1942. Första kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1942:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Första kammaren. Nr 26.

Fredagen den 26 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 16, 17, 18 och 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes tredje särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 374, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner
nr 210 angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets
försvarskrafter samt nr 280 angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente,
dels ock vissa i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att vidtaga ändring i gällande reglering beträffande användningen av inom landet
framställd sprit; och

nr 433, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxerings förfarandet
år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet år 1943.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 225—229, bevillningsutskottets
betänkanden nr 41—46, första lagutskottets utlåtanden nr
57—59, andra lagutskottets utlåtande nr 44, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 56—61, första särskilda utskottets memorial nr 4 och 5 samt tredje särskilda
utskottets memorial nr 11.

Herr Gabrielsson erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag
hemställer, att kammaren måtte besluta, att de ärenden, som blivit två gånger
bordlagda, skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning,
nämligen först statsutskottets utlåtanden nr 185, 186, 191 och 209—229,
därefter bevillningsutskottets betänkanden nr 42—45 samt vidare första lagutskottets
utlåtanden nr 57 och 59, andra lagutskottets utlåtanden nr 44 och
39, jordbruksutskottets utlåtanden nr 56—59, bevillningsutskottets betänkande
nr 46, jordbruksutskottets utlåtande nr 60, första särskilda utskottets memorial
nr 4 och 5, tredje särskilda utskottets memorial nr 11, konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial nr 16, 18 och 19, statsutskottets utlåtande nr 174, bevillningsutskottets
betänkanden nr 37—39 och 41, första lagutskottets utlåtande
nr 58, samt jordbruksutskottets utlåtande nr 61.

Denna hemställan bifölls.

Första kammarens protokoll 19Jf2. Nr 20.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets memorial nr 48, angående ersättning åt av utskottet vid
behandling av vissa ärenden anlitade biträden;

andra lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets memorial nr 62, angående ersättning åt av utskottet anlitat
biträde.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 27 juni f. lii.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 420, till Konungen i anledning av väckta motioner örn inrättande
av en hovrätt för Nedre Norrland.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets memorial nr 48, andra
lagutskottets utlåtande nr 45 och jordbruksutskottets memorial nr 62.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för anskaffning av
vissa uppvärmningsapparater m. m.;

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

nr 210, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag till försvarsväsendets verkstadsnämnd; nr

211, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ändring av vissa
bestämmelser i krigsavlöningsreglementet;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till högre kommunala skolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
statlig poliskår i Boden jämte i ämnet väckta motioner;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till arbetsrådet m. m.; samt

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till särskild ersättning för debitering av värnskatt.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 217, i anledning av Kungl. Maj :ts Anslag till
proposition angående beredande av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från sjukhusvård
Finland m. m. . krigs-.

invalider från

Med tillstyrkande av Kungl. Maurts i proposition nr 361 framlagda förslag Finland
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte m- m a)

godkänna de grunder för bestridandet av kostnader för sjukhusvård åt
krigsinvalider från Finland m. m., som förordats i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 5 juni 1942;

b) till Beredande av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland
m. m. för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 900,000 kronor.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har ingenting att invända emot
detta ^mycket betydande anslag, då jag anser att vi böra göra vad vi kunna
för våra nordiska brödrafolk. Men jag vill med herr talmannens medgivande
begagna tillfället att även framföra en hemställan, att Kungl. Maj:t måtte
försöka bereda en hjälp även åt norska behövande.

Det är så, att läget i Norge i försörjningshänseende försämras katastrofalt
med varje dag som går, och de underrättelser vi lia från Norge ge vid handen,
att barnadödligheten tilltar i utomordentlig utsträckning och att de sjuka icke
kunna få vård på några sjukhus, emedan sjukhusen i mycket mycket stor utsträckning
äro upptagna för andra ändamål — för icke norska ändamål. Man
skall nästan vara döende för att kunna få en plats på ett sjukhus i Norge.

I nder sådana förhållanden synes det mig, att vårt land borde göra en verklig
kraftansträngning för att söka få till stånd en hjälp och en hjälp snarast
möjligt.

Norska läkare ha genom svenske pastorn i Oslo till svenska hjälporganisationer
för Norge hemställt om bistånd att genom svenske pastorns och svenska
kyrkorådets i Oslo försorg upprätta provisoriska sjukhus för att kunna bereda
de sjuka i Norge vård. Det förhåller sig också så, att norska barn icke kunna
erhålla tillräckligt med föda.

Det har visat sig vara möjligt att genom de svenska myndigheterna och
särskilt genom det svenska kyrkorådet i Oslo åstadkomma en hjälp i mindre
skala på enskild väg. Det synes mig, att det vore svenska staten värdigt

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1042 f. m.

Anslag till sjukhusvård åt krigsinvalider från Finland m. m. (Forts.)
att här vidtaga en åtgärd i större utsträckning för att komma de nödlidande
i Norge till bistånd.

Jag har, herr talman, velat föra denna sak på tal i detta sammanhang. Jag
hade eljest tänkt framställa en interpellation därom, men det synes mig nu att
man vid denna punkt på föredragningslistan skulle kunna föra denna viktiga
fråga på tal utan att behöva gå interpellationsvägen.

Jag har intet annat yrkande, herr talman, än om bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Wagnsson.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 218, i anledning
åv Kungl." Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till
färdigställande av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, bifölls» vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anslag till Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 219, i anledning av Kungl.
kammarrätten. j£iaj :ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till kammarrätten,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 289. hade Kungl. Majit, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 24
april 1942, föreslagit riksdagen att

dels för kammarrätten godkänna ny personalförteckning och ny avlönmgsstat,
den senare att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43,

dels till Kammarrätten: Avlöningar å driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag av 700,000 kronor;

dels ock till Kammarrätten: Omkostnader å driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag av 31,000
kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att de kammarrättsråd, vilka förordnades
till divisionsordförande, skulle såsom ersättning för det med ordförandeskapet
förenade arbetet erhålla ett särskilt arvode av 1,200 kronor för
år. Berörda arvoden skulle utgå från en i avlöningsstaten upptagen anslagspost
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, vilken post
i den kungl, propositionen beräknats till förslagsvis 14,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen inom första kammaren nr 264 av herr K. G.
A. Sandström m. fl. och nr 268 av herr B. Wagnsson m. fl. samt

inom andra kammaren nr 376 av herr V. Hedlund i Östersund m. fl., nr 383
av fröken E. Andersson m. fl. och nr 384 av herr T. Henriksson.

I de likalydande motionerna I: 264 och II: 376 hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta den ändringen i Kungl. Maj :ts proposition, att arvodet till divisionsordförande
bestämdes till 2,500 kronor och i anledning därav anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, höjdes
till av kammarrätten föreslaget belopp, 22,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till kammarrätten. (Forts.)

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 264,
I: 268 och II: 376, II: 383 och II: 384

a) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för kammarrätten;

b) godkänna följande avlöningsstat för kammarrätten, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1942/43:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor 367,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t, förslagsvis................................. » 14,000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ............ » 233,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ....................... . » 86,000

Summa kronor 700,000;

c) till Kammarrätten: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 700,000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag till Kammarrätten: Omkostnader
för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 31,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard
Nilsson, Karl Magnusson, Carlström, Gustaf Iwar Anderson, Lundberg i Hälsingborg
och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 264 och II: 376
och med avslag å motionerna I: 268, II: 383 och II: 384

a) godkänna----(lika med utskottet);

b) godkänna följande avlöningsstat för kammarrätten, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1942/43:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis .. kronor 367,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t, förslagsvis ................................ » 22,000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ............ » 233,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... » 86,000

Summa kronor 708,000;

c) till Kammarrätten: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 708,000 kronor;

II. med bifall till--— av 31,000 kronor.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! I)et föreliggande förslaget avser en
viss omorganisation av kammarrätten i syfte att åstadkomma bättre effektivitet
i fråga örn avverkningen av ärenden hos kammarrätten.

Förslaget innebär, att kammarrätten skulle inrättas på fasta divisioner liksom
hovrätterna, och Kungl. Maj:ts förslag till lönereglering innehåller, att
ledamöterna på de olika divisionerna skulle ha samma lön som hovrättsråden.
Därefter föreslås av Kungl. Majit, till skillnad emot vad de sakkunniga
hade föreslagit, att arvodet till divisionsordförandena skulle begränsas
till 1,200 kronor i stället för, såsom de sakkunniga föreslå, 2,500 kronor. Jag

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till kammarrätten. (Forts.)

vill i detta sammanhang nämna, att divisionsordförandena i hovrätterna ha ett
arvode av 2,500 kronor.

Yi reservanter anse, att när nu kammarrätten skall inrättas på samma sätt
som hovrätterna på divisioner och lönerna för hovrättsråd och kammarrättsråd
bli desamma, är det också rimligt och billigt, att divisionsordförandena i kammarrätten
få samma ersättning som divisionsordförandena i hovrätterna.

Kammarrättens'' arbetsuppgifter äro av utomordentlig betydelse inte bara för
de statliga och kommunala inkomsterna i form av skatter, utan också i fråga
örn de enskilda skattskyldiga. Prövningen av de ärenden, som hänskjuta^ till
kammarrätten, innebär ju ett betydande ansvar, och behandlingen därav kräver
naturligtvis att särskilt kvalificerade krafter finnas inom kammarrätten, örn
man i denna mellaninstans i fråga örn beskattningen skall kunna ernå ett resultat,
som man kan godkänna och som kan vinna den respekt bland folket,
man givetvis kräver och måste fordra. Med hänsyn härtill bär jag för min
del liksom övriga reservanter ansett, att divisionsordförande i kammarrätten
borde jämställas med divisionsordförande vid hovrätterna, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sandström: Herr talman! Såsom en av de sakkunniga, vilkas betänkande
lagts till grund för propositionen, anhåller jag att få tillägga några
ord till vad den föregående ärade talaren yttrat.

Jag skulle då till en början vilja i viss mån beklaga, att förevarande fråga
kommit på riksdagens bord isolerad och delvis utbruten ur sitt sammanhang.
Förslaget rörande en omorganisation av kammarrätten är nämligen endast ett
led, fastän ett mycket viktigt sådant, i frågan örn en ändrad taxeringsorganisation
inom riket i dess helhet. Att taxeringen i vårt land är behäftad med
åtskilliga brister, torde numera stå utom tvist. Riksdagen har ju upprepade
gånger — framför allt senast förra året — i skrivelse till Kungl. Majit påpekat
detta. Jag tror icke, att jag på något sätt föregriper de sakkunnigas kommande
förslag, om jag säger, att man bland annat konstaterat en brist på
stark processledning, när det gäller taxeringsmålen, och detta särskilt i prövningsnämnderna
och i kammarrätten. Det är bland annat på denna punkt, man
önskar en omläggning, och ett led i denna omläggning — jag upprepar det —
är det förslag, som avgivits rörande kammarrätten.

Här har man velat vinna det avsedda syftet genom att införa en fast divisions
in delning och genom att inrätta särskilda befattningar som divisionsordförande.
Inom kammarrätten har det ju inte funnits någon fast indelning på
avdelningar, och dess ledamöter ha arbetat med lika ansvar — ingen har på de
olika avdelningarna stått för hela arbetsbördan. De uppgifter, som nu komma
att åvila divisionsordförandena, äro ju, på sätt den föregående ärade talaren
redan påpekat, både krävande och mycket betydelsefulla. Dessa ordförande
lia sålunda att närvara vid samtliga sammanträden på divisionen, alltså dubbelt
så många som övriga ledamöter, de lia att svara för enhetligheten i rättstillämpningen,
de ha att själva avgöra remissfrågor, de ha att handleda de
unga aspiranterna och de ha, först och sist, att inför presidenten svara för
arbetets behöriga bedrivande och att ingen onödig balans uppkommer.

Örn man på allvar överväger dessa olika uppgifter, tycker jag personligen,
att man närmast kommer till samma uppfattning, som kammarrätten gjort i
sitt yttrande, nämligen att divisionsordförandena i kammarrätten borde inplaceras
i B-löneplanen, alltså den löneplan, som är avsedd för chefstjänstemän
och därmed jämställda. Något förslag härom lia de sakkunniga icke framlagt,
och de ha överhuvud taget icke närmare gått in på denna fråga, av ett mycket

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till kammarrätten. (Forts.)

enkelt skäl — det skälet nämligen att man Ilar som självklart betraktat, att
frågan örn divisionsordförandenas avlöning var en gång för alla avgjord.
Jag vill nämligen erinra om att kammarrätten är en domstol i andra instans
i förvaltningsmål, liksom hovrätterna äro det i brott- och civilmål. Jag vill
vidare erinra örn att kammarrättens president och ordinarie ledamöter av
ålder haft samma lönegradsplacering och samma ställning som hovrätternas.
När man då föreslog att i kammarrätten liksom i hovrätterna inrätta divisionsordförande,
så var det ju fullkomligt naturligt att man följde den gamla
analogien och i förslaget placerade dessa i samma löneställning som motsvarande
befattningshavare i hovrätterna.

Det är alltså, och jag vill gärna understryka detta, herr talman, icke av de
sakkunniga föreslagen någon avvikelse från vad som eljest gäller vid de allmänna
domstolarna. Man har tvärt örn helt och hållet följt, vad som dittills har varit
tillämpat. Det är i stället statskontoret och allmänna lönenämnden, som föreslagit
vissa avvikelser, och Kungl. Majit och utskottet ha ju, såsom jag nödgas
med beklagande konstatera, här följt lönenämnden. Man har, som nyss
påpekades av en ledamot av utskottet, föreslagit ett arvode av 1,200 kronor
per år åt ordförande å division i kammarrätten, alltså mindre än hälften mot
vad fallet är och varit i hovrätterna.

Jag behöver väl inte säga, att detta spörsmål icke har någon statsfinansiell
betydelse. Men det har i stället — och det är detta som för mig gör frågan
så allvarlig -— karaktären av, om jag så får uttrycka mig, ett moraliskt värdeomdöme
rörande kammarrätten och dess verksamhet. Ett bifall till lönenämndens
av Kungl. Majit upptagna förslag innebär nämligen i sak -—• jag
kan inte förstå det på annat sätt — en förklaring, att kammarrätten i fortsättningen
icke längre betraktas som en förvaltningsdomstol, den där i rang
är jämställd med hovrätterna. Det är ju ett klart och tydligt avsteg ifrån
hittills följda principer i fråga om avlöningsförhållandena i dessa, låt vara
olika slag av domstolar. En följd, bland andra, av detta måste säkerligen
också bli, att rekryteringen till kammarrätten —■ som ju redan nu möter svårigheter
därför att flertalet av de unga juristerna ha större framtidsmöjligheter
i hovrätterna och hellre söka sig dit — i fortsättningen kommer att
ytterligare försvåras.

Det har här sagts, att de skäl, som anförts för arvodena åt ordförande å
division i hovrätt, icke gälla, när det är fråga örn kammarrätten. Jag anhåller,
herr talman, att ur Kungl. Maj:ts proposition nr 289 få återge dessa tre skäl.
De lia anförts vid olika tillfällen, men jag sammanfattar dem här. Det första,
som gjorde att man förordade arvode åt divisionsordförandena i hovrätt var,
att det i fortsättningen skulle åligga dem att i stället för vederbörande division
meddela beslut rörande kommunikation av besvärsmål m. m. Precis samma
åliggande är föreslaget för ordförande å division i kammarrätten. Det
andra skälet var, att riksdagen velat öppna vidgade möjligheter för Kungl.
Maj :t att till dessa poster förvärva den i varje särskilt fall bäst skickade.
Jag vågar väl icke förutsätta annat, herr talman, än att detta skäl med lika
styrka talar för kammarrättens vidkommande. Det tredje skälet var svårigheterna
att för hovrättsrådsämbetena förvärva framstående jurister, som vore
villiga att tjänstgöra och att kvarstanna i hovrätterna. Även detta skäl, herr
talman, torde med synnerlig styrka tala för motsvarande ställning för divisionsordförandena
i kammarrätten.

Som jag ser denna sak. borde det egentligen icke vara reservanterna och
motionärerna, som här skulle anföra skäl för den föreslagna placeringen, alltså
likställandet med hovrätterna. När man vill avvika från vad som hittills gällt
i fråga om likställighet mellan förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till hammarrätten. (Forts.)

i andra instans, så borde de starka skälen komma från motsidan — men några
sådana skäl har jag hittills icke kunnat upptäcka i utskottets utlåtande.

Det är icke många veckor sedan, herr talman, riksdagen skrev till Kungl.
Maj:t och begärde en utredning rörande förvaltningsprocessen och förfarandet
hos förvaltningsdomstolarna ■—• ett mycket välbehövligt och mycket glädjande
initiativ. Skulle det icke vara rätt förvånande, om samma riksdag, som då
ådagalade sitt intresse för förvaltningsdomstolarna, nu helt plötsligt, några
veckor efteråt, skulle bidraga till en sådan undervärdering av en förvaltningsdomstols
ställning, som här är föreslagen?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

I herr Sandströms yttrande instämde herrar Herlitz, Gustaf Iwar Anderson,
Axel Ivar Anderson, Sundberg, Siljeström, Sandler, Holmbäck och Velander,
friherre Lagerfelt samt herrar Johan Bärg, Anderberg, Johan Bernhard
Johansson och Gärde.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Efter dessa många instämmanden
i det föregående anförandet kanske det blir nödvändigt att klarlägga, varför
icke Kungl. Maj:ts regering ansett sig kunna följa de sakkunniga.

Jag vill börja med att bestämt avböja den tolkning, som herr Sandström
gjorde, att nämligen detta förslag örn nedsättning till 1,200 kronor av ifrågavarande
arvode skulle innebära underkännande av det arbete, som utföres av
kammarrätten. Det är tvärtom så, att jag har ali anledning att i hög grad uppskatta
detta arbete och att tillmäta det all den vikt, som överhuvud taget är
naturlig, när det gäller en skattedomstol. Och jag kan tillägga, att när propositionen
utformades, skedde det efter mycket ingående överväganden, varvid
icke minst kammarrättens chef mycket kraftigt förde talan för de synpunkter,
som de sakkunnigas ordförande också fört fram. Men man får komma ihåg, att
detta är ett nytt arvode; man får komma ihåg, att jämförelsen med hovrätterna
icke alls är så självklar, som herr Sandström här ville göra troligt. Det är väl
ändå inte sannolikt att statskontoret, som ansåg att det kunde räcka med 500
kronor, eller att lönenämnden, som har föreslagit de 1.200 kronorna, och som
propositionen följer, skulle ha förbisett en sådan jämförelse.

Jag vill erinra om att jämförelsen ju halfar redan därigenom, att man vid
hovrätterna inte bara har arvode till ordföranden, utan även till vice ordföranden,
och det är inte någon parallell, som de sakkunniga här ha dragit. Redan
detta vittnar örn att man inte bör alltför mycket försöka schematisera en sådan
anordning.

Just därför att det är ett nytt arvode och jämförelserna äro tveksamma, har
jag faktiskt icke vågat gå längre än lönenämnden här har föreslagit.

Arvodena inom hovrätterna äro icke definitivt fastställda. Jag vill be kammaren
att erinra sig, att vi i denna fråga ha ett exempel på vad som mycket
väl kan leda till en sådan där saxning, som vi ofta märka, då man från ena hållet
säger: »Vi äro jämställda, alltså skola vi ha samma lön!», medan man från
andra hållet vägrar godkänna denna jämställdhet och i stället säger: »Då det
nu blivit höjning på det hållet, böra också vi få höjning!» Jag är ganska övertygad
örn att med det utomordentligt starka inflytande, som de juridiskt utbildade
kretsarna, icke minst de, som representera andra domstolar, ha i vår
riksdag och i vårt samhälle, en höjning av det arvode, som Kungl. Maj :t föreslagit.
omedelbart kommer att begagnas som ett vapen för att ytterligare stegra
arvodena på andra håll och detta i ett läge, då vi på alla punkter måste hålla
utgifterna tillbaka. Då icke minst lönestegringar framställas såsom mj-cket far -

Lördagen den 27 juni 1942 f. ni.

Nr 26.

Anslag till kammarrätten. (Forts.)

liga — de äro visserligen icke så farliga när det gäller de små grupper, som det
här är fråga örn, men ändå så farliga, att man för konsekvensens skull måste
visa någon återhållsamhet — tror jag, att det vore ett olyckligt beslut, om
i detta läge kammaren skulle gå på en linje, som icke förefaller vara tillräckligt
motiverad. De synpunkter, som framförts av lönenämnden, bruka icke sakna
hänsyn till de tjänstemannaintressen och de statsintressen, som det är fråga
örn, och jag tror, att Kungl. Maj :t har sträckt sig så långt som det i nuvarande
läge är möjligt att göra.

Alltså anser jag att kammaren bör bifalla utskottets förslag.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag har redan instämt i den
siste ärade talarens anförande, men jag måste gent emot herr finansministern
säga, att jag icke finner mig övertygad av hans argumentering. Det måste i alla
fall bli en viss undervärdering av kammarrätten, när man går in för skilda
arvoden för blivande divisionsordförande i kammarrätten och för divisionsordförande
i hovrätterna.

Vad som närmast uppkallade mig var emellertid finansministerns varning
för de konsekvenser, som ett bifall till reservanternas förslag skulle föra med
sig. Jag har ju också deltagit i de sakkunnigas arbete, och vi ha noga penetrerat
den sidan av saken och kommit till den bestämda uppfattningen, att detta förslag
icke kan föranleda några större ekonomiska konsekvenser i annan mån än
som framgår av reservationen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till denna.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Med hänvisning till de synnerligen starka
skäl, som finansministern nyss anförde, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Sandström: Herr talman! Jag vill gärna gent emot herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet lia sagt, att jag icke påstod, att statsrådet
underskattar kammarrätten. Jag sade i stället, att detta förslag, örn. det godtages
av riksdagen, måste utåt med nödvändighet få en karaktär av att statsmakterna
sätta kammarrätten i dess egenskap av förvaltningsdomstol lägre än
hovrätterna. Detta är ofrånkomligt, därför att värdesättningen av en tjänst
ju alltid intimt sammanhänger med dess avlöningsförmåner. Man kan inte
säga, att vi sätta lönen så och så mycket lägre, och samtidigt mena att tjänsten
har lika stort värde som den andra.

Då herr statsrådet säger, att jämförelsen med hovrätterna inte är så självklar,
måste jag bekänna, att jag inte kan följa med. Det har ju alltid, i alla
hänseenden, ansetts, att förvaltningsdomstolen kammarrätten är jämställd med
de allmänna domstolarna i andra instans, hovrätterna. Jag har inte hört något
annat ifrågasättas förr än nu, indirekt, genom det här föreliggande förslaget.
Jag måste i likhet med herr Gustaf Iwar Anderson säga, att, med all den stora
respekt jag hyser för herr statsrådet och chefen för finansdepartementet och
med all den aktning jag är beredd att hysa för hans uttalade uppfattningar,
kan jag icke heller följa honom, när han säger, att örn vi fortfarande behålla
likställigheten i avlöningshänseende mellan kammarrätt och hovrätt, kan detta
i våra tider medföra allvarliga konsekvenser. Vi lia ju bara en sådan förvaltningsdomstol
som kammarrätten. De konsekvenser, som kunna följa, äro, såsom
här så riktigt sagts, inga andra än de som äro angivna i reservationen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har skrivit på en av de motioner, som
äro före, och skall be att få angiva hur ,jag ser på frågan.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 £. m.

Anslag till kammarrätten. (Forts.)

Enligt min mening är det två saker, som måste beaktas. Den ena är att allt
större del av den svenska nationens inkomster nu kommit att utgöras i skatt
och därigenom kan passera kammarrätten. Det är ju inte som förut fråga endast
örn några procent, utan är det en mycket betydande del av nationalinkomsten
varom detta gäller. Den andra är att skatteförfattningarna bli allt mera
omfattande, mera svårbehärskade och allt flera. Man behöver bara titta ett
ögonblick på kommunalskattelagen med dess otal av anvisningar för att kunna
konstatera detta faktum.

Det synes mig då, herr talman, vara av verklig vikt, att det skapas en god
bana för dem, som vilja ägna sig åt avgörande av skattemål, en bana som drar
till sig intresserat, kunnigt och skickligt folk. Ett bidrag härtill tror jag för
min, del skulle lämnas, örn man följde reservanterna. Nu har man kanske icke
någon sådan bana. Det var bara några dagar sedan, som riksdagens ledamöter
sågo av tidningarna, att ett kammarrättsråd, som är redaktör för den enda stora
skattetidning vi äga, lämnade statstjänsten för att gå i enskild tjänst.

Herr statsrådet Wigforss: Jag skall bara be att få tillägga ett par ord
med anledning av herr Sandströms yttrande.

Jag tror det vore mycket beklagligt, örn det verkligen skulle visa sig, att
han har rätt i att man bedömer tjänsters värde helt och hållet efter deras ekonomiska
ersättning. Jag tror att örn man driver den synpunkten så långt, som
det här förefaller att man vill göra, kommer man att göra statsförvaltningen
en otjänst.

Vad jag pekade på var att man i alla händelser inte hade jämställt kammarrätten
med hovrätterna, eftersom inte ens de sakkunniga hade föreslagit samma
anordning som i hovrätterna.

Till herr Iwar Anderson vill jag säga, att jag mycket väl tror att de sakkunniga
övervägt de olika konsekvenserna, men att jag verkligen i denna punkt
vågar åberopa min egen erfarenhet av hur lönefrågor bruka behandlas. Jag är
ganska övertygad örn att en sådan höjning här skulle komma att medföra, att
man, från andra håll, där man inte utan vidare accepterar likställigheten, komme
att betrakta den som ett motiv för att ytterligare pressa upp löner på andra
håll.

Vi få också komma ihåg, att det inte går att, såsom herr Holmbäck nyss
gjorde, bara erinra örn hur viktiga skattefrågorna äro. Det finns inte något område,
där inte de, som äro intresserade av saken och syssla med den, äro övertygade
örn att området är utomordentligt viktigt. Jag har inte någon anledning
att underkänna betydelsen av skatte- och taxeringsväsendet, och jag vet
mycket väl, hur svårt det är för staten att konkurrera med de enskilda. Jag
har mycket väl uppmärksammat de fall, då enskilda organisationer lyckats
få över till sig duktigt folk från statsförvaltningen, men jag är säker på att
man icke kan, möta detta genom att försöka konkurrera med ekonomiska förmåner.

Vad herr Holmbäck anförde örn taxeringarna och kammarrätten är en gammal
erfarenhet för var och en, som suttit i finansdepartementet och praktiskt
taget varje år hört nödrop från Konungens befallningshavande i länen över
hur otillräckliga överhuvud taget ersättningarna för detta utomordentligt viktiga
taxeringsarbete äro. Men här är det nödvändigt att försöka hålla balansen,
att icke inför den riktiga känslan av att det är nödvändigt att taxeringsarbetet
utföres väl och s k a 11 e d o m s t o 1 arna fungera effektivt, så att säga följa
med vilket förslag som helst, utan försöka bevara ett nyktert omdöme.

När jag ser på avlöningsförhållandena såsom en helhet, får jag vidhålla

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till kammarrätten. (Forts.)

mitt omdöme, att jag tror det vore ett olyckligt beslut i fortsättningen, om
kammaren här följde reservanterna.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 219, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sandström begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 220, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 320, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
15 maj 1942, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för låneverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer;

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för bidrag
till inrättande av pensionärshem;

dels medgiva, att räntefoten för bostadsanskaffningslån, nybyggnadslån, förbättringslån
och lantarbetarbostadslån, vilka kunde komma att beviljas under
budgetåret 1942/43, bestämdes till 3.25 procent;

dels för budgetåret 1942/43 under femte huvudtiteln anvisa till Statens
byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag av 391,800 kronor, till Statens
byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av 91,000 kronor, till

Äng. bostadsförsörjning
för
barnrilca
familjer m. m.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Äng. bostadsförsörjning för barnrika familjer m. m. (Forts.)

Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett
förslagsanslag av 4,500,000 kronor, till Bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor och till
Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av 3,000,000
kronor;

dels oek för budgetåret 1942/43 under kapitalinvesteringar, statens utlåningsfonder
till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer anvisa ett reservationsanslag av 17,500,000 kronor.

Enligt departementschefens förslag skulle av anslaget till Bidrag till främjande
av bostadsbyggande på landsbygden bland annat utgå ett bidrag av
50,000 kronor till lantbruksförbundets byggnadsförening för den av föreningen
bedrivna rådgivningsverksamheten; under förutsättning att ett fortsättande av
föreningens rådgivningsverksamhet skulle allvarligt äventyras, borde enligt
departementschefens förmenande detta belopp kunna något ökas, dock högst
till 75,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (Ir
285) av herr I. Persson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 421)
av herr S. B. Norup m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1942/43 under femte huvudtiteln till bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden anvisa ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor
och besluta, att av detta anslag skulle utbetalas ett bidrag å 100,000 kronor
till lantbruksförbundets byggnadsförening för dess rådgivningsverksamhet,
ävensom i övrigt giva uttryck åt de synpunkter, som i motionen framförts;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I:
292) av herr E. Albertsson och den andra inom andra kammaren (II: 428) av
herr E. Gustafsson i Tenhult m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att intet hinder förelåge för beviljandet av statsbidrag antingen till partiell
ombyggnad eller också till nybyggnad av ålderdomshem på sådant sätt,
att del av detsamma inrättades till pensionärshem;

dels ock en inom andra kammaren av herr $. Janson i Frändesta väckt
motion (11:401), vari hemställts, att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring
i Kungl. Maj:ts förslag, att lantbruksförbundets byggnadsförening för nästa
budgetår för sin kostnadsfria rådgivningsverksamhet och fullföljandet av sin
organisationsplan tillerkändes ett bidrag av 100,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag godkänna i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 15 maj 1942 förordade ändrade grunder för låneverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer;

B) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 292
och 11:428 godkänna i berörda statsrådsprotokoll förordade ändrade grunder
för bidrag till inrättande av pensionärshem;

C) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att räntefoten för bostadsanskaffningslån,
nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma att beviljas under budgetåret 1942/43, bestämdes till
3.25 procent ;

D) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 285
och 11:421 i anslagsfrågan

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Äng. bostadsförsörjning för barnrika familjer m. m. (Forts.)

a) för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag av 391,800
kronor;

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av 91,000
kronor;

3) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett förslagsanslag av 4,500,000 kronor;

4) till. Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag
av 5,000,000 kronor;

5) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av
3,000,000 kronor;

b) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer för budgetåret 1942/43 å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
anvisa ett reservationsanslag av 17,500,000 kronor;

II. att motionerna 1:285 och 11:421, i den mån de ej behandlats under I,
samt motionen II: 401 måtte anses besvarade genom vad utskottet anfört.

Enligt utskottets förslag skulle bidrag till lantbruksförbundets byggnadsförening
utgå med 75,000 kronor, vilket belopp under av departementschefen
angivna förutsättningar skulle kunna ökas, dock högst till 100,000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Heiding, ''Persson i
Skabersjö, Andersson i Södergård, Pettersson i Dahl och Eriksson i Frägsta
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan,

I. att riksdagen måtte

A) med bifall ---- — till 3.25 procent;

D) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall i anslagsfrågan till
motionerna 1:285 och 11:421

a) för budgetåret -----av 4,500,000 kronor;

4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag
av 10,000,000 kronor;

5) till Bidrag---vad utskottet anfört.

Herr Albertsson: Herr talman! Rörande det inom det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlade ärendet av bidrag till pensionärshemmen har jag liksom
några ledamöter av andra kammaren tillåtit mig väcka en motion, i vilken jag
hemställt att riksdagen måtte uttala, »att intet hinder föreligger för beviljandet
av statsbidrag antingen till partiell ombyggnad eller också nybyggnad av
ålderdomshem på sådant sätt, att del av detsamma inrättas till pensionärshem».
Denna vår hemställan har av statsutskottet avstyrkts med hänvisning till att
frågan var före vid 1939 års riksdag och att riksdagen då uttalade sig emot
ett bifall till detta yrkande.

Utskottets motivering förefaller mig vara synnerligen mager. Det heter nämligen
i det av 1939 års statsutskott avgivna betänkandet, att »man finner det
ägnat att ingiva betänkligheter att bereda möjlighet till statsbidrag i det fall,
att endast en del av visst ålderdomshem omändras till pensionärshem, medan
återstående del fortfarande användes för sitt ursprungliga ändamål».

Då jag, som sagt, tycker att detta skäl är synnerligen magert, skulle jag
här vilja anhålla att få veta, vilka betänkligheter statsutskottet har i detta
avseende. Aro de av ekonomisk eller av social natur? Vi motionärer lia nämligen
den tron, att det särskilt på landsbygden inom kommuner, som lia ett
eller flera samhällen inom sina gränser, skulle vara synnerligen förmånligt
för alla parter, såväl kommuner som pensionärer, att det kunde ordnas på detta

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Äng. bostadsförsörjning för barnrika familjer m. m. (Forts.)
sätt. Det skulle bli billigare att bygga såväl pensionärshem som ålderdomshem,
örn de kunde läggas på gemensam tomt, kanske förses med gemensam värmecentral
och dylikt.

Jag vore tacksam att få veta, vilka skäl statsutskottet har i detta avseende,
men då jag, herr talman, icke har någon förhoppning, att kammaren skall
frångå statsutskottets förslag, framställer jag icke något yrkande utan endast
denna fråga.

Herr Heiding: Herr talman! Vid detta utlåtande har jag jämte några andra
ledamöter fogat en reservation. Jag anser att det belopp, som är upptaget sorn.
anslag till bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden, 5 miljoner kronor,
är i lägsta laget och borde ha höjts.

Motionärerna ha förordat en höjning från 5 miljoner kronor till 10 miljoner.
På grund av att bidragens maximibelopp har höjts från 2,000 kronor till 2,500
kan man ju räkna med att totalsumman av de utgående bidragen blir högre
än den hittills varit, och då kommer det att gå åt mera pengar till detta ändamål
än förut varit fallet. Visserligen finns det en reservation, beräknad till
5^ miljoner kronor, men jag tror inte att dessa medel komma att räcka till..
Utskottet har ju sagt, att utskottet délar motionärernas uppfattning om behovet
av förbättringsarbeten på landsbygden, och utskottet anser, att, örn dessa
medel icke skulle förslå, Kungl. Maj :t skall föreslå anvisande av ytterligare
medel till dessa bostadsförbättringsbidrag.

Det skall villigt erkännas, att under de senare åren har mycket gjorts för
att höja bostadsstandarden på landsbygden, men det behöver göras mera, och
man behöver medel för att kunna fortsätta denna förbättringsverksamhet i
samma takt som hittills. Örn man jämför vilka stora belopp som beviljas, när
det gäller bostadsförsörjningen i städerna, och de små belopp som gå till landsbygden,
anser jag att man måste finna det berättigat att höja det här föreslagna
beloppet i enlighet med vad som påyrkas i reservationen.

Utan att vidare ingå på saken ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, som av mig med flera är avgiven vid detta utskottsbetänkande.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! I och för sig finns det ett fullkomligt
socialt berättigande för det yrkande, som är ställt av herr Heiding, men jag
vill fästa uppmärksamheten på vissa omständigheter, som göra att det i alla
fall kan ifrågasättas, örn det är lämpligt att gå till ett så högt belopp, som
reservanterna föreslagit.

Det beviljades vid fjolårets riksdag till bostadsförbättringar på landsbygden
ett belopp på icke mindre än 20 miljoner kronor. De pengarna ha alltså stått
till förfogande under det budgetår, som snart gått till ända. och man beräknar,
att det skall finnas en reservation, som skall stå till förfogande nästa budgetår,
på cirka 5 miljoner kronor. Detta förhållande skulle i och för sig icke ha
utgjort ett tillräckligt skäl för att pruta ned beloppet vid innevarande riksdag
så mycket som skett, men jag vill fästa uppmärksamheten på att det omedelbart
innan propositionen skrevs i detta ämne, gjordes en utredning inom egnahemsstyrelsen
angående användningen av de medel, som beviljats av förra årets
riksdag. Den utredningen visade, att det hade beviljats bostadsförbättringsbidrag
till 17,000 förbättringsarbeten. Av dessa 17,000 förbättringsarbeten
hade, då propositionen skrevs •— den är daterad den 15 maj — icke fullt 4,000
satts i gång, under det att omkring 13,000 sådana förbättringsarbeten ännu
i maj månad icke hade påbörjats. Det vill med andra ord säga, att oavsett den
penningreservation, som kan förefinnas den 1 juli innevarande år, fanns det
en väldig reserv av arbeten, som skulle komma till utförande under detta år

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

1 5

Äng. bostadsförsörjning för barnrika familjer m. m. (Forts.)
eller åtminstone sannolikt komma till utförande i år. Under sådana förhållanden
föreföll det fullt försvarligt, att man sänkte anspråken på de penningbelopp,
som under nästa budgetår, alltså från den 1 juli innevarande år, skulle
komma att ställas till förfogande. Den arbetsreserv, som finnes, innebär att
det åtminstone denna sommar kommer att pågå många tusentals förbättringsarbeten
på landsbygden.

Jag vill inte underlåta att i detta sammanhang understryka, att för de
pengar, som för detta ändamål beviljats till och med innevarande budgetår
från år 1933, omkring 100,000 förbättringsarbeten ha utförts på landsbygden,
så snart de 13,000 arbeten för innevarande budgetår, som icke utförts, faktiskt
ha kommit till stånd. Det är alltså en mycket betydande förbättringsverksamhet
på landsbygden, som har kunnat bedrivas med av riksdagen för detta
ändamål beviljade medel.

Nu finns det ett alldeles särskilt skäl för att man inte i onödan skall anstränga
sig på denna punkt. Örn jag räknar med att cirka 17,000 förbättringsarbeten
komma att pågå under innevarande sommar och att varje arbete kräver
en arbetsstyrka på två man, betyder det faktiskt, att under en viss del av sommaren,
kanske ett par månader -—- det är svårt att säga, hur länge varje särskilt
arbete kommer att pågå — suga dessa förbättringsarbeten till sig en
arbetskraft på icke mindre än 34,000 personer. Och tyvärr måste man nog
räkna med att detta i rätt hög grad är en arbetskraft, som eljest antingen
skulle komma att användas i jordbruksarbete eller kanske i ännu större utsträckning
skulle kunna gå till det under innevarande sommar så absolut nödvändiga
skogsarbetet. Under sådana omständigheter förefaller det mig, som
om man icke gör någon social orätt mot landsbygden, örn man är litet återhållsam
just nu på denna punkt. Alla veta vilka ansträngningar som för närvarande
göras för att skapa arbetskraftsreserver för skogsarbetet. Det är mycket
sannolikt att man inte för närvarande kan ordna det så, att en del av de
byggnadsarbeten, som sålunda pågå, ställa arbetskraft till förfogande för
skogsarbeten. Det är mycket beklagligt, men det är i regel så små arbeten, att
även om man reglerar arbetstillförseln till byggnadsverksamheten genom arbetsförmedlingstvång,
lär man av praktiska och tekniska skäl knappast kunna
dra gränsen för dem, tvånget skall gälla, så lågt som till arbeten med två
eller tre arbetare, utan man får hålla sig till en något högre gräns. Hela situationen
är för närvarande sådan, att det förefaller mig, som örn Kungl.
Maj :ts av utskottet understödda förslag är fullt acceptabelt.

Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte följa utskottet.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag behöver inte ytterligare bemöta
herr Heiding, sedan herr statsrådet gjort detta så grundligt som skett.
Jag vill endast såsom ordförande i Jönköpings läns egnahemsnämnd säga att
det är uppenbart, att jag gärna skulle vilja göra ålit vad som göras kan på
detta område. Men just av de skäl som statsrådet anfört anser jag, att man inte
kan göra mer än som sker. Örn det skulle visa sig att tillgängliga medel inte
räcka till. är det möjligt för Kungl. Ma,j:t att i början av nästa riksdag begära
ett tilläggsanslag för detta ändamål. Jag tror inte att man behöver belasta
budgeten med dessa 5 miljoner kronor, ty pengarna komma säkerligen ej
att kunna användas under kommande budgetår.

Beträffande den fråga, som herr Albertsson framställde, kan jag hänvisa till
vad utskottet yttrar på sid. 14 i utlåtandet: »I anledning av ett motsvarandeförslag
anförde 1939 års riksdag (skrivelsen nr 323), att riksdagen funne det
ägnat att ingiva betänkligheter att bereda möjlighet till statsbidrag i det fall,
att endast en del av visst ålderdomshem omändras till pensionärshem, medan

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till
åtgärder för
arbetsmarknadens
reglering
m. m.

Ang. bostadsförsörjning för barnrika familjer m. m. (Forts.)
återstående del fortfarande användes för sitt ursprungliga ändamål.» Man
vill naturligtvis ej bevilja statsbidrag till byggnadsföretag, som endast omfatta
en del av en byggnad. Ur kontrollsynpunkt kan det icke vara lämpligt,
och därför bär man ej ansett sig kunna förorda detta.

Jag var inte närvarande vid ärendets behandling på den avdelning av statsutskottet,
som hade hand om det, men jag är likväl övertygad örn att statsutskottet
haft den uppfattning som jag nu angivit.

Herr Heiding: Herr talman! Den föregående ärade talaren framhöll, att
man inte kan använda större anslag än som upptagits i den kungl, propositionen.
Men örn det förra året beviljades 20 miljoner kronor, och det inte finns
en reservation på mer än 5 miljoner kronor, har det ju i alla fall gått åt 15
innevarande budgetår. Örn det nu beviljas 5 miljoner kronor, blir det tillsammans
med reservationen endast 10 för nästkommande budgetår. Man får då
räkna med att det blir en tillbakagång i bostadsbyggandet på landsbygden.
I all synnerhet örn bidragens maximibelopp höjas från 2,000 kronor till 2,500
kronor, får man räkna med att det går åt mera pengar. Jag anser därför att
man bör bevilja det belopp, som vi påyrkat i reservationen.

Det kan ju sägas att en hel del av dessa byggnadsarbetare, som syssla med
reparationer på landsbygden, kunde sysselsättas i jordbruks- och skogsarbete.
Men jag tror inte så mycket på det. Visserligen mäste någon eller några grovarbetare
tidvis vara dessa byggnadsarbetare behjälpliga vid nybyggnader och
reparationer, men det är möjligt att den saken skulle kunna ordnas.

Jag tror således att det blir en tillbakagång, när det gäller reparationer av
byggnader ute på landsbygden. Det hade varit önskvärt, att medel funnits tillgängliga
i den utsträckning som vi haft innevarande budgetår. Sedan blir det
en annan sak att ta ställning till frågan, örn man till ett kommande år skall
bevilja samma belopp som förut.

Jag anser, herr talman, att det belopp, som vi lia begärt i reservationen, är
berättigat, och jag vidhåller därför mitt yrkande.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! I fall herr Heiding hade uppmärksamt
läst handlingarna och åhört statsrådets yttrande här, hade han funnit,
att det inte bara är de 5 miljoner kronorna, som återstå på anslaget för innevarande
år och som kunna disponeras nästa budgetår. Härtill kommer att betydande
belopp av anslaget ha disponerats för arbeten, som ännu inte äro utförda
men som i stor utsträckning komma att utföras under kommande budgetår.
Det är således inte enbart arbeten för 10 miljoner kronor som skola utföras,
utan det rör sig örn mycket större belopp. Detta gör att man anser, att
ett anslag på 5 miljoner kronor bör räcka.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Heiding m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 221, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag'' för budgetåret 1942/43 till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 344, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
den 15 maj 1942, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1942/43 under femte
huvudtiteln anvisa, till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4,600,000 kronor, till Statens arbetsmarknadskommission
m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag av 2,250,000 kronor och till Åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag av
19,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 84)
av herr Gustaf Karlsson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 134)
av herr E. V. Staxäng m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville till Kungl.
Maj:ts förfogande ställa ett belopp av 25,000 kronor att användas i syfte att
effektivisera Bohusläns företagareförenings verksamhet, med bemyndigande
för Kungl. Majit att utfärda närmare föreskrifter för medlens användning,
samt besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
vidtaga åtgärder till främjande av näringslivet inom Bohusläns stenindustriområde; dels

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 281)
av herrar R. Helgesson och A. Löfgren och den andra inom andra kammaren
(11:414) av herrar O. Nilsson i Göteborg och S. Andersson i Göteborg;

dels ock en inom andra kammaren väckt motion (II: 164) av herrar S. Persson
i Stockholm och H. Hagberg i Luleå.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt^
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 84, I: 281, II: 134, II: 164 och II: 414, för budgetåret 1942/43
å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa

a) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag
av 4,600,000 kronor;

b) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag
av 2,250,000 kronor;

c) till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag
av 19,000,000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson och
Mårtensson, vilka ansett, att utskottet hort tillstyrka bifall till motionerna I: 84
och II: 134.

Herr Mattsson: Herr talman! Till den motion, som väckts i båda kamrarna
rörande försörjningssvårigheterna i Bohuslän, ber jag att få säga några ord.
I denna motion hemställes dels att riksdagen ville till Kungl. Maj :ts förfogande
ställa ett belopp av 25,000 kronor att användas i syfte att effektivisera Bohusläns
företagareförenings verksamhet och dels att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder
till främjande av näringslivet inom Bohusläns stenindustriområde.

Då kammarens ledamöter torde känna till förhållandena i Bohuslän, skall
jag ej här i detalj beröra desamma. Jag vill blott erinra om att krisen inom
stenhuggeriindustrien nu pågått omkring tolv år. Vad detta inneburit för den
av krisen berörda landsändan torde stå klart, då man vet att stenindustrien
var den enda industrien av betydelse i norra Bohuslän. För arbetarna och
deras familjer har givetvis den långa arbetslösheten inneburit betydande svårigheter.
Särskilt var detta förhållandet under de första arbetslöshetsåren,
då ej annat än dåligt avlönade A. K.-arbeten eller knappt tillmätta Irontant FÖrsta

kammarens protokoll 19JfS. Nr %6. 2

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 1. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
understöd stodo till buds. Under de senare åren har ju läget i någon mån förbättrats
genom att flera arbetstillfällen tillskapats och arbetslönerna tillåtits
stiga något. Jag vill passa på tillfället att här uttala ett tack till herr statsrådet
Möller för det intresse och den förståelse, han alltid visat, när det gällt
att komma till rätta med svårigheterna i norra Bohuslän.

Även för kommunerna har givetvis denna långvariga arbetslöshetskris inneburit
betydande ekonomiska svårigheter. Skattekronornas antal sjönk under
den värsta tiden i ett flertal kommuner till under hälften av vad det förut
varit, och samtidigt ökades kommunernas utgifter för bekämpandet av arbetslösheten.

Ett förhållande, som inger allvarliga bekymmer, är den pågående stora utflyttningen
från norra Bohuslän. Det var nog ofrånkomligt, att en utflyttning
till en viss grad måste ske, särskilt av den arbetslösa ungdomen, men
utflyttningen har nu pågått så länge och tagit en sådan omfattning, att det
ej kan anses tillrådligt, att den får fortsätta längre. I en kommun har exempelvis
folkmängden minskat med omkring 30 procent. Nu kan det måhända
invändas, att det förhållandet, att folk flyttar, inte innebär någon skada i och
för sig, när de, som utflytta, inte ha möjlighet att försörja sig på de orter
varifrån de flytta. Men saken ligger inte så enkelt till. Det är de yngre som
flytta, medan äldre, som ej ha samma möjlighet att erhålla arbete på annan
ort, stanna kvar. Detta gör att fördelningen mellan åldersklasserna blir onormal,
och svårigheterna tendera att öka undan för undan allteftersom utflyttningen
fortgår. Skolklasser dras in och skolhus stå på sina håll tomma. Arbetarsmåbruk
och arbetaregnahem, som arbetarna med stor sparsamhet och försakelse
skaffat sig, bli värdelösa.

För att hejda denna våldsamma utflyttning är det nödvändigt att bereda
de arbetslösa sysselsättning inom stenhuggeriområdet. Det bör här påpekas,
att den tillfälliga förbättringen i arbetslöshetsförhållandena i Bohuslän sammanhänger
med det allmänna läget i landet. När skogsarbeten och allmänna
arbeten, som nu äro i gång, upphöra, komma svårigheterna att åter öka.

Att kunna få i gång nya företag i Bohuslän som ersättning för den industri
som nedlagts har visat sig vara allt annat än lätt. En olycka för Bohuslän
var att näringslivet var så ensidigt sammansatt. Örn näringslivet hade varit
mera differentierat, hade det måhända varit möjligt att överflytta en del
arbetslösa från stenindustrien till andra näringsgrenar på orten.

Det har blivit sagt att det skulle finnas ringa företagsamhet i Bohuslän,
och det har pekats på att man i andra landsdelar har lyckats få fram nya
företag, speciellt småföretag. Men förhållandena äro inte. fullt jämförbara,
även örn man måste erkänna, att bohuslänningarna inte hållit sig så väl framme
som de bort göra. En svårighet är bristen på kapital. Någon andel i de
intjänta vinsterna under den tid, då det var goda förtjänster inom stenindustrien,
kom ej Bohuslän till godo, till stor del beroende därpå att företagarna
ej vore personligt knutna till de orter, där de bedrevo sin verksamhet.

De höga skatterna ha också hållit tillbaka företagsamheten. En skattesats
på omkring 20 kronor på en ort medverkar ju inte till att locka företagaren
till orten.

Därtill kommer att kommunikationerna ej äro de bästa. För några år sedan
elektrifierades Bohusbanan mellan Göteborg och Uddevalla. Hade elektrifiering
av banan kommit till stånd ända till Strömstad, tro vi att de bättre
kommunikationer, som härigenom uppstått, skulle ha stimulerat till bättre
företagsamhet i länets norra del. Det kan framhållas att restiden mellan
Strömstad och Uddevalla är ungefär en timme längre än mellan Uddevalla
och Göteborg, trots att sträckorna äro lika långa. Nordbohuslänningarna hop -

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
pas emellertid, att, när de nuvarande krisförhållandena äro överståndna, det ej
skalig dröja allt för länge, innan återstoden av bohusbanan elektrifieras. För
att så skall ske, talar även det förhållandet, att sedan Svinesundsbron nu är
färdigbyggd, kommer, när ordnade förhållanden åter inträda, trafiken från
och till Norge över Strömstad och Svinesund att kraftigt öka.

Nordbohuslänningarna ha inte släppt tanken på att stenindustrien återskall
komma i gång. Jag skall emellertid inte vid detta tillfälle vidare beröra den
saken. Jag vill blott uttala en förhoppning örn att stenindustrien efter det
driftsstopp, som för närvarande råder, åter skall igångsättas och att de nu
anställda arbetarna skola få sysselsättning i denna industri.

Bohusläns företagareförening, som bildades för några år sedan och i vilken
landshövdingen i länet är ordförande, har medverkat till att en del småföretag
startats. Dessa småföretag sysselsätta mellan 300 och 400 personer. Med
hänsyn till den korta tid, som föreningen verkat, får man anse, att föreningen
lyckats rätt bra i sina strävanden. Det är således av vikt att företagareföreningen
blir i tillfälle att fortsätta sin verksamhet. Härtill fordras emellertid
medel dels till utredningar och dels för att hjälpa nya företag i gång.

Med tanke härpå lia motionärerna — samtliga representanter på Bohusbänken
i båda kamrarna ■— hemställt att riksdagen skulle ställa ett belopp av
25,000 kronor till förfogande för att användas för effektivisering av föreningens
verksamhet. Detta belopp skulle då i huvudsak användas till utredningar.
Statsutskottet har i sitt utlåtande över denna del av motionen ej ansett
tillräckliga skäl tala för att beloppet skulle beviljas. Utskottet erinrar i
detta sammanhang örn att ett anslag på 80,000 kronor upptagits under tionde
huvudtiteln för nästa budgetår och att bidrag därifrån kunna sökas av föreningen.
Nu förhåller det sig väl emellertid på det sättet med detta anslag
under tionde huvudtiteln, att det är många företagareföreningar och andra
ekonomiska sammanslutningar, som skola ha bidrag från detta anslag. Med
hänsyn till att Bohusläns företagareförening just nu är i behov av ett ekonomiskt
stöd, är det beklagligt, att inte utskottet kunnat tillstyrka motionärernas
hemställan på denna punkt. Det rör sig dock örn ett relativt blygsamt
belopp.

I motionen hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder till främjande av näringslivet
inom Bohusläns stenhuggeriområde. Det räcker nämligen inte med
vad länets företagareförening kan tänkas åstadkomma. Det fordras ett verkligt
krafttag från det allmännas sida i samverkan med de enskilda, örn man
skall lyckas övervinna svårigheterna och hindra en fortsatt utflyttning. Utskottet
har ej ansett sig kunna tillstyrka denna skrivelse till Kungl. Majit.
Man kan ju måhända förstå utskottets inställning i denna fråga med tanke
på de stora uppgifter, som statsmakterna i denna tid ha att lösa. Måhända
anser utskottet också, att denna speciella Bohuslänsfråga är av sekundär betydelse.
För oss i Bohuslän är det emellertid en fråga av stor vikt. Det är
nödvändigt att något göres för att upphjälpa näringslivet i länets norra del,
örn inte denna landsända skall ytterligare avfolkas. Man tycker att utskottet
med hänsyn till detta hade kunnat uttala sig i mera positiv riktning.

Det torde emellertid vara små utsikter att kunna påverka kammaren, så att
motionen bifalles, men jag ber likväl, herr talman, att med åberopande av de
anförda synpunkterna få yrka bifall till de likalydande motonerna 1:84 och
lii 134.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Med anledning av det nyss
framställda yrkandet örn bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
vill jag bara i korthet säga, att det ämne, som ifrågavarande motioner avhandla,
var föremål för en ingående överläggning i statsutskottet, där skälen
för och emot vägdes. Såsom synes av reservationen, har ingen av utskottets
ledamöter utanför de närmast intresserades krets anslutit sig till densamma.
Om det inte särskilt påkallas, går jag inte in på detaljerna i den frågan, utan
jag nöjer mig med att hemställa, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag
på den punkten.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, för att påyrka en ändring av anslagsbeloppet
under punkt c), »Åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. lii.», där ett reservationsanslag på 19 miljoner kronor föreslås. Det Ilar
nämligen i dag lämnats sådana upplysningar från ledamöter av regeringen, att
det blir möjligt att sänka detta anslag nied 5 miljoner kronor till 11 miljoner
kronor. Redan i propositionen har departementschefen i viss mån förebådat
detta, då han där anför: »Det för arbetsmarknadsreglerande åtgärder för nästa
budgetår erforderliga beloppet kail givetvis nu endast approximativt beräknas.
» Efter att ha omnämnt utgångspunkterna för denna approximativa beräkning,
säger departementschefen vidare: »Under sådana omständigheter synes
anslagsberäkningen böra grundas på en relativt optimistisk bedömning av läget.
Med tanke på de behov, som man vid rådande läge på arbetsmarknaden
kan förutse, synes det möjligt att reducera det av arbetsmarknadskommissionen
beräknade beloppet till 14 miljoner kronor.»

Läget skulle naturligtvis lia kunnat klarlagts redan under utskottsbehandlingen,
men med den forcering av arbetet, som måste företas, kunde vi inte på
det stadiet erhålla de erforderliga uppgifterna. Nu har i dag under hand lämnats
det meddelandet, att det är möjligt att sänka anslagsbeloppet i fråga till
14 miljoner kronor. Étt sådant yrkande kommer också att framställas i andra

kammaren. o

Med anledning härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan, dock med den ändringen att anslagsbeloppet under punkten c)
måtte bestämmas till 14 miljoner kronor.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Åren 1940 och 1941 och delvis under
år 1942 har byggnadsindustrien haft en mycket kännbar arbetslöshet. Däremot
har det ju varit en viss brist på arbetskraft inom vissa andra områden. Under
föregående budgetår anslogos belopp pa cirka 40 miljoner kronor till arbetsmarknadens
reglering. Då beloppet beviljades, hade man att räkna med. en
mycket betydande arbetslöshet åtminstone inom en av landets största industrier.
Under innevarande år har emellertid arbetslöshetsläget inom byggnadsindustrien
mycket väsentligt lättat, icke minst på grund av de belopp, som beviljats
till bostadsbyggande både under föregående och innevarande riksdag. Det har
gått så långt, att nian till och nied menar att den nuvarande byggnadsverksamheten
är alltför stor och därför suger till sig arbetskraft, som skulle kunna
användas inom andra områden. Ingen vet visserligen, hur länge detta, man
kan säga lyckliga tillstånd kommer att räcka, men det är alldeles klart, att
när man befinner sig i det läget, att man faktiskt icke behöver räkna med en
arbetslöshet som är på något sätt påfallande — den är för närvarande sannolikt
till och med lägre än den var någon gång under hela 1930-talet — finns
det ingen anledning att avväga detta anslag, som örn det skulle behöva sättas
i gång en mängd stora arbetslöshetsarbeten. Pengarna komma i icke oväsentlig
grad att användas till understöd at familjer till sådana industriarbetare - -även byggnadsarbetare — som kunna förmas ataga sig först och främst skogsarbete
och i vissa fall även arbete med sockerbetorna. Sådana utgifter jämte
resekostnader för arbetslösa, som äro hänvisade till arbeten långt ifrån hem -

Lördagen den 27 juni 1942 f. ni.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
orten, och kostnaderna för de rent administrativa uppgifter, som arbetsmarknadskommissionen
har sig ålagda, bli de väsentliga utgifterna, i värja fall såvitt
man nu kan se.

Det gör, att jag för min del icke har någonting att erinra emot det yrkande,
som framställts av herr J. B. Johansson, utan kan utan vidare ansluta mig till
förslaget att beloppet minskas från 19 miljoner kronor till 14 miljoner kronor.
Det har sagts i propositionen, att om det skulle bli en radikal förändring i arbetslo
shetsläget i sammanhang med en kris, som man inte för närvarande kan
se några tecken på, får man återkomma till riksdagen, och det blir i varje fall
tillfälle därtill redan i början av nästa år.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag har vid behandlingen av detta
ärende inom utskottet låtit anteckna en reservation till förmån för de motioner,
som väckts av ledamöter på Bohuslänsbänken beträffande Bohusläns företagareförening.
Då jag emellertid på den punkten är förekommen av min bänkkamrat,
herr Mattsson, skall jag inte här beröra den saken. När jag i alla fall
tog till orda, var det för att i stället framhålla ett par synpunkter beträffande
det i detta utskottsutlåtande behandlade anslaget till statsbeställningar av gatsten.

Förhållandena ligga här så till, att arbetet inom gatstensindustrien för närvarande
praktiskt taget avstannat. Sedan anslagsbeloppet för innevarande budgetår,
3 miljoner kronor, i början av juni månad förbrukats och Kungl. Maj:t
efter framställning av steninköpskommittén utanordnat medel till verksamhetens
fortsättande endast intill den 13 juni, kom arbetet med tillverkning av
smågatsten för statens räkning att upphöra från och med den 15 innevarande
månad. Detta berör för Bohusläns vidkommande i runt tal ett tusen arbetare.

I det föreliggande utskottsutlåtandet upptas ett anslag av 3 miljoner kronor
till detta ändamål för kommande budgetår, och utskottet har också i motiveringen
sagt ifrån att arbetet bör bedrivas efter samma grunder som tidigare.
Det har emellertid inträffat något på detta område, som jag inte vill underlåta
att fästa kammarens uppmärksamhet på. Jag syftar på det förhållandet, att
arbetsmarknadskommissionen nedlagt hela den ifrågavarande verksamheten för
att arbetsmarknadskommissionen skall få en jämförelsevis ringa arbetskraft
tillgänglig för sysselsättning på annat håll, nämligen i skogsarbete, i försvarsarbeten
o. dyl.

o Arbetsmarknadskommissionen har själv räknat med att på det sättet erhålla
omkring 200 arbetsföra. Samtidigt måste arbetsmarknadskommissionen
emellertid taga hand örn all den återstående arbetskraften, som inte kan dirigeras
till andra arbetsområden, och underhålla dessa arbetare med kontantunderstöd.
Det vill säga att arbetsmarknadskommissionen från och med nu
eller i varje fall från och med den 1 juli, då den nu pågående semesterperioden
löper ut, måste med statsbidrag understödja 700 ä 800 man för att 200 å 300
man skola kunna överflyttas till andra arbeten. Detta sker samtidigt som det i
vissa städer går arbetslösa som uppbära kontantunderstöd.

Man måste ju medge, att sådana metoder att skaffa arbetskraft i varje fall
bli ganska kostsamma för staten. Och för dem, som drabbats av en sådan åtgärd,
blir det ytterligt svårt att förstå, att det verkligen kan vara rationellt
ur ekonomiska synpunker att understödja två arbetare med kontantbidrag för
att lösgöra den tredje för annan sysselsättning.

Dessutom har detta förfarande mycket stora ekonomiska följdverkningar
för de kommuner, inom vilka stenhuggerirörelse bedrives. Samtidigt som jag
hoppas att statsutskottets utlåtande i denna del skall bifallas, vill jag därför
varmt hemställa till Kungl. Majit att snarast möjligt upptaga till förnyad örn -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
prövning frågan om att sätta stenindustrien i gång på nytt, så att det avvita
tillstånd, som nu uppstått på detta område, blir ordnat på ett mer tillfredsställande
sätt. Det stannar inte bara vid de direkta utgifterna som arbetsmarknadskommissionen
får för understöd åt personer, som inte längre erhålla någon
sysselsättning i stenindustrien, utan det kommer även att uppstå indirekta omkostnader
för staten genom ökade krav på skatteutjämningsmedel o. s. v. från
de hårt drabbade och skattetyngda kommuner som det här gäller.

Det är en annan detalj som inte är alldeles oviktig i detta sammanhang, som
jag vill fästa såväl riksdagens som regeringens uppmärksamhet på. Det gäller
själva driftsmetoderna vid gatstensproduktionen. Det är inte alldeles oviktigt
för staten såsom köpare av denna vara, om den får bästa möjliga kvalitet eller
inte. Om stenindustrien nu inte får behålla dessa omkring 200 man som höra
till de lägre åldersklasserna och som äro fullt arbetsföra och kvalificerade, har
stenindustrien inte längre möjligheter att upprätthålla en rationell storbrottsdrift.
Den måste i så fall för försörjning av dessa äldre arbetare, som inte kunna
beredas annan sysselsättning, återgå till en föråldrad driftsmetod, den s. k.
småbrottsdriften, med påföljd att stenens kvalitet försämras och att staten följaktligen
får en sämre produkt. Örn stenindustrien på det hela taget skall kunna
hållas i gång, är det nödvändigt att den får förfoga jämväl över sådan arbetskraft,
att industriens maskinella och tekniska utrustning kan utnyttjas, d. v. s.
att industrien även får behålla ett visst antal yngre arbetare och dessutom de
specialarbetare som behövas.

Jag vill lägga vederbörande detta på minnet, och jag förutsätter att man vid
den förnyade omprövning av frågan, som jag motser med det snaraste, också
tar hänsyn till detta förhållande.

Då jag i statsutskottet i övrigt har biträtt utskottsutlåtandet beträffande
frågan om inköp av gatsten för statens räkning, har jag givetvis på denna
punkt intet annat yrkande att framställa än örn bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
det nu föredragna utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas
med den ändring, att reservationsanslaget till Åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. bestämdes till 14,000,000 kronor; samt 2:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring, som föranleddes av bifall till
de i ämnet väckta motionerna I: 84 och II: 134.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
oförändrad samt vidare enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till det under 1 :o) här ovan upptagna yrkandet vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 222, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder för de
arbetslösa inom säsongyrkena;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens hyresråd;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förlag för viss kreditgivning;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag för budgetåret 1942/43
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; samt

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1942/43 till kristillägg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 228, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel jämte ^ vista
i ämnet väckta motioner. livsmedel.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 338, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 22 maj 1942, föreslagit riksdagen att till Prisrabattering å vissa
livsmedel för budgetåret 1942/43 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100,000,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
J. B. Johansson m. fl. (I: 280) och den andra inom andra kammaren av herr
M. Skoglund i Doverstorp m. fl. (Il: 417), vari hemställts, utom annat, att
riksdagen måtte uttala lämpligheten av att Kungl. Majit snarast beslöte nedsättning
av förmalningsersättningarna med 2 kronor per deciton;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
S. Linderot (I: 286) och den andra inom andra kammaren av herr S. Persson i
Stockholm m. fl. (11:423);

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
L. Fransén m. fl. (I: 287) och den andra inom andra kammaren av fru Olivia
Nordgren m. fl. (II: 422), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta följande
ändringar i Kungl. Maj :ts förslag, nämligen 1 :o) att den övre beskattningsbara
inkomsten för erhållande av rabattkort sänktes från föreslagna 900 kronor till
750 kronor, 2:o) att den föreslagna gränsen för rabattberättigade vuxna, som
ej vore att hänföra till åldringar, pensionärer eller invalider, sänktes från föreslagna
600 kronor till 500 kronor, 3 :o) att förslaget örn mjölkrabattkort till havande
kvinnor utginge; 4 :o) att rabattsystemet utvidgades till att även omfatta
köttvaror enligt livsmedelskommissionens förslag men att rabattens storlek beräknades
utgöra en krona per tusen poäng köttvaror eller varje sådant korts årsvärde
tretton kronor, 5:o) att bestämmelser utfärdades att rabattkorten å köttvaror
alternativt även skulle kunna gälla vid inköp av fisk och fiskkonserver,

6:o) att rabatten vid inköp av matfett sänktes från föreslagna två kronor pr
kg till en krona och femtio öre, samt 7 :o) att till Prisrabattering å vissa livsmedel
för budgetåret 1942/43 under elfte huvudtiteln anvisades ett reservationsanslag
av 105,000,000 kronor;

dels en inom andra kammaren av herr K. E. Hansson i Skediga väckt motion
(H: 424);

dels en inom andra kammaren av herr E. Eriksson i Sandby m. fl. väckt motion
(II: 429);

dels en inom andra kammaren av herrar E. Håstad och S. Janson i Frändesta
väckt motion (II: 430);

dels ock en inom andra kammaren av herr T. V. Lundell väckt motion (II:

437).

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 280 och II: 417, I: 286 och II: 423 samt II: 424, till Prisrabattering
å vissa livsmedel för budgetåret 1942/43 under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 100,000,000 kronor;

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

2) att motionerna I: 287 och II: 422, II: 429, II: 430 och II: 437, i den
mån de icke kunde anses besvarade med vad utskottet förut anfört och hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits av, utom andra,

l:o) herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Ekströmer, Persson
i Falla och Eriksson i Frägsta, vilka ansett,

dels att utskottet bort i fråga örn inkomstgränsen för rätten att erhålla rabattkort
föreslå generellt för matfett 500 kronor beskattningsbart belopp;

dels att utskottets yttrande beträffande förmalningsersättningarna bort hava
den lydelse, reservationen visade;

dels att utskottets yttrande beträffande kostnaderna för rabattsystemet bort
hava viss i reservationen angiven lydelse;

dels ock att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna

I: 280 och II: 417 ävensom med avslag å motionerna I: 286 och II: 423 samt
424 till--- 75,000,000 kronor.

2) att motionerna I: 287 ----åtgärd föranleda;

2) friherre Be Geer samt herrar Persson i Skabersjö, Pettersson i Dahl och
Olsson i Kullenbergstorp, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Jokansson, Johan Bernhard: Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet
har till detsamma fogats en reservation av åtskilliga av utskottets
ledamöter som ansett, dels att inkomstgränsen för rätten att erhålla
rabattkort bör generellt beträffande matfett kunna nedsättas till 500 kronor
beskattningsbart belopp och dels att förmalningsersättningarna böra kunna
sänkas till det belopp som livsmedelskommissionen har föreslagit.

Genom en sänkning av förmalningsersättningarna, som enligt nuvarande
grunder beräknas draga en kostad av 44 å 45 miljoner kronor, med 2 kronor
per deciton på sätt kommissionen föreslagit, skulle man kunna spara ett belopp
av 10 ä 11 miljoner kronor. Jag vågar påstå, att detta kan ske utan att
livsmedelsindex annat än i mycket begränsad omfattning skulle påverkas i stigande
riktning. Livsmedelskommissionen har gjort en beräkning som visar att
en sänkning av förmalningsersättningarna med 2 kronor per deciton skulle medföra
en så obetydlig höjning av index som en fjärdedels enhet. När den fördyrande
verkan inte är större, men man kan spara ett belopp av 10 ä 11 miljoner
kronor, får väl sänkningen anses vara synnerligen välbefogad.

Till saken hör också att priserna på brödsäd, såsom också framgår av reservationen,
icke stigit i samma grad som priserna på vissa andra förnödenheter,
utan brödsäden har kommit långt efter i prisutvecklingen.

Det måste inge betänkligheter att på detta sätt belasta landets skattebetalare
med kostnaderna för en sådan subvention av ifrågavarande livsmedel, i synnerhet
som verkan av en sänkning med 2 kronor inte är större än den livsmedelskommissionen
räknat ut, och då kommissionen, som ju är det organ som
handhar dessa ärenden, själv har föreslagit en sådan sänkning. Det förefaller
därför vara synnerligen väl motiverat att gå reservanterna till mötes i detta
avseende.

Vi måste ju, såsom jag alldeles nyss sade, tänka något på landets skattebetalare.
De betungas av ständigt stigande skatter, och de se av de allmänna
redogörelserna, hur statsskulden ständigt stiger, varav följer ökade ränteutgifter.
Vad skola de tänka örn den allmänna hushållningen, örn det anvisas
anslag av den storleksordning det här gäller, när det måste sägas att det icke
är berättigat eller behövligt?

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

Jag vill också påpeka en annan sak. Utskottet har, såsom framgår av utlåtandet,
föreslagit vissa ändringar i propositionen, vilka i fråga örn prisrabatteringen
å vissa livsmedel medföra en besparing av cirka 25 miljoner kronor.
Men utskottet har trots detta icke föreslagit någon nedsättning av det i propositionen
upptagna anslagsbeloppet, 100 miljoner kronor. I ett förslagstryck
till utlåtandet stod anslagsbeloppet upptaget till 75 miljoner kronor, men
sedan resonerade man tydligen på det sättet, att pengarna kunde vara goda att
ha, och därför bibehöll man anslagsbeloppet oförändrat. I verkligheten innebära
emellertid utskottets ändringar av Kungl. Maj:ts förslag en nedsättning
av anslaget med 25 miljoner kronor. Det är detta reservanterna tagit fasta på,
när de upptagit anslaget till 75 miljoner kronor. Vi ha därvid av vissa skäl
icke räknat med den besparing på cirka 10 miljoner kronor som ett bifall till
reservationen i fråga örn förmalningsersättningarna skulle medföra.

Det finns således både när det gäller anslagsbeloppets storlek och i fråga
örn förmalningsersättningarna fullgoda skäl för de ändringar som reservanterna
föreslå, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av
mig m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Franzon: Herr talman! Det bade säkerligen varit gagneligt för hela
denna stora fråga, örn den kommit på riksdagens bord något tidigare än som
nu är fallet. Frågan örn de prisrabattberättigades antal har ju varit föremål
för debatt i tidningarna, och frågan har ju tidigare berörts i en interpellation
i denna kammare. I det interpellationssvar, som statsrådet Gjöres gav den 3
juni, nämnde han att livsmedelskommissionen i början av detta år bade företagit
en utredning angående verkningarna av det nuvarande rabattsystemet.
Propositionen har nu fått en ganska brådskande behandling i statsutskottet, och
man känner sig inte riktigt övertygad örn att utskottet inte bort ägna litet
mer tid åt behandlingen av denna viktiga fråga än som kunnat ske inför uppbrottet
strax före midsommar.

Jag har i en motion tillsammans med herrar Dahlström och Boman förordat
att rabatteringen, skulle utvidgas att omfatta även kött.

En annan stor och viktig fråga, som behandlas i denna motion, gäller begränsningen
av de rabattkortsberättigades antal. Därvidlag har Kungl. Maj:!
föreslagit att inkomstgränsen, skulle, när det gäller barn och åldringar, bibehållas
vid 900 kronor beskattningsbart belopp, medan inkomstgränsen för övriga
skulle bestämmas till 600 kronor. I motionen ha vi föreslagit 750 respektive
500 kronor såsom gränser, och utskottet har i det fallet följt det motionsvis
framställda yrkandet. Örn den frågan, föreligger således ingen skiljaktighet
mellan utskottet och den av oss väckta motionen. Men det förefaller mig, som
örn utskottet och även reservanterna, herrar J. B. Johansson m. fl., anslutit sig
till detta yrkande endast för att spara pengar. Detta är i och för sig mycket
förnuftigt. Vad vi motionärer åsyfta är emellertid främst att inom det föreslagna
anslagets ram försöka hjälpa dem som bäst behöva hjälp, och vi ha ansett
att man gör det genom att samtidigt utvidga rabatteringen.

Härtill kan med fog invändas, att även propositionen och utskottet föreslå
en utvidgad rabattering. Matfettsrabatten föreslås höjd från 1 krona 50 öre
till 2 kronor per kilogram, varigenom det nuvarande rabattkortets värde skulle
höjas från 19 kronor 50 öre till 26 kronor. Beträffande mjölkrabatten råder
enighet mellan propositionen, utskottsförslaget och den nyss av mig nämnda
motionen; detta rabattkorts värde skulle alltså höjas från 18 kronor 25 öre till
27 kronor 30 öre. Enligt motionen, som föreslår rabatt även på kött till ett årsvärde
av 13 kronor, skulle det sammanlagda värdet av rabattkorten på kött
och matfett uppgå till 32 kronor 50 öre, eftersom matfettsrabatten av oss före -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
slås oförändrad. Hela rabatteringens värde enligt motionen skulle alltså överstiga
propositionens förslag med 6 kronor 50 öre per kort.

Det är ju inte endast vi motionärer som funnit köttrabatt vara lämplig. Vi
anse att vi äro på den säkra sidan, när vi kunna hänvisa till livsmedelskommissionens
förslag i detta hänseende. Även de näringssakkunniga biträdde livsmedelskommissionens
förslag liksom också befolkningsutredningen, åtminstone
beträffande köttrabatt i viss utsträckning för barn. Däremot ha departementschefen
och utskottet anfört att försörjningsläget, bristen på kött, omöjliggör en
sådan rabatt. Mest trycker man, emellertid på att affärsmännen eller rättare
sagt handelns män skulle få det alltför arbetsamt, örn denna rabatt infördes.
Med den erfarenhet jag har av livsmedelskommissionens verksamhet -—- man
måste ju säga att den på ett förträffligt sätt handhaft sin ingalunda lätta uppgift
i den, rådande kristiden -—- tror jag inte att kommissionen skulle ha framlagt
ett förslag örn utvidgad rabattering, örn den inte visste att det kunde genomföras.
Det är klart att försörjningsläget försämrats, sedan livsmedelskommissionen
yttrat sig i frågan i mars och april månader, men ingen vet, hur försörjningsläget
ter sig i höst, och det är ju infe meningen att detta nya rabattkort
skulle gälla, förrän den nuvarande rabattkortsperioden är till ända, således
i november eller december.

Men vi motionärer ha också försökt att i mån av förmåga taga hänsyn till
det statsfinansiella läget. Om man skulle ha bibehållit den, nuvarande inkomstgränsen
och även hållit fast vid livsmedelskommissionens förslag rörande rabatternas
storlek —• 1 krona 50 öre per kilogram matfett och 1 krona 50 öre
per 1,000 poäng köttvaror •—- skulle det ha erfordrats ett betydligt större belopp
än det Kungl. Majt nu äskat. Vi ha försökt att hålla utgifterna in,om
anslagets ram, cirka 100 miljoner kronor.

Det förslag till rabattering, som vi ha skisserat upp i vår motion, bygger
ju på att rabatten på mjölk skulle sättas till 15 öre per liter eller samma belopp
som Kungl. Majit föreslagit, rabatten på smör skulle bibehållas vid 1
krona 50 öre per kilogram i stället för föreslagna 2 kronor och vad beträffar
rabatten på köttvaror ha vi inte vågat sträcka oss längre än till 1 krona per
1,000 poäng mot av livsmedelskommissionen förordade 1 krona 50 öre —- allt
i akt och mening att försöka begränsa utgifterna inom anslagets ram och även
i tanke att därigenom öka möjligheterna att vinna kammarens bifall till det
förslag som framlagts i motionen.

Jag erkänner gärna, att handelns män äro hårt belastade med arbete. De
fylla en uppgift i dessa kristider som är värd allt beaktande. Men jag tror också
att, såsom vi även framhållit i motionen, handelns män äro ganska ense med
oss örn att människor, som behöva det, böra få köpa varor till ett rimligt pris.
Jag tror inte heller att det skall möta så stort motstånd från handelns män,
örn man nu skulle genomföra rabattering på kött. I de otaliga kristidsnämnder,
som finnas i vårt avlånga land, äro handelns män representerade, och i de
yttranden, som inkommit från kristidsmyndigheterna örn förslaget till utvidgad
rabattering, har man inte försport att de avstyrkt en rabattering även på
kött.

Skulle försörjningsläget i avseende på kött bli sämre än det nu är, så att de
rabattberättigade inte skulle kunna få ut sin rabatt på köttvaror, hade vi tänkt
oss att rabattkorten alternativt skulle gälla även fisk och fiskkonserver. En
sådan prisrabattering skulle medföra svårigheter, säger utskottet, och även
livsmedelskommissionen har varit inne på den tanken. Jag hänvisar emellertid
därvidlag till att rabattkort å matfett åt producenthushåll berättigar till
inköp av andra varor än matfett, och nu föreslår utskottet även att rabattkort
för lantarbetare å mjölk skulle få utnyttjas vid inköp av andra mejeriproduk -

Lördagen den 27 juni 1942 £. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
ter än mjölk. Av detta torde framgå att inte heller den av oss föreslagna ordningen
med avseende på rabattkort å kött bör vara omöjlig att genomföra.

Vad motionärerna velat — något som jag även berörde i min interpellation
— är som sagt att i den rådande kristiden söka hjälpa dem som verkligen behöva
hjälp. Det är svårt att draga in en förmån, som någon en gång har fått,
det må erkännas, men så har ju skett tidigare. Man har sänkt inkomstgränsen
från 1,500 till 1,000 kronor, sedan från 1,000 till 900 och man föreslår nu en
sänkning till 750 respektive 500 kronor. Man kan ju fråga sig, örn man inte
här har gått en felaktig väg. Det hade kanske varit lyckligare, örn man i stället
börjat försiktigt och allt eftersom krisen fortsatt, ökat de rabattberättigades
antal. Men när man nu bara har ett visst belopp till förfogande och det inte
finns några möjligheter att få ett högre belopp beviljat —• i en annan motion
har ju yrkats på ett anslag av närmare 160 miljoner kronor — måste man försöka
inom anslagets ram hjälpa dem som verklig hjälp behöva, nämligen deni
som ha en inkomst på omkring 3,000 kronor, och dessas antal är, såsom vi alla
veta, mycket stort. Vill man sedan utöka de rabattkortberättigades antal, måste
man vid en senare tidpunkt äska ytterligare medel. Herr talman! Jag hyser
mycket stor beundran för de husmödrar, som i dessa bekymmersamma tider
på familjefaderns låga inkomst utan att knota hålla ihop hemmen. Det är säkerligen
en inre beredskap lika värdefull som mången annan, och jag anser att
man mera än hittills bör uppmuntra en sådan inre beredskap. Detta kan man
göra genom att följa vår motion och fastställa ett årsvärde på den sammanlagda
rabatten av 32 kronor 50 öre i stället för föreslagna 26 kronor. Det måste
innebära gn hjälp, som kommer att uppskattas av dem som hjälp behöva.

Vi ha i vår motion gjort precisa förslag i berörda punkter. Jag tar mig därför,
herr talman, friheten att yrka bifall till den av mig, herr Dahlström och
herr Boman avgivna motionen.

Häri instämde herr Dahlström.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! För att först uppehålla mig ett ögonblick
vid den senaste talarens yttrande måste jag säga, att jag fick det intrycket
att han, trots att han slutade med att yrka bifall till sin motion, ändå
hade en ganska stark känsla av att svårigheterna under nuvarande förhållanden
voro för stora för att man skulle kunna komma fram på den i motionen
föreslagna vägen.

Herr Franzons antagande att utskottet inte ägnat tillräckligt med tid åt
motionen är felaktigt. Det har nog ägnats tid åt motionen, och även förslaget
örn rabattkort på köttvaror har tagits under mycket allvarligt övervägande.
Beskyllningen att vi gjort yrkandet på det sätt vi gjort bara för att spara
pengar är inte heller riktigt, vilket ju talaren själv erkände i och med att han
påminde örn att rabatt för matfett av utskottet höjts från 1 krona 50 öre till
2 kronor. Dessutom har ju utskottet försökt att i någon mån åstadkomma bättre
förhållanden för familjer med två barn och däröver. Vi äro nog överens med
talaren örn att det skulle varit synnerligen lyckligt örn vi hade kunnat komma
fram på de vägar motionärerna föreslagit beträffande köttets förbilligande
för de mindre inkomsttagarna, men han själv var ju angelägen att betona, att
även han förstod att man måste hålla sig inom den av Kungl. Maj :t angivna
kostnadsramen, och han kunde ju inte heller förneka, att Kungl. Maj :t har rätt
i att dessa nya rabattkort kunna medföra åtskilligt besvär för handeln. Jag
måste således på grund av dessa skäl, utan att i någon mån försöka polemisera
emot det önskvärda i dessa motioner, hålla på utskottets förslag.

Jag kommer så in på reservationen av herr J. B. Johansson m. fl. Det är

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
egentligen ett huvudskäl, eller kanske två, som anförts för denna res*ervation.
Det första huvudskälet var att genom en sänkning av förmalningsersättningen
med 2 kronor livsmedelsindex skulle stiga i mycket begränsad omfattning.
Talaren hade för sig, att det skulle stiga endast med en fjärdedels enhet, och
han tyckte då att detta i och för sig var en betydelselös stegring. Det kan jag
ge honom rätt i. Varje liten stegring i och för sig kan vara betydelselös.
Regeringen har emellertid en helt annan princip än det sparsamma statsutskottets
sparsamme ordförande, ty regeringen säger, att prisindex inte alls bör
få stiga. Det är att gå den försiktiga vägen, och jag är förvånad över att
statsutskottets ärade ordförande bryr sig så litet om att tänka på den saken.

När det gäller konsumenterna tycks emellertid inställningen i fråga örn
prisindex'' stegring på en hel del håll vara något olika emot när det gäller
producenterna. I detta sammanhang var talaren också inne på att brödsäden
kommit långt efter i prisutvecklingen, och detta beklagade han visst. I annat
fall finns det ingen anledning för honom att vara så ivrig att trycka på den
punkten. Konsumenterna kunna inte inse att producenterna, när det gäller att
hålla brödpriserna nere, ha någon egentlig anledning till bekymmer. De anse
att det bara är bra att under nuvarande förhållanden brödsädespriserna inte
rulla fram på samma sätt som andra priser. I det sammanhanget kom den
bekymrade frågan: vad skola skattebetalarna säga, när brödpriserna hållas
nere på detta sätt? Det går, som statsutskottets ärade ordförande väl vet, åt
en kvarts miljon rabattkort för fett här i landet. Finns det inte ett mycket
stort antal skattebetalare bakom dessa kort? Är det dessa skattebetalare som
statsutskottets ärade ordförande tänker på? Det finns också en hel del skattebetalare
som inte äro berättigade till rabattkort men som ändå stå i ett inkomstläge
av den art, att husmödrarna i synnerhet men även familjeförsörjarna
i övrigt verkligen få vända på slantarna åtskilliga gånger för att få
hushållet att gå ihop. Även de äro skattebetalare. Jag skulle nog ta mycket
fel örn inte den stora majoriteten svenska skattebetalare skulle känna sig
högeligen indignerad örn brödpriset skulle höjas. Jag menar att det är större
skäl att ta hänsyn till denna majoritet av skattebetalare än de andra skattebetalarna,
som förvisso ha lättare att klara både sina skatter och utgifter för
livsmedel.

Jag tror således att dessa huvudskäl haft ganska litet att betyda när det
gäller avgörandet av denna fråga. Jag skulle tro, att det för vår beredskap
är ganska, viktigt att man inte fattar ett beslut som skulle åstadkomma en
oerhörd bitterhet blott och bart på grund av den psykologiska betydelsen av
att brödet skulle fördyras för det svenska folket under nuvarande förhållanden.

Statsutskottets ärade ordförande hade även en annan anmärkning att framställa,
nämligen med anledning av att anslaget bibehållits vid 100 miljoner
kronor. Statsutskottets ärade ordförande tillät sig rent av att säga, att bakom
upprätthållandet av denna gräns låg något i stil med tankegången, att pengarna
ändå kunna vara bra att ha. Det verkade som om de inte skulle behövas.
Men statsutskottets ärade ordförande har dock läst vad statsutskottet
säger på sid. 28 i utlåtandet. Där står: »Med hänsyn emellertid till svårigheten
att verkställa tillförlitliga beräkningar av anslagsbehovet och då utskottet
under hand inhämtat att de nya reglerna för prisrabatteringen möjligen
kunna tillämpas tidigare än ursprungligen tänkts vill utskottet icke motsätta
sig, att ifrågavarande anslag i enlighet med departementschefens förslag för
nästa budgetår uppföres med 100 miljoner kronor.» Jag vill säga till herr
Franzon, att utskottsmajoriteten gladde sig vid tanken på att dessa rabatter
skulle kunna komma till användning tidigare än som avsetts. Vi äro således

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
fullt överens med motionärerna örn att pengarna inte skola sparas på de mest
fattigas bekostnad här i landet. Detta’ är ett synnerligen starkt skäl, herr talman,
för bibehållande av anslaget vid de 100 miljoner kronorna.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag skall be att få säga ett par ord örn
rabattsystemet från en mera principiell synpunkt än med hänsyn just till de nu
aktuella tvistigheterna mellan utskottsma jonte ten och reservanterna.

Jag betraktar detta rabattsystem som ett bevis på att vi i stort sett inte
lyckats med vår prispolitik. För närvarande är det ju som man säger bättre
tider i landet än det någonsin varit, örn man mäter efter inkomst. Yi ha inga
arbetslösa, och då är det ju ytterligt beklagligt, att man vid sidan örn den
sociala omvårdnaden, som man alltid måste lia örn folk som inte kunna arbeta,
skall behöva införa ett dylikt rabattsystem. Det är med andra ord en manifestation
av misslyckad prispolitik.

Rabattsystemet innebär även i vissa andra avseenden praktiska olägenheter.
Jag kan erinra örn att dessa rabatter för matfett på 1 krona 50 öre ju representera
stora summor. Varje sådan rabattkupong är värd mer än en av riksbankens
enkronorssedlar, som ju ännu cirkulera i landet. Jag misstänker att
den vård man har örn dessa värden icke är fullt tillfredsställande. Jag får hoppas,
att den är bättre än vården om ransoneringskorten, som man nu ibland hittar
i rätt stora mängder på ställen där de inte skola finnas. Jag skall emellertid
lämna dessa mera perifera saker.

Principiellt tycker jag att de generella rabatterna ha två stora förtjänster
framför de mera speciella. Den allmänna rabatten, som staten betalar t. ex. på
brödsäd i form av förmalningsersättning och dylikt, har således två stora förtjänster.
För det första kan man räkna med att det alltid kommer att finnas
starka krafter som vaka över att de så snart som möjligt tagas tillbaka. De
reservationer, som förekomma på denna punkt, tala här sitt tydliga språk. För
det andra fördärva icke dessa rabatter på samma sätt som speciella rabatter vår
prisnivå. Örn man har speciella rabatter i mycket stor utsträckning, kommer
man nämligen att få mycket olika prisnivåer för olika befolkningsgrupper, och
det tar sig uttryck i att allt vad indexberäkningar heter blir mycket otillförligt.

I själva sakfrågan, där majoritet och reservanter skilja sig från varandra,
vill jag säga, att jag tycker ingenting talar för att man skall börja sänka mjölrabatten
förrän det kan vara tal örn att sänka priset på brödsäd. Den frågan
uppstår väl emellertid inte förrän vi få se hurudan skörd vi få i år. Frågan är
således efter min mening en smula för tidigt väckt.

Vad de speciella rabatterna beträffar, kan jag tänka mig, att de ha två uppgifter,
som naturligtvis var för sig äro mycket viktiga, nämligen dels att säkerställa
ett fysiologiskt önskvärt minimum av vissa födoämnen för alla grupper
i samhället och dels att hjälpa dem som inte kunna köpa sådana i de mängder
som ransoneringen medger. Örn jag håller mig uteslutande till den första
synpunkten, är det väl uppenbart att det är av lika stor vikt att låta t. ex. alla
barn och alla åldringar bli satta i tillfälle att köpa det fysiologiskt nödvändiga
minimum av vissa skyddsfödoämnen och inte bara plocka undan vissa grupper,
som ha det socialt dåligt ställt i allmänhet. Man kan nämligen alltid vara
säker örn att det finns gränsfall där vederbörande skulle känna sig mycket illa
behandlade, örn de å ena sidan skola hjälpa till att betala de belopp, som åtgå
för rabattering åt de minst betalade, men å andra sidan själva vara helt och
hållet utestängda från motsvarande fördel. Vi utbetala ju folkpensioner till
alla människor oberoende av inkomstens storlek. Då vore det efter min mening

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
mycket rimligt örn man även beträffande dessa rabatter ginge radikalt fram
på det sättet, att man betalade ut matfettsrabatter åt alla. Att vi på vår skattsedel
lia en viss summa, som utgör avgift för folkpensioneringen, spelar enligt
min mening en mycket underordnad roll. Få några bättre situerade människor
i samhället del av t. ex. matfettsrabatten, få de på sina skattsedlar betala igen
både det och mera därtill. På detta sätt skulle man å ena sidan förenkla själva
förfaringssättet och å andra sidan även komma ifrån mycket och berättigat
missnöje. Det är sant, att då folkpensionerna i början skulle utbetalas till folk
som voro välsituerade, låt oss säga till en eller annan miljonär, drog man på
munnen åt detta och tyckte att det var löjligt. Men jag tror att de flesta människor
nu mycket gärna finna sig i att mottaga dessa folkpensioner, och göra
de inte det är ju ingen större skada skedd. Men däremot är enligt min mening
en viss skada skedd, örn i mindre bemedlade kretsar folk ha befogad anledning
att tycka att de äro illa behandlade, därför att en sådan mera schematisk gränsdragning,
som här föreslås, utestänger dem och gynnar andra som de tycka inte
äro i större behov därav än de själva.

Jag skulle hälsa med stor glädje, om man i så stor utsträckning som möjligt
kunde följa den av mig angivna linjen. Livsmedelskommissionen uppger, att
det är inte mindre än 2,100,000 barn och åldringar som för närvarande få matfettsrabattkort.
Man undrar då örn det skulle bli så många fler örn man toge
alla barn och alla åldringar, alltså alla barn i samhället under en viss ålder
och alla personer över en viss ålder. Jag tror att detta organisatoriskt skulle
löna sig mycket bra, och det kan hända, att det så småningom kommer att
kunna ingå som ett led i en bättre socialvård, sådan som jag föreställer mig
föresvävar en del av dem, som inom befolkningsutredningen syssla med problemet
att lätta försörjningsbördan för föräldrar i anledning av omkostnader för
barnens uppfostran o. dyl.

Jag hoppas, herr talman, att man i fortsättningen skall låta dessa synpunkter
komma till den rätt de efter min mening väl förtjäna, och att man så snart
som möjligt försöker komma ifrån rabatteringssystemet överhuvud taget. Örn
åldringarna, som ju ^verkligen, i den mån de ha besparingar, ha fått minskade
inkomster, behöva någon hjälp, förstår jag inte att man inte i regel skall kunna
kompensera dem genom lämpliga tillägg på ålderspensionerna. Däremot hör
man så snart som möjligt söka få en sådan prisstabilitet, att man i stort sett
kan undvara detta rabatteringssystem. I den mån man behåller rabatterna bör
man i största möjliga utsträckning göra dem generella och utforma dem med
tanke på att de kunna bli bestående, så att man med dem tillgodoser endast
sådana behov som man räknar med att man alltid har i samhället.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Endast ett pär ord med anledning
av herr Oscar Olssons yttrande. Herr Oscar Olsson yttrade, att den
politik som föres innebär att index icke får stiga. Ja, det vet jag mycket väl,
men jag försökte förklara, att enligt livsmedelskommissionens förslag i fråga
örn förmalningsersättningen index stiger så obetydligt, att det knappast är
någonting att tala om, under det att man sparar på budgeten ett så pass betydande
belopp som 10 å 11 miljoner kronor. Den sidan av saken är väl i alla
fall också värd att även beakta. Det är riktigt när det sägs, att index icke får
stiga och att det är den politik som föres, men jag skulle vilja ställa en fråga,
som jag redan ställde i årets remissdebatt: kan man inte även föra en sådan
politik, att man kan få index att sjunka? Jag tänker nämligen på utrensningen
av skatterna ur index, som så många i landet förarga sig över, därför att det

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
innebär en olika behandling av inkomsttagare. En sådan politik för man emellertid
inte.

Herr Oscar Olsson yttrade, att jag i mitt första anförande skulle ha beklagat
att brödsädespriserna ej voro högre. Bet är en fullständig förvanskning av
mitt anförande. Jag yttrade mig inte alls örn brödsädesprisernas skälighet i det
avseendet, utan jag yttrade mig om brödsädesprisernas utveckling i förhållande
till andra nyttigheter. Jag ville därmed visa, att det just i fråga om förmalningsersättningen
finns skäl att göra en sänkning, då man inte på detta område
hade den hårdare prisstegring som på vissa andra nyttigheter. Jag vill understryka
vad jag redan förut sagt, att reservanterna ha stöd för sin reservation
i livsmedelskommissionen.

Herr Oscar Olsson frågade mig vilka skattebetalare jag tänkte på, när jag
talade örn skattebetalarna. Jag svarar: jag tänkte på alla skattebetalare i detta
land, även de mindre, ty med den utveckling som statsfinanserna nu fått och
med den utveckling som sker på det statsfinansiella området kan det inte dröja
länge förrän skatterna måste stiga, även för de mindre skattebetalarna. Det
finns en gräns där skatteuttaget inte kan stiga längre, och skall man fortsätta
att öka utgifterna, får man söka efter nya skatteobjekt och nya skattebetalare.
Det kan då tänkas att man får gå djupare ned i folklagren för att få
hjälp till gäldande av utgifterna som ådragas det allmänna. Därför synes det
mig inte olämpligt att framhålla det statsfinansiella läget, sett från skattebetalaresynpunkt.

Det måste gång på gång bringas i erinran, trots att jag vet att det inte
tjänar mycket till att göra det, då jag har märkt att man inte vill lyssna på det
örat, att det måste dock företagas en strängare hushållning och att möjligheter
till utgiftsbegränsningar måste uppletas. De röster, som kräva detta, komma
icke att tystna, de komma att bli starkare och starkare, allteftersom det visar
sig att hushållningen med det-allmännas finanser sker på ett sådant sätt att
utgiftsökningarna oavbrutet fortsätta och utgifterna både på driftsbudgeten
och upplåningsbudgeten fortsätta att stiga.

När vi i vår reservation tagit upp livsmedelskommissionens eget förslag, anse
vi oss vara på säkra sidan och vänta oss inte att därför få några tillrättavisningar,
utan vi ha gjort det i den fullkomligt lojala avsikten att söka gagna
denna sak på det sätt jag här föreslagit.

Jag har, herr talman, ingen anledning att frånträda mitt yrkande.

Herr statsrådet Gjöres: Herr talman! Livsmedelskommissionens framställning
till Kungl. Maj:t angående livsmedelsrabatterna, som utgör utgångspunkt
för föreliggande förslag, innefattade åtskilliga ting, som icke finnas
medtagna i propositionen. Livsmedelskommissionen har ju också stannat
vid andra belopp än vad propositionen gjort. Då man behandlar denna fråga
synes det mig därför knappast vara. riktigt lämpligt att man beträffande den
ena eller andra detaljen gör jämförelser mellan Kungl. Maj :ts förslag och livsmedelskommissionens.
Man får nog, om man skall göra jämförelser, göra dessa
mellan livsmedelskommissionens förslag i dess totalitet och det föreliggande
förslaget i dess helhet.

Man har i detta förslag avstått från att taga med de köttrabatter, som livsmedelskommissionen
föreslagit, en omständighet som väckt kritik på åtskilliga
håll och som jag väl förstår att man kan kritisera, då ju köttpriserna för fattigt
folk äro mycket höga. Jag har emellertid sett saken så, att det i nuvarande
läge icke är mycket bevänt med att införa särskilda köttrabatter. Dessvärre
är vår köttförsörjning tämligen oviss, och det synes mig vara ganska
opraktiskt ur många synpunkter att bygga upp en rabattanordning för ett

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
livsmedel, beträffande vilket tillgången i framtiden är så pass osäker som fallet
ledsamt nog är ifråga örn köttförsörjningen. Det har därför synts mig angelägnare,
att man vid rabattsystemets utformning eftersträvade, att beträffande
de livsmedel, som efter allt att döma, örn inte allt slår alldeles fel, inge en
viss trygghet för en jämn försörjning, ge sådana rabatter att man därigenom
får den kompensation för den uteblivna köttrabatten som kan vara erforderlig.
Det är med tanke på detta och med tanke även på att man skulle befria handeln
från den mycket betydande tunga, som rabatternas utsträckande till ytterligare
ett område skulle innebära, som man här avstått från köttrabatterna och
gjort den höjning på matfettsrabatten, som den kungl, propositionen innehåller.

Jag bör kanske även säga ett par ord örn den mycket omstridda frågan örn
förmalningsersättningen. Jag förstår väl det argument som riktar sig mot den
generella rabatte ring på bröd och mjöl, som förmalningsersättningen innebär,
och jag kan försäkra att frågan örn att ersätta denna generella rabatt med ett
rabattsystem för bröd och mjöl av samma principiella beskaffenhet som den vi
ha för matfett har mycket ingående studerats både av livsmedelskommissionen
och inom regeringen. Men resultatet av alla dessa studier har ledsamt nog blivit,
att man inte har kunnat finna någon form för en differentierad rabatt beträffande
spannmålsprodukterna. Detta sammanhänger med att spannmålsprodukterna
i det saluförda tillståndet äro i så hög grad specialiserade. Man har inte längre
att göra med en standardprodukt av samma slag som matfett eller mjölk, utan
man har att göra med produkter, som när de nå konsumenterna över disken te
sig på mycket olika sätt. Därför har man, trots de principiella betänkligheter
som den generella rabatten naturligt nog kail väcka, ansett sig böra bibehålla,
förmalningsersättningen såsom stödåtgärd.

Örn man nu skulle göra den modifikation av förmalningsersättningen, som
livsmedelskommissionen ifrågasatte bl. a. för att få till stånd en sänkning av
det totala rabattbelopp som man skulle ha uppnått därest kommissionens förslag
i hela dess omfattning godtagits, bleve resultatet ofrånkomligen en återverkan
på mjöl- och brödpriserna. Det har nu efter samvetsgrant bedömande
uppgivits — jag kan givetvis icke garantera att dessa uppgifter äro alldeles
tillförlitliga, ty ingen kan väl i nuvarande stund säga precis huru därmed
förhåller sig — att en ganska avsevärd förändring i fråga örn spannmålsprodukternas
konsumtion skett under krisen. Mjukbrödsanvändningen har gått
tillbaka. Både av kostnadsskäl och av hänsyn till önskvärdheten att få ut
största möjliga kvantitet ha konsumenterna i ökad utsträckning gått över till
att använda hårt bröd, alltså spisbröd, och mjöl, som vid ökad hembakning kan
förse familjerna med mjukt bröd. Man räknar med att 60 procent av hela mjölframställningen
för närvarande användes för tillverkning av hårt bröd och till
mjöl. Genomför man en sänkning av förmalningsersättningen med 2 öre, återverkar
detta ofrånkomligen i fråga örn priset på det hårda brödet. För varje
kilogram spisbröd beräknas åtgå 1.20 kilogram mjöl, och det är sålunda en
ganska enkel matematisk operation att komma fram till vad en höjning med
t. ex. 2 öre på mjölet kommer att betyda i fråga örn priset på spisbröd. Att
.sänkningen av förmalningsersättningen kommer att vålla en höjning av priset
på mjölet är alldeles självklart.

Vad utskottets förslag beträffar, är det en punkt som jag här sist och slutligen
anser mig böra säga ett par ord örn. Då livsmedelskommissionen rekommenderade
den gränsdragning, som här har åberopats från åtskilliga håll,
framhölls ju att man inte avsåg att därmed binda Kungl. Majit vid ett strikt
fasthållande av denna inkomstgräns. På grund av den förskjutning i levnadskostnadsläget,
som har inträtt, ville man hålla möjligheten öppen för Kungl.
Majit att i sista hand göra en sådan justering av gränsen som skulle erfordras

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering ä vissa livsmedel. (Forts.)
för att den s. k. indexfamiljen skulle komma att falla inom den rabattberättigade
kategorien. Då den kungl, propositionen upptager en gränsdragning vid
900 kronor, är detta i stort sett ingenting annat än en antecipering av det resultat
beträffande indexfamiljens villkor, som man torde kunna förutse. Utskottet
har tagit hänsyn till livsmedelskommissionens försiktighet på denna
punkt och säger ä sid. 26, att det är svårt att på förhand bedöma utvecklingen
och att det därför bör tillkomma Kungl. Maj :t att fastställa den inkomstgräns,
som i fortsättningen skall gälla. Med hänsyn till ovissheten i läget synes mig
detta utskottets uttalande alldeles särskilt värt att taga fasta på.

Herr Ohlin: Herr talman! Den sänkning av förmalningsbidraget med 2 kronor
per deciton, som reservanterna ha tillstyrkt i enlighet med förslag från
livsmedelskommissionen, förefaller mig vara synnerligen välmotiverad. Jag
ber att få hänvisa till den motion, som jag tillsammans med andra ledamöter
av denna kammare väckte vid denna riksdags början. Denna motion har icke
behandlats av statsutskottet, utan då den berör även andra frågor, har den
hänvisats till jordbruksutskottet. Detta händer upprepade gånger, och jag
skulle vilja ifrågasätta, huruvida det finnes formella hinder, som göra det
alldeles omöjligt för ett utskott att till behandling upptaga en motion, i den
mån den rör sådana frågor som utskottet har att diskutera, även örn motionen i
övrigt hänvisas till ett annat utskott.

Enligt min mening vilar skälet mot en sänkning av förmalningsbidraget,
nämligen hänsynen till de mindre bemedlades ekonomiska villkor, på ett förbiseende
av att de mindre bemedlade i varje fall kunna hjälpas genom att man
ger de sociala rabatterna på andra varor en sådan höjd att vederbörande få
tillräcklig hjälp. Örn man inte vill gå den vägen har man den andra möjligheten,
som livsmedelskommissionen förut har påpekat, nämligen att införa en
speciell rabatt på det hårda brödet, ehuru det naturligtvis, såsom herr statsrådet
nyss anförde, vållar en del praktiska svårigheter att utsträcka rabatterna
till en ny vara. Det förefaller mig, herr talman, som örn det just i höst,
nät vi väl nu kunna våga hoppas på en bättre skörd än under närmast föregående
år, skulle vara ett mycket gynnsamt tillfälle att sänka förmalningsbidraget,
som dock innebär en generell prisnedsättning även för sådana konsumenter
som äro välsituerade. Örn man inte begagnar tillfället i höst att
sänka förmalningsbidraget, befarar jag att man låter en värdefull chans gå
sig ur händerna. Jag kan inte ansluta mig till den ståndpunkten att svenska
staten i nuvarande läge har råd att låna pengar för att hålla levnadskostnaderna
för alla nere under den nivå de få, när varornas produktionskostnader
skola täckas. I princip bör man enligt min mening tillgripa sociala rabatter
för de allra minst bemedlade, såsom redan nu sker, men icke generella rabatter.

Nu hänvisar man kanske till att vi ha ett indexlönesystem, så att lönerna
påverkas av levnadskostnaderna. Det är naturligtvis i och för sig ett beklagligt
faktum, att lönesystemet är konstruerat på detta sätt, men jag kan inte
finna att detta utgör ett tillräckligt skäl för att svenska staten skall fortsätta
med en finanspolitik, som innefattar en upplåning av ilen omfattning som för
närvarade förekommer. Jag erinrar, herr talman, om att enligt den slutliga
regleringen av staten för innevarande finansår skulle det bil en brist i driftbudgeten
på mellan 2,100 och 2,200 miljoner kronor. Även örn en del av dessa
pengar inte hinner användas, är bristen i alla fall av sådana dimensioner att
vi aldrig lia upplevat dess like. Dessa siffror böra enligt min mening stil såsom
ett memento för riksdagen att, när helst praktiska frågor rörande statens
utgiftspolitik äro före, taga konsekvenserna av detta allvarliga läge.

Första kammarens protokoll 10Jf2. Nr 20.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

Jag skulle alltså, herr talman, i och för sig gärna ha velat instämma med
reservanterna, eftersom jag delar deras uppfattning rörande sänkningen av förmalningsbidraget
med 2 kronor. Men reservationen har olyckligtvis sammankopplats
med en annan fråga, nämligen rörande minskningen av det anvisade
beloppet från 90 till 75 miljoner kronor. Det förefaller mig inte riktigt att taga
i anspråk 18 miljoner kronor av reserverade medel för innevarande budgetår
och använda dem under nästa budgetår. Eli sådan praxis måste ju innebära, att
driftbudgeten för nästa finansår redan från början visar en effektiv, verklig
brist på 18 miljoner kronor. Man har ju icke här någon verklig inkomst på
18 miljoner, utan ett belopp från innevarande år, vilket i verkligheten täckes
med upplåning. Dessa medel skulle under nästa budgetår tillföras driftbudgeten.
Staten skulle då icke täcka samtliga på driftbudgeten upptagna utgifter
med verkliga inkomster. En sådan metod förefaller mig vara praktiskt icke
försvarbar. Den medför att hela den statliga bokföringen blir mindre klargörande
än som är möjligt. Därför delar jag uppfattningen att det är riktigare
att göra detta anslag till förmalningsersättningar så stort, att pengarna
kunna täcka vad som kan väntas åtgå under nästa budgetår. För att vara på
den säkra sidan är det då kanske nödvändigt att ta 100 miljoner, även örn
man också skulle kunna reflektera på 90 miljoner kronor.

Jag vill emellertid göra det tillägget, att jag då utgår från — det förmodar
jag man har rätt att göra — att regeringen inte. kommer att använda både de
100 miljonerna och dessutom de 18 miljonerna, som ju regeringen formellt har
lätt att använda, eftersom det gäller ett reservationsanslag. Skulle detta visa
sig bli fallet, komme hela frågan i ett nytt läge. Men det har man ju tille
vidare ingen som helst anledning att antaga.

På angivna grunder bär jag, herr talman, icke kunnat ansluta mig till reservationen
sådan den nu föreligger, täckande dessa två spörsmål. Men jag
har velat deklarera, att jag har samma uppfattning som livsmedelskommissionen
och reservanterna beträffande frågan örn en viss sänkning av förmalningsbidraget.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag begagnar tillfället bekräfta
riktigheten av ett antagande, som herr Ohlin nyss gjorde i sitt anförande, nämligen
att när man har ansett det nödvändigt att upptaga summan för prisrabatter
så högt som till 100 miljoner kronor, fastän en reservation på 18 miljoner
kronor å innevarande års anslag beräknas uppstå, vilken ju skulle kunna tagas
i bruk, har detta just berott på att man nu försöker göra en skillnad mellan
den balanserade budgeten och förskottsstaten och att det har varit önskvärt
att i denna balanserade budget upptaga de verkliga utgifterna med de beräknade
beloppen. Men därav följer också uppenbart att man inte kan förutsätta,
att regeringen skulle taga dessa miljoner i anspråk utan att begära riksdagens
medgivande.

Jag begärde emellertid också ordet för att säga något örn förmalningsersättningen
och vad därtill hör. Det är ju för kammaren bekant, att förmalningsersättningen
icke ingår i denna balanserade budget. Pengarna till denna ersättning
tagas fortfarande av lånemedel, och motiveringen till detta har ju varit
att priserna på spannmål under de sista åren icke ha utgjort vad man kan
kalla normala priser. Alldeles oberoende av prisstegringen i övrigt, som kan
motivera höjningar av livsmedelspriserna, ha de höjda spannmålspriserna varit
en direkt följd av missväxt. På den punkten får jag bekänna, att jag har en
annan uppfattning än herr Ohlin. Jag anser det nämligen icke oförenligt med
en förnuftig budgetpolitik att resonera på följande sätt: örn samhället vid ett
visst tillfälle, på grund av naturföreteelser eiler andra omständigheter, träffas

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
av en svår olycka som tvingar till vissa bestämda utgifter, är det icke oberättigat
att, därest man kan betrakta det skedda såsom ett övergående ont, täcka
sådana kostnader med lånemedel, att så att säga brygga över från en tid till
en annan för att därigenom undvika andra konsekvenser, som man anser vara
olyckliga. Med hänsyn till den inträdda starka stegringen av livsmedelskostnaderna
har det förefallit mig vara att belasta sig med en onödigt stor börda,
örn man även skulle låta brödpriserna stiga på grund av en missväxt, som
måste betraktas såsom en övergående företeelse. Om det, såsom herr Ohlin
antar, blir en bättre skörd i år och med denna förbättring följer en lägre
ersättning till jordbrukarna, är den naturliga konsekvensen givetvis att
även denna hjälpfinansiering på budgetvägen kommer att förminskas eller försvinna.
Här har ju endast varit tal om de 2 kronorna till förmalningsersättning,
alltså ett relativt litet belopp, och jag förutsätter som en naturlig konsekvens,
att om man på grund av en bättre skörd kan komma ifrån de nuvarande missväxtpriserna,
bör resultatet bli att förmalningsersättningen kan minskas. Det
förefaller emellertid icke vara riktigt att i förväg antecipera en sådan sänkning.
Blir det en bättre skörd, äro vi ju alla glada över det, och då kunna vi
inkassera vinsten. Men skall det verkligen ett tredje år bli en lika dålig skörd
som de två senaste åren, bli ju förhållandena så svåra att jag förmodar att inte
endast denna punkt utan även andra få tagas under förnyat övervägande. Det
förefaller mig sålunda som om det inte skulle vara anledning att driva upp
frågan örn den lilla del av förmalningsersättningen, som det här gäller, till att
bli en av de stora tvistefrågorna.

Herr Johan Bernhard Johansson har givetvis rättighet att peka på det utomordentligt
svåra finansiella läget. Ingen kan ju undgå att vara medveten örn
det. Men örn det gäller att verkligen spara in 10 miljoner kronor av de lånemedel,
som vi fortfarande använda för att finansiera utgifter, är jag inte övertygad
om att vare sig en majoritet i riksdagen eller en majoritet av det svenska
folket skulle anse det riktigt att inbespara detta belopp på så sätt att man
lägger en ytterligare börda på dem, som skola köpa bröd; ty det är klart att
den föreslagna sänkningen av förmalningsersättningen måste medföra en motsvarande
höjning av brödpriserna eller ett lika stort avbräck i den sänkning av
brödpriserna, som annars skulle kunna bli möjlig. Men det förefaller mig inte
berättigat att antaga att de, som vilja bibehålla förmalningsersättningen vid
den nuvarande storleken, på något sätt skulle ringakta de synpunkter i fråga
örn sparsamhet i allmänhet, som herr J. B. Johansson har anfört.

Emellertid vill jag inte sluta utan att understryka vad folkhushållningsministern
här har sagt rörande den av utskottet förordade ändringen i Kungl. Maj:ts
förslag. Det är uppenbart att frågan örn prisnivån och levnadskostnadernas
utveckling för närvarande hör till de mest brännande och att allt, som kan göras
för att undvika att ge ytterligare näring åt prisstegringen, är önskvärt. Det är
riktigt som herr J. B. Johansson anförde, att den föreslagna sänkningen av
förmalningsersättningarna med 2 kronor per deciton är av relativt underordnad
betydelse för frågan örn brödpriserna. Däremot är det icke av underordnad betydelse,
örn man sänker inkomstgränserna för rabatterna på det sätt som här
Ilar föreslagits. Jag skall inte tala örn förslaget att generellt sänka gränsen
till 500 kronor, men även en sänkning från 900 till 750 kronor kommer med
allra största sannolikhet att föra den s. k. indexfamiljen över till de icke rabattberättigade.
Nu Ilar emellertid utskottet funnit anledning att komplettera livsmedelskommissionens
förslag på det sättet, att man bär infört en ytterligare
inkomstgräns vid 1,000 kronor, vilket skulle medföra att indexfamiljen -—
man, hustru och två barn — liven i fortsättningen skulle komma att få rabatlor.
Vad som förmådde regeringen att icke gå den väg, som närmast har an -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 £. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
visats av befolkningsutredningen, var ju rent tekniska skäl, nämligen svårigheterna
att överhuvud taget låta kristidsnämnderna laborera med flera olika
inkomstgränser. Det kan ju hända att svårigheterna skulle bli överkomliga örn
man hade endast en ytterligare inkomstgräns, alltså tre gränser i stället för
två, men jag anser det dock lyckligt att utskottet har skrivit såsom det gjort,
då det säges att det definitiva bestämmandet av hur gränserna skola sättas får
ankomma på Kungl. Maj:!. Örn det skulle visa sig att livsmedelskommissionen
och kristidsorganen i övrigt anse det praktiskt omöjligt att genomföra denna
extra gräns, förefaller det mig som örn man skulle kunna falla tillbaka på den
i propositionen föreslagna gemensamma gränsen 900 kronor.

Jag har velat påpeka, att denna fråga örn gränsdragningen mellan rabattberättigade
och icke rabattberättigade på det mest intima sätt berör hela spörsmålet
örn prisnivåns utveckling och därmed även frågan örn statens utgifter.
Det är kanske skäl att erinra örn att det även ur trångt statsfinansiell synpunkt
ibland kan vara bättre att använda vissa belopp till rabatter för att därigenom
hålla nere dessa berömda indextal, än att låta indextalen överskrida den gräns
där statens utgifter till sina egna anställda komma att stiga med ett kanske
mycket större antal miljoner kronor än det här gäller. Såsom utskottet har
skrivit, anser jag det emellertid inte nödvändigt att göra någon bestämd invändning
mot dess förslag till rabattgränsernas ordnande, under förutsättning
att man tager på fullt allvar den reservation rörande regeringens möjligheter,
som folkhushållningsministern här har framfört.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag sympatiserar för min del mycket
med flera av de uttalanden som ha gjorts i den reservation, som är vidfogad
utskottets utlåtande. Särskilt finner jag den jämförelse mycket berättigad,
som göres mellan vetepriset och den allmänna indexregleringen.

Jag är på samma sätt mycket tillfredsställd med vad utskottsmajoriteten
säger i sitt utlåtande örn att marginalen mellan spannmålspriset och mjölpriset
är alltför stor. Jag vill för min del instämma i statsutskottets uttalande
örn att priset på mjukt matbröd bör nedsättas så långt som möjligt är.

Herr finansministern talade örn utvecklingen av den allmänna prisnivån.
Priserna på mjöl och bröd äro därvidlag mycket viktiga faktorer. Men då man
vet, herr talman, att i vårt land framför allt brödpriset är så utomordentligt
högt i jämförelse med vad förhållandet är i många andra länder, exempelvis
i vårt södra grannland Danmark, måste man ha rättighet att förvåna sig över
att statsmakterna inte ingripa på något verkligt effektivt sätt. Marginalen
mellan spannmålspriset och brödpriset är fullständigt oskälig, och inte nog
med detta, herr talman, utan brödpriset är dessutom synnerligen ojämnt inom
landet. På en plats har man sålunda ett brödpris av kanske 127 öre, på en
annan 80 öre och på en tredje 65 öre. Jag tror att det sedan lång tid tillbaka
är alldeles klart ådagalagt, att brödpriset är oskäligt högt. Diskussionen örn
denna sak har pågått under flera månader utan att vare sig priskontrollnämnden
eller regeringen, så vitt man kunnat se, har vidtagit några som helst
åtgärder på detta mycket viktiga område. Jag har inte kunnat underlåta att
begagna tillfället, när nu denna sak i sammanhang med prisrabatteringarna
indirekt är på tal, att uttala mitt djupa beklagande över att inte ett verkligt
ingripande har kunnat komma till stånd i denna för hela folket så oerhört
viktiga fråga. Jag är fullkomligt övertygad örn att mycket stora nedsättningar
i brödpriset skulle kunna göras utan att detta skulle behöva vålla några rubbningar
vare sig beträffande förmalningsersättning eller annat.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering ä vissa livsmedel. (Forts.)

Jag har, herr talman, inte avsett att med mitt korta yttrande komma fram
till något yrkande, då jag för min del anser att utskottets motivering i huvudsak
är tillfredsställande. Men jag har inte ansett mig kunna underlåta att
med några ord fästa uppmärksamheten vid denna enligt mitt förmenande
mycket viktiga fråga.

I detta anförande instämde herr Björnsson.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Franzon, att utskottets hemställan
skulle bifallas med de ändringar, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna 1: 287 och II: 422; samt 3 :o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jallansson, Jolian Bernhard, begärde votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som innefattades i den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Herr Franzon äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 228 antager godkännande av det förslag, som innefattas i den av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

linner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Franzons yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen,^och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — 53.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit, att de avstodc från att rösta.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Äng. viss
ändring i
taxeringsförordningen.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 228, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Franzons under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 229, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1942/43, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 126 § 1
mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

I en den 24 april 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 290, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn ändrad lydelse av 126 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Den av Kungl. Maj:t föreslagna ändringen avsåg frågan örn kammarrättens
sammansättning vid avgörande av vissa fastighets- och virkestaxeringsmål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 290, antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordningom
ändrad lydelse av 126 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Herr Bärg, Johan: Jag nödgas, herr talman, be att få säga några ord i anslutning
till detta betänkande av bevillningsutskottet.

De av herrarna, som gett sig tid att läsa detta betänkande, komma säkerligen
att fråga sig, varför utskottet i anslutning till Kungl. Maj:ts här föreliggande
proposition för ett resonemang, som i stället anknyter sig till Kungl.
Maj:ts proposition nr 290 rörande ändrad organisation av kammarrätten, ett
ärende som kammaren nyss har fattat beslut om. Saken är den, att det nu
föreliggande ärendet är en följd av Kungl. Maj:ts förslag till omorganisation
av kammarrätten, och sistnämnda förslag har ju tillkommit efter framställningar,
som bevillningsutskottet har förelagt riksdagen. I de framställningar,
som bevillningsutskottet senast 1941 gjort, ingingo åtskilliga önskemål örn
ändrad organisation av kammarrätten för att åstadkomma en snabbare behandling
av beskattningsmålen än hittills. Emellertid hade det omorganisationsförslag,
som Kungl. Maj :t framlagt, bl. a. formen av ett anslagsäskande
för täckande av kostnader, som följde med omorganisationen av kammarrätten,
och därigenom kom propositionen att bli remitterad till statsutskottet.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Ang. viss ändring i taxering sförordningen. (Forts.)
När detta inte Ilar funnit nödigt att ordna med ett sammansatt stats- och bevillningsutskott,
hade jag och säkerligen flera med mig inom bevillningsutskottet
väntat, att statsutskottet skulle ha fällt några omdömen örn värdet av
den omorganisation, som Kungl. Maj :t har föreslagit och som riksdagen har
antagit, men statsutskottet inskränkte sig till att på tre rader i sitt betänkande
säga: »Den föreslagna effektiviseringen av kammarrättens arbetsformer,
som synes ägnad att påskynda behandlingen av besvärsmålen i kammarrätten,
tillstyrkes av utskottet.» Det är allt vad vi få veta. Det riktades nyss
en fråga till statsutskottet i en annan angelägenhet, och jag tillåter mig nu
att komma med ytterligare en fråga, även om den förefaller närgången: Vad
har statsutskottet för uppfattning örn den omorganisation, som är föreslagen?
Anser utskottet den tillfredsställande? Ja, det föreställer jag mig, ty utskottet
tillstyrker ju omorganisationen, men den rad av önskemål i övrigt, som
sammanhänga med detta spörsmål, har utskottet inte aktat nödigt att säga ett
ord örn. Finner statsutskottet, att kammarrättens arbetsbalans är tillbörlig?
Anser utskottet att kammarrättens arbetsmetoder överhuvud taget, sådana de
praktiseras, fylla alla önskvärda krav? Jag tänker mig, att statsutskottet icke
har kunnat undgå att ompröva dessa ting, då det har gått att tillstyrka
Kungl. Maj:ts proposition. Jag hoppas att få svar på dessa frågor. I annat
fall förefaller det mig, som örn statsutskottet här hade uraktlåtit att behandla
den ojämförligt viktigaste delen av detta ärende och inskränkt sig till att
bara resonera örn lönesatser och dylikt.

Misstanken, att statsutskottet icke har gett sig in på frågans egentliga kärna,
har gjort, att bevillningsutskottet på ett kanske något konstigt sätt nödgats
knyta vissa reflexioner till den nu föreliggande propositionen och göra
några uttalanden, som rätteligen borde ha gjorts i samband med behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

Från bevillningsutskottets sida framfördes under hand önskan örn ett sammansatt
utskott, men statsutskottet fann icke nödigt att vidta åtgärder därför,
och för den skull har bevillningsutskottet nu tillåtit sig, herr talman,
att i ett ärende, dit dessa frågor knappast höra, göra vissa uttalanden, som
jag ber Kungl. Maj:t att vid en fortsatt handläggning av taxeringsspörsmålet
ägna nödig uppmärksamhet. I de uttalanden, som bevillningsutskottet på sin
tid gjorde — uttalanden vilka, som jag förut har sagt, riksdagen accepterade,
vilka resulterade i en skrivelse till Konungen och vilka också legat till grund
för propositionen — erinrar utskottet bl. a. om att det kunde vara skäl i att
överväga, huruvida inte vid handläggning i kammarrätten av mera komplicerade
beskattningsmål, sedan en omorganisation av kammarrätten åstadkommits,
man borde tillämpa det muntliga förfarandet, som nu icke har givits
något egentligt utrymme inom kammarrätten. Ju besvärligare våra beskattningsärenden
bli — och de bli svårare år för år — desto nödvändigare är det,
att man tillser, att de skattskyldiga beredas rimliga möjligheter att inför beskattning,
sdomstolarna klarlägga en massa omständigheter, som böra tas i betraktande
före målens avgörande. Jag vet inte, om statsutskottet uppskattar
den ordningen, men örn det så gjort, föreställer jag mig, att utskottet hade
gjort något uttalande i frågan.

Även örn nu kammarrättens omorganisation är beslutad, kan det kanske
inte vara alldeles opåkallat, att nian efteråt skickar till Kungl. Majit det bud,
som bevillningsutskottet här har tagit sig friheten att anknyta till denna
proposition.

En annan fråga iir, huruvida det inte skulle vara möjligt och befinnas lämpligt
att genom en återförvisning från kammarrätten till prövningsnämnderna
åstadkomma snabban1 handläggning och bättre klarläggande av målen inför

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Förordningsförslag
örn
värnskatt.

Äng. viss ändring i taxeringsförordningen. (Forts.)
kammarrätten än nu. Därigenom skulle man också i möjligaste mån minska
antalet fall, som hänskötes till högre domstol, d. v. s. regeringsrätten. I den
mån det är möjligt för kammarrätten att på detta sätt göra sig närmare underrättad
örn prövningsnämndernas synpunkter på tingen, skulle förvisso —
anser utskottet — åtskillig lättnad kunna ske i den mängd oftast mycket komplicerade
besvär, som anföras inför kammarrätten.

Jag tillåter mig, herr talman, att rekommendera Kungl. Majit att under
den fortsatta behandlingen av frågan örn en rationellare ordning av vårt taxeringsförfarande
taga under övervägande vad utskottet i detta sammanhang
har sagt. I övrigt har jag intet annat yrkande att göra än örn bifall till utskottets
hemställan, och jag sätter mig nu för att avvakta det besked från
statsutskottets sida, som jag har efterlyst.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 43, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändring
i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 44, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret
1942/43 jämte i ämpet väckta motioner.

I en den 29 maj 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 357, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1942/43.

Till utskottets behandling hade överlämnats två i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen motionen nr 407 i andra kammaren av herr Sefve
och motionen nr 418 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majlis förevarande proposition
nr 357 samt med avslag å motionerna 11:407 och 11:418, antaga det
vid propositionen fogade förslaget till förordning om värnskatt för budgetåret
1942/43.

Reservation hade anmälts av, utom andra, friherre Lagerfelt samt herrar
Velander och Sandström, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Velander: Herr talman! I anslutning till den blanka reservation, som
fogats till utskottets betänkande, ha reservanterna avsett att deklarera, att de
i sak dela den uppfattning, som kommit till uttryck i den av herr Hagberg i
Malmö väcka motionen och den reservation, som knutits till denna motion.
Emellertid skulle tillämpningen av det däri framställda förslaget kanske ofta
leda till att personer, för vilka någon beskattningsbar inkomst icke fastställts,
komme att få erlägga en värnskatt på 10 kronor, under det att andra med viss
beskattningsbar inkomst skulle komma undan med en lägre värnskatt. Denna
oegentlighet eller brist i motionen — enligt reservanternas sätt att se — hade
kunnat överbyggas genom att i författningstexten stadgats, att värnskatten
icke i något fall skulle understiga 10 kronor. Detta hade kunnat ske genom

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Förordningsförslag om värnskatt. (Forts.)
att ordet »fem» i 2 § 1 mom. b) utbytts mot ordet »tio». Utskottet har emellertid
icke velat vara med örn ett sådan), initiativ, och eftersom ett yrkande
därom skulle ligga utanför motionens ram, kan det av formella skäl inte i förevarande
sammanhang framställas. Jag vill dock betona, att reservanterna äro
av den meningen, att det skulle ha varit sakligt motiverat. I närvarande läge
nödgas emellertid reservanterna, herr talman, på grund av det anförda avstå
från att ställa något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 45, i anledning av J”?- “”-dung
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögen- skau ä förhet,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. mogenhet,

m. m.

I en den 29 maj 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 359, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni
1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet;

2) förordning örn begränsning i vissa fall av skatt till staten.

I Kungl. Maj:ts förslag till förordning örn begränsning i vissa fall av skatt
till staten var 2 § så lydande:

Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt denna
förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund av
taxering för taxeringsåret 1942 påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt och särskild skatt å förmögenhet sammanlagt överstiga 80
procent av den för honom samma år enligt förordningen örn statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag
för erlagda allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava
vid taxeringen medgivits, men minskad i förekommande fall med den skattskyldige
för samma år påförd krigskonjunkturskatt, dock att avkortningen och
restitutionen sammanlagt högst må omfatta summan av den, statliga inkomstoch
förmögenhetsskatten och värnskatten.

Vid tillämpning av nu meddelade bestämmelser skall i fråga örn den taxerade
inkomsten vad i 2 § fjärde stycket förordningen örn särskild skatt å förmögenhet
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 294 i första kammaren av herr Nordenson
m. fl. och nr 433 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen, av proposition nr 359 måtte besluta den ändringen,
i 2 § i förslaget till förordning om begränsning''i vissa fall av skatt
till staten, atf däri angivna procentsats 80 nedsattes till 70, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn skyndsam utredning och förslag
till nästkommande års riksdag rörande sådan begränsning av den sammanlagda
skatten till stat och kommun, att det sammanlagda skattebeloppet
komme att stå i rimlig relation till den skattskyldiges inkomst, därvid i motionerna
angivna synpunkter borde vinna beaktande; samt

2) motionen nr 442 i andra kammaren av herr Lundell.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Äng. ändring i förordningen om särskild skatt å förmögenhet, m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen matte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 359 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) avslå propositionen, i vad densamma avsåge förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild
skatt å förmögenhet;

2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning örn begränsning
i vissa fall av skatt till staten med den ändring, att 2 § erhölle den än,drade
lydelse, som i betänkandet angivits;

B) att följande motioner, nämligen:

väckt inom första kammaren:

nr 294 av herr Nordenson m. fl.,

väckta inom andra kammaren:

nr 433 av herr Hagberg i Malmö samt

» 442 » herr Lundell,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Den av utskottet föreslagna ändringen av 2 § i förslaget till förordning om
begränsning i vissa fall av skatt till staten innebar, att paragrafens andra
stycke uteslutits.

Vid betänkandet hade reservation anmälts av, utom annan, friherre Lagerfelt
samt herrar Velander, Sandström och Hagberg i Malmö, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr Velander: Herr talman! Även till detta utskottsbetänkande har fogats
en blank reservation. I anledning därav skall jag be att få yttra några ord.

Det har på sista tiden i olika sammanhang framställts bestämda erinringar
mot att ett stort antal propositioner samlats på kamrarnas bord vid en tidpunkt,
då utskottsarbetet väl i stort sett borde ha varit undangjort. Bevillningsutskottet
har — jag vågar säga detta — i mycket betydande utsträckning
haft känning av detta missförhållande. Någon ingående eller saklig prövning
har sålunda inte kunnat ägnas vissa betydelsefulla propositioner. Detta gäller
exempelvis den här föreliggande propositionen, som ställer riksdagen inför ett
ståndpunktstagande till en alldeles ny princip i vår skattelagstiftning, avseende
fastställande av en så att säga övre gräns för skatteplikten. Utskottet har sålunda
t. o. m. nödgats hemställa örn avslag på ett visst avsnitt av propositionen
under uttryckligt angivande av att detta skett på grund av att tiden inte
medgivit utskottet att verkställa en omarbetning därav.

Ett annat exempel på de förhållanden, under vilka utskottsarbetet bedrivits,
utgör den omständigheten, att den i utskottets betänkande redovisade motionen
II: 442 icke ens hade delats i kamrarna, då utskottet slutjusterade sitt
betänkande. Den hade visserligen varit föremål för ett kort omnämnande inom
utskottet, vilket dock inte på grund av motionens avfattning och innehåll möjliggjort
ett självständigt ståndpunktstagande från de olika ledamöternas sida.
Detta kan också utläsas ur utskottsbetänkandet, där utskottet i anslutning till
motionen säger: »Ett frångående av det i propositionen framlagda förslaget i
detta hänseende tarvar dock en mera ingående undersökning än utskottet varit

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Ang. ändring i förordningen örn särskild skatt å förmögenhet, m. rn. (Forts.)
i tillfälle att verkställa.» För egen del har jag, sedan jag blivit i tillfälle att
läsa motionen, funnit, att dess innehåll är sådant, att det bort komma under
ett något allvarligare bedömande. Detta kan nu inte ske annat än i samband
med de överväganden, som förmodligen äro att vänta till nästa års riksdag,
då det förslag, som här föreligger, möjligen kommer att i en eller annan form
ånyo framläggas. Förordningen är ju avsedd att förlänas endast temporär giltighet.
Den kommer att gälla allenast innevarande taxeringsår.

Det är klart, att med den brådska, som kännetecknat utskottets arbete, bär
det inte heller givits någon tid för avfattande av reservationer. Man har fått
begränsa sig till blanka sådana.

Den föreslagna spärregeln omfattar nu de tre statliga direkta skatterna —
inkomst- och förmögenhetsskatten, värnskatten och den särskilda skatten å förmögenhet
— och innebär, att till gäldande av dessa skatter få tas i anspråk
högst 80 procent av den taxerade inkomsten, beräknad på visst sätt. Det hade
emellertid varit synnerligen önskvärt, örn spärregeln hade kunnat komma att
omfatta även de kommunala skatterna; örn också detta av tekniska skäl erbjudit
vissa svårigheter, skulle det dock av andra skäl ha varit av mycket
stor betydelse. Det är också att hoppas, att vid det fortsatta övervägande, som
kan komma att äga rum beträffande denna spärregel, spörsmålet örn kommunalutskyldernas
inbegripande under densamma tas upp till förnyat övervägande.

Någon livligare diskussion rörande procenttalet 80 är måhända inte på sin
plats, eftersom det — såsom redan påpekats — gäller en interimistisk anordning,
som väl närmast är avsedd och ägnad att bereda tillfälle till erfarenheter,
som sedan vid fortsatta överväganden kunna bli av värde. Det framstår
dock såsom uppenbart, att i de fall, då spärregeln kan komma att verka
och följaktligen endast 20 procent av inkomsten skulle stå till den skattskyldiges
förfogande, resultatet måste vara för honom synnerligen obilligt. Med
hänsyn till de kommunala skatternas storlek, garantibeskattningen av fastigheter,
de särskilda skogsskatterna etc., komma de fall säkerligen inte att bli
få, då den sammanlagda utdebiteringen för kommunala ändamål kan komma
att närma sig 20 procent av inkomsten och även stiga därutöver.

Jag kan sålunda för mitt vidkommande inte vara med örn ett ställningstagande
nu, som kanske i framtiden skulle komma att åberopas såsom uttryck
för vad man i dag har ansett skäligt och lämpligt. Icke ens den av herr Hagberg
i Malmö i motionen II: 433 upptagna övre gränsen för de statliga skatterna,
70 procent av inkomsten, har jag kunnat finna tillfredsställande. Den
ligger uppenbarligen alltför högt. Det är emellertid icke möjligt att i kammaren
ställa något yrkande, som sträcker sig utanför ramen för motionen resp.
den kungl, propositionen. Jag får därför, herr talman, i anslutning till motionen
yrka, att i 2 § av författningsförslaget orden »80 procent» måtte utgå
och ersättas med orden »70 procent».

Herr Hälg, Johan: Jag skall rätt och slätt be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, yttrade,
att i avseende på det nu föredragna betänkandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Velander, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att det i 2 § förslaget till förordning örn begränsning
i vissa fall av skatt till staten förekommande uttrycket »80 procent»
utbyttes mot »70 procent».

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag
om avverlcningsskyldight,
t.

Ane), ändring i förordningen om särskild skatt å förmögenhet, m. m. (Forts.)
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl Maj :ts proposition med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära verk; samt

nr 59, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av statlig poliskår i Boden, dels ock en i ämnet väckt motion, i vad propositionen
och motionen hänvisats till behandling av lagutskott.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om avverkningsskyldighet, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 277. vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:! föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om avverkningsskyldighet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen, motionerna
i första kammaren nr 258 av herr Mannerskantz m. fl. och nr 269 av
herr Heiding m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 374 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl. och nr 387 av herr Werner.

I motionen 1:258 hade hemställts, att den föreslagna lagen måtte erhålla
rubriken »Lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu» samt att i densamma
måtte vidtagas vissa i motionen närmare angivna ändringar.

Motionerna 1:269 och 11:374, vilka voro likalydande, ävensom motionen
II: 387 utmynnade i ett yrkande, att riksdagen för sin del måtte — med avslag
å propositionen — besluta örn förlängd giltighetstid under ytterligare ett
år av nu gällande tvångsavverkningslag. I motionen II: 387 hade tillika framhållits
såsom ett önskemal, att i lagen, måtte vidtagas de jämkningar, vilka
kunde befinnas nödiga för att åt, skogsägaren trygga ett skäligt rotvärde å
bränslevirket.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom förevarande
proposition framlagda förslag till lag om avverkningsskyldighet ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sm del antaga under punkten
infört förslag till lag örn avverkningsskyldighet;

B. att motionerna I: 258, I: 269, II: 374 och II: 387 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt.

Reservation, hade anförts av, utom andra, herrar Holstenson, Näslund och
Hedlund i Rådom, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, slutande med en hemställan,

A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom förevarande
proposition framlagda förslag till lag örn avverkningsskyldighet ej kunnat av

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag örn avverkningsskyldighet. (Forts.)
riksdagen, i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om avverkningsskyldighet;

B. att motionerna I: 258, I: 269, II: 374 oell II: 387 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Bränslekommissionens plan för bränsleförsörjningen
nästa regleringsår, 1j7 1942—3% 1943, utgår från en lagerställning
för kol och köks den 1 juli 1942, som i stort sett överensstämmer med
ställningen för ett år sedan. Importmöjligheterna i fortsättningen för fossilt
bränsle anses emellertid betydligt mera ovissa än tidigare. Kommissionen haT
ansett sig böra räkna med att kol- och koksimporten under den återstående delen
av 1942 blir väsentligt mindre än man tidigare — vid planerandet av vedavverkningarna
under vintern 1941/42 — utgått från. Den beräknade minskningen
uppgår till cirka V4 milj. ton kol och koks. Omräknat i ved motsvarar
detta en kvantitet av cirka 1.5 miljoner kubikmeter löst mått.

Vedavverkningen under året 1941/42 — sålunda till den 1 juli i år — anses
av bränslekommissionen komma att bli cirka 5 miljoner kubikmeter mindre än
kommissionen tidigare räknat med. En betydande del av den avverkade veden
har vidare redan tagits i anspråk. I vilken omfattning detta skett kan ej med
säkerhet avgöras, förrän uppgifterna från den anbefallda virkesinventeringen
den 1 juli inkommit och bearbetats. Enligt vad som uppgivits från bränslekommissionen
torde man dock böra räkna med att inte mindre än omkring 4
miljoner kubikmeter redan förbrukats. _ Med hänsyn till dessa omständigheter
synes man böra utgå från att en brist i den tidigare uppgjorda bränsleförsörjnmgsplanen,
motsvarande cirka 10 miljoner kubikmeter ved, föreligger den 1
juli 1942.

Det synes i hög grad angeläget, att denna brist i största möjliga omfattning
nedbringas genom forcerade avverkningar under innevarande sommar. Även örn
sa sker, torde dock bränsleförsörjningsplanen komma att efter sommarens slut
visa ett betydande underskott. Brist på brännved har under föregående år ansetts
kunna täckas med tillgänglig massaved. Lagren av massaved lia emellertid
som följd av främst de många avverkningarna under föregående år
kraftigt nedgått. Vid årsskiftet 1941/42 uppgingo de till endast 70 procent
av vad som tidigare ansetts normalt. Arets avverkningar av massaved ha beräknats
komma att icke överstiga 10 miljoner kubikmeter, medan behovet av
massaved för industriellt behov under 1942 anges till över 15 miljoner kubikmeter
löst mått. Det stora behovet av massaved beror främst på den omfattande
tillverkningen av ^fodercellulosa samt i samband därmed utvinningen av
sprit och andra för vårt folkhushall i nuvarande läge synnerligen viktiga biprodukter.

Som Gn följd av den försämring i försörjningsläget beträffande ved och massaved,
som redan inträtt och i fortsättningen kan befaras komma att ytterligare
skärpas. Ilar en minskning i bränsletilldelningen ansetts böra vidtas för nästa
reglenngsar. 1 indelningen av bränsle för hushållsändamål är därmed i vissa
tall nere i 60 procent av bränsleförbrukningen före kriget. Även beträffande
industrien har man att motse vissa skärpningar i ransoneringen. Det måste
dock i nuvarande läge anses vara en samhällelig angelägenhet av första ordningen
att söka ombestyra, att vår på grund av knappheten av råfvaror m. m.
redan beskurna industri ej behöver ytterligare inskränkas till följd av bränslebrist.
Detta galler sjävfallet även i fråga örn våra skogsindustrier. Jag behover
i detta sammanhang ej närmare, orda örn vad det betytt för vår nordliga
landsända att sågverks- och cellulosaindustrierna kunnat bedriva sin tillverk -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
ning i den omfattning som skett. Genom tillverkningen av fodercellulosa oell
sprit har cellulosaindustrien fått stor betydelse även för livsmedels- och drivmedels
försörjningen. Pappersmassa och papper utgöra vidare några av våra
viktigaste bytesartiklar i det handelsutbyte med främmande länder, som alltjämt
kan försiggå.

Trots de inknappningar, som sålunda komma att vidtas i fråga örn bränsletilldelningen
för det regleringsår, som börjar den 1 juli, kan man befara, att
icke obetydliga kvantiteter nyhuggen ved måste tas i anspråk kommande vinter,
för att den uppgjorda försörjningsplanen skall kunna fullföljas^ Vidare
kan man räkna med att massavedslagren komma att ytterligare nedgå. Under
sådana förhållanden framstår det som en av de viktigaste uppgifterna för
statsmakterna i nuvarande läge att verka för att så stora avverkningar som
möjligt komma till stånd under nästa regleringsår och i möjligaste mån redan
i sommar. I propositionen nr 276 har jag som en riktpunkt för vedavverkningarnas
omfattning under nästkommande regleringsår angivit sammanlagt 37
miljoner kubikmeter. Jag vill framhålla, att denna kvantitet betraktas som
en önskvärd minimikvantitet. Härtill komma avverkningarna av massaved, som
bränslekommissionen anser böra uppgå till cirka 16 miljoner kubikmeter.

En förutsättning för att avverkningsprogram av denna omfattning skall
kunna genomföras är, enligt min uppfattning, att skogsägarna bebjärta det
allvarliga läget samt lämna sin medverkan till programmets genomförande. Det
är ock min förvissning att en dylik medverkan från skogsägarnas sida är att
påräkna. Erfarenheterna från de gångna åren tala även för att skogsägarna
icke skola undandraga sig att fylla de krav, som samhället i en vrång tid
måste ställa på dem. En förutsättning för att de skola kunna göra detta är
dock att arbetskraft ställes till deras förfogande. Som känt är vidtagas ock
för närvarande åtgärder av olika slag i syfte att söka säkra skogsbrukets behov
av arbetskraft för nästa år. Det är dock möjligt att för vinnande av detta
syfte det kan bliva nödvändigt att helt eller delvis bringa tjänstepliktslagen i
tillämpning. Om så sker är det givetvis erforderligt att staten äger möjlighet
att få skogsägarna att avverka i behövlig omfattning. Det är vidare önskvärt,
att staten äger maktmedel att ingripa i de fall, där på grund av tredska eller
av annat liknande skäl avverkning i erforderlig omfattning ej kommer till stånd.
Hänsyn till andra befolkningsgrupper samt framför allt hänsyn till det stora
antalet lojala skogsägare kräver att staten äger medel, varigenom ingripande
kan ske mot den enskilde skogsägare, som ej gör sin plikt. Den lojale skogsägaren
liksom varje annan lojal samhällsmedborgare bör äga rätt att påfordra att
staten tillser att man ej genom att tredskas kan tillskansa sig särskilda förmåner
på de lojalas bekostnad. Detta innebär självfallet ej att statliga maktmedel
skola tillämpas mot den som på grund av oförmåga eller annan giltig
orsak ej kan utföra vad som ålagts honom.

Det är därför enligt min mening önskvärt att de statliga tvångsmedlen givas
en sådan utformning, att de medgiva en så smidig tillämpning som möjligt.
Adiman enighet torde ock råda örn att de befogenheter, som Kungl. Majit har
enligt förfogandelagen att ålägga skogsägare att avverka viss kvantitet virke
och upplägga detta å bestämd plats, vid äventyr, örn åläggandet icke fullgöres,
att straff utdömes i form av böter eller frihetsstraff, icke bör komma
till användning i sådana fall, varom här är fråga. Någon anledning att frångå
de grundsatser för stadgande av avverkningstvång, varpå den nuvarande
tvångsavverkningslagen bygger, synes icke föreligga. Detta innebär att även
i fortsättningen den enskilde skogsägaren bör vara skyldig fullgöra viss avverkningsplikt,
med rätt för vederbörande myndighet att örn avverkningsplikt
ej fullgöres föranstalta örn avverkning för kronans räkning.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag om avverkningsskyldighet. (Forts.)

För att en tvångsawerkningslag, utformad enligt dessa grundsatser, i praktiken
skall kunna ersätta förfogandelagen kräves givetvis, att lagen verkligen
ger Konungen sådana befogenheter, att förfogandelagen ej behöver tillämpas.
I annat fall kan man riskera att i ett visst läge förfogandelagen med dess olika
och för skogsägarna synnerligen betungande bestämmelser måste tillgripas.
Med hänsyn härtill och i betraktande av det läge, som vårt lands försörjning
med virke av olika slag nu befinner sig i, har i Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition föreslagits, att Kungl. Majt skall kunna förordna, att lagen örn
avverkningsskyldighet skall äga tillämpning även beträffande annat virke än
ved.

På denna punkt har utskottets majoritet tillstyrkt förslaget. Utskottet har
dock därvid uttalat, att utskottet förutsätter, att vid bestämmande av de sortiment,
i vilka en skogsägare skall fullgöra sin produktionsplikt. vederbörlig
hänsyn tages till skogens beskaffenhet, så att skogsägaren icke utan kompensation
tvingas exempelvis att för fullgörande av produktionsplikt beträffande
ved avverka för gagnvirke lämplig skog. Jag anser angeläget att innebörden
av detta uttalande klargöres. Såvitt jag fattat det innebär det icke att en
skogsägare, som ålagts avverka sin kvantitet ved och fullgör detta i huvudsak
genom att avverka vedskog men som därvid även avverkar skog av något
grövre dimensioner, skall vara berättigad till särskild gottgörelse vid den upphuggna
vedens försäljning. En dylik tolkning skulle säkerligen medföra
många komplikationer och tvister. Frågan om huruvida särskild kompensation
skall utgå måste bedömas i samband med att anvisning sker av det område, där
avverkning skalig äga rum. Avgörandet därvid bör i främsta hand åvila kristidsstyrelse
på så sätt, att denna, där så anses skäligt, medger överskridande
av normalpriset å ved. Självfallet bör dylikt överskridande ifrågakomma endast
i undantagsfall.

Mot utskottets uttalande på ifrågavarande punkt om lagens omfattning hava
herrar Holstenson, Näslund och Hedlund reserverat sig och förordat, att Konungen
icke erhåller någon sådan befogenhet, som i lagförslaget avses. Till
stöd för sin mening hava reservanterna bland annat anfört, att en utsträckning
av awerkningsskyldigheten icke skulle medföra något tillskott i den sammanlagda
avverkningskvantiteten. Denna uppfattning synes mig svårförklarlig
mot bakgrunden av den skildring av försörjningsläget för ved och massaved.
som jag.förut lämnat. Syftet med förslaget är ju att söka åstadkomma ökade
avverkningar. Behovet därav torde till fullo framgå av vad jag förut sagt.
Genom utsträckning av avverkningsskyldigheten även till massaveden bör ju
den sammanlagda avverkningskvantiteten betydligt ökas. Att möjliggöra för
cellulosaindustrien att tillgodose de mest nödvändiga behoven av massa för
olika ändamål anser jag, som förut anförts, vara en samhällsuppgift av första
ordningen. Med hänsyn härtill anser jag lika viktigt, att massaved avverkas
i erforderlig omfattning som brännved. Att avverkningsskyldighet bör kunna
åläggas för massaved synes mig under sådana förhållanden uppenbart. För andra
virkessortiment än ved och massaved torde, såvitt nu kan bedömas, avverkningsskyldighet
ej behöva åläggas. Läget kan emellertid, såsom bränslekommissionen
framhållit, växla, och det synes mig i hög grad önskvärt att tvångsavverkningslagen
kan, efter förordnande av Kungl. Maj:!, tillämpas beträffande allt virke.
Självfallet ^kommer Kungl. Maj :ts ifrågavarande befogenhet icke att användas
i vidare mån än som visar sig nödvändigt.

Samma reservanter lia vidare ansett sig ej kunna förorda den föreslagna bestämmelsen
örn att kristidsstyrelse bör äga bestiimma den plats, där det avverkade
virket skall uppläggas. Den föreslagna bestämmelsen iir helt föranledd
av det läge vari vår motorfordonstrafik befinner sig. Redan nu äro vid -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag orri avverkningsskyldighet. (Forts.)
tagna vittgående trafikrestriktioner. Av allt att döma torde man efter utgången
av löpande ransoneringsperiod för smörjolja få emotse skärpta restriktioner
för motorfordonstrafiken. Knappheten på bilgummi och smörjolja gör
det till en tvingande nödvändighet att i möjligaste mån nedbringa transporterna.
Härför kräves att trafikbehoven nedbringas så långt möjligt samt att
samordning av trafiken sker. En mycket viktig, del av motorfordonstrafiken
för närvarande är virkestransporterna. I syfte att skapa gynnsammare förutsättningar
för en samordning av denna del av motorfordonstrafiken har Kungl.
Maj :t i en i dagarna utkommande förordning bestämt att innehavare av lastbil
skall hava viss skyldighet att på anfordran av kristidsstyrelse verkställa vedtransporter.
Att under sådana förhållanden staten bör tillse att utkörningen
av veden ur skogen verkställes så, att den kan samordnas med vedens vidare
transport, synes uppenbart. För skogsägarna måste det även vara till fördel,
att en dylik samordning sker. Ihågkommas bör, att såväl ved som massaved
äro under beslag och att det upplagrade virket dirigeras helt efter myndigheternas
anvisningar. En samordning mellan utkörningen ur skogen av virket
och dess vidaretransport torde emellertid förutsätta, att myndigheterna äga
möjlighet att, örn så befinnes påkallat, ge anvisning örn lämplig uppläggningsplats.
För ersättning till skogsägarna för utförda transporter är sörjt genom
utformningen av bestämmelserna om normalpris på sätt i utskottets utlåtande
framhålles.

Utskottet har föreslagit den ändringen i den framlagda propositionen, att
vitesföreläggande för skogsägarna att upplägga ved å bestämd plats skall meddelas
av länsstyrelsen i stället för bränslekommissionen. Ändringen synes mig
knappast ändamålsenlig. Enligt utskottets förslag kommer kristidsstyrelsen
först att anvisa skogsägaren viss uppläggningsplats. Sedan, när styrelsen märker,
att veden icke upplägges på den anvisade platsen, skall styrelsen göra anmälan
därom till bränslekommissionen, som därefter har att begära vitesföreläggande
hos vederbörande länsstyrelse. Denna äger så att meddela begärt föreläggande.
Förfaringssättet synes mig väl omständligt. Då jag utgår från, att
dylikt vitesföreläggande icke eller i varje fall endast i undantagsfall kommer
att behöva meddelas, finner jag mig i alla fall kunna godtaga utskottets ändringsförslag.

Utskottet har vidare uttalat att underlåtenhet att verkställa avverkning icke
skall anses föreligga, örn skogsägaren förgäves gjort vad som rimligen kan
ankomma på honom- för att anskaffa erforderlig arbetskraft eller eljest sörja
för att avverkningen skall komma till utförande. Mot denna grundsats, som
överensstämmer med vad hittills gällt, har jag givetvis ej något att erinra. Jag
vill endast framhålla, att uttalandet självfallet ej utgör hinder för Kungl.
Maj :t eller vederbörande myndighet att som en förutsättning för befrielse från
tvångsavverkning föreskriva, att vederbörande skogsägare till vederbörande
länsarbetsnämnd eller annan myndighet gjort anmälan örn behov av arbetskraft.

De förut omnämnda reservanterna ha gjort ett uttalande om att åsidosättande
av avverkningsplikten ej heller skall anses föreligga, örn avverkningskostnader
icke täckas av det gällande garantipriset. Skogsägaren äger för närvarande
erhålla normalpriset, därest han avverkar veden och avyttrar den till uppköpare.
Då garantipriset regelmässigt ligger under normalpriset synes någon
anledning att knyta skyldigheten att avverka ved till garantipriset ej föreligga.
Med hänsyn härtill samt i betraktande av svårigheterna att avvgöra avverkningskostnadernas
storlek vill jag avråda kammaren från att göra reservanternas
uttalande till sitt.

Herr talman! Jag förstår mycket väl, att avverkningsplikt, och därtill utvidgad
sådan, av skogsägarna kan kännas som en svår tunga. Under flera år

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag om avverhningsskyldighet. (Forts.)
lia avverkningar måst bedrivas i mycket stor omfattning under delvis mycket
svåra förhållanden. Det är ej så underligt om mången, såväl skogsägare som
skogsarbetare, gripes av avverkningströtthet. I vanliga fall blir det en paus
i skogsarbetet under någon tid på året, men nu måste avverkningarna bli kontinuerliga
året runt.

Men nöden har ingen lag, och hänsynen till det allmänna behovet av ved och
virke och till de stora svårigheter, vi ha att bemästra i olika avseenden i fråga
örn bränsleförsörjningen, kräva fortsatt och ökad anspänning. Det finns ingen
anledning att dölja, att läget i fråga örn bränsleförsörjningen kan bli prekärt
nästa vinter, örn ej forcering av avverkning och transporter kommer till stånd.
Därför måste jag understryka vikten och behovet av den ökade avverkning, som
föreliggande lagförslag avser att möjliggöra för att trygga vår bränsleförsörjning.
Ett enhälligt antagande av utskottets utlåtande skulle vara en, kanske
välbehövlig, maning till det svenska folket, att det bör och kan sörja för att
klippa frysa och se på grund av bränslebrist stående industriföretag och transportmedel
med ty åtföljande svårigheter.

Herr Holstenson: Herr talman! Som reservant i andra lagutskottet vid
detta ärende ber jag att få framhålla några synpunkter, varför vi avlämnade
vår reservation. Det fanns ingen möjlighet att få någon mildring i den kungl,
propositionen inom utskottet, varför vi ansågo, att någon ändring skulle kunna
vara möjlig. Jag ber som sagt att få anföra några synpunkter här i kammaren
för att möjligen inverka åtminstone på statsrådet och de ledamöter, som
äro närvarande.

Den av statens bränslekommission föreslagna lagen örn skärpt tvångsawerkning,
som av statsrådet accepterats och framlagts i proposition till riksdagen,
har redan skapat en allvarlig betänksamhet bland landets skogsägare.

Örn myndigheterna anse, att, såsom hittills skett, en frivillig produktion av
ved och virke är att föredraga framför avverkning i statlig regi, då är den
tvångsväg, som nu håller på att beträdas, ett beklagligt psykologiskt missgrepp.

Det är högst betänkligt, om regering och riksdag värdera skogsägarnas hittills
fullgjorda avverkningsål ägganden så, att, som tack för gott arbete, de i
fortsättningen med lagens hjälp göras mer eller mindre rättslösa. En annan
form av uppmuntran hade en lojal medborgargrupp väntat sig.

1) Den nya lagen avser att omspänna alla virkessortiment, och ett tillfälligt
krisorgan ges befogenhet att, visserligen efter Kungl. Maj :ts bestämmande,
ålägga avverkning av visst virkessortiment. Man synes helt ha glömt, att
med enbart en lag, örn än aldrig så skärpt, kan man icke producera vare
sig ved eller virke. Vad som kan åstadkomma en önskad produktion är icke
tryckta föreskrifter, utan det är och förblir för det första tillgång till arbetskraft
och för det andra priser, som verkligen möjliggöra en produktion. Beträffande
prissättningen är det väl alltför optimistiskt att tro, att en produktion
skall kunna stimuleras genom att låsa fast produktpriset, örn framställningskostnaderna
oavbrutet stegras. Om en tillverkning av visst sortiment eftersträvas,
torde enda möjligheten, nu som förr, vara att avväga priset så, att just
den varans framställning blir lockande för producenten.

_ 2) Kristidsstyrelsens befogenhet enligt lagförslaget att bestämma uppläggningsplatsen
för virke kan leda till stor orättvisa. Vad menas egentligen med
»i närheten av egendomen»? Skall man räkna med meter eller kilometer? Bättvisa
måste eftersträvas då det gäller ålägganden — här får godtycket alltför
stort spelrum.

Första kammarens protokoll 1942. Nr 2G.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om avverkningsskyldighet. (Forts.)

3) Lagens bestämmelse, att — visserligen i tvingande fall — skogsvårdens
krav skall kunna åsidosättas, örn så befinnes nödvändigt med hänsyn till bränsleförsörjningen,
tarvar ovillkorligen — sorn också reservanterna anfört — att
skogsägaren erhåller full kompensation för den förlust i värdetillväxt och kanske
utlagda skogsvårdsomkostnader, som genom sådan ålagd avverkning tillskapats
en skogsägare.

4) Reservanterna lia beträffande skogsägarens åsidosättande av avverkningsplikten
anfört, att sådant åsidosättande icke skall anses föreligga, örn garantipriset
icke täcker avverkningskostnaderna. Detta motiveras därmed, att
då staten med garantipriset vill skydda skogsägaren för ekonomisk förlust för
avverkningskostnaden, följer givetvis, att garantipriset blir den omkostnadsgräns,
utöver vilken skogsägaren icke kan åläggas producera vederbörande sortiment.
.

Konsekvenserna av den nya tvångslagens genomdrivande torde knappast bliva
uppmuntrande. Tillkomsten av den skä.rpta lagen, som helt åsidosätter
skogsägarnas bestämmanderätt över sin egendom och dess ekonomiska handhavande,
är väl dikterad av en viss nervositet hos de ansvariga myndigheterna
över att sista säsongens avverkningar icke gått efter upplagt schema. Man
måste ovillkorligen fråga sig, varför den nu gällande lagen om avverkningsplikt
icke har tillgripits. Varför har staten icke använt sin befogenhet att avverka
i egen regi, i de skogar och inom de län, där avverkningsplikten å ved
icke fullgjorts? Kanske skulle vi då kunnat spara icke oansenliga kvantiteter
av den dyrbara massaved, som nu så väl behöves, men som tyvärr måst tagas
i anspråk som bränsle.

Vem är det egentligen, som misslyckats —- är det myndigheterna eller skogsägarna?
Ja, av det nya lagförslaget att döma står det för den icke initierade
allmänheten ganska klart, att det måste vara skogsägarna, och på dem skall
skulden vältras.

För de initierade är det dock icke så. Lagen är icke behövlig, därest de ansvariga
myndigheterna se på verkligheten och på ett smidigare sätt anpassa
och skapa sådana förutsättningar för en produktion, som ger skogsägarna möjligheter
att fullgöra sina åligganden. Tvångsåligganden efter nu föreslaget
recept kan stoppa upp en frivillig medverkan av den önskvärda storleksordningen.

Jag såg i en tidning härom dagen att ett statsråd hade varit närvarande vid
en sammankomst här i Stockholm, vid vilken bl. a. L. 0:s ordförande, herr
Lindberg, höll ett anförande i vilket han förklarade, att det enda sättet att
kunna klara behovet av arbetskraft vid skogsavverkningarna är att arbetarna
inom industriens olika företag växelvis åtaga sig arbete i skogen. Alla böra inrikta
sina ansträngningar på att lösa problemet på frivillighetens väg, då tvång
minst av allt lämpar sig för den svenska arbetaren, sade herr Lindberg. Herr
statsrådet däremot tycks anse, att den nu föreslagna tvångslagen är mera lämplig
för lantbrukarna och skogsägarna.

Jag försökte inom utskottet att få till stånd en lindring i de tre fattiga punkter,
som reservanterna ha upptagit i sitt yrkande. Jag gjorde detta därför att
jag ansåg, att det borde finnas någon möjlighet att mildra dessa aggressiva
punkter i den kungl, propositionen. Det var emellertid liten resonans för detta
ändringsförslag inom utskottet, och vi voro bara tre ledamöter som hade en
annan åsikt än utskottsmajoriteten. Örn vi finge till stånd en omröstning ute
bland skogsägarna och den stora allmänheten, tror jag emellertid att det skulle
vara ett helt annat förhållande. Den saken kommer nog ändå att så småningom
visa sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig jämte två andra ledamöter
vid utskottets utlåtande avgivna reservationen.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag om avverkning sskyldighet. (Forts.)

Herr von Heland: Herr talman! Efter herr Holstensons detaljgranskning av
lagförslaget kan jag för tillfället nöja mig med att uttala några principiella
synpunkter.

Det borde väl tillräckligt ha omvittnats, att vårt lands skogsägare gjort en
lojal och storartad insats för att säkerställa landets bränsleförsörjning. Även
herr statsrådet Domö ville ju intyga detta. Under dessa förhållanden bör det
icke förvåna riksdagen, att föreliggande proposition uppväckt icke enbart förvåning,
utan även harm bland skogsägarna. Genom den av utskottet nu förordade
lagen har skogsägarnas rätt att förfoga över sin egendom satts ur spel.
Herr statsrådet Domö har icke ens förberett lagen grundlagsenlig!. I regeringsformen
§ 10 heter det nämligen, att »innan ärendena hos konungen i statsrådet
föredragas, skola de, genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande
ämbetsverk, av den föredragande beredas». Det har ju framgått, att inga
myndigheter eller sakkunniga ha fått avgiva yttrande i frågan.

Enligt 1940 års produktionslag äga kristidsstyrelserna redan befogenhet att
beträffande ved bestämma avverknings kvantitet och tid för avverkningsskyldighetens
fullgörande. Att då skapa en lag som dessutom infogar i tvånget
andra virkes sortiment och plikt att avverka och upplägga skogsprodukterna på
plats, som myndigheterna bestämma, måste i högsta grad och i onödan irritera
skogsägarna.

Man bör dessutom erinra sig den gamla sentensen, att ingen kan tvingas att
göra någonting över sin förmåga.

Vill man ha till stånd ökade avverkningar, går detta icke bättre med de nu
föreslagna skärpta tvångslagarna, utan endast genom att man skapar förutsättningar
och intresse för denna ökade avverkning. Intresset kan endast skapas
genom att sådana priser betalas, att det blir ett skäligt rotnetto för den
avverkade skogen. Enligt sakkunniga organisationers, t. ex. lantbruksförbundets
uppgifter, föreligger på sina håll det förhållandet, att rotnettot för närvarande
är på minussidan.

Förutsättningen för ökad avverkning kan väl åstadkommas endast genom
att det finns tillräckligt antal skogshuggare och dragare.

Jag vore tacksam, örn de ärade riksdagsmännen verkligen ville uppmärksamma
dessa två förutsättningar, som äro nödvändiga för att vi skola få fram
bränslet.

Det parti, som jag tillhör, hade i går årsstämma, varvid även denna fråga
behandlades. Det gjordes därvid enhälligt ett uttalande som jag skall be att få
läsa upp och i vilket bl. a. frågan om arbetskraften beröres. Inom parentes
kan jag meddela, att det var mycket starka röster som ville lia detta uttalande
skärpt. I uttalandet heter det: »För främjande av produktionen förorda vi en
sådan politik på arbetsmarknaden, som underlättar och tryggar tillgången på
härför erforderlig arbetskraft, gör slut på kontantunderstöd åt dem, som kunna
beredas arbete inom produktionen, och icke ger ovan arbetskraft oskäliga förmåner
i jämförelse med de yrkeskunniga skogsarbetarna.» Jag vore tacksam,
örn herr statsrådet ville göra mig den äran att uttala sig just om denna sak.
I uttalandet förklara vi vidare: »Vi yrka även på en sådan prispolitik i fråga
örn veden och övriga skogsprodukter, som tillförsäkrar huggare och körare skälig
ersättning för ett hårt arbete och ger skogsägaren full täckning för produktionskostnaderna
samt ett tryggat, skäligt rotvärde. Vi äro övertygade örn
att sådana åtgärder bättre främja produktionen än orättvisa tvångsåtgärder,
som enbart drabba jordbrukets och skogens folk, medan andra medborgargrupper,
t. ex. byggnadsarbetare med storstadslöner gå fria.»

Jag förmodar, att jag får tillfälle att i debatten återkomma i frågan. Med
de anförda principsynpunkterna vill jag, herr talman, endast yrka avslag på

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om avverkning sskyldighet. (Forts.)
herr statsrådet Domös tvångsawerkningsproposition, vilket är detsamma som
bifall till herr Heidings m. fl. motion.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! Herr statsrådet Domö citerade nyss ordspråket:
Nöden har ingen lag. Men när det gäller vår folkförsörjning, särskilt
bränsleförsörjningen, tycks nöden lia behov av många och stränga lagar.

Här föreligger nu ett förslag till lag om avverkningsskyldighet, som för vårt
lands skogsägare kommer att innebära bestämmelser örn inte bara när, var och
hur de skola avverka utan även örn hur mycket ved de skola uttaga ur sina
skogar och vart de skola transportera den. Härtill kommer att myndigheterna
också lia i sin makt att bestämma priset på veden samt hur mycket av den
eventuella vinsten, som skogsägarna få behålla själva, och hur mycket de i form
av krigskonjunkturskatt och andra skatter skola betala till staten. Längre i
tvångsförfarande kan man väl knappast komma, och man får väl inte förundra
sig över örn skogsägarna i många fall känna sig helt rättslösa. Jag tror dock
ändå inte, att de bli mera rättslösa genom denna lags antagande än vad de
redan äro på grund av gällande förfogandelag. Den föreliggande avverkningslagen
innebär ju i själva verket, såsom herr statsrådet Domö nyss framhöll,
bara en smidigare tillämpning av redan gällande förfogandelag.

Jag har under sådana förhållanden inte kunnat reservera mig i utskottet,
och jag kan inte heller nu avstyrka lagen. Läget på bränsleförsörjningens område
är nämligen så allvarligt, att allt som kan göras för att säkra vårt bränslebehov
också måste göras. Uppgiften att trygga vår vedförsörjning blir nog
tillräckligt svår ändå. Jag tänker då särskilt på transportsvårigheterna och
bristen på skolad arbetskraft för upphuggning av de 55 miljoner kubikmeter
som erfordras för nästa konsumtionsår.

Man kan inte heller beskylla myndigheterna för bristande förutseende. Två
osedvanligt kalla vintrar med därav föranledd ökning av vedförbrukningen,
minskad kolimport från Tyskland samt ökad användning av massaved för
framställning av fodercellulosa på grund av missväxtåren, äro de tre faktorer
som gjort, att utgångsläget för det kommande bränsleåret blivit sämre, än man
haft anledning att räkna med.

Det som jag emellertid finner mest betänkligt i lagförslaget är, att avverkning
under vissa förhållanden skall kunna äga rum i strid mot grunderna för god
skogsvård. I varje fall bör skogsägaren i sådana fall hållas skadeslös för de
förluster, som han därigenom kan åsamkas för framtiden. Likaså bör skogsägaren
i de fall, då han ålägges att upphugga gagnvirkessortiment till ved, garanteras
ett pris på veden, som motsvarar värdet av gagnvirket. Det har redan
nu i rätt stor utsträckning förekommit, särskilt på de s. k. bondskogarna, att
massaved och även timmerträd av klenare dimensioner upphuggits till brännved.
Det uttalande, som utskottet gjort beträffande denna sak i motiveringen, är därför
väl på sin plats. Utskottet förutsätter nämligen, att kompensation lämnas i
sådana fall, och herr statsrådet Domö har ju också nyss förklarat, att han anser
det vara berättigat med en sådan kompensation, åtminstone i de fall då kristidsstyrelse
anvisat område för avverkningen i fråga.

Vårt lands skogsägare av alla storleksklasser lia hittills på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt fullgjort sina åligganden för tryggande av bränsleförsörjningen.
Jag vågar hoppas, att så även i fortsättningen kommer att bli fallet.
Få de ett skäligt rotvärde och kan tillräcklig arbetskraft ställas till förfogande,
kommer nog den frivilliga avverkningen att bli tillräcklig. Då behöver denna
lag kanske aldrig komma i tillämpning.

Jag vill sluta med att erinra örn några ord, som våf kronprins yttrade, då
han för någon vecka sedan öppnade lantbruksmötet i Norrköping. Han sade

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag om avverkning sskyldighet. (Forts.)
bl. a.: »Vi veta, att vi kunna lita på vårt lands jordbrukare. Vi känna, att de
komma att under alla förhållanden göra sitt yttersta.»

Jag hoppas och tror, att detsamma också skall kunna sägas om vårt lands
skogsmän.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag hade knappast tänkt mig att bereda
herr von Heland det tillfälle, som han ville ha att återkomma till saken
i debatten. När han nu kommer direkt från den stämma, som han talade örn,
är han tydligen i en stämning, då det föga lönar sig att resonera örn frågans
sakliga innebörd, utan man skall tydligen diskutera på det partipolitiska planet
för att vara jämbördig. En sådan diskussion tjänar föga saken. Jag skall
likväl ta upp ett par punkter av vad som här anförts.

Först och främst ber jag, att vi från debatten föra undan allt tal örn att
jordbrukarna icke skulle vara lojala eller att vi icke skulle vänta att de
skulle göra sitt bästa. Jag gav ju tydligt uttryck åt både min respekt för vad
de gjort och min förväntan och förvissning att de även i fortsättningen komma
att göra sitt bästa. Det är icke det, som det här är fråga örn. Vad det här
gäller, är att komplettera redan gällande lag på ett sådant sätt, att den i
den situation, som vi måste frukta kommer, blir ett bättre medel att klara
läget än i det skick den nu är.

Därmed är jag inne på vad herr von Heland sade örn att propositionen icke
skulle vara grundlagsenligt beredd! Vad är det för tal? Det är ju fråga örn
en förutvarande lag som visserligen i viss mån ändrats och fått en något
vidgad omfattning men som i stort sett är till innebörden lika som förut. Lagen
har varit hos lagrådet och granskats av respektive myndigheter som ha att
komma med förslag på detta område. Den ändring, som det här gäller, kan
väl inte heller vara av så genomgripande betydelse, eftersom lien Holstenson
kan säga, att det endast är på »tre fattiga punkter», som hail och hans medreservanter
vilja ha till stånd en ändring. En av de punkter, som herr Holstenson
betraktar såsom »fattig» och således ganska betydelselös, är den förändring
i lagen som avser att i avverkningsskyldigheten kan inbegripas även massaved
och eventuellt annat virke. Utvidgningen av avverkningsskyldigheten att
gälla även massaved tycks i varje fall motionärerna betrakta såsom betydelsefull.
Det föreligger tydligen föga samstämmighet mellan talesmännen
för reservationen örn betydelsen av det ändringsyrkande, som reservanterna
göra.

_ Det är ingalunda skogsägarnas rätt som regeringen vill beskära. Regeringen
vill endast tillförsäkra sig medel att på ett smidigare sätt än genom användande
av förfogandelagen kunna förmå dem, som icke fullgöra den avverkningsskyldighet,
som redan den hittillsvarande lagen har stipulerat eller den
utvidgning av avverkningsskyldigheten, som det här är fråga örn, att fullgöra
den skyldighet ett svårt läge kräver. Lagen riktar sig mot de illojala och
icke mot de lojala. Herr von Heland brukar ju vara den förste att tala örn,
att det skall ses till att de, som icke vilja följa lag och förordning, skola
straffas. I avverkningslagen har man nöjt sig med vitesåläggande örn utfärdade
bestämmelser angående uppläggningsplats ej följas.

_ Syftet med avverkningslagen kan i korthet preciseras vara att på ett smidigare
sätt än med förfogandelagen kunna få fram de för vår bränsleförsörjning
nödvändiga virkeskvantiteterna. Faktum är ju, att regeringen, örn så
behövs, redan har förfogandelagen att tillgripa. Avslås den föreliggande avverkningslagen
kan det uppstå ett sådant läge att förfogandelagen mäste tillgripas.
I den senare finnas straffsatser av en helt annan art och som natur -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om avverkningsskyldigliet. (Forts.)
ligtvis måste verka mycket mer stötande än vad som föreslås i lagen örn avverkningsskyldigliet.

Jag anser, att det är skäl i att man försöker att reducera saken till sina
rätta proportioner. Men jag förstår ju, att man här vill göra en framstöt, som
man i visst avseende tror skall lia gehör hos den stora massan skogsägare.
Det är ingen konst att i dessa tider få fram en stämning mot samhällets åtgärder.
Det lyckas herr von Heland och herr Holstenson säkert mycket lätt
med, ty det kan vem som helst göra. Men det är svårare att få samhällsgrupperna
till en enig strävan att i en svår situation söka lösa t. ex. vår
bränsleförsörjning på ett sådant sätt att varken den ena eller andra gruppen,
behöver råka illa ut. Det är sannerligen mycket svårare. Men, herr von Heland,
det förefaller mig vara en så oändligt mycket större uppgift, och jag
för min del är beredd att gärna ta emot klander från den extrema sidan — herr
von Heland företräder ju gärna en sådan — för att i någon mån kunna bidraga
till att klara oss över den svåra situation, som jag räknar måste komma.

Det bekymmersamma läge, som vi råkat i i fråga örn vår bränsleförsörjning,
har icke förorsakats av några särskilda misslyckanden i de åtgärder, som
ha företagits, utan det är nytillkommande omständigheter, som ha tvingat oss
att tära på våra vedförråd i större utsträckning än vad vi räknat med. Vad
är det då som har inträffat? Jo, först och främst ha vi haft de svärd vintrarna,
som väl alla ha i minnet. Vidare har vår kolimport kraftigt nedgått,
och även om vi räknat mycket försiktigt, kommer det in ännu mindre. Dessutom
har missväxten nödvändiggjort för oss att producera minst en halv miljon
ton fodermassa, som tagit ungefär 5 miljoner kubikmeter ved. Ingen kunde
räkna med förra sommaren, att vi skulle behöva en så stor produktion av fodermassa.
Jordbrukarna själva visste det icke förrän fram i oktober eller senare.
Sådana nytillkommande omständigheter, som jag här redogjort för, förrycka
ju lätt en plan. Det är således, upprepar jag, icke myndigheternas åtgärder
eller förbiseende, som vållat att vi nu befinna oss i ett mera ansträngt läge,
än vad vi räknat med att få möta och att vi nu måste forcera avverkningar
av ved så att vi icke stå särskilt illa ställda frampå vintern. Det är vidare
nödvändigt för oss att försöka få fram massaved och massatillverkning för
att få fodermassa samt sprit till drivmedel för transportväsendet, och för försvarets
räkning. Det är icke fråga om att ålägga skogsägarna att förse industrien
med råvaror för en produktion, som industrien sedan får handskas
med hur man vill, utan lagen syftar till att få fram en priskontrollerad produktion
av massaved, fodermassa och sprit m. m., som ur hela samhällets synpunkt
är oundgängligen nödvändig.

Tänker man från dessa synpunkter igenom vad som här föreslås, tror jag,
att även herrar von Heland och Holstenson skola finna, att de råkat vara ute
i ogjort väder, när de försöka att av denna fråga göra ett stort politiskt
slagnummer för begagnande t. ex. vid valet i höst.

När man såsom herr Holstenson här gjorde talar om att man vill söka åstadkomma
en lindring i propositionens aggressiva linjer och förklarar att här
vältras skulden på skogsägarna, måste jag verkligen säga, att det verkar, som
örn man ville måla någon ful potentat på väggen endast för nöjet, att få piska
honom.

Jag skall så till sist vända mig till herr von Heland och ta upp frågan örn
skogsarbetarlönerna och det uttalande från bondeförbundets stämma, som herr
von Heland citerade. Örn vi göra det antagandet, att skogsarbetarnas löner
höjas mycket kraftigt, inverkar detta naturligtvis på hela det penningpolitiska
läget och på priserna på andra produkter. En sådan höjning blir inflationsbefrämjande
liksom alla andra dylika lönehöjningar. Skulle vi höja skogs -

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag om avverkning sskyldighet. (Forts.)
arbetarnas löner så kraftigt, att vi på den vägen kunde få tillräckligt nied
arbetskraft till skogen, skulle bl. a. jordbrukets folk naturligtvis strömma till
skogen och icke stanna vid jordbruket. Det synes mig, som örn herr von Heland
borde ta även denna effekt av en löneökning i betraktande. Jag tror, att det
tål att tänka på ganska noga, innan man går in för att plädera för, tillåt mig
att säga. det, så litet genomtänkta förslag, som jag anser att herr von Heland
här var inne på.

Jag nämnde, att vi måst ålägga skyldighet för lastbilsägare att på kristidsstyrelses
anvisning köra ved. Det kan helt enkelt icke hjälpas att vi i detta
läge måste ställa mycket stora krav på de olika samhällsgrupperna. Men detta
sker i det samfälldas intresse, och vi kunna icke komma fram på annat sätt.

När herr von Heland talar om »statsrådet Domös proposition», vill jag göra
herr von Heland uppmärksam på att jag icke har någon rätt att lägga fram
egna propositioner. Jag har lagt fram Kungl. Maj :ts proposition, och även
herr von Helands partiledare är ju ledamot i regeringen!

Herr Sundberg: Herr talman! I det förslag till lag örn avverkningsskyldighet,
som Kungl. Maj :t här framlagt och som av utskotts majoriteten i huvudsak
godkänts, förekommer en bestämmelse av mycket viktig natur, som
icke berörts vare sig av herr statsrådet Domö eller av någon av de kammarledamöter,
som deltagit i debatten, men som enligt mitt förmenande är ägnad
att ingiva allvarliga betänkligheter.

Jag syftar på den passus i 2 § i det föreliggande lagförslaget, som lyder:
»Avverkning må åläggas utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som må
finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits.»

Jag ryggade faktiskt tillbaka första gången jag läste detta. Man kan nämligen
inte undgå att därvid göra den reflexionen, att vi i vår bränslenöd redan
kommit därhän att vi på lagstiftningens väg måste rasera vad vi under decennier
med lagstiftningens hjälp och med stöd av anslag från det allmännas sida
lyckats bygga upp på skogsvårdens område i syfte att rädda yngre skogsbestånd
åt framtiden, tills de en gång bli mogna att falla för yxan. Detta är emellertid
enligt mitt förmenande en felteckning av läget på det skogliga området.
Vi behöva icke för att få fram de vedkvantiteter, som anmälts såsom önskvärda,
vidtaga dylika drastiska avverkningsåtgärder inom den tid, som denna lag är
avsedd att gälla ■— den skall ju icke gälla längre än till den 1 juli 1943. Vi
behöva enligt mitt förmenande icke heller göra det, örn det skulle bli nödvändigt
att prolongera lagen ytterligare ett eller annat år. Det är visserligen sant,
att vi ha stora områden i vårt land som genom skogsvårdshuggningar kommit
därhän, att man icke kan underkasta dem ytterligare huggning utan att förgripa
sig på en god skogsvårds krav, men det är lika sant, att vi ha ofantligt
stora områden, där det icke blott är möjligt utan även önskvärt, att företaga
dylika genomhuggningar. Hela detta problem är därför egentligen ytterst en
fråga örn arbetskraften och dirigerandet av densamma till sådana områden, där
ytterligare huggningar både kunna och behöva företagas.

På den linjen bör vår bränslefråga lösas, och örn avverkningspolitiken organiseras
rätt — jag är beredd att erkänna, att jag därvidlag hyser obetingat
förtroende till den ledning, som vi ha på detta område — anser jag, att det
också kommer att bli möjligt att verkligen lösa detta problem.

Nu skall tacksamt erkännas, att man i lagen velat sörja för att man icke
utan tvingande skäl skall företaga avverkningar på sådana områden, som jag
här berört, därigenom att det stadgas, att Kungl. Maj :t skall bestämma i dylika
fall. Jag har den uppfattningen, att om skogsvårdsstyrelserna skola ha med
denna sak att göra, vilket ju är meningen, kommer det att bli ytterst få såda -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
na fall som Kungl. Majit kommer att besväras med. Jag tror därför, att bestämmelsen
i fråga närmast kan betraktas som en skönhetsfläck i det föreliggande
förslaget. I denna förmodan och med denna motivering kommer jag
att ansluta mig till utskottsmajoritetens förslag. Men jag vill uttala den förhoppningen,
att örn vi ett annat år komma i samma predikament vis-ä-vis
bränslet som nu och att en kungl, proposition då måste föreläggas riksdagen i
samma ärende, den klausulen, jag här kritiserat, icke måtte komma med, detta
icke enbart på grund av dess karaktär som skönhetsfläck utan framför allt på
grund av att den kan komma att verka uppluckrande på det skogliga samvete,
som våra skogliga myndigheter efter åratal av arbete lyckats väcka till liv
bland den stora skogsägande allmänheten tack vare en väl avvägd lagstiftning
och ett rätt handhavande av densamma.

Herr Näslund: Herr talman! Efter den förpostfäktning till nästa valrörelse,
som ägt rum mellan föredragande statsrådet i detta ärende herr Domö
samt herr von Heland och en av mina medreservanter, finner jag det ytterst
angeläget att först från min sida tillkännage, att jag inte haft några som helst
impulser från några valkorporationer, när jag anslutit mig till den föreliggande
reservationen. Jag har gjort det efter moget övervägande och uteslutande med
kännedom örn huru förhållandena te sig på detta område.

Jag skall be att få betona att jag är lika angelägen som statsrådet Domö örn
att vi inte skola gå till några överdrifter, då vi diskutera detta för landet så
viktiga och för folkpsykologien så känsliga ämne. Men sedan jag framhållit
detta, kan jag inte underlåta att säga, att jag finner att även statsrådet Domö
liksom vi andra svaga syndare nog kan falla offer för frestelsen att gå till en
överdrift, då han nämligen slutade sitt andra anförande med att säga, att om
man vill tvinga fram förfogandelagen, skall man gå på reservanternas linje.
Jag hoppas att vi kunna vara överens örn att detta var något för mycket sagt!

Vad är det vi diskutera? Som statsrådet Domö tidigare påpekade, vill man
med hänsyn till bränslesituationen göra örn den lagstiftning vi redan ha på området,
så att den blir effektivare än den lag vi ha, men smidigare än förfogandelagen.
Ja, detta är en riktig utgångspunkt, örn man nämligen är övertygad
örn att den lag vi ha verkligen är ineffektiv. Men det är däri vi skilja oss, herr
statsråd! Jag tror inte att den lag som finns är för svag, utan att man är fullt
hjälpt med den. Man kan faktiskt med den komma till rätta med de skogsägare,
som äro illojala och inte fullgöra sin avverkningsskyldighet. Men så vitt jag
förstår, är denna grupp icke så osedvanligt stor. Jag har inte lyckats få kännedom
örn att den nu gällande lagen behövt tas i anspråk i ett enda fall, och då
är jag en smula förvånad över att man skall behöva föreställa sig att skogsägarna
i en handvändning skola bli så tröga och ohågade att avverka vad de
äro skyldiga att avverka. Jag har varit med många gånger och diskuterat
spörsmål på skogslagstiftningens område och då alltid funnit, att det från samhällets
sida förelegat anledning misstänka, att skogsägarna skulle vilja avverka
för mycket. Och en sådan benägenhet ha de än i dag, örn de bara ha möjlighet
att få dels den betalning, som täcker arbetskostnaderna och ger skäligt
rotnetto, och dels förfoga över nödig arbetskraft. Men här mötas skogsägarna
för närvarande av en oerhört stor svårighet, nämligen i fråga örn möjligheten
att få tillräcklig arbetskraft för att kunna utföra avverkningarna. Jag
skulle kunna bidraga med en hel del upplysningar i detta avseende, men eftersom
detta ämne är tillräckligt känsligt ändå och lätt kan skapa irritation, vill
jag i denna debatt inte ge några sådana exempel. Jag hoppas dock att under
hand kunna få tillfälle att ge statsrådet Domö åtskilliga uppgifter, som kunna
vara väl värda att veta.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag om avverkning sskyldighet. (Forts.)

Jag påstår alltså att det är betydande svårigheter för skogsägarna att få nödig
arbetskraft — och inte bara tillräcklig arbetskraft, utan också arbetskraft
till lämpligt pris. Man kommer ju då med den invändningen, att nu är man beredd
att dirigera folk till skogarna och nu skall man sätta alla armar i rörelse.
Ja, det är en riktig åtgärd. Men det hade varit mycket önskvärt om den åtgärden
kunnat sammanknytas med det ämne, som vi tidigare i dag diskuterat, så
att skogsägarna fått någon trygghet för att det allmänna har samma omsorg,
när det gäller att dirigera arbetskraften, som det allmänna synes ha omsorg
örn att skaffa sig instrument för att vid behov kunna använda emot skogsägarna.

Emellertid är det inte bara mängden av arbetskraft, som det är fråga örn,
utan också prissättningen — jag menar då inte priserna på den färdiga produkten,
utan priserna just för arbetskraften. Det hör intimt ihop med att skogsägarna
skola gå till sina avverkningar med den intensitet, den påpasslighet
och den energi, som äro nödvändiga, att förhållandena på arbetsmarknaden
också äro ordnade så att han inte har berättigade anledningar att göra några
erinringar.

Det har här fällts olika omdömen örn innehållet i reservationen. En av reservanterna
har kallat det för några »fattiga» erinringar. Jag vet inte örn statsrådet
Domö själv ansåg, att reservanternas invändningar voro små och betydelselösa.
Är det så att de invändningar mot lagen, som återfinnas i reservationen,
äro små och betydelselösa, då kan väl reservationen inte gärna heller åstadkomma
så synnerligen stor skada, om den nu till äventyrs skulle bifallas, vilket
jag uppriktigt sagt inte tror att den gör.

Jag har samma uppfattning som disponent Sundberg för en stund sedan gav
uttryck åt beträffande bestämmelsen örn att kunna sätta gällande lag ur kraft,
när kristidsmyndigheterna i samråd med skogsvårdsstyrelserna göra framställning
därom till Kungl. Maj:t. Jag kanske först får framhålla, att jag hoppas
att detta aldrig skall behöva komma i fråga. Men vad som gjort mig mycket
betänksam i det avseendet är den omständigheten, att vi ha kolossala områden
av vedskog i landet, som äro mer eller mindre otillgängliga och där dels transportförhållandena
och dels andra förhållanden göra, att denna vedskog inte
blir avverkad. Men vi äro inne på oriktiga vägar, när vi tillgripa sådana medel
som att, även örn det är i ett nödläge, avverka värdefulla skogsbestånd till ved,
när vi åtminstone för åtskilliga år framöver ha tillräckliga mängder lämplig
vedskog att avverka.

Det är detta, herr talman, som gör att jag inte tillmäter detta omstridda moment
i den föreliggande lagen så alldeles ringa betydelse. Det riktiga vore att
vi toge konsekvensen av den fördyring, som måhända måste äga rum på veden,
örn vi ta den från denna skog — gärna med åtföljande subventionering, ty jag
tror att vi subventionera på andra avsnitt bland våra försörjningsuppgifter,
där subventionering är mindre motiverad än vad den vore i fråga örn vedavverkningarna.
Vi gjorde därmed den nyttan, att vi konsumerade de mängder
skog, som böra användas till bränsle, och sparade de växliga bestånden för lugnare
tider.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare mycket förlänga debatten. Jag har
ansett .mig kunna rädda min själ med det anförda. Jag skall sluta med att understryka
den vädjan, som statsrådet Domö gjorde i slutet av sitt första anförande,
inte- örn ett enhälligt beslut i det föreliggande ärendet, ty det tror jag
inte spelar så stor roll, utan örn att vi skola göra vad vi kunna icke minst när
det gäller att lugna stämningen ute i bygderna, där man kan möta en viss oro.
Jag har ett behov att tillkännagiva, att jag inte har någon som helst anledning
att förstora denna fråga eller göra den till något annat än vad den är. Men den

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om avverkning sskyldighet. (Forts.)
omständigheten att detta ämne kunnat göras till ett irriterat diskussionsämne
kan inte heller förtaga mig rättigheten, för att inte säga skyldigheten, att framföra
de sakliga synpunkter jag har på detta spörsmål. Det har jag nu gjort. Jag
kan försäkra att min uppfattning är att det finns stora möjligheter för regeringen
att inte behöva sätta denna lag i kraft, och jag hoppas att skogsägarna
och de olika myndigheterna skola kunna komma överens örn att göra en kraftansträngning
för att vår bränsleförsörjning under kommande år skall kunna
klaras. Då det är min bestämda övertygelse att det förslag, som reservanterna
framfört, gör lagen till ett instrument, som är tillräckligt starkt i händerna
på regeringen för att nå det mål, som vi vilja nå, tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till denna reservation.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Då herr statsrådet i början av denna debatt
använde en god stund för att bevisa, att det var nödvändigt att hugga mer
bränsle till nästa säsong än vad som hittills gjorts, ansåg jag för min del att
det var ganska bortkastad tid att göra detta. Det äro vi nog på det klara med
allesammans. Vad det här är fråga örn är vad som bäst länder till detta resultat.

Jag var när denna lag infördes av den uppfattningen, att den då inte var
behövlig. Och ur denna uppfattning har jag inte kunnat bli tagen av de erfarenheter
jag haft. Jag kan endast undra vad herr von Heland och herr Holstenson
hade för tankar vid det tillfället! Då var jag nästan ensam och hade
endast fem av kammarens ledamöter med mig, då jag gick emot denna lags
instiftande, men till dessa hörde inte herrarna. Det kanske hade varit riktigare
att man med all uppmärksamhet hade följt frågan alltifrån början!

Nu har jag den uppfattningen att man måste besinna att denna lag skall
tillämpas på svenskar. Det är faktiskt svenska medborgare, som lagen skall
stiftas för, och de äro så beskaffade sedan åtskilliga sekler tillbaka att de kunna
bringas att göra nästan vad som helst, när det sker frivilligt och de inse att
det är erforderligt och behövligt. Men med piskan utefter ryggen har det nästan
aldrig lyckats att få åtminstone bönder någonstans. När jag vet att det
är så och när jag känner några tusen bönder personligen, har jag ansett att
man borde inskränka sig till sådana åtgärder, som äro absolut nödvändiga ■—-men inte gå längre. Jag tror sålunda att det har en välgörande inverkan, örn
man tar till så litet som möjligt i stället för att ta till en stor säkerhetsmarginal.

Jag har därför tillsammans med några andra ledamöter av denna kammare
i en motion försökt att peka på några punkter i lagen, som jag anser vara obehövliga
för att vinna det mål vi alla vilja vinna. Jag är fullkomligt säker på
att de inte ha med denna sak att skaffa, men man kan tänka sig att ändringar
på dessa punkter skulle kunna minska en viss sig så småningom utbredande
genstörtighet. En sådan genstörtighet kan tänkas få näring genom vissa bestämmelser,
som kommit med i lagen, utan att jag kan förstå hur man med deras
hjälp skall kunna skaffa fram ens ytterligare 10,000 kubikmeter ved.

Jag har föreslagit ändringar på sex punkter, och de kunna genomföras med
mycket lätt gjorda retuscheringar i själva lagtexten. Den första rör den nyinförda
bestämmelsen att Kungl. Maj :t skall bemyndigas att förelägga avverknings
skyldighet även för sågtimmer och andra specialsortiment. Jag frågar
•mig, varför detta skall behövas. Bränslekommissionen har funnit att det kan
vara »lämpligt vid vissa tillfällen». Det är ett för lätt vägande skäl. Det
måste vara absolut ofrånkomliga behov, som skola tillgodoses, örn man skall
stifta en sådan lag som denna. Man måste vara försiktigare med denna epidemi
av tvångslagar, som faktiskt inte passa riktigt bra ihop med vårt svenska

Lördagen den 27 juni 1942 £. m.

Nr 26.

Lagförslag orri avverkningsskyldigitel. (Forts.)
kynne. En sådan bestämmelse skulle väl tänkas vara avsedd för ett sådant
fall, att exporten på Tyskland och Danmark eller vår inhemska byggnadsverksamhet
inte skulle kunna förses med tillräckligt mycket virke samtidigt
med att vi måste hugga vårt bränsle och vår massaved. Men då frågar jag, i
vad mån en sådan lagbestämmelse kan skaffa fram en enda kubikmeter sågat
virke mer än vad som annars vore möjligt. Det avgörande är hur mycket man
kan få gjort i fråga örn huggning och utdrivning. Jag är tämligen förvissad
örn att örn det inte vore för sådana omständigheter som skärpningar i beskattningen
eller sättande av maximipriser eller normalpriser på sågat virke, som
understiga vad man kan godkänna som något så när rimligt, så kommer folk
hellre att hugga sågvirke, örn man har sådan skog, än att hugga t. ex. pannved,
som i många lägen ger mycket sämre netto än vad timret väl alltid måste
komma att göra. Därför kan jag inte förstå att det kan uppstå något så trängande
läge, att man genom en lag måste driva fram en avverkning av sågtimmer.
Därtill kommer att jag inte kan förstå hur statsmakterna med några som
helst myndigheters hjälp skola kunna sköta denna sak. Det kommer att uppstå
oerhörda svårigheter. Och börja skogsägarna till slut att göra svårigheter, anser
jag inte att det kan vara möjligt att genomföra en sådan bestämmelse i
lagen. Och kan man inte det, då har man gjort något som är alldeles ovanligt
dumt — då har man åstadkommit att människorna förlora respekten för gällande
lag. Därför har jag föreslagit att bestämmelsen i 1 § sista stycket skall
utgå. Däremot inser jag ju, att massaveden måste komma med, örn man överhuvud
taget skall gå att tillgripa en tvångslag, och jag har därför föreslagit
att man här skall lägga till massaveden vid definitionen på vad som menas
med ved.

Också i några andra punkter har man svårt att förstå i vad mån de skola
kunna gagna strävandena att nå en bättre bränsleförsörjning. Det är till att
börja med bestämmelsen att kristidsstyrelse skall kunna bestämma på vilken
del av egendomen avverkning skall företagas. Jag har för min del, herr statsråd,
inte gjort någon anmärkning mot att myndigheterna skola kunna ge anvisning
på var veden skall uppläggas. Men jag tycker att detta skulle kunna
räcka och att det inte behöver angå någon var veden är tagen. Örn myndigheterna
säga, att veden skall uppläggas vid punkt A., anser jag allan rättfärdighet
vara uppfylld. Örn en skogsägare ovillkorligen skulle tvingas att
hugga på någon del av sin egendom, där han inte vill hugga, blir detta till
en nackdel även från det allmännas synpunkt. Jag frågar: hur många kubikineter
tror man sig kunna få fram i Sverige genom en bestämmelse örn att
myndigheterna skola få avgöra, på vilken del av skogsägarens mark ved skall
huggas? Jag har inte någon förståelse för en sådan sak och jag anser den inte
vara nödvändig. Och är en sådan lag inte nödvändig, då menar jag att den
är skadlig.

På en punkt är jag inte ense med reservanterna, ty man måste också förstå
myndigheternas svårigheter. De kunna ha berättigade önskemål att vedens uppläggning
skall ske på sådana ställen där den verkligen kan hämtas.

I samband med detta kan jag peka på en annan sak, som förefallit mig vara
mindre ägnad att få fram tillräckligt mycket ved till järnvägsstationer och
hamnar. Det är bestämmelsen om buffertlager. Skogsägarna få en viss ersättning
för att de föra fram ved till järnvägsstationer och hamnar, men detta gäller
endast vissa och mycket få järnvägsstationer. Jag tror att det skulle vara
en stor lättnad för all den transport, som mäste ske med bil, örn man genomförde
en bestämmelse örn att man i största allmänhet fick leverera bränsle vid
lastageplats och järnvägsstation mot den högre ersättning, som man nu får
för att köra fram ved till s. k. buffertlager. Örn denna regel finge tillämpas

Nr 26.

Lördagen deri 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag orri avverhningsskyldighet. (Forts.)
mera allmänt skulle en mycket större procent av bränslet åtminstone i södra
Sverige komma fram till sådana platser och då skulle man inte behöva använda
bilar alls. Som det nu är nöjer man sig ofta med att föra veden ut till bilväg,
även örn man endast har någon eller några få kilometer kvän till järnvägsstationen.
Det skulle underlätta vedförsörjningen mycket mer än många lagparagrafer,
örn man utvidgade detta begrepp. Då fick man väl ändra namnet på
buffertlager och endast bestämma, att ved fick levereras mot en högre ersättning
till järnvägsstationer i allmänhet.

Nästa punkt som jag för min del anser vara svår att förstå är den, som två.
ordförande i skogsvårdsstyrelser här i dag redan anmärkt på, nämligen att
man skall kunna ålägga avverkning i strid mot skogsvårdsstyrelses avverkningsförbud.
Jag frågar återigen: hur många tusen kubikmeter tror man sig
kunna få fram genom en sådan bestämmelse? Inte lär det bli många ■— det
måste röra sig om någon del av en promille av hela avverkningen. Och då det
ändå är så, att utskottet skrivit att man inte skall tillämpa bestämmelsen utan
att Kungl. Maj :t bestämt detta, kan man också vara ganska övertygad örn att
det kommer att ske i så få fall, att det tillsammans inte ens kan bli fråga örn
så mycket ved som behövs för att elda upp det här riksdagshuset under en vinter.
I förhållande till de miljonkvantiteter det här gäller anser jag det vara
fullkomligt betydelselöst med någon huggning på sådana skogar. Där avverkningsförbud
råder tycker jag att bränslekontoret skall göra en framställning
till skogsvårdsstyrelsen om att ta upp frågan till nytt övervägande. Skall man
se ut ett område med exempelvis gles restskog och bestämma, att denna skall
huggas bort och att man sedan skall plantera, må det ankomma på skogsvårdsstyrelsen
att göra detta. De böra ha det ansvaret kvar, och varken Kungl.
Maj :t eller något bränslekontor bör lägga sig i den saken. Kan det medges undantag
i förut generellt avfattade avverkningsförbud är jag säker på att skogsvårdsstyrelserna
också göra detta när det bör ske. Ty skogsvårdsstyrelserna ha
ett mycket stort intresse av att bränslet verkligen kommer fram. Jag föreslår
således att även denna bestämmelse måtte utgå ur lagen.

När det sedan gäller påföljden för underlåten avverkning är att märka, att
kronan skall hugga och att skogsägarna då skola vidkännas de sannolikt betydligt
ökade kostnader, som kronan får betala i jämförelse med örn de själva
skulle hugga. Vidare är det naturligen alltid ett obehag för en skogsägare att
ha andra människor, som gå och stöka i hans skogar mot hans vilja. Jag för
min del skulle nästan tro att det är obehövligt med en ytterligare bestraffning.
Nu ligger en sådan bestraffning även däri, att för den del, som avverkas genom
kronans försorg, skall utgå endast garantipris. Jag tror att det vore tillräckligt
straff med de ökade kostnaderna och kan inte inse att det skulle vara någon
fara örn man byter ut ordet »garantipris» i 5 § mot »normalpris». Jag
tror inte att på grund av en sådan ändring antalet fall, där lagen skulle behöva
tillämpas, kommer att bli större än vad det hittills varit.

Slutligen är det ytterligare en liten detalj, där jag tycker att vad jag föreslagit,
är mycket rimligt. Det står i 9 §, som gäller överklagande av avverkningsålägganden,
på följande sätt: »Utan hinder av däröver förd klagan skall
bränslekommissionens beslut jämlikt 3 § första stycket lända till efterrättelse,
intill dess annorlunda förordnas.»

Vad skall nu detta tjäna till? Vi veta ju, att det endast blir i så ytterst få
fall, som detta kan ifrågakomma, att man tycker att bränslekommissionen och
till och med Kungl. Maj :t mycket snabbt skulle kunna avgöra saken, så att
det inte ens i dessa få fall skall vara nödvändigt att börja på med att vräka
omkull träd. som ju faktiskt inte gå att resa upp igen och få att börja växa på
Hytt det är nu en gång den lilla egenheten med träd, att örn man hugger örn -

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag orri avverkningsskyldighet. (Forts.)
kull elem, kan man inte resa upp dem igen! När det gäller en sak, som endast
kan inträffa i ett litet antal fall, är det ett onödigt irritationsmoment till de
andra, utan att man därigenom får fram en enda kubikmeter ved mera för det
svenska folkhushållet.

Som logisk följd av de framställda yrkandena bör även lagens rubrik ändras
till vad den förut var.

Jag har i min aktion här inskränkt mig till att föreslå ändringar i sådana
bestämmelser, vilka jag anser vara antingen alldeles eller så gott som fullständigt
betydelselösa för en ökad huggning. Men dessa ändringar kunna dock
vara ägnade att driva fram en större avverkning därför att folk inte känner
några taggar riktade emot sig. Jag tror att nettobehållningen skulle bli mera
ved, om man följde det förslag, som jag här skisserat, än om man fasthåller
vid propositionens och utskottets linje. Och detta påstår jag, som sagt, på
grund av den uppfattning jag har om att det inte är lämpligt att driva svenskar
framåt med en nagajka utefter ryggen. De äro inte körbara på det sättet.

Jag tror också att problemet örn arbetskraften inte uteslutande är en fråga
örn att kunna skaffa arbetskraft. Den största svårigheten för de flesta skogsägare
i detta avseende är nog att de ha svårt att härbärgera dem, att hålla
dem med mat och att öva tillsyn över dem, ty i regel gäller det mindre skogsägare
som inte ha egen skogspersonal, och vidare har det visat sig att man ofta
får sådana personer att arbeta med skogsavverkningen som sakna viljan att
göra någonting utan bara ställa till obehag och förtret. Därför tror jag faktiskt
mera på det senast framkomna förslaget att vissa träindustriers personal
skulle avlösa varandra vid skogshuggning. Det är folk som är mera vant att
arbeta i skogen än det mera lösliga klientel, som arbetsförmedlingen sänder ut
till skogsägarna, vilket klientel med förlov sagt inte är så värst mycket att
hurra för ibland, varom jag har personlig erfarenhet sedan många år tillbaka.
Man skulle nog kunna få ut mera effekt av arbetet genom detta sistnämnda
förslag.

Nu skall jag, herr talman, be att få vid varje särskild paragraf framställa
yrkanden Renlighet med den motion, nr 258, som jag väckt. Jag tycker att åtminstone
några av de saker jag där föreslagit äro så rimliga och så grundade
på erfarenhet, att kammaren faktiskt skulle kunna tillmötesgå åtminstone de
liesta av dem. Jag haller före att det skulle vara välgörande för bränsleförsörjningen
i dess helhet, örn man tillmötesgick mina yrkanden.

Herr voll Heland: Herr talman! Efter herr statsrådets polemiserande anförande
tycker jag mig ha i viss mån rätt att svara i samma tonart. Jag visste
vem jag skulle komma att föra debatten med, och därför var jag nog förutseende
att hitta på att för den här debatten bygga mitt anförande på vad lantbruks
förbundets^ tidning har skrivit örn denna sak. Man. kan alltså nära nog
helt och hållet återfinna mitt anförande i lantbruksförbundets tidning för den
20 juni och den 30 maj i år. I lantbruksförbupdet är den kände högermannen
herr Liedberg ordförande, den kände högermannen direktör Sjögren verkställande
direktör och en känd hägerman, redaktör Bjelle chefredaktör. Jag har
alitsa här i kammaren endast velat framhålla vad dessa tre mycket kända högermän,
sagt i sin tidning, och när statsrådet Domö reagerade emot mitt anförande,
så reagerade han följaktligen också emot dessa tre framstående högermäns
uttalande. Jag vill emellertid säga, att jag fullständigt instämmer med
vad de lia sagt. Jag hade likyiil inte tagit med en passus, som återfinnes i deras
tidning för den 20 juni, nämligen, där man singer sig hoppas, att riksdagen
skulle modifiera detta förslag till lag örn avverkningsskyldighet, men dessutom
tillägger: »Skulle detta icke bil fallet, ja då torde man nog tyvärr kun -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
na förutspå att vedavverkningarna framdeles ingalunda komma att ske med
den, beredvillighet och under det samhällsansvar, som hittills präglat skogsägarnas
åtgöranden.»

När alltså statsrådet Domö nära nog försökte stämpla mig som en icke riktigt
hygglig samhällsmedborgare, anser jag mig dock i alla fall som hyggligare
samhällsmedborgare än denna tidnings ledning, eftersom jag inte i mitt
anförande även, tog med denna passus. Jag hoppas nämligen på att jordbrukarna
och skogsägarna, även örn statsrådet Domö nu skulle få igenom denna
lag, skola frivilligt göra allt vad på dem ankommer för att få fram den ved
som landet behöver för sin bränsleförsörjning.

Det må tillåtas mig att fortsätta att yttra något med anledning av statsrådet
Domös polemiska replik till mig. Statsrådet Domö opponerade sig emot
att jag kallade denna proposition för statsrådet Domös proposition. Är denna
opposition från statsrådet Domö beroende på att herr statsrådet själv anser att
propositionen inte är så lyckad?

Nu har statsrådet Domö under alla år sedan 1933 och till dess herr statsrådet
blev statsråd fungit det mycket angeläget att leda högern i dess kritik
emot bondeförbundet, när detta försökt samarbeta med socialdemokraterna för
att klara av en hel del svårigheter. Vi ha kallats för kohandlare, för transportkompani
m. m. mindre vackra epitet. Skulle jag vara lika elak, så skulle jag
kanske vilja jämföra herr statsrådet med någon ny Jösse Eriksson, men det
gör jag inte. När emellertid herr Mannerskantz tycktes vilja låta påskina att
herr statsrådet kanske ville gå med nagajka på skogsägarnas rygg genom att
framlägga det här förslaget, så är måhända inte min liknelse så långt borta.

Jag tog detta såsom en replik i anslutning till statsrådet Domös anförande
för att därigegom försöka att en gång för alla få herr statsrådet och högerpartiet
att förstå att vi kunna ge tillbaka med samma mynt. Jag opponerar mig
alltså emot denna taktik, fastän jag förstår, att det måhända är lönlöst, eftersom
herrarna ha en mycket stark tidningspress. I morgon kommer det väl i
denna mycket spridda tidningspress att stå om denna debatt på ett sådant sätt,
att bondeförbundarnas inlägg icke kunna uppmärksammas så som de borde.
Jag beklagar, herr talman, att diskussionen kommit in på denna bog, men det
måste någon, gång sägas ifrån att även vi kunna ha rätt att yttra oss på samma
sätt som andra gör, och det förbehåller jag mig i framtiden.

Beträffande den föreslagna lagen framförde statsrådet Domö att avsikten
med den är att skaffa maktmedel emot de illojala. Det är mycket riktigt som
herr statsrådet sade, och även jag är besjälad av den tanken, att staten skall
ha maktmedel emot de illojala i nuvarande tid. Men jag anser att myndigheterna
redan ha dylika maktmedel, och denna uppfattning vitsordades ju av en
talare här på Stockholmsbänken, som ansåg att den föreslagna lagen egentligen,
bara var en omformulering av redan befintliga lagar. Jag anser, att man
gått längre än till bara en sådan omformulering, och detta vitsordade även
herr Mannerskantz. Det finns maktmedel, och då skall man inte i nuvarande
läge irritera stämningen, genom att föreslå lagar, som endast rikta sig emot en
samhällsgrupp. Vi gjorde anmärkning emot ett sådant förfarande ifråga örn
den beryktade betodlingslagen. Ingen från det håll jag representerar är emot
en lagstiftning för att stävja illojalitet. Jag tror tvärtom att vi kanske skulle
vilja gå så långt som varje annan ledamot här i kammaren för att få effektiva
lagar emot illojalitet, men det synes mig lämpligt att dylika lagar riktas emot
alla samhällsgrupper. Det kan icke vara rätt att tvångslagar ideligen endast riktas
emot jordbrukets folk. Härvidlag instämmer jag återigen med en föregående
ärad talare. Förra gången instämde jag med herr Holstenson, när han talade
örn lagförslagets detaljer. Nu instämmer jag i den kritik, som herr Man -

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
nerskantz här framfört, men jag'' skall inte upprepa den. Jag tycker emellertid,
att man här bör få kritisera förslagen i lugn och ro och säga ifrån vad man
tycker därom och påpeka vad man finner betänkligt beträffande de lagar, som
myndigheterna föreslå.

Det är alltså inte de medborgare, som äro emot denna lag, som vilja frammana
^en stämning emot lagstiftningen överhuvud taget, utan de anse risken
med sådana lagar vara att man skapar en olustkänsla bland dem som drabbas
av denna lagstiftning. När man alltså har maktmedel till sitt förfogande, bör
man inte irritera genom att komma med nya stötar i samma riktning. Jag är
också fullt övertygad örn att, funnos de förutsättningar som jag poängterade
i mitt första anförande, jord- och skogsbrukarna skulle göra allt vad de kunna
för att framskaffa bränsle. Men man måste skapa dessa förutsättningar.
Vi veta ingenting örn prisfrågan. När jag i det avseendet riktade mig till
statsrådet Domö med en förfrågan örn arbetskraften, avsåg jag inte därmed
så mycket, hur man skulle avlöna de vana skogsarbetarna, utan jag tänkte
mera på de arbetare, som nu sändas ut för att arbeta i skogarna från annan
näringsutövning. Det kan lätt skapa otrevnad, örn de vana skogsarbetarna, de
som alltså äro vana att gå i skogen, märka att de genom denna utsändning
av annan arbetskraft komma i ett sämre läge än dessa andra, som i det längsta
ha undanhållit sig från att gå ut i skogsarbete.

I tidningen Socialdemokraten för i dag återfinnes en redogörelse för de
förmåner, som de erhålla, vilka skickas ut på dylikt skogsarbete. Man finner
därav att det finns många olika alternativ till exempel beträffande dyrortsgruppering
m. m. Och i vissa fall kan en arbetare, som skickas ut från Stockholm
till skogsarbete, räkna med, efter prövning av behovet, flyttningsersättning,
ersättning för hustru och barn, hyresbidrag, ersättning för minskad arbetsförtjänst
samt utbildningsbidrag, och på så sätt komma upp till en extra
dagsförtjänst, således inte för vad han hugger utan överhuvud taget därför
att han har förklarat sig villig att arbeta i skogen, av 10, 11 kronor örn
dagen. Denna prispolitik kan ju medföra att örn sådana bidrag utgå till de
flesta av dem, som arbeta i skogen, så kan enbart huggningen av denna ved
komma att kosta per kubikmeter kanske 10 kronor. Det är denna prispolitik,
som jag är litet rädd för. Jag är mycket angelägen örn att staten skall gå
in för att få ut arbetskraft i skogen, och det är glädjande att man inom landsorganisationen
vill medverka till att få ut denna arbetskraft, men den risken
föreligger att i detta fall även de, som äro bosatta på landsbygden och ha
träget arbetat med skogsavverkning, komma att känna att staten inte behandlar
dem lika rättvist som andra samhällsgrupper — jag syftar på skogsarbetarna
och skogskörarna. Denna mycket viktiga detalj hade jag önskat få
litet besked örn från herr statsrådet. Jag önskade få veta, hur han ser på
denna sak. Jag vill emellertid poängtera, att det inte bara är fråga om arbetskraft
för vedhuggning i skogarna, utan en av förutsättningarna för ett
lyckligt resultat är också, att man tänker på avverkningsplatsernas läge, eftersom
man är hänvisad till att använda hästar för framforsling. En av skärpningarna
i den föreslagna lagen gäller ju det förhållandet att skogsägaren
skall kunna åläggas att avverka på den plats, myndigheten anvisar, ävensom
att han skall lägga upp veden på don plats, myndigheten bestämmer. Detta
har motiverats med trafikbesvärligheter med avseende på biltransporter — i
det fallet förstår jag statsrådets synpunkt — men det är minst lika besvärligt
att ordna detta med hänsyn till hästarnas användning. En jordbrukare har
inte mer än ett visst antal hästar, och dessa kan han inte disponera för skogsavverkningskörslor
annai- än under vintern. Under sommaren liro hästarna
strängt upptagna i jordbruket, vilket förresten också arbetskraften är. Jord -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
brukaren måste alltså tänka på var han lämpligast skall avverka skog och var
han skall lägga veden för att kunna hinna köra ut den mängd ved, som myndigheterna
ålägga honom. Man löser således inte bränsleförsörjningsproblemet
bara genom att, som man tror, laga att man får ut tillräcklig arbetskraft
i skogarna och bringar jordbrukarna att hugga och lägga upp veden på de
platser, myndigheterna anse bäst, utan härvidlag måste man också inse, att
det även är många andra faktorer, som spela in.

Jag vill alltså säga herr statsrådet, att jag inte har velat frammana någon
orolig stämning i denna fråga. Det är första gången jag yttrat mig i den,
och när jag talade örn att man på bondeförbundets årsmöte i går ville ha en
skärpning till stånd i mötets uttalande i denna fråga, gjorde jag det för att
framhålla att skogsägarna kände sig hårt träffade av lagen. Det tycker jag
inte att herr statsrådet skall ta som någon slags politisk historia, eftersom jag
endast avsåg att omtala mina intryck från detta möte, där skogsägare från
hela landet träffades, och att tala örn hur de uppfattade denna lag och att
de reagerade emot den. Jag varnar alltså för sådana här ideligen framkommande
tvångslagar emot viss samhällsgrupp, varigenom denna samhällsgrupp
skulle kunna komma att känna det som örn den behandlades på ett sämre sätt
än andra.

Jag har av herr talmannen blivit uppmärksamgjord på att proposition icke
kan framställas på mitt yrkande. Det saknas nämligen lagtextmotivering för
motionens yrkande, enär ingen i utskottet reserverat sig för detta. Därfär ber
jag, herr talman, att få återtaga detta mitt yrkande och att få instämma i
yrkandet örn bifall till herr Holstensons m. fl. reservation.

Herr Norman: Herr talman! Herr Holstenson beklagade, att han icke inom
utskottet hade kunnat vinna något gehör för sin uppfattning. Därför var han
nödsakad att reservationsvis framkomma med sina, som han menade, små ändringsyrkanden.
Jag ber att få understryka, att andra lagutskottet, när det behandlat
detta lagförslag, verkligen har strävat efter att kunna jämka ihop de
olika yrkandena. Men vi lia i utskottet måst stanna inför den nödvändighetens
lag, som det här har talats om, nämligen att försörjningsläget är sådant att
statsmakterna här tvingas att föreskriva sådana bestämmelser som under andra
förhållanden inte skulle ha kunnat komma i fråga.

När herr Mannerskantz säger, att en tillämpning av den fullmakt, som lagen
ger Kungl. Maj :t, att utvidga tillämpningsområdet endast kan komma i fråga,
då det är ofrånkomligt att den tillämpas, vill jag påpeka, att vi just haft till
utgångspunkt inom utskottet, att vid bedömandet av varje paragraf det kan
bli ofrånkomligt att paragrafen träder i tillämpning. Därför har majoriteten
fått lov att fatta sin ståndpunkt såsom skett. När jag hörde de första opponenterna
här i debatten, föll mig i minnet ett historiskt ord av en av våra kungar.
Jag gick inte riktigt så långt tillbaka i historien som herr von Heland, som i
det avseendet var tillbaka ända hos Jösse Eriksson, utan jag stannade vid
Gustav Vasa. Han yttrade en gång någonting örn att det är inte underligt, att
allmogen är galen och ohörsam, när den har sådana tillskyndare. Jag fick ett
bestämt intryck av att man här har gjort en större sak av vad det är fråga örn
än vad det i själva verket gäller.

Det har från herr statsrådets sida tydligt och klart framhållits, och det var
känt redan genom propositionen, att vårt försörjningsläge ter sig, örn jag så
må uttrycka det, så förtvivlat att få vi inte några andra möjligheter att vidtaga
åtgärder för att tillgodose behovet, måste förfogandelagen tillämpas. För
att inte utsätta de ifrågavarande producenterna för en så hårdhänt behandling
som en tillämpning av förfogandelagen utgör, har här skapats en lag, som

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
skall göra det hela smidigare oell mera praktiskt i tillämpningen. En del ledamöter
opponera nu emot detta, fastän de i stället efter vad jag kan förstå borde
ha beaktat de förutsättningar, som här föreligga, och då också skulle ha haft
möjligheter att mildra den misstämning, som har uppstått.

Herr von Heland sade, att han inte uppagiterat någon stämning utan att han
hade ställts inför denna stämning. Det hade varit bra mycket ansvarsfullare,
örn herr von Heland då hade klarlagt detta spörsmål sådant det föreligger:
här stadgas vissa tvångsbestämmelser för att undvika sådana som är värre.

Jag måste för min del säga att när jag här åhört inläggen i denna debatt,
har jag kommit till en bestämd uppfattning örn att dessa tvångsbestämmelser
äro nödvändiga att tillämpa under vissa förutsättningar. Om herr von Heland
och hans likatänkande finge bestämma i det här fallet, tycker jag mig se en
utveckling av denna fråga på så sätt att producenterna skulle avvakta tills de
finge vad de mena med skäligt pris. Och när prisläget på grund av den begränsade
möjligheten att tillgodose behovet blivit tillräckligt högt, skulle de
vara villiga att sätta i gång med nödvändig avverkning. Men då skulle kanske
också resultatet bli, att den avverkade veden bleve liggande i skogarna och
inte kunde komma fram till konsumenterna. Det är efter vad jag kan förstå i
detta fall alldeles nödvändigt, att det finns en plan för bränsleförsörjningen
och en plan som man från första stunden är inriktad på att förverkliga, för att
man skall kunna mota alla de svårigheter, som här komma att yppa sig i fråga
örn transportkostnader, i fråga örn minskade importmöjligheter och så vidare.

Jag hemställer, utan att gå in i någon detaljpolemik emot de detaljanmärkningar,
som här blivit gjorda, örn bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Statsrådet Domö yttrade i sitt
första anförande: »Samla samhällsgrupperna till enig strävan för att skaffa
de förråd, vi behöva», och det är ju vad vi böra och behöva göra. Men vi samla
dem icke genom att följa den väg, som här är föreslagen i och med en tvångslag
av denna beskaffenhet, utan vi böra ställa allmänheten inför de verkliga
problemen och tala örn för den, vad som skall göras, samt sedan driva propaganda
för en frivillig avverkning av stora mått. Jag är förvissad örn att man
på så sätt skall skapa förutsättningar för att få fram mycket av den ved vi
nu behöva. Vi ha nått långt på den vägen, när det gällt att skaffa teckningar
på försvarslånen, och vi ha på så sätt kunnat tillgodose vårt vedbehov under
de närmast föregående åren.

Det är inte små kvantiteter ved, mina herrar, som under dessa år ha framskaffats
— under det närmast föregående året var det omkring 40 miljoner
kubikmeter ved, som kom fram, och antagligen var den avverkade kvantiteten
till och med större. Detta har kunnat gå för sig utan användande av tvångslagar.
Man bär i stort sett avverkat mer än man blivit ålagd —- en del kanske
för litet, men andra så mycket mera.

Vad som är orsaken till att en del avverkat för litet kan vara svårt att avgöra
— felet kan ligga likaväl hos myndigheterna som hos vederbörande avverkare.
De, som skola utdela kvantiteterna, kunna naturligtvis inte bedöma alla
de förhållanden, som inverka på avverkningsförmågan, och därför får man inte
se alltför byråkratiskt på denna sak. Utan om man i stort sett med de verkställda
avverkningarna kan tillgodose behovet, har man ju nått vad man strävar
efter beträffande anskaffandet av vedbränsle m. m.

Jag anser att denna lag i vissa avseenden går alltför långt. Jag vill därvid
understryka vad en föregående ärad talare har påpekat, att myndigheterna
skola kunna ge vederbörande skogsägare anvisning på var på sin skogsmark
han skall avverka den föreskrivna kvantiteten ved. Man vet ju inte vilka syn Första

kammarens protokoll 10^2. Nr 36.

Nr 26.

Ixjrdagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om avverkningsskyldighei. (Forts.)
punkter den skogstjänsteman, som skall ge anvisningarna var veden skall avverkas,
anlägger på denna sak. Han kanske uppträder mot vederbörande skogsägare
på ett för dennes förhållanden oförstående sätt och ålägger honom kanske
att hugga veden i en avlägset belägen del av skogen, där det ur skoglig synpunkt
måhända är bättre, men varifrån det kanske blir omöjligt för vederbörande
skogsägare att inom föreskriven tid forsla fram den huggna veden till
godkänd plats. Han bör ta hänsyn tili vad som är praktiskt möjligt under i
varje särskilt fall rådande förhållanden och man bör inte- använda tvång i andra
fall än när det befinnes nödvändigt. Men jag kan icke finna att det beträffande
vedavverkningen kan vara nödvändigt att använda tvång i den utsträckning.
som här föreslås. Och med hänsyn till de skogliga synpunkterna kan det
ej anföras bärande skäl att driva skogsägaren till att avverka på de längst bort
belägna markerna av sin skog. utan man bör låta honom själv avgöra, var avverkningen
lämpligast skall ske. Därigenom kan sparas arbetskraft både vid
huggningen men framförallt vid körningen av veden. Utkörningen av veden är
mången gång mycket besvärlig att medhinna, örn det gäller stora kvantiteter
och man inte, såsom fallet är i dessa tider, har god tillgång på dragkraft, Det
är ju mycket annat vid ett jordbruk som också skall skötas och som tar både
arbetskraft och dragkraft i anspråk, och för att der, i här avsedda fall skall ge
bästa möjliga resultat är det fördelaktigt att avverkningsplatserna äro belägna
så lämpligt som möjligt. Jag anser följaktligen, att en propaganda örn att
åstadkomma den erforderliga avverkningen på frivillig väg vore värdefullare
än att tillgripa tvångsmedel, och den utvägen bör i detta läge utnyttjas. »Den
hund, som skall drivas till skogs», säger ett gammalt ordspråk, »biter icke
många djur», och den har en viss tillämpning även i detta fall.

Jag hörde herr statsrådet i sitt anförande här använda en del uttryck, som
jag förmodar finnas i motiveringen till lagen, men som sammanställda ej verka
tilltalande. Jag syftar härvid på att herr statsrådet talade örn att staten äger
maktmedel, statliga tvångsmedel, kunde tillgripa tjänstepliktslagen samt införa
vitesföreläggande m. m. för att få fram vad som önskades. Ställda i sitt
sammanhang äro naturligtvis icke sådana tvångsföreskrifter tilltalande, och
jag tror för min del att man kan komma fram på andra vägar än att behöva
tillgripa sådana medel. Men man måste också skapa de förutsättningar, som
fordras för att man skall kunna gå den vägen, och det är möjligt att man då
måste något höja priset på veden, vilket dock inte behöver bli alltför avskräckande.
Det blir nämligen väsentligt mycket dyrare, örn vi skola tvångskommendera
ut folk från städerna att hugga ved. Jag har skaffat uppgifter, som
visa vad som betalas till dessa från städerna utsända vedhuggare, och jag tilllåter
mig här anföra några av dem. För det första utgår sålunda flyttningsbidrag
t. ex. för arbetare bosatta i de större städerna med intill 3 kronor 50 öre
per dag, familjebidrag till hustru med 2 kronor per dag, familjebidrag till barn
under 16 år med 1 krona per dag — ha de då tre barn, blir det 3 kronor per
dag — och detta gör tillsammans 8 kronor 50 öre per dag. Men härtill tror jag
skall kunna komma hyresbidrag och bidrag för minskad inkomst. Örn vi bara
antaga att detta gör 10 kronor per dag, men att vederbörande inte förmår avverka
mer än 2 kubikmeter ved per dag, innebära enbart dessa särskilda tillägg
en kostnad av 5 kronor per kubikmeter avverkad ved. Dessutom får vederbörande
emellertid ersättning för söndagen, då han intet arbete utför. Alltså skulle
detta jämte det ordinarie, överenskomna priset, som i genomsnitt är 3 kronor
eller 3 kronor 50 öre, betyda att avverkningskostnaden skulle kunna stiga till inemot
10 kronor per kubikmeter. Sådana åtgärder fördyra ofta i väsentligt högre
grad varas framskaffande än örn man låter vanliga ekonomiska principer vinna
tillämpning vid anskaffandet av densamma, Det är klart att det måste någon

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag om avverkning sskyldighet. (Forts.)
stimulans till för ökandet av produktionen av en vara av denna beskaffenhet, ty
vederbörande producent får vanligen utföra detta ökade arbete på en tid, som
är mindre lämplig för honom, vilket givetvis medför åtskilligt högre framställningskostnader
än örn arbetet finge utföras under mera normala förhållanden.

Dessa synpunkter måste beaktas, och det kan, som här tidigare sagts, ske,
örn man skapar förutsättningarna härför, vilket icke behöver medföra att priset
blir alltför avskräckande. Använder man dessutom tillgängliga medel i det
nyssnämnda propagandasyftet, tror jag att vår vedbränsleförsörjning skall
kunna säkras även för ett kommande år.

Jag anser mig alltså i nuvarande läge, herr talman, böra yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Det tycks vara mycket svårt att koncentrera
debatten kring själva sakfrågan; det är som om man inte ville fatta
propositionens innebörd. Propositionen innebär en utvidgning av lagen till att
gälla ytterligare sortiment och dessutom beträffande anvisning på avverknings-
och upplagsplatser. Det fundamentala är utvidgningen av avverkningsplikten
till massaveden. På den punkten fick jag inte något riktigt intryck av
herr förste vice talmannens mening. Jag förstod inte om han ansåg att lagen
på den punkten gick för.långt eller om han var med på denna utsträckning av
avverkningsplikten.

Denna fråga, hur vi skola få fodermassa samt sprit till traktorer med mera.
är den viktigaste. Skola vi tillgripa tjänstepliktslagen, vilket många anse att
vi redan borde ha gjort, så måste vi ju ha en möjlighet att kunna avverka den
massaved, som då skall huggas, helst i samband med de andra sortiment som
kunna vara behövliga. Har man då inte en sådan lag, som ger möjlighet att
få avverka hos skogsägarna, så får man ju gå på förfogandelagen. Den är mycket
strängare och obehagligare, det tycker jag att herr förste vice talmannen
och jag kunna komma överens örn. Där finnas bestämmelser örn böter och frihetsstraff,
örn en skogsägare inte avverkar den kvantitet som han blivit ålagd
att avverka, och det finns ingen begränsning i motiveringen av förfogandelagen,
hur långt skogsägaren kan åläggas att köra. veden. Naturligtvis blir det en viss
praktisk begränsning, men formellt finns det ingen.

Här har man en avverkningslag. som är måttfull och som inte går längre än
nödvändigt. Dess ändamål är att få skogsägarna att avverka utan att behöva
bli utsatta för förfogandelagen, men det förbiser man helt och hållet. Man radar
upp en massa besvärligheter och anser avverkningslagen innefatta ett svårt
våld på skogsägarna. Jag sade förut, att jag förstår att skogsägarna ibland
känna det tungt, men det gäller ju inte bara skogsägarna i dessa tider utan
många andra, och jag tror att skogsägarna bära avverkningsskyldigheten med
jämnmod och med insikt örn att det är nödvändigt. Jag tror att talet örn de allmänna
klagomålen från skogsägarna icke är riktigt, ty den stora massan av dem
har klart för sig vad det gäller och klagar inte i onödan.

Jag är alldeles överens med herr förste vice talmannen, att vi skola försöka
gå de vägar, som genom propaganda och påvisande av nödvändigheten ger den
mesta avverkningen. Det har gjorts hittills, och det kommer att fortfarande så
göras. Jag har brukat uttrycka saken så, att man skall vidtaga lagliga åtgärder
på det sättet, att man har skogsägarna med sig och inte mot sig, och det
är min avsikt att i min mån medverka till att så blir fallet även i fortsättningen.

Denna lag är ingalunda den värsta, som här kan komma i fråga i en svår
situation, utan den är tilltagen så att man visserligen har medel för att klara
den svåra situationen, men icke begår något våldförande i onödan.

Nr 26.

Lördagen dea 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om avverkningsskyldighet. (Forts.)

Om jag fattade herr förste vice talmannen rätt, menade han, att man i stället
för att ge anvisningar örn att skogsägarna skola avverka vissa kvantiteter och
fastställa priser för dem skulle höja priserna så mycket, att det därigenom
kommer fram tillräckligt mycket ved. Beträffande priset ber jag bara att få
säga, att förra året hade jag sådana överläggningar med representanter för
skogsägarna, när prisen fastställdes, och vi kommo då överens om de priser
som ha tillämpats detta år och som av många anses vara en oskälig belastning
av skogsägarna och innebära att staten betalar för litet. Yi voro överens även
om priset på massaveden, representanter för skogsägarna, bränslekommissionen
och jag, men ändå lia vi ju inte kunnat få fram de mängder vi behövt särskilt
av massaved, och då är det nödvändigt att vidtaga sådana åtgärder, så
att vi kunna klara bränsleförsörjningen. Jag har försökt framhålla, att det är
detta som saken gäller, inte något vidare, och man skall inte försöka att blåsa
upp saken till större proportioner än den i verkligheten har.

Beträffande priserna vill jag säga, att någon förhöjning i fråga örn priset
på den ved som har avverkats under det innevarande bränsleåret, alltså under
tiden den 1 juli 1941—den 30 juni 1942, icke kan påräknas. Detta böra ju
representanterna för skogsägarna vara fullt medvetna örn efter det resonemang
som vi hade föregående höst, varvid förutsattes att vissa omkostnadsökningar
skulle inkluderas i det pris, som då fastställdes.

Till slut vill jag bara säga, att jag icke är benägen att taga upp något resonemang
på det plan för debatten, som herr von Heland ville anvisa. Örn vi
från olika håll visa ansvarskänsla och medvetenhet örn vad det gäller och icke
förvränga saken, så tror jag att det hela skall gå tämligen väl i lås. Jag förstår
att man kan bli chockerad av ordet vite och en hel del andra tvångsmedel,
som herr förste vice talmannen talade örn, men dess värre är det ju på det sättet,
att våra krislagar innehålla de där otrevliga uttrycken, och utan dem vore
det kanske inte så lätt att få respekt för lagarna. Det är nog nödvändigt att ha
dem i en sådan här lag, ty örn det inte är någon påföljd, är det ju inte mycket
att göra åt saken i fråga örn dem som ej vilja följa föreskrifterna. Om det bestämmes,
att skogsägaren skall lägga upp veden på anvisad plats, och detta
icke vållar honom ökat besvär eller några större kostnader, då bör han kunna
göra det. Det är ju endast fråga örn plats på eller i närheten av hans egen gård.
Bestämmelsen kan medföra mycket stora besparingar i transporthänseende,
och då är det inte oberättigat att begära att han skall följa den anvisningen,
särskilt som han får ersättning för den ökade kostnad det kan vara fråga örn.

Jag skall, herr talman, inte ingå på saken vidare. Jag har den bestämda uppfattningen,
att kammarens ledamöter äro väl medvetna om hur viktigt det är,
att avverkningslagen blir antagen, och jag skulle tro att flertalet också skall
finna att den är framlagd i en form som kan godtagas.

Herr Nisser: Herr talman! Det råder ju inte delade meningar örn att vi befinna
oss i ett nödläge beträffande bränsle och andra skogsprodukter, ett
nödläge, vars like vi aldrig någonsin förut ha upplevat. Frågan gäller alltså
endast hur man skall kunna på bästa sätt bemästra de svårigheter som vi befinna
oss i. Någon talare — jag tror det var herr Näslund — framförde som
en tänkbar möjlighet, att man skulle gå till sådana områden som ännu icke
varit föremål för avverkning och att man där skulle kunna finna de kvantiteter
ved och virke som man behövde. Ja, det är nog alldeles riktigt, att det
på många håll finns sådana trakter, som lämpligen skulle kunna användas just
för dessa ändamål, men svårigheten är att få fram vad som där finns. Vi ha
inom mitt distrikt just brottats med dessa mycket stora svårigheter. Dels visar
det sig många gånger, att den ved, som man tror skall finnas, i verkligheten

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag örn avverkning sskyldighet. (Forte.)
inte finns. I dessa avlägsna trakter är man inte alltid så väl orienterad om
vad som finns. Skogsägarna själva veta inte vad de ha, och många gånger
ha de en överdriven uppfattning om beståndens beskaffenhet. Men det som är
av ännu större betydelse och vållar ännu större svårigheter, är att man måste
bygga vägar för att komma fram till dessa trakter, och varifrån skall man
ta arbetskraft för att bygga vägar, när det knappast finns arbetskraft för att
hugga skogen? Varifrån skall man taga det material som behöves, varifrån skall
man taga fordon, oljor och andra drivmedel för att kunna åstadkomma dessa
vägar? Det rör sig ju inte om endast kortare bitar, utan det kan ju gälla miltals
med vägar, örn nian skall kunna komma fram till dessa skogbärande trakter.

Vi veta, att exempelvis uppe i Siljansdalen hava avsevärda vägbyggnader
redan satts i gång, men det har varit mycket svårt att fullfölja dem, och erfarenheterna
äro sådana, att de icke uppmuntra till fortsättning. Och har
man väl fått en väg, så vet man ju inte, örn man sedan kan få de bilar och
drivmedel som behövas för att skaffa fram den ved, som möjligen kan erhållas
i eje avlägsna trakterna. Jag vill alltså med detta ha framhållit ovissheten och
svårigheterna i att gå för långt bort, när det gäller att fylla vedbehovet. Jag
tror därför att det är av betydelse, att massavedssortimenten komma in i avverkningsplikten.
Det finns på många håll skogar, som redan äro väl genomhuggna.
Det finns överhuvud taget knappast någon brännved eller kolved
kvar att taga ut på sådana skogar, och då brukar ju skogsägaren kunna befrias
från skyldighet att hugga massaved och timmer till brännved. Får man
nu in massaveden i den awerkningspliktiga veden, kunna även dessa skogsägare
inrymmas bland dem som lia skyldighet att avverka vissa kvantiteter.

Men när det gäller massaveden, frågar man sig, örn inte kvantiteten skulle
kunna nedsättas rätt avsevärt. En mycket stor del av massaveden skall användas
för att framställa cellulosafoder för jordbrukarnas behov. Nu vet man
dock med säkerhet, att stråfoderskörden i höst kommer att bli god. Vi se ju
redan att höstsäden och vårsäden växt bra, och vallarna visa sig också ganska
lovande på de flesta håll. Jag tror därför, att man skulle kunna utan risk
minska den kvantitet massaved. som är avsedd för framställning av cellulosaloder,
och att man kan lita på att skörden, även om det blir dåligt bärgningsväder,
blir sådan, att man kan fylla ett normalt behov av både hö och halm
med- skörden i höst.

En av de allra största svårigheterna för vedavverkarna är naturligtvis att
skaffa arbetskraft. Här har påpekats de ganska abnorma pris. man skulle
komma till. om man skulle använda arbetskraft från städerna. Det beror på
den hjälp i olika former, som man måste tänka sig att de skola få för att
det skall bli på något sätt lockande för dem att gå ut i skogen. Jag vet emellertid
inte, örn man kan behöva gå till en sådan ytterlighet. Inom skogsindustrierna
pågå för närvarande ingående underhandlingar, hur man skall
kunna frigöra en del arbetskraft från industrien för att få den ut i skogen.
Jag tror att man på den vägen kan få ett ganska stort antal arbetare åtminstone
inom en del områden, som där kunna göra sin insats, och dessa arbetare
ha ju ofta redan förut arbetat inom närliggande bransch, så att de
säkerligen kunna åstadkomma ett betydligt bättre arbetsresultat än de arbetare.
som skulle komma från stadsbetonade industrier.

Emellertid äro vi nog alla ense örn att tvångslagar äro av ondo och icke
skola få existera en dag längre än de behövas. Vi måste även på det området
slå vakt örn vår personliga frihet, vår självbestämmanderätt. Den lag som nu
föreligger torde dock vara behövlig att ha som reserv. Om man inte kommer
fram på frivillighetens väg, så måste man ha något tvångsmedel att
tillgripa, ty denna fråga är ju för hela vår folkförsörjning och hela vår exi -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om av verkning sskyldighet. (Forts.)
stens av så oerhört stor betydelse, att man icke får underlåta att vidtaga
alla åtgärder som behövas för att lösa detta mycket svåra problem. Min förhoppning
är givetvis att lagen icke skall behöva tillgripas utan att man i stort
sett skall kunna få fram de kvantiteter bränsle och massaved, som behövas,
på frivillighetens väg, men det finns naturligtvis alltid en del individer, som
man icke på denna väg kan förmå att göra sin samhälleliga plikt.

Jag hoppas alltså att lagen icke skall behöva tillgripas, men anser att
nian måste ge myndigheterna ett medel att använda, örn det skulle vara så
olyckligt, att det behöves, och på grund härav anser jag mig, herr talman,
kunna ansluta mig till den linje, utskottet valt.

Herr Holstenson: Herr statsrådet Domö ansåg att jag ville måla hin pä
väggen genom mitt påstående i reservationen, men jag undrar örn det inte är
herr statsrådet själv, som vill måla hin på väggen i sin lag. Jag tror vi kunna
taga det från den sidan. Sedan ville herr statsrådet göra gällande, att man
skulle driva fram en tillämpning av förfogandelagen genom reservationen. Jag
skulle verkligen vilja fråga herr statsrådet, varigenom man skulle göra det.

Den första punkten i reservationen är att man vill stryka sista punkten i
första paragrafen, som gäller huggningen av andra sortiment än ved. Man kan
inte gärna från skogsägarehåll gå med på en skyldighet att hugga vilka sortiment
som helst till ved.

Den andra punkten gäller körningarna. Jag undrar i alla fall, om det kan
vara för mycket begärt, när man tänker på de svåra förhållanden som rådde
förra vintern i fråga örn transporten ut till vägarna. Enligt den då gällande
lagen skulle skogsägaren frakta veden ut till bilväg. Jag undrar örn det inte
blir bättre att skaffa fram veden en kortare körväg än örn man skall åläggas
av kommissionen att köra den kanske halvmiltals. Det står ingenting i propositionen
örn våglängden utan endast att kommissionens anvisningar skola följas.
Jag tror att örn vi skola tänka på att få någon ved, så få vi försöka att skaffa
veden ut till transportväg. Blir veden liggande i skogen, tror jag inte att stadsborna
få mycket att elda med. Det är ju en rent praktisk sak, som här påkallas
i reservationen.

Sedan är det vitet. Jag tror att herr statsrådet gjorde både sig själv och
allmänheten en stor tjänst, örn han inte holle på det där vitet. Jag tror att det
skulle vara av rent praktiskt värde, att det komme bort, och jag tror att kammaren
gott kunde stryka den punkten.

Jag kan inte se, att det är att måla hin på väggen att framhålla dessa tre
synpunkter.

Vidare framhöll herr statsrådet, att de som här talade för skogsägarna inte
voro representativa. Det kan ju hända, att de inte äro så representativa som
herr statsrådet skulle ha önskat, men de äro i alla händelser medlemmar av
skogsägareföreningar och av dessas styrelser, så att de kanske ha någon bekantskap
med skogsägarna.

Sedan framhöll herr statsrådet, att det var svårt att hålla debatten inom
gränserna för denna sak. Jag undrar örn det inte var herr statsrådet som
började med att säga, att det skulle vara någon sorts agitation åtminstone av
de första talarna, som talade för skogsägarnas sak. Jag kan vädja till utskottets
ordförande, örn inte de synpunkter, som vi ha framhållit i reservationen,
lia framhållits även i utskottet, och de ha sålunda icke framkommit på
grund av något agitations möte eller några förbundsuttalanden.

För övrigt vill jag säga, att det brukar ju vara ganska vanligt, att en sådan
här fråga sändes ut på remiss, innan propositionen framlägges, men så har icke
skett här. Detta har påtalats, och från mötet med skogsägareföreningarnas

Lördager dea 27 juni 1942 f. m,

Nr 26.

Lagförslag örn avverkningsskyldighet. (Forts.)
representanter har det till andra lagutskottet kommit ett uttlande, som kanske
inte gick precis i propositionens anda. Jag menar att det bland dem som stå
under detta yttrande kanske finns någon som kan vara tillräckligt representativ
för att kunna framhålla skogsägarnas intressen.

Jag vill icke förlänga debatten ytterligare, men jag har icke kunnat underlåta
att påpeka dessa förhållanden.

Herr statsrådet Domö: Den föregående talaren undrade, örn det kunde vara
möjligt, att en underlåtenhet att antaga den framlagda avverkningslagen kunde
framkalla användande av förfogandelagen. Därtill vill jag säga, att vi kunna
mycket väl komma i ett läge, där transportväsendet blir lamslaget och produktionen
ytterligare hämmas. Icke minst på grund av underlåtenhet att avverka
massaved kunna vi plötsligt fram på höstsidan eller vintern bli ställda i ett
läge, där hela svenska folket och jag skulle tro även reservanterna komma att
säga sig: detta kan icke få fortgå; vi kunna inte nöja oss med att man inte får
fram bränsle och massaved och att man inte kan få transporterna samordnade,
och så skulle man kräva att staten skall begagna de maktmedel den har. Örn
vi då inte ha den här föreslagna avverkningslagen, ha vi endast förfogandelagen
att ta till. Så enkelt är det, och situationen kan utveckla sig mycket
snabbt åt det hållet, örn ingenting göres.

I anledning av herr Näslunds anförande, vilket jag tyckte gick i en helt
annan och mycket sakligare tonart än en hel del andra, vill jag säga, att god
skogsvård kommer naturligtvis inte att i onödan frångås. Det är självfallet, att
man till det yttersta håller på att man skall taga den sämre skogen. I anledning
av herr Sundbergs yttrande vill jag säga, att det är självfallet, att man
till det allra yttersta söker hålla sig till vedskog och dylikt. Men vi kunna naturligtvis
komma i ett läge t. ex. på grund av ett starkt försvagat transportväsen,
när det inte är möjligt, att i alla delar hålla på detta utan man kanske
måste något jämka på det begreppet och säga, att man för att överhuvud taget
få fram ved måste ta till avverkning på ställen som ligga så nära till, att det är
möjligt att driva ut veden. Det är för att vara beredd på en sådan situation,
som man föreslagit en utvidgning av bestämmelserna, och förslaget har ju den
begränsningen, att sådan avverkning kan åläggas endast efter Konungens närmare
bestämmande. Myndigheterna få alltså icke utan vidare ålägga en sådan
skyldighet, och det är självfallet, att det endast blir i yttersta nödläge, som det
kommer i fråga. Men det är en punkt, som har en viss betydelse, och det är, att
det, som man här påpekat, på sina håll finns skräpskogar, som böra huggas
bort före annan skog, och då är det bra, att det finns en möjlighet att bestämma,
att dessa mindervärdiga skogar skola tagas bort. Jag hade härom dagen en
skrivelse av en stor skara skogsmän, som framhöllo, hur tråkigt det var, att
man icke hade möjlighet att få bort skräpskogar, som ur ekonomisk synpunkt och
ur skogsvårdssypunkt borde huggas ned.

Givetvis skall alla ansträngningar göras för att icke avverkning, som strider
mot god skogsvård, skall behöva tillgripas. Därför bör den beredskaps fullmakt,
som bemyndigandet innebär, icke tagas i bruk förr än det är alldeles
nödvändigt. Men vi kunna komma i en särskilt svår situation, och då måste
man vara rustad för att möta den; det är i allas vårt intresse.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! När man sitter och lyssnar till den
debatt, som pågår, blir man förvånad över att talarna från oppositionens sida
inte tänka på den realitet som ligger bakom det föreliggande förslaget. Vi få
inte glömma att det gäller det tredje året av stora bränslesvårigheter. Under
två år ha ofantligt stora kvantiteter tagits ut, ur våra skogar, och det är
uppenbart att det skogskapital, som är lämpligt för vedavverkning, nu är

Nr 26.

Lördag-en den 27 juni 1942 f. m.

Lagförslag om avverhningsskyldighet. (Forts.)
hårt ansträngt. Det gäller nu att under ytterligare ett år taga ut ännu större
kvantiteter än tidigare ifrågasatts. Vi befinna oss i ett nödläge, och det är
naturligtvis detta nödläge som föranleder en lagstiftning. Man måste ju tänka
på den realiteten. Jag är övertygad örn att även skogsägarna ute i landet,
ifall de bleve rätt upplysta örn läget, skulle förstå den realiteten lika väl som
de som nu rösta för det föreliggande förslaget.

Detta lagförslag är ju inte avsett att drabba lojalt folk. Alla de skogsägare
som söka göra sitt bästa för att fylla de anspråk som ställas på dem, beröras
ju icke av lagen. Men man är säkerligen litet varstans förargad över att det
här och där förekommer en skogsägare, som inte fullgör den plikt mot samhället
som detta i en svår situation ovillkorligen kräver av honom. Jag har
hört att man i det län jag tillhör också bland skogsägarna är mycket upprörd
över att en och annan bland dem inte fullgör den skyldigheten. Det är uppenbart
att när det under det kommande året gäller en ännu svårare situation
och det kräves ytterligare avverkning, blir följden att de lojala skulle få anlita
sina skogar ännu hårdare än eljest, om myndigheterna inte kunna ingripa
på det sätt man skulle önska mot dem som alltjämt vilja hålla tillbaka avverkningarna.
Därför har jag för min del inga betänkligheter mot det föreliggande
förslaget.

Men det är ju uppenbart, att när det gäller att bestämma priserna på produkterna.
måste hänsyn tagas till det läge som skogsägarna kommit i _ dels
genom att avstånden från avverkningsplatserna till bilvägar och avsättningsorter
bli större för varje år som går -— för varje område som avverkas avlägsnar
man sig ju från de lättare tillgängliga trakterna — och dels genom
att det nu är högre kvalitet än tidigare på den skog som måste användas.
Därtill kommer att arbetskostnaderna både för körning och huggning väsentligt
stigit under det senaste året, och man har ju att påräkna ytterligare prishöjning
under ett kommande år. Det är naturligtvis omständigheter som statsmakterna
måste taga hänsyn till, när det gäller att fordra att skogsägarna
skola göra sitt bästa i en situation som denna.

Med denna motivering ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holstenson: Herr talman! Statsrådet framhöll att det var framför allt
på transporterna det hängde, särskilt på grund av bristen på smörjolja. Jag
vill då endast påminna örn att militären kör förfärligt mycket i onödan. Det
ginge nog att klara transportfrågan, örn statsrådet ordnade det så, att militären
körde litet mindre med sina bilar, ty den kör som sagt en del i onödan.
Det kunde forslas ganska många kubikmeter ved i stället för åtskilliga onödiga
militära transporter.

Vad beträffar frågan örn lantbrukarnas körslor vill jag också påminna örn
att de hästpriser, som nu gälla, verkligen icke uppmuntra en lantbrukare till
att uppköpa fler dragare än han redan har. När en arbetshäst kostar ett par
tusen kronor, köper inte en bonde en häst bara för att kunna köra ved.

Herr von Heland: Herr talman! Jag förstår inte att försvararna av utskottets
förslag inte kunna inse, var skillnaden ligger mellan dem som opponera
sig mot lagen och dem som tala för densamma. Jag har inte hört någon
säga annat än att det gäller att på alla sätt försöka få fram mer bränsle. Därom
äro vi ense. Men vad vi inte äro ense örn är åtgärderna för att få fram
bränslet och rättvisan i de åtgärder som statsmakterna vilja tillgripa. Det är
det tvisten gäller.

Nu kan jag alltjämt inte inse, att de föreslagna nya åtgärderna behöva vidtas,
därför att jag anser att man har tillräckliga medel redan nu för att kom -

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lagförslag örn avverkning sskyldighet. (Forts.)
ma åt de illojala. Inte heller finner jag det rättvist att genomföra det förslag
som nu förordas. Talaren på Jönköpingsbänken sade att det är illojala skogsägare
som inte ha. huggit. Man kan inte vara tvärsäker på att de inte huggit
på grund av att de velat vara illojala. Jag skulle gärna vilja ha bevis på att
det finns någon skogsägare som underlåtit att hugga, därför att han varit illojal
mot samhället. Det har nog varit andra omständigheter som ha spelat in.

Nu anser man dem illojala som inte ha huggit, och för att de skola hugga
mera vill man införa nya tvångsbestämmelser. Men varför har man inte någon
gång sagt, att alla arbetsföra i städerna som äro lediga varit illojala, som
inte givit sig ut att hugga i skogarna? Och varför har man inte stiftat en lag
som skulle tvinga dem ut att hugga i skogarna? Mot dem tillgriper man en annan
åtgärd: man trissar upp lönerna för att de inte skola få mindre förtjänst
än de haft i sin tidigare näring. Beträffande dem går man den vägen, men mot
skogsägarna går man tvångsvägen — det är det egendomliga! Men kanske talaren
på Jönköpingsbänken kan tala örn vad det är för fel på det resonemang
jag har fört.

Jag har, herr talman, inte funnit annat än att vi äro överens örn att det är
nödvändigt att få fram bränsle och att vi alla äro eniga örn att vi skola vädja
till skogsägarna att skaffa fram bränslet, men jag kan alltjämt inte inse att
det framlagda lagförslaget är vare sig rättvist eller nödvändigt.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Herr statsrådet Domö framställde
till mig den frågan, huruvida jag hade något att invända mot att man lät
lagen även omfatta massaved. Utan att stöta på för stora svårigheter tror jag
att man kan utsträcka lagen till att även omfatta massaved. Med de nuvarande
bestämmelserna har det avverkats åtskilligt med massaved, men visar det
sig nödvändigt att få fram mera sådan ved, kan man ålägga vederbörande att
avverka massaved, örn det hålles inom sådana kvantiteter, som det är möjligt
att få fram.

Jag tror liksom herr Nisser att man icke i år behöver använda så mycket
massaved för framställning av cellulosafoder som förra aret. Till följd av de
skördeutsikter, som vi för närvarande ha, blir det troligen mycket rikligt med
grovfoder, och man kommer då inte att vara sa angelägen att få inköpa cellulosafoder.

Det är givet att man alltid bör lägga upp reserver av olika förråd. Men blir
det mera angeläget att använda massaveden till bränsle och papper och eventuellt
även för andra ändamål än att lägga upp den såsom foderreserv, som
kanske ändå inte kommer till användning, bör givetvis massaveden användas
för det mest angelägna ändamålet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det under behandling varande utlåtandet förekommit följande yrkanden:
1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o). av herr Mannerskantz.
att utskottets hemställan skulle bifallas med de ändringar beträffande
det av utskottet framställda lagförslaget, som förordats i motionen I: 258;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna den av herr Holstenson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holstenson begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida karn -

Nr 26,

Lördagen den 27 juni 1942 £. m.

Lagförslag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
maren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av herr Holstensons m. fl. reservation.

o Herr Mannerskantz äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående andra lagutskottets
utlåtande nr 44 antager godkännande av den av herr Holstenson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

\ inner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Mannerskantz’ yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 44,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Mannerskantz’ yrkande i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen
. förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 24.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 371, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o), liro) och 17:o) lagen
den 28 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
vissa ersättningar för vid jagarolyckan å Hårsfjärden förlorade enskilda tillhörigheter
;

nr 394, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till bidrag till anskaffning av permittentlokal
i Stockholm;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av mark
för utökning av Upplands regementes övningsfält och fältskjutningsterräng
m. m.;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning m. m.;

nr 398, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till byggnadsforskning m. m.;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anskaffning av baracker m. m.
för vissa staten tillhöriga torvmossar;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1942/43 till statens
informationsstyrelse;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 405, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till vissa resekostnader
vid den förebyggande mödra- och barnavården m. m.;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedläggande av
högre lärarinneseminariet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
undervisningssjukhus m. m.;

nr 422, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i vissa
delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; samt

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

nr 443, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till folkskolans
avlöningsreglemente m. m.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 430, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tillfällig förlängning av skyddstid för litterära verk; och

nr 431, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av
statlig poliskår i Boden, i vad propositionen behandlats av lagutskott.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

430, att utskottets hemställan i utlåtande nr 57 samt, i fråga örn förslaget nr

431, att utskottets hemställan i utlåtande nr 59 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 436, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 126 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn värnskatt för budgetåret 1942/43; samt

nr 439, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370)
örn särskild skatt å förmögenhet, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

436, att utskottets hemställan i betänkande nr 4:2, vidkommande förslaget nr

437, att utskottets hemställan i betänkande nr 43, rörande förslaget nr 438, att
utskottets hemställan i betänkande nr 44 samt, angående förslaget nr 439, att
utskottets hemställanden i betänkande nr 45 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 442, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
awerkningsskyldighet.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 44 bifölles aven av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets utlåtanden:

nr 61, angående regleringen för budgetåret 1942/43 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.; samt

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag under
tolfte huvudtiteln för budgetåret 1942/43.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.18 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av
jordbruk, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 275, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn åtgärder
mot vanhävd av jordbruk.

I det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget voro 1 och 7 §§ så lydande:

1 §•

Finnes å brukningsdel odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, skall
uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom
att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga äventyras, eller därigenom
att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

7 §.

Har anmälan jämlikt 6 § andra stycket skett, skall länsstyrelsen höra den,
som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden, samt, örn denne påkallar
syn enligt 5 § andra stycket och sådan syn tidigare icke hållits eller länsstyrelsen
eljest finner anledning därtill, förordna örn sjol. Länsstyrelsen skall därefter
föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt
förelägga den, som är därför ansvarig, för en var av åtgärderna viss tid, inom
vilken åtgärden skall vara verkställd. Tiden bestämmes i enlighet med vad
i 6 § första stycket sägs. Länsstyrelse må i fråga örn byggnadsbeståndet å
brukningsdelen ej föreskriva andra åtgärder än sådana, som äro oundgängligen
nödvändiga för att å brukningsdelen skola finnas byggnader av den beskaffenhet,
som fordras för jordbrukets ändamålsenliga bedrivande. Har i överenskommelse
som avses i 6 § första stycket fastställts vite, må länsstyrelsen,
örn skäl därtill föreligga, utdöma vitet.

Försittes tid som i första stycket nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande av
jordbrukskommissionen giva det nya föreläggande ifråga örn vanhävdens avhjälpande,
som med avseende å brukningsdelens skick då må finnas erforderligt.

Vid meddelande av föreläggande enligt denna paragraf äger länsstyrelsen
fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse
ävensom fälla till sådant vite.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i första kammaren
nr 257 av herr Andersson, Alfred, och nr 261 av herr Bengtsson m. fl.
samt motionerna i andra kammaren nr 363 av herr Hansson i Skediga, nr
367 av herrar Carlström och Boman, nr 368 av herrar Nilson i Spånstad och
Svensson i Ljungskile, nr 369 av herr Lundell och nr 370 av herr Janson i
Frändesta m. fl.

I motionen 11:369 hade yrkats, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Lagförslag
orri åtgärder
mot vanhävd
av jordbruk.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Lagförslag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 369, måtte antaga Kungl.
Maj :ts i propositionen framlagda förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av
jordbruk; samt

B. att motionerna 1:257, 1:261, 11:363, 11:367, 11:368 och 11:370 måtte
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tamm, Löfvander, Beck-Friis, Näslund, Hallagård och Barnekow,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 369 samt med förklarande att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas i det av Kungl. Majit framlagda
förslaget till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk, måtte för sin del antaga
under punkten infört förslag till lag i ämnet;

B. att motionerna 1:257, 1:261, 11:363, 11:367, 11:368 och 11:370, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

2) av herr Håstad, som anfört:

»Jag instämmer i den av herr Tamm med flera avgivna reservationen utom
i ett avseende. Jag anser det önskligt och möjligt att göra en sådan mindre
omarbetning av lagförslaget i anslutning till de motionsvis framställda yrkandena,
att byggnader å brukningsdelar, som falla utanför 1927 års uppsiktslag,
med viss inskränkning måtte undantagas i lagen under dennas av
reservanterna föreslagna ettåriga giltighetstid. Utöver det av herr Tamm med
flera framställda yrkandet örn ändring av stadgandet angående lagens giltighetstid
föreslår jag sålunda, att riksdagen för sin del måtte besluta att 1
och 7 §§ skola erhålla följande lydelse:

1 §•

Finnes å---eller därigenom att. i fråga örn brukningsdel, som avses

i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, nödiga byggnader
bortföras eller lämnas utan underhåll eller, beträffande annan brukningsdel,
byggnader, som äro oundgängligen nödvändiga för att förekomma skada
å husdjur eller bärgad gröda, bortföras eller lämnas utan underhåll.

7 §•

Har anmälan---stycket sägs. Länsstyrelse må i fråga örn ^byggnads beståndet

å brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt
å vissa jordbruk, ej föreskriva---ändamålsenliga bedrivande. Å

annan brukningsdel må länsstyrelse i fråga om befintliga byggnader ej föreskriva
andra åtgärder än oundgängligen erforderliga mindre reparationer.
Har i---utdöma vitet.

Försittes tid---finnas erforderligt.

Vid meddelande — ---sådant vite.»

Det i herr Tamms m. fl. reservation framlagda lagförslaget skilde sig från
Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta lagförslag allenast därutinnan, att lagen
enligt det förra förslaget skulle äga giltighet till och med den .30 juni
1943 men enligt det senare förslaget till och med den 30 juni 1947.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

Herr Tamm: Herr talman! Det är uppenbart, att särskilt under nu rådande
bekymmersamma krisförhållanden ett nationalekonomiskt intresse föreligger
att all odlad jord i vårt land utnyttjas på bästa möjliga sätt i folkförsörjningens
tjänst. Framför allt bör härvid tillses, att jordbruksjord icke får direkt
vanhävdas. I någon större utsträckning torde lyckligtvis så icke heller ske. men
i enstaka fall lia dock försyndelser i detta avseende kunnat påvisas. Förra
årets riksdag anhöll därför i anslutning till flera avgivna motioner, att Kungl.
Majit ville låta verkställa skyndsam utredning angående en provisorisk lagstiftning
mot vanhävd med giltighet tills vidare under nu rådande förhållanden
och i enlighet med av andra lagutskottet i dess motivering angivna synpunkter.
Man var ju redan då på det klara med att en sådan lagstiftning kanske
inte skulle få någon större praktisk betydelse, men den skulle dock säkerligen
genom sin blotta tillvaro ha en viss psykologisk betydelse.

Nu föreligger här i dag till behandling en dylik vanhävdslag, men det möter
inte några större svårigheter att konstatera, att densamma inte utarbetats efter
de av riksdagen angivna direktiven. Någon direkt vanhävdslag ha vi ju hittills
inte haft här i landet men väl en så kallad uppsiktslag över bolags- och
därmed jämförlig jord. senast omarbetad och av riksdagen antagen år 1927.
Syftet med denna lag är dock av helt annan natur än syftet med den nu föreslagna.
Den avser närmast att förhindra, att bolagen lägga ner eller sammanslå
sina jordbruksgårdar eller försumma underhållen av desamma, alltså en
lag främst av social natur. Vad man nu emellertid ansåg sig behöva och begärde
var en lag inte av social utan av nationalekonomisk struktur. Detta sade
också andra lagutskottet klart och tydligt ifrån förra året, samtidigt som det
strök under, att uppsiktslagen tillkommit ur helt andra synpunkter än dem som
nu vore för handen, där det gällde att under kristiden vidmakthålla jordbrukets
avkastningsförmåga, varför man i första hand borde taga sikte på hävden
på själva jorden.

Den riksdagen nu förelagda vanhävdslagen har emellertid blivit en enligt
min mening onekligen mindre lyckad hybrid och sammanblandning av 1927
års uppsiktslag och en allmän vanhävdslag för den odlade jorden. Man har
gått så långt i sammanblandningen av dessa lagar, att man som förutsättning
för antagande av den nya vanhävdslagen ansett sig böra föreslå att tillsvidare
upphäva den socialbetonade uppsiktslagen. Detta hade varit alldeles onödigt,
om man följt riksdagens direktiv. Det hade då också varit onödigt att i den
nya lagen inblanda frågan örn husens underhåll, ett förfarande som i många
remissyttranden och även i övrigt i stor utsträckning på jordbrukarhåll mötts
av stark kritik. Det säger ju sig nämligen självt, att i en provisorisk lagstiftning.
som till huvudsyfte har att under krisen tillse endast att själva jorden
inte vanskötes, indragandet av frågan örn husens bestånd och underhåll knappast
kan lia något berättigande. Det kan ju vara sant, att ofta nog på en illa
skött gård inte blott jorden utan ilven husen mer eller mindre fått förfalla, men
dessa två spörsmål behöva naturligtvis inte sammanknytas i detta sammanhang.
Skulle husen till äventyrs vara så dåliga, att djur och skörd ej kunna skyddas
eller tillvaratagas, kunde man ha begränsat sig till att kTäva härför erforderliga
reparationer.

Jag vill gärna erkänna, att man i departementet sökt moderera utredningens
förslag, särskilt när det gäller underhållet av byggnader, genom att införa vissa
försiktighetsbestämmelser, om jag så får uttrycka mig. i 7 §. Man får emellertid
inte förbise, att denna paragraf endast gäller besvärshänvisning, medan
lagens allmänna innebörd som vanligt angives i 1 §. Trots dessa gjorda förbättringar
kvarstår emellertid alltjämt lagens hybridkaraktär. Nu har det blivit
en tilltrasslad uppsiktslag av blandad natur i stället för den begärda enkla och

Nr 26.

Lördagen dea 27 juni 1942 e. m.

Lagförslag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
renodlade vanhävdslagen. Skulle man till äventyrs framdeles anse det lämpligt
att införa någon sorts allmän uppsiktslag för allt svenskt .jordbruk, skall
man väl hellre gå fram efter renare och klarare linjer. Denna lag bör då
uppbyggas på grundval av läget under normala förhållanden och inte med
hänsyn till nuvarande förhållanden. Att som nu skett blanda ihop en kristidslag
och en permanent lag, uppsikt och vanhävd, kan knappast leda till ett lyckligt
resultat och har inte heller enligt min mening gjort det.

Vi reservanter lia därför inte ansett oss kunna godtaga lagen i dess framlagda
form, utan vi ha ansett att den bör omarbetas efter de linjer, som förra årets
riksdag föreslog. Härigenom kan 1927 års uppsiktslag med någon mindre omarbetning
bibehållas för sitt ursprungliga syfte, medan en enkel och smidig
lag, inriktande sig på huvudändamålet för dagen, nämligen hävdande^ av all
landets åkerjord under kristiden, åstadkommes. Det omtvistade spörsmålet örn
byggnaderna kan man ju då också komma ifrån. Frågan örn en allmän uppsiktslag
bör få vila till dess kriget är slut. ty att. som nu delvis skett, på bakvägar
söka införa en sådan permanent lag är inte sympatiskt. Vi reservanter
ha emellertid inte vågat oss på att omarbeta själva lagförslaget efter angivna
linjer, utan reservanternas flertal ha med hänsyn till frågans vikt ansett sig
nödsakade förorda, att det föreliggande förslaget i dag antages. Vi ha i stället
yrkat att lagens giltighetstid begränsas till ett år i stället för som föreslagits
till 1947 års utgång. Vi ha hoppats att efter ett år de omarbetade förslagen
böra kunna föreläggas riksdagen.

En reservant, herr Håstad, har gått litet längre än de övriga sex reservanterna
gjort. Han Ilar direkt utarbetat ett nytt lagförslag beträffande §§ 1 och 7.
Jag har ingenting att egentligen invända mot denna omarbetning. Då vi reservanter
emellertid ha den uppfattningen, att hela lagens konstruktion är oriktig
och felaktig, ha vi knappast ansett det vara någon idé att på detta sätt
upptaga till direkt omarbetning någon enskild eller några enskilda paragrafer.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av mig jämte fem andra ledamöter av andra lagutskottet.

Häri instämde herr Löfvander.

Herr Bengtsson: Herr talman! Med anledning av att jag tillsammans med
andra ledamöter väckt motion i detta ärende, beder jag, herr talman, att få
yttra några ord i detta för dagen aktuella spörsmål.

Alla äro vi väl av kända skäl ense örn nödvändigheten att i nuvarande tid
utvinna så mycket som möjligt ur den svenska åkerjorden, och trots maximipriser
och alla andra, förordningar tror jag ingen kan säga annat än att landets
jordbrukare under detta krig ha varit lojala och gjort det bästa, som kunnat
göras under en svår tid, med mycket snäv import och därtill skörd som
gränsat till missväxt inom eget land.

Jordbruksnäringen liksom alla andra näringar går bäst, då dess utövare få
så stor handlingsfrihet som möjligt. Det är också känt att den svenska åkerjorden
numera giver stora hektarskördar, jämfört med andra länder i betydligt
förmånligare klimat.

Alla jordbrukare hava ju i alldeles färskt minne de ganska nära liggande
åren, då alla jordbruksprodukter måste säljas till ruinerande priser. Då spelade
den lilla procenten av vanhävd, som ju alltid förefinnes i alla länder, ej
den minsta roll från försörjningssynpunkt i vårt land. Nu är läget det motsatta,
och alla jordbrukare äro skyldiga att producera det mesta möjliga för
att, så långt sig göra låter, rädda vår livsmedelsförsörjning. Därför kan föreliggande
lagförslag hava sin betydelse i dagens situation.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Lagförslag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

Men att en jordägare, som frambringar goda skördar men genom omständigheternas
makt kanske bär något bristfälliga hus, nu skall kunna, åläggas att
i dessa tiders stora brist på arbetsfolk reparera sina hus, då han endast med
stora bekymmer kan få sin gröda bärgad, förefaller vara ett orimligt åläggande.
Den som har ett välskött jordbruk med goda skördar låter väl för övrigt
inte en med svett och möda bärgad gröda förfaras sedan den är bärgad.
På detta kan givetvis svaras, att då får han heller ingen anmärkning och då
stör ej lagen honom. Men, herr talman, var gränsen här går är en bedömningsfråga,
och bedömningens resultat kan bliva olika hos olika förrättningsmän
i landets skilda delar.

Samma förhållande är det med de mindre brukningsdelarna. Kan det verkligen
vara någon mening i att kosta på besiktningar å dessa, som ju i allmänhet
giva sin brukare och hans familj deras uppehälle? Här försummas säkerligen
i dessa tider ingenting av dessa, som själva sörja för sitt dagliga bröd.
Detta förefaller mig överhuvud taget så självklart, att det ej behöver diskuteras
i detta sammanhang.

I synnerhet byggnadsfrågan kunde i dessa tider rent av ekonomiskt ruinera
brukaren. När man får höra sådana kostnadsförslag som ställa sig i 2,000
kronor för hektar till nybyggnader å mindre jordbruk, förstår väl var och en
att det är ekonomiskt hopplöst att bruka den svenska jorden,.

Ja, herr talman, här vore mycket mera att framhålla, men i frågans nuvarande
läge skall jag endast be att få biträda den av herr Tamm m. fl. avgivna
reservationen.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! Det är många lagar och förordningar,
som i dessa tider utfärdas för landets jordbrukare och skogsägare. De flesta av
dem innebära ett starkt ingrepp i den enskilda näringsfriheten. Jag behöver
bara erinra örn den lag om avverkningsskyldighet, som vi tidigare i dag antagit.

Jag tror emellertid, att vårt lands jordbrukare och skogsägare lojalt och med
ett visst jämnmod skola finna sig i alla dessa lagar, under förutsättning att
de tjäna ett allmänt intresse och äro till gagn för hela folkförsörjningen. Så
kan knappast sägas vara fallet med det här föreliggande förslaget till lag örn
åtgärder mot vanhävd av jordbruk, i ali synnerhet inte den del av lagförslaget,
som berör jordbrukets åbyggnader. Utskottet konstaterar ju också mycket
riktigt, att fall av vanhävd i egentlig mening äro jämförelsevis sällsynta
inom vårt land och att lagstiftning för att förhindra vanhävd knappast kan
få någon större betydelse för folkförsörjningen, utan att lagen främst är motiverad
ur psykologiska synpunkter.

Men om lagen i först hand skall tjäna ett psykologiskt intresse under en viss
begränsad tid, tycker man ju att den borde ha fått en utformning, som svarar
mot det syftet. Så är, enligt min mening, icke förhållandet med denna lag.
Man har snarare en känsla av att det här är fråga om att taga ett första steg
på den väg, som leder till att ali svensk jord i enskild ägo blir underställd
1927 års uppsiktslag, kanske t. o. m. även sedan kristiden upphört.

Det synes mig lia varit både enklare och riktigare att omarbeta 1927 års
uppsiktslag så, att den även täcker vad som här åsyftas beträffande jordens
hävd, och dessutom antaga en särskild provisorisk lag för det övriga jordbruket.
Det har helt naturligt, såsom herr Tamm nyss framhållit, inte varit möjligt
för reservanterna att på den korta tid, som stått till buds, utarbeta förslag
till tvenne sådana lagar. Därför lia reservanterna nödgats föreslå, att det framlagda
förslaget antages i oförändrat skick, men att tiden begränsas till ett

Första kammarens protokoll 19J/2. Nr $6. 6

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Lagförslag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
år. Under tiden skulle nya förslag hinna utarbetas och framläggas för nästa
års riksdag.

Det mest betänkliga i denna vanhävdslag är enligt min mening att åbyggnaderna
— såväl ekonomibyggnader som boningshus — medtagits i uppsikten.
Jag hyser dessa betänkligheter bl. a. därför att det i fråga om byggnader är
synnerligen svårt att bestämma vad som menas med vanhävd. Är ett tak trasigt,
så att det regnar in på den bärgade grödan, är ju saken mycket enkel.
Men i sådana fall, där det gäller att avgöra t. ex. örn en ladugård är för kall
eller inte och i vad mån detta kari inverka på mjölkproduktionen, kunna meningarna
gå vitt isär. Här lämnas fältet fritt för alla möjliga trakasserier och
godtyckliga angivelser. Utskottet har ju heller inte anfört något annat skäl
för byggnadernas medtagande i uppsikten än att »ett nära samband i regel
förefinnes mellan jorden och byggnaderna på en brukningsdel samt att på
grund härav vanhävd å den förra ofta motsvaras av en vanvård av de senare».
Det kan vara som utskottet säger, men det är långt ifrån alltid fallet.

Även en annan fråga kompliceras i viss män genom att uppsikten över byggnader
medtagits i lagen. Det gäller de fall, där jordbruket är utarrenderat med
underhållsskyldighet för arrendatorn. Nu föreskriver ju den nya lagen, att det
är jordägaren som skall svara för eventuella förbättringsarbeten. Detta blir
särskilt kännbart för jordägaren i de fall, där arrendebeloppet är satt mycket
lågt just med hänsyn till att arrendatorn under arrendetiden skall utföra vissa
förbättringsarbeten å byggnaderna. Jag hälsar därför med tillfredsställelse
att utskottet i motiveringen uttalat, att kostnaderna i sådana fall slutligen böra
drabba arrendatorn. Lagen torde ändå komma att ge anledning till många konflikter
mellan jordägaren och hans arrendatorer.

Och kvar står alltjämt, vare sig det blir jordägaren eller arrendatorn som
skall utföra arbetet, svårigheten att i dessa tider anskaffa kvalificerad arbetskraft
för reparationsarbetet å byggnaderna. Man frågar sig ovillkorligen,
om inte de relativt stora belopp, som i enskilda fall kunna erfordras för avhjälpande
av s. k. vanhävd å byggnader, skulle komma till avsevärt större
nytta genom att användas till förbättring av själva jordbruket och därmed
också till utvinnande av ökade skördar.

Jag skulle alltså helst ha sett, att frågan örn uppsikten över byggnaderna
helt utgått ur lagförslaget. Då emellertid herr Håstad i sin reservation framlagt
förslag, som innebär en tillfällig lösning av frågan örn byggnaderna, kail
jag ansluta mig till detta. Jag ber alltså, herr talman, att i första hand få
yrka bifall till den av herr Håstad avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Jallansson, Johan Bernhard.

Herr statsrådet Pehrsson-Branistorp: Herr talman! Herr Tamm sade i sitt
anförande att riksdagens skrivelse förra året innehöll begäran örn en utredning
och ett förslag till lag, som främst skulle tillgodose intressen av mera
nationalekonomisk natur på detta område. Jag trodde för min del att det nu
föreliggande lagförslaget, även när det gäller de fastigheter som lyda under
1927 års lag, i väsentligt större utsträckning tillgodoser de nationalekonomiska
synpunkterna. I motiveringen står ju uttryckligen att det finnes sådana
fastigheter, där det på grund av belägenheten och jordens struktur samt en del
andra omständigheter inte bör ifrågakomma, att man partout skulle säga, att
de böra drivas såsom jordbruk. Många gånger tidigare har ju klagats över
att man försöker vidmakthålla ett jordbruk, som överhuvud taget inte är bärigt
såsom jordbruk och följaktligen icke bör drivas som sådant. I motiveringen
till lagen står uttryckligen såsom en anvisning, att man inte bör

Lördagen den 27 juni 1942 e. ni. Nr 26. 83

Lagförslag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
upprätthålla sådana jordbruk; det är ju orimligt att lägga ned kostnader
därpå.

Men jag förstår att reservanterna ha kunnat komma till den ståndpunkt de
intaga, om nämligen samtliga reservanter ha läst lagförslaget på samma sätt
som herr Tamm. Herr Tamm säger, att 7 § endast utgör en hänvisning i besvärshänseende
och att det är 1 § som gäller. Men det är väl inte så, herr
Tamm, utan 7 § ger just anvisningar örn hur lagen skall tillämpas av dem,
som skola handha densamma. 1 § stadgar endast örn lagens tillämpningsområde,
men 7 § innehåller vad vederbörande myndigheter och nämnder etc., som
skola göra förarbetena, ha att rätta sig efter. Dessa kunna följaktligen icke
undgå att ta hänsyn till 7 § och säga att den bara gäller för den myndighet,
som skall pröva besvär. Det vore alldeles oberättigat. Skulle herr Tamm verkligen
tolka lagen på det sättet, örn herr Tamm vore ordförande i en jordbrukskommission?
Man får naturligtvis tillse, att det inte finnes ledamöter
eller ordförande i jordbrukskommissioner, som resonera på det sättet, ty då
ha de fullständigt förbisett de direktiv som de enligt lagen ha att handla efter.
För övrigt talas ju i motiveringen om ali den försiktighet, som bör iakttagas
av vederbörande, och det förekommer även en anmaning därom till länsstyrelserna,
som ha att pröva anmälningar från jordbrukskommissionerna.
Kommissionernas förslag skola ju vara baserade på en grundlig syn, därest
vederbörande innehavare av fastigheten begär det eller jordbrukskommissionen
har ansett en sådan syn nödvändig. Skulle detta uttalande av en ledamot av
andra lagutskottet eventuellt föranleda jordbrukskommissionerna att handla
annorlunda, är det enligt mitt sätt att se beklagligt. Följden skulle ju vara
att vi överhuvud taget inte kunna stifta några lagar, därför att man inte
skulle ha möjligheter att få dem tillämpade på ett sådant sätt som varit avsett.

Herr Bengtsson yttrade sig i liknande riktning. Han talade örn jordbrukare,
som kanske skulle drabbas av lagen fastän de ha gjort sitt bästa. Ja, jag
har ju en viss erfarenhet rörande de jordbruksfastigheter, som ha lagts under
beslag med stöd av förfogandelagen, och det har visst inte varit fråga om
sådana jordägare som ha behövt göra sitt bästa för att leva av jordbruket,
utan det har gällt sådana som haft jordegendomen mera såsom en hobby, och
de lia t. o. m. kunnat intaga en sådan ekonomisk ställning att de inte heller
behövt arrendera ut egendomen. Endast i mycket få fall har det varit fråga
om andra, men det har också förekommit enstaka fall, där vederbörande länsstyrelse
faktiskt inte har kunnat utarrendera fastigheten, emedan inga närboende
ha velat arrendera eller bruka jorden och överhuvud taget ingen annan
har kunnat driva jordbruket med mindre än att byggnaderna någorlunda sattes
i stånd. I ett enda fall har det förekommit att en länsstyrelse, därför att
den iklätt sig vissa förbindelser såsom utarrenderare av fastigheten, måst vidtaga
särskilda åtgärder för att dels på det allra enklaste sättet göra gården
beboelig för vederbörande brukare och dels även göra det möjligt att hålla
djur samt driva egendomen. Det är naturligtvis detta som föranlett utredningsmännen
att framlägga sitt förslag beträffande byggnaderna, som går väsentligt
längre i stränghet än propositionen. Propositionen räknar med, precis såfom
herr Bengtsson sade, att det kan vara svårt att driva ett jordbruk örn det
icke finnes någon möjlighet vare sig att hålla djur eller att bebo husen, men i
propositionen säges att inga andra kostnader få nedläggas på reparation av
byggnader än som äro oundgängligen nödvändiga för att jordbruket skall
kunna drivas. När således en gång det påståendet gjordes, att denna lag skulle
kunna ålägga en jordbrukare, vars hustak av halm blåst sönder, att lägga
ett hårt tak i stället, är ju detta nästan detsamma som att man inte vill eller

Xr 26.

Lördagen don 27 juni 1942 e. m.

Lagförslag orri åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
inte kan läsa rätt innantill. Det står ju uttryckligen att man i dessa angelägenheter
skall iakttaga återhållsamhet. Beträffande nybyggnader är det dessutom
särskilt angivet, att man inte får lov att föreskriva sådana.

Förslaget innebär också, att örn det ur brukningssynpunkt eller ur nationalekonomisk
synpunkt är bättre att sammanslå en vanhävdad fastighet med en
annan, kan detta ske. På så sätt skulle vi ju kunna lösa en hel del rent jordpolitiska
problem, som det är angeläget att komma till rätta med. Om det alltså
ur jordpolitiska synpunkter anses riktigt att en fastighet med mycket dåligt
hävdade byggnader lägges till en annan fastighet, behöver den vanhävdade
fastigheten inte alls bebyggas, utan man kan helt enkelt riva ned de ruckel
som finnas och lägga jorden under den andra fastigheten. Så vitt jag förstår
är det ur nationalekonomisk synpunkt riktigt att göra på det sättet, därest man
av två jordbruk, som tidigare icke varit bärkraftiga var för sig, kan skapa ett
bärkraftigt jordbruk. Jag hade ju trott att det skulle hälsas med tillfredsställelse,
icke minst bland en del av dem som reserverat sig, att sådana riktlinjer
äro uppdragna för denna verksamhet.

Friherre Beck-Friis nämnde, att det var så många lagar nu för tiden. Men
örn jag inte misstar mig, var ju friherre Beck-Friis med örn att antaga det
lagförslag, som tidigare i dag varit föremål för behandling i kammaren. Han
tyckte således inte att den lagen var så farlig. Att friherre Beck-Friis finner
vanhävdslagen farligare skall jag inte uttala något omdöme om.

Friherre Beck-Friis sade också att ett ingripande skulle kunna ske därför att
en ladugård har varit för kall. Men i så fall har väl ladugården varit för kall
också innan denna lag tillkom, och det blir ganska svårt för en jordbrukskommission
att förklara, att ladugården är för kall i år, örn den inte varit det tidigare.
Dessutom finns det ju många olika driftssystem när det gäller jordbruket,
och örn jordägaren kan visa att han sköter fastigheten på ett tillfredsställande
sätt, därför att driften är så lagd att ladugård icke behöves, ..står
det ju uttryckligen angivet att man inte skall ålägga innehavaren av en sådan
fastighet att uppföra en byggnad, sorn inte behöves för en verkligt rationell
drift.

Sedan kan jag inte heller förstå hur det överhuvud taget skall vara möjligt
att omhändertaga en vanhävdad fastighet, örn lagen endast skall gälla under, ett
år. Därest byggnaderna äro praktiskt taget oanvändbara, ha de inte blivit
detta på ett enda år, utan de lia blivit eftersatta undan för undan. Mea ju
längre förfallet på byggnaderna får fortgå, desto större kostnader blir det sedan
att bebygga fastigheten och sätta byggnaderna i stånd. Det finnes nu,
som man säger, familjejordbruk, som det är angeläget att upprätthålla, därför
att många av det uppväxande släktet vilja lia sådana jordbruk. Det är då rent
av nationalekonomiskt oriktigt att nu låta fastigheterna förfaras på det sättet.
Jag skulle vilja säga att det vore nationalekonomiskt oriktigt även under normala
förhållanden, därest man vill försöka vidmakthålla ett bondejordbruk.
Vill man däremot inte det, ligger ju saken till på ett helt annat sätt. Men det
får man se den gången förhållandena äro annorlunda.

De argument., som äro framförda från reservanternas sida, förefalla mig
alltså bero på att reservanterna ha läst hela lagförslaget så som det icke skall
läsas. Jag finner dem således icke hållbara och förmodar därför att kammaren
följer utskottsförslaget.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I början av utskottets yttrande, sedan
man har kommit över referaten, säger utskottet någonting som jag finner
alldeles riktigt. Man menar att en utvidgad vanhävdslagstiftning ur psykologisk
synpunkt torde vara motiverad, men att vanhävd i egentlig mening är

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Lagförslag om åtgärder mot vanhäfd av jordbruk. (Forts.)
jämförelsevis sällsynt inom landet. Jag tror att båda dessa påståenden kunna
lia fog för sig. Man måste nog konstatera att den höjning av ransonerna, som
skulle kunna komma till stånd genom att tre, fyra eller fem gårdar i varje län
så småningom bleve bättre kultiverade, knappast kan uträknas ens med anlitande
av många decimaler. Jag vill tillspetsa påståendet så långt att jag
säger, att denna sak är fullständigt betydelselös ur folkförsörjningssynpunkt.
Detta är ungefär vad utskottet sagt, fastän jag kanske har ytterligare lagt
till ett adjektivattribut, varigenom jag tror att omdömet kommer sanningen
ännu närmare.

I fråga om det psykologiska momentets betydelse vill jag, herr talman,
påpeka att det härvidlag kan verka på två sätt. Utskottet åsyftar väl det
förhållandet, att människor, som anse sig lia för knappa livsmedelstillgångar
och bo i närheten av eller komma förbi en gård som de tycka ligga för fäfot,
förarga sig över att där inte produceras mat till deni. Men det kan även
föreligga ett annat psykologiskt moment. Alla de som driva jordbruksnäring
kunna tycka, att det är bra onödigt, när 99.99 procent av jordbrukarna sköta
sina gårdar dels förstklassigt, dels bra, dels något så när bra och dels försvarbart,
men örn det finns en i varje härad — jag tror inte ens det finns
så många — som missköter sitt jordbruk, att man för deras skull skall stifta
en lag, som sätter en stämpel på jordbrukarna i allmänhet såsom varande
människor som behöva hållas efter med lagbestämmelser av denna art för att
de skola uppfylla sina plikter mot fosterlandet. Detta psykologiska moment
kan kanske verka val så starkt på själva den allmänna mentaliteten bland dem
som producera livsmedel, att det kanske väger mera än den förargelse de känna
som gå och se på en gård, som inte producerar tillräckligt mycket. Örn det
inte har någon betydelse för folkförsörjningen och samtidigt de psykologiska
faktorerna verka även på den andra sidan, har jag svårt att förstå, att det
kan vara välbetänkt att överhuvud taget ge sig in på denna sak. Det är klart
att ibland psykologien måste spela en mycket stor roll. Men frågan är om
man kan låta den härska hur som helst.

Om man kunde påvisa, att denna lag kunde ge någon enda av alla de
418,000 jordbrukare vi ha här i Sverige en större chans att få medel för att
intensifiera sitt jordbruk, skulle jag kunna tro att man skall kunna öka produktionen.
Men att intensifiera driften är detsamma som tvång att skaffa
mera kapital till driften. Jag kan inte inse, att denna lag kan skaffa någon
ett ökat rörelsekapital. Däremot är det väl att frukta, om man känner förhållandena
på landsbygden, att den kommer att här och var leda till inte så
liten förargelse och osämja och skapa ett angivelsesystem. Vi veta ju, att det
finns någonting som heter tråkigheten på landsbygden, och den försöka
många — inte alla men åtskilliga — att neutralisera genom att hålla ett
litet graff i gång med sina grannar örn varjehanda saker. Det förekommer
nog i städerna också, men det kanske märks mera på landsbygden, där man
har möjlighet att driva saken längre. Jag skulle tro att här komma att användas
ungefär som före franska revolutionens tid någonting motsvarande
»lettres de cachet». Det blir så lätt att skriva en angivelse till jordbrukskommissionen
i länet, att den bör undersöka förhållandena på den angivnes gård.
Han har hål på ett tak eller han har kvickrot på sin åker. Det blir svårt för
jordbrukskommissionen att inte taga upp denna angivelse. Jag vet att man
redan förut tagit upp anonyma angivelser. Varför skall man nu emellertid
skapa denna källa till ytterligare osämja och tråkigheter, när det inte kan
ha någon betydelse för folkförsörjningen att denna lag införes? Det är detta
resonemang som lett mig fram till uppfattningen, att denna lagstiftning är
skäligen onödig.

Xr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Lagförslag orri åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

När jag betraktar de reservationer, som äro avgivna, finner jag för min del,
att jag främst skulle kunna "biträda herr Håstads reservation, därnäst herr
Tamms reservation och sist utskottets förslag. Jag fruktar nämligen att utskottets
majoritet nog haft den lilla baktanken, att det här inte bara var
fråga örn en kristidslagstiftning utan om en lagstiftning som lätt skulle bli
permanent. Jag tror inte en sådan lagstiftning för framtiden i vårt land skulle
fylla någon som helst uppgift.

Då jag emellertid inte riktigt kan följa någon av reservationerna och ännu
mindre utskottsutlåtandet, utan på de skäl jag anfört tycker, att denna lagstiftning
är skäligen onödig, skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till
en motion i andra kammaren nr 369, vars kläm är mycket enkel, nämligen
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

Herr Sundberg: Herr talman! Efter det klara och bestämda uttalande som
här i debatten gjorts av herr statsrådet och chefen för kungl, jordbruksdepartementet,
gående ut på att fastigheter som lia den belägenheten eller äro av den
beskaffenheten, att de icke lämpligen böra bedrivas som jordbruk, icke falla
under den nu ifrågasatta lagen, skall jag icke mycket uppehålla diskussionen.
Det är just på denna punkt, att således jordägarna i nuvarande läge, då byggnadskostnaderna
äro orimligt höga, skulle kunna tvingas att nedlägga kostnader
på jordbruk, vilka under normala tider lämpligen icke böra upprätthållas
som sådana, som betänkligheter från min och mångas sida mot den nu föreliggande
lagen uppstått.

Jag vill därför endast med tillfredsställelse notera statsrådets uttalande, och
jag hoppas att det också i verkligheten kommer att tillämpas på alla slag av
jordägare. Att i det nuvarande läget intet underlåtes, som kan vara ägnat att
trygga vår folkförsörjning, och att en förstärkt och utbyggd lagstiftning mot
vanhävd därför kan vara berättigad har jag fullt klart för mig.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Norman: Herr talman! Kanske jag först bör tacka herr Mannerskantz
för hans lilla lektion i psykologi, som dock örn den tillämpas inom andra områden
kanske kan leda för långt. Örn det inte behövs någon lag mot vanhävd
därför att 99 procent av jordens brukare sköta sin jord bra. kan man ju lika
gärna säga: att så och så många personer av Sveriges folk iakttaga vad som
är stadgat i lag och förordningar, och varför behöva vi några särskilda bestämmelser
i våra strafflagar o. s. v. när vi i allmänhet äro hyggliga och anständiga
medborgare? Örn dessa 99 procent och flera till reagera så starkt inför denna
lagstiftning, kan jag inte förstå, att det skall kunna åstadkomma så stor glädje
på landsbygden när folket där får tillfälle att använda densamma i sin lusta
att trakassera varandra. Jag tror att herr Mannerskantz bevisade litet för mycket
och kanske Hacket för mycket i sin argumentering.

Vad det här i stort sett råder olika meningar örn är ju, i vilken omfattning
lagstiftningen skall göras gällande eller med andra ord om bestämmelserna
skola gälla endast den odlade jorden eller om de skola gälla även byggnaderna.
Det är nog riktigt, som herr Tamm här anfört, att när riksdagen i fjol uttalade
sin önskan örn utredning av frågan om en lagstiftning på detta område, åsyftade
man närmast att komma fram till bestämmelser, som medgåvo möjlighet till
ingripande mot vanhävd av själva jorden. Att byggnaderna nu kommit med
i den modifierade form, som här föreligger, sammanhänger mycket med den
konstruktion lagen har fått.

1927 års uppsiktslag. som gäller vissa brukningsdelar, har som här anförts
tillkommit av sociala skäl. I detta sammanhang har det nu befunnits lämpligt

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Lagförslag emi åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
att konstruera en allmängiltig lag. Jag tror att det är en i sig själv riktig utgångspunkt,
Jag har även mina invändningar att göra mot denna konstruktion,
men från den synpunkten, att 1927 års uppsiktslag därigenom blivit modifierad
beträffande de bestämmelser som där gälla. Jag har funnit mig i att
denna modifikation skall kunna gälla under den tid som den provisoriska lagstiftningen
gäller. Att 1927 års uppsiktslag har modifierats sammanhänger
med de synpunkter herr statsrådet här framfört, nämligen att man med den
nu föreslagna lagstiftningen inte vill lägga för stor tunga på våra jordbrukare
i allmänhet. Man har också i det sammanhanget ansett sig böra mildra de bestämmelser
som gälla för bolagsegendomar och liknande, och det kan från min
synpunkt sett vara beklagligt. Man jag tror att man kan godtaga detta i det
läge som nu föreligger, ty det måste säkerligen vara praktiskt att ha en allmängiltig
lag och inte ha särskilda bestämmelser för en viss sorts egendomar
över en minimiarealstorlek och under en maximiarealstorlek. Det måste vara praktiskt
att de myndigheter, som skola tillämpa övervakningsbestämmelserna och
vad därmed sammanhänger på detta område, lia samma bestämmelser att följa
oavsett vilka egendomar eller vilka brukningsdelar det gäller. Från den synpunkten
sett har jag inte någon anledning att göra någon invändning mot
denna konstruktion av lagen, som mildrar bestämmelserna i fråga örn vad som
nu gäller för 1927 års uppsiktslag, annat än denna lilla reservation som jag här
har gjort. Den provisoriska lagstiftningen kommer väl inte att vara i kraft så
länge, att man behöver befara, att den medför stora sociala olägenheter inom
uppsiktslagens tillämpningsområde.

Påtagligt är, att beträffande byggnader modifikationer gjorts, som efter vad
jag kan förstå måste hindra att någon oskälig tunga kommer att läggas på
några jordbrukare. Överhuvud taget är det naturligtvis riktigt som herr Mannerskantz
säger, att de flesta av våra jordbrukare inte komma att lia någon
olägenhet av denna lag på det sättet, att de bli utsatta för dess tillämpning, då
de i allmänhet hävda både jord och byggnader gott och efter förmåga. Det är
riktigt, efter vad jag kan förstå, som herr Mannerskantz sagt, att värdet av
denna lagstiftning är under de svåra förhållanden under vilka vi nu leva i viss
utsträckning av psykologisk natur. Jag vill emellertid försäkra herr Mannerskantz,
att när utskottsmajoriteten har tillstyrkt lagen oförändrad, lia vi för
vår del inte haft några baktankar. Misstanken härom skulle i så fall kanske
närmast ha riktats mot regeringen, som har framlagt lagen. Utskottet har bara
sin uppgift likmätigt granskat och omsorgsfullt prövat lagens olika bestämmelser.
Vi ha alltså inte tagit initiativ på något sätt och inte heller i något
avseende haft något dolt syfte nied vår tillstyrkan annat än detta, att läget
är detsamma som i fjol när vi begärde en lagstiftning. Denna lagstiftning är
behövlig. Frågan är bara hur länge den skall gälla. Reservanterna lia föreslagit
att la_gen skall lia giltighet ett år och att nian under tiden skall försöka
konstruera en lagstiftning som bättre tillgodoser deras syften. Jag undrar örn
detta kan vara lämpligt ur några som helst synpunkter. Under denna tid hinna
kanske vederbörande övervakningsmyndigheter lagom sätta sig in i lagens bestämmelser
och kanske tillämpa dem i vissa mera markanta fall. Att då efter
så kort tid upphäva densamma och åstadkomma något nytt, tror jag inte kan
gagna den sak, som vi önska gagna.

En reservant har försökt att göra en konstruktion av lagen redan nu, så att
den skulle kunna lämpa sig efter de önskemål samtliga reservanter haft. Det
är väl något vanskligt att tänka sig, att nian skall lagstifta på så lösa grunder
som här måste föreligga. Jag har en ganska bestämd uppfattning av att den
konstruktion, som herr Håstad här föreslagit, inte kan hålla inför en grundligare
kritik. Jag skall bara peka på en sak, som jag tycker talar mot en änd -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
ring av paragraferna så som lian föreslagit. Skall man utöver vad regeringsförslaget
innebär inskränka tillämpningen av lagens bestämmelser i allmänhet,
finns det ju inget skäl för att samtidigt bibehålla lättnaden för de brukningsdelar,
som falla under 1927 års uppsiktslag. Reservanten har emellertid bibehållit
den konstruktion som propositionen i det fallet har, just för att lagen inte
skall lägga för stora fordringar på jordbrukarna i allmänhet. Han går således
i det fallet längre än de övriga reservanterna, som att döma av de resonemang
som vi haft i utskottet och vad som här yttrats dock mena, att de nuvarande
bestämmelserna i 1927 års uppsiktslag i sig själva äro lämpliga. Skulle man,
utöver vad som är föreslaget, stadga ytterligare inskränkningar beträffande
bestämmelserna för brukningsdelar i allmänhet, vore det ju ingen anledning
att bibehålla modifikationen rörande tillämpningen, som efter vad jag kan förstå
tillgodoser önskemålet beträffande de enskilda jordägarna och samtidigt
också åstadkommer lättnader för de jordägare som ha att följa uppsiktslagens
bestämmelser.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag har för min del den uppfattningen,
att reservanterna i den föreliggande frågan ganska mycket överdriva faran av
det nya lagförslaget. För egen del har jag några års erfarenhet av arbete inom
en jordbrukskommission, och jag har kommit till den slutsatsen, att det nog behövs
någonting annat än den nuvarande lagstiftningen.

Jag tror att om man skall hysa någon farhåga för den kommande tillämpningen
av lagen, skall det vara den, att man i fortsättningen liksom för närvarande
kan frukta, att anmälningar örn vanhävd komma in från folk, som inte
förstå sig på vad som egentligen är verklig vanhävd. Alla som sitta i en jordbrukskommission
känna till att en mängd anmälningar komma in från kristidsnämnder
och andra, som tro sig förstå sig på jordbruk. När ''kommissionen sedan
verkställer syn, visar det sig oftast, att det är fråga om bagateller. Det gäller
kanske små ställen på ett pär tunnland, som innehas av åldringar. Det kan
då inte vara rimligt att göra anmärkning örn vanhävd. Å andra sidan finns det
alldeles uppenbara fall, dock förmodar jag ganska få, inom alla län, där det
kan visa sig, att ett ställe hade kunnat skötas så, att det verkligen hade kunnat
giva avkastning till förmån för folkförsörjningen. I sådana fall har man ju hittills
stått ganska vanmäktig.

Jag kan inte förstå annat än att lagförslagets omfattande bestämmelser om
behandlingen av en inkommen anmälan utgöra en garanti för att det nog kommer
att bli mycket få fall då man får se några särskilt överdrivna ingripanden.
Först skall jordbrukskommissionen efter anmälan örn vanhävd syna allt i sömmarna.
Därefter tillsättes en särskild synenämnd av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall ta frågan under övervägande. Den anmälde skall särskilt höras. Ärendet
kommer tillbaka till jordbrukskommissionen, som sedan så småningom kanske
gör något åläggande. Jag skulle tro att i de fall, då åläggande göres att
bygga örn eller att förbättra en byggnad, stora svårigheter komma att uppstå.
Jag tror att alla som skola verkställa syn skola förstå, att det väsentliga är
vanhävd å jord och att det endast i ytterst svåra fall kan bli fråga örn att gripa
in på grund av vanhävd av byggnader.

För min del ser jag det viktigaste i hela denna fråga vara, att det blir på
jordbrukets område verkligt sakkunniga personer som skola bedöma örn det är
vanhävd eller inte. Det bör vara jordbrukare, jordbrukstjänstemän eller andra,
som kunna bedöma om det verkligen föreligger svår vanhävd. Får man kommissionerna
så sammansatta, tror jag att man bör ha ganska god garanti mot
att det inte blir några övergrepp mot jordbruket. Jag ser i kommissionernas

Lördagen den 27 juni 1942 e. ni.

Nr 26.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
sammansättning den största garantien för att man inte skall få se några onödiga
ingrepp på detta område. Jag kail inte tro, att man vare sig här i riksdagen
eller någon annan stans kan ha för avsikt att under dessa svåra tider med nuvarande
höga byggnadskostnader kräva några onödiga byggnadsförbättringar.

Jag kan därför för min del, herr talman, inte annat än känna mig övertygad
örn att man med ett bifall till utskottets förslag inte under de år denna lag är
avsedd att gälla behöver riskera några större olägenheter för jordbruket.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Alfred: Ja, herr talman, jag kan säga, liksom den föregående
ärade talaren, att reservanterna här nog lia gjort sig skyldiga till
överdrift i ganska stor utsträckning. Jag har ju också en hel del år varit
ledamot av jordbrukskommissionen i mitt län, och jag har där kunnat konstar
tera en hel del fall av vanhävd. Dess bättre kan man ju säga, att antalet
vanhävdsfall inte är så förfärligt stort, men likväl större än det skulle få lov
att vara, särskilt under nuvarande tid.

Jag har ytterst svårt att förstå dem, som vilja undandraga byggnaderna från
denna lag. Jag har varit i tillfälle att se egendomar, där det ej finnes tak
över den del av husen, där grödan skall skyddas. Jag har också varit i tillfälle
att se, att det saknas tak på stallen, där djuren skola förvaras. Yern som
helst måste ju förstå, att det här inte kan från jordbrukskommissionens sida
bli tal om att ålägga vederbörande att kosta på nya och dyrbara tak eller
överhuvud taget dyrbara reparationer. Men man måste framhålla för vederbörande
nödvändigheten av att göra nödvändiga reparationer åtminstone så
långt, att man kan skydda grödan och någorlunda skydda djuren. Det är en
omdömesfråga det här gäller, praktiskt taget. Det måste ankomma på dem,
som fått detta uppdrag, att noga undersöka vad som bör göras och vad som
rimligen kan göras. Det har visat sig, att på ett pär tre egendomar i mitt län
— två ganska Stora, en på 125 tunnland, vill jag minnas — det praktiskt
taget saknades tak på husen, och när vi undersökte vederbörandes ekonomi så
funno vi, att de icke hade någon möjlighet att klara vare sig det ena eller det
andra. Då menade vi, att här var det statens skyldighet att taga hand om
egendomen och befria dessa människor från att fortfarande sköta och vansköta
egendomen i fråga. Vi lia också kunnat konstatera vanhävd på ganska
små egendomar, men då är det ju alltid eller i varje fall oftast förknippat med
särskilda svårigheter. I ett fall var det ett par gamla människor, som hade 8
tunnland jord. Husen var det inte något fel på, men de gamla orkade inte
sköta jorden så, som man förmenar, att den skall skötas under nuvarande förhållanden.
Vi vidtogo inga särskilda åtgärder mer än att vi försökte övertyga
familjen i fråga — de voro 75 år gamla -—- örn att de borde arrendera bort
jordbiten så länge. De gjorde detta. Jag förmenar, att om en jordbrukskommission
verkligen har sinne och blick för den uppgift den har fått sig ålagd,
skall en hel del här kunna rättas till.

Jag har väckt en motion i denna kammare, och en likalydande är väckt i
andra kammaren. Den har föranletts av en viss farhåga för att, som det är skrivet
här i § 2, man på sina håll kan komma att gå längre än vad riksdagen och
statsmakterna överhuvud taget avsett. Det står nämligen, att man skall få lov
att riva ned hus eller bortföra dem, örn jorden möjligen kan läggas till en annan
brukningsdel. Vi ha sagt i motionerna, att man här borde ha tagit in vad som
säges i § 3 av 1927 uppsiktslag. Det borde enligt vår mening ha räckt för detta
ändamål också, och denna paragraf säger, anse vi, tillräckligt mycket. Vi befara,
att man på sina håll, som det är skrivet i paragrafen, skulle finna anledning
att slå sönder en hel del mindre jordbruk, som man förmenade icke vara fullt

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. ni

Lagförslag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
bäriga. För all del, det finnes säkert anledning, icke minst under nu rådande
förhållanden, och säkerligen också fullgoda motiv, att slå sönder ett och annat
mindre jordbruk och lägga jorden under den större egendomen. Yi befara att
sådant skall ske i alltför stor utsträckning. En annan sak är det, om man slår
ihop ett par små brukningsdelar. Därom talas ju i 1927 års uppsiktslag. och
vi anse, att precis detsamma borde stå här. Ja, det står också här, men det
står också någonting annat förut, som jag tycker inte borde finnas där. Det
kan hända, att det blir möjligt att förhindra, att man går längre än vad som
kan vara önskligt i fråga om förstörandet av mindre egendomar. Det kan
komma en tid, och det ganska snart kanhända, då vi skulle vara synnerligen
tacksamma att ha så mångå bostäder kvar på landsbygden, som det överhuvud
taget är möjligt, och det är säkerligen också angeläget att bevara så många
bondehem, som det överhuvud taget är möjligt att bevara, och därutöver skapa
nya bäriga bondehem.

Det har förekommit tendenser här och var bland de större godsen, kanhända
mest på grund av fruktan för en eventuell ny arrendelag, att söka få
bort en del mindre arrendeställen. Man är kanske rädd för nybyggnadskostnader
o. s. v. Det kan, som jag nyss sade, åberopas vissa skäl för att lägga
ned en brukningsdel och lägga den under den större egendomen, men jag har
en annan uppfattning. Jag menar, att även örn det ur viss synpunkt kan synas
motiverat att lägga en mindre egendom under en större, så borde detta icke
få ske, med mindre jordbrukskommissionen fått yttra sig därom. Ty det
finnes andra vägar att gå, enligt min mening, åtminstone där dessa små egendomar
ligga i kanterna av de större egendomarna. Örn nu en egendom icke
skulle anses vara fullt bärig, enligt de anspråk vi numera ställa, d. v. s.
vara av 20 tunnlands storlek, så tycker jag det är förnuftigare att lägga några
tunnland till denna egendom och göra den bärig. Vill jordägaren då icke taga
risken, i händelse en ny arrendelag snart skulle komma, att få bygga nya hus,
står det väl jordägaren fritt att sälja den lilla egendomen till innehavaren
eller någon annan. Då undgår han ju denna risk. Det är av dessa skäl, som
jag har väckt min motion, och jag har velat framhålla, att det kan vara anledning
att i god tid se upp, så att man ej går för långt åt det andra hållet.
Jag tyckte mig här i dag förstå av flera anföranden från de större jordbrukarnas
och godsägarnas sida, att man var en smula orolig för att vi skulle
sätta vissa bromsar, så att man inte skulle få lov att gå till väga som man
vill.

Jag måste för min del säga, att lagen är nödvändig, och jag har praktiskt
taget ingenting att anmärka emot den. Vi ha ju fått igenom vad vi begärt
i motionerna så till vida att man i 2 § har skrivit in vad vi ha begärt, men jag
tycker, att man inte borde ha tagit med vad som står där ovanför. Jag är rädd
för att detta kan föranleda missbruk.

Ja, herr talman, jag kan med dessa ord likväl yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag skulle ha kunnat nöja mig med att instämma
i det anförande, som nyss hållits av friherre de Geer, men eftersom
jag begärde ordet innan han, hade sitt yttrande skall jag be att få yttra några
ord.

Jag vill då först säga, att en invändning, som man ofta hört mot nu gällande
lag på området, nämligen 1927 års uppsiktslag. har varit, att lagen inte gällt
lika för alla, och den invändningen ka-n man naturligtvis inte jäva. Emellertid
motionerades det, örn jag minns rätt, från en hel del riksdagsledamöter vid föregående
riksdag, jag tror från personer tillhörande samtliga partier här i riks -

Lördagen den 27 juni 1942 e. lii.

Nr 26.

Lagförslag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
dagen, och i dessa motioner föreslogs, att man skulle skriva till Kungl. Maj :t
och begära en utredning just i syfte att få lagen att gälla lika för alla. Dessa
motioner biföllos på tillstyrkan av andra lagutskottet. Resultatet blev en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran just örn denna utredning. Nu har Kungl.
Maj :t ställt sig till efterrättelse denna riksdagsskrivelse och framlagt ett förslag
för riksdagen. Nu kan man konstatera det egendomliga förhållandet, att
just när man fått det man har begärt så slår man ifrån sig med båda händerna
och säger: Detta vilja vi icke alls ha, ty här går man alldeles för långt. Man
stegrar sig och säger: Det kunna vi inte alls taga. Jag måste säga, att jag
tycker det är ganska egendomligt. Det har sagts, att en, jordbrukare, som blir
anmäld för vanhävd och alltså blir föremål för jordbrukskommissionens åtgärder
i ett eller annat avseende, kan befaras bli ruinerad. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på vad som står i lagförslagets § 8, där det bl. a. heter: »Vad
i 5—7 §§ stadgats äger ej tillämpning, där den för vanhävden ansvarige finues
vara på grund av medellöshet eller annan giltig orsak urståndsatt att avhjälpa
vanhävden.» Vidare är det sagt i motiveringen, att jordbrukskommissionerna,
som skola ha hand örn denna sak, skola gå fram med varsamhet och försiktighet.

Jag tror det var herr Mannerskantz, som yttrade, att det inte alls vore behövligt
med en sådan här lag, då det kanske förekommer 5 å 6 sådana här
vanhävdsfall inom varje län per år. Jag vill upplysa herr Mannerskantz örn att
detta nog väl beror på ett missförstånd från hans sida. Jag har haft äran att
vara ordförande i jordbrukskommissionen i mitt hemlän — jag tror sedan 1926
— och jag skulle kunna bevisa, att vi för närvarande lia ett 100-tal vanhävdsfall,
som äro föremål för kommissionens åtgöranden. Det är därför ett fullkomligt
misstag, när man kommer och säger, att det skulle föreligga endast
en 5 ä 6 fall i varje län. Jag tror därför inte alls, att lagen är onödig.

Nu har man ju också framhållit, att vanhävdsbegreppet beträffande byggnaderna
borde utgå ur lagen, och den senaste ärade talaren, herr Andersson i
Bussjö, hade, såvitt jag fattade honom rätt, också denna uppfattning. Örn
man bestämde, att vanhävdsbegreppet ej skall gälla för byggnaderna, skulle
man så att säga vara ute i det bia, ty då hade man inga bestämmelser örn
att byggnaderna skulle hållas i ordentligt skick. Skulle riksdagen bifalla de
motioner, som väckts, och som relateras i utskottsutlåtandet, örn att man skulle
få ingripa mot vanhävd i fråga om byggnader endast i sådana fall, då detta
står i sammanhang med vanhävd på. jord. då vill jag fråga: Hur skulle det då
ställa sig för t. ex. arrendatorer? Jag tänker särskilt på de norrländska förhållandena.
Arrendatorn behöver i alla fall en något så när ordentlig bostad
även örn jorden icke skulle råka vara vanhävdad, men med en sådan bestämmelse
skulle man inte kunna ingripa.

Enda skillnaden mellan utskottets förslag och reservanternas förslag är den,
att enligt reservanternas förslag skulle den här lagen bara gälla ett år. I sak
ha inte reservanterna gått på någon annan linje. Skulle det befinnas, att lagen
i ett eller annat avseende vore olämplig eller icke ändamålsenlig, finnes ju den
möjligheten att ändra lagen. Jag tror inte, att det finnes någon anledning att
nu gå på reservationen. Jag tror därför, att kammaren gör klokt i att bifalla
utskottets hemställan, vartill jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag begärde ordet för ett kort genmäle
och vill bara säga, att det inte är jag, som gjort mig skyldig till missuppfattning,
utan det är herr Tjällgren. Jag vet säkert, att jag talade örn fyra eller
fem vanhävdsfall i varje län, som det verkligen kan ingripas emot. Nu har herr
Tjällgren ändrat detta till att gälla hela riket, och det var det jag ville rätta

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. in.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
till. Då stämma våra uttalanden tämligen väl. Man skall inte tala örn alla anmälningarna,
utan bara örn dem som kommissionen har verkliga skäl ingripa
emot.

Slutligen, herr talman, kan jag säga, att de, som tjänstgöra som rena konsumenter,
nog kunna önska en sådan .bär lag, men varför vi jordbrukare önska
oss den, är för mig gåtfullt.

Herr Tamm: Herr talman! Jag skall inte inlåta mig på att bemöta en hel
del av de invändningar, som här gjorts mot reservanternas förslag, fastän det
kunde vara frestande. Ty det är meningslöst. Jag vill dock säga ett par ord
med anledning av herr Tjällgrens anförande.

Herr Tjällgren säger, att här begärde riksdagen i fjol att få en sådan här
lagstiftning men att man nu sedan man fått den slår ifrån sig med båda händerna
och säger, att man inte vill ha den. Men, herr Tjällgren, jag har redan
i mitt förra anförande talat örn, att vi icke ha fått den lag, som vi begärde
förra året, utan vi ha fått en helt annan lag, och det är därför man ej kunnat
godtaga lagen i den form, som den nu fått.

Sedan säger herr Tjällgren, att det är ingen skillnad mellan reservanternas
och utskottets förslag annat än däri, att reservanterna vilja lia lagen tillämpad
bara på ett år. Ja, varför? Jo, därför, att vi inte kunna godkänna lagen. Yi
anse, att den nuvarande lagen icke är utformad på det sätt, som vi skulle
önska att den vore, men vi anse oss inte heller kunna taga på vårt ansvar att
i dessa tider och under dessa förhållanden yrka avslag, utan vi vilja taga
denna enligt vår mening bristfälliga lag under bara ett år. Det är därför, som
skillnaden kommit att synas så obetydlig. Örn herr Tjällgren haft tillfälle att
läsa vår reservation, så skulle han ha funnit, att där påpekas flera punkter,
i vilka meningarna skilja sig.

Herr Tjällgren nämnde vidare, att han själv i olikhet mot herr Mannerskantz
hade inom sitt område, såsom ordförande i jordbrukskommissionen, ett
100-tal fall av vanhävd. Det är väl i så fall enligt gamla lagen, 1927 års uppsiktslag,
och den har herr Tjällgren själv varit med om att uppmjuka nu, så
att kanske 50 av dessa fall falla bort. Det vet jag ju inte, men det är en
möjlighet. Det är det, som vi för vår del icke velat vara med örn, utan vi ha
velat, att herr Tjällgren skulle få hålla på med sina bolag enligt samma lagar
och bestämmelser som nu, fastän vi velat ha en annan lag, när det gäller de
enskilda. Det är skillnaden.

Herr Löfvander: Ja, herr talman, jag begärde ordet i anledning av herr
Tjällgrens anförande, men det har blivit bemött av herr Tamm. Yad han anförde
var precis vad jag tänkte säga, så att jag avstår.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle godkänna den av herr
Tamm m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; 3:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i herr Håstads vid utlåtandet anförda reservation;
samt 4:o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Tamm begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av den av honom m. fl. avgivna reserva -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
tionen, uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Tamm m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1941/42 m. m., i vad angår jordbruksärenden;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
lärarpersonalen vid de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1942/43, såvitt angår nionde huvudtiteln.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 59, i anledning av Kungl. ring. P™-Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ^

m. m. jämte i ämnet väckta motioner. jordbrukets

OTftYGLd6 77t 77X

I en till riksdagen den 22 maj 1942 avlåten till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 319, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 28 juni 1941 (nr 488)
angående mjölkavgift;

2) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 7 juni 1935 (nr 279)
angående slaktdjursavgift;

3) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 11 juni 1937 (nr
369) angående utförselbevis för råg och vete;

dels ock

1) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering för
nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med av föredragande departementschefen
angivna riktlinjer; samt

2) för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 93,000.000 kronor;

b) till Kostnader i samband med svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 34,000,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 53 av herr Ohlin m. fl., likalydande med II: 91 av herr Svensson i
Ljungskile m. fl., vari yrkats, att producentbidraget på mjölk — vilket enligt
Kungl. Maj :ts förslag skulle liksom för närvarande utgå med 3 öre per kilogram
mjölk för högst 7,800 kilogram per år — skulle från den 1 januari 1942
utgå med 4 öre per kilogram för en årskvantitet av högst 6,000 kilogram;

2) I: 152 av herr Ohlin, likalydande med II: 208 av herr Svensson i Ljungskile,
vari yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
örn en utredning rörande möjligheterna att under nästa budgetår genomföra
en minskning av de statliga subventioner, som åsyftade en generell sänkning
av livsmedelspriserna, och rörande dessas subventioners utbyte i mån av behov
mot vidgade sociala prisrabatter;

3) I: 284 av herr von Heland m. fl., vari hemställts, att principerna för
jordbrukets prisreglering måtte så utformas, att en något större skörd icke
medförde ett försämrat produktpris, att prissättning i produktionsstimulerande
syfte icke måtte få bäras av jordbrukets mindre gynnsamt ställda produktionsgrenar
utan medel därför genom särskilda åtgärder tillföras jordbruksregleringen,
att i samband med omprövning av äggregleringen erforderliga prisförbättringar
måtte genomföras, varigenom rättvisa bereddes producenterna och
regleringens effektivitet tryggades, samt att jordbrukets ekonomiska och fackliga
organisationer måtte i fråga örn prissättning på sina produkter tillerkännas
motsvarande avtalsrätt som indusfriarbetarorganisationerna beträffande,
medlemmarnas ekonomiska intressen;

4) I: 291 av herrar Ohlin och Albertsson, likalydande med II: 427 av herrar
Svensson i Ljungskile och Barnekow, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 319 måtte taga hänsyn till i motionerna
anförda synpunkter;

5) II: 30 av herr Pettersson i Kosta m. fl., vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta dels att fastställa ett inlösningspris å 1942 års skörd av vårråg och
vårvete av 35 kronor per deciton, dels att odlare av matpotatis skulle erhålla
en arealpremie av 3 kronor per ar intill högst 50 ar tillhörande samma odlare;

6) II: 419 av herr Hammarlund m. fl., vari framställts samma yrkanden
som i motionen I: 284;

7) II: 420 av herr Lindmark m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 319 måtte beakta i motionen anförda
synpunkter i syfte att öka mjölkproduktionen i Sveriges fyra nordligaste
län genom så utformade bidrag, att de ej endast ökade dess nuvarande lönsamhet
utan även stimulerade till produktionsökning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition -

Lördagen den 27 juni 1942 e. ni.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 28 juni 1941 (nr
488) angående mjölkavgift;

2) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 7 juni 1935 (nr
279) angående slaktdjursavgift;

3) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 11 juni 1937 (nr
369) angående utförselbevis för råg och vete;

dels ock

1) medgiva Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering
för nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med de av departementschefen
angivna riktlinjer; samt

2) för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag
av........................................... kronor 93,000,000;

b) till Kostnader i samband med svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av..........................kronor 34,000,000;

B. att följande motioner, nämligen I: 53 och lii 91, I: 152 och II: 208,
I: 284 samt I: 291 och II: 427 ävensom II: 30, II: 419 och II: 420, måtte, i
den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört och
hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade anmälts av, utom andra,

1) herr Mannerskantz, som dock ej antytt sin mening;

2) herrar Svedberg och Ericsson i Sörsjön, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till de likalydande motionerna I: 53 och II: 91.

Herr Svedberg: Herr talman! Vid detta jordbruksutskottets utlåtande har
jag jämte herr Ericsson i andra kammaren fogat en reservation, vari vi hemställa
om bifall till den av herr Ohlin i denna kammare avgivna motionen nr
53 och den likalydande motion, som avlämnats av herr Svensson i Ljungskile
i andra kammaren. I dessa motioner hemställes örn att producentbidraget för
mjölk skall höjas från nu utgående 3 öre per kilogram till 4 öre på en maximerad
årskvantitet per leverantör av 6,000 kilogram. När jag här har begärt
ordet, herr talman, så är det för att framföra de synpunkter, som vi anse
vara tillräckliga motiv för ett bifall till dessa motioner.

Vi anse, att när det gäller fördelningen av stödet för prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, borde större hänsyn tagas till de mindre jordbrukarnas
ekonomiska läge i detta land just under nuvarande förhållanden, särskilt
då med tanke på de två senaste årens försämrade skörderesultat, som
har drabbat dessa mindre jordbrukare betydligt hårdare, dels å ena sidan genom
skördeminskningen, som föranlett nedslagning av storboskap och i viss
mån samtidigt har inskränkt på mjölkleveranserna, dels också genom den
knapphet i fodertilldelningen, som har varit särskilt svår under det senast
gångna året, inte minst därför, att statsmakterna och livsmedelskommissionen
ansett, att fodertilldelningen i främsta rummet borde tillgodose mjölkproduktionen.
Det har inverkat menligt även för de mindre jordbrukarna, vilka i viss
mån lia haft äggproduktion och fläskproduktion som några av de bärande
näringsgrenarna, men även mjölkproduktionen har blivit lidande. Det är ju

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. ra.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
riktigt, att förslaget i motionen icke innebär något större stöd, men det är
enligt vår mening ett steg i rätt riktning. Hade det funnits förutsättningar
inom utskottet att hemställa, att producentbidraget skulle höjas till 4 öre på
den redan tidigare utgående kvantiteten av 7,800 kilogram, så hade vi reservanter
för visso gärna accepterat en sådan utveckling, men när vi sago och
hörde motsättningarna i sammanhang med den begäran, som framställdes i
motionerna, så anslöto vi oss till dessa. Vår bestämda uppfattning är nämligen
den, att det är helt enkelt en beredskapsåtgärd från statsmakternas sida att
här giva det stöd, som kan givas även för mjölkproduktionen. Ty det är klart,
att mången kan resonera så, att i samband med att nian höjer pristillägget eller
producentbidraget för mjölken, kommer det att minskas på produktionen av
köttet, och följaktligen blir det ett tveeggat svärd, men jag tror inte, att förhållandet
är sådant, utan jag tror tvärtom, att särskilt vad gäller Norrland,
där avstånden till centralmejerierna äro ganska stora, kommer naturligtvis
producentbidraget att göra en god insats. Här nere i södra Sverige, där avstånden,
vägförbindelserna och möjligheterna för mjölkleveranserna till mejerierna
äro betydligt bättre, kan det hända, att producentbidraget inte har
samma återverkan som där, men jag ber, herr talman, med dessa ord att få
yrka bifall till den reservation, som föreligger och som är undertecknad av
mig och herr Ericsson i andra kammaren.

Herr Tjällgren: Herr talman! Det hade måhända kunnat vara tillräckligt
att nied hänvisning till utskottets motivering endast yrka bifall till dess hemställan.
Jag skall dock be att få säga några ord.

Jag vill då först erinra därom, att det av Kungl. Maj:t i år till riksdagen avlämnade
förslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område —^den
s. k. jordbruksregleringen, som benämningen numera är — inte innehåller några
mera betydande förändringar i förhållande till det system, som gäller för innevarande
budgetår. Bland annat föreslås ju i propositionen, att priserna för de
flesta av jordbrukets produkter även under nästa regleringsår skola fastställas
först sedan skörderesultatet för hela landet kan något så när överblickas._ Så
har ju också varit förhållandet under de två senaste åren. Utskottet har inte
haft någon invändning att göra utan har godtagit den av departementschefen
uttalade principen, att jordbruket vid normala väderleksförhållanden bör erhålla
full täckning för de sedan krigets början inträdda kostnadsstegringarna
eller med andra ord, att en genom ogynnsamma väderleksbetingelser uppkommen
dålig skörd borde medföra en högre prissättning å jordbrukets produkter,
eller ock att statsmakterna vidtaga andra åtgärder i syfte att bereda jordbruket
kompensation för de genom dålig skörd minskade inkomsterna.

I propositionen finnes intagen en prisskala för vissa produkter. Den finnes
återgiven i utskottets utlåtande på sidan 5, och mot denna skala ha inom utskottet
icke framförts några egentliga anmärkningar. Utskottet har emellertid
velat uttala, att prisskalan inte får anses bindande, örn på grund av skördeutfallet
några jämkningar i densamma skulle anses erforderliga.

Beträffande den princip, som under de senaste åren tillämpats i fråga örn
prissättningen, har utskottet funnit denna vara tillfredsställande. Skälen härför
firmas närmare utvecklade på sidan 18 i utskottets utlåtande, och jag skall
därför inte nu trötta genom att redogöra för dessa.

I samband med propositionen bär utskottet även haft att behandla några motioner,
vari spörsmålet om statsmakternas inställning till frågan örn jordbruksregleringens
ordnande upptagits. I ett pär av dessa motioner har hemställts
bland annat, att principerna för jordbruksregleringens ordnande måtte så utformas,
att en något större skörd icke skall medföra ett försämrat pris på jord -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
brukets produkter, ävensom att prissättning av vissa produkter i produktionsstimulerande
syfte inte skall behöva bäras av jordbrukets mindre gynnsamt
ställda produktionsgrenar, utan att i stället medel därför måtte på annat sätt
tillföras jordbruksregleringen. Inom utskottet ha inte några invändningar gjorts
mot denna tanke. Tvärtom uttalar utskottet, att nämnda tvenne spörsmål uppenbarligen
äro av största betydelse för jordbruket. Nu har ju som bekant
Kungl. Maj :t helt nyligen tillsatt en stor kommitté med uppdrag att utreda en
hel del med jordbruksregleringen sammanhängande frågor. Utskottet har därför
inte ansett lämpligt att genom något mera bestämt uttalande nu föregripa
denna utredning.

I en annan motion har yrkats, att ett inlösningspris å 1942 års skörd av
vårråg och vårvete örn 35 kronor per deciton måtte fastställas och att odlare
av matpotatis måtte erhålla en arealpremie av 3 kronor per ar intill högst 50 ar.
Livsmedelskommissionen, som har avgivit yttrande över motionen, har uttalat,
att syftet med motionen torde lia vunnits genom redan vidtagna eller i propositionen
föreslagna åtgärder. Utskottet har därför inte ansett lämpligt att redan
nu fastställa visst inlösningspris för en del grödor, under det att beträffande
andra sådant pris först senare skall bestämmas.

I fråga om mjölkregleringen har utskottet icke ansett sig böra föreslå någon
ändring i vad som föreslagits i den kungl, propositionen. I vissa motioner ha
emellertid en del ändringar föreslagits. För närvarande utgår som bekant producentbidraget
med 3 öre per kg mjölk för högst 7,800 kg per år. I motionerna
har yrkats, att bidraget från och med den 1 januari i år måtte utgå med 4 öre
per kg för en årskvantitet av högst 6,000 kg. Alltså har man yrkat på en höjning
av producentbidraget från 3 till 4 öre, men samtidigt har yrkats, att den
bestämda årskvantiteten skulle minskas till 6,000 kg.

I en motion ha ifrågasatts flera olika jämkningar i storleken av bidraget och
den kvantitet mjölk, varpå detsamma skall utgå, såvitt rör de fyra nordligaste
länen. Vi hörde ju nyss, att en av reservanterna, herr Svedberg, talade för denna
motion. Utskottet har emellertid ansett tvivelaktigt, huruvida det med motionen
avsedda syftet skulle kunna uppnås genom ett bifall till motionen, och jag
vill för egen del säga, att ehuru jag själv är norrlänning har jag inte kunnat
ansluta mig till yrkandet i nämnda motion och alltså inte heller till reservationen.
Skulle man sänka siffran från 7,800 kg till 6,000 kg per år, komme givetvis
ett stort antal mindre jordbrukare, vilkas produktion ligger emellan
dessa årskvantiteter, att gå miste om förhöjningen. Jag har därför inte kunnat
vara med om detta yrkande, och jag måste säga, att jag tror, att det snarare
skulle bli en försämring än en förbättring för de jordbrukare, man här närmast
syftar till att hjälpa.

Sedan ha vi avsnittet örn fodercellulosan. Där skall jag ta mig friheten att
citera, vad utskottet har sagt, därför att det från visst håll har gjorts anmärkning
på att den kvantitet, som det här är fråga om, nämligen 550,000 ton, kanske
skulle vara alltför stor. Om den saken har utskottet nederst på sidan 23
sagt ungefär följande: »Enligt utskottets mening kan såsom i motionerna
framhållits tveksamhet råda, huruvida icke den för tillverkning beräknade
kvantiteten fodercellulosa är väl stor med hänsyn till den tillgång på stråfoder,
som kan beräknas finnas tillgänglig under nästa regleringsår ... Det kan befaras,
att, därest tillgången på annat foder blir rikligare under nästa regleringsperiod
— vilket med hänsyn till de nuvarande skördeutsikterna synes bliva fallet —,
jordbrukarna icke komma att inköpa fodercellulosa i tillräcklig utsträckning.»
Vidare fortsätter utskottet: »Det torde likaså vara tveksamt, huruvida den
föreslagna differentieringen mellan priset under sommaren och under hösten
och vintern är tillräcklig för att förmå jordbrukarna att redan under soinmar Första

kammarens protokoll 19JiS. Nr 20. 7

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
månaderna inköpa och lagra några mera avsevärda kvantiteter fodercellulosa.
Å andra sidan är situationen för närvarande sådan, att, därest brist på fodermedel
under hösten och vintern skulle inträffa på grund av en senare uppkommen
försämring av skördeutfallet, detta skulle få synnerligen allvarliga följder
för folkförsörjningen. Det torde även vara av vikt, att ett lager av fodersäd
och stråfoder upplägges för kommande regleringsår. Under sådana förhållanden
anser utskottet icke tillrådligt, att någon större inskränkning i tillverkningen
av fodercellulosa för närvarande planeras. Enligt vad utskottet inhämtat
torde utsikter förefinnas, att avtalet» — det gäller avtalet med industriidkarna
— »rörande tillverkningen av fodercellulosa får sådant innehåll, att
en begränsning med 25 procent i förenämnda kvantitet fodercellulosa örn 550,000
ton sedermera kan göras, därest det skulle visa sig obehövligt att tillverka hela
kvantiteten i fråga.» O. s. v. Jag kan nämna, att efter vad jag efter hand har
erfarit lär denna marginal nu genom förhandlingar med vederbörande producenter
ha i någon mån vidgats, så att den skulle bli större än 25 procent. Men
jag skall inte uppehålla mig därvid.

Alltså har utskottet visserligen ansett det vara tveksamt, huruvida denna
kvantitet fodercellulosa skulle komma att vara behövlig under nästa år, men
å andra sidan har utskottet inte velat ta på sig ansvaret att tillstyrka någon
inskränkning av denna kvantitet. Därför är enligt min mening det säkraste
att kammaren även på den punkten följer utskottet.

Slutligen skulle jag vilja tillägga ett par ord till vad jag nu har yttrat.
Jag hade varit djärv nog att hoppas, att utskottet även i år liksom var fallet
i fjol skulle kunnat bli enhälligt i fråga örn den s. k. jordbruksregleringen,
men så har tyvärr icke blivit fallet. Det är givet, att i ett ärende som
det föreliggande, meningar av olika slag framkomma och göra sig gällande,
och jag avslöjar naturligtvis ingen hemlighet, örn jag säger, att det
föreliggande utskottsutlåtandet är resultatet av en kompromiss på flera
punkter. Från olika håll inom utskottet har man fått lov att jämka på
sina önskemål och sina krav, och för egen del vill jag inte sticka under stol
med att jag nog helst skulle lia önskat, att utlåtandet åtminstone beträffande
vissa punkter hade blivit av en annan innebörd, men dessa önskningar ha fått
vika, för att man skulle uppnå så stor enighet som möjligt.

Herr talman! Jag har för närvarande ingenting vidare att tillägga. Med dessa
få ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I anledning av vad utskottets ärade ordförande
sist yttrade får jag lov att säga, att formuleringen av utskottets utlåtande
har utförts av en delegation, där man sannolikt kompromissat. I den
delegationen har jag inte varit med, och när jag sedan försökte få ändringar
på fem, sex punkter i utskottsutlåtandet, gick det inte att få igenom sådana på
någon punkt. Då anser jag inte att det är ojust att markera, att jag velat ha det
på ett något annat sätt. Skall man kompromissa, skall man ju ge litet från olika
håll.

Jag har antecknat en blank reservation, och orsaken därtill är, att jag har
funnit, att formuleringarna på några ställen äro sådana, att jag inte vill stå
för dem. Det första stället återfinnes nederst på sidan 19, där jag anser, att
framställningen är rent ut sagt oriktig och inte med verkligheten överensstämmande.
Där skriver utskottet, att under de senare åren ha överläggningar förekommit
med lantbrukets berörda organisationer om prissättningen på jordbrukets
produkter och att därvid »överenskommelser i saken kommit till stånd».
Och så förutsätter utskottet, »att så även i fortsättningen kommer att ske». Det
är den där uppgiften, att »överenskommelser i saken kommit till stånd», som

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Äng. yngre gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
jag anser är det oriktiga. 1940 kom en överenskommelse till stånd, och 1941 på
hösten var det överläggningar, men det blev inte någon överenskommelse. Det
var tvärtom så, att underhandlarna från jordbrukets sida förklarade, att de
pa vissa punkter inte kunde vara ense med regeringens underhandlare, men de
uttalade, att när de inte kunde uppnå någon överenskommelse, ville de ändå
inte låta det gå därhän, att man skulle försöka göra jordbrukarna obstinata,
utan de sade: man får väl uppmana dem att producera det mesta möjliga i alla
fall. På denna punkt i utskottsutlåtandet hade jag velat, att det tydligt skulle
framgått, att under förra hösten träffades inte någon överenskommelse, utan
det förekom endast överläggningar, som ensidigt resulterade i att regeringens
uppfattning blev dominerande, medan jordbrukets representanter inte voro
ense med regeringen örn förhandlingarnas resultat.

Vid förhandlingar med övriga näringsgrenar och befolkningsgrupper har man
väl inte slutat förhandlingarna förrän man kommit överens och förslaget blivit
godtaget. Därför är detta ett undantag, som jag menar, att man inte får smussla
bort i en utskottsformulering. I så fall bidrager det ytterligare till att sprida
missförstånd.

Vidare hade jag på sidan 20 strax nedanför mitten, där det talas örn de statliga
subventionerna, velat ha det uttalandet, att man inte ansåg det riktigt att
utöka dem eller ens bibehålla dem i samma omfattning som nu.

I samband härmed vill jag, herr talman, understryka, vad professor Ohlin tidigare
i dag anförde, när vi diskuterade ett annat ärende, nämligen att det
knappast är en rationell ordning, att vissa saker behandlas i statsutskottet och
vissa i jordbruksutskottet, ehuru det är saker, som höra behandlas gemensamt.
Det vore önskvärt, om vi till ett annat år kunde ordna det så, att samma utskott
eller ett sammansatt utskott finge sköta örn de frågor, som faktiskt höra
ihop.

På sidan 21 behandlas de olika anslagen till mejeriändamål. Där hade jag
för min del velat ha ett uttalande angående den förlust, som mejerierna ha
åsamkats genom att gräddförsäljningen praktiskt tagit upphört eller i varje
fall så nedgått, att den i största utsträckning bortfallit. Vid de överläggningar,
som fördes i höstas, talades det örn att när grädden Indes under fettransoneringen
och alltså försäljningen minskades, skulle man från regeringens sida utfästa
sig att, sedan det blivit konstaterat, vilken förlust eller inkomstminskning
detta åsamkat mejerierna, åstadkomma en kompensation härför. Denna utredning
blev mycket noggrant genomförd och inlämnad till regeringen för flera
månader sedan, jag tror det var i februari, och det visade sig, att den inkomstminskning,
som mejerierna på grund av den minskade gräddförsäljningen fingo
vidkännas, belöpte sig till 9,450,000 kronor. Man begärde då att få det löfte,
som givits vid förhandlingarna, infriat, men ännu har det inte gjorts någonting
åt den saken. Nu är det många av dem, som äro intresserade av mejeriorganisationerna
här i landet, som undra, om det skall bli något eller inte. Skall det bli
någonting bör det väl ordnas så pass snart, att man kan hänföra det till det nu
snart avslutade budgetåret. Där hade jag för min del ansett, att det hade varit
riktigt att man fört in i utskottsutlåtandet ett understrykande av den tanken,
men det ville inte utskottet gå med på. Nu efterlyser jag här, hur den saken verkligen
ligger till. Är det meningen, att endast sådant som man har skriftligt på
skall uppfyllas, eller kunna vi räkna med att det verkligen blir en kompensation
för den särskilt för somliga mejerier mycket avsevärda inkomstminskningen? Rätt

högt upp på sidan 18 anför utskottet det allmänna resonemanget, att de
senaste årens missväxt har nödvändiggjort en höjning av produktpriserna, kombinerad
med vissa subventioner från statsmakternas sida. Vidare säges det, att.

100

Nr 26.

Lördagen deli 27 juni 1942 e. m.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
detta bör motsvaras av en prissänkning, när skördarna bli större. Efter refererandet
skriver utskottet följande: »Vid bedömande av en dylik jämkning
måste givetvis hänsyn tagas till en fortgående stegring av produktionskostnaderna
samt av det försörjningspolitiska läget överhuvud taget.» Nu är det så.
att sedan överläggningarna i höstas ägde rum ha avtalsförhandlingar försiggått
med lantarbetarna, och det har blivit en mycket avsevärd höjning av deras
löner. Höjningen är omkring 14 procent. Om man då säger, att lönerna utgöra
i medeltal 45 procent av ett jordbruks omkostnader, blir det bara på den
posten en ökning av de totala kostnaderna med någonting mellan 6 och 7 procent.
Därför menar jag, att man bör ha ögonen öppna för att även en något
större skörd, örn man skall behålla relationen mellan utgifter och inkomster,
sannolikt inte kommer att möjliggöra en sänkning av priserna. Detta säger jag
särskilt med anledning av vad finansministern tidigare på förmiddagen yttrade,
när det gällde möjligheten att sänka förmalningsersättningarna. Jag tror knappast,
att det kan vara befogat att göra några prissänkningar i höst, detta med
hänsyn till de mycket stora kostnadsökningar, som ha inträffat. Den blivande
skörden vill man också gärna både i pressen och i intervjuuttalanden av diverse
jordbruksexperter hanssa, så att folk faktiskt bli en smula för optimistiska.

På sidan 22 hade jag för min del velat ha en annan formulering, när det
gäller äggen. Där har utskottet skrivit : »Huruvida en höjning av äggpriset
framdeles bör ske, torde få avgöras under hänsynstagande till den då föreliggande
försörjningssituationen.» Jag för min del är av den uppfattningen,
att en mycket stor del av de olika anordningar, som livsmedelskommissionen
föreslagit, ha varit väl genomtänkta och många gånger till och med rätt
bra, men beträffande äggen tror jag, att de inte varit de klokaste. Jag är
ganska säker på att det var till skada, när man i vintras genom sina åtgärder
skapade en svart marknad för äggen. Det kan aldrig ha varit nyttigt.
Jag vet ju, att det här i kammaren finns ledamöter, som äro av en motsatt
uppfattning och anse, att äggpriserna böra hållas nere, men man kan också
resonera för teoretiskt. Man säger, att hönsen äro stora foderfördärvare, de
använda inte fodret mer än tiondelen så bra som en ko gör. Det är dock inte
alltid säkert, att detta stämmer i praktiken. Låt oss anta, att ett hushåll har
25 höns och föder dem på potatisskal och avfall från köket, som håller för
litet äggvita. Örn detta hushåll kan få ett litet äggvitetilIskotta kan det åstadkomma,
att grundfodret blir utnyttjat på ett sådant sätt, att det lilla äggvitetillskottet
kommer till lika god användning eller kanske bättre ari örn det
givits till några andra djur. Detta förhållande liksom det, att man inte skall
fresta människorna så hårt, att de falla, gör, att jag knappast anser, att man
skulle giva det godkännande av äggregleringen, som här skeft.

En annan sak, som jag också är skeptisk emot, återfinnes nederst på sidan
22 och överst på sidan 23, där det talas örn prisortssystemets upphävande.
Förut har staten ju inte betalat frakten annat än från angivna prisorter. Nu
är det tänkt, att detta skall upphävas och att vilken som helst av de auktoriserade
uppköparna skall få fraktkostnaden till förmalningsorterna betalad.
Detta kostar staten 2.4 miljoner kronor. Jag för min del har inom utskottet
yrkat på att man inte skulle upphäva prisortssystemet, men för att undvika
de nackdelar, som i vissa landsändar äro förknippade med de alltför långa avstånden
till avsättningsorterna, skulle man undantagsvis kunna öka ut antalet
prisorter något, så att de värsta olägenheterna där bomme bort. Då tror jag,
att man hade sparat två miljoner kronor åt statsverket, och detta får man ju
även i dessa tider räkna för pengar, fastän summan kanske inte är så imponerande
efter vad vi ha genomgått de senaste åren. Som smålänning tycker
jag dock fortfarande, att det är en summa att räkna med. Detta har också

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

101

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
andra konsekvenser, som jag inte här skall trötta kammaren med men som
kunna vara tveeggade.

Slutligen kommer jag till fodercellulosan. Då vill jag meddela, att jag ungefär
är överens med herr Carlström i andra kammaren, som reserverat sig
här. Jag tror knappast, att det kan vara riktigt klokt att tvinga jordbrukarna
att använda fodercellulosa, även när detta inte är lämpligt. Jag skulle
tro, att också örn fodertillgången blir rikligare är det riktigt att använda en
viss mängd cellulosa till hästarna, men det kan inte vara rationellt att tvinga
folk att ge korna cellulosa, när man har halm och framför allt hö. Jag har
inte lyckats få någon förklaring av någon expert örn riktigheten därav, åtminstone
inte någon förklaring som kunnat gå i mitt huvud. Jag har bedömt
saken så att man från livsmedelskommissionens sida, när man nu förtänksamt
nog kontraherat en så stor mängd fodercellulosa, velat hitta på något sätt att
också preja ut den.

Utskottet skriver att det är svårt att lagra fodercellulosa. Jag tror inte
det uttalandet är alldeles riktigt. Örn man behåller den oriven kan man utan
minsta risk lägga den på öppna marken med en presenning över och låta
den ligga där över en vinter. Det är först när den är riven som den blir framför
allt dyrare att lagra men också svårare att bevara. Jag undrar örn det
inte vore bättre att minska på tillverkningen av fodercellulosa och hellre låta
några träd stå kvar och växa i skogen. Vi lia förut i dag haft en tydlig
illustration till svårigheterna att skaffa råvaror till fodercellulosan. Därför
tror jag det vore klokt att utnyttja möjligheterna att minska på mängden
av denna vara.

Jag skulle helst ha sett att man inte förknippat inköpen av kraftfoder med
inköpen av cellulosa. Det hade förresten funnits ett annat sätt att få ut cellulosan
nu under sommaren, som varit effektivare, nämligen att göra en större
differentiering mellan sommarpriset och höst- och vinterpriset än den som
nu är tänkt, eller en krona. Om man gjort en skillnad på två eller till och
med tre kronor hade det varit ett effektivare sätt att få dem, som vilja ha cellulosa,
att taga hem denna under sommaren — ty det är väl ett allmänt önskemål
att så sker. I denna punkt står min uppfattning i närmaste anslutning till
herr Carlströms reservation.

Såhåll sist anser jag att sättet för medelsanskaffningen är svårt att förstå
sig på. Och i den mån man tycker att inan förstår sig på det, undrar man om
det är riktigt, som föreslås på sidan 25 i utskottsbetänkandet, något ovanför
mitten, där man anser att de 40 miljoner kronor, som skulle användas till
spannmålsaktiebolaget, inte skulle anslås för budgetåret 1942/1943 utan uppskjutas
till driftsbudgeten för budgetåret 1943/1944. Och en mycket stor del
av de andra anslagen tar man på förskottsstat. Jag undrar örn det inte finns
visst fog för att låta varje budgetår klara sina utgifter för sig. Jag kan
förstå att en del av de 40 miljonerna måhända inte kommer att betalas ut
förrän efter den 1 juli 1943, men ännu har jag inte blivit övertygad örn ätt
inte en mycket stor del av dessa 40 miljoner kommer att gå åt under närmaste
budgetår. Och då borde de också anslås på detta budgetårs stat, så att man
går med seende ögon och inte lurar sig själv och, vad värre är, även andra.

Det är denna anmärkning beträffande medelsanskaffningen, som jag velat
att det skulle ha intagits något yttrande örn i utskottsutlåtandet.

Det är sålunda, herr talman, på en hel del punkter som jag inte kunnat
ansluta mig till utskottets skrivning, men i fråga örn själva yrkandet har jag
ju inte ^någon avvikande mening. Jag förstår ju att denna sak får lov att ordnas.
Då jag inte kan godtaga utskottets motivering, men väl klämmen, framställer
jag nu intet yrkande, herr talman.

102

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. rn. (Forts.)

Herr voll Heland: Herr talman! Då jag står som förste motionär på en
motion med ett flertal underskrifter, ber jag att trots den sena timmen få ta
kammarens tid något i anspråk. Jag kommer av flera olika anledningar icke
att framställa något yrkande, men finner det dock nödvändigt att framföra en
del synpunkter.

När vi för några dagar sedan här i kammaren diskuterade penningpolitiken,
framhöll jag att det vore önskvärt, örn man kunde få diskutera penningpolitiken
och därmed sammanhängande näringspolitik mycket tidigt under riksdagens
session, så att riksdagen verkligen kunde få fastställa vissa grunder
för hela detta komplex av frågor på en gång. Ty som det nu är, duggar det
under hela riksdagen olika förslag, som i det ena eller andra avseendet icke
sammanfalla med de riktlinjer, som bankoutskottet sedermera kanske får godkända.
Här ha vi ett typiskt sådant exempel. Här kommer ett mycket viktigt
förslag beträffande jordbruksregleringen, som givetvis i hög grad inverkar
på den penningpolitik, som skall föras. Jag påpekade också att man var ovanligt
skicklig inom de utskott, som hade att föreslå grunderna för penning- och
näringspolitiken — skicklig nämligen i att kunna skriva på ett sätt, som tillfredsställer
alla, oavsett att ledamöterna inom respektive utskott haft olika
synpunkter. Särskilt styva i det hänseendet ha under alla år varit bankoutskottet
och jordbruksutskottet. Nästan varje år har det ju varit diskussion om
hur man skall tyda vad som blivit skrivet, icke minst av jordbruksutskottet.
Jag skall nu inte namnge vilka det är som brukat diskutera dessa frågor, men
alltid bär det funnits flera personer, som lia tytt utskottsutlåtandena på olika
sätt.

Jag vill bär huvudsakligen stanna vid två punkter bland dem som framhållas
i den motion, på vilken jag står som förste motionär. Utskottets ärade ordförande
har redan i någon mån behandlat dem, och han läste upp vad den första
punkten innehöll, d. v. s. att principerna för prissättningen måtte så utformas,
att en något större skörd icke medförde ett försämrat produktpris. Jag är
tacksam för att jordbruksutskottets ordförande, som väl bäst bör kunna utläsa
vad som skrivits av utskottet, bedömde vad som där uttalats mycket välvilligt.
Jag vill dock stanna något utförligare vid denna punkt.

Vi lia tidigare i dag i ett annat ärende hört finansminister Wigforss tala örn
spannmålspriserna och subventionen. Finansministern anförde då att spannmålsprisets
höjd är en direkt följd av missväxten och som en följd av en bättre
skörd blir det därför automatiskt lägre ersättning åt jordbrukarna. Nu skulle
jag vilja hoppas, att finansministern därmed inte har sagt, att priserna absolut
måste sänkas, örn det blir en något bättre skörd än förra året — jag säger detta
inte så mycket som jordbrukare, utan jag säger det därför att jag Ilar den uppfattningen,
att det är oklokt av statsmakterna att i dessa tider alltför snävt,
jag vågar kanske t. o. m. använda uttrycket grinigt, se på dessa prisfrågor.
Jag har inte några orimliga önskemål, och jag har inte alls det orimliga önskemålet
att man även vid en rekordskörd skulle behålla priserna oförändrade.
Men jag tror att det vore olyckligt att laborera med priserna precis med hänsyn
till skördeutfallet.

Härmed kommer jag in på den andra punkten. Den innebär, att örn man i
produktionsstimulerande syfte särskilt vill gynna vissa produkter, så böra
inte kostnaderna härför få bäras av jordbrukets övriga produktion på så sätt,
att man istället minskar priserna på dess produkter. Vi ha ju här hållit
oss inom en bestämd kostnadsram. Man fastställde första året efter krigsutbrottet
den regeln, att man endast skulle tillåta ungefär den prisförbättring,
som motsvarar skörderesultatet och produktionskostnadsökningen. Örn nu statsmakterna
alltså, som fallet varit varje år, vilja stimulera en särskild produk -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

103

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
lönsgren och kostnaderna härför skulle inräknas i den samlade inkomstposten,
så skulle det i så fall innebära att andra grenar skulle få sitta emellan. Detta
tror jag vara i högsta grad olyckligt av flera orsaker. För det första åstadkommer
man därigenom avundsjuka och missämja mellan jordbrukarna. Detta
kanske en och annan här i riksdagen skulle kunna tycka vara rentav fördelaktigt,
ty örn jordbrukarna gruffa sinsemellan, kan man alltid skylla på någon
av dessa grupper, av vilka den ena inte vill ge den andra bättre villkor. En
sådan kortsiktig politik kan väl dock inte vara riktig. Vi jordbrukare ha haft
känning därav, men jag skall inte här gå in på den saken. Det är olämpligt
att tala örn den, ty vi kunna då komma i tvist örn den inkomst som finns att
dela. Det är emellertid allmänt bekant, att särskilt missväxtlänen icke fått
den kompensation som skulle kunna anses skälig i förhållande till dem som
haft bättre skörd. I detta stycke vill jag emellertid inte rikta någon mer allvarlig
kritik mot någon, ty jag förstår framför allt livsmedelskommissionens
svårigheter att alldeles rättvist fördela dessa penningmedel. Jag skall inte
heller, såvida det inte blir mer diskussion om den saken, taga upp frågan örn
grädden, även om just mitt distrikt i detta fall råkat bli särskilt missgynnat.

För det andra anser jag att det vore olyckligt från produktionens synpunkt,
örn man inte tog hänsyn till senast angivna önskemål i vår motion. Herr Ohlin
anförde visserligen under debatten örn penningpolitiken, att det inte går att
med högre priser få fram en större produktion. Men herr Ohlin fick omedelbart
svar av herr Björnsson, som påpekade ett mycket tydligt fall, nämligen
fisket, där prisfrågan befunnits vara i allra högsta grad avgörande. Jag uttryckte
för min del också det önskemålet att herr Ohlin skulle överväga, huruvida
det inte var i betydligt flera fall inom produktionen, som samma förhållande
var rådande. Jag kan försäkra såsom jordbrukare, att stimulansen spelar
en ofantligt stor roll för närvarande. Jordbruksregleringen är inte fastställd
på ett i allo lyckligt sätt, då bland annat jordbrukarföretag, som rationalisera
driften, inte kunna få njuta vinsten av detta. Öka jordbrukarna vidare produktionen,
få de inte heller vinsten därav, emedan den samlade inkomsten inte
skall få överstiga de ökade produktionskostnaderna. Man hindrar en förnuftig
produktionsökning och en förnuftig rationalisering inom jordbruket genom att
alltför snävt hålla fast vid ett sådant system. Där är det alltså enligt mitt förmenande
i statsmakternas eget intresse, att man använder jordbruksregleringen
smidigare och inte glömmer bort stimulansens inverkan.

Jag vill slutligen också tala något örn hur utskottet kunnat undvika att taga
ställning till de önskemål, som sålunda framställts, och vad det är som också
gör att debatterna i kamrarna numera äro betydligt lugnare än tidigare. Det
är den omständigheten, att riksdagen helt och hållet släpper ifrån sig bestämmanderätten
i denna fråga. Jordbruksministern har tillsatt en stor utredningskommitté.
och det blir alltid så här i riksdagen, så snart det tillsatts en utredningskommitté,
att vilka förslag som än framläggas och som kunna ha något
samband med denna utredningskommittés arbete, så hänvisas till denna kommitté.
Man säger bara: »Det diir håller på att utredas av en kommitté, och det
får den ordna!» — Och så är ju fallet också nu.

Detta är alltså huvudorsaken till att jag avstår från att göra något yrkande.
Jag förstår nämligen att det är lönlöst. Jag ifrågasätter dock, huruvida inte
statsmakterna, som ju lia ansvaret för folkförsörjningen, borde behålla ett fastare
grepp på de näringspolitiska frågorna.

Nu vill jag naturligen tillönska denna kommitté ali möjlig välgång i dess arbete.
Jag hoppas att resultatet blir storartat. Jag skall alltså inte här framkomma
med några gissningar örn vad resultatet kan komma att bli, utan jag
avvaktar det resultat, som denna kommitté kommer till, med risken att man

104

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
sedermera talar om efterklokhet, när jag eventuellt kommer att framställa någon
liten eller måhända rent av större anmärkning.

Herr talman! Till slut vill jag instämma med herr Mannerskantz, då han
uttalade sill förvåning över den sista meningen på sidan 19 i utskottets utlåtande,
där det talas örn »överenskommelser» mellan jordbrukarna och regeringen.
Jag är också litet överraskad över att utskottet kunnat skriva på det sättet.
Icke minst den man, som var jordbrukarnas ordförande vid dessa underhandlingar,
har flera gånger förklarat att det absolut inte föreligger någon överenskommelse
i år. Det Ilar varit underhandlingar, där jordbrukarrepresentanterna
sagt att de inte vilja sluta någon överenskommelse men att de anse sig
böra rekommendera jordbrukarna att göra det bästa möjliga, trots att jordbrukarnas
önskemål inte blivit helt beaktade.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag också förklara att det är alldeles riktigt
att jordbrukarklassen just nu har en betydligt lugnare ställning i samhället
än tidigare, medan livsmedelskonsumenterna genom varuknappheten måste ha
en mera bekymmersam ställning. Men. därför skola naturligtvis vi jordbrukare
inte oskäligt utnyttja detta läge. Å andra sidan vill jag dock rekommendera
konsumenterna och framför allt statsmakterna att, när läget nu är sådant det
är, inte se för snävt på prisfrågorna. Ty uppmuntran betyder så mycket i tider
som dessa, och det är i konsumenternas eget intresse att hålla jordbrukarna
vid så gott humör som möjligt, och detta inte bara ur prissynpunkt, utan framför
allt ur arbetssynpunkt. Det är speciellt arbetskraftsfrågan, som för jordbrukarna
är bekymmersam. Jag kan försäkra herrarna att det finns jodbrukare
s°m åro fullständigt utarbetade, liksom också deras hustrur. De kunna inte
få någon hjälp i sitt arbete. Det är flykten från landsbygden, som alltjämt inte
är stoppad, och därvidlag böra statsmakterna överväga att vidtaga åtgärder,
som göra att jordbrukarna kunna konkurrera med andra näringar och uppnå
en tillfredsställande levnadsstandard och trivsamma livsbetingelser icke endast
för sig själva, utan även för de arbetare, som de måste ha anställda för att
kunna producera så mycket som de själva i lika hög grad som konsumenterna
önska skulle kunna produceras i dessa tider.

Herr talman! Jag har endast velat göra dessa anteckningar till protokollet
och har intet yrkande.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag begärde ordet för att understryka
vad den ärade reservanten i denna kammare yttrade för en stund sedan,
men jag skulle^ också vilja anföra några synpunkter med anledning av de två
motioner, varpå reservanterna grunda sina omdömen.

Anledningen till dessa motioner örn ändrade bestämmelser för producentbidragen
är ju omständigheter, som säkerligen var och en här i kammaren känner
till. Det har under senare år skett en förändring till det sämre för ett mycket
stort antal av de mindre jordbrukarna. När riksdagen i fjol fastställde siffran
7,800 liter för den mjölk, som skulle betalas med tre öre högre pris per liter,
betydde detta en ganska stor hjälp för ett mycket stort antal jordbrukare.
Utan tvivel har emellertid en mycket stor del av dessa fått sina möjligheter
försämrade på grund av den stora knappheten på fodermedel, som gjort att de
måst reducera sina besättningar i mycket stor utsträckning, i vissa fall ända
ned till 50 procent. De ha därigenom fått sin ekonomiska ställning försämrad.
Det är alldeles klart att jag helst skulle ha velat ha den ökning till fyra öre,
som man nu föreslagit i motionerna, för hela den mjölkmängd som bestämdes
i fjol, men med hänsyn till det ansträngda budgetära läget har jag inte kunnat
vara med örn detta, utan vi ha inskränkt oss till att hemställa om den lilla för -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

105

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
ändringen, att man sänker mjölkmängden till 6,000 liter per år och för denna
mängd höjer priset till fyra öre per liter. Det betyder en ganska kraftig hjälp
åt dem, vars mjölkproduktion sjunkit ned under den. siffra som fastställdes i
fjol. Detta betyder inte, som herr Tjällgren anförde, en försämring för dem,
som nu ha en produktion på 7,800 liter per år. Det blir ingen försämring för
någon, utan tvärtom en liten förbättring för alla, så vitt jag rätt förstår att
bedöma denna sak.

Detta är i huvudsak vad jag hade att säga örn producentbidraget. Men jag
kan, trots den sena timmen, inte underlåta att säga några ord även till herr
von Heland. När jag lyssnade till honom, tyckte jag att han hade en smula
långt gående funderingar, då han redan nu ville signalera till statsmakterna,
och främst till regeringen, att även om det skulle bli god skörd, ja, till och med
rekordskörd, skulle man inte vara alltför njugg — man skulle se till att så
långt som möjligt bibehålla de nuvarande priserna, om jag förstod herr von
Heland rätt. Som motiv anförde han att jordbrukarna skulle uppmuntras till
att pressa fram så stora skördar som överhuvud taget var möjligt.

Förlåt, herr von Heland, men jag tyckte detta uttalande var en smula löjligt!
För min del vill jag inte betraktas som medlem i en skara, som skall lockas
fram. Jag har i egenskap av taxeringsnämndsledamot i rätt många år varit
i tillfälle att bedöma det ekonomiska läget, icke minst bland jordbrukarna.
Och jag måste säga att jag kommit till den uppfattningen, att den jordbrukspolitik,
som hittills förts, har i varje fall ingen innehavare av bäriga jordbruk
någonting att klaga över. Därom vittna deklarationerna, inte minst årets deklarationer.
Men däremot har jag konstaterat att de, vilkas jordbruk ligga under
denna bärighetsgräns, ha anledning att begära hänsyn och hemställa örn ytterligare
stöd. Om detta vittna också deklarationerna. Vi ha ett större antal icke
bäriga jordbruk i vårt land än bäriga — det rör sig här örn 77 procent, örn man
sätter gränsen så lågt som till ett hektar. Det kan kanske invändas, att innehavarna
av dessa inte skulle ha rätt att betrakta sig som jordbrukare, i varje
fall då det gäller arbetarjordbruk i egentlig mening. Men i alla fall måste även
dessa människor leva, även inom denna grupp är det en stor del som har det
illa ställt. Örn det kunde göras något lör dem, vore det säkerligen tacknämligt.
Jag tänker här främst på norrlänningarna, som lia sin huvudsakliga inkomst
av mjölkproduktionen. Jag har fått vittnesbörd örn läget där uppe för
inte så länge sedan, — såsom jag vågar förutsätta från trovärdigt håll -—• och
dessa vittnesbörd gingo i den riktningen att mjölkproduktionen avsevärt försämrats
för ett mycket stort antal. Komma vi ner exempelvis till Blekinge,
skola vi finna samma utveckling där, komma vi till norra Skåne med dess
karga marker, är det lika illa ställt, liksom också på många andra platser.
Därför är det berättigat med ett stöd åt mjölkproduktionen, även örn detta stöd
blir litet.

Jag hade verkligen väntat, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
när han lade fram årets proposition, skulle ha varit något vänligare
stämd mot dessa sämst ställda än vad denna proposition utvisar. Jag förstår
mycket väl det ansträngda budgetära läget, men jag trodde ändå att det
skulle ha funnits vissa möjligheter att göra någonting. Det är inga orimligheter
som här begäras, när man tänker på alla de garantier, som givits åt
jordbrukets odlingar på andra håll •—• man kan ju tänka på brödsäden, sockerbetorna,
oljeväxtodlingarna och andra, där odlingen sker under betryggande
former. Jag menar alltså att det är ett rättvist krav, att man också hade givit
den största skaran av jordbrukets utövare ett något starkare stöd än vad de
i själva verket hittills ha fått.

106

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr von Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag kan ju inte hjälpa, om den föregående ärade talaren anser det vara
löjligt att man önskar, att ett något bättre skördeutfall inte omedelbart skall
leda till en sänkning av priserna. Löjligheten får han behålla för sig själv,
då han kan göra sådana uttalanden. Han talar först örn att han som taxeringsnämndsledamot
sett, hur lysande jordbrukarnas taxeringar äro, och minuten
efteråt talar han örn hur uruselt jordbrukare ha det, framför allt då
mjölkproducenterna.

Det var fråga örn de små jordbrukarna, invänder nu herr Andersson i
Bussjö. Jag gör emellertid ingen skillnad på jordbrukare, och den stora massan
av jordbrukare i Sverige är just de små jordbrukarna.

Jag rekommenderar dessutom herr Andersson i Bussjö att något granska,
hur jordbrukarna haft det i de distrikt, där det varit missväxt under två
eller till och med tre år. De ha nog inte heller, herr Andersson, haft det så
förfärligt gott ställt.

Herr Ohlin: Herr talman! Den fråga som kammaren i dag har att behandla
är enligt min mening en av de viktigaste, som överhuvud taget föreligga för
riksdagen, och jag skall därför be att få säga några ord av litet mera allmän
innebörd.

De totala kostnaderna för subventioner och rabatter, som ha samband med
jordbruksregleringen, uppgå under innevarande budgetår till 400 miljoner
kronor. Jag erinrar örn att för varje gång man haft anledning att diskutera
denna fråga, har siffran stigit, och nu ligger den snarare något över 400 miljoner
än därunder.

En mycket stor del av dessa 400 miljoner finansieras genom upplåning, vilket
i nuvarande läge är värt att observera. Mot bakgrunden av ett sådant förhållande
frågar man sig naturligtvis närmast, vad jordbruksutskottet nu vill
föreslå för förändringar, eftersom det väl ändå knappast kan vara ett tillfredsställande
tillstånd med en utgiftspolitik av denna art. I stort sett finner
man att jordbruksutskottet för 1942/43 föreslår oförändrade riktlinjer beträffande
jordbrukspolitiken.

För att klargöra denna fråga närmare ber jag att få framhålla, att det
finns tre slag av rabatter och subventioner, som man kanske bör hålla isär.
Det första slaget är de sociala rabatterna till vissa konsumenter; deni ha vi
tidigare i dag behandlat och dem skall jag nu inte närmare ingå på. Det andra
slaget är de socialt motiverade bidragen till vissa grupper av producenter, särskilt
producentbidragen till småbrukarna, och dem skall jag be att få återkomma
till. Det tredje slaget av bidrag är sådana, som avse att tillföra producenterna
inkomster utan att höja priserna för konsumenterna. Förr i tiden
kunde man kalla dessa bidrag för allmänna producentbidrag, men för närvarande
tycker jag att man snarare bör kalla dem allmänna konsumentbidrag,
eftersom det inte kan råda något tvivel om att producenterna skulle kunna
ta ut så mycket högre priser på sina produkter, att de skulle täcka kostnaderna,
örn prisbildningen inte vore reglerad av statsmakterna.

Nåväl, dessa allmänna bidrag, som alltså avse att hålla nere priserna på
livsmedel för alla konsumenter, oberoende av deras ekonomiska ställning, uppgå
under innevarande finansår till något över 240 miljoner kronor. Det är en
summa av ungefär samma storleksordning som det belopp, som svenska staten
finansierar med lån, när man först har dragit ifrån alla extraordinära försvarsutgifter,
som ju också finansieras med lån. För nästkommande budgetår
1942/43 beräknar nu jordbruksutskottet, såvitt jag har kunnat finna av tillgängliga,
något knapphändiga uppgifter, att dessa allmänna bidrag skulle

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

107

Ang. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
kosta ungefär 170 miljoner kronor. Det är ju i och för sig tacknämligt att
det alltså föreligger en minskning på ett 70-tal miljoner. Örn man undersöker,
hur denna minskning har uppkommit, skall man finna, att det inte finns förutsett
några särskilda arealbidrag, inte heller några särskilda jnissväxtbidrag
samt att man avser ett mindre belopp till prissänkning för fodercellulosa.
Emellertid visar erfarenheten att det i regel blir ökade belopp allteftersom
finansåret skrider fram. Man kanske därför inte får vara så optimistisk, att
man känner sig alldeles övertygad om att siffran verkligen kommer att hålla
sig vid 170 miljoner för dessa allmänna bidrag, som alltså sänka livsmedelspriserna
för alla konsumenter i landet.

Vad beträffar denna siffra, 170 miljoner kronor, som i nuvarande statsfinansiella
läge även den förefaller mig avskräckande hög, har kammaren ju
redan tidigare i dag tagit ställning till det s. k. förmalningsbidraget, som
sänker priset på mjöl. Jag skall därför inte återkomma till den saken. Men beträffande
den övriga delen av beloppet, som ju har storleksordningen 130 miljoner
kronor, skulle jag gärna vilja peka på bl. a., att mjölkbidraget på 11/2
öre per liter utgår av statsmedel för att hela svenska folket, välsituerade lika
väl som andra, skall få mjölken 1 x/2 öre billigare. Jag vill verkligen, herr talman,
ifrågasätta, örn mjölkpriset för närvarande är så högt, att det med hänsyn
till statens finansiella läge är motiverat, att staten satsar lVz öre på varje
liter mjölk, som drickes i Sveriges land. Skall riksdagen verkligen nu utan
vidare rekommendera, att regeringen fortsätter med samma politik som under
föregående år, utan någon hänsyn till att för varje år som går blir svenska statens
finansiella läge mera ansträngt? Skall riksdagen inte uttrycka någon önskan,
att regeringen beaktar det statsfinansiella läget och går fram litet försiktigare?
Utskottet uttalar som svar på den motion, som väckts i andra kammaren
av herr Waldemar Svensson m. fl. och i denna kammare av mig jämte
andra, att Kungl. Majit nog har sin uppmärksamhet fäst på dessa frågor. Ja,
det tror jag visst, men det är verkligen en utomordentligt underdånig blygsamhet
från utskottets sida, att det inte ändå vill ge uttryck för någon egen
mening i denna fråga.

Jag vill med anledning av ett yttrande, som finansministern fällde tidigare
i dag, göra ett påpekande. Hans yttrande kommer, såvitt jag kan se, att få ganska
långtgående konsekvenser. Av de medel, som användas till sådana här allmänna
bidrag, gå ungefär 80 miljoner kronor på förskottsstaten, d. v. s. finansministern
avser att låna upp pengarna. Herr Wigforss anförde i dag, att
detta förhållande, att man lånar dessa pengar, anser han i motsats till mig
vara motiverat, därför att det är uteslutande de svaga skördarna, som föranleda
staten att satsa dessa pengar. Blir det någorlunda normal skörd, skall
staten inte längre satsa dem. Detta måste innebära, att i varje fall finansministern
menar, att örn det blir en någorlunda normal skörd, skola de belopp,
staten här förbrukar, minskas med ett åttiotal miljoner kronor, som
annars komme att tas på förskottsstat, d. v. s. finansieras med lånemedel. Det
är en principdeklaration från finansministerns sida, till vilken man inte finner
ens den allra minsta antydan om motsvarighet i utskottsutlåtandet. Det vore
av ett visst intresse för kammaren att få erfara, örn herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet är benägen att här inta en liknande inställning
som hans kollega finansministern, så att kammaren får fullt klara papper, innan
den går att fatta beslut.

Jag skall, herr talman, underlåta att här ställa något yrkande örn bifall till
den nyssnämnda motionen — som ju innebär en rekommendation till Kungl.
Majit att i görlig mån lägga örn politiken i angiven riktning — då det väl
inte torde tjäna mycket till att ställa ett sådant yrkande. Jag skall nu be att

108

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
få övergå till att säga några ord om producentbidraget för mjölk till småbrukare,
men innan jag kommer dit, vill jag bara inskjuta två små observationer.

Utskottet delar herr statsrådets mening, att det är lämpligt, att både på
spannmål och på mjölk priset fixeras redan i augusti. Jag erkänner, herr talman,
att jag för min del ställer mig en smula skeptisk mot lämpligheten att
så tidigt, redan innan man har säkra kunskaper om hurudan skörden blir, fixera
priset inte bara på spannmål utan även på mjölk, vilket ju skulle innebära att
Kungl. Maj:t binder sina händer i fråga om en eventuell senare uppgörelse
rörande jordbrukets inkomster. Riksdagen har för kort tid sedan godkänt ett
utlåtande av bankoutskottet, som innebär en rekommendation, att man skall
försöka göra en avvägning mellan de inkomster, som tilldelas den jordbrukande
befolkningen, och de inkomster, som andra samhällsgrupper få. Det torde, så
vitt jag förstår, vara praktiskt taget omöjligt att redan så tidigt som i augusti
åstadkomma en sådan avvägning mellan de krisbördor, som lämpligen böra
falla på den jordbrukande befolkningen, och dem, som böra bäras av övriga
folkgrupper. Redan av detta skäl torde det vara opraktiskt att då fixera för
jordbrukarnas inkomster så viktiga priser som spannmåls- och mjölkpriserna.

Jag ber likaledes att få anmäla en viss skepsis rörande lämpligheten av att
nu upphöra med det s. k. prisortssystemet för prissättning å spannmål. Det förhåller
sig utan tvivel så, som bl. a. Svenska spannmålsaktiebolaget har erinrat
örn, att detta kan medföra en del olägenheter. Jag vill bara peka på en sådan
sak som att örn jordbrukarna få lika mycket betalt, hos vilken erkänd
spannmålshandlare de än leverera spannmålen, kan detta mycket lätt leda till
att spannmålen skickas ett pär mil i riktning bort från den plats, dit den sedan
skall föras för att bli förmald. För en jordbrukare, som bor t. ex. fyra mil
från en kvarn, är det kanske billigare att skicka spannmålen två mil i motsatt
riktning; sedan går den sex mil till kvarnen. Med nuvarande system är det i regel
i alla parters intressen, jordbrukarens såväl som samhällets, att spannmålen
transporteras endast fyra mil till kvarnen. Att transportera den fyra mil är betydligt
billigare än att transportera den åtta mil. Inte minst med tanke på att
transportapparaten för närvarande är ansträngd, tror jag, att det i nuvarande
läge kanske inte är klokt att vidta anstalter, som ta bort det privatekonomiska
intresset av att skicka spannmålen på billigast möjliga sätt till kvarnarna. Jag
förmodar, att det blir tillfälle att återkomma längre fram till en så viktig
principfråga, men även en provisorisk lösning här kan ju medföra olägenheter.

Vad beträffar herr von Helands uttalande om stimulanspriser, kan jag, herr
talman, inte vid denna sena timme ta upp någon diskussion med honom örn
vilka större eller mindre möjligheter det finns att få fram mer jordbruksprodukter
genom att betala högre priser. I huvudsak är det väl i alla fall så, att
det svenska jordbrukets förmåga att framställa t. ex. animaliska produkter
beror av hur mycket foder nian har att ge djuren. Detta är en synpunkt, som
man här har att beakta, men jag erkänner visst, att på vissa speciella punkter
kunna stimulanspriser, använda med försiktighet, ha en mission att fylla.
Jag vill endast betona, att när herr von Heland påstår, att en jordbrukare, som
rationaliserar och ökar sin produktion, inte skulle få njuta frukterna därav,
så måste detta vara ett rent misstag. Det förhåller sig ju så, att om herr von
Heland ökar sin produktion med 10 procent, så kommer detta inte att märkbart
öka den totala mängden av jordbruksprodukter i Sveriges land. Därför kommer
inte herr von Helands duktighet att öka sin produktion att medföra någon
som helst prissänkning på jordbruksprodukter i Sverige, och herr von Heland
får njuta hela fördelen av denna sin förmåga att öka produktionen med tio procent.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

109

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Jag vill emellertid utan att närmare ingå på saken göra det tillägget, att herr
von Heland, som antydde något örn jordbrukarnas och särskilt den kvinnliga
jordbrukande befolkningens svåra arbetsbörda, utan tvivel har rätt i att där
föreligga förhållanden, som statsmakterna ha anledning att beakta, men det
blir en annan och mera allmän fråga.

Till sist, herr talman, endast några ord örn producentbidraget för mjölk.
I likhet med mina medmotionärer har jag föreslagit, att man skulle ändra
detta bidrag så, att det utginge med fyra öre per kg, i stället för med tre öre,
men på högst 6,000 kg per år i stället för 7,800 kg. Jag behöver inte uppehålla
mig vid vad herr Andersson i Bussjö redan har påpekat, nämligen att
småbrukarnas läge inte under senare år har förbättrats lika mycket som de
större jordbrukarnas. Detta beror bl. a. därpå, att småbrukarna i rätt stor utsträckning
köpa foder, och detta är dyrt. Dessutom spela fjäderfäskötseln och
fläskproduktionen relativt större roll för småbrukarna än för de andra. Producentbidraget
avser främst att hjälpa småbrukarna. Örn nu produktionen av
mjölk går ned, har detta uppenbarligen den konsekvensen, att småbrukarna få
mindre hjälp än förut, i fall producentbidraget per kg blir oförändrat. De få
tre öre per kg mjölk men på en minskad mängd, medan de större jordbrukarna,
som i alla fall kunna leverera 7,800 kg per år, trots att även deras
produktion gått ned, få ett oförändrat producentbidrag av tre öre per kg på
7,800 kg, d. v. s. 234 kr. per år. Mjölkproduktionens nedgång betyder en nedprutning
av producentbidraget, av hjälpen till den grupp av jordbrukare, som
detta bidrag i främsta rummet avser att hjälpa, medan det betyder ett oförändrat
stöd åt övriga jordbrukare! Detta kan väl knappast vara rationellt.
Då föreslå vi som sagt att man skulle öka bidraget till fyra öre men minska
kvantiteten, för att inte den statsfinansiella. bördan skulle bli för tung.

Mot detta anför utskottet bara, att det är tvivelaktigt, örn det leder till avsett
resultat. Herr Tjällgren uttalade också några dylika mera allmänna tvivel.
Såvitt jag kan se, visar en enkel algebraisk beräkning, att en sådan reform
skulle leda till avsett resultat. Örn vi tänka oss en jordbrukare, som förut
levererat 5,000 kg mjölk och nu levererar 4,000 kg, så får han vid oförändrade
grunder vidkännas en sänkning från 150 till 120 kronor per år, men ändras
grunderna på av oss föreslaget sätt, får han 160 kronor i stället för 120,
d. v. s. jämfört med tidigare får han en förbättring från 150 till 160 kronor.
Detta är just precis vad man avser. Detta skulle emellertid kosta några miljoner,
och man kan, herr talman, fråga, örn svenska staten har råd att öka utgifterna
ens med de tre. fyra, fem miljoner, som det skulle kosta. Jag vill då
peka på att man genom att begränsa användningen av fodercellulosa, såsom
föreslås i en annan motion av herr Waldemar Svensson i andra kammaren och
av mig i första kammaren — en tanke, som i utskottet understötts av herr Carlström
— skulle kunna spara ett väsentligt större belopp än den merkostnad,
som producentbidragets omläggning skulle vålla. Ingen i kammaren behöver
därför tveka att stödja denna omläggning av producentbidraget, som herrar
Svedberg och Ericsson i en reservation yrkat bifall till. Ingen behöver tveka
på grund av några statsfinansiella betänkligheter. Jag vill för övrigt betona,
att när frågan örn jordbrukets priser skall avgöras — det må bli i augusti eller
senare under hösten — komma, förmodar jag, liksom hittills de inkomster,
producentbidraget ger den jordbrukande befolkningen, att räknas med i kalkylen.
Man har då alltid möjlighet, när den stora kalkylen över jordbrukets kostnader
och inkomster göres upp, att ta hänsyn till storleken av det producentbidrag,
som kammaren nu kan komma att besluta. Inte heller av det skälet behöver
man vara betänksam mot att stödja en socialt så väl motiverad omläggning
av producentbidraget som den, som jag bitr nämnt.

Ilo

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av
herrar Svedberg och Ericsson avgivna reservationen.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Herr Mannerskantz
nämnde först i sitt anförande, att han önskat andra formuleringar i utskottsutlåtandet
beträffande den överenskommelse, som träffats mellan representanter
för jordbrukarna och regeringen. Enligt den uppgift han fått vore nämligen
ingen överenskommelse träffad sista året. Detta är för mig alldeles nytt.
Visseligen blev inte resultatet vad jordbrukarna hade önskat, när förhandlingarna
började, men det blev inte heller vad regeringen från första början
tänkt sig, utan det blev en kompromiss. I den kommuniké, som utskickades,
stod också uttryckligen, att man hade kommit överens och att jordbrukets representanter
voro beredda att uppmana jordbrukarna att i nuvarande försörjningsläge
göra sitt bästa. Följaktligen är det en förvanskning att säga, att det skulle
vara någon skillnad mellan överenskommelserna 1940 och 1941. Det kan kanske
vara den skillnaden, att förhandlarna 1940 voro mera tillfredsställda med
överenskommelsen än förhandlarna voro 1941. Någon annan skillnad är det
inte. Men även då det förhandlas örn löner för tjänstemän eller arbetare, blir
det sällan så, att den ena parten får som den vill, utan resultatet av förhandlingarna
blir en kompromiss, där man slutligen kommer överens, naturligtvis
med större eller mindre tillfredsställelse.

Sedan nämnde herr Mannerskantz någonting örn gräddkompensationen. Utredningen
visade, att det hade uppstått en förlust på nio miljoner kronor. Det
är alldeles riktigt, att utredningen visar detta, men vid de överläggningar, som
fördes, utgick man från en produktion av en viss mängd mjölk. Emellertid
visade det sig, att mjölkproduktionen under perioden blev större än vad man
räknat med. Följaktligen fick jordbruket som helhet större inkomst. Då olika
saker sammanställdes i utredningen, gingo sålunda debet och kredit ungefär
jämnt ut. Alltså blev det inte någon förlust, örn man räknar med hela riket.
Annorlunda blir det, örn man går till de olika distrikten. Örn jag t. ex. tar
Örebro län, där missväxten var svårast, blev det förlust. Även härom är en
utredning gjord, men eftersom det på sista tiden varit så många propositioner
och eftersom riksdagens arbete tagit även regeringsledamöternas tid i anspråk,
har regeringen inte haft tid att överlägga örn denna sak. Det har emellertid
sagts till representanter för olika organisationer, att frågan skall tagas upp och
prövas, så snart möjlighet därtill föreligger.

Därjämte nämnde herr Mannerskantz någonting örn att sedan dessa överläggningar
fördes, ha lönerna stigit. Det är alldeles riktigt, men det kommer ju
fram i den kalkyl, som ligger bakom den nu behandlade propositionen, och
när avräkningen göres vid årets slut, tar man ju med alla de utgifter, som
förekommit, och grundar nästa års beräkningar därpå. Då kan man se, om det
blivit det slutresultat, som man räknat med. Därför har jag många gånger
sagt, att det är ganska svårt att i förväg sätta priser, så länge vi inte kunna
bemästra prisnivån i dess helhet och hålla prisstegringen tillbaka, utan det
är bättre, att man får se resultatet och därefter ta ståndpunkt till de olika
problemen.

Ridare nämnde herr Mannerskantz någonting örn äggregleringen. Jag har
inte så stor anledning att yttra mig om den saken, ty dessa regleringsfrågor
höra ju till folkhushållningsdepartementet, men utskottet har understrukit, vad
.lag sagt i propositionen, att livsmedelskommissionens förslag örn äggpriserna
kunna anses tillfredsställande i nuvarande läge. Beträffande regleringen har
jag inte någon möjlighet att i propositionens motivering ge direktiv om att
den skall läggas något annorlunda, men jag förutsätter, att livsmedelskom -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

lil

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbmkets område m. m. (Forts.)
missionen drar lärdom av utvecklingen oell försöker ordna äggregleringen på
bästa möjliga sätt. Men man skall inte av resultatet av äggregleringen i vintras
dra den slutsatsen, att regleringen inte var tillfredsställande, utan äggproduktionen
minskade genom de svåra väderleksförhållandena. Ett ytterligare belägg
härför är ju, att när vi Engö lämplig temperatur i början av april, således
då fodertillgångarna ännu voro lika knappa som tidigare, tredubblades äggtillförseln
under loppet av en vecka, för att veckan därpå ytterligare ökas och
sedan stiga ännu mer.

Det är vidare klart, att man kan diskutera prisortssystemet — herr Ohlin
var ju också inne därpå — och man kan naturligtvis diskutera, örn det är riktigt
att ändra detta. Det beräknas kosta 2.4 miljoner kronor. Orsaken till att
livsmedelskommissionen förordat en ändring av detta system är, att under normala
förhållanden får den, som bor på en relativt avlägsen ort, avgöra, huruvida
han vill sälja sin brödspannmål eller förädla den hemma, men det får han
inte nu. Man kan således inte säga. att det är bättre att behålla de fria former,
som man tidigare hade, och gå efter de ekonomiska principerna, ty även
örn en jordbrukare skulle finna, att det är bättre att förädla spannmålen i animaliska
produkter eller på annat sätt, får han inte lov därtill, elå försörjningsläget
inte tillåter det. Detta är anledningen till att livsmedelskommissionen
föreslagit en ändring här. Men jag är alldeles övertygad örn att livsmedelskommissionen
och spannmålsbolaget komma att tillse, att inte prisortssystemet
skall kunna tillämpas på det sätt, som professor Ohlin nämnde, att örn en kvarn
ligger fyra mil västerut, producenten skickar spannmålen till en mottagare två
mil österut bara för att öka frakterna. Det faller enligt min mening på sin
egen orimlighet. Han skickar inte spannmålen de två milen bort, bara därför
att det skall bli högre transportkostnader, åtminstone inte örn det finns något
närmare avlämningsställe för honom. Det är självfallet, att det inte kommer
att skapas några nya mottagningsorter, utan det blir de normala mottagningsorterna.

Såväl herr Mannerskantz som herr Ohlin talade om fodercellulosan. Det är
säkerligen inte regeringens avsikt att försöka tvinga jordbrukarna att använda:
fodercellulosa. När det nya avtalet örn framställning av fodercellulosa träffades
redan i februari månad — kontrakten med industrien utlöpte den 1 april,
om jag inte missminner mig — vågade vi inte bedöma läget så optimistiskt,,
att detta ars skörd skulle bli tillfredsställande, varför vi kunde låta industrien
stoppa tillverkningen av fodercellulosa, ty örn vi kommit fram till sommaren
och det da visat sig, att man kunnat beräkna en klen skörd på vissa ställen,,
skulle man i en hast fått föra underhandlingar och sätta i gång med tillverkning
av fodercellulosa. Vi menade, att det var bättre att få vissa kvantiteter
kontinuerligt tillverkade i stället för att avbryta produktionen och sedan träffa
ett nytt avtal. Men jag kan upplysa örn att i avtalet ingår, att staten har rätt
att minska kvantiteten med trettio procent. Örn kvantiteten är 550,000 ton,
har staten således rätt att minska den med 165,000 ton, och därutöver är det
överenskommet, att man i augusti månad, då man bättre kan överblicka skördeutfallet,
skall kunna förhandla..med industrierna örn en ytterligare minskning
i tillverkningen av cellulosa. Även industrierna liro angelägna örn detta, och
det är självfallet, att de ha möjlighet att sälja massa på exportmarknaden,
ifan de fa virke och ved tillräckligt, sa att de kunna tillverka något iner massa
lin vi behöva. Det finns sålunda garantier för att vi inte skola behöva tillverka
iner cellulosa än som är nödvändigt.

Men jag skulle därtill vilja säga. att även örn skörden i år blir relativt bra, så
tror jag icke det år riktigt att vi skola låta allting flyta, utan jag tror att
det är nödvändigt att köpa upp såväl foder som spannmål för att ha i bered -

112

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
skap. Ty vi ha ingen garanti för hurudan nästa års skörd blir. Följaktligen
kan det vara bra att lägga upp ett visst lager, om skörden detta år, såväl
kärnskörden som foderskörden, skulle bli tillfredsställande. Och då vi veta,
hur svårt det varit att skaffa foder, icke minst för den militära beredskapen,
är det väl viktigt, att, om det blir en tillfredsställande skörd, en viss kvantitet
lagras som reserv.

Dessutom skulle jag vilja säga att det, i den man det ur ekonomisk synpunkt
är lönande för jordbrukarna, bör användas fodercellulosa i största möjliga
utsträckning för utfodring av hästar. För den kvantitet foderspannmål,
som därigenom sparas, kunna de producera fläsk, och vi skola vara glada åt
en god skörd också ur den synpunkten, att då vi komma att få oerhört knappt
örn nötkött, så är det ett starkt önskemål ur folkförsörjningssynpunkt att
kunna skaffa fläsk i så stora kvantiteter som möjligt. Följaktligen menar
jag att det är ett allmänt intresse ur hela folkhushållningens synpunkt, att
jordbruket kan i foderstaten sätta in fodercellulosa i största möjliga utsträckning.

Herr von Heland sade visst något örn att det i motioner hade påpekats, att
man, även örn skörderesultatet blir bättre, borde bibehålla de förutvarande
priserna. Nu är ju denna prissättning ett synnerligen besvärligt problem, och
vi ha under de senaste åren försökt basera dessa prissättningar på ekonomiska
kalkyler. Läget kan ju bli sådant, att om vi icke kunna bemästra kostnadsstegringen
på annat sätt, kanj det hända att vid en något större skörd det till och med
får sättas högre pris för att täcka proauktionskostnadsstegringen. Därom vet man
ännu ingenting. I det sammanhanget var professor Ohlin inne på finansministerns
yttrande, att man skulle kunna spara 80 miljoner kronor. Jag kan
säga, att arealbidragen tillkomma uteslutande därför att man inte ville fastlåsa
ett högre spannmålspris. Men blir det en jämn skörd över hela landet,
så att icke vissa distrikt ha mindre tillfredsställande skörderesultat, kunna ju
även vissa besparingar där göras. Likaså kunna de differentieringsbidrag när
det gäller mjölkpriset, som gått ut i missväxtområden, falla bort. Vidare är
det alldeles självklart, att örn kvantiteten och kvaliteten av den kommande
skörden bli så tillfredsställande, att med ett lägre pris på denna merkostnaderna
för jordbrukets utgifter täckas, så få icke jordbrukarna därför mindre
inkomster, utan de få likväl en inkomst, som svarar emot de utgifter de haft.
Härigenom kan en minskad förmalningsersättning vara möjlig.

Sedan är det en annan sak, som slogs fast, skulle jag vilja säga, vid det
första årets överläggningar i denna fråga, och det är, att örn det visar sig att
jordbrukarna, när man får slutkalkylen klar, burit en viss procent av förlusten
på grund av en särskilt låg skörd, skola jordbrukarna ha rätt att tillgodoräkna
sig ersättning för denna förlust, därest förhållandena i skördehänseende
bli bättre ett kommande år.

Men allt detta är saker som 27-mannakommittén, i vilken professor Ohlin
själv är med, har att pröva, och jag kan inte tänka mig annat än att de kalkyler,
som gjorts, äro riktiga.

Sedan berörde herr Ohlin svårigheten att i augusti månad fixera såväl spannmålspriset
som mjölkpriset. Örn jag inte missminner mig, har jag i direktiven
till utredningen sagt, att det är önskvärt att man då fixerar bägge priserna,
därför att jag menar, att man inte skall sätta ett pris vid ett tillfälle på en
produkt, som kanske produceras mest på de större egendomarna och ute i
slättbygderna, ett pris som skulle mer än täcka kostnaderna efter våra beräkningar,
medan de, som producera under andra betingelser, skulle få lida
en förlust, därför att man satt detta pris för högt. Av denna anledning har
jag sagt, att det är önskvärt att kunna samtidigt fixera såväl det ena som
det andra priset.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

113

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Beträffande sockerbetorna och oljeväxterna, som det resoneras om ibland,
liksom även beträffande potatisen, som ju kan odlas i hela landet, veta ju vi
inte, förrän vi fått fram kalkylerna för vad det kostar att odla en hektoliter
potatis, sockerbetor eller oljeväxter — med kostnad menar jag då rena omkostnaderna,
bortsett ifrån jordvärde och allt sådant — huruvida skörden av dem
blir sådan, att den ger större bruttoinkomst än spannmålsskörden. Det blir ju
också en sak, som kan undersökas i ett sammanhang.

Herr Andersson i Bussjö nämnde någonting, som även har berörts av andra
talare. Han sade att för de s. k. bäriga jordbruken voro inkomsterna tillfredsställande
enligt hans undersökningar, men för de mindre jordbruken voro
inkomsterna mindre tillfredsställande. Herr Andersson i Bussjö menar kanske
detsamma som herr Ohlin menade, då han talade om de större jordbrukarna
och producentbidraget. Den motion, som herr Ohlin har väckt, innebär ju, att
en jordbrukare, som levererar minst 7,800 kg mjölk örn året, skulle få 6 kronor
iner i bidrag. Jag vet inte, om dessa jordbrukare själva betrakta denna hjälp
såsom särskilt värdefull, men såsom herr Ohlin torde minnas, så var motiveringen,
när vi ändrade siffran 6,000 till 7,800, den, att det nu är önskvärt
att det produceras så stora kvantiteter mjölk som möjligt ur folkförsörjningssynpunkt,
och av denna anledning ökade vi deri kvantitet som det
skulle utgå producentbidrag för. Detta skäl gäller väl i ännu högre grad
i nuvarande stund. Dessutom skulle jag vilja säga, att den jordbrukare, som
icke producerar mer än 7,800 kg mjölk örn året, kan icke existera på sitt
jordbruk, professor Ohlin; den kunna vi i varje fall inte räkna som en stor
jordbrukare — jag tyckte, att herr Ohlin använde det uttrycket.

I detta sammanhang vill jag säga till herr Andersson i Bussjö, att när
det gäller jordbruk, som äro av denna storleksordning kunna vi sannerligen
inte åstadkomma sådana priser att dessa jordbruk kunna ge en tillfredsställande
inkomst, utan ägaren måste då ha en inkomst vid sidan av jordbruket,
såvida han vill komma upp till den standard, som exempelvis lantarbetare eller
andra arbetare lia. Det är självfallet, att det finns jordbruk, som inte ha
större mjölkproduktion än 6,000 kg per år och som föda sin man, men då
äro de baserade på en helt annan produktion, t. ex. av köksväxter och grönsaker,
och det finns ingen rimlig anledning att ge dem högre mjölkproducentbidrag
än de andra.

Vidare nämnde herr Ohlin också att subventionerna och rabatterna i samband
med jordbruksregleringen röra sig örn sammanlagt 400 miljoner kronor.
Professor Ohlin angav själv, att de åsyftade att skaffa lägre priser för konsumenterna,
och det är självfallet att man har infört dessa rabatter på livsmedel,
därför att det gäller varor, som alla behöva köpa. Mun har redan
tidigt pekat på att utgifterna för bränsle också utgöra en betydande, post i
en familjs budget, och det finns sådana, som använda stenkol och andra som
köpa ved, men å andra sidan finns det sådana, som, även örn de behöva köpa
alla livsmedel, ha tillgång till och inte behöva köpa bränsle, och följaktligen
är livsmedel den vara, som det är lämpligast att ge rabatter på.

Så frågade herr Ohlin: »Varför inte ta bort dessa l.ö öre i allmänt prisutjämningsbidrag?»
Det kan man naturligtvis diskutera, och i stället höja
mjölkpriset. Men är det inte då, herr Ohlin, så, att detta verkar på indextalet?
Följaktligen kan man säga att örn man tar det allmänna prisutjämningsbidraget
på 1.5 öre, så slipper man öka den rabatt, som skulle utgå
till hjälp för dem, som ha en mindre inkomst, och man kommer obetingat därhän,
att ju högre mjölkpriset blir, desto större gör man skillnaden mellan
dessa grupper, som åtnjuta och icke åtnjuta rabatt — bara en kronas högre
inkomst kan ju göra, att vederbörande inte är berättigad till rabatt — och

Första kammarens protokoll 19^2. Nr ZG. 8

114

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
åstadkommer därmed en orättvisa, eftersom de som tillhöra den senare gruppen,
ju få betala kostnaden för dessa rabatter till dem, som ha lägre inkomst
men som ändock ligga så nära. På grund härav ha vi icke ansett oss lia anledning
att ändra på dessa 1.5 öre, varigenom mjölkpriset såväl som smörpriset,
vilket också beröres därav, hålles nere.

Herr talman! Jag tror mig härmed ha svarat på den fråga, som herr Ohlin
ställde i anledning av finansministerns uttalande.

Herr von Heland: Herr talman! Jag skulle vilja bemöta herr Ohlin på några
punkter.

Han ansåg det vara mindre lämpligt att det blir en prisbestämning i augusti,
och han ville inte ha någon prisbestämning, förrän skörderesultatet var fullt
klart, så att man kunde göra den stora avvägningen mellan de olika befolkningsgrupperna
på en gång.

Det var också rätt egendomligt att höra herr Ohlin vara inne på den tanken,
att man mer än vad nu sker skulle dirigera, vart jordbrukarna skulle lämna
sin spannmål. Jag trodde nämligen, att herr Ohlin tillhörde den liberala kretsen
av nationalekonomer, men när det gäller jordbruket, tyckes det mig, som
örn herr Ohlin vore en av dem, som mest ville statsdirigera jordbruksnäringen.
Jag kanske då möjligen kan vänta mig, att herr Ohlins hela tänkesätt i näringspolitiska
frågor förändrats, så att man kanske en vacker dag får se herr
Ohlin i en ledare i Stockholms-Tidningen förorda att på samma sätt som jordbruket
industrien skall få priser på sina varor först sedan den producerat desamma.
Annars är det ju ett önskemål från jordbrukarnas sida, att de skola
bli jämställda nied industrien i det hänseendet, att de skola få reda på vad de
skola få betalt för varan, innan de producera den, och det är väl i regel ett
allmänt önskemål.

Herr Ohlin tycks ha missuppfattat mig, kanske beroende på att jag icke uttryckte
mig så tydligt, när jag anförde, att örn jordbrukarna rationalisera
driften, få de icke skörda vinsten av denna rationalisering. Därmed avsåg .jag
naturligtvis, att jordbrukarna borde få vinsten, när de rationaliserade driften
genom sina stora ekonomiska företag. Ty det är ju på det sättet, att skulle
vi t. ex. rationalisera driften inom Mjölkcentralen, där ha vi en omsättning på
150 miljoner kronor örn året, och minska grossist- eller detaljhandelsomkostnaderna,
är det ju alldeles självklart, att vi mycket snart skulle få veta, att
vi exempelvis inte behövde ha det nuvarande konsumtionsmjölkpriset, därför
att omkostnaden blivit lägre.

Vidare talade herr Ohlin om producentbidraget. Beträffande den saken vill
jag endast säga, att jag tycker att herr jordbruksministern på ett alldeles
utomordentligt sätt har bemött herr Ohlins synpunkter. Det må dock tillåtas
mig att komma med ännu några argument.

Jordbruksministern anförde ju mycket riktigt, att det inte minst nu var viktigt
att skaffa fram så mycket mjölk som möjligt. Jag skulle också vilja ifrågasätta,
örn inte herr Ohlin går med på att det är viktigt, att vi också försöka
producera mjölken, där den bäst behöves. Läget i exempelvis de stora konsumtionsorterna
är ju sådant, att man icke kan fylla behovet av konsumtionsmjölk
inom konsumtionsorternas normala tillförselområde, utan det kräves
ofantliga transporter, som för närvarande äga rum icke minst till Mälarlanens
stora konsumtionsorter. Det är givet, att örn man går in för ett sådant bidragssystem,
att man ytterligare minskar mjölkpriset för jordbrukarna på de platser,
där mjölken bäst behövs, kommer mjölken att försvinna ur marknaden
ännu mer än nu är fallet. Här i Mellansverige anses mjölkproduktionen nu
vara synnerligen litet lönande, och man reflekterar nog allmännare än tidiga -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

115

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
re på att gå in för kreaturslösa gårdar. Skulle så bli fallet, bleve svårigheterna
ännu större beträffande t. ex. mjölktillförseln till Stockholm.

Härmed kan jag komma in på frågan örn grädden, vilken, såsom ju också
herr statsrådet mycket riktigt anfört, framför allt är en mellansvensk fråga.
I Mjölkcentralen — jag tar som exempel december månad, för vilken jag just
nu har några anteckningar till hands, fastän vi ha uppgifter också för senare
månader — hade vi en inkomstminskning på grund av den minskade gräddförsäljningen
av 390,000 kronor. Slår man ut denna förlust på all Mjölkcentralens
mjölk, representerar den en förlust av 1.3 öre per kilogram och på försåld
konsumtionsmjölk av 2.3 öre per kilogram. Jordbruksministern anförde
mycket riktigt, att konsumtionsmjölkförsäljningen har ökat. Ja, men där är
också en egendomlighet, som man måste ta med i beräkningen. Det är så
många faktorer som spela in i dessa regleringar, att man inte omedelbart kan
bilda sig en uppfattning om sådana frågor, utan man måste verkligen pröva
allt, som inverkar. En sådan prövning visar, att vi inom vårt område haft en
med 24.31 % ökad konsumtionsmjölkförsäljning under vissa månader i år i jämförelse
med motsvarande månader förra året, men vi ha icke kunnat öka försäljningen
av våra egna leverantörers mjölk, utan vi ha till Stockholm fått
lov att införa ett par hundra tusen liter mjölk örn dagen från t. ex. Skåne,
Småland, Västergötland, och beträffande vår egen mjölk ha vi vid konsumtionsmjölkutvägningen
konstaterat en minskning med 6 % under samma månader
i år i jämförelse med förra året. I Stockholm uppgick i år i jämförelse
med förra året minskningen i mängden försåld konsumtionsmjölk av våra
egna leverantörers mjölk till 27.95 %. Vi ha alltså inte haft någon mervinst på
ökad konsumtionsmjölkförsäljning, utan vi ha tvärtom haft en minskad inkomst
även på denna mjölkförsäljning, samtidigt som vi gått förlustiga inkomsten
av gräddförsäljningen.

Jag framhöll redan i mitt förra anförande, att jag ogillar, att man kommer
fram med lokala önskemål. Med dessa siffror har jag icke heller avsett annat
än att bevisa, hurudant läget kan vara inom olika områden. Jag anser att det
är olyckligt att vi jordbrukare, som så ofta sker icke minst här i riksdagen,
komma fram med önskemål än från södra Sverige, än från mellersta Sverige
och än från Norrland, och jag anser det vara minst lika oriktigt att, som herr
Andersson i Bussjö ofta gör, försöka spalta upp jordbrukarna i grupper örn
större och mindre jordbrukare. Vårt land är ett småbrukarland, och vi skola ta
hänsyn till de småbrukare, som finnas här i landet. När jag talar om jordbrukare,
talar jag alltid örn alla jordbrukare både stora och små och jordbruket
i dess helhet, och det är från den utgångspunkten jag velat framföra
mina synpunkter i dag. •

Herr Ohlin: Herr talman! Jag skall be att få göra ett tillägg med anledning
av herr statsrådets yttrande örn prisortssystemet.

Herr statsrådet nämnde, att motiveringen till att man nu vill avskaffa
prisortssystemet var den, att jordbrukarna icke längre som förr lia full frihet
att använda sin spannmål till exempelvis utfodring för animalisk produktion,
vilket de tidigare ha haft och vilket de också utnyttjat inom sådana
jordbruk, som ligga långt bort från kvarnarna.

Jag vill då påpeka, att man under finansåret 1940/41 hade ett prisortssystem,
som relativt nära anslöt sig till de gamla invanda handelsvägarna för
spannmålen. Detta prisortssystem var visserligen inte idealiskt, vilket väl intet
är, men det har veterligen icke heller uppvisat några större brister. Örn man
nu, efter att först en gång ha förändrat detta system, sedan helt avskaffar
det, kan man lätt komma i det läge, som jag antydde, att det t. ex. finns en

116

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
jordbrukare, som har 4 mils väg åt eria hållet, där en kvarn är belägen, men
bara 2 mil åt andra hållet till en auktoriserad spannmålshandlare. Får han då
leverera även hos denne auktoriserade spannmålshandlare, skickar han sin
spannmål, därför att det blir billigare, hellre de två milen åt det håll, där
spannmålshandlaren bor, än kanske fyra mil åt andra hållet. Resultatet blir
alltså, att på statens bekostnad får spannmålen sändas först de 2 milen tillbaka
till den plats, där jordbrukaren bor, och sedermera ytterligare 4 mil till
den ort, där kvarnen är belägen. Staten åtar sig nämligen att bära kostnaderna
för dessa transporter, och då får den enskilde jordbrukaren inte något intresse
av att göra transporterna så korta och billiga som möjligt.

I fråga örn borttagandet av pristillägget på mjölk med 1.5 öre anförde herr
jordbruksministern, att en sådan höjning av mjölkpriset skulle medföra en ökning
av index och av levnadskostnader, vilket skulle få vissa ogynnsamma konsekvenser.
Jag vill därtill genmäla, att vi redan nu ha ett system, som beviljar
en mjölkprisnedsättning för den normalfamilj, vars omkostnader ligga till grund
för indexberäkningen. Man har alltid denna möjlighet att, som man nu gör,
hålla ett lägre mjölkpris för de mindre bemedlade, inklusive indexfamiljen.
Därmed få de, som ha högre inkomst än indexfamiljen, betala ett pris, som
täcker produktionskostnaden. Men jag vill härvidlag göra det tillägget, att
även örn det skulle vara så, att index skulle något stiga, tror jag icke, herr
talman, att man i längden kan fortsätta med att låta staten betala den ena
miljon- och hundramiljonsutgiften efter den andra för att icke index skall
stiga. I valet mellan två onda ting tror jag att man får ta det minst onda,
vilket torde vara, att staten inte påtar sig större finansiella bördor än den
kan bära.

Till sist sade herr statsrådet beträffande producentbidraget, nied instämmande
från herr von Heland, att man varit överens örn att det gäller att få
största möjliga mjölkproduktion. Detta skulle vara ett av syftena med producentbidraget,
ehuru kanske inte det primära, som väl var att ge det mindre
jordbrukets folk ett väl behövligt stöd. Men kan det verkligen vara så, att om
staten beviljar ett fyrtiotal miljoner kronor, fördelade med 3 öre per kilogram
på varje jordbruks mjölkproduktion upp till 7,800 kilogram per år, detta innebär
en starkare stimulans åt produktionen än örn staten skulle bevilja 4 å 5 miljoner
kronor ytterligare, vilka utginge med 4 öre för varje kilogram mjölk
upp till 6,000 kg?

Det förefaller mig ganska dubiöst, att verkligen den samlade produktionsstimulerande
verkan i det ena fallet skulle vara större än i det andra. Det är
möjligt att produktionsstimulansen blir något mindre för dem, vilkas leveranser
ligga mycket högt, men denna stimulerande verkan blir till gengäld större
för dem, som leverera mindre än 6,000 kilogram.

Nu säger herr statsrådet, att den jordbrukare, som icke producerar 7,800
kilogram mjölk per år, icke kan leva på sitt jordbruk, och det verkade nästan,
som örn herr statsrådet vore benägen att en liten smula rycka på axlarna åt
dessa mindre jordbrukare, som icke komma upp till en sådan mjölkleverans.
Jag vill därtill påpeka, att det här gäller en mjölkproduktion utöver den egna
konsumtionen av mjölk, så att det alltså kan vara fråga örn en produktion, som
mycket väl kan uppgå till 9,000 kilogram per år eller däröver. Örn man får
hänsyn till att dessa mindre jordbrukare ofta få en väsentlig del av sin inkomst
från fläsk- och äggproduktionen utan att man därför kan säga att fläsk- och
äggproduktionen är det enda som spelar någon roll för dem, kommer man till
den slutsatsen, att en sådan jordbrukare som har en mjölkproduktion på kanske
något över 9,000 kilogram, vilket ger en visserligen alltför ringa, det är jag
den första att erkänna, men dock en sådan nettoinkomst, som enligt skatte -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

117

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
statistiken ett mycket stort antal jordbrukare icke ha. Jag har inte några siffror
tillgängliga beträffande den saken, men jag skulle våga den gissningen,
herr talman, att mer än en tredjedel av det svenska jordbrukets brukningsdelar
för närvarande icke kan leverera 7,800 kg mjölk till avsalu. Det förhåller
sig därför nog så, att det finns en grupp verkliga jordbrukare, som
tyvärr ha det mycket bekymmersamt och leva på en blygsam standard, men
som i alla fall äro tvungna att tillsvidare leva på denna standard. Det är just
med tanke på denna grupp av människor som vi velat förhindra att det tidigare
utgående producentbidraget skulle undergå en effektiv nedsättning genom
mjölkproduktionens reduktion.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Beträffande prisorterna sade jag visserligen,
att det är livsmedelskommissionens motivering, att inte vederbörande
få disponera spannmålen som de vilja, och jag har godtagit den motiveringen.
Sett ur den organisationssynpunkt, som har genomsyrat hela landets befolkning
under 1930-talet, så tycker jag visserligen att det är bättre med det prisortssystem
som fanns tidigare, men det kom ju klagomål från odlarna på de orter
som ligga långt avlägset över att prisortssystemet 1940—1941 och 1941—
1942 icke var tillfredsställande för dem, och man har sagt att anordningen berodde
på att man icke förstod de svårigheter som finnas på dessa orter.

Beträffande producentbidraget har jag naturligtvis ingenting emot att hjälpa
de mindre jordbrukarna i så stor utsträckning som det överhuvud taget är riktigt
ur ekonomisk synpunkt, men jag vågar påstå, att den som har så många
kor, att han producerar 6,000 liter, har möjlighet att öka produktionen, örn det
blir tillräcklig fodertillgång. Även om han har minskat antalet kor, blir det
ju, örn skörden utfaller gynnsamt, mera produktionsfoder till de kor som äro
kvar, och örn jordbrukaren blir uppmuntrad genom att han får något även för
det som han producerar över 6,000 liter, ökar han naturligtvis hellre produktionen
än han stannar vid dessa 6,000 liter. Örn herrarna i motionen ville föreslå
att ge 6 kronor mera, kunde man ju tänkt sig att ni ökat beloppet från 234
till 240 kronor för år men satt det till 3 öre för 8,000 liter just för att tillgodose
intresset av höjd produktion i största möjliga utsträckning.

I fråga örn fläsk- och äggproduktionen är ju läget det, att vi under dessa år
med dåliga skördar icke haft möjlighet att tilldela foder så att produktionen
kunnat hållas i gång, och det råder ju stor missbelåtenhet över att man icke
kunnat ställa foder i tillräcklig utsträckning till äggproducenternas disposition.
Vi veta inte, hur mycket foder vi få för nästa år, och följaktligen veta vi inte,
i vilken utsträckning jordbrukarna kunna utöka sin inkomst genom fläsk- och
äggproduktion. Det var därför jag nämnde detta örn cellulosan. Professor Ohlin
var betänksam inför den stora kvantiteten, men örn man kan använda cellulosa
och taga ut spannmål från dem som lia spannmål att sälja, får man ju spannmål
att sälja till de mindre jordbrukarna, som med denna spannmål kunna producera
fläsk och ägg, som behövas i folkhushållet. Det är av den anledningen,
som jag inte vågat vara så tvärsäker som herrarna på att vi skola skära ned
cellulosatillverkningen i alltför stor utsträckning.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag vill redan vid detta tillfälle
säga några ord örn fodercellulosan, ty jag är övertygad örn att det inte är sista
gången som det kommer att talas örn den i riksdagen. För närvarande har ju
den som köper cellulosa rättighet att också få inköpa en viss kvantitet äggviterikt
foder. Hail erhåller alltså en viss förmån. Jag förstår att till följd av dessa
bestämmelser komma de mest kapitalstarka jordbrukarna och de som driva sitt
jordbruk mera rationellt, och i allmänhet de större jordbrukarna, att bliva de,

118

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
som i största utsträckningen komma att använda sig av denna förmån, medan
de mindre jordbrukarna med all sannolikhet icke komma att få del av den lilla
kvantitet äggviterikt foder som vi ha inom landet i den utsträckning som de
borde ha. Det blir sålunda säkerligen icke någon rättvis fördelning, och då kan
det ifrågasättas, om det är klokt att tillämpa bestämmelserna så att vissa
personer erhålla förmåner som ej komma andra till godo. Herr statsrådet säger
visserligen, att örn vi använda fodercellulosa, skulle vi kunna avstå något mera
kraftfoder för annan produktion. Ja, det kan väl ifrågasättas. Cellulosan oblandad
innehåller ju inte sådana näringsämnen som ersätta kraftfoder, utan det
är först sedan den uppblandats med kraftfoder, som cellulosan får ett sådant
näringsvärde. I övrigt innehåller den ju ingenting annat än det som vi ha i halmen,
och såvitt man nu kan förutse torde vi få mycket rikligt med sådant foder
i år och sannolikt även av annat stråfoder: hö och sådant näringsfoder.

Det vore inte så mycket att säga örn tillverkningen av fodercellulosa: örn vi
hade fri tillgång på ved, ty då kunde vi lagra den och även lagra andra fodermedel,
men efter de upplysningar vi fått tidigare i dag örn svårigheten att få
fram ved, får man ju lov att avväga de olika behov som föreligga mot varandra.
Man måste då se till, att man tillgodoser de olika behoven i den utsträckning
som är önskvärd ur samhällets synpunkt, och det ena ändamålet får då inte intränga
på marknaden till det andras förfång. Örn vi inte ha ved att driva våra
industrier och inte ha bränsle tillräckligt för vårt värmebehov eller för att driva
kommunikationsmedlen, då hjälper det inte, örn vi ha tillverkat fodercellulosa,
som vi knappt kunna få fram. Därför menar jag, att detta är en avvägningsfråga,
som är mycket viktig. Dessutom betyder det åtskilligt även för
de mindre jordbrukarna, örn det inte finns tillgång till äggviterikt foder.

Örn vi nu se på denna kalkyl, har det för spannmålsbolagets behov begärts
120 miljoner kronor för nästa år. Av dessa 120 miljoner skulle 40 miljoner användas
för förbilligande av brädsäden och därmed förenade omkostnader. 80
miljoner kronor skulle åtgå för framställande av cellulosa och anskaffande av
oljekraftfoder. Det är alltså två tredjedelar av hela beloppet, och i och för sig
är det ju en mycket betydande summa. Komma då dessa 80 miljoner kronor
jordbruket och livsmedelsproduktionen till godo under ett kommande år? Det är
ju ett önskemål, som man har rätt att ställa, då man i dessa tider anslår ett så
stort belopp. Jag tycker denna fråga är av så stor vikt och betydelse, att man
bör mycket noga avväga saken. Herr statsrådet har upplyst, att den överenskommelse
som träffats med industrien ger möjlighet att begränsa statens inköp
med en betydande kvantitet, och jag tror att, även om det kan vara önskvärt, att
en produktion flyter jämnt, kan det hända, att örn man i alla fall tänker avbryta
produktionen senare, det vore lika klokt att minska produktionen nu, tills
man senare kan bedöma behovet och då bestämma sig för hur man skall driva
den. Jag anser att denna fråga är av mycket stor vikt och betydelse, när man
ser den i det stora sammanhanget.

Jag vill dessutom nämna något med anledning av herr Ohlins yttrande här
i debatten, att subventionernas belopp nu uppgick till 400 miljoner kronor. Medlen,
herr Ohlin, komma ju icke jordbruket till godo i så stor utsträckning, utan
däri ingå stora sociala subventioner. När jag hörde herr Ohlin, roade det mig
att göra ett litet tankeexperiment: Jag föreställer mig att svenska staten köper
hela den brödsädesmängd, som är behövlig till konsumtion för det svenska folket,
och tillhandahåller denna säd kostnadsfritt till dem. Det skulle bli ungefär
500,000 ton, cirka 5 miljoner deciton, och det skulle motsvara 150 miljoner
kronor. I förhållande till det stora belopp som herr Ohlin nämnde är det ju inte
så mycket. Beloppet är beräknat efter ett pris av 30 kronor per deciton, som
är vanligt inlösningspris. Alltså få jordbrukarna för hela sin produktion av

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

119

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
brödsäd som nu tages i anspråk för folkförsörjningen enligt de nuvarande ransoneringsbestämmelserna
icke mera än omkring 150 miljoner kronor. En stor
del av den övriga subventionen går till alla de omkostnader som vi ha, och i
statsutskottets utlåtande nr 228 redogjordes för att subventionskostnaderna för
statens del uppgå till för finsiktat mjöl 22 öre per kilogram och för sammalet
mjöl 18 öre. När man bedömer dessa stora subventioner till jordbruket, tror jag
emellertid inte att man alltid renodlar vad som kommer jordbruket till godo,
och när det gäller cellulosafodret, skulle jag vilja anlägga samma synpunkt,
att det skulle vara önskvärt att man renodlade frågan och såge efter hur stor
del som kommer jordbruket till godo, hur stor del som kommer industrien till
godo och hur stor del som går åt till omkostnader och fördelning av detta oljekraftfoder
och annat.

Jag har inget yrkande, herr talman, utan har endast velat uttala dessa synpunkter
i dessa två ärenden.

Fördelningen på större och mindre jordbrukare av tilläggspris å mjölken är
ju alltid ett besvärligt problem, det känna nog alla till som brottats med det,
men det har ju hittills lyckats förhållandevis bra att lösa det, och vi skola hoppas
att så blir fallet även i fortsättningen.

Herr statsrådet Pehrsson-Brainstorp: Herr talman! Människors mentalitet
är ju olika. Jag blev litet förvånad, då herr förste vice talmannen liksom tyckte
det var felaktigt att ordna det på det sättet, att man nu tillhandahåller cellulosa
och samtidigt oljekraftfoder, därför att de minsta jordbrukarna skulle bli
lidande på detta. Men vi skola väl inte säga, att det ovillkorligen måste vara
de mindre jordbrukarna som icke ha råd att köpa någonting. Det finns säkerligen
många duktiga mindre jordbrukare i relativt god ekonomisk ställning,
och herr förste vice talmannen har väl inte lämnat obeaktat, att den kvantitet
de behöva köpa är mycket mindre och att det rör sig örn relativt små belopp.
Men sedan säger herr förste vice talmannen samtidigt, att fodercellulosan är
inte användbar, med mindre äggviterikt foder tillföres. Då är det väl riktigt,
att man säljer sådant foder i samband med cellulosan. Det är som regel småbrukarna
som hava i förhållande till arealen störst behov att även inköpa stråfoder.
Enär cellulosan inte minst ersätter stråfoder till nötkreatur synes det
vara fördel att småbrukarna samtidigt få köpa äggviterikt foder. Vi kunna
sannerligen inte driva en försörjningspolitik efter vilken mentalitet som helst,
utan man får räkna med att söka tillgodogöra allt foder som är möjligt att tillgodogöra,
och för att utnyttja cellulosafodret får man lov att göra en sådan
blandning som lämnar bäst resultat.

Till mina hästar har jag under hela året använt en viss kvantitet cellulosa
utan att använda oljekraftfoder som tillskott. Jag har i stället använt spannmål
i viss utsträckning, och det har räckt, men jag tror inte det går ett år till
utan att hästarna få något foder med högre äggvitehalt än spannmål som
tillskott. Kan man producera fläsk med en viss kvantitet av den spannmål som
hästarna eljest skulle äta, därest inte cellulosa användes, bör man väl försöka
åstadkomma det. Att man säljer fodercellulosa jämte äggviterikt foder till sommaren,
beror ju på att vi inte visste hur det skulle utveckla sig, då uttagningen
bestämdes. Vi veta det inte heller nu, och låt oss inte rosa marknaden förr än
den är hållen. Det kan bli sådan väderlek i juli och augusti, att skörden blir
väsentligt sämre än vi nu tro, och örn fodret skulle behövas i september och
man då inte skickat ut något, då stå vi precis som förra hösten, då ingen
brydde sig örn att köpa förr än han blev nödsakad, och då kunde inte allt expedieras.
Vi skola väl inte av egen vilja försätta oss i den situationen igen, utan
vi få väl försöka att göra så gott vi kunna på grund av erfarenheten från gångna
vintern.

120

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr von Heland: Jag trodde att de 4 miljoner, som herr Ohlin önskade för
ytterligare producentbidrag, skulle tagas inom kostnadsramen, och i så fall
skulle det ju närmast bli att plocka från den ena fickan till den andra och
troligen från den ena jordbrukarefickan till den andra. Men örn herr Ohlin har
den hedrande tanken, att man skulle få 4 miljoner kronor utanför kostnadsramen
för att öka producentbidraget, då är jag övertygad örn att varenda jordbrukare
med glädje skulle acceptera herr Ohlins förslag. Därför vore det önskvärt
att få svar på frågan, var dessa 4 miljoner skola tas.

_ Herr Björnsson: Herr Ohlin var för en stund sedan inne på ett problem, som
vi behandlat tidigare här i dag i annat sammanhang, nämligen förhållandet
mellan generella och speciella rabatter. Herr Ohlin förklarade, att han tror
att det är bättre att borttaga denna generella rabatt på mjölk med 1.5 öre
och låta konsumenterna betala det i den mån de kunna, men lämna mjölkrabatter
åt dem som icke kunna. Han rekommenderar således, att man skulle
frångå den generella rabatten och kompensera densamma för en del konsumenter
med en speciell rabatt. Sedan uttryckte herr Ohlin den förhoppningen,
att indexfamiljen, vars förhållanden ligga till grund för de stora löneavtalen,
skulle falla inom den grupp som skulle få speciella rabatter.

Ja, det är ett sätt att resonera, men då får man alla dessa svåra mellanfall,
som alltid känna sig missnöjda och som göra att man tvingas till ändringar
det ena året efter det andra. Jag är ledsen över att herr Ohlin inte kunde säga,
att herr Ohlin visste hur det var med den saken, utan bara trodde att det
skulle vara fördelaktigare att gå denna väg, och jag skulle vilja efterlysa en
undersökning av dessa möjligheter från herr Ohlins sida; ämnet faller i eminent
grad inom herr Ohlins räjong. Personligen har jag den uppfattningen,
att de generella rabatterna obetingat äro fördelaktigare än de speciella, om
det gäller att för en kortare tid hålla tillbaka en prisstegring. Då får man inte
prisskruven i gång på ett ställe, och man slipper att dölja den som faktiskt
finns med en sådan åtgärd som att ge speciella rabatter åt vissa grupper och
så lägga deras levnadskostnader till grund för all lönesättning. Men jag tror
också, att det ligger en annan fördel däri, att när det blir bättre varuförsörjning,
kan man lättare bli av med en generell rabatt än med en speciell rabatt.

Jag vågar naturligtvis inte säga, hur det ställer sig ur trångt statsfinansiell
synpunkt. Jag har aldrig räknat på örn det blir billigare att med statsmedel
bekosta denna speciella rabatt och därigenom slippa en löneökning åt
alla statstjänare, men det är många andra än statstjänarna som äro beroende
av en prisstegring, och det följer överhuvud taget så många rubbningar i samhällslivet
av en ständigt fortgående prisstegring, att jag är mera rädd för den
än för en t. o. m. betydande statsutgift, om denna är övergående.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord med anledning av diskussionen om
producentbidragen. Jag satt i ett sammansatt utskott tillsammans med herr
Ohlin, då denna anordning kom till på grund av initiativ från, jag tror i huvudsak
samma motionärer som nu företräda anspråken på ändring, i varje fall
vill jag minnas att herr Ohlin befann sig bland dem. Den gången hade vi
överskott på mjölk. Herr Ohlin hade då under diskussionerna gång på gång
sagt, att örn vi ha överskottsproduktion, skola vi försöka hålla den tillbaka
genom att icke sätta för höga priser, men mot slutet av diskussionen gick herr
Ohlin med stor iver in för denna anordning med producentbidrag, som just
skapat ett oerhört stort intresse för att öka mjölkproduktionen. Jag fann den
gången detta litet inkonsekvent; det syntes mig innebära en vändning, men
det må nu vara. Nu när vi behöva stimulera produktionen kan jag inte förstå,
att den ändring som föreslås kan motiveras med att det skulle verka mera

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

121

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
produktionsstimulerande. Som herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framhöll, har man en gång utsträckt litertalet i detta syfte. Först
var det rättvisan, som var motivet, sedan var det önskan att stimulera produktionen,
och nu skall man gå tillbaka till rättvisan mellan olika grupper
igen! Det är ett typiskt exempel på att herr von Heland icke har rätt, när
han säger att riksdagen har helt släppt initiativet beträffande jordbruksregleringen.
Detta fall illustrerar på ett förträffligt sätt, hur riksdagen kan ordna
med detta och sätta i gång skruven. Detta synes också på många andra
håll inom jordbruksregleringen. Initiativet tas av en enskild motionär, så slås
det igenom i ett utskott, och så har man det till nästa år, då det ändras på
nytt. Det finns väl knappast något område av jordbruksregleringen, där man
inte praktiskt taget varje år vidtagit modifikationer.

Jag tror att de motiv, som nu lämnats för att gå ifrån det hittillsvarande
systemet, som väl ekonomiskt sett inte lyckliggör så värst många, icke äro
tillräckliga för att man skall göra det.

Herr Ohlin: Jag hoppas att kammaren ursäktar, örn jag vid denna sena
tid inte ingår på någon diskussion med herr Björnsson eller herr von Heland,
utan nöjer mig med att till herr Björnsson säga, att jag hela tiden ända sedan
år 1939 och tidigare har motiverat producentbidraget till alldeles övervägande
grad och fullständigt konsekvent med de mindre jordbrukarnas ekonomiska
läge, alltså med sociala hänsyn. Frågan örn detta bidrags produktionsstimulerande
inverkan tror jag här är sekundär, och det är inte jag som dragit
upp den.

Till herr von Heland vill jag endast säga, att jag i mitt yttrande beträffande
finansieringen av producentbidragets ökning hänvisade till dels en viss inskränkning
i tillverkningen av fodercellulosa, dels den allmänna uppgörelsen i
höst rörande jordbrukets produkter. Örn herr von Heland studerar vad jag
där sade, kommer herr von Heland att finna ett fullständigt klart svar på sin
fråga.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu förevarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Svedberg, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna I: 53 och II: 91.

Sedermera gjorde herr talmannan propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 59,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Svedbergs yrkande i ämnet.

122

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. prisregier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svedberg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 33.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 46, i anledning
av Kungl Majlis proposition angående dispositionen av kronoskogytterligare
utsträckning av Kungl. Majrts befogenhet att meddela förordnande
jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och
vissa andra fettvaror, m. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 60, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av kronoskogvaktarboställen
å häradsallmänningar, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt. , i . ;

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets memorial nr 4, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utlåtande
nr 2 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
rättegångsbalk, dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i detta memorial hemställt bifölls, såvitt angick första kammaren.

Vid förnyad föredragning av första särskilda utskottets memorial nr 5, angående
ersättning åt den, som inom första särskilda utskottet biträtt vid behandlingen
av viss del av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rättegångsbalk,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje särskilda utskottets memorial nr 11,
angående ersättning till kanslipersonalen hos tredje särskilda utskottet, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Om klarlägg- Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, i anledning av väckt
9aS^m°ti°n om klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter.

rättigheter och I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad moslcyldigheter.
tion, nr 217, hade herr Håstad hemställt, att konstitutionsutskottet måtte
överväga att företaga en sådan revision av §§ 110 och lil regeringsformen,
som bättre än hittills klarlade en riksdagsmans rättigheter och skyldigheter,
och för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26

123

Orri klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motion i skrivelse till Kungl.
Majit ville hemställa om utredning av frågan angående revision av de till
skydd för riksdagsmannaskapets utövande i § lil regeringsformen givna stadgandena.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Hallén, Oscar Gottfrid
Karlsson, Johannes Pettersson, Nordström, Hällgren, Fält, Norén och
Jonsson i Haverö ansett, att utskottet bort anföra följande:

»En viss oklarhet vidlåder otvivelaktigt § lil regeringsformen, sammanhängande
med stadgandets tillkomst under ett äldre skede av rättsutvecklingen
inom vårt samhälle. En översyn av paragrafen kan därför vara motiverad.
Men med hänsyn till det nära sambandet mellan spörsmålet örn en
revision av förevarande stadgande och processreformen, bör denna senare
lämpligen först vara genomförd, innan den förra frågan upptages till närmare
omprövning. Den utredning i ämnet, som kan anses påkallad, bör vidare
på grund av ämnets beskaffenhet lämpligen företagas inom riksdagen
och icke uppdragas åt Kungl. Majit. Genom förevarande motion har konstitutionsutskottets
uppmärksamhet blivit fäst på ifrågavarande spörsmål. Utskottet
kan därför, utan att någon ny motion behöver väckas, vid en senare riksdag
med begagnande av sin initiativrätt framlägga förslag till den revision av
§ lil regeringsformen, som av förhållandena kan anses påkallad. Anledningföreligger
alltså icke nu att tillstyrka bifall till motionärens förslag. På grund
av vad sålunda anförts hemställes, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Emot detta utskottsbetänkande
har herr Hallén jämte några andra ledamöter av utskottet, däribland jag,
reserverat sig. Utskottet föreslår, som herrarna finna, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning av frågan angående revision
av de till skydd för riksdagsmannaskapets utövande i § lil regeringsformen
givna stadgandena. Såväl utskottet som vi reservanter förmena, att denna
fråga har ett visst samband med den av riksdagen för några veckor sedan beslutade
nya processlagreformen, men vi reservanter anse, att det borde anstå
med en revision i detta hänseende till dess den nya processlagreformen har blivit
praktiskt genomförd. Den är visserligen beslutad, men det kan på grund
av en hel del omständigheter komma att dröja länge, innan den kan komma i
praktisk tillämpning.

Även vi reservanter medgiva ju, att särskilt § lil regeringsformen kan anses
lida av en viss oklarhet på grund att formuleringen är så gammal, men
vi förmena å andra sidan, att riksdagen inte bör skriva till Kungl. Majit och
begära utredning örn denna fråga, utan att det bör vara konstitutionsutskottet,
som, sedan det har fått uppmärksamheten fäst på saken, tar initiativ, och förelägger
förslag till en sådan förändring som kan anses erforderlig. Vi förmena
nämligen, att då det är ett spörsmål som berör riksdagsmännens rättigheter
och skyldigheter, är det en sådan intern angelägenhet, att riksdagen bör ordna
frågan själv och icke skriva till Kungl. Majit och begära utredning.

Redan när vi före midsommarhelgen behandlade konstitutionsutskottets utlåtande
nr 17, var det en ärad talare som förebrådde oss, som nu stå såsom
reservanter, men då tillhörde utskottsmajoriteten, att vi voro inkonseqvent^.
Vid behandlingen av utlåtandet nr 17 ville vi inte vara med om att skriva till
Kungl. Majit, därför att vi inte ansågo det nödvändigt, enär vi förmenade, att
Kungl. Maj :t hade uppmärksamheten fäst på frågan, och enär vi förväntade,

124

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Om klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter. (Forts.)
att om skäl därtill förelåge, Kungl. Maj :t skulle framlägga förslag i ärendet.
I detta fall anse _vi det inte lämpligt att riksdagen skriver till Kungl. Majit
och begär utredning och förslag. Det är enligt mitt förmenande inte någon
som helst inkonsekvens i ställningstagandet till de olika frågorna, då, som jag
nyss sagt, det nu förevarande ärendet rör en riksdagsmännens mera interna angelägenhet.
Därför bör riksdagen själv ta initiativet, och när nu konstitutionsutskottet
har fått uppmärksamheten fäst vid frågan på grund av den väckta
motionen, torde det också i sinom tid komma förslag från konstitutionsutskottet
i förevarande ärende.

Jag skall, herr talman, med hänsyn till den långt framskridna tiden på
grund av de många och stora ärenden, som förut i dag ha varit föremål för behandling,
inte uppta någon längre tid nied argumentering för vår ståndpunkt.
Jag vill endast, med understrykande av att vi inte anse det nödigt och inte ens
lämpligt att skriva till Kungl. Maj :t och begära en utredning i denna fråga,
hemställa, herr talman, örn avslag på utskottets förslag och bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen.

Herr Wennqvist: Herr talman! Det torde väl i alla fall vara rätt egendomligt
att. då i reservationen uttryckligen betonats, att en viss oklarhet otvivelaktigt
råder beträffande § lil regeringsformen, man likväl inte vill hemställa
om en utredning i syfte att få denna oklarhet, som för övrigt också berör annan
paragraf i regeringsformen, tillrättalagd. Nu får man också betänka, att den
fråga, som motionären bär tagit upp och som utskottet Ilar yttrat sig om, är
en synnerligen viktig fråga, eftersom den rör de till skydd för riksdagsmannaskapets
utövande i regeringsformen givna stadgandena.

Detta är en sak som inte så lätt kan bli föremål för en fullständig utredning
inom konstitutionsutskottet under loppet av pågående riksdag. Detta har också
varit närmaste anledningen till att man har föreslagit en skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran örn utredning i ärendet. Det kan inte på något sätt vara oförenligt
med riksdagens värdighet att begära en utredning, örn det är på den
saken som den föregående ärade talaren syftade. Det har skett av rent praktiska
skäl.

Det har sagts i reservationen liksom det också har betonats av den föregående
ärade talaren, att denna fråga inte borde tas upp, förrän den av riksdagen
beslutade processreformen har blivit genomförd. Jag skulle för min del vilja
göra den reflexionen, att då riksdagen antog förslaget till ny rättegångsbalk
med dess väldiga komplex av olika frågor av synnerligen viktig och genomgripande
beskaffenhet, skulle man då ha kunnat resonera på samma sätt som nu
beträffande en hel de detaljfrågor, men det gjordes inte. I jämförelse med den nya
rättegångsbalkens olika detaljer kan det inte vara så svårt att komma till rätta
med denna fråga, att den inte kan tas upp till närmare utredning och övervägande
just nu. Det skälet kan alltså inte vara bärande.

Reservanterna ha inte ^övrigt framfört något skäl för att uppskjuta denna
fråga, och det kan väl då inte föreligga någon anledning för riksdagen att
låta en otydlighet i regeringsformen bestå, åtminstone i vad på riksdagen ankommer.

Jag skall följa den föregående ärade talarens exempel och inte vara långrandig
i denna fråga, utan jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets hemställan i förevarande ärende.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Om jag hade varit närvarande i konstitutionsutskottet
när denna fråga behandlades, skulle jag ha anslutit mig till
de övriga socialdemokraterna, som ha reserverat sig mot det initiativ, som ut -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

125

Örn klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter. (Forts.)
skottet i anledning av en motion här har tagit. Jag skulle ha gjort det framför
allt därför, att jag anser, att det är oerhört vanskligt att röra vid våra
grundlagar, som äro ett sammanhängande helt. Örn man rubbar på dem, föranleder
detta ofta ytterst svåra och tråkiga konsekvenser. Ett sådant rubbande
av grundlagen, som det här är fråga örn, där det gäller en mycket gammal
garanti för riksdagsmans säkerhet, bör icke företas, utan att det sker i sammanhang
med en eventuell allmän revision av grundlagen. Att här föregripa
cn sådan revision tror jag skulle vara synnerligen olämpligt. Men skall det
ske, är jag av samma uppfattning som herr Oscar Gottfrid Karlsson, nämligen
att det vore synnerligen olyckligt och ett tecken på att riksdagen inte känner
sin värdighet, örn den skreve till Kungl. Majit i en fråga, där det gäller riksdagsmännen
själva, och begärde att Kungl. Maj :t skulle företa en utredning.
När riksdagen för dessa frågor har egna organ, utrustade med initiativrätt,
vore det val synnerligen olyckligt, örn man här vände sig till Kungl. Maj :t.

Det är ytterligare ett skäl, också det andraget av herr Oscar Gottfrid Karlsson,
som gör att jag finner, att det skulle vara synnerligen olyckligt att slå
in på den av utskottsma jonte ten förordade vägen. Jag tänker på sammanhanget
mellan förslaget och processreformen.

Ännu olyckligare skulle det vara att bifalla utskottets hemställan i en tid
som denna, då ett sådant steg mycket lätt skulle kunna tolkas såsom ett avsteg
från den urgamla rätt, som riksdagen äger i form av det i alla demokratiska
länder förefintliga skyddet för riksdagsmans immunitet.

Om det föreligger någon oklarhet, har den icke tidigare varit till något men
för statslivet, och jag kan inte tro att tidpunkten nu är lämplig att företa
någon rubbning i grundlagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Wennqvist: Herr talman! Då den siste ärade talaren inte ansett tiden
nu vara lämplig för att begära en utredning i det syfte, som motionären har
begärt och utskottet förordat, skulle jag för min del vilja framhålla, att varje
oklarhet i grundlagen bör så fort som möjligt undanröjas. Man kan inte skylla
på tidens mer eller mindre goda beskaffenhet för att skjuta på en sådan fråga.

Vad sedan beträffar herr Ströms uttalande, att det skulle vara riksdagen
mindre värdigt att begära denna utredning hos Kungl. Maj :t, är det väl ändå
så, att grundlagen stiftas och ändras av Konung och riksdag gemensamt. Örn
det nu av rent praktiska såväl som formella skäl kan vara lämpligare att förlägga
utredningen till Kungl. Majits departement, är det i alla fall riksdagen
som först och sist säger ja eller nej till det förslag, som framdeles kan komma
från Kungl. Majit. Någon anledning att skjuta på frågan ur den synpunkten
lär således icke föreligga.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan bifalla den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

126

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Örn klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter. (Forts.)

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och bifalles den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 35;

Nej — 38.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:
nr 18, med förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och
36 regeringsformen; samt

nr 19, över väckta motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 74,
till riksdagen angående avskiljande från aktiv stat av vissa beställningshavare
vid försvarsväsendet.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 174, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni 1941.

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1941 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade, efter tagen kännedom av dessa handlingar och
inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, i
det föreliggande utlåtandet underställt riksdagens prövning de av revisorerna
gjorda framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; och
hade utskottet därvid följt den ordning som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

Punkterna 1—3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

127

Punkten 9.

Under finansdepartementet, § 26, hade revisorerna meddelat, att de undersökt
möjligheterna för ett bortarbetande av öretalen från kronodebetsedlarna.
Revisorerna hade i anslutning till vad under paragrafen anförts uttalat, att de
funne synnerligen önskvärt, att frågan örn öretalens slopande från kronodebetsedlama
gjordes till föremål för utredning.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten anfört:

»Revisorerna hava under förevarande paragraf undersökt möjligheterna för
ett bortarbetande av öretalen från kronodebetsedlarna. En förenkling i sådant
avseende har synts revisorerna kunna ske därigenom, att de utskyldstitlar,
som ingå i kronouppbörden, redan vid debiteringen påföras endast i helt krontal.
Därest detta icke läte sig göra syntes revisorerna den utvägen föreligga,
att debetsedelns slutsumma avjämnas till helt krontal.

Det synes utskottet, som om genomförandet av en reform särskilt av det
slag, revisorerna i första hand ifrågasatt, skulle innebära en högst väsentlig
rationalisering på ifrågavarande område, varigenom personalminskningar och
kostnadsbesparingar kunde ernås. Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket
hava anslutit sig till det av revisorerna framförda uppslaget. Även utskottet
finner detsamma vara förtjänt av beaktande och föreslår, att omhandlade
fråga göres till föremål för närmare utredning.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att riksdagen må i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning
rörande frågan örn bortarbetande av öretalen från kronodebetsedlarna.»

Kerr Sandegård: Herr talman! Man hälsar givetvis med mycket stor sympati
det initiativ, som här har tagits av herrar statsrevisorer. Det är klart att
detta initiativ kommer att leda till resultat. Det är inte så få arbetsdagar, som
därmed kunna inriktas på produktivare och vettigare uppgifter.

Jag har begärt ordet för att helt kort få uttala en önskan, att, när man nu
skall utreda denna relativt lilla sak, man måtte något vidga området för den
begärda utredningen. Det är inte bara öretalen på kronodebetsedlarna det gäller
i detta sammanhang. Tillsammans med några andra ledamöter i första kammaren
väckte jag år 1936 en motion örn förenkling vid utskrivandet av vissa
betyg och intyg av officiell karaktär liksom vid uppgörandet av en del offentliga
längder och utdrag ur dessa. Den lilla duva som då släpptes ut över pappersbyråkratiens
oändligt vida och djupa vatten, fann intet fäste för sin fot
den gången. Emellertid torde det inte vara så litet att göra mot ett skrivardöme
och skrivarväsen, som går över alla gränser. Om man toge reda på t. ex.
hur många gånger och i hur många olika sammanhang den svenske medborgarens
alla namn, data och omständigheter per bläck eller skrivmaskin måste
fästas på papperet, skulle man finna eller åtminstone komma att fundera över,
om inte många fler dagsverken än dessa tvåtusen skulle kunna ägnas nyttigare
uppgifter. På en pastorsexpedition i en stad som Stockholm upptäcker
man rätt snart, att varje människa får ha hur många namn som helst och varje
gata hur långa namn som helst, och eftersom varje ord består av bokstäver,
kan det inte ur arbetssynpunkt och tidsekonomisk synpunkt vara likgiltigt,
hur många och hur långa namn och andra ord som skola skrivas.

Jag skall inte vidare utveckla denna sak och vad jag har på hjärtat. Jag
har endast velat få till protokollet antecknat en vördsam och enträgen önskan.
att, när man nu tänker städa på ett relativt litet område och avskaffa
en del onödigt skriveri, man måtte låta blicken vidgas till vidare områden.

Äng. borttagande
av
öretalen från
kronodebetsedlarna.

128

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. borttagande av öretalen från kronodebetssedlarna. (Forts.)

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den, nu
föredragna punkten hemställt.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15.

I denna punkt hade utskottet anfört:

»Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet funnit
jor uuo,n- },ava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse eller vara av vederbörandes
nmgar m.. m-båtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen
ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena
föranledas, eller slutligen icke hava varit av beskaffenhet att från utskottets
sida påkalla något yttrande, vilket utskottet skolat för riksdagen anmäla.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Torsten
Ström, Heiding, Persson i Skabersjö, Jonsson i Eskilstuna, Svensson i Grönvik,
Persson i Falla och Hansson i Rubbestad ansett, att utskottet bort göra
en omförmälan i anledning av § 29 av riksdagens revisorers berättelse i fråga
örn kostnader för sjukhusvård för vissa befattningshavare i statens tjänst.

Herr Holmström: Herr talman! I remissdebatten vid denna riksdags början
höll jag ett anförande, i vilket jag oförutsett fann mig böra tala örn en sak,
som varit publicerad i morgontidningarna samma dag. Det gällde kungl, socialstyrelsens
förklaringar med anledning av vad statsrevisorerna i sin berättelse
anfört rörande förhållandena vid Långmora utlänningsförläggning.

Enligt tidningsreferaten hade socialstyrelsen i sina förklaringar bl. a. gjort
gällande, att statsrevisorernas uppgifter icke voro riktiga. Jag kunde däremot
i mitt anförande visa, att socialstyrelsens förklaringar icke voro riktiga,
ja, långt ifrån riktiga.

Sedan socialstyrelsens förklaringar i sin helhet blivit tillgängliga i det officiella
trycket, kan jag nu vidhålla vad jag sade i mitt remissdebattanförande.
Och jag skulle kunna kompletera detta med att visa, att socialstyrelsens förklaringar
även på andra punkter icke äro riktiga. Jag har här i min hand arbetshemsstyrelsens
arbetsutskotts protokoll, som innehålla material härför.

Som saken nu ligger till, har jag emellertid ingen anledning att göra detta.
Jag vill endast framhålla det synnerligen anmärkningsvärda i att en kungl.

Äng. förhållandena

vid Långmora
förläggning

Lördagen den 27 juni 1942 e. in.

Nr 26.

129

Äng. förhållandena vid Långmora förläggning för utlänningar m. m. (Forts.)
styrelse tillåter sig att i ett ämbetsutlåiande göra uttalanden, som framstå såsom
icke riktiga för alla dem, som lia kännedom örn de verkliga förhållandena.

Hade socialstyrelsen — som väl varje annat statligt verk skulle ha gjort

— besvärat sig med att göra en ordentlig utredning i saken, så skulle detta icke
ha inträffat. Men då hade socialstyrelsens förklaringar icke fått det önskade
innehållet!

I detta sammanhang kan erinras örn att socialstyrelsen hösten 1941 utfärdade
en kommuniké med anledning av vad som i pressen offentliggjorts angående
Långmoraförhållandena. Även denna kommuniké innehöll uppgifter som
icke voro riktiga. Detta kan också visas med protokoll.

Jag behöver här icke fästa mig vid socialstyrelsens påstående att statsrevisorernas
uppgifter icke voro riktiga. De tala för sig själva.

Ett avsnitt ur de av mig nyss nämnda protokollen måste jag emellertid
läsa. Socialstyrelsen söker nämligen förklara anledningen till de av statsrevisorerna
påtalade missförhållandena på Långmora med att, som skolpojkar kunna
göra, skylla på andra, nämligen på den ordinarie arbetshemspersonalen. Jag
känner ett behov av att här offentligt rentvå denna personal. Och det gör jag
genom att läsa ur protokollet. Så här står det:

»Socialstyrelsen säger: ’Det visade sig snart nog, att beslutet att behålla den
gamla anstaltspersonalen vid sina arbetsuppgifter och förordna Hörvallius till
föreståndare varit mindre lyckligt ur synpunkten av en ändamålsenlig behandling
av de intagna. Det stod klart, att den gamla arbetshemspersonalen inklusive
föreståndaren Hörvallius hade svårt att förstå, att det nya klientelet var
av helt annat slag än det gamla och därför erfordrade en annan behandling.’

— Arbetshemmets ordinarie klientel — dels försumliga försörjningspliktiga
och dels understödstagare, som av olika skäl icke kunna vårdas å vanliga anstalter
— består av de mest olikartade och svårskötta individer, som gärna kan
tänkas. Arbetshemmets föreståndare, herr Hörvallius, har skött sitt krävande
uppdrag på ett synnerligen lämpligt sätt. Hans behandling av dessa interner
har präglats av såväl fasthet som humanitet. Herr Hörvallius åtnjuter arbetshemsstyrelsens
fulla förtroende. Samma omdöme gäller för den övriga arbetshemspersonalen.

Att denna beprövade personal skulle vara olämplig för sin nya uppgift beträffande
utlänningarna är uteslutet. Det var den av socialstyrelsen tillsatte
föreståndaren, dr Söderberg, som icke hade någon som helst erfarenhet från
anstaltstjänst eller liknande, som var olämplig för sin nya uppgift. Att så
var fallet lia förhållandena å Långmora på ett allt för tydligt sätt visat. Efter
sedan dr Söderberg måst avgå från sin befattning hava också förhållandena
på Långmora blivit bättre. Överinspektören för utlänningsförläggningarna,
byråchefen Bergström, har efter en inspektion å Långmora i mars 1942 i ett
tidningsuttalande förklarat att ''numera’ råder märkbar ordning och reda på
Långmora, att det är ett gladare lynne och större arbetshåg hos klientelet
o. s. v

Med anledning av socialstyrelsens förklenande uttalanden örn den gamla arbetshemspersonalen
har ett stort antal kommunalmän och andra förtroendemän,
tjänstemän m. fl. representerande vitt skilda samhällsgrupper i Husby
socken i ett offentligt uttalande inlagt en gensaga mot vad de ''ansett vara ett
misstänkliggörande av plikttrogna och ansvarskännande anställdas åtgörande’.

— Vidare har civilförvaltningens personalförbund hos socialministern anhållit
att denne måtte tillse, att personalen vid Långmora icke göres ansvarig för
de missförhållanden, som dr Söderberg och andra honom närstående bära ansvaret
för.»

Första hammarens protokoll 19Jf2. Nr 26.

130

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. förhållandena vid Långmora förläggning för utlänningar m. m. (Forts.)

Det är emellertid icke dr Söderberg, som ytterst Ilar ansvaret för den s. k.
Långmoraskandalen. Ansvaret måste bäras av socialstyrelsen, som förordnat
dr Söderberg till befattningen. Härom säges i statsrevisorernas berättelse följande:
»Enligt vad som inhämtats från socialstyrelsen föreslog t. f. generaldirektören
K. Höjer licentiaten Söderberg till befattningen under åberopande
av bland annat,, att Söderberg varit folkhögskollärare. Något ledigförklarande
av befattningen förekom ej.»

Här säges alltså, att Söderberg varit folkhögskollärare. Han var nämligen
vid förordnandet utan anställning på grund av indragning av tjänsten vid den
folkhögskola, där han haft plats. Härtill är att märka, att Söderberg är generaldirektör
Höjers svåger. Och det är alldeles särskilt det sist nämnda förhållandet,
som väckt sådan uppmärksamhet bland den stora allmänheten och i
pressen.

Statsrevisorerna ha särskilt fäst sig vid att socialstyrelsen icke resolut ingripit,
trots att missförhållandena vid flera tillfällen bringats till styrelsens
kännedom.

Att dr Söderberg varit i högsta grad olämplig för sin befattning är numera
ställt utom all diskussion. Det kan därför ifrågasättas örn generaldirektör Höjer
genom att förorda sin svåger förvaltat sitt ämbete på ett sätt, som överensstämmer
med statens intressen. Det är just mot denna s. k. svågerpolitik, som
man så starkt reagerat. Man har till och med på flera håll, även i pressen, satt
i fråga huruvida icke en ändring beträffande ledningen av socialstyrelsen borde
komma till stånd. Man har därvid framhållit, att det måste vara fara för vår
demokrati, örn sådana tendenser hos ämbetsmännen utan vidare tolereras.

Jag har för övrigt ett starkt intryck av att man inom ämbetsmannavärlden
känner sig synnerligen besvärad av att generaldirektör Höjers sätt att förvalta
sitt ämbete icke föranleder någon åtgärd.

Då nu statsutskottet icke gjort något uttalande rörande denna punkt i statsrevisorernas
berättelse, så måste det vara av rent formella skäl.

Jag ber därför att få rikta en vördsam vädjan till Kungl. Majit att överväga,
huruvida icke en förändring bör ske beträffande ledningen av kungl,
socialstyrelsen. En stor del av svenska folket väntar sig att något sker.

Herr Wennqvist: Herr talman! Jag har inte deltagit i statsrevisionens undersökning
av det ärende, som vid denna sena timme sysselsätter kammaren.
Men jag har inom ett av riksdagens utskott haft i uppdrag att utreda denna
fråga och en därmed jämställd fråga som äger ganska stor släktskap, örn jag
så får uttrycka mig, med den nu föreliggande. Det kanske också finns anledning
för mig att såsom statstjänsteman säga några ord därom i anslutning till
vad den föregående ärade talaren yttrade angående stats funktionärernas syn
på detta spörsmål. Jag har ytterligare en anledning därtill, eftersom jag en gång
i tiden under flera år tjänstgjorde såsom kanslist hos riksdagens revisorer och
därvid kunde konstatera den synnerliga noggrannhet med vilken dessa gå till
verket när det gäller att undersöka förhållandena inom den svenska statsförvaltningen.

Det är alldeles för mycket begärt, att de ärade ledamöterna av denna kammare
skulle åhöra någon mera vidlyftig föredragning från min sida i det
ärende, som redan har berörts av den föregående talaren, lika litet som i det
andra av mig antydda ärendet, som rörde förordnandet å sekreteraretjänst i
socialstyrelsen av en broder till dess tillförordnade chef. Jag kommer inte heller
att ingå på någon sådan. Men det är verkligen på det sättet att, såsom herr
Holmström här sagt, detta fall har väckt en synnerligen stor uppmärksamhet
både inom och utom riksdagen. Det synes mig därför som örn det kunde vara

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

131

Any. förhållandena vid Långmora förläggning för utlänningar m. m. (Forts.)
till gagn å bägge hållen, att till kammarens protokoll i alla fall antecknades
vissa synpunkter som äro av vikt vid detta ärendes bedömande.

Jag skall inte här närmare ingå på frågan, huruvida den omnämnde doktor
Söderberg från början varit lämplig för sitt uppdrag eller örn han möjligen
senare förskaffat sig en dylik lämplighet. Jag skall liksom herr Holmström
mera hålla mig till frågan i vad mån socialstyrelsen och dess t. f. chef kunna
anses ha på ett fullt tillfredsställande sätt skött denna angelägenhet i vad på
dem ankommer.

Jag konstaterar då först, att det förordnande, som doktor Söderberg erhöll
att förestå Långmora arbetsförläggning, aldrig var vad nian kallar »ledigslaget»
till ansökan inom socialstyrelsen, lika litet som nyss antydda sekreterarförordnande.
Det är dock en känd sak för dem, som haft med sådana administrativa
frågor att göra, att vederbörande förvaltningar i en hel del fall äro skyldiga
att »ledigslå» ordinarie tjänster, som skola tillsättas, utan att så också
ofta enligt praxis sker beträffande längre förordnanden. Jag kan inte säga
att socialstyrelsen i detta fall direkt brutit mot någon given föreskrift. Men
när det här gällde en nära anförvant till verkets tjänstförrättande chef, hade
det väl varit en tämligen självfallen och klar sak att vederbörande, för att
skydda sig för anmärkning, borde ha föranstaltat örn ett dylikt kungörande.
Därigenom hade det inte sedermera kunnat läggas, dem till last att någon orätt
begåtts i det hänseendet. Jag ber också att få påpeka något som inte hittills
omnämnts, nämligen att såväl den tjänstförrättande generaldirektören som också
tre av styrelsens byråchefer, såsom framgår av handlingarna, sedermera beklagat
att inte det av mig nu antydda tillvägagångssättet verkligen tillämpades,
varigenom man kunnat undvika åtminstone den anmärkningen.

Sedan vill jag fästa uppmärksamheten på en annan sak som är ur administrativ
synpunkt ganska betänklig. I § 14 av den av Kungl. Maj :t för socialstyrelsen
utfärdade instruktionen är föreskrivet att fel och försummelser av
underordnade tjänstemän skola behandlas och avgöras av generaldirektören eller
hans ställföreträdare och av flera byråchefer i kollegium. Samma föreskrifter
gälla även beträffande andra liknande ämbetsverk och centralstyrelser. Men
hur har man här gjort? De fel och försummelser som ostridigt kunnat läggas
doktor Söderberg till last i fråga örn utövandet av befattningen såsom föreståndare
för Långmora arbetsförläggning, hava inte handlagts inom socialstyrelsen
på det föreskrivna sättet. I stället har vederbörande överinspektör till
generaldirektören inlämnat en på sid. 56 i riksdagens revisorers berättelse, del
TI, intagen skrivelse av följande lydelse:

»K. socialstyrelsen.

Härmed ett officiellt ''skällebrev’ till Söderberg. Det är ju hållet i rätt amper
ton, men uppenbart är att Söderberg knappast har tillräcklig förtrogenhet med
statsförvaltningens strama ordning.

Brevet expedieras i allt fall inte med mindre Du med Vidi’ på bilagda koncept
givit Din sanktion.

KBm.»

På detta aktstycke, som är nog så märkligt i den svenska statsförvaltningen,
har den tjänsteförrättande generaldirektören — vilken, såsom tidigare påpekats,
är svåger till vederbörande — skrivit följande:

»Är synnerligen angelägen att icke detta efter min mening mycket olyckligt
formulerade brev avsändes, önskar ett samtal.

28/9 40
KJH.»

132

Nr 20.

Lördag*!! dea 27 juiri 1942 e. m.

Äng. förhållandena vid Långmora förläggning för utlänningar m. m. (Forts.)

Vad skall man säga om att i detta ömtåliga fall verkets chef, som är skyldig
att följa den för ämbetsverket utfärdade instruktionen, icke har gjort det?
Jag har ansett mig böra framlägga detta och vara berättigad att göra det,
eftersom statsrevisorernas berättelse ju nu föredras på detta sätt i kammaren.

Jag har, herr talman, såvitt jag förstår, ingen konstitutionell möjlighet att
framställa ett förslag örn ett kammarens direkta beslut om åtgärd i denna
fråga, men jag har icke kunnat underlåta att till kammarens protokoll anföra
vad jag nu har sagt. Jag vill i likhet med den föregående ärade talaren uttrycka
min livliga och säkra förhoppning örn att chefen för socialdepartementet kommer
att, liksom han tvivelsutan gjort tidigare, ägna all uppmärksamhet åt det
föreliggande spörsmålet och den praxis, som tycks ha utbildat sig inom socialstyrelsen.
Jag tror också för min del att riksdagens justitieombudsman och
justitiekanslern — endera eller bäggedera — lia all anledning att närmare studera
det nu föreliggande aktstycket.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Boman: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort.

Då statsutskottets första avdelning behandlade denna fråga, fick avdelningen
upplysningar, som kunde anses tillfredsställande i vad det gällde de åtgärder
Söm vidtagits för att rätta till missförhållandena vid Långmora arbetsförläggning.
Det meddelades att den olämpliga föreståndaren hade avgått och att
en del andra åtgärder också vidtagits som lett till att tillståndet på anstalten
nu kunde betraktas såsom gott. Därmed var det också givet att avdelningen
icke kunde föreslå annat än att ärendet skulle hamna i den s. k. »sumppunkten».

Vad som återstår att rätta är emellertid missförhållandena icke på anstalten,
utan i socialstyrelsen. Jag bär velat ansluta mig till de föregående ärade
talarna på den punkten. Det kan inte gärna vara gott för den svenska styrelseformens
anseende, om ett sådant system som socialstyrelsen här har tilllämpat,
skulle få breda ut sig i de statliga verken. Skola släkt- och vänskapsförhållanden
vara avgörande vid befordringar, ha vi kommit in på mycket
farliga vägar. Jag vill därför ansluta mig till herr Holmströms vädjan till
Kungl. Majit att taga itu med denna sak, så att svenska folket, som onekligen
väntar på ett resultat i denna fråga, får se att man är mäktig att åstadkomma
ett dylikt.

Herr Pauli: Herr talman! Fastän timmen är sen, tillåter jag mig att säga
några ord, då jag haft tillfälle att deltaga i en debatt i denna fråga vid statsutskottets
sammanträde in pleno och då jag förut tagit rätt noga del av handlingarna
i målet.

Jag gör det inte för att inveckla mig i någon polemik med den förste ärade
talaren, men jag kunde inte undgå att tycka, att han tog väl ensidigt på saken.
Jag ber att få framhålla att det finns ett relativt opartiskt vittne i denna sak,
nämligen landsfogden där uppe, som har uttalat en alldeles motsatt uppfattning
mot herr Holmström angående personalens sätt att se på sitt arbete. Landsfogde
Blomér säger rent ut på följande sätt:

»De tillsyningsmän, som finnas å Långmora anstalt och som tillhöra arbetshemmet,
anser jag olämpliga för sin uppgift. Tillsyningsmännen ha den inställningen,
att de internerade skola behandlas ungefär på samma sätt som
arbetshemmets tidigare klientel. För dessa tillsyningsmän ha säkert i många
fall Söderbergs handhavande av tjänsten tett sig som utslag av synnerlig slapphet.
De lia icke alltid förstått, att förläggningen icke längre varit en korrektionsanstalt.
» Vidare skriver landsfogden att tillsyningsmännen då tytt sig

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 20.

133

Ang. förhållandena vid Långmora förläggning för utlänningar m. m. (Forts.)
till den förutvarande föreståndaren och att det förelegat en personlig schism
mellan honom och hans efterträdare, Söderberg.

Jag tycker inte att man kan taga fullt så enkelt på denna fråga som herr
Holmström gjorde. Det är dock en alldeles tydlig principiell skillnad mellan
ett klientel bestående av utländska flyktingar, som kommit in i landet och som
i regel inte gjort sig skyldiga till någon som helst förseelse eller förbrytelse
enligt svensk lag, men som av helt andra skäl tagits örn hand på en sådan
anstalt, och å andra sidan de arbetsovilliga eller understödstagare som herr
Holmström omnämnde. Herr Holmström tycktes anse att därför att personalen
hade skött sitt arbete utmärkt bra, då den hade att göra med detta tidigare
klientel, vilket jag ingalunda betvivlar, så skulle man inte ha rättighet att
tvivla på att den också var fullt kompetent att sköta det nya klientelet. Det
förefaller mig inte alls vara så, att här den ena saken utan vidare följer av
den andra. Att konstatera detta behöver inte på något sätt innebära ett »misstänkliggörande»
— ett ord som förekom i herr Holmströms anförande •— av
en plikttrogen personal, ntan det betyder endast att man slår fast att vederbörande
inte rätt uppfattat skillnaden mellan den ena och den andra sortens
klientel.

För övrigt skall jag inte ge mig in i striden angående socialstyrelsens och
statsrevisorernas respektive sakuppgifter. Jag tyckter inte att kammaren är
den rätta skiljedomaren i ett dylikt fall. Yarje kammarledamot får väl söka
bilda sig en uppfattning härom genom att studera handlingarna i målet. Jag
betvivlar också lämpligheten av att man, såsom en föregående talare här gjort,
vill mobilisera både justitieombudsmannen och justitiekanslern, förutom statsrådet
och chefen för socialdepartementet, i någon sorts straffaktion mot socialstyrelsen.

Det har ingalunda förnekats — och det framgår också av de skrivelser som
föreligga — att man inom socialstyrelsen — och inte minst dess tillförordnade
chef — varit klar över att särskilt utseendet av licentiat Söderberg var ett beklagligt
felgrepp. Men det bör dock här i kammaren påpekas något som jag
tror inte klart framgått av vad som förut sagts, nämligen att generaldirektören
icke var närvarande vid det sammanträde då Söderberg utsågs. Felet låg naturligtvis,
såsom herr Wennqvist nämnde, i att man inte förklarade platsen
ledig. Det hade varit det korrekta tillvägagångssättet. Men enbart den omständigheten
att en människa står i svågerställning till en annan kan väl inte
vara ett absolut jäv emot hans anställande, om han i övrigt är lämplig. Nu
har det ju visat sig att vederbörande ur vissa synpunkter inte var lämplig.
Men ur andra synpunkter har han tydligen i alla fall haft en bättre blick
för sin uppgift än den föregående föreståndaren.

Allt detta är emellertid den snö som föll i fjol. Åtgärder ha, såsom representanten
för statsutskottets första avdelning nyss påpekade, redan vidtagits i
detta hänseende. Förhållandena på anstalten äro numera vida bättre, vilket också
herr Holmström erkände. Jag vet inte, varför det då skall röras upp en massa
damm örn denna fråga i kammaren vid denna tidpunkt Jag tror att vi gott
kunna lita på att både socialministern, justitieombudsmannen och justitiekanslern
rykta sina ämbeten i vad som i denna sak kräves av dem, utan att vi behöva
ge dem några extra påstötningar.

Jag har velat säga detta, ty jag tycker verkligen att här har utvecklats ett
något överdrivet nit i denna sak.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Denna sak har väckt ett
mycket stort uppseende och varit mycket livligt kommenterad, och det är
därför ganska naturligt att en debatt sådan som den nu förda kommer upp.

134

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Äng. förhållandena vid Långmora förläggning för utlänningar m. m. (Forts.)

Själva sakfrågan sönderfaller kanske i två delar, vilket herr Boman också
mycket riktigt var inne på. Den ena delen gäller frågan, hur förhållandena
ha varit vid Långmoraförläggningen. I det avseendet Ilar vederbörande utskottsavdelning
vid sin granskning funnit, att vad statsrevisorerna i det avseendet
påpekat och anmärkt medfört åsyftad rättelse så tillvida att vederbörande
föreståndare hade blivit förflyttad.

Vad den andra delen av ärendet beträffar, nämligen förhållandena inom
socialstyrelsen, har ju förordnandet av en nära släkting till generaldirektören
påtalats, och vidare ha statsrevisorerna anmärkt på att en av överinspektören
för utlänningsförläggningarna i september 1940 på förekommen anledning
skriftligen avfattad skarp admonition till föreståndaren för förläggningen
hade inhiberats av generaldirektören. I förklaringen bestrider generaldirektören
påståendet att han skulle lia inhiberat denna admonition, och i fråga örn
förordnandet för sin nära släkting beklagar han detta i sina förklaringar.

Det är uppenbart att dessa förhållanden äro förtjänta av uppmärksamhet.
Om de inte på något sätt påtalas, kunde man ju befara att andra skulle följa
exemplet. Det är därför enligt min mening mycket angeläget att det i någon
form blir ordentligt klarlagt att ett sådant system inte kan gillas i svensk
statsförvaltning.

Jag tyckte mig också märka att det inom statsutskottet fanns en mycket
utbredd mening att det borde sägas ifrån i detta ärende, och vi ha nyss hört
en ledamot av dess första avdelning yttra sig här. Att statsutskottet inte har
upptagit frågan i en särskild punkt beror närmast på svårigheten att rent
formellt lägga upp ärendet och finna en form för anmälan till riksdagen,
eftersom en del av anmärkningarna rörande förhållandena inom socialstyrelsen
kanske mera har konstitutionell karaktär.

Emellertid synes det mig böra framhållas, att riksdagens justitieombudsman,
som är riksdagens egen förtroendeman, med anledning av vad statsrevisorerna
i ärendet anfört och med anledning av den diskussion som förts här
i kammaren, på eget initiativ bör upptaga ärendet till granskning och verkställa
de undersökningar som äro nödvändiga samt vidtaga de åtgärder han
efter undersökningarnas verkställande kan finna erforderliga. Jag tror att det
är den form som man närmast har att tänka på, när det gäller att få klarhet
i detta ärende. Jag var i statsutskottet inne på att man i en särskild punkt
skulle lia föreslagit riksdagen att besluta en sådan hemställan, men jag tror
inte det är nödvändigt, ty efter vad som under hand har upplysts mig kan
justitieombudsmannen på eget initiativ och utan någon skrivelse från riksdagen
uppta ett dylikt ärende till granskning.

Yad jag således i denna debatt velat ha sagt är, att det kräves att justitieombudsmannen
gör denna granskning, så att saken blir ordentligt utredd och
klarlagd och kommer ur världen. Den redes inte ut med en diskussion här i kammaren,
där den ene uppträder och försvarar och den andre angriper, utan med
den ämbetsmannaställning som justitieombudsmannen har, bör han enligt min
mening vara den som i detta avseende verkställer undersökning och vidtager
åtgärder.

Herr Holmström: Herr talman! Jag skall försöka förhindra en utdragen
debatt. Jag vill rikta mig mot herr Pauli, som tillvitade mig att ha sett ensidigt
på dena fråga. I det sammanhanget åberopade herr Pauli landsfogden.
Jag vill säga herr Pauli, att landsfogden inte känner så mycket till dessa saker.
Hans informationskälla är doktor Söderberg. Det finns emellertid en hel
del andra som mycket val ha reda på dessa förhållanden.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

135

Ang. förhållandena vid Långmora förläggning för utlänningar m. m. (Forts.)

Jag skall be att ännu en gång få läsa upp vad jag nyss citerade: »Med anledning
av socialstyrelsens förklenande uttalanden om den gamla arbetshemspersonalen
har ett stort antal kommunalmän och andra förtroendemän, tjänstemän
m. fl. representerande vitt skilda samhällsgrupper i Husby socken i ett offentligt
uttalande inlagt en gensaga mot vad vad de ''ansett vara ett misstänkliggörande
av plikttrogna och ansvarskännande anställdas åtgörande’.»

Herr Pauli kanske såg detta uttalande, då det på sin tid offentliggjordes.
Det upptog namnunderskrifter från bruksdisponenten till arbetarna. Det var
underskrivet av kommunalfullmäktiges ordförande och av ordförandena i arbetarorganisationerna.
Vitt skilda samhällsgrupper stodo således bakom detta
uttalande. De ha levt förhållandena inpå livet år efter år och lärt känna denna
personal. Skola deras omdöme inte vara värt någonting gentemot landsfogdens?
Arbetshemsstyrelsen består ju även av gamla och i offentliga värv erfarna
män. En del riksdagsledamöter sitta i arbetshemsstyrelsen, vidare landstingsordförande
och landstingsman. Skulle deras omdöme inte vara värt någonting?
Jag vill, herr talman, endast göra denna erinran.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall inte vidare uppehålla mig vid
den fråga som den föregående talaren var inne på. Beträffande denna fråga
ha ju statsutskottets medlemmar inte ansett det vara av behovet påkallat att
framlägga någon reservation av skäl, som herr Boman redan berört.

I en annan fråga ha emellertid några av statsutskottets medlemmar ansett
det nödvändigt att reservera sig, nämligen i fråga örn punkten 15 :o), övriga
anmärkningar. Det skall inte ta mer än ett par minuter att klarlägga vad
det här gäller.

Riksdagens revisorer ha verkställt en utredning rörande sjukvårdskostnaderna
för befattningshavare, som äro underkastade bestämmelserna i civila avlöningsreglementet.
Av denna undersökning har framgått, att vård i halvenskilt
eller enskilt rum relativt sett meddelats ojämförligt mycket oftare åt
högre än åt lägre befattningshavare. I fråga om ersättning av statsmedel för
vårdkostnaden utvisa tablåerna, att ersättning för vård i halvenskilt eller enskilt
rum beträffande högre befattningshavare utgivits i 107 fall, eller 39
procent av hela antalet fall, medan ersättning för vård i sådant rum då det
gäller lägre befattningshavare utgivits i 38 fall eller i 4 procent av hela
antalet fall.

Vi kunde i statsutskottet inte undgå att i likhet med revisorerna konstatera,
att detta verkade underligt. Meningen har ju varit, att det skall vara enhetlighet
vid behandlingen av tjänstemännen, vare sig de äro av högre eller lägre
grad. Denna enhetlighet har tydligen inte förefunnits. Disproportionen är
av den art, att revisorerna anse, att missförhållandet endast kan botas på ett
sätt, nämligen genom att kostnaden för sjukhusvård ersättes efter den beräknade
avgiften för vård å allmän sal för alla.

Vi reservanter förutsätta, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga. Statsutskottets majoritet har inte ansett sig särskilt behöva
erinra om detta. Mitt uppträdande i debatten föranledes endast av en önskan,
att även i kammarens protokoll skall ha givits eftertryck åt denna vår förutsättning.

För övrigt har jag, herr talman, inget yrkande att framställa.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, lades den nu ifrågavarande
punkten till handlingarna.

136

Nr 26.

Lördagen deli 27 juni 1942 e. m.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i taxeringsförordningen; nr

38, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser i visst
fall om vad som är skattepliktiga intäkter; samt

nr 39, i anledning av väckta motioner angående vägskattebördans fördelning
mellan skattebetalarna.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Om skatt å Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 41, i anledning av väck vissa

slag av motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar.
veckotid ningar.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner angående skatt
å vissa slag av veckotidningar, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 70 i första kammaren av herr Björck m. fl.
och nr 145 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om utredning av frågan örn skatt på illustrerade och kolorerade veckotidningar
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;
samt

2) motionen nr 68 i andra kammaren av herr Wiberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att förslag om beskattning
av vissa tidskrifter måtte skyndsammast föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 70 av herr Björck m. fl. och II: 145 av
herr Svensson i Ljungskile m. fl., angående skatt å vissa slag av veckotidningar,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 68 av herr Wiberg m. fl., angående beskattning av vissa
tidskrifter, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Lundell och Henriksson,
vilka på åberopade grunder hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla örn utredning och framläggande av förslag örn en skatt på inom
riket tryckta tidningar och tidskrifter med en höjd ungefärligen motsvarande
omsättnings skattens.

Herr Björck: Herr talman! I det betänkande som här föreligger från bevillningsutskottet
över motionerna om skatt på tidskrifter, intager utskottet
samma ståndpunkt som år 1940, då denna fråga senast var före i riksdagen.
Utskottet finner alltjämt, att tillräckliga skäl icke föreligga för att medgiva
skattefrihet för tidskrifterna. Vi motionärer konstatera detta med tillfredsställelse.
Efter all kritik vi fått särskilt i pressen för dessa motioner, är utskottets
utlåtande för oss i viss mån uppmuntrande. Utskottet ger oss rätt i vårt
påstående, att tidskrifterna borde beskattas, varför den kritik som riktats
mot oss således drabbar även bevillningsutskottet i någon mån. Nu ha vi visserligen
inte tagit denna kritik så allvarligt, men man kan inte undgå afl
bli något förvånad, då t. ex. en känd generaldirektör i en tidningsartikel påstod
att vi motionärer voro så andligt indifferenta, att vi ej kunde skilja
på andligt arbete och skosmörja, utan ansåg att dessa kunde behandlas lika.
Man må ha vilken uppfattning som helst om våra veckotidningars andliga

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

137

Örn skatt å vissa slag av veckotidningar. (Forts.)
standard, så måste man ändå instämma med bevillningsutskottet, att då böcker
äro skattebelagda, borde också tidskrifterna vara det.

Det synes huvudsakligen vara tvenne skäl som varit utslagsgivande för utskottet
vid dess ståndpunktstagande, samma skäl som finansministern anförde
här i kammaren den 12 juni, då han besvarade en interpellation av herr
Wohlin om skatt på tidningar och tidskrifter. Statsrådet anförde då bland
annat, att goda skäl kunna anföras för att en skatt på tidskrifter borde införas.
Emellertid skulle denna skatteform vara förenad med stora tekniska
svårigheter samt ge en relativt obetydlig inkomst, varför den för närvarande
icke bör genomföras.

Vad de tekniska svårigheterna beträffar, borde inte dessa få bli utslagsgivande.
Ali beskattning är ju besvärlig att avväga fullt rättvist, inte minst
de många nya skatter som beslutats under nu rådande kristid. Finansministern
har visat sig kunna bemästra synnerligen invecklade problem, varför man
måste uttala sin förvåning över att han nu tvekar. Att i varje fall träffa
full rättvisa torde vara omöjligt med de flesta skatteformer; här måste man
böja sig för vad de sakkunniga nämnderna jämte juristerna i varje särskilt
fall föreslå. Så måste också bli förhållandet med en tidskriftsskatt.

Det andra skälet, att skatten skulle ge relativt liten inkomst, varför den
ej vore mycket att räkna med, synes mig ännu mindre än det första kunna
åberopas som ett bärande skäl mot ifrågavarande beskattning. Ingen kan bestrida,
att våra veckotidningar ha en synnerligen kraftig spridning. Vid en
undersökning som bevillningsutskottet under hand gjorde 1940 visade det sigart
ett trettiotal tidskrifter hade en sammanlagd upplaga av i runt tal 2^2
miljoner exemplar per vecka. I den av herr Wiberg i andra kammaren i år
väckta motionen göres en sammanställning av nettoupplagorna för 50 tidskrifter.
De flesta uppgifterna har motionären erhållit fran Svenska Tidningsutgivareföreningen,
varför de måste ges vitsord. Det visar sig att man vid en
försiktig uppskattning kommer till en summa av i runt tal lil miljoner exemplar
per år, som i prenumeration och lösnummerförsäljning inbringat 42 miljoner
kronor. Örn man följer det i nämnda motion gjorda förslaget att^ lata
den för en tid sedan införda nöjes- och lyxbeskattningen tjäna som utgångspunkt,
alltså en skatt på cirka 20 procent, kommer man till en summa som
även i dessa tider då miljonerna rulla borde vara välkommen för statskassan.
För den summan borde man kunna lätta skattebördan för sådana inkomsttagare,
som nu i många fall ha ytterst svårt att fa det nödvändiga för livets
nödtorft.

En skatt på 20 procent kan anses hög, men den skulle för de billigaste
tidskrifterna i prisläge upp till 25 öre ge 5 öre per styck, för de i prisläget
30 till 50 öre, 10 öre per styck i skatt. Ingen tror väl på allvar att en prisförhöjning
av 5 ä 10 öre per styck på veckotidningarna skulle i någon större
grad avskräcka köparna. All erfarenhet ger vid handen att en vara som är
begärlig finner köpare även om den fördyras till och med rätt avsevärt. Hur
var det t. ex. inte då den mycket höga beskattningen på rusdrycker infördes?
Även i riksdagen, t. o. m. i denna kammare, höjdes då röster som varnade
härför, enär man var säker på att konsumtionen skulle ga ned avsevärt. Detsamma
trodde mången skulle bli fallet med tobaksvarorna. Alla veta landet
gatt. Motsatsen mot vad en del beräknade har inträffat. Man kan säga
detsamma när det gäller nöjesskatten. Man kan knappast påstå att den i
någon högre grad har avskräckt de nöjeslystna, allra minst ungdomen, och
det är ju också ungdomen som är den största avnämaren när det gäller veckotidningar.

138

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Om skatt å vissa slag av veckotidningar. (Forts.)

Utan att vilja underskatta de svårigheter som utan tvivel, resa sig då man
vill genomföra denna skatt anse vi att detta ej bör avskräcka statsmakterna
att göra ett allvarligt försök att lösa problemet. Stora lager av vårt folk fråga
sig varför tidskrifterna, som ändå räknas till de umbärliga varorna, ej beskattas,
då de flesta andra, som nödvändighetsvaror betecknade, äro skattebelagda.

Av vad jag bär sagt torde framgå, att jag inte är helt nöjd med bevillningsutskottets
i övrigt välvilliga uttalande. Jag håller före vad jag sade för två
år sedan, att utskottet borde kunnat med denna motivering gå med på vår
önskan om en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn en utredning av
problemet.

Jag kan emellertid inte heller gå med på reservationen, eftersom denna föreslår
skatt på samtliga tidningar, vilket vi i vår motion ha vänt oss emot. Vi
anse att de dagliga, ja även halvveckotidningarna, inte böra ifrågakomma
vid beskattningen. De ha ju under alla förhållanden en uppgift att fylla.
Mångå av dem ha säkerligen på grund av kristiden fått det ekonomiskt besvärligt
och torde därför inte ha så lätt att bära en skatt. Jag kan därför
inte yrka bifall till reservationen.

Jag tillåter mig emellertid, herr talman, att yrka bifall till vår motion,
vari vi hemställa örn utredning av frågan örn skatt på illustrerade och kolorerade
veckotidningar.

I herr Björcks yttrande instämde herr Mannerskantz.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall inte ta många ögonblick i anspråk.

Som man finner av utskottets utlåtande och som den föregående ärade talaren
noggrann! har påpekat, har utskottet hållit fast vid sin principiella synpunkt,
att en beskattning av tidningar i allmänhet kan vara påkallad. Den
ärade motionären och föregående talaren delar inte denna utskottets uppfattning
utan inskränker sig till att alltjämt påyrka, att en gallring skall ske,
vid vilken man skall plocka ut vissa tidskrifter, som skola beskattas, under det
att de dagliga tidningarna och liknande skola vara skattefria. Jag vill alltjämt
påstå att en gallring efter dessa linjer näppeligen kommer att verka på
ett förnuftigt sätt. Det är lätt att tala örn att en sådan gallring skall ske,
men örn man skulle utse en nämnd för att göra denna gallring eller på annat
sätt söka åstadkomma en sortering, skulle det snart visa sig, att missbelåtenheten
med en sådan ordning bleve så stor, att man näppeligen skulle kunna
fortsätta på denna väg.

Däremot är det givetvis ofantligt mycket lättare att genomföra en beskattning
av tidskrifter i allmänhet. Jag föreställer mig att Kungl. Maj:t, när det
på sin tid visade sig sådana svårigheter att gå den väg som utskottet då anvisade,
nämligen att.företa skatteläggningen genom en accis å papper, alltjämt
har uppmärksamheten fäst på detta beskattningsproblem. Därmed får
man, såvitt jag förstår, låta sig nöja. Att skriva till Kungl. Majit med hemställan
om en beskattning på dessa tidningar, som den ärade motionären förordat,
och dra en gräns för beskattningen efter linjen den kolorerade och illustrerade
veckopressen, tror jag näppeligen är möjligt. Med hänsyn till dessa
omständigheter har utskottet inte ansett sig böra göra något annat än att, nu
liksom tidigare, ge sin principiella inställning till känna.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det kan visserligen vara sant som bevillningsutskottets
ärade ordförande säger, att det möter stora tekniska svång -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

139

Örn skatt å vissa slag av veckotidningar. (Forts.)
heter att genomföra en sådan beskattning på vissa tidningar. Jag är också
snarast på hans linje när det gäller att låta frågan fortfarande vara under
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Jag skulle emellertid inte lia någonting emot
att det på ett kraftigare sätt hade understrukits att vi vilja, att Kungl. Maj:t
skulle göra någonting i denna fråga. Det är gott och väl att bevillningsutskottet
och dess ärade ordförande äro fullt på det klara med att man inte kan komma
ifrån att principiellt ett system som det nuvarande, där böcker läggas under
omsättningsskatt medan tidskrifter slippa undan, är felaktigt.

När motionärerna tidigare gjort en framstöt i detta ärende, har det skett på
ett sådant sätt, att de åstadkommit en stark kritik på grund av att de snarare
lagt moraliska än ekonomiska synpunkter på frågan. Så småningom bär affärsintresset
här i landet utnyttjat motionärernas framställning på ett sådant sätt,
att denna enländiga historia som så många tidskrifter, för att inte säga de
flesta, utgöra, har kommit att framstå som någon sorts värdefull hjälp i vår
apdliga beredskap. En så aktad sammanslutning som svenska tidningsutgivareföreningen
har inte generat sig för att säga, att den veckopress, som motionärerna
vilja beskatta, icke mert fog kan sägas vara »skadlig för folkets moral
och andliga utveckling». — Jo, det låter det! Och dessa tidskrifter själva ha
presterat ett underbart försvar. En av deni, som kanske anser sig som den bästa
och som väl också torde vara en av de bästa, skryter över att det är veckotidskriftema
som göra svenska folket till ett läsande folk! Så nu veta vi det!

Och det innehåll dessa veckotidningar bjuda på är sådant, att örn man icke är
direkt affärsmässigt intresserad av förtjänsten på denna »litteratur», skall
man vid en verklig undersökning mycket snart komma underfund med att
veckotidskrifterna i vårt land äro en ungdomsfara av allra största omfattning.
I Svensk Lärartidning har framlagts resultatet av en undersökning örn barns
läsning, som på ett mycket förtjänstfullt sätt är utförd av läraren herr Lorentz
Larson och som omfattar en synnerligen noggrann enkät med 300 skolbarn i
olika klasser. Den första fråga enkäten omfattade var: »Vad läser du för veckotidningar?»
Samtliga barn uppgåvo sig läsa sådana regelbundet, ibland ända
upp till ett tiotal. En pojke sade sig varje vecka läsa 14 olika veckotidningar.
Oftast nämnas »Allers», Hemmets Veckotidning, Vårt hem, Levande
livet, Allas veckotidning, Tidsfördrif, Hela världen, Lektyr, Veckorevyn, 25:an.
En rolig Va-timma. De veckotidningar, som vi vuxna anse ha högre värde och
kulturella inslag, förekomma sällan, eller aldrig. Den andra frågan löd: »Vad
läser du i dessa tidningar?» Det stående svaret blev: serierna. Och de specificeras.
Dessutom läsas »skämt» och kriminalnoveller. Småflickor påstå sig läsa
sagor i Hela världen, större flickor läsa utom serierna kriminalnoveller, ökenromaner,
spökhistorier och följetonger. Barnen tillfrågades också: »Äger du
själv några böcker?» Det ganska typiska svaret, påstår undersökaren, gavs
av en pojke som skrev: »Jag äger Pojkarnas julbok och Broadwaymysteriet.»
Detta anger genomsnittsnivån och omfattningen av barnens privata bibliotek.
»Undersökningen visar», säger herr Larson, »att våra ungdomars läsning inte
i första hand utgöres av pojk- och flickböcker lånade i det välförsedda skolbiblioteket
eller i den i olika avseenden förnämligt utrustade stadsbiblioteksfilialen
utan dels av veckotidningar i brokig blandning, dels av magasin.» -—
Det är i Stockholm denna undersökning är gjord. — »Och i dessa veckotidningar
läser man ej i större utsträckning de relativt värdefulla populärvetenskapliga
artiklar som förekomma åtminstone i en del av dem.» Det som i oerhörd
omfattning konsumeras är som nämnt »serierna». »Vidare läses i veckotidningen
den sensationella kriminalnovellen eller den sentimentala verklighetsförfalskande
erotiska berättelsen.»

Nu tror inte undersökaren på den egendomliga uppfattning, som gjorde sig

140

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Om skatt å vissa slag av veckotidningar. (Forts.)
bred och som ansåg att läsningen, av denna litteratur var direkt uppfordrande
till brott och brottslighet hos barnen. Det tror hail inte på, och det gör han rätt
i. Men han säger: »Å andra sidan finns det ungdomar hos vilka det ideliga
sysslandet med brottet förråar, förvirrar föreställningsvärlden och kan utlösa
latent kriminalitet.» Så långt anser han sig kunna gå. Slutligen säger han:
»Även den som inte tror på något samband mellan denna slasklitteratur och
ungdomsbrottsligheten måste reagera mot att denna reellt och språkligt mindervärdiga
läsning undantränger den värdefulla boken. Det är den goda boken,
som positivt påverkar barnens fantasi och föreställningsliv och som är skriven
på ett föredömligt språk, vi vill att de ska läsa.»

Det är just inte mycket att tillägga till vad denne lärare säger rörande
den ungdomsfara, som denna kolorerade veckopress utgör. Jag kan av egen
erfarenhet, efter undervisning i en realskola här i Stockholm, ge ett exempel
som egentligen ganska nära överensstämmer med det förra, fastän det här rörde
sig om ett högre stadium och fastän detta inträffade i en högre art av skola.
Eleverna voro dels 14-åringar och dels 16-åringar, och på grund av det egendomliga
sätt varpå kriorna skrevos utfrågade jag under en timme mina elever
om vilka författare de läste. De räknade upp »författare» så att jag såg alltmera
förbluffad ut, och de sågo i sin tur alltmera förbluffade ut över en magister,
som inte hade en aning om dessa namn, ända tills de upptäckte att jag
trodde det var fråga örn böcker. När de hörde talas örn författare, trodde de
»helt naturligt» att det gällde namnen på författarna till historierna i veckotidningarna.
När de äntligen upptäckte att man kunde tala örn författare av
böcker, utanför skolkurserna och examinationen, var det minsann inte många
författare de hade reda på eller läste. Så är det ställt med denna tidsskriftslitteratur,
som »inte med fog kan sägas vara skadlig för folkets moral och andliga
utveckling». — Det beror kanske i någon mån på vad man menar med
moral och andlig utveckling.

När det gäller de bättre tidskrifterna, är det åtskilliga som jag inte ger
mycket mera för än de sämre av dem. Vad är det för slags noveller man kommer
med i de bättre av dessa tidskrifter, som skola förmedla andlig avspänning
o. s. v.? Jag skall be herrarna att läsa en roman av Vilhelm Moberg, som heter
Sänkt sedebetyg. Där få herrarna sakkunnigt besked örn hur det går till at1
fabricera noveller i de bättre tidskrifterna. När Jack London för åtskilliga årtionden
sedan blev tvungen att skriva noveller i tidskrifterna för att förtjäna
sitt uppehälle, studerade han hur en sådan novell skulle vara beskaffad. Det
resultat han kom till passar utmärkt in på även bättre veckotidskrifter i mycket
stort antal. Novellen fick inte vara sorglig eller sluta olyckligt, den skulle
aldrig vara skriven på vackert språk och inte innehålla skarpsinniga tankar
eller fina känslor. Däremot måste den vara mycket sentimental, ren och ädel.
ha en avgjord karaktär av »För Gud och mitt land» eller »Fattig men hederlig»
— en larvighet, förljugenhet och förfalskning av livet, som alltid och alltjämt
går igen i denna s. k. förströelseläsning.

Nu kunna herrarna säga, att denna sak kan lia sitt folkpedagogiska och
även barnpedagogiska intresse, men att den ganska litet rör statens finanser,
och det ger jag herrarna rätt i. Men jag vill också fästa uppmärksamheten på
att staten inte i sitt beskattningssystem i praktiken skall gå dithän, att den
liksom ger ett intyg på att det och det är någonting som inte får beskattas, när
man annars beskattar både materiella och andliga förnödenhetsvaror utan att
nämnvärt bekymra sig om vilka hinder man då kan lägga i vägen för vår beredskap,
även den andliga.

Det finns naturligtvis tidskrifter, som man inte kan rikta några anmärkningar
mot. När de kommersiella tidskriftsutgivarna tala örn att de försöka

Lördagen den 27 juni ? 942 e. m.

Nr 26.

141

Om skatt å vissa slag av veckotidningar. (Forts.)
lioja standarden på sin litteratur, när de försöka påvisa att den och den store
författaren skriver där och där, när de försöka visa på andra tidskrifter, som
liro sämre, och när de slutligen försöka göra gällande att egentligen ingen
skulle bry sig om en tidskrift, som endast skulle ge förstklassig vara, göra de
sig skyldiga till ungefär lika många fel och osanningar som det är försäkringar.

Jag kan såsom exempel gent emot detta anföra kooperativa förbundets tidskrift
Vi. Den är i alla avseenden ett mönster för en folklig tidskrift. Den är
givande, roande och underhållande, den ger den avspänning, som omtalas, och
dessutom läslust. Den är så avpassad för olika åldersklasser och bildningsgrupper
att ingen lägger den ifrån sig utan att ha haft stor glädje av den. Varför?
Jo, emedan den inte uteslutande eller huvudsakligen är anlagd på att inbringa
pengar såsom ett affärsföretag. Jag har ingenting emot affärsföretag eller dem,
som vilja förtjäna pengar, bara de inte sänka sig till den nivå, som denna
tidskriftsflora i allmänhet har.

Här talas örn behovet av tidskrifter, där författare, som inte ännu ha blivit
erkända,, kunna träna sig och få litet förtjänst o. s. v. Ett mycket gott
exempel på sådana tidskrifter är Bonniers litterära magasin. Men de allra flesta
författarna i denna veckotidskriftslitteratur äro sådana, som aldrig borde vara
författare. Det är inte alls säkert att en person, som inte vill göra ett nyttigt
arbete därför att han känner sig kallad att bli författare, är en nationell tillgång.
I allmänhet får jag säga, när man talar örn t. ex. studentöverflödet, att
vi ha ett författaröverflöd, som inte är mycket mer att hurra för. De allra
flesta av dem, som förtjäna sina honorar i denna veckopress, äro sådant folk
som vi helst skulle vilja vara utan i egenskap av författare.

Jag fäster mig alltså mycket mera vid den andliga förflackning, som uthedes
av veckotidskrifterna, än vid pratet örn deras samband med brottslighet
o. s. v. Från den synpunkten håller jag mycket starkt på att sådan litteratur
icke skall uppmuntras av staten genom att ställas i en gynnad särklass i tider
som dessa, när det gäller beskattningen. Man kan ju säga att vad jag har påtalat
inte avhjälpes genom att pålägga skatt, utan genom högre folkbildning
o. s. v. Detta är också min mening. Den folkskollärare jag tidigare har talat örn
ivrar, liksom Sveriges allmänna folkskollärareförening och folkskollärarförbundet,
för skolbibliotek för att på det sättet få barnen och den uppväxande
ungdomen van vid att läsa god litteratur och få den bort från tidsskriftscländet.
Det vore kanske ett sätt att främja saken, örn skatten på dessa tidskrifter
kunde användas på så sätt att staten under dessa nödår toge hälften
och hälften användes till skolbibliotek. Riksdagen har en dryg del av skulden
till och ansvaret för ungdomens bristande intresse för den goda litteraturen genom
överdriven sparsamhet när det gällt anslag till skolbiblioteken.

Vid denna sena timme är detta, herr talman, synnerligen olämpliga synpunkter
att framlägga, men på grund av all den reklam för tidskriftslitteraturen,
som gjorts i detta sammanhang, icke minst av opinionsbildarna pär préférence,
dc stora tidningarna, har jag ansett att dessa synpunkter —■ även om de inte
äro något tungt vägande ord i debatten — kanske ändå borde få komma fram.

Häri instämde herr Branting.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! .Tåg skulle, i (Ion man jag förstår vad herr
Oscar Olsson nu har sagt, vara färdig att instämma med honom i långa stycken.
Jag tycker bara att hela detta resonemang mycket litet hör samman med
den fråga som nu föreligger, vilket herr Oscar Olsson också själv har vidgått.

Här är ju inte fråga örn ali förbjuda människorna, vare sig barn eller gam -

142

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Örn skatt å vissa slag av veckotidningar. (Forts.)
lingar, att läsa denna förkastliga press, utan det gäller att taga ut mera pengar
av dem. Jag ber att få hänvisa till vad den ärade motionären, herr Björck, i det
avseendet anförde. Han uttalade ganska bestämt den uppfattningen, att en
skatt på dessa tidskrifter inte skulle ha någon som helst inverkan på konsumtionen
av dem, örn jag får använda det uttrycket. Tror någon människa, frågade
lian, att folk skulle avstå från att köpa dessa tidskrifter, om vi besluta
en skatt av t. ex. 20 procent, vilket möjligen skulle kunna ge goda statsinkomster.
Såsom detta förslag är framlagt, är det ju ingalunda, fråga om att
endast beskatta den sämre delen av dessa tryckalster, utan över lag, alltså även
Vi och andra veckotidningar, som det kan vara av verkligt värde att läsa. Örn
det hade gällt att vidtaga rent prohibitivverkande åtgärder för att såmedelst
utgallra en press, som man inte önskade att ungdomen skall läsa, skulle herr
Oscar Olssons anförande ha passat mycket bra i stil, men knappast i detta
sammanhang.

Jag måste, herr talman, vidhålla mitt yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas särskilt beträffande
vardera av de båda punkterna av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes till en början enligt de i fråga örn punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet väckta motionerna I: 70 och II: 145;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande nr 47, angående
beräkning av bevillningarna för budgetåret 1942/43 m. m.

På framställning av herr talmannen beslöts att det nu bordlagda ärendet
skulle sättas sist bland en gång bordlagda ärenden på föredragningslistan för
kammarens sammanträde nästkommande måndag.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 370, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 39 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1941/42 m. m., i vad angår jordbruksärenden;

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

143

nr 416, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående lönereglering för
lärarpersonalen vid de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1942/43, så vitt angår nionde huvudtiteln;

nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m.; samt

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

415, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 56, vidkommande förslaget nr

416, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 57, rörande förslaget nr 417, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 58, angående förslaget nr 418, att utskottets
hemställanden i utlåtande nr 59 samt, i avseende på förslaget nr 419, att utskottets
hemställan i utlåtande nr 60 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes första särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
421, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
rättegångsbalk.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att vad utskottet hemställt
i sitt memorial nr 4 bifölles av andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.18 på natten.

In fidem
G H. Berggren.

144

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Ang. beräkning
av bevillningarna
för
budgetåret
1942/43 m. m.

Måndagen den 29 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande nr 61, angående regleringen för budgetåret
1942/43 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Herr förste vice talmannen hemställde, huruvida kammaren ville besluta att
redan vid detta sammanträde företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda
ärende till avgörande.

Härtill svarades ja.

Tillika beslöts, på framställning av herr förste vice talmannen, att utlåtandet
skulle företagas till avgörande punktvis.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag under tolfte huvudtiteln för budgetåret 1942/43.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöt kammaren, att förevarande,
endast en gång borlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde
företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande nr 47, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1942/43 m. m.

I detta betänkande hade utskottet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 355
framlagda förslag angående skatteprocenten, besluta, att bottenskatt enligt 18 §
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skulle för år 1942 utgå
med 150 procent av grundbelopppet för skattskyldiga, som avsåges i 18 § 2
mom. a) och c) nämnda förordning, samt med 200 procent av grundbeloppet
för skattskyldiga, som avsåges i samma moment b);

Mån (laget! den 29 juni 1942.

Nr 26.

145

Ang. beräkning av bevillning arna för budgetåret 1942/43 m. m. (Forts.)
2) att bevillningarna för budgetåret 1942/43 måtte beräknas sålunda:

Inkomst- och förmögenhetsskatt .................... kronor 460,000,000

Värnskatt ....................................... » 360,000,000

Krigskonjunkturskatt .............................. » 25,000,000

Särskild skatt å förmögenhet.................... » 27,000,000

Utskiftningsskatt och ersättningsskatt................ » 1,000,000

Bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter » 80,000

Stämpelmedel.................... » 65,000,000

Automobilskattemedel:

a) Fordonsskatt ................ kronor 10,000,000

b) Bensinskatt.................. » 3.000,000 » 13,000,000

Tullmedel .......... » 100,000,000

Allmän omsättningsskatt............................ » 250,000,000

Varuskatt ........................................ » 40,000,000

Trafikskatt........................................ » 16,000,000

Tilläggsskatter å bensin ............................ » 6,000,000

Accis å silke.............. » 3,700,000

Accis å margarin och vissa andra fettvaror............ » 10,000,000

Skatt å kaffe .................................... » 5,000,000

Tobaksskatt ... ................................... » 200,000,000

Brännvinstillverkningsskatt ........................ » 14,000,000

Rusdrycksförsäljningsmedel:

Partihandelsbolag ................................ » 21,000,000

Detaljhandelsbolag .......... » 15,000,000

Omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker .... » 200,000,000

Omsättningsskatt å vin ............................ » 6,000,000

Maltdrycksskatt .................................. » 32,000,000

Skatt å läskedrycker .............................. » 7,500,000

Statlig nöjesskatt.................................. » 12,000,000

Postverket (överskott) .............................. » 30,000,000

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts, att det föreliggande,
endast en gång bordlagda ärendet skulle redan vid detta sammanträde företagas
till avgörande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hemställer, att utskottet måtte besluta,
att det belopp av 65 miljoner kronor i stämpelmedel, som är upptaget
under punkten 2 i bevillningsutskottets förslag, måtte ändras till 60 miljoner
kronor, detta i anledning därav, att riksdagen beslutat att till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. bevilja ett reservationsanslag av endast 14
miljoner kronor i stället för av statsutskottet föreslagna 19 miljoner kronor.

Ett liknande yrkande kommer att framställas i andra kammaren.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande betänkandet endast yrkats, av herr Bärg,
Johan, att vad utskottet hemställt skulle bifallas med den ändring i punkten 2,
att posten Stämpelmedel upptoges till 60,000,000 kronor.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
oförändrad samt vidare enligt herr Johan Bärgs yrkande; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Första kammarens protokoll 1942. Nr 26.

146

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordningsförslag
äng.
offentliga insamlingar.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 58, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning angående offentliga insamlingar,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 mars 1942 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 112, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående
offentliga insamlingar.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 212 av herr Karl August Johanson m. fl. och nr 213
av herr Fredrik Ström samt motionen i andra kammaren nr 289 av herr Gavelin
m. fl.

I motionerna I: 212 och II: 289, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte besluta, att sista stycket i
förordningens 1 § skulle erhålla den ändrade lydelse, som i motionerna angivits.

I motionen I: 213 hade hemställts,

1) örn avslag å propositionen,

2) att, därest tanken på en lagstiftning överhuvud accepterades, uppdraget
att handha denna kontroll och översyn över insamlingsverksamheten måtte
påläggas kommunalt organ i någon form.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta, under beaktande
av vad utskottet anfört, verkställa ny allsidig utredning i frågan och för
riksdagen framlägga det förslag, som därav kunde föranledas; samt

B) att de i ärendet väckta motionerna, I: 212 och 213 samt II: 289, måtte
anses besvarade genom utskottets hemställan under A).

Reservation hade anförts av herrar Schlyter, Theodor Magnusson, Caap,
Verner Andersson, Siljeström, Hedlund i Östersund och Larsson i Hede, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda förslaget, för
sin del antaga i reservationen infört förslag till förordning angående offentliga
insamlingar;

B) att de i ärendet väckta motionerna, 1:212 och 213 samt 11:289, måtte
anses besvarade genom utskottets hemställan under A).

Herr Magnusson, Theodor: Herr talman! De flesta ha väl vid olika tillfällen
mer eller mindre reagerat mot den mängd av insamlingar, som pågå, och
alla ha väl känt sig upprörda över att insamlingar, som ha företagits offentligen,
skola draga så stora omkostnader, att medlen mångå gånger inte komma
de behövande till del. Överståthållarämbetet, som har tagit initiativet till framläggandet
av denna fråga, har anfört många drastiska exempel på hur man under
insamlingens täckmantel bedriver allehanda fuffens. Överståthållarämbetet
påvisar sålunda, att det till och med har bildats sammanslutningar för att yrkesmässigt
ta hand örn insamlingar, varvid man har erbjudit sig att företa så -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

147

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
dana insamlingar mot 30 å 40 procent på de insamlade medlen. Överståthållarämbetet
har också påvisat, att man i spetsen för insamlingar till och med har
satt personer, som varit straffade många gånger. I ett fall påpekas, att i spetsen
för en insamling stod en person, som fyra gånger blivit dömd till straffarbete
för allehanda brott och dessutom nio gånger varit hörd av polisen såsom
misstänkt för mycket svåra brott, bedrägeri, utpressning m. m.

Överståthållarämbetet anger också, att under 1940 anordnades i Stockholm
hundra välgörenhetstillställningar. Av dessa hade inte mindre än 16 stycken
gått med underskott eller lämnat ett överskott understigande 12 procent, örn
man sammanräknar dem, finner man, att bruttoinkomsten på dessa 16 tillställningar
hade belöpt sig till 32,118 kronor, medan utgifterna uppgingo till 34,158
kronor. Man frågar sig inför detta och andra exempel: vad är det för mening
med att sådana insamlingar skola göras? Vi läste häromdagen i pressen örn
Barnens dag i Stockholm, vars festligheter hade inbringat 200,000 kronor, medan
utgifterna gått till mera.

Allmänheten, som deltar i dessa tillställningar, gör det naturligtvis under
den förutsättningen, att de medel, som den satsar, skola komma de uppgivna
ändamålen till godo, men så sker i många fall inte.

Jag kan erinra örn en historia, som inträffade för många år sedan och som
säkerligen alla — särskilt de som blevo drabbade därav — med en viss smärta
komma ihåg. Då såldes den s. k. försvarsknappen, som ju på flera sätt spelade
en stor roll i det offentliga livet. Folk köpte knappen och trodde, att pengarna
skulle komma försvaret till godo, men det visade sig sedan, att så ingalunda
var fallet.

Det är också motbjudande för rättskänslan att, såsom skett i fall som jag
känner till, en privatperson skall få handha hundratusentals kronor utan någon
fortlöpande redovisning, varvid det till och med blir ett avsnäsande svar, örn
man påpekar, att det i alla fall vore lämpligt, att någon kontroll utövades. Det
är,''säger jag, stötande för rättskänslan, att det skall få förekomma, att vem
som helst som har lust skall kunna starta en insamling. Han bara sätter ut ett
upprop i tidningarna, börjar agitera och säger: skicka pengar till mig för det
och det ändamålet, så skall jag sedan fördela pengarna. Detta kan ske utan tillstånd
och utan någon som helst kontroll. Jag kan inte finna, att det är en
tillfredsställande ordning.

Jag skulle därvidlag vilja jämföra de offentliga insamlingarna med lotterierna.
Jag har inget minne av hur det var, innan lotteriförordningen genomfördes,
men jag har fullt klart för mig, att om det skulle vara tillåtet för envar
enskild person eller sammanslutning att starta ett lotteri, skulle det säkerligen
bli en väldig mängd enskilda och organisationer, som startade sådana, och
skulle det dessutom kunna få ske utan någon som helst kontroll, vore det ju ett
paradis för vissa personer, som ville förtjäna pengar.

Jag kan också som jämförelse nämna tippningen. Den var ju även fri för
några år sedan, när tippningsflugan dök upp, och det visade sig, att det förekom
åtskilligt smussel i samband med tippningen. Enligt uppgift fingo fingerade
personer vinster o. s. v. Då ingrepo stal smakterna och införde en lagstiftning
på området, varigenom tippningen ställdes under allmän kontroll. En
liknande tankegång ligger bakom detta förslag, att på ett eller annat sätt
åstadkomma en begränsning eller en kontroll av de offentliga insamlingarna.

Riksdagens revisorer framhöllo för övrigt år 1941 behovet av kontroll och
reglerande bestämmelser på detta område.

Av den utredning, som har företagits, framgår också, att de flesta ha uttalat
sig principiellt till förmån för en lagstiftning på området. Det framgår
bl. a., att detta har socialstyrelsen gjort, det ha en råd länsstyrelser och polis -

148

Nr 26,

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
kammare gjort, likaså Svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen,
Svenska tidningsut.givareföreningen, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
m. fl.

Då säga majoritetens förespråkare, som vilja fälla förslaget oell i stället
få en ny utredning, att detta kan vara gott och väl, det kunna de biträda, ty de
ba också principiellt den uppfattningen, att någonting bör göras, men så tilllägga
de, att det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget inte är tillfredsställande.
Framför allt skulle det inte vara tillfredsställande ur den synpunkten, att denna
kontroll i viss utsträckning skulle kunna bli till förfång för de folkliga
rörelserna. Det är speciellt från nykterhetshåll som man gör denna invändning,
och det föreligger ju också en motion, vari det yrkas, att nykterhetsrörelsen
skall undantagas från dessa kontrollbestämmelser, detta med hänvisning till
att man har undantagit de politiska partierna.

Vad då först beträffar de politiska partierna, faller främst en synpunkt i
ögonen, och det är, att inget parti egentligen vill, att myndigheter skola
kunna se, vilka personer som lämna bidrag till det. Man kan ju förstå en
sådan synpunkt. Men därtill kommer, att insamlingarna till de politiska partierna
för deras valändamål inte äro några insamlingar för välgörande ändamål.
Man vänder sig visserligen till allmänheten, men varje parti vänder sig
väl endast till en viss begränsad del av allmänheten, sina egna anhängare.
Dessa veta, vart pengarna skola gå, och de äro fullt införstådda med insamlingens
syfte. De politiska partierna äro alltså undantagna, likaså insamlingar
som företas av religiösa sällskap eller samfund i samband med andaktsövningar.

Nu menar man alltså från nykterhetshåll, att nykterhetsrörelsen skulle undantagas
på samma sätt som de politiska partierna. Men om man slår in på
den vägen, är det ju uppenbart, att då får man inte begränsa till enbart nykterhetsrörelsen.
Då får man också ta med idrottsrörelsen, skytterörelsen, Röda
korset och hela den långa rad av folkliga organisationer, som finnas här i
landet. Jag misstänker, att skulle man göra en uppräkning av alla de folkliga
organisationer, som finnas i vårt land och som vid olika tillfällen på ett eller
annat sätt skulle vara intresserade av att starta en insamling, skulle bara uppräkningen
av dessa organisationer fylla många sidor. I så fall skulle undantagen
bli det väsentligaste i lagstiftningen. Jag tror, att om man framhärdar
i denna ståndpunkt, måste slutet bli. att vi få slopa tanken på en kontroll av
de offentliga insamlingarna, därför att då bli säkerligen undantagen så många,
att det inte tjänar mycket till att resonera om det lilla som är kvar, utan då
får det fortgå som nu. Jag misstänker också, att om utskottsmajoritetens förslag
bifalles, kommer resultatet att bli detta, ty jag har all anledning förmoda,
att det är en nästan hopplös uppgift att åstadkomma en lagstiftning med förbigående
av också alla de folkliga organisationerna.

Nu vill jag understryka, att i regerings förslaget ha genom reservanternas
tillskyndan gjorts betydande ändringar. Jag skulle nästan tro, att örn dessa
ändringar, som nu framföras av reservanterna, hade förelegat på ett tidigare
stadium, hade utskottsmajoriteten också funnit sig föranlåten att biträda det
förslag, som nu är framlagt. Det är möjligt, att reservanternas ändringsförslag
kom fram så sent, att folk redan hade låst fast sig i sin uppfattning. Men
även örn så är, finns ju ingen anledning att gå emot förslaget, örn det sakligt
är berättigat.

När vi behandlade denna fråga i utskottet, voro — det kan jag säga — från
början alla överens örn att det fanns svagheter i regeringsförslaget, som måste
ändras. Bland annat påpekade jag för min del ett fall, som skulle bli kinkigt
enligt regeringsförslaget. Låt oss tänka oss, att man anordnar ett offentligt

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

149

Förordningsf lieslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
möte. Man har tagit en entré av t. ex. 25 öre, eller vilken summa som helst. Det
kommer mycket litet folk dit, och så besluta sig arrangörerna för att göra en
insamling bland mötesdeltagarna för att täcka möteskostnaderna, Enligt regeringsförslaget
skulle detta vara en offentlig insamling, som visserligen inte
behövde anmälas i förväg men som i alla fall efteråt skulle anmälas till polismyndigheten
och bli föremål för kontroll. Både jag och många andra, som ha erfarenheter
från de folkliga rörelserna, ansågo, att det skulle vara alldeles orimligt,
att vanlig enkel kollekt på ett möte på det viset skulle behöva anmälas.
Folk skulle för det första inte veta örn det, och för det andra skulle det uppstå
en massa besvär. Den saken är nu tillrättalagd i reservanternas förslag. Undantag
äro gjorda för sådana fall. Det står redan i 1 § på sidan 21 i utskottsutlåtandet
med kursiv stil, som kammarens ledamöter lätt kunna se, att örn
insamling »företages bland deltagare i sammankomst eller offentlig tillställning,
örn insamlingen sker för välgörande ändamål eller för att täcka omkostnaderna
för tillställningen», skall ingen anmälningsplikt föreligga. Här tycker
jag för min del, att man beaktat en av de allra väsentligaste anmärkningarna
mot propositionen.

Nu har åtminstone jag hört, att folk under hand sagt: Ja, men örn man gör
en insamling på en arbetsplats för en sjuk kamrat, en kamrat som fyller år
eller dylikt — sådant förekommer ju ständigt — skall då det också falla under
lagens bestämmelser? Nej, det skall det inte. Detta slags insamlingar äro
privata, och det framhålles också i motiven. De falla inte under den offentliga
anmälningsplikten. Därmed är också en mycket väsentlig anmärkning undanröjd.

Därtill kommer, att organisationer kunna få generella tillstånd till insamlingar
för både sig och sina underavdelningar. Örn låt oss säga godtemplarorden
vill företa en insamling över hela riket för ett av sina ändamål, så har
orden bara att begära tillstånd för detta för sig och sina underavdelningar,
och så få de företa sin insamling. Det är visserligen ett besvär med att sätta
upp en sådan ansökan och ange ändamålet med den o. s. v., men är det besväret
så förskräckligt stort, att man för den sakens skull skall behöva stjälpa
hela förslaget här och förhindra, kanske för lång tid framåt, att det blir någon
ändring? Det blir måhända för övrigt, som jag tidigare antytt, inte någon
ändring alls. Detta lilla besvär kan man underkasta sig. Och de folkliga organisationerna
lia ingenting att undanhålla eller förtiga. De kunna mycket väl,
ty de ha sina papper klara, lägga fram sina angelägenheter inför en eventuell
granskning.

Det har också gjorts en annan anmärkning. Det föreligger en motion av herr
Fredrik Ström, att om en kontroll skall förekomma, bör den inte utövas av polisen
utan av de kommunala myndigheterna. Ja. det är klart, det är en sak,
som man kan diskutera, men det förefaller åtminstone mig, att örn det skall
bli någon effekt av det hela, har i alla fall polismyndigheten de bästa förutsättningarna
att sköta saken.

Jag vill då påpeka, att reservanterna på den punkten ha gjort en betydelsefull
ändring i regeringsförslaget. Enligt detta skulle också polismyndigheten
kunna^ ingripa och förbjuda en insamling, örn den kunde upptäcka, att inte
allt går rätt till, men enligt reservanternas förslag skall ett sådant avgörande
överlämnas åt Överståthållarämbetet i Stockholm och för övrigt till länsstyrelserna
ute i landet. Då förefaller det mig, som örn man fått en mycket god
garanti för att inte småaktighet och kitslighet från lokala polismyndigheter
skall kunna göra sig gällande. Det måste väl i alla fall bli ett mera objektivt
bedömande, örn Överståthållarämbetet och länsstyrelserna skola kunna förbjuda
en insamling, som befinnes vara olämplig.

150

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordnings för slån an9- offentliga insamlingar. (Forts.)

Herr talman! Jag medger mycket gärna, att saken kan vara diskutabel på
många pukter och även i och för sig, men det förefaller mig, som örn det förelåge
ett så allmänt behov av att få god ordning på detta område, på samma
sätt som man har åstadkommit beträffande lotterierna och tippningen, att de
eventuella små anmärkningar, som kunna göras, inte borde föranleda, att frågan
i sin helhet stjälpes. Det har förekommit så mycket smussel på detta
område, att det är ganska naturligt, örn stora delar av allmänheten reagera.
Jag tror också, att allmänheten skulle känna sig tryggare, örn den
visste, att dessa insamlingar stå under offentlig och betryggande kontroll och
att det finns möjlighet att ingripa, örn man ser tendenser till att själva organisationen
av insamlingen slukar inkomsterna. Ty vad är det för mening med
att folk skall skriva på listor och offra på olika sätt många gånger ända upp
till hundratusentals kronor — vilket jag har gett exempel på — när organisationen
kostar mer än vad insamlingen inbringar. Det är ju ingen glädje med en
sådan insamling. Den är helt enkelt meningslös, den är stötande för rättskänslan.

Herr talman! Jag har försökt att efter bästa förmåga ange de argument,
som ligga till grund för reservanternas förslag, och jag skall be att att få vädja
till kammarens ledamöter att mycket ingående och grundligt granska förslaget
samt ansluta sig till reservanternas ståndpunkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Häri instämde herr Carlsson, Olof, och herr Andersson, Verner.

Herr Wagnsson: Herr talman! dag ber först att i anslutning till vad den
senaste talaren avslutningsvis yttrade få förklara, att det nog inte råder några
delade meningar örn det önskvärda i att få en reglering till stånd på detta område.
Jag kan också förklara, att jag delar hans uppfattning örn att det har
förekommit en del smussel i fråga örn insamlingar och att det därför är önskvärt,
att man får bestämmelser, som förhindra detta. Jag nödgas emellertid
säga, att han hade en sällsynt otur, då det gällde att välja exempel, som skulle
illustrera nödvändigheten av denna lagstiftning. Han anförde.som ett huvudexempel
det genom pressen nyligen gångna meddelandet örn Barnens dag i
Stockholm, där inkomsterna hade belöpt sig till omkring 200,000 kronor och
där utgifterna slukat hela detta belopp och litet till. Nu vet ju hela kammaren,
utan att jag särskilt behöver påpeka det, att ordförande i ledningen för
Barnens dag är överståthållaren, och enligt det föreliggande förslaget skulle
i ett sådant fall medgivande till anordnande av Barnens dag ha lämnats av
Överståthållarämbetet. Tror verkligen herr Magnusson i Göteborg, att Överståthållarämbetet
skulle ha vägrat att lämna tillstånd för arrangemang av
Barnens dag i Stockholm, då överståthållaren själv satt i ledningen för det
hela?

När m''an tittar närmare på detta förslag, kan man lätt nog finna, att det
sätt, på vilket man sökt lösa frågan, inte är tillfredsställande. Som herr Magnusson
framhöll, har utgångspunkten varit en skrivelse från Överståthållarämbetet
och ett uttalande från riksdagsrevisorerna.

I anledning av dessa framställningar upprättades inom justitiedepartementet
en promemoria med förslag till förordning, och över denna promemoria inhämtades
sedan yttranden från länsstyrelser, och en rad organisationer bereddes
dessutom tillfälle att avge yttranden, men man glömde att höra en av
landets största folkrörelser, nämligen nykterhetsrörelsen. Departementspromemorian
innehöll en rad bestämmelser, som för folkrörelserna skulle inneburit
ett svårt avbräck i deras verksamhet. Särskilt skulle detta ha drabbat organisationer
med en ideell inriktning och med ett religiöst syfte. Departements -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

151

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
promemorian utsattes därför för en mycket bestämd kritik, vilken är refererad
på sidorna 20—27 i propositionen, och däri gjordes mycket vägande invändningar
på olika punkter mot det framlagda förslaget. Bland annat påvisades
från religiösa organisationer, att enligt förslaget skulle visserligen kollektör,
som upptoges i samband med gudstjänster, undantagas från kontrollen, men
insamlingar samtidigt med försäljningar, auktioner, listor och kort, försäljning
av märken och dylikt skulle drabbas av bestämmelserna, och detta skulle
för dessa rörelser vålla stora svårigheter.

Med anledning av remissvaren omarbetades förslaget, och resultatet blev
det förslag, som återfinnes i propositionen, där man på vissa punkter tagit
hänsyn till den framförda kritiken. Men också i det skick, vari förordningen
presenterades i propositionen, innehöll den bestämmelser, som jag ur min
synpunkt måste betrakta som orimliga. De stora, folkliga organisationerna,
som baserat sin verksamhet på frivilliga gåvor, utöva själva en fullgod kontroll
över sin verksamhet och över användandet av insamlade medel. Att ställa
dessa organisationer direkt under polisuppsikt, såsom man här tänkt sig, innebär
ett misstroende mot dessa organisationer och måste verka irriterande på
deras verksamhet. Bara kravet på att folkrörelserna skulle begära tillstånd
för att kunna göra en insamling och vara redovisningsskyldiga inför polismyndighet
är tillräckligt för att framkalla en reaktion. Jag erinrar örn vad
t. ex. Svenska kyrkans diakonistyrelse yttrat. Det finns återgivet på sidan
22 i propositionen och sammanfaller helt med den uppfattning jag har. Jag
skall därför be att få anföra ett citat. Styrelsen säger:

»Initiativet till en insamling kan ofta komma som ett spontant uttryck för
en varmhjärtad vilja att hjälpa eller stödja. Blotta kännedomen örn att för en
dylik insamling skall komma att krävas tillstånd av polismyndighet, godkännande
från den institution, till vars förmån insamlingen göres, med flera dylika,
ofta säkerligen tidsödande och omständliga åtgärder måste otvivelaktigt
verka i hög grad hämmande, ja, kanske rent av lamslående på den goda viljan
och det glada uppsåtet att bringa hjälp i en viss situation. I många fall
är också nyttan av en hjälpaktion beroende på hur snart hjälpen kan lämnas.

Här föreligger ett synnerligen känsligt och ömtåligt rättsområde. Fråga
kan även vara, huruvida en lagstiftning på detta område ännu kan sägas äga
tillräckligt underlag i det allmänna rättsmedvetandet. Risken att inordna det
mångskiftande insamlingsväsendet under lagbestämda former är givetvis stor
och kan leda till ett beklagligt hämmande av bland annat verksamheter med
kristen inriktning.

Diakonistyrelsen finner det synnerligen angeläget, att vid utarbetandet av
förslag till lagbestämmelser på detta område tages i sikte det angelägna i att
den med lagstiftningen tillämnade kontrollen blir så litet besvärande och tryckande
som möjligt.» Vidare framhåller styrelsen något, som också gäller andra
organisationer, nämligen att den själv utövar en mycket sträng kontroll över
de medel, som insamlas.

Propositionen innehåller emellertid, som också herr Magnusson här har angivit,
vissa andra olägenheter, vilka blivit påpekade i utskottet. Bland annat
skulle en kollekt, som tas upp på ett friluftsmöte och som avser att täcka möteskost.
naderna, behöva anmälas i förväg. På samma sätt skulle insamlingar, i
varje fall på en större arbetsplats, till förmån för en sjuk kamrat, med anledning
av ett inträffat dödsfall eller en olyckshändelse anmälas i förväg. Herr
Magnusson har visserligen försäkrat, att med det uttalande reservanterna gjort
i sin reservation skulle undantag skapas i dessa fall, men jag är inte övertygad
örn att lians framställning på den punkten är riktig. T varje fall lämnades i
utskottet mycket bestämt det meddelandet, att örn dessa insamlingar företoges

152

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
på större arbetsplaser och allstå komme att omfatta ett större antal personer,
skulle en prövning sannolikt visa, att de folio under här förevarande lagbestämmelser.

Vissa av olägenheterna med propositionen äro emellertid undanröjda i reservationen,
men kvar står ändå, att de folkliga organisationerna ställas under ett
oberättigat förmynderskap. Anmälningsskyldighet kräves, och enligt vad reservanterna
själva på sidan 19 i utskottsutlåtandet framhålla skulle enligt 7 §
i deras förslag med givandet av tillstånd kunna förbindas olika villkor, som
på skilda sätt skulle kunna begränsa den av dessa folkliga organisationer utövade
insamlingsverksamheten. Bland villkoren skulle mycket väl kunna uppsättas
kravet på redovisningsskyldighet inför polismyndighet.

Detta är ju i och för sig tillräckligt för att väcka betänkligheter, men det
tillkommer en sak, som jag anser mig kunna röra vid, så mycket mer som den
föregående ärade talaren själv ett ögonblick dröjde härvid. Det författningsförslag,
som här föreligger, bär aldrig varit föremål för någon granskning i
utskottet. Först sedan utskottet hade fattat sitt beslut anmäldes, att man reservationsvis
skulle föra fram ett förslag till annan författningstext, och denna
delgavs visserligen utskottsmajoriteten vid justeringen av utlåtandet, men
förslaget har inte varit föremål för någon prövning inom utskottet. Detta är
så mycket betänkligare som just de personer, som från början voro intresserade
av att bifalla propositionen med dess svagheter, stå bakom denna reservation,
medan däremot de mera kritiskt inställda inte deltagit i granskningen av författningstexten.

Jag måste säga, herr talman, att jag blev något förvånad, då jag fick se,
vilka som undertecknat denna reservation. Min förvåning grundade sig på två
olika förhållanden. Dels finner jag under reservationen namnen på ett par framstående
jurister, som annars bruka vara mycket försiktiga och mycket noggranna
och inte bruka önska, att man på grund av en hastigt hopsnickrad lagtext
fattar beslut, dels finner jag också under reservationen namnen på ett par
personer, som inte i utskottet röstade för propositionen, men som sedan tydligen
blivit övertygade örn att den föreliggande nya författningstexten skulle
undanröja de olägenheter, som påpekats, och som därför efteråt anslutit sig till
reservationen.

Jag vill med hänsyn härtill uttala en bestämd vädjan till kammaren att låta.
frågan vara detta år och vänta, tills vi hinna pröva den under lugnare förhållanden.
Det är, som jag har sagt, särskilt för de stora folkliga organisationerna, en
ytterligt ömtålig fråga, och det kommer att verka irriterande, om man här skyndar
sig att införa en lagstiftning. Det är visserligen sant, som herr Magnusson
säger, att man behöver en reglering på detta område, och utskottsmajoriteten
begär ju därför också en utredning och ett förslag, men däremot bestrider jag
alldeles bestämt riktigheten av herr Magnussons uppfattning, då han hävdar,
att det är av vikt, att dessa regleringar träffa de stora riksorganisationerna.
Han nämnde, att undantar man nykterhetsrörelsen måste man undantaga Röda
korset. Svenska kyrkans diakonistyrelse och en rad andra organisationer. Alldeles
riktigt. Det är min mening, och det är utskottsmajoritetens mening. För
dessa organisationers del behövs inte denna lagstiftning, utan den behövs för
att rensa upp bland den vildflora, som man är rädd skall växa upp och som
delvis har växt upp. Låt oss se till, att vi inte lagstifta så. att vi göra lika
mycken skada på det erm hållet som gagn på det andra.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Olsson, Oscar.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

153

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den kritik, som den föregående
ärade talaren riktade mot propositionen, berodde i väsentliga delar på missförstånd.
Det var fullkomligt oriktigt, när den ärade talaren talade örn att
godtemplarorden skulle ställas under polisuppsikt och vara skyldig avlägga
redovisning inför offentlig myndighet. Det förhåller sig inte så. Enligt propositionen
liksom enligt reservationen skall en sammanslutning av stadigvarande
karaktär sådan som godtemplarorden endast göra en engångsanmälan, att den
för sin verksamhet vill ha rätt att företa, insamlingar avseende att främja nykterhetssyften.
Har den gjort en sådan anmälan, undantages den från redovisningsskyldighet
till offentlig myndighet. Så förhåller det sig. Jag hänvisar
till 7 § i propositionen och 8 § i reservationen, där detta uttryckligen angives.

Då säger den ärade talaren, att även en sådan engångsanmälan innebär någon
misstro, men det gör den inte alls. utan man har infört den endast därför,
att man skulle slippa att i lagtexten räkna upp vilka organisationer, som skulle
undantagas. Örn en sådan anmälan göres, resulterar den således i ett förtroendevotum
från myndigheternas sida till godtemplarorden och därmed likartade
organisationer. De få det förtroendet, att de få rättighet att anordna insamlingar
utan vidare.

I själva verket kommer, så vitt jag förstår, ett antagande av ett lagförslag
av sådant innehåll som det, som nu ligger på kammarens bord •— gärna med de
modifikationer, som reservationen innebär — att medföra en stor fördel för de
stora folkrörelsernas organisationer. I stället för att enskilda personer, som i
ett visst ögonblick bli entusiastiska för en viss sak, skynda i väg och göra en
insamling, komma de enligt denna lag att få vända sig till en organisation, som
har rättighet att göra sådana insamlingar. Det blir på det viset en mycket bättre
ordning än nu, därför att det, som vi alla veta, slösas bort en massa pengar
därigenom, att personer, som bli gripna av övertygelsen örn behovet att tillgodose
ett visst ändamål, starta en insamling utan att ha kännedom örn de
arbetskrafter, som gratis kunna stå till förfogande för att göra en insamling
med allmännyttigt ändamål, och utan att ha någon organisationsvana. Ofta
kunna de därför inte beräkna, vilka reklam- och avlöningskostnader, som
kunna vara skäliga i förhållande till insamlingens storlek. Detta gör ju, som
vi veta, att en stor del av insamlingarna resultera i att bidrag, som av bidragsgivarna
ha lämnats med personlig uppoffring och med varmt hjärta, inte alls
tillfalla deni, som de ha velat hjälpa, utan tillfalla personer, som lia provisioner
eller upppbära ersättningar i annan form för att de medverkat i insamlingarna.
Enligt förslaget får en sådan insamling, örn den skall vara offentlig, inte
startas av en enskild person, utan att han därom gör en anmälan till polisen.
Denna anmälan skall innehålla en plan för insamlingen, såsom framgår av propositionens
4 §. Man skall uppge ändamålet med insamlingen, vem eller vilka
som skola leda den, det sätt på vilket den skall ske, området inom vilket den i
huvudsak skall bedrivas och arten och ungefärliga storleken av de beräknade
kostnaderna. Redan det. förhållandet, att personer, som vilja starta en insamling,
sålunda äro skyldiga att göra en kalkyl över hur insamlingen skall läggas,
är naturligtvis en stor fördel, och däri ligger en huvudsaklig kontroll. Det är
den kontroll, som de själva komma att få utöva över sin entusiasm, innan de
sätta, i gång med företaget. I det stora flertalet fall kommer det inte att bli
fråga örn någon annan kontroll, och det är föreskrivet, att örn någon, som är
känd för redbarhet och ordentlighet, har åtagit sig att öva tillsyn över någon
mindre insamling, äro ytterligare kontrollåtgärder alldeles överflödiga. Del
finns en uttrycklig föreskrift härom i propositionen.

Vi ha inom departementet försökt att göra regleringen på detta område så
litet tyngande och besvärande som möjligt. Först utarbetades inom departemen -

154

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordnings förslag äng. offentliga insamlingar. (Forts.)
tet en promemoria. Denna underkastades en verkligt allsidig prövning. Den remitterades
till en mängd olika institutioner. Jag beklagar mycket, att godtemplarna
inte fingo tillfälle att yttra sig. Vissa andra sammanslutningar, som inte
bade blivit anmodade att yttra sig, gjorde detta frivilligt. Deras yttranden mottogos
med största tacksamhet, men från godtemplarhåll kom det inte in något
sådant bidrag utan anmodan. Emellertid togo vi den allra största hänsyn till
den kritik, som hade kommit fram. Det är givet, att örn en promemoria utarbetas
av en tjänsteman i ett departement, kan han inte känna till alla olika
verkningar, som ett ingripande på detta område kan medföra. Här råda så skiftande
förhållanden. Det var därför alldeles givet, att promemorian bara var ett
första utkast, som skulle läggas till grund för vidare diskussion i ämnet. Så
utarbetades propositionen, och den innehöll en hel del uppmjukningar. Bland
annat skulle det i regel inte längre begäras tillstånd för att göra en insamling,
utan det skulle endast göras en anmälan. Den föregående ärade talaren läste
upp diakonistyrelsens yttrande. Detta riktade sig mot skyldigheten att begära
tillstånd för var gång. Det riktade sig således icke mot_jpropositionen, enligt
vilken diakonistyrelsen endast skulle bli ålagd att göra en enkel anmälan en
gång för alla. Örn styrelsen i denna engångsanmälan anger ett visst område,
som insamlingarna gälla, och sedan vill gå utöver detta område, får den naturligtvis
göra en ny anmälan. Det är självklart.

Jag har därför svårt att förstå, att detta förslag ur de stora permanenta sammanslutningarnas
synpunkt kan möta några invändningar. Jag tror tvärtom,
att dessa sammanslutningar skulle få ett starkare grepp örn insamlingsrörelserna
i vårt land, vilket skulle vara till gagn både för landet i dess helhet
och för deni.

Detta var den ena punkten, som föranlett kritik. Den andra punkten var
svårigheten att definiera vad som menas med »offentlig insamling». Det är
ju endast offentliga insamlingar, som skulle falla under anmälningsskyldigheten.
Då uppstår som sagt frågan: Vad menas med en offentlig insamling? Det
är naturligtvis svårt att definiera detta. Emellertid är det här fråga örn en
författning, som skall stå under tillsyn av administrativa myndigheter med
den kompetens, som de förvärvat genom vana att handlägga ömtåliga frågor.
Länsstyrelserna exempelvis ingripa ju på en massa andra områden, där de
få röra sig med takt och urskillning, och man har ingen anledning betvivla,
att de inte skulle visa vanligt sunt förnuft också när det gäller att bedöma,
vad som är offentlig insamling eller inte.

Jag vill för min del säga, att en insamling inte är offentlig, örn den vänder
sig till en krets, vars medlemmar redan i förväg ha ett gemensamt intresse
för ändamålet och ha möjlighet att på grund av sin personliga beröring med
insamlingens anordnare lätt följa densamma. Örn det således är en krets på
en arbetsplats, som mottar en vädjan om en insamling till en eller flera kamrater,
är det självklart, att det är en privat insamling. Likaså är det naturligtvis
en privat sak, örn man t. ex. vill ge ut en festskrift och vänder sig till en
samling vetenskapsmän inom området samt ber dem att teckna ett belopp för
att möjliggöra en sådan hyllning. Detsamma gäller naturligtvis, örn det är
fråga om att inom en sådan krets hylla en framstående person.

I remissyttrandena — jag tror det kom från länsstyrelsen i Uppsala län
— har frågats, hur det ställer sig, i fall man vill göra en insamling i en
kommun för att hylla en kommunalman eller resa en vård över honom eller
något sådant. Det är klart, att där kan det möta svårighet att avge ett generellt
svar. Örn det är en liten kommun, t. ex. på Västgötabygden, med 200, 300
innevånare och man vänder sig till kommunens medlemmar samt ber dem att
göra en insamling för att hylla en kommunalman —• framställningen riktas i

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

155

För ordning stör slag ang. offentliga insamlingar. (Forts.),
verkligheten till allmänheten i hela kommunen — är det klart, att dessa, som
ju äro grannar allesamman, ha så nära kännedom örn vederbörande, att det
inte kan betraktas som en offentlig insamling. Däremot blir det annorlunda,
örn det är fråga örn en insamling, som riktar sig till allmänheten, låt oss säga
i Stockholm eller någon av de stora kommunerna här. Då föreligger naturligtvis
ett annat förhållande. Då blir det en offentlig insamling, i fall det är
en enskild person, som vill göra den.

Jag nämner detta endast för att visa, att det är mycket svårt att i lagtexten
dra en noggrant fixerad gräns mellan offentliga insamlingar och privata. Men
vill man överhuvud taget ha en lagstiftning på detta område, måste man dra
en sådan gräns. Utskottets majoritet, som nu avstyrker, att någonting göres,
säger i alla fall, att behovet av en lagstiftning är tydligt och uppenbart, och
man begär en ny utredning i saken. Även utskottsma.joriteten går således ut
ifrån att man måste försöka dra upp en gräns mellan offentliga och enskilda
insamlingar. Jag tror knappast att det mycket lönar sig att försöka i lagtexten
dra upp den gränsen mera markant än vad som skett i propositionen.
Ty hur man än skriver, kommer man in på en massa fall, där vederbörande
länsstyrelses goda omdöme och i sista hand Kungl. Maj :ts omdöme —• ty
Konungen får besluta i sista hand — kommer att fälla utslaget.

Man kan ju säga som den föregående ärade talaren, att det uppenbarligen
inte är någon brådska med detta ärende och att Kungl. Maj :t gärna kan förete
en ny utredning i saken. Det är klart att örn utskottets hemställan nu bifalles
kommer en sådan utredning att äga rum och man kommer att ånyo höra en
stor mängd sammanslutningar, och då över ett annat förslag än den promemoria,
som kommit att spela en alltför stor roll i diskussionen och skymma
bort vad som är frågans egentliga kärna.

Jag undrar dock om det inte finns starka skäl att fatta ett beslut nu. Ty
utan tvivel är det så att allmänhetens förtroende för insamlingsverksamheten
redan nu är undergrävd. Man hör på många håll beklaganden över det nuvarande
tillståndet uttalas, och jag har hört personer som förklarat att de känna
sig mycket ohågade att bidraga till insamlingar, som äga rum, så länge det
oorganiserade tillstånd som nu råder får fortfara. Det vore därför olyckligt
örn detta tillstånd fick fortsätta alltför länge.

För min del har jag ingenting alls emot att acceptera reservanternas förslag.
Det innebär icke någon principiell skiljaktighet i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag. Det innebär en del förtydliganden, som i sak icke innebära
någon ändring, och vidare ett par justeringar på en eller annan punkt, som
kunna ha sitt praktiska värde.

Jag tror för min del att kammaren utan risk kan antaga reservanternas förslag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Wagnsson, som anförde:
Herr statsrådet gjorde gällande att min kritik av propositionen byggde på ett
missförstånd. Jag skulle ha varit glad örn så varit förhållandet, men jag tror
dock att vad jag här anförde var i alla avseenden riktigt. Jag tror att i stället
herr statsrådet, vilket med hans myckna arbete är förklarligt, på den
springande punkten glömt bort innehållet i det förslag, som lades fram i propositionen.
Enligt 7 §, till vilken herr statsrådet hänvisade, fordras nämligen
inte, som herr statsrådet gjorde gällande, endast anmälan från de stora organisationerna,
utan det fordras tillstånd. Sådant tillstånd skall alltså inhämtas
och med givandet av detta tillstånd kan, såsom framhålles både i propositionen
och i reservationen, vissa villkor förknippas.

156

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

F örordningsf örslag äng. offentliga insamlingar. (Forts.)

Jag- kati därför inte, herr statsråd, i detta se något förtroendevotum för
de stora organisationerna, utan snarare motsatsen.

Vad så beträffar den andra repliken tror jag att den likaså byggde på ett
minnesfel från herr statsrådets sida. Herr statsrådet sade, att det inte alls
kan bli tal örn någon polisuppsikt. Ja, herr talman, ordet kanske var en smula
starkt, men örn herr statsrådet i stället för att hänvisa till 7 § hänvisat till
8 § i propositionens lagförslag, kanske kammaren bättre kunnat förstå vad
jag syftade på. Där står nämligen: »Envar som anordnar offentlig insamling
är pliktig att på begäran av polismyndigheten till denna avgiva redovisning
över insamlingen och användningen av de insamlade medlen.»

Detta ansåg jag för de stora folkliga riksorganisationernas del vara onödigt,
då de hade en fullgod kontroll, och det var detta som jag kallade att ställa
dem under förmynderskap.

Jag tror, herr talman, att man gör klokt örn man inte i brådskan tar ett
lagförslag, som inte varit föremål för närmare granskning, och att vi således
nu nöja oss med att skriva till Kungl. Maj:t. med begäran örn ny utredning.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag fick det intrycket av den föregående
ärade talarens första yttrande på de punkter, som han nu berörde, att
han hade missuppfattat propositionen på det sättet, att han trodde att de folkliga
organisationerna för varje gång de ville sätta i gång en insamling skulle
få vända sig till Kungl. Majit för att få tillstånd. Jag sade, att de i stället
endast hade att en gång för alla vända sig till en offentlig myndighet. Jag
kallade detta förfarande för en anmälan; det är det ju. men på denna ann lii] an
skall följa ett tillstånd. Detta tillstånd var det jag åsyftade när jag talade
örn att en anmälan skulle resultera i ett förtroendevotum för dessa sammanslutningar.
Måhända jag uttryckte mig något otydligt, och jag är glad över
att här få tillfälle att tydliggöra min tankegång.

Vad sedan beträffar polisuppsikten är det uppenbarligen fullkomligt uteslutet,
att polisen skulle begära redovisning av de stora folkliga rörelserna.
De äro inte skyldiga att lämna in någon som helst redogörelse för sin verksamhet
annat än då polisen begär det — och det är. som sagt. självklart att
polisen" inte kommer att begära det. Dessa bestämmelser äro ju avsedda för
mera tillfälliga företeelser på området.

Jag kan inte förstå att det kan ligga något sårande för de stora folkrörelserna
i den paragraf som det här är fråga örn. Det sårande kan ju inträda
först därest de verkligen skulle ställas under polisuppsikt. Jag har emellertid
ansett att det är uteslutet att de skulle komma att ställas under polisuppsikt
enligt denna lag.

Herr Gärde: Herr talman! Inom utskottet har man varit alldeles ense örn
att det råder missförhållanden på detta område. Man har alltså inte på något
sätt varit ovillig att medverka till en positiv lösning. Inom utskottet föregicks^
beslutet av en mycket ingående debatt, och i åtskilliga punkter stötte vi
då på svävande frågor. Vissa av dessa svävande frågor, dock ej alla, ha av
reservanterna upptagits, och reservanterna ha försökt att i samarbete med
justitiedepartementet beträffande dessa åstadkomma en lösning i fråga örn lagtexten.
Det är alldeles riktigt, som herr Wagnsson här sade, att det lagförslag,
som salunda na detta sena stadium tillkommit, aldrig varit föremål för någon
granskning inom utskottet. Utskottet hade, då reservanterna framkommo med
detta lagförslag, redan fattat sitt beslut, varför givetvis någon diskussion
örn eller någon granskning av reservationens lagutkast icke kunnat äga rum
inom utskottet.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

157

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)

Klart är, som jag nämnde, att på detta område föreligga missförhållanden,
och missförhållanden av ganska flagrant slag i vissa avseenden. Men som utskottet
framhåller gäller det att vid utformandet av en lagstiftning se till att de
nu rådande missförhållandena kunna avlägsnas utan att därigenom de enskildas
offervillighet undergräves eller försvagas. Och det är just när man skrider
till denna avvägning mellan intressena, intresset av att förebygga nuvarande
missbruk och intresset av att bibehålla den nuvarande offervilligheten, som
det inställer sig många verkligt svåra spörsmål. Att dessa spörsmål äro svåra
visar sig också av det förhållandet, att under en relativt kort tid icke mindre
än tre förslag av sinsemellan ganska olika karaktär framkommit, nämligen
först departementsutkastet, sedan propositionen och slutligen reservanternas
förslag, vart och ett av dessa förslag företeende sinsemellan ganska betydande
avvikelser.

Till alla dessa svävande spörsmål, som inom utskottet uppkommit, har utskottet
icke velat ta någon definitiv ståndpunkt, utan har ansett att de behöva
ytterligare övervägas. Jag kan inte undanhålla det omdömet, att det
här i viss mån — i motsats till vad eljest brukar vara fallet inom justitiedepartementet
— är fråga örn ett skrivbordsarbete. Enligt min mening borde
man ha tillkallat representanter från såväl de folkliga rörelserna som från
annat på detta område erfaret håll, åklagarmyndigheter och andra, för att få
en riktig inblick i och klarhet örn varthän man syftade med en lagstiftning
i detta fall.

När statsrevisorerna i sin berättelse till 1941 års riksdag togo upp denna
fråga, skedde det också ur en väsentligt mer begränsad synvinkel än vad man
nu gjort inom justitiedepartementet. Revisorerna påpekade att det rådde missförhållanden
på detta område och fortsatte: »I syfte att råda bot för de missbruk
av den fria insamlingsrätten, som onekligen emellanåt torde hava förekommit
i vårt land — måhända främst genom stora avbränningar till följd
av mindre välbetänkt förvaltning av de insamlade medlen — anse sig revisorerna
böra ifrågasätta, örn icke, då fråga är örn penninginsamlingar, vilka rikta
sig till en större allmänhet och avse ändamål av mera allmän samhällelig betydelse,
igångsättandet av sådan penninginsamling först borde få ske efter anmälning
till statlig myndighet.»

Alltså gjorde statsrevisorerna två begränsningar: insamligarna skulle rikta
sig till en större allmänhet och avse ändamål av mera allmän samhällelig betydelse.
Dessa begränsningar återfinnas icke i propositionen. Propositionen är
byggd på att varje offentlig insamling skall vara underkastad anmälan, låt
vara nied vissa undantag. Hur liten insamlingens krets än är och hur små
bidragen än äro, skall insamlingen, då den vänder sig till allmänheten, vara
underkastad anmälan till polismyndighet.

Den första fråga man inom utskottet debatterade var den — vilken icke behandlas
på något sätt i reservationen — huruvida man här bör göra en åtskillnad
mellan de större insamlingarna, särskilt då riksinsamlingarna, och de
mera lokala insamlingarna, sådana som äro begränsade inom en relativt liten
krets.

Denna fråga har diskuterats i utländsk lagstiftning, till exempel i den
danska, och på den punkten har man där gjort en viss åtskillnad. Man kan
ifrågasätta, då det gäller riksinsamlingar, huruvida det är lämpligt att förlägga
avgörandet till de rent lokala myndigheterna, d. v. s. till polismyndigheterna,
och örn man inte i dessa fall behöver en central prövning av anmälningarna
för att tillvarataga också de statsfinansiella intressen, som ofta kunna
vara förknippade med sådana stora insamlingar. Tar man å andra sidan med
även de små insamlingarna kan det ifrågasättas, huruvida man icke överhuvud

158

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
taget bör göra undantag i väsentligt större utsträckning än vad som förekommer
i propositionen. Jag tänker på en insamling, låt mig säga inom en liten
västgötakommun, för att nu ta ett exempel från mitt hemlandskap. Det förekommer
där att en kommunalnämndsordförande eller en prästman med sitt intyg
har skrivit under en lista, som bäres omkring i socknen. Man ber örn hjälp
åt exempelvis någon torpare, som mist sin ko, eller, örn vi gå längre ut mot
västkusten, någon fiskare, som mist sina nät. Örn det sålunda är en kommunalnämndsordförande
eller en präst, som skrivit under listan, skall man enligt
förslaget i alla dessa fall hänvisa dem att gå till landsfiskalen för att få saken
uppklarad. Detta föreställer jag mig knappast vara behövligt. Och tänker
man på förhållandena uppe i Norrland, kan det vålla ganska avsevärda besvärligheter
genom de stora avstånden att på detta sätt hänvisa folk till landsfiskalen.

Överhuvud taget måste man, när det gäller att ålägga personer nya förpliktelser
att vända sig till offentlig myndighet, tänka sig för mer än en gång, så
överlastad som allmänheten nu är med anmälningar av olika slag till kristidsnämnder,
polismyndigheter och andra. Visserligen är själva den anmälan, som
det här är fråga örn, en mycket enkel sak. Men sedd i hela sitt sammanhang,
med hänsyn till alla förpliktelser av de mest skiftande slag, som man nu ålägger
den enkle medborgaren, måste man fråga sig själv om det inte överstiger
folks förmåga att hålla reda på alla de skyldigheter, som man i författningsväg
ålägger dem. Det är icke alldeles betydelselöst, om en anmälan fullgöres
eller icke. Underlåten anmälan är förenad med dagsböter och också med förverkandepåföljd
med avseende på de insamlade medlen.

Nu har departementschefen försökt att så långt sig göra låter pressa begreppet
»offentlig insamling» till förmån för de privata insamlingarna. Jag skall
inte polemisera med departementschefen på denna punkt, även örn jag tycker
att det är i högsta grad tveksamt örn en insamling, varvid man vänder sig till
befolkningen inom en hel kommun, låt vara att kommunen i och för sig är liten,
skulle kunna betecknas som privat insamling. Men även om så skulle
vara förhållandet, menar jag att man måste försöka att avgränsa området på
något sätt. Man måste göra begreppet offentlig insamling snävare även i lagtexten
på sådant sätt, att de mindre insamlingarna falla utanför. I varje fall
bör avgränsningen ske på ett klarare sätt än i den föreslagna lagtexten.

Det är alltså närmast de frågor, som röra de större insamlingarna å ena
och de mindre lokala insamlingarna å andra sidan, som enligt min mening tarva
ett ytterligare övervägande för att kunna lösas på ett rationellt sätt.

Slutligen kommer frågan vilken myndighet som skall upptaga dessa frågor.
Jag har redan förut anfört beträffande de stora insamlingarna, riksinsamlingarna,
att jag är tveksam, huruvida en lokal myndighet, även om man väljer
länsstyrelsen, skall ha hand örn dessa. Vad åter angår de mindre insamlingarna,
örn man nu vill ha dem med, vore det enligt min mening i hög grad
beaktansvärt om det i varje fall övervägdes, huruvida ej anmälan till polismyndighet
vore överflödig i fall då det förelåge intyg av kommunalnämndsordförande,
präst, nämndeman eller annan betrodd man i orten angående insamlarens
vederhäftighet.

Det skulle, herr talman, kunna vara frestande att gå in på åtskilliga andra
av de frågor, som här inställa sig. Jag har i detta anförande med avsikt icke
berört de frågor, som behandlas i reservationen, och jag vill icke taga ståndpunkt
till det sätt, på vilket reservanterna sökt lösa dessa frågor. \7ad jag här
berört är alltså frågor, som reservanterna enligt min mening överhuvud icke
beaktat. Och även om reservanternas lösning av de spörsmål, som de behandlat,

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

159

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
skulle anses tillfredsställande, anser jag att de frågor, som reservanterna
icke övervägt, äro av den betydelsen, att en ny allsidig utredning av hela frågan
bör komma till stånd.

Jag framställer alltså, herr talman, yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag finner det vara ganska egendomligt
att vi mitt i sommaren skola sitta och behandla ett ärende av den sekundära
natur, som det här är fråga örn, framkastat i riksdagens elfte timme liksom
så mångå andra propositioner, som borde ha framlagts långt tidigare. Yi
ha också sett att det uppstått åtskillig förvirring inom utskottet, i det att det
föreliggande nya lagförslaget, som utarbetats av justitiedepartementet i samråd
med reservanterna, aldrig varit underställt utskottets prövning. Det är väl
ändå att använda en metod, som icke kan, vara försvarlig i riksdagen. Och så
brådskande var inte denna fråga, att inte herr statsrådet kunnat vänta ett år
och då lägga fram ett grundligare och bättre genomtänkt förslag än det som
föreligger, och framlägga det vid riksdagens början.

Vi börja faktiskt, jag vill säga detta nu, hamna i ett lagstiftningsraseri, där
det vräkes propositioner över riksdagen i den mängd och till den grad, att det
inte finns någon möjlighet för riksdagens ledamöter — jag vet inte ens örn det
finns möjlighet för respektive utskottsledamöter — att grundligt genomtänka
vad som föreslås. Detta är icke ett tillfredsställande sätt för riksdagen att arbeta.
Det är inte heller riktigt av regeringen att överösa riksdagen med en
massa propositioner i sista stund. Jag vill nu inte ha sagt detta speciellt till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, som säkerligen inte kommit
med de flesta, utan det är en allmän reflexion. När man talar med riksdagsmän
ansluter sig varenda en av dem till denna synpunkt.

Jag måste också göra gällande att byråkratismen breder ut sig, och det är
icke till nytta vare sig för staten eller för demokratien eller för landet att allting
skall läggas under byråkratiens herravälde. Det är en felaktig väg vi äro
inne på och den leder till slut till den situation, som vi ha illustrerad i anekdoten
från det gamla Preussen, där en svensk besökare frågade en polis vad
han ägde rätt att göra utan tillstånd och vart han skulle få gå utan lov, men
ständigt möttes av svaret, att det var förbjudet. Till slut frågade han en poliskommissarie,
vad det egentligen var som var tillåtet. »Alles ist verboten!» var
det svar han fick.

Jag tror att vi börjat komma för långt på formalismens väg och att vi äro
inn,e på fel stigar. Örn regeringen hejdade sig något i sin lagskaparmakt tror
jag att både landet och riksdagen skulle känna sig tillfreds.

Detta vill jag som sagt ha sagt, med all uppskattning av justitieministerns
betydande insatser vid många tillfällen, och särskilt hans stora verk rörande
processreformen.

Vad det föreliggande ärendet beträffar, kan, jag inte finna att det förhåller
sig på annat sätt, än att det visserligen uppstått vissa ganska bedrövliga företeelser,
som dock äro rena undantag. Men på grund av dessa undantag och deras
uppreklamera.nde i pressen har man ansett påkallat att lägga hela denna
frivilliga medborgerliga och samhällsnyttiga verksamhet under en speciell lagstiftning.
Säkerligen försiggår här icke något smussel i någon stor skala, utan
mera i utkanterna, och detta kan man komma till rätta med genom att använda
den vanliga strafflagen och dess bedrägeriparagrafer.

Jag vill vidare understryka att denna lag, örn den antages. kommer att rikta
sig mot våra folkrörelser — herr justitieministern kanske inte riktigt för -

160

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
står detta, som icke vuxit upp i intim kontakt med de folkliga rörelserna, men
den som vuxit upp i arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen,
kvinnoföreningarna, ungdomsföreningarna, folkbddnjngsrörelsen och andra
folkorganisationer har sett, hur dessa organisationer kunnat uppstå och utvecklas
till mycket stor del endast tack vare stora frivilliga ekonomiska insatser.
Och dep som sett detta förstår bättre, att här rör man vid en mycket ömtålig
punkt, som man inte i onödan skall reglera genom någon lagstiftning. Ty
det kommer att vållas folkrörelserna ett oerhört avbräck genom den byråkratism,
som kommer att uppstå örn detta lagförslag vinner riksdagens bifall.

Det finns ju snart sagt på varje plats i vårt land en mängd ideella föreningar,
och varenda en av dessa, religiösa föreningar, nykterhets-, idrotts-, ungdoms-,
skytteföreningar o. s. v., brukar anordna flera insamlingar varje år för
olika ändamål men till det helas fromma. Örn alla dessa föreningar skulle börja
springa till landsfiskalen eller stadsfiskalen och anmäla sina insamlingar,
skulle resultatet bli, att denne som icke är van vid detta skulle säga till sig
själv: »Här drunknar jag i anmälningar örn insamlingar, och jag måste faktiskt
sätta stopp för en del för att la någon måtta på det hela.» På så sätt skulle
det alldeles i onödan uppstå friktioner mellan polismakten och medborgarna.
Varför skola vi nu, när vi hålla på att komma ifrån den gamla antagonismen
mellan polisen och allmänheten, rent av öppna en särskild port till nya friktioner?
Det är en felaktig väg, som man här är inne på, och folkpsykologiskt
är denna åtgärd mycket farlig. Jag tror att jag lugnt vågar påstå, att jag känner
till denna sak, och jag kan därför nied desto större fog förklara, att detta
icke är en förståndig väg att gå.

Det kan vidare bli fråga örn så många olika tolkningar av bestämmelserna
att man måste räkna med att det blir plats för det rena godtycket. Herr justitieministern
har ju själv icke kunnat angiva, var gränsen går mellan privata
och offentliga insamlingar. Hur skall då en landsfiskal, stadsfiskal eller en polismästare
kunna angiva detta, när icke högsta vederbörande kan göra det?
Man brukar visserligen, med skalden säga, att »vad som är sanning i Berlin och
Jena är bara dåligt skämt i Heidelberg», men någon likformighet måste man
väl ändå lia på detta område, så att icke en västgöta- eller östgötakommun
skulle vara undantagen från dessa bestämmelser, medan däremot en kommun
t. ex. i Stockholms län eller en liten stad skulle falla under detta polisvälde.
Man kan icke förfara på detta sätt, ty det är orimligt, mina herrar! Jag är så
övertygad örn, att man här är inne på oriktiga vägar, att jag helst skulle se
att man på nytt kunde få frågan grundligt utredd under medverkan av dem
som verkligen närmare känna till denna sak.

Jag vill t. ex. fråga herr justitieministern, hur det skall gå med telefoninsamlingarna?
Herr justitieministern vet mycket väl, att under vinterkriget i
Finland insamlades per telefon tiotals miljoner kronor från de stora industrierna,
bankerna och företagen till en fond som sedan skickades över. Det var väl
örn någonsin en offentlig insamling när det rörde sig örn så jättelika belopp.
Men så vitt jag förstår, kan man även i fortsättningen utan hinder bedriva insamlingar
per telefon, ty de äro icke att anse såsom offentliga insamlingar utan
såsom privata sådana. Jag hav i varje fall icke sett någon antydning örn att
även telefoninsamlingar skulle falla under den nya lagen. Det är vidare många
insamlingar som ske brevledes, och icke heller dessa skulle beröras av bestämmelserna.
Den som anordnar en sådan insamling behöver icke bekantgöra saken
offentligt utan kan skicka ut brev till lämpliga personer och bilägga en postanvisnings-
eller postgiroblankett. Är en sådan insamling att betrakta såsom
offentlig eller privat? Örn man genom en lagstiftning på detta område skall
gagna allmänhetens intressen, vilket jag är övertygad örn att herr justitiemi -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

161

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
nistem avser, måste det väl vara klara linjer så att man kan ge tydliga besked
på alla punkter.

Dessutom måste det anses vara stötande för det allmänna rättsmedvetandet
att religiösa föreningar, nykterhets-, freds-, idrotts-, försvarsorganisationer
o. s. v. skola vara underkastade denna kontroll, medan de politiska partierna
skola vara undantagna. Vilket kommunistiskt eller nazistiskt parti som helst
har rätt att ställa till med en insamling utan någon som helst kontroll. Örn
nian nu överhuvud taget skall ha en, här avsedd lagstiftning, kan jag icke förstå,
varför det skulle vara otänkbart, att polisen också borde få titta på de
politiska partiernas insamlingar. Det är ju här icke bara fråga örn pengar till
valrörelsen, utan det rör också medel för propagandaändamål, förlagsverksamhet
och annat. Varför skola de politiska partiernas insamlingar ensamt vara
undantagna? Det har visserligen sagts av någon talare — jag vet icke om det
var av en anhängare eller motståndare till förslaget — att de politiska partierna
måste vara undantagna därför, att man icke vill tala örn, varifrån man får
bidrag till den politiska rörelsen. Men vad är det för skäl? Varken herr justitieministern,
jag själv eller någon, annan heller har val anledning att dölja örn vi
skriva på en insamlingslista för våra respektive partier. Jag tycker faktiskt
att det är oriktigt, att vi som sitta här i riksdagen skola undantaga oss själva
och våra partier från lagen, medan vi lägga alla andra under kontroll. Tro icke
herrarna, att detta i så fall kommer att anses stötande mot rättskänslan, när
det blir känt ute i bygderna? Jo, var säkra på att det kommer att anses i
högsta grad stötande!

Såsom herr Wagnsson här fullkomligt riktigt klargjort saken skall var och
en som vill bedriva insamlingsverksamhet först begära tillstånd därtill. Alla
som haft med insamlingar att göra, veta emellertid att insamlingsarbetet ofta
skiftar form. Man börjar t. ex. med listinsamling för att sedan övergå till en
annan insamlingsform med soaréer, märken o. d. Då skall man emellertid begära
nytt tillstånd, ty det är en ny form för insamlingen. Det är ju en hel rad
av dylika olika former, under vilka man brukar bedriva insamlingarna. Att
stipulera att man så fort en insamling får ny form skall behöva begära nytt
tillstånd tycker jag är att i onödan belasta polisväsendet, som har mycket
arbete, och som ju ändå är rätt dyrbart här i landet, med nya utgifter och omkostnader
för ali denna omgång och kontroll, för vilken polisen endast kommer
att få otack till lön.

_ Enligt 5 § äger polismyndigheten meddela de föreskrifter angående redovisning,
kontroll och ordningen i övrigt, som finnas påkallade. Denna bestämmelse
kommer, såvitt jag förstår, att verka hämmande på insamlingsarbetet
och medföra ökat besvär för polisen, medan detta stadgande däremot icke kommer
att bli av någon verklig betydelse för vad man här vill uppnå.

Jag har ju själv varit med mycket i arbetet för folkrörelserna och de frivilliga
försvarsorganisationerna, skytteväsendet, hemvärnet, luftvärnet, luftskyddet
o. s. v., och har därför en rätt ingående erfarenhet av hur dessa föreningar
få arbeta för att kunna uppbringa erforderliga medel för sin verksamhet. De
lia ju, säsong alla veta, mycket små anslag från staten och måste i stor utsträckning
leva på olika slag av insamlingar. De anordna soaréer och fester, sälja
märken och sända ut insamlingslistor. Alla dessa organisationer skulle nu komma
in under den nya lagen, vilket säkerligen kommer att verka i hög grad hämmande
på medlemmarnas iver att skaffa pengar till sina organisationer. De
komma nämligen att tycka, att allt detta är trakasserier i onödan och en obefogad
misstro mot den överväldigande delen av dem som svara för dessa insamlingar.

Herr justitieministern invänder häremot att de stora organisationerna kunna

Första hammarens protokoll 19J/2. Nr 20. 11

162

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
begära engångstillstånd. Men ett faktum är ju att detta tillstånd när som helst
kan indragas. Ponera t. ex. att det uppstår en liten konflikt mellan en landsfiskal
och en förening. Då kan det ju kanske falla landsfiskalen in att indraga
föreningens tillstånd att anordna insamlingar.

Hela förslaget synes mig på något sätt vara ofullgånget, och även örn jag
icke vill påstå att det är ett hastverk, måste jag dock säga, att man i varje
fall icke haft tillräcklig inblick i de stora folkliga organisationernas sätt att
arbeta när man skrev lagförslaget. Örn denna lag skulle antagas i oförändrat
skick, tror jag att följden helt enkelt skulle bli att man driver insamlingsrörelsen
under jorden. Anordnarna av insamlingarna komma att finna det alltför
besvärligt och kraftödande att fortsätta på det gamla sättet och komma i stället
att övergå till telefon- och brevinsamlingar, som ju äro mycket mindre kontrollerbara.
När insamlingarna ske i offentlighetens fria ljus och inför ögonen
på pressen, myndigheterna och andra som kunna övervaka dem, har man redan
utan denna besynnerliga lagstiftning den bästa garantien för att allt i regel
går rätt till. Jag är därför övertygad om att det är förståndigt att icke antaga
det föreliggande lagförslaget.

För min del skulle jag främst önska att den eftersträvade kontrollen lades
icke under polisen utan hos de kommunala myndigheterna samt att den i hög
grad förenkla.des. Jag tror att man skulle kunna uppnå detta om man företoge
en ny utredning och därvid även anlitade dem som deltagit i arbetet inom de
stora folkrörelserna.

Det var någon talare nyss som framhöll att landsorganisationen tillstyrkt
förslaget örn en lagstiftning. Jag vill emellertid erinra örn att landsorganisationen
blott tillstyrkt saken i princip och i övrigt uttalat sig mycket skeptiskt.
Landsorganisationen säger således i sitt yttrande: »Om man sålunda i princip
måste ansluta sig till tanken på en rättslig reglering av här ifrågavarande verksamhet,
så kan man å andra sidan icke undgå att beakta de praktiska svårigheter,
med vilka en sådan reglering nödvändigt är förknippad, särskilt i fråga
0mo ^vgränsningen mellan tillståndsfria och tillståndskrävande insamlingar.
Svårigheten hänför sig till den obestämda och oklara karaktären av vissa av de
begrepp, varmed en lagstiftning på området måste röra sig. I fråga örn själva
begreppet ''offentlig insamling’ uppstå sålunda svårigheter såväl i fråga om
gränsdragningen mellan offentlig och privat som i fråga om bestämningen av
vad som överhuvud skall vara att hänföra till insamling. Detsamma gäller sådana
begrepp som ''välgörande’, ''kulturell’, ''allmännyttig’, ''institution av
stadigvarande natur’ o. s. v. Det är tydligt att denna oklarhet kan medföra
tolkningssvårigheter och oenhetlighet i lagens tillämpning.»

Jag tror, att vad landsorganisationen här anfört vilar på en betydande erfarenhet
och att landsorganisationen har iner rätt än reservanterna.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linnér: Herr talman! Den förste ärade talaren i denna debatt började,
om jag icke hörde fel, sitt anförande med att yttra, att vi väl alla blivit
upprörda över de missbruk och det smussel som förekommit vid åtskilliga
offentliga insamlingar. Jag har deltagit i och delvis varit med i ledningen av
ett mycket stort antal offentliga insamlingar, ibland av mycket stor omfattning.
Min erfarenhet är den rakt motsatta mot denne talares. Jag måste säga,
att det för mig varit en av de allra mest glädjande livsyttringarna hos det
svenska folket, denna vilja och förmåga att ge till ideella ändamål. Det har på
denna väg insamlats synnerligen stora belopp och detta trots att det svenska
folket samtidigt har varit betungat av offentliga utgifter i förut icke anad

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

163

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
grad. Vissa av de folkliga rörelserna behöva också dessa insamlingar. I själva
verket äro de för dem en ofrånkomlig förutsättning för deras verksamhet.

Jag tror att man är tvungen att ha dessa synpunkter mycket klart för ögonen,
när man går att bedöma en sådan lagstiftning som den här föreslagna. I jämförelse
med dessa goda verkningar av den offentliga insamlingsverksamheten
är det s. k, smusslet och missbruket, så långt jag har kunnat bedöma det på
grund av min erfarenhet och de upplysningar som framkommit under utredningen,
av mycket obetydlig omfattning. När man skall bedöma en sådan lagstiftning
som denna, måste man därfär utgå ifrån att det är viktigare att icke
förkväva eller hämma de offentliga insamlingarna än att man starkare kan
hålla efter missbruken.

o Om jag ser på de missbruk som uppgivas ha förekommit, äro vissa av dem,
så vitt jag kan förstå, av den karaktären att de äro åtkomliga redan med den
nuvarande strafflagen. Det har anförts såsom exempel på missbruk av offentlig
insamling, att en enskild person har satt i gång en insamling under uppgift
att den skedde för ett visst ideellt ändamål, och sedan har han själv tillägnat
sig det insamlade beloppet. ^Jag kan icke förstå annat än att detta är ett bedrägligt
förfarande som är åtkomligt med nu gällande strafflag.

Man har också anfört andra exempel, och jag skall nämna några av dem.
Man har bl, a. sagt att., det för insamlingar anlitats olämpliga och i några enstaka
fall t. o. m. kriminella personer för handhavandet av en insamling. Jag
föreställer mig att detta måste vara en ren storstadsföreteelse. Jag har åtminstone
aldrig hört talas om något sådant. Har något dylikt förekommit, är
det ju själfvallet ytterst olyckligt, men man måste ändå fråga sig, örn det
verkligen behövs en ny lagstiftning för att förebygga sådant.

Man framhåller vidare att i åtskilliga fall äro omkostnaderna oproportionerligt
dryga. Det tror jag är en fullkomligt riktig anmärkning, men den
drabbar huvudsakligen den form av insamlingar, där man använder fester för
att få in pengar. Det har här förut nämnts ett exempel på ett dylikt fall. och
jag skall icke komma med några ytterligare exempel. Man måste emellertid
i detta sammanhang ta hänsyn till en omständighet som icke kan förebyggas
genom någon kontroll, nämligen att inkomsterna helt och hållet hänga samman
nied publikfrekvensen,, som ofta kan bero på en så oberäknelig faktor som vädret.
Den faktorn kan icke förändras genom någon som helst kontroll. För min
del har jag, när jag haft med sådana fall att göra, alltid sagt till arrangörerna,
att de måste tänka på att hålla omkostnaderna nere. Det enda vi veta är vad
omkostnaderna gå till, har jag framhållit, men vad inkomsterna bli, kunna vi
icke med säkerhet bedöma, och därför måste vi hålla omkostnaderna nere. Jag
tror, att man knappast för detta ändamål behöver någon lagstiftning, och jag
anser att en lagstiftning på denna viktiga punkt har mycket svårt att fylla
sitt syfte.

Man har också talat örn att provisioner utgå på obehörigt sätt. Den form av
provisioner, som här patalats, var en fullkomlig nyhet för mig, men däremot
har jag hört talas om en annan form av provision, som enligt min uppfattning
icke kan anses vara obehörig. Jag tänker på det fall att arrangörerna av en
insamling anlitat en ideell organisation t. ex. för att taga hand örn försäljningen
av märken, nålar eller dylikt och haft den uppgörelsen att denna andra ideella
organisation som hjälpt till fått några procent för sitt besvär. Jag kan icke
finna, att en sadan organisation pa något som helst sätt är obehörig, och jag
anser icke heller att den skulle behöva bli föremål för någon sådan kontroll
genom polismyndighet som man här Ilar tänkt sig.

T departementschefens anförande, icke i dag men i propositionen, har såsom
skäl för en lagstiftning framför allt åberopats, att man vill sörja för att de in -

164

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordnings förslag äng. offentliga insamlingar. (Forts.)
samlade medlen komma till avsedd användning, d. v. s. att de verkligen skola
tillfalla det ändamål för vilket insamlingen är anordnad. Detta är otvivelaktigt
en mycket viktig uppgift, men det blir nog ganska svårt att genom polismyndigheterna
kunna kontrollera att detta krav verkligen uppfylles i de fall, där
det skulle kunna förekomma någon tendens till smussel. Man kan nog icke gå
längre än att man försöker sörja för att det blir en tillförlitlig person som Ilar
hand om insamlingen i fråga. Sedan förekommer det rätt ofta, örn det är en
insamling som sker genom listor, att icke alla listor redovisas, men det får man
icke betrakta såsom något smussel eller fuffens, ty var och en som har erfarenhet
av dylika insamlingar vet ju att listor slungas ut i så många tusen-,
tiotusen-, ja, hundratusental, att en del av dem naturligtvis måste hamna hos
slarviga människor, som icke redovisa sina listor. Det blir alltid en liten bråkdel
av en procent som på detta sätt icke kan redovisas. Jag tror emellertid
knappast att man kan förebygga detta genom poliskontroll. Det utgör svagheten
över huvud taget i denna verksamhetsform, och man får taga svagheten
för att det i övrigt är en god verksamhetsform.

Jag vill såsom resultat av denna principiella granskning konstatera, att det
efter min uppfattning är ett mycket ömtåligt område som nian här försöker
att lagstifta på och att denna lagstiftning därför kräver ett mycket noggrant
övervägande. Eljest kan den leda till större skada än nytta.

Jag skall sedan endast beröra ett par detaljer. Herr statsrådet inlät sig i dag,
när han talade om vad som skulle menas med offentlig insamling, på en kasuistik
som jag för min del vågar anse var något äventyrlig. Den visade för
mig endast hur svårt det är att avgränsa detta begrepp. Jag anser att nian
därvidlag har anledning att tänka på den synpunkt som herr Gärde framhöll,
nämligen örn det icke vore skäl att begränsa lagstiftningens tillämpningsområde
till insamlingar av större omfattning och som vända sig till en större allmänhet.
Man skulle då komma ifrån ett par mycket beklagliga resultat av det
föreliggande förslaget •— i detta avseende är för övrigt resultatet detsamma
både av reservanternas förslag och propositionens. Jag skall anföra ett pär
exempel för att klargöra innebörden härav.

Låt oss tänka på en vanlig liten syförening som arbetar för ett religiöst eller
välgörande ändamål eller dylikt. Det brukar ju finnas en sådan syförening i
snart sagt varje kommun, och i många kommuner finns det t. o. m. flera sådana
föreningar. En sådan syförening skulle, så vitt jag förstår, otvivelaktigt efter
statsrådets tolkning av begreppet offentlig insamling falla under lagstiftningen,
örn föreningen genom en auktion eller på annat sätt hänvänder sig till allmänheten.
Ledarna av dessa små föreningar äro ofta synnerligen goda givare,
men de äro verkligen rätt litet hemmastadda i att skriva ansökningar eller att
vända sig till polismyndigheterna. Det är därför i hög grad sannolikt att det
kommer att inträffa vad utskottet har påpekat i sitt yttrande, nämligen att
dessa människor icke äga kännedom örn lagbestämmelserna. Örn de då utan att
Ira gjort anmälan därom hålla en auktion och få in litet pengar, skall landsfiskalen
åtala dem, och föreningens styrelse eller någon som kan anses såsom
anordnare av auktionen skall fällas till dagsböter. Sedan skall det prövas av
domstolen, huruvida det influtna beloppet skall förverkas till kronan, örn det
skall användas för annat ändamål eller örn det skall återställas till givarna. Det
sista alternativet blir ju uppenbarligen i de flesta fall en orimlighet, ty man
vet som regel icke vilka givarna äro. Det skulle väl vara i hög grad hämmande
för en sådan insamlingsverksamhet, örn domstolen skulle förklara, att vad som
har influtit på en auktion skulle tillfalla kronan.

Ett annat sådant där ständigt förekommande fall är att någon liten idrottsförening
behöver bättra på sin fotbollsplan, idrottspaviljong eller något sådant

Måndagen den 29 juni i 942.

Nr 26.

165

Förordning sfär slag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
och skickar ut sina medlemmar att gå omkring var och en med sin lista och
försöka få in ett belopp som kan hjälpa föreningen för en eller ett par säsonger.
De vända sig i sådana fall otvivelaktigt till allmänheten. Inte heller dessa pojkar
ha väl i regel någon kännedom örn att de först måste göra anmälan till
landsfiskalen. Det verkar för mig såsom något fullkomligt abderitiskt att man
skulle behöva fälla dem till ansvar inför domstol. Eller låt oss taga några
scouter, som ämna skaffa sig en liten stuga och för den skull springa runt
till sina vänner och bekanta för att få in pengar. De ha naturligtvis icke en
aning örn dessa bestämmelser, men de vända sig otvivelaktigt till allmänheten,
och göra de icke anmälan örn sin insamling, skola de bötfällas och det insamlade
beloppet kanske gå till något annat. Jag frågar verkligen, om detta -—-som ju dock är innebörden i förslaget •—• kan vara rimligt?

Jag kommer således för min del till samma resultat som herr Gärde, när
han slutade sitt anförande med att framhålla, att en lagstiftning på detta område
kräver ett mycket ingående övervägande. Man rör sig här med ömtåliga
ting och yttringar av en verksamhet som man icke bör skada. Man kanske behöver
komma åt några missbruk, ifall de ha tagit någon större omfattning, vilket
jag för min del icke kunnat observera, men jag tror icke att vi för närvarande
äro mogna för att acceptera det förslag som föreligger vare sig i propositionen
eller reservationen inom utskottet. Skall man lagstifta på detta område,
bör man säkerligen göra en närmare undersökning och därvid ha samarbete
med såväl rörelser som i större omfattning använda offentliga insamlingar
som med de organisationer som till stor dei ha hand örn de offentliga insamlingarna.

Herr förste vice talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Linnérs yttrande instämde herr Branting.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den näst siste talaren, herr Ström,
riktade vissa anmärkningar emot det sätt, på vilket detta ärende framlagts
för riksdagen. Han gjorde gällande, att Kungl. Majit hade avgivit denna proposition
i riksdagens elfte timme. Detta är ett fullständigt misstag. Propositionen
är daterad den 6 mars och bordlädes av kammaren den 13 mars. Den
remitterades till utskott den 14 mars, således inom den föreskrivna propositionstiden.
Sedermera har jag icke på något vis försökt att utöva något inflytande
för att pressa fram denna lagstiftning. Däremot har jag på det sätt
som varit vanligt, när utskott handlagt ärenden från departementet, ställt en
tjänsteman i departementet till förfogande för att ge utskottet de upplysningar,
som utskottet önskat. Däri ligger naturligtvis ingenting extraordinärt eller
något, som kan vara ägnat att föranleda några psykologiska betraktelser örn
min ställning till denna lagstiftningsfråga.

Att jag gärna ser att ett beslut snarast möjligt kommer till stånd, beror
som jag förut sagt därpå, att jag kommit till den övertygelsen, att det föreligger
missförhållanden och att allmänhetens förtroende till insamlingarna håller på
att undergrävas.

Herr Ström talade örn att förslaget var ett utslag av byråkrati. Även den
siste ärade talaren yttrade, att det var ett ingrepp på ett område, som är
mycket ömtåligt och där man bör örn möjligt försöka att icke inskrida. Jag
är ingen vän av att man lagstiftar på alla möjliga områden, men å andra sidan
är det klart, att när samhällslivet utveckar sig och blir alltmer komplicerat,
måste man förebygga att missförhållanden, som yppa sig,. få fortsätta.
Här har nu bland annat uppkommit en insamlingsindustri, som ju är allmänt
bekant. Även om den siste ärade talaren icke genom sin personliga erfarenhet

166

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
känner till några yttringar därav, kan det väl knappast lia undgått honom
att det föreligger svåra missförhållanden på detta område.

Jag har i propositionen icke anfört något ur det material, sorn är tillgängligt
för justitiedepartementet, utöver vad som har anförts i remissyttrandena,
men det är alldeles tillräckligt att läsa vad som står där. Jag har inte kommit
med några skildringar av de missförhållanden, som ägt rum, därför att
jag inte har velat undergräva allmänhetens förtroende för de offentliga insamlingarna
— det skulle ju vara till mycket stor skada för den lojala verksamheten
på detta område — och därför skall jag icke heller nu gå in på att
skildra missförhållandena. Att de finnas, därom är jag övertygad att kammarens
ledamöter i allmänhet ha kännedom.

Jag har emellertid fullt klart för mig, hur ömtåligt detta område är, och vi
ha i departementet försökt att på allt sätt modifiera lagen så, att den skall
bli så litet tyngande som möjligt. Vi ha övervägt den möjlighet, som herr
Linnér talade örn och även den som utskottets ärade vice ordförande framkastade,
att skilja på större och mindre insamlingar, men vi ha funnit, att det är
oerhört svårt att dra gränsen. Skall man dra gränsen efter den personkrets,
till vilken insamlingen vänder sig; eller skall man dra den efter det belopp,
som insamlingen inbringar eller lämnar? Det är ytterligt svårt att göra en sådan
begränsning. För övrigt kan det väl vara mycket stötande för den ädle
givaren även vid den mindre insamlingen, örn han finner, att det låt vara
lilla belopp, som han givit med gott hjärta och kanske personliga uppoffringar,
användes på helt annat sätt än han åsyftat. Den moraliska skada, som
ett sådant missförhållande ifråga örn en liten insamling kan åstadkomma,
kan vara lika stor som den, som kan uppkomma vid en stor insamling.

Herr Linnér talade örn hur orimligt det vore örn föreningar, till exempel
en syförening, som anställer en auktion, skulle behöva ansöka örn tillstånd därtill,
därest den ville ha en generell möjlighet att fortsätta en sådan verksamhet.
Dessa föreningar kunna antingen anmäla sig för varje gång de skola
anställa en auktion eller också begära ett generellt tillstånd. Det är val det
sista, som denna syförening skulle göra. Eftersom det gäller en stadigvarande
förening får den naturligtvis ett generellt tillstånd att hålla sådana auktioner.
Herr Linnér sade vidare, att vederbörande inte hade reda på att de skola
ansöka örn dylikt tillstånd och det kunde man inte begära att de skola ha
reda på. Men de regler, som nu gälla i fråga om lotterier, äro allmänt kända
inom hela vårt folk. Man fordrar att folk skall ha reda på deni. Varför skulla
man då inte kunnat fordra att folk även skall ha reda på att det i fråga örn
att anställa auktioner och dylikt till välgörande ändamål också fordras en
anmälan eller också en ansökan örn tillstånd? Jag tror inte, att det är för
mycket begärt, men naturligtvis är det en börda, som man lägger på dem,
som äro intresserade av den välgörande verksamheten.

Jag skulle slutligen vilja förklara för herr Ström, varför de politiska partierna
i allmänhet äro undantagna ifrån denna lagstiftning. Det beror på
samma synpunkt,, som har dikterat reglerna rörande valhemligheten. Man
skulle naturligtvis, örn bidragslistoma gjordes bekanta för polisen, kunna
följa partiets medlemskader i detalj, person för person, och liksom man, med
hänsyn till att icke någon skall hli utsatt för påtryckningar ifrån mäktigare
socialt håll i det politiska livet, har stadgandet om valhemlighet, när man
röstar, bär man också i detta fall velat stadga, att det skall vara vederbörandes
privatsak, ifall han lämnar bidrag till det ena partiet eller det andra. Så
länge ett parti icke är lagligen förbjudet i vårt land, kan man inte anse att
man skall undandra svenska folket rättigheten att lämna bidrag till detta
parti, utan att det behöver bli bekant vem som gör det.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

167

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)

Jag betonar ännu en gång, att detta lagförslag berör ett ömtåligt område.
Men jag har föreställt mig att eftersom denna lag endast skall vara en vägledning
för en klok oell praktisk tillämpning av de administrativa myndigheterna,
skulle det icke vara betänkligt, örn riksdagen antog den i dess nuvarande
skick.

Det är sant, att den proposition, som nu föreligger, icke blivit utarbetad
av någon kommitté. Men jag hade verkligen trott, att man kunde i fall som
detta gå den andra vägen, nämligen att en tjänsteman utarbetade en promemoria
inom justitiedepartementet — det är det arbete som i en kommitté göres
av sekreteraren — och att departementet sedan skickade denna promemoria
ut på remiss till ett mycket stort antal företrädare för insamlingsverksamheten
i landet. Så har också skett. Det finns en lång lista på dem, som yttrat
sig, bland annat landsorganisationen, som herr Ström ju har berört. På grundval
av allt detta sökte man sammanfatta en proposition till riksdagen.

Det har här sagts, att örn förslaget faller, så bör man tillsätta en kommitté.
Det är klart att det kan vara mycket lockande för dem, som tycka örn
de vanliga formerna för svenskt utredningsarbete, att man går in på den vägen.
Jag har själv både arbetat i och tillsatt kommittéer, så att jag kan inte
göra någon principiell invändning emot detta system. Men jag anser dock,
att man inte skall lägga departementschefen till last, örn han icke i alla utredningsärenden
använder denna tunga metod, helst som vi ju ha fått en
maning av finansministern att så mycket som möjligt inskränka kommittéväsendet,
en maning som har understrukits av riksdagen, i det att riksdagen
har nedsatt anslagen till kommittéerna inom departementen — även inom
justitiedepartementet.

Herr Ström, Fredrik, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill oförbehållsamt be herr statsrådet örn ursäkt för min kritik,
när det gällde tiden för propositionens avlämnande. Jag har förvissat mig örn
att den framlades i mars månad. Men då drabbar denna kritik i stället utskottets
ledning, som låtit den ligga så länge, att vi nu få behandla den i uppbrottets
timme. Det tycker jag är olämpligt, när det gäller en så ömtålig sak, och
jag kan inte förstå, att första lagutskottets aktade och ärade ordförande har velat
föra fram ett så ömtåligt ärende i en sådan uppbrottstimme och inte nöjt
sig med att gå på utskottets linje och få en ny utredning, varefter vi en annan
gång och i lugnare tider kunnat närmare studera denna sak.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag hade trott att debatten i dag skulle väsentligen
komma att innehålla en kritik emot det av utskottets reservanter
framlagda lagförslaget. Jag är angenämt överraskad över att så litet verklig kritik
har framställts emot detta förslag. I stället har en väsentlig anmärkning
av flera talare gjorts, att förslaget inte skulle ha varit föremål för utskottets
granskning.

Herr Ström hade missuppfattat de uttalanden, som gjorts av några ledamöter
från utskottet, på det sättet att han fann sig föranlåten att förklara, att det
icke var försvarligt att reservanternas förslag ej varit underställt utskottet.
Detta, herr talman, ger mig anledning att redogöra för hur reservanternas förslag
har kommit till och överhuvud taget för utskottets behandling av detta
ärende.

I sin senaste replik fann ju herr Ström ytterligare anledning till anmärkningar,
sedan han dabbat sig med avseende å tiden för propositionens framläggande,
därvid han glömde bort att han själv redan i mars månad väckt en
motion i anledning av denna proposition. Nu riktade han i stället kritiken mot

168

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
att utskottet har hållit på så länge med detta ärendes behandling. Jag tror att
det skall framgå av vad jag nu kommer att säga, vad förklaringen är till detta.

Utskottet behandlade ärendet, örn jag minns rätt, under två dagar. Redan
den första dagen var utskottsmajoriteten på det klara med, att den inte ville
reflektera på den kungl, propositionen och att den var beredd till en votering
gående ut på avslag. Jag föranledde frågans bordläggande till följande dag,
då saken återigen upptogs men med samma resultat. Det blev då en omröstning
inom utskottet, därvid mot propositionen röstade 9 ledamöter, varefter återstodo
7 ledamöter, som icke röstade emot propositionen. Av dessa 7 ledamöter
röstade 5 för ett positivt förslag. 2 underläto att rösta, då de ville ställa sig
avvaktande och se, hur reservationen skulle komma att se ut. Dessa två anslöto
sig sedermera till reservationen.

Det borde därför, förefaller det mig, icke ha varit en så stor överraskning
för herr Wagnsson, när han fann dessa 7 röster för reservationen i utskottets
utlåtande.

Nu är det ju alldeles tydligt, att i det ögonblick, då omröstningen skedde i
utskottet, kunde icke reservanternas lagförslag föreligga. Utskottets samtliga
ledamöter hade ju bara haft de två förhandlingsdagarna att överlägga om saken,
och när dessa överläggningar slutade med en omröstning, så måste ju
tid lämnas för reservanterna att utarbeta sitt förslag. Vi voro då inställda på
att vi skulle söka tillgodose de anmärkningar, som hade framkommit i utskottet.
Vi ansågo icke anmärkningarna emot den kungl, propositionen vara av allvarligare
beskaffenhet än att det borde vara en ganska lätt sak att tillgodose
dem, särskilt som vi funno vissa av dessa anmärkningar äga det fog att de borde
föranleda jämkningar i propositionen. Det var så mycket lättare för oss
att göra detta som föredraganden i departementet hade på utskottets kallelse
kommit upp i utskottet för att svara på de frågor, som utskottet hade att ställa
till honom. Och han var sedan välvillig nog att stå till utskottets förfogande, i
detta fall till reservanternas förfogande, för att granska de ändringsförslag,
sorn inom utskottssekretariatet i samråd med reservanterna utarbetades för att
ett positivt alternativ till den kungl, propositionen skulle kunna framläggas.

Herr Gärde gjorde gällande, att det skulle vara så märkvärdigt och på något
sätt komprometterande för justitiedepartementet att det på detta sätt har förelegat
tre förslag motsvarande olika ståndpunkter vid olika tider. Detta är ju,
såsom redan framgår av justitieministerns framställning, icke något märkvärdigt
alls. Det första förslaget var det preliminära, det som motsvarar kommittébetänkandet
— i detta fall utarbetat av en tjänsteman i departementet,
publicerat, tryckt och utsänt på remiss. Det andra förslaget var den kungl,
propositionen, utarbetad på grundval av de anmärkningar, som hade framkommit
emot den första promemorian. Det tredje förslaget är reservanternas förslag,
som i allt väsentligt bygger på den kungl, propositionen men som har tillgodosett
vissa inom utskottet framkomna anmärkningar, vilket vederbörande tjänsteman
i departementet, som jag nyss sade, har varit välvillig nog att granska
och för sin del lämnat utan anmärkning i det skick, vari det föreligger i reservationen.
Det är naturligtvis denna grundliga behandling av propositionen,
som har föranlett dels att det har tagit någon tid att få fram förslaget — och
riksdagen är ju ännu icke slut, vi ha god tid i dag att behandla detta ärende —
och dels att det inte har kunnat bli föremål för flera anmärkningar än dem
som ha framställts här i kammaren i dag.

Jag kommer nu till det påståendet, att ärendet icke skulle ha underställts utskottet.
Det har i högsta grad underställts utskottet. Samtidigt med att förslag
till utlåtande, baserat på utskottsmajoritetens negativa inställning, utdelats i
stencilerat skick till utskottets ledamöter, utdelades också reservationen med lag -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

169

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
texten. Utskottets ledamöter hade lika lång tid på sig och lika stor möjlighet
att grundligt överväga reservationen och reservanternas lagtext som sitt eget
utlåtande. Jag kan nu inte säga, hur många dagar detta utkast stod till ledamöternas
disposition, men de skulle ha fått hålla på hur länge de önskat i utskottet
att debattera förslaget, om det hade funnits någon önskan ifrån deras
sida att underkasta reservationens lagförslag någon mera ingående granskning.
Jag tillbakavisar därför, herr talman, varje anmärkning på denna punkt.

Herr justitieministern har redan besvarat herr Wagnsson anmärkning, att
folkrörelserna skulle komma under polisuppsikt, under ett oberättigat förmynderskap,
i fall den nu föreslagna lagstiftningen kommer i tillämpning. I en
replik till justitieministern visade herr Wagnsson, att han missuppfattat innebörden
av lagförslaget på en mycket viktig punkt. I den kungl, propositionen
intogo paragraferna 7 och 8 inbördes en annan ordning än de göra i reservanternas
förslag. I den kungl, propositionen upptogs tillståndsproceduren i 7 § och
då innehöll 8 § följande: »Envar som anordnar offentlig insamling är pliktig
att på begäran av polismyndigheten till denna avgiva redovisning över insamlingen
och användningen av de insamlade medlen». Detta åberopade också herr
Wagnsson i sin replik och sade, att även den, som hade fått tillstånd, alltså
även representanterna för de allmänna folkrörelserna, vore underkastade den
uppsiktsplikt från polisens sida, som ligger i bestämmelserna i 8 §. Herr
Wagnsson tycks icke ha observerat, att en av de ändringar, som reservanterna
föreslå, går ut på en omkastning av dessa två paragrafer. Enligt deras förslag
är det så, att 7 § innehåller bestämmelsen örn redovisningsskyldigheten, och
först därefter kommer som 8 §, vad som omfattar alla de talrika fall av tillstånd
till insamling, och det heter till yttermera visso i sista stycket i 8 §: »Vad
i 5 och 7 §§ stadgats skall ej äga tillämpning med avseende å insamling för
vilken tillstånd gäller.» Det är alltså ett rent misstag av herr Wagnsson.

Men, säger herr Wagnsson, det står i alla fall i motiven, att den myndighet,
som enligt 8 § meddelar tillstånd till insamling, kan uppställa villkor om skyldighet
för vederbörande att underkasta sig även en viss granskning. Ja, detta
är naturligtvis alldeles nödvändigt med hänsyn till den stora omfattningen av
dem, som kunna erhålla tillstånd. Det måste ju kunna komma, att uppträda
kommittéer och andra sökande, som inte äro fullt lika vederhäftiga för insamlingen
som de stora folkrörelserna. Därför kan det vara mycket lämpligt —
och det är jag säker på att allmänheten också önskar — att i särskilda fall vid
tillståndet knyta en bestämmelse om viss granskningsrätt från myndighets sida.
Men jag har mycket svårt att tänka mig möjligheten av att, om någon stor
nykterhetssammanslutning — det är väl närmast Godtemplarorden herr Wagnsson
tänker på — skulle hos Överståthållarämbetet begära tillstånd till sina
insamlingar, Överståthållarämbetet då skulle uppställa det villkoret att polisen
skulle få granska dess räkenskaper. Skulle mot ali rimlig förmodan något sådant
hända, finns det ju klagorätt till Kungl. Maj :t, och om jag förstod justitieministern
rätt, skulle herr Wagnsson ha utsikt att få en sådan obehövlig
bestämmelse i tillståndet undanröjd hos Kungl. Maj:t. Jag tror icke det finns
anledning till några farhågor för att dc stora folkrörelserna eller andra, för
vilka insamlingsverksamheten iir en viktig beståndsdel i deras verksamhet, skola
behöva riskera några verkliga olägenheter av de föreslagna bestämmelserna.

Jag kommer nu till några anmärkningar, som framställts av herr Gärde.
Dessa gingo väsentligen, icke ut på någon kritik av reservanternas förslag utan
på framhållandet av ytterligare några synpunkter, som enligt hans mening
borde kunna leda till ändringar i förslaget. En av dessa synpunkter var hänsynen
till att det borde göras en åtskillnad mellan riksinsamlingar och lokala
insamlingar. Vidare menade lian, att det kanske kunde behövas en central prov -

170

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordnings för slag äng. offentliga insamlingar. (Forts.)
ning av tillstånd till riksinsamlingar i sådana fall då dessa startades på någon
ort ute i landet, och han anförde exempel, då han menade att det skulle vara
överhuvud taget överflödigt nied någon kontroll från myndighets sida beträffande
mycket lokalt färgade insamlingar — en prästman eller kommunalordförande
hade kanske ställt sig i spetsen för en insamling — och man borde då,
ansåg han, kunna lita på de intyg, dessa hade avgivit, utan att de dessutom
behövde anmäla saken för polisen. Dessutom vore det svårt för folk att hålla
reda på alla bestämmelser, sade herr Gärde.

Emot detta lia reservanterna, som ju hört dessa invändningar i utskottet
men icke funnit anledning att beakta dem i sitt lagförslag, gjort gällande,
att även lokala insamlingar i mycket stor utsträckning äro i behov av kontroll
och av samma kontroll som de större insamlingarna. Vi ha icke trott att det
skulle tarvas någon särskild apparat nied någon central prövning för insamlingar,
som vända sig till hela riket. Mycket ofta startas de härifrån Stockholm,
och det blir då Överståthållarämbetet som har att lämna sitt tillstånd
därtill, och i landsorten skulle jag tro att länsstyrelserna äro fullt vederhäftiga
även för en sådan prövning. Det har vidare redan svarats, att även de obetydligaste
lotterier äro underkastade lotteriförordningens bestämmelser. Det
ligger ju i sakens natur, att när det skall meddelas bestämmelser av sådan art,
så träffa de utöver det stora flertalet anordningar, som man avser att träffa
med bestämmelserna, också en del fall, för vilka man kan hysa den uppfattningen
att de icke lia varit alldeles nödvändiga. Men det går väl då inte an att
med åberopande av dessa fall säga, att vi för deras del alltså icke behöva dessa
allmänna bestämmelser eller att vi skola med största omsorg skriva ut i författningen
att de äro undantagna för att icke vålla enskilda medborgare det
ringa besvär, som är förenat med bestämmelsernas tillämpning även på de
ifrågavarande gränsfallen!

Herr Ström gjorde liksom sedan herr Linnér gällande, att man kan komma
till rätta med åtskilliga av avarterna i insamlingsverksamheten genom de allmänna
bedrägeriparagraferna. Att bedrägerikapitlet i strafflagen är tillämpligt
på en del av de fall, där olämpliga insamlingar lia förekommit, är naturligtvis
höjt över varje tvivel, men det är inte på dessa fall som man väsentligen
har tänkt i den lagstiftning, som här är föreslagen. Denna åsyftar just ett stort
antal av de insamlingar, beträffande vilka, det rakt inte kunnat göras gällande att
några bedrägliga handlingar ha förekommit. I en artikel, som jag läste i Göteborgsposten
för någon tid sedan, omtalades en insamling av en mycket ansedd
institution här i landet till förmån för finländska kolleger. Man lär ha fått in
160,000 kronor, men nästan hela summan organiserades bort. Jag tror inte ett
ögonblick att det finns någon som helst anledning att antaga, att någon enda
person har gjort sig skyldig till något bedrägligt förfarande vid denna stora
insamling, utan orsaken till det ringa nettot är denna brist på lämplig organisation,
som är påtalad och som man har antagit skulle kunna förebyggas genom
den kontroll, som den nu föreslagna lagstiftningen möjliggör.

Jag kan inte upptaga herr Ströms alla uppgifter, men bland andra oriktigheter,
som han nämnde, var den, att en landsfiskal skulle kunna dra tillbaka
det meddelade tillståndet. Örn herr Ström vill se efter i 8 § i den föreslagna
lagen, finner lian, att det är länsstyrelsen, som skall meddela eller återta ett
tillstånd. Det ankommer således icke på landsfiskalen.

Herr Linnér hade vidare ett par anmärkningar, som jag skulle vilja beröra.
Han sade inledningsvis, att insamlingarna voro glädjande, de voro livsyttringar
i ett samhälle, och livsyttringar som borde uppmuntras i stället för att man
skulle vidtaga åtgärder för att förkväva dem. Vissa av folkrörelserna behövde
dessa insamlingar, sade herr Linnér.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

171

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)

Ja, detta har ju redan, justitieministern bemött på ett uttömmande sätt. Avsikten
med denna lagstiftning är icke att lägga några som helst svårigheter i
vägen för de lojala insamlingarna. Tvärtom tror jag i likhet med justitieministern,
att lagstiftningen kommer att främja dessa, därför att man framdeles får
större förtroepde för de insamlingar, som äga rum, enär man vet, att det förekommer
kontroll över dem. De hämmande momenten i fråga om till exempel de
stora folkrörelsernas insamlingar äro ju till den grad bagatellartade att man
egentligen har svårt att förstå att de kunna läggas i vågskålen emot de skäl,
som åberopas för att införa kontroll över insamlingar i allmänhet,

Herr Linnér gjorde vidare gällande, att polismyndighetens kontroll icke
.skulle kunna bli av så stort värde, och rätt utförligt utvecklade han polisens
vanmakt inför oegentligheter på detta område. Naturligtvis kunna icke alla
oegentligheter förebyggas genom att man inför denna kontroll, men jag har
precis samma förtroende till polisen på detta område som på andra områden.
Polisen ingriper i åtskilliga fall och utgör en faktor, för vilken människorna ha
den respekt, får man hoppas, att de underlåta saker, som annars skulle kunna
föranleda polisens ingripande. Men inte medför polisens existens och rätt att ingripa
att till exempel alla brott förebyggas. Det kommer alltid, trots den kontroll
och den uppsikt som kan utövas från polisens sida, på detta som på andra områden
att finnas fall, då syftet med lagstiftningen icke har uppnåtts och man
måste komma att tillgripa repressiva åtgärder på grund av begångna oegentligheter.
medan man hade hoppats att kunna förebygga dem.

Till sist vill jag nämna något örn den svartmålning, som herr Linnér gjorde.
Han ömmade för de små föreningarna, som ofta vore hänvisade till att göra
insamlingar. Dessa ägde icke kännedom om lagstiftningen oell de kunde lätt
komma att bryta emot den. De bleve då åtalade av polis och åklagare, domstol
skulle döma dem, och enligt den därför tillämpliga paragrafen skulle det bli
de gruvligaste påföljder för dem, sade herr Linnér. Jag tror att såväl polisen
som åklagarna lia bättre förstånd på detta område än herr Linnér förutsatte.
I sådana fall, där en liten syförening har förbisett en sådan bestämmelse som
denna, kan jag inte tänka mig annat än att polisen inskränker sig till att upplysa
föreningen örn dess skyldighet och ser till att föreningen verkställer den
anmälan, som skall göras. Skulle det någonstans i någon avkrok finnas en
åklagare., som i ett sådant fall som det herr Linnér beskrev skulle föra målet
till domstol, hoppas jag verkligen att domstolen skall lia så gott omdöme att
den inte, för att använda herr Linnérs uttryck, förfar så abderitiskt som han
förutsatte skulle vara möjligt.

Herr talman! Jag har intet mer att svara på. Jag återkommer till vad jag
nyss antydde: när man väger i den ena vågskålen de små obehag, de personliga
besvär, som herr Wagnsson och andra, som ha att göra med folkrörelsernas insamlingar,
få underkasta sig enligt denna nya lagstiftning, när man väger
dessa obetydliga besvär, säger jag, emot de olägenheter, som den nuvarande
okontrollerade insamlingsverksamheten medför och som lagstiftningen avser
att undanröja, förstår jag icke, hur vågskålen kan slå ut på det sätt som herr
Wagnsson och majoriteten inom utskottet lia funnit.

Jag klippte en dag ur tidningen Socialdemokraten en ledare, som inleddes
med dessa ord: »Skojet vid insamlingar kommer att få en knäck örn justitieministerns
förslag örn offentlig kontroll bifalles av riksdagen, och det finns
ingen anledning förmoda att riksdagen skall gå emot detta gamla allmänna
önskemål, sedan detsamma vunnit myndigheternas stöd och gått igenom remisskvarnen.
» Och så slutar artikeln på följande sätt: »Behovet av denna lagstiftning
är lika känt som vittnat. Den lojale och hjälpsamme medborgaren har rätt
begära att hans uppoffringar för olika ändamål komma till avsett och uppgivet

172

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
ändamål. Man kan annars riskera att allmänheten reagerar mot alla slag av
offentliga insamlingar och att därmed även lojala initiativ skadas. De föreslagna
kontrollbestämmelserna synas också motsvara det aktuella behovet på
området.»

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Gärde, som anförde:
Herr talman! Jag skall endast uppehålla mig vid frågan örn utskottets behandling
av detta ärende. Jag kan icke vitsorda den redogörelse, som utskottets
ordförande lämnade, i vad den avvek från den framställning som herr
Wagnsson och jag lämnade här i kammaren. Förhållandet var nämligen det,
att denna proposition var föremål för debatt och allmän kritik i utskottet, och
debatten slutade, sedan en representant från departementet varit närvarande,
med en majoritet för avslagsyrkandet. Huruvida någon reservation skulle förekomma
från dem, som ville lia ett positivt resultat, var då ännu ovisst. Efter
någon tid utsändes från sekretariatet samtidigt ett förslag till utskottsutlåtande
och den nu till behandling föreliggande reservationen. Utskottets majoritet hade
alltså då redan fattat definitivt beslut i frågan och kunde icke ingå på någon
som helst granskning av reservationen, som utsändes samtidigt med förslaget
till utlåtande. Detta ifrågasattes ju inte heller inom utskottet.

Därmed har jag inte på något sätt sagt, att något komprometterande har förekommit
i denna sak. Jag vill bara påpeka det faktum, att icke här, som det
understundom förekommer, reservationen förelegat som ett alternativ vid utskottsbehandlingen.

Herr Schlyter erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Jag
skall bara be att få vitsorda riktigheten av vad herr Gärde har sagt. Så vitt
jag kan finna, bekräftar hans anförande min framställning.

Herr Johanson, Karl August: Efter den välvilliga behandling, som den
motion fått, vilken jag framfört för de nykterhetspolitiska sammanslutningarna,
hade jag knappast haft anledning att blanda mig i denna debatt, men då
jag gör det, är det för att meddela, att jag anser att utskottets förslag är bättre
än reservanternas. Till utskottets ärade ordförande skulle jag vilja säga, att
det sker väl ändå inte någon större olycka, örn man uppskjuter denna fråga ett
år och utreder den bättre än vad nu har skett.

Reservanterna ha försökt att råda bot för de svårigheter som vi ha påpekat
i vår motion. Att denna motion endast kommit att omfatta den del av den ideella
föreningsverksamheten, som utgöres av nykterhetssammanslutningarna, beror
ju på att vi icke hade anledning att syssla med de andra föreningarna, vårt
intresse rörde sig just örn nykterhetsverksamheten och dess gagnerika arbete.
Yi ville värna örn att det arbetet icke skulle hämmas i sin rörelsefrihet, och vi
ansågo då att denna motion borde framföras. Jag deklarerar alltså min anslutning
till utskottets förslag med den välvilliga motivering detsamma innehåller.

Då jag ändå begärt ordet för att säga detta, skall jag be att också få deklarera
min ståndpunkt beträffande lagförslaget som sådant. Därvidlag ansluter jag
mig helt och fullt till förslaget, örn det justeras så att vi på den angivna punkten
kunna bli tillfredsställda. Jag Ilar här ett par postförskottsblanketter och
ett brev från en firma, som gjorde vissa försök under förra hösten att till de
kommunala myndigheterna försälja vissa märken. Jag skall inte nämna några
namn — det kan vara onödigt — men behållningen av försäljningen skulle gå
till ett mycket gott ändamål. Själv fick jag en telefonpåringning från Stockholm,
då jag för tillfället vistades i mitt hem, och firman i fråga hemställde att

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

173

Förordnings för slag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
kommunalnämnden skulle köpa sådana märken för 200 kronor, som skulle användas
till ett i telefonen då uppgivet ändamål. Jag frågade då, varpå denna
brådska berodde, oell fick till svar, att försäljningen skulle avslutas under den
allra närmaste tiden. Vi hade sammanträde med kommunalnämnden samma
kväll, ärendet föredrogs och behandlades i vanlig ordning, och vi ställde 200
kronor till förfogande för att köpa dessa märken. Det är möjligt att samtliga
kommunalnämndsordförande i Västerbotten hade fått påringning från samma
håll; i alla händelser kom det några dagar senare en del funderingar i ortspressen,
som gjorde att vi ställde oss litet tveksamma, hur vi skulle förfara, och
sedermera vägrade vi att lösa ut dessa postförskott. Då jag sedan kom till
Stockholm i vintras, försökte jag komma till rätta med den firma som sänt ut
dessa märken, men misslyckades kapitalt, när jag försökte få någon godtagbar
''förklaring. Jag fick i alla fall reda på så mycket av dem, som överlåtit försäljningen,
att firman för sin del hade 30 procent på försäljningssumman och hade
blivit uppsagd från försäljningen till ett visst datum. Då hade den passat på
att i sista minuten göra denna attack på de kommunala institutionerna för att
på det sättet öka sin egen inkomst av provisionen. Jag är övertygad om att de
övriga 70 procenten i vanlig ordning redovisades till dem som .skulle ha dem,
men firman försökte som jag nyss sagt att driva upp sin omsättning i slutet av
perioden på ett sätt som enligt min mening icke var tilltalande och icke borde
få förekomma.

Det är på dessa grunder som jag ger min anslutning till lagförslaget såsom
sådant. Jag anser i olikhet med herr Ström, att en kontroll över dessa insamlingar
är nödvändig, men man måste ändå se till, att inte denna kontroll verkar
hämmande på sådana ideella verksamheter, som jag anser att nykterhetsrörelsen
är, och det är därför jag framburit motionen. Då jag emellertid inte anser
att det är någon större risk att uppskjuta frågan ett år, ber jag, herr talman att
få yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Ordet lämnades ånyo för kort genmäle till herr Schlyter, som nu anförde:
Den siste ärade talaren frågade mig, varför det inte kunde anstå ett år med
lagstiftning i detta ämne. Örn han hade inskränkt sitt yttrande till den frågan
och jag hade kunnat svara med att referera det fall han själv framlade, skulle
jag ha gjort det. Jag tycker han själv har belyst den nuvarande situationen på
ett förträffligt sätt genom sitt anförande. Vi leva under en insamlingsepidemi,
som är en verklig landsplåga, och jag skall be att få fråga den siste ärade talaren,
varför vi ännu ett_år skola vara underkastade denna landsplåga, när vi
ha möjlighet att få fram én lag med tillämpning redan i år, mot vilken lag icke
här i kammaren kunnat framställas några allvarliga anmärkningar.

Herr Johanson, Karl August: Jag vill bara säga det, att jag tror att allmänheten
blivit så pass varnad, att man tar sig bättre i akt för dessa insamlingar
redan nu. Det är därför jag tror att man kan dröja med saken.

Herr Lindhlom: Herr förste vice talman! Sedan jag begärde ordet i denna
fråga, lia en del talare haft ordet och framfört de synpunkter, som jag hade
att framföra. Jag skulle lia kunnat avstå, nion när jag nu har ordet, skall jag
i alla fall beröra ett par saker.

Jag vill då först säga, att det i propositionen föreliggande förslaget otvivelaktigt
är väsentligt bättre lin promemorians. Jag hade tillfälle att avge
yttrande över promemorian å den organisations vägnar som jag representerar,
och jag konstaterar att propositionen innebär en betydande förbättring. Jag
kan också villigt erkänna, att reservanternas förslag innebär en förbättring

174

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordningsförsla.g ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
i förhållande till propositionen. Jag hyser emellertid den förhoppningen, att
om förslaget blir omarbetat ännu en gång efter den mycket ingående debatt
som nu har ägt rum, så skall det säkert bli ännu bättre.

Det är i två avseenden, som man nu ställer sig tveksam. Det ena gäller om
man med denna lagstiftning verkligen kommer åt det som man vill komma
åt, det andra gäller om man genom denna lagstiftning tilläventyrs hämmar
lojala och goda insamlingar. Man har haft anledning att göra anmärkning
mot insamlingar, som ordnats på sådant sätt, att insamlingen visserligen
har kommit upp i ett stort belopp, men organisationen dragit så stora kostnader,
att insamlingen givit ett mycket dåligt netto. Nu säger departementschefen,
att detta kommer att ställa sig väsentligt annorlunda, sedan denna
nya lag kommit till stånd, därför att då får man lov att framlägga en kalkyl,
och därigenom skulle man få möjlighet att kontrollera, huruvida medlen
skulle komma det avsedda ändamålet till godo. Till det skulle jag vilja säga,
att även örn man framlägger en kalkyl, så finns det enligt min mening inte
någon garanti för att den kommer att hålla. Om nu en organisation lägger
fram en kalkyl för en viss insamling, så förefaller det mig mycket svårt för
den länsstyrelse som skall avgöra, örn tillstånd skall ges, att bedöma örn kalkylen
kommer att hålla, så att insamlingens netto blir bättre efter tillkomsten
av denna lag än vad nu är fallet.

Det föreslås att vissa organisationer skulle kunna befrias från att ställas
under kontroll och att meddela resultatet av insamlingen, örn de gjorde en
engångsanmälan, men departementschefen var i sitt anförande här inne på
att om det bleve ett nytt ändamål, skulle denna anmälan behöva ske ånyo.
Jag tänker mig en religiös organisation, som omfattar hela landet och som
har satt d gång en insamling för ett visst ändamål och gjort en engångsanmälan
om detta. Sedan kommer det helt apropå upp ett nytt behjärtansvärt
ändamål, för vilket denna organisation skall insamla medel över hela landet
ibland låt oss säga ettusen eller tvåtusen organisationer. Att få det nya tillståndet
torde inte vara svårt, men det förefaller mig vara en väldig apparat
att bringa detta tillstånd till alla de andras kännedom, ty var och en av dessa
organisationer arbetar i det fallet ganska självständigt.

Herr Linnér var inne på en fråga, som i detta sammanhang är mycket viktig,
och det är frågan om missionsförsäljningarna, som åtminstone i Norrland
förekomma i mycket stor omfattning. Dessa missionsförsäljningar ordnas inte
alls genom någon riksorganisation, utan det är småföreningar, som ha sina
försäljningar, och resultatet av dessa går sedan i de_ allra flesta fall till den
yttre missionen. Man kan nog vara tveksam, huruvida man genom ett allmänt
engångstillstånd kan göra det möjligt för dessa föreningar att anordna sina
missionsförsäljningar eller örn saken skall behöva prövas av de lokala myndigheterna
från fall till fall. I varje fall synes det mig nödvändigt, att en
sådan fråga blir klarlagd i lagen, innan denna antages. Även örn lagen i den
skärseld den genomgått i de olika instanserna har blivit betydligt bättre än
det ursprungliga förslaget, skulle jag för min del, eftersom det här rör sig om
en mycket, mycket ömtålig fråga, vilja allvarligt ifrågasätta, örn det kan vara
tillbörligt, att riksdagen skall just nu antaga ett förslag i detta ämne, örn
vilket det råder så delade meningar, i synnerhet när förslaget kommer att beröra
en så oändligt stor massa organisationer.

Herr förste vice talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linnér: Herr talman! Jag vill endast säga några ord med anledning
av vissa detaljer i de yttranden som här hållits av dels herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, dels ordföranden i första lagutskottet.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

175

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)

Herr statsrådet frågade, om jag inte bade kännedom örn att det förekommer
missbruk i avsevärd omfattning. Jag skall svara, att lyckligtvis har jag inte
haft någon erfarenhet av sådana missbruk. Min kännedom örn dessa är därför
beroende på de yttranden som äro refererade i propositionen och det som
nu har meddelats i debatten. Jag skulle då vilja fråga herr statsrådet: Har
herr statsrådet verkligen undersökt, om inte större delen av dessa missbruk
komma att kunna träffas av strafflagens 21 och 22 kapitel i den nya lydelsen?
Det förefaller mig, att man med den mera allmänna terminologi, som
där kommit till användning, skulle komma ett väsentligt längre stycke i bemötande
av sådana olagligheter än man tidigare gjort. Det står exempelvis
i 22 kap. 1 §: »Där någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst
eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att
utgiva egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen
eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra
sin skyldighet», så skall han dömas på visst sätt. Det förefaller mig, som örn
ett stort antal av de fall av missbruk, »som här påtalats, skulle kunna å thommas
enligt denna paragraf. I alla händelser är det angeläget att man först
jämför de föreliggande fakta med denna lagstiftning, innan man går till en
ny lagstiftning.

Då herr Schlyter för att komma ifrån en del av de anmärkningar som jag
framställde emot lagens verkningar hänvisade till att herr Schlyter hoppades
att åklagaren skulle underlåta att åtala, så får jag verkligen säga, att det
är en ren nödfallsutväg. Man skall väl i stället stifta lagar så, att inte åtal
behöves och inte så att den enda utvägen är att lagen inte tillämpas!

Herr Schlyter erhöll åter ordet för kort genmäle och yttrade: Om någon
annan ledamot än herr Linnér hade framställt denna fråga, skulle jag lia förstått
det, men lian, som har suttit i det särskilda utskott som behandlat den
nya rättegångsbalken, bland annat den paragraf som handlar örn eftergivande
av åtal i sådana fall, där det endast är fråga örn brott, varpå allenast kan följa
böter, borde veta, att det finns oändligt många lagbestämmelser som inte kunna
specialiseras så, att man inte i enstaka fall finner det angeläget att underlåta
att tillämpa dem genom att lita till åtalsmyndighetens sunda förnuft i
stället för till författningens reglementariska bestämmelser.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Linnér, som anförde: Herr talman!
Emot herr Schlyten invändning ber jag att få anmärka, att först och
främst har inte denna nya rättegångsbalk trätt i kraft ännu, och vidare var herr
Schlyter, örn jag inte minns fel, en av dem som icke önskade att åtalseftergiften
skulle bli tillämplig på fall av bötesstraff.

Herr Schlyter erhöll ännu en gång ordet för kort genmäle och yttrade:
Vad den första invändningen angår, så förhåller det sig lyckligtvis redan så,
att ett mycket stort antal av funktionärerna inom polis- och åklagarväsendet
ha så mycket sunt förnuft, att de använda det trots lagens ord, och vad angår
våra olika meningar, huruvida denna paragraf har sin rätta plats i den nya
rättegångsbalken eller icke, så vill jag bara säga, att jag hade önskat att den
icke skulle införas i rättegångsbalken, därför att den icke bär sin plats där
utan är en strafflagsbestämmelse. Dessutom skulle jag velat ha en lagbestämmelse
på detta område i kraft långt tidigare än den nya rättegångsbalken kan
träda i kraft.

176

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordningsförslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Herr statsrådet säger att det förhållandet
att de politiska partierna äro fullständigt undantagna från varje i propositionen
och reservationen föreslagen kontroll beror därpå, att man vill
skydda rösthemligheten precis som vid valen. Men det kan jag inte finna vara
adekvata och jämförbara ting. Det finns ju nämligen .möjlighet att på valinsamlingslistor
endast anteckna en signatur, och det är många som också bruka
göra det. Det kan alltså inte vara något rimligt skäl för att ge de politiska
partierna en fullständig undantagsställning i detta avseende. Skall man lia
denna lagstiftning, får man - allt taga med även partierna, ty eljest kommer
allmänheten att säga, att det begås en mannamån och att riksdagen gör sig
skyldig till ett orättvist tillvägagångssätt, därför att den inte vill ha kontroll
över på vad sätt riksdagspartierna skaffa sig bidrag till sina valkostnader. Jag
tror att det vore olyckligt.

För övrigt måste jag säga, att jag inte fått något svar av herr statsrådet,
när det gäller mina väsentliga invändningar. Jag frågade t. ex. var gränsen
mellan den enskilda och den offentliga* insamlingen går. Vad är privat insamling?
Är en insamlig per telefon av stora belopp en privat insamling eller är
det en offentlig insamling? Är insamling per slutna brev en privat insamling
eller en offentlig insamling? Skulle en sådan anses vara offentlig insamling,
uppstår frågan beträffande de många organisationer, som bedriva insamling genom
att höja medlemsavgifterna, om den höjda medlemsavgiften, varav en del i
realiteten går till en insamling, är att räkna till offentlig eller privat insamling.

Till herr Schlyter vill jag endast genmäla, att när han gör gällande att polisen
skall kunna ordna insamlingar bättre och mera praktiskt för organisationerna
än dessa själva med sin långvariga erfarenhet förmå, kan jag icke tro
det vara möjligt. Jag tror icke att polisen äger förmågan att på ett mera praktiskt
och organisatoriskt bättre sätt ordna en insamling. Denna hans tilltro till
polisens förmåga på detta område strider för övrigt något mot hans allmänna
inställning, som kan uttryckas i önskemålet: bort med insamlingsepidemierna!
Man kan ha den uppfattningen att de flesta insamlingar borde försvinna, men
alla ideella organisationer — och de äro tusentals i detta land — leva ju på. vad
man kallar insamlingar, och »insamlingsepidemien» har pågått i alla tider.
Det är bara det att den nu har gjorts aktuell genom propositionen. .

Jag tror inte att herr Schlyter har rätt när han säger, att den ifrågasatta
lagstiftningen kommer att främja insamlingarna. Örn lagstiftningen tillkommit
under kommunernas, folkrörelsernas och organisationernas medverkan,
skulle detta kunna tänkas, ty då hade den säkerligen fått en annan utformning
än nu är fallet. Sådan lagen nu är formulerad av reservanterna, kommer den
att leda till ett helt annat resultat.

Slutligen vill jag säga, att jag inte kan förstå att denna brådska verkligen
är nödvändig. Det är som örn det gällde rikets väl och ve. Herr Schlyter strider
för sin prestige som utskottsordförande, som örn det gällde den allra viktigaste
fråga som inte skulle kunna ligga till sig en dag och möjligen tagas upp vid
ett annat tillfälle. Det är ingen sådan brådska. Landet går inte under, örn vi
vila på hanen. Den ärade lagutskottsordföranden säger, att inga skäl ha anförts
mot förslaget. Han anser inte, att herr Unnér har anfört några skäl eller
att herr Wagnsson anfört några skäl eller att herr Gärde har anfört några skål
— ingen annan har anfört några skäl än han själv! Jag tror emellertid inte att
man alldeles kan negligera ett så starkt motstånd som det som rests i riksdagen
i denna fråga. Det är olyckligt att emot en så stark folkmening, som återspeglas
i detta motstånd, med en sådan iver i brådskans tecken driva fram denna
hastigt påkomna lagstiftning.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

177

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr förste vice talman! Jag tror icke man kan
säga att denna långa debatt har varit ägnad att ytterligare klargöra den fråga
som nu diskuteras. Mycket skarpa motsättningar ha deklarerats, och det förefaller
knappast som örn något närmande hade skett under diskussionens lopp.

När man hörde den siste ärade talaren ge uttryck åt sin uppfattning örn
denna lagstiftning, blev det emellertid ganska klart, att det är någonting mera
som skiljer i uppfattningarna än man tyckte sig märka i början, då det var
fråga örn uppskov eller icke. Här anfördes från herr Ströms sida en principiell
uppfattning som måste karakteriseras såsom ett motstånd mot själva lagstiftningen
som sådan, och det tror jag man bör taga fasta på, ty otvivelaktigt finns
det i vissa kretsar ett sådant motstånd. Då är frågan: Skall man verkligen inför
detta motstånd tveka att genomföra en lagstiftning som från andra håll
vitsordas vara nödvändig?

Jag erinrar örn det anförande som nyss hölls av en talare på Norrlandsbänken,
som med sin erfarenhet kunde vitsorda, hur angeläget det är att någonting
göres för att få kontroll över insamlingar. Han är icke den ende som kan
framlägga sådana personliga vittnesbörd. I egenskap av tidningsutgivare har
jag haft anledning att ganska mycket syssla med insamlingsfrågor. Det går
knappast någon vecka utan att man ställes inför en sådan fråga i en eller annan
form. Jag har fått det starkaste intryck av behovet av en skarpare kontroll
på detta område.

De skäl emot som här anförts från vissa håll finner jag vara ganska mycket
överdrivna, särskilt när man talat å organisationernas och folkrörelsernas vägnar.
Tyngre väger naturligtvis den kritik som tar sikte på den schablonmässiga
utformningen av det föreliggande lagförslaget och på verkningarna av en
eventuell lagstiftning på vissa lojala insamlingar. Men jag måste instämma
med utskottets ordförande, herr Schlyter, att örn man väger dessa olägenheter
mot risken av att det inte blir någon lagstiftning alls och att de verkligt svåra
missförhållanden, som råda på detta område, skulle få bestå, måste man finna
att reservationen trots allt bör få kammarens understöd. Jag tror inte att de skäl
emot som här anförts från olika håll äro tillräckligt tungt vägande för att riksdagen
borde avstå från att redan i år fatta ett beslut som skulle möjliggöra
ett snabbt effektuerande av ett önskemål, varom ju praktiskt taget alla varit
ense, nämligen att få en mera verksam och effektiv kontroll över insamlingarna.

Herr Undén: Herr talman! När jag lyssnat till denna debatt, har jag inte
kunnat undgå att få det intrycket att lagförslaget sådant det föreligger även
i reservanternas version innefattar större våld än nöden kräver. Man har velat
komma åt ett fåtal fall av vad lagförslaget kallar missbruk av allmänhetens
förtroende, och det är otvivelaktigt önskvärt att möjliggöra en ökad kontroll
eller ett skärpt ingripande mot sådana missbruk. Men vad har man fått när
det gällt att åstadkomma denna kontroll? Man har fått ett allmänt anmälningssystem
för alla insamlingar med undantag för vissa bestämda grupper, och
man har dessutom fått en viss prövning av ändamålet med insamlingarna från
polismyndighetens sida.

Man kan väl ändå inte komma ifrån att detta först och främst för allmänheten
innebär en stark formalisering, byråkratisering av hela insamlingsväsendet,
som onekligen, såsom här framhållits i debatten, föranleder rätt mycket
besvär och omgång. Det åstadkommer dessutom en ökning av ärendena hos myndigheterna
och det resulterar slutligen i — och det kanske är det icke minst
viktiga — att här skapas ett, efter vad jag tror, alldeles falskt intryck hos
allmänheten att verkligen varje insamling, som blivit anmäld, också på något

Första kammarens protokoll Nr 20. 12

178

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
vis kontrolleras av polismyndigheten, så att man med förtroende utan egen
prövning kan lämna bidrag till vilken insamling som helst. För min del tror
jag inte alls att polismyndigheten är i stånd att övervaka insamlingarna endast
därför att det skett en anmälan om dem, och jag tror därför inte att hela denna
stora apparat egentligen innefattar något riktigt adekvat medel för uppnående
av det mycket begränsade syfte, som man överhuvud taget kan nå på detta
område.

Jag ifrågasätter, örn inte en lagstiftning i stället borde kunna utformas efter
den linjen att man möjliggör ingripande i de fall, då det yppas särskild anledning
därtill, antingen genom anmälan eller på annat sätt. Polismyndigheten
skulle kunna kräva att få se en plan över insamlingen och att erhålla uppgift
om vilka kontrollföreskrifter, som äro avsedda, eller eventuellt äga rätt att föreskriva
särskilda kontrollåtgärder för att medlen skola komma till rätt användning,
i sådana speciella fall då myndighetens uppmärksamhet har fästs
på en insamling där det möjligen brister i sådana avseenden. Vidare borde,
därest nu gällande straffbestämmelser inte äro tillräckligt effektiva, dessa
skärpas med hänsyn till speciella fall av missbruk.

Jag tycker dessutom att vi här på köpet fått en prövning av ändamålet^med
insamlingar — de få icke stå i strid med lag eller god sed — som ingen såvitt
jag förstår har begärt. Jag vill inte fästa alltför stor vikt vid den prövningen,
men nog kan det tänkas att myndigheterna ibland skulle anse, att en insamling
stöde i strid mot god sed, när allmänheten inte skulle tycka det. Låt oss t. ex.
säga att det samlas in pengar för att täcka böterna åt en person som blivit
dömd till bötesstraff av domstol eller att det gäller en insamling till något
ändamål i främmande land som kan vara i ett eller annat hänseende ömtåligt
o. s. v. Jag menar att man här fått en liten tilläggsföreskrift som inte alls
var från början motiverad av de synpunkter som föranlett att denna lagfråga
aktualiserats.

Jag tycker alltså för min del att man borde söka åstadkomma den erforderliga
kontroll, som, därom äro alla ense, bör finnas, med något ..enklare medel än
som här föreslagits, och jag kommer därför att rösta för utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Pauli, Sam Larsson och Andrén.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag är mycket tveksam, huruvida
man genom något anförande kan sätta beslutsamhetens friska hy på kammarledamöternas
av mycket arbete något blekta kinder, men jag vill inte låta denna
debatt gå till ända utan att säga några ord med anledning av vad som anförts
av de senaste talarna.

Det är naturligtvis alldeles riktigt, såsom herr Ström sagt, att det överhuvud
taget inte är något riksintresse förenat med ifrågavarande lagstiftning. Men
det har dock förefallit mig, som örn den välsinnade allmänheten, som vill stödja
ett företag, borde äga en viss garanti för att dess goda syften och personliga
uppoffringar verkligen leda till det åsyftade resultatet. Det är samma synpunkt
som ligger bakom många andra föreskrifter, t. ex. i fråga örn lotterierna.
Man måste därvid komma utanför strafflagens ram. Man måste ge vissa vägledande
bestämmelser.

Den föregående ärade talaren yttrade, att man i det föreliggande lagförslaget
fått en bestämmelse så att säga på köpet, den nämligen att Konungens befallningshavande
skall äga rätt att överväga, huruvida en insamling strider
mot lag eller god sed. Det är emellertid inte någonting som är tillagt alldeles
på köpet. Det måste nämligen anses vara en självklar sak att örn man överhuvud
taget skall vidtaga anordningar för att se till att de insamlade medlen använ -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

179

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)
das till ett åsyftat ändamål, måste också myndigheterna kunna vägra sin, medverkan
i fråga örn kontroll över insamling till sådant ändamål som är uppenbart
lagstridigt eller stridande mot god sed. Jag är övertygad om att något
missbruk av den kontrollmöjligheten inte skall förekomma. Jag har inskärpt i
mitt uttalande i propositionen att man på intet sätt får med stöd av denna bestämmelse
företaga några ingrepp i församlings-, yttrande- eller åsiktsfriheten
i vårt land. I sista hand är det Kungl. Maj :t såsom högsta instans som skall
vaka över att underordnade myndigheter inte företaga några felaktiga åtgärder
i detta avseende.

Den ärade talaren uttryckte farhågor för att, örn det gjordes en insamling
till förmån för en person som ådömts bötesstraff, det skulle kunna föranleda
att myndigheten ingrep mot insamlingen såsom stridande mot god sed. Härtill
vill jag endast säga, att bötesstraffet ju är ett säreget straff som med helt olika
tyngd träffar den ekonomiskt välsituerade och den ekonomiskt svaga. Därför
kan det med hänsyn härtill icke utan vidare anses vara stridande mot god sed,
därest en insamling sker för att lämna bidrag till betalandet vid bötesstraff.
Det förefaller mig att någon tvekan därom icke behöver råda.

Jag vill vidare betona att man vid utformningen av denna lagstiftning försökt
förebygga all byråkratisering. I det avseendet finns en paragraf som har
mycket stor betydelse. Det är 5 § som säger att därest i fråga örn mindre insamling
någon, som är känd för redbarhet och ordentlighet, åtagit sig att utöva
tillsyn över insamlingen, är ytterligare åtgärd i detta hänseende ej erforderlig.
Jag antar att det kommer att bli mycket vanligt att när en person vill
starta en mindre insamling och gör anmälan därom, frågar vederbörande honom,
huruvida han inte vill anmoda någon person att utöva tillsyn över insamlingen.
Jag tror att myndigheterna komma att påpeka lämpligheten härav i
många fall och att på det viset en tillfredsställande kontroll kommer att anordnas
utan särskilt ingripande från myndigheternas sida.

Mångå av de anmärkningar som framställts här i debatten mot lagförslaget
ha verkligen varit grundade därpå att kammarledamöterna icke haft tillfälle
att nu i riksdagens sista timme riktigt sätta sig in i förslagets systematik och
att tänka sig in i hur det skulle komma att tillämpas och verka i praktiken.

Vad nu de stora folkrörelserna och särskilt nykterhetsorganisationerna beträffar
äro de redan i propositionen undantagna från den närgångna inspektion
varom herr Wagnsson talade. Uppriktigt sagt voro de motioner som behandlade
den frågan icke behövliga ur annan synpunkt än att det kanske vore lämpligt
att förtydliga propositionens ståndpunkt därvidlag. Det är mig angeläget att
säga detta, ty jag vill inte att den misstanken skall kvarstå hos någon efter
denna debatt, att jag hade framlagt en proposition som skulle kunna lända
de stora folkrörelsernas verksamhet till men. Så har icke varit förhållandet.

Jag kan inte upptaga tiden med att svara på alla frågor som framställts
här. Jag ber endast att få påpeka att i 1 § är angivet vad som menas med offentlig
insamling, nämligen insamling som sker genom någon som helst hänvändelse
till allmänheten. Den form, vari en sådan hänvändelse sker, är naturligtvis
utan betydelse.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

180

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till
krigsfamiljebidragsförordning
m. m.

Förordnings förslag ang. offentliga insamlingar. (Forts.)

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 58,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr förste vice talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 45.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 61, i anledning
av väckta motioner angående utredning och allmän översyn ^rörande arbetarsmåbruksverksamheten
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
_

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets memorial nr 48, angående
ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade
biträden, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 45 i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga
under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 339, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till dels
förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under ^krigstjänstgöring^ m. m.
(krigsfamiljebidragsförordning), dels förordning angående ändring i vissa delar
av förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) örn värnpliktslån, dels ock
förordning angående upphävande av 10 § andra stycket förordningen den 13
april 1940 (nr 215) örn utrymningshjälp.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen

inom första hammaren:
nr 279 av herr Bertil Eriksson,
nr 290 av herrar Mannerskantz och Wennqvist samt
nr 293 av herr Persson m. fl. ävensom

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

181

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. m. (Forts.)
inom andra kammaren:
nr 411 av herr Andersson i Göteborg m. fl.,
nr 412 av herr Andersson i Göteborg m. fl.,
nr 413 av herrar Sköldin och Hedqvist,
nr 425 av herr Olovson i Västerås,
nr 426 av herr Andersson i Mölndal samt
nr 432 av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.

Propositionen i vad angick ovannämnda författningsförslag ävensom motionerna
— motionerna I: 293 och II: 432 dock endast såvitt de angingo förslaget
till krigsfamiljebidragsförordning — hade hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet.

Andra lagutskottet hade i samband med propositionen till behandling förehaft
jämväl de före propositionens avlämnande inom riksdagen väckta motionerna
I: 71 av herr John Gustavson m. fl. och II: 112 av herr Carlsson i Bakeröd
m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda förslaget
till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
nu m. (krigsfamiljebidragsförordning) icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till förordning örn familjebidrag
åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning)
;

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj :ts genom propositionen framlagda
förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 31 augusti
1940 (nr 824) örn värnpliktslån;

2) förordning angående upphävande av 10 § andra stycket förordningen den
13 april 1940 (nr 215) örn utrymningshjälp;

C. att motionerna I: 279 och II: 411, 412, 413 och 425, i den mån de icke
blivit beaktade genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna I: 71, 290 och 293 samt II: 112, 426 och 432 måtte anses
besvarade genom vad utskottet under A. hemställt.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herrar Tamm och Wistrand, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka 20
och 45 §§ i förslaget till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) i deras av Kungl.
Maj:t föreslagna lydelse;

2) herrar Löfvander och Wallén, vilka i anslutning till motionerna I: 293
och II: 432 yrkat, att 6 § i förslaget till krigsfamiljebidragsförordning skulle
erhålla den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

Dessutom fanns vid utlåtandet fogat ett särskilt yttrande av herr Näslund.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I fråga om föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 45 får jag föreslå,

182

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krigs familjebidrags förordning m. m. (Forts.)

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten, A på det
sätt, att det däri tillstyrkta förordningsförslaget föredrages paragrafvis med
ingress och rubrik sist, varefter utskottets hemställan föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Vwnkten A.

Utskottets förslag till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning).

1 §■

Denna paragraf lydde:

1 mom. Förordnar Konungen jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen örn inkallelse
av värnpliktiga och skall krigsavlöningsreglementet helt eller delvis
äga tillämpning beträffande dessa värnpliktiga, skola ock, där Konungen ej
annorlunda förordnar, från och med inryckningsdagen å dem tillämpas stadgandena
i denna förordning; Konungen obetaget att meddela föreskrift, att
förordningen helt eller delvis skall tillämpas även å andra värnpliktiga.

Med värnpliktig avses i denna förordning den som avlönas såsom värnpliktig
enligt krigsavlöningsreglementet.

2 mom. Där Konungen ej annorlunda föreskriver, må denna förordning icke
tillämpas å krigsfrivilliga, som avlönas enligt andra bestämmelser än de för
värnpliktiga gällande.

3 mom. Konungen må föreskriva, att bestämmelserna i denna förordning
med de inskränkningar, som finnas påkallade, skola äga tillämpning jämväl
å annan personal, som tjänstgör vid krigsmakten under tid, då värnpliktiga
äro inkallade enligt 28 § 1 mom. värnpliktslagen.

4 mom. Denna förordning skall, med undantag av 20 § samt med de inskränkningar
i övrigt, som av Konungen föreskrivas, äga tillämpning jämväl
å värnpliktiga, som det år de fylla tjugusex år eller senare fullgöra tjänstgöring
jämlikt 27 § värnpliktslagen.

Herr Löfvander: Herr talman! Då jag jämte herr Wallén i andra kammaren
avgivit en reservation till utskottsutlåtande!, ber jag att få yttra några
ord.

Reservanterna ha fortfarande den uppfattningen att dyrortsgraderingen inte
ger något rättvist uttryck för förhållandet mellan levnadskostnaderna i
städerna och på landsbygden. Utvecklingen på detta område torde till fullo ha
bekräftat denna reservanternas mening. De prisreglerande åtgärder, som vidtagits
genom statens ingripande, följa inga gränser, utan de fastställa samma
priser på livsförnödenheterna på alla orter. Dyrortsgrupperingens försvarare
framhålla vid disskussionen om detta spörsmål att de varierande hyreskostnaderna
förorsaka en skillnad i levnadskostnaderna mellan olika orter. Men då
det, såsom i detta fall avses, skall utgå hyresersättning med hela det belopp
som den till beredskap inkallade har att erlägga, föreligger intet rimligt skäl
att bibehålla dyrortsgrupperingen.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

183

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. m. (Forts.^

I motion nr 293 i första kammaren och motion nr 432 i andra kammaren
yrkas att krigsfamiljebidragen skola utgå efter enhetliga grunder, och motionärerna
föreslå att för hustru skall utgå 3 kronor örn dagen, för annan familjemedlem
över 16 år 1 krona 80 öre örn dagen och för familjemedlem under
16 år 1 krona 30 öre örn dagen. Detta motionärernas förslag är inryckt i
reservationen.

Olikheterna i bidragen till inkallades familjer åstadkomma mycket missnöje
i förläggningarna landet runt, och reservanterna hysa den uppfattningen
att det i längden inte går att nonchalera detta förhållande, utan att man förr
eller senare måste genomföra en utjämning i detta avseende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig och herr Wallén vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Wistrand: Herr talman! Det kan inte förnekas, att detta lagförslag
har fått en otillfredsställande behandling på grund av det i och för sig formellt
försvarliga förfarandet att låta hänvisning av detsamma ske endast till lagutskott.
Andra lagutskottet har knappast kunnat åstadkomma mer än vad som
ligger inom dess kompetensområde — att göra en lagteknisk prövning av förordningen.
Beträffande dess ekonomiska konsekvenser är ju redan den kungl,
propositionen mycket förbehållsam. Det har varit ytterligt svårt att vid behandlingen
av lagförslaget få något fast grepp i fråga örn de ekonomiska
konsekvenserna på de olika punkterna. Så mycket är emellertid klart, att det
här rör sig örn utgifter på flera tiotal miljoner kronor, och likaså vet man att
förra året dessa utgifter ökades med några tiotal miljoner kronor. Det är således
här fråga örn mycket stora belopp.

Man ställs för den skull inför vissa svårigheter när det gäller att ta ställning
till förevarande lagstiftning, i synnerhet som den framlagts så här i riksdagens
elfte timme. Man måste väga mot varandra de ekonomiska konsekvenserna,
i den mån det finns någon möjlighet att reda ut dem. De bero ju som
bekant av omständigheter, vilka vi inte i alla avseenden behärska. Man har
också att ta hänsyn till den i och för sig mycket naturliga viljan och önskvärdheten
att ge de inkallade och deras familjer en hjälp, som gör att deras
tjänstgöring i rikets försvar inte blir onödigt betungande.

Det har varit oerhört svårt för andra lagutskottet att göra denna avvägning.
Vi ha haft ändringsförslag i skilda riktningar, och det har funnits goda
skäl för dessa ändringsförslag, sett från vederbörandes utgångspunkter.

För egen del, och jag talar därvid även för en medreservant i utskottet, har
jag efter moget övervägande inte kunnat komma till något annat än att tillråda
antagande av Kungl. Maj:ts förslag oförändrat på de punkter där de av
utskottet gjorda ändringarna innebära några ekonomiska konsekvenser av betydelse.
Såvitt jag fattar, torde de av utskottet föreslagna utvikningarna från
Kungl. Maj :ts förslag representera utgiftsökningar, som med hänsyn till nuvarande
förhållanden ändock öka statens utgifter med 3 miljoner kronor eller
något ditåt. Det är svårt att ange någon bestämd summa, och jag får göra
alla reservationer när jag nämner denna siffra.

Jag tycker inte att man så lätt som man här har gjort kan gå utöver vad
Kungl. Majit har föreslagit, och av den anledningen har herr Tamm och jag
reserverat oss emot utskottets förslag i vad beträffar de av utskottet föreslagna
ändringarna i 20 och 45 §§.

Jag skall sedermera, herr talman, när vi komma till behandlingen av dessa
paragrafer göra yrkanden beträffande dessa.

184

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. m. (Forts.)

Herr Norman: Herr talman! Beträffande de synpunkter som herr Wistrand
anlade på handläggningen av detta ärende vill jag säga, att detta ärendes natur
naturligtvis är av den beskaffenheten, att det kanske lämpligen skulle ha
handlagts av ett sammansatt stats- och andra lagutskott.

När vi första gången hade frågan örn krigsfamiljebidragsförordningen uppe
till behandling inom utskottet, övervägdes nog denna sak. Utan att det egentligen
gjordes några invändningar mot handläggning av ett sammansatt utskott,
var man dock överens örn, att förordningen lämpligen skulle kunna handläggas
av lagutskott, under det att konsekvenserna i fråga örn kostnaderna kunde behandlas
av statsutskottet i vanlig ordning. Sedan har ju denna fråga kommit
åter vid några tillfällen, och då har samma resonemang gjort sig gällande. Det
var inget sammansatt utskott första gången, och då har det inte ansetts föreligga
något behov av ett sådant heller vid senare tillfällen. Så har man resonerat
även denna gång. Vid detta tillfälle har ju dessutom tillkommit den
mycket vägande anledningen till att frågan om sammansatt utskott egentligen
inte har på allvar övervägts, att båda utskotten, som bär skulle komma i fråga
beträffande samarbetet, ha haft tillräckligt att göra ändå, utan att deras arbetsuppgifter
skulle bli förskjutna genom att det blev en jämsides behandling av
detta ärende.

Beträffande kostnaderna bör man visserligen enligt min mening göra de avvägningar
som herr Wistrand här talat örn, men jag tror att det viktigaste ändå
är att man söker avgöra vad som är skäligt i detta fall och därefter bestämmer
ståndpunktstagandet. Man får se bort ifrån att den ena eller andra bestämmelsen
verkar olika betungande på statsutgifterna. Det viktigaste är dock att
tillgodose skäligheten, och sedan får man ta kostnaderna på samma sätt som
man i dessa tider får ta alla andra stora kostnader i anledning av beredskapen.
Från denna utgångspunkt har utskottets majoritet tagit ståndpunkt till förslaget
och till de ändringar som ha påyrkats i motioner.

Utskottets majoritet har som herr Wistrand påpekade i två avseenden frångått
den kungl, propositionen med ekonomiska konsekvenser som följd. Hur
pass stora dessa kunna bli beror på olika omständigheter, varöver vi inte ha
något avgörande. Vi ha dock ur skälighetssynpunkt kommit till den uppfattningen,
att vissa jämkningar böra vidtagas.

Den ena jämkningen gäller vad som i 20 § stadgas örn hemortslönens utgående.
I denna paragraf bestämmes bland annat hänsynen till tjänstgöringen i
vad gäller den egentliga rekrytutbildningen. Utskottet har med tanke på att en
del värnpliktiga inte varit beordrade att fullgöra hela den stadgade värnpliktstjänstgöringen
ansett, att ett tillägg bör göras till Kungl. Maj :ts förslag, så
att de som lia fullgjort sin värnpliktstjänstgöring inom ersättningsreserven inte,
därför att de där lia gjort en kortare tjänstgöring, skola behöva så att säga
tjäna in vad som fattas, innan de bli ställda i paritet med övriga till beredskapstjänstgöring
inkallade, när hemortslönen skall utgå.

Den andra punkten där det kan bli fråga örn något vidgade kostnader gäller
de retroaktiva bestämmelserna örn hemortslönen. Denna retroaktiva hemortslön
avser att åt de till beredskapstjänstgöring inkallade under förra året och
under första hälften av detta år ge en kompensation dels för semesterersättning
och dels för skattelindringsbidrag. I fråga om storleken av denna retroaktiva
hemortslön gör inte utskottet något ändringsyrkande, men utskottet har däremot
ansett sig böra föreslå att kvalifikationstiden skall sänkas från av Kungl.
Maj :t föreslagna 90 dagar till 45 dagar. Motivet för detta ståndpunktstagande
Ilar varit att skattelindringsbidraget utgått efter en tjänstgöringstid av 42 dagar
och semesterersättningen i vissa fall redan efter 30 dagars tjänstgöring.
Denna tjänstgöring har således räknats som kvalifikationstid för semester för
dem som äro berättigade till semester enligt semesterlagen. Semesterersättning

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

185

Förslag till krig sfamiljebidragsf åror Aning m. m. (Forts.)
har då utgått även om beredskapstjänstgöringen inte omfattat mer än denna
månad, i stället för att arbetsgivaren under vanliga förhållanden skulle ha fått
betala denna semesterersättning. Med tanke just på dessa under semesterlagen
lydande, som nu inte längre kunna få den förmån som de förut haft, nämligen
att beredskapstiden räknats som kvalifikationstid för semester även örn semesterpengarna
skulle betalas ut av statsverket, har utskottet förordat en sänkning
av kvalifikationstiden, varigenom ett större antal medborgare komma i åtnjutande
av denna förmån.

Vad beträffar herr Löfvanders yrkande vill jag säga, att det knappast kan
vara någon anledning att återigen ta upp en stor debatt örn dyrortsgraderingen.
Utskottet, som godtagit förslaget i denna del, påpekar att här dock skett en
utjämning. Från början var familjepenningen dyrortsgraderad. Sedan har vid
ett par tillfällen maximibeloppet jämkats uppåt, men jag vill minnas, att redan
förut denna jämkning skett med lika stora belopp i de olika dyrortsgrupperna.
I varje fall är den höjning, som nu i propositionen föreslagits, lika stor för alla
tre dyrortsgrupperna. Därmed sker ju en utjämning, som i detta fall, det vill
jag erkänna, är fullt berättigad, då de levnadskostnader som ligga i kostnader
för bostad ju icke inkluderats i familjepenningen. Därtill kommer att hemortslönen,
som skall ersätta det nuvarande långtidstillägget, också utgår med samma
belopp i de olika dyrortsgrupperna. I bägge dessa fall sker således en utjämning
till ett mera likartat belopp i de olika ortsgrupperna. Därjämte ligger
det i denna förmåns natur att vara behovsprövad i varje särskilt fall, och det
belopp som här anges är ju maximibeloppet. Ja, jag har kanske inte resonerat
riktigt, men jag föreställer mig i alla fall att även genom en praktisk tillämpning
vid behovsprövningen kan det bli en viss utjämning i överensstämmelse
med de faktiska levnadsförhållandena.

Jag kommer, herr talman, att vid de olika paragraferna yrka bifall till utskottets
hemställan, och jag gör det nu beträffande 1 §.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes den under
behandling varande paragrafen.

2—5 §§.

Godkändes.

6 §.

Denna paragraf var så lydande:

1 mom. Familjepenning utgår med högst så stort belopp för dag, som för
en var av nedan angivna ortsgrupper upptages i följande tariff: _

Ortsgrupp	1	2	3
För hästra och frånskild hustru ävensom — därest värnpliktig icke sammanlever med hustru eller hustrun, med vilken han sammanlever, är arbetsoförmögen — för annan familjemedlem, som förestår hemmet åt värnpliktig med hemma-varande familjemedlem under 16 år kronor	För annan familjemedlem över 16 år än som avses i kol. 1 kronor	För annan familjemedlem under 16 år än som avses i kol. 1 kronor
I................	2: 75	1:40	1: 10
[[................	8: —	1: 65	1:20
lil...............	3: 25	1:90	1:30

186

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krig sfamil]ebidrag sförordning m. m. (Forts.)

2 mom. Familjepenning utgår efter den ortsgrupp, till vilken den kommun
är att hänföra, som enligt vad i 27 § stadgas skall utgiva beloppet. I fråga
örn kommunernas hänförande till ortsgrupp skall tillämpas den enligt lagen
om folkpensionering verkställda indelningen.

3 mom. Där Konungen i fråga om ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp,
jämlikt 6 § 3 mom. första stycket lagen örn folkpensionering förordnat
örn förhöjning av tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven
inom visst intill gränsen liggande område, skall familjepenning, som enligt vad
i 27 § stadgas skall utgivas av den kommun, inom vilken området är beläget,
förhöjas med hälften av skillnaden mellan familjepenningen i kommunen i den
högre ortsgruppen och familjepenningen i den kommun, inom vilken området
är beläget.

I den av herrar Löfvander och Wallén vid utlåtandet avgivna reservationen
hade för ifrågavarande paragraf föreslagits följande lydelse:

Familjepenning utgår med högst så stort belopp för dag som nedan angives:

1	2	3
För hustru oeh frånskild hustru ävensom — därest värnpliktig icke sammanlever med hustru eller hustrun, med vilken han sammanlever, är arbetsoförmögen — för annan familjemedlem, som förestår hemmet åt värnpliktig med hemma-varande barn under 16 år	För annan familjemedlem över 16 år än som avses i kol. 1	För annan familjemedlem under 16 år än som avses i kol. 1
kronor	kronor	kronor
3:-	1:80	1:30

I sitt förut omnämnda särskilda yttrande hade herr Näslund anfort:-»Vid granskningen av här föreliggande förslag har jag funnit att dyrortsgrupperingen
icke bort bibehållas och i överensstämmelse härmed inom utskottet
yrkat på att ortsgrupperingen måtte utgå och familjepenningen fixeras till
det belopp som i propositionen föreslås för ortsgrupp II eller till kronor 3: —
respektive 1: 65 och 1: 20.

Huvudsakligaste skälet härför är det faktiska förhållandet att det numera
är olikheterna i hyrespriserna som motivera uppdelningen i olika grupper för
dyrortssystemen i övrigt. Då som i förevarande fall varje bidragstagare får
full ersättning för den verkliga hyreskostnaden å respektive orter har den bärande
motiveringen för gruppering av bidragstagarna här bortfallit. Utvecklingen
har numera lett till att levnadskostnaderna, sedan hyran frånräknats,
i stort sett äro lika och i vissa avseenden till och med högre på landsbygden än
i de s. k. dyrorterna. Ortsgrupperingen medför därjämte en hel del svårigheter
i fråga örn de ''gränsorter’ där grupperna skära varandra.»

Herr Näslund: Herr talman! Som kammarens ledamöter torde finna, har
jag i ett till utskottsutlåtande! fogat särskilt yttrande tillkännagivit, att jag
således hör till dem som ansett att i detta sammanhang någon dyrortsgruppe -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

187

Förslag till krig sfamiljebidr ags förordning m. m. (Forts.)
ring ej bort äga rum. Jag vill nu allenast med några ord understryka denna
min uppfattning.

Utskottets ärade ordförande sade, att en utjämning faktiskt ägt rum därigenom
att bidragsbeloppen, ha höjts undan för undan, och det är klart, att i den
man så sker minskas spänningen mellan de olika dyrortsgrupperna. Vidare
påpekade herr Norman, att vid behovsprövningen en ytterligare utjämning
även kunde äga rum.

Jag tror inte att denna utjämning kan bli till förmån för de lägsta ortsgrupperna.
Jag skulle nästan tro att behovsprövningen, i den mån den förekommer,
bär gått väl så strängt fram på landsbygden som i samhällena, ty det är lättare
för familjebidragsnämnderna att göra sig skyldiga till en felbedömning i
fråga örn behovet av familjepenning på landsbygden än i samhällena, där de
inte ha något in naturatillskott för familjens uppehälle att taga hänsyn till.

Det är emellertid inte endast orättvisan i dyrortsgrupperingen som är stötande,
utan det förhåller sig jämväl så, att denna dyrortsgruppering, som ju
är densamma som tillämpas i fråga örn folkpensioneringen, drar upp gränser
inom vissa samhällen, så att en del av kommunen tillhör en högre ortsgrupp och
en annan del en lägre ortsgrupp. Härigenom blir ju orättvisan ännu mera
framträdapde och ännu mera irriterande, ty inom de orter i dylika samhällen,
där en del tillhör en högre ortsgrupp, gör befolkningen i den del av kommunen
som tillhör den lägre ortsgruppen i regel sina inköp i det samhälle, som
har förmånen att tillhöra en högre ortsgrupp. Detta gör att i vissa fall levnadsomkostnaden
är högre inom en lägre ortsgrupp än vad den verkligen är i en intilliggande
högre ortsgrupp. Det är nu ingenting att göra åt detta.

Eftersom utskottet inte har velat gå med på det yrkande, som jag framställt
i utskottet, har jag ingenting annat att göra än att tillkännage, att jag inte
är nöjd med resultatet. I varje fall vill jag dock uttala den förmodan, att vi
med ledning av den utveckling, som har skett på detta område, också i övrigt
äro på väg mot en rättvisare dyrortsgruppering på andra områden, än när det
gäller krigsfamiljebidragen.

Jag skall, herr talman, inte förlänga debatten. Jag har endast velat med
dessa ord understryka den, ståndpunkt jag har intagit i utskottet.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När utskottets ärade ordförande sade, att
han knappast ansåg det lämpligt att ta upp en debatt örn dyrortsgrupperingen,
måste jag säga, att en sådan lära nog herrarna få uppleva varje gång som det
kan anknytas till frågan örn dyrortsgrupperingen. Det lär knappast kunna förhindras,
ty det är inte någon sådan fråga som man kan låtsas att den inte
existerar.

Jag för min del är på det klara med att den dyrortsgruppering som är rådande
på beskattningsområdet, avlöningsområdet och många andra områden
icke är riktig. Jag har emellertid redan tidigare gjort klart, att det är svårt
att på rak arm utan vidare säga, hur dyrortsgrupperingen skall tillämpas, utan
jag har velat avvakta den utredning, som skall visa hur levnadskostnaderna
verkligen gestalta sig för närvarande ute i landet. Jag tycker nog det är riktigast
att avvakta denna utredning innan man tar ställning i denna fråga. .En
inom socialstyrelsen gjord utredning har ju visat, att en betydande utjämning
i de verkliga levnadskostnaderna ägt rum. Jag hoppas att vi så snart som möjligt
kommer till klarhet på detta område, på det att vi måtte slippa dessa resonemang
ett dussin gånger varje riksdag.

Anledningen till att jag begärde ordet är emeli» rtid, att jag väckt en mo -

188

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. m. (Forts.)
tion i detta ämne, som berör tre olika spörsmål. Ett av dessa är frågan, örn familjepenningen.

Kungl. Majit har höjt bidraget för barn som äro under 16 år utöver vad
1941 års krigsfamiljebidragskommitté har föreslagit. Min motion går närmast
ut på ett förslag ungefär sammanfallande med vad denna kommitté föreslagit.
Jag föreställer mig att denna kommitté ganska ingående dryftat dessa frågor,
och kommitténs hela förslag är ju så långt gående, att man måste säga, att ersättningarna
i sin helhet äro väl tilltagna. Hustrubidraget har höjts betydligt,
och därför har kommittén inte ansett, att man behövde gå så högt beträffande
barnbidraget. Enligt propositioner; går den sammanlagda ökningen upp till
30 kronor i månaden för en tvåbarnsfamilj, och det torde väl vara mera än vad
dyrtiden rimligen kan anses ge anledning till.

I den motion jag har avgivit har föreslagits, att bidraget till barn under 16
år sättes 10 öre lägre än vad som föreslås i propositionen, med tanke då särskilt
på de yngsta som inte dra så stora kostnader.

Jag skulle för min del inte haft någonting emot att ansluta mig till herr
Löfvanders yrkande, om han inte hade tagit det högsta bidraget i kolumn 3 på
1 krona 30 öre. I kolumn 2 har han satt bidraget något över medeltalet. Medeltalet
är där 1 krona 65 öre. Reservanterna ha föreslagit 1 krona 80 öre, under
det att man i kolumn 1 för hustru i reservationen föreslagit 3 kronor eller detsamma
som i ortsgrupp II enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag. Jag
förmodar att detta åstadkommer alltför stora kostnader för statsverket. Hade
denna reservation bestämt beloppet till vad utskottet föreslagit i t. ex. ortsgrupp
II över hela linjen, skulle jag ha kunnat ansluta mig till densamma.

I avvaktan på att det blir slutgiltigt klarlagt hur levnadskostnaderna verkligen
te sig inom landets olika delar, har jag emellertid för avsikt att ställa det
yrkande, som framgår av motionen nr 290, nämligen att i kolumn 3 siffrorna
ändras till 1:—■, 1:10 och 1:20 för respektive ortsgrupper.

Jag ber således, herr talman, att få framställa detta yrkande.

Herr Norman: Herr talman! Det var inte min mening att vare sig avskräcka
eller avråda herr Mannerskantz från att diskutera dyrortsgrupperingen, men
att göra det på de skäl han anförde i sin egen motivering föreställer jag mig
vara meningslöst. Herr Mannerskantz har ju själv tydligt framhållit, att frågan
inte kan lösas i sammanhang med denna detalj, utan måste lösas i ett större
sammanhang. Det var också min tanke.

Herr Mannerskantz yrkande har varit föremål för utskottets prövning. Utskottet
har särskilt med tanke på de barnrika familjerna och deras behov velat
bibehålla det högre maximibeloppet. Jag ber ännu en gång att få understryka,
att när man fastställer familjepenningen utgör maximibeloppet den ram, inom
vilken det efter behovsprövning skall bestämmas vilket belopp som skall utgå.

Jag hemställer alltså, herr talman, örn bifall till utskottets förslag i denna
paragraf.

Herr Näsström: Herr talman! Jag vill bara säga ett par ord i anledning
av det förevarande utskottsutlåtandet. Örn man fingranskar det ur olika synpunkter
och kanske främst ur ortssynpunkter, finner man kanske att man
kan göra en del erinringar, men jag anser att förtjänsterna äro så väsentligt större.
att man måste känna sig glad och tacksam för de förändringar som ha skett.
De personer, som ha varit inkallade en mer eller mindre lång tid, ha ju fått bära
den tyngsta bördan under denna kristid. Den förbättring, som nu har skett, är
således mer än välkommen, och jag tänker då närmast på införandet av hemortslön.
Det är en uppmuntran, som dessa personer ha gjort sig förtjänta av.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

189

Förslag till krigs familjebidrags förordning m. m. (Forts.)

Jag skulle emellertid vilja, fästa uppmärksamheten vid att det kunde ske en
något större enhetlighet i tillämpningen av föreskrifterna inte hara kommunerna
emellan, utan också länen emellan. Hur detta skall ske, kan jag inte ge
mig in på, men jag är övertygad örn att man skulle kunna lyckas på den punkten,
örn man gjorde ett försök.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med avseende på den nu ifrågavarande paragrafen förekommit
följande yrkanden: l:o) att densamma skulle godkännas enligt utskottets förslag;
2:o), av herr Löfvander, att paragrafen skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av honom och herr Wallén vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Mannerskantz, att paragrafen skulle godkännas
med den ändring i den i 1 mom. intagna tabellen, att de i kolumn 3 angivna
beloppen 1: 10, 1: 20 och 1: 30 utbyttes mot respektive 1: —, 1:10 och
1:20.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse vara med övervägande ja besvarad.

Herr Löfvander begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 6 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 45 punkten
A framställda förordningsförslaget, röstar

Den, det ej vill, röstar

Vinner Nej, godkännes nämnda
herr Löfvander.

Ja;

Nej;

paragraf med den lydelse, som föreslagits av

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

7—19 §§.

Godkändes.

20 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 mom. Till värnpliktig, vilken uppbär avlöning enligt krigs avlönings reglementet,
utgår, där ej Konungen annorlunda förordnar, efter en tjänstgöringstid
örn sammanlagt nittio dagar såsom hemortslön ett belopp av en krona örn
dagen. Sedan tjänstgöringen varat trehundrasextio dagar utgår en krona 50
öre om dagen och efter fenihundrafyrtio dagar två kronor örn dagen. Vid be -

190

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krigs familjebidrags förordning m.
(i Kungl. Maj:ts förslag:)

m. (Forts.)

(i utskottets förslag:)

räkning av nämnda tjänstgöringstid ina endast komma i betraktande den tid,
under vilken den värnpliktige efter tidpunkt, som Konungen bestämmer, mot
åtnjutande av värnpliktigs avlöningsförmåner fullgjort honom åliggande
tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 i 1936 års värnpliktslag
eller enligt 28 § 1 mom. i 1941 års värnpliktslag eller tjänstgöring efter eget
åtagande, i sistnämnda fall dock endast örn tjänstgöringen fullgjorts vid förband,
organiserat av den myndighet, vid vilken den värnpliktige är hemortsredovisad.
Med tjänstgöring vid eget förband likställes i nämnda avseende
kommendering till skola eller utbildningskurs, som är gemensam för flera förband.
Har den värnpliktige innehaft anställning över stat, skall vid beräkning
av tjänstgöringstiden hänsyn tagas även till tjänstgöring, som han under sådan
anställning fullgjort efter tidpunkt, som Konungen bestämmer.

2 morn. Vad i 1 mom. stadgas skall icke äga tillämpning med minde den
värnpliktige — utöver den i 1 mom. omförmälda tjänstgöringen •— fullgjort
värnpliktstjänstgöring under sammanlagt trehundrasextio dagar, därest han
hänförts till årsklass 1940 eller 1941 eller årsgrupp 1941 eller inskrivits efter
år 1941, samt i annat fall under sammanlagt etthundraåttio dagar, dock att
nämnda tjänstgöringstider skola förlängas med nittio dagar för värnpliktig,
vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt angives i
§ 1 a) lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, och med etthundratjugu dagar för
värnpliktig, som erhållit tillstånd att, enligt vad i § 1 b) samma lag sägs, i
stället för militär tjänstgöring fullgöra civilt arbete.

Tjänstgöring som i första stycket Tjänstgöring som i första stycket
av detta moment sägs anses i före- av detta moment sägs anses i förevarande
hänseende såsom helt full- varande hänseende såsom helt full -

gjord, därest den värnpliktige tidigare
blivit i vederbörlig ordning helt eller
delvis befriad från dylik tjänstgöring.

gjord, därest den värnpliktige tidigare
blivit i vederbörlig ordning helt eller
delvis befriad från dylik tjänstgöring
eller ock enligt för honom, gällande bestämmelser
haft att fullgöra tjänstgöring
under kortare tid än i samma
stycke sägs.

Vad i 1 mom. sägs skall ej heller äga tillämpning å sådan värnpliktig, vilken
undergår utbildning för vinnande av fast anställning vid krigsmakten, såvitt
avser tid efter det han befordrats (konstituerats) till högre tjänstegrad än
furirs eller tilldelats motsvarande högre tjänsteklass.

3 morn. Den som blivit berättigad 3 morn,. Den som blivit berättigad
till hemortslön skall under krigstjänst- till hemortslön skall under krigstjänst -

gönng, som han därefter, mot åtnjutande
av värnpliktigs avlöningsförmåner,
fullgör efter eget åtagande eller
såsom krigs frivillig efter värnpliktens
upphörande, med iakttagande av de
ovan i denna paragraf givna bestämmelserna
vara bibehållen vid sin rätt
till hemortslön.

Såsom förut angivits hade herrar Tamm och Wistrand enligt avgiven reservation
ansett, att utskottet bort tillstyrka förevarande paragraf i dess av
Kungl. Majit föreslagna lydelse.

göring, som han därefter, mot åtnjutande
av värnpliktigs avlöningsförmåner,
fullgör efter eget åtagande eller
såsom krigs frivillig efter värnpliktens
upphörande vara bibehållen vid sin
rätt till hemortslön.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

191

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. m. (Forts.)
Herr Wistrand: Herr talman! Under åberopande av mitt tidigare yttrande
i detta ärende beder jag att få yrka bifall till Kungl. Majlis förslag.

Herr Norman: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr förste vice talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av den
nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle godkännas
med den lydelse, Kungl. Majit föreslagit; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 20 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 45 punkten
A framställda förordningsförslaget, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste vice talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wistrand begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

J a ■ 51;

Nej — 30.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

21—28 §§.

Godkändes.

29 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Kommun, som enligt 27 § utgivit familjebidrag, äger av staten erhålla gottgörelse,
för familjepenning avseende familjemedlem, som i 3 § a) sägs, ävensom
för begravningsbidrag med hela utgivna beloppet, för näringsbidrag jämlikt
14 § med nittiofem procent av bidraget, för bostadsbidrag med nittio provent
av bidraget samt för familjepenning i annat fall än ovan sagts, näringsbidrag
jämlikt 15 § och sjukbidrag med åttio procent av utgivet belopp; dock
att vad Stockholms stad på grund av stadgandet i 27 § utgivit till värnpliktig,

192

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. to. (Forts.)
bosatt utom riket, skall i sin helhet återgäldas av staten. För hemortslönens
hela belopp utgår gottgörelse av staten.

Då särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen för visst fall medgiva
högre statsbidrag än i första stycket sägs.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Även i fråga örn denna paragraf, som
stadgar, hur mycket kommunerna själva skola betala av de olika bidragen, har
jag motionerat. Kungl. Maj :t och även utskottet ha föreslagit att den ordinarie
familjepenningen till de i 3 § a) angivna familjemedlemmarna helt och hållet
skall bestridas av statsmedel. Jag för min del anser, att en viss nonchalans i
familjebidragsnämndernas prövning kan befaras, örn icke respektive kommuner
ha att bära åtminstone någon liten del av det ekonomiska ansvaret. Jag tilllåter
mig därför hemställa, att fem procent av det nämnda bidragets storlek
skall bestridas av kommunerna.

När det gäller näringsbidraget, föreslås nu, att kommunerna skola svara
för fem procent av bidragsbeloppet. Jag tillåter mig hemställa, att kommunerna
här skola bestrida tio procent av kostnaderna. Vid näringsbidragets beräknande
är det ännu vanskligare att göra den prövning, som behöves, än att
konstatera, örn familjepenning skall utgå, och kommunerna böra därför ha att
bestrida en något större del av näringsbidraget än av familjepenningen.

Örn man nu applicerar dessa yrkanden på lagtexten i 29 §, skulle denna erhålla
följande lydelse, som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till: »Kommun,
som enligt 27 § utgivit familjebidrag, äger av staten erhålla gottgörelse
för begravningsbidrag med hela utgivna beloppet, för familjepenning avseende
familjemedlem, som i 3 § a) sägs, med nittiofem procent av bidraget, för näringsbidrag
jämlikt 14 § och för bostadsbidrag med nittio procent av bidraget
samt för familjepenning»---(= utskottet).

Jag ber alltså, herr talman, att få ställa detta yrkande.

Herr Norman: Herr talman! Den olikhet, som på denna punkt föreligger
mellan Kungl. Majrts och utskottets förslag, är uteslutande av formell natur.
Det tillägg, som har gjorts i utskottet, innebär endast ett förtydligande av innehållet
i Kungl. Maj :ts förslag.

Till de familjemedlemmar, som avses i 3 § a) av krigsfamiljebidragsförordningen,
har ett grundbelopp utgått utan behovsprövning. Efter vad jag kan
förstå, har förordningen i detta fall tillämpats så, att till dessa familjemedlemmar
ha i mycket stor utsträckning maximibeloppen utgått. Beträffande kostnadsfördelningen
har det gällt, att grundbeloppet helt betalats av statsmedel
redan enligt nuvarande bestämmelser. Nu skall det ske en behovsprövning efter
vissa bestämda, normerade grunder. Under sådana förhållanden synes det mig
inte vara anledning att av det skäl, som herr Mannerskantz anfört, lägga en
extra börda på kommunerna, i all synnerhet som kommunernas administrationskostnader
bli rätt betydligt ökade vid tillämpningen av de nya bestämmelserna
i jämförelse med vad som tidigare gällt.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att därunder yrkats dels att den under behandling varande paragrafen
skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock, av herr Mannerskantz,
att paragrafen skulle godkännas med följande ändrade lydelse:

Kommun, som enligt 27 § utgivit familjebidrag, äger av staten erhålla gottgörelse
för begravningsbidrag med hela utgivna beloppet, för familjepenning
avseende familjemedlem, som i 3 § a) sägs, med 95 procent av bidraget, för

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

193

Förslag till krig sfamiljebidrag s förordning m. m. (Forts.)
näringsbidrag jämlikt 14 § och för bostadsbidrag med 90 procent av bidraget
samt för familjepenning---(lika med utskottet).

Därefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag
vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande förordning sförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å förordningsförslaget.

Punkterna B—D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 62, angående
ersättning åt av utskottet anlitat biträde, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 424, i anledning av Kungl. Majrts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 425, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av en
statens järnvägar tillhörig fastighet i Kristinehamn;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 427, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1942/43 till kristillägg;

nr 429, i anledning av Kungl. Maj :t förslag örn anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 445, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 448, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till försvarsväsendets verkstadsnämnd;
samt

nr 449, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring av vissa
bestämmelser i krigsavlöningsreglementet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 440, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att medFörsta
kammarens protokoll 19Jf2. Nr 26. 13

194

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

dela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om
accis å margarin och vissa andra fettvaror. m. m.; samt

nr 453, i anledning av väckt motion avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 441, till
Konungen angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1942/43 m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets betänkande nr 47 fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 454, till
Konungen i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning)
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt angår
genom propositionen framlagda förslag till förordning örn familjebidrag åt
värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning),
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 31 augusti
1940 (nr 824) örn vämpliktslån samt förordning angående upphävande av
10 § andra stycket förordningen den 13 april 1940 (nr 215) örn utrymningshjälp.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets utlåtande nr 45 fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning)
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 231, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42; och
nr 232, angående statsregleringen för budgetåret 1942/43.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.23 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

195

Tisdagen den 30 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

På framställning av herr talmannen beslöts att de på föredragningslistan
upptagna ärendena, vilka samtliga blivit bordlagda endast en gång, skulle
redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

Föredrogos statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 231, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs och företogs punktvis till avgörande statsutskottets memorial nr
232, angående statsregleringen för budgetåret 1942/43.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Kades till handlingarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

Kades till handlingarna.

Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 434, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i taxeringsförordningen;
och

nr 435, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser i
visst fall om vad som är skattepliktiga intäkter.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 444, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

196

Nr 26.

Tisdagen den 30 juni 1942.

nr 446, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 447, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anvisande av
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för anskaffning
av vissa uppvärmningsapparater m. m.;

nr 455, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till högre kommunala skolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

456, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel jämte i ämnet väckta motioner;

nr 457, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43;

nr 458, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
statlig poliskår i Boden jämte en i ämnet väckt motion;

nr 459, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

nr 460, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.;

nr 461, i anledning av Kungl. Maj:t.s proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till färdigställande av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall;

nr 462. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kammarrätten, m. m.;

nr 463, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

464, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder för
de arbetslösa inom säsongyrkena;

nr 465, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förlag för viss kreditgivning;

nr 466, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till arbetsrådet m. m.;

nr 467, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.; samt
nr 468, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens hyresråd.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 45Ö, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 451, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i
visst fall i anledning av olycksfall i arbete;

nr 452, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för
pension till vissa tjänstemän och arbetare, som vid statens övertagande av enskilt
företag eller i samband med dylikt företags nedläggande m. m. övergått i
statens järnvägars tjänst;

nr 473, angående reglering för budgetåret 1942/43 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.; samt

nr 474, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag under
tolfte huvudtiteln för budgetåret 1942/43.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

197

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 469, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning);
och

nr 470, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

469, att utskottets hemställan i utlåtande nr 230 samt, i fråga örn förslaget nr

470, att utskottets hemställanden i memorial nr 231 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 471, angående statsregleringen för budgetåret 1942/43; och
nr 472, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1942/43.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets memorial nr 232 fattade samma beslut som första kam•
maren.

Herr talmannen yttrade: Efter överenskommelse med andra kammarens
talman får jag beträffande riksdagsarbetets ordnande under den närmaste tiden
tillkännagiva, att, såvitt nu kan bedömas, intet arbetsplenum, med kamrarna
kommer att utsättas före torsdagen den 9 nästinstundande juli.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.12 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

422530