1942. Första kammaren. Nr 19 (Riksdagens protokoll 1942:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Första kammaren. Nr 19.

Lördagen den 16 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 276, angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
m. m.;

nr 281, angående förvärv av fastighet för överståthållarämbetets räkning;
nr 282, angående anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.;
nr 283, angående anslag till byggnadsforskning m. m.;
nr 284. angående anslag till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning
m. m.; samt

nr 285, angående vissa markförvärv för lantförsvaret.

Justerades protokollen för den 9 och den 12 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får jag härmed anhålla örn ledighet från
riksdagsarbetet för en tid av c:a tre veckor.

Karolinska sjukhuset den 15 maj 1942.

K. J. Olsson.

På begäran intygas härmed, att riksdagsmannen Karl Johan Olsson, som den
12 maj 1942 sjuknade i akut blindtarmsinflammation, den 13 maj undergått
operation för nämnda åkomma och tills vidare är intagen för fortsatt vård å
Karolinska sjukhusets kirurgiska avdelning. Riksdagsman Olsson torde under
c:a 3 veckor framåt vara oförmögen till arbete, örn icke komplikationer tillstöta,
som ytterligare förlänga sjukdomsförloppet.

Stockholm den 15 maj 1942.

Ivar Palmer,
docent i kirurgi.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, under vilken herr Karl
Johan Olsson på grund av den i läkarintyget angivna sjukdomen vore oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 195, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition mod förslag till lag
örn fornminnen m. m. dels ock en i ämnet väckt motion;

Första hammarens protokoll 19Jf2. Nr 19.

Nr 19.

Lördagen den 16 maj 1942.

nr 196, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation,
dels ock Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn fornminnen
m. m., såvitt angår genom denna proposition framlagt förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 oell 108 §§ expropriationslagen;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 19 december 1941 (nr 942) angående
dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete, m. m. ;

nr 231, i anledning av väckta motioner om viss ändring i sjöarbetstidslagen;
samt

nr 232, i anledning av väckta motioner angående expropriation och förköpsrätt
av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 233, till Konungen i anledning av väckta motioner om rätt för kommun
att anslå medel till hemvärnets verksamhet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 234, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande kapitalinvesteringar för budgetåret 1942/43 i
statens allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet;

nr 236, i anledning av väckt motion örn revision av lagstiftningen angående
förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt; samt

nr 237, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande bestämmelser
rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 413,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion angående rätt till tjänste- och pensionsårsberäkning
för chefläkare vid sjukstuga.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag får hemställa, att första kammaren,
som den 6 innevarande månad vid behandling av sitt andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6 avslagit en inom kammaren väckt motion av enahanda innehåll
som andra kammarens beslut, måtte finna delgivningen av andra kammarens
beslut ej föranleda vidare yttrande.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts proposition nr
258, med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1942/43.

Lördagen den 16 maj 1942.

Nr 19.

Föredrogos oell hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 259, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940
(nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.;

nr 263, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o), lim) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt
nr 268, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 §
rättegångsbalken m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majda propositioner:
nr 269, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.; och
nr 272, angående försäljning av ett kronan tillhörigt område i Boden.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 275, med förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
278, med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m.

Föredrogos och hänvisades till tredje särskilda utskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 279, angående anvisande av medel för vissa byggnadsföretag å Järvafältet;
och

nr 280, angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Källman m. fl.
väckta motionen, nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 276 och 281—285.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 10, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ianspråktagande
av vissa anslag till sprängningsarbeten m. m. för oljelagring, m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

Nr 19.

Lördagen den 16 maj 1942.

nr 112, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående överföring av en
fastighet från statens järnvägars familjepensionsfond till statens allmänna fastighetsfond; nr

113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till omoch
tillbyggnad av länsresidenset i Vänersborg;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till besiktning av motorfordon jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stat för luftfartsfonden
för budgetåret 1942/43;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till det civila luftskyddet;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
lasaretts- och tuberkulossjukvårdens utbyggande å Gotland;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för Överståthållarämbetet fastställda avlöningsstaten;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation: samt

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;

bevillningsutskottets betänkande nr 25, i anledning av väckta motioner örn
rätt för skattskyldig att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för gåva till sjövärnet;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) örn ekonomiska
föreningar; .

nr 42, i anledning av väckta motioner om lagstiftning för bekämpande av sadan
propaganda mot medborgargrupper, som utgår från deras trosbekännelse
^llcr ras *

nr 43, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller
folkförsörjningen m. m. i vad proposotionen hänvisats till behandling av lagutskott,
dels ock en i ämnet väckt motion; samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
;

andra lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni
1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om åtgärder för att underlätta och förbilliga
användandet av radioapparater i ej elektrifierade bygder; samt

nr 6, i anledning av väckta motioner angående förbättrad ungdomsvård m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 19 maj 1942.

Nr 19.

Tisdagen den 19 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 252, angående omorganisation av domsagoförvaltningen m. m.;
nr 277, med förslag till lag örn avverkningsskyldighet; och
nr 286, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem
samt skol- och yrkeshem m. fl.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bilagda läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla örn
ledighet från riksdagsarbetet under den tid, som i läkarintyget angives.

Stockholm den 18 maj 1942.

Nils Gabrielsson.

Att riksdagsman Nils Gabrielsson på grund av sjukdom (bältros med neulali)
är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet tillsvidare och sannolikt
minst t. o. m. den 15 juni intygas.

Stockholm den 18 maj 1942.

Thorolf Hedborg,
leg. läk.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet ankomna -

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 18 maj 1942.

Till justitiedepartementet hade den 16 maj 1942 från länsstyrelsen i Kronobergs
län inkommit fullmakt för landstingsmannen Robert Johansson i Östad,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:
C. G. Bruno.

Nr 19.

Tisdagen den 19 maj 1942.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 226, i anledning av väckt motion örn gäldande av skadestånd och livränta
till värnpliktige K. H. V. Dinos änka och minderåriga dotter;

nr 227, i anledning av väckta motioner örn pensionsrätt för viss i statens
järnvägars tjänst övertagen personal från Sala—Gysinge—Gävle järnväg;

nr 228, i anledning av väckt motion örn tillerkännande av viss förmån åt ordinarie
tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått från tjänsten utan rätt att
komma i ånjutande av pension;

nr 229, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit, m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion, utom i vad angår anslag till jordbrukets kreditkassor; samt

nr 230, i anledning av väckta motioner om höjda årliga gratifikationer åt
vissa f. d. verkstads- och banarbetare vid två av staten övertagna enskilda järnvägar.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för riksförsäkringsanstalten fastställda avlöningsstaten; nr

241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för landsfogdarna m. fl. fastställda avlöningsstaten ;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förlagskapital för inköp av förnödenheter, m. m.;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade grunder
för främjande av vedproduktionen, m. m.; samt

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1942/43 till allmänna
indragningsstaten.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner :
nr 276, angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
m. m.;

nr 281, angående förvärv av fastighet för överståthållarämbetets räkning;
nr 282, angående anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.;
nr 283, angående anslag till byggnadsforskning m. m.;
nr 284, angående anslag till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning
m. m.; samt

nr 285, angående vissa markförvärv för lantförsvaret.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 10, statsutskottets
utlåtanden nr 108—120, bevillningsutskottets betänkande nr 25,
första lagutskottets utlåtanden nr 41—44, andra lagutskottets utlåtande nr 31
samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 5 och 6.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren måtte besluta, att statsutskottets utlåtande
nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för

Tisdagen den 19 maj 1942.

Nr 19.

budgetåret 1942/43 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, skall Tipp föras främst bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 252, 277 och 286.

Herr Petersson, Emil, väckte följande motioner:

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1942/43; och
nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa kapitalinvesteringar
i försvarsväsendets fastighetsfond.

Motionerna bordlädes.

Ordet lämnades på begäran till herr Brandt, som anförde: Herr talman! interpellation
Enligt kontrollerad uppgift har den militära ledningen på Gotland — och äng. svenska
kanske även annorstädes i vårt land — förbjudit till beredskap inkallade medborgare
att i uniform besöka arbetarorganisationernas förstamajmöten; militär- i
poster ha stått vid t. ex. Folkens hus för att förhindra överträdelse av förbu m. m.
det. Ehuruväl det kan förefalla egendomligt, att till mogen ålder komna beredskapsmän,
vilka trofast sluta upp kring regeringens egen paroll om försvar
för fred och frihet, icke skola få deltaga i möten och demonstrationer annat än
civilklädda, så må ett förbud befinnas respektabelt, därest det tillämpas konsekvent.
Så synes dock icke vara fallet. Vid de s. k. Lindholmsnazisternas —

Svensk Socialistisk Samling ■—- friluftsmöte i Kronobergsparken den 1 maj närvoro
officerare i uniform, vilka i övrigt demonstrerade sitt nationella sinnelag
med tysk hälsning.

Regeringen är icke okunnig örn, att de svenska »folksocialisterna» — eller
hur de nazistorienterade svenskarna kalla sig — städse lagt i dagen en egendomlig
och misstänkt inställning till det svenska frihets- och självständighetsbegreppet
och att de äro endast villkorliga fosterlandsförsvarare. Det väcker
därför förvåning och harm hos ovillkorliga patrioter, att sådana tvivelaktiga
svenskar skola tillerkännas förmåner, som förmenas pålitligt folk. Medborgarrätten
bör vara lika för alla. Men om den tilläventyrs i något fall anses böra
vara olika, så bör det vara till nackdel för personer, som i ord och gärning
gjort sig själva misstänkta.

Det finns ingen anledning till undfallenhet gentemot nazistelement, och det
har väckt mycken ovilja bland enkla redbara svenskar, att vid den bekante
Finlandsfrivilligen Hallberg-Cuulas jordfästning härförleden i Hedvig Eleonora
kyrka — vilken förvisso i ganska betydande omfattning fick karaktären
av en nazistisk demonstration -— manskap från den svenska krigsmakten kommenderats
att medverka genom paradering.

Medan polisen opåtalt får förhindra nationellt sinnade arbetardemonstranter
att bära banderoller och standar med inskriptioner såsom »Stöd det norska
folkets frihetskamp!», »Mot krig och facism!», »Kämpa för demokrati!» etc.,
förefaller det som örn våra nazistsympatisörer skulle ha ganska fritt spelrum
för sina ofosterländska upptåg.

Jag tillåter mig nu vördsamt anhålla örn kammarens tillstånd att få interpellera
försvarsministern, huruvida han finner det försvarligt, att det svenska
försvarets officerare i uniform -— och för resten även utan — deltaga i möten

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Interpellation ang. svenska officerares deltagande i nazistmöten m. m.

(Forts.) •

och demonstrationer, anordnade av nazistorienterade organisationer, samt huruvida
statsrådet eventuellt är betänkt på att vidtaga åtgärder till förhindrande
av en dylik för nationalandan utmanande trafik.

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 20 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 293, angående
anslag till maritim ungdomsverksamhet.

Herr Johansson, Robert, anmälde, att han infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 13 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrirelse,
nr 248, till Konungen i anledning av väckt motion om undantagande av
krigsmaktens tjänstehundar från skatteplikt enligt hundskatteförordningen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
252, angående omorganisation av domsagoförvaltningen m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 277, med förslag till lag örn avverkningsskyldighet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
286, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt
skol- och yrkeshem m. fl.

Föredrogos och hänvisades till tredje särskilda utskottet nedannämnda av
herr Petersson, Emil, väckta motioner:

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1942/43; och

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa kapitalinvesteringar
i försvarsväsendets fastighetsfond.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr lil, i anledning av Kungl. Anslag till de
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till avlöningar vid /^oserien
de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner. m m

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 176, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 6 mars 1942, föreslagit riksdagen att

1. besluta, att kvinnliga lärjungar skulle från och med läsåret 1942/43 erhålla
tillträde till gymnasiet vid högre allmänna läroverket i Majorna i Göteborg; 2.

besluta, att samrealskolan i Boden skulle från och med budgetåret 1942/43
eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde successivt ombildas till högre
samläroverk med fyraårigt latin- och treårigt realgymnasium under förutsättning,
att Bodens stad åtoge sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande
kontant ersättning samt bostad för minst en vaktmästare ävensom
förbunde sig att bevilja ett engångsanslag av minst 5,000 kronor till bestridande
av kostnaderna för komplettering av undervisningsmaterielen och utvidgning
av biblioteket; skolande sagda ombildning tillgå sålunda, att under
första året upprättades första ringen av det fyraåriga latin- och det treåriga
realgymnasiet och sedan ytterligare en ring per år av vardera gymnasielinjen,
till dess gymnasiet vore i sin helhet färdigbildat på båda linjerna;

3. godkänna av chefen för ecklesiastikdepartementet angivna ändringar i
personalförteckningen för de allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1942/43;

4. bemyndiga Kungl. Majit att — utan hinder av sagda personalförteckning
— tills vidare under budgetåret 1942/43, då för realskolestadiet avsedd
ordinarie ämneslärarbefattning vid samläroverk skulle tillsättas, besluta, huruvida
befattning skulle kungöras ledig såsom adjunktsbefattning eller ämneslärarinnebef
attning;

5. godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat. för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

6. till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1942/43 anvisa ett
förslagsanslag av 28,650,000 kronor;

7. till Kommunala läroverk: Understöd åt vissa kommunala gymnasier för
budgetåret 1942/43 anvisa ett anslag av 26,000 kronor:

8. till Vissa kostnader för student- och realexamina för budgetåret 1942/43
anvisa ett förslagsanslag av 200,000 kronor;

9. å personalförteckningen för de tekniska läroverken från och med budgetåret
1942/43 uppföra ytterligare en lektorstjänst;

10. godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för de tekniska
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

11. till Tekniska läroverk: Avlöningar för budgetåret 1942/43 anvisa ett
förslagsanslag av 1,371,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr L. A. Biörklund väckt motion
(11:275), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att Hässleholms kommunala
gymnasium skulle förstatligas från och med budgetåret 1942/43 i enlighet
med av skolöverstyrelsen angivna grunder;

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Anslag till de allmänna läroverken ni. m. (Forts.)

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar S. Edin och L. Tjällgren (I: 215) och den andra inom andra kammaren av
herrar K. Mäler och B. Stattin (II: 292), vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit efter förnyat övervägande
av frågan örn inrättande av ett statligt gymnasium i Sollefteå ville
för 1943 års riksdag framlägga förslag i ärendet;

dels ock en inom andra kammaren av herr L. Lindahl m. fl. väckt motion
(lii 18), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om utredning beträffande möjligheterna till att mindre bemedlade
studiebegåvade barn från landsbygden erhålla statlig hjälp för genomgående
av realskola.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits förslag och med bifall
till motionen 11:275 samt med avslag å motionen 11:18,

1. besluta, att kvinnliga lärjungar skulle från och med läsåret 1942/43 erhålla
tillträde till gymnasiet vid högre allmänna läroverket i Majorna i Göteborg; 2.

besluta, att samrealskolorna i Hässleholm och Boden skulle från och med
budgetåret 1942/43 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde, successivt
ombildas till högre samläroverk med i Hässleholm treårigt latin- och realgymnasium
och i Boden fyraårigt latin- och treårigt realgymnasium, allt under
förutsättning, att vederbörande kommun åtoge sig att tillhandahålla erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning, bostad åt
rektor eller motsvarande kontant ersättning samt bostad för minst en vaktmästare
ävensom i fråga örn Boden, att kommunen förbunde sig att bevilja ett
engångsanslag av minst 5,000 kronor till bestridande av kostnaderna för komplettering
av undervisningsmaterielen och utvidgning av biblioteket; skolande
sagda ombildningar tillgå sålunda, att under första året upprättades första
ringarna av ifrågavarande gymnasier och sedan ytterligare en ring per år av
en var av gymnasielinjerna, till dess gymnasierna vore i sin helhet färdigbildade
på båda linjerna;

3. godkänna under punkten angivna ändringar i personalförteckningen för de
allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1942/43;

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan hinder av sagda personalförteckning
— tills vidare under budgetåret 1942/43, då för realskolestadiet avsedd ordinarie
ämneslärarbefattning vid samläroverk skulle tillsättas, besluta, huruvida
befattningen skulle kungöras ledig såsom adjunktsbefattning eller ämneslärarinnebefattning; 5.

godkänna under punkten införd avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

6. till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 28,585,000 kronor; 7.

till Kommunala läroverk: Understöd åt vissa kommunala gymnasier för
budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 11,400 kronor;

8. till Vissa kostnader för student- och realexamina för budgetåret 1942/43
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 200,000
kronor;

9. å personalförteckningen för de tekniska läroverken från och med budgetåret
1942/43 uppföra ytterligare en lektorstjänst;

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

10. godkänna under punkten införd avlöningsstat, för de tekniska läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

11. till Tekniska läroverk: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1,371,000 kronor;

B. att motionerna I: 215 och II: 292 måtte anses besvarade med vad utskottet
förut anfört.

Utskottets förslag innebar bland annat, att antalet nybörjar avdelningar vid
läroverken skulle för budgetåret 1942/43 bestämmas till högst 525 eller, därest
särskilda omständigheter därtill föranledde, 535. Departementschefen hade
för sin del icke angivit något bestämt antal nybörjaravdelningar men byggt
sina anslagsberäkningar på det av skolöverstyrelsen angivna antalet 540.

Reservationer hade avgivits

1 :o) av herr Oscar Olsson, som ansett

dels att utskottets yttrande i fråga örn läroverkslärarnas undervisningsskylclighet
bort erhålla den lydelse, reservationen visade;

dels att utskottet bort avstyrka Kungl. Maj:ts förslag örn upprättande av
ett statligt gymnasium i Boden;

dels ock att utskottets hemställan till följd härav bort erhålla följande lydelse: A.

att riksdagen---II: 18,

1. besluta att — -—■ -— i Göteborg;

2. besluta, att samrealskolan i Hässleholm skulle från och med budgetåret
1942/43 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämde, successivt ombildas
till högre samläroverk med treårigt latin- och realgymnasium, under förutsättning
att Hässleholms stad åtoge sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning, bostad åt rektor eller
motsvarande kontant ersättning samt bostad för minst en vaktmästare; skolande
sagda ombildning tillgå sålunda, att under första året upprättades första
ringarna, under andra året andra ringarna och under tredje året tredje ringarna
av nämnda gymnasium;

3. godkänna under punkten angivna, ändringar i personalförteckningen för de
allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

4. bemyndiga Kungl. Maj:t — ---eller ämneslärarinnebefattning;

5. godkänna under punkten införd avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

6. till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 28,570,000
kronor;

7. till Kommunala---- 1,371,000 kronor;

B. att motionerna ■— --förut anfört;

2:o) av herr Holmdahl, som ansett, att utskottet bort i fråga örn antalet
nybörjaravdelningar vid de allmänna läroverken tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
samt till följd härav beräkna avlöningsanslaget för nämnda läroverk till
28,669,500 kronor, varav för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
5,100,000 kronor och för rörligt tillägg 3,725,640 kronor.

Det i herr Oscar Olssons reservation föreslagna yttrandet innebar bland annat,
att redan till nästa riksdag borde kunna tagas under övervägande en utökning
av läroverkslärarnas undervisningsskyldighet med en veckotimme i
samband med upphörande av den provisoriska höjning i fråga om lärjungemaximum
i realskolans högsta klass från 30 till 35, som genomförts 1940, och
återinförande av den vid samma riksdag avskaffade rätten till uppdelning av

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
undervisningsavdelningar i modersmålet, tyska, engelska och franska med mer
än 24 lärjungar.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag har avgivit en reservation vid detta
utlåtande. Den avser inte någon ändring i anslagsbeloppen, men den gäller
ändå en ganska viktig fråga.

För ett par år sedan måste vissa försämringar vidtagas i fråga örn undervisningen
i läroverken. Det var vid 1940 års riksdag det skedde. Man hade då
ett pär år arbetat under gynnsammare förhållanden vid läroverken på grund
av en förändring som genomfördes vid 1937 års riksdag, varigenom lärjungemaximum
i högsta realskoleklassen sänktes från 35 till 30, och samtidigt genomfördes
den reformen att i de klasser i realskolan, där man började med
ett språk — svenska i första klassen och tyska i första klassen samt engelska
och franska i högre klasser — fick man tillåtelse att dela upp klasser med
mer än 24 elever i två avdelningar. Det var synnerligen behjärtansvärda reformer,
och de hälsades med den allra största tillfredsställelse av läroverkslärarna,
men inte bara av dem utan även av föräldrarna till de barn som
gingo i realskolan, för att inte tala örn barnen själva, örn man överhuvud taget
vågar förutsätta att ledamöterna här i kamrarna ha något intresse för den
delen av den svenska befolkningen.

De stora klassernas problem var således ett pedagogiskt problem som både
skolöverstyrelsen och övriga skolmyndigheter, lärare och föräldrar —- åtminstone
mödrarna som bruka höra upp barnens läxor — voro mycket intresserade
av, och de voro mycket glada åt den reform som genomfördes år 1937.

Att reformen var av behovet påkallad torde även de av kammarens ledamöter,
som lyssna till vad jag nu har att säga, förstå, när jag talar örn att en av
folkskoleinspektörerna i Stockholm i ett offentligt föredrag för någon tid sedan
berättade att av eleverna i våra pojkrealskolor 42 procent inte kunna flyttas
vid vårterminens slut. Det är ju ett ganska anmärkningsvärt resultat, tycker
man åtminstone när man första gången hör den siffran. Det torde således inte
vara alldeles otänkbart att även menige man skulle vara intresserade av att
den goda reform som genomfördes år 1937 och som ovillkorligen måste leda till
bättre undervisningsresultat, finge äga bestånd.

År 1940 måste emellertid skolöverstyrelsen på grund av de hårda tiderna
och det ekonomiska elände som då väntades, med svidande hjärta tillråda att
denna reform provisoriskt upphävdes. Skolöverstyrelsen påpekade själv det
förhatliga i saken genom att också påvisa att regleringen av lärjungemaximum
i klasserna hittills inte hade ansetts böra komma i fråga såsom kostnadsregulator
för läroverken. Men man ansåg som sagt att denna förhatliga åtgärd
måste vidtagas för att rädda en halv miljon kronor eller vad det nu kunde vara
åt statsverket. Ja, det invänder jag ingenting emot. Men nu har besparingsberedningen,
som väl i dag åter skall få en örfil, eftersom besparingsberedningen
alltid brukar få örfilar vid tillfällen när det gäller att tillvarata beredningens
uppslag, kommit med ett mycket förnuftigt förslag som har vunnit
både Kungl. Maj :ts och utskottets erkännande. Besparingsberedningen har
sagt att det inte är orimligt att läroverkslärarna få sin tjänstgöringstid ökad
med en undervisningstimme i veckan. Det skulle man kunna gå in för, och
det rekommenderar besparingsberedningen. Men besparingsberedningen ömmar
också för de arbetslösa och säger att vi kanske få taga det i etapper för att
slippa fler arbetslösa extralärare.

Besparingsberedningen har mitt fulla instämmande i sina synpunkter. Besparingsberedningen
har också departementschefens instämmande, ehuru departementschefen
nöjer sig med att säga att det naturligtvis inte kan anses

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
på något sätt orimligt att provisoriskt öka läroverkslärarnas undervisningstid
nied en timme. Utskottet säger detsamma: därigenom komma inga vådor
att uppstå på något håll. Men så har utskottet liksom departementschefen stannat
vid den ståndpunkten att man på grund av arbetslösheten inte bör göra
någonting sådant tills vidare.

Nu ville jag gärna att man skulle ögonblickligen gå in för besparingsberedningens
förnuftiga förslag, men eftersom ingen motion därom föreligger, vågar
jag mig inte på ett yrkande i den riktningen, utan jag föreslår i stället att i
motiveringen till utskottets utlåtande skulle uttalas att en timmes ökning av
undervisningstiden för läroverkslärare bör genomföras nästa år. Detta skulle
kunna ske utan att arbetslösheten ökade, helt enkelt genom att riksdagen
återgår till det förnuftiga system som rådde före år 1940 i fråga örn lärjungemaximum
i högsta realskoleklassen och i fråga om uppdelning av nybörjarklasserna
i språk så fort de omfatta mer än 24 elever.

Vad skulle resultatet härav bli? Genom undervisningsskyldlighetens utsträckning
med en timme, såsom besparingsberedningen föreslagit, skulle 88
lärare inbesparas vid läroverken och 33 vid de högre kommunala läroanstalterna.
Hur mångå lärare ytterligare komma att behövas, om man återgår till 1937
års reform i fråga om lärjungemaximum och uppdelning av vissa klasser? Utgår
man från siffrorna i proposition nr 154 vid 1940 års riksdag, skulle det
bli 62 vid de högre allmänna läroverken och 44 vid de kommunala läroanstalterna.
Det blir således ändå en besparing, även örn man får antaga att några
flera lärarplatser komma att tillsättas än fallet var år 1940, ty marginalen är
så stor att man kan vara säker på att den inte helt och hållet uppslukas av
denna förändring.

Jag är ledsen att jag i dag har behövt återigen besvära kammaren med en
pedagogisk utredning, ehuru det naturligtvis kan betraktas såsom en något
förmildrande omständighet att den förenas med sparsamhetsintresset. Det som
för mig är huvudsaken, det måste jag säga, fastän besparingsberedningen kanske
inte tycker att det är det viktigaste, är emellertid det pedagogiska intresset.
Vi behöva verkligen en så effektiv undervisning som möjligt vid våra skolor.
Jag kan för resten också peka på hur departementschefen uttryckte sig när
han gick med på denna förhatliga försämring vid läroverken år 1940. Han
sade att han fann det beklagligt att han såg sig nödsakad föreslå att för läsåret
1940/41 en tillfällig återgång skedde till de före läsåret 1937/38 i ämnet
gällande bestämmelserna. Departementschefen trodde således att den där tråkigheten
inte skulle räcka mer än ett år. Nu kommer den att räcka i tre år
även enligt mitt förslag, och man vet inte hur länge den sedan kommer att
bestå. Det beror ju på^ utvecklingen av förhållandena i världen. Men när man
har utsikt att nästa ar kunna rätta till dessa trakiga förhållanden i fråga
örn undervisningen utan att det kommer att kosta staten ett öre, tycker jag,
herr talman — ehuru jag inte gör mig alltför stora förhoppningar därvidlag
— att det i grund och botten är en mycket blygsam anhållan jag här framställer
när jag ber kammaren ge sitt samtycke till min reservation i överensstämmelse
med besparingsberedningens uttalande och till så pass stor förmån
för undervisningen som det här är fråga örn.

Herr Näsström: Enligt statssekreterare Knös’ utredning för ett par år
sedan skulle Örnsköldsviks stad lia stått närmast i tur att nu erhålla ett gymnasium.
Sedan dess har skett en enorm utveckling av denna ort, och man torde
tryggt kunna säga, att Örnsköldsvik nu bordo lia varit den stad som
först skulle lia kommit i fråga. Den 20 juni öppnas en utställning i Örnskoldsvik,
och jag hoppas att så många sorn möjligt såväl från skolöverstyrel -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
sen som av riksdagens ledamöter skola kunna på. ort och ställe övertyga sig om
stadens lämplighet för förläggning dit av ett läroverk.

Jag har ingenting särskilt att invända mot att t. ex. Boden nu har fått sitt
läroverk, men motiveringen därför är högst märklig. En mer eller mindre tillfällig
anhopning av militär bör väl ändå inte vara utslagsgivande för vart ett
läroverk skall förläggas. Västernorrlands län har blivit synnerligen vanlottat
i vad det gäller gymnasier. Örnsköldsviksortens storartade utveckling framför
allt under senare år bör vara en god anledning till att förlägga ett läroverk
inom detta område, och detta särskilt som stadens samrealskola nu är en av
landets allra största realskolor.

Jag hoppas att Kungl. Majit åtminstone till nästa års riksdag kommer med
ett förslag örn att förlägga ett gymnasium till Örnsköldsvik.

Häri instämde herr Söderkvist.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag ber om ursäkt för att en utomstående ger
sig in i skolväsendets labyrinter, men det är en reflexion som jag ofta gjort vid
behandlingen av skolfrågorna här i riksdagen, som jag vid detta tillfälle inte
längre kan undertrycka.

Saken gäller den noggrannhet, den detaljrikedom med vilken man på skolväsendets
område lägger sig i och bestämmer enskildheterna i skolorganisationen.
Här föreligger på den punkt som jag ämnar beröra — sid. 11—16 i utskottets
utlåtande och den därtill knutna reservationen av herr Holmdahl — en
liten divergens mellan utskottet och Kungl. Majit, vars uppfattning har
vunnit anslutning av herr Holmdahl. Utskottet och Kungl. Majit äro ense
i själva den principiella uppfattningen — det gäller frågan om intagning av
nya elever i läroverken — nämligen att det är önskvärt att på ett förnuftigt
sätt begränsa intagningen i skolorna. Skillnaden besticker sig bara däri att
Kungl. Majit icke anser det nödvändigt att riksdagen på förhand fixerar antalet
nybörjaravdelningar som skola inrättas vid skolorna, medan däremot
statsutskottet ger sig in på en beräkning av den saken, en beräkning som tycks
ha gjorts med den allra största ackuratess och med tillgång till ett märkligt
fint statistiskt material, eftersom man har tilltrott sig att nu i år kunna fixera
antalet nybörjaravdelningar till 535, medan uträkningarna i fjol gåvo resultatet
533.

Jag ifrågasätter huruvida det är en naturlig uppgift för riksdagen och riksdagens
utskott att göra sådana uträkningar som naturligtvis icke kunna äga
någon som helst säkerhet, och jag ifrågasätter huruvida det icke är en naturlig
uppgift för Kungl Majit att med kännedom örn antalet inträdessökande
vid läroverken bestämma antalet nybörjaravdelningar på ett förnuftigt sätt.

Herr talman! Jag har vid åtskilliga tillfällen här i kammaren reagerat mot
det förhållandet att Kungl. Majit efter min mening trängt sig in på områden
som rimligtvis borde vara förbehållna åt riksdagens avgörande. Men med
samma bestämdhet vill jag för min del reagera då man på andra områden fullföljer
den svenska riksdagens ur viss synpunkt sämsta traditioner, bestående
däri att man här sysselsätter sig med allehanda detaljspörsmål som rimligtvis
borde vara förbehållna åt regeringsmakten. Jag kan icke komma ifrån den
uppfattningen att riksdagen i sådana hänseenden är inne på en oriktig väg,
och det är därför jag har velat taga upp saken. Jag kunde lika väl ha gjort
det vid det tillfälle då här i kammaren utförligt diskuterades frågan huruvida
man i år skulle taga in nya seminarieelever i Kalmar, i Stockholm eller
i Haparanda. Denna fråga ligger till på samma sätt och föranleder samma
reflexion.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr talman! Från de utgångspunkter jag här haft kan jag icke sluta mitt
afförande annorledes än med ett yrkande om bifall till herr Holmdahls reservation
som överensstämmer med Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Larsson, Sven: Herr talman! Såsom framgår av utskottets utlåtande,
föreligger här en kompromiss. Framför allt gäller detta frågan örn antalet nybörjaravdelningar.
Därvid ha, såsom herr Herlitz mycket väl kan se av betänkandet,
ganska många olika uppfattningar gjort sig gällande. Man har haft
att välja mellan 525, 533 och 540 avdelningar. Utskottet har stannat vid ett
antal av 535, och jag tror att detta resultat bör vara tillfredsställande för de
allra flesta.

I fråga örn herr Oscar Olssons reservation vill jag endast säga att utskottet
knappast kunnat vara med örn det förslaget, eftersom den ordning som genomfördes
år 1940, då man höjde lärjungemaximum till 35, betingades framför
allt av statsfinansiella skäl. Då dessa skäl allt fortfarande och kanske i ökad
grad kvarsta, är det tydligt att man inte kan återgå till den ordning som
rådde före år 1940.

Jag tror, herr talman, att bara dessa ord kunna vara tillräckliga för att
visa att utskottet har goda skäl för sitt förslag, till vilket jag i all korthet
ber att få yrka bifall.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Innan jag går in på herr Larssons invändning
ber jag att fa helt och hållet instämma med honom i hans replik till
herr Herlitz.

Det är vidare en sak som jag måste draga fram i detta sammanhang, eftersom
jag i hastigheten inte lade märke till att hela hemställan under punkt A
kommer att föredragas i ett sammanhang, ehuru, efter vad jag har förvissat
mig örn, den motiveringsfråga, som jag förut var inne på, inte föredrages då,
utan kommer att föredragas för sig. Under punkt 2 i hemställan föreligger
emellertid också en tillstyrkan från utskottet av inrättande av ett gymnasium
i Boden, på vilken punkt jag har reserverat mig.

Jag har på två skäl reserverat mig emot upprättandet av ett gymnasium i
Boden. Först och främst böra — det är ett allmänt skäl — såvitt möjligt inga
nya gymnasier inrättas, innan vi fått skolorganisationen något så när klar.
Jag begriper lika val som alla andra att man inte strikt kan följa den principen.
Men det har tillsatts en särskild sakkunnig beträffande frågan örn läroverket
i Boden, och denne sakkunnige har uttalat sig för att Boden inte bör
förekomma bland de sex orter, där det är angelägnast att gymnasier inrättas.
Det är ganska uppseendeväckande att Kungl. Majit emot den sakkunniges
uppfattning föreslår Boden före t. ex. Sollefteå och till och med före Hässleholm.
Utskottet har ju funnit att upprättandet av ett gymnasium i Hässleholm
är det allra nödvändigaste, rättvisaste och angelägnaste, och rättat till propositionen
i det fallet. Sollefteå har anfört missnöje på såvitt jag förstår ganska
goda grunder. Vad är det som enligt departementschefen gör att Boden bör
rycka fram i första ledet? Jo, det är statstjänarintresset. Det betonas uttryckligen
att med den mangd statstjänare som nu finns i Boden och som ytterligare
kommer att ökas på grund av mililärförläggningen, är det inte mer än rätt
att statstjänstemännens intresse rörande ett gymnasium i Boden blir tillgodosett.
Det finns andra sakliga skäl också, men det är av detta skäl som Boden
skulle pressas fram före andra orter.

Har Boden det nu så fruktansvärt illa ställt för närvarande? För att kunna
belysa Bodens tråkiga ställning har man måst säga att Luleå också har det tråkigt
ställt, eftersom gymnasiet i Luleå är nästan överbelagt. Den sakkunnige sä -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
ger att det finns många elever i gymnasiet i Luleå, men att det inte är på det
sättet att gymnasiet inte kan fortsätta med sitt arbete i alla fall. Nu är det så
att åtskilliga gymnasister som bo i Boden resa ned till Luleå gymnasium. Järnvägsresan
mellan Boden och Luleå tar 45 minuter i anspråk. Det är inte en så
fruktansvärt lång resa. Man tycker att det skulle vara möjligt att ordna, örn
inte med tåg så med skjutsar, på det sättet att de Bodenpojkar som vilja gå
i gymnasium skulle kunna fara ned till Luleå. I Luleå är latingymnasiet ganska
litet belagt. Det är realgymnasiet som är ansträngt. I Haparanda som inte
heller ligger så förfärligt långt därifrån, finns också latingymnasium och realgymnasium,
och där finnas snart inga elever kvar på latingymnasiet. Nu föreslås
att vi skulle inrätta ett tredje latingymnasium i Boden. Utskottet Ilar sagt
att det väl ändå inte går för sig, ty örn Boden skall lia latingymnasium, måste
Haparandagymnasiets latinlinje avvecklas.

Det är således åtskilliga invecklade spörsmål det här är fråga örn. Framför
allt har man emellertid att taga hänsyn till de statsekonomiska synpunkterna,
och dem framförde herr Sven Larsson i fråga örn min motiveringsreservation
alldeles i onödan. Hur mycket rör det sig örn när det gäller Bodens gymnasium?
Det rör sig örn 15,000 kronor första året och 97,000 kronor när gymnasiet
ä.r färdigorganiserat. Jag anser att man här har rätt att draga fram de
statsfinansiella synpunketrna. Jag vet inte, ifall jag gör mig löjlig genom att
taga en så liten summa i min mun när det gäller dessa synpunkter, men jag
har för mig att lika blygsamma summor tagits i munnen av både besparingsberedningen
och andra i samband med fragan örn det statsfinansiella läget,
och jag är inte riktigt säker, örn inte även departementschefen i samband med
frågor örn upprättande av nya gymnasier har varit inne på spörsmålet vad det
.statsfinansiella läget kräver.

Jag tycker således att Bodens gymnasium bör få vänta åtminstone ännu ett
år, så att man kan se litet klarare i den här saken. Av kända orsaker har jag
inte stora förhoppningar örn att min reservation på den punkten skall vinna
kammarens bifall. Jag märkte ju när det var fråga om småskoleseminariet i
Haparanda att det är synnerligen svårt att tala emot vad som med rätt eller
orätt kan betecknas såsom Norrlandsintressen.

Vad min motiveringsreservation beträffar ligger emellertid saken till på
ett helt annat sätt, såsom kammaren behagade finna av mitt förra yttrande.
Där gäller det inte ett enda öres utgiftsökning, och därför kunna de statsfinansiella
skälen i det fallet icke åberopas. Det gäller, såsom jag^sade, endast
att undanröja en olycklig försämring av undervisningen vid^ våra läroverk,
genomförd år 1940 på grund av att man da behövde spara in pa läraravlöningarna.
Herr Sven Larsson har rätt i så måtto att det nog fortfarande behöver
sparas in på läraravlönmgarna, men när den reservation jag har avgivit inte
ökar utgifterna, förstår jag inte att den har med den saken att göra.

Jag skall tala örn vad departementschefen själv säde år 1941. Han säde att
en ytterligare höjning av undervisningsskyldigheten icke försämrade undervisningsresultatet
under förutsättning att gränsen för lärarnas förmåga att prestera
en fullgod undervisning icke därigenom överskredes. Ur denna synpunkt
och under nämnda förutsättning vöre en höjning av undervisningsskyldigheten
icke ägnad att i samma grad som övriga diskuterade besparingsåtgärder ingiva
betänkligheter, förklarade departementschefen. Och han fortsatte sedan, att vid
bedömande av lämpligheten av en sådan åtgärd finge emellertid även hänsyn
tagas till den skärpning av arbetslösheten bland lärarna som skulle bli följden
därav. _

Jag har påpekat, att min reservation inte skulle medföra någon ökad arbetslöshet
bland lärarna. Bifall till min motiveringsreservation skulle således inne -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
bära en av departementschefen själv såsom önskvärd funnen anordning vid
läroverken genom upphävandet av 1940 års beslut samtidigt som ingen åtminstone
nämnvärt ökad arbetslöshet skulle uppstå bland läroverkslärarna.

Det är således, herr talman, med något större tillförsikt jag fortfarande ber
att få yrka bifall till min motiveringsreservation än jag nu även yrkar bifall
till min reservation rörande hemställan.

Herr Engberg: Herr talman! Jag tänker inte ställa något yrkande, men
det är ett par observationer, som jag inte kan underlåta att göra i anledning
av det förevarande betänkandet. Till de vanligaste uppvaktningarna i ecklesiastikdepartementet
höra onekligen deputationer från olika svenska städer
med anhållan att få sina realskolor påbyggda med gymnasier. Emellertid
var det uppenbart, att man inte kunde då och då framlägga förslag örn inrättande
av det ena gymnasiet efter det andra utan att i förväg kunna överblicka
situationen. Därför igångsattes på sin tid en enmansutredning för planläggning
och en lämplig fördelning av gymnasierna i riket

Vid fördelningen är det en synpunkt, herr talman, som inte får förbises.
Man får inte bara lägga den demografiska synpunkten, alltså frågan örn folktätheten,
till grund för fördelningen, utan man måste också taga hänsyn till
den geografiska, och i det avseendet ställa sig förhållandena åtskilligt olika
i skilda landsändar.

Jag var en smula förvånad över att statsutskottet helt plötsligt frikostigt
ändrade departementschefens förslag beträffande Hässleholm utan att samtidigt
visa någon förståelse att tala örn för behovet av ökad tillgång till gymnasier
i Norrland. Läget är nämligen det, att i en stad som Hässleholm rekryteras
läroverkets elever som bekant till största delen av sådana, som bo utanför
staden. Men, mina herrar, eleverna från kringliggande orter behöva icke
vara inackorderade i läroverksstaden. De komma varje dag mycket lätt till
och från läroverket, medan det är ett stående tvång för dem på den norrländska
landsbygden, som vilja ha sina barn i läroverk, att hava dessa inackorderade.
Detta är den springande punkten, en vital fråga, som enligt min mening
riksdagen mäste taga upp för att skapa likställighet mellan läroverksstäder
och landsbygd, när det gäller möjligheten för fattiga men begåvade barn att
fa fullfölja sina studier. Därvidlag räcker det inte bara med nya gymnasier,
utan därvidlag måste den princip knäsättas, som vi ha uttryckt i skolhemsprincipen.
Det tarvas inackorderingshjälp från statens sida åt notoriskt läsbegåvade
ungdomar för att de skola få fullfölja sina studier. Nu kunna i en
läroverksstad fattiga föräldrar draga fram barnen till studentexamen, därför
att dessa få bo hemma, hela tiden. Men att med nu gällande priser betala bortåt
ett tusen kronor om året i inackorderingsavgifter för att ha ett barn i läroverksstaden,
det förstår var och en att det är få som kunna. Resultatet har
därför blivit, att i regel läsbegåvade fattiga landsbygdspojkar och flickor, som
icke kunna bo hemma, bli urståndsätta att studera vidare, bara därför att det
inte i hemmet finns medel till inackorderingsavgiften. Möjligheten för barn
ute i bygden, att dagligen ta sig in till läroverksstaden och hem igen är med
de stora, avstanden och de få kommunikationerna försvinnande liten i Norrland.

Jag återkommer därmed till den geografiska synpunkten. Den utredning
sorn verkställdes av statssekreterare X£nös, adagalade, att det behövdes ett
nytt gymnasium i mellersta, nedre Norrland, och han kom till det resultatet
vilket här omnämnts, att det kunde förläggas till Örnsköldsvik, för vilket mycket
tungt vägande skäl förebragtes. Goda skäl ha också anförts för annan förläggning
av gymnasiet inom länet. Uppenbart är emellertid för var och en som

Första kammarens protokoll ldJfi. Nr 19. n

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
känner förhållandena i Norrland, att det är orimliga avstånd mellan de existerande
gymnasierna utefter kusten. Vi ha ett gymnasium i Umeå, ett i Härnösand
och ett i Sundsvall. Mellan Härnösand och Örnsköldsvik är det cirka 12 mil, mellan
Härnösand och Umeå är det 25 mil. Jag måste säga, att det är nödvändigt
att man beaktar den geografiska synpunkten. Enligt min tanke kunde, på de
skäl som departementschefen har anfört, frågan örn Hässleholm, där förmånen
för bygdebarnen att få bo hemma är allmän, kunnat få anstå då det är mycket
mera trängande, att man skapar ett nytt gymnasium för Västernorrland.

Jag var verkligen förvånad när min ärade vän herr Oscar Olsson påstod,
att ett gymnasium i Hässleholm var det nödvändigaste av allt. Med den nödvändigheten
kunde intet annat tävla. Så fort det gäller att förlägga ett nytt
gymnasium till Skåne, finner herr Olsson det nödvändigt, men örn Norrland
vill ha en geografiskt lämplig utökning av gymnasieorganisationen, då viftas
det bort. Då är det inte fråga örn nödvändighet längre.

Det är dessa synpunkter, herr talman, som jag har velat giva uttryck åt.

I detta anförande instämde herr Velander.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tycker att min ärade vän herr Engberg formulerade
sin syn på denna fråga litet väl skarpt med de ord, varmed han avslutade
sitt anförande. Han tyckes anse, att statsutskottet genast är berett
att falla till föga för önskemål örn ett nytt gymnasium, för så vitt det föreslås
ligga i Skåne, men slår dövörat till, örn det gäller att inrätta ett gymnasium
i Norrland. Det är välbekant för alla som ha studerat utlåtandet, att
utskottet vid detta tillfälle har föreslagit ett alldeles nytt gymnasium just i
Norrland, nämligen i Boden. Dessutom finns sedan några år ett gymnasium
i Haparanda, vilket inte har så vidare stark tillströmning av elever. Jag vill
också framhålla, att utskottet har yttrat sig mycket välvilligt angående inrättandet
av ett gymnasium i Sollefteå, varom förslag väckts i en motion. Utskottet
säger att det är övertygat örn att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer
utvecklingen på detta område och därvid även beaktar de skäl, som anförts
för att Sollefteå läroverk bör utbyggas med ett statligt gymnasum. Jag tror
alltså inte att det är rättvist att anklaga statsutskottet för att ha anlagt några
ensidigt sydsvenska synpunkter på denna fråga. Jag tycker att gracerna ha
fördelats ganska väl därigenom att Boden fått ett nytt gymnasium och Hässleholm
efter många år av ansträngningar att upprätthålla sitt kommunala gymnasium
likaledes fått ett statligt gymnasium.

Det är ju en ganska ringa skillnad ekonomiskt sett mellan det förslag, som
departementschefen har framlagt angående Hässleholm, och det motionsvis
framförda förslag, som här förordas, eftersom departementschefen har funnit
det motiverat att giva Hässleholm ett betydligt större anslag än hittills för
upprätthållande av sitt kommunala gymnasium.

En synpunkt, som man inte kan undgå att beakta i sådana här sammanhang
och som jag nyss något berörde, är vilka ansträngningar och uppoffringar vederbörande
samhälle självt pålagt sig för att skaffa ungdomen i och omkring
samhället högre skolundervisning. I det avseendet är Hässleholm ett av de
samhällen som under den längsta tiden ha gjort sådana uppoffringar, en synpunkt
som man inte skall lämna ur räkningen. Däremot har det aldrig funnits
något kommunalt gymnasium i Boden. Att utskottet likväl godtar Kungl.
Maj:ts förslag beträffande Boden, beror på helt andra synpunkter än de insatser
som kommunen själv har gjort. Jag behöver inte närmare utveckla dessa
synpunkter. De sammanhänga i hög grad med rent militära åtgärder av välbekant
natur, vilka samlat en mängd militärer och tjänstemän till Boden, och
även med samhällets och det omgivande rekryteringsområdets tillväxt i övrigt.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Beträffande Sollefteå kan det erinras örn att där har man verkligen under en
tid haft två klasser av ett gymnasium, vilka upprätthållits på kommunens bekostnad.
Där har man alltså gjort vissa ansatser, fastän man för länge sedan
tröttnat och upphört därmed.

Jag har velat erinra örn detta för att ställa förhållandet mellan Hässleholm,
Boden och Sollefteå i en belysning, som förefaller mig vara mera rättvis än
vad som nyss sades i den frågan.

Det är emellertid en ganska egendomlig situation som riksdagen befinner sig
i, när den har att behandla detta utskottsutlåtande. Vi finna att intresset att
tillgodose det ena eller andra samhället med ett statligt gymnasium som vanligt
är det som samlar den största uppmärksamheten. Men det finnes en punkt
i utlåtandet, där utskottet uttalar sin betänksamhet inför den starka ökningen
av antalet studenter och av elever vid våra rent teoretiska gymnasier. Utskottet
önskar^ att man på olika sätt skall försöka komma till rätta med detta och
föreslår såsom alternativ till den rent teoretiska undervisningen en praktisk
utbildning och då närmast i form av praktiska gymnasielinjer. Men utskottet
föreslår även andra åtgärder i avledande syfte. Detta erkännes numera allmänt
som ett mycket viktigt önskemål. Utskottet har anhållit hos departementschefen,
att den pågående skolutredningen skall i möjligaste mån beakta
dessa synpunkter.

Här ha vi alltså å ena sidan förslag, som bidraga att utvidga vår gymnasieorganisation;
å andra sidan har utskottet tydligt uttalat och motiverat önskemålet,
att den inte skall utvidgas över hövan. Vi befinna oss faktiskt i ett
dilemma.

Detta rör även frågan om antalet nybörjaravdelningar, vilken likaså beröres
i utskottsutlatandet och där utskottet har enat sig örn en ståndpunkt,
mot vilken dock herr Holmdahl reserverat sig. Jag vill säga några ord örn
den saken.

ökningen^ av antalet nybörjarklasser faller enligt vad undersökningar för
de senaste åren ha visat, icke i någon nämnvärd grad på gymnasierna utan
väsentligen på_ skolans nybörjarstadium. Det är alltså huvudsakligen antalet
nybörjaravdelningar i realskolan, som det är fråga om. Inom utskotttet har
man enat sig örn en viss gräns för nästa år beträffande antalet nybörjarklasser,
vilken liksom i fjol satts vid 525, men nu med en marginal på ytter^^re
10. Utskottet har nämligen föreslagit en mindre utvidgning utöver
vad i fjol beslutades om den gräns, till vilken man skall kunna gå därest särskilda
omständigheter därtill föranleda. Detta förslag är resultatet av en
kompromiss, som _ träffats redan inom vederbörande avdelning av utskottet.
För min del hade jag inte haft någonting emot •— det vill jag öppet förklara —
att biträda departementschefens förslag, att ingen siffra skulle fastställas
men att behovet av nya avdelningar i varje särskilt fall skulle underkastas
en mycket noggrann prövning. Jag tror att det hade kunnat accepteras såsom
en fullt tillfredsställande utväg. Men då vi inte kunde nå enighet i utskottet
pa annat sätt än genom att fastställa en bestämd gräns, ha vi funnit det lämp1
igust att i allt fall sätta gränsen sa pass nära det antal avdelningar, som av
skolöverstyrelsen beräknats för året, nämligen 540. Jag tror därför att det
i praktiken innebär ganska liten skillnad, vare sig riksdagen antager herr
Holmdahls reservation, vilken innefattar bifall till Kungl. Maj:ts förslag
eller utskottets förslag.

Den tredje stora frågan gäller lärarnas tjänstgöringstid, vilken herr Oscar
Olsson har tagit upp i sin reservation. I den frågan har utskottet i övrigt
lörenat sig örn ett gemensamt uttalande, och detta går liksom fjolårets riksdagsuttalande
ut pa att man särskilt med hänsyn till den rådande arbetslös -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

''Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
heten bland läraraspiranter och extralärare inte velat nu ifrågasätta någon
ytterligare förlängning av tjänstgöringstiden.

Jag ber att få framhålla, att medeltjänstgöringstiden har reglerats två
gånger under de senaste åren. Den första gången var år 1937, då en permanent
höjning fastställdes i samband med en lönereglering. Andra gången var år
1940, då en provisorisk höjning företogs, liksom föregående gång med en
halvtimme i veckan. Denna höjning förklarades vara en ren kristidsatgärd.
Örn frågan angående en ny permanent höjning av medeltjänstgöringstidens
längd på nytt skall väckas, bör detta tydligen ske blott i sammanhang med
en eventuell ny lönereglering såsom skedde år 1937.

Herr Oscar Olsson har på ett något egendomligt sätt sammankopplat å ena
sidan besparingsberedningens förslag att klämma till med en hel timmes höjning
i veckan — alltså lika mycket som den sammanlagda höjningen från
åren 1937 och 1940 — och å andra sidan en helt annan fråga, som inte har
med den nyssnämnda att göra, nämligen avdelningarnas storlek dels i realskolans
avslutningsklass och dels i vissa språkämnen. Det förslaget tycker
jag inte att man har anledning att mera ingående diskutera. Det har karaktären
av ett hugskott utan någon verkligt saklig motivering. Jag önskar lika
mycket som herr Oscar Olsson, att vi skola komma tillbaka till den anordning
som existerade några få år, då man kunde ha ett mindre elevantal dels i realskolans
avslutningsklass och dels i sådana klasser, där man börjar med ett
nytt språk. Men det är knappast rimligt att koppla ihop den saken med frågan
örn tjänstgöringstidens längd, inte heller att nu upphäva ett nyligen av riksdagen
fattat beslut örn avdelningarnas storlek, eftersom kristiden fortfarande
erbjuder samma svårigheter som då beslutet fattades. Jag tror inte herr Oscar
Olsson själv har några större förhoppningar om att kammaren skall gå med
på att så kraftigt öka tjänstgöringstiden som han föreslagit, vilket avstyrkts
av skolöverstyrelsen och icke föreslagits av Kungl Maj:t.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat ytterligare motivera den hemställan
örn bifall till utskottets utlåtande, som redan har framställts av en annan
ledamot av utskottet. Jag ber likaså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag kan vitsorda den erfarenhet, som
min företrädare i ämbetet har gjort angående mängden av ansökningar och
deputationer från olika orter rörande inrättandet av gymnasier. Den erfarenheten
gäller alltjämt i allra högsta grad, och jag är helt ense med honom, att
det inte går för sig att inrätta ett gymnasium här och ett där, utan man måste
ha en ordentlig plan för hur det skall ske. Jag har också den uppfattningen,
att den utredning som statssekreterare Knös gjort i frågan är värdefull och
att den kan läggas till grund för vidare arbete på att få fram en dylik plan.
Skolutredningens arbete kommer emellertid att i flera avseenden påverka frågan,
och jag kan så mycket hellre instämma i vad herr Engberg sade både
örn den lämpligare fördelningen på olika landsdelar av gymnasier och örn förhållandet
mellan landsbygd och städer, då det gäller att förbättra möjligheterna
för landsbygdens barn att få högre utbildning, som detta är en av huvudpunkterna
i de direktiv som jag framlagt för skolutredningen.

I avvaktan på skolutredningens förslag kan man ej vidta annat än alldeles
omedelbart nödvändiga åtgärder på detta område. Jag har därför följt den
principen, att jag för närvarande inte föreslår inrättandet av gymnasier med
mindre förhållandena blivit sådana, att jag inte ens för ögonblicket anser mig
kunna låta saken bero. I övrigt väntar jag, till dess jag kan få tillgång till
en plan, och jag hoppas att den tiden inte skall vara alltför avlägsen. Till

Onedagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
dess säger jag nej till alla dem som komma till mig, utom i sådana fall som av
särskilda orsaker blivit omedelbart trängande.

Det är därför inte alls något besynnerligt, vilket herr Oscar Olsson trodde,
i att jag beträffande Boden frångått den sakkunniges utredning. Det har
berott på att sedan han avlämnade sitt betänkande sådana förhållanden inträffat,
som gjort det alldeles nödvändigt att omedelbart ta upp saken. Dessa
ändrade förhållanden sammanhänga med de stora militära förläggningarna i
Boden. Det är inte heller så, som herr Olsson sade, att jag velat gå till mötes
statstjänarintres"sen eller dylikt. Jag har inte alls sett saken så, utan det är
fråga örn det rent faktiska förhållandet, att en ort på grund av de stora förändringarna
i vårt försvarsväsen för närvarande fått ett väsentligt tillskott
av sådana befolkningsklasser — det må vara vilka som helst — vilka i stor
utsträckning skicka sina barn till läroverk. Jag måste ta hänsyn till ett sådant
faktiskt förhållande, det kan jag inte komma ifrån. Jag har fått den
uppfattningen, att det inte går att ytterligare anstränga Luleå-gymnasiet.
Det kan gå till nöds, så som det är för närvarande, men det gymnasiet kan inte
mottaga någon ytterligare översvämning från Boden. Jag har därför måst
lägga fram förslag örn inrättande av ett gymnasium i Boden. Det är så det
i all enkelhet förhåller sig.

Vad så^beträffar Hässleholm, låg saken så till, att vederbörande kommun
i många år hållit ett gymnasium, vilket, såsom det redan sagts i debatten,
i stor utsträckning också besökes av barn från kringliggande orter. Jag har
fått det intrycket, att det inte varit tomt hot, när vederbörande sagt, att de
inte kunde hålla på längre utan vore tvungna att lägga ned gymnasiet, örn
de inte Hnge hjälp, helst genom att det förstatligades. För att klara mig ur
detta dilemma, föreslog jag, att statsbidraget i hög grad skulle höjas, då jag
ansåg, att skolan skulle kunna reda sig med detta. Jag föreställer mig emellertid,
att örn man ger kommunen ett så stort statsbidrag som jag föreslagit,
kommer det att förr eller senare leda till att gymnasiet förstatligas. Jag
skall därför inte ta det alltför hårt, om kammaren följer utskottet på den
punkten. Jag tror emellertid alltjämt, att mitt förslag är mera praktiskt och
förståndigt.

Sedan skall jag be att få säga några ord med anledning av vad herr Pauli
yttrade angående antalet nybörjaravdelningar och utskottets uttalande örn nödvändigheten
att finna vägar för att avleda översvämningen, kan jag gott säga,
av elever vid våra läroverk. Jag kan desto hellre helt och hållet acceptera
det uttalande, som utskottet har gjort, eftersom det, nästan ordagrant är vad
jag själv skrivit i direktiven till skolutredningen. Jag är alltså redan inne
på den bogen. Men örn utskottet tänkt sig — det vet jag ju inte — att man
skall kunna råda bot på den alltför stora tillströmningen till våra läroverk
genom att inskränka på antalet platser där, så att endast en mindre del av
de föräldrar som vilja ha in sina barn i läroverk kunna få det, tror jag att
det är en felaktig väg. Jag tror inte att man kan komma fram på den vägen.
Jag tror inte att genom ett sådant tillvägagångssätt det blir de mest studiebegåvade
barnen som komma in vid läroverken, vilket man på sina håll tycks
anse. Jag tror att det snarare blir tvärtom. Det blir de föräldrar, vilka ha
råd eller tålamod nog att vilja stoppa sina barn fulla med de kunskaper, som
behövas för att de vid inträdesprovet skola få tillräckligt höga betyg, som
få in sina barn vid läroverken. Dessa barn behöva sannerligen inte vara de
mest studiebegåvade barnen. Jag tror ej heller, att denna utväg kommer att
visa sig möjlig, ty föräldrarna här i landet komma inte att finna sig i ett sådant
tillstånd.

Jag har till nybörjaravdelningarna icke velat gc större anslag än som varit

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
absolut nödvändigt. Jag trodde vidare, att jag hade framlagt ett förslag, som
det möjligen borde kunna vara i riksdagens intresse att biträda, när jag för
det första begärt, att Kungl. Maj :t skulle få fullmakt att själv reglera antalet
nybörjaravdelningar och för det andra sagt ifrån att jag skulle vara
särdeles sparsam på detta område. Man måste givetvis ändå hålla sig inom
den ram riksdagen bestämmer, när den beviljar anslag för ändamålet. Nog
är det väl i alla fall lämpligare att ordna saken på detta sätt än att riksdagen
skall pröva frågan i detalj och säga, att så och så många nybörjaravdelningar
skall det vara i år och så och så många nästa år o. s. v.

Kammaren kanske tillåter mig som gammal riksdagsman att få säga, att
jag, i likhet med herr Herlitz, tror att det föreligger risk för att den svenska
riksdagen, genom att förlora sig för mycket i detaljer, mister greppet örn de
stora linjerna och de stora frågorna, där den svenska riksdagen bör ha det
avgörande ordet.

Jag skulle därför tro, att det av mig framlagda förslaget är praktiskt och
förståndigt, förutom att det som sagt ligger i själva ärendets natur, att det
bör förfaras på detta sätt.

För min del skulle jag således gärna sett att kammaren bifölle herr Holmdahls
reservation på föreliggande punkt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall inte gå in i någon vidlyftigare
debatt rörande frågan örn inrättande av ett gymnasium i Boden. Departementschefen
gav mig en liten tillrättavisning för att jag talat örn att
det var statstjänarintressen, som här gjorde sig gällande, vilket det enligt
hans mening inte var. Jag kräver visst inte, att departementschefen ständigt
och jämt skall ha aktuellt vad han skrivit i de många ärenden som föreläggas
riksdagen. Departementschefen har dock skrivit på följande sätt:
»Mycket synes mig tala för att möjlighet till högre undervisning beredes
för barnen till de talrika statstjänstemän, vilkas verksamhet måste förläggas
till denna ort.» Det var strängt taget inte något annat jag sade, när jag refererade
till departementschefen. Jag menar visst inte, att detta är någon oberättigad
synpunkt, vilket departementschefen tycks tro att jag menade.

Vad jag emellertid skulle vilja vända mig emot är herr Paulis tal om mina
hugskott i fråga om min motivering. Herr Pauli och jag tala i detta fall något
olika språk. Herr Pauli talar läroverkslärarens språk, vilken ser sina intressen
på ett otillbörligt sätt trädda för nära. Jag kan förstå den synpunkten
också, men jag kan inte förstå, att den synpunkten skall vara den viktigaste,
utan den viktigaste synpunkten bör väl vara undervisningssynpunkten. Herr
Pauli har i det fallet sagt något annat som statsutskottsledamot än han här
sagt som läroverkslärare. Herr Pauli har själv varit med örn att skriva: »Utskottet
vill likväl framhålla, att en höjning av den nuvarande tjänstgöringsskyldigheten
enligt utskottets uppfattning icke torde medföra sådana olägenheter,
att en åtgärd i dylik riktning i och för sig bör anses utesluten.» Detta
har departementschefen också sagt. När herr Pauli inte kan förneka, att
undervisningen skulle gagnas genom att man återginge till de förhållanden
som upphävdes vid 1940 års riksdag, förstår jag inte, att han har någon saklig
motivering för sitt motstånd. När herr Pauli talade örn provisoriska åtgärder,
vill jag fästa uppmärksamheten på att departementschefen uttryckligen
sagt sig vilja genomföra denna försämring som en provisorisk åtgärd
för ett bestämt år, nämligen för läsåret 1940/41.

Min reservation föreligger således helt i skolans undervisningsintresse, utan
att den dock på något väsentligare sätt, såvitt jag kan förstå, skadar lärarnas
intressen.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Hed anledning av att herr Oscar Olsson funnit
lämpligt att ställa upp sig själv såsom representant för undervisningens intressen
och utpeka sin utskottskamrat herr Pauli såsom representant för rena
karintressen, vill jag säga herr Oscar Olsson, att han i hög grad misstar
sig. Jag har lika starkt intresse som han av att undervisningen blir så tillfredsställande
ordnad som möjligt. Jag kan inte finna att han har någon som
helst grund för den lilla attack han behagade rikta mot mig.

När jag talat örn att man borde företaga en permanent reglering av arbetstiden
endast i samband med en permanent lönereglering, är detta inte någonting^
annat än ett åberopande av en princip, som gäller på alla arbetsmarknadsområden
i detta land och alltså inte har något speciellt med denna sak att
göra.

Herr statsrådet framhöll, att en reglering av tillströmningen till de teoretiska
utbildningsbanorna icke lämpligast sker genom att man begränsar antalet
avdelningar. Det torde framgå av mitt förra anförande, att jag fullständigt
delar hans uppfattning därvidlag. Utskottet har ju också i det sammanhanget
särskilt pekat på de positiva utvägar man kan finna genom att
erbjuda alternativ i form av praktiska utbildningsbanor. Beträffande frågan
örn antalet nybörjaravdelningar har jag redan sagt, att jag inte tror att det
spelar så stor roll för läroverkens del om det ena eller andra förslaget blir
antaget, men att jag rent principiellt inte skulle haft någonting emot att en
strikt begränsning inte hade ägt rum.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken herr talmannen ville återkomma efteråt,
hade i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle godkänna den
hemställan, som innefattades i den av herr Oscar Olsson vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring,
som förordats i herr Holmdahls vid utlåtandet anförda reservation.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets yttrande i fråga om läroverkslärarnas undervisningsskyldighet skulle
godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna den av herr Oscar Olsson
vid utlåtandet avgivna reservationen, såvitt anginge nämnda del av motiveringen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som i avseende å motiveringen i statsutskottets utlåtande nr lil godkänner
utskottets yttrande i fråga om läroverkslärarnas undervisningsskyldighet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej,o godkännes den av herr Oscar Olsson vid utlåtandet avgivna reservationen,
såvitt angår nämnda del av motiveringen.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Ang. lämnat
understöd åt
tidskriften
Friskt Folk.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forte.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 288, angående anslag till vissa undervisningssjukhus m. m.;
nr 291, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6
juni 1930 (nr 260) örn församlingsstyrelse i Stockholm; och
nr 292, angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 10, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Punkten A.

Utskottets anmälan att anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Punkten B.

Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan av visst ärende.

Svenska gymnastikförbundet hade den 2 oktober 1941 hos järnvägsstyrelsen
hemställt, att för prenumeration å tidskriften Friskt Folk, som gymnastikförbundet
avsåge att utgiva i syfte att främja folkhälsan, järnvägsstyrelsen måtte
bidraga med 5 kronor av prenumerationsavgiften till varje av järnvägsstyrelsen
anställd, som själv förklarade sig beredd att erlägga 1 krona i sådan avgift för
år 1942. Efter en med anledning härav gjord hemställan av järnvägsstyrelsen
hade Kungl. Maj:t genom beslut den 5 december 1941 bemyndigat järnvägsstyrelsen
att av statens järnvägars trafikmedel taga i anspråk ett belopp av tillhopa
högst 50,000 kronor för bidrag åt anställningshavare vid statens järnvägar
till prenumeration å ifrågavarande tidskrift för år 1942 enligt de av gymnastikförbundet
föreslagna grunderna.

I skrivelse den 13 oktober 1941 till generalpoststyrelsen hade gymnastikförbundet
hemställt, att styrelsen måtte betala 5 kronor av prenumerationsavgiften
för nämnda tidskrift för varje postfunktionär, som själv erlade 1 krona i
sådan avgift för tidskriften. Efter en med anledning härav gjord hemställan av
generalpoststyrelsen hade Kungl. Maj:t genom beslut den 19 december 1941
bemyndigat generalpoststyrelsen att av postmedel taga i anspråk högst 20,000
kronor för bidrag åt vid postverket anställda personer till prenumeration för
år 1942 å ifrågavarande tidskrift att utgå enligt ovannämnda grunder.

Gymnastikförbundet hade vidare gjort framställning till vattenfallsstyrelsen
örn dess medverkan till spridning av nämnda tidskrift inom vattenfallsverket
och därvid hänvisat till Kungl. Maj:ts förutberörda beslut den 5 december
1941. Efter en med anledning härav gjord hemställan av vattenfallsstyrelsen
hade Kungl. Majit genom beslut den 9 januari 1942 bemyndigat vattenfallsstyrelsen
att av statens vattenfallsverks driftmedel taga i anspråk högst 10,000
kronor för bidrag åt anställningshavare vid statens vattenfallsverk till prenu -

Onedagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. lämnat understöd åt tidskriften Friskt Folk. (Forts.)
meration för år 1942 å ifrågavarande tidskrift att utgå enligt ovannämnda
grunder.

Kungl. Maj :t hade fattat nu nämnda beslut på föredragning och hemställan
av chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.

Härom hade utskottet i den nu föredragna punkten yttrat:

»Med förevarande anslag torde Kungl. Majit huvudsakligen ha avsett att
understödja svenska gymnastikförbundet (som för budgetåret 1941/42 redan erhållit
statsunderstöd ur fonden för idrottens främjande med 236,000 kronor).
Till ifrågavarande ändamål har Kungl. Majit förfogat över trafik-, post- och
driftmedel å tillhopa 80,000 kronor utan att inhämta riksdagens medgivande.
Statens järnvägars trafikmedel få emellertid av Kungl. Maj :t användas endast
för järnvägarnas drift och underhåll. I enlighet härmed har riksdagen vid upprepade
tillfällen hävdat sin rätt att besluta örn användningen av de överskott
å järnvägsrörelsen, som uppkomma sedan till drift och underhåll hänförliga ändamål
tillgodosetts. I anslutning till denna uppfattning riktade utskottet i sitt
till 1922 års riksdag avgivna dechargememorial (nr 22) anmärkning mot vederbörande
statsråd med anledning av dennes tillstyrkan av Kungl. Majits beslut
att disponera över det vid de svenska järnvägarnas drift uppkommande
överskottet för syftemål, som icke stöde i omedelbart sammanhang med denna
verksamhet. Enahanda grundsatser gälla med avseende på användningen av
post- och vattenfallsverkens medel. Det med nu förevarande anslag avsedda
ändamålet kan emellertid icke betecknas såsom stående i sådant samband med
de ifrågavarande verkens drift, att Kungl. Maj :t bort förfoga över därvid uppkommande
överskott utan riksdagens samtycke.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet beslutat anmärkning mot föredragande
departementschefen, statsrådet Andersson, vilket utskottet får för
riksdagen anmäla.»

Reservation hade anförts av herr Björck, som ansett, att utskottet icke bort
göra ifrågavarande anmärkning.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! I den nu föredragna punkten har
konstitutionsutskottet riktat anmärkning mot ett på min föredragning fattat
beslut angående åtgärder för spridande av tidskriften Friskt Folk bland personalen
vid vissa affärsdrivande verk. Utskottet förklarar sig anse, att Kungl.
Majit icke bort utan riksdagens samtycke förfoga över verkens överskottsmedel
på sätt som här skett.

I motiveringen uttalar konstitutionsutskottet en förmodan, att avsikten med
förevarande anslag huvudsakligen varit att understödja svenska gymnastikförbundet.
Därest detta antagande vore riktigt, skulle jag vara ense med utskottet
därom, att ett förfogande över affärsverkens medel här icke bort ske
utan riksdagens medgivande.

Jag vill emellertid bestämt bestrida påståendet, att de åsyftade besluten tillkommit
för att understödja svenska gymnastikförbundet. Anslagen för bidrag
till prenumeration å Friskt Folk liro icke att betrakta som subventioner till
tidskriften eller dess ägare, utan i stället som subvention till dem bland personalen
i affärsverken, som prenumerera på tidskriften. Dessa betala ju själva
en del av prenumerationsavgiften och vederbörande verk resten. Avsikten är
alltså att göra tidskriften så billig, att den, bokstavligen talat, kan bliva var
mans egendom. Efter vad jag inhämtat, äges tidskriften Friskt Folk icke av
svenska gymnastikförbundet utan av ett förlagsaktiebolag med även andra
delägare. Gymnastikförbundet beräknar icke heller erhålla någon ekonomisk

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. lämnat understöd åt tidskriften Friskt Folk. (Forts.)
vinst från detta företag, utan ett eventuellt överskott skall användas för hälsofrämjande
åtgärder.

Då sålunda från Kungl. Maj:ts sida någon avsikt icke förelegat att på en
omväg stödja gymnastikförbundet som organisation, har ett av huvudmotiven
för konstitutionsutskottets anmärkning förfallit. Utskottet gör emellertid en
del uttalanden, som tarva ett klarläggande från min sida.

Först vill jag något uppehålla mig vid de sakliga motiven för de klandrade,
åtgärderna. Syftemålet med dessa har varit att bland de i affärsverken anställda
göra propaganda för förbättrad hygien och att sprida kännedom om
hälsolivets regler. Tidskriften Friskt Folk vill verka i sjukdomsförebyggande
riktning och genom maningar till ett sunt liv förbättra folkhälsan. Idén är
att det under alla förhållanden måste vara bättre att söka hindra uppkomsten
av sjukdomar än att ställa sig i efterhand och söka bota, sedan skadan en gång
är skedd. I förevarande sammanhang är det ett gemensamt intresse för de
statliga verken och deras personal, att hälsotillståndet bland de anställda är
det bästa möjliga. Propagandan för sjukdomsförebyggande åtgärder tjänar
alltså här det dubbla syftet att dels främja vederbörande verks och därmed
statens intresse att minska utgifterna för läkarvård och sjukersättningar, dels
att utgöra ett led i välfärdsanordningarna för personalen.

Att det härvidlag är fråga örn ett spörsmål av betydande ekonomisk räckvidd
står klart, örn man erinrar örn vilka väldiga kostnader sjuklighet bland de
statsanställda medför, en sak som flera gånger i olika sammanhang har varit
på tal, bl. a. i anmärkningar från statsrevisorernas sida. Enligt gällande löpereglementen
äro statstjänstemännen berättigade att under sjukdom få sina
sjukvårdskostnader helt eller delvis täckta samt att även erhålla viss lön. Beräkningar,
gjorda av 1936 års lönekommitté, visa att kostnaderna för sjukvård
vid kommunikationsverken uppgå till omkring 30 kronor per år och befattningshavare.
En sjukvårdskostnad av denna storleksordning innebär exempelvis för
statens järnvägar en utgift av i runt tal 900,000 kronor. Av vida större betydelse
rent ekonomiskt äro emellertid de löneutgifter, som staten under sjukledigheter
får vidkännas utan motsvarande arbetsprestation. Vid statens järnvägar
räknar man i medeltal med omkring 17 sjukdagar örn året per befattningshavare,
vilket, med 1940 års personalstat till underlag, kan beräknas
innebära en samlad årslönesumma utan motsvarande arbetsprestation av i runt
tal 4 miljoner kronor. Sammanlagt åsamkas alltså statens järnvägar en årlig
kostnad för sjukvård och sjuklön på inemot 5 miljoner kronor. För att inte
tynga framställningen skall jag icke återge siffror från andra verk, men det
finns goda skäl att antaga, att siffrorna för de övriga kommunikationsverken
äro i stort sett analoga. Betydelsen för samhället av sänkt sjukdomsfrekvens
framgår också av de enorma utgifter samhället som helhet får ikläda sig för
olika slags sjukvårdsverksamhet. Enbart den sjukersättning som utgår genom
sjukkassorna, som dock endast omfatta en del av landets innebyggare, uppgår
till i runt tal 50 miljoner kronor örn året, och den sammanlagda kostnaden för
den slutna kroppssjukvården uppgår till åtskilligt över 200 miljoner kronor
örn året. I betraktande av vilka värden som här stå på spel måste det anses
angeläget att främja allt, som kan förbättra hälsotillståndet bland de statsanställda.
En väl planlagd och välskött skriftlig propaganda måste härvidlag
ha en betydelsefull uppgift att fylla. Konstitutionsutskottet gör ej heller några
uttalanden, som innebära klander mot den ifrågavarande tidskriftens program
eller innehåll. Dess vederhäftighet garanteras för övrigt enligt min mening av
den samling av framstående representanter för social verksamhet som utgör
redaktionskommitté. Inom denna finnas även representanter för medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. lämnat understöd åt tidskriften Friskt Folk. (Forts.)

Naturligtvis väntar ingen omedelbara effekter av de impulser till ett sunt
levnadssätt, som bibringas läsarna av en tidskrift som Friskt Folk. Verkningarna
inställa sig först på längre sikt, men deras värde förminskas icke därav.
Med hänsyn till den storleksordning, som kostnaderna för sjukvård och sjukersättning
intaga, är redan en nedgång av sjukdomsfrekvensen med blott ett par
procent tillräcklig för att uppväga de kostnader som staten i detta sammanhang
påtagit sig för hälsovårdspropagandan.

Att man även inom den enskilda företagarvärlden insett vikten av en intensifierad
hälsopropaganda framgår av det faktum, att ett trettiotal större industriföretag
subventionerat prenumerationen på Friskt Folk åt sina anställda
på samma sätt som skett genom de nu klandrade besluten.

Intresset för tidskriften Friskt Folk har varit mycket stort hos de anställda.
Sålunda fulltecknades vid statens järnvägar det antal exemplar, som rymmes
inom anslaget, på mindre än två veckor. Även inom de andra verken är anslutningen
mycket god.

Den konstitutionella grunden för den mot mig riktade anmärkningen anges
vara, att de beviljade anslagen icke stå i sådant samband med de ifrågavarande
verkens drift, att Kungl. Maj :t bort förfoga över uppkommande överskott utan
riksdagens samtycke. Jag har med det förut anförda sökt visa, att de klandrade
åtgärderna direkt syfta till att gagna verkens egna intressen genom nedbringande
av sjukdomsfrekvensen hos de anställda. Därmed förfaller utskottets jämförelse
med ett tidigare fall, då anmärkning riktats mot en kommunikationsminister
för ett visst förfogande över trafikverkens överskottsmedel. Det gällde
nämligen den gången ett ändamål av helt annat slag. Det gällde engångsbidrag
för anordnande av resebyråer i England och Amerika.

Gränserna för Kungl. Maj:ts möjligheter att utan riksdagens medgivande
fatta beslut rörande de affärsdrivande verkens inkomster och utgifter äro
grundlagsmässigt sett icke fullt klara. Emellertid har på området utbildat sig
en ganska fast praxis, varjämte bestämmelserna i de för verksstyrelserna utfärdade
instruktionerna giva viss vägledning.

Sedan länge tillbaka fastställer Kungl. Majit för varje kalenderår omkostnads-
och driftsstater för postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk. I dessa stater uppföras klumpsummor till olika ändamål.
På grund av svårigheterna att beräkna rörelsens utveckling under ett kommande
år ha sådana poster, som direkt sammanhänga med verkets drift, karaktären
av förslagsposter, vilka i förekommande fall överskridas utan medgivande av
Kungl. Majit. Kostnadsstaternas uppgift är alltså, så vitt angår nämnda poster.
närmast att tjäna som ledning för bokföring av de olika utgifterna, och
staterna utgöra sålunda icke en för verken bindande kostnadsram, övriga poster,
vilka sakna direkt sammanhang med driften, anses av verksstyrelserna däremot
icke kunna överskridas utan Kungl. Maj :ts medgivande, även örn ej heller
dessa poster äro formellt maximerade.

I kostnadsstaterna ingå också ibland direkt angivna belopp till vissa välfärdsanordningar
för personalen. Sålunda kan nämnas, att i driftkostnadsstaten
för postverket för år 1942 generalpoststyrelsen bemyndigats att använda
högst 15,000 kronor såsom bidrag för resor till och från postmännens semesterhem
samt 7,000 kronor för resor till och från järnvägsmännens vilohem. I telegrafstyrelsens
driftkostnadsstat är under rubriken välfärdsanordningar upptagen
en post å 45,000 kronor, från vilken i första hand disponeras medel för
understödjande av vilohemsröreisen vid telegrafverket. Järnvägsstyrelsen lämnar
från den i driftkostnadsstaten upptagna posten till gemensamma utgifter,
en klumpsumma alltså, ett årligt bidrag med 5,000 kronor till svenska järn -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. lämnat understöd åt tidskriften Friskt Folk. (Forts.)
vägsmännens vilohemsförening. Från samma post bestridas jämväl vissa utgifter
för böcker, tidningar och tidskrifter.

Tidigare beslut rörande driftkostnadsstaterna ha innehållit liknande medgivanden
som de nu angivna.

Vidare må här framhållas, att Kungl. Maj:t genom särskilda beslut vid sidan
av driftkostnadsstaterna i vissa fall medgivit vederbörande verksstyrelse
att disponera driftsmedel till åtgärder, som icke direkt anslutit till verkets
drift. Sålunda kan erinras örn ett beslut år 1931 örn bidrag med 10,000 kronor
av telegrafverkets driftsmedel till anordnande av idrottsplats i Nynäshamn
och vidare ett beslut år 1938 om bidrag med 10,000 kronor till iordningställande
av ett friluftsbad vid Nynäshamn. Kungl. Maj :t har därjämte vid skilda tillfällen
medgivit, att driftsmedel finge användas för att understödja skjututbildning
vid kommunikationsverken. Besluten i fråga ha icke föranlett anmärkning
i riksdagen.

Slutligen synes här böra nämnas, att verksstyrelserna själva i viss omfattning
äga förfoga över driftsmedel till stödjande av för personalen vidtagna
välfärdsanordningar. I instruktionen för järnvägsstyrelsen förekommer nämligen
följande bestämmelse:

»I avseende å personalen vid statens järnvägar må styrelsen äga att vidtaga
dels åtgärder, som avse att bibehålla personalen vid bästa möjliga tjänsteduglighet
eller i övrigt, utan att beröra personalens avlöningsvillkor, anses av
styrelsen böra vidtagas till gagn för personalen i dess tjänsteförhållande till
statens järnvägar, dels åtgärder för personalens bibringande av kunskaper i
fackligt, hygieniskt eller ekonomiskt avseende.»

Motsvarande bestämmelse återfinnes i instruktionerna för postverket, telegrafverket
och statens vattenfallsverk. Eftersom propaganda för hälsofrämjande
åtgärder enligt min mening bör kunna inrymmas inom begreppet »åtgärder
som avse att bibehålla personalen vid bästa möjliga tjänsteduglighet», förefaller
det som örn de av konstitutionsutskottet klandrade medelsdispositionerna
kunnat beslutas inom respektive verksstyrelser, i den mån i staterna upptagna
poster för välfärdsanordningar varit tillräckliga för de därmed förenade kostnaderna.
Då formellt sett verken själva inom angiven gräns ägt instruktionsenlig
möjlighet att disponera driftsmedel för prenumeration å Friskt Folk, ligger
det enligt min mening i sakens natur, att Kungl. Majit inte saknat sådan
rätt.

Genom den stränga tolkning rörande förhållandet mellan Kungl. Maj :t och
riksdagen med avseende å rätten att förfoga över kommunikationsverkens
driftsmedel, till vilken konstitutionsutskottet i förevarande anmärkningspunkt
anslutit sig, rubbas den praxis, efter vilken Kungl. Majit tidigare förfarit i
liknande fall. Är det konstitutionsutskottets mening, att Kungl. Maj :t icke
utan riksdagens hörande skall få understödja välfärdsanordningar för de vid
kommunikationsverken anställda, varigenom verkens egna intressen också indirekt
tillgodoses, kommer detta att medföra såväl praktiska olägenheter för
verken som missnöje bland personalen.

Herr Björck: Herr talman! Då jag reserverat mig mot den anmärkning,
som det under denna punkt är fråga örn, ber jag att i största korthet få motivera
mitt ställningstagande.

Först ber jag att få inlägga en bestämd gensaga mot utskottets påstående,
att Kungl. Majit med detta anslag huvudsakligen avsett att understödja
svenska gymnastikförbundet. Detta torde ha varit föredragande departementschefen
fullständigt främmande. Att departementschefen däremot velat medverka
till höjande av hälsotillståndet bland den talrika personal, som sorterar under

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. lämnat understöd åt tidskriften Friskt Folk. (Forts.)
kommunikationsdepartementet, är ju helt naturligt. Departementschefen har
säkerligen handlat i enlighet med den instruktion som Kungl. Majit utfärdat
för såväl järnvägsstyrelsen som andra verk, vilken vi nyss hört föredragas.
När man uppmärksamt läser den paragraf som statsrådet särskilt föredrog,
måste man instämma med honom, att det torde ha legat inom ramen för styrelsernas
befogenhet att själva utanordna den summa det här gäller.

Det bör observeras, att samtliga styrelser från vederbörande verk tillstyrkt
anslaget. Statens järnvägars sundhetsinspektör har livligt förordat detsamma.
Han torde vara väl så kompetent att bedöma värdet av denna tidskrift Friskt
Folk ur hälsovårdssynpunkt som konstitutionsutskottet.

Järnvägsstyrelsen anför i sitt yttrande bland annat, att den funnit tidskriften
värd allt stöd ur allmänna och sociala ekonomiska synpunkter samt
att den föreslagna propagandan måste i hög grad ligga i statens järnvägars
intresse. Bland annat borde den kunna leda till att sjukvårdskostnaderna vid
statens järnvägar nedbragtes, något som kommunikationsministern också nyss
vidrörde.

Den summa det här gäller får anses synnerligen blygsam i förhållande till
de väldiga summor nyssnämnda statliga verk årligen får betala ut för läkarvård,
sjukersättning o. dyl. Vi lia ju fått oss förelagda en del siffror. Jag
skall inte upprepa dessa, men jag vill stryka under att enbart för läkarvård
och sjukvikarier o. dyl. får statens järnvägar årligen betala c:a fem miljoner
kronor. Man undrar inte på att såväl verkens styrelser som vederbörande departementschef
gärna söka vidtaga åtgärder för att nedbringa denna kolossala
utgiftssumma.

Att den tidskrift det här gäller anses lia betydelse som främjare av folkhälsan
framgår även därav, att ett stort antal industriföretag, ett 30-tal,
subventionerat prenumeration på tidskriften på samma sätt som staten här
gjort. Bland dessa industriföretag återfinna vi Sandvikens järnverks aktiebolag,
som har prenumererat på 1,000 exemplar. Vi förstå ju att dessa affärsoch
industriföretag säkerligen icke prenumerera på tidskriften för att gynna
svenska gymnastikförbundet. De anse det vara förenligt med god ekonomi att
ge folket tillfälle att få hälso- och sundhetsråd, som kunna bli till fördel för
såväl personalen själv som vederbörande verk.

Jag skall inte uppehålla tiden längre. Vi fingo ju en rätt fyllig och utförlig
redogörelse för denna fråga av departementschefen.

Med stöd av vad jag här sagt vidhåller jag alltjämt, herr talman, att utskottet
saknat tillräckliga skäl för anmärkning på denna punkt mot föredragande
statsrådet.

Herr Wennqvist: Herr talman! Jag har begärt ordet i denna fråga innan
den nu upptagits till behandling i kammaren och således innan herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet och den föregående ärade talaren
hållit sina anföranden.

Jag har inte deltagit i konstitutionsutskottet vid behandlingen av denna
fråga, men jag har ansett det vara min skyldighet att tillkännagiva min uppfattning
i densamma, då den icke överensstämmer med det beslut, till vilket utskottsmajoriteten
har kommit.

Skälen till anmärkningen ha ju redan berörts av do två föregående ärade
talarna. Jag vill särskilt understryka, att det i konstitutionsutskottets utlåtande
finnes utsagt, att Kungl. Majit huvudsakligen torde ha avsett att understödja
svenska gymnastikförbundet. Jag har inte av de handlingar, som varit
för mig tillgängliga, funnit något som bär bevisat detta. .Tåg har i min hand

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. lämnat understöd åt tidskriften Friskt Folk. (Forts.)
en avskrift av de instruktioner för järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen och
vattenfallsstyrelsen, som redan åberopats av såväl statsrådet som herr Björck.
Jag behöver således inte läsa upp dessa igen.

Enligt min uppfattning bör det vara fullkomligt klart, att då verksstyrelserna
själva, åtminstone inom vissa gränser, ha kunnat tillmötesgå den framställning
som här gjorts, skall val Kungl. Majit vara fullt ut lika mycket
eller mera berättigad att göra detta.

Jag har för övrigt studerat denna tidskrift och har framför mig dess senast
utkomna nummer, nr 4. Jag får säga, att ett studium av detta nummer ger
ett synnerligen gynnsamt intryck just ur de synpunkter, som finnas intagna
i de författningar, som tidigare åberopats. Tidskriften har på ett mycket sakkunnigt,
lyckligt och populärt samt, som man får hoppas, även framgångsrikt
sätt behandlat en hel del ur hygienisk synpunkt synnerligen viktiga frågor.
Detta är gjort på ett sådant sätt, att jag för min del har ali anledning
att antaga, att den som uppmärksamt läser åtminstone detta nummer av tidskriften
Friskt Folk skall göra sig goda råd och anvisningar till godo.

Jag har alltså, herr talman, icke kunnat finna någon som helst anledning till
att det skulle föreligga en sådan försyndelse, örn jag får använda det uttrycket,
från vederbörande statsråds sida, som kan falla under § 107 i regeringsformen.
Jag har tvärtom ansett, att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
varit i sin fulla rätt att tillstyrka ett anslag för detta ändamål,
och att det långt ifrån att ha varit en oklok åtgärd har varit en mycket klok
sådan.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Då konstitutionsutskottet
vid den punkt vi nu diskutera har ansett sig böra rikta en anmärkning mot
vederbörande departementschef, är detta inte beroende på att vi haft något att
erinra mot den tidskrift det här är fråga örn. Jag vill skynda mig att säga
detta, särskilt med hänsyn till herr statsrådets uttalande på denna punkt, men
även med hänsyn till de båda talare, som närmast efter statsrådet före mig
ha uppträtt.

Samtliga som yttrat sig ha lovordat tidskriften i fråga och framhållit den
mycket stora betydelsen av denna tidskrifts propaganda för att skapa ett sundare
och friskare levnadssätt, varigenom man också, som statsrådet uttryckte
sig, skulle kunna ernå ett bättre hälsotillstånd bland de anställda och därmed
också minska vederbörande inrättningars sjukvårdsomkostnader. Dessa
uppgå enligt de uppgifter som statsrådet meddelade till mycket stora belopp.

Det är ju mycket bra örn man genom en sådan åtgärd som den här ifrågavarande
kan minska sjukvårdskostnaderna för berörda statsverk. Man frågar
sig då endast, varför inte även andra statsverks personal skall bli begåvad
med den fördel som dessa tre trafikverk blivit begåvade med. Ja man kan
fråga sig, varför inte hela svenska folket kan få denna förmån, ty när samhället
som sådant för närvarande påtager sig mycket stora kostnader för de
svenska medborgarnas sjukvård, borde ur den synpunkten, att denna propaganda
har en sådan stor betydelse, det vara anledning att taga ett initiativ
för att få ett anslag på riksstaten, som gör det möjligt för svenska folket i
allmänhet att komma i åtnjutande av den förmån, som personalen hos dessa
tre affärsdrivande verk fått genom det beslut, som konstitutionsutskottet för
sin del klandrat.

Herr statsrådet meddelade inledningsvis i sitt anförande, att tidskriften
Friskt Folk icke äges av svenska gymnastikförbundet och att detta anslag
icke kan sättas i samband med det anslag som svenska gymnastikförbundet
erhållit ur fonden för idrottens främjande. Enligt de uppgifter vi haft till -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. lämnat understöd åt tidskriften Friskt Folk. (Forts.)
gängliga i konstitutionsutskottet utgives tidskriften Friskt Folk av svenska
gymnastikförbundet. Yern som sedan ekonomiskt står bakom densamma, har
jag inte kännedom örn. Men när statsrådet säger, att tidskriften inte äges av
gymnastikförbundet, förhåller det sig naturligtvis så. Det drar jag inte alls
i tvivelsmål. Men då vi fått uppgift örn att gymnastikförbundet är utgivare
av tidskriften, är det ju förklarligt att vi ha satt detta förhållande i ett visst
samband med ifrågavarande anslag.

Utskottet har inte yttrat sig örn nyttan och betydelsen av den propaganda,
som denna tidskrift bedriver. Utskottet har yttrat sig örn det sätt på vilket
överskottsmedlen, eller, rättare sagt driftsmedlen hos de tre affärsverk det här
är fråga örn, statens järnvägar, generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen,
disponerats utan att riksdagen blivit satt i tillfälle att yttra sig i frågan. Yi
förmena således från utskottets sida, att örn det föreligger mycket starka och
goda skäl från statsrådets sida att ställa medel till förfogande, vilket det i
detta fall gjort, borde riksdagen ha beretts tillfälle att yttra sig i frågan. Det
är uteslutande i fråga örn denna principiella del av ärendet, som vi ha ansett
att utskottet borde göra en anmärkning.

Konstitutionsutskottet har ju redan vid ett tidigare tillfälle yttrat sig om
denna princip. Såsom framgår av vårt memorial gjorde konstitutionsutskottet
vid 1922 års riksdag en anmärkning angående disponerande utan riksdagens
hörande av överskottsmedel å driften vid statens järnvägar för syftemål, som
icke stod i omedelbart sammanhang med drift och underhåll, ehuru det då
icke gällde något sådant ändamål som det nu ifrågavarande. Nu meddelade
statsrådet att medel sedermera vid flera olika tillfällen ha disponerats på liknande,
sätt, utan att konstitutionsutskottet gjort anmärkning däremot. Det är
ju möjligt att sa har kommit att bli fallet, men det förändrar ingenting i utskottets
uppfattning att disponerandet av affärsverkens medel är av den natur,
att riksdagen borde ha givits tillfälle att däröver yttra sig. Detta innebär,
jag understryker det återigen, icke den minsta erinran eller anmärkning mot
tidskriften såsom sadan. Utskottets anmärkning gäller endast det rent principiella
spörsmålet örn det sätt, varpå dessa medel skola få disponeras.

Jag anser, det icke nödigt, herr talman, att ytterligare ingå på detta spörsmål.
Vi ha i memorialet anfört de skäl, som varit bestämmande för vår uppfattning.
Jag har därutöver endast velat göra dessa reflexioner. Jag hemställer,
herr talman, att punkten lägges till handlingarna.

Herr Wennqvist: Herr talman! Med anledning av den siste ärade talarens
yttrande skulle jag vilja särskilt betona, att det här har gällt en angelägen
hälsovardande uppgift med avseende å personalen vid vissa statens verk. Arbetet
är där, särskilt under vissa förhållanden, synnerligen pressande. Såsom
herr statsrådet redan har anfört, uppgå utgifterna, både genom de direkta
kostnaderna för sjukvården och genom avlöningens bibehållande under sjukledighet,
till mycket stora belopp. Enligt min uppfattning är det särskilt starka
skäl att just beträffande dessa affärsdrivande verk vidtaga nödiga åtgärder
för att bevara personalen vid god hälsa, så att man så långt möjligt kan undvika.
de dyrbara ledighetorna och de dryga kostnaderna för läkarvård samt
medicin.

Nu har fran visst hall framförts den frågan, varför man inte kan resonera
på samma sätt när det gäller andra yrkesgrupper, och varför inte svenska folket
överhuvud taget kan få åtnjuta samma förmån. Här är då att märka, att
de affärsdrivande verken intaga en principalställning gent emot sin personal,
vilket ställer ett visst krav pa dem att tillse att sa goda anordningar som möj -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. lämnat understöd åt tidskriften Friskt Folk. (Forts.)
ligt träffas för att bibehålla de anställda vid god hälsa, och detta ligger även
i statens, om jag så må säga, rent egoistiska intresse.

Jag skall inte gå alltför långt in på den här i debatten berörda frågan, huruvida
det kan vara konstitutionellt riktigt att anslagen i detta fall icke ha
begärts av riksdagen. Men jag frågar örn det kan vara anledning för Kungl.
Majit att ingå till riksdagen med begäran örn dylika anslag, därest beloppen
hålla sig inom rimliga gränser — något som väl får anses vara förhållandet
här, eftersom det rör sig örn en mycket stor personal. Då man i avlöningsreglementena
för vederbörande affärsdrivande verk intagit en dylik befogenhet för
verksstyrelserna själva, såsom jag nyss antydde, borde väl också Kungl. Majit
ha just den befogenhet, som utskottet här vill förmena Kungl. Majit. Det kan
väl under dessa omständigheter icke vara nödvändigt att hysa rent konstitutionella
betänkligheter.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Herr Karlsson i Vadstena undrade
varför samma förmåner, som ha beviljats trafikverkens personal, icke
också kommit andra statsanställda till godo. Det tillkommer egentligen icke
mig att besvara den frågan — jag har endast att svara för vad som faller
inom kommunikationsdepartementets område — men förklaringen ligger ju
nära till hands: det är mig veterligt inga andra verksstyrelser som ha inkommit
med begäran att få disponera medel för ändamålet. Framställningar ha
endast gjorts från dessa tre affärsverk, och de ha blivit bifallna. Hade framställningar
inkommit även från ämbetsverk, som sortera under andra departement,
hade den fråga blivit aktuell, som herr Karlsson i Vadstena fört på tal.

När det gäller verkens möjligheter att utan framställning till Kungl. Majit
disponera medel för detta ändamål, kan man utgå från att kostnaderna ha ansetts
vara för stora för att kunna pressas in i de av Kungl. Majit fastställda
staterna för respektive verk. Den möjligheten finnes givetvis, att verken ett
annat år taga till posterna för välfärdsanordningar och för övriga utgifter så
rundligt, att denna prenumerationssubvention rymmes inom respektive anslag.
Därmed skulle det bli nödvändigt, för att nå det syfte som konstitutionsutskottet
här har avsett, att åvägabringa en ändring av instruktionerna för affärsverken,
varigenom dessa betoges möjligheten att använda driftmedel till välfärdsanordningar
för personalen.

Så vitt jag kan förstå av det anförande, som tidigare hållits i andra kammaren
av konstitutionsutskottets ordförande, har det emellertid icke varit utskottets
mening att lägga hinder i vägen för anslag till välfärdsanordningar,
utan avsikten har endast varit att klandra subventionen av tidskriften Friskt
Folk. Men hur skall Kungl. Maj :t eller en verksstyrelse kunna draga upp gränserna
för vad som skall betraktas som välfärdsanordningar eller icke? För
detta skulle krävas så ingående prövning i varje särskilt fall, att jag befarar
resultatet bleve att klumpanslagen till välfärdsanordningar måste strykas på
omkostnadsstaterna. Kungl. Majit skulle då i varje särskilt fall nödgas ingå
till riksdagen med en begäran örn anslag, och det kan, såsom jag antydde i
mitt första anförande, icke vara till gagn, allra minst för personalen inom
respektive verk.

Herr Brandt: Herr talman! Jag vill endast såsom medlem av svenska gymnastikförbundets
styrelse betyga, att sambandet mellan tidskriften Friskt Folk
och svenska gymnastikförbundet inskränker sig till att en och samma man råkar
vara redaktör för Friskt Folk och på samma gång direktör för svenska
gymnastikförbundet. Vi ha aldrig på något styrelsesammanträde inom gymnastikförbundet
behandlat denna tidskrifts affärer. Detta är för övrigt redan
betygat.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. lämnat understöd åt tidskriften Friskt Folk. (Förts.)

Må det emellertid tillåtas mig, då jag nu har djärvts taga till orda, att verkligen
uttala en förvåning, som kommer från en konstitutionsutskottet utomstående,
att man kunnat uppnå praktiskt taget enhällighet inom konstitutionsutskottet
— reservation har ju avgivits allenast av en ledamot — i denna
fråga, som ändå tyckes vara så tvivelaktig. Jag är naturligtvis inte expert
men begriper måhända saken lika bra som åtskilliga av ledamöterna i konstitutionsutskottet,
och när jag lyssnar till vad statsrådet Andersson bär säger,
får åtminstone jag klart för mig att det är osäkert, hur denna fråga konstitutionellt
kan anses ligga till. Det är i alla fall betecknande för tidsläget att man
här kan nå tillräcklig enighet för en anmärkning, ehuru frågan är tvivelaktig,
men icke när det gäller en fullkomligt otvivelaktig fråga, nämligen herr statsrådet
Westmans förhållande till tryckfriheten. Han har ju ändå alldeles påtagligt
avvikit från grundlagens bokstav, något som lian självfallet icke får
göra —--•.

Talaren avbröts här av herr talmannen, som framhöll, att det icke vore tilllåtet
att i debatten göra uttalanden av dylik art angående chefens för justitiedepartementet
ämbetsutövning.

Herr Sällman: Herr talman! Då herr Wennqvist två gånger har yttrat sig
örn en del av denna fråga, som av konstitutionsutskottet icke upptagits till
behandling, har jag ansett mig böra säga ett par ord.

Utskottet har underlåtit att bedöma värdet av den propaganda för hälsovård
som kan åstadkommas genom tidskriften Friskt Folk. Det har icke varit vår
uppgift. Vad utskottet haft att taga ställning till i detta fall är huruvida ett
statsråd i sitt rådslag överskridit grundlagens bud. Det är detta utskottet
har funnit vara fallet i det nu föreliggande ärendet. Således är det detta och
ingenting annat anmärkningen rör sig om.

Statens järnvägars inkomster av rörelsen få av Kungl. Majit användas
endast för järnvägarnas drift och underhåll. I enlighet härmed har riksdagen
vid upprepade tillfällen hävdat sin rätt att besluta örn användningen av de
överskott på statens järnvägars rörelse, som uppkomma sedan till drift och
underhåll hänförliga behov tillgodosetts. I anslutning till denna uppfattning
har riksdagen 1922 hävdat sin ståndpunkt och utskottet återkommer nu till
samma fråga. De grundsatser, som ha ansetts gälla i fråga örn statens järnvägar,
måste tillmätas samma betydelse när det gäller de övriga affärsdrivande
verken. Det är om detta konstitutionsutskottets anmärkning rör sig, och icke
om vad värde tidskriften Friskt Folk har. Det är enbart glädjande om tidskriften
är mycket värdefull, såsom här säges, och i så fall bör folk i allmänhet
kunna prenumerera på den just på grund därav och utan dessa subventioner.

Men det är en annan sak som kanske herr statsrådet och även herr Wennqvist
såsom högre tjänsteman inom postverket borde observera, nämligen att ledigheter
nog icke alla gånger beviljas inom de affärsdrivande verken enbart på
grund av sjukdom. Det förekommer kanske ledigheter också av andra anledningar,
där möjligen ett läkarintyg kan anskaffas för att camouflera ledighetsbehovet.

Jag har velat säga detta därför att jag tyckt det har varit tråkigt att höra,
hur man här diskuterar någonting helt annat än som från konstitutionsutskottets
sida har upptagits till behandling.

Herr Herlitz: Herr talman! Endast ett par ord om hur denna sak formellt
ligger till.

Det är ju en fastslagen princip att överskottsmedel, som uppkomma på statens

Första kammarens protokoll, 191/2. Nr 19. 3

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. lämnat understöd åt tidskriften Friskt Folk. (Forts.)
järnvägars rörelse, icke utan riksdagens hörande få användas annat än till
järnvägarnas drift och underhåll. Det är en omdömesfråga vad som skall anses
ligga i detta. Inom denna ram kan i varje fall Kungl. Maj :t själv meddela
varjehanda föreskrifter och fatta beslut av skilda slag. I enlighet därmed har
också Kungl. Maj :t såsom herr statsrådet meddelade, vid flera tillfällen givit
anslag till hälsovårdande ändamål samt till välfärdsanordningar. Det finnes
även bestämmelser i instruktionerna örn att verken få göra detta på egen hand.

Herr statsrådet frågade, och jag vill minnas att en annan talare upprepade
denna fråga, örn det är meningen att riksdagen skall hindra sådana föranstaltningar.
Nej, visst inte. Jag för min del finner också, att omsorger örn personalens
hälsa och vad man i övrigt kallar för välfärdsanordningar få anses intill en
viss gräns falla inom ramen för det vi kalla drift och underhåll av järnvägarna.
Det gäller endast att utröna, huruvida de nu vidtagna åtgärderna
verkligen kunna pressas in uti den ramen. Men därvidlag får man enligt min
mening vara ganska nogräknad.

Här har hela tiden argumenterats som örn dessa 80,000 kronor till subvention
av prenumerationen verkligen vore en åtgärd till minskande av sjukvårdskostnaderna,
till förbättrande av hälsotillståndet inom respektive verk. Men
låt oss tänka efter ett ögonblick, huruvida man verkligen på allvar kan göra
detta gällande. Är det någon som tror att dessa pengar komma igen i form
av minskade sjukvårdskostnader? Det kunna vi väl ändå inte på allvar tro.
Detta har för utskottet varit den viktiga utgångspunkten för dess resonemang.

Man har också, som sagt, pekat på att detta kan rubriceras såsom en välfärdsanordning.
Man anlägger väl då den synpunkten att det kan vara rimligt,
att staten i viss omfattning sörjer för sina anställdas förströelse. Men då uppställer
sig frågan, huruvida detta skäligen bör göras genom att just denna
enda tidskrift sättes i händerna på personalen.

Jag har känt ett behov att med dessa ord ge uttryck för hur jag för min
del har sett den konstitutionella sidan av saken.

. Herr Wagnsson: Herr talman!. Jag har, så vitt jag nu kan minnas, aldrig
tidigare deltagit i någon diskussion som gällt dechargememorialet och skulle
inte heller gjort det vid detta tillfälle, örn icke vissa inlägg i debatten hade
föranlett mig att säga ett par ord.

Som ledamöterna i kammaren väl känna till, beviljar riksdagen årligen anslag
att fördelas till olika tidskrifter. Dessa anslag ha under de senaste åren på
grund av de allmänna besparingssträvandena nedsatts, och detta har i sin
ordning medfört att vissa gamla tidskrifter av stort värde, vetenskapliga och
populärvetenskapliga, fatt se sina anslag beskurna. Nog måste det under sådana
förhållanden te sig högst egendomligt, att Kungl. Maj :t utan riksdagens
hörande på. detta sätt ger en subvention — ty som subvention betraktar jag det
understöd i fråga örn prenumerationsavgifter, som tidskriften erhållit — på
inte mindre än 80,000 kronor vid startandet av en alldeles ny tidskrift, låt vara
att den säkert är värdefull och även förtjänar ett understöd.

Jag. har inte kunnat underlåta att. ge uttryck åt denna uppfattning och vill
för min del därför helt ansluta mig till de synpunkter som konstitutionsutskottet
uttalat i förevarande punkt.

Herr statsrådet Andersson: Något meningsutbyte mellan den föregående
orade talaren och mig på denna punkt kan inte gärna komma i fråga, därför
att vi se detta anslag från skilda utgångspunkter. Han betraktar anslaget som
ett understöd till tidskriften. Jag har i mitt första anförande förklarat mig

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. lämnat understöd åt tidskriften Friskt Folk. (Forts.)
anse anslaget som en subvention till den personal, som prenumererar på tidskriften.
Därför kan någon jämförelse med statsanslagen till övriga tidskrifter
inte ifrågakomma. Där avse anslagen att direkt understödja utgivaren, för
att han skall kunna fortsätta att utgiva tidskriften.

Meningsskiljaktigheten mellan mig och utskottet ligger tydligen däri, att
jag har ansett, att dessa pengar skulle vara väl använda och att de skulle
komma tillbaka genom ett förbättrat hälsotillstånd bland personalen. Herr
Herlitz bestrider riktigheten av detta antagande. Han säger: Det är väl ingen,
som tror, att dessa pengar komma tillbaka. Därmed har herr Herlitz också
bestritt värdet av den skriftliga propagandan överhuvud taget, och konsekvenserna
av ett sådant ståndpunktstagande bli mycket vidsträckta. Jag vill erinra
örn att Kungl. Majit — jämväl utan riksdagens hörande — har disponerat
betydande belopp till elen s. k. vaksamhets- och tystnadspropagandan, en propaganda,
sorn väsentligen bestått i spridning av skrifter och annonsering i de
dagliga tidningarna.^ Denna åtgärd har lämnats utan erinran av konstitutionsutskottet.
Är det så, att man underkänner värdet av den skriftliga propagandan
i avseende å hälso- och sjukvården, får man väl även ställa värdet av
dylik propaganda under diskussion, när den har ett annat syfte.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, lades den under behandling
varande punkten till handlingarna.

Punkten C 1. Ang. lconstiiu Under

C hade utskottet anfört, att utskottet vid granskningen av stats råds- ''förfaringlsäti
protokollen uppmärksammat vissa av utskottet i det följande under 1 —3 om- redogöra
förmälda förhållanden, som utskottet, utan att i anledning därav besluta an- I6* vissa
märkning enligt § 107 regeringsformen mot ledamot av statsrådet, ansett sig
böra bringa till riksdagens kännedom. '' 9

Under punkten C 1 hade utskottet erinrat örn att 1936 års riksdag i skrivelse
den 29 maj 1936 (nr 273) till Kungl. Majit anhållit örn utredning angående inrättandet
av ett centralt statens filmarkiv samt örn formen och kostnaden för
ett dylikt. Utskottet hade sedermera redogjort för vissa av Kungl. Majit meddelade
beslut örn anvisande av medel för upptagande av personhistorisk arkivfilm
m. m., varefter utskottet yttrat:

»Utan att den av 1936 års riksdag begärda, i det föregående berörda utredningen
kommit till stånd, har Kungl. Maj :t alltså vid upprepade tillfällen anvisat
medel till upptagande av arkivfilm. Med hänsyn till den omfattning, vari
detta skett i och genom Kungl. Maj :ts förstberörda beslut av den 28 februari
104U samt till karaktären av de medel, som disponerats härför, har utskottet
ansett sig böra framhålla, att anslagen till extra utgifter principiellt icke böra
tagas i anspråk för ändamål av förevarande slag, vilkas tillgodoseende riksdagen
ansett böra bliva beroende av närmare utredning. Skulle spörsmålet örn anvisande
av medel härför likväl uppstå, innan sådan utredning ägt rum, bör
frågan underställas riksdagens prövning. Ehuru så icke skett i förevarande’ fall,
har utskottet ändock, med hänsyn tagen till vad som tidigare förekommit i likartade
ärenden, stannat vid att icke framställa någon anmärkning mot vederbörande
föredragande statsråd.

Vad sålunda förekommit har utskottet, som icke velat ingå i ett bedömande
av lämpligheten i och för sig av Kungl. Majits förevarande beslut, ansett sig
böra för riksdagen omförmäla.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Osear Gottfrid Karlsson,
Karl August Johanson, Sven Hansson, Fast. Nilsson i Göteborg, Fält och

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. konstitutionsutskottets förfaringssätt att redogöra för vissa regerings
åtgärder. (Forts.)

Ekdahl ansett tillräckliga skäl icke föreligga för den av utskottet gjorda omförmälan.

Herr Engberg: Herr talman! Jag Ilar begärt ordet för att uttala mina betänkligheter
gentemot den nya konstitutionella praxis, som har inletts, genom
att man uppdelat dechargebetänkandet dels i anmälningar enligt § 107, dels
i omförmälanden. Det är om denna sista sak jag Anil tala något.

År 1880 hade konstitutionsutskottet gjort dylik omförmälan utan åberopande
av § 107. Vad skedde då? Jo, i denna kammare reagerade man och beslöt att
lägga punkten till handlingarna med ogillande av utskottets förfaringssätt
att avgiva redogörelse för vissa regeringsåtgärder utan anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen. Det var år 1880.

År 1898 tog konstitutionsutskottet ett initiativ och föreslog sådan ändring
i § 107, att vägen för att göra omförmälanden utan åberopande av § 107 skulle
öppnas. Vad skedde då? Åndra kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag,
denna kammare avslog det och vidblev sin ståndpunkt.

År 1924 väckte jag i andra kammaren en motion, där jag tog upp konstitutionsutskottets
tankegång från 1898 och hemställde örn sådan ändring, att
man skulle kunna göra omförmälanden. Båda kamrarna avslogo så gott som
enhälligt motionen. Den var tillkommen för att utröna, huruvida riksdagen
Amre villig att legalisera den av 1898 års konstitutionsutskott anvisade vägen.
Svaret var ingalunda tveksamt, ty båda kamrarna sade med sitt beslut ifrån,
att denna väg icke bör beträdas.

Detta är alltså bakgrunden, mina herrar. Nog måste jag, när jag läser igenom
konstitutionsutskottets betänkande i år, göra följande reflexion: Varför
gör man en gradskillnad emellan dessa anmärkningar? Ty meningen är väl,
att det skall vara en lindrigare smäll, som man ger under denna avdelning C,
än den, som man ger under den första avdelningen. Där statuerar man° ett
exempel enligt § 107, men här viskar man fram en omförmälan utan att åberopa
§ 107.

Jag måste, herr talman, säga, att jag betraktar denna praxis såsom betänklig
och inledd på sidan om ännu gällande grundlags anda och mening.
Ty varje anmärkning, som skall framställas, skall framställas enligt § 107.
Man skall inte utan vidtagen grundlagsändring försöka med sådana här nyheter
ikring och på sidan av den gällande grundlagen. Det leder så småningom
till kaos.

Vad ha vi nu fått bevittna? Jo, vi ha fått bevittna, att vid sidan av redovisade
avslagna anmärkningsyrkanden ha vi också fått reservationsvis framförda
omförmälanden. Här har nämligen herr Sefve i betänkandet anmält, att
en av honom påyrkad omförmälan inte vunnit gehör. Den föres därför fram
reservationsvis. Jag befarar storligen, herr talman, att konstitutionsutskottets
dechargeförfarande så småningom kommer att bli en enda trasmatta, örn man
fortsätter på dessa vägar.

Jag sade redan i fjol ifrån, att de avslagna anmärkningsyrkandena inte skola
redovisas, ty det är endast utskottet och inte Andersson, Pettersson och Lundström
som enskilda medlemmar av utskottet, som Ilar grundlagsenlig rätt att
göra anmärkningar. Men varför jag tagit till orda i år är inte bara för att
understryka synpunkten från i fjol om de avslagna anmärkningsyrkandena,
utan det" är för att bestämt säga ifrån, att jag icke kan vara med örn och. ta
ansvaret för den praxis, som konstitutionsutskottet här har inlett med sina
»omförmälanden» utan åberopande av § 107.

Därför tillåter jag mig, herr talman, att upprepa såsom mitt yrkande i dag

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. konstitutionsutskottets förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsåtgärder.
(Forts.)

vad som yrkades oell beslöts i denna kammare 1880. Jag yrkar alltså, i förevarande
punkt, att punkten lägges till handlingarna med ogillande av utskottets
förfaringssätt att avgiva redogörelse för vissa regeringsåtgärder utan anmärkning
enligt § 107 regeringsformen.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Jag har tillsammans med
några kamrater i utskottet reserverat mig på denna punkt, och jag skall anföra
vissa skäl för att jag så gjort, men innan jag det gör, skall jag be att
rent principiellt få ansluta mig till den uppfattning, som den ärade föregående
talaren gav uttryck åt. Jag har under de rätt många år som jag varit med i
konstitutionsutskottet inte varit tillfredsställd med den utveckling, som har
skett på detta område, och jag har vid åtskilliga tillfällen inom utskottet uttalat
mina principiella betänkligheter emot att omförmälan göres. Jag har
ansett, att skall det vara anmärkning, då skall det vara det, eller också skall
det inte vara det. Emellertid tillämpas detta förfarande inte för första gången
i år, utan det har förekommit vid ett pär tidigare tillfällen, kanske fler.

När vi ha reserverat oss på denna punkt, är det i sakfrågan. Vi ha förmenat,
att då denna fråga tidigare har behandlats av ett riksdagens verk, nämligen
riksgäldsfullmäktige, borde erinringar ha gjorts, när riksgäldsfullmäktiges berättelse
förelädes kammaren, vilket skedde vid riksdagens början. Det utskott,
som haft att granska förvaltningen av detta riksdagens verk, har såvitt jag
känner till inte haft något att erinra mot verkets berättelse eller dess förvaltning.
Under sådana förhållanden förmena vi, att det inte finns anledning att
på denna punkt göra en omförmälan — och naturligtvis ännu mindre en anmärkning.

Jag har, herr talman, velat avge denna motivering för vår reservation.

Herr Herlitz: Herr talman! Kammarens ledamöter torde förstå, att jag
med sympati hörde herr Engbergs anförande. Jag har konsekvent kämpat emot
den här besynnerliga metoden, som utskottet har kommit in på. Jag har vid
ett föregående tillfälle tillkännagivit denna min mening i konstitutionsutskottets
dechargebetänkande, och jag har upprepat denna principståndpunkt i år
i ett särskilt yttrande. Det är en besynnerlig väg, som man naturligtvis inte
begriper sig på här i riksdagen och som från vetenskapligt håll — örn vi nu
få dra in den parten också i diskussionen — betraktas med en blandning av
förundran och löje. Det är ju en utväg, som består däri, att då utskottet inte
tilltror sig att sätta betyget Bc, skall det i alla fall sätta ett B? Det blir en
gradering, som är högst besynnerlig. Det hela har efter mitt sätt att se sin
utgångspunkt i en snedvriden uppfattning av § 107 regeringsformen. Man har
på grund av förhållanden, som jag inte här närmare kan utreda, vuxit in i
den föreställningen, att det är någonting så förfärligt stort och allvarligt och
betydelsefullt att gripa till § 107, så det tors man inte göra. Man drar sig
till det yttersta för att »sätta ett klart underbetyg». Då har av politiska skäl
den här utvägen kommit i stället. Jag kan inte alls dela denna uppfattning.
Jag läser grundlagen på det viset, att § 107 tillåter oss att göra anmärkningar
om smått och stort, framföra kritik i viktiga hänseenden och i mindre
viktiga, kritik, som vi anse mycket graverande för statsrådets ledamöter, och
kritik, som vi tillmäta en ganska ringa tyngd. Allt sådant kan utskottet mycket
väl ge uttryck åt i sin motivering, men det finns ingen anledning till att
utskottet inte, då. det gör sådana anmälningar, alltid skulle bygga på § 107,
som är det enda grundlagseidiga stödet för utskottets verksamhet.

Jag vill som sagt uttala min sympati för herr Engbergs tankegång, nämli -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. konstitutionsutskottets förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsåtgärder.
(Forts.)

gen så långt som den innebär en reaktion mot att utskottet framför en kritik
av så att säga lägre valör genom att skjuta § 107 åt sidan. Men man kan
tänka sig en annan företeelse, som vi ha exempel på i de två följande anmälningarna
av utskottet. Jag vill hävda, att de principiellt ligga till på ett annat
sätt. Jag bör kanske förutskicka, att i dessa två punkter har jag också
till att börja med i utskottet framställt yrkande örn anmärkning och först i
andra hand gått med på en anmälan. Men i båda dessa fall — vi få ju diskutera
dem senare — ligger saken så till, att viktiga omständigheter icke lia kunnat
bli tillförlitligt utredda av konstitutionsutskottet. Det har varit sakförhållanden,
som utskottet inte har kunnat skaffa sig tillförlitlig kännedom om.
Jag ber herrarna att erinra sig, att konstitutionsutskottet vid anskaffande av
utredning i dechargeärenden är sämre ställt än andra utskott. Ett annat utskott
kan vända sig till regeringen och begära upplysningar örn både det ena och
det andra, men det hör till god ton, att under dechargearbetet vänder man
sig inte till regeringen, utan man söker finna sig till rätta så långt man kan
på grundval av de till förfogande stående papperen, och dessa äro stundom så
beskaffade, att de inte kunna ge full klarhet. I denna situation, som kanske
är ofrånkomlig med dechargearbetets uppläggning, har utskottet befunnit sig
vid de följande två punkterna. Vi ha helt enkelt inte varit fullt säkra på
vårt bedömande av själva sakförhållandena, vi ha inte kunnat få full visshet
därom, och då ha vi, märk väl, i dessa punkter inte kommit med annat än en
anmälan örn fakta, så långt vi ha kunnat uppfatta dem; vi ha inte kommit
med några som helst kritiska omdömen. Då så är fallet, gäller ju inte den
dom, som herr Engberg enligt min tanke med rätta fällde med avseende på
den första punkten.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag skulle i huvudsak kunna instämma med
herr Herlitz. Jag har bara varit med om ett av dessa omförmälanden, men, om
herr Engberg tror, att i denna omförmälan ligger någon kritik, så är detta i
varje fall för min del inte fallet. Jag kan inte finna annat än att konstitutionsutskottet
liksom varje utskott skall lia möjlighet att utan att utöva kritik
emot ett statsråd fatta ståndpunkt till och uttala omdömen i frågor, som
lia varit under Kungl. Maj:ts behandling. Det är bara konstitutionsutskottet,
som har det samlade materialet, genom att konstitutionsutskottet får in statsrådsprotokollen.
Vad finns det egentligen för skäl, herr talman, att förneka
konstitutionsutskottet att, såsom är fallet i omförmälan nr 2, ange sin ståndpunkt
beträffande tolkningen för framtiden i en lagfråga, där det gäller en
mycket viktig medborgerlig rättighet? Jag kan inte för min del finna, att
grundlagen på något sätt förbjuder konstitutionsutskottet att göra en dylik
omförmälan. Det skulle då vara § 90, en paragraf, som är vagt skriven och
som man i praxis har kommit mycket ifrån, sedan den skrevs för länge sedan.

Herr Engberg var också inne på frågan örn reservationsanmärkningarna.
Jag har för min del under de år jag har varit ordinarie ledamot av konstitutionsutskottet
— jag är ju inte det längre — inte deltagit i någon reservationsanmärkning,
och jag kan därför yttra mig oberoende av något föregående
ståndspunktstagande. När systemet med reservationsanmärkningar för ungefär
hundra år sedan — om jag inte missminner mig — började, så var väl anledningen,
att majoriteten i konstitutionsutskottet inte ville förmena minoriteten
eller enskilda ledamöter i utskottet att utöva kritik emot Kungl. Maj:ts
beslut. Det är väl den uppfattningen, som sedermera under alla de gångna
åren har fortsatt att göra sig gällande. Finns det egentligen något skäl att i
vårt samhälle, som är så långt skilt från 1809 års, förmena enskilda leda -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. konstitutionsutskottets förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsåtgärder.
(Forts.)

möter av konstitutionsutskottet att reservationsvis i utskottet framföra kritik
emot Kungl. Maj :ts beslut?

Herr Engberg: Herr talman! När kerr Holmbäck förklarade, att det inte
finns något förbud i grundlagen mot att förfara så här, kom jag att tänka
på en, bestämmelse i gamla kadettinstruktionen, där det står, att kadett icke
må inbilla sig att det, som här icke är uttryckligen förbjudet, därför skulle
vara tillåtet. Jag ber alltså att få lägga herr Holmbäck på hjärtat, att den
omständigheten, att det inte är uttryckligt förbud i någon speciell paragraf,
inte ger konstitutionsutskottet den här rätten.

För övrigt ha ju både första och andra kammaren 1924 fattat beslut i saken
och uttalat sig på följande sätt. Kamrarna, gjorde utskottets uttalande till
sitt eget, och jag läser därför upp ur detta. »Utskottet vill visserligen ej förneka,
att det stundom kan te sig föga tilltalande att för anmärkningar av den
art, motionen närmast avser, tillgripa en form, som tillhör proceduren för utkrävande
av konstitutionellt ansvar. Men man kan enligt utskottets mening
ej förbise den förskjutning, som faktiskt ägt rum i fråga örn innebörden, av
anmälningar enligt § 107 regeringsformen. Genom en långvarig praxis torde
det hava ingått i det allmänna medvetandet, att, såsom ovan visats, en konstitutionsutskottets
anmälan med stöd av § 107 regeringsformen visst icke alltid
har karaktären ens av ett omdöme därom att den ifrågavarande åtgärden i
realiteten kan läggas vederbörande statsråd till last. Av den motivering, som
av utskottet i varje särskilt fall förebringas, plägar tillkännagivandets art
med full tydlighet framgå. Sålunda har utskottet vid flera tillfällen uttryckligen
angivit, att dess tillkännagivanden icke innebure något som helst omdöme
örn den statsrådsledamot personligen, som formellt burit ansvaret, utan
allenast hade till syfte att till riksdagens kännedom bringa en enligt utskottets
mening felaktig praxis. Något behov att för sådana tillkännagivanden
tillskapa särskilda former torde därför icke kunna anses föreligga.»

. Detta var riksdagens så gott som enhälliga uppfattning 1924. Har någonting,
herr talman, sedan dess inträffat, som skulle kunna motivera, att vi nu
frångå denna uppfattning och bär godkänna denna praxis från konstitutionsutskottets
sida? Jag kan inte finna, att något sådant har inträffat, och jag
vidhåller därför mitt yrkande.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag anser även jag, att herr Engberg
principiellt sett kan ha rätt i sin tolkning av föreliggande konstitutionella
fråga, men dels har verkligen något inträffat sedan 1924, dels äro omförmälandena
enligt mitt förmenande av två olika slag. Vad som inträffat är en
utveckling under de senare åren och särskilt sedan samlingsregeringen tillkom,
där konstitutionsutskottet av särskilda hänsyn av en art, som jag här inte
behöver gå in på, icke ansett sig kunna gå den väg, som man enligt mitt förmenande
eljest borde lia gått. Vidare äro omförmälandena till en viss del
tolkningsförsök av konstitutionsutskottet, och jag måste säga — vilket herr
Herlitz också understrukit — att en sådan rättighet finns, oavsett vad riksdagen
beslöt 1924. Andra omförmälanden äro av en annan natur, och där anser
jag, att man, skulle kunna säga, att herr Engberg har rätt. Omförmälandet
täcker då i själva verket en anmärkning efter § 107, och denna utveckling
är enligt mitt förmenande framkallad av hänsyn till tidsförhållandena.
Man har icke från utskottets sida velat tillgripa en direkt anmärkning utan
givit den en sådan form, att den icke skulle kunna få en spets, som möjligen
skulle kunna utnyttjas i ett syfte, som inte skulle vara det bästa. Det är så -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. konstitutionsutskottets förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsåtgärder.
(Forts.)

lunda förklarligt, om utskottet har gått denna väg. För min del anser jag
dock, att konstitutionsutskottet borde ha varit mera behjärtat och vågat sig på
en anmärkning, där mun stannat vid ett omförmälande. Jag tror, att örn
konstitutionsutskottet alltmer förvandlar sig självt till en tämligen betydelselös
institution i statslivet och i fråga örn riksdagens uppgifter, då kan
konstitutionsutskottet snart icke fylla sina konstitutionella åligganden. Det
är såvitt jag förstår något sådant, som herr Engberg syftar till att utskottet
borde mera behjärtat fylla.

Jag anser sålunda, herr talman, att denna sak har två sidor och att herr
Engberg principiellt har rätt, men att det finns förklarliga och förklarande
omständigheter, som ha gjort att utskottet har stannat vid omförmälandena.

Herr Björck: Herr talman! Jag har den allra största respekt för herr Engbergs
kunnighet och duglighet, men när han går tillbaka så långt som till 1880
och vill upprepa någonting som hände för 62 år sedan, tycker jag det går bra
långt. Tiden rider fort i våra dagar, och vi få väl ändå försöka följa med händelseutvecklingen.
Jag erkänner gärna, att § 107 är litet antikverad. Den skulle
säkerligen behöva en översyn. Vi ha ju de sista åren nästan varje riksdag på
grund av tidshändelserna måst justera och ändra våra grundlagar. Vore det då
inte skäl i att även överväga, örn inte § 107 också börjar bli något för gammal? Sedan

kan man fråga, örn inte konstitutionsutskottet, som gentemot andra utskott
har en viss initiativrätt, även bör ha rätt att komma med en omförmäla)!
i den form som här sker, när man anser, att man inte vill gå till en anmärkning.
Den rätten borde konstitutionsutskottet ha, och finns den inte enligt gällande
bestämmelser, så får man väl forma till det så, att man kan göra detta.

Emellertid ha vi kommit på sidan om den sak det här gäller. Jag för min
del anser, att den omförmälan det här är fråga örn — det rör det anslag, som
är beviljat till direktören Wickman för vissa filmupptagningar för personhistoriska
filmarkivet — gäller en sak, som i ännu högre grad än den föregående
punkten borde blivit föremål för en anmärkning. Här ha statsmedel använts
till ett ändamål, som är i hög grad diskutabelt. Här har ju en amatör på området
fått upptaga en del filmer, vilka man på åtskilliga håll har utdömt såsom
synnerligen misslyckade. Jag hade inte tillfälle att se den visning, som ägde
rum för en del riksdagsmän, men jag har hört vad andra ha haft för omdöme
örn dem.

Därtill kommer, att Kungl. Majit här fullkomligt negligerat riksdagens begäran
år 1936 om en utredning örn ett dylikt statligt filmarkiv. Det har man
gått förbi. Man har inte tagit någon hänsyn till detta, utan har utan vidare
beviljat medel till denne amatör, som fått sammanlagt 105,000 kronor. Jag
anser detta vara synnerligen anmärkningsvärt, men jag har, eftersom det inte
gick att få majoritet inom utskottet för en anmärkning, gått med på denna
omförmälan, som jag anser vara det minsta man kan göra just i detta ärende.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag måste säga, att jag var något fövånad
när herr Engberg såsom stöd för ett förslag att binda den fria yttranderätten
för utskottet och dess ledamöter åberopade en gammal kadettinstruktion. Skall
man ha sådana skäl, kan man komma ganska långt i fråga örn inskränkningar
i det fria ordet.

Jag har inte läst den motion som herr Engberg framlade 1924 och inte heller

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. konstitutionsutskottets förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsåtgärder.
(Forts.)

dess behandling, men av vad han här läste upp föreföll det, som örn han genom
denna motion ville konstruera fram en möjlighet för utskottet att komma med
anmärkningar av så att säga lägre valör, och att det är detta, som riksdagen
har avböjt. Det anser också jag vara riktigt, men det träffar inte omförmälanden,
som gälla rent faktiska förhållanden, något som är fallet med omförmälandet
nr 2.

Jag tillåter mig att sluta med en sak, som jag kanske borde ha berört redan
föregående gång, nämligen såsom replik till herr Herlitz. Han sade, att man enligt
§ 107 kan från utskottets sida komma med både stora och små anmärkningar.
Man kan taga upp också ganska små saker. Det är naturligtvis alldeles riktigt,
men om jag skulle våga uttala kritik mot konstitutionsutskottet, så skulle
det vara, att utskottet just har begagnat möjligheten vid åtskilliga tillfällen att
komma med kritik mot Kungl. Majit i småsaker. Det anser jag, att utskottet
ej skall göra. Under de två år, som jag satt i konstitutionsutskottet, röstade jag
nej i alla anmärkningsärenden, som jag satt på, med undantag av ett, och jag
kan omtala, att när jag där röstade ja. så berodde det på en felaktig uppgift
i en promemoria.

Herr Undén: Herr talman! Jag vill bara i ali korthet tillkännage, att jag
instämmer med herr Engberg i både hans yrkande och den motivering, han gav
för detta yrkande. Jag kan för min del inte finna några vare sig konstitutionella
eller praktiska skäl för att införa denna på senare år brukade distinktion mellan
anmärkningar och omförmälanden.

Det har, såvitt jag kunnat följa debatten, framförts två skäl, kanske tre, till
förmån för denna praxis. Det första var det, som herr Ström anförde. Det har
redan bemötts av herr Engberg. Det var tankegången, att man iklädde anmärkningen
en mildare form. Även herr Herlitz har vänt sig mot den tankegången
och sagt, att den beror på en missuppfattning av innebörden av ett framställande
av en anmärkning: framställandet av en anmärkning betyder ej med nödvändighet,
att det är någon särskilt grav observation, som blivit gjord inom utskottet.

Det andra skälet, som framfördes till förmån för omförmälanden, gavs av
herr Herlitz, som yttrade, att det finnes fall, där utskottet inte kunnat komma
till något bestämt resultat i sitt bedömande, därför att saken ej kunnat utredas.
Jag skulle för min del vilja säga, att då skall utskottet avstå från att medtaga
det ärendet i sitt betänkande. Kammaren har knappast något intresse av att
höra utskottets resonemang i en fråga, som utskottet självt förklarat, att det inte
har kunnat tillräckligt utreda. Örn en åklagare ej lyckas utreda ett ärende, som
han har haft att behandla, så anställer han intet åtal. Han avskriver ärendet.
Han går inte till domstolen och redogör för det med slutsatsen, att han inte har
kommit till något bestämt resultat.

Slutligen har herr Holmbäck hävdat, att konstitutionsutskottet skulle i kraft
av yttranderättens princip ha frihet att framställa sin tolkning av en lag, att
kunna beaktas för framtiden, även örn utskottet inte har någon direkt anmärkning
att göra mot den lagtolkning, som regeringen har tillämpat. Jag skulle
mot det resonemanget vilja säga, att utskottet har en bestämd uppgift vid sitt
anmärkningsförfarande. Utskottet har inte fått av grundlagen den uppgiften
att lämna lagtolkningar till kamrarnas ledning, utan det har till uppgift att
framställa kritik av regeringens åtgärder. I samband med kritik av en åtgärd
kunna visserligen uttalanden göras örn den enligt utskottets mening riktiga
tolkningen, men att helt fristående taga upp frågan om hur en viss lag bör tolkas
i anledning av ett regeringsärondo, örn vilket utskottet inte har någon an -

Rr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942

Äng. ''konstitutionsutskottets förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsåtgärder.
(Forts.)

märkning att framställa, synes mig vara att gå alldeles utanför den mycket
bestämda och mycket preciserade anmärkningsuppgift, som utskottet har enligt
grundlagen.

I fråga örn utskottets yttrandefrihet är det ju ingen fara å färde. Vilken
ledamot av utskottet som helst kan ju bringa frågor på tal, exempelvis genom
interpellation i kammaren.

Det har också sagts under hand mera privat, att dechargebetänkandet kanske
stundom skulle bli alltför magert, örn man inte finge plocka med några
sådana här fall, där utskottet inte har någon anmärkning att göra. Jag skulle
för min del vilja säga, att det är ingen olycka skedd, örn utskottet presenterar
ett dechargebetänkande utan anmärkning mot något statsråd. Riksdagen har
inte begärt att ovillkorligen få anmärkningar. Utskottet behöver alltså ej känna
sig förolämpat utan tvärtom lyckligt, örn det slipper att komma med några anmärkningar.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! I likhet med de föregående talarna
är jag av den uppfattningen, att det ligger mycket i de principinvändningar,
som från herr Engbergs sida ha framställts mot det nuvarande granskningsförfarandet.
Emellertid hänger allt sedan på vad man drar för slutsatser.
Även örn man går med på, att grundlagens mening och innebörd sannolikt
är den, som herr Engberg givit uttryck åt, blir man osäker, örn man ställes
inför nödvändigheten att omedelbart draga praktiska konsekvenser av denna
ståndpunkt. Detta, att utskottet i stor utsträckning har övergått till omförmälanden
i stället för anmärkningar och till reservationer i stället för omförmälanden,
förefaller mig vara ett led i den allmänna parlamentariska nedrustning,
som ägt rum under de senaste åren. Konstitutionsutskottet har
gripits av en sådan högaktning för statsrådets ledamöter, att det inte anser
sig böra tillgripa en anmärknings kategoriska ordalag. Man har då försökt
klara sig undan svårigheterna genom att kalla det för »omförmälanden» eller
rent av övergå till reservationer.

Emellertid: om man nu skall underkänna denna praxis omedelbart och
i ett sammanhang, ja vad hamnar man då i för en ordning? Låt oss skala bort
alla omförmälanden och alla reservationer från de senaste årens granskningsmemorial,
så få vi se vad som är kvar. Såvitt jag förstår blir det inte så värst
mycket, som då blir övrigt såsom underlag för debatterna i kamrarna.

Jag tror, att den kritik, som i dag har framkommit, är mycket nyttig, men
jag tror som sagt inte, att vi skola draga för snabba slutsatser. Det är ju inte
bara omförmälanden, som man här önskar avskaffa, utan även reservationer.
För min del tror jag, att rätten att anföra avvikande mening mot en utskottsmajoritet
är så starkt rotad i det allmänna medvetandet här i riksdagen, att
det vore synnerligen olyckligt, örn man för ett utskotts vidkommande, nämligen
konstitutionsutskottet, skapade en annan ordning.

Däremot hoppas jag livligt, att debatten i dag skall bli utgångspunkt för
en strävan att modernisera granskningsförfarandet, att restaurera den konstitutionella
kontroll, som däri är inrymd, och att söka komma fram till mera
tidsenliga former. Jag finner detta så mycket mera angeläget, som man otvivelaktig
kan spåra en utpräglad tendens att begränsa de politiska debatterna
i kamrarna: en enligt min mening mycket olycklig tendens. Jag ber att få
erinra örn, att hela denna riksdag har gått utan att vi fått ett enda tillfälle
att i kamrarna debattera landets utrikespolitiska läge. Och det förefaller, som
örn man också allt emellanåt kan spåra en bestämd tendens, icke minst från

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. konstitutionsutskottets förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsåtgärder.
(Forts.)

utrikesledningens sida, att undandraga sig det parlamentariska ansvaret för
sina gärningar.

Jag har här framför mig en fråga, som för halvannan vecka sedan inlämnades
till första kammarens kansli. Den är ställd till statsrådet och chefen för
socialdepartementet och har följande lydelse: »Finner herr statsrådet det vara
i sin ordning, att polismästaren i Stockholm förbjudit syndikalisterna att vid
sitt förstamajmöte begagna banderoller med inskriptioner sådana som ''Sopa
ut Q-pressen!’, ''Stöd det norska folkets frihetskamp!’ och ''Mot krig och fascism’?»
Det har sagts mig, att det ej kommer att lämnas något svar på denna
fråga. Anledningen härtill är inte den, att vederbörande departementschef
för sin personliga del är obenägen att ingå i svaromål, utan anledningen är en
önskan från utrikesledningens sida, att dess andel i den ordning, som tillämpats
av polisen, inte''skall bli föremål för någon debatt.

Ett liknande fall förekom vid förra riksdagen, då jag själv framställde
en fråga i en som jag tyckte mycket viktig angelägenhet. Det kom aldrig
något svar. Anledningen var densamma, att utrikesledningen icke ansåg det
lämpligt, att dess förehavanden gjordes till föremål för någon debatt eller
granskning i riksdagen. Under dessa förhållanden synes det mig vara mycket
olyckligt, örn riksdagen berövade sig de möjligheter till debatter av detta
slag, som fortfarande stå till buds.

För min del har jag funnit, att det ofta är reservationerna vid dechargebetänkandet,
som inrymma det mest intressanta av vad som där anföres, och
förhållandet är, såvitt jag förstår, detsamma i år. Det finnes en punkt i utskottets
utlåtande, som har ett betydande intresse, och det är det under punkten
C 2 gjorda omförmälandet. Men i övrigt glider blicken fort över till reservationerna.
De lia åtminstone det goda med sig, att de enskilda ledamöterna
där ha tillfälle att föra fram vad de ha på hjärtat, och det är kanske lika
viktigt.

I år konstaterar jag med tillfredställelse, att inte mindre än tre eller fyra
stycken av dessa reservationer handla örn justitieministerns åtgöranden på
tryckfrihetens område, och där har åtminstone det goda uträttats, att justitieministern
har kommit på sin rätta plats i detta mål, nämligen på de anklagades
bänk.

Jag ber alltså att rent pricipiellt få instämma med herr Engberg, men
hoppas, att riksdagen av hans invändningar drar den slutsatsen, att det konstitutionella
granskningförfarandet fortast möjligt bör göras till föremål för en
ingående principiell omprövning, i syfte icke att göra det mindre värdefullt
som kontrollinstrument, utan att göra det mera värdefullt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Linnér: Herr talman! Det säges ju allt emellanåt, att konstitutionsutskottets
dechargebetänkande har i hög grad förlorat i betydelse. Den siste
talaren underströk detta, såvitt jag fattade honom rätt. För min del tror jag,
att det är ganska olyckligt, om det förfarande, som grundlagen anvisar, skulle
alltmer förlora i verkan och betydelse genom att konstitutionsutskottet självt
slår in på vägar, som grundlagen icke har anvisat. Såvitt jag förstår, har utskottet
icke annan uppgift än att framför andra utskott följa just grundlagens
anvisningar. Då konstitutionsutskottet nu har valt denna form med omförmälanden,
så har det förebragts vissa försök till försvar för denna metod. Det
förefaller mig, som örn vad herr Herlitz har yttrat är det: mest betydelsefulla

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. konstitutionsutskottets förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsåtgärder.
(Forts.)

av dessa försök. Det är enligt min uppfattning dock icke tillräckligt. Herr Herlitz
sade, att läget kan i vissa ärenden vara sådant, att utskottet på grund av
bristfälligt material icke har kunnat bilda sig en bestämd uppfattning och därför
har stått i dilemmat att antingen helt tiga eller att göra en anmärkning,
men då har funnit sig ha för svagt material för att göra en anmärkning. Såvitt
jag förstår, är denna slutsats felaktig. Är det så, att konstitutionsutskottet
har fått för sig framlagt ett material, så är det utskottets skyldighet att av
detta material draga en bestämd slutsats på det sätt, som grundlagen anvisar.
Hur skall det vara möjligt för riksdagen, när materialet presenteras för dess
kamrar med ett omförmälande på det sätt, som här har skett, att bilda sig en
uppfattning, som utskottet, vilket dock har mera material, icke ansett sig kunna
göra? Resultatet av detta måste med nödvändighet bli, att valören av ett
sådant omförmälande blir synnerligen låg. Jag vill därför, herr talman, i den
förhoppningen, att herr Engbergs sekande skall kunna leda konstitutionsutskottet
tillbaka till de vägar, som grundlagen har anvisat, instämma med herr
Engberg i hans yrkande.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag är angelägen att med anledning av herr
Knut Peterssons anförande stryka under, att herr Engberg berörde två fullkomligt
artskilda frågor. Den ena rör kvaliteten av utskottets åtgärder: får utskottet
göra sådana här omförmälanden? Den andra är frågan huruvida man får
framföra reservationer vid konstitutionsutskottets betänkande och diskutera
dem. I den senare frågan är jag utan skymten av tvekan motståndare till herr
Engberg. Jag har alltid hållit på reservationernas betydelse, och jag kan inte
tänka mig, att riksdagens ledamöter på allvar kunna vilja förmena, att man i
en tid, då majoritetsparlamentarismen gjort sitt inträde, skall säga ifrån, att
det aldrig får göras anmärkningar annat än ifrån den majoritet, som stödeT
regeringen. På den punkten är jag sålunda av annan mening än herr Engberg,
men den berördes ej heller i det yrkande, som han framställde.

Vad detta yrkande beträffar, har jag ju divergerat från herr Engbergs omdöme
i någon mån, just i det hänseende, som senast berördes av herr Linnér.
Jag fasthåller nog vid mitt resonemang på den punkten, men det är inte för
mig någon hjärtesak. Jag har ju för övrigt redan tidigare här tillkännagivit,
att jag helst skulle ha velat framföra anmärkningar enligt § 107 även i punkterna
2 och 3. Det är därför inte någon stor självövervinnelse för mig, om jag
bortser från min särmening i denna detaljfråga och sålunda med glädje ansluter
mig till herr Engbergs yrkande.

Herr Undén: Herr talman! Jag vill bara, till förebyggande av missförstånd,
i anledning av herr Peterssons yttrande säga, att jag för min del ingalunda
är motståndare till reservationer. Jag har i likhet med herr Herlitz den
uppfattningen, att reservationsrätten i konstitutionsutskottets dechargebetänkande
har visat sig vara av en viss politisk betydelse, ja tidvis kanske en stor
politisk betydelse, och den bör ingalunda undertryckas. Den fråga det här
gällde, och som ensam omtalas i herr Engbergs yrkande, är uteslutande denna
praxis med omförmälanden.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Då jag principiellt har stått på samma
ståndpunkt som herr Engberg, kan jag givetvis inte vid en votering rösta emot
en sådan framställning. Men jag fattade hans framställning så, att detta är ett
memento till utskottet att inte av rädsla för Kungl. Maj :t skrida till omförmälanden,
då verkliga anmärkningar äro på sin plats.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. konstitutionsutskottets förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsåtgärder.
(Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu föredragna punkten yrkats dels att densamma skulle läggas
till handlingarna, dels ock att kammaren skulle besluta att, med ogillande
av utskottets förfaringssätt att avgiva redogörelse för vissa regeringsåtgärder
utan anmärkning enligt § 107 regeringsformen, lägga punkten till handlingarna.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på punktens läggande till handlingarna vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Engberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att punkten C 1 i konstitutionsutskottets memorial nr 10 skall
läggas till handlingarna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren att, med ogillande av utskottets förfaringssätt
att avgiva redogörelse för vissa regeringsåtgärder utan anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen, lägga punkten till handlingarna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkten C 2.

Lades till handlingarna.

Äng. vissa
avtal mellan
kristidskommissioner
och
industriföretag.

Punkten C 3.

I denna punkt hade utskottet erinrat om att Kungl. Maj:t under pågående
krig genom olika slags åtgöranden, sammanhängande med landets försörjningspolitiska
läge, iklätt staten betalningsskyldighet av betydande mått för att
säkra tillgången på vissa för folkförsörjningen viktiga varor. Med hänsyn
till omfattningen av ifrågavarande förbindelser hade utskottet funnit angeläget
att söka utröna, i vad mån de under granskningsåret vidtagna åtgärderna ägde
stöd i av riksdagen lämnade medgivanden. I vissa fall förelåge sådana riksdagsbeslut,
som direkt hänförde sig till särskilda av Kungl. Maj:t ingångna förbindelser.
I andra fall syntes Kungl. Maj:t hava haft till sitt förfogande anslag,
som anvisats av riksdagen, eller andra medel. I ytterligare andra fall hade,
enligt vad utskottet anfört, Kungl. Maj :t måhända funnit sig äga ett visst stöd
för åtgärdernas vidtagande i uttalanden från riksdagen i mera allmän form.
Fall funnes emellertid under granskningsåret, i vilka utskottet ej kunnat finna
någon som helst meningsyttring, som kunde sägas innefatta ett riksdagens bemyndigande.

De ärenden, som utskottet här närmast åsyftade, hade handlagts inom handels-
och folkhushållningsdepartementen och hade angått avtal mellan kristidskommissioner
å ena sidan och industriföretag å andra sidan örn upptagande
av nyproduktion av åtskilliga för landet värdefulla produkter såsom

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. vissa avtal mellan kris ti ds Jc o m miss i o n er och industriföretag. (Forts.'')
aluminium, bly, nickel, olika slag av trätjäreprodukter och cellull. Kungl.
Ma,j:ts beslut i berörda ärenden hade antingen inneburit ett godkännande av
avtalen eller ett bemyndigande för vederbörande försörjningskommission att
sluta avtal av i ärendet ifrågasatt typ.

Utskottet hade härom anfört bland annat följande:

»Av det nu sagda kan icke med säkerhet den slutsatsen dragas, att vederbörande
statsråds rådslag i de fall, där utskottet icke kunnat finna att besluten
grundat sig på uttryckliga bemyndiganden från riksdagens sida, varit
inkonsti tu tionella. Särskilt har utskottet måst beakta, att enligt en på senare
tid alltmera utbredd praxis rättsligt bindande beslut från riksdagens sida
ansetts komma till stånd redan genom uttalanden i av riksdagen godkända utskottsmotiveringar
eller rentav därigenom, att meddelanden i en kungl, proposition
lämnas utan erinran från riksdagens sida. Icke heller har det varit
möjligt för utskottet att bedöma, i vad mån Kungl. Majit, då beslut örn godkännande
av avtalen fattats, med fog kunnat räkna med att särskilda av
riksdagen anvisade tillgångar skulle komma att stå till förfogande och vara
tillräckliga för förbindelsernas gäldande. Med hänsyn till svårigheten att sålunda
i varje särskilt fall med full säkerhet klarlägga, huruvida och i vad
mån Kungl. Majit ägt stöd i riksdagens beslut för de vidtagna åtgärderna,
och med beaktande jämväl av de försörjningspolitiska skäl, på vilka besluten
grundats, ävensom av det stundom starkt framträdande behovet av sekretess
och snabba ingripanden, har utskottet icke ansett sig kunna framställa någon
anmärkning i anledning av besluten.

Uppenbart är emellertid1 att riksdagens makt över statsfinanserna äventyras,
om riksdagen ställes inför förbindelser, som ingåtts utan varje dess medverkan,
och nödgas anvisa medel för infriande av skulder, som därigenom uppkommit.
Då det enligt utskottets mening är av den största vikt att riksdagen bibehåller
erforderlig kontroll över statens skuldsättning och detta bör kunna ske utan''
att vare sig Kungl. Maj :ts handlingsfrihet alltför hårt beskäres eller Kungl.
Maj :t erhåller för vidsträckta fullmakter, har utskottet velat ovanstående för
riksdagen omförmäla.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Oscar Gottfrid• Karlsson, Karl August Johanson, Johannes
Pettersson, Sven Hansson, Fast, Fält och Gustafsson i Tenhult, som ansett
tillräckliga skäl icke föreligga för den av utskottet gjorda omförmälan;

2) av herr Sandegård, som principiellt vore av den uppfattningen, att utskottet
icke borde göra s. k. omförmälanden, och särskilt i föreliggande fall
ansett skäl för omförmälan icke vara för handen.

Herr Herlitz: Herr talman! Yi stå här återigen inför en sådan »omförmälan»,
örn vilken kammaren redan med överväldigande majoritet har fällt
ett principiellt omdöme. Den, som är med örn att sta för en sådan omförmälan,
skulle alitsa ha ett visst skäl att tveka, huruvida han överhuvud taget borde
uppträda. För mig är emellertid läget lättare därigenom, att jag för min del,
såsom jag redan har tillkännagivit i den föregående debatten, ser denna sak
pa det viset, att jag egentligen kunde ha varit med örn en anmärkning enligt
§ 107,°och likaväl som jag hade kunnat framföra och här motivera en reservation
på den linjen, anser jag mig kunna ha skäl att nu taga till orda.

Det, som utskottet har tagit fasta på i den här föreliggande punkten, är
ett jämförelsevis^stort antal avtal, som ha ingåtts av Kungl. Majit eller rättare
sagt av kristidskommissionerna med Kungl. Marits medgivande. Det gäl -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Ang. vissa avtal mellan kristidskommissioner och industriföretag. (Forts.)
ler avtal nied varjehanda industriföretag och andra angående leveranser av
för folkhushållningen betydelsefulla varor. Jag behöver ju ej framhålla, att
man i utskottet naturligtvis har, rent sakligt sett, med stor sympati betraktat
strävandena att genom kraftåtgärder av olika slag säkerställa tillgången på
betydelsefulla varor. Den enda fråga, som konstitutionsutskottet har rest, är
frågan örn huruvida sådana avtal borde av regeringen ingås utan riksdagens
medverkan eller ej.

Jag ber att få börja med en erinran örn hur saken ligger till rent konstitutionellt
sett. Det är ju på det viset, att vår grundlag inte bara säger, att
riksdagen har makt över statsutgifterna, så att Kungl. Majit, då statsmedel
skola utgivas, måste ha täckning i ett riksdagens beslut — regelmässigt örn anvisande
av anslag. Det är därutöver så, att då det gäller att, såsom det uttryckes
i grundlagen, belasta riket med ny gäld, d. v. s. ingå avtal, genom vilka
staten iklädes en betalningsförpliktelse, då gäller principiellt även därom, att
riksdagens samtycke fordras. Detta är helt naturligt, ty upprätthölles inte
denna regel, så skulle ju riksdagen ideligen stå inför det förhållandet, att
det uppkomme skulder, som den vore nödsakad att gälda genom anvisande
av anslag utan att den hade haft tillfälle att pröva saken på förhand. Det
kunde också anföras många exempel på, att riksdagen i gamla tider har tagit
denna regel på fullt allvar, att riksdagen har reagerat mot sådana åtgärder
från Kungl. Maj :ts sida, som ha inneburit ett stiftande av gäld, ett fördjupande
i skuld utan riksdagens samtycke. Jag behöver bara erinra örn hur
riksdagen i ga,mmal tid har reagerat mot att Kungl. Majit anställt tjänstemän
utan stöd i av riksdagen fastställda stater. Detta anställande av en tjänsteman
betydde att ikläda staten en för framtiden bindande gäldförpliktelse,
som sedan fick infrias av riksdagen genom nya anslag.

Detta är ett exempel från ett litet område. Man kunde ta exempel från
större områden. Det har väl också varit, ganska erkänt på senare tid — jag
bortser från krigsförhållandena — att ingående av en sådan förbindelse, som
det här är fråga örn, kräver riksdagens samtycke, som visserligen kan ges på
mångahanda olika sätt, stundom ganska enkelt och formlöst genom ett uttalande
i en utskottsmotivering eller dylikt, men i varje fall i någon form.

Konstitutionsutskottet har nu konstaterat, att Kungl. Majit i åtskilliga fall
har gått till riksdagen och fått riksdagens godkännande av sådana här åtgärder.
Det har inte varit lätt för oss att förstå, i vilka fall Kungl. Maj :t egentligen
har ansett att man behövde gå till riksdagen. Då vi försökt att urskilja någon
princip, som Kungl. Maj :t därvidlag kan ha följt, lia vi misslyckats. Vi ha
tyckt, att det har varit ganska tillfälligt, hur avgörandet därutinnan har utfallit.
Faktum är emellertid att det finns en del fall, i vilka Kungl. Majit
har utverkat ett formligt medgivande från riksdagens sida. Men vi ha även
en hel del avtal, där detta icke har skett, och jag ber att få understryka för
kammarens ledamöter, att det här är fråga örn avtal av ganska stor ekonomisk
räckvidd. De innebära, att staten i sista hand ikläder sig skyldighet att, om
andra utvägar brista, inlösa vissa varor, och dessa betalningsförpliktelser uppgå,
örn jag inte räknat fel, till något över 100 miljoner kronor. Jag betonar,
att jag bär fullt klart för mig, att det inte är fråga örn att statens förlust
skulle bli så stor. I många fall kommer nämligen staten sannolikt aldrig att
behöva inlösa varorna, i vissa fall ingår i avtalet en klausul, sorn gör det
möjligt för staten att häva avtalet och i stället betala en mindre ersättning,
och i andra fall bör väl staten kunna sälja de varor, som den får inlösa. Den
siffra, som jag nämnt, är därför bara ett teoretiskt allra högsta belopp, men
den ger i varje fall en föreställning om räckvidden av de förbindelser som
blivit ingångna.

Nr 19.

Onsdagen dea 20 maj 1942.

Äng. vissa avtal mellan kristidskommissioner och industriföretag. (Forts.'')

Vi ha, sora sagt, försökt att leta efter något stöd för dessa åtgärder. Då
vi se några av de statsråd närvarande, som ha haft befattning med dessa angelägenheter,
kunna vi kanske här få upplysningar, som komplettera våra
fruktlösa undersökningar. Jag vill emellertid i varje fall preliminärt förklara,
hur vi ha resonerat. Vi ha försökt att se, om det någonstans har funnits
någon s. k. fullmakt. Vi lia varit på det klara med att man nu för tiden
anser, att en fullmakt från riksdagens sidan kan komma till stånd inte bara
på det sättet att riksdagen beslutar något, utan även genom att det göres ett
uttalande i en motivering någonstans eller rentav genom att Kungl. Maj :t säger
något i en proposition och riksdagen inte gör någon invändning däremot. Men
vi lia inte ens hittat något sådant.

Sedan vore det ju en möjlighet, att Kungl. Maj:t ansåge sig ha något anslag
till sitt förfogande eller några andra medel, ur vilka utgifterna för fullgörande
av förpliktelserna skulle kunna bestridas. Vi ha sökt också efter sådant,
men vi ha intet funnit. Jag vill nämna, att vi med alldeles särskild omsorg
satt oss in i de regler, som gälla angående anslagen för statlig lagring av
förnödenheter. Vi ha klart för oss, att dessa anslag sedan några år tillbaka
avses även för inhemska förnödenheter. Men de äro inte av den storleksordningen,
att Kungl. Majit gärna kan ha tänkt på dem. Och vad mera är: vi
ha från flera tillfällen tydliga uttryck från Kungl. Maj:ts sida för den uppfattningen,
att det inte finns några anslag som täcka de blivande utgifterna.
Det säges t. ex. i den kungl, propositionen nr 2 till innevarande års riksdag,
där en del av dessa avtal omförmälas, att »I den mån inköp från statens sida
bli aktuella torde medel från här ifrågavarande anslag — — — få tagas
i anspråk. Några medelsbehov för sådana ändamål av natur att böra påverka
anslagsberäkningen föreligga emellertid ännu ej.» Meningen är tydligen, att
detta blir en framtidssak och att Kungl. Majit i sinom tid skall komma och
begära ökning av anslagen för de avsedda ändamålen. Vi ha ju också fått
en proposition nr 185 till denna riksdag, där Kungl. Majit mycket riktigt
har kommit och anmält vissa av dessa avtal, ingångna — det understryker
jag ännu en gång — utan något medgivande från riksdagens sida. Dessa avtal
anmälas således, och så äskar Kungl. Majit 10 miljoner kronor, som —
jag citerar propositionen — »komma att åtgå till täckande av utgifter, som
föranledas av med olika industriföretag slutna avtal örn statliga inköp».

Allt detta pekar på att det i själva verket inte finns något stöd i några som
helst riksdagens medgivanden för de av Kungl. Majit vidtagna åtgärderna. Utskottet
har emellertid inte tilltrott sig att härom kunna fälla något alldeles
bestämt omdöme, dels därför att det ju är svårt att leta reda på alla riksdagshandlingar,
där dylika fullmakter kunna vara undangömda, dels eftersom det
också är utomordentligt svårt för en utomstående att kunna bedöma ställningen
på de olika anslag, som här kunna komma ifråga. För min del har jag
dock, såsom jag redan har sagt, känt mig ganska övertygad örn att någon
sådan grund, som vi letat efter, icke finns, och därför skulle jag på denna
punkt egentligen gärna ha varit med örn en anmärkning enligt § 107.

Jag slutar emellertid med den sedvanliga hemställan, att punkten måtte
läggas till handlingarna,

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Då jag har haft anledning att delta
i handläggningen av de ärenden, som här beröras, och i fråga om vissa av dem
är ansvarig för besluten, vill jag ta upp några av de anmärkningar och uttalanden,
som herr Herlitz har gjort.

Utskottet har påtalat, att Kungl. Maj :t vidtagit här ifrågavarande åtgärder
utan uttryckligt bemyndigande från riksdagens sida. Det må härvidlag anföras
följande.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. vissa avtal mellan kristidskonimissioner och industriföretag. (Forts.)

Riksdagen har för inköp av olika varor anvisat medel till skilda statsmyndigheter.
Således har till statens reservförrådsnämnds förfogande ställts särskilda
inköpsmedel intill ett belopp av 420 miljoner kronor, avsedda för inköp
i utlandet av behövliga varor. Till Svenska spannmålsaktiebolagets förfogande
för uppehållande av verksamheten stå statsobligationer å sammanlagt 150 miljoner
kronor, vilka kunna av bolaget belånas hos riksbanken, så att bolaget
därigenom kan erhålla erforderligt rörelsekapital. Vid sidan av de kapital,
som sålunda finnas tillgängliga, har riksdagen efter särskilda förslag av
Kungl. Maj :t anvisat särskilda medel till förlagskapital för inköp av förnödenheter,
vilka äro avsedda i första hand för inhemska produkter. I den mån anvisade
medel icke visa sig tillräckliga, har Kungl. Majit anvisat medel på
förskottsstat för täckande av utgifter av den art att de skola ha bestritts från
riksstatsanslaget till förlagskapital för inköp av förnödenheter.

Vad beträffar de särskilda avtal som nu äro i fråga, må nämnas, att dessa
tillkommit för att trygga produktionen inom landet av för landets näringsliv
viktiga förnödenheter. Dessa avtal, som i övervägande antalet fall givits formen
av en förbindelse från statens sida att under viss tidsperiod svara för att
den framställda varan vinner avsättning till visst pris, ha i allmänhet tillkommit
efter långvariga förhandlingar med vederbörande företag. När frågorna
kommit under Kungl. Majlis prövning, ha desamma regelmässigt påkallat
ett snabbt avgörande för att icke onödigt fördröja igångsättandet av
den produktion, som varit avsedd att befrämjas genom avtalet. Möjligheter att
underställa riksdagen ifrågavarande avtal ha därför i regel icke förelegat
i samband med avtalens godkännande.

Kungl. Majlis åtgärder i ifrågavarande avseende ha emellertid genom Kungl.
Maj :ts proposition nr 2 till innevarande års riksdag bringats till riksdagens
kännedom utan att riksdagen däremot framställt erinran. Dessa avtal torde
kunna sägas innebära, att Kungl. Maj :t för statens räkning iklätt sig skyldighet
att köpa de framställda produkterna på lång sikt. För likvidering av
dessa köp har Kungl. Majit ansett sig kunna disponera de medelstillgångar,
som angivits i det föregående, och härtill torde Kungl. Maj :t otvivelaktigt ha
ägt befogenhet.

Vad beträffar utskottets påpekande att staten skulle lia skyldighet att till
vederbörande företagare utbetala belopp, som medge skälig avskrivning av
kostnader för nya anläggningar i stället för att fullfölja avtalen, må framhållas.
att detta utgör en rätt för staten, örn vilken man ännu inte vet, huruvida
den kommer att utnyttjas. Vill man begagna sig av nämnda rätt i avtalen,
komma säkerligen frågorna att underställas riksdagen.

Såsom jag nyss framhållit, har godkännandet av avtal av här ifrågavarande
typ påkallat ett snabbt avgörande. Det har inte förelegat någon önskan från
regeringens sida att undanhålla riksdagen möjlighet att ta ställning till dessa
avtal, vilket ju framgår av att Kungl. Majit bringat frågan härom till riksdagens
kännedom. Herr Herlitz var ju själv inne på detta, när lian sade, att
man inte kan hitta någon princip, efter vilken regeringen har gått, när den
i det ena fallet förelagt frågan för riksdagen och i det andra fallet underlåtit
att göra detsamma. Vi lia varit synnerligen angelägna att underställa riksdagen
alla viktiga frågor. Där detta har varit möjligt ha vi också gjort det.
men där det inte varit möjligt med hänsyn till angelägenheten av att komma
lill ett snabbt beslut lia vi måst underlåta detta, allra helst som vi ansett, att
vi haft den formella rätten att ingå dessa avtal, som enligt min mening icke
innebära vad herr Herlitz förmenar, nämligen att ikliida staten gäldförpliktelser,
utan att köpa, visserligen på lång sikt, de varor, varav landet varit i
särskilt stort behov. Jag skulle inte tro, att riksdagen skulle lia önskat ett

Första kammarens protokoll 19.)2. Nr 19. 4

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. vissa avtal mellan kristidskommissioner och industriföretag. (Forts.)
sådant läge, att regeringen av fruktan för att handla, innan riksdagen hade
sagt sitt ord, trots att riksdagen har gett Kungl. Majit, enligt vad jag anser,
bemyndigande att träffa avtal, inte vågat göra detta utan att först gå till riksdagen.
Där drar ju i alla fall behandlingen ibland ut åtskilliga veckor, och
här är det fråga om situationer, där man ingalunda kan vänta veckor eller
månader, utan där det kanske gäller att träffa avtal mycket snabbt.

Jag vill för min del också säga, att jag inte tror, att vare sig riksdagen
eller svenska folket skulle ha funnit, att regeringen hade förfarit riktigare -—
även örn åtgärden hade legat närmare gränsen för Kungl. Maj :ts befogenheter
än vad den i dessa fall gjort — örn regeringen i ängslan för vad konstitutionsutskottet
möjligen skulle kunna säga hade underlåtit att. handla. Jag är
tvärtom övertygad örn att både riksdagen och folket innerst inne uppskatta,
att det i sådana tider som dessa handlas resolut i dessa angelägenheter.

Vi lia för övrigt kommit i ett ganska underligt läge just nu, herr talman,
eftersom ju även konstitutionsutskottet självt tycks ha kommit i gluggen för
en hel del åtgöranden. Det är inte mer än riktigt, att regeringen också får
sin kritik, men jag vill säga, att omförmälanden av denna art måste vi ta
med det allra största jämnmod i denna för folkförsörjningen så besvärliga
tid.

Herr Herlitz: Herr talman! Detta artar sig nästan till en interpellationsdebatt,
vilket det ju också på sätt och vis är, eftersom utskottet har sagt ifrån
att det fanns åtskilliga dunkla punkter, som behövde utredas genom upplysningar
från regeringshåll. Jag känner mig nästan benägen att framföra ett
tack för svaret på interpellationer men jag måste därtill lägga ett uttalande,
att jag inte kunnat känna mig alldeles övertygad därav.

Det var i herr statsrådets anförande två resonemang, som vi alltid bruka få
höra i sådana här sammanhang. För det första hade Kungl. Majit rätt att göra
vad som gjorts, konstitutionellt sett: fullmakter förelågo, anslag funnos o. s. v.
För det andra var det nu så bråda tider, att Kungl. Majit måste handla snabbt
och därför inte kunde gå till riksdagen. Egentligen behövas ju inte båda skälen,
utan ettdera vore kanske nog. Vad först angår resonemanget om nödvändigheten
av snabba avgöranden, är det dock så — det lia vi sett vid åtskilliga tillfällen
förut — att det går för sig att få ärenden behandlade i riksdagen hastigt
nog. Vi äro inne på en äventyrlig väg, då som motivering för allehanda
slags åtgärder åberopas denna nödvändighet att handla så utomordentligt
snabbt. Herr statsrådet påpekade vidare i detta sammanhang, att Kungl. Maj :t
ju har lagt fram avtalen för riksdagen för kännedom i efterhand, åtminstone
i en del fall. Jag vill med anledning härav understryka, att det naturligtvis
är en fullkomligt grundväsentlig skillnad mellan att begära ett medgivande
på förhand och att komma efteråt och säga, att så här lia vi gjort.

Huvudfrågan var emellertid, huruvida Kungl. Majit hade några pengar till
sitt förfogande. Det ansåg herr statsrådet, att Kungl. Majit hade. Han nämnde
i detta sammanhang vissa fakta, som väl ha mycket litet med saken att göra.
Han nämnde de medel som stå till Svenska spannmålsbolagets förfogande. Det
är emellertid, såvitt jag förstår, inte alls fråga örn den rörelsen här. Herr statsrådet
nämnde vidare de 420 miljoner kronorna till reservförrådsnämnden. Ja,
men låt oss komma ihåg, att det är först från och med år 1940 som det har
blivit bestämt, att dessa medel skulle få användas för inköp av inhemska varor.
Det skedde, upprepar jag, första gången år 1940 på industrikommissionens
hemställan, och då sades det ifrån, att 8 miljoner kronor av detta anslag skulle
få användas för inköp av inhemska produkter. Sedan har jag inte sett något
annat anslagsanvisande, avsett för inhemska produkter, än det som förekom -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Äng. vissa avtal mellan kristidslcommissioner och industriföretag. (Forts.)
mer på riksstaten för 1941/42, där det heter, att 5 miljoner kronor äro avsedda
för inhemska produkter. Det är således summa 13 miljoner kronor som riksdagen
har anvisat för ändamålet.

Vidare åberopade herr statsrådet vid sidan av anslagen till reservförrådsnämndens
lagring förskottsstaten, d. v. s. beredskapsstaten för försvarsväsendet.
Jag är ledsen att höra den åberopas, ty jag måste konstatera, att örn vi
komma in på den bogen att anslagen på beredskapsstaten kunna användas i
alla möjliga lägen, äro alla gärden upprivna. Det går nämligen till på så sätt,
att vi på beredskapsstaten lia ett jämförelsevis begränsat anslag, som kan användas
för icke militära ändamål. Man tar av det anslaget, vilket man ju har
rätt till, och sedan kommer man till riksdagen och begär överflyttning på tillläggsstat
av beloppet i fråga, och så står anslaget där igen intakt för nästa
ändamål. Det blir ett slags genomgångsstation, genom vilken vilka medel som
helst passera. Glida vi in för mycket i det resonemanget, kan ju vad som helst
ordnas genom detta anslag.

Örn herr statsrådet gör gällande, att riksdagen har anvisat medel, som Kungl.
Majit kan disponera, skulle jag emellertid vilja veta, varför Kungl. Majit
efteråt går till riksdagen och begär anslag. Jag nämnde ett exempel, nämligen
propositionen nr 185, som gällde anslag till reservförrådsnämndens lagring.
Jag kunde också ha nämnt en annan proposition, nr 92. Den rör kredit för
domänstyrelsen. Såvitt jag förstår, gäller det också där kostnader för tillämpningen
av ett av Kungl. Majit träffat avtal av det slag, som jag här åsyftat,
för vilket således inga medel funnos, innan detta anslag var begärt och beviljat.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Visserligen äro de summor, som ställts
till Kungl. Majlis förfogande, inte så överväldigande stora, men de torde i
alla fall vara tillräckliga, och lia varit tillräckliga, för infriande av statens
förpliktelser enligt avtalen. Man skall inte, såsom utskottet och herr Herlitz
här göra, dra fram den maximiförlust, som kan, bli följden av dessa förbindelser,
när man vet, hurusom avtalen undan för undan fullgöra sin funktion
och den risk, som staten iklätt sig, därigenom minskas. Det är ingen rimlig
beräkningsgrund man, tillämpar, när man förfar på det sättet.

Vad beträffar de anvisade medlen, ha dessa tidvis, och ibland kanske i mycket
stor utsträckning, varit bundna genom inköp av olika slags förnödenheter.
Regleringen har emellertid haft möjlighet att, därest så skulle ha blivit
nödvändigt, överlåta varorna, t. ex. på reservförrådsnämnden, för att på så
sätt få rörelsemedel till sitt förfogande för infriande av förbindelserna enligt
dessa avtal.

Vad sedan gäller förskottsmedlen, är ju deras uppgift att de vid opåräknade
förhållanden skola stå till Kungl. Majits förfogande. Det är inte möjligt
att på förhand beräkna alla anspråk, som kunna uppkomma, och förskottsmedlen
äro därför på sätt och vis en regulator. Sedan man använt dem, får ju
Kungl. Maj :t gå till riksdagen och begära fyllnad på anslagen, örn det behövs,
eller godkännande av de företagna åtgärderna. Så har också skett i de
fall, som det här gäller.

Jag skulle tro, att man betraktar dessa avtal på oriktigt sätt. Det är, såsom
ja,g tillät mig framhålla redan i mitt förra anförande, fråga örn köp på
lång sikt och icke om några gäldförbindelser, som staten ikläder sig. Anledningen
till att avtalen ha fått den form som de ha, d. v. s. att staten har rätt
att efter viss tid säga upp dem, är att man från Kungl. Majits sida vill gardera
sig för de förhållanden, som kunna väntas inträda efter kriget, och på

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Äng. vissa avtal mellan kristidskommissioner och industriföretag. (Forts.)
det sättet ha utsikt att kunna begränsa kostnaderna för de varor, som det
gäller att förse landet med.

Efter härmed slutad överläggning lades förevarande punkt till handlingarna.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 287. med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1942,
m. m.;

nr 289^ angående anslag till kammarrätten för budgetåret 1942/43, m. m.;
och

nr 290, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 126 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen;

nr 109. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ianspråktagande
av vissa anslag till sprängningsarbeten m. m. för oljelagring, m. m.;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överföring av en
fastighet från statens järnvägars familjepensionsfond till statens allmänna
fastighetsfond;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till omoch
tillbyggnad av länsresidenset i Vänersborg;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till besiktning av motorfordon jämte i ämnet väckta motioner; nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stat för luftfartsfonden
för budgetåret 1942/43;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till det civila luftskyddet;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
lasaretts- och tuberkulossjukvårdens utbyggande å Gotland;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för Överståthållarämbetet fastställda avlöningsstaten;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation; samt

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 25, i anledning
av väckta motioner örn rätt för skattkyldig att vid taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för gåva till sjövärnet, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i
vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55, s. 1) om ekonomiska föreningar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Örn lagstiftning
mot
antisemitisk
propaganda
in. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:179 och II: 233, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Brandt: Herr talman! Utskottet är ju enhälligt, vilket innebär att
motionärerna ha all anledning att vara nöjda och tacksamma, eftersom inte
mindre än tre av dem lia deltagit i utskottets arbete. Jag skulle inte heller ha
begärt ordet, därest jag inte hade råkat att se i några tidningar, att man vid
återgivandet av utskottets utlåtande bara hade stannat för själva klämmen,
som ju rent formellt innebär en hemställan, att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Såsom alla här i riksdagen, som läst utskottsutlåtandet, och alla andra, som
tagit del av mer än klämmen, veta, är det ju, såsom jag nyss nämnde, faktiskt
så, att utskottet fullkomligt enhälligt, synes det mig, har accepterat de synpunkter
på denna fråga, som motionärerna ha anfört. Utskottet förklarar således,
att, såsom jag nämnt i motionen, erfarenheterna faktiskt ge vid handen,
att den antisemitiska propagandan har tagit sig uttryck, som absolut icke böra
vara tillåtna, och att man med nu gällande straffbestämmelser icke alltid kan
åtkomma de anstötliga fall, där man borde lia ingripit. Frågan örn en lagstiftning
på detta område har för sex år sedan varit aktuell. Det har funnits eu
kommitté, som sysslat med frågan, men vid den tidpunkten ansåg man sig icke
böra förorda en lagstiftning, därför att man menade, att det kunde vara ganska
svårt att dra en gräns mellan en skarp, berättigad kritik å ena sidan samt
den skymfande och hetsande propagandan å andra sidan. Men det är att märka,
att den gång detta uttalande gjordes, hade man väsentligen fäst sig vid något
annat än vad föreliggande motion syftar på, och därför säger också utskottet,
att »det bör beaktas, att beträffande den nu ifrågavarande propagandan
icke föreligga samma svårigheter att draga en gräns mellan vad som är otillbörligt
och vad som kan hänföras till berättigad kritik som i fråga om propagandan
mot samhällsklasser eller politiska motståndare». Utskottet säger nu
att det är helt naturligt, att man, när det gäller strider mellan politiska partier,
får låta ett och annat kränkande överord passera obestraffat. Och så tilllägger
utskottet några ord, som äro väsentliga och som jag här skulle vilja
understryka i förhoppning örn att de må bli understrukna i de kommentarer
i den svenska pressen, som till äventyrs anknyta till denna fråga, nämligen orden:
»Men till hat hetsande uttalanden mot andra medborgargrupper med utgångspunkt
i deras ras eller religion kunna icke ursäktas. De såra den allmänna
anständighet skänslan och böra icke tolereras. Genom deras kriminalisering
skulle skydd beredas för ett viktigt samhälleligt ordnings- och anständighetsintresse.
» Just det! Ett skydd behövs. Och jag vill tillägga att det behövs
icke endast med tanke på do män och kvinnor av judisk ras, som kunna
bli skymfade, fastän det är alldeles uppenbart att även de böra ha skydd, utan
även och icke minst med tanke på oss andra. Det känns på något särskilt sätt
kränkande för den allmänna anständighetskänslan att man skall få lov att

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning av väckta
motioner om lagstiftning för bekämpande av sådan propaganda mot medborgargrupper,
som utgår från deras trosbekännelse eller ras.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 179 i första kammaren av herr Brandt
m. fl. och nr 233 i andra kammaren av fru Gustafson m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en lagstiftning, som kriminaliserade varje propaganda
mot medborgargrupper, vilken utginge från deras trosbekännelse eller s. k. ras.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Lagförslag
ang. uppfinningar
av
betydelse för
rikets försvar.

Örn lagstiftning mot antisemitisk propaganda m. m. (Forts.)
opåtalt nedsätta goda medborgare bland våra kamrater och vänner i samhället
bara därför att de råka tillhöra en annan ras, eventuellt en annan trosbekännelse.

Således är den väsentliga synpunkten för utskottet och i all synnerhet för
mig personligen just den omständigheten, att vi på något sätt måste skydda oss
emot den kränkning av vår känsla för det anständiga och det passande, som
kränkande angrepp mot andra medborgargrupper innebära,

I tidningarna ha vi nyligen sett en uppgift örn att i Danmark, som ändå befinner
sig i ett betydligt svårare läge än vi, har en domstol dömt ärekränkning
av personer av judisk börd. Det är väl ingen tvekan om att ett liknande fall i
Sverige även med nu gällande lagstiftning skulle kunna beivras, men på grund
av de speciella förhållandena i Danmark är detta fall värt att särskilt anteckna.
Det är ett utslag, menar jag, av den uppfattning man har i landet att man på
intet vis vill tolerera den antisemitiska propagandan. Vi känna väl till, att
man i alla länder, som äro ockuperade, gör försök att verkligen komma åt medborgare
av annan ras än den s. k. ariska. Det är sålunda mycket anmärkningsvärt
att Danmark har velat och vågat på denna punkt ta bestämt avstånd
från sådana strävanden — och med rätta, ty den antisemitiska propagandan
är, som vi veta, inkörsporten till förhållanden, som vi under inga omständigheter
kunna gilla.

Utskottet slutar med att säga, att i konsekvens med dess uppfattning skulle
skäl ha förelegat att föreslå en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn
utredning och förslag i ämnet. Då det emellertid kommit till utskottets kännedom,
att straffrättskommittén just för närvarande är sysselsatt med det kapitel
i strafflagen, som det här är fråga örn, anser man sig icke behöva skriva till
Konungen. Man kan förvänta, som det står i utskottsutlåtandet, »att frågan,
oberoende av om riksdagen gör någon framställning i ämnet eller ej, blir föremål
för fullständig utredning».

Möjligen skulle motionärerna kunna säga, att det varit roligt, örn det hela
utmynnat i en framställning om en skrivelse. Men å andra sidan är det ju
fullkomligt riktigt att man inte skriver till Konungen, då man har bestämd
anledning att antaga, att frågan ändå kommer upp.

Sådan är situationen, och om riksdagen, såsom man val vågar hoppas, enhälligt
accepterar det enhälliga utskottsutlåtandet, så få vi en icke föraktlig
manifestation av hela det svenska folkets inställning i denna viktiga fråga.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Brandts yttrande instämde herr Ström, Fredrik, och herr Holmbäck.

Herr Branting: Herr talman! Jag vill endast till ytterligare understrykande
av vad herr Brandt anfört be att få uttala den förhoppningen, att nian
inom straffrättskommittén måtte beakta de synpunkter, som här kommit till
uttryck från ett enhälligt lagutskotts sida och som nu ytterligare vinna stöd
genom riksdagens beslut i dag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ån5''o första lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser
örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. i
vad propositionen hänvisats till behandling av lagutskott, dels ock en i ämnet
väckt motion.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Lagförslag äng. uppfinningar av betydelse för rikets försvar. (Forts.)

Genom en den 1 april 1942 dagtecknad proposition, nr 204, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets
försvar eller folkförsörjningen m. m.; och

2) lag örn ändrad lydelse av 23 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Propositionen hade i vad angick sistnämnda lagförslag hänvisats till behandling
av konstitutionsutskottet. I övrigt hade propositionen hänvisats till
lagutskott samt behandlats av första lagutskottet.

I samband med propositionen i nämnda del hade första lagutskottet förehaft
en i anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion,
nr 225, av herrar Ekströmer och Nordenson. I denna motion hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, sådana ändringar i propositionen, att vissa i motionen
angivna synpunkter vunne beaktande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag med
särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller
folkförsörjningen m. m. måtte av riksdagen antagas; samt

B) att den i ärendet väckta motionen måtte anses besvarad genom utskottets
hemställan under A).

Reservationer hade anmälts

1) av herr Siljeström, vilken ansett, att utskottets motivering bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m. — måtte för sin del antaga i reservationen infört förslag till lag
med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar
eller folkförsörjningen m. m.;

B) att den i ärendet väckta motionen måtte anses besvarad genom den av
reservanten förordade hemställan under A);

2) av herr Gezelius, vilken på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte
för sin del antaga det lagförslag, som framlagts i den av herr Siljeström avgivna
reservationen, med den ändring, att 13 § ■—- motsvarande 15 § i Kungl.
Majlis förslag — erhölle den lydelse, som i herr Gezelius’ reservation angivits.

Det i herr Siljeströms reservation framlagda lagförslaget skilde sig från
Kungl. Maj :ts förslag därutinnan, att 13 och 14 §§ och den därtill hörande
rubriken »Hemliga patent» uteslutits samt att därav betingade ändringar vidtagits
i övriga delar av förslaget.

Den i herr Gezelius’ reservation särskilt omförmälda paragrafen innehöll
bestämmelser örn förfarande eller -anordning av teknisk natur, som ej vore att
hänföra till uppfinning.

Herr Siljeström: Herr talman! Förevarande lagförslag bygger på samma
grund och har samma innehåll beträffande den immateriella äganderätten, i
detta fall uppfinnarrätten, som förfogandelagen har beträffande den materiella
rätten. Det framstår som alldeles uppenbart, att staten i tider som dessa
måste ha möjligheter att för tillgodoseende av sina ändamål kunna ingripa
i fråga örn och tillgodogöra sig rättigheter även på den immateriella ägande -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Lagförslag äng. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Forts.)
rättens område. I det fallet har det icke förefunnits någon tvekan inom utskottet.
Men lika visst som staten måste ha denna rätt, lika visst måste det
vara så, att dessa ingripanden icke göras kraftigare och gå längre än vad behovet
kräver. Detta uttalande har redan gjorts av patentutredningen, vars
förslag ligger till grund för det föreliggande lagförslaget. Däri säges, enligt
referatet i utskottsutlåtandet, »att genomförandet av nu antydda föreskrifter
utan tvivel skulle innebära hårdhänta ingrepp i enskildas rättigheter. Redan
allmänrättsliga hänsyn krävde därför, att detta endast skedde i den mån
det verkligen vore påkallat av statens intresse. Vidare borde tillses, att bestämmelserna
icke medförde praktiska olägenheter, som övervägde fördelarna.»

Det är inte utan att man beträffande många av de bestämmelser, som här
föreligga, känner sig tveksam, huruvida man inte gått längre än nöden kräver
och kommit med ingripanden, inför vilka man måste ställa sig ganska
frågande. Jag vill bara påpeka, att i 4 § andra stycket har föreslagits att
man skall kunna ålägga personer, som icke tillhöra det företag, mot vilket man
vill rikta sig, att meddela upplysningar som avse företagets verksamhetsområde.
Man har gått så långt att man t. o. m. velat ålägga advokater och patentombud,
vilkas hela verksamhet och yrkesutövning grundas på det förtroende
och den tillit, som uppdragsgivarna ha för dem, att lämna upplysningar.
sorn företagsledningen icke ansett sig kunna lämna. Men även på denna punkt
har utskottet med hänsyn till de stora intressen, som det här är fråga örn,
ansett sig kunna enhälligt biträda förslaget.

Det är emellertid på en punkt som jag funnit att man icke har fog för de
långt gående ingripanden, som bär skett, och det gäller de bestämmelser, som
meddelas i förslagets 13 och 14 §§ örn de s. k. hemliga patenten. Jag har först
och främst icke blivit alldeles övertygad örn behovet av hemliga patent överhuvud
taget, frånsett de praktiska verkningar och den betydelse de i övrigt
kunna ha. Det förefaller mig också, som örn man inom justitiedepartementet,
då man bibehöll patentutredningens förslag om hemliga patent, förbisett att
man samtidigt med att man ändrade bestämmelserna i 10 § slog undan benen
för de hemliga patenten. Enligt 6 § har den granskningsmyndighet, som
ar omförmäld i förslaget, möjlighet att hemställa örn att en ansökan om patent
icke kungöres, såsom nu är föreskrivet i 7 § patentförordningen, För att ett
sådant _ beslut skall kunna stå fast åligger det granskningsmyndigheten att
inom viss tid hos Kungl. Maj :t göra en anmälan örn detta, och sedermera har
Kungl. Majit att meddela beslut med anledning av denna anmälan. Enligt det
förslag som förelåg från patentutredningen måste, för att detta beslut skulle
bli gällande, Kungl. Majit icke endast godkänna beslutet, utan dessutom föreskriva
örn total expropriation av uppfinningen. Detta har Kungl. Maj rt i
propositionen icke velat gå med på, utan Kungl. Majit har skrivit på följande
sätt: »Skäl kunna tala för att hemlighållandet fortsättes, även örn en total
expropriation ej är erforderlig. Om total expropriation göres till villkor för
beslut örn fortsatt hemlighållande, kan detta leda till att sådan expropriation
vidtages, då den eljest kunnat undvikas.» Således försvinner den olägenhet,
som kanske fanns i det ursprungliga förslaget, nämligen att man inte kunde
hemlighålla saken längre än till dess att Kungl. Majit inom en viss tid, som
jag vill minnas då var föreskriven till nio månader, hade dels beslutat, att
hemlighållandet skulle fortsättas, dels också bestämt att en total expropriation
skulle äga rum; hade detta icke skett, måste det vanliga patenträttsför1’arandet
inträda.

Nu har emellertid Kungl. Majit, så som förslaget i denna del är utarbetat,
enligt ändringen möjlighet att förklara, att man godkänner granskningsnämndens
beslut att ett hemligt förfarande skall äga rum. Kungörelse skall icke

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Forts.)
ske, men man fattar icke samtidigt beslut örn någon total expropriation, utan
detta får bero på obestämd tid. Det kaia räcka så länge som hela lagens giltighetstid
räcker.

Därmed anser jag att man bär tillgodosett det syftemål, som man velat
vinna. Man kan, visserligen här invända, att i något enstaka fall kan Kungl.
Majit genom detta förfarande bli utsatt för att behöva utbetala viss ersättning.
Jag tror dock inte att man behöver riskera detta i någon högre grad, tjulan
har dock den bestämmelse, som finns i 5 §, att granskningsmyndigheten
skall äga möjlighet att meddela förbud att yppa en uppfimiing av sådan beskaffenhet,
att den anses böra hållas hemlig. Den ersättning, som i så fall
kan komma i fråga, förefaller mig komma att bli skäligen obetydlig.

Vidare tror jag inte heller att man genom att gå så långt, som Kungl.
Maj :t gjort genom förslaget att införa begreppet hemliga patent, i själva verket
kommer att vinna vad man velat vinna, ty möjligheten att med ett hemligt
patent ingripa mot någon, som exploaterar en djdik anordning, är mycket
ringa. Enligt nu gällande patentförordning erfordras ju för att kunna åtala
och komma åt en person för olovligt intrång i paten,trätt, att denne har vetskap
om att saken är patenterad. Är patentet hemligt, vet han inte detta, och
för att kunna hindra den person, det gäller, måste man således åtminstone
för honom yppa hemligheten. Detta kan man, få fortsätta med i det oändliga,
och därmed är glädjen med det hela mycket ringa.

Jag skall här inte närmare gå in på de olägenheter med hemliga patent,
som särskilt gälla kollideringsfall, i det att uppfinningar, som delvis beröra
hemligheten och delvis icke, kunna förhindras genom att vederbörande icke
vet, hur mycket som är hemligt och hur mycket som icke är det.

Jag har således härmed velat visa, att fördelarna med de hemliga patenten
äro rätt obetydliga, medan jag däremot anser att olägenheterna äro väsentliga.
1 allmänhet måste man tillskriva uppfinnarverksamheten mycket stor betydelse
för samhällslivet, och den uppfattningen har ju Kungl. Majit också givit
till känna genom att tillsätta uppfinnarnämnden. Särskilt i dessa tider är
det av alldeles utomordentlig vikt att uppfinnarverksamheten på allt sätt
uppmuntras och hålles vid liv och att man icke i stället genom olika åtgärder
söker kväva denna verksamhet, särskilt på det område det här närmast är
fråga, om, nämligen för försvarets intressen. Men det är alldeles uppenbart att
få personer vilja lägga ned kostnader, tid och arbete på uppfinningar på detta
område, då de inte veta örn de, när de vilja söka patent på en uppfinning,
komma att mötas med den invändningen, att det redan finns ett hemligt patent.
Jag tror att den olägenhet, som ligger i detta, betydligt överväger de
oväsentliga fördelar man kan vinna med den föreslagna anordningen.

Jag har således icke kunnat ansluta mig till utskottets ståndpunkt då det
tillstyrker, att institutet hemliga patent införes, och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade, av mig avgivna
reservationen.

Herr Ekströmer: Herr talman! Eftersom jag är motionär i denna fråga,
må det tillåtas mig att j-ttra mig i densamma.

Först vill jag då i likhet med herr Siljeström säga att jag väl förstår, att en
lag av ifrågavarande natur är behövlig som ett komplement till vår beredskapslagstiftning,
och det synes mig också klart, som även utskottet framhåller, att
densamma måste innebära understundom ganska långtgående ingrepp i enskildas
förhållanden.

Men det gäller här ofta högst ömtåliga ting, kanske också av mycket stor
ekonomisk räckvidd. Därför bör ej större våld tillgripas än vad nöden kräver

Nr 19.

Onsdagen deli 20 maj 1942.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Forts.)
och ej till den enskildes eventuella skada bestämmelser införas, som icke för
statsnyttan äro behövliga. Herr Siljeström har också påpekat risken för att
uppfinnarverksamheten kan stockås, vilket just i dessa tider vore ganska betänkligt.

I vår motion ha vi först pekat på 8 §. Det förbud, som enligt denna paragraf
kan meddelas mot uppfinning, som bör hemlighållas, liksom ock mot
anordning enligt 15 §, synes mig verkligen vara ett sådant onödigt stadgande,
eftersom redan i 5 § eller 7 § uppfinningens eller anordningens innehavare
är förbjuden att utan särskilt tillstånd av nämnden yppa uppfinningen. Örn
då en innehavare utnyttjar densamma i hemlighet, och sådant förekommer, synes
det verkligen obilligt att han skulle förbjudas att göra detta. Och vi må här
komma ihåg, att uppfinningen eller anordningen i innehavarens hand kan utnyttjas
för helt annan fabrikation än den som är av intresse för staten. Utskottet
säger då, att »i den mån ett utnyttjande av uppfinningen, förfarandet
eller anordningen icke kan medföra någon risk för att det som bör hållas hemligt
röjes, är det sålunda icke avsett att ett förbud mot utnyttjande skall meddelas».
Men härom står intet i lagen och jag tror att bestämmelsen saklöst
kan utgå, i varje fall när det gäller förfarande eller anordning enligt 15 §.

Liknande anmärkning ha vi i motionen anfört i fråga örn 12 §, där i andra
stycket all rätt till vissa uppfinningar skall kunna avstås till staten, och
särskilt ha vi anmärkt emot 15 §, där sådan total expropriation skall kunna
medgivas även för förfaranden etc. som ej äro att hänföra till uppfinning. Även
enligt dessa bestämmelser kan det inträffa, att en företagare, som i sin normala
tillverkning med fördel använder ett förfarande, som här avses, kan, örn detta
förfarande även kan tillämpas vid tillverkning av material för försvaret, till
skada för sitt företag tvingas att avstå från denna fördel utan att staten därigenom
beredes större förmån än om enbart något av alternativen i första stycket
av 12 § blivit tillämpat. Även här säger utskottet att någon risk ej kan
anses föreligga, men vem kan avgöra detta? I lagtexten finnas i varje fall
ej några restriktioner angivna. Jag vill ock påpeka att det torde vara ganska
vanligt, att dylika förfaranden eller anordningar inom industrien betraktas som
fabrikationshemligheter. varför några risker för yppande ej behöva förefinnas,
och i varje fall kan ju 5 § komma i tillämpning.

Slutligen kommer jag till de hemliga patenten. Herr Siljeström har ju klart
och tydligt utvecklat sin syn på denna fråga och jag vill endast tillägga några
få ord, eftersom det synes mig som om utskottet ej till fullo beaktat hur förfarandet
vid de hemliga patenten kan gestalta sig. Utskottet säger, att »med
ett hemligt patent kan staten omedelbart vända sig mot den, som disponerar
över en liknande uppfinning, och, såvida ej föranvändarrätt föreligger, hindra
denne från utnyttjande av uppfinningen». Men icke annat än vad jag kan förstå,
så kan förbud mot utnyttjande genom hemligt patent vinnas först genom
lagakraftvunnen dom i en intrångsprocess, och en sådan avgöres slutgiltigt
icke förrän kanske efter flera års behandling. Och under tiden kan svarandeparten
utnyttja uppfinningen, såvida ej 8 § sättes i tillämpning. Och hemlighållande
kan icke åläggas annan blott på grund av patent, hemligt eller
vanligt, utan för detta syfte är fullt tillräckligt med förbud enligt 5 § och
8 §. eventuellt åtföljt av expropriation enligt 12 §.

Utskottet säger också att den i motionen föreslagna anordningen, att staten
skulle få möjlighet att erhålla uppskov med kungörandet och att senare i god
tro gjord patentansökan skulle förklaras vilande, skulle bereda olägenheter
för både staten och enskilda. Vad staten beträffar kan jag ej förstå vilka
olägenheter som skulle tänkas inträffa, men för den enskilde skulle, om hemligt
patent beviljades, alla möjligheter för framtiden vara avklippta. En vilande

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Lagförslag äng. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Forts.)
ansökan är dock avgjort att föredraga, ty om en sådan föreligger kan den
sökande framdeles fullfölja sin talan — det kan t. ex. gälla en detalj i en
uppfinning —■ men örn staten har hemligt patent på någon anordning, med vilken
denna detalj kolliderar, så blir sökandens patentansökan kanske i sin helhet
avslagen, ty statens patent är ju hemligt och ingen skriftväxling får förekomma.
Men då har också sökanden för framtiden förlorat sin patenträtt
gentemot andra, som till äventyrs ha intresse att tillgodogöra sig uppfinningen.
Sådana konsekvenser, som ingalunda äro gripna ur luften, synas mig orimliga,
och då staten vinner samma möjligheter utan hemliga patent, såsom herr
Siljeström redan påpekat, så synas mig dessa icke böra införas. Den omständigheten
att hemliga patent införts i andra länder säger mig ingenting -—- vi
veta ännu ej alls huru de verkat.

Jag skulle givetvis helst ha velat yrka bifall till herr Gezelius’ reservation,
men vad beträffar de första punkterna i denna kan det ju efter utskottets och
herr departementschefens uttalande hända, att de inte spela så stor roll i
praktiken.

Herr talman! Jag ber därför att få inskränka mig till att vända mig mot de
hemliga patenten, och jag yrkar alltså bifall till den av herr Siljeström avgivna
reservationen.

Herr Sundberg: Herr talman! Inför de uppgifter, som industrien har att
lösa i våra dagars och alldeles särskilt i framtidens Sverige, är det att beklaga
att en lagstiftning av den art, som här föreligger, sett dagens ljus.

Alla veta vi, att vi, hur utvecklingen i framtiden än gestaltar sig, komma
att efter kriget ställas inför synnerligen allvarliga problem av ekonomisk natur,
detta närmast som följd av våra jättelika utgifter för vårt försvar, för
vår beredskap och för vår strävan nu och tidigare att söka hålla vårt folks
levnadsstandard hög. Örn denna nivå i fråga om vårt försvar och vår sociala
standard skall kunna upprätthållas, krävas, därom äro väl alla överens, de
största ansträngningar från näringslivets sida i syfte att öka vår produktion
och förhöja dess värde. Att man härvidlag i första rummet tänker på industrien
är endast naturligt. Tack vare den naturliga begåvning och fallenhet för uppfinningar
och tekniska ting överhuvud taget, som kännetecknar det svenska
folket, från de skolade ingenjörerna hela skiktet genom ned till arbetarna vid
verksta.dsbänken, räknar man med att industrien skall genom förfaranden och
anordningar kunna intensifiera produktionen och genom uppfinningar förhöja
dess värde och vidga dess användningsområden. Såmedelst kunna vi göras skickade
att vid starten i den nya värld, som uppstår efter kriget, behålla och örn
möjligt utvidga den ledande ställning vi tidigare intagit på många av exportmarknadens
områden. Örn vi lyckas eller misslyckas härvidlag kommer sannolikt
att bli avgörande för hur det kommer att bli med vår .sociala standard
och med mycket annat.

_ Det vöre väl då endast naturligt, att ansträngningarna från det allmännas
sida inriktades på att underlätta allt som vore ägnat att stimulera forskning,
uppfinnarverksamhet, rationaliseringsåtgärder o. s. v. I detta fall — i det
nya lagförslaget örn patent, sorn nu ligger på kammarens bord — går man den
rakt motsatta vägen. Man inför en lag, som i vissa fall kan medföra förbud
för ett företag att utnyttja en uppfinning, för vilken det kan ha nedlagt mycket
arbete och stora kostnader. Även förfaranden och anordningar av teknisk
natur, som icke äro att hänföra till uppfinningar, kunna exproprieras och sålunda
helt frånhändas det företag, sorn genom omtanke och framåtanda skapat
dessa förbättrande åtgärder.

Att industriens män, som närmast bära ansvaret för produktionens vidmakt -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Forts.)
hållande och eventuella utvidgande, därför betrakta tillkomsten av denna lag
som ett hårt och också som ett orättvist slag, må ingen förtänka dem. Ty industrien
anser sig med fog kunna hänvisa till de betydande insatser den gjort
under denna kris till fromma för vår folkförsörjning och vårt försvar, insatser
som bort föranleda ett annat svar från det allmännas sida än det nu föreliggande
lagförslaget. Man anser sig också kunna hänvisa till den lojalitet och den
vilja till samarbete, den städse visat gentemot framförda önskemål från statens
sida, vare sig det gällt den ena eller den andra försörjningsuppgiften.

Att det från företagarhåll förekommit något enstaka fall, där önskvärd eller
nödvändig solidaritet med det allmännas intressen ej visats, glunkais det örn.
Man får väl antaga, att det är just dessa fall, som föranlett denna säregna lagstiftning.
Men man frågar sig dock härvid: har det icke i detta fall använts
större våld än nöden kräver? Man tycker, att det borde lia kunnat utfinnas andra
vägar att komma till rätta med dessa fåtaliga illojala än att skära hela den
stora och lojala svenska industrien över en karn på detta för den, nian måste
nästan säga. förnedrande sätt som nu skett. Med eller utan den föreslagna lagstiftningen
kommer denna industri att i fortsättningen som hittills beredvilligt
ställa sina resurser till förfogande för allt som kan främja vår försörjning och
vårt försvar, men den fåtaliga kategori av företagare och uppfinnare i detta
land, som saknar sinne för de förpliktelser, vartill ett läge som det närvarande
förpliktar såväl enskilda som företag, kommer icke —- med undantag kanske
för dem, som eventuellt i detta nu kunna vara upptäckta — att nås av den
föreslagna lagstiftningen. Därtill finns det alltför många kryphål, som lagstiftningsviis
icke torde kunna tilltäppas, i synnerhet sedan en lagstiftning tillkommit,
som i tid varnar dessa illojala. Det blir därför närmast den lojala industrien,
som drabbas av den nu tilltänkta lagstiftningen.

Det är att beklaga att man på sätt som skett i förslaget negligerat de många
remissyttranden, som från olika industrigruppers sida avgivits i detta ärende
och som genomgående inspireras såväl av en stark ansvarskänsla gentemot det
allmännas berättigade krav som av redebogenhet att frivilligt träffa de uppgörelser,
som från det allmännas sida kunna erfoidras i nuvarande försörjningsläge.
Detta är att beklaga icke endast ur synpunkten av ineffektiviteten i stort
med avseende på det mål man vill nå med denna nya lag, utan framför allt
på grund av de verkningar i hämmande riktning, som med skäl kunna befaras
som en följd av densamma med avseende å den tekniska utvecklingen av vår
produktion. Ytterst kan det därför bli samhället självt och dess försörjning,
som kan komma att bli lidande, om denna lag blir av permanent natur. Nu är
den emellertid endast föreslagen att gälla provisoriskt till den 1 juli 1943.

I förhoppning att utvecklingen själv till dess skall ge belägg för obehövligheten
av fortsatt tillämpning av denna lag, ber jag i första hand att få ansluta
mig till den reservation, som mest överensstämmer med de intressen, för vilka
jag här gjort mig tolk. nämligen herr Gezelius’. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

Häri instämde herr Nisser.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den siste ärade talaren yttrade,
att den lagstiftning, som här är föreslagen, kommer att hårt drabba den lojala
industrien och att den kommer att verka hämmande och avskräckande på företagarverksamheten.
Jag beklagar, om dessa ord skulle vinna tilltro inom de
industriella kretsar med vilka den ärade talaren har nära beröring, ty det finns
icke anledning att uppfatta den på det sättet. Denna lag är helt och hållet en
lag avsedd för undantag.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Forts.)

Från alla sidor, där man haft med detta ärende att göra, har betonats den
stora tacksamhet, vari staten står till industrien för det sätt på vilket denna har
ställt sina tjänster till det allmännas förfogande under dessa svåra tider. Staten
har också vidtagit alldeles särskilda åtgärder för att uppmuntra uppfinnarverksamheten.

Vad som framkallat denna lagstiftning är, som uttryckligen framhållits, vissa
undantag. Såväl patentlagstiftningsutredningen som de departementschefer,
valka närmast lia att skaffa med försvarets och folkhushållningens intressen,
ha intygat, att det har förekommit vissa enstaka fall, då industriella företag
och uppfinnare ha vägrat att ställa till statens förfogande de uppfinningar och
den rörelse, som de förfoga över. Det har varit fall, då privatekonomiska intressen
ha kommit i kollision med det allmännas intressen. Det är endast gentemot
dessa fall som denna lag är avsedd att ha verkan. Det har överallt framhållits
— såväl i propositionen som i utskottets utlåtande — att denna lag kommer
att tillämpas på sådant sätt att den inte kommer att vara kännbar alls för
dem, som vilja samarbeta med staten på det sätt att de under skäliga villkor
ställa sina insikter och krafter till statens förfogande.

Det har också här i dag av herr Siljeström vitsordats, att man icke kan undvara
en lagstiftning av den art, varom det här är fråga, och när herr Siljeström
har sagt detta, har han naturligtvis haft fullt klart för sig, att den metod, som
här är föreslagen, är oumbärlig, örn man vill komma till rätta med de fall, i vilka
det föreligger, som man sagt ifrån mina kollegers sida, ett mycket starkt
intresse av att staten skall kunna ingripa.

Vad herr Siljeström vänt sig emot, har varit institutet med de hemliga patent,
som staten skulle kunna förvärva. Men dessa patent skulle ju endast kunna
förvärvas under restriktiva förutsättningar och efter Konungens beprövande.
Redan häri ligger naturligtvis en stark inskränkning i räckvidden av detta institut.
Man kan naturligtvis ändock hysa tvekan örn dess lämplighet. Men hemliga
patent finnas i en mängd utländska länder. Jag har kännedom örn 14 länder,
i vilka dylika hemliga patent äro införda. Med anledning av herr Sundbergs
yttrande, att man hade för liten erfarenhet om hur dessa patent ha verkat, vill
jag bara nämna, att hemliga patent funnits i Tyskland sedan 1877 och i England
sedan 1883. Man har alltså haft tillfälle där att få erfarenhet av dem.

När herr Siljeström emellertid nu här i kammaren talar emot bestämmelsen
örn hemliga patent, är det väl att märka, att herr Siljeström icke vill överkorsa
det syfte, som man enligt propositionen vill ernå med bestämmelsen örn hemliga
patent, utan herr Siljeström vill anlita en annan väg för att nå samma syfte.

När man således har att välja mellan utskottets förslag och herr Siljeströms
reservation, har man att pröva, huruvida den väg, som herr Siljeström anvisar,
är att föredraga framför de hemliga patenten. Den metod, som herr Siljeström
gav anvisning på, är den att patentansökningar rörande patent av den beskaffenhet,
som lagförslaget avser, skola förklaras vilande, och det har sagts här i
debatten, att man kan låta dessa ansökningar vara vilande under hela den
tid lagen gäller. Men då frågar man sig: vad vinner man med detta?

Först och främst, örn man ser saken ur näringslivets synpunkt, kan det framhållas,
att herr Siljeströms institut för hemlighållande av patent kommer att
vinna en vidsträcktare tillämpning och verka hindrande inom ett vidsträcktare
område jin de hemliga patenten skulle göra, därför att en patentansökan, som
vilar, kanske slutligen befinnes vara av sådan beskaffenhet, att det aldrig med
anledning därav skulle beviljas något patent, vare sig hemligt eller annat. Emellertid
utgör denna patentansökan utan prövning av densamma hinder för andra
att erhålla godkännande av sina ansökningar. Och om man har sådana ansökningar
vilande, medför detta ytterligare, att kollisionsfallen — man brukar

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Forts.''!
kalla dem så inom patentverket — bli mycket talrika. Antag, att det kommer
in en patentansökan om hemligt patent. Den blir då förklarad vilande. Sedan
kommer det även in andra liknande ansökningar. Då kan det hända, att en av
dessa senare ansökningar kolliderar på en punkt med den första patentansökan
och åt andra sidan med andra patent, som icke kunna beviljas, så länge den
första ansökan är vilande. Sålunda kan det på grund av att ett patent kan vetta
åt många håll och ha hakar åt många olika sidor bli ett kolossalt stort antal ansökningar,
som måste vila på grund av kollision. Därmed skulle man göra näringslivet
mycket liten tjänst. Det är naturligtvis bättre att renodla problemet
genom att pröva en ansökan örn ett hemligt patent och att godkänna eller avslå
denna.

Vidare är det klart, örn en ansökan örn hemligt patent på detta sätt ligger
vilande och det kominer in andra ansökningar avseende samma sak, att
om staten vill förbehålla sig utövningsrätten, måste staten lösa till sig de
andra patenträtterna. Detta undviker man vid de hemliga patenten.

Herr Siljeström gjorde gällande, att det inte skulle vara så mycket värde
med ett hemligt patent, därför att staten inte kan göra detta gällande emot
någon konkurrent annat än på rättslig väg och då skulle kännedom örn detta
hemliga patent spridas. Men en rättegång om en sådan sak blir naturligtvis
hemlig och det blir straff för den, som sprider ut någonting om vad som därvidlag
förekommer.

Härmed tror jag mig lia tagit upp till belysning de viktigaste synpunkter,
som man har att ge akt på, när man skall välja mellan dessa båda metoder
med samma syfte: de vilande ansökningarna å ena sidan och de hemliga patenten
å den andra sidan.

Några, ärade talare ha berört andra problem. Herr Siljeström uttalade sina
farhågor för den upplysningsplikt, som kommer att införas genom lagförslaget.
Jag vill därom säga, att bestämmelserna äro helt och hållet kopierade
från den upplysningsplikt, som riksdagen godkänt i ett föregående fall.
nämligen då riksdagen antog monopoikontrollagen, och det förefaller nu
som om erfarenheterna — ehuru de visserligen icke äro så många — om
monopolkontrollagens tillämpning visat, att farhågorna beträffande denna
upplysningsplikt voro överdrivet stora. I varje fall går det nog icke att formulera
denna paragraf på annat sätt. Jag vill betona, att även i detta fall
all hänsyn kommer att tagas till den lojala industrien. Det är självklart, att
örn man har att göra med den lojala industrien och vänder sig till den från
statens sida med begäran att få vissa upplysningar, man kan utgå ifrån att
de ledande för företagen komma att lämna alla begärda upplysningar lojalt
och uppriktigt, i övertygelse att det är deras plikt att göra så för att medverka
till landets försvar i denna farliga tid. Och då kommer givetvis aldrig
gentemot ett sådant företag den vidsträcktare upplysningsplikt, som ålägges
den som står utanför företaget, att komma i tillämpning. Det är en bestämmelse,
som på grund av sakens natur endast kan komma att tillämpas gentemot
de illojala.

På samma sätt förhåller det sig med en hel del andra bestämmelser i detta
lagförslag, och därför vågar jag påstå, att förslaget, örn man tänker sig in
i detsamma, icke är ägnat att ingiva några som helst farhågor hos den lojala
industri, som känner sitt ansvar under denna tid.

Herr Nordenson: Herr talman! Med anledning av vad herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet yttrado örn näringslivets ståndpunkt i denna
fråga skulle jag kunna intyga, att näringslivets män nog ha fullt klart

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Forts.)
för sig, att åtgärder på detta område kunna vara nödvändiga för att tillgodose
försvarets intressen, och jag tror att de invändningar, som ha gjorts,
bottna i den ståndpunkten att man anser att åtgärderna på ett stort antal
punkter av förslaget ha gått längre än vad man har ansett vara oundgängligen
nödvändigt, vilket också har framkommit i de remissvar, som ha inkommit
från olika håll.

Näringslivet har ansett att man på en rad olika punkter i förslaget skulle
kunna vinna vad man åsyftar med detsamma genom något mindre rigorösa
bestämmelser än de nu föreslagna. Jag skall icke ingå på alla dessa punkter,
utan jag skall nöja mig med att beröra frågan örn de hemliga patenten.

När jag gör detta, är det med den utgångspunkten, att jag tror, att man
icke till fullo vinner vad man åsyftar med förslaget, och att systemet med
hemliga patent är förenat med vissa olägenheter.

Om jag då först tar det fallet att hemliga patent icke komma att finnas, vill
jag understryka, att myndigheterna kunna nå mycket långt med de lagbestämmelser,
som i övrigt äro föreslagna. Möjligheten kvarstår att enligt 4 §
begära upplysningar örn visst förfarande. Det finns även enligt 8 § möjlighet
att utfärda förbud mot tillämpning av en uppfinning. Vad som skulle vara
olägenheten med denna väg vore, att man till sist från myndigheternas sida
måste inlösa metoden enligt 16 § och därvid åsamka det allmänna en utgift.
Örn jag har förstått utskottet rjtt.i, är det denna synpunkt, som har för utskottet
vari den tyngst vägande.

Jag vill vidare understryka, att man även i det fall, att institutet med hemliga
patent icke finns, kan hemlighålla en viss tillverkningsmetod, vilket
kanske är det allra viktigaste. Såvitt jag kan se är således den enda olägenheten
risken av att behöva kosta på en inlösen.

Örn däremot institutet med hemliga patent finnes, blir tillvägagångssättet
ett annat. Örn det då kommer in en patentansökan, som kommer i kollision
med ett hemligt patent, skall detta meddelas vederbörande uppfinnare och denne
får avslag på sin ansökan. Risken är då, att vederbörande icke låter
sig nöja med detta utan börjar tillämpningen av sin metod och därigenom
framtvingar ett ingripande. I så fall bli myndigheterna nödsakade att framlägga
detta hemliga patent och visa det för den, som gjort förment intrång,
samt klarlägga för denne, att han är obehörig. Därmed är hemligheten åtminstone
på denna punkt blottad. Skulle vederbörande sedermera ändock fortsätta
att tillämpa sin metod, så måste det bli rättegång, och möjligheten att
beivra intrånget uppstår icke, förrän denna rättegång har drivits till sitt slut
och det har bevisats, att ett intrång verkligen föreligger. Sålunda kommer
man här i det läget att myndigheterna måste för vederbörande meddela patentets
innehåll, vilket kan medföra utomordenligt stora olägenheter.

Jag tänker särskilt på det fall atv en utländsk uppfinnare vill söka patent
och utöva sitt patent här i Sverige. Han mötes då av ett meddelande, att detta
icke låter sig göra på grund av ett hemligt patent, som tillhör staten. Det är
klart att detta måste väcka hans stora intresse, och han går då till ett utövande
för att framtvinga kunskap örn detta hemliga patent. Därmed kommer
man att sätta i händerna på kanske just de personer, för vilka man vill hemlighålla
saken, upplysning örn vad hela patentet rör sig örn.

Går man däremot på det andra förfarandet att man låter hemlighålla en
patentansökan genom att icke låta den gå till utläggning och kungörande,
så lämnas vederbörande sökande i okunnighet örn saken, och det är, såvitt
jag förstår, att föredraga framför det nyssnämnda förfarandet. Visserligen
föreligger då risk att örn vederbörande ändå utöva sin uppfinning, man nödgas
införa förbud däremot och slutligen inlösa uppfinningen, men jag tror

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. ni. (Forts.)
att detta vore mindre olyckligt att man i så fall finge kosta på sig en utgift
för inlösningen. Inlösningen måste dock föregås av en sakkunnig utredning,
som klarlägger vad denna metod och uppfinning verkligen är värd, innan inlösningspriset
erlägges.

Den risk, som skulle kunna föreligga, för illojal trafik, därigenom att den.
som fått en uppfinning inlöst, ändå genom bulvan skulle fortsätta att utöva
densamma och därmed tilltvinga sig en ny inlösning, tror jag är ganska ringa.
Men om det fallet skulle föreligga, så är hemligheten redan känd av den det
är mest ömtåligt att röja den för, nämligen en illojal och obehörig, eventuellt
utländsk part. Då finns åter den möjligheten att låta den patentansökan,
som staten lagt in, få bli ett offentligt patent. Det hemlighetsröjande,
som då åstadkommes, är enligt min mening så ofarligt att man lugnt kan ta
den risken. Jag tror sålunda att man i själva verket har större möjligheter
att hemlighålla det man icke vill yppa genom att hemliga patent icke finnas,
just därför att man, örn hemliga patent finnas, kan tvingas till ett publicerande
därav för dem, som man kanske måste anse vara mest obehöriga.

Jag vill också påpeka, att det hemliga patentet för andra uppfinnare medför
en olägenhet, som är rätt allvarlig, nämligen att, när denna lag en gång
slopas, alla andra bestämmelser också komma att slopas, medan de hemliga
patent, som staten har uttagit, komma att kvarstå och naturligtvis verka såsom
hinder för andra uppfinnare. Denna situation föreligger däremot icke.
örn institutet med hemliga patent finnes, ty örn det i så fall föreligger en patentansökan
från staten av tidigare datum än en ansökan från någon annan
uppfinnare, så uppstår det, när hela lagen slopas, ett vanligt konkurrensförhållande,
ett s. k. kollisionsförfarande, och patentansökningarna bli i vanlig ordning
prövade. Eventuellt kan en senare inkommen patentansökan, avseende
samma uppfinning då modifieras så, att den icke kommer i kollision med
den tidigare inlämnade ansökan, och därigenom få ett värde i uppfinnarens
hand. Man får sålunda härigenom ett förfarande, som på ett helt annat sätt
tillgodoser den lojale uppfinnaren, som eventuellt kan ha kommit in med sin
ansökan senare än staten.

Jag vill sålunda understryka, att man med detta institut örn hemliga patent
icke vinner den sekretess, som man har åsyftat att nå med förslaget därom,
utan i vissa fall står sämre ställd, än örn detta institut icke funnes, samt att
risken för staten att eventuellt behöva göra utgifter för inlösen är ganska
ringa. Den kan förekomma i vissa fall, och då kan utgiften måhända vara
fullkomligt skälig, eftersom uppfinnaren kan ha nedlagt kostnader och utfört
arbete på sin uppfinning. I andra fall kan den enligt min mening undvikas.
Jag tror därför att det vore vida lyckligare för hela den fråga det här gäller
och även för de statliga myndigheterna, om man helt slopade de hemliga patenten,
som ju ha en psykologiskt mycket ogynnsam inverkan på vårt näringsliv.
En uppfinnare reagerar i allra högsta grad emot denna tanke att
det finns något som heter hemliga patent. Jag ber er, mina herrar, komma
ihåg att örn ni i Nordisk Familjebok slå upp ordet patent och se efter, vad
det innebär, så skola ni finna, att ett patent är ett öppet brev. Och att införa
något, som kallas för hemligt öppet brev, tycker jag är en ganska stötande
contradictio in adjecto. Här kan den undvikas, och då bör den undvikas!

Herr talman! Jag yrkar i första hand bifall till herr Gezelius’ reservation
och i andra hand bifall till herr Siljestrand reservation.

Herr Siljeström: Herr talman! Med anledning av herr statsrådets och chefens
för justitiedepartementet yttrande vill jag påpeka, att vi tyckas vara
eniga örn att de olika metoder, som vi föreslagit, leda till samma mål. men

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Forts.)
herr statsrådet vill göra gällande, att den metod jag föreslagit är opraktisk
och skulle leda till allehanda besvär inom patentverket och tydligen även
för de patentsökande.

Att jag har valt den väg som min reservation utvisar, beror på att den
svenska industrien trots dessa besvärligheter så gott som enhälligt har ställt
sig på den ståndpunkten, att det är bättre att gå denna väg än att gå den av
departementschefen föreslagna. Jag tror att denna ståndpunkt grundas därpå,
att örn ansökningarna förklaras vilande, får man i alla fall, när de komma
upp till slutlig prövning, ett verkligt lagenligt avgörande av uppfinningens
patenterbarhet. Med den utväg, som är föreslagen i den kungl, propositionen,
finns det ingen möjlighet att komma fram genom det invändningsförfarande,
som lagen anvisar, utan nian får bygga på att patentmyndigheten sitter inne
med all den kunskap som erfordras. Jag tror att den svenska industrien sätter
värde på att den slutliga prövningen sker i den gamla hävdvunna formen.

Sedan talade herr statsrådet om att det fanns sådana här hemliga patent
i utlandet, och att det inte visat sig några olägenheter därav. Men det finns
en negativ erfarenhet, nämligen att nian såvitt jag vet icke har kunnat göra
gällande intrång emot dessa hemliga patent. Det har till och nied berättats
för mig, att en svensk uppfinnare, som försökt få patent på en uppfinning
i Tyskland och möttes av besked att det fanns ett hemligt patent, ändå tog
sig för att exploatera uppfinningen i Tyskland och att han icke mötte något
hinder från myndigheternas sida, då myndigheterna icke ville prisgiva hemligheten
utan hellre avstodo från att begagna de möjligheter de hade. Jag
tror därför att erfarenheten har visat, att det är mycket liten glädje nied dessa
hemliga patent.

Så talade herr statsrådet örn att man kunde bli skyldig att utbetala vissa
ersättningar, och det kan ju hända, att nian får göra det i vissa fall, men jag
tror att örn nian går den vägen, som jag- anvisade: att anbefalla hemlighållande,
så behöver man inte betala så mycket. Men i vilket fall som helst vill jag mot
vartannat väga, vad det betyder att betala en eller annan summa för att inköpa
dessa uppfinningar och att man kanske förkväver hela uppfinnareverksamheten.
När jag väger dessa olägenheter mot varandra, tror jag, att ersättningsfrågorna
äro fullkomligt mikroskopiska jämförda nied att man hindrar
uppfinnarverksamheten i landet.

Herr statsrådet Westman: Den föregående talaren slutade med det påståendet,
att man skulle kväva uppfinnarverksamheten genom att införa hemliga
patent, men i det fallet står val den ärade talaren i fullständig motsats
inut herr Nordenson. Herr Nordenson gjorde gällande, att det var ofördelaktigt
för staten att införa hemliga patent, därför alf staten då skulle bil .skyldig
att för uppfinnaren tala örn vad det hemliga patentet innebar. Herr Nordenson
påpekade, att detta kunde vara särdeles ofördelaktigt för staten, ifall
det gällde en utländsk uppfinnare, men naturligtvis kan. nian därav draga den
konsekvensen, att det mäste vara fördelaktigt även tor en svensk uppfinnare,
örn staten Inar hemliga patent i stället för att gå den vägen att låta ansökningarna
ligga svävande och oprövade.

Det är klart,, att örn man har ansökningar, som ligga svävande och oprövade,
få konkurrenterna inte veta vad det är fråga örn, niell örn man bifaller
ansökningen och beviljar eif hemligt patent, kail — som herr Siljeström
1 ramhäll att en svensk skulle lia gjort i utlandet — en företagsam uppfinnare
eller företagare försöka dyrka upp hemligheten genom att, sätta i gång en
konkurrerande tillverkning. Ja, herr Siljeström, jag vet inte vilka maktmedel
man har i den stat, sorn herr Siljeström åsyftade, mot sådana dyrknings Forsta

kammarens protokoll Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Lagförslag äng. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. ira. (Foris.1)
försök, inell här i Sverige får man i (lenna lag ett medel däremot därigenom
att nian fean expropriera uppfinningen oell på det sättet bli av med den saken.

Det är klart att hemliga patent inte kunna hjälpa för allting, men det har ,iu
heller ingen påstått. Propositionen öppnar olika vägar att tillgripa i olika fall,
oell dessa vägar komma naturligtvis att användas med omdöme. Man kommer
inte att tillgripa det hemliga patentet i de lall da det år alldeles otjänligt,
utan då kommer man att använda ett annat förfarande, som år lämpat lör
ändamålet.

Herr Sundberg: Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet bekräftade
i sitt yttrande nyss riktigheten av mitt antagande, att det var något
fåtal fall av illojalitet, som föranlett denna lagstiftning. Det är klart att man
efter densammas genomförande kan i de fall som äro kända tillgodogöra sig de
uppfinningar och anordningar, som dessa illojala velat behålla för sig själva.
Här ligger lagstiftningens plus-saldo. Men hur går det i fortsättningen ( Som
jag redan nämnt, finns det så många kryphål i denna lagstiftning, att den.
sorn vill, kan kringgå den, och de som äro illojala komma också att göra det.

Kvar stur då denna lagstiftnings verkningar för den lojala industrien. I
oell för sig har ju denna ingenting emot lagstiftningen i fråga, då den framdeles
som hittills vill ställa sina resurser till vår folkförsörjnings och vårt
försvars förfogande. Men det är de hämma,udo verkningarna, i fråga örn forskningen,
man fruktar, det är den spärr i avseende å uppfinningsverksamheten
och av vår tekniska utveckling, man med skäl befarar uppstå som följd av
en sådan lagstiftning. Det måste väl ändå stå klart för envar, att det icke
kan innebära stimulans för någon industri till uppfinnings- och forskningsverksamhet,
örn det finns en lag, som faktiskt kan medföra förlust av de uppfinningar
och tekniska anordningar nian lyckats göra. Jag tror sålunda, att
det i det långa loppet blir endast ett minus-saldo kvar för denna lagstiftning.
Jag upprepar därför män förhoppning örn att när lagen den första juli nästa
år utgår, den icke skall visa sig behövlig i fortsättningen.

Herr Gärde: Herr talman! Förevarande lagstiftning ingår som ett led i
den beredskapslagstiftning, som den nuvarande kristiden gjort nödvändig. Den
har ju också tillkommit i intimt samband med våra försvarsmyndigheter och
andra tekniska instanser. Givetvis är det svårt för en lekman att bedöma, hur
långt man måste gå i ingrepp på detta område för att, säkerställa de viktiga
intressen, varom här är fråga; i många punkter blir det en ren omdömesfråga.

Man har här i föregående anföranden velat draga upp något motsatsförhållande
mellan staten och den enskilda industrien. Jag tror för min del, att något
sådant motsatsförhållande varken nu föreligger eller framdeles, sedan denna
lag eventuellt har antagits, behöver komma till stånd. Alla lia ju i dessa tider
endast ett intresse: att samverka för ett gemensamt mål. Vad som här har
sagts örn slitningar mellan industrien och statliga intressen kan därför på mig
icke alls verka övertygande. Lagstiftningen har ju icke tillkommit för att gripa
in i de lojalas förehavanden och i deras samhällsnyttiga verksamhet utan för att
förebygga illojalitet på detta område.

Vad nu särskilt angår de hemliga patenten, tror jag att man i hög grad har
överdrivit betydelsen av denna del av lagstiftningen. Herr Nordenson föreföll
mig också ha en känsla av att så är fallet, då han antydde, att saken kanske
inte hade så stor betydelse men att man rent psykologiskt reagerade mot något
sådant som hemliga patent, som verkade som en contradictio in adjecto, därför
att örn man slår upp ordet patent i Nordisk Familjebok, så står där något örn
att det är ett öppet brev. Jag tror nu inte att man vid avgörandet av en sådan

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Fort®.)
fråga som (lenna får lägga någon större vikt vid skäl av sådan beskaffenhet
som hur man rent spontant reagerar mot en viss benämning.

När det sedan gäller att bedöma frågan örn de hemliga patenten, får man
komma ihåg, att bestämmelserna endast avse uppfinningar, som äro av särskild
betydelse för rikets försvar oell örn vilka Kungl. Majit har föreskrivit,
att de skola behandlas i en viss hemlig ordning. Det är alltså rena undantagsfall.
det här blir fråga örn, uppfinningar vilkas hemlighållande kanske är av
avgörande betydelse för landets försvarsmöjligheter.

Herr Siljeström liksom de övriga talare, som förordat herr Siljeström® reservation,
har talat örn att man med samma grad av trygghet kan gå den väg
sorn talas örn i 6 § i lagen, nämligen att inhibera särskilt patentansökningens
kungörande och sedan låta patentansökningen vila tills lugnare förhållanden
inträda. Såvitt jag förstår kan man emellertid icke på denna väg nå det syfte,
som man velat vinna, nämligen att hindra särskilt den illojale utövaren av en
uppfinning från att tillgodogöra sig densamma. Ansökningen örn patent ger ju
icke någon företrädesrätt för den som gjort ansökningen, innan patentet är beviljat.
Därest sålunda staten eller något statens organ har tillhandlat sig en
uppfinning och sökt patent på den, så kan vem som helst, som har fått kännedom
örn uppfinningen, låt oss säga på illojalt sätt, sätta i gång en tillverkning
utan att staten på grund av sin ansökan om patent kan göra någon som helst
invändning däremot. Lagen erbjuder visserligen den möjligheten, att staten
kan förbjuda användande av patentet, men därav blir en följd, att staten också
får inlösa dessa patent, kanske mot en dryg ersättning trots att staten förvärvat
rätten av uppfinnaren och att utnyttjaren på illojalt sätt kommit i besittning
av hemligheten.

Utskottet har funnit en sådan konsekvens så litet tilltalande, att utskottet
icke ansett sig kunna på denna punkt avvika från Kungl. Maj:ts förslag, som
just i detta avseende också varit föremål för en ingående utredning. Utskottet
Ilar emellertid icke förbisett, att ett sådant hemligt patent i vissa fall kan för
en lojal utövare medföra vissa obehagliga konsekvenser och att i sådana fall,
då t. ex. vederbörande självständigt bär gjort uppfinningen sedan staten gjort
ansökningen örn patentet, ersättning till denna lojale uppfinnare i vissa fall
kan vara på sin plats. 1 detta avseende uttalar utskottet: »Visserligen förbiser
ej utskottet, att kostnader för en uppfinning kunna, även sedan det hemliga
patentet sökts, lia nedlagts i god tro och utan kännedom örn det hemliga patentets
tillvaro; i sådana fall kan billigheten kräva, att uppfinnaren hålles skadeslös.
Detta förhållande kan emellertid beaktas genom att Kungl. Majit då
skål därför anses föreligga framlägger frågan örn ersättning för riksdagen.»

Utskottet har alltså här anvisat en utväg, varigenom de enskildas intressen
kunna tillgodoses.

dag vill sluta med att säga, att även örn utskottet på vissa punkter varit
ganska tveksamt i dessa ur både juridisk och teknisk synpunkt svåra frågor,
har dock utskottets majoritet icke kunnat taga på sitt ansvar att, då det gäller
tryggande av rikets allra viktigaste intressen, avvika fråtr det förslag, som
efter grundlig utredning framlagts av patentutredningen och sorn tillkommit
i samförstånd med rikeis försvarsm.yndiglreter.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Siljeström: Hara några ord med anledning av den siste ärade talarens
yttrande, lian säde, att denna lag är riktad mot de illojala. Ja, det
är ju riktigt beträffande lagens övriga bestämmelser, men stadgandet om att
dt patent kan göras hemligt har intet att göra med frågan örn lojalitet eller

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Forts.)
illojalitet och med de maktmedel mot illojala personer, som staten genom denna
lag skall få.

Herr Gärde sade, att örn man skulle gå den vägen att göra ansökningarna
hemliga, skulle ju någon på ett illojalt sätt kunna komma hemligheten på spåren
och utnyttja den, med påföljd att staten kanske skulle bli tvungen att
inlösa den. Jag tvivlar på att någon domstol skulle ge någon ersättning, örn
den finge veta att den ifrågvarande personen på illojalt sätt försökt komma
hemligheten på spåren.

Herr Nordenson: Bara ett par ord. Jag vill gentemot vad herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet anförde framhålla, att det viktigaste i
detta fall för uppfinnaren kanske inte är att han får sitt ärende snabbt avgjort
utan att han, när det en gång gäller att avgöra om hans metod är patenterbar,
får klarhet i frågan. Örn det hemliga patentet inte finns, har han
den mycket stora fördelen, att om han fullföljer sitt arbete och exploaterar sin
uppfinning men den sedan kommer i kollision med statens intressen, så får han
dock en skälig ersättning, men om han bara skall mötas av det hemliga patentet,
så får han inte denna ersättning. Det är detta, som måste verka i ganska
hög grad skrämmande på uppfinnarverksamheten.

Herr Gärde gjorde gällande, att det var en fras att tala örn contradictio
in adjecto. Men det är nog inte hara en fras, ty det är av utomordentlig vikt
för uppfinnaren, att det förfarande, som föregår patentets utfärdande, är öppet,
så att han får sin uppfinning noggrant granskad både av patentmyndigheterna
och av den offentliga kritiken och det blir fastställt, vad som kan vara av
värde i patentet. Det är denna öppenhet, som ger patentet en mycket stor del
av dess värde. Faller den bort, så faller mycket av hela patentets betydelse
bort. Det är någonting av det centrala i hela det moderna patentväsendet, som
här i viss män läderas.

Slutligen kommer jag till herr Gärdes påpekande, att det här gäller de
illojala. Ja, jag tror också att dessa bestämmelser huvudsakligen komma att
tillämpas mot illojala personer, men jag har försökt framhålla, att i det fallet
tror jag man kommer minst lika långt eller längre, åtminstone i fråga örn
hemlighetens bevarande, om man inte har det hemliga patentet. Det hemliga
patentets existens innebär i själva verket en möjlighet för dea illojale att
komma åt vissa saker, som nian helst skulle vilja hemlighålla.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr statsrådet Westman: Det ligger mig örn hjärtat att försöka undanröja
spridningen inom industrien av den farhåga, som den siste ärade talaren
uttalade, då han befarade att tillkomsten av hemliga patent skulle verka, avskräckande
i så måtto, att en person, som sysslade med en uppfinning, icke
skulle våga fortsätta därför att han befarade att staten hade ett hemligt patent
på uppfinningen i fråga. Herr Gärde har ju redan förut här inför kammaren
uppläst utskottets uttalande, att utskottet förväntar, att Kungl. Majit
i ett sådant fall vänder sig till riksdagen nied förslag om ersättning åt denne
uppfinnare, som har arbetat i god tro. För min del ber jag att få förklara,
att jag finner utskottets ståndpunkt härvidlag fullt befogad och att jag för min
del är övertygad örn att Kungl. Majit kommer att förfara på det sätt som
utskottet har föreslagit.

Jag hoppas att jag med dessa ord förhindrar den missmodets anda. för.vilken
herr Nordenson nu gjorde sig till tolk, att sprida sig inom industriella
kretsar.

Onedagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. (Fort-s.)

Efter etet överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder förekommit följande yrkanden: l:o) att vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av herr Siljeström vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle bifalla herr Gezelius vid
utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Siljeström begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i den
av honom avgivna reservationen, uppsattes samt efter given varsel unnlästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr d3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Siljeström vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 296, angående
ytterligare medel till anläggningar för elektrisk tågdrift.

Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i lagen
den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av
2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr
5, i anledning av väckt motion örn åtgärder för att underlätta och förbilliga
användandet av radioapparater i ej elektrifierade bygder.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott
för behandling hänvisad motion, nr 156, av herr Gottfrid Karlsson, m. fl., hade
yrkats, att riksdagen måtte besluta hemställa hos Kungl. Majit örn vidtagande
av åtgärder för att i ej elektrifierade och avsides liggande bygder underlätta
och förbilliga användandet av radioapparater.

Örn billigare
radiolicen8er
i ej elektrifierade
bygder
vi. m.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Om billigare rudi olne uner i cj elektrifierade bygder m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att föreliggande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Detta är inte någon stor fråga, men
orsaken till att motionärerna framfört sitt krav på utredning är att, som vi påvisat
i motionen, innehavare av batteridrivna radioapparater hava avsevärt
större kostnader och besvär för att hålla apparaterna i drift än de som lia sina
apparater anslutna till elektriskt ledningsnät. Som framgår av sid. 3 i utskottets
utlåtande, har telegrafstyrelsen försökt sig på en jämförande beräkning
av kostnaderna. Den årliga strömkostnaden för den batteridrivna apparaten
skulle uppgå till 30 kronor per år. För nätansluten mottagare skulle de vid
ett strömpris av 25 öre per kilowattimme, vilket torde kunna anses som normalpris,
uppgå till 10 kronor per år. Det är alltså en merkostnad av 20 kronor
per år för batteriapparaterna. Men telegrafstyrelsen har naturligt nog icke
kunnat göra någon uppskattning av kostnaden för de resor oell besvär, som
omladdningarna förorsaka. Ofta torde denna kostnad uppgå till lika stort belopp;
det beror ju på belägenheten.

Det är alltså en betydande driftsmerkostnad för batterimottagarna. Utskottet
säger att den är praktiskt taget obefintlig och har då tydligen fäst sig vid
det billigare inköpspriset av 100 kronor, som telegrafstyrelsen angivit. Men en
ränta av 3 ä 4 kronor per år å dessa 100 kronor täcker ofta nog ej de dubbla
resorna för en omladdning eller för anskaffande av ett enda torrbatteri, och resorna
för omladdning måste man ju göra ofta, liksom man då måste framföra
dessa apparater mycket försiktigt.

Utskottet medger, att vissa kostnader och olägenheter kvarstå, och vad utskottet
vidare anfört borde enligt min mening lia lett fram till ett tillstyrkande
av motionen.

Utskottet har sagt, att vägande skäl kunna anföras mot en differentiering
av eller ett borttagande av licensavgiften för dessa apparater. Utskottet har
då tydligen fäst sig vid telegrafstyrelsens uttalande, att en större administrativ
apparat skulle bli erforderlig för licensförsäljning och kontroll. Licensförsäljningen
sker genom postanstalterna. Det blir icke fråga om flera licenser,
och posttjänstemännen känna till, örn trakten är elektrifierad eller ej. Ett slopande
av licensavgiften skulle minska arbetsbördan för postverket.

Jag ifrågasätter, huruvida någon effektiv kontroll nu förekommer. Jag tror
det knappast.

Då av licensavgifterna endast en tredjedel går till Aktiebolaget Radiotjänst
och två tredjedelar till staten, är licensavgiften till sin huvudsakliga del en
skatt. Jag anser, att det ej är staten värdigt att uppbära denna skatt av invånare
i de mest avsides liggande och i många avseenden vanlottade, icke elektrifierade
orterna i vårt land och för apparater som ovedersägligen äro dyrare i
drift än de nätanslutna.

I dessa orter har radion en större uppgift att fylla än i centralare orter. Det
är ofta fråga örn för långa avstånd för att man skall kunna bevista föreläsningar
och deltaga i kurser och dylikt. Man kan inte komma ifrån, att radion
fyller en väsentlig kulturuppgift i dessa orter. Allt mera lia myndigheterna
börjat använda radion för upplysning i olika frågor och för efterlysningar.
Därigenom har en direkt fordran uppstått, att värjo medborgare bör äga tillgång
till en apparat, men i de oelektrifierade, avsides liggande trakterna drar
nian sig för detta på grund av de höga kostnaderna. Staten borde i dessa trakter
gynna anskaffandet av radioapparater i stället för att taga ut skatt.

Då nu telegrafstyrelsen har motsatt sig licensavgifternas borttagande men

Onedagen ilen 20 maj 1942.

Nr 19.

Örn billigare radiolicenser i ej elektrifierade bygder m. m. (Forts.)
ej haft något emot en utredning i övrigt, anser jag att utskottet bort tillstyrka
en sådan. Men jag antar att utskottet har ansett frågan vara av för liten betydenhet.
Det är den dock ej för de orter, där man måste begagna batteriapparater.
Då någon reservation ej avgivits och då jag misstänker, att även kammaren
anser frågan obetydlig, vågar jag inte ställa ett yrkande örn bifall till
motionen, utan jag får nöja mig med att uttala den förhoppningen, att frågan
skall komma igen i en eller annan form och då vinna beaktande.

Herr Leander: Herr talman! Då den ärade talaren icke framställde något
yrkande, kail jag inskränka mig till att under hänvisning till utskottets yttrande
yrka bifall till dess hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr G, i anledning av väckta motioner angående förbättrad ungdomsvård m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 03 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet, delgivas andra kammaren.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 287—293 och 290.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 254, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m.; och
nr 255, av herr Gustavson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
medo förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503)
angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 245, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen örn semester;
och

nr 240, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i epidemilagen.

_ Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 247, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 (nr 400) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 31 bifolles även av andra kammaren.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) örn ekonomiska
föreningar;

nr 250, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar
eller folkförsörjningen m. m. i vad propositionen behandlats av lagutskott, dels
ock en i ämnet väckt motion; samt

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
249, att utskottets hemställan i utlåtande nr 41, vidkommande förslaget nr 250,
att utskottets hemställanden i utlåtande nr 43 samt, i fråga örn förslaget nr 251,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 44 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

42iät0