1942. Första kammaren. Nr 20 (Riksdagens protokoll 1942:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Första kammaren. Nr 20.

Fredagen den 22 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Rosander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 294, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 24
mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar;

nr 295, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl., m. m.;

nr 297, angående de värnpliktigas avlöning m. m.;

nr 298, angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för
barn från städer och andra tättbebyggda samhällen;

nr 299, angående ersättning i visst fall i anledning av olycksfall i arbete;
nr 300, angående anslag till registrering av motorfordon;
nr 301, med förslag till lag örn hyresreglering m. m.;

nr 302, angående försäljning av Ydrehammars kvarn m. m. å kronoparken
Norra Kvill i Kalmar län; samt

nr 305, angående anslag för budgetåret 1942/43 till högre kommunala skolor
m. m.

Justerades protokollen för den 16 och den 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Häradsrätterna: Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner; nr

239, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överståthållarämbetets
organisation m. m.;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ianspråktagande
av vissa anslag till sprängningsarbeten m. m. för oljelagring, m. m.;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
lasaretts- och tuberkulossjukvårdens utbyggande å Gotland;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för Överståthållarämbetet fastställda avlöningsstaten;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation; samt
Första hammarens protokoll Nr 20.

Nr 20.

Fredagen den 22 maj 1942.

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.
_

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 260, i anledning av väckt motion angående allmän revision av gällande

fiskerilagstiftning; .

nr 261, i anledning av väckt motion örn åtgärder till främjande av den svenska
ullproduktionen; . . „ „

nr 262, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående räntan a ian
från egnahemslånefonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 263, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående räntan å ogulden
köpeskilling för viss kronoegendom.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 287, med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1942,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 288, angående anslag till vissa undervisningssjukhus m. m.; och
nr 289, angående anslag till kammarrätten för budgetåret 1942/43, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 290, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 126 § 1 mom.
taxerings förordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 291, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
6 juni 1930 (nr 260) örn församlingsstyrelse i Stockholm.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 292, angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m.;

nr 293, angående anslag till maritim ungdomsverksamhet; samt

nr 296^ angående ytterligare medel till anläggningar för elektrisk tågdrift.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Wagnsson m. fl.
väckta motionen, nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Gustavson
m. fl. väckta motionen, nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503)
angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.

Fredagen den 22 maj 1942.

Nr 20.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 294, 295, 297—302 och 305.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner: #

nr 256, av herr Holstenson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m.;

nr 257, av herr Andersson, Alfred, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk;

nr 258, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn avverkningsskyldighet; samt

nr 259, av herrar Wistrand och Ekman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets
försvar eller folkförsörjningen m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet
;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr
259) örn församlingsstyrelse;

nr 13, i anledning av väckt motion örn ändring i § 3 9 :o tryckfrihetsförordningen;
samt

nr 14, i anledning av väckt motion örn förande av protokoll vid sammanträde,
som enligt § 56 riksdagsordningen hålles inom lyckta dörrar;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för länsstyrelserna fastställda avlöningsstaten;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till länsstyrelserna;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kostnader för årlig taxering;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till riksförsäkringsanstalten;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till anordnande av skyddsrum i vissa statliga undervisningsanstalter
;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till radiostation vid Norrköpings flygplats;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anordnande av reservstation
m. m. för telegrafverket:

nr 129, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till avsättning till lotterimedelsfonden för budgetåret
1942/43;

Nr 20.

Fredagen den 22 maj 1942.

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
den i kommerskollegii avlöningsstat upptagna anslagsposten till avlöningar till
övrig icke-ordinarie personal;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i villkoren för ett Aktiebolaget Kv. Tryckeriet beviljat lån;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret
1942/43 till distributionsanläggningar vid statens kraftverk m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av sjöar
inom Indalsälvens flodområde m. m.; samt

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Kynneälven i Bohuslän;

bevillningsutskottets memorial och betänkanden:

nr 26, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckta motioner avseende förordningen örn allmän
omsättningsskatt;

nr 27, i anledning av väckt motion örn höjning av avgifterna i postgirorörelsen
samt införande av avgift för girering;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :t3 proposition angående ersättning av statsmedel
för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1942—30 september
1943; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till viss ändring
i gällande tulltaxa;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 45, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till tjänsteoch
familjepensionsreglementen för riksdagens verk jämte en i ämnet väckt
motion; ...

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till tjänste- och
familjepensionsreglementen för arbetare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande statens övertagande
av enskilda järnvägarnes pensionskassa;

nr 48, angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte, vilken tilllika
utövar riksdagsmannauppdrag och därför åtnjuter arvode;

nr 49, i anledning av väckta motioner örn tilläggspension åt materialförvaltaren
J. L. Mårtensson;

nr 50, i anledning av framställning örn befrielse från skyldighet att ersätta
uppkommen kassabrist för vissa tjänstemän vid riksbankens huvudkontor;
samt

nr 51, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 42 i anledning av väckta motioner örn ändring av gällande
bestämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande
av lagen örn förmynderskap;

nr 46, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål, dels ock väckt motion örn viss
ändring i sistnämnda lag; samt

nr 47, i anledning av väckt motion örn förlängning av skyddstiden beträffande
författarrätten till sådana litterära verk, som tillkommit före den 1 januari
1920;

Fredagen den 22 maj 1942.

Nr 20.

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Majlis proposition nied förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) örn statlig krigsförsäkring
m. m.; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rekvisitionslag
samt beredskapsförfogan deläg; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner örn utredning angående priserna å elektrisk
kraft inom landets olika delar;

nr 44, i anledning av väckt motion angående utvidgning av oljeväxtodlingen;

nr 45, i anledning av väckta motioner örn inrättande av ett forskningsinstitut
för bevaringsmetoder för olika slag av livsmedel;

nr 46, i anledning av väckt motion örn vissa lättnader i ett Storängsbäckens
vattenavledningsföretag beviljat lån;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av handeln
med strömming och sill m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel
till statsbidrag för uppförande av frukt- och potatislagerhus m. im; samt

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående revision av tjänsteförteckningen
m. m. i vad avser domänverket.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.16 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 20.

Tisdagen den 26 maj 1942.

Tisdagen den 26 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 306, med förslag till lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt
lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten; %

nr 307, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag;
nr 308, angående anslag till mödrahjälpsverksamheten m. m.; samt
nr 309, angående ordnande av Göta pansarlivgardes förläggning å Järvafältet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

. nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till det civila luftskyddet;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överföring av
en fastighet från statens järnvägars familjepensionsfond till statens allmänna
fastighetsfond;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till omoch
tillbyggnad av länsresidenset i Vänersborg;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till besiktning av motorfordon; samt

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stat för luftfartsfonden
för budgetåret 1942/43.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 294, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar; och

nr 295, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl., m. m.

Föredrogs och hänvisades till tredje särskilda utskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 297, angående de värnpliktigas avlöning m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
298, angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn
från städer och andra tättbebyggda samhällen.

Tisdagen den 26 maj 1942.

Nr 20.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 299, angående ersättning i visst fall i anledning av olycksfall i arbete.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
300, angående anslag till registrering av motorfordon.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 301, med förslag till lag örn hyresreglering m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majjts proposition
nr 302, angående försäljning av Ydrehammars kvarn m. m. ,å kronoparken
Norra Kvill i Kalmar län.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
305, angående anslag för budgetåret 1942/43 till högre kommunala skolor m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Holstenson m. fl.
väckta motionen, nr 256, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
lönereglering för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 257, av herr Andersson, Alfred, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk; och

nr 258, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med’ förslag till lag örn awerkningsskyldighet.

Föredrogs och hänvisades till tredje särskilda utskottet den av herrar Wistrand
och Ekman väckta motionen, nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 11-—
14, statsutskottets utlåtanden och memorial nr 121—135, bevillningsutskottets
memorial och betänkanden nr 26—29, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 45—51, första lagutskottets utlåtanden nr 45—47, andra lagutskottets
utlåtanden nr 32 och 33 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 43—49.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 306—309.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 260, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14
juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.;
och

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

nr 261, av herr Bengtsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nied förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 45—51 skulle sättas sist bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 27 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

'' '' • '' ''• V: ii-: - '' ’ , >V* ". '' . ''.i''''

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl.Maj :ts proposition
nr 306, med förslag till lag örn skyddsympning inom försvarsväsendet
samt lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten.

• 1/ . --!-;- ''f 7

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 307, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag; och
nr 308, angående anslag till mödrahjälpsverksamheten m. m.

Föredrogs och hänvisades till tredje särskilda utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 309, angående ordnande av Göta pansarlivgardes förläggning å
J ärvafältet.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 260, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lägen den 14
juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.;
och

nr 261, av herr Bengtsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

försvar eller folkförsörjningen m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr
259) örn församlingsstyrelse.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, i anledning av väckt Örn viss
motion örn ändring i § 3 9:o tryckfrihetsförordningen. tryckfrihets I

en till konstitutionsutskottet hänvisad motion, nr 158 i första kammaren förordningen.
av herr Ström, Fredrik, och herr Brandt, hade hemställts, att riksdagen ville
besluta att såsom vilande för ny grundlagsenlig behandling antaga följande
ändrade lydelse av tryckfrihetsförordningen § 3 9:o:

Smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande
omdömen och yttranden örn samtida nationer eller stater, med vilka riket är
i fredligt förhållande, örn deras varande överhet, regering och regeringssätt,
höge ämbetsmän och sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag eller
underhandlingar; förbrytelsen skall anses enligt 8 kap. 4 § strafflagen och
skriften konfiskeras.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Fredrik Ström och Spångberg, vilka
på åberopade grunder hemställt, att riksdagen i anledning av motionen I: 158
i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn skyndsam utredning av frågan
örn revision av 3 § 9 mom. och den närliggande 5 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen
samt örn framläggande för riksdagen under nu löpande andrakammarperiod
av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Brandt: Herr talman! Jag hade väntat, att huvudmotionären, herr
Fredrik Ström, skulle ha begärt ordet, men han tycks vara upptagen, så jag
måste snabbt fatta mig för ett inlägg, då jag ju är medmotionär i denna
fråga.

Konstitutionsutskottet har hemställt, att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Utskottets utlåtande är mycket kort, och man refererar
egentligen bara till ett utlåtande i fjol, då en liknande motion var föremål för
behandling. Utskottet förklarade då, att »frågan, huruvida en sådan översyn
av de i motionen åsyftade delarna av tryckfrihetsförordningen vore erforderlig,
borde övervägas vid en senare tidpunkt, då man bättre än för det dåvarande
kunde överblicka förhållandena och draga lärdom av den praktiska
erfarenhet som till dess kunde ha vunnits». Utskottet anser, att denna synpunkt
gäller även i dag. Jag vågar emellertid vördsamt ifrågasätta, om man
verkligen icke redan nu kan dra vissa lärdomar av tillämpningen av här ifrågavarande
paragraf.

En lärdom är väl i varje fall, att det faktiskt har visat sig, att man vid
tillämpningen av denna paragraf inte har kunnat stanna vid grundlagens bokstav,
utan liksom med naturnödvändighet tvingats utöver den. Grundlagen skall
emellertid tolkas efter sin ordalydelse, och en grundlag, som faktiskt inte i
längden kan tolkas efter bokstaven, måste det vara något fel på. Jag erinrar
om herr justitieministerns eget medgivande och det kända faktiska förhållandet,
att den bekanta bestämmelsen örn att konfiskation må ske, örn missförstånd
med utländsk makt sig yppat, måst tolkas så, att man ingripit redan

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Om viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
för att förhindra att sådant missförstånd skall yppa sig. Redan denna lärdom
anser jag bör vara avgörande för vårt ståndpunktstagande.

En annan lärdom är väl, att bestämmelsen sådan den är utformad faktiskt
inbjuder främmande makt att genom missnöjesanmälan ingripa i svenska förhållanden.
Jag vet ju inte, örn alla vilja acceptera ett sådant uttalande som
detta, ty man kan naturligtvis också vända på saken och säga, att det är
enbart svenska synpunkter, som bli avgörande för frågan örn ingripande, men
jag anser, att med den lydelse, som grundlagsbestämmelsen nu har, har man
rätt att säga, att den verkar direkt inbjudande för främmande makt att anmäla
sitt missnöje. Genom en dylik missnöjesanmälan kommer den främmande
makten realiter örn också inte formellt att ingripa i svenska förhållanden.
Detta är en mycket allvarlig synpunkt, förefaller det mig, och enbart den
skulle för mig vara fullkomligt avgörande för att vilja avskaffa denna paragraf.

En tredje lärdom synes mig vara, att genom bestämmelsens kautschukartade
avfattning blir även lagens tillämpning ojämn. Detta har ju också påvisats av
någon av reservanterna i konstitutionsutskottet, och vi känna ju för övrigt alla
dessa fakta så väl, att jag drar mig för att här upprepa dem; tryckfrihetsdebatten
blir i alla fall till slut litet långtråkig. Faktum är emellertid, att vissa
skrifter beslagtagits, ehuru milda i sin framställning, medan däremot andra,
betydligt starkare i sin framställning, inte beslagtagits. Det kan absolut inte
med framgång bestridas från regeringen, att tillämpningen av lagen varit
ojämn. Jag behöver bara hänvisa till det snart klassiska exemplet, Aftonbladet,
vars skildring av grymheterna i Baltikum inte föranledde konfiskation, medan
däremot som bekant andra mycket mera hovsamma skildringar av grymheter
på annat håll föranlett beslag.

En fjärde lärdom, och den torde vara ganska allvarlig även den, är de ekonomiska
synpunkterna. Det måste väl ändå tillmätas någon betydelse, att man
genom konfiskation av en tidning, tidskrift eller bok kan utan att detta egentligen
åsyftas vålla vederbörande mycket stort ekonomiskt avbräck. Störst kan
naturligvis detta avbräck bli, örn man drar in en bok, men vilka kostnader
kan det dock inte innebära, att man drar in en veckotidning? I detta sammanhang
kan erinras örn att vi ju i alla fall ha ett grundlagsbud. som stadgar,
att Konungen icke äger rätt att någon avhända eller avhända låta något
gods, löst eller fast, utan laga rannsakning och dom. Denna lärdom örn de
ekonomiska konsekvenserna av den nuvarande lagtillämpningen kunna vi väl
draga redan i dag.

En femte lärdom är att tryckfrihetsförordningen kommit att tolkas inte
efter sin egen^innebörd utan efter vad vår neutralitetspolitik synes anbefalla.
Tänk t. ex. på den kritik, som riktats mot de sjutton tidningarna, som blevo
föremål för indragning. Den kritik, som både här i riksdagen och från andra
tidningar framfördes mot dessa, gick ju med bortseende egentligen från frågan
om innebörden av tryckfrihetsförordningen ut på att dessa sjutton tidningar
bragt regeringens neutralitetspolitik i fara. Jag erkänner, att detta
kan vara en synpunkt, som måste anläggas, men man får absolut inte stanna
vid den ensam. Efter debatten här i riksdagen den 21 mars, i vilken jag
inte kunde deltaga, eftersom jag var insnöad i Skåne, men vars protokoll jag
för den skull måst läsa desto noggrannare, var det en tidning med mycket
stort inflytande på grund av dess redaktörs ställning här i riksdagen, som
skrev, att det egentligen bara var en liten klick hänsynslösa och ansvarslösa
journalister, som saboterade regeringens neutralitetspolitik. Man måste väl
ändå säga, och ordet är icke för starkt, att det verkligen är upprörande att
lägga upp sin kritik på detta sätt. Man må inte glömma, att denna kritik

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Örn viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
mot s. k. »ansvarslösa tidningar, som sabotera regeringens neutralitetspolitik,
» efter den 21 mars framför allt drabbar de män i denna kammare, som
då togo till orda i debatten och vilkas synpunkter sammanföllo med tidningarnas.
Det var universitetskansler Undén, generaldirektör Sam Larsson,
landshövding Rickard Sandler, redaktör Fredrik Ström och kanske även andra.
Är detta inte bevis nog för att man har tvingats att dra lärdomar, som man
inte skulle ha önskat göra, när tryckfrihetsförordningen kommit att tillämpas
efter vad neutralitetspolitiken enligt de maktägandes uppfattning synes
kräva?

En anmälan till konstitutionsutskottet har också visat sig vara fruktlös.
Även konstitutionsutskottet står under samma bann och kan inte bortse från
hur dess ståndpunktstagande verkar utåt. Också konstitutionsutskottet lägger
således utrikespolitiska synpunkter, och kanske enbart sådana, på frågan örn
tillämpningen av tryckfrihetsförordningen. Även om konstitutionsutskottet vore
fullkomligt övertygat örn att vederbörande statsråd hade tolkat grundlagen
på ett sätt, som inte överensstämmer med grundlagens vare sig bokstav
eller anda, skulle utskottet på grund av tidsläget inte våga göra någon
anmärkning. Är inte detta en mycket allvarlig lärdom, herr talman, som man
måste draga av de faktiska förhållandena, vilka lett till det fullkomligt olidliga
tillståndet, att man inte vågar sakligt tillämpa tryckfrihetsförordningen
eller sakligt anmärka mot tillämpningen av densamma?

En sjätte lärdom är att såsom tillämpningen av tryckfrihetsförordningen
tagit sig uttryck i praktiken hålla vi på att glida in i en polisstat. Det demokratiska
Sverige har blivit besmittat av de totalitära staternas idéer. Regeringen
tar ansvar för pressen och blir så att säga huvudredaktör för den
svenska pressen. Det har sagts tidigare, men jag måste erinra om det här,
och vid ett tillfälle i denna kammare förklarade hans excellens herr utrikesministern
— örn jag minns rätt var det i en replik i polemik med landshövding
Sandler — att utrikesdepartementet icke kan krypa bakom förevändningen
att regeringen i vårt land inte har ansvar för vad pressen skriver och
inte kan utkräva ansvar därför i annan form än den, som tryckfrihetsförordningen
medger. Herr utrikesministern hade den uppfattningen och bar den till
torgs fullt öppet, vilket ju är tacknämligt, att regeringen bör ta ansvar för
pressen. Örn regeringen gör detta, har den emellertid därmed lämnat ett medgivande
åt idéer, som absolut inte kunna kallas för demokratiska.

Vi lia ju också lagt märke till, hurusom man även i andra avseenden är på
glid mot polisstaten. Jag vågar kanske erinra örn att herr Knut Petersson
under dechargedebatten i dag för en vecka sedan påminde örn hurusom demonstranter
blivit förbjudna att vid möten använda banderoller med mycket
oskyldigt innehåll, såsom t. ex. Kämpa för demokratin, Mot krig och fascism
och Stöd det norska folkets frihetskamp. En enkel fråga har framställts i
denna angelägenhet, men har ännu icke fått något svar. Det är fjorton dagar
sedan den framfördes, och man frågar sig. örn det överhuvud taget blir något
svar. Herr Knut Petersson tillät sig i dechargedebatten att säga, att han hade
hört att, anledningen till det uteblivna svaret skulle vara, alt utrikesdepartementet
inte ansett det lämpligt att medge någon debatt i frågan. Jag skulle
förmoda, att det är utrikesdepartementet, som i sista hand — vad vet jag —
står bakom det faktum, att polisen i Stockholm har fått lov att opåtalt ingripa
mot dessa demonstranter. Jag vet inte. hur man eljest skall förklara
saken.

Vi känna ju också till att efter debatten i riksdagen den 21 mars lät informationsstyrelsen
utsända en broschyr med justitieministerns anförande här
i riksdagen. Det är viii ändå ganska anmärkningsvärt, nit informationsstyrel -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Örn viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
sen inte samtidigt utsände själva interpellationen och det anförande,» som interpellanten
höll, för att nu inte ifrågasätta, att man skulle utsända de betydelsefulla
anföranden, som hållos av herrar Undén, Sandler och Ström. Jag
frågar verkligen: Reagerar inte riksdagen inför dessa fakta? Betyder det inte
något, att vi kommit dithän att regeringen fullkomligt ensidigt propagerar sin
ståndpunkt i en sådan fråga som denna rörande tryckfrihetens rätta tillämpning,
där väl även den andra statsmakten må ha ett ord med?

Överhuvud taget kan man säga, att det har blivit en allmän osäkerhet i landet.
Pressnämnden bär själv en gång vädjat till regeringen, att man inte
.skulle konfiskera skrifter utan att gå den normala vägen med åtal. Det är nu
några månader sedan detta skedde, och jag vet inte, örn denna vädjan har
fallit i glömska, men det är ju i varje fall ett tidens tecken, att pressnämnden
själv anser, att regeringen bör vandra andra vägar än dem som den hittills
vandrat. Det är också ett tidens tecken, att när pressnämnden i sin tur nyligen
utfärdade en kungörelse med vissa anvisningar för behandling av skildringar
av grymheter, inträffar det, att några redaktörer, och sannerligen inte de
minst inflytelserika och betydelsefulla i detta land, skriva till pressnämnden
och i sin kritik mot dessa anvisningar förklara, att de för sitt samvetes skull
faktiskt inte kunna efterkomma pressnämndens uppmaning, därför att pressnämndens
hela inställning är oriktig och ologisk. Jag skall inte erinra om
vad dessa tidningsmän ha andragit, det var andre redaktören i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning, redaktören för Eskilstuna-Kuriren, redaktören
för Nordens frihet och redaktören för Nu, men jag hoppas, att vad de framhållit
verkligen skall uppmärksammas av riksdagen. Jag anför deras skrivelse
endast som bevis för den faktiska osäkerhet, som råder i riket.

Man kan,. herr talman, verkligen våga påstå, att vi nu ganska bra kunna
överblicka situationen och dra mycket viktiga lärdomar av den hittillsvarande
tillämpningen av § 3:9. Dessa lärdomar äro av den art, att det synes mig,
att riksdagen utan tvekan borde bifalla reservationen. Jag är övertygad om att
riksdagen också skulle göra det under vanliga omständigheter, örn inte synpunkter,
som väl ändå i viss mån måste sägas vara ovidkommande, få inverka
på avgörandet.

Jag anhåller, herr talman, vördsamt att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Detta är en ganska allvarlig fråga, ty
örn man studerar utvecklingen under de senaste åren. skall man finna något
ganska egendomligt, som säkerligen ingen i denna kammare, sannolikt ingen
i riksdagen och måhända inte många i regeringen ha gjort sig reda för.

Det normala enligt vår grundlag och tryckfrihetsförordning är ju åtal mot
tryckfrihetsbrott. Åtal för sådana skrifter, som beröras i motionen, ha också
från början av krigsperioden förekommit i viss utsträckning, d. v. s. man
har gått till domstol och fått laga dom. Det är på detta sätt som det alltid bör
gå till vid beivrande av tryckfrihetsbrott, och det är denna grundprincip som
konstituerar själva rättstillståndet. Detta tillvägagångssätt är också det normala
enligt grundlagen. Efter någon tid inträffade det emellertid, att kurvan
för frikännanden i tryckfrihetsmål steg. När juryn frikände allt oftare, blev
justitieministern ängslig och tillgrep då som en annan utväg konfiskation utan
rättegång enligt §5:13 och §3:9 tryckfrihetsförordningen. Emellertid visade
det sig, att denna stegring av kurvan för frikännanden var tillfällig. Om man
fortsätter undersökningen, finner man också, att det återigen har blivit en
stegring av antalet fällande domar i de fall, då man har gått åtalsvägen. Det
kan således inte vara så, som man säkerligen har trott på regeringshåll, nämligen
att det även i fall då det var förtjänt med fällande dom, var omöjligt

Onsdagen den 27 maj 1042.

Nr 20.

Örn viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
att på åtalsvägen få statuerat exempel. Det visade sig, som sagt, att kurvan
vände igen. Trots detta har man emellertid fortsatt på den andra vägen och
tillgripit de undantagsklausuler, som finnas i § 5:13 och § 3:9.

Dessa båda paragrafer äro ju på sätt och vis dubbletter till varandra, men
det är en viss skillnad mellan dem. Det står i § 5: 13, att det från utländsk
regering eller legation skall lia inkommit anmälan, så att man på så sätt verkligen
kan konstatera, att missförstånd har uppkommit. §5:13 har, såvitt jag
minns rätt, endast använts i tre fall, under det att §3:9, som på grund av sin
formulering ger möjlighet till godtycke och enligt vilken det är lätt att ingripa
och genom indragning utan domstolsförfarande lägga en död hand över tryckfriheten,
använts i en utsträckning, som ständigt vuxit i accelererad fart.
Konstitutionsutskottet hade t. ex. vid dechargegranskningen till sitt förfogande
en många sidor lång tättskriven förteckning över indragningar enligt

§ 3:9.

§3:9 har dock en hållhake. Det står nämligen att missförstånd med utländsk
makt skall ha yppat sig. Det talas inte örn att missförstånd kan komma att
yppa sig eller att man kan misstänka att det skall yppa sig, utan det säges
tydligt ut, att det redan skall ha yppat sig. Såsom vi fått veta av herr
justitieministerns anföranden i denna kammare inte minst efter den Sam Larssonska
interpellationen, har man slagit in på en ny tolkning av § 3:9. Man
presumerar, d. v. s. helt enkelt förutsätter, att missförstånd sig yppat, utan att
anmälan därom skett från utländsk legation eller regering, eller också går man
bara ut ifrån att eftersom man haft något liknande fall tidigare då anmälan
skett och missförstånd yppat sig, kommer det också att yppa sig missförstånd
i detta nya fall. Det står emellertid i vår grundlag, att grundlagens bud skall
i varje särskilt fall tolkas efter sin bokstav, och man får därför helt enkelt
icke företa några sådana presumtioner.

Till försvar för sitt handlingssätt säger man, att i nödfall och i en sådan
svår belägenhet som vårt land befinner sig får man genomföra en smidigare
och mera generös tolkning av § 3: 9. Detta strider emellertid enligt min mening
mot andan i vår författning och, örn man vill vara sträng, även mot dess bokstav.
Jag kan också inte förstå annat än att denna tolkning har lett till orimliga
konsekvenser. Vi ha ju genom den fått dessa massindragningar. Bara på
ett år ha vi haft en hel mängd indragningar. Jag kan som exempel först nämna
den bekanta indragningen av Vecko-Journal en på grund av en artikel om
den norska hirden och dess framfart. Ingen människa kan väl tänka sig, att
en kritik mot en underordnad partiorganisation i ett grannland skulle kunna
framkalla en sådan reaktion från detta lands sida, att det skulle leda till
missförstånd med här åsyftade utländska stormakt. Efter Vecko-Journalen
följde otaliga andra indragningar. Jag vill visst inte påstå annat än att åtminstone
åtskilliga av dessa tidningar också skulle ha blivit fällda inför domstol,
om de håde blivit åtalade, men det har även skett många indragningar,
som man absolut inte kan förklarar orsaken till. Jag Ilar åtminstone inte. själv
kunnat förklara, varför dessa indragningar lia skett, och jag har inte funnit, att
någon annan kunnat göra det heller. Jäg tänker t. ex. på indragningen av
den norske stortingspresidenten och förre statsministern Hambros bok, som fullständigt
objektivt med blotta dokument skildrar tilldragelser i Norge. Det är
enligt min mening någonting orimligt att en sådan bok skall kunna indras i ett
land som är fritt och där man har en grundlag som skyddar tryckfriheten.

dag skulle kunna taga flera andra exempel, det finns hundratals sådana,
men för att inte bli för långrandig skall jag endast till. slut nämna indragningen
av de sjutton tidningarna, som behandlades vid en interpellationsdebatt här
i riksdagen. Inskridandet mot dessa tidningar var fullkomligt orimligt och kan

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Om viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
faktiskt inte förklaras annat än såsom en åtgärd, som man inte gärna vill förutsätta
kan ske. De sjutton tidningar, som indrogos, voro ju, såsom vi alla
veta från interpellationsdebatten, några av vårt lands allra äldsta och förnämsta
demokratiska pressorgan, företrädesvis liberala tidningar, ledande inom
sina län, och dessutom flera socialdemokratiska organ samt framstående
veckotidningar. De indrogos för en artikel, som bara konstaterade, vad som har
skett i de norska fängelserna. Det fanns i den skildringen inga hetsande reflexioner,
ingen grymhets- eller Greuelpropaganda utan blott rena fakta, precis
som vi i kyrkohistorien läsa örn hur martyrerna och i historien hur även
krigsfångar blivit behandlade. Införandet av denna objektiva skildring betraktades
emellertid inte såsom brottsligt men såsom ägnat att vålla missförstånd
med främmande makt. Det leder slutligen fram till ett rent godtycke. Ty
märk väl, det finns ingen möjlighet för någon, inte ens om vi hade ett helt ämbetsverk,
att följa hela den väldiga svenska dags- och veckopressen och i detalj
dra fram allt som i konsekvens med de principer man slagit in på måste indragas.
Utan vi uppleva det egendomliga förhållandet, att några skrifter dras
in, medan andra, som sagt samma eller kanske ännu värre saker — örn man
nu skall tala om »värre» saker i detta sammanhang — gå fria. Detta är icke
något rättstillstånd. Det är ett go dty c kl i gil et,s tillstånd, mot vilket svensk lag
alltid har reagerat. Detta kan icke vara någonting, som vi i längden kunna
finna vara tjänligt för vårt land.

Det finns också en annan sak att ta hänsyn till. Man drar in skrifter, men
den utredning, som vi låtit företaga i konstitutionsutskottet, visar att denna indragning
är ganska ensidig. Den riktar sig företrädesvis emot den ena parten
i världskampen, men inte mot den andra. Jag vill inte göra det, herr talman,
men jag skulle kunna fylla kammarens protokoll med citat över huru icke indragna
tidningar presterat skildringar ifråga örn grymheter i andra länder,
som vida övergå de skildringar, som blivit föremål för indragning.

Allt detta tillsammans gör att riksdagen för sitt eget anseendes skull icke
längre kan låta detta tillstånd pågå. Det är inte riksdagen värdigt. Jag förstår
fullständigt justitieministerns och utrikesministerns svårigheter, och jag
är beredd att ursäkta mycket av det som sker. Jag vill inte på något sätt lägga
flera bördor på deras axlar än vad de redan ha att bära. Men man måste ju
hålla på rätten och på likheten inför lagen, man måste ju hålla på ordning
och inte låta det rena godtycket florera. Det går inte an, mina herrar, och jag
kan försäkra att denna tids riksdagar komma att framstå i en egendomlig dager
för eftervärlden, emedan de låtit allt detta passera. Det är faktiskt ett
förnedringstillstånd för vår tryckfrihet, som vi nu leva under, och vi kunna
icke låta detta fortgå.

Nu invänder man, och det argumentet måste jag till slut också yttra några
ord örn. Men tidningsmännen skola väl icke ha större privilegier än andra?
När alla andra få nöja sig med indragningar på skilda områden och utsättas
för lidanden på grund av kriget, så får väl också tidningsmännen, rätta sig
därefter! Javäl, men jag tror inte att det finns en publicist eller en journalist
i flertalet indragna tidningar, som inte ålägger sig den mest noggranna kontroll.
Och man kan väl inte begära att en publicist skall undertrycka sanningen
emot sitt samvete. Vi kunna ju ta t., ex. de sakligt lugna redogörelserna för
tortyren i Norge — skulle vi inte få påtala detta, skulle vi ju undertrycka sanningen.
Tänk er att det hade varit ett sådant tillstånd, som nu råder i vårt
land, i England och Amerika och andra länder under slaveriets tid, så att ingen
hade fått skriva örn de grymheter som begingos mot slavarna. Då hade vi
kanske haft slaveriet kvar ännu i dag. Man kan inte åstadkomma en ändring
i ett missförhållande, örn man inte får påvisa de faktiska förhållandena, själva

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Om viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
sanningen. Och, mina herrar, sanningen går i längden inte att undertrycka.
Den slår sig fram. Och det är aldrig någon ära att ha stått sanningen emot.

Därför är det icke publicisterna som begära en undantagsställning, utan det
är statsmakterna som för journalisternas del begära en undantagsställning i
lagen.

Egendomligt är också att det inte finns några hinder att offentligen säga
allt det som blir indraget när det kommer i tryck. Örn herrarna hade hört det
tal, som biskopen i Strängnäs stift den 17 maj höll örn förhållandena i Norge,
eller många andra framstående kulturpersonligheters i vårt land anföranden,
så skulle ni inte endast ha blivit upprörda över förhållandena i Norge utan
också tänkt: Detta måste ju ändå komma till allmän kännedom! Men så snart
det kommes i tryck, ingriper en osynlig hand; då får sanningen inte längre
komma till tals.

Vidare förhåller det sig ju så, att justitieministern och regeringen, även örn
man reformerar eller tar bort 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen, ingalunda
därigenom berövas något behövligt vapen vid sidan av åtalsvägen, ty de lia
i alla fall 5 § 13 mom. till sitt förfogande. Så snart därför en utländsk legation
skulle finna att någonting föreligger, som verkligen åstadkommit missförstånd,
kan regeringen ingripa, men på ett reglerat sätt och inte på nuvarande
godtyckliga sätt. Men 5 § 13 mom. har fallit i glömska, medan 3 § 9
morn., som säger samma sak men som är mera kautschukartad, alltmer kommit
att blomstra.

Allt detta gör, mina herrar, att jag icke hyser den minsta tveksamhet om att
riksdagen, när detta krig är över och det nu rådande tillståndet är förbi, kommer
att enhälligt skrida till en revision av dessa paragrafer för att åstadkomma
en ändring. Det synes mig dock att man skulle kunna ta ett initiativ redan
nu. Ty en ändring i grundlagen kan inte genomföras förrän efter nya val,
och därmed blir frågan lagd på lång sikt. Varför skulle då riksdagen inte
redan nu kunna besluta att begära en utredning — det är ju inte mer som här
kräves?

Herr talman! Jag skall inte vidare fördjupa mig i frågan — jag har kanske
redan varit för långrandig. Men saken är av den stora vikt, att jag velat framföra
min mening. Jag har till slut endast ett formellt yrkande att framställa
utöver bifall till motionen. Min reservation utmynnar i en anhållan örn »skyndsam
utredning av frågan om revision av 3 § 9 mom. och den närliggande 5 §
13 mom. tryckfrihetsförordningen». Jag hör nu av herr talmannen, att eftersom
motionen endast omfattade 3 § 9 mom. kan man inte i klämmen ta med 5 §
13 morn., fastän den logiskt sammanhänger med 3: 9. Jag skall sålunda be
att få yrka bifall till reservationen med den ändringen, att orden »och den
närliggande 5 § 13 mom.» måtte utgå.

Herr Källman: Herr talman! Jag är alldeles övertygad om, att tryckfriheten
inte kan ha något som helst gagn av att man upprepar tryckfrihetsdebatterna
då och då här i kammaren. Konstitutionsutskottet har mycket noga
och omsorgsfullt prövat den motion, varom de båda motionärerna yttrat sig,
och kommit till den nästan enhälliga uppfattningen, att riksdagen i år inte
bör företaga någon som helst åtgärd, inte ens avlåta en skrivelse till Kungl.
Maj:t. Jag skall inte alls inlåta mig på en tryckfrihetsdebatt, då jag är övertygad
örn att allt vad motionärerna nu anfört redan yttrats i sammanhang med
debatten örn herr Sam Larssons interpellation, och vad vi skulle kunna anföra
från vår sida sades också vid detta tillfälle.

Följaktligen avböjer jag vidare överläggning i ärendet och ber endast, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Om viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)

Herr Brandt: Herr talman! Eftersom jag råkade komma upp först i debatten,
framställde jag ett yrkande om bifall till reservationen oförändrad. Jag
ber nu endast att få återtaga detta yrkande och instämma i herr Fredrik
Ströms.

Herr Schlyter: Herr talman! Det förefaller uppenbart att huvudanledningen
till de talrika konfiskationerna utan rättegång är att det nuvarande jur5rsystemet
i tryckfrihetsmål fungerar så otillfredsställande. Enligt det förslag
till ny rättegångsbalk, som framlagts för riksdagen i år, är det meningen, att
även i rådhusrätterna skola kunna insättas lekmannarepresentanter i en nämnd,
som skall fungera i de grövre brottmålen. När rådhusrätterna få denna sammansättning,
frågar man sig, örn inte de allmänna domstolarna möjligen skulle
kunna duga som domstolar även i mål mot utgivare av tryckta skrifter. Jag
räknar med möjligheten att det måhända skulle behövas någon jämkning ifråga
örn omröstningsbestämmelserna, ifall man till domstolar med nämnd skulle
förlägga prövningen av tryckfrihetsmål, men det må ju vara en sak, som
kan bli föremål för utredning.

Vad alla böra kunna vara ense örn synes mig vara, att den nuvarande rättskipningen
i tryckfrihetsmål är till ytterlighet otillfredsställande. Det är en
ren slump eller ett rent lotteri, huruvida lagen enligt sitt syfte kommer att
tillämpas på mål av denna beskaffenhet. Jag nödgas också medgiva att den
process, som infördes i tryckfrihetsmål efter förebilden av den väntade rättegången
med dess koncentration och muntliga handläggning, ofta har blivit en
ren parodi. Jag åhörde själv häromdagen en handläggning av ett tryckfrihetsmål
vid en rådhusrätt, örn vilken jag inte tvekar att använda denna beteckning.

Jag skulle därför vilja hemställa till konstitutionsutskottets övervägande,
örn det inte skulle vara skäl att i stället slå in på den linjen, att man toge
bort juryn i tryckfrihetsmål och litade på våra allmänna domstolar även vid
behandlingen av denna art av brottmål.

Häri instämde herr Siljeström.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Här fälldes nyss ett uttalande av en
ledamot av konstitutionsutskottet, av vilket syntes framgå att man inom konstitutionsutskottet
hade den uppfattningen, att tryckfrihetsdebatter över huvud
vore ett ofog, som borde beivras. Jag har svårt att dela denna mening.
Jag kan icke finna något lämpligare tillfälle att debattera tryckfriheten än
när ett förslag örn ändring av tryckfrihetsförordningen föreligger. Emellertid
skyndar jag mig genast att tillägga, att det inte är min mening att nu inlåta
mig på någon tryckfrihetsdebatt. Huru livligt jag än delar motionärernas allmänna
uppfattning, måste jag likväl som min mening uttala, att motionen måhända
gått händelserna något i förväg. Jag tror inte på möjligheten att nu
åstadkomma en ändring i den riktning, som motionärerna begärt. Konfiskationerna
ha ju blivit en prestigefråga för regeringen, och innan detta olyckliga
läge avvecklats, tror jag inte det är mycket lönt att lägga fram förslag örn
ändringar i hithörande paragrafer. Jag tvivlar icke alls på att motionärerna
komma att få rätt, men jag tror inte att de komma att få rätt just nu.

Som jag ser saken, är den angelägnaste uppgiften att man kommer fram
till en avveckling av nuvarande praxis på detta område och att man sedan
ser till att denna praxis inte tillätes återuppstå. När tiderna blivit lugnare och
vi kunna se mera kallt och objektivt på krigsårens många förvecklingar, tror
jag nog att riksdagen skall komma till insikt om, att här ifrågavarande para -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Örn viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
grader äro en skadlig utväxt på våra grundlagar. De höra hemma i en helt
annan värld än den nuvarande. De höra samman med kabinetts diplomatien och
kabinettspolitiken sådan den koni till uttryck på 1700-talet, men ingalunda
med den praxis som bör vara gällande i ett demokratiskt samhälle.

Jag begärde ordet närmast för att framställa två önskemål beträffande
tillämpningen av hithörande bestämmelser i grundlagarna. Det ena önskemålet
är att Kungl. Majit icke måtte presumera några missförstånd med
främmande makt. Jag tvivlar icke på att både utrikesministern och justitieministern
äro utrustade med god intuition i politiska ting, men jag tvivlar
dock mycket på, att de äro i stånd att avgöra, när ett missförstånd med främmande
makt skall yppa sig med anledning av ett uttalande i pressen. Därför
skulle jag som sagt vilja framställa det önskemålet, att man inte skall fortsätta
att gå främmande länders klagomål i förväg och förutsätta att det skall
uppstå missförstånd. Vi veta, att sådan presumtion kommit till användning i
åtskilliga fall, men jag måste som min mening uttala, att ett sådant förfarande
står i mycket dålig överensstämmelse med grundlagens ordalydelse.

Mitt andra önskemål är att justitieministern måtte utnyttja sin nyförvärvade
rättighet att lägga provisorisk kvarstad på skrifter först sedan han rådfört
sig med statsrådets övriga ledamöter och alltså föredragit saken i allmän
beredning. När grundlagsparagrafen förra året ändrades därhän, att justitieministern
fick dylik rättighet, uttalades här i kammaren av flera ledamöter
— åtminstone var det två — farhågor för att förfarandet i framtiden icke
skulle bli underkastat den kontroll, som var nödig och önskvärd. Härpå svarade
justitieministern med att hänvisa till att det dock fanns någonting som
kallades allmän beredning och att dessa ärenden självfallet — man tyckte sig
åtminstone kunna utläsa detta mellan raderna — där skulle föredragas. På
sista tiden ha emellertid vid olika tillfällen skrifter belagts med kvarstad
i sådan ordning, att det alldeles tydligt framgår att ärendet icke föredragits
i allmän beredning. Jag tillåter mig sålunda, herr talman, att såsom ett andra
önskemål framställa, att en ändring av denna praxis måtte med det snaraste
komma till stånd.

I övrigt ber jag få uttala min tillfredsställelse med det försiktiga sätt, på
vilket konstitutionsutskottet uttalat sig i denna angelägenhet. Konstitutionsutskottet
ställer hela saken på framtiden, och det är, såvitt jag förstår, ett
riktigt förfarande. Jag hade som jag redan antytt helst önskat att denna
fråga fått ligga till sig till ett lämpligare tillfälle.

Herr Linderot: Herr talman! Inte heller jag har begärt ordet för att taga
upp någon allmän diskussion örn tryckfriheten här i landet. Men det är en synpunkt,
som inte förts fram i debatten, som jag nu skulle vilja framlägga, och
det är, att den praxis, som regeringen tillämpar ifråga örn konfiskation utan
rättegång, ställer regeringen själv i en synnerligen obehaglig position gentemot
främmande makter och deras representationer här i Stockholm. Jag
måste tillstå att det förvånar mig att regeringen varit så angelägen att inför
främmande makters representanter demonstrera, att den känner sig direkt
ansvarig för varje liten skrift, som kommer ut i detta land, och dessutom
känner sig förpliktad att presumera vad en skrift möjligen skall kunna medföra
för verkningar. Jag kan inte begripa annat än att regeringen därigenom
ställt sig själv i en ofördelaktig position. Regeringen skulle gentemot främmande
representationer här i Stockholm ha kunnat stå i en betydligt behagligare
ställning, örn den inte genomfört denna praxis.

Jag begärde sålunda ordet huvudsakligast för att uttala denna min för Första

kammarens protokoll 19Jf2 Nr SO. 2

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Örn viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
våning. Jag har tidigare i kammaren givit uttryck för samma tankar, och
jag är fortfarande lika oförstående inför detta faktum, att regeringen skapat
svårigheter åt sig själv. I övrigt hade jag också tänkt yttra mig örn en annan
sak, men i det fallet är jag förekommen av herr Knut Petersson. Jag anser att
i någon form borde riksdagen ge uttryck för sin mening, örn det nu finns
någon möjlighet därtill, att lagens bokstav skall följas. Det har också herr
Fredrik Ström påtalat. Jag kan inte förstå, varför regeringen även i detta
fall skall utöka sina svårigheter, som säkerligen äro ganska tunga ändå under
nuvarande krigstid. Det är nog inte så lätt att vara regering för närvarande!
Varför skall man då utöka dessa svårigheter genom att inte följa lagens bokstav,
någonting som i detta fall borde vara ganska självklart? Den ståndpunkt,
som justitieministern intagit när det gäller presumtion att missförstånd möjligen
kan komma att yppa sig, är för regeringen ytterst obehaglig. Men den
är framförallt obehaglig för tryckfrihetens vårdande här i landet; ja, tryckfriheten
blir ju på detta sätt ganska illusorisk.

Jag skall draga fram en enda synpunkt till, herr talman, och det är i polemik
mot herr Ström. Herr Ström kände sig alldeles övertygad om, att riksdagen
enhälligt skulle ändra 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen, så snart kriget
är slut. Jag vill säga till herr Ström, att optimism ju alltid är bra, men jag
skulle vilja varna herr Ström och liktänkande för en alltför stor optimism.
Har man i åratal genomfört en praxis i en rättsfråga, så upphävs den sannerligen
inte så där automatiskt. Och det är vidare inte alls på det sättet, herr
Ström, att första kammarens ledamöter ha godtagit nuvarande praxis mot sin
vilja på grund av något tvångsläge. Utan här finnas åtskilliga ledamöter,
kanske majoriteten, som anse att denna rättsordning är synnerligen bra och
passar alldeles utmärkt på den svenska tryckfriheten. Man skall sålunda inte
vara alltför optimistisk beträffande framtida förhållanden, sedan man i åratal
tolererat ett enligt min mening oefterrättligt tillstånd. Det är för närvarande
endast i utrikespolitiska ting, som denna praxis ifråga örn tryckfriheten tilllämpas
av regeringen. Men jag undrar, herr Ström, örn det inte kan tänkas att
en justitieminister i framtiden finner det synnerligen behagligt att också ifråga
örn inrikespolitiska ting använda samma praxis och som därför, när kriget är
slut, av inrikespolitiska skäl fortsätter på den inslagna vägen. Det kan tänkas
att samma praxis, utan att någon lagändring behöver företagas, på ett eller
annat sätt kommer att kunna tillämpas även i inrikespolitiska frågor.

Herr talman! Det var endast dessa små kommentarer till debatten jag hade
att göra. Och jag upprepar vad jag från början yttrade, att det på mig verkar
förvånande, att regeringen själv vill upprätthålla denna praxis.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Ström, Fredrik, att kammaren
skulle bifalla den vid utlåtandet avgivna reservationen med den ändring, att
orden »och den närliggande 5 § 13 mom.» utelämnades.

Därefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion om förande av protokoll vid sammanträde, som enligt
§ 56 riksdagsordningen hålles inom lyckta dörrar, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 121, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande av viss anslagspost
i den för länsstyrelserna fastställda avlöningsstaten, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till länsstyrelserna.

Punkten 1.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 220 därom framlagda
förslag hade utskottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte
_ a) godkänna under punkten införd avlöningsstat för länsstyrelserna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

b) till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 8,637,000 kronor.

I motiveringen hade utskottet gjort vissa uttalanden i fråga örn lönegradsplaceringen
för landskanslister och landskontorister, därvid utskottet förklarat
sig förutsätta, att förslag i detta ämne komme att föreläggas 1943 års
riksdag.

Herr Linnér: Herr talman! Under denna punkt har statsutskottet gjort ett
uttalande, som slutar med att statsutskottet förutsätter, att förslag beträffande
^löneförbättring för landskanslister och landskontoriser skall föreläggas
1943 års riksdag. Detta uttalande är i hög grad glädjande. En granskning
av dessa befattningshavares löneställning är synnerligen påkallad.

Emellertid är det också några andra befattningshavare vid länsstyrelserna,
som befinna sig i en jämförlig situation — jag tänker då på befattningshavarna
i graden länsnotarier och länsbokhållare. Även bland dem finns det
mångå, som ha en mycket lång tjänstetid, men som ha synnerligen små utsikter
till befordran. Den senaste organisationen av länsstyrelserna kom att
få den formen att man ökade befattningshavareantalet i vissa lägre grader
men icke i . länsstyrelsernas högre grader, och därigenom ha befordringsutsiktema
blivit synnerligen knappa. Det kan inte vara gynnsamt ur statens
synpunkt, att dessa befattningshavare under ett trettiotal år eller till pensionsåldern
fa tjänstgöra utan någon utsikt till annan tjänsteställning än den de
ha uppnått under de första nio åren av sin ordinarie tjänstgöring blott med
löneförhöjning inom samma lönegrad. Jag tror därför att det blir lika nödvändigt
som beträffande landskanslisterna och landskontoristerna att ta upp till
övervägande även frågan om dessa befattningshavares löneställning.

Jag har, herr talman, velat rikta uppmärksamheten pa denna fråga, och jag
hoppas att även den kan bli föremål för undersökning i samband med det
övervägande, som statsutskottet här har förutsatt.

I detta anförande instämde herr Franson.

Herr Sundberg: Herr talman! Sedan propositionen nr 220 angående avlöningsstat
för länsstyrelserna överlämnats till riksdagen, inträffade det att en
i anslutning till denna proposition avfattad motion, undertecknad av mig och
flera andra riksdagsmän ur olika partier, av misstag icke kom att ingivas inom
behörig tid. Motionen avsåg landskanslisternas och landskontoristernas lönegradsplaeenng.

Frågan örn dessa tjänstemäns lönegradsplacering har varit aktuell sedan så
lang tid tillbaka som år 1923. Placeringen av tjänstemännen i fråga i 15 :e

Äng. lönegradsplaceringen
för
landskanslister
och landskontorister

m. m.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. Hmeg radsplacering en för landskanslister och landskontorister m. m.

(Forts.)

lönegraden har av samtliga länsstyrelser betecknats såsom för låg. 1924 ars
landsstatssakkunniga och 1935 års länsstyrelseutredning vore av samma uppfattning.
Frågans avgörande har dock uppskjutits, bland annat i avvaktan
på landsfiskalsomorganisationen och uppbördsreformen.

Vid 1937 års riksdags behandling av denna lönegradsplaceringsfråga yttrade.
bland annat, socialminister Möller, att han hade en känsla av att landskanslister
och landskontorister blivit orättvist behandlade, men han förklarade,
att frågan för det dåvarande av angivna skäl icke kunde upptagas till behandling.
Statsutskottet uttalade i sitt utlåtande vid detta tillfälle, att det beklagade,
att lönefrågan icke kunnat upptagas till prövning, och ifrågasatte,
huruvida icke vid avsevärt uppskov med frågans lösning de äldre befattningshavarna
borde beredas tillfällig löneförstärkning. Detta blev också riksdagens
beslut.

Nu avsåg den motion, som till följd av det nyssnämnda misstaget i fråga om
motionstidens utgång icke blev avgiven, att försöka kommo fram till en lösning
i denna fråga på så sätt att en tillfällig löneförstärkning bereddes dessa
landskontorister och landskanslister genom uppflyttning en löneklass, vilket
i E-ort skulle hava inneburit en höjning av grundlönen med 251 kronor per år,
alltså en mycket måttfull begäran.

Såsom framgår av statsutskottets uttalande, har emellertid föreningen Sveriges
landskanslister och landskontorister fått tillfälle att inför utskottet
framföra sina bekymmer. Det är med stor tillfredsställelse man tar del av
statsutskottets föreliggande utlåtande. De fakta, som utskottet anför, ge en
bild av den lidandets väg som en liten, men lojal ämbetsmannakår i detta
land kan få vandra. Men att kåren är liten och lojal bör dock icke hindra
statsmakterna att låta den vederfaras rättvisa. Efter det koncisa och bestämda
uttalande, som statsutskottet nu gör, när det säger: »Med anslutning till
detta uttalande förutsätter utskottet, att förslag i ämnet förelägges 1943
års riksdag», vill man hoppas, att sådan rättvisa äntligen skall skipas. Örn det
dessutom, såsom herr Linnér har framhållit, inom samma kår finns andra
grupper befattningshavare, som äro lika illa ställda som dessa landskanslister
och landskontorister, vill man hoppas att rättvisa även skall vederfaras dem,
blott inte denna nya fas ytterligare fördröjer lösningen av den nu debatterade
f lågan.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande att framställa än om bifall till
utskottets förslag.

I herr Sundbergs yttrande instämde herr Wagnsson.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna_ 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kostnader för årlig taxering; och

nr 124, i anledning av Kungl, Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till riksförsäkringsanstalten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 125, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 221, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
1 april 1942, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

dels godkänna av departementschefen förordade grunder för utlämnande av
tilläggslån för stödjande av viss bostadsbyggnadsverksamhet;

dels ock under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd, anvisa
ej mindre å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till Tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag av
10,000,000 kronor

än även å riksstaten för budgetåret 1942/43

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag
av 25,000,000 kronor; och

2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag
av 15,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen:

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(I: 227) av herr I. Persson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 308)
av herr A. Pettersson i Dahl m. fl., vari hemställts, att riksdagen med avseende
å de i propositionen nr 221 föreslagna grunderna för subventionering av egnahemsbyggande
måtte besluta, att beviljande av tilläggslån till egnahem skulle
ankomma på egnahemsnämnderna under egnahemsstyrelsens ledning;

dels en inom första kammaren av herr E. A. Lindblom m. fl. väckt motion
(I: 228), vari hemställts,

att riksdagen måtte för avhjälpande av den tillfälliga krissituationen på
byggnadsområdet bevilja anslag med följande begränsade belopp, nämligen
å tilläggsstat II för 1941/42 till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor och
å riksstaten för 1942/43

1) till Tertiärlån ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor;

2) till Tilläggslån ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor;

samt att de synpunkter, som i motionen kommit till uttryck, måtte vinna
beaktande vid riksdagens behandling av förevarande proposition;

dels en inom andra kammaren av herrar J. Ericsson i Kinna och A. Andersson
i Tungelsta väckt motion (11:307), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts proposition nr 221, att statliga tilläggslån
skulle kunna tilldelas även de låntagare, vilka erhölle statliga bostadsegnahemslån,
samt att riksdagen måtte besluta, att av den äskade anslagssumman
för tilläggslån ett belopp av 1.5 miljoner kronor skulle ställas lill egnahemsstyrelsens
förfogande för detta ändamål;

dels en inom andra kammaren av herr O. Carlström m. fl. väckt motion
(II: 312), vari hemställts,

Äng. åtgärder
för bostadsproduktionens

främjande
m. m.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag
av 10,000,000 kronor;

2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag
av 10,000,000 kronor; samt

att de synpunkter, som i motionen kommit till uttryck, måtte vinna beaktande
vid förevarande propositions behandling;

dels ock tre inom andra kammaren av herr S. Tersson i Stockholm m. fl.
väckta motioner (11:313—315), vari hemställts,

i motionen II: 313, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn skyndsamt utarbetande av förslag till lag, som ålade kommunerna skyldighet
att sörja för bostadsbyggandet, så att -— inom ramen av de möjligheter de
reala resurserna medgåve ■— marknaden försåges med ett tillräckligt antal bostadslägenheter; i

motionen II: 314, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
skyndsam utredning av de omständigheter, som föranledde de stora prisstegringarna
på byggnadsmaterial, och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt
den roll, som sammanslutningarna mellan leverantörer, distributörer och entreprenörer
samt kartellbildningarna inom byggnads- och byggnadsämnesindustrien
spelade vid fördyringarna, samt även åt i vad mån staten bidroge till
dessa genom de höjda järnvägstaxorna och slopade fraktrabatterna och genom
uttagandet av omsättningsskatt samt att förslag på grundval därav måtte föreläggas
innevarande års riksdag; samt

i motionen 11:315, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
örn förslag till beredskapslag, avsedd att vid behov möjliggöra bostadsransonering.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag godkänna i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 1 april 1942 förordade ändrade grunder för tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 227, II: 307 och
II: 308 godkänna de grunder för utlämnande av tilläggslån för stödjande av
viss bostadsbyggnadsverksamhet, vilka utskottet i utlåtandet förordat;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 228
och II: 312 å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd såsom reservationsanslag
anvisa

a) å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till Tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet 10,000,000 kronor;

b) å riksstaten för budgetåret 1942/43

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet 25,000,000 kronor;

2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet 15,000,000 kronor;

B. att motionerna I: 227, II: 307, II: 308 i den mån de ej behandlats under
II samt motionerna II: 313—315 icke måtte vinna riksdagens bifall.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard
Johansson, Bernhard Nilsson, Heiding, Carlström, von Heland, Holmbäck,
Persson i Falla, Andersson i Södergård, Åqvist, Staxäng och Pettersson i Dahl
ansett, att utskottets motivering bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade. Den av reservanterna förordade motiveringen skilde sig från utskottets
motivering därutinnan, att på angiven plats införts ett nytt stycke av följande
lydelse:

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)

»I anslutning till den ståndpunkt riksdagen intagit föregående år finner utskottet
angeläget vara att för att byggnadsverksamheten skall kunna med stöd
från det allmänna igångsättas och bedrivas förhållandena på denna del av
arbetsmarknaden äro så ordnade, att förekommande olägenheter i fråga örn
ackordspriser och byggnadskostnadernas höjd så långt som möjligt bliva undanröjda.
»

Herr von Heland: Herr talman! Från jordbrukarhåll måste man givetvis
i nuvarande läge ställa sig ytterst betänksam mot ytterligare subvention annat
än i undantagsfall åt bostadsbyggande i städerna. Enbart vad som framhålles
i propositionen synes mig böra bringa även städernas representanter till allvarlig
eftertanke i nuvarande läge. Industrikommissionen är sålunda ytterst
pessimistisk beträffande materialtillgången, trots att man räknar med oförändrad
tillgång på kol. Förutsättningen för tryggad tillgång av armeringsjärn
och balkar är sålunda dels att en ej obetydlig import kan påräknas, dels
att de svenska järnbrukens produktion kan hållas uppe.

Vi riksdagsmän borde nu veta, att importmöjligheterna avsevärt försämrats
och att kolsituationen blir dålig för framtiden. Vidare framhålles i propositionen:
»Beträffande ett antal järnvaror är tillgången knapp; i fråga örn vissa
artiklar är det nuvarande försörjningsläget närmast att anse som kritiskt.
Speciellt gäller detta gjutna rör, framför allt s. k. normalrör, samt tunnplåt.»

Beträffande transportförmågan anför propositionen, att vad »angår den
tillgängliga transportkapaciteten synes denna — jämte knappheten på vissa
järnvaror — vara den för ett ökat bostadsbyggande starkast begränsande faktorn».
Beträffande användningen av lastbilar är trafikkommissionen ytterst
restriktiv i syfte att spara sådana särskilt svåråtkomliga förnödenheter som
smörjoljor och ringgummi. Enligt vad kommissionen medelat »torde, till följd
av den alltmer kännbara bristen på lastbils däck, under våren och sommaren
1942 en minskning i tilldelningen härav bli nödvändig», varvid kan befaras
en väsentlig nedgång av lastbilarnas antal.

Även tillgången på arbetskraft är enligt redovisningen i propositionen synnerligen
knapp. Enligt socialministerns uppfattning kan arbetskraft för städernas
bostadsbyggande erhållas genom inskränkning i eller uppskjutande av
byggnadsverksamhet av lägre angelägenhetsgrad. Skulle jämväl denna arbetskraft
uppsugas utan att en lösning av förevarande problem erhålles, får man
enligt statsrådets förmenande överväga en omfördelning av den byggnadsarbetskraft,
som överförts till ur folkförsörjningssynpunkt mindre betydelsefulla
verksamhetsgrenar.

Det talas ideligen örn att nu måste det vara samförstånd i regering och
riksdag. Jag känner mig dock pliktig, även om det betyder föga under nuvarande
sammansättning av riksdagen, att i riksdagens protokoll få antecknat,
att jag reagerar mot statsmakternas ringa hänsynstagande till landsbygdens
intressen även när det gäller byggnadsfrågan.

Ingen kan väl jäva, att landsbygdsbefolkningens bostäder lia den sämsta
standarden och att jordbrukarnas ekonomibyggnader på grund av välkända
ekonomiska förhållanden under gångna årtionden ej kunnat erforderligt underhållas.
B.yggnadsbehovet är alltså störst på landsbygden och av ofantlig dimension.
Regeringen har dock uppskjutit och ännu ej ordnat upp landsbygdens
byggnadsproblem. Och hurudana äro framtidsutsikterna? Nu skall tydligen
materialtillgången bottenskrapas för byggen i städerna! Man kan vidare vänta
sig, att lastbilsparkens dirigering till dessa byggen medför, att jordbrukarnas
livsmedelstransporter kringskäras med ytterligare svårigheter för jordbrukarna,
förvärrade på grund av bristen på arbetsfolk och hästar.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande rn. m. (Forts.)

Enligt statsrådets egna uppgifter skall arbetskraften åter dragas in till städerna.
Mindre viktiga byggen, tydligen jordbrukarnas, skola uppskjutas, och
d^n arbetskraft, som dirigerats ut till jordbruk, skogsbruk och torvupptagning,
skall tillbaka till städerna. Jordbrukarna skola däremot i samförståndets tecken
frambringa livsmedel och bränsle utan arbetskraft samt till priser, som sannerligen
icke äro lockande, och under en social omvårdnad, som åtminstone
jordbrukarna anse icke rättvist avvägd. Man kan sålunda ha olika uppfattning
örn huruvida statsmakterna avväga samhällets förmåner på ett rättvist sätt,
och just för samhället är den förda politiken minst sagt betänklig.

Att statsmakterna ena minuten genom arbetsmarknadskommissionen och
med kostnad av ett tiotal miljoner kronor omskolar och dirigerar ut arbetskraften
till livsviktiga arbeten på landsbygden och andra minuten genom statssubvention
driver tillbaka den till städerna, är givetvis icke riskabelt för hela
samhället, men förhållandet är dock anmärkningsvärt. Däremot måste den
byggnadspolitik, som bedrives, vara synnerligen riskfylld för hela landet ur
befolkningspolitisk synpunkt. Alldeles särskilt i tider som dessa och med de
aspekter på framtiden, som skönjas, måste en fortsatt flykt från den redan
betänkligt avfolkade landsbygden vara synnerligen olycklig.

Att märka är, att även under koalitionsregeringen 1936—1939 fortsatte
flykten från landsbygden med cirka 30,000 människor per år eller ungefär 0.5
procent av landsbygdens folkmängd.

Örn samhället nu fortsätter att lämna bättre förmåner åt städernas invånare,
kan denna tendens omöjligen stoppas. Kunna vi verkligen hoppas att efter
detta väldskrig åter få lysande tider med en ofantlig industriexport? I så
fall skulle ur folkförsörjningssynpunkt flykten från landsbygden måhända ej
försätta oss i en svår situation. Jag tror dock för min del på en för oss ogynnsam
utveckling av världshandeln. Faran för denna flykt kvarstår vad det
gäller befolkningsminskningen. De, som i likhet med mig anse, att nativitetsproblemets
lyckliga lösning främst är beroende av landsbygdsbefolkningen —
på landet vill man ännu ha barn — inse också, att en avfolkning av landsbygden
även är en fråga örn liv och död för hela den svenska nationen.

Ur de synpunkter jag här klarlagt torde framgå, att jag helt ogillar det
sätt, varpå man löser hela landets byggnadsfråga. Jag inser emellertid också,
och det vill jag särskilt påpeka, att det finns vissa bostadsförhållanden, som
måste föranleda åtgärder, exempelvis där man fått nya militärförläggningar
och industrier. Av denna anledning har jag nöjt mig med att följa övriga reservanter
i utskottet, som anse, att, innan subvention beviljas, arbetsförhållandena
och byggnadskostnadsproblemen måste ordnas. Aven om detta bör en del
anföras, men jag är övertygad om att andra reservanter säkerligen komma att
därvidlag framhålla tillräckligt med synpunkter. Jag tycker för övrigt också,
att det redan har ordats så mycket örn denna sak att mera ej behöver sägas.
Det var ju med stort intresse som kammaren exempelvis för någon tid sedan
lyssnade till vad riksdagsman Andersson i Bussjö påpekade vid arrendeegnahemsdebatten,
då han lämnade mycket märkliga uppgifter just i den frågan,
och jag förmodar, att riksdagsman Andersson även i dagens debatt är beredd
att belysa den ytterligare, örn så skulle erfordras, för att motivera den ståndpunkt,
som reservanterna ha tagit till denna byggnadsfråga.

Jag inskränker mig därför, herr talman, nu till att endast yrka bifall till
reservationen.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! I här föreliggande utlåtande har statsutskottet
hemställt, att riksdagen i alla delar måtte antaga Kungl. Maj :ts prosition
nr 221, och därvid understrukit departementschefens uppfattning i fråga

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
örn omfattningen och inriktningen av den bostadsproduktion, som i det så uppkomna
läget bör eftersträvas för innevarande år.

Utskottet anser alltså, att en total produktion, motsvarande ungefär hälften
av 1939 års bostadsbyggnadsvolym, bör planeras under detta år och att endast
brister i de reala resurserna böra få föranleda uppskov med fullföljande av
detta produktionsprogram. Utskottet understryker angelägenheten av att produktionen
av lägenheter, lämpliga för större familjer, icke tränges tillbaka.
Vidare anföres, att den under 1941 inträdda byggnadskostnadsstegringen har
varit en av de främsta orsakerna till att de vid fjolårets riksdag beslutade åtgärderna
icke givit avsett resultat. Såsom departementschefen bar framhållit,
ha fyra femtedelar av kostnadsstegringen beräknats belöpa på materialfördyringen
och endast en tolftedel på de höjda arbetskostnaderna.

Numera äro samtliga byggnadsmaterial av vikt föremål för prisövervakning,
och departementschefen har framhållit, att garanti därmed skapats mot andra
prisstegringar än sådana som nödvändiggöras av inträdande kostnadsfördyringar.
Några mera väsentliga ytterligare kostnadsstegringar ha ansetts knappast
behöva befaras. Den av priskontrollnämnden i början av dess verksamhet
tillämpade metoden, att endast beakta efter krigsutbrottet inträffade kostnadsstegringar,
har i vissa fall ersatts av en grundlig granskning av samtliga
tillverkningskostnader. Utskottet förutsätter, att en ytterligare skärpning av
kontrollen i denna riktning genomföres.

Angående fördelningen mellan staten och kommunerna av ansvaret för bostadsförsörjningen,
anser utskottet i likhet med departementschefen, att statens
uppgift knappast kan vara någon annan än att taga huvudparten av ansvaret
för att de allmänna ekonomiska förutsättningarna för bostadsproduktionen
åvägabringas, medan ansvaret för initiativen till konkreta åtgärder ute
i orterna i sista band bör bäras av kommunerna. Man förväntar att kommunerna
utan statligt tvång komma att vidtaga de åtgärder, som sålunda böra
ankomma på dem.

Efter dessa uttalanden hade man förväntat att statsutskottet enhälligt borde
ha tillstyrkt samlingsregeringens proposition. Men så blev ingalunda fallet.

Utskottets elva borgerliga ledamöter ha reserverat sig och rikta främst en
stöt mot byggnadsarbetarnas ackordspriser. Om den saken pågår för närvarande
undersökning. Detta ständiga gnat på byggnadsarbetarna ha särskilt
bondeförbundarna svårt att komma ifrån, och nu ha de fått hjälp av de andra
borgerliga partiernas ledamöter i statsutskottet. Är det plattformen för de
stundande landstingsmannavalen, man nu gemensamt håller på att bygga upp?

Jag skall inte uppehålla mig vid frågan om byggnadsarbetarnas löner i allmänhet,
ty det kanske finns andra ledamöter av kammaren, som vilja yttra sig
örn den saken. Men jag vill inte underlåta att, medan jag bar ordet, herr talman,
säga några ord örn en händelse, som timade i Skaraborgs län i början av
detta år.

I det nummer av tidningen Byggnadsvärlden, som är daterat den 21 februari,
berättas örn ett ladugårds- och magasinsbygge i Västergötland, som skulle
ha blivit avsevärt fördyrat genom mätningsförfarande. Ladugården: var för
40 kor och skulle uppföras i höstas som ersättning för en genom åskslag nedbrunnen
ladugård. Den hade jämte ett magasin beräknats kosta omkring 35,000
kronor. »Nu var emellertid olyckan den», refererar Byggnadsvärlden, »att gården
i fråga var belägen inom 5-kilometersrayonen från närmaste stad, vilket
fackföreningen utnyttjade så genom det bekanta utmätnings förfarandet, att
bygget fördyrades med ej mindro än omkring 15,000 kronor. Det gick till inalles
52,000 kronor, således cirka 1,300 kronor pr koplats.»

Inom byggnadsträarbetarförbundet satte man genast i gång med en under -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
sökning med ledning av de publicerade uppgifterna, och det dröjde inte många
dagar förrän man hade lokaliserat fallet och fått in mätningsinstrument som
på öret visar vad arbetarna förtjänat enligt ackordet och vad de verkligen fått.

Arbetet gällde en ladugårdsbyggnad och magasinsbyggnad, vilken gård äges
av Falköpings pastorat och utarrenderas i Luttra utanför Falköping. Ladugården
var 55 meter lång och 13 meter bred, magasinet 25 meter långt och 8 meter
brett. Samtliga arbetslöner på bygget till där anställda murare, grovarbetare
och träarbetare belöpte sig till kronor 11,569: 29. I denna summa ligger timlön,
ackordsöverskott, rörligt tillägg enligt ramavtal och även semesterersättning.
Endast byggnadsträarbetarna hade ackord, men då dessa hade det
mesta arbetet, belöpte sig det sammanlagda överskottet till kronor 3,905:42,
vilket belopp som nämnts ingår i de förut nämnda 11,569: 29.

Från byggnadsträarbetarförbundet ställer man nu frågan: hur kan bygget
bli 15,000 kronor dyrare genom »utmätningsförfarandet», när samtliga arbetslöner
endast belöpa sig till 11,569:29?

Nu meddelar emellertid förbundet, att byggmästaren vägrat betala ackordsöverskottet,
varför den verkligen utbetalda summan stannar vid kronor 7,663: 87.
Från fackförbundets sida är man beredd att styrka sina uppgifter med alla
erforderliga dokument.

Entreprenör för bygget var en byggmästare i Falköping.

Detta är endast ett fall av de många, där man sökt misstänkliggöra arbetarna
för oskäliga löner, men ett fall som ganska fort blev tillrättalagt tack vare
att ett av fackförbunden »lade alla papperen på bordet». Det är åtskilligt som
ger belägg för att frågan örn landsbygdens byggavtal är mera ett politiskt än
ett fackligt tvistefrö. Funnes god vilja hos landsbygdens arbetsgivare, så
skulle säkert klyftan mellan de två parterna på arbetsmarknaden kunna minskas.
Arbetarna ha ju icke ens krävt full kompensation för dyrtiden. Att de
måste taga hänsyn till att även på landsbygden levnadskostnaderna äro dryga,
är väl naturligt, och därvid kunna de bara hänvisa till bondeförbundarnas
attacker för att få bort dyrortsgraderingen för folkpensionerna, vilket sker under
motivering att det är lika dyrt att leva på landsbygden som i städerna,.
Vad som är sanning i ena fallet, borde väl vara det i det andra.

Jag hoppas, att kammaren ej skall »sätta käppen i hjulet» för samlingsregeringen
vid tillämpningen av bestämmelserna för främjandet av ökad bostadsproduktion
genom att bifalla reservationen.

Herr talman! Jag anhåller att med vad jag här sagt få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.

Herr Lindblom: Herr talman! Då riksdagen i fjol behandlade samma fråga
som i dag är föremål för beslut, tillät jag mig uttala tviveL örn att då föreslagna
åtgärder skulle komma att leda till åsyftat resultat, ifall man skulle
binda subventionerna vid en hyresnivå motsvarande läget år 1939. Tyvärr
ha farhågorna besannats. Nu föreligger ett nytt förslag, vilket har en
ytterligare påbyggnad ifråga örn subventioner, nämligen de så kallade tillläggslånen.
Men fortfarande är det 1939 års hyror som hägra, och man synes
mena, att det är absolut nödvändigt att fasthålla vid detta årtal som en lämpligt
utgångspunkt.

Men är det verkligen alldeles nödvändigt att vidbliva denna utgångspunkt?
Jag har jämte en del andra i motion tillåtit mig anvisa en mjukare väg, som
enligt mitt förmenande skulle ha kunnat leda till större framgång, åtminstone
vad gäller den enskilda byggnadsverksamheten. Utskottet har emellertid icke
ansett denna utväg möjlig. Man kan naturligtvis ha olika meningar örn lamp -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
ligheten av att medgiva en viss hyreshöjning för nybyggda fastigheter, men
jag tror för min del, att man överdriver faran av en sådan åtgärd.

Av utskottets uttalande på sid. 18 i betänkandet förefaller det som man
delvis missförstått innebörden av den förut omnämnda motionen. Man har
synbarligen uppfattat nedprutningen av anslagssummorna såsom ett yrkande
örn minskning i byggnadsvolymen, men framställningen gick ut på att man
skulle medgiva en viss hyreshöjning i de nybyggda husen och därigenom nedbringa
anslagsbehovet- Jag tillåter mig citera ett uttryck ur motionen, där
det heter: »En stark reduktion av den byggnadskostnad på 250 miljoner kronor
som skall subventioneras bör genomföras med hjälp av en strängare gallring
av subventionsvärdiga byggnadsföretag. Själva subventionen bör minskas genom
att en rimlig höjning av hyrorna i nya lägenheter tillåtas. På dessa vägar
bör en väsentlig nedprutning av det i propositionen begärda anslaget kunna
vinnas- I betraktande av de ständigt nya bördor, som svenska folket i det
ansträngda statsfinansiella läget måste ta på sig, kan den betydande besparingsmöjlighet
som här föreligger verkligen icke anses likgiltig. I den mån
som byggnadsverksamheten bleve räntabel skulle enskilt bostadsbyggande komma
till stånd, kanske t. o. m- utan subventioner, men i varje fall till betydligt
reducerade belopp. Skall det bli någon riktig fart på byggnationen, måste som
förut det enskilda initiativet till. Örn vi skola fortsätta på subventionsvägen
och bygga till med någon ny bestämmelse då och då, så blir detta system
ett enda stort lapptäcke till sist. Vänjer man människorna vid subventioner
på snart sagt livets alla områden, blir det säkerligen inte lätt att komma ifrån
dem. Det går lätt att uppamma understödstagareanda, men det är inte lika lätt
att sedan fostra örn till självansvar.

Såvitt jag kunnat finna synes det förnämsta skälet mot en friare hyressättning
i nybyggda hus vara den, att man hesiterar inför de risker en viss splittring
på hyresmarknaden skulle innebära. Jag rekommenderar till övervägande
örn inte denna fara överdrivits högst väsentligt. Det har tidigare varit
mycket vanligt att hyrorna legat något högre i nybyggda hus- Det förefaller
som örn man ansett detta helt naturligt, och denna företeelse torde i mycket
ringa grad ha påverkat hyressättningen i äldre hus. Teoretiskt kan man resonera
så som både utredningsmannen och departementschefen gjort i detta hänseende,
men i praktiken håller inte teorien, åtminstone inte örn byggnadsverksamheten
kommer igång, så att det finns något så när god tillgång på lägenheter.
Då reglerar hyressättningen sig själv, och dit måste vi nog komma till
sist, örn det skall bli någon reda på detta område, alltså en vanlig sund affärsverksamhet
efter de gamla prövade linjerna.

Det förefaller som örn man också skulle sväva på målet en smula vad gäller
hållfastheten i den angivna utgångspunkten, då det både i propositionen
och utskottsutlåtandet heter: »Dock skulle byggnadslånebyrån bemyndigas,
att under särskilt angivna förutsättningar vid hyresbestämningen inom viss
ort lägga till grund icke endast jämförelser med tidigare rådande förhållanden
på orten utan även jämförelser med förhållandena på andra, i vissa hänseenden
jämförliga orter.» I sådana fall skulle således en splittring på hyresmarknaden
kunna medgivas, betingad t. o. m. av hyresläget på en annan ort.
Det kanske är möjligt att undvika hyressplittring, men nog förefaller det hela
högst problematiskt.

Örn det är riktigt, att ett tilläggslån av 10 procent skulle kunna kompensera
underskottet i räntabiliteten på grund av de ökade byggnadskostnaderna.
och örn det vidare är riktigt, att 10 procents hyreshöjning motsvarar 1V2 enheter
i levnadskostnadsindex, då kan man fråga sig vilket som är bäst: att ge
dessa 10 procent och ändå tveka om resultatet eller att stimulera till bygg -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
nation genom en friare hyressättning. Det torde vara bättre för bostadssökande
människor att verkligen få ordentliga bostäder, även örn dessa skulle
kosta något mera, än att nödgas tränga ihop sig i nödbostäder och till och
med i tält.

Då staten i nuvarande läge nödgas upplåna massor av pengar, torde det
också böra övervägas, om det är försvarligt att så kompensera prisbildningen
i nuet, att våra efterkommande skulle behöva bära de bördor, som vi rätteligen
bort bära.

Det är givet att man måste försöka få byggnadsverksamheten i gång. På
den punkten äro vi säkert alla ense. Det är örn sättet härför som meningarna
i viss mån gå isär.

Förnämligast i två hänseenden är det jag ställer mig tveksam till de nu
föreslagna åtgärderna. Det första är betänksamheten inför de alltmera utökade
subventionerna och dessas inverkan på skuldsättningen. Den andra är
tveksamhet örn resultatet av den nu föreslagna ordningen för främjande av ökad
bostadsproduktion.

Nu kommer också härtill den nya lagen örn hyresreglering. Örn man nu
ger med den ena handen, kan det likväl befaras, att kommande åtgärder skola
leda till en viss håglöshet, då det gäller initiativ till nya byggen.

Herr talman, då jag inte vill vara mångordig, skall jag avstå från att närmare
gå in på frågan örn byggnadskostnaderna och deras nedbringande och
likaså beträffande frågan örn byggnationen på landsbygden, som här i förbigående
har berörts. Jag vill dock till sist uttala min förvåning över att statsutskottet
inte kunnat enas örn ett så befogat och stillsamt uttalande, som det
vilket innefattas i den vid utlåtandet fogade reservationen. Det är ju dock
här blott fråga örn ett fullföljande av den ståndpunkt, riksdagen tidigare intagit.
Då man vet vilka olägenheter, som ett oresonligt uppträdande i vissa
fall medfört, synes det vara på sin plats att riksdagen säger ifrån, att. man
inte gillar åtgärder som komma att hämma eller kanske t- o. m. omintetgöra
vad som åsyftas med stöd av det allmänna. Skall det vara kontroll på fastigheter
såsom en färdig produkt, är det väl rimligt att även de kostnadsfaktorer
som bestämma tillverkningen äro underkastade kontroll, och det är ju endast
detta reservationen syftar till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservatjonen.

Herr Strand: Herr talman! Jag har tidigare varit i tillfälle att här i kammaren
deklarera min förståelse inför de bekymmer, som trycka jordbruksnäringens
representanter med anledning av de höga och alltjämt stigande byggnadskostnaderna.
Dessa medföra nämligen otvivelaktigt stora svårigheter för
alla de jordbrukare, som av omständigheterna tvingas till att företaga stora
ny- eller ombyggnader. Även mera omfattande reparationer draga med sig
kostnader, som kunna äventyra egendomens räntabilitet, detta i all synnerhet
örn ägaren redan tidigare har sin gård hårt skuldsatt. Framtiden ter sig helt
naturligt allt annat än förhoppningsfull, örn egendomen måste belastas med
ett byggnadsvärde, som står i en orimlig proportion till jordvärdet. Utvecklingen
har onekligen under de senaste åren gått i den riktningen, att värdena i
allt större utsträckning överflyttats till byggnaderna, medan själva jordvärdet
reduceras i motsvarande grad. Allt detta är oroande och ur samhällets synpunkt
väl värt att uppmärksammas.

Så långt äro vi sålunda överens, men sedan förefaller det mig som örn de
ärade representanterna för jordbruksnäringen och dess intressen låtit det sunda
bondförnuftet fördunklas av antingen mer eller mindre överdrivna skildringar

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
om byggnadsarbetarnas jätteinkomster — vid taktäckningar i Bussjö eller på
annat arbete för jordbrukets behov — eller också av politiska spekulationer
syftande till att, samtidigt som man vill komma åt byggnadsarbetarna, söka
komma regeringens socialdemokratiska ledamöter, enkannerligen socialministern,
till livs. Jag har nämligen svårt för att tänka mig, att det skulle kunna
vara obekant för våra jordbrukare, även örn de sitta den mesta tiden av
året i riksdagen, att byggnadskostnaderna icke utgöras av enbart byggnadsarbetarlöner.
Dessa utgöra förmodligen i allmänhet den mindre delen av kostnaderna.

Enligt en av Svenska byggnadsträarbetareförbundet verkställd statistisk undersökning,
avseende de fyra lägsta lönegrupperna inom avtalsområdet, fördela
sig kostnaderna och utvecklingen av dessa sedan krigsutbrottet på följande
sätt:

För bostäder utgjorde enligt socialstyrelsens beräkningar lönen för de egentliga
byggnadsarbetarna, innefattande grovarbetare, träarbetare och murare,
23 procent av totalkostnaderna, medan material, installationer och administrationskostnader
gingo på 77 procent. Dessa siffror ha förskjutits så att den
V4 1942 de egentliga byggnadsarbetarlönerna utgöra 20 procent och de övriga
kostnaderna 80 procent av de totala kostnaderna.

För kreatursstallar av trä nied ytterväggar av tegel utgjorde de egentliga
byggnadsarbetarlönerna 27.2 procent av totalkostnaderna och övriga kostnader
72.8 procent. Förskjutningen sedan krigsutbrottet ter sig så, att arbetslönerna
sjunkit till 23.1 procent och övriga kostnader stigit till 76.9 procent.

Beträffande logar av trä ha de egentliga byggnadsarbetarlönerna tidigare
utgjort 29 procent av totalkostnaden och övriga kostnader 71 procent. Sedan
krigsutbrottet har utvecklingen gått i den riktningen, att arbetslönerna nu utgöra
24.7 procent av totalkostnaderna och övriga kostnader 75.3 procent.

Index för arbetslönerna är 112 procent. För övriga kostnader är det för bostäder
134.1 procent, för stallar 138.4 och för logar 140.8, alltså en märkbar
förskjutning nedåt för arbetslöner och uppåt för material och övriga kostnader.

Det kan helt säkert icke heller ha förbigått någon, som läst den kungl,
propositionen, att fyra femtedelar av kostnadsökningen sedan krigsutbrottet
komma på materialfördyringar, medan endast en tolftedel kommer på höjda
arbetslöner. Vill man nå ett verkligt resultat genom en attack mot de stigande
byggnadskostnaderna, synes den sålunda böra i första hand riktas mot de faktorer,
vilka föranlett den mera betydande kostnadsstegringen, nämligen de
fyra femtedelarna. Visserligen bjuder klokheten vid krigföring, att man skall
söka sig fram efter »minsta motståndets lag», en regel, som säkerligen måste
trotsas, örn man skall ge sig i kast med de fyra femtedelarna, ty bakom dem
ligger mycket av det, som man på borgerligt håll egentligen aldrig har velat
gå till kamp emot, nämligen spekulationen. Att utnyttja alla möjligheter i
onda och goda tider, oavsett vem det går ut över, det är en helig princip för
många även i våra dagars Sverige. Det är ingen lätt uppgift att gå till storms
mot deras förskansningar, och det är framför allt icke lika populärt som att
deltaga i korståget mot byggnadsarbetarna. Nu är det emellertid borgerlig
samling i föreliggande fråga, och örn det bakom samlingen ligger en ärlig
och allvarlig vilja att söka bringa ned byggnadskostnaderna icke bara för
byggnader på landsbygden utan överhuvud taget, så hoppas jag, att den icke
väjer för svårigheterna utan i första hand går till attack, där det verkligen
finnes något att vinna i sådant syfte. Attacken mot byggnadsarbetarna i förevarande
sammanhang måste eljest tolkas så att de borgerliga äro ute efter en
valplattform till höstens val.

Nr 20.

Onsdagen deli 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)

Beträffande byggnadsarbetarna oell deras ackordsförtjänster vet jag inte,
herr talman, huruvida kammarens ledamöter ha intresse av alltför många detaljuppgifter.
Jag skall för min del icke, i detta sammanhang i varje fall,
tynga debatten med några sådana. Jag vill endast konstatera, att de uppgifter,
som lämnas beträffande höga ackordsförtjänster, oavsett örn de äro riktiga eller
oriktiga, ha en viss benägenhet att förvärva stor publicitet. De tendera nästan
till att bli kanoniserade och förlänas gärna ett stänk av odödlighet. Alla normala
förtjänster, som äro de absolut mest förekommande, och alla dåliga ackord,
som icke ens ge timlön, omnämnas icke vare sig här i riksdagen eller
annorstädes, vilket måste ge den stora allmänheten den felaktiga uppfattningen,
att byggnadsarbetarna skära guld med täljknivar. I verkligheten förhåller
det sig så att byggnadsarbetaren, såväl som alla andra arbetare, får fullgöra
ett ordentligt dagsverk för sin daglön, en daglön som med hänsyn till
arbetets natur och säsongkaraktär icke är osedvanligt hög. Byggnadsträarbetareförbundet
har till de förhandlingar, som förevarit, låtit verkställa en undersökning
inom ett antal av sina landsortsavdelningar rörande arbetsförtjänsterna
inom yrket under åren 1939—1940. I den P. M., som upprättats, anföres bland
annat följande:

»För år 1940 har uppdelning företagits beträffande de två lägsta lönegrupperna.
Genomsnittsprocenten för landsortsavdelningarna uppgår till 51.2» —
alltså det är ackordsöverskottet — »medan för övriga avdelningar den utgör
71.4. Den genomsnittliga överskottsprocenten för dessa två lönegrupper är 65.6.
Den genomsnittliga förtjänsten inom lönegrupperna V och VI» — de som
ligga näst lägst —- »för samma år utgjorde 67 procent. Sammanlagda överskottssumman
å byggnadsträarbeten i de tre lägsta lönegrupperna inom fyrtio
stycken av förbundets landsortsavdelningar uppgår för år 1939 till 751,898
kronor och för år 1940 inom fyrtioen avdelningar i de två lägsta lönegrupperna
till 209,882 kronor. Endast en mindre del av dessa belopp torde komma
på sådana arbeten som kunna rubriceras som ''arbeten för jordbrukets behov’.
Fördelas beloppen på de ifrågavarande arbetarna, utgör överskottsbeloppet per
arbetare och år 280 kronor. Med en arbetssäsong på sju å åtta månader kan
en byggnadsarbetare på dessa orter med nuvarande levnadskostnader omöjligt
ernå en årsinkomst, som kan betraktas som existensminimum för en skälig
levnadsstandard.»

»Den för åren 1939—1940 gällande ackordsprislistan har som bekant från
och med den 1 juli 1941 sänkts med genomsnittligt 5 procent. Sänkningen, som
icke^ skedde generellt, innebar att vissa priser sänktes väsentligt mera, medan
i fråga om andra priser ingen sänkning företogs. De företagna sänkningarna
hänföra sig sålunda till sådana arbeten, som i stor utsträckning förekomma
på landsbygden. Statistiken för år 1941, sedan den inkommit och sammanförts,
kommer sålunda säkerligen att utvisa väsentligt lägre ackordsförtjänster än
för åren 1939 och 1940.»

»Av statistiken, som grundar sig på samtliga inom respektive avdelningar
förekommande arbeten, framgår med ali önskvärd tydlighet, att den hittills
gällande ordningen rörande ackordsprislistans tillämpning måste anses riktig.
Trots de lägre timlöner, på vilka ackords överskotten inom lönegrupperna VI,
VII och VIII baseras, är nämligen ändå ackordsprocenten lägre. Det framgår
också att talet örn att byggnaderna på landsbygden skulle i fråga örn arbetskrävande
moment vara av enklare beskaffenhet icke heller är riktigt. Ackordsförtjänsterna
inom de rena landsortsavdelningarna äro, förutom att ackordsarbeten
i väsentligt mindre omfattning förekomma, nämligen betydligt lägre
än inom städerna och större samhällen. Då detta av arbetarparten vid förhandlingarna
påvisats och R. L. F. pressats att lämna bevis för sina påståenden,

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
har nämnda organisation överlämnat en förteckning, upptagande för träarbetarefacket
femtioåtta stycken utsorterade uppmätningar från skilda orter i
landet. Dessa räkningar upptaga i allmänhet mycket små belopp, varför de
enbart ur den synpunkten och med hänsyn till den begränsade omfattningen
icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Men ännu märkligare är att det efter
undersökning befunnits, att de på förteckningen upptagna arbetena icke i något
fall torde kunna hänföras till ''arbeten för jordbrukets behov’. Det synes
sålunda icke ha varit möjligt för R. L. F. att ens med enstaka fall skaffa bevis
för vid förhandlingarna och i tidningspressen gjorda påståenden.»

Av det sagda framgår att sett i stort inga sådana sagolika förtjänster förekomma,
som allt emellanåt nämnas i riksdagsdebatterna för att sedan bevaras
åt eftervärlden i riksdagsprotokollen. Även örn det för vissa arbeten kan förekomma
ackordsförtjänster, som ligga betydligt över dessa här nämnda genomsnitt,
så äro dessa arbeten icke av den omfattningen att de ha någon större
betydelse för den totala årsförtjänsten. De kunna under alla förhållanden icke
läggas till grund för ett bedömande av frågan, huruvida det är lämpligt att
inom byggnadsindustrien tillämpa systemet med ackordsprislistor eller ej. Den
merförtjänst, som erhålles genom ackordsöverskotten, måste återspegla ett merarbete,
som man icke kan påräkna att få ut vid timlönsarbete. Det måste väl
ändock vara totalresultatet av det utförda arbetet, som skall fälla utslaget vid
bedömandet av huruvida betalningen står i ett rimligt förhållande till vad
som utförts, icke betalningen för de enskilda detaljerna. Men det är detaljerna
vi få till livs här i kammaren, när det gäller byggnadsarbetarnas löner, små detaljer,
som det tagit några timmar, i bästa fall några dagar, att utföra. Örn
förtjänsterna under hela den övriga tiden och för alla andra arbetare, som icke
varit med örn »fläskbiten», talar man ingenting. Det kan icke bli någon riktig
bild av en sådan historieskrivning eller en sådan prisbedömning.

Sedan är det som bekant icke kungsord allt vad som sägs, icke ens örn det
sägs i riksdagen. Min partivän Andersson i Bussjö berättade för fjorton dagar
sedan här i denna kammare en saga örn stora förtjänster för byggnadsarbetare
nere i hans hemtrakter. Den sagan betraktades såsom en sådan godbit, att den
togs in i den förnäma tidningen Svenska Dagbladet. Jag klandrar icke tidningen
för detta. Den hade säkerligen goda skäl att antaga, att historien var
sann, eftersom den kom från ett sådant håll, att det icke behövde befaras, att
den var överdriven. Men säg mig en glädje, som varar beständigt! Den var
överdriven, i högsta grad överdriven. Jag har inte följt med Svenska Dagbladet
så noga, så jag känner inte till huruvida tidningen har rättat till den felaktiga
informationen. Här i kammaren har den i varje fall icke blivit rättad,
varför jag vill begagna tillfället att relatera vad berörda förbund i saken
anfört. Skulle sedan Svenska Dagbladet vilja vara så vänlig att ta in även tillrättaläggandet,
örn det inte redan gjort det, skulle rättelsen få den publicitet,
som den rätteligen borde lia. Förbundet lämnar följande uppgifter örn arbetet
i Bussjö:

»Hela arbetet gick till 1,122 kronor 43 öre. Av detta utfördes eternitarbete,
ett tak, för 187 kronor 28 öre. För detta arbete har betalats timpenning till
anställda två arbetarna för 53 och en halv timme å 1 krona 22 öre per timme
eller sammanlagt 65 kronor 27 öre. Från ackordssumman har avdragits 52 kronor
80 öre, utgörande tidion för hantlangning och hjälparbete, som utförts av
gårdens eget folk under 48 timmar. Då dessa båda belopp utbetalats enligt
timlönesatserna, skulle återstå ett aekordsöverskott på 69 kronor 21 öre. Detta
överskott har emellertid arbetsgivaren vägrat utbetala, ett förhållande som
man har anledning sätta i samband med den organiserade aktion, som pågår
mot ackordssystemets tillämpning vid byggnadsarbete på landsbygden. Arbetar -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande rn. m. (Forts.)
na ha således arbetat på ackord, men den ersättning de verkligen erhållit inskränker
sig till timpenning efter 1 krona 22 öre per arbetad timme, vartill
utbetalats indextillägg med 21 öre per timme, vilket utgår extra utanför ackordet
eller timpenningen. Den erhållna dagsf ört jönsten utgör sålunda 11 kronor
44 öre, icke 50 kronor», som herr Andersson i Bussjö anfört här i kammaren.

Jag har nu tagit upp kammarens tid med en utläggning beträffande angelägenheter,
vilka endast i mycket begränsad omfattning kunna komma att
tangeras av den fråga vi nu behandla. Det är emellertid icke mitt fel, herr talman,
utan utskottsreservanternas, som knutit sin reservation till de av mig
berörda förhållandena. Eljest ligger det ju så till, att för den byggnadsverksamhet,
varom nu är fråga, äro arbetsvillkoren reglerade genom kollektivavtal
mellan vederbörande arbetsmarknadsparter. Avtalet gäller till den 1/4 1943,
varför under innevarande byggnadssäsong säkerligen kan räknas med arbetsfred.
Det är visserligen sant att de speciella förhandlingar, som förts rörande
arbetsvillkoren vid byggnadsarbeten för jordbrukets behov, icke lett till något
positivt resultat, men denna angelägenhet ligger, såvitt jag kan se, vid sidan
örn dagens fråga, såvida icke de borgerliga reservanterna syfta till en sympatiåtgärd
för att på så sätt ånyo aktualisera de strandade förhandlingarna.
Föregående år bröts, som bekant, frågan örn arbetsvillkoren för byggnader för
jordbrukets behov ut ur de stora förhandlingarna.

Emellertid tycker jag, att reservanterna i dag kunna ge klart besked örn vad
de egentligen syfta till. Det är nämligen icke första gången som byggnadsarbetarnas
löner så där en passant diskuteras i riksdagen. Det kan väl inte
vara enbart för att tala örn för riksdagen, att byggnadsarbetarna ha för höga
löner, eller för att reagera mot deras strävan att söka lägga under sig allt
byggnadsarbete, som frågan städse föres på tal. Det finnes många andra grupper,
visserligen inte arbetare, som lia betydligt högre inkomster, många gånger
grundade på effektiva monopolbildningar, utan att det föres hälften så mycket
väsen omkring dem. Några principiella betänkligheter mot höga inkomster
tror jag inte äro till finnandes inom reservanternas krets och inte heller en
verklig kampvilja mot monopolbildningar. Följaktligen måste det vara något
annat, som är drivfjädern, och därför spörjer jag och väntar svar:

Är det en lagstiftning, vilken skall reglera förhållandena på arbetsmarknaden,
som åsyftas?

Örn så är fallet: Hur har man tänkt sig en sådan lag, och hur långt skall
den famna?

Skall den gälla hela arbetsmarknaden? Eller skall den begränsas?

Örn den skall begränsas, skall den då gälla byggnadsindustrien i sin helhet
eller enbart byggnadsarbete för jordbrukets behov?

Örn den skall begränsas till det senare området och en undantagslag sålunda
stiftas att gälla detta slags byggnadsarbete, är det då inte rimligt att lagen får
gälla alla dem som göra tjänster åt jordbrukarna och härför debitera allmänna
marknadens priser? Ty något annat har det ju aldrig varit tal örn från byggnadsarbetarnas
sida.

Herr talman, det är inga enkla frågor, men jag vill ändå gärna ha ett svar
på dem, ty för arbetarrörelsen är det av betydelse att få ett klart besked. För
reservanterna kan det väl inte heller vara så svårt att ge det, eftersom dessa
angelägenheter varit uppe till debatt så ofta. Reservationen kan väl inte gärna
vara baserad på en önskan att regeringen skall göra någonting. Detta någonting
har man väl också sysslat med inom reservanternas krets.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Berg, Robert.

Onsdatreu den 27 maj 1942.

Nr 20.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.1)

Herr Nilsson, Bernhard: Både herr Ström, den förste talaren i denna debatt,
och herr Strand, som nu senast haft ordet, ha gjort gällande att reservanternas
ståndpunktstagande i denna fråga vid detta tillfälle skulle stå i något
samband med de stundande valen.

Jag vill med anledning av detta påpeka att redan förra året utskottet i sin
helhet gjorde ett uttalande i den riktningen, att det borde göras någonting för
att nedbringa byggnadskostnaderna på landsbygden, och anledningen till att
reservanterna nu söka få in en passus i motiveringen av samma innebörd som
det uttalande, varom utskottet var enigt i fjol, är ju den, att ingenting är åtgjort
när det gäller regleringen av dessa byggnadskostnader. Det har pågått
förhandlingar därom, men de lia strandat, och de avtal inom byggnadsfacket
som för närvarande gälla, avse ju landet i dess helhet och tillämpas också i
stor utsträckning även i fråga örn landsbygdens byggnader.

Vad beträffar de siffror, som både herr Ström och herr Strand varit inne
på här. kan jag inte yttra mig örn dem. Jag skall i stället relatera ett kanske
extremt men i alla fall konkret fall som nu är aktuellt inom Jönköpings stad.
Det gäller uppförandet av en ladugård på stadens egendom Ekhagen. Entreprenadsumman
för denna ladugårdsbyggnad är 160,000 kronor, och dessutom
skall byggmästaren få fritt virke, vilket är beräknat till ett värde av 20,000
kronor — huruvida det värdet är för högt, vågar jag inte fälla något omdöme
örn. Byggnaden drar alltså en sammanlagd kostnad av 180,000 kronor. Materialkostnaderna
utgöra 87,000 kronor plus de 20,000 kronorna för virket, örn
man nu anser att den siffran är riktig, och arbetslönerna — ladugården är
snart färdig — uppgå till 48,000 kronor. Till vissa ackordsarbetare vid bygget
har utbetalats i timlön 6,731 kronor och dessutom ett överskott enligt mätning
på 10,604 kronor. Dessa uppgifter äro lämnade per telefon. Jag vet inte.
örn de kunnat missuppfattas på något sätt. men jag hoppas att så inte har
skett. Även örn missuppfattning skulle föreligga på någon punkt, är det faktiska
slutresultatet av den beskaffenhet, att det visar att det är skäl att någonting
göres på detta område. Arrendet för gården utgjorde före tillkomsten av
denna moderna ladugård 6,000 kronor. Det höjes nu med 2,000 kronor på grund
av de värden som nedlagts i ladugårdsbygget. Arrendet uppgår alltså till 8,000
kronor efter tillkomsten av den moderna ladugården. Vem som helst kan ju
beräkna förräntningen och bedöma möjligheten att amortera den byggnadskostnaden.
Det finns ingen möjlighet att förränta och amortera den, även
örn gården hade en enskild ägare. Det är naturligtvis sådana förhållanden som
göra att man på lantbrukarbåll och landsbygdshåll söker få en rättelse till
stånd härvidlag.

Skulle det dessutom vara möjligt att sänka materialpriserna, är det naturligtvis
också en tacknämlig sak, och det bör göras allt vad göras kan för att
detta skall kunna ske.

Jag har också erfarenhet på detta område, när det gäller egnahemsbebyggelsen,
såsom ordförande i Jönköpings läns egnahemsnämnd. I den proposition,
som nu behandlas, föreligger också förslag angående nybyggnadsbidrag för
egnahemsbebyggelsen. Kostnaderna för denna äro ju så stora att det visat sig
snart sagt omöjligt att åstadkomma moderna, verkligt fullgoda bostäder vid
egnahemsbebyggelse. Egnahemsnämnderna, egnahemsstyrelsen och statsmakterna,
som bevilja medel, fordra givetvis att den egnahemsbebyggelse som kommer
till stånd utföres på ett rationellt sätt och att det uppföres tidsenliga, bekväma
och i alla avseenden präktiga byggnader. Men örn den principen skall
tillämpas — vilket man också söker göra inte bara i detta län, utan säkerligen
även i hela landet — blir kostnaden så stor att det är omöjligt att genomföra
ett sådant program utan att subventionen genom nybyggnadsbidrag eller i an Forsta

kammarens protokoll 10^2. Nr 20. 3

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
nan form blir mycket kraftig. Det är denna subvention som i ganska stor utsträckning
möjliggör egnahemsbebyggelse, oell det är klart att den därför är
av utomordentligt stort värde. Den kan inte undvaras, utan bör alltjämt, ges,
och vi som syssla med dessa frågor anteckna med tillfredsställelse de möjligheter
som beredas genom dessa bidrag. Men det är tvivelsutan nödvändigt att
någonting göres också därutöver. .

Jag sysslar med en utredning angående räntabiliteten av de ecklesiastika boställena
i riket, och jag har farit till olika trakter av landet för att besiktiga
sådana boställen. I skogsbygden går det relativt lätt att amortera byggnadskostnaden
för dessa'' boställen, eftersom man där kan sälja skog och på det sättet
betala byggnadskostnaderna. Men på slättbygden där man inte har andra
inkomster av jordbruket än arrendet, är det i de allra flesta fall otänkbart att
kommunerna skulle kunna både förränta och amortera den byggnadskostnad
som nedlägges på de ecklesiastika boställena. Det är helt enkelt otänkbart, och
det framhölls den ena gången efter den andra av de representanter för socknarna,
som jag sammanträffade med under dessa resor.

Därför anser jag för min del att det principuttalande, som reservanterna
gjort, är det mjukaste uttalande som riksdagen kan täckas göra. Det bör inte
från något håll — varken från riksdagens, Kungl. Maj :ts eller det socialdemokratiska
partiets sida — betraktas såsom något valtrick, utan det ligger realitet
bakom det uttalandet, och åtgärder i detta syfte måste ovillkorligen genomföras,
i fall vi skola uppnå ett skäligt och rimligt resultat.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få j^rka bifall till reservationen.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag måste givetvis först beklaga
att de uppgifter jag råkade lämna, här i kammaren den 6 maj inte voro korrekta.
Jag hade fått dem muntligen, men jag hade då ingen anledning att betvivla
deras riktighet, eftersom jag fått dem vid två olika tillfällen utan att
begära dem, första gången vid påsken och andra gången omkring den 1 maj.

Byggmästaren i fråga heter Johan Persson och bor i Bussjö. Jag har fått
lov att nämna namnet inte endast på honom, utan även på tre andra byggmästare,
vilkas uppgifter jag här ämnar taga upp. Byggmästare Persson skriver
på följande sätt:

»Jag vill först beklaga att de siffror, som riksdagsman Alfred Andersson
och jag muntligen talat örn, inte precis överensstämmer med verkligheten.
Vad jag inte förstår är sakuppgiften i sin helhet. Förhållandet är nämligen
så, att arbetet, som utförts», — det utfördes för småbrukaren John Andersson
i Bussjö — »uppmätts enligt räkning till kr. 1,122:43. Härav har utbetalts
i timpeng = förskott kr. 558:49; överskott kr. 563:94 ej utbetalt på
grund av underhandlingarna.» Jag har mätningslistan här, och även om det
skulle vara några fel i specialuppgifterna, visar ju dock slutresultatet att överskottet
uppgår till över 100 procent vid detta bygge. Alla denna byggmästares
uppgifter gälla nybyggen under år 1938. Jag har mätningslistorna med
mig för alla dessa byggen. Listorna för reparationer har jag inte med. pren
de uppvisa en lägre nivå. Det gäller uteslutande träarbete här, inte något
mureri. För reparationerna röra sig ackorden mellan 50 och 60 procent,
men alla de övriga uppgå till 100 procent och däröver.

Jag återgår till uppgifterna i hans skrift — han svarar för dem själv.
Jag är bara litet ledsen över att jag trodde på hans muntliga uppgifter och
anförde dem här i kammaren den 6 maj. Han talar här också örn timpenning
och semesterersättning. Enligt det tidningsreferat som varit på tal skulle
timpenningen ha utgjort 1 kr. 22 öre, men han får den till 1 kr. 34 öre plus
semesterersättning med 5 öre. d. v. s. sammanlagt 1 kr. 39 öre. Herr Strand

Onsdagen den 27 maj 1042.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
uppgav andra siffror, och jag vet inte vilka som äro riktiga — det lämnar
jag åt vederbörande själva att klara upp.

Vad beträffar den takläggning, varom man tvistat i detta fall, hade jag
den 6 maj inte en aning örn att det var fråga örn ett nybygge, utan jag trodde
det gällde en reparation. Bygget ägde visserligen rum i min egen församling,
men jag kan ju inte kontrollera allt som sker där. När man skulle lägga på
taket, fann man ingenting i prislistan som angav vilket pris som skulle tilllämpas.
Då enades småbrukaren, byggmästaren och de två snickarna om att
arbetet skulle utföras mot timlön, och småbrukaren erbjöd sig att själv arbeta
med hantlangningen, d. v. s. bära upp plattorna, utan någon som helst ersättning.
Han har aldrig begärt och aldrig erhållit ett öre för detta arbete,
men å andra sidan har han nekat att betala överskottet. Däri kan ju förklaringen
ligga till de uppgifter som lämnats härom. Jag har ingen anledning
att tvista örn dessa sakförhållanden, som jag såsom lekman på området
inte begriper, men eftersom byggmästaren har givit skriftligt på det och
saken också kommer att stå i''tidningen, har jag velat omnämna den här.
Sedan få vederbörande sakkunniga på området slåss om detta bäst dem lyster.

Det är kanske av intresse att lämna några uppgifter angående timpenning
och ackord även vid andra byggen. Uppgifterna hänföra sig till åren 1938
och 1939. Sedan dess ha priserna reglerats, enligt vad jag har fått besked örn,
med 5 procent; örn det har skett ytterligare någon förändring senare, vet
jag inte.

Det första fallet jag har här gäller en gammal fröken på sextio år, som
skulle bygga sig ett litet hus, och jag har en specifikation över allt arbete
som utförts. Huset är litet, eftersoni arbetslönerna för allt träarbete stanna
vid 669 kr. 44 öre. Därav uppgick timlönen till 333 kr. 60 öre och överskottet
efter mätning till 335 kr. 84 öre, alltså till styvt 100 procent på den lilla
kåken.

Nästa fall avser ett bygge för en f. d. småbrukare. Han hade som småbrukare
8 tunnland jord. Han blev gammal liksom alla andra, när de få leva,
och skulle då bygga sig ett hus, även det mycket litet. Allt träarbetet kostade
713 kr. 27 öre. (Jag tror inte det är någon risk att begagna dessa siffror,
eftersom papperen gå ut i tre exemplar, ett till byggmästaren, ett till
a * Stockholm och ett till arbetarna. De kunna alltså kontrolleras.)

Arbetarna ha erhållit i timlön såsom förskott 336 kr. 50 öre. Överskottet efter
mätning uppgick till 376 kr. 77 öre. Det blir omkring 113 procent i
ackord.

En lantbrukare Per Nilsson i Sövestad, en grannkommun, lämnade lantbruket
och byggde sig ett litet hus i byn. Timlönerna för detta bygge utgjorde
269 kr. och överskottet 337 kr., således väsentligt över 100 procent
Ett annat bygge gäller en uthuslänga på ett större lantbruk i min hemkom ™UohJiggnain

är Väl lnte så stor'' eftersom ^t rör sig örn en timlönesumma
pa 240 kr. och ett överskott efter mätning på 333 kr. Det blir omkring 130
procent i ackord.

Vid ett annat bygge — det var i Folkestorp — utgjorde timlönen 160 kr
och överskottet 231 kr., d. v. s. omkring 116 procent.

• sm^krpkare Emil Jönsson i Bussjö, som har 13 tunnland jord och bott
i ett gammalt ruckel i 22 år, skaffade sig ett något sånär ordentligt hus, inte
stort, men praktiskt — jag har varit inne och sett på det, Det föreligger två
olika listor tor detta bygge. På den ena listan upptas timlönen till 108 kr
60 ore och överskottet till 181 kr. 92 öre, d. v. s. 166 procent i ackord På
den andra listan uppgår timlönen lill 376 kr. 20 öre och överskottet lill 396
kr. 17 öre.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande rn. m. (Forts.)

Jag skulle kunna anföra ytterligare exempel, men det är kanske onödigt. I
samtliga fall uppgår ackordet till över 100 procent. Jag Ilar också fått uppgifter
från andra byggmästare, men där äro ackorden inte fullt så höga. De
uppgå där till mellan 50 och 70 procent, i två undantagsfall till 90 procent
och för ett grovarbete till 100 procent.

Jag vet att man bland byggnadsarbetarna själva på landsbygden är angelägen
örn att få till stånd en rättelse på detta område. Hur man än ser på
dessa ting i förbundet, skall man komma ihåg, att de olägenheter som föreligga
på detta område på landsbygden spela en ofantligt stor roll för dessa
arbetare i samvaron. De erkänna själva att det är på tok med ackorden i vissa
fall. Det finns också en del arbetsmoment, för vilka det kan behövas en justering
uppåt av priserna — jag har aldrig påstått något annat. Men jag kan
inte underlåta att draga fram ett exempel som visar vilka orimliga priser
som ibland tillämpas. Jag har fått uppgifterna från två olika byggmästare.
Det gäller hängning av portar till ekonomibyggnader. I prislistan anges olika
betalningssystem beroende på portens storlek, och i detta fall avses medelstorleken.
Ackordet för hängning av sådana portar uppgår, örn jag minns
rätt, till 7 kr. 87 öre per styck. Då är porten färdig, staplarna äro imurade,
om det är murade väggar, och är det inte det. utgår särskild betalning för utförande
av borrhålen till staplarna, som skall sättas in i träet, och för isättningen
av desamma. Av de båda byggmästare det här är fråga örn har den
ene varit byggnadssnickare i många år och den andre murare, och de lia arbetat
sig upp till att bli två mycket anlitade landsortsbyggmästare. Den ene,
byggmästare Persson, uppger att när han själv utförde detta arbete brukade
han hänga sju portar örn dagen, och innan prislistan blev justerad nedåt,
beräknade han att få en inkomst av omkring 46 kr. 50 öre örn dagen. Nu
begär han inte att hans arbetare skola hänga sju portar om dagen, men sex
menar han att de böra hinna med. Örn man slopar örena och räknar med ett
pris av 7 kr. per port, blir dagsinkomsten 42 kr. för detta arbetsmoment. Jag
undrar, örn någon vill påstå att detta är en rimlig betalning. Jag tror det
inte. Jag tror att till och med herr Strand skall ge mig rätt i att någonting
här är på tok som bör rättas till.

Jag ber sedan att få läsa upp en skrivelse som jag har fått från en annan
byggmästare och som låg i mitt fack här i dag. Jag har fått lov att nämna
hans namn både här i kammaren och i pressen, och han är alltså beredd att stå
för vad han skrivit. Han heter Henry Högborg och bor i Tomelilla, och han
skriver:

»Beträffande det så aktuella spörsmålet om justering av nu gällande ackordsprislista,
så att den blir mera lämpad för landsbygdens byggnadsförhållande
och dessutom till nytta för alla, som beröras av byggnadsverksamheten på
landsbygden, såväl beställare som entreprenör och arbetare. Som förhållandet
är för närvarande, är det till nackdel för alla parter. — Uti det rimliga i att
justera priserna nedåt för vissa i ackordsprislistan prissatta arbeten, vill jag
framlägga några av de iakttagelser jag kunnat göra, under den av mig i 20
års tid bedrivna byggnadsverksamheten, såväl på landsbygden som i stads—
planelagda samhällen. Jag har under denna min verksamhet haft tillfälle att
jämföra ackordsöverskotten å såväl stadsfastigheter som byggnader för lantbrukets
behov. Därvid har det visat sig. att ackordsöverskottet för träarbetarna
vid uppförandet av stadsfastigheter i huvudsak hållit sig under 10O %, men däremot
vid lantmannabyggnader mellan 100 till 400 %. — Under år 1937 uppförde
jag ett svinstall där träarbetarna hade 380 % i ackordsöverskott. — I ett fall
uppsatte träarbetarna formar för betongväggar till en gödselstad, som gav i
överskott 250 °/°, och i ett annat fall uppsattes formar för grund- och sockel -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
murar till en träbyggnad, där överskottet blev 295 %. — Vid uppläggning av
åsar till eternittak, där jag kontrollerade tidsåtgången, visade det sig att dagsinkomsten
var 30:— kr. per man. — Vid beslagning av inkörsportar till en
sädeslada, uppförd av tegel med murade anslag för portarna, åtgick 4 arbetstimmar
för 2 man = 8 tim. Portarna voro utförda som parportar av 50 X 150
mm reglar, klädd med 25 mm bräder, storlek, höjd 3.3 m., bredd 3.6 m, som är
en vanlig storlek för sådana portar. Kostnaden uppgick enligt prislistan till
kronor 44:10.---I överskotten för murare och mureriarbetare är skill naden

ej så stor som för träarbetarna, men man frågar sig varför invändig
väggputs i en stallbyggnad med trätak skall kosta, enligt tabell 8. 1 c), 69 öre
pr kvm då invändig puts i ett bostadshus med putsade tak och väggar kostar
blott 58 öre pr kvm, och då putsen i stallbyggnader i vanliga fall ej utföres
med så stor noggrannhet, varför detta arbete ofta utföres av lärlingar, kan
jag ej räkna ut varför detta arbete skall betalas med 11 öre mera pr kvm. —
Likaledes är det märkvärdigt att ackordspriset för hantlangning till tegelmurning
skall beräknas efter en minsta höjd av 6 m då många lantmannabyggnader
såsom svinstallar har en höjd av endast 2 till 3 m. — Högaktningsfullt,
Henry Högborg, byggmästare.»

Jag har anfört det sagda främst till självförvar, då jag har råkat _ut för den
malören att cirkulera i pressen, och att i riksdagsprotokollet av mig anförda
uppgifter komma att stå fastnaglade, vilka icke äro med sanningen fullt överensstämmande.
Jag beklagar detta djupt, men jag vill framhålla, att det berott
på att jag litade på min sagesman, vilket jag nu har svart på vitt på att
jag icke bort. Men för säkerhets skull har jag försäkrat mig örn rätten att nämna
deras namn både här i kammaren och i pressen.

Nu är det ytterligare en sak, som jag inte kan underlåta att här draga fram.
Jag omnämnde i mitt anförande den 6 maj ett fall, som jag påstod vara sju
år gammalt, ehuru det i själva verket efter vad jag nu fått veta var åtta år
gammalt. Jag framhöll att fallet i någon mån belyste, hur man gick till väga,
då städernas folk så att säga lade beslag på landsbygden. Jag kan inte garantera,
att uttrycket är fullt riktigt och väl formulerat, men eftersom det står i
protokollet, får det stå där, och jag har inte haft någon anledning att ångra,
att jag begagnade det uttrycket. Uppdelningen av landsbygden i räjonger och
zoner har medfört, att Ystad stad behärskar den kringliggande landsbygden
inom fem kilometer. Vad betyder det? Det innebär att av min hemsocken, Bromma
socken, hälften faller inom och hälften utom denna rä.jong. De som bo
utanför 5-kilometersräjongen kunna få byggnadsarbeten utförda efter en timpenning,
som med 18 öre understiger den timpennning, som de som bo i den
andra hälften av socknen få betala. Är det någon människa, som kan förklara
anledningen till en dylik uppdelning, vilken har vållat så mycken bitterhet och
oro bland bygdens folk? I regel är det samma byggmästare, som bygger i den
norra som i den södra delen av socknen med samma arbetare, och dessa vilja
ha den högre timlönen, vare sig de arbeta i den ena eller den andra delen av
socknen. Går man till grannsocknen — det är bara en gärdesgård som skiljer
socknarna åt — finner man, att där kan den lägre tariffen tillämpas. Men när
den nyssnämnde byggmästaren haft byggen i denna socken, ha arbetarna velat
tillämpa taxan för Ystad stad. Ett dylikt system kan jag inte förstå.

När jag givit mig in i denna debatt, har det i främsta rummet berott på att
jag är ganska väl förtrogen med stämningarna bland småbrukarna. Herr Johan
Persson, av vilken jag fått de mätningssiffror jag omnämnt, har till 99 % byggt
åt småbrukare. Jag känner deras ekonomiska ställning och vet precis, hur de
ha det ställt. Som representant för småbrukarna har jag ansett mig vara i min
fulla rätt att, draga fram herr Perssons siffror, siven örn man inte gillar det

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
inom träarbetarförbundet. Det fäster jag mig inte vid, ty jag tycker, att det
är saker som man bar rätt att nämna. Min bestämda åsikt är den, att en rättelse
måste åstadkommas, örn det överhuvud taget skall bli lugn och ro ute på landsbygden.
Trots att jag tillhör det socialdemokratiska partiet, känner jag mig
oförhindrad att säga denna mitt hjärtas mening. Det är icke fråga örn några
hastigt påkomna känslor, utan dem har jag burit på i många år. och jag har
också hört andra ge uttryck för dem — småbrukarna stå ju inför nödvändigheten
att förr eller senare bygga.

Jag kan inte underlåta att nämna ett fall, som visar ett vackert drag hos de
två snickare, som figurerade i fallet John Andersson. Det gällde en småbrukare,
som också har en liten väderkvarn — hans namn känner jag, men det är
ju icke nödvändigt att nämna det — vars ekonomiska ställning är ytterst svag.
Han Ilar fyra barn. Han fick högsta möjliga byggnadsbidrag för att reparera
sitt bostadshus. Aven i detta fall skulle mätning ske, men då de båda snickarna
hade kännedom örn mannens ekonomiska ställning, hade de inte hjärta att begära.
någon mätning, utan de arbetade enbart efter timpenning. Fallet visar
väl att man även på det hållet inser, att här är någonting som måste rättas till.

Vad vi skola sikta på är enligt min mening att få fram ett avtal speciellt för
landsbygden, avfattat efter landsbygdens behov och förhållanden. Men detta
avtal skall ingalunda baseras på timlön. Jag har från skilda håll hört den
tankegången föras fram, att man skall gå ifrån ackord och enbart bygga på
timlön. Det vore det mest okloka man kunde göra, ty det blir dyrare att bygga
efter timlön än på ackord. Men man har rätt att begära sådana ackordspriser,
som i någon mån stå i proportion till den timlönslista, som man har såsom bas
för beräkningarna. För mili del skulle jag inte säga något örn en förhöjning av
kostnaderna med 50 procent eller däromkring på grund av ackord. Det är alldeles
klart, att vid ackordsarbete arbetstakten forceras, så att arbetet inte blir
dyrare än om arbetarna endast ha timlön. Det blir tvärtom mycket billigare.

Det är detta, herr talman, som jag har velat anföra. För att ingen skall få
den föreställningen att jag tillhör dem som vilja yrka avslag på vad utskottet
har föreslagit, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till förslaget, enär jag
förmenar, att vad som där har begärts måste genomföras. Men jag hoppas livligt.
att en rätsida åstadkommes på de av mig berörda förhållandena inom en ej
alltför avlägsen framtid, ty det är enligt min mening en tvingande nödvändighet
att så sker.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det ärende, som behandlas under
denna punkt, är motiverat närmast av att man måste söka sörja för åstadkommandet
av en byggnadsvolym i fråga örn bostäder, som kan förhindra att det
uppstår någon mera allvarlig bostadsbrist innevarande höst. Många omständigheter
ha medverkat till att det finns risker för att bostadsbrist skall inträda
praktiskt taget i varenda stad och en stor del av de s. k. tätorterna
utanför själva stadsbebyggelsen. Man har emellertid samtidigt ansett, att man
icke kan släppa hyrespriserna lösa och låta dem sköta sig själva. I grund och
botten är den ledande tanken i den föreliggande propositionen och i statsutskottets
utlåtande exakt densamma som framfördes år 1941. För att kunna förverkliga
denna ledande tanke har man ansett sig tvungen att på grund av
stegringen av byggnadskostnaderna sedan föregående år föreslå ett s. k. tillläggslån,
så konstruerat att örn omständigheterna komma att leda till en faktisk
höjning av hyresnivån, tilläggslånen skola amorteras, men att örn hyres -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
nivån däremot under en längre tid kan bibehållas oförändrad, dessa tilläggslån
i sinom tid helt skola avskrivas. Det är alltså fråga örn en subvention för
att hålla hyrorna tillbaka.

Örn riktlinjerna för samhällets bostadspolitik äro ju faktiskt alla ense. Jag
medger dock, att när jag hörde herr von Heland tala, trodde jag att han skulle
sluta sitt anförande med ett avslagsyrkande, men när jag fann att han deltagit
i statsutskottets behandling av ämnet, förstod jag att så inte gärna kunde
bli fallet. Det förvånade mig, att man begränsar sig till att yrka. bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen, när man framför så kraftiga invändningar,
som att den politik som här förordas, leder dels till att jordbrukets
nybyggnader uppskjutas, dels till att landsbygden alltjämt kommer^ att
avfolkas och dels till att vi sannolikt inte kunna lösa vår befolkningsfråga,
därför att det är bönderna som fortfarande vilja ha barn och sörja för upprätthållandet
av nativiteten.

Ehuru jag helst skulle vilja det, kan jag inte underlåta att yttra mig även
örn reservationen. Såvitt jag uppfattade herr von Heland rätt — och jag
tror att jag gjorde en ordagrann anteckning — förklarade han, att reservationen
innebar, att förhållandena på detta område först måste ordnas, innan
subventioner lämnas. Skulle det vara innebörden i reservationen, kan jag inte
se annat än att man åtminstone måste klargöra, vad man menar med att förhållandena
icke äro ordnade, ty reservationen begränsar sig ju inte till att
omfatta allenast jordbrukets byggnader, utan enligt reservationen skall i motiveringen
införas, att utskottet finner »angeläget vara att för att byggnadsverksamheten
skall kunna med stöd från det allmänna igångsättas och bedrivas
förhållandena på denna del av arbetsmarknaden äro så ordnade, att
förekommande olägenheter i fråga om ackordspriser och byggnadskostnadernas
höjd så långt som möjligt bliva undanröjda».

Herr Nilsson i Landeryd karakteriserade uttalandet såsom mjukt. Jag hoppas
att reservanterna avsett, att det skall vara mjukt, men för mig. framstår
det framför allt såsom obegripligt. Det talas örn »olägenheter» i allmänhet
och örn »byggnadskostnadernas höjd» och det talas om att de skola »så
långt som möjligt bliva undanröjda». Detta sätt att uttrycka sig kan ju, även
örn man har god vilja att komma överens, faktiskt föranleda tvister örn varje
ords praktiska betydelse.

När statsmakterna i fjol behandlade frågan örn byggnadskostnaderna och
då speciellt arbetslönerna, pågingo förhandlingar mellan parterna på byggnadsmarknaden.
Dessa voro icke avslutade när riksdagen fattade sitt beslut,
och det var därför lätt att då förstå motiveringen, att ett avtal skulle
vara slutet på byggnadsarbetsmarknaden, innan de anslag som då skulle beviljas.
finge tagas i bruk. Men det slöts ett avtal för den väsentliga delen
av bostadsbyggnadsmarknaden under föregående år. Det innebar icke så stor
sänkning av arbetslönerna, som kanske många hade hoppats på, men en faktisk
sänkning av lönerna kom i allt fall till stånd. Jag förstår därför inte att man,
i denna del åtminstone, kan tala örn att förhållandena äro oordnade. Om man
syftade uteslutande på ordningen på landsbygden, är det ju bekant, att de
önskemål som ha uttalats örn ett avtal med vissa särskilda bestämmelser för
landsbygden, icke ha blivit förverkligade.

Jag tycker naturligtvis att det på sitt sätt är beklagligt, att denna fråga om
att söka ordna vår bostadsmarknad, i riksdagen skall bli ett spörsmål huvudsakligen
örn den gamla tvistefrågan örn ackordssatser och timlöner o. dyl. för
landsbygden. Tvisten gäller i främsta rummet ekonomibyggnader, som inte
alls äro berörda i do sammanhang, som propositionen och statsutskottsutlåtandet
avhandla. Moa det kan nu inte hjälpas.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)

Herr Nilsson i Landeryd förklarade bland annat, att ingenting har åtgjorts
för att få denna sak ordnad. Jag skulle nog önska att få en närmare förklaring
på vad det är man vill ha åtgjort. Att byggnadskostnaderna äro för höga
veta alla; jag vet inte om det egentligen finns någon i denna kammare som
vill bestrida, att byggnadskostnaderna äro onormalt höga. Man kan möjligen
i någon mån tvista örn varpå det beror. Att det för närvarande i högre grad
beror på materialkostnaderna än arbetslönerna är väl också ganska ostridigt.
Man kan i varje fall konstatera, att byggnadskostnaderna äro för höga. Då
är frågan, vad man skall göra åt detta.

Reservanterna tala både örn ackordspriser och materialkostnader. Vad materialpriserna
beträffar, äro de underkastade priskontroll. Det gäller kanske
inte varenda vara, men i det stora hela äro de underkastade kontroll. Det är
mig mycket svårt att förstå, vad man därutöver skall kunna åstadkomma, örn
man inte vill utsträcka subventionsväsendet, låt mig säga genom att ordna en
statlig inköpscentral för byggnadsmaterial. Denna central skulle då köpa material
till marknadspriser, men sälja det med stora rabatter och stora förluster
till åtminstone jordbrukarna — andra äro väl i detta sammanhang knappast
ifrågasatta. Det finns, såvitt jag förstår, ingen annan metod, varigenom man
skulle kunna väsentligt sänka materialpriserna.

Vad arbetslönerna beträffar, har man mig veterligt bara två metoder att
välja mellan. Den ena metoden är att förhandla sig fram, vilket man försökte
i fjol och vilket man upprepade på hösten samma år utan att nå något resultat.
För närvarande arbetar med detta en kommitté, som jag ingalunda vill klandra
därför att den icke har kunnat slutföra sitt arbete på den från begynnelsen
fastställda tiden, ty i själva verket är det ett arbete som, jag höll på att säga,
är ytterligt besvärligt, inte minst därför — det ha vi fått vittnesbörd örn i
denna debatt — att parterna inte ens kunna komma överens örn fakta, d. v. s.
örn vad som betalas för en arbetsdetalj ute i bygderna. Den som skall av så
motstridiga uppgifter allenast klargöra vad som är sanning och inte en tendentiös
uppgift från den ena eller andra sidan, har ett arbete som åtminstone
inte jag, och jag förmodar ingen annan heller, missunnar honom. Att arbetet
kan draga ut på tiden ligger i sakens natur, men jag väntar i alla fall inom de
närmaste dagarna resultatet av kommitténs arbete. Meningen med denna kommitté
har ju varit att klargöra faktiska förhållanden, så att man skall slippa,
låt oss säga sådana stridigheter, som mellan herr Andersson i Bussjö och herr
Strand, och en mängd andra motstridiga uppgifter. Att direkt felaktiga uppgifter
t. ex. lämnades från byggnadskostnadssakkunniga, är ett faktum. Det
förhåller sig så. Sedan man alltså fastslagit vad som är sanning, skulle kommittén
på basis av fakta ånyo söka sig fram på förhandlingsvägen.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att socialministern icke är ledare vare
sig av byggnadsfackens samorganisation eller av något av byggnadsfackens
specialförbund. Det är inte jag och inte någon annan regeringsledamot heller
som skall sätta sig till förhandlingsbordet för att föra talan för byggnadsarbetarna,
utan det är byggnadsarbetarna själva och deras motpart på arbetsmarknaden,
som skola komma överens, om man skall använda normala förhandlingsmetoder.
Hittills har det inte gått, och jag vågar ingenting spå om
hur det kan komma att gå.

Örn det inte går att komma fram förhandlingsvägen, kommer jag med en
fråga, liknande den herr Strand framställde: vad mena reservanterna, att vi
då skola göra? Man kan ha den meningen, att det är bättre, att man till dess
nya ackordsprislistor ha blivit fastställda, arbetar på timlön än på ackord åtminstone
vad ekonomibyggnader beträffar. Man kan ha den meningen, att

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande ira. m. (Forts.)
man inte anser monopoliseringssträvandena från byggnadsarbetarnas sida vara
riktiga. Men det är en sak att ha en sådan mening och en annan sak, med
vilka mått och steg man skall genomdriva den. Vill man inte gå förhandlingsvägen,
vet jag ingen annan möjlighet än lagstiftningsvägen. Det finns endast
de två alternativen att välja på.

När det gäller lagstiftningsvägen, nndrar jag örn inte även de mest entusiastiska
skulle komma att hesitera en smula. Jag vill erinra herrarna örn
att åtminstone under ett par årtionden, för att inte säga en hel mansålder ha
lagstiftningsåtgärder berörande arbetsmarknaden tillhört det, som har upprivit
de värsta inrikespolitiska striderna. Jag är inte säker på att tidpunkten är
lämplig att taga upp frågan från sådana utgångspunkter.

Det är i varje fall önskvärt, att man får veta litet mer örn vilka de verkliga
tankarna äro bakom reservationen. Jag kan ju inte tro, att man menar
att vi inte skola få lov att på det sätt, som är föreslaget i propositionen och
som statsutskottet förordar, söka avhjälpa en hotande bostadsbrist, förrän villkoret
att ett avtal skall föreligga är uppfyllt. Skall det villkoret uppfyllas,
innan man får lov att taga i bruk de belopp, som nu skola anslås, då kan var
och en räkna ut, att vi komma att få en katastrofal bostadsbrist till den 1 oktober
innevarande år litet varstans i landet.

Jag tror inte ens att det skulle hjälpa, örn vi avstode från all hyresreglering
eller om vi följde herr Lindblom och läte hyresmarknaden åtminstone till vissa
delar vara fri, därför att hyrorna i nybyggda hus skulle då bli så pass höga
i förhållande till den gamla hyresnivån, att jag tvivlar på att några förtänksamma
byggherrar skulle vilja bygga under sådana förhållanden. Jag tror
visst och sant, att örn man vill uppmuntra en alldeles oreglerad och oorganiserad
spekulationsbyggnadsverksamhet från sådana byggherrars sida, som
ingenting ha att förlora eller egentligen inte bry sig örn någonting, örn man
med andra ord vill uppmuntra en ännu längre gående desorganisation av byggnadsverksamheten,
då kan det möjligen tänkas, att en del bostäder bli byggda,
men i alla fall inte i tillräcklig mängd. Men det kan knappast vara önskvärt,
att man ordnar förhållandena på det sättet, att folk, som verkligen ser sig för
på detta område, avstår från att bygga, under det att personer, som äro mycket
litet nogräknade, skola sörja för åstadkommandet av de bostäder som vi
behöva.

Jag har alltså svårt att inse, vad reservationen egentligen kan ha med det
föreliggande ärendet att göra, örn reservationen nämligen bara avser landsbygden.
Örn den däremot avser landet i dess helhet, är den efter min uppfattning
ytterst farlig, ty då omkullkastar den ju den bostadspolitik, som Kungl.
Maj :t och statsutskottet lia tänkt sig.

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta att göra dessa randanmärkningar
dels till diskussionen och dels till reservationen, därför att det är ytterst
oangenämt för dem, som skola i fortsättningen syssla med dessa angelägenheter,
att befinna sig i alltför stor oklarhet örn vad ett beslut verkligen innebär.

Överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Hosander att avlämna en kungl, proposition.

Herr statsrådet Rosander avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 304, med
förslag till lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m.

Xr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 125.

för bostads Vr<främjåndeS

Herr Linderot: Herr talman! Efter socialministerns anförande kanske inte
m. m. mycket behöver tilläggas, inell jag har begärt ordet för att belysa tre del(Forts.
) frågor, som från mitt partis sida motionsledes ha framförts.

Emellertid vill jag inledningsvis något beröra den underordnade fråga,
som här gjorts till huvudfråga, nämligen frågan om arbetslönerna för
utförande av byggnationer på landsbygden. Herr Strand har redan angivit
de synpunkter som från de fackligt organiserade arbetarnas sida
äro att anföra på detta problem, och herr Strand har ju också angivit, att
han såväl som fackligt organiserade arbetare i allmänhet till fullo förstår,
latt det för jordbrukarna föreligger åtskilliga svårigheter av ekonomisk
art att bemästra i nuvarande tider. Diskussionen rör sig således i detta fall
icke om att en part i saken skulle vara oförstående för jordbrukarnas svårigheter
och att den andra parten ville bibringa vederbörande deli rätta förståelsen.
Nej, diskussionen rör faktiskt olika betraktelsesätt beträffande vad
som är det väsentliga, då det gäller att lindra svårigheterna för jordbrukarna.
Herr Nilsson i Landeryd sade i sitt anförande i förbigående, som örn det
var en mycket oväsentlig sak. att det skulle vara tacknämligt, örn man också
kunde nedbringa materialkostnaderna något. Jag vill därför anföra ett pär
siffror för att belysa vad som i själva verket är huvudfrågan beträffande
kostnaderna för landsbygdens byggnationer.

När arbetslönerna sedan krigsåret 1939 och tills nu ha stigit med 5.8 procent,
lia materialkostnaderna stigit med 44.4 procent. Redan detta anger vart
man huvudsakligen har att rikta uppmärksamheten, för den händelse man
verkligen vill ekonomiskt underlätta för jordbrukarna att utföra byggnationer
för jordbrukets behov.

Cement, som ju är ett viktigt byggnadsmaterial, har under krigsåren stigit
i pris med 60 procent. Man skyller därvidlag på ökade bränslekostnader
och annat. Det är mycket möjligt att det föreligger sådana orsaker till de
ökade cementpriserna, men det märkliga är att under denna tid kunna de,
som producera cement, öka sina vinster i synnerligen snabbt tempo. Örn herrarna
se på två sådana huvudproducenter i landet av cement som Höganäs
och Skånska cementaktiebolaget, skola herrarna finna, att dessa två företag
lia ökat sin utdelning från 6,240,000 kronor år 1938 till 10,600,000 kronor
år 1941. Medan cementpriserna stego med 60 procent, lyckades de båda företagen
öka sin utdelade vinst med cirka 70 procent. Skulle det icke kunna tänkas,
att man tog sikte på dessa siffror, när man talar om de ekonomiska
svårigheterna vid byggnationer på landsbygden?

Eller tåg armeringsjärn, som uppvisar en prisstegring med 77 procent. Nu
kan man invända att man vid landsbygdens byggnationer i huvudsak arbetar
med trä som material. Men det är väl ändå tämligen klart att både cement
och armeringsjärn utgöra väsentliga beståndsdelar i den sammanlagda byggnationen
även på landsbygden. Det är intressant att titta på bruksföretagens
och järnverkens vinster. Nu kan det invändas att vad som där produceras för
byggnadsindustriens behov, bara är en ringa del av järnbrukens och metallföretagens
produktion. Men om vi ta vinstsiffrorna från sex av våra större
bruksföretag och metallverk under denna tid, visar det sig, att år 1938 redovisades
en sammanlagd utdelad vinst av 30 miljoner kronor och år 1941 46
miljoner kronor, d. v. s. drygt 50 procent stegring av vinsten.

Herr Nilsson i Landeryd skulle lia anledning att inte bara så där i förbigående
tala om att det kunde vara lämpligt och täcknämligt att också uppmärksamma
de stegrade materialkostnaderna, men liksom reservanterna i övrigt
inriktade han sin uppmärksamhet huvudsakligen på arbetslönerna. Jag

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

''Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
har icke anledning att här återupprepa vad herr Strand i det stycket redan
har anfört, utan jag ville endast ha ytterligare berikat debatten genom att
rikta uppmärksamheten på företagarvinsterna inom byggnadsindustrien.

Jag undrar, örn inte också herr Andersson i Bussjö skulle lia nytta av att
granska den sidan av problemet litet närmare. Herr Andersson i Bussjö framhöll
här med riktigt patos såsom en ofrånkomlig nödvändighet att reglera
byggnadsarbetarnas löner i enlighet med av reservanterna antydda synpunkter.
Jag måste då säga att jag inte kan förstå, varför herr Andersson i Bussjö
därefter yrkade bifall till utskottets förslag. Efter att ha nedlagt hela sin
själ i att argumentera för reservationen, slutade han med att yrka bifall till
utskottets förslag. Jag undrar, örn inte bakom detta döljer sig hos herr Andersson
i Bussjö ett litet tvivel innerst inne i själen, huruvida det är alldeles
berättigat att härvidlag rikta huvudangreppen mot byggnadsarbetarna.
Jag hoppas att det är så. Då kommer kanske herr Andersson i Bussjö en annan
gång icke att bidraga till ovederhäftiga angrepp mot byggnadsarbetarna,
vilket han tyvärr har gjort genom sitt uppträdande vid ett tidigare tillfälle
liksom genom sitt anförande här i dag. Den ståndpunkt herr Andersson i
Bussjö här har företrätt är icke sakligt motiverad. Herr Andersson har naturligtvis
såsom socialdemokratisk riksdagsman rätt att inta vilken ståndpunkt
hail vill. Det har ju varje ledamot av kammaren. Men ser man saklig!
på denna fråga, synes mig verkligen reservanternas ståndpunkt ytterst svag.

Emellertid, herr talman, ligger detta utanför vad jag egentligen begärde
ordet för att säga. Jag bär inte alls velat framställa mig såsom expert på byggnadsfrågor.
Men jag ville ändå begagna tillfället att rikta uppmärksamheten
på vad som ligger i öppen dag för varje människa, örn man blott för ett ögonblick
vill ta hänsyn till Sveriges offentliga statistik. I övrigt ha de fackligt
organiserade arbetarna i detta fall så goda talesmän, att jag för min del givetvis
icke behöver ytterligare orda örn ackordspriser och timlöner etc.

I fråga örn prissättningen på byggnadsmaterial lia vi emellertid i riksdagen
väckt en motion, nr 314 i andra kammaren, där vi ha föreslagit en skyndsam
utredning av omständigheterna kring dessa stora prisstegringar, vilken skulle
ägna särskild uppmärksamhet åt den roll sammanslutningarna mellan leverantörer.
distributörer och entreprenörer samt kartellbildningarna inom byggnads-
och byggnadsämnesindustrien spela vid fördyringarna. Utskottet har
till detta sagt, att man redan vid fjolårets riksdag uttalat angelägenheten av
en noggrann övervakning av prissättningen å byggnadsmaterial, och utskottet
förutsätter ju, att därmed är allting bra. De siffror jag här anfört om prisstegringarna
och företagarvinsterna borde emellertid närmast ha givit statsutskottet
anledning att bifalla ykandet i vår motion, därest utskottet haft tid att något
mera ingående syssla med detta spörsmål. Det är absolut inte så,, att priskontrollen
är tillräcklig på detta område. Vore den tillräcklig, kan jag nämligen
icke tänka mig att den prisutveckling, som jag här något belyst, skulle ha
kunnat äga runi.

Den andra delfråga i detta problemkomplex, i vilken vi lia väckt motion,
rör i högre grad själva huvudfrågan, nämligen bostadsförsörjningen. Socialministern
har i sitt anförande här i dag angivit denna såsom varande den
faktiska huvudfråga, för vilken regeringen har trätt in.

I fjolårets riksdagsbeslut ställde statsmakterna som bekant på tämligen
generösa villkor medel till förfogande för alt åstadkomma en önskvärd bostadsproduktion.
Trots detta har, såsom vi tilla veta, utvecklingen icke blivit
den åsyftade. Bostadsmarknaden visar tvärtom ett sämre tillstånd 1942 än
1941. och tendensen är. såsom ju också socialministern anförde, en ytterligare
försämring. Här uppstå faktisk! rent tekniska svårigheter. Yern är det ogent -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
ligen som man skall utöva press på för att få byggnadsproduktionen i gång?
Man bjuder ut sekundärlån och tertiärlån, och man erbjuder andra förmåner i
fråga örn förvärv av tomter o. s. v., men ingenting hjälper. Vi stå inför den
möjligheten, att alla tättbebyggda samhällen, framför allt städerna, komma
att uppvisa bostadsbrist. I detta läge måste man från statsmakternas sida
avgöra var man har möjlighet att utöva effektiv press, så att icke utvecklingen
blir katastrofal. Därvidlag ha vi i en motion pekat på att man borde ålägga
kommunerna skyldighet att sörja för bostadsbyggandet, i vissa former och
inom vissa gränser.

Man kanske här invänder, att den kommunala självstyrelsen icke vill veta
av några ingrepp från statsmakternas sida med åläggande exempelvis i detta
fall att bygga bostäder. Jag tror inte, att man här i den kommunala självstyrelsen
gör något ingrepp, som av den överväldigande majoriteten inom kommunerna
själva skulle betraktas såsom ett otillbörligt ingrepp från statsmakternas
sida. Tvärtom tror jag att befolkningen inom kommunerna till överväldigande
del skulle betrakta det såsom synnerligen glädjande, örn statsmakterna
ville genomföra en lagstiftning, varigenom de kommunala instanserna
tvingades tillse, att människor icke behöva bo i hälsovådliga bostäder, ja kanske
rent av under bar himmel eller i tält vid ogynnsamma väderleksförhållanden,
såsom faktiskt redan nu förekommer. Omvårdnaden örn folkstammen, omtanken
örn folkhälsan och många andra sjul punkter måste ju ändå göra klart
för oss, att det är ett ovillkorligt intresse från det allmännas sida att någon
instans kan åläggas sörja för att svenska folket har någonstans att bo.

Detta är för mig så klart att jag inte förstår, att utskottet här har avvisat
det förslag vi ha framlagt. Vi ha ju inte alls begärt någon lagstiftning, mer
eller mindre hastigt tillkommen, som skulle kunna vara till någons förfång.
Yi ha endast föreslagit en skrivelse till Kungl. Majit med anhållan att man
skulle utarbeta förslag till en sådan lagstiftning som jag här har talat örn.
Utskottet säger: »Det torde kunna förväntas, att kommunerna utan statligt
tvång vidtaga de åtgärder, som sålunda böra ankomma på dem.» Jag måste
verkligen, örn det händelsevis ännu finnes någon representant för utskottsmajoriteten
närvarande här i kammaren, ställa den frågan, varpå utskottets
förväntan i detta fall grundar sig. »Det torde kunna förväntas», heter det. Har
utskottet tagit del av de faktiska förhållandena, måste utskottet säga motsatsen,
nämligen att efter vad vi nu ha sett, torde det icke kunna förväntas
att kommunerna utan statligt tvång vidtaga de åtgärder, som böra ankomma
på dem. Ty det visar den faktiska utvecklingen. Det visa förhållandena här i
Stockholm, om herrarna bara ville ta en titt därpå. Stockholms stads bostadspolitik
är ett kapitel för sig, som jag i en annan parlamentarisk församling
tämligen mycket har sysslat med. Jag skall inte här ta upp den bostadspolitiken
till granskning, eftersom det icke tillkommer riksdagen att behandla den.
Men en sak hör till detta sammanhang, nämligen att Stockholms stads envisa
Vägran att kommunalt gripa in för att främja bostadsbyggandet har medfört
att vi redan i höst i Stockholms stad stå inför en katastrofal situation på
bostadsmarknaden. Herrarna kunna också gå till åtskilliga kommuner ute i
landet, där bostadssituationen är svår, och ni skola få klara papper på att
det icke torde kunna förväntas att kommunerna komma att göra vad som
borde vara deras skyldighet.

När socialministern granskat dessa förhållanden, har han kommit till den
uppfattningen, att det nog inte är uteslutet att vi, därest situationen något förvärras,
mäste gå in på linjen att lagstifta för att tvinga kommunerna att göra
sin skyldighet. Ja, där stå vi nu. Skall man först ha katastrof och sedan lagstiftning?
Är det inte bättre att lagstifta, när man ser katastrofen såsom pers -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

AnQ. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
pekliv. för att förhindra denna katastrof? Jag- måste säga, att jag inte kan
hysa någon synnerlig förståelse för statsutskottets ståndpunkt i detta fall, och
jag skulle därför, herr talman, i det stycket vilja yrka bifall till^ motionen nr
313 i andra kammaren, som begär skrivelse till Kungl. Maj :t i frågan.

Den tredje delfrågan jag önskade beröra gäller spörsmålet örn bostadsransonering.
Det är inte den viktigaste frågan i detta sammanhang, ty viktigast
är ju produktionsfrågan. Men då vi nu stå inför dels riksdagens ovillighet att
göra något verkligt effektivt ingripande och dels kommunernas och den privata
företagsamhetens tydliga ovillighet att lösa problemen, måste man tänka sig
in i vad vi skola ta oss till, när förhållandena lia nått den punkt, där ett ingripande
måste ske. Ja, i det läget uppstår tämligen omedelbart behov av en bostadsransonering.
Vi lia fått lära oss under de år, som gått av det nuvarande
kriget, liksom vi lärde oss under det förra kriget, att brist ^på nödvändighetsvaror
ovillkorligen kräver ransonering. Då bostäder väl ändå höra till de absolut
nödvändigaste varorna i marknaden, måste jag för min del finna att det
skulle vara tämligen självklart, örn man toge sikte på att ransonera denna nödvändighetsvara.
när brist uppstår. Måste vi ha ransonering när det gäller makaroner,
strumpor och allt möjligt annat, så begriper jag verkligen inte, varför
man inte vill gå in för att också ransonera bostäder. Självklart bör man inte
ransonera bostäder, förrän det är nödvändigt. Men när det blir nödvändigt, stå
statsmakterna där utan erforderliga instrument för att genomföra operationen
i fråga.

Detta läge lia vi velat förekomma genom vår motion nr 315 i andra kammaren.
Också den utmynnar endast i yrkande örn skrivelse till Kungl. Majit
med begäran örn förslag till en beredskapslag, alitsa ett synnerligen balanserat
och blygsamt yrkande. Det är orimligt att de, som ha pengar, skola kunna få
disponera 8, 10 eller 20 rum för två, tre, fyra personer, medan barnrika familjer
på tio personer och mera, som äro fattiga, kanske inte kunna fa mer än ett
hälsovådligt kyffe att stuva in sina barnungar i. Det är ju någonting ganska
orimligt, och skall man ransonera kött och fläsk för både rika och fattiga, så
kan jag inte begripa, varför man inte lika väl skall ransonera bostäder för rika
och fattiga.

Detta hör till de socialt nödvändiga åtgärderna, som man får lov att taga
sikte på. En sådan ransonering blir kanske icke nödvändig i höst, och den blir,
örn vi nu skola vara riktigt optimistiska, möjligen icke nödvändig under loppet
av detta krig, vilket dock ingen vågar påstå. Ja, men det är i alla fall intet skäl
mot att riksdagen skulle gå med på en enkel skrivelse örn denna sak till Kungl.
Majit Då vi ha genomfört så många beredskapslagar, som ligga i Kungl.
Maj :ts olika departement och vänta på att sättas i kraft, för den händelse behov
skulle uppkomma, förstår jag inte, varför ej en liten lag också på den ytterligt
viktiga samhällsfrågas område, som heter bostadsförsörjningen, skulle
kunna läggas i Kungl. Majits lådor för att tagas i anspråk vid behov. Detta
är det enda vi därvidlag ha föreslagit, och jag tillåter mig, herr förste vice talman,
att yrka bifall även till denna motion, nr 315 i andra kammaren.

I övrigt har jag icke något ytterligare att tillägga i sakfragan. Men örn man
nu från de borgerliga partiernas sida försöker göra en stor politisk sak av
byggnadsarbetarnas löner — jag förmodar att detta skall vara en huvudfråga i
höstens valrörelse — så skulle jag vilja ingjuta en liten pessimismens malörtsdroppe
hos de borgerliga partiernas representanter: ni skola inte vara alldeles
övertygade om att detta anlopp mot bygnadsarbetarnas löner blir en sådan
succé, som ni kanske föreställa er i den trosvissa offensiv ni för närvarande
genomföra. Ty dessa lösryckta småexempel, sorn visa att någon byggnadsarbetare
har tjänat 50 kronor på en dag eller kanske två av årets tre hundra

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
arbetsdagar, komma icke att imponera synnerligen djupt på folk i allmänhet.
Att eventuella missförhållanden kunna förekomma är ju alldeles självklart.
Men säg mig något område här i samhället, där det icke finnes missförhållanden.
Åtminstone hade jag den föreställningen, att även den mest nöjde och
tillfredsställde av riksdagens ledamöter skulle kunna lia möjlighet att upptäcka
missförhållanden på något område, som han ägnar sin uppmärksamhet.

Sålunda borde det ju också kunna tillåtas, att missförhållanden av underordnad
betydelse eventuellt kunna vara för handen på detta område, utan att
man därför skall behöva göra ett stormanlopp mot hela fackföreningsrörelsen.
Ty tillåt mig säga det — det är inte opportunt för herr Strand att säga det.
och jag har ingen fullmakt från herr Strand att tala på hans vägnar och inte
på landsorganisationens vägnar heller, men då jag i detta fall kan tala litet
friare än herr Strand, vill jag säga det — det är i verkligheten L. O. ni vilja
åt. Det är landsorganisationen överhuvud taget som ni vilja åt, mina herrar
reservanter. Det är arbetarnas fackliga organisationers inflytande i samhällslivet
som ni vilja komma till livs, herrär reservanter. Men det vilja ni inte säga,
ty det tycka ni inte passar. Jag hoppas ni icke betrakta det såsom någon oförskämdhet
från min sida, men jag har en bestämd känsla av att så förhåller det
sig i verkligheten. Jag tror nog att herr Strand och andra företrädare för de
organiserade arbetarna äro fullt på det klara med att man har tagit upp denna
sak, därför att man tror det är ^löjligt att göra en effektiv framstöt mot de
organiserade arbetarna på den vägen. Man hoppas att på detta sätt kunna
uppröra befolkningen i synnerhet på landsbygden. Vad man ytterst syftar till
är emellertid att beskära de fackliga organisationernas inflytande överhuvud
taget i samhället.

Detta är det verkliga läget. Syftade man till att lätta det ekonomiska läget
för jordbrukarna i en bekymmersam tid, borde man ta sikte på Höganäs och
Skånska cementaktiebolaget, men inte på snickaren Andersson och snickaren
Pettersson, som genomsnittligt förtjäna 1,600—1,800 kronor örn året. Titta
närmare på dem, som inkassera sex och åtta miljoner kronor i extravinster
under kriget bara på cement och liknande, och försök ta pengar där till det betryckta
jordbruket! Men gå inte och leta ut en och annan byggnadsarbetare,
som har kunnat förtjäna så mycket, att han möjligen kunnat köpa sig ett nytt
blåställ och utan större besvär skaffa föda till sina barn. Örn ni en gång försöka
ta sikte på var pengarna finnas härvidlag, skola vi tro er, när ni säga
att ni äro ute i ärenden, som syfta till att lätta jordbrukets ekonomiska förhållanden.
Men så länge ni inte ta sikte på de verkliga missförhållandena och
försöka skapa rättelse där, torde ni tillåta att jag karakteriserar hela denna
aktion så som jag nu har gjort.

Med de yrkanden jag har ställt ber jag alltså, herr talman, att få avsluta
mitt anförande. Jag kommer icke att begära votering örn dessa yrkanden, ty
jag har fått alldeles klart för mig, att örn en motion blivit väckt av en kommunistisk
representant, så är denna omständighet absolut tillräcklig för att motionen
skall av vederbörande kammare fällas.

Herr von Heland: Herr förste vice talman! Med anledning av socialministerns
undran beträffande reservationen vill jag säga, att reservationens avfattning
är beroende på en diskussion, där vissa utskottsledamöter hade önskat
en mer bestämd formulering.

Innan jag återkommer till själva sakfrågan, måste jag bemöta ett par debattinlägg,
som egentligen inte hade behövt förekomma här. Herr Ström anmärkte
på bondeförbundets ständiga gnat på byggnadsarbetarna, och herr Strand anmärkte
på vad han kallade »korståget» mot byggnadsarbetarna. Jag vet verk -

Onsdagen den

maj 1042.

Nr 2(1.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
ligen inte av, att det skulle vara något gnat eller något korståg gentemot byggnadsarbetarna.
På landsbygden ha vi självfallet klart för oss vilka faktorer
byggnadskostnaderna äro beroende av och att arbetslönerna givetvis endast
utgöra en del av byggnadskostnaderna. Det är just därför vi vilja komma till
rätta med hela problemet och inte bara med byggnadsarbetarnas löner. I vårt
grundprogram står ju dessutom att vi önska likvärdiga arbets- och existensmöjligheter
för landsbygdens folk i förhållande till städernas hittills privilegierade
samhällsgrupper. Enligt vårt förmenande böra således även landsbygdens
byggnadsarbetare erhålla rättvisa när det gäller arbetsmöjligheter i förhållande
till de byggnadsarbetare, som finnas i städerna. Jordbrukets ekonomiska
förhållanden möjliggöra emellertid inte att bygga eller reparera till nuvarande
byggnadskostnad. Det är just detta problem vi önska komma till rätta med.

Herr Ström påstod vidare att de borgerligas ställningstagande i byggnadsfrågan
berodde på att vi önskade en plattform för landstingsvalen. Herr Nilsson
har ju redan bemött detta, och herrarna måste väl ändå innerst erkänna,
att då vi ideligen taga upp diskussion örn byggnadsfrågan, sker det inte därför
att vi skulle behöva ett politiskt agitationsämne vid något val. När vi gång
på gång återkomma till denna fråga, så beror detta på att det är nödvändigt
för jordbrukarnas skäliga existens att byggnadsfrågan blir ordnad, och jag
hoppas ni vilja tillåta oss att arbeta för den saken. Jag skall för övrigt inte
alls insinuera något örn de motiv socialdemokraterna kunna ha för att inte
gå med på vissa önskemål som vi framföra. Jag vill hoppas och tro att det är
sakliga motiv.

Herr Strand och likaså socialministern ansåg, att förhållandena på landsbygden
icke höra ihop med denna debatt och detta utskottsutlåtande. Jag kan
inte dela denna uppfattning. I utskottsutlåtandet talas ju örn egnahemsbyggandet,
och detta är väl en av landsbygdens byggnadsfrågor. Dessutom råder
ett påtagligt växelförhållande mellan städer och landsbygd. Örn man i nuvarande
materiel- och vagnparksbrist och framför allt med en sådan brist på
arbetskraft, som för närvarande råder på landsbygden, drar materiel och lastbilar
samt arbetskraft till städernas byggenskap, måste ju detta i mycket stor
omfattning beröra landsbygdens förhållanden och icke minst byggnadsförhållandena
på landsbygden. Enligt mitt sätt att se är detta ett axiom, och därför
håller jag på att man inte kan dela upp byggnadsproblemet och ena gången
behandla stadsbyggnadsproblemet för sig samt säga. att byggenskapen på
landsbygden intet har att göra med byggnadsverksamheten i städerna. Byggnadsproblemet
är enligt min mening ett enhetligt problem, som måste lösas i
ett sammanhang. I annat fall komma de grupper att bli lidande, som höra
till landsbygden, där man inte på samma sätt som i städerna tar hänsyn till
byggnadsproblemen.

Nu anhöll herr Strand mycket kraftigt att få besked om vad reservanterna
egentligen vilja. Jag förstår inte den frågan. Det. har väl framgått mycket
tydligt vad^ reservanterna vilja. Vi vilja beträffande byggnadskostnaderna
få sådana förhållanden, att jordbrukarna överhuvud taget kunna bygga och
reparera. Dessutom ha v.i det gamla önskemålet, att konsumenterna i städerna
inte skola behöva avstå så stor del av sin inkomst just till hyra. Jag hoppas
att herr Strand nu har fått svar på sin fråga örn vad vi ha för önskemål.

Jag kanske då kan ta mig friheten att i stället göra några motfrågor till
herr Strand. Anser herr Strand, att förhållandena på detta område verkligen
äro goda och att man inte, såsom reservanterna önska, skall försöka rätta till
vad som brister? Herrar Nilsson i Landeryd och Andersson i Bussjö ha. synes
det mig, lämnal en hel del exempel, som visa att dessa förhållanden behöva
rättas lill. Jag skall för min del inia bidraga med ytterligare exempel. Jag

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
anser det överflödigt, och jag förmodar att vi alla känna till dessa förhållanden.

Herr Strand påstod vidare att man måste räkna med arbetsfred, eftersom
det finnes avtal. Men åtminstone vi på landsbygden veta att det inte är arbetsfred,
utan att det förekommer blockader. Den senaste, mycket kända blockaden
utfärdades av byggnadsfackförbunden den 7 maj mot kungl, domänstyrelsens
byggnadsarbete vid Tommarps kungsgård i Skåne. Hur är förhållandet därvidlag?
Jo, förra årets riksdag beslöt sådana riktlinjer för byggnadsarbeten,
att man skulle arbeta mot timlön till dess ackordsprislistorna hade blivit överenskomna.
Men det är ju detta som dessa byggnadsfackförbund inte vilja gå
med på. De sabotera alltså de av riksdagen beslutade riktlinjerna i och med
denna blockad. Det kan man väl inte kalla för arbetsfred?

Nu säger statsrådet Möller att han inte vet, hur man skall kunna ordna kostnadsfrågan.
Det finns ingen metod, när det gäller materialfrågan, sade statsrådet.
Ja, som jordbrukare finner jag detta litet egendomligt. Statsmakterna
lia ju åtminstone inte saknat metoder, när det bär gällt jordbrukets prisfrågor.

Vidare anförde statsrådet Möller att det finns två metoder för att lösa lönefrågorna.
Den ena var förhandlingsvägen, och tyvärr hade man inte lyckats
lösa landsbygdens byggnadsproblem på denna väg. Då återstod enligt socialministerns
anförande endast den andra metoden, och det var lagstiftningsvägen.
Men där, anförde herr statsrådet, komma väl även de ivrigaste i denna kammare,
då det gäller att ordna upp byggnadsfrågan, att hesitera. Ty under en
hel mansålder hade dylik lagstiftning, enligt socialministern, åstadkommit de
värsta striderna i vårt land.

Hur är det nu med denna andra metod? När det gällde tvångsarbetslagen
mot betodlarna, anfördes från vårt håll att vi kunde gå med på en sådan
tvångsarbetslag, därest den omfattade alla arbetargrupper i samhället. Men
vi kunde icke gå med på att den beslutades såsom en särlagstiftning för en viss
samhällsgrupp. Statsministern yttrade i det sammanhanget, att regeringen
var beredd att inskrida utan hänsyn till vilken samhällsgrupp, som ställde sig
upp mot det allmänna intresset. Vi fingo alltså den gången besked örn att socialdemokraternas
främste man ansåg, att även örn man inte gjorde en allmän
lagstiftning för alla arbetargrupper, så skulle regeringen likväl ingripa mot
alla enskilda och organisationer, som ställde sig upp mot det allmänna intresset.

Tidningen Arbetet skriver, när det gäller jordbrukets byggnadsfråga: »Vi
lia lyckligtvis inte kommit så långt, att regeringen dikterar löner och löneformer
för den privata arbetsmarknaden.» Ja, herr förste vice talman, jag vill
säga, att inte heller jag finner den andra metoden trevlig. Jag bara gör jämförelse
även i detta fall, hur olika man behandlar olika samhällsgrupper. Det
anser jag vara mycket farligt, i synnerhet efter sådana uttalanden som gjorts.

I statsutskottets utlåtande nr 193 anfördes förra året, som herrarna kanske
erinra sig: »Därest emellertid avtalsuppgörelse icke kan komma till stånd,
förutsätter utskottet, att Kungl. Majit för riksdagen framlägger de förslag,
vartill förhållandena må föranleda.» Detta utskottsutlåtande tog riksdagen den
17 juni förra året, och givetvis trodde man, att regeringen efter detta riksdagens
direktiv skulle försöka att med all kraft ordna upp byggnadsfrågan.
När det inte gick att ordna upp frågan avtalsvägen under sommaren, hade man
ju trott, att man redan vid höstsejouren skulle få se regeringens kraftiga iningripanden.
Det gjordes emellertid ingenting. Man väntade att någonting
skulle göras i början av denna riksdag, men ingenting blev gjort. En interpellationsdebatt
kom till stånd. Vårt parti gjorde ett uttalande i byggnadsfrågan,
vilket höll på att komma bort i T. T. Så kom då denna nya utredning. Jag

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
förstår att denna utredning, såsom herr statsrådet säger, är en mycket svår
utredning, och jag förstår herr statsrådets hesitering inför de stora svårigheter,
som tydligen föreligga, när det gäller att ordna upp förhållandena på bostadsbyggnads
verksamhetens område.

Jag har, herr förste vice talman, endast velat konstatera faktum och endast
velat a,nge vad som passerat. Jag hoppas, att denna utrednings resultat snarast
blir bekantgjort och att vi på landsbygden skola få se samma kraft läggas
i dagen från denna starka regerings sida som när det gällde att ordna upp betodlarfrågan.

Herr Larsson, Sven: Herr talman! Alla inom utskottet äro ense örn att
byggnadskostnadema äro höga. Detta är troligtvis även kammaren fullt enig
örn. Reservanterna, lika litet som utskottets andra ledamöter, tyckas emellertid
kunna anvisa några vägar för att nedbringa dessa kostnader. Reservanterna
säga endast, att örn byggnadsverksamhet med statligt stöd skall kunna
bedrivas, måste olägenheterna med höga byggnadskostnader, ackordspriser
o. dyl. örn möjligt undanröjas. Herr von Heland tillägger nu, att byggnadskostnaderna
skola vara av en sådan höjd, att det på landsbygden överhuvud
taget blir möjligt att bygga. Men detta är ju ännu mera obestämt än reservanternas
yttrande.

Reservanternas formulering är till ytterlighet väg, och man kan nog på
goda grunder förmoda — jag tror att herr von Heland även givit belägg
för detta — att meningen ^är, att någon byggnadsverksamhet med statligt
stöd överhuvud taget icke får bedrivas, förrän förhållandena även på landsbygden
äro ordnade. Med andra ord får den skriande bostadsnöden — jag
tror man kan använda det uttrycket — icke avhjälpas ens på de orter, där
förhållandena redan äro ordnade, förrän landsbygdens avtalsfråga inom byggnadsindustrien
också är ordnad. Jag har tagit del av det förslag, som landsbygdens
byggmästareförening nu senast tillställt byggnadsfackförbunden. Jag
är övertygad örn att om vi skola vänta på att avtalsfrågan skall lösas i enlighet
med det förslag, som då framlades, måste vi vänta mycket länge, innan
byggnadsverksamheten med statligt stöd kommer i gång.

När riksdagen i fjol fattade sitt beslut, gjordes ett uttalande av ungefär
det innehåll, som reservanterna nu föreslå. Men detta kunde då motiveras med
att det över hela^ linjen rådde ett avtalslöst- tillstånd. Det var ju då en rätt
rimlig fordran från kammarens och även från regeringens sida, att avtalsförhållandena
skulle vara ordnade innan verksamheten sattes i gång.

För städernas vidkommande äro ju förhållandena ordnade, och härvidlag
måste arbetarparten sägas ha bragt sitt offer, då den, trots dyrtiden, gått
med på en lönereducering med fem procent. Det förhåller sig emellertid inte
med denna lönereducering så, som man på visst håll inom utskottet velat
göra gällande, att det endast gällde att få en del höga ackordsatser justerade
nedåt, under det att andra justerades uppåt, så att resultatet i verkligheten
blev plus minus noll. Den justering, som vid detta tillfälle företogs, innebär
en verklig sänkning av byggnadsarbetarnas löner med fem procent.
o Det måste stå klart för reservanterna, att det på många håll ute i landet
råder en verklig bostadsbrist. Jag tror att man redan nu kan beteckna den
med ordet bostadsnöd. Denna är ofta i sin tur orsakad av att statliga industrier
tillkommit på mångå håll under de senaste åren. Bostadsnöden har
pa detta sätt blivit akut. Likafullt vaga reservanterna taga på sitt ansvar
att man, under dessa för många städer svåra förhållanden, inställer all byggnadsverksamhet,
som bedrives med statligt stöd, endast för att, vilket jag

Forsta kammarens protokoll ldlfi. Nr 20. 4

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
tror är deras avsikt, på detta sätt indirekt med statens hjälp kunna pressa ned
arbetarnas löner.

Om reservationen bifalles, är jag, såsom jag förut sagt, övertygad om att
vi få vänta ganska länge innan byggnadsverksamheten med statligt stöd kommer
i gång, framför allt örn det förslag till avtal, som framlagts av arbetsgivareparten,
skall ligga till grund för avtalsuppgörelsen. Örn man skall invänta
denna överenskommelse, kunna bostadsförhållandena i många av våra
städer bli fullkomligt ohållbara. Detta gäller framför allt de orter, som på
grund av industriens expansion redan haft det svårt under flera år.

Ytterligare en sak bör i detta sammanhang framhållas. Reservanterna borde
betänka vilka konsekvenser ett inställande av byggnadsverksamheten kommer
att få för familjebildningen. Staten försöker på mångahanda sätt att
uppmuntra denna, men en förutsättning för att människor skola kunna bilda
familj är ju att det finns tillgång till bostäder, och då helst fullgoda sådana.

Jag skall, herr talman, uppehålla mig något vid frågan örn lönerna, detta
trots att jag sedan gammalt vet, att det är en tämligen hopplös uppgift att
få folk att förstå under vilka svåra förhållanden byggnadsarbetarna i vanliga
fall få arbeta. Man har fått kännedom örn något fall med goda förtjänster,
vilket ger folk anledning att tro, att byggnadsarbetarna äro ett särskilt privilegierat
släkte med väldiga inkomster. Man bryr sig inte örn att ta reda på,
huruvida inte de fall, som tid efter annan omnämnas, äro enstaka fall. Man
är i stället beredd att tro vilka uppenbara överdrifter som helst, vilka även
med, som jag tycker, en viss framgång emellanåt serveras här i kammaren.

Det är väl knappast någon som ägnar en tanke åt byggnadsarbetarens anställningsförhållanden
och de förhållanden, under vilka han får arbeta, att han
kan skatta sig lycklig, örn han kan skaffa sig ett arbete som räcker så lång
tid som sex månader. Ofta, kanske flera gånger örn året, får han göra den,
som jag ser det, icke roliga vandringen från arbetsplats till arbetsplats för
att kunna skaffa sig ibland några dagars, ibland några veckors och i bästa
fall några månaders arbete. Det är därför naturligt att byggnadsarbetarna
med tillfredsställelse skulle hälsa en ordning, som gjorde det möjligt att utjämna
säsongvariationerna. Jag är emellertid för min personliga del övertygad
örn att detta tal örn att utjämna säsongvariationerna mera hör till de fromma
önskningarnas område, ty så länge vi äro hänvisade till privata initiativ på
hithörande område — och jag tror att vi knappast inom överskådlig tid kunna
räkna med någon annan ordning — vill nog byggherren själv uppföra sin
byggnad vid den tidpunkt som för honom är den lämpligaste. Visserligen möter
det numera inte några tekniska hinder för att uppföra byggnader även under
den kalla årstiden, men det torde vara bevisat, att dessa byggnader dels
bli dyrare och dels att det föreligger större säkerhet för bättre utförande och
bestånd, örn byggnaden uppföres under en lämpligare årstid.

Jag skall icke förneka, herr talman, att byggnadsarbetarna vid vissa tillfällen
kommit upp till förtjänster, som för oss icke kunna anses normala. Jag
tycker emellertid inte, att de herrar i denna kammare, som ofta orera örn byggnadsarbetarnas
väldiga inkomster, egentligen ha någon större anledning att
göra detta, därför att jag är övertygad örn att de själva inte ett ögonblick
skulle reflektera på att försöka leva vare sig under de villkor, varunder byggnadsarbetarna
leva, eller på de inkomster byggnadsarbetarna ha.

Det gjordes inom utskottet gällande, att byggnadsarbetarnas ackordsöverskott
varierade mellan två kronor och femtio öre och sju kronor och femtio öre
i timmen, eller örn det nu var den sammanlagda förtjänsten ■— det får jag
lämna osagt. Att förtjänsterna voro kolossala, var man emellertid ense örn.
När det gäller att bedöma löneläget, bör nian kunna anse de uppgifter som

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
riktiga, vilka lämnats av byggnadskostnadssakkunniga. Enligt dessa uppgifter
voro emellertid genomsnittsinkomsterna för murare, snickare och grovarbetare
i A-kommuner respektive 2.793, 1,981 och 2,069 kronor. Som kammaren
finner, är det ganska långt till sju kronor och femtio öre i timmen. Örn
dessa byggnadsarbetare skulle arbeta i, låt oss säga 2,000 timmar, vilket väl
är en ganska vanlig arbetstid, skulle de således komma upp till en årsinkomst
av närmare 15,000 kronor.

Jag har i omkring trettiofem år arbetat som byggnadsarbetare och under
ett tiotal år tjänstgjort som mätningsman. Jag känner således till litet grand
vad jag här talar örn. Jag måste säga, att jag varken som arbetare eller mätningsman
gjort bekantskap med de höga löner, som tidningspressen och även
kammaren emellanåt vilja tillskriva byggnadsarbetarna. Jag kan försäkra
kammaren, att årsinkomsterna voro ganska rimliga, liksom även ackordsöverskotten,
som endast i enstaka fall kunde gå upp till hundra procent, men som
i regel höllö sig betydligt under femtio procent. Jag vill dessutom erinra om
att ackordstiden för en arbetare är den minsta och att den största tiden upptages
av arbeten med daglön, på vilket sätt alla reparationsarbeten och mindre
arbeten utföras.

Jag kan därför på goda grunder, herr talman, förmoda, att det förhåller
sig på samma sätt med alla dessa historier, som cirkulera örn de höga lönerna,
som med de uppgifter herr Alfred Andersson i Bussjö den 6 maj uppbyggde
kammaren med. Att han i dag fått dementera dem är ju för mig enbart glädjande.
Det gällde därvidlag inkomster, som skulle ha uppgått till femtio kronor
örn dagen, men som vid närmare påseende måste reduceras till elva kronor
och fyrtiofyra öre. Jag förmodar, att alla de uppgifter, som herr Andersson
lämnar i dag, kunna vara beskaffade ungefär på samma sätt som de han lämnade
den 6 maj. Herr Andersson förklarade vid det tillfället, att det var en glädje
för honom att kunna delge kammaren denna uppgift örn en lön på femtio kronor
örn dagen. Det borde väl emellertid ha varit honom en större glädje att i
dag dementera den uppgift, som han vid det tillfället uppbyggde kammaren
med.

För övrigt förhåller det sig på samma sätt med ett fall, som herr Ström i
Lidköping berörde. Det gällde ett fall i Västergötland, där byggnadskostnaderna
på grund av ackordsarbete hade fördyrats med 15,000 kronor. När man
närmare ser på detta fall, visar det sig, att arbetslönerna icke uppgått till mera
än omkring 11,000 kronor. I dessa 11,000 kronor ligger det ett ganska stort
ackordsöverskott, som arbetsgivaren vägrade att utbetala. I verkligheten bli
de utbetalade arbetslönerna inte stort mera än 7,000 kronor. Man skulle ju
kunna tro, att de tidningar, som offentliggjort dessa uppgifter, skulle vara
måna örn att rätta sitt misstag, när do blevo uppmärksammade på det. Så skedde
emellertid inte. Detta är väl ett bevis på den mentalitet, som behärskar stora
delar av vår press och tyvärr också stora delar av den svenska allmänheten.

Det ser nästan ut, som örn man, när man talar örn landsbygdens byggnadsförhållanden,
inte räknade med andra kostnader än arbetslöner, ty i annat fall
skulle man säkerligen inte fästa en sådan utomordentlig vikt vid denna del
av de sammanlagda kostnaderna.

Även reservanterna vitsorda, att arbetslönen spelar en underordnad roll som
kostnadsstegrando faktor. Endast en tolftedel av kostnadsstegringen beräknas
belöpa på lönerna. De elva tolftedelarna ser man ingen möjlighet att få någon
rätsida på, och ändå är man medveten örn att järn, tegel och cement undergått
mycket kraftiga prisförhöjningar. Man tröstar sig här med att denna sak kontrolleras
och att i vissa fall de priser godkänts, som nu äro fastställda. De
elva tolftedelarna anser man sig således inte kunna göra någonting åt. Det är

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
endast en tolftedel som skall naggas en liten smula. Hur mycket det kan bli,
kunna ju herrarna lätt göra sig en föreställning om.

Som utskottet säger, spela lönerna icke någon större roll som kostnadsstegrande
faktor. Jag vill säga, att de överhuvud taget inte spela den roll som man
försöker göra gällande i den allmänna diskussionen. Lönernas andel i de sammanlagda
kostnaderna utgör, enligt vad som sagts här i dag, omkring 35 procent.
Byggnadskostnadssakkunniga förutsatte i sitt betänkande, att lönerna
.under vissa förutsättningar möjligen skulle kunna reduceras med högst 15
procent. Nu äro ju lönerna redan reducerade med 5 procent. Det skulle således
återstå 10 procent. Vi kunna taga ett exempel. En byggnad, som 1939 kostade
100,000 kronor, kostar nu 135,000 kronor. Arbetslönerna uppgå till 45,000
^kronor. Örn lönerna kunde nedbringas med 10 procent, skulle man alltså kunna
få ned priset med 4,500 kronor. Örn arbetarna avstode hela sin dyrtidskompensation,
skulle besparingen inskränka sig till c:a 3,000 kronor. Det är enligt min
uppfattning att använda större våld än vad nöden kräver, då man vill göra
gällande, att de summor, man sålunda skulle spara, skulle vara utslagsgivande,
när det gäller frågan örn huruvida ett bygge av denna storleksordning skall
komma till stånd eller inte.

Det har även här i dag talats örn problemet landsbygdens avfolkning, och •
man söker efter medel att förhindra denna. Få emellertid landsbygdens arbetsgivare
sin vilja igenom, så att de ensamma skola bestämma arbetsvillkoren,
tror jag, att det för framtiden blir ganska svårt att uppbringa kvalificerade
byggnadsarbetare på landsbygden. Man kommer enligt min mening att få återgå
till det system, som var rådande för 30 ä 40 år sedan, då det var ganska
vanligt, när det gällde mera kvalificerade arbeten, att man fick rekvirera arbetare
från städerna. Jag har själv många gånger varit ute och arbetat på detta
sätt. Då fick lantbrukaren inte allenast betala den lön, som gällde i städerna,
utan också det dagtraktamente, som vederbörande avtal stipulerade.

Jag tror inte, att reservanterna eftersträva en sådan ordning, men jag är
övertygad örn att en sådan ordning blir följden, örn landsbygdens byggnadsarbetare
ställas i en annan och sämre ställning än städernas byggnadsarbetare.

Det kunde, herr talman, vara en hel del att tillägga med anledning av vad
här sagts i debatten, men jag skall inskränka mig till vad jag nu anfört.

Jag ber givetvis att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! Många stora och viktiga frågor stå på dagordningen,
men byggnadsfrågan tycks vara den mest ömtåliga av dem. Det är
ju en allmän önskan, att byggnadsverksamheten skall komma igång. Förra
årets riksdag uttalade, att man skulle försöka att örn möjligt få till stånd en
byggnadsverksamhet, som motsvarade 50 procent av 1939 års produktionsvolym.
Detta har inte lyckats, utan byggnadsverksamheten befinner sig i ett
sådant läge, att det i år är ännu mera önskvärt att någonting göres på detta
område.

Det är av vikt, att byggnadsfrågorna ordnas både i städer och på landsbygd.
Jag förmenar, att de inte endast skola ordnas på landsbygden, utan
att det är av intresse att få dem ordnade för hela landet. När det gäller
byggnadsfrågorna på landsbygden, tänker jag många gånger på hur viktigt
det är att bostadsförhållandena där ordnas för de många hemmen. Stora summor
beviljas ju till förbättringsbidrag och förbättringslån. Men hur förhåller
det sig ändå inte för närvarande? När vederbörande gör upp de slutliga kalkylerna
för sitt bygge, sedan han sökt dessa bidrag och lån, visar det sig,
att det ändå blir för dyrt för honom att bygga, och han måste återtaga sin
ansökan. Jag vet flera fall, där vederbörande sagt, att han inte kan fullfölja

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
arbetet, utan måste vänta till dess det blir bättre tider. Det högsta förbättringsbidraget
är 2,000 kronor. För att kunna få sitt bygge färdigt har då vederbörande
fått komplettera detta bidrag med ett lån. I regel får han dock höja
lånebeloppet för att kunna klara det hela. Om lian således redan förut har
skulder och denna skuldsumma nu lägges till, kan det bli omöjligt för honom
att påbörja förbättringsarbetet, och han får lov att avsäga sig de förmåner
han kan erhålla genom dessa statliga bidrag och lån.

Jag begär närmast ordet med anledning av herr Strands yttrande. Herr
Strand inledde sitt anförande med att säga, att han kunde förstå jordbrukarnas
svårigheter, och att det var kostsamt att få ekonomibyggnaderna uppförda
på landsbygden. Han ansåg också, att värdena blevo överflyttade från
jorden till byggnaderna. Ja, det förhåller sig på det sättet. I en debatt för
någon tid sedan i denna kammare tillät jag mig yttra, att jag trodde, att
staten inte var så hågad att överta den svenska jorden. Jag sade detta med
tanke på hur det skulle vara örn staten skulle taga sina resurser i anspråk
och underhålla alla byggnader på den svenska landsbygden. Då bleve det
säkerligen inga inkomster från jordbruken över, utan alltsammans komme att
gå åt. Man kan därför säga, att det för närvarande inte finns något jordvärde.
Om man skall försäkra en någorlunda uppbyggd gård, kommer försäkringsvärdet
att bli betydligt högre än taxeringsvärdet och värdet av gården i sin
helhet. Det kan ju inte var rimligt, att byggnadsvärdet på en egendom skall
vara så pass högt, att det ligger över värdet både på jorden och byggnaderna
tillsammans. Således finns det inte något jordvärde att tala örn, när hela värdet
ligger i byggnaderna.

Det har framhållits, att inte hela kostnadsstegringen belöper på arbetskostnader.
Jag erkänner detta. Den belöper även på materialkostnader, men i
dessa materialkostnader ligger det mycket stora arbetskostnader. Materialen
har ju fördyrats på grund av att kostnaderna för framställning av densamma
stegrats. Det är klart, att man även får taga hänsyn till detta, när de gäller
att lösa byggnadsfrågan. Men när vi allesamman ha en önskan att få byggnadsfrågorna
ordnade, så kan jag inte förstå, att man skall behöva vara så
rädd för att göra ett sådant uttalande, som reservanterna här ha kommit med.
När man gick med på det förra året, skulle man väl även i år kunna göra ett
sådant uttalande, och man borde väl alla söka hjälpas åt för att få byggnadsfrågorna
ordnade.

Det kan inte gå att bara framhålla, att det ligger endast 1j5 i arbetskostnader
och 4/s i materialkostnader. Då den ena parten står på den linjen och
den andra parten på den, kommer man ingen väg, ty då blir det faktiskt en
avstanning.

Vad angår det, som herr von Heland yttrade i fråga örn att byggnadsverksamheten
i stor utsträckning skulle sättas i gång enbart i städerna, så bleve
ju följden härav en ännu större flykt från landsbygden av arbetskraft. Det
ser man ju bevis på isynnerhet intill sådana städer, där det har blivit vissa förläggningar.
Man måste ordna till en stor byggnadsverksamhet för att taga
emot dem, som komma och skola tjänstgöra vid dessa förläggningar. Det blir
ju inte endast byggmästare och byggnadsarbetare, utan även andra som komma
att från landsbygden strömma in till städerna, och det gör, att det blir mycket
stora svårigheter att få tillräckligt med folk på landsbygden.

Herr Torsten Ström framhöll i sitt anförande, att vi borde allesamman enigt
gå med på detta förslag därför, att det var framlagt av samlingsregeringen.
Därför skulle man inte gå emot det. Jag förstår ej herr Ströms uttalande i
detta fall. Är det så, att vi reservanter önska ett uttalande i samma riktning
som förra året, så böra vi väl ha frihet att gå på den linje vi valt, utan att

Nr 20.

Onsdagen dea 27 maj 1912.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
därmed ha accentuerat några stora motsättningar mot det förslag, som är framlagt
från regeringens sida. Vi äro nu ense över lag på alla punkter utom i
fråga om det uttalande, som här föreslås. Att det skall vara en sådan rädsla
för att taga med det i år kan jag för min del inte förstå. Det ser ut, som örn
man bara vill ha fram en viss motsättning mellan de olika partierna härvidlag.
Jag vill för övrigt säga, att örn vi skola kunna få någon rätsida på dessa byggnadsfrågor,
så måste vi säkerligen alla försöka att göra vårt bästa. Man får
hoppas, att den utredning, som pågår, skall kunna klarlägga frågan, och att
den utredningen kan komma fram så fort som möjligt, så att den inte dröjer
undan för undan utan att någonting blir åtgjort.

Jag anser, herr talman, med vad jag uttalat, att när det gäller reservationen,
så borde alla utan betänksamhet kunna gå med på densamma, och jag yrkar
därför bifall till denna.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag har under årtionden varit utomordentligt
intresserad för bostadsfrågan och denna fråga är ju också av den allra
största sociala och ekonomiska betydelse. Den har så mycket större social betydelse,
som den i högsta grad sammanhänger med en av vårt lands livsfrågor,
nämligen befolkningsfrågan. Ty alla torde numera vara överens örn
att tillgången på förhållandevis billiga och ändamålsenliga bostäder för barnrika
familjer eller för familjer, som avse att sätta barn till världen, är en
grundläggande förutsättning för dessa familjers existens. Det har här under
debatten redan påpekats, men jag vill understryka vad som i otaliga utredningar
har sagts, att löser man icke bostadsfrågan på ett förnuftigt sätt, så
kommer man icke till något väsentligt resultat beträffande befolkningsfrågans
lösning. Bostadsfrågan har också den allra största ekonomiska betydelse,
eftersom byggnadsindustrien är en av våra förnämsta nyckelindustrier och
som sådan spelar en utomordentlig roll för det ekonomiska livet, icke minst
i tider, då andra grenar av näringslivet kämpa med stora svårigheter.

Det första spörsmål, som alltid uppställt sig för mig i detta sammanhang,
gäller den tomtpolitik, som ej endast sedan årtionden utan sedan en mansålder
tillbaka varit den traditionella här i landet och icke minst i våra stora städer.
Det är ju allmänt känt, att sedan rättigheten att fritt köpa och sälja fastigheter
och sålunda även tomter slog igenom och sedan städernas och särskilt
storstädernas tillväxt började att bli mera betydande, handeln med tomter i
städerna och icke minst i städernas utkanter tog en omfattning, som var utomordentligt
stor och ledde till en successiv stegring av tomtpriserna, särskilt
i de stora städerna och deras omgivningar. Huvudstadens obebyggda tomter,
som på sin tid kanske hade förvärvats för några tusen kronor, stego under
1800-talets sista årtionden till lika många tiotusental kronors värde och ytterligare,
allteftersom staden utvecklade sig, till flera hundra tusen kronors
värde. Ja, många fall ha förekommit, där sådana tomter under senare tider
betalats med miljonvärden. Yad har hela denna utveckling egentligen betytt
annat än att den första grundläggande delen av hyreskostnaderna, nämligen
tomtvärdena, har fått fritt utveckla sig. alldeles oberoende av statsmakternas
åtgöranden, i en riktning, som jag måste beteckna som ytterligt betänklig
för de stora städernas invånare? Denna handel med tomter har icke endast
varit en handel i vanlig bemärkelse. Den har ofta fått karaktär av en tomtspekulation
i egentlig mening. Det äi» alldeles uppenbart, att de höga hyrorna
i Sveriges större städer och framför allt i huvudstaden till väsentlig del äro
beroende av den handel och spekulation i tomter, som sålunda under årtionden
har ägt rum, och mot vilken statsmakterna aldrig på allvar ingripit. Det är
likasom man stötte på ett ogenomträngligt motstånd, när man gång på gång

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
under sin riksdagstid under år och årtionden bringar detta missförhållande
på tal. Därom talas det icke. Detta har knappast förekommit i denna debatt.
Men denna sak är dock av grundläggande betydelse för de höga hyrornas
problem.

Jag har^uppfattningen, att alla, som uträtta ett produktivt arbete i detta
land liksom i andra länder, skola ha lön för sitt arbete, och att det skall finnas
företagarevinster, så att icke det enskilda initiativet förkväves, vilka
vinster gärna kunna vara ganska stora, när det gäller riskfulla och för landets
ekonomi betydelsefulla nyinvesteringar och nya industrier eller handelsföretag.
Men jag kan icke räkna denna verksamhet att köpa och sälja tomter såsom
en företagareverksamhet av den natur, att den bör belönas med exceptionellt
höga vinster. Hela denna fråga örn spekulationen är en av de mörkaste avigsidorna
av en i övrigt i så många avseenden glädjande ekonomisk utveckling.
Under årens lopp har visserligen, framförallt genom initiativ av Stockholms
dåvarande borgmästare herr Lindhagen, det s. k. tomträttsinstitutet kommit
till, men de, som äro förtrogna med detta instituts användning i huvudstaden,
göra gällande, att Stockholms stads tomtpolitik i vad den gäller försäljning av
tomter med tomträtt har utvecklat sig i den riktningen, att tomträtten blivit
för dyr, den också, och icke heller tomträtten utesluter försäljning och spekulation.
Jag kan icke förstå, att det skall vara riktigt, att enskilda personer,
kommuner och själva kronan göra sig delaktiga i en försäljningspolitik med
avseende å tomter, som enligt min mening utan att använda ett överord är direkt
asocial. Jag måste tyvärr även säga kronan, ty Djurgårdskommiasionens
försäljningspolitik är av samma natur som den försäljningspolitik från enskildas
och kommuners sida, som jag nu har berört.

Ingen har här i kammaren — som jag nyss nämnde -—• velat närmare gå in
på detta spörsmål örn vad tomtprisernas stegring under den långa period, som
ligger bakom oss, har haft för konsekvenser för husbyggandet och för hyresnivån
i våra stora städer. Ingen vill beröra detta ömtåliga ämne, och varför?
Jo, därför, att man skyggar inför det intrikata problem, som reser sig, örn man
på allvar vill tränga detta samhällsonda in på livet. Jag vet mycket väl, att
för ungefär 20 år sedan en kungl, proposition framlades med förslag örn taxering
till allmän jordvärdestegringsskatt, avsedd att träffa även alla jordbruk
i landet, ett förslag, som var alldeles för vidlyftigt tillyxat och som åsyftade
praktiskt taget landets alla hundratusentals jordbruk. Men den begränsade
ehuru viktigaste frågan örn att på beskattningsvägen minska spekulationen
i obebyggda tomter har i årtionen fått ligga nere, ehuruväl en framstående expert
redan för 20 eller 30 år sedan fick med statsmedel göra en utländsk resa
och sedermera avgav ett betänkande örn denna fråga. Det var professor Gustav
Cassel. Sedan har detta som sagt fått ligga nere. Varje gång jag under 1920-och 30-talen bragt denna fråga på tal, har jag talat för döva öron. Jag talar
säkerligen för döva öron fortfarande i dag. Jag vet, att det sitter en kommitté
nu igen, som sysslar med denna fråga örn beskattning av tomter. Jag har icke
mycken förhoppning örn denna kommittés resultat, ty jag finner ingen stark
vilja och ingen verklig känsla hos den svenska riksdagen i fråga om detta för
byggnadsfrågan så ytterligt viktiga spörsmål.

Går jag härifrån till frågan örn de husbyggen, sorn under årtiondenas lopp
uppstått, så börjar det nu så småningom allt mera allmänt erkännas, att man
särskilt under 1930-talet har byggt alldeles för luxuöst, byggt i många avseenden
opraktiskt för de mindre bemedlade familjerna, särskilt för familjer
med många barn, och att man här har ett ytterligare fördyrande moment. Jag
har den största respekt för vårt lands arkitektkår, som uträttat storartade saker,
men den arkitekttaxa, som är fastställd, torde nog fordra en översyn. Och

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
framför allt borde det väl vara angeläget att bryta med denna bostadspraxis,
som förser bostäderna med alla tänkbara amerikanska bekvämligheter, men
gör hemmen så opraktiska för familjer med barn, att det är verkligt sorgligt
att besöka sådana lägenheter. Pa den punkten skulle det också tarvas en undersökning,
och här kunde man för övrigt ifrågasätta, huruvida icke nybyggnadsverksamheten
i fortsättningen borde underkastas en likadan kontroll som statens
offentliga byggen för närvarande äro underkastade genom en särskild
för detta ändamål tillsatt beredning, nämligen civila byggnadsberedningen,
och för övrigt, örn jag minnes rätt, en annan beredning för militära byggnader.
Denna statliga verksamhet i fråga örn offentliga byggnader under ordförandeskap
av generaldirektör Wilhelm Björck har åstadkommit mycket väsentliga
nedskärningar i kostnaderna för offentliga byggen, utmönstrat onyttiga
saker, som kunnat undvaras, och sparat mycket pengar för statsverket. Det
finnes ingen motsvarighet härtill när det gäller de bostadshus, örn vilka jag
nu talar. Även örn jag förstår, att man beträffande ett bostadshus icke kan
planera liknande inskränkningar, som äro möjliga i fråga örn ett offentligt
bygge, med stora salar och hallar och andra anordningar, så finnes det dock
ofantligt mycket att göra för att förenkla bostäderna och samtidigt förbättra
dem, särskilt för de barnrika familjerna. Även på detta område förmärker man
icke för närvarande något större intresse.

Går man sedan till materialpriserna, så är det ju en till stor del av kriget
framkallad prisstegring, som här gör sig gällande, och här måste man erkänna
att man står inför fakta, som statsmakterna ha mycket svårt att komma ifrån.
Men det är för första gången under de gångna åren, som jag nu i viss mån instämmer
med herr Linderot, när han erinrar örn att den priskontroll, som utövas
över materialpriserna här i landet, icke är tillräckligt effektiv. Jag tror ganska
bestämt, att ytterligare reduktioner i fråga örn materialkostnaderna skulle kunna
ernås, örn denna priskontroll verkligen effektiviserades, och örn produktionen
och försäljningen av byggnadsmaterial organiserades efter nu rådande särskilda
förhållanden på ett bättre sätt.

Sedan ha^byggnadsarbetarnas löner spelat huvudrollen i denna debatt, och
jag vågar såsom icke sakkunnig i alla dessa detaljer icke fälla något bestämt
omdöme. Men det är väl ändå så, att byggnadsverksamheten i sin helhet icke
är väl organiserad. Många och stora utredningsvolymer föreligga, men intet
väsentligt .resultat har nåtts. Här ha byggmästare och arbetare samverkat till
en utveckling, vilken icke varit i allo lycklig. Jag kan visserligen icke bedöma
dessa frågor lika bra som herr Sven Larsson i Varberg, som ju är fackman på
området, men jag har fått höra från många håll under de gångna åren, att det
säsongarbete, som förekommer inom byggnadsindustrien, icke är lyckligt och
eventuellt skulle kunna ersättas med byggnadsarbeten året runt och med årslöner
för dessa arbetare. I förbigående sagt vill jag erinra örn, att det finnes
få saker, som ur familjesynpunkt och befolkningssynpunkt äro så förkastliga
som säsongarbete, där arbetarna under en viss tid av året förtjäna förhållandevis
mycket och under en annan del av året ingenting, med påföljd, att de ej
spara tillräckligt för den del av året, då de äro arbetslösa. Jag tror, att mycket
skulle kunna göras på detta område utan att man därmed beskar byggnadsarbetarnas
sammanlagda årsinkomster, vilka efter allt att döma icke förefalla att
vara synnerligen höga. Även denna fråga om en omläggning av byggnadsindustrien
och byggnadsarbetet i annan riktning än den, som de privata byggmästarna
för sin personliga del finna förmånligast, har icke blivit tillräckligt undersökt
i alla de utredningar, som föreligga, och i varje fall har den ej beaktats
i den föreliggande kungl, propositionen.

Så kommer byggmästarnas krav på att, sedan de byggt ett hus, få sin före -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
tagarevinst på huset. Denna företagarevinst bör självfallet existera, ty byggmästaren
skall liksom andra företagare ha en ersättning för sitt arbete, men
jag ifrågasätter, örn den under de gångna årtiondena har varit skälig i förhållande
till den jämförelsevis ringa risk, som byggnadsindustrien arbetar under
i jämförelse med de stora industriella företagens företagarerisker. Så säljes
huset till någon ny person, och sedermera går huset — liksom tidigare under
årtionden tomtmarken — ur hand i hand, och man försöker sälja till det högsta
pris man kan få. Ofta stiger priset högst väsentligt, när fastigheten kommit
i en ny ägares hand och ytterligare när den av honom säljes till en tredje, och
på detta sätt uppskruvas fastighetsvärdet alltmera i höjden, och på dessa onaturligt
höga värden kräver sedan den siste innehavaren den naturliga avkastningen
av sitt kapital, som ligger i därefter tillmätta hyror. Så har det pågått
icke minst under 1930-talets högkonjunktur, då spekulationen i fastigheter var
mycket vanlig. Jag vill även påpeka, att enligt en artikel i Finanstidningen
för några veckor sedan har spekulation i hus i Stockholm pågått även under
den gångna delen av kristiden. 1939 års hyresnivå, som man här med de mest
krampaktiga ansträngningar söker komma tillbaka till, var icke på något sätt
normal. Den var i högsta grad onormal.

Jag skall icke upptaga tiden med att ännu en gång återgiva de verkligt stora
sociala missförhållanden, som dessa höga hyror ha medfört i Stockholm för
särskilt de mindre bemedlade, barnrika familjerna. Hela vägen igenom tilllämpas
på detta område den liberala samhällsekonomiens traditionella grundsatser.
Ingen person inom riksdagen, icke heller det socialdemokratiska partiets
mest framstående representanter, har en tanke på att på detta område
åtminstone söka efter nya linjer, som skulle bringa hela denna fråga på rätt
bog, och resultatet blir sammanlagt, att det finnes för dessa herrar ingenting
annat än den traditionella subventionspolitikens väg. Alla social-ekonomiska
problem, som upprada sig vid bedömandet av bostadsfrågan, lämnas olösta.
Alla dessa ser man bort ifrån. Man tar dem såsom de ha varit under den
gångna mansåldern, och när man så kommer till en punkt, där en katastrof nära
nog står för dörren med avseende å bostadsförsörjningen — ja då har man
ingenting annat att tillgripa än den politik, som regeringen med alla partiers
medverkan har den största användning för på alla områden: subvention, subvention!
Det är i korthet sagt frågans hela utveckling.

Det skulle vara mycket att tillägga om allt detta, men jag måste sluta med
att säga, att örn de svenska statsmakterna icke äro i stånd att på ett tillfredsställande
sätt ordna bostadsförsörjningen för de mindre bemedlade i de stora
städerna, ja då är detta en bankruttförklaring av de svenska statsmakterna på
detta område. Det är en mycket allvarlig sak. Vill man, som jag, undvika varje
anledning till social oro och sociala missnöjesyttringar, kan man icke göra annat
än som jag gjort nu och så många gånger förr understryka min uppfattning,
att statsmakterna bygga hela sin politik på bostadsfrågans område på ett ekonomiskt
system, som har slagit slint, och så försöker man klara saken med subventioner
så gott man kan. Bostadsfrågan i städerna blir aldrig ordentligt löst
efter dessa linjer, utan därtill fordras ett krafttag från regeringens ledamöter
och naturligtvis närmast från socialministern, ett krafttag av alldeles ovanliga
mått. Och huruvida detta kan förväntas eller ej, därom svävar jag fortfarande
i fullkomlig ovisshet.

Beträffande till sist byggnadsfrågan på landsbygden vill jag endast i korthet
säga, att den har behandlats av så många framstående representanter för
jordbruket, som väl veta var skon klämmer, och därom bär jag icke något annat
att tillägga än att tydligen även här oefterrättliga förhållanden äro rådande,
som i en samfälld samhällspolitiks intresse likaledes borde undanröjas.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)

Jag har i frågan, huruvida man bör biträda utskottet eller reservanterna,
ingen bestämd mening och slutar därför utan yrkande.

Herr statsrådet Möller: Ja, herr talman, jag har med stort intresse lyssnat
till herr Wohlins anförande, men jag är inte säker på, att de omdömen han
fällde äro fullt rättvisa.

Vad tomtspekulationerna beträffar, där väl erfarenheten i väsentlig mån
grundar sig på Stockholmsförhållandena, vill jag erinra örn att det finnes föreskrifter
för byggnadslånebyrån, enligt vilka det icke kan lämnas lån, örn
tomtpriserna inte på visst sätt begränsats, i detta fall ner till 1935 års nivå.
Det har alltså i vissa fall gjorts ett försök på den punkten att hejda en prisutveckling
i uppåtgående riktning. Nu kan jag upplysa örn, att i åtskilliga
städer ha under det sista året myndigheterna, i den mån tomterna ha varit
kommunala, ställt tomter praktiskt taget gratis till förfogande för nybyggnader.
Jag tror, att herr Wohlin har låtit vilseleda sig av förhållanden, som
åtminstone i viss mån redan äro övervunna.

Både i detta avseende och i fråga örn byggnadernas mer eller mindre lyxbetonade
karaktär vill jag erinra örn att byggnadskostnadssakkunniga underkastade
alla moment, i vilka man trodde sig kunna åstadkomma något nedbringande
av byggnadskostnaderna, en mycket ingående prövning, och de
kommo också till vissa resultat. Att Stockholmsfastigheterna äro dyra på
grund av tomtspekulation, det hänför sig nu i själva verket till förhållanden,
som ligga ännu längre tillbaka än 1920-talet. Det var förhållanden, som närmast
sammanhängde därmed, att kommunerna icke ägde någon jord och att
de då i kommunerna bestämmande mycket ogärna sågo, att kommunerna förvärvade
jord. När sedan den politiken bröts och kommunerna började förvärva
jord för att själva kunna behärska bl. a. tomtpriserna, då hade redan
jordpriserna blivit jämförelsevis höga, så att här rör man sig med gamla synder,
och följderna av dessa gamla sjander tror jag inte äro möjliga att upphäva
genom något slags statligt ingripande.

Det är ju möjligt, att örn man inför en tomtvärdestegringsskatt, man på det
sättet kan hejda endast en fortsatt stegring *av tomtpriserna, icke skruva dem
tillbaka. Jag kan emellertid inte taga upp hela problemet till diskussion.

Yad beträffar frågan örn byggnadernas lyxkaraktär, så föreslogo byggnadskostnadssakkunniga
vissa inskränkningar också i syfte att begränsa kostnaderna
för byggnaderna, men det är ju ett mycket ömtåligt kapitel, och jag
kommer med all säkerhet aldrig att ansluta mig till dem, som t. ex. betrakta
badrum som en onödig lyx. Det blir aldrig en onödig lyx för andra än de fattigaste
människorna här i landet, ty de, som ha råd att skaffa sig bostäder
uppe i vissa hyreslägen, de komma inte att avstå från möjligheten att få
ett badrum förenat med sin bostad.

Vad särskilt beträffar frågan örn de barnrikehus, som byggas med rabatter
och där hyrorna rabatteras, så tror jag, att örn herr Wohlin ville undersöka
dem vilket mycket lätt låter sig göra bl. a. i Stockholm, så skulle han snabbt
finna, att de i stället lämna åtskilligt övrigt att önska, då det gäller själva bostädernas
utrustning. När herr Wohlin hänvisar till statens civila byggnadsutredning,
vill jag fästa uppmärksamheten på att de besparingar, som där
äro gjorda, ju i huvudsak ha bestått av beskärningar av utrymmen. Att beskära
utrymmena i smålägenheter i Stockholms stad måste jag emellertid på
det allra bestämdaste varna för. Det har ju tvärtom visat sig nödvändigt att
föreskriva vissa minimimått på rummen, eftersom det fanns en tendens att
förvandla våra bostäder åtminstone här i Stockholm, men även på vissa andra

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
håll i landet, till dockskåp i stället för människoboningar. Jag är alltså inte
säker på att man där skulle kunna vinna något nämnvärt.

Ingen skulle högre än jag önska, att man kunde nedbringa kostnaderna för
byggnadsmaterial, och jag vill inte utesluta den möjligheten, att det kan komma
i fråga på vissa punkter, men jag vill åtminstone, för att man inte skall få
alldeles felaktiga föreställningar örn utvecklingen, bidraga till debatten med
ett påpekande av att enligt kommerskollegii index ha partipriserna under denna
tid stigit med 60 procent och levnadskostnaderna med 40 procent, under det att
byggnadskostnadema icke ha stigit mer än 30 procent. Eftersom denna utveckling
går i rakt motsatt riktning mot den man har varit van vid under tidigare
kriser, tyder det i varje fall på att det icke har saknats en relativt^ fast hand
över prisutvecklingen på detta område. Jag har bara velat, jag höll på att säga,
föra ned diskussionen på dessa punkter till jorden igen med dessa enkla påpekanden.

Medan jag har ordet, vill jag emellertid inte underlåta att förklara, att herr
von Helands tydning av reservationen icke gav någon som helst klarhet, men
däremot gav den en viss klarhet örn ett av motiven för reservationen — jag
säger bara ett av dem. Herr von Heland erinrade nämligen därom, att under
betstriden ville man införa odlingstvång, örn icke betodlarna ville nöja sig med
ett visst pris. Jag drar därav den slutsatsen, att vad herr von Heland önskar
är, för den händelse inte uppgörelse kan träffas enligt vissa bestämda riktlinjer,
som särskilt lantbrukarna önska, att man skall införa dels arbetstvång
för byggnadsarbetarna, dels maximilöner, som icke få överskridas. Jag hemställer
till herrarna att tänka igenom konsekvenserna av en lagstiftning, som
skulle föreskriva arbetstvång för byggnadsarbetare — men naturligtvis icke
något byggnadstvång för byggherrar, ty så långt vill väl herr von Heland
inte gå —- och maximilöner. Där vill jag bara göra den reflexionen, att Jag kan
tänka mig, att byggnadsarbetarna allvarligt skulle kunna reflektera på ett sådant
arbetstvång med maximilöner, örn dessa senare nämligen kunde ge inkomster
liknande dem, som garanterades betodlarna, när man måste hota dem
med betodlingstvång. Detta skulle nämligen sannolikt leda till, att byggnadsarbetarnas
inkomster åtminstone i någon mån komme att höjas utöver de nuvarande.

Herr voll Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag trodde, att det tydligt framgick av mitt sista anförande, att jag endast
konstaterade, vad hans excellens herr statsministern uttalat ifråga örn
betodlingen, och sedan gjorde jag en jämförelse mellan hur man kan behandla
en samhällsgrupp, medan man inte vill behandla en annan samhällsgrupp på
samma sätt.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag upprepar bara, att jag inte är
säker på att inte byggnadsarbetarna skulle önska att bli likadant behandlade
som betodlarna!

Herr Heuman: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Nilsson i Landeryd
höll sitt anförande och däri berörde fallet Ekhagen i Jönköping. Jag begärde
då ordet, därför att jag tyckte, att fallet inte var så lyckligt valt. Någon
sluträkning är ju ännu inte gjord av byggnadsföretaget där, och det kan inträffa,
att herr Nilsson i Landeryd kommer att råka ut för samma malör som
herr Andersson i Bussjö, när en gång fallet kommer att ligga färdigt. Dessutom
råder det ju en del säregna förhållanden ifråga örn detta ladugårdsbygge.
Staden har köpt egendomen för byggnadsplanering, och anledningen till att

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
man byggde denna ladugård var, att man hade två örn inte tre intilliggande
egendomar, som man räknar med att taga jorden från för bebyggelse, i vilket
fall man kommer att koncentrera djurbeståndet och jordbruksverksamheten
just till denna fastighet. Man räknar således inte för denna gård med några
direkt hållbara ekonomiska kalkyler, utan man ser närmast problemet som en
stadsplanefråga- Dessutom tycker jag, att det är ytterligare en sak, som gör,
att jämförelsen haltar en smula. Denna fastighet ligger ju inte på landsbygden,
den ligger i Jönköpings stad. Man kan därför knappast tala örn en landsbygdens
byggnadsfråga, i annan mån än att det sitter en jordbrukare där. Man
har, som jag förut sade, inte räknat med att detta företag ovillkorligen skulle
förränta sig, utan man har sett det mera ur stadsplanesynpunkt.

Jag har velat säga detta, för att kammarens ledamöter skulle få klart för
sig, att detta fall, så långt jag kan förstå det, inte var så lyckligt valt för denna
debatt.

Sedan skall jag passa på att säga några ord till herr von Heland, som i sitt
andra anförande här i dag höjde pekfingret mot några av kammarens ledamöter
på grund av att de, som han uttryckte sig, dragit in ovidkommande saker i debatten.
Jag vill bara konstatera, att herr von Heland var inne på precis samma
linje i sitt första anförande, då han förrädiskt stack in en insinuation, i det han
konstaterade det ringa intresset från statsmakternas sida även beträffande
landsbygdens byggnadsfråga.

Herr Franzon: Herr talman! Jag är fullt medveten örn att jag inte kan
berika denna debatt med någonting som gäller byggnadskostnaderna i deras
helhet. Nu ha ju åtskilliga riktningar gjort sig gällande i debatten; byggnadsarbetarna,
fastighetsägarna och även byggmästarna ha fört fram sina synpunkter,
de sista visserligen i andra hand genom herr Andersson i Bussjö. Jag
råkar själv sedan många år tillbaka vara företagare i en bransch som har
med byggnadsarbete att göra. Det är en bransch, där jag kan säga, att ackordssystemet
har blivit tillämpat i sin högsta potens på så sätt, att inget
arbete undandrar sig ackordsbestämmelserna, vilket inklusive material drar
en kostnad av över 25 kronor.

Denna mycket onödiga debatt örn de höga ackordspriserna borde ha visat,
att dessa höga ackord skulle återspeglats i arbetarnas årsinkomster, men så
är ingalunda fallet. Den officiella statistiken talar ju ett helt annat språk. När
jag fick utskottets utlåtande i mina händer och tänkte på den debatt, som tidigare
forts i både denna och andra kammaren örn »de onödigt höga ackorden»,
gjorde jag en undersökning i mitt eget företag. Jag plockade ut 10 av mina
bästa arbetare. Mitt fack, det elektriska, fordrar vida större yrkesskicklighet
än kanske någon annan bransch, därför att man i detta fack behöver sex års
yrkesva,na för att erhålla den högsta timlönen. Det har varit vad man kallar
högkonjunktur, inte minst på landsbygden, inom denna bransch. Men branschens
arbetare ha inte nöjt sig med att nedsätta ackorden på landsbygden
med 5 procent; ackordslistan är reducerad med 3V2 procent överhuvud taget,
men för landsbygdens bostäder och ekonomibyggnader ha ackordspriserna
sänkts med inte mindre än 30 procent sedan den 1 juli 1941. Jag anser mig i
rättvisans namn böra säga detta.

I denna debatt och tidigare har man dragit fram något enstaka exempel.
Man har haft sin förutfattade mening och fått exemplet i handen utan att beflita
sig örn att kontrollera, att uppgifterna äro riktiga. Dessa mina tio arbetare,
som jag tagit som exempel bland åtskilliga tiotal, ha haft arbete hela
året örn, och man beräknar, att detta arbete högst omfattat 2,200 timmar. Genom
beredskapstjänstgöring och annat har arbetstiden något minskats. Sam -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
manlagt hade de 10 arbetarna 21,272 timmar, vilket gör 2,127 för var och en.
De 10 arbetarnas sammanlagda inkomst var 39,741 kronor, således i genomsnitt
4,000 kronor per man av dessa högst betalade arbetare. Ackordsförtjänsten
var 30 procent utöver timlönen. Genomsnittslönen för dessa 10 var 1:87
per timme inklusive tillägget enligt ramavtalets bestämmelser. För närvarande
utgår tillägg med 18.9 öre per krona. Då frågar jag mig själv och de övriga,
som tala örn de höga ackordslönerna: Är en genomsnittslön för en yrkesarbetare
med god vana av 1: 87 per timme eller 4,000 kronor örn året för stort?
Vart vill man överhuvud taget komma? Hur stor anser man, att inkomsten
skall vara för en fullgod arbetare?

Jag begärde också en uppgift av en byggmästare, som jag ofta är underentreprenör
till. Uppgifterna äro färska, de äro från 1941. Det gäller visserligen
endast fem byggnadsarbetare. De hade sammanlagt 7,027 timmars arbete
eller‘genomsnittligt 1,400 timmar var per år. De hade alltså arbetat 2/3
av tiden. Den sammanlagda inkomsten för dem var 12,836 kronor, vilket ger
en genomsnittslön på 1:83 per timme.

Jag är också i tillfälle att konstatera, att det råder höga kostnader inom
den bransch jag företräder, men det beror ingalunda på arbetslönerna. Ackordslönerna
äro betydligt lägre än tidigare. Höjning förekommer endast i de
fall, där man tillämpar ramavtalets bestämmelser, men höjningen har uteslutande
sin grund i de ovanligt höga materialpriserna, och jag tror, att man bör
ingripa där i stället, örn man överhuvud taget skall ingripa.

Härmed, herr talman, har jag också velat säga, att det är fel att generalisera
efter en enstaka uppgift och döma en hel yrkeskår, som dock fullgör en
i denna tid betydelsefull uppgift. Det är klart, att det i vissa enstaka fall
kan gå till överdrifter beträffande byggnadsarbetarna, snickarna och murarna.
Det är även så i den bransch jag företräder, men det gäller enstaka ackordssättningar,
och ingen arbetare sysselsätter sig med enskild tillämpning
vid varje arbetstillfälle. Han får tillämpa ackordsprislistan i dess helhet, och
därför blir också årsvinsten sådan, att ingen vågar att anmärka därpå.

4,000 kronor per år eller 3,500 kronor per år att leva på i ett stadssamhälle
är inte för mycket. Det kan ingen människa säga. Jag erkänner gärna, att
det råder stor skillnad mellan landsbygdens löner och städernas, men inte
förbättrar man detta genom att sänka lönerna för stadsarbetaren. Jag tror,
att man får gå en annan väg. Man kan möjligen gå den väg, som man tidigare
talat örn både här och i en utredning, att man försöker att bereda byggnadsarbetarna
litet stadigare sysselsättning under året. Då tror jag också, att
man kommer bättre till rätta med detta ackordssystem, som man i stort sett
inte kan anmärka på, men där man kan få en rättelse i vissa detaljer. Lika
väl som man på underhandlingens väg har fått rättelse eller bra förmåner för
landsbygdens folk vad gäller ackordspriserna i den bransch jag företräder, tror
jag också, att man med god vilja skall på underhandlingens väg kunna få en
sådan rättelse även för övriga byggnadsarbetare.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Strand: Herr talman! Jag skulle endast vilja lämna några uppgifter
i anledning av inlägg, som gjorts sedan jag sist hade ordet.

Jag skulle beträffande herr Anderssons i Bussjö uppgifter örn förtjänsterna
där nere vilja säga, att den skiljaktighet, som han i sina korrigerade uppgifter
kommer till ■— några få ören i timmen — kan bero på att jag i mitt anförande
uppgivit för högt tillägg vid sidan om ackordsprislistorna, nämligen det
tillägg, som inkluderar dyrtids- och semesterersättning. Räkna vi med det dyr -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
tidstillägg, som utgick före den 1 april, och räkna med 1: 22 per timme plus
17 öre i tillägg, blir detta 1:39. Följaktligen skulle då uppgifterna stämma
överens med dem, som byggmästaren nu bar lämnat till herr Andersson.

När man sedan räknar förtjänsterna, så är det möjligt, att förtjänsterna nere
i Bussjö äro relativt höga, men faktum är ju, att arbetarna inte lia fått ut dessa
förtjänster, och det är väl ingen större glädje för dem, att de förtjäna relativt
mycket, när detta ändå inte utbetalas. När byggmästarna vägra betala efter
den prislista, efter vilken man räknar ut förtjänsterna, måste det väl ändå bli
något fel i uppgifterna.

Vad sedan gäller detaljerna i ackordsprislistan, är jag inte tillräckligt inne
i denna stora handling för att kunna lämna några beriktiganden av vad herr
Andersson har anfört. Det är troligt, att det finns vissa mindre ofta förekommande
arbeten, som äro relativt högt prissatta, och det beror alldeles säkert på,
att arbetsgivarna vid förhandlingarna inte ha haft så stort intresse av att söka
pressa ned dessa detaljer, eftersom de förekomma så sällan, att de inte ha någon
större betydelse. Man har koncentrerat kraften på att söka få ned ackorden
för sådana arbeten, som förekomma mest, ty det har den största betydelse.
Även örn hela Bussjö består av portar, så förmodar jag, att ingen byggnadsarbetare
där nere kan lia jämn sysselsättning med att hänga portar efter 7: 87 kr.
per styck eller vad det kostar. Det finns ju i regel inte så värst mångå portar
på varje loge eller på varje stall. Detta måste bli en liten detalj, som inte har
så stor betydelse för medelförtjänsten per år.

Det är också möjligt, att det finns vissa arbetare, som specialisera sig på små
detaljer och uppnå en fenomenal färdighet där, och därför få ackordsförtjänster,
som den icke specialiserade arbetaren icke på villkor kan uppnå. Jag erinrar
om att det en gång har rests protester mot tandläkararvodena, därför att, sade
man, tandläkaren tog 5 kr. för att han drog ut en tand på ett pär minuter,
medan smeden bara tog 25 öre för samma sak, och han höll ändå på en hel
kvart! Så kan det också bli, när det gäller de mera specialiserade detaljerna
i byggnadsarbetet, vilka kräva högre kompetens. Men dessa förekomma så
sällan, att det har mindre betydelse i det stora hela.

Beträffande de nya uppgifter, som herr Andersson kom med, kunna vi ju
inte hinna kontrollera dem på den korta tid, som står till förfogande, men då
hans uppgiftslämnare tidigare har varit litet vårdslös, kan det vara möjligt,
att även de uppgifter, som herr Andersson nu har fått, äro felaktiga, vilseledande
och ovederhäftiga. De kunna också vara utplockade. Vissa arbetare,
som lia stor färdighet, kunna ha haft ett relativt gynnsamt arbete och förtjänat
ganska bra. Det gäller ändå, örn man räknar samman uppgifterna, mycket små
belopp, och följaktligen måste det gälla arbeten av mycket liten omfattning.
Men jag tror, att jag skall få möjlighet att kontrollera även dessa uppgifter,
och sedermera kan jag, örn inte här i kammaren så i varje fall för herr Andersson,
vitsorda, örn de äro riktiga, och bemöta dem, örn de äro felaktiga. Jag vill
inte bestrida herr Andersson rätten att här i kammaren lämna de uppgifter han
kan införskaffa och som kunna ha betydelse i frågor, som vi här diskutera,
men jag förbehåller mig själv rätten att försöka rätta till dem, örn de äro felaktiga.

Herr Nilsson i Danderyd lämnade några uppgifter beträffande en ladugårdsbyggnad
i Jönköping. Jag har också fått några uppgifter om det byggnadsföretaget.
Jag vill emellertid göra samma anmärkning som herr Heuman tidigare
gjort, nämligen att detta knappast kan betraktas såsom en byggnad för
landsbygdens behov, eftersom den .ligger inne i Jönköpings stad. Det är staden.
som äger egendomen och utarrenderar den. Det har i varje fall sagts, att
man ursprungligen räknade med en kostnad pa 200,000 kr. för denna byggnad

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
och att arrendet för densamma beräknades uppgå till 8,000 kr. Sedermera gjordes
vissa justeringar av det första förslaget, och man kom till en slutlig kostnad
av 160,000 kr., fördelade på det sättet att byggmästarens entreprenad uppgick
till 125,000 kr., den elektriska installationen och rörledningsarbetena kostade
15,000 kr. och maskinutrustningen 20,000 kr. Det måste alltså vara en
ganska spatiös ladugårdsbyggnad, då maskinutrustningen kan gå till 20,000
kr. För de arbeten, som utförts och för vilka mätning gjorts, utgå till träarbetarna
för formsättning 8,501:14. Det är alltså en detalj, det rör timmermansarbeten.
Därav hade i timlöner och annan ersättning tidigare utbetalats
5,809:10, och överskottet uppgick till 2,692:04, vilket per timme betyder
45.8 öre i tillägg. Det var alltså ackordsförtjänsten. Den andra mätningen, som
omfattade övrigt arbete, bland annat tak och inredning, uppgick till sammanlagt
10,063 kr., varav i timlöner hade utkvitterats 5,889: 80, medan överskottet
uppgick till 3,715: 46, vilket blir 63.6 öre per timme. För murare och grovarbetare
har jag inte lika detaljerade uppgifter, men det har i varje fall uppgivits,
att deras sammanlagda arbetsinkomst på detta stora bygge uppgår till
18,000 kr. och att murarnas genomsnittliga ackordsförtjänst ungefär överensstämmer
med den för träarbetarna, medan däremot grovarbetarna haft betydligt
mindre.

Sammanräknar man de arbetslöner, som utgått till de egentliga byggnadsarbetarna,
blir det alltså cirka 18,500 kr. för träarbetarna och 18,000 kr. för
murare och grovarbetare eller sammanlagt cirka 36,000 kr. i arbetslöner enligt
ackordsuppmätning.

Såsom framgår av dessa uppgifter, har det inte varit några fantastiska inkomster
vid detta arbetsföretag. Det är tydligen ett mycket stort företag, som
jordbruksbyggnad betraktat, och det har följaktligen dragit en relativt dryg
totalkostnad, men som jag tidigare har nämnt är byggnaden också ganska
spatiös.

Beträffande sedan de frågor jag riktat till herr von Heland, måste jag säga,
att jag inte är tillfredsställd med det svar jag har fått, eftersom detta praktiskt
taget inte innehöll någonting. Han säger visserligen, att reservanterna
inte ha önskat annat än att uttala, att åtgärder äro önskvärda för att bringa
ned byggnadskostnaderna såväl på landsbygden som för övriga byggnader, men
några särskilda anvisningar örn vilka åtgärder som skulle vidtagas, därest inte
överenskommelse i denna riktning kunde åstadkommas på vanligt sätt, gav han
inte, och det var detta jag frågade efter. Jag ville ha reda på vilka åtgärder
reservanterna hade tänkt sig, därest överenskommelse inte skulle kunna åstadkommas
mellan parterna på arbetsmarknaden, utan det hela fortfarande vore
oreglerat. Det kan ju inte ens för jordbrukarna vara en tillfredsställande lösning
att få rabattkort på byggnadsarbetare, utan den slutliga lösningen måste
väl ändå bli att man även för arbeten för jordbrukets behov måste räkna med
att betala de löner, som gälla och äro fastställda för den allmänna marknaden.
Byggnaderna på landsbygden kunna helt naturligt under en övergångstid på
något sätt subventioneras, men i det långa loppet måste vi väl ändå slutligen
söka komma till en sådan lösning, att de kunna byggas på vanligt sätt.

Jag har i mitt tidigare uttlande sagt, att reservationen måste ligga vid sidan
om den fråga vi i dag diskutera, eftersom avtal gäller för detta område. Avtalet
gäller även egnahemsbyggnader, ty dessa falla inte under begreppet byggnader
för jordbrukets behov och äro följaktligen inte undantagna i avtalet. Det
nu gällande avtalet, som löper till den första april nästkommande år, omfattar
således även egnahemsbyggnader. Följaktligen har reservationen inte sin plats
i detta utlåtande från statsutskottet. Det är visserligen sant, att statsutskottet
föregående år i samband med behandlingen av den då framlagda propositionen

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
örn stöd åt byggnadsverksamheten uttalade sig om arbetsvillkoren, men detta
uttalande gjordes under en period, då det var avtalslöst inom byggnadsindustrien
och mycket osäkert, huruvida något avtal skulle kunna komma till stånd. Statsutskottet
ville då försäkra sig: om att det statliga stödet till byggnadsverksamheten
inte toges i anspråk, såvida inte avtalsuppgörelse kom till stånd eller arhetsvillkoren
på annat sätt reglerades. Det är inte riktigt samma förhållande i
dag, och därför är statsutskottets uttalande av i fjol inte aktuellt vid detta tillfälle.
Det är möjligt, att herr von Heland anser, att det har sin betydelse i fråga
örn byggnadsarbeten för jordbrukets behov, men det ligger absolut vid sidan
örn de stödåtgärder, som nu behandlas.

Jag har, herr talman, endast velat anföra detta till vad som framkommit i
debatten, och jag vidhåller min anhållan att örn möjligt få ett korrekt svar på
min fråga. I övrigt har jag inte ändrat min ståndpunkt, utan yrkar bifall till
utskottets förslag.

Herr von Heland har emellertid riktat en fråga till mig, som jag vill besvara.
Han frågar, huruvida jag anser, att förhållandena på byggnadsmarknaden äro
goda. Nej, jag anser att förhållandena äro otillfredsställande, så länge det behövs
statligt stöd för att överhuvud taget kunna bygga. Det kan inte sägas
vara tillfredsställande förhållanden, då man måste subventionera på olika sätt
och ifrågasätta lån, som örn tio år troligen måste avskrivas. Förhållandena på
byggnadsmarknaden kunna, understryker jag än en gång, inte anses vara tillfredsställande,
så länge läget är sådant. Men jag har redan tidigare sagt, att
det finns betydligt mer att vinna, om man sätter in attacken för att få till
stånd bättre förhållanden mot de delar av byggnadskostnaderna, som utgöra
den största gruppen. Når man resultat där, tror jag, att man skall kunna komma
ett gott stycke på vägen i sin strävan att skapa sådana förhållanden inom
byggnadsindustrien att den kan fortsätta utan statligt stöd. I längden måste vi
nog också sträva efter att komma dithän.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Det är ogärna som jag på nytt tar
till orda, men jag vill bemöta ett par uttalanden, som gjorts här tidigare under
debatten, och göra några randanmärkningar.

Jag vill först påpeka, att reservanternas och utskottsmajoritetens argumentering
här i debatten i stort sett gå vid sidan av varandra. När man talar örn
skäligheten av byggnadsarbetarnas löner, resonerar man örn att byggnadsarbetena
i städerna i stor utsträckning äro säsongbetonade. Örn man emellertid på
landsbygden vore fri från byggnadsavtalet och kunde använda det folk, som
man själv disponerar över, d. v. s. att jordbrukare för uppförande av byggnader
kunde använda den egna arbetskraften på gården och egnahemsägarna
själva finge utnyttja sin arbetskraft för att utföra byggnadsarbetet, skulle
byggnadskostnaderna på landsbygden kunna nedbringas ofantligt mycket. På
landsbygden gäller inte vad som här sagts örn byggnadsarbetenas säsongkaraktär
på samma sätt som i städerna. Byggnadsarbetarna på landsbygden arbeta
nämligen med byggnadsproduktion under den tid, då det med hänsyn till
jordbrukets förhållanden i övrigt passar att bygga, och under den övriga delen
av året lia de andra arbetsuppgifter att fylla. På landsbygden äro således byggnadsarbetena
inte säsongbetonade på samma sätt som i städerna, och detsamma
gäller även för de områden omkring städerna, som man nu söker inbegripa
under byggnadsavtalet.

Det nuvarande byggnadsavtalet passar helt enkelt inte för landsbygden.
Byggnadernas kvalitet på landsbygden är inte densamma som i städerna, och
mätningsförfarandet passar därför inte, när det gäller byggnader på ett jordbruk.
Vi måste därför söka få till stånd avtalsbestämmelser, som äro anpassa -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
de efter landsbygdens särskilda förhållanden, om vi överhuvud taget skola kunna
komma till ett förnuftigt resultat på detta område. Nödvändigheten av detta
belyses också av herr Anderssons i Bussjö redogörelse för betalningen för de
omtalade portarna, som ju uppgick till ett fullkomligt orimligt belopp. Det var
endast en liten detalj i byggnadsavtalet, men det är säkerligen inte det enda
exempel som kan anföras för att visa, vart det leder, när man tvingas tillämpa
ett för landsbygdens förhållanden orimligt avtal på ett område, där det inte
passar.

Reservanterna ha inte med ett enda ord motsatt sig vare sig utskottets motivering
eller kläm, utan vi äro eniga med majoriteten i denna del. Det är blott
detta lilla stycke med våra reflexioner örn nödvändigheten att göra något på
detta område, som vi vilja ha in i motiveringen i konsekvens med riksdagens
uttalande förra året.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! När jag berörde frågan om de höga
byggnadsackorden, var jag fullt på det klara med att jag trampade på ömma
liktornar, örn jag så får uttrycka mig. Men är detta liktydigt med att begå en
brottslig handling?

Jag har suttit här i stillhet och dragit den slutsatsen, att man på sina håll
synes förmena, att jag begått ett rysligt brott, eftersom jag den 6 maj i god tro
förde vidare en uppgift, som jag fått vid två olika tillfällen. Det gällde en
summa av 198 kronor, som vederbörande påstod vara riktig, men som han sedan
måst justera till 187 kronor. Skillnaden är således 11 kronor. Tänk, vilket
svindlande belopp och vilket brott jag gjort mig skyldig till! Jag förstår, att
det är kärkommet på sina håll att kunna slå ned på detta, men, mina herrar,
är detta enda gången i Sveriges riksdag, som en ledamot har råkat lämna en
felaktig siffra?

Jag lyssnade med stort intresse till herr Larssons i Varberg sakliga anförande.
Han ville fastslå, att arbetarna aldrig fått mer än 11 kronor. Nej, det
ha de inte fått i timlön, men sedan ha de begärt ackord och fått detta uppmätt
till 100 procent och något däröver. Jag förmodar, att när de i sinom tid ta ut
ackordet, blir det något över 22 kronor i stället för 11.

Vad har jag då gjort mig skyldig till? Jo, jag har anfört siffror, som jag
har tagit från de mätningsinstrument, som upprättats av byggnadsfolkets och
byggnadsarbetarförbundets egna förtroendemän. Örn dessa siffror äro felaktiga,
kan väl inte jag stämplas såsom brottsling, utan det få de, som uppgjort
dessa mätningsinstrument, svara för. Jag har tagit uppgifterna för att vara
fullt riktiga och därför anfört dem här i riksdagen.

Nu säger man, att man inte skall generalisera. Det har jag heller aldrig
gjort. Jag har inte med ett enda ord antytt, att det ligger till på detta sätt över
hela linjen, men, mina herrar, vad det gäller denne byggmästare i Bussjö, visa
dessa mätningsinstrument, som omfatta praktiskt taget hela hans byggnadsproduktion
under år 1938, att ackorden för nybyggnader för hans vidkommande
ligga över 100 procent över timlönerna. Därmed har jag inte sagt, att
det är på samma sätt även för andra byggmästare. Jag har t. ex. också uppgifter
från byggnadsfirman Pärsson & Lantz. De ligga inte fullt så högt. I två fall
uppgingo deras ackord till inemot 100 procent och i övriga fall mellan G0 och
80 procent. Jag har inte ansett mig behöva taga med de siffrorna, ty vad jag
velat fastslå är endast, att byggnadsackorden äro onaturligt höga för vissa arbetsmoment
oell därför måsic justeras om.

Jag har vidare åberopat dessa byggmästare och nämnt deras namn därför

Första kammarens protokoll 101$. Nr 20. 5

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
att jag av dem själva fått tillstånd att göra detta. På sina håll har man sagt
här, att man inte skall ta några uppgifter från byggmästare i god tro, ty de
kunna vara felaktiga i många avseenden. Men skulle man inte våga säga något
av rädsla för att möjligen kunna lämna felaktiga uppgifter, som man inte direkt
rår för, skulle ju ingen människa kunna våga ta upp någon sak till behandling.

Vad är det som jag har siktat till? Jo, jag vill ha till stånd en justering av
ackordspriserna, som enligt min mening äro för höga i vissa fall. När jag sett
på siffrorna, har jag funderat över vad det kan vara för människor, som kommit
fram till sådan prissättning. Det skulle sannerligen förvåna mig, örn det är
personer, som äro förtrogna med landsbygdens förhållanden, som gjort upp
dessa ackordslistor. Äro listorna däremot uppgjorda av folk från städerna, kan
jag förstå, hur de kommit till. Det hela verkar närmast vara en slump, när
man kommit upp i sådana siffror som 130—140 procent och, såsom byggmästare
Högberg nämnt, i vissa fall ända till 400—450 procent.

Jag skulle vilja fråga herr Larsson i Varberg, herr Strand och flera med
dem, som nu särskilt ha fört byggnadsfolkets talan: Anse ni att dessa ackord
äro precis vad byggnadsarbetarna böra ha? Kunde jag få ett svar på den frågan,
innan debatten är slut, vore jag tacksam. Anse således herrarna, att denna
ackordsättning är riktig? Jag har den uppfattningen, att den är oriktig och
att man bör justera ned dessa siffror och i stället, såsom jag nämnde i mitt
första anförande, justera upp betalningen för de arbetsmoment, där ackorden
äro för låga. Jag har aldrig påstått, att byggnadsarbetarnas samlade årsinkomst
är för hög, och har överhuvud taget aldrig haft anledning att göra något
sådant uttalande. Jag vill endast ha bort dessa irritationsmoment, som vålla så
mycken oro bland landsbygdens folk, främst givetvis bland våra småbrukare,
som ju också de måste bygga och reparera. Vem som helst kan väl ändå förstå,
att dessa människor måste reagera emot så onaturligt höga ackordspriser, som
nu förekomma. Örn det blir en sådan justering, som jag vill ha till stånd, d. v. s.
en justering nedåt av de ackordspriser, som äro för höga, skulle ingen människa
längre kunna tala örn de höga byggnadskostnaderna. Detta är vad jag har velat
få till stånd. Kan det betraktas som något slags brottslig handling, skulle det
förvåna mig mycket, men jag förstår ju, att man möjligen på sina håll kan ha
den uppfattningen, att det är en brottslig handling, när någon rör vid så ömtåliga
saker som detta. Jag är emellertid inte övertygad örn att det samlade fackförenings
folket ute i vårt land har samma syn på tingen som herr Larsson i
Varberg och herr Strand här i riksdagen. Jag har hört uppgifter i annan riktning
för inte så länge sedan. Det var då inte en enda representant för någon
annan facklig organisation, som vågade stå upp till försvar för dessa höga, enligt
min mening onaturligt höga ackordspriser.

Herr Berling: Herr talman! Jag skall i mitt korta inlägg inte syssla med
byggnadsarbetarnas löner. Det är en annan detalj i utskottets utlåtande, som
jag tänker säga några ord om, nämligen den passus, där utskottet ansluter sig
till departementschefens uttalanden i fråga om fördelningen mellan staten och
kommunerna av ansvaret för bostadsförsörjningen.

Utskottet betraktar det såsom självklart, att staten skall »taga huvudparten
av ansvaret för att de allmänna ekonomiska förutsättningarna för bostadsproduktionen
åvägabringas, medan ansvaret för initiativen till konkreta åtgärder
ute i orterna i sista hand bör bäras av kommunerna». Det är självfallet ingenting
att invända mot detta uttalande >av utskottet och inte heller mot den följande
meningen i utlåtandet, där utskottet framhåller, att »det torde kunna förväntas,
att kommunerna utan statligt tvång vidtaga de åtgärder, som sålunda

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
böra ankomma på dem». I nästa mening ställer man emellertid i utsikt skärpta
lagbestämmelser, om krisen skulle förvärras, och talar om att eventuellt ålägga
kommunerna skyldighet att skaffa fram ett tillräckligt antal smålägenheter.
Med anledning av detta uttalande skulle jag vilja göra några randanmärkningar.

Den som något har sysslat med kommunala frågor, särskilt bostadsärenden,
vet, vilken lång lidandes historia det många gånger kan vara för en kommun
att uppnå något resultat. Den rika flora av kommissioner, som finns under
denna kristid och som man inte kan komma förbi, då det gäller att vidtaga åtgärder
på det ena eller andra området, kan vara ett av de hinder, som resa
sig i vägen för ett kommunalt initiativ. Jag bor själv i en stad, som är i den
lyckliga belägenheten att inte ha någon egentlig bostadsbrist. För närvarande
är det ingen i denna stad som saknar bostad. Men den ledighetsprocent av bostäder,
som har funnits i staden, krymper alltmer samman, och vi kunna mycket
väl räkna ut, när den stunden kommer, då det inte skulle finnas tillräckligt
med bostäder av smålägenhetstyp. Stadens drätselkammare sökte därför på
höstsidan eller eftersommaren i fjol att intressera en byggmästare i staden att
köpa en av stadens tomter till synnerligen lågt pris för att därigenom råda
bot på en befarad bostadsbrist, som man tog för givet skulle komma inom kort
tid. Det bygge, som det rörde sig om, gick på cirka 3/4 miljon kronor, och huset
skulle stå färdigt den 1 april i år. Byggmästaren vidtog alla förberedande åtgärder,
skaffade ritningar och annat dylikt som behövdes samt ingick till industrikommissionen
med begäran örn materialtilldelning. Det gällde närmast
cement. Då dekreterade emellertid industrikommissionen, att någon cementtilldelning
kunde det icke bli, ty det finns ingen bostadsbrist i Hälsingborg. Kommissionen
ansåg sig således ha bättre överblick över läget i Hälsingborg än
hälsingborgarna själva.

Det är givet, att sådana motgångar som denna kunna slå ned humöret på
kommunalmännen, då de försöka att göra sitt bästa. Nu vill jag ju tillägga, att
detta besked från industrikommissionen har rättats till sedermera, så att bygget
kommit till stånd, men ett halvt år försenat. Det är ju dock möjligt, att
man även på andra håll haft erfarenhet av dylika motigheter, och därför skall
man inte — vilket ju inte skett så mycket här i dag, men som förekommit vid
andra tillfällen — ropa på kommunernas initiativ. Den goda viljan finns nog
ändå ute i kommunerna.

Jag vill vidare framhålla, att då man inom socialdepartementet tar under
förnyat övervägande, vilka åtgärder, som kunna behöva vidtagas för att intressera
kommunerna, och kräver deras medverkan, bör man komma ihåg de hårda
engagemang, som kommunerna ha fått lov att påtaga sig under denna krigsoch
kristid. Skatterna stiga våldsamt, svårigheter av olika slag hopa sig, och
man vet, att den tiden inte är långt avlägsen, då man kan komma nära bristningsgränsen.
Nu kan man ju säga, att örn man skall vidtaga åtgärder mot
bostadsbristen, kommer det på ett ut, örn kommunerna betala det allmännas
tillskott eller om staten gör det. Jag vill gentemot ett dylikt resonemang ha
sagt, att örn kommunerna skola bilra en väsentlig del av bördan, blir det en
ojämnhet i beskattningen, en ojämnhet som vi ju försöka att på annat sätt motarbeta.
Staten bör taga på sig det väsentligaste av den ekonomiska bördan även
i fortsättningen. Därigenom åstadkommer man nämligen också i viss mån en
skatteutjämning, något som vi väl alla sträva efter.

Jag tror mig kunna försäkra, att kommunerna äro lika intresserade att vidtaga
åtgärder på här berörda område som de statliga myndigheterna. Om vi
i kommunerna bara få det stöd, som vi ha rätt att kräva, tror jag också, att
initiativ icke skola fattas.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)

Jag tiar, herr talman, endast velat göra dessa randanmärkningar. Mot utskottets
förslag i övrigt har jag ingen erinran att göra utan yrkar bifall till
detsamma.

Herr Wohlin: Herr talman! Herr statsrådets replik endast bekräftade min
förmodan, att man icke från hans sida har att vänta något verkligt krafttag i
bostadsfrågan.

Sedan jag erinrat örn tomtspekulationens utveckling i våra större städer
och särskilt i Stockholm, sköt herr statsrådet denna fråga tillbaka till en
gången tid och ansåg, att den icke hade någon aktualitet i denna stund. Ja,
örn man har den uppfattningen, då ha vi så diametralt olika åsikter om hur
man skall handla i ett givet ögonblick, att det knappast lönar sig att diskutera.
Jag har exempel på fastighetsförsäljningar och spekulativa sådana ända
in under den rådande kristiden av den natur, att allas sociala rättskänsla
borde resa sig mot sådana ekonomiska transaktioner. I fråga örn byggnadsindustriens
rationalisering, som ju alla måste anse vara ett av våra största
problem, fick jag intet som helst svar. Beträffande byggnadernas alltför
luxuösa och mindre praktiska beskaffenhet fick jag veta, att badrum borde
finnas i en familjs hem. Den uppfattningen har även jag, men det var helt
andra detaljer i fråga örn inredningen i barnrikehus och andra, på vilka jag
naturligtvis syftade. Att lägenheterna i barnrikehusen äro för små är även
min uppfattning. De äro så små och opraktiska, att det är alldeles oerhört att
sådana lägenheter ha fått byggas. Och vad är anledningen? Naturligtvis den
att fastighetsägarna måste taga ut så stora hyresinkomster som möjligt av
hus, som på grund av den rad av förhållanden, jag berörde i mitt anförande,
blivit onaturligt uppskruvade i fråga örn sitt produktionsvärde och sitt handelsvärde.
Att materialprisen icke ha stigit på samma sätt som kommerskollegii
grosshandelsindex torde vara alldeles klart, eftersom denna index omfattar
en lång rad importvaror, som på grund av kända utrikespolitiska förhållanden
undergått en oerhörd stegring i pris. Men järn, trä och cement, som
äro huvudvaror för byggnadsindustrien, finnas inom vårt eget land, och jämförelsen
med den index, som nämndes, är därför fullkomligt missvisande.

Herr statsrådet Möller ansåg, att han hade återfört diskussionen till jorden
genom sitt inlägg i frågan. Om man med »jorden» menar det plan, på
vilket byggnadsfrågan för närvarande diskuteras i våra offentliga församlingar
med den knivkastning om ackordslönerna inom byggnadsindustrien i
städer och på landsbygd, som upptar nio tiondelar av debatten, så har nog
herr Möller med sitt anförande återfört debatten »till jorden». Men jag gjorde
ett inlägg, som gick långt utöver dessa stridsfrågor för ögonblicket, som hade
en långt vidare syftning och som bottnade i en gammal oförytterlig känsla
av att tiotusentals för att icke säga hundratusentals fattiga familjer i detta
land, och även familjer inom den så kallade ekonomiska medelklassen, dagligen
plågas av de höga hyrorna på ett sätt, som herrarna i allmänhet icke
ha en rätt uppfattning örn. Jag har besökt sådana familjer -— under de sista
tio åren har jag försökt att även se mig litet omkring, vilket jag icke gjorde
på den tid jag var professor i Uppsala. Vad jag sett under dessa besök har
lärt mig åtskilligt. Bl. a. har jag lärt mig, att så som hyreskostnaderna för
närvarande äro gestaltade här i landet och närmast i huvudstaden, vore det en
nationell uppgift för alla goda krafter att åstadkomma en radikal ändring till
det bättre. Men denna radikala ändring till det bättre tror jag icke uppnås
genom det subventionssystem på basis av nu rådande organisation av byggnadsindustrien,
som propositionen innehåller.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)

Herr voll Heland: Herr talman! Herr Strand var inte belåten med mitt
svar. I slutet av mitt sista anförande fanns det också en del frågor, men jag
skall inte vara lika missbelåten med det svar, som herr Strand gav, även örn
han inte svarade på mer än en enda av dessa frågor. Ty svaret på den frågan
tillfredsställde mig. Herr Strand höll nämligen med om att förhållandena på
byggnadsmarknaden icke voro bra, utan tvärtom voro på detta område missförhållanden
rådande. Han framhöll emellertid att man framför allt skulle
göra attacker mot materielpriserna. Jag är fullständigt av samma uppfattning,
herr Strand. Det förvånar mig endast att inte herr Strand då yrkat
bifall till reservationen, bara med den ändringen, att man tog bort orden
»ackordspriser och». Då borde reservationen tillfredsställa just herr Strand,
som anser att förhållandena äro miserabla, ty då skulle alltså det kravet
uppställas, att »förekommande olägenheter i fråga om byggnadskostnadernas
höjd så långt som möjligt bliva undanröjda». Om jag sålunda uppfattat herr
Strands svar på min fråga riktigt, kanske jag kan hoppas att herr Strand vid
slutet av debatten kommer att göra ett sådant yrkande. Och jag tror till och
med att det skulle kunna samla majoritet här i kammaren.

Då det i debatten flera gånger anförts, att man framför allt skall angripa
materielpriserna, förvånar det mig också en smula, att inte någon representant
för industriarbetarnas fackförbund inom byggnadsindustrien uppmärksammat
detta. Ty det skulle dock kunna innebära, att man även ville göra en
attack mot industriarbetarnas löner. Detta borde väl, tycker jag, genast medföra
en opposition mot tanken att på det sättet sänka materielpriserna. Men
jag skulle dessutom vilja tillägga, att handeln med byggnadsmateriel också
kunde tåla vid en granskning. Jag tror nog att priserna gå en hel del i höjden
alldeles i onödan genom gross- och detaljhandeln med byggnadsmateriel.

Emellertid ville herr Strand ha ett mera bestämt svar från mig, ehuru jag
tycker att jag redan givit ett tillräckligt bestämt svar. Herr Strand anförde
att slutet på det hela nog i alla fall kommer att bli, att man får bekväma sig
att betala de löner, som ett blivande avtal kommer att fastställa. Jag vet
inte örn man tror, att jordbrukarna äro några slags trollerikonstnärer. Örn deras
inkomster inte räcka till för att under nuvarande förhållanden bygga
eller reparera hus, hur skola de då, herr Strand, kunna betala de priser för
reparationer och byggnadsarbeten, som avtalet fastställer? Jag hoppas att
herr Strand får ett tillräckligt tydligt svar på sin fråga, örn jag tillägger,
att statsmakterna nu fastställa bestämda priser på alla jordbrukarnas produkter.
Vi äro fullständigt i statsmakternas våld, när det gäller våra inkomstmöjligheter.
Men herrarna bestrida att man kan få gå tillväga på samma
sätt, när det gäller byggnadskostnaderna ■— det vore något alldeles hemskt!
Men, mina herrar, slopa normalpriserna på jordbrukets produkter och släpp
lös handeln! Jag skall lova herrarna att det då skall bli mycket lätt för jordbrukarna
att sätta i gång med att reparera sina byggnader och att uppföra
nya hus, ty nu finns det möjlighet att få bra priser för jordbrukets produkter.
Jag säger inte att detta är önskvärt, men jag tar det som ett exempel. Jag
kan alltså inte ge något annat svar till herr Strand än att jag tycker, att
man skall behandla alla samhällsgrupper lika. Örn man fastställer priserna
för jordbrukets produkter, måste man väl fastställa sådana priser, att jordbrukarna
kunna betala vad det kostar att bygga och reparera, och därest
detta inte blir möjligt på något annat sätt, får väl staten fastställa även
dessa senare priser.

Jag hoppas att jag därmed har givit ett nog tydligt svar på herr Strands
fråga.

Jag håller fullkomligt med dem som göra gällande, att byggnadsarbetarna

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
på grund av säsongarbetet icke få den årslön, som man skulle kunna vänta med
hänsyn till att de tidvis kunna få bra ackordspriser. Det är fullständigt riktigt,
och det är därför som vi från vårt håll instämma i att det skulle vara
önskvärt, om byggnadsarbetarna finge arbeta hela året örn med skälig inkomst.
I debatten har lämnats en hel rad exempel beträffande dessa förhållanden.
Jag har hittills avstått från att lämna ett enda exempel, men nu måste
jag dra fram ett från min egen gård. Jag har under flera år gjort försök att
anställa en byggnadssnickare med årsanställning, med bostad och naturaförmåner
och med en betalning, som är väsentligt högre än mina högst betalta arbetares
inom jordbruket, exempelvis rättaren eller ladugårdsförmannen. Men
det har varit omöjligt att få en sådan byggnadssnickare. Antingen har frun
inte trivts på landet eller har gården legat för avlägset. I regel har skälet varit
att man inte velat binda sig för ett år på en gård och arbeta för en lägre inkomst
än man annars kunde hoppas på under goda tider för byggnadsindustrien.
Inte heller vill man ut på landet igen. Den omständigheten att det inte går
för oss på landsbygden att årsanställa en byggnadssnickare, även om man erbjuder
bättre förmåner än vad våra lantarbetare ha, är ett gott bevis för att det
finns något fel. Jag bara ställer frågan: var ligger felet?

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr Persson: Herr talman! Det var en passus i herr Sven Larssons anförande,
som jag anser inte bör stå alldeles oemotsagd. Han menade att örn vi
på landsbygden skulle räkna med att vilja ha saken ordnad ungefär jså som
arbetsgivarsidan begärde, då förhandlingarna i fjol började, skulle vi få vänta
länge. Han menade tydligen att vad man där hade krävt var någonting alldeles
orimligt. Enär jag inte behärskar detaljerna i detta spörsmål, har jag tagit
fram protokollet från andra kammaren av den 21 januari i år, då man debatterade
dessa saker och då bl. a. herr Liedberg mycket ingående uppehöll sig vid
denna fråga. Hans uttalanden ha, såvitt jag vet, inte blivit motsagda, och jag
kan därför få lov att referera till dem, inte minst därför att jag tror att herr
Sven Larsson i själva verket rätt mycket avsåg en viss punkt, som herr Liedberg
uppehöll sig vid. I sitt anförande erinrade herr Liedberg örn, att medlingskommissionen
anfört att »enligt avtalsförslaget skulle arbetet efter arbetsgivarnas
val kunna bedrivas antingen mot timlön eller såsom ackordsarbete».
Herr Liedberg fortsatte: »Så vitt jag förstår är detta fullständigt i
linje med både departementschefens och utskottets uttalanden.» Han citerade
tili yttermera visso departementschefen, som yttrat bl. a. följande: »Förutsättningen
för att en ur alla parters synpunkt önskvärd utveckling av byggnadsverksamheten
för jordbrukets behov skall komma till stånd torde vara, att vederbörande
parter kunnat enas örn att arbetet må kunna utföras mot tidion.
Detta torde icke utesluta, att överenskommelse om för sagda byggnadsarbeten
lämpade ackordsprislistor träffas.»

I fortsättningen fastslås vidare, att man just från arbetsgivarsidan önskat
att dylika ackordsprislistor skulle upprättas. Jag är för min del övertygad örn
att örn man på allvar tagit itu med frågan och löst den någorlunda i enlighet
med dessa linjer, skulle mycket ha varit vunnet I vad det gäller de trakter,
där jag är hemma, är jag säker på att ackordsprislistorna, om de blivit lämpligt
avpassade, säkerligen i det stora hela skulle ha följts. Men det är klart,
att vi från jordbrukarhåll kunna önska, att det skulle finnas någon möjlighet
att utföra åtminstone en del av arbetet mot tidion. Jag tänker därvidlag särskilt
på de delar av arbetet, som inte äro så kvalificerade, att inte jordbrukaren
själv eller hans anställda arbetare åtminstone delvis kunna hjälpa till. Jag tyc -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
ker att det inte heller från byggnadsarbetarnas egen synpunkt skulle behöva
ligga något orimligt i att en sådan tingens ordning fick lov att genomföras.

Vidare finner jag också av samma protokoll, att ackordsprislistorna nu inte
ta hänsyn till de lägsta ortsgrupperna, det vill säga den rena landsbygden, som
har de lägsta timlönerna. Ackordsprislistorna äro icke avpassade efter dessa
lägsta grupper, utan de äro, som man sagt, »upphängda» på någon högre dyrortsgrupp.

Med mycket stort intresse hörde jag herr Franzons anförande, varav framgick
att inom hans bransch en nedsättning med ända till trettio procent i
ackordsprislistorna kunnat vidtagas för jordbruksbyggnader. Det är en sak,
som visar att man kommit för högt i ackordsprislistorna när det gäller jordbrukets
behov.

Vidare tycktes herr Sven Larsson i sitt anförande gå ut ifrån läget i september
1939, d. v. s. när kriget bröt ut. Han ansåg att sedan dess hade lönekostnaderna
stigit så ofantligt litet i jämförelse med materielkostnaderna, att
man måste anse att lönekostnadernas stegring endast var en bagatell. Det må
vara, att herr Sven Larsson kan anse detta från sina utgångspunkter. Men jag
vill erinra örn, att vi på landsbygden aldrig ansett att löneläget i september
1939 var rimligt i vad det gäller byggnadsområdet. Hedan då hade vi synnerligen
stora olägenheter av att man försökte få städernas ackordsprislistor introducerade
på den rena landsbygden. Örn vi gå ut ifrån läget för ett tiotal år
tillbaka och se efter huru de olika delarna av byggnadskostnaderna ha stigit,
så komma vi till helt andra proportioner. Här finnas sålunda säkerligen fullgoda
skäl att begära en bättre ordning.

Herr Forslund: Herr talman! Det brukar höra till god sed och ordning att
man, när det pågår en utredning, försöker avvakta det resultat, som denna
utredning kan komma till. Det förefaller mig som örn jordbrukarna, hur ivriga
de än kunna vara att få vad de kalla ordnade bestämmelser rörande
byggnadsverksamheten inom sitt område, också skulle kunna ställa sig avvaktande
till den utredning som pågår. Det troliga är väl, att den kommitté,
som nu arbetar, åtminstone kommer att skingra en mängd av de överdrifter,
som nu framföras rörande byggnadsfolkets arbetslöner i vad det gäller arbetet
på landsbygden. Herr Andersson i Bussjö kommer säkerligen att få närmare
besked örn att det faktiskt inte förekommer några sådana orimligheter, som
han, enligt vad som framskymtade i hans resonemang, syntes vilja göra gällande.
Hans uppgifter komma sannolikt att bli betydligt modifierade.

När jag vidare hör herr von Heland, har jag en känsla av att han jämt och
ständigt vill återkomma till det påståendet, att jordbrukarna ha det så oerhört
svårt i förhållande till andra medborgargrupper i detta land. Han frågade
nu senast: Vad skola vi göra, då vi inte kunna bygga? Jag vill inte ge herr
von Heland några råd. Men jag vill i sanningens intresse påminna örn att vi
lia stora grupper av arbetare, som i dessa dagar inte ha möjlighet att köpa
ens den knappt tillmätta livsmedelsranson, som de nu kunna erhålla, ty de
lia inte medel därtill. Och varför lia de inte det? Jo, därför att deras inkomster
inte stå i relation till den prissättning, som kommit att bli gällande på
jordbrukets område. Hur få dessa arbetargrupper då göra? Ja, de lia ingenting
annat att göra än att försöka klara sig så gott de kunna! Jag undrar örn man
inte i nödtider i värsta fall får göra detsamma på det område, som herr von
Heland här talar om.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet hem -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
ställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering; 2:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med godkännande av den motivering, som
förordats i den vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna II: 313 och II: 315.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Heland begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2:o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 125 med
godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med godkännande av den motivering,
som förordats i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 52.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 126, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till anordnande
av skyddsrum i vissa statliga undervisningsanstalter, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 310, angående
grunder för pension till vissa tjänstemän och arbetare, som vid statens
övertagande av enskilt företag eller i samband med dylikt företags nedläggande
m. m. övergått i statens järnvägars tjänst.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till radiostation vid Norrköpings flygplats;

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anordnande av reservstation
m. m. för telegrafverket;

nr 129, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till avsättning till lotterimedelsfonden för budgetåret 1942/

43;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av den i kommerskollegii avlöningsstat upptagna anslagsposten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i villkoren för ett Aktiebolaget Kv. Tryckeriet beviljat lån;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret
1942/43 till distributionsanläggningar vid statens kraftverk m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av
sjöar inom Indalsälvens flodområde m. m.; samt

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Kynneälven i Bohuslän.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets memorial nr 26, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande i anledning av
väckta motioner avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt.

De båda i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes,
den senare dock endast under förutsättning att vid omröstning över den förra
voteringspropositionen riksdagen komme att fatta beslut enligt ja-propositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 27, i anledning av väckt
motion örn höjning av avgifterna i postgirorörelsen samt införande av avgift
för girering.

I en till bevillningsutskottet hänvisad motion, nr 135 i första kammaren av
herr Velander m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville besluta dels örn höjning
av inbetalnings- och utbetalningsavgifterna i postgirorörelsen med genomgående
5 öre, dels ock om införande av en avgift för girering av likaledes 5 öre.

Orri höjning
av postgiroavgifterna

m. m.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 135 av herr Velander m. fl., örn höjning av avgifterna i
postgirorörelsen samt införande av avgift för girering, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr Velander: Hern talman! Av det föreliggande utskottsbetänkandet
framgår, att de väckta motionerna redan föranlett en utredning inom generalpoststyrelsen
angående de i motionerna berörda spörsmålen. Det är sålunda
möjligt, att motionärernas syfte kan komma att tillgodoses på den vägen. Det
är emellertid anmärkningsvärt, att denna utredning igångsatts först i detta
sammanhang. Själva sakfrågan var ju aktuell redan i januari i fjol, då generalpoststyrelsen
gjorde en framställning örn höjning av utbetalningsavgifterna
i postgirorörelsen, i vilket ämne riksdagen också fattade beslut. Under den
nu pågående riksdagen har även beslut fattats örn en väsentlig höjning av de

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Ang. förlängning
av
skyddstiden
för vissa
litterära verk.

Om höjning av postgiroavgifterna m. m. (Forts.)
allmänna postavgiftema. Och detta skedde inte av den anledningen att postavgifterna
inte skulle täcka postverkets självkostnader — de lämna ju i stället
ett betydande överskott — utan beslutet uppbars helt och hållet av fiskaliska
synpunkter. Det kan då inte förefalla annat än anmärkningsvärt, jag
upprepar det, att icke avgifterna i postgirorörelsen tagits upp till omprövning,
eftersom det förhåller sig så, att dessa icke på långt när täcka postverkets
självkostnader. Örn man skulle ha gått in för den blygsamma höjning,
som motionärerna tagit sikte på, skulle visserligen dessa självkostnader icke
blivit helt täckta men resultatet dock blivit icke oväsentliga inkomster för
statsverket.

I det läge, vari ärendet nu befinner sig, då generalpoststyrelsen har satt
igång en viss utredning, nödgas motionärerna taga konsekvenserna därav och
alltså finna sig i att ärendet får vila i avvaktan på utredningens slutförande.
Det sker emellertid i den förhoppningen, att den ifrågasatta utredningen måtte
komma att slutföras snarast möjligt och att Kungl. Maj:t i en proposition
till riksdagen tager de konsekvenser av utredningen, som må finnas påkallade.

Jag har, herr talman, icke något särskilt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkan den:

nr 28, i anledning av Kungl. Majda proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1942—
30 september 1943; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss ändring
i gällande tulltaxa.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande
av lagen örn förmynderskap; samt

nr 46, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål, dels ock väckt motion örn viss ändring
i sistnämnda lag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 47, i anledning av väckt
motion örn förlängning av skyddstiden beträffande författarrätten till sådana
litterära verk, som tillkommit före den 1 januari 1920.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 173,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Holmbäck hemställt, att
riksdagen ville för sin del antaga i motionen infört förslag till lag örn tillägg
till lagen den 30 maj 1919 (nr 381) örn rätt till litterära och musikaliska
verk.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. förlängning av skyddstiden för vissa litterära verk. (Forts.)
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta på grundval av det i motionen
framlagda lagförslaget utarbeta och för innevarande riksdag framlägga
förslag om en provisorisk förlängning av skyddstiden för sådana litterära verk,
som tillkommit före den 1 januari 1920.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Denna fråga är av så genomgripande betydelse
för vår andliga kultur, att jag anser att den inte utan vidare bör
få läggas till handlingarna, även örn jag i frågans nuvarande läge inte kan
komma till något annat yrkande än det som utskottet har framställt. Utskottet
har i själva verket varit synnerligen moderat i sin framställning rörande
det provisorium, som här föreslås, till och med moderatare, åtminstone
i motiveringen, än motionen, om vilken för övrigt inte heller mycket ont är
att säga.

Vad utskottet föreslår är en provisorisk utvidgning till 1947 års utgång i
avbidan på beslut i frågan om en allmän förlängning av skyddstiden för författares
verk. Anledningen har ju kammaren väl reda på. Den är att när det
gäller de efterlevande till vår störste författare, vissa personliga förhållanden
förelegat, vilka göra att det, då skyddstiden för hans skrifter i år skulle
utgå, torde ligga ett visst berättigande i att här företa ett provisorium. Jag
kan så mycket mer underlåta att direkt gå emot utskottet, som utskottet uttryckligen
betonat att det inte ansett sig böra nu ta ställning till frågan
om en allmän förlängning av den i vårt land gällande skyddstiden för litterära
verk. Om saken därmed hade varit utagerad, skulle jag inte ha besvärat
kammaren med något yttrande i frågan, men motiveringen i motionen och
det inhämtade yttrandet från ordföranden i auktorrättskommittén äro av den
arten, att jag anser att riksdagen skulle kunna tänkas komma ut på det
sluttande planet, örn dessa yttranden inte ens bleve vid behandlingen av ärendet
motsagda.

Motionären har anfört, att när det gäller en allmän utsträckning av skyddstiden
för litterära verk, vilket ju ligger bakom denna framställning, är det
två saker som anmäla sig, och han uttrycker detta synnerligen väl sålunda:
»Å ena sidan står författarens intresse av att för sig och sina efterkommande
erhålla ekonomisk vinning av det han skapat, å andra sidan samhällets intresse
av att det andliga arbetets skatter i största utsträckning komma alla
till godo.» Detta är riktigt, men vad som är av vikt och betydelse här, det
är på vilken av dessa båda sidor tyngdpunkten skall läggas vid ett beslut
i frågan. Motionären har gjort sig till tolk för de efterkommandes vinstintresse
i alldeles speciellt hög grad, ända därhän, att författarens eget ekonomiska
intresse i vissa fall torde trädas för nära.

Först säger författaren nederst på sid. 3 i utskottets utlåtande, att den
ekonomiska vinningen av den långa skyddstiden bör fullt komma författaren
och hans efterkommande till godo. Man skulle kunna undra, varför den
ekonomiska vinningen skall sluta att komma de efterkommande till godo efter
femtio år i stället för efter trettio. Det tycks ju vara ungefär lika godtyckligt
att sätta femtio år som trettio, och den synpunkten understrykes också
i dessa handlingar på ett rätt anmärkningsvärt sätt. Men sedan säger motionären,
att den enda som har fördel av den långa skyddstiden blir förlagsfirman,
som gör en under nuvarande förhållanden icke på förhand kalkylerad
vinst. Detta tycker han är orätt, och därför vill han kombinera utsträckningen
av skyddstiden med nya bestämmelser i syfte att inskränka författarens
dispositionsrätt över författarerätten för att därigenom tillförsäkra hans
efterkommande denna dispositionsrätt.

.Tåg får ju säga, att detta är ett något egendomligt resonemang i en fråga

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. förlängning av skyddstiden för vissa litterära verk. (Forts.)
som berör vår folkkultur så djupt som denna. Det skulle från allmän folkbildningssynpunkt
sett vara synnerligen beklagligt, örn svenska riksdagen
skulle ge ett finger åt en tanke på att den privata arvsrätten skulle utsträckas
så långt, att man för den skull offrade hela folkets intresse i ett fall som
detta. Naturligtvis äro vi alla överens örn att en författare bör skörda frukterna
av sitt arbete även så pass långt som att hans barn skola skörda frukterna
därav åtminstone till dess de ha fått sin uppfostran. Men man får väl
ändå antaga, att det bekymret skall vara över trettio år efter författarens
död. Under denna för barnen viktiga tid ha de kommit i åtnjutande av den
avkastning, som det här kan bli tal örn. Det har från visst håll riktats kritik
mot arvsrätten och dess utsträckning hur långt som helst, även mot dess
utsträckning så pass långt som det här är fråga om, och det finns, åtminstone
såvitt jag kan se, inte några skäl att svenska riksdagen under nuvarande förhållanden
skulle ge sig in på att ens på detta begränsade område räcka handen
åt sådana strävanden.

Men det finns betänkligare saker än denna. De förekomma nog även i motionen,
men de framträda synnerligen tydligt i det yttrande från ordföranden
i auktorrättskommittén, som utskottet här har förelagt riksdagen. Där
sägs det, att beträffande det lilla fåtal verk, som i mer än trettio år överleva
sin författare, torde denna fråga örn skyddstidens längd icke lia så
synnerligen stor betydelse, och det sägs, att denna fråga ur praktisk synpunkt
har långt mindre betydelse än jämförelsen mellan siffrorna 30 och 50
kunde ge anledning förmoda. De allra flesta litterära verk förlora nämligen
sitt intresse innan trettio år förflutit sedan författarens död, och det är bara
om ett litet fåtal mästerverk, som något annat gäller.

Frågan skulle sakna praktisk betydelse, därför att det gäller ett fåtal verk.
Man glömmer att de verk, det är fråga örn, äro de för nationen betydelsefullaste
verken, själva mästerverken av de svenska författarna. Ur praktisk synpunkt
anser jag således frågan ha den allra största betydelse. Jag kan inte
ställa mig på samma ståndpunkt som motionären och utskottsordföranden, att
det inte skulle betyda så mycket, örn skyddstiden är trettio eller femtio år.
därför att det är ett så ringa antal verk, det är fråga om.

Den synpunkt, som jag här gör mig till talesman för, hade åtskilliga företrädare
här i riksdagen år 1924, då herr Sigfrid Hansson frambar en motion
örn förstatligande av författarrätten till vissa verk efter skyddstidens utgång.
Till försvar mot denna synpunkt sägs det nu, att det hinder att göra
de stora mästerverken lätt tillgängliga, som uppkommer genom att skyddstiden
utsträckes till femtio år, inte har så stor betydelse, då erfarenheten visar,
att det inte är så värst många som våga sig på att utge ett märkligt verk
av en författare som har dött för mer än trettio år sedan. Det vet man emellertid
ganska litet örn. Erfarenheten har sagt ganska litet i den frågan, när
man tar hänsyn till den utveckling, som det svenska folkets intresse för sina
författare har fått just under det senaste årtiondet. Jag kan nästan gå i borgen
för att örn Strindbergs verk vöre fria i år. skulle Strindbergs Svenska
öden och äventyr, för att ta ett exempel, inte längre undanhållas svenska folket
så som nu. Det har i år kommit ut en bok av en modern författare, som
anses vara av allra största betydelse för svenska folkets andliga beredskap i
fråga örn demokratien och demokratiens försvar, nämligen Rid i natt. Svenska
öden och äventyr, som jag tog som exempel, innehåller bland annat en novell,
»Nya vapen», som för mer än en mansålder sedan har ställt det svenska folket
inför samma erfarenheter i fråga örn risken för demokratien och i fråga
örn nödvändigheten av dess ståndaktiga försvar som Vilhelm Mobergs bok nu,
men Svenska öden och äventyr har under årtionden funnits tillgängliga en -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. förlängning av skyddstiden för vissn litterära verk. (Forts.)
dast i upplagor, som kosta minst 14 kronor 50 öre (ungdomsupplagan) och
som därför praktiskt taget ha varit svenska folket förmenade. När jag försökte
få den för ett par veckor sedan i bokhandeln, befanns det att den var
slutsåld, så att det bara fanns ett enda exemplar av boken kvar på förlaget.
Detta är ett av exemplen.

Nu betyder detta bra mycket mera än man i första ögonblicket tänker på,
ty ett sådant monopol över våra stora verk betyder bland annat, att svenska
folkets ungdom liksom svenska folkets breda lager bli avstängda från dessa
böcker. Jag har vid mitt seminarium haft rysligt besvär med att få eleverna
att köpa detta verk liksom att köpa andra verk av samma betydelse för kulturen
och demokratien och för toleransens hävdande, t. ex. Vapensmeden och
Den siste atenaren, den tiden de böckerna hade motsvarande pris. Det är illa
nog att sådana förhållanden skola få existera trettio år efter en författares död,
och jag anser att det är synnerligen olyckligt, om den uppfattningen skulle
spridas, att svenska riksdagen på grund av de synpunkter som här anföras
skulle vara benägen att utsträcka denna rätt till femtio år. Här mobiliseras i
det fallet alla krafter, och det är rätt egendomligt att få höra en högstämd
deklamation av auktorrättskommitténs ordförande: »vad skulle våra kroppsarbetare
säga, örn de på en central punkt vore sämre ställda än deras kamrater
ej blott i grannländerna utan i det stora flertalet andra kulturländer?»
— Det kan undras, vad den utgjutelsen egentligen har med den här saken att
göra.

Det är åtskilliga andra synpunkter, som också komma igen här, och bland
dem det ideella skyddet. Det är ju en mera berättigad synpunkt än den rent
ekonomiska, som här i dag fått spela den avgörande rollen, men de problemen
måste lösas på annat sätt och i annat sammanhang. När den frågan 1924 var
uppe här sist, var det åtskilliga talare, som förklarade, att de inte hade något
emot ett statligt förlag, dock på villkor att det inte finge monopol utan att
privata företagare finge tävla i fråga örn utgivande av de stora mästerverken.
Det vore kanske en utväg att skapa ett ideellt skydd utan att behöva taga det
steg tillbaka, som det skulle innebära, örn svenska riksdagen yppade några
sympatier för att avvika från den ståndpunkt, som riksdagen intog 1919, då
den trettioåriga skyddstiden fastställdes.

Herr talman! På grund av själva formuleringen av förslaget har jag intet
yrkande att framställa. Jag har bara velat uttala mina betänkligheter över de
vägar, på vilka man tydligen är inne vid framförandet i riksdagen av detta
förslag.

Herr Schlyter: Herr talman! Den ärade talaren framställde inte något yrkande
beträffande det föreliggande utskottsutlåtandet, och jag kan därför fatta
mig mycket kort. Han vände sig inte mot utskottets motivering utan mot motiveringen
i den föreliggande motionen och emot en bilaga till utskottsutlåtandet,
som gäller frågan örn utsträckning av skyddstiden för litterära verk.
Det finns därför ingen anledning för mig att å utskottets vägnar ingå i någon
diskussion med den ärade talaren i de frågor som han här berört. Jag vill
bara erinra om att utskottet i sitt utlåtande bär sagt, att utskottet icke ansett
sig böra nu taga ställning till frågan örn en allmän förlängning av den i värt
land gällande skyddstiden för litterära verk. Utskottet har alltså inte på något
sätt tagit ställning till de spörsmål, sorn herr Oscar Olsson här har framdragit.

Utskottets yrkande örn en provisorisk lagstiftning i den fråga som nu ä''r
före berör, som kammaren torde veta, inte frågan örn eftertryck av .Strindbergs
arbeten, utan giiller uppförandet av hans dramatiska verk. Örn inte ett

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. förlängning av skyddstiden för vissa litterära verk. (Forts.)
uppskov med den nu gällande lagstiftningens tillämpning i detta avseende
kommer till stånd, så undandrar man Strindbergs dramatiska verk det ideella
skydd, som ligger däri, att man kan förhindra en förvanskning av verken. Genom
uppskov under några år får man tillfälle att avvakta auktorrättskommitténs
ställningstagande till dessa frågor, och det är endast ett dylikt uppskov,
som lagutskottet har föreslagit i sitt utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Undén: I likhet med herr Oscar Olsson har jag vissa betänkligheter
mot den tankegång, som ligger bakom detta utskottsutlåtande. Det må vara
sant, som första lagutskottets ordförande nyss framhöll, att utskottet har varit
angeläget att i motiven till förslaget uttala, att utskottet icke har tagit någon
ståndpunkt till frågan örn en förlängning av skyddstiden för litterära verk, men
å andra sidan är det väl alldeles klart, att det inte skulle ha fallit utskottet in
att föreslå denna provisoriska lagstiftning •— närmast föranledd av att skyddstiden
i fråga örn uppföranderätten till Strindbergs verk utgår med innevarande
år — örn inte utskottet räknat med möjligheten, man kanske kan säga med sannolikheten
av att statsmakterna skulle vara benägna att örn något år öka
denna skyddstid från trettio till femtio år efter författarens död. -— Jag vill
i förbigående påpeka, att i fråga örn uppföranderätten har skyddstiden aldrig
varit femtio år här i landet. Strindbergs arvingar lia alltså icke drabbats av
den nedsättning i skyddstiden, som företogs i 1919 års lag. Denna lag innebar
en reduktion av skyddet mot eftertryck från femtio till trettio år efter författarens
död men bibehöll den skyddstid i fråga örn uppföranderätten till
dramatiska verk, som redan tidigare fanns sedan 1904. -— Man har alltså att
taga hänsyn till den allmänna bakgrund för detta förslag om en provisorisk
lagstiftning, som utskottet önskar få framlagd från Kungl. Maj:ts sida under
innevarande års riksdag.

Hela den tankegång, som ligger bakom resonemanget örn önskvärdheten av
en förlängd skyddstid, är, att det är ett författarintresse, att skyddstiden förlänges
så mycket som möjligt, och följaktligen att reduktionen från femtio
till trettio år var i strid med författarnas intressen. Jag tror för min del nu liksom
jag trodde 1919, då jag hade äran att försvara den proposition, som då
framlades med denna förändring i dittills gällande regler, att det är en missuppfattning,
örn man tror att författarna skörda någon ekonomisk vinst av att
skyddstiden är förlängd på detta sätt. Örn man tänker sig läget för en författare,
när han gör upp ett kontrakt örn sina verk, så är det ju ytterst sällan som
vare sig han eller förläggaren diskonterar en eventuell vinst på försäljningen
av hans verk så långt fram i tiden som senare än trettio år efter författarens
död, och i de fall, då det inte är författaren själv, utan hans efterlevande dödsbodelägare,
som göra upp ett dylikt kontrakt med en förläggare, torde de inte
heller få ett enda öre mera för att rätten är bestämd till femtio år än örn den
är bestämd till trettio år. Det skall endast vara i de säkerligen ganska ovanliga
fall, då författaren överhuvud taget icke överlåter sin författarrätt, utan
behåller den och då inte heller arvingarna överlåta den, utan behålla den så
lång tid framåt efter författarens död som under flera årtionden och göra mera
partiella förlagskontrakt för särskilda upplagor, för ett begränsat antal exemplar
o. s. v., som man kan tänka sig att de efterlevande — det blir då vanligen
snarast barnbarnen till författaren —• kunna få någon reveny av denna förlängda
skyddstid.

Det har sagts, att det också finns en annan synpunkt, nämligen det ideella
skyddet för författarens verk, och herr Schlyter uttalade nyss att om man
inte nu vidtar en provisorisk lagstiftning, kan man råka ut för att Strindbergs

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Ang. förlängning av skyddstiden för vissa litterära verk. (Forts.)
dramatiska verk bli förvanskade. Jag vill gent emot detta säga, att det finns
ingen som helst garanti för att just de efterlevande eller innehavarna av författarrätten
eller förlagsrätten ha sådan pietet mot författaren, att de icke
falla för frestelsen av en förvanskning. Antag att en berömd författare är död
och att hans arvingar få ett anbud från ett filmbolag örn utnyttjande av hans
verk i filmens tjänst — inte finns det någon garanti enligt nuvarande lag för
att det rent konstnärliga intresset då skyddas av författarens rättsinnehavare.
Vill man skapa ett skydd för det rent konstnärliga i verken, måste man gå
andra vägar. Jag tror också att det är mycket angeläget att gå sådana vägar,
men man vinner icke det målet genom att utan vidare utsträcka skyddstiden.

Det finns ett skäl, som enligt min mening har en viss betydelse, när det gäller
argumenteringen för en utsträckning av skyddstiden, och det är de internationella
hänsynen: hänsynen till att i åtskilliga länder tiden är bestämd
till femtio år utöver författarens livstid. Åtskilliga länder ha förr haft kortare
tid, och det finns fortfarande länder som ha det. Men jag kan väl förstå, att
man i samarbete med t. ex. våra nordiska grannländer kan finna önskvärt med
en enhetlig skyddstid. Då finns emellertid också den möjligheten, att våra
grannländer ansluta sig till den svenska lagstiftningens ståndpunkt och inte
nödvändigtvis tvärtom.

I detta sakernas läge och särskilt med tanke på att det här föreligger ett individuellt
fall, som jag i hög grad behjärtar, vill jag icke yrka avslag på utskottets
utlåtande, men jag har gärna velat framhålla, att den fråga, som här
ligger i bakgrunden, spörsmålet örn en allmän utsträckning av skyddstiden,
ingalunda är så enkel och klar som man kan få intryck av genom utskottets
utlåtande. Jag anser tvärtom att man får tänka sig mycket noga för, innan
man går in på denna linje, och jag tror framför allt, att man då får närmare
utveckla det uppslag som förekommer i dessa handlingar, att man genom inskränkningar
i avtalsfriheten skulle kunna tillse, att det inte blir förläggaren,
som vinner på utsträckningen av skyddstiden, utan författarens arvingar. Detta
problem har icke alls närmare behandlats, men det är alldeles nödvändigt att
lösa det, annars tror jag inte det är någon som helst glädje ur allmän synpunkt
med en sådan utsträckning av skyddstiden.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag är alldeles ense med herr Undén om att
en förlängning av skyddstiden icke innebär någon garanti för de ideella intressena
för verket. Det sade jag icke heller nyss, utan jag utgick från att
auktorrättskommittén skulle komma att ta upp frågan om det ideella skyddet
och föreslå bestämmelser därom som räckte även efter skyddstidens utgång.

Det var emellertid icke för att säga detta som jag begärde ordet, utan det
var med anledning av vad herr Undén nämnde örn att utskottet tydligen hade
räknat med möjligheten att en förlängning av skyddstiden från 30 till 50 år
efter författarens död skulle komma att genomföras. Herr talman! Utskottet
hade skyldighet att räkna med denna möjlighet. Det förhöll sig nämligen så,
att när frågan om den litterära äganderätten år 1931 var före i riksdagen på
grund av en kungl, proposition örn ändringar i vissa delar av lagen därom,
så var spörsmålet uppe, huruvida Sverige skulle ansluta sig till den ena eller
den andra av de två debatterade linjerna — på den tiden stodo ännu både
Tyskland och Österrike på trettioårslinjen — och det hade uttalats av den kommitté,
vars arbete låg till grund för den kungl, propositionen, att man borde
se till, huru man skulle förfara, ifall dessa länder övergingo från den trettioåriga
till den femtioåriga skyddstiden. Departementschefen yttrade då i propositionen:
»Lika med de sakkunniga anser även jag att -— under förutsättning

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Äng. förlängning av skyddstiden för vissa litterära verk. (Forts.)
att de till den tyska språkgruppen hörande länderna skulle övergå till den
längre skyddstiden — frågan om förlängning av den i vårt land nu gällande
skyddstiden bör upptagas till förnyat övervägande.»

Sedan dess har det inträffat att Österrike år 1933 och Tyskland år 1934
övergått till denna längre skyddstid, ävensom att auktorrättskommittén här i
landet har tillsatts för att överväga dessa spörsmål.

Det är alldeles tydligt att redan på dessa grunder och dessutom på grund
av det uttalande, som auktorrättskommitténs ordförande hade i utskottet, däri
han starkt åberopade, hurusom våra nordiska grannländer stodo på femtioårslinjen,
utskottet rimligtvis måste räkna med möjligheten att en förlängning
av skyddstiden skulle komma att äga rum här i Sverige, och det var då icke
lämpligt att under tiden, tills vi hunnit gå över till samma linje, någon lucka
i skyddstiden hade uppstått, genom vilken Strindbergs verk skulle falla ned.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag finner, att de konstnärliga skälen
kräva, att en revision av de ifrågavarande bestämmelserna nu icke omöjliggöres,
när man kan förvänta förslag därom från den med frågan arbetande
kommittén. Det är nödvändigt att åtgärder vidtagas för att icke författarnas
verk skola bli utförda eller tryckta i stympad eller förvanskad form. Detta
synes mig, till skillnad från herr Undén, vara ett starkt skäl för utskottets
förslag.

I det speciella fall det här är fråga örn finns det också ett starkt skäl av
ekonomisk art för att tillmötesgå utskottet, i det att ett förkastande av utskottets
förslag otvivelaktigt skulle medföra, att Strindbergs egna barn skulle
bli mycket svårt ekonomiskt lidande och sannolikt satta i en alldeles ohållbar
situation. Jag är fullkomligt överens med herr Undén örn att man bör
söka revidera denna lag så, att det blir författaren och inte förläggaren, som
får fördel av en revision av lagen. Men den saken få vi ju återkomma till,
när resultatet av utredningen föreligger.

Man kan inte heller se bort ifrån det förhållandet, att de internationella bestämmelserna
i fråga örn skyddstidens längd äro så gott som ensartade och
avvika från de svenska, ävensom att ifrågavarande bestämmelser i de övriga
nordiska länderna äro ensartade och motsatta de svenska. Man bör söka komma
till enhetlighet härvidlag. Det finns nämligen inte något skäl att låta de
svenska författarna inta en sämre ställning än andra länders författare.

Författarnas ekonomiska ställning är ju ofta rätt prekär, vilket torde vara
riksdagens ledamöter bekant, och riksdagen har ju själv inte gjort några starkare
insatser för att komma författarna till hjälp i detta avseende. Jag vill
minnas, att vi härifrån ge ett anslag på 20,000 kronor örn året till den svenska
litteraturen — en gång var anslaget uppe i 30,000 kronor. Det är emellertid
allt man anser sig kunna kosta på de svenska författarna.

Jag tror att det inom författarnas led råder en enstämmig uppfattning att
man bör gå på den linje, som utskottet här har förordat. Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr Holmbäck: Herr talman! I det läge, vari denna fråga nu ligger, kan
jag inskränka mig till att, i anledning av eller kanske rättare sagt i anslutning
till herr Undéns yttrande, säga, att det icke varit min avsilH att motionen
skulle utgöra något inlägg i fråga örn den femtio- eller den trettioåriga skyddstiden.
Den avser en rent provisorisk åtgärd.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring
m. m.; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition med förslag till rekvisitionslag
samt beredskapsförfogandelag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner örn utredning angående priserna å
elektrisk kraft inom landets olika delar;

nr 44, i anledning av väckt motion angående utvidgning av oljeväxtodlingen
;

nr 45, i anledning av väckta motioner örn inrättande av ett forskningsinstitut
för bevaringsmetoder för olika slag av livsmedel;

nr 46, i anledning av väckt motion örn vissa lättnader i ett Storängsbäckens
vattenavledningsföretag beviljat lån;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av handeln
med strömming och sill m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av medel
till''statsbidrag för uppförande av frukt- och potatislagerhus m. m.; samt

nr 49,, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision av
tjänsteförteckningen m. m. i vad avser domänverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 45, i anledning av delegerades
för riksdagens verk förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för
riksdagens verk jämte en i ämnet väckt motion.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen, i anledning av
en av delegerade för riksdagens verk gjord framställning och med avslag å
en av fröken Andersson m. fl. inom andra kammaren väckt motion, nr 356,

Förslag till
pensionsreglementen
för
riksdagens
verk.

mätte

1) godkänna vid utlåtandet fogat förslag till

a) reglemente angående tjänstepension för befattningshavare vid riksdagens
verk (tjänstepensionsreglementet för riksdagens verk) samt

b) reglemente angående familjepension för efterlevande till befattningshavare
vid riksdagens verk (familjepensionsreglementet för riksdagens verk);

2) bemyndiga delegerade att i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1941
års pensionskommitté för riksdagens verk föreslagit utfärda bestämmelser

om tillämpning av tjänste- och familjepensionsreglementena för riksdagens
verk i vissa fall å tjänstemän avgångna med pension enligt 1935 års tjänstepensionsreglemente
för riksdagens verk samt

om pensionstillägg åt vissa tjänstemän avgångna med pension enligt 1935
års tjänstepensionsreglemente för riksdagens verk;

3) bemyndiga delegerade

att förordna örn utbyte av rätt till uppskjuten livränta enligt 1935 års
tjänstepensionsreglemente för riksdagens verk mot förtidslivränta samt

att utfärda de övergångsbestämmelser, vilka kunde visa sig erforderliga utöver
de övergångsstadganden, som innefattades i tjänste- och familjepensionsreglementena
för riksdagens verk.

Första hammarens protokoll 1942. Nr 20.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Förslag till pensionsreglementen för riksdagens verk. (Forts.)

1 det av utskottet framlagda förslaget till tjänstepensionsreglemente voro
6 § 2 och 4 mom. samt 7 § 2 mom. så lydande:

6 §•

2 mom. I fråga om ordinarie tjänsteman, som tillsatts medelst fullmakt
eller konstitutorial, må den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda,
då synnerliga skäl därtill äro, medgiva tjänstemannen anstånd med avsked
efter pensionsålderns inträde, så länge han är fullt tjänstduglig, dock icke
längre tid än sammanlagt ett år.

Beträffande tjänsteman, varom förmäles i nästföregående stycke, må delegerade,
då vederbörande myndighet funnit särskilda omständigheter därtill
föranleda och därom gjort framställning hos delegerade, medgiva kvarstående
i tjänst längre tid efter pensionsålderns inträde än där sägs, dock icke i
något fall längre än sammanlagt tre år eller — såvitt angår befattningshavare
med pensionsålder av 60 år tillhörande lönegrad RA 13 eller högre lönegrad
— sammanlagt fem år efter nämnda tidpunkt. ■

4 mom. Icke-ordinarie befattningshavare må ej bibehållas i sin befattning,
därest han

a) uppnått en levnadsålder, som med ett år överstiger hans ålder vid pensionsålderns
inträde, delegerade dock obetaget att, där vederbörande myndighet
funnit särskilda omständigheter därtill föranleda och därom gjort
framställning hos delegerade, medgiva bibehållande i befattningen ytterligare
sammanlagt högst två år eller — såvitt angår befattningshavare med pensionsålder
av 60 år tillhörande lönegrad Eo .13 eller högre lönegrad —- ytterligare
sammanlagt högst fyra år;

b) till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen att
på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst; eller

c) till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sågs,
eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

1 fall, varom under b) eller c) här ovan förmäles, skall bestämmelsen i
1 mom. andra stycket äga motsvarande tillämpning.

7 §•

2 mom. För i 1 mom. avsedda ordinarie befattningar samt för sådana
icke-ordinarie befattningar, som äro hänförda till viss löneplan, inträder pensionsåldern
vid den i 4 mom. angivna tid efter det befattningshavaren uppnått
följande levnadsålder:

A. Ordinarie befattningar.

		Levnadsår
Löneplan	Lönegrad
		Man	Kvinna
RA f	1—12	60	60
{	13—34	65	60

B. Extra ordinarie befattningar.

Löneplan	Lönegrad	Levnadsår
Man	Kvinna

Eo /	1—12	60	60
{	13-30	65	60

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Förslag till pensioner eglementen för riksdagens verk. (Forts.)

För innehavare av vissa ordinarie befattningar skall utan hinder av vad
under A här ovan sägs gälla den pensionsålder, som angives i den såsom
bilaga A till reglementet fogade pensionsåldersförteckningen.

För extra ordinarie befattningar äga delegerade, med avvikelse från vad
under B här ovan stadgas, fastställa särskild pensionsålder.

1 fröken Anderssons m. fl. motion, 11:356, hade hemställts, att riksdagen
— under förutsättning att bankoutskottet komme att vid årets riksdag avge
förslag i ämnet — måtte besluta sådan lydelse av 7 § 2 mom. i det föreslagna
tjänstepensionsreglementet för riksdagens verk, att pensionsåldern
bleve densamma för manliga och kvinnliga tjänstemän i samma lönegrader.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Uhlin, Holmgren,
Paulsen och Hilding inom utskottet yrkat bifall till motionen II: 356 och i
anslutning därtill hemställt, att 6 § 2 och 4 mom. samt 7 § 2 mom. förslaget
till tjänstepensionsreglementet för riksdagens verk måtte erhålla följande
lydelse:

6 §.

2 mom. I fråga om — ■— — ett år.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må delegerade beträffande
tjänsteman, varom förmäles i nästföregående stycke, medgiva kvarstående
i tjänst längre tid efter pensionsålderns inträde än där sägs, dock icke i något
fall längre än sammanlagt tre år efter nämnda tidpunkt.

4 mom. Icke-ordinarie befattningshavare må ej bibehållas i sin befattning,
därest han

a) uppnått en levnadsålder, som med ett år överstiger hans ålder vid pensionsålderns
inträde, delegerade dock obetaget att, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, medgiva bibehållande i befattningen ytterligare sammanlagt
högst två år;

b) till följd av —--tjänst; eller

c) till följd av--— sin tjänst.

1 fall---—■ motsvarande tillämpning.

7 §‘

A. Ordinarie befattningar.

Löneplan

Lönegrad

Levnadsår

RA |

1—12

13—34

B, Extra ordinarie befattningar.

Löneplan	Lönegrad	Levnadsår
Eo {	1-12	60
13-30	65

För innehavare ----fogade pensionsåldersförteckningen.

För extra —--särskild pensionsålder.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Förslag till pensionsreglementen för riksdagens verk. (Forts.)

Herr Öhlin: Herr talman! I egenskap av reservant i detta ärende skall jag
be att här få säga ett par ord i denna ur principiella synpunkter ingalunda
oviktiga fråga.

Principen i det allmänna tjänstepensionsreglementet är som bekant, att pensionsåldern
för de högre tjänstemännen inträder vid samma tid för manliga
och kvinnliga tjänstemän, d. v. s. vid 65 års ålder. Detta gäller alltså i den
Kungl. Majit underställda förvaltningen. Nu föreslås här att beträffande riksdagens
verk särskilda bestämmelser skola gälla, så att pensionsåldern för kvinnor,
som inneha dessa högre befattningar, skall inträda tidigare, nämligen vid
60 års ålder, än för män, där pensionsåldern inträder vid 65 år.

Man kan fråga, vilka särskilda omständigheter som skulle kunna föranleda,
att just i riksdagens egna verk pensionsåldern för kvinnor i dessa högre befattningar
måste inträda redan vid 60 års ålder, medan i den del av förvaltningen,
som är underställd Kungl. Majit, kvinnorna kunna tjänstgöra tills de
äro 65 år. Jag måste erkänna, herr talman, att jag både i det tryckta materialet
och under utskottets förhandlingar förgäves har letat efter några sådana skäl,
som skulle kunna göra sannolikt, att det arbete, som dessa högre tjänstemän
ha att utföra i riksdagens verk, är av sådant annat slag än det arbete, som
utföres i den Kungl. Majit underställda förvaltningen, att en tidigare pensionsålder
för kvinnorna där är motiverad. Jag vill konstatera, att utskottet
icke har anfört några sådana skäl, utskottet har begränsat sig till att hänvisa
till att riksdagen för sju år sedan har fattat beslut i denna angelägenhet, och
att inga nya omständigheter sedan dess ha tillkommit. Men det förekommer
väl ofta, att riksdagen ändrar ståndpunkt, när den kommer på bättre tankar,
och detta t. o. m. utan att det behöver förflyta en så lång period som sju år. ^

När det alltså förhåller sig så, att det inte har kunnat förebringas några
som helst skäl för att arbetet inom riksdagens verk skulle vara av annan karaktär
än inom förvaltningen i övrigt, så förefaller det mig, herr talman, ofrånkomligt,
att man drar den slutsatsen att pensionsåldern för såväl kvinnor som
män, anställda i riksdagens verk, bör inträda vid samma tidpunkt. Det är visserligen
sant, att det kan hända att kvinnor äro utslitna och pensionsmässiga
före 65-årsåldern, vilket ju också kan inträffa i fråga örn män, men i dylika
fall har man ju möjligheten att förtidspensionera, och den möjligheten bör
givetvis användas.

Man skall inte betrakta detta ärende som ett spörsmål örn en favör åt kvinnorna
och hänvisa till uttalanden örn att de kvinnliga tjänstemännen på den
eller den arbetsplatsen äro mer eller mindre angelägna om pension vid 65 års
ålder. Det är inte alls här fråga örn någon dylik favör. Enligt min mening är
det ett allmänt intresse, att man kommer bort ifrån könsstrecket på detta område.
När statsmakterna ha intagit en principiell ståndpunkt till frågan örn
likställighet mellan män och kvinnor och genomfört denna likställighet inom
den övervägande delen av förvaltningen, finns det alldeles särskild anledning
för riksdagen att respektera denna sin egen principiella inställning, när det
blir fråga örn en tillämpning därav för riksdagens egna. verk.

Med hänsyn till den sena timmen, herr talman, skall jag icke uppehålla mig
längre vid motiveringen för denna min ståndpunkt. Jag uttalar förhoppningen
att kammarens majoritet, trots den korta motiveringen, skall följa den till utlåtandet
fogade reservationen, till vilken jag ber att få jrrka bifall.

I detta anförande instämde herr Pauli.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det framgick kanske inte fullt
klart av herr Ohlins anförande att det här är fråga örn att bibehålla den sedan

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Förslag till pensionsreglenienten för riksdagens verk. (Forts.)
gammalt gällande pensionsåldern. Av en vändning i början av hans anförande
kunde man åtminstone få det intrycket, att här föreslagits någon nyhet. Det
är den sedan gammalt gällande pensionsåldern för de kvinnliga tjänstemännen
i riksdagens verk, som nu föreslås, och icke någon ändring i densamma.

Styrelserna för de olika verken ha varit enhälliga örn att förorda, att den
60-åriga pensionsåldern skulle bibehållas för dessa kvinnliga tjänstemän. Detta
vittnar örn att erfarenheten talar för att det är önskvärt, att de kvinnliga tjänstemännen
i de högre graderna avgå vid denna ålder. Men det är klart att även
många män kunna vara utslitna, när de passera 60-årsåldern, och att det kunde
vara önskvärt att särskilt i riksbanken pensionsåldern inträdde tidigare. Detta
gäller emellertid i all synnerhet för kvinnorna, och utskottet har för sin del
icke kunnat finna några särskilda skäl däremot annat än möjligen det allmänna
kravet på likställighet, som herr Ohlin har åberopat för en ändring
i pensionsåldern. Eftersom herr Ohlin talat örn »ett könsstreck» och örn att
man vill åstadkomma likställighet, vill jag bara fästa uppmärksamheten vid
den uppgift, som återfinnes i utskottets utlåtande, att visserligen den organisation,
som kallar sig »föreningen kvinnor i statens tjänst», har yrkat på en
förändring till likställighet i detta hänseende, men att däremot de kvinnliga
tjänstemännen i riksbanken tämligen enhälligt ha uttalat sig för att bibehålla
en pensionsålder av 60 år. När alltså de befattningshavare det här gäller icke
själva betrakta detta såsom ett könsstreck, utan finna det naturligt, att denna
lägre pensionsålder bibehålies, har utskottet för sin del icke kunnat tillägna
sig de av herr Ohlin framförda synpunkterna. Det finns ju förresten ett korrektiv,
ty de kvinnor, som vid 60 års ålder äro fullt arbetsföra, ha möjlighet
,att få kvarstå i tjänst. Det föreslås nämligen, att det, när särskilda förhållanden
därtill föranleda, skall kunna medgivas, att de få kvarstå i tjänst under
sammanlagt fem år efter pensionsålderns inträde. Jag tycker att detta öppnar
en möjlighet för den anpassning, som är erforderlig, för att icke någon orättvisa
skall begås.

Herr Ohlin ville gå den andra vägen och sätta pensionsåldern till 65 år
men förtidspensionera de tjänstemän, som före uppnåendet av denna pensionsålder
icke längre hade sin arbetskraft i behåll. Var och en, som känner till
vilka svårigheter det, möter att köra bort en tjänsteman, som har sin lagstadgade
rätt att stå kvar i tjänst, förstår, att den av herr Ohlin föreslagna anordningen
åtminstone icke ur arbetssynpunkt och ur trevnadssynpunkt bereder
några fördelar framför den andra anordningen, som utskottet har anslutit sig
till, utan tvärtom skulle komma att i fortsättningen bereda både tjänstemännen
och verksstyrelserna de allra största bekymmer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ohlin: Herr talman! Med anledning av herr andre vice talmannens
påpekande om att i en skrivelse från riksbankens kvinnliga tjänstemäns förening
påyrkats en pensionsålder av 60 år, vill jag bara lämna den upplysningen,
att en undersökning av det omröstningsmaterial, som låg bakom beslutet,
visar, att det bland tjänstemännen i riksbanken finns en del gifta
kvinnor, som tydligen anse det mycket behagligt att bli tidigt pensionerade. Vidare
finns det en del yngre tjänstemän, som tycka att det .skulle vara bra,
om de äldre ginge undan, så att de yngre kunde avancera snabbare. Men mig
förefaller det, som om det för denna frågas bedömande icke spelade så stor
roll i vilken mån sådana hänsyn eventuellt påverkat omröstningsresultatet
bland denna grupp av kvinnliga befattningshavare eller hur detta utfallit. Det
skulle kunna hända, att majoriteten av de kvinnliga tjänstemännen på ett ställe
gärna ville pensioneras vid 55 eller 50 års ålder, men därför kan man knappast

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Förslag till pensionsreglementen för riksdagens verk. (Forts.)
tillstyrka att staten skulle bevilja sådana förmåner. Frågan om den lämpliga
pensionsåldern måste bedömas med hänsyn till vederbörandes arbetsförmåga
och det intresse, som staten har av att pensioneringen inträder vid en viss tidpunkt.
Jag måste då konstatera, att herr andre vice talmannen inte har anfört
några skäl till bestyrkande av den uppfattningen, att arbetet inom riksdagens
verk är av så specifik karaktär, att de kvinnliga tjänstemännen där
bli tidigare utslitna och måste pensioneras vid lägre ålder än inom den Kungl.
Majit underställda förvaltningen.

Under sådana förhållanden förefaller det mig, som örn konsekvensen krävde,
att riksdagen intog samma ställning till frågan örn pensionsåldern när det gäller
dessa båda olika slag av tjänster.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Beträffande den där skrivelsen
från de kvinnliga tjänstemännen gör herr Ohlin gällande, att det skulle vara de
gifta och de unga tjänstemännen, som hade ett alldeles särskilt intresse av
att denna lägre pensionsålder bibehölles. Jag vill dock påpeka, att majoriteten
för den lägre pensionsåldern var så överväldigande, att de två motiv, som
herr Ohlin angav, icke gärna kunnat ensamma ha varit bestämmande.

Herr Ohlin undrade, vilka särskilda förhållanden som skulle motivera, att
andra villkor skulle gälla för dessa kvinnliga befattningshavare än för kvinnliga
befattningshavare i statens övriga verk. Jag vill därvidlag som jämförelse
bara peka på de villkor, som gälla till exempel vid privata banker —• riksbanken
är ju dock en bank, ehuru många tjänstemän vilja bestrida detta. För
kvinnliga tjänstemän i de privata bankerna gäller en pensionsålder av 55 år,
alltså 5 år lägre än den som här föreslås för riksbanken. Det är ju sant att
pensionsåldern är 65 år i andra statens verk, men det behöver inte betyda att
man har tagit fel här. Det kan vara möjligt att det i stället är fel på det andra
hållet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring, som förordats i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för
arbetare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 april 1942 dagtecknad proposition, nr 229, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels godkänna vid propositionen fogat förslag till

1) reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst (1942
års tjänstepensionsreglemente för arbetare) samt

2) reglemente angående familjepension för efterlevande till arbetare i statens
tjänst (1942 års familjepensionsreglemente för arbetare),

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i propositionen anförts utfärda bestämmelser

örn revision av gällande summariska grunder för pensionering av arbetarpersonal,
som icke erhölle pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet för
arbetare, samt

örn verkställande av pensionsavdrag enligt gällande arbetarpensionsreglementen
för tid under juni månad 1942, infallande efter utgången av den sista
avlöningsperioden under månaden;
dels bemyndiga Kungl. Majit

latt förordna örn utbyte av rätt till uppskjuten livränta enligt 1934 års
tjänstepensionsreglemente för arbetare mot förtidslivränta,

att, där med tjänstepension eller familjepension enligt de föreslagna reglementena
sammanträffade dylik förmån enligt annan pensionsförfattning, medgiva
undantag från de bestämmelser angående sammanträffande av förmåner,
som kunde finnas meddelade i den andra pensionsförfattningen, samt

att utfärda de övergångsbestämmelser, vilka kunde visa sig erforderliga
utöver de övergångsstadganden, som innefattades i de föreslagna tjänste- och
familjepensionsreglementena;

dels ock medgiva, att i pensionsgrupp 2 placerad arbetare, som, utan att
förändring av anställningen skedde, i samband med översyn av gällande inplacering
i pensionsgrupper nedflyttades till pensionsgrupp 1, personligen alltjämt
finge kvarstå i pensionsgrupp 2.

I samband med ifrågavarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
två i anledning av densamma väckta likalydande motioner, nämligen
inom första kammaren nr 229 av herr Leander m. fl. och inom andra kammaren
nr 309 av herr Hedqvist m. fl., ävensom en inom andra kammaren under
nr 188 av herr Karlsson i Grängesberg inom den ordinarie motionstidens utgång
vid riksdagens början väckt motion.

I motionerna I: 229 och lii 309 hade hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 229 måtte besluta, att i reglementet angående
tjänstepension för arbetare i statens tjänst skulle beträffande arbetare vilka
avgått med pension efter den 1 juli 1939 övergångsvis tillämpas samma bestämmelser
som för tjänstemännen samt att dessa pensionerade arbetare därjämte
måtte erhålla gottgörelse med 10 kronor för varje månad de efter den
1 juli 1939 åtnjutit pension.

I motionen lii 188 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att Kungl.
Majits kungörelse den 7 december 1934 med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetarpersonal i statens tjänst skulle erhålla den ändrade lydelse,
som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

Förslag till
pensionsreglementen

för arbetare
m. m.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Förslag till pensionareglementen för arbetare m. m. (Forts.)

A) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt motionerna I: 229 och II: 309, måtte

1) godkänna vid utlåtandet fogade förslag till

a) reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst (1942
års tjänstepensionsreglemente för arbetare) samt

b) reglemente angående familjepension för efterlevande till arbetare i statens
tjänst (1942 års familjepensionsreglemente för arbetare) :

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
utlåtandet anförts utfärda bestämmelser

örn tillämpning av 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare i vissa
fall å arbetare avgångna med rätt till pension enligt 1934 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare,

örn revision av gällande summariska grunder för pensionering av arbetarpersonal,
som icke erhölle pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet för
arbetare, samt

om verkställande av pensionsavdrag enligt gällande arbetarpensionsreglementen
för tid under juni månad 1942, infallande efter utgången av den sista
avlöningsperioden under månaden;

3) bemyndiga Kungl. Maj :t

att förordna örn utbyte av rätt till uppskjuten livränta enligt 1934 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare mot förtidslivränta,

att utfärda de övergångsbestämmelser, vilka kunde visa sig erforderliga utöver
de övergångsstadganden, som innefattades i de föreslagna tjänste- och
familjepensionsreglementena;

4) medgiva, att i pensionsgrupp 2 placerad arbetare, som, utan att förändring
av anställningen skedde, i samband med översyn av gällande inplacering
i pensionsgrupper nedflyttades till pensionsgrupp 1, personligen alltjämt finge
kvarstå i pensionsgrupp 2;

B) att motionen II: 188 måtte anses besvarad med vad utskottet i det föregående
anfört och hemställt.

Beträffande motionerna I: 229 och II: 309 hade utskottet i motiveringen
anfört bland annat, att utskottet funnit sig kunna tillstyrka motionerna i så
måtto, att de nya tjänstepensionsbestämmelserna från och med deras ikraftträdande
den 1 juli 1942 gjordes tillämpliga å arbetare, för vilka pensionsåldern
inträtt tidigast under juli månad 1939 och som därefter men före den 1
juli 1942 avgått med rätt till tjänstepension enligt 1934 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare. Däremot hade utskottet funnit sig icke kunna förorda,
att ifrågavarande pensionerade arbetare jämväl skulle erhålla den förmån
i form av retroaktiva pensionstillägg, varom i motionerna hemställts.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Vid detta ärende skall jag be att
få säga några ord för att förklara den olikhet, som föreligger mellan propositionen
och utskottsförslaget. Det gäller endast frågan om tiden för ikraftträdandet
av detta pensionsreglemente.

Utskottet föreslår, att de nya pensionsbestämmelserna skola få retroaktiv
verkan från den 1 juli 1939, under det att propositionen innehåller förslaget
att de nya pensionerna skola komma att tillämpas först från och med den
1 juli i år. Fastän utskottet är praktiskt taget enhälligt i fråga örn denna

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Förslag till pensionsreglementen för arbetare rn. m. (Forts.)
ändring i propositionsförslaget, vill jag icke låta ärendet gå förbi utan att
yttra någonting.

Bakom denna proposition ligger ju icke enbart en kommittéutredning, utan
här ha vi ett exempel på vad jag skulle vilja kalla den nya form av förhandlingar
mellan staten såsom arbetsgivare och de anställda, vilkas resultat,
när det är enigt, man endast på mycket starka skäl brukar rubba.

Det är ju så, att denna fråga örn retroaktiviteten har varit uppe under förhandlingarna,
och det är ganska naturligt, eftersom vid genomförandet av pensionsregleringen
för statstjänstemännen en sådan retroaktivitet hade föreslagits
ifrån Kungl. Maj :ts sida. Vid dessa överläggningar har, enligt vad som meddelats
mig från de av Kungl. Majit utsedda förhandlingsmännen, även denna
fråga som sagt varit uppe till övervägande, men i samband med den allmänna
sammanjämkning av ståndpunkterna, som ägde rum, och såsom i viss
mån en motprestation mot den mycket väsentliga förbättring i pensionerna,
som har genomförts, avstodo representanterna för de statsanställda arbetarna
från att till detta förslag örn reglering uttala något slags avvikande mening.

Nu vill jag inte urgera — och det skulle ju vara omöjligt eftersom riksdagens
kamrar måste i sista hand ha avgörandet — att en sådan förhandling
skulle förtaga riksdagen dess rättighet att ändra på alla punkter i förslagen,
men det är klart, att man inte bör göra någon ändring, örn man inte finner
starka skäl därtill föreligga. Några sådana skäl tycker jag inte finnas i detta
fall, fastän — det skall jag villigt säga — jag har varit lika starkt medveten
som utskottet örn de delvis ömmande skäl, som kunna tala för att låta de arbetare,
som ha avgått under de senaste åren, erhålla en förbättrad pension.

Orsaken till att jag icke har ansett det vara möjligt att föreslå en sådan retroaktivitet
är, att örn man ville gå efter den linjen, kunde man inte sätta någon
bestämd gräns för den tid, från vilken bestämmelserna om de högre pensionerna
skulle tillämpas för de redan avgångna arbetarna. Jämförelsen med
statstjänstemännen är i detta fall icke träffande, därför att statstjänstemannens
pensioner följa och ha ansetts, kan man säga, böra automatiskt följa en lönereglering.
I samband med en lönereglering genomföres en pensionsreglering,
därför att pensionerna stå i ett direkt förhållande till lönen, men när den senaste
löneregleringen för statstjänstemännen genomfördes, var det vissa praktiska
svårigheter att hinna med en pensionsreglering som gjorde att inte pensionsregleringen
då kom samtidigt till stånd. Men det uttalades i löneregleringspropositionen,
att man fann det naturligt, att de pensionsbestämmelser, som
skulle bli gällande, skulle komma att tillämpas på alla de tjänstemän, som
hade kommit i åtnjutande av denna högre lön.

Örn det nu hade varit så, att man i fråga örn arbetarna på samma sätt hade
kunnat hänvisa till en viss lönereglering, hade saken varit klar. och det hade då
icke funnits någon anledning att här avvika från regeln. Men arbetarpensioneringen
följer ju inte något slags lönereglering. När arbetarpensioneringen för
första gången genomfördes, hade den icke något som. helst samband med de avtal,
som hade slutits rörande lönerna. Det ansågs önskvärt, att man skulle få en
pensionering även för arbetarna, och det är klart, att man i fråga örn pensionsbelopp
och sådant försökte avväga det någorlunda så. att samma förhållande
mellan löner och pension skulle gälla för arbetarna som för tjänstemännen, men
eftersom tjänstgöringsförhållandena oell lönerna bestämdes genom kollektivavtal,
var det alldeles uppenbart, att det inte kunde bli fråga örn att ändra pensionsbestämmelserna
varje gång man genom ett nytt kollektivavtal får nya
löner fastställda. Pensionerna stå sålunda icke i samma förhållande till lönerna
som fallet är då det gäller tjänstemännen.

Naturligtvis skulle man ändå kunna invända, att arbetarna lia fått vänta på
pensionsregleringen t. o. m. under längre tid än en del tjänstemän och att det

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Förslag till pensionsreglementen för arbetare m. m. (Forts.)
av deri anledningen vore önskvärt, att också arbetarna finge en kompensation
för denna väntetid. Detta skulle lia varit alldeles riktigt, om man bara kunnat
finna en naturlig tidsgräns för denna retroaktivitet. Vad som, trots de mänskliga
synpunkter som det är mycket svårt att inte lägga på denna sak, har förmått
mig att icke föreslå en sådan retroaktivitet, är just denna svårighet. Vad
skulle vi svara en arbetare, som har avgått år 1938 och som kommer och säger:
»Varför skall inte jag få samma pension som den som avgick 1939? Det har
ju ingenting att göra med lönen.» Har man sedan givit den, som avgick 1938,
samma förmån, så vet man inte, varför den, som avgått 1937 eller tidigare, inte
också skall få vara med. Det är denna svårighet att åstadkomma en naturlig
gräns, som har avhållit mig från att föreslå retroaktivitet.

När nu bankoutskottet ändock anser sig kunna gå tillbaka till 1939 under
hänvisning till den lönereglering, som då gjordes för tjänstemännen, uppfattar
jag detta så, att man anser att utskottets här föreliggande förslag icke skall
kunna anföras såsom motivering för att eventuellt •—- efter motioner eller på
annat sätt, liksom nu i fråga örn denna motion — gå ytterligare tillbaka i tiden.
Örn man härmed anser sig ha satt en gräns som man, även om den kan
synas godtycklig, anser möjlig att upprätthålla, försvinner givetvis en del av
betänkligheterna, fastän kostnaderna naturligtvis icke bli så små.

Det är endast denna deklaration jag har ansett mig böra göra med anledning
av detta praktiskt taget enhälliga utskottsutlåtande.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag skulle kanske inte lia behövt
yttra mig, eftersom finansministern slutade med att resignera inför det
förslag, som utskottet har framlagt. Men då jag ser att ytterligare en talare
i kammaren har begärt ordet och möjligen kommer att understryka finansministerns
synpunkter, vill jag säga bara ett par ord.

Det är klart att utskottet mycket noga har studerat de motiv, som i propositionen
anföras för att icke låta denna höjning av arbetarpensionerna ha samma
retroaktiva verkan som den i höstas genomförda höjningen av tjänstemännens
pensioner. Jag har emellertid för min del funnit, och jag tror att utskottets
övriga ledamöter ha delat den uppfattningen, att det i huvudsak varit rätt
formella skäl.

Här säges nu bland annat att förslaget baseras på en uppgörelse mellan de
sakkunniga och vederbörande förhandlare från befattningshavarnas organisation.
Beträffande denna sak har utskottet förhört sig både hos dessa förhandlare
och hos sakkunnigkommitténs sekreterare. Förhandlarna ha för sin del försäkrat,
att de icke ha fått något bemyndigande att å dessa gamla, redan avgångna
pensionärers vägnar ikläda sig någon förbindelse. Man tycker ju också
att det nästan skulle vara egendomligt, att ett sådant förbund, som ju är en
sammanslutning av ännu tjänstgörande befattningshavare, kanske mot förbättringar
i sina egna pensioner skulle sälja bort den förbättring i de redan
avgångnas pensioner, som möjligen hade legat inom räckhåll. Det kanske inte
skulle kunna betraktas såsom fullt honnett att en sådan uppgörelse träffats.
Under alla förhållanden bestrida personalens förhandlare, att de ha lämnat ett
sådant löfte.

Men utskottet har inte enbart utgått från detta. Den indignation, kan man
nästan säga, som från personalhåll mött på denna punkt, ha vi inom utskottet
funnit befogad. Det är riktigt att sammanhanget mellan lönerna och pensionerna
för arbetarpersonalen i statens tjänst icke helt motsvarar sammanhanget
mellan löner och pensioner för tjänstemännen. För tjänstemännen utgår ju pensionen
med vissa procent på lönen, under det att för arbetarnas vidkommande
en viss standardisering har åstadkommits, beroende på att det finnes så många
lönesättningar. Även där finns emellertid ett bestämt, örn också inte fullt så di -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Förslag till pensionsreglemenlen för arbetare m. m. (Forts.)
rekt, sammanhang mellan lön och pension. Örn utskottet hade anslutit sig till
propositionen i denna punkt, tror jag det hade blivit omöjligt för oss att inför
alla de människor, det här gäller, klargöra anledningen till denna skillnad, till
att vi, när tjänstemännen fingo sina pensioner höjda, gingo tillbaka två år, under
det att vi när arbetarna fingo sina höjningar gjorde ett tvärstreck från en
viss dag i framtiden och inte ansågo oss kunna gå samma tid tillbaka.

Finansministern säger att örn man beslutar detta för arbetarna, kan man inte
fastställa någon bestämd tidpunkt, där höjningen skulle^ inträda. För konsekvensens
skull bleve man tvungen att gå nästan hur långt tillbaka i tiden
som helst. Det är sant att arbetarpensionerna i och för sig ha varit för låga.
Dessa arbetare ha krävt en höjning sedan lång tid tillbaka. Men vid en sådan
höjning är det ju inte vanligt att gå alltför långt tillbaka i tiden. Örn man vill
ha en skälig gräns bakåt, kan det väl anses lämpligt att låta de högre pensionerna
gälla från samma dag, som redan beslutats i fråga örn tjänstemännen.

Örn man vill resonera riktigt formellt, kommer man naturligtvis fram till
den ståndpunkt som kommittén och med den finansministern intagit, men vill
man resonera praktiskt och mänskligt, blir resultatet det som utskottet har
kommit till.

Jag vill, herr talman, sluta med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag åhörde med största
intresse finansministerns redogörelse för sina synpunkter på det här föreliggande
spörsmålet. Statsrådet Wigforss anförde enligt min mening övertygande
skäl för den ståndpunkt han intagit i den kungl, propositionen. Jag skall
icke upprepa vad som i det fallet anfördes, eftersom jag märkte att kammarens
ledamöter själva med intresse åhörde statsrådets anförande.

Bankoutskottet har i sitt utlåtande anfört liknande synpunkter och kommer
slutligen fram till att det endast kan anföras billighetsskäl till förmån för denna
retroaktiva tillämpning. Jag vill emellertid framhålla, att det är en ganska
allvarlig sak att bevilja en förmån retroaktivt. I statsutskottet bruka vi vara
ytterst försiktiga, när det gäller retroaktiv verkan i något avseende. Ett sådant
medgivande kommer nämligen alltid att åberopas i fortsättningen, när liknande
önskemål komma fram. Jag måste för min del varna för den väg, som
bankoutskottet här har anvisat.

Med hänvisning till den motivering, som statsrådet nyss har lämnat för sin
ståndpunkt i propositionen, och med en varning mot att slå in på vägen med
retroaktiv tillämpning, vilken kan komma att få konsekvenser i fortsättningen,
ber jag således, herr talman, att i likhet med den reservant, som finnes antecknad
vid utskottsutlåtandet, få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

I herr Johan Bernhard Johanssons yttrande instämde herrar Wohlin, Sundberg,
Tamm och Andrén.

Herr Leander: Herr talman! Departementschefen säger, att man inte kan
ändra pensionerna för arbetarna varje gång ett nytt kollektivavtal träffas, och
det är naturligtvis riktigt. Jag vill emellertid påpeka att man ända sedan
1939, ja t. o. m. ändå tidigare, vid kollektivavtalsförhandlingarna för arbetare
i statens tjänst har överenskommit om s. k. rörligt tillägg, som i viss mån anknutits
till eller påverkats av de tillägg av olika slag, som ha utgått till statstjänstemän
under samma tid, såsom dyrtidstillägg och rörligt tillägg.

Nu lia emellertid pensionssakkunniga icke hara föreslagit, att arbetarpensionerna
skola höjas i förhållande till den löneökning genom tillägg av olika
slag, som har inträffat under de senaste åren, utan de ha dessutom höjt dessa
pensioner en lönegrad. Genom att på detta sätt så att säga räkna upp arbetar -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Förslag till pensionsreglementen för arbetare m. m. (Forts.)
pensionerna erkänna de sakkunniga, att dessa belopp redan tidigare voro alldeles
för låga,, jämfört med arbetarnas inkomster. Om man utgår ifrån att arbetarnas
ersättning för arbetet varit något så när riktigt avvägd i förhållande till
tjänstemännens ersättning för deras arbete, har nian alltså måst erkänna att
arbetarnas pensioner tidigare varit för låga i jämförelse med tjänstemännens i
motsvarande inkomstlägen. Man kan väl tryggt förutsätta att detta har varit
anledningen till att pensionssakkunniga på detta sätt föreslagit höjning av arbetarpensionerna.
När man har ansett det retroaktiva tillägget lämpligt i fråga
örn tjänstemännen, kan man enligt min mening med ännu större fog göra gällande,
att mycket starka billighets skäl tala för retroaktivt tillägg även i fråga
örn arbetarna, eftersom deras pensioner lia varit erkänt alldeles för låga under
en följd av år.

Jag är den förste att medge, när nian nu anmärker på att 1939 satts såsom
gräns, att denna tidpunkt är godtyckligt vald. Vi kunde naturligtvis mycket
väl ha gått längre tillbaka, till 1937 eller 1938, men då vi skulle bestämma
oss för en lämplig gräns, valde vi att anknyta till en tidpunkt, som redan godtagits
såsom gräns i fråga örn det retroaktiva tillägget för tjänstemännen. Detta
har varit den enda anknytningen härvidlag.

Sedan talas det örn att en överenskommelse skulle lia träffats mellan de sakkunniga
och arbetarrepresentanterna vid de förda förhandlingarna. Enligt de
informationer jag har fått av dem från arbetarhåll, som deltogo i dessa överläggningar,
kunde någon sådan överenskommelse icke träffas. Enligt upplysning
förklarade sig arbetarpensionssakkunniga icke kunna taga ställning till
denna sak, då de ansågo den ligga utanför deras uppdrag. När detta ärende
behandlades i bankoutskottet, förklarade också de sakkunnigas sekreterare, att
någon överenskommelse icke var träffad. Naturligtvis kan jag icke avgöra
vilken av dessa motsägande uppgifter som är den riktiga, men jag måste för
min del säga att man haft all anledning förmoda, att någon överenskommelse
icke blivit träffad. Av de sakkunnigas betänkande framgår i varje fall icke att
en sådan överenskommelse slutits.

Jag anser att billighetsskälen härvidlag äro så starka, att man icke kan komma
ifrån dem. Jag förmodar att man kanske i viss mån skulle ha lättare för
att tillmötesgå en framställning som denna, då det gäller en tjänstemannagrupp,
än när det gäller en arbetargrupp. Arbetarna ha emellertid såväl i pensionshänseende
som i fråga om sociala förmåner i samband med tjänsten varit
relativt missgynnade, och jag hoppas därför att en sådan eventuell inställning
härvidlag icke får spela någon roll.

Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Av herr statsrådets och chefen för finansdepartementet
redogörelse framgick det, att i denna sak förhandlingar ha förts
och att de statliga myndigheterna och motpartens ombud varit överens örn ett
pensionsreglemente, vilket uteslöt retroaktivitet. Det har visserligen i debatten
ifrågasatts, huruvida detta påstående var med riktigheten överensstämmande.
Jag är emellertid fullt övertygad örn att herr statsrådet inte har kommit med
det utan att ha belägg därför. Vid sådant förhållande kommer denna fråga
i ett alldeles särskilt läge. Jag skulle särskilt vilja lägga dem i denna kammare,
som äro intresserade av att tjänstemäns och arbetares rätt att få förhandla
med de statliga myndigheterna skall äga bestånd och utvecklas, på hjärtat
att tillse, att överenskommelser, sorn träffas med statsmyndigheterna, bli
i största möjliga omfattning respekterade, åtminstone såtillvida, att man icke
gör medgivanden utöver vad som vid förhandlingarna överenskommits. Det är
ju alldeles uppenbart, att örn det blir en vana att man utöver förhandlingsresultatet
lyckas vinna något vid riksdagsbehandlingen, gör man det i längden

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Förslag till pensionsreglementen för arbetare m. m. (Forts.)
omöjligt för dem, som skola föra talan för de anställda, att träffa överenskommelser.
Personalombudens förmåga att sammanhålla och svara för sina egna
i form av uppgörelser undergräves härigenom. Detta är ur denna synpunkt ett
allvarligt fall, och man har anledning att även ur andra synpunkter se kritiskt
på utskottets förslag.

Jag skall också be, herr talman, att få instämma i vad herr J. B. Johansson
sade örn det allvarliga i att införa rektroaktivitet, och vill, herr talman, i likhet
med honom yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har begärt ordet huvudsakligast
för att bestyrka, att den relation, som herr finansministern givit av vad som
förekommit vid förhandlingarna mellan representanterna för arbetarna och
de av honom utsedda sakkunniga, är riktig. Under det utredningsarbete, som
föregått framlämnandet av denna proposition, fördes från arbetarhåll även
på tal frågan örn införandet av samma retroaktivitet i fråga örn arbetarpensionerna
som den, vilken tidigare har beslutats i fråga om tjänstemännens pensioner.
Från de sakkunnigas sida förklarades det, att de inte ansåge sådana
omständigheter föreligga, att en dylik retroaktivitet var berättigad, huvudsakligast
av de skäl som här tidigare utvecklats av herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet. Vi förklarade således, att vi för vår del inte voro
benägna att i vårt betänkande föreslå en tillämpning av någon retroaktivitet.
Det är alldeles uppenbart, att för den händelse motpartens representanter i
det avseendet hade haft en annan uppfattning, skulle den ha kommit till synes
i form av ett särskilt yttrande till kommitténs betänkande. När det därför
från motionärens sida påstås eller åtminstone såsom en eventualitet göres
gällande, att någon sådan uppgörelse, som här har talats om, inte har träffats,
är det oriktigt. De sakkunniga ha för sin del den alldeles bestämda uppfattningen,
att en sådan uppgörelse träffats. När man från arbetarsidan vid
ärendets slutjustering inte haft något att invända mot att de sakkunniga avvisat
kravet på retroaktivitet, ha vi utgått från — jag tror att vi ha haft
skäl därtill — att detta förhållande innebar, att man accepterade kommitterades
uppfattning och alltså anslöt sig till den och att en överenskommelse
således faktiskt träffats.

Bankoutskottets ärade ordförande meddelade, att man inom utskottet hade
haft kontakt med arbetarnas förhandlare och att de hade anmärkt, att de inte
haft fullmakt från de äldre funktionärerna att träffa någon överenskommelse
av det slag som här förutsattes skola vara träffad. Jag tycker att det
påståendet är litet underligt. Jag föreställer mig, att när arbetarpartens representanter
förhandlade med sina uppdragsgivare, rörde sig förhandlingarna
inte bara örn pensionsfrågans detaljer i övrigt, utan även om den detalj det
här gäller, d. v. s. örn man skulle hålla på retroaktiviteten eller uppge den.
Jag föreställer mig att det var såsom ett resultat av ett övervägande av
skälen för och emot inte bara i denna detalj utan överhuvud taget beträffande
en överenskommelse i pensionsfrågan, som man till slut kom till det resultatet,
att man icke skulle vidhålla sin under utredningen framförda ståndpunkt i
fråga örn retroaktiviteten.

Den relation, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet givit
angående vad som har förekommit inom sakkunnigkommittén, är således riktig.
De sakkunniga äro för sin del beredda att bestyrka, att så har det gått till.

I övrigt skall jag, herr talman, inte förlänga denna debatt. De reaskäl som
lia anförts till förmån för den ståndpunkt, som statsrådet har intagit i propositionen
och de sakkunniga i sitt betänkande, äro förut tillräckligt belysta.
Som herr J. B. Johansson erinrade örn, ger utskottet självt i sin motivering
vitsord åt dessa realskäl.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Förslag till pensionsreglementen för arbetare m. m. (Forts.)

Jag skall tillåta mig, herr talman, att med åberopande dels av vad som
anförts i debatten och dels av vad utskottet självt anfört i förra hälften av
sin motivering få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag vill försäkra herr J. B. Johansson,
att bankoutskottet är lika känsligt i fråga om införande av retroaktivitet
som högvördiga statsutskottet är. Vi föreslå inte någon retroaktivitet,
örn vi inte anse det vara absolut nödvändigt. Herr Johansson hade kunnat
taga till sina brösttoner i höstas, när regeringen föreslog, att den förhöjning
av tjänstemännens pensioner, som då var å bane, skulle utgå retroaktivt
från den 1 juli 1939. Men då sade herr Johansson ingenting; han fann det
vara alldeles i sin ordning. Därför att riksdagen då fann det vara i sin ordning,
har bankoutskottet funnit den nu föreslagna retroaktiviteten utgöra ett
parallellfall.

Jag upprepar vad jag sade i mitt första anförande, att örn riksdagen inte
skulle gå på den av utskottet föreslagna linjen, utan antaga den kungl, propositionen,
skulle det bli omöjligt att klargöra de rimliga motiven till ett sådant
ställningstagande för de fattiga befattningshavare saken gäller.

Vad beträffar den uppgörelse, som skall ha träffats i utskottet, står påstående
mot påstående. Arbetarnas delegerade erkänna, att uppgörelsen gäller
förslaget i dess helhet utom beträffande frågan örn retroaktivitet. Utskottet
fick stöd för den uppfattningen i den utsaga, som inom utskottet avgavs
av sekreteraren i den kommitté, där förhandlingarna fördes. Under alla förhållanden
har riksdagen full frihet att i det avseendet skipa rättvisa, även
om en sådan uppgörelse skulle vara för handen.

Jag ber, herr talman, att få upprepa mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr Löfgren: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att de synpunkter,
som av statsutskottets ärade ordförande här ha anförts beträffande betänkligheterna
mot retroaktiv tillämpning av pensionsbestämmelser, böra mana
till den allra största försiktighet, men såsom bankoutskottets ärade ordförande
nyss framhöll, borde man ju, när pensionsreglementet för tjänstemännen tidigare
behandlades av riksdagen, lia kunnat beakta de synpunkterna. Då man
emellertid vid den frågans behandling inom riksdagen fann starka sakliga skäl
tala för en retroaktiv tillämpning av de nya pensionsbestämmelserna för tjänstemännen,
så måste jag för min del säga, att dessa skäl föreligga i ännu högre
grad beträffande arbetarna, dels därför att de tidigare för arbetarna gällande
pensionsbestämmelserna ha varit vida oförmånligare än tjänstemännens ha
varit och dels också därför att arbetarna, som oftast inte ha en kontinuerlig
anställning, inte få tillgodoräkna sig hela sin anställningstid vid beräkningen
av pension, utan i allmänhet få avgå med s. k. avkortad pension. Jag tycker
därför, att mänskliga hänsyn tala för att arbetarna inte skola bli sämre behandlade
och bedömda än tjänstemännen i detta hänseende blivit.

Vad sedan den påstådda s. k. överenskommelsen beträffar kan jag dela herr
Wistrands uppfattning, att örn arbetarpartens eller tjänstemännens förhandlingsdelegation
kommit överens med vederbörande, skall denna överenskommelse
respekteras på båda hållen, och då skall man inte försöka att åstadkomma
några förbättringar utöver vad som överenskommits. Men här bestrider man
på, som jag tror goda grunder, att någon överenskommelse i detta avseende
har träffats, och i utskottet förfrågade vi oss hos föredraganden, som varit sekreterare
hos de sakkunniga, och denne förklarade, att någon överenskommelse
icke träffats.

Vid sådant förhållande, och då billighetsskäl enligt mitt förmenande i myc -

Onsdagen den 27 maj 1942.

Nr 20.

Förslag till pensionsreglementen för arbetare m. m. (Forts.)
ket hög grad tala för att arbetarna i detta avseende inte böra bli sämre ställda
än tjänstemännen, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! I de sakkunnigas betänkande heter
det angående tidpunkten för reglementets ikraftträdande, att denna angivits
till den 1 juli 1942. Sedan står det i en följande mening: »Å anställningshavare,
som redan erhållit pension eller rätt till uppskjuten livränta enligt de äldre
föreskrifterna, avses emellertid dessa alltjämt skola äga tillämpning.» Här ha
således de sakkunniga klart och tydligt sagt ifrån, att de ha den uppfattningen,
att någon retroaktivitet inte skall ifrågakomma.

Arbetarnas delegater i sakkunnigutredningen ha haft den ställningen, att
för den händelse de icke varit överens med de sakkunniga, ha de haft rätt att
avge särskilt yttrande. Något sådant särskilt yttrande har icke fogats till sakkunnigbetänkandet
vare sig i fråga örn retroaktiviteten eller någon annan detalj.
När så icke har skett, måste det, såvitt jag förstår, innebära, att man från
arbetarpartens sida därmed uttalat, att nian är överens med de sakkunniga örn
vad dessa lia föreslagit. Skulle arbetarnas delegerade ha haft den uppfattningen,
att den med de sakkunniga träffade överenskommelsen örn reglementets
innehåll icke gällt frågan om tidpunkten för reglementets ikraftträdande och
dess tillämpning på äldre pensionstagare, skulle de skilda uppfattningarna i
denna fråga givetvis ha tagit sig uttryck i ett särskilt yttrande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan, såvitt den
skilde sig från Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning, bifalla denna
framställning oförändrad; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan, såvitt den skiljer sig från Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifalles denna framställning oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —• 52;

Nej —• 36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 47, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande statens övertagande
av enskilda järpvägarnes pensionskassa;

nr 48, angående ersättning åt ledamot av albnänt kyrkomöte, vilken tillika
utövar riksdagsmannauppdrag och därför åtnjuter arvode;

nr 49, i anledning av väckta motioner om tilläggspension åt materialförvaltaren
J. L. Mårtensson; samt

nr 50, i anledning av framställning örn befrielse från skyldighet att ersätta
uppkommen kassabrist för vissa tjänstemän vid riksbankens huvudkontor.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna bankoutskottets memorial nr 51,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande
nr 42 i anledning av väckta motioner örn ändring av gällande bestämmelser
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m. _

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 304 och 310.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 262, av herr Sandén m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
omorganisation av domsagoförvaltningen m. m.;

nr 263, av herr Tamm m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av domsagoförvaltningen m. m.;

nr 264, av herr Sandström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till kammarrätten för budgetåret 1942/43, m. m.; och

nr 265, av herr Karlsson, Oscar Gottfrid, örn vissa ändringar i ordningsstadgan
för riksdagens första kammare.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 264, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i memorial nr 129 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.40 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

422072