämförelse med 1941. Nedgången utgör för de tre första
kvartalen av innevarande år omkring 45 procent. Den minskade slakten har
sin naturliga förklaring i de ökade fodertillgångarna. Någon mera väsentlig
ökning i tillförseln av andra slaktdjur än svin torde knappast vara att
vänta under innevarande konsumtionsår. Livsmedelskommissionen har dock
beräknat, att under innevarande kvartal en viss säsongmässig ökning av den
marknadsförda slakten kan komma att inträffa och att till följd därav en
successiv höjning av köttilldelningen skall bli möjlig. Örn riktigheten av
denna prognos måste jag avstå att uttala något omdöme. I detta sammanhang
bör nämnas, att de tidigare tämligen stora lagren av fruset kött numera
helt förbrukats. Lagren av köttkonserver ha betydligt nedgått på grund
av den under sommaren 1942 medgivna allmänna tilldelningen av sådana
konserver.

I nuvarande läge med knapphet på flera av de viktigare livsmedlen framstår
en god tillgång på mjölk såsom en mycket betydelsefull faktor. Statsmakterna
ha också, så långt möjligt är, vidtagit åtgärder för att trygga produktionen
av mjölk. Jag vill i detta hänseende särskilt bringa i erinran den omfattande
tillverkningen av fodercellulosa. Kreatursstammens reducering har
givetvis medfört en minskning av mjölkproduktionen. Denna har dock kunnat
hållas uppe tämligen väl. Produktionssiffrorna för perioden juli—augusti
1942 visa således, att produktionen under dessa månader uppgått till 83 procent
av produktionen samma tid 1939. Motsvarande siffra för samma period
1941 var 81.

För att mete direkt säkerställa tillgången på konsumtionsmjölk har en serie
reglerande ingripanden i mjölkhushållningen kommit till stånd, av vilka
standardiseringen utan tvivel är den mest betydelsefulla. Genom de vidtagna
åtgärderna har produktionsminskningen kunnat i viss mån motvägas och behovet
av konsumtionsmjölk relativt tillfredsställande tillgodoses. Efterfrågan
på konsumtionsmjölk har under hela det gångna året befunnit sig i stark stegring.
Således må nämnas, att förbrukningen av mjölk under augusti 1942 uppgick
till i runt tal 77.7 miljoner liter, vilket innebär en stegring med 43 procent
i förhållande till konsumtionen samma månad 1941 och ej mindre än 76 procent
i förhållande till samma månad 1939. Tillgodoseendet av detta starkt
ökade behov har naturligtvis ställt stora krav på mjölkhushållningen. Man har
emellertid hittills lyckats att i samarbete med jordbrukets organisationer relativt
väl lösa detta problem. För att tillfredsställa behovet av mjölk inom större
befolkningscentra i mellersta och norra Sverige ha således omfattande anordningar
träffats, vilka bestå i att dessa orter tillföras mjölk från sådana områden
i landet, som i vanliga fall använda mjölken för framställning av produkter.
Stockholm och Mälarlänen, där kreatursstammen på grund av fjolårets
torka särskilt drabbats av nedslaktning, täcka sålunda för närvarande ända
till 68 procent av sitt mjölkbehov med leveranser från Skåne, Västergötland
och Småland. Under höstmånaderna inträffar regelbundet en kraftig nedgång
i mjölkproduktionen, vilket även under normala tider vållar påfrestning -

Måndagen den 2 november 1942. Nr 28. 13

Äng. landets försörjning släge. (Forts.)

ar på mjölkförsörjningen i underskottsområdena, även om dessa påfrestningar
som regel icke framkalla några utåt synliga störningar.

För närvarande äro vi inne i denna regelbundet återkommande nedgångsperiod,
och svårigheterna äro för ögonblicket betydande, särskilt på grund av
att mjölkbehovet nu är så avsevärt mycket större än eljest.

Man torde dock ha anledning vänta att läget inom en icke alltför avlägsen
framtid kan bliva bättre. Till dess står det icke att undvika att man får
mindre mjölk än man eljest plägar förbruka.

»Smörproduktionen har under innevarande år kunnat hållas rätt väl uppe.
En viss nedgång har emellertid förmärkts, men på grund av att margarin funnits
att tillgå hela året har matfettsförsörjningen kunnat bibehållas vid oförändrad
nivå. Den kontinuerliga driften vid margarinfabrikerna har möjliggjorts
av att importen av margarinråvaror kunnat fortgå tämligen tillfredsställande
under den gångna tiden. Ös/tillverkningen har, delvis beroende på
den starka mjölkkonsumtionen, gått ned betydligt. I förhållande till 1939 års
ostproduktion utgör årets endast 35 procent. Lagren voro i år vid utgången
av augusti obetydligt lägre än 1941, men endast 57 procent av lagren vid
samma tid 1939.

målproduktionen har under det gångna produktionsåret varit avsevärt mindre
än under normala förhållanden, beroende på den minskning av hönsstammen,
som skett och som föranleddes av den felslagna foderskörden förra året. Nedgången
i hönsstammen sedan äggregleringens början i september 1941 beräknas
utgöra ungefär en fjärdedel. Produktionen av ägg under tiden sedan
äggregleringens genomförande beräknas av livsmedelskommissionen ha utgjort
omkring 37,000 ton. Av denna myckenhet ha cirka 17,000—18,000 ton omsatts
inom ransoneringens ram. Under normala tider beräknas producenternas
egen förbrukning uppgå till omkring 15,000 ton per år. I detta läge har man
anledning antaga att förhållandevis större kvantiteter än vanligt konsumeras
hos producenterna, vartill den knappa tillgången på andra livsmedel torde bidraga.
På grund av den under de senare veckorna avsevärt minskade äggproduktionen,
som i och för sig är en normal säsongmässig företeelse, har äggransonens
storlek i nuvarande läge minskats med en tredjedel. Man har anledning
hoppas, att produktionen så småningom skall öka på grund av den stimulans
därtill som ligger i den ökade fodertilldelningen åt producenter, som
försälja sina ägg till auktoriserade uppköpare. Importmöjligheterna, som normalt
spela stor roll under vinterkvartalet och därmed för tillgången på ägg
till påsken, äro nu mycket obetydliga.

I dagens läge är tillgången på fisk en av våra mest aktuella och bekymmersamma
försörjningsfrågor. Fisket kan icke bedrivas på samma sätt som före
kriget, Fiskarna kunna icke gå ut på sina gamla fiskeplatser utan måste hålla
sig inom ett betydligt mindre område än förut. Tillgången på flytande bränslen
är knapp och tvingar till en hushållning, som inkräktar på tilldelningen aven
till fiskebåtarnas motorer. Under den senaste tiden ha till detta kommit de
ökade riskerna för minsprängning. Alla dessa omständigheter bidraga till att
begränsa tillförseln av fisk. Ett ytterligare minus för fiskförsörjningen är,
att importen'' av färsk fisk, som före kriget var ganska stor, numera avsevärt
nedgått. Under 1941 utgjorde importen av färsk fisk. knappt 12 procent av
den normala importen; under de sju första månaderna innevarande år har den
stigit något, ehuru obetydligt. Likaså har importen av salt sill i det närmaste
upphört. Ä andra sidan har den rätt betydande exporten av fisk praktiskt taget
helt inställts.

Mot bakgrunden av här skisserade svårigheter för fisket framstå de resultat
vartill fisket lett såsom mycket anmärkningsvärda. En jämförelse med det

.Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Äng. landets försörjning släge. (Forts.)

eista fredsåret 1938 ger vid handen, att tillförseln av fisk under månaderna
januari augusti 1942 varit ‘betydande. Under 1942 har sålunda i Göteborgs
fiskhamn försäljning av fisk skett till kvantiteter som med endast 10 procent
understiga samma period fredsåret 1938. Särskilt fångsten av torsk och likartad
fisk har innevarande år varit gynnsam, i det dessa fångster ökat med 25
procent i jämförelse med 1938. Sillfångsterna äro i stort sett likvärdiga med
fångsterna 1938, under det att skarpsillfisket och fångsten av flatfisk hållit
sig under fångsterna 1938. Vad fisket utanför Skane och Blekinge angår må
framhållas, att totalfångsten under innevarande år intill utgången av augusti
visar en ökning av mer än 50 procent i förhållande till samma tidsperiod 1938;
däremot har den varit lägre än 1941. Strömmingsfisket vid ostkusten har under
de båda första krigsåren icke kunnat uppvisa samma goda resultat som
de närmast föregående åren. Orsaken härtill torde i första hand vara att söka
i de utomordentligt hårda vintrarna. Under innevarande års sju första
månader har emellertid fångsten av strömming förbättrats. I förhållande till
samma tid 1938 innebära fångsterna under januari—augusti en ökning med
omkring 20 procent. Av totalkvantiteten av under ifrågavarande period 1942
fångad strömming eller 18,667 ton faller huvuddelen på tiden maj—augusti.
Enbart i augusti uppgick fångsten av strömming vid ostkusten till cirka 5,490
ton.

På grund av den rådande knappheten på livsmedel i övrigt har efterfrågan
på fisk i mycket avsevärd grad stegrats. De ilandförda fångsterna ha därför
icke Täckt till för att täcka behovet. Från statsmakternas sida ha vidtagits
åtgärder för att i möjligaste mån söka åstadkomma en rättvis fördelning mellan
de olika behov som skola tillgodoses med fisk. En reglering av handeln
med övervägande delen av den saltsjöfisk, som fångas vid rikets kuster, har
sålunda genomförts. Denna innebär, att livsmedelskommissionen bestämmer örn
den ilandförda fisken skall säljas i färskmarknaden eller örn den skall gå till
konservfabriker, salterier eller användas på annat sätt. Mellan de olika partihandlarna,
konservfabrikerna, salterierna o. s. v. kvoteras fisken efter grunder,
som fastställas av livsmedelskommissionen. Även partihandlarna äro skyldiga
att, i den mån tillgången på fisk är mindre än efterfrågan, vilket nu
sedan länge varit fallet, verkställa fördelning av fisken på sina detaljistkunder
i förhållande till dessas tidigare inköp. De hittills vidtagna anordningarna
lia emellertid icke visat sig vara tillräckliga för att åstadkomma en rättvis
fördelning av tillgängliga fiskkvantiteter. Andra, längre gående åtgärder i
detta syfte synas därför oundvikliga. Inom livsmedelskommissionen förberedas
också för närvarande sådana åtgärder.

Tillgången på kolonial^åror av olika slag har växlat beroende på ojämnheter
i importen. Sådan lagerställningen för närvarande gestaltar sig synes
möjlighet föreligga att med nuvarande begränsade tilldelningsgrunder täcka
behovet av kaffe under instundande vinter; telagren äro däremot väsentligt
knappare. Av^ kryddor och mandel torde förefintliga lager ungefär motsvara
trefjärdedels års förbrukning.

I anslutning härtill förtjäna några ord att nämnas örn vitaminförsörjningen.
Landets behov av vitaminkoncentrat och råvaror för sådant tillgodoses
i normala fall genom import. Denna möjlighet står nu icke öppen i tillnärmelsevis
samma omfattning som förut. Åtgärder ha vidtagits för att så
långt möjligt tillvarataga de inhemska tillgångarna, främst fiskoljorna. Således
beräknas tonfisklever lämna ett avsevärt tillskott av A-vitamin av den
art som lämpar sig för vitaminisering av margarin. Vidare ha framvunnits
icke obetydliga mängder fodertran. Tillgångarna på A-vitaminrika oljor
tillåta med största sannolikhet icke samma A-vitaminisering av margarinet

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjning släge. (Forts.)

innevarande vinter som förut, varför en sänkning av A-vitaminhalten torde
bli ofrånkomlig. Försök pågå emellertid med ersättningsmedel av karotin och
vissa oljor. För husdjursändamål beräknas endast vissa A-fattiga, men Dvitaminrika
oljor, s. k. industritran, komma till användning, närmast för höns
och svin. Genom den bättre höskörden torde för övrigt behovet av A-vitamin
för husdjuren vara tämligen väl tillgodosett. Försörjningen med C- och Dvitamin
ger ej anledning till särskilda bekymmer.

Vad därefter beträffar de faktorer som inverka på jordbrukets produktionsmöjligheter
under kommande år förtjänar särskilt tillgången på konstgödsel
och fröer att uppmärksammas.

I fråga örn konstgödselmedlen gäller, att tillgången på kaligödsel, som
helt är beroende av import, är tämligen tillfredsställande. Även i fråga örn
kvävegödningsmedel beror den fortsatta tilldelningen i stor utsträckning på
import. Tilldelningen av superfosfat har för innevarande konstgödselår måst
inskränkas till följd av den allt knappare tillgången på råvara. Någon import
av utländsk råfosfat kan nian numera praktiskt taget icke räkna med,
och den inhemska produktionen av apatit, som är av betydande dimensioner,
har dock ännu ej nått den omfattning, som ter sig möjlig och som eftersträvas.
Man har emellertid stora förhoppningar att under kommande år den på
inhemsk råvara grundade superfosfattillverkningen skall bliva tillräcklig för
att åtminstone nödtorftigt täcka behovet.

Tillgången av olika fröslag för 1943 års sådd är på det hela taget god,
särskilt av de viktiga fröslagen rödklöver och timotej och övriga vallväxter.
I fråga örn rotfruktsväxter finnes mer än erforderlig tillgång på betfrö av
alla slag, och även kålrotsfrö torde finnas i något så när tillräcklig mängd
under det att någon brist förefinnes beträffande rovfrö. Av de viktigaste
köksväxtfröerna finnes god tillgång.

Jag övergår härefter till att med några ord beröra utrikeshandeln med
livsmedel. Under de första nio månaderna 1942 har värdet av importen av
livsmedel, fodermedel och utsäde uppgått till i runt tal 243.6 miljoner kronor
mot 143.5 miljoner kronor under samma tid 1941. Detta innebär att importen
stigit med omkring 100.1 miljoner kronor eller nära 70 procent i jämförelse
med motsvarande period året förut. Värdet av exporten under tiden januari—september
1942 uppgår endast till 12.4 miljoner kronor jämfört med
48.6 miljoner kronor samma period 1941, vilket motsvarar en nedgång med 36.2
miljoner kronor. Den reala innebörden härav är uppenbar. Vi ha under den
gångna delen av året kunnat hemtaga betydligt större varukvantiteter och
avhänt oss mindre mängder än under samma tid året förut.

Vad till en början angår exporten av livsmedel och därmed sammanhängande
varuslag under de tre första kvartalen innevarande år kan nämnas följande.
Exporten av slaktboskap och svin har varit så ringa att man helt kan
bortse från densamma. Det rör sig om fyra nötkreatur och två svin. Den utförsel
av hästar som förekommit, nämligen omkring 2,450 stycken har avsett
sådana slag, varav överskott varit för handen. Av kött ha 344 ton utförts under
året, varav 300 ton utgjorts av hästkött och 25 ton av renkött. Denna export,
som ägt rum under årets fyra första månader, har uteslutande gått till
Norge i enlighet med det i september 1941 överenskomna tilläggsavtalet; i utbyte
mot dessa kvantiteter har Norge levererat för oss värdefulla varor. Export
av fläsk har icke förekommit under året. Diiremot ha, med anledning av
en under hösten 1941 skedd import av slaktade grisar från Danmark, vilken
erhållits under villkor att viss mindre del av importen skulle vidarebefordras
till Norge, under året till sistnämnda land utförts 228 ton fläskaladåb. I
fråga om fisk ha under året exporterats sammanlagt 1,839 ton mot en im -

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Ang. landets försörjningsläge. (Forts.)

port av 7,407 ton färsk, saltad och kryddad fisk. Utförseln utgöres väsentligen
av saltad skarpsill, som beretts av överhkottssill vid en tidpunkt, då
skarpsillen normalt icke tillvaratages och varan på grund därav icke visat
sig hållbar. Denna export har gått till Finland. Till Rumänien har salt sill
och skarpsill exporterats i utbyte mot smörjoljor. Någon export av smör och
^00 har icke förekommit under året. Vad angår spannmål redovisas tullstatistiskt
en export å 3,000 ton råg. Denna utförsel är emellertid av mera formell
natur. Kvantiteten har utskeppats till Finland och motsvaras på importsidan
av ett lika stort parti, som övertagits från i vintras i Visby infrusna
finska fartyg. Vidare har förekommit en export av 9,938 ton rågmjöl, vilken
likaledes ersatts med motsvarande kvantitet av Finland utomlands’ inköpt
och till oss levererad råg.. Exporten har uteslutande karaktären av förskottsleverans
under den tid, da isblockaden lade hinder i vägen för direkt transportförbindelse
mellan å ena sidan Nordnorge och Finland samt å andra sidan
Danmark och Tyskland. I fråga örn potatis och kålrötter har under året
förekommit en utförsel till Finland utan kompensation av sammanlagt 4,572
ton. Slutligen bör nämnas att till Norge exporterats något över 2,600 ton
socker samt omkring 1,200 ton sirap mot import därifrån av fisk till samma
värde i överensstämmelse med gällande handelsavtal. I detta sammanhang
kan erinras örn att Sverige till Finland utlånat 5,000 ton danskt socker. Sistnämnda
kvantitet kommer att från Danmark återlevereras av årets skörd.

Gentemot den nu närmare preciserade relativt begränsade exporten av livsmedel
vill jag här nämna några siffror rörande den import av livsmedel som
förekommit under de tre första kvartalen innevarande år. Sålunda kan nämnas
en införtullad import av 2,800 ton fläsk. Den faktiska importen av fläsk
under nämnda tid uppgår dock till 3,700 ton, vilken kvantitet i sin helhet
icke under nämnda tid hunnit införtullas. Av köttkonserver ha under samma
tid inkommit 3,100 ton. Såsom redan nämnts ha under här ifrågavarande
period importerats omkring 7,400 ton fisk av olika slag. Importen av ägg
uppgår till drygt 300 ton, huvudsakligen från Danmark. Införseln av spannmål
utgöres av omkring 55,000 ton vete, 6,500 ton havre samt 13,300 ton
majs, huvudsakligen västerifrån. Av risgryn ha under här ifrågavarande
period införts omkring 10,500 ton. Vidare har förekommit en import av omkring
22,000 ton oljehaltiga frukter. 7,600 ton talg, 17,300 ton vegetabiliska
jeta oljor samt 3,400 ton växtfett. Av fodermedel ha införts cirka 5,800 ton
lili samt omkring 83,000 ton foderkakor. I vad angår socker visar tullstatistiken
endast en mycket ringa importkvantitet — 10 ton — vilket har sin
orsak däri, att den import av socker som skett från Danmark upplagts dels å
tullnederlag och. dels i frihamn, till en sammanlagd kvantitet av omkring
16,000 ton. Slutligen kan nämnas att importen av kaffe under årets tre första
kvartal uppgått till omkring 5,300 ton.

Det framgår av denna översikt att vårt land på grund av den begränsning
i handelsförbindelserna, som kriget vållat, och till följd av de dåliga
skördarna 1940 och 1941 befinner sig i ett försörjningsläge som genomgående
kännetecknas av knapphet och på vissa punkter utmärkes av brist.

De resurser, vi tidigare förfogade över i form av lager, äro nu endera helt
förbrukade eller också ha de i regel smultit samman i sådan grad att de äro
av relativt ringa betydelse för den aktuella försörjningen.

Trots de betydande handelspolitiska svårigheterna har det lyckats att genom
tillförsel utifrån förstärka basen för vår försörjning och detta såväl när
det gäller industriens förseende med råvaror och förnödenheter som i fråga
örn befolkningens mera omedelbara behovstäckning med bl. a. bränsle, livsmedel
och övriga varor.

Måndagen deli 2 november 1942.

Nr 28.

Äng. landets försörjningsläge. (Forts.)

Importbegränsningen är dock mycket kännbar.

Det framgår emellertid av den redogörelse, jag här lämnat, att ett mycket
omfattande arbete utförts för att stärka och bygga ut den inhemska produktionen.

Ersättningstillverkningar ha upptagits, nyproduktion har etablerats och utvidgning
av redan tidigare bedrivna tillverkningar eller rörelsegrenar har
skett.

Jordbrukets produktion, som under ett par år drabbats av ogunstiga väderleksbetingelser,
har under innevarande år haft förmånen av bättre villkor.
Följderna av de båda dåliga åren äro emellertid alltjämt kännbara och sätta
i hög grad sin prägel på försörjningsläget i dag och under det år. som närmast
ligger framför oss.

Den förbättrade skörden i år är en ljuspunkt, men det har framgått av min
översikt att förbättringen till sin storlek är oviss och att den långt ifrån kännetecknar
alla områden av jordbrukets produktion. I fråga örn ett par viktiga
grödor är resultatet i år sämre än de föregående åren. Det vore därför oriktigt
att dölja, att svårigheter ligga framför oss.

Genom intensivt arbete och sträng hushållning kunna vi dock säkerställa
vårt folks bärgning under det nya försörjningsåret.

Ordet lämnades härefter till hans excellens herr statsministern Hansson,
som yttrade: Herr talman! Behovet av en god kontakt mellan regering och riksdag
är större i allvarstider än annars. Det har därför varit ett önskemål att
riksdagen kunde sammanträda någon gång under hösten. Några ärenden av den
brådskande natur att regeringen ansett sig böra påkalla beslut av riksdagen
före nästa lagtima riksmöte föreligga icke. Då det emellertid ansetts vara av
betydelse att riksdagen erhölle vissa meddelanden örn försörjningsläget och utrikesläget,
har den utväg anlitats, som anvisas i § 56 riksdagsordningen. Det
är en i viss mån ny metod i kontakten mellan regering och riksdag, som härmed
försökes. Jag vill gärna uttala den förhoppningen att den skall visa sig
vara god och gagnande. Den omständigheten, att riksdagen sammanträder för
att mottaga meddelanden från regeringen, innebär icke, att riksdagens ledamöter
tillmätas rollen av endast åhörare och mottagare. Det är min förhoppning
att samma ömsesidighet, som i allmänhet kännetecknar regeringens och
riksdagens möten med varandra, även denna gång skall fullt ut komma till
uttryck. Regeringen är tacksam att få del av de meningar, som hysas inom
riksdagen, och är för sin del angelägen örn att på allt sätt bidraga till att
meningsutbytet blir så givande som möjligt.

Finansministern, som i första hand har ledningen av den allmänna ekonomiska
politiken, är tyvärr av sjukdom förhindrad att nu övervara riksdagens
sammankomster. Det har därför fallit på min lott att till riksdagen framföra
meddelandena i denna del.

Redan före sommaren upptog finansministern överläggningar angående den
ekonomiska politiken med representanter för statliga myndigheter, näringsorganisationer,
bankväsendet m. fl. områden av det ekonomiska livet. Närmast
gällde det att hos olika intressegrupper vinna stöd för strävan att stabilisera
priserna.

Efter dessa överläggningar i en mindre krets utvidgades samarbetet i september
månad till att omfatta ett ganska betydande antal representanter för de intressen
och synpunkter, som göra sig gällande inom vårt näringsliv. Vid de
utvidgade överläggningarna voro företrädda arbetsgivare- och löntagareorganisationerna,
organisationer inom jordbruk, industri, handel och hantverk samt

Första kammarens protokoll 19^2. Nr 28. 2

Äng. riktlinjer
för den
ekonomiska
politiken.

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Äng. riktlinjer för den ekonomiska politiken. (Forts.)
statens tjänstemannaorganisationer. Vid sammankomsterna diskuterades frågan
örn de åtgärder, vilka kunde behöva vidtagas inför faran för en inflationistisk
prisutveckling.

Att regeringen på detta sätt vänt sig till de stora sammanslutningarna i
syfte att vinna deras medverkan för att genom skapandet av en fast prisnivå
uppehålla vårt penningvärde, har sin grund däri, att vi stå inför ett i viss mån
nytt läge i strävandet att behärska prisstegringen och förhindra en inflation.
Hittills har prisstegringen så väsentligt varit orsakad av stegringar på kostnadssidan,
vilka legat utanför vår påverkan, att alla ansträngningar ha fått inriktas
på att hålla prisstegringarna inom den av ofrånkomliga kostnader bestämda
ramen. Nu ha dessa orsaker till prisstegringen förlorat en väsentlig del
av sin styrka, och i stället ha sådana faktorer som vi själva kunna behärska
trätt fram såsom de farligaste krafterna till en fortsatt uppdrivning av priserna.
Lämnade åt sig själva vinna dessa faktorer alltmer i styrka därigenom
att de olika ekonomiska grupperna var för sig söka kompensation för stegrade
levnadskostnader i en ökning av sina penninginkomster. Regeringen har då i
hänvändelsen till de stora företagare- och arbetstagaresammanslutningarna sett
den enda formen för att nå en samfälld och tillfredsställande lösning av problemet
örn inflationens bekämpande. Regeringens åtgöranden i detta syfte ha
skett i överensstämmelse med den mening riksdagen uttalade i samband med
behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition om penningpolitiken.

Vid de förda överläggningarna blev det klart att alla delade regeringens
mening, att inflationsfaran måste med all makt bekämpas. Allmänt medgavs
också, att varje grupp måste avstå från något av sina eljest som rimliga ansedda
krav på fortsatt och ökad kompensation i form av ökade inkomster, för
att man skulle kunna skapa en fast prisnivå och därmed grundvalen för en
förnuftig avvägning mellan olika intressen. På samma gång uttalades emellertid
från skilda håll den meningen, att stundens bördor borde utskiftas på
ett rimligt sätt och utan oskälig belastning av någon viss grupp.

I det komplex av frågor, som tillhör kampen mot inflation, voro vissa delspörsmål
mera trängande aktuella än andra. Det visade sig snart nog omöjligt
att pa en gång och tillräckligt snabbt finna en lösning på de många olika spörsmålen.
Det blev för regeringen nödvändigt att träffa vissa avgöranden på
särskilda punkter, även örn detta på grund av frågornas inbördes samband
måste anses olägligt för arbetet i det hela.

Sålunda beslöt regeringen bemyndiga livsmedelskommissionen att fastställa
normalpriser på brödsäd och fodersäd och att därvid utgå från de av kommissionen
föreslagna priserna. I förhållande till fjolårets priser innebär
detta vissa av den rikligare skörden betingade sänkningar. Vid fastställandet
skulle beaktas, att jordbrukets samtliga prisfrågor skola tagas under förnyad
omprövning i samband med slutförandet av de planerade åtgärderna på samhällslivets
olika områden till mötande av en inflationistisk prisutveckling.

Inom ett annat område nämligen skogsbruket ha under oktober månad priserna
pa ved. och massaved mast fastställas, varvid vissa jämkningar uppåt
icke lämpligen kunnat undvikas. De medgivna prishöjningarna innebära väsentligen
en anpassning med hänsyn till nödvändigheten av att räkna med
avverkningar även inom områden, där kostnaderna i förhållande till hittillsvarande
priser legat sa högt, att avverkning i behövlig omfattning icke kommit
till stånd. Samtidigt med dessa prisjämkningar ägde avtalsförhandlingar
rum angående nya priser för huggning och körning. Vid den träffade uppgörelsen
ha även här vissa höjningar skett.

Oberoende av dessa avgöranden, som icke ansetts kunna uppskjutas, har arbetet
fortsatt med att klarlägga de olika möjligheterna att påverka utveckling -

Alfi inlagen ilen 2 november 1942.

Nr 28.

Ani/, riktlinjer för den ekonomiska politiken. (Forts.)
en i avsedd riktning. Närmast har det gällt att i stora drag angiva målslättningarna
för den ekonomiska politiken i nuvarande läge samt inrikta och övervaka
det vidare arbetet inom olika hithörande fält. Det har anförtrotts åt direktör
Gustaf Söderlund att i samarbete med anlitade sakkunniga sammanhålla
och leda erforderliga överläggningar och utredningar.

Ett program, innefattande riktlinjer för den ekonomiska politiken, föreligger
nu som ett första resultat av detta arbete. Ehuru detta program ännu. är
endast preliminärt och sålunda icke kunnat fastställas, vill jag, i anknytning
till detsamma, giva riksdagen en överblick av de problem vi möta och grunddragen
i arbetet på deras lösning.

Till en början må då konstateras, att i den nuvarande situationen med dess
risker för en inflationistisk utveckling frågan om penningvärdets bevarande
måste träda i förgrunden, delvis i konflikt med speciella försörjningsintressen.
Tyngdpunkten i den ekonomiska politiken bör därför förläggas till strävandena
att hejda en ytterligare prisstegring. Hit hör ej blott en direkt påverkan
på själva prisbildningen genom prisreglerande och priskontrollerande åtgärder
utan tillika och icke mindre ett motverkande av den utveckling i prisstegrande
riktning, som för närvarande kännetecknar de för prisbildningen betydelsefulla
faktorerna. Det gäller sålunda i främsta rummet att i möjligaste män
hindra inkomststegringar, att skärpa de prisreglerande åtgärderna, att minska
knappheten på arbetskraft samt att eliminera ett sådant överskott på köpkraft,
som kan bilda underlag för en prisuppdrivande efterfrågestegring.

Med den frånvaro av balans mellan tillgång och efterfrågan, som kännetecknar
varje bristhushållning, måste ökade penninginkomster inom samhället betyda
en stegrad spänning, i det att efterfrågan på varor och tjänster därmed
kan ytterligare förstärkas. Ur denna synpunkt skulle man kunna anse varje
form av inkomststegring såsom i nuvarande läge ovälkommen. När det gäller
den ekonomiska politikens inriktning, måste emellertid en åtskillnad göras
mellan å ena sidan inkomststegringar, som följa av ökade produktiva insatser,
och å andra sidan inkomststegringar, åstadkomna genom höjning av varupriser,
tidlöner, ackordsatser, taxor, arvoden, provisioner, marginaler och dylikt.
De förra utgöra som regel nödvändiga förutsättningar för ökning av tillgången
på varor och tjänster och böra fördenskull icke angripas. Det torde exempelvis
icke vara möjligt eller riktigt att vid en utökning av arbetstiden begära,
att det ökade arbetet skall utföras utan ersättning. De inkomststegringar däremot,
som endast innebära en uppflyttning av a-prisnivån, öka den tillgängliga
köpkraften utan att öka varutillgången och äro fördenskull direkt farliga
för prisutvecklingen. De innebära en höjning av produktionens kostnadselement
samt verka därigenom uppdrivande på produktpriserna, och de ge
stimulans åt andra grupper att också komma med anspråk på stegrade priser
och löner. Dylika inkomststegringar måste i nuvarande läge bestämt motarbetas.

Så här års äro frågorna om lönesättningen i de kollektiva avtalen gemenligen
aktuella. Även i år är så förhållandet. Det gäller icke blott krav på löneförbättringar
för vissa lågt avlönade grupper utan därjämte från ett eller annat
håll mera allmänna uppflyttningar. Den för hela näringslivet så betydelsefulla
frågan örn dyrtidskompensation, som hittills reglerats enligt indexavtal
mellan landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen, är emellertid
den centrala lönefrågan. Till dessa avtal ansluta sig överenskommelser eller
regleringar inom så gott som hela den privata arbetsmarknaden.

En av förutsättningarna för att man nu skall kunna åstadkomma ett stopp i
prisstegringen är, att man undviker sådana förskjutningar i lönerna till arbetare
och anställda sorn kunna ge anledning till prisstogrande kostnader i pro -

Nr 28.

Mända gen ilen 2 november 1U42.

Äng. riktlinjer för den ekonomiska politiken. (Forts.)
duktionen eller till nya efterfrågeskapande penninginkomster i konsumenternas
händer. Vad indexuppgörelsen angår torde möjligheten att undgå vidare
lönehöjningar i kompensationsväg ligga inom räckhåll i samband med att motsvarande
stabiliseringsåtgärder vidtagas på andra ifrågakommande områden.
På så sätt och genom en starkt återhållsam lönepolitik även i övrigt skulle man
praktiskt taget uppnå ett lönestopp mot att man även vidtager andra åtgärder
för att skapa ett stopp i stegringen av levnadskostnaderna.

. Icke blott inom de kollektivavtalsreglerade områdena utan även eljest inom
såväl det privata näringslivet som för statens och kommunernas befattningshavare
bör frågan örn dyrtidskompensation få en motsvarande lösning.

Det må i detta sammanhang beaktas, att lönefrågorna i allmänhet i motsats
till de övriga åtgärder, som ingå i programmet för inflationens bekämpande,
helt äro beroende av vederbörande parters egna beslut. Den kontroll över varupriser,
som staten utövar, har ingen motsvarighet, när det gäller lönerna. Såvitt
möjligt bör denna frihet bevaras. De berörda parternas intresse härav bör vara
en anledning för dem att infoga sitt handlande i den ekonomiska politik, som
staten finner sig böra bedriva till förhindrande av en inflationistisk utveckling.

På företagaresidan är inkomstnivån i regel ej på samma sätt som för löntagarna
föremål för någon årsvis skeende bestämning. Det är också här fråga örn
ett mera komplicerat förhållande, där inkomsten väsentligen bestämmes av den
fortlöpande prisbildningen å ena sidan och utvecklingen av produktionskostnaderna
å den andra. Frågan örn motverkande av inkomststegringar för hithörande
grupper blir därför i allt väsentligt en fråga örn hur effektivt den statliga
prisregleringen och priskontrollen kan bringas att arbeta. Vad som skapas i inkomstväg
genom nedbringande av produktionskostnaderna som följd av rationalisering
eller dylikt, har samma karaktär som varje annan, av ökade produktiva
insatser framkallad inkomststegring. Det ger ökad effektivitet och kan
möjliggöra en lägre prissättning. En inkomststegring av denna art hör därför
ej angripas.

I fråga om prisregleringen måste nya riktlinjer fastställas, om en effektiv
uppbromsning av prisstegringen skall kunna äga rum. Man kan icke längre
följa metoden att medgiva prishöjningar för att helt eller delvis täcka inträffade
kostnadsökningar. Prispolitiken bör inriktas på att genom ökad fasthet
i prissättningen mobilisera företagens eget intresse av att hålla kostnaderna
tillbaka. Kommer man fram till ett lönestopp och lyckas man därjämte
åstadkomma en stabilisering av importpriserna, bör den oundgängliga kostnadsstegringen
kunna begränsas till ett minimum och därigenom förutsättningar
skapas för ett praktiskt taget allmänt prisstopp. Detta betyder, att
inträffade kostnadsökningar skola bäras inom förut godkänd vinstmarginal och
att prishöjningar icke komma att beviljas annat än i rena undandantagsfall.
Möjligheterna att företaga sänkningar böra i högre grad än för närvarande
beaktas. Likasom ett lönestopp och ett prisstopp vid införandet förutsätta eller
betinga varandra, så böra de också i fortsättningen uppehållas jämsides med
varandra.

För att förhindra, att arbetet för en stabilisering av pris- och löneläget störes
av prisrörelser, som kunna undvikas, har regeringen lämnat priskontrollnämnden
direktiv rörande prisregleringen, vilka betyda införande av ett provisoriskt
prisstopp.

Vid tillämpningen av en skärpt prisreglering kommer man i praktiken att
möta både ömtåliga och vanskliga problem. Fall kunna otvivelaktigt inträffa,
där man icke kan, undgå viss prishöjning, om man över huvud taget vill lia fram
den ifrågavarande produktionen. Särskilt blir så förhållandet, örn produkten helt
eller delvis består av importerad vara. I dylika fall behärskar man nämligen

Måiulagen ilen 2 november 1942. Nr 28. 21

Ang. riktlinjer för den ekonomiska politiken. (Forts.)
icke kostnadselementen på samma sätt som inom det egna landet. Många av
de importerade varorna äro emellertid av sådan natur, att man hellre får avstå
från importen än se denna utöva ett skadligt inflytande på prisnivån i
landet. Problemet kan visserligen kompliceras både genom egna exportintressen
och genom handelspolitiska sammanhang, men på något sätt måste förhindras,
att importen av varor, som vi icke oundgängligen behöva, får omintetgöra
våra strävanden att stabilisera prisnivån. Det är i varje fall icke rimligt,
att ett exportintresse skall få föranleda en dyrbar varuimport utan att självt
bära merkostnaden för en sådan import. Är import av detta slag oundgängligen
nödvändig för landets försörjning, får nian genom clearingåtgärder eller på
annat sätt söka hålla importvaran i ett pris, som kan tolereras.

I sammanhang med de åtgärder, som nu planeras för motverkande av inkomststegringar,
får övervägas örn förutsättningar och anledningar föreligga
att sätta i kraft det redan utarbetade förslag örn utdelningsbegränsning för
aktier, att gälla parallellt med ett lönestopp.

Löne- och prisstopp —- även i den mera smidiga form som här avses — samt
utdelningsbegränsning äro av beskaffenhet att öva ett tryck på företagsamheten
och produktionsviljan, som i längden icke kan utan skadeverkningar
upprätthållas. Men i nuvarande läge framstå de som nödvändiga uppbromsningar
för att undgå en olycklig utveckling.

I den mån det är möjligt utan att därmed bidraga till en inflationistisk prisutveckling,
gäller det naturligtvis även i nuvarande skede av bristhushållningen
främst att bereda ökad tillgång på varor och tjänster. Det väsentligaste hindret
för en sådan strävan ligger för närvarande däri, att arbetskraften är alldeles
för knapp på de viktigaste produktionsområdena. Jag behöver icke här i detalj
skildra den brist på arbetskraft, varunder vi länge lidit och fortfarande lida.
Det skulle vara ett utomordentligt stöd i kampen mot inflation, örn man kunde
utjämna klyftan mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Strävandena
i sådan riktning kunna gå ut på att dels så att säga dryga ut den tillgängliga
arbetskraften genom ett bättre tillvaratagande av densamma, och dels minska
efterfrågan på arbetskraft.

Ett utdragande av arbetskraften innefattar framför allt en mobilisering av
arbetsmarknadens öppna och dolda reserver. Man har här väsentligen att räkna
med kvinnorna samt med korttidsarbetare inom sådana delar av näringslivet,
som icke för närvarande äro fullt sysselsatta. En mobilisering av dessa reserver
måste eftersträvas.

Vad kvinnorna beträffar, är det närmast fråga örn att tillgodogöra sig den
arbetskraft, som med eller utan avlöning förekommer inom hemmen och som
av olika anledningar är mycket elastisk. Sedan länge hava ansträngningar
gjorts att i samverkan med arbetsmarknadens parter ur denna källa hämta en
ersättning för den förlust av manlig arbetskraft som inkallelserna förorsakat.
Det borde inte vara omöjligt att nå ganska långt på denna väg, men det vill
synas, som om vissa lönefrågor av principiell natur hittills på många håll statt
hindrande i vägen. Det är angeläget, att dessa med det snaraste lösas.

I fråga om korttidsarbetarna föreligger tyvärr visst slöseri med arbetskraft,
nämligen så till vida, att dessa arbetare icke effektivt utnyttjas. Vare. sig det
gäller minskad daglig arbetstid, minskad veckoarbetstid eller periodisk permission
med korta intervaller, blir mellantiden icke tillräckligt utnyttjad.
Närmast borde det ankomma på vederbörande parter att härvidlag vidtaga
erforderliga ändringar genom att koncentrera driften till vissa längre perioder
och i övrigt tillvarataga arbetskraften för annan produktion. I särskilda fall
eller inom vissa branscher kan det bli erforderligt att direkt ingripa för att
uppnå sådant resultat.

Nr 28.

Måndagen ilen 2 november 1942.

Ant), riktlinjer för den ekonomiska politiken. (Forts.)

_ Minskningen av efterfrågan på arbetskraft kan åstadkommas genom att
vissa i nuvarande läge mindre behövliga verksamheter tillfälligt begränsas
eller helt inställas och den därigenom friställda arbetskraften överföres till
nödvändigare verksamheter.

Nu nämnda åtgärder syfta alla till en lättad arbetsmarknad i den meningen,
att arbetskraft skall kunna bli tillgänglig i ökad omfattning för de viktiga
produktionsområden, som eljest ofta lida brist pä arbetskraft. Frågan är emellertid
ingalunda därmed löst. Det svåraste spörsmålet återstår, nämligen att
till vederbörliga produktionsområden överföra den friställda eller mobiliserade
arbetskraften. Erfarenheterna från de försök till överflyttning av arbetskraft
från ett område till ett annat, vilka hittills vidtagits, ge vid handen,
att vi i^stort sett ej besitta några effektiva medel för en lösning av hithörande
spörsmål efter rationella och godtagbara linjer. Att komma till rätta med saken
helt och hållet på frivillighetens väg leder till metoder, som medföra avsevärda
kostnader och inverka störande på löneläget. Å andra sidan skulle ett
tillgripande av det tvång, som tjänstepliktslagen möjliggör, icke komma att
undanröja dessa olägliga konsekvenser. Därjämte kan ifrågasättas, huruvida
vid en tvångsöverflyttning man skulle uppnå ett produktionsresultat, som skulle
svara emot de betydande kostnaderna. Man ledes fram till uttagande av vissa
yngre årsklasser, vilka ännu icke äro lika starkt bundna till yrke och försörjningsplikt
som de äldre. Men även för dessa årsklasser äro åtskilliga problem
olösta. Strävandet att på här berörda område finna rationellare utvägar måste
med kraft fullföljas.

Jag skall även med några ord beröra ett annat avsnitt av området för åtgärder
mot inflation, nämligen penning- och kapitalmarknaden.

Den rikliga betalningsmedelsförsörjning, som under den sista tiden varit utmärkande
för det penningpolitiska läget, kan sägas ha varit en förutsättning
för den prisutveckling som ägt rum, även örn den inte utlöst den hittillsvarande
prisstegringen. Den utpräglade likviditeten kan bilda underlag för en
stark efterfrågeökning och underlätta uppkomsten av en allmän flykt till sakvärden.
Åtgärder böra därför vidtagas för att begränsa likviditeten hos kreditväsendet
och allmänheten. Ensamma äro emellertid dylika åtgärder i rådande
läge otillräckliga för att hindra en prisstegring; de förutsätta sådana ingripanden
beträffande inkomstbildningen och prissättningen, som jag i det
föregående berört.

Det ^köpkraftsöverflöd, som kommer till synes hos vissa befolkningsskikt
eller på vissa avsnitt av marknaden, är att anse å ena sidan som symptom på
en med hänsyn till nuvarande förhållanden alltför god likviditet, å andra
sidan som resultat av att inkomsterna till följd av varubrist och ransoneringar
icke kunna finna normal användning. I den mån ransoneringsåtgärderna
och de prisreglerande ingripandena effektiviseras och utsträckas till
allt större delar av näringslivet, kan man vänta sig, att köpkraftens tryck
inom övriga områden förstärkes. Det finns därför anledning att med lämpliga
medel binda eller eliminera ett dylikt köpkraftsöverflöd. Sådana ingripanden
kunna antingen följa en aktiv linje, i vilket fall genom ett mer eller mindre
utpräglat tvång köpkraften uppsuges, eller vara av mer passiv natur och
endast syfta till att för köpkraftsöversikottet öppna användningsmöjligheter
av ur den ekonomiska politikens synpunkt ofarligt slag.

Såsom ett led i det pågående arbetet böra ansträngningarna för att nedbringa
statsutgifterna skärpas. I nuvarande läge bör principen vara att bereda
utrymme för nödvändiga utgiftsökningar genom nedsättning av andra
statsutgifter. Direktiv av denna innebörd ha meddelats departementen för

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Ani/, riktlinjer för den ekonomiska politiken. (Forts.)
deras behandling av anslagsfrågor till nästa statsverksproposition, varvid utjämning
i sista hand får äga ruin inom budgeten i dess helhet.

Den statliga upplåningspolitiken bör inriktas så, att finansieringen av statens
utgiftsöverskott i största möjliga utsträckning förlägges till marknaden
utanför riksbanken och affärsbankerna. Detta i syfte att undvika en monetär
expansion i anledning av en sådan finansiering.

Den centrala penningpolitiken bör inriktas på att genom marknadsoperationer
och med andra medel hindra att betalningsförhållandena gentemot
utlandet ge upphov till nya kassamedel på marknaden. På samma sätt får man
söka hindra att likviditeten ökas genom sättet för de statliga utgiftsöverskottens
finansiering.

En ytterligare skärpning av beskattningen skulle minska de statliga utgiftsöverskotten
och den fria köpkraften. Förvisso kan det göras gällande, att
beskattningen redan drivits upp till sådan höjd, att något ytterligare icke
är att taga. Det saknas emellertid ingalunda tecken på att överflödig köpkraft,
som icke kan finna, normal användning, är i ganska rikt mått tillgänglig
inom olika befolkningsskikt och i olika avsnitt av marknaden. Från dylikt
köpkraftsöverflöd riktar sig en mer eller mindre intensiv varuefterfrågan
mot framför allt vissa konsumtionsområden av lyx- eller nöjeskaraktär
eller i varje fall mot mindre nyttiga och nödiga varor eller tjänster. Det. kan
icke göras gällande, att sådana konsumtionsområden sakna möjlighet att lämna
ifrån sig åtskilligt mera till den gemensamma hushållningen i en svår tid.
En stegring kan därför komma till stånd av beskattningen för vissa konsumtionsområden
av övervägande nöjes- eller njutningskaraktär.

Vid försöken att binda ett överskott av fri köpkraft och därigenom hindra
densamma från att uppträda såsom efterfrågare av varor i marknaden torde
man i många fall nödgas konstatera, att även en beskattning av den omfattning
och den höjd, vi nu lia eller i enlighet med vad nyss sagts böra
räkna med, likvisst kommer att lämna ej obetydlig köpkraft fri för användning
efter konsumenternas eget tycke och smak. Bäst är, örn sådan köpkraft kail
på olika vägar kanaliseras och överföras i sparmedel. En ökning av den frivilliga
sparverksamheten är ur dessa synpunkter av vikt. Genom att lämpliga
sparformer göras tillgängliga och förståelsen för sparandets betydelse
ökas kan en del av överskottsköpkraften ledas bort från områden, där den kan
verka prisuppdrivande. Olika sätt att premiera vissa slag av sparande böra
även anlitas. Möjligheterna att finna lämpliga former för att understödja ett
till sparinstituten knutet kontinuerligt sparande böra undersökas.

Som man finner av denna redogörelse möter l det praktiska arbetet att
motverka inflationen och stabilisera prisutvecklingen först en grupp av spörsmål.
där det gäller att ena vissa intressegrupper örn åtgärdernas avvägning.
Närmast komma härvidlag löneavtalsfrågorna oell i sammanhang därmed jordbrukets
prisfrågor samt grunderna för prissättning inom industri, hantverk,
handel och samfärdsel; prisfrågorna falla visserligen icke under avtalsparternas
befogenheter, men sättet för deras lösning torde bli bestämmande för
parternas ställningstagande i de spörsmål, varöver de disponera. Det kan i
detta sammanhang icke heller undgås, att man kommer in pa principerna
för ett ekonomiskt program i övrigt, ehuruväl avgörandet i hithörande frågor
ankommer på. statliga organ.

En framgångsrik kamp mot den hotande inflationen kräver medverkan
och eftergifter av de olika intressegrupperna i samhället. Dessa eftergifter
bliva dock små i jämförelse med de nedbrytande verkningar, som en inflation
skulle medföra. På längre sikt bitr det ligga i alla samhällsgruppers

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1U42.

Äng. landets
bränsleförsörjning.

Äng. riktlinjer för den ekonomiska politiken. (Forts.)
intresse att inflationen undvikes. Man bör därför kunna räkna med att inte
enstaka befolkningsgrupper skola motverka strävandena att hindra inflation
genom att ensidigt hävda sina egna. krav och avböja varje eftergift i de egna
anspråken under hänvisning till att tillräckliga eftergifter ej gjorts av andra
grupper.

Möjligheterna. att na de angivna malen äro i väsentlig grad beroende av
de olika ekonomiska gruppernas förståelse för vikten att hejda den successiva
pris- och lönestegringen samt deras villighet att lämna sin medverkan vid
kampen mot inflation. Vissa förutsättningar i övrigt för fullföljandet av ett
stabihseringsprogram föreligga för närvarande i högre grad än tidigare. Tack
vare _ eftersommarens goda ^ väderleksförhållanden och deli därav betingade
relativt goda skörden är sålunda försörjningen med vissa viktiga konsumtionsvaror
bättre tryggad än för ett år sedan, samtidigt som de ökade skörderesultaten
möjliggöra en måttligare prissättning.

Det är min livliga förhoppning, att vid de fortsatta övervägandena och överläggningarna
med representanter för sådana grupper, som närmast och i ett
sammanhang ställas inför kravet att med bortseende från egna omedelbara
och kortfristiga intressen lämna sina bidrag till kampen mot inflation, vårt
tolk skall visa sig i stånd att av fri och egen vilja med klar insikt örn vars
och ens ansvar samverka med regeringen och dess organ till framgång i den
kamp, vi nu begynt mot nedbrytande inflationistiska krafter. Andra folk
kämpa i våra dagar sina strider ej blott med dessa samma inre problem
utan aven pa de långt mera fordrande slagfälten. Vår uppgift, förvisso även
den svar, borde icke vara vart folk övermäktig. Det är min förvissning att vi
genom samverkan mellan alla goda krafter skola finna lösningar, som äro
till båtnad för landet och folket.

Herr statsrådet Domö erhöll ordet och anförde: Knappast någon annan
gren av krisförsörjningen torde vara föremål för en så öppen och fortlöpande
offentlig diskussion som bränslepolitiken. Detta finner jag endast naturligt.
I pressen, radio eller föredrag bruka behovs-, avverknings- och lagersiffror
ideligen passera revy, och själv har jag nyligen lämnat ett bidrag till denna
upplysning i form av en uppsats i »Från departement och nämnder», som jag
antar att de ledamöter av kammaren, som särskilt intressera sig för bränslefrågor,
redan tagit del av. Jag finner det därför inte behövligt att jag nu
upprepar eller tröttar kammaren med andra uppgifter och siffror än som äro
nödvändiga för det stora sammanhangets skull. Och jag vill begränsa detta
mitt inledande anförande huvudsakligast till några ögonblicksbilder och några
mera allmänna synpunkter.

Örn jag först håller mig till de fasta bränslena, ligger det i sakens natur att
det måste finnas en ^bestämd relation mellan importen av fossila bränslen och
vedproduktionen, i så måtto att nedgången i importen måste uppvägas av ökad
vedavverkning. Enahanda gäller de flytande bränslena, i den mån ved eller
produkter av ved måste användas såsom ersättning för dessa. Från detta oavvisliga
sammanhang ges det ingen möjlighet till undanflykt, för så vitt man
vill eftersträva att försörja människorna med erforderligt rumsvärme och hålla
det produktiva livet i gång. Det går visserligen att minska behovet av avverkning
genom att minska tilldelningen av bränsle eller helt inställa viss drift
eller företa isoleringsförbättringar och bränslerationaliseringar i fastigheterna,
och så har skett systematiskt och praktiskt taget över hela fältet, varigenom
flera miljoner kubikmeter ved inbesparats och betydande nationalekonomiska
vinster gjorts. Men det finns en gräns för denna åtstramande politik, en gräns

Måndagen den 2 november 1942.

Xr 28.

Ang. landets bränsleförsörjning. (Forts.)
som bestämmes bl. a. av hänsynen till människornas minimikrav i fråga örn
trivsel och deras beroende av den dagliga utkomsten i näringslivet. Dessutom
ha restriktionerna delvis neutraliserats av de nya behov av bränsle, som uppstått
främst för försvarsberedskapen, för upprustningen och för de ersättningstillverkningar,
som avspärrningen nödvändiggjort, för att nu inte glömma krisårens
hårda vintrar.

Jag har velat bringa dessa i och för sig ganska självklara sammanhang i erinran
med anledning av de växande importsvårigheterna. Att införsel av flytande
bränslen skall kunna äga rum i någon större omfattning kunna vi inte
räkna med i nuvarande krigsläge. Vad importen av fossila bränslen beträffar,
offentliggjordes i pressen för någon vecka sedan vissa uppgifter om den stora
eftersläpningen från Tysklands sida vid avtalens fullgörande. Som det framgick
av dessa siffror har Tyskland enligt handelsöverenskommelserna förpliktat
sig att under 1941 och 1942 leverera till oss1 5.7 milj. ton kol och koks. Leveranserna
stannade dock i fjol vid 4.9 milj. och under innevarande års tre första
kvartal vid 2.5 milj. Hur mycket fossilt bränsle, som kan importeras i höst,
är naturligtvis ovisst, men vi måste räkna med ett högst väsentligt årsunderskott
i leveranserna. Vi lia grundad anledning att anta att dessa förseningar
av leveranserna ej bero på annat än de ökade svårigheter, som krigets skärpning
dragit med sig. Men vi ha med mycket eftertryck framfört våra avtalsenliga
anspråk. Hur starkt denna minskning av importen påverkar vårt avverkningsbehov,
kan var och en förstå, när jag erinrar örn att 1 milj. ton kol
motsvarar ungefär 61/-’ nrilj. kbm ved; örn man skulle anta att importunderskottet
under dessa två år kommer att belöpa sig till 3 milj. ton, måste detta
uppvägas av en avverkning, som går lös på inte mindre än 19Va milj. kbm ved.
Den stora importnedgången i år är ingen höstnyhet utan kunde märkas redan
i våras vid den tidpunkt, då skeppningarna normalt bruka komma i gång. Det
var mot bakgrunden därav och för att regeringen, sitt ansvar likmätigt, inte
skulle försumma att i tid förbereda åtgärder, som Kungl. Maj :t i våras för
riksdagen framlade de så ofta diskuterade ändringarna i avverkningslagen med
deras karaktär av fullmaktsstadgande.

Trots de stora avbräck och missräkningar, som den minskade importen av
kol och köks vållat oss, gingo vi emellertid när det gäller fasta bränslen, in
i det nya bränsleåret inte sämre rustade än vid samma tidpunkt i fjol. Tack
vare den mycket stränga åtstramningen i tilldelningen av fossila bränslen var
tillgången på dessa den 1 juli i år ej mindre än i fjol. Och vedinventeringen
den 1 juli visade ett deklarerat lager av bränn- och kolved på 31.2 milj. kbm.
vilket var 1 milj. mer än som i fjol redovisades vid samma tid. Troligen bör
dock det faktiska vedlagret vid bränsleårets ingång, på samma sätt som i fjol,
skattas till 10 procent högre, i så fall till 34 ä 35 milj. kbm, och på denna uppskattning
vila också försörjningsplanerna. Vid bränsleårets början hade vi
sålunda rent siffermässigt en något bättre utgångspunkt än förlidet år. Dels
den restriktiva tilldelningspolitiken och dels det förtjänstfulla sätt, på vilket
skogsägarna trots alla växande arbetskraftsbekymmer på det hela taget fullgjorde
sin avverkningsplikt, lia möjliggjort detta relativt gynnsamma utgångsläge.
Hur knapp marginalen än är, hur stora svårigheter som än lokalt kunna
tillstöta och hur många besvärliga fördelnings- och transportproblem, som
det ännu återstår att knäcka, räknar jag med att vi nödtorftigt skola kunna
reda upp situationen även under den nu påbörjade fjärde krigsvintern.

En förutsättning härför är dock, att vi genom en elkraftsransonering nedbringa
den stora åtgång av kol, som annars skulle bli nödvändig för produktion
av elektrisk energi och i så fall skulle hårt tära på våra knappa koltillgångar.
En annan förutsättning är att svårigheterna med vedens transpor -

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Äng. landets bränsleförsörjning. (Forts.)
terando kunna planenligt bemästras. En tredje förutsättning är att det i somras
och under förhösten huggits tillräckligt stora mängder ved för att utfylla
den brist, som uppstår framemot våren — till detta återkommer jag strax.
En fjärde förutsättning — och den mest bekymmersamma — är att vi måste
sänka våra anspråk på beredskapslagring och arbeta med mindre lagertillgång.

Annorlunda och mörkare ter sig läget för bränsleårt 1943/44 och slutet av
bränsleåret 1942/43, för vilken tid avverkningen under innevarande avverkningsår
är avsedd. Sedan massaveden lagts in under produktionsplikten i enlighet
med fullmakten i avverkningslagen, upptar avverkningsprogrammet för
innevarande avverkningsår, d. v. s. från 1 juli 1942 till 30 juni 1943. en sammanlagd
kvantitet av 55 milj. kbm, uppdelade på 35 milj. kbm bränn- och kolved,
15 milj. kbm massaved samt 5 milj. kbm valfritt bränn- och kolved eller massaved.
För bränsleförsörjningen ända fram till 1 juli 1943 borde det lia fordrats
ett tillskott från årets avverkning av omkring 8 milj. kbm bränn- och kolved,
som att för hinna torka borde ha varit upphuggen före den 1 september.
Men till denna tid ha enligt månatliga avverknings deklarationerna inte huggits
mer än 4 milj. kbm, varav 0.7 milj. kbm massaved. Jag bör kanske inskjuta, att
detta, örn jag så får säga, förskottssystem, d. v. s. disponerande av en del av avverkningsårets
ved redan under samma bränsleår, inte är någon nyhet i år
utan måste tillgripas redan under de första krisåren för att fylla ut brist i
importen och för att täcka vedens stegrade användning för olika ändamål. I
den mån den tillgängliga brännveden inte skulle förslå under detta bränsleår,
lia vi dock massaveden som reserv. Den omständigheten, att produktionsplikten
av brännved till en del fått fullgöras i form av massavedshuggning, gör
det befogat att nyttja denna massaved som ett buffertlager eller sorn ett utjä.
mningsbränsle; det har med andra ord alltid underförståtts att den del av
massaveden, som — innan produktionsplikten i år vidgades — avverkats
inom produktionspliktens ram, primärt skulle utgöra en brännvedsreserv, även
örn man hoppats att ej behöva ta den i anspråk för annat än som industriråvara.
I den mån massafabrikerna på grund av kraftbristen tillfälligtvis måste
inställa sin drift i vinter, lättas också deras behov av råvara något. Men del
är självklart, att vi nied hänsyn till den redan stora minskningen av massavedslagren
så långt som möjligt vilja disponera massaveden för sitt egentliga
ändamål, helst som massaveden som vedbränsle ställer sig dyrare än annan
ved. Troligen behöva endast några få miljoner kbm massaved tas i bruk som
ersättningsbränsle, och örn förståndiga dispositioner göras, böra inga större
olägenheter därav vållas för den industriella försörjningen.

Då och då kan man i tidningarna läsa örn nödrop från någon stad eller
ort, dit tillförseln av ved gått mindre bra och där man fruktar för att bli
utan bränsle någon tid nu när kylan kommer. Understucket ligger det då
ofta en anklagelse mot myndigheterna för bristande planmässighet. Man må
dock betänka att motorlasttrafiken av kända skäl befinner sig i ett kritiskt
läge och att de vedmängder, som måste järnvägstransporteras — c:a 7 å 8
milj. kbm — nu äro ungefär dubbelt så stora som under förra världskrigets
hardaste belastning och ungefär 75 gånger så stora som under förkrigsperioden.
När man dessutom vet att veden blott under vissa årstider kan forslas
framom'' skogarna till upplagsplatser vid väg, järnväg eller flottled, bör man
förstå, att det i fråga örn veden likaväl som i fråga om andra förnödenheter
under krisen lokalt kan uppkomma tillfälliga glapp eller brister. Det avgörande
är emellertid, örn dessa brister kunna täckas i behörig tid. Bränslekommissionen
anser sig ha möjligheter härtill. Skulle ved inte kunna leve -

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets bränsleförsörjning. (Forts.)
Terås enligt den ursprungliga tidtabellen, finns det ofta något buffertlager
att ta i anspråk. En annan utväg är att disponera en del av massavedsreserven,
och i yttersta nödfall kan även koks dirigeras till en bristort. Åtminstone
med nuvarande tillgångar torde därför någon ängslan på en eller
annan mindre välförsedd ort inte behöva finnas för att myndigheterna inte
skola kunna tillhandahålla bostadsvärmet.

Vedanskaffningen för industriens och trafikens behov, särskilt för de större
industri- och trafikföretagen, har hittills kunnat fortgå någotsånär tillfredsställande.
Man måste emellertid räkna med vissa svårigheter att tillgodose
behoven fram i vår. Denna anskaffning är mycket beroende av vilka vedkvantiteter,
som kunna bli tillgängliga, när vinterkörslorna från skogen komma
i gång.

Vid sidan av frågan örn arbetskraften bereder transportproblemet oss nu
de allvarligaste bekymren. Mycket har gjorts för att både minska transporterna
och effektivare utnyttja fordons- och traktorparken. Att förlägga avverkningarna
så nära trafiklederna och de stora konsumtionsområdena som
möjligt och att i största möjliga omfattning flotta veden ha sedan krisens
början varit ledande principer. Men lika mycket har vedhandelsregleringen
betytt. Denna har visserligen medfört den olägenheten, att distributionen
oundvikligen något fördröjes — en ganska självklar konsekvens på grund av
uppköpsväsendets centraliserande — men den har gjort det möjligt för myndigheterna
att leda veden utan omgångar och korsningar den kortaste distansen
till sina destinationsorter, givetvis med det undantaget, att Stockholm,
Göteborg och ett par andra större befolkningscentra liksom de stora industrierna
ej kunnat få tillräckligt med ved från omgivande bygder utan måste fä
längre bort liggande skogsområden som sina uppland. Utan denna dirigering
av veden skulle trafikapparaten nu helt visst ha råkat i fullständigt olag.
Den centrala dirigeringen av vedhandeln har — må det tilläggas — i somras
utbyggts genom att särskilda uppköpsorganisationer auktoriserats för handeln
med råkol, en åtgärd som givetvis även förestavades av det angelägna i
att på ett ändamålsenligt sätt fördela träkolstillgångarna på järnverken och
motortrafiken.

Andra vägar att inskränka motortransporterna ha beträtts eller äro föremål
för undersökningar. Jag skall här endast nämna anlitande av hästtransporter
i större utsträckning än hittills, där detta kan ske utan någon olägenhet
för skogsägarna, vidare insättandet av släpfordon, stöd åt tekniska experiment
m. m.

En för bränslemyndigheterna ovälkommen komplikation i vedtransportväsendet
har varit den utklassning av några enskilda vägar, som trafikkommissionen
via de s. k. vägklassificeringsnämnderna ansett nödvändig att företa
för att skydda fordonsparken och särskilt för att spara på gummit. I regel bär
det väl tänkts att avstängningen blott skall vara tillfällig, t. ex. gälla under
viss årstid, eller att vägen skall sättas i stånd snarast möjligt. Genom provisoriska
åtgöranden lut vi sökt övervinna denna komplikation. T sådana fall.
då kostnaderna för vägens iståndsättande inte rimligen kunna anses ankomma
på skogsägaren eller i vissa fall även på konsumenterna eller då hästtransporter
inte kunna ordnas och då vägen är absolut behövlig för att få fram behövlig
ved, kan bränslekommissionen av uppköparnas förlagskapital försträcka
medel till nödtorftig vägförbättring, vilka sedermera i de flesta fall debiteras
som en trafikkostnad. Givet är dock att detta blott får ifrågakomma i
undantagsfall och då det motsvarar ett oavvisligt behov. Lika självklart som
det är. att frågan örn de enskilda vägarnas underhåll inte kan lösas som en

Nr 28.

.Måndagen den 2 november 1942.

Äng. landets bränsleförsörjning. (Forts.)
bni lisie trilla, lika viktigt är det att trafikmyndiglieterna här vid sina synetörrättmngar
ga fram med all den varsamhet, sorn det svåra vedförsörjningsproblemet
fordrar.

Jag vill avsluta transportkapitlet med att även från denna plats understryka,
hur betydelsefullt det är, först att veden så fort sig göra låter forslas
iram ur skogen och sedan att den upplagda veden skyndsammast försäljes.
Detta är lika angeläget ur arbetskraftssynpunkt som med hänsyn till möjligheterna
att planera transporterna och utan avbrott hålla transportapparaten
flytande. Jary vill rikta en enträgen vädjan till skogsägarna om deras intresserade
medverkan i dessa hänseenden.

När det gäller avverkningen, råder det särskilt hos skogsägare oro för att
skogsbeståndet nu under krisen måste skattas för hårt. Likaså hör man ibland
en del kritik över att avverkningsåläggandena skulle drabba skogsägarna
ojämnt. Man kan lätt förstå dessa skogsägarnas bekymmer för deras skogstillgångar.
Annu torde det dock finnas mycket skog kvar, som inte bara lämpar
sig för gallring utan även behöver gallras, och avverkningsplikten har nog ännu
inte behövt sträcka sig så .långt, att man inkräktat på vad som är att anse
som god skogshushållning. Sålunda har avverkningslagens fullmaktsstadgan<le,
enligt vilket en mot god skogshushållning stridande avverkning kan åläggas,
inte behövt träda i tillämpning. I övrigt ha kristidsstyrelserna ålagts att
\ ld bestämmandet av produktionsplikten ta alla de hänsyn till skogsägarens
och skogsvårdens intressen, som äro motiverade och skäliga.

De stora förhoppningar, vilka tidigare hystes här och där till torven såsom
den stora räddaren i nödens stund, lia inte infriats. Bränntorven har åtminstone
hittills spelat en mera blygsam roll som ersättningsbränsle. I försörjningsplanen
räknade man visserligen hela tiden ganska försiktigt, men att döma av
antalet ansökningar örn bidrag,, lån, garantiavtal m. m. gavs det i vintras skäl
för att påräkna en framställning av omkring 1 milj. ton. Inventeringen av
krets produktion föreligger ännu inte helt avslutad, men preliminärt torde man
kunna uppskatta årets tillverkning av maskintorv till 700,000 ton, av fråstorp
till 75,000 ten och av sticktorp till 50,000 ton eller något mera. Tillhopa
gör detta 825,000 ton. varav dock en del måste eftertorka och först nästa år
kan säljas ut. Några exakta jämförelser med 1941 års produktion kunna inte
anställas, beroende på statistikens dåvarande bristfälligheter, men i runt tal
Ilar produktionen nog i det allra närmaste fördubblats. Då dessa 825,000 ton
motsvara inemot 2x/2 milj. kbm ved, d. v. s. 6 å 7 procent av hela den förelagda
bränn- och kolvedshuggningen, och då bränntorven till stor del producerats
i södra Sverige, d. v. s. i Sveriges skogfattigaste men folkrikaste
trakter, varigenom lättnader uppstått för transportväsendet, är det dock ett
icke föraktligt tillskott, som utvunnits ur våra mossar. Säkerligen skulle
bränntorvtillverkningen ha givit än mera, örn inte väderleken varit så exceptionellt
ogynnsam i år. Inte heller kunde torvfabrikanterna tillföras ali den
arbetskraft, som de önskade.

Både väderlekens osäkerhetsmoment och svårigheterna att. under jordbrukets
brådaste tider få den nu så knappa arbetskraften att räcka till även för torvindustrien
måste man kyligt och illusions fritt inkludera i kalkylerna för torvtillverkningen
under krisens fortsättning. Möjligt är dock att tekniska förbättringar
av tillverkningsmetoderna kunna undanröja åtskilliga av hindren
för en större produktionsutvidgning. Trots en intensiv propaganda torde sticktorvupptagningen
ha lämnat ett ganska klent resultat, men propagandan verkar
kanske på lång sikt.

Örn jag därefter övergår till oljorna, lia våra förråd efter 21/, års avspärrning
reducerats i sadan omfattning, att desamma nu så gott som uteslutande

Måndagen deli 2 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets bränsleförsörjning. (Forts.)
måste reserveras för försvarets räkning. Med undantag för fisket och jordbruket
avstängdes från oell med den 1 juli tilldelningen av rena importbränslen
till de få förbrukare, som då ännu voro tilldelningsberättigade, och i stället
infördes tre nya spritstarka blandningsbränslen, »motyl 50», »motyl 85» och
»motyl 98». Självklart måste även dessa bränslen underkastas en sorgfällig
ransonering. En viss tilldelning av startbränsle är dock nödvändig, och »motyl
50» har sammansatts för detta ändamål. Tillgången på motylbränslen är emellertid
så begränsad att en fortsatt övergång til gengasdrift måste åstadkommas,
något som också ställer sig ekonomiskt fördelaktigare.

Med hänsyn till behovet av smörjmedel för näringslivet och kommunikationsväsendet
samt av tjärolja för att ersätta bristen av importerade motorbrärmoljor
bär tjärtillverkningen fått en alltmer central betydelse i krisförsörjningen.
Ända sedan år 1941, ja tidigare, ha många och långvariga förhandlingar
förts mellan de statliga myndigheterna och olika skogsindustriella
företag för att åstadkomma en produktion dels av stubbugnstjära såsom utgångsmaterial
för smörjoljetillverkning och dels av motorf jära. Avtal örn en
betryggande produktion lia också kunnat träffas. Dess värre har det emellertid
visat sig att producenterna av olika skäl inte kunnat fä denna ersättningsproduktion
i gång i avtalat tempo.

Vad stubbugnstjäran beträffar, har den främsta kontrahenten varit Skogsägarnas
oljeaktiebolag, med vilken staten i fjol somras och i april i år kontrakterat
en sammanlagd årstillverkning under tre år framåt av 25,000 ton tjära.
Det första avtalet, örn 15,000 ton, började att löpa den 1 maj i år och det andra
avtalet, om 10,000 ton, den 1 augusti i år. Avtalet anger blott sammanlagda
årsproduktionen och innehåller sålunda inga föreskrifter örn viss produktion
per månad. Även med andra företag har staten träffat avtal örn tillverkning
av stubbugns- eller andra tjäror. Årets hittillsvarande tillverkning uppvisar
emellertid en viss eftersläpning, och det är ännu ovisst, örn oljebolaget går
i land med att leverera den kontrakterade årskvantiteten. Givetvis vidtas anstalter
för att påskynda denna oundgängliga produktion.

För att- åvägabringa en tillverkning av motortjära har staten i främsta
rummet träffat uppgörelse med aktiebolaget Statens skogsindustrier, det nybildade
statliga bolaget inom skogsväsendet. I början av detta år ingingos
tvenne avtal, enligt vilka en genomsnittlig årlig tillverkning örn 18,000 ton
från och nied den 15 september i år skulle presteras. Från fem andra producenter,
som sedan längre eller kortare tid drivit motoroljetillverkning, har för
nästa år en årsproduktion av cirka 7,000 ton påräknats. På grund av en serie
tekniska hinder har det inte varit möjligt att få programmet att helt gå i lås
i vad angår Statens skogsindustrier. Framställningen av motortjära under detta
år har visserligen stegrats, men inte i så snabb takt, att svårigheter att tillgodose
fiskets intresse helt kunnat undvikas. Det bör dock nämnas att det ena
avtalet med Statens skogsindustrier är försett med en ganska vid forre majeureklausul.
För nästa år blir den enligt dessa uppgörelser nu påräkneliga
tillverkningen ej fullt tillräcklig för att täcka alla behov. Stora ansträng
ningar göras nu också att på andra sätt åstadkomma motortjära.. Undersökningar
pågå således om att tillgodogöra sig stubbtjärolja, att på olika sätt u1-nyttja anläggningar för framställning av järnbruks- och gengaskol, att ^ombygga
milugnar och slutligen att använda skifferolja. Titan att nu avge några
bestämda utfästelser, hysa vi gott hopp örn att genom att gå fram på denna
breda front nå väsentliga resultat och ungefär åstadkomma vad som felar enligt
försörjningsplanen.

Hur viktigt det är att alla dessa ansträngningar göras skyndsamt, inses
bäst. örn man besinnar motorfjiirans huvudändamål: att vara eli ersättnings -

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Äng. landets bränsleförsörjning. (Forts.)
drivmedel för fisket. Fisken blir allt nödvändigare för att fylla ut livsmedelsransonerna,
och förhandlingar pågå nu mellan livsmedels- och bränslekommissionerna
om storleken av den förhöjning av tilldelningen av motorbränsle, som
fisket nu så väl behöver i hela folkförsörjningens intresse. Det bör dock understrykas,
att statsmakterna alla import’- och tillverkningssvårigheter till
trots sedan länge beaktat fiskets intressen och successivt kunnat höja tilldelningen.
Jag vill här sålunda endast upprepa vad som tidigare uppgivits nämligen
att mineraloljevärdet av tilldelningen för september—oktober i år var
4,250 ton mot 3,150 ton i fjol och 2,000 ton år 1940 under motsvarande tid.
På de svårigheter, som i andra hänseenden uppstått för att få en avsevärd
ökning av fiskfångsterna till stånd, närmast då priserna, och krigskonjunkturbeskattningen,
har jag givetvis ingen anledning att ingå, då de falla utanför
mitt ämbetsområde.

Vad skifferoljetillverkningen beträffar lia nu även de stora statsägda anläggningarna
i Kvarntorp i Närke byggts i stort sett färdiga och sedan ett
halvår varit i drift. Allt har skett ungefär på beräknad tid, och de hittillsvarande
driftresultaten ha även i allt väsentligt motsvarat förväntningarna. De
kalkylerade kostnaderna lia dock i någon mån överskridits. Jag vill begagna
detta tillfälle att uttala ett erkännande åt Skifferoljebolagets ledning och
teknici för detta stora arbete. Emellertid har det visat sig att de ol.jemängder,
som kunna utvinnas vid Kvarntorp och Kinnekulle och som kunna beräknas
till cirka 40,000 ton örn året, ej täcka de behov, som under en fortsatt avspärrning
komma att anmäla sig, när vår marins fartygsbyggnader hunnit
längre och, som vi alltid måste räkna med, ifall vi skulle indras i ett krig. Så
fort någotsånär tillförlitliga erfarenheter vunnits av driften vid Kvarntorp,
där som bekant anläggningar med fyra olika tillverkningsmetoder kommit till
stånd, ålades skifferoljebolagets styrelse att inge förslag örn en fördubbling av
skifferoljeproduktionen. Ett dylikt förslag inkom nyligen till regeringen och
är för närvarande föremål för dess omprövning. Jag kan för dagen endast
säga, att regeringens inställning till ärendet är positiv. Ytterligare vill jag
nämna att fråga endast är örn utvidgning efter de redan prövade metoderna,
därvid den ljungströmska troligen bör få det relativt största utrymmet. ^

Från och med den 1 november har en viss elkraftsransonering påbjudits.
Om orsakerna till att myndigheterna nödgats taga. detta steg kan jag fatta
mig kort.: dels voro magasinen före vårfloden i år hårdare tappade än år 1941,
dels förbyttes nederbördsöverskottet under försommaren i underskott under
eftersommaren och dels har belastningsindex stigit mycket hastigt och hastigare
än den i och för sig mycket snabba utbyggnaden under krisen av kraftanläggningar.
För att fylla ut energibehovet måste kondenskraft produceras, edevid
ohämmad energiförbrukning skulle det åtgå 600,000 ton kol härför. Det fråste
ligga i öppen dag att vi allra minst efter kolimportens nedgång ha råd att
dra denna enorma kvantitet från de enligt försörjningsplanen avsedda ändamålen.
Elransoneringens syfte är i första hand att inskränka kolatgangen för
ångkraft. Enär denna ransonering är tekniskt svårare att rättvist^ genomföra
än de flesta andra konsumtionsbegränsningar, därför att hänsyn måste tas till
olika näringars angelägenhetsgrad o. s. v., har man i det längsta velat vänta
och se. Å andra sidan ha myndigheterna icke kunnat ta pa sitt ansvar att
dröja för länge och till slut kanske ställas inför ett ohållbart läge. Den ransonering,
som nu trätt i kraft, har främst karaktären av ett praktiskt försök,
vars resultat få bli utslagsgivande för vidare åtgärder.

• Även örn frågan angående priserna för bränn- och massaved kan jag fatta
mig ganska kort, då utförliga redogörelser såväl för ärendets gång — d. v. s.
bränslekommissionens förslag och priskontrollnämndens yttrande som för re -

Måndagen dea 2 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets bränsleförsörjning. (Forts.)
geringens beslut helt nyligen lämnats i tidningspressen. Jag är väl medveten
örn den stora vikt som måste tillmätas producentpriserna när det gäller att stimulera
till största möjliga avverkning; för mig framstår hela vedproblemets
svårigheter som ett stort triangeldrama, där de uppträdande faktorerna heta
arbetskraft, transport och priser. De jämkningar uppåt av priserna, som nu
gjorts och som företrädesvis komma den norrländska vedavverkningen till godo,
avse att lämna kompensation för oavvisliga stegringar av produktionskostnaderna.
För produktionens skull hade jag för egen del gärna sett, att bränslekommissionens
förslag i stort kunnat godtagas. Men i förhandenvarande läge
och inför de stora prisuppgörelserna har det inte varit regeringen möjligt att
bortse från vedprisernas oavvisliga sammanhang med den allmänna prispolitiken.
På detta liksom på så många andra områden av krisförsörjningen har regeringen
i hela folkhushållets intresse måst söka att i möjligaste mån hålla tillbaka
de tendenser, som kunna påverka prisutvecklingen i inflatorisk riktning.
Den viktigaste uppgiften synes mig emellertid vara — och jag har sagt det
många gånger förut — att tillföra skogen erforderlig arbetskraft och att ordnade
avtalsförhållanden skapas uti arbetet i skogarna. Genom vedhandelsregleringen
och det därmed förknippade uppköpssystemet har man i stort sett lyckats
få till stånd en fast prisbildning för veden; denna stora vinst har visserligen
fått köpas mot att en uppköpsorganisation inskjutits, som givetvis måst
erhålla en gottgörelse för sitt arbete, men vinsten av en fast prisnivå har varit
detta pris värd. I den mån arbetskraftsproblemet genom olika åtgärder nu kan
få en lösning, borde möjligheter skapas att åstadkomma en lika fast nivå främst
i fråga örn huggarelöner. De hittillsvarande, särskilt i vissa delar av Norrland
ganska kaotiska löneförhållandena ha nämligen delvis haft sin grund i den
bristande jämvikten mellan efterfrågan och tillgång på arbetsfolk. Sedan de
mest påfallande ojämnheterna i normalpriserna nu justerats bort, måste det
riktiga tillvägagångssättet vara att angripa prisproblemet så att säga från botten,
i syfte att åstadkomma en fastare nivå för produktionskostnaderna och
därigenom bygga upp en bärigare grund för normalpriserna än den nuvarande.

Vad till sist beträffar anskaffandet av arbetskraft, ankommer detta inte direkt
på mig, liksom ej heller avgörandet av frågan om de villkor och sociala
förmåner, som kunna komma i fråga för 1943 års klass, riksarbetslagen och
andra i skogsarbete sysselsatta. Hur angelägen jag än måste vara att de stora
huggningarna fortast möjligt komma till stånd, vill jag för egen del uttala den
förhoppningen att beslutet om tillgripande av tjänsteplikten trots dröjsmålet
och trots de oförnekliga organisationssvårigheterna verksamt skall bidra till att
trygga nästa års vedbehov. A andra sidan får inkallandet av en årsklass inte
leda till den uppfattningen, att alla problem rörande skogsarbetet därmed vore
bragta ur världen tillsvidare. Den beslutade inkallelsen av en årsklass tillgodoser
endast till en mindre del den nödvändiga ökningen av arbetskraft utöver
förra, årets behov. Givetvis måste de vanliga huggningarna och körningarna lika
fullt igångsättas eller påskyndas med all den arbetskraft, som står till buds,
och skogarna även i övrigt tillföras allt det folk, som har möjlighet därtill —
enligt bränslekommissionens beräkningar behövs det ju i vinter en arbetsstyrka,
som är nära fyra gånger så stor som den som i somras var sysselsatt med avverkning
och körning. Och givetvis bör allt som kan göras också bli gjort för
att genom rationalisering av arbetsmetoderna vinna arbetsbesparingar och därmed
en minskning av arbetskraftsbehovet. I detta sista hänseende är det främst
upphuggning av långved i stället för kastved och ett avstående från kraven på
hclbarkning av massaved, som torde erbjuda möjligheter till arbetsbesparingar.
Sedan länge har uppmärksamheten varit riktad på dessa, arbetstekniska spörsmål.
och nyligen har inom bränslekommissionen en utredning i timnet slutförts.

.V 28.

Måndagen (leii 2 november 1942.

Äng. landets bränsleförsörjning. (Forts.)

Enligt kommissionens utredning finns det inga utsikter att pä denna väg lösa
hela arbetskraftsfrågan; en arbetsbesparing, motsvarande allra högst fem procent
av totalantalet i skogarna sysselsatta, skulle nu kunna tänkas stå att vinna.
Men även denna blygsamma maximisiffra representerar i absoluta tal en ganska
aktningsvärd^ arbetsstyrka. Och på längre sikt synas något större arbetsbesparingar
uppnåeliga. Ali denna omläggning av arbetsmetoderna fordrar dock
stora förberedelser såväl i form av propaganda och upplysning som i form av
anskaffning av kap- och klyvverk. noggrannare planering av avsättningen av
olika sortiment o. s. v. Kommissionen vidtar de åtgärder, som nu äro möjliga, för
att åstadkomma denna rationalisering.

Jag vill sluta med följande sammanfattning av läget.

För den instundande vintern hoppas vi nödtorftigt kunna tillgodose bränslebehoven,
även örn det ej kan ske utan gnissel då och då här och där. Framför
allt måste vi räkna med att en elransonering kommer att vara förenad med vissa
besvärliga rubbningar av näringslivets gång, och likaledes kan tjärproduktionen
bereda oss besvikelser. Även för nästa vår kunna vi kanske något så när
reda upp situationen, trots de otillräckliga sommarhuggningarna men tack vare
vissa reserver. Men till följd av att huggningarna i somras och nu på förhösten
lämnat så förhållandevis små kvantiteter, har hela vår vedförsörjning blivit i
a.llra^ knappaste laget, ty vi komma att ställas utan några nämnvärda reservtillgångar
vid bränsleårets slut. För nästa bränsleår och då närmast för vintern
1943/44. måste vi hysa allvarliga bekymmer. Det kan under sådana förhållanden
ej finnas någon annan paroll för oss än att ständigt planera för morgondagen
och att aldrig uppskjuta till denna vad som kan göras i dag. Inga
mödor få sparas för att vi skola stå rustade för alla eventualiteter. Och ju längre
kriget varar, desto nödvändigare blir det att alla i sin stad lojalt och med förståelse
för lägets fordringar lämna sin medverkan, det må vara producenter,
vedhandlare, huggare, körare eller andra. Inbådandet av en årsklass ungdom,
oberoende av klass och yrke, är ett uttryck för lägets allvar. Det är stora fordringar,
som härigenom ställas på de unga utöver värnplikten. Vi få inte glömma
detta. Det ina förplikta oss alla att ta på oss vår del i ansträngningarna och att
inte låta enskilda intressen skymma blicken för det helas krav.

rfirandeilajord „ Ordet lämnades på begäran till herr förste vice talmannen, som yttrade:

brukares ^err talman! T likhet med vad som skedde under föregående konsumtionsår
avstående ar kommer även under det nu påbörjade konsumtionsåret 1942/43 fodersäd att få
- aYstås .av Jordbrukarna till det allmänna. Trots att brödsädesskörden i år är
väsentligt större än föregående år kräves dock på grund av det allmänt ansträngda
försörjningsläget en sträng hushållning med brödsädestillgångarna.
En väsentlig del av därtill tjänligt korn är avsett att användas till människoföda,
och betydande kvantiteter havre avses att förmalas till gryn. Fodersäd
måste också anskaffas för flera andra ändamål, för att tillgodose utsädeshandelns
behov, för tillgodoseende av vissa särskilda utfodringsbehov, däribland
behovet av fodersäd för Norrland, för det mindre jordbruket och för hästar
utanför jordbruket. Likaså anser livsmedelskommissionen det önskvärt att upplägga
ett reservlager av fodersäd för det kommande året.

För att tillgodose alla dessa olika behov har livsmedelskommissionen ansett
sig nödsakad att taga ut sa mycket fodersäd av jordbrukarna som överhuvud
taget är möjligt. I likhet med vad som skedde föregående år har för varje
kristidsstyrelses område en viss kvantitet fodersäd bestämts för uttagning.
varefter vederbörande kristid sstyrelse får fördela denna kvantitet på de olika

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Interpellation rörande jordbrukares avstående av fodersäd till det allmänna.

(Forts.)

kristidsnämndernas område. I regel skola uttagas betydligt större kvantiteter
än föregående år, i många fall mer än dubbelt så mycket som då.

överhuvud taget äro de nu utfärdade bestämmelserna om tvångsleveranser av
fodersäd mycket hårda; någon prutmån skall enligt desamma ej medges beträffande
de fastställda kvantiteterna. Fullgörandet av leveransplikten blir därför
för flertalet jordbrukare synnerligen betungande, och i alltför många fall står den
ej i rimlig proportion till leveransförmågan. Skulle leveransbestämmelserna
fullgöras till punkt och pricka torde detta för mångå jordbrukare betyda, att
de tvingas att omlägga driften, med svåra konsekvenser för sin ekonomi och
för folkförsörjningen i dess helhet. Man kan befara att resultatet kommer att
bli en minskad mjölkproduktion, vilket icke minst för konsumenterna skulle
vara en olycka i nuvarande läge, då knappheten på andra födoämnen allt mer
gör sig gällande.

En sådan utveckling skulle ur alla synpunkter vara att beklaga och bör därför
förebyggas så långt detta är möjligt. Det torde vara uppenbart, att myndigheterna
gjort alltför hårda ingrepp i den enskilde jordbrukarens möjlighet
att förfoga över de av honom själv producerade fodersädestillgångarna. I
vissa trakter av vårt land har fodersäden på mossmarkerna frostskadats under
vegetationsperioden, och detta har medfört en icke obetydligt minskad skörd.
De för avstående till det allmänna bestämda kvantiteterna ha för den skull blivit
för stora i förhållande till jordbrukarnas möjligheter att leverera utan att
deras ekonomi och möjligheter till insatser i folkförsörjningens tjänst bli allvarligt
försvagade.

En särskild varsamhet på detta område måste också iakttagas av den anledningen
att den, som underlåter att leverera bestämd kvantitet fodersäd,
ådrar sig straffrättsligt ansvar. Kan han då icke fullgöra sin plikt, riskerar
han att åtalas utan att själv ha gjort sig skyldig till något sträf tvärt. Detta
kan lätt komma att verka undergrävande på rättskänslan. I detta sammanhang
vill jag erinra örn att enligt uppgifter i pressen omkring 900 jordbrukare i olika
delar av landet åtalats för underlåtenhet att fullgöra leveransplikt under fjolåret.
Enligt uppgift skulle omkring 10 procent av de leveransskyldiga ha underlåtit
att fullgöra leveransplikten men efter närmare undersökning av omständigheterna
visade det sig att omkring 90 procent av dem, som ej fullgjort
denna plikt, hade varit oförmögna därtill. Dylika åtal och undersökningar
skulle bli obehövliga, örn leveransplikten bättre avpassades efter leveransförmågan.

Det är klart att gällande bestämmelser måste följas och att tredska och
pliktförsummelser måste bestraffas, men å andra sidan är det förnuftigast, örn
myndigheterna handla så, att onödig irritation inte behöver uppstå. De nu
gällande bestämmelserna örn avstående av fodersäd måste enligt min mening
bli föremål för en översyn och revidering för att icke en dylik irritation skall
uppstå. De lia redan åstadkommit en hel del oro ute på landsbygden.

Med anledning av vad jag här anfört hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framst
iilla följande fråga:

Är statsrådet beredd att vidtaga åtgärder för att få till stånd en jämkning
av gällande bestämmelserna angående jordbrukares avstående av fodersäd till
det allmänna, så att de för uttagning avsedda kvantiteterna bli så anpassade
och fördelade på de olika områdena och för de enskilda jordbrukarna, att de ej
åläggas att avstå mera än vad det ligger i deras förmåga att avstå med hän Forsta

kammarens protokoll 19J/2- Nr 88. 3

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Interpellation rörande jordbrukares avstående av fodersäd till det allmänna.
(Forts.)

syn till konsekvenserna för deras ekonomi och för folkförsörjningen i dess
helhet?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation Herr Elofsson, Gustaf, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
“mngen^v ^ Pvsmedelskommissionens cirkulär nr 705 angående garantipris för 1942 års
vissa potatis- odling av matpotatis hänföres icke till matpotatis ett flertal i södra Sverige
■sorter m. m. odlade potatissorter. Bland dessa torde sorterna »Parnassia» och »Deodara»
vara de mest odlade. Genom livsmedelskommissionens påbud att endast frånsorterad
potatis må vinna avsättning för industriella ändamål — potatismjöl
och potatisflingor -— hava odlare av ovan nämnda potatissorter kommit i en
missgynnad ställning gent emot odlare av matpotatissorter. Någon avsättningsgaranti
till skäligt pris har icke getts dessa odlare.

I Kristianstads och Blekinge län, där de nämnda sorterna torde utgöra huvudparten
av odlade fabrikspotatissorter, har livsmedelskommissionens påbud
väckt berättigad oro. Många jordbrukare ha uttryckt sina bekymmer för möjligheterna
att till skäligt pris avyttra sin fabrikspotatis. Då man dessutom
med fog kan säga, att här nämnda potatissorter övervägande äro föremål för
odling vid småbruk och bondebruk, drabba här påtalade missförhållanden en
stor potatisodlarekår.

Bland matpotatisen upptages visserligen den stärkelserika sorten »Prof.
Wohltmann», men beträffande denna sort, som är rödskalig, är det för närvarande
omöjligt att finna avsättning för konsumtionsändamål.

Med stöd av vad ovan anförts får jag anhålla örn första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa
denna interpellation:

1. Har statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för att alla de potatissorter,
som ej i livsmedelskommissionens cirkulär nr 705 rubricerats såsom matpotatissorter,
kan finna avsättning till de i samma cirkulär angivna priserna?

2. Örn så icke är fallet, har statsrådet för avsikt att omedelbart vidtaga åtgärder
för denria potatis’ avsättning vid framställning av potatismjöl och
-flingor?

3. Har statsrådet för avsikt att medgiva dispens för utfodring av frånsorterad
potatis hos odlare, som icke hava möjlighet att avyttra dessa i potatisindustrien?
Det torde i detta sammanhang förtjäna påpekas, att ett stort
antal småbrukare i avlägset liggande bygder upprätthålla en potatisodling
utöver det egna hushållsbehovet enbart för utfodring av huvudsakligast svin.

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Anhållan att Ordet ga vs härefter till herr Heiding, som yttrade: Herr talman! Sedan riksfå
framställa dagen sist var samlad har ett val ägt rum. Den 20 september gick svenska
interpellation folket till valurnorna för att kora representanter till landstingen och till de
an<ef mellan8 kommunala församlingarna. Säkerligen i ej ringa grad beroende på tacksamhet
socialdemo- över att fritt och otvunget kunna förrätta valhandlingen blev valdeltagandet
kratema och också synnerligen gott. Man begår säkerligen ej heller något större fel, om
lonardvissi1113''11 * detta valdeltagande ser ett bevis för uppskattningen av det arbete för
”icmdstingT tandets och folkets bästa, som den sittande samlingsregeringen gjort till sin
mannaval. främsta uppgift. För min egen del tvekar jag ej att påstå, att förtroendet för

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Anhållan att få framställa interpellation ang. samarbetet mellan socialdemokraterna
och kommunisterna vid visst landstingsmannaval. (Forts.)
regeringen i alldeles särskild grad har sin grund i dess deklarerade vilja att
hålla tillbaka de ytterlighetsriktningar, som synbarligen tagit till sin uppgift
att arbeta för osvenska metoder, för samhällsåskådningar, som äro främmande
för det svenska folkets karaktär och kynne. Svenska folket var väl tillfreds
med, att intet av regeringspartierna kunde misstänkas för att smussla med
dessa ytterlighetsriktningar, vilkas enda uppgift är att undergräva förtroendet
för vår neutralitetspolitik, att skapa missnöje och missämja samt att undergräva
respekten och aktningen för de lagar och förordningar, som äro den
bästa grunden för vår samhällsordning.

Men just därför väckte det berättigat uppseende, att en valkretsstyrelse
tillhörande det största regeringspartiet ej aktade för rov att ingå valtekniskt
samarbete med en av dessa ytterlighetsriktningar. Den ytterlighetsriktning,
jag här åsyftar, är kommunisterna och valkretsen var Södra Möre i Kalmar
läns södra landstingsområde. Tidigare har det ju varit så, att socialdemokraterna
satt det låset för sin partibeteckning, att de efter ordet Arbetarepartiet
tillagt »Socialdemokraterna». Genom den anordningen har det ej varit
möjligt för kommunisterna att parasitera på det socialdemokratiska partiet,
att skaffa sig extra röster på dess bekostnad. De ha fått nöja sig med ordet
Arbetarepartiet till partibeteckning, och örn jag ej missminner mig, ha socialdemokraterna
betecknat det som en renlighetsåtgärd, att den här nämnda boskillnaden
kom till stånd.

När socialdemokraterna nu i den nämnda valkretsen uraktläto att på vanligt
sätt säkra sin partiställning, var det öppna samarbetet med kommunisterna
givet. Ja, jag vill till och med gå så långt, att jag säger, att det var
socialdemokraterna, som lade sig till med kommunisternas partibeteckning i
den nämnda valkretsen och ej tvärt örn. Bevekelsegrunden är lätt att upptäcka.
Ett socialdemokratiskt mandat i valkretsen var hotat. Hade samarbetet
med kommunisterna ej ägt rum, hade socialdemokraterna förlorat ett mandat
till de borgerliga. Naturligtvis vill intet parti förlora mandat — man vill ju
vinna så många sådana som möjligt. Men därifrån och till att söka vinna
mandat till varje pris är steget långt. Jag hade verkligen inte trott, att en
valkretsstyrelse tillhörande det mäktiga socialdemokratiska partiet ville vedervåga
sitt partis anseende för ett enda mandats skull. Trots att valkretsstyrelsen
gjordes underrättad örn sakläget i så god tid, att en ändring hade kunnat
komma till stånd rörande partibeteckningen, verkställdes ingen sådan ändring.
Ja, samma valkretsstyrelse har envist vägrat att ge den ringaste förklaring
till det nämnda samarbetet med kommunisterna. Jag förstår fuller väl, att någon
acceptabel förklaring ej går att giva. Ett regelrätt planerat, iscensatt
och fullbordat samarbete med kommunisterna kan självfallet icke bortförklaras.
Man knäsätter tydligen alltfort regeln, att en kommunist är att föredraga
framför en borgerlig. Man hade inte väntat detta, men handlingssättet talar

Jag har ej kunnat underlåta att påtala detta fall hår i riksdagen, ty vad
vi framför allt böra ha klarhet i är regeringspartiernas ställning till just yt terlighetsriktningarna.

„

Med anledning av vad jag här anfört hemställer jag örn kammarens^ tillstånd
att till hans excellens herr statsministern fa framföra följande frågor:

1) Agde eders excellens kännedom om det samarbete mellan socialdemokra terna

och kommunisterna, som ägde rum vid landstingsmannavalet i Södra
Möre valkrets av Kalmar läns södra landstingsområde? .

2) Anser eders excellens att i detta läge, som gjort det angeläget med sam -

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Anhållan ali
få framställa
interpellation
ang. samarbetet
mellan
socialdemokraterna
och
kommunisterna
vid visst
landstingsmannaval.

Anhållan att få framställa interpellation ang. samarbetet mellan socialdemokraterna
och kommunisterna vid visst landstingsmannaval. (Forts.)
lingsregeringen, en sådan samverkan, som här nämnts, bidrager till att stärka
den nationella samlingen?

3) Är eders excellens villig att vidtaga åtgärder för att förhindra ett dylikt
samarbete i fortsättningen?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.40 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 3 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs herr Heidings anhållan att få till hans excellens herr statsministern
Hansson framställa interpellation angående samarbetet mellan socialdemokraterna
och kommunisterna vid visst landstingsmannaval.

Herr talmannen hemställde, huruvida kammaren mctlgåve, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas; och förklarade herr talmannen sig finna denna
fråga vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr Bärg, Johan, hegärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr Heidings ifrågavarande anhållan att få till hans excellens
herr statsministern framställa en interpellation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Neji

Vinner Nej, bifalles icke nämnda anhållan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Heiding begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — 54.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Herr talmannen yttrade, att överläggning nu finge äga rum i anslutning Äng. landets
till de meddelanden, som under gårdagen jämlikt Kungl. Maj :ts skrivelse nr försörjmngs365
lämnats kammaren av vissa ledamöter av statsrådet. lage m'' m''

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Söndagskvällens meddelande
örn prisstopp och statsministerns redogörelse för vår allmänna ekonomiska
politik innehöllo varsel örn att vi nu beträda en väg som är inhägnad
av allt högre murar ju längre man kommer. Man har betecknat vår nuvarande
politik på det ekonomiska området som en skymningspolitik — den har
varit ett mellanting mellan det försvinnande fria näringslivets ljusare och
lättare atmosfär och tvångshushållningens mörka och stränga skuggor. Vi
vandra icke, för att tala med Internationalens ord, »mot ljuset» utan färden
blir allt mörkare — och den blir det för alla. Krigets återverkningar på vårt
ekonomiska läge ha nu blivit så dominerande, att vi ej relativt lättvindigt
kunna förbise dem eller nödtorftigt lappa ihop en ekonomisk politik på de
ställen, där det är lättast att komma till.

Bakgrunden är först och främst våra stigande statsutgifter. Försvarets
stärkande — vilket vunnit allas vårt bifall — kostade under det senaste budgetåret
en och en halv miljard mera än under förkrigstiden. Men utgifterna
på de civila huvudtitlarna ha stigit med icke mindre än 850 miljoner i runt
tal sedan budgetåret 1938/39 och det är icke heller någon föraktlig summa.

Ett kassamässigt budgetunderskott på cirka 1,300 miljoner kronor måste utöva
en kraftig inverkan på köpkraftsutvecklingen i samhället.

Dessa siffror återge själva grunden till den ekonomiska utvecklingen vad
beträffar statsåtgärdernas inverkan. I lika hög grad lia förhållandena försvårats
av nödvändigheten att skapa en dyrbar, folk- och materialkrävande
självhushållning såsom ersättning för olika importvaror. .

Under sådana förhållanden måste det uppstå en kraftig press på priserna
— ökad köpkraft och minskad varumängd få alltid den följden. Jag kan
icke underlåta att med tillfredsställelse notera statsministerns förklaring örn
den stränga återhållsamhet som skall tillämpas i budgetarbetet. Jag tvekar
dock ej att säga, att vi knappast kunna slå oss till ro med att acceptera status
quo — även staten bör få sänka sin standard på samma sätt som de enskilda
medborgarna. Vi kunna icke inom riksdagen med gott samvete godtaga
en statlig hushållning, som jag nästan vill beteckna såsom lyxhushållning,
på samma gång som vi på det skarpaste fördöma en sådan för medborgarna
i gemen. Besparingsarbetet måste bli effektivt och ledas av en fast hand.

Den metod, som regeringen nu tillgripit och låtit träda i kraft någon dag
innan riksdagen sammanträder, måste betecknas såsom en nödfallsutväg i ett
läge som är synnerligen bekymmersamt. Prisstoppet ger ett tillfälligt andrum
för de förhandlingar som skola föras. Man ser ju helst om riggen, när skutan
ligger för ankar, inte när den är ute på öppna sjön.

Men prisstoppet löser ej på ett rimligt sätt något av de problem, som statsfinansernas
och folkförsörjningens utveckling givit oss att lösa. Det döljer
dem endast, på samma sätt som man värmer upp kvicksilvret i en termometer
för att inbilla sig, att rummet är någorlunda varmt. Fa.sthålles prisstoppet i
det närmaste orubbat, uppstå flera mycket allvarliga konsekvenser.

För det första fixerar man därigenom en ögonblicksbild av prisläget, oberoende
av örn dc deltagande parterna intogo fördelaktiga eller ofördelaktiga
ställningar just då. Det finnes grupper inom samhället — relativt små och
svagt organiserade -—■ vilka genom sin lojalitet och lågmäldhet fått spela den
glömde mannens roll i kompensationskampen. Handelns representanter lia
ännu efter lång tid ej fått någon ersättning för de orimligt ökade bördor de
ålagts bära. En förutsättning för att ett prisstopp skall kunna hålla och ej

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
endast bli ett tomt spegelfäkteri är, att startlinjen skall vara gemensam för
alla grupperna. Detta måste vara en förutsättning som ej kan tillåtas att
endast bli förutsatt i tysthet. Därigenom skulle fara uppkomma i framtiden.
Men detta blev tyvärr ej klart utsagt i går, och därför anser jag det angeläget
att få ett yttrande därom i dag från regeringsbänken.

I sitt anförande uttalade hans excellens statsministern, att ett lönestopp
och prisstopp vid införandet betinga varandra och vid den fortsatta politiken
böra upprätthållas jämsides med varandra. Svagheten i hela uppläggningen
av denna fråga framstår mot bakgrunden av detta programmatiska uttalande.
,Vi ha fått ett prisstopp genom ett enkelt regeringsbeslut — men var är lönestoppet?
Detta skall överlämnas åt parterna på marknaden. Där skall fortfarande
råda en behaglig skymningshushållning, under det att näringslivet
i övrigt får vandra i mörkret av statens stora slagskugga.

Man får väl ändock icke glömma bort, att arbetslönen är en av de viktigaste,
örn icke den viktigaste kostnadsfaktorn i vårt ekonomiska liv. Man har väl
heller icke gjort det — men då måste de statliga åtgärderna och programuttalandena
från statsministern mera betecknas såsom en diskussionsinledning
till avtalsmarknadens förhandlingar än som ett regelrätt och hållfast program.

Det går nämligen icke att låsa fast priserna, örn man icke låser fast lönerna.

Detta ger mig anledning att även gå in på en annan fråga. Yi ha sedan
länge haft stora krav på våra industrier och vårt jordbruk, på vårt skogsbruk
och på handeln. Företagarna ha ålagts — ibland med rekvisition eller
samhällelig bannlysning som hot — att utföra vissa arbetsprestationer i sin
drift. Produktionen har varit bunden — men arbetskraften har varit fri.
Detta har varit fullkomligt felaktigt. Örn de viktigaste och för folkförsörjningen
oundgängliga delarna av näringslivet, vilka på grund därav haft sin
produktion priskontrollerad, måste konkurrera med andra, fria, företagsgrenar
örn arbetskraften, kan detta endast ske genom lönepolitiken. När olika viktiga
grenar av vårt produktiva liv i kampen örn att få arbetskraft äro hänvisade
till lönekonkurrensen, då ligga de priskontrollerade —- alltså de viktigare
•— företagen under.

Under förra kriget liksom under det nuvarande har man i de krigförande
länderna fått införa s. k. prioriteter. Vissa arbetsuppgifter ha ställts i första
hand. Detta har skett även här beträffande tilldelningen av beslagtagna råvaror.
Men konsekvensen beträffande arbetsmarknaden har man, i ofullständig
och otillräcklig grad, dragit först i sommar, nämligen beträffande byggnads-
och anläggningsverksamhet. Greppet örn denna del av marknaden är
dock mycket löst. Följden har också blivit, att få arbetare blivit friställda
inom dessa branscher och att ett obetydligt fåtal övergått därifrån till de
företrädesberättigade grenarna, jord- och skogsbruk. Av statsministerns uttalande
torde man väl kunna sluta sig till, att ordningen nu skall bli något
bättre på detta område, att åtgärderna skola genomföras mera planmässigt och
att möjligheterna att kringgå regleringsåtgärderna skola bliva mindre.

Nödvändigheten att mobilisera även den del av den arbetsföra befolkningen
som hittills ej ägnat sig åt yrkesarbete framstod även fullt klar i statsministerns
anförande. Här har man dock svårigheter att möta vid kontakten
mellan de gamla fackföreningsmedlemmarna och den så att säga »krigsplacerade
arbetskraften». Det är dock utomordentligt viktigt, att något göres på
detta område och att man då tar under övervägande anställningsformerna för
dessa tillfälliga arbetare eller arbeterskor. I den mån detta måste ske i större
omfattning beträffande den kvinnliga arbetskraften, uppstå även betydande
sociala problem att lösa såväl beträffande hemmens skötsel som de sociala an -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjningslcige m. m. (Forts.)
ordningarna vid arbetsplatserna eller i kommunerna. I tillräcklig omfattning
synes man ej ha försökt möjligheterna att arbeta med s. k. »utspädd» arbetskraft,
d. v. s. att låta en skicklig yrkesarbetare övervaka och handleda några
mindre kunniga eller nybörjare. Detta har man dock försökt i de krigförande
länderna med ganska stor framgång på sina håll.

För att återgå till finanspolitiken vill jag endast framhålla några synpunkter.
Statsministern berörde där möjligheterna att utfå högre skatter från nöjeseller
lyxbetonad konsumtion. Detta är otvivelaktigt ett steg i rätt riktning.
Beträffande enskilda individer har skattepolitiken under de gångna åren i
huvudsak inriktat sig på att minska sparvil jan. Under nuvarande penningpolitiska
läge måste man väl •—■ örn man skall föra en planmässig finanspolitik
— ha en skattelagstiftning och skatteformer, som avskräcka från konsumtion
men uppmuntra till sparande. Detta är den ena synpunkten.

Den andra är kanske något svårare att förklara. Det har varit nödvändigt
att bevilja ganska omfattande grupper, de lägsta inkomsttagarna, rabatter
på viktiga livsmedel. Dessutom ha allmänna subventioner använts. På sina
håll har detta utmålats såsom en i främsta rummet socialpolitiskt motiverad
åtgärd. Granskar man denna politik litet närmare, finner man dock, att den
huvudsakligen haft ett annat syfte. De gränser som ha satts för att vederbörande
skall kunna erhålla rabatter äro sa avpassade, att indexfamiljen, vilken
beräknas ha en utgiftsstat på eirk» 5,200 kronor för närvarande, skall erhålla
dessa rabatter. Indexfamiljens levnadskostnader äro avgörande för hela
den glidande lönekompensation, som har införts i offentlig och privat verksamhet.
Följaktligen har man helt enkelt använt subventionerna och rabatterna
för att manipulera index. När såväl direkta som indirekta skatter inverka
på levnadskostnadsindex’ utveckling och man vill hålla denna utveckling tillbaka,
är det helt naturligt, att man beträffande indexfamiljen ordnar det så,
att skatteökningarna på det hela taget utjämnas av statliga bidrag till konsumtionsutgifterna
— alltså rabatter och subventioner. Eftersom 80 procent
av de svenska skattebetalarna lia ett taxerat belopp som understeg 3,000 kronor
1940/41, förstår man att en stor del av svenska folket över huvud icke
har känt av höjningarna av de direkta och indirekta skatterna,^eftersom dessa
ha kompenserats av inkomsttillskott från staten. Det är då svårt att tala örn
att skattepolitiken är särskilt effektivt köpkraftsuppsugande, eftersom dessa
80 procent av de taxerade medborgarna dock förfoga över 50 procent av det
totala taxerade beloppet i landet.

Den köpkraftsuppsugande skattepolitiken skulle alltså beröra de återstående
20 procenten av de taxerade. Beträffande det stora antalet verkligt knappa
varor är redan ransonering verkställd, och denna grupp har icke större
möjligheter än andra med mindre inkomster att göra av med sina pengar på
sådana varor. Deras efterfrågan tillsammans med efterfrågan från icke försör
jningspliktiga lägre inkomsttagare torde rikta sig mot de fria varorna. Nu
är det dock att märka, att de större inkomsttagarna få avstå en betydande
del av sina inkomster i skatt och i realiteten ha högre levnadskostnadsutgifter
på grund av att de ej erhålla rabatter.

Av detta resonemang kan jag endast draga två slutsatser. Den ena är, att
konsumtionsinskränkande åtgärder skattevägen, som skola ha en verklig effekt,
måste drabba även de lägre inkomsttagarna hur osympatiskt detta än kan förefalla.
Men för närvarande komma vi endast åt hälften av de taxerade beloppen
genom de direkta och indirekta skatterna. Den andra slutsatsen är, att de grupper
som f. n. i stor utsträckning befolka våra restauranger och nöjeslokaler, de
som köpa de dyrare varorna och efterfråga en arbetskrävande lyxproduktion,
till stor del torde vara att finna bland de barnlösa eller bland dem utan för -

]Sr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
sörjnmgsplikt, samt helt naturligt hos de ogifta. Barnfamiljerna däremot torde
i det stora antalet fall ha stora bekymmer och svårigheter att brottas med. Detta
kan icke vara en rimlig fördelning av krisens bördor. Vår skattepolitiska
millimeter-rättvisa har icke möjlighet att ta hänsyn i tillräcklig grad till sådana
omständigheter, och en av de svåraste följderna därav är, att vi ha ett mvcket
osmidigt skattesystem.

I samband härmed skall jag be att få behandla finansieringen av underskotten
något. Den bör enligt statsministern förläggas till området utanför riksbanken
och affärsbankerna. Hittills har utvecklingen gått i ungefärligen motsatt
riktning. I det tredje försvarslånet tecknades 63.5 procent eller över 600 miljoner
kronor av industrier och banker, under det att dessa grupper endast svarade
för 28 procent av det första försvarslanet. Enskilda personers teckningar på de
tre försvarslanen ihop ga ej till mera än c:a 25 procent, och örn man räknar in
sparobligationerna stiger summan endast till omkring 630 miljoner kronor. Det
senaste premieobligationslånet hamnade i stor utsträckning hos större kapitalplacerare
av kända anledningar, vinstgarantien och skattemaximeringen. Våra
taxeringsmyndigheter skulle säkerligen med ledning av deklarationerna kunna
ge upplysningar örn i vilken omfattning enskilda småtecknare av försvarsobligationer
sålt eller belanat dessa. Det torde knappast råda någon tvekan örn att
försvarslånen i huvudsak varit placeringsobjekt för ledigt kapital härstammande
från det institutionella sparandet och lagerrealisationer. I Storbritannien
har man infört, att belopp av sistnämnda art ej längre räknas med i den
pennmgpolitiskt betydelsefulla upplåningen. Det är av annat slag och måste
betraktas såsom sådant utom av en analytiker, som vill dölja det verkliga sammanhanget.

Ett område av prispolitiken har tilldragit sig en mycket stor uppmärksamhet,
nämligen jordbrukspriserna. På sätt och vis är jag föga benägen att taga
upp dem till diskussion här i dag. Statsministern berörde dem endast i förbigående,
och få problem torde vara så grundligt genomdiskuterade som detta. Faran
med dem är, att de tillåtits att helt dominera diskussionen — det har särskilt
i den socialdemokratiska pressen förefallit som örn detta var Prisproblemet
med stort p — den dominerande frågan. Den lämnar tillfälle till mycken
demagogi och jag är rädd för att detta lättdiskuterade ämne, örn vilket alla tyckas
kunna ha åtminstone någon åsikt, skall bli dominerande även här i dag till
nackdel för de vidare men något svårare eller obehagligare områdena. Trots
dessa betänkligheter vill jag dock anföra några synpunkter.

Dessa frågor skola diskuteras sakligt och hyfsat liksom andra ekonomiska
problem. Detta mitt krav innebär, att jag reagerar mycket starkt icke endast
mot den ton man återfinner i vissa socialdemokratiska ledare utan även mot de
diskussionsmetoder och andra åtgärder som vidtagits inom vissa jordbrukarkretsar.
Jag har en gång tidigare påpekat att dessa ytterlighetsmän inom jordbruksnäringen
äro fataliga och. ingalunda representanter för genomsnittet inom
det svenska jordbruket. Jag är angelägen att återigen betona och understryka
detta. När man i den socialdemokratiska pressen talar örn sabotage mot livsmedelsförsörjningen
eller använder ord av ungefär den innebörden, åberopar man
endast undantagsfall. Tror ni, mina herrar, att vårt försörjningsläge även i stäskulle
vara så pass tillfredsställande örn svenska bönderna i gemen hyste
sådana åsikter som dessa ytterlighetsgrupper? Nej, det skulle ingalunda vara
fallet. Det faktum, att mjölkkonsumtionen i augusti detta år var 76 procent
större än 1939 bör ju säga en del örn de svenska jordbrukarnas lojalitet och
pliktkänsla.

Jag har knappast någonstans hos jordbrukets kritiker sett någon uppskattning
av det merarbete som våra jordbrukare nedlägga för att under försämrade

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
produktionsförhållanden söka bibehålla produktionen så hög som möjligt. Jag
ber eder bara att föreställa eder vilket arbete och slit som ligger bakom denna
livsmedelsproduktion — ja även de skogsavverkningar som skett — då man betänker
att jordbruket med dess små produktionsenheter och brist på arbetskraft
lidit i alldeles särskilt hög grad av inkallelserna — inte därför att man blivit
orättvist betungad utan därför att det ur ren arbetskraftssynpunkt känns så
hårt.

Det finns enligt min uppfattning föga skäl att klanka på jordbrukets utövare
i gemen. Rätt skall vara rätt. Det finns ej den ringaste grund att återuppliva
den hetsagitation som fördes under förra kriget. Förutsättningarna
saknas helt därför, och därför måste man önska större moderation och behärskning
vid behandlingen av jordbruksfrågorna. Man vill väl icke återuppväcka
potatiskravallernas eller Hungersköldspropagandans gamla vålnader i
modern form.

I det sammanhanget måste jag också framföra en annan maning. Det har
funnits tendenser på vissa håll att söka spela ut konsumenter och producenter
mot varandra. Orden ha tagits i mun på ömse håll av hetsporrarna och
beslöjade eller tydliga hotelser ha uttalats. Jag kan i nuvarande läge icke
föreställa mig en ansvarslösare och skadligare politik. Det är sådana handlingssätt
som draga ned den offentliga diskussionen, som förbittra förhållandena
medborgarna emellan och som mer än något annat bryta ned den
inre frontens ofrånkomliga och oundgängliga sammanhållning och fasthet. Det
är som att ställa till ett slagsmål i en livbåt — det är grovt ansvarslöst därför
att man äventyrar allas trygghet.

Man kan beträffande jordbrukspriserna ej undgå att göra vissa konstateranden
angående behandlingen av prisfrågorna. Jag måste uttala mitt djupa
beklagande av det sätt, på vilket behandlingen skedde i högsta instans. Jag
fäster mig därvid icke alls vid resultatet, eftersom detta överensstämde med
livsmedelskommissionens av dess råd godkända förslag. Detta förslag var
resultatet av långvariga förhandlingar, baserade på kalkyler verkställda av
opartiska experter. Det rör inkomster på omkring 2,000 miljoner kronor, och
priskontrollnämnden satte i fråga, att en felräkning hade skett på ej fullt
4 procent. Jag föreställer mig att det är en smula djärvt att på grundval
av relativt osäkra kalkyler, på basis av ett osäkert källmaterial våga påstå,
att den ena eller andra uträkningen är den riktigare. Huvudsaken är dock, att
det av livsmedelskommissionen framlagda förslaget ■—• matematiskt riktigt
eller ej — var resultatet av förhandlingar, där alla tänkbara intressen voro
representerade. Det är onekligen litet förbluffande att frågan skall passera
ytterligare några instanser och att man till hjälp skall taga en ganska hetsig
diskussion. Man brukar ju i allmänhet inte lägga upp förhandlingar på
det viset, att när den part som skall behandlas är färdig i en instans, han
förpassas vidare till nästa, med belastning av alla de eftergifter som han
ansett sorn slutgiltiga. Det förefaller som örn man på vissa håll ville betrakta
jordbruksnäringen som ämnet i ett valsverk. Man skall skicka jordbruket
vidare från den ena valsen till den andra — avståndet mellan valsarna
skall bli allt smalare och till slut skall det komma fram ett riktigt tunt
prisförslag. Jag undrar hur det skulle gå, örn arbetsmarknadens löneavtalsförhandlingar
behandlades på samma sätt. Konsekvensen skulle där säkerligen
dock ej bli lönesänkning — men prissänkning har det blivit för jordbrukarna.
Detta faktum, att jordbruket fått lägre prisnivå än föregående år synes man
ganska ofta glömma bort i diskussionen — trots att det är något ganska
enastående i denna tid, då övriga priser endast synas stiga och då man betraktar
det som ett revolutionerande steg att åstadkomma prisstopp.

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets för söfning släge m. m. (Forts.)

I alla händelser medförde förseningen av jordbruksprodukternas prissättning
mycket olyckliga konsekvenser. Det kan icke råda någon tvekan örn att jordbrukarna
helt affärsmässigt väntade med att uppgöra sina planer och sedermera
fastställde dessa efter den ändrade situationen. Det skulle t. ex. ej förvåna
mig örn detta har varit åtminstone en bidragande och fullt naturlig
orsak till den minskning av höstsädesarealen som synbarligen har ägt
rum.

Det är helt naturligt, att dessa omständigheter, som jag nyss skildrat, skapat
ett visst missmod hos vårt lands jordbrukare. Ett fåtal ha reagerat mycket
hårt och blivit desperata. Det stora flertalet har blivit grundligt förargat och
jag måste ^säga, att det förvånar mig inte. Jag tror, herr talman, att större
klokhet måste iakttagas i framtiden, örn ej allvarliga skadeverkningar skola
följa.

_ Den största förtjänsten av att förhandlingarna med jordbruket gått så smidigt
ligger sannerligen ej hos regeringen — den ligger hos jordbrukets stora
ekonomiska organisationer som under dessa år visat sig vara oumbärliga. Deras
samarbetsvilja och deras försök att jämna ut motsättningar, att släta över
okloka handlingssätt från högsta vederbörandes sida och deras ständiga strävan
att främja produktionen äro värda vårt uppriktiga erkännande.

Under alla förhållanden är det min tro, att det svenska jordbrukets utövare
för sin del skola visa vad sann ansvarskänsla och medborgaranda innebär.
Jag är övertygad örn att ingen efter detta krig skall kunna säga, att
den svenske bonden under dessa år svikit sin uppgift i folkhushållets tjänst
utan redligen fullgjort vad honom ålegat — trots besvär och misshälligheter.

Som statsministern påpekade, gäller det i detta läge att främst bereda ökad
tillgång på varor och tjänster. En ökad varumängd, värd en miljon, är lika
värdefull som en miljon tecknade försvarslåneobligationer ur ren penningpolitisk
synpunkt. Ur folkförsörjningssynpunkt äro varorna oändligt mycket värdefullare.
Det gäller att föra en sådan politik, att produktionen stimuleras och
företagslusten hålles väl uppe. Prisreglerande åtgärder äro nödvändiga och
ett prisstopp kan också vara värt ett försök även örn dess resultat är mera
tveksamt. Men man får icke släppa ur sikte, att sådana åtgärder kunna medföra
stora orättvisor och att de utöva en tryckande inverkan på produktionen,
särskilt örn de bestå en längre tid.

Skall man reda upp dessa svåra och livsviktiga frågor fordras det beslutsamhet,
handlingsvilja och målmedvetenhet. Hemlighetsmakeri, svaghet eller
försök till politiskt vingleri skada. Det fordras rättvis behandling och lika
ingrepp mot alla. Automatiskt komma åtgärderna att medföra en reglering av
det ekonomiska, livet som småningom blir total. Balans i det ekonomiska livet
fordrar balans i ingreppen. När regeringen tagit detta steg på väg mot planhushållningens
genomförande får den — med riksdagens i efterhand givna
tveksamma godkännande men med dess lojala stöd ■— bereda sig på att göra
hårda ingrepp. Den får med andra ord stryka av silkesvanten från den
vänstra handen.

Under alla förhållanden åligger det oss att lämna vårt stöd till de försök
som nu göras. På ett eller annat sätt måste vi bromsa prisstegringen och
hejda inflationen. De eftergifter och de uppoffringar som vi i det syftet påtaga,
oss måste i alla fall bli mindre än dem vi skulle underkastas genom
ett i grund förstört penningvärde.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka
min tillfredsställelse över att riksdagen har beretts tillfälle att samlas och
med regeringen samråda och rådpläga örn läget för dagen och de ingripanden,

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ani7. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
som detta läge kan kräva. Jag vill också ge min anslutning till statsministerns
uttalande att riksdagen i denna överläggning inte bara bör bli tagande utan
också — och kanske framför allt — givande. Det förefaller mig som örn just
denna förklaring från statsministerns sida bryter udden av en del oriktiga funderingar
rörande riksdagens ställning till regeringen, som lia kommit fram i
pressen i anledning av denna riksdagsinkallelse.

Det är sant att det råder ett gott förhållande mellan riksdagen och den nuvarande
regeringen, men detta goda förhållande bottnar ingalunda i, som det har
stått på sina håll, något förslavande. Det är inte uttryck för att riksdagen har
avstått från eller är villig att avstå från sina rättigheter till regeringen. Det
är väl snarare så att riksdagen betraktar regeringens dådkraft som ett uttryck
för riksdagens egen handlingsvilja och aktivitet. Regeringen har säkert ingen
möjlighet — det äro vi väl tämligen ense örn — att regera mot riksdagens vilja.
Det finns ju tydligen somliga som mena att en dylik motsatsställning, ett spänt,
t. o. m. ett fientligt förhållande mellan riksdag och regering är något naturligt,
något som är oskiljaktigt från ett demokratiskt system. Jag erinrar om hur en
aktad ledamot av denna kammare i våras fällde det yttrandet, att regeringen
bör placeras på sin rätta plats, nämligen på de anklagades bänk. Jag tycker för
min del att resonemanget är något upp- och nedvänt. När riksdagen känner sig
fientlig mot regeringen bör regeringen skickas i väg. Är riksdagen till freds
med regeringens politik finns ingen anledning att låtsas som örn den inte var
det. Det vore i så fall en komedi, som folket i landet rätt snart skulle komma
underfund med. Det är en annan sak, att ett fritt meningsbyte är ett värde som
inte får eftersättas, och jag vill för min del hävda, att ett sådant fritt meningsutbyte
skall upprätthållas även i tider av krig och kritiska förhållanden. Det
bidrar utan tvivel till syrsättningen i samhället, till att skapa en frisk luft
och god stämning inom folket. Å andra sidan kan man inte bortse från att det
finns en gräns även där. När diskussionen urartar till demagogiskt krypskytte,
till olustspridning o. dyl., kan den mycket lätt underminera nationens motståndskraft
i tider när denna mer än eljest är av nöden. Nationens sammanhållning
är ett värde, som man inte lättsinnigt bör spoliera. Denna sammanhållning
kan befrämjas av att man har möjlighet att sjunga ut, att tala fritt med varandra,
men vi få å andra sidan inte heller försöka dölja, att man i en sådan tid
mer än någonsin har rätt att ställa krav på människors och gruppers lojalitet.
Framför allt har regeringen rätt att ställa sådana krav, krav som inte bara
skola ställas på en grupp eller på flera utan som måste ställas på alla.

Detta är ju inte någon remissdebatt i gammal mening. Vi lia ingenting som
vi skola remittera, vi skola inte fatta några beslut, utan vi skola bara diskutera.
Debatt anknyter till de meddelanden av ekonomisk art, som vi fingo del
av vid gårdagens plenum. Jag vågar i alla fall hävda, att vi skola ha rätt att
i denna debatt uppträda som om den vore en vanlig remissdebatt, att spela ut
över hela synfältet, att i våra anföranden beröra vad som överhuvud taget uti
riket sig har tilldragit.

Till en början skulle jag därför vilja erinra örn att vi sedan riksdagen senast
sammanträdde haft ett val här i landet. Det var visserligen inte ett val som
direkt rörde riksdagen, men på lång sikt inverkar det på sammansättningen av
denna kammare. Valrörelsen bär förts efter politiska linjer, och man får väl
därför säga, att resultatet avspeglar uppfattningarna och stämningarna inom
folket. Vi lia sett i tidningarna att praktiskt taget alla parter tillskriva sig
segern. Somliga partier lia gått fram, andra lia gått tillbaka, men alla äro belåtna
med resultatet. Det finns ingenting i valutslaget som kan tolkas som ett nationens
underkännande av den samlingspolitik som har förts under krigsåren.
Visserligen har ett ytterlighetsparti, som kan räknas till oppositionen, vun -

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
nit en del nya röster. Men jag tror inte vår vän Linderot är så lätt på tråden,
att lian inbillar sig att han och hans parti lia fått dessa röster för deras
vackra ögons skull. Man får ju jämföra nied den obetydliga röststyrka som
partiet förfogade över. De nya röster, som ha kommit till, får man betrakta
mera som böljans. skum än som böljan därunder. Sådana saker äro någonting
som en demokrati kan, bära, de äro undantagen som bekräfta regeln. Vi veta
också att ett annat ytterlighetsparti på den andra sidan var borta med vinden,
vilket inte utesluter att även det partiet försöker utnyttja resultatet till sin
fördel. Det vågade i alla fall inte ställa upp. Jag vill för min del göra det uttalandet,
att resultatet av detta val i det avseendet bekräftar, att det har varit
en klok politik då man i det längsta dragit sig för att söka bekämpa sådana
emot nationens intressen fientliga riktningar med en förbudslagstiftning. Nu
har nationen fått tillfälle att säga ifrån. Arbetare, bönder och breda borgerliga
skikt ha slutit., upp omkring den rent svenska linjen. Det finns intet gehör i
vårt land för några politiska importvaror, och så länge Sveriges folk självt får
sköta örn möbleringen här i landet, kommer den möbleringen att vara rent
svensk.

Jag tillåter mig i det sammanhanget att säga ett par ord örn den interpellation,
som väckts av herr Heiding och som kammaren nyss har avslagit. Jag har
ju infe fått någon fullmakt av kammarens ledamöter att motivera detta avslag,
men jag tror mig tolka stämningen rätt örn jag säger att den verkliga motiveringen
har varit, att denna interpellation var oformell. Det ansågs vara ett
missbruk av interpellationsinstitutet att ställa sådana frågor, inte till regeringsledamöterna
i deras egenskap av statsråd, utan såsom enskilda personer,
som en partiledare dock måste vara. Men jag vill också säga att denna interpellation
var tämligen onödig, ett nålsting som herr Heiding, väl kunde ha besparat
sig. Jag har inte heller fått någon fullmakt av statsministern, men, jag vågar
påstå att örn han hade känt till detta fall i Södra Möre, skulle han på det
bestämdaste ha ogillat det, och denna ståndpunkt är säkert uttryck för en tämligen
enhällig uppfattning inom det parti jag representerar. Men om vi skola
sila mygg, tycker jag man kan rekommendera herr Heiding och även andra att
sopa rent framför sina egna dörrar. Det har ju förekommit andra fall i valrörelsen
som skulle ha kunnat påtalas, men jag vill inte göra någon affär av
dem. Även bondeförbundet har emellertid i denna valrörelse suttit på de anklagades
bänk. Jag läste ett uttalande i en folkpartitidning med anledning av ett
förslag örn samverkan mellan bondeförbundet och andra borgerliga partier.
Denne folkpartiredaktör fann en sådan samverkan skadlig ur nationell synpunkt
just därför att det parti, som herr Heiding representerar, idkade ett
alltför intimt umgänge med en viss ytterlighetsriktning och till och med hade
representanter för denna ytterlighetsriktning inom sin krets.

Jag tyckte för min del att denna motivering var svag, och jag vill i detta
stycke sluta med det uttalandet, att det inte finns någon anledning att låta
sådana separatfall förta det imponerande intrycket av den demokratiska manifestation
som det val, som vi nyss ha förrättat, utgör. Vi ha ju basat på varandra
även inom den samling av de stora partierna, på vilken den nuvarande
regeringen grundar sig. Det har i denna valrörelse förekommit även demagogi
mellan samlingspartierna, och jag vågar påstå att om något parti i det fallet
skulle ha anledning att beklaga sig, skulle det vara just det socialdemokratiska.
Det har varit föremål för denna demagogi, men vi bära den saken ganska
lätt. Vi skriva den på valhettans konto. Man kan i alla fall inte fördölja att
valet blev och är ett förtroendevotum för samlingspolitiken och för den regering
som nu sitter. Vi gå därför mot de kommande, utan tvivel minst lika
bistra dagarna med orubbad front och bibehållen samling. Trots allt vittnar

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Äng. landets försörjning slä ge m. m. (Forts.)
valet om styrkan i den demokrati, som vi väl kunna lia delade meningar örn och
som vi även träta om, men som vi dock bära i våra hjärtan och som är förankrad
i våra offentliga institutioner.

Detta val och denna valutgång är något som förpliktar. Men det utesluter
inte att samlingen kommer att bli utsatt för påfrestningar i fortsättningen. Vi
veta ej hur länge det nu pågående kriget varar. Det kan bli ett år, det kan
bli två, och det kan måhända dröja ett helt årtionde innan vi få se fredsslutet
undertecknat. Vi kunna väl vara tämligen övertygade örn att svårigheterna
för oss i fortsättningen bli större för varje dag och för varje år som går. Ändå
äro vi tvungna att hålla ut, och i denna uthållighetskampanj bör och måste riksdagen
vara centralen och ledaren. Och det är inte nog med att tänka på möjligheten
att hålla ut under.kriget. Vi få väl också lov att tänka på den dag,
som kommer efter kriget. Även den kräver både offer och disciplin.

Inflationen, som vidrördes uti regeringsdeklarationen och som man nu skall
försöka åstadkomma ett stopp i, är just en fråga, som pekar vida utöver krigets
och avspärrningens ram. I viss mån kan man ju säga, att inflationen är
ett bekvämt hyende. Vi minnas, att under och efter förra kriget var det stater,
som rent medvetet drevo inflationspolitik, därför att den löste många problem
enkelt och lättfattligt, för dagen nämligen. Det skulle naturligtvis kunna sägas
vara bekvämt även för oss här i Sverige att låta penningvärdet rasa nedåt.
Alla grupper skulle kanske få ett intryck av att deras ställning förbättrades.
I verkligheten vore det inte så; i verkligheten skulle deras ställning försämras.
Framför allt skulle svårigheterna bli värre senare. En inflatorisk utveckling
innebär, som alla veta — det är ju Abed —- att man spar svårigheterna till
morgondagen, att man konserverar problemen för att få igen dem i dubbel intensitet
nästa dag. De flesta minnas säkert, hur det var efter förra kriget. Både
arbetare och bönder, löntagare och industriarbetare, fingo det surt efteråt.
Det började strax efter kriget för industrien. När dess kris var avvecklad kom
jordbrukets kris, och den blev både längre och mera förödande. Praktiskt taget
räckte den nära på fram till det nya kriget.

Dessa erfarenheter från förra gången borde vara fyrbåkar för oss i den natt,
vari vi nu treva. Och de borde vara en varning för oss att inte nu här börja
från början igen och göra samma dumheter. Vi komme.då att få samma elände
tillbaka, icke minst det svenska jordbruket.

Man får naturligtvis icke fördölja, att detta är en mycket svår sak, och den
förre talaren har ju, så som jag uppfattat hans anförande, mera sysslat med
svårigheterna än med möjligheterna att uträtta något. Det fordras ett sant
hjältemod för ätt giva sig i kast med dessa svåra saker. Men vi få inte hesitera
därför att det är svårt. Regeringen har ju, när den nu angriper problemet,
att stödja sig på direktiv från riksdagen. Riksdagen delar ansvaret med
regeringen i denna strävan. Vi voro enhälliga, både herr J. B. Johansson och
jag och andra, om att giva regeringen dessa direktiv. Vi beslöto enhälligt att
rekommendera sådana förhandlingar mellan de intresserade parterna, som
skulle kunna leda fram till en uppgörelse om både löne- och prisstopp. Det är
alltså på vårt ansvar, som dessa förhandlingar föras.

Man har sett hur under dessa förhandlingar alla principiellt deklarerat, att
de vilja vara med örn att stoppa upp både priser och löner. Svårigheterna uppstå
först när det gäller att ställa parterna själva inför konsekvenserna, av dessa
deklarationer. Då vill man så gärna smita. Då vill man framför allt göra undantag
för den egna gruppen. Herr J. B. Johansson klandrade det prisstopp,
som regeringen har givit order örn. Han frågade: var ha vi lönestoppet? Jag
vill erinra örn, att lönerna i allmänhet regleras genom kollektivavtal eller genom
andra sådana överenskommelser, och mellan avtalsperioderna råder fak -

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets för s ärjning släge m. m. (Forts.)
tisFt ett slags lönestopp. Meningen med det prisstopp, som regeringen Ilar anbefallt,
kan inte vara annan än att man på basis av detta skulle kunna komma
fram till en uppgörelse även örn ett lönestopp. I annat fall blir det liela
meningslöst.

.Det finnes alltså enligt min uppfattning inte någon anledning till anmärkning
mot regeringen för det sätt, på vilket den har inlett denna kampanj och
angripit problemet. Det får bli statsmakternas sak att erinra de olika grupperna
örn deras förpliktelser. Utan offer från alla parter går det inte att komma
Iram till något resultat.

De menliga, följderna av en inflation drabba alla. Alla lia alltså förpliktelse
att hjälpa till, och underlåtenhet från bara en grupps sida är ägnad att sätta
?n i hjulet för det hela. Det kan i alla fall inte hjälpas, att frågan om’

jordbrukspriserna träder i förgrunden vid behandlingen av dessa spörsmål.
Jordbrukspriserna intaga, fastän det ibland bestndes, en nyckelposition, som
hela försöket star och faller med. En förnuftig och rättvis reglering av priserna
på jordbrukets produkter komme att utöva ett välgörande inflytande
pa hela systemet och underlätta en allmän uppgörelse. En sådan reglering torde
väl också vara möjlig att åstadkomma efter årets skörd, utan att jordbrukarna
behöva underkasta sig någon försämring av sina villkor.

Vad nu årets skörd beträffar, så förklarade folkhushållningsministern i går,
att man ännu ej.kan bedöma, den. Det är olika uppfattningar. Ett par dagar
innan jag reste till denna riksdag träffade jag en rätt framstående jordbrukare
i mm bygd, som förklarade, utan att jag interpellerade honom: »Du kan hälsa
riksdagen, att en sadan skörd, som vi ha fått i år, ha vi inte haft sedan Kristi
födelse.» Det är visserligen en temperamentsfull man. Kanske finns det någon
överdrift i detta. Det är också möjligt, att skörden i östernärke är bättre än
pa de flesta andra håll, medan den i fjol var sämre än på andra håll. Man har
i alla fall en känsla av att de offentliga deklarationerna i fråga örn skörderesultatet
ha en tendens att nedvärdera detta, De enskilda rapporter, som man
får från jordbrukarna, äro i allmänhet mera optimistiska än dessa officiella
rapporter.

Under alla förhållanden äro vi ju på det klara med att skörden nu är bättre
än i fjol. De nuvarande priserna sattes på grundval av fjolårets mycket dåliga,
nästan till missväxt gränsande skörderesultat. Enligt dessa kalkyler, enligt
denna prissättning, var det avsett, att jordbrukarna skulle bära en del av krisens
börda, de såväl som andra grupper i samhället. Men vi veta också nu, när
årets resultat summeras ned, att man räknat fel. I verkligheten blev det ingen
del av krisbördan, som jordbrukarna fingo bära. De fingo full kompensation,
medan däremot industriens arbetare t. ex. i sina avtal bara ha halv kompensation
för den fördyring, som inträtt.

Nu säges det från vissa jordbrukarhåll, att det är riktigt, att en sådan förskjutning
har kommit till stånd, därför att utgångsläget var så oförmånligt
för jordbrukarna. De hade således relativt sämre än andra grupper i samhället,
varför det behövdes en utjämning. Man kan diskutera om detta i och för
sig är riktigt. Problemet har i alla fall aldrig på allvar blivit genomdiskuterat.
Om det förhåller sig så, som jag nyss sade, så gäller det ändå ej generellt. Det
kan gälla om vissa grupper: småbrukare och arrendatorer, dessa som ha fått
den minsta glädjen av de stödåtgärder, som då och då ha vidtagits till förmån
för jordbruket, och av de prisförhöjningar på jordbrukets standardartiklar, som
ha genomförts. Under alla förhållanden kan man ifrågasätta, örn nuvarande
tid är lämplig för att genomföra en sådan generell utjämning. Det behövdes
en helt annan och grundligare undersökning för att man skulle kunna komma
fram till en rättvis avvägning. Men å andra sidan vill jag påpeka, att en bety -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
dande utjämning till förmån för jordbrukarna redan har skett, och den
påbörjades långt före kriget. Jag vill också erinra, med anledning av
vad herr J. B. Johansson nyss framhöll, att denna utjämning till förmån för
jordbruket genomfördes under socialdemokratisk medverkan, delvis under opposition
från det parti, som herr J. B. Johansson här representerar. Denna utjämning
har fullföljts under kriget, och den har, skulle jag tro, fullföljts utan
några starkare protester från konsumenternas och löntagarnas sida. Men det
skulle inte vara rättvist att gå vidare på den vägen utan att hejda sig och)
fråga hur långt man har kommit. Och detta skulle ske, örn de priser, som ha
varit gällande under det gångna året, skulle läggas till grund också för det
nya skörderesultatet. Även med de relativt blygsamma prutningar, som livsmedelskommissionens
förslag innebär, skulle en ganska betydande överflyttning
från konsumenterna och löntagarna till förmån för jordbruket komma till
stånd. Det är ju inte nyttigt att etablera krig inom en nation, när ett tillstånd
som det nuvarande råder. De stora frågorna, framför allt den som vi^nu behandla,
bör man örn möjligt försöka lösa i fred och samförstånd. Prisfrågan är
ju ej heller allt. Produktionen är en minst lika viktig uppgift, men man tycker,
att både kravet på skäliga priser och på en tillfredsställande produktion skulle
kunna förenas.

När det nu på enskilda jordbrukarsammanträden hotas med produktionsstrejk,
örn inte det allmänna går med på de priser, som från detta håll krävas,
så vill jag i likhet med herr Johansson hoppas, att dessa deklarationer inte
äro allvarligt menade. Jag har själv fått många högtidliga försäkringar med
handen på hjärtat från enskilda jordbrukare, att dessa uttalanden icke äro
uttryck för den verkliga stämningen bland Sveriges jordbrukare. Jag tror det,
men de grupper och de agitatorer, som söka driva fram sådana stämningar, taga
på sig ett ganska drygt ansvar. En framgång för deras strävanden skulle minst
av allt bli till gagn för det svenska jordbruket. Det finnes ju grupper av desperados
även på andra håll, som föra en propaganda av liknande art, men då
riktad mot jordbruket och jordbrukarna. Även dessa böra hållas på mattan.
Det är angeläget, att inga missförstånd uppstå. Man bör söka förstå jordbrukarna
och deras betydelsefulla ställning i samhället. Man får alltså ej skära
över en kam, men jag vill ändå i detta sammanhang uttala min förundran över
att man på ansvarigt ledande bondehåll later dessa desperadosklickar hallas
utan att taga avstånd från dem. Det skulle verkligen vara värdefullt med ett
klargörande, framför allt i denna debatt, rörande dessa saker, örn vad som är
gruppdemagogi och vad som är en officiell röst uti dessa uttalanden fran
desperadosgrupper.

Jag vill sluta, herr talman, med att uttala den förhoppningen, att riksdagens
behandling av dessa för vårt folk så livsavgörande frågor skall giva ett bestämt
utslag, att den skall ställa klara krav på alla grupper och partier och verkligen
klargöra det oerhörda ansvar, som det rör sig örn. Det här är inte ett område, där
det passar sig med demagogi och krypskytte. Den som gör det, sar vind men
kommer att skörda storm. Men å andra sidan: kan här en allmän uppgörelse
åstadkommas, vilket förutsätter offer av alla, så komma dessa offer inte att
ha varit givna förgäves. De komma säkert att giva skörd tio- och hundrafalt.

Herr talmannen yttrade: Då under det nyss hallna anförandet fördes pa
tal den interpellation, vars framställande kammaren vid sammanträdets början
avslog, finner jag mig föranlåten meddela, att jag anser, att, med hänsyn
till kammarens sålunda fattade beslut, detta spörsmål icke bör upptagas till
behandling i den förevarande debatten.

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Av den redogörelse, som från
regeringen under gårdagens sammanträde lämnades riksdagens kamrar, framgick,
att försörjningsläget här i landet icke under senare tiden försämrats utan
snarare förbättrats. Ravarubehovet för industrien hade kunnat tillgodoses och
ersättningsvaror för nödvändig produktion hade kunnat anskaffas där den
vanliga tillförseln ej kunde upprätthållas, bränsle- och kraftbehovet hade kunnat
tillgodoses, ehuru det förra med vissa svårigheter och ansträngningar. Och
livsmedelsförsörjningen, den onekligen viktigaste av våra försörjningsfrågor,
hade såsom en följd av den jämförelsevis goda skörd, som i år inbärgats, snarare
förbättrats än försämrats. Man borde sålunda kunna förvänta, att vi’, som
haft den oskattbara förmånen att stå utanför kriget, skulle känna en viss tillfredsställelse
över läget och över vad som i olika avseenden åtgjorts. Men tyvärr
är så icke i allo fallet. Tillfredsställelsen är icke odelad.

Jag anser mig i detta sammanhang böra säga något örn försörjningsläget.
Man bör icke vid ett sådant här tillfälle underlåta att tala örn det, som berör
hela vårt folk,, som vi alla ha känning av och som vi alla äro intresserade för.
Ehuru vi ha fått en ganska god skörd, märkes det icke, att livsmedelstillgången
förbättrats. Snarare är det väl tvärtom. Det börjar vara knappt med livsmedel
på allt flera områden. Den rikliga brödsädesskörden har ej medfört
någon ökning av brödransonerna, vilka nu, när det ej går att erhålla ersättningsmedel,
äro ganska knappa. Mjölken, som vi hittills kunnat undgå ätt ransonera,
har icke ökat så, som man efter stallfodringens början ansett sig ha
anledning att vänta. Potatisen hotade ju efter de tvetydiga kommunikéer, som
utsändes rörande prissättningen, att stoppa i tillförseln, och det hade då blivit
ett i verklig mening effektivt prisstopp. Äggen ha ju så gott som försvunnit
ur marknaden, och det finns anledning att befara, att fläsket skall gå samma
väg. Beträffande kött är ransonen nu så liten, att den ej räcker till mer än två
å tre måltider i veckan och således ej kan hava någon avgörande eller större
betydelse för den enskildes hushållning. Och den dag stockholmarna t. ex. ej
erhålla fisk torde de ha svårt att tillgodose sitt livsmedelsbehov. Men även
fisken är det nu ganska knapp tillgång på, och de långa inköpsköerna vittna
örn att det mången gång icke heller är lätt att erhålla något av denna vara.

Är då gjort vad som kan och bör göras för att stimulera och öka livsmedelsproduktionen?
Knappast. De åtgärder, som under senaste tiden vidtagits, ha
Arni snarare verkat i motsatt riktning. De synas heller icke hava varit vidtagna
för att öka produktionen utan så gott som uteslutande för att förhindra
prisstegring eller att åstadkomma ett s. k. prisstopp. Men hur viktigt det än
är att åstadkomma prisstopp, så är det ännu viktigare att uppehålla produktionen
i så stor omfattning som möjligt för varor, som äro för oss oumbärliga.
Den tveksamhet, som i många avseenden präglat årets åtgöranden, har ej verkat
i sådan riktning. Från det målmedvetna uppträdande, som präglade förra
årets åtgärder för en ökad livsmedelsproduktion och som ledde till en utökning
av brödsädesarealen med 50,000 hektar, bär man nu slagit in på en annan
väg. Man har tagit bort stimulantierna, och man har beträffande handläggningen
av jordbrukets prisfrågor och vad därmed hänger samman visat ett
vankelmod och en tveksamhet, som icke kan verka befrämjande på livsmedelsproduktionen.

Livsmedelskommissionens skrivelse till Kungl. Majit med förslag örn prissättning
å årets brödsäd är daterad den 21 augusti, och den var, så vitt det är
känt, enhällig. Den hade godtagits både av jordbrukets representanter och av
övriga ledamöter i den kommitté, som berett denna fråga. Men först den 8 oktober
tillkännagavs, att priset på brödsäd blivit fastställt, detta efter det mer
än en månad förflutit, sedan brödsäden först fördes ut i marknaden. Jordbru -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ant], landets försörjningsläge m. rn. (Forts.)
karen behövde sälja sin vara. Han behövde pengar för uppehållande av driften,
och han önskade besked om hur man ville ordna i dessa avseenden för framtiden.
Men något besked kom icke. Under tiden överläde man inom kommissioner
och nämnder örn hur priset skulle avvägas, och det sipprade ut, att man
inte kunde uppnå enighet. Från visst håll — det var väl i främsta rummet konsumentintresset,
sades det åtminstone — ville man ytterligare sänka priset
utöver vad jordbrukets företrädare, livsmedelskommissionen och den ansvarige
jordbruksministern ansett sig kunna gå med på. Man hade funnit, att den produktionskalkjd,
som uppgjorts över jordbrukets samlade inkomster och utgifter,
skulle lämna en viss vinstmarginal, och den ville man lia bort. Men det kan
frågas: har man tagit tillräcklig hänsyn till att under rika skördeår en del på
inkomstsidan upptagna tillgångar ej nu, ja kanske icke heller i framtiden,
kunna omsättas i penningar? Och sannolikt ha i år arbetskostnaderna för inbärgandet
av skörden under för vissa delar av landet ogynnsamma betingelser
varit åtskilligt högre än vad som beräknats. Och man har skäl att ställa
frågan: är det verkligen riktigt att pressa priserna i dessa tider, då rationaliseringen
inom jordbruket sedan krigsutbrottet icke kunnat fortgå i samma takt
som tidigare, eftersom man inte i samma utsträckning kunnat anskaffa de behövliga
tekniska hjälpmedlen. I allmänhet har inte arbetskostnaden och dagsverksantalet
per hektar kunnat minskas så mycket som beräknats. Enligt de
två alternativ, som föreligga beträffande produktionskostnaderna, beräknai
man ju enligt det första en minskning varje år av något mera än ett dagsverke
per hektar medan man enligt det andra räknar ännu mera optimistiskt.
Men är det inte så, vilket den praktiske jordbrukaren känner till, att redan
där man före kriget hade rationaliserat, har det nu varit svårt att i full utsträckning
tillämpa rationaliseringen, därför att det har varit svårt att skaffa
erforderlig materiel. Hur många jordbrukare, som skaffat sig: traktorer, införde
den första tiden gengas på desamma? Det tog lång tiel, innan den koni
till användning, och det dröjer nog, innan man kan använda traktorsbeståndet
i samma utsträckning som tidigare. Jag skulle kunna fortsätta med sådana
exempel från det ena området efter det andra.

Nu har man ju i den föreliggande produktionskalkylen räknat med en allt
jämt fortgående rationalisering av jordbrukets drift, och det är möjligt att den
är byggd på vissa bokföringsresultat. Jag känner icke detta. Men om så är
fallet: äro då dessa tillräckligt representativa för ett helhetsomdöme? Och när
det gäller att under tider som dessa sätta priser på jordbrukets produkter,
får man inte bortse ifrån, att odlingen icke blir lönande eller att priset sättes
så lågt, att därigenom enligt de vanliga ekonomiska lagarna en minskning
av produktionen inträder. Men vi äro väl inte nu i ett sådant läge, att
vi ha råd till eller kunna frammana ett dylikt tillstånd, utan det är av vikt,
att vi skapa förutsättningar för produktionen av de varor, som vi nu behöva
och som kunna frambringas.

Beträffande priset å brödsäden, så är det ju för övrigt en ganska betydande
prissänkning, som nu åsatts densamma. Så vitt jag vet har inte av de jordbrukets
företrädare, som deltagit i underhandlingarna, gjorts någon anmärkning
på denna sänkning. Visserligen äro ju inte brukarna ute i landet fullt
belåtna med den, och detta gäller långt in i konsumenternas krets. Jag har
under denna sommar haft tillfälle att komma i beröring med deni. De fråga
sig, örn denna sänkning var nödvändig. Men när de ansvariga företrädarna för
jordbruket inom kommissionen funnit sig kunna gå med på förslaget, skulle
jag inte tro, att det från jordbrukarnas krets reses alltför mycket motstånd däremot.
Men det skadar i varje fall inte att vid detta tillfälle påpeka, att sänkersta
kammarens protokoll 19J/2. Nr SS. 4

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjning släge rrv. m. (Forts.)
ningen beträffande den kanske mest betydande delen av brödsäden först oell
främst innebär en realsänkning av inlösningspriset med 2 kronor per deciton.
Dessutom har arealtillägget bortfallit, vilket väl ungefär kan beräknas motsvara
3 kronor. Därtill kommer den allmänna prisstegringen under det senaste
året, som väl bör motsvara cirka 2 kronor. Detta blir sammanlagt en minskning
i priset av 7 kronor per deciton för rågen, vilket måste sägas vara en
mycket betydande sänkning. För vetet blir den en krona mindre. För fodersäden
är sänkningen av priset också ganska betydande.

Det bör icke förvåna om jordbrukarna i dessa tider och under dessa förhållanden
fråga sig: var detta nödvändigt när priserna å alla andra produkter
fortsätta att stiga? Och det synes mig, att när jordbrukets representanter funnit
sig böra biträda en sådan överenskommelse, skulle man ha slagit till och
sökt träffa en överenskommelse. Det förhållande, som på detta område rått
under hösten, kan betecknas som ett osäkerhetstillstånd, vilket inte gagnat
livsmedelsproduktionen.

Man synes ha velat hålla prisfrågan öppen. Och är för övrigt priset å brödsäden
ännu definitivt fastställt? Till lagerhusföreningarna har sedan prissättningen
ägt rum den 8 oktober utsänts ett cirkulär av följande innehåll: »I anledning
av i radio och i tidningspressen lämnat meddelande örn bemyndigande
för statens livsmedelskommission att fastställa normalpriser å spannmål för
regleringsåret 1942/43 vilja vi framhålla, att de i meddelandet omnämnda
priserna icke må läggas till grund för inköp eller försäljning av spannmål i
fast avslut.

Så snart statens livsmedelskommission på grundval av angivna bemyndigande
fastställt normalpriser å spannmål för regleringsåret 1942/43 och bestämt
från vilken dag desamma skola gälla, komma vi att meddela närmare,
regler för auktoriserade handlandes avräkning med köpare respektive säljare.
Intill dess dylikt meddelande kommit auktoriserade handlande tillhanda få
leveranskvitton ej utställas eller avräkning med köpare verkställas.»

Ett dylikt förfaringssätt måste framkalla frågan: vad avses med detta? Är
det inte bestämda priser, som åsatts brödsäden? Tänker man ytterligare justera
dem, eftersom man meddelar att avräkning inte får ske? Många lagerhusföreningar
ha till följd av detta meddelande inte ansett sig äga rätt att företaga
avräkning med respektive leverantörer. Sådana åtgärder kunna icke bidraga till
att hålla brödsädesarealen uppe.

Den i år med höstsäd besådda arealen är avsevärt mindre än förra året, och
sannolikt mindre än normalt. Härtill ha naturligtvis de mindre gynnsamma
väderleksförhållandena i viss mån bidragit, men man får inte bortse från vad
handläggningen av jordbrukets prisfrågor betytt även i detta avseende. Man
får nämligen inte, när det gäller produktionen, bortse från det psykologiska
momentet. Vi känna ju till, vad det betyder.

Jag berörde även något tillgången på mjölk, och jag vill ytterligare återkomma
därtill med några ord. Söker man icke ordna så, att oljekraftfoder kommer
jordbrukarna tillhanda, och örn man vidhåller de stora leveransplikter av fodersäd,
som nu åläggas dem, får man svårt att få fram tillräckligt med mjölk. För
att hålla mjölkmängden uppe är det nödvändigt'' dels att ordna så, att det oljekraftfoder,
som finns här i landet, kommer jordbrukarna till godo — i den mån
man inte vill reservera det för ett kommande år — dels att se till, att mjölkpriset
är så avvägt, att produktionen icke blir förlustbringande. Man bör ej heller
för mycket avvika från normala förhållanden i fråga örn prissättningen.
Under höstarna, då stallfodringen börjar och omkostnaderna för djurens skötsel
— dyrbart kraftfoder m. m. — öka, brukar vanligen mjölkpriset stiga. Nu

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets för sörbin g släge m. m. .(Forts.)
vill man gå den motsatta vägen. Det strider mot vanliga ekonomiska lagar, och
det kan icke leda till ett gott resultat.

Den ringa fläsktillgången vittnar för övrigt örn hur produktionen förändras,
då priset icke är på lämpligt sätt avvägt. Det torde dröja åtskillig tid, innan
ännu något nämnvärt fläsk kan komma i marknaden. De, som närmast haft ansvaret
för fördelningen av råvarorna till livsmedelsproduktionen, ha väl icke
ansett det önskvärt, att den knappa sädesskörd, som vi förra året inbärgade, i
allt för stor utsträckning användes till fläskproduktion, utan fick gå mera direkt
till människoföda. Men i år, då fodersäden blivit rikligare, hör det finnas
mera foder för användning till fläskproduktion. Anpassas fläskpriset till en
sådan nivå, att produktionen blir lönande, skulle något mera av fodersäden
kunna användas för detta ändamål, och då skulle sannolikt cellulosafoder komma
till större användning för mjölkproduktionen än vad som nu sker.

Det framhålles, att alla böra visa ansvar inför det läge, som nu är rådande,
och var och en bör i sin stad göra sitt bästa för att vi skola komma över det
nu rådande läget. Ja, nog lia jordbrukarna visat ansvarskänsla i det läge, som
rått under dessa år. De ha i många fall arbetat under svåra förhållanden. De
lia mången gång på grund av de talrika inkallelserna haft knappt med arbetskraft.
Det har i åtskilliga fall varit svårt att skaffa de förnödenheter, som
varit för driften erforderliga, och då de lia kunnat skaffas, har det ofta skett
till mycket förhöjda priser. I år t. ex. har ju den olja, som stått till buds för
lantbrukarna för tröskningen, kostat kr. 1: 28 per liter -— det har kanske varierat
något öre i olika delar av landet — medan samma vara före kriget kostade
c:a 8 öre per liter. Detta är ju en så betydande prisstegring, att var och
en, även den som inte sysslar med detta, kan inse vad det betyder. Även bindgarnet
vilket är så gott som oumbärligt för skörden har stigit starkt i pris. Under
dessa år ha jordbrukarna därjämte ålagts betydande vedavverkningar, som
konkurrerat med jordbruket om dragare och arbetskraft.

I nuvarande läge anser jag alltså det viktigaste vara, att produktionen uppehålles,
och då främst produktionen av livsmedel. Hur viktigt det än är med
ett s. k. prisstopp, får detta ej anordnas på ett sådant sätt att produktionen
därigenom minskas. Ännu råder ju icke fred i världen, och vi böra då icke handla
så, att de åtgärder som vi vidtaga skada oss själva. Jordbrukarna lia i övrigt
redan visat att de äro villiga att ta sin andel av de åtgärder, som krävas
för en stabilisering av priserna.

Vilja vi dessutom taga i betraktande vilka varor det är som stigit mest i pris
under detta krig, finna vi, att detta inte är priserna å de stora mest betydande
varugrupperna inom jordbruket, utan prisstegringarna ligga främst på andra
områden. Uppgifterna från tillgängliga varuprisindex visa detta. Jag vill
därför lämna några uppgifter från riksbankens prisindex, som inte nämnvärt
skiljer sig från socialstyrelsens. Enligt denna har generalindex från 1935 stigit
med över 50 procent. Från 1931, som tas som basår med indextalet 100,
har generalindex stigit till 158. Men på så väsentliga poster som t. ex. potatis,
mjöl och bröd är stegringen dock inte mer än 30 procent. För oktober månad
i år är indextalet där 130.7. För mjölk, smör, ost och margarin är index nu
123.4. Se vi däremot på andra produkter, t. ex. specerier och kolonialvaror, är
motsvarande tal 179.3. För trädgårdsprodukter är det 20G.2 och för fisk 216.1.
Även om man anser, att livsmedlen inta en nyckelställning i prissättningen,
kan man dock inte säga, att det är en stegring inom dessa produktionsgrenar,
som höjt levnadskostnaderna så mycket. Efter den sänkning av priset, som nu
ägt rum, böra ju deras indextal ytterligare sjunka.

Hedan härmed ha jordbrukets utövare visat, att de äro villiga att gå med

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
på ett prisstopp. Och det bör inte råda någon principiell meningsskiljaktighet
mellan dem och de allmänna principiella inrikespolitiska principer, som hans
excellens statsministern i går gav uttryck åt, men skall ett prisstopp komma
till stånd, får det lov att bli ett prisstopp icke blott för jordbrukets produkter,
utan det måste också bli ett lönestopp och ett stopp inom industrien. Det är ju
i varje fall så, att de i jordbruket arbetande inte ha haft samma inkomst som
inom andra verksamhetsgrenar sysselsatta personer. Skall något vinnas med ett
prisstopp, måste det bli ett allmänt sådant och det får inte enbart gå ut över
jordbruket.

Skola för övrigt de i jorden arbetande icke få sina löner och sin standard
sänkta — de lia redan nu lägre reallöner än de, som äro sysselsatta på andra
områden — så måste det som åtgöres vara likvärdigt.

För jordbrukets del böra vi nu göra allt vad vi kunna för att skaffa fram livsmedel;
Men det är inte mindre viktigt att uppmuntra fisket. Fisken betyder så
oändligt mycket för oss i dessa tider, och det är med tillfredsställelse man kan
konstatera, att krigskonjunkturskatten för fisket jämkats. Krigskonjunkturskatten
som sådan kom val närmast till för att förta lusten hos folk
att tjäna pengar, och den drabbar ju endast dem, som under dessa krigsår fått
sina inkomster ökade, medan de, som tidigare haft liknande inkomster, gå fria
från sådan skatt. Fiskarna förrätta ju ett i dessa tider mycket riskfullt arbete,
och de böra uppmuntras, inte blott för sin egen skull utan även för folkförsörjningens
för att de skola bedriva sin verksamhet i så stor omfattning som
möjligt, oavsett örn de därmed skulle tjäna något mera pengar. En uppmuntran
och ett stöd utav fisket är i dessa tider så viktig, att den inte får försummas.

^ Och för övrigt, vidtas sådana åtgärder, att folkets samlade medverkan kan
påräknas för deras genomförande, så betyder det mycket i nuvarande läge.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Hans excellens herr statsministern började
sitt gårdagsanförande med ett uttalande örn behovet av en god kontakt
mellan regeringen och riksdagen. Han hoppades, att den nya metod för denna
kontakt, som nu för första gången praktiserades, skulle visa sig vara god
och gagnelig. Riksdagen skall ej endast vara åhörare och mottagare. Regeringen
vore tacksam för att få del av riksdagens meningar i de aktuella frågorna.

Jag är övertygad örn, att man inom riksdagen allmänt ansluter sig till
denna uppfattning örn det önskvärda i en god kontakt mellan regering och
riksdag. Det kan dock icke, herr talman, vara underligt, örn man inom riksdagen
skulle hysa någon undran över de former, i vilka regeringens strävanden
efter god kontakt med riksdagen just nu framträtt. Tre dagar före riksdagssammanträdet
fattar regeringen ett både principiellt och praktiskt ytterst
viktigt beslut örn prisstopp, och dagen före riksdagssammanträde! offentliggöres
detta beslut. Det är klart, att regeringen ägt riksdagens fullmakt
att fatta ett sådant beslut, men det är ändock ägnat att väcka förvåning,
att beslutet kommit just nu omedelbart före riksdagens sammanträde.
En närmare förklaring örn anledningen till att så skett torde riksdagen kunna
lia rätt att begära.

Herr andre vice talmannen yttrade nyss, att man inom riksdagen varit ense
örn att rekommendera förhandlingar med parterna om pris- och lönestopp.
Detta är riktigt, men herr Åkerberg förbiser, att hittillsvarande prisreglering
grundat sig på sådana förhandlingar och överenskommelser, under det att
däremot det senaste allmänna prisstoppet beslutats utan föregående överenskommelse
med parterna, och att regeringen därför nu slagit in på en ny linje.

I statsministerns uttalanden örn nödvändigheten att vidtaga alla åtgärder

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Anf/. landets försörjningsläge m. m. .(Forts.)
för att förhindra inflation vill jag livligt instämma, liksom i hans förhoppning
att vårt folk genom uppoffringar från alla berörda parter skall visa sig
mäktigt att åstadkomma en tillfredsställande lösning av de svåra problem,
som härvid uppställa sig. Skall detta kunna ske, är det oundgängligt att man
på alla håll inser lägets allvar och är beredd att fullt ut taga de nödvändiga
konsekvenserna. Det kan icke vara rimligt att en medborgargrupp får full
kompensation för prisstegringen medan en annan grupp får nöja sig med
exempelvis 25 eller 50 procents kompensation. Och en tredje grupp måhända
icke får någon kompensation alls. Sistnämnda förhållande torde för närvarande
gälla stora grupper av särskilt handelns företrädare. Dessa ha fått
oerhört ökat arbete genom ransoneringen. De ha i många fall fått minskad
omsättning på grund av varubrist och andra omständigheter. Och så gott som
alla deras varor ha långt före det senaste prisstoppet varit prisreglerade med
en ytterst knapp vinstmarginal. Det kan enligt min mening knappast råda
någon tvekan om att handeln varit orättfärdigt missgynnad under kristiden.
Jag vill uttala en livlig förhoppning om, att den definitiva prisreglering, som
väl nu skall komma till stånd, måtte råda bot på den orättvisa, som vederfarits
handelsnäringen.

Örn jordbruksnäringen skall jag på grund av bristande sakkunskap underlåta
att göra något uttalande. Denna närings ekonomiska förhållanden komma
helt säkert att ingående belysas av experter med skilda utgångspunkter.
Endast på en punkt skall jag tillåta mig att uttala min förståelse för kritiken
från jordbrukarehåll. Det gäller det långa dröjsmålet med besked örn de priser,
med vilka man hade att räkna. Visst förstår jag, att man ansett det
önskvärt att få en uppgörelse samtidigt örn jordbrukspriser och arbetslöner.
Men man kunde ju ändå inte åstadkomma en sådan enhetlig uppgörelse, och
så kom omsider beslutet om spannmålsprisen. Detta beslut hade föregåtts av
olika förslag, alla dock i det längsta hemligstämplade. Att det långa dröjsmålet
och hemlighetsmakeriet tillsammans skulle åstadkomma ovisshet och
oro på jordbrukarehåll, finner jag fullt förklarligt. Jag har heller icke hittills
hört några övertygande skäl för att hemligstämplandet av förslagen och
det långa dröjsmålet med beslutet skulle vara nödvändigt.

När jag talar om hemligstämplade handlingar kan jag icke uraktlåta att
litet mera allmänt beröra det flitiga användandet av hemligstämpel som numera
äger rum på det ena området efter det andra. Tidigare var det väl mest
handlingar rörande utrikespolitiska och militära förhållanden, som hemligstämplades.
På det militära området har man nu gått till ett så ymnigt bruk
av hemligstämpeln, att man tycks utan närmare prövning sätta denna stämpel
på även de oskyldigaste handlingar. Men därtill har nu kommit, att särskilt
de olika kristidskommissionerna hemligstämpla alla möjliga slags handlingar,
exempelvis förslag som ingivas till Kungl. Maj :t. Det torde vara
uppenbart att den omständigheten att en kommission eller ett ämbetsverk
hemligstämplat en handling, som ingives till Kungl. Maj :t, icke befriar vederbörande
departementschef från det konstitutionella ansvaret för att handlingen
förblir hemlig. Örn hemligstämplandet icke grundar sig på gällande
stadganden, torde det få anses vara det mottagande statsrådets skyldighet
att se till att hemligstämpeln borttages.

Ur allmänna demokratiska synpunkter är det enligt min mening ett intresse
av största vikt att offentlighetens fulla ljus får falla över allt sådant som
utan verklig skada kan vara offentligt. Vi äro stolta över vår folkliga självstyrelse
och över den goda medborgarandan hos vårt folk. Skall denna självstyrelse
kunna förbli vår styrka och den goda medborgarandan ytterligare
utvecklas, måste emellertid folket uppifrån mötas med förtroende. Det måste

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
ha känslan av att dess livsintressen både böra och kunna öppet diskuteras
och det måste befrias från intrycket att överallt stöta på hemliga taggtrådsstängsel.

Ett exempel på hur olyckligt det är att i onödan hemligstämpla synes det
mig att man har i förfaringssättet med förslaget örn de värnpliktigas arbete
i skogarna. Genom att arbetsmarknadskommissionens första förslag hemligstämplades
har man framkallat en irriterad diskussion, som varit alldeles onödig,
örn det hela fått vara offentligt. Jag anser mig lia så mycket större rätt
att säga detta som jag alls icke kan instämma i det klander, som riktats mot
socialministern för hans slutliga ståndpunktstagande i denna sak. Jag finner
det vara uppenbart, att han haft rätt i att oöverstigliga svårigheter mötte för
att uttaga den tidigare årsklassen till skogsarbete. Det enda jag vill klandra
honom för är att han icke ombesörjde att arbetsmarknadskommissionens hemligstämpel
avlägsnades.

Örn de stora ekonomiska och organisatoriska problem, som dagens bekymmersamma
situation ställa oss inför, skall jag icke uttala mig. Jag vet nämligen
att en av mina meningsfränder, som på dessa områden besitter verklig
sakkunskap, senare under debatten ämnar behandla dem. Jag nöjer mig därför
med dessa korta antydningar örn några synpunkter, som måhända icke
på annat sätt kommit under debatt.

Endast i fråga örn formerna för denna kontakt mellan regeringen och riksdagen
skall jag till sist framställa en fråga. En riksdagsledamot sade i går
efter att i nära tre timmar ha lyssnat på synnerligen intressanta och värdefulla
men också mycket långa och detaljrika redogörelser från tre regeringsmedlemmar,
att det föreföll, som örn man trodde, att vi levde i en tid, då boktryckerikonsten
ännu icke var uppfunnen. Det ligger något i denna undran.
Ingen enda riksdagsledamot torde haft möjlighet att tillgodogöra sig det vidlyftiga
upplysningsmaterial, som i går lämnades. Hur skulle det vara, örn informationssammanträden
med riksdagen ordnades på det sättet, att ledamöterna
några dagar i förväg finge del av de utförliga redogörelserna och det
därefter vid plena lämnades en kort sammanfattning, som inledning till överläggningarna?
På det sättet kunde helt säkert debatterna bli av ett annat
och även för regeringen större värde än nu möjligen blir fallet. Jag vågar hemställa
till regeringen att taga detta spörsmål under övervägande.

Jag kan emellertid icke sluta utan att ytterligare understryka vad jag
redan antytt, nämligen nödvändigheten att alla goda krafter nu spännas i
strävan att övervinna svårigheterna och föra vårt folk oskadat ut ur tidens
vedermödor. Örn det skall kunna lyckas, få vi alla vara beredda på stora offer.
Och vi måste framförallt alla gå till arbetet med den bestämda föresatsen
att mötas i förtroende och bortse från egna fördelar och gruppintressen. Det
helas väl måste vara riktpunkten för allas strävan.

Herr Nordenson: Herr talman! Hans excellens herr statsministern underströk
i går i sitt anförande mycket starkt vikten av att vårt penningvärde nu
skyddas och bevaras. Jag tror att vi alla äro beredda att instämma i att detta
för oss är en angelägenhet av allra första ordningen. Statsministern framhöll
också angelägenheten av att riksdagen framförde sina synpunkter på detta
problem, och denna uppmaning vill jag här taga fasta på och lämna ett bidrag
till frågans belysning.

Jag tror att det då är nödvändigt att gå något tillbaka i tiden och se efter
hur det nuvarande läget har uppkommit. I sitt utlåtande i våras uttalade bankoutskottet,
och däri fick det riksdagens instämmande, att man inte borde genomföra
ett fullständigt pris- och lönestopp, utan att man borde försöka

Tiadagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
lösa problemet om kronans skyddande genom att åstadkomma frivilliga överenskommelser
mellan de olika parterna. Man utpekade som lämplig tidpunkt
för detta det tillfälle, då man skulle kunna överblicka resultatet av årets
skörd. Under våren anordnade finansministern, möjligen i anslutning till ett
förslag som jag tillät mig framkasta örn bildandet av ett ekonomiskt råd, vissa
överläggningar mellan representanter för olika grupper, där just frågan örn
penningvärdet behandlades och olika synpunkter framlades beträffande vilka
vägar man borde gå. Man enade sig då också örn att den rätta tidpunkten
att upptaga gemensamma förhandlingar mellan de skilda intressegrupperna
vore någon gång på hösten, närmare bestämt just när skörderesultatet var
möjligt att överblicka.

Fipansministern lät livsmedelskommissionen utarbeta ett förslag, som vi alla
känna till och som framlades i mitten av augusti. Det är inte bekant vad finansministern
lämnat livsmedelskommissionen för instruktioner i detta stycke,
men livsmedelskommissionen har tydligen uppfattat Baken sa att den ^ borde
försöka sammanföra de olika parternas önskemal. Det lyckades ju också livsmedelskommissionens
ordförande att få ett enigt beslut inom livsmedelskommissionens
råd, vars representanter för olika grupper anslöto sig.

Detta förslag kunde emellertid, som vi veta, inte accepteras av andra grupper.
Det var särskilt löntagarna, som inte ville godtaga det. Därmed hade tanken
på gemensamma överläggningar kommit i ett ganska olyckligt läge. Det
hela hade måhända kunnat ordnas örn frågan omedelbart hade tagits upp till
gemensamma förhandlingar mellan alla de olika grupperna, alitsa även med
representanter för löntagare av olika kategorier samt representanter för handel
och industri. Men så skedde icke. Frågan hänvisades till priskontrollnämnden,
vilken avgav ett utlåtande, som länge var hemligstämplat men örn vilket
man nu erfarit att det innebar ett förslag om vissa sänkningar. Icke heller
sedan detta utlåtande hade kommit blev emellertid frågan föremål för närmare
handläggning. I samma lilla krets, som hade sammanträtt i varas, togs
frågan åter upp omkring den 10 september, men då konstaterades egentligen
endast de motsättningar, som förelågo på olika håll, och några förhandlingar
upptogos icke. Som bekant dröjde det ända till den 29 september, innan parterna
samlades för överläggningar inför finansministern. Men inte ens då kom
det till verkliga förhandlingar. Först i oktober har regeringen tillkallat en
sakkunnig för att handlägga dessa frågor och leda förhandlingarna mellan de
olika parterna, och vi veta att förhandlingar i den riktningen äro utsatta att
äga rum den 11 november.

Det är sålunda ett utomordentligt långt dröjsmål, som här har ägt ruin, och
resultatet har icke kunnat undgå att visa sig. Det har skapat en stark irritation
bland dem, som närmast lia berörts. Såsom livsmedelskommissionen bedrivit
förhandlingarna ha dessa icke kunnat undgå att åtminstone för de breda
lagren bland jordbrukarna framstå såsom förhandlingar mellan representanter
för olika grupper inför en statlig myndighet, och när förslagen då icke godtagas,
är det ganska naturligt att det skapar en allvarlig irritation. Jordbrukets
representanter i dessa förhandlingar lia obestridligen kommit i en svår
och ömtålig ställning gent emot sina huvudmän, när de funnit att deras ställningstagande
icke blivit accepterat. Genom det långa dröjsmålet har det inte
bara uppstått en irritation. Det har växt lipp en misstämning, som vänt sig
mot andra grupper i samhället, som man misstänkt för att pa något vis vilja
sabotera det förslag, som här framlagts.

Jag vill såsom representant för en av dessa andra grupper bestämt deklarera,
att jag för min del inte ansett det möjligt att taga ställning till jordbrukets
prisfråga, dels på grund av att det nödiga materialet endast delvis framlagts

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
och motiveringen för förslagen icke gjorts tillgänglig, samt dels på grund av att
hela denna fråga örn ett fastlåsande direkt sammanhänger med frågan örn hur
vi låsa andra priser, såsom på varor och löner. Hela denna beklagliga situation
hade kunnat uppklaras örn man från ledande håll hade åstadkommit de nödiga
förhandlingarna på ett tidigt stadium, och det har icke förebragts någon som
helst motivering varför sådana ej planlagts i god tid och upptagits låt oss säga
redan i mitten eller slutet av augusti månad.

Ansvaret för denna försummelse faller naturligtvis på hela regeringen, men
det ligger också i sakens natur att det främsta ansvaret faller på herr finansministern.

Jag vill, herr. talman, innan jag går vidare uttala mitt djupa beklagande
över att finansministern av sjukdom är förhindrad att här närvara; det är nämligen
mycket obehagligt att angripa en person som inte kan försvara sig. Men
situationen är så allvarlig att jag inte kan undgå att här framföra allvarliga
anmärkningar.

Ser man denna frågas handläggning mot bakgrunden av den fullkomligt riktiga
uppläggning, som finansministern gjorde i våras, är denna handläggning
enligt min mening helt enkelt oförklarlig. Jag kan inte tillbakahålla den reflexionen,
att frågan knappast kunnat få en olyckligare handläggning än vad
som varit fallet.

Men det är icke blott i fråga om den stämning, som den skapat ute i landet,
som detta ärendes behandling är att beklaga, den har även skapat svårigheter
av annat slag. Vi veta att regeringen nu tillkallat en särskild sakkunnig för att
leda förhandlingarna mellan de olika intressegrupperna. Denne sakkunnige har
nu, för att få den rätta bakgrunden för de förhandlingar han skall föra med
löntagare, med industrien, med handeln och med andra grupper liksom även
med jordbrukarna, måst begära det prisstopp som proklamerades i går. Man
förstår att ett sådant måste vara i hög grad önskvärt från hans synpunkt med
hänsyn till den svåra utgångspunkt, som han har för sitt arbete. Men det har
ganska allvarliga konsekvenser. Även örn det nu proklamerade prisstoppet till
formen icke är absolut bindande och endast är temporärt, så måste det självklart
komma att bli mycket starkt prejudicerande för myndigheternas ställningstagande
i fortsättningen. Ett prisstopp innebär ett fastlåsande av ögonblickets
situation. Det innebär att man i viss grad väljer en godtycklig ekonomisk
situation som. utgångspunkt, och detta måste självfallet medföra vissa
orättvisor. Finansministern har vid upprepade tillfällen under de gångna krigsåren
framhållit som en av de viktigaste uppgifterna för oss att rättvist fördela
krisbördorna. Men det gäller därvid inte bara att man rättvist fördelar dem mellan
de olika individerna efter deras bärkraft, det gäller också att rättvist fördela
dem mellan olika grupper. Och det är härvidlag som man har anledning att
göra vissa erinringar.

Det har här redan från flera talares sida framhållits, att det finns en grupp
som är särskilt illa ställd i nuvarande läge. Det är handeln, och framför allt
livsmedelshandeln. Jag skall be att få lämna några data om hur dess ärenden
behandlats under den gångna tiden. Det framstod redan tidigt såsom ganska
klart, att handeln genom krisen kommit i mycket stora svårigheter, och på
hösten 1941 upptogs frågan örn särskilda kompensationer för handeln till närmare
behandling. Det ansågs då att man saknade tillräcklig grundval i form
av utredningar och kalkyler och man gav i uppdrag åt affärstekniska institutet
vid handelshögskolan i Stockholm att göra en utredning. Denna utredning förelåg
färdig i april 1942 och kunde sålunda tagas till grundval för frågans behandling.
Sveriges köpmannaförbund ingav en skrivelse med begäran örn vissa
kompensationer redan i maj, och denna skrivelse remitterades till priskontroll -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
nämnden. Priskontrollnämnden avgav sitt yttrande den 1 juli, men det föranledde
ingen omedelbar åtgärd. Först den 27 juli remitterades hela denna fråga
till livsmedelskommissionen och till Kooperativa förbundet för yttrande. Svar
förelågo omkring den 20 augusti, men trots detta har ännu ingen åtgärd vidtagits.
Det är särskilt en synpunkt i samband med handeln, som jag skulle
vilja beröra. Det säges många gånger att handeln i detta läge måste försöka
klara sina svårigheter genom att genomföra en rationalisering. Men man får
inte glömma bort att en rationalisering under de säregna förhållanden, som
kristiden medfört, icke är detsamma som en rationalisering under normala och
fullt fria förhållanden. En rationalisering nu kan komma att verka på ett helt
annat sätt än under normala förhållanden. Det blir de mest kapitalstarka företagen,
som överleva krisen, medan de kapitalägare gå under. Men det är inte
alldeles självklart att de kapitalstarkare företagen äro de mest effektiva. En
utrationalisering av de till synes svagare handlandena behöver inte vara verkligt
rationell. Man måste räkna med att det kan bli en utrationalisering av sådana
företag, som i och för sig äro livsdugliga och som borde få existera vidare.
Det är inte ur samhällelig synpunkt önskvärt örn det uppstår vad jag rent
av skulle vilja kalla en massdöd bland handelsföretag, som i själva verket under
normala förhållanden ha en viktig uppgift att fylla.

Genom hela detta dröjsmål ha handelns representanter kommit i ett synnerligen
svårt läge, och det måste bestämt sägas ifrån att det prisstopp, som
nu är proklamerat, inte får tas till intäkt för ett avvisande av de mycket berättigade
krav, som handeln har framfört. Det vore ett alltför uppenbart avsteg
från den ovan uttalade principen örn bördornas rättvisa fördelning.

Den situation som nu uppkommit ger emellertid anledning även till andra
bekymmer. Den tillkallade sakkunnige har utarbetat ett program för penningpolitikens
handhavande, som i vissa stycken har delgivits kammaren. Det planeras
här en betydligt strängare priskontroll, som mycket liknar ett kategoriskt
prisstopp. Det deklareras här att kostnadsökningar i regel skola bäras av producenterna
och att kompensation endast skall lämnas i rena undantagsfall. I
vissa fall skola även sådana priser, som redan fastställts, underkastas en korrigering
i syfte att sänka dem.

Det innebär ett synnerligen starkt ingrepp på producentsidan, och det måste
sägas att man hör detta med så mycket större bekymmer när man samtidigt
läser vad statsministern uttalar beträffande lönerna. Han framhöll följande:
»Det må i detta sammanhang beaktas, att lönefrågorna i allmänhet helt äro
beroende av vederbörande parters egna beslut. Den kontroll över varupriser,
som staten utövar, har ingen motsvarighet, när det gäller lönerna. Såvitt möjligt
bör denna frihet bevaras.»

Gentemot detta måste vi emellertid bestämt framhålla att ett prisstopp av
den kategoriska karaktär, som skisserats i detta program, icke endast förutsätter
en begränsning av kraven på kompensation i löneavseende, utan även
måste motsvaras av ett reellt lönestopp.

Jag vill vidare understryka, att skall detta program såsom det nu är skisserat
verkligen kunna genomföras, så torde det enligt min mening kräva att den
expert, som tillkallats, utrustas med utomordentligt vittgående befogenheter.
Jag tror att regeringen kommer att bli nödsakad att lämna honom mycket fria
händer och mycket vittgående fullmakter. Men härigenom skapas efter min
mening en för våra svenska förhållanden ytterst egendomlig situation. Vi komma
att få en person, som står vid regeringens sida i vissa avseenden utrustad med
befogenheter, som torde överstiga vad en enskild regeringsmedlem i regel har,
men utan att han samtidigt har något konstitutionellt ansvar.

Man må lia vilken uppfattning som helst örn parlamentarismens värde, men

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
det förefaller mig klart att om man Ilar en parlamentarism, kan detta förhållande
inte förlikas med ett sådant system. Örn någon får de befogenheter, som
jag misstänker det blir nödvändigt att lämna denne sakkunnige, måste han
också kunna träda inför riksdagen och taga sitt ansvar. Tanken att en person
bakom regeringen utrustas med stor maktbefogenhet, utan att riksdagen kan
komma till tals med honom, bör inte godtagas. Kail detta problem inte lösas på
annat sätt, bör man bereda plats för honom så att han kan träda in i regeringen.

Vi ha här fått en mycket egendomlig situation. Vi ha å ena sidan denne
expert med som jag tror vittgående maktbefogenhet, som handlägger ett av
våra allra största inrikespolitiska problem, men utan officiellt ansvar, och vi
ha å andra sidan finansminister Wigforss med formellt ansvar, men i hög grad
frikopplad från denna stora frågas egentliga behandling.

Jag frågar mig här förresten, vad finansminister Wigforss’ ställning blivit.
För de löpande frågorna har han ju vid sin sida fått en extra medlem av regeringen,
och vid statsverkspropositionens skrivande har han som bekant en utomordentligt
skicklig statssekreterare till sitt förfogande. När det gäller den
viktiga uppgiften att svänga Geddesyxan har man en stark känsla av att han
överlåtit detta åt de enskilda departementschefernas företagsamhet — åtminstone
synes detta vara fallet när det gäller de två huvudtitlar, som ha de
största anslagsäskandena, nämligen fjärde och femte huvudtitlarna. När han
nu ställes inför det svåraste och viktigaste problem, som måhända en finansminister
kan ställas inför, försvaret av den svenska kronans värde, så överlåter
han detta åt en särskilt tillkallad expert. Jag har gjort mig den frågan:
vilken uppgift fyller herr Wigforss i nuvarande stund som finansminister?
Och jag har, herr talman, ej kunnat finna något tillfredsställande svar.

Men jag vill till sist, herr talman, återgå till huvudfrågan för dagen, eller
vilka riktlinjer vi i dagens läge skola följa. Jag vill då allvarligt understryka
vikten av att regeringen och särskilt dess främste representant behåller ledningen
av de slutliga avgörandena i dessa viktiga spörsmål. Det gäller för
regeringen att från sin högre och vidare utsiktspunkt se till att avgörandena
icke ensidigt bestämmas av dragkampen mellan de olika grupperna, utan att
därvid även rättvise- och skälighetssynpunkter få komma till sin rätt. Ty det
är dessa, som ensamma kunna skapa den vidare förståelse för de tunga offer,
som läget kräver, och bevara den samhörighetskänsla mellan olika grupper,
som är en viktig förutsättning för att vi lyckligen skola kunna kämpa oss
igenom de svårigheter, som framtiden med säkerhet kommer att medföra.

Herr Bondeson: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
avslutade sitt i går lämnade informationsmeddelande med
att säga: »En ljuspunkt är årets skörd.» Detta kan vara en sanning med
modifikation, ty ännu är årets skörd till alla delar icke bärgad. Ännu står det
säd och oljeväxter ute till och med i Skåne. Och ännu beklagligare är att
rotfrukterna, såvitt man för dagen kan se, på grund av brist på arbetskraft
ej synas kunna komma ur jorden i rätt tid. I denna svåra folkförsörjningstid
är det viktigare än någonsin att intet uraktlåtes som kan göras för att få
upp speciellt potatis och sockerbetor.

Beräkningarna rörande sockerbetsskörden synas ge vid handen, att den kvantitativa
skörden i år blir 15 procent lägre än föregående år. Och då sookerhalten
i betorna i slutet av oktober visade sig vara en procent lägre än föregående
år, så kan man därav räkna ut att den kvalitativa skörden blir mellan
20 och 25 procent lägre i år än år 1941.

Vad som vållar svårigheten att få upp rotfrukterna ur jorden är den brist
på arbetskraft, som gör sig gällande. De uppgifter, som länsarbetsnämnden

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjningsläge m. to. (Forts.)
och sockerbolaget inhämta hos respektive odlare, stämma ej alltid överens.
Så sent som i fredags i förra veckan beräknade länsarbetsnämnden att behovet
av ytterligare arbetskraft utgjorde 1,185 arbetare, medan däremot sockerbolagets
samtidiga beräkning upptog siffran 1,758 — det blir en skillnad på
cirka 500 arbetare. . „

Hur som helst vittna dock de stora arealerna av ännu i jorden kvarstående
sockerbetor — på vissa större egendomar upp till 80 procent — att arbetskraft
behövs och behövs nu genast. Vidare borde allt göras för. att de i arbetsavtalen
ingångna förbindelserna hållas. Sa är tyvärr inte alltid fallet. Det
finnes exempel på att arbetsförmedlingsombud pa viss ort agiterat för att
det avtalade priset av sju kronor per ruta är för litet och att mera bör krävas.
Det är beklagligt att ett ombud kan förfara på ett sådant sätt. Man hade
kunnat hoppas att de bättre skulle förstå sin uppgift. På så sätt har det hänt
att arbetare lockats över från den gård, dit de först kommit,, till andra jordbrukare,
som betala dem mer och även ge dem kost och logi — det har till
och med sagts att det förekommer att de inte behöva lämna några livsmedelskort
alls.

Vid ett möte, som hölls i Hälsingborg i lördags med ett stort antal betodlare
från nordvästra Skåne, beslöts tillställa herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepaTtementet
en skrivelse med en varm anhållan örn att hjälp
av militär måtte lämnas, i likhet med vad fallet var 1940.

Följden av allt detta har blivit att i närvarande stund, såsom tidigare anförts,
cirka 80 procent av sockerbetsskörden hos de större odlarna i. nordvästra
Skåne fortfarande står i jorden. Arbetskraftsbehovet ökas för varje dag
på grund av de kortare dagarna och jordens alltmer uppblötta skick.. Nederbörden
i september utgjorde icke mindre än 92.2 millimeter under tio regnvädersdagar
och i oktober 83.2 millimeter under sjutton regndagar. Och redan
under de första dagarna av november ha vi fått cirka 30 millimeter regn.
Utsikterna att kunna rädda de för vår livsmedelsförsörjning så viktiga och^för
odlarna så dyrbara sockerbetorna bli för var dag allt mörkare. Det måste
därför ligga i statens intresse att sådana åtgärder omedelbart vidtagas att
icke sockerbetsskörden, i likhet med en hel del av landets, stora och vackra
skörd av spannmål och oljeväxter, på grund av otillräcklig tillgång på arbetskraft
går förlorad.

Det är uteslutet att kunna ordna frågan örn arbetskraften till betfälten pa
annat sätt än genom direkt ingripande från statens sida, i likhet med vad
som på sin tid skedde för att rädda 1940 års sockerbetsskö.rd. Förläggningarna
på de egendomar som ha behov av arbetskraft kunna ej hysa så° mycket
folk som nu behövs. Örn behovet för en månad sedan var en man, sa är behovet
i dag tre. Militärerna kunna förbli i sina förläggningar och transporteras
i bil till arbetsplatserna. Att det inte .finns någon brist på intresse hos
militären har man exempel på från en bataljon, som ligger någonstans i Skåne.
Mannarna i ett kompani tillfrågades, hur många som ville taga upp sockerbetor,
och av 190 man stego 170 framför ledet. Det var vana betupptagare från
norra Skåne och Småland, men endast tolv man lingö resa av de 170. Andra
vägar finnas möjligen också. Sockerfabrikerna, som nu köra dygnet runt i tre
skift, borde kanske kunna inskränka sitt arbete till två skift och då kunde den
arbetskraft, som blir ledig, användas på betfälten. Vissa skolors elever kunde
möjligen också under kortare tid gripa in.

Mitt uttalande innebär, herr statsråd, en varm vädjan örn snar hjälp. Och
den gamla satsen »uppskjut icke till morgondagen, vad som kan och bör,göras
i dag», bör icke glömmas. I går yttrades också ett par ord om mjölktillgången.
I min hembygd har mjölkproduktionen under de senaste månaderna nedgått

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
med cirka 20 procent. En bidragande orsak härtill är att vi på grund av stark
nederbörd omkring den 20 september blevo tvungna att taga in korna från det
rika betet och sätta dem på stallutfodring. Om vi då hade haft tillgång till
n, ». er’ hadejvi kunnat upprätthålla den m.jölkkvantitet per ko, som vi dittills
fatt. Men pa grund av att vi icke hade något kraftfoder och först omkring
den 10 oktober fingo tillgång till sockerbetsblast, som är äggviterik, blev det
en mellantid av två å tre veckor, då mjölkavkastningen per ko sjönk betydligt.
Att nu snabbt hämta upp den förlorade mjölknroduktionen är inte så lätt, örn
kanske inte rent av omöjligt. Enligt vad som meddelades i ett radioanförande
i söndags skulle ansökan örn kraftfoder vara inlämnad den 3 november, och
1ÖId^ n-m n^gon vecka ar det sedan möjligt att få tilldelning av kraftfoder.

... Eadiotalaren i söndags började sitt anförande med att säga, att det ställes
okade krav pa jordbrukarna. I fråga örn nödvändigheten av dessa krav kan
jag helt instämma med radiotalaren. Men då måste det också beredas jordbrukarna
möjlighet att få så mycket kraftfoder, att mjölkproduktionen kan
uppratthallas.

Herr Ohlin: Herr talman! T det läge, vari. vari riksdagen nu samlas för att
under några dagar överlägga med regeringen, är det två spörsmål, som enligt
mm mening icke gärna kunna av riksdagen förbigås.

... Ekhförsta gäller förhållandet mellan å ena sidan de hävdvunna formerna
lör politiska avgöranden genom regering och riksdag och å andra sidan de nya
törmer som hålla på att växa fram genom regeringens förhandlingar med olika
närings- och arbetsmarknadsorganisationer. Någon har kallat dessa organisationer
representanter för den tredje hammaren. Man har till och med antytt,
att de resultat som framkomma genom överläggningar mellan den och regeringens
representanter äro av större betydelse än de spörsmål, varöver riksdagen
Ilar att besluta. Föreligger det måhända rent utav risk att riksdagens
bada kamrar skola skjutas at sidan och makten på det ekonomiska området
glida över till en tredje kammare, bestående av representanter för organisationerna
och alltså uppbyggd pa korporativ grund? Stå vi nu inför början av en
utveckling, som kan komma att radikalt ändra det svenska statsskicket? Enligt
min mening äro sådana farhågor i stort sett ogrundade. För det första äro
de riktlinjer, efter vilka regeringen och dess representanter bedriva förhandlingar
nied organisationerna, fastlagda av riksdagens båda kamrar. Skulle
regeringens överenskommelser med organisationerna icke överensstämma därmed
och icke godkännas av riksdagen, så har denna möjlighet att i början av
nästa år inskrida, låt vara att dess rörelsefrihet i praktiken torde vara i viss
man begränsad för tiden intill nästa höst. Det är utan tvivel välbetänkt, att
regeringen nu — innan förhandlingarna nått ett avgörande stadium —- begagnar
tillfället att för riksdagen redogöra för huvuddragen i sitt arbete på
detta område. För min del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter
och tankegångar,^ som framkommo i statsministerns redogörelse. Det
bör emellertid måhända påpekas, att om riksdagen lämnar denna framställning
utan erinran och sålunda indirekt ger sitt godkännande, så innebär detta naturligtvis
icke att riksdagen pa förhand bundit sina händer för det fall att
regeringen endast pa vissa punkter skulle genomföra där antydda förslag, medan
den på andra punkter icke skulle göra detta. Framgång i kampen mot
inflationen är nämligen beroende av en väl balanserad politik, och luckor på
vissa områden kunna äventyra det hela,

Det finns en omständighet utöver det sagda som gör att farhågorna för en
utveckling i korporativ riktning av vårt styresskick knappast äro väl grundade.
Lrenom de tvångsfria former, varunder förhandlingarna med organisatio -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

lil

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
perna äga rum, står det i regeringens makt att bestämma, om den vill förhandla,
att välja med vilka organisationer den vill förhandla och att avgöra,
huru förhandlingarna skola läggas upp. Regeringen — som i sin tur är beroende
av samförstånd med riksdagens båda kamrar — kan på så sätt'' i sista
hand utöva det bestämmande inflytandet på ett helt annat sätt än örn organisationerna
fått välja representanter till en korporativ kammare.

För min del hälsar jag med tillfredsställelse att regeringen nu gör ett allvarligt
försök att genom demokratiska överläggningar med olika intressens
representanter uppnå frivilliga överenskommelser om en pris- och inkomststabilisering.
Det förefaller mig, som örn doktor Nordenson något överdrev
betydelsen av att regeringen använder direktör Söderlund som mellanhand.
Jag utgår ifrån att denne liela tiden håller intim kontakt med regeringen, som
har avgörandet i sin hand.

Den andra fråga, som riksdagen icke gärna kan underlåta att nu göra sig,
gäller dess egen insats under ett kortvarigt höstplenum. Något detaljerat ställningstagande
till dagens mångå försörjningspolitiska problem kan ju icke
gärna komma i fråga från riksdagens sida i avsaknad av konkreta förslag och
den närmare bearbetning av dessa, som traditionsenligt äger rum i riksdagens
utskott. Däremot kan riksdagen naturligtvis tjänstgöra som ett organ för
opinionsyttringar från alla håll i landet och bidraga till att Sveriges folk erhåller
en bättre belysning av dagens aktuella spörsmål än det hittills erhållit.
Av olika skäl synes stämningen ute i landet icke vara sådan, att de psykologiska
förutsättningarna för en pris- och inkom,ststabilisering och för ett uppehållande
av största möjliga varuproduktion äro så gynnsamma som de borde
vara. Kan riksdagen måhända på något sätt bidraga till att skapa bättre
psykologiska förutsättningar för lösningen av våra stora försörjningsproblem?

Man kan, herr talman, knappast upptaga detta spörsmål till närmare behandling
utan att först beröra några förhållanden, som bidragit till att läget
för närvarande är mindre gynnsamt än vad det kanske behövt vara. Enligt
min mening har regeringen i vissa avseenden begått allvarliga fel, som det
vore önskvärt att för framtiden undvika. Främst syftar jag därvid på den
mörkläggning av viktiga frågor, som varit så anmärkningsvärd under det senaste
halvåret. Hur skall man kunna vänta att hos svenska folket finna förståelse
för nödvändiga men delvis för olika grupper oangenäma åtgärder, när det
icke ordentligt upplyses om dessas bakgrund och nödvändighet? Detta sker icke
genom allmänna översikter sådana som dem vilka riksdagen i går fick lyssna
till, hur välkomna och motiverade dessa än äro. Än viktigare är att närhelst
konkreta spörsmål föreligga, handlingarna göras offentliga, om icke alldeles
särskilda skäl för motsatsen föreligga. Det flitiga bruket av hemligstämpeln
är ett av de stora hindren för framgång i det arbete, som ligger framför regeringen
på det försörjningspolitiska området. Låt mig nämna några konkreta
exempel. Jag skall då inte uppehålla mig vid arbetsmarknadsproblemen, ehuru
även där exempel icke saknas, utan vidröra några spörsmål på jordbrukspolitikens
område. Om 1942 års jordbrukskommittés kalkyler för jordbrukets
inkomster och utgifter omedelbart offentliggjorts i augusti månad, skulle det
säkert varit lättare att hos olika parter, både jordbrukare och konsumenter,
vinna förståelse för lägets krav. Som det nu var, kom ingen offentlig och
klargörande diskussion till stånd, och på båda sidor kunde osakliga extremister
härja med en propaganda, som de mera vederhäftiga saknade möjligheter
att bemöta. Missnöjesstämningen fick tillfälle att breda ut sig och att
sätta sig fast. Full offentlighet skulle i detta, liksom i de flesta andra fall, ha
varit den bästa garantien för att problemen blivit så väl som möjligt belysta,
och det skulle minskat risken för missförstånd. Naturligtvis finns det tilltal -

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Ant/, landets för söfning släge m. m. (Forts.)
len då offentlighet får undvikas, men detta faktum utgör intet försvar för
hemlighållande även när det icke är motiverat.

Felet med den upplysningsverksamhet rörande forserjningspolitiken, som regeringen
bedrivit, eller rättare icke bedrivit, ligger emellertid icke endast på
det planet att hemligstämpeln användes alltför flitigt. Den består även däri att
de offentliggjorda kommunikéerna och upplysningarna äro ofullständiga och illa
formulerade, efter vad det förefaller delvis på grund av rent teknisk oskicklighet
hos de närmast ansvariga. Tag som exempel kommunikén, rörande regeringens
fastställande av potatispriserna. Denna framkallade på många håll i
landet tron att jordbrukarna i gemen icke skulle erhålla mer än ett genomsnittligt
pris av 11 öre per kilogram potatis. Stor förtrytelse framkallades därför
helt naturligt bland de jordbrukare som sedan, gammalt äro vana att sälja direkt
till konsumenterna för väsentligt högre priser. Dessutom fick allmänheten
intrycket att ett normalpris av 11 öre fastställts. Livsmedelskommissionen fann
sig föranledd att påföljande dag utsända en förtydligande kommuniké. Icke
heller denna blev emellertid lyckligt formulerad. Den tolkades i talrika tidningar
så, att potatishandeln skulle försiggå till oförändrade priser. I själva verket
innebar ju emellertid regeringens beslut en prissänkning i förhållande till föregående
veckas läge, ehuru detaljerade normalprisbestämmelser av tekniska skäl
måste vänta några dagar. Efter denna livsmedelskommissionens kommuniké fortsatte
försäljningarna direkt till konsumenter i betydande omfattning till priser
som med 3, 4, 5 öre per kilogram överstego de normalpriser, som redan voro
fastställda men icke bekantgjorda. Är det icke naturligt, att konsumenter, som
på så sätt fingo betala överpriser, känna sig vilseledda genom kommunikéer,
som till och med av tidningar, vilka närmast representera konsumentintressen,
tolkades som en uppmaning till inköp till oförändrade priser?

Ett annat exempel på ofullständiga informationer kan man finna i fråga om
livsmedelskommissionens krav på fodersädesleveranser från jordbrukarna. Visserligen
har ett översiktligt radioföredrag förekommit, men ett faktum tycks
vara att många jordbrukare icke kunna begripa, varför så stora fodersädesleveranser
som de begärda skola vara erforderliga. Effektiva upplysningar rörande
hur stora kvantiteter som uttagas och varför detta är ur försöjningspolitiska
synpunkter nödvändigt skulle kunna bidraga till att minska det missnöje, som
helt naturligt uppkommer när en lantbrukare får besked örn att han skall avstå
den allra största delen av sin fodersäd utan att riktigt förstå nödvändigheten
därav.

För att taga ytterligare ett exempel kan man peka på det missnöje, som
uppkommit i jordbrukarkretsar, när den uppfattningen vunnit en viss spridning
på vissa håll i landet, att under året hopsamlade fläskkuponger från tidigare
perioder icke skola få medräknas vid likvid för hushållsgrisarna nu i höst.
Lantbrukarna lia ju tidigare uppmanats att spara kuponger för detta ändamål.
Jag har förvissat mig örn att denna uppfattning är oriktig och att alla kuponger
accepteras. Men det är illa nog att ett missförstånd vunnit allmän spridning,
vilket måste bero på en otillräcklig kontakt mellan myndigheterna och allmänheten.
Mot livsmedelskommissionen vill jag i detta sammanhang ej rikta någon
kritik. Men något fel i upplysningsverksamhetens organisation måste det finnas.

Jag skall, herr talman, icke nämna flera exempel på bristande upplysning
rörande försörjningsproblemen och nämner endast i förbigående att samma tendens
framträtt även på andra håll. Den kommuniké, som för några veckor sedan
utskickades rörande ändrade bestämmelser för luftvärnseld mot främmande
flygplan, var ju formulerad med ovanlig omsorg så, att den icke skulle ge
någon människa möjlighet att bedöma, vari förändringen bestod. Varför kun,de

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjningsläge m. m. .(Forts.)
icke denna kommuniké lia formulerats lika utförligt som den kommuniké tidigare
i somras rörande användande av verkningseld under dagen, endast inom
vissa områden, vilken uppväckte så mycket missnöje inom vida kretsar av Sveriges
folk. När regeringen nu på denna punkt ändrade sin politik, hade det väl
varit anledning att därom upplysa nationen. Så småningom sipprade det ju i
alla fall ut, vari förändringen bestod.

Måhända invänder regeringen beträffande det flitiga användandet av hemligstämpeln
rörande försörjningsproblemen, att det är kommissioner och andra
myndigheter som önska lia saken på detta sätt. Utlåtandena komma redan försedda
med den röda stämpeln till departementen. Uppenbarligen är det emellertid
vederbörande departementschef, som bör tillse, att hemligstämpeln icke användes
i större utsträckning än som är grundlagsenligt berättigat och klokt.
Jag skulle vilja råda regeringsledamöterna att förse sig med vardera ett stort
radergummi, med vilket man kan stryka ut alla onödiga hemligstämplar från
handlingarna. En uppmaning från regeringen till underlydande myndigheter
att icke i onödan sätta dit de röda stämplarna skulle också vara på sin plats.
Som ett önskemål skulle jag vilja uppställa, att svenska folket rörande andra spörsmål
erhålla lika snabb och fullständig upplysning som det genom arméchefens
försorg fick i spörsmålet, varför fänrik Helmfrid icke ansågs under senare år
ha haft förbindelse med nazistiska organisationer! Det finns ju även andra
frågor som i minst lika grad intressera allmänheten. Måhända kunde också informationsstyrelsen
mera än hittills intressera sig för den kontakt med svenska
folket, som erfordras för att när ett behov av ökade upplyningar föreligger, sådana
också bli så snabbt som möjligt spridda. Är det icke informationsstyrelsens
uppgift att just på detta sätt tillhandahålla regeringen erforderlig hjälp
och taga lämpliga initiativ? Som motto för dess verksamhet skulle jag vilja
sätta: tillräckliga upplysningar i rätt tid! Kanske kunde informationsstyrelseu
trycka detta överst på sitt brevpapper, så glöms saken inte bort.

Uppenbart är emellertid att plikten att bidraga till upplysning och undanröjande
av missförstånd åvilar icke endast regeringen och myndigheterna utan
även riksdagen, dess enskilda medlemmar och partier. Det förhåller sig måhända
så, att upplysningar, som komma från olika medborgargruppers egna
förtroendemän, i många fall kunna göra mera nytta än de officiella underrättelserna.
Vad skulle det inte betyda för opinionen i jordbrukarkretsar, om t. ex.
bondeförbundet ville se som sin uppgift att bland jordbrukarkretsar sprida kännedom
örn inkomstutvecklingen inom olika folkgrupper sedan krigsutbrottet.
Verkliga förhållandenet är ju, att jordbrukarnas inkomster stigit med i runt tal
45 procent, arbetares och tjänstemäns med 25 procent, medan några branscher
inom handeln icke erhållit någon som helst inkomstökning, dag begär naturligtvis
inte, att bondeförbundets ledning av dessa fakta skulle draga den slutsatsen,
att jordbrukets läge är bättre än andra folkgruppers eller att en ytterligare
förbättring av jordbrukets läge är obefogad. Men kunde det göras fullständigt
klart för jordbrukarna, att de faktiskt erhållit en vida större inkomstökning
än någon annan större folkgrupp med undantag för skogsarbetarna, vore åtskilligt
vunnet. Det missnöje, som råder inom jordbrukarkretsar, torde nämligen
till icke ringa, del bero därpå att man anser att offer begäres endast av jordbrukarna
och icke av andra grupper, medan man med utgångspunkt från förkrigsläget
snarare kan säga, att det förhåller sig tvärtom. Jag skyndar mig att
tillägga, att enligt min mening jordbrukets utgångsläge före kriget var relativt
ogynnsamt och att det därför icke är mer än rätt at t jordbruket erhållit en relativt
större inkomststegring. Men statsmakterna och samhället kan då å andra
sidan vänta att kännedom om att så verkligen skett sprides bland jordbrukarna.
Alla grupper i samhället lia ett gemensamt intresse av att icke de psykolo -

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
giska förutsättningarna för försörjningsproblemens lösning försämras genom
osaklig missnöjespropaganda.

På samma sätt lia naturligtvis representanterna för andra partier en uppgift
att fylla genom att framhålla, att jordbrukets läge ingalunda är så gott som
man pa manga hall synes föreställa sig i konsumentkretsar. Den genomsnittliga
inkomst, som Sveriges jordbrukande befolkning åtnjöt år 1939, var icke oväsentligt
lägre än den som t. ex. industriarbetarna och samhällenas befolkning^
allmänhet erhöllo, och detta även när hänsyn tages till olikheten i levnadskostnader
i samhällen och på landsbygden. Likväl var arbetstiden inom lantbruket
i regel längre. Detta bör man i andra folklager besinna, när man bedömer storleken
av den kompensation, som olika näringsgrenars utövare erhållit.

Efter att under de senaste månaderna ha i 1942 års jordbrukskommitté studerat
dessa frågor har .jag fått den uppfattningen bekräftad, att de senare årens
jordbrukspolitik — trots att den medfört större inkomstökningar i procent för
jordbruksnäringens utövare än för de flesta andra folkgrupper — icke givit
den jordbrukande befolkningen en för hög levnadsstandard på andra gruppers
bekostnad. Det finns tvärtom allt fortfarande stora grupper av det mindre jordbrukets^
folk vilkas levnadsstandard det är särskilt angeläget att höja. Men
r j f a a i ra sidan klart, att man icke i fråga örn nationalinkomstens omt
or delning kail framgå annat än med den största försiktighet i en tid, då landets
försörjningsläge försämrats och därmed den verkliga nationalinkomsten
1 starkt nedgått, vilket i och för sig lägger en tung börda på den icke jordbrukande
befolkningens axlar. Jag tror, att denna uppfattning — även örn
elen icke är förenlig med ett hårdhänt utnyttjande av jordbruksnäringens nuvarande
taktiskt starka ställning — ar den som i längden svarar bäst både
med jordbrukets och hela samhällets intresse. Förtroendefulla överläggningar
mellan informationsstyrelsen och olika partiers dagliga tidningar skulle kanske

„nna leda till att upplysningen örn de verkliga förhållandena bleve mera
ettektiv. Men säkert kan även den enskilde riksdagsmannen göra en hel del
genom att var och en i sin stad lägga fram en riktig bild. Jag vill därför uppmana
regeringen att snarast möjligt per post tillställa riksdagens ledamöter
en framställning rörande inkomstutvecklingen sedan krigsutbrottet, på det att
riksdagsmannen sedan på. grundval av dessa uppgifter måtte kunna bidraga
för hållandet& n d 6 aV det missnöje som beror Pa bristande kännedom örn verkliga

Jad riktlinjerna för regeringspolitiken i kampen mot inflationen beträffar
vill jag, ;som jag redan antytt, gärna betyga, att jag tror att spörsmålet angnpes
pa det riktiga sattet. Men jag upprepar att framgången blir beroende
pa att man lyckas genomföra det allmänna inkomststopp, som kan sägas utgöra
den ena och for tillfället viktigaste grundpelaren i systemet. Den andra
ar en begränsning av det statliga utgiftsöverskottet. Förordningen örn allmänt
prisstopp ser jag såsom en förberedelse för överenskommelser rörande inkomststopp
med de av statsministern angivna reservationerna. Uppenbarligen får
man tolka regeringens tillgripande av prisstopp så, att regeringen är fast besluten
att nu fora förhandlingarna i hamn och uppnå även en stabilisering av
inkomsterna. Prisstabilisering utan denna förutsättning är nämligen orimlig.
Denna bestämdt!, attityd från regeringens sida måste välkomnas, då den kan
spela stor roll för organisationernas inställning.

• Jaff S1Uvda helt d,elar.regeringens uppfattning örn hur kampen mot
inflationen bor laggas an, kan jag icke erkänna, att förberedelserna för höstens
ekonomiskt-jiolitiska avgöranden skett så som önskvärt vore. Den rent statistiska
belysningen av utgångsläget saknas alltjämt. Jag har redan i våras tilllatit
mig framhålla angelägenheten av att regeringen låter publicera berak -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
fångar rörande utvecklingen av olika folkgruppers inkomster sedan krigsutbrottet.
Hur skall allmänheten kunna bilda sig en mening om vad som är en
rättvis fördelning av bördor och offer, om den icke känner storleken av den
kompensation som olika grupper erhållit lika väl som olikheterna i utgångsläget? En

annan underlåtenhetssynd, som regeringen begått, vill jag även beröra.
Man har underlåtit att skapa ett utgångsläge före stabiliseringen, där de olika
folkgrupperna erhållit en någorlunda likartad behandling. Jag syftar på att
man till största delen underlåtit att tidigare i år genomföra de höjningar av
handelns marginaler, som enligt vad opartiska utredningar visa äro erforderliga
på grund av inträffade kostnadsstegringar. Redan på hösten 1941 framkommo
krav därom, och utredningarna voro färdiga på våren 1942. Ett förslag
om utvidgning av marginalerna på bl. a. socker, tvättmedel, margarin och
vetemjöl framlades. Vissa höjningar förordades av priskontrollnämnden, särskilt
dess ena hälft, och i något mindre omfattning av livsmedelskommissionen.
Icke desto mindre har regeringen underlåtit att här tillmötesgå berättigade
önskemål, och detta trots att kalkylerna göra sannolikt att nettoinkomsten för
livsmedelshandeln för närvarande måste ligga ej oväsentligt under förkrigstidens.
Denna handels utövare ha sålunda icke blott fått avstå från all kompensation
för höjningen av levnadskostnaderna, utan de ha tvärtom sett sina
nettoinkomster i allmänhet minska. Tydligen föreligga nu tänkbarast ogynnsamma
förutsättningar för en justering uppåt av marginalerna vid en tidpunkt
då andra grupper skola förmås till prissänkningar. Dröjsmålet med en skälig
justering av handelns villkor bör ses mot bakgrunden av att priserna just på
socker, tvättmedel och margarin under vårens och sommarens lopp höjdes för
industriproduktionens del. Varför kunde icke då samtidigt en justering skett
även av handelns marginaler? Vid bedömande av dessa spörsmål bör man
erinra sig att handelns organisationer intagit en mycket lojal hållning och
underlåtit att bland handelns utövare bedriva en propaganda, som skulle skapa
missnöje och tjänstgöra som en påtryckning på myndigheterna. Denna lojalitet
förtjänar ett bättre gensvar från myndigheterna. Jag hoppas, att det ej skall
utebliva.

Det är min förhoppning att regeringen nu, när ett prisstopp beslutats och ett
praktiskt inkomststopp förberedes, låter myndigheterna ordentligt klargöra för
folket den verkliga innebörden härav. Uppenbarligen kommer nämligen nu försörjningspolitiken
att få skötas efter delvis andra principer än hittills. Man
kail inte längre stimulera den ena eller andra produktionsgrenen genom att
bjuda den relativt höjda priser. I det väsentliga måste produktionsinriktningen
bestämmas av försörjningskommissionerna, och olika producentgrupper få i
Sverige liksom tidigare i andra länder antagas med lojalitet följa de givna
anvisningarna. Detta gäller i lika mån alla näringsgrenar.

Helt allmänt vill jag uttala den uppfattningen, att regeringen gör saken svårare
för sig genom att dels i onödan underrättelser undanhållas svenska folket,
dels en tillräckligt effektiv upplysningsverksamhet icke bedrives. I en demokrati
äro både försörjningsproblemen och andra problem till stor del psykologiska.
De skulle lättare lösas, örn regeringen ville visa svenska folket mera förtroende.
Därigenom skulle den också kunna bäst befara och befästa folkets förtroende.

Herr Heiding: Herr talman! dag begärde ordet närmast med anledning av
herr andre vice talmannens uttalande. Jag skall emellertid inte ytterligare ingå
på den frågan och, som herr andre vice talmannen gjorde, överskrida mina befogenheter
i det fallet.

Första kammarens protokoll Nr 28.

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)

Det har här talats mycket om att jordbrukspriserna äro så höga. Den siste ärade
talaren förklarade, att det borde spridas upplysning örn det verkliga läget
härvidlag. Det är nog flera olika faktorer som medverkat till att livsmedelspriserna
ute i marknaden i många fall äro högre än vad jordbrukarna själva få.
Året före krigsutbrottet hade vi t. ex. en livsmedelsimport på i runt tal 370
miljoner kronor. Under första krigsåret hade vi ungefär samma import. Under
det andra krigsåret nedgick importen till 240 miljoner för att under det tredje
krigsåret stiga till 330 miljoner kronor. Vi hade således under tredje krigsåret
en import som motsvarade ungefär 90 procent av förkrigstidens importvärde.
Samtidigt lia emellertid importvarorna fördyrats på ett nästan katastrofalt
sätt. Under tioårsperioden från augusti 1930 till samma månad 1940 steg
importindex med 64 procent. Under tredje krigsåret nästan tredubblades denna
siffra, så att prisnivån på importvaror i augusti månad 1941 låg 160 procent
över prisnivån vid krigsutbrottet. De importerade varumängderna äro givetvis
mindre än före kriget, och vad jag här jämför är endast importvärdesiftroma.

Örn en del både önskvärda och nödvändiga livsmedel importeras till högt
pris och kostnaden därför måste slås ut på de livsmedel, som produceras inom
landet, blir naturligtvis medelpriset på livsmedlen högre. Om denna import
uppgår till en sjättedel eller en sjundedel av vad som produceras inom landet
på detta område, måste medelpriset bli högre i proportion därtill, men det är
nog mångå gånger så, när det gäller att bedöma den roll, livsmedelspriserna
spela i våra levnadskostnader, att man inte räknar med att en del livsmedel
importeras från utlandet till högt pris. När i alla fall ett medelpris skall beräknas,
tycker jag därför att man även bör ta hänsyn till den import, som förekommit.

De priser, som betalas till jordbrukarna för deras produkter, kunna icke sägas
vara för höga. Det har förut i dag gjorts jämförelse mellan de nuvarande priserna
och de priser, som voro gällande under åren efter det förra kriget och i
ali synnerhet under de jämförelseår, som det så mycket talats örn här, nämligen
åren 1925 och 1929. Tar man i betraktande de priser, som måste vara gällande
för att jordbruket skall bära sig, och de priser, som nu äro gällande, kan man
icke säga, att de nu utgående priserna äro för höga. Visserligen har det här
framhållits, att jordbrukarna ha fått sina inkomster ökade med 45 procent sedan
krigets början, men jag undrar örn det inte därmed ligger så till, att jordbrukarna
före kriget hade betydligt lägre inkomst än andra samhällsgrupper
och att det är detta som gör att ökningen kan synas så hög i det fallet. Därtill
kommer, att man väl far räkna med att det inte endast är för jordbrukarnas
del, som inkomsterna ha stigit. Det har nämnts att inkomsterna för tjänstemän
och arbetare endast skulle ha stigit med 25 procent under motsvarande tid, men
det nämndes inte alls någonting örn hur stor inkomststegringen varit för industrien
och andra producentgrupper — för dem måste väl stegringen ha varit
betydligt större än den här nämnda. Jag är säker på att man inte med upplysning
kan fa jordbrukarna att tro, att de priser, som nu betalas för deras produkter,
äro för höga, och för att kunna bedöma om de äro det, måste man göra
en jämförelse med prisstegringen på alla varor, som äro nödvändiga för driften
av ett jordbruk.

När det gäller vår försörjning, är det ju önskvärt, att vi göra allt vad göras
kan för att halla produktionen uppe, icke endast i fråga örn livsmedelsproduktionen
utan pa alla områden och således även beträffande vår bränsleförsörjning,
där det ju är nödvändigt att vi med förenade krafter försöka göra allt
vad vi kunna för att fa fram största möjliga mängd ved. Men i fråga örn livsmedelsförsörjningen
är det nog så att krigskonjunkturskatten verkar produktionsnämmande.
På t. ex. fiskets område lia dess utövare mången gång ansett

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
att de drabbats orättvist av krigskonjunkturskatten och att de därför inte vilja
vara med om att riskera sina redskap för att fortsätta med fisket, sedan de uppnått
en viss inkomst, över vilken inkomst krigskonjunkturskatten skulle drabba
dem alltför hårt. Jag anser att krigskonjunkturskatten är så lagd att den på
flera områden verkar återhållande på produktionen. Likadant är förhållandet
i vissa fall när det gäller veden. Många skogsägare ha ju svårigheter med att få
fram den ved, som de blivit ålagda att hugga, men det finns rätt många, som
skulle ha huggit ännu mera ved, örn de inte hade haft det hotet över sig att
örn de hugga så och så mycket över vad de avverkade under jämförelseåren, så
få de krigskonjunkturskatt på inkomsten därav, och då blir det ej något rotvärde
att tala örn. Ett sådant förhållande bidrar inte till att öka vedproduktionen
här i landet. För att nu kunna åstadkomma den erforderliga ökningen i
vedproduktionen blir man också tvungen att kommendera ut vissa värnpliktiga
på skogsavverkning, och man får tydligen på alla sätt försöka ordna så att
mera ved blir huggen. Men det hade säkerligen gått bättre örn redan från början
denna fråga hade lagts på en annan bog. Jag är fullt förvissad örn att här
skulle kunna göras någonting ännu, örn man vill ordna förhållandet på ett
bättre sätt.

Det har talats en del örn prisstoppet, och jag har för min del ingenting emot
att det göres någonting i den vägen mot en inflation, som verkligen inte skulle
vara trevlig att råka ut för och som vi böra göra allt för att motverka. Men
när detta prisstopp skall sättas, bör det sättas på alla områden, så att icke orättvisor
uppstå. Det är just därvidlag som svårigheterna möta. Vi få icke i det
läge, vari vi nu befinna oss, ordna det så, att vi förhindra vår livsmedelsförsörjning.
Jag är fullt förvissad örn att det är lika viktigt, att vi ha livsmedelsförsörjningsfrågan
ordnad som att vi ha vårt försvar ordnat. Men när det gäller
att framställa livsmedel, äro jordbrukarna säkerligen ense örn att de skola
göra sitt bästa därvidlag.

Det framhölls av den förste ärade talaren här i dag, att det finns en och annan,
som har drivit fordringarna på prissättningen för långt. Jag erkänner också,
att man kan få höra exempel på detta, men i det stora hela har man nog
funnit att jordbrukarna tagit det hela med jämnmod och att det inte har varit
så många bland dem, som ha klandrat den prissättning, som kommit till på
grund av de av livsmedelskommissionen och de utsedda delegerade verkställda
beräkningarna. Vad man däremot har klandrat har varit det långa dröjsmålet
med prissättningen, vilket har medfört att man knappast ens i dag kunnat verkställa
avräkningarna vid lagerhusen. Senast i förra veckan talade jag med chefen
för vårt spannmålslagerhus och han sade, att de icke kunde verkställa några
avräkningar, eftersom de inte hade fått de därför erforderliga blanketterna.
Det är ju bedrövligt, att det skall behöva dröja så pass länge att man kommer
långt in i november månad, innan lagerhusen kunna skicka ut avräkningarna
för att betala jordbrukarna. Jordbrukare kunna visserligen få förskottsbetalning
för den spannmål de levererat, men de flesta jordbrukare vilja inte be om
förskott utan de önska avräkning och likvid, då de levererat spannmålen. Det
förvånar mig verkligen, att man inte har kunnat raska på litet mera än som
skett i detta fall. Det är sådant som jordbrukarna klandra och finna egendomligt.
När man nu, som sagt, gör allt för att kunna få en utjämning till stånd
och få det hela ordnat på ett tillfredsställande sätt, hoppas jag i alla fall, att
regeringen skall försöka åstadkomma största möjliga rättvisa så att produktionen
.skall kunna uppehållas vid önskad nivå.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Man bör nog erkänna., att myndigheterna
under denna kris lia skött do olika av krisen föranledda ingripandena på ett

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
i stort sett förtjänstfullt sätt. De ha ju denna gång kunnat bygga på vissa
erfarenheter från det föregående världskriget och de ha haft tillgång till helt
andra hjälpmedel än tidigare. Bland annat ha de ju haft tillgång till stora, välordnade
organisationer, som praktiskt taget ha handhaft huvuddelen av verkställandet
av de åtgärder, som ha behövt vidtagas. Detta förhållande har nog
bidragit till att det beträffande en hel del saker har gått bättre än man väntat.
Men just i detta avseende är det en omständighet, som jag anser borde få
göra sig mera gällande nu än tidigare, och det är den, vilken sammanhänger
med krigets långvarighet.

Örn kriget hade slutat nu i höst och således bara hållit på sina tre år, hade
det ju först och främst inte gjort så mycket, örn en del saker blivit felaktigt
skötta, ty då hade icke verkningarna av denna felaktiga skötsel hunnit bli så
stora, och man hade dessutom kunnat räkna med att verkningarna av den bristande
kontakten mellan myndigheterna och den stora breda praktiken och den
isolering, som myndigheterna på grund av krigets långvarighet mer och mer
få från allmänheten och praktiken, icke hade hunnit bli så stora. Det förhållandet
att kriget nu hållit på i så många år, börjar dock få den verkan att
myndigheterna bestå av en samling människor, som förnämligast uppehåller
sig här i Stockholm och visserligen råkar samman med diverse företrädare för
olika näringsgrupper någon gång då och då här uppe, men som dock aldrig
kommer i tillfälle att omedelbart utan endast medelbart träffa samman med
näringsutövarna, vilket, enligt vad jag funnit, medför allt större och större svårigheter
för vederbörande att få en riktig blick över hur åtgärderna i praktiken
verka. Det ligger således en fara i en sådan utveckling på detta område på
grund av krigets långvarighet, för såvitt man icke helt radikalt tager bort de
personer, som suttit på en plats några år och äro inarbetade på ett område,
och tar in nya i stället, som ha färska intryck från det praktiska livet. Men
det kan man ju inte heller göra.

Det är på några områden som jag tycker att man inte har handlat tillräckligt
verklighetsbetonat. På livsmedelsområdet är det närmast i fråga örn
ägg- och fläskmarknaden som jag anser att man har handlat felaktigt, och jag
vågar påstå detta, därför att jag inte själv är benägen att erkänna, att situationen
på ägg- och fläskmarknaden behövde vara så dålig som den nu är. Örn
man fortsätter på den nu inslagna vägen, kommer det säkerligen att bli lika
sällsynt att människor här i landet kunna få se en representant för släktet sus
domesticus som att de få se sådana djurarter som björn, lo och vildren här i
Sverige. Människorna vilja faktiskt inte ha förhållandet på fläskmarknaden så
dåligt här i landet, framför allt inte konsumenterna, och det är inte heller nödvändigt
att det är så dåligt.

Jag skulle tro att man får en riktig bild av läget, när man talar örn dylika
saker med olika slags människor. Ingen av de konsumenter, som åtminstone jag
varit i kontakt med i sådana frågor, har sagt •— inför valet mellan 25 öre högre
pris på fläsk eller att inte få köpa något fläsk alls — att de hellre vilja
lia det lägre fläskpriset och vara utan fläsk än betala ett pris, som är 25 öre
högre, och få fläsk.

Vad är det då som har skötts felaktigt härvidlag? Ja, felet är detsamma för
såväl ägg- som fläskmarknaden, att man har räknat för snävt dels i fråga
örn tilldelningen av foder och dels i fråga örn priset. Jag är inte fullkomligt
säker på att det omedelbart går att reparera detta fel med en prisförhöjning,
ty när avelsbeståndet redan har minskats, så tar det matematiskt sett sin tid
av 18—20 månader för att rätta till detta. Det har alltid tidigare varit så,
att mängden av producerade grisar har varierat med ett och ett halvt års pe -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Anil. landels försörjningslåge m. m. (Forts.)
noder, oell man får naturligtvis räkna med att det inte går att ändra på svinsläktets
egenskaper därvidlag! Men nog tror jag att det skulle kunna förhindras,
att läget bleve ytterligare försämrat, så att grisen blir lika sällsynt
som vildrenen. Detta skulle kunna förhindras dels genom att man icke obönhörligt
håller på det fläskpris, som för närvarande är bestämt, och dels genom
att man tilläte något större utfodring med fodermedel än den nu tillåtna och
för snävt begränsade och som icke alltid tillämpas vid åläggandena att avstå
fodersäd. Det är visserligen sant att människorna få flera kalorier i sig, örn
de äta vegetabilier direkt, än om dessa först skola via djurkropparna omvandlas
t. ex. till fläsk, som människorna sedan äta, men jag tror inte, att det är
nödvändigt, även om vi leva i en bister tid för närvarande, att så fullständigt
anlägga den synpunkten att vi bara skola räkna kalorivis, utan vi böra också
räkna något med att det bör finnas olika sorters mat. Jag skulle till och med
vilja gå så långt, att jag säger, att människorna nog skulle finna sig i att
äta något mindre potatis, örn de kunde få mera fläsk i stället. Ty sedan sekler
tillbaka utgör här i Sverige fläsket en så integrerande del i särskilt de
bredare folklagrens kost att en minskning av fläskproduktionen blir mycket
kännbar. Vidare undrar jag, örn icke den sedan länge praktiserade anordningen
med hushållsgrisar börjar bli föråldrad. Folkhushållningsministern nämnde i
går, att slakten av hushållsgrisar hade ökat mycket, under det att all annan
slakt hade minskat. Förhåller det sig verkligen så? Är det icke snarare så att
relativt sett slakten av hushållgrisar i förhållande till den sammanlagda slakten
har ökat mycket, men att det absoluta antalet hushållsgrisar för närvarande
är statt i mycket starkt sjunkande. Jag skulle vilja rekommendera, att
detta problem foges upp igen och att man hittade på något nytt, som kunde
återigen stimulera till grisuppfödning, exempelvis på det sättet att var och
en, som ville hålla hushållsgrisar, skulle vara skyldig att, när man slaktade
en gris, lämna ifrån sig t. ex. halva grisen men att vederbörande sedan finge
behålla den andra halvan mot avstående av ett ännu mindre antal kuponger
än som nu behöver lämnas. Med den fläsktilldelning, som nu är bestämd, kan
en person knappast spara ihop den mängd kuponger, som måste avstås vid
slakt av en gris, såvida inte svinuppfödarens familj är mycket stor. Min erfarenhet
från södra Sverige just nu pekar på att det till stor del är på denna
grund man avstår från att hålla hushållsgrisar och avhåller sig från att skaffa
fram sådant foder, som kan användas vid grisuppfödning men som annars
aldrig blir tillvarataget, vilket sålunda minskar den sammanlagda tillgången
på mat för svenska folket.

Jag skulle nu, när folkhushållningsministern kommit till oss här i kammaren,
vilja fråga örn en sak, nämligen örn fodersädsavståendet. Hur kan det
hänga ihop att i år, när man inte behöver räkna med att skaffa så mycket fodersäd
för att tilldela nödlidande jordbrukare, åläggandena om avstående av fodernät
nu i många fall ii ro dubbelt och i vissa fall tre gånger så stora som förra året?
För vilka ändamål skall denna fodersäd användas? Är det möjligt att få reda
på något om vad den skall användas till utöver till de ändamål, man själv
kan räkna ut, alltså cirka 50,000 ton till reservlager, de kvantiteter, som erfordras
för armén och för åkarhästar samt till grynhavre ävensom för andra
områden? Har man avsett att lagra partier flör utdelning till jordbrukare,
eller är så icke fallet? Det är just detta, som åtminstone nu förargar jordbrukarna
mest, att de skola vara tvungna att avstå så betydande mängder fodersäd
att de ej få kvar de mängder per djur, man utlovat. De få väl finna sig
däri, men i vårt upplysta land skulle det gå lättare att genomföra sådana åtgärder,
om vederbörande finge veta, vad det de sirö tvungna att avstå skall an -

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
vändas till, och därför menar jag, att det borde allmänt klargöras i stället för
döljas, vad denna fodersäd skall användas till. I så fall skulle det alldeles
säkert gå lättare få jordbrukarna att avstå från en del av den fodersäd, som
de producera. Men jag vill dock säga, att det i alla fall förvånar mig att så
stora kvantiteter skola behöva avstås!

Ett viktigt kapitel är det örn arbetskraften, vilken fråga sammanhänger
med hela den stora frågan örn vårt prisläge och vår varuförsörjning överhuvud
taget. Det är ju så att nästan alla varor äro resultat av arbete. Men att det
just i detta avseende råder en hel del missförhållanden i vårt land för närvarande,
torde vara ganska ostridigt, och då gäller det att söka genom lämpliga
åtgärder rätta till vad man ser vara felaktigt. Jag tror att man måste inrikta
sig på att få mera arbete utfört. Men hur skall man då bära sig åt därmed?
Ett sätt är att få flera armar lediga för den produktiva verksamheten, och
därvidlag är det speciellt på ett område som man skulle kunna åstadkomma
något, nämligen genom att söka undvika det slöseri med arbetstimmar, som
förekommer inom försvarsväsendet. Det är ägnat att förvåna, och det är anledning
att anmärka på att, fastän nu så lång tid förflutit sedan den stora
beredskapen behövde sättas igång, man ännu icke har lyckats komma till rätta
med detta problem. Det råder inget tvivel örn att det inte finns för mycket
folk på vissa militära förråd, depåer, expeditioner och olika sådana ställen.
Där ett vanligt företag skulle nöja sig med tio man, kanske man inom det
militära använder 25 ä 30 man, och det har alltid varit så — redan på min tid
som militär var det likadant •— att det användes för mycket folk för rena
underhållsarbetens utförande. När man nu vet, att omfattningen av hela beredskapen
har mångdubblats, kan man få en föreställning örn att sannolikt
miljoner dagsverken onödigtvis gå för halv maskin. Mycket skulle vara vunnet,
om dessa onödiga dagsverken kunde frigöras för det produktiva arbetslivets
behov, och en besparing för staten innebure det ju även.

En annan åtgärd, som borde vidtagas, vore att nu allvarligt börja tänka
på att utöka arbetstiden på nästan alla områden. Jag har här i denna kammare
under flera år i sträck framhållit nödvändigheten av en viss utökning
av den ordinarie arbetstiden vid jordbruksnäringen, men jag tror, att en sådan
utökning även behöver äga rum inom andra näringar. Alla nationer utom vår
ha för länge sedan vidtagit sådana åtgärder och då är frågan örn vi såsom
enda nation på jorden kunna avhålla oss därifrån. Jag undrar, örn det inte
skulle vara klokt att handla i detta avseende, innan det är för sent! Att förebygga
vådor genom att gripa sig an med en sådan sak är modigt —■ ty jag
förstår, att det fordras mod därtill — men det ligger också däri en anvisning
till räddning ur många svårigheter, eftersom man skulle kunna få mera arbete
utfört. Man borde också mer än som hittills skett söka förhindra att
onödiga arbeten utföras.

Jag tror att det är riktigt att påpeka, att det på skogsskötselns område har
begåtts en del misstag. Det finns få saker, som de gamla skogsarbetarna ha så
mycket förargat sig över som de ersättningar, den s. k. ovana arbetskraften
erhåller vid skogsarbete utöver vanlig ackordslön. Detta har faktiskt fortgått
under lång tid och det har verkat så att mången gammal skogsarbetare säger:
»Varför skall jag gå här och hugga ved, när andra, som inte hugga så mycket
per dag som jag, få mycket bättre förtjänst?» Det har förargat mången, att en
sådan ovan skogsarbetare har en ersättning av t. ex. tio kronor redan på morgonen,
innan han börjat hugga i skogen, och sedan, fastän han kanske endast
hugger en kubikmeter per dag, i alla fall tjänar mycket mer än en gammal van
skogsarbetare, som hugger tre kubikmeter ved per dag. I det avseendet har man
nog gått för långt i omtanke om don ovana arbetskraften för att stimulera till

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
deltagande i skogsavverkning, och detta har ibland också haft den verkan att
ovana skogsarbetare haft så stor förtjänst, initialförtjänst, att de inte brytt sig
om att ligga i utan ha ansett denna initialförtjänst varit tillräcklig och därför
hellre »legat inne» större delen av dagen.

Jag vet exempel på att det vid ett huggarläger, som har pågått under rätt
lång tid, har kostat 15 kronor per kubikmeter att få ved huggen, och det kan
inte anses vara orimligt under några omständigheter. Det är ovanan vid att
utföra tungt arbete, som inverkar menligt på arbetsresultatet, men knappast
ovanan att sköta verktygen. I det senare fallet kan svårigheten övervinnas
genom att de ovana arbetarna få undervisning och hjälp i redskapens handhavande.

Det har under det senaste året i en del av pressen skrivits ganska mycket —
och senast i dag har herr andre vice talmannen talat därom — att det bland
jordbrukarna här i landet framkommer så många yttringar av illojalitet. Jag
förstår att det kan talas på detta sätt, när till och med landets statsminister
ibland gjort detsamma, men man har rätt begära, att jordbrukarna skola bedömas
på samma sätt som andra samhällsgrupper. Vad de begära, är endast att
de ansvariga företrädarna för jordbruket, såsom de framträda i sina ekonomiska
organisationer och genom de förhandlare som jordbrukarna tillsätta,
skola betraktas som de rätta företrädarna för jordbruket, herr andre vice talman!
När vi jordbrukare ha att göra med andra grupper av näringsidkare, räkna
vi bara med deras företrädare, och vi bry oss inte så mycket örn vad som
skrives eller säges av mera desperata grupper på ytterkanterna eller annorstädes.
Därför begära också vi jordbrukare att samma hänsyn skall tas till
jordbruket och att man skall döma det svenska jordbruket efter vad ytterlighetsmän
behaga säga. Jag beklagar högeligen, att det någon gång då och då
kommit till stånd yttranden och resolutioner från sådana, som alldeles säkert
inte, vilket även herr J. B. Johansson i dag framhållit, äro de rätta företrädarna
för jordbruket. De rätta företrädarna för jordbruket finnas vid förhandlingsborden
och i riksorganisationernas styrelser och i dessas topporganisationer.
Bedöm det svenska jordbruket nu och i framtiden efter vad dessa dess
rätta företrädare säga och göra och icke efter de förhastade uttalanden, som
okontrollerade möten kunna komma fram med!

I fråga örn den ställning livsmedelskostnaderna intaga i förhållande till
levnadskostnaderna har det här av herr andre vice talmannen och tidigare även
i pressen sagts, att livsmedelskostnaderna därvidlag inta en nyckelställning.
Ja, det beror nog på hur man definierar ordet nyckelställning, och enligt min
mening är livsmedelskostnadernas betydelse i detta sammanhang betydligt
mindre än den svenska allmänheten i stort sett föreställer sig. Som ett litet
bevis på detta påståendes riktighet vill jag endast framhålla, att producentprisernas
andel i samtliga levnadskostnader dock icke är större än ungefär 20
procent — procenttalet visar inte några större variationer; det har under vissa
tider varit 21 och under andra 20 — och producentprisernas andel i levnadskostnadsindex
höjning under kriget utgör endast 7.4 procent, och under den nu
gångna delen av år 1942 har denna ökning bara varit 0.2 enheter. Det är ju
inte så mycket att bråka örn, men det är ju klart, att minutprisernas andel är
högre. Därvidlag är det också en annan sak, som inverkar, nämligen att en
lid del av vår sociala lagstiftning är ägnad att fördyra icke blott distributionen
utan även produktionen, oell den saken borde man lia tänkt på, när man
beslutade denna lagstiftning. Tillämpning av semesterlagen, arbetstidslagar,
butikstängningslagar och allt sådant fördyrar distributionen, och ju mindre
omsättningen är, desto hårdare verkar denna fördyring. Därför vill jag här
ira protestera emot talet örn att livsmedelspriserna, i den mån därmed avses

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
de° priser, som betalas till dem, som producera livsmedlen, äro dominerande i
fråga örn levnadskostnadernas höjd, ty det visar sig knappast vara fallet vid
en granskning av de siffror, som skola ligga till grund för ett sådant bedömande.

Herr talman! Jag har härmed endast velat påpeka en del av vad jag anser
skulle behöva diskuteras för att rätta till en del missförhållanden, till exempel
det att svenska folket har blivit utan fläsk och ägg. Det låter kanske litet
tarvligt att här tala örn sådana saker, men för människorna äro de icke så
oväsentliga. Jag tror nämligen att det går att rätta till detta, och i den män
en sådan rättelse icke sker, tror jag att det beror på att vederbörande icke ha
kommit ifrån de teoretiska resonemangen. Det måste man nämligen göra, eftersom
sådana saker ibland fungera annorlunda i praktiken än man kan räkna
sig till teoretiskt. För övrigt vill jag för min del icke här utöva någon kritik
emot ett prisstopp och de anordningar som i samband därmed äro vidtagna,
utan jag vill endast sluta med att säga, att man inte får driva kampen emot
inflationen så långt att man örn det hela sedan måste säga. att operationen
visserligen lyckades, men att patienten dock sedermera dog på grund av att
han varken hade mat eller kläder.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det är ingenting
särskilt i det senaste anförandet, som just nu uppkallat mig, och jag har icke
heller för avsikt att ingå på någon egentlig polemik emot vad som sagts här
i dag. Jag betraktar denna överlägning på det sättet att man bör till varandra
lämna alla de upplysningar, som kunna lämnas, men för övrigt notera de olika
meningarna och i sitt fortsatta arbete beakta, vad som i det avseendet kan
vara värt att beakta.

Jag tänker t. ex. icke diskutera med herr Ohlin sättet för informationer
och sättet för hemligstämpling. Det kan ju anföras mycket i det avseendet,
och jag misstänker att vi skulle kunna bilda olika grupper här, som skulle
bli. ganska oense om huruvida en sak ibör hemligstämplas eller icke. Det
är icke så att man inte önskar ge folket upplysningar, men det skulle många
gånger verka synnerligen störande på ärendens behandling, örn icke de första
preliminära utkasten kunde behandlas konfidentiellt. Å andra sidan tror jag
att det ligger mycket i den önskan, som uttalats, att informationen skall vara
livligare och att man kanske tidigare borde lämnat en upplysning, som nu
har kommit något senare.

Det är tva ting i den allmänna debatten här som man kanske närmast har
fäst sig vid. Det var väntat, att det i denna diskussion mycket starkt skulle
komma fram att man från olika gruppers sida förutsätter vissa ting för sin
egen medverkan. Det har alltså här talats om att skall det bli prisstopp, skall
det bli lönestopp också, och det är alldeles uppenbart att alla dessa ting sammanhänga
så^med varandra, att man måste försöka komma fram till en lösning
på en gång, vilket ju inte hindrar, att det kan vara nödvändigt att vidtaga
vissa provisoriska beslut, innan man kommer till en lösning av det hela.

Det har också här anmärkts på takten i vissa förberedande åtgärder, och
man har bland annat klandrat, att fastställandet av jordbrukspriserna dröjde
så länge. När förslaget örn jordbrukspriserna kom från livsmedelskommissionen,
hade det naturligtvis ur vissa synpunkter varit ganska rationellt att
omedelbart träffa ett avgörande. Men vi befunno oss ju då i det läget att vi
ville lägga upp hela denna aktion mot inflationen och ha vissa känningar
med de olika gruppernas representanter för att kunna bilda oss något begrepp
örn, hur arbetet skulle kunna bedrivas på att sammanföra de olika
intressena.

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets för söfning släge m. m. (Forts.)

Som jag sade redan i mitt tal i går, måste det ju vara ytterst olägligt att i
en sådan situation gå till att fastställa priset på vissa punkter, särskilt om
detta skulle betyda, att man låste fast sig på det sättet att ett beslut skulle
kunna utgöra ett bestämt hinder för en ändring av detta vid den slutliga
uppgörelsen. Det bör vara förklarligt, örn man under sådana förhållanden
dröjde med att skrida till ett fastställande, till dess att man hade haft möjlighet
till åtminstone dessa första, mera omfattande överläggningar med representanter
för olika grupper.

Herr Nordenson anmärkte på att dessa överläggningar kunde Ira försiggått
tidigare. För min del har jag inte något intryck av att här har begåtts
någon försummelse. Det är klart att det finns många ting, beträffande vilka
vi, på grund av vad vi nu veta, kunna lia den uppfattningen att det kunde
ha handlats tidigare, men jag tror, att förhandlingarna i september togos upp
utan att någonting hade försummats i fråga örn tid.

Jag begärde egentligen ordet för att något beröra en annan sak, som också
togs upp av herr Nordenson och som enligt mitt förmenande av honom gavs
ett för stort omfång. Såvitt jag förstår av det referat av hans anförande, jag
har tillgängligt, ställde han in denna sak i sammanhang med parlamentarismen
och undrade, oig icke den uppgift, som direktör Söderlund har fått, är
av sådan art att riksdagen måste känna sig betänksam ur den synpunkten
att riksdagen icke kan kräva ut ansvar av en med utomordentliga fullmakter,
som orden folio, utrustad man.

Jag vill då fastslå att här egentligen icke föreligger något egendomligt
förhållande. Man kan aldrig tänka sig, att regeringsledamöterna själva
skulle kunna utföra allt det arbete, som faller inom deras domvärjo. Departementscheferna
ha ju redan ett stort kansli till sitt förfogande, departementscheferna
ha i sin närhet män, som överta en betydande del av departementschefernas
viktigaste arbeten. Yi ha just nu en rad av kommissioner, där arbeten,
som ligga under folkhushållningsministerns, jordbruksministerns och
kommunikationsministerns domvärjo utföras icke bara såsom utredningar och
förberedande av förslag till regeringen, utan där kommissionerna äro utrustade
med ett ganska stort mått av möjligheter till självständigt handlande.
Ingen tänker sig väl att folkhushållningsministern skulle kunna sköta livsmedelskommissionen,
industrikommissionen etc., utan anser det ganska naturligt
att här sker en arbetsfördelning under övervakning. Örn det göres denna
anmärkning, som här skett, i .ett enda fall, så kan ju samma anmärkning
göras emot hela kommissionsväsendet, i det att riksdagen ju icke kan direkt
komma till tals med ordföranden i industrikommissionen, ordföranden i livsmedelskommissionen
och ordföranden i handelskommissionen o. s. v. Men ingen
skulle heller falla på den idén att föreslå, att dessa kommissionsordförande
flyttas in i regeringen, ty den närmaste följden av ett sådant inflyttande
skulle antagligen bli att man måste utse andra kommissionsordförande. Beträffande
detta speciella fall kommer ingenting att ändras i regeringens eller den
närmast därav berörda departementschefens ansvar.

Det finns ingen möjlighet att tänka sig att en person skulle kunna utrustas
med sådana fullmakter, att han handlade utan tillbörlig kontakt med regeringen
och utan direktiv från regeringen. Det är alldeles klart, att skall man
få ut något nyttigt ur hans arbete, så måste de parter, han vänder sig till,
starkt känna, att han har regeringen bakom sig, ali han representerar en
önskan och vilja och en politik, sorn regeringen har upplinjerat. Men alla avgöranden
i detta avseende måste ju träffas av regeringen, på regeringens ansvar.
Herr Söderlund blev icke någon ny myndighet inom vårt land, som avkopplar
regeringen från ansvaret på ett viktigt område.

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)

Det är enligt mitt förmenande ingenting nytt som sker. Det är ett besvärligare
arbete än vanligt; det är kanske nödvändigare än i andra fall att just
betona, att denne man kommer som ett ombud för regeringen med regeringen
bakom sig, på regeringens ansvar och med regeringens förtroende. Men å
andra sidan är det ju ingenting annat än vad som måste ske på en hel mängd
områden, örn överhuvud taget ett arbete skall kunna bedrivas.

Det viktigaste för riksdagen är ju att veta, att regeringen och vederbörande
departementschef bär hela sitt parlamentariska ansvar oavkortat för
de åtgärder, som i detta avseende kunna komma att vidtagas.

Jag tycker, uppriktigt sagt, att herr Nordensons resonemang, som slöt i en
fråga, vart finanministern tar vägen, närmast var litet barnsligt — antagligen
avsåg det att vara kanske motsatsen, men på mig gjorde det det intrycket!
Finansministern, det veta ju framför allt kollegerna i regeringen, är sannerligen
icke en man, som underlåter att arbeta eller som underlåter att ta
ställning eller som brister i ansvar. Han är väl en av våra mest verksamma
män. Hela hans temperament, hans utomordentliga arbetsförmåga gör att han
Mir det. Och örn herr Nordenson menade, att finansministern i onödan lastar
ifrån sig arbete och ansvar, så måste jag inlägga den allra allvarligaste gensaga!
Finansministern tar snarare på sig mer arbete än han behövde göra,
och jag har aldrig funnit, att han tvekat att bära ansvaret för det, som faller
inom hans område, och för det arbete, som utföres av de män, som han måste
ha till sitt förfogande, örn han överhuvud taget skall kunna gå i land med
den stora uppgift, som åvilar honom.

Jag sade i går i inledningen till mitt tal, att jag beklagade att finansministern,
som är den egentlige ledaren för den allmänna ekonomiska politiken
här, icke var närvarande, och när jag gav denna karakteristik, skedde det i
fullt medvetande örn att han är den verkligen ledande på detta område både
genom sitt intresse och genom sina arbetsinsatser.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Yi ha nog på alla håll och på alla
områden anledning att vara tacksamma för den politik, som har förts och föres.
Icke minst inom jordbrukets område har man anledning att vara det, vilket
jag tror mig också kunna säga att det stora flertalet av jordbrukets utövare
öppet och ärligt erkänna. Men det är självklart, att det ändå kan uppkomma
mycket missnöje här och var. Jag förstår för min del en del av dessa missnöjesyttringar,
men en del av dem kan jag dock icke förstå. Sålunda förstår
jag inte, varför man t. ex. från en viss organisation, som har inte mindre än
åtta representanter nied i den stora 27-mannakommittén, trots det att det har
sagts, att samtliga inom denna kommitté i regel äro eniga örn de beslut, som
där fattas, i. alla fall sätter i gång möten och sammanträden, vilka huvudsakligen
ha till uppgift att skapa missnöje. Detta är enligt min mening skadligt,
och det är icke minst skadligt därför att på det sättet en del konsumenter
få den uppfattningen att bakom dessa aktioner skulle stå hela den svenska
jordbrukarkären. Så är emellertid icke fallet, det vågar jag säga!

Däremot har det på sina håll uttalats missnöje över prissättningen på vissa
varuslag och man har klagat över att priset t. ex. på brödsäd är för lågt i
jämförelse med t. ex. priset på oljeväxter. Man kan icke förstå, varför denna
prisskillnad skall behöva förekomma, och jag måste säga att jag också i någon
mån anser detta missnöje vara berättigat.

Vad rapsodlingen beträffar har den hittills visat sig vara mycket lönande.
För raps betalas ett högt pris — en krona per kilogram — och denna odling
har under de år den bedrivits givit mycket gott resultat. Några småbrukare i

Tisdagen den 3 november 1942.

if Nr 28.

Äng. landets för särling släge m. m. (Forts.)
min kommun ha i år också börjat odla raps, och denna odling har lämnat ett
mycket gott resultat, i det att det i år blev icke mindre än 1,300 kronors netto
för ett tunnlands rapsodling. Jämför man därmed resultatet av veteodling t. ex.,
så visar det sig att man behöver odla två tunnland vete för att komma upp i
en summa av 462 kronor, d. v. s. under förutsättning att skörden blir 18 säckar
per tunnland. Många odlare lia emellertid inte fått mer än tio säckar per tunnland,
och då förstår man att missnöje sålunda uppstår.

Jag skulle som min mening vilja säga, att det hade varit klokt och välbetänkt,
örn man i år, när kontrakt utfärdades för nästa års rapsodling, hade
sänkt rapspriset åtminstone något, för att därigenom låta jordbrukarna förstå,
att man följer med utvecklingen ordentligt. Faktum är nämligen, att dessa oljeväxtodlingar
likväl ha lämnat krisvinster, fastän avsikten aldrig varit att sådana
skulle få lov att förekomma i någon form. Jag förstår mycket väl, att
man, när man första gången fastställde priset på dessa oljeväxter, satte detta
så högt som då skedde. Det gällde ju en ny odling, nödvändig för folkhushållet,
och man ville med detta höga pris locka till denna odling. Men när nu
denna odling har kommit i gång och när man inom jordbrukarkretsar kunnat
konstatera, att det är den mest lönande odlingen av alla, borde, tycker jag,
det vara angeläget att göra justeringar nedåt i det fastställda priset.

Jag skall inte uppta tiden med detta vidare. Jag skall överhuvud taget inte
yttra mig örn prissättningarna på vare sig området för jordbrukets produkter
eller andra områden i annan mån än i anledning av vad som här, kanske icke
direkt här i kammaren men dock här uppe i Stockholm, har framhållits, nämligen
att det reses starka krav från konsumenthåll på att mjölkpriset skall
sänkas. Jag skulle i det avseendet för min ringa del vilja till den kraft och
verkan det hava kan uttala en varning mot att rucka på dessa mjölkpriser.
Vi skola komma ihåg, att det på vissa områden här i landet finns jordbrukare,
som t. ex. icke odla sockerbetor, icke ha någon veteodling, icke odla oljeväxter
och inte driva någon fläskproduktion i större skala. Denna grupp av odlare
existerar uteslutande på mjölk- och äggproduktion. Den gruppen är icke liten,
men den består av sådana jordbrukare, som tillhöra de sämst ställda på jordbrukets
område, och jag tycker därför, att vi kunna vara överens örn att ge
dem det skydd, som ett bibehållande av nuvarande mjölkpriser innebär. Jag
tror att det skulle var oklokt, örn man vidtoge åtgärder i syfte att sänka
dessa priser; en sådan sänkning skulle skapa en opinion, som säkerligen inte
skulle vara bra.

Jag har emellertid inte begärt ordet enbart för att säga detta, utan också,
herr talman, för att vid detta tillfälle, när jag ändå har ordet, få ställa några
frågor till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet — jag ser just
att han nu kommit in här i kammaren. Det är några frågor som enligt min
mening äro synnerligen viktiga just nu.

Den första frågan lyder: Kan det förväntas, att förslag till nästa års riksdag
framlägges till ny arrendelag? Om så icke skulle vara fallet, skulle jordbruksministern
vilja vara vänlig att tala örn skälet härför?

Den andra frågan är: Kan det icke förväntas, att jordbruksministern och
regeringen överhuvud taget inse nödvändigheten av ett förbud för sammanslagning
av brukningsdelar, i första hand sammanslagning av bäriga jordbruk
till större enheter —• en sådan sammanslagning pågår nämligen nu på skilda
håll och har väckt bekymmer och oro i vissa kretsar? I andra hand syftar
jag också till ett förbud flir sammanslagning av icke bäriga jordbruk med
storbruk. Detta bör enligt min mening icke få ske i annan mån än då möjligheter
saknas att skaffa tilläggsjord till dessa icke bäriga jordbruk.

Min tredje fråga är: Kan det i enlighet med riksdagens beslut i våras örn

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets för sörbin g släge m. rrv. (Forts.)
expropriationslag förväntas, att förslag till sådan lag kan framkomma till
nästa års riksdag?

Jag skulle vara synnerligen tacksam att få svar på dessa frågor.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! De nu framställda frågorna
skall jag omedelbart besvara.

Jag hoppas att en arrendelag skall kunna framläggas för nästa riksdag. Jag
kan inte lova någonting på hela regeringens vägnar, men jag hoppas att det
skall kunna ske.

Beträffande förbud mot sammanslagning av brukningsdelar vet jag inte i
vad mån dylik sammanslagning förekommer, men jag förutsätter, att egnahemsnämnderna
i enlighet med de riktlinjer, som äro uppdragna för deras verksamhet,
ha sin uppmärksamhet riktad på saken.

Vad slutligen angår expropriationslagen, har ärendet på riksdagens hemställan
örn utredning hänvisats till egnahemsstyrelsen, som fått i uppdrag att utarbeta
förslag och lägga fram det för regeringen.

När jag har ordet, skall jag samtidigt efter överenskommelse med chefen för
folkhushållningsdepartementet besvara den interpellation, som herr förste vice
talmannen Gränebo framställt rörande uttagningen av foderspannmål.

Jag vill då först meddela, att beträffande foderspannmålen räknade livsmedelskommissionen
med att det skulle ske ett uttag av sammanlagt 558,000 ton.
I denna kvantitet ingår då även korn. Det är ju förbud mot att utfodra nied
korn, men det räknas ändå såsom foderspannmål. Av den sammanlagda kvantiteten
skulle kornet representera ungefär 120,000 ton. Dessa siffror basera sig
på beräkningarna av den 30 augusti.

Senare undersökningar ha givit vid handen, att skördekvantiteterna särskilt
beträffande havre i vissa delar av landet och då framförallt inom de delar, där
frostskador uppstått, inte ha blivit av den storleksordning, som man räknade
med, då uttagningsbestämmelserna utfärdades. Följaktligen har kommissionen
nödgats vidtaga jämkningar. De jämkningar, som hitintills vidtagits, innebära,
att kvantiteten spannmål, som skall uttagas, begränsas till ungefär
510,000 ton, således en minskning med sammanlagt 48,000 ton. Det är ju möjligt
att kommissionen får vidtaga ytterligare jämkningar, men större sådana
kan det inte bli, därest försörjningsplanen skall kunna genomföras så som den
var tänkt.

Örn jag då räknar med att uttaget skall stanna vid 510,000 ton, skulle av
den kvantiteten 120,000 ton gälla korn. Någon minskning av uttagningen av
korn har inte avsetts, utan den siffran är fortfarande den från början beräknade.
Av kornet skull» 50,000 ton användas för inblandning i bröd, 20,000 ton
till gryn och högst 25,000 ton gå till bryggerierna. Då skulle återstå ett överskott
av 25,000 ton. Därav beräknas cirka 8,000 ton åtgå till utsäde vid vårbruket
för brukningsdelar, som inte ha utsäde i tillräcklig utsträckning. Den
därutöver förefintliga överskottskvantiteten, som beräknas till 17,000 ton, skulle
antingen överföras i lager för kommande år eller, därest det ur folkförsörjningssynpunkt
skulle anses nödvändigt, användas till grynframställning för
ökning av eventuellt knappa ransoner.

Bortsett från korn skulle sålunda enligt de nuvarande beräkningarna ske ett
uttag av foderspannmål med 390,000 ton. Därav avses 75,000 ton havre att användas
till havregryn. Denna kvantitet är ungefär 50 procent större än den
mängd havre, som under normala förhållanden användes till havregryn, men
man har ansett, att den möjligen kan behövas såsom ett tillskott till försörjningen.
Till utsäde skulle reserveras 50,000 ton, för fodersäd till Norrland är

Tisdagen den 3 november 1942. ■

Nr 28.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
avsett 25,000 ton och för arméns behov 30,000 ton. Det är en mindre kvantitet
än armén normalt skulle behöva till sitt hästbestånd, men efter överläggningar
mellan livsmedelskommissionen och armén har man beslutat låta ganska stora
kvantiteter fodercellulosa ingå i fodret till arméns hästar, och av den anledningen
har man ansett sig kunna begränsa kvantiteten till 30,000 ton. Till åkarhästar
beräknas åtgå 15,000 ton. Det är en så ringa tilldelning, att i fodret
måste ingå en väsentlig procent fodercellulosa och hö. Användes en stor procent
fodercellulosa till dessa hästar, får man ersätta den förlorade äggvitan genom
att utfodra hästarna med hö jämsides med fodercellulosa. Till pälsdjur och diverse
förbrukning räknar man med 10,000 ton.

Av ifrågavarande 390,000 ton återstå då 185,000 ton, som avses att användas
till det mindre jordbruket och till fläskproduktionen. Man vill söka ernå en
större fläskproduktion, och av den anledningen har man gjort upp en använda
ningsplan för hela den nämnda kvantiteten. Alla, som skola avstå foderspannmål,
få behålla en viss kvantitet per djur, och dessa 185,000 ton, av vilka
man skulle kunna producera ungefär 32,000 ton fläsk, skulle således användas
för fläskproduktion vid sidan av den kvantitet spannmål, som jordbrukare, som
själva lia svin, få behålla för utfodring av svinen. För att skipa rättvisa och
för att inte handeln med smågrisar och svin skall stagnera, har man innevarande
år gjort på det sättet, för att nu ta ett exempel, att den, som den 1 september
hade 50 svin, får av sin egen foderspannmål behålla en kvantitet, räknat från
den 1 september till årets slut, av 200 kilogram per gris. Men örn det den 1
november visar sig, att svinstocken har ökat till 75 svin, får han behålla ytterligare
100 kilogram per gris för månaderna november och december, vilken
kvantitet gottskrives honom såsom fullgjord leverans och därför avdrages från
den kvantitet foderspannmål, som han förklarats skyldig leverera till det
allmänna. Tilldelningen, som för hela konsumtionsåret uppgår till 550 kilogram
för gödsvin och 650 kilogram för modersuggor, är uppdelad på fyra olika perioder,
den första från och med september till kalenderårets slut med en tilldelning
av 200 respektive 225 kilogram, den andra från och med januari till
och med februari med 100 respektive 125 kilogram, den tredje från och med
mars till och med april med 100 respektive 125 kilogram och den fjärde från
och med maj till konsumtionsårets slut med en tilldelning av 150 respektive
175 kilogram. Denna uppdelning är gjord för att fodersäden verkligen skall
komma till den användning, som ur folkhushållningssynpunkt är den lämpligaste.
Om en jordbrukare, som exempelvis den 1 september har 100 svin, omedelbart
skulle tilldelas 55 ton foderspannmål, men denne kanske gjorde sig av
med svinen, innan de blivit av den storlek, som är mest önskvärd, skulle jordbrukaren
ha tillägnat sig en kvantitet fodersäd, som inte skulle komma att användas
för fläskproduktion utan för annan produktion, som inte är ur försörjning.
ssynpunkt lika önskvärd.

Såsom svar på herr förste vice talmannens fråga till folkhushållningsministern,
om man är beredd att vidtaga de jämkningar i fodersädsuttagningen, som
liro möjliga, skulle jag vilja säga, att jämkningar, innebärande i genomsnitt
för landet i dess helhet en minskning med tio procent av de först tänkta kvantiteterna,
redan äro vidtagna och att alldeles självfallet livsmedelskommissionen
kommer att vid de fortsatta undersökningarna på grund av bärande skäl
vidta sådana ytterligare jämkningar, som kunna vara erforderliga. Såsom systemet
nu är bestämt, finns det emellertid möjlighet för den, som skall leverera
foderspannmål, att genom att öka sin svinproduktion friskriva sig från
sin leveransplikt helt eller delvis.

För att uppmuntra produktionen av smågrisar har det bestämts ett tillskott

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
vid septembertilldelningen av 130 kilogram kli för varje grisning samt för tiden
därefter tillskott med 50 kilogram kli och 80 kilogram foderspannmål.
Även denna foderspannmål avräknas från den kvantitet, som jordbrukaren är
skyldig att leverera.

I anledning av vad herr Mannerskantz yttrade vill jag passa på tillfället att
säga, att jag i likhet med honom anser att det är klart, att vi skola göra det
mesta möjliga för att få kosthållet sådant som folk helst vill ha det. Den av
mig lämnade redogörelsen visar också, att man söker erhålla den ökade fläskproduktion
som kan vara erforderlig. Vi skola komma ihåg, att under det år,
som förflutit intill ^ tiden då årets skörderesultat blev känt, har det överhuvud
taget inte spelat någon roll, vilka åtgärder vi velat vidtaga för vare sig äggeller
^fläskproduktionen, _ eftersom vi ha saknat alla förutsättningar att upprätthålte
denna produktion. Vi ha saknat den spannmål, som skulle behövas
för en sådan produktion i önskvärd utsträckning. Detta kan naturligtvis till
en viss grad förklara minskningen av grisbeståndet.

I anledning av den minskning av uttagningen av foderspannmål, som nu har
skett, är det mycket möjligt att det kan tarvas en justering av prisen. Den frågan
jskall jag emellertid inte giva mig in på.

. Då jag har ordet, vill jag i anledning av vad som yttrats i debatten säga, att
jag tillhör dem, som anse att det säkerligen inte är gagnande för någon att i
tid och otid framföra ytterlighetssynpunkter. När vi kritisera en del uttalanden,
skulle jag vilja^understryka vad herr Mannerskantz sade, nämligen att
vi inte skola döma så mycket efter vad som säges av dem, som inte få träda
fram och taga ansvaret, vare sig det kommer från det ena eller andra hållet.
Den som sitter i ansvarig ställning, kan inte undgå att anse, att irritationen
kunde hållas tillbaka något både på det ena och det andra hållet. Då vi bedöma
den ekonomiska situationen, skulle jag vilja rekommendera kammarens
ledamöter att sia upp socialstyrelsens statistik över inkomster under de förflutna
åren. Vi skola komma ihåg, att jordbruket i närvarande stund är en
av de angelägna produktionsgrenarna. Vi finna av statistiken för åren 1940
och 1941, att svalget mellan inkomsterna av jordbruksarbetet och av annat arbete.
är ganska stort. Örn man tar medellönen för en förman inom industrien,
så finner man, att han kommer upp till en intjänt lön av omkring 4,200 kronor’
medan en person, som skall vara fullt skickad att handha ett jordbruk, kommer
upp till en inkomst av 2,100 kronor. Går jag till de vanliga arbetarna, är skillnaden
precis densamma: industriarbetarens lön är ungefär dubbelt sä ster som
jordbruksarbetarens. Det är naturligtvis fran dessa utgångspunkter vi få bedöma
rättmätigheten i kraven från såväl det ena som det andra hållet.

Herr Strand: Herr talman! Den hittills förda debatten har huvudsakligen
rört sig örn en av de tre frågor, örn. vilka vi under gårdagen erhöllo informationer
från regeringshåll. Jag finner det ganska naturligt att så har skett, eftersom
en debatt örn en objektiv redogörelse för vårt försörjningsläge inte kan
bil sa givande. Annorlunda ställer det sig, när det gäller den ekonomiska politiken
varom gårdagens redogörelse innehöll dels en framställning om vad
uträttats och dels också i viss utsträckning en planläggning
tor framtiden. Emellertid har även i de tva andra frågorna nämnfs en del örn
ett par problem, som sammanhöra med folkförsörjningen. Det gäller bland
annat arbetskraftsproblemet.

. Onekligen ha de åtgärder i fråga örn arbetskraften, som vidtagits, föranlett
irritationer pa manga håll, dels hos de arbetare, som drabbats av vidtagna åtgärder,
och dels hos dem, som anlitat dessa arbetare och funnit prestationerna
mindre tillfredsställande. Jag tänker på arbetsförmedlingstvånget inom bygg -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets för sörling släge m. m. (Forts.)
nadsindustrien, (sorn ju syftade till att reglera arbetskraften på det området på
sådant sätt att överskottsarbetskraften hänvisades till exempelvis skogsarbete.
Arbetsförmedlingarna gjorde i många fall på det sättet, att byggnadsgrovarbetare
vägrades arbete inom byggnadsindustrien och i stället hänvisades till
skogen, under det att andra grovarbetare hänvisades till arbete inom byggnadsindustrien.
Av en sådan förmedlingsverksamhet kan naturligtvis inte bli någon
riktig arbetsro och inte heller någon arbetslust hos dem, som ryckas ifrån
industrien. Meningen var, örn jag fattade det riktigt, att överskottsarbetskraften
skulle förmedlas till sådana arbetsområden, där arbetskraft behövdes, men
så blev det inte alltid. Det blev en växling, som inte var till fördel för någotdera
av här berörda arbetsområden.

När det sedan gäller den extra arbetskraft, som har sänts till skogarna och
som i viss utsträckning har erhållit kompensation i form av familjebidrag, har
detta irriterat skogsarbetarna, därför att man förmenat, att samma och bättre
resultat skulle kunnat ernås, om skogsarbetarlönerna hade höjts och de vana
skogsarbetarna hade fått tillfälle att utföra arbetet. Det kan, förmenar man
från deras håll, inte vara en betalningsfråga, då man till dem, som sändas ut
till skogarna, vid sidan örn de fastställda priserna betalar extra bidrag med
belopp, som i vissa fall överstiga det vederbörande förtjänar på fastställda
ackordspriser. Det har inte heller varit arbetsbefrämjande, har man sagt, men
jag skulle tro, att skogsarbetarna ändå ha förstått nödvändigheten av att sända
extra arbetskraft till skogarna, trots att den på så sätt erhållna vedmängden
har varit relativt obetydlig, sedd i förhållande till hela avverkningen.

Vidare har det i debatten också nämnts en del örn nödvändigheten av att utöka
arbetstiden. Detta har ju redan skett genom att övertidsarbete förekommer
Obetydligt större utsträckning än under normala förhållanden. Men jag
vill påpeka, att möjligheterna att utöka arbetstiden i väsentlig grad äro beskurna
på grund av det försämrade försörjningsläget. Den, som får en nedskuren
tilldelning av livsmedel till sitt hushåll, kan inte arbeta lika lång tid, som han
skulle kunna göra, om han finge tillräckligt med livsmedel. Det får han nu
inte, och därför har han inte samma förmåga att arbeta lika lång tid som tidigare.
Det är ett mycket ömtåligt område att göra ingrepp på. Många gånger
bli verkningarna andra än man tänkt sig, och det är därför nödvändigt att, örn
ingrepp skola göras, också överväga, hur man skall göra dem för att få bästa
möjliga resultat.

Det^ har nu för kommande avverkningsår fastställts, att värnpliktiga av
1943 års klass skola sändas ut i skogarna under tre månader. Jag tror inte
att det blir så värst mycken ved avverkad på det sättet, men det är kanske
nödvändigt att vidtaga åtgärden i alla fall. Av dessa värnpliktiga äro inte
alla vana vid skogsarbete, och det är säkerligen en betydligt mindre del, som
har lust för skogsarbete. Komma de att betrakta vedhuggningen såsom ett led
i deras värnpliktstjänstgöring, blir arbetsresultatet antagligen inte så lysande.
Det vill något särskilt stimulerande till för att en sådan arbetskraft skall göra
en verklig insats pa detta område. Jag hemställer till statsmakterna, att man
överväger vad som i det avseendet kan vidtagas för att stimulera avverkningarna.

När det gäller den ekonomiska politiken, synas så gott som alla vara eniga
örn nödvändigheten av att åtgärder vidtagas, men däremot gå meningarna i
sår, när man skall försöka fastställa utgångsläget för vad man vill kalla prisstopp.
Alla äro på det klara med att beträffande lönarbetare och överhuvud
alla som uppbära lön är frågan ganska enkel: ingen höjning av lönerna, och
problemet är löst. Men när det gäller andra faktorer, som ingå i det stora sammanhanget,
är det inte lika lätt att fastställa utgångsläget. Framförallt gäller

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets för söfning släge m. m. (Forts.)
det naturligtvis jordbrukspriserna. Bönderna lia givetvis varit villiga att acceptera
ett prisstopp baserat på de priser, som fastställts med hänsyn till de två
föregående årens missväxt. Enligt vår uppfattning på arbetarhåll skulle det
vara orimligt med dessa priser, när vi nu lia fått en bättre skörd. Jordbrukarna
skulle därigenom få en kompensation, som landet inte har råd att betala under
nuvarande förhållanden. Ingen samhällsgrupp kan i dagens läge få en bättre
ställning annat än på bekostnad av andra grupper. Yi lia förstått, att vi icke i
nuvarande läge kunna giva jordbrukarna elen kompensation, som de skulle få,
därest de tidigare gällande priserna skulle gälla även i fortsättningen.

Nu säger herr J. B. Johansson, att han närmast skulle vilja likna förhandlingarna
med jordbrukarna vid ett valsverk, där förslaget manglades tunnare
och tunnare. Jag vill emellertid påpeka, att den liknelsen kan vara missvisande,
därför att örn man stoppar in en produkt i ett valsverk, valsas denna visserligen
tunnare och tunnare, men mängden blir inte mindre. Produkten kan
bli bredare eller längre, men mängden finns fortfarande kvar. Ha förhandlingarna
lett till det resultatet, att man har brett ut det hela, så att det har
blivit vidare till sin omfattning, har det i alla fall fortfarande kommit jordbruket
till godo. Nu tror jag emellertid att det har skett något mera. Man har
använt en klippmaskin också och klippt bort litet av det som låg i jordbrukarnas
först framställda önskemål, och det är enligt mitt sätt att se nödvändigt,
om man skäll nå samförstånd i denna viktiga fråga.

Jag vill också till herr J. B. Johansson säga, att det förefaller, som örn han
i mångt och mycket förväxlar orsak och verkan. Det är inte på det sättet, att
grunden för prisstegringarna är löneförhöjningarna. Det första ramavtalet är
uppgjort med tanke på att löneförhöjningarna skulle komma i efterhand, sedan
prishöjningarna på varor inträtt, och man hade också blicken öppen för faran
för inflation oell medgav, att kompensationen för prisstegringarna inte skulle
sättas till hundra procent, utan man skulle nöja sig med en mindre kompensation,
som i det första ramavtalet fastställdes till 75 procent av prisstegringen
och som sedan har skurits ned till 50 procent. Helt naturligt lia de vid olika
tidpunkter inträdda lönestegringarna i sin tur verkat prisstegrande, men dessa
ha icke utgjort grunden till prisstegringarna, som i stället ha sin orsak i stegringen
av varupriserna. Att kompensationen från början sattes lägre än hundra
procent, berodde på att man utgick från att sådana prisstegringar, som tillkonnno
på grund av ökade kostnader för importerade varor, höjda skatter och
dylikt, kunde man icke få kompensation för. Enligt nu gällande avtal har man
dessutom intervaller mellan inträdd prisstegring och därav föranledd lönehöjning.
Den sista löneökningen inträdde den 1 augusti i år vid ett indextal av 237,
men för lönehöjningen erfordrades, att detta indextal varit uppnått redan den
1 juli. Örn indextalet stiger med ytterligare 12 enheter till 249, kan överenskommelsen
uppsägas — det har inte sagts någonting i nu gällande indexavtal
örn lönekompensationens storlek efter en sådan stegring i levnadskostnaderna.
Prisstegringen skulle emellertid ha inträffat före oktober månads ingång för
rätt till uppsägning. En sådan prisstegring har som bekant inte inträffat, och
det betyder att lönerna praktiskt taget ha varit stående pa samma niva under
hela det senaste halvåret och att de också komma att förbli oförändrade tili den
1 februari, eller intill dess ett nytt indexavtal kan träffas.

Jag förmenar att om frågan om prisstopp varit aktuell under denna langa
tid borde man lia vidtagit alla förberedande åtgärder för att hindra index tran
att’stiga över den gräns, som satts för ytterligare lönestegringar, och därigenom
samtidigt skapat ett fast underlag för ett lönestopp.

Det är helt naturligt även andra faktorer som spela en avgörande roll, nar
man skall vidta åtgärder av denna beskaffenhet. En sådan är handelns och mdu -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets för sörbin g släge m. m. (Forts.)
striens andel i det allmänna näringslivet. Det är säkerligen, såsom herr Nordenson
poängterade, på det sättet att exempelvis stora delar av handeln lia drabbats
synnerligen hårt av krisförhållandena. Det finns mindre varor att sälja
nu och följaktligen bli omsättningen och förtjänsterna mindre. Situationen
kompliceras kanske ytterligare av att affärsmännen i det längsta söka upprätthålla
sina rörelser; de vilja inte skära ned dem eller slå igen dem. De försöka
i stället draga sig fram under de svåra tiderna, kanske till och med^med
samma antal anställda som före kriget, för att ha apparaten i ordning, då det
blir bättre förhållanden. Men man kan inte begära att sådana kostnader skola
kompenseras genom höjd avans eller höjda priser —, det är fullkomligt omöjligt.
Handeln får ta samma konsekvenser av det rådande läget som arbetarna
fått göra i de fall, där fabrikationen lagts ned. Arbetskraften inom oljeindustrien
och den del av transportväsendet, där bilarna voro det, huvudsakliga
transportmedlet, har fått flytta över till andra områden, och så får, man val
också göra på de håll inom handeln, där det är nödvändigt att företa inskränkningar.
Förmodligen sälja livsmedelsaffärerna — det gäller framför allt sådana
som handla med kött och charkuterier — inte mer än en tredjedel av vad
som såldes före kriget, och det är ju möjligt att detta kommer att räcka sa
länge, att det blir en ofrånkomlig nödvändighet att skära ned antalet affärer
till det som behövs för att klara den försäljning som under nu rådande förhållanden
kan förekomma. .

På andra håll inom affärslivet återigen ha förtjänsterna blivit orimligt stora.
Här har inte skett någon utjämning. Man borde kanske köra det hela genom ett
valsverk för att få till stånd en rimlig fördelning även inom handeln. Samma
förhållanden föreligga inom industri och företagarverksamhet. Vissa grenar
dragas med mycket stora svårigheter, andra göra oskäliga vinster. ^

Det finns alltså mycket att göra inom näringslivet, innan nian nar iram till
rimliga förutsättningar för ett prisstopp. Men jag vill betona att det enklaste
i dessa förhandlingar säkerligen är själva det problem som hör samman med tonerna
och de löneanställda. För dem kan man fixera basen och utan vidare gora
ingreppet. Det avgörande är, om man kan träffa en överenskommelse med de
andra grupperna som är bärande och hållbar, när det gäller en sa djupt ingripande
åtgärd som den nu ifrågasätta.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag kan inte hjälpa att när jag lyssnat på
debatten härdar jag fått det intrycket, att resonemangen långa stycken varit
av mycket enkel beskaffenhet. Kanhända är det bristande förstånd sorn, gjort
att jag inte fått tag i de verkliga finesserna, eller också brister det något i

logiken i anförandena. .. „ , , ,

Senast var det herr Mannerskantz som lade mycken tonvikt pa betydelsen
av höjda priser för att få ökad tillgång på nyttigheter. Jag Hök det intrycket
av hans yttrande, att han menade, att om man hade lågt pa 25 ^öre per kilogram
för fläsk, skulle man därigenom ha rått bot för bristen pa denna nödvändiga
vara. På samma sätt i fråga örn äggen. Likaså har här i debatten
anförts, att örn man skall kunna,få tillräckligt med brödsäd, är det nödvändigt
att icke gå för hårt fram vid prissättningen, utan vara litet rundhänt. Det har
klagats över för låga priser på potatis och sagts att man kan befara att dessa
lia haft en hämmande inverkan på odlingen. Detsamma gäller andra nyttigheter.
Skall detta betyda att dessa nyttigheter skulle kunna skapas oavsett den
ram, som våra möjligheter att åstadkomma dem, ange, örn man blott gjorde
den eller den prisförhöjningen? Med detta enkla betraktelsesätt kommer man
fram till det resultatet, att vi kanske skulle kunna lösa alla vara svårigheter

Första hammarens protokoll 19JfS. Nr 28. 6

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjning släge ni. m. (Forts.)
genom ganska måttliga prisförhöjningar! Till och med när det är fråga örn
bristen på bränsle har det ju påpekats — om inte nu så vid det tillfälle, när
krigskonjunkturskatten var på tapeten här — att även om priserna äro rimliga,
framstår skatten såsom ett skrämmande odjur som förhindrar behövlig
produktion av bränsle. Tro herrarna att det skulle ha inverkat ett jota på
bränsletillgången, om krigskonjunkturskatten inte hade funnits? När denna
skattefråga behandlades i riksdagen, erinrades det örn hurusom det första
beskattningsårets erfarenheter hade givit vid handen att — om jag minns rätt
— i de två nordligaste länen inte ett öre utgått i krigskonjunkturskatt på
denna produkt, och i det tredje länet en rent bagatellartad summa. Ändock
tillämpades då betydligt hårdare bestämmelser i fråga om krigskonjunkturskatten
på skogsprodukter än de nu gällande. Den reella frågan är i stället:
Tjänar det någonting till att lia en krigskonjunkturskatt på sådana produkter
som praktiskt taget ingenting ge? Örn klokskapen däri kan man ju tvista. Jag
vill dock i detta sammanhang ha sagt att jag inte tror att det är en lycklig
metod att utan vidare på förhand helt undanta vissa områden, utan jag tror
att man bör låta skatten verka där omständigheterna påkalla det. Det var ju
också skälet till att man höll fast vid krigskonjunkturskatten även på skogsprodukter,
trots att man på förhand visste att den icke komme att ge något
mer betydande belopp. Men den drabbar de exceptionella fallen, de fall som
det är ytterst påkallat att den drabbar. Inte hade det väl blivit större tillgång
på arbetskraft i skogarna, om man hade tagit bort krigskonjunkturskatten,
men det är ju den, som påstås vara det stora kruxet i denna fråga. Jag tilllåter
mig därför alltjämt att beteckna talet örn att nian skulle kunna minska
dessa besvärligheter och kanske till och med undanröja dem, på sätt som här
anförts, såsom ogrundat.

Det är ett önskemål i detta sammanhang som jag ber att få uttala. Det
gäller inte allenast frågan om krigskonjunkturskatten utan även andra åtgärder
som vidtagas och som kanske väcka undran i många kretsar, en undran som
lian ha skäl för sig, men som många gånger mera beror på missnöje och en
tillgjord oförståelse för saken. Vad jag önskar är att man kostade på något
mera upplysningsverksamhet i dessa ting. Jag har inte varit i tillfälle att följa
detta arbete under den nu pågående krigskrisen. Under förra världskriget hade
jag däremot rikliga tillfällen att fördjupa mig i dessa ting genom sysselsättningar
och uppdrag som jag då hade, och jag fann att många svårigheter
kunde, om icke övervinnas, så åtminstone mildras genom att man på tydligaste,
sätt klargjorde för människorna skälen till att man måste handla så
eller så. I fråga örn krigskonjunkturskatten påpekades under dess behandling
i kammaren nödvändigheten av att sprida upplysning om den saken bland de
människor som ansågo sig berörda av den, och för min del uttalade jag den
önskan att det icke skulle stanna vid enbart löften, utan att det skulle bli
verklighet av. Jag vet nu icke precis, hur långt man har kommit i det avseendet,
men jag skulle tro att det inte saknade betydelse, om de av riksdagens
ledamöter som nu gruva sig över de olägenheter på bränsleförsörjningens område,
som krigskonjunkturskatten påstås lia orsakat, i stället använde sin upplysnings-
och talegåva till att göra klart för människorna att detta »hinder»
till 99 procent är en inbillning och ingenting annat.

Här har även talats örn handelns svårigheter. Jag är övertygad örn att
affärsvärlden sitter mycket illa till. Det underliga är dock att även örn dessa
förmedlande mellanhänder, som man brukar kalla dem, nu ha det mycket besvärligt,
är likväl skillnaden mellan de ursprungliga priser, som producenterna
erhålla, och de priser, som konsumenterna få betala, många gånger obegripligt
stor. Jag törs inte alls fälla något omdöme om huruvida prissättningen i sådana

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Äng. landets försörjning släge m. rn. (Forts.)
fall är riktig och rimlig, jag endast konstaterar faktum och nöjer mig med
att såsom så många andra stå undrande. Kanske orsaken till detta är den —
herr Strand berörde frågan nyss — att distributionsapparaten här är inrättad
med hänsyn till helt andra volymer än som nu finnas och att denna apparat
med de nuvarande begränsade omsättningsmöjligheterna är mer betungande än
under normala förhållanden. Det förefaller mig troligt att detta är ett av skälen
till att inte en nedpressning av den förefintliga marginalen har kunnat ske
i högre grad än fallet är.

Jag begärde dessutom ordet, herr talman, för att säga några ord i anledning
av det anförande som herr statsministern höll i går. Han var då inne på frågan
örn beskattningens skärpning och sade att den skulle minska, den fria köpkraften.
Herr statsministern fortsatte: »Förvisso kan det göras gällande, att
beskattningen redan drivits upp till sådan höjd att något ytterligare icke är
att taga.»

Jag skjuter in den parentesen här att det väl vore lyckligt, örn man sluppe
att ytterligare draga till skatteskruven. För min del vågar jag inte tro att det
är möjligt att slippa det, och jag törs heller inte fatta uttalandet såsom ett
tecken på att det nu är slut med att draga åt denna skruv. Ty även örn man kunde
begränsa utgifterna, kräver förvisso redan den skuldbelastning, som statsverket
har påtagit sig, tillskott som jag inte törs tro ännu nått sitt maximum.

Men så fortsatte herr statsministern, och det var dit jag ville komma: »Det
saknas emellertid ingalunda tecken på att överflödig könkraft, som icke kan
finna normal användning, är i ganska rikt mått tillgänglig inom olika befolkningsskikt»,
och resonemanget utmynnar till sist i ett uttalande av följande lydelse:
»Det kan icke göras gällande, att sådana konsumtionsområden» — som
förut ha nämnts, nämligen av lyx- eller nöjeskaraktär — »sakna möjlighet att
lämna ifrån sig åtskilligt mera till den gemensamma hushållningen i en svår
tid. En stegring kan därför komma till stånd av beskattningen för vissa konsumtionsområden
av övervägande nöjes- eller njutningskaraktär.»

Jag tror, herr talman, att där finns en marginal att röra sig på, som kanske
visserligen inte kan ge så stora intäkter men som i varje fall kan tåla en ytterligare
belastning utan att konsumenterna eller samhället egentligen skulle lida
av det. Jag syftar nu närmast på tobakskonsumtionen och sprit- och ölkonsumtionen.

Vad tobaken beträffar, är den ju ganska hårt skattelagd, men ändå visar det
sig vara så pass stark efterfrågan på den varan, i den mängd den nu finns att
tillgå, att man sannerligen inte behöver vara rädd för att vi skulle få några
överskott liggande i landet, även örn den fördyrades en smula till.

Detsamma gäller spriten. Erfarenheten ger ju vid handen att spritkonsumtionen
är den konsumtion, som hållit sig allra mest oberörd av krissvårigheterna.
Den konsumtionen tål förvisso en belastning, och det gör kanske i någon
mån även ölkonsumtionen.

Ingen kan säga att vare sig samhället kommer att lida eller individen bli
sämre, förlora i härdighet eller bärkraft i tidens svårigheter av att vare sig tobakskonsumtionen
eller spritkonsumtionen och även ölkonsumtionen något minskades.
Jag tror att det är det ofarligaste ingrepp i människornas livsföring när
det gäller förtäringsändamål, som man kan inlåta sig på. Jag hälsar därför,
herr talman, med stor tillfredsställelse meddelandet att dessa ting blivit uppmärksammade
och framhållna här såsom en utväg för beskattningens stärkande
som man, såvitt jag kan finna, från regeringens sida är beredd att pröva.

Jag hade ursprungligen också ämnat rikta en fråga till folkhushållningsministern
angående klokskapen i att använda korn till framställning av maltdrycker,
men då jag tror att en annan ledamot av kammaren kommer att taga upp

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
den frågan i annat sammanhang, vill jag inte belasta protokollet med att nu
ingå på den.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Det är nog inte alls märkvärdigt att
missnöje uppstår i ett läge som det närvarande med dess mycket starka påfrestning,
när det gäller folkförsörjningen och det ekonomiska livet, och att detta
missnöje också tar sig uttryck. Vad jag emellertid finner vara märkligt är att
detta missnöje här i kammaren i dag i huvudsak framförts från jordbrukarhåll.
Däremot har man inte märkt något missnöje från de folkgrupper, som
utan jämförelse i dagens läge lia det långt mera bekymmersamt än man ändå
kan säga att jordbrukarna ha. Tänk på husmödrarna som stå i livsmedelsköerna,
tänk på de människor som i dag få nöja sig med salt till potatisen!
Vi lia inte bär i dag hört några toner av missnöje från dem, kanske därför
att de inte haft möjlighet att göra sig hörda. Dessa befolkningsgrupper ha
dock säkerligen den största anledningen att vara missnöjda. Ty hur man än vill
se saken och hur man än bedömer jordbrukets inkomster och driftkostnader
—- örn en sak måste väl alla vara ense, nämligen att när det gäller försörjningen,
när det gäller det viktigaste, maten, ha våra jordbrukare i varje fall
haft mindre känning av krisen än de flesta andra befolkningsgrupper.

När jag i dag på förmiddagen hörde herr J. B. Johansson yttra sig örn priser
och löner, kunde jag inte fullt följa och förstå hans resonemang. Herr Strand
har redan varit inne på detta och till dels vederlagt herr Johanssons påståenden.
Nog tycker jag att herr J. B. Johansson, som så kraftigt underströk
att rätt skall vara rätt, borde ha kommit till andra resultat. När han t. ex.
gjorde gällande att vi hade fått prisstopp men inte lönestopp, är det kanske formellt
riktigt i dagens läge med hänsyn till regeringens nyligen fattade beslut
om prisstopp, men ser man saken litet mer i stort och framför allt örn man tar
hänsyn till vad som har ägt rum tidigare, måste man väl ändå säga sig att vi
här i landet Ira vidtagit åtgärder som verkat stagnerande på lönerna, under det
att priserna ha fått utvecklas ganska fritt. Förhållandet är ju nämligen det
att priserna på förnödenheter, även livsmedel, lia stigit avsevärt mera än lönerna.
Örn vi med utgångspunkt från socialstyrelsens index komma överens örn
—- och jag har inte heller hört någon påstå något annat — att jordbrukarna ha
erhållit full kompensation för prisstegringen, och vi vidare konstatera, att statstjänare
och med dem likställda ha erhållit omkring 75 procents kompensation
för prisstegringen men att lönearbetarna endast fått cirka 50 procents kompensation,
lia vi fastslagit det verkliga förhållandet.

När jag i går hörde den mycket intressanta redogörelsen av statsrådet Gjöres
beträffande våra varutillgångar och användningen av dessa, väntade jag
mig också att få höra något örn på vad sätt den svenska kornskörden skall användas.
Jag fick nyligen här under debatten genom ett svar av jordbruksministern
till en interpellant veta att 25,000 ton korn voro avsedda att användas av bryggerierna
för framställning av maltdrycker. Det förefaller mig och många andra
vara ganska underligt att vi i en tid som denna med knapphet på livsmedel och
med en hård och kännbar ransonering skola kunna avstå så avsevärda mängder
spannmål för framställning av dylika produkter, och jag vill därför begagna
tillfället att nu rikta en fråga till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet,
huruvida det inte är påtänkt att använda kornet på ett ur
försörjningssynpunkt bättre och lämpligare sätt. När nian exempelvis betänker
att det är omöjligt att erhålla ett enda uns foder till några hushållshöns, och
när man erinrar sig att man knappast numera, sedan förbudet mot utfodring
med småpotatis kom till, kan hålla en hushållsgris, verkar det upprörande att
25,000 ton korn skola användas för framställning av maltdrycker.

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)

En annan företeelse i detta land, som kanske i och för sig inte är så betydelsefull,
men som ändå väcker mycken undran, är den svenska hästexporten.
Det upplystes i går att det alltjämt exporteras ett visst antal hästar — cirka
tre tusen under innevarande år, vill jag minnas. Då frågar man sig: när åtgärder
ha vidtagits exempelvis för att så starkt nedskära svinbeståndet som
fallet är, kan det vara rimligt att man upprätthåller en så hög hästavel, att en
dylik export möjliggöres. Örn jag bortser från själva användningen av dessa
hästar som ju säljas till en krigförande part, måste jag ändå framhålla att
ganska stora fodermängder åtgå för att uppföda ett så stort antal hästar, att
export är möjlig. Dessutom har exporten medfört att priset på hästar stigit i
sådan grad, att det ovillkorligen i dessa tider också måste påverka transportkostnaderna.
Detta är som sagt en fråga som menige man många gånger ställer
sig undrande inför.

Sedan vill jag ännu en gång återkomma till herr J. B. Johanssons yttrande.
Herr J. B. Johansson sade i slutet av sitt anförande att det var på tiden att
regeringen lade av silkeshandsken på den vänstra handen. Det finns bland stora
grupper av vårt folk i dag den uppfattningen att regeringen också bör lägga
av silkeshandsken på den högra handen.

Till sist, herr talman, vill jag säga några få ord beträffande beslutet örn
att inkalla 1943 års klass till skogsarbete.

Det är uppenbart att ett dylikt beslut, som så starkt ingriper i folks vanliga
levnadsvillkor, kommit att väcka ett visst uppseende. Men vad som förlikar
människorna med beslutet är att uttagningen till skogsarbete kommer att gälla
alla och således bli likformig. Det är därför av vikt att man också vid tillämpningen
av detta beslut ser till, att inga undantag göras. Ty tillåtas undantag
vid genomförandet av beslutet, så att tjänstepliktslagen tillämpas med åtskillnad,
kan den lätt bli en klasslag. Ingenting skulle säkrare vidga klyftan mellan
arbetarna och den övriga befolkningen än örn dylika undantag skulle ske. Därför
vill jag här i dag passa på tillfället att säga, att när ett sådant beslut skall
tillämpas, är det av vikt för den inre sammanhållningen att tillämpningen
göres lika.

Här har i dag från alla håll poängterats, att man bör se till, att det blir
likhet mellan de olika samhällsgrupperna och befolkningslagren. Tyvärr har
det hittills inte alltid varit sådan likhet, i varje fall inte på det ekonomiska
planet. Det visa inte minst de siffror jag här nyss anförde. Men jag vill ändå
understryka att det är av vikt att man ser till, att denna likhet blir större och
större och att således icke åtgärder vidtagas, som på något sätt kunna vidga
klyftan och göra skillnaden större.

Häri instämde herr Näsström.

Herr statsrådet Ojores: Herr talman! Med anledning av den fråga, som nyss
riktades till mig angående dispositionen av årets kornskörd, får jag kanske lov
att något närmare redogöra för särskilt korntilldelningen till bryggerihanteringen.
Under fredsmässiga förhållanden är denna ganska stor. År 1938/39
användes sålunda för framställning av maltdrycker 45,700 ton korn. Under
krigsåren har konsumtionen såväl av pilsner som av övriga maltdrycker gått
mycket starkt tillbaka. Jag tror mig inte ta mycket fel, örn jag säger, att
pilsnerkonsumtionen mätt i malt under det sista året endast uppgår till drygt
över hälften av konsumtionen år 1938/39, och en utveckling åt samma håll har
på det hela taget ägt rum även i fråga örn konsumtionen av de svagare maltdryckerna.
Föregående höst fingo bryggerierna en tilldelning av 11,800 ton
korn och dessutom även ett mindre parti socker, vilket dock var av mycket

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
ringa storleksordning. Den kvantitet, som då tilldelades bryggerierna, var ej
tillräcklig för den framställning av maltdrycker som Ilar ägt rum under året.
Bryggerierna gingo emellertid in i det nya produktionsåret med relativt stora
behållningar av malt, varför man kunde sätta den aktuella tilldelningen så lågt
som fallet var.

För det nya produktionsåret ha bryggerierna gjort framställning örn tilldelning
av 27,000 ton korn. Denna framställning har i de uppgjorda försörjningsplanerna,
som på denna punkt äro preliminära, friserats till 25,000 ton, vilket
också jordbruksministern nämnde nyligen i sitt anförande här i kammaren. Till
bryggerierna lia emellertid av årets skörd hittills beviljats endast 10,000 ton.
och frågan örn den fortsatta tilldelningen är icke avgjord. Den kan inte avgöras,
förrän man får en bättre överblick över årets skörd.

Jag är fullt medveten om att denna fråga kail ses ur många synpunkter. Jag
måste för min del i rätt hög grad bedöma den ur synpunkten av hur ett stoppande
av maltdryckstillverkningen skall komma att återverka närmast på vår
mjölkförsörjning. Vår nuvarande produktion av maltdrycker torde utgöra mellan
17 och 18 miljoner liter per månad. Häri äro då alla slag av maltdrycker
inräknade. Håller jag mig endast till klass II och den ringa mängd klass III
som produceras, så är den månatliga produktionen ungefär 10 miljoner liter.
Det är mycket svårt att säga, hur ett avbrytande av maltdryckstillverkningen
skulle komma att återverka på konsumtionen av andra drycker. Utgår man,
såsom den förre ärade talaren tycktes göra, från att all maltdryckstillverkning
borde stoppas, så att alltså hela. denna kvantitet av drycker skulle ersättas med
någonting annat, är det klart att problemet får en synnerligen betydande storleksordning.
Begränsar man sig till att stoppa pilsnertillverkningen, rör det sig
ändå örn en så betydande kvantitet som 10 miljoner liter per månad. Vilka vägar
konsumtionen skulle komma att bana sig, därest tillverkningen av de starkare
maltdryckerna stoppades, kan naturligtvis ingen säga. Vid bibehållen tillverkning
av svagare maltdrycker kommer antagligen en del av pilsnerkonsumtionen
att överflyttas på dem, men det finns mycket starka skäl att antaga, att
en ganska betydande del av konsumtionen skulle komma att i stället rikta sig
mot mjölkmarknaden.

_ Vi ha för närvarande, såsom jag framhöll i går i min översikt av försörjningsläget,
en synnerligen ansträngd mjölksituation. Alldeles särskilt är detta
förhållandet just nu, under den på höstarna regelbundet återkommande nedgångsperioden
för mjölkproduktionen. För att något så när kunna försörja konsumenterna
med mjölk har det varit nödvändigt att ta mjölk från omkring 230
produktmejerier i Skåne och Västergötland samt på vissa andra håll. Vi få
nu frakta mjölken mycket långa distanser för att kunna i någon grad täcka det
föreliggande behovet.

Dessa väldiga leveranser från fjärran liggande områden utsätta liela mjölkhushållningen
för starka påfrestningar. De ställa oss inför betydande transportsvårigheter
och även inför mycket stora svårigheter att försörja mejerihanteringen
med kärl. Jag nämnde i går att vårt försörjningsläge i fråga örn
tenn är mycket kritiskt. Det är tvivelaktigt, huruvida vi i fortsättningen kunna
uppehålla ens den tillverkning av mjölkflaskor, överdragna med tenn, som vi
hittills haft. I nuvarande läge är på grund av mjölkens förlängda omloppstid
behovet av mjölkflaskor synnerligen starkt. Detta kan tyckas vara en mycket
periferisk omständighet, men den förtjänar ändå att redovisas här, eftersom
vår nuvarande mjölkförsörjning faktiskt har kommit i det läget, att vi i yttersta
grad äro beroende av örn det är möjligt att skaffa fram kärl för distribution
av mjölken. Ett avbrytande av maltdryckstillverkningen skulle i nuvarande
läge komma den hårt ansträngda mjölkhushållningen att alldeles brista

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

,4 m,7. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
sönder — elen saken torde få anses vara ställd utom all diskussion. _ När jag
säger att mjölkhushållningen skulle brista sönder, betyder det naturligtvis att
man då skulle komma i det läget, att en mjölkransonering väl bleve alldeles
oundviklig. En ökning av efterfrågan med 8 eller 10 miljoner liter per månad
i en situation, då vissa områden få lov att nöja sig med en mjölkkonsumtion
av V* liter per person och dag, skulle, det förstår nog var och en, innebära ett
mycket äventyrligt företag.

Nu hoppas vi att det så småningom skall ske en återhämtning i fråga örn
mjölkproduktionen. Denna brukar som regel inträffa någon gång i slutet av
november eller början på december, och vi hoppas att även i år få uppleva
samma regelbundet återkommande ökning i mjölkproduktionen. Men därmed
är inte sagt att påfrestningarna på mjölkhushållningen helt och hållet
komma att upphöra. Det är för det första en öppen fråga, huruvida
återhämtningen i år kommer att bli så stor, att det åter blir balans
mellan tillgång och efterfrågan, förutsatt att den senare inte ytterligare ökas.
Som jag framhöll i går, är tilldelningen av oljekraftfoder i år knappare än
förra året. Då kunde vi ställa 125.000 ton oljekakor till förfogande. I år lia
vi visserligen sträckt oss mycket längre än som från början ansågs möjligt
men ändå inte kommit upp till mer än 100,000 ton. Detta är sålunda en avsevärt
mindre kvantitet än vi kunde sätta in i produktionen föregående år, och
det torde få anses alldeles säkert att denna minskning i fråga örn det mjölkdrivande
kraftfodret måste komma att påverka produktionen i fortsättningen.
Men även örn återhämtningen blir mycket stor — och vi hoppas alla att så
skall bli fallet — måste man till följd av den stigande knappheten på andra
livsmedel räkna med att den nu starkt stegrade efterfrågan på mjölk kommer
att ökas även i fortsättningen.

Följaktligen få vi göra oss förtrogna med att i varje fall en viss spänning
mellan efterfrågan och tillgången på mjölk kommer att göra sig gällande även
Under produktionsårets fortgång. Under sådana förhållanden måste jag anse
det ganska äventyrligt att göra ett så radikalt ingrepp i konsumtionen som ett
avbrytande av maltdryckstillverkningen skulle innebära. Jag vill betona att
denna fråga örn tilldelningen av korn till mejerierna inte är avgjord i annan
mån än att 10,000 ton av årets skörd ställts till förfogande, men jag skulle tro
att en fortsatt prövning av detta ärende kan komma att visa, att man utifrån
rent försörjningsmässiga synpunkter gör klokt i att hålla tillverkningen uppe
för att på det sättet undvika en ytterligare belastning av den hårt ansträngda
mjölkhushållningen.

Herr voll Heland: Herr talman! Herr andre vice talmannen anförde att de
nu mydket viktiga och aktuella frågorna borde lösas i fred och samförstånd. Här
i riksdagen äro vi viii alla ense örn att detta är önskvärt, men härför erfordras
också att vi lugnt och sakligt skola kunna diskutera frågorna och att man söker
förstå varandras synpunkter.

Herr Akerberg anförde vidare, att jordbrukspriserna måste komma i förgrunden
under denna diskussion och att jordbruket intar en nyckelställning.
Jag är tacksam för att herr Åkerberg i dag erkände, att utgångsläget i fråga
örn gällande system för inkomstökningen var ofördelaktigt för jordbrukarna.
Jag vill å min sida nu liksom tidigare erkänna, att vi jordbrukare ha fått en
utjämning under detta krig, men samtidigt framhåller jag, och jag har tidigare
sagt detsamma, att vi dock inte lia fått den fullständiga utjämningen.
Jag återkommer härtill örn en stund.

Herr Ohlin anförde bl. a. att vi från vårt parti borde sprida saklig upplysning
örn inkomstutvecklingen. Jag vill bär med anledning av detta anförande

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjningsläge ira. m. (Forts.)
påpeka, att vi försöka göra detta på våra instruktionsmöten, där vi framför
allt sträva att ge vår stora ungdomsorganisation en riktig uppfattning i de
ekonomiska frågorna, kanske främst beroende på att vi inse vår ekonomiska
föreningsrörelses stora betydelse. Jag å min sida vore emellertid tacksam, örn
herr Ohlin ville på samma sätt sprida fullständig saklig upplysning i sina artiklar
i Stockholms-Tidningen.

Jag finner även i dag, i synnerhet på grund av herrar Strands och Anderssons
anföranden, att det skulle vara önskvärt, örn tidningarna i allmänhet ville
göra detta. Herr Strand anförde bl. a. att ett behållande av jordbrukets tidigare
produktpriser vore orimligt, och herr Andersson var förvånad över att
missnöje ständigt, och framför allt, förekom på jordbrukarhåll. Herr Andersson
sade också att man här i riksdagen i stället borde föra fram missnöjet från
husmödrarna. Jag vill säga herr Andersson, att jag mycket väl skulle förstå,
örn ett ^sådant missnöje komme fram här i riksdagen, ty vi jordbrukare äro
fullt på det klara med att husmödrarna i samhällena, särskilt de med stora
familjer, lia det i högsta grad besvärligt för närvarande. Men även örn det är
befogat att husmödrarna äro irriterade över läget, anse vi det dock obefogat
att man, såsom sker icke minst i en stor del av tidningspressen, försöker rikta
detta missnöje mot oss jordbrukare. Jag skall försöka visa detta med en del
exempel.

Herr Strand anförde dessutom att lönerna inte voro det avgörande i den
fråga vi nu behandla. Ofta försöker man nog att skylla de fördyringar som
ske, icke minst beträffande livsmedlen, just på jordbrukarna. Senast har man
i ett par tidningsartiklar i konsumentbladet Vi försökt komma åt oss för fördyringen
inom mejerihanteringen, och en del socialdemokratiska tidningar ha
med förtjusning klippt vad dr Bonow därvidlag har skrivit i konsumentbladet.
Det måste väl dock stå klart för var och en att jordbrukarnas egen mejeriorganisation,
som ju faktiskt kan sägas fullständigt behärska mejerirörelsen i
landet, har gjort ett storverk under denna tid. Det vore verkligen någonting
för tidningspressen att tala örn för konsumenterna. Även örn jag sitter i styrelsen
för Mjölkcentralen här i Stockholm, må det tillåtas mig att säga att vad
som uträttats av oss för att säkerställa Stockholms mjölkförsörjning redan det
är ett verkligt kraftprov. Vi lia under sista tiden fått taga emot ungefär
320,000 liter mjölk örn dagen från områden utanför Mjölkcentralens fem län.

Folkhushållningsministern redogjorde för mjölksituationen och hoppades på
en förbättring. Vi inom Mjölkcentralen äro naturligtvis särskilt intresserade av
hur mjölkproduktionen kan bli i framtiden. Tyvärr ha vi på senaste tiden icke
varit så optimistiska som vi voro tidigare, och detta framför allt på grund av
de stora foderbeslagen. Det är nog tvivelaktigt, huruvida man kan hoppas på
en uppåtgående kurva i samma grad som under tidigare år brukat vara regel.

När man emellertid i skrift särskilt har sökt påvisa att mejerihanteringen,
sorn handhas av jordbrukarnas egna organisationer, skulle förete en större fördyring
än annan livsmedelshandel, vill jag lämna några siffror för att belysa
varpå denna fördyring beror. Detta blir samtidigt delvis ett svar på herr
Strands anförande om lönernas betydelse. Jag skall då anföra en del indextal
för de egentliga mejerikostnadernas ökning sedan 1938. Arbetslönerna ha per
Vt 1942 stigit med 27 procent, bränslekostnaderna, alltså kol och ved, med 253
procent, kostnaderna för elektrisk kraft med 10 procent, för drittlar och emballage
med 31 procent och för diverse mejeriförnödenheter med 128 procent
samt allmänna omkostnader med 37 procent. Går jag till index för kapitalkostnader,
så ha kostnaderna för underhåll å byggnader stigit med 35 procent
och på maskiner med 30 procent samt för räntor med 13 procent. Tar jag partiliandelsomkostnaderna,
så ha bara arbetslönerna där stigit med 32 procent.

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
Fraktkostnaderna för mjölken från jordbrukaren till lians vanliga mejeri —
bär inräknas alltså icke de enorma kostnaderna på grund av det för närvarande
utökade tillförselområdet, ty för dessa få vi ju ersättning av staten •—
voro i juli 1939 66 öre och i juli 1942 122 öre per 100 liter mjölk. Tar man den
första tidpunkten som bas med indextalet 100, bär index i juli 1942 stigit till
184.8. Detta betyder alltså att man missleder läsarna, när man i. skrift låter
påskina att jordbrukarnas organisationer lia skulden till fördyringen av .mejerihanteringen.
Det är alltså önskvärt att man talar örn vad denna faktiskt
beror på.

Efter detta må det tillåtas mig att något dröja vid den allmänna diskussion
som här har förts. Man bör förstå oss jordbrukare, örn vi tycka att det
sätt på vilket diskussionen om prisstopp och inflation ofta föres, ar felaktigt.
Vi önska gärna deltaga i diskussionen beträffande, index och prisavvägning,
därest statsmakterna och myndigheterna hålla sig till avgörande fakta och ej
så ofta verklighetsfrämmande syssla med ett teoretiskt resonemang grundat pa
felaktiga premisser.

Främst borde det nämligen gälla att få fram högsta möjliga produktion av
de för dagen mest nödvändiga varorna, nämligen livsmedel och bränsle.

Vidare måste förutsättningen för denna produktion nödvändigtvis vara tillgång
på arbetskraft och intresse för produktionen.

Slutligen kunna dessa önskemål ej tillgodoses och ej heller inflationen stoppas,
därest staten fråntager denna önskvärda produktion dess arbetskraft och
örn staten själv inom andra områden driver priser och löner i höjden.

De nu rådande fullständigt felaktiga förhållandena belysas bäst genom exempel.
. o

En jordbruksarbetares timlön är 95.5 öre och hans årsinkomst med stat 2,300
ä 2,500 kronor. Hans arbete är som bekant hårt, och han har ju inte heller
samma tillgång som jämförbara arbetargrupper till förströelse samt sociala
och kulturella förmåner. De mindre jordbrukarna, vilka utgöra cirka 80 procent
av landets jordbrukare, ha ungefär samma arbetsmöjligheter och levnadsstandard
som lantarbetarna. Ofta har jordbrukaren det sämre ställt, ty det är ofta
omöjligt för honom att få någon lejd arbetskraft till hjälp, varför kanske han
och hans familj — särskilt hustrun — får slita och släpa upp till aderton timmar
per dygn, helgdag som vardag.

.Men hur ha andra arbetargrupper det?

En jästfabrik i Mellansverige driver även ett lantbruk, och fabrikens arbetare
bo bland gårdens arbetare. Jordbruksarbetet är givetvis hårdare än arbetet i
fabriken, men jordbruksarbetaren har en inkomst av 48 kronor i veckan mot fabriksarbetarens
80 kronor i veckan.

Nere i mina trakter har man under krigsåren hållit på med arbeten på flygfält.
För grävning av täckdiken har man år 1940 betalat 27 öre och år 1941 38
öre sträckmetern samtidigt som ackordspriset vid jordbruket varit 18 respektive
20 öre. Vid flygfälten betalar man alltså nästan dubbelt så bra. Vi lia
även vägarbeten, som pågå i Södermanland, och vid dessa betalade man åt grovarbetarna
avtalsenliga löner, men då planeringsarbeten på flygfältet betalades
med 1 krona 58 öre samt ackordsförtjänsten där blev 2 kronor och 2 kronor
50 öre i timmen, tvingades vägföretaget att höja timlönen utöver avtalet. Jordbrukarna
kunna däremot icke konkurrera örn arbetskraften. För torvupptagning
få arbetarna enligt uppgift från kooperativa förbundets företag upp till
24 kronor örn dagen.

Skogsavverkningsfrågan är i flera avseenden synnerligen illa ordnad. Är
man jordbrukare, jordbruksarbetare eller skogsarbetare förtjänar man genom
ackordshuggning något över 10 kronor örn dagen, men tillhör man något annat

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets förs ärjning slä ge m. m. (Forts.)
yrke, har man ungefär dubbel inkomst, därigenom att staten extra utdelar cirka
10 kronor örn dagen. Denna subventions storlek är beroende på antal barn och
dyrortsgrupp, men oberoende av om man är duktig huggare eller inte.

Jämför jag slutligen med en i säker kommunal tjänst anställd grovarbetare
— jag vill gärna erkänna att detta kanske är litet demagogiskt — så har en
gatsopare i .Stockholm en inkomst, index inräknat, på 2 kronor 9.5 öre i timmen
eller 4,800 kronor örn året samt pension.

Fler exempel kunna lämnas, men det sagda bör enligt mitt förmenande vara
tillräckligt för att visa felaktigheten i strävandena att främst hålla nere jordell
skogsbrukets priser och löner. Hur kan man begära att arbetskraften under
rådande förhållanden frivilligt skall gå tillbaka till jord- och skogsbruket? Bör
man inte i stället vara förvånad över att jord- och skogsbruket inte helt avfolkas?
Jag vill här understryka att de försörjningsfrågor vi nu diskutera enligt min
mening främst äro ett arbetskraftsproblem, och det framgick ju av statsministerns
anförande i går att man även inom regeringen har detta klart för sig.

Under nu rådande förhållanden får ingen, undandraga sig de skyldigheter,
som tillgodoseendet, av det allmänna bästa kräver, men man kan med full rätt
begära att skyldigheterna icke påläggas en enda samhällsklass, utan att alla
samhällsklasser lämna sina bidrag då det gäller landets livmedelsförsörjning.

Självklart är att var och en härvidlag talar för sin grupp och anser att
denna är sämre ställd än de andra samt att något lönestopp för denna just;
nu inte kan komma i fråga, utan att detta i första hand skall göras för de''
andra. Men den jordbrukande befolkningen drager, trots de förbättringar som
jag tidigare har erkänt, väl alltjämt det tyngsta lasset i samhället, vilket framgår
av de exempel jag nyss ^har delgivit kammaren. Och det är därför vi
önska att samhället i någon mån visar förståelse för denna befolknings berättigade
önskemål.

Det borde vara klart för var och en, att var kritik av gällande principer
för pris- och inkomstberäkningar är berättigad. Vill man skydda livsmedelsoch
bränsleproduktionen, far man ej halla fast vid att samhällsgruppernas levnadsförhållanden
skola bibehållas i relation till varandra enligt basåren 1938
och 1939 - något som vi alltid lia vänt oss mot — utan jord- och skogsbrukets

arbetare måste få med andra grovarbetargrupper jämförbara arbets- och existensmöjligheter.

Ett vidgat tillgripande av tjänstepliktslagen mot landsbygdsbefolkningen så
att man ej endast som hittills förbjuder jord- och skogsbrukets folk att taga
bättre betalt arbete i byggnads- och torvindustrierna utan till och med tvingar
dem att stanna kvar vid jord- och skogsbruket, det sämst betalda arbetet
1 k°mmer ej att rädda situationen. Man skulle endast riskera att detta

medför olust och hätska känslor mot samhället, men det kan ej främja någon
ökad produktion.

Jag skulle vilja påtala två enligt mitt förmenande synnerligen märkliga omständigheter.
Det är märkligt att under en tid, när man vidtager alla upptänkliga
åtgärder för att skaffa arbetskraft, samtidigt på en enda månad —
den sist redovisade, nämligen juli — inregistreras 581,808 arbetslöshetsdagar
och utbetalas 646,594 kronor i understöd från arbetslöshetskassorna, till vilka
staten lämnar ganska betydande bidrag. Till och med lantarbetare ha enligt

fidelia uppgifter kunnat fa understöd på grund av arbetslöshet under denna
skördemånad. Det är vidare synnerligen anmärkningsvärt, att samtidigt som
en hel del understöd utbetalas från arbetslöshetskassorna till arbetslösa, kan
det vara stor brist på arbetskraft i dessa arbetslösas yrke och till och med i deras
hemkommun. Borås är ett skrämmande exempel på dylika snedvridna förhållanden.

Tiadagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Äng. landets för söfning släge m. m. (Forts.)

Ologiskt är även att myndigheterna, samtidigt som de ålägga jordbrukarna
ökad livsmedels- och bränsleproduktion, inkalla kvarvarande fåtaliga arbetskrafter
till beredskapstjänstgöring. Vi ha från bondeförbundet ända sedan år
1938 varnat för ett oklokt inkallelsesystem och förgäves sökt få en rättelse härvidlag.

Men vi vilja från vårt håll ständigt med bestämdhet hävda, att jord- och
skogsbrukets arbetare måste få likvärdiga existens- och arbetsmöjligheter med
andra grovarbetargrupper. Under detta krig, då livsmedels- och bränsleproduktionen
är av så stor betydelse, borde i konsumenternas intresse stimulans lämnas
till och med genom förmånsställning åt dem, som producera livsmedel och
bränsle. Det brukar ju i normala tider vara den riktiga vägen för att få arbetskraft
till en önskvärd produktion. Enligt min uppfattning skulle minst 50 öres
höjning av timpenningen vara skälig för dem sorn arbeta vid jorden och i skogen.
Timpenningen skulle då bli 145 öre, och härigenom skulle jord- och skogsägaren
kunna konkurrera med andra företagare om arbetskraften. För att täcka
sådana utgifter erfordras givetvis lika stora inkomster åt jord-och skogsbruket,
och det är detta man inte vill vara med om, ty då stiga livsmedelspriserna och
därmed levnadskostnaderna.

Jag kritiserade ett pär saker som herr Strand framhöll i sitt anförande, men
.lag håller fullständigt med honom, när han förordar en minskning av antalet
affärer. Vi hade ju en debatt här i våras örn mellanhandsmarginalen, och jag
vill än en gång framhålla, att jag tycker det är egendomligt att regeringen inte
bär försökt få till stånd ett verkligt program för att rationalisera förädlingen
och distributionen av livsmedel, utan att man tvärtom skyddar det mycket
irrationella system som nu finns. Jag kan exempelvis nämna dessa slakteritillstånd,
som bara i Södermanland lära ha lämnats till ett antal av 38. Jag
kanske hugger till väl kraftigt, örn jag säger, att slakten skulle kunna ske på
två slakthus, men låt oss säga, att den skulle kunna ske på de fyra slakthus,
som finnas i Södermanland. lietta frikostiga medgivande av slakteritillstånd i
hela landet måste fördyra kostnaderna enormt.

Jag vågar påstå att de åtgärder jag här förordat äro kloka och rättvisa
samt till båtnad för livsmedels- och bränsleförsörjningen. När det gäller att i
mesta möjliga mån begränsa konsumenternas utgifter, vill jag än en gång ge
rådet, att man rationaliserar förädlingen och distributionen av livsmedel samt
handeln med bränsle.

Jag förstår att man inte gillar mina påpekanden, men det är nödvändigt
att ett pris- och lönestopp genomföres samtidigt för andra varor och arbetargrupper,
så att inte det hela blir en cirkelgång. Det nuvarande oefterrättliga
läget skulle i annat fall bliva bestående.

Det är alldeles självklart att jordbrukarna väl förstå de fattiga konsumenternas
ekonomiska bekymmer oell de barnrika familjernas ransoneringssvårigheter.
Vi beklaga från vårt håll, att man inte alltid har velat följa de råd vi
givit och som vi ansett vara kloka. När vi komma med dessa råd, är det fel att
alltid misstänka, att dessa endast ges i jordbrukarnas eget intresse, ty så är
faktiskt inte förhållandet. Men det nuvarande systemet, dår man således endast
kan få höjda inkomster i samma mån som utgifterna stiga, lia vi exempelvis
inte rätt att draga fördel av en rationaliserad distribution och förädling, utan
denna förtjänst kommer givetvis i nuvarande tid främst konsumenterna att. få
draga fördel av.

Herr talman! Den diskussion, som här Ilar förts, är givetvis mycket nyttig,
och dagens debatt synes mig lia gått i ett mycket lugnt tempo. Detta kanske
visar att vi försöka att förstå varandras synpunkter. Jag vill försäkra att jordbrukarna
viii förstå de andra samhällsgruppernas svårigheter och önskemål,

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942..

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
oell vi hoppas att de svårigheter, som råda, skola även i framtiden kunna bekämpas
i bästa samförstånd.

I detta anförande instämde herr Nilsson, Bror.

Herr Nisser: Herr talman! Jag hade inte tänkt förlänga dagens mycket
viktiga och vittutseende debatt, men ett uttalande av herr Heiding uppkallar
mig till ett kort yttrande för att möjligen avvärja ett möjligt missförstånd.

Dessförinnan skulle jag dock vilja säga ett par ord till statsrådet G-jöres''
förklaring rörande korntilldelningen till bryggerinäringen. Jag tror att hans
uppläggning av saken till fullo övertygat oss örn det riktiga och rimliga i
denna tilldelning. Örn man ser på näringsvärdet i olika produkter från kornet
visar det sig, att när kornet förvandlas till maltdrycker, tar man på ett
synnerligen gott sätt till vara dess näringsvärde. Det ‘bästa sättet är givetvis
att omvandla kornet till mjöl eller gryn och förtära det i den formen,
men därnäst torde en omvandling till maltdrycker komma. Skulle man däremot
använda kornet för utfodringsändamål och alltså framställa mjölk, ägg.
fläsk eller dylikt, skulle en mycket större del av kornets näringsvärde gå förlorad.
Jag tror alltså att det även ur landets försörjningssynpunkt kan vara
rimligt, att de, som äro vana att dricka maltdrycker, kunna få behålla dem.
Förr i världen ansåg man ju att tyskarna, som åtminstone före kriget ansågos
vara mycket feta och präktiga människor, hade blivit det på grund av
att de drucko så mycket av sitt näringsrika öl! Vi skola därför inte heller
ur den synpunkten förakta ölet. Dessutom undrar jag, hur man skall ordna
det för hela bryggerinäringens personal, örn man plötsligen skulle inställa eller
i mycket hög grad förminska dess arbetsmöjligheter. Det är således flera
problem att taga hänsyn till. Det är betänkligt att beröva en industri dess
existensmöjligheter. Men detta sagt mera i förbigående.

Jag fäste mig vid att herr Heiding sade beträffande den procentuella förbättringen
av olika klassers inkomster och levnadsmöjligheter, att man inte
tagit hänsyn till industriens vinster och att dessa säkert i många fall voro
betydligt högre. Jag vill inte förneka att så kan vara fallet, men man får inte
generalisera och tro att all industri arbetar under särskilt gynnsamma förhållanden
och nu kan så att säga skära guld med täljknivar. Den krigsbetonade
industrien, alltså den som nu är sysselsatt för försvarets uppbyggande,
kan nog sägas i stort sett arbeta under gynnsamma förhållanden, först och
främst därför att den får tilldelning av råmaterial, så att den kan hålla driften
i full gång. Dessutom är givetvis avsättningen säkrad och säkrad till för
industrien åtminstone godtagbara priser. Men man får inte bortse från att krigsvinster
som göras av denna industri äro synnerligen hårt beskattade. Vi veta ju
att krigskonjunkturskatten är konstruerad på sådant sätt, att den egentligen
skall dra in hela krigskonjunkturvinsten till staten. Det gör den kanske inte
fullt men i mycket stor utsträckning gå dessa mervinster för industrierna bort
i skatt. Dessutom få vi inte glömma, att den krigsindustri, som nu t. ex. arbetar
speciellt på arméns försörjning med vapen, har en god men kanske ganska kort
konjunktur. När sedan fredsförhållanden återigen inträda och den skall lägga
örn till fredstillverkning, kommer förvisso en ganska svår period, innan den nya
tillverkningen kommer i gång. Man får emellertid inte alltför mycket se på
krigsindustrien och dess goda förtjänster, och man får framför allt inte generalisera
och tro att all vår industri arbetar under så gynnsamma villkor. Priserna
på de flesta av industriens produkter äro strängt reglerade. Det vill
mycket arbete till för att få en prisreglering till stånd. Det fordras utomordentligt
djupgående och grundliga utredningar, och inte förrän man kan visa

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
att industrien praktiskt taget går, om inte med förlust, så dock utan vinst,
bruka medgivanden ges att få höja priserna i någon mån. Däremot äro många
råmaterial inte prisreglerade. Särskilt sådan material och råvaror, som måste
införskaffas från utlandet, ha ju stigit med ända upp till 400'' ä 500 procent.
Här har en prisreglering inte kunnat träda i funktion på alla håll, varför
dessa ökade kostnader måste bäras av industrien.

Likaså är frågan örn bränslet högaktuell. Det är ju av betydelse att man
får tillräckligt med bränsle inte bara för att man skall kunna elda bostäderna
så att svenska folket slipper frysa, utan en tillräcklig bränsletillgång
är för industrien av en oerhörd betydelse, speciellt nu när den elektriska kraften
skall ransoneras. Nu har man ju i de allra flesta fall fått övergå från
kol- till vedeldning, och det medför dels mycket stort besvär och extra arbete
dels en oerhört mycket högre kostnad än vad man förut räknat med.

Industrien har således att räkna med stora svårigheter. Vad beträffar skogsindustrierna,
speciellt massa- och pappersindustrien, är massaveden beslagtagen
i mycket stor utsträckning, i så stor utsträckning, att en del av de
verk, som arbeta inom branschen, sannolikt få lov att tidvis inställa driften
helt eller delvis för att kunna leverera den massaved som bränslekommissionen
begär. Däremot har man sett ganska litet av någon kontroll på mellanhändernas
vinster. Denna prisreglering av industriprodukter har ju kommit till huvudsakligen
för att allmänheten skall få köpa industrialstren till ett rimligt
pris, för att således hindra en ständig fördyring och därmed följande inflation.
I många fall är det ingen kontroll på de pris som till sist göra sig gällande,
när artikeln kommer ut i marknaden. Jag kan från den industri, där
jag arbetar, se exempel på att prisen ute i affärerna kunna vara två och tre
gånger så höga som det pris industrien får. Det borde därför också vara någon
kontroll på att inte butikspriserna höjas alltför mycket. Hundra procents
höjning kan många gånger vara befogad, men det är ingalunda alla gånger
som så är fallet.

Jag har därmed velat framhålla industriens svårigheter. Den kanske allra
största svårigheten är bristen på material. Statsrådet Gjöres framhöll ju även i
sitt inledningsanförande, att det i många avseenden rådde en ganska svårartad
brist. Det medför alltså att industrien icke kan köra för fullt. Varje industrimän
vet, att örn man skall kunna få fram några vinster, är det första villkoret
att industrien kan utnyttja hela sin kapacitet. Så fort tillverkningen faller
tillbaka och understiger vad man skulle kunna prestera, gå också i de allra
flesta fall vinstmöjligheterna förlorade, och med detta beklagliga tillstånd få
många svenska industrier för närvarande räkna.

Vad beträffar de kommissioner som ha att reglera förhållandena på dessa
områden, industrikommissionen, bränslekommissionen m. fl. vore det önskvärt,
örn dessa kommissioners arbetsområden kunde något klarare bestämmas, så att
man alltid vet till vilken kommission man har att vända sig. Nu händer det
att man går till den ena kommissionen för att få upplysning och blir hänvisad
till den andra, som kanske hänvisar till en tredje, varefter man går dit och blir
hänvisad till den första. Det råder en viss oklarhet örn vad de olika kommissionerna
lia att behandla på sina arbetsfält. Det skulle därför vara önskvärt med
större klarhet i detta avseende. Dessutom skulle det vara av synnerligen stor
betydelse, örn man kunde få frågorna snabbare behandlade. Jag kan belysa detta
med ett exempel från en industri, som låg inne med två sorters smörjolja, dels
vanlig grov smörjolja, dels finare smörjolja för speciellt ändamål. På grund av
att man inte kunde få besked från industrikommissionen, örn man fick använda
den grövre oljan, måste den finare oljan förbrukas, vilken är praktiskt taget
oersättlig. Först när denna finare olja nästan förbrukats, har det kommit ett

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
meddelande att man får använda den billigare och grövre oljan. Detta var ett
exempel, men det finns flera på att behandlingen av frågorna går långsamt. Det
är ganska naturligt att så är fallet, då så många nya krafter måste engageras i
kommissionerna, men jag skulle vilja uttala den förhoppningen, att det därvidlag
blir en ändring till det bättre.

Jag vill inte ytterligare uppta tiden. Jag har endast härmed velat framhålla,
att man icke får betrakta industrien som särskilt gynnad under dessa tider och
att industrien med största glädje skulle hälsa ett snabbare och effektivare arbete
av kommissionerna.

Herr Sten: Herr talman! Det är naturligtvis inte möjligt att under denna
debatt på ett uttömmande sätt belysa eller diskutera förhållandena på vår
skogsarbetsmarknad, men då dessa frågor ändå ha dragits in i debatten, har
jag ansett mig i viss mån skyldig att i några avseenden bidraga till denna belysning.

I och för sig är det inte så underligt, att det kan uppstå svårigheter, nålman
står inför uppgiften att åstadkomma en vedproduktion som är sju- å åttadubblad
jämfört med förkrigsförhållandena. Det är ju heller inte så underligt,
örn det skulle inträffa att skogsarbetarna inte hinna hugga all denna ved,
utan att man i vissa lägen kan se sig nödsakad att tillgripa kompletterande åtgärder.
Örn man ser tillbaka på de tre gångna åren, är det emellertid ett faktum
att skogsarbetarna hela tiden huggit det mesta av den erforderliga veden.
Yi ha kunnat konstatera undan för undan, att även örn det har varit brist på
arbetskraft vid skilda tillfällen under de olika åren, har man ändock år för
år huggit 99 eller 101 procent av den erforderliga kvantiteten. En annan sak
är att det redan före kriget var ett angeläget önskemål att åstadkomma så
stora reservlager som möjligt. Man talade ju då örn att det var önskvärt att
åstadkomma ett års förlag av brännved, varigenom värmeeffekten i hög grad
skulle kunna ökas.

Det vill ibland framskymta i olika uttalanden att skogsarbetarna skulle
kunna hugga all den erforderliga veden, om man läte dem få de pengar, som
exempelvis användas för att slacka ut arbetslösa till vedhuggning, för att utrusta
riksarbetslag eller, som det nu är fråga om, för att anlita en årsklass av
värnpliktiga, Det har även av herr von Helands inlägg nu som tidigare framgått,
att med en mera effektiv lönepolitik på detta område skulle sådana åtgärder
måhända icke ha behövt tillgripas.

För att kunna få någonting att anknyta några reflexioner till beträffande
löneutvecklingen på.detta område måste jag göra en mycket kort återblick.
Jag påminner mig livligt situationen, när vi första gången diskuterade denna
fråga här i riksdagen i november 1939. Då var kastvedhuggningen ett arbete
som närmast hade karaktären av något slags nödhjälpsarbete. Detta arbete
var betalt med ackordsatser på 1 krona 50 öre till 2 kronor kubikmetern, ackordsatser
som sålunda drogo ned genomsnittsförtjänsten, örn en vanlig skogsarbetare
under en dag eller under ett år skulle hugga dels timmer- och massaved
och dels brännved. Under de tre år som gått sedan dess har man inom
Norrland pa den vanliga fackliga vägen genom fria överenskommelser, enligt
den uppgörelse som gäller till den 31 december, lyckats åstadkomma ett sammanlagt
ackordspris pa normal huggning av 3 kronor 21 öre kubikmetern.
Dessutom betalas svårighetstillägg med upp till 30 procent, räknat på ett tidigare
grundpris av 2 kronor 65 öre. Inom Värmland och mellersta Sverige äro
motsvarande lönesatser sammanlagt 3 kronor 18 öre, enligt den senast träffade
uppgörelsen, varjämte svårighetstillägg utgå med högst 40 procent. Inom söd -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
ra Sverige, där förhandlingarna med lantarbetsgivareföreningen i viss mån äro
normerande, äro grundpris och kristillägg efter den 1 oktober sammanlagt 3
kronor 7 öre. Svårighetstillägget utgör här högst 25 procent av grundpriset.

Såsom jag tidigare framhållit här i kammaren, hade man möjligen kunnat
uppnå en bättre effekt i fråga örn att få all tillgänglig arbetskraft ut i arbete,
örn denna löneutveckling hade gått något raskare. Men å andra sidan är det ju
uppenbart, att man på de vanliga fackliga vägarna inte gärna kan lia åstadkommit
något bättre resultat än att bringa ersättningen för huggning av brännveden
upp i ett sådant läge, att den icke drar ned ackordsförtjänsten, utan att
en skogsarbetare kan tjäna lika mycket på att hugga brännved som att hugga
timmer eller massaved. I det läge, som var rådande nu i höst, var det ju önskvärt
att man örn möjligt kunde fortsätta på den väg, som under de tre senast
tilländalupna åren har givit skogsarbetarna en bättre kompensation än industriarbetarna.
Man kunde visserligen med visst fog från arbetsgivarnas sida säga,
att sedan man kopplat in på ramavtalet mellan landsorganisationen och arbetsgivareföreningen,
kunde man inte behandla skogsarbetarna på annat sätt än
andra arbetargrupper, men å andra sidan vore det ju ganska orimligt, därest
man även i fortsättningen ville i största möjliga utsträckning lösa bränsleproblemet
på frivillighetens väg, att behandla skogsarbetarna sämre än under de
hittills tilländalupna krigsåren. Därför ha skogsarbetarna även nu krävt och
fått vissa mindre kristillägg.

Jag vet emellertid icke om någon ansvarig representation för skogsarbetarna
skulle våga ikläda sig ansvaret för att de ordinarie skogsarbetarna själva skulle
hinna eller orka med att hugga all brännved, örn de hade fått de pengar, som
ha använts till de särskilda åtgärder som vidtagits för avverkningarnas genomförande.
Men jag vill tillägga, att det nog kan vara möjligt att i samråd
med arbetare och företagare ändamålsenligare utnyttja den till buds stående
arbetskraften, exempelvis genom ökad huggning av långved, genom ökad
flottning i Norrland av därför lämpat vedvirke och genom vissa säsongutjämnande^
åtgärder. Och jag är övertygad örn att man från regeringens och krismyndigheternas
sida är angelägen att åstadkomma ett samarbete, som skall
kunna leda till bästa möjliga resultat i detta avseende.

Under den sista tiden ha vissa oroande rykten varit i svang, i tidningsrubriker
och på annat sätt, att skogsarbetarna skulle lia »flytt» eller »skytt»
skogsarbetet och begivit sig över till andra arbetsområden. När man skall söka
efter var skogsarbetarna befinna sig under olika tider av året, får man bland
annat ta hänsyn till att enligt de officiella utredningar som föreligga på detta
område -— såväl de som ligga en 25 till .30 år tillbaka i tiden som de från
senare tid —• äro 60 procent av skogsarbetarna samtidigt i en eller annan
egenskap jordbrukare, alltså hemmansägare, arrendatorer, torpare eller hemmavarande
söner till sådana. De ha sålunda under sommaren sådd och skörd
att tänka på, arbetsuppgifter som inte minst i dessa tider äro av lika stor
betydelse som vedavverkningen.

För att i någon man få ett grepp på frågan, huruvida den för vinterdrivningarna
till buds stående arbetskraften har undergått någon väsentlig förändring
sedan förra vintern, har arbetsmarknadskommissionen under de senaste
veckorna gjort en undersökning. Vid denna företogs stickprov i olika
kommuner i fem län. .Tåg deltog i detta arbete i ett län. .Tåg kan nämna, att
resultatet blev i Jämtlands län, att i sex undersökta kommuner funnos omkring
1,500 bofasta skogsarbetare, som hade utfört huggningsarbete förra
vintern. Av dem var det inte mer än 28, som sedan dess hade fått så stadigvarande
arbete i industri eller i byggnadsverksamhet, att de inte kunde beräknas
stå till förfogande för den kommande vinterns skogsarbete. Dessa 28

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Torts.)
motsvarade alltså inte fullt två procent av liela antalet, och förhållandet är
ungefär likartat i de övriga undersökta länen.

Det är klart att i Jämtland äro ett antal skogsarbetare sysselsatta i de
stora kraftverksbyggen och sjöregleringar som där utföras. Det är ju ganska
naturligt att sådana arbetsstyrkor i viss mån rekryteras bland ortens befolkning,
i all synnerhet som det vid ett stort kraftverksbygge som det i Midskogsforsen
eller vid sjöregleringar, som skola utföras, i stor utsträckning
blir just röjningsarbeten, d. v. s. skogsarbeten, som i första hand skola utföras.
Exempelvis i en sådan socken som Ragunda, där man med början, efter vad
jag vill minnas, år 1925 har byggt ut Hammarforsen och Krångedeforsarna i
olika etapper och nu även Gammalängsforsen, är det dessutom naturligt, att
en viss del av den så att säga ambulerande anläggningsarbetarkåren har rekryterats
bland ortens byggnadsarbetare, diversearbetare och skogsarbetare.
Denna kår skall ju rekryteras någonstans. Det är alltså fråga örn en ganska
naturlig företeelse.

Vad nu särskilt anordningen med riksarbetslag beträffar, har den givit
anledning till en viss irritation, därför att skogsarbetarna ha blivit i tillfälle
att i olika avseenden göra för sig ogynnsamma jämförelser i fråga örn arbetsvillkoren.
Vad då gäller lönetilläggen till riksarbetarna, måste vi ju dock
ta hänsyn till — det förstår nog också flertalet skogsarbetare -— att det är
fråga örn sågverksarbetare, pappersmassearbetare och andra, som frivilligt
lämna en fast anställning och en fast boningsort och begiva sig i väg ut i
skogsarbete. Det bör därför ligga i sakens natur, att en sådan arbetare hellre
skall behandlas generöst än knappt, när det gäller den ekonomiska kompensationen
för att han ställer sig till samhällets förfogande. Att han i vissa fall
tidigare kan ha varit skogsarbetare och alltså efter relativt kort tid uppnår
en rätt god dagsförtjänst vid sidan av de tillägg som han erhåller, det kan
ju inte vara något fel ur ändamålets synpunkt, även örn det kan ge anledning
till vissa reflexioner och diskussioner på arbetsplatsen. Man får ju ta
hänsyn till de utgifter, som han har hemma för sin bostad och sin familj,
när man gör sådana jämförelser.

Emellertid begärde jag egentligen ordet för att göra ett par framställningar
till regeringen. Den första är föranledd av de jämförelser, som skogsarbetarna
äro i tillfälle att göra med avseende på bostadsförhållandena. Kammarens
ledamöter känna i stora drag till, hur förhållandena ha utvecklat sig
beträffande härbärgeslagen och härbärgesinspektionen. År 1937 antogs en
reviderad härbärgeslag med vissa skärpta krav för möjliggörande av gemensam
mathållning. Vidare uppställdes krav på inrättande av torkrum såsom
ett led i kampen mot reumatismen, som är en folksjukdom inom denna arbetargrupp.
Denna lag försågs inte med några övergångsbestämmelser, utan
vi resonerade från andra lagutskottets och riksdagens sida på det sättet, att
det av sig självt skulle bli en viss övergångstid. Det torde också ha blivit så
att där arbetsgivarna lia visat god vilja att, örn inte på ett år så kanske på
tre eller fem år, åstadkomma ett bostadsbestånd, som uppfyller lagens minimifordringar,
där lia skogsarbetarna visat den erforderliga långmodigheten, och
klagomålen i fråga om lagens tillämpning ha i stort sett icke varit flera eller
av mera grav beskaffenhet än under den tidigare och mindre långt gående
lagens tillämpningstid från 1919 till 1937.

När propositionen om en av våra många fullmaktslagar förelädes riksdagen
i början av kriget, nämligen den med fullmakt för regeringen att suspendera
de sociala skyddslagarna, så befanns det, att denna lag bland annat även upptog
skogshärbärgeslagen. Jag var något överraskad över detta, och jag sökte,
om det nu var i utskottet eller genom en underhandsförfrågan till vederbö -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets för söfning släge ni. m. (Forts.)
rande departementschef att få klarhet i av vilken anledning man hade tagit
med skogshärbärgeslagen i denna fullmaktslag. Man kan ju förstå, att det,
var nödvändigt för regeringen att ha möjlighet att suspendera arbetstidsbestämmelserna
och att exempelvis semestertiden kunde komma att spela en
viss roll i ett beträngt läge, men jag framhöll, att det bär gällde minimibestämmelser,
som man inte gärna kunde tänka sig att skriva bort. Jag fick
då det svaret, att det kunde tänkas, att vi under kriget i någon situation kunde
bli nödsakade att ta ut andra människor än skogsarbetare till arbete i skogarna.
Då vore det inte sagt att man kunde bereda dem lika goda förhållanden
som skogsarbetarna äro tillförsäkrade genom lag. Jag svarade härpå, att det
väl komme att bli på det sättet, att örn några andra människor skulle ut i
skogarna och arbeta, kunde de inte klara sig under lika primitiva förhållanden,
som skogsarbetarna äro vana vid.

Nu bär det ju visat sig, att den främmande arbetskraften i regel inte kan
skickas ut i skogen utan att den förses mod härbärgen och kockor för gemensam
mathållning. Det har i samband härmed inträffat ur psykologisk synpunkt
olämpliga förhållanden. T. ex. att man har ställt i ordning monteringshus, alltså
flyttbara skogshärbärgen, som ha stått färdiga att ta emot riksarbetslag.
Så har det inte kommit något sådant på några månader, men det har bott
skogsarbetare från orten i dåliga kojor i närheten, som då ha frågat, örn de inte
kunde få flytta in i de nya fina härbärgena, men fått avslag. Jag hörde detta
för några veckor sedan, och jag har vid samtal med opartiska personer kontrollerat,
att det verkligen har förekommit. Jag vet inte, om det är arbetsgivaren
eller länsarbetsnämnden, som bär varit så byråkratisk, men det är klart,
att sådana händelser i hög grad äro ägnade att skärpa den irritation, som förekommer
på detta område.

Om man nu skulle ställa krav på samma förmåner i fråga om bostäder och
kockor åt de ordinarie skogsarbetare, som ännu inte lia kommit i åtnjutande
av dessa förmåner, så skulle det förmodligen närmast bli ett slag i luften, eftersom
det i all synnerhet nu med stora militära beställningar på baracker är
begränsad tillgång på dylika. När man känner de svårigheter, som länsarbetsnämnderna
i Norrland ha att utbilda kockor för att tillgodose, behovet till
riksarbetslagen, förstår man, att även i det avseendet tillgången är begränsad.
Men en sak tillåter jag mig i varje fall framställa såsom ett önskemål för att
inte säga ett krav, och det är att alla dessa hundratals bostäder, som nu
användas för riksarbetslagen och kanske även de, som senare komma att användas
för 1943 års klass oell som en gång bli lediga, inte flyttas bort från
skogsbygden. Jag skall inte insinuera, att man kanske kommer att låta dem
ruttna bort, som den gamla bränslekommissionen gjorde med en del av sitt
material, utan jag hoppas, att man kommer att använda dessa flyttbara baracker
för att förbättra bostadsbeståndet i skogen och därigenom uppnå den
standard som gällande lag tillförsäkrar alla skogsarbetare. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att sådana åtgärder äro synnerligen önskvärda icke minst
därför att bondeskogsbruket, som har en mycket stor omfattning i Norrland,
är på visst sätt handikappat, när det gäller att bereda bostäder åt sina arbetare.
Bolagen ha, som jag sade, visat god vilja. De ha slagit sig samman
om tillverkningar av härbärgen, och de ha lagt ned ett visst arbete på att utexperimentera
lämpliga typer. Men bolagen kunna år från år förlägga sina
bostäder till de ställen, där de lia sina avverkningar. En bonde däremot, som
ett år har en avverkning på ett avlägset liggande fiibodsskifte, där det i och
för sig skulle behövas en koja, drar sig givetvis i det längsta för att utsätta
sitt rotvärde för den ytterligare åderlåtning, sorn skulle ligga i utgiften för
anskaffandet av härbärget. Det borde därför kunna undersökas, örn det kunde

Första kammarens protokoll 19^2. Nr 2S. 7

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
ordnas på något sätt, exempelvis genom skogsägarföreningarna, så att dessa
flyttbara baracker, som möjliggöra gemensam mathållning, i fortsättningen
kunde användas till en bestående förbättring av skogsarbetarnas bostadsbestånd.

Ett önskemål är också att yrkesinspektionen, alltså riksförsäkringsanstalten
och socialdepartementet, måtte sörja för att, liksom fallet efter vad vi sett i tidningarna
blivit beträffande de s. k. kockakonsulenterna, arbetskraften måtte förstärkas
även beträffande de egentliga manliga inspektörerna på detta område,
så att inte skogsarbetarna bli lidande på att denna arbetskraft för närvarande
är i så hög grad inriktad på de tillfälliga behov, som ha uppstått för att tillgodose
riksarbetslagen.

Det önskemål jag ville framföra på ett annat område rör semesterlagen. Herr
Mannerskantz ansåg visserligen, att man nu borde börja på att intressera sig
för att förlänga arbetstiden, och jag förmodar, att han inte heller anser det så
nödvändigt att trygga semesterrättigheterna. Men just när det gäller för skogsarbetarna
ogynnsamma jämförelser på grund av riksarbetslagens tillvaro, spelar
det en betydande roll, att skogsarbetarna äro så ogynnsamt ställda i sitt
förhållande till semesterlagstiftningen. Vi känna till, att de blevo lidande på
dess konstruktion, därför att lagen krävde anställning hos en viss arbetsgivare
under en längre sammanhängande tidrymd. De blevo också lidande på den formella
definition av arbetar- och arbetsgivarbegreppen, som lekmännen i semesterutredningen
tyvärr läto förleda sig att sanktionera och som sedan också passerade
departementet och riksdagen. Det är möjligt, att man så småningom på
avtalsvägen kan råda bot på dessa förhållanden, men som det nu är, förstår
man. att de i hög grad verkar psykologiskt ogynnsamt på de i bygden bosatta
skogsarbetarna. Jag träffade för ett par veckor sedan i en avlägsen norrländsk
skogsby en skogsarbetare, som berättade mig, att han under förra året hade
utfört över 200 dagsverken åt ett och samma bolag. Han vände sig till detta bolag
med begäran örn att få semesterlön. Det är möjligt, att hans arbetsperioder
varit så förlagda, att han icke var berättigad därtill enligt lagens bestämmelser,
och detta hade man givetvis kunnat klargöra för honom, men nu hade han fått
besked, att han icke hade varit anställd hos detta bolag under året. Han hade
arbetat åt en bonde eller arrendator, som hade åtagit sig både huggning och
körning åt bolaget och som alltså ansågs skyldig svara för semestern. Denne
skogsarbetare — mannen var väl i 40-årsåldern — har kanhända i 25 års tid
inte gjort annat än arbetat åt just detta bolag all den tid han haft ledigt från
sitt lilla jordbruk och då det över huvud taget funnits arbete att tillgå. Man
förstår, hur det verkade på honom att få det beskedet, att han icke hade varit
anställd hos bolaget och att detta icke hade några förpliktelser gent emot honom.

Årets riksdag skrev som bekant och begärde en utredning angående säsongarbetarnas
semesterrätt. Jag blev en smula ängslig, när jag i början av sommaren
såg, att socialministern hade vidgat detta till att avse en allmän översyn
av semesterlagstiftningen. Jag räknade nämligen med att det inte fanns så stora
möjligheter för att skogsarbetarfrågorna skulle komma att dominera en sådan
utredning, som örn denna hade tagit sikte särskilt på säsongarbetarna. Nu
vill jag med hänsyn till angelägenheten av att eliminera alla irritationsmoment,
som psykologiskt ogynnsamt påverka skogsarbetarna, anhålla att socialministern
tar upp denna fråga och ger utredningen direktiv att särskilt undersöka
vad som kan göras för att skogsarbetarnas intressen må komma till sin rätt
i vår semesterlagstiftning.

Måhända borde jag inskränka mig till detta, men i den hittills förda debatten
i jordbruksfrågan har jag saknat några synpunkter, som för mig äro i hög
grad bestämmande. Jag bär ingen annan mening än den, som har uttryckts

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
av andra representanter för det parti, som jag tillhör, detta både med hänsyn
till min ställning som representant för konsumentintresset även i städer och
stora industrisamhällen, och framför allt med hänsyn till det stora ansvar, som
vi gemensamt äga för vår ekonomiska politik. Men då den, som har sina rötter
i bondeklassen, ju alltid är på ett särskilt sätt berörd av en debatt sådan som
denna, är jag angelägen att betona, att en sådan ståndpunkt i det nuvarande
läget är väl förenlig med en positiv inställning till jordbruksfrågorna på lång
sikt. Jag har i dag, då jag avlyssnat de olika meningsyttringarna omkring
dagens läge, suttit här och tänkt på det läge, som rådde under 1930-talet och
som då i stor utsträckning var bestämmande för svensk politik. En av de
grundläggande faktorerna var, att jordbruksbefolkningen, som utgör en tredjedel
av vårt lands befolkning, fick åtnöja sig med ungefär en sjättedel av
nationalinkomsten. Den dåvarande jordbruksnämndens Norrlandsutredning koni
till det resultatet, att de norrländska jordbrukarna i stor utsträckning levde
under vad utredningen betecknade såsom torftiga förhållanden. Sugningen till
städerna från landsbygden blev ett av de stora problemen i vår politik. Därför
bar man med tillfredsställelse sett på 1930-talets utjämning i fråga om inkomstförhållandena
genom både politiska och organisatoriska åtgärder. Det är ju
under denna tid, som jordbrukets ekonomiska organisationsväsen i stort sett
utbildats. Under kriget räknar man med att jordbruket har fått full kompensation
för kostnadsstegringen, liksom man räknar med att skogsarbetarna
ha fått. Jag vill därvid, fastän det kanske i sak inte har någon betydelse, göra
elen distinktionen, att jordbrukarna såsom arbetare, i varje fall enligt de först
offentliggjorda utredningarna — de som företagits av landsorganisationen
och Kooperativa förbundet — hade fått samma kompensation som lantarbetarna,
alltså en kompensation, som låg någonstans emellan den, som industriarbetarna,
och den, som skogsarbetarna hade fått. och att det var såsom företagare
som jordbrukarna hade fått full kompensation. Om man nu är både
arbetare och företagare, blir resultatet väl faktiskt detsamma. Men jag menar,
att jordbrukarna såsom företagare böra jämföras med andra företagargrupper,
och jag skall i detta avseende inte lägga mig i det meningsutbyte, som här förekommit
mellan herrar Heiding och Nisser.

En fortgående utjämning mellan land och stad samt mellan olika befolkningsgrupper
är alltså en av de stora uppgifter, som föreligga i svensk politik.
Det är självklart, att det socialdemokratiska partiet medverkar härtill,
även därför att partiet såsom majoritetsparti är ansvarigt för vårt jordbruk,
i den mån som dettas ekonomi är beroende av politiska, alltså statliga åtgärder.
Men detta är en sak. En annan sak är avvägningen i det läge, där vi just nu
befinna oss. Där måste man bland annat ta hänsyn till de små inkomsttagarnas
möjligheter att betala även nödvändiga livsmedel. Jag har med'' stor tillfredsställelse
under de gångna åren här i riksdagen lyssnat till hurusom jordbruksdepartementets
chef, som ju också är bondeförbundets ordförande, alltid varit
lyhörd för dessa synpunkter och att hans jordbrukspolitik bland annat varit
bestämd därav, att alltför höga krav och alltför höga priser på jordbruksprodukterna
skulle leda till ett bakslag. De skulle minska efterfrågan, på grund
av de små inkomster som stora befolkningsgrupper bär i landet lia. Men utom
detta blir ju det bestämmande i dagens läge det gemensamma ansvar, som vi
lia för var ekonomiska politik. Därför måste vi klargöra för olika grupper, att
en eftergift, när det gäller de egna kraven, även ur egen synpunkt kan bära
sig båttre än kortsiktiga krav, örn man därigenom kan uppnå en stabilisering
av penningvärdet och prisnivån, som kommer alla befolkningsgrupper till del.

Liksom några föregående talare har jag fått ett starkt intryck av att en
ökad populär folkupplysning är av nöden i detta avseende. I samband med

100

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Äng. landets för söfning släge m. m. (Forts.)
sammankomster ute i socknarna för den arbetsmarknadsundersökning, som
jag omnämnde, blev jag i tillfälle att samtala med ledamöter av kristidsnämnderna
och andra kommunalmän, arbetare och bönder. Det var män som voro
tillgängliga för förnuftiga resonemang och som givetvis stodo på höjden av
den omdömesförmåga, som finnes hos dessa befolkningsgrupper ute i de olika
bygderna. Det slog mig emellertid, hur liten hänsyn man ofta tog till inflationsfaran
och till de stora ekonomiska sammanhangen. Jag är därför överens
med dem, som här ha framfört önskemålet örn en bred och populär folkupplysning,
vilken jag är övertygad örn skall leda till det resultatet, att alla stora
grupper av vårt folk få en mera levande känsla för nödvändigheten av den
ekonomiska politik, som föres av de svenska statsmakterna, och för de fördelar,
som äro förbundna därmed för alla dessa grupper. Det är klart, att en
sådan lojalitet och en sådan sammanhållning i det nuvarande läget blir av
betydelse icke endast för lösningen av dessa frågor nu under krisen, utan också
för den politik, som måste föras, när man efter kriget skall återuppta och örn
möjligt slutföra strävandena att åstadkomma en effektiv inkomstutjämning
mellan land och stad och mellan olika befolkningsgrupper i vårt land.

Herr Nordenson: Herr talman! Hans excellens herr statsministern betecknade
den anmärkning, som jag riktade mot finansministerns sätt att sköta sitt
kall, såsom barnslig. Så som statsministern uppfattade mitt yttrande, skulle jag
nästan kunna förstå detta omdöme. Vad jag har velat ge uttryck för är, att
finansminstern, trots att han ägt möjligheter att väsentlig avlasta sin arbetsbörda,
icke har ansett det möjligt att i större omfattning själv handlägga det
ärende, som jag för närvarande har tillåtit mig beteckna som det viktigaste.
Vilka orsakerna härtill ha varit har jag inte ingått på.

Vad beträffar frågan örn den tillkallade expertens ställning, framhöll statsministern,
att här in,te har inträtt något nytt. Han skulle enligt statsministerns
mening icke inta någon annan ställning än exempelvis en kommissionsordförande.
Den uppfattningen kan jag inte helt dela. Jag tror, att den
person, som skall leda dessa förhandlingar, med nödvändighet måste i förhandlingarna
kunna framhålla de maktmedel, som stå regeringen till förfogande,
och understryka vad som i det ena eller andra fallet kan, komma att inträffa,
och detta får inte vara endast ett tomt hot. Han kan tänkas komma i sådana
belägenheter, att han behöver träffa snabba, viktiga och vittgående avgöranden,
och han måste då, så vitt jag förstår, ha en långtgående maktbefogenhet.
Detta bör enligt min mening örn möjligt motsvaras av en viss ansvarsställning.
Jag skall inte fördjupa mig i den konstitutionella eller parlamentariska sidan
av denna sak. Jag skall bara be att få nämna, att när jag kommit till denna
ståndpunkt, har jag i hög grad påverkats därav, att jag har haft tillfälle höra
herr Gustaf Söderlund med den kraft och talang, som äro honom egna, plädera
för att den person, som skall åtaga sig detta uppdrag, bör vara regeringsmedlem.
Jag har däremot icke hört honom tala örn att han borde vara regeringsmedlem,
när han var ordförande för industrikommissionen.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 5.38 e. m.

In fidem

__ G. H. Berggren.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

424047