1942. Första kammaren. Nr 25 (Riksdagens protokoll 1942:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Första kammaren. Nr 25.

Fredagen den 19 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 13 innevarande månad.

Herr Fahlander infann sig och intog sin plats i kammaren.

Föredrogos och bordlädes åns-o bankoutskottets utlåtanden nr 58—60.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning av dels Lagförslag om
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn hyresreglering m. m., dels hyresreglering
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn kontroll av upplåtelse och m'' m''
överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 301, hade Kungl.

Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
örn hyresreglering m. m. Därjämte hade Kungl. Majit genom en den 29 maj
1942 dagtecknad proposition, nr 341, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m. Propositionerna hade hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet.

I anledning av förstnämnda proposition hade inom riksdagen väckts fem
motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 274 av herr Lindhlom
m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 379 av herr Sundström i Skövde
m. fl., nr 380 likaledes av herr Sundström i Skövde m. fl., nr 395 av herr
Johnsson i Kastanjegården m. fl. och nr 396 av herr Hage.

Utskottet hade jämväl till behandling förehaft en före propositionernas avlämnande
väckt samt till lagutskott remitterad och andra lagutskottet tilldelad
motion nr 21 i andra kammaren av herr Edberg m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen nr 301 framlagda lagförslaget, måtte för
sin del antaga under punkten infört förslag till lag örn hyresreglering m. m.;

B. att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen nr 341 framlagda lagförslaget, måtte för
sin del antaga under denna punkt infört förslag till lag örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

C. att motionerna I: 274 samt lii 379, lii 380, lii 395 och lii 396, i den mån
de icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionen lii 21, i den mån den icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Första hammarens protokoll 19Jf2. Nr 25. X

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Lagförslag om hyresreglering m. m. (Forts.)

I förslaget till lag om hyresreglering m. m. var 23 § så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Den som bryter mot vad i 3 § första
stycket, 9 § första stycket eller 11 §
sägs eller mot förbud, som meddelats
med stöd av 9 § andra stycket, straffes
med dagsböter eller fängelse.

(i utskottets förslag:)

Den som bryter mot vad i 3 § första
stycket, 9 § första stycket eller 11 §
sägs eller mot förbud, som meddelats
med stöd av 9 § andra stycket, straffes
med dagsböter eller fängelse.
Samma lag vare i fråga om den som
uppsåtlig en förleder annan till sådant
brott.

16 § första stycket i förslaget till lag örn kontroll av upplåelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m. hade följande avfattning:

(i Kungl. May.ts förslag:)

Den som bryter mot vad i 4, 7 eller
12 § stadgas, straffes med dagsböter
eller fängelse. Vad i nämnda paragrafer
stadgas skall gälla ändå att ersättningen
givits annan beteckning än
där sägs.

(i utskottets förslag:)

Den som bryter mot vad i 4, 7 eller
12 § stadgas eller uppsåtligen förleder
annan till sådant brott, straffes med
dagsböter eller fängelse. Vad i nämnda
paragrafer stadgas skall gälla ändå
att ersättningen givits annan beteckning
än där sägs.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Forslund, Sten,
Strand, Hage och Pettersson i Hällbacken anfört:

»Utskottet har föreslagit, att straffansvar för överträdelser av hyresregleringen
skall drabba icke blott hyresvärden utan i vissa fall även hyresgästen.
Enligt vår mening bör emellertid — såsom föreslagits i propositionen —
ansvaret för dylika överträdelser endast läggas på hyresvärden. Det torde ligga
i sakens natur, att denne, som handhar uthyrningen, skall svara för att lagstiftningen
därvid efterleves. Det synes oss även oriktigt att jämställa hyresvärden,
som har ekonomisk vinning av att taga för hög hyra, med hyresgästen,
som ser sig nödsakad att betala denna hyra för att få bostad åt sig och
sin familj.

En utvidgning av straffbudet till att omfatta hyresgästen skulle dessutom,
såsom även utskottet funnit, medföra stora praktiska svårigheter. Örn även
hyresgästen hotas av straff, kommer detta troligen att i hög grad minska
möjligheterna att åtkomma brottsliga hyresvärdar genom att dessas överträdelser
icke bliva angivna eller kunna ledas i bevis. Den av utskottet angivna
förutsättningen för att hyresgästen skall straffas, nämligen att han förlett
hyresvärden, torde även vålla stora bevisningssvårigheter.

Vad nu sagts beträffande överskridande av den tillåtna hyrans storlek gäller
även i tillämpliga delar i fråga om de övriga av utskottet förordade utvidgningarna
av straffbestämmelserna i de båda lagförslagen.

På grund av vad sålunda anförts ha vi ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall i oförändrat skick till de av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
i 23 § av förslaget till lag örn hyresreglering m. m. och 16 § av förslaget till
lag örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.»

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om hyresreglering m. m. (Forts.)

Punkten A.

Herr Forslund: Herr talman! I detta utlåtande fran andra lagutskottet halen
avvikelse gjorts från Kungl. Maurts proposition i en rätt viktig punkt.

Jag ber i detta sammanhang även att få säga några ord örn de besvärligheter,
som för närvarande föreligga, särskilt inom andra lagutskottet i anledning
av den tyngande arbetsbörda som där förefinnes. Utskottet har under de senaste
dagarna och veckorna fått en hel del propositioner av mycket viktigt
innehåll att behandla. Hur gärna man än vill iakttaga all den noggranna
granskning, som det tillkommer ett utskott att göra, måste det ändå uppstå
en forcering i arbetet, som kanske i viss mån ändå sänker kvaliteten i fråga
örn granskningen. Jag tror att det ändringsförslag, som utskottet framlagt
och som innebär en avvikelse från propositionen, har tillkommit just under
denna forcering i arbetet, och att man därför inte tillräckligt har övervägt
konsekvenserna av beslutet. Jag vill dock även giva uttryck för den meningen,
att jag inte ett ögonblick, därför att jag är reservant, kommer att försvara
sådana göranden och låtanden från hyresgästers sida, som kunna vara klandervärda
och till och med straffvärda.

Jag tror att man, när det gäller ansvarsbestämmelserna, har skäl att mycket
noga tänka sig för innan man beslutar en sådan avvikelse från Kungl. Maj:ts''
förslag som utskottet föreslår, nämligen att straffansvar skall inträda inte
bara för hyresvärd utan även för hyresgäst. Det är givet att denna forcering
i arbetet inte bör leda till att allt vad Konungen i sina propositioner föreslår
skall godtagas, men på en punkt sådan som denna är det enligt min mening
mycket starka skäl som tala för att man inte gärna skall införa en ändring,
enär jag utgår ifrån att såsom alltid är fallet de kungl, propositionerna bli
blötta och stötta så pass omständligt, att ett utskott knappast kan prestera
någonting ytterligare, framför allt inte när det gäller ett avsnitt i en proposition,
som rör ansvarsbestämmmelser, alltså en påföljd för ett oriktigt förfarande.
Örn jag dessutom skulle våga säga, att jag är förvissad örn att den nuvarande
justitieministern inte ett ögonblick söker att på något sätt undgå att i
lagstiftningen lägga ansvar på det håll, där ansvar rimligen kan utkrävas, synes
utskottet enligt min mening ännu mera sakna anledning att gå fram på
det sätt utskottet gjort.

Vad är nu egentligen sakens kärna? Jo. det är att man med utgångspunkt
från de vanliga rättsgrundsatserna, eller ur rättfärdighetssynpunkt, vill se
saken så, att en hyresgäst, som erbjuder ersättningar, vilka inte överensstämma
med grundtanken i denna lag, även skall straffas. Jag har å min sida utgått
ifrån att man måste ha rätt att ställa ganska stor krav på den som äger
en fastighet och således uppträder såsom hyresvärd. Jag har den övertygelsen
att det inte finns anledning att dela ansvaret på så sätt, att den på vilken
detta ansvar skall falla, således hyresvärden, trots att han har möjlighet att
bedöma vad han har rätt och inte rätt att göra, skall kunna få ansvaret delat
med hyresgästen, såvida de båda parterna inte dölja att de begått något fel.

Denna lag, som skall reglera förhållandena på hyresmarknaden i syfte att
förhindra en alltför hastigt stegrad hyresnivå, är inte någon så att säga absolut
lag, utan det finns många möjligheter att sätta hyrorna högre än de,
som gälla den 1 januari 1942. På hyresvärdens framställning till hyresnämnden
kan ärendet upptagas till prövning, och hyresnämnden kan medgiva en
högre hyra, örn omständigheterna tala för att det är skäligt att hyran höjes.
Men även det motsatta fallet kan inträffa, då således hyresgästen kan påkalla
att hyresbeloppet sänkes. Efter vad jag kan förstå blir det emellertid ofantligt
svårt att tänka sig, att någon mer än hyresvärden kan hålla reda på hur stort

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Lagförslag örn hyresreglering m. m. (Forts.)
hyresbeloppet var deri 1 januari 1942 och vilka förändringar sorn sedermera lia
inträtt. Den hyressökande kan enligt min mening knappast äga kunskap örn
grundhyrans storlek i den fastighet, i vilken han söker att få en bostad. Det
är för mycket begärt, att han skall hålla reda på detta, och därmed bortfaller
den väsentliga grunden för att man skall kunna säga, att han begått en förseelse
emot gällande lagbestämmelser.

Inga myndigheter ha heller påyrkat denna förändring i Kungl. Maj :ts förslag.
Endast från fastighetsägarnas sida har ett uttalande gjorts örn att lagen
verkar ensidigt. Vi ha då i utskottet framhållit, att denna lag måste vara
ensidig, då den avser att reglera förhållanden rörande fastigheter, och fastigheterna
ägas ju inte av båda intressenterna. Det blir ett särskilt kapitel när
det blir fråga örn bostadsrättsföreningar, men det är inte örn dylika jag nu
talar. Således ha de myndigheter, som varit i tillfälle att yttra sig rörande
det förslag, som utarbetats inom justitiedepartementet, inte gjort några som
helst yrkanden i antydd riktning. Det är, som jag sagt, endast fastighetsägarna
som gjort detta.

Det vill också synas som örn här kommer att uppstå en rent praktisk olägenhet.
Lagens effektivitet kan inte bli nämnvärt stor om man skall uppställa
som en självklar sats, att även hyresgästen skall kunna straffas. Därigenom
åstadkommes helt naturligt för båda parterna ett intresse, både för
den som erbjuder högre h^ra och för den som i avtalet betingar sig högre hyra,
att helt enkelt i all tysthet komma överens örn denna högre hyra, varigenom
ingendera av dem blir vare sig åtalad eller straffad. Man säger, att vi ha erfarenheter
från förra kriget, då vi också hade besvärligheter på hyresmarknaden,
att det fanns de som hade gott örn pengar och som kunde bjuda ersättningar,
vilka voro oskäliga; dessa borde man inte skona. Ja, örn detta behöver
man inte vara okunnig, ty denna omständighet har ju omvittnats vid många
tillfällen. Men de fall, som härvidlag kunna komma i fråga, måste nog anses
utgöra ett mindre antal. Det synes mig då vara rätt riskabelt att, enbart för
att komma åt dessa människor, införa ett stadgande, som överhuvud taget
gör dessa bestämmelser om ansvar mindre effektiva än som eljest skulle vara
fallet, enär, som jag nyss sade, det ligger^så snubblande nära att tänka sig
att det uppstår en verksamhet på detta område som man inte kommer åt, alltså
den att hyresvärdar och hyresgäster, som i detta fall således ha samma intresse
av att undgå straff, se till att det verkliga förhållandet aldrig blir känt.
Denna paragraf kommer under sådana förhållanden att bli fullständigt ineffektiv.

Jag har, herr talman, därför i utskottet stannat för att förorda, att man bör
godtaga vad Konungen föreslagit. Konungens förslag på denna punkt är enligt
min mening välgrundat, och jag kan icke övertygas örn att utskottet under
den brådska, som förevarit i utskottet, där man fått arbeta både dag och
natt för att hinna i tid få förslaget färdigt, kunnat ägna ärendet en så ingående
behandling, att man rörande en straffbestämmelse bort förorda en utvidgning
utöver vad de instanser med juridisk expertis, som yttrat sig i ärendet,
ansett påkallat. De ha således stannat för att ansvaret endast skall utkrävas
av hyresvärden.

Jag hemställer därför, herr talman, med dessa få ord örn bifall till den av
mig m. fl. avgivna reservationen och därmed även till Kungl. Maj:ts förslag.

Häri instämde herr Schlyter.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Forslund har alldeles rätt i att vårt
arbete i andra lagutskottet på sista tiden har varit av den art att det har
spänt medlemmarnas arbetsförmåga intill bristningsgränsen. Men när han

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Lagförslag otti hyresreglering m. m. (Forts.)
därutav drar den slutsatsen, att den föreslagna ändringen i Kungl. Majlis
förslag skulle ha tillkommit på grund av en viss trötthet, tycker jag nog att
logiRen brister något. Ett trötthetstecken hade det väl varit, att utan vidare
låta passera vad som kommit inför utskottet.

När utskottet gjort denna ändring i Kungl. Maj :ts förslag, har utskottet
därmed velat fästa uppmärksamheten på det stötande i att en hyresgäst, som
kanske ofta är i betydligt bättre ekonomiska förhållanden än vad hyresvärden
är, skall kunna locka en hyresvärd till att ta emot en högre hyra än
grundhyran och därvid ändå vara strafflös, medan hyresvärden, som kanske
motsträvigt och motvilligt har lockats, skall ensam bära straffet.

Reservanterna ha sagt: »Om även hyresgästen hotas av straff, kommer
detta troligen att i hög grad minska möjligheterna att åtkomma brottsliga
hyresvärdar genom att dessas överträdelser icke bliva angivna eller kunna
ledas i bevis.» Jag måste uttrycka min glädje, att ett sådant uttalande inte
bär kommit in i ett svenskt lagutskotts utlåtande, ty den ståndpunkt, varåt det
ger uttryck, innebär ingenting annat än att man släpper provokatörerna lösa.
Man kan locka hyresvärden till att ta emot en högre hyra, och därefter kan
man fritt ange honom, saklöst och straffritt för egen del. Men denne, som
kanske pressad av omständigheterna har bragts att ta emot en högre hyra,
skall ensam bära ansvaret. Detta kan inte vara riktigt. I varje fall är det
stötande för mina rättsbegrepp. Det är väl också detta förhållande som givit
anledning till att man i en råd ransoneringsförfattningar, som i detta fall
kunna vara ganska jämförliga med hyresregleringslagen, redan frångått denna
princip och numera även straffar den köpare, som förleder till överträdelser
av ransoneringsförfattningen.

De, som göra gällande att den ensidiga straffördelningen är ägnad att bättre
främja lagens efterlevnad, böra tänka efter huruvida det inte är ett ännu
större handikap för lagstiftningens tillämpning att man å hyresgästsidan fritt
kan få driva spelet med att försöka driva upp hyrorna över den nivå lagstiftningen
förutsätter.

Jag kan för övrigt inte se att denna bestämmelse egentligen berör hyresvärdarnas
intressen. Herr Forslund ville göra gällande, att det i huvudsak
var hyresvärdarna, som voro intresserade av att få hyresgästerna dömda. Jag
har mycket svårt att förstå att det skulle vara ett hyresvärdsintresse. För
hyresvärden kan det vara ungefär hugget som stucket örn hyresgästen blir
straffad eller inte. Vad det här gäller, mina herrar, är en konkurrens mellan
olika hyresgäster. Den ekonomiskt bättre ställda hyresgästen kan straffritt
driva undan den sämre ekonomiskt ställda. Kungl. Maj:ts förslag skulle därför
enligt min mening lämna öppna mycket stora möjligheter till eluderande
av lagstiftningen, vilka utskottet emellertid nu försökt att sätta stopp för. Härmed
tror jag mig ha bemött herr Forslunds yttrande.

Jag vill i förbigående även meddela kammaren, att vid detta utskottsutlåtande
finns fogad en blank reservation av herr Olovson i Västerås. Denna reservation
— det har jag väl rättighet att säga — är föranledd av en önskan
att gå längre i denna fråga än vad till och med utskottet har velat göra. Den
vill under alla omständigheter .straffa en hyresgäst, som betalar högre hyra
än grundhyran. Utskottet har inte vågat sig på, och enligt min mening med
full rätt, att gå längre än att straffa hyresgäst i de fall, då det är fråga örn
ett verkligt förledande, ett lockande eller ett tubbande.

Det sägs att utskottets förslag kommer att medföra svårigheter i bevisningshänseende.
Jag vill då svara, att bevisningssvårigheterna i och för sig
inte böra föranleda, att man avstår från en lagbestämmelse, som verkar i rätt
riktning. Bevisningssvårigheterna böra väl för övrigt inte vara större vid en

Xr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Lagförslag om hyresreglering m. m. (Furts.)
tillämpning av hyreslagen än vid en tillämpning av våra ransoneringsförfattningar,
i fråga om vilka vi redan lia tillämpat denna bestämmelse.

Eftersom jag Ilar ordet, herr talman, skulle jag vilja säga något i största
allmänhet angående denna hyresregleringslag. För min del hälsar jag den
inte särskilt välkommen, ehuruväl jag måste erkänna, att den i nuvarande
stund antagligen är nödvändig. Yi hade i samband med förra kristiden en
hyresreglering, och spåren av den voro av den beskaffenheten att de måste
anses ganska avskräckande. Man får med fastlåsandet av hyrorna en bundenhet
i lägenhetsbeståndet, som motverkar varje rationell omflyttning, och man
får också mycket snart —• i den mån det verkligen blir några nybyggnader
— två vitt skilda hyresnivåer, för vilka det inte finns någon rättvis grund,
sett ur den hyrande allmänhetens synpunkt. Man motverkar uppförandet av
nya hyreslägenheter, låt vara att sådana på grund av omständigheterna i alla
fall för närvarande bli svåra att uppföra. Men det blir inte lättare med denna
lagstiftning., det är alldeles ostridigt. För att överhuvud taget få någon bostadsproduktion
till stånd får man anlita utvägen med statsunderstöd och subventioner,
som väl i alla fall aldrig kan bli annat än en mycket fattig ersättning
för den enskilda hyresmarknaden och helt säkert aldrig kan tillfredsställa
ett växande bostadsbehov. På det viset får en lagstiftning som denna
efterverkningar på både det sociala och det ekonomiska livet, som man inte
har någon anledning att underskatta. Härtill kommer att nu föreliggande
förslag till hyresregleringslag i själva sin utformning är ännu mera restriktivt
än vad den förra var och inte lämnar så stora möjligheter till en smidig
anpassning efter ett förändrat läge som den under föregående svåra kristid
gällande lagen. Anledningen härtill är att lagens syfte denna gång är ett
annat, ett syfte som jag måste respektera och böja mig för. Lagens kanske
främsta syfte är att vara ett led i en prisbindningspolitik. Man vill hålla det
allmänna prisläget nere vid en viss nivå.

Det är emellertid mycket strama band som lagen lägger på rörelsefriheten
hos ett enda samhällsskikt, fastighetsägarna, vilket skikt ju ingalunda är så
enhetligt välställt som kanske många här i landet föreställa sig. I avtalsförhållandet
mellan fastighetsägare och hyresgäst är det långt ifrån alltid sagt,
att den senare representerar den ekonomiskt svagare parten. Tidsförhållandena-
äro emellertid sådana att en lagstiftning som denna inte kan undgås
utan måste tagas. Jag vill emellertid nu frälsa min själ med att framhålla
att det inte längre går att inskränka bärandet av den börda, prisnivåns fastlåsande
innebär, endast till detta skikt, som är så heterogent ur ekonomisk och
social synpunkt och som sett ur samhällets synpunkt är relativt svagt. Fastighetsägarna
kunna inte ensamma bära denna börda. Skulle så bli fallet, vore
lagen inte bara en orättvisa utan även en meningslöshet. Fastighetsägarna
ensamma kunna icke hejda en ödesdiger prisutveckling. Man måste gå vidare
till långt talrikare och mycket betydelsefullare samhällsgrupper än fastighetsägarna.
Endast under denna förutsättning kan lagstiftningen få en djupare
mening. Det är i detta sammanhang jag har velat se den, och det är ur den
synpunkten som jag också förklarar mig beredd att biträda den.

Slutligen vill jag också framhålla ett önskemål, som även utskottet har
framfört och som jag skulle tro att egentligen ingen på allvar skall opponera
sig mot, nämligen angelägenheten av att när förhållandena en gång stabiliserat
sig därhän, att man återigen kan gå till en avveckling, densamma också
utan någon tvekan kommer till stånd. En lagstiftning som denna har intet
önskvärt moment i sig själv. Den ingriper alldeles för djupt i den avtalsfrihet,
som vi i princip alla önska se upprätthållen och som inte kan upphävas
på ett område utan att det också uppstår behov av motsvarande åtgärder på

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om hyresreglering m. m. (Forts.)
andra områden. Den kan endast motiveras av ett undantagsläge. Därför bör
det klart sägas ifrån, att den också måste försvinna samtidigt med detta
utgångsläge.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Man har givetvis inom regeringen
beaktat de svårigheter, som en hyresregleringslag är ägnad att medföra för
vårt näringsliv, svårigheter som den senaste ärade talaren underströk i senare
delen av sitt anförande. Men eftersom han själv kom fram till den ståndpunkten
att man, trots dessa betänkligheter, måste acceptera hyresregleringslagen,
skall jag inte närmare ingå på den senare, allmänna delen av hans anförande.
Jag ber endast att få framhålla, att det naturligtvis är alldeles riktigt såsom
han framhöll, att det här är fråga örn en social skyddsåtgärd, som avser att
bereda ett allmänt skydd mot de svårigheter för de mindre inkomsttagarna, som
en inflation medför. Men lagen avser också att vara ett alldeles särskilt skydd
för hyresgästerna, naturligtvis främst för de ekonomiskt svagare hyresgästerna.
Vid all social lagstiftning har man ju det ögonmärket, att man vill skydda
den svagare. Vill man icke betrakta den föreslagna lagen ur den synpunkten,
kan man naturligtvis inte förstå dess konstruktion och dess bestämmelser.

Herr Wistrand berörde i första delen av sitt anförande de straffbestämmelser,
som äro föreslagna i propositionen. Detta är en detalj, men en viktig sådan.
Den ärade talaren kritiserade utformningen av dessa straffbestämmelser
ur den synpunkten att man måste se till, att mycket välsituerade hyresgäster,
som rent av kunde intaga en ekonomiskt starkare ställning än hyresvärden,
bleve straffade för den händelse de förledde en hyresvärd att taga högre hyra
än lagen medger. Den ärade talaran fortsatte med att säga, att det är alldeles
oriktigt att lämna hyresgästen straffri. Det innebar enligt hans mening en
ståndpunkt, som inte är förenlig med god lagstiftning, och det innebar, att man
skulle släppa provokatörerna lösa. Jag kan för min del inte ansluta mig till
den syn på problemet, som ligger bakom dessa den ärade talarens yttranden.
Man har i utskottet dragit paralleller med bestämmelserna i ransoneringsförfattningarna,
men örn man läser bestämmelserna där, visar det sig på lagtexternas
avfattning, att läget för köparen är ett helt annat än för hyresgästen.

Jag vill för min del göra en annan jämförelse. Jag vill till en början förutskicka
att jag inte kan förstå, att det skall finnas någon solidaritetskänsla inom
hyresvärdarnas krets för den hyresvärd, som illojalt bryter mot lagen. Det är
mig ofattligt att man anlagt en sådan synpunkt inom fastighetsägarnas riksförbund.
I Sverige finnes ju en massa penningutlånande institutioner, men inte
känna de sig kränkta av att man inför straffbestämmelser för ockrare. Och
det är dock ostridigt, att om en hyresvärd går så långt att han tar en alldeles
oskäligt hög hyra, så gör han sig skyldig till sakocker och faller alltså under
ockerlagen. Men dot är väl ingen här i kammaren som känner något moraliskt
behov av att straffa en person, som fallit offer för sakocker. Lika litet torde
väl någon känna ett moraliskt behov att straffa en person, som blivit föremål
för utpressning och betalat en summa till utpressaren. Man känner intet moraliskt
behov att straffa i sådana fall, och jag tror icke det har förekommit i
rättsskipningen att något sådant straff har utkrävts, fastän det naturligtvis
ofta är så att den, som uppsöker en ockrare, är en provokatör. Han har på
förhand hört att den och den personen bedriver ocker, och i sin nödställda belägenhet
går han till denne och ber om hjälp samt är villig att betala praktiskt
taget vad som helst i ränta för att få pengarna. Han är alltså provokatör,
men man kan inte känna någon moralisk indignation över att lian inte blir straffad.
I varje fall kan jag inte känna det. På samma sätt kan jag inte heller

Nr 25.

Fredagen deri 19 juni 1942 f. m.

Lagförslag om hyresreglering m. m. (Forts.)
känna indignation över att propositionen icke har några straffbestämmelser mot
hyresgästen. Jag ber att få erinra örn att inte heller lagrådet har känt behov
av att komplettera propositionen med sådana straffbestämmelser. Man kan
naturligtvis föra diskussionen mycket långt in på juridiska jämförelser, men
jag skall med det nu sagda lämna de teoretiska distinktionerna å sido.

Jag skall i stället be att få säga några ord örn den praktiska sidan av saken.
Hur tror man, att straffbestämmelserna i denna lag skola få någon effektivitet,
om en hyresgäst, som klagar över att värden av honom mottagit högre
hyra än den lagliga, kan riskera att bli mött med den invändningen, att värden
blivit förledd av hyresgästen? Örn det i detta fall blir rättegång, skulle
ju hyresgästen vara jävig, eftersom han kan bli straffad. I ett stort antal fall
blir resultatet av en sådan straffbestämmelse, att man inte har någon möjlighet
att få upplysningar örn transaktionen och att ådöma hyresvärden straff.
Tro ni verkligen, mina herrar, att exempelvis hyresgästernas riksförbund, som
naturligtvis i främsta rummet kommer att vaka över att denna lag efterleves,
skall kunna få upplysningar från sina medlemmar om att dessa varit med om
att betala högre hyra än den lagliga, därest en sådan straffbestämmelse införes
i lagen, som utskottet föreslår? Om herrar ledamöter av denna kammare verkligen
tro det, känna ni ganska illa det svenska folkets psykologi. Ni kunna
vara övertygade örn att flertalet hyresgäster komma att resonera ungefär så
bär: »Nu har jag betalat en hyra, som är högre än den lagliga, men det tiger
jag med, ty annars kan jag råka ut för obehag.»

Jag hemställer till kammaren att ta under övervägande, örn det inte är skäl
att följa propositionen på denna punkt. Det är viktigt med hänsyn till lagens
effektivitet, att man här inte följer utskottet. Örn utskottet skulle segra, är
jag övertygad örn att det kommer att bli många klagomål inom folkets breda
lager i hela landet över att denna bestämmelse har mörklagt vad som sker vid
avtal mellan hyresvärd och hyresgäst.

Herr Lindblom: Herr talman! Sedan nu en representant för majoriteten
och en representant för minoriteten i utskottet haft ordet i frågan, må det
anses tillbörligt att jag i egenskap av motionär också yttrar några ord. Jag
har egentligen begärt ordet för ett förtydligande i fråga örn reparationsarbeten,
men innan jag ingår på den punkten vill jag anföra några allmänna synpunkter.

Jag instämmer allra först i vad herr Wistrand här yttrade angående denna
lags tillkomst. Jag vill för min del framhålla att det nog hade varit önskvärt,
örn man i detta kritiska läge på bostadsmarknaden hade kunnat undvika att
tillgripa en dylik lagstiftning. Erfarenheterna från förra världskriget ge vid
handen att en lag av denna art verkar hämmande när det gäller att få till *
stånd ökad bostadsproduktion. Sedan hyresstegringslagarna tillkommit under
förra världskriget, kännetecknades utvecklingen av en katastrofalt sjunkande
bostadsproduktion.

Man skall dessutom också komma ihåg, att denna lag kan få vissa rätt ödesdigra
sociala verkningar så till vida att den naturliga omflyttningen, som ändå
spelar en ganska betydelsefull roll i detta sammanhang, kommer att bli i hög
grad begränsad genom denna lag. Under förra världskriget hindrades denna
naturliga omflyttning genom den då gällande lagen i hög grad, och detta ledde
till att bostadsnöden här i Stockholm skärptes, ehuru antalet eldstäder i förhållande
till folkmängden samtidigt ökades.

Man kunde ifrågasätta om det inte hade varit möjligt att, såsom har skett
på åtskilliga andra områden, komma fram till en uppgörelse genom en överenskommelse
mellan här berörda partsorganisationer. Det är ju möjligt att detta

Fredagen den 19 juni 1942 f. ni.

Nr 25.

Lagförslai7 om hyresreglering m. m. (Forts.)
inte hade gått; jag kan inte bestämt yttra mig örn den saken. Men med hänsyn
till de föreliggande uppgifterna örn att stegringen av hyreskostnaderna från
krigets början och till slutet av år 1941 endast uppgått till 1 procent, mäste
man nog säga att hyresvärdarna beflitat sig örn att i rådande krisläge hålla
tillbaka hyrorna i största möjliga utsträckning. Inte på något annat område
förekommer, såvitt jag vet, en så ringa höjning i prisläget som när det gäller
hyrorna.

Emellertid föreligger nu detta lagförslag, och i det läget må man se till att
försöka göra det bästa möjliga av det i olika hänseenden. Framför allt gäller
det att alla och en var på båda sidor göra sitt yttersta för att dess skadeverkningar
skola bli så ringa som möjligt. Enligt min mening bedömer man saken
fel, örn man blott tänker på läget under regleringstiden. Det är också fråga
örn huru lagen skall avvecklas, när den dagen kommer, och däremot måste man
sikta för att få de rätta förutsättningarna att bedöma hur lagen kommer att
verka i tillämpningen. I det sammanhanget skall jag be.att få citera ett uttalande
av socialstyrelsen i dess yttrande över det utremitterade lagförslaget..
»Det skulle», säger socialstyrelsen, »i hög grad försvåra en återgång till fri
hyresmarknad, om man konsekvent vägrade hyreshöjning med hänsyn till
sänkt penningvärde. I detta avseende finnas goda erfarenheter från utvecklingen
av hyresregleringen under förra världskriget. Statsmakterna medgåvo
då successivt en stegring av hyresnivån på grund av penningvärdets^ förändring.
Till följd härav kunde vi i Sverige avveckla statsingripandet på hyresmarknaden
tidigare än i något annat land, och avvecklingen kunde ske utan
några större svårigheter. Redan vid genomförandet av en statlig reglering av
hyresmarknaden bör det för statsmakterna stå fullt klart, att regleringen måste
bedrivas med den riktlinjen, att den bör avvecklas så fort som detta kan ske.»

Sedan är det en del punkter i motionen, som inte ha blivit beaktade.^ Jag kan
givetvis, när det gäller en motion i denna fråga, inte begära att få alla. de
framförda önskemålen tillgodosedda. Men det är särskilt en sak, som har visat
sig ganska allvarlig och som uppenbarligen innebär en orättvisa. Jag tänker
på bränslekostnadstilläggen för långfristiga hyreskontrakt. För närvarande är
det ju så att dessa, som lia hyrt på en längre tid, inte annat än genom ömsesidig
överenskommelse behöva lämna sådant tillägg för de ökade bränslekostnaderna
som förekommer i fråga örn andra hyresgäster. Detta förhållande har
i en stor mängd fall blivit synnerligen betungande för hyresvärden, icke minst
därför att det här inte sällan är fråga örn lokaler, som också äro. undantagna
från förbudet att tillhandahålla varmvatten. Rättvisan synes obetingat fordra,
att om hyresgästen i dylika fall alltjämt önskar nyttja lokalen, lian skall vara
skyldig att jämväl utgiva bränslekostnadstillägg. Det rör sig här i själva verket
örn en social orättvisa. Ty oftast är det de mest välsituerade, som på detta
sätt ha kunnat hyra en lokal för längre tid, medan de, som inte äro i samma
ekonomiskt goda ställning, ha fått stanna vid kortfristiga kontrakt. Nu blir
följden att de, som bäst skulle kunna bära det rättvisa bränslekostnadstillägget,
inte alls behöva betala sådant, medan andra som äro ekonomiskt svagare
få betala det. Man måste ändå medge, att detta förhållande borde rättas till på
något sätt genom bestämmelser och direktiv. Värmen är ju en fö.rbruk.ningsvara,
precis som fallet är med exempelvis gas och elektricitet. Enligt min mening
bör därför likformighet råda i fråga örn dessa tre faktorer. Sa snart en
höjning måste företagas, bör denna rättvisligen drabba alla samtidigt.

Jag hade närmast begärt ordet, herr talman, med anledning av ett uttalande
örn reparationskostnaderna, som förekommer i utskottets utlåtande. I motionen
har yrkals, att jämväl förbättringsarbeten skulle, i likhet med ombyggnadsoch
ändringsarbeten, berättiga till höjning av grundhyran. Utskottet har emel -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Lagförslag om hyresreglering m. m. (Forts.)
lertid härvidlag anfört, att det löpande underhållet icke skall få utgöra anledning.
till höjning av grundhyran. För att icke något missförstånd skall råda,
vill jag framhålla, att då man i motionen yrkat att reparationer skulle medtagas,
har man inte tänkt på det mera löpande, vanliga underhållet, utan på en
mera omfattande reparation, som utföres i viss lägenhet eller fastighet utan
att det faller under begreppet ombyggnads- eller förbättringsarbete. Det är
skillnaden mellan det utremitterade lagutkastet och propositionen i denna del,
som väsentligen föranlett yrkandet i motionen. Jag citerar här efter utskottets
utlåtande å sid. 14 och 15: »I promemorian har föreslagits en uppdelning
mellan olika slag av sådana kostnader för att undvika, att hela hyresnivån belastades
med prisstegringen för de reparationer, som medföra avsevärd förbättring
av^ enskilda lägenheter. Sådana reparationer som t. ex. mera genomgripande
målning eller omtapetsering av en lägenhet skulle alltså enligt promemorian
icke medräknas vid den generella prövningen utan i stället medföra
rätt att påkalla hyreshöjning i det enskilda fallet. Däremot skulle kostnadsökningen
för löpande småreparationer i lägenheterna beaktas vid avvägningen
av den allmänna hyresnivån, och detsamma skulle gälla i fråga örn prisstegringen
på^sådana reparationer, som icke beröra någon viss lägenhet, t. ex. utvändig
målning.» Emellertid anförde socialstyrelsen att det skulle stöta på
stora svårigheter att göra den uppdelning, som sålunda skulle förekomma, och
departementschefen har tagit hänsyn härtill genom att endast medtaga ombyggnads-
och reparationsarbeten såsom grund för hyreshöjning i det enskilda fallet.

Det bör emellertid understrykas att utskottets yttrande i denna del ingalunda
får fattas sa, att reparationskostnaden icke alls skall få medräknas vid
bedömandet av de kostnadselement, som skola ligga till grund för bestämmandet
av den procentsats, vilken skall gälla vid en generell höjning. Det torde få
anses klart att den merkostnad, som uppstår i reparationskontot på grund av
prisstegringen, skall anses ingå i den ökade förvaltningskostnaden. Jag förmodar
att den tolkningen av lagens bestämmelser på detta område får anses
vara riktig. Det skulle ju eljest bli rena orimligheter vid tillämpningen. Örn
en fastighetsägare under löpande år reparerat för låt oss säga 3,000 kronor
och prishöjningen anses motsvara 30 ä 35 procent, är det givetvis merkostnaden
som här skall räknas in, för -så vitt reparationsprogrammet kan anses vara
av normal omfattning. Man bör således göra klart för sig skillnaden härvidlag
mellan den mera omfattande reparation, som enligt motionen och den förut
nämnda promemorian, d. v. s. lagutkastet, skulle berättiga till höjning av
grundhyran i det enskilda fallet, och den vanliga löpande reparation, varom
utskottet talar och vilken ingår i de kostnadselement som skola ligga till grund
för den generella höjningen. Jag har ansett detta förtydligande behövligt för
att inte något missförstånd skall komma att uppstå i fråga örn tillämpningen.

I fråga örn straffbestämmelserna har det varit min tanke — denna sak har
också berörts i motionen — att.man genom en straffbestämmelse åt båda hållen
skulle skapa sådan likställighet ''mellan parterna, att brottslighet i detta
fall inte skulle presumeras i fråga örn den ena parten i högre grad än den andra.
Det är oss inte obekant att fall förekommit, då i synnerhet en hyresgäst,
som haft god ekonomi, gått till en hyresvärd och sagt: »Jag måste lia denna
lägenhet, och jag betalar gärna så och så mycket mera. Det är ett ömmande
fall och du kan väl gå med på detta, Det gör väl ingenting.» Just på detta
sätt provocerar han faktiskt hyresvärden till att la den högre hyran. Det är
ju sedan ingenting som hindrar, örn lagen är ensidig, att denne hyresgäst, då
saken är klar och avtal träffats, anmäler detta förhållande för hyresnämnden.
Därigenom blir hyresvärden straffad, och hyresgästen kan dessutom få hyran
sänkt till den vanliga nivån.

Fredagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om hyresreglering m. m. (Forts.)

Jag vill säga att detta inte, såsom herr statsrådet här yttrade, hör uppfattas
så att fastighetsägarna skulle vilja ge något slags moralisk, eller kanske
rättare omoralisk, solidaritetsförklaring med sådana som »ockra» — såsom uttrycket
föll — på hyran. Det är inte fråga örn detta. Det är uppenbart, såsom
också statsrådet förutsatte, att det inom fastighetsägareförbundet icke föreligger
någon önskan att hålla en hyresvärd om ryggen, som i detta avseende
förfar olagligt. Men vi anse, att man i detta fall skyddar både hyresgästen
och hyresvärden bättre genom en likställighet härvidlag. Jag tror att det skulle
komma att verka ganska underligt att i en författning som denna straffa
allenast den ena parten såsom brottslig. På alla andra områden i vår krislagstiftning
finnas liknande bestämmelser i fråga om köp och försäljning. Och
här föreligger ju dock enligt min mening den likheten, att lika väl som jag
köper en vara, köper jag här, genom att erlägga hyresbeloppet, en lägenhet..

Jag skall inte, herr talman, vidare ingå på frågan. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Gentemot herr statsrådets anförande vill jag
göra två erinringar.

Utskottet ifrågasätter endast att den skall straffas, som »uppsåtligen förleder
annan till sådant brott». Det gäller här sålunda långt ifrån alla de fall,
där en högre hyra har betalats. I de allra flesta fall torde sådan överbetalning
icke falla under detta lagrum. Det gäller som sagt endast när det kan
ledas i bevis, att det förelegat ett uppsåt att förleda till utbetalande av en
högre hyra än grundhyran.

Så vitt jag kan finna, har också denna princip blivit knäsatt så nyligen
som i ett utskottsutlåtande, vilket i dag ligger på kammarens bord. I förslaget
till prisregleringslag stadgas i 11 § följande: »Ej må köpare i andra fall
än förut angivits dömas för delaktighet i av säljare begånget brott som i
första stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,, där ej köparen med.sådan vetskap,
varom i nämnda lagrum är sagt, uppsåtligen förlett, säljaren till brottet.»
I dessa fall bestraffas alltså den köpare, som har förlett till brott. Varför skall
inte detta kunna ske också beträffande hyresregleringen? Varför skall här göras
ett undantag? Jag har mycket svårt att finna detta tillfredsställande.

Herr Wohlin: Herr talman! Vad angår den speciella fråga, som är upptagen
i reservationen, har departementschefen enligt min uppfattning på ett
så fullständigt sätt sönderslagit de argument, som anförts till förmån för utskottets
ändringsförslag på den punkten, att ingen tvekan kan råda örn att envar
bör följa reservationen.

Jag bär begärt ordet för att uttrycka min tillfredsställelse över att denna
skyddslagstiftning sent omsider även under denna kristid kommer till stånd
till hyresgästernas obestridliga gagn och nödvändiga behov. När herrar Wistrand
och Lindblom förklara, att spåren förskräcka från den tid. under förra
världskriget, då en liknande lagstiftning förefanns, så är det ingen riktig
historieskrivning. Den lagstiftning, som på den tiden fanns, skyddade tusentals,
ja tiotusentals svenska familjer — både dem, som befunno sig i en svag
ekonomisk ställning, och dem, som tillhörde den ekonomiska medelklassen —
från ekonomisk katastrof rent ut sagt. Hur man kan säga, att en sådan skyddslagstiftning
är av den naturen, att den med hänvisning till dåtida erfarenheter
helst bör förhindras att komma till stånd, det är för mig fullkomligt ofattbart.
Jag vill påpeka, att premisserna och de. statistiska utgångspunkterna för
ott denna lagstiftning kommit först nu, som jag vid ett tidigare tillfälle framhållit,
icke äro hållbara. Men bättre sent än aldrig. Det är nödvändigt för des -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Lagförslag örn hyresreglering ni. m. (Forts.)
sa ekonomisk svagare familjer och medelklassfamiljer i de stora städerna att
få denna lagstiftning stramare och hårdare än den lagstiftning var, som tilllämpades
under förra världskriget. Det är nödvändigt, för att deras utgifter
till kläder och föda och andra nödvändiga behov överhuvud taget skola kunna
tillgodoses. Det är nödvändigt icke minst i en tid, när man på alla områden
måste söka mota inflatoriska tendenser inom vårt samhällsliv. Det var för mig
ytterligt upprörande att höra herr Wistrand, i senare delen av sitt anförande,
och herr Lindblom giva en sådan skev framställning av den oerhört viktiga
sociala skyddslagstiftning, varom det nu är tal.

Slutligen vill jag uttala en förhoppning, att denna lagstiftning, hur väl den
än är formulerad, även måtte, när den förverkligas ute i det levande livet,
bli förverkligad i enlighet med lagstiftarens intentioner. Det har tyvärr icke
alltid varit så, att sociala skyddslagar ha blivit i det praktiska livet fullt så
väl förverkligade, som lagstiftaren.— i detta fall Kungl. Majit och riksdagen
— har önskat. Jag bär personlig erfarenhet av huru man blev pressad under
förra världskriget av en vice värd i en hyresfastighet här i Stockholm, som
underlät att hålla sig tillstädes den dag hyran skulle betalas, för att med hänvisning
till »icke betalad hyra» sedermera kunna vräka deri ifrågavarande hyresgästen,
och hur man då först fick anlita advokat och två stämningsmän
för att få betala sin hyra till denne vice värd, och sedermera advokat i den
dåtida hyresnämnden för att mota ett försök från värdens sida — en herre,
som bodde på Rivieran — att med förklaring om att han ville bo i den lägenhet,
som jag nu åsyftar — det var min egen — få vräka mig från den lägenheten.
Jag har sålunda erfarenheter av sådant slag, att det är ytterst angeläget
att de hyresnämnder och det hyresråd, som nu komma till stånd, handha
denna lagstiftning, som jag alltså hälsar med uppriktig glädje, på det sätt,
som lagstiftaren har tänkt sig att den bör handhavas, och jag vädjar till chefen
för justitiedepartementet och hans medarbetare att se till, att denna lagstiftning
i praktiken kommer att tillämpas på det riktiga och för hyresgästerna
rättvisa sättet.

I själva den fråga, som det nu gäller, har jag redan anfört, att jag ansluter
mig till reservationen.

I detta anförande instämde herr Wagnsson.

Herr Schlyter: Herr talman! Örn jag skulle ha motiverat mitt instämmande
nyss med herr Forslund, så skulle jag just ha plockat fram den paragraf i prisregleringslagen,
som herr Wistrand åberopade, och verkställt en jämförelse
mellan den och den här föreslagna strängare bestämmelsen, för att påvisa
skillnaden mellan de principer, som tagit form i dessa båda olika paragrafer.
Jag kan kortast uttrycka saken på det sättet, att medan jag betraktar hyresgästen
mera såsom analog med offret för ockraren, såsom justitieministern här
nyss har gjort, och alltså såsom den, som är föremål för brottet och som därför
efter allmänna straffrättsprinciper icke bör straffas för anstiftan, så uppfattar
jag köparen vid ett ransoneringsbrott verkligen såsom en medbrottsling,
ty båda två, både säljaren och köparen, bryta mot de i det allmännas intresse
tillkomna prisregleringsbestämmelserna, som framför allt avse att skydda allmänheten,
d. v. s. andra än köparen. Det är min huvudsynpunkt på skillnaden
mellan dessa båda brott.

Sedan har jag vissa betänkligheter mot avfattningen av det föreslagna tilllägget
till denna paragraf. Jag tror, att det är ganska intetsägande därför att,
såvitt jag förstår, anstiftningsreglerna i den allmänna straffrätten äro tillämpliga
bär utan att det uttryckligen säges ifrån, och det är därför onödigt att

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Lagförslan örn hyresreglering m. m. (Forts.)
medtaga en sådan bestämmelse som denna, om man vill träffa anstiftaren i
-allmänhet. Vill man åter träffa den, som har blivit föremål för det nu ifrågavarande
prisockret, örn jag så får kalla det, så strider detta, som jag nyss
säde, mot vedertagen tillämpning av de allmänna anstiftningsbestämmelserna.

Därför ber jag att få vidhålla mitt instämmande i herr Forslunds yrkande.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag har synnerligen svårt att förstå herr
Wohlins åskor. Han sade, att det är upprörande, att det har sagts, att denna
lagstiftning helst borde förhindras att komma till stånd. Det, som herr Wohlin
upprör sig över, är tydligen något missförstånd. Jag har poängterat, att förhållandena
tyvärr äro sådana, att denna lagstiftning nu antagligen behöves.
Men jag har pekat på, att med en sådan lagstiftning som denna, som varar en
lång tid, uppstår det sådana sociala och ekonomiska följder, att man måste
se till, att när nuvarande utgångsläge inte längre finnes, denna lagstiftning
då också kommer bort. Jag tror, att det är ett resonemang, som även de, som
äro de mest intresserade anhängarna av denna lagstiftning, måste giva mig
rätt i. En offentlig hyresreglering under normala förhållanden kan väl svårligen
vara ett önskemål i syfte att främja hyresgästernas intresse. Jag har inte
yttrat något sådant som att denna lagstiftning för närvarande helst borde förhindras
att komma till stånd.

Herr Siljeström: Trots herr Wohlins bestämda uttalande har jag inte
liksom han blivit övertygad av herr statsrådets och chefens för justitiedepartementet
argumentering beträffande den speciella fråga, som nu är föremål för
debatt. När justitieministern talade örn att nian här hade att hämta analogier
från ockerlagen, så är väl detta inte fullt riktigt, ty där fordras dock för att
straff skall inträda, att man begagnar sig av någons nödställda belägenhet,
men det är väl ej fallet här. Här vill man komma åt den förmögne hyresgäst,
som med begagnande av sitt förmögenhetsläge söker förmå hyresvärden att
giva honom en viss lägenhet mot att han betalar en högre hyra än den, som han
har lov att taga enligt hyreslagen. Det är således inte alls så, att hyresvärden
här vänder sig mot hyresgästen och försöker pressa honom på en högre hyra
än den han kan taga, utan den, som skall straffas, befinner sig tvärtom i det
omkastade läget, såvitt jag förstår.

Herr Wistrand har redan, synes det mig, visat, att någon saklig eller rättare
sagt någon rent lagteknisk olikhet icke föreligger mellan det här föreliggande
förslaget och vad som stadgas i prisregleringslagen. Det enda är möjligtvis att
ordet »köpare» står insatt där, och ordet »hyresgäst» borde kanske på motsvarande
sätt ha stått här i denna dag. Då hade det blivit litet klarare. Men när
herr Schlyter säger, att det är olikheter här, kan jag inte följa honom, ty även
denna lag är väl avsedd att förhindra, att någon med begagnande av sina större
möjligheter i strid med de regleringsbestämmelser, som äro givna, träffar ett
avtal med en säljare, i detta fall hyresvärden, för att skaffa sig en förmån på
andra personers bekostnad. Den allmänhet, som man vill skydda genom prisregleringslagen,
vill man väl också skydda genom denna hyresregleringslag.
Det är väl alldeles samma förhållande här, såvitt jag förstår, som när man
givit sig ut på landet och försöker köpa upp ägg till högre priser än som är
tillåtet. Och såvitt jag förstår äro bönderna på landet tacksamma för att det
finnes en lag, som säger, att det är inte bara de, när de sälja sina förnödenheter
till högre pris, som skola straffas, utan att även den allmänhet skall straffas,
som från städerna kommer ut och försöker lura bönderna att bryta mot
bestämmelserna. Precis likadant ligger läget här. Man får se till, att inte den

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Lagförslag om hyresreglering m. m. (Forts.)
många gånger svagare ställde hyresvärden -— ty även sådana finnas •— luras
av en förmögen våningsspekulant till att överträda dessa bestämmelser.

Då herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet säger, att han tror,
att det blir mycket svårt när man straffar båda kontrahenterna att få en bevisning,
så kan det naturligtvis vara riktigt, men man får väl inte av bevisningssvårigheter
hindras från att införa en lag, som eljest är förnuftig. Men
jag tror, att det är lika svårt, om man inte tar detta, att få fram en bevisning,
ty har en hyresgäst träffat ett avtal med en hyresvärd, som innebär, att han
skall betala en större hyra än den han får betala, så tror jag nog, att han i
allmänhet, fastän han inte blir straffad för det, drar sig för att gå och tala
om det. Dels har han kanske en viss hederskänsla i sig — »bär jag varit med
om det skall jag inte gå och förråda den andre» — dels skäms han, många
gånger. Jag tror, att det blir lika svårt i det ena fallet som i det andra,

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Om man skulle kort sammanfatta
vad herr Schlyter anfört, så vore det, att den formulering, som är given i utskottets
betänkande, innesluter rent formellt sett icke hyresgästen i strafflagsbestämmelsen.
Den innesluter andra anstiftare, men den innesluter icke den,
som är offret för den olagliga prishöjningen. Så är det skrivet här, och man
måste således gå till motiveringen för att förstå, att utskottet huvudsakligen
och främst har tänkt på den, som icke är innesluten i utskottets formulering.
Det visar ändå, att handläggningen i utskottet ej har skett med den klarhet,
som hade varit önskvärd.

Jag skall inte närmare gå in på en jämförelse med ransoneringsbestämmelserna.
Det är klart, att man måste vara försiktig, när man jämför en strafflagsbestämmelse
för ett brott med en strafflagsbestämmelse för ett annat brott.
Man kan i detta sammanhang erinra örn att den, som köper smuggelsprit, också
blir straffad o. s. v. Men liksom det haltar, så hattar även jämförelsen med
ransoneringsbestämmelserna. Jag vill bara erinra örn att ett antal varor äro
under beslag, och att köpare under sådana omständigheter naturligtvis äro ute
i en ur allmän synpunkt klart olaglig verksamhet, där det väl icke kan komma
i fråga, att han ej skall straffas. Och likaså framgår av prisregleringslagen,
att köparen straffas, om han köper varor i återförsäljningssyfte. Det visar, att
den räjong, inom vilken köparen rör sig enligt prisregleringslagen, är en helt
annan än den, inom vilken hyresgästen rör sig enligt denna hyresregleringslag.

Vad slutligen beträffar bevissynpunkten, så är det väl klart, att i fråga örn
inköp av ransonerade varor föreligger det möjligheter att få bevis från annat
håll än från köparen. Där har visserligen köparen inte något intresse av att
bringa transaktionen till allmän kännedom, ty han vill behålla varorna, men
när han skall transportera deni och när hans grannar se, att han hänger sig åt
vällevnad, uppstår möjlighet att få bevis mot honom. Sådana möjligheter finnas
icke vid en transaktion på hyresrättens område, utan där är man i regel uteslutande
hänvisad till att få upplysningar av de båda parter, som ingått avtalet.
Ett olagligt avtal får väl den formen, att man kommer överens om att skriva
ett lagenligt hyreskontrakt och att hyresgästen ger en kontant summa vid
sidan av detta. Om han blir straffad för att han har inlett underhandling örn
detta, så är det tydligt, att han blir mycket ohågad att berätta det för exempelvis
hyresgästernas förening och av den söka det kollektiva stöd han kan behöva.
Men örn han däremot är straffri, är det klart, att han på grund av sin
medkänsla för andra personer i samma sociala läge som han själv kan känna

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om hyresreglering m. m. (Forts.)
sig föranlåten att upplysa föreningen om vad som har ägt rum, i syfte att förebygga,
att det blir allmänt, att lagen kringgås.

Herr Lindblom: Herr talman! När herr Wohlin menar, att den historieskrivning,
som herr Wistrand och jag givit beträffande lagstiftningen under
förra världskriget på detta område, är felaktig och skev, ber jag bara att få
hänvisa till socialstyrelsens yttrande, av vilket tydligt framgår, att man önskar,
att denna lag icke skall äga bestånd längre än som oundgängligen är nödvändigt.
Det visar väl ändå örn något, att det är önskvärt, att en lag, som har
sådana verkningar i andra avseenden, upphör så snart som möjligt. Den lagen
kan väl ändå med rätta betecknas som sådan, att spåren från det förra världskriget
förskräcka. Jag är fullt medveten örn att den lag, som då fanns, visserligen
skyddade hyresgästerna •— det tror jag —, men det är inte så lätt att
veta huruvida, därest en sådan lag icke hade funnits, det skulle ha varit möjligt
att i så hög grad öka bostadsproduktionen, att den normala regleringen på
hyresmarknadens område fortare hade kommit fram och man då hade undvikit
just de höjningar, som i alla fall hyresgästerna enligt lagen fingo vara med
örn.

Herr Norman: Herr talman! Herr Forslund var vänlig nog att vilja urskulda
utskottsmajoriteten för den ståndpunkt, den har intagit beträffande
straffbestämmelserna, genom att erinra örn att andra lagutskottet varit så överhopat
av arbete den sista tiden, att denna fråga såväl som en del andra frågor
kanske inte blivit så grundligt övertänkta, som de borde ha blivit. Det är sant,
som kammarledamöterna känna till, att mycket arbete påvilar andra lagutskottet
i detta riksdagens slutskede. Men i det här ärendet tror jag för min del ej,
att utskottets majoritet skulle ha kommit till något annat resultat, örn man
hade haft en dags arbetstid till att ägna däråt.

Vid resonemanget inom utskottet örn denna detalj i den här lagen diskuterade
vi, med utgångspunkt från vanligt folkligt rättsmedvetande så att säga, att örn
två parter medverka till att bryta mot vissa föreskrifter, så äro de i samma mån
straffbara. Denna allmänna rättsprincip kunde i detta fall inte utan inskränkning
tillämpas — det hade vi klart för oss -—- då det ju för oss alla var tydligt,
att här har den en,a parten huvudansvaret — ja, vi kunna gott säga det enda
verkliga ansvaret. Detta därför, att det ju är på hans avgörande, som det beror,
örn det skall bli ett överskridande av de gällande bestämmelserna eller ej. Men
så kommo vi under resonemanget också in på den sociala synpunkten, som här
understrukits av herr Wistrand — även herr Siljeström var inne på den saken
— att här finnes det välsituerade hyresgäster, som kunna begagna sig av sina
ekonomiska möjligheter och skaffa sig ett företräde framför mindre bemedlade.
Här var det otvivelaktigt ett starkt socialt intresse att söka stänga en sådan
möjlighet. _ „ .

Därjämte togo vi nog ganska starkt intryck av det så att säga psykologiska
momentet i detta fall. Här måste vi på grund av sociala skäl genomföra en lagstiftning,
som strängt begränsar rörelsefriheten för en viss medborgaregrupp,
nämligen fastighetsägarna. Att fastighetsägarna känna detta trj^ck på sig
ganska besvärande, det är helt naturligt. Och den ensidighet, som lagstiftningen
här måste få, gör dem naturligtvis inte gladare. Kunna vi nu giva deni en
liten tröstens källa i deras bedrövelse genom att tillgodose deras önskemål i
detta fall, så kan det ha sitt stora psykologiska värde. Så resonerade vi.

Det bär påpekats här, att den tillagda bestämmelsen blir fullständigt ineffektiv,
och att den kommer att medverka till att överenskommelse mellan de två
parterna örn ett överträdande av bestämmelserna lättare kan göras, därför att

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Lagförslag om hyresreglering m. m. (Forts.)
den lättare kan döljas. När jag tog ståndpunkt till örn jag skulle ansluta mig
till majoriteten eller minoriteten i detta fall, ställde jag mig den frågan: har
denna iAeffektivitet några menliga sociala återverkningar? Örn den enstaka
hyresgästen med god vilja betalar en högre hyra än han enligt lagstiftningen
har skyldighet till, så är det ju hans ensak, som det allmänna inte har någon
anledning att lägga sig i ur annan synpunkt än örn detta handligssätt kan medföra
sociala återverkningar av menligt slag. När vi diskuterade det spörsmålet
gav diskussionen inte det resultatet, att det här tillägget ur den synpunkten
skulle vara vådligt att genomföra. Jag måste dock säga, att synpunkten örn
mörkläggning av transaktionerna på hyresmarknaden, som herr statsrådet
talar örn, inte var med i diskussionen. Det är möjligt, att örn den synpunkten,
hade varit uppe, majoriteten hade blivit mera betänksam än vad den nu blev.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter, inte i egenskap av utskottets ordförande
utan såsom enskild ledamot därav, därför att jag själv från början varit
synnerligen betänksam, men då jag har kommit till den uppfattningen, att
man får ett stadgande här, som kan ha ett psykologiskt värde i en för en viss
part irriterande situation, och som knappast kan leda till några menliga återverkningar
i socialt avseende, så har jag inom utskottet anslutit mig till majoritetens
ståndpunkt. Och även om den här förda debatten kanske har gjort mig
litet mera betänksam än vad jag var förut, så har betänksamheten, inte vuxit
till den grad, att jag har anledning att frånträda mitt ståndpunktstagande.

Herr Linderot: Herr talman! De skäl, som ha anförts för hela lagstiftningen,
såväl som de skäl, som ha anförts för reservanternas ståndpunkt i fråga örn
straffpåföljden, äro så starka, att ytterligare ordande i dessa frågor knappast
är nödvändigt.

Jag begärde ordet för att yttra mig örn en fråga, som särskilt herr Wistrand
här har lagt stark tonvikt på, nämligen frågan örn hyresregleringslagens önskvärdhet
överhuvud taget, örn man skall betrakta den såsom ett ont i allmänhet,
som snarast möjligt bör avvecklas. Det är klart, att det skulle kunna diskuteras,
huruvida statliga regleringar på olika områden äro att betrakta såsom
ett nödvändigt ont eller såsom något socialt önskvärt. Jag skall inte ta upp
diskussion örn vare sig det ena eller det andra kan vara det riktiga här, utan
jag riktar uppmärksamheten på en alldeles utomordentlig metod för att undvika
sådana här lagstiftningar. Beträffande hyressättningen finns det bara
en enda metod att undgå lagstiftning eller att enligt herr Wistrands och andras
önskan snarast möjligt komma ifrån en lagstiftning, som är genomförd. Denna
metod är, att samhället, i detta fall staten och kommunerna, bygger tillräckligt
med människovärdiga bostäder och tillhandahåller dem för priser, som äro
överkomliga för hyresgästerna. Det bör alltså bli en så god tillgång i marknaden
på varan bostäder, att tillgång och efterfrågan balansera varandra,
varigenom en statlig prisreglering blir onödig.

Eftersom frågan har berörts av flera talare, vill jag inte låta debatten avslutas
utan att ha framfört detta. Det är ju nämligen rätt märkligt, att det
nuvarande systemet alltjämt får råda i våra städer och tättbebyggda samhällen.
Det betraktas såsom en helt naturlig sak, att anläggande av gator och
spårvägar, elektricitets- och gasverk, vattenledningar o. s. v. är sociala angelägenheter,
som skola ordnas av de sociala organen. Man skulle väl närmast
småle, örn någon här ville föra fram den synpunkten, att privata spekulanter
skulle syssla med att bygga spårvägslinjer här och där i staden. Yi skulle
också tycka, att det vore mycket underligt, örn gatuhållningen vore i privata
händer, så att man exempelvis skulle kunna bygga grindar i gatorna och ta
avgift av trafikanterna för passage o. s. v. Allt detta tycka vi skulle vara

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Lagförslag orri hyresreglering m. m. (Forts.)
mycket löjligt. Det går inte, det är en övervunnen ståndpunkt, det är gamla
tiders förhållanden, och vi tänka oss överhuvud taget inte, att de skola kunna
återkomma. Men man anser det alldeles naturligt, att det allra viktigaste för
befolkningen i dessa städer och tättbebyggda samhällen, nämligen frågan örn
var den skall få tak över huvudet, var den skall bo, var den skal] vara med
sina familjer, skall ligga i de privata spekulanternas händer. Jag må säga
herr Wistrand, att vill herr Wistrand vara med om att avskaffa hyresregleringslagen
snabbt, då bör han inta en annan ståndpunkt än som brukar vara
vanligt i fråga örn socialt bostadsbyggande och inte anse det naturligt, att
detta skall vara överlåtet till den privata spekulationen.

Det var bara denna synpunkt, herr talman, jag velat anföra. I övrigt är jag
givetvis anhängare av utskottets förslag i allmänhet och av reservanternas i
fråga örn straffpåföljden.

Herr Forslund: Endast ett par ord, herr talman! När jag hörde utskottets
ärade ordförande, blev jag litet förvånad över att han motiverade den omstridda
delen av lagen med att man skulle skapa en tröstens källa för fastighetsägarna.
Är det inte starkare grund för införande av denna skärpta bestämmelse
örn ansvarsskyldighet även för hyresgästen, tycker jag, att det
egentligen borde vara klart, att man inte därpå kan bygga en förändring av vad
Kungl. Majit har föreslagit.

Jag skall inte förlänga debatten, men jag vill påpeka, att när man gång
efter annan gör jämförelser med ransoneringsbestämmelserna och andra bestämmelser,
får man inte glömma, att där har var och en fått klart för sig, vilken
rätt han har. I påföljdsbestämmelserna till denna lag inneslutes en hel mängd
okända faktorer för hyresgästen. Läs 3 §, läs 9 och 11 §§! Jag skulle t. o. m.
vilja rekommendera herrar riksdagsmän, som när de komma hit skola hyra
sig en bostad för riksdagsperioden, att se efter, att de inte få en bostad, som
det är förbjudet att hyra ut möblerad. Den saken regleras i en av dessa paragrafer.
I en annan paragraf är det dessutom stadgat, att man icke får betala
ersättningar till dem, som anvisa lägenheter, såvida inte en yrkesmässig bostadsförmedling
är införd. Här finns en mängd omständigheter, som en hyresgäst
egentligen icke kan hålla reda på.

Jag yrkar bifall till den reservation, jag anfört.

Herr Wistrand: Jag förstår inte alls herr Forslunds motivering i hans
senaste yttrande. Utskottet förutsätter straff för annan än hyresvärden endast
då ett uppsåtlig! förledande att överträda lagstiftningen föreligger, sålunda ett
mycket grovt uppsåt hos vederbörande. Herrar riksdagsmän kunna alltså vara
fullkomligt lugna för att icke genom vårdslöshet göra sig skyldiga till straff.

Herr Wohlin: Man har för att förvrida debatten talat om den rike hyresgästen
och den fattige och utsatte hyresvärden. I det vida övervägande antalet
fall är naturligtvis hyresvärden den ekonomiskt starkare. Dessutom räknas
hyresvärdarna i tusental men hyresgästerna i hundratusental. Huru skulle
exempelvis herr Siljeström velat tänka sig den norrländska förbudslagen av
1906 — som innebar ett förbud för aktiebolag att förvärva böndernas jord ■—
örn man resonerat på samma sätt där som här. Icke hade han väl någonsin
tänkt sig ett förbud för bönderna att sälja till aktiebolagen. Det fanns 12,000
fattiga bönder geptemot ett mindre antal stora bolag, av vilka några enstaka
hade dåliga affärer. Här är det ju också uppenbart, att det är en skyddslagstiftning
till förmån för de i stort sett svagare, och då är justitieministerns
resonemang angående denna straffbestämmelse absolut det riktiga.

Första hammarens protokoll 10^2. Nr %5.

jg Jfr 25. Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Lagförslag om hyresreglering m. m. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, att 23 § i lagförslaget avfattades enligt
Kungl. Maj:ts förslag; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Forslund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 42
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, att 23 § i lagförslaget
avfattas enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning pa det sätt, att efter
särkilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstnings apparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 43;

Nej — 74.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten B.

Herr Forslund: Herr talman! Jag ber att fä yrka bifall till den reservation,
som avser 16 § i förslaget till lag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare, i enlighet med herr Forslunds yrkande, på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, att 16 § i lagförslaget avfattades enligt Kung .
Maj:ts förslag; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna C och D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. förlängning
av den
■s. k. upplösningslagens

giltighetstid.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen
den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
Genom en den 8 maj 1942 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 259, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

örn fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning
av vissa sammanslutningar m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av
vissa sammanslutningar m. m., vilken enligt lag den 21 februari 1941 (nr 77)
gäller till och med den 30 juni 1942, skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1943.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner, nämligen:
inom första kammaren:
nr 255 av herr Gustavson m. fl.;

nr 260 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 362 av herr Hammarlund m. fl.;

nr 371 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.;

nr 372 av herr Håstad.

I motionerna 1:255 och 11:362, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit göra framställning örn utarbetande
av förslag till komplettering och utbyggande av lagen den 14 juni
1940 (nr 503) angående upplösning av vissa .sammanslutningar m. m., varigenom
denna bragtes att bättre motsvara det allvarliga lägets krav, ävensom
att förslag i sådant syfte snarast måtte föreläggas riksdagen.

I motionerna 1:260 och 11:371, vilka jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen i anledning av propositionen ville för sin del besluta, att
lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.,
vilken enligt lag den 21 februari 1941 (nr 77) gällde till och med den 30
juni 1942, skulle — med viss i motionerna angiven ändrad lydelse av 1,2 och
3 §§ — äga fortsatt giltighet från och med den 1 juli 1942 till och med den
30 juni 1943.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget måtte av
riksdagen antagas; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, I: 255 och 260 samt II: 362, 371 och
372, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Karl Emil Johanson, Sandström, Gezelius
och Gustafsson i Lekåsa, vilka av angivna orsaker yrkat, att riksdagen
ville

A) antaga det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget,

B) i anledning av de i ärendet väckta motionerna i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning angående erforderliga ändringar eller
tillägg i lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. i syfte att sagda lag skulle möjliggöra ett effektivt bekämpande
av däri avsedda sammanslutningar ävensom att Kungl. Maj :t ville förelägga
riksdagen de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)

Herr Linderot: Herr talman! När regeringen i vintras grep sig an med att
undersöka möjligheterna att praktiskt genomföra upplösningslagens bestämmelser,
erfor man, att regeringen fann synnerliga svårigheter möta, då man
tänkte sig att i praktiken tillämpa denna lagstiftning. Man kunde lia väntat
sig, att då regeringen upptäckt en rad vanskligheter och svårigheter, som gjorde,
att en planerad verkställighet av denna upplösningslag icke av regeringen
fullföljdes, så skulle regeringen i fortsättningen icke ha begärt förlängning
av denna beredskapslags giltighet. Så är emellertid icke fallet. Återigen begäres
riksdagens fullmakt för denna nya lagstiftning^ och regeringen såväl
som utskottet anför samma skäl som tidigare för en förlängning av denna
lag.

Jag må säga, att det i dag kanske vore möjligt att på ett mycket lugnt och
sakligt sätt diskutera, vad denna lagstiftning i verkligheten innebär och vilka
konsekvenser den faktiskt medför för det svenska samhället. Det är i förhoppning
att en sådan mera saklig och lidelsefri diskussion örn denna lagstiftning
skulle kunna äga rum, som jag har begärt ordet.

Frågan har ju tidigare diskuterats i riksdagen, men jag tror, att det då
varit av konjunkturerna påkallade tämligen känslomässiga skäl, som anförts
av anhängarna till denna lagstiftning och som sedan ha vunnit riksdagens bifall.
Jag skulle därför vilja påpeka, att utvecklingen ju har medfört sådana
förändringar redan sedan denna lagstiftning första gången fördes fram, och
det har samlats så många nya erfarenheter, att enligt min mening borde riksdagens
ledamöter ompröva sitt tidigare ståndpunktstagande och överväga, huruvida
inte utvecklingen och erfarenheterna motivera en annan ståndpunkt till
lagstiftningen än den utskottet har tagit.

Det råder inget tvivel örn att det icke under den närmaste tiden blir nödvändigt
att ta ståndpunkt till''exempelvis det kommunistiska partiet och den
politik detta företräder. Det vore därför enligt min mening nödvändigt att
ta detta i betraktande, då man behandlar ett sådant här lagförslag. Jag är av
den meningen, att riksdagen — och jag hoppas att ingen betraktar det som en
förolämpning — något lättsinnigt har tagit ståndpunkt till så allvarliga problem
som denna upplösningslag i verkligheten är. Man har faktiskt betraktat
den såsom en lag riktad mot det kommunistiska partiet, ehuru den ju formellt
inte riktar sig mot något särskilt parti. De motiveringar, som ha framförts,
ha i huvudsak gällt det kommunistiska partiets förhållanden, och man har
enligt min mening bland riksdagens ledamöter tämligen lättsinnigt betraktat
saken och resonerat ungefär så här: Det kommunistiska partiet är ett ganska
litet parti och har inte någon större betydelse i den svenska politiken; åtminstone
en stor del av de ledande kommunisterna kan man betrakta som ett
pack i största allmänhet, som man inte behöver behandla på samma sätt som
andra svenska medborgare. Från dessa synpunkter har man beslutat och genomfört
en lagstiftning, som man anser mycket väl kunna rimma, med sådana
föreställningar. Örn jag undantar herrar Schlyter och Branting, herr Petersson
och några folkpartister i lagutskottet, har jag en känsla av att de öviga ledamöterna
ha förbisett den djupt principiella betydelsen i lagstiftningen i fråga
och icke räknat med de revolutionerande konsekvenser för det svenska samhällslivet,
som en sådan här lagstiftning skulle komma att medföra, nota bene
örn den sättes i kraft och genomföres i praktiken. Det är från dessa synpunkter,
herr talman, som jag tillåter mig att i dag anföra vissa skäl, som kanske
till en del ha anförts av mig och andra i tidigare diskussioner örn denna lagstiftning,
men som jag för sammanhangets skull i alla fall kommer att upprepa
här.

Regeringens förslag innehåller i 1 § en beskrivning på vilka sammanslut -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
ningar, som man skall kunna upplösa med denna lag. Det säges: »Sammanslutning,
vars verksamhet åsyftar att med våldsamma medel eller med hjälp
av främmande makt omstörta eller förändra rikets statsskick eller vars verksamhet
är ägnad att sätta rikets säkerhet i fara eller att allvarligt störa ordningen
inom landet, må av Konungen och riksdagen genom samfällt beslut
förklaras upplöst.» Det må tillåtas mig att i fortsättningen i huvudsak rikta
uppmärksamheten på det kommunistiska partiets ställning visavi denna beskrivning
på s. k. statsfientliga sammanslutningar.

Jag tillåter mig att först tala örn uttrycket sammanslutning, som »med
våldsamma medel åsyftar att omstörta» o. s. v. Det är väl ändå givet att
ingen sammanslutning förklarar, att den har organiserats för att med våld omstörta
samhällsskicket, utan det är naturligtvis för varje tänkbar sammanslutning,
som vill omstörta samhällsskicket, tämligen klart, att frågan örn det skall ske
med våld eller icke helt beror av de omständigheter, under vilka sammanslutningen
har att verka. Vad angår det kommunistiska partiet, ha vi ofta förklarat,
att vi icke dölja våra avsikter och strävanden och icke heller våra åsikter örn de
medel och metoder, som därvidlag kunna komma i fråga. Jag tror, att det
vore nyttigt, örn man i riksdagens protokoll införde ordalydelsen av det kommunistiska
partiets ståndpunkt i fråga om våldsmedlens användande i den
sociala kampen.

År 1921, alltså när det demokratiska genombrottet redan var ett faktum,
hölls i mars månad en kongress för det kommunistiska partiet, varvid denna
fråga fick en klar utformning. Jag skall be att få läsa upp det ordagrant,
det är icke så långt. Jag vill först anmärka, att jag icke deltog i behandlingen
av den frågan. Jag var då borta någonstans i Asien och hade inte något
som helst inflytande på dessa formuleringar. Örn jag hade varit närvarande
då, skulle jag kanske velat få en del formuleringar annorlunda, men i sak är
jag helt överens örn att vad som här är fastställt fortfarande gäller. Det
finns andra ledamöter här i kammaren, som kunna förklara det som eventuellt
skulle kunna synas dunkelt i formuleringarna. De, som deltogo i utformandet
av detta beslut, äro mycket framstående ledamöter av riksdagens första kammare.
Det är herrar Ström, Fritjof Ekman och en del andra, som sålunda
få bära det huvudsakliga ansvaret för de formuleringar, jag^ här skall uppläsa.

Det säges i punkt 19 av ett antaget partiprogram följande: »Huruvida
övergången från kapitalism till socialism i vårt land kan komma att ske utan
användande av våld, det beror uteslutande på våra moståndare. Våld och terror
äro utmärkande för det borgerliga samhället, som helt vilar på den kapitalistiska
utsugningen, militarismens, polismaktens och fängelsesystemets organiserade
vålds- och skräckvälde.» I fortsättningen heter det: »Därför måste
arbetarklassen med redan vunnen erfarenhet från olika håll vara beredd på
nödvändigheten att i en sådan situation möta våld med våld.» Sedan heter det:
»Partiet förkastar dock därvid uttryckligen allt planlöst våld, alla kuppförsök
och individuell terror, förklarande att dess mål icke är tillintetgörande av
personer, icke hämnd på enskilda utan avskaffandet av det kapitalistiska systemet
och dess fallfärdiga institutioner.»

Detta gäller alltfort i fråga, om det kommunistiska partiets ståndpunkt till
våldet i den sociala kampen. Det har icke tidigare satts i fråga, att denna programmatiska
förklaring — som synes är den synnerligen betingad av vad man
kan tänka sig, att politiska motståndare komma att göra — skulle vara anledning
till en upplösning av det kommunistiska partiet. Då måste jag fråga
mig, varför man nu plötsligt har funnit, att det är nödvändigt. Det kommunistiska
partiet har ju icke sedan i sin praxis avvikit från den senare delen

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Ang. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
av programmet, där det heter, att partiet förkastar alla kuppförsök, visst inte
strävar efter förintande av personer o. s. v. utan att det är det rent politiska
målet att få ett annat system i samhällsbyggnaden, som partiet strävar efter.

Jag kommer sedan till den andra förutsättningen i regeringens lagförslag,
nämligen att det parti, på vilket lagen skall kunna tillämpas, skall med hjälp
av främmande makt söka omstörta eller förändra rikets statsskick. Det är också
en gammal föreställning hos åtskilliga, att det kommunistiska partiet skulle
såsom alldeles särskild karaktärsegenskap i motsats till alla andra partier ha
just detta, att det vore ett organ för främmande makt. Detta är saker, som vi
tidigare ha diskuterat, och jag skall inte inlåta mig på något utförligare bemötande
av denna uppfattning. Orsakerna till att dessa åsikter finnas äro ju
kända. Det kommunistiska partiet tillhör en internationell sammanslutning,
den kommunistiska internationalen, och dennas styrelse har sitt säte i Moskva.
Man har av den omständigheten velat dra den slutsatsen, att den kommunistiska
internationalens ledning egentligen är synonym med eller i varje fall ett
organ för Sovjetunionens regering. Med den ståndpunkten såsom basis har man
sedan velat kriminalisera det kommunistiska partiet. I andra länder har man
med den ståndpunkten såsom motivering kriminaliserat detta parti. Jag är
också på det klara med att polismyndigheterna i Sverige äro mycket benägna
att anlägga just det betraktelsesättet på det kommunistiska partiet, att det
överhuvud taget skulle vara ett organ för främmande makt, endast därför att
det är anslutet till den kommunistiska internationalen. Därmed upphäves en
svensk rättsprincip, som gällt sedan urminnes tider och formellt ännu skulle
gälla, nämligen att man endast skall dömas enligt sina gärningar och icke
enligt andra människors uppfattningar om vad man möjligen skulle göra eller
icke göra. Är det så att denna uppfattning vinner burskap i den svenska rättsskipningen
har ju en av grundvalarna för det som man kallar det svenska
rättssamhället blivit eliminerad.

Jag skall tillåta mig säga ett par ord örn själva sakförhållandet, d. v. s. förbindelsen
mellan den kommunistiska internationalen och Sovjetunionens regering.
En sådan förbindelse existerar faktiskt icke, i varje fall icke i någon
annan grad än att då kommunistiska internationalens exekutivkommitté har
sitt säte i Moskva äro givetvis dess enskilda ledamöter förpliktade att följa
gällande lagar inom Sovjetunionen. Men det är väl alldeles givet att om kommunistiska
internationalens ledning skulle förläggas till Stockholm — vilket
jag skulle finna vara mycket angenämt — skulle dess enskilda ledamöter
också få lov att följa gällande lagar i Sverige. Detta är alltså en konstruktion,
som är gjord för att få en anledning till kriminalisering av partiet. Om
gränserna de första åren efter den stora socialistiska revolutionen i Ryssland
kanske voro något flytande, under den tid alltså, då åtskilliga andra ledamöter
här i kammaren än jag hade intima förbindelser med kommunistiska
internationalen, så har det under utvecklingens gång faktiskt blivit så att den
kommunistiska internationalen fullkomligt klart avgränsats från den statliga
styrelse, som finns i Sovjetunionen. En oppositionsgrupp inom den kommunistiska
internationalen, som gick under beteckningen trotskisterna, har
ju anklagat bl. a. Sovjetunionens främste ledare Stalin för att just i det stycket
ha förrått den proletära revolutionen genom att icke vilja sätta Sovjetunionen
och dess kraft i den proletära revolutionens tjänst i andra länder.

Jag skall icke taga någon ståndpunkt till dessa trotskistiska anklagelser i
och för sig, utan jag har endast velat anföra hurusom det, som man här på
mångå håll anser vara självklart, nämligen de kommunistiska partiernas avhängighet
av Sovjet, har använts som en av de grövsta anklagelserna mot
Stalin för att ha svikit tidigare principer.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m. Nr 25. 23

Ang. förlängning av den s. k. upplösning slagens giltighetstid. (Forts.)

Det finns här i landet så underliga föreställningar om kommunistiska partiets
förhållande dels till komintern, dels till Sovjetunionen i allmänhet, att jag
tror det är nyttigt att jag använder tiden och tillfället just nu att klara ut
dessa missförstånd. Det har från kritikernas sida helt förbisetts, att den kommunistiska
internationalens sjunde kongress i en formulering gav uttryck åt
de kommunistiska partiernas självständiga handlande i respektive länder. Det
förbiser man överhuvud taget och anser att de kommunistiska partierna sakna
dylik självständighet. Det är betecknande att Aftonbladet i april månad i år
skrev beträffande förberedelserna till årets förstamajdemonstration, att kommunistiska
partiet i Sverige genom Linderot hade vänt sig till Dimitrov,
som är ledare av den kommunistiska internationalen, och frågat hur man
skulle bära sig åt med genomförandet av förstamajdemonstrationerna i Sverige.
Och så meddelade Aftonbladet att Dimitrov hållit en konferens med
Stalin örn detta, och efter denna konferens hade Stalin genom Dimitrov låtit
meddela Linderot i Stockholm, att man skulle gå^ tillsammans med socialdemokraterna
i förstamajdemonstrationerna. Detta påstående upprepades tvenne
gånger i Aftonbladet. Jag betraktar inte detta i och för sig som någonting
viktigt utan har anfört det som exempel på vad man kan föra till .torgs.. Det
värsta är att en hel massa människor tro vad som står att läsa i tidningspressen.
Och många tro faktiskt nu att under det våldsamma krig^ på liv och
död, som föres på de ryska stäpperna, och under den våldsamma påfrestningsperiod,
som sovjetregeringen nu är utsatt för, så håller Stalin en konferens
med Dimitrov för att avgöra huruvida vi skola gå med socialdemokraterna i
något demonstrationståg i Sverige eller icke. Detta visar att man kan utbreda
vilka vanvettiga föreställningar som helst rörande kommunismen och
det kommunistiska partiet och dess förhållande till den kommunistiska internationalen
och Sovjetunionen.

Det är alltså från fullkomligt falska utgångspunkter man utgår då man
formulerar sådana uttryck som »med hjälp av främmande makt». Och vid den
formuleringen har man tagit särskild hänsyn till det kommunistiska partiet,
det har sagts i tidigare debatter här i kammaren, varför någon tvekan därom
icke kan råda.

Jag vill tillägga ytterligare en synpunkt i fråga örn det kommunistiska partiets
förhållande till den kommunistiska internationalen. Jag tror nämligen att
det också förbises av kritikerna, att anslutningen till kommunistiska partiet
för varje enskild individ är fullkomligt frivillig och att kommunistiska partiets
anslutning till den kommunistiska internationalen också är fullkomligt frivillig.
Det är ju alldeles klart att ett kommunistiskt parti, som arbetar legalt i
de former som sker här i Sverige, icke kan utgöra en sammanslutning av sammansvärjningskaraktär,
där de enskilda individerna i sammansvärjningens
form ha blivit så bundna, att varje fritt ståndpunkstagande upphör. Det är lika
självklart att den kommunistiska internationalen icke kan ha sammansvärjningskaraktär.
Det är alltså en organisation av det slag^ som man enligt fullkomligt
vedertagen mening kallar fria organisationer. Då är det därmed också
klart, att något tvång att exempelvis i den svenska politiken genomföra någonting,
som strider mot de enskilda kommunisternas övertygelse, icke kan föreligga.
Det kan omöjligen vara fallet, som man här gör gällande, att de enskilda
kommunisterna och det kommunistiska partiet i sitt politiska handlande
skulle handla efter order från främmande regeringar eller på order från exempelvis
kommunistiska internationalens ledning. Om en sådan order skulle komma,
låt oss förutsätta detta, så måste de ju bli föremål för överväganden hunivida
jag vill handla efter dessa order. Då jag frivilligt anslutit mig till organisationen
kan jag ju också fullkomligt fritt gå ur denna organisation, helt en -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
keit bara avstå från medlemskap, för den händelse organisationen begär något,
som strider emot min övertygelse. Under det finsk-ryska vinterkriget anfördes
här i kammaren mer än en gång gentemot oss kommunister, att vi handlade
på order och icke av övertygelse. Men det är alldeles givet, att skulle min
övertygelse lia varit att Sverige hade bort engagera sig på Finlands sida i
detta krig, så skulle jag icke av någon makt ha kunnat hindras att handla enligt
denna min övertygelse. Om jag nu hade den övertygelsen — jag vill nu
naturligtvis inte draga upp frågan örn detta var rätt eller inte till diskussion,
utan tar det bara som ett exempel —• att Sverige icke skulle engagera sig, och
handlade enligt denna min övertygelse, är det naturligtvis alldeles horribelt att
påstå att detta bevisar att jag handlade på order och emot min egen innersta
vilja och mening.

Jag tror det är nödvändigt, då vi nu befinna oss i en lugnare situation och
då man alltså mer lidelsefritt och sakligt kan diskutera dessa problem, att man
gör dessa påpekanden. Därmed förfaller ju nämligen hela denna föreställning
örn att det parti jag tillhör skulle vara ett osjälvständigt parti av marionetter,
som handlade enligt främmande impulser. Det finns ingenting i denna sak, som
ger^belägg för detta, och det är alltså ett orimligt antagande, från vilket man
utgår, då man gör så allvarliga ting som formulerar lagförslag av den ingripande
betydelse, som denna lag har i svenskt statsskick.

Nästa punkt i regeringens brottsbeskrivning innehåller, att sammanslutning,
som »allvarligt stör ordningen inom landet», kan drabbas av upplösning. Denna
formulering kan ju tolkas nästan hur som helst, ty det blir ju en åsiktsfråga
vad det är som »allvarligt stör ordningen» inom landet. Låtom oss tänka att vi
få en sådan social situation, att arbetarna äro under svältgränsen, att ett nödtillstånd
råder, där arbetarna med sina organisationer anse det nödvändigt att
ingripa med aktioner till förmån för sina intressen. Det kan ju gälla exempelvis
strejker för att få löneförhöjning eller demonstrationer för att framtvinga
en ändring i det ena eller andra avseendet, som av den stora massan av folket
betraktas som alldeles nödvändigt för livet och existensen. Men det är alldeles
giyet att de som befinna sig i en annan situation, t. ex. polismyndigheterna,
regeringen och andra, kunna anse att detta är ett försök att allvarligt störa ordningen,
varför fackorganisationerna då måste upplösas. Det socialdemokratiska
partiet, som bygger i huvudsak på anslutning av fackföreningar, måste då
också drabbas av upplösning. Med lagens formulering kan egentligen varje
stor folklig organisation drabbas av upplösning. Envar torde förstå, som jag
förut sade, vilka revolutionerande konsekvenser detta måste medföra i det
svenska samhällslivet.

Jag kommer så till nästa problem — det örn det demokratiska styrelsesättet
överhuvud taget. Hur går det med demokratien här i landet om denna lag sättes
i kraft och tillämpas i sin helhet? Det säges att detta ingenting har med
demokratien att göra — vi ha diskuterat den frågan också tidigare här i riksdagen.
Man säger att demokratien skall naturligtvis inte tolerera sina fiender
— det sades av herr justitieministern en gång i fråga örn transportförbudlagen,
att det inte kan vara någon skyldighet för en demokratisk stat att på sina
järnvägar befordra skrifter, som undergräva ordningen i denna demokratiska
stat.

Jag må ju säga, att naturligtvis kan man lia olika meningar örn vad som
är demokrati eller icke. För min del håller jag mig här till den borgerliga demokratiska
ordning, som är rådande här i landet — eller kanske bättre sagt
som före kriget var rådande här i landet. Jag kan ju inte betrakta demokratien
som något ting i sig, för att tala med Immanuel Kant. Det är någonting
rörligt, någonting föränderligt, någonting som är föremål för utveckling o. s. v.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. förlängning av den s. Jc. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
Men den borgerliga ordning som existerat här i landet fram till krigsåren,
under vilka ju åtskilliga inskränkningar gjorts, den ordningen förutsätter
faktiskt — och jag vill särskilt rikta herr justitieministerns uppmärksamhet
på detta — att man tolererar även demokratiens fiender. Ty annars går det
överhuvud icke att upprätthålla det som man i allmänhet förstår med demokratisk
ordning. Skillnaden mellan de vedertagna begreppen demokrati och
diktatur skulle ju nämligen vara — jag formulerar här endast vedertagna
ståndpunkter — att diktaturen icke tolererar sina fiender, utan med så hårda
medel som anses nödvändiga krossar dem, under det att demokratien i motsats
till diktaturen tolererar också sina fiender. Detta skulle ju egentligen vara
en kärnfråga. Om då demokratien icke heller tolererar sina fiender, så blir
ju det hela bara en fråga örn nomenklaturen — en fråga om man vill kalla
tillståndet i samhället för demokrati eller örn man vill kalla det för diktatur.
Det blir närmast en smakfråga eller en fråga örn vilken rubrik man vill använda.
Detta är det allra viktigaste, tycker jag, som demokratiens sanna anhängare
— och här brukar ju i varje fall åtskilliga karakterisera sig själva
som demokratiens sanna anhängare — borde rikta sin uppmärksamhet på i
detta fall.

Nu kan jag inte förstå annat än att den demokratiska ordningen, örn den
skall bestå, måste bestraffa konkreta handlingar, göranden och låtanden, som
strida emot de allmänna lagarna. Men den kan icke kollektivbestraffa åsikter.
Ty gör man detta har man ju faktiskt inte längre rätt att tala örn demokrati.

Det kommunistiska partiet här i landet har inte gjort anspråk på rätt att
utöva någon annan verksamhet än den som faller inom ramen för gällande
allmänna lagar. Och då de allmänna lagarna under krigsåren i åtskilliga hänseenden
ha skärpts, är det ju rätt obegripligt att inte dessa allmänna lagar
skulle kunna anses tillräckliga för bestraffning av brottsliga gärningar,. utan
att man måste uppfinna en ny lag, där man med upplösning av organisationer,
som tidigare varit lagliga, kompletterar strafflagarna och de allmänna lagarna,
som gälla för medborgare i övrigt. Örn man inte inom ramen för de allmänna
lagarna får verka för sina åsikter, då har därmed det första kriteriet på demokratisk
ordning likviderats.

Detta är kanske den huvudsakligaste invändning, som sakligt sett kan riktas
emot föreliggande upplösningslag. Nu kan man ju kanske förstå att man
inom de skilda stora partierna här i kammaren sympatiserar med en sådan
lagstiftning, ty det är många tecken som tyda på att inom alla partier krafter
finnas, som sträva fram emot att få ett enhetligt statsparti, örn icke formellt
så dock i realiteten. Flerpartiformen, som i den svenska politiken varit demokratiens
särprägel, har under samlingsregeringens tid i praktiken blivit allt
mindre skönjbar. Och åsiktsförskjutningar ha förekommit också inom dessa
olika partier, det är ju uppenbart för alla. Örn man tar exempelvis Göteborgsrepresentationen
och hör på inlägg av låt mig säga herr Rickard Lindström och
herr Andrén, är det nog inte så lätt att avgöra vem som tillhör högern eller
vänstern i de olika frågor, som diskuteras. Sålunda suddas partigränserna ut
under utvecklingen, och jag har en känsla av att man nog snart tänker söka
få till stånd ett statsparti, örn också med formellt upprätthållande av flerpartisystemet.
Då blir det alltså bara till del yttre och på ytan, som den svenska
demokratien enligt vedertagna begrepp ännu skulle existera, under det att i
realiteten den demokratiska ordningen faktiskt vore upphävd och man hade
fått en form av diktatur, betingad av de speciellt svenska förhållandena. Det
är givet att när detta statsparti, som för närvarande består av fyra partier,
bestämmer att de åsikter, som inte passa detta statsparti, skola förbjudas och
deras anhängare straffas - och så blir det om denna upplösningslag sättes i

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 {. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
kraft — då har man också likviderat det väsentliga i den svenska demokratien.

Så till sist ett ord örn de yrkanden örn skärpningar, som gjorts av representanter
för högerpartiet. Därvidlag lia anförts några synpunkter, soln jag inte
anser mig kunna lämna opåtalade. I den motion nr 260, som herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. har väckt i denna kammare, tar man bland annat upp
frågan örn upplösta sammanslutningars ekonomiska tillgodohavanden. Det säges
däri: »De sammanslutningar av olika ytterlighetspartier, mot vilka lagen
en gång kan tänkas tillämpad, stå nämligen regelmässigt icke själva såsom
ägare till egendomen i fråga. I stället hava bildats särskilda juridiska personer,
och andelarna eller aktierna i dessa torde numera ej sällan hava fördelats
å olika enskilda medlemmar i sammanslutningen eller å sympatisörer med
denna.» Man vill därför att av sammanslutningen disponerade fastigheter,
tryckerier och dylikt skola kunna beslagtagas, då sammanslutningen upplöses.

Det är en märklig ståndpunkt, som motionärerna sålunda intaga. Men innan
jag går in på detta vill jag tillbakavisa förutsättningen örn att sammanslutningen
fördelat sin egendom på medlemmar och sympatisörer i vad det gäller
det kommunistiska partiet -— jag kan ju inte tala på något annat partis
vägnar därvidlag. Det är på det sättet, och jag vill rikta herr J. B. Johanssons
uppmärksamhet på att han i sin motion skriver örn en sak som han inte
känner till och att det därför är nödvändigt att upplysa örn det verkliga sammanhanget,
att den egendom, som i form av fastigheter, tryckerier och dylikt
disponeras av det kommunistiska partiet, har tillkommit genom insamlingar
bland de medlemmar, som tillhöra partiet, av enskilda partimedlemmars eller
sympatisörers personliga tillskott till de kassor, som ha måst anskaffas för att
få disponera våra fastigheter, tryckerier och dylikt. Det kan sålunda aldrig
bli tal örn att det kommunistiska partiet har disponerat en viss förmögenhet,
som partiet sedan har fördelat bland sina medlemmar. All förmögenhet, som
partiet till äventyrs skulle kunna besitta, är anskaffad av dess enskilda medlemmar
själva, och alltså är det faktiskt dessa enskilda medlemmars egendom.
Att göra en sådan konstruktion som att säga att partiet har haft en förmögenhet
och sedermera fördelat denna på olika medlemmar, allt i syfte att få laglig
möjlighet att beröva partimedlemmarna deras egendom, det är ju något synnerligen
betänkligt, herr J. B. Johansson. Och jag måste tillägga att det är så
mycket mera underligt, som man ju särskilt från motionärernas politiska riktning
så mycket talar örn det fria näringslivets och den privata äganderättens
helgd. Här lägger man i alla fall utan att blinka fram förslag, som på det
allra djupaste såra dessa heliga principer i det borgerliga samhället — de
såra ju i allra högsta grad äganderättens princip, liksom de också såra den
enskildes rätt. Jag måste fråga örn man överhuvud taget inte har tänkt på
dessa konsekvenser? Gör man på detta sätt på ett område, har man väl ingen
anledning att beklaga sig, örn någon sorn har en motsatt åsikt vidtager precis
samma åtgärder gentemot andra grupper i samhället. Det är ju att försöka att
genomföra en laglig form för att beröva den enskilde hans egendom, något som
jag inte hade väntat mig skulle komma från det håll som motionärerna representera.
Örn socialiseringskommittén en gång i tiden skulle ha kommit med
denna tanke eller om det kommunistiska partiet skulle ha framlagt ett förslag
att expropriera den egendom som de andra åsiktsriktningarna besitta, skulle
väl detta ha mottagits med mindre förvåning här i kammaren än när representanter
för högerpartiet nu formulera denna fullkomligt samhällsupplösande
ståndpunkt i ekonomiska ting.

Jag måste således, herr talman, göra en bestämd gensaga gentemot detta
förslag, icke med utgångspunkt från högerns ståndpunkt i allmänhet till det

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. förlängning av den s. k. upplösning slagens giltighetstid. (Forts.)
fria näringslivet utan med tanke på den demokratiska ordning som ännu härskar
här i landet. Så länge som vi i övrigt såsom medborgare lia att rätta oss
efter gällande lagar inom det demokratiska samhället, vilja vi icke placeras i
särställning, så att man kan stjäla ifrån oss vår egendom, samtidigt som andra
medborgare fritt få disponera sina ägodelar och icke förbryta dem i annan mån
än de bryta mot gällande lagar. Det är därför enligt min mening en omöjlig
ståndpunkt som man här från motionärernas sida gått in för.

Motionärerna lia vidare försökt att få en helt och hållet annan innebörd i
lagen. Medan man tidigare från regeringens sida har talat örn att den förbjudna
verksamheten måste upphöra, vilja motionärerna nu utvidga detta till att omfatta
tvångsåtgärder även mot verksamhet som enligt lagen icke är förbjuden,
och ha därför i sitt ändringsförslag infogat ett tillägg i detta syfte. Ett legitimt
politiskt parti brukar ju lia olika uttrycksformer för partiets verksamhet,
och man brukar söka tillgodose medlemmarnas intressen på en rad olika områden
som egentligen inte ha med partiets politiska verksamhet att göra. Man
har t. ex. bildat studiecirklar och sångföreningar, för att nu bara ta två exempel.
Örn det inom det kommunistiska partiets organisationer bildas en sångförening
eller ett musiksällskap — detta har ju i många fall förekommit, och
jag konstruerar därför inte upp några exempel — eller en s‘tudiecirkel som låt
mig säga studerar den svenska parlamentarismen, riksdagsordningen och regeringsformen,
skulle en dylik studiecirkel eller en sångförening, som kanske sysslar
med att inöva fosterländska sånger, upplösas därför att det kommunistiska
partiets politiska verksamhet ansetts vara av den arten att partiet förbjudits!

Det är naturligtvis en fullkomligt orimlig ståndpunkt som motionärerna här
företräda. Då personer, som kalla sig för demokratiska och i sitt officiella framträdande
förklara att de äro motståndare mot diktaturen, komma med sådana
förslag, måste jag — jag ber örn ursäkt att jag använder uttrycket — säga att
de väl icke lia tänkt över vad de i själva verket föreslå. Sådana ingripanden
som enligt motionärernas förslag skulle komma att ske ha nämligen icke det bittersta
med vedertagna begrepp om rättsordning att göra. Vill man förbjuda
den politiska verksamhet, som det kommunistiska partiet utövar, skall man väl
icke för den skull hindra folk som tidigare ha tillhört det upplösta partiet att
delta i studiecirklar, sångföreningar, musiksällskap, sportföreningar eller dylikt.
Man förklarar, att man måste göra detta, ty annars skulle de med dessa
föreningar som camouflage fortsätta sin politiska verksamhet. Denna ståndpunkt
är ohållbar. Den är lika omöjlig som motionärernas ståndpunkt i övrigt.
Det är ju alldeles uppenbart, att de som lia en kommunistisk åsikt och vilja
verka för densamma behöva ju inte, örn partiet upplöses, lia någon alldeles
särskild förmån i lagstiftningshänseende för att fortsätta sin verksamhet så
att lagstiftningen skulle tillåta dem att verka inom sångföreningar, studiecirklar
och dylikt, ty de som vilja fortsätta den kommunistiska verksamheten
komma naturligtvis att göra detta under vilka omständigheter som helst. Örn
herrar motionärer hade kastat en blick ut i Europa för närvarande, öppnat
fönstret och sett sig litet omkring i världen, skulle de ha upptäckt att i alla de
länder, där folket förlorat sin nationella frihet och oavhängighet och där man
blivit berövad sin statliga självständighet, verka, såsom man kail se av tidningarnas
telegram och skildringar, icke minst kommunister alldeles oberoende av
ockupationsmakten eller myndigheternas lagparagrafer och förordningar. Detta
kommer självklart också att ske i Sverige örn läget här skulle bli ett liknande.
Det är ju alldeles givet, att det är omöjligt att på lagstiftningens väg söka
hindra dylik verksamhet. Jag kan därför inte förstå, varför man överhuvud
taget vill försöka att göra det.

Dc som vilja verka mot lagen falla ju under densamma och böra straffas en -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
ligt lagen. Men det är rena illusionen att tro att den utvidgning av upplösningslagens
befogenheter som motionärerna i detta stycke föreslagit skulle medföra
den ringaste verkan. Det skulle bara för folket göra det liela ännu mera obegripligt
och effektivare än eljest rasera de rester av demokratiska friheter som
till äventyrs skulle finnas kvar hos folket efter denna lagstiftnings ikraftträdande.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa synpunkter på det föreliggande förslaget.
Jag vet mycket väl, såsom jag sade i början av mitt anförande, att det
mesta av vad jag här framhållit har sagts förr, men jag har dock försökt att
komma med några nya synpunkter. Med det som jag har anfört har jag velat påvisa,
att denna lagstiftning först och främst konträrt strider mot den demokratiska
ordning som man säger sig vilja bevara. Det går icke att bevara demokratien
genom att avskaffa densamma! Jag har vidare velat visa, att konsekvenserna
av den föreslagna lagstiftningen icke endast skulle komma att
drabba det kommunistiska partiet — jag har särskilt velat rikta uppmärksamheten
på detta förhållande nu när man inte har det kommunistiska partiet så
omedelbart i skottgluggen som det har varit under tidigare perioder av krigsåren.
Jag har vidare velat understryka att man med lagstiftning icke kan förhindra
s. k. undermineringsverksamhet — konspirativ verksamhet — utan
med sådana här tvångsåtgärder skapar man blott ytterligare konspirativ verksamhet.
Jag har således velat påvisa att intet av de syften, som regeringen, utskottet
och motionärerna angivit sig vilja befrämja, kunna befrämjas av en
sådan lagstiftning som den här ifrågasatta. Det encia som man uppnår är motsatsen
till vad man säger sig vilja uppnå, nämligen ett skydd för den demokratiska
ordningen, så att man i stället, om man genomför denna lag, i realiteten
raserar den demokratiska ordningen. Jag vill inte dra i tvivelsmål att det inom
högerpartiet finns åtskilliga mycket varma anhängare av den demokratiska
ordningen. Det vore ju löjligt att söka bestrida detta förhållande. Men det är
ändå tydligt, att den smak kärlet en gång fått, behåller det gärna. De förslag,
som en grupp inom högerpartiet här har framfört, äro så motsatta varje demokratisk
åskådning att de, så vitt jag kan förstå, måste bottna i svunna tiders
föreställningar hos ett tidigare skikt av politiker inom högerpartiet. Den moderna
högern skattar icke åt de åsikter, som här framförts. Det är därför så
mycket märkvärdigare, att man ändå på allvar anstränger sig för att få riksdagen
att godkänna dessa åsikter. Nu erkänner jag visserligen, att de inte i så synnerlig
grad skilja sig ifrån vad regeringen och utskottet i övrigt ha framfört,
men i vissa detaljer är det dock ganska väsentliga förändringar, som motionärerna
söka att få till stånd.

Jag har tidigare sagt, att partigränserna tydligen hålla på att utsuddas. Jag
vet inte, örn dessa ändringsförslag från högergruppens sida äro ett försök att
ändå upprätthålla skillnaden mot de övriga inom den demokratiska samlingsregeringen
samverkande partierna. I så fall förstår jag deras ståndpunkt, men
jag kan naturligtvis inte därför godkänna densamma.

Jag har, herr talman, ansett mig så pass utförligt böra beröra detta därför
att jag, såsom jag sade i början av mitt anförande, tror att en del missförstånd
och vanföreställningar rörande det kommunistiska partiet, dess politik, internationella
förbindelser, förpliktelser, rörelsefrihet o. s. v. kanske kunna korrigeras^
med vad jag-här anfört. Jag tror, att det i så fall skulle vara ytterligt
förmånligt för den svenska politiken i allmänhet. Samtliga ledamöter i riksdagen
kunna nämligen vara fullkomligt övertygade om att Sveriges utveckling
under den närmast kommande tiden icke kommer att försiggå oavhängigt av
det kommunistiska partiets existens. Det kommunistiska partiet är faktiskt en
sådan faktor i svensk politik att man icke kan genom — jag ber örn ursäkt att

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
jag använder uttrycket —- nonchalanta lagstiftningsförslag lösa problemet om
den kommunistiska verksamheten i vårt land. Det kommunistiska partiet kommer
att spela en så stor roll, liksom det redan nu gör, inom arbetarklassen, att
alla mindre genomtänkta och mindre välbetänkta försök att lösa detta problem
från statsmakternas sida endast äro ägnade att i det långa loppet skada dem
själva som göra dessa försök. Kan jag med vad jag här anfört, bidraga till
litet betänksamhet i fråga om denna tvångslagstiftning, vore det bra. Jag är
ju helt övertygad örn att någon förändring i fråga örn utskottets ståndpunkt
finns det icke den ringaste skymt av möjlighet att kunna få till stånd. Det har
dock kanske sin betydelse för ett kommande tillfälle att dessa synpunkter nu
blivit anförda.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag såväl på utskottets förslag som på
reservanternas.

Herr Sandström: Herr talman! Såsom en av motionärerna i förevarande
fråga och tillika reservant inom utskottet anhåller jag att något få utveckla
motionärernas och reservanternas ståndpunkt.

Innan så sker, förefaller det emellertid av det föregående anförandet att döma
vara behövligt att påpeka, att det spörsmål, som det här gäller, icke är, huruvida
upplösningslagen eller en ny sådan lag nu skall tillämpas mot något visst
eller några vissa ytterlighetspartier. Den frågan är inte alls på tal och har inte
berörts i motionerna och naturligtvis inte heller i reservationen. Den fråga,
som här föreligger, är ju helt annan. Den gäller kort och gott, hur den upplösningslag
skall vara beskaffad, örn vars behövlighet statsmakterna, så vitt jag
kan finna, äro eniga.

Jag förråder, herr talman, inga hemligheter då jag påpekar, att en mycket
stark kritik vid olika tillfällen riktats mot innehållet i den nuvarande upplösningslagen,
som man funnit icke på tillfredsställande sätt motsvara det avsedda
syftet. Vissa av dessa brister ha givit anledning till en vid riksdagens
början väckt motion örn en kompletterande lagstiftning i syfte att förhindra
representanter för samliällsfarliga partier att innehava allmänna uppdrag. I
det sammanhanget föreslogos icke några ändringar i själva upplösningslagen.
Anledningen därtill var helt naturligt att man avbidade propositionen örn förlängd
giltighet av denna lag och att man först ville se, i vad mån Kungl.
Majit hade för avsikt att föreslå en ändrad avfattning av densamma.

Det var således med en viss förväntan som man emotsåg propositionen i
ämnet. Jag kan dock inte påstå, att denna förväntan blivit uppfylld genom
propositionens innehåll. Motiveringen i densamma är ju kort och gott följande:
»Giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning torde böra förlängas förslagsvis
t. o. m. den 30 juni 1943.» Något beaktande av den kritik, varom jag talat,
har som av det anförda framgår icke skett.

Nu kan naturligtvis häremot omedelbart, och jag skall gärna medge det, med
allt fog genmälas, att även örn upplösningslagen varit föremål för kritik från
olika håll, har icke någon sådan kritik officiellt framförts till regeringen. Riksdagen,
som haft och har att behandla lagen, har ju inte ens begärt någon utredning
i frågan. Jag kan inte på något sätt bestrida den formella riktigheten
av ett, sådant genmäle, och det är ju också insikten härom som föranlett
de av herr J. B. Johansson m. fl. väckta motionerna. Genom dessa motioner
har man i varje fall velat åstadkomma, att första lagutskottet inte skulle vara
ovetande om de anmärkningar man ansåg sig ha att framställa mot lagen.
Motionärerna lia därför direkt påpekat åtskilliga enligt deras mening förefintliga
brister i lagens första tre paragrafer. Jag skall för min del endast erinra
örn bestämmelsen om förverkande av upplöst sammanslutnings egendom. Denna

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
bestämmelse är — vilket ju framgick av det föregående anförandet, där en
speciell sakkunskap i ämnet gjorde sig gällande — i sin nuvarande formulering
ganska verkningslös, ja, efter vad vi hörde nyss i då berörda speciella
fall, helt och hållet verkningslös. Den är det på grund av det i motionerna
anförda skälet att de olika sammanslutningarna i stor utsträckning icke själva
äga den egendom, som de nyttja för sin verksamhet, utan göra detta genom
aktiebolag, ekonomiska föreningar eller andra juridiska personer. Detta betyder,
att en upplösning, sådan densamma är tänkt i nuvarande lag och med nuvarande
lags formulering av förverkandeparagrafen, icke medför något förverkande
av den egendom, varom fråga är. På denna punkt leder upplösning*-lagen helt enkelt icke till avsett resultat.

Första lagutskottet, som haft att behandla förevarande motioner liksom vissa
andra sådana, har nu avlåtit sitt utlåtande i ärendet. I detta utlåtande, nr 53,
hemställer utskottet, att de i ämnet väckta motionerna icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda. Örn man utan att läsa utskottets motivering skulle
spörja sig, vilka premisserna till den av mig angivna slutsatsen kunde vara,
förefaller det mig ligga allra närmast till hands, att man skulle tro, att utskottet
funnit de framställda anmärkningarna obefogade och att utskottet klart oell
effektivt bemött dem och under hänvisning till den nuvarande lagstiftningens
tillfredsställande karaktär och lämpliga avfattning följdriktigt hemställt örn
avslag på motionerna.

o Det framgår dock ganska tydligt, när man tar del av utlåtandet, att några
sådana tankegångar icke alls återfinnas i detsamma. Utskottet har visserligen
varit mera ordrikt än propositionen, men på den avgörande punkten iakttager
också utskottet en vältalig tystnad.

Beträffande de framförda anmärkningarna mot upplösningslagens avfattning
går nämligen utskottet helt enkelt icke in på någon sakprövning. Det är
visserligen sant, att en föregående talare har försökt att göra detta, men det
torde för mig icke vara nödvändigt att här till diskussion upptaga hans inlägg.
Jag nöjer mig med att konstatera, att vad han uttalade tycks giva vid
handen att en ändring i föreslaget hänseende skulle ha en ganska betydande
effekt.

Utskottet har för sin del inte uttalat sig vare sig för eller emot det faktiska
behovet av en ändrad lagstiftning. Man har skjutit hela frågan åt sidan, under
det att man säger, att det torde vara lämpligt att prövningen, huruvida ändring
i upplösningslagen på dessa punkter, d. v. s. de i motionen avsedda, äro erforderliga,
i första hand bör ankomma på Kungl. Maj :t i samband med ståndpunktstagande
till frågan örn lagen skall sättas i tillämpning. Jag har, herr
talman, tillåtit mig att kalla denna utskottets tystnad för vältalig. Jag tror
nämligen, att trots formuleringen kan en slutsats dras av utskottets nu återgivna
yttrande. Jag vågar nämligen av detta yttrande sluta att utskottet, eller
i varje fall den övervägande delen av utskottet, haft ganska klart för sig, att
lagen i sin nuvarande avfattning icke är tillräckligt effektiv. Hade man nämligen
inte haft denna uppfattning, hade säkerligen den motsatta kommit till
mycket starkt uttryck i utskottets motivering.

Men örn sa är fallet, d. v. s. örn nu utskottets majoritet liksom motionärerna
ansett att lagen icke är, låt mig säga, riktigt bra som den är ■— i vilken eller
vilka former lämnar jag därhän — varför vill man då åtminstone inte begära
en utredning genom Kungl. Majit? Jag vill erinra om att det blir ju sedan på
Kungl. Majit det ankommer att besluta örn utredningen skall verkställas. Det
är„ Kungl. Majit som har att lämna direktiv för utredningen och sedan taga
ståndpunkt till utredningens resultat.

Jag vill omedelbart säga att jag inte tror att, såsom någon yttrat, en förkla -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
ring till utskottets ståndpunkt skulle vara att man i grund och botten tycker
att det är bra med en så här pass ineffektiv upplösningslag, därför att det då
aldrig kan bli tal örn att tillämpa den. Jag utgår ifrån såsom självklart att
någon sådan tanke icke kan ligga bakom, ty den som resonerar på det sättet
måste ju förutsätta att upplösningslagen aldrig kommer att behöva tillämpas
vad som än händer. Men har man den ståndpunkten, kan ju konsekvensen
endast bli, att man avstyrker Kungl. Maj :ts förevarande proposition. Den ståndpunkten
har mig veterligt hittills endast intagits av herr Linderot, och detta
mycket följdriktigt. I utskottet har den linjen icke haft någon förespråkare.
Det framgår nämligen av utskottets utlåtande att även utskottet tänker sig
möjligheten av en sådan utveckling att lagen måste sättas i tillämpning.

Det torde kanske vara onödigt att tillägga att jag naturligtvis liksom motionärerna
och övriga reservanter har fullkomligt klart för mig att örn förhållandena
skulle utveckla sig på sådant sätt, att ett mera kraftigt ingripande
mot ytterlighetspartierna bleve nödvändigt, kommer också ett sådant ingripande
att ske. Därvidlag gäller alltjämt det ofta åberopade yttrandet av hans excellens
herr statsministern vid årets remissdebatt, nämligen att det folkstyrda samhällets
rätt att till det yttersta skydda sig mot upplösande krafter är lika
oomtvistlig som statsmakternas skyldighet att övervaka och ingripa mot sådana
krafter.

Bakom motionerna liksom reservationen ligger därför icke ett spår av tvivel
örn att icke regeringen örn så skulle erfordras naturligtvis också kommer att
med alla till buds stående medel ingripa mot ifrågavarande sammanslutningar
och deras eventuellt landsförrädiska verksamhet.

Men frågan är i stället: Vilka medel stå regeringen till buds om riksdagen
följer utskottets förslag? I varje fall icke tillräckliga sådana.

Då utskottet uttalar, att det är lämpligt att prövningen, huruvida ändring av
upplösningslagen erfordras, i första hand bör ankomma på Kungl. Majit i
samband med ställningstagande till frågan om huruvida lagen skall sättas
i tillämpning, måste jag bekänna min oförmåga att följa denna tankegång. Det
ligger ju i en beredskapslagstiftnings hela karaktär att den skall ordnas så att
man verkligen är beredd — och beredd på bästa sätt — om situationen skulle
utvecklas så att lagen måste tillämpas. Men att förorda en beredskapslagstiftning
av sådan art att, just då fråga uppkommer om dess tillämpning, man
måste undersöka om den icke först, innan den tillämpas, behöver ändras, framstår
alltjämt för mig såsom ganska obegripligt. Det är då icke längre fråga
om en beredskapslagstiftning i detta ords verkliga innebörd.

Vad blir för övrigt, herr vice talman, resultatet av utskottets linje? Man får
en upplösningslag som är föga effektiv och därför icke heller kan verka avskräckande
på de samhällsfarliga partierna. Man har emellertid, såvitt jag
förstår, tämligen klart för sig, att örn upplösning måste tillgripas, kan lagen
behöva väsentligt ändras. När man i detta läge dröjer med att undersöka, vilka
ändringar som erfordras, och vill dröja därmed tills lagen skall börja tillämpas,
gör man såvitt jag förstår också skada på det sättet, att den avhållande inverkan,
som en från början effektiv lagstiftning skulle medfiira, uteblir. Man kan
ju faktiskt komma i den paradoxala situationen, att man just genom förhandenvaron
av vår nuvarande ineffektiva lag uppmuntrar ytterlighetspartierna
till sådan verksamhet, att man sedan tvingas skärpa lagen och sätta den •
tilliimpning.

Jag ber slutligen, herr talman, att i korthet få sammanfatta motionärernas
och reservanternas ståndpunkt. Så gott som alla torde väl för närvarande vara
ense örn att en beredskapslagstiftning av ifrågavarande karaktär är nödvändig.
Begeringen bär ju för sin del tydligt uttalat detta genom den framlagda pro -

Nr 25.

Fredagen, den 19 juni 1942 f. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slagens giltighetstid. (Forts.)
positionen, och utskottet har gjort detsamma genom sitt tillstyrkande därav.
Så gott som alla, som närmare sysslat med hithörande ting, torde också vara
ense örn att lagen i sin nuvarande avfattning icke är tillräckligt effektiv. Vad
vi då begära —• och det förefaller mig verkligen, att detta skett med ett visst
fog — är ju helt enkelt, att man redan nu, i god tid, skall se till, att lagen
såvitt möjligt får den avfattning, som den i alla fall troligen en gång måste
få, örn den skall tillämpas. Vi mena alltså — och jag tycker fortfarande,
att det är en ganska enkel och icke obefogad framställning — att denna viktiga
beredskapsåtgärd skall vidtagas nu och inte kanske bli ett hastverk i sista
ögonblicket, då tiden inte längre medger en ordentlig utredning.

Under åberopande av det sålunda anförda, anhåller jag, herr vice talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Andersson, Albert: Herr talman! I den till första lagutskottets utlåtande
nr 53 fogade förteckningen över vid ärendets behandling närvarande utskottsledamöter
anger stjärnan vid mitt namn, att jag icke haft tillfälle att närvara
vid utlåtandets justering. I anledning härav ber jag nu att med några ord
i all korthet få ange min uppfattning i frågan.

Jag är helt av samma åsikt, som kommit till uttryck såväl från reservanternas
sida som märkligt nog även i utskottets utlåtande, att den nu till fortsatt
giltighet föreslagna lagen lider av väsentliga brister och har åtskilliga luckor,
som minska dess effektivitet. Enligt min mening kan det ur samhällsbevarande
synpunkt icke vara lyckligt, att myndigheterna icke vid behov skola
förfoga över erforderliga effektiva medel för att bekämpa samhällsskadlig
verksamhet. Att förbättra lagen är dock en så pass invecklad och ömtålig
sak, att jag för min del icke ansett mig kunna biträda de framlagda förslagen
örn vissa detaljändringar utan vidare. Det är lämpligare att, såsom föreslagits
i den av herr Gustavson m. fl. väckta motionen, till vilken jag även anslutit
mig, riksdagen i detta hänseende gör en framställning till regeringen, som
förfogar över erforderliga juridiska och andra experter. Då den till utskottets
utlåtande fogade reservationen går på denna linje, skulle jag, örn jag hade
kunnat närvara vid justeringen, ha anslutit mig till denna.

Jag ber sålunda, herr talman, i överensstämmelse med denna min uppfattning
att få yrka bifall till den av herrar Johanson, Gustafsson i Lekåsa m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Gustavson: Herr talman! Jag skall be att först få uttala min fulla
tillfredsställelse med den samhällsbevarande åskådning, som statsministern
gav uttryck åt, när han i början av denna riksdag betonade, att vårt samhälle
har både rätt och skyldighet att försvara sig mot samhällsskadlig verksamhet.
(När det gäller förvaltningen, kommer det ju härvid närmast an på
att regeringen handlar med kraft och omdöme, och det hoppas vi, att den gör,
men i fråga örn lagstiftningen lägger vår fria författning tyngdpunkten hos
folkrepresentationen, som således bär har ett väsentligt ansvar. Denna fördelning
av makten tycker jag är riktig, och jag kan för min del icke vara med
örn att hela ansvaret av riksdagen skjutes över på regeringen, ty man bör inte
lägga på andra det man själv har till huvudsaklig uppgift att sköta örn.
Riksdagens beskattningsmakt minskas av de vidsträckta fullmakterna att göra
utgifter. Jag tror, att vi ha en viss skyldighet att inte släppa ifrån oss vår
initiativrätt i fråga örn lagstiftningen, när vi anse, att brister föreligga.

Det är ett ömtåligt område, som den här ifrågavarande lagstiftningen berör.
Då så är fallet, borde det väl vara självklart, att man i god tid och under inte
alltför upprörda förhållanden griper sig an därmed för att sedan ha på lager

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
en bra lag, som kan användas i farans stund. Det är också detta, som är
meningen med en fullmaktslag av detta slag, och det var väl den saken, som
föranledde lagens ursprungliga framläggande. Mina medmotionärer och jag
lia utgått från att den lag, vars förlängnng nu föreslås, inte är bra som den
är. Denna vår uppfattning se vi ju nu delad inte bara av reservanterna utan
även av utskottsmajoriteten. Skillnaden är väl närmast den, att majoriteten
vill skjuta ifrån sig ansvaret för luckorna i lagen på regeringen, som kommit
med propositionen, medan reservanterna i likhet med oss bondeförbundsmotionärer
anse det riktigare och mera i överensstämmelse med svenskt folkstyre,
att riksdagen, när den är ense örn att en lag är bristfällig, själv vågar ta
ansvaret och ta ett initiativ.

Hans excellens herr statsministern har efterlyst riksdagens initiativkraft.
Jag menar att här är ett tillfälle att visa, att detta icke har skett förgäves.
Utskottsmajoriteten förutsätter, att det i samband med lagens eventuella ikraftträdande
är tids nog att fylla igen luckorna och bota bristfälligheterna. Är
inte detta att driva slappheten väl långt? Jag för min del anser inte, att en
sådan lag som det här gäller skall sättas i kraft förrän det verkligen är av
nöden. Men i ett sådant farligt ögonblick kan det sannerligen finnas annat
att tänka på än att lappa på lagarna.

Visst är det sant, att vi ha fått en nådatid för iordningställandet av det
militära försvaret, och det skola vi vara tacksamma för, men vi böra inte
vara sådana, att vi ingenting lära av faran, skjuta upp åtgärder och inte tänka
på framtiden. Vem svarar för att de landsförrädiska krafterna, när det gäller,
skola ge oss tid att även på detta område ta igen vad som försummats?

Beträffande det här föreliggande fallet äro vi ense örn att det icke är bra
som det är. Kan man då ge något rimligt skäl för att förhala läggandet av
erforderliga maktmedel i myndigheternas hand genom en förbättrad lagstiftning?
Utskottet tycks mena, att faran just nu icke är tillräckligt stor. Det
förefaller knappast välbetänkt, att man på detta sätt slår bort exempelvis de
allvarliga varningar, som i ett offentligt föredrag uttalats av justitieministern.
Men läget för ögonblicket bör enligt vår uppfattning icke vara avgörande
i fråga örn en lag, som stiftas för att örn det behövs sättas i kraft i framtiden.
Det är inte riktigt och bra, att riksdagen i fråga om en sådan lag bara tänker
för stunden, helst söker smita undan och låter andra tänka för sig. Vi ha,
såsom statsministern sade, både rättighet och skyldighet att se örn vårt hus.
Svenska folket skall vara herre i detta hus, och inga anhängare av verkligt
folkstyre borde kunna misstycka, örn från folkets representanter en framställning
göres till regeringen om botande av utav alla erkända, påtagliga brister
i en viktig lag, som i en kritisk situation, vilken kan komma när vi minst
ana det, icke får klicka utan måste vara verkligt effektiv.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som förut ^gjorts
om bifall till reservationen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! På regeringens
sida har man i allmänhet avhållit sig från att delta i diskussioner örn förslag
beträffande skrivelser till regeringen. I förevarande fall måste emellertid reservanternas
förslag väl tolkas såsom en kritik mot regeringen för att den,
när den framlagt sitt förslag om förnyelse av upplösningslagen, icke samtidigt
har föreslagit sådana kompletteringar, som reservanterna åstunda. Jag
vill då fästa uppmärksamheten på att själva frågan örn en beredskapslagstiftning
av denna art har kommit i ett annat läge sedan lagen första gången
framlades. Då rörde vi oss alltjämt med en riksdagsordning, där man räknade
med att den lagtima riksdagen avslutades någon gång i mitten av året och

Första kammarens protokoll 19Jj2. Nr 25. 3

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag erm giltighetstid. (Forts.)
att eventuellt, om så krävdes, en urtima riksdag inkallades på hösten. Det
kunde alltså uppstå en mellanperiod, då riksdagen icke var samlad och då
Kungl. Maj :t borde lia möjlighet att handla, innan riksdagen åter hann sammanträda.
Denna lag sådan den är formulerad från början, förutsätter ju också
att när riksdagen är samlad, skall den fatta beslut örn lagens ikraftsättande,
men den ger Kungl. Majit möjlighet att under vissa förutsättningar, när riksdagen
icke är samlad, sätta lagen i kraft för att sedan få riksdagens godkännande.
Jag fäster uppmärksamheten på att i denna punkt finns elef ingen
skillnad mellan motionärerna och Kungl. Majit. De förslag till ändringar i
lagen, som ha framlagts, beröra inte själva denna rätt grundläggande fråga.
Detta har betydelse, därför att sedan man genomförde det nya avlöningsreglementet^
för riksdagen, är denna ju praktiskt taget alltid samlad. Det blir
under sådana förhållanden alltid riksdagen, som skall besluta örn lagens
ikraftsättande. Det uppstår ingen mellanperiod, där Kungl. Maj :t längre kan
ta sig befogenhet att utan riksdagens hörande sätta lagen i kraft. Därav följer
också, att det blir riksdagen, som vid ett visst bestämt tillfälle avgör, huruvida
lagen skall sättas i kraft och hur den skall se ut. Riksdagen berövar
sig alltså inte några möjligheter genom att nu inte göra några ändringar.

Mot detta kan man genast göra en invändning: Varför har Kungl. Majit
under sådana förhållanden överhuvud taget föreslagit, att beredskapslagen
skall förnyas? När den inte längre kan av regeringen utnyttjas såsom tidigare,
kunde man ju utan vidare säga, att då behövs det ingen beredskapslag,
utan då kan Kungl. Maj :t i det aktuella ögonblicket för riksdagen framlägga
det förslag, som Kungl. Majit önskar få i kraft. Detta resonemang kan vara
mycket befogat. När Kungl. Majit likväl har framlagt sitt förslag till förnyelse
av beredskapslagen, har det skett huvudsakligen därför att det icke
får uppkomma något missförstånd, att vi i avseende å den samhällsfientliga
verksamheten skulle inta en annan ståndpunkt än vi tidigare ha gjort. Det
ligger i förnyelsen av lagen en markering av att den gamla ståndpunkten
vidmakthålles.

Nu är emellertid frågan: Har inte regeringen haft anledning att syssla med
de förslag till ändringar, som här ha framlagts? De mest betydande av dessa
hänföra sig ju inte till lagutskottets utlåtande utan till konstitutionsutskottets
utlåtande, enligt vilket man vill komplettera lagen med bestämmelser, som
skola möjliggöra att beröva representanter för de samhällsfientliga partierna
i offentliga institutioner och församlingar deras mandat, för den händelse
vederbörande parti upplöses. På den punkten vill jag använda tillfället att
upplysa, att man för rätt länge sedan inom regeringen har behandlat dessa
frågor örn komplettering av lagstiftningen. Jag har här i min hand en promemoria,
utarbetad inom justitiedepartementet och daterad den 14 oktober 1941,
som har legat till grund för överläggningar inom regeringen rörande sådana
kompletteringar. Denna promemoria innehåller förutom en viss utredning rörande
lagstiftningen i andra länder ett övervägande av vad som i det avseendet
kan bli nödvändigt hos oss, och den innehåller också ett utarbetat förslag
till lagtext i just de båda avseenden, som beröras i konstitutionsutskottets utlåtande.
Regeringen har sålunda inte försummat att agna dessa frågor uppmärksamhet.
Yi ha emellertid inte ansett tidpunkten vara inne att framlägga
förslag i dessa avseenden.

När man här så starkt åberopar mitt yttrande i remissdebatten, som sedan
ingick såsom justitieministerns yttrande i propositionen rörande bl. a. 8 kap.
strafflagen, att samhället har rätt och skyldighet att värna sig mot samhällsfientliga
krafter, så ber jag, att man också skall observera den del av yttrandet,
som gick ut därpå att för att göra upplösningslagen effektiv skulle

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. förlängning av den s. k. upplösning slagens giltighetstid. (Forts.)
man nödgas göra sådana ingrepp i de medborgerliga rättigheterna, som äro
ägnade att väcka den största betänksamhet. Det var bl. a. denna betänksamhet,
som kom regeringen att icke föreslå upplösningslagens ikraftsättande.
Denna betänksamhet består, när det gäller förslag, som skola tillämpas mot
representanter t. ex. i riksdagen och kommunala församlingar. Det kan inte
vara rimligt, att man, örn man på den punkten är ytterst betänksam, i onödan
skall ta upp dessa ting till behandling i riksdagen och framlägga utarbetade
förslag. Det föreligger ingen nödvändighet därtill. Beträffande representanter
i kommunala församlingar kan ju riksdagen ingripa genom en enkel lag med
omedelbar verkan. När det gäller representanter i riksdagen kan detta icke ske
utan grundlagsändring, och herrarna veta ju lika väl som jag, att ett beslut
nu på den punkten icke kan ha någon särskild betydelse. Ett sådant beslut
kan fattas 1943, och det kan fattas 1944. Det måste under alla förhållanden,,
örn det skall träda i kraft, konfirmeras efter 1944 års val till andra kammaren.

Man försitter alltså inte någon tid. Regeringen har sin uppmärksamhet riktad
på dessa spörsmål örn komplettering av lagen, men regeringen har icke
önskat markera, att den är beredd att gå till dessa längre syftande ingripanden,
genom att framlägga sådana beredskapsförslag, som här ifrågasättas.
Och jag tror, att det skulle vara ganska klokt, att man beaktade, att vad som
skedde i januari i år innebar ett visst sammanförande av olika ståndpunkter
i denna fråga. Jag skulle ha hållit det för nyttigast, örn man efter den förklaring,
som då avgavs å regeringens vägnar, hade låtit saken vila och icke
tagit upp den till förnyad diskussion nu. Jag förstår inte, vilket verkligt ändamål
den diskussionen skall ha, då jag inte vill förutsätta att några partipolitiska
beräkningar att kunna använda frågan i den inre tävlan mellan partierna
ligga bakom.

Jag slutar med att understryka, att regeringen sedan länge har haft sin
uppmärksamhet riktad på frågan om dessa kompletteringar. Blir det nödvändigt,
kommer regeringen att förelägga riksdagen förslag. Får regeringen en
skrivelse från riksdagen, kan jag inte se, att det ändrar någonting i situationen,
då regeringen ju alltjämt måste förbehålla sig rätten att pröva, när sådana
förslag från dess sida lämpligen skola föreläggas riksdagen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7.30 på aftonen.

Herr Wohlin: Herr talman! Herr Sandström har visserligen rätt i sin
uppfattning, att den förevarande diskussionen egentligen endast rör sig örn
de motioner och de föreslagna ändringar och tillägg i upplösningslagen, som
äro bragta under första lagutskottets prövning, men icke örn själva sakfrågan
i dess helhet. Emellertid tilläts ju kammarens kommunist att i ett mycket långt
anföraiide utveckla sin syn på det kommunistiska partiets hela verksamhet och
ställning här i landet, och då denna hans långa utläggning ansågs falla inom
ramen för den förevarande diskussionen, må det vara mig tillåtet att göra några
förhållandevis mycket korta, personliga uttalanden.

För några dagar sedan beslöt riksdagen praktiskt taget enhälligt den största
och mest omfattande militära försvarsorganisation, som förekommit i Sveriges
historia, och hela svenska nationen är beredd att villigt bära de såväl personliga
som ekonomiska bördor av mycket stor tyngd, som denna försvarsorganisation
nödvändigtvis kommer att pålägga vårt folk. Det måste väl vid sådant förhållande
vara av den yttersta betydelse, att denna stora och ståtliga byggnad, som nu
.skall timras upp till försvar för vår frihet och vårt oberoende, icke i någon

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
mån kan försvagas därigenom, att det inom landet existerar samhällsfarliga
sammanslutningar oell grupper, som i kritiska situationer kunna äventyra den
fulla effekten av dessa försvarsmedels användning i alla tänkbara krigsfall.
Det har för mig länge stått uppenbart, att den kommunistiska rörelsen här i
landet redan långt före detta icke endast visat en sådan samhörighet med ideologien
i ett stort främmande land utan även i fråga örn sitt verkningssätt tagit
så pass starkt intryck av där förekommande tankegångar, att denna kommunistiska
verksamhet i vårt land är ett allvarligt hot mot vår inre samhällsordning
och i en kritisk stund även kan bli ett allvarligt hot mot vår yttre frihet,
i den mån denna skall försvaras med det svenska folkets samlade militära
maktmedel. Det går icke för herr Linderot att genom de sofistiska utläggningar,
som i stort sett upptogo hans anförande, försöka med all sin möda och
all sin flit tvätta en neger vit.

Jag har därför tillåtit mig att såsom en rent personlig mening — och jag
hoppas, att detta icke kan anses otillbörligt — uttala den uppfattningen, att
upplösningslagen redan borde ha tillämpats på det kommunistiska partiet och
att sålunda den tid redan kommit, då denna lag borde ha satts i kraft. Men
med den uppfattningen står det i fullaste samklang, att man önskar, att en
dylik lag till hela sin verkan skall förbli absolut effektiv, och jag anser, att
reservanterna i det föreliggande utskottsbetänkandet ha klarlagt _ åtskilliga
punkter, som belysa den nuvarande lagstiftningens bristande effektivitet. Det
förefaller mig, även sedan jag hört herr statsministerns anförande alldeles
nyss, som örn det vore bättre, att dessa brister i lagen så fort som möjligt avhjälptes,
än att man uppsköte behandlingen av dessa frågor till närmare den
tidpunkt, då lagen eventuellt skulle träda i kraft, synnerligast som den tidpunktens
närhet är fullkomligt omöjlig att bedöma. Jag kan sålunda icke för
min del anse denna frågas upptagande inom riksdagen vara annat än ett uttryck
för riksdagens naturliga och lojala önskan att samarbeta med Kungl.
Maj :t i ett ärende, där riksdagen och Kungl. Maj:t i stora drag lia sammanfallande
åsikter och där sålunda riksdagen har all anledning att medverka
genom att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vissa punkter, som enligt
dess mening snart böra upptas till omprövning av Kungl. Majit. Herr statsministern
inledde ju också sitt anförande med en erinran örn att det icke brukar
vara vanligt, att man från regeringsbänken gör invändningar mot av utskott
eller utskottsreservanter förordade underdåniga skrivelser.

Med dessa ord ber jag för min del att med instämmande i herrar Sandströms
och John Gustavsons uttalanden få yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

Herr Linderot erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Det brukar i anföranden av herr Wohlin inte saknas logik och genomtänkt
konstruktion, men beträffande det anförande han nu hållit tillåter jag mig
efterlysa både logiken och konstruktionen, detta alldenstund herr Wohlin tilllät
sig att kalla mig för sofist. Jag vågar alltså framställa en fråga till herr
Wohlin och ber, att han vill vara vänlig och besvara den senare i debatten: På
vilket sätt anser herr Wohlin, att Sveriges försvarskrafter skulle stärkas och
Sveriges förmåga att försvara sin fred och frihet skulle bli större, därest denna
upplösningslag sättes i kraft?

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Hans excellens herr statsministern
inledde sitt anförande med att påpeka, att denna fråga nu skulle ha
kommit i ett annat läge än när den första gången upptogs till behandling. Detta
skulle, enligt hans uppfattning, bero på den omständigheten, att riksdagen är

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
samlad praktiskt taget hela året och således hastigt kan inkallas för att besluta
örn lagens ikraftträdande och om hur den skall tillämpas.

Jag kan icke dela denna uppfattning, därför att om ett sådant läge skulle
inträffa att riksdagen hastigt skulle behöva fatta beslut i en fråga av detta
slag, så bör riksdagen dessförinnan hava prövat lagen i alla dess detaljer och
således även den, hur den skall se ut i tillämpningen för att kunna vara
effektiv. Lagen bör med andra ord vara komplett, innan riksdagen inbjudes
att besluta örn dess tillämpning.

Ett sådant beslut kommer ju att ske under en viss brådska, och det kan
inte vara riktigt att behöva granska tillämpningsbestämmelser, när det kanske
fordras ett snabbt beslut örn dess ikraftträdande. Det upplystes också, att det
inom regeringen redan skulle lia upprä*ttats en promemoria i ämnet. Men varför
lägger då inte regeringen fram alla dessa kompletterande tillämpningsbestämmelser,
så att riksdagen kan få se dem och ta ställning till dem? Då
sluppe ju ledamöterna i riksdagen fortsätta att väcka motioner i ämnet.

Vi kunna icke släppa kravet på att det måste åstadkommas en fullt effektiv
beredskapslagstiftning emot samhällsomstörtande sammanslutningar. Och bara
tillvaron av en sådan beredskapslagstiftning, bara tillvaron av en sådan fullt
färdig lagstiftning, som alla känna till vad den innehåller, i fall den skall
sättas i kraft och tillämpas, inger respekt. Om den är fullt färdig och framlagd,
så att allmänheten, särskilt då dessa sammanslutningar, vet vad den har
att rätta sig efter, har den en så återhållande verkan även på dessa sammanslutningar
och deras medlemmar att den gör nytta, även örn den icke har
trätt i kraft.

Hans excellens statsministern sade, att det kan erfordras ingripande i de
medborgerliga rättigheterna, vilket kan ingiva betänkligheter. Det är just
detta, vilka ingrepp i de medborgerliga rättigheterna som erfordras, vi böra
på förhand ha fått klargjort, och den omständigheten, att det erfordras en
grundlagsändring för att kunna få bort medlemmar ur riksdagen och ur kommunala
församlingar, bör ju icke fördröja frågan örn dessa grundlagsändringsförslags
framläggande och beslut därom, så att det hela verkligen ligger
klart.

Hans excellens statsministern slutade sitt anförande med att göra några antydningar
örn partiberäkningar i de-här framstötarna. Det var mycket överraskande
att höra någonting sådant. Det är dock icke så länge sedan vi voro
ganska ense om att åtgärder behövde vidtagas emot samhällsfientliga sammanslutningar,
och jag påminner om den stämning, som rådde vid tidpunkten
för det s. k. vinterkriget 1939—1940.

Mot slutet av herr Linderots anförande förekom en passus, som lät mycket
karsk. Han säde, att det kommunistiska partiet spelade en stor roll, och han
kompletterade detta sedermera med att säga, att det spelade en stor roll i arbetarkretsar.
Kan det vara detta, som gör att stämningen inom riksdagens
största parti har mattats av för åtgärder mot det kommunistiska partiet?
Sverige är ju det enda land i Europa, där en sådan beredskapslagstiftning och
ännu längre gående åtgärder under den tid vi nu leva i icke ha behövt vidtagas.
Vårt land är nu en oas, där ytterlighetsriktningarnas propagandaverksamhet
kan fritt få pågå. Jag måste säga, att det är närmast en tur att vi
hitintills lia kunnat undgå att bringa en lagstiftning av detta slag i verkställighet.
Andra länder ha på inbjudan utifrån fått ansluta sig till antikominternpakten,
och de lia fått göra åtskilligt på grund av utrikespolitiska situationer.
Låtom oss icke liven på, detta område komma i det läget, att det ordet
skall kunna även på detta område tillämpas, som heter »för sent»! Låtom oss
i komplett form bringa fram den beredskapslagstiftning, varom här är fråga,

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
och låtom oss göra det, medan vi själva i full frihet och under den fria folkliga
självstyrelsens form kunna diskutera dess detaljer!

Ingen vet något örn utvecklingen. Det kan ha sina risker att icke handla i
tid, och vad veta vi örn, hur denna propaganda kan komma att ta sig uttryck
efter krigets slut och hur den kan påverkas utifrån.

Jag skulle därför vilja hemställa till regeringen att snarast möjligt framlägga
alla de förslag, som erfordras för att göra denna lagstiftning komplett.
Örn nödvändigheten och principerna behöva vi ju inte i detta avseende vidare
orda. Vi lia tidigare talat därom, och alla känna till frågans inneboende vikt.
Jag understryker ytterligare, att blotta tillvaron av en beredskapslagstiftning
som den här ifrågavarande gör sin nytta för ordningens upprätthållande på
detta område, och jag hemställer ännu en gång, att regeringen måtte framlägga
förslag och därigenom också nå den kontakt med riksdagen även i detta
spörsmål, som är nödvändig att nå på ett tidigare stadium än vid det, när
en sådan lag skall sättas i verkställighet.

Jag instämmer i det av herr Sandström först framställda yrkandet om bifall
till reservationen liksom också till de skäl, som han i övrigt anfört för
denna reservation.

Herr Schlyter: Herr talman! Då jag har att försvara utskottets förslag
emot de framkomna anmärkningarna, har jag ingen anledning att bemöta herr
Linderot. Jag betraktar icke denna lag såsom ett inrikespolitiskt kampmedel
mot kommunismen; lagen har ju nu också varit gällande i ett par år, utan att
den har kommit till tillämpning. Det är tydligt, att Kungl. Maj :t har varit av
samma uppfattning som herr Linderot, att det hittills icke har funnits någon
anledning att tillämpa lagen på hans parti.

När denna kammare för sin del antog lagen, så uttalade jag, vill jag minnas,
förhoppningen att den aldrig skulle behöva komma att tillämpas. Emellertid
tror jag att lagen kan få betydelse i en kritisk tid, nämligen gent emot sammanslutning,
vars verksamhet är ägnad att sätta rikets säkerhet i fara. Härmed
menar jag då, vad man vanligen kallar för femtekolonnare. Skulle en sammanslutning
ägna sig åt femtekolonnverksamhet, tror jag att det är lyckligt
att ha en lag, med vars stöd man kan ingripa och upplösa en dylik sammanslutning,
liksom det också kan vara nyttigt att lia de övriga bestämmelser i
denna lag, som åsyfta ett skydd emot en dylik sammanslutnings verksamhet.

De övriga talarna i denna debatt ha gjort gällande, att lagen icke är tillräckligt
effektiv. Naturligtvis delar första lagutskottet den meningen, att skall
man ha en upplösningslag, skall den också vara effektiv. Jag vill erinra örn
att första lagutskottet redan vid lagens tillkomst i sitt av riksdagen godkända
utlåtande påpekade, att en lucka i straffbestämmelserna förelåg genom att
fortsättandet av en upplöst sammanslutnings verksamhet icke var straffbart,
örn gärningen förövades genom tryckt skrift. Även i andra avseenden kan lagstiftningen
tänkas behöva kompletteras genom ändringar av grundlagarna.
Det ankom emellertid icke på första lagutskottet att väcka något förslag i denna
riktning. Som statsministern redan har påpekat, kommer kammaren att under
nästa punkt på föredragningslistan ha anledning att behandla detta spörsmål.

Frågan är då, hur man skall ställa sig till de yrkanden i motionerna som beröra
denna lag. För min personliga del får jag erkänna, att det har anförts åtskilligt,
som synes mig berättiga kritiken av lagen med hänsyn till bristande
effektivitet och som är förtjänt att komma under övervägande. Det kunde emellertid
verkligen icke komma ifråga, att lagutskottet skulle antaga de föreslagna
ändringarna i lagen. Man måste räkna med att Kungl. Majit hade sin
uppmärksamhet särskilt inriktad på dessa frågor. Utskottet har icke varit i

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
någon förbindelse med justitiedepartementet om saken, men vi måste antaga, att
justitiedepartementet Ilar övervägt, i vad mån skärpningar i lagstiftningen skulle
kunna behöva genomföras, när fråga uppstår örn dess tillämpning. Detta har
nu också bekräftats av herr statsministern i hans anförande. För min del skulle
jag kunna tänka mig och hålla för sannolikt, att justitiedepartementet sitter
inne med ändringsförslag, som äro överlägsna i effektivitet de motionsvis
framkomna förslagen. Det har i den av herr Gustavson m. fl. avgivna motionen
erinrats örn flera uttalanden från regeringshåll, som ha citerats här förut i dag
i kammaren, och dessa uttalanden bekräfta ju i likhet med herr statsministerns
anförande, att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på saken.

Statsministern anförde också, och det hade jag ämnat säga, att riksdagen ju
måste tänkas vara samlad i det ögonblick, då situationen är sådan att en tilllämpning
av denna lag skall kunna komma ifråga. Jag har redan sagt, att jag
icke betraktar detta såsom en inrikespolitisk angelägenhet, utan såsom en fråga
örn landets säkerhet, och jag tvivlar icke på att riksdagen enhälligt kommer
att samlas örn de åtgärder, som i en situation, då rikets säkerhet är i fara, kunna
bli erforderliga. Nu säga några motionärer: Men varför inte då skriva till
Kungl. Majit? Ja, jag svarar med samma hänvisningar som jag nyss gav; jag
anser, att regeringen sitter inne med en helt annan överblick över denna fråga
än vad riksdagen kan göra. Utskottet har haft fullt förtroende för regeringen
att den kommer att välja det lämpliga ögonblicket för att framlägga de förslag,
som kunna befinnas erforderliga, och jag måste säga, att jag skulle ha
känt det såsom en ganska hög grad av beskäftighet, örn jag skulle ha medverkat
till att gå till regeringen och säga: »Var snäll och tänk på dessa angelägenheter!»
Motionärerna svara på detta genom att säga — och det har också
herr J. B. Johansson liksom andra sagt här i dag — att det kan inte vara klokt
att överlämna lagstiftningens utformning att improviseras i ett akut krisläge,
då sinnena lätt råka i svallning. Jag tror icke, herr talman, efter vad jag
förut anfört om regeringens beredskap, att det kan bli fråga örn någon improvisation,
men det blir, om man väntar med jämkningar i lagen, möjligt att
ta hänsyn till just vad det aktuella läget kräver. Det kommer säkerligen i det
ögonblick frågan blir aktuell för riksdagen att gälla upplösningen av ett visst
eller vissa partier. Vilka bestämmelser som då erfordras för att göra upplösningsbeslutet
effektivt, inser man bäst just i det ögonblicket, och jag tror att
dessa bestämmelser komma att föreläggas riksdagen synnerligen väl förberedda
från regeringens sida.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Johanson, Karl Emil: Herr förste vice talman! Ingen meningsskiljaktighet
torde råda därom, att det är samhällets och statsmakternas skyldighet
att till det yttersta söka skydda sig mot upplösande krafter och för landet
skadliga rörelser, från vilket håll de än komma. I vårt lagbundna samhälle är
det också av vikt att lagliga medel ställas till myndigheternas och regeringens
förfogande för fyllande av denna uppgift. Från denna synpunkt böra vi också
betrakta den s. k. upplösningslagen.

För dagen är det ej fråga örn en omedelbar tillämpning av densamma, utan
vi betrakta den som en beredskapsåtgärd, en tillgång att lia till hands vid en
mera elakartad situation. Det är dock anledning förmoda, att enbart existensen
av en sådan beredskap verkar återhållande på samhällsupplösande krafter.
Ingen kan bestrida och det har ej heller bestritts, att upplösningslagen sådan
den nu är avfattad har stora brister och för den skull dåligt fyller sitt ändamål,
örn den skulle behöva tillgripas.

I motionerna ha påvisats många svagheter, och i debatten har också herr

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
Sandström tydligt påvisat att dessa skulle kunna avhjälpas utan att lagen därigenom
skulle förlora sin karaktär, ja, i stället vinna i värde och bättre motsvara
ett allvarligt läges krav.

Första lagutskottets ordförande och dess majoritet ha ej heller bestritt detta,
men ha avvisat motionerna med den förklaringen, att prövningen örn ändring
i upplösningslagen i första hand får ankomma på Kungl. Maj:! i samband
med ståndpunktstagandet till frågan, örn lagen skall sättas i tillämpning.

Det kan dock ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att under nuvarande
osäkra tider ställa dessa frågor på framtiden längre än vad som är nödvändigt
för ett allsidigt övervägande och åstadkommande av en lämplig utformning.
Då behovet är konstaterat, bör man ej ställa sig avvaktande och invänta vad
som kan komma, utan man bör i god tid och i erforderlig omfattning genomföra
behövliga ändringar, så att lagen bättre fyller sitt ändamål, om den
skulle behöva sättas i kraft. Det kari icke vara klokt att uppskjuta en lagstiftning
av denna beskaffenhet till ett akut krisläge.

En Stockholmstidning skrev för några dagar sedan, att den nuvarande upplösningslagen
»verkar mera anpassad för hederligt folk än för filurer —
och det är ett allvarligt fel, eftersom avsikten i alla fall är att utrusta staten
med maktmedel mot en verksamhet som skyr dagsljuset och de raka vägarna».
Här gäller det visserligen en lagstiftning av mycket ömtålig karaktär, och det
kan råda en viss tveksamhet om i vilken mån det är möjligt att komma till
rätta med de rörelser det här gäller. Så mycket viktigare är det, att man
söker avhjälpa de mest uppenbara bristerna i lagen. Upplösningslagen måste
lika väl som andra beredskapslagar utformas ändamålsenligt, ty statsmakterna
kunna ej vara betjänta med en undermålig lagstiftning.

Då regeringen vid framläggandet av propositionen örn upplösningslagens förlängning
ej själv tagit initiativet till avhjälpandet av bristerna i lagen, synes
det mig vara av behovet påkallat, att riksdagen genom skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer örn utredning angående erforderliga ändringar eller tillägg
i nämnda lag och föreläggandet för riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kan föranleda. Detta behöver icke uppfattas såsom en anmärkning emot regeringen,
utan det måste uppfattas såsom en känsla hos riksdagen att den anser
att något behöver göras.

Det hade varit önskvärt, att frågan varit fullt klar för riksdagen så att den
nu kunnat besluta erforderliga ändringar och tillägg. I motionerna I: 260 och
II: 371 har det också gjorts ett försök därtill. Men då utskottet, såsom utskottets
ordförande här framhöll, icke ansett sig böra gå in för att mera ingående
granska detsamma, lia vi reservanter ansett oss böra stanna vid en
hemställan örn utredning. Lagutskottets ordförande sade sig anse, att man
inte borde gå in för någon begäran om utredning, vilket lian. ansåg skulle vara
för mycket begärt. Men mig förefaller det icke alls vara något fel av riksdagen
att begära en sådan utredning.

_ I anslutning till vad jag här yttrat ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag Ilar icke heller anledning
att mera utförligt syssla med herr Linderots anförande. Den målning av den
kommunistiska verksamhetens ofarlighet, som han här gav, är ju synnerligen
uppseendeväckande. Han yttrade vid ett tillfälle, att när man hörde herr
Andrén och herr Rickard Lindström tala här, var det svårt att bli klok på
vem som var högerman oell vem som var vänslerman av de båda. Men när
man hörde herr Linderot skildra kommunismens beskedlighet, kom man till
det resultatet, att örn den skildringen var riktig, var det kanske svårt att skilja

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. förlängning av den s. k. upplösning slagens giltighetstid. (Forts.)
på herr Andrén och herr Linderot, åtminstone var tepdensen den, att nu äro
vi lika goda kålsupare allihop. Detta är ju betecknande för läget i dag, men
erfarenheten har visat, att även kommunisterna kunna konsten att vända kappan
efter vinden. De äro beskedliga, när det passar sig, men höja rösten till
revolutionära tonfall, när detta är lämpligt.

Jag tror att vi behöva denna beredskapslag, men därför behöva vi ju inte
tillämpa den i otid. Herr Wohlin sade här, att det har förekommit saker, som
skulle lia påfordrat en upplösning av det kommunistiska partiet. Jag undrade,
varför han inskränkte detta omdöme endast till det kommunistiska partiet, och
under alla förhållanden måste jag konstatera, att om en sådan upplösning ensidigt
skulle ha drabbat det kommunistiska partiet och icke allehanda andra
ytterlighetsriktningar med samhällsundergrävande och femtekolonnverksamhet,
skulle den icke ha kunnat vinna anslutning från det svenska folkets stora
massa.

Herr Wohlin sade vidare, att den försvarsordning, som vi nu ha antagit,
gjorde det nödvändigt att man vidtoge åtgärder för att icke detta försvar kunde
försvagas genom samhällsfientlig verksamhet.

Det svenska försvaret är ju i dag uppburet av den svenska demokratien, det
är uppburet av en demokratisk anda, och jag tror icke att den kan försvagas
genom agitation av några få desperados. Örn dessa desperados äro fler än
några få, ha de säkert lika stor möjlighet att bedriva en sådan verksamhet,
örn deras parti upplöses som örn det finnes kvar. Jag skulle snarare tro att
sådana människor ha större möjlighet att finna argument för sin propaganda,
örn deras parti hade förvandlats till illegalt, än örn det stöde under åtminstone
en viss allmän kontroll genom att vara legalt. Jag anser inte att demokrati
är detsamma som efterlåtenhet. Demokratien måste förbehålla sig rätt att ingripa
med hård hand mot riktningar, som illojalt utnyttja demokratiens möjligheter
utan att själva acceptera demokratiens hedersregler. Man har ju sett
styrelseskick störtas genom att man har underlåtit att begagna en sådan överhöghetsrätt,
men ett sådant begagnande bör, såsom jag nyss nämnt, icke ske
i panikens tecken och icke i otid. Den demokrati blir utan tvivel starkare, som
kan skapa ett naturligt värn i folkets hjärta emot upplösningens krafter. Vi
lia gått den vägen här i Sverige, och vårt styrelseskick och andan inom folket
ha mått väl därav.

Det har blivit en god anda i krigets Sverige även inom militärväsendet på
grund av att denna demokratiska självtillit har fått behålla det sista ordet.
Jag tror att örn upplösningslagen hade satts i kraft, så hade detta icke fått
goda verkningar; man hade allmänt frågat sig, örn det var ugglor i mossen,
det hade kunnat bli misstro och upplösning och utan tvivel motsvarande -påfrestningar
inom det försvarsväsen, som herr Wohlin vill skydda emot sådana
påfrestningar genom en partiupplösning.

Jag kommer alltså, herr talman, till det resultatet att beredskapslagen bör
finnas kvar som ett yttersta medel. Jag erkänner också, att den kan ha vissa
fel i detaljerna, vissa skönhetsfläckar som kunde avskaffas, men de skäl, som
jag har anfört emot ett ikraftträdande av lagen i dag, anser jag också vara
giltiga emot att nu forcera fram vare sig en ändring eller en utredning örn
ändring, vilket skulle; vålla missförstånd, misstro och undran hos folket över
vad som ligger bakom. De skäl, som herr statsministern och utskottets ordförande
här lia anfört emot dessa krav, anser jag vara fullt giltiga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre De Geer: Herr talman! dag bär tillut it mig att begära ordet
närmast med anledning av lians excellens herr statsministerns yttrande. Det

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösningslagens giltighetstid. (Forts.)
var ett parrord däri, som jag i ali vördsamhet skall be att få, om inte direkt
kritisera, så i alla fall vidröra.

Statsministern framhöll, att regeringen har denna fråga under behandling
och därför är beredd att vid behov vidta de åtgärder som kunna vara behövliga.
Hans excellens framhöll vidare, att med de anordningar som nu äro
träffade, varigenom riksdagen praktiskt taget alltid kan vara mer eller mindre
samlad, finns det möjlighet för riksdagen att i händelse av behov fatta
beslut i en angelägenhet sådan som denna.

Det har här redan framhållits, att en sådan ståndpunkt delvis kan vara
riktig. Men den kan vara farlig, i fall situationen utvecklar sig så hastigt,
att regeringen inte hinner höra riksdagens mening. I varje fall var det mycket
glädjande för mig såsom riksdagsman att höra, att hans excellens herr
statsministern lade sådan vikt vid riksdagens möjlighet att ingripa. Men jag
blev litet desillusionerad i slutet av statsministerns anförande, där han påpekade,
att örn riksdagen skulle besluta en skrivelse till Kungl. Maj :t i denna
sak, ville regeringen det oaktat förbehålla sig rätten att få överväga sin ställning.
Hans excellens herr statsministern gick alltså i det fallet litet från tanken,
att riksdagen borde deltaga i ett beslut i denna viktiga fråga.

Jag vet mycket väl, att regeringen har sin fulla rätt att i denna liksom
varje annan fråga fatta ståndpunkt alldeles oavsett riksdagens uttalande, och
jag vet också, att det alldeles särskilt är fallet i fråga örn skrivelser, som riksdagen
avlåter rörande utredningsförslag. Men jag tycker ändå, att sista delen
av hans excellens’ anförande något försvagade hans tidigare uttalanden, och
jag tror att örn vi hade levat i gamla tider, skulle ett sådant yttrande från
en svensk statsminister frammanat en storm av invändningar och tal örn att
regeringen och riksdagen kommit på alltför skilda linjer. Nu äro ju tiderna
onormala och de utrikespolitiska förhållandena besvärliga, varför jag förstår
lika väl som andra, att regeringen särskilt vid behandlingen av en sådan skrivelse
som denna måste ta hänsyn till utrikespolitiska synpunkter. Men jag
tror i varje fall, att det hade varit klokast, om man kunnat överväga saken,
medan tid är, vilket också framhållits tidigare under debatten. Man skulle
då kunna få en lag på detta område, som verkligen skulle kunna bli effektiv,
om den skulle behöva tillämpas. Det vore därför klokast, om riksdagen anslöte
sig till de synpunkter, som äro framförda av reservanterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andrén: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig under denna
debatt, men man har sagt mig, att mitt namn har nämnts vid ett par tillfällen.
Sålunda lär herr Linderot ha förklarat, att han inte kunde se någon
skillnad mellan mig och herr Lindström, och herr andre vice talmannen tyckes
ha varit ännu mera färgblind. Då jag är rädd för att sådan politisk färgblindhet
kan gå som en epidemi i kammaren, ber jag att få säga några ord.

Herr Sandler bringade i ondsdagens försvarsdebatt i erinran ett ord, som
brukar tillskrivas Augustinus: »in necessariis unitas, in dubiis liberias, in
omnibus caritas», d. v. s. att man skall hålla samman angående det nödvändiga,
ha frihet i tvivelaktiga ting och visa kärlek i allting. Jag tror att det
är ett ord som är värt att tänka på. Vi ha all anledning att så långt som
möjligt understryka den nationella enigheten, men vi skola inte därför undertrycka
individualiteten. Jag är för min del glad att kunna deklarera, att det
finns en skillnad mellan mig och herr Lindström och — naturligtvis —- ännu
mera mellan mig och herr Linderot.

Vad den fråga beträffar, som nu ligger på kammarens bord, vill jag endast

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)
i korthet säga, att för mig ter det sig på det sättet, att vi i god tid måste
sköta vakthållningen kring den folkliga självstyrelsen och den nationella friheten.
I andra länder har det på ett skrämmande sätt visat sig, att man kan
komma för sent därvidlag.

Det är med denna motivering, herr talman, som jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Linderot: Herr talman! Jag vill bara ge några repliker till ett par
talare.

Man säger, att Sverige är det enda land i Europa, där kommunistisk propaganda
tillåtes. Den, som säger det, måste räkna bort England från Europa,
och diet tycker jag inte vi böra göra. Det är ju andra krafter, som söka eliminera
England som europeisk makt.

I det sammanhanget kanske bör erinras örn att samma frihet för det kommunistiska
partiet och dess propaganda är rådande i Amerika som i England.
I de länder som alltså räkna sig till demokratierna har man icke gått de vägar,
som i dag exempelvis herr Wohlin alldeles särskilt gjorde sig till talesman
för.

När herr J. B. Johansson säger, att vi böra genomföra våra avsikter i detta
stycke, medan vi själva äro fria och kunna göra det, så att inte andra komma
och göra det åt oss, har herr Johansson givit uttryck för den tanke, som
i Dagsposten och andra likande tidningar framföres av dem, som vilja den
s. k. modiga uppslutningen på en viss makts sida. Jag undrar, örn ett sådant
skrämskott från herr J. B. Johanssons sida gör någon som helst effekt i kammaren.
Jag tvivlar på det, ty att vi skulle — örn jag får lov att använda ett
bildligt uttryck — avskaffa friheten själva av rädsla för att andra skola
göra det, är väl ändå inte någon logisk ståndpunkt, som kan göra något intryck
på åhörarna.

Jag tror att herr Åkerberg i sin replik till herr Wohlin på ett bättre sätt,
än jag kunde göra det i mitt anförande, riktade uppmärksamheten på att upplösningen
av ett politiskt parti eller en sammanslutning i lagens mening inte
hindrar enskilda människor att begå samhällsskadliga eller brottsliga gärningar.
Då herr Wohlin inte svarade på min fråga, vet jag inte örn det berodde
på att han möjligen negligerade frågeställaren eller att han inte ansåg
sig kunna svara. Men då herr Akerberg också har ställt samma fråga i en
annan form, vill jag begagna tillfället att i det stycket konstatera, att herr
Åkerbergs svar —• han svarade nämligen själv på frågan —- också ungefär
motsvarar vad jag menat. Han sade, att upplösning av en sammanslutning,
som man anser samhällsskadlig, inte kan medföra någon garanti för att inte
undermineringsverksamhet kommer att bedrivas inom försvarsmakten av anhängare
till den upplösta sammanslutningen. Vad jag avsåg med min fråga
till herr Wohlin var just att framhålla, att han inte givit besked örn, på vilket
sätt enskilda människors undermineringsverksamhet inom försvarsmakten kunde
hindras genom att man upplöser ett politiskt parti. Det är den bristande
logiken därvidlag, som jag anser böra påtalas.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn avslag på såväl utskottets som
reservanternas förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande utlåtandet förekommit följande yrkanden:
1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla
den vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) att utskottets hemställan
skulle avslås.

Nr 25.

Fredagen deli 19 juni 1942 f. m.

Örn lagstiftning
ang.
förverkande
av vissa allmänna
''uppdrag
m. m.

Äng. förlängning av den s. k. upplösning slag ens giltighetstid. (Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sandström begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 53,
röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning fletalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sandström begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej ■— 37.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 373, till
Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn hyresreglering m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets utlåtande nr 42 fattade samma beslut som första kammaren.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i anledning av väckta
motioner angående lagstiftning örn förverkande av vissa allmänna uppdrag
m. m. ~

I två likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motioner, nr 110 i
första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl. och nr 161 i andra
kammaren av herr Skoglund i Doverstorp m. fl., hade hemställts,

1) att riksdagen för sin del såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
måtte besluta ändring av § 26 riksdagsordningen av i huvudsak den
innebörd, som framginge av ett vid motionerna såsom bilaga A fogat utkast;

2) att riksdagen för sin del ville besluta antaga bestämmelser om förverkande
av vissa allmänna uppdrag i huvudsaklig överensstämmelse med ett vid
motionerna såsom bilaga B fogat utkast.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Örn lagstiftning ang. förverkande av vissa allmänna uppdrag m. m. (Forts.)

I motionerna hade föreslagits, att riksdagsman, som vid den tidpunkt, då
sammanslutning blivit enligt upplösningslagen upplöst, eller under loppet av
de närmast föregående sex månaderna varit medlem av densamma eller ock
under sistnämnda tid deltagit i eller främjat dess verksamhet, på hemställan
av konstitutionsutskottet, av den kammare lian tillhörde skulle kunna förklaras
förlustig sin riksdagsmannabefattning. Vidare skulle innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag, vilka på nyssnämnda sätt varit anknutna till dylik
sammanslutning, hava förverkat dessa uppdrag. Frågan härom skulle pröva-s
av vederbörande länsstyrelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herrar Andersson i Ovanmyra,
Ver Andersson, Herlitz, John Gustavson, Wennqvist, Lindmark, Mosesson och
Svedman, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 110 och II: 161 ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning
angående sådan ändring av grundlag och kommunallag, att medlemmar
av förbjudna eller upplösta statsfientliga sammanslutningar omedelbart
berövades riksdagsmannauppdrag och kommunala förtroendeuppdrag, samt örn
framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Herlitz: Herr talman! Det ämne, som nu är under behandling, har
redan varit föremål för kammarens överläggning, i det att först hans excellens
herr statsministern och sedan en del andra talare i debatten rörande den föregående
frågan även ha dragit in det nu förevarande ämnet. Vid sådant förhållande
kunde jag kanske lia anledning att fatta mig mycket kort, särskilt
som den fråga, som nu föreligger till behandling, är så att säga en gammal och
välbekant fråga; den har varit mycket dryftad förut i riksdagen, medan frågan
örn en effektivisering av själva upplösningslagen egentligen i dag för första
gången på allvar har kommit under kammarens omprövning.

Emellertid tyckas sakerna ligga litet olika till ur skilda synpunkter, bland
annat såtillvida att meningarna i det nu behandlade ämnet synas vara mera
delade. Jag bör kanske nämna, att det förslag av konstitutionsutskottet som
här föreligger, beslöts med lottens hjälp, fastän detta inte kommer till uttryck
i förteckningen över reservanter. En av dem, som i utskottet ville vara med
örn en skrivelse till Kungl. Maj :t, återfinnes nämligen nu bara med en stjärna
under utskottets utlåtande.

Som kammaren torde erinra sig, var frågan uppe till behandling vid 1940
års riksdag, och då blev resultatet i denna kammare, att kammaren på yrkande
av herr Wagnsson för sin del beslöt att avlåta en skrivelse av, som jag tror,
ordagrant det innehåll som reservanterna i förevarande utlåtande nu påyrka.

De skäl, som då voro vägledande för första kammaren och nu ha varit det
för reservanterna, äro i huvudsak samma synpunkter som lia kommit fram
redan vid debatten rörande den föregågende frågan: om man nu skall ha en
beredskapslagstiftning, bör den göras effektiv. Eller, såsom herr Pauli uttryckte
det för två år sedan: »Det enda vi nU diskutera är, huruvida riksdagen
verkligen skall ställa sig i den inkonsekventa och orimliga positionen, att den
först kommer till klarhet örn att en viss sammanslutning är så skadlig för landets
gemensamma intressen och för den svenska demokratiens vidmakthållande,
att man finner sig nödsakad ta det radikala steget att förbjuda denna sammanslutning,
och att riksdagen sedan skulle med största sinnesro se represen -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Om lagstiftning äng. förverkande av vissa allmänna uppdrag m. m. (Forts.)
tanterna för denna av oss själva såsom landsskadlig utpekade organisation
lugnt sitta kvar här i riksdagen och i andra offentliga representationer.» I
enahanda riktning uttalade sig t. ex. också herr Wagnsson, som slutade sitt
anförande med följande omdöme: »Jag tror inte heller att svenska folket överhuvud
taget kan förstå, att man intar en sådan ståndpunkt.» Detta har ju
erfarenheten bekräftat. Var och en av oss, som sitter i denna säl, erinrar sig
säkerligen otaliga samtal med menige man ute i landet, som tar sig för huvudet
och inte kan begripa någonting så orimligt som detta, att man har en upplösningslag
utan att det slag, som den möjliggör mot en skadlig politisk verksamhet^
har någon som helst verkan i fråga om de förnämsta uttrycksformerna
för politisk verksamhet, arbetet i riksdag oell kommunala representationer.

Då man nu utgår från dessa enkla förhållanden, som jag inte närmare skall
utveckla, frågar man sig naturligtvis med intresse, vilka skäl utskottet nu kan
ha för att inte önska någon utredning. Går man till utskottets betänkande,
erfår man först och främst att utskottet meddelar, att det är stora tekniska
svårigheter förenade med den föreslagna lagstiftningen. Utskottet tänker då på
sådana saker som att det är kinkigt att veta, hur man skall ordna med fjällandet
av en plats, som blivit ledig genom en ledamots uteslutning, och en hel del
sådana ting. Vidare säger utskottet, att det finns åtskilliga brister i motionärernas
förslag. Yttermera anmärker utskottet, att man kanske skulle kunna
tänka sigart frågan skulle kunna lösas på andra vägar än dem som motionärerna
anvisat.

oInvändningarna örn brister i motionen och de tekniska svårigheterna är man
på reservanthåll närmast benägen att med tacksamhet ta fasta på, ty de belysa
just nödvändigheten av att saken blir föremål för en närmare utredning.

Vad som döljer sig bakom utskottets antydan, att man kanhända kunde
tänka sig andra vägar för att nå det med reservanternas yrkande avsedda syftemålet,
är jag inte riktigt säker på. Det sades nämligen inte mycket därom i
utskottet. Jag undrar, örn det rör sig örn en tanke, som någon gång har skymtat
fram, att man i stället för att ha en till upplösningslagen knuten möjlighet att
avlägsna representanter ur riksdag och kommunala församlingar, borde lia en
lagstiftning, som överhuvud taget gjorde det möjligt att komma åt misstänkta
figurer i de representativa församlingarna oberoende av örn någon upplösning
av en sammanslutning ägt rum eller inte. Vi skulle alltså, örn vi träffade på
en man som befanns vara »fiende till demokratien» — det uttrycket hörde jag
i en diskussion i ämnet — eller hade en för demokratien farlig inriktning, kunna
utesluta honom alldeles oavsett örn han tillhört någon sammanslutning som
blivit upplöst. Jag ber att få säga ifrån, att de perspektiv, som här rullas upp,
oroa mig i allra högsta grad. En sadan lagstiftning skulle jag finna mycket
betänklig och agnad att lämna utrymme för ett synnerligen farligt godtycke.
Det är någonting helt annat med den av reservanterna åsyftade lagstiftningen,
som direkt anknyter till det förhållandet att det föreligger ett upplösningsbeslut
av Konung och riksdag. Men örn det är några andra utvägar än de nu antydda,
som utskottet har tänkt pa, är det örn dem bara att säga, att det är lämpligt
att fa dem undersökta,. och att det naturligvis kan ske genom en utredning,
örn en sådan kommer till stånd.

För att komma till saken får man väl säga, att de från utskottets sida
anförda skälen egentligen bara äro svepskäl och inte böra tagas på allvar.
Utskottets huvudsynpunkt är väl den, som framkom under den förra debatten,
att vad som här föreslås av reservanterna tillkommer det Kungl. Majit att
oberoende av en riksdagsskrivelse föranstalta, och att vi för övrigt gott
kunna vänta med alla åtgärder, tills det läget inträffar, att ett ingripande
blir nödvändigt. Därom har jag bara att säga, att jag i allo ansluter mig till

Fredagen den 19 juni 1942 f. ni.

Nr 25.

Örn lagstiftning ang. förverkande av vissa allmänna uppdrag m. m. (Forts.)
de synpunkter om nödvändigheten av att en beredskapslagstiftning på förhand
göres effektiv, som uttalades under den föregående debatten.

Hans excellens herr statsministern ville gendriva detta betraktelsesätt under
hänvisning till det obestridliga förhållandet att örn en upplösning skall äga
rum, blir det genom ett beslut av Konung och riksdag, eftersom riksdagen
nu sitter året örn, och att det därför inte är så farligt att vänta med att utforma
bestämmelserna angående de åtgärder som skola vidtagas, tills ett ingripande
blir aktuellt. Jag erkänner, att härigenom bortfaller ett skäl för att
på förhand göra beredskapslagstiftningen fullständig och effektiv. Men icke
alla skäl som tala i denna riktning. Det är, enligt min mening, utomordentligt
angeläget att man verkligen har saken undangjord på förhand, så att ett
ingripande kan komma snabbt och väl övervägt. Då hans excellens i det hänseendet
ville lugna oss med att säga, att alla erforderliga förberedelser redan
vidtagits i Kungl. Maj :ts kansli och att vederbörliga utredningar lågo i justitieministerns
skrivbordslåda, skulle jag vilja hävda ett annat betraktelsesätt på
Kungl. Maj:ts och riksdagens samarbete. Det är för mig inte nog med att
Kungl. Maj :t eller justitieministern har tänkt på saken och är färdig att slänga
fram en proposition, som riksdagen kan anta på två dagar. Enligt mitt betraktelsesätt
bör en lagstiftning gå till på det sättet, att Kungl. Maj:t och riks--dagen samråda och gemensamt komma fram till en ståndpunkt. Det ha vi inte
hopp örn att få göra, i fall det skall tillgå på det sätt som herr statsministern
tänker sig, nämligen att denna lagstiftning med komplettering i olika riktningar
skall läggas fram först i det kritiska ögonblicket, då lagen omedelbart
behöver sättas i tillämpning.

Härtill kommer naturligtvis, att det är betydelsefullt att på förhand ha en
fullständig beredskapslagstiftning antagen av statsmakterna, därför att lagen
endast på så sätt kan inverka på människornas handlande genom att ge dem
besked örn vad de ha att hålla sig till och rätta sig efter. Det hör till lagstiftningens
väsen.

Jag skall inskränka mig till det anförda, och jag ber, herr talman, att med
åberopande av de framlagda synpunkterna få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I herr Herlitz yttrande instämde herrar Gustavson och Wennqvist.

Herr Sandegård: Herr talman! Jag skall också fatta mig kort. Det har
fallit sig så, att reservanterna till detta utskottsutlåtande utgöras av samtliga
icke socialdemokratiska ledamöter av utskottet. Jag konstaterar då, att
herr Holmbäck har avgivit en blank reservation. För min del förutsätter jag,
att det från motionärernas sida inte har förelegat någon som helst avsikt
att i denna fråga bereda Kungl. Majit några ytterligare svårigheter, när det
gäller handläggningen av ett ärende, om vilket man väl i varje fall kan säga,
att det är ganska svårt att knäcka.

Jag konstaterar, att reservanterna emellertid lia tagit ett ganska bestämt
avsteg från den väckta motionen, i vilken man redan hade utarbetat lagtexten.

För min del har jag biträtt utskottets beslut. I fråga om motiveringen får
jag däremot säga, att jag har försummat att reservera mig och att jag till och
med hade kunnat i det väsentliga godta den motivering, som finns i den reservation
som har undertecknats av herr Herlitz m. fl.

Man kan ju säga att det är en nästan hårfin skillnad mellan utskottets och
reservanternas ståndpunkter. Enighet råder nog, herr Herlitz, i det väsentliga.
Upplösningslagen skall göras effektiv, och ingenting skall underlåtas, utan
vi skola ha lagstiftningen färdig, när den behöves. Det som skiljer oss är ju

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Örn lagstiftning ang. förverkande av vissa allmänna uppdrag m. m. (Forts.)
faktiskt bara frågan: skola vi nu skriva till Kungl. Maj:! eller skola vi inte
skriva?

Jag får säga, att jag efter herr statsministerns orcl här i dag, som ju på ett
ganska märkligt sätt kompletterade statsministerns uttalande till exempel i
remissdebatten, är ännu mer tveksam än jag förut har varit när det gäller
tanken att riksdagen skulle ge sig till att påminna Kungl. Maj :t örn något,
som enligt statsministerns högtidliga och uttryckliga försäkran är föremål
för regeringens synnerliga uppmärksamhet. Jag tillhör för min del icke dem,
som tro att allt vad får gör är rätt, även örn far är en samlingsregering. Å
andra sidan förefaller det mig i vissa fall vara ganska onödigt och kanske
ibland olämpligt att komma med en pekpinne, när man vet att Kungl. Maj :t
icke blott har sin uppmärksamhet utan till och med sin synnerliga uppmärksamhet
riktad på den fråga det gäller, och att det arbete, som skall föregå
framläggandet av ett förslag, är i gång.

Skillnaden mellan utskottet och reservanterna är här således faktiskt inte
någon annan än att de ge olika svar på frågan: skola vi skriva eller skola vi
icke skriva? För min personliga del skulle jag med jämnmod finna mig i att
kammaren, med bibehållande av sin ståndpunkt vid ett tidigare tillfälle, för
sin del ville skriva, men å andra sidan förefaller mig detta, på de skäl som
jag har anfört, synnerligen omotiverat.

Jag vill sluta med att endast slå fast att vi nog i den svenska riksdagen och
jag tror även bland det svenska folket äro absolut eniga därom, att icke
minst en demokratisk stat sådan som vår skall veta att äga effektiva medel
att försvara sig icke blott mot yttre fiender utan även mot inre fiender, de må
gruppera sig hur som helst och camouflera sig i vilka dräkter som helst.

Jag yrkar emellertid, herr talman, bifall till konstitutionsutskottets hemställan
att förevarande motion icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Herr Björck: Herr talman! Då herr Holmbäck, som ju deltagit i behandlingen
av detta ärende och står såsom reservant, inte har tillfälle att närvara i
dag, vill jag å hans och även å mina egna vägnar säga ett par ord, så mycket
mer som han och jag ha samma syn på detta spörsmål.

Vi dela i stort sett reservanternas uppfattning, som herr Herlitz här utvecklat,
men vi anse dessutom att den utredning reservanterna här påyrkat
borde taga sikte även på sådana personer, som -— utan att tillhöra någon sammanslutning
eller organisation — dock genom sin verksamhet, genom uttalanden
i tidningar eller på annat sätt gjort sig kända såsom mindre pålitliga
eller rent av fientligt sinnade mot vårt statsskick, mot den bestående samhällsordningen.
Det är särskilt sådana fall då vederbörande äro statsanställda
eller inneha statliga framskjutna förtroendeposter, som vi anse böra uppmärksamma.
Även vårt land kan komma i en sådan situation, att i ett farligt
utrikespolitiskt läge dylika personer kunna göra landet obotlig skada. Vi
ha sett exempel från andra länder på att så kan vara fallet — jag behöver
inte upprepa vilka det har varit. Man måste bli betänksam, så mycket mer
som de personer jag här åsyftar, ofta såvitt man kan se till exempel av deras
tidningsorgan, knappast kunna sägas ha någon egen mening, utan deras ställningstagande
bestämmes genom intryck, ja, kanske rent av genom instruktioner
från andra länder, t. ex. de stora diktaturländerna i öster eller i söder.

Det borde, anse vi, finnas möjligheter att oskadliggöra dylika — örn jag
får använda uttrycket —- femtekolonnares verksamhet, medan det är tid. Örn
en utredning kommer till stånd, bör den därför, anse vi, även taga sikte på
sådana, företeelser. Vi ha litet var blivit upprörda över -— saken har nämnts
här i riksdagen ett par gånger — att en högre militär inte har dragit sig för

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Örn lagstiftning ang. förverkande av vissa allmänna uppdrag m. m. (Forts.)
att på ett ganska uppseendeväckande sätt kritisera statsmakterna, den försvarsorganisation
han tillhör o. s. v. Dylikt borde inte få förekomma utan en
allvarlig bestraffning.

Jag ber emellertid att med dessa ord få yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av herr Andersson i Ovanmyra m. fl.

Herr Pauli: Herr talman! I sitt anförande gjorde herr Herlitz mig den
äran att citera ett uttalande, som jag på sin tid fällde i denna fråga. Jag finner
mig därför föranlåten att förklara, att jag till alla delar vidhåller den uppfattning,
som jag då gav uttryck åt och som jag tycker är fullkomligt självklar.
Har en förbudslag av detta slag satts i kraft, är det en orimlighet att
det skall finnas en sådan lucka i den, att personer, som äro medlemmar av en
av angivna skäl förbjuden organisation, likväl skola kunna tillhöra den svenska
riksdagen eller lia andra offentliga förtroendeuppdrag.

I själva verket tror jag att man icke heller inom konstitutionsutskottet i
detta avseende har någon avvikande mening. Jag kunde åtminstone inte spåra
en sådan i herr Sandegårds anförande, när han talade för konstitutionsutskottet.
Örn man tar kontentan av herr Sandegårds anförande, vilket inte var svårt,
eftersom han upprepade den flera gånger, kan den sammanfattas i den lätta
travesti av Hamlets bekanta yttrande som herr Sandegård uttryckte med orden:
»Skriva eller icke skriva?» Det är ju ett betydligt mindre allvarligt alternativ
än det som den bekanta Hamletmonologen avhandlar.

Här gäller det enligt herr Sandegårds eget uttryckssätt synbarligen en parlamentarisk
konvenansfråga. Är det passande och lämpligt att riksdagen i ett
sådant läge som detta skickar en skrivelse till Kungl. Majit angående en sak,
som riksdagen förutsätter att Kungl. Majit ändå ägnar sin synnerliga uppmärksamhet,
eller kan det inte anses passabelt ur den parlamentariska konvenansens
synpunkt?

Ha vi kommit därhän, att vi reducerat detta spörsmål-till en sådan formel,
då ha vi ju i själva verket tillkännagivit att det inte kan ha någon större betydelse,
huruvida man i detta fall går på konstitutionsutskottets linje eller på
reservanternas. Och även på den punkten var herr Sandegård synnerligen tillmötesgående,
eftersom han förklarade, att det inte skulle vålla honom den
allra minsta sinnesoro, örn kammaren beslöt att acceptera reservanternas ståndpunkt.

Jag har nu den uppfattningen — som herr Herlitz ju också antydde sig lia
— att man i detta fall mycket väl kan vänta. Varför? Jo, därför att det här
är fråga örn en grundlagsändring, som i varje fall inte kan effektueras förrän
efter de i grundlagen förutsätta händelserna, nämligen att en ny andra kammare
efter nyval har trätt till. Eftersom vi ännu befinna oss rätt långt ifrån
den nya valperioden, är det inte någon särskild brådska. Men å andra sidan
ser jag inte någon olägenhet i att riksdagen här ger till känna den åsikten att
skola vi i fortsättningen ha en sådan förbudslag, bör den också kompletteras
i här förevarande avseende.

Beträffande den synpunkt som herr Björck framförde, vill jag säga att jag
inte kan tänka mig att man kan ha någonting emot att utredningen tar hänsyn
till inte bara medlemmar av organisationer, utan även till utanför organisationerna
stående individer, som notoriskt göra sig skyldiga till landsskadlig
verksamhet. Det finns ju exempel i vår ganska färska erfarenhet på att personer
kunna uppträda på'' det sättet utan att man säkert vet, huruvida de äro
inorganiserade i ett sammanhang som skulle kunna drabbas av denna förbudslag.
Jag ser alltså gärna att den utredning, som eventuellt kommer till stånd,
även beaktar denna synpunkt.

Första kammarens protokoll 19Jf2. Nr 25.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Om lagstiftning ang. förverkande av vissa allmänna uppdrag m. m. (Forts.)

Då det inte finns någon märkbar saklig skillnad mellan utskottets och reservanternas
ståndpunkter och då etet hela kan reduceras till en fråga, om det är
riktigt passande eller ej att ge Kungl. Maj:t denna lilla påminnelse, anser jag
mig, herr talman, på grundval av den uppfattning, jag deklarerat, kunna rösta
för reservationen.

Häri instämde herr Larsson, Sam.

Herr Wannkvist: Herr talman! .Tåg tror att både motionärerna oell reservanterna
kunna vara tillfredsställda med herr Sandegårds uttalande, då han
förklarade att det inte föreligger någon väsentlig skiljaktighet mellan utskottets
utlåtande och reservationen. Jag tror också att såväl motionärerna som
reservanterna med tacksamhet och erkännande ha annoterat hans excellens herr
statsministerns uttalande i denna fråga. Men å andra sidan kan jag för min del
inte finna, att det uttalande, som gjordes av hans excellens herr statsministern,
till fullo kan lugna de betänkligheter, som reservanterna framfört mot utskottets
avslagsyrkande.

Såsom också ett pär av de föregående ärade talarna betonat, har hans excellens
herr statsministern betygat, att regeringen har sin mycket livliga uppmärksamhet
fästad på det föreliggande spörsmålet. Det ha vi ju också här sett
av det utkast till promemoria, om jag så får kalla det, som herr statsministern
så att säga handgripligen har framvisat. Men det är ju dock en viss skillnad
mellan en regeringens livliga uppmärksamhet när det gäller en viss fråga —
även örn denna uppmärksamhet har blivit betygad i flera omgångar — och
den långt mer positiva hemställan som utskottets reservanter här göra beträffande
en utredning i den riktning som reservationen anger.

Det har också av en annan talare sagts att när en fråga sålunda är föremål
för regeringens övervägande, borde inte riksdagen uttala sig i frågan. Jag kan
för min ringa del inte finna tillräckliga skäl härför. Jag tror tvärtom att det
kan vara synnerligen nyttigt både för regeringen och för riksdagen, att det
därvidlag göres ett positivt uttalande från deras sida, som anse, att det nuvarande
tillståndet med en ineffektiv lagstiftning icke är tillfredsställande. Ur
denna synpunkt har jag sålunda icke känt mig övertygad av den bevisföring,
som herr statsministern här har framlagt.

Beträffande herr Björcks anförande ber jag att, såsom det synes mig i
ganska nära överensstämmelse med herr Paulis uttalande, få anföra följande.

Det är mycket riktigt att mari, såsom det också har sagts, kan utsträcka den
föreslagna undersökningen till sådana fall, då enskilda personer så att säga var
för sig ha motarbetat rikets säkerhet etc. Men det är väl inte precis den frågan
som i detta sammanhang föreligger. Här gäller det närmast frågan örn den
skada, som kan åstadkommas genom att dylika åsikter och strävanden avsevärt
befrämjas just genom den kollektiva kraft, som kan utvecklas från föreningarnas
sida, detta må nu gälla den ena eller andra sammanslutningen, det må gälla
strävandena åt ena eller andra hållet — det kanske tyckes onödigt att påpeka
detta, anén det har givetvis varit reservanternas liksom motionärernas mening.
Jag föreställer mig att enskildas handlingar och åtgärder, i den mån de äro
inriktade på ett brottsligt förfarande i det hänseende som här avses, närmast
äro att betrakta såsom en rent personlig straffrättslig angelägenhet, som också
lättare kan bli åtkomlig från polismaktens och åklagarmaktens sida.

Här ha vidare uttalats betänkligheter mot att denna fråga skall bli föremål
för riksdagens överläggningar och beslut just nu. Man har undrat, varför riksdagen
inte i stället kunde spara frågan till en senare tidpunkt, då en grundlagsändring
i allt fall inte kan genomföras förrän efter nästkommande nyval
till riksdagens andra kammare. Det synes mig framgå av herr statsministerns

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Örn lagstiftning äng. förverkande av vissa allmänna uppdrag m. m. (Forts.)
uttalande om att regeringen har så att säga tagit sig en grundlig funderare på
saken och att detta alltså vore en ganska svårknäckt fråga. Detta förhållande
har stått tämligen klart för håde motionärerna och för reservanterna. Under
sådana omständigheter vore det väl också skäl att riksdagen redan nu ger till
känna sin mening, så att de synpunkter, som här anförts, kunna bli behörigen
beaktade under regeringens fortsatta strävsamma arbete att försöka få en
bättre ordning till stånd i detta avseende.

Jag har alltså, herr talman, för min ringa del inte blivit övertygad örn annat
än att en utredning bör göras, eftersom det nu från så gott som alla håll har
erkänts mer eller mindre öppet, att den nuvarande lagstiftningen inte är effektiv,
och jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som
redan framställts om bifall till den vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Sandström: Herr talman! Det torde kanske icke vara förmätet att
uttala, att de hittills förda debatterna örn upplösningslagen måhända icke, på
sätt hans excellens herr statsministern antydde, varit alldeles utan sin nytta.
Det förefaller mig nämligen vara, och detta från olika håll, klart fastslaget,
att kammaren är praktiskt taget — således med ett undantag — enig om
såväl att upplösningslagen är bristfällig i sitt nuvarande skick, som ock att
den behöver kompletteras i den riktning, som i de nu diskuterade motionerna
och i reservationen angives. Den enda meningsskiljaktighet, som jag har kunnat
konstatera och som herr Pauli mycket träffande också påpekat, gäller ju,
huruvida man verkligen skall taga konsekvenserna av den uppfattning, man så
tydligt deklarerat.

För mitt vidkommande, herr talman, är denna logiska konsekvens ofrånkomlig,
och jag ansluter mig givetvis till dem, vilka yrkat bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Sandegård: Herr talman! Jag ber endast att få inge en stillsam,
kamratlig gensaga mot min vän herr Pauli, som vill reducera valet mellan att
skriva och icke skriva i ett stort eller litet ärende till allenast en parlamentarisk
konvenansfråga. Man skall vara ledamot av statsutskottet för att kunna tillåta
sig, tycker jag, en så häpnadsväckande rolighet.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Jag har inte deltagit i utskottets
handläggning av detta ärende, eftersom jag var förhindrad att vara
närvarande, da utskottet behandlade frågan, men jag har ändå inte velat underlåta
att säga några ord.

Det har sagts att det inte föreligger någon stor skillnad mellan utskottets
skrivsätt och reservanternas skrivsätt. Jag fäste mig särskilt vid att herr
Pauli sade, att då det föreligger en så obetydlig skillnad mellan dessa båda
uttalanden, kunde man lika gärna ge till känna den meningsyttring till Kungl.
Maj:t, som en begäran örn utredning av detta ärende skulle utgöra. Om riksdagen
skall begära en utredning i en fråga, bör det väl emellertid framförallt
vara i sådant fall, då man inte vet, huruvida Kungl. Maj:t har sin speciella
uppmärksamhet riktad på förevarande sak eller ej. I det nu föreliggande fallet
kan ingen göra gällande^ annat än att Kungl. Majit har sin mycket speciella
uppmärksamhet riktad på de förhållanden, som avses i detta utlåtande. Under
sådana omständigheter finns det åtminstone enligt min uppfattning ingen anledning
fiir riksdagen att skriva till Kungl. Majit och begära en utredning örn
de förhållanden som det här är fråga om.

Jag är övertygad örn att ifall Kungl. Majit anser det vara nödvändigt att

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Örn lagstiftning ang. förverkande av vissa allmänna uppdrag m. m. (Forts.)
inför riksdagen framlägga förslag i dessa ting, kommer Kungl. Majit också
att göra det, alldeles oavsett örn riksdagen skriver eller icke.

För min del är jag av den uppfattningen, vilket redan torde lia framgått av
vad jag Ilar sagt, att det inte är nödvändigt att skriva till Kungl. Majit i
denna fråga, och därför bör riksdagen följa utskottets förslag.

I utskottets utlåtande har sagts att frågan är komplicerad och att stora tekniska
svårigheter äro förenade med utformandet av en lagstiftning på detta
område. Detta är närmast sagt såsom ett skäl mot motionerna, i vilka ju lagtext
har framlagts. Reservanterna ha emellertid inte ansett sig böra framlägga
förslag till lagtext, utan ha som sagt anhållit att riksdagen skulle av Kungl.
Majit begära ett sådant förslag. Jag vill ytterligare understryka, herr talman,
att jag inte anser det vara nödigt att skriva till Kungl. Maj :t örn en sak, varpå
regeringen har sin synnerliga uppmärksamhet fästad.

Jag ansluter mig därför, herr talman, till det yrkande som framställts örn
bifall till utskottets förslag och avslag på de i ärendet väckta motionerna.

Herr Wagnsson: Herr talman! Det råder väl här i kammaren numera inga
delade meningar därom att upplösningslagen blir parodisk, örn den inte kompletteras
med bestämmelser, som beröva de statsfientliga partierna representation
i riksdagen och kommunalförsamlingarna. Jag tror att man ute i landet
skulle lia synnerligen svårt att förstå riksdagens inställning till denna fråga,
örn den situationen skulle uppstå, att upplösningslagen behövde sättas i kraft,
men de kommunistiska representanterna i stadsfullmäktige, i kommunalfullmäktige
och i riksdagen obehindrat hade möjlighet att fortsätta sin verksamhet.

Under sådana förhållanden tycker jag för min del att det är tämligen självklart
att riksdagen inte bör hesitera att i en skrivelse till Kungl. Majit lägga
fram sina synpunkter. Jag har svårt att förstå, att någon parlamentarisk
konvenans skulle bjuda oss att i detta fall hålla inne med vår mening.

Det är emellertid ytterligare en sak som gör att jag för min del utan någon
tvekan ansluter mig till reservationen, och det är ett uttalande som utskottet
gjort i slutet av sitt utlåtande på sid. 7. Där heter det på tal örn motionärernas
förslag: »Erfarenheterna från utlandet visa, att andra lösningar ingalunda
böra anses uteslutna.» Jag har försökt taga reda på, vilka de andra lösningar
äro, som man halvt örn halvt rekommenderar, och jag har då fått den uppgiften
att uttalandet skulle innebära att man i administrativ ordning hade möjlighet
att lägga beslag på ledamöter av riksdagen, som inte vore önskvärda i riksförsamlingen.
Det kan ju hända, att en sådan åtgärd kan begagnas såsom en
nödfallsutväg, för den händelse man saknar andra möjligheter att på annat
sätt komma till rätta med detta problem. Men nog är det en väsentligt mer
osympatisk och ur rättssynpunkt väsentligt farligare åtgärd än den, som reservanterna
rekommendera.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Herlitz: Herr talman! Endast några få ord i anslutning till frågan
örn »skriva eller icke skriva», som restes av vår kollega på Yästgötabänken!

Detta är naturligtvis en rätt bekymmersam fråga. Jag skall, örn kammaren
tillåter mig den anmärkningen, be att få påpeka hur den meningsriktning
inom konstitutionsutskottet, som i detta fall står bakom utskottets betänkande,
resonerar i olika fall. I samma lilla häfte, som vi ha framför oss, kunna
vi slå upp betänkandet nr 16, som också gäller vissa inskränkningar i riksdagsmännens
personliga rättsställning. Den meningsriktning jag åsyftar säger
örn den fråga vi nu behandla, att riksdagen överhuvud inte bör röra i den,

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Örn lagstiftning ang. förverkande av vissa allmänna uppdrag m. m. (Forts.)
utan sitta stilla och vänta, till dess Kungl. Maj :t finner skäl att taga initiativ.
I betänkandet nr 16, där ungefär samma ledamöter i stället framträda
som reservanter, säga de också att det inte går an att riksdagen skriver till
Kungl. Maj :t, men här är anledningen den att ämnet är av den beskaffenheten,
att riksdagen själv måste ta hand örn det och utforma lagtexten.

Dessa resonemang synas mig verkligen subtila. För mig står i båda fallen
den enkla medelvägen såsom en ganska naturlig sak, nämligen att man, i
känsla av att riksdagen inte själv med säkerhet kan utforma lagtexten, tillgriper
den vanliga utvägen att skriva till Konungen.

Herr Pauli ansåg, att frågan örn att skriva eller icke skriva är en obetydlig
fråga. Jag minns inte exakt, liur orden folio, men herr Pauli menade att vi
kunna göra det ena eller det andra och att det inte är någonting att ta så
förfärligt högtidligt. Samma tankegång utvecklades i viss mån också av herr
Oscar Gottfrid Karlsson, som sade att det inte fanns skäl att skriva, då vi
veta att Kungl. Majit har uppmärksamheten riktad på saken.

Jag ber att få uttala, herr talman, att jag inte kan anse att detta är en
oviktig sak, utan jag finner det angeläget att riksdagen i denna fråga säger
ut sin mening. Man kan säga att det inte spelar någon praktisk roll, men det
finns också psykologiska faktorer, som jag tror att riksdagen i viss mån hör
taga hänsyn till. Det gör säkerligen icke något riktigt gott intryck, örn riksdagen
visar sig lia så litet sinne för de realiteter, som det egentligen är fråga
örn i samband med en upplösning, att den ännu en gång skjuter ifrån, sig denna
väsentliga sida av saken. Riksdagen utsätter sig därmed även i fortsättningen
för all den kritik från menige mans sida, som vi förut ha varit vana vid.

Det är därför med fullaste övertygelse som jag för min del har framställt
och nu vidhåller yrkandet örn bifall till reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Herr Oscar Gottfrid Karlsson använde den motiveringen
för utskottets ståndpunkt, att det inte var nödvändigt att skriva till
Kungl. Majit och att han inte fann någon anledning därtill, eftersom Kungl.
Majit redan hade sin speciella uppmärksamhet riktad på frågan. Han tycktes
anlägga ungefär samma syn på saken som sin utskottskamrat, herr Sandegård,
som -förklarade, att han med jämnmod skulle finna sig i örn kammaren
ville skriva till Kungl. Majit, men att han ansåg detta synnerligen omotiverat.
Herr Sandegård sade också att det var olämpligt att komma med en »pekpinne»,
när man vet att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet fäst på saken.

Av dessa hans uttryckssätt, särskilt när han talade örn olämpligheten av att
komma med en pekpinne, drog jag den rätt naturliga slutsatsen att han betraktade
detta såsom en fråga örn ett mer eller mindre passande tillvägagångssätt
från kammarens sida. Jag kan därför inte tycka att herr Sandegård
har anledning att bli så stött över uttrycket »parlamentarisk konvenansfråga».
Och ännu mindre anledning borde han ha att av sitt temperament låta förleda
sig till att förklara, att endast en ledamot av statsutskottet skulle kunna tilllåta
sig »en så häpnadsväckande rolighet» som att tala örn parlamentarisk
konvenans. Det var inte alls min mening att komma med någon rolighet, .herr
Sandegård; jag gjorde endast ett försök att få ett sammanfattande uttryck. Ännu
mindre var det min avsikt att väcka hans häpnad, vilket jag aldrig trodde
mig kunna göra genom att försöka komma så nära den av honom uttalade
meningen som möjligt.

Jag skall inte här uppträda såsom någon försvarsadvokat för mina statsutskottskollegers
sätt att hålla anföranden, men nog tror jag det^är ganska
sällan man hör en statsutskottsledamot försvara ett utlåtande från sitt ut -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Örn lagstiftning ang. förverkande av vissa allmänna uppdrag rn. m. (Forts.)
skott på det sätt, som herr Sandegård nyss gjorde, då lian försvarade ett utlåtande
från sitt utskott.

Herr Andersson, Anders: Herr talman! Det förefaller av åtskilliga yttranden
här, som om kammaren skulle vara beredd att frångå en gammal god
regel, nämligen att icke skriva till Kungl. Majit i det fall, då Kungl. Majit
redan har det ärende det gäller under utredning.

Jag tror att det även i detta fall är klokt att vidhålla denna gamla regel.
Efter de upplysningar statsministern i dag lämnat, ha vi ju fått full klarhet
örn att ärendet är föremål för regeringens uppmärksamhet, och följaktligen
vinnes ingenting genom en skrivelse.

Här har talats örn skriva eller icke skriva. Då man behöver skriva skall man
naturligtvis göra det. Men då man icke behöver skriva, skriver man endast,
örn man lider av skrivklåda, och jag förmodar att kammaren icke vill erkänna
att den lider av någon sådan.

Det har sagts att skillnaden är så liten mellan utskottets och reservanternas
ståndpunkt, och det kan ju hända att skillnaden inte är stor. Men det är inte
reservationen utskottet haft att taga ställning till, utan det är de bägge motionerna,
och även reservanterna ta ju avstånd från motionärernas förslag.

Jag kan inte finna någon som helst anledning vare sig för utskottet eller
kammaren att gå den väg, som reservanterna ha anvisat, och ber därför att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Andersson i Ovanmyra m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Andersson i Ovanmyra m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja ■— 57;

Nej —- 50.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 57, i anledning av Kungl.Äng. åtgärder
Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten -ör stablliseatt
inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m. "”»(iwLf"''

I en den 29 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 354, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken finge för tiden
från och med den 1 juli 1942 till och med den 30 juni 1943 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, örn förhållandena därtill
gåve anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

I motiveringen hade utskottet gjort vissa uttalanden angående den ekonomiska
politiken under nu rådande kris och särskilt rörande möjligheterna att åstadkomma
en stabilisering av prisnivån.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har deltagit i behandlingen av detta
ärende i utskottet men inte haft-tillfälle att deltaga i justeringen, och jag
finner mig därför oförhindrad att göra några reflexioner beträffande en del
synpunkter, som jag skulle ha önskat få något mera beaktade i utlåtandet.

Utskottet upptar till diskussion en hel rad av de faktorer, som påverka vårt
penningvärde, och även en rad av de olika medel, som kunna komma i fråga
för att dämpa den hotande prisstegringen. Det är ett par synpunkter, som
synas mig ha varit förtjänta av att därvid något mera ingående beröras.

Jag tänker i första rummet på det stora budgetunderskottet. Vare sig utgifterna
gå till försvaret eller till subventioner etc., måste vi ju konstatera,
vilket enormt köpkraftstillskott de representera samt det angelägna i att försöka
dämpa verkningarna av detta. Det är ju särskilt angeläget att denna
köpkraft uppsuges, och jag tror det hade varit önskvärt, om man dels hade
starkare understrukit den utomordentliga vikten av återhållsamhet vid medelsanvändningen
men även starkare understrukit de olika möjligheterna till uppsugningen
av medel och de olika formerna för sparande -— jag erinrar örn att
detta önskemål förut har framhållits här i riksdagen — och även måhända
något utförligare behandlat frågan örn eventuella tvångsåtgärder på området.

Det hade också varit angeläget att mera trycka på vikten av att. få i gång
produktion på skilda områden för att skapa en ökad varutillgång och på
så sätt lätta det tryck, som den överflödiga köpkraften åstadkommer. Jag
tänker också på det därmed sammanhängande mycket viktiga arbetsmarknadsproblemet.

När jag nu gör dessa erinringar, är det emellertid mindre för att draga
upp en debatt örn hela denna penningpolitik — det tror jag skulle föra för
långt — utan det sker framför allt därför att jag vill stryka under, att denna
fråga enligt min mening har fått en alldeles för summarisk behandling. Frågan
är, som vi alla veta, av en så utomordentligt stor vikt, och det är betänkligt
att den skall av riksdagen behandlas på så kort tid. Anledningen till den summariska
behandlingen är givetvis den utomordentliga brådska, som nu råder
med hela riksdagsarbetet. Denna proposition inkom till utskottet 6 juni, och
eftersom frågan ovillkorligen måste vara färdigbehandlad före månadens utgång,
upptogs den till behandling mycket snart, nämligen 11 juni, och 16 juni
justerades utlåtandet. Svårigheterna att hinna med arbetet framgå bl. a. där -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
av, att detta justeringssammanträde fick förläggas dels före och dels efter de
riksdagsplena, som höllos på tisdagen och som började klockan 11 samt slutade
klockan halv 6. Det är enligt min mening fullkomligt orimligt att detta problem,
kanske ett av de för närvarande allra viktigaste i vår inrikespolitik, skall
få en så ofullständig behandling, som denna brådska naturligtvis medför.

Jag kan, herr talman, i det sammanhanget icke underlåta att framhålla
vådan av riksdagsarbetets oerhörda koncentration nu mot slutet och den främsta
anledningen härtill, nämligen det stora antal propositioner som avlåtits under
riksdagens senare hälft. Sedan den lagliga propositionstiden utgått, har det
avlåtits inalles 177 propositioner, av vilka 58 kommo under tiden mellan 13
mars och 1 maj, medan antalet under maj månad var icke mindre än 89 och
slutligen i juni 30 propositioner. En dag i maj avlätos sammanlagt 24 propositioner.
Jag skall inte närmare ingå på resonemang om denna sak, ty siffrorna
äro tillräckligt belysande för det allvarliga i situationen.

När jag nu påtalar den bristfälliga behandlingen av detta ärende, är jag
emellertid angelägen att framhålla, att jag ser den såsom en del av en annan
större fråga, nämligen frågan örn behandlingen, även från regeringens sida,
av vår ekonomiska politik. När man läser den kungl, propositionen, kan man
inte undgå intrycket, att vår finansledning här visat sig ganska villrådig örn
vilka vägar man bör gå. Problemet är ju utomordentligt svårt, och ur den
synpunkten är detta alltså ingenting att förvåna sig över. Men man kan
ifrågasätta, örn icke något kraftigare åtgärder borde vidtagas för att åstadkomma
klarare riktlinjer.

Jag har i ett annat sammanhang tillåtit mig framkasta tanken att ett ekonomiskt
råd skulle skapas för att åvägabringa ett ökat samarbete mellan de
olika organ, som handlägga dessa frågor. Enligt mitt sätt att se är det angeläget
att alla de olika instanser, som ha att handlägga frågor, vilka påverka
vår penningpolitik, i högre grad måtte bringas till samverkan. Jag behöver
endast nämna några av dessa. Vi ha ledningen för riksbanken och riksgäldskontoret,
vi ha kommissionerna, industrikommissionen, arbetsmarknadskommissionen
och priskontrollnämnden. Och det kanske icke minst angelägna är, att
man även håller kontakt med näringslivet.

Jag vet, att många mycket stora och allvarliga invändningar kunna göras
mot tanken på ett dylikt ekonomiskt råd, och man kan befara att det skulle
bli mycket tungrott. Jag anser inte heller att detta är den enda lösningen
på problemet, utan man kan naturligtvis tänka sig andra. Men jag kan icke
värja mig för den alldeles bestämda känslan, att det har brustit i fråga örn
sammanförandet av dessa olika myndigheter och organ, vilkas verksamhet var
för. sig så starkt påverkar denna mycket viktiga fråga. Örn det skall vara
möjligt att bemästra den i framtiden, måste enligt min mening en ökad kontakt
åstadkommas.

I slutet av propositionen vädjar finansministern till olika grupper i samhället
och framhåller nödvändigheten av att de enskilda tillfälligt uppoffra sina
speciella intressen och önskemål för att möjliggöra den av oss alla eftersträvade
prisstabiliteten, så att detta skall kunna ske med minsta möjliga användning
av tvångsåtgärder. Detta har även utskottet understrukit, och jag skall be
att få livligt instämma däri. Men örn detta skall vara möjligt, tror jag det är
nödvändigt att ett dylikt ökat samarbete åstadkommes, ur vilket skulle kunna
utkristalliseras klarare riktlinjer för penningpolitiken. Jag tror att detta är
en nödvändig betingelse för att vi skola lyckas komma fram på den väg, som
här åsyftas.

. I det sammanhanget vill jag till sist uttala den bestämda önskan, att om
riksdagen i fortsättningen skall höras i dessa frågor och kunna ge någon

Fredagen den 19 juni 1942 f. m. Nr 25. 57

Ang. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
hjälp och något biträde därvid, måste den beredas tillfälle att på ett helt annat,
grundligare och omsorgsfullare sätt behandla frågorna.

Jag har, herr talman, intet särskilt yrkande.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast på grund av
en viss oro, som jag känner med anledning av ett par uttalanden i det förevarande
utskottsutlåtandet.

Jag skall inte upptaga någon diskussion örn den allmänna pris- och lönepolitik,
som här skisseras. I stort sett råder väl enighet inom alla grupper i
vårt land örn det önskvärda i att prisnivån kan stabiliseras, liksom att det är
önskvärt att kunna genomföra något slags allmänt pris- och lönestopp, som
skulle innebära förbud mot prishöjningar och lönestegringar. Det ena är givetvis
en följd av det andra.

Men de vägar, som utskottet här anvisar, förefalla mig något diskutabla.
Utskottet säger på sid. 7 i sitt utlåtande: »För arbetsmarknadens del kunna
olika vägar tänkas, som i huvudsak skulle leda till nyss angivna mål, utan
att arbetare och tjänstemän utsattes för risken att få vidkännas en standardsänkning,
som icke vore att hänföra till det försämrade försörjningsläget.»
Sedan visar man på de möjligheter, som finnas: »En möjlighet vore, att dyrtidskompensation
lämnades endast för sådan höjning av levnadskostnaderna,
som icke kunde anses bero på skärpt beskattning eller fördyrad eller förminskad
tillförsel från utlandet. Ett sådant system skulle bereda arbetare
. och tjänstemän trygghet för att de icke utan kompensation behövde bära en
inflationsartad prisstegring, vilken skulle tillföra andra befolkningsgrupper
ökade penninginkomster.»

Med anledning av detta vill jag hänvisa till vad som väl inte torde varautskottet
obekant, att arbetare och tjänstemän för närvarande ingalunda erhålla
kompensation för hela den inträdda prisstegringen, alltså inte heller den
del därav, som är betingad >av den skärpta beskattningen och av fördyrad
eller förminskad tillförsel från utlandet. De gällande reglerna för kompensation
åt tjänstemännen innebära som bekant, att endast 50 procents kompensation
lämnas, och denna kompensation utgår ju på ett sätt som ovillkorligen
medför en betydande eftersläpning. Jag är övertygad örn att därest det vore
möjligt att åstadkomma en rensad index, där man alltså inte behöver ta hänsyn
till prisstegringar beroende på skatteförhållandena eller den fördyring,
som är en följd av ökade fraktkostnader eller minskad tillförsel från utlandet,
skulle ändå inte vare sig arbetarklassen eller tjänstemannavärlden erhålla
kompensation för den återstående prisstegringen.

Örn utskottet menar att man skulle bibehålla samma principer som hittills
vid beräknandet av dyrtidstilläggen — jag sammanfattar under denna term
både det rörliga tillägget och kristillägget — hamnar man i ett system, som
måste anses innebära en stor orättvisa mot löntagargrupperna här i landet,
ett system som jag för min del inte på något sätt vill vara med örn att rekommendera.

Det finns ju en annan möjlighet att komma till rätta med lönestegringarna,
såsom utskottet eftersträvar, nämligen att statsmakterna söka åstadkomma
en stabilisering av prisnivån. Når man det syftet, upphöra ju också lönehöjningarna
automatiskt, och man behöver då inte vara rädd för denna växelverkan
mellan prisstegringar och löneförhöjningar.

Till sist vill jag säga att jag, då jag något har sysslat med dessa frågor, har
kommit till den mycket bestämda uppfattningen, att det erbjuder oerhörda
svårigheter att åstadkomma en prisindex, som är så beskaffad, att den ger
en rättvis bild av prisstegringen, örn man utesluter de faktorer, vilka utskot -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
tet ansett borde rensas bort, då index beräknas. Jag vill tillägga att jag talför
givet, att utskottet med detta uttalande icke avsett att binda riksdagen,
och att icke finansministern, vid de kommande förhandlingarna om lönerna
under nästa år, skall kunna hänvisa till detta uttalande och däri finna ett argument,
som kan göra det svårt, för att inte säga omöjligt, att nå en överenskommelse.
Jag skulle vara tacksam, örn bankoutskottets ordförande ville avge
en lugnande försäkran i detta avseende.

Herr von Heland: Herr talman! Jag vill i likhet med herr Nordenson vid
detta viktiga ärende göra anmärkning mot att så många viktiga ärenden skola
behandlas under så stor brådska. Eftersom tre statsråd äro närvarande här i
kammaren, ^tar jag mig friheten att protestera mot att man i år har slagit alla
rekord i fråga örn att komma sent med propositionerna, då man efter den lagliga
propositionstiden avlämnat 177 propositioner, varav 89 i maj och 30 i
juni. Jag kan inte hjälpa att jag djärves säga, att det synes mig vara en
viss nonchalans av regeringen att framlägga propositioner inför riksdagen vid
en så sen tidpunkt. Det beror måhända på riksdagens egen slöhet, örn jag så
vågar säga, att den inte ser till, att det blir en annan ordning, klen jag vill
här framföra, att jag anser förhållandet fullständigt oefterrättligt.

Men även örn detta är en synnerligen viktig fråga, som det hade varit önskvärt
att få behandla i lugn och ro samt mera utförligt för att kunna reda upp
alla dessa ekonomiska problem, har man ju under årens lopp vant sig vid att
detta bankoutskottets uttalande i de penningpolitiska frågorna varit skrivet
på ett sådant sätt, att samtliga grupper, åtminstone skenbart, kunnat vara
tillfredsställda med det skrivna. Detta har väl i regel berott på två omständigheter.
Dels har utlåtandet varit skrivet så finurligt, att var och en egentligen
har kunnat tyda det på ett sätt, som varit förenligt med de egna önskemålen.
Vidare har man vetat att det alltid skulle komma propositioner, som
skulle få avgörande inverkan på den ekonomiska politiken och som föga skulle
rimma vare sig med bankoutskottets uttalanden eller med alla de olika önskemål,
som man på skilda håll har beträffande de ekonomiska frågorna. Enligt
min mening vore det därför lämpligare, om vi hade tillfälle att behandla
ett utlåtande sorn detta så tidigt som möjligt under riksdagens arbete så att
riksdagen hade tid och tillfälle att grundligt klarlägga sin uppfattning beträffande
närings- och prispolitiken. På så sätt skulle det ju finnas någon
grund för riksdagens ställningstagande, när sedermera de verkligt ingripande
ekonomiska propositionerna föreläggas riksdagen.

Jag skall alltså icke, herr talman, ingå på någon detaljdiskussion om utskottsutlåtandet.
Jag har endast velat foga dessa mina synpunkter till kammarens
protokoll. Den verkliga diskussionen örn de ekonomiska problemen får
väl förås, då de propositioner framläggas inför kammaren, som ha den avgörande
betydelsen för den ekonomiska politiken.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag vill inte uppehålla mig någon
längre stund vid herr Nordensons och herr von Helands anmärkning, att detta
ärende blivit föremål för en summarisk behandling från utskottets sida. Jag
förmodar att anmärkningen väl huvudsakligen riktar sig mot finansministern.
Utskottet har gjort allt vad det kunnat för att ägna detta ärende en så ingående
prövning som det har varit möjligt. Experter av olika slag både från
finansdepartementet och priskontrollnämnden ha utvecklat sina synpunkter
inför utskottet, och utskottet har självt diskuterat saken vid mer än ett tillfälle.
För övrigt ansluter sig ju denna behandling till tidigare behandlingar
under nuvarande kris- och krigstid. Den situation, som föreligger i dag, är i

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
stort sett en utveckling av den som förelegat alltsedan kriget började. Skillnaden
är endast att alla instanser, som lia yttrat sig, konstatera att läget är
mera oroande än förut, att tendenserna till en, jag vet inte örn jag vill kalla
det inflation, men i alla fall något åt det hållet, äro mera utpräglade än
förut. De relativt optimistiska tankegångar, som finansministern i det avseendet
utvecklat i statsverkspropositionen, ha efterträtts av ett mera sorgmodigt
betraktelsesätt på grund av händelserna och utvecklingstendenserna
under detta år.

Priskontrollnämnden har ganska oförtäckt givit anvisning på att denna
utveckling bör mötas meck kraftigare åtgärder än dem som hittills använts.
Det talas om ett allmänt löne- och prisstopp. Priskontrollnämnden har kanske
inte direkt förordat detta, men dock förespeglat ett sådant system, för den
händelse de andra åtgärderna inte skulle ge effekt.

Finansministern har heller inte direkt förordat en sådan metod. Men han
har av allt att döma vädjat till bankoutskottet och riksdagen att säga b, när
han själv sagt a. Finansministern säger: »Man måste uttala en förväntan örn
att tillräckligt stöd skall vinnas för den skärpning av pris- och lönepolitiken,
som nu kan visa sig nödvändig för att den eftersträvade prisstabiliteten skall
kunna ernås.» Vi ha i bankoutskottet uppfattat det som en inbjudan till riksdagen
att understryka detta och att ytterligare ta klar position till dessa
spörsmål.

Herr von Heland talade örn att utskottet förut har utvecklat kommentarer
till läget, vilka voro så finurligt hopkomna, att de kunde accepteras av vem
som helst, då vem som helst kunde tolka dess ordalag efter sin egen mening.
Jag måste säga att örn det har varit fallet förut, vilket kanske inte är så riktigt,
har utskottet ändå denna gång ansett det vara nödvändigt att inte tala
finurligt, utan att åtminstone försöka tala så klart som möjligt.

Utskottet har för sin del inte vågat förorda ett så radikalt ingripande som
priskontrollnämnden har givit anvisning örn, utan i stället förordat att statsmakterna
skulle på förhandlingens och överenskommelsens väg försöka komma
fram till en bättre tingens ordning, som möjliggör en stabilisering både av
priser och löner. Utskottet har tänkt sig, att en möjlighet att åstadkomma en
sådan uppgörelse skulle föreligga i höst i samband med fastställandet av
priserna för den nya skörden — som under alla förhållanden lovar att bli bättre
än de båda senaste årens skörderesultat •— inte därför att utskottet anser
att det är jordbrukspriserna ensamma som bestämma levnadsomkostnadernas
höjd, utan därför att de dock intaga en så viktig nyckelposition, att de kunna
användas såsom en utgångspunkt. Utskottet avser alltså att förorda en uppgörelse
på frivillighetens grund. Men utskottet tillägger, att om den vägen
icke skulle visa sig framkomlig, kan man räkna med att hårdare tag behöva
tillgripas. De mera drakoniska ingripanden, varom det talas på olika
ställen i propositionen, kanske då behöva tillgripas. Örn de kraftåtgärder för
att stimulera det frivilliga sparandet, som från olika håll förordas, inte heller
ge resultat, kanske man är tvungen att gå det obligatoriska sparandets utan
tvivel ganska vanskliga väg.

Beträffande herr Wagnssons fråga behöver jag alltså inte mer än hänvisa
till vad jag förut sagt. Utskottet har tänkt sig en frivillig uppgörelse. Det är
klart att därvidlag även parterna, som skulle deltaga i denna uppgörelse, lia
fria händer. Herr Wagnsson menade, att en sådan rensad index, varom här har
talats, skulle innebära en stor orättvisa. Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att detta endast ilr en av do möjligheter, som utskottet förordar. En
annan möjlighet är, sägs det i utlåtandet, »att löneavtalen medgåve reglering
av dyrtidskompensationen endast med relativt långa intervaller, ett år eller åt -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
minstone sex månader». Vad orättvisan beträffar, syftar utskottet till en allmän
rättvisa, till en balans mellan löner och priser, som visserligen under
själva övergångstiden kan bereda enskilda grupper svårigheter, men som i det
länga loppet dock blir till fördel för alla. — Under alla förhållanden har utskottet
naturligtvis inte kunnat binda regeringen i detta avseende, pär det
givit anvisning på möjligheten endast av frivilliga förhandlingar. De tankegångar,
som utskottet har utvecklat, äro ju egentligen endast ett fullföljande
av de tankegångar, som finansministern själv utvecklat i propositionen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för
att uttrycka min tillfredsställelse över att bankoutskottet, så vitt jag förstår,
på de väsentliga punkterna har givit sin anslutning till den uppfattning,
som har framförts i propositionen. Jag säger »på de väsentliga punkterna», ty
det är klart, att ett så pass vidlyftigt utskottsutlåtande som detta, som rör
sig på delvis så besvärliga och tvistiga områden, måste innehålla ting, som
inte alla kunna helt och fullt underskriva.

Jag ger herr von Heland rätt uti att det från den synpunkten nog hade
varit önskvärt, örn man hade fått en lämpligare tidpunkt för diskussion av
detta utlåtande än just i dag, då vi före midsommar måste komma fram till
beslut om utgifter, som inte kunna uppskjutas. Jag vill emellertid, utan att
alls göra någon invändning emot herr von Helands beklagande av att så
många ärenden hopats under senare delen av riksdagen, ändå påpeka att
denna valutaproposition traditionellt hör till dem, som komma mot slutet av
riksdagen. Det hänger delvis samman med att den formellt ansluter sig till
frågan om befrielse för riksbanken att inlösa sina sedlar med guld. Detta
beslut brukar fattas så nära som möjligt intill den tidpunkt då det gamla
bemyndigandet utgår. Men att propositionen kommit så sent beror också på
att under denna tid av stigande priser, då det finns all anledning att man
skaffar sig så noggrann kännedom som möjligt örn prisutvecklingen, innan
man motiverar sitt ståndpunktstagände, ha bankofullmäktige dröjt med att
framlägga sitt förslag örn sådan befrielse. Förslaget framlades under senare
delen av april månad, och då därefter ärendet .skulle gå till priskontrollnämnden
för yttrande, är det rätt naturligt att inte propositionen kunde framläggas
förrän i slutet av maj.

När jag säger att det är klart, att man kanske inte kan instämma i alla
yttranden som fällts av utskottet, tänker jag särskilt på den punkt, som
herr Wagnsson erinrade örn. Jag tror man kan svara herr Wagnsson såsom
utskottets ordförande gjorde, att det endast är en av möjligheterna att hejda
en prisstegring eller lönestegring, att det införes en rensad index, där den
del av prishöjningen, som är beroende på, låt mig säga, icke inflatoriska element,
såsom kostnadsökning etc., skall bäras av alla utan inkomstökning,
under det att man för den övriga delen skall kunna tänka sig en kompensation.
Jag tror för min del, att det av praktiska skäl inte går att införa en
index av denna natur. Jag har haft diskussioner örn denna sak i kammaren
tidigare. Även örn det teoretiskt vore möjligt att göra det, vet var och en
som sysslar med indexfrågor och med förhandlingar med löntagare, att redan
den nuvarande index är föremål för så mycket, jag vill inte säga misstroende,
men i alla händelser för så många anmärkningar, att det är ytterligt svårt att
få varje ändring allmänt accepterad. Under sådana förhållanden tror jag
inte, att den vägen är framkomlig, utan man får falla tillbaka på den uppfattningen,
vilken jag föreställer mig har vunnit utskottets gillande, att man
måste tillgripa åtminstone i någon mån hårdare medel för att förhindra en
fortsatt prisstegring.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Ang. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)

Att man nämner prisstegring och lönestegring i samband med varandra är
självklart. Det är riktigt, som herr Wagnsson säger, att för den händelse
man kan stoppa levnadskostnadsstegringen, stannar automatiskt lönestegringen,
i den mån den är beroende på ramavtal eller på överenskommelser med statstjänare.
Jag tror emellertid att man från löntagaresidan inte bör ha anledning
att alltför mycket uttala sin oro över att lönestopp sättes i samband med prisstopp,
ty är det någon grupp av medborgare i vårt samhälle, som skulle
kunna lia anledning att önska ett prisstopp, är det väl den grupp av medborgare,
som under nuvarande förhållanden inte får mer än 50 procents kompensation
för levnadskostnadsstegringen.

Dessa hårdare medel för att hejda en fortsatt prisstegring, om vilka jag
talat, måste i sin tillämpning innebära en del uppoffringar för dem, som
sälja varor eller producera varor. Dessa representanter för affärsvärlden och
dessa producenter finge säkerligen finna sig i att avstå från prishöjningar,
som i och för sig kunde synas rätt välmotiverade, men som inte äro av den
storleksordningen, att deras genomförande eller icke genomförande skulle
innebära några allvarligare risker för näringslivet, än att dessa faktiskt kunde
tagas.

Örn denna hårdare prispolitik genomföres, skulle därmed löntagarnas läge
oerhört förbättras, eftersom ett prisstopp helt enkelt skulle innebära, att alla
löntagare finge hundraprocentig kompensation i stället för den nuvarande femtioprocentiga.
Det förefaller mig då, som örn löntagarna på samma sätt som
dessa säljare och producenter borde kunna vara villiga att ta den risk, som
följer med ett försök att hejda prisstegringen, även örn det kanske vid något
tillfälle skulle innebära att en viss kompensation, som eljest skulle tillkommit
dem, skulle gå deras näsa förbi.

Jag tror att huvudsaken är att man kan enas örn att läget för ögonblicket
är allvarligt och att vi ha kommit fram till en punkt, där visserligen en
del kostnadsökande faktorer av det gamla slaget fortfarande äro i verksamhet,
men där dessa faktorer inte längre fylla större delen av synfältet,^ utan i
stället ha andra faktorer kommit till, nämligen en efterfrågeökning på grund
av stigande inkomster och ökad varuknapphet. Enighet mäste råda örn att
man i ett sådant läge icke kan nöja sig med de relativt mildare medel, som
man tidigare tillgripit, utan att det är nödvändigt att ta ett hårdare tåg..

Det är i föreställningen örn att utskottet givit sin anslutning till dessa i viss
mån hårdare tag som jag, liksom i början av mitt anförande, uttalar min
tillfredsställelse med det framlagda utskottsutlåtandet.

Herr von Heland: Herr talman! Yi äro väl alla på det klara med att importprisernas
starka stegring är en av de viktigaste orsakerna till den. inhemska
prisfördyringen. Därför synes det mig så mycket egendomligare, att inte framför
allt finansministern verkligen har undersökt, huruvida inte andra, metoder
än rena prisförhöjningsförbud skulle kunna leda till att inte prisförhöjningarna
skedde i den takt som nu förekommit. Det synes mig alltså egendomligt, att
man inte hört någonting från regeringen och då främst finansministern eller
från bankoutskottet örn huruvida inte man skulle kunna tänka sig att nå ett
visst syfte genom en rationalisering av distributionsapparaten.

Så tidigt som den 28 februari i år framställdes en interpellation angående
mellanhandskostnaderna. Det synes mig i högsta grad ^egendomligt, att inte
denna mycket viktiga fråga har besvarats och att alltså denna interpellation
lämnats alldeles utan avseende. Lika ointresserad för denna fråga har inte finansminister
Tanner i Finland varit. Finansminister Tanner, den finska kooperationens
kanske främste man, har exempelvis bebådat en omfattande butiks -

Xr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
död i Finland och har anfört, att det är att räkna med framför allt ett naturligt
urval på detta område. Tidningspressen i Finland har visserligen reagerat
oerhört mot detta, och man har bland annat anfört, att den nuvarande tiden
är mindre lyckligt vald för att genomföra en saneringsprocess i fråga om
distributionen. Men nog tycker man, att det från den svenska regeringens sida
skulle lia kunnat meddelas vilka möjligheter som därvidlag skulle kunna förefinnas
hos oss, och att man åtminstone skulle kunna få svar på en interpellation
i en fråga, som framställts så tidigt som i februari. Jag har nämligen den
bestämda uppfattningen, att en hel del möjligheter härvidlag förefinnas. Efter
framställandet av denna interpellation ha vi ju fått se, hur regeringen i ett avseende
ingripit, nämligen i fråga örn bageribranschen.

Redan i början av kriget hade vi en mycket dyr distributionsapparat. Det
är alldeles givet, att det med hänsyn till den varuknapphet, som nu råder, blivit
en automatisk fördyring, och denna fördyring har fått fortgå utan att man
har upptagit detta mycket viktiga problem till prövning.

Jag har endast som hastigast velat påpeka detta förhållande, och jag skall
inte gå in på frågan ytterligare vid detta plenum. Jag har nämligen ännu en
svag förhoppning örn att vi skola kunna få svar på interpellationen som framställdes
i februari. Jag endast uttrycker den förhoppningen, att vi inte få svaret,
när det inte finns någon kvar i riksdagen, utan att vi kunna få debattera
denna fråga, när vi åtmistone äro något så när allmänt samlade här i kammaren.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Med anledning av herr von Helands
sista fråga kan jag meddela, att jag tror att folkhushållningsministern kommer
att lämna svar på denna interpellation, och jag är även övertygad örn att
lian kommer att lämna det under den tid, då riksdagen bör vara samlad.

För övrigt vill jag bara tillägga, att herr von Heland kanske missförstår
mig eller rättare sagt ser de möjliga åtgärderna från en synpunkt, som inte är
nödvändig. Herr von Helands exempel är ju mycket väl valt när det gäller att
framhäva just de svårigheter som möta, om man vill tillgripa vad jag kallade
för den hårdare prispolitiken. Den hårdare prispolitiken måste nämligen aktualisera
just frågan örn, låt mig kalla det för organisationen inom olika delar
av näringslivet. Det är klart, att en hårdare prispolitik måste innebära, att
prishöjningar, som på vissa grunder kunde synas motiverade, trots detta inte
få genomföras. Följden kan då bli, att vissa utövare av en näring inte längre
se det möjligt för sig att få den nödvändiga avkastningen. Man kan då utgå
ifrån att det fria näringslivet vidtar de förändringar, som äro betingade av
ett så skapat prisläge. Men herr von Heland är säkerligen väl medveten örn
hur försiktig man får vara, när det gäller att driva en politik, som på detta
sätt inte bara är till gagn för dem, som skola köpa varorna, utan som kanske
också kan medföra icke obetydliga rubbningar i näringslivet.

Herr von Heland tar kanske inte så stora hänsyn, när det gäller de s. k.
mellanhänderna och distributörerna, men detta problem är ju inte ett problem
bara för handeln. Det är väl icke heller främmande för herr von Heland, att
till icke obetydlig del den politik, som föres för att hjälpa jordbruket, motiveras
med de svårigheter, som råda för vissa grupper av jordbrukare, kanske just
små jordbrukare, som på grund av den ringa omfattningen av sin verksamhet,
då de ha alltför små jordbruk o. s. v., anse sig behöva högre priser än vad
som skulle vara nödvändigt vid en mera rationell drift.

Jag vill erinra om att i de direktiv, som jordbruksministern dikterat, när
det gäller den nya jordbruksutredningen, strykes det mycket kraftigt under,
att om samhället skall kunna garantera åt jordbrukarna, såsom det heter.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
lönande priser, förutsattes härför att jordbruket är rationellt organiserat. Det
kravet kan man naturligtvis även ställa på handeln, men var och en vet vilka
svårigheter det är att bestämma vad som i det ena eller det andra fallet är en
rationell drift.

Jag kommer till den slutsatsen, att man, även örn nian anser det nödvändigt
att skrida till hårdare åtgärder, på alla punkter måste ta bestämd hänsyn till
följderna för olika delar av näringslivet eller för olika medborgare, som arbeta
i näringslivet. Jag tror att detta kommer att lägga hinder i vägen för en så
långtgående prisreglering, som annars skulle ha varit önskvärd. Jag ser i utskottets
utlåtande ett instämmande i propositionens principer även därutinnan,
att man kräver en skärpning, men inte vågar ta steget fullt ut och säga, att vi
redan nu skola vara beredda att bestämma, att icke ett pris får höjas och icke
en lön stiga. Det får bli jämkningar både åt det ena hållet och åt det andra.
Det väsentliga skulle vara vunnet, örn prisstegringen kunde hållas inom så till
vida måttliga gränser, att denna prisstegring icke skulle medföra en fortsatt
inkomstökning och därigenom ett fortsatt steg i den spiral, som vi bruka tala
om när det gäller penningvärdets försämring.

Herr Ohlin: Herr talman! Innan jag gör en reflexion med anledning av
herr statsrådets anförande, skall jag be att få göra en kommentar till herr
Wagnssons påpekande nyss.

Herr Wagnsson framförde den väl kända synpunkten, att örn man stabiliserar
priserna, stiga inte heller de ramavtalsreglerade lönerna, och då uppkommer
ingen inflationsrisk på grund av detta löneavtals form. Detta är naturligtvis
alldeles riktigt. Tyvärr är emellertid en, del av prisstegringen av sådan
art, att de svenska statsmakterna inte rimligen kunna åta sig att hindra den.
Örn det t. ex. blir höjda importpriser eller örn importkvantiteterna av utländskt
bränsle minskas, så att vi få använda dyrare svenskt ersättpingsbränsle i stället,
blir produktionen fördyrad och priserna höjda. Örn den svenska staten inte
i längden kan fortsätta med de stora lånefinansierade subventionerna, komma
ju också levnadskostnaderna att stiga, likaså örn staten måste höja skatterna.
Sådana fall av prisstegring kail man eventuellt: inte undvika. Har maij då nuvarande
löpesystem oförändrat, stiga lönerna, och då stiga priserna ytterligare.
Då inträder den där saxningen uppåt av inkomster och priser. Observera att
det ej hjälper tjänstemän, arbetare eller några andra, att lönerna stiga. Det
blir inte mer varor i landet, och det kan inte förbrukas mer för det. Den enda
följden av detta kompensationssystem, som ju gäller även för jordbrukets prissättning,
är, att prisnivån skruvas i höjden.

Då blir frågan — och det är ockå det som ligger under utskottets utlåtande
— vore det inte bättre för alla grupper, att man förklarade sig beredd att ta
sin andel av den börda, som ligger i en eventuell ytterligare försämring av
landets försörjpingsläge, och bära den utan någon formell »kompensation» för
att på det sättet slippa den inflatoriska höjningen av priser och kostnader, givetvis
under förutsättning att varje folkgrupp får garanti för att den inte skall
bära mer än sin skäliga andel av en eventuell försämring av försörjningsläget?
Jag tror för min del, och på den punkten uttryckte ju herr statsrådet samma
mening, att det är klokt av alla parter, om de ta sin andel när det gäller risker
av en ytterligare försämring i försörjningsläget. Men jag skulle vilja säga till
finansministern, att det väl är ganska svårt att få en viss grupp att ta på sig
en betydande risk i det avseendet, örn denna grupp inte vet någonting örn hur
det kommer att gå för de andra grupperna! Skall saken för deras del göras upp
längre fram, blir det kanske en uppgörelse av annat slag, och de andra grupperna
få måhända inte bära en motsvarande del av bördan, utan så mycket

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
större del faller på den första gruppen. Kan man rätteligen vänta, att en viss
grupp skall vara beredd att acceptera principer, som i och för sig vore riktiga,
örn man visste att alla tillämpade dem, men vilkas konsekvenser drabba endast
denna första grupp, ifall det icke blir någon generell tillämpning? Jag har
svårt att se, att man verkligen kan begära detta.

Då kommer man till den slutsatsen, att det blir nödvändigt för statsmakterna,
att, såsom utskottet här bl. a. antyder, försöka ungefär samtidigt åstadkomma
överenskommelser om att alla olika grupper skola ta på sig sin andel av
dessa risker för att på det sättet slippa ifrån den onödiga inflationsrisken.

När nu finansministern säger, att utskottet här har givit sitt förord åt att
det skall tas hårdare tag, så är detta utan tvivel fullständigt riktigt. Men man
kan knappast värja sig för det intrycket, att finansministern dock i detta avseende
kanske ser problemet något ensidigt, när han huvudsakligen uppehåller
sig vid priskontrollen och menar, att det ar där som det nu skall tas ett hårdare
tag för att hindra prisstegringar, även om de skulle utgöra kompensation för
i och för sig berättigade kostnadsstegringar. Det förhåller sig väl så, att örn
man tar hårdare tag bara på denna enda punkt, blir följden, att de näringsidkare,
som drabbas därav, icke blott komma att få umbära en kompensation, som
andra grupper tills vidare ha sig garanterad, utan i många fall få vidkännas
direkta inkomstsänkningar i kronor och ören, Alltså icke endast i realvärde räknat.
Skall det finnas möjlighet att ta hårdare tag utan att begå någon orättvisa,
får detta väl gälla inte endast i fråga örn priskontrollen, där det enligt
min mening är riktigt, att man, bör sträva efter en utvidgning och en viss skärpning,
utan samma krav får väl riktas till alla folkgrupper. Då kommer man
också från denna utgångspunkt till den slutsatsen, att örn vissa riktlinjer kunna
fixeras, som trygga rättvisa mellan de olika grupperna, så har man lättare
att få förståelse för att nu måste det tas hårdare tåg.

Herr talman! Herr statsrådet, och chefen för finansdepartementet uttryckte
sin skepsis beträffande en av de vägar, som utskottet här har vidrört, nämligen
att man skulle utarbeta en rensad index, som endast visade vissa slag av prisstegring.
Han förklarade, att han inte trodde, att detta gick. Jag måste då
fråga herr statsrådet, örn vi inte skulle kunna offentligen få se de utredningar,
som visa, att sådana beräkningar inte gå att göra med rimlig säkerhet. Låt oss
få dessa papper på bordet! Jag för min del tvivlar mycket starkt på att det är
grundade omdömen, som där fällas. Jag skall be att få fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på de principer för beräkning av jordbrukets inkomster och
kostnader, på vilka statsmakterna nu sedan rätt länge grundat sitt bestämmande
av priserna på jordbrukets produkter. Dessa beräkningar, som jag under den
senaste månaden har haft tillfälle att ganska ingående studera, bygga med
nödvändighet och trots den utomordentliga skicklighet, som vederbörande experter
enligt min mening ha visat vid deras uppställande, på så grova uppskattningar,
att man lugnt kan våga påstå, att de ha väsentligt större felmarginaler
än som skulle uppkomma, örn man gjorde ett försök att räkna fram en sådan
här index för vissa delar av prisstegringen. Och jag vill tillägga, att det inte är
nödvändigt, att man vid användningen av en sådan rensad index första gången
baserar avtalen därpå. En sådan index kan mycket väl tjäna endast som en
kompletterande upplysning, som ställes vid sidan örn socialstyrelsens vanliga
index, vilken väl ingen människa tänker sig att avskaffa.

Jag tror alltså, att herr statsrådet skulle göra den vidare behandlingen av
denna fråga en tjänst, om han ville låta utarbeta en sådan index till den kraft
och verkan det hava kan, så att man skulle få den ytterligare belysning av prisstegringsprocessens
karaktär, som därigenom bleve möjlig.

Örn herr von Helands framhävande av mellanhandsmarginalerna vill jag en -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
dast säga, att det är klart, att en rationalisering av detaljhandeln kan göra
varorna billigare, precis som en rationalisering av jordbruket kan göra varorna
billigare, utan att näringsidkarna där få lägre realinkomst, och precis som en
rationalisering av industriell produktion eller hantverk kan göra varorna billigare.
Men det är väl angeläget, att man ställer dessa rationaliseringsanspråk
till samtliga näringsgrenar. Gör nian det, är jag för min del villig att instämma
med herr von Heland.

Med anledning av herr Wagnssons yttrande vill jag bara tillägga, att det
förefaller mig, som örn det vore ett mycket stort tjänstemannaintresse, att prisstegringen
i möjligaste mån hejdas. Jag tror, att det skulle vara ett missförstånd,
örn man menade, att ett fullföljande av de riktlinjer, som utskottet antyder
och som i väsentliga stycken överensstämma med finansministerns och
regeringens uppfattning, skulle på något sätt hota tjänstemännens reallöner.
Jag tror tvärtom, att tjänstemännen utgöra en grupp i samhället, som skulle ha
minst lika mycket att vinna på att prisstegringen hejdas som någon annan
grupp. Jag tror dessutom, att det är ett allmänt samhällsintresse, att prisstegringen
hejdas.

Herr von Heland uttryckte också den uppfattningen, att man fick ny anledning
att syssla med dessa frågor, när det kommer kungl, propositioner rörande
de olika punkterna. Jag vill då til sist göra det påpekandet, att det finns en del
spörsmål, som riksdagen inte har att direkt ta ställning till men som äro av
mycket stor betydelse för den penningpolitiska utvecklingen och för prisstegringen.
Det gäller i vissa fall jordbrukspriserna, det gäller vissa löneavtal och
mycket annat. Riksdagens enda möjlighet att göra sitt inflytande gällande beträffande
utvecklingen på detta område är därför, att man någon gång försöker
behandla de allmänna riktlinjerna på en gång, även i den mån de gälla
spörsmål, som riksdagen inte sedan har att ta ställning till i detalj.

Det är därför, herr talman, som det förefaller mig vara en angelägenhet av
en viss vikt, att bankoutskottet har varit enigt örn riktlinjer här, sorn, så vitt
man kan se, på väsentliga punkter överensstämma med dem, som innehållas i
den kungl, propositionen. Under sådana omständigheter vågar jag uttala en
förhoppning, att regeringen nu skall göra ett allvarligt försök att ta hårdare
tag — inte bara när det gäller priskontrollen utan även i övrigt ■— för att
försöka åstadkomma sådana uppgörelser, att den del av prisstegringen, som
kan undgås, också avstannar. Jag tror, att det väsentligen är folkpsykologiska
svårigheter, som där stå i vägen. En samlingsregering borde lia särskilda möjligheter
att övervinna dessa folkpsykologiska svårigheter, och med särskilda
möjligheter följer också ett särskilt ansvar.

Herr statsrådet Wigforss: För att inte något missförstånd skall kvarstå,
skulle jag vilja säga några ord till herr Ohlin. Det rör bara den antydda möjligheten
att komma till rätta med saken genom att skapa en rensad index.

Vad jag åsyftade var att få en index, som var rensad i den betydelsen, att
de stegringar, som ta sig uttryck i indexen, äro nödvändiga, d. v. s. bero på
oundvikliga kostnadsökningar. Denna index skulle däremot inte stiga på grund
av att vissa grupper i samhället fått onödigt stora inkomster och kunna konkurrera
upp priserna. Index skulle alltså inte visa en prisstegring, som berott
på en yaruknapphet, vilken inte svarar emot någon kostnadsökning. Det är på
den punkten jag tror, att de praktiska möjligheterna äro så små, och även om
det vore möjligt att åstadkomma en sådan index, betvivlar jag, att folk skulle
acceptera den. Jag anser därför, att den vägen inte är framkomlig. Jag skall
belysa detta med det exempel som herr Ohlin anförde.

Det är alldeles riktigt, att vid alla överväganden örn den s. k. koinpensatio Första

hammarens protoholl Nr 25. 5

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
nen till jordbruket har nian fått göra oerhört grova uppskattningar. Svagheterna
i dessa beräkningar behöva vi inte uppehålla oss vid. Nu är frågan bara:
Skulle i en så rensad index de stegrade priserna på jordbruksprodukter ingå
såsom nödvändiga kostnadsstegringar, som löntagarna skulle vara skyldiga att
avstå från kompensation för? Den första fråga de komme att ställa vore: Äro
dessa grova uppskattningar verkligen ett mått på den verkliga kostnadsökningen,
eller äro de inte framkallade av helt andra hänsyn, som vi såsom löntagare
inte ha anledning att finna oss i?

Jag tror, att redan det exemplet visar vilka —- jag skulle nästan vilja säga
oövervinneliga — svårigheter det möter att komma till en s. k. rensad index,
som skulle kunna accepteras av alla samhällsgrupper.

Herr andre vice talmannen: Med anledning av herr von Helands fråga
beträffande mellanhandsvinsterna och distributionens rationalisering ber jag
att få meddela, att även den frågan har varit föremål för behandling i utskottet.
Det är klart, att frågan örn en rationalisering av distributionen inte faller
under bankoutskottets behandling, men i detta sammanhang lia vi kommit in
på denna sak, och vi ha kommit till det resultatet, att den frågan naturligtvis
förtjänar att övervägas, men att en lösning därav knappast kan betraktas som
något Columbi ägg i den nuvarande situationen. Representanterna för priskontrollnämnden
ha med en mun försäkrat, att den grupp i samhället, som i
dag har den minsta kompensationen för sina ökade kostnader och besvär, är
just handelns män. När den uppfattningen finns på det hållet, förefaller det,
som örn man åtminstone inte skulle kunna hoppas att genom ett ingripande på
detta område åstadkomma någon lättnad för andra grupper i samhället. Här
har ju framförts oro från både löntagarnas och jordbrukets representanter. Det
är klart, att där passar man på varandra. Både på den ena och den andra
sidan råder misstro mot ingripanden. Just därför har utskottet ansett, att det
enda, som skulle kunna åstadkomma en förbättring eller en utlösning, skulle
vara, om man kunde sammanföra parterna och deras organisationer till en förhandling
örn dessa saker. Det har flera gånger talats här i riksdagen örn ett
sådant sammanförande, men det har aldrig blivit förverkligat på allvar. Jag
vill därför understryka utskottets förhoppning örn att det skall visa sig möjligt
att låta parterna se varandra i vitögat den här gången och undersöka, örn
inte deras gemensamma intressen äro så många och så stora, att de skulle
kunna gravlägga sina motsättningar. Skulle det visa sig omöjligt att komma
fram till en lösning på den vägen, har jag den uppfattningen, att det blir nödvändigt
för regeringen att inkalla riksdagen i höst för att ta ställning till mera
drakoniska restriktiva åtgärder.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av ett
yttrande av finansministern, som omtalade, att en av herr von Heland omnämnd
interpellation kommer att besvaras vid en tid, då riksdagen bör vara
samlad — han tryckte alldeles särskilt på ordet »bör». Då jag tillåter mig
att ha en absolut motsatt mening, har jag inte kunnat underlåta att begära
ordet. Jag anser nämligen, att detta svar kommer vid en tidpunkt, då riksdagen
icke bör vara samlad. Jag förstår mycket väl, vad finansministern i
verkligheten torde ha menat. Han åsyftade, att eftersom riksdagen genom
omständigheternas tvång mäste vara samlad nu, böra också riksdagsmännen
vara närvarande, då svaret ges. Jag lägger dock in en annan betydelse i ordet
»bör», i det jag menar, att svaret kommer vid en tid, då riksdagen naturligtvis
inte bör vara samlad.

Herr von Heland har redan varit inne på den saken och påtalat, att propo -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
sitionerna komina så sent, att frågorna bli fördröjda. Jag kan inte låta bli att
be att få alldeles speciellt understryka vad herr von Heland bar sagt. Jag kan
inte underlåta att påminna örn tidigare debatter, som jag såsom riksdagsman
har haft tillfälle att åhöra, då andra riksdagsmän, vilka numera sitta i regeringen,
på det allra kraftigaste ha påtalat, att propositionerna komma så sent.
Jag kan inte finna, att det har blivit någon förbättring, sedan vederbörande
ha kommit in i regeringen, utan man måste tyvärr säga, att det snarare har blivit
en försämring. Det är kanske det nuvarande tidsläget, som är skuld till
detta, men nog vore det väl önskvärt att så småningom en ordning bleve införd,
varigenom man kanske skulle kunna undvika höstriksdagar och få ärendena
förberedda i så god tid, att vi kunde slippa att år efter år få sådana
här hastiga debatter örn stora och viktiga^frågor, varvid man förstår, att riksdagsmännen
örn varje särskild debatt önska, att den knappast skulle behöva
förekomma, eftersom man har så bråttom att få slut på riksdagen.

Frågan örn mellanhandsvinsten, som herr von Heland berörde och som herr
Åkerberg också varit inne på, har jag alldeles speciellt intresserat mig för, och
innan jag slutar vill jag, herr talman, säga några få ord örn den. Herr Åkerberg
säger, att priskontrollnämnden anser, att de, som haft den minsta vinsten
i nuvarande krisläge, äro handelns män. Då måste jag säga: kan verkligen
priskontrollnämnden ha en sådan uppfattning, behövs det någon annan organisation
här i landet, som ordnar prisförhållandena. När man vet, vilka oerhörda
mellanhandsvinster, som under alla gångna år ha förekommit, kan man
inte känna sig särskilt ledsen, ifall dessa vinster inte nu ökas.

Jag skall, herr talman, nöja mig med dessa få ord och inte uppta tiden
längre.

Herr Björnsson: Herr talman! Vi lia väl alla klart för oss, att det för en
god ordning på många områden i landet skulle vara synnerligen lyckligt, örn
vi kunde hejda prisstegringen helt och hållet. Om det då gäller att söka efter
medlen, tror jag, att man redan på förhand kan säga, att vissa medel äro
skäligen verkningslösa. Dit hör, tror jag, t. ex. all indexberäkning. Om vi
rensa index aldrig så mycket, är det ändå ett arbete, som man utför vid skrivbordet
men som säkert inte har nämnvärd betydelse i och för sig, genom
någon agitatorisk verkan i spelet mellan de mycket starka krafter, som här
äro i rörelse. Den prisindex, som vi nu basera många löner på, ger ingalunda
ett tillfredsställande uttryck för den faktiska prisstegringen. Redan de ändringar,
som betingas av det s. k. rabattsystemet, spela här sin roll. Detta
system innebär ju, att vi ha två olika prisnivåer, en för folk, som får rabatter,
och en annan för folk, som inte får rabatter, och den prisindex, som man mest
laborerar med, grundar sig på den lägre prisnivån. Där har man således dolt
en faktisk prisstegring, och detta har, så vitt jag förstår, inte nämnvärt bidragit
till att hejda den allmänna prisstegringen. Denna fortgår för närvarande
med en takt, som jag betraktar som verkligt avskräckande och som det
är utomordentligt viktigt att göra någonting åt. Jag tror inte heller, att man
får tillmäta alltför stor betydelse åt den tankegången, att örn vi bara kunde
hindra utflödet av pengar i form av löner från staten och enskilda, så att det
inte blir så mycket rörelsemedel bland allmänheten, skulle detta verksamt
bidraga till att hålla tillbaka en prisstegring. Jag tror inte, att detta medel
är så suveränt, som så många människor hålla före. Man får inte glömma,
att det finnes en oerhörd massa människor i detta land, som lia möjlighet att
skaffa sig betalningsmedel genom att taga ut från sina sparbanksböcker eller
anlita besparingar av annat slag. Man måste åtminstone i sådant fall samtidigt
binda dessa besparingar, så att folk inte får lov att taga ut dem. Den

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
sedelhamstring, som förekom, då utrikespolitiken visade på kristryck, är ju
ett utomordentligt gott bevis för att så och så många hundra miljoner kunna
från i dag till i morgon mobiliseras utan att en enda lönesats har höjts, utan
att en enda övertidsbetalning har utlämnats o. s. v. Den oerhörda spänningen
mellan knapphet på varor och människors lust att lia varor tror jag inte att
man kan utjämna med sådana, örn jag får säga indirekta hjälpmedel. Det
enda effektiva medel jag ser är ransonering och priskontroll. Dem har man
åtminstone någorlunda i sin hand, och därför menar jag, att det viktigaste
medlet att hålla tillbaka prisstegring är ransonering, alltså att säga: »Du
får inte lov att konkurrera med dina medmänniskor örn de tillgångar, som
finnas, genom att bjuda mer och mer!» Får man konkurrera, så komma vi
inte att kunna bemästra den svartå börsen. Och mellanhandsvister och producentvinster
tror jag åka i samma vagn. Producenterna lika val som mellanhänderna
känna sig naturligtvis ganska frestade, och jag höll på att säga, att
det är ganska förklarligt, att de falla för frestelsen, om de den ena gången
efter den andra bli pressade: »Sälj till mig, jag betalar ^mer!» Så kommer
en annan och frågar: »Vad betalar han?» — »Jo, sa och sa mycket.» »Da
betalar jag så och så mycket mer.» Det där stå inte människor emot, som ha
varor att sälja.

Således är, såvitt jag förstår, en verkligt sträng ransonering av alla nödvändighetsvaror
det enda medlet att förekomma prisstegringar på varor, som
människor framför allt vilja ha. Örn man inte bryr sig örn prisstegring pa
umbärliga varor, får man säga, att vill man undvika prisstegring på ^nödvändighetsvaror,
så finnes intet annat medel än ransonering: »Här är så och så
mycket, mer får du inte, och det kostar så och så^ mycket.» .

Nu låter detta sig naturligtvis inte genomföra på ett friktionsfritt sätt annat
än i rätt begränsad utsträckning, men jag tror, att man i alla fall ej
skall underskatta möjligheten. En ransonering, som blivit mycket klandrad
och kanske — örn jag bortser från tobaksransoneringen — blivit proportionsvis
mest klandrad av alla, är äggransoneringen. Den är naturligtvis i och för
sig ofullkomlig så tillvida, att de reglerande organen ej kunna garantera varje
köpare att få en viss ranson ägg, men den har gjort en oerhörd nytta i alla
fall. Örn vi haft fri prisbildning på ägg, är jag övertygad örn, att vi skulle
ha haft helt andra äggpriser, och örn vi hade fått mera ägg, hade det berott
därpå, att mycket av det foder, som väl bättre behövs på annat håll, hade gått
åt för äggproduktion, som dock icke kan anses som oumbärlig.

Jag menar således, att det skulle vara utomordentligt bra, örn pressen t. ex.
och menig man ville begripa, att en sådan ransonering, även när den är ofullkomlig
i den meningen, att man ej är tillförsäkrad en bestämd ranson, dock
gjort en oerhörd nytta. Men i jämförelse med det sätt man har att ransonera
mjölkfettet, nämligen att späda ut mjölken, och sedan sälja så mycket folk
vill ha, är det naturligtvis i alla fall en dålig metod.

Nu tror jag, herr talman, att det är vissa prisstegringar, som man får tåla.
Dit höra t. ex. ganska stora prisstegringar i fråga örn fisk. Där är det nog så,
att örn man låter priserna stiga, har man utsikter att få ökad tillgång på varan
och därmed åtminstone möjlighet att se till, att försörjningen blir rikligare.
Men de faktiska prisstegringarna ha enligt min mening varit otillbörligt stora.
Förhållandena ligga nog beträffande ägg till sa att höga priser skulle stimulerat
produktionen, men den hade i sådant fall skett på bekostnad av annan viktigare
produktion.

Jag tror därför, att det egentligen enda suveräna medlet vi ha för att förekomma
prisstegring -—• den där skruvningen uppåt — är en skärpt ransonering
och ett skärpt övervakande av ransoneringsbestämmelserna, och vid

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
denna ransonering och priskontroll måste naturligtvis också mellanhändernas
anspråk granskas. Jag tycker det är en bankruttförklaring för vår priskontroll,
att man efter förra årets rekordskörd här i Stockholm har haft potatispris på
35 öre per kilogram, vilket per kalori väl är ungefär dubbelt så högt som
priset på vetemjöl, och där tror jag, att det i mycket stor utsträckning är mellanhänderna,
som förtjänat, ehuru jag inte är alldeles säker på, att potatisodlarna
i vissa delar av Sverige, där det odlas mycket potatis, ha skruvat ned sina
anspråk i ädelmodigt syfte. Jag tror, att man även har haft rätt höga producentpriser,
och det tycker jag är ett av de mest eklatanta exemplen på misslyckandet
av en hygglig prispolitik.

Sedan, herr -talman, vill jag på det livligaste rekommendera, att försök
göras att träffa överenskommelser mellan olika intresserade parter. Herr Ohlin
har mycket riktigt påpekat, att löntagare ha allt intresse av att prisstegringen
icke fortsätter, ty det är klart, att örn jag skall ha en lucka på 50 % i kompensationen,
så blir den luckan absolut sett större, ju mer priserna stiga. Men det
finnes naturligtvis folk, som, åtminstone örn nian ser saken på kort sikt, ha
intresse av prisstegring. Bäst kan man kanske uttrycka det så, att den, som har realkapital,
säkerligen ej har något egentligt emot prisstegringar, i synnerhet örn
detta realkapital är förvärvat med hjälp av skuldsättning, som kan bli lättare
att bära vid en högre prisnivå. Men jag tror, att ett viktigt argument, som
kunde leda till en sådan överenskommelse, skulle vara, att man försökte göra
klart för dem, som se saken på kort sikt, att ju högre prisstegringen blir nu,
desto starkare bli de krafter, som sträva att få utvecklingen att gå tillbaka,
när orsaken till prisstegringen häves, d. v. s. när vi inte längre lia varubrist,
utan få riklig tillgång på varor. Då får man fram krafter, som sträva att föra
utvecklingen tillbaka, och ju högre prisstegringen har kommit upp, desto större
blir säkerligen strävan att komma tillbaka, d. v. s. att låta inflationen följas
av en deflation. Jag hoppas, att det skall vara möjligt att komma förbi fredskrisen
denna gång utan sådana ödeläggande penningpolitiska störningar, som
vi hade under fredskrisen efter förra världskriget.

Herr Ohlin: Herr talman! Till herr Björnssons intressanta anförande, som
jag under andra omständigheter gärna skulle ha velat närmare diskutera,
skall jag endast göra den reflexionen, att det finnes inga siffror, som stödja
hans påstående, att någon mera väsentlig ökning av varuefterfrågan finansieras
genom uttag från sparräkningar. Däremot finnes det siffror, som visa, att
inkomstökningarna i landet nu stigit till en storleksordning av ett tusental
miljoner kronor per år, i pengar räknat, kanske därutöver. Därifrån kommer
med säkerhet en stor ökning av varuefterfrågan. Under sådana omständigheter
har herr Björnsson visserligen rätt i att ransonering och priskontroll äro strategiska
saker i kampen mot prisstegringen, men man får nog göra det tillägget,
att en begränsning av den köpkraft, som kommer från människornas inkomster
— d. v. s. att man undviker att ständigt höja dem — också är ett viktigt led i
kampen mot prisstegringen.

Herr statsrådet anförde ett exempel på, hur svårt det skulle vara att utföra
och få accepterad en rensad index, och hänvisade till beräkningar rörande
jordbrukets kostnader och därpå grundad prisstegring. Tyvärr vilade detta
herr statsrådets påpekande på ett förbiseende av vad utskottet skriver i sitt
utlåtande. Det står där: »En möjlighet vore, att dylik kompensation lämnades
endast för sådan höjning av levnadskostnaderna, som icke kunde anses bero
på skärpt beskattning eller fördyrad eller förminskad tillförsel från utlandet.»
Här namnes alltså icke det, som man möjligen skulle kunnat ifrågasätta, nämligen
en försämrad försörjning genom ett ändrat läge för jordbruket. Man har

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 £. m.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)
avstått från det, som skulle ha varit en teoretiskt idealisk lösning, just därför
att man Ilar tagit hänsyn till de praktiska svårigheter, som föresvävade finansministern.
För min del anser jag, att även med denna teoretiska ofullständighet
är en sålunda rensad index av stort intresse såsom belysande prisstegringen
vid sidan örn gängse index. Ingenting av det, som finansministern anförde,
synes mig kunna utgöra något skäl mot det av mig anförda önskemålet, att
man gör ett försök att räkna fram en sådan index. Det kan hända, att det blir
lättare än vad finansministern tror att få den accepterad såsom en faktor vid
uppgörelserna. Kanhända finns det parter på arbetsmarknaden, som säga: »Få
vi verklig trygghet mot att behöva bära den där rent inflatoriska prisstegringen,
så kunna vi vara benägna att taga på oss vår andel av riskerna i andra
avseenden.» Det kan hända, att parterna föredraga att få justering av sina
löner varje kvartal på denna grund hellre än att gå den väg, som det föreföll
mig att finansministern snarare lutade åt, nämligen att lönerna justeras endast
med mycket långa intervaller, t. ex. en gång varje år. Men även om inte en rensad
index blir accepterad som grund för avtalen, belyser den i alla fall vad som
sker. Jag erinrar örn, att det i princip är en vida rationellare metod än att
tillämpa de långa intervallerna. Ty hur mycket vinner man egentligen med
lönejusteringar med ett års mellanrum, örn under tiden en betydande skattehöjning,
importprisstegring och annan med importminskning sammanhängande
försämring av försörjningsläget har ägt rum? Då får man ju en lönestegring
automatiskt liksom hittills, ehuru med några månaders försening i jämförelse
med dagens läge.

Jag skall nu, herr talman, sluta med att understryka, att ehuruväl det på
denna punkt alltså råder någon meningsskiljaktighet och även i övrigt i viss
mån mellan herr Björnsson och mig, så vill jag inte giva det intrycket, att här
skulle råda någon mera fundamental meningsskiljaktighet rörande problemets
karaktär eller de åtgärder, som böra vidtagas. Jag tror, att jag tvärtom på
goda grunder kan understryka, att det förefaller att på huvudpunkterna råda
enighet, såvitt jag har fattat rätt, mellan samtliga talare och mellan regering
och riksdag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Björnsson, som yttrade:
Herr talman! Jag anser mig böra i förbigående svara herr Ohlin på hans
replik.

Det är ännu inte aritmetiskt klarlagt, hur många människor det behöver
finnas med goda tillgångar, som betala vad som helst, för att prisskruven skall
sättas i gång. Jag tror, att det kan vara ett utomordentligt litet skikt av —
låt oss kalla dem gulascher, för att använda ett fult ord — som äro beredda
att betala vad som helst. Ha de börjat, så öva de, även örn den del av prisrörelsen,
som de sätta i gång, representerar en mycket liten bråkdel av det
hela, en skadeverkan, som är mycket betydande. Har prisstegringen en gång
nått en viss höjd, så är det förfärligt svårt att få den att stanna. Människorna
gripas av den där paniken: »Passar jag inte på att få någonting nu, så får jag
ingenting. Jag betraktar det såsom nödvändigt för mig eller de mina.» En mor
vill inte se sina barn undvara även umbärliga ting och naturligtvis under
inga förhållanden det som anses som nödvändigt.

Det är utomordentligt svårt att klara upp, hur stor del den ena och den
andra faktorn har i den process, som leder till prisstegring, men jag är övertygad
örn, att en känsla av att inte behöva spara, vare sig den beror på goda
inkomster för tillfället eller på goda besparingar, som äro avsatta för kinkiga
situationer, är en mycket kraftig sporre till prisstegring, och jag tror inte
man skall bagatellisera den betydelse, som köpkraft i form av besparingar har.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)

Herr von Heland: Herr talman! Även jag skulle vara synnerligen intresserad
av att få fortsätta denna debatt, men jag skall nöja mig med bara
två korta repliker.

Herr Ohlin anförde som ett motiv mot prisstegringen bl. a., att högre priser
skapa inte mer produkter i landet. Herr Björnsson har ju redan visat, att detta inte
är fullt riktigt. Exempelvis när det gäller fisk, är det angeläget att försöka
få fram mer varor, och därför kan man acceptera de höga prisen. Och jag
förmodar, att herr Ohlin kommer även att inom jordbrukets område draga
samma slutsats, när herr Ohlin har studerat dessa frågor litet närmare i den
stora kommitté, som han har blivit ledamot av.

Jag kan däremot fullständigt instämma med herr Ohlin, när han säger, att
det är synnerligen viktigt, att alla befolkningsgrupper taga sin del av de
bördor, som man nu pålägger folket, och jag utgår då från, att vi alla här
äro av den uppfattningen, att detta skall ske så rättvist som möjligt. Jag vill
dock understryka, att man därvidlag ej bör glömma bort prisstimulansens inverkan
på produktionen och på sådan produktion, som kan vara av särskilt
stor betydelse för folkhushållet.

Herr Åkerberg anförde, att man även i bankoutskottet resonerat örn handelsmarginalen,
och man hade kommit till den uppfattningen, att handelns folk
kanske fått den minsta kompensationen för sina ökade pålagor. Herr Åkerberg
drog då den slutsatsen, att ett ingripande mot handeln inte skulle vara någon
lösning för prisnivåns nedpressande. Jag har tvärtom den uppfattningen, att
det skulle i viss mån vara det. Det är kanske, som friherre de Geer sade, att
en del av affärsmännen alltjämt kunna få stora vinster, men det finnes en stor
grupp — och där ger jag herr Åkerberg rätt — som nu har det synnerligen besvärligt.
Detta senare gäller alla dem, som ha fått minskad varuomsättning, ty man
kan tyvärr inte få ned en hel del av de fasta handelskostnaderna. Det hjälper inte,
att man avskedar en eller annan expedit eller i ett grosshandelsföretag någon
tjänsteman, ty de fasta kostnaderna gå ej att bringa ned i samma mån som varuomsättningen
minskar. Det är därför jag har tyckt det vara synnerligen
viktigt, att regeringen tagit upp frågan vad man kan göra för att därvidlag
rationalisera handeln.

Nu skola vi ju tydligen få svar här i kammaren på friherre De Geers interpellation,
och då kan man få tillfälle att fortsätta denna debatt. Jag uttrycker
den stora förhoppningen, att regeringen då godhetsfullt ville även giva
svar på den frågan -— även den rör nämligen mellanhandskostnaderna -—- var
den av regeringen till jordbrukarna utlovade kompensationen för förlusten på
den minskade gräddförsäljningen tagit vägen.

Herr Friggeråker: Herr Björnsson talade flera gånger om en ökad befogenhet
för priskontrollnämnden, och jag skulle vilja meddela, att därvidlag har
utskottet synnerligen starkt tryckt på att inte bara en skärpning, utan också
en utvidgning bör ske, och jag skulle vilja fråga: Hur skola vi komma till en
prisstabilisering, örn vi inte också ge denna priskontrollnämnd ökad befogenhet? Jag

skulle också vilja tillägga: bankoutskottet består ju av representanter
för olika intressen. Här föreligger dock ett enigt utskottsutlåtande, och även
örn arbetet i utskottet måste i hög grad påskyndas, så lia vi dock haft tid till
att diskutera inte bara den ena folkgruppens ställning utan samtligas. Och
vad jag ytterst starkt vill understryka är, att när man skall gå till en prisavvägning
här, är det alldeles nödvändigt att samtidigt och allsidigt över hela
linjen taga med samtliga grupper, d. v. s. arbetare, tjänstemän, industriidkare,
jordbrukare och även handlande och andra mellanhänder.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Äng. åtgärder för stabilisering av prisnivån. (Forts.)

Frågan om svarta börsen, herr Björnsson, ha vi sannerligen också diskuterat,
och det har från jordbrukarhåll inom utskottet påvisats just en hel del
förhållanden, som måste rättas till. Och jag skulle vilja säga, att priskontrollnämnden,
herr talman, inte är okunnig örn vad sorn försiggår på en hel del
områden.

Det är ett oavvisligt villkor här, att man verkligen går fram på en linje,
som vinner hela folkets, samtliga folkgruppers förtroende. Endast under sådana
förhållanden kan det bli verklig lojalitet och anpassning efter de svåra
förhållanden, vi nu ha att kämpa oss igenom.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 366, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 57 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes tredje särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelse till Konungen:

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1942/43 jämte
i ämnet väckta motioner och angående de värnpliktigas avlöning m. m.;

nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 270 angående vissa kapitalinvesteringar
i försvarsväsendets fastighetsfond jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 279 angående anvisande
av medel för vissa byggnadsföretag å Järvafältet samt nr 309 angående
ordnande av Göta pansarlivgardes förläggning å Järvafältet.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för anskaffning av
vissa uppvärmningsapparater m. m.;

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag till försvarsväsendets verkstadsnämnd; nr

211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av vissa
bestämmelser i krigs avlönings reglementet;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till högre kommunala skolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
. .

nr 213, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för
lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av statlig
poliskår i Boden jämte i ämnet väckta motioner;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till arbetsrådet m. m.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till färdigställande av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kammarrätten, m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
. . „ ... ,

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag tor budgetåret
1942/43 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; o . . ..

nr 222, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpatgärder för
de arbetslösa inom säsongyrkena;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens hyresråd; samt o

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förlag för viss kreditgivning.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.50 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Förslag till
prisregleringslag
m. m.

Fredagen den 19 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.; och
nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn viss
panträtt i spånadslin och hampa samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser
angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till prisregleringslag, m. m. dels ock en
i ämnet väckt motion.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A) att riksdagen, med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom förevarande proposition, nr 337, framlagda lagförslaget,
måtte i anledning av propositionen och med bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 410 för sin del antaga under punkten infört förslag till prisregleringslag; B)

att riksdagen måtte samtycka till att Kungl. Maj:t efter utfärdande av
lag i ämnet meddelade sådant förordnande, som i lagens 1 § avsåges, att gälla
tills vidare.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag har i det ärende som nu föredragits intet
yrkande, och jag har begärt ordet endast i den förhoppningen att det som
yttras här till kammarens protokoll i någon form kan komma till Kungl.
Majrts öra.

I den föreliggande prisregleringslagen regleras vissa möjligheter för Kungl.
Majit eller underordnade myndigheter att med bindande verkan fastställa
respektive normalpriser och maximipriser. Men därjämte innehåller lagen bestämmelser
örn sådana utfästelser som på s. k. frivillig väg kunna göras av
näringsidkare och andra beträffande priser som de skola iakttaga i sin rörelse.
Det föreliggande lagförslaget innebär en närmare reglering av dessa
s. k. utfästelsepriser, och då detta nu sker, finner jag mig föranlåten att göra
några reflexioner rörande dem.

Man har ju ansett det lämpligt att ha denna form med frivilligt åtagna
prisförbindelser vid sidan av dem som åläggas av myndigheterna, därför att
de i vissa lägen erbjuda en smidigare form för en prisreglering, särskilt i sådana
fall då det gäller att binda blott ett litet antal näringsidkare. Det framhålles
ganska starkt i en del yttranden som vi ha i förarbetena att det är detta
som avses. Jag är föranlåten att framhålla att denna möjlighet emellertid
har använts i väsentligt vidsträcktare omfattning. Även då det har gällt att
binda ett mycket stort antal näringsidkare har det förekommit att denna väg

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Förslag till prisreglering slag m. m. (Forts.)
Ilar beträtts. Sålunda har det inträffat att, som jag tror, omkring 900 färghandlare
ha förbundit sig gentemot statens priskontrollnämnd att vid utförsäljning
i detalj icke överskrida de högstpriser som fastställas av Sveriges
färghandlares riksförbunds priskommitté. Man har således använt denna form,
den s. k. frivilliga, för att åstadkomma även en reglering i stort som har
drabbat ett mycket stort antal näringsidkare.

Jag förstår ju mycket väl att denna form kan vara lämplig i vissa fall, men
jag tycker att man får lov att ha klart för sig att man här rör sig på ett
utomordentligt ömtåligt område. Det är ömtåligt därför att då man på detta
vis går fram med frivilligt åtagna utfästelser, än av den ene och än av den
andre, släpper man ju den princip som är väsentlig för all lagstiftning, nämligen
att man ovillkorligen skall skära alla över en kam. Det blir på det sättet
ett utrymme för godtycke och olikformighet, som man skall beakta. Man
skall ju härvid ständigt hålla i tankarna att det som här kallas för frivillighet
i själva verket är en förtäckt form för ett tvång ifrån statsmyndigheternas
sida. Jag skall inte göra några principiella invändningar emot att man
använder denna väg, hur betänksam jag än må vara mot den nu så framträdande
tendensen att röra sig med det som kallas för frivillighet — men i
själva verket icke är det — vid sidan av det statliga tvånget, men jag vill
ändå framföra några synpunkter i förhoppning att de örn möjligt måtte vinna
beaktande från Kungl. Maj :ts sida.

Jag vill till att börja med uttala det önskemålet att Kungl. Maj:t skall
hålla en noga överblick över den omfattning i vilken möjligheten att åstadkomma
prisutfästelser begagnas av myndigheterna. Då det gäller att fastställa
normalpriser, är man ju noga med att helst Kungl. Majit själv skall
fastställa dem; skola underordnade myndigheter få göra det, sker det efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande. Men här föreligger i själva verket den möjligheten,
som jag icke kan betrakta som helt och hållet teoretisk, att vilken
myndighet som helst utverkar sådana här frivilliga utfästelser. Det talas i
lagen örn utfästelser gentemot myndighet överhuvud, och det lämnas därhän
vilken myndighet det kan vara.

Jag vill vidare uttrycka det önskemålet att dessa åtaganden, som —- jag får
väl använda det uttrycket — avkrävas näringsidkarna, icke måtte göras alltför
vida och obegränsade. I det fall, som jag nyss omtalade, gällde förbindelsen
icke såsom vid fastställande av normalpris vissa bestämda varor, utan
de varor som näringsidkarna överhuvud taget förde i handeln, och jag skulle
kunna anföra fler exempel på detta förhållande.

Jag skulle vidare vilja hemställa, att man ville se till att prisutfästelserna
icke göras i så måtto vida och obestämda, att de icke innefatta bindande vid
ett bestämt fixerat pris utan vid de priser som någon myndighet kommer att
fastställa. I det fall som jag nämnde nyss var det ju fråga örn att icke överskrida
de priser som en priskommitté kan komma att fastställa. På ett annat
område har det varit ifrågasatt — jag tror inte att det har blivit genomfört,
men man har i varje fall riktat en hemställan till vissa näringsidkare därom
— att vederbörande skulle gå med på en utfästelse som går ut på att icke
överskrida de priser som priskontrollnämnden kan komma att fastställa.

Då jag framhåller dessa sidor av saken, är jag också nödsakad att trycka
på ytterligare en punkt, nämligen frågan örn möjligheterna för en näringsidkare
att bli fri ifrån de utfästelser som lian på detta vis gjort. Man skulle ju kunna
tycka att det vore en naturlig sak att uppfatta förhållandet på det sättet att
då man gjort en utfästelse, skulle man inom någon skälig tid, efter en viss
uppsägningstid eller dylikt, kunna bli fri ifrån förbindelsen. Men såsom det
framgår av propositionen sid. 8 — jag skall icke närmare citera dess inne -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Ang. skyldighet
att avgå
från beställning
vid försvarsväsendet

m. m.

Förslag till prisreglering slag m. m. (Forts.)
håll — tycks man på ömse sidor utgå från såsom en given sak att de utfästelser
som på detta vis blivit gjorda äro bindande för näringsidkarna på så
sätt att det icke står i deras makt att vidare uppsäga dem. Jag ifrågasätter
örn det är riktigt, att staten på detta sätt framtvingar ouppsägbara blancoförbindelser.

Jag vill med dessa korta ord, herr talman, ha framhållit, att man här är
inne på ett ömtåligt område, och jag skulle vilja uttala den önskan, att Kungl.
Majit i fortsättningen måtte ha sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande,
så att icke den i lagen öppnade möjligheten till anordnande av utfästelsepriser
lämnar utrymme för godtycke och för ett bindande av näringslivet i
obehöriga former.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje särskilda utskottets utlåtande, nr 3, i
anledning av väckta motioner örn utredning av frågan örn skyldighet för icke
värnpliktiga att undergå utbildning för och deltaga i försvarsarbete, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo tredje särskilda utskottets utlåtande i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående avskiljande från aktiv stat av vissa beställningshavare
vid försvarsväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

l:o) att riksdagen, med avslag å motionerna 1:199 och 11:266 samt med
förklarande, att riksdagen funnit vissa jämkningar böra vidtagas i Kungl.
Maj:ts genom proposition nr 74 framlagda förslag till kungörelse örn ändring
av 3 § militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275), måtte för sin
del godkänna under punkten infört förslag till kungörelse örn ändring av 3 §
militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275);

2:o) att riksdagen måtte

dels besluta, att för försvarsväsendet skulle inrättas en avgångsstat och en
disponibilitetsstat för beställningshavare tillhörande lönegraderna Oa 4—6,
Ob 1—3, Ca 26—30 samt Cb 1 och 3, vilka i enlighet med de grunder, som i utlåtandet
angivits, överförts från aktiv stat,

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som i utlåtandet angivits, utfärda bestämmelser angående avlöning och
tjänstgöringsskyldighet m. m. för beställningshavare å avgångsstat och disponibilitetsstat,

dels ock medgiva, att avlöningar och disponibilitetsarvoden till å avgångsstat
respektive disponibilitetsstat överförda beställningshavare finge under budgetåret
1942/43 bestridas på sätt i utlåtandet angivits;

3:o) att motionerna II: 264 och 265, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet förut i utlåtandet anfört, måtte av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

I motionen II: 264, av herr G. Svedman m. fl., hade hemställts, att riksdagen
icke måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 74 i den mån däri framlagt förslag
ledde till att icke tillbörlig personlig hänsyn visades dem, som enligt propositionen
kunde åläggas skyldighet att övergå på avgångs- eller disponibilitetsstat.
/

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Ang. skyldighet att avgå från beställning vid försvarsväsendet m. m. (Forts.)

Reservation hade avgivits av, utom andra, herr Knut Petersson, som anfört:

»Ehuru några formella konstitutionella hinder knappast kunna åberopas mot
den nu ifrågasatta anordningen kvarstå starka betänkligheter mot att lagfästa
ett så summariskt förfarande mot vissa tjänsteinnehavare som det föreslagna.
Dessa betänkligheter bli än större i och med att utskottet i sitt förslag uteslutit
föreskriften, att vederbörande beställningshavare skall beredas tillfälle att
inkomma med eget yttrande, innan beslut meddelas. Det kan icke anses uteslutet,
att de möjligheter, som sålunda tillskapas för utgallring av för tjänsten
olämpliga beställningshavare, i enstaka fall kunna missbrukas.

Å andra sidan är det uppenbart, att anordningen alltigenom får karaktären
av nödfallsutväg. Det förefaller sannolikt, att den endast i sällsynta fall skall
komma till användning. Därmed inträder en risk, att det avsedda syftemålet
icke blir nått.

Läget synes vara detta, att rimliga hänsyn till enskild rätt och god konstitutionell
sedvänja framtvinga sådana garantier, att förfarandet blir mer eller
mindre verkningslöst.

Man tvingas under sådana förhållanden att undersöka andra möjligheter.
Sådana torde också finnas. En framkomlig väg synes vara att, såsom i vissa
främmande länder är brukligt, tillsätta de högre militära befattningarna (exempelvis
från och med överstegraden) på förordnande och i samband därmed tillskapa
en disponibilitetsstat för försvarsväsendet, till vilken vederbörande beställningshavare
kunna överföras under sådana perioder, då lämpliga arbetsuppgifter
icke kunna beredas dem.

Under hänvisning till ovanstående får jag hemställa, att riksdagen med avslag
å Kungl. Maj :ts proposition nr 74 och de i ämnet väckta motionerna 1:199,
II: 265 och II: 266 samt i anledning av motionen II: 264 måtte ^skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn förnyad utredning efter ovan angivna riktlinjer.»

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Vad jag har att framföra i denna
fråga är i allt väsentligt anfört i den reservation som jag fogat till utskottets
utlåtande. Jag kan därför fatta mig mycket kort.

Mina invändningar äro i allt väsentligt av samlma natur som deni, vilka ha
anförts i de i ämnet väckta motionerna, men jag har inte velat grunda dem på
regeringsformens oavsättlighetsparagraf, som enligt min mening har förlorat
rätt mycket av sin tillämplighet på praktiska lönefrågor. ^

Saken har ju en positiv och en negativ sida. Det gäller å ena sidan att säkerställa
ett nödigt mått av tjänsteduglighet och effektivitet hos den militära
befälskåren och å andra sidan att från denna befälskar utgallra sådana tjänsteinnehavare
som befinnas icke nöjaktigt kunna sköta sina arbetsuppgifter.
När frågan först framfördes, var det den första synpunkten som var den dominerande,
och då gingo önskemålen i allmänhet ut på att man skulle söka
åstadkomma en föryngring i chefsgraderna. Under ärendets gång ha synpunkterna
sedan växlat en smula, och när frågan nu ligger på riksdagens bord, är
det den negativa sidan av saken som har blivit det väsentliga och dominerande.
Nu är det uteslutande fråga örn att ur chefsgraderna utmönstra sådana befattningshavare
som anses olämpliga för sina uppgifter.

Det föreslagna förfarandet har en ganska summarisk karaktär. Det strider
rätt mycket mot de konstitutionella sedvänjor, som tidigare tillämpats här i
landet, och kan därför befaras få vådliga följder i skilda avseenden.

Det har även gjorts en del invändningar under ärendets förberedande behandling,
bl. a. av arméförvaltningen. Jag ber att få hänvisa till sid. 15 i den
kungl, propositionen, där det påpekas, att redan bestämmelserna om tvångs -

Nr 25.

Fredagen den 10 juni 1942 e. m.

Äng. skyldighet att avgå från beställning vid försvarsväsendet m. m. (Forts.)
pensionering på sin tid väckte en hel del oro bland de militära befattningshavarna.
Arméförvaltningen antar nu, såsom det förefaller mig icke utan skäl,
att dessa nya bestämmelser skulle verka på samma sätt och kanske ännu starkare.
Vidare har statskontoret mycket kraftigt avstyrkt införande av dessa
bestämmelserna örn avgångsstat och disponibilitetsstat.

Det är alldeles givet, att en utomstående har rätt svårt att bilda sig en
föreställning örn vad det kan föreligga för behov av dessa nya bestämmelser.
Vad som upplystes i utskottet tydde närmast på att behovet icke kan vara
sa särskilt stort. Det förefaller som örn det sammanlagt skulle röra sig om på
sin höjd ett tjugutal befattningshavare. Man står ju inte heller redan nu alldeles
rådlös inför ett sådant fall som att en befattning besatts med en tjänsteinnehavare,
som senare visar sig icke fullt kompetent eller lämplig för arbetsuppgiften.
Det finns åtskilliga möjligheter att komma fram på, örn man vill
avlägsna honom. Man kan först och främst förtidspensionera befattningshavare.
Det gäller sådana befattningshavare, som äro sjuka eller som på ett
varaktigt sätt fått sin arbetsförmåga nedsatt. Vidare kan man, örn en tjänsteinnehavare
visar sig oförmögen att fullgöra sin tjänst, tvångspensionera
honom. Detta är en utväg som man tidigare kunde anlita först när det återstod
endast fem år från vederbörandes pensionsålder, men från och med den
1 juli i år har denna begränsning upphävts, och tvångspensionering kan tillgripas
i vida större utsträckning än förr. Dessutom finns det beträffande de
militära befattningshavarna en betydligt mer vidsträckt möjlighet. Man kan
nämligen förflytta en tjänsteinnehavare från en förläggningsplats eller en befattning
till en annan. Det förefaller mig som örn man inom militärtjänsten
skulle kunna, tillgripa denna möjlighet så pass ofta att man därigenom skulle
kunna reda sig i de allra flesta fall. Örn man undersökt dessa möjligheter och
tillämpat dem i den mån det varit möjligt, kan jag icke tänka mig, att det
skulle återstå så förfärligt många fall av betydelse.

Vad som särskilt väckt mina betänkligheter är att det föreslagna förfarandet
i ett avseende är ganska anstötligt, därför att det faktiskt går mycket
nära vad vi här i landet kalla för enskild rätt och god konstitutionell sedvänja,
utan att dock förefalla särskilt effektivt. Örn man vill undvika att det
tillämpas med godtycke, tror jag icke att man kan ge förfarandet någon
vidsträckt tillämpning. Man kommer in i en mycket trång passage men får
ändå ett vidlyftigt, på sitt sätt anstötligt förfarande, som ger ganska liten
valuta.

Det är detta som gjort att jag för min del icke har kunna ansluta mig till
utskottets hemställan. Jag begagnar tillfället att i detta sammanhang uttrycka
förhoppningen, att man måtte söka sig fram efter en väg, som löser
detta problem på ett mera slutgiltigt sätt än den kungl, propositionen. Jag
tror för min del, att man icke kommer till slutet med denna fråga, såvida man
icke tillsätter de högre militära tjänsterna på förordnande och kombinerar detta
förfarande med inrättandet av en disponibilitetsstat, till vilken de tjänsteinnehavare,
som man finner olämpliga för sina befattningar, kunna överföras
under den period, då det inte kan anvisas dem några lämpliga arbetsuppgifter.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av mig avgivna
reservationen.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag hade tänkt att i alla delar ansluta mig till
herr Knut Peterssons uttalande, om det icke hade slutat med ett förord för
den i mitt tycke litet betänkliga formen med ett generellt tillsättande av högre
militära befattningshavare på förordnande. Jag skall emellertid icke uppe -

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Ang. skyldighet utt avgå från beställning vid försvarsväsendet m. m. (Forts.)
hålla mig vid delina fråga, utan inskränker mig till att ge min anslutning till
herr Knut Peterssons uttalande i övrigt.

I detta anförande instämde herr Siljeström.

Herr Andrén: Herr talman! Jag är inte helt främmande för de synpunkter
som herr Knut Petersson utvecklade; i likhet med honom vill jag inte grunda
mina farhågor på regeringsformen § 36. Den är nämligen en av de få paragrafer
i vår regeringsform som inte blivit ändrad sedan 1809, men som däremot
mycket väl förtjänar att bli det. Tolkad efter ordalagen skulle ju denna
paragraf inte tillåta pensionering och mycket annat, som ingår som nödvändiga
institutioner i ett modernt samhälle. Bakom paragrafen ligger emellertid
tanken att en svensk ämbetsman skall vara självständig, en tanke som ju
har mycket djupa rötter i svenskt författningsliv och som jag tror att vi alla
ha anledning att hålla vid makt. Jag befarar emellertid, att denna oavsättlighetsprincip
kan ta skada, örn inte möjlighet ges att i enstaka undantags^
fall avlägsna personer, som inte längre äro lämpliga för sina ämbeten och
som därför kompromettera oavsättlighetsprincipen. Det är inte minst med
hänsyn härtill som jag har velat medverka på detta begränsade område till
en disponibilitetsstat. Jag vill emellertid redan nu uttrycka den förhoppningen,
att den icke skall användas annat än när tvingande skäl föreligga och att
man, där så är möjligt, skall anlita de vägar som för övrigt äro öppna, när
det gäller att avlägsna mindre lämpliga personer. Jag tror också att det inte
finns någon anledning att utsträcka det förfarande som här är påtänkt utöver
det militära området.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Andréns yttrande instämde herrar Johan Nilsson i Malmö, Gustaf
Iwar Anderson, Karl Johan Olsson och Lindström.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den av herr Kuut Petersson vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo tredje särskilda utskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner angående anslag till understöd åt privatflyget
m. m.; och

ur 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 322 angående vissa med
den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande markförvärv
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande tredje särskilda utskottets
utlåtande nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 328 angående
vissa ytterligare med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter
sammanhängande markförvärv jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1. Anslag till

• • • • • • indTlcföwävv

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 328, hade Kungl. Maj:t föreslagit jör Göteborgs
riksdagen att till markförvärv för förläggning av Göteborgs luftvärnskår för luftvärnskår.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)
budgetåret 1942/43 såsom kapitalinyestering i försvarsväsendets fastighetsfond,
arméförvaltningens delfond, anvisa ett reservationsanslag av 750,000 kroner.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att Göteborgs luftvärnskår skulle
förläggas till Bua i Västra Frölunda socken invid Göteborg.

I anledning av Kungl. Maj :ts förevarande förslag bade väckts två motioner,
nämligen

motionen nr 275 i första kammaren av herrar Johan Bernhard Johansson
och Sven Larsson, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 328 måtte besluta dels att Göteborgs luftvärnskår skulle
förläggas till Kungsbacka, dels ock att till markförvärv för förläggning av
Göteborgs luftvärnskår för budgetåret 1942/43 såsom kapitalinvestering i försvarsväsendets
fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, anvisa ett reservationsanslag
av 27,040 kronor, samt

motionen nr 397 i andra kammaren av herr Andersson i Mölndal, i vilken
hemställts, att riksdagen måtte för sin del uttala, att Göteborgs luftvärnskår
borde förläggas till Mölndal i stället för Bua i Västra Frölunda.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»Utskottet, som på ort och ställe studerat de olika föreslagna förläggningsalternativen
för Göteborgs luftvärnskår, har i likhet med departementschefen
kommit till den uppfattningen, att Mölndalsalternativet är mindre lämpligt
än de båda övriga. Vid en jämförelse mellan Bua- och Kungsbackaalternativen
har utskottet funnit dessa i flertalet hänseenden tämligen likvärdiga. Det
förstnämnda måste dock ur beredskapssynpunkt tillmätas ett bestämt företräde,
medan det sistnämnda åter ställer sig ekonomiskt avsevärt fördelaktigare.
För egen del har utskottet funnit sig böra tillägga det militära beredskapskravet
avgörande betydelse och anser sig därför böra i likhet med departementschefen
lämna sitt förord åt Buaalternativet. Utskottet tillstyrker jämväl,
att för förvärv av ifrågavarande markområde anvisas ett reservationsanslag av
750,000 kronor. Emellertid kan utskottet icke undgå, att finna de i propositionen
angivna kostnaderna för markförvärvet anmärkningsvärt höga, och utskottet
förutsätter därför, att Kungl. Majit vid de fortsatta underhandlingarna
med Göteborgs stad i möjligaste mån söker nedbringa desamma.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet, att riksdagen
— med avslag å motionerna I: 275 och II: 397 — må till Markförvärv för förläggning
av Göteborgs luftvärnskår för budgetåret 1942/43 såsom kapitalinvestering
i försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, anvisa
ett reservationsanslag av 750,000 kronor.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Gränebo, von Heland,
Holmström, Ekströmer, Andersson i Vigelsbo, Thorell, Norup och Nilsson i
Göingegården ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»Utskottet----(= utskottet) — ---båda övriga. Vid en, jämförelse

mellan Bua- och Kungsbackaalternativen har utskottet funnit dessa i flera
hänseenden tämligen likvärdiga. Till förman för Kungsbackaalternativet talar
emellertid, utom den väsentliga prisskillnaden i fråga örn markförvärv, att
denna mark synes bättre lämpad för bebyggelse av ifrågavarande slag, att i
förläggningens omedelbara närhet finnes en väl anlagd idrottsplats med tennishall
för idrott inomhus, att markområdet utan större kostnader kan medgiva
en sannolikt behövlig utvidgning, att avståndet tili den ifrågasatta skjutplatsen
är cirka 2 mil kortare än i Buaalternativet och att förläggningen'' faller
inom en billigare dyrortsgruppering än Buaalternativet, vilket avsevärt minskar
såväl byggnadskostnaderna, som de årliga kostnaderna.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)

Visserligen kan Buaalternativet ur viss beredskapssynpunkt anses äga något
företräde, men då beredskapen i fråga om Göteborgs luftförsvar i annan ordning
synes fullt tillfredsställande och avståndsskillnaden från Göteborgs
centrum emellan de båda alternativen icke är större än cirka 18 kilometer, har
utskottet ansett, att den obetydligt bättre beredskapen vid Buaalternativet icke
kan motivera att detta alternativ godtages, då Kungsbackaalternativet, förutom
ovan angivna fördelar, komme att ställa sig så väsentligt billigare än det förra,
att en besparing av cirka 700,000 kronor kan påräknas.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då fortifikationsstyrelsen funnit
Kungsbackaförläggningen, mycket lämplig och de militära myndigheterna
i övrigt icke haft något att erinra mot densamma, hemställer utskottet,

A. att riksdagen — med avslag å Kungl. Maj :ts förslag i denna del samt
med bifall till motionen I: 275 -—- må till Markförvärv för förläggning av Göteborgs
luftvärnskår för budgetåret 1942/43 såsom kapitalinvestering i försvarsväsendets
fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, anvisa ett reservationsanslag
av 27,040 kronor;

B. att motionen 11:397 måtte avslås.»

Herr förste vice talmannen: Herr talman! I denna punkt föreslår utskottet
bifall till Kungl. Maj:ts proposition örn markförvärv vid Bua i Västra Frölunda
socken utanför Göteborg för anordnande av förläggning för den nyuppsatta
Göteborgs luftvärnskår.

Vid prövningen av förslaget har undersökts, vilken plats som vore att föredraga
ur försvarssynpunkt, men även vilken förläggningsort som ur ekonomiska
synpunkter vore den fördelaktigaste. Valet har stått mellan tre platser,
nämligen Bua utanför Göteborg, ett område vid Kungsbacka och ett tredje
vid Mölndal. Det sistnämnda förläggningsområdet har befunnits icke vara
fullt likvärdigt med de båda andra. I fråga örn de båda återstående alternativen
har det sedan sagts att Buaområdet skulle kunna ges något företräde,
och fortifikationsstyrelsen har därför tillstyrkt att luftvärnskåren förlägges
dit. Även i fråga örn Kungsbacka har det emellertid uttalats det vitsordet
att också denna plats vore godtagbar. När det gäller det rent militära
ändamål som den nya luftvärnskåren har att tillgodose, uttala de som prövat
ärendet att båda dessa platser kunna godtagas. Marken vid Bua äges av
Göteborgs stad, som begär 750,000 kronor för densamma, medan Kungsbacka
stad är villig att ställa den mark, som staden äger vid den föreslagna förläggningsplatsen,
gratis till förfogande. Detta område skulle emellertid icke
vara tillräckligt, utan man skulle därutöver genom köp få förvärva ungefär
lika mycket. Det erforderliga området skulle kunna inköpas för ett pris av
27,040 kronor. Kungsbacka-alternativet blir följaktligen mer än 700,000 kronor
billigare än det vid Göteborg. Av denna orsak har full enighet inte kunnat
uppnås inom utskottet. Det gäller ju här ett så stort belopp som skulle
kunna inbesparas, att man måste noga överväga, örn det verkligen finns tillräckligt
vägande andra skäl för att man trots merkostnaden skall förlägga
luftvärnskåren till området vid Göteborg.

Ur militära synpunkter torde det vara svårt att kunna frambära tillräckligt
vägande skäl för att välja Göteborgs-alternativet. Visserligen ligger Kungsbacka
något längre bort från Göteborg än Bua, men den nya luftvärnskåren
är ju inte det enda luftvärn som skulle skydda Göteborg. Där finns åtskilligt
mer luftvärn, och de pjäser som skulle avdelas från luftvärnskåren skulle
blott bli en mindre del av Göteborgs sammanlagda luftvärn. Den nya luftvärnskåren
skall nämligen inte blott tillgodose Göteborgs luftförsvar, utan
även försvaret av en del andra närliggande städer på västkusten. Dess Forsta

kammarens protokoll Nr S5. 6

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskär. (Forts.)
utom ligga varken Bua- eller Kungsbacka fältet så nära Göteborg att man
direkt från skjutfälten eller förläggningarna kan utföra luftförsvar för
Göteborgs stad. Batterierna måste i så fall förflyttas närmare staden och
grupperas i närheten av Göteborg för att de skola utgöra ett tillräckligt effektivt
skydd.

Finns det då några andra tillräckligt vägande skäl för att man skulle välja
Göteborgs-alternativet? Man har naturligtvis i detta sammanhang anfört det
skäl som alltid brukar framföras, nämligen de fördelar som en stor stad kail
bereda personalen. Sådana synpunkter kunna väl emellertid inte i och för sig
få bli avgörande för att man skulle förorda Bua-alternativet. Man tänker
här på de förmåner som förläggningen vid en stor stad skulle medföra inte
minst för officerarna och deras familjer, bl. a. då de skola skicka barnen i
skola. Men även Kungsbacka kan erbjuda åtskilliga fördelar i detta avseende.
I propositionen och utskottets utlåtande uppräknas ju en hel del förmåner som
kunna erhållas i Kungsbacka, idrottsfält och åtskilligt annat, örn man nu
överhuvud taget skall tillmäta sådant så stor betydelse. Jag anser i varje
fall att det väl bör vara de rena försvarssynpunkterna^ jämte de ekonomiska
skälen som skola vara de mest vägande härvidlag. Då Göteborgs stad inte
ville lämna den mark, som här behövdes, till lägre pris än 750,000^ kronor,
kunde det synas som örn Göteborgs stad inte satte så högt värde på att få
luftvärnskåren förlagd till staden.

Detta har utgjort tillräckliga skäl för en del av utskottets ledamöter^att i en
reservation hemställa, att riksdagen måtte besluta förlägga luftvärnskåren till
Kungsbacka.

Ser man saken från luftförsvarets synpunkt, har man också att ta hänsyn
till den tid som behövs för att flytta luftvärnskanonerna från fältet in till staden.
Jag har förhört mig hos den största sakkunskapen på området, nämligen
de män som bruka syssla med just dessa ting, och de förklara att även
när det gäller Bua-fältet, tar det åtskillig tid att få fram batterierna i direkt
beredskap på skjutfältet. Vare sig man förlägger kåren till Bua eller till
Kungsbacka, måste det finnas ett särskilt skjutfält. Och i Kungsbacka är
avståndet kortare mellan skjutfältet och staden än vad det är i Bua.

Mig synas, herr talman, de ekonomiska skälen vara så vägande, att man bör
välja Kungsbacka och icke endast därför att Göteborg är en större stad förlägga
luftvärnskåren dit. Jag hemställer alltså örn bifall till den av mig
m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Ekströmer: Herr talman! Må det tillåtas mig att något komplettera
de uppgifter, som herr förste vice talmannen nyss lämnat, eftersom jag hade
äran att vara med i den delegation, som besökte de ifrågasatta förläggningsplatserna
för att närmare skärskåda dem. Vi fingo nog alla den uppfattningen
att båda förläggningsplatserna voro fullt tillfredsställande, ehuru kanske båda
två tilltagna i minsta laget ur övningssynpunkt. Emellertid fick jag för min
del den uppfattningen att Kungsbacka i en del avseenden var att föredraga.
Terrängen var särskilt lämplig både ur övningssynpunkt och för den planerade
bebyggelsen, belägenheten synnerligen lämplig med en förträfflig idrottsplats
alldeles vid gränsen och därtill en tennishall in på knutarna, som kunde användas
till inomhusidrott vintertid. Dessutom hade man utan större kostnader
möjlighet att vid behov utöka arealen. De militära myndigheterna hade
icke haft någonting att invända emot platsen utan ansågo den godtagbar, och
då tillika, som här redan framhållits, kostnaden blev bortåt trekvarts miljon
lägre, så tyckte jag för min del att valet var ganska lätt att göra.

Emellertid har Kungl. Majit framhållit, att Buaområdet ur beredskapssyn -

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)
punkt skulle vara att föredraga. Det ligger sålunda blott 8 eller 9 kilometer
från Göteborgs stad, under det att avståndet från Kungsbacka till Göteborg
är 27 kilometer. Göteborgs stad är väl försedd med så att säga ordinarie luftförsvar,
men det är klart att under djupaste fredstid tar det alltid någon tid
innan luftvärnsbatterierna kunna bli bemannade och färdiga att träda i funktion^
Under denna »svaghetsperiod», som enligt uppgift skulle räcka lägst
12 timmar, vore det nu meningen att Buaområdets batterier skulle träda i
direkt aktion för Göteborgs försvar, intill dess det ordinarie luftförsvaret hunnit
bli färdigt att fungera.

Vi förutsätta naturligen nu för tiden, att ett anfall, som göres mot vårt
land, blir ett blixtanfall i känd stil. Men jag frågar örn det är mycket sannolikt,
att vi efter de erfarenheter vi haft skulle lia en så svag utrikesrepresentation,
att icke ett så stort företag som ett anfall mot Sverige på något sätt

skulle kunna i förväg märkas. Och är det icke ännu mindre sannolikhet för

att vi, örn oroande rapporter ingå. icke skulle vidtaga mått och steg för att
försvara en sa viktig plats som Göteborg? Nej, örn ett anfall kommer, äro
förvisso luftvärnsbatterierna i Göteborg fullt bemannade och färdiga att taga
emot fienden på det sätt han förtjänar.

Antåg emellertid ifalla fall, att fienden finner oss alldeles oförberedda och
att alltså luftvärnskåren i Bua skall tjänstgöra som försvarare av Göteborg
under några timmar. Det säges att det är en mycket viktig sak att mobiliseringen
icke får avbrytas eller slås sönder, och därför skulle man göra så att

man tog ut några batterier inne på förläggningsområdet och från dessa började
beskjutningen av de fientliga planen. Vad händer då? Jo, med förlov sagt
tror jag att man kommer att skjuta born! Det är här fråga om skjutavstånd
på mellan 7 och 10 kilometer, och jag skulle tro att hur goda kanoner och
instrument vi än ha, funnes det mycket liten sannolikhet för att på sådana
avstånd kunna träffa ett så litet mål som en flygmaskin. Man uppgav t. ex.
där nere, att, när ett flygplan på dylikt avstånd kommer i normal fart,
man fick lov att sikta ungefär tusen meter framför detsamma. Och örn det
är en erfaren flygare, som anfaller, kan man dessutom vara övertygad örn att
han inte bara kör stadigt rakt fram, utan han flyger naturligtvis i oregelbundna
manövrer, varigenom svårigheten att träffa än mer ökas. Under sådana
förhållanden tror jag faktiskt, att en fullträff på en flygmaskin skulle vara
en ren olyckshändelse.

Nej, man Unge nog förfara på ett annat sätt. Man finge i hast skicka ut
batterierna till platser närmare Göteborg, platser som förresten enligt vad vi
hörde redan voro iordningställda eller skulle iordningställas, för att där få
de fientliga planen inom någorlunda skotthåll. Men: då bryter man ju mobiliseringen,
just det som man ville undvika. Och då blir det, såvitt jag kan
se, ingen annan skillnad i fråga örn försvarsberedskapen mellan Bua och
Kungsbacka än den skillnad i tid, som det tar att köra fram batterierna vägen
mellan å ena sidan Blia och Göteborg och å andra sidan mellan Kungsbacka
och Göteborg. Då skillnaden i väg är 17 eller 18 kilometer, kan var och en
räkna ut att det inte kan bli så synnerligen stor tidsskillnad. Men för denna
obetydliga tidsvinst skulle vi betala cirka trekvarts miljon kronor!

Jag måste säga, att även när det gäller luftvärn, bär man hålla sig på
jorden. Jag är då inte övertygad örn att den större beredskap, som det tales
örn när det gäller Buaalternativet, verkligen är av sådant värde att man ens
behöver räkna med den.

Förste vice talmannen omnämnde också en annan sak, som varit på tal,
nämligen svårigheten för rekryteringen, örn kåren förlägges till Kungsbacka.
Det ansags att Kungsbacka inte erbjöd tillräckligt med förströelser för ung -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)
domen. Jag kan inte yttra mig örn skillnaden; båda platserna, både Göteborg
och Kungsbacka, kunna säkert ha sina behag, men det finns måhända andra
som ha större sakkunskap än jag i den frågan. Jag vill bara påminna örn att
vi förlagt regementen och kårer till så små städer som Nora, Kristinehamn
och Ronneby, och till och med på Järvafältet och i Barkarby. Man har emellertid
inte alls hört talas örn några svårigheter beträffande rekryteringen på
dessa platser, fastän jag är fullkomligt övertygad örn att de inte på något sätt
äro roligare än vad Kungsbacka kan vara.

Herr talman! Som jag ser saken, är Kungsbackaalternativet tillfredsställande
ur förläggningssynpunkt och med hänsyn till möjligheten till utvidgningar.
De militära myndigheterna ha ur alla synpunkter, utom beredskapssynpunkten,
godtagit detta förslag, och då jag, på skäl som jag anfört, för
min del icke tillmäter denna beredskapssynpunkt den betydelse som Kungl.
Maj :t gör, så måste jag taga hänsyn till den prisskillnad på trekvarts miljon
kronor, som det här är fråga örn, detta fastän vi minsann äro vana vid
att icke se så noga på kostnaderna, när det gäller försvaret.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Detta är en fråga som rönte
mycket stor uppmärksamhet inom försvarsutskottet. Och det var ganska naturligt
med hänsyn till att det ur ekonomisk synpunkt var så stor skillnad
mellan de tre olika platser, som kunde komma ifråga. Detta gjorde att utskottet
sände ned en delegation till dessa tre platser för att närmare undersöka
saken. För min del hade jag bildat mig ett omdöme örn saken dessförinnan,
och jag ansåg mig därför inte behöva resa med. Jag har dock inte samma
uppfattning som en småländsk riksdagsman i gamla tider lär ha haft och
som sade: »Man skall aldrig se på någonting, för då blir man fast!» Men jag
skulle nästan vilja undra örn inte vissa av delegationens medlemmar i alla
fall blivit fast genom dessa resor.

Emellertid är det ju uppenbart att det ur ekonomisk synpunkt ställer sig
olika vilket alternativ man väljer. Jag har i detta som i många andra fall,
där det varit möjligt, tagit ståndpunkt nied hänsyn till förläggningsplatsens
lämplighet. Förut ha vi ju, som herrarna ha sig bekant, haft förläggningar
på platser, som icke ha varit lämpliga men som ha varit något billigare från
statens synpunkt, men staten har haft mycken otrevnad av att man förfarit
på detta sätt.

Här var det nu närmast fråga örn tre platser, Mölndal, Kungsbacka och
Bua utanför Göteborg. Det ena alternativet, nämligen Mölndal, mönstrades
snart ut. Därefter förklarade man att Bua och Kungsbacka voro i stort sett
likvärdiga, men ur militär förläggningssynpunkt och ur beredskapssynpunkt
hade Bua vid Göteborg ett visst företräde. Och jag är övertygad örn att detta
företräde verkligen är värt den skillnad, örn det nu överhuvud blir någon
skillnad, i ekonomiskt hänseende som här skulle uppstå. Utskottet säger på
sidan 3 i sitt utlåtande: »Vid en jämförelse mellan Bua- och Kungsbackaalternativen
har utskottet funnit dessa i flertalet hänseenden tämligen likvärdiga.
Det förstnämnda måste dock ur beredskapssynpunkt tillmätas ett
bestämt företräde, medan det sistnämnda åter ställer sig ekonomiskt avsevärt
fördelaktigare. För egen del har utskottet funnit sig böra tillägga det militära
beredskapskravet avgörande betydelse och anser sig därför böra i likhet
med departementschefen lämna sitt förord åt Bua-alternativet.»

Innan utskottets delegation reste ned, hade jag, som sagt, min ståndpunkt
klar. Jag tycker att en storstad som Göteborg med dess oerhörda värden i

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Xr 25.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)
industriella anläggningar av olika slag först bör komma i fråga i ett dylikt
fall. Jag har här i min hand en P. M. som närmare anger de uppoffringar
Göteborgs stad ställt i utsikt. Jag kan ju nämna, att det visserligen här uppstått
ett slags auktion såsom i en del andra fall, men till min glädje får jag
säga att Göteborgs stad icke deltagit i denna auktion. Beträffande Buaområdet
säges i denna P. M. att stadens självkostnad för den i militärområdet
ingående inrösningsjorden för närvarande beräknas till 2 kronor 25 öre per
kvadratmeter. Staden har emellertid förklarat sig villig att överlåta marken
till av fortifikationsstyrelsens värderingsman åsätta priser, nämligen 1 krona
25 öre och 1 krona 50 öre per kvadratmeter för inrösnings jorden och 25 öre
per kvadratmeter för avrösningsjorden. Man kan således säga att genom den
omständigheten, att självkostnadspriset varit 2 kronor 25 öre, men man godtagit
fortifikationsstyrelsens förslag om 1 krona 25 öre, har Göteborgs stad
redan där gjort en avsevärd uppoffring. Men jag går vidare i de villkor, som
Göteborgs stad är tvungen att uppfylla. Staden har förbundit sig att på egen
bekostnad dra fram en vattenledning till området, innebärande en utgift för
staden på 50,000 kronor. Vidare skall staden på egen bekostnad verkställa
väganläggning vid områdets norra gräns, kostnadsberäknad till 4,600 kronor.
Vidare skall staden vid en framtida stadsplaneläggning av den intill militärområdet
gränsande marken räkna med att från bebyggelse frilägga säkerhetszoner
om sammanlagt cirka 15 hektar, vilket beräknas innebära en ekonomisk
uppoffring för staden på 200,000 kronor.

Det förefaller mig sålunda som örn Göteborg, även örn staden inte deltagit
i någon auktion, utan kommit med sina erbjudanden först då den blivit tillfrågad,
i alla fall gjort åtskilliga uppoffringar.

Utskottet ansåg sig emellertid behöva tillmötesgå vissa framställningar beträffande
skrivsättet — diskussionen när det gällt skrivsättet bär nämligen
i försvarsutskottet varit rätt omfattande. När vissa ledamöter inte fått sin
mening igenom när det gällt besluten, ha de velat ge uttryck för den i motiveringen,
även när det hela ibland har gått emot utskottets beslut. Vad denna
fråga beträffar har det i syfte att nedbringa kostnaderna varit ett förslag
uppe örn att göra ett försök att anslå en mindre summa än de 750,000 kronorna
för att tvinga Göteborgs stad att gå med på moderatare villkor. Detta avslogs
av utskottet, men i stället skrev utskottet vad som nu återfinnes i slutet
av motiveringen på sidan 3, där det heter: »Emellertid kan utskottet icke
undgå att finna de i propositionen angivna kostnaderna för markförvärvet
anmärkningsvärt höga, och utskottet förutsätter därför, att Kungl. Maj :t vid
de fortsatta underhandlingarna med Göteborgs stad i görligaste mån söker
nedbringa desamma.»

Vi ville anvisa det belopp som var begärt och ville inte gå längre ned, men
så gåvo vi reservanterna denna lilla mening i motiveringen, som de ju i alla
fall inte voro nöjda med, utan förenade sig i ett yrkande i en reservation. Jag
får kanske tillägga att örn jag haft kännedom örn Göteborgs stads villkor —
det har jag fått först genom denna P. M. som är kommen från Göteborg —
utöver dem som redovisas i propositionen, torde jag för min del knappast lia
velat vara med om att ge reservanterna ens det lilla handtag, som de fått i den
av mig nyss upplästa delen av motiveringen. Vill emellertid Göteborgs stad
gå ännu längre i uppoffringar har utskottet givetvis ingenting däremot.

Jag finner således att förläggningsplatsen, vid Göteborg är den lämpligaste
ur militär synpunkt, ur beredskapssynpunkt oell ur synpunkten av de stora
värden i detta samhälle, som kunna kräva att luftvärnskåren förlägges dit.
Under sådana omständigheter skall jag, herr talman, sluta med att yrka bifall
lill utskottets förslag.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har inte haft någon
kännedom om detta ärende tidigare, och den auktion, som herr Johan Nilsson
påstår ha förekommit, har jag inte heller haft en aning om. Jag tror knappast
heller att någonting sådant förekommit. Jag uppmärksammade ärendet
på det sätt, som var och en riksdagsman bör göra, nämligen genom att studera
handlingarna. Av dessa fann jag att de militära myndigheterna ha uttalat sig
på ett mjmket sympatiskt sätt till förmån för Kungsbacka och att departementschefen
även funnit vissa skäl tala för en förläggning av luftvärnskåren
till Kungsbacka, bland annat på grund av att det blir billigare. Då emellertid
biträdande inspektören för luftvärnsartilleriet givit förord åt Göteborg, har
statsrådet anslutit sig till detta förslag.

När jag läste detta, tog jag närmare reda på förhållandena och har då erfarit,
att de militärer som besökt dessa platser hade uttalat sin stora tillfredsställelse
och belåtenhet med Kungsbackaalternativet. Förläggningen där var
enligt deras mening lämplig ur övningssynpunkt. Och den omständigheten kan
här_ icke förbises, att Kungsbackaalternativet faktiskt blir avsevärt mycket
billigare. Det äskas för Buaförläggningen ett anslag på 750,000 kronor, under
det att Kungsbackaalternativet kräver ett anslag på endast 27,000 kronor
i runt tal. Det gav mig anledning att omedelbart i största hast skriva ihop
en motion i ämnet, som jag också har väckt, och det är med anledning av denna
som jag här har tagit till orda.

Jag finnér av den granskning, som jag har kunnat ägna ärendet, att betydande
_ besparingar kunna göras, därest Kungsbackaalternativet godkännes,
besparingar inte bara i fråga örn engångskostnader — beloppet 750,000 kronor
\ förhållande till 27,000 kronor talar ju sitt tydliga språk därom — utan
också i fråga örn de årliga driftkostnaderna. Kungsbackaalternativet medför
vissa besparingar i andra avseenden — de finnas icke alla omtalade i handlingarna
— men i Kungsbacka står t. ex. en förnämlig idrottsplats till militärens
förfogande. Där äro vidare skatterna och levnadskostnaderna lägre än
i Göteborg, och det kan således där räknas nied ett lägre index, när det gäller
avlöningarna. Även hyrorna äro där lägre. I det alldeles nyss behandlade
utlåtandet rörande den föreslagna förläggningen av en skjutplats till Morups
tånge, som är beläget mellan Varberg och Falkenberg, återfinnes också ett
uttalande av departementschefen örn att skjutbanan synes ligga väl långt från
förläggningsplatsen. Genom att förlägga kåren till Kungsbacka kommer den
3 mil närmare denna övningsplats, och det betyder framtida årlfga besparingar
för transporterna mellan kåren och övningsplatsen. Ur militära synpunkter
har det icke kunnat anföras några särskilda olägenheter med förläggningen
till Kungsbacka, utan det framgår att platserna äro likvärdiga. Ur statsfinansiell
synpunkt tala dock oerhört starka skäl för Kungsbackaalternativet.

Det kan också påpekas, att den mark, som Göteborgs stad skall avstå, betecknas
såsom synnerligen värdefull tomtmark, och den risken föreligger då,
att bebyggelsen runt omkring förläggningsplatsen mycket snart kommer att
utvecklas och att en på detta sätt växande bebyggelse kan medföra allvarliga
olägenheter för övningarnas bedrivande, när denna bebyggelse närmar sig övningsfältet.
Under en mobilisering vid krigstillstånd skall ju manskapet ut
på sina poster, där pjäserna äro uppställda, men det innebär ju en viss risk.
att förläggningsplatsen är belägen intill ett så tättbebyggt samhälle som Göteborg,
under det att förläggningen till Kungsbacka ur den synpunkten är
mindre riskfylld.

Det har här tidigare sagts, och jag tillät mig också under försvarsdebatten
framföra den synpunkten, att vid ordnandet av vårt riksförsvar, som skall
dra så oerhört stora kostnader, gäller det ju också att inte försumma några

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Anslay till markförvärv för Göteborgs luftvarnskår. (Forts.)
möjligheter till besparingar, där sådana kunna göras. Här kan en sådan besparing
på inemot 1 miljon kronor ske redan från början, och dessutom kunna årliga
besparingar göras i fortsättningen. Med hänsyn till statsfinanserna borde
detta argument få tala mycket starkt, när de militära synpunkterna inte tala
emot den billigare förläggningsorten. Här har också under försvarsdebatten
understrukits att när nu dessa miljarder anvisats för byggnader och dylikt,
gäller det att de användas på ett så välordnat sätt att det skapar förtroende för
riksförsvaret hos folket. Men vad skall folket ute i bygderna säga, när det
får höra, att man förkastat ett godtagbart alternativ och i stället tagit ett,
som är nära 1 miljon kronor dyrare? Inte skapar man förtroende för riksförsvaret
på det sättet. Jag föreställer mig att med det uttalande, som departementschefen
själv har gjort örn de båda alternativens likvärdighet, det inte bör
vara för departementschefen någon personlig hjärtesak att här följa tillförordnade
inspektören för luftvärnet i dennes förslag, utan departementschefen bör
mycket väl kunna gå med på Kungsbackaalternativet, som är sa betydligt billigare
än det andra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag kan försäkra herr J. B. Johansson
att jag inte på något sätt tar denna sak som någon prestigefråga. Jag är
tvärt om så tillfredsställd med att jag vid den stora försvarsfrågans behandling
sluppit undan att allt för mycket befinna mig i strid med alla möjliga
små ortsintressen, att ett och annat avsteg ifrån denna goda ordning faktiskt
inte påverkar mitt humör.

Men jag måste säga, att när herr J. B. Johansson här vill göra gällande, att
det bara är en militär myndighet, som har föredragit Göteborg framför Kungsbacka
och att det är en så obetydlig person som ställföreträdande inspektören
för luftvärnsartilleriet, så tar herr J. B. Johansson fel. I verkligheten är det
så att. de militära myndigheterna ha sagt kort och gott: »Kungsbacka är bra.
men Göteborg är bäst ur militär synpunkt.» Det är enstämmigt. Det finns
inte någon, som här har sagt, att ur militär synpunkt Kungsbacka skall ställas
i första rummet.

Man har haft den meningen, att örn man inte kunde få en tillfredsställande
lösning av förläggningen till Göteborg, kunde man godtaga Kungsbackaalternativet.
Men nu är det så, att det här föreligger ett förslag till en godtagbar
förläggningsplats vid Göteborg, och då är det inte tal örn annat, än att de
militära skälen tala för detta förslag. Jag kan inte nu gå så noga in på dessa
militära skäl — man rör sig på ömtåliga marker — men jag vill bara fästa
kammarens uppmärksamhet på följande.

Denna luftvärnskår får ju till huvuduppgift att mobilisera det territoriella
luftvärnet, och det territoriella luftvärnet i Göteborg är dess __ stora uppgift.
Vid krig eller vid ett farligt utrikespolitiskt läge_ skall man låta denna luftvärnskår
mycket snabbt kunna få fram detta territoriella luftvärn i Göteborg,
som är den viktiga punkt, som måste försvaras emot flyganfall så gott man
kan. Då skola vi komma ihåg. att från Bua. till spårväg i Göteborg är avståndet
1,500 meter. När den största delen av luftvärnsartilleristerna skall komma från
Göteborgs stad och icke ifrån Kungsbacka, eftersom de, som äro tilldelade detta
förband, huvudsakligen komma från Göteborgs stad, så går det ju ofantligt
mycket snabbare, det förstår var och en, att få det territoriella luftvärnet
mobiliserat, örn man har en depå där, än örn människorna först medelst olika
slags fortskaffningsmedel skola förflytta sig två mil bort. Vidare få vi tänka
på att när man mobiliserar i Göteborg, kan man där omedelbart sätta in övningsbatterier
frun depån i luftförsvaret, och sedan mobiliseringen har slut -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. rn.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)
förts, kan man momentant förstärka försvaret av Göteborg med ytterligare de
luftvärnsförband, som kåren har satt upp för tjänstgöring på annan ort. Det
är därför inte tal örn annat än att Kungsbacka ur mobiliserings- och beredskapssynpunkt
icke på något sätt kan jämföras med Göteborg.

Övningsplatsen och övningsförhållandena äro väl så bra i Göteborg — jagkan
säga, att de äro bättre än i Kungsbacka. Det finns bara en militär fördel
med Kungsbackaalternativet, vilken man nu från reservanternas sida gör så
mycket av, och det är att skarpskjutningsplatsen ligger mellan Varberg och
Falkenberg. Dit är avståndet 9 mil från Göteborg och ungefär 7 mil från
Kungsbacka. Men vi skola komma ihåg, att skarpskjutning med dylika pjäser
icke sker en gång i veckan utan vid tidpunkter med viss tids mellanrum för
varje förband. Och eftersom förbanden äro motoriserade, kan det inte spela
någon avgörande roll, om vid dessa enstaka skarpskjutningar förbanden finge
färdas 9 mil eller 7 mil. Därför kan man inte tillmäta detta argument någon
större betydelse. Det är riktigt, att det åtminstone på kort sikt är billigare att
inrätta luftvärnskåren i Kungsbacka, eftersom markkostnaden blir 700,000
kronor mindre där, och en viss sanning ligger det naturligtvis i talet örn att,
med hänsyn till att Kungsbacka är en lägre dyrort, det alternativet medför
lägre löner och kanske lägre omkostnader. Det vill jag inte bestrida. Jag har
för min del resonerat som så: Vinner man på lång sikt någon fördel därmed?
Den mark, som vi skola få köpa av Göteborgs stad — jag hoppas, att det blir
till billigaste möjliga pris — är, som här sagts, en tomtmark, därför att den
ligger lx/2 kilometer från Göteborgs utkant, men det är inte, med hänsyn till
de dispositioner för stadsplaneläggningen, som äro ifrågasatta, någon större
risk att den skall bli kringbyggd. Eftersom marken ligger så nära Göteborg,
kommer den alltid att ha ett högt värde som tomtmark. Skulle man på grund
av krigsteknikens utveckling eller av andra skäl behöva flytta förbandet,
lägga ned det eller förvandla det till något annat, som skall förläggas till annan
plats, kan man, för det första, utan vidare få igen pengarna för marken med
ränta på ränta och, för det andra, också ha betydande utsikt att kunna för
något allmänt ändamål få användning för de byggnader man uppfört där. Vid
kårens förläggning till Kungsbacka blir läget först och främst det att örn vi
ta emot denna mark gratis av Kungsbacka men på grund av ett förändrat läge
behöva flytta förbandet därifrån, måste vi återlämna marken till staden. Vi
lia inte köpt marken och icke betalat marknadspris för den, utan vi få återlämna
den, som vi fingo göra på många håll efter år 1925. Men dessutom skall man
betänka, att örn den nyssnämnda situationen skulle inträffa, skulle det bli ett
dråpslag för Kungsbacka. Det är överhuvud taget icke förenligt nied statens
intresse på längre sikt att placera militärförläggningar i allt för små orter,
eftersom dessa orter bli så beroende därav. Men det är olämpligt också ur en
annan synpunkt, och därvid har erfarenheten lärt mig följande.

Vi ha ju förlagt en flygflottilj till Såtenäs, och vi ha förlagt ett luftvärnsartilleriregemente
till Karlsborg. Karlsborg är ju ett nästan lika litet samhälle
som Kungsbacka. Vi ha också en militärförläggning vid Fårösund. Vad hälmi
detta lett till? Jo, det har lett till att dessa samhällen icke i längden förmå
att tillgodose det bostadsbehov, som uppstår, eller det behov av olika slags
anordningar, som uppkommer. Oavsett att Kungsbacka utfäst sig att ordna
alla dessa bostadsfrågor och annat sådant, får nian ändå räkna med att Kungsbacka
är en liten, stad, som skall stå för dessa utfästelser, och att det mycket
väl en vacker dag kan inträffa, att staden säger, att nu kan den inte klara
dessa, utan nu får staten gripa in. Det måste staten då göra, och därför är det
ytterst; svårt att veta, vilket av dessa alternativ som på längre sikt kommer
att bli det billigaste.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)

Det är dessa överväganden som lia lett mig till att säga, att jag icke finner
de ekonomiska fördelarna av en förläggning till Kungsbacka vara så avgörande
att jag för dem vill avstå från de militära fördelar, som äro förenade med en
förläggning till Göteborg.

Herr Andrén: Efter försvarsministerns anförande kan jag fatta mig mycket
kort. Jag vill nöja mig med att konstatera, att de militära myndigheterna,
Kungl. Maj:t och utskottet ha kommit till samma slutsats, kommit till ett bestämt
förord för Buaalternativet.

De olika synpunkter, som måste väga mot varandra, när man skall bedöma
denna förläggningsfråga, äro de statsfinansiella synpunkterna och de militära.
Nu tror jag, att det vore mer än sorgligt, örn man skulle låta valkretsintressen,
tennispaviljonger och andra civila aggremanger få öva något inflytande,
när det gäller att avgöra denna sak. Jag kan förstå, att man kan
tveka något i valet, örn man bedömer saken rent stats finansiellt, ty inköpspriset
är i det ena fallet högre än i det andra. Men örn jag skulle våga göra
det tankeexperiment att två så ekonomiskt förfarna herrar som herr J. B. Johansson
och herr Ekströmer skulle få lov att köpa dessa områden för de priser,
som nu äro nämnda, skulle jag tänka mig att såväl herr J. B. Johansson
som herr Ekströmer utan tvekan skulle köpa Buaområdet, därför att det är
den verkligt goda affären, örn nian nämligen ser saken på längre sikt. Jag
tror också, att man vid bedömandet av Kungsbackaalternativet bortser ifrån
vissa saker, som måste komma till: en skjutbana för handvapen och annat.
Emellertid kunna dessa synpunkter icke vara avgörande för mig.

Här stå vi inför en militär fråga; vi få inte låta fredsmentalitetens alla
frestelser bli avgörande, utan vi måste se den militära frågan ur militära
synpunkter.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har redan varit inne
på några av dessa synpunkter. Han talade örn Buaalternativets fördelar ur
beredskapssynpunkt på grund av att mobiliseringen där kan gå snabbare; han
har framhållit att man snabbt kan få fram övningsbatterier, som kunna göra
nytta, när det gäller att stödja Göteborgs försvar. Jag kan utöver detta nämna
ett par synpunkter.

Den ena synpunkten är den, att icke långt ifrån Bua finns Säve jaktflottilj,
varifrån jaktplanen flyga av och an över Buaområdet. Man får på det sättet
gratis ett extra tillskott i mål för riktningsövningarna och det är säkerligen
en ganska betydande fördel. Men vad som för mig väger tyngst vid detta
val, är att man under den svaghetsperiod, som mobiliseringstiden är, har
möjligheten att sätta upp batterier, som snabbt kunna rycka in och skydda
väsentliga inflygningsvinklar till Göteborgs stad och skydda de ofantliga värden,
som där finnas i hamnar och varv. Där ligga stora värden, som måste
skyddas, värden som Kungsbacka inte bär någon som helst motsvarighet till.
Att denna synpunkt, när det gäller liknande förläggningsfrågor, har spelat en
avgörande roll, det förstå vi kanhända, örn jag erinrar om att vi ha luftvärnsregementen
eller luftvärnskårer i Stockholm, i Malmö, i Sundsvall och i Luleå.
I denna serie passar Kungsbacka verkligen ganska dåligt, men Göteborg passar
precis!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

H ari instämde herr Wennqvist.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr statsrådet och senast
herr Andrén talade örn de militära synpunkterna, och herr statsrådet framhöll,
att det icke var inspektören enbart utan också de övriga militära myndig -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)
heterna, som hade yttrat sig. Ja, vad säger till exempel fortifikationsstyrelsen?
Jo, den säger, att Kungsbackaområdet, beläget omkring 2.7 mil från Göteborgs
centrum har vid rekognoscering befunnits mycket lämplig för ändamålet;
det utgjordes huvudsakligen av hedmark oell ägdes till största delen av
Kungsbacka stad. I fortsättningen av sitt yttrande säger stitelsen, att det
vid Kungsbacka tilltänkta övningsområdet syntes vara fullt tillfredsställande
— detta säger den militära myndigheten fortifikationsstyrelsen.

Herr statsrådet säger också själv i propositionen att det är biträdande inspektören
för luftvärnsartilleriet, som givit Göteborg förord — ordagrant
följande: »Även örn jag funnit vissa skäl tala för en förläggning av luftvärnskåren
till Kungsbacka — detta alternativ innefattar lägre kostnader för
markinköp — bär jag likväl särskilt (kurs. av talaren) i betraktande av biträdande
inspektörens för luftvärnsartilleriet förord för Göteborg funnit mig
böra förorda, att luftvärnskåren förlägges till Bua invid Göteborg.»

När jag således tryckte på detta, att departementschefen har tagit intryck
av vad biträdande inspektören för luftvärnsartilleriet föreslagit, var detta
fullkomligt riktigt, ty vad fortifikationsstyrelsen anfört talar till förmån för
Kungsbackaalternativet.

Under diskussionen ha uttalanden framkommit, som jag finner vara mycket
egendomliga. Man säger, att man skall förvärva den dyrare tomtmarken i
stället för den billiga, därför att man lättare kan få igen pengarna, när man
någon gång kanske säljer den. Det var ett överraskande uttalande, i betraktande
av att man nu ordnar för vårt riksförsvar sett på längre sikt, att man
tar sådana spekulationssynpunkter med i beräkningen. Och herr Andrén yttrade
till och med något om att det skulle i detta avseende kunna bli en god
affär.

Jag finner att även de militära synpunkterna lia talat för Kungsbacka och
att, med hånsson till de stats finansiella, Kungsbacka har ett så avgjort företräde
att det inte behöver vidare diskuteras.

Sedan vill jag nämna, att Kungsbackaalternativet icke innebär någon nackdel
på grund av avståndet ifrån Göteborg, eftersom det går tåg varje timme
mellan Kungsbacka och Göteborg och det är en mycket kort resa in till staden.
Skulle det vara hänsynen till närheten av gymnasium och dylikt som avskräckte
för Kungsbackaalternativet, vill jag bara nämna, att etet bor många
göteborgare i Kungsbacka och ute på Onsalahalvön, som lia sina barn i skolor
i Göteborg. Avståndet är inte större än vid en irnnlig spårvägsresa från förstäderna
och in till Stockholm. Kungsbacka ligger så nära Göteborg, att avståndet
inte behöver föranleda någon diskussion här. Jag Ilar inte blivit
övertygad av de två sista anföranden, som ha hållits till förmån för Göteborgsalternativet,
utan de ha snarare styrkt mig i min uppfattning att man
här lämnar de statsfinansiella och ekonomiska synpunkterna och går på synpunkter,
som man försöker sammanblanda med de militära, men beträffande
vilka de militära myndigheterna också på ett synnerligen välvilligt sätt ha
uttalat sig till förmån för Kungsbackaalternativet.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Andrén: Den föregående ärade talaren tycks icke lia observerat, i
vilket sammanhang jag gjorde det tankeexperimentet, att jag vädjade till honom
såsom eventuell tomtspekulant, vilket han tog så illa upp. Det var i det
sammanhanget att jag sade, att man i båda fallen hade att göra med priser,
som måste anses vara synnerligen rimliga och billiga. Det var denna synpunkt
jag ville framhålla. För övrigt bär jag, som jag tidigare anfört, i likhet med
herr förste vice talmannen framför allt velat hävda de militära synpunkternas

Fredagen den 19 juni 1942 e. m

Nr 25.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)
primat, när det gäller att avgöra militära förläggningars belägenhet, och det
var ur den synpunkten som jag med bestämdhet kom fram till Bua som den
bästa förläggningsplatsen.

Herr von Heland: Herr Andrén beklagade, om ortsintressena skulle få göra
sig för mycket gällande i denna förläggningsfråga. Jag har inte ens så mycket
ortsintresse i denna fråga som herr Andrén och kan väl sålunda ta till orda
utan att bli misstänkt att förfäkta några ortsintressen.

Jag hoppas att kammarens ledamöter lia märkt, att man under dessa två
dagars försvarsdebatt kunnat använda precis samma argument för rakt motsatta
syften, allteftersom detta händelsevis har passat.

Här anför man nu, och herr statsrådet gjorde det också, att nu gäller det
minsann att ta hänsyn till de militära intressena, de skola vara de avgörande.
Jag vill erinra örn att i en föregående debatt i fråga om Umeå och Söderhamn,
gällde det också militära intressen, men dessa intressen betydde den gången,
trots att det då gällde flygsäkerheten och svenska människors liv under flygövningar,
inte detsamma som i dag. Det heter vidare, att man inte skall förlägga
truppförband till mindre orter, därför att det kan komma att visa sig
vara mycket opraktiskt i framtiden. Det är nu det enda argument, som —
och i det här fallet instämmer jag fullkomligt däri — skulle tala för Göteborgsalternativet.
Men jag vill bara konstatera, att man i dag använder detta
argument för att motivera förläggning av luftvärnskåren till Göteborg, som
är en stor stad. När vi talade örn förläggningsort för en flygflottilj häromdagen,
hette det däremot, att man inte skulle förlägga den till den större orten
utan till den mindre, vilket skulle vara socialt fördelaktigast.

Detta var endast några exempel på hur man kan bolla med argumenten och
ändå prata för sin sak, fastän man använder argumenten på olika sätt under
olika dagar!

Nu anfördes det också, att ur ekonomisk synpunkt är det förmånligast
med Kungsbacka. Jag har ännu inte hört någon, som har kunnat bevisa motsatsen,
men det skulle inte förvåna mig, om någon verkligen stege upp här
och försökte göra det. Man kan ju bevisa så mycket i den här för^varsdebatten.
Men för mig synes det i alla fall, att den ekonomiska sidan är fullt klar.
Man vinner ungefär 700,000 omedelbart och dessutom på grund av dyrortsgrupperingen
cirka 70,000 kronor örn året på lönerna, vilket, örn man tar det
kapitaliserade värdet, motsvarar ett pär miljoner kronor. Kungsbackaområdet
skulle alltså, örn man godtar en sådan bevisföring, vara ungefär 3 miljoner
kronor bättre ur ekonomisk synpunkt.

Då säger man, att det som är avgörande är de militära synpunkterna — nu
i kväll nämligen! Då har det ju konstaterats, att den militära sakkunskapen
har sagt, att båda alternativen äro godtagbara; de lia till och med sagt att
Kungsbacka är bra. Det är egentligen endast inspektören för luftvärnet som
sagt att han förordar Göteborg. Ja, det är ju alldeles givet, att en inspektör
för ett vapenslag försöker att få sina förband förlagda på de orter, där det
kan bli angenämast för dem. Jag tycker att det är alldeles självklart att
han gör det.

Men då säger man, att det är beredskapsintresset, som är avgörande. Nu
skall jag inte våga komma med påståenden här, ty då kommer alltid påstående
mot påstående i sådana fall, utan jag kanske i all vördsamhet i stället kan få
framställa några frågor örn beredskapssynpunkterna, framför allt till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet.

Man kan väl tänka sig två fall, då detta luftvärn kan få ingripa. Det ena
fallet är att nian inte har en aning örn att det kommer ett blixtanfall emot

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Anslay till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)

Göteborg. Jag undrar hur det ser ut vid Buakåren i Göteborg vid ett sådant
anfall. Man vet ingenting; då är det väl fredsutbildning; det kanske inte en
gång finns folk inne, som lärt sig hur man skall manövrera pjäserna. Det
finns säkerligen inte skarp ammunition utlämnad, utan den ligger i fredsförvaring
under lås och bom och under uppsikt av befälet på regementet. Jag
kan inte förstå att kåren skulle kunna hastigt gripa in och möta ett sådant
oväntat flygöverfall. Men jag kan ju få lärdomar, om det är meningen att
Buakåren skall ha skarp ammunition liggande vid pjäserna även under fredliga
förhållanden.

Så kommer det andra fallet: örn man fått reda på att det råder utrikespolitisk
oro. Då vill jag ställa den frågan till försvarsministern: Örn det råder
politisk oro, är inte då luftvärnet det första man mobiliserar? Men örn luftvärnet
är mobiliserat, då står det inte på någon kaserngård i Bua, örn jag
förstår saken rätt, utan då är det väl utplacerat på sina artilleriplatser för
att stå stridsberett. Då är det alltså endast den skillnaden mellan dessa två
förläggningar, att vid mobilisering folket hastigare kan komma med spårvagn
till sin mobiliseringsplats i Bua. Nu är det en och en halv mils skillnad
i avstånd från Göteborg till de två föreslagna förläggningsplatserna. Jag
undrar: tar det så mycket längre tid, eller tar det någon längre tid alls, om
man vid mobiliseringen fastställer, att de som skola mobiliseras skola inträffa
vid en central plats i Göteborg, och där stå bussar som skjutsa dem till
Kungsbacka? Det skulle alltså ur beredskapssynpunkt vara fråga örn den tidsskillnad
som det tar mellan de båda förläggningsplatserna, alltså att färdas
en och en halv mil längre.

Även här använder man för övrigt olika argument. Det är förfärligt stor
skillnad på avstånd, örn det gäller att få folket till förläggningsplatserna,
men försvarsministern sade, att då det gäller att komma till skjutplatsen, betyder
avståndet ingenting, därför att kåren är motoriserad. Då vill jag ställa
den tredje frågan: har denna en och en halv mils skillnad så stor betydelse,
då kåren skall placeras ut i sina eldställningar, när kåren är motoriserad?

Jag har gjort denna framställning i frågeform, ty det är ju intressant att
man i en sådan debatt som denna kan använda argumenteringen litet hur det
passar sig. Jag är alltså tacksam för att få litet ytterligare lärdomar i denna
fråga, i stället för att komma med nya påståenden. Men kan jag inte få
ytterligare lärdomar i dessa avseenden, kommer jag alltjämt att rösta för reservationen.

Herr Andrén erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Gent emot herr von Helands yttrande nödgas jag säga, att jag är bosatt i Älvsborgs
län och representerar Älvsborgs län. För övrigt har jag här icke att
företräda några andra synpunkter än dem, som varit vägledande för utskottet.

Jag kan tillägga, att jag i alla de förläggningsfrågor, som jag haft att diskutera
i försvarsutskottet, har följt den militära sakkunskapens anvisningar.
Jag har alltså t. ex. röstat för Umeå och inte för Söderhamn.

Till sist kan jag inte underlåta att uttala min förvåning över att herr von
Heland framställer en hel rad viktiga frågor, men innan f rågorna blivit besvarade,
förklarar att han skall rösta för Kungsbacka!

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Johansson, Johan Bernhard,
som yttrade: Då herr Andrén nyss hade ordet, ber jag att få rikta en
replik till honom med hänvisning också till vad han sade tidigare. Han vände
sig då till mig och sade att örn jag är en klok affärsman, skulle jag naturligtvis
köpa den mark som ligger så till, att man kan få bra betalt när man säl -

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)
jer den. Jag vill då svara herr Andrén, att jag aldrig har hört talas om att
man kan förlora något på mark som man får gratis, och i detta fall är det
inte bara marken som man får gratis, utan enligt vad fortifikationsstyrelsen
säger, hade Kungsbacka också förklarat sig villigt att framdraga vatten och
avlopp. Detta är inte inräknat i kostnaderna, men såvitt jag kan förstå, finns
det inte någon sådan förbindelse beträffande Göteborgsalternativet.

Herr Andrén erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag har icke haft anledning att yttra mig örn problemet, huruvida man kan
förlora något på sådant, som man får gratis, men jag har förutsatt, att man
kan göra en bättre affär på en vara som man får köpa till ett dyrare pris.
Jag är övertygad att herr J. B. Johansson ganska väl förstår den synpunkten.

Herr Ekströmer: Herr talman! Med anledning av herr Andréns sista yttrande
vill jag säga, att vi väl inte köpa dessa markområden för att göra tomtaffärer
utan vi köpa dem för att där förlägga en luftvärnskår. Åtminstone
har jag aldrig haft någon tanke på sådan synpunkter som herr Andrén lägger
på denna sak.

Försvarsministern har som vi hört endast i allra största allmänhet talat örn
beredskapen, utan att närmare gå in på det. Herr statsrådet nämnde visserligen,
att mobiliseringen gick bättre i Bua än i Kungsbacka, därför att man vid
Kungsbackaalternativet skulle riskera att folket finge fara elen långa vägen två
gånger. Men jag frågar: är verkligen en mobilisering så oelastisk, att man skall
kunna riskera sådant? Finns det inte möjlighet att mobilisera detta luftvärn
centralt till Göteborg, så att man kan undvika dubbelkörning vare sig det gäller
Bua eller Kungsbacka?

En annan sak, som jag ville fråga örn i anslutning till vad jag först sade, är
den: Tror herr statsrådet verkligen att ett luftvärnsbatteri, som står uppställt
i Bua, har något som helst värde vid försvaret av Göteborg, när det skulle ha
att skjuta på ett avstånd av G—10 kilometer? Efter vad jag hört skulle det
största avstånd, på vilket man kan skjuta med någorlunda träffsäkerhet, vara
4 kilometer. Man har sagt, att så fort avståndet blir större, är det ytterst liten
sannolikhet att man kan träffa flygande mål.

Herr Holmström: Herr talman! När jag begärde ordet, var det för att yttra
mig i frågan örn värdet från beredskapssynpunkt av dessa bada platser. Jag
är förekommen av herr von Heland; jag hade tänkt framföra ungefär samma
synpunkter som han. Herr von Heland ställde några frågor, och jag hoppas han
får svar. Jag skall därför inte yttra mig örn den saken. Jag skall i stället be
att få göra något, som jag är mycket rädd för. Jag avser att rikta en fråga till
min förträfflige vän herr Andrén. Jag är rädd därför att han är så snabb i
repliken och så dräpande. Men jag tar risken!

Det har redan sagts av någon talare, att det är spekulationssynpunkter, som
herr Andrén framför i frågan örn priset på marken.

Herr Andrén menade, att det är en bättre affär att välja Göteborg och för
en dyr penning köpa värdefull markt. Men det är väl inte meningen, att den
där marken skall ligga som objekt för tomtspekulation, att staten skall vänta
tills priserna stiga och då sälja tomterna för att förtjäna pengar! Det är ju
meningen att snarast bygga kaserner och andra därtill hörande byggnader pa
den,. Staten skall ju förutom köpet av marken göra en kapitalinvestering i
byggnader. Då frågar jag: Har den där tomten i framtiden något värde för en
köpare? Det skulle endast vara en köpare, som kunde utnyttja kasernbyggnader -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)
na, alltså, för att använda den gamla Strixhistorien, en, som skulle »köpa en,
kanon och börja för egen räkning». Jag menar alltså att staten binder försäljningsmöjligheterna
genom att själv bygga där.

Nu kail, herr Andrén vara snäll och svara.

Herr Andrén: Herr talman! Jag skall först och främst be att få tacka för
den vänliga komplimang, som min ärade vän på Hälsingebänken gav mig. Samtidigt
måste jag beklaga, atf jag ännu en gång måste förklara för kammaren
och framför allt för herr Holmström, att när jag talade om det pris, man kunde
betala ur spekulationssynpunkt, så var det inte alls för att insinuera eller
ens antyda att staten här skulle driva spekulationsaffärer, utan uteslutande för
att framhålla, att man här på båda ställena har att göra med pris, som icke
kunna betraktas som obilliga.

Herr Holmström: Då ber jag bara att få hänvisa till vad herr J. B.
Johansson nyss sade.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag är ledsen att behöva begära ordet
ytterligare i samma ärende, men när herr von Heland ställer direkta frågor
till mig, så får jag väl yttra mig, även örn det är ganska svårt att svara
på frågorna, därför att de ha ytterst liten betydelse för själva saken.

Herr von Heland säger nämligen, att det finns två alternativ. Det ena är
att vi inte veta om ett blixtanfall. Då kommer det över oss som en tjuv om
natten; då är manskapet spritt; då kan inget batteri ingripa; då gör det detsamma
om artilleriet ligger i Göteborg eller i Kungsbacka. Det andra alternativet
är att vi visste örn anfallet. Då äro vi färdiga; då ligga pjäserna på
sina platser; då gör det också detsamma örn de äro förlagda i Göteborg eller
inte.

Ja, men äro dessa alternativ de enda som finnas? Ar det inte tvärtom ofta
så, att vi ha fått en aning örn att någonting skall ske, vi sätta i gång en
mobilisering, men innan den är färdig, ha vi anfallet över oss. Det är ju ett
alternativ, det kan man väl inte komma ifrån, och i det fallet kan det väl
inte hjälpas, att Göteborg har företrädet. Och det finns ju många andra alternativ,
som jag inte här behöver gå in på. Man bör nog inte lägga till rätta
ett par alternativ, då det är likgiltigt, var luftvärnsartilleriet ligger; i så
fall kan det ju ligga i Stockholm, herr von Heland, bara man får i tillräckligt
god tid veta, när man tänker göra ett »blixtanfall» mot Göteborg. Då
kan man ju mobilisera det i Stockholm!

Vidare skulle jag vilja säga en sak till herr Ekströmer. Herr Ekströmer
har tydligen den uppfattningen, att inflygning mot Göteborg av fientliga
flygplan måste ske på en viss bestämd plats, dit det är 7 kilometer. Men man
kan mycket väl tänka sig, att flygplanen komma in på ett ställe, där det icke
är 7 kilometer till dessa batterier.

För det tredje skulle jag vilja säga till herr von Heland, att det är väl
ändå inte riktigt att jämföra tvisten mellan Umeå och Söderhamn med tvisten
mellan Göteborg och Kungsbacka. Kom ihåg att Umeå har 13,000 invånare,
Söderhamn 10,000. Det är inte stor skillnad på dessa två städer, av vilka
Umeå dock redan har bland annat två regementen. Kungsbacka har 2,300 invånare.
Karlsborg har 2,900, och jag har upplevat mycket stora svårigheter
där. Jag kan inte annat än känna mig bekymrad inför utsikten att få ett
truppförband förlagt till ett så litet samhälle som Kungsbacka.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Anslag till markförvärv för Göteborgs luftvärnskår. (Forts.)

Herr von Heland: Herr talman! Jag tiar redan erkänt, att det motiv, som
jag tycker är faktiskt det enda bärande för Göteborg, det är att man icke
skall i onödan förlägga förbanden i småstäder, men jag hade å andra sidan
för mig, att Kungsbacka nästan kan räknas som en förstad till Göteborg.

Dessutom vill jag som slutreplik säga, att Stockholm ligger dock mer än
femton kilometer från Göteborg.

Överläggningen var härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Gränebo m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 10, punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej •— 46.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1942/43 till statens
informationsstyrelse; och

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anskaffning av baracker m. m.
för vissa staten tillhöriga torvmossar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Ang. nedläggande.
av
högre
lärarinneseminariet

m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande, nr 177, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 255, hade Kungl. Majit, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
den 24 april 1942, föreslagit riksdagen att

1. besluta,, att högre lärarinneseminariet skulle nedläggas med utgången av
budgetåret 1942/43;

2. besluta, att nya elementarskolan i Stockholm skulle nedläggas samt att
i Stockholm i stället skulle upprättas tre nya läroverk, nämligen

dels på Östermalm ett högre allmänt läroverk med sjuårig folkskola, sjuårig
flickskola med teoretisk och praktisk linje, fyra- och femårig realskola
samt fyraårigt latin- och tre- och fyraårigt realgymnasium, samtliga linjer utom
flickskolans avsedda för såväl gossar som flickor,

dels i Bromma ett högre samläroverk med femårig realskola samt fyraåriga
latin- och realgymnasier,

dels ock i Enskede ett högre samläroverk med fyra- och femårig realskola
samt fyraåriga latin- och realgymnasier,

skolande ifrågavarande organisationsändringar ske successivt från och med
budgetåret 1943/44 eller den senare tidpunkt, Kungl. Majit bestämde, allt
under villkor att Stockholms stad i fråga örn de nyorganiserade läroanstalterna
åtoge sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande kontant
ersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal än även
att bidraga till bestridande av de utgifter, som åvilade biblioteks- och materielkassorna
samt ljus- och vedkassorna, med ett engångsanslag under första året
av läroanstalternas verksamhet av tillhopa 28,000 kronor med den fördelning
mellan läroanstalterna, som Kungl. Majit bestämde;

3. besluta, att vid högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm i
Stockholm skulle från och med budgetåret 1943/44 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj :t bestämde, successivt upprättas en femårig realskola vid sidan
av den nuvarande fyraåriga, under förutsättning att Stockholms stad förpliktade
sig att, såvitt anginge den femåriga realskolan, tillhandahålla erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning samt, såvitt
anginge ifrågavarande läroverk i dess helhet, bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal; 4.

besluta, att vid tidpunkt, som framdeles skulle bestämmas, skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag, departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 24 april 1942 förordat, upprättas
ett statens skolköks- och handarbetsseminarium samt att statens skolköksseminarium
i avbidan härpå skulle från och med budgetåret 1943/44 vara provisoriskt
organiserat i huvudsak på det sätt, departementschefen i samma statsrådsprotokoll
angivit;

5. förklara sig icke hava något att erinra mot att vid den tidpunkt, som
framdeles skulle bestämmas, inrättades ett psykologisk-pedagogiskt institut i
huvudsaklig enlighet med vad departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll
förordat;

6. godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för högre lärarinneseminariet,
att tillämpas tills vidare under budgetåret 1942/43;

7. till Högre lärarinneseminariet: Avlöningar för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av 350,300 kronor;

8. till Högre lärarinneseminariet: Omkostnader för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av 42,300 kronor;

Fredagen den 19 juni 1942 e. ni.

Nr 25.

Ang. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)

9. till Högre lärarinneseminariet: Stipendier för budgetåret 1942/43 anvisa
ett anslag av 1,200 kronor;

10. till Privatläroverk: Bidrag till Höglandsskolan i Stockholm för budgetåret
1942/43 anvisa ett anslag av 30,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr G. W. Källman
m. fl. (I: 251) och den andra inom andra kammaren av herr E. Birke m. fl.
(II: 359), vari hemställts, att riksdagen måtte i princip bifalla Kungl. Maj :ts
proposition nr 255 samt bemyndiga Kungl. Majit att besluta örn linjefördelningen
och läroverkens placering, sedan ytterligare utredning verkställts,
varvid de nordvästra förorternas behov av eget högre allmänt läroverk jämväl
skulle beaktas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,

1. besluta, att högre lärarinneseminariet skulle nedläggas med utgången av
budgetåret 1942/43;

2. i skrivelse hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
förnyad utredning angående omorganisation av vissa läroverk i Stockholm
med beaktande av vad utskottet förut i utlåtandet anfört;

3. besluta, att vid högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm i
Stockholm skulle från och med budgetåret 1943/44 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Majit bestämde, successivt upprättas en femårig realskola vid sidan
av den nuvarande fyraåriga, under förutsättning att Stockholms stad förpliktade
sig att, så vitt anginge den femåriga realskolan, tillhandahålla erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning, samt, såvitt
anginge ifrågavarande läroverk i dess helhet, bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal; 4.

5. godkänna under punkten införd avlöningsstat för högre lärarinneseminariet,
att tillämpas tills vidare under budgetåret 1942/43;

6. till Högre lärarinneseminariet: Avlöningar för budgetåret 1942/43 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 350,300 kronor;

7. till Högre lärarinneseminariet: Omkostnader för budgetåret 1942/43 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 42,300 kronor;

8. till Högre lärarinneseminariet: Stipendier för budgetåret 1942/43 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 1,200 kronor;

9. till Privatläroverk: Bidrag till Höglandsskolan i Stockholm för budgetåret
1942/43 under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 30,000 kronor;

B. att motionerna I: 251 och II: 359 måtte anses besvarade med vad utskottet
förut i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet under rubriken »IV. Omorganisation av högre
lärarinneseminariets övningsskola. Sambandet med läroverksorganisationen i
Stockholm» anfört bland annat:

»I det föregående har utskottet givit sin anslutning till tanken på en viss

Första kammarens protokoll ldl^Z. Nr 25. 7

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
utflyttning av läroverkslinjer från den inre staden till dess yttre delar. Denna
fråga torde böra bliva föremål för fortsatt uppmärksamhet, varvid jämväl
bör undersökas, huruvida icke Bromma och Enskede tills vidare skulle anses
tillräckligt tillgodosedda genom utflyttning allenast av vissa realskolelinjer.
I samband härmed torde även, på sätt utskottet ovan antytt, övriga förorters
behov böra beaktas. Därvid är det emellertid en öppen fråga, huruvida detta
behov lämpligast bör tillgodoses genom läroverk utanför eller inom staden.
Med vad utskottet sålunda anfört torde motionerna 1:251 och 11:359 få
anses besvarade.»

Reservationer hade anförts

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Panli, Bernhard Nilsson, Ekströmer,
Emil Petersson, Eriksson i Stockholm, Persson i Falla, Holmdahl och
Åqvist, vilka ansett dels att utskottets yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, dels ock att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,

1. besluta, att---budgetåret 1942/43;

2. besluta, att nya elementarskolan i Stockholm skulle nedläggas samt att i
Stockholm i stället skulle upprättas tre nya läroverk, nämligen

dels på Östermalm ett högre allmänt läroverk med sjuårig folkskola, sjuårig
flickskola med teoretisk och praktisk linje, fyra- och femårig realskola
samt fyraårigt latin- och tre- och fyraårigt realgymnasium, samtliga linjer
utom flickskolans avsedda för såväl gossar som flickor,

dels i Bromma ett högre samläroverk med femårig realskola samt fyraåriga,
latin- och realgymnasier,

dels ock i Enskede ett högre samläroverk med fyra- och femårig realskola
samt fyraåriga latin- och realgymnasier,

skolande ifrågavarande organisationsändringar ske successivt från och med
budgetåret 1943/44 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde, allt under
villkor att Stockholms stad i fråga örn de nyorganiserade läroanstalterna åtoge
sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal än även att bidraga
till bestridande av de utgifter, som åvilade biblioteks- och materielkassorna samt
ljus- och vedkassorna, med ett engångsanslag under första året av läroanstalternas
verksamhet av tillhopa 28,000 kronor med den fördelning mellan läroanstalterna,
som Kungl. Majit bestämde;

3. besluta, att--- 30,000 kronor;

B. att motionerna---anfört;

2) av herr Oscar Olsson, som med instämmande i övrigt i vad utskottet föreslagit
ansett, att i utskottets yttrande under rubriken »Omorganisation av
högre lärarinneseminariets övningsskola. Sambandet med läroverksorganisationen
i Stockholm» bort i det stycke, som började med orden »I det föregående»
och slutade med orden »få anses besvarade», efter orden »vissa realskolelinjer»
införas en mening av följande lydelse:

»Därvid bör möjlighet att ombilda några av dessa till praktiska realskolelinjer
prövas, eventuellt deras ersättande med praktiska realskolor övervägas.»

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag måste uppriktigt tillstå, att det
föreliggande utskottsutlåtandet på denna punkt gör ett ganska beklämmande
intryck på mig. Det förefaller som om de som stå för utskottsmajoritetens
yttrande inte skulle lia velat riktigt se vad den kungl, propositionen i själva
verket innebär, utan tala örn någonting annat. Vad som föreslås i propositio -

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
lien i fråga om Stockholmsläroverkens organisation är ju ingenting mera än en
omfördelning mellan de olika stadsdelarna av de klassavdelningar och linjer,
som redan finnas vid de högre läroanstalterna i Stockholm; och dessutom har
jag i likhet med skolutredningen funnit, att förhållandena göra det nödvändigt,
att högre lärarinneseminariet tyvärr nu måste nedläggas. Jag har i likhet
med skolutredningen tänkt mig, att man skulle kunna bevara något av
allt det pedagogiskt värdefulla som finns hos denna institution genom att
seminariets övningsskola skulle sammanföras med vissa ifrån andra läroverk
överflyttade linjer till ett nytt samläroverk.

När nu skolutredningen tog sig för att försöka lägga i hop detta pussel,
fann den ganska snart, att en rationell lösning icke kunde nås med mindre
man gjorde en allmän översyn över huvudstadens läroverksorganisation. Det
är nämligen på det sättet, att Stockholms läroverksorganisation för närvarande
är mycket efter sin tid i fråga örn den geografiska fördelningen av
läroverken. Den har inte dragit konsekvenserna av huvudstadens befolkningsutveckling
under de senaste årtiondena, och vi veta ju alla, att den utvecklingen
innebär, att bostadsdistrikten mer och mer skjutits ut från stadens
centrum till ytterkanterna. I dessa yttre stadsdelar bor nu den övervägande
delen av barn och ungdom i skolåldern, men de skolor de besöka, ligga alltjämt
i stor utsträckning i de inre delarna av staden. Läget har nu blivit det,
att vissa av de nya stadsdelarna, främst Bromma och Enskede men också
Gärdesstaden, äro missgynnade beträffande barnens möjligheter till högre
skolutbildning, medan det i de centrala delarna av staden, särskilt Norrmalm,
är bättre ställt i det avseendet.

Nu har jag inte velat komma med något förslag som skulle åsamka staten
några större utgifter under nuvarande förhållanden, utan den kungl, propositionen
innebär helt enkelt en omflyttning av de olika klassavdelningarna, så
att man får flera i ytterkanterna, där de behövas, och färre i de centrala delarna,
där det inte är så stort behov av dem. Detta är allt, som behöver göras
från statens sida. Sedan tillkommer det Stockholms stad att uppföra de läroverksbyggnader
som kunna behövas, och det vill Stockholms stad gärna göra,
om den därigenom kan få en förnuftigare anordning.

Det är denna enkla och praktiska lösning, man vill hindra från statsutskottsmajoritetens
sida. Jag frågar mig då, vad detta egentligen kan bero på.
Den uppdelning i klassavdelningar, som propositionen föreslår, utmynnar i
att två läroverk i de centrala delarna av staden skola läggas ned, nämligen
högre lärarinneseminariet och nya elementarskolan, och att de olika linjerna
vid dessa läroverk jämte ett antal linjer vid de övriga läroverken skola passas
ihop, så att man får tre nya läroverk, under det samtliga läroverken tillhopa
skulle ha samma antal linjer som förut. Det första av de nya läroverken föreslås
förlagt till Gärdesstaden, det andra till Ängby i Bromma och det tredje
till Enskede. Det är vad denna sak innebär.

Utskottets egentliga invändning mot detta förslag är att det »otvivelaktigt
skulle medföra väsentligt ökade förutsättningar för en ansvällning av den
redan förut stora läroverksorganisationen i Stockholm». Detta förefaller mig
vara en fullkomligt orimlig invändning. För det första är utskottets invändning
faktiskt oriktig — den baserar sig på oriktiga uppfattningar om de faktiska
förhållandena — och för det andra är, som jag strax skall påvisa, hela
resonemanget utan betydelse för den fråga som föreligger. När utskottet sålunda
tydligen menar, att läroverksorganisationen i Stockholm redan är för
stor, så är detta oriktigt i och för sig. Det är ett felaktigt antagande. Jag förmodar
att utskottet underförstår, att det är i jämförelse med förhållandena
inom landet i (ivrigt, som läroverksorganisationen i Slockholm skulle vara för

103

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. ert. (Forts.)
stor, och det är för visso icke första gången, som detta påstående framförts,
men det är inte riktigare för den sakens skull. Det är ett felaktigt påstående.

För att belysa detta förhållande skall jag bara be att få nämna några siffror.
Jag skall inte trötta med för mycket sådana i kväll utan bara ta ett par,
som jag tycker äro ganska slående. Det totala antalet klassavdelningar inom
realskolan i hela landet är 1,459. Av dem finnas 159 avdelningar i huvudstaden,
d. v. s. inte fullt 11 procent av samtliga klassavdelningar. Stockholms
invånareantal är ungefär tiondelen av hela rikets. Därav framgår, att Stockholms
andel är nästan exakt lika med genomsnittet för riket.

Jag kan tillägga, att motsvarande jämförelser för exempelvis Södermanlands
län ger till resultat att detta län, som omfattar 3 procent av Sveriges folkmängd,
också har 3 procent av det sammanlagda antalet klassavdelningar inom
realskolan. Men då får man komma ihåg att Stockholms stad har en helt annan
struktur än Södermanlands län. Stockholm är ju ett renodlat stadsområde,
medan däremot Södermanland inkluderar både stads- och landsbygdsområden,
och det finns därför ingen anledning att antaga, att stockholmarna skulle vara
mera gynnade än t. ex. invånarna i Nyköping, Strängnäs eller Eskilstuna. Överhuvud
taget skulle det inte vara svårt att ange ett flertal både medelstora och
smärre städer ute i landet som i det avseende varom här är fråga äro väsentligt
bättre ställda än Stockholm.

Att det är så, framgår ju ännu tydligare, örn man tänker på det som med
all rätt ter sig såsom avgörande för föräldrar och barn, då de skola bilda sig
en uppfattning örn huruvida läroverksorganisationen är för stor eller inte, nämligen
frågan örn antalet avvisade godkända inträdessökande på de olika orterna.

Jag kan anföra några siffror därpå för höstterminen 1941. Det sammanlagda
antalet godkända men på grund av platsbrist avvisade inträdessökande
till femåriga realskolans första klass var då i hela landet 537. Av dessa hörde
inte mindre än 209 hemma i Stockholm och 50 i Göteborg. De siffrorna för de
båda största städerna måste emellertid reduceras, då vissa realskolor efteråt
kunde ta emot åtskilliga av de vid andra läroverk avvisade, örn man vill vara
på den säkra sidan, bör man måhända minska siffrorna för Stockholm och
Göteborg, låt oss säga till hälften. Det är i alla fall alldeles klart, att det är i
dessa städer som platsbristen framför allt uppträder. Utom Stockholm och
Göteborg var det fem städer, där minst 20 lärjungar måste avvisas, och i en
rad av städer med högre allmänt läroverk funnos inga avvisade godkända inträdessökande.
Och ändå var läget höstterminen 1941, varpå jag nu byggt denna
framställning, bättre än i år för Stockholms vidkommande. Vid de nyss
avslutade inträdesprövningarna uppges det, att mellan 200 och 300 sökande
efter clearingen mellan de olika skolorna ha måst definitivt avvisas från Stockholmsläroverken.
En stor del av dessa sökande kunna beräknas komma igen
ett följande år och förrycka då läget för de nya kullar som söka sig till läroverken.

Att under sådana förhållanden påstå, att Stockholm är gynnat i fråga örn
tillgången på läroverksplatser, är inte riktigt, även örn det är sant, att Stockholm
har en viss platsreserv i privatskolorna, som i regel inte förekommer i de
andra läroverksstäderna. Med växande barnkullar och genom Stockholms fortsatta
expansion inte minst i riktning mot det påtänkta Enskedeläroverkets område
måste behovet av platser kraftigt öka under de närmaste åren.

Dessa fakta vederlägga, såvitt jag förstår, talet örn att Stockholms läroverksorganisation
skulle vara för stor, och därmed skulle det strängt taget inte
vara nödvändigt att utförligt bemöta utskottets andra huvudargument mot den
föreslagna organisationen. Detta argument är emellertid i och för sig av den beskaffenhet
att jag måste säga några ord örn det.

Fredagen den 1!) juni 1942 e. m.

Nr 25.

101

Ant/, nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)

Jag syftar på de farhågor som utskottet har uttalat att tillkomsten av tre
nya fullständiga högre läroverk i huvudstaden skulle i högre grad än nuvarande
anordning medföra risker för en automatisk ansvällning av organisationen.

Hur förhåller det sig nu därmed? Jag kan inskränka mig till att framhålla,
att den omfördelning av läroverkslinjerna som föreslås i propositionen inte
medför någon som helst ändring i det nuvarande förhållandet, att riksdagen för
varje år bestämmer, hur många nya parallellavdelningar som få upprättas, och
riksdagen kommer därför att i fortsättningen ha precis samma grepp som hittills
över huvudstadens läroverksorganisation.

Utskottet har i det sammanhanget upprepat de betänkligheter som innevarande
års riksdag redan tidigare uttalat beträffande en alltför långt driven studelproduktion.
Jag är emellertid övertygad örn att man inte alls når vad man
åyftar på de vägar som utskottet har antytt, och inte heller kan jag finna det
befogat att en sådan spärranordning skall införas just för Stockholms del. Om
man tror att man skulle kunna lösa frågan örn det för stora tillflödet till gymnasierna
och realskola genom en sådan spärr, skulle den väl gälla för hela riket
och inte bara för Stockholm.

Det är emellertid faktiskt på det sättet att den rationella lösningen av problemet
örn tillströmningen till läroverken, som är en av de viktigaste frågor som
skolutredningen har på sitt program, består i att öppna nya möjligheter till
utbildning i praktiska yrken för vår tekniskt intresserade och begåvade ungdom,
och det är en mycket vittutseende fråga. För att den skall kunna lösas,
fordras inte bara en vittgående omorganisation av ungdomsskolorna, varigenom
man får kanaler öppnade till olika praktiskt orienterade yrken, utan också en
omtaxering av det sociala värdet av den praktiska utbildningen. Det är såvitt
jag förstår visserligen en besvärlig väg, men den enda väg som man kan beträda,
om man i längden skall lyckas minska tillflödet till läroverken. Att ta
till en sådan tvångsreglering som utskottet tycks vilja göra, så att man helt
enkelt skulle se till att hundratals barn inte kunna få några platser vid läroverken,
barn som äro godkända och vilkas föräldrar önska kosta på dem denna utbildning,
det är enligt min mening en orimlig och opraktisk utväg. En sådan
ordning kommer att föra med sig att i konkurrensen om det knappa antalet
platser de flickor och ynglingar, vilkas föräldrar lia råd att låta dem ta extralektioner,
komma att få ett oberättigat försprång. Då måste man befara att det
urval som äger rum sannerligen inte kommer att gynna studiebegåvningarna,
utan, det blir ett urval som baseras på örn föräldrarna ha tålamod och pengar
nog för att kunna, örn jag så får säga, korvstoppa sina barn med kunskaper,
ända tills de kunna lägga beslag på de eftertraktade, alltför få platserna vid
läroverkan. Det är naturligtvis så det kommer att gå till. Att detta skulle leda
till ett lämpligt urval av dem som skola studera vid våra realskolor och våra
gymnasier, tillåter jag mig att sätta ett stort frågetecken för.

Förmodligen blir väl saken också den att denna översvämning inte på något
sätt kommer att hejdas genom att man har för få läroverk. Yi se ju att örn man
har ett mindre antal läroverk, blir följden av den press, som gör sig gällande,
endast att de enstaka läroverken bli orimligt stora. Det resultatet ha vi
redan kunnat konstatera i Bromma, som för närvarande har ett alldeles för stort
läroverk. En annan konsekvens diirav, som förmodligen kommer att uppstå, är
att de föräldrar sorn lia råd men som inte lyckats — kanske efter att år efter
år lia försökt — låta plugga i sina barn så mycket, alf de kunnat kvalificera
sig flir någon av dessa alltför få platser, komma att vända sig till privata
skolor, oell det kommer att uppstå ett större antal privatskolor av ett slag som
inte äro önskvärda. Det blir inte de goda, av statsmyndigheterna erkända och

102

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 c. ra.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
understödda enskilda läroverken som komina att växa upp under sådana omständigheter,
utan det blir de inte önskvärda privatskolor, där tillträdet praktiskt
taget står öppet endast för rikemans barn, vilket är bra varken för skolorna
eller för barnen.

Nej, det ligger nog helt enkelt till på det sättet att det är en fullkomligt
hopplös uppgift att emot föräldrarnas bestämda önskan söka stänga ute deras
barn från läroverksutbildning genom att ställa för få platser till förfogande för
dem. Det går inte att minska tillströmningen på det sättet. Det är en onaturlig
tvångsreglering som kommer att hämna sig på bl. a. de olika sätt jag här antytt.
Jag misstänker också att örn man försöker att gå den vägen, kommer föräldrarnas
mening att göra sig så pass kraftigt gällande, att man skulle finna
att det inte är en gångbar väg. Jag skulle tro att föräldrarna helt enkelt komma
att slåss för detta, och de ha rätt att göra det enligt min mening. Det enda
sättet att råda bot för detta är genom att tålmodigt försöka lägga om vår skolorganisation
så, att man i någon män kanaliserar av en del av framförallt dem,
som inte äro lämpade för teoretiska studier, till andra linjer — till praktisk
utbildning och till praktiska sysselsättningar — och dessutom genom att försöka
så småningom övertyga folk örn att den praktiska utbildningen är socialt
likvärdig med den andra, så att inte alla nödvändigtvis skola behöva bli studenter
i detta land. Det är en svår uppgift, men det är den enda väg man kan,
beträda. Det går inte att vara otålig och bara säga ifrån att vi inte ställa platser
till förfogande. Då händer som sagt bara malörer och otrevligheter, men
man finner ingen lösning av problemet.

Nu vill utskottet hänskjuta hela frågan örn Stockholms läroverksorganisation
till en förnyad utredning. Det är fara värt att lösningen därmed skulle uppskjutas
till en oviss framtid. Jag skulle därför vilja på det bestämdaste avråda
därifrån.

Jag ber också att få säga ett par ord om en annan sak. Utskottet har i anledning
av väckta motioner fått pröva också frågan om ett nytt läroverk för
Stockholms inte inkorporerade nordvästra förorter och har funnit att den frågan
bör beaktas vid den av utskottet påyrkade fortsatta utredningen angående
Stockholms läroverksorganisation. Jag vill med anledning härav endast understryka
att propositionen ingalunda ställer sig i princip avvisande mot tanken
på ett särskilt läroverk för de ifrågavarande förstäderna, men i motsats till
utskottet anser jag att utredningen av den frågan inte bör få förhala lösningen
av det trängande spörsmålet om Stockholms läroverksorganisation. Det
är ju på det sättet att dessa förorter ännu inte ens kunnat ena sig om var de
skola ha sitt läroverk. De slåss för fulla muggar om huruvida det skall placeras
i Solna, i Sundbyberg eller i någon annan av dessa orter. Mycket litet är
gjort i utredningsavseende, och det dröjer länge innan man får den saken klar.

Men därtill kommer vad jag framhållit i mitt uttalande i propositionen, nämligen
att det nu framlagda förslaget inte på något sätt föregriper lösningen av
förorternas läroverksfråga. Jag har till och med antytt att man skulle kunna
tänka sig att en del klassavdelningar kunde flyttas dit ut från de centrala delarna
av Stockholm, om befolkningsförskjutningen skulle motivera en sådan
åtgärd. Jag har velat särskilt framhålla detta, då det förefaller mig visa att
propositionens förslag inte på något sätt avser att låsa fast läroverksorganisationen
i något orubbligt schema, utan tvärtom går ut på att organisationen
skall kunna smidigt anpassa sig efter förhållandenas förändringar.

Jag tror att jag också i övrigt har försökt undvika att lägga fram förslag till
sådana åtgärder som skulle på något otillbörligt sätt binda statsmakterna i deras
framtida ställningstagande. Utskottet har uttalat några farhågor för att
ett principbeslut med avseende på organisationen av det ifrågasatta Östermalms -

Fredagen (ten 1!) juni 1942 e. m.

Xr 25.

103

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
läroverket skulle vara ägnat att föregripa prövningen av det förslag som skolutredningen
kommer att framlägga beträffande lärarutbildningen. Jag kan försäkra
att de farhågorna äro fullständigt ogrundade. En ifrågasatt omläggning
av lärarutbildningen berörs sålunda inte av frågan örn Östermalmsläroverkets
organisation. Och särskilt vill jag framhålla att örn det läroverket göres till
provårsläroverk, binder det inte statsmakterna mer än varje annat provårsläroverk.
Faktum är att ett nytt provårsläroverk behöves för att avverka överskottet
av tjänstgörande, men icke provårsutbildade lärare. Om vid en eventuell omorganisation
av provåret de s. k. provårsläroverken äro ett mer eller mindre,
spelar ingen roll ur dessa synpunkter, det är väl alldeles uppenbart.

Jag vill också säga, att jag tror att det vore synnerligen lyckligt, om man i
detta läroverk finge, på sätt som är föreslaget, förena de olika flick- och folkskolelinjerna
med nya utbildningslinjer och skolformer, så att de sammanfördes
i ett läroverk. Det är någonting som jag tror skulle ge ett värdefullt stoff för
pedagogiska rön och erfarenheter speciellt i fråga örn det som vi nu arbeta med,
nämligen spörsmålet om sammanknytningen mellan de olika skolformerna. Det
har redan gjorts sådana rön vid högre lärarinneseminariets övningsskola, såsom
den nu är organiserad. Jag är övertygad om att det vore synnerligen värdefullt
att ytterligare fullständiga den organisationen just ur synpunkten att man
då kan s.e, hur sådana sammanknytningar fungera i praktiken.

Såsom ett komplement till detta läroverk har skolutredningen och propositionen
tänkt sig ett särskilt pedagogiskt institut, som likaledes skulle vara förlagt
till det nya Östermalmsläroverket. Institutets uppgift skulle bli att taga
hand örn uppslag och strömningar som göra sig gällande på olika håll inom
undervisningsväsendet och ur enhetliga synpunkter försöka leda försöksverksamheten
på dessa områden och bedöma deras resultat. Jag tror det skulle vara
en synnerligen nyttig och lämplig anordning.

Utskottet har inte velat att riksdagen skulle binda sig för förslaget örn det
pedagogiska institutet nu i år, och det är strängt taget inte heller nödvändigt
att göra det. Det hade emellertid varit roligt, örn så kunnat ske, men det innebär
naturligtvis inte någon större olycka, örn man väntar med den saken till
en något senare tidpunkt.

Jag vill till sist endast sammanfatta de synpunkter, som varit vägledande
för den kungl, propositionen.

Dess förslag gå inte ut på någon utvidgning av läroverksorganisationen i huvudstaden.
Någon sådan har jag inte ansett vara försvarlig i nu rådande statsfinansiella
läge. Hela denna stora omorganisation kostar icke staten mer än
en rektorslön, icke mer än 12,000 kronor överhuvud taget. Kostnader uppkomma
givetvis för de nya läroverksbyggnaderna, som emellertid Stockholms stad
önskar och själv vill skaffa sig, och det bör man väl i alla fall inte sätta krokben
för. Propositionen har begränsat sig till att försöka lösa det ena av de två
brännande problemen för Stockholms läroverk, nämligen deras lokala fördelning.
Frågan örn en total utvidgning av denna organisation har ansetts böra
anstå, till dess de ekonomiska förhållandena medge något dylikt. Jag frågar
då, varför man skall hindra Stockholm, när det inte kostar staten någonting att
tala örn, att få sin organisation uppordnad på detta sätt. Vad ligger det för
ett motiv bakom ett dylikt ståndpunktstagande?

Propositionen söker vidare undvika att föregripa statsmakternas framtida
ställningstagande såväl i organisatoriska som i utbildningsfrågor. Och riksdagen
skulle med ett bifall till propositionen ha lika fria händer som förut och
samma grepp som tidigare över dessa frågor. Den motsättning mellan huvudstaden
och landet i övrigt, varav utskottets utlåtande genomsyras och som man
tycks framför allt vilja bygga på här i sin aktion inom riksdagen, kan inte

104

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
hämta någon som helst näring i propositionens förslag, eftersom det helt enkelt
är på det sättet, att propositionen inte gynnar Stockholms stad på något sätt.
Den glädjen kunna de herrar från landsorten, som skulle vilja på denna grund
gå emot förslaget, inte få av ett avslag. Propositionen vill endast skapa reda
och ordning, när det gäller fördelningen av de högre skolorna inom Stockholm,
och det positiva syftet skulle uppnås utan något som helst förfång för landsorten.

Jag frågar mig då, varför man inte skulle godta detta förslag. Jag hoppas
livligt, att kammaren skall finna att sakskälen tala för Kungl. Maj:t proposition
och att den alltså vill stödja reservanterna, som ansluta sig till den kungl,
propositionen!

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Innan jag går in på dagens tvistefråga,
ber jag att få framföra min uppriktiga lyckönskan till departementschefen för
de löftesrika uppslag i fråga om vårt skolväsens utveckling vilka han här i sin
proposition har framfört till riksdagen, dels i form av det psykologisk-pedagogiska
institutet och dels i form av den nya provskolan på Östermalm, ett
pär saker som departementschefen var inne på i slutet av sitt anförande. Det
är så viktiga och betydelsefulla ting att jag inte kan hjälpa att jag anser att
den tvistefråga, beträffande vilken departementschefen tog i så hårt, nästan
kommer litet i skymundan därför.

Det är riktigt, såsom det framhålles av departementschefen och av
skolutredningen, att detta psykologisk-pedagogiska institut inom pedagogiska
fackkretsar är en synnerligen efterlängtad institution, även örn det kanske
ligger någon övedrift i att en enhällig fackopinion står bakom en önskan om
ett sådant institut. Fackopinionen är väl enhällig så långt det gäller folkskollärarkåren
och de pedagogiska lärostolarna vid universiteten. Men även när
det gäller läroverkslärama ha vi i dagarna i ett avskedstal av en högt aktad
lärare, som tog avsked av sitt läroverk såsom rektor, fått ett kanske mer indirekt
än direkt intyg på vad ett sådant institut skulle betyda, genom hans
uttalande örn den isolerade ställning i vilken läroverkslärama befinna sig
när det gäller utvecklingen av deras skolor och metoderna vid dem. Det är
alldeles tydligt, att skolutredningen och departementschefen ha rätt i att man
genom detta institut kommer ifrån den stagnation i en gång givna former
inom vårt skolväsen som vi nog inte kunna undgå att erkänna har varit litet,
eller kanske ganska mycket, för påtaglig. Inte minst kommer säkerligen detta
institut, såsom departementschefen framhåller, att i fråga om skolans inre
metoder bli av synnerligen stor betydelse.

Jag är nog medveten om att departementschefen kan ha skäl för litet missstämning
gentemot utskottet på grund av dess även enligt min mening alltför
försiktiga uttalande rörande detta institut, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att utskottet dock har gjort ett positivt uttalande för institutet och
att utskottet i den sista meningen av sitt förslag rörande den saken utgår ifrån
att institutet skall komma till stånd, fastän utskottet inte nu vill fatta för
framtiden bindande beslut rörande själva organisationen.

Jag är också fullkomligt ense med departementschefen örn vad han sade rörande
det nya Östermalmsläroverket — för att nu använda det namnet för vad
som också har kallats en provskola — med vilket nämnda institut skulle komma
i förbindelse. Och jag är angelägen att mycket kraftigt stryka under den
förtjänst hos förslaget som departementschefen var något inne på i det sammanhanget,
när han pekade på att provskolan skulle bli ett läroverk i vilket
den sjuklassiga folkskolan bleve inbyggd, en sak som enligt min mening är av
den allra största betydelse. Jag kan inte heller tro, att utskottets försiktiga

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

105

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
framgångssätt, när det talar om denna skola såsom »en tills vidare tillämpad
försöksordning», kan lia lagt några verkliga hinder i vägen för den utveckling
som både skolutredningen och departementschefen med all rätt äro så angelägna
att främja.

Jag är, herr talman, angelägen att få föra fram dessa synpunkter, innan jag
kommer in så att säga på närkampen med statsrådet i fråga örn organisationen
av undervisningsväsendet i Stockholm.

Jag har litet svårt att förstå statsrådets bestämda uttalanden om att utskottet
skulle ha utgått från ett felaktigt antagande, som statsrådet formulerade
det, när utskottet talar örn de föreslagna nya läroverken i Stockholm,
som redan förut har en för stor läroverksorganisation.

Jag har här i min hand ett papper, som tyvärr inte fanns tillgängligt i utskottet
när beslutet fattades, ehuru det är ett mycket viktigt papper. Det är
överstyrelsen som i yttrande till Konungen den 9 oktober 1941 framför vissa
synpunkter på realskolorna och gymnasierna i Stockholm. Beträffande realskolorna
säges det i detta yttrande följande: »Tabellerna ge vid handen, att
Stockholms stad intager en särställning. Även utan förstatligande av de kommunala
mellanskolorna skulle Stockholm intaga en särställning med 114 barn
i realskola på 1,000 barn i skolåldern. Procentuellt sett ger Stockholm sin
ungdom mer än 5 gånger så goda möjligheter till högre skolutbildning som
Jämtlands län gör.» Men det stannar inte vid det. I redogörelsen anföras åtskilliga
exempel från olika län. Antalet barn i realskola på 1,000 barn i skolåldern
är i Stockholm 150. 15 procent av de skolpliktiga barnen i Stockholm
åtnjuta således undervisning i realskola. Närmast efter Stockholms stad kommer
Malmöhus län, där procentuellt inte mer än hälften så många barn komma
i åtnjutande av denna undervisning. Sedan följer Jönköpings län med bara en
tredjedel så många barn i realskola, och i Kopparbergs län är antalet inte ens
så stort. Dessa siffror motsäga i allra högsta grad de synpunkter som departementschefen
har lagt på frågan örn skolväsendets storlek i Stockholm.

Hela det resonemang som statsrådet förde med utgångspunkt från de många
barn, som avvisats från läroverken här i Stockholm, rör ju inte alls utskottets
ståndpunkt i denna fråga, ty vare sig utskottet eller departementschefen segrar,
blir det precis lika många barn som avvisas. Kanske till och med ett något
mindre antal barn avvisas, örn riksdagen bifaller utskottets förslag, särskilt
örn min reservation därvid också kommer i fråga. Ty utskottet har gått
den väg, som jag till min stora överraskning finner lia antytts av undervisningsrådet
Sjöstedt, när detta dokument som jag har i min hand uppsattes.
Denne föreslår att läroverken i Stockholms inre delar få ett mindre lärjungeantal,
vilket kan ske örn man upprättar samrealskolor i Bromma och Enskede.
Det är således precis vad utskottet har föreslagit.

I samband med den kungl, propositionen och utskottsförslaget har det gjorts
mycket väsen i debatten utanför riksdagen örn de 200 barn, som avvisats i
Stockholm. Men jag är övertygad örn att departementschefen måste intyga, att
vilket förslag som än antages här i kamrarna, blir det samma resultat beträffande
antalet avvisade barn i Stockholm.

Departementschefen gick i detta sammanhang in på en allmän diskussion.
Jag är egentligen helt ense med honom på den punkten, men jag kan inte precis
se att den diskussionen hör hemma i sammanhanget rörande realskolorna här
i Stockholm. Det departementschefen ville visa var, att det är omöjligt att
minska den alltför stora studentproduktionen genom förbud och spärrar, som
skulle hindra föräldrarna alf få sina barn mottagna i gymnasierna. Det tror
nu jag också — kanske i motsats till utskottet. Jag är inte glad åt konstgjorda,
spärrar, dag källner mig egentligen andligen talat mera besläktad med

106

Nr 25.

Fredagan den 19 juni 1942 e. m.

Ang. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
departementschefen än med utskottsmajoriteten i denna fråga. Jag vill gå alldeles
samma väg som departementschefen, vilket också framgår av min reservation.

Departementschefen säger, att den enda väg man kan gå för lösandet av
.studentproblemet är att införa praktiska skolor. När det gäller de praktiska
realskolorna vill jag enligt min reservation ha följande tillägg i utskottets
motivering beträffande de nya realskolorna i Bromma och Enskede: »Därvid
bör möjlighet att ombilda några av dessa till praktiska realskolelinjer prövas,
eventuellt deras ersättande med praktiska realskolor övervägas.»

Antaga kamrarna denna reservation, som nog hade rätt stora utsikter i utskottet,
skulle därmed en möjlighet öppnas för departementschefen att i samråd
med Stockholms stad få till stånd litet fler första-klasser i realskolan än
som nu finnas.

Jag har personligen inte det ringaste att invända mot att Stockholms stad
gynnas speciellt på detta område, därför att Stockholms stad har gått i spetsen
vid förverkligandet av de önskemål, som departementschefen här har
gjort sig till tolk för. De påbyggda praktiska linjerna, som deras tillskyndare
hade en hel del besvär att få igenom här i riksdagen, fördärvades i viss mån
genom att man på bestämmande håll starkt höll på, att det praktiska arbetet
inte skulle börja i de lägsta klasserna utan först i de högsta, d. v. s. den något
bakvända ordningen, att man liksom avvandes från de praktiska göromålen
i de lägsta klasserna för att sedan kastas in på dem i de högsta klasserna.
Stockholms stad bröt denna ordning efter ett par år genom, att inrätta
sina praktiska kommunala mellanskolor, som fått en framgång som inte minst
departementschefen ur sina synpunkter bör anse synnerligen löftesgivande,
när skolutredningen en gång blir färdig med sitt förslag.

Mot min reservationsvis framförda tanke gjordes i utskottet en invändning
av den arten, att eftersom Stockholm hade så många praktiska mellanskolor
var det kanske inte sa behövligt, att staten också slog in på den vägen. Men
Stockholm har inte för många praktiska realskolor. Elever avvisas också från
dessa skolor, och det vöre av synnerligen stor betydelse, tror jag, örn staten
inriktade sig på samma praktiska linje som Stockholms stad.

För att emellertid nu gå tillbaka till statsrådets beskyllning mot utskottet
för att ha gjort felaktiga antaganden, skall jag läsa upp vad som står i det
tidigare av mig omnämnda yttrandet från skolöverstyrelsen rörande gymnasierna
i Stockholm, vilket ju tycktes vara den mest bärande grundvalen för
departementschefens ståndpunkt. Där säges: »Ett gymnasium kräver lokaler,
vilkas uppförande och underhåll äro icke oväsentligt mer ekonomiskt krävande
än en realskola,» Och sedan står det: »Av tabell 3 framgår, att Stockholms
stad är särskilt gynnad. Dess särställning är här ännu mera markant,
än då det gäller realskolstadiet. Ungdomen i Stockholm har i fråga om gymnasieundervisning
mer än 4 gånger så goda möjligheter som ungdomen i genomsnitt
har, mer än 2.5 gånger så goda möjligheter som ungdomen i det mest
gynnade länet (Uppsala län) och mer än 11 gånger så goda möjligheter som
ungdomen i det minst gynnade länet (Kristianstads län).» Det är alltså raka
motsatsen mot vad departementschefen påstod. Härefter följer en statistik,
som visar proportionen mellan antalet barn i skolåldern och antalet lärjungar
i gymnasium. I Stockholms stad är det en gymnasist på 15 skolpliktiga barn.
För Uppsala och Malmöhus län är det en på 38. Stockholm är således 2.5
gånger så gynnat som dessa två län. Det län som kommer därnäst är Jönköpings
län, där det är en på 76. Kommer man så till Västernorrlands län, är
det en på 114, och i Kronobergs län en på 144.

Denna tabell har tyvärr, jag upprepar det, inte kommit under mina eller

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

107

Ang. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
andra utskottsledamöters ögon förrän nu på sistone, då jag helt plötsligt fick
en avskrift stucken i mina händer. Det är alldeles tydligt, att detta yttrande
från skolöverstyrelsen till Konungen direkt stöder, vad utskottet har framhållit
i sitt utlåtande, och samtidigt dementerar statsrådets påstående, att Stockholm
inte skulle vara gynnad stad i dessa hänseenden.

När statsrådet talade örn att det endast rör sig örn kostnaderna för rektorslönerna,
kan statsrådet inte bortse från att, även om det är Stockholms stad
som får betala byggnaderna, det är en synnerligen stor kostnad för det allmänna.
Men vad som är viktigare och som utskottet framhåller, är just att
man bör ha en större överblick över frågan, innan man beslutar de förändringar
som föreslås i propositionen. Det framgår delvis av herr statsrådets
eget anförande, då han talar örn att få skolor inte utgöra någon garanti för
att det blir färre elever i skolorna, ty de få skolorna kunna ju växa ut till
jätteskolor, såsom Bromma läroverk har gjort. Utskottet säger just att upprättandet
av nya läroverk för med sig en fara för en utvidgning. Herr statsrådet
kan säga hur mycket som helst, att det ligger i riksdagens hand att år
efter år hålla tummen på ögat på vederbörande, örn de försöka utvidga skolorna.
Statsrådet vet lika väl som statsutskottet, hur svårt det är att hindra
att nya parallellavdelningar tillkomma och att ett läroverk växer, när det en
gång har kommit till stånd.

Utskottet torde således ha haft goda skäl för sitt resonemang rörande den
utvidgning av organisationen som propositionen enligt vår mening innebär.
Därtill komma nu de förstäder till Stockholm, som inte ha kommit i betraktande
i den kungl, propositionen: Sundbyberg, Solna, Spånga o. s. v. Stockholms
län är i fråga örn gymnasier betydligt mera missgynnat än både Stockholms
stad, Malmöhus län och Uppsala län. Skall man räkna förstäderna till
Stockholms län, som statsrådet tydligen vill, så ha dessa förstäder ju egentligen
ännu mera berättigade anspråk på att bli hörda, innan läroverksorganisationen
i Stockholm utvidgas. Nu är jag inte säker på att lösningen kan
komma att ligga på den linje, som motionärerna från dessa förstäder vilja.
Man kan tänka sig en lösning på en annan linje. Även om läroverken skulle
läggas inom nuvarande Stockholms stads hank och stör, blir det till förmån
för dessa förortssamhällen. Men jag är ense med motionärerna örn att man
inte skall gå den väg vid lösningen av Stockholms läroverksfråga, som propositionen
gör, där man inte tar hänsyn till förstadssamhällena.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
med det tillägg till dess motivering, som innefattas i den av mig vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! I det anförande, som herr Oscar Olsson hållit
inför en kammare, som synes vara mera intresserad av den nu pågående nyhetsutsändningen
i radio än av denna ganska viktiga fråga, hörde jag en ton
av helhjärtad uppriktighet, när han tackade statsrådet för en del av hans proposition.
Jag hade å andra sidan svårt att följa den logiska tankegången i hans
anförande, då han kom över till den del av propositionen, som han sin plikt likmätigt
såsom ledamot av utskottsmajoriteten måste opponera sig emot. Det
föreföll mig som örn en del av de av honom anförda synpunkterna därvidlag
råkade kollidera och slå varandra på huvudet.

Han sade bl. a. att lian ingalunda var oense med statsrådet angående det
olämpliga i att söka minska tillströmningen till studentexamen genom spärrar.
Han framhöll emellertid att en sådan spärr inte för närvarande kommer att finnas
i högre grad, örn Kungl. Maj:ts förslag går igenom, än örn utskottets förslag
bifalles. Detta är naturligtvis riktigt, eftersom propositionen har utgått från

108

Nr 25.

Fredagen elen 19 juni 1942 e. m.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
att elen omfördelning av avdelningar, varigenom man skulle åstadkomma de
tre nya läroverken, inte skall öka det totala antalet avdelningar med en enda
ny avdelning. Det var således ett skäligen onödigt påpekande av herr Oscar
Olsson, eftersom vi förut visste att det för ögonblicket inte är meningen att
öka organisationen. Vad saken gäller, är de antydningar som utskottet gjort
beträffande en spärr i framtiden. Vad skall man nu tro att den föregående ärade
talaren egentligen avser? Menar lian att han är överens med oss som anse, att
man för framtiden inte bör välja den onaturliga utvägen att minska tillströmningen
till studentexamen genom en spärr — något som man ju gör örn man
säger att det inte får bli någon som helst ökning av läroverken exempelvis i
Stockholm, hur mycket än befolkningen växer? Som bekant brukar befolkningen
i Stockholm öka med ungefär 10,000 invånare örn året. Skall man försöka att,
såsom utskottet antyder, även för framtiden hindra en ansvällning av läroverksorganisationen
i Stockholm samtidigt som befolkningen kraftigt tilltager, blir
det ju en mycket kraftig spärr, som kommer att öka det redan nu stora antalet
avvisade godkända inträdessökande till såväl realskolan som gymnasiet. Det
är ett dåligt system, och det tycker tydligen också herr Oscar Olsson, i själ och
hjärta.

Jag konstaterar med tillfredsställelse att både herr statsrådet, herr Oscar
Olsson och jag äro överens örn att det riktiga systemet är att, såsom statsrådet
sade, försöka kanalisera tillströmningen till de högre studierna genom att erbjuda
andra alternativ som leda till en praktisk utbildning. Dessutom kan man
naturligtvis göra en del genom att i läroverken införa t. ex. strängare flyttningsbestämmelser
och därigenom sålla elevmaterialet efter studiebegåvningen
på vägen upp från realskolans början till studentexamen. Detta har riksdagen
också tidigare under denna vår rekommenderat Kungl. Majit. Den saken behöva
vi därför inte närmare diskutera. Vi äro alltså överens örn att detta är
det förnuftiga och rationella systemet, medan onaturliga spärrar endast gagna
förmögna föräldrar, vilka, såsom statsrådet drastiskt uttryckte det, ha råd att
låta »korvstoppa» sina barn med hjälp av privatlektioner och pressa in dem på
studiebanor, där de inte höra hemma, med undanträngande av mera studiebegåvade
kamrater, som ha mindre väl situerade föräldrar.

Örn vi nu äro överens örn detta, hur kommer det sig då, att den föregående
talaren nedlade så mycken energi på att visa att Stockholm har alltför många
läroverk i jämförelse med olika län i landet? Vad vi kunna konstatera är, att
efterfrågan på läroverksplatser här i Stockholm är så stor bland godkända
sökande, att redan nu betydligt över 200 måste avvisas. Det har också konstaterats
av statsrådet, att örn vi gå till Göteborg finna vi ett betydligt mindre
antal avvisade, och att det i hela landet var något över 500, en siffra som är
ganska vältalig, örn man jämför den med Stockholmssiffran. Örn man utgår
från de synpunkter, som jag nyss har anfört, förefaller det mig vara mera skäl
i att fästa sig vid detta än att meditera över hur många läroverkselever det
finns på befolkningen eller hur många gymnasister på hela antalet skolbarn
vid en jämförelse mellan Stockholms stad och olika län i landet. Naturligtvis
kan man göra sådana jämförelser, men det förefaller mig som örn de hade föga
kontakt med den praktiska verkligheten. Ty det säger sig självt, att även den,
som har de allra största och skarpaste hornen i sidan till storstäderna, knappast
kan tänka sig, att man skall kunna komma dithän, att möjligheterna att
besöka vare sig realskolor eller gymnasier — med hänsyn till kommunikationsförhållanden
och sådant — skola kunna bli lika stora i ett vidsträckt län som
i en tätbebyggd stad. Därför kan jag inte imponeras så värst mycket av de uppgifter
i den vägen, som herr Oscar Olsson hämtade ur en skrivelse från överstyrelsen
till Kungl. Maj:t.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

109

Ant), nedlät/gande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)

M en framför allt bär jag som sagt svårt att förstå, att lian gör sig så mycket
besvär med att styrka utskottets uttalanden mot en eventuell framtida ansvällning
av skolorganisationen i Stockholm, eftersom detta förefaller mig stå
rakt i strid med hans egna allmänna synpunkter. Men det är en sak, som han får
göra upp med sig själv.

Emellertid vill jag, i likhet med vad ecklesiastikministern tidigare har gjort,
understryka att det inte är denna sak, som vi här diskutera. Vi lia inte att avgöra,
huruvida Stockholm i framtiden skall ha ett större antal läroverksavdelningar
än det nu har. Det föreliggande förslaget innebär inte att en enda ny
läroverksavdelning skall inrättas i Stockholm. Vad det innebär är att vi inbjudas
att ta det synnerligen förnuftiga och motiverade steget att sprida ut de
redan nu befintliga läroverks avdelningarna i Stockholms stad, så att de komma
till bättre nytta för inbyggarna i Storstockholm. Vi böra se till att inte endast
de som bo mitt inne i staden få en något så när hygglig tillgång till läroverk,
utan även t. ex. befolkningen i Enskede.

Beträffande Bromma förhåller det sig på det sättet, att när man för en del år
sedan här i riksdagen diskuterade upprättandet av ett läroverk i Bromma, fanns
det ledamöter, som opponerade sig mot detta och sade att det var överflödigt.
Endast åtta år efter upprättandet av detta läroverk är det till den grad överbelastat,
att det har 1,250 lärjungar och 41 avdelningar. Vad är det för barn som gå
i detta läroverk? Det är ingalunda endast barn, som tillhöra vad man brukar
kalla de välsituerade klasserna i samhället. Bromma innehåller också en mycket
stor småstugebebyggelse, och det går en hel del barn från dessa hem i detta
läroverk. Det är från alla synpunkter rimligt att man möjliggör en avlastning
av detta mammutläroverk i Bromma.

Jag hörde att statsrådet Bagge nämnde något om att enskilda läroverk passa
på att skära pipor i vassen, när staten snålar in på sin organisation. Det är
precis vad som har inträffat i Bromma. Utskottsutlåtandet hade knappt hunnit
publiceras i pressen, förrän det kom en annons i tidningarna, som tillkännagav
startandet av ett nytt enskilt läroverk i Bromma, som med öppen famn tog emot
dem, som inte fått plats i statens läroanstalt. Det kan knappast ligga vare sig
i statsutskottets eller riksdagens intresse att gynna tillkomsten av nya privata
affärsläroverk.

Beträffande gymnasiemöjligheterna i Bromma kan jag nämna, att där nu
senast till realgymnasiet har varit 90 sökande, och att av dem endast 55 kunnat
placeras. Beträffande överbelastningen i rent lokalt avseende ber jag få påpeka,
att man för närvarande måste undervisa inte mindre än 11 klassavdelningar med
nära 400 elever utanför läroverket i hyrda lokaler.

Jag nöjer mig med dessa upplysningar för att påpeka det verkligt trängande
behovet av ett nytt läroverk i Bromma. Det kan inte vara rim och reson
i att låta det nuvarande läroverket rymma en så ofantlig skara elever, vilket
vida överstiger det administrativt praktiska. Jag vill tillägga att den upplysning
jag gav beräffande tillströmningen till gymnasiet i Bromma bör vara
tillräcklig för att visa att behovet inte är fyllt med den realskola, som utskottsmajoriteten
ställt i utsikt.

Beträffande Enskedeläroverket är att mörka, att de södra förstäderna för
närvarande omfatta omkring 75,000 personer, och man har all anledning att
vänta en högst betydande tillväxt under de närmast kommando åren. Dessa förstäder
äro näst Södermalm de mest barnrika delarna av Stor-Stockholm. Ser
man på de lärjungeområden ute i landsorten, som riksdagen denna vår har funnit
förtjäna nya gymnasier, så står Enskede i fråga örn invånarantal inte på
något avgörande sätt tillbaka för dessa. Trots den motvilja, som riksdagen tiar
anledning att hysa mot att allt för mycket utvidga gymnasist- och studentpro -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
duktionen, lia vi dock denna vår varit nied om att bevilja anslag till två nya
statliga gymnasier, ett i Boden och ett i Hässleholm, det senare till och med i
strid med ecklesiastikministerns förslag. I det fallet sträckte sig alltså riksdagens
välvilja längre än ecklesiastikministerns. Jag tycker inte att det kan
anses riktigt att, när man, trots de anförda principiella betänkligheterna, ger
landsorten nya statliga gymnasier, som de visa sig behöva, samtidigt förmena
Stockholms södra förortsområden ett sedan länge väl motiverat allmänt läroverk.

I fråga örn Gärdesstaden behöver jag inte gå in på någon närmare motivering,
eftersom även utskottsmajoriteten ansett det riktigt att ett läroverk förlägges
dit. Utskottsmajoriteten har tänkt sig, att nya elementarskolan skulle i sin
helhet flyttas dit, och man har märkvärdigt nog också tänkt sig att även den
nu efter nedläggandet av högre lärarinneseminariet fristående övningsskolan
skulle förläggas till samma läroverk. Det bleve nog ett ganska disproportionerligt
läroverk med en sådan bred realskola såsom underbyggnad till gymnasiet.
Jag tror inte att utskottets resonemang beträffande detta nya läroverk bortom
Stadion är riktigt övertänkt, men eftersom vi i alla fall äro överens örn att
det bör komma till stånd, behöva vi inte här diskutera saken ytterligare.

Vad det rent aktuellt rör sig örn är alltså att utskottsmajoriteten — med
en vink örn att den gärna i framtiden vill begränsa läroverksorganisationen i
Stockholm, en tanke som jag inte anser att riksdagen har någon anledning att
ansluta sig till — velat ha en ny utredning och såsom direktiv för denna utredning
närmast angivit, att Bromma och Enskede böra få nöja sig med realskolor.
Det har dock icke bevisats att de nya gymnasier i Bromma och Enskede,
som lia föreslagits i propositionen, skulle vara obehövliga. Herr Oscar Olsson
citerade ett undervisningsråd, som hade sagt att realskolor behövas där, och
den saken ifrågasätter ju inte jag heller. Men detta motsäger inte på något
sätt, att också gymnasier äro val behövliga på dessa platser. Det har inte förebragts
några verkliga skäl i utskottsmajoritens resonemang, som ge anledning
till ett underkännande av den kungl, propositionen.

Vad sedan beträffar den detaljfråga som beröres i en motion, nämligen de
nordvästra förorternas läroverksproblem, ber jag att få hänvisa till att reservanterna,
i likhet med utskottet och även statsrådet, ha ställt sig synnerligen
välvilliga till denna motion, men hänvisat till att statsrådet har lovat en särskild
utredning örn saken. Det finns enligt min mening inga skäl att direkt
koppla ihop detta- läroverksproblem med frågan örn en omfördelning av Stockholms
stads nuvarande läroverksavdelningar. Jag tillåter mig betvivla möjligheten
att plocka ut tillräckligt många läroverksavdelningar av dem, som
redan finnas i Stockholms stad, för att få dem att räcka även till ett fjärde
läroverk i Solna eller Sundbyberg. Jag tror visst, att de nordvästra förorterna
behöva ett eget läroverk, men jag tror inte att det behöver bli någon dragkamp
med Stockholm om den saken. Denna fråga kräver otvivelaktigt en grundligare
utredning än som nu föreligger, och jag ser inte någon som helst nackdel för
Solna, Sundbyberg och Sollentuna i att deras läroverksfråga utredes för sig.

Denna särskilda fråga bör alltså inte användas för att sticka en käpp i
hjulet för hela den nu föreliggande frågan om en rationellare och rättvisare
regional omfördelning av Stockholmsläroverkens klassavdelningar. Jag anser
att den föreliggande propositionen i stort sett är väl grundad och väl motiverad.
Jag har visserligen haft vissa dubier angående lämpligheten att överflytta högre
lärarinneseminariets övningsskola, precis sådan den är med sin ganska brokiga
blandning av folkskollinje och flickskollinje, till ett nytt provårsläroverk. Detta
skall ju till och med kallas normalskola, fastän det får en sådan högst ovanlig
sammansättning. Jag har emellertid i det fallet anslutit mig till reservanternas
resonemang, att det icke finnes anledning att — i avvaktan på hur det .skall

Fredagen den 19 juni 1942 e. m. Nr 25. lil

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
bli med det i utsikt ställda psykologisk-pedagogiska institutet — motsätta sig
detta såsom en provisorisk försöksanordning.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning till vad jag nu tillåtit mig anföra
såsom en komplettering till vad statsrådet förut har yttrat i saken få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen, som i sitt yrkande i huvudsak
är identisk med Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Källman: Herr talman! Samtliga ledamöter i båda kamrarna från
Stockholms län ha i en motion begärt, att frågan örn ett läroverk för de nordvästra
förorterna skulle beaktas i sammanhang med denna fråga örn Stockholms
läroverksorganisation. Vi ha således en helt annan uppfattning än den,
som departementschefen givit uttryck åt och som nu senast försvarats av herr
Pauli. Statsutskottet har, för oss glädjande nog, tillmötesgått våra önskemål
och med 15 röster mot 9 praktiskt taget tillstyrkt motionen. Vi äro tacksamma
för detta. Med hänsyn till de starka skäl, som framförts i motionen^ är
jag övertygad örn att statsrådet, om nu statsutskottets förslag bifalles, ickegärna
kan underlåta att taga hänsyn till motionens yrkanden och statsutskottets
yttrande i anledning av den.

Jag skall nu försöka föregå med det exemplet att icke bli för mångordig.
Ärendena, stora och viktiga, trängas örn varandra på kammarens bord, och
man måste visa någon begränsning när det gäller att upptaga kammarens tid,
Jag skall endast be att få göra några erinringar i anledning av vad departementschefen
och herr Pauli ha anfört.

Det är märkvärdigt att man här talar om att det endast gäller en omfördelning
av klassavdelningarna i Stockholmsläroverken. Statsrådet säger att
man vill ha flera i ytterområdena och färre i den inre staden. Men då tar man
hänsyn till Stockholms stad ur administrativ synpunkt och bortser alldeles från
vad vi kalla de regionala synpunkterna. Det är ju dock så, som en helt nyligen
företagen undersökning visat, att 479 elever från de nordvästra förorterna
besöka läroverken i Stockholm. Intet annat av ytterområdena har tillnärmelsevis
så stort antal elever i läroverken i den inre staden som de nordvästra
iörorterna. Av en mycket utförlig och alldeles färsk utredning, som är gjord
på föranstaltande av Solna kommunalnämnd, framgår att antalet elever i läroverkens
begynnelseklasser efter bostadsort var för Bromma 89, de nordvästra
förorterna 133, de nordöstra 56, Enskede 98 samt västra Brännkyrka och övriga
södra förorter 67. De nordvästra förorternas andel är alltså större än de
övriga ytterområdenas. Frågan om dessa förorters eget läroverk bör därför
avgöras samtidigt med omorganisationen av läroverken i Stockholm.

Den promemoria på vilken skolutredningen byggt sitt ställningstagande
tillgodoser, och detta vill jag fästa alldeles särskild vikt vid, endast Stockholms
stads egna intressen. Statsmakterna böra dock anlägga vidare synpunkter.
Herr Pauli talade nyss om folkmängdstillväxten i Stockholm. I de nordvästra
förorterna har folkmängden under de senaste tio åren ökat med 28 procent
och i Stockholms stad med 16.6 procent. Tillväxten i de nordvästra förorterna
är således mycket kraftigare än i Stockholms stad.

Stockholms stads garnison har vidare flyttats ut till Järvafältet, och det
borde man ta hänsyn till också i detta sammanhang. Jag erinrar om att när
det gäller andra anordningar av allmän betydelse, t. ex. på sjukvårdens område,
har man börjat vidtaga åtgärder med hänsyn till folkökningen i de nordvästra
förorterna på grund av militärförläggningarna där. Jag har erfarenhet
av detta såsom verksam i landstingets förvaltning. Vi ha blivit uppsökta
av statens vederbörande sjukvårdsmyndigheter för överläggningar om sjukvardsbyggnader
i länet just med hänsyn till den omständighet jag nu nämnde.

112

Nr 25.

Fredagen den. 19 juni 1942 e. m.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)

Ett område som Bromma, med omkring 52,000 invånare, skulle, om propositionen
bifalles, tillföras ännu ett läroverk. Invånarna där få anses mera
välsituerade. De i stort sett mindre välsituerade. som bo i de folkrika nordvästra
förorterna, skulle däremot bli utan läroverk. Både herr statsrådet och
herr Pauli ha talat örn att onaturliga spärrar uppresas, som ensidigt gynna de
förmögna. I det avseendet har man i denna betydande utredning, som åstadkommits
från Solna, just framvisat att de mindre förmögna i Stockholms nordvästra
förorter ha större svårigheter att låta sina ungdomar besöka läroverk,
eftersom detta är förenat med avsevärt drygare kostnader på grund av att
läroverken icke finnas inom området, utan äro placerade i Stockholms stad.
Ur den synpunkten sett borde ju herr Pauli lia yrkat bifall till utskottets förslag
och icke till Kungl. Maj :ts proposition.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Vi motionärer äro mycket belåtna med
statsutskottets hemställan, och jag hoppas att riksdagen skall godkänna vad
statsutskottet i punkten 2 av sin hemställan föreslår. Jag ber att få yrka bifall
därtill.

Herr Sjödahl: Herr talman! Det föreliggande förslaget avser i ett hänseende
en nydaning, som är mycket omfattande. Man föreslår ett läroverk,
förlagt i norra delen av Stockholm, som skall Inrymma icke bara en fyraårig
och en femårig realskola, icke bara ett latingymnasium och ett realgymnasium,
utan även en fullständig folkskola och en fullständig flickskola. Men detta
läroverk skall desslikes bli ett provårsläroverk för utbildande av lärare vid
läroverken och seminarierna. Det skall bli en övningsskola för statens skolköks
seminarium, övningsskola för gymnastiska centralinstitutet och tillika en
provskola för det psykologisk-pedagogiska institutet.

Man måste nog säga att denna ytterst omfattande organisation av så många
olika linjer i mångt och mycket är ett träd på både gott och ont. Inför all den
prövning av olika slag, som dessa barn skola utsättas för, inför denna omfattande
pedagogiska vivisektion, vöre man frestad att säga: arma barn! Och
örn den chef, som skall samordna och sammanhålla denna jätteskola med dess
många olika linjer och skolformer, skulle man desslikes nästan vilja säga:
stackars rektor! Jag skulle vilja hemställa till departementschefen att vid
sin omprövning av denna sak ta sig en funderare pa huruvida icke denna ytterst
omfattande organisation med dess många olikartade uppgifter i någon
mån skulle kunna beskäras och förenklas.

Vad sedan beträffar Stockholmsläroverkens organisation, är det en del saker
som göra att jag är tveksam huruvida det i nuvarande ögonblick är lämpligt
att godtaga vad departementschefen har föreslagit. Bakom detta förslag
till omorganisation ligger ju närmast en utredning om elevmaterialet vid
Stockholmsläroverken, som utförts av vederbörande borgarråd i Stockholm,
eller på hans anmaning, och som vid en undersökning förefaller en smula
egenartad. Man vill här först göra en organiation av läroverken för Stockholms
stad, och sedermera skall en undersökning göras angående behovet av
läroverk i Stockholms förorter. Hur går man då tillväga? När det gäller
organisationen av Stockholmsläroverken, räknar man med icke bara de elever
i läroverken, söm äro bosatta i Stockholms administrativa område, utan man
medtager dessutom alla de barn, som komma från de norra och södra förorterna.
Sedermera utlovar man från departementschefens och utskottsreservanternas
sida, att en undersökning skall göras örn skoltyper för barnen inom förortsområdena.
I statistiken blir det alltså en dubbelräkning av skolbarnen
från förortsområdena. De komma med både i det material som lägges till
grund för Stockholmsläroverkens organisation och sedermera även i undersök -

Fredagen den 19 Juni 1942 e. m.

Nr 25.

113

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
ningen av förorternas läroverksproblem. Hela denna elevundersökning ter sig
för mig högst besynnerlig. I motionen inräknar man i begreppet Södermalm
även elever, bosatta inom Nacka och övriga sydöstra förorter samt inom västra
Brännkyrka och de sydvästra förorterna. En liknande sammanföring göres
också under begreppet Norrmalm. Det riktiga vöre väl ändå att göra en undersökning
av elevmaterialet icke bara för det administrativa Stockholm utan
för hela Stor-Stockholm och att på grund därav skapa en organisation, som
icke baxa lämpar sig för det centrala Stockholmsområdet, utan även för de i
periferien liggande delarna av Stor-Stockholm.

I reservationen säges, vill jag minnas, att det visserligen pågår en stor skolutredning,
1940 års skolutredning, men att förslaget icke inverkar på denna utrednings
arbete. Nej, det må vara att detta förslag icke inverkar på skolutredningens
arbete. Men man skulle vilja vända på frågan: Är det icke möjligt att denna skolutredning
kan komma till resultat, som påverka läroverksorganisationens utseende
icke bara för Stockholm, utan även för Stor-Stockholm? Vi veta ingenting örn vart
denna utredning har kommit och varthän den syftar. Vi veta, att den nuvarande
ecklesiastikministern sitter såsom ordförande i utredningen. Vi veta att den, såsom
ecklesiastikministern vid ett tillfälle förklarade, är en opolitisk skolutredning.
Jag skall icke uttrycka någon förvåning över den beteckningen, fastän
utredningen sker under ordförandeskap av högerns partiledare och fastän utredningen
i sin sammansättning saknar varje inslag från socialdemokratiskt
håll. Kanske detta, är ett par av de ingredienser, som göra denna utredning så
i högsta grad opolitisk. Men ingenting ont örn utredningen. Den är sammansatt
av utmärkta män, och till dem räknar jag även dess ordförande. Till vilka
resultat utredningen kan komma, veta vi för närvarande ingenting om, men nog
vore det väl rimligt att man hade åtminstone någon vetskap örn varthän skolutredningen
i detta fall syftar och örn vilken ställning riksdagen vill intaga
i vart fall till utredningens huvuddrag, innan man genomför en sådan omorganisation
som den här föreslagna.

Man försäkrar att det gäller en omfördelning av det redan befintliga antalet
elevplatser inom Stockholms olika delar. Men samtidigt orera talesmännen för
reservationen, och däribland chefen för ecklesiastikdepartementet, om att det
behöves ett stort antal nya platser, beroende på trängseln i Stockholmsläroverken.
Ja, det är klart att denna senare fråga icke kan lösas endast genom en
omfördelning av platserna, utan härför krävas också nya elevplatser. Man
måste^ då inte bara bygga dessa tre nya läroverk och fylla dem med avdelningar
från de gamla läroverken i Stockholm, utan måste också utnyttja dessa
gamla läroverk fullt ut. Herr Pauli talade om mammutläroverket i Bromma,
men örn man skall bereda flera platser för Stockholmsläroverkens elever, kommer
det åter att bli detta mammutläroverk. Därmed faller också den uppgift,
som finnes i propositionen och reservationen, att hela kostnaden inskränker
sig till 12,000 kronor. — Därvid bortser man tillika från alla de kommunala
utgifterna. Alla, som haft med skolhusbyggen att göra, veta att det är en
betydande affär att bygga tre nya skolhus. I detta fall gäller det visserligen
inte staten utan Stockholms stad, men det har sagts att Stockholm för närvarande
har en hel rad av stora skolhusbyggen för skilda ändamål under utförande.
I en tid, då det är en sådan brist på materiel och i viss mån även på
arbetskraft som för närvarande, skall man alltså sätta i gång med även dessa
tre nya skolhusbyggen. Jag drar av detta den slutledningen att det icke finnes
möjligheter att inom den närmaste framtiden åstadkomma den lämpliga ramen
för denna nya läroverksorganisation. Det blir då också tid att göra en
mera fullständig utredning av Stockholms och Stor-Stockholins läroverksfrågor

Första hammarens protokoll 19Jf2. Nr 25. 8

114

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
och måhända även att få en inblick i de förslag beträffande läroverksorganisationen.
som den stora skolutredningen avser att framlägga.

Här har sagts att det är orimligt att icke ge Stockholm dessa Irenne läroverk,
när Kristianstads län får läroverket i Hässleholm. Jag vill erinra örn
skolöverstyrelsens yttrande i oktober förra året att Kristianstads län är det
minst gynnade av länen i detta hänseende. Stockholm har elva gånger så goda
möjligheter som Kristianstads län. Under sådana omständigheter är det ju
rimligt att även mot departementschefens mening lägga ett läroverk i Hässleholm,
men det är väl icke nödvändigt att sedan lägga tre nya i Stockholm.
Men örn det blir behov av en större organisation i Stockholm, må det vara
hänt, men låt oss få en grundligare utredning och en utredning i ett större
sammanhang.

Statsrådet lämnade några uppgifter, som syntes alldeles strida mot dem som
herr Oscar Olsson anförde ur skolöverstyrelsens utredning. Herr statsrådet
nämnde att Stockholm med ungefär 10 procent av landets hela befolkning hade
11 procent av realskoleplatserna. Jag undrar hur detta kan hänga ihop. Förklaringen
är kanske att det i Stockholms stad. trots dess stora folkmängd, i
förhållande till riket i övrigt födes ett så mycket mindre antal barn. Genomsnittssiffran
för riket under femårsperioden 1931—1935 — den sista femårsperiod
jag bär kunnat finna i den statistiska årsbok, som handbiblioteket tillhandahåller
— var för hela riket 14.10 %o och för Stockholm 10.5 ''Voo. Med
tanke på detta låga födelsetal i Stockholm låta sig statsrådet Bagges siffror
förenas med herr Oscar Olssons, men statsrådets uppgifter få i denna belysning
ingen beviskraft. Kvar står i fråga örn realskolorna att 15 procent av
Stockholmsbarnen i skolåldern gå i realskola,, medan siffran exempelvis för
Kopparbergs län är 45 procent.

Statsrådet Bagge nämnde också att antalet avvisade inträdessökande i Stockholm
var mycket stort. Han nämnde siffran 209. För en stund sedan fick
jag genom ett telefonsamtal med den största skolan i Göteborg, nämligen kommunala
mellanskolan. den uppgiften att enbart vid denna skola i år hade avvisats
ungefär 150 sökande till den fyraåriga realskolan. Jag tror att Stockholm
inte ens i det avseendet är i någon undantagsställning.

Jag måste, herr talman, konstatera att den utredning, som här lagts på
riksdagens bord, icke är av den arten att man på grund av den bör kunna
fatta det beslut, som departementschefen har föreslagit. Jag finner tvärtom
alla skäl tala för att en ytterligare utredning vidtages med hänsyn icke bara
till det administrativa Stockholm, utan även till Stor-Stockholm, samt att man
även får någon vetskap örn och kontakt med vad skolutredningen av år 1940
bär för planer, samt att sedermera denna utredning lägges på riksdagens bord.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets förslag i ämnet.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag var mycket spänd på att få höra,
vilka motiv herr Sjödahl hade för det omdömet, att den framlagda utredningen
inte skulle vara tillräcklig och att kammaren inte skulle kunna grunda sitt beslut
på den. Mig förefaller det som örn en synnerligen grundlig utredning är
gjord i ärendet. Min spänning upplöste sig emellertid, enligt den gamla definitionen
på det löjliga, i intet. Herr Sjödahl önskade nämligen för det första
att få veta, vilka resultat den stora skolutredningen skulle komma till, och för
det andra önskade han att förorternas skolproblem skulle klaras upp.

Om jag tar den senare frågan först, vill jag inskränka, mig till att konstatera,
att läroverken i Stockholms ytterområden redan nu äro så till trängsel
fyllda, att det inte spelar någon roll örn man i statistiken medräknar barnen

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

115

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
från förorterna eller inte. För ilen nu framlagda planen är behovet i varje fall
tillräckligt stort.

Vad beträffar frågan om förorternas behov av läroverk, har jag sorn sagt
tidigare flera gånger påpekat, att ett sådant behov sannolikt föreligger. Men
jag tror inte att Stockholms nordvästra förorter ina något illa av att få sin
läroverksfråga ordentligt utredd oberoende av Stockholms. Jag tror detta är
bättre för dem än att man använder deras läroverksfråga för att lägga krokben
för ett lösande av problemet på ett rationellt och förnuftigt sätt inne i det nuvarande
Stockholm. Dessa båda frågor hänga inte ihop på det sätt som man vill
göra gällande.

dag förstod inte riktigt hen Sjödahls argumentering när han påstod, att
man skulle behöva avvakta skolutredningens utlåtande. Den tycktes gå ut ifrån
att skolutredningen skulle vara på något sätt politiskt farlig, och att man därför
måste avvakta dess utlåtande innan man kunde göra någonting i dessa
ärepden. Jag skall inte ta upp denna fråga örn skolutredningens politiskhet eller
opolitiskhet. Den enda politiskt misstänkta personen han kan finna i denna utredning
är väl ordföranden. Men ordföranden sitter inte där som högerpartiets
ordförande, utan han sitter där som chef för ecklesiastikdepartementet, och det
är ganska naturligt att denne måste sitta där för att kunna hålla ihop arbetet.
Men vad det Ilar med denna fråga att göra är mer än vad jag kail förstå. Det
är ju här endast fråga örn en så att säga omskyffling av olika klassavdelningar
och ingenting annat. Detta har ingenting med frågan örn skolutredningens
arbete och resultat att göra, det kan jag försäkra herr Sjödahl, och den saken
tycker jag för övrigt skulle ligga i öppen dag.

Här har, vilket ju brukar vara fallet i frågor som dessa, talats rätt mycket
örn statistik, som man ju emellertid lätt kan tolka efter behag.

När jag tagit upp frågan örn Stockholms påstådda särställning i läroverksavseende,
har det, som jag uttryckligen sagt, inte berott på att jag anser att
denna fråga har det ringaste med det föreliggande spörsmålet att göra, utan
det beror därpå att utskottsmajoriteten på det mest ologiska sätt har tagit in
den i sin motivering. Varför så skett förstår jag inte. Det är inte fråga om införande
av några nya klassavdelningar, utan som sagt bara örn att få en så
rationell anordning av klassavdelningarna som möjligt på ett sådant sätt, att
dessa anpassas något så när efter den geografiska fördelningen och förskjutningen
av Stockholms befolkning. Något annat är det här inte fråga örn.

När man nu tagit upp frågan örn Stockholms s. k. bättre ställning har man
naturligtvis gjort det för att uppkalla de andar som alltid kunna bli livaktiga
när det gäller Stockholm och för att kunna fälla förslaget på grund av att
man förmenar att landsorten skulle vara missgynnad och att förslaget skulle
vara till nackdel för landsorten. Jag har velat visa, att hela denna föreställning
är i och för sig oriktig. Det är alldeles felaktigt att jämföra Stockholm
med ett helt län, exempelvis Jämtland. Hur kan man tala om att det skulle
vara fem gånger större möjligheter för Stockholmsbarnen att vinna inträde i
läroverk än för barnen i Jämtland! Örn man gjorde en jämförelse med Östersund
kunde det ligga någon mening i det, men att jämföra ett folkfattigt landskap
av Jämtlands struktur med Stockholm brukar inte anses vara en sund statistisk
metod, örn man däremot jämför Stockholm med andra städer, exempelvis
med Eskilstuna, Nyköping eller Strängnäs, visar det sig att elevantalet i
realskola i Stockholm utgör 13.7 procent, i Eskilstuna 11 procent, i Nyköping
29 procent av barnen i skolåldern o. s. v. De uppgifter jag lämnat torde väl
ändå visa, att det i det stora hela ligger så till som jag angivit. Men som sagt. denna
fråga om Stockholms påstådda särställning har ingenting med föreliggande
spörsmål att göra. Utskottsmajoriteten har i ögonskenligt syfte kopplat ihop

116

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1941 e. m.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
delilia fråga med frågan örn en rationell fördelning av klassavdelningarna i
Stockholm. Det är denna sistnämnda fråga vi böra ta ställning till.

Herr Sjödahl yttrade att elen föreslagna nya normalskolan i flera avseenden
var olämplig. Det skulle vara så farligt oell olämpligt att de olika skolformerna
samlades i en och samma skola, det skulle vara synd örn rektor och det skulle
vara synd örn barnen etc. Det visar sig nu emellertid att den samordning, som
redan förefinnes, varit synnerligen fruktbärande och lämplig ur alla synpunkter.
Jag tror inte att den anordning som här föreslås därvidlag gör någon skillnad.
Det är inte alls meningen att göra barnen till några slags försökskaniner
som herr Sjödahl trodde. Det framgår ju också av handlingarna. Avsikten är
ju att det pykologisk-pedagogiska institutet skall hålla ihop alla de olika försöken
ute i landet och åstadkomma en enhetlig ledning av dessa. Örn institutet
sedan i ett eller annat fall skulle finna det lämpligt att tillgodogöra sig dessa försök
för sitt eget syftemål, så är därom ju ingenting att säga. Men denna skola
skall ju i första hand tjäna som en övningsskola för gymnastiska centralinstitutet,
skolköks- och handarbets,seminarierna. Jag tycker för min del tvärtom,
att konstruktionen av denna skola är särdeles lämplig ur olika synpunkter, och
jag stöder mig därvid på den erfarenhet jag redan har av den nuvarande skolan.
Jag tror inte det är farligt att bygga ut den på sätt som här är föreslaget.
Jag tror tvärtom att det kommer att medföra fördelar.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Sjödahl, som yttrade: Herr talman!
När jag berörde frågan örn skolutredningen var det givetvis därför att
det inte är uteslutet, att skolutredningen kan föreslå en annan anknytning mellan
läroverk och folkskola och mellan realskola och gymnasium än som för
närvarande finnes. Att detta i hög grad påverkar en skolorganisation ligger
väl i öppen dag.

Det är en självklar sak ur rent geografisk synpunkt att frågan örn inrättande
av skolor i förorterna icke kan lösas för sig. Örn Stockholm ligger i en
inre cirkel och förorterna i en yttre cirkel, hur skall man då kunna lösa skolfrågan
enbart för dessa i den yttre cirkeln? Den måste väl lösas i samband
med lösandet av frågan för den inre cirkeln. Därför bör Stor-Stockholms
problem tagas upp och icke blott Stockholms. Det gäller mer än den omfördelning
av platser, som statsrådet ansåg att det enbart gällde. I annat fall skulle
statsrådet inte behövt diskutera, att så många elever blivit avvisade. Då blir det
fråga örn nyanskaffning av platser till tre läroverk.

Jag vill till slut säga, herr talman, att jag icke nämnde ett ord örn någon
jämförelse mellan Stockholm och Jämtlands län. Jag jämförde Stockholm och
Kristianstads län, därför att det påtalats från reservanternas sida, att ett nytt
läroverk inrättats i Hässleholm.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Herr statsrådet har redan givit ett såvitt
jag förstår tillfyllestgörande svar på herr Sjödahls egendomliga anmärkning
mot normalskolan. I övrigt kan jag emellertid helt instämma med herr Sjödahl
beträffande hans resonemang örn Stor-Stockholm såsom nödvändigt för lösandet
av Stockholms stads gymnasiefråga och läroverksfråga.

Vad sedan beträffar herr Sjödahls synpunkter på skolutredningen, bör statsrådet
finna åtminstone en av synpunkterna överensstämma med hans egna
synpunkter, nämligen att det bör vara angeläget att inte fastlåsa en även av
statsrådet utdömd utveckling genom upprättandet av flera nya gymnasier, nya
rent teoretiska skolor, än som är alldeles nödvändigt. Herr statsrådet och herr
Pauli upprepade ideligen, att Stockholm behöver dessa gymnasier och realskolor.
Det har ingen förnekat. Stockholm behöver dessa och ännu flera. Men

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

117

Ang. nedläggande av högre lärarinneseminariet rn. m. (Forts.)
andra landsdelar behöva i ännu högre grad dessa bildningsmöjligheter. Den
synpunkten borde även departementschefen ha något sinne för. Departementschefen
sade i sin senaste replik, att man inte bör jämföra antalet gymnasister
eller antalet elever i realskolan i Stockholm med antalet barn i skolåldern i ett
helt län.^ Han gjorde i stället jämförelser mellan Eskilstuna och Stockholm,
mellan Nyköping och Stockholm o. s. v. Detta innebär ett bortseende från en
ganska viktig synpunkt, när det gäller det svenska skolväsendet i dess helhet.
Ju mer som offras på dessa tättbefolkade samhällen i fråga örn högre undervisning,
desto svårare blir det att tillgodose landsbygdens barn och deras lika
stora behov av högre undervisning. Ty det är väl inte departementschefens
mening att Stockholmsbarnen, därför att de bo i Stockholm, äro mera skickade
för högre teoretiska studier än barn som äro födda på landsbygden? Denna
synpunkt att Stockholm på grund av efterfrågan behöver flera läroanstalter
av detta slag kan inte imponera på utskottet. De fula baktankar vi skulle ha
haft, när vi framdragit dessa skäl för vårt resonemang, kunna vi nog tillbakavisa
såsom tämligen oberättigade. Inte har jag någonting emot att Stockholms
skolväsende blir så bra som möjligt. Det är alldeles tvärtom så, att jag i mycket
hög grad sympatiserar med Stockholms stads egna storartade ansträngningar
för att få ett skolväsen som står på höjdpunkten och som redan kommit
mycket långt, t. o. m. betydligt längre än statens läroverk, åtminstone på realskolestadiet.

Herr Sjödahl har redan framfört de synpunkter jag hade tänkt upptaga till
behandling. Jag ber därför, herr talman, endast att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Sedan nu de mera sakkunniga
på skolväsendets område i frågan utbytt åsikter och tankar, kanske det
må vara tillåtet, att en lekman, och därtill en opartisk, får säga några ord i
föreliggande spörsmål.

Jag har haft tillfälle att inom statsutskottet, förutom det att jag har haft
det föreliggande ärendet till granskning, åhöra ungefär samma diskussion som
har förekommit här i kammaren. När jag vägt skälen för och emot, har jag
inte kunnat komma ifrån den uppfattningen, att de tyngst vägande skälen ha
anförts i Kungl. Maj:ts proposition till förmån för propositionens förslag.

Åtskilliga talare, bl. a. herr Sjödahl och herr Källman, ha varit inne på
spörsmål, som egentligen ligga vid sidan örn det ämne vi nu gå att fatta beslut
om. Den utredning som herr Källman påyrkar kan företagas fullkomligt fristående.
även om man löser frågan i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition.
Det har ju också statsrådet alldeles nyss sagt. När herr Sjödahl bland alla de
argument, som han anför, riktar en kritik emot sammansättningen av skolutredningen,
måste jag beteckna detta såsom någonting som ligger vid sidan
örn själva sakfrågan. Det är ju inte sammansättningen av skolutredningen som
är det avgörande, utan frågan gäller väl, om det förslag som här föreligger är
förnuftigt.

Koncentrerat framställt ligger detta ärende .så till. att borgarrådet för skolärenden
i Stockholm, borgarrådet Oscar Larsson, i en promemoria den 20 oktober
1941 framlagt en på statistiska undersökningar grundad iitredning rörande
skolorganisationen i Stockholm. Utredningen belyser dels utvecklingen av elevantalet
under tiden 1937—1941, dels behovet av elevplatser inom de olika stadsdelarna.
Denna utredning, som således har uppgjorts av stadens egna myndigheter,
visar att brist på elevplatser föreligger i vissa stadsdelar, såsom Östermalm,
Bromma och Enskede, medan det finns överskott i andra stadsdelar, den
inre staden och Södermalm. Vidare framgår av denna utredning att den nuvarande
skolorganisationen i Stockholm, betraktad såsom en helhet, icke kan

118

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
minskas. Det har av ekonomiska skäl ansetts uteslutet att göra någon utbyggnad
av organisationen. Denna linje har vunnit godkännande vid den fortsatta
behandlingen av ärendet. Det är således i själva verket fråga örn en omorganisation
av det inre skolväsendet på detta område inom Stockholm, föranledd av
den bebyggelse och den omflyttning av befolkningen som har skett i huvudstaden.
Det är, som departementschefen också i sitt första anförande yttrade,
en rent praktisk åtgärd som här föreslås och som är betingad av de omständigheter
jag nyss omnämnt.

När man därför inom majoriteten i statsutskottet talar örn en ansvällning
av läroverksorganisationen i Stockholm är detta oriktigt. Hela denna omläggning
kräver ju inte några nämnvärda kostnader. De beräknas i handlingarna
till 12,000 kronor, och statsrådet bekräftade ju också denna uppgift. Jag förstår
inte att man skall behöva motsätta sig en organisation, för vilken så starka
skäl lia presterats och i fråga örn vilken en så pass grundlig omprövning har
vidtagits, en omprövning som icke föregriper ett framtida ställningstagande
till huru läroverksorganisationen i Stockholm i fortsättningen skall te sig.

Här har även talats örn motsättningen mellan Stockholm och landsorten. Herr
Sjödahl har också varit inne på denna motsättning. Redan nu lia, såsom också
anförts från statsrådsbänken, 209 lärjungar i Stockholm inte kunnat mottagas
i läroverken på grund av platsbrist. Jag skall be att få påpeka ett förhållande,
som inte förut framhållits men som dock bör framhållas när det gäller motsättningen
mellan Stockholm och landsorten. Det är inte bara barn från Stockholm
som undervisas i Stockholmsläroverken. Det är inte endast barn från
de närmaste omgivningarna i Stockholm eller ens de närmaste länen, utan även
barn från olika delar av landet som söka sig in i och undervisas i Stockholmsläroverken.
Det finns många föräldrar i landet, som på grund av offentliga
uppdrag eller på grund av utövande av tillfälliga förordnanden på tjänstemannaposter
vistas i Stockholm och som samla familjen i Stockholm och ordna
skolhushåll för barnen där i stället för att ha ett skolhushåll i hemortens
närmaste läroverksstad. Det är ett faktum att detta ofta förekommer, och från
landsortshåll bör man vara tacksam för att på det sättet möjlighet har
kunnat beredas för många att få in sina barn i ett Stockholmsläroverk. Man
kan således inte konstruera en motsättning mellan Stockholm och landsorten
på detta område. Jag tycker att en sådan konstruktion i detta fall är särdeles
misslyckad. Det är inte ett landsortsintresse att underblåsa en sådan
motsättning mellan landsorten och Stockholm.

Den utredning, som utskottet föreslår, uppskjuter det praktiska ordnandet
av läroverksorganisationen i Stockholm till en oviss framtid. Ett beslut nu
föregriper inte den slutliga handläggningen. Vad vöre naturligare än att man
då ginge med på det förslag som Kungl. Majit har framlagt? Skolutredningen
och den nuvarande departementschefen, själv verksam i olika uppgifter tidigare
bär i Stockholm som kommunalman och läroverksman, torde äga de
allra bästa förutsättningar att bedöma det praktiska ordnandet av läroverksfrågorna
här i Stockholm.

När jag här åhört alla skäl för och emot och granskat yttrandena och sett
vilka myndigheter som stå bakom de olika ståndpunkterna, måste jag ge
ett bestämt förord för den linje, som propositionen anvisar och till vilken reservanterna
ha anslutit sig.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få biträda det redan framställda yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr Sandström: Herr talman! Jag borde egentligen lia gjort mig förtjänt
av samma hyllning som den herr Pauli fick mottaga, då han avstod från ordet,

Fredagen deli 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

119

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
men då ingen stockholmare yttrat sig i denna fråga, må det vara tillåtet att
jag under några få minuter säger några ord.

Jag skall be att få erinra örn en sak, som redan förut framhållits, nämligen
att det visat sig att i år ett flertal barn i Stockholm godkänts till inträde i
läroverk, men där inte kunnat beredas plats. Vid läroverket på Södermalm
exempelvis godkändes 187 elever — plats kunde beredas för 96 —, vid Brommaläroverket
godkändes 304 — plats kunde beredas för 160 — och vid flickläroverket
på Norr var det ett hundratal godkända inträdessökande, som icke
kunde erhålla plats.

Det har redan påpekats att en viss clearing sedan ägt rum och att vissa
av dessa barn kunnat placeras i andra skolor. Det har resulterat i sådana förhållanden,
att exempelvis barn, boende i Bromma, fått plats eller hoppas få
plats i Östermalms läroverk, med en resa i genomsnitt räknat på nio kilometer.
Det har resulterat i sådana förhållanden, att föräldrar i Stockholm fått inackordera
barnen i Södertälje eller i andra städer för att bereda dem skolgång.

örn man, herr talman, ur dessa synpunkter skulle rikta någon kritik mot
Kungl. Maj:ts förslag, så förefaller det mig, som örn den kritiken skulle gå i
en helt annan riktning än den av statsutskottets majoritet framförda. Den
borde med av mig angiven utgångspunkt snarare ta sikte på att här icke
föreslagits åtgärder för att bereda plats åt dessa barn. Jag erkänner omedelbart,
att en sådan anmärkning naturligtvis i nuvarande läge är obefogad, ty
när propositionen avfattades, voro av mig angivna förhållanden icke bekanta.
Men det har sagts mig, och jag tror att uppgiften är riktig, att vad jag här berört
har varit bekant för statsutskottet, då dess utlåtande avfattades. Därför
måste min förvåning riktas icke mot Kungl. Maj :ts förslag, utan mot den
majoritet i utskottet, som med dessa siffror för ögonen både gått emot Kungl.
Maj:ts förslag —■ som ju icke avser en utökning av platsantalet i Stockholm
— och inte heller drar sig för, om jag får använda detta uttryck, att redan i
förväg motsätta sig en eventuell utökning. Så måste jag givetvis tolka, jag
tror med rätta, såväl utskottets utlåtande som vad dess ärade representanter här
anfört.

Jag kan, herr talman, icke förstå, varför huvudstadens barn skola sättas i
strykklass i detta hänseende. Min ärade vän herr Sjödahl har antytt ett skäl.
Han har anfört många andra, men han antydde ett, när han sade, att i Göteborg
rådde i någon mån motsvarande förhållanden. Han nämnde t. o. m. siffror,
som jag nu har glömt. Detta ger mig anledning att säga, att då bör man
avhjälpa dessa förhållanden i Göteborg, men man bör inte dra den slutsatsen,
att man inte skall på något sätt försöka avhjälpa missförhållandena i Stockholm.

Jag kan, herr talman, inte finna, att något sakligt bärande skäl är anfört
för utskottsmajoritetens ståndpunkt. Jag finner, att alla skäl tala för Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag anhåller att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Den sista ärade talaren bär, såvitt jag förstår, totalt
missuppfattat denna sak. Statsrådet har ju förklarat, att bär är det inte fråga
om en utökning, utan en omfördelning, och de 209 avvisade lärjungarna skulle
således lia avvisats lika väl även om propositionens förslag hade varit genomfört.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o) av herr Olsson, Oscar, att utskottets hemställan skulle bifallas

120

Nr 25.

Fredagen den 18 juni 1942 e. m.

Äng. nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
med det tillägg till motiveringen, som förordats i den av honom vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition därvid antagits godkännande av det förslag, som
innefattades i den av honom m. fl. avgivna reservationen, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 177.. röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Da herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till statens sinnessjukhus;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1942/43 till Statens anstalt för fallandesjuka:
Avlöningar jämte en i ämnet väckt motion;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förberedande åtgärder för samordnande av hemortsförsvaret; nr

181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för landsfiskalerna m. fl. gällande avlöningsstaten;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1942/43 till Bidrag till förebyggande mödraoch
barnavård;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
en statens järnvägar tillhörig fastighet i Kristinehamn;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde;

Freda.gt-n den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

121

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksambetsområde;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
folkhusbållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till byggnadsforskning m. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning m. m.
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av mark
för utökning av Upplands regementes övningsfält och fältskjutningsterräng
m. m.;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till bidrag till anskaffning
av permittentlokal i Stockholm;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
vissa ersättningar för vid jagarolyckan å Hårsfjärden förlorade enskilda tillhörigheter
;

nr 199, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande statsbidrag till
icke-statlig anskaffning av ambulansbilar;

nr 200, i anledning av väckta motioner om anslag till uppförande av ett
varmbadhus med simhall inom Bodens garnison; samt

nr 201, i anledning av väckt motion örn anslag till en hjälp- och lånekassa
för svensk-amerikanare, som återvänt till Sverige.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att på morgondagens
föredragningslista bankoutskottets utlåtanden nr 58—60 skola uppföras näst
efter jordbruksutskottets utlåtande nr 55 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 39 näst efter bevillningsutskottets betänkande nr 39.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 378, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

122

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 188 bifölles även av andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag. varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.57 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 20 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 26 punkten I föreslagna samt av båda
kamrarna godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att de likalydande motionerna
1: 98 och II: 14, i vad desamma avse undantagande från allmän omsättningsskatt
av medicin, icke skola föranleda någon riksdagens åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har riksdagen

1) i anledning av de likalydande motionerna 1:98 och 11:14 beslutat antaga
följande

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. samt anvisningarna till 2 § förordningen
den 13 december 1940 om allmän omsättningsskatt skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

2 §.

1 mom. Allmän omsättningsskatt utgår ej

a) vid försäljning -— ■—- — tobaksvaror;
medicin;

b) vid försäljning eller — -— -— för export.

Anvisningar

till 2 §.

Till tidningar — ■— •— häften årligen.

Med medicin avses i denna förordning varor, som enligt gällande apoteksvarustadga
äro att hänföra till apoteksvaror.

Under benämningarna---—- youghurt o. dyl.

Denna förordning träder i kraft å dag som av Kungl. Maj :t bestämmes.

2) förklarat motionen 11:26 härigenom vara besvarad.

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

123

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 30.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 613, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 116 ja och 49
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 185 ja
och 79 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 26 punkten II föreslagna samt av båda
kamrarna under viss, numera inträffad förutsättning godkända voteringsproposition: Den,

som i likhet med första kammaren vill, att motionen 11:26 icke skall
föranleda någon riksdagens åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har riksdagen i anledning av motionen 11:26 beslutat antaga
följande

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. samt anvisningarna till 2 § förordningen
den 13 december 1940 örn allmän omsättningsskatt skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

2 &

1 mom. Allmän omsättningsskatt utgår ej

a) vid försäljning •— -—- — tobaksvaror;

apoteksvaror, som försäljas mot läkarrecept, insulin samt lever- och
ventrikelpreparat;

b) vid försäljning eller---för export.

Anvisningar

till 2 §.

Till tidningar — •— — häften årligen.

Med apoteksvaror avses varor, som enligt gällande apoteksvarustadga äro
att hänföra till apoteksvaror.

Under benämningarna---youghurt o. dyl.

Denna förordning träder i kraft å dag som av Kungl. Maj :t bestämmes.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositioneri
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstnings -

124

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Ang. minskningen
av
antalet inträdessölcande

vid folkskole -seminarierna
m. m.

apparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 48;

Nej — 56.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kaminaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 614, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 58 ja och 114
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 106 ja
och 170 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av bankoutskottet
i dess memorial nr 55 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

som i likhet med första kammaren vill bifalla vad bankoutskottet i
utlåtande nr 49 hemställt eller att riksdagen i anledning av motionerna 1:139
och II; 193 må medgiva, att materialförvaltaren och övervaktmästaren Johan
luldvig Mårtensson må från och med månaden näst efter den, varunder han
lämnar sin anställning, under sin återstående livstid uppbära — utöver honom
författningsenligt tillkommande pension — tilläggspension till belopp av 504
kronor för år, röstar

Ja;

Det, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, avslagit såväl
utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Ja — 95;

Nej -— 13.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 615, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 51 ja och 115
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 146 ja
och 128 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Sjödahl till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framställt följande frågor:

»Har statsrådet uppmärksammat den starka minskningen av antalet inträdessökande
vid folkskoleseminarierna innevarande år?

Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder, varigenom läraraspiranterna tidigare
än i år kunna erhålla kännedom om de seminarier, vid vilka intagning kommer
att ske nästa år?»

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Bagge, som meddelat,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara nämnda frå -

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

125

Äng. minskningen av antalet inträdessökande vid folkskoleseminarierna m. m.

(Forts.)

gor, erhöll ordet och yttrade: Herr talman! Herr Sjödahl har frågat mig, örn
jag har upmärksammat den starka minskningen av antalet inträdessökande
vid folkskoleseminarierna detta år, och örn jag ämnar vidta åtgärder för att
läraraspiranterna tidigare än i år skola kunna få kännedom örn de seminarier,
vid vilka intagning kommer att ske nästa år.

Vad den första frågan beträffar, hade folkskoleseminarierna 114 kvinnliga
inträdessökande. Av dem ha 36 kunnat tas in. 163 manliga sökande konkurrerade
om 108 elevplatser. Tillströmningen av kvinnliga sökande är ungefär
normal, medan antalet manliga sökande är avsevärt lägre än normalt.

Kungl. Maj :ts förslag angående elevintagning detta år har ju inte kunnat
komma med i statsverkspropositionen, utan underställdes riksdagen genom en
särproposition, som emellertid kom inom den ordinarie propositionstiden. På
samma sätt har det skett under tidigare år, när liksom nu omfattande och
komplicerade organisations- eller arbetslöshetsfrågor inom folkundervisningen
gjort det nödvändigt för skolöverstyrelsen och Kungl. Maj :t att ta ställning
till dem, innan propositionen kunnat göras i ordning. Så vitt jag nu kan se,
förefaller det inte troligt, att sådana hinder mot att tidigare få fram förslagen
rörande seminarieverksamheten under budgetåret 1943/44 komma att finnas
nästa år, varför frågan då sannolikt kommer att tas upp i statsverkspropositionen.

Herr Sjödahl: Hert talman! Jag ber att till statsrådet Bagge få framföra
mitt tack för svaret, och jag vill cckså uttrycka min tillfredsställelse över
dettas innehåll.

Herr statsrådet nämnde, att de manliga inträdessökandena till seminarierna
hade varit 163, medan 108 platser stått till förfogande, alltså något överskott
på sökande, men långt ifrån så stort som brukat förekomma, vilket också
herr statsrådet underströk. Jag vill bara anföra ett pär siffror. År 1939
sökte^inalles 146 personer bara till Göteborgs seminarium. Av dem intogos
24. Nästa år var det 162 sökande, av vilka 24 intogos. Man förstår, att med
ett så stort antal sökande kan det bli ett synnerligen gott urval, och detta är
uppenbarligen av utomordentlig vikt.

Jag skulle nu bara vilja uttrycka den förhoppningen, att herr statsrådets
avsikt att framlägga proposition i ärendet vid nästa års riksdag kan fullföljas
på det sätt, som herr statsrådet avser, så att den kommer i god tid. Jag skulle
alltså vilja uttala den önskan, att saken örn möjligt kunde framföras redan i
statsverkspropositionen och att riksdagen sedermera måtte kunna anta förslaget
i god tid. För urvalet av folkskollärare och folkskollärarinnor kommer
det att ha stor betydelse.

_ Herr statsrådet Bagge: Jag vill inte förneka, att det förhållandet, att propositionen
av nödvändiga orsaker lagts fram så pass sent, kan ha haft en sådan
inverkan, som herr Sjödahl antydde, men jag tror nog, att den väsentliga anledningen
till nedgången av antalet manliga sökande i år har varit en annan.
Den har framför allt berott på den inom folkskollärarkåren rådande och i dennas
tidningar starkt framhävda åsikten, att elevintagning vid folkskoleseminarium
inte borde ske i år, enär de intagna komme att utexamineras, medan
arbetslöshet råder inom kåren. En annan bidragande orsak ligger onekligen i
de f. n. rådande förhållandena, som för många av aspiranterna försvåra seminariegången
och för andra öppna snabbare vägar till utkomst. Jag vill
särskilt framhålla, att de manliga aspiranterna givetvis i stor utsträckning
funnit sina planer korsade av militärinkallelser.

126

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till
folkskolans
avlöningsreglemente

m. m.

Äng. minskningen av antalet inträdes sökande vid folkskoleseminarierna m. m.

(Forts.)

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag tror, att statsrådet Bagge Ilar alldeles rätt
i den uppfattningen, att den låga frekvensen av inträdessökande till stor del
berott på den genom sin verkan i det avseendet olyckliga läraragitationen mot
intagning under detta år. Jag skulle bara vilja tillägga, att när det gäller
aspiranterna till de fyraåriga seminarierna är det nog av större vikt än när det
gäller aspiranterna till de tvååriga, att det blir bekant i synnerligen god tid,
vilka seminarier man får söka till. Mångå av dem som söka äro, som herr statsrådet
antydde, ute i förvärvsarbete, och de måste ofta använda en god del av
våren för att friska upp sina kunskaper inför en inträdesprövning. Örn man
vill göra urvalet så brett som möjligt och tränga så djupt ned som möjligt i befolkningsgrupperna,
är det därför av största vikt att bekantgörandet av var
intagning kan ske äger rum så tidigt som möjligt. Jag är mycket tillfredsställd
över att herr statsrådet uttalat sin avsikt att göra vad på honom ankommer
för att möjliggöra detta.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 185, 186, 191
och 209—224.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 202, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m.

I detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte

1. godkänna Kungl. Maj:ts i proposition nr 278 framlagda, vid utlåtandet
såsom bilaga 1 a och b fogade förslag till folkskolans avlöningsreglemente
och avlöningsreglemente för nomadlärare, dock i vad avsåge 6 § (tjänsteförteckning),
13 § 1 mom. samt 28 § 2 mom. förstnämnda reglemente med de
jämkningar utskottet i det föregående förordat;

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 24 april 1942 angivits samt
under iakttagande av vad utskottet i det föregående anfört, meddela bestämmelser a)

örn avlöningsförmåner åt lärare vid sjukvårdsanstalter och barnhem
samt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor,

b) örn avlöning åt lärare, som vunnit frivillig förflyttning från ett skoldistrikt
till ett annat,

c) örn avlöning åt extra ordinarie lärare, som genomginge utbildningskurs
för hjälpklasslärare,

d) örn avlöning åt lärare, som anmält att han icke ville underkasta sig folkskolans
avlöningsreglementes villkor och bestämmelser;

3. bemyndiga Kungl. Majit

a) att förordna örn tillämpning av folkskolans avlöningsreglemente å lärare,
vilken icke övergått till de provisoriska avlöningsbestämmelserna under budgetåret
1941/42 för lärare vid folk- och småskolor m. fl.,

b) att utfärda de övergångsbestämmelser för här ifrågavarande befattningshavare,
vilka kunde visa sig erforderliga utöver de övergångsstadganden,
som innefattades i folkskolans avlöningsreglemente,

c) att vidtaga de ändringar i gällande statsbidragsbestämmelser, som föran leddes

av föreskrifterna i folkskolans avlöningsreglemente eller av vad eljest i
det föregående förordats. 1 !

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

127

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)

I förslaget till folkskolans avlöningsreglemente var

5 § 1 mom. första stycket så lydande:

Ordinarie, extra ordinarie och extra lärare skola vara skyldiga att mot
åtnjutande av de i reglementet angivna avlöningsförmånerna under högst 39
veckor varje redovisningsår meddela undervisning, folkskollärare, lärare vid
mindre folkskola, biträdande lärare och sådan ordinarie eller extra ordinarie
småskollärare, som har sin tjänstgöring förlagd'' till skola med kortare årlig
lästid än 39 veckor, under 30 veckotimmar samt annan småskollärare under
28 veckotimmar.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Oscar Olsson, Valdi, Torsten Ström, Sven Larsson, Carlström,
Karl Andersson, Ekströmer, Tersson i Falla och Holmdahl, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lindelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1. godkänna vid utlåtandet såsom bilaga 2 a och b fogade förslag till folkskolans
avlöningsreglemente och till avlöningsreglemente för nomadlärare;

2. bemyndiga Kungl. Majit--- — det föregående förordats;

2) av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka sådan
ändring av 5 § 1 mom. folkskolans avlöningsreglemente, att undervisningsskyldigheten
för småskollärare med tjänstgöring vid skola med kortare årlig lästid
än 39 veckor bestämdes till 28 veckotimmar.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är två besvärligheter med behandlingen
av detta avlöningsreglemente, som inte ha kunnat undgå att väcka en
viss olust i statsutskottet vid handläggningen av ärendet och som väl komma
att medföra samma resultat i kamrarna. Detta avlöningsreglemente skall träda
i kraft den 1 juli, d. v. s. örn 10 dagar, och jag kan försäkra herrarna, att det
inte beror på statsutskottet, att det föreligger så pass sent här i kammaren.
Det skall åtföljas av ett pensionsreglemente, som ligger hos bankoutskottet
och av helt naturliga skäl ännu inte har kommit inför kamrarna. Vid övergången
från det gamla lönereglementet skola tjänstemännen ha tid på sig att bestämma,
örn de vilja gå över. När skola de få den tiden? Detta avlöningsreglemente
gäller dock den nätta summan av 135 miljoner kronor, och det gör egentligen
inte saken lustigare.

Detta var det ena. Den andra besvärligheten är, att Kungl. Maj :t gått en
ovanlig väg vid framläggande av ett avlöningsreglemente även i ett annat
avseende. Här föreligger ett avlöningsreglemente i — jag höll på att säga —
lagform även för de extra ordinarie och extra tjänstemännen. Jag förstår nog,
att Kungl. Majit på grund av förhållanden, som jag sedan kommer till. inte
har varit vidare glad över att själv bära ansvaret för utformningen, men det
är inte heller så lustigt för riksdagen att överta det ansvaret eller dela det
med Kungl. Majit.

Det finns naturligtvis förmildrande omständigheter för Kungl. Majit, och
de ha till och med i viss mån kommit mitt hjärta att vekna. En sådan omständighet
är, att folkskollärarna själva vid förhandlingar lia gått med på dessa
åtgärder, därför att de anse, att de därigenom skulle vinna åtskilliga fördelar,
inte minst för de extra ordinarie. Den andra förmildrande omständigheten är.
att herr statsrådet självfallet under sådana förhållanden inte gärna vill uppskjuta
ärendet, vilket annars hade varit det naturliga. Med mina starka sympatier
både för folkskollärarna och för finansministern är det tydligt, att jag
måst röna någon inverkan av dessa synpunkter. Utskottet i sin helhet —

128

Xr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
även reservanterna, för vilka jag nu kommer att föra talan — har också påverkats
därav. Reservanterna lia således varit angelägna om att folkskollärarkårens
intressen skola tillgodoses lika bra genom reservationen som genom
Kungl. Maj :ts förslag, så att Kungl. Maj :t skall slippa ett tråkigt uppskov
till nästa riksdag.

Man kan anmärka mot reservanterna, att även om jag skulle kunna övertyga
dem i kammaren, som äro intresserade av att höra på denna fråga, att
reservanterna framlägga ett minst lika bra förslag, i vissa hänseenden åtminstone
mycket smakligare för riksdagen, så återstår ändå pensionsreglementet,
och det är ju tydligt, att örn riksdagen följer reservanterna, kan inte
pensionsreglementet antas under denna riksdag, och då är saken ändå delvis
förstörd, menar man på åtskilliga håll. Men det kan jag inte finna. Bankoutskottet
har nämligen alltid i sin hand att vid ett sådant förhållande föreslå
riksdagen att ge Kungl. Maj :t fullmakt att provisoriskt ordna pensionsförhållandena
under den övergångstid, som kan bli nödvändig.

Detta var de besvärligheter och olustkänslor, som jag talade örn. Sedan kommer
jag till betänkligheterna. Det är en av dessa, som jag antar, att kammaren
under normala förhållanden skulle ha diskuterat synnerligen grundligt innan
den tagit parti. Det gäller, att extraordinarie-begreppet i vår statsförvaltning
får en helt ny innebörd genom Kungl. Maj:ts proposition. De gamla statstjänarna
skulle kunna säga, att extra-ordinarie-begreppet härigenom håller på
att uppluckras på ett sätt, som kan lia farliga konsekvenser för framtiden åtminstone
för de statstjänare, som inte äro folkskollärare. Jag tror inte heller,
att folkskollärarna genom ett godtagande av detta egendomliga slag av extraordinarie-begrepp
i längden skola kunna finna sig tillfredsställda. Själva termen
»extra ordinarie» innebär naturligt nog en lockelse för de folkskollärare,
som äro extra. Det är en lockelse, som väl i och för sig har gjort, att de inte
alltför noga granskat, vad det nya extra-ordinarie-begreppet skall innebära.
Med extra ordinarie statstjänare menas en sådan, som sitter relativt tryggt på
sin befattning, när han har fått den. Naturligtvis kan han, örn befattningen
inte behövs, efter uppsägning avkopplas, men det sker ju endast undantagsvis.
Hur blir det med de extra ordinarie folkskollärarna enligt Kungl. Maj:ts
förslag? De sitta kanske en termin som extra ordinarie, sedan ramla de måhända
ned till att bli extra igen under en termin, ett år eller ett par år. När de
äro extra, sakna de sjukhjälp och rätt till pensionsberäkning. Så kan det komma
en termin, under vilken de återigen äro extra ordinarie, och sen ramla de
ned igen. Det går upp och ner, upp och ner.

Jag är inte expert på lönefrågor och tänker inte heller bli det, men jag är
ju ibland tvungen att sätta mig in i frågor, som komma till statsutskottet, och
jag får säga, att så förhärdad är jag ändå inte beträffande lönereglementen,
att jag stillatigande har kunnat gå med på en sådan ordning.

Strindberg har ju i Röda rummet gjort sig lustig över ämbetsverket för utbetalande
av ämbetsmännens löner, som han ansåg vara något alldeles speciellt
joltigt och löjligt, men jag har nog haft en liten känsla av att den svenska
riksdagen genom att överträffa Strindbergs allra vildaste fantasier har gett
sig in på ett område, där det inte ur alla synpunkter är så värst trevligt att
vara medansvarig. Jag tycker ändå, att detta detaljerade lönekineseri har medfört
en viss stadga, som givit de anställda sådana fördelar, att systemet har
kunnat godtas. Jag har aldrig varit förtjust över att lärarna skulle skjutas
in i samma fållor, men den säkerhet, som detta reglemente i alla fall ger, har
gjort, att jag ända för min kår på sin tid varit angelägen örn att komma med
där. Jag förstår också, att folkskollärarna måste vara angelägna om att bli
definitivt inordnade i detta system, inte minst därför att de tydligen inbilla

Lördagen dea 20 juai 1942.

Nr 25.

129

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
sig-, att de då kunna bli extra ordinarie på samma sätt som andra statstjänare.
Nu bli de inte det.

En och annan, som känner mig närmare, undrar väl över att jag med sådant
nit och intresse kan gå in för denna principiella ståndpunkt, vilket ju
hade varit naturligare för andra statstjänstemän med starkare intressen och
större erfarenhet än jag har på detta område. Men det är inte bara det principiella,
som här ligger propositionen i fatet, utan det är också det rent materiella,
och det är det, som gjort, att även åtskilliga folkskollärare börjat bli
betänksamma, sedan överenskommelsen slutits. Det har hittills varit på det
sättet, att i folkskolan extra ordinarie och extra lärare ha förordnats för läsår
och inte för kalenderår och alltså fått lön efter antalet läsdagar. Nu är det ju
egalt, när det gäller andra statstjänare, som ha tämligen jämnt arbete hela
året örn, år efter år, om deras lön beräknas efter arbetsår eller kalenderår.
Men det är inte egalt för extra och extra ordinarie folkskollärare, ty de ha två
terminer, varav den ena kan vara fem månader och den andra endast tre och
en halv månader. Och enligt Kungl. Maj :ts förslag skall en extra ordinarie
lärare för tre och en halv månaders tjänstgöring ha precis samma lön som
någon annan, eller han själv en annan gång, skulle få för fem månaders tjänstgöring.
Det värsta är, att det inte alltid blir han själv. 1 många hundra fall
kan det hitta på att hända, att han kan bli extra ordinarie för vårterminen och
få lönen utbetald för halvåret, under det att han kanske blir extra under höstterminen
eller större delen av vårterminen och då får betalt per dag.

Man har nu invänt emot denna anmärkning, att »det jämnar ut sig». Det
gör det kanske i de stora skoldistrikten tämligen bra, ty där kan man placera
örn folk, så att den, som är extra ordinarie på höstterminen, kan bli det på vårterminen
också och sålunda få åtta och en halv månaders tjänstgöring. Men i
de små skoldistrikten? Ja, man har sagt att extra ordinarie lärarplatser skola
utannonseras. Men det hinner man inte alltid med, och det är inte så lätt, när
man är anställd som extra ordinarie i ett litet skoldistrikt på höstterminen och
har vissa utsikter att bli det på vårterminen också, ehuru det inte är säkert,
att kuska omkring för att söka plats på annat håll.

Men är det då sa manga som detta gäller? Ja, det beror på vad man tycker!
Man har sagt från sakkunnigt håll och från skolöverstyrelsens håll, att
det är 800 personer det gäller. Jag tycker verkligen att det är rätt många,
och man kan inte vara säker på att det inte blir ännu fler.

Reservanterna, som inte ville stjälpa överenskommelsen och Kungl. Maj :ts
proposition, ha kommit fram med ett förslag, där åtminstone eländet med detta
nya extra ordinariebegrepp och dess löneförhållanden skulle avlägsnas.
Där kommer man naturligtvis med en anmärkning: hur kan en del reservanter
ta sig före en så äventyrlig åtgärd som att sitta och utarbeta ett avlöningsreglemente?
Jo, vi hade ett alternativt förslag från skolöverstyrelsen liggande,
som såvitt jag begriper är fullt hållbart. Jag säger med avsikt »såvitt
jag begriper» •— ty det är nog åtskilliga av herrarna som tycka: den där,
han begriper kanske inte alltför mycket. Men det är andra människor än jag,
som funnit detsamma, och de ha betydligt större erfarenhet än jag i sådana
frågor.

Jag erkänner visserligen, att det kan tänkas föreligga en och annan liten
svårighet i fråga örn reservanternas förslag, som kan vara tråkig i tillämpningen.
Men det får väl ändras nästa år. Och det finns tråkigheter i propositionens
förslag också, som eventuellt måste ändras, sedan erfarenheten sagt
sitt ord. Vad saken sålunda gäller är, huruvida herrarna finna, att reservanternas
framställning är avsevärt bättre rent principiellt i fråga örn de extra

Första kammarens protokoll 19J/8. Nr S5. 9

130

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
ordinarie lärarna än Kungl. Maj:ts förslag, och det tror jag inte är svårt att
visa.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skola alla folkskollärare två år efter examen,
om de ha tjänstgjort ett visst antal dagar, räknas som extra ordinarie — antalet
dagar är 256, och man har tagit ungefär ett läsår med hänsyn till de
manliga lärarnas värnpliktsförliållanden, då man inte vill att de skola få en
sämre ställning på grund av sin värnpliktstjänstgöring än de kvinnliga lärarna.
Således skall efter två år varje folkskollärare, som får åtminstone helterminsförordnande,
räknas som extra ordinarie och ha lönen beräknad efter
kalenderår. Så sitter han där för den terminen, men är inte alls säker på, hur
det går sedan. Han kan således bli extra igen hastigt och lustigt i många fall
— i många hundra fall kan jag till och med säga.

Hur ha vi då velat avhjälpa detta? Jo, på det sättet, att folkskollärarna
få vänta tre år efter sin examen, innan de bli extra ordinarie, men sedan bli
de verkligen extra ordinarie för varenda dag de tjänstgöra, även om de inte
skulle tjänstgöra en hel termin. Finns det ingenting att göra för dem, bli de
avkopplade — det är samma förhållande således som enligt Kungl. Maj:ts
förslag — men de ramla aldrig ned till extra igen. Den svenska ämbetsmannahierarkiens
ordning iakttas således ordentligt av reservanterna i motsats till
utskottet, och det är ju egentligen den, som statstjänarna hålla på såsom en
viss säkerhet och en viss garanti.

Sedan ha vi naturligtvis i överensstämmelse därmed yrkat på läsårslön
även för extraordinarie, emedan vi tycka att tre och en halv manaders tjänstgöring
och fem månaders tjänstgöring äro olika saker och inte skola betalas
med alldeles samma belopp.

Men bryter inte detta på visst sätt mot systemet? Jo, men det gör Kungl.
Maj ;ts förslag också, ty de extra lärarna skola lia läsårsbetalning även för
framtiden. Det är således redigare att gå reservanternas väg, så att det blir
läsårsberäkning både för extra ordinarie och extra. Det blir redigare, samtidigt
som extra ordinariebegreppet något så när fasthålles, åtminstone rent
principiellt. o

Jag har nu, herr talman, så kort som jag kunnat göra det och så redigt
som det stått i min förmåga att göra det — jag må nu vara dålig pedagog
eller god pedagog — sagt vad jag bär att säga gent emot Kungl. Maj :ts förslag.
Och jag skall gärna ingå på svaromål, ifall det är något, som förefallit
herrarna oredigt och dunkelt.

Och så lämnar jag den stora reservationen för att övergå till den privata
reservation, som jag avgivit och som jag håller pa, vare sig Kungl. Maj :ts
proposition eller den stora reservationen gar igenom här i dag. Jag vagar tala
för denna mm privata reservation, därför att den har stora sympatier bade
hos anhängarna av Kungl. Maj :ts förslag och hos^ anhängarna av skolöverstyrelsens
förslag. Varför står jag da — jag höll pa att säga som vanligt
rätt ensam!? Det är helt enkelt beroende på att det var så svårt med propositionsordningen
i statsutskottet, att man var rädd för att det skulle bli lika
svårt i kamrarna och att det hela skulla trasas sönder och man skulle fördärva
vad man velat vinna. Och lag far ju erkänna, att jag med mitt långsamma
tänkande inte koni underfund med hur reservationen egentligen borde
skrivas för att denna fara skulle undvikas, förrän till och med efter det att
reservationen var inlämnad. Jag fick ga och ändra den. Men det gick! Och därför
väntar jag bistånd från både huvudreservationens anhängare och från
Kungl. Maj :ts anhängare i denna sali, allra helst som det är första kammarens
ståndpunkt från i fjol, som jag här hävdar. Första kammaren hade nämligen
i detta fall en annan ståndpunkt än andra kammaren.

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

131

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)

Det gäller här lärarinnorna, speciellt småskollärarinnorna — här äro orättvisor
begångna mot dem, och de värsta mot småskollärarinnorna. När det gäller
de kvinnliga lärarnas rätt att åtnjuta lön även inom högsta löneklassen
inom vederbörande lönegrad, lia sedan 1939 lärarinnorna här i Sverige ställts
i särklass. Det förklarades 1939 av den svenska riksdagen, att kvinnor skulle
ha alldeles samma lönetursberäkning som män i samma lönegrad — dock icke
lärarinnor, ty de ingingo icke i avlöningsreglementet.

Vad säger utskottet och vad säga de sakkunniga örn denna sak? De säga
att det är fullkomligt galet att stämpla lärarinnorna som en speciell klass här
i Sverige,^som skulle berövas de lättigheter som andra jämställda kvinnor
ha. Det står på sidan 24 i utskottsbetänkandet, och örn herrarna inte tro mig,
går det an att läsa det där.

Nu har jag ganska litet av politisk självbevarelsedrift, det erkänner jag,
men så pass mycket har jag dock, att jag inte vågar gå emot den kungl, propositionen
och de sakkunniga i denna fråga. Ty hur principvidrigt det än
må vara, så gäller det något över 4 miljoner kronor. Staten kan således vart
år tjäna något över 4 miljoner på denna orättvisa emot lärarinnorna, och därför
har jag inte vågat att gå rättfärdighetens smala stig i detta hänseende.
Är det någon, som vågar det, skall jag utan vidare, örn jag kan provocera
fram någon, bryta mot mina förpliktelser emot utskottet och följa den våghalsen.
Men jag tror inte att någon vågar sig fram.

Jag låter således denna orättvisa mot lärarinnorna vara. Orättvisan drabbar
folkskollärarinnor lika väl som småskollärarinnor, men sedan har man saltat
en smula extra för småskollärarinnornas del. Och det tycker jag ändå
är så vidrigt, att där måste jag försöka att få en rättelse till stånd, allra
helst som jag åtminstone hittills haft första kammaren med mig i det hänseendet.

Det förhåller sig så, att år 1937 fick man ett reglemente, varigenom tjänstgöringen
för småskollärarinnor i allmänhet uppgick till minst 24 och högst 28
veckotimmar. Det var således den tjänstgöring, som småskollärarinnorna fingo
sig ålagd för att komma in under det gamla reglementet. År 1939, två år
efteråt, kom en ny kungörelse som ålade småskollärarinnor, som i regel undervisa
26 veckotimmar, i vissa fall 24, att utöka sin undervisning med ett
par timmar. Det var således den första ökningen av småskollärarinnornas
tjänsteåligganden, utan någon som helst ersättning. Den andra kom 1940, då
riksdagen beslöt att stryka den undre gränsen för undervisningsskyldigheten,
varför de lärargrupper det här gäller numera äro ålagda att tjänstgöra 30 respektive
28 veckotimmar. Det föreligger således på två år en höjning från
24 till 28 veckotimmar.

Vad tycker nu folk om detta sätt att gå till väga? Skolöverstyrelsen tycker
att det är barockt, och de sakkunniga tycka också att det är barockt. De sakkunniga
säga själva ifrån, vilket står att läsa nederst på sidan 21, att »genom
att ålägga småskollärare fyllnadstjänstgöring i slöjd intill en sammanlagd
veckotjänstgöring av 28 veckotimmar har statsverket linder senare år gjort
en årlig besparing, som icke torde understiga 700,000 kronor». De ifrågasätta
inte, att man skall slopa denna vinst på 700,000 kronor, och det förstår jag,
men de fortsätta rättfärdigt nog på följande sätt: »Då emellertid visst fog
föreligger för kravet, att småskollärare under normala förhållanden icke borde
åliiggas fyllnadstjänstgöring i slöjd i större utsträckning än folkskollärare, ha
de sakkunniga övervägt, huruvida det vore lämpligt att i avlöningsreglementet
stadga en undervisningsskyldighet för småskollärare av endast 26 timmar.»
Där är det rätt färdigheten och de riktiga principerna, som få tala hos de sakkunniga.
Men så snegla de på de 700.000 kronorna, som man förtjänar varje

132

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöningsreglemenle m. ni. (Forts.)
år på småskollärarinnorna under nuvarande förhållanden, och säga: »Vi få allt
behålla den där vinsten också.»

Nu skulle jag inte ha sagt så mycket om den saken, örn de inte sedan gått
in för att ytterligare öka undervisningstiden med två timmar från och med
i år. Skolöverstyrelsen anser att det är orimligt, och det anser verkligen jag
med. Vad försvara sig de sakkunniga med? De försvara sig med att det är en
del lärarinnor, som icke få tjänstgöra 39 veckor men som nu komma upp i
samma lönegrad som de som tjänstgöra 39 veckor, och på grund av att de få
tjänstgöra en och en halv vecka mindre, är det inte iner än rätt, att de få sig
ålagd 30 timmars veckotjänstgöring. _ .

Vad betyder det resonemanget? Jo, det betyder i pengar — låt mig inte
glömma det, ty jag är ju statsutskottsledamot — en ytterligare förtjänst utöver
de 700,000 kronorna av 250,000 kronor på dessa småskollärarinnors bekostnad.
Men är det riksdagen värdigt att passa på att på detta sätt så att
säga snyta från småskollärarinnorna, den del av folkskollärarkaren, som har
det sämst ställt, 250,000 kronor? Det är visserligen pengar det med, men hela
anslaget gäller dock 134 miljoner kronor.

Jag kan inte finna någon rättfärdighet i detta. Den där lilla tröstkaramellen,
som småskollärarinnorna i alia fall få genom att de nu komma upp i en
högre lön, den tycka ju Kungl. Maj :t och de sakkunniga, att de skola bli belåtna
med. Men det är ett fel med den där karamellen^ och det är att de sakkunniga
och Kungl. Maj :t inte ha kunnat ta den ifrån småskollärarinnorna
under några förhållanden; den ha de under alla förhållanden, och den kostar
således Kungl. Maj :t och riksdagen ingenting.

Jag kan emellertid inte anse, att det är värdigt riksdagen att föra ett sadant
resonemang, och därför, herr talman, hur det än går med huvudreservationen,
så yrkar jag bifall till den förändring i 5 §, som jag har föreslagit i min reservation.

Herr Petersson, Emil: Herr talman! I motsats till den föregående talaren
skall jag fatta mig mycket kort, och jag tror, att kammaren skall sentera det
i denna situation.

Folkskolans lärarkår har länge önskat att bli inplacerad i det statliga lönesystemet
och därmed jämställas med statstjänstemännen. °Som gammal skolman
uttalar jag min glädje över att detta önskemal nu är pa väg att förverkligas
och tackar finansministern, som förberett ärendet och framlagt proposition

därom. .

Förslaget är som bekant resultatet av 1941 års Järarlönesakkunnigas revision
av gällande avlöningsbestämmelser i samförstånd och samarbete med delegater
från de fyra stora lärarorganisationerna, vilka fått framföra sina meningar
örn förslaget och efter förhandlingar godkänt detsamma. Jag tillmäter
denna omständighet mycket stor betydelse.

Inom avdelningen och utskottet har föTslaget mött förståelse, men meningarna
ha gått isär beträffande de icke ordinarie lärarnas anställnings- och löneförhållanden.
Det är främst skolöverstyrelsens anmärkningar mot förslaget, som
reservationsvis framförts i utskottsbetänkandet. Departementschefen har redan
i propositionen bemött dessa invändningar. Hans uttalanden återfinnas a sidorna
14—17 i utskottsutlåtandet, och jag kan därför nöja mig med några korta
kommentarer

Reservanterna befara lönetekniska svårigheter vid tillämpningen av förslaget
och vilja därför icke vara med örn kalenderårslön, för vilket system lära*~
kårens representanter uttalat sig. Reservanterna påpeka, att det skulle leda till
en del inkonsekvenser, i det att en extra ordinarie lärare skulle få lika stor lön

Lördalen den 20 juni 1942.

Nr 25.

133

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
för en kortare hösttermin som för en längre vårtermin. Emellertid gäller ju
förordnandet ena gången höstterminen, andra gången vårterminen och i ett
mycket stort antal fall hela läsåret, så att jag vågar använda det uttryck, som
den föregående ärade talaren riktade sin ironi mot: »Det jämnar ut sig.» Dessutom
är det så, att befattningshavarna själva icke ha haft någonting att invända
mot denna anordning utan tvärtom förordat kalenderårslön.

I detta sammanhang kan nämnas, att också en läroverkslärare, som förordnas
som extra ordinarie under höstterminen, uppbär lön från den 1 juli. De lönetekniska
svårigheterna skulle uppstå, säges det, om mitt under terminen eller
månaden en extra ordinarie lärare nedflyttades till extra och finge lägre lön
eller örn en extra lärare uppflyttades till extra ordinarie och finge större
lön. Jag tror för min del, att svårigheterna äro överdrivna. Man behöver inte
förstora dem. Kunna vi följa med ransoneringsbestämmelserna och lämna de
många deklarationsuppgifter, som myndigheterna tid efter annan infordra, så
går det nog att ordna en sådan liten lönedetalj, som det här är fråga örn, utan
att vålla skolkassörerna gråa hår. Systemet med vikariat, extra och extra ordinarie
lärare är i regel en övergångsform till något bättre. Vi ha hittills
haft det systemet, och vi komma att få ha det i fortsättningen. Men förr eller
senare bli ju dessa lärare ordinarie, och då börjar ett säkrare och lugnare
skede.

Jag för min del vill gärna anse reservanternas framstöt som en strävan att
värna om de icke ordinaries intressen, en strävan som jag uppskattar och livligt
senterar, men jag är icke säker på att reservanternas förslag ger mera
än utskottets. Jag ställer mig rätt skeptisk till reservanternas förslag örn
skärpning av villkoren för extra ordinarie anställning. Det kan invändas, att
de värnpliktiga lärarna behöva tre år härför, men många av dem kunna säkerligen
vinna kompetens för e. o. befattning tidigare och en hel hel småskollärarinnor,
vilka i lönehänseende ha det sämst ställt. Treårs strecket skulle bli
ett handikap för många, som komma från seminarierna med stora skulder och
behöva så god inkomst som möjligt under de första åren, som äro svårast.

Herr talman! Jag anser det angeläget att få detta förslag i hamn. Utmärkta
sakkunniga lia utarbetat förslaget, som framlagts enhälligt utan meningsskiljaktighet.
Det bär mottagits med sympati äv statskontoret, en myndighet, vilken
som bekant håller sig vid jorden. Några lönetekniska äventyrligheter ha
icke bebådats från det hållet. Allmänna lönenämnden har knappast i något
avseende framställt erinringar mot de sakkunnigas förslag, och departementschefen
har behandlat förslaget välvilligt och lagt fram det. Om den ena kammaren
nu toge utskottets förslag och den andra reservanternas, skulle en sammanjämkning
icke vara möjlig; frågan faller och skjutes undan, vilket vore
beklagligt. Jag för min del får säga, att jag tycker utskottets förslag i dess
nuvarande utformning tillgodoser berättigade intressen, och det har, som sagt,
biträtts av förhandlingsdelegaterna, vilket, avtalsmässigt sett, enligt nan mening
har en mycket stor betydelse.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Tamm: Herr talman! Att jag djärves ingripa i denna debatt i ett
rent stat.sutskottsärende, beror helt enkelt på att jag såsom, sakkunnig deltagit
i utarbetandet av det förslag, som ligger till grund för den kungl, propositionen.
Jag måste ju säga. att jag i denna min egenskap hyser så nass starka
betänkligheter mot det förslag, som framlagts i reservationen, att jag icke
kan undgå att påpeka några av dem — jag skall försöka göra det så kort som
möjligt.

Det är naturligtvis meningslöst att fördjupa sig i detaljer i en fråga som

134

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
denna, som är av så komplicerad och invecklad natur, att det knappast låter
sig göra för någon, som icke direkt Ilar sysslat med lönefrågor, att tränga
närmare in i saken. Inte heller herr Oscar Olsson vågade göra det, utan han
framställde egentligen endast mera allmänna synpunkter, som röra så att säga
de yttre normerna.

Skolöverstyrelsens linje innebär naturligtvis en del fördelar rent ytligt sett,
men man måste dock säga, att till sina konsekvenser är detta förslag knappast
så genomarbetat, att det i sitt nuvarande skick kan anses godtagbart. Vad
som där framhållits är givetvis heller ingenting nytt för de sakkunniga, utan
den linje man där gått efter, har givetvis varit prövad även^av dessa, men
man ansåg sig icke kunna stanna för densamma.

Jag skall emellertid, innan jag i största korthet ingår på en saklig kritik
av dessa reservanters, d. v. s. av skolöverstyrelsens förslag, bara på ett par
punkter bemöta herr Oscar Olssons mycket naturliga invändningar av rent allmän
art.

Herr Oscar Olsson anmärkte särskilt på att dessa extra ordinarie folkskollärare
komma att få intaga en helt annan ställning än de extra ordinarie
inom civilförvaltningen. Överhuvud taget är det ju så i civilförvaltningen,
att man stiger upp trappsteget från extra till extra ordinarie, och sedan sitter
man i regel där tillsvidare. En extra ordinarie i den vanliga civilförvaltningen
har sin helårsanställning på den plats som han erhållit, men en folkskollärare
har inte det, utan kan få tjänstgöra den ena terminen i en skola och
den andra terminen i en annan. Detta gör att man icke kan jämföra dessa anställningsformer,
som herr Oscar Olsson tycktes göra, därför att här gäller
det system som icke äro likartade.

Vid första påseende förefaller herr Oscar Olssons och reservanternas linje
ganska sympatisk. Den innebär ju, att örn man en gång blivit extra ordinarie,
så skall man få behålla sin anställningsform. Men vi få komma ihåg. att det
här gäller kommunalt anställda tjänstemän, och genom att dessa förflyttas från
det ena distriktet till det andra skulle så många besvärligheter och svårigheter
uppstå vid en sådan anordning, att även örn den har vissa förtjänster, har
man icke ansett sig kunna förorda den. Jag skall strax återkomma till några
av dessa detaljer.

Herr Oscar Olsson talade också örn kalenderårslönen som olämplig, och naturligtvis
kan det synas litet konstigt, att en lärare får lika mycket betalt för tre
och en halv månads tjänstgöring under höstterminen som han får för vårterminen,
då det är längre arbetstid och han kanske dessutom tjänstgör som extra.
Men vi ha räknat med att den saken jämnar i regel ut sig. Dessutom är det
ju mestadels endast fråga om en mycket kort tid av en lärares levnadsbana,
som det här rör sig örn, ty i allmänhet kan han ju efter ett par år räkna på
att bli extra ordinarie hela året, även örn det inte blir i samma distrikt.

Reservationen väcker emellertid betänkligheter i åtskilliga avseenden både
ur lönesynpunkt och kanske framför allt ur pensionssynpunkt. Förslaget innebär,
att så snart viss tid — tre år — förflutit efter det läraren avlagt examen
och läraren under den tiden fullgjort viss tjänstgöring, skall han erhålla
extra ordinarie anställning vid vikariat, hur kortvarigt detta än är. Detta
förslag gör det nödvändigt, att vederbörande lärare innehar anställning endast
under den tid tjänstgöringen avser. Detta i sin ordning måste ju medföra att
lönen beräknas efter läsår.

Propositionen däremot bygger i princip på att de extra ordinarie lärarna anställas
tills vidare och erhålla lön för kalenderår. Man har härvid utgått från
att den extra ordinarie anställningen även för folkskollärare i allmänhet är en
fast anställning, som förnyas år från år. Bestämmelserna ha ansetts böra an -

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

135

Förslag lill folkskolans avlöning sreglemente rn. m. (Forts.)
passas härefter och icke efter de fall, som, även om de icke äro sällsynta, dock
måste betraktas som undantagsfall, nämligen då den extra ordinarie anställningen
är av mera tillfällig karaktär. Reservationen däremot vill reglera avlöningsförhållandena
med utgångspunkt från undantagsfallen, och det brukar
man ju inte gärna göra. Dessutom ges genom reservationen extra ordinarie
anställning även åt sådana lärare som i verkligheten övergivit lärarbanan men
stå till förfogande för kortare vikariat, lärarinnor som gift sig m. fl. Att detta
är felaktigt, torde vara uppenbart.

De avlöningsbestämmelser, som gälla för extra ordinarie statstjänstemän,
äro som naturligt är utformade med utgångspunkt från att den extra ordinarie
anställningen är en anställning för längre tid. En extra ordinarie statstjänsteman
har sålunda rätt att behålla viss del av lönen vid sjukdom m. m.
Denna rätt är givetvis av ringa värde, örn anställningstiden är så kort som
en vecka, vilket det här kan bli fråga om. Vid anställningens slut upphör ju
automatiskt rätten till all lön. Särskilt framträder det oegentliga i att låta
avlöningsbestämmelsema för extra ordinarie äga tillämpning vid korttidsvikariat,
då fråga är örn sjukvårdsförmånerna. I själva verket innebär reservationen
i dessa hänseenden en väsentlig nackdel för de verkliga extra ordinarie
lärarna, de alltså, som i verkligheten ha en fast anställning. Under ferietid
betagas de nämligen sin rätt till sjuklön och sjukvårdsersättning. Det kan betvivlas
att detta varit reservanternas avsikt, men i själva verket förhåller det
sig så, att örn extraordinariebegreppet vid folkskolan skall bestämmas enligt
reservationen, så måste det meddelas särskilda bestämmelser i olika avseenden
och bland annat beträffande rätten till sjuklön, sjukvårdsförmåner, begravningshjälp
m. m. Sådana bestämmelser finnas ju inte, och det är givet, att
detta icke kan göras nu, utan man får upptaga denna fråga till ny prövning
och förnyad utredning. Reservanternas förslag är därför rent tekniskt sett
icke godtagbart. Det kan anmärkas, att författningsförslaget brister även i
andra hänseenden än de nu berörda. Som ett exempel kan nämnas, att bestämmelserna
i 11 § örn löneklassuppflyttning icke utan vidare torde kunna tilllämpas
å läsårsanställda lärare.

Enligt reservationen skola de extra ordinarie lärarna erhålla lön med vissa
dagbelopp. Anordningen måste avse att förenkla utbetalningarna. Att märka är
emellertid att från dessa dagbelopp skola dragas pensionsavdrag, och pensionsavdragen
äro icke bestämda till vissa dagbelopp. Alltså blir det icke någon
vinst med denna anordning, såvida icke pensionsbestämmelserna också på den
punkten ändras. I fråga örn dessa bestämmelser måste emellertid reservationens
förslag föranleda ändringar i ganska väsentliga hänseenden, och även på
den punkten skulle jag i motsats till herr Oscar Olsson vilja uttrycka den
bestämda uppfattningen, att man icke kan godtaga någon sorts provisorium,
som man möjligen hade tänkt sig, utan måste företaga en ny utredning, eftersom
ändringarna bliva av så vittgående och omfattande art. Det gäller då att
finna en regel, som förhindrar att en lärare för att erhålla väsentligt bättre
pension får vikariatsersättning just vid den tidpunkt, då han uppnår pensionsåldern.
Så praktiserades i icke obetydlig utsträckning på den tid, då de vikarierande
folkskollärarna hade pensionsrätt, och de konstaterade missbruken föranledde
erinringar bland annat från statsrevisorernas sida. Man måste också
finna en regel för familjepensionens beräknande i fall, då korttidsvikarie avlider
under anställningen. Är det fråga örn sådan vikarie, som i verkligheten
lämnat lärarbanan, är det nämligen icke rimligt att fulla tjänsteår skola få
räknas för tiden från dödsfallet till pensionsåldern. Man bör också lia .särskilda
regler för de fall, då lärare avlider under ferietid eller överhuvud under
tid då han ej innehar anställning. I nu gällande pensionsreglemente finnas be -

136

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
stämmelser härom, men dessa bestämmelser kunna ej tillämpas med det ändrade
extraordinariebegrepp som reservationen innebär. Alltså kan man inte gå
den vägen, att man helt enkelt tills vidare förlänger nuvarande pensionsreglementes
giltighet. I verkligheten, kan det ifrågasättas, örn reservationens extraordinariebegrepp
överhuvud taget lämpligen kan förenas nied pensionsrätt.

Örn man ser bara på dessa punkter, som jag nu har framhållit och som för
inig kanske äro de allvarligaste, blir slutsatsen den, att örn utskottets förslag
icke skulle godtagas, utan man sympatiserar med reservationen, måste såväl
löne- som pensionsfrågan underkastas ytterligare utredning, och då har man
ingen annan, råd. än att i dag gå på avslag. Situationen synes mig alltså vara
den, att reservationen knappast kan antagas av riksdagen, örn man vill få något
resultat nu, utan då är det bättre att på en gång yrka avslag på det hela,
och så får man, hänskjuta till ny utredning både detta ärende och det pensionsreglemente,
vilket, som herr Oscar Olsson mycket riktigt nämnde, ligger
hos bankoutskottet för behandling.

Till sist skulle jag vilja göra ett par allmänna reflexioner på denna punkt.
Jag frågar mig: är det någon idé att gå den här vägen och begära uppskov?
Åtminstone inom lärarekåren tror jag att detta skulle uppväcka mycket stor
misstämning. Jag har här ett exemplar för den 13 juni av Svensk Lärartidning,
som är organ för Sveriges allmänna folkskollärarförening. Där finns en artikel,
som lär vara skriven av förbundets ordförande, där det först säges att skolöverstyrelsens
förslag mött mycket stark kritik och vidare att sakkunnigförslaget är
resultatet av förhandlingar och att det därvid gällt att väga fördelar och nackdelar
mot varandra. »Fördelarna ha därvid befunnits vara övervägande», säger
man. »De tekniska svårigheterna», alltså de som reservationsförslaget påpekar,
»höra kunna bemästras. I varje fall äro de inte av den storleksordning att
de få föranleda ett uppskov eller orsaka något som äventyrar det slutresultat,
vartill lärarkårens delegater kommit vid sina förhandlingar med lärarlönesakkunniga.
Detaljer kunna justeras, örn anledning därtill gives vid den praktiska
tillämpningen, men just nu gäller det att föra huvudfrågan i hamn. Det är för
oss.det viktigaste.»

Även de föregående talarna lia varit inne på frågan örn de förhandlingar som
här förts. Jag har varit med vid flera löneförhandlingar enligt det systemet
att de av Kungl. Maj :t tillsatta kommittéerna, direkt vid bordet försöka komma
överens på de olika punkterna med delegaterna för de grupper, med vilka
man förhandlar. Det föreligger naturligtvis härvid olika önskemål på bägge
hållen,, men så småningom lyckas man komma till ett resultat. I detta fall har
resultatet varit synnerligen gott, i det man praktiskt taget kan säga, att man
blev enig utom på några detaljpunkter, som vi icke alls behöva syssla med nu.
Denna uppgörelse är alltså vad man skulle kunna kalla en gentlemen’s agreement,
och man har utgått ifrån att dessa uppgörelser skola så långt som möjligt
hållas. Gör man inte det, så är det naturligtvis ytterst svårt att kunna bibehåla
hela systemet, som dock både från det allmännas och från kontrahenternas
synpunkt hittills visat sig synnerligen lämpligt.

I riksdagen, har det ju svarats många gånger förr, när man varit inne på
denna fråga: inte kan, riksdagen frånsäga sig sin rätt till kontroll och kritik
över vad som sker vid en sådan uppgörelse vid bordet. Nej, det är alldeles
riktigt, men skall man kritisera och än mer skall man stjälpa ett sådant förslag
utan att kanske ha haft tillfälle att tränga in på djupet i allt vad frågan
gäller, då skall det föreligga mycket starka skäl, och då skall verkligen det
motförslag, som framlägges, vara så starkt motiverat, att man mot det inte kan
framställa någon befogad anmärkning. 1 detta fall är förhållandet, att en mycket
stark kritik mot skolöverstyrelsens förslag framställts från båda parterna.

Lördalen den 20 juni 1942.

Nr 25.

137

Förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. (Forts.)
Sådan kritik har framkommit från statens sida — och jag hoppas att finansministern
kommer att stryka under detta — likaså från lärarekårens sida.
Då finns det ju ingen rimlig anledning att nu ge sig in på den äventyrligheten,
som det onekligen skulle vara att bifalla denna reservation,. Även örn, såsom
jag sagt förut, vissa fördelar skulle kunna vinnas på denna väg, måste dock
reservationens förslag betecknas som relativt omoget, och jag hoppas herr talman,
att kammaren icke skall tveka att bifalla regeringens och utskottets förslag.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till detta.

Herr statsrådet Wigforss: Jag förmodar att det förhållandet, att kammaren
är så glest besatt vittnar om att ledamöterna här med visst skäl snarare betrakta
denna fråga som en sak för speciella experter än för lekmän, och jag får ju
bekänna, att frågan örn både lönereglementet och det därtill fogade pensionsreglementet,
som vilar hos bankoutskottet, innehåller många speciella detaljer,
där det är svårt att ha en alldeles bestämd mening. Men när jag har lagt
fram detta förslag, har jag inte heller stött mig på min egen kunskap örn alla
sidorna av saken, utan haft att tillgå den sakkunskap som en kommitté innebär,
en kommitté där det funnits ett pär undervisningsråd och dessutom representanter
för lärare och lärarinnor och som kommit till ett resultat, som
man säkert med herr Tamm får betrakta närmast såsom en överenskommelse.
Det är beklagligt, att de representanter för skolöverstyrelsen, som där ha funnits,
icke ha lyckats övertyga övriga ledamöter av skolöverstyrelsen, utan att
det inom denna styrelse tydligen finns mycket bestämda olika meningar, och
det är ledsamt att behöva liksom uppträda som skiljedomare emellan dem.
Men när man tar i betraktande, att det är lärarkårens representanter, som
varit med örn förslaget, så förefaller det, som örn det ändå kunde finnas övervägande
skäl för att draga den slutsatsen, att nackdelarna för lärarna inte
kunna vara av den omfattning, som reservanterna vilja göra gällande, utan att
lärarkårens representanter haft förmåga att väga fördelar och olägenheter,
innan de kommit fram till ett enhälligt förslag.

Jag har ingenting att tillägga utöver vad utskottets talesman och herr Tamm
här ha sagt, men jag skall understryka ett par huvudpunkter.

I grund och botten rör det sig här örn huruvida man skall kunna anpassa ett
avlöningsreglemente för lärare efter reglementena för övriga statstjänare. Det
är nämligen så. att inom statsförvaltningen kan man inte bli extra ordinarie,
därför att man kommer in och har en veckas tjänstgöring eller någonting dylikt.
Alla bestämmelser rörande de extra ordinaries förmåner, både i fråga om lön,
pension och annat, äro uppbyggda på den förutsättningen, att den, som lyckats
bli extra ordinarie, är praktiskt taget fast anställd i statens tjänst.

Den, som har följt med utvecklingen av löne- och pensionsfrågor under de
senaste åren, vet, hur de extra ordinarie mer och mer kommit till en ställning,
som är så lik de ordinaries, att det nästan endast är den teoretiska möjligheten
att avskeda en extra ordinarie som skiljer dem. Men då är det klart, att
de förmåner, som man på detta sätt kan medge åt den extra ordinarie, som
betraktas såsom en permanent kraft i det allmännas tjänst, kan man inte ge åt
den, som faktiskt kanske Ilar lämnat lärarbanan men träder in någon vecka
då och då såsom vikarie eller som träder in kanske som tillfällig vikarie, örn
det än sker under en lång följd av år men som bara gör det tillfälligtvis. Detta
medför, att örn man skulle vilja gå på den linje, som reservanterna förorda,
nämligen att en lärare skall kunna anses såsom extra, ordinarie även vid
mycket kortvariga anställningar, sedan han väl en gång kanske för många år
sedan bär kvalificerat sig för en extra ordinarie tjänst, vill man gå den vägen,

138

Nr 25.

Lördagen den 20 juni<1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
säger jag, och låta honom bibehålla denna kanske från viss synpunkt förmånligare
ställning såsom extra ordinarie vid tillfälliga anställningar, då måste
vissa av de förmåner, som följa med extra ordinarie anställning i annan statstjänst,
modifieras. Jag tror därför att jag vågar dra den slutsatsen, att örn
man skulle vilja följa reservanterna och bibehålla den form av extra ordinarie
anställning, som de förorda, får man på vissa punkter även göra örn lönereglementet.
Att man under sådana förhållanden icke kan gå på det pensionsreglemente,
som föreslås såsom ett komplement till detta lönereglemente, är väl ändå
ganska klart. Därav skulle ju följa det gamla missbruk, som alla känna till,
att den, som kanske under många år varit borta från sin tjänst såsom lärare
eller lärarinna, skulle kunna tjänstgöra under en mycket kort tid, just när
pensionsrätten skall inträda, för att skaffa sig denna mycket förmånligare
ställning — skillnaden är icke så stor nu som enligt de gamla bestämmelserna,
men skillnaden mellan att få en verklig pension och att bara få en uppskjuten
livränta, som skulle komma de andra till del, kan inte anses vara rimlig. Jag
vågar säga, att den enda invändning, som med styrka gjordes i andra kammaren,
var påpekandet av skolöverstyrelsens chef, av det, som han tyckte, oriktiga
i Kungl. Maj:ts förslag, att man enligt detta har lön för halvår, när man är
anställd, vilken termin det än gäller. Och eftersom den ena terminen är kortare
än den andra, innebar det, såsom han tyckte, en orättvisa, att den, som bara
tjänstgör 3V2 månader på hösten, skall få samma lön som den, som tjänstgör
5 månader på våren.

Ja, detta bygger på att dessa extra ordinarie äro tillfälligt anställda, i stället
för att man väl ändå praktiskt taget går ut ifrån att de, som på detta sätt
också kvalificerat sig såsom extra ordinarie, räknat med att få en mera stadigvarande
anställning, även örn därvid skulle inträda ett och annat avbrott. Har
vederbörande en mera stadigvarande anställning, betyder detta ju, att han det
ena året, örn han icke skulle få mer än en termins anställning ett år, får en kort
termin och det andra året en lång termin, och det är endast i det ogynnsamma
fallet, att han faktiskt bara skulle ha en termins anställning under ett år, som
orättvisan uppkommer.

Bestämmelserna äro anpassade efter bestämmelserna för extra ordinarie i
statens tjänst, där man icke betraktar ett avbrott, som utgöres av semester,
såsom verkligt avbrott i tjänstgöringen. Att nu lärarna ha en ovanligt lång
semester i jämförelse med andra, ändrar ju icke på det förhållandet, att det,
om de verkligen äro i skolans tjänst, är rimligt att de ha möjlighet att få inkomst
icke blott under den tid de tjänstgöra utan även under sin semester. Jag tycker
sålunda att den, såsom det förefaller, från många håll som huvudinvändning
betraktade invändningen icke väger så tungt, och jag drar samma slutsats som
herr Tamm, att vill man ta saken nu, kan man praktiskt taget inte göra annat än
följa propositionen. Det är sannolikt, att man inte kan låta bli att göra en omarbetning
av lönereglementet, örn man skulle vilja tillfredsställa de önskemål, som
reservanterna framställa. Det är svårt att i en hastig vändning ta en reservation,
som visserligen kommer ifrån överstyrelsen, men som inte är närmare granskad,
och det är alldeles omöjligt att ta det pensionsreglemente, som är fogat till den.
Där måste man göra en omarbetning, och det påstås av dem, som verkligen
trängt in, i saken, att det nuvarande pensionsreglementet icke kan tillämpas på
det förslag, som reservanterna framställt.

När jag sålunda väger det ena mot det andra och framför allt återigen
trycker på att Kungl. Maj :ts förslag får betraktas såsom resultatet av en
överläggning — man kan gärna kalla det för förhandling — där intressenterna
ha vägt fördelar och nackdelar emot varandra, förefaller det, som om det icke
kunde finnas tillräcklig anledning att i en sådan hastig vändning gripa till ett

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

139

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
förslag, om vars konsekvenser man icke kan bilda sig någon bestämd föreställning.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag förstår att kammaren är synnerligen
betänksam mot att bifalla reservationen efter det anförande, som herr statsrådet
här har hållit. Örn jag icke desto mindre med några ord vill söka belysa
det problem, som han här berörde, och därvid kommer till en annan slutsats
än den, vartill han kommit, är det framför allt beroende därpå, att riksdagen,
örn den bifaller propositionen, skapar ett lönesystem i vad det gäller de extra
ordinarie lärarna, som kommer att medföra oerhört stora svårigheter att tilllämpa
i de över 2,000 skoldistrikt, som finnas i vårt land. Jag skall be att
med exempel få belysa detta.

Jag vill emellertid, innan jag ingår på den frågan, säga något örn vad finansministern
särskilt underströk och även herr Tamm i sitt anförande framhöll,
nämligen att det föreliggande förslaget är resultatet av förhandlingar,
som förts mellan sakkunniga såsom representanter för statsmakterna och de
lärargrupper, som beröras av denna lönereglering. Jag bestrider icke alls att
denna uppgift är riktig. Yad jag vill fästa uppmärksamheten på är, att det
föreliggande förslaget, som närmast sammanfaller med skolöverstyrelsens yttrande
över de sakkunnigas förslag, är ett förslag, som inte varit föremål för
närmare övervägande bland de sakkunniga. Och den erfarenhet jag har från
parlamentariskt arbete har lärt mig, att örn sakkunniga utarbetat ett förslag,
som under remissförfarandet till ämbetsverken på en väsentlig punkt utsatts
för en stark och mycket svårbemött kritik och örn en omreglering av bestämmelserna
i enlighet nied den framförda kritiken inte medför några nackdelar
för de av förslaget berörda grupperna, så kan icke det förhållandet, att man
på ett tidigare stadium varit överens i sak, åberopas som något avgörande
skäl vid ställningstagandet. Örn det alltså hade legat till så, att förslaget från
skolöverstyrelsens sida inneburit försämringar för lärarkåren, hade det efter
mitt förmenande varit rätt naturligt, örn man från lärarnas sida åberopat sig
på förhandlingsresultatet som skäl mot en ändring. Men då det framlagda
förslaget snarast innebär några förbättringar och ur administrativ synpunkt
innebär stora förenklingar, kan, synes det mig, icke med samma styrka det
resonemang föras, som herr Tamm och även herr finansministern ha fört. I
varje fall kan man inte, örn någon, som står utanför de grupper frågan direkt
berör, här tager till orda, åberopa sig på att ett gentlemens agreement på något
sätt kränkes.

Nu har redan i debattens början herr Oscar Olsson med stor utförlighet
framlagt denna fråga, och i hans anförande ligger väl också, kan jag säga,
ett bemötande av det mesta av vad de efterföljande talarna ha sagt. Jag skall
emellertid, då han var så utförlig och då jag är rädd att ledamöterna kanske
nästan drunknade i detaljer, be att i allra största korthet få föra fram de
synpunkter, som för mig äro avgörande vid ställningstagandet i denna fråga.

Jag vill då säga att det huvudsakligen är av två skäl som jag för min del
förordar reservationen. Det är, för det första, det skälet, att jag för folkskollärarkårens
vidkommande önskar en likvärdighet med civila statsförvaltningens
personal beträffande anställnings-, löne- och pensionsförhållanden, och,
för det andra, att jag önskar lönereglementet utformat med hänsyn till enkelhet
vid tillämpningen. Då man kan nå båda dessa syften oell samtidigt
åstadkomma en viss begränsning av statsutgifterna, har jag svårt att förstå
invändningarna mot reservanternas förslag.

Vad först beträffar likvärdigheten med civila statsförvaltningens personal,
vill jag framhålla, att med det här föreliggande förslaget de icke ordinarie

140

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
folkskollärarna otvivelaktigt ställas i en undantagsställning. Skolöverstyrelsen
gjorde för något år sedan en undersökning rörande befordringsförhållandena
inom de centrala ämbetsverken i Stockholm. Av denna undersökning framgick,
att en extra tjänsteman brukar erhålla förordnande som extra ordinarie
tjänsteman i statskontoret efter omkring IV4 års tjänstgöring, i pensionsstyrelsen
efter omkring 3 månaders tjänstgöring, örn det anses föreligga konstant
behov av sådan tjänsteman, i riksräkenskapsverket efter omkring 1 års
tjänstgöring, i riksförsäkringsanstalten efter omkring 1 års tjänstgöring, i
byggnadsstyrelsen efter omkring 3 månaders tjänstgöring, dock då det gäller
kvinnlig befattningshavare efter något längre tid men »så snart som möjligt»,
samt i socialstyrelsen efter minimum 1 års tjänstgöring.

Vad folkskolans lärare beträffar, föreligger numera med hänsyn till det läraröverskott,
som finns, sällan möjlighet att inom denna tid bli befordrad
från extra till extra ordinarie tjänsteman, örn jag nu skall använda samma
terminologi här. Där blir väntetiden väsentligt längre. Då detta hänger samman
med förhållanden, över vilka dessa lärare icke kunna på något sätt råda,
synes det mig icke rättvist att folkskolans lärare bli ställda i ett väsentligt
sämre läge än andra befattningshavare.

Enligt propositionens förslag skulle ju, för att en folkskollärare skulle kunna
få räkna lön som extra ordinarie, fordras, att han, sedan 2 år förflutit
efter det han tagit sin examen, erhölle sammanlagd tjänstgöring under minst
en termin. Det är emellertid så, att rena tillfälligheter här ofta kunna spela
in, eftersom vikariaten sällan kunna kungöras lediga och enär man ofta ej
ens vid terminens början kan veta, örn vikariatet kommer att avse hela terminen.
De sakkunniga beräkna, att omkring 1,700 vikarier få hel termins- och
därmed extra ordinarie anställning. Emellertid visar det sig att ungefär halva
antalet av de lärare, som en viss termin haft helterminsvikariat, icke har sådan
anställning två terminer i följd. Efter blott en termin förlora de extra
ordinarie denna anställning och därmed pensionsrätt och rätt till viss del av
lön under sjukdom. Ovisst är också när de efter en eller flera terminer återfå
extra ordinarie anställning. Ännu efter 10, 15 tjänstår få en mängd lärare
gå som extra utan pensionsrätt, sjuklön etc. vilket ju särskilt är allvarligt,
då det är fråga om familjeförsörjare. Andra kunna naturligtvis ha bättre
tur. Från Stockholms folkskolor meddelas, att flera lärare, som tjänstgjort
samtliga läsdagar under en termin, likväl skulle ha kommit att kvarstå som
extra med de bestämmelser som propositionen innehåller. Anställningen har
nämligen icke alltid omfattat sön-, helg- och lovdagar, exempelvis påsklovet,
och därigenom brytes alltså deras rätt att få räkna extra ordinarie lärares
lön.

Det blir icke heller någon objektiv grund för befordran till extra ordinarie
enligt propositionens förslag. Icke heller uppnås tillnärmelsevis likställighet
med civila statsförvaltningens personal, som får behålla extra ordinarie anställningen,
sedan den erhållits.

Det förslag, som reservationen innehåller, innebär, att när tre år förflutit
efter det läraren avlagt examen och läraren har tjänstgjort minst ett år, d. v. s.
256 effektiva läsdagar, bör all han,s anställning därefter räknas såsom extra
ordinarie. Därmed komma avbrotten icke att medföra några svårigheter.

Det är emellertid den andra synpunkten, som för mig väger lika tungt, synpunkten
örn att reglementets utformning skulle ske med hänsyn till enkelhet
vid tillämpningen, och bär brister det högst betänkligt i det framlagda förslaget,
som kommer att medföra stora svårigheter vid tillämpningen.

Om t. ex. i mitten av augusti månad en person anställes som vikarie för
höstterminen, d. v. s. under fyra månader tillsvidare med lön retroaktivt från

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

141

Förslag lill folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
den 1 juli, vilket är säreget och redan det kommer att vålla besvär, skall då en
sådan lärare, frågar jag, uppbära lön för januari och februari, även örn han
sedan på vårterminen icke får oavbruten anställning under mer än ett par veckor
och denna vårtermin först börjar i mitten av februari? Det är sådana
problem, som komma att vålla tvister och som skoldistrikten i stor utsträckning
komma att gå bet på. I åtskilliga fall blir det nödvändigt att under löpande
termin vidtaga ändringar av lärarens anställning från extra till extra
ordinarie med ändrad löneklassplacering och omräkning av lön från läsårslön
till kalenderårslön. Sker sådan omräkning under terminens senare del, har
läraren ofta redan utbekommit större lön än han är berättigad att uppbära
enligt det lönesystem, till vilket omräkningen skett. Det har gjorts beräkningar,
som visa, att i vissa fall en lärare kan komma att uppbära ända till
mellan 500 och 600 kronor för mycket, örn det gäller en lärare med lön enligt
övergångsbestämmelserna, och detta skall han då återbära, vilket för honom,
med de ekonomiska svårigheter han har, kommer att innebära besvärligheter.
Under 10 å 15 år framåt komma övergångsbestämmelser, som avse minst 5,000
lärare, att tillämpas på det ojämförligt största antalet icke ordinarie lärare.

Det är uppenbart, att en mängd lärare komma att terminsvis växla mellan
extra och extra ordinarie anställning och således mellan kalenderårslön och läsårslön.
Då övergångsbestämmelserna ej tillämpas, blir det förflyttning till
högre eller lägre löneklass. Att ett centralt ämbetsverk med tränad personal
kan bemästra dylika svårigheter, är ganska naturligt, men det innebär icke
någon garanti för att de mer än 2,000 skolstyrelserna skola lyckas därmed.
Lönesystemet innebär i alla händelser en högst betydande onödig ökning av
arbetsbördan för alla dem, som skola handlägga ifrågavarande ärenden. Och
jag försäkrar herrarna, att, när vi fått detta system tillämpat, man litet varstans
i bygderna från skolstyrelseledamöternas sida kommer att ställa till er
den frågan: hur kunde riksdagen fatta ett beslut, som medför ett sådant trassel?
Och det skulle verkligen vara intressant att få höra, vad ni i sådana fall
ha att svara på dessa erinringar.

Sedan mer än 20 år är systemet med anställning på viss tid och lön efter
lästid prövat. Det är enkelt och smidigt och fungerar utmärkt även vid tillämpning
av det statliga lönesystemet. Det har icke anförts några som helst
bärande skäl för övergång till ett system, som visar sig så oerhört invecklat
som det föreslagna. Det har också finansministern, i det anförande han här
höll, medgivit. Han ville på den punkten tydligen inte helt ta ansvaret för
detta, utan ställde sig, vilket är helt naturligt, bakom de sakkunniga. Detta
var också klokt ur den synpunkten, att detta system i sin tillämpning kommer
att visa sig så invecklat och besvärligt, att man kanske kan bli tvungen att
så småningom komma med en proposition om ändringar, och då är det naturligtvis
riktigt att man redan nu inte alltför hårt bundit sig därvid.

Att det föreslagna lönesystemet befinnes alldeles olämpligt bör icke föranleda
utestängande av stora skaror lärare från extra ordinarie anställning, utan
i stället övergång till det prövade systemet med lön efter lästid och sådan
grund för extra ordinarie anställning, att en lärares anställning endast i rena
undantagsfall kommer att från extra ordinarie nedgå till extra. Därmed försvinna
praktiskt taget alla de olägenheter, som vidlåda det i propositionen
framlagda förslaget beträffande icke-ordinarie.

Som jag förut redan antytt, skulle icke med en övergång till detta system
några ökade statsutgifter följa. Örn, som meningen är, lärarna komma^att vidkännas
pensionsavdrag, ända tills de avgå med pension,, d. v. s. t.rettioå,rsgränsen
upphäves, innebär det en minskning av statens utgifter för undervisningsväsendet,
örn lärarna redan på ett tidigt stadium få pensionsrätt. Den utök -

142

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente ni. m. (Forts.)
ning av antalet extra ordinarie lärare, som ett bifall till propositionen skulle
innebära, beräknas av de sakkunniga medföra en utgiftsminskning av 120,000
kronor. Okar man alltså antalet extra ordinarie lärare, så att de lärare, som
förvärvat minst 256 tjänstedagar, få anställas såsom extra ordinarie, när tre
år förflutit efter avlagd examen, skulle därmed följa ytterligare någon minskning
av statsutgifterna.

Jag har under sådana förhållanden, herr talman, ganska svårt att förstå,
varför man skall betrakta den föreliggande propositionen på sätt som här skett
och göra det hela närmast till en prestigesak. Ehuru jag förstår att, efter
vad som tilldragit sig i kammaren förut, kammaren kommer att bifalla propositionen,
vill jag för min del utan tvekan yrka bifall till reservationen.

Jag tillägger, att jag är övertygad om att, vi få tillfälle att örn något år
återkomma till frågan, och då blir det kanska konstaterat, att den framställning,
jag här lämnat, icke innebär någon mörkmålning, utan att de svårigheter
jag talat örn, också komma att inställa sig.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall tillåta mig att i korthet ange skälen
till att jag anslutit mig till reservanterna. Vi ha haft en ingående diskussion
om detta på utskottsavdelningen och ha haft expertis tillgänglig, som vi kunnat
utfråga. Det är givetvis mycket svårt för en lekman •— och som sådan
betraktar jag mig själv i hög grad i dessa löneregleringsfrågor — att bilda
sig någon mera deciderad uppfattning örn de två lönesystem, som här äro framlagda,
dels av de sakkunniga och dels av skolöverstyrelsen. Men man måste
såsom riksdagsman och utskottsledamot göra sitt bästa; i de allra flesta av
de frågor, som förekomma här i riksdagen, är ju större delen av oss lekmän,
men vi få ändå försöka bilda oss en uppfattning.

Den uppfattning, som jag liksom mina medreservanter kommit till i denna
fråga, är, att ser man i stort på dessa två förslag, är skolöverstyrelsens det
bättre förslaget, Dels därför att, såsom herr Wagnsson nyss utvecklade, det
blir mindre krångligt i tillämpningen, och dels därför att man undgår den
högst märkvärdiga eventualitet, som följer med det kungl, förslaget, nämligen
att en person, som kanske i långa tider har haft extra ordinarie anställning,
plötsligt kan flyttas ned till extra anställning. Skillnaden mellan förutsätningarna
för extra ordinarie och extra anställning kan ju ställa sig så ytterst
hårfin, att den, som t. ex. tjänstgör en termin minus fem dagar, skall kunna
bli extra ordinarie, men den, som tjänstgör en termin minus sex dagar, icke kan
bli extra ordinarie, utan måste bli extra. Det förefaller mig som om en sådan
gränsdragning måste få högst orimliga konsekvenser.

Vi ha också fäst oss vid den konsekvens, som uppstår, när man frångår
läsårslönen, att en kortare tjänstgöring på 3V2 månader skall avlönas lika högt
som en längre tjänstgöring på 5 månader.

Vi ha fått den uppfattningen, att det hade funnits synnerligen goda skäl
för riksdagen, om den hade haft tillfälle att under normala förhållanden och
med ordentlig betänketid välja mellan dessa alternativ, att stanna vid det av
överstyrelsen och reservanterna föreslagna alternativet. Nu befinna vi oss emellertid
på grund av olika omständigheter i ett läge, som tydligen och i varje fall
för medkammaren har känts övermäktigt, eftersom man, såsom jag nyss erfarit,
i andra kammaren avgjort denna fråga genom att utan votering anta
Kungl. Maj:ts förslag och avslå utskottets förslag. Vi stå ju i riksdagens
sista timme. Vi ha dessutom fått våra svårigheter ökade därigenom, att regeringen
har framlagt för oss till bedömande inte bara ett lönereglemente, som
omfattar de ordinarie anställningarna, utan ett, som även omfattar extra ordinarie
och extra anställningar. Det är nära nog lika svårt för riksdagen att

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

143

Förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. (Forts.)
pillra på bestämmelserna i ett sådant reglemente som det är att ändra detaljerna
i ett lagförslag. Därför förstår jag mycket väl, att man kan dra sig
för att i denna situation träffa ett val. Jag vet också, att åtskilliga av den
ifrågavarande lärarkårens representanter här i riksdagen ha ansett, att i den
ställning där de nu stå är det bättre att ta det säkra för det osäkra, d. v. s.
att ta Kungl. Maj:ts förslag, även örn det har ganska betydande skönhetsfläckar.
Jag har därför inte några sangviniska förhoppningar angående utgången
av detta ärendes behandling, men jag har i alla fall velat utveckla de
skäl, som ha synts mig väga till reservationens fördel.

Beträffande den fråga, som herr Oscar Olsson har berört i en särskild reservation,
nämligen frågan om ökningen av småskollärarinnornas undervisningsskyldighet,
är jag av alldeles samma uppfattning som han, en uppfattning, som
vid upprepade tillfällen har delats av första kammaren, och jag skulle liksom
han lia reserverat mig, örn jag överhuvud taget hade ansett det löna mödan
att på det sättet ytterligare trasa sönder uskottets betänkande. Jag skulle
ytterst gärna hava sett, om första kammaren även i år hade hävdat sin gamla
ståndpunkt, men jag har verkligen i detta fall varit pessimist och resignerat på
förhand.

Med denna motivering, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Brandt: Herr talman! Herr Wagnsson i synnerhet, men även herr
Oscar Olsson och herr Pauli ha väl sagt allt vad som kan sägas i denna fråga.
Att jag, oaktat jag åhört herr Wagnssons anförande, ändå vågar tillägga några
ord, beror bara på min egenskap av statens folkskoleinspektör. I dessa dagar
har jag varit det i 29 hela år, och jag har en viss erfarenhet beträffande rekvisitionerna
av lärarlöner.

Jag tror att jag kan våga sätta mitt huvud i pant på att vad herr Wagnsson
talade örn kommer att gå i fullbordan. De kommunala myndigheterna,
skolkassörer och andra komma att fråga riksdagsmännen: »Hur i all världen
kunde ni ställa till med sådant trassel?» Den tillfrågade riksdagsmannen kommer
att slå ifrån sig och säga: »Ja, man kan inte följa med allt som händer
och sker, och det är jag inte ansvarig för», trots att han alldeles säkert hade
röstat för utskottets förslag. Jag vet, hur det kommer att bli med detta, och
det är intet överord, örn jag säger att det kommer att bli fullkomligt olidliga
förhållanden. Jag vet inte örn finansministern känner sig övertygad örn det.
Men han är ju tämligen van även vid mycket gny! Och det kommer att vålla
oerhört mycket bekymmer även för lärarnas del. Jag blev förvånad över att
en gammal folkskollärare som Emil Petersson kunde tala som han gjorde i
denna sak. Om han skulle spörja sina kamrater i kammaren tror jag nog att
han skulle finna att de intaga en annan ståndpunkt.

Man har kanske menat, att det endast är i sällsynta fall det kommer att inträffa
att vederbörande gå upp och ned från den ena terminen till den andra
som extra ordinarie och som extra lärare. Så är det emellertid inte. Det är
svårt för mig att på rak arm våga angiva någon siffra. Men inte annat än jag
kan förstå, örn jag tänker på mina erfarenheter från granskningen av de statliga
bidragsrekvisitionerna, kommer detta att inträffa mycket ofta -— kanske
jag rent av vågar säga att etet kan bli närmast 50 procent av alla förekommande
falk

Jag är också övertygad om att därest det bjudits tillfälle till uppskov med
frågan och lärarna hade fått höras, så skulle de ha förklarat att de inte ville
vara med örn denna oegentlighet. Som läget nu är, kan det tänkas att man
framför allt vill ha vad som kan sägas vara huvudfrågan i land och att man

144

Nr 25.

Lördagea den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
därför accepterar också detta. Det är mycket som man får acceptera, som man
inte borde göra örn det inte vore absolut nödvändigt.

Jag instämmer med fullaste hjärta i reservanternas uppfattning. Jag skall
inte med ett enda ord upprepa vad herr Wagnsson sagt, men vill bringa i
erinran vad han yttrade om det fall som uppstår örn lärare börja sin tjänstgöring
den 1 februari och den 15 augusti, örn man räknar det hela retroaktivt.
Tänk igenom vad som blir resultatet örn man drar ut konsekvenserna!

Jag har kort och gott velat göra denna deklaration med stöd av mina erfarenheter
som den äldste i tjänst varande av alla statens folkskoleinspektörer.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
framhöll att resultatet av den utredning, varpå propositionen bygger,
kan sägas vara ett resultat av en förhandling mellan intresseparterna. Herr
Tamm, som varit ledamot av de sakkunniga, gav uttryck åt samma uppfattning.
Med den förtroendeställning jag har inom lärarorganisationen ber jag
att få bestyrka detta. Jag har i den mån jag kunnat här i riksdagen arbetat
på att lärarkåren skall få förhandlingsrätt på samma sätt som sådan är tillerkänd
statstjänstemän och andra. Visserligen ha de formella bestämmelserna
rörande förhandlingsrättens utövande icke använts i detta fall, men i realiteten
betraktar jag de förhandlingar, som här ha ägt rum, på samma sätt
som örn formerna beträffande förhandlingsrätten skulle ha iakttagits.

Jag skall inte gå in på hur det ena eller det andra förslaget här kan verka.
Jag vill endast konstatera att jag för min del känner mig bunden av det
resultat, vartill man har kommit genom dessa förhandlingar, och jag tillstyrker,
herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag nödgas med anledning av vad min ärade
vän herr Norman yttrade upprepa vad jag förut sagt, nämligen att de förhandlingar,
varom han talade, väl knappast kunna anses binda kammaren
eller förhindra kammaren att acceptera ett förslag, som ur administrativ synpunkt
erbjuder stora fördelar, som för lärarkåren är fömånligare än de sakkunnigas
förslag och som dessutom är billigare för staten.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt angående utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan, utom såvitt anginge 5 § 1 mom. folkskolans avlöningsreglemente,
och därefter särskilt rörande samma hemställan, i vad den avsåge
nämnda moment.

I fråga örn utskottets hemställan i förstnämnda del, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i motsvarande del av den av herr Oscar
Olsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan i nu förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

145

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. rrv. (Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 202 utom
såvitt angår 5 § 1 mom. folkskolans avlöningsreglemente, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Oscar Olsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen med enahanda undantag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vidkommande utskottets hemställan, såvitt anginge 5 § 1 mom. folkskolans
avlöningsreglemente, yttrade nu vidare herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till nämnda hemställan, dels ock, av herr Olsson, Oscar, att utskottets hemställan
i angivna del skulle bifallas med den av honom reservationsvis påyrkade
ändring, innebärande att berörda moment skulle avfattas sålunda:

Därefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 202, såvitt
angår 5 § 1 mom. folkskolans avlöningsreglemente, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan i angivna del med den ändring,
som påyrkats av herr Oscar Olsson.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anslutning till Kungl. Maj:ts i proposition nr 292
framlagda förslag och med avslag å motionen 11:389,

Första kammarens protokoll 19Ji2. Nr 25. 10

Ang. vissa
anslag till
folkskoleväsendet
m, m.

146

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)

1. godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 24 april 1942 förordade ändrade grunder för statsbidrag till
avlöning åt timlärare vid folkskoleväsendet;

2. till Kurser för hjälpklasslärare för budgetåret 1942/43 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 20,000 kronor;

3. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor för
budgetåret 1942/43 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
134,000,000 kronor;

4. medgiva, att ur sistnämnda anslag finge om och i den mån behov därav
prövades föreligga, utgå statsbidrag till undervisning för svenska barn i utlandet,
dock med sammanlagt högst 25,900 kronor;

5. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern för
budgetåret 1942/43 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
200,000 kronor;

6. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor för budgetåret 1942/43
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 400,000 kronor;

7. godkänna under punkten införd personalförteckning för nomadskolorna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

8. godkänna under punkten införd avlöningsstat för nomadskolorna, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

9. till Nomadskolor: Avlöningar för budgetåret 1942/43 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 144,600 kronor;

B. att motionerna 1:35 och 11:65, 1:91 och 11:128 samt 11:385 måtte
anses besvarade med vad utskottet i det föregående anfört.

I de likalydande motionerna I: 91, av herr J. Gustavson i Guntorp m. fl., och
II: 128, av herr J. E. Andersson i Ovanmyra m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att beträffande den fortgående centraliseringen av vårt
folkskoleväsende större varsamhet borde iakttagas och att indragning av skolor
endast i uppenbart oundvikliga fall borde ske, samt att Kungl. Maj :t borde
vidtaga utredning angående statliga skyddsåtgärder vid barnens skolvägar och
till nästa riksdag framlägga förslag härom.

Beträffande dessa motioner hade utskottet yttrat:

»I motionerna I: 91 och II: 128 har framställts ett yrkande av innebörd, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa örn utredning angående vidtagande
genom statens försorg av åtgärder för åstadkommande av skyddsanordningar
för skolbarn på platser, där dessa nödgas vänta på ankomsten av skolskjuts.
Med anledning härav får utskottet såsom sin mening framhålla, att
det i allmänhet icke torde möta större svårigheter för vederbörande kommun
att utan statsbidrag vidtaga lämpliga dylika åtgärder, där så anses oundgängligt.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att en skolindragning i regel
torde medföra en besparing icke endast för statsverket utan även för kommunen.
Utskottet har härmed icke velat förneka, att svårigheter av olika skäl
undantagsvis kunna möta för vederbörande kommun att på egen bekostnad
vidtaga skyddsanordningar av ifrågavarande slag. Utskottet har dock icke ansett
sig böra föreslå, att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller örn utredning
i ämnet.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Persson i Skabersjö,
Hansson i Rubbestad och Andersson i Södergård ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionerna I: 91 och II: 128, i vad desamma avsåge hemställan
om utredning genom Kungl. Maj:ts försorg angående vidtagande av

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

147

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
statliga åtgärder för anordnande av skydd för skolbarn å vänteplatser vid skolvägarna.

Herr Persson: Herr talman! Den rationalisering av folkskoleväsendet pä
landsbygden, som sedan några år pågår genom sammanslagning av skolor,
är på både gott och ont. I många fall kan man nog säga att vi därigenom
ha fått bättre skolformer, men i mångå fall kan man också påstå att det
vållat en betydlig skada, i det att avlägset belägna och glest befolkade områden
ibland berövats sin enda skola, som dock varit en samlingspunkt för bildriingssträvanden
och en kulturhärd, låt vara av mindre mått. Under sådana
förhållanden är det säkert all anledning att på sätt som gjorts i den motion,
som ligger till grund för min reservation, påyrka varsamhet i fortsättningen.
Och detta tycks utskottet också i viss mån ha beaktat.

Den andra frågan, i vilken reservationen även framställer ett direkt yrkande,
gäller hur det skall förfaras vid skolskjutsarna. Det kan inte förnekas att
skolskjutsarna i åtskilliga fall kunna medföra en viss fara för barnens hälsa.
Många gånger få de på uppsamlingsplatserna stå och vänta ganska länge, och
det är som vi veta ofta dålig väderlek med både regn och kyla under de årstider,
då skolterminerna infalla. Utskottet erkänner också att det kan vara
befogat att skyddsanordningar vidtagas, men förklarar å andra sidan att detta
kan anses vara en rent kommunal angelägenhet.

Det är här som meningarna gå isär. Jag menar för min del att staten bör
kunna hjälpa till något även i detta avseende. Man kan inte säga någonting
örn att fattiga landskommuner, som av staten tvingats att nedlägga en skola,
ibland kanske den enda som fanns i kommunen, känna sig missgynnade och
inte vilja lägga ned mer pengar på det nya systemet än vad som är oundgängligen
nödvändigt. Min mening äi att det inte vore mer än rimligt att staten
här hjälpte till. Man har uttalat att man inte vill gå med på några nya
bidragsformer. Jag tror inte att det är nödvändigt att detta behöver bli någon
ny bidragsform — det hela kan säkerligen inarbetas i bidragen till skolskjutsar
överhuvud taget. Men jag anser i alla fall, herr talman, frågan vara
av så stor vikt att den utredning bör komma till stånd, som är begärd i reservationen.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herr Andersson, Albert, och herr Gustavson.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall visst inte förneka att det kan
föreligga vissa skäl, åtminstone rent principiellt, för reservanternas framställning.
Men jag vill också fästa uppmärksamheten på att, när staten nu
tillhandahåller skolskjutsar, kan det val anses rimligt att kommunerna, till
och med små och fattiga kommuner, själva först få ta under övervägande, om
det verkligen är någon orimlig begäran att de själva vid uppsamlingsplatserna
slå upp en liten väntsal utan att för den sakens skull begära statsanslag.

Utskottets majoritet har funnit att man visserligen i allmänhet bör hjälpa
fattiga kommuner så långt möjligt är, men det finns vissa gränser. Vidare är
anslaget av den arten, att det torde vara svårt för staten att engagera sig i
detta fall. Det skulle rent av kunna tänkas, i händelse dylika anslag komma
till stånd, att de rena förvaltningskostnaderna eller administrationskostnaderna
skulle bli betydligt större än för det materiella resultatet av beslutet.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr von neland: Herr talman! Avsikten är ju endast att få en utredning
till stånd i denna fråga.

148

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)

När vi behandlade vägf rågan anfördes som ett av de starkaste motiven för
att få den löst vid årets riksdag, att det var synnerligen svårt att åstadkomma
en rättvisare skatteutjämning mellan stad och land och att just vägväsendet
var ett typiskt område, där man borde ingripa för att åstadkomma större rättvisa.
Men vi måste väl också alla erkänna, att skolfrågan är ett betydligt svårare
problem för landsbygdens än för de större samhällenas invånare och att
även denna fråga på ett orättvist sätt ekonomiskt hårdare pressar landsbygdens
folk än städernas invånare. Det är naturligt att det inte går att här
åstadkomma full likställighet när det gäller alla fördelar. Men det hindrar inte
att man bör försöka åstadkomma det bästa möjliga, och detta tycker jag verkligen
är en sak som skulle kunna utredas.

Herr Pauli: Herr talman! Att utskottet här inte velat vara med på en utredning
beror inte därpå, att vi inte anse att det kan finnas ett och annat fall.
då en kommun kan ha det så bekymmersamt med sin ekonomi, att den inte har
råd att träffa ens de ganska enida anordningar vid skolskjutsarnas uppsamlingsplatser,
som skulle kunna skydda skolbarnen från köld, blåst och väta.
Men vi ha dock utgått ifrån att i det vida övervägande antalet fall är detta en
sak, som vederbörande skoldistrikt faktiskt själva kunna gå i land med. Vi ha
alltså inte funnit denna fråga vara av sådan mera omfattande art, att den verkligen
med större skäl för närvarande kan göras till föremål för en utredning.
Och detta är i synnerhet fallet då vi veta att frågan om skolskjutsning^ omfattning
för närvarande är ytterst svävande. Vi känna alla till de svårigheter,
som drabbat vårt transportväsende i fråga örn drivmedel och gummiringar. Man
befinner sig i det fallet i en kris, där man har mycket svårt att se framåt i
tiden. Att göra en utredning om statsbidrag till byggnader av detta slag är
även av detta skäl olämpligt just vid denna tidpunkt.

Det är dessa huvudsynpunkter, som föranlett utskottet att icke tillmötesgå
motionens krav på utredning. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av godkännande av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa
undervisningssjukhus m. m.;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.; samt

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. dyrorts- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 207, i anledning av väckta mogrupperings-
tioner angående dyrortsgrupperingssystemet.
systemet. j två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (1:14)
av herr C. P. V. Gränebo m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 11)

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

149

Ang. dyrortsgrupperingssystemet. (Forts.)
av herr lii. Svensson i Grönvik m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit begära utredning om avskaffande av dyrortsgrupperingssystemet,
så att löner, skatteavdrag, folkpensioner och familjebidrag m. m.
komme att fastställas efter enhetliga, för hela riket gemensamma grunder, vid
vilkas fastställande vissa i motionerna anförda synpunkter borde beaktas.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(I: 81) av herr E. Albertsson lii. fl. och den andra inom andra kammaren
(II: 130) av herr R. Boman m. fl., hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte begära, att Kungl. Majit ville låta igångsätta en allsidig
utredning i skatte-, löne- och pensionsdyrortsfrågorna, så att rättvisare ortsindelning
än nu gällande skulle kunna genomföras fortast möjligt, då normalare
förhållanden i fråga om prisläget inträdde.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Vid fjolårets riksdag beslöts under vårsessionen, att en undersökning av de
lokala olikheterna i levnadskostnaderna skulle genomföras. Frågan, huruvida
och i vad mån en revision av dyrortsgrupperingen skulle äga rum, förutsattes
därvid skola bero på undersökningens resultat. I skrivelse den 20 maj 1942 —
numera återgiven i den av socialstyrelsen utgivna publikationen Sociala Meddelanden
— har socialstyrelsen lämnat en redogörelse för nämnda undersökning.
Denna utvisar, att levnadskostnadernas lokala variationer äro avsevärt
mer begränsade än vad de vid tidigare undersökningar utvunna siffrorna givit
vid handen. Detta resultat av utredningen var även väntat såsom en följd av
att vissa, ursprungligen av 1936 års lönekommitté föreslagna ändrade beräkningsgrunder
nu blivit tillämpade. Utjämningen bär emellertid även sin grund
däri, att stegringen i livsmedelskostnaderna sedan senaste undersökningen 1934
varit större på de billigare orterna än på de dyrare.

Såsom fjolårets riksdag framhöll bör frågan örn en revision av dyrortsgrupperingen
bedömas på grundval av ifrågavarande utredning. Sedan vissa inom
socialstyrelsen pågående kompletterande undersökningar slutförts, torde nämnda
fråga komma att upptagas till prövning av Kungl. Majit. Utskottet kan
vid sådant förhållande icke finna skäl föreligga att hos Kungl. Maj :t begära
ytterligare utredningar rörande dyrortsgrupperingen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att motionerna
1:14 och lii 11 samt I: 81 och lii 130 ej må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Heiding, Persson i Skabersjö, Emil Petersson, Svensson i Grönvik,
Hansson i Rubbestad och Åqvist, vilka ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort hava följande lydelse:

»Vid fjolårets riksdag — — -—- givit vid handen. Såsom en sammanfattning
av utredningen har socialstyrelsen uttalat, att sammanpressningen av
prisnivån mellan olika orter är så betydande att nu gällande ortsgrupperingar
icke längre kunna bibehållas oförändrade. Vid sådant förhållande finner utskottet
goda skäl anförda för den utredning, som i förevarande motioner begärts.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
må, i anledning av motionerna I: 14 och lii 11 samt I: 81 och lii 130, i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta igångsätta en
allsidig utredning i skatte-, löne- och pensionsdyrortsfrågorna för åstadkommande
av större rättvisa på ifrågavarande områden än vad nu är fallet.»

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Ekströmer och Persson i Falla,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

150

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1912.

Äng. dyrortsgrupperingssystemet. (Forts.)

Herr Persson: Herr talman! Hyrortsgrupperingens orättvisor äro så väl
kända, att jag inte Ilar anledning att i detalj gå in på dem. Man kan väl också
säga att de numera äro ganska erkända.

Socialstyrelsens nyligen offentliggjorda utredning visar med all önskvärd
tydlighet, att de som kritiserat detta system haft mycket väl grundad anledning
därtill. Den sammankrympning i fråga örn skillnaden mellan de olika ortsgrupperna,
speciellt mellan den högsta och den lägsta, som i denna utredning
kunnat konstateras, var nog i viss mån väntad, men jag tror i alla fall att de
som alldeles särskilt hårt lia hållit på detta system icke hade väntat att den
skulle gå så långt som nu visat sig vara fallet. Det är särskilt beträffande höjningen
av levnadskostnaderna på de lägre orterna, som utvecklingen de sista
åren gått raskt. Det har emellertid också skett en viss omläggning av de beräkningsgrunder,
på vilka socialstyrelsens undersökning är uppbyggd, alldeles
särskilt beträffande bostadskostnaderna. Och även därvidlag får man säga att
vi tagit ett steg i rätt riktning, men ingalunda tillräckligt långt, enligt min
uppfattning.

Jag vill också erinra örn att vissa förhållanden, som vi på landsbygden ha
att taga hänsyn till, icke ha beaktats i denna utredning, åtminstone enligt vad
som vid en föredragning inom utskottet upplystes för oss. Jag tänker exempelvis
på kostnaderna för läkare och medicin. Man har icke tagit hänsyn till de
resekostnader, som vi oavvisligen måste vidkännas på landet örn vi skola besöka
en läkare, eller ännu mer örn en läkare skall hämtas hem till oss. Icke heller
de extra kostnader, som föranledas av att hålla barn från landsbygden i
skolor, lära vara medtagna. Vi ha sålunda på vår sida all anledning att ingalunda
anse den utredning, som nu är gjord, såsom definitiv, utan vi ha säkerligen
skäl att yrka ytterligare utredning.

Jag skall inte trötta kammaren alltför länge, men jag kan i alla fall inte
underlåta att här nämna några siffror, tagna ur Sociala Meddelanden, där socialstyrelsen
publicerat sin undersökning. Enligt dessa siffror har man kommit
till det resultatet, att skillnaden mellan högsta och lägsta ort har minskats från
48 procent år 1934 till 27 procent år 1941, detta örn man beräknar procenten
på det högsta indextalet, d. v. s. Stockholm och därmed jämställda orter. Om
man i stället beräknar procenten efter de lägsta indextalen, d. v. s. rena landsbygden,
finner man att skillnaden, som tidigare varit 92 procent, nu har krympt
samman till 36 procent.

En sådan utomordentlig sammankrympning gör det nödvändigt, menar jag,
att någonting göres på detta område. Speciellt vill jag i detta sammanhang erinra
om ^stadsposten, som jag redan tidigare fäst uppmärksamheten på. Enligt
utredningen var den procentuella skillnaden mellan högsta och lägsta dyrort,
beräknad på det lägsta indextalet. 363 år 1934, medan den uppgick till
220 procent år 1941. När vi alltså se att kostnaden för bostad fortfarande värderas
mer än 200 procent högre i storstäderna än på landsbygden och samtidigt
veta, hur byggnadskostnaderna utvecklats, kan man nog våga påståendet,
att det finns skäl för ytterligare justeringar. Jag vill för min del därför bestämt
fasthålla vid att vi ha fullgod anledning att såsom skett i reservationen
kräva en förutsättningslös och allsidig utredning.

Jag vill också erinra om att utskottet till grund för sitt ståndpunktstagande
lagt ett utlåtande från socialstyrelsen, daterat den 1 april 1942, under det
att den utredning, som jag här delvis citerat, är daterad den 20 maj. Utskottet
hade kännedom örn denna sista utredning och redovisar den också. Hade utskottet
haft något längre tid på sig att begrunda detta sista utredningsresultat,
skulle det väl kunna tänkas att man kommit till ett annat resultat.

Utskottet skriver nu i stället, att denna fråga ändå torde komma att upp -

Lördagen den 20 juni 1912.

Nr 25.

151

Ang. dy rörts gruppering ssystemet. (Forts.)

tagas till prövning av Kungl. Maj :t. Ja, det är mycket möjligt att Kungl. Maj :t
tar upp den, och det hoppas jag ju att Kungl. Maj :t gör, även örn riksdagen
icke skriver i saken. Jag kan dock för min del icke underlåta att fästa stor
vikt vid frågan, och eftersom den har behandlats i riksdagen vid fyrfaldiga
tillfällen tidigare anser jag det vara mycket väl befogat att nu, efter den
nämnda utredningens färdigställande ge Kungl. Majit en påstötning, visande
att riksdagen verkligen beaktar denna frågas utomordentliga vikt och är inställd
på att göra någonting positivt.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till den av herr Heiding
m. fl. avgivna reservationen.

I herr Perssons yttrande instämde herrar Albertsson, Löfvander, Eskhult,
Egnell, Gustavson, Albert Andersson och Emil Petersson, friherre De Geer
samt herrar Holstenson, von Heland, Lindblom och Verner Andersson.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Det råder ingen skiljaktighet mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna örn att frågan örn dyrortsgrupperingen
hör utredas. Inte heller finns det någon meningsskiljaktighet örn att nian bör
undersöka hur de olika faktorer verka, som kunna inverka på dyrortsförhållandena
och influera på dyrortsgrupperingen.

Vid den tid, då den hittills tillämpade dyrortsgrupperingen beslöts, skedde
en utredning! socialstyrelsen. Och jag minns ännu mycket val huru de faktorer,
som då voro grundläggande för utredningen, kritiserades i statsutskottet. Man
demonstrerade därvid dess verkningar mycket grundligt, och man fick den
uppfattningen att inte alla faktorer, som influera på dyrortsgrupperingen, fått
tillräckligt beaktande. Denna dyrortsgruppering har emellertid nu tillämpats
under en lång tid, mer än 20 år, och det är uppenbart att förhållandena så ha
ändrats i fråga örn såväl kommunikationsväsendet i fråga örn olika orter som
på andra sätt, att beräkningarna för dyrortsgrupperingen lia förryckts på ett
genomgripande sätt.

Det råder sålunda inga olika uppfattningar örn denna sak. De skiljaktiga
meningarna gälla frågan, huruvida riksdagen nu skall besluta en skrivelse till
Kungl. Majit eller icke. Det framgår av statsutskottets utlåtande, att socialstyrelsen
på grund av en skrivelse från riksdagen under fjolåret gjort en förberedande
undersökning och att kompletterande undersökningar pågå. Och
då är det uppenbart att Kungl. Maj :t under alla förhållanden, sedan den grundliga
undersökning är genomförd som nu pågår, icke kan underlåta att göra
den framställning till riksdagen, som kan befinnas vara av förhållandena påkallad.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Vid utskottets utlåtande
har fogats en blank reservation av undertecknad och två andra ledamöter av
utskottet. Vi lia i utskottet röstat för utskottets hemställan, men vi ha i alla
fall anhållit att få anteckna denna blanka reservation för att vid ärendets. behandling
i kammaren kraftigt understryka önskvärdheten av att den utredning,
som är igångsatt och pågår, så fort som möjligt måtte bringas till sitt slut och
resultat framläggas. Det är just nu intet statsråd närvarande i kammaren, men
jag skulle i alla fall vilja vädja till vederbörande departementschef att ge
dem, som syssla med detta problem inom socialstyrelsen och annorstädes, en
påstötning om att det verkligen måtte bli ett slut med detta utredande och att
ett resultat måtte framläggas så fort som möjligt. I olika sammanhang har
under denna riksdag spörsmålet örn dyrortsgrupperingen kommit upp och disku -

152

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. dyrortsgrupperingssystemet. (Forts.)
terats, och vi få intet slut på dessa diskussioner, om vi inte få den utredning
färdigställd som pågår.

Det finns skäl som tala för en ändrad dyrortsgruppering, men vi lia vid detta
tillfälle röstat för utskottets hemställan därför att denna utredning pågår.
Men jag har velat säga ifrån att därest inte utredningen påskyndas och resultat
framlägges snarast möjligt, så bör det bli en ändrad inställning från riksdagens
sida och sägas ifrån på ett helt annat och kraftigare sätt.

Herr von Heland: Herr talman! Den föreliggande frågan är ju synnerligen
viktig både ur principiell och reell synpunkt. Frågan har ju också varit mycket
partiskiljande. Med hänsyn till att det ständigt uppstått verkliga partitvister
örn denna fråga är det givetvis ganska viktigt icke minst för valmännen att få
klart för sig, hur partierna ställa sig till frågan även nu och i fortsättningen.
Det heter visserligen att man nu inte får taga upp några partiskiljande frågor,
och otvivelaktigt är detta en sådan, men jag måste trots detta påpeka att mitt
parti alltid haft sin bestämda uppfattning i frågan.

Jag erinrar sålunda örn att mitt parti vid 1937 års riksdag hade gjort en
överenskommelse med det socialdemokratiska partiet som även innebar att vi
skulle gå med på ett genomförande av dyrortsgrupperingen för folkpensionerna.
Jag stod själv här i kammaren och talade helt sanningsenligt om att
jag var emot dyrortsgrupperingen, men att jag på grund av en överenskommelse
röstade för den. Bondeförbundet utsattes efter det ställningstagandet för
en förfärlig kritik i de andra borgerliga tidningarna, framför allt i högertidningarna.
Jag kommer ihåg att jag själv var utritad i en av Stockholms största
högertidningar såsom mannen som röstar mot sin uppfattning, och jag spankulerade
omkring i teckningen där utan huvud. Nu har jag dock läst i riksdagsprotokollen
att även framstående högermän erkänt att de ofta få rösta mot sin
uppfattning, och det är val tämligen allmänt känt, att man inte alltid får
rösta för det som man tycker är det angenämaste.

Jag nämner allt detta, därför att jag tycker att det är ganska viktigt att
vi äro på det klara med var vi ha varandra.

Den dyrortsgruppering som genomfördes år 1937, när man dyrortsgrupperade
folkpensionerna, var av provisorisk natur, och då fingo vi mycken kritik
från de övriga borgerliga partierna för vårt ställningstagande. Örn jag inte
minns fel, förnyades den lagen år 1940 utan någon som helst schism här i
riksdagen. Jag vill nu framställa den frågan framför allt till högern, som ju
var mest aggressiv, men kanske även till folkpartiet: har folkpartiet och högern
ändrat uppfattning i frågan, så att ni därför rösta för denna dyrortsgruppering?
Eller ha ni varit i samma fördömelse som vi voro år 1937, ha ni röstat
mot er uppfattning?

Jag är inte riktigt på det klara med den saken med hänsyn till behandlingen
här av vår motion, men det är ett faktum att vi anse, att dyrortsgrupperingen
är en stor orättvisa, och vi önska intet hellre än att få denna orättvisa
bevisad genom utredning ■— vi anse ju själva att den redan är bevisad — och
vi önska få den tillrättad, så att det blir ett rättvisare förhållande mellan de
olika ortsgruppema och framför allt mellan städer och landsbygd.

Jag har alltså, herr talman, i samband med detta vårt ständiga önskemål
att få frågan löst på ett bättre sätt velat framhålla, att det vore bra, om man
fick reda på hur de olika partierna verkligen ställa sig till frågan och örn vi
kunna hoppas att få hjälp av dem när det gäller att avskaffa dessa orättvisor.

Lördagen den 20 juni 1042.

Nr 25.

153

Ang. dyrortsgrupperingssystemet. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! För min del vill jag säga
att högern inte kan godkänna herr von Heland såsom någon biktfader inför
vilken vi skola redovisa för våra ståndpunkter. Det har hänt åtskilligt i fråga
örn dyrtidsförhållandena sedan år 1937. Vad det här gäller är att få fram en
utredning, och att få fram denna så skyndsamt som möjligt är vad jag i mitt
tidigare anförande begärde. Sedan kommer ställningstagandet i själva sakfrågan
för oss alla.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag skulle inte lia begärt ordet i
denna fråga, örn inte herr von Heland i sitt anförande avslöjat syftet med den
ifrågavarande motionen. Medan företrädarna för utskottet hade ordet, satt jag
och funderade över vad det egentligen är som skiljer minoritet och majoritet i
denna fråga. Nu framgick det emellertid ganska klart av herr von Helands
anförande att syftet med motionen inte var något annat än att göra litet valpropaganda.
Det har sällan sagts så klart från en talarstol i riksdagen beträffande
någon motion som herr von Heland sagt det nu. Jag tycker det finns
anledning att konstatera denna avsikt. Det står klart att herr von Heland
själv är medveten örn att det för tillfället inte går att göra någonting mer åt
saken än det som i alla fall kommer att göras. Men han har ansett det vara
nödvändigt att göra litet valpropaganda från sin talarstol här.

Sedan kan jag för min personliga del göra några bekännelser. Jag bär
växt upp på landsbygden, och jag har levat och verkat i de flesta av de dyrortsgrupper
som finnas i den nuvarande dyrortsgrupperingen. Jag bär sålunda
en tämligen stor erfarenhet av dessa förhållanden, betydligt större än de
ha som bott uteslutande på landet eller uteslutande i en storstad. Jag måste
nog erkänna att den nuvarande dyrortsgrupperingen numera är så föråldrad
att en revision är nödvändig. Den utveckling som skett på den sista tiden
beträffande livsmedelspriserna och åtskilligt annat har lett till att man inte
längre kan upprätthålla denna dyrortsgruppering sådan den nu är beskaffad.
K. andra sidan måste jag säga att det är en fullständigt orimlig tanke som har
framskymtat åtskilliga gånger och även i bondeförbundsmotionen, nämligen
att frågan skulle kunna lösas enbart genom att man slopade all dyrortsgradering.
Jag skall inte här anföra de skäl som tala emot en sådan lösning. Jag
vill endast framhålla två av dem.

Det är väl ostridigt att hur det än är med prisutvecklingen på övriga områden,
är det en så kolossal skillnad i fråga om hyrorna mellan olika orter och
mellan stad och landsbygd, att det redan av den anledningen är fullkomligt
uteslutet att man skulle kunna alldeles upphäva dyrortsgrupperingen.

Det kanske också är skäl att beakta ett annat förhållande. Det är otvivelaktigt
på det sättet, att en av anledningarna till att åtskilliga industrier ha
stannat kvar på den rena landsbygden, d. v. s. på de billigare orterna, och
inte flyttat in till städerna, är att det bar varit en viss skillnad i dyrortshänseende
mellan dessa städer och landsbygden. Det finns åtskilliga trakter här
i landet där en större industristad utgör centrum i en omkringliggande bygd,
i vilken dock över allt i de olika små orterna finnas industrier. Dessa industrier
äro till mycket stor fördel för landsbygdens befolkning, dels därigenom
att den kan få arbete vid industriföretagen i fråga och dels genom att den får
leverera sina produkter dit. Örn man nu fullständigt slopade dyrortsgrupperingen,
fruktar jag att det i många fall skulle komma att medföra att dessa industrier
flyttade in till staden, helt enkelt därför att industrierna i ganska
stor utsträckning äro beroende av kommunikationsförhållandena, och i det avseendet
bjuder ju en centralt belägen stad åtskilliga fördelar framför de mindre
landsbygdssamhällena. Jag är sålunda inte övertygad örn att man skulle göra

154

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. dyrorts gruppering ssystemet. (Forts.)
t. ex. människorna i Sjuhäradsbygden, för att nu taga ett exempel som duger,
en tjänst genom att helt och hållet slopa dyrortsgraderingen. Det är fråga,
örn man inte skulle göra dem en otjänst och örn man inte skulle bidraga till
landsbygdens avfolkning genom att genomföra en så radikal åtgärd.

Men jag är som sagt övertygad örn att dyrortsgrupperingen måste underkastas
en revision, och för min del lutar jag nog åt den uppfattningen att antalet
dyrortsgrupper i varje fall bör åtskilligt inskränkas. Jag tror inte att
den strävan, som gjort sig gällande i riktning mot allt fler dyrortsgrupper, är
önskvärd. Jag anser alltså, i likhet med herr J. B. Johansson, att dyrortsgrupperingssystemet
måste underkastas en revision och att denna bör företagas
utan något onödigt dröjsmål.

Herr von Heland: Jag är tacksam mot herr K. J. Olsson för att han går
nied på att en revision av dyrortsgrupperingen är befogad.

I övrigt vill jag säga till herr Olsson det, att ansåg han att mitt anförande
var upplysande i fråga örn vissa saker, får jag säga att hans anförande för mig
var ännu mer upplysande beträffande vissa förhållanden. Det är tydligen så
att man inom det socialdemokratiska partiet — örn herr K. J. Olsson representerar
dess uppfattning — anser att så fort någon från ett borgerligt parti begär
en förändring av något som inte är fullt rättvist, då är det valpropaganda,
men begäres ändringen från socialdemokratiskt håll är det ett berättigat önskemål.
Det är väl dock på det sättet, att vi åtminstone inte till namnet ha
diktatur här i landet, utan Sverige skall anses vara ett demokratiskt samhälle,
och sålunda skola väljarna i val visa vad de anse vara önskvärt. Därför synes
det mig inte vara någon orimlig begäran att valmännen få reda på hur de
olika partierna se på en så viktig fråga som man vet att valmännen äro i
högsta grad intresserade av. Det är bara det önskemålet jag har framställt.
Jag trodde att jag därmed visade, att jag höll på de demokratiska formerna,
och man hör ju ibland att det är viktigt att fortfarande göra det. Och därför
djärves jag göra det även i detta fall.

Till högerrepresentanten vill jag säga, att jag inte alls önskat bli högerns
biktfader. Så långt sträcka sig ingalunda mina anspråk. Jag hade endast
tänkt att det, med hänsyn till vad som passerat, hade varit bra för allmänheten
att få reda på örn det hade hänt någonting inom högerpartiet sedan år 1937.
Det var mitt enda önskemål. Biktfader för högern kommer jag säkerligen aldrig
vare sig att bli eller att önska att få bli.

Herr Petersson, Emil: Herr talman! Jag är endast en enkel man i ledet och
kan inte svara för mitt parti eller, såsom herr Johan Bernhard Johansson, i
egenskap av gruppordförande ge besked, men .jag kan deklarera min egen mening,
och den har kommit till uttryck här i reservationen. Fastän stadsbo har
jag sedan många år tillbaka haft den uppfattningen, att en utjämning på
detta område är nödvändig, och den uppfattningen har jag vid olika tillfällen
ivrigt förfäktat.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag är i motsats till herr von
Heland ingen partiledare och kan alltså inte uppträda på något partis vägnar
och inte heller i den egenskapen tillrättavisa något parti. I själva verket
har jag inte gjort något annat än konstaterat att herr von Heland uttryckt
sig på ett visst sätt. Jag har inte pådiktat honom några särskilda syften, utan
jag har endast relaterat vad herr von Heland själv sagt. Och han har mycket
klart sagt ifrån att det är i valpropagandasyfte som detta ärende tagits upp
och som han nu här uppträtt i kammaren.

Det vare mig fjärran att vilja förmena någon att väcka motion i en fråga
eller reservera sig eller tala för en viss ståndpunkt. Det finns så mycket

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

155

Ang. dy ro rtsg rup peri ngssy s t em e t. (Forts.)
mindre anledning för mig att göra det nu som jag i denna fråga Ilar den ståndpunkten,
att dyrortsgrupperingen måste underkastas en revision. Det finns sålunda
ingen saklig anledning för mig att förmena vare sig herr von Heland
eller någon annan att klarlägga en viss ståndpunkt. Vad som förvånat mig
är endast att denna fråga tagits upp endast därför att man hade behov av
s. k. »valfläsk» i höst. Det var bara det jag ville ha fastslaget. I övrigt har
jag ingenting att tillägga utom det, att herr von Heland väl har andra möjligheter
att upplysa valmännen om sin ståndpunkt.

Herr Albertsson: Herr talman! Det var närmast med anledning av herr von
Helands fråga till folkpartiet, hur det ställer sig i detta avseende, som jag
begärde ordet.

Jag ber att få framhålla såväl för herr von Heland som för kammaren i
övrigt, att det yrkande som reservanterna framställt sammanfaller med den
av mig m. fl. ledamöter tillhörande folkpartiet väckta motionen och icke
med det yrkande som bondeförbundsmotionen innehåller. Jag ville endast
helt kort få påpeka detta förhållande.

Herr Forslund: Herr talman! Jag måste säga, även om det kommer att
införas i herr von Helands valbroschyr, att när han talar om sitt partis ståndpunkt
i denna fråga förenklar han ett så invecklat problem, som frågan örn
dyrortsgrupperingen är, på ett alldeles oerhört sätt. Han är redan på det
klara med hur frågan skall lösas, under det att undersökningar alltjämt pågå
därom. Jag frågar, örn det är en vederhäftig politik som herr von Heland
sålunda pläderar för, när han på detta stadium avger rena partideklarationer
cm att så och så bör saken ordnas. Det märks att herr von Heland inte alls
har haft tillfälle att verkligen nedlägga ett arbete på att försöka komma till
rätta med detta problem och bedöma det med tanke på de olika faktorer som
man måste taga hänsyn till, eftersom han kan till den grad förenkla saken.

Sedan vill jag, utan att alls förlänga debatten, endast konstatera, att herr
von Heland i sin politik tycks ha något slags dubbelspårssystem. I det här
fallet hävdar han en fullständig enhetlighet i fråga örn kostnaderna för de
olika ting som en människa behöver köpa, men så fort vi komma in på t. ex.
frågan örn byggnadsarbetarnas löner, finner han olikheterna mellan stad och
land vara stora. Jag tycker att hela den propaganda, som han på här förevarande
område driver för lika lön, borde Ira någon betydelse också när han
skall bedöma den andra frågan, i vilken han så aktivt ingriper gång efter
annan.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag kan tyvärr inte heller tillfredsställa
herr von Helands anspråk nå ett auktoritativt uttalande örn hur man
inom folkpartiet ser på förhållandena nu i jämförelse med år 1937.

Beträffande det nu föreliggande spörsmålet har jag för min del, såsom jag
tidigare flera gånger förut deklarerat i kammaren, den uppfattningen att
frågan om dyrortsgrupperingen bör underkastas en mycket ingående och allsidig
undersökning, icke därför att man på det sättet skulle tillfredsställa
bondeförbundets eventuella önskan att få någon, sorts enig uppslutning kring
vad bondeförbundet möjligen tror vara dess linje, utan därför att problemet
ur den svenska landsbygdens synpunkt, alldeles oavsett vilken politisk uppfattning
denna svenska landsbygd i övrigt har, är av alldeles utomordentligt
stor betydelse.

Om nu herr von Heland är en smula oviss om hur man på folkpartiets håll
ställer sig till frågan, vill jag i likhet med vad herr Albertsson redan gjort
erinra herr von Heland örn att det yrkande som bondeförbundets representanter
i utskottet samlat sig om i sin reservation, sammanfaller icke med den

156

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. dyrortsgrupperingssystemet. (Forts.)
motion som bondeförbundet väckt i frågan, utan med den hemställan som
gjorts i motioner, väckta av ett par medlemmar av folkpartiet. När herr von
Helands partivänner således kunnat ansluta sig till den från folkpartistiskt
håll väckta motionen i frågan, bör han väl inte sväva i ovisshet om hur man
från folkpartiets sida ser på denna fråga.

Herr von Heland: Herr talman! Jag är mycket tacksam för vad den siste
ärade talaren anförde om att våra båda partier ha kunnat enas i önskemålet
örn utredning, och jag delar också den föregående ärade talarens syn på frågan
när det gäller landsbygdens förhållanden.

Det var således inte med anledning av hans anförande som jag begärde
crdet, utan det var med anledning av herr Forslunds.

Herr Forslund har tydligen varken hört eller läst våra önskemål. Vi ha
endast önskat att få en utredning, och jag tycker att man på många håll är
överens om att det önskemålet är befogat. Det är ju därför vi nu velat att
man hade enat sig om den reservation som vi här framlagt örn att riksdagen
skulle skriva till Kungl. Majit för att få denna fråga undersökt. Ty vi anse
att såsom den nu är anordnad är dyrortsgrupperingen oefterrättlig och innebär
en orättvisa, och den uppfattningen håller jag fast vid.

Herr Wagnsson: Herr von Heland har här uppträtt i något olika gestalter i
slutet av debatten och i början. Han förklarade nyss till herr Forslund, att
han endast i all anspråkslöshet begärt att få en utredning. Läser man emellertid
utskottsutlåtandet, finner man att den motion han närmast varit intresserad
av, inte, såsom reservanterna, begär endast en allsidig utredning i frågan,
utan en utredning om avskaffande av dyrortsgrupperingssystemet, vilket
ju innebär ett redan från början bestämt ställningstagande i sak. Att en utredning
av hela frågan är ofrånkomlig, därom råda ju för närvarande icke
några delade meningar, och statsutskottet har också i sitt utlåtande konstaterat,
att undersökningar redan nu pågå som, när de äro kompletterade och
slutförda, komma att resultera i en utredning.

Under sådana förhållanden måste jag säga, att örn man icke är mycket
ivrig att skaffa sig en liten fjäder i hatten till valrörelsen, utan ser sakligt
på frågan, kan man utan några samvetsförebråelser och utan att råka ut för
samma malör som herr von Heland år 1937, nämligen att rösta mot sin övertygelse,
vilket han här öppenhjärtigt för kammaren bekände att han gjort,
biträda utskottets utlåtande, vartill jag, herr talman, yrkar bifall.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Heiding m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Persson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 207, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Heiding m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

157

Äng. dyrortsgrupperingssystemet. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
:ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 29.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 208, i anledning
av väckta motioner angående statsbidrag till vissa resekostnader vid den förebyggande
mödra- och barnavården m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, i Äng. vissa
anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående änd- ändringar i
rad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 4.34.) tyen örn folk■om
folkpensionering, m. m., dels ock motioner i ämnet.

G-enom en den 24 april 1942 dagtecknad proposition, nr 232, hade Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll, föreslagit riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den
28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering,

dels antaga propositionen vidfogade förslag till

1. lag angående ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen den 18 juni 1937 (nr
382) örn barnbidrag,

2. lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner, invalidundertöd
och barnbidrag samt

3. förordning om dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å blindhetsersättningar,

dels medgiva, att det för nämnda budgetår anvisade förslagsanslaget till
Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m. finge tagas i anspråk till
bestridande av kostnaderna under första halvåret 1943 i anledning av de föreslagna
ändringarna i lagen om folkpensionering,

dels medgiva, att anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
i den avlöningsstat för pensionsstyrelsen, som av riksdagen godkänts att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43, finge — därest det
skulle visa sig erforderligt att taga densamma i anspråk för bestridande av
kostnaderna för pensions styrelsens tekniska omräkning av tilläggspensionärernas
pensioner (invalidunderstöd) — för samma budgetår överskridas med
högst 25,000 kronor,

dels ock för budgetåret 1942/43 anvisa

158

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd ett förslaganslag
av ...................................... kronor 47,700,000,

till Dyrtidstillägg å barnbidrag ett förslagsanslag av . . kronor 3,770,000,
till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda ett förslagsanslag av kronor 530,000,
saint till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar ett förslagsanslag
av ............................................ kronor 1,424,000.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts fem motionär,
nämligen motionerna i första kammaren nr 248 av herr Linderot och nr 249''
av herr Löfvander m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 352 av herr
Senander m. fl., nr 353 av herr Hallagård m. fl. och nr 354 av herr Mattsson
m. fl.

Propositionen hade, såvitt angick författningsförslagen, hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet samt i övrigt hänvisats till statsutskottet.
Förutnämnda motioner hade hänskjutits till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hade
propositionen och motionerna hänskjutits till behandling i sammansatt stats-:
och andra lagutskott.

Det sammansatta utskottet hade jämväl till behandling förehaft följande
före propositionens avlämnande väckta samt till lagutskott remitterade och
andra lagutskottet tilldelade motioner, nämligen motionen i första kammaren
nr ,103 av herr Linderot samt motionerna i andra kammaren nr 44 av herr
Jonsson i Skutskär, nr 78 av herr Wallentheim m. fl. samt nr 113 av herrar
Hagberg i Luleå och Senander.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Majis genom förevarande
proposition framlagda förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom.
samt 7 och 31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering samt
lag angående ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen den 18 juni 1937 (nr 382)
om barnbidrag ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för
sin del antaga under punkten införda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den
28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering;

2) lag angående ändrad lydelse av 5 § 2 mom. och 9 § 1 mom. lagen den
18 juni 1937 (nr 382) örn barnbidrag;

B. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom propositionen
framlagda förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag ej kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till
lag i ämnet;

C. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts genom propositionen framlagda
förslag till förordning örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å
blindhetsersättningar;

D. att riksdagen måtte

dels medgiva, att det för budgetåret 1942/43 anvisade förslagsanslaget till
Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m. finge tagas i anspråk
till bestridande av kostnaderna under första halvåret 1943 i anledning av de
föreslagna ändringarna i lagen örn folkpensionering,

dels medgiva, att det för samma budgetår anvisade förslagsanslaget till
Barnbidrag finge tagas i anspråk till bestridande av kostnaderna under första
halvåret 1943 i anledning av de föreslagna ändringarna i lagen om barnbidrag,
dels medgiva, att anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal i den avlöningsstat för pensionsstyrelsen, som av riksdagen godkänts

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

159

Ang. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43, finge — därest
det skulle visa sig erforderligt att taga densamma i anspråk för bestridande
av kostnaderna för pensionsstyrelsens tekniska omräkning av tilläggspensionärernas
pensioner (invalidunderstöd) — för samma budgetår överskridas
med högst 25,000 kronor;

E. att riksdagen måtte för budgetåret 1942/43 anvisa

till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd ett förslagsanslag
av .................................... kronor 48,400,000,

till Dyrtidstillägg å barnbidrag ett förslagsanslag av . . kronor 3,820,000,
till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda ett förslagsanslag
av ............................................. kronor 530,000,

samt till Ersättning till postverket för pen.sionsutbetalningar ett förslagsanslag
av ............................................. kronor 1,450,000;

samt

F. att motionerna 1:103, 1:248, 1:249, 11:44, 11:78, 11:113, 11:352,
11:353 och 11:354, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
förut hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I förslaget till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag voro 1 och 2 §§ så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 §.

Den som åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd
eller barnbidrag skall erhålla dyrtidstillägg därå för vart och ett av
tredje och fjärde kvartalen 1942 med belopp, motsvarande en tredjedel av
folkpensionens, invalidunderstödets eller barnbidragets belopp för respektive
kvartal, samt för vart och ett av första och andra kvartalen 1943 med följande
belopp, nämligen

i fråga örn folkpension eller invalidunderstöd ... 35 kronor

beträffande barnbidrag för ett barn........25 »

» » » två 5 44 s

» » » tre » 62 » 50 öre samt

» » » varje barn däröver ytter ''■

12 » 50 » .

Där sålunda för första eller andra
kvartalet 1943 bestämt belopp understiger
en tredjedel av folkpensionens,
invalidunderstödets eller barnbidragets
belopp för kvartalet, skall dock dyrtidstillägg
för kvartalet utgå med en
tredjedel av kvar talsbeloppet. Dyrtidstillägg
utgår icke å pension, understöd
eller bidrag, som icke uppgår till 12
kronor för år räknat. Dyrtidstillägg å
barnbidrag utgår å det barnbidragsbelopp,
som belöper å barnet, innan
avdrag för inkomst jämlikt 6 § 2 mom.
andra stycket lagen om barnbidrag
verkställts.

Dyrtidstillägg utgår dock icke å pension,
understöd eller bidrag, som icke
uppgår till 12 kronor för år räknat.
Dyrtidstillägg å barnbidrag utgår å
det barnbidragsbelopp, som belöper å
barnet, innan avdrag för inkomst jämlikt
6 § 2 mom. andra stycket lagen
örn barnbidrag verkställts.

160

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
ken förfallotiden infaller. Dyrtidstillägg utgår icke, där tilläggspension, invalidunderstöd
eller barnbidrag upphört att utgå, när dyrtidstillägg eljest skulle
hava förfallit till betalning.

2 §•

Till kostnaderna för i denna lag avsedda dyrtidstillägg bidraga kommuner
och landsting med belopp, beträffande tilläggen under tredje och fjärde kvartalen
1942 motsvarande en sjättedel av deras andelar i kostnaderna för under
år 1942 utanordnade tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, samt
i fråga örn tilläggen under första och andra kvartalen 1943 motsvarande en
femtedel av deras andelar i kostnaderna för under år 1943 utanordnade tillläggspensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag.

Återstående kostnad bestrides av staten.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits

1) av herrar Bernhard Nilsson, Tamm och Hagård, vilka ansett, att utskottet
bort, med bifall till propositionen, hemställa, under

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj :ts genom propositionen framlagda
förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag; samt under
E. att riksdagen måtte för budgetåret 1942/43 anvisa

till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd ett förslagsanslag
av .................................... kronor 47,700,000,

till Dyrtidstillägg å barnbidrag ett förslagsanslag av . . kronor 3,770,000,
till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda ett förslagsanslag
av.............................................. kronor 530,000,

samt till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar ett förslagsanslag
av .......................................... kronor 1,424,000;

2) av herrar Pettersson i Dahl och Holstenson, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse reservationen visade, slutande med en hemställan,

A. — •— -— (lika med utskottet);

B. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom propositionen
framlagda förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 4 folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag ej kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga i reservationen infört förslag till lag
i ämnet;

C. --— (lika med utskottet);

D. — ■— •— (lika med utskottet);

E. att riksdagen måtte för budgetåret 1942/43 anvisa

till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
ett förslagsanslag av........................ kronor 54,000,000,

till Dyrtidstillägg å barnbidrag ett förslagsanslag av.. kronor 3,940,000,
till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda ett förslagsanslag
av.......................................... kronor 530,000,

samt till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar
ett förslagsanslag av.......................... kronor 1,459,000;

samt

F. att motionerna I: 103, I: 248, I: 249, II: 44, II: 78, II: 113, II: 352, II:
353 och II: 354, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad i reservationen,
förut hemställts, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

3) av herr Hage, vilken ansett, att 2 § i lagen om dyrtidstillägg under budgetåret
1942/43 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag bort hava
utformats så, att orden »en femtedel» utbytts mot orden »en sjättedel»;

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

161

Ang. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)

4) av herr Bäckström, vilken instämt i den under 1) av herrar Bernhard
Nilsson, Tamm och Hagård anförda reservationen utom beträffande fördelningen
mellan staten samt kommuner och landsting av kostnaderna för i lagen
örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag avsedda dyrtidstillägg, i vilket hänseende han instämt med vad
herr Hage anfört i reservationen under 3) ;

5) av fröken Hesselgren, som ansett, att utskottets motivering bort i viss
angiven del hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

I det av herrar Pettersson i Dahl och Holstenson förordade förslaget till lag
örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag hade 1 och 2 §§ erhållit följande avfattning:

1 §•

Den som åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skall erhålla dyrtidstillägg därå under budgetåret 1942/43 med 35 kr.
för varje kvartal. Den som åtnjuter barnbidrag skall erhålla dyrtidstillägg
därå under budgetåret 1942/43 med följande belopp för varje kvartal:

beträffande barnbidrag för ett barn...........25 kronor

» » » två »...........44 »

* » » tre »...........62 » 50 öre

31 » » varje barn därutöver ytterligare 12 > 50 » .

Dyrtidstillägg utgår dock icke å pension, understöd eller bidrag, som icke
uppgår till 12 kronor för år räknat. Dyrtidstillägg å barnbidrag utgår å det
barnbidragsbelopp, som belöper å barnet, innan avdrag för inkomst jämlikt
6 § 2 mom, andra stycket lagen örn barnbidrag verkställts.

Dyrtidstillägg utbetalas å den tid och i den ordning Konungen bestämmer.
Tillägg, som förfaller till betalning tidigare än under ett kvartals sista månad,
utgår med oförändrat belopp, även örn tilläggspensionen, invalidunderstödet
eller barnbidraget minskas eller upphör att utgå efter den månad, under vilken
förfallotiden infaller. Dyrtidstillägg utgår icke, där tilläggspension, invalidunderstöd
eller barnbidrag upphört att utgå, när dyrtidstillägg eljest skulle
hava förfallit till betalning.

2 §.

Till kostnaderna för i denna lag avsedda dyrtidstillägg bidraga kommuner
och landsting med belopp, beträffande tilläggen under tredje och fjärde kvartalen
1942 motsvarande en sjättedel av deras andelar i kostnaderna för under
år 1942 utanordnade tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag samt
i fråga om tilläggen under första och andra kvartalen 1943 motsvarande en
sjättedel av deras andelar i kostnaderna för under år 1943 utanordnade tilläggspensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag.

Återstående kostnad bestrides av staten.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr Linnér: Herr talman! Trots att midsommarledigheten så påtagligt utbrutit
kan jag inte underlåta att i någon mån kommentera det föreliggande utskottsutlåtandet.
Både propositionen och utskottets utlåtande innefatta principiellt
mycket viktiga synpunkter.

Vad först propositionen beträffar skall jag börja med att uttala mig örn för Första

kammarens protokoll 1942. Nr £5. U

162

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
slaget till ändringar av pensionsförsäkringslagen. En revision av pensionsförsäkringslagen
pågår för närvarande inom socialvårdskommittén. Man har förut
varit enig om att för närvarande endast sådana ändringar borde vidtagas i pensionsförsäkringslagen,
som avse förbättringar för de mest behövande pensionärerna.
Denna ståndpunkt har även i den nu föreliggande frågan intagits av
pensionsstyrelsen och statsutskottet. Departementschefen har emellertid gått
en alldeles motsatt väg. Han har föreslagit ändringar beträffande pensionsförsäkringen,
som icke komma dem tillgodo som sakna egna inkomster utan dem
som ha egna inkomster. Pensionsstyrelsen påpekar att av de cirka 460,000 pensionärerna
komma 300,000, som icke Ira någon inkomst, ej att beröras av dessa
ändringar, men däremot de cirka 160,000 som ha egen inkomst. Detta förefaller
ju vara ett ganska egendomligt förslag.

Örn man ser på de olika detaljerna i förslaget måste man även konstatera, att
förslaget är behäftat med mycket stora brister. Detta gäller inte den första ändringen,
nämligen den som rör sänkning av den s. k. 7/10-regeln till en 5/i0-regel.
7/io-regeln innebär att man vid tilläggspensionens beräknande först skall taga
undan en viss avdragsfri egen inkomst, för närvarande 100 kronor. Därefter
avdrager man 7/10 av den återstående egna inkomsten från tilläggspensionen.
Det har nu föreslagits att dessa 7/10 skulle sänkas till 5/io- Det finns en speciell
anledning till detta. Örn man nämligen bibehåller ett procentuellt dyrtidstilllägg
på folkpensionen kan man komma till det resultatet, att detta procentuella
dyrtidstillägg motverkas av 7/i0-regeln. Där föreligger således verkligen ett
sakligt skäl, och för min del skall jag inte göra någon invändning emot detta
trots att det sakliga skälet försvagas av den ståndpunkt som departementschefen
intagit när han kluvit dyrtidstillägget, så att den ena hälften blir ett fixerat
dyrtidstillägg och den andra hälften ett procentuellt dyrtidstillägg. Därigenom
verkar 7/10-regeln inte så kraftigt som den eljest skulle göra. Jag skall
emellertid inte göra någon anmärkning på denna punkt.

Desto mera kommer jag emellertid att anmärka beträffande nästa ändring,
nämligen den som rör själva avdraget. Detta är höjt från 100 kronor till 200
kronor. Pensionsstyrelsen har bestämt avstyrkt att denna ändring göres nu.
Pensionsstyrelsen framhåller nämligen att en sådan ändring kan och bör inte
göras annat än i samband med en revision av alla bestämmelserna angående beräkningen
av inkomst. Här föreligger en alldeles speciell fråga, som har mycket
stor betydelse, nämligen frågan hur man skall bestämma äkta makars inkomst.
Enligt förslaget, sådant det är framlagt av departementschefen, komma
äkta makar att få avdraga 400 kronor såsom avdragsfri inkomst. Pensionsstyrelsen
papekar att denna sak bör tagas upp endast i samband med beräkning
av inkomsterna överhuvud taget. Man kan, säger pensionsstyrelsen, eljest komma
till det resultatet att tilläggspensionen kommer att utgå till en del pensionärer,
som rätteligen icke borde ha tilläggspension. Även statskontoret har fäst
sig vid denna fråga och avstyrker bestämt en ändring såvitt det gäller äkta
makar. Frågan örn avvägningen mellan de individuella ensamstående pensionärerna
och äkta makar är utomordentligt invecklad, och därför är det svårt att
följa statskontorets rekommendation. Konsekvensen av statskontorets inställning
blir i stället, att man icke bör göra någon ändring på denna punkt.

Departementschefen har vidare föreslagit en ändring beträffande det s. k.
förmögenhetsavdraget. En pensionär, som har någon liten förmögenhet i fastighet
eller kapital, skall enligt nu gällande bestämmelser få en höjning av den
uppskattaae inkomsten fran denna sin egendom. Anledningen därtill är självfallet,
att man utgår ifrån att den person som har ett litet sparkapital på låt
oss säga 6,000 å 7,000 kronor har en bättre motståndskraft mot ekonomiska svårigheter,
en bättre möjlighet att försörja sig än den som icke har något sådant

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

163

Ang. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
sparkapital. Därför har man undantagit en grundplåt på 5,000 kronor, och
sedan räknar man avkastningen på förmögenheten över denna grundplåt med
en viss förhöjning. Det är den nuvarande pensionsförsäkringslagens ståndpunkt.
Denna förhöjning utgör för närvarande två procent på det belopp som ligger
mellan 5,000 och 10,000 kronor samt tre procent på det som ligger däröver. Departementschefen
har nu föreslagit en fördubbling av detta procenttal så att den
som har ett sparkapital får ett större avdrag från den tilläggspension, som han
eljest skulle erhålla, på grund av att avkastningen räknas till högre belopp.
Denna beräkning är alldeles oberoende av den verkliga avkastningen. Man fingerar
att avkastningen utgör ett högre belopp. Hur stämmer nu detta med verkligheten?
I verkligheten är det ofta så, att det sparkapital en pensionär äger
utgöres av en sparbanksbok med något mindre belopp, en liten fastighet eller
någonting liknande. Örn en sådan tilläggspensionär har en sparbanksbok har
ju denna sparbanksboks avkastning sjunkit i stället för ökat eftersom räntan
för närvarande har sänkts. Vidare har realvärdet av avkastningen av ett visst
kapital gått ned på grund av att penningvärdet har sjunkit. Det förefaller mig
därför egendomligt att man för närvarande kan göra en sådan förändring, och
detta alldeles lösryckt från inkomstberäkningen i övrigt. Även denna förändring
har avstyrkts av pensionsstyrelsen.

överhuvud taget ^ måste man säga att dylika ändringar aldrig borde vidtagas
under en pågående revision av pensionsförsäkringslagen. Man kan nämligen
icke säga, att de icke komma att bli prejudicerande för framtiden. Det
blir naturligtvis tvärtom pa det sättet, att varje förändring, som man nu gör,
kommer att bli bindande vid en framtida revision.

Jag skall sedan endast framhålla en synpunkt beträffande ändringen i fråga
örn barnbidrag. Det är en synpunkt som jag kan grunda på min egen erfarenhet
av tillämpningen av bestämmelserna om barnbidrag. Det förekommer inte
så sällan, att en familjefader, som är arbetsinvalid och har rätt många barn
genom egen tilläggspension och barnbidrag kommer upp i en sammanlagd inkomst,
som överstiger de självförsörjandes inkomst i samma befolkningsgrupp.
Det är uppenbarligen icke lyckligt. Jag kan ta ett praktiskt exempel för att
belysa detta. En familjefader lider sedan många år av tuberkulos och får på
den grund folkpension såsom arbetsinvalid. Han och hans hustru få det ena
barnet efter det andra. Det är klena barn. För alla dessa utgå barnbidrag samtidigt
som folkpension utgår till mannen. Här växer således en hel familj upp
som försörjes på det allmännas bekostnad, och barnen vänja sig vid att hela
familjen lever på allmänt understöd. Det kail inte vara en önskvärd utveckling.

Jag skulle på grund av dessa anmärkningar helt enkelt ha yrkat avslag på
förslaget om ändring _i pensionsförsäkringslagen, om icke förslaget även hade
inkluderat andringen i procentregeln från 710 till 5/j0, vilken jag anser vara riktig.
J ag har darfor sett mig tvungen att begränsa mig till dessa sakliga anmärkningar.

Jag övergår därefter till att säga några ord angående dyrtidstillägget Departementschefen
har beträffande dyrtidstillägget gjort en kompromiss mellan
de olika synpunkter, som under tidigare behandling ha framkommit Pensionsstyrelsen
har gjort gällande alf det enda rationella är att lills vidare fortsätta
med procentuella dyrtidsbidrag till folkpensionerna. Det har gjorts anmärkningar
häremot på den grund att man därigenom kommer till alltför stor olikhet
mellan de olika dyrortsgrupperna. Därför har yrkande framställts att man
skulle Exera dyrtidstilläggen till lika belopp för alla. Departementschefen har
nu gjort en klyvning av dyrtidstilläggen. Han föreslår tillägg för två kvartal
elter procentuell beräkning och tillägg för två kvartal med fixerade belopp
J5 kronor i värjo kvartal. ’

164

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)

Man kan naturligtvis ha olika uppfattning om huruvida det är riktigt eller
icke. Däremot förefaller det mig absolut vara ett felaktigt resultat, om man
varken tar det förslag som framställts i bondeförbundsreservationen eller det
förslag som utskottsmajoriteten har enats örn. Vad först beträffar bondeförbundsreservationen,
innebär den att man skulle bevilja fyra fixerade dyrtidstillägg,
vart och ett på 35 kronor. Därigenom skulle resultatet bli att en
pensionär som har 12 kronor i tilläggspension skulle kunna få ett dyrtidstillägg
på 140 kronor. Tycka inte herrarna att detta är ganska orimligt? Jag tror
inte jag behöver uppehålla mig närmare vid det, ty det förefaller mig att
ligga i öppen dag, att man inte gärna kan använda ett sådant system.

Utskottsmajoritetens ändring av Kungl. Maj:ts proposition är ganska egendomlig.
Den innebär i realiteten, att utskottet föreslår en förhöjning av det av
Kungl. Majit föreslagna dyrtidstillägget uteslutande för den högsta dyrortsgruppen.
Dock kan beträffande de tilläggspensionärer som ha invalidunderstöd
förslaget i vissa fall verka även i andra dyrortsgruppen.

Det förefaller mig verkligen vara ganska underligt, att man bär går en principiellt
rakt motsatt väg mot den departementschefen har slagit in på och som
man först accepterade. Departementschefen avser, att vi skola försöka åstadkomma
en utjämning mellan de olika meningarna angående dyrorternas berättigande
eller icke berättigande, när det gäller folkpensionerna. Därför klyver
departementschefen dyrtidstilläggsberäkningen i två hälfter. Utskottet accepterar
först denna princip, men så bryter den i nästa ögonblick principen genom
att ge ett extra tillägg för den högsta dyrortsgruppen. Det kan väl i alla händelser
icke vara rationellt.

Jag har därför för min del kommit till den uppfattningen, att i det läge,
vari frågan för närvarande befinner sig, har jag att i likhet med reservanterna,
herr Bernhard Nilsson m. fl., yrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition.

Häri instämde herr Wohlin.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag tänkte att endast punkten A valföredragen
och att jag således inte skulle ta till orda nu. Men jag förstår att
debatten också får röra sig örn punkten B.

Med anledning av denna punkt vill jag understryka vad den föregående
ärade talaren nyss yttrade angående verkningarna av utskottets förslag på
denna punkt, som nu beröres i reservationen.

Reservationen berör endast 1 § i lagen örn dyrtidstillägg under budgetaret
1942/43 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. Denna lag återfinnes
på sid. 31 och följande i utskottsutlåtandet. Reservationen riktar sig mot
den kursiverade delen av paragrafen, som börjar längst ned på sid. 31 och
fortsätter på sid. 32. Vi reservera oss inte på denna punkt därför, att vi inte
anse att detta dyrtidstillägg bör utgå, utan framför allt därför att detta kommer
att medföra stora svårigheter vid själva expedieringen hos posten. Av
denna anledning ha vi ansett att inte utskottsmajoritetens förslag borde till lämpas.

. .

Inom utskottet har förekommit föredragning av ansvariga tjänstemän bade
från pensionsstyrelsen och från generalpoststyrelsen. Det har framgått av dessa
föredragningar att man kan påräkna mycket stora svårigheter för befattningshavarna
vid posten, alltså vid poststationer och postkontor, därest tilläggen
skulle utgå utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit. De små beloppen på upp till
omkring 8 kronor i kvartalet skulle medföra så stora besvärligheter och en
sådan risk för felräkning, att man inte har velat gå med på en sådan anordning.
Det är att märka att det endast är på de dyraste orterna som pensionä -

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

165

Ang. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
Terna få ett något mindre tillägg för dessa två kvartal än vad de skulle få
enligt utskottets förslag. Det rör sig emellertid örn så små belopp, att man
inte^ bör utsätta posttjänstemännen för de stora svårigheter och tråkigheter
i fråga örn kassor och dylikt, som ovillkorligen följa med en tillämpning av
utskottets förslag.

Med anledning härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holstenson: Herr talman! Det förevarande utskottsutlåtandet berör
dels frågan om en förbättring av _ folkpensionerna i allmänhet, dels fråsan
örn dyrtidstillägg på folkpensioner, invalidunderstöd, barnbidrag och
blindhetsersättningar under _ nästa budgetår. Den förstnämnda sidan av
saken skall jag inte här gå in på, då jag därvidlag kan ansluta mig till utskottets
yttrande, men då jag jämte herr Pettersson i Dahl beträffande dyrtidstilläggen
till utskottets utlåtande fogat en reservation må det tillåtas mig
att något beröra denna del av det föreliggande ärendet.

Dyrtidstillägg ha ju redan tidigare utgått till folkpensionärerna och örn behovet
därav har det inte rått delade meningar i riksdagen. Sedan krigsutbrottet
har en väsentlig stegring av levnadskostnaderna skett, och under sådana
omständigheter är det klart, att även folkpensionärerna måste beredas kompensation
för denna stegring. Örn det alltså rått enighet därom, att dyrtidstilllägg
måste utgå, ha meningarna däremot gått isär, när det gällt att bestämma
det sätt, varpå denna kompensation för levnadskostnadsstegringen skall
ordnas.

Enligt det system för dyrtidstillägg åt folkpensionärer, som hittills tillämpats,
ha extra manadsbelopp utbetalats. Då folkpensionerna äro dyrortsgraderade
bli månadsbeloppen olika stora inom olika dyrortsgrupper och följaktligen
ha även dyrtidstilläggen blivit graderade efter de olika dyrortsgrupperna.
Bland landsbygdens folk har man opponerat sig mot detta system med
procentuella dyrtidstillägg, emedan erfarenheten har visat, att stegringen av
levnadskostnaderna skett tämligen likformigt över hela landet. I den mån
olikheter lia förekommit ha de snarare varit så beskaffade, att priserna stigit
mera på den rena landsbygden än i städerna. Man har därför på landsbygden
ansett, ätt systemet med procentuella tillägg varit orättvist. Detta verkar
ju nämligen så, att pensionärerna i städer och samhällen, alltså i de högre
dyrortsgrupperna, erhålla större penningbelopp än pensionärerna på landsbygden,
d. v. s. de, som äro bosatta i orter, som tillhöra den lägsta dyrortsgruppen.
Då levnadskostnadsstegringen snarare varit större på landsbygden
än i städerna borde landsbygdens pensionärer ha erhållit större eller åtminstone
lika stora dyrtidstillägg som städernas.

Från bondeförbundshåll ha tidigare, då frågor örn dyrtidstilläggen behandlats
av riksdagen, väckts motioner, vari yrkats, att dessa, tillägg skola vara
fixa och således lika inom alla dyrortsgrupper. Dessa motioner ha emellertid
icke lyckats vinna riksdagens bifall utan av.slagits med den motiveringen, att
det skulle innebära alltför stora tekniska svårigheter att genomföra dem.

Nu har emellertid socialministern i viss utsträckning gått dessa önskemål
till mötes. I den proposition kammaren i dag skall taga ställning till föreslår
han för nästa budgetår dels två procentuella och dels två fixa tillägg. Denna
metod har av utskottet tillstyrkts.

Socialministerns förslag innebär en reträtt från den ståndpunkt han tidigare
intagit. I debatten i andra kammaren vid förra årets höstsession angående
dyrtidstillägg åt folkpensionärer hävdade han den uppfattningen, att levnadskostnadernas
stegring icke drabbat storstädernas och landsbygdens pensionä -

166

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
rer lika hårt utan att de förra fått tyngre bördor att bära, alltså en uppfattning
rakt motsatt den bondeförbundsrepresentanterna i sina motioner givit uttryck
åt. I propositionen nr 60 till årets riksdag med förslag till lag, örn dyrtidstillägg
åt folkpensionärer gjorde han emellertid ett uttalande, som visade,
att han var på glid bort från denna ståndpunkt. Statsrådet meddelade nämligen,
att man inom socialdepartementet i samband med ett av socialvårdskommittén
framlagt förslag övervägde möjligheterna att giva pensionärerna överhuvud
en mera rättvis kompensation för levnadskostnadsstegringen än den,
som de hittills tillämpade procentuella dyrtidstilläggen inneburo. Därvid övervägdes
särskilt, framhöll statsrådet, i vad mån den kritik vore berättigad, enligt
vilken pensionärer i de högre dyrorterna alltför mycket gynnades.

Den nu föreliggande propositionen visar, att statsrådet och chefen för socialdepartementet
tagit ytterligare några steg på reträttens väg. Han säger nämligen
i denna proposition att »såvitt angår folkpensionärer synas vissa tecken
tyda på, att prisstegringarna å av dem nyttjade förnödenheter, till sina absoluta
tal, äro ganska lika i de olika dyrortsgrupperna, varför de till sina belopp,
i procent räknade, icke följa pensionstilläggens eller inkomsternas storlek».
Socialministern tvekar dock att taga steget fullt ut och erkänna riktigheten
av den uppfattning som från landsbygdshåll hävdats, nämligen att levnadskostnadsstegringen
under kriget skett tämligen likformigt över hela landet.
Han menar, att det material rörande levnadskostnadsförhållan dena på olika
orter, som socialstyrelsen hopsamlat och bearbetat, icke skulle lämna fullt
säkra hållpunkter för en sådan uppfattning.

Jag skall gärna ge mitt erkännande åt det tillmötesgående mot landsbygdens
intressen som socialministern nu har visat, men jag måste säga, att jag inte kan
riktigt förstå den tveksamhet han lagt i dagen och hans beslut att stanna på
halva vägen, då det gällt att mera rättvist fördela kompensationen för dyrtiden
åt pensionärer inom olika dyrortsgrupper. I Sociala Meddelanden nr 5
har socialstyrelsen redovisat en undersökning över levnadskostnadsstegringarna
sedan 1934 på ett antal orter i landet, tillhörande olika dyrortsgrupper.
Denna undersökning visar, att denna stegring genomgående är större på de
billigare orterna än på de dyrare. I Stockholm uppgår denna stegring till omkring
90 procent, men i många landskommuner överstiger den 100 procent och
i vissa är den till och med ända ripp till 120 procent. Denna undersökning är
visserligen inte fullständig utan utgör ett stickprov, men tendensen är tydlig;
levnadskostnadsstegringen är minst lika hög på landsbygden som i städerna.

Under sådana omständigheter har jag icke kunnat ansluta mig till den
ståndpunkt utskottet intagit, utan ansett det riktigt och rättvist, att dyrtidstilläggen
bli lika stora inom alla dyrortsgrupper. Innebörden av den reservation
jag avlämnat är den, att fyra dyrtidstillägg skola ges under nästkommande
budgetår, vart och ett till ett belopp av 35 kronor, d. v. s. samma belopp
som socialministern föreslagit för de fixa tillägg, som enligt propositionen
skulle utgå under första halvåret 1943.

En nackdel med detta förslag är den kostnadsökning det sktille medföra.
Men då det här gäller att skipa rättvisa mellan olika grupper har denna synpunkt
icke kunnat vara utslagsgivande för mig. De sociala förmånerna måste
så fördelas, att ingen grupp i onödan gynnas framför någon annan. Ett bifall
till utskottets förslag skulle leda till, att orättvisorna i dyrortsgrupperingen
alltjämt skulle komma att kvarstå i oförminskad omfattning. Detta kan icke
vara rättvist, då både föreliggande siffermaterial och den praktiska erfarenheten
visar, att skillnaden i levnadskostnader mellan olika orter alltmera utjämnas.
Ett bifall till reservationen skulle däremot medföra, att dyrortsgrupperingens
nackdelar försvagades.

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

167

Ang. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)

Med anledning av vad jag anfört, hemställer jag därför, herr talman, örn
bifall till den av herr Pettersson i Dahl och mig avgivna reservationen med
den ändringen i 2 § sjätte raden att »en sjättedel» utbytes mot »en femtedel».

Herr Norman: Herr talman! I fråga örn punkten A, som är nu föredragen,
skall jag endast be att få yrka bifall till utskottets hemställan. Herr Linnér
har visserligen gjort en hel del erinringar, som det kunde vara all anledning
att diskutera, men då han inte ställde något yrkande skall jag inte förlänga
diskussionen örn den punkten.

När nu debatten har kommit att omfatta hela utskottsutlåtandet, skall jag
med herr talmannens tillåtelse be att få ingå på den nu senast diskuterade
frågan örn dyrtidstilläggens utformning. Dessa dyrtidstillägg ha ju till
syfte att ge förmånstagarna en kompensation för de ökade levnadskostnaderna.
Av praktiska skäl har tillägget hittills konstruerats så, att det angivits i
en viss del av årsförmånen. Man har bestämt, att så eller så många extra
månadsutbetalningar skola utgå såsom dyrtidstillägg, och antalet sådana extra
utbetalningar har bestämts så, att man något så när har kommit fram till det
lämpliga i jämförelse med den procentuella stegringen av levnadskostnaderna.
Under detta kalenderår skulle behovet täckas genom fyra månadstillägg. Två
har riksdagen förut fattat beslut örn, och det är föreslaget att ytterligare två
skola utbetalas under senare halvåret.

Nu har i detta sammanhang fråga uppkommit örn att på något sätt ta hänsyn
till det förhållandet, att prisstegringen icke har följt dyrortsgrupperna
åt på samma sätt som förut. Beträffande en hel del nödvändighetsvaror har
kostnadsökningen i stället varit ungefär likartad. För att tillgodose förmånstagarnas
behov i de lägre ortsgrupperna i detta avseende har i propositionen
föreslagits att under första hälften av nästa kalenderår eller, örn man så vill
uttrycka saken, under sista hälften av det kommande budgetåret, skall i stället
för procentuella tillägg utbetalas två fasta tillägg. Storleken av de fasta
tilläggen har bestämts till vad pensionärerna och med dem i detta avseende
likställda, som bo i den mellersta dyrortsgruppens område, skulle få örn man
bibehölle den hittills tillämpade ordningen med procentuella tillägg i form
av vissa månadsutbetalningar. Förslaget skulle alltså verka så, att pensionärerna
inom högsta dyrortsgruppen skulle få något lägre dyrtidstillägg än de
få med fyra procentuella tillägg — örn jag nu utgår från just detta fyrtal —
under det att pensionärerna i den lägsta dyrorten i viss mån skulle kompenseras.
Detta gäller pensionärer som lia full tilläggspension. Men samtidigt
gäller, såsom herr Linnér påpekade, att de, som på grund av avdragsbestämmelserna
inte komma upp till full tilläggspension, också skola få detta fasta
tillägg alla de gånger detta kommer att utgå.

Detta kan då medföra sådana konsekvenser, som herr Linnér påpekade, att
den, som har en mycket liten tilläggspension på grund av att han har inkomst
av eget arbete eller kapital av något slag, skulle få en mycket stor dyrtidskompensation
i förhållande till det lilla bidrag som han har att uppbära enligt
folkpensioneringslagen. Den konstigheten, örn jag så får uttrycka mig, kommer
ju att framträda i allt markantare drag i den mån de fasta tilläggen bli
flera. Skulle nu förmånerna bestämmas utgå såsom herr Holstenson önskade,
skulle den, som man tycker, stora ojämnheten i fråga, örn dessa förmåner
framträda så mycket starkare just för dessa pensionärer, som icke uppbära
full tilläggspension.

Nu har utskottet föreslagit en viss ändring i Kungl. Ma,j:ts förslag. Utskottet
förordar att riksdagen godkänner principen örn vissa fasta tillägg.
Det gäller nu att ta ståndpunkt för det närmaste budgetåret. Det är inte sagt,

168

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
hur det skall bli i fortsättningen, men också den frågan kommer ju riksdagen
att få ta ståndpunkt till om sådana förhållanden skola föreligga — vilket man
tyvärr måste förutsätta — att dyrtidskompensation behöver beslutas även för
ett kommande budgetår. Utskottet har godtagit förslaget sådant det föreligger
för att tillgodose behovet av ett högre dyrtidstillägg i den lägsta dyrortsgruppen
än vad procentuella tillägg skulle ge, örn de utginge till lika antal inom
alla dyrortsgrupperna.

Men då inträffar, som jag nyss nämnde, att pensionärerna i den högsta dyrorten
i realiteten få ett mindre tillägg än de hittills haft. Om man räknar
med att fyra procentuella tillägg äro så beräknade, att de skola kompensera
levnadskostnadsökningen under ett år, kvarstår ju för pensionärerna i den
högre ortsgruppen allt fortfarande bebovet av att få detta belopp. Även örn
kostnadsstegringen har blivit större på landsbygden, har väl icke därmed någon
sådan förskjutning inträtt, utan örn ett procentuellt tillägg av den och
den storleken var berättigat i våras för pensionärerna i den högsta ortsgruppen,
blir det lika berättigat nästa vår. Herr Linnér uttryckte visserligen
saken så, att utskottet vill höja förmånerna för pensionärerna, men man kan
i stället, förefaller det mig, uttrycka innehållet i utskottets förslag på det
sättet, att vi vilja bibehålla den förmån, som pensionärerna i högsta ortsgruppen
nu ha, men därjämte öka förmånen för andra pensionärer, som nu inte
komma upp till så högt belopp.

Yad beträffar den oegentligheten, som herr Linnér påpekade, att en pensionär
med förhållandevis liten tilläggspension skall få ett så högt belopp
som 70 kronor på ett halvår i dyrtidskompensation, finns ju det skälet för
förslaget, att dessa pensionärer i fråga örn sina inkomstmöjligheter och de
pengar, de ha att röra sig med för att täcka sina levnadskostnader, äro ungefär
likadant ställda som de pensionärer, som ha full tilläggspension. Den
egna inkomsten, som de få på ett eller annat sätt, plus tilläggspensionen ger
ju ungefär samma belopp för dem att leva på som den, som inte har någon
egen inkomst, får i full tilläggspension. Om nu levnadskostnaderna stiga, ha
de ju mindre köpkraft för det belopp, som de få genom eget arbete. För att de
skola ha samma möjligheter att tillgodose sina behov, förefaller det mig
kunna försvaras att de få ett dyrtidstillägg, som således inte bara utgör en
viss procent av pensionsbeloppets storlek, utan som också tillgodoser behovet
av att hela inkomstbeloppet höjes.

Men ju flera sådana fasta tillägg man beslutar, desto längre bort kommer
man kanske, som jag sade, från de skäl som tala för att även de som ha små
tilläggspensioner kunna behöva dessa större belopp. Därför tror jag att regeringens
och utskottets förslag i det fallet är väl avvägt, när man nu fastställer
endast två fixa tillägg för kommande budgetår, för att sedan undersöka
saken ånyo till ett kommande år sedan man fått se, vilka behov som
kunna föreligga.

Utöver den invändning, som herr Linnér framförde mot utskottets förslag om
en sådan konstruktion av dyrtidstillägget, att ingen skall få mindre än vad
han så att säga är van att uppbära i dyrtidstillägg, har herr Bernhard Nilsson
framfört de betänkligheter, som gjorde sig gällande i utskottet mot själva
konstruktionen, nämligen de svårigheter i tillämpningen, som skulle bli följden.
Man har ju från början valt de procentuella tilläggen av praktiska skäl.
Det gick förhållandevis lätt att ordna utbetalningarna genom att bestämma
att ett lämpligt antal månadsbelopp skulle utbetalas. Postverket har skött
detta, efter vad jag kan förstå kanske med en del felutbetalningar och andra
svårigheter, men utan att det har medfört några allvarligare olägenheter. Det
är meningen, att postverket nu också skall utbetala de fasta tilläggen. Vad sorn

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

169

Ang. vissa ändringar i lagen orri folkpensionering m. m. (Forts.)
då kommer till, är att vederbörande posttjänsteman vid ett tillfälle skall pröva,
huruvida pensionären skall ha 35 kronor eller örn han skall ha det månadsbelopp,
som står på hans kvitto. Meningen är ju att kvittot månaden innan
förmånen utbetalas skall åsättas en kvittomening, som pensionären har att underskriva
och vari han erkänner att han har fått så och så mycket i dyrtidstillägg.
För närvarande innehåller kvittomeningen att han erkänner, att han
fått samma belopp i dyrtidstillägg som månadskvittot avser, d. v. s. månadspensionen.
Nu skall en annan kvittostämpel begagnas, när fasta tillägg skola
utbetalas. Enligt detta kvitto erkänner förmånstagaren att han, utöver det
belopp som kvittot innehåller och som han skall ha per månad, har uppburit
35 kronor i dyrtidstillägg.

Vederbörande posttjänstemans besvär i detta fall blir således, om utskottets
förslag skall tillämpas, att välja mellan två stämplar och påsätta den ena av
dem. Han kan knappast vara i tvivelsmål örn vilken stämpel han skall välja,
ty samtidigt som han sätter på stämpeln skall han ju utbetala en viss summa
pengar. Är den summan högre än 35 kronor, skall han ta den stämpel som
anger månadssumman såsom dyrtidstillägg. Är den utbetalade summan 35 kronor
eller lägre, skall han använda stämpeln för 35 kronor. Det har, som herr
Bernhard Nilsson sade, gjorts ganska bestämda invändningar från postverkets
representanter, som hörts av utskottet i detta fall. Men nog är väl även den minst
utbildade tjänsteman, .sorn sysslar med postens angelägenheter, kompetent att
göra detta bedömande. Av misstag kan han naturligtvis välja fel stämpel, och
örn han inte märker det och rättar sitt misstag, kan det ju bli en felutbetalning.
Men detta kan icke, efter vad jag kan förstå, resultera i att pensionären får
mera än han skall ha. Örn postmannen sätter på stämpeln med månadsbeloppet
på ett kvitto åt en pensionär, som skall ha det fasta tillägget, får pensionären
mindre, men han kan inte få mera.

Skulle denna anordning kunna leda till att folkpensionärerna kunna få mera
än de skola ha och att de beloppen sedan skulle återkrävas, skulle jag vara
ytterst betänksam mot utskottets förslag, och jag skulle icke ha kunnat medverka
till någonting sådant. Men när förslaget, så vitt jag kan förstå, inte kan
verka på det sättet, synes det mig ganska angeläget att man ordnar det så att
de gamla, som bo i storstäderna och liknande dyrorter, inte skola ha den känslan,
att de få mindre — det är ju visserligen fråga om småsummor, men för
dessa människor äro de dock mycket betydelsefulla — för att andra skola få
litet mera. Jag tycker inte det vore lämpligt med bestämmelser, som skulle
kunna ge det intrycket.

Vad kostnadsökningen beträffar, kan den i detta sammanhang inte spela
sådan roll att man därför skulle avstå från att försöka tillgodose vad som här
behöver tillgodoses. Enligt min mening äro pensionärerna i de högsta dyrorterna
i behov av att få samma dyrtidstillägg kvartalsvis som de nu ha blivit
vana vid att få. Man gör heller ingen orätt mot pensionärerna i de lägre
dyrorterna, ty samtidigt bestämmer man ju att dessa genom de fasta tilläggen
skola få litet mera än hittills.

På dessa skäl, herr talman, kommer jag att vid punkten B yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Herr Linnér yttrade sig beträffande
de förslag till små reformer inom folkpensioneringens ram, som det nu diskuterade
förslaget innehåller. Jag konstaterar då att det råder fullkomlig enighet
därom, att man skall mildra den nuvarande 7/i0-regeln till 5/ln-regel i fråga
om avdragen, och jag skall följaktligen icke på den punkten besvära kammaren
med att ytterligare belysa förhållandena.

170

Nr 25.

Lördagen den ''20 juni 1942.

Äng. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)

De två punkter däremot, där herr Linnér gjorde sina invändningar, röra sig
om förslaget att höja den helt avdragsfria inkomsten från 100 till 200 kronor,
vilket ju för äkta makar innebär höjning från 200 till 400 kronor, och vidare
att man skärpt regeln för beräkning av förmögenhetsinkomsterna. Man kan
ha olika meningar på bägge dessa punkter.

Jag har personligen alltid betraktat det som en av de största svagheterna
i^hela vår folkpensionering, att den avdragsfria inkomsten var satt till ett så
lågt belopp. Nu ar jag övertygad örn att avdragsregeln för 100 kronor icke
tillämpas i praktiken. Örn en person både ett och två år å rad genom arbete
lyckas skaffa sig en inkomst på 150 kronor i stället för 100 kronor, tar jag
för givet att pensionsnämnderna icke ingripa. Men det är överhuvud stötande
att människor, av vilka många äro ganska arbetsföra även vid uppnådda 67 års
ålder och däröver, skola nödgas se sin pension minskad om de, i varje fall i
någon större utsträckning, begagna sig av den arbetskraft de alltjämt äga. Jag
har aldrig kunnat förlika mig med denna rädsla för att särskilt två äkta makar
skulle kunna komma upp i för höga inkomster. Jag vet ju att bakom hela
detta resonemang närmast ligger hänsynen till skogsarbetarnas inkomster en
gång i tiden. Man menade att det skulle verka stötande i de delar av landet,
där skogsarbetet är relativt allmänt och där kontantinkomsterna i varje fall
under normala tider äro ganska små, örn pensionärerna skulle komma upp i en
lika hög och kanske till och med i något fall högre inkomst än en skogsarbetare
fick i avlöning för sitt arbete i skogen. Jag har aldrig ansett att den
konsekvensen var så farlig. Enligt min mening måste det både ur pensionärens
och samhällets synpunkt vara lämpligare, att han kan utnyttja sin arbetskraft
utan att det skall påverka pensionen, då han har uppnått en så hög ålder
som 67 år. Denna ålder överstiger ju den tjänstepensionsålder som vi äro vana
vid beträffande alla dem, som ha arbetsanställning i statens tjänst.

Detta har gjort att jag ansåg mig böra framlägga det förslag, som socialvårdskommittén
ingivit. Örn jag hade fruktat att en tillbakagång till hittills
rådande förhållanden skulle bli följden av en allmän reform, hade jag med
all säkerhet låtit betänkligheterna vinna överhand och följaktligen icke framlagt
förslaget. Men jag kan icke tänka mig att nian vid en blivande reform
kommer att föreslå ett mindre, fullt avdragsfritt belopp än 200 kronor per
folkpensionär. Enligt min mennig innebär detta därför icke ett föregripande
av en mera omfattande reform av folkpensioneringen. Vi komma ju inte att
lämna alia inkomster avdragsfria, utan det kommer alltid att dragas en gräns
någonstans. Men att vi skulle sätta gränsen lägre än 200 kronor har jag faktiskt
inte kunnat föreställa mig, och jag misstänker att när reformen en dag
kommer, blir det ingen som skall yrka på en sådan anordning.

^Vad beträffar förmögenhetsregeln skall jag gärna bekänna, att jag icke hade
några sympatier för den skärpning, som här föreslås. Detta är ett faktum, och
jag anser mig oförhindrad att meddela det. Emellertid blev det resonemanget
slutligen avgörande, att man skulle komma upp till anstötligt höga förmögenhetssiffror
örn denna skärpning icke infördes, vilken herr Linnér här påtalade.
Jag måste för min del erkänna att det finns fog för denna anmärkning. Av
propositionen finner man att vederbörande i ortsgrupp 1 kan ha en förmögenhet
på sammanlagt 11,530 kronor utan att han därför går miste örn tilläggspension.
Tilläggspensionen blir visserligen, liten, men vederbörande går i allt fall
icke miste örn densamma. Herr Linnér talade om de äkta makarna. Skulle makarna
båda vara i pensionsåldern, kunna de uppbära åtminstone en liten tilläggspension,
även om de ha en fastighet, värderad till omkring 23,000 kronor.
Men en fastighet med ett värde av 23,000 kronor är på den svenska landsbygden
ofta nog ingen liten gård utan en ganska stor sådan, och då säga de,

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

171

Äng. vissa ändringar i lagen örn folkpensionering m. m. (Forts.)
som närmast ha drivit fram denna skärpning av regeln, att människor på
orten, som inte ha någon egendom och äro verkligt fattiga även i ortens mening,
tycka det vara väldigt stötande att personer, som man anser vara smått
förmögna eller i varje fall mycket välbärgade, skola ha tilläggspension. Örn
man bibehållit den nuvarande regeln, skulle skillnaden inte ha blivit så förfärligt
stor. Då skulle de kunnat lia en fastighet taxerad till exempel till 27,000
kronor. I varje fall har jag där icke velat gå emot en mening, som med mycket
stor styrka har hävdats. Jag vill erinra örn att förslaget ursprungligen kom
från socialvårdskommittén, och det sammanhänger självfallet med att man fördubblar
den avdragsfria inkomsten. Där är det logiska sammanhanget med
skärpningen. Men jag skall för min del inte bestrida, att det finns skäl också
för den andra ståndpunkten, att här inte göra någon ändring. Nu har ju utskottet
för sin del accepterat Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende, och det är
väl ingenting att göra åt det. Jag tror emellertid inte, att de förslag, som här
föreligga, äro farliga ur den synpunkten, att vi vid en kommande reform av
folkpensioneringen behöva frukta för en försämring i dessa avseenden.

I fråga örn dyrtidstilläggen har jag självfallet helt enkelt gått ut ifrån en
logisk ståndpunkt, att Tjär man inför fixa tillägg, skall det vara fixa tillägg.
Det är klart som dagen, att det är ett resonemang, som ur formell synpunkt är
ganska oantastligt. Emellertid vill jag inte bestrida vad utskottsmajoritetens
talesmän här säga, att det är litet stötande, när det innebär en minskning av de
dyrtidstillägg, som förut ha utgått. Innevarande kalenderår utgår det fyra
procentuella dyrtidstillägg enligt det förslag, som Kungl. Maj:t har framlagt.
Under 1943, förmodar jag, skall det också utgå fyra dyrtidstillägg, örn dyrtiden
fortsätter, och då innebär det, att under det första halvåret få vissa pensionärer
— egentligen knappast några andra än de, som icke ha någon egen inkomst
utan ha full tilläggspension på de dyraste orterna -— vidkännas en minskning.
Den är mycket obetydlig, det var också mitt resonemang, men. det är dock en
minskning, och jag kan därför inte säga några hårda ord mot utskottsmajoriteten,
som för sin del icke har ansett en sådan anordning vara acceptabel.

Emellertid vill jag säga några ord örn oppositionen från bondeförbundets
sida. Den undersökning örn de gamlas levnadskostnader, som verkställts av
socialstyrelsen, är mycket bristfällig. Jag har kanske inte så starkt understrukit
det i propositionen, och det är inte min mening att klandra socialstyrelsen.
Ingen kunde hjälpa, att materialet blev ytterst svagt. Det insamlades i sammanhang
med en större levnadskostnadsundersökning, och ett ringa antal pensionärer
blevo utvalda, utan att man hade någon som helst grund för att anta,
att detta urval var representativt. Jag medger, att det är riktigt, som herr
Holstenson säger, att undersökningen visade, att det fanns en likhet mellan
de absoluta talen för kostnadsstegringarna i de olika dyrorterna. Man skulle
sålunda kunna säga. att det vore riktigt, att lika stort dyrtidstillägg utginge i
alla dyrortsgrupperna. Örn man kunde bestämma sig för att ge alla ett procentuellt
dyrtidstillägg, beräknat efter de pensioner, som utgå i den högsta dyrortsgruppen,
skulle det vara en ganska bra lösning av denna gamla tvistefråga,
men det är tekniskt fullkomligt omöjligt att genomföra. Det skulle innebära,
att pensionerna finge räknas om, och envar förstår, att det är ett hopplöst företag
att räkna örn 300,000, kanske 350,000 pensioner, om nämligen pensionärerna
skola få dyrtidstilläggen nu och inte när penningvärdet och levnadskostnaderna
kanske äro helt annorlunda.

De procentuella dyrtidstilläggen kunna med all rätt göras till föremål för
kritik, men de fixa tilläggen äro dock otroligt mycket klumpigare. Låt oss tänka
oss en av de gamla folkpensionärerna nied full tilläggspension av 300 kronor.
Ilan får enligt utskottets och Kungl. Majlis lili den punkten lika förslag

172

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. vissa ändringar i lagen om folkpensionering in. m. (Forts.)

120 kronor i dyrtidstillägg, d. v. s. sammanlagt 420 kronor. Med fyra fasta tilllägg
får lian en sammanlagd inkomst av 440 kronor, alltså 20 kronor mer. Men
låt oss sedan, tänka oss en pensionär med ganska betydande egna inkomster,
vilken har en tilläggspension av låt mig säga 24 kronor örn året, d. v. s. 2
kronor i månaden. Han får enligt utskottets och Kungl. Maj:ts förslag 74
kronor i dyrtidstillägg och enligt bondeförbundsförslaget 140 kronor, d. v. s.
precis samma belopp som den, som har full tilläggspension. Jag har tyvärr
inte ordentligt räknat ut, vilka faktiska inkomster han får. men jag kan gissningsvis
anföra några siffror, som jag inte tror skola slå fel så-mycket. Enligt
Kungl. Majlis och utskottets förslag får han en sammanlagd inkomst på 750,
800 kronor och enligt bondeförbundets förslag 66 kronor mer. Den däremot,
som icke har några egna inkomster utan bara sin tilläggspension, får med dyrtidstillägg
550, 570 kronor att leva på enligt Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag och cirka 590 enligt bondeförbundets förslag. Man vidgar alltså rätt
väsentligt klyftan mellan den, som har en visserligen låg men dock faktiskt så
hög inkomst, att han får en mycket liten tilläggspension, och den, som inte har
någon egen inkomst alls utan är hänvisad att helt leva på tilläggspension.
Man vidgar denna klyfta genom det fixa tillägget, och detta har jag, alldeles
oavsett vad levnadskostnadsundersökningarna kunna utvisa, tyckt vara en så
pass allvarlig invändning, att jag icke kunnat övervinna mina betänkligheter
mot att helt gå över till det fixa tillägget.

Jag upprepar, att kunde man fastställa ett sådant dyrtidstillägg, att pensionärer
i olika dyrortsgrupper med 300, 400 eller 500 kronor i tilläggspension
finge lika mycket i dyrtidstillägg, skulle jag inte ha någonting att anmärka
däremot, men jag tycker, att man måste dra sig för att ge lika mycket åt dem,
som knappast ha någon tilläggspension alls. Det är därför jag har framlagt
detta kompromissförslag. Det är kanske inte fullt tillfredsställande för dem,
som inte ha någon tilläggspension alls; liksom 5/io-regeln och ändringen beträffande
den avdragsfria inkomsten innebär det en favorisering av dem, som ha
egna inkomster, under det att de, som inte ha några egna inkomster, vinna
mycket litet. I den lägsta dyrortsgruppen vinna de enligt bondeförbundets förslag
kronor 33.33 örn året och enligt Kungl. Maj:ts kronor 16.66 örn året.

Herr Bäckström: Herr talman! Jag har vid utskottsbehandlingen av detla
ärende anslutit mig till Kungl. Maj:ts förslag, vilket innebär, att jag biträder
den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen med det undantaget,
att jag har uttalat mina sympatier för ett av herr Hage i särskild reservation
gjort yrkande. Detta innebär, att 2 § i lagen örn dyrtidstillägg under budgetåret
1942/43 å folkpensioner, invaliditetsunderstöd och barnbidrag bort hava utformats
så, att orden »en femtedel» utbytts mot orden »en sjättedel». Med anledning
härav skall jag be att få föredraga, vad Svenska landstingsförbundets
styrelse bland annat anfört, då den yttrat sig över socialvårdskommitténs förslag
till lagändring. Styrelsen säger: »Genom de beslutade och föreslagna dyrtidstilläggen
ökas landstingens kostnader med cirka 1% miljon kronor. Sammanlagt
skulle sålunda landstingen få vidkännas en ökad utgift för detta ändamål
om över två miljoner kronor. I stället för att successivt nedgå, såsom förutsattes
vid folkpensioneringsreformens antagande, komma landstingens kostnader
för detta ändamål att väsentligt öka. Beträffande dyrtidstilläggen har
styrelsen tidigare, örn än med tvekan, ansett sig kunna förorda, att landstingen
skulle påtaga sig sin andel av kostnaderna för desamma. När det nu är fråga
om kostnadsökningar, föranledda av ändringar av själva lagen örn folkpension,
anser styrelsen icke samma skäl föreligga, för att landstingen skola bidraga
till täckande av dessa.»

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

173

Äng. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)

Det har synts mig, att vid utformningen av denna proposition hade chefen
för socialdepartementet bort ta hänsyn till de synpunkter, som här ha framförts
av landstingsförbundet, alldenstund förslaget ju innebär en ökad belastning
för såväl kommuner som landsting. De skola ju bidraga med en femtedel
mot förut en sjättedel. Här i riksdagen äro ofta skattefrågor uppe, och då
framhålles alltjämt örn att få en utjämning av skattebördorna. Jag tycker
inte, att detta förslag riktigt harmonierar med de synpunkter, som bruka framföras
här i debatterna. Jag vill bara erinra örn att för några veckor sedan
beslöto vi förstatliga vägväsendet. Det bärande skälet härför var kravet på
skatteutjämning. Jag anser det inte vara riktigt, att Kungl. Majit och riksdagen
pålägga landsting och kommuner ökade utgifter, särskilt när det gäller
sociala välfärdsåtgärder. Jag anser, att § 2 i pensionslagen bort vara oförändrad.

Som ärendet nu ligger, kan man inte framställa yrkande örn ändring av
Kungl. Maj :ts förslag av denna lag, då det inte föreligger någon motion därom,
men jag har velat uttala denna min åsikt, att staten bör vara försiktig i att
belasta kommuner och landsting med pålagor. I övrigt har jag intet annat yrkande
än om bifall till den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Tamm: Herr talman! Jag skall inte bli allt för mångordig. Jag anser
mig dock med anledning av ett pär yttranden här nödgad att säga några ord.
Det är då inte minst socialministerns uttalande, som uppkallat mig. Jag måste
säga, att jag blev ganska förvånad över hur pass lätt han tog på utskottsmajoritetens
förslag örn ökning av dyrtidstilläggen. Min förvåning grundar sig
på två skäl. Det första är, att han själv framhöll, att det skulle bli en visserligen
ganska liten, men dock minskning i den högsta gruppen, och han ansåg,
att det kanske vore skäligt att kompensera detta. Jag vill då bara fråga socialministern,
örn han inte tänkt på det förut, innan han lade fram sin proposition.
Går det så fort i socialdepartementet, att man inte hinner tänka över en sådan
sak? Jag vill för det andra erinra örn att socialministern flera gånger, när det
gällt frågan örn den procentuella utbetalningen, strukit under, att han valt just
den vägen för att underlätta postens besvärliga arbete. Det finns ungefär

460.000 pensionärer i vårt land. Av dessa tillhöra 50,000 den högsta dyrortsgruppen
och bo i de stora städerna. Av dem beröras kanske 40,000 av någon
liten höjning. Den största höjningen — eller minskningen, örn man vill se
saken på det sättet — är 8 kronor i kvartalet. För många blir det mycket
mindre. Men. det är inte nog med att denna lilla relativt obetydliga höjning
förekommer i den gruppen. I mellangruppen, grupp 2, finnas inte mindre än

80.000 pensionärer. Där kan tillägget komma att röra sig örn 25—50 öre i
kvartalet, och det är naturligtvis självklart, att även dessa pensionsutbetalningar
måste komma att kräva alldeles speciell kontroll. Kontrollen måste alltså
intensifieras för inte mindre än 140,000 av dessa pensionärer, trots att det
för de allra flesta kanske bara kommer att röra sig om enstaka ören.

Hade herr socialministern velat ordna denna sak på ett mera praktiskt sätt,
skulle jag velat föreslå en annan metod, ehuru även den från postens synpunkt
är ganska betänklig, nämligen varannangångsbetalning av det procentuella och
det fasta tillägget. År 1941 lingö folkpensionärerna faktiskt dyrtidstillägg
bara tre gånger. Örn de i år hade fått tre sådana tillägg plus som en extra
present 35 kronor, skulle sannerligen ingen folkpensionär ha känt sig missgynnad,
utan det skulle säkerligen ha väckt mycket stor belåtenhet. Hade
man nästa år gjort likadant, hade det säkerligen heller icke stött på något missnöje.
Nu är naturligtvis en sådan omväxling med varannangångsbetalning även

174

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
besvärlig för posten, men den hade dock varit bättre än den verkligt omfattande
kontroll, som nu måste komma till. Jag vill säga utskottets ordförande, att man
inte alls får ta så lätt som han gjorde på postens besvärligheter. Vi hade en
föredragning i utskottet av en byråchef i poststyrelsen. Han nästan tiggde och
bad och framförde även från generaldirektör Örne en bestämd vädjan, att vi
skulle åstadkomma så litet trassel som möjligt på detta område.

Jag skall bara upptaga en minut till för att framhålla hur posten ser på den
här saken. Man säger: »Utbetalning av folkpensioner verkställes till huvudsaklig
del å tider, då poströrelsen är särskilt stor. Utbildad arbetskraft kan
ej hållas i beredskap för ett fåtal dagar i månaden. I postkassorna vid de medelstora
och större postanstalterna förekommande göromål av skilda slag måste i
främsta rummet anförtros den fackligt utbildade personalen, och för detaljgöromål
såsom folkpensionsutbetalning och dylikt anlitas till huvudsaklig del
tillfällig personal. Viss vana vid kassaexpedition erfordras likväl även för handläggning
av dylika göromål för att kunderna ej skola behöva vänta oskäligt
länge vid expedieringen. Tillfällig personal står därför ej till buds i den omfattning,
som på vissa håll vore önskvärd, och lokaltillgången medger ej alltid anordnande
av större antal extra expeditioner. Vad personal beträffar är det självfallet,
att dugligt folk ej gärna ställer sig till förfogande för endast en ä
två dagars tjänstgöring per månad.

Pensionärerna önska utbekomma sina belopp tidigast möjligt och infinna sig
å resp. postanstalter till övervägande del på morgonen den första utbetalningsdagen.
Arbetet med utbetalningarna blir fördenskull särskilt intensifierat under
de första timmarna sådana dagar. Hänsyn härtill måste tagas i ali möjlig
mån, varför det ej kan undvikas, att även å de större postanstalterna —■ postkontoren
— relativt ovan personal anlitas.»

Ja, jag skall inte fortsätta längre, men jag har tagit upp flera argument,
som just visa, att besvärligheterna bli mycket betydande. Man ser å andra
sidan vilken relativt liten vinst det blir med det hela, och jag måste beklaga, att
departementschefen i dag har frångått den uppfattning, som han tydligen haft
från början, och vilken jag anser fortfarande vara den riktiga. Dessa frågor
ha säkerligen icke förut varit för honom obekanta. Ja, med beklagande därav,
måste jag framhålla, att vi anse det enda riktiga vara att stödja hans tidigare
uppfattning. Och jag ber att med detta få yrka bifall till den reservation, som
vi ha avgivit, herr Nilsson i Landeryd och jag och herr Hagård, vilket ju helt
enkelt innebär att vi önska, att propositionen i dess ursprungliga skick skall
bifallas av kammaren.

Herr Norman: Herr talman! Med anledning av herr Tamms yttrande bör
jag kanske påpeka, att de jämförelsebelopp, som här föreligga i en tabell i
propositionen — och som intagits i utskottets utlåtande — över hur det ställer
sig med beloppen för pensionärer i olika dyrorter under olika alternativ,
de beloppen äro räknade efter en grundpension av 70 kronor, men det är ingen
hänsyn tagen till avgiftspensionen. När herr Tamm nu talar örn det lilla belopp,
varmed det kan bli ökning i mellangruppen, så tar herr Tamm hänsyn
till avgiftspensionen. Det är just avgiftspensionen, som skall kunna åstadkomma,
att det blir mer än precis samma belopp i båda fallen. Men när det
gäller den högsta dyrorten, där det var ett så litet belopp som 8 kronor, som
herr Tamm påpekade, är inte någon hänsyn tagen till avgiftspensionen. Det
kan bli litet mera, men låt oss säga, att det blir 8 kronor. Här får den gamle
här i Stockholm två gånger i höst lyfta sina 43 kronor. Så kommer han och
skall lyfta sitt dyrtidstillägg nästa år, då det med ali säkerhet blivit dyrare
att leva, och då får han 35 kronor. Nog skall han bli litet betänksam och

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

175

Ang. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
undra hur det kan komma sig och fråga posttjänstemännen: »Är det inte fel
detta?» Och han kanske kommer att uppehålla honom och kön minst lika
länge som örn det här systemet, som utskottet föreslagit, skulle tillämpas.
Och när han då får reda på hur det ligger till, kan han inte draga någon
annan slutsats än den: »här Ilar jag fått lämna ifrån mig vad jag skäligen
borde ha, för att andra gamla skola få litet mera», och dessa gamla äro, som
den posttjänsteman, som vi talade med i utskottet, säde, så sympatiska och
angenäma människor att ha att göra med, att det är möjligt, att den gamle
kan tycka: »det är väl rättvist, att jag skall avstå litet för att den andra
skall få litet mer.» Men jag tycker inte riksdagen skall fatta ett beslut, som
ställer honom inför det moraliska provet att göra detta erkännande.

Beträffande besvärligheterna för posten tog jag ej lättare på denna sak än
att jag sade, att den posttjänsteman, som kan klara alla andra expeditionsangelägenheter
inom posten, som han har i uppdrag att klara, han kan också
klara det här, med ett eller annat feltag, som det blir nu också, och som det
väl kommer att bli därför, att han väljer fel stämpel. Men man kan säkerligen
ordna det där med olika utseende på stämplarna, och eventuellt har
man tänkt sig olika färg på stämpeldynorna också. Och det är väl det, som
postverket räknat med, att man skall ha, när det ansett, att en tillämpning
av utskottets förslag skulle medföra en merkostnad på jag vill minnas 26,000
kronor. Jag tror inte, att arbetet i sig självt kommer att kosta mera. Kontrollen
kan kanske medföra ökade kostnader, men jag tror knappt, att de kunna
behöva uppgå till så stort belopp. Men skall man köpa extra stämpeldynor
och ha extra stämpelfärg, så kan nog det beloppet kanske försvaras.

Vidare tror jag inte, att det är skäl i att alltför starkt bygga på vad vederbörande
posttjänsteman sade örn generaldirektörens inställning i detta fall.
Byråchefen, som var uppe, påpekade, att det blir besvärligt, och han nämnde
i förbigående, att det är också generaldirektörens mening. Ja, jag har ju ingen
anledning att säga vare sig det ena eller det andra örn hur generaldirektören
ser på denna sak, men jag har uppfattat det så, att han menar: »det där har
jag inte satt mig in i, utan därom skall ni fråga den och den, som har sakkunskap
på området». Så skulle jag tro, att hans uppfattning är. Därför får
man nog ej draga alltför bestämda slutsatser om generaldirektörens alldeles
bestämda inställning till svårigheterna i detta fall.

Sedan överläggnigen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt.

Punkten B.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Med hänvisning till vad jag tidigare
yttrat i debatten ber jag att få yrka bifall till min med fleras reservation.

Herr Holstenson: Herr talman! Jag skall be att få framställa det yrkande,
som jag förde på tal i mitt föregående anförande. Jag yrkar alltså bifall till
den av herr Pettersson i Dahl och mig vid nu föredragna punkt avgivna
reservationen, med den ändringen i 2 § sjätte raden att »en sjättedel» utbytes
mot »en femtedel».

Herr Norman: Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ohlin: Jag ber att få yrka bifall till den av fröken Hesselgren avgivna
reservationen.

176

Nr 25.

Lördagen elen 20 juni 1942.

Äng. vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, till vilken han ville återkomma efteråt,
hade i avseende på den under behandling varande punkten yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Nilsson, Bernhard, att kammaren
skulle godkänna punkten B i den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Holstenson, att punkten B i den av herr
Pettersson i Dahl och honom anförda reservationen skulle godkännas med den
ändring, att det i 2 § lagen örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag på två ställen förekommande uttrycket
»en sjättedel» på det senare stället utbyttes mot »en femtedel».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bernhard, begärde votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta stats- och andra lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 2 punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Bernhard Nilssons yrkande i ämnet.

Då emellertid herr Nilsson, Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 35.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I fråga örn motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
uttalanden skulle godkännas, dels ock att utskottets uttalanden skulle
godkännas med den ändring, som förordats i den av fröken Hesselgren vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Vid därefter i enlighet med dessa båda yrkanden gjorda propositioner godkändes
utskottets uttalanden.

Punkterna C—F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar;

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

177

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o), ll:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar;
samt

nr 43, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän, dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 53, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare
å kronomark, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 54, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till Getåns vattenavledningsföretag
i Hallands län, dels ock i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 6 mars 1942 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 152, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att för avbetalning av vissa andelar av ett till sänkning av
Getån och dess tillflöden för torrläggning av mark i Krogsereds socken av
Hallands län den 30 april 1920 beviljat lån från odlingslånefonden finge från
statens avdikningsanslag utgå ett belopp av 3,732 kronor 4 öre.

Äng. statsunderstöd-till

Getåns vattenavledningsföretag.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, nämligen motionen nr 210 i första kammaren av herr Andersson, Verner.
m. fl. och motionen nr 279 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl
m. fl., däri hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att för avbetalning av återstående
del av ifrågavarande lån beviljades ett belopp av 14,038 kronor 28 öre
att utgå från statens avdikningsanslag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

B. att de likalydande motionerna 1:210 och II: 279 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar Tjällgren och Svedberg, vilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna I: 210 och II: 279.

Herr Andersson, Verner: Herr talman! Jag måste beklaga, ali jordbruksutskottet
ej har kunnat föreslå bifall till den motion, som är väckt i anknytning
till förevarande kungl, proposition. Jag gör detta särskilt med tanke på
dessa småbrukare, som det bär gäller, som ha råkat illa ut på grund av omständigheter,
som de knappast ha kunnat förutse.

Saken ligger i korthet till på följande^ätt. Det gäller 7 stycken småbrukare
i Krogsereds socken i Hallands län, som äro innehavare av jordbruk, som
kunna betecknas som ofullständiga, och vilka småbrukare hade för avsikt att
söka komplettera sina jordbruk genom torrläggning av intill näraliggande vattendrag
befintlig mark. För den skull utfördes åren 1916—18 erforderliga
Första kammarens protokoll 19\2. Nr 25. 12

178

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. statsunderstöd till Getåns vattena vledn in g s företag. (Forts.)
avvägningar och beräkningar av vederbörande lantbruksingenjör. Därefter
blev företaget godkänt av lantbruksstyrelsen år 1921, och statslån beviljades
för dess utförande.

Sedan företaget blivit färdigt har det visat sig, att resultatet icke ens tillnärmelsevis
blivit det, som man från början hade räknat med. Av en ny utredning
år 1939 framgår, att båtnaden — d. v. s. den nytta, som jordägarna
skulle kunnat uppnå av denna torrläggning — vilken år 1918 beräknades till
33,941 kronor, icke ens uppgår till halva detta värde. Hur otillförlitlig denna
utredning har varit framgår bland annat därav, att vid den kontrollundersökning,
som av lantbruksingenjör utfördes år 1939, det visat sig, att avrinningssiffran
vid sommarvattenstånd är 40 % högre än den år 1918 beräknade..
Vidare har det också framkommit, att båtnaden av företaget inte uppgår till
mer än 23 och i bästa fall till 62 % av det ursprungligen beräknade. Vidare
har totalkostnaden för företagets utförande överskridit den beräknade kostnaden
med i runt tal 9,000 kronor, vilka dessa intressenter fått tillskjuta genom
extra uttaxering. Sedan lia dessa småbrukare ytterligare kommit i ett
försämrat läge genom att en framställning örn sänkning av en nedanför liggande
sjö, Krogsjön, har blivit avstyrkt av vattenöverdomstolen enligt utslag
år 1933. Därigenom har möjligheten att förbättra resultatet av den tidigare
vattenregleringen omöjliggjorts, och enligt lantbruksingenjörens utsago är det
sannolikt, att läget kommer att ytterligare försämras på grund av den stigande
tendensen i vattennivån i den nämnda sjön.

På framställning av dessa småbrukare har man anhållit om alt den återstående
delen av denna låneskuld måtte avskrivas, och på grund härav föreligger
nu denna kungl, proposition, där det föreslås, att 2 av dessa småbrukare,
vilkas ekonomi i särskild grad är dålig, skulle få sin återstående skuld avskriven,
medan de övriga skulle betala den skuld, som de alltjämt häfta i. Som
skäl för detta har framhållits, att dessa senare 5 småbrukares ekonomi är relativt
god. Jag vill då framhålla, att välståndet får i detta fall mätas med den
måttstock, som kan gälla för en småbrukare i en av de karga bygderna i vårt
land. Att Krogsereds socken inte precis tillhör något av det landet Gösen
torde framgå därav, att socknens samlade areal, som uppgår till 7,427 hektar,
har ett medeltaxeringsvärde av endast 150 kronor per hektar, och att skatteunderlaget
inom kommunen endast är 2 kronor per invånare, med en uttaxering
på kr. 6:40 per skattekrona. Härav torde ju framgå, att förhållandena inte
äro så värst lysande i denna trakt. Man får komma ihåg, att det i detta fall
gäller det relativa välstånd, som en småbrukare kan lia ernått under ett helt
livs slit och under otroligt sparande. Örn de ha lyckats därvid bli skuldfria
på ett litet hemman på 8''—9 tusen kronors taxeringsvärde, så innebär ju detta
inte något särskilt belägg för att de befinna sig i någon särskilt lysande ställning.
Det är ju dock på grund av en felberäkning av en statens tjänsteman, i
detta fall en lantbruksingenjör, som detta företag har kommit igång. Hade
de avvägningssiffror, som nu föreligga, funnits år 1918, hade givetvis företaget
aldrig kommit till utförande. Dessa småbrukare lia redan betalat på
denna statsskuld i vissa fall dubbla beloppet av den båtnad, som de ha kunnat
ernå av företaget. Härjämte må ju också erinras, att företagarna ha satt
i gång detta torrläggningsföretag i den lovvärda avsikten att komplettera sina
ofullständiga jordbruk. Det är strävanden, som även staten har gått in för
att främja och anser synnerligen tacknämliga.

Jag vill slutligen erinra örn att såväl den nuvarande lantbruks] ngenjören i
Hallands län som länsstyrelsen Ilar tillstyrkt bifall till avskrivning av denna
återstående skuld. Jag anser därför, att det föreligger synnerligen starka

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

179

.i - i Äng. statsunderstöd till Getåns vattenavledningsföretag. (Forts.)

& a litt bifalla elen viel utskottets utlåtande fogade reservationen av herrar
ljaligren och Svedberg, vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall till.

Häri instämde herr Jallansson, Jolian Bernhard, och herr Svedberg.

Herr Eriksson, Carl: Herr talman! Jag skall inte gå in på något utförligt
bemötande av den föregående ärade talaren. Jag skall endast anföra några omständigheter,
sorn för jordbruksutskottet varit vägledande i dess avslagsställningstagande
tiH denna fråga. Man måste först komma ihåg, att Kungl,
laj :t. lorlidet ar behandlat en ansökan i samma riktning, som motionärerna
lar vilja komma fram till. Och Kungl. Majit har stannat vid det ställningstagande^
som propositionen angiver, nämligen hjälp till två stycken av delagarna
i det torrläggningsföretag, som det här är fråga örn. Sedan få vi
komma ihåg en annan sak, då man går att taga ställning till en fråga av
denna ari Oen föregående ärade talaren talade örn, att det har förekommit
en ielberåkning av den, som har gjort utredningen beträffande båtnaden. Det
ar ingen ny historia. Det är nog känt för de flesta av herrarna här, att i tidigare
skeden ha många undersökningar gjorts, där båtnaden blivit felberäkr.
ad, vilket sedermera har drabbat delägarna mer eller mindre hårt ekonomiskt
sett, utan att ae lia kunnat komma till staten och begära ersättning och hjälp
tor den telberäknade båtnaden. I detta fall få vi ej glömma en sak, och det
nämnde inte den föregående ärade talaren, nämligen att den, som gjort denna
beräkning, hade talat örn för delägarna, att den båtnad, de skulle få där
var av mycket underhaltig beskaffenhet. Det skulle med andra ord bli en
örlust på detta företag av 12,000 kronor. Då menade vi i jordbruksutskottet,
att skulle man nu från statens sida gå in för att ersätta dem, som anse sig
ha lidit skada av att båtnaden icke blivit den uppskattade, så följer därav
som en självfallen konsekvens, att herrar riksdagsmän under de närmast
kommande åren helt säkert bli uppvaktade av delägare i ett flertal torrläggningsföretag
i detta land, vilka med större rätt kunna komma och ställa anspråk
på staten, då det gäller att få ersättning för de förluster de ha lidit. Vi
få inte glömma, att detta torrläggningsföretag är en historia från år 1918.
Det är således en rätt lång tidsperiod, som förflutit därefter, och följaktligen
kunna delägarna i åtminstone alla företag intill det årtalet med mycket större
rätt, än motionärerna här åberopa, komma och begära statens hjälp.

Detta är de skäl, herr talman, som varit avgörande för jordbruksutskottet
och jag skall därför tillåta mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Svedberg: Herr talman! Gentemot herr Erikssons inlägg ber jag att
*a säga, några ord. Det är riktigt det skälet, som utskottsmajoriteten här har
anfört, nämligen örn den principiella konsekvens, som ett bifall till motionerna,
skulle komma att få. Men vi reservanter ha ansett denna fråga som en
mindre vanlig sadan därför, att de uppgifter man här har fått ju visa, att
dessa mindre jordbrukare redan när företaget igångsattes hade berett sig
på att få göra en insats utöver båtnaden med över 12,000 kronor. Men de ha
samtidigt också räknat med, att den sakkunskap, som uppgjort planen till företaget,
var så tillräckligt kvalificerad, att den kostnadsberäkning, som förelåg,
skulle vara bärande. . Men så visade sig ingalunda vara förhållandet,
utan. sedan, detta torrläggningsföretag var färdigt, visade sig båtnaden i visst
fall icke gå högre än till 23 %. Vi, som inom utskottet ha haft en avvikande
mening, tycka därför, att i det här fallet borde inte enbart den enskildo taga
konsekvenserna av den felaktiga undersökningen, utan även samhället, beli

180

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Äng. statsunderstöd till Getåns vattenavledningsföretag. (Forts.)

på grand av detta ha vi ansett, att riksdagen borde tillstyrka de motioner,
som föreligga. Med dessa ord, herr talman, ber jag att fa yrka bifall till
reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner, först pa bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare pa bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 55, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom, m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;.

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete; samt

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för pension
till vissa tjänstemän och arbetare, som vid statens övertagande av enskilt
företag eller i samband med dylikt företags nedläggande m. m. övergått i statens
järnvägars tjänst.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetaret 1942/43 under riksstatens
fjärde huvudtitel, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 379, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till statens sinnessjukhus;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1942/43 till Statens anstalt för fallandesjuka:
Avlöningar;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förberedande åtgärder för samordnande av hemortsförsvaret;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för landsfiskalerna m. fl. gällande avlöningsstaten;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1942/43 till Bidrag till förebyggande mödraoch
barnavård; samt

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

181

nr 384, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetaret 1941/42, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen

m. fl. lagar; . . .

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar;
samt ... , .

nr 392, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn
utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 385 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i’lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag örn löfsätt
giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa
sammanslutningar m. m.;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
viss panträtt i spånadslin och hampa samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser
angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa,

1 nr 391, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till prisregleringslag,
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hjälpåtgärder åt
vissa lägenhetsinnehavare å kronomark; . o

nr 387, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Getåns vattenavledningsföretag i Hallands län; samt

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 402, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt
7 och 31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering, m. m.

Anmäldes och godkändes tredje särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

182

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

nr 407, i anledning av väckta motioner örn utredning av frågan om skyldiglict
för icke värnpliktiga- att undergå utbildning för och deltaga i försvarsarbete; nr

408, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskiljande från
aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 409 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 322 angående vissa
med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv; samt

nr 410, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 328 angående vissa ytterligare
med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv jämte en i ämnet väckt motion.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

loVo/jK^-n1 anle^n.g av Kungl. Maj ds förslag örn anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

a o”,?26, ^ ^Kilning av Kungl. Maj ds förslag om anslag för budgetåret 1942/
43 till avskrivning, av oreglerade kap,italmedelsförluster;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar angående anslag för
budgetåret. 1942/43 till kristillägg;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till prisrabattenng.
a vissa.livsmedel jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 229, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående beredskapsstat
tor iörsvarsväsendet för budgetåret 1942/43;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 41, i anledning av väckta motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar; nr

42, i anledning av Kungl. Maj ds proposition nied förslag till förordning

/ nio 1Adeke av § 1 m°m. taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa, delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
örn värnskatt för.budgetåret 1942/43 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) om
särskild skatt å förmögenhet, m. m.; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj ds befogenhet att meddela
förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å
margarin och vissa andra fettvaror, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

lif 1 anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära verk;

. nr 58, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr. 59, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition angående inrättande av
statlig poliskår i Boden, dels ock en i ämnet väckt motion, i vad propositionen
och motionen hänvisats till behandling av lagutskott;

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

183

andra lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om avverkningsskyldighet, dels ock i ämnet väckta
motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1941/42 m. m., i vad angår jordbruksärenden;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
lärarpersonalen vid de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1942/43, såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar; samt

nr 61, i anledning av väckta motioner angående utredning och allmän översyn
rörande arbetarsmåbruksverksamheten m. m.j

första särskilda utskottets memorial:

nr 4, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första
särskilda utskottets utlåtande nr 2 i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till rättegångsbalk, dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 5, angående ersättning åt den, som inom första särskilda utskottet biträtt
vid behandlingen av viss del av Kungl. Majlis proposition med förslag till
rättegångsbalk; ävensom

tredje särskilda utskottets memorial nr 11, angående ersättning till kanslipersonalen
hos tredje särskilda utskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.59 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.