1942. Första kammaren. Nr 21 (Riksdagens protokoll 1942:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Första kammaren. Nr 21.

Lördagen den 30 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Marits propositioner:
nr 303, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av utlänningslagen
m. m.;

nr 311, med förslag till lag örn viss panträtt i spånadslin och hampa samt
lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss
panträtt i spånadslin och hampa;

nr 312, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober
1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar:

nr 313, angående lönereglering för lärarpersonalen vid de statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalterna m. m.;

nr 314, angående anvisande av vissa anslag till statens sinnessjukhus;
nr 315, angående dispositionen av kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar
;

nr 316, angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1941/42
m. m.;

nr 317, angående bemyndigande att vidtaga ändring i gällande reglering
beträffande användningen av inom landet framställd sprit;

nr 318, angående förvärv av mark för utökning av Upplands regementes övningsfält
och fältskjutningsterräng m. m.;

nr 322, angående vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter
sammanhängande markförvärv;

nr 323, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.;

nr 324, med förslag till ändringar i vissa delar av allmänna tjänstepensionsoch
familjepensionsreglementena;

nr 325, med förslag till folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen
;

nr 326, med förslag till förordning angående tillämpning av vissa särskilda
bestämmelser rörande taxeringsförfarandet år 1942 i fråga om taxeringsförfarandet
år 1943;

nr 327, angående ändrade pensionsbestämmelser för lärarpersonal vid folkhögskolor
och vissa lantbruksundervisningsanstalter;

nr 328, angående vissa ytterligare med den fortsatta utbyggnaden av landets
försvarskrafter sammanhängande markförvärv;

nr 329, angående bidrag till anskaffning av permittentlokal i Stockholm;
nr 330, med förslag till lag örn ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.;

nr 331, angående anslag till statens intressekontor för budgetåret 1942/43;
nr 332, angående vissa anslag för budgetåret 1942/43 under tolfte huvudtiteln; Första

hammarens protokoll IQlfZ. Nr Zl.

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

nr 333, angående anslag till förberedande åtgärder för samordnande av hemortsför
svaret;

nr 334, angående överskridande av viss anslagspost i den för landsfiskalerna
m. fl. gällande avlönings staten;

nr 335, angående anslag till bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor
m. m.; samt

nr 337, med förslag till prisregleringslag, m. m.

Justerades protokollen för den 22 och den 26 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av närslutna intyg av leg. läkare C. E. Haeggström får
undertecknad härmed anhålla örn ledighet med riksdagsarbetet från och med
den 27 dennes till den 25 juni 1942.

Stockholm den 27 maj 1942.

Axel Roos.

Dr Axel Roos är på grund av vertigo oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
den 27 maj t. o. m. den 25 juni 1942.

Intygas den 26 maj 1942.

C. E. Haeggström,

leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes följande inkomna läkarintyg:

Ledamoten av första kammaren kapten O. A. Nordborg är på grund av utgifning
i vänstra lungsäcken tills vidare ur stånd att deltaga i riksdagsarbetet;
vilket jag härmed intygar.

Stockholm den 28 maj 1942.

Carl-Otto Larsson Bragnum,

chef! akare.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till avlöningar vid de allmänna läroverken m..m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till länsstyrelserna; samt

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet; och

Lördagen den 30 maj 1942;

Nr 21.

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om förs amlings styrelse.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 286, till Konungen i anledning av väckta motioner örn rätt för skattskyldig
att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för gåva till sjövärnet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande av
lagen örn förmsmderskap;

nr 288, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål, dels ock väckt motion örn viss
ändring i sistnämnda lag; samt

nr 289, i anledning av väckt motion örn förlängning av skyddstiden beträffande
författarrätten till sådana litterära verk, som tillkommit före den 1 januari
1920.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 304, med förslag till lag örn bestridande av kostnaderna för domsagas
kansli, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
310, angående grunder för pension till vissa tjänstemän och arbetare, som vid
statens övertagande av enskilt företag eller i samband med dylikt företags nedläggande
m. m. övergått i statens järnvägars tjänst.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 262, av herr Sandén m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av domsagoförvaltningen m. m.;

^nr 263, av herr Tamm m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av domsagoförvaltningen m. m.; samt

nr 264, av herr Sandström m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag till kammarrätten för budgetåret 1942/43, m. m.

Föredrogs och hänvisades till första kammarens första tillfälliga utskott
den av herr Karlsson, Oscar Gottfrid, väckta motionen, nr 265, örn vissa ändringar
i ordningsstadgan för riksdagens första kammare.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 303, 311—318, 322—335 och 337.

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 266, av herr Sjödahl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1942/43 till högre kommunala skolor m. m.;

nr 267, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maurts proposition
angående anslag för budgetåret 1942/43 till högre kommunala skolor m. m.;

nr 268, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maurts proposition
angående anslag till kammarrätten för budgetåret 1942/43, m. m.; samt
nr 269, av herr Heiding m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om awerkningsskyldighet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande
undervisningen vid de tekniska högskolorna m. m.;

_ nr 138, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vidgad disposition
av de till statens krigsförsäkringsnämnds förfogande ställda medlen;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder lör utjämning
av marknadspriserna å vissa förnödenheter;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1942/43 till förlagskapital för clearingkassan
för smörjmedel;

nr 141, i anledning av Kungl. Majis proposition angående kostnaderna för
uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till driften av icke statliga skyddshem m. m.;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium
i Barkåkra;

nr 144, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus, m. m.;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till socialstyrelsen;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kontrollstyrelsen;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter;

nr 148, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder för indexberäkningen
;

nr 149, i anledning av väckt motion angående upprättande av en klinik för
allergiska sjukdomar m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision av tjänsteförteckningen
m. m. i vad avser post- och telegrafverken samt statens vattenfallsverk
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående revision av tjänsteförteckningen
m. m. i vad avser statens järnvägar jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 152, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förvärv för postverkets
räkning av tomter i Östersund;

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond; samt
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) örn automobilskatt jämte en i ämnet väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående delaktighet i familjepensionsbänseende
i statens pensionsanstalt för vissa prästerliga befattningshavare;
samt

nr 53, i anledning av framställning från styrelsen för riksdagsbiblioteket örn
uppflyttning till högre lönegrad av ordinarie expeditionsvaktsbefattning vid
biblioteket;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)
om krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

nr 49, i anledning av väckt motion angående genomförande av en djurskyddslagstiftning; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i 7 kapitlet vattenlagen; nr

35, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i 4 kapitlet vattenlagen
m. m.;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, m. m.; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. förordningen den 3 juni 1938
(nr 360) örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
m. m.;

jordbruksutskottets memorial:

nr 41, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter; samt

nr 42, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av vattenfallsstyrelsen
under åren 1940 och 1941 försålda och bortbytta tomter och områden;

andra särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet,
nr 122, samt i anslutning därtill väckta motioner; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckt motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser;
samt

nr 8, i anledning av väckt motion örn utredning angående åtgärder för att
bereda gifta kvinnor ökade tillfällen till deltidsarbete i allmän och enskild
tjänst.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.19 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 21.

Tisdagen den. 2 juni 1942.

Tisdagen den 2 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr talmannen yttrade: Återigen har ett dödsbud ingått, som meddelar, att
ledamoten av denna kammare, lokomotivförare Carl Härdin efter en tids sjukdom
fått avsluta sin jordevandring.

Han bevistade sin nionde riksdag och var, så länge krafterna voro obrutna,
en plikttrogen och intresserad kamrat, som ägnade sina arbetsuppgifter här
i riksdagen omsorgsfull prövning. Många andra uppdrag vittnade örn att han
ägde ett vida utbrett förtroende från de kretsar och de områden, där han hade
sin verksamhet förlagd.

Personligen försynt och respektabel, åtnjöt han allas vår aktning och vänskap.
Vi tacka honom nu för hans verksamhet i vår krets och lysa frid över
hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 336, angående anslag till statens hyresråd;

nr 339, med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m.;
nr 342, angående inrättande av statlig poliskår i Boden;
nr 343, angående anslag till arbetsrådet m. m.;

nr 345, angående gäldande av vissa ersättningar för vid jagarolyckan å Hårsfjärden
förlorade enskilda tillhörigheter;

nr 348, angående bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring; samt

nr 350, angående ändring av vissa bestämmelser i krigsavlöningsreglementet.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne maj.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts i stasverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till avsättning till lotterimedelsfonden för budgetåret
1942/43;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av den i kommerskollegii avlöningsstat upptagna anslagsposten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i villkoren för ett Aktiebolaget Kv. Tryckeriet beviljat lån;

Tisdagen, den 2 juni 1942.

Nr 21.

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till anordnande av skyddsrum i vissa statliga undervisningsanstalter; nr

274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till radiostation vid Norrköpings flygplats;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anordnande av reservstation
m. m. för telegrafverket;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret
1942/43 till distributionsanläggningar vid statens kraftverk m. m.;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av sjöar
inom Indalsälvens flodområde m. m.;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Kynneälven i Bohuslän;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för länsstyrelserna fastställda avlöningsstaten;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kostnader för årlig taxering; samt

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till riksförsäkringsanstalten.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tjänsteoch
familjepensionsreglementen för arbetare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 291, angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte, vilken tillika
utövar riksdagsmannauppdrag och därför åtnjuter arvode.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1942—30
september 1943; och

nr 295, i anledning av Kungl. Majt:s proposition med förslag till viss ändring
i gällande tulltaxa.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 296, i anledning av väckta motioner örn inrättande av ett forskningsinstitut
för bevaringsmetoder för olika slag av livsmedel;

nr 297, i anledning av väckt motion örn vissa lättnader i ett Storängsbäckens
vattenavledningsföretag beviljat lån;

nr 298,, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av handeln
med strömming och sill m. m. ;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av medel
till statsbidrag för uppförande av frukt- och potatislagerhus m. m.; samt
nr 300, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående revision av tjänsteförteckningen
m. m. i vad avser domänverket.

Nr 21.

Tisdagen den 2 juni 1942.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 303, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av utlänningslagen
m. m.;

nr 311, med förslag till lag örn viss panträtt i spånadslin och hampa samt
lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss
panträtt i spånadslin och hampa; samt

nr 312, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober
1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 313, angående lönereglering för lärarpersonalen vid de statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalterna m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
314, angående anvisande av vissa anslag till statens sinnessjukhus.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 315, angående dispositionen av kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 316, angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1941/42 m. m.

Propositionen hänvisades till statsutskottet och, såvitt angick jordbruksärenden,
därjämte till jordbruksutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 317, angående bemyndigande att vidtaga ändring i gällande reglering beträffande
användningen av inom landet framställd sprit.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 318,
angående förvärv av mark för utökning av Upplands regementes övningsfält
och fältskjutningsterräng m. m.

Föredrogs och hänvisades till tredje särskilda utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 322, angående vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets
försvarskrafter sammanhängande markförvärv.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 323,
med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 324, med förslag till ändringar i vissa delar av allmänna tjänstepensionsoch
familjepensionsreglementena; samt

nr 325, med förslag till folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen.

Tisdagen den 2 juni 1942.

Xr 21.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 326, nied förslag till förordning angående tillämpning av vissa särskilda
bestämmelser rörande taxerings förfarandet år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet
år 1943.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 327, angående ändrade pensionsbestämmelser för lärarpersonal vid folkhögskolor
och vissa lantbruksundervisningsanstalter.

Föredrogs och hänvisades till tredje särskilda utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 328, angående vissa ytterligare med den fortsatta utbyggnaden av
landets försvarskrafter sammanhängande markförvärv.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
329, angående bidrag till anskaffning av pennittentlokal i Stockholm.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 330, med förslag till lag örn ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkols fyndigheter m. m.

Föredrogs och hänvisades till- statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
331, angående anslag till statens intressekontor för budgetåret 1942/43.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
332, angående vissa anslag för budgetåret 1942/43 under tolfte huvudtiteln.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 333, angående anslag till förberedande åtgärder för samordnande av
hemortsförsvaret;

nr 334, angående överskridande av viss anslagspost i den för landsfiskalerna
m. fl. gällande avlöningsstaten; samt

nr 335, angående anslag till bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 337, med förslag till prisregleringslag, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 266, av herr Sjödahl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1942/43 till högre kommunala skolor m. m.;

nr 267, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1942/43 till högre kommunala skolor m. m.;
samt

nr 268, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till kammarrätten för budgetåret 1942/43, m. m.

Nr 21.

Tisdagen den 2 juni 1942.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Heiding
m. fl. väckta motionen, nr 269, i anledning av Kungl. Maurts proposition med
förslag till lag om avverkningsskyldighet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 136—152, bevillningsutskottets
betänkanden nr 30 och 31, bankoutskottets utlåtanden nr 52
och 53, första lagutskottets utlåtanden nr 48 och 49, andra lagutskottets utlåtanden
nr 34—37, jordbruksutskottets memorial nr 41 och 42, andra särskilda
utskottets utlåtande nr 2 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 7 och 8.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 336, 339, 342, 343, 345, 348 och 350.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 270, av herr Näsström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från
städer och andra tättbebyggda samhällen;

nr 271, av friherre Beck-Friis m. fl., i anledning av Kungl. ^Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m.;

nr 272, av herr Nilsson, Bernhard, och herr Bondeson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt, m. m.;

nr 273, av herr Sundberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m.; samt
nr 274, av herr Lindblom m. fl., i anledning av Kungl Majlis proposition
med förslag till lag örn hyresreglering m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.17 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni f. m.

Kammaren, sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts proposition
nr 319, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Wohlin till herr stats- Äng. inrådet
och chefen för jordbruksdepartementet framställt följande frågor: skränkning i

»1. Har herr statsrådet för avsikt att förelägga riksdagen proposition,
grundad på det av tillkallade utredningsmän den 7 augusti 1941 avgivna be- bruksfastighet.
tänkandet med förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet? 2.

Örn så icke är fallet, vilka äro herr statsrådets skäl för att avstå från en
sådan åtgärd?»

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Pehrsson-Bramstorp,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Wohlins berörda frågor, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten
av första kammaren herr Wohlin har till mig riktat följande frågor:

1) Har herr statsrådet för avsikt att förelägga riksdagen proposition, grundad
på det av tillkallade utredningsmän den 7 augusti 1941 avgivna betänkandet
med förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet? 2)

Örn så icke är fallet, vilka äro herr statsrådets skäl för att avstå från en
sådan åtgärd?

På den första frågan blir svaret nej, för så vitt angår den nu samlade riksdagen.
Huruvida utredningens förslag senare, efter ytterligare överväganden,
kommer att föreläggas riksdagen i form av proposition, eventuellt i omarbetad
form, kan jag icke för närvarande uttala mig örn.

Vad beträffar den andra frågan må framhållas, att utredningens förslag avstyrkts
av flertalet hörda myndigheter och korporationer. I yttrandena har såsom
skäl för avstyrkandet framförts, bland annat, att något behov av den föreslagna
lagstiftningen icke förefunnes enligt vad den av utredningen verkställda
undersökningen gåve vid handen samt att de fördelar, som skulle kunna
vinnas genom en sådan lagstiftning, icke uppvägdes av de nackdelar som densamma
medförde. Vidare skulle förslagets genomförande innebära en skrålagstiftning,
som förbehölle rätten att äga jordbruksfastigheter endast åt bondeklassen,
ehuru personer utanför denna klass mången gång visat sig väl skickade
att på ett rationellt sätt driva jordbruk. I flera yttranden har gjorts gällande,
att en smidigare väg att nå fram till det åsyftade resultatet vore en skärpt
vanhävds-, jorddelnings- eller skogslagstiftning.

Även i de yttranden, vari lagstiftningen i princip tillstyrkts, ha ett flertal
erinringar framställts mot den utformning förslaget erhållit. Framför allt har
man härvid rest invändning mot att samtliga fastighetsförvärv skulle vara underkastade
prövning samt yrkat på att den jordbruksidkande befolkningen
skulle vara befriad från en dylik prövning.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)

Utan att nu taga ståndpunkt till hållbarheten i de mot förslaget anförda
argumenten vill jag framhålla, att vissa av invändningarna dock äro av den
art, att ytterligare överväganden äro erforderliga före ett slutligt ställningstagande
till huvudsyftet med utredningens förslag. För egen del anser jag särskilt
sådana fastighetsaffärer skadliga, som innebära att köpare förvärva blandade
skogs- och jordbruksfastigheter i syfte att själva driva skogsbruket medan
inägojorden utarrenderas åt en jordbrukare, som under sådana förhållanden
— utan stöd av skogsbruket — kan få svårt att finna sin utkomst.

Herr Wohlin: Herr talman! Det förevarande lagstiftningsförslaget ingår i
det komplex av spörsmål, som sammanhänger med den stora frågan om den
jordbrukande befolkningens bevarande vid jordbruket.

över nästan hela den moderna världen gick före krigets början en strömning
i riktning mot växande intresse för denna fråga, och i skilda länder har
man på olika vägar försökt att bota de avsevärda skador, som vållats av den
stora flykten från landsbygden, jordbruksegendomarnas övergång i händerna
på icke jordbrukande personer och särskilt spekulationen i jordbruksfastigheter.
Vad vårt land angår är allmänt känt, att det svenska bondejordbruket
under den senaste mansåldern på olika sätt hotats till sin existens. Jag behöver
icke erinra örn den tid, då Norrlandsbönderna i tusental blevo arrendatorer
under de stora trävarubolagen. Det finnes ytterligare många exempel
på att jordbruksbefolkningen kringskurits genom kapitalstarka bolag och
enskilda personer, som uppträtt som konkurrenter och köpare på marknaden
för jordbruksfastigheter. Hela denna, utveckling har gått jämsides med ett försvagande
av bondeklassen genom inflyttningen till städer och industrisamhällen.
Andare har det förekommit en ökad skuldsättning av jordbruksfastigheterna,
som fortskridit årtionde efter årtionde allt sedan kreditinstituten kommo
till, vilken skuldsättning till mycket stor del är improduktiv, d. v. s.
icke hänför sig till sådana varaktiga jordförbättringar, för vilka lån naturligen
böra upptagas. Denna improduktiva skuldsättning uppstår dels vid arvsskiften,
dels vid egendomarnas överlåtande på annat sätt till ny generation
och dels slutligen vid egendomarnas förvärv i öppna marknaden. Räntorna och
amorteringarna på denna improduktiva skuld äro utomordentligt stora — de
röra sig örn flera hundra miljoner kronor om året, som de svenska jordbrukarna
skola söka pressa fram ur sin relativt magra näring, ytterligare tillkommer,
att de gamla bondejordbruken under gången tid till stor del avstyckats
i alltför små och olämpliga enheter. Som en följd av detta har det
svenska bondejordbruket naggats i kanterna årtionde efter årtionde och blivit
försvagat.

Nu jir det visserligen sant, att det första och viktigaste villkoret för att
uppehålla den jordbruksidkande befolkningen är att bereda denna befolkning
skäliga priser på sina produkter, så att jordbruket blir en lönande näring.
Det är givet att en näring, som icke bär sig eller som ger en ytterligt dålig
avkastning, aldrig kan. vilka lagstiftningsåtgärder man än träffar, visa den
blomstring som är önskvärd. Den sidan av frågan faller emellertid utanför
detta mitt till statsrådet riktade spörsmål. Men den andra sidan av saken, om
vilken jag här i korthet erinrat, har under den tid herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet Pehrsson-Bramstorp förvaltat detta departement
enligt min mening icke beaktats i den grad, som önskvärt hade varit från
chefens för jordbruksdepartementet sida. Det fanns livliga ansatser hos statsrådet
Sköld under den tid han skötte detta departement att intressera sig för
dessa spörsmål, och han satte även i gång vissa utredningar, där direktiven
författades av honom själv. Och dessa direktiv gingo direkt in på den kärn -

Oasdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
fråga, som jag här berör. Ett resultat av dessa utredningar framlades år 1937.
Det var mycket modest och innefattade en anordning, varigenom den som
övertar en gård skulle få ett visst skiftesprivilegium, som underlättade hans
övertagande av fastigheten och sålunda minskade fastighetens skuldsättning
vid en sådan övergång. Detta betänkande har herr statsrådet Pehrson-Bramstorp
lagt på hyllan. Sedan tillsattes »1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning»,
där emellertid i statsrådsdirektiven det allra mesta skalades bort, som
rör de centrala spörsmålen, men där likväl frågan örn åtgärder mot spekulation
i jordbruksfastigheter kvarstod som en utredningspunkt. Den ifrågavarande
utredningen fullföljde då detta uppslag och framlade det betänkande,
varom nu är fråga. Detta betänkande innefattar en koncessionslagstiftning,
kan man praktiskt taget säga, beträffande förvärv av jordbruksfastigheter.
Det har förebilder i åtskilliga främmande länder — jag kan erinra örn att man
i Norge, sedan början av 1920-talet haft en sådan lagstiftning, andra länder
att förtiga. Jag finner det ganska egendomligt att det i dessa tider, då så
mångå andra näringar få finna sig i ganska stora inskränkningar, skulle befinnas
principiellt oriktigt att underkasta en sådan handel som handeln med
jordbruksfastigheter ett koncessionsförfarande. Det kan enligt min mening
icke vara annat än riktigt att man undersöker den ekonomiska vederhäftigheten
och de ekonomiska avsikterna hos de personer, som förvärva svensk jordbruksjord,
och koncessionsförfarandet har för övrigt i det föreliggande betänkandet
pa ett smidigt sätt utformats. Alla sådana förslag möta emellertid i våra
dagar ett mycket betydande .motstånd från representanterna för den liberala
ekonomiska ideologien, som i varje åtgärd av denna natur ser en sak, som
strider emot deras principiella uppfattning. Det gå.r emellertid icke an att
lata den ekonomiska liberalismen diktera den svenska jordpolitiken, vare sig

, 1 framtiden. Och det går .icke an att låta bli att intressera sig för
lagförslag därför att en del myndigheter, som yttrat sig över dessa förslag
ha gjort mer eller mindre vederhäftiga invändningar mot desamma. Skulle övriga
ledamöter av regeringen ha förfarit på samma sätt. hade vi nog icke
sett ett spar av de befolkningspolitiska reformerna under 1930-talet. Ty
nästan vartenda förslag till sådana reformer, som framlades av befolkningsK.
omims.smnen, avstyrktes av det övervägande flertalet myndigheter Men socialministern,
som hade ruter i sig, lade ändå fram förslagen. Och de gingo
igenom, och efteråt °ha de befunnits ganska välgörande. Herr PehrssonBramstorp
återigen går icke den vägen. Han är rädd för avstyrkande utlåtanden.
Jag kan ju da fa påpeka, att det å andra sidan också var ganska
manga instanser, som tillstyrkte förslaget. Och förklaringen att en lagstiftning
skulle vara obehövlig är fullkomligt oriktig. Det Ilar under dessa sista
ar kommit manga lantbrukare till mig och klagat över konkreta missförhållanden
inom sina respektive bygder. Och sedan de klagat hos mig har jag hänvisat
dem till herr Pehrsson-Bramstorp. Huruvida han mottagit dem eller icke
Kanner jag ej till.

aT ett1 ^ktum, att det på mångå.platser inom landet pågår ett successivt
fortskridande forvarv av jordbruksfastigheter från kapitalstarka personer från
staderna av allehanda yrkeskategorier. Det är angeläget att denna utveckling
som försvagar den självägande bondeklassen, stäckes på ett effektivt sätt och
icke genom halvmesyrer. Ett förslag till alternativa åtgärder, utarbetat inom

nrl! ^knkSCfePgrttm+entei. °C1 1,n??f?ttande åtgärder mot spekulation i jordbrukson
i skogs fastigheter, har utskickats med posten åtminstone till mig. Detta

+S°m innefattar. en koncessionsprövning vid utarrendering av sådana
vSdflöst upp°sTagyf0rVarVatS aV V1SSa perSOn,>r’ anscr ^ vara ett fullkomligt

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)

Jag har icke mycken anledning att förmoda, att herr statsrådet kommer att
intressera sig för alla dessa spörsmål. De spörsmålen komma dock att tränga
sig fram av omständigheterna själva till allt större och större aktualitet, och
det kommer att få bli andra chefer för jordbruksdepartementet, som få taga
upp dessa på lång sikt viktiga åtgärder för det svenska jordbruket.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Örn jag förstod herr
Wohlin rätt, menade han att den stegring i fastighetsvärdena, som skett under
1930-talet, egentligen skulle ha föranlett ett ingripande tidigare. Kanske
herr Wohlins ståndpunkt till och med är den, att de värden, som på grund
av lågkonjunktur inträdde i början på 1930-talet, skulle vara hållbara såsom
värden för jordbruksfastigheterna, fastän de inte representerade stort mer än
värdet av byggnaderna. Den frågan har jag diskuterat med herr Wohlin
många gånger tidigare, och jag tror nog att även han måste erkänna, att en
sådan extrem uppfattning inte går att förfäkta.

När herr Wohlin sedan talade örn den större kraft, som min företrädare
som chef för jordbruksdepartementet hade, är detta ett omdöme, som herr
Wohlin givetvis har rätt att fälla. Men att han misslyckades, då han tillkallade
utredningsmän, vilka kommo med ett förslag, som blev fullständigt sönderskjutet,
det kan varken han eller jag hjälpa. Och det förhåller sig på det
sättet, att även örn herr Wohlin och jag hade varit fullkomligt eniga örn att
deras förslag varit lika utomordentligt som herr Wohlin anser att det är, så
är det inte vi som bestämma, huruvida det skall antagas av riksdagen eller
inte. Följaktligen är det heller inte säkert, att vi lyckats få igenom detta
förslag, örn det framlagts för riksdagen med så starka avstyrkanden som faktiskt
förelågo i detta fall.

Jag antyder i mitt svar, att man närmast borde försöka få till stånd åtgärder
på ett område, som jag anser vara det mest viktiga, nämligen när
köpare förvärva blandade jord- och skogsbruksfastigheter, men endast driva
skogsbruket som egen rörelse och arrendera ut jordbruket. Vi ha exempel på
sådana fall. Men det är ändå självfallet, att när man skall försöka bota sådana
brister, måste man, om det förslag som föreligger genom en utredning
överhuvud taget inte riktigt kan accepteras av någon, naturligen undersöka,
om man inte kan få fram ett förslag som är mer acceptabelt för envar.

Jag vågar säga, att jag har samma stora intresse som herr Wohlin för denna
fråga. Och då herr Wohlin här gjorde gällande, att jag skulle ha lagt förslaget
på hyllan, har herr Wohlin inte framställt saken på ett riktigt sätt. Ty det är
väl regeringen, som lagt det på hyllan, örn det nu är lagt på hyllan. Även
på den tid, då herr Wohlin var medlem av regeringen, kunde väl inte herr
Wohlin själv bestämma, vilka propositioner som skulle framläggas, och i vilket
skick de skulle framläggas. Och örn så någon gång skedde, så hade det
ju också sina efterverkningar. Jag understryker ännu en gång att det inte
är riktigt att påstå, att det är jordbruksministern, som lagt detta förslag på
hyllan.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag har efter herr statsrådets och chefens för
jordbruksdepartementet svar ingenting att tillägga till slutorden i mitt förra
anförande.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 338, angående
anslag till prisrabattering å vissa livsmedel.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ordet lämnades till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
Gjöres, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Franzons interpellation angående prisrabatteringen å matfett och mjölk,
och nu yttrade: Herr talman! Med första kammarens tillstånd har herr Franzon
frågat mig, om jag anser de nu gällande bestämmelserna om prisrabattering
å matfett och mjölk vara tillfredsställande samt, örn så icke skulle vara
fallet, om jag har för avsikt att medverka till att bestämmelserna ändras i sådan
riktning, att de verkligt behövande kunna genom prisrabattering bättre
och rättvisare tillgodoses än för närvarande.

I anledning härav får jag anföra följande.

Prisrabatteringens huvudsyfte är att lindra dyrtidens verkningar för de
minst bemedlade genom att bereda dem möjlighet att inköpa vissa ur näringsfysiologisk
synpunkt särskilt viktiga varor till ett lägre pris. Vid bestämmandet
av vilka som skola komma i åtnjutande av rabatterna utgår man för
närvarande från vederbörandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Det
ligger i sakens natur att svårigheter måste uppstå då det gäller att bestämma
efter vilka grunder rabattkorten skola utdelas, och att härvidlag finna ett
ur alla synpunkter tillfredsställande system får väl anses som omöjligt.

För att få en uppfattning örn det eventuella behovet av jämkningar i detta
system anmodade jag redan i början av innevarande år under hand livsmedelskommissionen
att från kristidsstyrelser och kristidsnämnder m. fl. införskaffa
upplysningar hur det nuvarande systemet med rabattkort på matfett
och mjölk i praktiken utfallit, vilka olägenheter som varit förenade med detsamma
och i vad mån olägenheterna kunde befaras öka genom en utvidgning
till andra livsmedel. Kommissionen verkställde en sådan undersökning och har
framlagt resultatet därav i en nyligen till Kungl. Majit ingiven skrivelse med
förslag rörande prisrabatteringens ordnande under nästa budgetår. En redogörelse
härför återfinnes i den nu avlämnade propositionen örn anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel.

Resultatet av undersökningen torde få anses ha givit vid handen, att rabattsystemet
hittills fungerat i stort sett tillfredsställande. Vissa olägenheter äro
dock förenade med det nuvarande rabattsystemet. Det torde emellertid knappast
vara möjligt att inom den nuvarande kristids förvaltningens ram uppbygga
ett system, som erbjuder bättre möjligheter till en rättvis fördelning av
rabatterna. Ett system som bygger på den individuella behovsprövningens
princip torde exempelvis vara praktiskt ogenomförbart.

De förslag i ämnet, som framlagts i nyssnämnda proposition bygga i allt
väsentligt på det nuvarande systemet. Vissa jämkningar ha emellertid föreslagits
i nu gällande rabattbestämmelser. Innebörden av de föreslagna jämkningarna
är huvudsakligen följande. Den nuvarande övre gränsen för rätten
till rabattkort bibehålies vid 900 kronor beskattningsbart belopp. För vuxna,
som ej äro att hänföra till åldringar, pensionärer eller invalider, införes i
fråga örn matfett en ny inkomstgräns av 600 kronor beskattningsbart belopp
såsom övre gräns för rätten till rabattkort. Den hittillsvarande föreskriften
örn skattepliktig förmögenhet av 15.000 kronor såsom övre gräns för möjligheten
att erhålla rabatt föreslås ändrad att avse 10,000 kronor skattepliktig
förmögenhet. För att emellertid i viss mån tillgodose personer, som för sin
utkomst äro beroende av kapital, innehåller propositionen förslag örn att rätten
till rabattkort skall bibehållas för hushåll, som ha en förmögenhet överstigande
10,000 kronor men ej 20,000 kronor, under förutsättning att det beskattningsbara
beloppet ej överstiger 250 kronor. Beträffande jordbrukarhushåll
föreslås föreskrift örn att rabattkort ej må erhållas, då av vederbörande
brukad jordbruksfastighet är taxerad till högre belopp än 10,000 kronor, varvid
emellertid den modifikationen göres att personer, som bruka jordbuksfas -

Äng. prisrabatteringen

å matfett och
mjölk.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. prisrabatteringen å matfett och mjölk. (Forts.)
tighet med taxeringsvärde mellan 10,000 och 20,000 kronor, böra kunna få
rabattkort, om deras beskattningsbara belopp ej överstiga 250 kronor. Med
tillämpning av här angivna regler kan antalet rabattkort för mjölk och matfett,
vilket för närvarande utgör omkring 1,400,000 respektive 2,600,000, väntas
nedgå till 1,300,000 respektive 2,250,000.

Mjölkrabatten föreslås böjd från nuvarande 10 öre per liter till 15 öre per
liter och matfettsrabatten från nuvarande 1 krona 50 öre per kilogram till 2
kronor per kilogram. Någon köttrabatt föreslås icke. Värdet av mjölkrabatten,
som nu utgör 18 kronor 25 öre per person och år, kommer enligt förslaget att
öka till 27 kronor 30 öre och värdet av matfettsrabatten från nuvarande 19
kronor 50 öre per person och år till 26 kronor. Årskostnaderna för mjölkrabatterna
beräknas stiga från nuvarande 26 miljoner kronor till 35.5 miljoner
kronor och för matfettsrabatterna från nuvarande 51 miljoner kronor till 58.5
miljoner kronor. Därtill kommer ett belopp av omkring 2.3 miljoner kronor
för att lantarbetare och havande kvinnor skola kunna erhålla mjölkrabatt.

Herr Franzon: Herr talman! Jag ber först att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för svaret liksom
för att jag i god tid fått taga del av detsamma.

När nu en proposition samtidigt är avlämnad angående nya bestämmelser
beträffande prisrabatteringen, kan man måhända vänta med att gå in i en detaljdebatt.
Jag vill emellertid bär avge en förklaring örn hur jag såg på denna
fråga, då jag framställde interpellationen, och vad själva syftet var med denna
interpellation. Jag hade den bestämda uppfattningen, att alltför många personer
fått rabattkort och att den summa på inemot 100 miljoner kronor, som finnes
upptagen i årets stat till detta ändamål, på så sätt fördelas på allt för
många händer, under det att de verkligt behövande, de lägre inkomsttagarna,
inte hade den nytta av rabatteringen, som man hade rättighet att fordra inom
ramen av detta stora anslag. Nu förhåller det sig naturligen så när det gäller
dessa bestämmelser, liksom även ransoneringsbestämmelserna över huvud taget,
att man får pröva sig fram. Erfarenheterna från den praktiska tillämpningen
göra, att ändringsförslag så småningom måste komma fram, och det ändringsförslag
ifråga örn prisrabatteringen, som herr statsrådet i dag har framlagt i sin
proposition, är ju den fjärde ändringen sedan krisens utbrott.

Syftet med min interpellation var att möjligtvis komma till det resultatet,
att man inom ramen av nuvarande anslag på 100 miljoner skulle kunna ge de
verkligt behövande en något större rabatt. Jag anförde då som ett exempel min
egen stad, som har 5,300 invånare och av vilka 2,483 hade rabattkort, eller närmare
47 procent. Av den utredning, som livsmedelskommissionen företagit och
som överlämnats till herr statsrådet, framgår att genomsnittssiffran i landet
över utlämnade rabattkort håller sig vid omkring 41 procent av hela befolkningen.
Herr statsrådet omnämnde, att han i god tid vid årets början anmodade
livsmedelskommissionen att hos kristidsnämnder och kristidsstyrelser böra efter,
hur rabattsystemet verkat och även hur det skulle verka, örn detta system
utökades till att omfatta flera livsmedel. Det var som ledamot av Stockholms
läns kristidsstyrelse jag framställde interpellationen. Hade jag haft reda på
att en utredning var i gång, hade jag givetvis inte gjort det. Emellertid hade
livsmedelskommissionens skrivelse till kristidsstyrelserna samma datum som
min interpellation, den 14 februari. Vi hade frågan uppe i vår kristidsstyrelse
strax dessförinnan, och det var efter samråd med mina kamrater i denna styrelse
som interpellationen framställdes.

Det hade kommit otaliga förfrågningar från kristidsnämndemas ordförande
till mig såsom ledamot av kristidsstyrelsen, örn man inte skulle kunna motse

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. pr is ra b a 11 er ing en å matfett och mjölk. (Forts.)
en ändring ifråga om inkomstgränserna i detta fall. Oell jag måste erkänna, att
jag delade deras uppfattning. Det är nämligen en mycket stor skillnad på beskattningsbar
inkomst och taxerad inkomst. Jag tar ännu ett exempel från min
egen stad, som tillhör dyrortsgrupp II. Där betyder ett beskattningsbart belopp
på 900 kr. för man, hustru och två barn att vederbörande kan ha en taxerad
inkomst av 4,090 kronor. Jag har den uppfattningen att en familj med
denna inkomst i dyrortsgrupp II kan klara sig utan rabattkort och att de, som
lia en lägre inkomst och kanske även flera barn, borde kunna få en högre rabatt.
Att 41 procent i genomsnitt av befolkningen har rabattkort, måste anses
vara ganska mycket tilltaget, och man frågar sig örn man Ilar råd att plottra
bort ett anslag på 100 miljoner kronor på detta sätt, under det att många verkligt
fattiga familjer lia verkligt svårt att klara sig.

Jag hade också en annan siffra i huvudet, när jag framställde interpellationen,
nämligen från den utredning, som hade gjorts, då propositionen örn omsättningsskatt
framlades för urtima riksdagen år 1940, och som styrkte mig i
min uppfattning, att de lägsta inkomsttagarna på något sätt måste hjälpas.
Enligt den officiella utredning, som återgavs i denna proposition, fanns det i
vårt land 2,744,000 fysiska personer, som voro taxerade till inkomst. Men av
dessa 2,744,000 personer var det inte mindre än 2,218,000 eller närmare 80 procent,
som hade en inkomst av under 3,000 kronor, under det att de som hade en
inkomst av mellan 3,000 och 5,000 kronor i runt tal utgjorde 16 procent, hlär
inkomstförhållandena ännu äro sådana i vårt land, måste väl hjälpen huvudsakligen
sättas in på dem, som ha den lägsta inkomsten.

Herr statsrådet har nu i sin proposition föreslagit, att den övre gränsen fortfarande
skall bibehållas vid 900 kronors beskattningsbar inkomst. Inom parentes
måste jag ju säga, att då man här använder den beskattningsbara inkomsten
såsom utgångspunkt, kan detta verka litet orättvist, ty de avdrag, som förekomma,
kunna ju ibland vara ganska stora, vilket det i och för sig kanske inte
är så mycket att anmärka mot. Den s. k. bankningsregeln, som ännu finnes
kvar i taxeringsförordningen, verkar väl emellertid mer till fördel för dem, som
lia en inkomst av 4,000—5,000 kronor än för dem, som ha 3,000 kronor, örn vi
nu alltjämt tänka på denna familj örn man, hustru och två barn, som jag tidigare
nämnde. Då herr statsrådet föreslår, att den övre gränsen alltjämt skall
bibehållas vid 900 kronor, betyder detta, att barn och åldringar få rabattkort
på mjölk och matfett, men örn även föräldrarna till barnen skola få rabattkort,
får den beskattningsbara inkomsten inte överstiga 600 kronor. Livsmedelskommissionen
har i sin skrivelse föreslagit, att den övre gränsen skulle sättas till
750 kronor och att den gräns, som nu föreslås till 600 kronor, skulle fastställas
till 500 kronor. Om man hade följt livsmedelskommissionens förslag, skulle
antalet rabattkort för mjölk ha minskats ifrån 1,400,000 till 1,200,000. Det
förslag, som nu återfinnes i propositionen, innebär, att mjölkrabattkortens antal
blir 1,300,000. Matfettkortens antal uppgår för närvarande till 2,600,000.
Om man följt livsmedelskommissionens förslag om sänkning av den övre gränsen
för den beskattningsbara inkomsten, skulle antalet matfettkort bli
2,100,000. Enligt statsrådets förslag blir antalet 2,250,000.

I fråga om kostnaden för dessa rabatteringar bär livsmedelskommissionen
beräknat att, örn dess linjer följts, skulle summan för mjölkrabatten bli 33 miljoner
kronor och för matfett 41 miljoner kronor, d. v. s. sammanlagt 74 miljoner
kronor. Enligt det nu framlagda förslaget blir den sammanlagda kostnaden
94 miljoner kronor, fördelad på 35.5 miljoner kronor till mjölkrabatter och 58.5
till matfettsrabatter. Härtill komma i båda fallen cirka 2 miljoner kronor till
lantarbetarnas rabatter samt rabattkort på mjölk till havande kvinnor.

Jag måste erkänna, att statsrådets förslag dock innebär ett tillmötesgående

Första kammarens protokoll 10^2. Nr SI. 2

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. prisrabatteringen å matfett och mjölk. (Forts.)
av de synpunkter, som jag anfört i interpellationen, då jag där framhållit angelägenheten
av att inom den nuvarande utgiftsramen kunna ge högre rabatter
åt de verkligt behövande. Mjölkrabatten blir, såsom livsmedelskommissionen
föreslagit, 15 öre per liter i stället för 10 öre, och smörrabatten höjes från 1
krona 50 öre till 2 kronor per kilogram. Därmed har man också hållit sig inom
den utgiftsram på 100 miljoner kronor, som är upptagen i årets stat.

Livsmedelskommissionen hade emellertid även föreslagit, att det skulle utgå
rabatt på kött efter samma grunder som för matfett, men detta förslag har herr
statsrådet icke upptagit. Jag skulle ha varit glad, örn herr statsrådet även i detta
fall hade följt livsmedelskommissionens förslag och örn han också gjort detta i fråga
örn begränsningen av den beskattningsbara inkomsten samt dessutom utökat
antalet av de livsmedel, varpå rabatt kan erhållas, åtminstone för de minst bemedlade.
Med tanke på ide siffror, som jag här anfört måste jag säga, att jag hyser
mycket stor respekt och beundran för husmödrarna i de familjer, där mannen
har en mycket låg inkomst, som i dessa bistra och brydsamma tider kunna
hålla ihop hemmen. Detta är enligt mitt förmenande en mycket stor konst, och
de utföra därmed ett arbete till gagn för vår inre beredskap, som man inte nog
kan uppskatta. Jag anser, att statsmakterna mer än hittills böra uppmuntra
dem och hjälpa dem i större utsträckning än tidigare.

Med dessa ord ber jag än en gång att få tacka för svaret på min interpellation.
Jag får väl tillfälle att återkomma, när propositionen skall behandlas.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 320, angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
m. m.;

nr 321, med förslag till förordning angående ytterligare utsträckning av
Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen
den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror,
m. m.;

nr 346, med förslag till förordning örn trafikskatt; samt
nr 347, angående anslag till kristillägg för budgetåret 1942/43.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring
m. m.; och

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rekvisitionslag
samt beredskapsförfogandelag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 336, angående anslag till statens hyresråd.

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition nr 339, med förslag till förordning örn
familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning).

Propositionen hänvisades, såvitt angick de med 1, 3 och 4 betecknade förordnings
förslagen, till behandling av lagutskott samt i övrigt till statsutskottet.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Föredrogs Kungl. Marits proposition nr 342, angående inrättande av statlig
poliskår i Boden.

Propositionen hänvisades, såvitt angick de tre lagförslagen, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majlis propositioner:
nr 343, angående anslag till arbetsrådet m. m.; och

nr 345, angående gäldande av vissa ersättningar för vid jagarolyckan å Hårsfjärden
förlorade enskilda tillhörigheter.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
348, angående bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
350, angående ändring av vissa bestämmelser i krigsavlöningsreglementet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Näsström m. fl.
väckta motionen, nr 270, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder
till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och
andra tättbebyggda samhällen.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda. motioner:
nr 271, av friherre Beck-Friis m. fl.,

nr 272, av herr Nilsson, Bernhard, och herr Bondeson, samt
nr 273, av herr Sundberg m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn
krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Lindblom
m. fl. väckta motionen, nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn hyresreglering m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:s proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande
undervisningen vid de tekniska högskolorna m. m.;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidgad disposition
av de till statens krigsförsäkringsnämnds förfogande ställda medlen;

nr 139, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående åtgärder för utjämning
av marknadspriserna å vissa förnödenheter;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1942/43 till förlagskapital för clearingkassan
för smörjmedel;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna för
uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg;

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Örn upprättande
av e
klinik för
allergiska
sjukdomar
m. m.

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till driften av icke statliga skyddshem m. m.;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium
i Barkåkra;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus, m. m.;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till socialstyrelsen;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kontrollstyrelsen;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa statens tvångsarbete- och alkoholistanstalter; samt
nr 148, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder för indexberäkningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 149, i anledning av väckt motion
angående upprättande av en klinik för allergiska sjukdomar m. m.

I en inom första kammaren av herr Fredrih Ström väckt motion (I: 130)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn vidtagandet skyndsammast möjligt av erforderliga åtgärder för upprättandet
av en allergisk klinik m. m. i huvudsaklig enlighet med vad som i
motionen antytts samt därvid upptaga förhandlingar med Stockholms stad
rörande samverkan mellan staten och staden vid upprättandet av och driften
vid sagda klinik.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen 1:130 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Den motion, som jag Ilar väckt, gäller
bekämpandet av de allergiska sjukdomarna i vårt land, d. v. s. de sjukdomar
a,v olika slag, som vi mera populärt bruka kalla föi astmasjukdomar.

De allergiska sjukdomarna äro av många olika slag och drabba en mycket
stor del av befolkningen. De leda ofta till långvariga sjukdomstillstånd, inte
sällan till fullständig invaliditet, och medföra mycket stora utgifter för kommunerna,
landstingen och staten.

Redan år 1934 berörde statens sjukvårdskommitté denna fråga i sitt da
framlagda betänkande och förordade, att åtgärder av genomgripande karaktär
skulle vidtagas. Emellertid ha åren gått utan att någon rationell åtgärd
vidtagits för att komma dessa sjukdomar mera in på livet utöver vad som har
skett genom att Stockholms stad skapat en särskild ^anstalt för astmasjuka
barn, det s. k. Nybodahemmet, och öppnat en klinik på Sabbatsbergs sjukhus,
varjämte en av våra allra främsta läkare, docent Salén, som vi äro skyldiga
stor tacksamhet, själv upprättat en privat klinik. .

Min motion går ut på att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn vidtagandet skyndsammast möjligt av erforderliga åtgärder
för upprättandet av en allergisk klinik m. m. i huvudsaklig enlighet med vad
som i motionen antytts samt därvid upptaga förhandlingar med Stockholms
stad rörande samverkan mellan staten och staden vid upprättandet av och
driften vid sagda klinik». Att jag föreslagit en samverkan mellan staten och
staden beror på att jag tror, att detta skulle bli den billigaste och mest fram -

Onsdagen den 3 juni 1942 f. ra.

Nr 21.

Om upprättande av en klinik för allergiska sjukdomar m. m. (Forts.)
komliga vägen, och på att Stockholms stad redan, vidtagit vissa åtgärder i denna
riktning. Vi stå just nu från stadens sida inför en ombyggnad av Sabbatsbergs
sjukhus, där denna klinik är inrymd, och där man således skulle kunna åstadkomma
något som komme alla de astmasjuka i vårt land till godo.

Utskottet har varit synnerligen välvilligt, ehuru det av statsfinansiella
skäl stannat för ett yrkande örn avslag på motionen. Jag kan ju faktiskt inte
begära större välvilja av ett utskott, som går på avslag, än vad statsutskottet
här har visat. Utskottet skriver bl. a.: »Utskottet är övertygat örn att
förebyggandet och bekämpandet av här ifrågavarande sjukdomar äro av ej
ringa betydelse för samhället. Utvidgade möjligheter för vård och forskning
inom detta, område äro enligt utskottets mening synnerligen önskvärda. I nuvarande
statsfinansiella läge är utskottet emellertid icke berett att på grundval
av den föreliggande utredningen tillstyrka den i motionen föreslagna framställningen.

Medicinalstyrelsen har ifrågasatt statsbidrag för att underlätta vård å Sabbatsbergs
sjukhirs för patienter från andra delar av riket än Stockholms stad.
Enligt utskottets mening äro åtgärder i detta syfte önskvärda. Med hänsyn
till vad styrelsen i ämnet anfört kan emellertid förutsättas, att styrelsen tager
frågan under närmare övervägande och avger förslag i ämnet utan framställning
från riksdagens sida.»

Utskottets uttalande innebär ju i själva verket ingenting annat än ett klart
förord att åtgärder i motionens syfte snarast möjligt skola vidtagas. Den utredning,
som jag med sakkunnigt bistånd har företett, har visat, att man
skulle kunna nå ett ganska bra resultat för en så ringa kostnad som 70,000
kronor. Mitt förslag löser kanske inte problemet i stort, men det innebär dock
ett väsentligt framsteg. Eftersom utskottet har varit så välvilligt, att det indirekt
hemställt, att genom medicinalstyrelsens försorg åtgärder snarast möjligt
skola vidtagas, vill jag inte göra något yrkande, utan endast uttala min
tacksamhet för att utskottet i realiteten har tillstyrkt motionen. Samtidigt
vill jag dock betona, att man får se till att handla snabbt, därför att Stockholms
stad nu står inför avgörandet rörande Sabbatsberg, där den allergiska
kliniken är inrymd. Det kan också tänkas att en sådan klinik kunde förläggas
till karolinska sjukhuset, önskvärt vore ju, örn man hade råd att där
uppföra en särskild byggnad för behandling av dessa svåra sjukdomar.

Statens institut för folkhälsan har livligt tillstyrkt framställningen i motionen.
Man förstår därav, vilken betydelse de allergiska sjukdomarna ha, då
de i hög grad undergräva folkhälsan. Det är därför, upprepar jag, av vikt,
att man handlar snabbt vare sig man nu vill välja den vägen att upprätta en
särskild institution vid karolinska sjukhuset eller att samverka med Stockholms
stad genom att ge staden bidrag från statens sida, så att Stockholms
stad kan utbygga sin klinik på Sabbatsberg och där få möjlighet att i större
utsträckning än hittills ta emot patienter från hela landet. Jag talar nu inte
i någon Stockholmsangelägenhet utan i en riksangelägenhet, ty jag vet, att
de allergiska sjukdomarna härja starkt även utanför stadssamhällena och att
man således här har ett stort riksbehov att tillgodose i kampen för folkhälsan.
Det är därför viktigt, att medicinalstyrelsen, som nu får denna anmodan,
örn kamrarna göra utskottets uttalande till sitt, mycket snabbt skrider till
åtgärder, vilket enligt mitt förmenande kommer att i längden betyda mycket
stora ekonomiska besparingar för staten, kommunerna och landstingen.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få uttala min tacksamhet mot utskottet
för dess yttrande, och jag har som sagt intet yrkande.

Häri instämde herr Sandén och herr Eriksson, Bertil.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Om upprättande av en klinik för allergiska sjukdomar m. m. (Forts.)

Herr Linderot: Herr talman! Denna fråga har verkligen en betydligt större
räckvidd än vad man kanske i allmänhet bland friska människor föreställer
sig. Utskottet har emellertid nu kommit till ett rent negativt resultat i fråga
örn sitt yrkande med anledning av herr Ströms motion, och jag skall för min
del inte alls förlänga debatten, då ju resultatet inte kan bli mer än ett av kammarens
behandling av frågan. Jag skall endast be att få understryka de synpunkter,
som herr Ström framfört, och dessutom rikta statsmakternas uppmärksamhet
på vad medicinska auktoriteter ha framhållit i sina yttranden.

Jag begärde ordet bl. a. därför att jag betraktar mig såsom särskilt sakkunnig
i denna fråga, då jag sedan många år tillbaka själv tillhör de patienter,
som ofta måste söka vård för astmatiska sjukdomar. De tillfällen då jag varit
borta från riksdagen på grund av sjukdom ha till nittio procent berott just på
denna orsak. Jag har också personligen kännedom örn att det här i Sverige
föreligger en synnerligen stor brist i så måtto att läkarvetenskapen i vårt land
egentligen inte har resurser till erforderlig forskningsverksamhet rörande dessa
sjukdomar. Detta framgår ju också av doktor Kahlmeters och doktor funbergs
yttranden, som återgivas i utlåtandet. Fastän denna motion inte kunnat
åstadkomma något direkt positivt resultat, vore det därför av synnerligen stor
vikt, örn man ändå från vederbörliga instanser i anledning av frågans behandling
här i riksdagen kunde komma till den uppfattningen, att statsmakterna
verkligen måste göra en extra insats för att bekämpa de i tilltagande stadda
astmatiska sjukdomarna. Det är faktiskt så här i Sverige, att många av dem
som lida av dessa sjukdomar måste resa utomlands för att få tillfredsställande
vård. Jag känner själv flera personer, som måst besöka vårdanstalter i utlandet
för astmatiskt sjuka. Nu lägga ju krigsförhållandena hinder i vägen för
de sjuka att söka vård utomlands, och det återstår därför endast för dem att
söka vård i hemlandet. Det är verkligen många tusentals arbetsdagar, som gå
förlorade kanske ofta enbart på grund av bristande kännedom om hur dessa
sjukdomar, som äro av skiftande art, skola behandlas. Jag har därför med vad
jag här anfört velat dra ett litet strå till stacken för att ändå befrämja den
tanke, som herr Ström med sin motion har velat gagna.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Vid behandlingen av detta ärende
i statsutskottets tredje avdelning hade vi tillfälle att höra en föredragning av
en medicinskt sakkunnig. Avdelningen fick det intrycket, att det var utomordentligt
viktigt att något åtgjordes på detta område och att den vetenskapliga
forskningen har hunnit därhän att man nu kan uppnå betydligt effektivare
resultat än tidigare vid behandling av dessa sjukdomar. Det är med anledning
av detta som utskottet har skrivit så positivt som det gjort, men då detta
ärende under alla förhållanden kommer att upptagas till förnyad prövning och
förslag sannolikt kommer att framläggas, bar utskottet icke velat skriva till
Kungl. Majit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 150, i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående revision av tjänsteförteckningen m. m.
i vad avser post- och telegrafverken samt statens vattenfallsverk jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 195, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 20 mars 1942, föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning för statens järnvägar, att gälla tills
vidare från och med den 1 juli 1942, dels medgiva, att i tjänsteförteckningen
finge vidtagas av departementschefen förordade förändringar, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen
förordat meddela de bestämmelser, som erfordrades på grund av tjänsteförteckningsrevisionen,
samt de övergångsbestämmelser i övrigt, som vid genomförandet
av förberörda förslag kunde erfordras.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr A. Löfgren m. fl. (1:220) och den andra inom andra kammaren av
herr L. Lindahl m. fl. (II: 299), i vilka hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 195 måtte besluta sådan ändring i förenämnda
propositions sammanfattning och hemställan, att mellan lönegraderna A 10
och A 8 infördes lönegrad A 9 och att i densamma upptoges befattningen
kontorist samt att i lönegrad A 8 infördes befattningen banförman och reparatör
;

dels en inom första kammaren av herr R. Anderberg väckt motion (I: 221),
vari hemställts, att riksdagen i anledning av propositionen nr 195 måtte besluta
sådan ändring i berörda propositions sammanfattning och hemställan,
att kontorist uppflyttades från lönegrad A 8 till lönegrad A 9 och att förste
banmästare infördes även i lönegrad A 14, samt att riksdagen måtte uttala,
att frågan örn inplaceringen av verkstadsmästare i lönegrad A 16 vid huvud*
verkstäderna skulle hållas öppen för ny prövning av järnvägsstyrelsen;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar R. Lindström och C. H. Dahlström (1: 222) och den andra inom andra
kammaren av herrar S. Lundgren och C. Lindberg i Stockholm (II: 300), i
vilka hemställts, att före 1904 gällande relationer befälhavare, övermaskinist
och 1 :e styrman emellan måtte återinföras, dock att övermaskinist av klass I
icke skulle placeras i lägre lönegrad än A 24 och övermaskinist av klass II
icke lägre än A 22, att tre 2:e maskinistbefattningar måtte omändras till l:e
maskinistbefattningar, varav två av klass I skulle hänföras till lönegrad A 21
och en av klass II hänföras till lönegrad A 20, samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte anhålla, att, i stället för av personalkommissionen därtill
föreslagna två 3:e maskinistbefattningar, tre dylika, en å varje passagerarfärja,
måtte omändras till 2:e maskinistbefattningar;

dels en inom andra kammaren av herrar E. Hage och E. Gustafsson i Tenhult
väckt motion (11:297);

dels ock en inom andra kammaren av herr L. Lindahl m. fl. väckt motion
(11:298).

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd personalförteckning för statens järnvägar,
att gälla tillsvidare från och med den 1 juli 1942;

b) medgiva, att i tjänsteförteckningen finge vidtagas av departementschefen
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 20 mars 1942
förordade förändringar;

Äng. statens
järnvägars
personalförteckning
m. ni.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. statens järnvägars personalförteckning m. m. (Forts.)

c) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll förordat meddela de bestämmelser,
som erfordrades på grund av tjänsteförteckningsrevisionen, samt de
övergångsbestämmelser i övrigt, som vid genomförandet av förberörda förkundfi
erfordra *

II. att motionerna 1:220, 221 och 222 samt 11:297, 298, 299 och 300 ej
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Gustaf Iwar Anderson, vilken likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag har till detta statsutskottets
utlåtande angående revidering av tjänsteförteckningen vid statens järnvägar
avgivit en blank reservation och skall i största korthet antyda motiven
härtill.

Först kanske jag bör framhålla, att jag visserligen är järnvägskontorist,
men vid en enskild järnväg, och skulle även denna järnväg förstatligas, komme
jag att ha uppnått sådan ålder att jag inte kan bli statsbaneman •— jag
talar alltså icke i egen sak.

Det har i olika motioner påyrkats, bland annat att kontoristerna vid statens
järnvägar skulle uppflyttas från 8:e till 9:e lönegraden eller att de, med andra
ord, skulle jämställas med kontorister vid statens andra verk och inrättningar.
För min del har jag ytterligt svårt att förstå att icke detta har skett allaredan.
Det kan väl näppeligen bestridas att järnvägskontoristen har ett mycket
ansvarsfullt arbete. Han måste utöver det vanliga kontorsarbetet även behärska
den egentliga järnvägstjänsten, han får ansvara för mycket betydande
dagskassor, inkasserade direkt från allmänheten, och han får såsom tågklarerare
även bära ansvar för säkerhetstjänsten. En i arbetshetsen och brådskan
missuppfattad och felskriven order innebär risker för tusentals människor och
innebär även att värden för miljontals kronor kunna spolieras. Jag har, herr
talman, sökt finna en förklaring till den olika värdesättning av kontoristbefattningarna
vid statens järnvägar och vid statens andra verk, men icke kunnat
komma till något annat resultat, än att den beror på att det är så pass
många järnvägskontorister i statens tjänst. Detta är dock inte enligt min mening
någon hållbar argumentering, och den vilar i varje fall icke på någon
saklig grund.

Nu har emellertid statsutskottet skrivit en välvillig och rätt positiv motivering
för sitt utlåtande i denna sak, varför jag, herr talman, icke har något
yrkande att framställa. Jag ber dock under alla förhållanden att få uttrycka
den förhoppningen att denna fråga måtte bli föremål för en förnyad omprövning
snarast möjligt.

Herr Anderberg: Herr talman! Då jag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens
järnvägar motionerat örn ändring beträffande vissa befattningshavaregrupper,
vill jag först med tillfredsställelse konstatera, att statsutskottet välvilligt behandlat
motionen på så sätt att utskottet i sitt utlåtande skriver, att det »finner
vis_sa skäl vara anförda för bifall» till yrkandena örn ändrad lönegradsplacering
för kontorister, förste banmästare och banförman, men likväl, med hänsyn
till förutvarande utredningar, »ej ansett sig böra föreslå någon ändring av
Kungl. Maj:ts förslag». Utskottet säger vidare, att det »förutsätter dock, att
Kungl. Majit ägnar hithörande spörsmål fortsatt uppmärksamhet».

Givetvis hade jag helst sett, att motionen bifallits, men då nu riksdagen på

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. statens järnvägars personalförteckning m. m. (Forts.)
detta sätt riktar Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på detta område, förväntar
jag att resultat skall vinnas.

Det kan inte vara förenat med rättvisa och billighet, att i tjänsteförteckningen
för postverket, telegrafverket, statens vattenfallsverk m. fl. verk man
kunnat medge, att kontoristerna även placeras i lönegraden A 9, men detta ej
fått gälla för järnvägens kontorister. Då man sysslat med dessa saker, står
man frågande, varför så sker. Denna tjänstemannagrupps arbetsuppgifter äro
numera mera kvalificerade än vad tidigare varit fallet. När de manliga kontoristbefattningarna
år 1885 inrättades vid statens järnvägar, avsågs, att befattningshavarna
skulle ersätta stationsskrivare och kontorsskrivare i det arbete,
som ditintills handhafts av dessa, vartill arbetskraft med stationsskrivares och
kontorsskrivares teoretiska utbildning icke erfordrades. Kontoristernas löner
sattes därvid så, att deras slutlön motsvarade stationsskrivares och kontorsskrivares
begynnelselön. Så blev även fallet vid löneregleringarna 1897 och 1907,
då emellertid kontoristernas slutlön översteg begynnelselönen för stations- och
konforsskrivaregruppen. Det var först i 1919 års reglemente som kontoristerna
placerades så lågt som i lönegraden A 8. För att visa hur pass lågt denna
tjänstemannagrupp är placerad, kan jag som en jämförelse och inom parentes
bara erinra kammarens ledamöter om, att riksdagen, då den för något år sedan
reglerade lärarlönerna, fastställde småskollärarinnornas inplacering i lönegraden
A 9.

Tidigare, då det fanns stationsskrivarebefattningar i betydligt större antal
än nu, hade kontoristerna huvudsakligen enklare expeditionsarbete på sin lott.
Numera har omläggningen av expeditionstjänsten lagt på kontoristerna andra
och betydligt ansvarsfullare åligganden. Säkerhets- och kassatjänsten motiverar,
såsom reservanten nyss anfört, var för sig en betydligt bättre lönegradsplacering
än vad statsutskottet här har föreslagit. Dessa kontorister skola
även vara kompetenta att sköta poststation och äga kännedom örn telegraf- och
tullförordningar, men ställas dock i lägre tjänstegrupp än motsvarande befattningshavare
vid dessa verk. Även för kontoristerna å styrelsens byråer och
kontor samt å verkstäder och förråd lia arbetsuppgifterna numera högre valör
än tidigare. Visserligen ha dessa förhållanden vunnit beaktande och erkännande
i flera offentliga utredningar, men därmed har det stannat.

Jag har i min motion erinrat örn vad statsutskottet år 1919 yttrat beträffande
dessa frågor, och jag skall inte upprepa det här. Nu har som sagt utskottet
godkänt Kungl. Maj:ts förslag, och jag hoppas liksom reservanten, att
Kungl. Maj :t skall finna möjligheter att framkomma med något förslag att lösa
denna fråga även för nyssnämnda befattningshavaregrupp.

Utskottet har även godkänt Kungl. Maj :ts förslag örn införande av stationsmästarna
i lönegraden A 14. Som skäl därför har anförts den relativt stora
skillnad i lönegradsplacering, som förefinnes mellan stationsmästare av klass 5
och klass 6, samt att några få poängs skillnad i klassificeringshänseende mellan
två så tämligen likvärdiga trafikbefattningar kan för befattningshavaren
medföra ganska betydande verkningar i lönehänseende. Det var därför tjänsteförteckningssakkunniga
funno bärande skäl föreligga för en mellangrad, A 14,
mellan nuvarande stationsmästarebefattning av klass 5 och 6. I min motion
har jag framhållit, att det är ägnat att medföra fördelar vid klassificeringen
men att det ej bör ske på bekostnad av antalet stationsmästare i lönegraden
A 16. Kungl, järnvägsstyrelsen har med anledning av tjänsteförteckningssakkunnigas
förslag avstyrkt införandet av stationsmästarebefattningen i lönegraden
A 14. Då det dock nu beslutas, måste det sägas ifrån att försämring
genom nedflytlning av 5-klass-stationer ej vidtages. Men örn riksdagen nu på
statsutskottets förslag beslutar delta införande, kan det ju föreligga lika stor

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. statens järnvägars per sorni för teckning m. m. (Forts.)
anledning att även befattningen förste banmästare införes i lönegraden A 14,
enär avståndet mellan befattningarna förste banmästare och Överbanmästare är
detsamma som mellan nuvarande stationsmästaregrupper i klass 5 och 6. Icke
heller här har utskottet vågat sig på att vidtaga ändring, trots att ansvaret
och arbetsbördan oavbrutet ökats för banavdelningens underbefäl, bland annat
därigenom att belastningen å banan blivit större, tågen flera och tyngre och
hastigheten ökats. Dessa befattningshavare lia att leda såväl stora väg- och
vattenbyggnadsarbeten som underhålls- och förändringsarbeten å husbyggnader,
ledningsarbeten m. m. I medeltal har en förste banmästare 32 man per
dag sig underställda. Det fordras också av honom såväl praktisk som teoretisk
utbildning, och det måste därför framstå som en gärd av rättvisa att uppflyttning
sker även för denna grupp.

Jag har i mitt tredje yrkande i motionen anhållit, att personalkommissionens
förslag örn uppflyttning av 6 verkstadsmästare vid huvudverkstäderna i Malmö,
Örebro och Notviken måtte bifallas eller att frågan åtminstone måtte hållas
öppen för ny prövning och nytt avgörande av järnvägsstyrelsen. Men icke
heller denna fråga synes nu kunna definitivt avgöras, och jag förmodar att den
också skall hållas öppen för förnyad prövning av järnvägsstyrelsen.

Jag har, herr talman, liksom reservanten icke något yrkande att framställa,
men jag har velat rikta uppmärksamheten på dessa förhållanden och förväntar,
att det ej skall behöva dröja alltför länge tills dessa frågor kunna lösas
på ett tillfredsställande sätt.

Herr Löfgren: Herr talman! Då jag väckt en motion i anslutning till Kungl.
Maj :ts proposition nr 195 angående tjänsteförteckningen vid statens järnvägar,
har jag ansett mig böra säga några ord.

Jag vill då till en början erinra om att man från statsmakternas sida på ett
mycket tidigt stadium fann det önskvärt för att icke säga nödvändigt att
åstadkomma ett enhetligt, hela statsförvaltningen omfattande avlöningssystem.
Början till detta enhetliggörande av statens lönesystem gjordes redan 1918,
då en särskild kommitté fick i uppdrag att undersöka och framlägga förslag
till gemensamma avlöningsbestämmelser vid kommunikationsverken. I detta
uppdrag ingick också att undersöka och granska de olika befattningshavarnas
lämpliga placering i löneskalan, dels vid vart och ett av de olika kommunikationsverken,
men dels också de olika verkens befattningshavare emellan.
Senare, eller närmare bestämt år 1939, har ju som bekant genomförts ett gemensamt,
hela den civila statsförvaltningen omfattande lönesystem.

Härav måste då, såvitt jag förstår, följa sorn en klar och naturlig konsekvens
att, där arbetsuppgifterna äro likartade vid de olika verken eller förvaltningsområdena,
tjänstemännen böra inplaceras i samma lönegrader. Ett
motsatt förfarande skulle, såvitt jag kan förstå, annars leda till missnöje med
det enhetliga lönesystemet och lätt kunna föranleda att krav komma att ställas
på en återgång till de gamla förhållandena i detta avseende, vilket jag icke
tror skulle vara ur statsmakternas synpunkt önskvärt.

Den av mig m. fl. väckta motionen nr 220 i denna kammare har avsett att
förebygga dylika missnöjesanledningar, och jag är tacksam för den uppmärksamhet
som statsutskottet i det avseendet har ägnat motionens innehåll, då
utskottet i sitt utlåtande har givit uttryck för den uppfattningen att från Kungl.
Maj:ts sida bör ägnas särskild uppmärksamhet åt lönegradsplaceringen beträffande
de befattningshavaregrupper, varom det här är fråga. Jag förutsätter
då såsom ganska självfallet, att, eftersom statsutskottet bland annat har
påpekat, hurusom exempelvis reparatörerna vid de olika kommunikationsverk,
där dylika befattningshavare finnas, i stort sett ha samma arbetsuppgifter —

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. statens järnvägars personalförteckning m. m. (Forts.)
och det kan ju, som bär tidigare påpekats, också sägas om en hel del andra
av de i motionerna nämnda befattningshavarna — det bör vara Kungl. Maj :t
angeläget att utan dröjsmål pröva och för riksdagen framlägga förslag till
lönegradsplacering för ifrågavarande befattningshavare vid statens järnvägar.

Då statsutskottet intagit en synnerligen välvillig och förstående ståndpunkt
beträffande de i motionen framförda synpunkterna, har jag, herr talman, inget
som helst yrkande att framställa.

Herr Lindström: Herr talman! Även jag är motionär i detta ärende. Jag
kan inte säga att jag är speciellt sakkunnig i dylika frågor, men när jag i alla
fall har väckt en motion, som rör dessa områden, har jag gjort det därför att
jag har blivit övertygad örn att maskinbefälet på tågfärjorna i relation till det
övriga befälet har en ställning som inte riktigt motsvarar maskinbefälets stora
ansvar och arbetsuppgifter.

Tidigare har det härutinnan rått en helt annan relation, och motionen syftar
nu närmast på att i huvudsak söka återställa de relationer, som gällde före år
1904 mellan befälhavare, övermaskinist och förste styrman.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att inom handelsflottan relationen
mellan däcksbefäl och maskinbefäl är en annan än den som gäller vid dessa
tågfärjor, nämligen så att relationen i handelsflottan är mera till maskinbefälets
förmån.

Nu säger statsutskottet, vars fjärde avdelning synbarligen bär blivit tjusad
av däcksbefälets förespråkare, att vissa skäl tala för en avvikelse ifrån förhållandena
i handelsflottan beträffande förste styrmans tjänstegrad i förhållande
till övermaskinists på statsbanefärjorna, detta bland annat på den grund
att färjtrafiken är av säregen natur med fart över en bestämd, tämligen kort
sträcka och med täta återkomster till hemorten, varför övermaskinisterna där
komma i en förmånligare ställning än likvärdiga yrkesmän, som »utöva sitt
arbete på mera avlägsna farvatten», särskilt genom att de ha tillgång till
»fackkunnig vägledning och hjälp inom det egna verkets organisation», vilket
dessa långfarare inte i samma mån kunna ha.

Men vad statsutskottet där säger om maskinbefälet eller rättare sagt örn övermaskinisterna
det synes icke statsutskottet vara förhanden, då det gäller en
förste styrmans tjänsteuppgifter i jämförelse med motsvarande befattningshavares
inom handelsflottan, utan utskottet lägger särskild tonvikt på att på
tågfärjorna förste styrmännens arbete till övervägande del består i att de
»självständigt utöva befäl på färjorna under de turer, då befälhavaren är
tjänstefri».

Ja, mot hela detta resonemang kan överhuvud taget anmärkas, att samtligt
däcksbefäl har lika stor förmån av de korta turerna i ännu högre grad än
maskinbefälet, vilket bland annat framgår av en skrivelse från kommerskollegium
till järnvägsstyrelsen den 22 januari 1941. Det skulle vara frestande
att läsa upp en passus ur denna skrivelse, men jag skall bara fästa uppmärksamheten
på en enda punkt i densamma, vilken gäller förste styrmans kompetens
att vid befälhavares ledighet föra fartyget. Kommerskollegium stryker under
att denna ställning som befälhavare får förste styrman just därför att för
däcksbefälet uppgiften att föra tågfärjan är av en sådan natur att den kan
klaras med formellt lägre kompetens. Men när det å andra sidan gäller maskinbefälet
så kräves en fullkomlig kompetens både av övermaskinist och andre
maskinist; de måste lia samma övermaskinistbrev som i handelsflottan för att
få fullgöra sina funktioner, under det att en förste styrman på en tågfärja inte
får ett; sjökaptensbrev, som gäller i handelsflottan.

Det skulle vara en hel del ytterligare att säga örn detta. Jag tror emellertid

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. statens järnvågars personalförteckning m. m. (Forts.)
att om man tränger in i ärendet, skall man finna att det vore rimligt att det
åstadkoms en bättre relation mellan däcks- och maskinbefälet på tågfärjorna.

Jag har intet yrkande att ställa, herr talman, men jag vill uttrycka den förhoppningen
att man skall litet närmare granska denna fråga och att man så
fort möjligt kommer igen med den och söker härvidlag skipa tillbörlig och full
rättvisa.

I detta anförande instämde herr Dahlström.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Då ingen av alla de motionärer
i detta ämne, som ha haft ordet, har framställt något yrkande, kunde
det kanske ansetts onödigt att det från utskottets sida yttrades något, men jag
vill i alla fall göra det.

Den fråga, som avhandlas i såväl detta som i det nästföregående utskottsutlåtandet,
har föregåtts av mycket omsorgsfulla utredningar. Som ett sista led i
det löneregleringsarbete, som för civilförvaltningens del resulterade i 1939 års
avlöningsreglemente, ingick en allmän översyn av de civila befattningshavarnas
löneställning, och det härför erforderliga utredningsarbetet vad affärsverken
beträffar uppdrogs åt särskilda år 1938 tillkallade sakkunniga, vilka år
1939 avgåvo sitt betänkande angående en revision av tjänsteförteckningen för
statens affärsdrivande verk. Vissa delar av detta betänkandes innehåll ha redan
varit föremål för prövning av riksdagen såväl 1939 som 1940 och 1941, och de
återstående behandlas nu med anledning av därom avgivna propositioner i
detta och det föregående utskottsutlåtandet, däri även upptagits vissa från
respektive verksstyrelser gjorda framställningar, vilka kunna anses icke äga
direkt samband med tjänsteförteckningsrevisionen som sådan.

Under de av personalkommissionen bedrivna utredningarna ha såväl den för
driften och verkets ekonomi ansvariga ledningen som också de av utredningarna
omfattade personalgrupperna varit representerade och sålunda beretts tillfälle
att göra sina synpunkter gällande. Det är således en mycket grundlig utredning,
som ligger bakom dessa båda propositioner, och den ytterligare beredning,
som har ägt rum inom kommunikationsdepartementet, har också burit
vittne om en mycket omsorgsfull och noggrann granskning.

Även statsutskottet har ägnat dessa ärenden en omsorgsfull prövning. Vi ha
haft föredragningar, och olika personalgrupper lia beretts tillfälle att inför
utskottet framföra sina synpunkter.

Herr Rickard Lindström yttrade nyss, att statsutskottets fjärde avdelning
syntes ha blivit tjusad av däcksbefälet. Jag kan då säga, att vi också hade förmånen
att få höra representanter för den grupp, som herr Rickard Lindström
gjort sig till talesman för i sin motion, och efter en prövning av de olika synpunkterna
måste jag kvittera herr Rickard Lindströms påpekande med att
säga, att det förefaller mig som örn herr Rickard Lindström vore den, som
hade blivit tjusad av övermaskinisterna, ty eljest skulle icke hans motion ha
fått det innehåll som den i vissa avseenden har fått.

Utskottet har sålunda funnit, att ärendet har varit mycket väl förberett, och
alltså ansett sig kunna i stort sett tillstyrka förslaget.

Detta utesluter emellertid icke att under denna prövning och efter det att
vi hade hört dessa olika personalgruppers framställningar samt även läst motionerna,
vi måste ha tagit intryck av vissa argument beträffande detta problem.
Det är detta som gjort att vi på vissa punkter, t. ex. rörande reparatörerna
och när det gäller kontoristerna, ha ansett oss böra skriva så pass välvilligt
i utskottets uttalande som vi verkligen ha gjort.

Men även om utskottet icke kunnat undgå att finna, att vissa skäl talade

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. statens järnvägars ‘personalförteckning m. m. (Forts.)
till förmån för de framställningar, som lia gjorts i några avseenden, Ilar utskottet
ändå icke ansett sig kunna direkt förorda en uppflyttning från en lönegrad
till en högre. Ty på den tid, varunder ett ärende behandlas av utskottet,
är det icke möjligt för utskottet att kunna helt överblicka de konsekvenser som
en sådan uppflyttning skulle kunna medföra. Ett sådant beslut kan nämligen
vid en kommande riksdag ge anledning till att motioner väckas, vari det nied
åberopande av detta beslut såsom ett slags jämförelse framställes yrkande om
uppflyttning på ytterligare flera andra punkter. Genom att skriva på det sätt
vi gjort ha vi därför ansett oss ge uttryck för vår förståelse för vad som på
vissa punkter har framförts, vilket ju måste ge anledning till en omprövning
inom vederbörande departement och hos vederbörliga myndigheter som handlägga
dessa ärenden, alltså en förnyad omprövning och ett förnyat övervägande
med hänsyn fägen till alla de på frågorna inverkande omständigheterna. Vi
ha således i stort sett tillstyrkt propositionen men gjort de uttalanden, som
herr Anderberg nyss här citerade.

Jag vill med detta, herr talman, be att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Forslund: Herr talman! Jag tror inte det finns anledning att göra
några erinringar mot statsutskottets egna uttalanden i detta utlåtande och det
slut, vartill utskottet kommit, och det är inte heller i det syftet jag har begärt
ordet, men det förekommer i utlåtandet en passus, hämtad ifrån propositionen,
som kanske icke är alldeles riktig. Vissa grupper av statens järnvägars personal
ha nog i denna revision av tjänsteförteckningen kommit att behandlas ogynnsammare
än motsvarande personal i andra verk, men när det här såsom ett av
motiven för ett sådant förfarande anföres, att den personalkommission, som har
fungerat för statens järnvägar, icke framlagt något annat förslag, vill jag lämna
en upplysning, eftersom jag själv varit med örn att tillsätta denna personalkommission.
Jag vill påpeka, att denna kommission aldrig haft till uppgift att göra
en verklig revision av tjänsteförteckningen utan hade ett annat uppdrag. Det förekom
varje år, att personalen ville göra gällande, att personalen inom de grupper,
för vilka Kungl. Maj :t fastställt antalet befattningshavare, fick utföra arbete,
som var av större värde än det som egentligen borde tillkomma dem med hänsyn
till deras placering i lönegrad. På grund av dessa ständiga tvister mellan
personalen och ledningen för verket bestämdes det i fullt samförstånd med vederbörande
verksstyrelse och personalorganisationer, att de gemensamt skulle
få Kungl. Maj :ts uppdrag att verkställa en översyn genom studier av de skilda
arbetsplatserna och på grundval därav framlägga förslag örn eventuella justeringar
i antalet befattningshavare inom respektive grupper. Det är således
felaktigt, när man i propositionen skriver, att man icke kan biträda denna framställning
örn t. ex. reparatörernas inplacering i åttonde lönegraden därför att
personalkommissionen icke har föreslagit någon sådan ändring. Det är felaktigt
därför att personalkommissionen aldrig har haft i uppdrag att framlägga
något sådant förslag. Den stora tvisten där gällde, huruvida personal, som inte
ens var reparatörer^ fick utföra reparatörsarbete och örn reparatörer fingo utföra
arbete som tillkom förste reparatörer. Tvisten gällde således antalet befattningshavare
i respektive tjänstegrader.

För övrigt synes det mig ganska självklart, att om det kan behövas reparatörer
i åttonde lönegraden vid telegrafverket och vattenfallsverket, så finns det
starka skäl att fråga sig: varför skulle inte samma skäl tala för att reparatörerna
vid statens järnvägar kunna placeras i samma lönegrad? Man har kanske
anledning att ställa den frågan även beträffande andra befattningshavare vid
statens järnvägar, vilka jag inte nu skall räkna upp.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. statens järnvägars personalförteckning m. m. (Forts.)

Jag har emellertid velat lämna denna upplysning örn personalkommissionens
uppgift. Det tillsattes ju en särskild kommitté, som hade till uppgift att
revidera tjänsteförteckningen, och jag tycker det är litet egendomligt, att dessa
saker ha kunnat blandas ihop på sätt som skett.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr Leander: Herr talman! Jag hade icke tänkt yttra mig i denna fråga,
men jag finner det vara skäl att göra några allmänna randanmärkningar.

Utskottets ärade ordförande säger, att utskottsförslaget är resultatet av en
omfattande och noggrann utredning. Det kan jag inte betvivla. Jag vill emellertid
påpeka, att denna fråga varit mer eller mindre aktuell under många år,
ja, ända sedan 1919, då senaste tjänsteförteckningsrevisionen företogs. Under
hela denna tid, då praktiskt taget ingenting gjorts, har likväl den organisatoriska
och tekniska utvecklingen vid de olika statsverken medfört förändringar
i de skilda befattningshavaregruppernas arbetsuppgifter på ett sätt som skulle
motivera och berättiga en förändrad lönegradsplacering.

Nu säger ju departementschefen i direktiven, att det icke kan bli tal örn någon
uppflyttning av hela lönegrupper, och detta ha naturligtvis de sakkunniga
accepterat, även örn de säga, att de i viss mån icke kunna anse sig förhindrade
att föreslå en sådan uppflyttning, då utvecklingen lett till att det med
viss eller vissa befattningar förenade arbetet kan anses mera markerat avvika
från vad som tidigare varit fallet. Det är ju klart, att genom utvecklingen under
alla dessa år arbetsuppgifterna ganska markerat förändrats, och jag vågar
göra gällande, att de ha förändrats i så pass hög grad, att förändringen skulle
ha motiverat en större och mera noggrann justering av tjänsteförteckningen
än nu blivit fallet. Det är naturligtvis beklagligt, att denna justering tillkommit
i ett tidsläge, då de ekonomiska och statsfinansiella förhållandena måste
mer än annars ålägga ali möjlig sparsamhet.

Jag vill påpeka, att det är i mycket, mycket ringa grad, som någon förändring
har skett i de lägre lönegraderna. Jag förstår mycket väl, att det är lättare
att företaga förändringar i de högre lönegraderna, där det bara gäller enstaka
befattningshavare eller i varje fall ett mindre antal befattningshavare,
än i de lägre lönegraderna, som omfatta ett betydligt större antal personer. Det
blir ju helt andra ekonomiska konsekvenser, och dessutom finns det väl även
andra skäl, som göra sig gällande, när det gäller högre befattningshavare. Jag
vill understryka, att det resultat, som denna revision av tjänsteförteckningen
har medfört, är långt ifrån vad personalen ansett sig ha skäl att förvänta, och
jag är också övertygad örn att detta endast är ett provisorium. Det är alldeles
självklart, att det för en hel del personalgrupper vid statens affärsdrivande
verk gäller vad statsutskottet säger angående telefonisterna: »Utan att förneka
att hithörande, telefonistkåren berörande spörsmål kunna vara förtjänta
av ytterligare överväganden....» Det finns säkerligen en hel del andra grupper,
vilkas problem kunna vara förtjänta av ytterligare överväganden och.
därom är jag övertygad, inom en mycket snar framtid tvinga sig fram till förnyad
prövning.

Med understrykande av att det resultat som nu föreligger icke kan anses på
något sätt slutgiltigt eller tillfredsställande och att det måste ske en omredigering,
kanske ganska snart, ber jag att få sluta. Jag har, herr talman, intet
yrkande, då jag anser att det skulle vara tämligen lönlöst.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Marits proposition nr 341, med
förslag till lag örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 152, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för postverkets räkning av
tomter i Östersund, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkan den:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond;
och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen den 2 juni 1022
’(nr 260) örn automobilskatt jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkan den hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i
familjepensionshänseende i statens pensionsanstalt för vissa prästerliga befattningshavare;
och

nr 53, i anledning av framställning från styrelsen för riksdagsbiblioteket
örn uppfattning till högre lönegrad av ordinarie expeditionsvaktsbefattningen
vid biblioteket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

nr 49, i anledning av väckt motion angående genomförande av en djurskyddslagstiftning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning av väckta
motioner örn viss ändring i 7 kapitlet vattenlagen.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 104 i första
kammaren av herr Andersson, Albert, m. fl. och mr 76 i andra kammaren av
herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo.

I motionerna, vilka voto likalydande, hade riktats anmärkning mot vissa i
7 kapitlet vattenlagen intagna bestämmelser om dämningsrätt, vilka ansetts
hindra en önskvärd torrläggning av försumpade marker. Motionärerna hade
i anslutning härtill hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
begära skyndsam, allsidig utredning av i motionen berörda spörsmål samt
framläggande av de förslag, som erfordrades för en lösning av frågan.

Örn ändrade
bestämmelser
ang. vattenavledning.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. ni.

Örn ändrade bestämmelser ang. vattenavledning (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Andersson, Albert: Herr talman! Anledningen till att denna motion
avlämnats är att nu gällande vattenlags bestämmelser angående reglering
av dämningsrätten icke äro tillfredsställande. Dessa bestämmelser försvåra
i många fall en eljest önskvärd torrläggning av försumpade marker, varigenom
stora arealer nu improduktiv mark skulle kunna omvandlas till odlingsmark
eller skogsmark. Särskilt inom Uppland och Västmanland finnas stora
arealer, där efter torrläggning många ofullständiga jordbruk skulle kunna få
tilläggsjord. För att belysa detta ber jag att få föredraga följande uttalanden
av sakkunniga personer.

Numera avlidne lantbruksingenjören Gunnar Ytterberg i Uppsala har verkställt
en utredning, varav framgår att det inom norra delen av Uppsala län
finnes betydande arealer, uppskattningsvis omkring 10,000 hektar, försumpad
mark, vilken efter torrläggning borde till största delen kunna utnyttjas för
produktion. De av lantbruksingenjören omnämnda eventuella torrläggningsföretagen
äro följande: Slada Norrån omkring 100 hektar, Böle Kussilån 200,
Vafdsån 200, Göksnåreån 200, Flororna 5,000, Fälaren 450, Åkerby mossar
500, Gåvastbo—Skälsjö 600, Lövsta bruk—Årböle—Forsmark 2,500, Strömarenområdet
800 och Sörängarna omkring 300 hektar.

Statens extra lantbruksingenjör Sven O. Berg har uttalat, att två stora
torrläggningsföretag i norra Uppland äro lämpade att utföras såsom beredskapsarbete
vid en kommande arbetslöshetsperiod. Det ena företaget berör
markområden mellan Forsmarks bruk och Lövsta bruk och omfattar en areal
av omkring 2,000 hektar. Det andra företaget berör den s. k. Floran sydväst
om Lövsta bruk och beräknas preliminärt komma att omfatta 4,500 hektar.

Kul turingen jör Otto Djurle säger, att knappheten på foder och livsmedel
gör nyodlingsfrågan i hög grad aktuell i våra- dagar. Han förklarade i ett
föredrag vid Svenska vall- och mosskulturföreningens sammanträde örn undersökningar
för odling av uppländska myrar följande: Av godartade fastmarksjordar
finns det icke så stora områden att nyodla i södra och mellersta
delarna av landet. Men av myrar, träsksjöar och försumpade ängar finns det
mycket stora arealer att utnyttja. — Därefter redogjorde han för undersökningar
av myrmarker inom norra Upplands bruksbygd, undersökningar som utförts
på uppdrag av lantbruksstyrelsen och som omfattat över 10,000 hektar.
Mer än hälften hade bedömts som god odlingsjord, och en stor del av det
övriga ansågs kunna bli produktiv skogsmark. Dessa marker, som omfatta
bland annat Flororna, Upplands största myrområde, ansåg han tillhöra vårt
lands bästa odlingsjordar.

Vid statens lantbruksingenjörers möte i Stockholm i februari detta år beslöt
mötet att instämma i de förevarande motionernas syfte att genom ändring
av bestämmelserna i vattenlagens 7 kap. 38 § undanröja det missförhållandet,
att nationalekonomiskt betydelsefulla torrläggningsföretag kunna förhindras
genom förekomsten av nationalekonomiskt sett mindervärdiga vattenverk.

Av vad jag här anfört framgår, att stora värden för produktionen ligga
outnyttjade, varför jag, herr talman, yrkar bifall till motionen.

Herr Norman: Herr talman! När jag först läste denna motion, tyckte jag
personligen att det fanns en hel del skäl som talade för att en undersökning
och en utredning borde göras beträffande detta spörsmål, och när man nu hör
motionären räkna upp dessa väldiga vidder, som skulle kunna komma till

Ousdag«a den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Om ändrade bestämmelser ang. vattenavledning. (Forts.)
nytta i produktionen, så talar det ju också för saken» Men det är inte på
något sätt bevisat, att de nu gällande reglerna för tillåtande av vattenavledning
på något sätt stänga möjligheterna för att vidtaga dessa torrläggningsföretag,
örn de eljest äro av den betydelse, som man nog kan tro på grund
av de synpunkter som här ha framförts.

Motionärerna vända sig ju mot de regler, som nu gälla, att då det är fråga
om en föreliggande dämningsrätt och utbyggda regleringsanordningar, värdet
av dessa skall bedömas på ett särskilt sätt för att vattenavledningsföretaget
skall kunna komma till stånd. Motionärerna mena, att man i det fallet skall
kunna göra en åtskillnad på så att säga olika kvalitet av vattenkraft, så att
bedömningsreglerna skulle bli mildare, när det gäller mera sekunda kraft.
Men det förefaller som örn denna synpunkt i varje fall blivit beaktad vid bedömningen
av de särskilda företagen. Det är ju värdet av dessa, som man
skall jämföra med, när det gäller den båtnad, vartill man syftar med en
torrläggning.

Utskottet har remitterat motionen till olika sakkunniga, och allesamman
ha ställt sig avvisande. Dessa utlåtanden föreligga som bilagor till utskottets
utlåtande. Det är lantbruksstyrelsen, det är vattenfallsstyrelsen och det är vattenrättsdomarna,
och ingen av dessa sakkunniga har givit något som helst
stöd för att motionärernas önskemål böra beaktas.

Utskottet har, efter att ha tagit del av dessa sakkunnigutlåtanden, icke
kunnat intaga någon annan ståndpunkt än att avstyrka motionen, och jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av väckt Äng. ändrade
motion angående vissa ändringar i 4 kapitlet vattenlagen m. m. bestämmelser

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen, i anledning av en reglering.
inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 74, av herr
Hedlund i Östersund m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville

A. låta _ föranstalta örn skyndsam översyn av lagen den 20 oktober 1939
med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; och

B. låta snarast möjligt verkställa utredning av frågan, huruvida de i vattenlagen
upptagna bestämmelserna om bygdekraft och regleringsavgifter kunde
anses tillfyllest för det med dem avsedda syftet, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Herr Linnér: Herr talman! Den motion, sorn behandlas i det föreliggande
utskottsutlåtandet, avser i huvudsak att bättre tillgodose vissa ekonomiska
intressen för de enskilda, som beröras av vattenregleringar. Jag skulle vilja
i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på intressen av andra slag, som
i hög grad beröras av vattenregleringarna med tillämpning av 1939 års tillfälliga
lag, nämligen naturskyddsintressena.

Enligt vattenlagen bär man särskilt tagit hänsyn till sådana omständigheter
som bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad

Första kammarens protokoll 19Jt2. Nr 21. ?>

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. ändrade bestämmelser örn vattenreglering. (Forts.)
trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld
är att befara — orden äro hämtade ur vattenlagen 2 kap. 3 §. Om vid
tillämpning av den reguljära vattenlagen sådan fara föreligger, är det således
föreskrivet särskilda åtgärder: dessa intressen få icke kränkas — även
örn ekonomiska synpunkter tala därför — utan en speciell prövning av Kungl.
Maj :t. En sådan säkerhetsföreskrift bar däremot icke influtit i 1939 års lag,
och detta är ganska naturligt. Det beror på att man vid tillkomsten av 1939
års lag endast avsåg tillfälliga vattenregleringar. Man antog, såsom det uttalades
i en promemoria av förslagets upphovsman, att skadeverkningarna genom
sådana provisoriska åtgärder som avsågos kunde antagas bliva mycket
begränsade. Man kunde utgå ifrån att åtgärder, som skulle medföra varaktiga
olägenheter, icke skulle komma att vidtagas, då här åsyftades att vinna endast
en tillfälligt ökning av vattenkraften.

Detta var utgångsläget, och i enlighet med denna utgångspunkt utformades
lagen. Nu har emellertid på grund av krisens inverkan 1939 års lag kommit
att tillämpas i ojämförligt mycket större utsträckning än man då kunde förutse,
och därför har man kommit in på regleringsområden, där det verkligen
förefinnes fara för naturskyddsintressen av mycket hög kvalitet. Ja" tänker
här på vissa källsjöar till och vattenfall i Indalsälven.

Det är ingalunda så, att faran för dessa intressen endast göres gällande av
en bygdeopinion, som man tilläventyrs kunde tro vore tillfälligt uppjagad.
Även sådana vördnadsvärda och aktningsbjudande institutioner som vetenskapsakademien
och Svenska turistföreningen ha satt sig i rörelse för att
fästa uppmärksamheten på den risk, som här föreligger.

Jag vill endast i anslutning till detta utlåtande från andra lagutskottet
uttala den förhoppningen, att vid den översyn, som andra lagutskottet här har
begärt — en hemställan, i vilken jag förenar mig — även naturskyddsintressena
måtte uppmärksammas.

I herr Linnérs yttrande instämde herr Lindström.

Herr Sten: Herr talman! Jag har begärt ordet för att fästa uppmärksamheten
på en annan fråga, som har sammanhang med det föreliggande utlåtandet,
men som inte har kunnat behandlas i detsamma. Först ber jag emellertid
att få uttala min livliga anslutning till de synpunkter, som nyss framhöllos
av den föregående ärade talaren.

Riksdagen beslutade, såsom vi alla veta, efter stora debatter för några veckor
sedan att hemställa örn utredning rörande möjligheterna att genom statens
medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska
landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. I det nu föreliggande förslaget
hemställes örn en översyn av 1939 års lag med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering och även örn en utredning rörande vissa
bestämmelser i vattenlagen beträffande bygdekraft och regleringsavgifter.

Den fråga, som jag syftar på och som föranlett mig att begära ordet, har
just sammanhang med dessa bestämmelser i vattenlagen beträffande bygdekraft.
Därmed avses ju endast förbrukning inom hantverk, småindustri och
lantbruk, för belysning o. s. v. Planerna beträffande det norrländska näringslivet,
sådana de nu på olika sätt och på skilda håll tagits upp till behandling,
den forskning och den tekniska utveckling av vårt näringsliv, som nu också
statsmakterna mer och mer målmedvetet inrikta sig på att främja, ha emellertid
även aktualiserat frågan om den framtida kraftförsörjningen för den större
industrien i Norrland. Det har givits uttryck åt viss oro i detta avseende i
samband med de motioner som väckts vid denna riksdag. Vi veta inte vilka

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. ändrade bestämmelser om vattenreglering. (Forts.)
industrier det här kan bli fråga om och vilket kraftbehov de komma att få.
Man vet inte, örn de själva kunna på olika sätt sörja för sin drivkraft, såsom
våra nuvarande skogsindustrier som bekant göra, dels inom sig själva och
dels genom utbyggnad av^vattenfall. Man bör därför i samband med de utredningar,
som nu här föreslås och som i dag komma att begäras från riksdagens
sida, taga hänsyn till denna omständighet och få klarlagt, hur detta industriella
kraftbehov kan tillgodoses i fortsättningen.

I vattenlagen lära för närvarande icke finnas några bestämmelser som kunna
förhindra att all kraft, som icke går till förbrukning inom ramen av bygdekraftsinstitutet,
överföres till andra landsändar, och det är alltså inte uteslutet
att frånvaron av skyldighet att tillhandahålla industrikraft i de norrländska
bygderna kan komma att verka hämmande på den industriella utvecklingen i
Norrland.

Men det är ju inte nog med att tillgången på sådan kraft tryggas, utan det
är också nödvändigt att den tryggas till skäliga priser. Tankegången bakom
den oro, som gör sig gällande, är den att de vattenfall, som ligga bäst till
och billigast kunna utbyggas, undan för undan komma att tagas i anspråk
för överföring till andra landsändar. Detta skulle ha till följd att ju längre
utbyggnaden fortskridit, ju dyrare skulle det bli att utvinna ytterligare kraft.
Finns det inga särskilda lagbestämmelser därom, kan man sålunda riskera
att nytillkommande norrlandsindustrier alltid måste räkna med att få betala
för elektrisk kraft efter kostnaden för den senaste utbyggnaden, alltså ett
pris avsevärt högre än örn Norrland finge disponera över den billigaste utbyggda
kraften.

Jag tror inte att jag behöver säga mera för att man skall förstå både detta
problems innebörd och att det är av synnerligen stor betydelse. När nu våra
vattenkraftsproblem, icke minst i vad det gäller Norrland, aktualiserats — både
deras ekonomiska och organisatoriska sidor, som berördes i tidigare behandlade
motioner, och deras lagsidor, som beröras i den nu föreliggande motionen
och i utskottsutlåtandet — ges det ju tillfälle att. i detta sammanhang taga upp
även ifrågavarande problem och undersöka, örn detta kan lösas genom en utvidgning
av bygdekraftsinstitutet eller på annat sätt. Skulle farhågorna och
oron i detta avseende icke ha så stort fog för sig, som man måhända på de
håll, som jag åberopat, bär föreställt sig, kan detta också bli klarlagt.

Lika litet som den föregående ärade talaren har jag anledning att ingå
på innehållet i andra lagutskottets föreliggande utlåtande. Den värdiga och
sakliga opinionsyttring, som gjort sig hörd ifrån Jämtland både genom ett
representativt opinionsmöte i Östersund, genom skrivelser till Kungl. Majit
och genom uppvaktning hos andra lagutskottet, har i det föreliggande utlåtandet
fatt ett i stort sett tillfredsställande svar, ett svar som på vissa punkter
trots utskottets försiktiga skrivsätt innebär en ganska allvarlig kritik av
de metoder som man där uppe begagnat sig av. Jag fäster uppmärksamheten
på att den föregående ärade talaren, som ju var ordförande i det särskilda utskott
vid 1939 års urtima riksdag, som behandlade lagförslaget örn tillfällig
vattenreglering, också gav uttryck åt den mening som framgår av utskottsutlåtandet,
att denna provisoriska vattenlag uppenbarligen icke var avsedd att
användas på det sätt som skett vid vattenregleringarna i Indalsälven.

Det är att hoppas att det beslut som riksdagen nu går att fatta, skall leda
till en sådan omprövning av hela problemet, att ett gott förhållande på skälighetens
och rimlighetens grund skall komma till stånd mellan å ena sidan de
krafter som ga i spetsen för utvecklingen av den viktiga del av vårt näringsliv,
som utbyggnaden av vattenfallen och vattenregleringarna utgöra, och å
andra sidan den sakägande befolkningen, att man alltså på grundval av ut -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 t. ro.

Äng. ändrade bestämmelser örn vattenreglering. (Forts.)
redningarna skall uppnå tillrättalägganden som. utan att hämma en i och för
sig önskvärd ekonomisk utveckling, dock ta tillbörlig hänsyn även till befolkningens
intressen, till det norrländska näringslivets framtida intressen, som
jag här har tagit mig friheten att i korthet erinra om, och till de ideella intressen,
som framhöllos av den föregående ärade talaren.

Det är i förhoppningen att ett beslut i enlighet med utskottets utlåtande
skall tjäna ett sådant syfte som jag ber att få yrka bifall till andra lagutskottets
föreliggande hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Äng. särskilda Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande ur 3G, i anledning av Kungl.
skyddsåt- Maj :ts proposition med förslag till lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa

gärder för kraftanläggningar, m. m.
vissa kraft anläggningar

Genom en den 24 april 1942 dagtecknad proposition, nr 244, vilken hänvim■
m- säfs till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar;

2) lag örn ändrad lydelse av 11 § 5 inom. luftskyddslagen den 11 juni 1937
(nr 504);

3) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn
skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum
m. m.;

4) lag angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Med förmälan, att utskottet vid granskning av de genom propositionen framlagda
lagförslagen icke funnit anledning till erinran mot desamma, hade
utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt, att förevarande proposition
måtte bifallas av riksdagen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Mot de fyra lagförslag, som innehållas i utskottets
utlåtande, har jag givetvis ingen invändning att göra. Det är emellertid
en annan fråga som jag ber att få taga upp.

Utskottets eget utlåtande återfinnes sist i trycket, och det lyder som följer:
»Utskottet har vid granskning av de genom propositionen framlagda lagförslagen
icke funnit anledning till erinran mot desamma. Utskottet får alltså
hemställa, att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.» Det är
sammanlagt fyra rader. Dessa fyra rader föregås emellertid av icke mindre än
femton sidor som innehålla en redogörelse för ärendet. Av dessa femton sidor
har utskottet självt författat sexton rader, vilka uteslutande utgöras av hänvisningar
till propositionen. Resten är avtryck av propositionen.

Jag frågar mig, örn det verkligen är nödvändigt att för en sådan sak, som
är alldeles klar, komma med så långa redogörelser. Vad jag nu säger är inte
avsett som något klander mot utskottet, eftersom utskottet har följt det system
som brukas. Men jag anser att själva systemet är oriktigt. Vi skola ju spara, och
detta vidlyftiga tryck medför otvivelaktigt utgifter som icke ha något förnuftigt
ändamål.

Herr Norman: Herr talman! Det finus kanske ingen anledning att taga
upp en debatt örn det nu berörda spörsmålet vid sidan av det ämne som det
här egentligen gäller. Personligen vill jag emellertid opponera mig litet mot

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Äng. särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m. (Forts.)
den ärade talaren i fråga om hans uppfattning att en redogörelse för frågan
på det sätt här 6kett inte har någon soto helst betydelse.

När jag började mitt riksdagsarbete, fann jag de fylliga redogörelser, som
kanske särskilt utmärka andra lagutskottets utlåtanden, vara synnerligen värdefulla
för en nykommen riksdagsman, som hade litet svårt att orientera sig i
det väldiga arbetsmaterial som blir förelagt för honom. Jag tror att även när
det gäller dem. som äro litet äldre i arbetet, underlättar det ganska väsentligt
den enskilde riksdagsmannens arbete, att han får materialet samlat på detta
sätt. Visst kan man sätta sig in i en fråga genom att gå till de ursprungliga
handlingarna, men jag anser för min del inte att det vore lämpligt att alltför
mycket inskränka på utskottsutlåtandenas fyllighet i detta avseende. Personligen
har jag som sagt erfarenhet av att det är värdefullt med sådana redogörelser,
och jag tror att andra kamrater dela den uppfattningen med mig.

Häri instämde herr Tjällgren.

Herr Holmbäck: Även med fullt beaktande av den synpunkten måste jag
säga att utskottet i detta fall har gått litet för långt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

_ Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. förordningen den 3 juni 1938 (nr 360) örn lindring
i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial:
nr 41, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter; samt

nr 42, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av vattenfallsstyrelsen
under åren 1940 och 1941 försålda och bortbytta tomter och områden.

Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 2. i anledning av Äng. vägKungl.
Maj:ts proposition angående förstatligande av den allmänna väghåll- väsendets
ningen på landet, nr 122, samt i anslutning därtill väckta motioner. förstatligande.

Genom en till riksdagen avlåten proposition, nr 122, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 6 mars 1942, lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande
angående de av föredragande departementschefen angivna huvudgrunderna
för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet och vissa därmed
sammanhängande frågor.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande med anledning av propositionen väckta motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 204 av herr von Stockenström m. fl. och II:

273 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari yrkats, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 122 angående huvudgrunderna för
förstatligande av väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande
frågor måtte uttala nödvändigheten av att skogsbruket bereddes tillbörligt
inflytande i den blivande vägorganisationen;

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)

de likalydande motionerna I: 219 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.
och II: 293 av herr Lindmark m. fl., vari yrkats, att riksdagen måtte dels som
sin mening uttala, att den föreliggande propositionen nr 122 icke borde läggas
till grund för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet,
dels i skrivelse till Kungl. Majit begära fortsatt allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan örn behövliga reformer på vägväsendets område;

motionen II: 294 av herr Åqvist, vari yrkats avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 122 angående förstatligande av den allmänna väghållningen på
landet;

motionen II: 295 av herr Hansson i Skediga, vari yrkats, att riksdagen
måtte uttala, att bidragsprocenten till landsbygdens vägunderhåll i likhet
med vad som föreslagits för städer och samhällen borde utgå med 95 %, att
varje län liksom städer och större samhällen beredes tillfälle att självt avgöra.
örn vägväsendet borde övertagas av staten eller ej, samt att ett underlättande
av de enskilda vägars övertagande till allmänt underhåll, som bidroge
till underlättande av den allmänna samfärdseln, borde ske; samt

motionen II: 296 av herrar Hallagård och Gustafsson i Lekåsa, vari yrkats,
att riksdagen skulle under den förutsättningen tillstyrka de huvudgrunder för
vägväsendets framtida ordnande, som upptagits i Kungl. Maj :ts proposition nr
122, att sådana bestämmelser utfärdades, att landsbygdens intressen och behov
i fråga örn vägväsendet kunde tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt,

1) att riksdagen måtte såsom eget yttrande angående de genom förevarande
proposition framlagda huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet åberopa vad utskottet i utlåtandet anfört;

2) att de likalydande motionerna I: 204 och II: 273 samt motionen II: 296
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under 1) ;

3) att motionen II: 295, i den mån den icke kunde anses besvarad genom
utskottets hemställan under 1), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

4) att de likalydande motionerna I: 219 och II: 293 samt motionen II: 294
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Eklund,
Pettersson i Hällbacken. Staxäng, von Seth och Lindahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen såsom yttrande i anledning av förevarande proposition
måtte uttala, att riksdagen icke kunnat godtaga den av departementschefen
förordade reformen beträffande vägväsendet;

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa örn en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande utjämning av landsbygdens vägskattebörda
samt rörande i övrigt behövliga reformer på vägväsendets område;

3) att motionerna I: 204 och 219 samt II: 273, 293, 294, 295 och 296, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom reservanternas hemställan under
1) och 2), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den fråga, som kammaren
nu går att taga ställning till, är en av de största frågor som framlagts för
riksdagen. Det föreliggande ärendet innehåller många olika problem. Det inbegriper
organisatoriska och ekonomiska problem. Här beröras den kommunala
självstyrelsen och de olika bygdernas intressen, och här möta också sociala
problem jämte naturligtvis också de vägtekniska och vägtrafikproblemen.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)

Såsom i deri till utskottsutlåtalidet fogade reservationen framhållits — det
har även utskottet sagt i sitt utlåtande — har den nuvarande vägorganisationen
ej fungerat längre än från och med år 1937. Den organisation, som då kom
till stånd efter en omsorgsfull utredning, har visat sig vara en för vårt land
ändamålsenlig organisation. Den är uppbyggd på den gamla principen örn kommunernas
självbestämningsrätt, och väglagen har också kommunallags natur.
Vägdistrikten gjordes större, något som möjliggjort en ökad maskinell drift och
anställande av särskilt utbildade arbetsledare och överhuvud taget åstadkommit
en mera rationell arbetsorganisation. I de yttranden, som länsstyrelserna
avgivit över de sakkunnigas förslag, vilket lagts till grund för propositionen,
ha dessa — liksom även departementschefen i propositionen — vitsordat att
den vägorganisation som trädde i kraft den 1 januari 1937 genomförts på ett i
stort sett tillfredsställande sätt. Även utskottet ger ett gott betyg i detta avseende,
i det att utskottets majoritet yttrar på sid. 5:

»Vid bedömandet av den nuvarande organisationens ändamålsenlighet kan
man väl, enligt utskottets mening, icke bortse från de betydande insatser, som
gjorts av vägstyrelserna till främjande av den snabba utvecklingen på detta
område. Med hänsyn till de möjligheter, som stått vägstyrelserna till buds,
måste dessa anses ha handhaft sina uppgifter på ett, i stort sett, mycket
tillfredsställande sätt.»

Det är ju allmänt bekant att vägväsendet gjort betydande framsteg under
den tid detta system tillämpats. Betydelsefulla erfarenheter ha vunnits, och
den nya organisationen har nu hunnit genomföras i full utsträckning. De olika
vägdistrikten ha sålunda byggt garage, de ha uppköpt maskiner och äga nu
fullständiga maskinparker, de ha anställt arbetsledare, och de lia förvärvat
fastigheter för garagen och för arbetarbostäder.

Det var därför med ganska stor förvåning landsbygdens befolkning och särskilt
dess ledande kommunalmän mottogo det förslag som de sakkunniga framlade.
Det innebär ju ett fullständigt avskaffande av den nuvarande väglagen
och av vägkommunerna och vägväsendets totala förstatligande. En ny organisation
skall byggas upp med statliga ämbets- och tjänstemän som skola övertaga
den nuvarande vägkommunens uppgifter. Även sådana ärenden som t. ex.
byggande eller omläggning av allmän väg, intagning till allmänt underhåll av
vägar eller indragning av allmän väg från det allmänna underhållet skola enligt
förslaget i största utsträckning göras beroende av beslut av ett centralt
ämbetsverk i Stockholm.

Formellt har detta ärende aktualiserats genom att kommunalskatteberedningen
gjort en framställning till vederbörande departementschef. Jag måste
säga att det nästan verkar, som örn denna framställning hade gjorts på beställning.
I varje fall tycks ett intimare samarbete i det avseendet ha ägt rum, ty
i anledning av denna kommunalskatteberedningens framställning tillsatte dåvarande
departementschefen dessa sakkunniga och meddelade dem direktiv för
deras utredningsarbete. Dessa direktiv präglas av en mycket olycklig ensidighet.
Utredningen har inte haft att pröva, huruvida andra möjligheter till vägskatteutjämning
än ett fullständigt förstatligande vore tänkbara, eller överhuvud
taget frågan örn vägväsendets ändamålsenliga organisation. Enligt
direktiven har utredningen endast haft att klarlägga, huru ett förstatligande
av vägväsendet borde utformas. I ett yttrande från en länsstyrelse har också
framhållits att sammansättningen av utredningskommittén är sådan att den
tekniska ledningen har dominerat och att således redan genom sammansättningen
av kommittén utredningsarbetet skulle få det föreliggande resultatet.

Kungl. Maj :t föreslår nu att riksdagen i princip skall besluta örn vägväsendets
på landet fullständiga förstatligande. Vid detta besluts fattande i dag

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
finnas inga alternativ att väga emot varandra. Några undersökningar om möjligheterna
till reformer inom den nuvarande organisationens ram föreligga
inte. Några alternativ i fråga örn möjligheterna till skatteutjämning finnas
icke. Man har ingenting att jämföra med, när det gäller att bedöma förtjänster
eller brister. De sakkunniga ha helt förbigått denna del av problemet, och
propositionen följer i princip de sakkunnigas huvudlinje.

Reservanterna ha den uppfattningen, att en hel mängd frågor, som sammanhänga
med vägproblemen, kunna regleras på ett lämpligt sätt, utan att
väghållningen förstatligas. Genom statens fullständiga övertagande av vägväsendet
på landet skulle en mycket viktig kommunal självförvaltningsuppgift
i ett slag överföras till ett centralt ämbetsverk och dess lokala förvaltning.
Enligt den nuvarande organisationen ha vägkommunerna och staten samverkat
på så sätt, att kommunerna handhaft väghållningen och burit en viss del av
kostnaderna härför, medan staten beviljat övriga medel samt ställt den särskilda
tekniska sakkunskap, som varit erforderlig, till förfogande. De medel,
som staten har ställt till vägväsendets förfogande, ha på olika sätt varit mycket
strängt kontrollerade. Genom det nuvarande systemet har den praktiska
kunnigheten hos bygdens förtroendemän och de tekniskt kunniga ämbetsmännens
insikter samtidigt utnyttjats, och de olika organen ha kompletterat
varandra på ett sätt som varit till stor fördel för vägväsendets utveckling.
Det måste befaras, att vägärendenas centralisering till ett tekniskt ämbetsverk
i Stockholm lätt kommer att leda till att de olika bygdernas intressen icke
komma att vinna samma beaktande sorn. tidigare. För bygdernas invånare upplöses
sambandet mellan det lokala vägnätets tillstånd och deras egna ekonomiska
prestationer, och därigenom förloras det kontrollerande arbete och den erfarenhet,
som hittills har kunnat utnyttjas på det hållet. Reservanterna framhålla
också i sitt yttrande: »Vederbörande myndigheter få emellertid en för kanske
lång tid framåt snäv ekonomisk ram, inom vilken de olika anspråken skola tillfredsställas.
Följden härav måste befaras bli, att verket» — det är det centrala
verket som avses — »hos vilket avgörandet i praktiken sannolikt kommer
att ligga, i sitt avvägande av skilda behov kail komma att fatta
beslut, vilka för den berörda bygden te sig otillfredsställande. Inom verket
förefintlig sakkunskap kan nämligen aldrig ersätta bygderepresentanternas
insikter i de lokala problemen.» Organen kunna komplettera
varandra, men den tekniska sakkunskapen kan aldrig ersätta den praktiska
erfarenheten hos de kommunala förtroendemännen. I och med att vägstyrelserna
och vägstämmorna försvinna såsom organ för kommunal självförvaltning,
upphör också bygden att äga tillgång till personer med verklig inblick i vägväsendets
problem, ty de nya organ som föreslås, vägnämnderna, komma inte
att ha hand örn några ekonomiska frågor eller någon förvaltning av något
slag. Dessa vägnämnder komma därför inte att erhålla den tillräckliga insikt
i vägförvaltning och vägekonomi. som är nödvändig för att de skola kunna effektivt
bidra till vägfrågornas riktiga lösning. Det finns således mycket starka
anledningar att befara, att den föreslagna organisationen skall få ogynnsamma
verkningar beträffande lösningen av landsbygdens vägproblem, och det har
också understrukits på ett synnerligen kraftigt sätt i avgivna yttranden -—
man kan här tala om massavstyrkande yttranden.

Det finns i denna stora fråga värden som inte kunna direkt mätas i pengar.
Frågan innehåller, som jag erinrade örn i början av mitt anförande, många olika
problem. När det gäller intagning till allmänt underhåll eller indragning från
allmänt underhåll av enskild väg, gör sig stark oro gällande, att bygdeintressena
inte skola komma till sin rätt. Vägnämnderna bli, som någon yttrade,

Onsdagen den d juni 1942 f. m.

Nr 21.

Äng. uägväsendets förstatligande. (Forts.)
ett surrogat för vägstämmor och vägstyrelser. En länsstyrelse har i sitt yttrande
kallat den föreslagna organisationen med vägnämnder en skuggorganisation.
Den kommunala självstyrelsen, som är så betydelsefull i vårt svenska
folkstyre, vakar ständigt över sina förtroendemän och deras åtgärder och reagerar
vid misskötsel genom att avsätta dem. Vägstyrelserna och vägstämmoombuden
äro bygdernas kommunala förtroendemän, och ett utdömande av vägstyrelserna
är detsamma som ett utdömande av hela den kommunala självstyrelsen.
Det finns ett annat område, där staten lämnar mycket stora bidrag,
nämligen skolväsendet, men man har i varje fall inte ännu hört, att det skall
förstatligas.

Kommer den nyordning, som föreslås, att göra vägnätet bättre? På den
frågan svarar jag nej. Det kan tvärtom befaras bli en tillbakagång för det
s. k. bygdevägnätet. Kommer vägväsendet efter reformen att bli billigare?
Även på den frågan svarar jag nej. Jag skall litet senare återkomma till de
ekonomiska konsekvenserna av förslaget. Krav kunna, såsom jag yttrade, i
sparsamhetssyfte resas på ett eftersättande av vissa väguppgifter. och då kan
man misstänka, att detta eftersättande kommer att gälla bygdevägarna.

I sakkunnigförslaget har också upptagits tanken på en utgallring av en del
allmänna vägar på landet från det allmännas underhåll i samband med statens
övertagande av vägväsendet på landet, för att man skall minska kostnaderna
för statsverket. Departementschefen har tagit avstånd från detta de sakkunnigas
förslag. Men sedan den tanken en gång har kommit fram, kan den ju när
som helst i framtiden åter tagas upp, sedan den nya organisationen genomförts,
och då är bygdens motstånd brutet. Utvecklingen på landet har ju hitintills
varit den, att allteftersom vägar, underhållna av enskilda, ha blivit så starkt
trafikerade, att de kunna anses tjäna den allmänna trafiken, Ira de intagits till
allmänt underhåll. Skulle den tanke, som ligger bakom nu berörda förslag, i
framtiden vid något tillfälle vinna gehör, skulle det betyda en reform baklänges,
ty då skulle en del allmänna vägar åter förklaras såsom enskilda vägar och
underhållas av de närbelägna fastigheterna. Jag frågar: vart tar då den skatteutjämning
vägen, som man med denna reform vill genomföra? Det finns vissa
risker förbundna med reformen, vilka man måste påtala, så att de inte i framtiden
komma såsom överraskningar.

Att det finns vissa farhågor för bygdens intressen, bär också bekräftats
i utskottet genom upplysningar, som ha lämnats under diskussionerna. Vi Ira
fått veta, hur vägärendena för närvarande behandlas med hänsyn till de begränsningar
i fråga örn vägbyggnadsföretag, som måste göras på grund av
det statsfinansiella läget. Man infordrar till kommunikationsdepartementet
alla framställningar om omläggningar, förbättringar och nybyggnader av vägar,
och man diskuterar där varje särskilt vägföretag, och sådana företag, som
ej kunna anses ha någon större betydelse för trafiken, skjutas obönhörligt åt
sidan. Bedömandet blir naturligtvis beroende på elen större eller mindre betydelse
som vederbörande tillmäter riksvägar, huvudvägar eller bygdevägar.
Bygdevägarna ha dock under de sista 20 åren efter biltrafikens tillkomst fått
en stor betydelse för förmedling av handelsvaror, för mjölktransporter till mejerierna
och för vedtransporter o. s. v., och de bilda ett nät som anknyter till
riks- och huvudvägarna.

Beträffande merkostnaderna för vägväsendets förstatligande gör departementschefen
en uppskattning i propositionen och kommer till det antagandet,
att de komma att uppgå till omkring 25 miljoner kronor eller samma summa
som för närvarande utgår i vägskatt. Reservanterna hävda att det synes i
varje fall sannolikt — och för min del hävdar jag det alldeles bestämt — att

Xr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
kostnaderna för vägväsendets administration efter ett förstatligande komma
att avsevärt överstiga de nuvarande. Reservanterna äro inte heller övertygade
örn att ett förstatligande skulle medföra ett bättre utnyttjande av anslagen,
än den nuvarande organisationen medger. De sakkunniga — det har också
upprepats i propositionen — ha gjort en jämförelse med statens järnvägar.
Men att jämföra ett statens affärsdrivande verk med den allmänna väghållningen
på landet är omöjligt, ty användandet av anslag till statens järnvägar
regleras av förhållandet mellan dess inkomster och utgifter. Man vinner tack
vara jämförelsen mellan inkomster och utgifter en klar belysning av frågan,
örn driften anordnats ekonomiskt eller icke. Väghållningen på landet är däremot
enbart en fråga örn utgifter.

Av de sakkunnigas betänkande framgår, att det centrala verket bland annat
skall utbyggas med en överdirektörstjänst och nya byråer. För lokalförvaltningen
skall landet indelas i distrikt. De sakkunniga hade föreslagit 12
distrikt, men departementschefen har i det avseendet förbättrat förslaget genom
att föreslå inrättandet av ett distrikt för varje län. Den helt nya distriktsorganisation,
som skall uppbyggas, måste bli mycket dyrbar. Ali erfarenhet
har givit vid handen, att när uppgifter övertagas av statsverket, inträder en
allt större kostnadsökning. Det har inom utskottet lämnats sådana upplysningar,
att man kan befara, att vid uppbyggandet av den nya organisationen
brist kommer att råda på för de nya uppgifterna praktiskt-tekniskt kvalificerade
krafter. Efter vad som upplysts har detta även för de sakkunniga utgjort ett
visst bekymmer. Men när man pekar på detta förhållande, tröstas man med,
att även örn det inte finns kompetenta personer nu, skulle man kunna skaffa
sådana och öka kompetensen genom att höja lönerna. Men det är ju uppenbart,
att det är detsamma som en kostnadsökning.

Det är ganska märkligt, att propositionen inte närmare berör kostnaderna
för den nya organisationen. Det är naturligt, att utskottet då inte heller har
kunnat göra det. I propositionen framlägges ingen personalstat, och det föreligger
överhuvud taget inte någon utredning, som kunnat giva utskottet möjlighet
att bedöma de ekonomiska konsekvenserna i det avseendet. Man fattar
således ett principbeslut så att säga i blindo. Jag har för mitt eget bedömande
skaffat en del upplysningar, och jag har här från en länsstyrelse — för undvikande
av missförstånd ber jag att få säga, att det inte är länsstyrelsen i det
län, varifrån jag själv är — en uppgift örn behovet av befattningshavare i det
distriktet, och den uppgiften visar att de beräkningar, som de sakkunniga
gjort, inte hålla streck. Det behövs mera folk och högre lokalhyror, och enligt
den uppgift jag har skulle kostnaderna flerdubblas i det länet. Slår man
tillsammans motsvarande siffror för samtliga distrikt, förstår man, att betydande
kostnadsökningar äro att vänta.

Jag frågar: Är det nödvändigt eller rimligt, att i denna kristid med
en anhopning av nya uppgifter och därmed följande utgifter för statsverket
genomföra en reform med så starkt ökad ansvällning av de statliga uppgifterna
och därmed förenade kostnader? Nödvändigt kan det inte vara, då enligt
departementschefens uttalande i propositionen den nuvarande organisationen
i stort sett väl fyllt sin uppgift och då den därtill är ny — jag erinrade
nyss om att den infördes den 1 januari 1937. En fullständigare utredning i
kostnadsfrågan och olika alternativ till frågans lösande hade, synes det mig,
varit absolut nödvändiga. När man bedömer detta problems ekonomiska sida,
bör man observera, att på intet annat område av statlig verksamhet finnes
någon motsvarighet till vad man nu skall genomföra på detta område. Vägväsendet
omspänner hela landet. I dess mest avlägsna delar skola således, örn
beslutet går igenom, hädanefter statliga befattningshavare vara verksamma,

Onsdagen den 3 juni 1942 1. m.

Nr 21.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
inte bara på fasta arbetsplatser, såsom vid vägbyggnader och dylikt, utan
också på mycket rörliga arbetsplatser, såsom när det gäller vägunderhållet.

Utskottets majoritet yttrar i fråga örn sparsamheten: »Det bör också vara
lättare för staten att hos egen förvaltning framtvinga erforderlig sparsamhet.
Kostnaderna måste ju hållas inom och verksamheten följaktligen lämpas efter
den ekonomiska ram, som gives genom de anslag riksdagen ställer till förfogande.
» Men det är ju precis vad som sker med den nuvarande organisationen.
Omfattningen av arbetena på vägbyggandets område regleras genom de anslag,
som nu ställas till förfogande. Det blir ingen ändring i det avseendet,
och inte kan man, såsom jag tidigare har sagt, ha anledning antaga, att kostnaderna
skola nedbringas enbart därför, att ett förstatligande kommer till
stånd.

Sedan ha vi en sak, som jag inte kan underlåta att peka på i detta sammanhang,
och det är kontrollen över vägväsendet. Reservanterna yttra fullkomligt
riktigt i reservationen: »Beträffande vägväsendet torde såsom på intet
annat område kontroll över anslagens användning vara angeläget. För närvarande
finnes också här en kontroll, som nästan saknar motstycke beträffande
offentliga anslag, nämligen en detaljerad granskning av såväl teknisk sakkunskap,
som äger mycket goda möjligheter att förhindra varje tekniskt oklok
disposition, som ock av kommunalt valda jämte av länsstyrelsen förordnade revisorer,
vilka kunna bedöma, örn varje möjlighet till klok och sparsam hushållning
iakttagits.» Det är klart, att vägstyrelserna måste äga den ambitionen,
att de tillse att vägskatten hålles nere, och däri ligger en sporre till sparsamhet.
Örn nu vägkommunerna skola försvinna, kommer den tekniska personal,
som hitintills utövat kontrollen, att övertaga ledningen av vägförvaltningen,
och den kontrollerande funktionen kommer att omhänderhavas av en central
revision. I propositionen föreslås inrättandet av två s. k. överrevisorstjänster
efter mönster från statens järnvägar. Den kontroll, som utövas av vägstämmorna
genom deras revisorer och genom att vägstämmorna bevilja ansvarsfrihet,
försvinner.

Ett annat viktigt spörsmål inrymmes i detta ärende. Propositionen föreslår,
att vid övertagandet av väghållningen staten skall övertaga alla vägdistriktens
tillgångar och skulder. Detta kommer att i praktiken verka mycket orättvist.
Det finns vägdistrikt som ha värdefulla tillgångar, åstadkomna genom en försiktig
och klok hushållning och genom att man med tanke på framtiden har
avsatt medel för vissa vägbyggnadsändamål. Vägdistrikten äga värdefulla
byggnader och de ha förvärvat mark. Det göres nu ingen åtskillnad. Alla vägdistrikt
skola avstå från sina tillgångar. Under överläggningen inom utskottet
har det erkänts, att här inrymmes ett moment, som i tillämpningen måste komma
att verka orättvist.

Intet annat land har gått så långt i förstatligande av vägväsendet, som
fallet skulle bli för Sveriges vidkommande, örn den föreliggande propositionen
bifalles. När man i andra länder gått till ett förstatligande av vägväsendet,
har detta skett endast till 5 å 10 procent av det totala vägnätet. I propositionen
föreslås, att staten skall övertaga hela landets till 90,000 km uppgående
vägnät, fördelat på c:a 5,000 km rikshuvudvägar, 20,000 km länshuvudvägar,
60,000 km mindre landsvägar och bygdevägar samt 5,000 km ödebygdsvägar.
Dessa siffror ange uppenbart vilken stor och omfattande förvaltningsuppgift
det här kommer att röra sig örn.

Såsom huvudskäl för ett statligt övertagande av den allmänna väghållningen
har anförts den vinst man ur skatteutjämningssynpunkt därigenom skulle nå.
Denna synpunkt har legat till grund för kommunalskatteberedningens på sin
tid avlåtna skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet. Man förmenar, att genom väg -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendcts förstatligande. (Forts.)
väsendets totala förstatligande vägskatten skulle försvinna, varigenom kommiinalskatteberedningens
arbete med skatteutjämningsproblemet skulle bli enklare.

Det skall villigt erkännas, att varje lindring eller utjämning av vägskattebördan
måste betecknas såsom en vinst. Det finns emellertid inga alternativ i
den föreliggande propositionen. Man kan väl tala om att vägskatten försvinner,
men den kommer igen genom de ökade statsutgifterna. Landsbygdens folk
betala ju också kronoskatt. Vägskatten kommer således åter i annan form.
I det avseendet kan också anföras, att vägskatten undan för undan sjunkit på
senare år. Såsom ett bevis härför kan anföras, att det s. k. särskilda vägskatteutjämningsbidraget
för innevarande budgetår utgår med 3.370,000 kronor.
För nästa år har riksdagen, som redan godkänt sjätte huvudtiteln, beviljat
allenast 1,140,000 kronor för detta ändamål. Det är således ungefär en tredjedel
mot föregående år. Detta är ju också ett belägg för att vägskatterna äro
i sjunkande.

Departementschefen har icke såsom påyrkats i ett flertal yttranden upptagit
spörsmålet om en förnyad utredning örn möjligheterna att vinna en skatteutjämning
på annat sätt än genom ett totalt förstatligande. Men departementschefen
gör på sid. 34 i propositionen ett uttalande, som är förtjänt av uppmärksamhet.
Departementschefen yttrar: »Helt visst kan en jämnare fördelning av
väghållningsbesväret i åtskilliga hänseenden vinnas genom reformer inom den
nuvarande organisationens ram. Önskemålet örn likställighet mellan fastighet
och inkomst i fråga om skyldighet att bidraga till vägväsendet kan naturligtvis
realiseras även utan ett förstatligande av detta.» Det hade varit särdeles önskvärt
att få se en utredning örn de alternativ, som departementschefen erkänner
kunna uppställas i fråga örn skatteutjämningen. I de avgivna yttrandena ha
åtskilliga förslag i detta avseende framförts. Vägstyrelsernas förbund har i
sin remisskrivelse till Kungl. Maj:t angivit ett alternativ — d. v. s. skrivelsen
innehåller egentligen två alternativ, ty alternativet med en mera fast vägskatt
inrymmes också i denna skrivelse. Även andra möjligheter kunna ju tänkas.
En ytterligare justering av vägdistrikten# storlek skulle givetvis också verka
utjämnande.

Det finnes således alla skäl att underkasta detta ärende en förnyad granskning.
En skyndsam förnyad utredning bör enligt reservanternas mening vidtagas.

Utskottet yttrar på sid. 4 i utskottsutlåtandet: »Enligt de förhållanden, som
voro rådande vid tiden för kommunalskatteberedningens framställning och på
vilka beredningen grundar sina beräkningar, skulle genom vägskattens bortfallande
det sammanlagda kommunala skattetrycket lättas i sådan grad, att
antalet kommuner, som bleve i behov av skatteutjämningsåtgärder, skulle
minska med över 600.» Det kan därvid anmärkas, att under tiden från kommunalskatteberedningens
framställning den sänkta vägskatten givetvis verkat
därhän, att detta antal redan nu torde vara mindre.

Vid justeringen av utlåtandet inom utskottet lämnades en upplysning, som
jag inte kan undanhålla kammaren. Det framhölls, att det kunde tänkas, att
de sämst ställda kommunerna inte komme att hjälpas genom den föreslagna
reformen, ty genom att vägskatten bortfaller minskas skatteutjämningsbidraget
med den verkan, att kommunernas innevånare i stället får betala högre
samlade kommunala skatter. Man kan således vänta överraskningar även på
skatteutjämningens område. Det hade varit synnerligen angeläget, att man på
detta område, såsom skett på många andra områden, hade fått en närmare
utredning om hur verkningarna gestalta sig i praktiken. De ensidiga direktiv,
de sakkunniga fått, ha icke innefattat en dylik undersökning, och följaktligen
stå vi på den punkten ovetande örn verkningarna.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)

Jag skall inte fortsätta mycket längre. Jag skall endast med några ord beröra
vad propositionen innehåller av s. k. förbättringar i förhållande till de
sakkunnigas förslag. Jag har redan erkänt att den nya indelningen av distrikten,
som gjorts till länsdistrikt, var en förbättring. När det har gällt att försöka
möta den kritik, som riktats mot förslaget att helt koncentrera organisationen
till ett centralt ämbetsverk, har man i propositionen kopplat in länsstyrelserna,
som skulle ha en viss initiativrätt i vägfrågor. Men man har i propositionen
gjort länsstyrelsernas ställning i organisatoriskt avseende mycket
egendomlig. Man har samordnat länsstyrelserna med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i Stockholm. Vägdirektören i länet har gjorts till föredragande i
länsstyrelsen, och avsikten har, så vitt man kan utläsa, varit att skjuta föredragande
landssekreteraren åt sidan. Landssekreteraren skulle komma att inträda
i landshövdingens ställe, då denne vore förhindrad.

Betänkligheter mot denna organisation lia framförts under hand, och även
utskottet har i det avseendet gjort en viss ändring genom att framhålla, att
landssekreteraren bör beredas tillfälle att närvara. Men kvar står, att i sådana
fall, där länsstyrelsen och det centrala ämbetsverket i Stockholm icke äro ense
— det må nu vara i fråga örn nybyggnader, förbättringsarbeten, indragning
eller intagning av väg — skola ärendena automatiskt gå till Kungl. Maj :t, som
skall avgöra saken.

Jag måste konstatera, att det är en mycket egendomlig ställning man tilldelar
länsstyrelserna, när man på detta sätt sidoordnar dem nied det centrala
ämbetsverket i Stockholm. Länsstyrelserna äro ju dock riksstyrelsens lokala
avdelningar och ha hitintills intagit en mycket självständig ställning. Den föreslagna
organisationen måste i sina verkningar antingen medföra en betydade
anhopning av vägärenden hos Kungl. Majit, eller också kan den leda till
att länsstyrelserna, för att undvika att på detta sätt komma i konflikt nied det
centrala verket, icke med tillräcklig kraft hävda bygdens intressen.

I princip följer propositionen de sakkunnigas förslag, och detta förslag har
mött de kraftigaste gensagor i de över betänkandet avgivna yttrandena. Beträffande
de förändringar, som i propositionen vidtagits gent emot de sakkunnigas
förslag, ha emellertid inga yttranden infordrats. Till utskottet har dock
inkommit skrivelse från vägstyrelsernas förbund, som alltfort vidhåller sitt
avstyrkande.

På sid. 20 i propositionen redovisas avgivna yttranden, och man finner där
att 19 av de 24 länsstyrelserna ha avstyrkt förslaget. Dessutom ha länsstyrelserna
i Västmanlands och Kopparbergs län visserligen i princip uttalat sig för
ett förstatligande, men ansett ytterligare utredning örn sättet för vägfrågor
handläggning m. m. erforderlig. 146 vägstämmor lia motsatt sig förslaget, medan
21 ha tillstyrkt och 3 avstått från att taga ställning. Av städerna ha 5 avstyrkt
förslaget och 43 ha icke uttalat sig i principfrågan. 4 köpingar lia avstyrkt
och 7 ha avstått från att yttra sig i principfrågan. Av lnunicipalsamhällena
ha 46 avstyrkt och 49 avstått från att yttra sig. Vidare lia avstyrkande
utlåtanden inkommit från svenska vägstyrelsernas förbund samt svenska
landskommunernas förbund. Samtliga yttranden innehålla synnerligen skarpa
erinringar mot förslaget. Man märker således att motståndet är mycket starkt
inom de kretsar, som beröras av dessa spörsmål.

_ Reservanterna anse att inga olägenheter kunna uppkomma, örn en fullständigare
utredning verkställes på det sätt som reservationen föreslår, och bakom
det kravet stå så många av de avgivna yttrandena, att det egentligen borde
vara mycket svart att icke tillmötesgå en sådan önskan. Den föreslagna organisationen
inrymmer många risker, olägenheter och kostnader m. m. I alla dessa
hänseenden vill man gärna se alternativa förslag upprättade.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)

Med framhållande av detta anhåller jag, herr talman, att få yrka avslag på
utskottets hemställan och bifall till den vid utlåtandet avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar von. Horn, Bäckström, Carlström, Mannerskantz,
Björkman och Bengtsson.

Herr förste vice talmannen, sorn. för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7.30 e. m.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Att den proposition om förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet, som kammaren nu har att taga ställning
till, vållar både oro och tvekan, är ingenting att förundra sig över. Visserligen
ger den historiska redogörelse, som propositionen innehåller, vid handen
att frågan hört till de ofta återkommande och att den sålunda ingalunda
dykt upp såsom ett för dagen nytt och främmande problem. Men när man nu
på allvar söker möjlighet att förverkliga den omstridda tanken, betyder detta
dock ett så avsevärt avsteg från en gammal tradition, i vissa avseenden också
en god tradition, att man fuller väl förstår den uppkomna tveksamheten.

Det är uppenbart, men bör måhända ändå konstateras, att vad som föranlett
detta övergivande av gamla grundsatser ingalunda är lusten att till varje pris
åstadkomma en ändring. Orsaken är den tekniska och ekonomiska utvecklingen,
som gjort den kommunala självstyrelsen på vägväsendets område, vilken
varit denna gamla traditions kännemärke, till ett utanverk utan kärna, men ett
utanverk som numera hindrar en rationell tillämpning av de möjligheter, som
den tekniska utvecklingen skapat. Sedan den växande trafiken och det ekonomiska
livets ökade rörlighet, den moderna utvecklingen överhuvud taget, föranlett
att de allmänna vägarna från en huvudsakligen lokal angelägenhet blivit
ett riksintresse, för vars tillgodoseende staten bidrager med den ojämförligt
största delen av kostnaderna, ha de lokala synpunkterna vid bedömandet
av vägproblemen måst underkasta sig rikssynpunkterna. Detta har skett inte
blott såsom ett allmänt betraktelsesätt, utan även i den praktiska tillämpningen.
Den tekniska utvecklingens större krav ha nödvändiggjort en central prövning
av vägärendena ur tekniska synpunkter, och avgörandet i denna sak ligger
numera icke i de lokala myndigheternas utan i den genom statens försorganordnade
tekniska granskningsmyndighetens hand. De betydande ekonomiska
bidrag, som staten lämnar, ha gjort det nödvändigt att den ekonomiska prövningen
och avgörandet ligga ej i de kommunala myndigheternas, utan i statens
hand. Ju större statens bidrag blir — och den saken bör uppmärksammas, örn
man, såsom. reservanterna tydligen göra, leker med tanken på någon sorts statligt
utjämningsförfarande såsom ersättning för detta förslag — desto hårdare
blir också dess anspråk på kontroll och bestämmanderätt och desto mindre det
reella innehållet i den påstådda kommunala självstyrelsen.

Den föregående ärade talaren erinrade örn att den väglag, som för närvarande
gäller och som för inte så många år sedan antogs av riksdagen, bygger på
principen m den kommunala självbestämningsrätten. Detta är alldeles riktigt,
men förhållandet är ju det, herr talman, att denna princip icke har kunnat
förverkligas. Detta, har icke berott på någon ovilja mot den kommunala självbestämningsrätten
i och för sig, utan på utvecklingens egen inneboende kraft
och på de nya krav, som. den rest. Detta har gjort det omöjligt att fullt tillämpa
den kommunala självbestämningsrätten. Om någon därför envisas att
alltjämt tala om vägväsendet såsom en kommunal förvaltningsuppgift av sådan
betydelse, att dess överlåtande till staten skulle betyda begynnelsen till ett
raserande av den kommunala självstyrelsen i vårt land, så är detta en lek med
ord.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)

Herr J. B. Johansson erinrade också örn att bestämmanderätten över vägärendena
enligt det nu föreliggande förslaget skulle komma att ligga hos ett
centralt statligt verk. Men i själva verket förhåller det sig ju så, att bestämmanderätten
också nu ytterst ligger hos ett centralt statligt verk. Jag föreställer mig
att den ärade talaren i sin egenskap av ordförande i en vägstyrelse har haft
många tillfällen att konstatera, hurusom bestämmanderätten i realiteten även
nu ligger hos ämbetsverket, samt att vägstyrelsernas — de lokala vägmyndigheternas
— möjligheter att inverka på frågornas avgörande ytterst äro synnerligen
små. Den kommunala självstyrelsen på vägväsendets område har inte
mist sitt reella innehåll endast av den anledningen, att staten lämnar bidrag
till väghållningen och vägväsendets förkovran. Det är snarare behovet
av ekonomisk och kanske framför allt teknisk kontroll över vägväsendets utveckling
som har gjort det nödvändigt för staten att skaffa sig ett inflytande
över vägärendenas behandling. Särskilt när det gäller den tekniska granskningen,
ha de kommunala organen icke möjligheter att tillgodose rikssynpunkterna.
Det faktiska förhållandet är ju, såsom jag förut har sagt, att bestämmanderätten
i allt det väsentliga redan är undantagen från de kommunala
organens faktiska beslutanderätt. Dessas uppgift har mera kommit att bli av
rådgivande och i viss mån administrativ karaktär. Jag har för min personliga
del en mycket stark känsla av den kommunala självstyrelsens betydelse
såsom en av hörnstenarna i en demokratisk samhällsordning. Men jag är inte
riktigt övertygad om att en självstyrelse, som är mera sken än sak, i längden
förmår upprätthålla den aktning och respekt, som självstyrelsen måste äga
för att bli den makt, som man önskar.

Vill man se förhållandena sådana de äro, så är läget detta: Det är staten,
som genom sina organ ytterst bestämmer över om en väg skall byggas, var
den skall gå fram, när den skall byggas och hur det skall ske, och vägväsendets
utveckling bestämmes helt av de ekonomiska möjligheter, som stå staten
till buds. Det blir sedan inte mycket kvar av den kommunala självstyrelsens
myndighet. Utvecklingen har gjort den gamla traditionen utan innehåll på
detta område. Men dess bibehållande försvårar det effektiva utnyttjandet av
den tekniska organisation, som staten redan nu måst skapa för vägväsendets
omhänderhavande. Och i den del, där den ännu bevarar ekonomisk samhörighet
med den kommunala beskattningen, konserverar den en orättvisa mellan
olika befolkningsgrupper och samhällstyper, som mycket illa rimmar med
vägväsendets allmänt erkända karaktär av ett riksintresse, ej ett bygdeintresse.

Ty det är givetvis, herr talman, inte på några teoretiska resonemang om
den kommunala självstyrelsens iner eller mindre reella innebörd som det nu
föreliggande förslaget vilar, och sådana ha icke heller föranlett dess framläggande.
Att jag har tillåtit mig dröja därvid beror endast därpå, att omtanken
om den kommunala självstyrelsen anförts som ett huvudargument mot
övergång till en statlig vägorganisation. Jag har sökt visa, att detta tal knappast
handlar om några realiteter, utan mera hänför sig till en tradition, som
förlorat sitt verkliga innehåll och som på grund äv utvecklingens egen makt
inte heller kan återfå det. Vad som föranlett förslagets framläggande är de
båda skill som jag nyss framfört: önskvärdheten att åstadkomma en behövlig
rationalisering av vägväsendet och att underlätta möjligheten till en rättvisare
fördelning av de kommunala skattebördorna.

Vad det senare skälet beträffar, äro kammarens ledamöter väl underkunniga,
örn de orsaker, som föranlett förslagets framläggande. Den direkta anledningen
till den utredning, som ligger till grund för det föreliggande förslaget,
utgöres ju av en framställning från kommunalskatteberedningen, som
erinrade örn att de nu utgående vägskatterna tryckte skattebetalarna mycket

4$ Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
ojämnt och i åtskilliga fall synnerligen hårt. Med hänsyn till de spörsmål.,
som kommunalskatteberedningen hade att utreda, vore det därför synnerligen
önskvärt, örn genom vägskattens avlyftande från det kommunala skatteunderlaget
dels kunde vinnas en välbehövlig lättnad i den kommunala skattebördan,
dels ökade möjligheter skapas för en bättre lösning av den svåra frågan
om en rättvis kommunal skatteutjämning. Den ojämna fördelning av väghultningsbördan,
som här påtalas, är anmärkningsvärd i flera hänseenden. Den
innebär först och främst en markant skillnad mellan städer och landsbygd.
Vid en inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under år 1940 gjord undersökning
visade det sig att den genomsnittliga bördan för 52 städer, för vilka
fullständiga uppgifter förelågo beträffande underhåll och byggande av för
biltrafiken viktiga vägar, efter avdrag för statsbidrag utgjorde 16 öre per skattekrona.
Den genomsnittliga utdebiteringen av vägskatt för landsbygden utgjorde
samma år 1 krona 42 öre. Även örn man besinnar att städernas väghållningskostnader
i realiteten bli större genom att de vägar och gator i städerna,
som motsvaras av enskilda vägar på landet, i stor utsträckning tagas
i anspråk för den allmänna samfärdseln, är det dock uppenbart att här föreligger
en disproportion som är orättvis, i ali synnerhet med hänsyn till att de
för allmänna samfärdseln viktiga trafiklederna blivit ett intresse ej blott för
landsbygden, utan för hela riket. Det måste, så vitt jag förstår, vara en angelägen
uppgift, ej minst ur landsbygdsintressets synpunkt, att få denna orättvisa
avhjälpt genom att vidga det skatteunderlag, på vilket vägskattebördan
bör vila.

Men det är icke blott mellan land och stad, som väghållningsbesväret är
ojämnt fördelat. Även mellan olika delar av landsbygden äro förhållandena
starkt varierande. 1940 var den lägsta vägskatten 40 öre och den högsta 4
kronor 84 öre per skattekrona. Till dels kunna skillnaderna bero på de olika
sätt, varpå väghållningen ombesörjes och finansieras, men huvudsakligen torde
den dock bero på väghållningsskyldighetens omfattning i förhållande till
skatteunderlaget. Ojämnheten försvåras ytterligare därigenom, att i regel
distrikt med hög vägskatt innesluta kommuner, som på grund av bristande
skatteunderlag lia en onormalt hög kommunalskatt. Borttagandet av vägskatten
blir därmed av ännu större betydelse ur skatteutjämningssynpunkt. Den
föregående ärade talaren erinrade örn att enligt en av kommunalskatteberedningen
gjord sammanställning, grundad på debiteringen 1938, skulle genom
vägskattens borttagande antalet skattetyngda kommuner minskas från 1,927
till 1,325, d. v. s. nied nära en tredjedel. Han påpekade icke, vilket dock bör
beaktas, att detta skulle bli av betydelse även för staten, då man därigenom
skulle väsentligt kunna inskränka det allmänna skatteutjämningsförfarandet
med dess kostnader och olägenheter.

Önskvärdheten av en utjämning av den art, vartill det nu framlagda förslaget
syftar, erkännes av alla. Även reservanterna ge det sin anslutning,
men tro sig kunna förverkliga önskemålet genom andra, mindre genomgripande
reformer. Det är givetvis ostridigt, att en del kan vinnas redan inom
nuvarande organisations ram. Men detta skulle bli av relativt ringa betydelse,
och fördelarna skulle inte kunna köpas utan andra betydande olägenheter.
Det bör bl. a. uppmärksammas att till dessa olägenheter även skulle höra en
ytterligare minskning i värdet av den kommunala självbestämningsrätt. som
man nu förklarar sig vara så angelägen att bevara. Ju större statens bidrag
till väghållningsbördan blir. desto mera kan man antaga, att staten får intresse
av att kontrollera det sätt, på vilket frågorna avgöras.

Den föregående ärade talaren fäste stort avseende vid avsaknaden av ett
alternativ, som kunde ställas emot det nuvarande förslaget vid bedömningen

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
av dess värde ur skatteutjämnings synpunkt. Enligt hans resonemang saknades
en utredning av huruvida en tillfredsställande lösning av den kommunala skatten
tjämningsf rågan icke skulle kunna vinnas på andra vägar. Jag ber att få
hänvisa till att här dock föreligger en utredning. Kommunalskatteberedningen
har vid sina undersökningar alldeles särskilt tagit sikte på den kommunala
skatteutjämningsfrågan, och när beredningen har kommit till det resultatet, att
någon annan effektiv lösning än den nu föreslagna icke finnes, bör väl ändå
det förhållandet tillerkännas en viss betydelse.

Reservanterna ha å sin sida inte heller anvisat några bestämda vägar för att
nå fram till godtagbara resultat. Det talas örn att en justering av vägdistriktens
storlek skulle kunna åstadkomma åtskillig förbättring. Utan tvivel kan
därigenom åtskilligt vinnas, men uppenbarligen inte alltför mycket. Man skulle
i varje fall inte kunna sänka utdebiteringen i de sämst ställda distrikten under
den, som nu är genomsnittlig för hela riket och som 1942 beräknades till
1 krona 42 öre. Sannolikt och naturligare skulle den även efter en sådan justering
komma att ligga över denna siffra. Den lättnad i det kommunala skattetrycket
och den ökade möjlighet till utjämning, som därmed skulle vinnas, blir
relativt obetydlig. Det har också talats örn ett system med en fast vägskatt,
som skulle utgå lika i landets kommuner. Skall denna fasta vägskatt sättas
så hög, att den ungefär täcker den nuvarande vägskattens sammanlagda belopp,
betyder detta visserligen lättnad för en del kommuner ned till genomsnittstalet,
men ökad tunga för andra. Därmed löper man uppenbarligen risken
att nya kommuner indragas i skatteutjämningsförfarandet. Skulle den fasta
vägskatten sättas till lägre belopp, måste detta som konsekvens föra med sig
ökade statsbidrag. Men därmed skulle också statens anspråk på medbestämmanderätt
vid vägmedlens användning ökas och bevarandet av den kommunala
självbestämningsrätt, som man säger sig vilja främja, ytterligare försvåras
och kringskäras. Alla dessa lösningar skulle också bevara den nuvarande
oriktiga fördelningen mellan städer och landsbygd av kostnaderna för tillgodoseende
av ett riksintresse, varav båda äro lika betjänta. De skulle icke heller,
vilket är av en viss betydelse, komma att medföra den lättnad i den kommunala
skattebördan, som ur alla synpunkter ansetts så starkt påkallad. Jag tror,
herr talman, att örn man vill vinna dessa mål, finnes knappast någon annan
effektiv lösning än att lyfta bort vägskatten från det kommunala skatteunderlaget
och fördela kostnaderna på en bredare, bärkraftigare och rättvisare
grund. Jag vill ingalunda bestrida den föregående ärade talarens uppfattning
att åtskilligt kan vinnas även genom en justering av förhållandena inom den
nuvarande organisationens ram, men jag tror som sagt alldeles bestämt, att en
effektiv lösning av de nu rådande missförhållandena knappast kan vinnas, örn
vägskatten bibehålies såsom en börda på det kommunala skatteunderlaget.

Vad det ur denna synpunkt närmast gäller är ju att från landsbygdens
kommunala skattebörda avlägsna ett belopp på cirka 30 miljoner kronor, som
i stället skulle fördelas på annat sätt. Reservanterna göra gällande att detta
är ett ej fullt hållbart resonemang -—■ och den föregående ärade talaren utvecklade
ytterligare den ståndpunkten — eftersom även i ett förstatligat vägväsen
landsbygdens medborgare få lov att bära sin andel i de statsskatter, som skulle
täcka statens kostnadsökning. Givetvis, och något annat kan väl inte heller
på allvar ifrågasättas, örn man hävdar principen att väghållningen är ett. riksintresse.
Men det är skillnad att bära dessa 30 miljoner kronor på det begränsade
kommunala skatteunderlaget och att få fördela dem på ett underlag, som
till ungefär en fjärdedel uppbäres av landsbygden och till tre fjärdedelar av
städerna. Så vitt jag förstår, måste det ur landsbygdens synpunkt vara ett
synnerligen starkt intresse att få en sådan omfördelning av vägskattebördan

Första kammarens protokoll 19Jf2. Nr 21. 4

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
till stånd. Jag kan därtill lägga det konstaterandet att det även ur allmän
rättvisesynpunkt är lika angeläget att en sådan omfördelning sker.

Men det är icke blott skatteutjämningssynpunkten, hur viktig den än är, som
talar till förmån för ett förstatligande av vägväsendet. För närvarande är landet
indelat i 170 vägdistrikt, som vart och ett har sin administrativa förvaltning,
sin tekniska utrustning och sin till distriktet bundna personal och arbetarstam.
Yar och en, som något känner förhållandena, är angelägen betona,
herr talman, att såväl vägstyrelserna som den dem underlydande personalen
utfört ett berömvärt arbete för en god väghållning. Det skall inte påstås att
vägstyrelserna i allmänhet skött sin uppgift på sådant sätt att detta framtvingar
ett annat system. Örn undantag förekomma, höra dessa till de undantag
som bekräfta regeln. Såväl departementschefen som utskottet ha också
varit angelägna att betona, att det nu föreliggande förslaget icke har tillkommit
såsom ett misstroendevotum mot de förvaltningsmyndigheter, som hittills
handhaft den allmänna väghållningen. Men den omständigheten, att vägstyrelserna
hittills i stort sett ha lyckats bra i sitt arbete, innebär ju i och för
sig icke något skäl att motsätta sig en rationalisering, som kan väntas ge ett
ännu bättre resultat. Det måste emellertid ligga i sakens natur att en sådan
sönderdelning av en stor teknisk apparat, som överallt har att fylla samma
uppgift, ej kan medföra den rationalitet i skötseln, som är önskvärd och som
med hänsyn till dess växande ekonomiska omfattning framstår såsom alltmer
nödvändig. Detta gäller såväl planläggningen av arbetena som utnyttjandet
av den tekniska utrustningen och den anställda personalen, liksom även frågan
örn inköp av förnödenheter av olika slag.

Jag kan också erinra örn ett par andra särskilda synpunkter, som ha stor betydelse.
Den ena är riksförsvarets behov av en enhetlig ledning av vägväsendet.
Den andra är vägväsendets betydelse såsom arbetsregulator vid en lågkonjunktur,
där en enhetligt ledd vägorganisation givetvis har vida större möjligheter
att ingripa. Den bärande synpunkten är den, att man genom förnuftigt
genomförda rationaliseringar, som få omspänna hela fältet, bättre kan
utnyttja förefintliga resurser och därmed erhålla bättre valuta för de mycket
stora kostnader, som det allmänna har att vidkännas för vägväsendet.

Herr J. B. Johansson berörde ett par frågor i detta sammanhang, bl. a. den
örn den nuvarande kontrollen över de medel som ställas till vägstyrelsernas
förfogande. Han hade för sin del den uppfattningen, att man för närvarande är
tvingad att iakttaga all den sparsamhet, som överhuvud taget är möjlig. Därför
vore det ett ganska obefogat antagande att staten i sin egen förvaltning
skulle ha större möjligheter att åstadkomma sparsamhet och anpassning än
där den saknar inflytande över förvaltningen och endast har kontroll i efterhand
av hur förvaltningen skötes. Herr J. B. Johansson hade för sin del den
uppfattningen att den kontroll, som för närvarande förekommer, är så sträng,
att man däri har en garanti för att de anslagna medlen användas på det rätta
sättet. Han drog också den slutsatsen, att det efter ett förstatligande icke
skulle vara möjligt att upprätthålla en kontroll av det starka slag som för närvarande
äger rum. Jag skulle därvidlag endast vilja erinra örn att kontrollanterna,
d. v. s. de av staten tillsatta tjänstemännen, trots den enligt herr J. B.
Johansson mycket minutiösa kontroll som förehaves, klaga över att efterhandskontrollen
inte är effektiv och att den inte i alla avseenden kunnat förhindra
ett oekonomiskt disponerande av beviljade anslag. Det är ingalunda okänt för
kammarens ledamöter, att sådana omständigheter förekommit, t. ex. i samband
med statsrevisorernas granskning av förvaltningen, att riksdagen haft anledning
fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av att skärpa denna efterhandskontroll
och att till följd därav sådana skärpningar också ägt rum. Örn

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
de, som närmast svara för efterhandskontrollens fullföljande, nu konstatera,
att denna icke är tillräckligt effektiv, vilket val inte helt och hållet torde kunna
bestridas, förefaller det mig vara ett ganska svagt skäl att åberopa den
nuvarande kontrollen såsom en anledning till att bibehålla den nuvarande organisationen.

Jag har därmed, herr talman, berört de huvudsakliga grunder, som tala för
ett bifall till propositionen, och jag har också i någon mån berört de principiella
invändningar, som göras däremot. Jag behöver säkerligen inte mycket
uppehålla mig vid de övriga skälen.

. Det har anmärkts, att vid ett förstatligande det lokala vägnätet skulle löpa
risken att bli eftersatt till förmån för huvudvägarna. Därvid förbiser man dock
att det även nu ytterst äro de statliga myndigheterna som avgöra frågan örn
en vägs tillkomst och som gradera de olika behoven. Departementschefens uttalanden
i dessa stycken ge oförtydbart vid handen, att han är starkt medveten
om det lokala vägnätets betydande plats i en statlig vägorganisation. Utskottet
bär för sin del varit mycket angeläget att ytterligare understryka detta, ej
blott genom att oförtydbart ansluta sig till och i något avseende skärpa departementschefens
uttalanden om bygdevägarnas betydelse och angelägenheten av
att de ej eftersättas, utan även genom att föreslå sådana former för riksdagens
beviljande av väganslagen, att bygdevägarnas rätt kan klart tryggas. Utskottets
uttalanden här avse att ännu starkare än som skett i Kungl. Majlis förslag
trygga de landsbygdens intressen, varom ett par ledamöter i andra kammaren
motionerat och vilkas synpunkt vunnit stark genklang i utskottet.

Den föregående ärade talaren hänvisade till ett yttrande i reservationen,
däri man påpekar, att de statliga myndigheterna få en för kanske lång tid
framåt snäv ekonomisk ram, inom vilken de olika anspråken skola tillfredsställas,
och att man möjligtvis riskerar, att denna snäva ram skall inverka
oförmånligt på det lokala bygdevägnätets ställning. Men statens ekonomiska
möjligheter utgöra alltid den iner eller mindre snäva ram, inom vilken vägväsendet
har att röra sig. Även inom nuvarande organisation bestämmas ytterst
möjligheterna till vägbyggnader och vägförbättringar av statens möjligheter
att lämna bidrag. Örn, såsom reservanterna påpeka, denna ram under en lång
tid framåt kommer att vara snäv, gäller detta således även om vi bibehålla den
organisation för vägväsendet som för närvarande gäller.

Jag skulle, herr talman, för min del faktiskt vilja göra gällande, att den
form för anslagsbeviljande, sorn utskottet förutsätter under en statlig vägorganisation,
nämligen att riksdagen vid behandlingen av anslag till vägförbättringar
och vägunderhåll skall skilja mellan anslag till förbättringsarbeten
på rikshuvudvägar och förbättringsarbeten på bygdevägar, gör det möjligare
än för närvarande att garantera, att de lokala bygdevägarnas rätt inte trades
för nära. Därigenom har man öppnat varje möjlighet för riksdagen att klart
och tydligt ange vilket intresse de vilja ägna bygdevägarna i förhållande till
rikshuvudvägarna.

Herr J. B. Johansson uttryckte även farhågor för den statliga vägorganisationens
inflytande, när det gällde indragning av allmänna vägar. Han fäste
därvid rätt stort avseende vid ett yttrande i de sakkunnigas betänkande. Jag
behöver inte erinra den föregående ärade talaren och inte heller kammarens
andra ledamöter örn att departementschefen i detta avseende intar en mycket
bestämd ståndpunkt. Han säger, att han anser det självfallet, att en omläggning
av yägförvaltmngen icke far leda till någon allmän indragning av bygdevägar,
något som skulle äventyra hela den utjämning av väghållningsbördan,
som man vill vinna genom förstatligandet. Detta uttalande av departementschefen
har utskottet gjort till sitt. Utskottet har ytterligare skärpt denna stånd -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
punkt genom att betona, att indragning av allmän väg skall ske endast, då
fråga därom uppkommer i sammanhang med omläggning av väg, och i sådana
fall, då en indragning kan ske utan olägenhet.

Jag har för min del den alldeles bestämda känslan, att de farhågor, som de
sakkunnigas uttalande väckt hos den föregående ärade talaren och möjligen
hos många med honom, icke böra vara av den natur, att de kunna föranleda
oro för framtiden.

Utskottet har även funnit angeläget att beträffande de lokala synpunkternas
möjlighet att göra sig gällande understryka och kanske ytterligare i någon
mån utvidga departementschefens uppfattning. Utskottet har därvid accepterat
Kungl. Maj:ts förslag örn en med länen sammanfallande distriktsindelning
och likaså framhållandet av länsstj^relsernas alltjämt betydande möjligheter
att påverka vägärendenas behandling inom sina län. Utskottet föreslår ett förtydligande
i avsikt att trygga en reguljär handläggning av dessa ärenden.

I fråga örn de lokala nämnderna har utskottet hänvisat till vissa möjligheter
att öka deras upgifter och befogenheter. Reservanterna anse de föreslagna
lokala vägnämnderna betydelselösa, bl. a. därför att de inte komma att erhålla
tillräcklig insikt i vägförvaltning och vägekonomi för att kunna effektivt
bidraga till frågornas riktiga lösning. Det förefaller mig, som om detta dock
är en något för tidigt uttalad dom. Det är ju inte otänkbart att till ledamöter
i vägnämnderna välja nuvarande vägstyrelseledamöter, och örn de i sin innehavande
egenskap ha tillräckliga insikter i dessa viktiga ting, så lära de väl inte
bli mindre sedan. Jag bestrider inte, att deras inflytande i vissa avseenden
kommer att bli mindre än de nuvarande vägstyrelsernas, men deras insikt i
vägärendenas behandling och vägekonomi lär väl inte försvagas genom att de
komma att intaga en annan ställning.

Det bör för övrigt observeras, att då reservanterna som ett skäl för sin avvisande
hållning erinra örn den kritik, som kommit de sakkunnigas förslag till
del, så förbise reservanterna — med eller utan avsikt — att det förslag, som
här ligger före, inte är sakkunnigförslaget, utan något helt annat.

En betydande och på sina håll kanske avgörande ändring har inträffat därigenom,
att departementschefen föreslår — vilket utskottet tillstyrker — att
distrikten skola sammanfalla med länen. Därigenom skapas möjlighet för länsstyrelserna
att få en helt annan ställning i vägorganisationen än vad de sakkunniga
förutsatt och därmed också betydligt större möjligheter att tillgodose
de lokala synpunkterna vid vägärendenas behandling. Denna förändring i länsstyrelsernas
ställning i vägorganisationen i förhållande till sakkunnigförslaget
är en av de detaljer i förslaget, som enligt mitt förmenande är av mycket stor
vikt. Jag kan givetvis inte uttala någon bestämd mening härom, men nog har
jag på känn, herr talman, att kritiken inte skulle blivit lika enhällig, örn det
gällt detta förslag, som när det gällde sakkunnigförslaget, i varje fall inte från
alla de håll, som nu åberopas.

Jag bör kanske även redovisa den ändring, som utskottet föreslagit beträffande
sammansättningen av länsvägnämnderna och riksvägnämnden. Utskottet
föreslår i anledning av i båda kamrarna väckta motioner, att skogsbruket skall
såväl i länsvägnämnderna som i riksvägnämnden bli representerat på ett tillfredsställande
sätt.

Den föregående ärade talaren ägnade även mycket stor uppmärksamhet åt
frågan om huruvida en statlig vägorganisation skulle bli dyrare än den nuvarande.
Utskottet har icke kunnat bilda sig: någon säker uppfattning örn
denna sak, eftersom förslag till personalorganisation icke föreligger. Men reservanterna
ha lika litet haft någon möjlighet att bilda sig en säker uppfattning
därom. Vad man här diskuterar är således någonting, som man så att

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
säga endast tiar på känn. Jag vill för min elei inte underlåta att säga, att jag
inte känner någon hundraprocentig säkerhet för att inte en statlig vägorganisation
i vissa avseenden kommer att medföra en administrativ fördyring. Jag
tror emellertid också — och här rör jag mig således endast med antaganden, som
för mig äro mer eller mindre vissa •— att en statlig vägorganisation i andra
avseenden skulle komma att medföra sådana fördelar, att den eventuella fördyringen
skulle uppvägas. Utskottet har emellertid varit angeläget att varna
för en överorganisation och manat att gå försiktigt fram både i fråga örn anställande
av ordinarie personal och med dennas inplacering i lönegrader. Detta
gäller både den centrala ledningen och distriktsförvaltningen. På en punkt har
utskottet särskilt motiverat denna försiktighet. Det gäller frågan örn ingenjörsorganisationens
utbyggande inom distriktsförvaltningarna och frågan örn
tillskapande av de s. k. övervägmästarbefattningarna.

Jag vill också erinra om att utskottet funnit det lämpligt, att den revision
av vägförvaltningen, som skall äga rum, förlägges utanför det centrala verket
i stället för att förläggas inom verket, som Kungl. Majit föreslagit. Den föregående
ärade talaren fäste på tal örn revisionen och kontrollen ett visst avseende
vid att de kommunala revisorernas befattning med granskningen av väghållningen
skulle upphöra. Han trodde, att det skulle innebära en mycket stor
försvagning av kontrollen. Jag kan tyvärr inte dela denna hans optimistiska
uppfattning. Jag kan inte värja mig för intrycket, att den kommunala revisionens
möjligheter att utöva ett verkligt inflytande över den tekniska och
ekonomiska förvaltningen av väghållningen lia varit relativt små. Den verkliga
kontrollen över hur vägstyrelserna handhaft vägväsendet i sina distrikt
har dock utövats av vägingenjörerna i länen och på vägingenjörskontoren.

Det har också, herr talman, till slut påpekats, att den nuvarande organisationen
inte blivit prövad tillräckligt länge och att det är en överflödsgärning
att under sådana omständigheter ersätta den med en ny. Den nuvarande organisationen
har väl dock prövats tillräckligt för att visa vad man på sina håll
hade på känn redan vid dess tillkomst, nämligen att man genom denna organisation
inte skulle vinna den rationalisering av vägväsendet, som de växande
tekniska kraven och den växande ekonomiska omfattningen göra behövlig, och
att den ej heller förmår åstadkomma den jämnare och rättvisare fördelning av
väghållningsbördan, som är ännu mer nödvändig. Vet man detta redan nu •—
och den saken torde vara ganska gott omvittnad från olika hålla -— är det väl
ingen anledning att behålla den gamla organisationen endast därför, att den
ej hunnit få så många år på nacken, att den verkar ärevördig och ur den synpunkten
helt enkelt framtvingar en ny organisation.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Hosander: Herr talman! Den fråga, som nu är föremål för
riksdagens behandling och avgörande, är av en betydande storleksordning och
stor räckvidd, och om det av Kungl. Maj :t nu framlagda förslaget vinner riksdagens
bifall och ett förstatligande av vägväsendet på landet i anledning
härav kommer till stånd, bliva verkningarna av förslagets genomförande av
genomgripande beskaffenhet på ett flertal områden.

Med hänsyn till frågans vikt och betydelse har Kungl. Majit också ansett
det lämpligt att på detta stadium av arbetet inhämta riksdagens yttrande angående
huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet.

I det läge, vari denna fråga befinner sig efter utskottsbehandlingen, saknar
jag anledning att här nu redogöra för samtliga de skill, som tala för ett förstatligande,
och de skill, som tala mot en sådan vittgående åtgärd. Skälen

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
för och emot äro utförligt behandlade i propositionen och hava i utskottsutlåtandet
överskådligt och klart sammanförts, och jag kan därför här hänvisa
till denna sammanställning. Efter redovisning av samtliga dessa skäl för
och emot och en avvägning av skälens vikt och betydenhet kommer utskottets
majoritet å sid. 10 i utskottets utlåtande till det resultatet, att ett förstatligande
av vägväsendet på landet skulle medföra betydande fördelar. Efter
det utskottet närmare angivit dessa fördelar har utskottet funnit sig böra tillstyrka
statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

Sedan utskottet sålunda i huvudsak biträtt förslaget, behandlar utskottet i
fortsättningen av utlåtandet en del detaljspörsmål och anger därvid sin ståndpunkt
till desamma. Vad utskottets majoritet härutinnan anfört finner jag icke
anledning upptaga till närmare behandling, då detsamma i sin helhet är av
den vikt och betydelse, att det bör beaktas vid den fortsatta behandlingen av
det av Kungl. Majit framlagda förslaget, örn riksdagen nu fattar positivt beslut
i frågan.

Reservanterna i utskottet synas i stort sett vara ense med majoriteten i
fråga om vilka skäl, som tala för och emot ett förstatligande. Om vikten
och betydelsen av skälen och deras adderade kraft råder dock, sjmes det mig,
meningsskiljaktighet mellan utskottets majoritet och reservanterna. Reservanterna
hemställa nämligen, under framhållande av att de icke kunnat godtaga
den av departementschefen förordade reformen, örn en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande utjämning av landsbygdens vägskattebörda samt
rörande i övrigt behövliga reformer på vägväsendets område.

Jag medger gärna, att här liksom så ofta annorledes skälen kunna vara åtminstone
i viss mån svårbedömda, och att det är förenat med betydande svårigheter
att i detta komplicerade spörsmål riktigt bedöma desamma. Verkan
i framtiden av ett visst skäl kan ej med visshet förutsägas. Flera faktorer,
som måhända ligga förborgade i den framtida utvecklingen, kunna här komma
till och giva det förmodade resultatet en annan storleksordning än den, som
man nu kan hoppas.

Även med. beaktande härav och efter tagen del av vad reservanterna anfört
synes mig dock.anledning saknas att frångå den ståndpunkt, som intagits
i propositionen och i utskottets utlåtande.

o Till stöd härför vill jag utöver och vid sidan av vad propositionen och utlåtandet
innehålla anföra följande.

Departementschefen är ense med reservanterna därutinnan, att den nuvarande
vägorganisationen i stort sett väl handhaft sina uppgifter. Vägarna ha
i allmänhet väl tillgodosett trafikens starkt stegrade krav. Av det förhållandet,
att den nuvarande organisationen har sina förtjänster, kan dock icke dragas
alltför vittgående slutsatser. Man kan sålunda icke därav sluta, att en statlig
vägorganisation skulle vara mindre lämpad att ombesörja väghållningen än
den nuvarande. Det torde icke med fog kunna bestridas, att en statlig vägförvaltning
under enhetlig. ledning har större förutsättningar att effektivare
utnyttja personal och maskiner. Personalen kan disponeras för uppgifter i alla
delar av landet. Även maskiner kunna oberoende av vägdistriktens nuvarande
gränser dirigeras till de platser, där de bäst behövas, varigenom maskinuppsättningen
begränsas. Vidare vinnas större förutsättningar för gemensamma
inköp för förrådsrörelsen. Härigenom kunna mellanhänder elimineras och inköpen
göras på lämpliga tidpunkter, något som måste förväntas leda till en
minskning av kostnaderna för förrådsrörelsen.

Till stöd för sin hemställan ha reservanterna bl. a. åberopat, att 19 länsstyrelser
avstyrkt sakkunnigförslaget. Granskar man emellertid de skäl, som
länsstyrelserna därvid framfört mot reformen, skall man finna, att de anförda

Onsdagen den 3 juni 1942 f. in.

Nr 21.

Ang. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
skälen i huvudsak rikta sig mot det sätt, varpå de sakkunniga utformat den
statliga vägorganisationen. De framförda argumenten torde däremot i stort
sett, såsom nyss framhållits, icke komma att träffa den statliga vägorganisation,
som förordats av kommunkationsministern.

I varje fall är denna sak oviss. Kommunikationsministern har nämligen i
stor utsträckning tillgodosett de synpunkter, som framkommit i länsstyrelsernas
yttranden. Sålunda har de sakkunnigas förslag jämkats i mycket betydelsefulla
hänseenden. För att skapa garantier för att de lokala synpunkterna
skola bliva vederbörligen beaktade vid vägfrågornas prövning, ha länsstyrelserna
sålunda tillförsäkrats ett betydande inflytande på vägfrågornas avgörande.
Detta bär skett genom att länsstyrelserna givits befogenhet att med
vissa undantag föranstalta örn upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag
beträffande vägbyggnadsföretag samt uppgöra förslag till vägfrågors avgörande.
Dessa förslag ha givits större tyngd genom föreskriften, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen — om den vid prövning av sådant förslag finner
sig vara av annan mening än länsstyrelsen — skall underställa ärendet Kungl.
Maj:ts prövning. För att skapa större förutsättningar för ett intimt samråd
mellan länsstyrelserna och vägorganisationen har distriktsindelningen anpassats
efter länsindelningen samt vägdirektörerna gjorts till föredragande i länsstyrelserna
vid ärendenas handläggning. Genom de jämkningar, som sålunda
skett i sakkunnigförslaget, lia länsstyrelserna bibehållits vid ett faktiskt inflytande
på vägfrågorna, som torde vara minst lika stort som det inflytande,
som länsstyrelserna för närvarande ha. -

Alla äro ense örn att nu gällande grunder för vägväsendets finansiering
icke äro tillfredsställande ur skattesynpunkt. Alla äro vidare ense örn att missförhållandena
beträffande väghållningsbördans fördelning äro så stora, att ett
avhjälpande av denna ojämnhet framstår såsom ett oeftergivligt krav ur rättvisesynpunkt.

Det har icke från något håll bestritts, att ett förstatligande av vägväsendet
skulle avhjälpa dessa brister.

Reservanterna inom utskottet synas emellertid hålla för sannolikt, att de
brister, som här föreligga i fråga örn vägskattebördans fördelning, kunna avhjälpas
även med ett bibehållande av vägväsendet såsom en kommunal angelägenhet,
och ha därför hemställt om utredning härom. De ha till stöd för
denna sin begäran bland annat åberopat ett uttalande av departementschefen
— ett uttalande som emellertid givits i ett annat sammanhang.^

De brister, som vidlåda den nuvarande ordningen för väghållningsbesvärets
fördelning, kunna sägas i huvudsak vara tre.

För det första är besväret inom distrikten icke jämnt fördelat mellan skattebetalarna,
då fastigheterna få vidkännas hårdare beskattning än övriga ekatte -

objekt.

För det andra är besväret mycket ojämnt fördelat mellan olika vägdistrikt,
beroende huvudsakligen på olikheter i fråga örn väghållningens omfattning
och skatteunderlagets storlek.

För det tredje föreligger en betydande disproportion mellan landsbygdens

och städernas bördor för väghållningen.

Ostridigt torde vara, att önskemålet om likställighet mellan fastighet och
inkomst inom samma distrikt i fråga örn skyldighet att bidraga till vägväsendet
kan realiseras utan ett förstatligande av detta. Vidare torde man .— på
sätt vägstyrelsernas förbund ifrågasatt — kunna genom en differentiering av
statsbidragen i förhållande, till väghållningens omfattning och skatteunderlagets
storlek åstadkomma en väsentlig utjämning av väghållningsbördan mellan
de olika vägdistrikten. Skall emellertid vägskatten göras lika stor eller i

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
det närmaste lika stor i alla distrikt och staten sålunda betala återstoden av
väghållningskostnaderna, vilket blir en följd av förbundets förslag, innebär
detta, att intet vägarbete kan utföras utan att det sammanlagda beloppet av
statens utgifter påverkas därav. Med en sådan ordning skulle det icke vara
möjligt att tillerkänna distrikten något nämnvärt inflytande på vilka arbeten
som skola utföras. Staten måste därför förbehålla sig att bestämma omfattningen
av dessa. Den statliga kontrollen måste därjämte göras så stark, att
förvaltningen bleve praktiskt taget förstatligad.

Men även om dessa olägenheter skulle till äventyrs tillmätas mindre betydelse.
skulle de ifrågasatta åtgärderna likväl icke åvägabringa någon fullständig
utjämning av bördorna för de för den allmänna samfärdseln nödiga trafiklederna.
Den nuvarande disproportionen mellan landsbygdens och städernas
bördor härför skulle alltjämnt bestå. Det kan emellertid icke anses rimligt,
att kostnaderna för väghållningen på landet — sedan denna blivit en gemensam
angelägenhet för hela riket — skall drabba landsbygden väsentligt hårdare
än städerna. Huru denna disproportion mellan landsbygdens och städernas bördor
skall kunna utjämnas med ett bibehållande av nuvarande ordning, ha varken
reservanterna eller någon annan kunnat antyda. Det torde praktiskt sett
icke vara möjligt att åstadkomma någon utjämning i förevarande hänseende,
örn vägväsendet skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet. Även örn
statsbidragen till städernas väg- och gatuhållning helt indroges — en tanke,
som av flera skäl icke synes kunna förverkligas — skulle landsbygden alltjämt
bära en proportionellt större del av väghållningskostnaderna än städerna.
Det är visserligen teoretiskt tänkbart att genom en väsentlig höjning av
statsbidragen till vägdistrikten vinna en utjämning, men distriktens andel av
väghållningskostnaderna skulle då bli så liten, att det kommunala självansvaret
skulle praktiskt taget gå helt förlorat.

Man torde sålunda kunna utgå från, att det icke med beaktande av de praktiska
och ekonomiska synpunkter, som måste läggas på detta problem, är möjligt
att åstadkomma den önskvärda utjämningen av väghållningsbördorna, örn
vägväsendet skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet, och att den utjämning,
som vid ett sådant bibehållande kan vinnas, är förenad med betydande
olägenheter. Därmed synas grunderna för reservanternas yrkande om
partiella reformer i förevarande hänseende bortfalla.

Det är emellertid icke endast önskemålet att vinna en rättvis fördelning av
väghållningskostnaderna, som ur skattesynpunkt talar för ett förstatligande
av vägväsendet på landet. Vid de överläggningar, som inom kommunikationsdepartementet
ägt rum med representanter för kommunalskatteberedningen, ha
dessa framhållit, att ett förstatligande av vägväsendet skulle medföra en önskvärd
minskning av skattetrycket på landsbygden samt underlätta en allmän
skatteutjämning i riket och därmed lösningen av kommunalskattefrågan. För
beredningens synpunkter på förstatligandefrågan torde jag icke behöva närmare
ingå, då ledamöter i beredningen torde komma att här närmare redogöra
för spörsmålet i denna del.

Mot ett förstatligande ha reservanterna vidare anfört, att en sådan reform
skulle innebära ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen och leda till att de
lokala vägintressena icke skulle kunna tillgodoses.

Häremot må till en början framhållas, att väghållningen genom motortrafikens
utveckling blivit en gemensam angelägenhet för hela folket och sålunda
en uppgift av statlig natur. Örn så är fallet -—- och härom synes någon meningsskiljaktighet
icke råda — kan det icke resas några principiella betänkligheter
mot att staten genom egna organ övertager väghållningens ombesörjande, i all

Onsdagen den 3 juni 1942 f. ni.

Nr 21.

Ang. vägvåsendets förstatligande. (Forts.)
synnerhet som dessa organ måste antagas hava större tekniska förutsättningar
för denna uppgift än vägdistriktsorganen.

Yad angår invändningen örn att de lokala vägintressena icke skulle kunna
behörigen tillgodoses, örn vägväsendet förstatligas, må erinras, att det lokala
inflytandet på vägfrågors avgörande redan nu är mycket begränsat. Även med
nu gällande ordning är det de statliga myndigheterna, som bestämma vilka
vägar som skola byggas. De kommunala organen ha endast rätt att taga initiativ
och att yttra sig i alla vägfrågor samt att överklaga de statliga organens
beslut. De befogenheter, som sålunda tillkomma vägdistriktsorganen, skola
emellertid i praktiskt taget oförändrad omfattning överflyttas på vägnämnder
och länsvägnämnder. I stort sett torde förslaget icke komma att begränsa det
lokala inflytandet på vägfrågorna.

Ett förstatligande nödvändiggör väl en viss centralisering av beslutanderätten
i vägfrågor. Utskottsreservanterna befara, att det centrala verket vid
»sitt avvägande mellan skilda behov kan komma att fatta beslut, vilka för
den berörda bygden te sig otillfredsställande». Härtill må genmälas att det
ingalunda är säkert, att den dragkamp mellan olika bygdeintressen, som nu
ofta förekommer, alltid utfaller rättvist. Förutsättningarna för en ändamålsenlig
och rättvis fördelning av de medel, som bliva tillgängliga för vägbyggnadsföretag,
torde vara större, örn avgörandet ligger hos en central myndighet,
som har överblick över vägbyggnadsbehoven i hela riket. Genom den för ett
par år sedan införda bestämmelsen, att flerårsplanerna skola godkännas av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, har denna för övrigt redan nu fått ett betydande
inflytande på vägfrågornas avgörande. Någon fara för att centraliseringen
skall medföra, att de lokala synpunkterna icke skola bliva tillräckligt
beaktade vid styrelsens prövning, torde med hänsyn till det inflytande, som
enligt departementschefens förslag skall tillkomma länsstyrelserna, icke vara
att räkna med.

Det har även gjorts gällande, att förstatligandet skulle leda till ett gynnande
av huvudvägarna till förfång för bygdevägarna. Med hänsyn till de
små vägarnas betydelse för det ekonomiska livet i hela landet är det givetvis
av vikt, att bygdevägarna underhållas och utbyggas. För att säkerställa bygdevägnätets
förbättrande i tillfredsställande mån har utskottet föreslagit, att
ett särskilt anslag skall beviljas för förbättringsarbeten på bygdevägar. Vad
utskottet sålunda föreslagit synes värt stort beaktande. Särskilda anslag skulle
vidare beviljas för nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar.. Uppdelningen
av vägmedlen på olika anslag torde bereda riksdagen möjlighet att
tillse, att bygdevägnätet utbygges i den takt,-sorn kan finnas lämpligt. Keservanternas
farhågor i nu berörda avseende förefalla vid sådant förhållande
ogrundade.

Mot ett förstatligande har även invänts, att det skulle leda till en ökning
av totalkostnaderna för väghållningen. I reservationen framhålles såsom sannolikt,
att administrationskostnaderna efter ett förstatligande skulle avsevärt
överstiga de nuvarande. Det är givetvis vanskligt att nu uttala sig härom. Det
må emellertid erinras, att de sakkunniga efter ingående beräkningar kommit till
den uppfattningen, att reformen skall leda till en minskning av dessa kostnader.
Den av departementschefen förordade distriktsindelningen torde visserligen föranleda
något högre kostnader än örn distriktsindelningen skett i enlighet med de
sakkunnigas förslag. Å andra sidan har i propositionen föreslagits en viss begränsning
av den av de sakkunniga förordade personalstaten. Bland annat har
sålunda byggnadsorganisationen beskurits. Men även örn administrationskostnaderna
skulle mot beräkningarna komma att stiga något efter ett förstatligande,
torde detta betyda mindre för totalkostnadernas storlek. Hänsyn måste nårn -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
ligen även tagas till den större effektivitet, som en statlig vägorganisation helt
visst kan förväntas medföra.

I reservationen har även berörts frågan om den nuvarande kontrollen och
gjorts gällande, att i kontrollavseende en försämring skulle ske i fråga örn vägmedlens
användning. Det är visserligen sant, att den kommunala revisionen
skulle upphöra i och med ett förstatligande. Å andra sidan kommer elen statliga
kontrollen att stärkas. Varje utbetalning kommer att bliva föremål för
ingående granskning av utbildade revisorer. Genom en noggrannare statistik
blir det möjligt att upptäcka förekommande fel. Slutligen skall hela vägförvaltningen
underkastas fortlöpande kontroll ur saklig synpunkt av en särskild
överrevision. Kontrollen över vägmedlens användning kommer sålunda att bliva
lika ingående på detta område som vid ali annan statlig verksamhet.

Vad jag nu i korthet anfört i anledning av reservationen har övertygat mig
örn att inte något står att vinna genom att de hithörande spörsmålen underkastas
ny utredning, och jag hyser därför den uppfattningen, att det skulle
vara till gagn, örn ett positivt beslut nu fattades, som kunde läggas till grund
för fortsatt arbete efter förslagets huvudlinjer.

Friherre De Geer: Herr förste vice talman! Jag skall be att få förutskicka,
att det inte är min mening att trötta kammaren med något långt föredrag och
sammandrag av siffror och olika bevismaterial i detta ärende. Min uppfattning
sammanfaller så gott som fullständigt nied herr Johan Bernhard Johanssons,
och jag skulle nästan kunnat inskränka mig till att instämma med honom, men
då jag är en av vägstyrelseordförandena här i riksdagen, har jag ansett mig
ha rättighet att trots detta uppta kammarens tid några ögonblick.

Det är ju litet svårt, då man tillhör en vägstyrelse, att i dag uppträda här,
enär man har kunnat förstå, att det på sina håll anses, att vägstyrelsernas representanter
tala litet för mycket i egen sak, som man har uttryckt sig. Man
betvivlar också vägstyrelsernas förmåga att bedöma denna kinkiga fråga. Den
ärade ordföranden i andra särskilda utskottet framkastade här den frågan: om
man kan få en rationalisering, som ger ännu bättre resultat än som kan nås
genom en partiell reform, varför skall man då motsätta sig detta? Nej, jag
vill hålla med örn att då vore det intet skäl att försöka något motstånd, men
för min del betraktar jag detta den ärade utskottsordförandens uttalande bara
som ett påstående utan bevis. Trots allt som talats och skrivits i den riktningen,
har jag inte sett något bevis för att det skulle bli en bättre rationalisering
efter förstatligandet.

Jag måste liksom herr Johan Bernhard Johansson säga, att det är egendomligt,
att det i en så viktig fråga som denna skall vara så oerhörd brådska, att
man inte kan ge sig tid till en utredning på vanligt hävdvunnet sätt. Jag kan
inte förstå, varför dåvarande kommunikationsministern herr Forslund nödvändigt
skulle utge sådana direktiv, att utredningen endast kunde resultera i ett
krav på förstatligande. Här i riksdagen har man ju sedan långa tider varit
van att få förutsättningslöst pröva de olika frågorna, men i detta fall var det
nödvändigt att frångå de vanliga reglerna och gå in för endast ett enda direktiv.
Det kan inte förvåna, om den tanken på sina håll framkommit, att man
kanske då direktiven skrevos fruktade, att resultatet inte skulle bli det, som
utredningens majoritet nu har kommit till, örn man hade givit utredningen fria
händer och låtit den undersöka alla möjligheter. För min del hör jag, som jag
tidigare har haft tillfälle att framhålla, till dem som anse, att det enda riktiga
hade varit att på ett ojävigt och riktigt grundligt sätt undersöka möjligheterna
att genom partiella reformer komma till ett bättre resultat än det jag
tror man kommer till nu, ifall man beslutar det fullständiga förstatligandet.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)

Danmark, för att ta ett exempel, har ju varit ett föregångsland i fråga om
vägväsendet, särskilt vid underhållet men även byggandet. Men där har man
inte sådan brådska som man nu tycks ha i Sverige, utan där har man under de
senaste dagarna fått höra uttalas från mycket framstående håll, att det sämsta
alternativ, som Danmark kunde tänka sig, vore ett fullständigt förstatligande
av vägväsendet.

Vad är det då, som är så felaktigt i det nuvarande systemet? Ja, den frågan
har ju diskuterats i dag och så många gånger tidigare, att det kan synas nästan
löjligt att framkasta den. Tro herrarna här i allmänhet, att vägstyrelser och
vägstämmor verkligen lia misskött sig så, som man på sina håll påstår? Jag
tror, att inga, som äro från landsbygden, örn de vilja vara verkligt uppriktiga,
kunna påstå, att någon egentlig misskötsel har förekommit. Har man slösat
med vägmedel, som det ibland har påståtts? Ja, det kan naturligtvis ha förekommit
fall, då sådant skett, men det har ju rättats till, och jag tror, att man
med absolut bestämdhet kan säga, att den, som lever örn några år och då får
bedöma det statliga vägväsendet, örn det kommer till stånd, då skall finna, att
ett statligt vägväsen är mindre försiktigt med vägmedlen än vad det gamla
systemet varit. Det påståendet har utslungats — jag tror också, att det står i
utskottsbetänkandet — att det naturligtvis blir lättare att se efter, att verklig
sparsamhet iakttas, sedan man fått det hela förstatligat. Detta är ett påstående,
som örn det kom i annat sammanhang skulle förvåna det svenska folket
ganska mycket. Man tror, att därför att ett företag eller en organisation blir
förstatligad, kommer man att få se den märkvärdigaste sparsamhet. Jag kan
inte förstå, att detta påstående har stöd i tidigare erfarenheter.

Det har brukat framkastas, och det har naturligtvis kommit fram även i
dag, att de nuvarande vägstyrelserna inte förstå sig på att använda de tekniska
hjälpmedlen och inte arbeta med den snabbhet, som blir möjlig, när förstatligandet
är färdigt. Det har till och med sagts av den ärade utskottsordföranden,
att det nuvarande systemet är ett utanverk, som hindrar utvecklingen
.— örn jag uppfattade honom rätt —• beträffande användningen bland annat
av de tekniska hjälpmedlen. Herr statsrådet Rosander har här sagt vad som
även yttrats på många andra ställen, att man har större möjlighet att vid ett
förstatligat vägväsende flytta omkring maskiner och annat för att få dem väl
utnyttjade. Detta är ett påstående, som i allra högsta grad förvånar varje aktiv
vägman. Man vet ju så väl, att de stora tunga maskinerna inte gå att flytta
annat än inom ett jämförelsevis litet område, och jag vågar bestämt den profetian,
att när enbart teknikerna en gång skola ta hand om vägväsendet, komma
vi inte att få se så stora förflyttningar av de tyngre maskinerna. Jag ber
att få tillägga, att ingenting hindrar, att man redan med nuvarande system
flyttar maskiner från ett distrikt till ett annat. Jag vet för övrigt, att det redan
har skett i många fall på kortare avstånd. Det behövdes bara en mycket
enkel förordning, som medgåve, att vägingenjörerna finge tillse, att maskinerna
bleve flyttade i den mån det vore behövligt.

Sedan har man sagt vid kritiken av det nuvarande systemet, att vägdistriktens
storlek förhindrar användande av de tekniska hjälpmedlen på ett riktigt
sätt, och jag förstår, att utskottsmajoriteten också har fallit för den uppfattningen.
Det var emellertid inte så många år sedan man omreglerade vägdistriktens
storlek för att få just den storlek, som skulle passa bäst för maskinernas
användning. Detta skedde med statlig medverkan. Nu säger man, att distrikten
äro för små, sedan detta bara fått verka några år. Samtidigt vill jag inte underlåta
att framhålla, att i det förslag, som de sakkunniga komma med och som
jag förmodar det är meningen vi skola få se i någon blivande förordning, tänker
man sig, att vägmästardistrikten skola bringas ned till 25 å 30 mil, alltså

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
ungefär hälften av de nuvarande vägdistriktens storlek. Jag vet i förväg — ty
vi ha hört detta så många gånger förr — att man kommer att säga, att det
gäller vägmästardistrikt och inte vägdistrikten. Ja, men i praktiken, mina herrar,
blir det i alla fall så, att det distrikt, som skall skötas av en vägmästare,
inte annat än i vissa undantagsfall kommer att kunna få sina maskiner överflyttade
till andra mindre områden i närheten. Det har sagts av herr Elon Andersson,
att utan tvivel skulle en hel del vinnas, örn man kunde omreglera distriktens
storlek ännu en gång utan att helt förstatliga dem. Det vill jag ge
honom fullständigt rätt i.

Det hittillsvarande vägväsendets män, som ha så lång erfarenhet, kunna inte

— och det får ingen undra på -— med någon särskild glädje motse, vad som
skall komma, inte därför att de själva därigenom skola bli avkopplade, ty det
är en sak, som jag tror de i allmänhet ta mycket lugnt, utan därför att de
inte kunna inse och tro, att hela systemet skall bli bättre — vare sig billigare
eller tekniskt mera fulländat -— än det hittillsvarande.

Vad är det då, som man tror sig kunna vinna? Jo! Jordbrukarna och landsbygdens
folk lia särskilt fastnat för detta, som står som en lockelse i allra
högsta grad, att man skall bli av med vägskatten. Den saken är ju säker enligt
det förslag, som har kommit fram, men man har därför ingen som helst
säkerhet annat än i vissa påståenden nu för att man inte skall få någonting
annat, som blir lika tyngande, nämligen nya skatter.

Här har i dag talats om de remissvar, som kommit angående sakkunnigbetänkandet,
och jag tror, att det är ganska märkligt, att man, när så enastående
likartade svar kommit in bland annat från länsstyrelserna, nu utan vidare fullkomligt
sätter sig över all den sakkunskap, som finns både i länsstyrelserna
och på vägstämmorna. Jag och många med mig ha blivit mycket förvånade
över att den nuvarande kommunikationsministern trots alla avstyrkanden verkligen
så här i en hast velat lägga fram det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, och därmed också velat vara med örn att avskaffa en viktig del av den
kommunala självstyrelsen. Man försöker — och det har redan förts fram i
riksdagen i dag — påstå, att den del av den kommunala självstyrelsen, som
nu skulle avskaffas, är av mindre väsentlig art. Man har t. ex. sagt, att den
bara är sken och ingen verklig realitet. Men under den tid, vägstyrelser och
vägstämmor funnits, ha ju likväl deras beslut i det fullkomligt överväldigande
antalet fall blivit godkända av länsstyrelserna och alltså förverkligats. Vägstyrelser
och vägstämmor kunna visserligen betraktas som enbart rådgivande
organ, men i verkligheten har det väl ändå utvecklat sig så — det tror jag, att
var och en som känner till förhållandena på landsbygden måste ge mig rätt i

— att de beslut, som fattats av vägstämmorna, i allmänhet blivit bestående.
Sålunda har den kommunala självstyrelsen på detta område varit ganska betydande.

Nu skall man ersätta denna del av självstyrelsen genom att sätta till vägnämnder
och distriktsvägnämnder. För min del hör jag till dem som anse, att
skall man ha något surrogat — som det kallats här i dag — för den hittillsvarande
självstyrelsen, är det bättre, att ha vägnämnder och distriktsvägnämnder
än att bara låta kommunalstämmorna uttala sig i frågorna, såsom framkastats
tidigare i diskussionen. Det där ordet »surrogat» tycker jag för min
del passar utomordentligt här. Men det är inte bara ett surrogat, utan det är
ett ytterligt obetydligt surrogat för det inflytande, som landsbygden hittills
har utövat genom sina organ. Dessa vägnämnders befogenheter äro synnerligen
obetydliga, trots att de kanske i propositionen och av utskottet i någon män ha
utvidgats, sedan de föreslogos av de särskilda sakkunniga.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)

Jag kail naturligtvis inte underlåta att beröra även frågan om huruvida
det mindre vägnätet ute på landsbygden kommer att lida av ett förstatligande
eller inte. Man har ju i propositionen och utskottsutlåtandet försökt att komma
fram med vissa garantier för att inte, såsom det fruktas, det mindre vägnätet
skall bli lidande. Jag hör till dem, som emellertid misstänka, att örn några år
kommer man på landsbygden att säga, att de landsbygdsrepresentanter, som
.gingo in för förstatligandet, säkerligen ha kommit att vålla landsbygdens mindre
vägnät synnerligen stor skada. Man kan ju säga, att man skall anslå ett
visst belopp som garanti för att inte proportionsvis mindre medel än hittills
komma det mindre vägväsendet till godo. Detta kan man yttra i ett utskottsutlåtande
nu, men är det någon säkerhet för att det blir så i verkligheten?
Hur blir det, mina herrar, örn bensinskattemedlen, som man i utskottet tröstar
sig med, när det gäller finansieringen av det hela, under fortsatta normala
tider kanske inte flyta in i den utsträckning, som man har väntat sig, utan
man blir tvungen att gripa till den vanliga statsskatten — vilket jag tror kommer
att bli nödvändigt i mycket stor utsträckning? Vad kommer då exempelvis
städernas befolkning att säga örn att den skall bli delaktig i kostnaderna för
det mindre vägnätet? Är det inte sannolikt, att dessa människor då komma att
förklara, att det är det större vägnätet, huvudvägarna, som stadsborna lia intresse
för, och att de inte kunna finna sig i att, örn inte bensinskattemedel eller
sådant finns till förfogande, de genom statsskatten skola behöva bidraga till
det mindre vägnätet. Då kommer man kanske att här i riksdagen få höra något
annat än vad som i dag hörs från olika håll. Då kommer kanske städernas befolkning
att bli mycket njugg med bidrag till det mindre vägväsendet på landsbygden.

Jag är fullkomligt övertygad om — och det tror jag, att många här i
kammaren också kunna hålla med örn — att hade landsbygdens befolkning
mera allmänt kunnat göra sin röst direkt gällande, hade vi i dag sluppit ett
förstatligande av vägväsendet. Jag vet, att man ute i vår vidsträckta landsbygd
är synnerligen oroad över det beslut, som man tror, att riksdagen i dag
ämnar fatta. Jag tror för min del inte, att riksdagens ledamöter i allmänhet
lia ansett denna fråga så intressant och så viktig, att man riktigt har satt sig
in i konsekvenserna av det beslut, som det är meningen att i dag fatta.

Det förefaller mig dessutom ganska svårförståeligt, att vår finansminister,
som jag nu ser framför mig, i dessa tider med en mycket hårt ansträngd
statskassa velat vara med örn ett sådant förslag som det vi nu i dag diskutera.
Det finns ju inte någon som helst utredning örn vad kostnaderna komma att
bli, utan det är endast gissningar och påståenden. Kan man inte skaffa fram
pengar genom bensinskatten utan måste ta dem via statsskatten, tror jag, att
finansministern så småningom, när det redan är för sent, kommer att känna
sig ångerköpt över att^han deltagit i det beslut, som eventuellt fattas i dag.

Det har redan nu på sina håll framkastats, att örn man inte kan få pengar
till det mindre vägnätet och det skulle visa sig, att städernas befolkning och
andra mte skulle vilja vara med örn att ge tillräckliga medel därtill, vore det
inte någon svårighet att skapa en extra mindre vägskatt. Ja, inom det politiska
och det allmänna livet finnas många möjligheter, och man har ingen garanti
för att de, som nu glädja sig åt att äntligen bli av nied vägskatten, inte
få den tillbaka i någon annan form. I varje fall tror jag man kan vara fullt
förvissad örn att de komma att på ett mycket kraftigt sätt få deltaga i vägkostnaderna,
sannolikt lika kraftigt som nu.

Finns det i riksdagen eller i denna kammare egentligen någon, som känner
sig fullständigt övertygad örn att det statliga vägväsendet kommer att bli

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
billigare än det nuvarande? Det Ilar påståtts, bland annat under sakkunnigutredningen,
att de så mycket omtalade förvaltningskostnaderna skulle bli
lägre efter ett förstatligande, men i dag har jag av särskilda utskottets ordförande
hört, att han tydligen inte känner sig fullt övertygad om att inte förvaltningskostnaderna
kanske rent av stiga något över vad de sakkunniga tänkt
sig. Ja, det är ju alltid en början till en misstanke örn att beräkningarna inte
varit så absolut säkra. Örn jag skulle få tillåta mig att göra ännu en profetia,
blir den, att när vi några år hållit på med ett statligt vägväsen, komma herrarna
här i kammaren att vara synnerligen bekymrade över hur administrationskostnaderna
stigit i förhållande till det gamla förkättrade vägväsendets
administrationskostnader. Den, som förskaffat sig erfarenhet inom det nuvarande
vägväsendet och oupphörligt betalat ut utomordentligt stora belopp på
räkningar från statliga tjänstemän i form av arvoden av alla upptänkliga slag
och vet hur dessa räkningar se ut, han känner sig ytterst undrande till hur
det skall komma att se ut, när alltsammans skall bestå av kostnader för statliga
tjänstemän.

Departementschefen har inte velat uttala sig direkt angående utgifter och
kostnader för det framtida vägväsendet, och det tror jag är en synnerligen
klok och försiktig ståndpunkt, som han inte kommer att ångra i framtiden.

Min speciella ståndpunkt i denna fråga vill jag tillåta mig att sammanfatta
så, att jag tror, att framtiden skall bevisa, att ett förstatligat vägväsen måste
bli utomordentligt dyrbart, att skattelättnaden för landsbygden är synnerligen
tvivelaktig och oviss och att den kommunala självstyrelsen på detta område
trots allt vad man säger får ett mycket allvarligt grundskott.

Det har sagts här i dag, att en ny utredning, som skulle lia varit gjord på
vanligt sätt, skulle haft relativt mindre värde. Hur vet man det, örn man inte
har företagit den? Tidigare har man alltid i riksdagen varit övertygad om att
örn man går grundligt till väga, som man förut har brukat göra här i Sverige,
så kan man känna sig någorlunda säker på var det hela skall sluta, men när
man inte vill göra någon utredning utan bara går efter ett alternativ, anser jag
för min del, att man kan säga, att man störtar sig i någonting, vars konsekvenser
man inte alls känner. Första kammaren har ju under tidernas lopp och inte
minst under de senare åren visat sig vara mycket reformvänlig men samtidigt i
många fall visat sans och moderation, och jag tror, att första kammaren skulle
göra mycket klokt i att följa sina traditioner och inte ge sig på att bifalla det
förslag, som nu ligger på kammarens bord, utan att man först fått en verkligt
grundlig utredning i saken.

Skulle nu emellertid så beklagligt vara, att det föreliggande förslaget verkligen
trots alla farhågor från mångå håll genomdrives, måste det för landsbygdens
invånare bli av yttersta vikt, att man under de kommande tiderna
genom vägnämnderna, som visserligen äro ett mycket svagt surrogat för vad
man hittills haft, samt genom motioner och på annat sätt försöker få fram
det bästa möjliga av den situation, som uppkommer. Yar och en förstår, att
när man nu inte längre på landsbygden kan komma i kontakt med vägväsendet
genom vägstyrelser och vägstämmor, har man väl knappast någon annan utväg
än att be sina riksdagsmän genom motioner och på annat sätt föra fram ens
önskemål. Jag vet inte, om det kan förefalla som en tilltalande framtidsutsikt,
att vägväsendets frågor i alla möjliga detaljer skola på denna tunga och omständliga
väg framföras hit och belasta riksdagens ganska rikhaltiga matsedel.

Jag är, som jag redan sagt, övertygad örn att framtiden skall komma att
bevisa, att det beslut, som väl sannolikt i dag fattas, kommer att få många
tråkiga konsekvenser, inte minst för skattebetalarna här i landet.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på den föreliggande propositionen
och bifall till den utskottsutlåtandet bifogade reservationen.

I friherre De Geers yttrande instämde herrar Eskhult och Gustavson.

Herr Heiding: Herr talman! Såsom departementschefen och utskottet framhållit
föreligger en betydande disproportion mellan landsbygdens och städernas
bördor för hållandet av de allmänna vägarna och övriga däremot svarande
trafikleder. Vidare är väghållningsbesväret mycket ojämnt fördelat mellan
olika delar av landsbygden, huvudsakligen beroende av olikheter distrikten
emellan i fråga örn väghållningens omfattning och skatteunderlagets storlek.
Icke ens inom distrikten är besväret jämnt fördelat mellan skattebetalarna. Sålunda
få fastigheterna — vilka tidigare ensamma fingo bära väghållningsbördorna
— även enligt nu gällande lagstiftning vidkännas en avsevärt hårdare
belastning än andra skatteobjekt.

Det på riksdagens bord nu framlagda förslaget synes skapa den rättvisa, som
man under årens lopp eftersträvat. Från jordbrukarehåll har vid olika tillfällen
yrkats på en jämnare fördelning av vägskattebördorna. Visserligen ha rättelser
erhållits, men det har aldrig kommit dithän, att förslag örn full likställighet
blivit framlagt. Genom att statsbidraget blivit höjt ett flertal gånger
under årens lopp har man kommit närmare det önskade målet, men en fullt
rättvis fördelning av vägskattebördan kan icke vinnas, därest vägväsendet bibehålies
som en kommunal angelägenhet.

För att lätta det höga skattetrycket på landsbygden talar även ett förstatligande
av vägväsendet. Den nuvarande skattebelastningen i landets kommuner
är mycket ojämn.

I motionen nr 219 i första kammaren av herr J. B. Johansson m. fl. har
framhållits, att de stora riksvägsfrågornas enhetliga lösning inom en centralmyndighet
skulle innebära vissa fördelar, främst av teknisk natur. Vidare fortsätta
motionärerna: »ett fortsatt utredningsarbete bör alltså undersöka möjligheterna
att med bibehållande i huvudsak av den nuvarande vägorganisationen
därifrån utbryta huvudvägarna samt åstadkomma en rättvis utjämning och
avvägning av vägkostnaderna.»

Genom en utbrytning av huvudvägarna skulle ovillkorligen ett fördyrande
av vägkostnaderna komma till stånd. Att hålla en organisation för detta och
en organisation för de övriga vägarna ledde endast till en överorganisation av
vägväsendet. Det vore oundvikligt med en massa tomkörningar i olika riktningar,
och en fördyring kunde ej undvikas. I reservationen har detta uppslag övergivits,
och man drager därav den slutsatsen, att motionärerna kommit på andra
tankar och funnit sitt förslag omöjligt att genomföra.

Jag vill ej påstå, att den föreslagna reformen drager mindre kostnader än
det nuvarande systemet, men det borde icke heller bli dyrare. Det beror helt
på vilka personer som sättas i ledningen för de olika distrikten. En fördelning
av tillgängliga eller anslagna medel bör gå lättare att rättvist fördela mellan
24 vägdistrikt än 170. Vad beträffar kontrollen bör även denna kunna ordnas
på ett lika effektivt och tillfredsställande sätt som förut.

De nuvarande vägstyrelsena ha alla på ett tillfredsställande sätt skött sina
uppgifter, och något klander mot dem kan icke framställas, men i längden kunna
sådana uppgifter påläggas vägstyrelserna, att vägarbetena inom alla dessa
170 vägdistrikt icke kunna bedrivas på ett fullt rationellt och ekonomiskt sätt.

För ett förstatligande av vägväsendet tala även starka militära skäl. Vägväsendet
bör stå under enhetlig, hela riket omfattande ledning i nära kontakt
med de militära organen. Personal och maskiner kunna lättare disponeras för

€4

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
militära uppgifter vid ett förstatligat vägväsende än om ledningen av vägarbetena
är uppdelad på 170 olika distrikt. En enhetlig ledning av vägväsendet
är ur militär synpunkt påkallad örn försvarets intressen skola tillräckligt beaktas
vid planläggningen av vägbyggnadsarbetena.

Även efter ett förstatligande måste — av tillbörlig hänsyn till såväl de lokala
intressena som behovet att erhålla råd och upplysningar av organ, vilka
väl känna ortsförhållandena — anses önskvärt, att de lokala synpunkterna få
tillfälle att göra sig gällande. Enligt förslaget skola de lokala intressena företrädas
av dels vägnämnder, vilka skola övertaga de nuvarande vägdistriktsorganens
befogenheter med avseende å frågor örn byggande av väg, förändring
av enskild väg till allmän och indragning av väg, dels ock länsvägnämnder vid
fördelningen av vägbyggnadsmedel. Vägnämnderna, vilkas områden skulle i
stort sett sammanfalla med de nuvarande vägdistrikten, skulle bestå av 5 ledamöter,
valda av ombud, som i sin tur skulle utses av de i området ingående
kommunerna. För a-tt länsvägnämndens sammansättning skall innefatta garanti
för att länets vägintressen bliva allsidigt belysta har föreslagits, att ledamöterna
i länsvägnämnden skola utgöras av ordförandena i länets vägnämnder.
Utskottet har emellertid ifrågasatt örn icke vägnämnden bör äga befogenhet
att utse vilken ledamot som helst till representant i vägnämnden.

Genom den föreslagna representationen torde enligt utskottets mening bygdens
behov av språkrör för de lokala synpunkterna vid handläggning av vägfrågor
anses bliva i tillräcklig grad tillgodosedda. Utskottet biträder därför
departementschefens förslag i denna del.

Inom utskottet har jag framfört förslag örn ett annat sätt för val av vägnämndsledamöter.
Det föreslagna sättet verkar alltför omständligt. Örn ledamöterna
i stället kunde utses av landsting, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser
behövde ej denna stora valapparat sättas i gång. Utskottet har
yttrat följande örn detta uppslag: »Det kan dock ifrågasättas, om icke sättet
för val av vägnämndsledamöter är alltför omständligt. Inom utskottet har övervägts,
huruvida icke ledamöterna borde utses av landsting, hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser. Härigenom skulle vinnas, förutom en förenkling
av valet, viss säkerhet för att nämndens sammansättning bleve mera allsidig.
Ur principiella synpunkter kan det dock måhända resas betänkligheter mot att
frånhända bygden rätten att, på sätt departementschefen föreslår, själv utse representanter
för de lokala vägintressena.» Man får förutsätta, att Kungl. Maj :t
ånyo tar denna fråga under omprövning.

Såsom skäl mot ett förstatligande har anförts, att detta kunde befaras leda
till att de små vägarna bleve eftersatta. Utskottet är i detta sammanhang angeläget
att betona, att en sådan utveckling, örn den skulle komma till stånd,
skulle med hänsyn till bygdenätets stora betydelse för det ekonomiska livet i
hela landet vara i hög grad olycklig. Utskottet förutsätter emellertid, att bygdenätet.
efter ett förstatligande underhålles och utbygges i minst samma utsträckning
som hittills. Da riksdagen, örn ett förstatligande genomföres, helt
visst kommer att vaka över, att de allmänna vägarna underhållas på tillbörligt
sätt, och då det är riksdagen, som har att bestämma, huru mycket medel som
skall nedläggas på utbyggandet av olika slags vägar, finnes icke någon anledning
att befara, att de små vägarna skola försummas efter ett förstatligande.
Vid riksdagens beviljande av anslag för vägväsendet lära möjligheter föreligga
att så fördela de olika anslagsposterna, att bygdevägnätets behov bli behörigen
tillgodosedda. Härmed har utskottet sålunda tillgodosett de önskemål,
som i detta hänseende framställas i motion II: 296 av herrar Hallagård och Gustafsson
i Lekåsa.

Det har vidare gjorts gällande, att ett förstatligande skulle medföra upp -

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
kornsten av en stor, tämligen starkt avgränsad statlig vägarbetarkår. För närvarande
anlita vägdistrikten i stor utsträckning tillfällig arbetskraft. Särskilt
i norra Sverige är det vanligt, att arbetarna sysselsättas under sommaren med
vägarbeten och under vintern inom skogsbruket. Denna växelverkan mellan vägväsendet
och andra arbetsområden är helt visst av värde för arbetstillgången
och folkförsörjningen. Utskottet förutsätter emellertid, i likhet med departementschefen,
att vägbyggnadsarbetena efter ett förstatligande skola i samma
utsträckning som för närvarande utföras på entreprenad. Om så blir fallet,
torde någon anledning att antaga, att den statliga vägorganisationen skall draga
till sig mera arbetskraft från andra verksamhetsområden, icke finnas. Utskottet
har i detta sammanhang understrukit departementschefens uttalande,
att vägbyggnadsarbetena böra så planeras, att de icke förläggas till tider, då
jordbrukets behov av arbetskraft är särskilt stort, exempelvis tider för skördearbete.

För handläggning av fråga örn byggande av väg är det av stor vikt, att
även de lokala synpunkterna bliva vederbörligen beaktade vid byggnadsfrågornas
avgörande. Genom det inflytande, som enligt departementschefens förslag
tillägges länsstyrelserna även i den statliga vägorganisationen, har ytterligare
en viss garanti skapats för att icke den föreslagna centraliseringen behöver
medföra någon fara för att de lokala synpunkterna bli undanskjutna.
Länsstyrelserna skola sålunda äga befogenhet att med vissa undantag föranstalta
örn upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag samt uppgöra förslag
till vägfrågors avgörande. Dessa förslag ha givits större tyngd genom föreskriften,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, örn den vid prövning av sådant
förslag finner sig vara av annan mening än länsstyrelsen och de båda myndigheternas
åsikter icke kunna sammanjämkas, skall underställa ärendet Kungl.
Maj:ts prövning. Länsstyrelserna komma härigenom att i stort sett bibehålla
det faktiska inflytande på vägfrågor, som de för närvarande äga.

De befogenheter med avseende på planläggningen, som nu tillkomma vägstämmor
och vägstyrelser, skola efter förstatligandet i stort sett överflyttas
på de föreslagna vägnämnderna. Vägnämnden skall således vara behörig att
taga initiativ till vägföretag, överklaga meddelade beslut samt såsom regel erhålla
tillfälle att yttra sig över förslag, som väckts av andra, ävensom över
upprättade arbetsplaner. Utskottet förutsätter, att vägnämndens ledamöter,
innan de avgiva infordrat yttrande i ett vägärende, skola söka såvitt möjligt
inhämta kommunala myndigheters och ortsbornas åsikter i frågan, så att de
lokala synpunkterna bliva allsidigt belysta i nämndens yttrande.

Enligt förslaget skola de lokala vägintressena vid flerårsplanernas upprättande
i huvudsak företrädas endast av länsvägnämnderna. Det synes utskottet
vara lämpligt att tillfälle beredes även vägnämnderna att avgiva yttrande över
upprättade förslag till flerårsplaner.

Vidare skall enligt förslaget ledningen av underhållsarbetena under vägdirektören
handhavas av en kvalificerad ingenjör, vilken härvid iskall biträdas
dels i de flesta distrikt av ytterligare en ingenjör, vilken dock icke behöver
vara högskoleutbildad, dels ock av ett växlande antal övervägmästare. Utskottet
ifrågasätter, enligt min uppfattning med allt fog, nödvändigheten av att
under vägdirektören anställa ingenjörer i den omfattning, som i propositionen
förutsättes, samt delar den tvekan örn behovet av övervägniästarbefattningarna,
vilken kommit till uttryck i flera yttranden över sakkunnigbetänkandet.
Aven om det kan antagas, att sådana befattningar behövas inom de största
distrikten, anser utskottet dock tillrådligt att någon övervägmästarbefattning
icke tillsättes, förrän erfarenheten visat, att behov härav föreligger. Det kan

Första kammarens protokoll 191^2. Nr 21. 5

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
ju även vara tänkbart, att i stället för övervägmästarbefattningar biträdande
vägmästare kunde tillsättas i de större distrikten. Dessa senare finge i så fall
en viss erfarenhet före tillträde av ordinarie befattning. Genom en sådan anordning
skulle även avlöningskostnaderna hållas nere.

De farhågor, reservanterna på olika punkter uttala, anser jag icke befogade.
Då ett förslag nu föreligger, som ger rättvisa åt landsbygdens folk — ett mål
som länge varit eftersträvat — har jag svårt att förstå den inställning, som
vissa jordbrukarrepresentanter bland reservanterna intaga. Departementschefens
förslag är dock i flera avseenden helt olika mot vad de sakkunniga föreslagit
och ur landsbygdens synpunkt vida bättre. Dessutom har utskottet gjort vissa
uttalanden, som innebära ytterligare förbättringar. Dess förslag är därför enligt
min mening av sådan beskaffenhet, att det bör kunna godtagas av riksdagen.

Herr J. B. Johansson framhöll, att riksdagen här skulle få fatta ett principbeslut
i blindo. Jag finner detta uttalande ganska egendomligt, örn man tänker
på hur utskottets förslag har kommit till. Först har det framlagts ett sakkunnigbetänkande.
Sedan har departementschefen omarbetat de sakkunnigas förslag,
tagit bort en hel del ur detsamma och framlagt en proposition som man
kan nästan säga går till stor del emot vad som framkom i sakkunnigbetänkandet.
Över denna proposition har utskottet nu avgivit sitt utlåtande, som är
mycket utförligt och grundligt utarbetat och i vilket utskottet på många olika
punkter uttalat sin egen mening. Man kan väl icke säga, att utskottet gått
ifrån sitt arbete lättvindigt, då ju dess yttrande omfattar cirka tjugo sidor,
där nian kan se, vilka åsikter som framkommit från utskottets sida. När det
gäller att i fortsättningen framlägga förslag, har även departementschefen där
erforderliga riktlinjer att gå efter.

Det har i debatten också uttalats, att det väckte allmän förvåning, när sakkunnigförslaget
framlades. Jag vill gentemot detta endast framhålla, att det
förslag, som departementschefen sedan kom med i sin proposition, ju går i en
annan riktning. Därför kunde också utskottet lättare godtaga departementschefens
förslag än örn han i oförändrat skick framlagt de sakkunnigas förslag.
1 all synnerhet var det ju många som motsatte sig de stora vägdistrikt, som
föreslogos av de sakkunniga. Enligt sakkunnigförslaget skulle inte heller
länsstyrelserna ha fått den befogenhet, som de nu erhålla, och ortsrepresentanterna
skulle inte haft möjlighet att på samma sätt som nu blir fallet komma
i kontakt med länsstyrelserna, då ju enligt sakkunnigbetänkandet många
distrikt skulle ha blivit så stora att de skulle ha omfattat både tre och fyra
länsdelar.

Jag anser vidare, att det är oriktigt att, såsom herrar J. B. Johansson och
De Geer här framhållit, betona, att de vägnämnder, som enligt det föreliggande
förslaget skola tillsättas, endast skulle bli ett dåligt surrogat för vad vi redan
ha. Då ju vägnämnderna skola tillsättas av förtroendemännen ute i bygderna,
böra de kunna lämna lika goda råd som de nuvarande vägstyrelserna
kunnat göra. Visserligen kan man icke påstå, att vägnämnderna komma att
stå i fullt samma kontakt med vägingenjören och den tekniska personalen som
vägstyrelserna hittills ha gjort, men det bör i alla fall kunna bli till ledning
för vederbörande vägdirektör och hans underlydande, när de få höra vad vägnämnderna
ha att säga om de olika förslag, som kunna komma att framläggas.

o Vad. beträffar talet örn att också landsbygdens folk får betala kronoskatt,
så är ju detta visserligen sant, men man bör dock tänka på att de större inkomsterna
och förmögenheterna finnas i städerna samt att det blir en bättre
utjämning enligt det förslag, som här föreligger, än örn man skulle hålla på
det gamla systemet.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)

Jag tror för min del icke, att vi skulle vinna så mycket genom att igångsätta
den av reservanterna begärda utredningen, som kan ta både ett och flera
år innan den blir färdig. Med tanke på att vi skulle kunna få till stånd den
eftersträvade skatteutjämningen anser jag, att det förslag till vägväsendets
ordnande, som nu föreligger, bör kunna godtagas.

Jag ber, herr talman, att med vad jag anfört få yrka bifall till utskottets
förslag.

Enär herr statsrådet Wigforss anmält sig vilja avlämna kungl, propositioner,
avbröts nu behandlingen av det föreliggande utlåtandet.

Herr statsrådet TVigforss avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 351, angående försäljning av en statens järnvägar tillhörig fastighet i
Kristinehamn;

nr 353, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30
maj 1873 (nr 31) örn rikets mynt;

nr 354, angående, fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.;

nr 355, angående grunderna för uttagande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1942 m. m.;

nr 357, med ^förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1942/43; och
nr 358. angående anslag till särskild ersättning för debitering av värnskatt
för budgetåret 1942/43.

Fortsattes överläggningen angående andra särskilda utskottets utlåtande
nr 2.

Herr Eklund: Herr talman! Då jag står med bland reservanterna, skall
jag be att få säga några ord i denna fråga.

Utskottet framhåller till en början, »att de allmänna vägarna upphört att
vara av huvudsakligen lokalt intresse; väghållningen har blivit en hela landets
gemensamma, angelägenhet». Den senare satsen i detta uttalande är det väl inte
mycket att invända emot, särskilt om man tänker på att staten lämnar betydande
bidrag till underhållet av samtliga allmänna vägar. Däremot förefaller
påståendet »att de allmänna vägarna upphört att vara av huvudsakligen
lokalt intresse», att vara en sanning med rätt stor modifikation. De allmänna
vägarna äro ju som bekant allt efter sin betydelse för trafiken uppdelade i
rikshuvudvägar, länshuvudvägar, övriga vägar och ödebygdsvägar. Hela dét
allmänna vägnätet omfattar omkring 90,000 kilometer. Därav äro 5,000 kilometer
rikshuvudvägar och 20,000 kilometer länshuvudvägar. Detta blir sammanlagt
25,000 kilometer. Sedan återstår, utom ödebygdsvägarna, 60,000 kilometer
mindre landsvägar eller bygdevägar, vad man nu vill kalla dem. Dessa
s. k. »övriga vägar», som alltså utgöra två tredjedelar av hela det allmänna
vägnätet, måste väl ändå alltjämt sägas vara av mycket stort lokalt intresse.
Den som har tillfälle att se trafiken på dessa vägar finner sig nog också
få bekräftelse på en sådan uppfattning. Dc utgöra förbindelseleder mellan
olika delar av bygden samt mellan socknarna och det lokala näringslivet å
ena sidan och närmaste stad eller annan central ort, t. ex. en järnvägsstation,
a andra sidan. Den mera långväga trafiken, eller genomgångstrafiken, som
man också brukar kalla den, går på riks- och länshuvudvägarna. Den har

Äng. vägväsendets

förstatligande.
(Forts.)

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
varken behov eller anledning att annat än i undantagsfall ge sig in på de
småvägar, som slingra sig fram genom socknarna.

Även örn man fullt ut beaktar den utveckling, som ägt rum, och räknar
med att denna kommer att fortsätta, örn också något långsammare, tror jag
inte att det är riktigt att söka inge den föreställningen, att de allmänna
vägarna överhuvud upphört att vara av huvudsakligen lokalt intresse. Såvitt
jag kan förstå, är det väl tvärtom så, att den avsevärt större delen av det
allmänna vägnätet alltjämt huvudsakligen betjänar det lokala trafikbehovet,
vilket väl också kommer att bli fallet under mycket lång tid framåt. Att dessa
vägar även ha en stor allmän betydelse, bl. a. för folkförsörjningen, kan ju
inte vara detsamma som att de orter, som trafikera vägarna, knappast skulle
ha något intresse av dem. Det förhåller sig nog inte på det sättet.

Såsom huvudmotiv för propositionens förslag om väghållningens övertagande
av staten har man ju anfört angelägenheten av att få till stånd en skatteutjämning.
Utöver de synpunkter, som i detta sammanhang anförts av föregående
talare, skulle jag vilja anföra ytterligare ett par. För min del har
jag ansett, att skattefrågans storlek ganska mycket överdrivits i den allmänna
diskussionen. Att så skett kan väl dock förklaras med att de sakkunniga endast
hade skattesiffrorna för den nuvarande vägorganisationens allra första år att
tillgå såsom material. Då de nuvarande vägdistrikten år 1937 övertogo väghållningen,
blev det nödvändigt att företaga en mycket betydande njmnskaffning
av lastbilar, vägmaskiner och vissa andra inventarier. Detta medförde
helt naturligt en avsevärd ökad utgiftsbelastning under några år. Den starkt
ökande trafiken under åren 1937—1939 bidrog väl också till utgiftsstegringen.
Därefter minskade trafiken, men på grund av de högre arbets- och
materialpriserna samt extra kostnader för övergång till gengasdrift, som nu
följde, kunde inte driftkostnaderna falla lika mycket som trafikminskningen
eljest skulle ha motiverat. Jag tror, att det är nödvändigt att man har denna
bakgrund klar för sig, för att man skall kunna få ett någorlunda riktigt grepp
örn problemet både i detta och övriga avseenden.

Allt efter som övergångsårens organisations- och anskaffningskostnader blevo
betalda, började emellertid vägskatten att sjunka. De sakkunniga framhålla,
att beträffande den vägskatt, som beslutades på eftersommaren 1939, således
för år 1940, fingo inte mindre än 45 vägdistrikt en vägskatt av 2 kronor eller
mer per vägskattekrona och 9 distrikt en vägskatt av 3 kronor eller mer. När
de tidigare anskaffningskostnaderna började bli betalda, sjönk emellertid
skatten. Redan året därpå, d. v. s. för 1941, blev det en ganska allmän sänkning.
För närvarande är det enligt uppgift i Svensk vägkalender endast 22
mot förut 45 av de 170 vägdistrikten, som ha 2 kronor eller mer i vägskatt.
De vägdistrikt, som nu ha 2 kronor eller däröver i skatt, äro således bara
hälften så många som för två år sedan. De 9 distrikt, som förut hade 3 kronor
eller däröver, ha minskats till 3 distrikt. Av dessa 3 hade ett distrikt över
4 kronor i skatt. Det upplystes dock i utskottet, att om detta distrikt, som
hade över 4 kronor i skatt men bara 26 mil väg, sloges tillsammans med granndistriktet,
skulle skatten för dem båda bli omkring 2 kronor 50 öre. Det ena
distriktet skulle få sin skatt höjd med 30 öre, medan det andra skulle få sin
skatt sänkt med 1 krona 80 öre. Man skulle således här kunna få till stånd
en avsevärd utjämning med ett enkelt medel. Det kan ju tänkas, att en justering
av vägdistriktsindelningen, även på vissa andra håll kunde ge resultat
i samma riktning, örn också i mindre grad. I varje fall anser jag i likhet med
övriga reservanter, att även den utvägen kan vara värd att närmare undersökas
i samband med vissa andra framkomna förslag till utjämning. _

De sakkunniga påvisa vidare — såsom framgår av sid. 14 i propositionen —

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
i sina beräkningar, vilka ligga till grund för Kungl. Maj :ts förslag, att riksmedeltalet
av vägskatten per vägskattekrona enligt vägdistriktens stater för
år 1940 var 1 krona 42 öre. Även utskottets ärade ordförande erinrade om detta
i sitt anförande. Jag har här en sammanställning, som har upprättats av statistiska
centralbyrån och som visar, att samma riksmedeltal redan året därpå
sjönk till 1 krona 33 öre. För innevarande år — då dock vissa länssiffror äro
preliminära — har riksmedeltalet för vägskatten sjunkit till 91 öre per vägskattekrona.
På två år har alltså riksmedeltalet för vägskatten sjunkit med
inte mindre än omkring 38 procent. Vilken slutsats man än vill dra av dessa
siffror, är det i alla fall uppenbart, att vägskatten sjunkit avsevärt sedan
1939 -samt att de exceptionellt höga vägskatterna under övergångsåren 1937—
1939 inte gärna kunna läggas till grund för en beräkning på längre sikt.

Såsom även utskottet erinrar örn utgör den särskilda vägskatten, som det nu
är fråga örn, endast en mindre del av de sammanlagda väghållningskostnaderna,
eller blott omkring 15 procent av dessa. Den sammanlagda skattesumman är
inte heller så överväldigande stor. Om man slår samman de olika kommunala
skatterna, som enligt Statistisk årsbok äro landstingsskatten 121 miljoner kronor,
landsbygdens kommunalskatter 203 miljoner och vägskatten 25 miljoner
kronor, blir detta 349 miljoner kronor. Av det sammanlagda kommunala skattebelopp,
som är föremål för utjämningsförsök, utgör vägskatten således mindre
än en trettondel.

Med detta har jag naturligtvis inte velat säga, att det är likgiltigt, hur vägskattens
belopp fördelas på dem, som skola betala den, därför att den är så
mycket mindre än andra kommunala skatter. Tvärtom äro väl alla eniga örn
att det är angeläget, att även relativt små skattesummor fördelas så rättvist
som möjligt. Däremot kan det väl ändå ifrågasättas, örn det inte är att använda
bra mycket större våld än nöden kräver att utan vidare och i en hastig vändning
överföra hela väghållningen på staten med därav följande mycket stora
och kostsamma organisationsförändringar för att utjämna en trettondel av de
kommunala skatterna. I varje fall vore det väl önskvärt att först ha tillgång
till en utredning, som visar huruvida ett så stort företag är den enda och lämpligaste
utvägen att lösa ett så begränsat skatteutjämningsproblem. Men någon
sådan utredning föreligger tyvärr inte.

Departementschefen medger i propositionen, att »helt visst kan en jämnare
fördelning av väghållningsbesväret i åtskilliga hänseenden vinnas inom den
nuvarande organisationens ram». Någon utredning därom finnes dock inte.
Reservanterna framhålla, att en viss kostnadsutjämning kunde erhållas genom
en justering av vägdistriktsindelningen. Vidare erinra reservanterna, såsom
också herr statsrådet har gjort, örn att ojämnheterna mellan fastigheter och
andra skatteobjekt kunna avhjälpas genom ett beslut örn sänkning av repartitionstalet
för de förra. För den allmänna utjämning, som därefter kräves, har
det också framkommit vissa förslag. Andra möjligheter kunna också tänkas.
Men ingenting av allt detta har varit föremål för någon närmare utredning.
Man säger endast såsom utskottets ärade ordförande, att propositionen är nog
ändå det bästa förslaget. Vad veta vi egentligen om detta, då intet annat förslag
är närmare undersökt? Det är just härom som reservanterna önska en förutsättningslös
utredning, innan definitiv ståndpunkt måste tagas till det sätt,
varpå en utjämning av vägskatten lämpligen bör ske.

Utskottets ärade ordförande sade, att det tekniska handhavandet av vägunderhållet
behöver förstärkas och att även detta vore ett motiv för förstatligande.
Jag undrar dock, örn det verkligen kommer att bli så stor ändring i
praktiken. För närvarande är det ju så, att den tekniska sidan av verksamheten
utövas av vägmästarna och vägingenjören. Vägmästarna lia särskild utbildning

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
för dessa uppgifter, och de få dessutom en mycket stor praktisk erfarenhet.
Vägingenjören i sin tur kontrollerar, att arbetet ordnas och skötes på bästa
sätt, och han lämnar vid behov även tekniska anvisningar och råd. I den föreslagna
organisationen är det avsett, att vägmästarna skola vara kvar med i
huvudsak samma uppgifter som nu. Så långt blir det således ingen ändring.

Den underhållsingenjör, som enligt förslaget skall stå närmast över vägmästarna,
får väl i detta avseende också huvudsakligen samma uppgifter som
den nuvarande vägingenjören. Han skall öva tillsyn samt ge råd och anvisningar.
I praktiken blir det väl knappast någon skillnad här heller. _

Däremot föreligger den skillnaden, att den nya ingenjören kan stödja, sig på
sin förmansställning gentemot vägmästarna, medan vägingenjören enligt den
nuvarande ordningen kan avstyrka statsbidrag till åtgärder, som han anser
vara för dyra eller oriktigt vidtagna. Den senare möjligheten är nog minst lika
effektiv som den förra, örn den nu skulle behöva tagas i bruk för att vinna
gehör. Någon egentlig reell skillnad i det tekniska utförandet av vägunderhållet
torde därför näppeligen uppkomma genom ett bifall till propositionen.

Det har också talats örn att det föreligger behov av att kunna åstadkomma
en ytterligare rationalisering, vilket skulle kunna ske bl. a. genom ett bättre
utnyttjande av personal och maskiner. Det är mycket möjligt, att med ännu
större vägdistrikt vissa specialmaskiner skulle kunna utnyttjas rationellare.
Men dessa specialmaskiner äro dock endast ett litet fåtal av hela maskinbeståndet,
och för närvarande går det väl, såsom herr De Geer påpekade, ofta
till på så sätt, att vägdistrikten låna sådana maskiner av varandra antingen
genom egna överenskommelser eller genom vägingenjörens förmedling. Med
de egentliga underhållsmaskinerna, vilka utgöra det stora flertalet, såsom bilar,
hyvlar, snöplogar och i viss män även krossverk, förhåller det sig ju så, att
de behövas som allra bäst på sin stationeringsort, när man skulle önska använda
dem även på andra håll. De som syssla aldrig så litet med vägfrågor
veta, att det är årstidernas växlingar och nederbörden, som bestämmer, när
alla tillgängliga maskiner måste koncentreras på det direkta underhållet. Dessa
tider bruka i regel sammanfalla för mycket stora områden. Då lia alla fullt
upp att göra och mer till på sin egen ort. Vägdistrikten göra väl i allmänhet
så, att de vid sådana tider leja privata lastbilar för några dagar eller någon
vecka, ty de anse detta vara ekonomiskt fördelaktigare än att skaffa egna reservbilar,
som skulle stå oanvända under en stor del av året.

Beträffande arbetspersonalen förhåller det sig i viss mån på samma sätt. Man
kan inte skicka omkring arbetarna hur som helst. Det vore opraktiskt och
skulle också dra med sig kostnader, antingen resekostnader och tidsspillan eller
traktamenten, örn arbetarna inte kunna komma hem till kvällen. Det fördelaktigaste
är väl att som nu hålla ett begränsat antal mera fast anställda arbetare
och anlita tillfällig arbetskraft, t. ex. skogsarbetare, småbrukare och andra,
där extra eller tillfälliga större arbeten pågå. Den metoden har visat sig
vara till fördel för båda parterna.

Skulle något vägmästarområde behöva justeras, kan ju detta ske även inom
den nuvarande organisationen. Jag tror därför att talet örn att man genom ett
förstatligande kan få till stånd ett bättre utnyttjande av personal och maskiner
åtminstone till mycket stor del blott är av teoretiskt intresse.

Man har även hänvisat till att man skulle få till stånd en stor rationalisering
genom att ha en central förrådsrörelse och genom att göra centrala inköp. För
större maskiner, såsom lastbilar och hyvlar, kan man säga, att inköpen redan
nu äro centraliserade genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förmedling.
Beträffande större förbrukningsartiklar ha vägstyrelserna i vissa län också redan
ordnat med gemensam upphandling med anbudsinfordran. Samråd äger

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
då rum med vägingenjören. Genom detta förfaringssätt Ilar man kunnat erhålla
mycket tillfredsställande priser, varjämte det blir synnerligen små omkostnader
för en dylik upphandling. Det är mycket möjligt, att man genom
statligt centraliserade inköp skulle kunna pressa priserna ett litet stycke till,
men då får man även ökade omkostnader för upphandling och förrådsrörelse.
Det föreslås i propositionen och utskottets yttrande, att det skall inrättas en
särskild förrådsbyrå inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och viss liknande
verksamhet hos distriktsförvaltningen. Men detta kan man ju inte få gratis.
Lagerhållningen kostar också pengar. Det skall vara inköpschefer och personal
för bokföring, tillsyn samt in- och utlämning. Vad man kan vinna ytterligare
på inköpspriserna kanske går åt till omkostnader, örn vinsten ens räcker
till att täcka dessa.

Det har även åberopats militära skäl för den nya organisationen. Jag vill
gentemot detta endast säga, att de militära synpunkterna redan nu ha tillgodosetts
genom särskilda åtgärder.

Det har vidare framhållits dels av herr Heiding och dels av utskottets ärade
ordförande, att vägnämnderna skulle få stor betydelse. Man har ansett, att de
åtminstone i stort sett skulle kunna övertaga vägstyrelsernas och vägstämmornas
uppgifter. Det bör ju erkännas, att såväl departementschefen som utskottet
sökt göra sitt bästa för vägnämndsinstitutionen. Att den ändå torde bli
otillfredsställande, beror väl främst på att vägnämnderna komma att sakna
vissa viktiga förutsättningar, som vägstyrelser och vägstämmor dock ha. De
föreslagna vägnämnderna få endast petitions- och yttranderätt. I motsats till
vägstyrelserna kunna de inte fatta några egentliga beslut. De ha, såvitt jag
förstår, ingen möjlighet att själva låta göra en tillfredsställande utredning till
ett önskat alternativförslag för en väganläggning. De lia inte en enda krona
att bidraga med till de arbeten, som de önska få till stånd eller som de skola
yttra sig örn. De få varken arbetsbesvär eller ekonomiskt medansvar för fullföljandet
av de förslag, som de förorda eller eljest skola yttra sig om. Den
praktiska erfarenheten i frågor om byggande och underhåll av väg upphör. Dessa
mycket betydande inskränkningar i vägnämndernas förutsättningar måste ju
ändå ganska mycket försvaga deras ställning både för dem själva och för de
intressen de skola företräda. Jag tror därför, att det inte blir möjligt för vägnämnderna
att ersätta både vägstyrelserna och vägstämmorna på ett tillfredsställande
sätt.

I flera mycket viktiga avseenden föreligga inte nu några utarbetade förslag
rörande den statliga organisationen av väghållningen. Det finns således inte
framlagt något förslag till ny författning för vägväsendet, inte heller någon
personalförteckning med lönestat för en ny organisation eller någon kostnadsberäkning
för det hela. Vissa riktlinjer äro angivna, och vissa uttalanden göras
om hur organisationen i huvudsak bör uppbyggas. Men det finns inte några
utarbetade förslag, som visa, hur de olika delarna av organisationen skola komma
att se ut och vad det hela kan beräknas kosta.

Beträffande kostnaderna utlovade de sakkunniga på sin tid en ganska stor
kostnadsminskning, därest staten övertoge landsbygdens väghållning. Den
förhoppningen synes man redan ha släppt. I den mån man nu överhuvud taget
yttrar sig örn kostnaderna är detta snarast med en antydan om att dessa måhända
kunna bli högre än nu. Någon ny beräkning a.v kostnaderna föreligger
emellertid tyvärr inte. Det får riksdagen besked örn vid ett senare tillfälle.

Redan länsstyrelserna påtalade i sina yttranden, att utredningen var ofullständig
och att det vore önskvärt att få en något längre erfarenhet av den nuvarande
organisationen, som nyss tillkommit. De ansågo, att utredningen i
varje fall borde kompletteras. Det stora flertalet länsstyrelser förordade eller

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
hemställde i mycket bestämda ordalag örn att en ny allsidig och förutsättningslös
utredning skulle företagas. Det förefaller finnas ännu större fog för ett
sådant krav nu, dels på grund av de yttranden, som inkommit, och dels därför
att det helt saknas utarbetade förslag i flera viktiga avseenden.

Jag anser, att det egentligen är ganska anmärkningsvärt, örn riksdagen skall
nödgas att taga definitiv ståndpunkt i huvudfrågan på ett så ofullständigt
förslag som det nu föreliggande. Häremot kan naturligtvis invändas, att det
inte har varit möjligt att hinna med att få fram fullständiga förslag för en
ny organisation och en ny kostnadsberäkning. En sådan invändning kan jag
förstå. Däremot anser jag, att det är svårare att förstå, varför ett förslag
överhuvud taget behöver framläggas, innan det kunnat göras någorlunda fullständigt.
Ett bifall till propositionen nu kan ju ändå inte medföra någon utjämning
av vägskatten för vare sig innevarande år eller nästa år, då beslutet
inte är avsett att träda i kraft förrän året därpå. Inte heller kan något annat
väghållningens intresse, såvitt reservanterna kunna se, komma att utsättas för
någon fara genom ett uppskov för komplettering av utredningen och upprättande
av de förslag, vartill de kunna föranleda.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition och
bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Under förevarande ärendes behandling inom
utskottet har jag förgäves väntat, att det skulle framföras något verkligt bärande
skäl från deras sida, som vilja avslå den kungl, propositionen. Så har
emellertid, enligt min mening, icke skett. Samma har förhållandet varit under
den hittills förda debatten här i kammaren. Alla skäl tala enligt min åsikt
fortfarande för att propositionen och därmed också det föreliggande utskottsutlåtandet
bör bifallas.

_ Den kungl, propositionen rörande förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet grundar sig, såsom för de flesta av kammarens ledamöter
torde vara bekant och som tidigare här i dag framhållits, på ett av särskilda
sakkunniga utarbetat förslag i ämnet. Såsom av direktiven för de sakkunnigas
arbete framgår synes -—• vilket ju också här tidigare nämnts — den
närmaste orsaken till igångsättandet av utredningen örn vägväsendets förstatligande
ha varit kommunalskatteberedningens skrivelse till Kungl. Majit
den 10 oktober 1938. I denna skrivelse framhålles bl. a., att enligt beredningens
mening mycket allvarliga erinringar ur skatteutjämningssynpunkt kunna
riktas mot den nuvarande ordningen. Kommunalskatteberedningen framhåller
vidare, att en tillfredsställande skatteutjämning icke vunnits trots att staten
betalar huvudparten av kostnaderna för vägväsendet, utan vägskatten trycker
skattebetalarna mycket ojämnt och i åtskilliga fall synnerligen hårt.

Det kan måhända i detta sammanhang förtjäna erinras därom —- jag ber
örn ursäkt, örn jag här upprepar något av vad som redan tidigare sagts —
att denna skrivelse från kommunalskatteberedningen var enhällig. Beredningen
bestod vidare av personer från samtliga inom riksdagen förefintliga
politiska partier med undantag av det kommunistiska. Det kan därför icke
gärna misstänkas, att förslaget framkommit från någon särskild meningsriktning.
Icke heller torde det vara någon överdrift att påstå, att samtliga
ledamöter i beredningen äro på skatteområdet synnerligen väl erfarna och
insiktsfulla personer. Med hänsyn härtill har åtminstone jag dragit den slutsatsen,
att skrivelsen till Kungl. Majit grundar sig på verkliga fakta och således
icke tillkommit utan verkliga sakskäl.

Då jag till fullo delar de synpunkter, som av kommunalskatteberedningen
anförts beträffande de otillfredsställande grunder, som för närvarande äro

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Ang. vagväsendets förstatligande. (Forts.)
gällande i fråga om vägskattens utgörande, har jag redan från början —■
d. v. s. alltsedan vägsakkunnigas förslag blev framlagt — i princip anslutit
mig till tanken örn vägväsendets förstatligande. Denna mening har jag också
försökt att så gott jag har kunnat låta komma till synes vid flera tillfällen,
t. ex. i form av en reservation till Svenska vägstyrelsers förbunds yttrande
samt i vägstyrelsen och vägstämman i min hemort o. s. v. Detta betyder emellertid
icke, att jag kunnat helt ansluta mig till sakkunnigförslaget i oförändrat
skick. I den reservation, som jag tillät mig att foga till vägstyrelsernas
förbunds yttrande över förslaget, anförde jag bl. a. följande, som jag ber att
få citera:

»Ehuru jag sålunda på anförda skäl ansett mig böra i princip tillstyrka förslaget
örn förstatligande av den allmänna väghållningen, har jag emellertid
beträffande vissa delar därav icke kunnat biträda detsamma. Sålunda vill jag
helt instämma i vad ledamoten av utredningen friherre A. De Geer anfört
i sitt särskilda yttrande beträffande landets med avseende å väghållningen
indelning i distrikt. Att såsom i sakkunnigförslagets Alt. I föreslås inrätta
endast 12 st. distrikt, varigenom ett och samma distrikt skulle komma att
omfatta mera än ett län och delar av flera län, torde säkerligen komma att
medföra avsevärda olägenheter. Framför allt torde länsstyrelsernas befattning
med vägväsendet — som enligt vad de sakkunniga föreslagit synes bliva av
alltför ringa omfattning •— härigenom komma att invecklas och försvåras.
Förslagets Alt. II, enligt vilket distrikten skulle sammanfalla med länen,
synes därför ur såväl praktiska som andra synpunkter vara bättre.»

En ledamot av de sakkunniga, landshövdingen i Kalmar län Lidén, har i
sitt särskilda yttrande till sakkunnigbetänkandet framfört några synpunkter,
som enligt min mening äro mycket beaktansvärda. Så anför han bl. a., att
förstatligandet av vägväsendet icke medför någon väsentlig förändring i den
nuvarande ordningen för åstadkommande av beslut i vägfrågor, exempelvis
beträffande intagning av vägar till allmänt underhåll, nyanläggning, omläggning
och indragning av allmän väg. Allt detta är angelägenheter, som med
utslagsgivande befogenhet redan nu handhavas av staten.

Enligt min mening lia de sakkunniga i alltför hög grad velat beskära ortsintressets,
framför allt länsstyrelsernas, nuvarande inflytande på vägfrågornas
behandling. Vid den omarbetning av kommitterades förslag, som har
skett inom vederbörande departement och vars resultat nu föreligger i form
av den för riksdagen framlagda kungl, propositionen, har hänsyn tagits till
de anmärkningar, som i yttranden från olika myndigheter och korporationer
framförts mot förslaget. En väsentlig förbättring enligt min mening är uppenbarligen,
att vägdistriktens antal enligt propositionen ökats från i sakkunnigförslaget,
som jag nyss nämnde, föreslagna 12 stycken till 24 samt att
länsstyrelserna i stor utsträckning få behålla sitt nuvarande inflytande på
vägfrågornas behandling. Det kan ingalunda förnekas, att länsstyrelserna
inom var sitt område utfört ett särdeles gott arbete i fråga örn vägväsendets
utveckling. Otvivelaktigt är det väl också så, att länsstyrelsen är den myndighet,
som bäst bör kunna bevaka ortsintresset, när det gäller vägfrågor av
skilda slag. Därför hade det, kan man nästan säga, varit otillbörligt att fråntaga
länsstyrelserna deras inflytande och bestämmanderätt i detta avseende.
Nu blir, som sagt, detta icke fallet enligt det föreliggande utskottsförslaget.

Om jag efter dessa mera allmänna reflexioner skulle försöka att i all korthet
ange de huvudsakliga skälen för min ställning till föreliggande fråga, så
äro de i korthet följande.

Jag delar fullt och helt skatteutjämningsberedningens uttalade mening, att
mycket allvarliga erinringar ur skatteutjämningssynpunkt kunna riktas mot

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 £. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
den nuvarande ordningen för vägskatts utgörande samt att en tillfredsställande
skatteutjämning icke vunnits, trots att staten betalar större delen av
kostnaderna för vägväsendet. Vägskatten trycker skattebetalarna mycket
ojämnt och i vissa fall synnerligen hårt. Det torde i detta sammanhang också
böra erinras därom att under de senaste åren ha av de väghållningsskyldiga
i vägskatt utdebiterats i runt tal 30 ä 35 miljoner kronor per år — jag ber
örn ursäkt, om jag här upprepar en del av vad utskottets ärade ordförande
också påpekade. På grund av i utsikt ställt minskat statsbidrag till väghållningen
under den närmaste framtiden är det sannolikt, att detta belopp kommer
att icke obetydligt öka. Med den utveckling motorfordonstrafiken undergått
under de senaste låt mig säga 20 åren med därav följande stegrade krav
beträffande den allmänna väghållningen, måste det vara riktigt, att staten
helt övertager samtliga kostnader för vägväsendet. Något bärande skäl för
att ombesörjandet av den allmänna väghållningen fortfarande skulle vara
en kommunal angelägenhet torde numera icke kunna åberopas.

Som bekant har statsbidrag till den allmänna väghållningen, såväl för sommar
som vinter, tidigare utgått med viss procent av de verkliga kostnaderna.
Numera utgår statsbidraget, med undantag för vinterväghållningen, med ett i
förväg för varje vägdistrikt beräknat belopp. Det har visat sig, att i ett flertal,
för att inte säga i de flesta, fall dessa beräknade belopp varit otillräckliga
för sitt ändamål. Följden härav har blivit, att vägdistrikten varit urståndsätta
på grund av ekonomiska skäl att upprätthålla den standard beträffande väghållningen,
som såväl från myndigheternas som från trafikanternas sida varit
önskvärd. Yar och en bör lätt kunna inse, att det inte går att i längden fortsätta
med en sådan väghållning. Det kan inte vara riktigt, att, såsom nu sker,
vägdistrikten, eller närmast vägstyrelserna, skola ha ansvaret för väghållningen
under sådana förhållanden, som jag nyss nämnt. Därför bör staten också
själv övertaga ansvaret.

Mot förslaget örn förstatligande av vägväsendet har framförts en hel del
skäl, av vilka enligt min mening dock icke något — som jag nyss tillät mig
säga — varit vad man brukar kalla sakligt bärande.

Ett ofta framfört skäl mot förslaget är, att dess genomförande skulle vara
ett betänkligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Befolkningen i de
olika orterna skulle komma att förlora allt sitt nuvarande inflytande och sin
bestämmanderätt i fråga örn väghållningen. Särskilt skulle så Wiva fallet beträffande
vägars byggande samt enskilda vägars intagande till allmänt underhåll.
Jag skall icke närmare ingå på ett bemötande av dessa påståenden utan
inskränker mig till att helt instämma i vad utskottets ärade ordförande på den
punkten yttrat. När man vill göra invändningar mot det föreliggande förslaget,
bevisar man enligt min mening ibland alltför mycket. Jag tillåter mig att
citera några räder som jag läste i en tidning hösten 1941. Där skrevs bl. a.
följande: »Är det överhuvud taget rätt och landsbygdsfolket värdigt att på
detta sätt sälja ett stycke svensk självstyrelse i vägdistrikten för pengar, att
lämna från sig ansvaret för vägarna för att slippa en skatt? Tänker man
schackra på samma sätt med landskommunernas frihet — är den också till
salu?» Antingen detta och liknande uttalanden tillkommit av ren okunnighet
örn nu rådande förhållanden i fråga örn vägväsendets förvaltning eller i syfte
att skrämma och vilseleda, torde några kommentarer härtill knappast vara erforderliga.
Dylika argument falla dess bättre på sin egen orimlighet.

Beträffande påståendet att vägväsendets förstatligande skulle vara ett slag
i ansiktet på den kommunala självstyrelsen vill jag endast säga, att det icke
kommer att ske någon nämnvärd förändring i ordningen för beslut i vägfrågor.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. in.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
Jag tillät mig nyss att citera vad landshövding Lidén på den punkten ^ anfört
i sakkunnigbetänkandet, och jag vill instämma i vad han har sagt. I frågor
som röra nyanläggning och omläggning av vägar, intagning av enskilda vägar
till allmänt underhåll samt indragning från allmänt underhåll av allmänna
vägar o. s. v., skall visserligen vägstyrelsen och de väghåliningsskyldiga, d. v. s.
vägstämman, avgiva yttrande — i vissa fall besluta om framställningar och
förslag till länsstyrelsen eller annan statlig myndighet — men det slutliga avgörandet
tillkommer staten genom dess myndigheter. Vägstyrelsen och vägstämman
ha alltså redan nu praktiskt taget endast förslags- eller yttranderätt.
Något företag av vare sig det ena eller andra slaget av den beskaffenhet,
som jag nyss nämnde och vartill statsbidrag skall utgå, kan icke komma till
utförande utan vederbörande myndighets, d. v. s. statens, medgivande. Det är
ju staten, som skall lämna medel till företagets utförande, och således kan icke
ett arbete utföras utan statens godkännande. Jag vågar därför på enligt min
mening synnerligen goda skäl göra gällande, att påståendet att vägväsendets
förstatligande skulle vara ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen icke är
med verkliga förhållandet överensstämmande.

Jag tillåter mig vidare att erinra örn att det fran olika hall här i riksdagen
— och detta icke utan skäl — klagats över att staten pålägger primärkommunema,
landstingen och hushållningssällskapen, ja, till och med vägdistrikten,
fler och fler uppgifter med därav följande ökade utgifter. Med hänsyn härtill
är det ganska anmärkningsvärt, att när nu staten för en gångs skull erbjuder
sig att avlyfta från skattebetalarna en viss ingalunda obetydlig kommunal
skattebörda, stegrar man sig tvärt mot ett dylikt förslag. Man säger som sa:
nej, låt oss i all rimlighets namn behålla nuvarande vägorganisation; vi betala
gärna vägskatt, bara allt får förbli vid det gamla.

Dessutom göres med skärpa gällande, att vägväsendets förstatligande ovall"
korligen kommer att medföra uppkomsten av en stor, fast vägarbetarkar. Såvitt
jag kan förstå, bör icke detta bliva fallet i vidare man än vad redan nu
är förhållandet. Utskottet har ju också uttalat sig mot en sådan anordning. I
utskottets utlåtande framhålles på sid. 8 följande: »Särskilt i norra Sverige
är det vanligt, att arbetarna sysselsättas under sommaren med vägarbeten och
under vintern inom skogsbruket. Denna växelverkan mellan vägväsendet och
andra arbetsområden är helt visst av värde för arbetstillgangen och folkförsörjningen.
Utskottet förutsätter emellertid, i likhet med departementschefen,
att vägbyggnadsarbetena efter ett förstatligande skola i samma utsträckning
som för närvarande utföras på entreprenad. Örn sa blir fallet, torde någon anledning
att antaga att den statliga vägorganisationen skalig draga till sig mera
arbetskraft från andra verksamhetsområden icke finnas. Utskottet vill i detta
sammanhang understryka departementschefens uttalande, att. vägbyggnadsarbetena
böra så planeras, att de icke förläggas till tider, då jordbrukets behov
av arbetskraft är särskilt stort, exempelvis tider för skördearbete.»

Jag anser, att detta är ett alldeles utmärkt och befogat uttalande av utskottet,
och jag kan icke tänka mig annat än att vederbörande myndigheter också
komma att taga hänsyn till detta uttalande, som jag hoppas även skall bli
riksdagens.

Det har också framhållits, att lönerna till vägarbetarna efter ett förstatligande
på detta område med all säkerhet skulle komma att betydligt höjas i förhållande
till nuvarande lönenivå. Det är naturligtvis inte lätt att med visshet
yttra sig om den saken, vilken inställning till det föreliggande förslaget man
än har, och jag vågar inte på den punkten uttala mig så bestämt som min ärade
partivän friherre De Geer gjorde. Men jag måste erkänna, att jag har myc -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
ket svårt att förstå, att arbetslönerna ovillkorligen måste höjas, örn staten blir
arbetsgivare. Jag antar, att även i fortsättningen liksom hittills vägarbetarnas
löner komma att bestämmas efter förhandlingar mellan de båda parterna,
d. v. s. arbetsgivaren och arbetarna.

Vidare har det också framhållits att efter ett förstatligande av vägväsendet
måste ju staten sörja för pensionering av vägarbetarna. Jag vill ju inte yttra
mig örn, hur det kommer att gå med den saken, men jag vill bara erinra om,
att vägdis.trikten redan nu ha fått lov att ge åtminstone en del av sina befattningshavare
rätt till pension, och det blir väl riksdagens sak att besluta, huruvida
dessa vägarbetare en gång i tiden skola pensioneras eller icke.

Det är icke sällan man hör framhållas, att statstjänarna ha sämre betalt för
sitt arbete än vad som för motsvarande arbete betalas i enskild tjänst. Här
tycks det emellertid enligt motståndarnas till förslaget uppfattning förhålla
sig tvärtom, när man påstår, att arbetslönerna ovillkorligen skola bli högre sedan
staten tagit hand örn vägväsendet. Men det är ju alltid så, att örn man vill
avslå ett förslag, vilket som helst, nog finns det möjligheter att förebära skäl
därför.

Beträffande förslagets detaljer så är därom redan en hel del sagt, och jag
skall därför inte uppehålla tiden med att gå in på dem nu. Jag skall i stället
avsluta detta anförande med att uttala min tillfredsställelse över att förslaget
blivit framlagt för innevarande års riksdag. Jag tror jag vågar säga, att denna
uppfattning säkerligen delas av tusentals skattedragare ute i landet.

Min partivän friherre De Geer hade ju en annan uppfattning, och jag kan
naturligtvis inte bestrida riktigheten i vad han yttrade, men det kan ju vara
olika meningar i olika delar av landet i den delen av saken. Och att den är sådan
jag här sagt, såvitt det gäller min hemort, det vågar jag stå för.

Det är naturligtvis inte så mycket att förundra sig över att ett förslag, vilket
i likhet med det föreliggande onekligen bryter en gammal tradition i vår
förvaltning, möts av.ett .visst motstånd. Det är tvärtom helt naturligt, att en
person, som kanske i många år antingen såsom vägstyrelseordförande eller i
annan egenskap sysslat med vägväsendet och därvid gjort sitt bästa, blir bekymrad,
när han på grund av statsövertagandet måhända blir skild från sitt
uppdrag. Det är som sagt helt naturligt, och vi skola inte förundra oss över
det. Detta förhållande får emellertid inte utgöra hinder för förslagets genomförande,
örn förslaget i och för sig är gott.

Slutligen skulle jag vilja tillägga, att vid diskussionen i frågan örn vägväsendets
förstatligande ha icke så sällan emot vägstyrelserna framkommit uttalanden,
ja, man skulle nästan kunna säga beskyllningar, som icke varit befogade
och som därför inte böra få stå oemotsagda. Jag ämnar inte i detalj här
ingå på dessa uttalanden, men det är min bestämda uppfattning, att vägstyrelserna
i stort sett gjort sitt bästa och utfört ett gagnande arbete i fråga örn
vägväsendets handhavande. Har detta i något enstaka fall lyckats mindre väl,
sa har det säkerligen icke berott på bristande vilja utan på omständigheter,
varöver vägstyrelserna icke kunnat råda.

Att jag nu emellertid, trots detta är anhängare av det föreliggande förslaget,
beror på de skäl, som jag här har försökt framhålla och vilka för mig varit
så övertygande att jag anser det enda riktiga nu vara att bifalla förslaget.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Pa framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. ra.

Nr 21.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 352, angående vissa anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1942/43; och

nr 356, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 319—321, 338, 341, 346, 347 och 351—358.

Herr Jottonsson, Jolian Bernhard, avlämnade en av honom och herr Larsson,
Sven, undertecknad motion, nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa ytterligare med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter
sammanhängande markförvärv.

Motionen bordlädes.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 301, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn
krigs domstolar och rättegången därstädes.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 48 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 302, till Konungen angående statens järnvägars stängselskyldighet.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Härmed får jag vördsamt anhålla att bliva befriad från uppdraget att vara
fullmäktig i riksgäldskontoret.

Stockholm den 3 juni 1942.

B. v. Stockenström.

På särskilda propositioner biföll kammaren berörda anhållan och beslöt att
i anledning därav val av en fullmäktig i riksgäldskontoret efter herr von
Stockenström skulle i föreskriven ordning anställas.

Vidare upplästes ett till kammaren inkommet dödsbevis, så lydande:

Ledamoten av riksdagens första kammare herr Carl Härdin avled härstädes
i dag. Dödsorsaken var en utbredd kräftsjukdom (sarkom i magsäcken med
spridning till lymfkörtlarna), av vilken sjukdom riksdagsman Härdin lidit under
mer än två år.

Stockholm den 2 juni 1942.

Gustaf Söderlund,

leg. läkare, professor.

^ På framställning av herr talmannen beslöt kammaren att till Konungen avlåta
en skrivelse med anmälan om herr Härdins frånfälle och den därigenom

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Ang. vägväsendets

förstatligande.
(Forts.)

inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende uppsatt
förslag upplästes och godkändes.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.12 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 3 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes överläggningen angående andra särskilda utskottets utlåtande
nr 2.

Herr Forslund: Herr talman! Det har sagts en del ganska hårda ord som
omdömen örn de direktiv, som voro lämnade till den kommitté, som har berett
detta ärende. Då jag har medansvar för dessa direktiv som här klandras, har
jag velat säga några ord.

Jag skulle redan från början också kunna instämma i de omdömen, som
många talare avgivit om vår vägorganisation och vägstyrelsernas arbete, sedan
vägstyrelserna övertogo skötseln av vägunderhållet. Vid ärendets behandling
på det förberedande stadiet, då direktiven lämnades, utgick jag icke från
att bristfälligheterna i det nuvarande systemet voro av en sådan storleksordning,
att det gav anledning till en omedelbar ändring av organisationen. Detta
mitt erkännande får emellertid inte tolkas på det sättet, att man skulle uraktlåta
att vidtaga åtgärder i syfte att ytterligare förbättra arbetsresultatet, i
jämförelse med vad den organisation har lyckats göra, som har existerat ett
antal år. Örn man emellertid går igenom de direktiv, som lämnades, då de sakkunniga
tilkallades, och vilka äro återgivna i deras betänkande på sid. 7—9,
finner man att det kanske inte är riktigt att fälla det hårda omdömet, att direktiven
voro ensidiga och att det påbjöds en utredning, som skulle verkställas
efter osedvanliga regler, såsom någon här yttrade.

Man har sagt att de direktiv, som lämnades, inte skulle stå i överensstämmelse
med vad som vore brukligt i det avseendet. Jag vill för min del bestrida
detta, och jag ber att få hänvisa kammarens ledamöter, som ha att ta ställning
till denna sak, även när det gäller bedömningen av vad som har förevarit, just
till de uttalanden som närmare klargöra anledningen till att en sådan utredning
påbjöds. Det får ej heller förbises, att före denna utredning ha tidigare överväganden
ägt rum örn en annan organisationsform än den som fastställdes år
1934. Man har tidigare varit inne på frågan, huruvida man inte skulle ta ett
steg längre än en övergång från den gamla ordningen till en indelning i valdistrikt,
som själva skulle överta verksamheten, i stället för att, som det tidigare
har varit, ha den uppdelad på en mångfald enskilda personer. Det är
således ingen ny fråga detta och alltså inte bara en tillfällighet att den har
sprungit fram såsom ett ärende, där man även kunde överväga, huruvida man
inte kunde gå ett steg längre.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. lii.

Nr 21.

Ang. väg väsendets förstatligande. (Forts.)

Sedan i direktiven åberopats just skatteberedningens hemställan oell de skäl,
som från det hållet lia anförts, framhålles det, att det härutöver finns ett starkt
önskemål om att nian bör uppta till förnyad prövning frågan örn, som det heter,
»en ändamålsenlig vägorganisation». Detta är alltså en av de väsentliga
punkterna i dessa direktiv. Däri redogöres även för de erfarenheter, man har
haft av vägorganisationen, och då framförallt de skilda ärendenas handläggning
i olika instanser. I samband därmed har också närmare pekats på nödvändigheten
av en anpassning till den ökade vägtrafiken. Ingen kan förneka
att vi haft en mycket raskt stegrad vägtrafik. Örn vi bara tänka på motorfordonens
antal i början på 1920-talet och göra en jämförelse med antalet i
början på 30-talet och ett stycke in på det årtiondet, finna vi att det är under
den perioden, som den stora ökningen av trafikfordonens antal har ägt rum.
Detta har också gjort, att man kan säga att behovet av ett tillfredsställande
vägväsende knappast kunde tillgodoses, med mindre en mycket noggrann planläggning
ägde rum i fråga örn omändringar, förbättringar och i vissa fall nybyggnader
samt ett ökat underhåll av vägarna. Det ökade underhållet blev en
självklar sak, eftersom den ökade trafiken helt naturligt kom att medföra
större slitage på vägarna och det i följd därav också måste bli fråga örn ett
kraftigare underhåll än tidigare. För detta erfordrades också icke blott ökad
personal, utan även ökad utrustning för respektive arbetsorgan. Man kom fram
till en tidpunkt, då anspråken på medel för vägväsendet stego så pass kraftigt,
att det knappt ville räcka med de belopp, som inflöto i form av bilskattemedel
och medel som uttogos av vägdistrikten. Därtill kom att man måste söka
få ett enhetligt förfarande, när det gällde att skapa riksvägar och huvudvägar,
som man måste se till att ordna så väl som möjligt, så att de vägfarande kunde
vara något så när tillfredsställda. Det bör då inte alls förvåna, att vid den
utredning som tvingade sig fram dels av den viktiga fråga, som skatteberedningen
hade framfört och som väl ingen gärna ville skriva bort, och dels av
önskan att göra organisationen ännu mera effektiv än den tidigare varit, i direktiven
berördes frågan om ett statligt övertagande av hela vägväsendet på
landet.

Direktiven kunna icke betraktas såsom ensidiga, då där uttalas: »Den utveckling,
som sålunda ägt rum inom vägväsendets och vägtrafikens områden,
sedan frågan om vägväsendets organisation senast var föremål för omprövning,
synes mig motivera att spörsmålet upptages till förnyad utredning. En sådan
utredning torde böra omfatta frågan om den allmänna väghållningens på landet
fullständiga övertagande av staten. Den torde vidare få avse frågan örn
behövlig organisation för statens handhavande av väghållningen.» Vidare säges
det: »Frågan örn det lokala intressets medverkan vid vägfrågornas lösning
torde få övervägas och i samband därmed spörsmålet örn på vilket sätt och genom
vilka organ ortssynpunkterna skola göras gällande.» Där har det således
sagts, att i denna utredning rörande en ändamålsenlig organisation även
skulle ingå förslag om ett övertagande i dess helhet från statens sida av vägväsendet,
dock kompletterat med att det lokala intresset skulle bli tillgodosett
på ett tillfredsställande sätt.

Jag tror att örn de sakkunniga vore i tillfälle att vittna här i kammaren,
skulle de helt vitsorda denna min uppfattning, att de inte ha betraktat dessa
direktiv såsom ensidiga. De lia också själva arbetat, som örn de hade möjlighet
att framlägga andra förslag. De lia ändock, och ganska naturligt för resten,
kommit till det resultat som de lia gjort.

Vad är det nu för personer som lia verkställt denna utredning? Det är
personer som dagligen arbeta med dessa frågor, t stället för att tillsätta en
kommitté enligt eljest kanske brukliga regler, där man låter de olika parti -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
grupperingarna o. s. v. bli representerade, frångick man här den regeln och
gick in för att få folk som sysslade med dessa problem och som kunde lämna
besked om vad de ansåge vara den lämpliga organisationen, när det gällde
vägväsendet. Det var således inte några som bara för tillfället sysslade med
vägväsendet, utan sådana, som dagligen gjorde det och som hade erfarenhet
av arbetet på detta område.

När dessa direktiv utfärdades, förelågo inga som helst delade meningar
i den ansvariga instans, som hade att utfärda direktiven, utan man var fullkomligt
enig örn att dessa direktiv skulle lämnas. Det skulle förvåna mig — jag
tillåter mig säga det inom parentes — örn det i dag skulle visa sig, att någon
av dem som deltogo och i viss mån kunna ställas såsom medansvariga för
dessa direktiv, komma och anmäla en annan mening och säga, att dessa direktiv
voro ensidiga. Jag får säga, att kommittén med det betänkande, som
den lämnat, visat, att den trängt in i detta spörsmål så ingående som gärna
kan ske.

Kommittén har efter moget övervägande föreslagit den organisationsform,
som den tyckt skulle vara lämpligast med beaktande av den rent ekonomiska
synpunkten och den rationella handläggningen av vägarbetet och vidare för
att man skulle kunna lösa den mycket svåra fråga, som man också helt naturligt
var starkt intresserad av, nämligen skattefrågan. Den kan ju inte heller
få skrivas bort här.

Jag skulle egentligen kunna säga, att jag tycker att den proposition, som
här är avlämnad och genom vilken man har sökt inhämta riksdagens mening,
inte kommer med sådana omvälvningar som behöva oroa någon, utan den innehåller
enligt min mening ett mycket moderat förslag. Där sker ett hänsynstagande
åt alla håll. Och de, som här tycka att man ingriper alltför hårt, få
väl ändock medgiva, att det, med den starka begränsning som departementschefen
gjort i det förslag som har förelagts riksdagen, var litet egendomligt,
när en av talarna i förmiddags frågade, hur det kunde vara möjligt, att en
kommunikationsminister kunde framlägga ett så pass revolutionerande förslag
som detta.

Man vill i diskussionen göra gällande, att det skulle vara ett allmänt missnöje
gentemot detta förslag, och man har åberopat de yttranden som lia inkommit.
Jag måste säga, att inte är det så märkvärdigt att en 140 vägstyrelser
se på denna sak litet annorlunda, då de var för sig lokalt bedöma
saken och inte betrakta den ur rikssynpunkt, som statsrådet varit skyldig
göra. Jag vågar till och med säga, att det inte får uppfattas såsom förmätet,
att också länsstyrelserna kommit att ur sina lokala synpunkter bedöma förslaget
på det sätt de gjort. Men jag vill bestrida, att det råder något allmänt
missnöje i landet med detta förslags framläggande eller med de planer som
här äro å bane. Jag skulle vilja fråga herrarna: Var ha ni i edra kommuner
egentligen mött någon oro på grund av detta förslag? Skulle detta förslag
vara så uppenbart oriktigt, som man velat göra gällande, måste det lia kommit
till uttryck ute i de olika kommunerna.

Sedan man gått över från det enskilda naturaunderhållet till underhåll genom
vägdistrikt, har frågan inte längre blivit en, om jag så får uttrycka mig,
bred fråga i kommunen, utan nu väljer man enligt gammal sed ombud till
vägstämman. Dessa välja sin styrelse, som fullgör sitt uppdrag. Men vi
alla andra i kommunen äro inte nämnvärt intresserade av saken. Vi utgå från
att de, som vi välja, sköta sitt förtroendeuppdrag, och vi veta också, att det är
en av statens myndigheter som vägleder och kontrollerar dem, nämligen vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Inte hysa vi ute i landet några känslor av oro
för att något skulle vara på tok. Skulle det finnas någon i en avlägsen bygd

Onsdagen den 3 juni 1942 e. ra.

Nr 21.

Ane/, vägväsendets förstatligande. (Forts.)
i ett län, som känner sig i behov av att få en speciell vägfråga ordnad, kan jag
inte finna annat än att han med det nya förslag som här förelägges, skall
ha möjlighet att göra sina synpunkter lika väl gällande som tidigare, ty ingen
kan väl säga, att det är vägstyrelserna eller vägnämnderna, knappast ens länsstyrelserna,
^ som ha ^avgörandet ens när det gäller detta lilla ärende, utan
det ligger på annat håll. I sådana fall äro länsstyrelsernas befogenheter ganska
begränsade redan nu.

Jag har redan sagt att jag anser att detta förslag är moderat, och till dem,
som äro rädda för att det skall medföra en kostnadsökning, vill jag säga, att
jag egentligen tycker, att man skulle gått ännu längre än vad departementschefen
gjort. Det kan nämligen ifrågasättas, huruvida det inte varit klokare
att redan nu med en gång följa de sakkunnigas förslag. Jag har vid något
tillfälle sagt, att utvecklingen på vägväsendets område är sådan, att den möjliggör
genomförandet av en vägorganisation, som också kan medgiva ordnandet
av den skattefraga, varom är tal. Skulle inte utvecklingen ha varit sådan, tror
jag inte, fastän skattefrågan är påträngande, att man kunde genomföra omorganisationen.
Nu är enligt min syn på tingen läget sådant, att man kan
genomföra den och därmed göra vinster i två hänseenden.

Skulle jag ha någon erinran att göra mot det förslag som här föreligger,
vöre den av helt annan art, nämligen den, att jag tycker — och det säger jag
till såväl dem som representera länsstyrelser som dem som representera vägdistrikt
—- att man har tagit litet för mycket hänsyn till de erinringar, som lia
gjorts från dem som yttrat sig över förslaget, särskilt länsstyrelser och vägdistrikt.
. Jag gör det, därför att jag vill, att när vi nu skola göra ännu en
omorganisation, böra vi bygga organisationen efter starkt ekonomiska principer
och ingenting annat. Det enda riktiga vore att följa rent ekonomiska
principer, och de sakkunniga framhålla också följande: »Ur statsfinansiell
synpunkt böra distrikten icke vara flera än vad som oundgängligen kräves,
enär personalbehovet och därmed kostnaderna för hela organisationen stiga med
ökat antal distrikt.» De sakkunniga ha ansett, att man borde uppdela landet i
12 distrikt. Man måste då ställa den frågan, varför man skulle ha 24 distrikt.
Varje distrikt mäste ha en personaluppsättning med en vägdirektör i toppen
och sedan ett antal vägingenjprer. När då de sakkunniga ha ansett, att de för
sin del skulle kunna åtnöja sig med 12 direktörer med underingenjörer, måste
jag säga att det är en ganska dyr gåva, som man ger länsstyrelserna och vägstyrelserna,
när man ger dem ytterligare 12 direktörer med underlydande tjänstemän.
Det betyder i ekonomiskt avseende att vi varje år framåt, så länge
vi lia den organisationen, komma att få dras med en utgiftsstegring på ungefär
tre fjärdedels miljon kronor i förhållande till de sakkunnigas förslag. Departementschefen
säger, att det rör sig örn något mer än 600,000 kronor, men
då har man.gjort en jämförelse mellan 12 och 22 distrikt. Nu är antalet ökat
till 24 distrikt, varför jag tror att merkostnaden kommer att i runt tal uppgå
till tre fjärdedels miljon kronor. Nog tycker jag att det finns skäl att fråga
sig, varför man skall göra en sådan utvidgning.

Det skall finnas en central organisation, då nu staten övertar denna uppgift,
nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som handhaft vägärenden sedan
gammalt. Den har varit representerad i kommittén och själv förordat inrättandet
av 12 distrikt. Denna styrelse, som kommer med äskanden i fråga örn personaluppsättningen,
har endast begärt 12 vägdirektörer, men departementschefen
ger^ styrelsen 24 viigdirektörer. Man frågar sig: är det vanligt, att
nian gör så? Skulle det vara något att erinra mot förslaget, vore det enligt
min mening på denna punkt. Men det förbigår man här. När man gör det,
måste jag säga, att förslaget måste betraktas såsom mycket tillmötesgående

Första kammarens protokoll 19Jf2. Nr ££. 6

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
gentemot dem, som haft erinringar att göra mot att staten övertar vägväsendet
och själv administrerar det.

Nu tror jag att man efter någon tid kommer att kollationera de vunna erfarenheterna,
och då tror jag att man av ekonomiska och praktiska skäl kommer
att minska antalet distrikt. Jag tror för min del, att det inte under någon
längre period kan finnas arbetsuppgifter för en så överorganiserad ledning
som den föreslagna. Utan att vilja säga någonting nedsättande måste jag dock
göra gällande, att det här är fråga örn enkla arbetsuppgifter, örn jag bortser
från brobyggnader och tunnlar och dylikt. Under sådana förhållanden kunde
det tänkas, att man kunde organisera det hela något billigare.

Nu har utskottet här, i stället för att gå in på en prövning av antalet distrikt,
starkt understrukit, att när man skall bygga upp denna organisation,
bör man i fråga örn personaluppsättningen gå fram med den allra största försiktighet,
och jag passar på tillfället att ytterligare understryka den saken,
så att vi inte bygga upp en organisation med högt avlönade tjänstemän, som
man får svårt att placera, när man sannolikt får göra en nedskärning av antalet.
Vårt vägväsende skall väl så småningom få en sådan utbyggnad, att
man skall kunna släppa efter något i fråga örn byggnadsarbeten, så att det
sedan mest blir fråga örn underhållsarbeten.

Konklusionen av det hela är, att jag anser att det finns tillräckliga skäl
utöver det, som anföres ur skattesynpunkt, för att man utformar vägorganisationen
på det sätt som föreslagits, och att riksdagen inte gärna kan avböja
förslaget. En enhetligare handläggning av vägärendena genom en statlig vägorganisation
vore enligt min mening ur många synpunkter och inte minst ur
försvarssynpunkt redan under fredstid fördelaktig. Man har redan på prov
försökt att se vad en sådan skulle duga till, och det vore bra att lia den organisationen
såsom en verklighet. Härtill kommer att hela planläggningen och
underhållet av vägväsendet måste ses inte enbart ur trafiksynpunkt utan även ur
försvarsberedskapssynpunkt, så att vägarna få en sträckning, åtminstone delvis,
som kan tillgodose försvarets intressen. Och vi veta vilka ofantliga påfrestningar
trafikväsendet är utsatt för under ofred.

Jag har, herr talman, velat ge en förklaring rörande direktiven, och jag
har inte någon som helst anledning att godkänna något av vad som sagts örn
att direktiven skulle vara ensidiga, ty de äro givna med hänsyn till läget och
till att vi för kort tid sedan haft organisationsfrågan uppe, och de ha inte
heller varit sådana, att de uteslöto prövning av eventuella andra förslag. Men
vederbörande sakkunniga, som själva sysslat med vägväsendets mångahanda
problem, voro helt säkert redan från början på det klara med, att det knappast
fanns någon annan väg att komma fram till en rationell lösning, som tillgodoser
dels kravet på en skatteutjämning och dels en ändamålsenlig organisation.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Friherre De Geer erhöll nu ordet för kort genmäle, och yttrade: Herr talman!
Herr Forslund förnekade riktigheten av mitt och flera andra talares påståenden,
att de mycket omtalade direktiven voro ensidigt avfattade. Jag tilllåter
mig framkasta en undran, örn det inte visats, att de voro ensidiga, eftersom
kommittén enhälligt var av den uppfattningen, att man skulle inrikta sig
på ett förstatligande.

Likaså sade herr Forslund, att han inte tror på mig och andra talare, när vi
säga, att det råder oro ute på landsbygden för vad som här skall beslutas i dag.
Jag undrar i alla fall, mina herrar, örn inte möjligen både vägstämmor och vägstyreiser
bättre känna oron på landsbygden än vad herr Forslund kan göra
här i Stockholm. Jag tror trots allt, att det är en betydande oro för det beslut
som skall fattas i dag.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. ni.

Nr 21.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Då kommunalskatteberedningen, med vilken
jag haft åtskilligt att göra, Ilar givit upphov till den föreliggande frågan,
kanske det kan förlåtas mig att jag ber örn några minuters uppmärksamhet
för ett yttrande i den här saken.

Bland de uppdrag, som kommunalskatteberedningen fått, är också det att
undersöka, huruvida det finns några kommunala uppgifter som lämpligen
kunna överföras på staten för att dymedelst lätta den kommunala skattebördan.
Dessutom skall beredningen söka att få till stånd ett mera tillfredsställande
skatteutjämningssystem överhuvud taget.

Vid sökandet efter sådana uppgifter, som lämpligen skulle kunna överflyttas
från det kommunala skatteunderlaget, är det inte underligt att beredningen
i främsta rummet fastnade för vägskattebördans avlyftande från detta skatteunderlag.
Det har i diskussionen i denna fråga flera gånger sagts: »Varför
kunde inte kommunalskatteberedningen komma med andra förslag i det avseendet
än just i fråga örn vägväsendet? Vi ha ju fattigvården och skolväsendet
och mycket annat.» — Jag har frågat efter vilka andra för det kommunala
skatteunderlaget tyngande uppgifter än fattigvården och skolväsendet staten
skulle kunna övertaga, vilka äro av den betydenhet, att de kunna spela någon
roll i fråga örn den kommunala skattebördans avlastande. Jag har förgäves
väntat på svar på den frågan. Inte heller när det gäller fattigvården och skolväsendet
är man benägen att ingå i någon närmare diskussion. Det förvånar
mig inte. Vad som förvånar mig är, att man är så kvick att framkasta den
tanken, att man i fråga örn fattigvård och skolväsen har möjligheter att överlasta
uppgifter på staten utan att man gör intrång i den kommunala självstyrelsen.
Om man håller sig till fattigvården, skall man vid närmare eftertanke
finna, att den uppgiften inte utan vidare lämpligen kan överföras på
staten och bekostas av statsverket. Beträffande den slutna fattigvården skulle
man utan tvekan kunna säga, att den är av den beskaffenheten, att det vore
förenat med mindre risk och olägenhet att låta statsverket övertaga den, men
även den uppgiften är nog sådan, att man bör tänka sig för åtskilliga gånger,
innan man flyttar över anstaltsvården på staten. Örn så skulle ske, föreställer
jag mig, att det otvivelaktigt skulle påkalla en sträng kontroll över anstalternas
förvaltning och skötsel. Det skulle inte kunna få gå till på det sättet, att
kommunerna utan vidare granskning flyttade över sina fattigvårdsbehövande
till de statliga anstalterna. Men örn man kan säga, att i fråga om den slutna
fattigvården någonting i detta sammanhang skulle kunna vara att göra, så
fruktar jag, att örn man sträcker sig ett steg längre och överför på statsverket
kostnaderna även för den öppna fattigvården — den är ju av stor betydelse
i våra dagar — så vidtar man därmed en åtgärd, som är ganska oförenlig med
det vanliga sättet att sköta statens angelägenheter. Den öppna fattigvården
griper ju omkring sig i betydande grad och ersätter den slutna vården — dess
bättre vill jag säga — och tack vare folkpensioneringen är det möjligt att i stor
utsträckning undvika att belasta den slutna fattigvården. Men i fråga örn den
Öppna fattigvården äro svårigheterna siirskilt stora. För bedömandet av vårdbehovet
fordras en personlig kännedom örn de olika fallen, örn det hela skall
skötas tillfredsställande, och det kan knappast ske på lämpligt sätt annat än
genom kommunala myndigheter. Jag har svårt att tänka mig, att staten skulle
lia tjänstemän ute i bygderna, som skulle utvälja de personer, som skulle kunna
anses vara berättigade att komma i åtnjutande av fattigvård. Örn man i riksdagskretsar
eller i övrigt ville tänka sig in i frågan närmare, skulle man säkert
finna, att det inte skulle gå så lätt att låta staten övertaga kostnaderna för
den allmänna fattigvården.

Örn jag så går över till frågan örn ett förstatligande av skolväsendet, vill

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
jag omedelbart framhålla, att på det området bär ju staten redan de största
kostnaderna. Byggandet av skolhus och deras underhåll kräva visserligen kommunala
bidrag, men den stora utgiftsposten lärarlöner svarar staten för. Någon
mera betydande avlastning av den kommunala skattebördan skulle icke ske,
örn staten, i stället för att endast lämna bidrag, helt och hållet övertoge kostnaderna
för skolhusbyggnaderna.

När kommunalskatteberedningen hade gått igenom hela raden av uppgifter,
som man skulle kunna tänka sig kunna ifrågakomma vid en lindring av
den kommunala skattebördan, måste det, såsom jag sade, ligga snubblande
nära att stanna inför frågan om ett förstatligande av vägväsendet. Det har
,icke påståtts annat än att det allmänna vägväsendet är en allmän statlig angelägenhet.
Visserligen var herr Eklund för en stund sedan inne på detta spörsmål
och sökte därvid hävda den uppfattningen, att vägväsendet inte i sin
helhet vore ett obetingat statligt intresse, utan i fråga örn bygdevägarna ett
bygdeintresse. Det kanske man skulle kunna säga, men det är litet underligt,
att man, när staten ger anslag till skötseln även av bygdevägarna, inte skulle
betrakta dem såsom ett statligt intresse lika väl som riksvägarna. Bärandet
av kostnaderna för och handhavandet av skötseln av bygdevägarna äro
väl ändå så nära sammanhängande med varandra, att det näppeligen går att
förneka, att icke jämväl bygdevägarna måste betraktas såsom en allmän riksangelägenhet.

Om det förhåller sig på detta sätt med vägväsendet, frågar man sig: skulle
det inte vara möjligt och lämpligt att låta staten själv övertaga väghållningen
och därmed också bära kostnaderna för denna allmänna riksangelägenhet? Jag
vill i detta sammanhang säga till herr J. B. Johansson, som insinuerade att
kommunalskatteberedningens framställning till kommunikationsministern var
på förhand beställd, att så renons är inte — även örn det låter pretentiöst, herr
Johansson — kommunalskatteberedningen i fråga örn initiativmöjligheter, att
kommunikationsministern måst giva beredningen anvisning örn att begagna
den möjlighet till avlastning av en börda från det kommunala skatteunderlaget,
som ett statligt övertagande av väghållningen på landet innebär. Tvärtom
ligger den saken så snubblande nära, att man ramlar omkull på den, då man
söker efter sådana möjligheter.

Frågan var då närmast, örn staten skulle kunna.anses ha förutsättningar att
handha denna allmänna riksuppgift på ett tillfredsställande sätt. Vore så fallet,
hade man här en möjlighet att på det bredare statliga skatteunderlaget
överflytta en börda, som nu vilar på en del av det kommunala skatteunderlaget.
Det har här sagts, att man borde kunna finna andra vägar att rätta till
denna ojämnhet i fråga örn vägskattebördans fördelning, som så intimt sammanhänger
med den allmänna skatteutjämningen, än att övervältra det hela
på staten. Ja, inte är det omöjligt att undvika detta. I värsta fall kan man låta
det vara som det nu är, det vill säga ha kvar de ojämnheter och olägenheter som
följa med det nuvarande systemet, som vi ha haft i åtskilliga år. Men vill
mgn åstadkomma en lättnad i den kommunala skattebördan genom att staten
övertar någon uppgift, som nu vilar på det kommunala skatteunderlaget, och
vill man därtill underlätta möjligheten att införa ett bättre skatteutjämningssystem
då påstår jag med bestämdhet, att ingen kan finna någon lämpligare
uppgift än vägunderhållets överförande på staten.

Det har förvånat mig, att man, sedan förslaget framkom, så litet värdesatt
den möjlighet till avlastning av skattebördan som här ifrågasattes. Under de
många år jag har sysslat i riksdagen med skattefrågor och inte minst kommunalskattefrågor,
har det ständigt varit en klagan över den tryckande kommunala
beskattningen — inte allenast dess ojämnhet, utan överhuvud taget de

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
stora bördor som kommunerna få bära — och undan för undan har riksdagen
fått fatta beslut för att på ett eller annat sätt på olika områden bistå kommunerna.
När det nu ifrågasattes att vidtaga en verklig och bestående lättnad i
det hänseendet, då gör man den förunderliga upptäckten, att det inte passar.
Under diskussionen i utskottet i denna fråga tillät jag mig vid ett tillfälle att
säga, och det på mycket goda grunder, att det föreföll mig, som örn uppfattningen
i vissa kretsar vore den, att om vi inte få behålla mera av den gamla
ordningen i fråga örn väghållningen och vad därtill hör än att få behålla skatten,
så låt oss i all rimlighets namn få ha den kvar! Det är kanske litet elakt
formulerat, men något ligger det dock däri. Är man verkligen inte mera angelägen
örn att få till stånd en avlastning av de kommunala skattebördorna än
vad som tycks framgå av diskussionen örn väghållningen, är det ganska onödigt
att i åratal syssla med en omläggning av den kommunala beskattningen i
syfte att åstadkomma lättnader i de kommunala skattebördorna.

Det är en annan sak, som det har talats mycket litet örn men som jag tycker
förtjänar en något större uppmärksamhet. Örn man erkänner, att vägväsendet
numera är en riksangelägenhet, måste man fråga sig, varför kostnaden för
denna angelägenhet skall uppbäras av det kommunala skatteunderlaget. Örn
man nu anser, att fastigheterna i fortsättningen icke skola bära den drygaste
delen av denna kostnad, utan att den skall läggas på skatteunderlaget i allmänhet,
kan man ju fastställa en gemensam vägskatt för hela landet och lägga
den på det kommunala skatteunderlaget. Men jag har frågat mig och förgäves
väntat på svar, varför man skulle göra detta. Är nu vägväsendet av en sådan
särskild natur, trots att det är en riksangelägenhet, att kostnaden därför —
givetvis i den mån den inte täckes av bilskattemedel och dylikt — är annorlunda
beskaffad än alla andra statsutgifter, så att den skall bäras på annat
sätt än alla andra statsutgifter? För mig är det oförklarligt, att man håller på
detta. Det rimliga vore väl, örn man skall ha en särskild vägskatt, att lägga
den på det statliga skatteunderlaget. Örn man närmare tänker efter, tror jag
man måste medge, att det vore det riktiga. Men då frågar man sig genast,
vad det skulle tjäna till att utom våra andra direkta statsskatter ha en särskild
vägskatt vilande på samma grund och av samma typ? Det kan ju inte
vara något förnuft i en sådan anordning. Såvitt jag förstår, kommer man
fram till det resultatet, att det enda rimliga är — alltjämt under förutsättning
att man betraktar vägväsendet såsom en riksangelägenhet — att de vägkostnader,
som inte täckas genom bilskattemedel eller på annat dylikt sätt,
bäras av skattedragarna på samma sätt som andra statsutgifter, ty det finnes
intet förnuftigt i att ha en speciell statsskatt, fotad på samma grunder som
den vanliga statsskatten, endast därför att medlen efter att ha inlevererats
till statsverket skola gå till väghållningen.

Alla de fördelar jag här angivit vunne man, så resonerade kommunalskatteberedningen,
om staten övertoge vägväsendet, uppbure bilskattemedlen och
eventuellt andra skatter som kunna befinnas lämpliga att taga upp för bestridandet
av vägväsendets kostnader, och sedan fyllde i med statsmedel på
samma sätt som när det gäller andra statsangelägenheter.

Vad som komplicerar bibehållandet av en på kommunalt skatteunderlag
vilande vägskatt är också spörsmålet att kunna få en bättre skatteutjämning
till stånd. Staten får ju nu offra högst betydande belopp på den allmänna
skatteutjämningen, och man söker efter bättre och rimligare grunder för denna
skatteutjämning än som nu gälla. Förhållandet är nämligen det, att man inte
gärna uteslutande kan bygga på de kommunala utgifternas storlek, utan man
har mer och mer fått klart för sig, att det kan vara rimligt att taga hänsyn
jämväl till bärkraften hos det kommunala skatteunderlaget, och denna bärkraft

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
är ju ytterst ojämnt fördelad. Det finns ju kommuner, där antalet skattekronor
per invånare är ytterst litet — en, två eller tre kronor. För de mest gynnade
kommunerna går nog antalet skattekronor per invånare upp till 20 ä
30. Örn man skall kunna åstadkomma en resonlig skatteutjämning, kan man
inte förbise denna ojämnhet i skatteunderlaget. Men om man skall ta hänsyn
till såväl skattebelastningen som till bärkraften, mätt i skattekronor per invånare,
blir problemet tydligen mera komplicerat, om man skall företa utjämningar
på flera områden. Har man endast de primärkommunala förhållandena
att räkna med, är frågan givetvis lättare att lösa. Man kan då tänka
sig en sådan ordning, att man vid beräkningen av statens tillskott för skatteutjämning
tar väsentlig hänsyn till skattetrycket, till utdebiteringen per skattekrona,
men även betydande hänsyn till antalet skattekronor per invånare.
Örn man nu skall företaga en skatteutjämning, som sträcker sig inte allenast
till primärkommunerna, utan omfattar jämväl landstingsområden och vägdistrikt,
kan man givetvis inte ha ett speciellt skatteutjämningssystem för
varje dylik kommunal enhet. Att bygga upp ett skatteutjämningssystem, i så
att säga minst tre våningar, kommun, landstingsområde och vägdistrikt, i vilket
man tar hänsyn till såväl skatteunderlag som skattetunga, blir både svårt
och oformligt. Problemet förenklas i betydlig grad, örn man kan slippa ta med
något område, och ett sådant är vägväsendet. I fråga örn vägväsendet faller
den svårigheten i ögonen, att inom samma vägdistrikt där en utjämning skall
ske, finnas kanske kommuner med ett skatteunderlag på låt oss säga tre kronor
per invånare och andra kommuner med ett skatteunderlag av 12, 15 kronor
per invånare. Likaså växla utgifterna, enär skattebelastningen är olika
inom de olika kommunerna. Skall man företaga skatteutjämningen på vägdistrikten
såsom distrikt, måste en effektiv utjämning för den hårt belastade
kommunen med det färre antalet skattekronor medföra en större avlastning
än tillbörligt för den andra kommunen inom samma distrikt med mindre skattetunga
och god tillgång på skattekronor. För att kunna komma fram till ett
förnuftigt resultat bleve det nödvändigt att företa en speciell utjämning i fråga
örn var och en av vägdistriktens kommuner för sig.

Jag kanske tröttar herrarna med dessa resonemang, men när det bär i debatten
på sina båll talas örn med vilken lätthet detta skatteutjämningsproblem
borde kunna lösas efter andra linjer, kan det måhända anses försvarbart, örn
man ägnar något större uppmärksamhet åt de besvärligheter, som möta på
detta område, ifall man vill att någonting, sorn det ligger någon mening i,
skall uträttas.

Med vad jag nu antytt, har jag sökt förklara skälen till att kommunalskatteberedningen
ansett sig kunna göra framställning örn ett statsövertagande
av vägväsendet och samtidigt ansett sig berättigad anföra, att örn en avlastning
av denna börda från det kommunala skatteunderlaget skedde, så skulle
det i väsentlig grad underlätta lösandet av skatteutjämningsfrågan. samt att
den därigenom åstadkomna direkta avlastningen av kommunernas skattebörda
också är ett mål, som bör eftersträvas.

Herr J. B. Johansson anförde i dag såsom ett skäl mot statsövertagandet
av vägväsendet att det nog inte överallt skulle komma att betyda en avlastning
av hela skattebörden, om staten övertoge kostnaderna för vägväsendet,
utan kanske i något fall tvärtom. Naturligtvis kan det inträffa, att statsövertagandet
för någon kommuns vidkommande skulle kunna betyda t. o. m.
en ökning av skatten. Men i vilka fall, herr Johansson? Jo, det finnes fall.
där statsbidraget har uppgått till 99 procent av hela kostnaden för vägväsendet.
Vi ha t. o. m. efter skatteutjämningen haft fall, där bidraget har utgått
med över 100 procent av hela kostnaden. Men, mina herrar, detta är ju en

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
oformlighet, och man borde inte anföra den såsom skäl mot strävan att åstadkomma
en förnuftig ordning. I ett dylikt fall kan det givetvis inträffa, att
den på kommunen belöpande kostnaden för vägväsendet skulle kunna bli något
större efter en överflyttning av vägskatten till det statliga skatteunderlaget.
Om staten för närvarande bidrager med 99 procent av kostnaden, är det
ganska begripligt, örn denna, efter en förskjutning av den kommunala vägskattebördan
till den allmänna statsskatten, i verkligheten skulle kunna öka
statsskatten mera än den enda procent, som tidigare utgjorde andelen i vägskatten.
Jag håller inte för otroligt, att något sådant fall kan tänkas. Men
inte är väl detta något skäl att anföra mot det nu föreliggande^ förslaget.
Snarare är det skäl att försöka komma ifrån en ordning, som är så konstrik
som detta statliga tillskott till kommunernas kostnader för vägväsendet i enstaka
fall kan innebära.

Friherre De Geer sade i sitt anförande någonting, som nästan föreföll mig
litet ruskigt. Friherre De Geer vädjade till första kammaren och säde, att
den i allmänhet har gjort sig känd för att bruka sans och moderation viel
sina beslut samt att den skulle göra klokt i att följa denna tradition även i
detta fall. Hans yttrande skulle med andra ord innebära,^ att ett bifall till
det nu föreliggande förslaget skulle innebära ett avsteg från sans och moderation.
Jag vet egentligen inte, hur stora anspråk man bör ställa på vad som
skall betecknas såsom sansat och vad som skall anses inte sansat. Men nog
förefaller det en smula nedslående, örn man, efter den omsorgsfulla prövning
som här har skett och efter alla de obestridliga sakskäl som andragits till förmån
för det framlagda förslaget, ändå vill påstå, att förslaget strider mot
sans och moderation. De förhoppningar man sedan kan ha örn att vägväsendet
i en ny regim kan komma att handhavas bättre än vad nu är fallet, far
man gärna för mig hysa. För min del har jag inte ställt, anspråken högre än
så, att vägväsendet skulle komma att handhavas pa ett lika tillfredsställande
sätt av statsverket som hittills av vägstyrelserna, och det skola vi hoppas är
möjligt. Kan en förbättring åstadkommas, är det så mycket bättre, men även
örn skötseln inte blir bättre än nu, har man genom åtgärden i fråga ändå
vunnit betydande värden. Ty man har då åstadkommit vad som åtminstone
hitintills i våra diskussioner örn den kommunala skattebördan har betraktats
såsom mycket viktigt, nämligen en icke oväsentlig avlastning av denna skattebörda.

Jag har svårt att förstå den förvåning som detta förslag, enligt vad som
här har antytts, lär ha väckt ute bland landsbygdens folk. Vad som möjligen
skulle kunna förvåna är att ett sådant erbjudande örn skattelindring något
som man eljest brukar få kämpa sig till — icke har rönt en kraftigare uppskattning
från landsbygdens sida.

Sedan är det ytterligare en sak, herr talman, som har förvånat mig, nämligen
att den överflyttning av kostnaderna från landsbygden till städerna,
som otvivelaktigt kommer att ske. örn det föreliggande förslaget antages, icke
har mötts av någon opposition från städernas sida. En sådan opposition hade
jag väntat. Det nuvarande kommunala skatteunderlaget får enligt gjorda beräkningar
bära en kostnad av 30 miljoner kronor årligen för vägväsendet —
vägskatten är visserligen mindre just nu än då dessa beräkningar gjordes,
vilket herr Eklund i sitt anförande var inne på. Men jag föreställer mig,
att örn livet än en gång blir sådant i gamla Sverige, att vi kunna offra
pengar på något annat än försvaret, så komma kostnaderna för underhåll
och förbättring av vårt vägväsende att bli ännu större än under perioden före
kriget, och då komma inte dessa 30 miljoner kronor att förslå. En ökning av
kommunernas vägskattebörda skulle då bli ofrånkomlig, örn man skulle be -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
hålla proportionen sådan den nn är, och längre än nu föreställer jag mig att
man från. statsmakternas sida inte skall vara villig att sträcka sig i fråga
örn statsbidrag till ett vägväsen, som med större eller mindre rätt betecknas
såsom liggande i den kommunala förvaltningens hand. Större bidrag i förhållande
till de totala kostnaderna än för närvarande föreställer jag mig att
riksdagen inte skall vara villig att lämna utan att samtidigt utsträcka statens
inflytande över själva förvaltningen. Om den dagen kommer, då kostnaderna
för vägväsendet stiga, betyder det föreliggande förslaget örn vägväsendets förstatligande
att städerna få bära tre fjärdedelar av den vägskattebörda, som
landsbygden skulle ha burit. Det skulle alltså inte förvånat mig, örn man
hade opponerat från städernas sida, men det har man inte gjort.

Lika mycket^ har det förvånat mig att man inte från landsbygdshåll uppskattar
denna åtgärd. Jag tror för min del att detta i stor utsträckning beror
på missförstånd. När det talas örn landsbygdens förvåning, så är detta
f. ö. inte ett riktigt uttryck för verkliga förhållandet. Säg hellre: vägstyrelsernas
oförståelse för saken! Om herrarna gå ut till landsbygdens breda
massor och göra klart för dem vad förslaget verkligen innebär, skulle det
vara mycket underligt, örn de skulle opponera mot att bli befriade från en
skattebörda, vars tyngd de känna, för en uppgift, vars värde såsom en kommunal
uppgift många av dem icke ha det bittersta begrepp om. Detta är sanningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nisser: Herr talman! Jag ämnar inte ingå i några detaljer rörande
detta stora spörsmål. De ha ju här redan behandlats så grundligt och skärskådats
från så olika utgångspunkter, att även den som inte haft tillfälle att
läsa vare sig den kungl, propositionen eller utskottsutlåtandet bör ha kunnat
bilda sig en ganska god uppfattning örn vad som där står att läsa.

När man ställes inför en så genomgripande omorganisation av vägväsendet
som här föreslås, frågar man sig naturligtvis omedelbart: vad har det varit
för fel på den tidigare organisationen? I vad avseende har vägväsendet, såsom
det nu är ordnat, inte kunnat fylla de krav, som rimligtvis böra ställas på
en väl ordnad organisation? Ja, saken är tydligen den att man icke har några
sådana anmärkningar att framföra. Såväl i den kungl, propositionen som i
utskottets utlåtande har ju uttalats, att den nuvarande organisationen handhaft
sina uppgifter på ett i det. stora hela mycket tillfredsställande sätt.

Men varför skall man då börja ändra på denna organisation, som har fyllt
sjn uppgift på ett mycket tillfredsställande sätt? Ja, när man läser handlingarna,
finner man att det inte alls är vägväsendet såsom sådant som kräver
en omorganisation. Tvärtom har ju frågan örn förstatligandet redan tidigare
varit uppe till behandling, och såväl 1920 som 1929 års vägsakkunniga ha
avvisat denna tanke. Samma ståndpunkt intog också departemenschefen i sin
proposition till 1934 års riksdag.

. Vad är det då som har inträffat och som gör att man nu frångår denna
tidigare intagna ståndpunkt? Ja, det är kommunalskatteberedningens svårigheter
att komma till rätta med problemet örn kommunalskatternas mera likformiga
och, såsom det säges, rättvisa fördelning. Det är alltså en ren beskattningssynpunkt,
som här har kommit att göra sig gällande. Kommunalskatteberedningen
har tydligtvis ägnat ett mycket ingående arbete åt att övervinna
dessa svårigheter, men när beredningen icke lyckats, har den givit upp, och
man har i stället, för att få bort hela denna svårighet, figurlig! talat begärt
Johannes Döparens huvud på ett fat. Jag vet inte örn ett dylikt motiv kan anses
fullt bärande i en fråga sådan som denna, Man undrar, örn inte kommunal -

Onsdagen den 3 juni 1942 e. ra.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
skatteberedningen kunde lia gjort ännu kraftigare försök att rätta till de
ojämnheter, som nu otvivelaktigt förefinnas, innan beredningen gick in för
att slopa det nuvarande systemet för väghållningen.

Örn det nuvarande systemet slopas, kommer man enligt min mening att gå
miste örn en mycket stor, samlad erfarenhet, som nu finnes både hos vägstämmor
och vägstyrelser. Men jag tror det vore skäl att så mycket som möjligt
taga vara på denna erfarenhet. Dessa personer, som hittills ha fungerat i
stämmor och styrelser, komma enligt det nu föreliggande förslaget att mer
eller mindre fullständigt avkopplas från beslutanderätten i vägfrågor. De komma
naturligtvis då att förlora intresset för denna sak och därmed möjligheten
att nyttiggöra den erfarenhet, som de förut förvärvat.

Jag kan inte frångå uppfattningen att den erfarenhet, som förvärvats inom
det kommunala arbetet, är av en synnerligen stor betydelse för hela vårt
nuvarande samhällsliv. Just denna erfarenhet gör sig ju också här i riksdagen
gällande på ett för visso synnerligen fördelaktigt sätt. Det vore därför oklokt
att på ena eller andra sättet försvaga grundvalarna för denna erfarenhet, som
man nu på många områden har att räkna med. Tidigare vid denna riksdag ha
vi ju tagit åtminstone ett första steg för att förstatliga vattenkraften, och
nu föreslår särskilda utskottet vägväsendets förstatligande. Örn vi marschera
på i den takten, återstår snart inte så många arbetsområden för den kommunala
självstyrelsen eller det enskilda initiativet. Den kommunala självstyrelsen
är dock en av de grundpelare, på vilka vårt svenska samhällsskick
är uppbyggt, och vi skola vara försiktiga, när vi börja nagga den i kanten.
Och det enskilda initiativet är ju dock det som har fört fram vårt land i stor
utsträckning till den höga ståndpunkt, både socialt och ekonomiskt, vilken
vi för närvarande intaga. Jag tror alltså att det är synnerligen olyckligt, örn
man mer och mer börjar inkräkta på dessa båda funktioner.

En av det gamla romarväldets mera framstående representanter, Cato major,
avslutade varje sitt anförande i den romerska senaten, vilken fråga det än
gällde, med satsen: »Praeterea censeo Carthaginem esse delendam.» — »För
övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.» När han sålunda gjorde denna
synpunkt till sin, ville han ge uttryck åt att den enligt hans mening var av
utomordentligt stor betydelse för romarriket, ja kanske det väsentligaste. Det
förefaller mig som örn man i fråga örn självstyrelsen skulle kunna ha anledning
att rikta en liknande maning till denna senat. Det är måhända nödvändigt
att då och då höja ett varningens ord och säga: För övrigt anser jag att
vi måste slå vakt om vårt demokratiska styrelsesätt. Vi måste vara på vår vakt
mot statsstyre och diktatur, som tendera att så småningom insmyga sig även
här i landet. Jag tror inte att den varningen är omotiverad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr J. B. Johansson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Linnér: Herr talman! Jag skall inte alls göra något försök att följa
kommunalskatteberedningens ordförande på hans irrvägar mellan olika alternativ
av skatteutjämning. Däremot skulle det vara mig ganska kärt, örn jag
kunde förmå åtminstone någon av kammarens ledamöter att inte se denna fråga
lika enkelt som herr Bärg gjorde, när han ställde problemet så, att det här rör
sig om en möjlighet att få minskad kommunalskatt och att man aldrig hört talas
örn någon, som skulle säga nej till en dylik förmån. Jag hoppas att åtminstone
de flesta se denna sak litet annorlunda. Under denna fråga döljer sig
verkligen någonting helt annat och mera än endast en skatteutjämning.

Jag skulle till att börja med vilja ställa den frågan, vilka fördelar man enligt
propositionen själv tror sig kunna vinna genom att förstatliga vägväsendet.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)

Jag skall därvidlag följa utskottets summariska framställning. Först säger utskottet,
att man skall vinna tekniska fördelar samt en avsevärd besparing.
Aad nu beträffar de teknika fördelarna, tror jag för min del inte så mycket
på att man vinner några större sådana genom en övergång till ett förstatligat
system. Så vitt jag har kunnat se — jag har ju dock följt vägväsendets utveckling
under snart tjugo år — utnyttjar man redan med den nuvarande organisationen
alla de tekniska möjligheter, som stå till buds. För att visa detta
skall jag ta några exempel.

När det gäller större brobyggnader, utarbetas alla ifrågakommande ritningar
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens experter. Också entreprenadhandlingarna
utarbetas av dessa, och arbetena utföras undantagslöst genom
synnerligen kvalificerade entreprenadfirmor. Jag vet inte att det skulle finnas
någon annan teknik att tillgå därvidlag. I varje fall har inte här omtalats,
vilken teknik man skulle kunna infånga genom ett förstatligande.

Örn vi sedan tänka på de vanliga vägarbetena -— även de kunna dock vara
mycket komplicerade — är det på alldeles samma sätt. Det är tekniker som utarbeta
planerna. Kostnadsberäkningarna uppgöras av just sådana personer
som ha specialiserat sig på detta område. Det är de som utarbeta de handlingar,
vilka ligga till grund för arbetsavtalen, och det är slutligen de som kontrollera
arbetena å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägnar. Så vitt jag vet är
det inte heller här mycket att få, som nian inte uppnår redan med nuvarande
system.

Jag kan sedan såsom exempel ta ett område, som man på senare tid har
studerat i mycket hög grad och som befinner sig under utveckling, nämligen
beläggningarnas. Det finnes för närvarande en del specialister här i landet,
som syssla med dessa ting. De använda den tillgängliga litteraturen, framför
allt från Amerika, örn de experiment som ständigt göras på detta område. Dessa
specialister försöka att med hjälp av sådana erfarenheter och jned hänsyn till
våra inhemska tillgångar av råmaterial samt våra svenska naturförhållanden,
vår mark, vår upplysning, o. s. v., komma fram till bästa möjliga resultat.
Denna tekniska sakkunskap är precis densamma som skulle komma att arbeta
efter ett förstatligande, och ingenting annat. Av dessa exempel framgår enligt
min mening också, att det är en illusion örn man tror att förstatligandet skall
medföra besparingar i större omfattning.

Sedan säger man att förstatligandet skulle medföra väsentliga vinster ur försvarspolitisk
synpunkt. Det är ganska egendomligt att läsa detta uttalande.
Det förefaller som örn författaren inte hade kännedom örn att en sådan organisation
redan existerar, under ledning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, teknikerna
ute i länen och länsstyrelserna. Vi kunna enligt min mening vara glada
att denna organisation är redo att, person för person, fordon för fordon, maskin
för maskin, sättas i arbete på den timme då detta påkallas. Tro ni verkligen,
mina herrar, att det blir en så mycket större effekt, örn man förstatligar detta?
-—■ Hur kan det då vara möjligt att skriva, att detta är en väsentlig vinst? Man
kan invända, att överbefälhavaren har förordat detta. Ja, förvisso. Men märk
väl, att överbefälhavarens utlåtande var skrivet innan denna organisation var
fullt genomförd.

Man säger vidare, att det är en mycket stor vinst ur arbetskonjunkturens
synpunkt. Därom har jag verkligen på grund av min personliga erfarenhet en
deciderat motsatt uppfattning. Alla som voro med år 1933 veta säkert, att vägarbetena
voro några av de allra viktigaste arbetsobjekten, när det gällde att
bekämpa arbetslösheten. Det var ganska märkligt att se, vilket intresse de små
vägstyrelser, som då funnos — det var nämligen före vägväsendets senaste
omorganisation — vilka kunde ha en våglängd av inte mera än 10 mil och en

Onsdagen den 3 jnni 1942 e. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
skattekraft i förhållande därtill, visade för arbetslöshetens bekämpande. De
togo upp lån, de skaffade sig ritningar så fort som de hunno utarbetas, de
skaffade sig beslut så fort som länsstyrelsen kunde meddela besluten, och de
visste precis vad som behövdes på de olika områdena för att på bästa sätt taga
band örn de arbetslösa. Min erfarenhet är, att dessa små vägstyrelser utgjorde
ett mycket gott och mycket betydelsefullt tillskott i kampen mot arbetslösheten
på grund av deras lokalkännedom, som icke kunde överträffas av någon annan
organisation. Örn ni, mina herrar, baft erfarenhet av hur krångligt det är att
nu, när hela denna apparat är centraliserad till en statlig organisation, få till
stånd ett arbetslöshetsarbete, kunna ni jämföra detta med det förhållande som
tidigare rådde. Ni få då se vilket ur konjunktursynpunkt är fördelaktigast.

Jag tror således, att man far ganska mycket vilse, när man tror, att man
når väsentliga fördelar genom ett förstatligande. Nej, mina herrar, det är nog
helt enkelt på det sättet, att den stora håven, som skatteutjämningskommitténs
ordförande här sträckt ut, är skatteutjämningen och ingenting annat! Frågan
är då, örn det är så riktigt att genomföra alla de förändringar, som en omorganisation
för med sig, örn saken är värd sitt pris, ty även en skatteutjämning
kan köpas för dyrt.

Jag skulle då vilja gå igenom några av de organisatoriska betänkligheter,
som efter min uppfattning komma att följa med det föreliggande förslaget.

Jag skall därvid hörja med ett öppet erkännande, att propositionen enligt
min mening har vissa bestämda företräden i förhållande till de sakkunnigas
förslag, men trots detta lider propositionen av så markanta svagheter, att jag
inte tvekar att rösta emot densamma. Denna proposition företräder vissa organisatoriska
principer, som efter min uppfattning äro felaktiga.

För det första har man i denna proposition så bjärt som man kan tänka
sig ställt emot vartannat principen centralisation, driven till sin spets, och decentralisation.
För min del ser jag det som ett resultat av min erfarenhet, att
en centralisation icke kan drivas längre än till en viss. rätt snart uppnådd
gräns, utan att den blir till skada. Framför allt i ett land som vårt, som innefattar
så stora olikheter, olikheter i ekonomiska förhållanden, olikheter icke
minst i avseende på kommunikationsförhållanden, olikheter i de naturförhållanden
med vilka ett vägväsen måste arbete, sådant som klimat m. m., är det
inte gynnsamt att driva centralisationen längre än till en viss gräns, ett ganska
kort stycke, varefter decentralisationen får taga vid.

Jag tror för min del, att örn denna organisation, som man här presenterat
en skiss av, ty någonting annat är det inte, skulle genomföras, kommer den
att leda till en mycket, mycket stark centralisering. Förhållandet kommer
säkerligen att bli detsamma som i fråga örn statens järnvägar. Styrelsen har
undan för undan genom instruktioner, genom order, genom inspektioner o. s. v.
tagit ledningen i sin hand, och distriktsorganen ha endast blivit verkställande.
De lia fått ytterst liten beslutanderätt. Verksamheten inom vägväsendets lokalorgan
kommer att bli en helt annan än den verksamhet som för närvarande bedrives
ute i vägdistrikten och ute i länen. Jag tror inte detta kommer att lända
till fördel för de vägfarande, ej heller för de skattedragande. Detta var
den första principen i det föreliggande förslaget, som jag vill peka på.

Den andra principen jag vill rikta mig mot är, att ensidigt tekniska synpunkter
komma att läggas på vägfrågorna. Det ligger, som herrarna kunna
förstå, nästan i sakens natur. Det blir vägingenjören, som han nu kallas, eller
enligt förslaget distriktschefen — vägdirektören, som efter denna organisations
genomförande i verkligheten kommer att få det avgörande inflytandet på vägfrågorna.
Det är således en person, som Ilar en ensidigt teknisk utbildning
och en rent teknisk erfarenhet. De bästa av dessa ägna sig och böra ägna sig

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
åt sin rent tekniska verksamhet, det är ju alldeles självfallet. En vägingenjör
skall studera den litteratur, som berör hans arbetsområde, han skall försöka
att så mycket som möjligt följa de experiment, som göras på hans arbetsområde,
han skall vara verkligt modern i -sin teknik. Det är detta han skall syssla
med. Någonting annat har han mycket svårt att hinna med. Han är en tekniker,
han skall vara en tekniker och han förblir en tekniker. Men då är klart,
att alla de övriga synpunkter, som nian måste lägga på vägfrågorna, komma
i andra hand.

En vägfråga innefattar inte endast ett tekniskt problem, ett problem om
hur jag på det ur kommunikationssynpunkt billigaste och lämpligaste sättet
skall kunna uppnå en viss hastighet med minsta möjliga slitage på fordonet,
minsta möjliga åtgång av smörjolja och minsta möjliga åtgång av bränsle.
Det är inte endast fråga örn detta. Det är också fråga örn, hur jag på det mest
effektiva sättet skall kunna gagna den befolkning, framför allt befolkningen
i närheten av kommunikationsleden, som helt visst behöver förbättrade kommunikationer.
De näringspolitiska synpunkterna, som man brukar kalla dem,
och tillika de sociala synpunkterna äro lika viktiga som de tekniska. Det finns
emellertid i propositionen icke någon garanti för dessas tillgodoseende, ty,
mina herrar, trots de förbättringar som gjorts i propositionen i förhållande
till de sakkunnigas utredning, är det otvivelaktigt så, att i första hand den
tekniske vägdirektören får avgörandet och i andra hand väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det står i propositionen en del vackra saker, litet strösocker utstrött, örn
vad länsstyrelsen skall kunna göra och t. o. m. vad vägnämnder och länsvägnämnder
skola kunna göra, vilket inflytande de således skola få. Ja, de
få litet mera inflytande än de skulle ha fått enligt de sakkunnigas förslag.
Men jag måste säga, att jag tror, att inflytandet blir ganska litet. De tekniska
myndigheterna, den tekniska sakkunskapen, komma att få det avgörande
inflytandet, och det är inte bra. Ett tecken på hur man tänker sig utvecklingen
är, att propositionen föreslår, att vägdirektören i vägärenden skall
vara föredragande i länsstyrelsen. Jag vet inte örn detta också skall gagna
den besparing, som utskottet talat så vackert örn. I varje fall strider detta
förfaringssätt direkt emot önskan att garantera även andra synpunkter vid
avgörandet än de tekniska.

Jag vill därefter säga något örn en tredje organisatorisk synpunkt, nämligen
denna organisations inverkan på det kommunala arbetet. Ordföranden i
det särskilda utskottet yttrade, om jag inte hörde fel, att det var en lek med
ord att säga, att det skulle bli någon förändring i det kommunala arbetet
genom denna organisation därför att, som jag tror han menade, det nuvarande
kommunala arbetet i själva verket hade så liten betydelse! Jag måste
säga, att örn man skall kunna yttra sig på detta sätt, skall man ha rätt liten
kännedom, i varje fall alltför liten kännedom, örn det utomordentligt värdefulla
arbete, som under många år bedrivits och fortfarande bedrives i vägstyrelsema.
Jag kan av egen erfarenhet vittna örn det verkligt intresserade
och verkligt betydelsefulla arbete som av dessa nedlagts.

När det gäller frågan örn anläggande av en ny väg, ligger det i sakens
natur, att det inte alls är säkert, att det förslag som framlägges av vägingenjören
är det slutgiltiga förslag, som beslutas och sedan i sin ordning blir utfört.
Mycket ofta stå stridiga intressen mot varandra. Mångå gånger kommer
man först efter ett långvarigt och mödosamt arbete fram till ett resultat,
som är gott och som inte så sällan alla ena sig om. Örn man ser på det senaste
protokollet, kan det se ganska enkelt ut, men man bör veta vad som
har föregått för att kunna bedöma det förberedande arbetet. Nu säga somliga,

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

Ang. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
att dessa omständigheter blott förelågo vid den tid, då nybyggena pågingo
som värst. — Det förhåller sig inte på det sättet. De göra sig ungefär lika
mycket gällande, när fråga är örn omläggning av väg. Även vid avgörande
av dessa frågor kollidera mycket ofta synnerligen starka lokalintressen. Det
fordras då en personlig lokalkännedom för att kunna väga mellan dessa. De
nuvarande vägstyrelserna besitta denna lokalkännedom. Ingen skall tro, att
de komma att spela samma roll efter denna organisations genomförande. Närmast
får man för deras vidkommande, som jag ser saken, sätta i gång ett
räddningsarbete för att de inte skola dö ut eller vissna bort på grund av
bristande intresse. Ledamöterna komma att tycka, att de inte ha någon allvarlig
uppgift att fylla, om nu samma människor vilja fortsätta att sköta
sitt vägdistrikts uppgifter trots att de få nöja sig med att endast då och då
kallas till råds. De anse helt naturligt detta inte vara ett arbete för karlfolk.
Ett sådant »arbete» vilja de inte hålla på med längre. Då föreligger risken för
en verklig degeneration i fråga örn dessa vägnämnder och länsvägnämnder.
Jag hoppas att ingen inbillar sig, att detta förhållande kan uppvägas av någon
riksinstitution. Ingen i detta land behärskar alla rikets vägfrågor.

Såsom bevis på vad de hittillsvarande organen i realiteten utfört, skulle jag
vilja anföra alla dessa lokala vägar, som finnas överallt i vårt land. De äro
det bästa, det mest synliga beviset på vad våra vägstyrelser utfört. Dessa
vägar hade icke kommit till, örn det hade varit en uteslutande teknisk ledning
för vägväsendet sedan motorismens genombrott, det kunna ni vara alldeles
säkra på, mina herrar.

Man ställs här inför den stora organisatoriska principfrågan, örn man än en
gång skall försöka att slå ihjäl en del, och en viktig del, av den kommunala
organisationen och byta ut denna mot en tjänstemannaorganisation. Jag tror
att detta inte bara ur vägväsendets synpunkt utan även ur allmän samhällssynpunkt
är ett bestämt steg i fel riktning. Såvitt jag har kunnat förstå, är
det få saker, om ens någon, i vårt samhälle, som ha verkat så gynnsamt för
uppfostran av samhällsanda och förmåga av samhällsarbete som arbetet ute
i kommunerna av ett eller annat slag. Där ha vuxit fram så många krafter,
som sedan ha kunnat användas på större områden. De ha lämnat spår efter
sig inte bara i vägväsendet. Tänk på hela den sjukvårdsorganisation som har
vuxit upp. Det är landstingens och landstingsmannens förtjänst att vi lia denna.
Jag skulle vilja fråga er, mina herrar: skulle ni verkligen vara hågade att
byta bort hela denna sjukvårdsorganisation, örn ni finge i stället en skatteutjämning
på landstingsskatten? Denna sjukvårdsorganisation, märk väl, vållar
en betydande ojämnhet i landstingsskatten. Det kan hända, att skatteutjämningskommittén
nästa gång säger: lämna hela sjukvårdsväsendet åt staten, så
skola ni få en skatteutjämning! Skulle ni vara hågade att bli av med edra välutrustade
lasarett, edra sjukvårdsanstalter, som för närvarande kosta kolossalt
mycket pengar och som kanske på sina håll äro flera än behövligt, men som
i alla fall tillgodose det svenska folkets behov av kroppssjukvård måhända
på ett bättre sätt än något annat land med motsvarande befolkningsstruktur
och ekonomi?

Hesultatet, herr talman, av denna mycket summariska granskning blir, att
det föreliggande förslaget innehåller något helt annat än en skatteutjämning.
Det är detta andra, följderna av skatteutjämningen, som man skall betrakta,
när man tar ståndpunkt till det föreliggande förslaget. För min del har jag
försökt att göra detta. Jag har därvid kommit till det resultatet, att denna
proposition icke bör bifallas.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har begärt ordet för
några korta repliker, som nu kunna bli ännu kortare efter det anförande, som
nyss hållits av herr Linnér.

Utskottets ordförande yttrade bl. a, i sitt anförande, att sedan den från statens
sida skärpta kontrollen över vägväsendet införts, har den kommunala
självstyrelsen blivit ett sken mera än verklighet. Den kan inte hävda sig. Men
inte är det väl ett skäl för att avskaffa en kommunal självstyrelse därför att
den på ett visst område har underkastats kontroll? Då kan man ju fortsätta på
denna väg och skärpa den statliga kontrollen över kommunerna undan för undan.
Sedermera kan man åberopa detta såsom ett skäl för ett fullständigt förstatligande.

Jag yttrade i mitt anförande i början av debatten, att det i dessa problem inrymmes
så många värden, som icke omedelbart kunna värderas i pengar. Jag
håller bestämt före, att den kommunala självstyrelsen även på detta område är
en så viktig faktor genom det samarbete som förekommer mellan den praktiske
kommunalmannen och den tekniskt utbildade statstjänstemannen, att det måste
vara till fördel för vägväsendet. Den kommunala självstyrelsen är en viktig
faktor i ett fritt folkligt självstyre.

Utskottets ordförande yttrade i fråga örn kostnaderna, att vägskatten skulle
uppgå till 30 miljoner kronor. Det var en nyhet. Både departementschefen och
utskottsmajoriteten använder siffran 25 miljoner kronor. Av herr Eklunds
mycket utredande anförande örn den sänkning som sedermera inträffat och som
alltjämt pågår i fråga örn vägskatten framgår, att beloppet torde komma att
visa sig bli ännu lägre.

Utskottets ordförande inryckte i sitt anförande en passus, som jag inte hade
väntat, eftersom den så utförligt klargjordes och bemöttes under utskottsbehandlingen.
Han anförde, att det förekommit, att vägstyrelser icke disponerat
anslagsmedlen på ett riktigt sätt. Det förhåller sig med denna sak på följande
sätt. Länsstyrelserna kunde tidigare på framställningar från vägstyrelserna
ge tillstånd till utförande av s. k. smärre förbättringsarbeten på vägunderhållets
konto. Denna möjlighet begagnades under åtskilliga år. Jag måste säga,
att det också var nödvändigt för att få de största olägenheterna i fråga örn vägväsendets
standard eliminerade, då biltrafiken så hastigt satte in på 1920-talet
och början av 1930-talet. Mot detta system framfördes sedermera anmärkningar,
och det har numera avskaffats. Härvid är att erinra om att vägstyrelserna
icke utfört dessa arbeten utan tillstånd, utan med myndigheternas tillstånd.
Örn jag inte minns fel, ifråga örn årtalet, äro sådana arbeten från och med 1939
förbjudna. Detta förhållande diskuterades och klarlades inom utskottet, och jag
hade hoppats, att det skulle var avfört från diskussionen, men jag märker att
så inte är förhållandet.

Jag begärde närmast ordet för att ge ett par repliker till herr Forslund. Herr
Forslund försökte i väl valda ordalag att bestrida, att direktiven icke voro ensidiga.
Det måste vara ett fullkomligt misslyckat företag att försöka bortförklara
detta faktum. Herr Forslund vågar t. o. m. påstå, att de sakkunniga själva
icke ansett direktiven ensidiga. Jag har de sakkunnigas betänkande framför
mig. Av detta betänkandes 288 trycksidor ägnas endast 11/3 sida åt möjligheterna
att åstadkomma reformer på annat sätt. De sluta med att säga, att i
direktiven för de sakkunnigas arbete icke heller förutsatts utredning av sådana
alternativ. Detta säga de sakkunniga själva i sitt betänkande. Jag frågar mig
då, hur herr Forslund kan påstå, att de sakkunniga själva icke ha ansett direktiven
ensidiga.

Herr Forslund yttrade, att han till medlemmar i sakkunnigberedningen tillsatt
personer, som dagligen sysslade med hithörande frågor. Dylika personer

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
hade således tillsatts som utredningsmän. Jag har ingen anledning att gå in på
sammansättningen av kommittén. Jag vill emellertid hänvisa till ett av de yttranden
som inkommit, nämligen ett yttrande från länsstyrelsen i Älvsborgs
län. I detta riktas en kraftig kritik mot vägväsendets förstatligande. Jag skulle
vilja rekommendera en läsning av detta yttrande. Länsstyrelsen yttrar bl. a.:
»Sammansättningen av utredningskommittén, där den tekniska ledningen av
nuvarande väghållning dominerat, har också givit väntat resultat.»

Herr Forslund yttrade vidare, att förslaget örn ett förstatligande av vägväsendet
icke föranlett något missnöje ute i landet. Åtskilliga av oss känna nog
till hur det förhåller sig därmed. I juli månad förra året var jag på en konferens
här i Stockholm, där c:a 250 ombud från hela landet voro samlade. Det
var på vägväsendets område väl förfarna kommunala förtroendemän. Av dessa
uttalade sig endast två för ett förstatligande av vägväsendet. Alla de andra voro
emot ett förstatligande. I det län jag tillhör sammankallades inför landshövdingen
ett 70-tal representanter från hela länet. Det var representanter från
olika politiska meningsriktningar. Det fanns emellertid inte någon, som ville
förorda ett förstatligande av vägväsendet. Nog känner jag och många med mig
den stämning, som är rådande i fråga om det här föreliggande spörsmålet.

Herr Forslund använde uttrycket, att det fanns herrar som voro rädda för
detta förslag. Med »herrar» menade herr Forslund naturligen i första hand de
som stå för reservationen. Men, herr Forslund, det är inte »herrar» som äro rädda
för detta^ förslag. Det är också folket i de avlägsna bygderna, som under
många och långa ar fatt kämpa för att få förbättrade kommunikationer. Dessa
äro oroliga för hur det skall bli med deras vägförhållanden efter ett förstatligande,
där det lokala kommunala självstyret har avskaffats och där de tekniska
myndigheterna, med det centrala verket i Stockholm, få ett så stort inflytande.

Herr Forslund yttrade, att det är en dyr gåva att upprätta 24 distrikt i stället
för 12. Det har herr Forslund rätt i. Det hade varit billigare med de tolv
distrikten i stället för de tjugofyra. Men det hade också uppstått olägenheter
ur lokala synpunkter,_ och det är för att i någon mån tillmötesgå önskemålen
här, som den förändringen har vidtagits.

En sak i detta förslag, såväl i den föreliggande propositionen som i utskottsutlåtandet,
har sannerligen inte åstadkommit någon förbättring i det hänseendet,
och det är den omständigheten, att det går som en röd tråd genom förslaget
en starkt markerad obenägenhet att överhuvud taget säga ifrån något mera bestämt.
Man rör sig med allmänna uttalanden, och man får det intrycket, att
man ger och tar ifrån samt håller möjligheterna öppna, så att man, när principen
örn ett förstatligande Ilar gått igenom, skall ha fria händer åt alla håll.

Jag har, herr talman, ingen anledning att frånträda det yrkande, jag redan
tidigare har framställt.

Herr Björnsson: Herr talman! Mitt intresse för vårt lands vägväsen grundar
sig på erfarenheter, som jag har sedan 1912 eller däromkring från en
kommuns landsvägar. Jag har sedan såsom vanlig söndagsbilist fått intresse
tor dem, och jag har som statsrevisor under fyra år i slutet av 1920-talet och
början pa 1930-talet ägnat stort intresse at att se efter, vad det kunde bero
pa att somliga vägdistrikts vägar voro så utmärkt bra och trevliga att åka
pa, medan andra ofta alldeles intill voro så omöjliga, att man fick köra på
ettans^ växel för att inte få vagnen sönderskakad. Vagnarna voro ju inte så
bra på den tiden. Jag försökte komma underfund med detta och studerade
olika vägdistrikts räkenskaper och övriga handlingar. Jag följde med en väg -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
sträcka från låt mig säga Stockholm till Malmö, och där fann jag en del rätt
besynnerliga historier.

Här har påpekats, att det skulle vara så olyckligt, örn vägstyrelserna försvunne.
Vägväsendets överlämnande till staten skulle medföra, att folk inte
skulle få samma skolning av kommunalmän som förr. Jag vill säga, att på
den tiden voro de skolor, som vägstyrelserna utgjorde, sådana, att det inte
på alla håll var kommunala dygder, som lärdes ut. Stundom såg man också
prov på odygder. Men jag bortser från detta och utgår från att i stort sett
gjorde samtliga vägstyrelser så gott de kunde.

Jag kom då till den bestämda uppfattningen, att man inte med de små
distrikt, som man då hade, kunde få en ordentlig skötsel av vårt vägväsen.
Mot slutet av 1930-talet genomfördes en reform. Vägdistrikten blevo större,
och jag kan som bilist konstatera, att man har fått betydligt större enhetlighet
i vägarnas skötsel och anläggning än tidigare. Jag sluter därav, att om vi
kunde få ännu större distrikt och ännu bättre samarbete mellan dem, skulle vi
komma ett steg längre.

Jag fäste mig särskilt vid planeringen av vägar. Jag skulle t. ex. finna
det synnerligen intressant att få åka tillsammans med herr Linnér, låt mig
säga från Jönköping till Göteborg, och se, hur olika vägarna där äro beskaffade,
se hur man kommer in på vägar, som absolut inte fylla de enklaste anspråk
man kan ställa på en hygglig huvudväg i våra dagar och som örn
vårt land komme i krig skulle under vissa förhållanden utgöra en avgjord
svaghet.

Detta beror till stor del därpå, att vårt land är så förfärligt olika i topografiskt
och ekonomiskt avseende. Jag kan tänka mig, att t. ex. Uppsala län är
särskilt gynnat. Jag minns, att där har man sedan länge en chaussé upp mot
Älvkarleby från Uppsala, vilken så länge jag minns har gått så rakt, att man
är rädd för att slumra in vid ratten på grund av brist på omväxling. Den är
väl skött, men om herr Linnér ville ge sig in i andra landsändar, där topografien
inte inbjuder till sådana lätta vägbyggnader, skulle han säkert finna, att
man där har helt andra förhållanden att göra med. Så vitt jag kan förstå,
är det ett verkligt riksintresse, att vi få vårt vägnät något så när homogent
över hela landet, så att det framskrider ungefär lika fort, och inte så, att ett
län får förträffliga vägar, medan andra län inte få vägar, som fylla rimliga
anspråk.

Det är således framför allt de tekniska sjmpunkterna, som göra, att jag är
mycket glad över att skattefrågan har varit den drivande kraften till att centralisera
och förstatliga vårt vägväsen.

Herr Linnér säger: Vad vinner man med detta? Samma tekniska åtgärder,
som ett förstatligat verk kommer att vidta, ha också utförts av vägstyrelserna,
helt enkelt därför att det är samma människor, som rita vägarna och ge anvisningar
om hur de skola skötas. Ja, detta bevisar ju, att det inte är de väl
skolade kommunalmännen, som sörja för att vi få bra vägar.

Jag vågar påstå, att redan från militär beredskapssynpunkt är det av
utomordentlig vikt, att vi få en enhetlig ledning av vårt vägväsen, så att inte
en huvudväg, som är praktiskt taget lika viktig längs hela sin sträckning, på
kortare eller längre sträckor blir av helt undermålig kvalitet.

Jag har fått det intrycket, att här finnas herrar, som säga: Även, om vi
äro övertygade örn att rent tekniskt ekonomiskt sett vi skulle ha utsikt att få
bättre och enhetligare behandling av vägfrågorna. enhetligare teknik och större
mobiliserbarhet, så köper man det för dyrt, om man släpper den kommunala
självstyrelsen. Ja, naturligtvis mister man i viss utsträckning den skola, som
här förekommit, däri ger jag herr Linnér rätt. Ätt sitta i ett råd, som det så

Onsdagen den 3 juni 1942 e. ra.

Nr 21.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
vackert heter, är inte alls av samma intresse som att sitta i en beslutande styrelse.
Den skolning våra vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnder
kunna få blir helt säkert svagare, det är jag fullt på det klara med. Men jag
menar, att vårt samhällsliv utvecklar sig så hastigt, att det fåtal människor,
som där kan få en skolning, inte skall lida brist på kommunala arbetsuppgifter,
som kunna vara till nytta även då det t. ex. gäller att komma in i riksdagen
och delta i avgöranden örn lagstiftningen och dylikt. Och man får inte
glömma, att dessa praktiska skolor numera ha ett i förhållande till landets
kommunalmän mycket litet antal elever. Låt oss säga, att vi i genomsnitt ha
20 kommuner i varje vägdistrikt. Varje kommun skickar ett ombud för att
välja vägstyrelseledamot, och det väljes 5—7 ledamöter i varje vägstyrelse.
Det blir således en på var tredje eller fjärde kommun, som har tillfälle att gå
i den sortens praktiska fortbildningsskolor för kommunaluppfostran. Den är
naturligtvis mycket värdefull, men man får inte överskatta den, och jag är
som sagt övertygad örn, att det kommer att dyka upp kommunala arbetsuppgifter,
som kräva lika stor uppmärksamhet och lika stor träning för att väl
lösas som dessa och sorn ligga bättre till på grund av mera lokalt begränsad
natur.

Herr Linnér påpekade, att det skulle bli en centralisation, som är farlig. —
Vi ha redan sett centralisation på vägväsendets område. Några av de vackraste
monumenten över vår fruktansvärda plåga efter förra kriget, arbetslösheten,
är just de utmärkta vägar, som arbetslöshetskommissionen skötte örn och som
i regel utfördes i dess egen regi, icke i vägstyrelsernas, örn jag inte minns fel.
Det bär således visat sig, att man där kunde ha en central ledning och få utmärkta
vägar.

Nu använder man statens järnvägar som ett avskräckande exempel. Herr
Linnér säger, att där sitter järnvägsstyrelsen med generaldirektören, det är
författningar, instruktioner och inspektioner, och det blir en enhetlighet och
stelhet i hela systemet, som gör, att man inte kan fördra det. — Men det är
rakt inte meningen, att det skall bli samma stelhet häri Här lia vi bland annat
länsstyrelserna inkopplade med t. ex. en sådan befogenhet som att bara
de begära att få ett vägprojekt undersökt, sker det så. Jag tycker, att det är
ett mycket gott utrymme för det lokala intresset, som därmed har getts, och
jag är säker på att våra länsstyrelser skola flitigt utnyttja det. Vi voro i utskottet
rädda, att det skulle bli litet för mycket utnyttjande, men rikssvnpunkerna
komma att hållas uppe därigenom, att initiativ kan tas också från
Stockholm, inte bara som nu, att man rekvirerar initiativ från ett antal vägstyrelser,
utan man har full befogenhet att själv komma fram med dem, örn
det går såsom kommittén och utskottet i huvudsaklig likhet med den har föreslagit.

Herr Linnér sade, att i vårt land är centralisation mycket farlig, därför att
vi ha så stora växlingar i de ekonomiska, geografiska, klimatologiska och vad
det var för förhållanden. Men .skulle någon här närvarande vilja vara med
om att slå sönder statens järnvägar och dess förvaltning i någonting liknande
de vägdistrikt med vägstyrelser, sorn vi nu lia? Jag tror, att det räcker att
föra fram den tanken, för att man inte skall tillmäta denna synpunkt alltför
stor betydelse.

Så vitt jag minns, var det en tredje synpunkt hos herr Linnér — och därmed
har jag väl i huvudsak redovisat hans kritik mot förslaget — att här
skulle man i spetsen för detta verk få en tekniskt betonad ledning. Helt naturligt
kunde det inte bli annat än tekniska synpunkter, som gjorde sig gällande,
och alla andra synpunkter beträffande bygdernas behov av kommunikationer
skulle inte få något runi. Hade vi haft en sådan organisation, skulle

Första kammarens protokoll 19Jf2. Nr SI. 7

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
vi inte lia haft de bygdevägar, som vi nu lia och som ju delvis äro urgamla.
Herr Linnér motiverade sin uppfattning med att en duglig tekniker inte har
tid för annat, han måste slå i sina böcker och följa med den tekniska utvecklingen,
han har inte tid att ta hänsyn till någonting annat. Ungefär så gick
resonemanget. Är han en duglig tekniker, skall han inte ägna sig åt sådant,
som andra kunna sköta lika bra.. Då skulle jag vilja säga, att om det resonemanget
vore riktigt, får principiellt inte en enda duglig jurist tjänstgöra som
landshövding. Ty man kan säga: Den som är tränad som jurist har alltför
ensidigt juridiska synpunkter. Han är inte lämplig att sitta i spetsen för
ett län, där man har en massa allt annat än juridiska frågor att handlägga.
Och då skulle t. ex. dr Nordenson knappast vara lämplig att sitta i riksdagen,
ty jag räknar nämligen honom som en av våra främsta teknici. Jag .skulle
mycket beklaga, om folk i allmänhet skulle tillämpa denna sats, som jag ofta
har stött på, att örn en person är duktig på ett specialområde, duger han platt
ingenting till i allmän politik. Det är ju nämligen detta det var fråga om.

När jag sedan går till det sista argumentet, att vi aldrig skulle ha haft de
bygdevägar vi ha, örn vägväsendet varit statligt, då skulle jag vilja fråga:
Skulle någon vilja av den anledningen, att vi då inte skulle fått telefonledningar
ut till glest befolkade bygder, vilja slå sönder den centralisation vi
ha av vårt telefonväsen? Frågan behöver så vitt jag förstår bara ställas, för
att man skall vara klar med svaret.

Herr talman! Med detta har jag velat betona, att för mig är det verkligen de
tekniska synpunkterna, som göra det önskvärt, att man får en enhetlig och
det kan då inte vara annat än statlig ledning av vårt vägväsen. Jag är glad,
att det finns en synpunkt, som politiskt säkert väger mer, nämligen frågan
om skatteutjämningen.

Men jag vill, medan jag har ordet, i största korthet beröra en annan synpunkt.
Jag hoppas, att riktlinjen för vårt vägväsens skötsel skall bli att försöka
åstadkomma behövlig transport till lägsta möjliga kostnad. Jag räknar
då kostnadssynpunkten till tekniken, och det förmodar jag herr Linnér också
gör. Man skall alltså få de transporter vi behöva till så billigt pris som möjligt.
^

_ Då är där en synpunkt, som jag skulle vilja framföra. Utskottet skriver på
sidan 10, att man förutsätter, att vägväsendet under normala tider i första hand
finansieras genom bensin- och fordonsskatter och att därutöver eventuellt
erforderliga behov täckas genom skattemedel i vanlig ordning. Det är ett en
smula dunkelt uttryck, som kanhända är att betrakta som en kompromiss
mellan olika riktningar inom utskottet i detta avseende. Jag vill för min
del bekänna, att jag betraktar det som tämligen självklart, att bilismen i vårt
land bör bära sådana kostnader i form av fordonsskatter, till vilka bensinskatten
hör, att man inte bedriver en illojal konkurrens med vårt äldre trafikverk,
med statens järnvägar. Dessas taxor skola ju i varje fall principiellt räcka till
att bekosta inte bara den dagliga driften utan också förräntning och amortering
av anläggningen. Jag menar, att där vi ha normal trafiktäthet, böra
fordonsskatterna i stort sett räcka till att bära både anläggnings- och förräntningskostnader
för själva vägarna. Jag menar, att det vore ett stort nationalekonomiskt
slöseri att ge bilismen en gynnsammare ställning än järnvägarna,
därför att det skulle få till konsekvens, att det kapital, som är nedlagt
i våra järnvägar, skulle bli till större eller mindre del värdelöst. Jag
tror inte, att man gör någon egentlig nytta med att vara alltför hjärtnupen
med de skatter, som man tar ut av ]?ilismen. Jag tror, att den kan bära rätt
mycket.

Jag går vidare ut från att örn vi nu skola ha extra beskattning på biljetter

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

9t>

Ang. vägvåsendets förstatligande. (Forts.)
och fraktavgifter på järnvägarna, bör en motsvarighet till detta tas ut också
på biltransporterna.

Herr talman! Det skulle glädja mig, om man rätt snart kunde få se verkan
av nu föreliggande förslag, som jag känner mig övertygad örn skall bli en
verklig reform framåt inom vårt vägväsen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Linnér, som anförde:
Herr talman! Bara några ord för att rätta till några av de misstag, som herr
Björnsson dess värre gjort sig skyldig till.

Herr Björnsson tycks tro, att olikheten i vägarnas beskaffenhet på olika
sträckor framför allt beror på olika vägstyrelsers arbete. Det är inte alls så,
herr Björnsson. Jag har också farit både i norra och södra Sverige, ja nästan
i hela vårt land, med bil och kunnat konstatera denna olikhet. Men förhållandet
är det, att på låt mig säga åtminstone de senaste fem åren gälla för
vägar av olika slag fastställda normalsektioner. Efter dessa normalsektioner
skall varje vägbyggnad utföras. Vare sig vägen ligger i Västergötland eller i
Uppland skall man således bygga efter samma, normalsektion, om det är en
riksväg eller en länshuvudväg. Vad som åstadkommer olikheten är helt enkelt
den olika penningtillgången. Låt mig ta ett mycket påtagligt exempel. Älvsborgs
landar haft ett utomordentligt starkt behov av ombyggnad, men har inte
kunnat få tillräckligt mycket pengar.

Eftersom herr Björnsson tog ett exempel på goda vägar från Uppsala län,
måste jag dessvärre dementera denna uppfattning. För fyra år sedan var denna
väg, som herr Björnsson trodde vara så förträfflig, av den beskaffenheten,
att den icke skulle tålt en veckas hård trafik under ogynnsamt väder. Detta
berodde på att vägen ända från drottning Kristinas tid hade haft samma
sträckning och sedan fyllts på undan för undan med den verkan, att vägbanken
var så svag, att den icke tålde tung trafik. Lyckligtvis är detta nu till största
delen lättat, men det finns fortfarande kvar sektioner, som herr Björnsson
lyckligtvis inte tycks ha besökt och som äro av undermålig beskaffenhet. Varför?
Inte därför att vägstyrel serna inte göra sin plikt, utan därför att det inte
finns pengar---.

Herr Engberg: Herr talman! De gamla sofisterna brukade ställa upp följande
diskussionsregel: Du skall alltid göra det svagare argumentet till det
starkare. Jag kan inte neka till att såväl när jag läste de sakkunnigas betänkande
som när jag läste den kungl, propositionen och det särskilda utskottets
utlåtande, fann jag däri en påtaglig tillämpning av den sofistiska grundsatsen
att plocka fram det skäl, som i själva verket är det sakligt svagaste,
och göra mest väsen av det, men liksom smuggla undan och hålla i bakgrunden
det verkliga skälet.

Emellertid har detta ju inte fullständigt lyckats. Departementschefen själv
preludierar, örn uttrycket tillätes, i sin proposition på följande sätt: »Enligt vad
som under hand meddelats mig anser beredningen möjligheterna att åstadkomma
en verklig lättnad i de nu mångenstädes tryckande kommunala bördorna
bliva avsevärt förminskade, därest vägväsendet icke förstatligas.» Detta står
pa sidan 3G i propositionen. Gar jag till sidan 47 och fortsätter i departementschefens
text heter det där: »Skäl kunna visserligen anföras mot att träffa
ett så, vittgående avgörande under nu rådande krisartade förhållanden, men
då frågan om vägskattens avskaffande är av grundläggande betydelse för
kommun niska! teberedningens fortsatta arbete, anser jag att betänkligheter mot

Nr 21.

Onsdagen dea 3 juni 1942 e. ra.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
att genomföra vägförstatligandet nu få vika för intresset att bringa koinmunalskattefrågan
till en snar lösning.»

Där, mina herrar, lia vi fullständigt ohöljd och utan omsvep den verkliga
ståndpunkten, den som man i övrigt har velat hålla i bakgrunden, medan
man skjutit fram frågan örn vägväsendets rationalisering.

Det hävdas alltså, att kommunalskattefrågans lösning är så brådskande och
viktig, att för den skull får man lov att fatta ett beslut örn vägväsendets förstatligande.
Men, herr talman, var finns för det första den utredning, som
visar, att det verkligen förhåller sig på det sättet? Vem är ansvarig för underhandsmeddelandet
till herr statsrådet? Var finns det dokument, som visar, att
kominunalskatteberedningens fortsatta arbete är helt beroende på att man förstatligar
vägväsendet? Det har helt enkelt, mina herrar, icke funnits, utan
där är man hänvisad till vad som här påstås av departementschefen, utan att
denne, så vitt jag förstår, förebragt någon bevisning.

Vidare är det alldeles uppenbart, som här redan har sagts, att den utredning,
som de sakkunniga presterat, kom att från början hopkrympas och förträngas
genom direktivens natur. Jag vill genast säga min högt ärade vän herr
Albert Forslund, att naturligtvis bär jag ett kollegialt ansvar för dessa direktiv
på det sättet, att jag satt i den regering, där de utformades. Han vet emellertid
liksom jag och liksom alla, som sitta eller suttit i en .svensk regering,
att den departementschef, som vill ordentligt sköta sitt eget departement, har
så mycket att stå i, att han inte gärna ger sig ut på de andra departementens
område. Det har han helt enkelt inte tid med.

När man nu har närmare studerat de sakkunnigas betänkande och sett, hur
det har utformats, förstår man emellertid, att det redan från början låg en
olycklig förträngning i utredningsdirektiven. Dessa voro för snäva. Där var
det inte fråga om att utreda, huruvida ett förstatligande av vägväsendet bör
komma till stånd, utan det var fråga örn att utreda, huru ett förstatligat vägväsende,
som förutsattes som den enda möjliga lösningen, skulle vara organiserat.
Det är detta, som satt sin prägel på de sakkunnigas utlåtande. De ha gått
ut ifrån att vägväsendet skall-förstatligas: den frågan ställa vi utom diskussion.
Här skola vi i vår utredning visa, hur den nya organisationen skall se
ut, som blir en följd av förstatligandet. Så ha de resonerat.

Jag måste då säga, som jag redan framhävde i mitt remissvar på de sakkunnigas
utlåtande, att det dock är orimligt att ta upp en så viktig och vittutseende
fråga som denna, utan att man har förebragt någon verklig utredning
av spörsmålet huruvida och huru långt man överhuvud taget behöver förstatliga
förvaltningen. Ty det är kanske skäl i att man gör en liten distinktion.
Förstatliga kan betyda tvenne ting. Det kan betyda att överföra, som det brukar
heta på det ekonomiska området, äganderätten i statens hand; det kan
också betyda att överföra förvaltningen i statens hand. Men det är inte i och
för sig nödvändigt, att därför att kostnaderna för vägväsendet överföras i statens
hand också förvaltningen skall förstatligas. Det hade därför varit av
största värde, örn man hade fått en utredning, som klarlagt just detta spörsmål,
klarlagt vad förstatliga här rimligtvis kan betyda och huruvida och huru
långt man kan förstatliga kostnaderna och ändå låta förvaltningen i stort sett
vara kommunal och lokal. Ty det är just det, som är åtminstone möjligt.

I mitt remissutlåtande i denna fråga har jag framhållit att kravet på vägförvaltningens
förstatligande hör intimt samman med en annan tendens. Vi
tala ofta om svensk folkfrihet, örn den svenska linjen. Här ges ut förträffliga
skrifter och hållas förträffliga tal örn det svenska frihetsarvet. Men, mina
herrar, låt oss tänka efter en smula! Vad är rent substantiellt, rent handgripligt
och påtagligt det vi kalla svensk folkfrihet? Ja, herr talman, ju mer jag

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

101

Ang. väg väsendets förstatligande. (Forts.)
har tänkt över dessa spörsmål, dess klarare har det blivit för mig. att det substantiella
och reella i denna folkfrihet till största delen ligger i det vi kalla
den kommunala, den lokala självbestämningsrätten. Till och med under de
skeden i Sveriges historia, då vi hade det konungsliga enväldet, fanns det en
kommunal självförvaltning, en kommunal självstyrelse av betydande omfång.
Det visar sig, att vi ha haft och ha i den kommunala traditionen, i självförvaltningstraditionen
själva huvudfåran och huvudströmmen i den svenska friheten.
Man måste med vemod konstatera, huru innehållet i denna självbestämningsrätt
minskas allt mer. På skolans område har jag själv nödgats vara
med om några rationaliseringsåtgärder, som ha betytt, att mer och mer har
flyttats från kommunerna. Den sista tiondelen av lärarlönerna har flyttats över
på staten. Tre fjärdedelar av byggnadskostnaderna för skolhus kan las i bidrag
från staten o. s. v. Och resultatet har givetvis blivit, att kommunerna i allt
mindre utsträckning få syssla med skolfrågorna. Vi ha sett hur från extralärarehåll
inom folkskollärarekåren nyligen påyrkats, att den kommunala tillsättningen
av folkskollärare skall upphävas. Detta med den motiveringen, att
när staten ju ändå betalar kostnaderna, så bör man låta staten också sköta om
tillsättningen. En vacker dag lia vi fortsättningen där given. Enligt min mening
bär en rationalisering visserligen åstadkommits, men på bekostnad av
den kommunala självbestämmanderätten. Vi få ett förstatligat polisväsen, och
om vi nu också få vägväsendet förstatligat, så frågar jag mig, herr talman,
inför fortsättningen på denna väg. hur mycket det blir kvar till sist för kommunal
självförvaltning och kommunal självstyrelse.

Jag måste därför säga, att jag ser med den allra största betänksamhet på
hela den tendens, i vilket det här, mina herrar, är bara en liten detalj — en tendens,
som enligt min tanke leder oss dithän, att bandet mellan bygden, kommunerna,
å ena sidan, och den statliga verksamheten å andra sidan luckras upp
genom att kommunerna, de lokala enheterna, mer och mer skiljas från den direkta
befattningen med dylika frågors handläggning.

Jag är den förste att tacksamt erkänna, att kommunikationsministern tydligen
har tagit intryck av den enhälliga kritik, som levererats från framför
allt länsstyrelsernas sida. Hans betänkande har tagit en viss hänsyn lill denna
kritik, men jag måste liksom herr Linnér bestämt hävda, att i det stora och
väsentliga föreslås det här ett steg, som innebär, att den lokala sjäivbestämningsrätt,
som har rått på detta område, den häves. och sannerligen icke till
förmån för någon bättre tingens ordning.

Jag tar då den här »direktören» till att börja med. Alla skola ju heta direktörer
i det här landet, från grytlapps direktör till generaldirektör, och så skall
också den här kallas direktör! Det skall alltså tillsättas en direktör med ett
nytt litet ämbetsverk, som i sin tur är en sektion av det stora teknokratiska
verket i Stockholm, som skall vara toppunkten på det hela. Med honom skola
länsstyrelserna få samarbeta. Direktören skall vara föredragande uti länsstyrelsen
i dessa vägärenden. Ja, herr talman, med all uppskattning av väg
och vattens blivande direktörer och nuvarande ingenjörer, så tycker jag för
min del, även örn jag inte har längre erfarenhet än z1/2 år, att den föredragning
i vägärendena, som hittills har skett genom landssekreteraren, har präglats
visserligen ej av den tekniska fackkunskap, som här bär prisats, men av ett
ovanligt gott förstånd och ett gott handlag samt god insikt i bygdens behov,
en kännedom örn personer och ställningar. Det har inneburit en möjlighet att
laga efter läglighet. Yägingenjören har kunnat tillkallas när som helst för att
tillsammans med landshövding och landssekreterare överlägga. Man har kunnat
resa ut tillsammans och titta på arbetena, diskutera vägar, som varit ifrågasatta
i vissa distrikt, titta på redan igångsatta företag o. s. v., o. s. v. Det är

102

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
en tingens ordning, som visat sig ganska tillfredsställande, vilande på ett samarbete
mellan lokala myndigheter å ena sidan samt väg ocdi vatten å den
andra. Vad få vi nu? Jo. vi få vägnämnder, som sväva i stort sett i rymden
och som äro ganska abstrakta och urvattnade i jämförelse med vägstyrelserna.
Min ärade vän herr Elon Andersson, min bänkkamrat, gjorde gällande, att de
där vägstyrelserna i själva verket redan nu äro utan något reellt inflytande.
— Det är inte alls på det sättet. En vägstyreise med en driftig ordförande kan
uträtta ofantligt mycket. Ja, jag har den erfarenheten från mitt län, att herrar
ordförande i vägstyrelserna äro utomordentligt driftiga och utomordentligt
ledande män i fråga örn vägväsendet, och de nedlägga ett utomordentligt
intresserat, skickligt och sakkunnigt arbete. Det är sannerligen icke bara sken,
utan det är en verklighet. Men vad kommer att återstå, när styrelserna nu i
sin tur få vika för vägnämnderna? Jo. ett litet rådgivande organ, och jag tycker,
att herr Linnér hade fullständigt rätt, då han sade, att den känsla, som
kommer att besjäla de här personerna, blir en känsla av mindervärdighet, av
att de inte ha någon roll att spela. Och då sjunker det hela ytterligare ner, och
byråkratien kommer att triumfera.

Jag skulle vilja direkt ställa följande fråga: Vad har inträffat, då man
kommer med detta förslag, innan man fullt fört ut i livet 1934 års reform,
som trätt i tillämpning år 1937? Vad har inträffat för att man nu skall kasta
allt det där överbord och rusa fram och föreslå en helt och hållet ny ordning
med förstatligande? Jo, ingenting annat har inträffat, än att kommunikationsministern
i sin proposition har förklarat för riksdagen, att för att
få en snabb lösning av kommunalskattefrågan är det nödvändigt att skrida
till ett förstatligande av vägväsendet. Men det är på denna punkt, som bevisningen
brister. Herr Bärg kunde inte övertyga mig örn att det var nödvändigt
för kommunalskattefrågans skull. Andra, som tagit upp hans synpunkter,
ha inte heller kunnat övertyga mig därom, och jag undrar, hur många
av kammarens ledamöter som verkligen lia fått det intrycket, att här är styrkt
och bevisat, att kommunalskatteutredningen inte kan komma vidare, om riksdagen
inte antar detta förslag.

Det har varit en olycka, herr talman, att denna fråga tagits upp som en
skattefråga. En vägfråga skall tagas upp som en vägfråga och behandlas och
fullföljas som en vägfråga. Denna fråga har från början tagits upp som en
kommunal skattefråga och fullföljts som en sådan och skall lösas som en
sådan. Jag förstår mycket väl, att det måste vara frestande för många, närman
kommer och bjuder som på en bricka och säger: vill ni inte bli av med
vägskatten? Ja, vem vill inte bli av med vägskatten? Det är ju klart, att alla
tycka, att det vore förträffligt. Men vacl får man betala för pris? Vad är det,
som skall bli det verkliga vederlaget, örn man nappar på kroken? Jo, det
verkliga vederlaget blir, att bygdeinflytandet får vika för tjänstemannainflytandet
och flyttas över från bygden till ett stort byråkratiskt tekniskt ämbetsverk
i Stockholm. Det skall nog inte dröja länge, mina herrar, förrän man
upptäcker, att bytet var i allra högsta grad oförmånligt och att man blivit
lurad på konfekten. Enligt mitt sätt att se vore det förnuftigaste att i stället
för att kasta ut barnet med badvattnet eventuellt stärka och förbättra den
ekonomiska kontrollen. Det har ju ansetts, och det skymtar i de sakkunnigas
betänkande, att invändningen mot det nuvarande systemet är framför allt
den att kontrollen över handhavandet av de ekonomiska medlen icke vore tillfredsställande.
Ja men, mina herrar, om det är så, varför då inte söka en lösning
i den riktningen, att man anordnar en förstärkt kontroll, som söker sörja
för att de medel, som vägstyrelserna och vägdistrikten förvalta, bli förvaltade
under mera betryggande former och garantier! I stället säger man, att efter -

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

103

Ani/, vägväsendets förstatligande. (Forts.)
som det Ilar anmärkts på kontrollen, så bör allt det gamla kastas över bord
och frågan lösas genom att förstatliga vägväsendet. Jag måste uppriktigt
säga, att är det något, som hade tarvat en förnyad utredning, så är det denna
fråga.

Vad vi behöva här i riksdagen innan vi taga en definitiv ståndpunkt, det är
inte bara en utredning av kostnadsfrågan, som med skäl har efterlysts av herr
Johansson, utan det är också en utredning av vad man mister och vad man
vinner, ett verkligt vägande för och emot ur vidare synpunkter än vad de sakkunniga
kommit med. Det var någon, som elakt sade under hand, när de sakkunnigas
betänkande hade kommit: Detta är inte ett sakkunnigutlåtande, det
är ett ämbetsverks stridsskrift mot andra myndigheter.

Jag vill inte ett ögonblick gå in på frågan om sammansättningen av den
sakkunnigberedning, som har skrivit betänkandet, i annan mån än att jagsäger,
att man behöver bara studera sammansättningen för att förstå, att de
teknokratiska synpunkterna ha kommit att dominera på bekostnad av de
större: de sociala, de ekonomiska och de med den kommunala självbestämningsrätten
sammanhörande synpunkterna. Och just därför, att betänkandet
fått en sådan inriktning från början och saknat en verklig utredning på
springande punkter, så sakna också vi, herr talman, när vi i dag skola besluta
i denna fråga, ett fast underlag att stå på. Och därför vore det enligt min
tanke det lyckligaste och riktigaste, att första kammaren för sin del — ty
det synes mig inte vara någon ko på taket — läte denna fråga för det närvarande
falla och emotsåge, att Kungl. Majit fullföljde utredningen av dessa
betydelsefulla spörsmål och läte den överläggning, som ägt rum både inom
och utom riksdagen, tjäna till vägledning för det fortsatta utredningsarbetet.

Jag måste därför ur de synpunkter, som jag har anfört, herr talman, hemställa
örn bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Örn jag har tagit ordet, så är det därför, att
det redan förut under debatten har kommit fram, att frågan örn kommunalskatten
spelar en större roll i diskusssionen örn den nu föreliggande frågan
än man kanske tidigare tänkt sig, och inte minst genom landshövding Engbergs
sista anförande har jag fått det intrycket förstärkt, att det kanske vore
riktigt att säga några ord örn förhållandet mellan denna vägproposition och
ilen kommunala skattefrågan.

Jag beklagar, att kommunikationsministern inte själv är närvarande. Han
hade annars kunnat personligen svara på herr Engbergs ena fråga, örn vilken
grund han hade för det uttalandet i propositionen, att den kommunala skattefrågan
väsentligen hänger på att denna vägskatteproposition blir antagen. Men
fastän jag inte kan svara för honom personligen, så kan jag svara för mig
själv, med den erfarenhet jag har örn kommunalskattefrågans läge och dess
utveckling under en ganska lång tidsperiod. Men innan jag kommer in på den
saken är det kanske ändå skäl att säga några allmänna ord örn läget.

Det är klart, att det förefaller som örn den kommunala skattefrågan så att
säga hade kommit in i problemet utifrån. Men ingen av deni. som ha följt med
diskussionerna örn vårt vägväsen under de sista 20 åren. ty så hinge lia vi
ju brottats med det här problemet, kan dölja för sig. att utvecklingen hela
tiden har gått i riktning mot en utökning av de områden, inom vilka man så
att säga enhetligt behandlar vägfrågorna. Det vore ju ganska egendomligt att
säga, att hela denna utveckling bär varit en utveckling bort från den folkliga
självstyrelsen och fram till en diktatur, som jag tror att herr Nisser uttryckte
det, och att man nu möjligen så att säga skulle stanna inför det allra sista
steget. Jag tror, afl även herr Engberg knappast vill, med den uppskattning

104

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
lian har av det nuvarande läget, förklara, att de utvidgningar av räjongerna,
som tidigare skett, verkligen varit inskränkningar i den folkliga självstyrelsen.
Och har det inte varit sådana inskränkningar, så frågar man sig varför en
utvidgning till att omfatta hela landet skulle betyda ett övergivande av en
demokratisk styrelseprincip. Yi få väl ändå komma ihåg, att även de viktiga
ting, som riksdagen bestämmer över, och som inte äro underkastade bestämmanderätten
inom små kommunala församlingar, måste anses bliva avgjorda
enligt demokratiska principer. Annars skulle — ty det finnes dock ting, som
äro mer väsentliga än vägväsendet — det betyda, att de väsentligaste ting,
som vi bär i samhället avgöra, och som icke avgöras av kommunala församlingar,
skulle anses vara undandragna den folkliga självstyrelsen. Vi få väl
ändå litet grand hålla oss på jorden och göra klart för oss. att frågan örn hur
stora de administrativa områdena skola vara är en rent praktisk fråga, där inte
minst just den tekniska utvecklingen gör, att gamla former av självstyrelse
inom små samhällen inte längre äro möjliga, och därmed måste man utvidga
dem till större samhällen just på grund av att man måste finna nya former
under nya tekniska betingelser.

o Men det var inte egentligen det, som jag hade tänkt säga. utan under denna,
såvitt jag förstår, ständigt stigande övertygelse örn att de större områdena
äro nödvändiga såsom administrativa enheter har förskjutningen i den allmänna
uppfattningen alldeles tydligt gått i den riktningen, att saker, som för 10
år sedan skulle lia avvisats, nu anses som relativt självklara. Och örn kommunalskattefrågan
har spelat någon roll, så är det väl på det viset att när
man väger argumenten för de mindre administrativa områdena mot argumenten
för de större, så kan man hamna på den ena eller andra sidan, men de
sorn ha diskuterat saken och sett, att det kanske finnes starka skäl för både
det ena och det andra, de ha på grund av den stora betydelse denna sak har
för kommunalskattefrågan sagt sig, att när denna kommer till, då kunna de gå
med på den statliga administrationen, även örn de annars inte skulle ha gjort
det.

På det viset förefaller det mig som örn kommunalskattefrågan på ett mycket
naturligt sätt kommer in såsom ett led när man, just som herr Engberg
sist nämnde, väger det ena mot det andra.

Jag måste nämligen för min del säga. att jag inte kan följa herr Engberg
när han antyder en annan möjlighet till lösning av denna fråga, den nämligen
att förvaltningen skulle fortfarande ligga i händerna på de lokala enheterna,
men att man skulle förstatliga kostnaderna. På den punkten måste jag yttra
mig från nnna speciella utgångspunkter såsom finansminister. Jag tror, att
det vöre en synnerligen olycklig utveckling, örn man skulle följa herr Engberg
på den linjen och säga, att det i och för sig inte är så oriktigt, att man flyttar
över kostnaderna på staten, men man kan låta bestämmanderätten ligga kvar
hos. de lokala myndigheterna. Jag tror, att instinktivt har nog riksdagen
alltid känt, att detta inte går för sig, och därför har man förknippat de där
sakerna med varandra.

Jag borde kanske inte använda ett argumentum ad hominem mot herr Engberg,
men jag vet, att när vi för inte så många år sedan genomförde en överflyttning
av en hel del skolkostnader från kommunerna till staten så fingo vi
lov att stanna på en punkt, där vi av många skäl inte ansågo det vara önskvärt
att stanna. Vi skulle båda ha önskat ännu mer lätta kommunernas börda
och lägga över mer på staten, men det var inte möjligt på grund av dessa
synpunkter, att man faktiskt inte kunde övertaga kostnaderna, om man inte
också ville övertaga administrationen. Man fann det inte rimligt, att staten
skulle försöka administrera alla folkskolebyggnader i landet, och det ledde till

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

105

Ang. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
att nian fick avstå. Då var herr Engberg tydligen med på den linjen, att man
inte kan helt skilja förvaltningen från kostnaderna. Jag undrar, örn det inte
vore nyttigt, att herr Engberg litet erinrade sig sitt förflutna, inte bara i fråga
örn de där direktiven.

Jag förstår mycket väl, att när man kommer i ett nytt läge och känner sig
som representant för de lokala intressena, man kanske ser på saken såsom herr
Linnér. Jag tror, att det var ett mycket upplysande yttrande han hade. Han
frågade kammaren uppriktigt: tror verkligen kammaren, att vi, d. v. s. länsstyrelserna,
komma att få samma ställning efter denna propositions genomförande
som tidigare? Nej, hur mycket kommunikationsministern än, har försökt
att bevara den bestämmanderätt, som legat hos länsstyrelserna, så är det
uppenbart, att den kommer att förminskas, och ingen skall förneka, att det lokala
inflytandet kommer att i viss utsträckning förminskas.

Men det är väl ändå knappast inom vägstyrelserna, som det svenska folkets
intresse för sin självstyrelse har kommit till det starkaste uttrycket. Jag har
snarare det intrycket, att de höra till det minst representativa för det, som enligt
min mening är det värdefulla i den svenska traditionen i fråga örn självstyrelse.

Vi ha ju haft långvariga strider, som vi veta, om rösträtten vid dessa vägstämmor,
och man har ju fortfarande ej ansett, att det vore så nödvändigt, att
alla människor vore med och bestämde. Jag tror, att örn vi vilja se på saken
litet praktiskt, så äro väl alla överens örn att det finnes en sådan mängd uppgifter
för den lokala självstyrelsen, att man snarast tycker, att kommunerna
och deras organ äro överbelastade, och till och med i fråga örn läpsstyrelserna
har jag hört talas om att de äro i allra högsta grad överbelastade med uppgifter,
så att örn en detaljuppgift överföres till central myndighet, kan det inte i
och för sig utan närmare resonemang anföras som ett bevis för att man kommer
bort från den lokala självstyrelsen.

Eftersom herr Engberg och jag äro så gamla bekanta kan jag ju göra ännu
en erinran, som han kanske inte tar illa upp. Herr Engberg sade, att det skulle
kanske komma därhän, att en kommun inte finge välja sina skollärare. Ja,
vi lia exempel på, att församlingar inte få lov att välja sina egna präster!

Jag tror, att det är lika gott att föra undan de där ämnena, som kunna lämpa
sig alldeles utmärkt för att hålla långa och ståtliga fal örn, men som man
kanske inte egentligen i detta sammanhang kan tillmäta någon avgörande betydelse.

Däremot tror jag, att örn landshövdingen i Västernorrlands län tänkte närmare
över hurudant läget är i fråga örn den kommunala skattebelastningen, så
skulle han så småningom komma att tvingas fram till den uppfattningen, att
utjämningen av skatterna är ett utomordentligt betydelsefullt ärende. Jag skall
gärna erkänna, att under den här tiden, då vi ha fått vänja oss vid sådana
våldsamma höjningar av alla skatter och alla utgifter, har frågan örn en rättvis
och rimlig avvägning av sådana saker som kommunalskatterna sjunkit i
skymundan, och jag erkänner, att jag själv har svårt att just i detta läge riktigt
erinra mig hur viktiga vi ha ansett dessa ärenden vara, när det har gällt
att se till, att inte skatten i den ena kommunen skall vara 20 kronor, i den
andra 7 kronor o. s. v. Men vi skola väl ändå så småningom komma över till
lider, då även, dessa mindre ojämnheter och dessa mindre bördor, som det här är
fråga örn, komma att få återtaga sin plats, och då kan man inte undgå att påpeka,
att den ojämna beskattningen i kommunerna är en utomordentligt allvarlig
fråga. Och såsom inte minst kommunala skatteberedningens ordförande,
herr Bärg, tidigare i ett anförande mycket tydligt har framlagt, är det praktiskt
taget inte möjligt att komma fram på några andra vägar. Det finnes inte

106

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
några tillgängliga uppgifter för kommunerna, som, åtminstone enligt vad man
nu kan se, skulle kunna utan vidare flyttas över på staten och därigenom medföra
en, sådan lättnad för kommunerna utom just vägväsendet.

Jag vill tillägga, att det inte gäller bara frågan örn skatteutjämning. Det är
klart, att ingen kan svara på den fråga, som herr Engberg ställde, örn denna
vägpropositions antagande verkligen skulle vara en förutsättning för en rimlig
lösning av kommunalskattefrågan. Ingen kan med någon absolut säkerhet
svara ja på den frågan, ty ingen vet ju hur opinionerna i landet och här i riksdagen
komma att utveckla sig. Men den. som under jag vågar säga åtminstone
20 års tid har följt denna fråga om kommunalskatten — ända från 1920, då
ett nytt förslag till omläggning därav framlades, som skulle innebära försök
till en utjämning, inte mellan kommunerna utan mellan olika slag av skattedragare,
inte minst mellan skuldsatta och icke skuldsatta fastighetsägare —
och som har funnit det omöjligt att utan vidare komma fram till en rimlig
lösning av denna mycket viktiga fråga, men som vet, att opinionerna inom skilda
kretsar ha närmat sig varandra, så att en, lösning ser ut att vara möjlig,
under förutsättning, att man kan lätta den kommunala skattebördan genom
denna överflyttning — den, säger jag, som följt arbetet och vet detta, han kan
visserligen inte giva detta absolut bestämda ja till svar på herr Engbergs fråga,
men jag vågar påstå, att såvitt man kan bedöma saken har faktiskt denna
fråga örn vägväsendet ett sådant sammanhang med den kommunala skattefrågan,
att örn inte riksdagen nu godkänner denna proposition, så är det min personliga
övertygelse, att frågan örn en rimlig kommunal skatteutjämning kommer
att skjutas på en obestämd framtid.

Jag skulle därför i allra högsta grad beklaga, örn inte i det nuvarande läget
denna proposition blir antagen, och jag vill bara sluta med att säga, att frågan
om kommunalskatterna är så pass viktig, att de, som inte känna sig klart övertygade
örn att den nya organisationen är olämplig utan möjligen tänka sig, att
man kan se saken på olika sätt, kunna vara övertygade örn att denna fråga örn
kommunalskatten är av den betydelse, att de göra en god gärning, om de hjälpa
till att genomföra detta förslag för att därigenom bana väg för en utjämning
och för en bättre lösning av kommunalskattefrågan än som annars skulle vara
möjlig.

Herr Linnér erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Finansministern citerade ett yttrande, som han trodde att jag hade fällt, och
jag lyckönskar honom till den kvickhet, som han byggde på detta supponerade
yttrande. Emellertid hade han hört fel. Jag har inte alls talat örn länsstyrelserna,
utan örn de nuvarande vägstyrelserna i jämförelse med de blivande vägnämnderna
och länsvägnämnderna. Och då blir tyvärr inte kvickheten fullt så
rolig.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När jag hela dagen suttit och lyssnat på
argumenteringen från utskottsmajoritetens sida, bär jag kommit fram till den
reflexionen, att man hela tiden försökt att bevisa för mycket. Det ha alla
gjort, som representera utskottsmajoriteten, utom herr Bärg i Katrineholm
— han ansåg att örn man enbart kunde vinna den skatteutjämning, som man
här otvivelaktigt kan åstadkomma och som på detta område måste bli rätt
fullständig, åtminstone i teorien, så vore han nöjd. Alla de andra tyckas inte
ha ansett att detta motiv räckte till, utan de ha försökt att göra sig till
sakkunniga på arbetsorganisationens område och andra sådana ting. De ha
försökt övertyga oss örn att det går att få en betydande förbättring av själva
vägunderhållet, en rationalisering av vägbyggandet, ett rationellare utnyttjan -

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

107

Ang. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
de av vägmaskinerna, och jag tror till och med att några ha vågat påstå, att
det hela också skulle bli billigare.

Jag för min del, herr talman, tror att det enda skälet för ett förstatligande,
när det kommer till praktiken, just är skatteutjämningen. Och därvidlag
måste man utan tvivel säga, att man kan ha anledning att fundera ett slag.
Men när det gäller de andra sidorna av saken kommer man in på problemet,
var den gräns går, där en arbetsorganisation är som mest rationell. Och då
vet man, att man kommer upp till en alltför stor organisation och man överskrider
den gräns, där svårigheterna bli större att få det hela rationellt skött.
Det beror på rent tekniska orsaker, men även på psykologiska. Hittills har
det varit så att med den storlek, som vägdistrikten ha, har en maskinpark
kunnat fullkomligt utnyttjas. Det enda undantaget skulle möjligen kunna
vara de stora och dyrbara och sällan brukade aggregat, som användas vid
helpermanentning av vägar, och dessa bruka lånas melian distrikten, men alla
övriga maskiner äro av den art och beskaffenhet, och det kommer sannolikt
att så förbli, att vägdistrikten äro tillräckligt stora enheter för att fullständigt
kunna utnyttja dem.

Vad jag närmast är rädd för är att arbetsorganisationen kommer att bli lika
dålig som man har andra exempel på inför ögonen nästan varje dag på landsbygden*
Dessa exempel äro så påtagliga, att jag tycker att man skulle hesitera
för att skaffa fler. Felaktigt sammansatta arbetslag, för dålig arbetseffekt
och en bristande övervakning tror jag kommer att bli följden. Och när man
framför sådana skäl som att ett förstatligande skulle vara nödvändigt för
den militära beredskapen, tycker jag också att man bevisar alltför mycket.
Ty först och främst lär väl inte, även örn Kungl. Maj:t, såsom herr Björnsson
önskade, raskar på med att effektuera beställningen av omorganisationen,
denna omorganisation bli färdig, hinna verka och avsätta resultat inom det
närmaste decenniet. Och sedan har man kanske någon tid på sig. så att man
åtminstone kan göra huvudvägarna i ordning till nästa krig. Jag tror därför
inte att man kan anföra detta som ett argument.

Mig förvånar en liten smula den förvåning, som herr Bärg uttalade, när han
inte begrep dem på landsbygden, som inte tackade ja till denna gåva från
höjden. Samtidigt begrep han inte heller, varför inte stadsborna protesterat. Just
den omständigheten att det är som det är utgör, menar jag, ett bevis för att
det måste finnas skäl — annars hade de nog gjort just det. som herr Bärg
förvånade sig över att de inte gjort. Jag tror att den stora mängden människor
i de trakter, där vägväsendet är dåligt utvecklat, men där hoppet ännu finns
kvar om att det skall bli bättre, betraktar teknikerna, vägingenjörerna, som
de någon gång lia sett och rätt ofta hört talas om, på det sättet, att inte ens
ett erbjudande örn en gåva att bli av med vägskatten kan locka. Örn de talade
latin skulle de nog säga någonting som så: »Quidquid id est timeo danaos et
dona ferentes» — de vilja inte ha några gåvor som de tro komma att medföra
att de bli helt och hållet bortglömda i framtiden. Och de som bo i städerna, eller
rättare sagt de av städernas befolkning, som främst hade anledning att protestera,
lia nog den lilla baktanken, att genom den nya organisationen komma de
stora stråkvägarna att bli bättre tillgodosedda. Huvuddelen av deras automobilskattemedel
och även de direkta skatter, som de kunna få betala, kommer
att användas på de vägar, som de mest åka på, och därför äro de villiga
att taga på sig en något högre beskattning. Och därför protestera de inte heller.
Just den omständigheten att de inte protestera är måhända ett motiv för
att det ligger någonting i att många på landsbygden inte vilja taga emot en
gåva som denna.

Vad beträffar det som utgör det väsentligaste inslaget i dagens frågeställ -

108

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. ni.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
liing, nämligen skatteutjämningen, har här inte företetts eller ens antytts något
bevis för att vi på andra områden skulle få en bättre skatteutjämning än den
som redan finns. Ej heller ha vi sett något försök på vägskatteområdet. Jag
tycker att sådant bevis skulle presteras först. Och sedan vill jag, herr talman,
gå så långt att jag säger, att jag är beredd att betala en liten slant i
vägskatt för att vara säker på att vi skola få valuta för pengarna. Det är inte
någon glädje med att vara fri från en skatt och sedan få bygdevägarna antingen
försämrade eller indragna och att framför allt få svårigheter, vilket
kanske är det mest aktuella, när det gäller att få nya vägbehov av bygdenatur
tillgodosedda. Särskilt i de bygder, som i vägfrågan ha sin väsentligaste
fråga — och de bygderna äro inte så få i landet — har man ganska stort fog
för att frukta den gåva, som man erbjudes. Jag förstår dem, som inte tro,
att det är någon vinst att taga emot en sådan gåva.

Jag tycker slutligen att när riksdagen skall gå till vad som i praktiken är
ett definitivt avgörande i denna stora sak, så bör det vara angeläget att frågeställningen
är den riktiga och att motiven äro alldeles klarlagda. Jag har suttit
och funderat på att alla de som velat göra gällande, att vi nu skulle få
en rationellare ordning för vägarnas byggnad och skötsel genom att låta vägdirektörerna
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sköta det hela, knappast
ha någon personlig erfarenhet av arbetsorganisation och kanske ännu »mindre
av organisation och skötsel av just väghållningen, under det att de, som anse
att förslaget skulle medföra en försämring, och i varje fall en betydande fördyring,
just äro personer, som sysslat med dessa saker i praktiken. Örn man
då kopplar bort den sak, som herr Björnsson gjorde till huvudsak men som jag
anser att man helt och hållet skall taga hort, återstår skatteutjämningsspörsmålet.
Men jag anser att detta inte bör få vara något motiv förrän man visat
fram ordentliga förslag att lösa frågan. Först när man sett den saken klart
för ögonen, tycker jag att man kan börja reflektera på om man skall välja
en sådan gåva i utbyte mot kommande nackdelar, som man befarar.

Det finns många andra saker, som redan äro sagda och som inte höra upprepas,
men vad herr Linnér här yttrat tycker jag på ett utomordentligt sätt
sammanfattar de tankar, som många människor hysa i denna fråga. Och jag
skall nu, herr talman, ansluta till dem, som yrkat bifall till reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Efter det anförande, som herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet nyss höll, kan jag fatta mig mycket
kort i fråga om den kommunala självstyrelsens betydelse när det gäller det
förslag, som kammaren nu bär att behandla.

Jag skall sålunda inte ägna många ord åt detta, men jag vill säga något om
herr Linnérs anförande. Det förefaller mig nämligen som örn detta anförande
i ganska stor utsträckning präglades av det, som herr Mannerskantz började
sitt anförande med, nämligen förklaringen att man i denna debatt har försökt
bevisa allt för mycket. Herr Linnér gjorde bland annat gällande att ett uttalande,
som utskottet gör angående behovet av ett enhetligt vägväsende ur försvarsorganisationens
synpunkt, skulle vara oberättigat med hänsyn till att det
redan nu finns en sådan organisation färdig, som kan träda in vid behov och
fylla de uppgifter, som det enhetliga vägväsendet skulle fylla. Herr Linnér
var förvånad över att utskottet inte hade kännedom örn denna sak. Jag vill
försäkra att detta har utskottet haft kännedom örn. Utskottet vet att en sådan
organisation finns, och utskottet vet också, liksom var och en som läst de
sakkunnigas betänkande, att denna organisation redan bär prövats. Men de
sakkunniga finna sig ha anledning att örn den prövningen säga, att erfaren -

Onsdagen dea 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

109

Ang. väg väsendets förstatligande. (Forts.)
heterna från övningen enligt uppgift givit vid handen, att en hel del olägenheter
vidlåda denna krigsorganisation. Det redogöres vidare för, vari dessa olägenheter
bestå —- närmast däri att man kommer i kollision med väglagens bestämmelser
och med de befogenheter, som vägdistriktsorganen för närvarande
lia. Konklusionen av detta blir att det med fog kan göras gällande, att det
vore fördelaktigare, örn övergången från freds- till krigsorganisation inom vägväsendet
kunde ske så snabbt som möjligt och utan den omgång genom vägdistrikten,
som för närvarande måste äga rum. Och förutsättningen för detta
är att fredsorganisationen rent automatiskt kan anpassas efter krigs förhållandena
och därav betingade omständigheter.

Det är således på det sättet, herr talman, att den organisation som finns
på detta område betyder, örn den skall sättas i gång, en improvisation. Och
det torde inte vara någon som helst hemlighet och inte heller någon svårighet
att förstå, att en improvisation måste fungera på ett mindre tillfredsställande
sätt än en organisation som finns redan i fred.

Herr Linnér berörde också frågan örn det förstatligade vägväsendets betydelse
ur arbetskonjunkturella synpunkter och erinrade mycket riktigt örn att
bland de arbetsobjekt, som under den föregående stora arbetslöshetskrisen kommo
till utförande, intogo vägarbetena en mycket betydande plats. Detta är alldeles
riktigt. Men jag måste säga att om jag skall döma av mina erfarenheter,
som givetvis inte på något som helst sätt kunna, sättas i paritet med dem
herr Linnér äger, så voro förhållandena då knappast sådana, att resultatet är
ägnat att bestyrka att den hittillsvarande eller den dåvarande ordningen i
varje fall ledde till de bästa resultaten. Det byggdes — jag dömer nu som
sagt efter mina lokala erfarenheter — visserligen en hel del vägar som arbetslöshetsarbeten
under denna tid, men dessa arbetsobjekt uppsöktes efter helt
andra grunder än strävandet att åstadkomma en rationell lösning av ortens
mest trängande vägbehov. Enligt min uppfattning skulle, herr talman, ett
förstatligande av vägorganisationen kunna erbjuda den fördelen, att man vid
en arbetslöshet kunde använda vägbyggena såsom ett välbehövligt korrektiv,
men på ett rationellt och förståndigt sätt.

Herr Linnér var för sin del och flera nied honom orolig över att utvecklingen
efter ett förstatligande skulle bli sådan, att ensidigt tekniska synpunkter skulle
komma att läggas på vägfrågorna. Han erinrade mycket riktigt om att en
vägfråga inte enbart är ett tekniskt problem, utan också ett näringspolitiskt
och socialt problem. Jag vill i så fall erinra om att departementschefen för sin
del ingalunda varit främmande för denna synpunkt, utan med mycket stor
bestämdhet framhållit vägfrågornas betydelse ur näringspolitisk och social
synpunkt. Och för att bereda dessa näringspolitiska och sociala synpunkter
tillbörligt utrymme vid avgörandet av vägfrågorna har departementschefen
kopplat in länsstyrelserna i vägorganisationen på ett helt annat sätt än^ vad
de sakkunniga för sin del föreslagit. Att länsstyrelserna pa detta sätt fa ett
mycket betydande inflytande när det gäller vägärendenas avgörande motiveras
icke minst utan främst därmed, att genom länsstyrelsernas försorg de näringspolitiska
och sociala synpunkterna skola kunna tillmätas behörigt utrymme.
Örn herr Linnér trots detta har den uppfattningen, att det efter ett förstatligande
inte kan finnas möjligheter att vinna gehör för några näringspolitiska
och sociala synpunkter, har lian ju därmed ådagalagt den uppfattningen,
att länsstyrelsernas möjligheter att inverka i det hänseendet skulle vara mycket
svaga. Herr landshövdingen underkänner, såvitt jag kan förstå, styrkan
i den argumentering, som länsstyrelserna skulle kunna prestera. För min del
har jag större tilltro till länsstyrelsernas möjligheter. Jag vill vidare erinra
örn att för den händelse länsstyrelserna och vägdistrikten inte skulle kunna

Ilo

Xr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vägvåsendets förstatligande. (Forts.)
enas om bland annat dylika synpunkter, så skall avgörandet i frågan träffas
av Kungl. Majt. Och att utan vidare presumera, att Kungl. Majit skulle
sakna sinne för de viktiga ting. som de sociala och näringspolitiska synpunkterna
i vägproblemen utgöra, tycker jag är att resonera under en förutsättning,
som knappast kan anses vara hållbar.

Herr Linnér citerade några ord av mig på det sättet som om jag hade sagt*
att det var en lek med ord örn man ville försöka göra gällande, att de nuvarande
vägstyrelserna inte använde sitt inflytande och inte med största intresse
arbetade för sin uppgift att främja vägvåsendets utveckling. Jag
sade nu inte precis detta. Jag är beredd att återupprepa mitt erkännande av
vägstyrelsernas utomordentliga intresse och framgångsrika arbete på väghållningens
olika områden, men jag uttryckte mig på det sättet, att örn man gör
gällande att det för närvarande skulle finnas en verklig kommunal självstyrelse
just på detta område, så är detta en lek med ord. Och trots den argumentering,
som herr Linnér vidare utvecklade och som min värderade vän och
bänkkamrat sedan också gjorde sig skyldig till i fråga om den kommunala
självstyrelsens utomordentliga betydelse på detta speciella område, vågar jagr
herr talman, vidhålla min, uppfattning, att talet örn den kommunala självstyrelsen
på vägvåsendets område mest är en lek med ord, mera är sken än sak.

Jag ber att få försäkra min värderade vän herr Engberg, att jag i lika stor
utsträckning som han sätter värde på den kommunala självstyrelsen och anser
den vara en hörnsten i vår demokratiska författning. Jag tror att jag i
det fallet till och med skulle kunna ha råd att hålla mig med ett något bättre
samvete än min värderade vän och bänkkamrat, men hans tidigare försyndelser
på detta område skall jag inte taga upp kammarens tid med att redogöra
för. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har såvitt jag förstår
redan klart erinrat om att även herr Engberg har haft sina perioder, när bekymren
örn den kommunala sjävstyrelsens bestånd voro honom mer främmande
än nu.

Jag skulle emellertid, herr talman, vilja upprepa vad jag sade i mitt anförande
i förmiddags, att en kommunal självstyrelse, som egentligen inte är
en självstyrelse mer än till själva namnet, inte på det sätt., som herr Linnér
och herr Engberg gjort gällande, kan verka uppfostrande för medborgarandan
eller utgöra någon hörnsten i en demokratisk samhällsordning. Jag har den
uppfattningen att det inte finns någonting som så deprimerar ansvaret och
intresset hos medborgarna ute i bygderna som att veta att det votum, som de
avlägga, ingenting betyder, och att de utgifter, som man beslutar, endast till
mycket ringa del bäras av dem som fatta beslutet. Skall en kommunal självstyrelse
vara något värd bör den också vara en självstyrelse i anda och sanning,
icke en självstyrelse som mera är en formalitet än en realitet. Enligt mitt
sätt att se är ett sådant slag av kommunal självstyrelse ungefär raka motsatsen
till en uppfostran till god medborgaranda och ungefär raka motsatsen till
bevarande av en av hörnstenarna i vår demokratiska författning.

Jag skall, herr talman, inte taga upp till bemötande en del andra av de påståenden,
som gjorts under denna debatt, även örn jag i viss mån kunde lia anledning
att göra det. Jag har alltjämt den uppfattningen, att det givetvis också
kan anföras skäl emot ett förstatligande av vägväsendet, både av det ena och
det andra slaget. Men när man väger däremot allt vad ett förstatligande skulle
ge, både på kommunalbeskattningens område och i fråga örn möjligheterna av
en rationalisering och ett bättre utnyttjande av vägorganisationen, så torde
dock dessa skäl vara så starka, att jag har anledning att vidhålla mitt yrkande
cm bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Xr 21.

lil

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)

Herr Forslund: Herr talman! I mitt torra anförande ville jag göra gällande,
att de direktiv som voro utfärdade inte utgj''orde något hinder för de sakkunniga
att undersöka även andra vägar än ett förstatligande. Detta mitt påstående
har herr J. B. Johansson med betänkandet i sin hand försökt att
vederlägga genom att citera vad där står skrivet. Jag vill som svar till herr
J. B. Johansson säga, att han bör läsa det tionde kapitlet, som börjar på
sidan 137 och slutar på sidan 170. Då skall han få bevis för att mitt påstående
är riktigt. Man kan enligt min mening inte skriva ett helt kapitel på ett
så stort antal sidor, där man talar för och emot ett förstatligande av vägväsendet,
örn man enbart haft i uppdrag att komma med ett organisationsförslag,
som skulle betyda ett förstatligande av vägväsendet.

I stället har herr J. B. Johansson citerat vad som i detta kapitel står på
sidan 162, där man behandlar en liten detalj i hela det resonemang, som föres
om man skall gå till ett förstatligande eller örn man skall behålla den gamla
organisationen. Det gäller där frågan örn man i stället för vägdistrikten sådana
de nu äro skulle låta länen eller landstingsområdena utgöra kommunala
vägdistrikt. Och därom säga de sakkunniga, att beträffande denna detalj har
det i alla fall inte skrivits något i direktiven. Detta är sålunda intet bevis för
att de inte haft uppdraget att se det hela i ett .större sammanhang. På sidan 170
i sitt betänkande uttala de följande: »Väl har endast kort tid förflutit, sedan
vägväsendets nuvarande organisation beslutades. Men de skäl, vilka i denna
utredning förebragts för ett förstatligande, ha väsentligen akutaliserats genom
den utveckling som ägt rum sedan 1934. Vid ett övervägande av vad sålunda
anförts finna sig de sakkunniga böra tillstyrka statens övertagande av
den allmänna väghållningsskyldigheten på landet.»

Detta är sammanfattningen av hela det långa resonemang, som de sakkunniga
fört i det tionde kapitlet i sitt betänkande.

Jag vill också säga ännu ett ord rörande mitt tidigare påstående örn det
uteblivna missnöjet. Herr J. B. Johansson förklarade, att ett missnöje i alla
fall finns. Jag måste ju invända att missnöjet på den konferens, örn vilken
han talade, väl ändå inte kan få betraktas såsom en hela folkets missnöjesyttring.
Det var-vägstyrelsernas representanter, som varit sammankallade, och
man kan väl inte utan vidare sätta likhetstecken mellan vägstyrelserna och
svenska folket. Örn vägstyrelserna äro missnöjda under några dagar, är det
därför inte svenska folket som är missnöjt. Jag har inte mött något missnöje.
Och varför skulle det vara annorlunda i denna fråga än i alla andra? Hade
det funnits ett verkligt missnöje, så nog skulle vi väl åtminstone lia fått någon
skrivelse från de missnöjda, eller någon uppvaktning från dem, eller fått bevittna
något större intresse på riksdagsläktarna än som visats i dag. Ingenting
tyder på att några verkliga folkliga intressen här skulle stå på spel.

Vad beträffar den självstyrelse, som man här anser sväva i så stor fara,
skulle jag också vilja säga eft ord. lia ni, mina herrar, som deltagit i det
kommunala arbetet verkligen känt er så illa berörda av utsikten att ni inte
längre skulle behöva använda den speciella form för självstyrelsens utövande,
som nu består i väljandet av ett eller flera ombud till en vägstämma, där man
skall utse en vägstyrelse? Det iir endast denna lilla detalj i hela det stora kommunala
arbetet, som man skall rubba på, men det ta herrarna till intäkt för
ett påstående att ilen kommunala självstyrelsen är i fara. Jag tycker att det
år att dra ned trugan tdl muntrationsnivan, örn man talar örn självstyrelse i
detta sammanhang, så litet är det verkliga kommunala arbetet berört av detta.
Det är några stycken förtroendemän, en eller två från varje kommun, som
besöka dessa vägstämmor och hl. a. välja vägstyrelser och deltaga i deras ar -

112

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
bete. Allt detta tal synes mig vara en överdrift, som man får lov att reagera
emot.

När vi dessutom bär ha hört både finansministern och andra anföra, att vi
genom denna reform också underlätta för skatteberedningen att komma fram
på sin väg, synes detta vara ett ytterligare plus för det föreliggande förslaget.
Jag vidhåller, herr talman, mitt tidigare yrkande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det tjänar inte mycket
till att diskutera med herr Forslund örn direktiven — dessa finnas intagna i
betänkandet på sidan 7 och deras ensidighet har bestyrkts i en hel mängd av de
återgivna yttrandena. Den saken kan man inte komma ifrån. Och var och en
som vill läsa direktivens avfattning skall också finna deras ensidighet starkt
accentuerad, såsom också framgått både vid behandlingen i utskottet och i dagens
debatt i kammaren.

Jag begärde emellertid ordet närmast för att ge herr Björnsson en liten
replik. Herr Björnsson anförde bland annat som ett skäl för den tekniska sakkunskapens
övertagande av hela landets vägförvaltning det utmärkta sätt, på
vilket arbetslöshetskommissionen under åren närmast efter förra världskriget
hade löst de byggnadsfrågor, som hade anförtrotts den, och att den rest sig ett
verkligt monument, som visade systemets förträfflighet. Detta gav mig anledning
att begära ordet, ty jag var ledamot av den svenska statsrevisionen åren
närmast efter världskriget och hade tillfälle att se dessa arbeten på nära håll.
Vi fingo rapporter med vissa anmärkningar, och jag skall här särskilt nämna
ett arbete, som gällde en väganläggning mellan Pajala och Svansteins kapell
i Norrbotten, en sträcka på cirka 8 mil. Där hade arbetslöshetskommissionen,
sedan arbetslösheten så småningom lättat, helt och hållet lagt ned arbetet, och
vägstyrelserna och befolkningen voro bekymrade över hur det skulle bli i fortsättningen,
eftersom kommissionen hade gjort vissa förberedande arbeten. Vägbanan
skulle höjas, och de hade därför lågt örn alla trummor och höjt dem ungefär
en tredjedels meter. Sedan detta väl var gjort lädes emellertid arbetet
ned, och när man åkte på vägen betydde varje upphöjning ett gupp, som man
måste åka över. När vi kommo hem infordrade vi uppgifter om arbetet. Jag
reserverar mig för minnesfel, men jag tror att det var 365 trummor, som lagts
örn, vilket betydde 365 stora gupp på sträckan mellan Pajala och Svansteins
kapell. Ingen vägstyrelse med praktisk erfarenhet hade kunnat gå till väga på
ett sådant sätt, utan den hade naturligtvis ordnat arbetet så att vägbanans förhöjning
hade skett successivt jämsides med trummornas ombyggnad.

Jag nämner detta som en liten replik till herr Björnssons yttrande örn arbetslöshetskommissionen,
vilken jag för övrigt inte har någon särskild anledning
att rikta mig emot. Den fyllde nog sin uppgift i många avseenden, men
i detta speciella fall hade den lämnat efter sig icke ett monument, utan ett stort
bekymmer för vägdistriktet.

Det har sedan jag sist hade ordet återigen yttrats många ord i skatteutjämningsfrågan.
Jag frågar ännu en gång, liksom jag gjorde i mitt första anförande
: Varför kunna vi inte få se en utredning örn hur det kommer att gestalta
sig med skatteutjämningen med frånräknande av vägskatten? Och skulle vi
icke kunna fa se en utredning örn andra alternativ i form av ändrade bestämmelser
beträffande vägskattens uttagande? Det hade varit synnerligen värdefullt
att nu få taga del av en verklig utredning. Men nej, här skall man lita
på ord, som den ene tolkar på ett sätt och den andre på ett annat. Men vad det
här gäller och vad vi reservanter begära, det är att det presteras en verklig
klarläggande^ utredning, så att vi kunna få se papperen på bordet. Det gäller
pa detta område som på så många andra, att man bör icke endast tro, man skall

Onsdagen den 3 juni 1942 c. m.

Nr 21.

113

Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
ock veta. Och vi veta bra litet om verkningarna i skatteutjämningshänseenden
när vi gå att besluta om denna reform, som i sig inrymmer så många andra
problem, varom vi tidigare här lia talat.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag hade egentligen hoppats att få ordet
för en kort replik efter herr Linnérs anförande, men jag skall försöka att fatta
mig så kort som möjligt i alla fall.

Herr Linnér undrade örn jag inte visste, att det fanns en fastställd standard
på olika slag av vägar, riksvägar o. s. v. Det visste jag. Men det hindrar inte
att vägdistrikt, där väganläggningen måste bli dyr och där skatterna äro höga,
i själva verket inte få denna standard på sina vägar. Och då kunna vi få sådana
sträckor på en viktig genomfartsled, att man får lov att lasta på ett helt annat
sätt, där vägen på grund av dåliga kanter, dålig terrassering och dåligt underlag
inte tål så tung trafik. Där får man alltså taga hänsyn till hur man lastar
på ett helt annat sätt än vad man annars skulle behöva göra på vägen i övrigt.
Detta måste vara ett fel, och det beror på att man inte har en enhetlig ledning
av vägnätets utveckling. Det är därför jag anser att en sådan enhetlig
ledning är nödvändig, och jag tror inte att man kan nå det målet på annat sätt
än genom vägväsendets förstatligande. Det är viktigt även i fredstid, men det
är än viktigare i händelse av krig. Örn jag tar en sådan väg som vägen Jönköping—Ulricehamn—Göteborg,
tror jag att den skixlle få spela en icke obetydlig
roll under ett krig, när vi endast ha en enkelspårig stambana, och därför ett
behov av ytterligare transporter måste tillgodoses. Och lia vi inte en enhetlig
organisation när det gäller vägunderhållet, så måste man, som herr Elon Andersson
redan påpekat, gå till en improvisation ifall det blir krig. Det är obestridligen
lättare att organisera en sådan ökad trafik, om man har en enhetlig
ledning redan på förhand.

Till slut vill jag också säga ett ord till herr Engberg. Jag visste verkligen
inte att rätten att välja vägstyrelse hade en så stor betydelse för vårt frihetsår
v, att det överhuvud taget var skäl att tala därom i det sammanhanget. Jag
kan inte minnas att det har stått något krav på en sådan rätt på våra demonstrationsfanor.
Och jag tror knappast att vi, örn vi i kväll besluta i överensstämmelse
med utskottsmajoritetens förslag, för den sakens skull nästa första maj
på våra demonstrationsfanor komma att få se kravet: Giv oss åter vår rövade
skatt.

Herr Engberg: Herr talman! Det brukar vara en god regel i ali diskussion
att man låter detta vara detta. När jag sade att vad som nu föreligger är
ett litet led i en allmän tendens, den allmänna tendensen nämligen att kringskära
den kommunala självbestämningsrätten, presenterar herr Björnsson detta
mitt yttrande som örn jag hade gjort den fråga, som det här gäller, till den
stora frihets frågan. Jag talade örn den kommunala självbestämningsrätten och
örn tendensen att kringskära den och åberopade den nu föreliggande frågan
och ett pär andra frågor som exempel på denna tendens men jag gjorde inte
just vägfrågan till huvudfrågan.

Vidare skulle jag vilja taga fasta på vad finansministern nu meddelade,
nämligen att han för sin del visserligen inte kunde svara för kommunikationsministern,
vilket ju är rimligt, men att han trodde det skulle vara hinderligt
för kommunalskattekommittén i dess fortsatta arbete därest inte denna fråga
nu löses genom att vägväsendet förstatligas. Jag måste på denna punkt stryka
under vad herr .T. B. Johansson nyss sade, att man borde vill ändå lia fått
se en utredning, som visar hur det ser ut med den kommunala skatteutjämningen
örn man tar bort vägskatten. Det ha vi emellertid inte sett någonting

Första ''kammarens protokoll 194%. Nr Hl. 8

114

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. ni.

Äng. vågväsendets förstatligande. (Forts.)
om, utan vi ha bara detta näkna ord i propositionen och dessutom vad nu
finansministern förklarade sig tro. Jag har heller inte begärt, att han skulle
kunna svara ett bestämt ja eller nej, ty när ingen utredning föreligger är det
lika litet möjligt för någon av regeringens ledamöter som för någon av kammarens
ledamöter att säga någonting med bestämdhet. Yi ha inte något material
på bordet, som kan visa hur det hela ligger till.

I detta sammanhang begagnade finansministern också tillfället att raljera
med mina kränkningar av den kommunala självbestämningsrätten. Om jag uppfattade
honom rätt, åberopade han prästvalen -—- d. v. s. den omständigheten
att Kungl. Maj:t tillsätter präster. Kungl. Majit har alltid i detta land, som
finansministern mycket väl vet, tillsatt präster, men år 1935 antog riksdagen
en lag, i vilken bestämmes, att var tredje gång ett pastorat blir ledigt skall
utnämningen ligga hos Kungl. Majit. Men församlingarna lia kvar sin gamla
rätt att gå fram och rösta. Denna ordning tillämpade jag konsekvent på det
sättet, att när församlingen praktiskt taget underlät att rösta och valdeltagandet
uppgick endast till en eller två procent, ansåg jag detta vara en anvisning
för Kungl. Majit att strängt gå efter förtjänst och skicklighet. Och
till min glädje har jag sett att min efterträdare i ämbetet följt exakt samma
mycket förnuftiga regel.

Men herr finansministern nöjde sig inte med detta, utan han ville låta påskina
att jag skulle lia sagt, att jag gärna vore med om att staten övertar
hela kostnaden, om förvaltningen får ligga hos kommunerna. Det där är en
argumentation, som mycket påminner örn herr Björnssons. Vad jag sagt var,
att jag skulle mycket väl kunna tänka mig, att själva förvaltningen läge hos
kommunerna under en bestämd kontroll, medan kostnaderna vore överflyttade
på staten, men jag har varken med ett ord sagt eller velat säga någonting
sadant som att detta bör ske. Jag har endast erinrat örn att man inte gått
frågan in på livet, och jag hade önskat att man i diskussionen skilt mellan
förvaltningens förstatligande och förstatligandet av kostnaderna. För närvarande
är det i runt tal 85 procent av kostnaderna, som staten bär, och det kan
anses vara riktigt och rimligt. Man har hittills inte kunnat styrka, att det
skulle ha ägt rum något som helst missbruk under den nuvarande anordningen,
d. v. s. att statsmedel lia missbrukats av vägstyrelserna eller att apparaten inte
har fungerat tillfredsställande. Och då återstår ju denna fråga alltjämt obesvarad:
vad är det som har skett, som gör att man kastar över bord en tingens
ordning, som man tog år 1937 och som ännu inte är fullt genomförd? Månne
man kastar den över bord därför att några obestyrkta anmärkningar ha framställts
örn att våra vägstyrelser inte voro riktigt pålitliga i sin medelsförvaltning? Den

argumentationen räcker inte, herr talman, för åtgärden att förstatliga
vägväsendet. Och därför vidhåller jag mitt yrkande.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag skulle inte ha tagit upp
en debatt med herr J. B. Johansson, örn han inte gjort ett påstående beträffande
arbetslöshetskommissionens arbete på vägen mellan Pajala och Övertorneå,
som jag tyckte var onödigt hårt. Han ville tydligen ha sagt, att om
en vägstyrelse lett detta arbete skulle den inte ha förfarit på det sätt som
nu skedde.

Det är mycket riktigt att vi åkte vägen och hoppade i de där guppen, som
herr Johansson tyckte voro så förskräckliga. När vi kommo ner till Övertorneå
visade det sig emellertid, att det var vi som hade varit okloka, beroende
på att vi voro obekanta med förhållandena där uppe. All trafik gick i själva
verket på helt andra vägar, och vi behövde inte alls ha anlitat den väg vi körde.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. in.

Nr 21.

115

Äng. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
Det var således mycket möjligt såväl för en vägstyrelse som för arbetslöshetskommissionen
att lägga upp arbetet av vägen på sådant sätt, som skedde, när
man hade andra vägar vid sidan av denna, på vilka man kunde färdas.

Och vi träffade också på andra vägar, herr Johansson, där vi tyckte att
arbetslöshetskommissionen hade skött vägarbetena mycket bra.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 29.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion angående omprövning av gällande
ransoneringsbestämmelser, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, Äng. beredi
anledning av väckt motion om utredning angående åtgärder för att bereda av &-gifta kvinnor ökade tillfällen till deltidsarbete i allmän och enskild tjänst. !/to fcWmwr

I en inom riksdagens första kammare väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 181, hade herr Nordenson hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning — lämpligen genom
1941 års befolkningsutredning — angående åtgärder för att, med hänsyn icke
endast till familjcsociala utan även till befolkningspolitiska synpunkter, bereda

116

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m,

Äng. beredande av deltidsarbete åt gifta kvinnor. (Forts.)
gifta kvinnor ökade tillfällen till deltidsarbete i såväl allmän som enskild
tjänst.

Utskottet bade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att första kammaren måtte endast såtillvida bifalla ifrågavarande motion,
att kammaren för sin del beslöte, att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående åtgärder för att bereda gifta
kvinnor ökade tillfällen till deltidsarbete i allmän tjänst.

Herr Nordenson: Herr talman! I egenskap av motionär i delina fråga ber
jag att få uttala min tillfredsställelse över den välvilliga behandling, som kommit
motionen till del från utskottets sida. Jag -skulle därför knappast ha haft
anledning att yttra mig, men frågan har ju blivit föremål för debatt i ganska
stor omfattning även utanför riksdagen, och det ger mig anledning att framhålla
några synpunkter.

För det första är det mig angeläget att understryka, att motionärerna icke
önskat att här skulle komma till stånd någon lagstiftning, vare sig i form av
skyldighet för gifta kvinnor att taga deltidsarbete eller rätt för dem att få
det. Vi ha haft alldeles klart för oss, att denna fråga måste ordnas genom frivilliga
avtal, och avsikten har varit att få klarhet i vad mån och i vilken omfattning
det är möjligt att bereda de gifta kvinnorna arbete i denna forin och
att reglera vissa frågor, sorn stå i samband därmed, såsom exempelvis frågan
örn semesterersättning, pension m. m.

Vidare vill jag understryka, att motionärerna haft alldeles klart för sig att
det även finns andra kategorier arbetstagare, för vilka det kan vara lämpligt
att ifrågasätta deltidsarbete, exempelvis ogifta mödrar, klena personer med
nedsatt arbetskraft av bägge könen, personer som önska driva studier jämsides
med sitt arbete etc. Vi ha emellertid fullt medvetet begränsat frågan till att
gälla de gifta kvinnorna för att inte rulla upp ett alltför stort problem och
även med hänsyn till att frågan örn de mindre arbetsföras utnyttjande är föremål
för särskild utredning.

Men framför allt har denna motion framsprungit ur önskan att tillgodose
familjesociala och befolkningspolitiska synpunkter. Motionärerna ha ansett det
vara av vikt att i ökad grad söka bereda de gifta kvinnorna möjlighet att ägna
sig åt hemmet och framför allt åt sin uppgift som mödrar, och det är därför
vi ansett det riktigt att tills vidare begränsa utredningen till att omfatta de
gifta kvinnorna. Detta utesluter emellertid ingalunda att frågan sedermera
kan upptagas i större omfattning.

Jag skall inte nu vid denna sena timme ingå på de närmare skälen för en
utredning. Jag vill bara understryka, att vikten av att denna fråga tas upp
vitsordats i det vida övervägande flertalet av inkomna remissvar. Jag skall
ytterligare beröra endast en sida av saken. I motionen har föreslagits, att utredningen
skulle omfatta såväl allmän som enskild tjänst. Utskottet har nu beslutat
inskränka sitt yrkande till att omfatta utredning endast rörande allmän
tjänst. Det kan naturligtvis anföras många skäl för en sådan ståndpunkt. Anledningen
till att motionen upptagit även enskild tjänst är, att man ansett det
angeläget att på så bred front som möjligt skapa ökade möjligheter för kvinnor
att komma i åtnjutande av vidgade möjligheter till deltidsarbete. Jag är
alldeles medveten örn att detta kan medföra mycket stora svårigheter för arbetsgivarna.
Förslaget har också mötts av motstånd från deras sida. Jag har
emellertid ansett att frågan är av sådan vikt, att de enskilda arbetsgivarna på
denna punkt böra göra en viss uppoffring för att tillgodose de sociala intressen,
som äro förknippade med denna anordning.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

117

Äng. beredande av deltidsarbete åt gifta kvinnor. (Forts.)

Även om jag sålunda måste beklaga, att utskottet begränsat utredningen till
att omfatta endast allmän tjänst, anser jag i alla fall att det huvudsakliga syftet
med motionen är vunnet, nämligen att denna fråga kommer under allvarlig
debatt och blir föremål för ingående prövning och utredning.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag ber endast att i korthet få deklarera, att en
utredning, som är lagd på det sätt som här föreslagits, så att den uteslutande
skulle beröra de gifta kvinnornas arbetstillfällen, enligt min mening är alltför
ensidig. Jag delar den uppfattning som framlagts av Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och en rad andra kvinnliga kårsammanslutningar, att en
utredning av detta slag bör ha en vidare ram och taga sikte även på andra
arbetsgrupper än vad som här avses.

Pa grund av denna omotiverat snäva och ensidiga inriktning av utredningsdirektiven
ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Ekströmer: Herr talman! Den siste ärade talaren yrkade avslag på
utskottets hemställan på grund av att vi hade gjort vårt utredningsförslag alltför
snävt. Jag vill betona, att utskottet verkligen allvarligt tagit denna fråga
under övervägande, och ju mer vi tänkte på saken, desto mer funno vi att det
hela var en mycket vidlyftig fråga och att, innan tiden så att säga mognat, en
utredning både i det ena och det andra avseendet kunde möta så stora svårigheter,
att vi ansågo det vara klokast att göra vår framställning om utredning så
snäv som möjligt, Och då var det naturligt att vi stannade vid att avse endast
de gifta kvinnorna, vilket också var motionens förslag, och att dessutom låta
utredningen ayse endast sådana gifta kvinnor, som äro anställda i allmän
tjänst.

Det har invänts, att tidpunkten icke vore lämplig, eftersom läget just nu på
arbetsmarknaden icke vore normalt och att därför en utredning av dessa ömtåliga
frågor icke nu skulle kunna med framgång göras. Men i de statliga, de
allmänna verken, kan det icke vara tal örn några onormala tider, utan där går
allt sin gilla gång, och vad som gäller under normala tider där, det gäller
även nu.

Vi hava nu den förhoppningen, att en utredning som den nu föreslagna skulle
giva ett positivt gynnsamt resultat, och då kan man tänka sig att detta skulle
kunna påverka den allmänna opinionen så att, när tiden blir mogen, man kan
taga upp frågan i hela dess vidd och då få med kvinnor i allmän tjänst, ogifta
kvinnor, ja t. o. m. män och, såsom ett landsbygdens kvinnoförbund har föreslagit,
kanske till och med husmödrarna på landsbygden, örn detta nu går
för sig.

Jag tror att när det gäller en sådan här, som jag ser saken, mycket viktig
reform, brödet lika bra att icke gå för häftigt fram utan taga steg för steg. Jag
tror att frågan mognar bättre på så sätt. Därför, herr talman, ha vi enligt min
mening gjort klokt i att inskränka vår utredpingsbegäran till det som är så att
säga lättast genomförbart, och där också de bästa resultaten kunna vinnas,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

118

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Äng. beredande av deltidsarbete åt gifta kvinnor. (Forts.)
Herr Pauli begärde votering, i anledning varav uppsattes saint efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Herr Anderson, Gustaf Iwar, väckte en motion, nr 276, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn bestridande av kostnaderna för domsagas
kansli, m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.35 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

432176