1942. Första kammaren. Nr 18

ProtokollRiksdagens protokoll 1942:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Första kammaren. Nr 18.

Lördagen den 9 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 253, angående gäldande av vissa brandskadeersättningar m. m.;
nr 257, med förslag till lag örn ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152)
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens;
nr 260, angående vissa anslag till socialstyrelsen;

nr 261, angående förstärkning av femte huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

nr 262, angående anslag till kontrollstyrelsen;

nr 264, angående förvärv för postverkets räkning av tomter i Östersund;
nr 266, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1942/43;

nr 270, angående vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond;
samt

nr 273, angående delaktighet i familjepensionshänseende i statens pensionsanstalt
för vissa prästerliga befattningshavare.

Justerades protokollen för den 2 och den 5 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till undersökningar
rörande vissa möjligheter att framställa äggvitehaltiga fodermedel;
och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit m. m., såvitt angår anslagsfrågor.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
249, angående anvisande a,v anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1941/42 för anskaffning av vissa uppvärmningsapparater m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 250, med förslag till förordning örn visst undantag från bestämmelserna i
5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt; och
nr 254, med förslag till viss ändring i gällande tulltaxa.

Första kammarens protokoll 19JfZ. Nr 18.

1

2

Nr 18.

Lördagen den 9 maj 1942.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 255, angående nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m.; och
nr 256, angående vissa frågor rörande undervisningen vid de tekniska högskolorna
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner: nr

248, av herr Linderot, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, m. m.; och
nr 249, av herr Löfvander m. fl., i samma ämne.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner blevo
propositionerna nr 253, 260, 262, 264, 266, 270 och 273 bordlagda, varemot
de övriga nu hänvisades, nr 257 till behandling av lagutskott och nr 261 till
statsutskottet.

Herr Linderot väckte en motion, nr 250, i anledning av Kungl. Majlis proposition
med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15
december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:

nr 8, med föranledande av första kammarens återremiss av utskottets utlåtande
nr 7 i anledning av väckta motioner örn ändrad ordning för utseende av
suppleant för landstingsman; samt

nr 9, i anledning av väckta motioner örn rätt för kommun att anslå medel
till hemvärnets verksamhet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förlagskapital för inköp av förnödenheter, m. m.;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för främjande av vedproduktionen, m. m.;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1942/43 till allmänna
indragningsstaten;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Häradsrätterna: Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner; nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överståthållarämbetets
organisation m. m.;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 9 maj 1942.

Nr 18.

3

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för riksförsäkringsanstalten fastställda avlöningsstaten; nr

106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för landsfogdarna m. fl. fastställda avlöningsstaten;
samt

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande kapitalinvesteringar för budgetåret 1942/43 i statens'' allmänna
fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde
;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 23, i anledning av väckt motion örn undantagande av krigsmaktens tjänstehundar
från skatteplikt enligt hundskatteförordningen; samt

nr 24, i anledning av väckt motion örn viss utsträckning av rätten till barnavdrag
i beskattningsavseende;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckta motioner om viss ändring i sjöarbetstidslagen;
nr 28, i anledning av väckta motioner angående expropriation och förköpsrätt
av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk;

nr 29, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen örn semester;
samt

nr 30, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i epidemilagen
;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av väckt motion angående allmän revision av gällande
fiskerilagstiftning;

nr 31, i anledning av väckt motion örn ersättning åt personer, som av hänsyn
till det allmännas intressen hindras från att torrlägga sin mark;

nr 32, i anledning av väckt motion angående vallfröodlingens främjande i
Norrland;

nr 33, i anledning av väckta motioner örn vissa kontrollföreskrifter beträffande
tillverkning och försäljning av s. k. konsthonung;

nr 34, i anledning av väckt motion örn åtgärder till främjande av den svenska
ullproduktionen;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa lektorsprebendefastigheter i Växjö;

nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående räntan å lån
från egnahemslånefonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å ogulden
köpeskilling för viss kronoegendom;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring av 3 § förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m.;
o nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en
lånefond för bevattningsanläggningar m. m.; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
ytterligare medel för utlämnande av krislån; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion örn utredning rörande ekonomiskt säkerställande
av svensk odling och forskning; samt

nr 4, i anledning av väckt motion angående åstadkommande av en under -

4

Nr 18.

Lördagen den 9 maj 1942.

visnings- och upplysningsfilm, belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkareintyg får jag härmed vördsamt anhålla örn ledighet
från riksdagsgöromålen från och med den 11 t. o. m. den 30 dennes.

Stockholm den 9 maj 1942.

C. A. Hårdin.

Att riksdagsman Carl Härdin på grund av sjukdom (akut magsjukdom) är
oförmögen till tjänstgöring fr. o. m. den 11 maj t. o. m. den 30 maj, varder
härmed på heder och samvete intygat.

Stockholm den 8 maj 1942.

K. E. Hernlund,

leg. läkare.

Ben begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 12 maj 1942.

Nr 18.

5

Tisdagen den 12 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 265, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias
kustsanatorium i Barkåkra;

nr 267, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus,
m. m.; och

nr 271, angående anslag till bidrag till driften av icke statliga skyddshem
m. m.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 274, angående
lönereglering för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m.

Justerades protokollet för den 6 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 199, i anledning av väckta motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk
energi m. m.;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till försäkringsrådet m. m.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående återbäring
av arvsskatt för vissa donationer m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för vissa fortifikatoriska
anordningar m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till
stiftelsen Kronobergs regementes soldathem av visst kronan tillhörigt område;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i
Skåne;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till folktandvården;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag och lån
av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till länsnykterhetsnämnderna m. m.;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Blekinge
kustbanor;

6

Nr 18.

Tisdagen den 12 maj 1942.

Interpellation
ang. flyttning
av centralfängelset
å
Långholmen.

nr 209, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden Karesuando
—norska gränsen;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till luftskyddsanordningar
för vissa länsstyrelser;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bostadshus för postverkets räkning i Krylbo;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1942/43 m. m.; samt

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till tullverket.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 253, angående gäldande av vissa brandskadeersättningar m. m.;

nr 260, angående vissa anslag till socialstyrelsen;

nr 262, angående anslag till kontrollstyrelsen; samt

nr 264, angående förvärv för postverkets räkning av tomter i Östersund.

Föredrogos och hänvisades till tredje särskilda utskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 266, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1942/43; och

nr 270, angående vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
273, angående delaktighet i familjepensionshäuseende i statens pensionsanstalt
för vissa prästerliga befattningshavare.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Linderots motion,
nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn
utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 8 och utlåtande
nr 9, statsutskottets utlåtanden nr 98—107, bevillningsutskottets betänkanden
nr 23 och 24, andra lagutskottets utlåtanden nr 27—30, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 30—40 samt första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 3 och 4.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 265, 267, 271 och 274.

Herr Ström, Fredrik, erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
I anslutning till den motion, som av mig väcktes i riksdagen år 1930 angående
nedläggandet av Centralfängelset på Långholmen och fångvårdsverksamhetens
överflyttande till andra statens fängelser eller interneringsanstalter ber
jag i följande ämne få framställa en fråga till herr statsrådet och chefen för
kungl, justitiedepartementet.

Tisdagen den 12 maj 1942.

Nr 18.

7

Interpellation ang. flyttning arn centralfängelset å Långholmen. (Forts.)

Under senare år bär vid olika tillfällen krav rests på att de till långvarigt
fängelse- eller straffarbete dömda skulle i större utsträckning än nu är förhållandet
beredas tillfälle till friluftsarbete, likartat med det på centralfängelset
i Mariestad samt på fångkolonierna Rödjan och Singeshult bedrivna. Innan kriget
började, hade Finlands fångvårdsväsende inrättat flera fångkolonier, varav
den största var belägen i Willmanstrand. Denna kunde på en gång mottaga
425 fångar. Dessa utgjordes av icke recidivister och sysselsattes dels med nyodlingsarbete,
dels ock med väganläggningar. I Norge fanns före kriget en
stor fångkoloni vid Opstad å Jäderen, där fångarna utfört ett mycket gott nyodlingsarbete.
I Danmark ha sedan lång tid tillbaka friluftsarbete å de jutska
hedarna utförts av fångar, och vid Kölsen har en koloni så gott som året runt
sysselsatts med märgelgrävning.

Med dessa närliggande utländska förhållanden för ögonen synes till saklig
prövning böra upptagas frågan huruvida icke Långholmsfångarna m. fl. skulle
kunna överflyttas till Svartsjöanstalten, där tillfälle finns till arbete på åker
och i trädgård, i stall, ladugård och hönsgård samt i olika hantverk. Staten
borde härvid underhandla med jordägare på Svartsjölandet i och för köp av
lämpliga jordbruksegendomar för fångklientelet. De svåraste och farligaste
fångarna borde under sträng bevakning få arbeta inom huvudfängelset (Svartsjöanstalten)
och de övriga efter klar differentiering uppdelas i kolonier på
olika lantgårdar, vars logibyggnader kringgärdade med taggtrådsstängsel
skulle förhindra rymning nattetid. Även under dagarna bör naturligtvis erforderlig
bevakning av fångarna äga rum. Fångarna skulle härigenom beredas
tillfälle utföra gagnerikt arbete till båtnad för stat och kommun och icke minst
för dem själva. En sådan straffkoloni skulle i det långa loppet spara dryga
utgifter för staten, å ena, samt producera betydande vegetabiliska och animaliska
produkter för sjukhusens och vårdanstalternas räkning i Stockholm, å
andra sidan, och ett sådant system skulle också avsevärt befordra fångarnas
hälsa och arbetslust.

Sverige har icke råd — allra minst i dessa dagar — att låta en stor arbetsför
grupp fångar bl. a. få sysselsätta sig med puzzlespel, som från ett håll
föreslagits. Alla böra hjälpa till med nyttigt och behövligt arbete i landets
beredskap.

Beträffande centralfängelset på Långholmen vill jag särskilt påpeka att det
ur luftskyddssynpunkt sett väl knappast kan vara lämpligt med en stor straffanstalt
inne i staden, som, därest kriget kommer över oss, skulle bereda myndigheterna
och civilbefolkningen stora bekymmer.

Stockholms stad skulle förvisso ur många synpunkter finna det tacknämligt
örn detta fängelse med dess anskrämliga byggnader flyttades utom stadens
hank och stör.

övriga centralfängelser i landet böra naturligtvis också användas för fångklientelet,
men däremot kunna kronohäktena utnyttjas för andra ändamål. Måhända
skulle nämnda lokaliteter bl. a. kunna utnyttjas för frigivna och utskrivna
personer för fortsatt utbildning i det hantverksyrke, som vederbörande
sysslat med under anstaltstiden. Deras hantverksalster borde av en auktoriserad
centralorganisation kunna försäljas till allmänheten genom konsumtionsoch
privata butiker i landet.

Med stöd av sagda anhåller jag örn kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få framställa frågan, huruvida herr statsrådet
finner lämpligt verkställa en utredning i den för staten, Stockholms stad
och de internerade viktiga angelägenhet jag här ovan berört.

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

8

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 13 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m.;

nr. ^22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.; samt

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § 1 morn. och 2 § förordningen den 28 september
1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 265, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias
kustsanatorium i Barkåkra;

nr 267, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus,
m. m.;

nr 271, angående anslag till bidrag till driften av icke statliga skyddshem
m. m.; samt

nr 274, angående lönereglering för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 8. med föranledande av
första kammarens återremiss av utskottets utlåtande nr 7 i anledning av väckta
motioner örn ändrad ordning för utseende av suppleant för landstingsman.

Kammaren, som tog konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 i förnyat övervägande,
biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

_ Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av väckta motioner örn rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets
verksamhet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

9

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 175, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 6 mars 1942, föreslagit riksdagen att

1. godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

2. till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1942/43 anvisa ett
förslagsanslag av 2,014,900 kronor;

3. till Folkskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av 279,800 kronor;

4. till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1942/43
anvisa ett reservationsanslag av 48,000 kronor;

5. godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

6. till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1942/43 anvisa ett
förslagsanslag av 452,300 kronor;

7. till Småskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av 69,500 kronor;

8. till Småskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1942/43
anvisa ett reservationsanslag av 7,500 kronor;

9. till Allmänna studielånefonden för budgetåret 1942/43 anvisa ett reservationsanslag
av 160,000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat, att för läsåret 1942/43 skulle
vid vart och ett av folkskoleseminarierna i Göteborg, Linköping, Lund och
Uppsala intagas en klassavdelning örn 24 manliga elever, vid folkskoleseminariet
i Stockholm en lika stor klassavdelning kvinnliga elever samt vid folkskoleseminariet
i Umeå en klassavdelning örn 12 manliga och 12 kvinnliga elever,
allt på fyraårig linje, ävensom att en klassavdelning örn 24 elever skulle
för samma läsår intagas vid vart och ett av småskoleseminarierna i Landskrona,
Strängnäs och Lycksele men däremot icke vid seminariet i Haparanda.

I samband härmed bade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
T. Caap m. fl. (1:206) och den andra inom andra kammaren av herr E. Hage
m. fl. (II: 276), vari hemställts, l:o) att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 175 måtte vidtaga den ändringen av propositionen, att det
uttalades, att intagning av elever skulle vid folkskoleseminariet i Luleå ske vid
vårterminen 1942 i samma omfattning som skedde under år 1941, samt 2:o) att
därav föranledda ändringar måtte vidtagas i budgetförslaget för 1942/43;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar S. V. Hansson och T. Caap (I: 207) och den andra inom andra kammaren
av herr E. Hage m. fl. (II: 277), vari hemställts, l:o) att riksdagen måtte
i överensstämmelse med skolöverstyrelsens förslag uttala sig för att intagning
av elever under år 1942 skulle ske vid Haparanda småskoleseminarium
samt 2:o) att de ändringar måtte verkställas i budgetförslaget för 1942/43,
som därav kunde motiveras;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr E. Näsström m. fl. (I: 67) och den andra inom andra kammaren av
herr F. Sundström i Vikmanshyttan m. fl. (II: 101), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta uppdraga åt Kungl. Majit att på sätt Kungl. Majit funne
lämpligt utöka villkoren för erhållande av statens räntefria studielån till elever
vid skolor av i motionerna angivet slag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet avfattat sin hemställan i tre
särskilda, med A—C betecknade punkter, av vilka den första rörde folkskole -

10

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till
folkskoleseminarierna,

seminarierna, den andra småskoleseminarierna ock den tredje allmänna studielånefonden.

På framställning av kerr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

I denna punkt kade utskottet kemställt, att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ock med avslag å motionerna I: 206 ock II: 276,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från ock med budgetåret 1942/43;

b) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2,014,900
kronor;

c) till Folkskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 279,800 kronor; d)

till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1942/43
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
48,000 kronor.

I fråga örn folkskoleseminarierna hade reservationer avgivits

l:o) av herrar Gränebo, Heiding, Karl Magnusson, Gustaf Karlsson, Jonsson
i Eskilstuna, Törnkvist, Andersson i Prästbol, Hansson i Rubbestad, Andersson
i Södergård och Åkerström, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
kava den ändrade lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna I: 206 och II: 276,

a) godkänna — ---reservationsanslag av 48,000 kronor;

e) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning angående ändring i folkskoleseminarieorganisationen i anslutning
till de synpunkter utskottet i det av reservanterna föreslagna yttrandet
angivit samt snarast möjligt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning;

2:o) av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottets yttrande bort lyda så,
som i denna reservation angivits, och avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 206 och II: 276,

a) godkänna ----— reservationsanslag av 48,000 kronor;

e) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning angående ändring i folkskoleseminarieorganisationen i anslutning
till de synpunkter utskottet i det av reservanten förordade yttrandet angivit
samt snarast möjligt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

I det av herr Gränebo m. fl. föreslagna yttrandet hade bland annat uttalats,
att den intagning av elever, som av Kungl. Majit föreslagits skola ske vid
folkskoleseminariet i Stockholm, i stället borde äga rum vid seminariet i Kalmar
samt att en utredning rörande begränsning av seminarieorganisationen
syntes böra ske. Främst syntes därvid böra övervägas att nedlägga seminariet
i Stockholm. En närmare undersökning syntes vidare böra komma till stånd
angående nedläggandet av ytterligare ett seminarium. På grund av den starkt
nedåtgående tendens, som gjort sig gällande i fråga örn såväl tillströmningen
som examinationen vid försökslinjen för småskollärarinnors utbildning till folk -

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

11

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
skollärarinnor vid folkskoleseminariet i Falun, syntes denna linje böra indragas.
Vad beträffade de övriga seminarierna syntes skäl tala för att seminarierna
i Lund och Uppsala anordnades med enbart studentlinjer, det förra för kvinnliga
elever och det senare för manliga. Seminarierna i Falun och Kalmar
syntes liksom hittills böra avses för kvinnliga elever.

Det i herr Oscar Olssons reservation förordade yttrandet innebar bland annat,
att den föreslagna intagningen vid det kvinnliga seminariet i Stockholm
borde få anstå, att både män och kvinnor borde intagas vid seminarierna i
Göteborg och Lund samt att en utredning rörande begränsning av seminarieorganisationen
borde ske. Därvid syntes i första hand böra övervägas nedläggandet
av enkelseminarierna, men också böra beaktas vissa av statskontoret
framförda synpunkter beträffande seminarierna i Stockholm och Falun. Skäl
syntes också tala för att seminarierna i Lund och Uppsala ordnades med enbart
studentlinjer.

Herr Magnusson, Karl: Herr talman! Då jag inom utskottet tillhör reservanterna,
skall jag be att få yttra några ord i anslutning till den av mig avgivna
reservationen.

När det gäller omfattningen av intagningen av nya elever i folkskoleseminarierna,
råder enighet mellan såväl Kungl. Maj :t som statsutskottets majoritet
och de reservanter, till vilka jag hör. Däremot har utskottet, reservanterna inbegripna,
förklarat sig icke berett att ansluta sig till departementschefens
yttrande örn skälen för ökat utrymme åt utbildningen på studentlinjen. Det är
framför allt folkskolans egna lärare, särskilt de manliga, som icke endast
framfört krav på en ökning av de tvååriga kursernas antal på bekostnad av de
fyraårigas, utan också på slopandet av samtliga landsortsseminarier och förläggning
av lärarutbildningen till universitetsstäderna och helst till själva universiteten.
Denna inställning kan ej förklaras av hänsyn till skolans och undervisningens
bästa, men väl av lärarnas sociala ambition.

Man måste erkänna, att framför allt under gångna tider folkskolläraryrket
icke åtnjutit det anseende, som dess utövare varit berättigade till i betraktande
av deras betydelsefulla arbete i den allmänna folkbildningens tjänst. Särskilt
hos de manliga lärarna ha härigenom alstrats vissa mindervärdeskomplex.
Härigenom förklaras den iver, med vilken man nu på sina håll går till storms
mot seminarierna. Under de hittills gångna hundra åren av folkskolans tillvaro
har det varit så lyckligt, att höjningen av lärarnas standard åtföljts av
en motsvarande utveckling av folkskolan; än så länge ha lärarnas och skolans
intressen sammanfallit. Det finns emellertid goda skäl att betvivla, att det
skulle ligga i folkundervisningens intresse, att studentexamen gjordes obligatorisk
för inträde på folkskollärarbanan. Man överskattar i allmänhet värdet av
denna examen för seminariestudierna. Jag har gjort mig underrättad om att
flertalet av de studenter, som vinna inträde vid seminarierna, äro latinstudenter,
vilka under gymnasietiden huvudsakligen sysslat med språkstudier, alltså
ämnen av mindre betydelse för en blivande folkskollärare. Själva studiesättet
vid gymnasierna, med dagliga små läxor och förhör år ut och år in, är
inte heller den bästa tänkbara förberedelse för fortsatta studier.

Krav på studentexamen för alla skulle också medföra betydande förändringar
med avseende på seminariernas rekrytering. Gymnasierna äro jämförelsevis
tunnsådda i riket. Man skulle kunna befara, att en värdefull del av
lantbefolkningens och de mindre städernas ungdom skulle utestängas från lärarbanan.
Detta skulle vara både orättvist och oklokt. Det vore säkerligen
icke lyckligt, om landsbygdens barn skulle omhänderhavas uteslutande av studenter
från storstäderna, uppväxta i en helt annan miljö.

12

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till folkskole seminarierna. (Forts.)

Utskottet erkänner givetvis de tvååriga linjernas berättigande, men finner
det nuvarande antalet av sådana tillräckligt.

Från folkskollärarhåll, där man ivrar för utbildningens förläggande till
universiteten, brukar framhållas den besparing, som skulle vinnas genom att
slopa de dyra seminarierna, som man säger. Man förbiser då, att även gymnasieutbildningen
kostar pengar. Ett resonemang, som bygger på att studentproduktionen
ej kostar något, kan inte vara sunt. Ur ekonomisk synpunkt är ovillkorligen
den kortare yrkesutbildningen att föredraga, så vitt den ger samma
duglighet för yrket. Att den kortare lärarutbildningen ger inte blott en fullt
likvärdig utan sannolikt en bättre yrkesutbildning, beror på att studierna vid
seminariet till skillnad från gymnasiestudierna äro direkt inriktade på lärarutbildningen.
Vid seminarierna kan man inom varje ämne inrikta uppmärksamheten
just på det som för den blivande läraren är av särskild vikt, en synpunkt
som naturligtvis ej alls är av betydelse vid gymnasiestudierna.

Genom att basera lärarutbildningen på studentexamen och förlägga den till
universitetsstäderna vilja folkskollärarna minska klyftan mellan läroverkens
och folkskolans lärare, varvid man visserligen är beredd att utan betänkande
öka klyftan mellan folkskolans och småskolans lärare. Det kan väl knappast
råda tvivel örn att det pedagogiska närmandet till läroverkslärarna också, och
icke minst, syftar till ett ekonomiskt. Utökningen av utbildningstiden kommer
naurligtvis att medföra krav på högre lönestandard, något som från statskassans
synpunkt är ganska allvarligt, i betraktande av den stora kår det här är
fråga örn.

Som jag nämnt, råder ingen meningsskiljaktighet mellan departementschefen
och statsutskottet i fråga om intagningens omfattning i år. Detta innebär,
att man godtagit skolöverstyrelsens beräkningar av lärarbehovet fram till 1946.
d. v. s. det år då de, som nu tagas in, komma att utexamineras, överstyrelsens
beräkningar intill detta år äro grundade på folkskolinspektörernas rapporter
och synas vila på rätt säker grund. För tiden efter 1946 har någon egentlig
utredning emellertid icke verkställts, överstyrelsen utgår helt enkelt från att
det årliga behovet av nya lärare skall motsvara den årliga avgången av gamla.
Men det är givet, att även andra faktorer spela in, exempelvis eventuell förändring
av tjänsternas antal. När det gäller den framtida seminarieorganisationen,
är därför en utredning behövlig, och det synes mig svårt att motsätta
sig kravet på en sådan. I dessa tider böra alla möjligheter till besparingar utnyttjas,
och skulle något kunna vinnas genom att skära ned seminarieorganisationen,
får man naturligtvis ej draga sig härför. Skulle å andra sidan utredningen
visa, att lärarbehovet efter 1950 kan väntas bli så stort som överstyrelsen
anser, får man givetvis ta konsekvenserna härav, och i denna händelse
förfaller frågan örn nedläggande av något seminarium.

Besparingsutredningen hade föreslagit nedläggande av ett fyraårigt enkelseminarium
och dess ersättande med tvåårig studentkurs på annat håll. I nuvarande
situation, då efterfrågan på kvinnliga lärare synes minskas, skulle det
alltså ligga närmast till hands att nedlägga antingen seminariet i Stockholm
eller Kalmar, de bägge kvinnliga enkelseminarierna. Så har den gamla motsättningen
mellan dessa städer kommit till synes igen. Nu är det ju långt ifrån
säkert, att denna fråga verkligen blir aktuell inom en överskådlig framtid.
Enligt överstyrelsens mening kommer den ju inte att bli det. Man får dock
icke förbise den möjligheten, att så skulle kunna bli fallet, och för denna händelse
ha reservanterna gått in för att man främst borde överväga att nedlägga
seminariet i Stockholm.

Då 1936 års riksdag beslöt att bibehålla Kalmarseminariet, stod striden
mellan den fyraåriga kursen där och den tvååriga i Stockholm. Vid den tiden

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

13

Anslag till folk skole seminarierna. (Forts.)
hade Kalmarseminariet, otillfredsställande lokaler, och statsmakterna fordrade
därför, att Kalmar stad skulle ställa tillräckliga och lämpliga sådana till förfogande.
Den förbindelse staden då iklädde sig, har den sedan dess på ett nöjaktigt
sätt infriat, enligt vad skolöverstyrelsens chef omvittnade, då han för
två och ett halvt år sedan förrättade invigningen av den örn- oell tillbyggnad,
som staden ombesörjt för en kostnad av inemot 400,000 kronor. Jag vill lika
litet nu som då göra mig till representant för något speciellt ortsintresse, men
så mycket kan jag väl ändå få säga, att det i Kalmar skulle väcka stor förvåning,
örn statsmakterna verkligen skulle gå in för att lägga ned en anstalt,
som så nyligen med stora kostnader för kommunen och på statsmakternas egen
begäran uppförts och iordningställts samt av staden högtidligen överlämnats
såsom gåva till staten.

När^ riksdagen år 1936 beslöt att bibehålla Kalmarseminariet, skedde detta
icke pa° grund av att kalmarbornas längtan att behålla sitt seminarium hade
gjort något särskilt intryck på statsmakterna. Kalmarseminariets bevarande
ansags vara ett riksintresse. Även departementschefen vitsordade i den proposition,
där han föreslog seminariets nedläggande, »den högt skattade insats.
Kalmarseminariet gjort i fråga örn lärarutbildningen, och de värdefulla pedagogiska
traditioner som där vuxit fram», ävensom vikten av det pedagogiska
forskningsarbete, för vilket detta seminarium var en central. Detta pedagogiska
undersökningsarbete har sedan dess fått allt större proportioner, även örn
undersökningarna numera icke, såsom under de första åren, bedrivas i Kostads
elevförbunds egen regi. Av den hittills som förut årligen utkommande Rostads
elevförbunds årsskrift, vars förnämliga traditioner alltjämt upprätthållas, har
jag inhämtat, att ett par viktiga undersökningar gjorts på uppdrag av föreningen
för psykologisk-pedagogiska institutet med understöd från amerikanska
institutioner. De senaste undersökningarna ha bekostats av svenska staten,
i det ett pär kungliga kommittéer, nu senast 1939 års betygssakkunniga, hait
sm verksamhet förlagd till Rostad. Nu har ju Sveriges allmänna folkskollärarförening
igångsatt en stor undersökning, som går ut på att bedöma kursernas
och undervisningens lämplighet och att undersöka vad som blir det faktiska
resultatet av skolarbetet — en undersökning som kommer att behöva åratal
för sin fullbordan. I detta arbete, vilket lede.s från Rostad, deltaga inte
endast lärare vid seminariet utan även lärare vid Kalmar stads folkskolor.
Dessa lärare lia numera fått en viss vana vid detta slags arbete, vilket alltså
svårligen kan utan vidare förflyttas till annan ort. Under loppet av de gångna
åren Ilar en betydande mängd material fran alla dessa undersökningar samlats
och arkiverats på Rostad, för vilket ändamål finnas goda utrymmen där.

Genom den tillbyggnad, som nyligen verkställts, har Kalmar seminarium
vunnit ett betydligt ökat lokalutrymme. För den händelse det i framtiden
skulle befinnas lämpligt, förefinnas möjligheter att i seminariet jämte den fyraåriga
utbildningslinjen inrymma även en tvåårig. Genom förfrågan hos seminariets
rektor har jag fått detta bekräftat. Redan före tillbyggnaden har
seminariet utom den fyraåriga linjen haft extra studentlinje, nämligen åren
1913 -1926, varvid dock en av övningsskolans klasser varit förlagd till en folkskola
i staden. Genom tillbyggnaden har seminariet utökats med två flyglar
med tillsammans 13 lärosalar jämte en del materielrum, varjämte goda utrymmen
finnas i källarvåningen, som bl. a. innehåller lokaler för träslöjd. Man
tycker, att dessa 13 nya salar skulle kunna ge gott utrymme både åt två extra
seminarieklasser och at de fyra nya klasser, som skulle behövas i övningsskolan.

Då striden förra gången stod mellan Kalmar och Stockholm, hade de s. k.
Kalmarpatrioterna en betydande del av folkskolans lärarkår på sin sida. Nu

14

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till folk s k o les em i nar i e r n a. (Forts.)
hissas andra signaler. Svensk Lärartidning skriver sålunda i sitt senaste nummer:
»Vi har tidigare i annat sammanhang, när valet gällde Stockholm eller
Kalmar, förordat det senare seminariets bibehållande främst med hänsyn till
det omfattande pedagogiska försöksarbete, som vid detta seminarium sedan
lång tid tillbaka bedrivits av lärare och elever. Och likväl kail förhållandena
utveckla sig så, att man tvingas att ge förordet åt seminariet i Stockholm.
Statsrådet Bagge har sålunda signalerat i viss mån andra och nya linjer för
den framtida lärarutbildningen i så måtto, att denna skulle närmare knytas
till universiteten. Vi ska här inte gå närmare in på dessa framtidsperspektiv,
så länge endast de yttre och vaga konturerna kan skönjas. Men försiktigheten
synes dock bjuda, att man i nuvarande situation inte skapar några extra svårigheter
av ekonomisk eller annan art för Stockholmsseminariets framtida bibehållande
i en eller annan form.» Problemställningen gäller nu tydligen ej enbart
Kalmar—Stockholm. Tendensen är att slopa alla landsortsseminarier utom
dem som äro förlagda till universitetsstäderna. Och icke endast detta. Ty även
seminarierna i universitetsstäderna skulle ju försvinna och ersättas med —
man vet icke vad. Man har aldrig fått något besked örn vad egentligen det
så åtrådda förläggandet av lärarutbildningen till universiteten skulle innebära.
Är det meningen, att universitetsprofessorerna skola undervisa de blivande
folkskollärarna i historia och geografi etc.? Sannolikt inte. De som sakna studentbetyg
i vissa ämnen komma förmodligen att hänvisas till att vid läroverken
efterpröva i dessa. I folkskollärarutbildningen spela övningsämnena en
stor roll. I de tvååriga kurserna ägnas också mera tid åt övningsämnena än åt
alla kunskapsämnen tillsammans (enligt timplanen 301/? mot 22 undervisningstimmar).
Det torde väl få anses uteslutet, att någon av professorerna. har den
tillräckliga kompetensen att handha undervisning i orgelspelrdng och linnesömnad.
Jag för min del kan då inte finna, att undervisningen i folkskolan skulle
ha något att vinna på att professorerna toge hand örn övningsämnena. Man
kan vidare undra på hur man vill ordna den praktiska lärarutbildningen. Skolöverstyrelsen
räknar med att örn åtta år skall behövas en årlig utexaminering
av 19 avdelningar örn tillsammans 465 lärare. Vi säga för enkelhetens skull
400: jämnt. Fördelat på de fyra universitetsstäderna skulle det alltså bli 100
på varje. Eftersom kurserna äro tvååriga, finge man 200 lärarkandidater i var
och en av dessa städer. Tar man läroverkslärarutbildningen som mönster och
tänker på att man vid ett provårsläroverk med sex ä sju hundra lärjungar icke
anser sig kunna mottaga mer än 10 lärarkandidater, skulle uppenbarligen krävas
en övningsskola av ofantliga dimensioner. Förmodligen avses att till större
delen förlägga den praktiska lärarutbildningen till respektive städers folkskolor,
vilka dock särskilt i de mindre städerna härigenom skulle bli .hårt belastade.
Man kan ej heller vänta, att alla de lärare vid stadens folkskolor, som
skulle behöva tagas i anspråk såsom handledare vid lärarkandidaternas övningslektioner,
skola vara så lämpade för sin uppgift som de pedagogiskt vältränade
lärare, som nu tjänstgöra i seminariernas övningsskolor. Vad som
skulle vinnas, vore väl att folkskolans lärarkandidater bleve i tillfälle att bevista
universitetsföreläsningarna i psykologi och pedagogik tillsammans med
läroverkens lärarkandidater. Universitetspedagogiken måste emellertid vara av
en mera allmän natur, och man torde nog få anse, att de blivande folkskollärarna
i seminarierna få en pedagogisk-psykologisk skolning, som är mera direkt
inriktad på det blivande yrket och alltså värdefullare för den kommande
verksamheten.

Det vore högeligen önskvärt, att det nu bleve definitivt klargjort, att riksdagen
för sin del ställer sig bestämt avvisande mot alla projekt att förlägga

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

15

Anslag till folk skole seminarierna. (Forts.)
folkskollärarutbildningen till universiteten. Ett bifall till statsutskottets eller
dess reservanters förslag innebär ett sådant klart avståndstagande.

Som jag förut framhållit, anser jag icke de direktiv, som givas för den utredning,
som reservanterna anse böra komma till stånd, vara absolut bindande.
Vi framhålla endast att de och de synpunkterna böra övervägas. Så t. ex.
förfaller givetvis frågan om nedläggande av något seminarium, ifall det kommer
att visa sig, att verkligen den nuvarande seminarieorganisationen behöver
tagas i anspråk inom de närmaste åren. Beträffande de av reservanterna föreslagna
fyra studentlinjerna i Lund och Uppsala såge jag för min del gärna, örn
utredningen gåve till resultat, att utan större kostnadsökning samseminarier
kunde komma till stånd på bägge dessa platser — en tanke som jag givit uttryck
åt redan i den motion som avlämnades i seminariefrågan vid 1936 års
riksdag. Uppsala kan anses som en förstad till Stockholm, och de kvinnliga
Stockholmsstudentema kunde då få sin utbildning i närheten av hemorten.
Visserligen framhållas från Stockholmshåll alltid de stora bildningsmöjligheterna
i huvudstaden, men även i Uppsala böra ju finnas vissa sådana.

Beträffande de föreslagna studentlinjerna vill jag för tydlighets skull framhålla,
att reservanterna såväl som utskottsmajoriteten uttalat sig mot en utökning
av antalet sådana. Förslaget innebär alltså motsvarande utbyte på ett par
andra håll av tvååriga kurser mot fyraåriga.

En icke oviktig fråga är den örn proportionen mellan manliga och kvinnliga
elever vid seminarierna. Det synes mig självfallet, att en utredning också bör
omfatta dessa problem.

En fråga, som man omedelbart måste taga ställning till, är den örn elevintagningen
i år. Utskottsmajoriteten såväl som reservanterna föreslå intagning av
6 klassavdelningar, men reservanterna vilja ha intagning i Kalmar i stället
för i Stockholm. Detta föranledes givetvis av att Stockholmsseminariet eventuellt
skulle kunna hotas av indragning. Men alldeles frånsett detta tala billighetsskäl
för Kalmar. Stockholmsseminariet har f. n. tre klasser och får således
nästa år behålla två klasser, även örn intagning icke skulle ske. Kalmar -seminariet har f. n. två och skulle alltså nästa år bli enklassigt, om ingen intagning
ägde rum. De tre lärarkollegierna i Kalmar, Karlstad och Falun ha i
skrivelse till Kungl. Majit framhållit de allvarliga olägenheter det innebär för
ett seminarium att även för kort tid reduceras till enklassigt. De nya eleverna
skulle vid början av höstterminen nästa år icke lia tillgång till några äldre
kamrater. Detta skulle innebära ett avbrott i all tradition. Allt finge byggas
upp på nytt. Man kan väl säga, att särskilt för det traditionsrika Kalmarseminariet
skulle ett sådant våldförande av traditionerna vara en olycka. Mot
minskningen av klassantalet i Stockholm skulle man kunna tänka sig den invändningen,
att seminariets egenskap av provårsseminarium kräver ett tillräckligt
antal klassavdelningar. Om jag är rätt underrättad, är antalet lärarkandidater
f. n. fem stycken, av vilka ingen Ilar de lärdomsmeriter, som fordras
av en seminarielärare. Det är då att anmärka, att provårsseminarium finnes
även i Göteborg, och man kan fråga sig, om det verkligen är behövligt med två
provårsseminarier i riket. Gäller det utbildning av seminarielärare, är en
sådan institution fullt tillräcklig, och för blivande läroverkslärare är det utan
tvivel lämpligare, att de få sin utbildning i skolor av samma art som dem där
de komma att få sin lärarverksamhet förlagd. Härmed må nu vara hur som
helst, jag tycker inte, att hänsyn till dessa fem lärarkandidater skall kunna
få inverka på frågan örn seminarieorganisationen. Alltså, för att uttrycka saken
kort: Kungl. Majit och utskottsmajoriteten vilja för nästa år förlägga tre
klasser till Stockholm och en till Kalmar; reservanterna vilja lia två på vardera
stället.

16

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Man kanske kommer att tycka, att jag talat väl mycket örn Kalmar, och
man kanske kommer att säga, att Kalmarseminariet f. n. ju inte är hotat.
Men jag tror det är nyttigt för både Kalmar och andra landsortsstäder att se
upp i tid och slå vakt om sina kulturinstitutioner. Det finns en tendens att
alltmer förflytta dessa till huvudstaden. För Stockholms stad har ett seminarium
mer eller mindre intet att betyda, men i en landsortsstad är nedläggandet
av ett sådant så mycket mera kännbart. Centralisering må ha sina fördelar
i vissa fall, men centralisering av kulturen kan icke vara till gagn för
landet.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det var med en viss förvåning jag lyssnade
till ett påstående i den förste ärade talarens anförande. Jag lyssnade
med stort intresse till det mesta han sade, och jag är fullt villig att stryka
under en hel del av de utmärkta pedagogiska synpunkter som där kommo fram.
Det som förvånade mig var att den ärade talaren ansåg, att frågan örn en utredning
med riktlinje att seminariet i Stockholm skulle nedläggas, vilket ju är
det som väckt den stora uppmärksamheten i den allmänna diskussionen, inte
skulle vara så allvarligt menad av reservanterna. Jag undrar örn inte talaren
ändå får medge att detta är hans egen personliga mening. Åtminstone skulle
jag tro, att det är säkrast för kammaren att vid ett besluts fattande taga
detta under övervägande.

Till grund för den stora reservationen liksom för min egen ligger ett otvivelaktigt
faktum, nämligen det otillfredsställande förhållande, som för närvarande
råder därigenom att folkskoleseminariernas kapacitet icke fullt utnyttjas.
Vi anse därför, att det kan vara skäl att göra en utredning rörande en rationalisering
på detta område. Jag skulle tro, att riksdagen inte skulle ha så
mycket emot en sådan, örn inte de tio reservanterna velat binda utredningen,
framför allt genom att, i motsats till vad den föregående ärade talaren tycktes
vilja antyda, på förhand döma Stockholmsseminariet till indragning. Detta
är så starkt understruket i de tios reservation, att det nog inte går att försöka
sudda ut med några personliga förklaringar.

När jag anslöt mig till frågan örn en utredning, var det i den tanken, att
det skulle bli en förutsättningslös utredning. Visserligen kan man ange vissa
saker, som böra upptagas till beaktande, men som statsutskottsledamot har jag
under alla förhållanden svårt att gå med på ett utredningskrav, som innebär
att Kungl. Maj :t skall se till att ordna denna sak i nära överensstämmelse med
vad utskottet önskat. Ännu svårare hade jag att göra det i detta fall, då det
visst inte är säkert, att Stockholms seminarium i fråga örn lärarutbildningen
skulle vara underlägset Kalmar seminarium. Jag skall inte gentemot herr
Magnusson i Kalmar draga fram alla de fördelar som Stockholms seminarium
har. Jag är säker på att det är andra i kammaren som skola vara mycket glada
att få göra det och som därför önska, att jag inte skall falla dem i ämbetet.
Jag skulle nog vilja säga, att även dessa synpunkter äro tungt vägande.
Ingen som kommer ihåg mitt ståndpunktstagande 1936 kan av detta mitt uttalande
få den uppfattningen, att jag speciellt skulle vilja missgynna Kalmar.
Jag nedlade den gången ett mycket nitiskt, örn än kanske inte alltid
så förståndigt, arbete på att rädda Kalmar seminarium. Jag har fortfarande
samma uppfattning som herr Magnusson i Kalmar, att det skulle vara mycket
ledsamt örn detta seminarium måste nedläggas, Å andra sidan kan jag emellertid
inte finna, att man kan låta en seminarieorganisation som den nuvarande
äga bestånd, vilken är så stor, att den aldrig utnyttjats till sin fulla kapacitet,
och såvitt man förstår aldrig kommer att utnyttjas till sin fulla kapa -

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

17

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
citet. Man får väl i denna fråga försöka att även ha något ekonomiskt förstånd,
låt vara att det inte i så hög grad ligger för min röst, när det gäller
pedagogiska frågor.

Såsom jag formulerat utredningskravet, kan jag emellertid inte finna annat
än att både Kalmars och Stockholms intressen skulle vara tillgodosedda. Jag
tillmötesgår först och främst Kalmars intressen så långt, att jag vill att inte
heller Stockholm skall lia någon intagning av seminarister i år. Stockholm skall
således icke få trumf på hand genom ett positivt beslut i år. Å andra sidan
tillmötesgår jag Stockholms intressen dithän, att jag pekar på att enkelseminarierna
visserligen böra indragas, men då jag i likhet med de andra reservanterna
anser, att det skall undersökas örn icke enbart studentlinjer borde
komma till stånd vid seminarierna i universitetsstäderna, drar jag den logiska
konsekvensen, att vad som gäller för universitetsstäderna även gäller för högskolestäderna
och således för Stockholm. Vid en förutsättningslös utredning
måste således den synpunkten komma under övervägande, att örn det är lämpligt
artha dubbelseminarier och studentlinjer i Uppsala och Lund, skall det
synnerligen vägande skäl till för att inte så skulle få anses vara fallet även
i Stockholm. Jag vill emellertid visst inte i likhet med den föregående talaren
säga vilket slut utredningen bör komma till. Jag vill endast ha sagt, att utredningen
måste taga dessa saker under övervägande.

Jag är mycket ledsen över att den allmänna diskussionen i denna fråga kommit
på avvägar genom detta fanatiska fasthållande vid att det här gäller en
indragning antingen i Kalmar eller Stockholm och att man i dag måste fatta
ståndpunkt i denna. sak. Det har även antytts, att båda seminarierna skulle
kunna räddas. Ja, inte gärna om en utredning kommer till stånd i enlighet
med reservanternas skrivsätt. Motiveringen för en utredning kan inte förstås
utifrån detta, jag höll på att säga, sabelskramlande om huruvida indragning
skall ske av seminariet i Stockholm eller Kalmar. Utredningsfrågans betydelse
måste ses i ett annat sammanhang. Den måste helt naturligt ses i samband
med lärararbetslösheten för närvarande och lärarnas framtidsutsikter.
Denna fråga örn lärarbehovet spelar, såvitt jag kan förstå, en mycket avgörande
roll i detta sammanhang.

Det råder stor arbetslöshet inom folkskollärarkåren. Det förnekar inte ens
skolöverstyrelsen och än mindre departementschefen. Skolöverstyrelsen gör en
beräkning rörande utvecklingen.i detta avseende ända fram till 1950- ja till och
med fram till 1960-talet. Jag vill säga, att sådana beräkningar, örn de äro omsorgsfullt
gjorda, ju alltid kunna ha ett visst intresse. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att alla hittills gjorda beräkningar slagit slint. Det är sådana
beräkningar för en längre framtid som fört oss in i det elände, som för
närvarande råder beträffande den groteskt stora seminarieorganisationen. Under
världskrigets sista år beräknade man också på grundval av en statistik
som skolöverstyrelsen framlade, att det skulle bli en väldig lärarbrist, som man
måste skynda sig att täcka för att det inte skulle bli katastrof. Jag, som på
den tiden var. något okritisk gentemot undersökningar från detta håll, var med
örn att .motionera örn upprättande av ett dubbelseminarium i Linköping,
som gunås också kom till stand. En hel rad dylika stora, seminarier kommo
emellertid till stånd, som aldrig blivit helt utnyttjade. Vi ha, för att taga ett
exempel, seminariet i Karlstad, som sedan 1936 på sätt och vis legat i reserv.
Ehuru det byggdes som dubbelseminarium har det använts som enkelseminarium.

Denna ökning av antalet seminarier föranledde tillsättandet av den seminariekommitté,
som 1936 framlade ett, förslag. Det är detta förslag vi reservanter
1942 anse vara alltför rymligt tilltaget. En särskild seminariekommitté

Första kammarens protokoll 19Jt2. Nr 18. 2

18

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

’Anslag till folkslcoleseminarierna. (Forts.)
framlade således på grundval av en säkerligen riktig statistik ett förslag.
Denna kommitté var även synnerligen angelägen örn att det inte skulle bli
brist på folkskollärare i framtiden. Nu kan man naturligtvis säga, att ingen
kan förutse ovanliga händelser. Linköpingsseminariet tillkom ju när det här
i Sverige var en stegring i födelsekurvan, som var alldeles oväntad och otrolig.
Man ansåg det då nödvändigt att taga hänsyn till detta förhållande. Efter
två år sjönk emellertid nativitetskurvan åter och förhållandena blevo annorlunda.

1936 års sakkunniga, som till stor del äro ansvariga för den nuvarande organisationen,
säga att de givetvis inte kunde förutse det nya kriget och de rationaliseringar
som skulle komma i samband därmed. Det är ingen som begärt att
de skulle förutse detta. Örn riksdagen nu faller i en liknande grop och tar det
förslag skolöverstyrelsen och departementschefen framlägga, vad skall man då
säga om detta förslag, örn utvecklingen ger vid handen att förslaget var felaktigt.
Ja, man kan ju då alltid andraga något oförutsett som inträffat. Men
märk väl, att örn något inträffar, som skulle kunna verka ogynnsamt på utvecklingen,
är detta i dag icke oförutsett. Åtminstone departementschefen har
förutsett detta när han påpekar, att vi ännu inte sett vilka skolorganisatoriska
förändringar som kunna inträffa.

Departementschefen säger uttryckligen på sid. 12 i utskottsutlåtandet, att
han icke kan vara lika säker som skolöverstyrelsen på att arbetslösheten bland
folkskollärarna skall vara hävd vid utgången av läsåret 1945/46. Vidare säger
han på sid. 13, att allt ju beror på om skolöverstyrelsens beräkningar rörande
lärarbehovet för åren 1946—1948 stå sig. Ja, så förhåller det sig. Departementschefen
är inte övertygad örn detta, och det är minsann inte jag heller, örn
detta skulle kunna betyda något. Det är flera som inte äro övertygade. Lärarkårens
samtliga organisationer äro övertygade om att beräkningen är felaktig,
och jag tror, att man nog måste ge dem rätt. De ha hela tiden under denna utveckling
haft rätt i sina betänkligheter emot dessa storslagna organisationer
som riksdagen beslutat. Jag undrar också örn det är riktigt klokt att under nuvarande
förhållanden göra sådana antaganden, att vad som kan inträffa på
1950- eller 1960-talet, ty så långt går skolöverstyrelsens beräkning, skall ha
någon avgörande betydelse för vad vi i dag bestämma beträffande intagningarna.
Departementschefen har härvidlag ådagalagt en synnerligen god vilja
till försiktighet. Han har, med hänsyn till vad jag förut anfört rörande hans
misstro i någon mån mot skolöverstyrelsen, gått fram på sådant sätt, att han
anser att nödig försiktighet är iakttagen. Ja, detta kan man ju lia olika tankar
om, och det blir väl en trossak i rätt stor utsträckning vad man anser om denna
försiktighet. Lärarkåren tror ju, som sagt, att det är oförsiktigt, och jag tror
också, att det är oförsiktigt att gå så långt som departementschefen önskar gå.
Jag skulle helst ha gått den väg som lärarsammanslutningarna lia rekommenderat.
Men man kan ju inte envisas att gå vad man anser vara rent förnuftiga
vägar i evighet, när man står rätt ensam i fråga om de förnuftiga vägarna.
Man får väl i stället söka kompromissa, så att det örn möjligt blir något
mera förnuft i lösningen av frågan än vad det skulle bli utan kompromissförslaget.

Departementschefen förordar intagning av 144 seminarister i år, medan jag
har föreslagit att intagningen skall begränsas till 120 elever. Också det är enligt
min mening för mycket, men det är i alla händelser bättre med en klass
mindre, i all synnerhet som man genom att gå den vägen skulle komma ifrån
den aktuella tvisten mellan Kalmar och Stockholm, vilket jag förut har pekat
på. Örn intagningen vid det kvinnliga seminariet i Stockholm slopas i år, skulle
Stockholm inte få något övertag gent emot Kalmar, till dess frågan slutgil -

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

19

''Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
tigt skall lösas. Detta är alltså, utom utredningskravet, vad som ingår i min
reservation.

Jag vill också nämna att jag här har besparingsberedningen bakom mig.
Men besparingsberedningen följer man ju när man tycker det är roligt, och
annars låter man det vara. Besparingsberedningen pekar också på en säkerhetsventil,
ifall det skulle visa sig att skolöverstyrelsen och departementschefen
ha rätt och att 144 elever verkligen skulle behövas i år. Denna säkerhetsventil
ha vi i studentklasserna. Om det skulle bli fara på taket, kan man ännu
så sent som 1944 under alla förhållanden klara upp situationen med hjälp av
sådana klasser. Om det vore något allvar med riksdagens besparingskrav, så
borde, då en sådan säkerhetsventil finnes, nödvändiga besparingar kunna göras
på den väg jag har anvisat.

Sedan är det en annan sak, som är mycket betänklig. Departementschefen
och statsutskottets majoritet vilja inte höra talas örn någon förändring av organisationen
just nu. trots allt som kan anföras till förmån för den. Men de äro
beredda att smussla in en organisationsförändring utan vidare, visserligen inte
av ekonomisk, men av stor principiell betydelse. De vilja nämligen att man
under detta år skall intaga endast manliga elever vid samseminarierna i Göteborg
och Lund. De gå således in för en utveckling, som innebär att samseminarier
förvandlas till manliga seminarier. Nu säges det av både departementschefen
och skolöverstyrelsen, att detta bara är provisoriskt. Ja, men ser man på
skolöverstyrelsens motivering, blir man litet förvånad över grundvalen till
detta provisorium. Ty närmaste anledningen till denna anordning säges vara,
att det finnes fler arbetslösa lärarinnor än lärare. Men vad beror detta på? Jo,
orsaken är att skolstyrelserna efter löneregleringen 1938 ha tagit sig före, när
de utannonsera lediga folkskollärarplatser, att göra två tredjedelar av de utannonserade
^ platserna till manliga och bara den återstående tredjedelen till
kvinnliga. Så ligger saken till, och när nian ser sammanhanget, är det väl ändå
litet svårt att tro, att det är fråga om ett provisorium.

Nå, vad är det för risk med detta? Jo, risken är den att vi här frånträda den
princip riksdagen en gång har trätt in för, nämligen att folkskollärarebefattningarna
skola tillsättas efter förtjänst och icke efter kön. Detta är för mig en
synnerligen viktig synpunkt. Hur skall detta kunna ordnas, då skolstyrelserna
lia rätt att utannonsera platserna som de behaga? Jag tycker att departementschefen
därvidlag skulle lia försökt att tala ett ord med skolstyrelserna i stället
för med riksdagen.

Man anför ett skäl till att nian ibland måste annonsera efter manliga lärare
nämligen att det. förekommer undervisning i manlig slöjd. Det är nu inte så
alldeles nödvändigt, ty det finns också lärarinnor som äro kompetenta att
undervisa i manlig slöjd. Man skulle i varje fall kunna göra på det sättet att
man utannonserade dessa platser utan att ange för vilket kön de äro avsedda.
Det vöre fullt tillräckligt att stipulera, att sökanden måste kunna undervisa i
manlig slöjd. Det äv för övrigt en ganska egendomlig historia, att det här
inte så mycket är fråga örn den kvinnliga slöjden som örn den manliga. Men så
länge vi icke lia några kvinnor alls i första kammaren och ganska få i andra
kammaren, är det väl inte stor anledning att framföra den synpunkten såsom
på något sätt bärande.

Vad som emellertid är viktigt och som jag hoppas att man även i denna
nickulina kammare skall anse vara av en ganska stor betydelse, är att vi inte
glida dithän att meriterna få komma i andra rummet och könet i första rummet.
Kan något så barockt tänkas, utom möjligen av herr Oscar Olsson i första
kammaren? Ja. det kan det, och jag är lycklig nog att kunna hänvisa herrarna
till beviset. Det har varit en skolstrid i någon kommun på gränsen mellan

20

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Skåne och Småland. Jag vet inte i vilket av de båda landskapen det var, och
det är naturligtvis oförlåtligt, mest kanske av en skåning. Barnens alla föräldrar
och kommunen överhuvud taget ville ha en lärarinna, men skolstyrelsen
ville lia en karl. Skolstyrelsen hade ju makten, och därför skulle det bli en
karl. När nu Dagens Nyheter gjorde intervju på platsen, var det någon som
sade ungefär följande: »Ja se, det är nog på mångå håll så att skolstyrelserna
ofta äro maskulint betonade, och när en karl och en kvinna kosta lika mycket,
så ta de hellre karlen.» Men detta är ju inte riksdagens mening. Det är inte
lagens och författningens mening, att sådana ovidkommande synpunkter skola
få spela in. Det är därför som jag, utan att i detta fall kunna göra så värst
mycket åt saken, ändå har velat att riksdagen icke skall engagera sig för ovidkommande
synpunkter i denna fråga. Så långt anser jag att riksdagen borde
kunna sträcka sig.

Vad blir skillnaden på mitt förslag om intagning av både män och kvinnor
vid de tre samseminarierna jämfört med förslaget i den kungl, propositionen?
Jag har som nämnt föreslagit intagning av 120 elever, och med slopande av
intagningen vid det kvinnliga seminariet i Stockholm skulle proportionen bli
31/2, manliga och 1 1/2 kvinnliga avdelningar. Propositionens förslag innebär
som bekant 4 1/2 manliga klassavdelningar mot 1 x/2 kvinnliga, alltså en klassavdelning
manliga mer än jag har föreslagit. Men till och med om alla 144 eleverna
skulle intagas, alltså även avdelningen vid det kvinnliga seminariet i
Stockholm, bleve det ju fortfarande även med mitt förslag beträffande samseminarierna
en disproportion till förmån för männen, nämligen 3 x/2 manliga
och 2 x/2 kvinnliga avdelningar. Också enligt mitt förslag skulle männen således
under alla förhållanden vara i majoritet. Skillnaden är den, att proportionen
här skulle bli något bättre för kvinnornas del än enligt Kungl. Maj:ts
förslag. Så vitt jag kan se, finns det alltså inte någon saklig motivering av
betydenhet till förmån för samseminariernas successiva omvandling till manliga
seminarier.

Den motivering Kungl. Majit anför är, att det ligger i lärarinnornas eget
intresse att organisationen förändras på detta sätt, eftersom det är flera lärarinnor
än lärare som gå arbetslösa. Nu säger lärarinneförbundet ifrån att man
inte vill vara med örn detta just på de grunder som jag har anfört. Örn man
vill, kan man naturligtvis säga, att departementschefen förstår lärarinnornas
intressen bättre än lärarinnorna själva. Det vore ju inte fullständigt uteslutet.
Men också lärarinnorna böra anses som myndiga medborgare, och när lärarinnorna
säga att det är i överensstämmelse med deras intressen, att samseminarier
icke på en bakväg förvandlas till enbart manliga seminarier, så tror jag
man får tillmäta detta ganska stor betydelse. Man kanske säger, att lärarinnorna
här vilja offra sina ekonomiska intressen till förmån för en princip.
Nåja, jag tror mycket högt örn Sveriges folkskollärinnor, men att de skulle
offra sig och sin utkomst för rent principiella synpunkter tror jag ändå inte.

Detta har blivit en ganska lång utredning, det här, men det är ju åtskilliga
tvistefrågor i detta utlåtande och det är därför som jag har nödgats göra den.
Med den motivering jag nu har givit ber jag emellertid, herr talman, att få
yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Jag vet inte örn kammaren av de två utförliga
anföranden, som nu hållits av herr Magnusson i Kalmar och herr Oscar Olsson,
har lyckats få ett mera klart begrepp om vad den nu föreliggande frågan
egentligen gäller. Jag skall därför be att i korthet få ange huvudlinjerna.

Den reservation, för vilken herr Magnusson i Kalmar talade, ser ju ganska
imponerande ut tack vare anslutningen av tio ledamöter i statsutskottet. Det

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

21

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
kanske inte anses indiskret om jag upplyser, att någon verklig sakdebatt om
denna reservation och dess synpunkter icke ägde rum på utskottsavdelningen.
En av ledamöterna på avdelningen förklarade från början, att han önskade
ange en avvikande mening på denna punkt, men inte visste om lian kunde få
någon anslutning. Vid justeringen vann han sedan ytterligare ett namn, och
på så vis blev det ett s. k. alternativ. Jag har naturligtvis ingenting att anmärka
mot detta tillvägagångssätt. Det är varje utskottsledamots rättighet att
göra så. Jag vill endast förklara, varför det inte har blivit någon ingående
sakdiskussion örn detta på avdelningen. Behandlingen i utskottet var inte heller
alltför ingående.

Vad är det nu reservationen går ut på? Det är två saker. Den ena är att man
■vill ha till stånd en omedelbar utredning örn seminarieorganisationens omfattning.
Man säger, att visserligen bestämdes denna seminarieorganisation så sent
som 1936, men det har redan visat sig, att den är alldeles för stor, i varje fall
i fråga örn antalet folkskoleseminarier, och därför böra vissa seminarier indragas.
Man önskar inte en förutsättningslös utredning, vilket jag tycker kunde
vara mera rimligt, utan man angiver från början vissa bestämda riktlinjer
för denna utredning. Dessa riktlinjer bestå i för det första, att Stockholms
seminarium bör nedläggas utan närmare motivering, och för det andra, att
ytterligare ett seminarium bör nedläggas. Vidare antydes, att seminariernas
kapacitet borde bättre utnyttjas, något som knappast kan betyda annat än
att man utnyttjar de existerande stora dubbelseminarierna. Tar man konsekvensen
härav, då kommer man till den konklusionen, som herr Oscar Olsson
mycket riktigt uttalar i sin reservation, nämligen att man bör överväga, örn
inte samtliga enkelseminarier böra nedläggas. Däribland således även Kalmar,
som somliga reservanter så starkt ömma för.

Jag vill alltså här framhålla, att örn den stränga begränsning, som reservanterna
tyckas vilja gå in för i fråga örn antalet seminarier, skulle genomföras,
så komme näppeligen något enkel seminarium att kunna fortsätta, och
då komma alltså herr Magnusson i Kalmar och andra bland reservanterna, som
särskilt ha hjärta just för Kalmar, att ha grävt en grop, i vilken de själva
riskera att ramla ner.

Detta som en liten varning på den punkten.

Det är denna från början starkt bundna utredning, som reservanterna önska
få till stånd, och vidare föreslå de, att såsom en början till ett nedläggande
av Stockholmsseminariet skall ingen intagning av elever ske därstädes, utan
denna skall förflyttas till Kalmar.

Man letar förgäves i reservationen efter några sakskäl, vare sig för det ena
eller det andra. Beträffande skälen varför man skulle nedlägga Stockholms
seminarium, får man veta., att de huvudsakligen skulle ligga i en hänvisning
till statskontorets uppfattning. Statskontoret har huvudsakligen yttrat sig
örn att den tomt, som Stockholms seminarium innehar, borde av staten kunna
utnyttjas på ett annat sätt. Man skulle kunna förtjäna pengar på den. Detta
kan dock knappast kallas en ingående saklig prövning av denna seminariefråga.
Och varför just Kalmar skulle plockas ut bland enkelseminarierna i det
här fallet, det bör man ha ganska svårt att förstå efter herr Magnussons i
Kalmar eget anförande, där han omtalade att flera andra seminarier, i varje
fall Falun och Karlstad, befinna sig i precis samma situation som Kalmar,
nämligen att de för närvarande endast ha en avdelning, och att de alltså
skulle komma i samma läge som Kalmar nästa år, om de icke finge en ny
avdelning. När det gäller Karlstad, kan man ju dessutom tänka på, att det
är byggt som ett stort och mycket vidlyftigt dubbelseminarium.

Jag har härmed inte på något sätt velat rikta mig mot Kalmar och dess se -

22

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
minarium. Jag har den uppfattningen, att det är ett mycket förtjänstfullt seminarium,
men jag anser, att även Stockholmsseminariet har sina förtjänster.
Överhuvud taget tror jag, att herr Magnusson i Kalmar hade rätt, när han sade,
att han inte trodde, att det här var fråga örn något hot mot Kalmarseminariet,
lika litet som emot något annat av dessa, som för närvarande arbeta med blott
en avdelning. Varken i propositionen eller i utskottsförslaget talas någonting
örn att man skulle skrida till att nedlägga vare sig det ena eller det andra,
medan däremot reservanterna säga ifrån, att vi skola börja med att icke medgiva
någon intagning i Stockholm, och det skall vara början till ett nedläggande
av Stockholmsseminariet.

Se vi närmare på utredningskravet, så måste man säga, att det egentligen
är högst förvånande, att det har kunnat kastas fram på detta sätt. För det
första har man icke kunnat bevisa den utgångspunkt, som reservanterna intagit,
nämligen att seminarieorganisationen är alldeles för stor även med hänsyn
till framtiden. Även örn man inte är någon profet och inte kan förutsäga t. ex.
hur många barn det kommer att födas ett visst år i framtiden, så är det dock
vissa saker, som man på förhand kan beräkna. En sådan sak nämnes i propositionen,
och det är antalet lärare, som avgå t. ex. år 1950. Detta antal lärare
blir så stort bara det året, så att avgången betydligt överstiger hela utexamineringskapaciteten
hos vår nuvarande seminarieorganisation. Enbart detta exempel
visar ju, att man inte utan vidare kan utgå från det nuvarande läget
och säga, att på grund av att seminarierna för närvarande inte utnyttjas tillräckligt,
böra vi nedlägga ett eller flera av dem. Riksdagen har inte den allra
minsta anledning att i denna situation handla på ett brådstörtat sätt, att
springa fram och begära en utredning, som icke har ifrågasatts ens av någon
motionär, utan som har improviserats inom utskottet, och som har en
mycket klen saklig grundval. Dessutom är det skäl att komma ihåg, att vi
ha en stor arbetande skolutredning, som bl. a, har lärarutbildningen på sitt
program, och som statsrådet påminner örn i propositionen. Att man samtidigt
med att denna utredning arbetar, skulle sätta i gång en specialutredning, som
är bunden till ett program örn nedskärande av seminarieorganisationen och
bunden till att i främsta rummet nedlägga enkelseminarierna, det är något så
orimligt, att jag icke kan tänka mig, att gamla erfarna riksdagsmän skulle
vilja gå in för någonting sådant, sedan de väl gjort sig reda för vad saken
gäller.

När det sedan blir fråga örn attacken mot Stockholm, skall jag inte närmare
uppehålla mig vid den. Det behöver inte så vidlyftigt utvecklas, varför
man ej skall utan närmare motivering gå och rasera Sveriges äldsta seminarium.
Detta har för övrigt i flera tidningsartiklar under den sista tiden ganska utförligt
utvecklats. Ett par synpunkter vill jag dock beröra. När man kommer
och säger, att ett seminarium bör lia ett stort rekryteringsområde, så tycks
man glömma, att Stockholm med omnejd är ett av de till folkmängden största
rekryteringsområdena i Sverige. När man vidare gör klart för sig, att det blir
endast en enda fullständig kvinnlig nybörjaravdelning som skall tagas in under
nästa år, så är det uppenbarligen förnuftigare att förlägga denna enda
avdelning till ett centralt ställe som Stockholm, så att det inte blir alltför
dyrt för dem, som skola resa till detta seminarium från den ena eller andra
ändan av Sverige. Det har antytts att det skulle vara särskilt dyrt att gå i
Stockholmsseminariet. Var och en som har litet reda på de faktiska förhållandena,
torde lätt kunna övertyga sig om att så inte är fallet. Det finns
här ett studiehem, där eleverna kunna bo och äta billigt, Det finns också en
råd studiedonationer vid detta seminarium, som äro bundna vid den fortsatta
existensen av denna folkskollärarutbildningsanstalt och som man inte utan

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

23

Anslår/ till folkslcoleseminarierna. (Forts.)
vidare kan bortse ifrån. Vi kunna också erinra oss de rika bildningsmöjligheter,
som finnas just i Stockholm, och som inte äro lika tillgängliga i andra
städer.

Detta må vara nog för att framhålla hur osakligt ett sådant tillvägagångssätt
är, som reservanterna föreslå, att man utan närmare undersökning skall
dekretera, att detta seminarium skall nedläggas, och att detta nedläggande
skall börja genom avveckling redan nu av dess nybörjaravdelning. Jag har
heller inte • några farhågor för att kammaren på detta sätt skall desavuera
inte bara Kungl. Maj :t utan även alla sakkunniga myndigheter, som ha yttrat
sig i denna sak, och gå fram på den auktoritet, som kan framletas bland reservanterna.

Vad beträffar herr Oscar Olsson, så avviker han ju en smula från de övriga
reservanterna. Han försöker trösta oss med att han å ena sidan vill bidraga
till att rasera Stockholms seminarium genom att icke anordna någon nyintagning
där nästa år, men att han å andra sidan inte heller vill medgiva någon
nyintagning i Kalmar. Därför bör, menar han, man vara nöjd både i Stockholm
och Kalmar! Han menar väl egentligen, att därför bör man vara lika
missnöjd med honom i Stockholm och i Kalmar, ty det är säkert det senare,
som inträffar, örn han mot förmodan skulle få sin vilja fram.

Beträffande hans krav på utredning har jag redan yttrat mig örn den saken.
När han slutligen talar örn de manliga och de kvinnliga eleverna, så ger
jag honom rätt i princip. Där tror jag inte det finns någon principiell skillnad
mellan honom och utskottet i övrigt. Det är ingen människa, som tänker
på att, som han kallade det, här »smussla in en ny princip». Vi ha givetvis
tänkt oss detta som ett rent provisorium: Det är på grund av att arbetslösheten
för närvarande är så mycket större bland lärarinnorna än bland de manliga
lärarna, som man företagit denna förskjutning. Men jag kan försäkra
honom, att åtminstone vad mig själv beträffar, så kommer jag alarig att ifrågasätta
någonting annat än att lärarutbildningen, när vi örn möjligt återvänt till
normala förhållanden, skall stå öppen precis lika mycket för det ena som för
det andra könet, och jag anser liksom han, att läraransökningar böra behandlas
efter förtjänst och inte efter några ovidkommande hänsyn. Men detta, är inte
något skäl varför man skulle acceptera hans reservation, som för övrigt även
innehåller så många andra saker.

Med hänvisning till att det av reservanterna framställda utredningskravet
är omotiverad att det av reservanterna framlagda kravet på nedläggande av
Stockholms seminarium likaledes är omotiverat och att det överhuvud taget
icke finnes något skäl för riksdagen att här gå brådstörtat tillväga och föregripa
en pågående utredning, så ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan, vilket tillika innebär bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Sjödahl: Herr talman! Detta betänkande och förslag från utskottet
rymmer egentligen två ting. Den första frågan är av mindre betydelse. Det
är frågan örn var en av de kvinnliga avdelningarna skall intagas nu till hösten.
Den andra frågan gäller den blivande organisationen av seminarierna, en
mycket vittutseende, omfattande och i olika avseenden synnerligen ingripande
fråga.

Beträffande den första frågan örn var sagda intagning skall ske tycker jag,
att det skulle i och för sig ingenting betyda, om man tar in i Stockholm eller
i Kalmar, men i den reservation, som föreslår Kalmar, har man bundit förslaget
vid ett bestämt uttalande örn att Stockholmsseminariet skall nedläggas. Och
som ett första steg, ett preliminärt beslut i den riktningen skall det bestämmas,

24

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

''Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
att någon ny klass icke skall intagas i Stockholm. Jag undrar, om inte kammaren
borde pröva denna fråga huruvida Stockholmsseminariet skall nedläggas
i sitt verkliga sammanhang, d. v. s. när det gäller hela seminarieorganisationen,
och inte vidhäfta denna fråga örn var i höst en klass av kvinnliga seminaristen
skall intagas.

Jag skulle vilja motivera varför jag kommer att i denna punkt Tösta med
utskottet. Jag gör det därför, att örn jag röstade med herr Gränebos m. fl.
reservation, så skulle jag uttala mig mot att i framtiden ett seminarium blir
förlagt här i Stockholm. Men röstar jag med utskottet, så gör jag intet uttalande
mot att ett seminarium skall kunna i framtiden liksom nu vara förlagt
till Kalmar. Jag tycker, att det är klokt att på denna punkt icke göra
något uttalande i vare sig den ena eller andra riktningen, ty därmed behåller
kammaren och riksdagen full prövningsrätt, när den större frågan föreligger.

Men härtill kommer för mig ett skäl till. Kammaren erinrar sig nog, hurusom
man förra året genom dess inskridande fick ett nytt provårsläroverk. Genom
att nu följa reservanterna komme man att i hög grad försvåra, ja måhända
omöjliggöra ett bibehållande av Stockholms seminarium såsom ett provårsläroverk.
Man handlar alltså i direkt strid med en princip, som man då
knäsatte och stärkte genom en organisatorisk åtgärd. Ja, det är väl bara en
tillfällighet, att herr Magnusson är från Kalmar, liksom det väl bara är en
tillfällighet, att de tre första reservanterna allesamman ha hemortsrätt i Kalmar
län, men nu sades det av herr Magnusson i Kalmar, att vid provårsutbildningen
vore Stockholms seminarium tämligen olämpligt eftersom för tillfället,
i år, de som där genomgå provåret, äro personer med adjunktskompetens,
alltså icke lektorskompetens. Ja, hur ofta är inte det förhållandet, att
de, som gå provåret, då ha blott adjunktskompetens? Sedermera få de lektorskompetens.
Och vidare är det ju som bekant så, att fortfarande den övervägande
undervisningen på gymnasierna bedrives av adjunkter med endast adjunktskompetens.
Det var så åtminstone för några år sedan. Jag vet inte, örn
förhållandena möjligen ha ändrat sig helt nyligen. Under sådana omständigheter,
när utbildningen skall omfatta båda dessa led, måste då inte vid seminariet
i Stockholm, örn det skall bibehållas såsom provårsseminarium, finnas
möjlighet för en utbildning på det stadium, som närmast motsvarar gymnasierna? Jag

tror också det skulle vara en brist i hela vår lärarutbildning, örn dessa
två möjligheter, som givas vid de nuvarande provårsseminarierna, skulle förloras
till hälften, örn man därigenom skulle sakna den utbildning av lärare,
som man nu har vid dessa seminarier, varigenom dessa lärare lära känna inte
bara folkskollärarutbildningen utan även den skola, på vilken all läroverksutbildning
vilar, nämligen folkskolan, och den få de nu vid seminarierna träda i
omedelbar förbindelse med. Jag tror, att detta i en demokratisk skolorganisation
är ett värde av den vikt, att man inte skall smussla bort det genom ett
beslut i dag.

Den andra och större frågan är den örn en begränsning av seminarieorganisationen.
Jag vill bara påpeka, att reservanterna dragit upp ganska omfattande
grundlinjer för hur en sådan seminarieorganisation borde se ut. Skolöverstyrelsen
har värjt sig mot den saken. Den har inte funnit, att det i nuvarande
ögonblick är möjligt att beräkna och väga alla de faktorer, som
finnas, för att man skall kunna nu lägga upp klara önskemål örn hur en organisation
av seminarierna skall bli i framtiden. Kungl. Maj :t har inte heller
funnit det möjligt nu, men utskottsreservantema. ha löst saken med en lekande
lätthet, som nästan gör mig avundsjuk. För det första ingår i dessa
principer, att man skall nedlägga Stockholms seminarium utan att någon egent -

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

25

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
lig utredning på den punkten har krävts. Detta seminarium är för flickor.
Dessa skulle då, menar herr Magnusson, kunna hänvisas till Uppsala. Uppsala
seminarium är ett manligt seminarium. De finge giva sie- ned till Kalmar eller
upp till Luleå för närvarande och det från ett område, där det ändå finnes ett
så stort klientel av aspiranter för seminarielärarutbildning. Man skall väl inte
i denna sak, tycker jag, titta på, örn det är Stockholms stad eller Kalmar stad.
Man får väl tänka på de elever, som skola ha sin ''undervisning i respektive
Stockholm och Kalmar. Och det kan man inte komma ifrån, att Stockholm
ligger i centrum för en mycket stor krets av mycket befolkade landsdelar,
varifrån ett större antal väl meriterade aspiranter komma än från det andra
området.

Jag vill inte med detta på något sätt uttala mig mot att Kalmar seminarium,
beroende på andra omständigheter, i framtiden borde bibehållas, men jag
vill icke uttala mig mot Stockholm. Jag tror, att skulle man göra en omröstning
bland eleverna vid Stockholms seminarium, eller örn vi med talmannens
tillåtelse skulle inskränka oss till en omröstning bland damerna på en av
läktarna, så skulle det bli praktiskt taget alla röster, som skulle tala för ett
bibehållande av Stockholms seminarium.

Men man stannar inte vid det i utskottet. Man går vidare och säger: Vi
skola ytterligare nedlägga ett seminarium. När skolöverstyrelsen för något
över ett år sedan var inne på samma sak så nämnde den, att utom Stockholm,
som man skulle överväga, gällde det Kalmar och Karlstad och Luleå. Om nu
Stockholm avföres och man uttalar sig för Kalmar, då kommer man alltså
att utan någon omprövning utlämna Karlstads och Luleå seminarier för denna
ytterligare indragning.

Vilja herrarna i denna kammare — jag skall inte vädja till Värmlandsbänken
eller Övre Norrlandsbänkarna —• obesett utan någon föregående utredning
följa en utskottsreservation, som nu säger: Stockholms seminarium
skall bort, Kalmar skall bibehållas, och som ett troligt resultat kommer vidare
antingen Karlstads eller Luleå seminarium att försvinna?

Vidare ha utskottsreservanterna uttalat sig för att uti Lund och Uppsala
skall det vara enbart studentlinjer, i Lund för kvinnor och i Uppsala för män,
något som skulle betyda, att skåningar och andra från Sydsverige måste för
sin utbildning söka sig upp till Göteborg eller till Uppsala. Men detta uttalande
örn manliga och kvinnliga studentlinjer i Lund och Uppsala skulle även
betyda, att de där befintliga fyraåriga linjerna skulle indragas, och följden
av denna indragning måste bli, att studentlinjerna utökas på de fyraåriga
linjernas bekostnad. Jag vill erinra örn, att skolöverstyrelsen så sent som förra
året skrev: »Den hittillsvarande rekryteringen tyder icke på, att det förelegat
något behov av att antalet studentklasser hade bort vara större. Tvärtom torde
man efter gjorda erfarenheter kunna säga, att en tillfredsställande rekrytering
måhända kunde ha äventyrats, därest den fyraåriga linjen i större utsträckning
varit ersatt med studentklasser.» Trots detta uttalande gör man nu från
utskottets sida en hänvisning, som knappast kan leda till något annat än en
utökning av de tvååriga linjerna på de fyraåriga linjernas bekostnad.

Vidare gör man ett uttalande i ett annat avseende. Man vill behålla seminarierna
i Falun och Kalmar, men Stockholms seminarium skulle bort. Både i
Kalmar och Falun är det kvinnligt seminarium. Man ifrågasätter Karlstads
manliga seminarium och Luleå samseminarium, och detta i en tid, då det har
visat sig, att ansökningen till tjänster är sådan, att 2/.i av tjänsterna bli sökta
av manliga folkskollärare och den återstående tredjedelen antingen enbart avses
för kvinnliga lärare eller står öppen för båda könen. T en tid som denna
och med cn tendens, vars rättmätighet jag ej här skall diskutera, men som

26

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
förefinnes, och till vilken riksdagen borde fatta ståndpunkt innan nian ritar
upp en ny seminarieorganisation, kommer man med ett förslag, som pekar i
den riktningen, sorn: jag här har bemärkt. Och jag skulle dessutom vilja erinra
kammaren örn att arbetslösheten är mycket större bland de kvinnliga lärarna
än bland de manliga. I en sådan tid bör man noga se till och betänka sitt
ansvar innan man producerar flera kvinnliga lärare och därmed kastar dem
ut i denna arbetslöshet, som utvecklingen tills vidare tydligt pekar på.

Här sades av någon talare, att det inte hade förekommit i statsutskottet
någon sakdiskussion örn denna reservation. När man läser den, när man dissekerar
den, när man diskuterar den så kommer man till det resultatet, att det
är ingen anledning att betvivla, att det icke har varit någon sakdiskussion örn
denna reservation. Den föreslagna utredningen är en i hög grad bunden utredning.
Jag har ingenting emot en utredning. Jag önskar den, men utredningen
bör bedrivas fullt förutsättningslöst och med hänsynstagande till nuvarande
speciella förhållanden, som reservanterna i olika avseenden icke ha
tagit ställning till. Jag kan därför, herr talman, inte annat än i nuvarande
situation rösta för bifall till utskottets förslag och därmed också hålla frågan
örn en blivande organisation fullt öppen, inte bara när det gäller Stockholm
utan även när det gäller övriga seminarier. Jag yrkar alltså bifall till utskottets
förslag.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! De båda senaste ärade talarna
synas mig ha i alltför hög grad tillspetsat meningsmotsättningen mellan utskottets
utlåtande och den mening, som företrädes av reservanterna. Beträffande
flera punkter råder det ju ingen meningsskiljaktighet, och i det väsentliga,
antalet elever som skola intas kommande år, råder ju full enighet. Det är endast
i fråga örn var dessa elever skola intas, som det råder olika meningar.

När herr Pauli här med starka ord talar örn kravet på nedläggande av Stockholms
seminarium, som reservanterna skulle ha framställt, synes det mig, att
han använder alldelas för starka ord. Herr Sjödahl har sedan talat i samma
riktning. Vad är det reservanterna här begära? Jo, de säga, att med hänsyn till
det förhållande som råder på detta område synes det böra tas i övervägande att
begränsa seminarieorganisationen. Senare säger man örn samma sak, att örn
något seminarium skall nedläggas, torde det böra övervägas att nedlägga det
i Stockholm. Det uttalas alltså inte något bestämt krav, utan det hemställes,
att detta skall övervägas. Jag tycker det är att driva det alltför långt, när man
som herrar Pauli och Sjödahl säger, att reservanterna hemställt härom.

Som min personliga mening skulle jag likväl vilja säga, att denna motivering
inte helt tilltalar mig, men jag gick inte fram med någon egen motivering örn
den saken. Mig synes likväl, att här skulle ha gjorts ett mer förutsättningslöst
uttalande beträffande utredningskravet, och man skulle ha undersökt, örn och
i vad mån det hade varit nödvändigt att nedlägga något seminarium för att
först sedan ta ställning. Men när jag kunde ansluta mig till detta uttalande, var
det för den skull att jag ansåg, att man likväl kommer att först undersöka saken
och sedan ta ställning till densamma. Örn reservanterna här hemställa örn
att utredningen skall avse ett visst sakförhållande och förutsätta, att den möjligen
leder till det och det resultatet, så får man därför inte säga, att reservanterna
här tagit ståndpunkt i förväg, utan man vill hålla möjligheten öppen. Jag
kan därför inte se, att man kan göra så stor sak av denna fråga, som de två
senaste talarna här ha gjort.

Sedan kommer frågan huruvida man till kommande år skall inta elever vid
Stockholms eller vid Kalmar seminarium. I Stockholm finnas dock för närvarande
tre seminarieklasser, och örn här inte intas någon klass det komman -

Onsdagen dea 13 maj 1942.

Nr 18.

27

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
de läsåret, kommer detta seminarim ändå att lia två seminarieklasser. Kalmar
seminarium har för närvarande endast två klasser, och skulle ingen ny klass
intas där till nästa år, kommer det att arbeta med endast en klass, och det kan
väl inte anses tillfredsställande. Det synes som örn riksdagen genom att besluta,
att Kalmar seminarium under nästa läsår endast skall lia en klass, skulle
ta ståndpunkt till frågan örn detta seminariums nedläggande, utan att direkt
ha utsagt detsamma.

Principiellt kan man fråga: bör Kalmar seminarium uppehållas, eller skall
man ha seminariet förlagt till Stockholm? Detta ligger ju mera centralt, har
det sagts. Jag skall inte gå in på fördelarna av Stockholms eller Kalmar seminarium.
Här är nu sagt, att Stockholms seminarium skulle vara värdefullt att
bibehålla på den grund, att det är provårsseminarium. Men Kalmar seminarium
är värdefullt från andra synpunkter, på grund av de pedagogiska undersökningar,
som bedrivas där och som äro erkända av pedagoger landet runt.

Men jag skall se det från en annan synpunkt: Det kan ej vara ett statsintresse
att allt för många statsinstitutioner förläggas till Stockholm. Statsrevisorerna
ha i sin berättelse föregående höst hemställt, att statsmakterna måtte ta under
övervägande, huruvida inte en del verk och anstalter borde flyttas från Stockholm
till landsorten. Stockholm drar genom sin storlek till sig en hel del institutioner,
som det kanske eljest inte skulle vara berättigat att ha förlagda här.
Det är visserligen nödvändigt att ha en del administrativa centrala verk förlagda
i huvudstaden på grund av att de skola stå i nära kontakt med landets
styrelse och varandra, men finns det några institutioner, som med fördel böra
kunna förläggas till landsorten och städerna ute i landet, så måste det väl vara
undervisnings- och utbildningsanstalter. Det måste vara till fördel för undervisningen
att de skolor vari denna bedrives äro förlagda på en lugn plats, och
storstadens pulserande liv kan inte giva det lugn, som en landsortsstad eller
landsbygden kan ge. Det synes mig därför vara skäl att så långt det är möjligt
förlägga utbildningsanstalterna mera i landets olika delar. Levnadskostnaderna
bli även billigare för dem, som där söka sin utbildning. Och i dessa tider få
vi även tänka på att evakuering av befolkningen från storstäderna kan komma
i fråga. Och vidare, så är det besvärligare att skaffa livsmedel och andra förnödenheter
för folket som äro bosatta i de stora centra. Detta är ytterligare skäl
för att man inte skall vidta åtgärder, som verka i en helt annan riktning.

Från dessa synpunkter synes det mig rent principiellt vara en fördel, att man
inte söker förlägga dessa anstalter i alltför stort flertal i landets huvudstad,
under motivering att en anstalt där kommer att ligga mera centralt än i någon
annan del av landet. Därtill kommer naturligtvis även, att dessa landsortsstäder,
där seminarier bli förlagda, komma att utgöra ett centrum för en mindre
del av landet och för de elever, som söka sig dit. Det är detta, som är den egentliga
innebörden i den föreliggande reservationen. De andra kraven avse blott
utredning. Jag anser därför, att denna fråga är av så stor betydelse, att man
inte bör besluta i annan riktning.

Jag hemställer följaktligen, herr talman, örn bifall till den av mig m. fh
undertecknade reservationen.

Herr statsrådet Hagge: Herr talman! Spiritus rector bland reservanterna
bar ju uppväckt de lokalpatriotiska andarna med den skicklighet, som är honom
egen i dessa taktiska frågor, och därför har nu stor oro uppkommit speciellt
i fråga örn Kalmar. Vi lia här hört representanter för dessa intressen ge
uttryck häråt. Jag skulle emellertid bara vilja påpeka två saker. Det ena är.
att jag Iror, att den där oron är synnerligen obefogad, och det andra är, att
antagandet alt Kungl. Majlis och statsutskottsmajoritetens förslag skulle inne -

28

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
bära någon sorts allmän omläggning av lärareutbildningen, också är fullständigt
felaktigt. Båda utgångspunkterna äro således oriktiga, och då är det ju inte så
lätt att komma till ett riktigt resultat.

Vad beträffar oron för Kalmar vill jag säga, att den är obefogad. Jag tror,
att det redan påpekats i debatten, att Kalmar inte är ensamt örn att få bara en
klass, örn detta förslag genomföres, utan därvidlag kommer Kalmar i samma
tråkiga situation som flera andra seminarier, och det finns inte någon speciell
anledning att anta, att just Kalmarseminariet skulle komma att i framtiden indras
på grund av vad som här göres. Jag vill också säga, att det är säkert, att
Kalmar seminarium inte separat kommer att indras, och jag tror, att det finns
ganska stor sannolikhet för att det överhuvud taget inte kommer att indras.
Skulle det på något sätt kunna lugna känslorna, kan jag tala örn, att jag i denna
kammare, när den stora striden stod örn Kalmarseminariet, röstade för detta.
Man har alltså i varje fall inte någon särskild anledning anta, att Kalmar skulle
bli illa behandlat, för den händelse jag skulle vara ecklesiastikminister, när saken
kommer före.

Vad så beträffar den andra frågan, nämligen frågan örn lärareutbildningen,
höll herr Magnusson i Kalmar ett långt anförande angående vådorna av att —
såvitt jag förstod — draga in våra folkskoleseminarier och ersätta dem med utbildning
av folkskollärare vid universitet och högskolor samt att överhuvud
taget tänka sig den förändringen, att studentexamen skulle fordras för inträde
vid seminarierna. Jag får säga, att detta är planer, som äro mycket litet aktuella
— det är det minsta man kan säga. Skolutredningen har inte, som man
tycks ha antagit, på något sätt i uppdrag för närvarande att ta upp dessa eller
andra frågor rörande lärareutbildningen. Vi ha resonerat på det sättet, att först
måste man försöka göra upp, hur skolorna skola se ut, och sedan får man undersöka,
hur lärarna skola utbildas för de skolor, som kunna komma i fråga.
Därför är denna fråga för närvarande inte alls under utredning. Och för min
del skulle jag tro, att även örn åtskilligt onekligen kan tala för större gemensamhet
i den praktiska utbildningen av olika slag av lärare — en tanke, som
jag också offentligen har uttryckt mitt intresse för — så är möjligheten att
helt koncentrera denna utbildning till universitets- och högskolestäderna ganska
liten. Det är givetvis mycket besvärligt att åstadkomma någonting dylikt. Örn
det går, veta vi inte alls. Det hela svävar således för närvarande fullständigt
i det blå, och man behöver inte alls gå ut ifrån att inställningen till den saken
bör vara grundläggande för det beslut, som skall fattas i dag.

Sedan skulle jag vilja säga några ord örn själva utgångspunkten för Kungl.
Maj :ts förslag här och för våra meningsutbyten. Den bör vara de faktiska förhållandena,
hur läget i själva verket är. Och läget i fråga om arbetslösheten
bland folkskollärarna har gjort, att Kungl. Maj :t föreslagit, att seminarieorganisationen
under instundande år skall tas i anspråk bara i begränsad omfattning.
Det är detta, som har åstadkommit dessa olika bekymmer. Förslaget bygger,
som vi alla veta, på en undersökning, som skolöverstyrelsen har gjort rörande
dessa saker. Herr Oscar Olsson har örn inte kritiserat så i varje fall uttalat
sina dubier örn i vad mån man överhuvud taget skulle kunna lita på dessa
undersökningar. Jag kan ju säga, att vi väl kunna vara överens örn att skall
man kunna på ett vettigt sätt besluta i dessa saker, måste man gå ut ifrån någonting.
Man måste gå ut från några förutsättningar, några antaganden angående
hur framtiden kommer att gestalta sig, och då är det ju naturligt, att
man är mera på den säkra sidan, örn man går ut ifrån vidlyftiga och grundliga
undersökningar, som äro gjorda på detta område, än örn man går ut ifrån rent
lösa antaganden.

Jag har mycket noga gått igenom skolöverstyrelsens utredningar, då detta

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

29

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
är ett ämne, som särskilt legat mig örn hjärtat, och jag kan inte finna annat
än att visserligen kan man här som beträffande andra prognoser aldrig säga
någonting med absolut bestämdhet — och det har jag gett uttryck åt i mitt uttalande
till statsrådsprotokollet — men jag har det mått av säkerhet, som man
överhuvud taget kan begära, och jag har funnit, att skolöverstyrelsens beräkningar
örn lärareöverskottet stämma väl överens med de iakttagelser beträffande
läraretillgången, som gjordes hösten 1939, liksom också med utvecklingen
under innevarande år. Jag tror därför, att resultaten av denna undersökning
med ganska stor trygghet kunna läggas till grund för beräkningar rörande
behovet av nya lärare.

Det finns ju också åtskilliga säkerhetsventiler här. Dit hör givetvis frågan
örn inkallelserna och utsträckningen av den militära utbildningstiden, som
säkerligen också kommer att ta folkskolläraraspiranter i anspråk. Därtill kommer,
att den höjning av pensionsåldern, som man har tagit med i beräkningarna
och som ju påverkar läraröverskottet i stigande riktning, sannolikt inte kommer
att inträffa under de närmaste åren, när den största arbetslösheten råder,
utan man kommer just med hänsyn till arbetslösheten att undvika denna höjning
under ett par år.

På grund av alla möjliga sådana överväganden, som det skulle föra alldeles
för långt att här gå in på närmare, har jag den uppfattningen, att man kan följa
skolöverstyrelsens förslag med ganska stor trygghet, men jag har velat göra
det så försiktigt som möjligt, och därför har jag tillrått Kungl. Maj :t att stanna
vid en mycket försiktig intagning av seminarieelever för nästa läsår, i all
synnerhet som ju den möjligheten finns, att skulle det slå fel på något sätt, kan
man senare i större utsträckning gå över till de tvååriga studentlinjerna och
öka det antal aspiranter, som kan behövas.

Vad jag nu talat örn gäller de närmaste åren. På längre sikt kan man med
ganska stor säkerhet beräkna lärarbehovet med hjälp bl. a. av de siffror rörande
nativitetsutvecklingen, som numera stå till buds. En sådan beräkning,
som skolöverstyrelsen har gjort intill år 1950, ger vid handen, att den nuvarande
seminarieorganisationens examinationskapacitet inom en tämligen nära
framtid kommer att behöva utnyttjas till det yttersta för att så småningom,
särskilt i fråga örn småskollärarinnorna, visa sig vara långt ifrån tillräcklig
för det behov av lärare, som sedan kommer att uppstå. Det är det faktiska förhållandet,
det är vad vi ha att gå ut ifrån, och det visar också, såvitt jag förstår,
att begäran örn utredning av en inskränkning av den yttre organisationen
av seminarierna o. s. v. är fåvitsk. Örn några år komma vi att behöva hela denna
organisation igen. Det är bara under en övergångstid, som så inte är fallet.
Det skulle vara ganska oekonomiskt och olämpligt, örn man — när enligt skolöverstyrelsens
beräkningar folkskoleseminariemas examinationskapacitet efter
fem—sex år behöver utnyttjas till fullo -— skulle koncentrera undervisningen
till färre seminarier, vilket inte kan ske utan betydande kostnader för nybyggnader
vid dessa seminarier. Att dessa kostnader skulle uppvägas av minskade
driftkostnader eller försvaras av några betydande pedagogiska vinster inom
den nuvarande utbildningsformens ram är ju tänkbart, men det är inte på något
sätt styrkt.

Vad så beträffar seminarieorganisationens utnyttjande under tiden, innan
tless kapacitet behöver helt och hållet tas i anspråk, så har redan 1941 års riksdag
tagit ställning till den frågan, och det vore väl besynnerligt, örn man nu
här skulle riva upp den saken igen. Det blir aldrig någon ordning och stadga i
förhållandena, om man går till väga på det sättet. Riksdagen delade förra året
den av mig anförda synpunkten, att en sådan åtgärd siirskilt med hänsyn till
övningsskolorna skulle medföra organisatoriska olägenheter, som väga betyd -

30

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till folJcskoleseminarierna. (Forts.)
ligt tyngre än de tämligen små eventuella ekonomiska fördelarna. De ordinarie
seminarielärarnas arbetskraft utnyttjas nu ändå så långt sig göra låter, och
jag kan alltså inte finna, att det föreligger något behov av en särskild utredning
angående folkskoleseminarieorganisationen. Någon sådan behövs helt
enkelt inte. Jag vet inte, vad den skulle syssla med utöver vad som redan är
känt och klart.

Herr Oscar Olsson talade örn förskjutningen av proportionen mellan manliga
och kvinnliga elever. Den motiveras uteslutande av önskvärdheten att träffa
anordningar, som motsvara det faktiska hehovet för den närmaste framtiden
och ingenting annat, men den innebär inte alls någon ställning till frågan örn
den för framtiden lämpligaste seminarieorganisationen och inte heller till frågan
örn den ändamålsenligaste proportionen mellan manliga och kvinnliga folkskollärare.

Vad beträffar frågan om Stockholmsseminariet, ha reservanterna gått på
samma linje som statskontoret, vilket har anfört, att det vore lämpligt ur olika
synpunkter att förflytta denna institution till landsorten. Jag delar personligen
den uppfattningen, att sådana ämbetsverk och institutioner, som inte nödvändigtvis
behöva vara förlagda till Stockholm, böra förläggas till landsorten,
men det är också uppenbart, att den principen inte kan drivas hur långt som
helst. Jag kan inom parentes också säga en sak, som jag glömde säga i början
av mitt anförande: En sak, som i högsta grad talar för att bevara den nuvarande
seminarieorganisationen och den nuvarande utbildningsformen för folkskollärarna
är, att det är nyttigt och bra att ha dessa seminarier ute i bygderna. De
äro ofta kanske den enda eller den största kulturella tillgång, som bygden har.
Detta är en viktig synpunkt mot att koncentrera seminarierna till låt oss säga
större orter, Stockholm, Göteborg, eller vad det må vara för några.

Men dessa utbildningsanstalter äro ju avsedda att tillgodose lärarbehovet i
en viss ort eller landsdel, och de böra vara tillgängliga också för obemedlad eller
mindre bemedlad studiebegåvad ungdom inom den ifrågavarande orten eller
landsdelen. Nu är behovet av lärarkrafter vid Stockholms folkskolor så stort,
att det mer än väl motiverar, att åtminstone ett enda av landets tio seminarier
skall vara förlagt till Stockholm och betjäna hela denna bygd runtomkring
Stockholm. Det är inte orimligt på något sätt och vis, utan såvitt jag förstår
det enda rimliga. Och så tillkommer, vad som har sagts här förut, att det är
nyttigt för eleverna att kunna använda de i Stockholm befintliga kulturella
institutionerna. Jag vill inte säga, att jag tycker det är ett avgörande argument,
men det är ett förhållande, som inte bör förbises.

Sedan ha vi den till seminariet knutna övningsskolan, som i viss mån har
fått karaktären av en försöksskola. Där prövas för närvarande sådana anordningar
som en nioårig folkskolelinje med treårig språkundervisning och skilda
slag av praktiska linjer, som äro av mycket stort intresse för pedagogikens
målsmän och inte minst för den pågående skolutredningen. Det vore orimligt,
enligt min mening, att lägga ned detta, när det inte finns några egentliga skäl
därför.

Slutligen vill jag stryka under, att Stockholmsseminariet är det ena av vårt
lands bägge provårsseminarier. Provårsutbildningen skulle visserligen kunna
förläggas till någon annan läroantsalt, men den erfarenhet rörande provårsarbetet
och lärarkandidaternas betygssättning o. s. v., som finns vid seminariet,
skulle inte kunna överföras till den nya provårsanstalten. Varför skall
man slå sönder en sak, som är bra och som man har, när det inte finns något
skäl för det? För eleverna, inte minst de obemedlade och de mindre bemedlade,
förefaller det mig vara ovanligt väl ordnat vid Stockholmsseminariet. Det är
kanske också en sak, som man bör ta hänsyn till. Vid seminaristhemmet få 15

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

31

''Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
elever bostad oell inåt för 100 kronor i månaden, och ytterligare ett 40-tal
elever få måltidsinackordering för mycket rimligt pris o. s. v. Det är utmärkt,
om man på det sättet kan nedbringa studiekostnaderna. Varför skall man riva
sönder en sådan sak? Det finns inte någon möjlighet att få glädje av detta,
örn man flyttar detta seminarium, därför att det är baserat på lokala donationer,
som inte låta använda sig för andra ändamål.

Jag kan alltså inte komma till annat resultat än att det föreligger intet
som helst behov av den här utredningen. När man har velat få riksdagen att
skriva örn en utredning, har det skett uteslutande för att man har velat så att
säga knyta fast riksdagen, så långt det nu kan gå, vid en viss linje, som
intresserar, nämligen att få bort Stockholmsseminariet, vilket förefaller mig
vara orimligt, att riksdagen på detta sätt på förhand skulle uttala sig för. Jag
kan sålunda icke på något sätt dela reservanternas uppfattning, och jag vill
säga att en sådan utredning förefaller mig inte böra komma till stånd.

Till sist skall jag bara säga ett ord örn en sak, som jag inte tror varit föremål
för överläggningar i denna kammare ännu. Det gäller intagningen på
Haparandaseminariet i år. Att jag har föreslagit, att man inte skulle ha någon
intagning av elever där i år beror helt enkelt på att arbetslösheten bland småskollärarna
uppe i Norrbotten är särskilt stor, och det har visat sig, att den
lokala rörligheten i fråga örn dessa Norrbottenslärare är särskilt liten. Då har
det förefallit mig, att det kunde vara lämpligt att stoppa intagningen där. Jag
har sålunda där tagit större hänsyn till arbetslösheten än vad statsutskottet har
gjort i övrigt. Men jag vill bestämt säga ifrån, att det aldrig varit tal örn något
nedläggande av seminariet i Haparanda. Ett sådant öde har denna för våra
nordliga gränsbygder så betydelsefulla kulturhärd enligt min uppfattning alls
inte förtjänat. Skulle detta blivit en följd, hade jag inte gått med på att i år
inställa elevintagningen där. Jag har emellertid den uppfattningen, att något
sådant inte alls kunnat bli resultatet även örn man underlåtit att taga in elever
vid småskoleseminariet i Haparanda i år.

Herr talman! För min del kan jag inte finna annat än att alla skäl, örn
man verkligen objektivt och utan några bihänsyn vill pröva denna fråga, tala
för utskottsmajoritetens ståndpunkt. Jag kan inte se att man kan komma ifrån
den saken.

Herr Brandt: Herr talman! Örn inte herr Oscar Olsson på nytt hade begärt
ordet, skulle jag ha avstått, för att debatten skulle få bli avslutad med ecklesiastikministerns
utomordentliga anförande. Men det är svårt för en skolman
att tiga stilla inför åtskilliga av de funderingar, som herr Magnusson kom med
i sitt inledningsanförande — funderingar, som inte voro nödvändiga för att
motivera hans förslag beträffande Kalmarseminariet. Man förstår ju väl att
han vill ha Kalmarseminariet kvar. Jag förstår också att han gärna vill att
Stockholmsseminariet skall indragas — hela anförandet var symptomatiskt
och tyder på att han, och kanske många med honom, egentligen helst såge att
alla seminarier läge i landsorten, kanske till och med på rena rama landsbygden.
— Herr Magnusson nickar gott förstånd! Jag kanske får tolka det som
ett medgivande att han anser att de borde ligga där. Ledaren i ett stort rike
i Europas mitt har alldeles samma uppfattning, att seminarierna böra ligga
på landet, ty där anses ungdomen vara bäst skyddad. Det är samma regim,
som också åstadkommit avbrott i den lyckliga utvecklingen tidigare i Tyskland
fram emot fullt moderna seminarier eller snarare pedagogiska institut
på grundval av studentexamen.

Jag har på känn att herr Magnusson, och väl också de som stå vid hans sida,
betrakta den fyraåriga seminarieorganisationen som den pedagogiskt tjänli -

32

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
gaste. Vi ha ju nu dubbla former, dels tvååriga och dels fyraåriga seminarier.
Jag har varit folkskolinspektör i tjugunio hela år och har en ganska rik erfarenhet.
I början av min verksamhet var det inte så många folkskollärare,
som voro studenter, men det har blivit desto fler efter hand. Vad jag nu säger
är inte bara ett uttalande på känn, utan ett uttalande med stöd av anteckningar
jag gjort därför under årens lopp. Och jag vågar därför påstå att de
lärare, som först tagit studentexamen och sedan folkskollärarexamen, varit
minst lika goda som de lärare, som gått den vanliga gången. Detta betyder
inte att jag menar, att tiden nu är mogen för en total övergång till systemet
med enbart tvååriga seminarier. Det är kanske lyckligt att vi ännu så länge
ha bägge formerna. Likformighet är måhända inte önskvärd. Men å andra
sidan, herr Magnusson, kan det inte bestridas att det ovillkorligen blir billigare
— och det är onekligen också en synpunkt att taga hänsyn till — med
tvååriga seminarier. Herr Magnusson sade, och det är svårt att underlåta att
replikera ett sådant yttrande, att gymnasierna också kosta pengar. Javisst,
men det är dock uppenbart, att örn vi ha ett visst antal gymnasier och man
plockar ut en eller två pojkar eller flickor ur varje, så spelar detta ingen roll
för antalet gymnasier. Örn man däremot sammanför en eller två elever ur olika
gymnasier i en seminarieklass, så blir det en särskild klassavdelning, som kostar
mycket pengar.

Den gedigna allmänbildning, som ungdomen får i våra gymnasier, utgör en
god grundval för den speciella pedagogiska utbildning, som de få i seminarierna.

Ecklesiastikministern nämnde något om sina tankar med avseende på den
kommande lärarutbildningen, och en och annan kanske också har sett någon
blänkare i tidningarna om den saken. Även på den punkten gjorde sig herr
Magnusson skyldig till ett missförstånd. Han talade örn framtidens seminarier,
som skulle ligga i universitetsstäderna, och menade att de blivande folkskollärarna
som studenter skulle bevista föreläsningarna och få sin utbildning i
praktiska ämnen vid universiteten. Skola professorerna, frågade han, undervisa
i skolkök, teckning och dylikt? Jag har varit i tillfälle att såväl i Tyskland
som i det gamla Österrike studera hur deras s. k. pedagogiska institut
varit utformade. Jag har kommit till den uppfattningen, och jag tror att andra
svenskar som varit där kommit till samma uppfattning, att t. ex. det pedagogiska
institutet i Wien, d. v. s. den utbildningsanstalt för blivande folkskollärare
som där var organiserad, var en alldeles briljant anordning, och skulle
det inträffa, att vi här i Sverige någon gång i framtiden vid våra universitet
finge sådana pedagogiska institut upprättade, vore detta ingenting att klaga
över.

I vilket fall som helst bör Stockholm alltid få behålla en utbildningsanstalt
för folkskollärare. Mig synes det vara ganska självklart, att just här i Stockholm
skall en sådan anstalt ligga. Ecklesiastikministern uttryckte sig mycket
försiktigt då han sade att så många anstalter som möjligt, som inte behövdes
i Stockholm, skulle ligga på landet. Fastän jag hela mitt liv varit landsortsbo,
har jag den bestämda uppfattningen, att Stockholm är den rätta platsen för
en del kulturella institutioner, ej minst för en lärarutbildningsanstalt, och man
blir ledsen, när man märker opinionen i riksdagen och ute i landet för att beröva
Stockholm dess seminarium, varigenom man också berövar ungdomen vissa
bildningsmöjligheter, som absolut inte bjudas någon annan stans. När den dagen
kommer, då vi få folkskollärarutbildningen koncentrerad till ett färre antal
seminarier, böra dessa självfallet hellre ligga i universitetsstäderna än i vanliga
städer i landsorten.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

33

''Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få tillstyrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Magnusson, Karl: Herr talman! Jag fick av herr Oscar Olsson en förebråelse
för min envetna inställning till förmån för Kalmar •—- jag medger att
det var en mild förebråelse, men det var ändå en förebråelse. Jag kan naturligtvis
inte bestrida att hänsynen till Kalmar spelat in i denna fråga. Men å
andra sidan tillät jag mig bestämt stryka under i mitt första anförande, att
problemställningen inte längre är riktigt densamma som den varit tidigare,
nämligen Stockholm mot Kalmar. Det har blivit en förskjutning, och det är
nu fråga örn Stockholm contra landsorten. Icke minst den sista delen av herr
Brandts anförande vittnade örn att det är på det sättet. Och, herr talman, jag
kan inte frigöra mig från den känslan, att riksdagen säkerligen många gånger
framdeles kommer att få sysselsätta sig med spörsmålet Stockholm contra
landsorten i mer än ett avseende.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, med anledning av herr Sjödahls
anförande. Jag åhörde det med stort intresse, och jag kan inte underlåta att
säga att det var, örn inte onödigt kraftigt, så åtminstone någonting i den stilen.
Också herr Sjödahl gav mig en förebråelse med .en liten antydan örn att
det var nästan en tillfällighet, att jag var bosatt i Kalmar. Jag har bott i Kalmar
i 65 år, och jag vet inte, örn man kan tala örn att det är någon tillfällighet.
Men jag kanske kan få göra en fråga till herr Sjödahl: Var det endast en tillfällighet
att herr Sjödahl var bosatt i Göteborg den gången, då han ville flytta
Västerbygdens vattendomstol från Vänersborg till Göteborg?

Vidare tillät sig herr Sjödahl att vädja till damerna på läktaren — att fria
till deras gunst, höll jag på att säga. Det kan man förstå, och det må vara
honom förlåtligt. Men jag ber att få tala om att jag för min del i dag har
talat till kammarens ledamöter och vädjat till dem i denna fråga.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Behovet av en utredning har nu helt och
hållet underkänts av departementschefen. Han påpekade i det sammanhanget,
att skolutredningen inte har något uppdrag att ta upp organisationsfrågan till
behandling nu och att det egentligen är funderingar fullständigt i det blå vad
det galler en eventuell koncentrering av lärarutbildningen till universitet och
högskolor. Jag är emellertid mycket pigg på att försöka få det därhän, att
dessa funderingar i det blå komma att ta fastare form. så småningom. Men
det är inte den saken som föreligger här i dag — det har departementschefen
rätt i. När han emellertid säger, att det inte är någon anledning att taga upp
organisationsfrågan nu, får väl kammaren ändå medge, att när man har en
s.eminarieorganisation som, örn man får använda ett på sitt sätt nära till hands
liggande uttryck, är en mammutorganisation i förhållande till behovet, kan
det vara mycket berättigat särskilt under svåra ekonomiska tider att för en
eventuell övergång till något nytt se till, att denna organisation krympes till
rimligare mått med därav följande besparingar.

.När departementschefen vidare vände sig mot mitt uttalande angående alla
misslyckade försök hittills att förutse vad som behövdes, vilka alla resulterat
i läraröverskott och lärararbetslöshet, sade han, att man ju i alla fall måste
utgå från några antaganden. Han ansåg då att det antagande han utgått ifrån
vilar på så grundliga undersökningar, att man kunde förmoda att de voro riktiga.
Jag pekade redan i mitt första anförande på att han själv förklarat, att
beräkningarna från skolöverstyrelsen skola upptagas med försiktighet på grund
av den ovissa skolorganisatoriska utvecklingen — den fortsatta rationalise FÖrsta

kammarens protokoll 19Jt2. Nr 18. 3

34

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
ringen således. Följaktligen måste jag säga, att nog föreligger det skäl såväl
för utredning som alldeles särskilt för försiktighet — det underströks också
på sitt sätt av departementschefen. Min reservation kan väl inte heller anses
som något våghalsigare experiment gentemot departementschefens beräkningar,
när den ändå slutar på en intagning av 120 elever, således endast 24 mindre
än vad propositionen föreslår, alltså bara en enda klass mindre.

När departementschefen sedan var inne på den egendomliga utvägen att börja
förvandla samseminarierna till manliga seminarier, påpekade han, liksom herr
Pauli, att det endast är fråga örn en rent provisorisk anordning, grundad på
det faktiska behovet, och ingenting som kan binda för framtiden. Ja, vi ha
sett tillräckligt med provisorier, som inte skulle binda för framtiden, men som
ändå i det fallet varit nog så besvärliga. Jag håller fortfarande på att den utväg
jag anvisat för att komma ifrån det där besvärliga prejudikatet är berättigad,
nämligen att i år inte göra någon intagning vare sig i Stockholm eller
i Kalmar och således spara en klass, varigenom också proportionen mellan manliga
och kvinnliga seminarister, som intagas, blir rimligare. När herr Pauli
påstår att min utväg — vilken han tydligen liksom var och en, som tittar på
saken, erkänner vara en anhållan örn en förutsättningslös utredning — inte
skulle åstadkomma något annat än att väcka missnöje både i Kalmar och i
Stockholm, så är måhända denna missnöjeskänsla inte något som bör vara avgörande
i detta fall. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att följer man
utskottet kommer Kalmar i ett ogynnsamt läge, ty nästa år har Kalmar seminarium
bara kvar avgångsklassen, under det att Stockholms seminarium har
kvar två klasser. Skall Stockholm sseminariet få ta in nya elever också i år,
får det således tre klasser mot Kalmarseminariets enda avgångsklass. Det
måste då erkännas, att för den händelse det kan bli fara för indragning av
något seminarium, kommer seminariet i Kalmar att stå sämre till än det i
Stockholm. Jag tycker givetvis att åtminstone från Kalmarsynpunkten skulle
den av mig föreslagna rättfärdigare anordningen för året vara gynnsammare
och följaktligen inte behöva väcka misstänksamhet där.

Jag har således, herr talman, ingen anledning att frångå mitt yrkande, i all
synnerhet som ingen har kunnat göra det påståendet att det utredningskrav,
som ligger i mitt yrkande, på något sätt skulle vara bindande åt ena eller
andra hållet.

Herr Sjödahl: Förlåt mig, herr talman, att jag återigen tar till orda, men
mitt lilla skämt örn huruvida det var en tillfällighet, att de tre främsta reservanterna
hade sin bosättningsort inom Kalmar län, har herr Magnusson tydligen
missförstått. Däri låg naturligtvis inte på något sätt någon förmodan att
det skulle vara en tillfällighet, att Kalmar har fått förmånen av herr Magnussons
mantalsskrivning, utan det var en helt annan sak som jag yttrade mig örn.

Herr Magnusson nämnde också att jag skulle ha talat för en av läktarna.
Jag har aldrig hittills inriktat mig på att tala för läktarna, och jag kan försäkra
herr Magnusson i Kalmar, att mitt intresse för de objektiva synpunkterna
är alldeles för stort för att jag skulle göra någonting sådant. Men jag
ville påpeka, herr Magnusson, att hänsyn till elevernas intressen och hänsyn
till frågan varifrån eleverna rekryteras är en mycket viktig objektiv faktor,
när man skall göra upp en seminarieorganisation.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) av herr Olsson, Oscar, att kammaren skulle godkänna det förslag,

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

35

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
som innehölles i den av honom i fråga örn folkskoleseminarierna anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson, Karl, begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga godkännade av det förslag, som innefattades i herr
Gränebos m. fl. reservation.

o Herr Olsson, Oscar, äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 98 punkten A antager godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

\ inner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Oscar Olssons yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

b inner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

o Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Enär herr statsrådet Domö anmält sig vilja avlämna kungl, propositioner, avbröts
nu behandlingen av det föreliggande utlåtandet.

36

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Marits propositioner:
nr 258, med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1942/43;

nr 259, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14 juni
1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.;
nr 269, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.; samt
nr 272, angående försäljning av ett kronan tillhörigt område i Boden.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 98.

Anslag till
småskoleseminarierna.

Punkten B.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till motionerna 1:207 och II: 277,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

b) till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å drift budgeten

under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 459,800 kronor;
o

c) till Småskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret 1942/43 a driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 73,400 kro d)

till Småskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1942/43
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
7,600 kronor.

Enligt en i fråga örn småskoleseminarierna avgiven reservation hade herr
Oscar Olsson ansett, att utskottets yttrande bort i vissa angivna delar hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 207 och II: 277, .

a) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

b) till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 452,300 kronor;

c) till Småskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 69,500 kronor;

d) till Småskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1942/43
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 7,500

kronor. .

Utskottets förslag innebar, att förutom vid seminarierna i Landskrona,
Strängnäs och Lycksele skulle även vid seminariet i Haparanda för nästa läsår
intagas en klassavdelning örn 24 elever.

I det av reservanten föreslagna yttrandet hade anförts, att utskottet anslöte
sig till den av departementschefen hävdade uppfattningen, att intagning av en
klassavdelning vid ett av de till övre Norrland förlagda seminarierna syntes
vara tillfyllest, och på av departementschefen anförda skäl finge förorda, att
denna intagning komme att äga rum vid seminariet i Lycksele.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Efter departementschefens uttalande
på förhand i denna fråga finns det naturligtvis inga som helst utsikter att riksdagen
skall bry sig om besparingsberedningens eller någon annans ekonomiska
synpunkter och än mindre några sakliga synpunkter i ämnet kammaren
gick ju så överlägset förbi alla sådana synpunkter i det förra ärendet. Annars
hade departementschefen ovedersägligen rätt i sin motivering, när det gällde

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

37

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.)
Haparandaseminariet, och herrarna kanske ändå skulle lägga märke till vad
han säger, nämligen att intagning av en klassavdelning vid ett av de till övre
Norrland förlagda seminarierna synes vara tillfyllest. Och varför? Jo, därför
att han förut har visat, att det inte kan vara lämpligt att utexaminera två
klasser småskollärarinnor i de två län, där tillgången på småskollärarinnor är
relativt stor och anställningsförhållandena för dessa varit exceptionellt dåliga.
Just beträffande den del av landet, där arbetslösheten varit störst bland småskollärarinnorna,
vill nu statsutskottet gå emot departementschefen och ha ett
seminarium mer än vad han har föreslagit. Det kunde rent av vara tvivelaktigt,
örn det vore berättigat ens med ett seminarium i de två länen, men statsutskottet
tycker att det är i sin ordning att man skall ha intagning av elever i två seminarier
i dessa län.

Det är svårt att förstå anledningen härtill. Departementschefen ville att man
skulle gå försiktigt fram, när det gällde intagning av seminarister vid folkskoleseminarierna,
och eftersom arbetslösheten bland småskollärarinnorna är
mycket större än bland folkskollärarna, vore det helt naturligt att man skulle
gå fram med försiktighet där också. Men nej, säger statsutskottet, det skall
man inte göra. Och vad anför statsutskottet för skäl i det hänseendet? Jo, statsutskottet
säger, att starka skäl på grund av »de i övre Norrland och framför
allt i Tornedalen rådande speciella förhållandena» tala för ett bifall till förslaget.
Statsutskottet aktar sig däremot noga för att tala örn vad det är för
speciella förhållanden, och det gör nog statsutskottet klokt i. Sedan fortsätter
statsutskottet: »Enligt vad utskottet under hand inhämtat torde icke heller
något mera betydande överskott på småskollärarinnor förefinnas i övre Norrland.
» Jag är mycket förvånad över dessa underrättelser, som erhållits under
hand, ty de motsägas ju av den utmärkta statistik, på vilken både skolöverstyrelsen
och departementschefen stött sig i den fråga, som den föregående debatten
gällde. Vidare motsägas de av de papper, som vid behandlingen av denna
fråga lämnats direkt till utskottet av ingen mindre än rektorn vid Haparandaseminariet,
som var nere och lät oss få dem direkt i handom. Det visas i den
statistik, som han gav oss, att vid Haparandaseminariet från år 1930 till och
med år 1941 utexaminerats 113 småskollärarinnor, varav 6 lia fått ordinarie
anställning. Något så när stadigvarande anställning ha dessutom 13 erhållit
som extra ordinarie, vakansvikarier och tillsvidare-vikarier i mindre folkskolor
-— summa således 19. Vill man vara mycket frikostig, kan man ju till
dem, som anses ha fått anställning, också räkna läsårs- eller terminsvikarier,
ytterligare 10 stycken. Av de 113 utexaminerade lärarinnorna ha således så
många som 29 haft något så när med arbete. Och så säger statsutskottet, att
här är det ju ingen arbetslöshet att tala om! Anspråken tyckas vara stora i
det fallet.

Denna statistik är synnerligen intressant även ur andra synpunkter. Av de
övriga småskollärarinnor, som gått ut från seminariet, ha 23 stycken haft
kortare vikariat, och dessa kan man således inte säga äro arbetslösa. Det är
emellertid endast 29 — eller om man vill räkna med de tre, som tjänstgjort
vid nomadskola — 32 stycken av de 113 utexaminerade, som haft något så när
regelbundet arbete, vartill komma dessa 23 med mycket kort tjänstgöring.
Det år med andra ord inte hälften av de i Haparanda utexaminerade lärarinnorna,
som haft något skolarbete alls under dessa tio år. Ser man på dem, som
avgått från konkurrensen, är det 33 stycken, eller 33 procent enligt Haparandarektorns
egna uppgifter. Det är 6 som fortsatt studierna vid folkskoleseminarium
eller gymnasium, G lia utbildat sig till sjuksköterskor, G ha gått till annat
yrke, 6 ha gift sig och flyttat söderut och 9 äro på grund av sjukdom eller
annan anledning inte att påräkna på lärarinnebanan. Absolut arbetslösa äro

38

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till småskoleseminariema. (Forts.)
dessutom 20 procent. Örn man till dessa skulle lägga dem, som knappast haft
något arbete, blir det 48 av 113 som gå arbetslösa förutom dem, som ha dragit
sig undan på grund av platsbrist.

Jag anser, att det är fullkomligt upprörande, att riksdagen skall bibehålla
ett seminarium, där man under de tio år, som denna statistik omfattar, inte
kunnat bereda arbete i större utsträckning åt mer än 30 procent av eleverna.
Utskottet har också tydligen varit något besvärat, när det försökt att komma
fram till en motivering för bibehållande av seminariet i Haparanda. Utskottet
har försökt att klara saken genom att anföra: »Vidare vill utskottet framhålla,
att seminariet i Haparanda fyller uppgiften icke blott att utbilda småskollärare,
skickade att omhänderhava undervisningen i de finsktalande delarna av
Norrbotten, utan även som en läroanstalt, ägnad att giva här ifrågavarande
landsdelars kvinnliga ungdom tillfälle att förvärva sig ett icke oväsentligt mått
av allmänbildning.»

Vad användes då denna allmänbildning till? Jo, i några få fall till fortsatta
studier, men annars ha de utexaminerade gått över till andra yrken eller också
äro de totalt arbetslösa. Statsutskottet gör sig emellertid här till tolk för att
småskoleseminariema skulle vara någon sorts allmänbildande preparandanstalter
för blivande hustrur, kontorister o. s. v. Det är en ny uppgift, som småskoleseminarierna
skulle få, men då borde man väl vid småskoleseminariema
i hela landet ta in ungdomar, som vilja komma dit. I Haparandabladet läste
jag ett nödrop ifrån en utexaminerad småskollärarinna, som undrade, om man
inte i stället för att ta in nya seminarister skulle kunna göra något för att de
många arbetslösa redan utexaminerade skulle kunna få någon anställning.
Hon tjänstgjorde då själv i ett lanthushåll. För lanthushåll hade hon sannerligen
inte fått någon utbildning vid småskoleseminariet!

Härtill kommer att Haparandaseminariet har genomusla lokaler. Skall detta
seminarium, såsom departementschefen ställt i utsikt, räddas — fastän det
inte behövs — får staten ikläda sig stora kostnader för uppförande av hyggliga
byggnader. Lokalförhållandena lära ju vara rent av upprörande. När
Haparandaseminariet kom till, skedde detta emot de sakkunniga myndigheterna,
som ville lia denna småskollärarinneutbildning förlagd till Luleå i stället.
Härvidlag kommer man nu med ett skäl, som låter mycket bra, nämligen
att det är fråga örn lärarinnor, som skola undervisa barn med finska såsom modersmål,
och därför skulle det behövas en övningsskola, där barnen tala finska.
Tala barnen i Haparanda övningsskola finska? Nej, de tala svenska. Det finns
visserligen i Haparanda övningsskola barn, som äro från finska hem, men de
underrättelser som ingått tyda på att de flesta barnen icke kunna tala finska,
men att alla kunna tala svenska. Det skälet föreligger således inte.

Skola då lärarinnorna i Tornedalen inte få utbilda sig också i finska i någon
mån? Jo, men den utbildningen kunna de lika bra få i Luleå. Skola för övrigt
lärarinnorna där uppe i allmänhet undervisa på finska eller på svenska? De
skola undervisa på svenska, och de finskfödda ha större möjligheter att bli förfarna
i svenska språkets bruk på annan plats än i Haparanda.

Det finns absolut inga skäl för att bibehålla seminariet i Haparanda, Det är
mycket förvånande, att departementschefen i dessa tider, fastän han är säker
på att han har rätt, förklarar sig villig att falla undan och tillåta att det även
i år skall få intagas elever vid Haparanda småskoleseminarium. Det är naturligtvis
något som ligger bakom allt detta. Jag undrar, som det inte är ett visst
slags norrlandskomplex. Man kräver där uppe, att statsmakterna skola ta hänsyn
till Norrland, när det är fråga örn kulturinstitutioner. Det är även jag med
på, och jag har aldrig röstat emot det kravet, när det inte varit fråga om surrogat
för kulturinstitutioner. Hade jag varit norrlänning, skulle jag opponera

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

39

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.)
mig mot ett sådant tillvägagångssätt, som här föreslås. Här skall man inte lia
ett småskoleseminarium för utbildning av småskollärarinnor, utan någon sorts
allmän läroanstalt för utbildning av flickor, som eventuellt kunna ha nytta
av denna utbildning för framtiden. Det är egentligen hopplöst att kämpa emot
sådana synpunkter, ty några förnuftsskäl få ju inte göra sig hörda.

När landshövdingen i Norrbotten ibland är ute och resonerar med invånarna
i Tornedalen, för vilka Haparanda så att säga utgör den kulturella medelpunkten,
är han angelägen att framhålla nödvändigheten av yrkesutbildning,
framför allt jordbruksutbildning. Han har påvisat, hurusom oföretagsamheten
där uppe, särskilt när det gäller jordbrukarna, är av sådan art att något
måste göras. Vore det då inte bättre, att dessa flickor, som nu matas in i småskoleseminariet,
i stället matades in t. ex. i en praktisk realskola med hushållsgöromål,
gärna lanthushållsgöromål? Då hade de någon nytta och glädje av
sin utbildning, och 76 procent av de utexaminerade behövde inte snarast lägga
åt sidan de kunskaper, som de inhämtat, för att hitta på något annat. Jag kan
inte förstå annat än att man från norrlänningarnas sida borde kräva av staten,
och kräva alldeles bestämt, inrättandet av skolor där uppe, som fyllde en
verklig uppgift. Riksdagen skulle helt enkelt inte lämnas något val när det
gäller att upprätta sådana utbildningsanstalter. Jag tror inte heller, att riksdagen
skulle opponera sig däremot. I fråga örn seminariet i Haparanda ligger
det emellertid till på ett helt annat sätt, såsom jag här har visat med den statistik,
som jag fått av rektorn vid seminariet, och jag har ju också fått stöd
av departementschefen i hans proposition.

Jag kan, herr talman, för mitt samvetes skull inte gärna göra annat än att
yrka bifall till vad den kungl, propositionen föreslår och hemställer således
örn bifall till den av mig avgivna reservationen.

Häri instämde herr Norman.

Herr Pauli: Herr talman! Herr Oscar Olsson har hållit ett långt anförande
och har tillika sagt, att han tyckte, det var hopplöst att hålla detta långa
anförande. Det kan jag i viss män förstå, ty dels står han ju såsom ensam
reservant mot hela det övriga statsutskottet, dels intar han den otacksamma
ställningen såsom advokat för Kungl. Maj :t och ecklesiastikministern och
finner så till sin. besvikelse, att innan han hunnit hålla sitt försvarstal för
Kungl. Maj :t, kommer ecklesiastikministern och säger, att Kungl. Maj :t
egentligen ingenting har emot att kammaren intar den ståndpunkt, som utskottet
föreslagit. Det är inte särskilt roligt att vara försvarsadvokat under
sådana omständigheter, och jag måste beundra den energi, som min vän herr
Oscar Olsson i denna utsiktslösa situation likväl utvecklat.

Jag skall inte försöka bemöta honom i varje särskild punkt, ty det skulle
verkligen ta alltför lång tid, och dessutom är ju en mycket stor del av kammarens
ledamöter för närvarande nere och äter lunch, så att de ändå inte
skulle få höra mina synpunkter. Men jag måste opponera mig, när herr Oscar
Olsson Hilger, att vi i utskottet inte tagit någon hänsyn till sakliga synpunkter.
Det är tvärtom just vad vi ha gjort. Vi ha förvisso, herr talman, klart
för oss, att det finns en betydande arbetslöshet bland småskollärarinnorna,
men vi ha i detta fall, såsom det framhålles i utskottsutlåtandet, försökt att
ta särskild hänsyn just till förhållandena i Tornedalen och speciellt då behovet
av utbildning av finsktalande lärarinnor för finnbygderna. Jag förstår
inte, hur herr Oscar Olsson kan komma med ett sådant resonemang, som lian
framförde här alldeles nyss, då han sade, att låt vara att det skälet kan åberopas,
men varför skall man för det ändamålet behöva ha en övningsskola just

40

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslår/ till småskoleseminarierna. (Forts.)
i Haparanda? Han medgav, att det i Haparandas övningsskola finns finsktalande
barn, även om de i vardagslag tala svenska, och han kan inte gärna
trolla fram någon sådan finsktalande övningsskola i Luleå, men likväl ansåg
han, att man saklöst kunde förlägga övningsskolan för det ändamålet
till Luleå! Det är ju inget sammanhang i det resonemanget, och vi behöva
inte ytterligare syssla därmed. Att det här finns en speciell uppgift och ett
speciellt verksamhetsområde, kan man inte förneka. De samtal, som vi hade
med rektor Tenerz vid hans föredragning på avdelningen, övertygade oss såväl
på denna som på övriga punkter att utskottets ståndpunktstagande är
motiverat.

Jag känner också till de statistiska uppgifter, som herr Oscar Olsson talade
örn, men jag vet, att man kan läsa dem på ganska olika sätt och i viss
mån trolla med siffrorna, så att man efter den ena uppfattningen får fram
arbetslösa, som inte finnas där enligt den andra uppfattningen. Det beror,
kan man säga, huvudsakligen på huruvida man skall medräkna kortare tjänstgöring
under året eller huruvida man skall betrakta korttidst jänstgöring som
total arbetslöshet. Det är naturligtvis ett gränsområde, som gör statistiken
en, smula svår att gå efter. I varje fall tror jag, att vi till fullo kunna fasthålla
vid vad utskottsmajoriteten har sagt, att »enligt vad utskottet under
hand inhämtat torde icke något mera betydande överskott på småskollärarinnor
förefinnas i övre Norrland».

Man kan inte gärna underlåta att ta hänsyn till att, hur beklagligt det än
är att många småskollärarinnor utexaminerats utan att finna sysselsättning,
så kan det, då de under ett längre antal år varit borta och kanske aldrig
hunnit komma in i skolundervisningen utan i stället t. ex. såsom gifta sysslat
med hushållsgöromål och dylikt, inte hjälpas att de som kandidater till lärarposter
kanske inte bli de allra lämpligaste. Det finns naturligtvis många
personliga tragedier i det förhållande, som jag nu berör, men det är en omständighet
som man inte kan undgå att ta ställning till, när man talar om
tillgången på utexaminerade lärarinnor.

Jag vet, att en utskottsledamot, som representerar de landsdelar det här
gäller, också begärt ordet. Jag tror, att han kan ge herr Oscar Olsson de
övriga bemötande upplysningar, som härvidlag kunna behövas. Jag skall därför
inte upptaga tiden längre, utan ber, herr talman, att med åberopande av
av vad jag nu anfört få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Carlström: Herr talman! När man hör på herr Oscar Olssons utläggning
i denna fråga, kommer man till den uppfattningen, att han antingen inte
känner till de förhållanden, som råda uppe i finnbygden, eller också talar emot
bättre vetande. Han begagnar sig vidare här av ett siffermaterial på ett sätt,
som verkar vilseledande. Innan jag går in på att bemöta hans sifferuppgifter,
skall jag emellertid be att få anföra följande.

De av statsmakterna vidtagna åtgärderna för att minska det uppkomna
överskottet av småskollärarinnor ha särskilt hårt drabbat Haparanda seminarium.
Sedan år 1934 har seminariet tillåtits att intaga nya elever endast
tre år, nämligen 1936, 1938 och 1939, medan intagning av elever icke skett
under fem år, eller åren 1934, 1935, 1937, 1940 och 1941. Under tioårsperioden
1930—1940 ha vid seminariet utexaminerats endast 99 lärarinnor. Herr
Oscar Olsson säger nu, att detta är ett bevis på att seminariet inte behövs.

iVad beträffar arbetslösheten bland de småskollärarinnor, som ha utexamine -

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

41

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.)
rats från Haparanda, vill jag nämna, att det i propositionen står angivet, att
det ifrån småskollärarinneföreningen inkommit ett yttrande angående intagningen
vid seminariet i Haparanda, i vilket det bl. a. framhålles: »Enligt undersökningar
av anställningsförhållandena för småskollärarinnor, vilka föreningen
årligen företagit under åren 1930/40, hade vid Haparanda seminarium
under åren 1930/39 utexaminerats 98 lärarinnor. Av dessa hade den 1 april
1941 endast 1 vunnit ordinarie anställning. 4 hade plats som biträdande lärarinnor
och 6 som lärarinnor vid mindre folkskolor.» Enligt dessa uppgifter
skulle alltså sammanlagt endast 11 av 98 erhållit anställning och återstoden,
87, vara arbetslösa. Då att döma av uttrycket i departementschefens yttrande,
att »anställningsförhållandena för de sista åren utexaminerade lärare varit
exceptionellt dåliga», dessa uppgifter möjligen inverkat på Kungl. Maj:ts
ställningstagande till frågan om intagning vid Haparanda seminarium, må
framhållas, att dessa sifferuppgifter, som småskollärarinneföreningens styrelse
anfört, ingalunda äro med verkligheten överensstämmande och under alla förhållanden
fullständigt missvisande.

Jag stöder detta påstående på en undersökning, som gjorts på ort och ställe
av seminariets rektor. Av denna undersökning, som i varje individuellt fall
kontrollerats, framgår följande — och nu kommer jag till samma statistik,
som herr Olsson begagnade sig av, men som han har belyst på sitt sätt —: antalet
utexaminerade från Haparanda seminarium åren 1930—1940 var 99 stycken
— icke 98 såsom föreningen sagt. Av dessa voro den 1 april 1941 anställda
som ordinarie eller motsvarande 6 stycken, som extra ordinarie vakansvikarier
tillsvidare i mindre folkskola 15, lärare vid nomadskola 3, läsårs- och
terminsvikarier 16, kortare vikarier med relativt regelbunden tjänstgöring 8,
kortare strövikarier 4 samt anställda vid skolhem, arbetsstugor och barnhem
2. Totala antalet med anställning var således 54 stycken. Av de utexaminerade
lia avgått av följande anledningar: till fortsatta studier vid folkskoleseminarier
eller gymnasier 5 stycken, utbildats till sjuksköterskor 6, övergått till
varaktigt annat yrke 6, gifta och flyttat söder örn Norrbottens och Västerbottens
län 5, döda eller på grund av sjukdom eller annan anledning oförmögna
att tjänstgöra som lärare 8. Totala antalet, som ej stå till förfogande som småskollärarinnor,
var sålunda 30. Det kvarstod då såsom arbetslösa 15 stycken av
dessa under tioårsperioden utexaminerade, därav gifta, som åtminstone tidvis
stå till förfogande inom ett begränsat område, 9 stycken samt gifta och ogifta,
villiga att tjänstgöra var som helst, 6 stycken.

Så förhåller det sig med arbetslösheten, örn man ser på siffermaterialet på
det sätt som man bör göra, då man bedömer statistik.

En motsvarande undersökning rörande anställningsförhållandena under senare
hälften av mars 1942 för de under de senaste tolv åren, 1930—1941,
utexaminerade — d. v. s. den period, som herr Oscar Olsson åberopade —• ger
följande resultat: antal utexaminerade 113 stycken, av dessa utgör antalet anställda
58, avgångna av olika anledningar 33 och arbetslösa 22, varav 12 stycken
för tjänstgöring var som helst.

Alltifrån sin tillkomst har seminariet i Haparanda haft som sin huvuduppgift
att utbilda lärarinnor för finnbygdens behov. När herr Oscar Olsson påstår,
att det inte skulle finnas något särskilt behov av utbildning av lärarinnor
för finnbygden, vill jag gentemot detta säga, att behovet numera är större
lin vid seminariets tillkomst. Seminariet upprättades år 1875 och har alltsedan
dess bedrivit sin verksamhet. År 1880, eller fem år ef ler seminariets tillkomst,
fanns det enligt statistiken i Norrbottens län 16,510 finnar eller finsktalande.
Ar 1940 hade antalet ökats till 36,000 finsktalande. Antalet finsktalande stiger
således undan för undan, bl. a. beroende på att det sker en betydande in -

42

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.)
flyttning från Finland. Jag kan i detta sammanhang nämna, att ungefär hälften
av alla ingångna äktenskap åtminstone i de direkta gränssocknarna varit
blandade. Då det under normala förhållanden i fredstid är en mycket livlig
förbindelse över älven mellan Sverige och Finland, kommer givetvis det finska
språket i dessa bygder också att bibehållas. Under sådana förhållanden är det
ju alldeles uppenbart, att det även behövs lärare, som kunna finska, särskilt
i de lägre klasserna. Det är en av de väsentligaste orsakerna, varför seminariet
i Haparanda behövs.

Nu kan ju herr Oscar Olsson kanske säga, att lärarinnorna kunna få sin
utbildning på någon annan plats i landet lika bra som om seminariet ligger
i Haparanda. Men dessa lärare behöva sin speciella utbildning. De behöva lia
finsktalande barn i övningsskolan för att bli skickade att sedan kunna fullgöra
sin uppgift som lärare för finsktalande barn.

Herr Oscar Olssons argumentering går ju för övrigt inte bara ut på att man
icke skall intaga några elever vid Haparandaseminariet 1942, utan att seminariet
helt bör nedläggas. Han anser, att det inte har någon uppgift att
fylla. Jag tycker, att det är en högst egendomlig inställning, som herr Oscar
Olsson härvidlag intar, ty riksdagen har ju vid upprepade tillfällen fattat
beslut, som gå ut på att seminariet bör bibehållas. Bl. a. vill jag åberopa 1938
års riksdags beslut att för seminariet i Haparanda bygga för en kostnad av
730,000 kronor. Samma år anvisade riksdagen 150,000 kronor för ändamålet
och år 1940 200,000 kronor. Riksdagen har således redan beviljat 350,000 kronor
för uppförande av dessa byggnader. Att bygget trots detta inte kommit
till stånd, beror ju på att 1940 års urtima riksdag beslöt, att det tills vidare
skall uppskjutas. Att nu komma och säga, att seminariet inte behövs, vill åtminstone
jag som representant för bygden på det bestämdaste inlägga min
protest emot.

Herr Oscar Olsson talar örn Norrlandskomplex. Det är intet Norrlandskomplex
alls som här gör sig gällande. Herr Olsson skall komma ihåg såsom sann
demokrat, att i Tornedalen ha vi ändå en finsktalande minoritet, som har rätt
att kräva att i någon mån åtminstone få sin nationella egenart tillgodosedd.
Denna rätt vill emellertid herr Oscar Olsson frånkänna denna befolkning.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Hansson, Sven, och herr Asplund.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det faller mig inte på något sätt in att
vilja insinuera, att herr Carlström med vett och vilja har vantolkat mina ord
i denna fråga. Jag finner förklaringen till hans uppträdande genom att upprepa
vad jag i mitt första anförande sade örn Norrlandskomplex. Det finns
helt enkelt ingen möjlighet att finna någon annan förklaring till en så upp- och
nedvänd tolkning av vad jag har sagt.

Så fort man överhuvud taget vågar försöka resonera rationellt, när det gäller
en bildningsinstitution eller en kvasibildningsinstitution i Norrland, får man
kastat emot sig, att man är Norrlandsfiende. Och nu kommer det ännu mycket
värre — nu kommer det kastat emot mig, att jag såsom sann demokrat borde
ta hänsyn till den finska folkminoritet, som finns där uppe och som jag nu
vill beröva tillgången till en god undervisning. Jag skall be att få fästa uppmärksamheten
på att jag torde ha varit den förste här i riksdagen, som emot
den gamla inställningen hos den svensktalande befolkningen i Tornedalen höll
på att man skulle ta så mycket hänsyn till den finska minoriteten att den
kunde få en orientering i den finska kulturen och litteraturen. Det kallade jag
då för en demokratisk uppfattning, och den har jag icke vikit ifrån.

Herr Carlström beskyllde mig för att lia sagt, att det inte finns något behov

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

43

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.)
av finnbygdslärarinnor. Visst finns det behov av finnbygdslärarinnor, och dessutom
av de bästa möjliga och av sådana, som äro så bekanta som möjligt med
förhållandena i finnbygden. Men herr Carlström ansåg också, att jag motsatte
mig detta, därför att jag inte trodde, att dessa lärarinnor nödvändigtvis behövde
utbildas i Haparanda. Vad har det med den saken att göra? Då skulle
man väl också kunna säga, att skolöverstyrelsen vid seminarieorganisationen
1936 ville tillspillogiva de finsktalandes intressen, eftersom den ville lia utbildningen
av finnbygdslärarinnorna förlagd till Luleå. I det fallet tror jag
dock att herr Carlström är litet försiktigare att beskylla skolöverstyrelsen
och Kungl. Maj :t för finskfiendskap, än han är, när han kan få tillfälle att
framkasta en sådan anklagelse mot en kammarkamrat, som aldrig givit ringaste
anledning därtill.

»Det skall vara lärarinnor, som kunna finska», säger man. Ja, det är helt
naturligt, och jag föreställer mig, just när det gäller preparandkursen, som
mycket väl kan vara förlagd till Haparanda, även örn seminariet flyttas därifrån,
att de lärarinnor, som ha finska till modersmål, kunna så mycket finska
som behövs för att undervisa barnen, speciellt på lågstadiet, och för att komma
till rätta med undervisningen där. Och de svensktalande lärarinnor, som utbildas
för den uppgiften, få ju lära sig finska i Haparanda lika väl som de
måste göra det, ifall de komma till Lycksele eller Luleå. Detta är en av de
dimbildningar, som hela tiden ha legat kring frågan om Haparandaseminariet
och som nu på ett så utomordentligt starkt sätt ha lagts omkring oss i denna
diskussion.

Nu säges det, och det sade också herr Pauli, att naturligtvis behövs det
finsktalande barn i övningsskolan, ifall utbildningen av lärarinnor för finnbygden
skall vara effektiv. Behövs verkligen det, ifall de aldrig tala finska med
barnen? Kunna inte de lärarinnor, som äro finsktalande, komma, till rätta med
de finska språksvårigheterna utan att på rasterna eller vid andra tillfällen få
gå omkring och resonera med de finsktalande barnen? Även jag har en smula
kännedom örn övningsskolorna vid seminarierna, och jag kan icke tillmäta det
resonemanget något som helst berättigande. Man kan vara god fransklärare
här i Sverige, såsom herr Pauli mycket väl vet, utan att i skolan ha några
elever med franska till modersmål, och man kan på motsvarande sätt vara god
finsklärare i finnbygden.

Vidare undrar jag vad herr Carlström egentligen menade med sitt försök
att misstänkliggöra mina siffror från ett visst år genom att anföra siffrorna
för året förut. Jag skall emellertid använda hans egna siffror, sådana han fått
dem ifrån seminariets rektor.

Vad säga då herr Carlströms egna siffror örn de utexaminerade eleverna?
Jo, att 54 av de 98 eller 99 hade fått anställning. Då medräknas även de, som
fått t. ex. veckovikariat! Men det är ändå hälften som inte fått anställning.
Enligt siffrorna från året därpå, som jag anfört, äro förhållandena icke bättre,
utan snarare sämre, ty de visa att det då var 51 procent, som fått anställning,
om man med anställning menar något så egendomligt som herr Carlström
menade. Men det är ändå hälften, som inte fått anställning.

Herr Pauli försökte som ett slags ursäkt anföra, att man inte kan räkna
med att äldre utexaminerade, som aldrig kommit in i undervisningen, utan fått
gå i hushåll o. s. v. från det de tagit sin examen, skola få anställning som
lärarinnor. Nu upplyste herr Carlström herr Pauli örn att, förutom under år
1933, det bara under åren 1936, 1938 och 1939 skett några intagningar. De
som intogos 1936 lia kommit ut som lärarinnor 1939. Tror herr Pauli verkligen,
att dessa ha blivit så gamla sedan 1939, att de därför nu äro mindre
lämpliga till lärarinnor för den sakens skull?

44

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942

Anslag till
allmänna
studielånefonden.

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.}

Alla försök att trolla bort min bevisning ha, såvitt jag förstår, totalt misslyckats.
Departementschefen har alldeles utmärkta skäl för sin ståndpunkt.
Jag talade nyss örn Haparandatidningen och örn nödropen där. Det var en .insändare
i den tidningen, som slutade sin artikel på följande sätt: »Locka ej
folk till en bana, som är överfylld för åratal framåt.» Herr Pauli sade sig ha
känsla för de tragedier, som utspelas under sådana förhållanden. Jag hoppas,
att riksdagen även har det och i något högre grad, så att vi slippa locka flera
in på denna farofyllda bana.

Jag skall avsluta mitt anförande med att läsa upp ett av de nödrop, jag
talade örn — det är ganska kort. Det har till överskrift: »Giv de arbetslösa
lärarinnorna en chans!» Författarinnan vill som lokalpatriot »inte gå emot
något som kan anses vara i bygdens intresse, men örn inte riksdagen går med
på att nya elever få intagas vid seminariet, så vill jag ha sagt att detta också
har en bättre sida, ty då kunna vi arbetslösa lärarinnor, av vilka många inte
en enda dag fått tjänstgöra efter avlagd examen, äntligen få en plats. Örn
det anses att vi glömt för mycket av vad vi lärt oss» — hon har hört det
uttalandet också — »kunde det kanske anordnas en fortbildningskurs på en
eller ett par månader för oss. Därigenom finge ju även seminariet ytterligare
en tids sysselsättning.» Nå, det sista är väl mera tvivelaktigt.

Där lia vi således ett uttalande ifrån en av dem, som medverka i de tragedier,
herr Pauli talade örn.

Jag måste, herr talman, be att få vidhålla mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Oscar Olsson i fråga örn småskoleseminarierna avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Oscar Olsson
i fråga örn småskoleseminarierna avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för
ja-propositionen.

Punkten C.

I förevarande punkt hade utskottet hemställt,

a) att riksdagen måtte till Allmänna studielånefonden för budgetåret 1942/43
å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder anvisa ett reservationsanslag
av 160,000 kronor;

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

45

Anslag till allmänna studielånefonden. (Forts.)

b) att motionerna I: 67 och II: 101 måtte anses besvarade med vad utskottet
under punkten anfört.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall inte besvära kammaren med
något annat yrkande i denna punkt än örn bifall till utskottets förslag, men jag
vill påvisa en sak här, som kan vara av visst intresse.

I en motion, som är väckt i båda kamrarna, tas det till orda för att begåvat
folk, sådana som arbeta vid sina arbetsbänkar eller ute på åkrarna och därifrån
direkt med enbart folkskoleutbildning komma in vid utbildningsanstalter
för t. ex. ingenjörsposter eller förmansposter o. s. v., borde ha samma rätt som
andra, som gå igenom de vanliga skolorna, realskolorna och gymnasierna, att
söka statens räntefria studielån. Det tycker utskottet också är riktigt, men
utskottet har på grund av en svårighet av formell art, som det funnit, sagt att
man inte kan tillåta detta beträffande andra anstalter än sådana, som stå under
skolöverstyrelsens kontroll. Man har utgått ifrån att det är nödvändigt, att
dessa anstalter skola vara på något sätt erkända av staten för att eleverna
där skola kunna få söka räntefria studielån.

Jag är inte så övertygad som de övriga utskottsledamöterna örn att detta är
nödvändigt. Det finns nämligen en nämnd, som synnerligen noggrant och omsorgsfullt
granskar kapaciteten hos dem, som söka räntefria studielån, och
som också torde vara tillräckligt skickad att örn inte annat så genom skolöverstyrelsen
inhämta erforderligt utlåtande rörande sådana anstalter, som icke
stå under skolöverstyrelsens uppsikt.

Men, säger man, och den tanken har man haft även i utskottet: varför begära
inte sådana anstalter att få stå under skolöverstyrelsens kontroll? Jo, av
två skäl. Det ena är, att de äro rädda för att deras praktiskt lagda kurser
skulle kunna på något vis bli ändrade genom denna kontroll. Det tror jag inte
är så farligt, ty° de skulle kunna opponera sig emot en sådan förändring och
klara sig därifrån. Det andra skälet är, att skolöverstyrelsen kanske inte är
benägen att ta^in dem under sin kontroll, fastän de äro utmärkta anstalter, och
vad skola de då göra? Här i Stockholm skulle det t. ex. vara fråga örn en så utmärkt
anstalt som Stockholms tekniska institut, varifrån varje termin utgå
150 ä 200 ingenjörer och arbetsförman, som kommit till institutet med vanlig
folkskoleutbildning direkt från verkstaden eller från jordbruket. På fem terminer,
Hall de kunnat gå i dagskolan, och på åtta terminer, ifall de fått lov
att gå i aftonskolan, lia de klarat upp sina kurser och därefter fått anställning.
Var och en, som känner till de ekonomiska förhållanden, under vilka arbetare
få träla för att komma fram på sådana vägar, förstår, att staten här åtminstone
borde ge dessa studerande samma möjligheter som andra att få räntefria studielån.

Jag har velat fästa uppmärksamheten på saken och få den till kammarens
protokoll, för den händelse att det nyssnämnda institutet eller andra anstalter
genom att de ställde sig under statens kontroll skulle beredas några svårigheter,
när det gäller för dem att hjälpa sina elever. Stockholms tekniska institut,
som det här närmast är fråga om, är ett institut som såväl kommerskollegium
och socialstyrelsen som pensionsstyrelsen väl känner till och gett sitt
erkännande åt och som därför inte skolöverstyrelsen borde ha alltför stora
svårigheter att också känna till.

Jag tycker, herr talman, att det är ledsamt, att utskottet inte kunnat tillmötesgå
dessa önskemål mer än det gjort, men jag har intet yrkande.

Herr Pauli: Jag förstår uppriktigt sagt inte, varför herr Oscar Olsson
har hållit detta ganska långa anförande. Han har inte antecknat någon re -

46

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Anslag till allmänna studielånefonden. (Forts.)
servation till utskottets utlåtande, och om lian ansåg, att lian borde opponera,
sig mot utskottets motivering, så kunde han väl kostat på sig att anteckna en
blank reservation.

Jag kan inte finna, att hans resonemang på något sätt motsäger utskottets
åsikt, att de läroanstalter, vilkas elever skulle önska komma i åtnjutande av
statens räntefria studielån, rimligen böra kunna ställa sig under statens kontroll.
Det är ett fullkomligt rimligt krav från statens sida, att en sådan statskontroll
över undervisningen och uttagandet av lärjungeavgifter förefinnes, för
såvitt dessa studielån skola utdelas. Och örn det är så, att ifrågavarande läroanstalter
äro så väl kända av kommerskollegium och andra myndigheter, som
herr Olsson har sagt, så borde väl detta enkla krav på en statskontroll mycket
lätt kunna effektueras.

Jag anser, att de skäl, som utskottet har anfört för sin ståndpunkt, äro fullt
giltiga, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Det är bara i en rent formell angelägenhet jag begärt
ordet.

På det förberedande stadiet av statsutskottets behandling av detta ärende,
alltså inom avdelningen, framhävde jag i diskussionen alldeles samma synpunkter,
som jag här har anfört. Men herr Pauli har onekligen rätt i att det
var ett förbiseende — jag kan gärna säga ett grovt förbiseende — av mig att
inte anteckna en reservation till statsutskottets utlåtande, och för detta förbiseende
ber jag ödmjukt kammaren och herr Pauli om ursäkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 263, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o), liro) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Majrts regeringsrätt;

nr 268, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 §
rättegångsbalken m. m.; samt

nr 275, med förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 99, i anledning av
Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till förlagskapital
för inköp av förnödenheter, m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Äng. grunder- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 100, i anledning av Kungl. Maj rts
''lande*a^ved ProP9sition angående ändrade grunder för främjande av vedproduktionen, m. m.

produktionen. I en till riksdagen avlåten proposition, nr 186, hade Kungl. Majrt, under åkern.
m. ropande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 27 februari 1942, föreslagit riksdagen att dels godkänna de ändrade
grunder för främjande av vedproduktionen, som av föredragande statsrådet angivits,
dels ock medgiva, att reservationsanslagen till Lån till avverkningsförskott
åt vedproducenter och till Förlagskapital för inköp av ved finge disponeras
i enlighet med vad av föredragande statsrådet anförts.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

47

Äng. grunderna för främjande av vedproduktionen m. m. (Forts.)

Kungl. Maj :ts förevarande förslag innebar, att skyldigheten att erlägga ränta
såväl å lån för förskottering av avverkningskostnad som å förlagskapital för
inköp av ved skulle upphöra, att auktoriserade brännveduppköpare skulle få
använda sådant förlagskapital även till förskottering av avverkningskostnad,
att anslaget till Lån till avverkningsförskott åt vedproducenter i mån av behov
skulle få användas även till förlagskapital för inköp av ved samt att bestyren
med utanordnande och vid återbetalning av lån för förskottering av avverkningskostnad
skulle överflyttas från statskontoret till bränslekommissionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet lämnat en redogörelse för
vad i ärendet förekommit, varefter utskottet anfört:

»De av föredragande statsrådet föreslagna åtgärderna hava såsom av den
lämnade redogörelsen framgår betingats av önskvärdheten av att stimulera vedproduktionen.
Utskottet vill framhålla, att utskottet i likhet med statskontoret
icke kunnat undgå att finna den föreslagna räntebefrielsen å avverkningslånen
innebära en statssubvention till skogsavverkningen för bränslebehov. Att räntefrihet
införes för nämnda lån och jämväl för i anspråk taget förlagskapital,
varå enligt nu gällande bestämmelser ränta skall erläggas efter en till sex månader
bestämd frist, måste enligt utskottets mening leda till en icke oväsentlig
ränteförlust för staten. Med hänsyn till den stora betydelsen av att landets
bränsleförsörjning med alla till buds stående medel tryggas och då omförmälda
åtgärder måste betraktas som ett led i detta syfte har utskottet likväl icke
velat motsätta sig bifall till föredragande statsrådets här ifrågavarande förslag.
Enligt utskottets uppfattning förefaller det emellertid rimligt, att vid prissättningen
å ved vederbörlig hänsyn tages till ovannämnda ränteförlust.

Ett anlitande av postgiro för uppköparnas utbetalningar skulle, synes det
utskottet, vara ett lämpligt medel för vinnande av ökad säkerhet för beviljade
förlagsmedels rätta användning.

Vad föredragande statsrådet i övrigt i detta sammanhang anfört och föreslagit
har icke givit utskottet anledning till erinran eller yttrande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet, att riksdagen
må

a) godkänna de ändrade grunder för främjande av vedproduktionen, som av
föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden folden
27 februari 1942 angivits,

b) medgiva, att reservationsanslagen till Lån till avverkningsförskott åt vedproducenter
och till Förlagskapital för inköp av ved må disponeras i enlighet
med vad av föredragande statsrådet i ovannämnda statsrådsprotokoll anförts.»

Reservation hade anmälts av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Heiding, Andrén, Björkman, Andersson i Prästbol, Hansson i Rubbestad, Andersson
i Södergård, Åqvist och Staxäng, vilka ansett, att sista meningen i
första stycket av utskottets yttrande bort utgå.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Som kammarens ledamöter
finna, ha tio ledamöter av statsutskottet vid detta utlåtande avgivit en reservation
med yrkande att en viss mening i utskottets motivering måtte utgå.

Utskottet har tillstyrkt vad Kungl. Maj :t i propositionen föreslagit, nämligen
att en viss räntebefrielse skulle medgivas avverkare och låntagare för vedproduktionen.
Åtgärden har betingats därav, att man har velat stimulera denna
produktion. Örn själva den begränsade räntefriheten ha några delade meningar
icke rått inom statsutskottet, men så bär utskottets majoritet i sista meningen
å sid. 12 av första stycket tillagt: »Enligt utskottets uppfattning förefaller det
emellertid rimligt, att vid prissättningen å ved vederbörlig hänsyn tages till

48

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. grunderna för främjande av vedproduktionen m. m. (''Forts.)
ovannämnda ränteförlust.» Det är denna mening som reservanterna hemställa
måtte ur utskottets uttalande utgå.

Det kan erinras örn att vad det här gäller kanske kan göra bara en prisändring
med ett par tre öre per kubikmeter, varför det i och för sig på de olika
antalen kubikmeter inte blir några belopp som skulle spela någon stor roll, men
elei är principiellt oriktigt att på detta sätt ta igen vad man i propositionen ger
såsom ett löfte och en förmån.

Vad man emellertid särskilt här bör fästa sig vid är, att det enligt reservanternas
mening är tekniskt outförbar! att genomföra prissättningen å ved
med hänsyn tagen till denna ränteförlust. Ty örn 20 procent av dem det här
gäller lånat pengar av staten med räntebefrielse och 80 procent icke lånat på
sådana villkor, så torde det väl vara oriktigt att det generellt vid prissättningen
för veden, när det är fråga örn dem, som icke lånat pengar av staten, skall
tagas hänsyn till den ränteförlust, som staten gör för dem, som lånat pengar på
detta sätt. Och att genomföra en sådan prissättning när det gäller enbart dem
som låna blir tekniskt sett oerhört besvärligt.

Jag har den uppfattningen, att detta utskottets tillägg till dess tillstyrkan
av propositionen har tillkommit utan att innebörden tillräckligt väl genomtänkts
och sålunda har tillkommit litet förhastat. Därför ber jag att med dessa
ord, herr talman, få yrka bifall till den reservation, som har fogats till utlåtandet
och som går ut på att den av mig citerade sista meningen i första stycket
å sid. 12 måtte ur utskottets uttalande utgå.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! Jag skall be att med några få ord få
yrka bifall till den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Som ordförande i mitt läns kristidsstyrelse och därmed också dess bränslekontor
har jag haft rika tillfällen att konstatera, hur viktigt det är för vår
vedförsörjning att alla stimulerande faktorer som kunna anlitas också bli anlitade.

Men skulle man nu, som utskottet ifrågasätter, sätta ett lägre pris på veden,
därför att räntefrihet på lånen beviljas, har man, om jag så får uttrycka mig,
med den ena handen tagit tillbaka den stimulans, man givit med den andra.

Dessutom förstår jag inte, hur man skall i praktiken kunna arbeta med så
många olika priser, vilket måste bli följden, om utskottets uppfattning godtages.
Ty det kan väl ändå inte vara meningen, att även de, som inte fått räntefria
lån, skola få ett lägre vedpris.

Herr talman! På grund av de erfarenheter jag har inom mitt läns krisförvaltning,
ber jag på det bestämdaste få varna för att låta utskottets formulering
stå oförändrad. Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr Ekströmer: Herr talman! Det är ju tydligt, vilket också framgår
av såväl den kungl, propositionen som utskottets utlåtande, att de nu föreslagna
åtgärderna betingas av önskvärdheten att vedproduktionen i landet stimuleras.
Detta är minsann också av behovet påkallat.

Jag framställde för någon tid sedan en enkel fråga i denna angelägenhet,
med anledning av arbetsmarknadskommissionens februarirapport, varav framgick,
att efterfrågan på arbetskraft till skogshanteringen minskats, vilket jag
fann ur bränsleförsörjningssynpunkt oroande. Och i marsrapporten konstateras
alltjämt en minskning i efterfrågan på dylik arbetskraft. Det synes därför påtagligt,
att intresset för ökad vedavverkning behöver stimuleras. Varje åtgärd
i sådant syfte måste därför hälsas nied tillfredsställelse, men jag tror knappast
att de nu föreslagna åtgärderna äro tillräckliga.

Jag tror, att den tendens till en viss stagnation i intresset för vedavverkning -

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

49

Ang. grunderna för främjande av vedproduktionen rn. m. (Forts.)
arna, som kan spåras, främst härleder sig därav, att skogsägarna funnit, att
statsmakterna icke visat den förståelse för deras naturliga intressen, som de
ansett sig ha rätt att begära, och att därför en viss olustkänsla insmugit sig,
som ogynnsamt påverkat deras iver att göra sitt bästa. Jag kommer ju själv
från en utpräglad skogsbygd. Där får man höra icke så litet örn hur skogsägarna
resonera, både de mindre och de större skogsägarna.

Först måste vi hålla i minnet att genom de forcerade vedavverkningar, som
under de senare åren pågått, de rena vedbestånden i skogarna börjat på
att, åtminstone tillfälligtvis, taga slut och att den ene skogsägaren efter den
andre står inför nödvändigheten att tillgripa grövre och värdefullare virkessortiment
för att den stipulerade vedkvantiteten skall kunna uppnås. Var
och en förstår att det är i hög grad olustigt att hugga ned värdefulla sortiment,
för vilka i deras naturliga skick ett ganska högt pris betalas, till ved som betingar
ett avsevärt lägre pris. Det går väl an så länge skogsägarna kunna betinga
sig massavedspris, men som vi veta, får i allmänhet endast en mindre
kvantitet massaved ingå i leveransen. Den övervägande delen skall levereras i
vanlig brännved. Jag tillät mig redan för ett pär år sedan att här i kammaren
lasta uppmärksamheten på detta förhållande. Då gällde det kanske endast sådana
skogsägare, som sedan länge skött sina skogar med rationella gallringsoch
rensningshuggningar, men nu kommer det snart att gälla alla.

Saken är ganska allvarlig, och jag tror, att om tillräckligt med ved skall kunna
produceras, blir det nödvändigt att statsmakterna på ett eller annat sätt
ordna så, att tillfredsställande pris erhålles för ved, som måste tillverkas ur
grövre och värdefullare sortiment än ur de rena vedsortimenten. Det torde därför
i första hand bli nödvändigt, att vedkontoren få sådana direktiv att i vedleveranserna
få ingå hur stora partier massaved som helst, så att icke massavedshuggningarna
begränsas till endast någon mindre del av leveransen.

En annan nagel i ögat på våra skogsägare är krigskonjunkturskatten. För
min del har jag ärligt sagt ifrån, att jag anser denna beskattningsform föga
lyckad, när vi samtidigt ordnat med en priskontroll. Ty örn krigskonjunkturskatten
verkligen skall bli vad den skall vara, en givande inkomstkälla, tyder
detta på att priskontrollen varit mindre tillfredsställande, och örn priskontrollen
är effektiv, då skall icke krigskonjunkturskatten giva så mycket, och den kostar
då mer än den smakar. I varje fall kan man icke komma ifrån, att denna
skatteform verkar nedtryckande på företagsamheten. Men örn krigskonjunkturskatten
synes mig vara föga tillfredsställande i allmänhet, blir den alldeles
särskilt oförnuftig, när den begagnas i fråga örn en näring, som just nu är av
den natur, att dess forcerande är av allra största vikt för landets försörjning.
En skatteform, som leder till att kanske större delen av vinsten på skogen försvinner
i form av skatter, kan förvisso icke utgöra någon stimulans till ökad
produktion. Och när därtill kommer, så som i fråga örn vedavverkningar är
fallet, att den vinst, som måste deklareras, mången gång är rent fiktiv, i det
att virkeskapitalet har minskat eller att skogsägaren nödgats sälja värdefullare
sortiment till vanliga vedpriser, gör detta icke saken bättre, och skogsägaren
får minsann ej den arbetsglädje, som är första villkoret för en topprestation.

Örn jag icke är fel underrättad, har man nödgats ge efter på krigskonjunkturskatten,
när det gäller torven, och jag tror att man gjorde klokt i att göra
sammalunda, då det gäller veden. Det skulle ju vara ganska bedrövligt, om
det svenska folket, då vår livsmedelsförsörjning kanske under nästa vinter
blir ganska knapp, dessutom skulle få frysa, fastän hela landet är betäckt med
skogar, fulla av förstklassigt bränsle, endast därför att statsmakterna bitit
sig fast vid bestämmelser som påtagligt motverka en behövlig ökning i avverkningarna.

Första kammarens protokoll 191$. Nr 18.

4

50

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. grunderna för främjande av vedproduktionen m. m. (Forts.)

Herr talman! Emot de nu föreslagna åtgärderna Ilar jag intet att erinra,
utan yrkar bifall till desamma, givetvis dock med den ändring i utskottets
motivering, som föreslagits i den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Den siste talaren har gått in på frågan
i en helt annan utsträckning än utskottet haft anledning att göra. Han sade
att det fanns en viss olust hos skogsägarna. Jag skulle vilja säga, att det
fanns en viss olust i statsutskottet, när denna fråga behandlades, och denna
olust har tagit sig uttryck i den omstridda meningen. Jag erkänner oförbehållsamt,
att detta har varit mera en känslosak än en förnuftssak, och när statsutskottets
ordförande var inne på att det ju ändå var för galet att sätta dit
en sådan mening, när det endast kunde gälla på sin höjd ett par öre per kubikmeter
ved, hade han alldeles rätt. Jag skulle nästan tro, att han hade rätt även
när han talade örn den tekniska omöjligheten.

Det måste således ha varit en mycket stor olust hos statsutskottets majoritet,
som har kunnat föranleda att den meningen har fått stå kvar. Var har
den olusten kommit ifrån? Den har kommit ifrån landets konsumenter. Det är
detta som förklarar majoritetens irrationalitet, när man envist höll på att den
där meningen skulle vara med. För mig var det ingen hjärtesak, men jag förstod
så innerligt väl den där olusten. Här kom bränslekommissionen och ville
ge skogsägarna en liten uppmuntran, som enligt vad statsutskottets ordförande
nu här säger skulle betyda på sin höjd ett par öre per kubikmeter ved. Statsutskottet
tyckte inte det var roligt med en sådan här åtgärd, men statsutskottet
har ju den allra största veneration både för bränslekommissionen och Kungl.
Majit och ville därför inte direkt säga nej. Utskottet ville endast säga, att det
här tycker utskottet är olustigt, och det gjorde vi.

För övrigt kan jag tillägga en sak, som är litet allvarligare, fast den naturligtvis
i detta sammanhang inte spelar någon större ekonomisk roll, och det
är, att ingen kan förneka, att statsutskottet har rätt i fråga örn denna utvidgning
av räntebefrielsen, då det säger att örn den kommer till stånd, kan den
medföra en miljonutgift för det allmänna. Departementschefen har talat örn
vad räntebefrielsen har kostat hittills, men meningen är ju, att anslaget skall
tagas i anspråk i mycket större utsträckning än hittills, och därigenom måste
ju statens ränteförlust stiga. Men vad är en miljon att bråka om i dessa dagar
— det kan man kanske ha rätt i.

Herr talman! Jag måste ändå yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag brukar inte ofta yttra mig i frågor som
komma från statsutskottet, men när jag suttit och hört på den här diskussionen,
har jag inte kunnat underlåta att begära ordet.

Jag vill helt kort säga, att jag är rädd för att ett antagande av utskottsmajoritetens
förslag oförändrat skulle komma att medföra först och främst
en ökning av missnöjet med prissättningen på veden och vidare svårigheter
för framskaffande av tillräckligt med ved för nästa bränslesäsong.

Nu säger herr Oscar Olsson, att detta förslag kan komma att kosta staten
en miljon kronor i utgifter. Ja, även örn detta uttalande vore riktigt, vilket
jag inte vet och inte kan bedöma, anser jag det skulle vara bättre för staten
att taga denna miljonutgift än att kanske stå med alltför ringa tillgång till
bränsle under nästa vinter.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

51

Äng. grunderna för främjande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt med godkännande
av motiveringen samt vidare på bifall till utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som förordats i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan med godkännande av motiveringen,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 100 med
godkännande av motiveringen, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för
nej-propositionen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 278, med
förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för hudgetåret 1942/43 till allmänna
indragningsstaten;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1942/43 till Häradsrätterna: Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överståthållarämbetets
organisation m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 104, i anledning av Kungl. Maj ;ts
proposition med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210) jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 130, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen a.tt antaga vid propositionen fogat förslag till kungörelse angående
ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle dagtraktamentena i de tre högre klasserna
A—C höjas med 1 krona och i de tre lägre klasserna D—F med 2 kronor.
Nattraktamentena skulle i alla klasser utom den högsta höjas med 1 krona.
Kungl. Maj :ts förslag skilde sig från ett av särskilda sakkunniga avgivet för -

Äng. ändringar
i allmänna
resereglementet.

52

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. ändringar i allmänna resereglementet. (Forts.)
slag däri, att de sakkunniga icke föreslagit höjning av nattraktamentena i någon
av de tre högre klasserna.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(1:214) av herrar G. Tamm och A. Löfgren och den andra inom andra
kammaren (II: 291) av herr V. Hedlund i Östersund, vari hemställts, att riksdagen
ville besluta höja nuvarande nattraktamenten med 1 krona i samtliga
klasser och dagtraktamentena med 1 krona i klass A, 2 kronor i klass B och
3 kronor i envar av de övriga traktamentsklasserna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 214 och II: 291 antaga vid utlåtandet såsom bilaga fogat förslag
till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den
27 juni 1929 (nr 210).

Det av utskottet framlagda förslaget överensstämde i fråga örn traktamentsersättningen
med de sakkunnigas förslag.

Herr statsrådet Wigforss: Jag vill till detta utskottsutlåtande bara foga ett
par ord.

Som kammarens ledamöter väl ha sett, har utskottet enhälligt gjort vissa
små ändringar i Kungl. Maj:ts proposition och vänt tillbaka till det sakkunnigutlåtande,
som ligger bakom propositionen. Det gäller två mycket små
saker. Den ena är milpengarna, och jag skall inte uppehålla mig vid den
saken, fastän jag tror att utskottets förslag är mycket svårt att i praktiken
genomföra.

Den andra saken gäller en kronas höjning av nattraktamentena för vissa av
mellangradernas tjänstemän. Det är inte heller någonting, som det kan tyckas
vara anledning att taga upp strid örn. Bland de sakkunniga, som förberett
detta ärende, hade man tyvärr icke nått enighet på denna punkt. Annars har
det varit möjligt att i dessa frågor kompromissvis vinna enighet mellan vad
man skulle kunna kalla de lägre gradernas, mellangradernas och de högre
gradernas intressen, men här lyckades man icke komma till någon kompromiss.
Inom departementet föreföll det oss skäligt att göra någon jämkning i riktning
mot de intressen, som representerades av de högre graderna, och vi föreslogo
därför denna höjning av nattraktamentet med en krona.

Jag tror att det rent psykologiskt kanske inte är så lyckligt, örn dessa
tjänstemän den ena gången efter den andra märka, att riksdagen gör ändringar
i nedsättande riktning även på punkter, som icke kunna ha någon statsfinansiell
betydelse. Jag tror det hade varit lyckligare, örn man på denna
punkt inom utskottet hade kunnat godkänna Kungl. Maj:ts förslag, men då
det gäller en omdömesfråga och när hela utskottet funnit det skäligt att
gå på sakkunnigförslaget, har jag med denna deklaration endast velat förklara,
varför vi i departementet kommit till det förslag som föreligger i propositionen.

Herr Tamm: Herr talman! Förr i tiden hade ju resereglementet delvis en
annan konstruktion och i viss mån ett annat syfte. Det avsåg ju då att bereda
tjänstemännen en ren biinkomst, och när man beräknade lönerna, tog man med
i beräkningen, att en tjänsteman skulle göra sig så och så stor förtjänst på
sina resor. Nu är ju den synpunkten helt förändrad, och resereglementet är omlagt
med syfte att medgiva dem, som resa, ersättning endast för deras direkta
utgifter.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

53

Äng. ändringar i allmänna resereglementet. (Forts.)

Det är naturligtvis alltid svårt att avväga bestämmelserna rättvist och
särskilt när det gäller storleken av traktamentsbeloppen. Finansministern omnämnde,
att det har skett en provisorisk omarbetning genom sakkunniga av
detta reglemente, och därvid ha ju många detaljer varit föremål för omprövning.
Som nyss nämnts, har ju finansministern i stort sett följt de sakkunnigas
uppfattning, men egentligen på en punkt, nämligen när det gäller traktamentena,
föreslagit en viss, örn än icke särdeles betydande höjning utöver de
sakkunnigas förslag. Herr Löfgren och jag ha i denna kammare väckt en motion,
som innebär samma inställning som lönenämnden intagit och alltså ett
förslag örn ytterligare en liten förhöjning. Men vi hörde ju nyss och vi kunna
se av utskottsutlåtandet, att man icke ens velat godtaga Kungl. Maj:ts anspråkslösa
förslag till höjning och ännu mindre lönenämndens förslag, där
det skiljer sig från de sakkunnigas.

Jag får livligt beklaga detta, och det är med stor tillfredsställelse, som jag
hörde, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet tog till orda i
denna sak och framhöll den mening, som jag med dessa enkla ord också velat
göra mig till tolk för. Jag undrar, örn det är så alldeles klokt att gå så här
onödigt hårt fram på olika punkter, när det gäller tjänstemännen. Vi måste
komma i håg, att detta reglemente skall gälla en tid framåt och att det blir
allt dyrbarare att leva, och denna obestridliga fördyring drabbar inte minst
på resor. Det är inte på många ställen ute i landet, skall jag säga, där
man kan äta en så bra lunch för 1,65, som man gör här på riksdagsrestaurangen,
och man kan ju förstå, att tjänstemännen knappast kunna vara tillfredsställda
med att vid vissa tillfällen själva ur egen kassa få betala en del
av sina resekostnader i statens tjänst.

Jag vill särskilt framhålla, att det föreligger nog en viss njugghet ifrån
statsutskottets sida, när det gäller att försöka tillmötesgå främst de så kallade
högre tjänstemännens intressen. Jag vill också stryka under, att vid
den lönereglering, som riksdagen för en del år sedan beslöt, blevo i det civila
lönereglementet de högre tjänstemännen procentuellt betydligt sämre tillgodosedda
än de andra, och även på andra punkter blevo, trots Kungl. Maj:ts välvilligare
inställning, deras intressen tillbakasätta.

Jag vill naturligtvis inte göra något yrkande här, men jag har inte kunnat
undgå att i detta samband stryka under just vad herr finansministern nyss
yttrade, att sådana nålsting, som här förekommit icke blott vid detta tillfälle,
utan i flera fall, som påtalats här under senare år, emot tjänstemännen, som
dock särskilt i så bekymmersamma tider som de närvarande få bära mycket
tunga bördor, förefalla mig både onödiga och osympatiska, och de kunna
icke vara till gagn. Jag förstår så väl, att det inom utskottet varit olika meningar.
Det finns ju de, som äro ytterst negativt inställda, när det gäller
tjänstemän, och här föreligger väl resultatet av en kompromiss, men jag vill
med dessa ord blott uttala den förhoppningen, att i framtiden statsutskottets
inställning måtte bli något välvilligare, när det gäller den stora gruppen av
trogna förvaltningsmän i statens tjänst.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I herr Tamms yttrande instämde herrar Sundberg, Axel Ivar Anderson, Ohlin
och Caap.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Då jag deltagit i statsutskottets
tredje avdelnings behandling av detta ärende, ber jag att få säga några
få ord —■ avdelningens förslag blev ju sedermera utskottets.

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att det behövcs en revi -

54

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

rAng. ändringar i allmänna resereglementet. (Forts.)
bering ur principiell synpunkt av liela resereglementet, men å andra sidan är
etet ju absolut nödvändigt att åstadkomma en provisorisk lösning av frågan.
Det är alldeles riktigt, som herr Tamm sade, att olika meningar gjorde sig
gällande, men vi funno en samförståndslösning i de sakkunnigas förslag. Och
då herr Tamm talar örn nålsting, så ber jag att få påvisa, att det inte är
så värst mycket som skiljer mellan Kungl. Maj:ts förslag och statsutskottets.
Örn kammarens ledamöter se på sid. 2 i betänkandet, så framgår det att Kungl.
Maj:t föreslår 26 kronor i sammanlagd ersättning i A-klassen, och utskottet
har följt detta förslag. Den enda skillnaden mellan Kungl. Maj :ts förslag
och statsutskottets är att nattraktamentena i klasserna B och C ändrats. Dagtraktamentena
ha upptagits i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag. Beträffande
nattraktamentena har Kungl. Majit föreslagit 9 kronor i klass B och 8 kronor
i klass C, medan utskottet föreslår 8 kronor i klass B och 7 kronor i klass C.
Detta är den enda skillnaden.

Ingen kan väl bestrida, att örn det är svårt för den, som reser enligt klass
A. att för 9 kronor få tag i en tillfällig bostad över en natt, så måste det vara
minst lika svårt för en, som reser enligt klass F, att få rum för 5 kronor.

Jag anser för min del, att den visserligen mycket blygsamma sammankrympning
som här sker av spännvidden de olika klasserna emellan är fullt motiverad,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wennquist: Herr talman! Det kan ju tyckas, som örn en statstjänsteman
inte borde uppträda och tala så att säga i egen sak här, men jag har i
alla fall ansett mig vara skyldig att avgiva ett personligt vittnesbörd i denna
fråga. Jag tillhör nämligen de tjänstemän, som under sin tjänsteutövning ha
ovanligt många och ganska långa tjänsteresor. Jag beräknar att jag måste
vara borta i vanliga fall cirka 125—130 tjänstgöringsdagar örn året. Då jag
emellertid nu inte tänker tala örn rese- och traktamentsförmånerna för de två
högsta klasserna — jag tillhör själv klass B •— så anser jag mig lia rättighet
att i stället betona, vad jag haft för erfarenhet beträffande de tjänstemän, som
icke äro lyckliga nog att tillhöra dessa de högsta klasserna i resereglementet,
utan tillhöra de lägre. Det händer nämligen mycket ofta, att tjänstemännen
särskilt i de lägsta klasserna äro tvungna att göra långa resor och då taga in
på sådana platser, där det överhuvud taget inte finns mycket att välja på i
fråga om nattlogi, och där man är hänvisad till ett inkvarteringsställe, som
saknar konkurrens och sålunda har höga priser. Jag ber att få betona, att dessa
tjänstemän, redan innan de nuvarande kristidsförhållandena hade gjort sig gällande,
i många fall voro tvungna att delvis bekosta sina resor av egna medel.
Vad betyder detta? Jo, det betyder, frånsett det i och för sig oberättigade, att
de i jämförelse med sina kamrater, som icke behöva företaga sådana tjänsteresor,
komma i en ogynnsam ställning och bli orättvist behandlade.

Jag tycker för min del, att de synpunkter, sorn här anförts av herr Tamm,
äro mycket beaktansvärda. Jag vill också säga, att den förman, som har att
ålägga en tjänsteman i dessa lägre klasser av resereglementet att företaga en
nu antydd resa, har vissa betänkligheter att göra detta, när han vet att han
därigenom tillskyndar tjänstemannen en direkt ekonomisk personlig förlust.
För min del har jag i sådana fall — i all den mån som det varit mig möjligt —
sökt skydda dessa av mig angivna tjänstemän från ekonomisk förlust genom
att anordna resan för dem så, att de icke lia varit tvungna att i mer än nödig
utsträckning dagen för avresan och dagen för återkomsten intaga mål utom
hemmet. Den uppfattningen har jag också en gång givit uttryck åt i en anmälan
till den styrelse, som jag är underställd, och styrelsen har i sin ordning meddelat
ett referat av detta mitt yttrande till Kungl. Majit. Från ingendera av

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

55

Äng. ändringar i allmänna resereglementet. (Forts.)
dessa har invändning gjorts mot denna min princip, som jag alltså måste anse
vara av dem godkänd. Jag har sedan dess från helt annat och privat håll erhållit
den förebråelsen, att jag icke skulle ha förfarit riktigt, då jag anlagt
de synpunkter jag nu nämnt och handlat som jag gjort. Men jag har fortfarande
ansett mig vara fullkomligt berättigad därtill. Jag har velat omnämna
detta här, därför att det möjligen kan finnas någon annan, som på detta sätt
kan undanröja en del av svårigheterna för vederbörande personal utan att, såvitt
jag förstår, på något sätt kränka statens berättigade intressen. Man får
komma ihåg, att i detta fall, som i så många andra, måste väl den enskildes
intresse av att icke drabbas av en förlust vara större än statens ekonomiska
intresse, när det inte är fråga örn en direkt lagkränkning.

Jag har, herr talman, icke kunnat finna anledning till att här framställa
ett direkt yrkande, men jag har i alla fall, i anslutning till herr Tamms redan
nyss hållna yttrande, velat anföra det nu sagda till kammarens protokoll.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för riksförsäkringsanstalten fastställda avlönings sta ten;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för landsfogdarna m. fl. fastställda avlöningsstaten;
samt

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande kapitalinvesteringar för budgetåret 1942/43 i statens allmänna
fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 23, i anledning av väckt motion örn undantagande av krigsmaktens tjänstehundar
från skatteplikt enligt hundskatteförordningen; och

nr 24, i anledning av väckt motion om viss utsträckning av rätten till barnavdrag
i beskattningsavseende.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av väckta^»;/, ändring

motioner örn viss ändring i sjöarbetstidslagen. * sjöarbetstids lagen.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 144 i första kammaren av
herr Berg, Robert, och herr Gillström samt nr 196 i andra kammaren av herr
Lundgren och herr Lindberg i Stockholm.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av 1 § 2 mom. sjöarbetstidslagen, att det undantag från
lagens tillämpning, vilket gällde arbete, som utfördes av »sådan föreståndare
för ekonomiavdelningen vilkens skeppstjänst icke är indelad i vakter», i stället
skulle gälla arbete, som utfördes av »föreståndare för ekonomiavdelningen å
fartyg med passagerarcertifikat».

56

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. ändring i sjöarbetstidslagen. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med anledning av motionerna 1:144 och II: 196 måtte för
sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. sjöarbetstidslagen den 30 september 1938

(nr 607).

Härigenom förordnas, att 1 § 2 mom. sjöarbetstidslagen den 30 september
1938 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

2 mom. Från lagens ■— --utföres av

befälhavare å — -— — maskinist vilkens skeppstjänst icke är indelad i
vakter, eller vilken är anställd å fartyg i inskränktare fart än nordsjöfart;

föreståndare för ekonomiavdelningen å fartyg å vilket utom föreståndaren
minst tre personer äro anställda inom avdelningen;
läkare;

person som är anställd uteslutande---sagt annorlunda förordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

B. att motionerna I: 144 och II: 196, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Wistrand, vilken likväl ej antytt sin åsikt;

2) av herr Nordborg, som av angivna orsaker hemställt, att riksdagen måtte
avslå förevarande motioner.

Herr Wistrand: Herr talman! Beklagligtvis är herr Nordborg, vilken är
mest insatt i detta ärende, inte närvarande. Då hans skäl inte av mig kunna utvecklas
så, som han själv skulle ha önskat, vill jag endast deklarera min uppfattning,
att det är ganska betänkligt att man, med kännedom örn att vår sjöarbetstidslagstiftning
är mera vittgående än vad som gäller i något annat
land och att den sålunda redan nu lägger tunga bördor på rederinäringen,
vill — låt vara att det är fråga örn en relativt obetydlig ändring — skrida
vidare och göra det på grundval av enskilda motioner. Jag har inga förhoppningar
örn att ett yrkande på avslag å motionen skulle vinna bifall. Jag nöjer
mig därför, herr talman, med det nu sagda.

Herr Norman: Herr talman! Det önskemål, som motionärerna ha framställt,
var under diskussion när sjöarbetstidslagen förarbetades, och man syftade
också till att tillmötesgå det önskemålet. Den formulering, som lagen då fick
i det avseendet, har i praktiken visat sig ha en vidare tillämpning än man
åsyftade, och det förslag som utskottet nu gör, till vilket vi ha fått uppslaget
från kommerskollegium, som är tillsyningsmyndighet, vill rätta till vad man
alltså inte lyckades med vid antagandet av sjöarbetstidslagen. Jag hemställer,
herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

67

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning av väckta
motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering av
ofullständiga jordbruk.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 146 i första kammaren av herr
Andersson, Alfred, och herr Hansson, Sven, och nr 197 i andra kammaren av
herr Svensson i Ljungskile.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit skulle hemställa, att förslag till expropriation och förköpsrätt
av jord, som behövdes för komplettering av ofullständiga jordbruk,
snarast måtte föreläggas riksdagen.

Äng. expropriation
m. ra.
för komplettering
av ofullständiga

jordbruk.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville dels, efter verkställande av den ytterligare
utredning, som kunde anses erforderlig, för riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning om expropriation av mark för stärkande av ofullständiga jordbruk,
dels ock låta verkställa utredning av frågan örn förköpsrätt av jord för
samma ändamål samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Tamm, Wistrand
och Håstad ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan, att motionerna nr 146 i första kammaren
och nr 197 i andra kammaren icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

''Herr Tamm: Herr talman! Av den avgivna reservationens relativt stora
omfång skulle man närmast kunna få det intrycket, att reservanternas uppfattning
i mycket hög grad skiljer sig från utskottsmajoritetens. Så är emellertid
inte fallet, ty i mångt och mycket tror jag nog att man förstår varandra
rätt bra.

Ungefär samma motioner, som nu behandlas här och i vilka man begär en
utredning angående möjligheterna till expropriation och förköpsrätt av jord för
komplettering av s. k. ofullständiga jordbruk, väcktes även vid förra årets
riksdag. Då avstyrktes de av utskottsmajoriteten, men en reservation för bifall
avgavs. Första kammaren antog utskottets förslag och andra kammaren
reservationen.

Nu ha vi reservanter i år ställt oss på precis samma ståndpunkt som utskottsmajoriteten
gjorde förra året. Vi ha av samma skäl, som utskottet i fjol
anförde, ansett en riksdagsskrivelse angående utredning vara onödig, då frågan
redan är föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Ingenting har heller enligt vår
mening under året inträffat, som kunnat motivera en åsiktskantring på denna
punkt. Utskottets inställning i år förefaller därför vara mera påverkad av
heslutet i andra kammaren förra året än utav rent sakliga skäl.

Jordbruksministern har vid upprepade tillfällen uttalat sitt stora intresse
för den betydelsefulla fråga som här beröres, och han har också klarlagt sin
inställning till densamma. I den proposition angående egnahemsverksamheten,
som framlades år 1939, framhölls, att en av egnahemsverksamhetens viktigaste
uppgifter just var att befrämja en sanering av de många ofullständiga jordbruken.
Då detta var ett verkligt samhällsintresse, måste man gå fram på alla
lämpliga vägar, och härvid kunde även en försiktigt tillämpad expropriation,
menade departementschefen, någon gång möjligen behöva tillgripas, men han
strök också under, att detta givetvis endast finge ske under förutsättning att

58

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. expropriation m. m. för komplettering av ofullständiga jordbruk.

(Forts.)

för den enes nytta den andre icke tillfogades avsevärd olägenhet, och under
hänsynstagande även till olika rent jordbruksekonomiska förhållanden och intressen.
Det kan enligt min mening åtminstone i regel icke ligga något förnuft
i att stycka sönder en större egendom med välbelägen och väl arronderad åkerjord
och med tillräckliga uthusbyggnader för att dela ut jorden till närbelägna
mindre gårdar, där den ökade åkerarealen måste kräva uppförandet av nya
och i synnerhet i dessa tider mycket dyrbara ekonomihus.

I propositionen framhöll emellertid departementschefen vidare, att enligt
hans uppfattning expropriation icke i någon högre grad kommer att behöva
användas, då säkerligen i de flesta fall tillgång till kompletteringsjord kommer
att kunna anskaffas på frivillighetens väg. Till sist anförde departementschefen,
att vid utarbetandet av en expropriationslagstiftning på detta område
ett mycket omsorgsfullt övervägande måste äga rum. På grund av denna sin
inställning ställde sig departementschefen tills vidare avvaktande.

Så sent som den 17 december 1941 besvarade jordbruksministern i första
kammaren en interpellation, örn man kunde förvänta någon expropriationslagstiftning
av här berörd art. Departementschefen framhöll, att frågan ännu
var under hans omprövning men att av den nya egnahemsorganisationens verksamhet
dittills ingenting framkommit, som tydde på att för närvarande något
trängande behov av en expropriationslagstiftning skulle föreligga för stödjande
av egnahemsorganens arbete för komplettering av de ofullständiga jordbruken.

För samma uppfattning har också egnahemsstyrelsen givit uttryck. I remissyttrande
över de förevarande motionerna framhåller man, att andra i sammanhanget
viktigare frågor, t. ex. jorddelningslagens bestämmelser beträffande
avstyckning och sammanläggning, böra prövas samtidigt med expropriationsförfarandet.
Men man förklarar också, att man inte alls har någonting direkt
emot en expropriationslagstiftning, och särskilt understrykes detta av ledamoten
av styrelsen herr Malmberg, som redan i egnahemsutredningen intagit denna
ståndpunkt. Egnahemsstyrelsen uttalar, att man först under en tid önskar följa
egnahemsnämndernas verksamhet för att kunna få en säkrare överblick över
vad som kan och bör göras, innan man tar slutgiltig ställning.

Både departementschefens och egnahemsstyrelsens försiktighet på detta onekligen
mycket ömtåliga område, där man genom ett förhastat och kanske mindre
väl avvägt ingripande skulle kunna åstadkomma mera skada än gagn, förefaller
onekligen vara klok och riktig. Reservanterna ställa sig också helt bakom
departementschefens och egnahemsstyrelsens uppfattning, men motionärerna
och utskottet vilja däremot bryta ut expropriationsförfarandet ur det större
sammanhanget, och detta trots att man borde kunna vara överens örn att detta
inte kan få någon större praktisk betydelse. Man har så bråttom att få till
stånd en expropriationslagstiftning, att man inte vill ge sig till tåls med att
avvakta förvärvandet av den större erfarenhet, som onekligen kräves, och inte
heller den allsidiga utredning och omprövning, som ställes i utsikt av den ansvariga
myndigheten. Mig förefaller en sådan inställning vara betänkligt svag.
Det råder inte något tvivel örn att en praktisk och försiktig lösning av denna
fråga i själva verket är mycket svårare att vinna än vad det rent ytligt sett
kan förefalla.

Yad är för övrigt ett ofullständigt jordbruk? Hittills har jag inte träffat på
någon som kunnat ge svar på den frågan. Den brukningstyp, som passar i
Skåne eller på Östgötaslätten, passar knappast i Bergslagen eller i Dalarna och
tvärtom. Man skall akta sig för att på detta område gå schablonmässigt fram.
I Bergslagen är t. ex. på många håll en liten gård med låt säga 8 ä 10 tunn -

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

59

Ang. expropriation m. m. för komplettering av ofullständiga jordbruk.

(Forts.)

land åker ock endast husbehovsskog mycket mera begärlig än en 25 till 30
tunnlands gård med större skogsareal på slättbygden. Man behöver i det fallet
endast hänvisa till arbetsbördan för den kvinnliga partnern på den större
gården, där kvinnlig hjälpkraft blir allt svårare och svårare att uppbringa.
Och hur kommer överhuvudtaget hela vår jordbruksförsörjning att ställa sig
i framtiden? Det vet man inte. Det är i dag mycket svårt att säga, och det är
också en anledning till, förefaller det mig, att i nuvarande läge inte gå bryskt
fram vid parcelleringen av de större gårdarna.

Det är givet att det inte bara är dessa utan även andra frågor, som uppställa
sig, när det gäller att taga ställning till en lagstiftning på området.

För egen del har jag alltid varit mycket försiktig, när det gällt lagstiftning
örn expropriation för tillgodoseendet av enskild rätt, och jag är fortfarande
av samma uppfattning, men å andra sidan kan tillgodoseendet av denna
enskilda rätt i vissa fall — jag skulle vilja säga att vi här ha ett sådant fall
— sammanfalla med vad som nationalekonomiskt och socialt får anses både
nyttigt och berättigat, och då är jag också för min del beredd att vara med
örn en försiktigt avvägd sådan lagstiftning. Men det är som jag förut har sagt
inte någon anledning till brådska •— att det skulle hasta mera i år än det
gjorde i fjol, kunna vi reservanter inte finna, och vi förmena att riksdagen,
som frågan ligger till, med största ro kan överlåta ärendets vidare behandling
till departementschefen och vederbörande myndighet. När saken en gång är
ordentigt utredd och mogen, då kommer den säkert i alla fall att föras fram
för riksdagen, och man vinner säkert på ett mera försiktigt förfarande, ty forcering
av förhastade lagstiftningar på ett så känsligt område som detta skall
man försöka undvika. Reservanterna ställa sig, som jag nyss framhållit, i år
på samma ståndpunkt som i fjol och förmena, att någon riksdagsskrivelse icke
behöves.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade avslagsreservationen.

Häri instämde friherre Lagerfelt samt herrar Bengtsson och Wistrand.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet för
att uttala min tillfredsställelse över det resultat, vartill andra lagutskottet har
kommit vid behandlingen av de väckta motionerna. Det är inte minst glädjande
för mig att kunna konstatera, att man också inom folkpartiet och bondeförbundet
har kommit till insikt om att det verkligen föreligger ett behov av åtgärder,
sådana som vi lia siktat till i motionerna.

Jag har inte heller någon anledning att vara särskilt ledsen över herr Tamms
inställning. Han har ju delvis erkänt, att ett behov av en lagstiftning kan
föreligga. Det är glädjande att höra, och jag har med tacksamhet antecknat
hans inställning.

Det har skett en ganska väsentlig förändring, sedan vi sist hade denna fråga
uppe till behandling i kammaren. Herr Tamm framhöll emellertid, att han för
sin del inte kunde se, att denna fråga var utav någon särskilt brådskande natur.
För min del måste jag tvärtom säga, att den verkligen är detta. Men det är en
fråga, kan man säga, mera på lång sikt. Jag har för min del inte gjort mig
några särskilt långtgående illusioner i fråga örn blixtsnabba resultat av de föreslagna
åtgärderna. I varje fall har jag aldrig tänkt mig att, om vi redan nu
hade en lag i ämnet, detta skulle kunna få någon större verkan för småbrukarna
under denna kris. Men det gäller att så långt detta överhuvud taget är
möjligt giva ett stöd åt denna befolkningsgrupp. Man klarade sig ganska bra

60

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. expropriation m. m. för komplettering av ofullständiga jordbruk.

(Forts.)

under tiden före förra världskriget på små brukningsdelar, ty då var marknaden
fri. Då var det modernt att skapa små jordbruk, som växte upp i tusental
inte minst nere i Skåne. Det var ingen som knorrade på den tiden, när man
kunde köpa tillskottsfoder i obegränsade mängder och när man kunde producera
hur mycket som helst och ändå finna avsättning därför. Men när statsmakterna
under den kris, som vi hade att brottas med i början på 1930-talet,
tvungos att vidtaga åtgärder till stöd för våra eljest bäriga jordbruk, d. v. s.
de större och medelstora jordbruken, gingo dessa åtgärder i mycket, mycket
stor utsträckning ut över de ofullständiga jordbruken. Deras försörjningsmöjligheter
försämrades ganska väsentligt.

Yi motionärer mena, att det redan nu är tid att vidtaga alla tänkbara åtgärder
för att ge vårt stöd åt de mindre jordbruken. I det som vi motionärer ha
begärt ligger ett synnerligen viktigt stöd, även örn det inte kan hjälpa i så stor
utsträckning som man kanske på sina håll tänker sig. En sådan åtgärd kan
ju inte få komma i fråga annat än där jord kan säljas till förstärkning av ofullständigt
jordbruk utan att man skadar det jordbruk, från vilket jorden skall
tagas. Det finns emellertid åtminstone i Skåne en hel del stora jordbruk, omgivna
av en hel rad av småbruk på en 8, 10, 12 tunnland, som äro i mycket
stort behov av tillskottsjord. Jag har alltid menat, att örn en egendom på 400 ä
500 tunnland eventuellt skulle tvingas sälja en viss areal till förstärkning åt
småbruk, skulle detta större jordbruk inte därigenom taga någon som helst
skada.

Jag fäster för min del lika stor vikt vid förköpsrätten, örn vilken vi motionerat
och som utskottet också har tagit upp, som jag fäster vid expropriationsförfarandet.
Man kan aldrig hjälpa små ofullständiga jordbruk med förstärkningsjord,
där ingen jord finnes att köpa. Där småbruken ligga sammangyttrade
tätt intill varandra, kan man inte hjälpa dem på annat sätt än genom
att slå samman ett par stycken. Men även här bör man gå fram med mycket
stor försiktighet. Man kan ju inte tvinga människor att avstå från sina små
jordbruk. Men det händer ganska ofta, att ett sådant litet jordbruk utbjudes
till försäljning, utan att det är någon närmare anhörig som är spekulant -—
det säljes alltså i öppna marknaden till den högst bjudande. Då mena vi motionärer,
att närboende grannar böra ha förköpsrätt. De få överta jordbruket
och dela upp det till förstärkning av sina förut svaga egendomar. Det är val
ingen som skulle vilja påstå, att något sådant vore på något sätt orättmätigt
eller skadligt. Man får väl ändå erkänna, att det är ett steg i den riktning,
som jag tar för givet alla innerst inne äro överens om att man bör gå för att
hjälpa dessa små jordbrukare, som så väl behöva hjälp.

Jag har redan tidigare hört uttalandet, att man inte skall gå åstad och öva
större våld än nöden kräver. Man behöver inte hysa några farhågor för att man
skall förfara så beträffande den lag som man här siktar på, lika litet som man
har övat större våld än nöden krävt på de områden, där man redan nu har expropriationsmöjligheter.
Jag tänker närmast på möjligheterna att anskaffa
jord för vägbyggnader. Jag har i egenskap av ledamot i en expropriationsnämnd
varit med om dylik expropriation ett par gånger. Det är ytterst sällan
den lagen har måst tillgripas. I ett pär fall har det dock måst ske, därför att
några jordägare, som skulle släppa till jord, begärde så pass orimliga priser,
att man inte kunde stå till svars inför kommittententerna med att hava betalat så
höga priser. Då tillgreps expropriation, och man var allmänt belåten med att
detta instrument fanns för erhållandet av jorden till skäligt pris. Man betalade
visst inte i underkant, ty man var ganska försiktig att inte värdesätta den
jord man behövde alltför lågt. Så blir det säkert också på detta område, när

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

61

Ang. expropriation m. m. för komplettering av ofullständiga jordbruk.

(Forts.)

det en gång blir en lag, vilket jag hoppas det skall bli. Den lagen kommer inte
att tillgripas så särskilt många gånger, ty enbart vetskapen att ett sådant instrument
finnes skall i de allra flesta fall göra det möjligt att komma till en
överenskommelse.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sundberg: Herr talman! Yår jordbrukspolitik följer på lång sikt icke
någon målmedveten och klart utformad linje. Statsmakternas intresse för vårt
jordbruk har växlat med den politiska böljegången och därav föranledd inställning
till de för tillfället aktuella jordbruksproblemen, därvid särskilt
frågan örn import av jordbruksprodukter, som konkurrera med inom landet
producerade varor, bedömts från olika utgångslägen. En ofrånkomlig konsekvens
härav har blivit en bisarr utveckling, där man i ett läge stött en viss gren
av jordbruksnäringen för att vid en annan tidpunkt lämna den åt sitt öde
och där man än gått in för en uppdelning av jorden i små enheter genom att
stimulera en egnahemsbildning, än för att som nu avses utöka dessa mindre
enheter till större och mera bärande.

Efter två världskrig och därav föranledda avspärrningar bör det stå klart
och kunna erkännas av alla partier, att det är ett livsvillkor för vårt land, att
vår åkerjord i freds- lika väl som i krigstider brukas så, att den ger bärgning
åt hela vårt folk. Yi veta att det är möjligt med hänsyn till klimat och tillgång
på jord. De andra betingelser som erfordras härför är det statsmakternas
sak att se till att de finnas. Men det bör ske och kan endast ske örn hela
problemet örn vår jordbrukspolitik i framtiden tagea upp i ett sammanhang
med vår självförsörjning som utgångspunkt.

Att godkänna den motion som nu ligger på kammarens bord skulle endast
betyda, att man fogar till en ny klut på vår jordbrukspolitiks brokiga kläde.
Det är sannolikt för att inte säga säkert, att det i många fall är nödvändigt
att till det helas gagn utvidga vissa jordbruk, men lika säkert är, att om en
schablonmässig tolkning sker av en blivande lagstiftning på detta område,
kunna resultat åstadkommas, som ur den allmänna folkförsörjningens synpunkt
kunna vara högst skadliga. Vad som passar i ett landskap eller en
landsända, passar inte på ett annat håll. Få näringsgrenar torde med avseende
på planläggningen i stort, planläggningen uppifrån vara så irrationellt
ordnade som vår jordbruksnäring. Här fortgår den gamla, slentrianmässiga odlingen
år efter år, årtionde efter årtionde. Den lilla gården skall liksom den
stora ha sin sädesodling o. s. v., oavsett jordens beskaffenhet, oavsett örn
gården ligger på den bördiga slätten eller uppe i skogsområdets fattiga moränmarker.
Avkastningen från samma areal kan vara ända till dubbelt så stor
på det ena hållet som på det andra, men omkostnaderna för produktionen
ändock desamma. Att det under sådana förhållanden aldrig kan bli slut på
vad man kallar jordbrukarnas ständiga gnat om att de ha det så svårt, att
de inte kunna reda sig med de låga priser som gälla för jordbruksprodukterna,
ligger i öppen dag. Ty givetvis går det inte att t. cx. på brödsäd fixera sådana
priser att även det svagast utrustade och sämst belägna jordbruket skall
kunna skänka sin brukare fullgod valuta för sädesodlingen. Det. skulle våra
övriga näringar icke kunna bära. Lika omöjligt är det att gå den motsatta
vägen och låta prisbildningen ske på basis av de bäst avkastande jordbruken.

Det är inte lätt att komma till rätta med detta komplicerade problem, men
ett försök borde i varje fall göras att med den vidgade uppgift, som kravet
på landets självförsörjning i fråga örn våra viktigare jordbruksprodukter innebär,
draga upp de stora riktlinjerna för vår framtida jordbrukspolitik, och att

62

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. expropriation m. m. för komplettering av ofullständiga jordbruk.

(Forts.)

anpassa vår jordbrukslagstiftning därefter. En sådan utredning är motiverad
även av den omständigheten att vi ur statsfinansiell och andra synpunkter
måste söka komma ur det statssubventionselände vartill vi undan för undan
drivits under trycket av kristidssvårigheterna. I avvaktan härpå bör man ej
genom partiella lagstiftningsreformer försvåra denna betydelsefulla frågas
lösning.

Då jag, såsom redan framhållits, befarar att detta skulle bli följden av ett
bifall till utskottets förslag, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag ber att först få bestyrka vad herr Tamm
här anförde, nämligen att de olika meningar, som gjort sig gällande inom utskottet
och som kommit till uttryck i utskottsutlåtandet och därtill fogad reservation,
icke ha sin grund i några principiella motsättningar rörande förevarande
spörsmål. Vi äro och ha varit ganska eniga i utskottet örn att kompletteringen
av de ofullständiga jordbruken är ett samhällsintresse av sådan
vikt att statsmakterna måste överväga alla olika möjligheter som kunna föra
fram till en lösning av det spörsmålet.

Nu ligger ju frågan så till att en utredningskommitté, 1936 års egnahemsutredning,
bland många andra uppslag till komplettering av de ofullständiga
jordbruken också har framlagt ett förslag om att såsom yttersta medel borde
finnas en lag örn expropriation för detta ändamål. Egnahemsutredningens förslag
kom före vid 1939 års riksdag i den proposition som då framlades rörande
olika åtgärder för att främja egnahemsverksamheten. Beträffande frågan
örn möjligheterna till tvångsinlösning av jord för komplettering av ofullständiga
jordbruk uttalade då även departementschefen såsom sin mening att en
lösning av det spörsmålet var ett samhällsintresse av sådan betydelse att man
inte kunde avvisa tanken att, om det behövdes, få använda även detta yttersta
medel. Att han inte framlade något förslag i den riktningen sammanhängde
med att propositionen blev färdig först ett stycke in på riksdagen och att det
inte fanns tid till ett övervägande som skulle möjliggöra framläggande av ett
förslag till expropriatioslagstiftning då. Departementschefen påpekade bland
annat att ett sådant förslag måste underkastas lagrådets granskning och att
tiden inte skulle medge att därefter framlägga en proposition för riksdagen.

Sedan har frågan i olika sammanhang varit föremål för statsmakternas intresse.
Interpellationer lia framställts, motioner ha väckts och riksdagen tog
så sent som i fjol ställning till spörsmålet.

Nu menar herr Tamm att frågan ligger till på precis samma sätt i år som
den gjorde i fjol. Utskottet har inte den uppfattningen. Först och främst har
ju ytterligare ett år gått. År 1939 föranleddes uppskovet såvitt jag förstår
egentligen endast av att man ansåg en mera formell bearbetning av sakkunnigeförslaget
nödvändig. Örn själva principerna kan jag inte erinra mig att det har
rått några större meningsmotsättningar. Nu ha vi alltså kommit fram till år
1942, och bara en sådan omständighet brukar vid vissa tillfällen motivera, att
riksdagen tar initiativ även i en fråga som man vet är föremål för Kungl.
Maj :ts övervägande.

Men dessutom har kommit till en annan omständighet, som enligt min meninggör
det ganska betydelsefullt att riksdagen i år tar ett initiativ i frågan. Egnahemsstyrelsen
har yttrat sig över de förevarande motionerna, och i detta yttrande
har egnahemsstyrelsen, utan att på något sätt ställa sig principiellt avvisande
mot motionärernas förslag, bland annat framhållit att frågan enligt

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

63

Ang. expropriation m. m. för komplettering av ofullständiga jordbruk.

(Forts.)

dess mening bör övervägas i samband med en reformering av jorddelningslagstiftningen,
som bland annat skulle syfta till att förhindra tillkomsten av nya
ofullständiga jordbruk. Herr Tamm uttryckte utskottets ställningstagande till
det spörsmålet så, att utskottet nu ville bryta ut denna fråga ur det stora sammanhanget.
Utskottet har inte sett saken på det sättet, utan utskottet vill i
stället undvika att denna redan utredda fråga stoppas in i en ny, stor utredning.
Det har åtminstone för mig varit huvudskälet till att nu påyrka att riksdagen
skall taga ett initiativ och be Kungl. Majit att litet grand raska på med de
fortsatta överväganden som kunna vara erforderliga och framlägga ett förslag
till riksdagen i frågan.

Örn jag fattade herr Sundberg rätt, ville han inte nöja sig med att stoppa
undan detta detaljspörsmål i den utredning som nu pågår om en reformerad
jorddelningslagstiftning, utan han ville stoppa in den i ett ännu större sammanhang,
nämligen i en utredning och ett grundligt övervägande av hela vårt
jordbruksproblem. Det kan låta säga sig, men jag förstår inte, även om de synpunkter
som han här framförde nog kunna behöva övervägas och grundligt
övervägas, att det kan vara något skäl till att dröja med en aktuell reform som
behövs. De ofullständiga jordbruken finnas i en förfärande stor omfattning,
och det är synnerligen betydelsefullt ur samhällets synpunkt att de människor
som leva och arbeta på dessa ofullständiga jordbruk få bättre försörjningsmöjligheter
än de nu ha. De åtgärder som beslutades vid 1939 års egnahemsreform
ha säkerligen redan lett till en del resultat, och de komma att i fortsättningen
leda till ytterligare resultat. Men det förefaller vara ganska värdefullt, om
man jämte de olika åtgärder som redan äro beslutade och varigenom man nu
söker lösa detta samhällsproblem också finge denna lagstiftning såsom ett
stöd. Det är ingen som tänker sig att här skall sättas i gång med en omfattande
expropriation. Men redan det förhållandet att detta yttersta tvångsmedel funnes
att tillgå, skulle säkerligen betyda mycket för att öka möjligheterna att
träffa frivilliga överenskommelser örn utvidgning av en hel del ofullständiga
jordbruk.

Utskottets uppfattning är sålunda den, herr talman, att här föreligger ett
förslag, grundat på en omsorgsfull utredning. Regeringen har ansett att detta
förslag bör ytterligare övervägas. Ett och annat spörsmål beträffande den praktiska
utformningen av lagförslaget kanske ännu behöver övervägas. Men för
att undvika att avgörandet av frågan skjuts ytterligare på framtiden genom
att den stoppas in i någon annan utredning, tror jag som sagt att riksdagen nu
bör taga ett initiativ och hemställa till Kungl. Majit att fullfölja den utredning
och de överväganden som pågå, och framlägga ett lagförslag inom en
ganska snar framtid. Utskottet har'' inte velat direkt skriva ut att det hastar,
men det var nog en ganska allmän mening inom utskottet, att riksdagen borde
ha skäl att förvänta att det inte skall dröja särskilt lång tid, innan ett förslag
förelägges för riksdagen.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Näslund: Herr talman! dag vill först understryka vad utskottets
ärade ordförande sade i början av sitt anförande, nämligen att det inte rått
några principiella meningsskiljaktigheter inom utskottet i denna fråga. Skiljaktigheten
består allenast i att utskottsmajoriteten anser att detta spörsmål
har diskuterats så mycket och att så många skäl framförts för ett införande
av expropriationsinstitutet på detta område av vår lagstiftning, att man nu
bör skrida till handling. Reservanterna ha inte gjort någon saklig invändning
mot att expropriation skulle tillgripas, därest sådan befunnes nödvändig, men,

64

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. expropriation m. m. för komplettering av ofullständiga jordbruk.

(Forts.)

säga reservanterna — och det var herr Tamm inne på -— spörsmålet sammanhänger
egentligen med frågan örn jorddelningslagstiftningen i övrigt.

Jag förstår inte annat än att reservanterna uppenbart brista i logik då de
inte under sådana omständigheter yrka på att förevarande spörsmål överlämnas
för utredning till 1939 års fastighetsbildningssakkunniga som just ha jorddelningslagen
under omarbetning. Det vore ju den riktiga slutledningen av deras
resonemang. Det är väl inte kammaren obekant att arbetet med en revision
av jorddelningslagstiftningen pågår. Men om riksdagen nu inte skriver till
Kungl. Majit och Kungl. Majit därför inte ägnar någon större uppmärksamhet
åt frågan örn expropriationsinstitutets införande på detta område, blir resultatet
naturligtvis att när jorddelningslagstiftningen en gång är färdig, kommer
förslaget inte att innefatta något expropriationsinstitut. Såvitt jag förstår
innebär egnahemsstyrelsens yttrande, att denna fråga borde lösas i samband
med en revision av jorddelningslagstiftningen, endast ett försök att för dagen
komma ifrån detta spörsmål.

Med detta, herr talman, har jag blott velat påpeka att det är angeläget att
vi fatta ett positivt beslut i frågan. Och jag har svårt att inse varför inte reservanterna
skulle kunna vara tillfredsställda med att fastighetsbildningssakkunniga
toge hand om även utredningen av denna fråga, örn Kungl. Majit
skulle behaga anse det vara lämpligt. Personligen finner jag inte att något behov
därav föreligger, men reservanterna borde som en logisk följd av sitt
resonemang förorda ett sådant tillvägagångssätt.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Jag kan inte låta stå oemotsagda de
omdömen örn vårt jordbruk som fälldes av herr Sundberg då han talade örn
slentrianmässig odling och planlöshet i den jordbrukspolitik som vi hittills
fört.

Talet om slentrian i vårt jordbruks skötsel innebär en beskyllning som väl
dess bättre måste sägas vara ganska unik både när det gäller uttalanden här
i riksdagen och när det gäller en allmän uppfattning inom olika lager av vårt
folk. Det är ju faktiskt så, som var man vet, att det svenska jordbruket gått
oerhört framåt under den senaste mansåldern. Till och med under en så kort
tidrymd som från föregående världskrig och till innevarande tid har vår livsmedelssituation
avsevärt förbättrats till följd av den rationalisering som ständigt
ägt rum och alltjämt äger rum inom den svenska jordbruksnäringen.

Jag skall inte upptaga tiden med att skildra de framsteg som gjorts inom
jordbruksnäringen, ehuru jag mycket väl skulle kunna draga fram otaliga
exempel i fråga örn både teknik och vetenskap, i fråga om teori och praktik,
som visade den oavlåtliga utvecklingen av jordbruket. Det synes mig emellertid
vara tillräckligt att peka på de faktiska resultat som nåtts. Vi veta alla
att den jordbrukande delen av vår befolkning minskat inte blott procentuellt i
förhållande till hela folkmängden utan även reellt, d. v. s. att antalet armar
som bruka jorden nu är avsevärt mindre än t. ex. på 1880- och 90-talen. Gå vi
ännu längre tillbaka i tiden blir skillnaden ännu större. Men resultatet av
dessa armars arbete är ju många gånger bättre än det som i forna tider nåddes
med hjälp av många flera armar. Vi behöva ju inte gå längre tillbaka i tiden
än våra fäder, ja till och med de äldsta av oss minnas för att se exempel
på vad vi finna på snart sagt vartannat blad i vår historia från ännu tidigare
skeden, nämligen beskrivningar av svält och nöd. Man åt barkbröd, och man
hade det knalt och svårt. Nu leva vi, trots att jordbrukarnas antal är så mycket
mindre än förr, faktiskt i ett relativt överflöd jämfört med förhållandena

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

65

Ang. expropriation m. m. för komplettering av ofullständiga jordbruk.

(Forts.)

under gångna tider. Det må väl vara tillräckligt att peka på ett sådant faktum
för att tillbakavisa påståendet örn slentrian i jordbruksdriften i vår tid.

Beträffande herr Sundbergs uttalande rörande bristande enhetlighet, konsekvens
och plan i jordbrukspolitiken — särskilt avsåg han jordstyckningspolitiken
— vill jag i viss mån ge honom rätt däri. Men jag vill samtidigt
framhålla att det finns en konsekvens, en röd tråd i svensk jorddelningspolitik
som sträcker sig ända från hedenhös fram till våra dagar, och det är förekomsten
av den svenska bondgården, ägd och brukad av en svensk jordbrukarfamilj.
I den mån man i vår historia försummat bondgården, har man varit
inne på farliga och olyckliga vägar. Man har emellertid gjort det vid åtskilliga
tillfällen, såsom vi alla väl veta. Det skedde framför allt då man tillät
att de stora bolagsegendomarna bildades, varigenom tusentals av bondgårdarna
i vårt land förstördes. Då voro deras ögon blinda som skulle vaka över en av
det svenska samhällets pärlor, en av dess omistliga skatter. Yad man tänkte
på i riksdagen och i landet, då detta tilläts ske, har jag många gånger frågat
mig när jag sett den förödelse som åstadkommits därigenom. Det var också
ett fel då man på senaste tiden gick den motsatta vägen och styckade bondgårdarna
i så små brukningsdelar att en familj inte kunde lia sin hela verksamhet
där och alltså heller inte sin fulla försörjning. För dessa misstag få vi
ännu lida.

Vad borde då vara den fasta punkten i vår jordpolitik? Jo, enligt min mening
det jordprogram som framlades av 1936 års egnahemsutredning. Det programmet
lades fram för och godkändes av riksdagen, och därför kan man
inte med fullt fog säga att vi inte ha en fast grund för vår jordpolitik att
bygga på. Det ha vi verkligen, i det att riksdagen godkänt de tankar som utvecklades
i denna utredning och som av Kungl. Maj :t lades fram för riksdagen.
Däri uttalades att vi skola försöka bedriva en jordpolitik som ger landet bärkraftiga
jordbruksenheter, som så att säga skaffar den gamla svenska bondgården
tillbaka, vilken gav sysselsättning och levebröd åt en jordbrukarfamilj.

I och med att riksdagen godkänt denna tanke kan man, herr Sundberg, säga
att vi ha en fast punkt i vår jordpolitik, så som majoriteten av vårt folk ser
saken. Det är ju möjligt att herr Sundberg och åtskilliga andra ledamöter av
denna kammare icke anse detta vara ett ideal att sträva efter, och det kan
hända att det kommer tider då andra ideal föresväva människorna. Men för
min del tror jag på den svenska bondgården såsom ideal även för den framtida
jordbrukspolitiken. Jag tror på den, därför att den stått sig i så många århundraden,
för att icke säga årtusenden.

När herr Sundberg talar örn att jordbrukarna knota och klaga och att
produktionen ibland inriktas på ett sätt och ibland på ett annat, vill jag säga
till herr Sundberg, att vi svenskar ju inte regera världen, utan vi måste rätta
oss efter förhållandena på andra håll. Ibland ha vi haft marknad för överskott
på animalier. Den marknaden tog slut. Ibland ha vi kunnat få in spannmål
i landet, och ibland har det inte varit möjligt. Konjunkturerna ha alltid
växlat, och vi ha måst i viss mån rätta jordbruksproduktionen därefter, på
samma sätt som utan tvivel sker när det gäller industriell och annan ekonomisk
verksamhet. Man kan inte förebrå näringens utövare eller de ledande
politikerna för att man vid vissa tillfällen nödgas lägga om produktionsriktningen.

Vad beträffar frågan örn det »gnat» som man enligt herr Sundberg ständigt
får höra ifrån jordbrukarna, är del ju också en lång historia som vi inte
i detta sammanhang kunna ge oss på att reda ut. Men jag skulle vilja säga
att det troligen aldrig kommer sådana tider att det inte blir nödvändigt att

Första kammarens protokoll 101,)''!. Nr 18.

5

66

.Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. expropriation m. rn. för komplettering av ofullständiga jordbruk.

(Forts.)

avväga inkomsterna mellan olika befolkningsgrupper. Örn nu jordbrukarna
ha »gnatat», så är väl det beroende på att deras intressen icke ha blivit
tillgodosedda i sådana stsmken som de ansett väsentliga, och de ha kanske
haft fog för detta. För min del tror jag, att de haft och alltjämt ha mycket
starka skäl att föra fram »gnat» både i riksdagen och annorstädes för att få
vissa intressen tillgodosedda i olika avseenden. Örn detta är nog ingenting
att säga.

Jag förstår att herr Sundberg menade, att en plan skulle läggas upp. Herr
Sundberg är van vid att planera, och det är ju någonting för industrimän
och stora företagare naturligt. Jag har också otaliga gånger mött denna tanke
ute i livet, man planerar, kalkylerar och lägger fram stora projekt för hur en
sak skall ordnas och hur man skall gå till väga. Men detta ställer sig inte
så lätt då det gäller jordbruket. Där tillkomma många oberäkneliga faktorer.
Jag för min del vågar icke drömma örn ett sådant idealtillstånd som att
vi skulle kunna lägga upp en plan för vårt svenska jordbruk, som kunde
hålla måttet i alla tidslägen och under alla omständigheter samt garantera
odelad och oavbruten förnöjsamhet. Givetvis vore det skönt att våga tro på
och drömma örn något sådant. Med den kännedom jag har örn jordbruksnäringens
natur och med de erfarenheter vi ha gjort, måste jag emellertid säga
att detta icke är möjligt. Jag tror för övrigt icke heller det är någon olycka,
att så icke kan ske. Ty livet är föränderligt, det pulserar och förhållandena
växla ständigt. Icke heller inom industrien kan man väl komma ifrån att tid
efter annan vidtaga förändringar i de uppgjorda planerna. Det har funnits
tider med »gnat» också inom industrien, och man har nödgats tillgripa tullar och
hjälpformer av skilda slag även för den näringen. Också den stora arbetarklassen
är en grupp i samhället med egna medel att ge missnöje till känna.
Man kämpar var på sitt håll för den egna näringens förkovran och för sina
egna rättmätiga intressen. Och jag ser icke något ont i detta, utan tvärtom.
Vi få här i riksdagen, liksom ute i livet för övrigt, söka att jämka samman
olika intressen och enligt bästa förstånd, samvete och lägenhet försöka skapa
den rättvisa, som överhuvud taget är möjlig när det gäller våra bristfälliga
mänskliga förhållanden.

Herr Tamm: Herr talman! Jag begärde ordet endast med anledning av ett
uttalande mot reservationen, som nyss gjordes av herr Näslund. Han ville
framhålla att reservanterna egentligen bara försöka komma ifrån denna sak
genom att krypa bakom den pågående revisionen av jorddelningslagstiftningen.
Jag vill säga herr Näslund, att så är icke förhållandet. Vad vi i reservationen
ha »krupit» bakom är jordbruksministerns breda rygg och de uttalanden
han gjort i denna fråga samt desslikes egnahemsstyrelsens uttalande. Jag
kan inte bedöma hur lång tid det kommer att ta, innan ett förslag till ny
jorddelningslag kan framläggas. Det har jag ingen aning örn. Men jag kan
försäkra herrarna att den lagstiftning angående expropriation, som här är i
fråga, icke kan åstadkommas på några dagar. Det är ju inte någonting som bara
ligger på en bricka, färdigt att serveras. Det är ju just i fråga örn utformningen
av en expropriationslagstiftning på detta område som jordbruksministern
har sagt, att han vill ställa sig avvaktande. Också egnahemsstyrelsen har
strukit under att man vill se hur utvecklingen kommer att bli, innan man tar
ställning till frågan. Detta gäller således icke jorddelningslagen, utan det
avser just den här föreliggande frågan. Jag tror att detta får anses vara mycket
starka skäl för reservanternas ståndpunkt. Att inte heller vi reservanter
skola ställa oss direkt avvisande till en expropriationslagstiftning, örn förslag

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

67

Äng. expropriation m. m. för komplettering av ofullständiga jordbruk.

(Forts.)

till en försiktig sådan kommer att framläggas, Ilar jag ju redan förut givit
uttryck åt. Vi reservanter behöva alltså inte krypa bakom ryggen på någon.

Herr Sundberg: Herr talman! När jag använde ordet slentrian i sammanhang
med vårt jordbruk, inlade jag däri ingalunda den betydelse som herr Bror
Nilsson tillvitade mig, nämligen att våra svenska jordbruk skulle vara illa
skötta och att våra jordbrukare inte skulle följa med i den moderna utvecklingen
med avseende på maskindrift etc. Jag har aldrig sagt så, och jag är fullt
medveten örn att förhållandet är det motsatta. Inte minst genom den ställning
jäg intar som chef för en jordbruksmaskinindustri, har jag på nära håll kunnat
följa utvecklingen speciellt på jordbruksmaskinernas område. Jag kan sålunda
omvittna att t. ex. traktorismen i intet annat land i världen med undantag för
Amerika slagit igenom i så hög grad som här i Sverige.

Herr Bror Nilsson anklagade mig också för att jag skulle ha anmärkt på
»gnatet» bland jordbrukarna. Han förbisåg att jag i mitt anförande i själva
verket närmast försvarade jordbrukarna i detta avseende. Jag yttrade mig ungefär
så, att jordbrukarna understundom voro tvungna att framföra detta gnat
just på grund av den bristande planläggning, som vårt jordbruk enligt min mening
i stort lider av. Det var alltså bristerna i fråga örn planläggningen jag anmärkte
på. Det kan enligt min mening icke vara rationellt att jordbruk, som
äro mindre lämpade för sädesodling, allt fortfarande i mycket stor utsträckning
användas härtill. Det kan inte heller vara riktigt att låta områden, som
äro väl belägna och i övrigt lämpade för odling, brukas mindre intensivt eller
t. o. m. ligga obrukade, samtidigt som man fortsätter att bruka små jordbrukslägenheter
uppe i skogsbygderna, som knappast kunna föda sin man. Åtskilligt
brister på detta område, och det var på den punkten — som kräver en översyn
uppifrån med hänsynstagande till de större och bestående uppgifter, som för
framtiden böra tilldelas vårt svenska jordbruk — jag satte in anmärkningarna.
Men det var inte alls fråga örn att anklaga de enskilda jordbrukarna för bristande
intresse och vaksamhet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av väckta
motioner örn vissa ändringar i lagen örn semester.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft fem inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 145 av herr Berg, Robert, och herr Gillström samt motionerna
i andra kammaren nr 71 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 72 av herr
Skoglund i Umeå m. fl., nr 77 av herr Gustafsson i Tenhult m. fl. och nr 235
av herrar Berg och Hermansson.

I motionerna I: 145 och II: 235, vilka voro likalydande, hade — under framhållande
av, bland annat, att vid semesterlagens tillämpning stora grupper
arbetare visat sig icke kunna förvärva semester, enär intet formellt anställningsförhållande
funnits mellan arbetaren och arbetsgivaren, samt att från
lagenlig semesterrätt utestängdes betydande grupper arbetstagare inom vissa
industrier, vilka arbetstagare årligen vore sysselsatta hos en och samma arbetsgivare
men vilkas arbete vore av den natur, att det icke lämpligen kunde ut -

Äng. vissa
ändringar i
semesterlagen

gg Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. vissa ändringar i semesterlagen. (Forts.)
föras under viss del av året — hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:! ville under beaktande av i motionerna
anförda synpunkter till 1943 års riksdag inkomma med förslag i ämnet.

I motionen II: 71 hade yrkats, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn utredning angående sådan omarbetning av nu gällande
lag örn semester, att därigenom bereddes ökade möjligheter för skogsarbetare
och med dem likställda arbetare till erhållande av avlönad semester elier
semesterersättning, samt att för riksdagen måtte skyndsammast framläggas
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I motionen II: 72 hade föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslag, varigenom skogsarbetarna och med
dem jämställda arbetargrupper, vilka genom den nuvarande semester lagens
bestämmelser vore utestängda från semesterrätt, kunde tillförsäkras sådan.

Motionen II: 77 utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte besluta örn
ändring av lagen örn semester, så att arbetstagare, som innehaft anställning
sedan minst 90 dagar, erhölle rätt till semester eller semesterersättning, samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla^ om förnyad utredning
av frågan örn inrättandet av semesterkassor och att Kungl. Maj :t täcktes
framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 145, II: 71, II: 72. II: 77
och II: 235, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning av frågan örn vidgad möjlighet för säsongarbetare
att erhålla lagstadgad semesterrätt jämte de spörsmål, som kunde stå i samband
därmed, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda:

B. att motionerna I: 145, II: 71, II: 72 och II: 235, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionen II: 77, i den mån den icke blivit besvarad genom vad utskottet
under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar Tamm och IT istrand samt fröken Andersson,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Tamm: Herr talman! När man på sin tid inom semestersakkunniga

_ alltså år 1936 — började utredningen, enades man från första början örn

att det blivande förslaget måste komma att vila på rekreationsprincipen. d. v. s.
på behovet av och rätten till vila efter ett visst tröttande arbete. Dessutom
måste man se till att denna rekreation möjliggjordes genom ekonomiskt stöd
från arbetsgivarens sida under den beräknade vilotiden. Närmast till hands
hade då legat att begränsa semesterrätten till helårsanställda. Längre sträckte
sig heller icke kravet i den konvention som på sin tid utarbetades i Geneve. Men
en sådan regel bleve onekligen ur olika synpunkter något för stel och snäv. då
det ju finnes människor som behöva vila och rekreation även om de inte oavbrutet
arbetat i samma tjänst ett helt år.

I och med detta upprullades emellertid hela problemet om semesterrätten
för säsongarbetare eller periodiskt arbetande, främst då för dem som visserligen
hade relativt stadigvarande arbete, men hos olika arbetsgivare. Huru långt
man på det området skulle och borde sträcka sig och huru man skulle ordna
det hela, var för de semestersakkunniga det allvarligaste problemet, som man
hade att brottas med. Såsom semesterlagstiftningen till sist utformades, vågar

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

69

Ang. vissa ändringar i semesterlagen. (Forts.)
man nog påstå att den nied hänsyn till korttidsarbetarna är den mest radikala
och långtgående, som något land kan uppvisa.

Det är givet att en person, som arbetar låt mig säga tio månader i följd hos
en och samma arbetsgivare, inte kan anses behöva semester i högre grad än en
person, som oavbrutet arbetar lika lång tid hos tre eller fyra olika arbetsgivare.
Men det kan inte förnekas, att det också finnes stora grupper av arbetare med
korttidsanställningar hos olika arbetsgivare, som mer eller mindre nödtvunget
ha längre eller kortare vilopauser mellan de olika anställningarna, och dessa
kunna givetvis icke ur rekreationssynpunkt, örn man lägger den till grund, göra
anspråk på någon särskild semesterperiod. Vissa regler måste därför nödvändigtvis
angivas och vissa gränser uppdragas.- Vår nuvarande semesterlagstiftning
är uppbyggd enligt det systemet, att man ställer krav på en viss lägsta
kvalifikationsperiod — sex månaders fortlöpande anställning — för att rätt till
semester skall erhållas eller, då semester icke direkt kan uttagas, semesterersättning.

Krav på en sänkning av kvalifikationstiden ha redan flera gånger framförts
här i riksdagen trots lagens korta livstid, nu senast i de motioner, som här behandlas,
och särskilt då med hänsyn till landets skogsarbetare. Man förmenar,
att man nu fått ögonen öppna för betänkliga brister i lagen beträffande denna
arbetargrupp och att dessa nu böra rättas till. Detta är alldeles felaktigt. Läget
är precis detsamma i dag som då lagen skrevs. Problemen äro precis desamma
som då. Spörsmålet är endast örn man anser sig böra finna en annan lösning
på frågan i dag än den som då godtogs. Utgångspunkterna och svårigheterna
äro alltjämt desamma.

På Norrlandshåll har man pekat på, att ofta nog en skogsarbetare under
vintern sysslar med huggning åt ett bolag, men att han när våren kommer tar
flottningsarbete och kanske delvis får syssla med samma timmer som han själv
huggit under vintern. Denna fortlöpande arbetsperiod motsvarar kanske tillsammans
den lagstadgade kvalifikationsperioden, men han kan ändå inte få
någon semesterersättning enligt nuvarande bestämmelser, eftersom han formellt
arbetat åt två olika arbetsgivare. Även andra arbetskombinationer av
samma innebörd kunna tänkas. Huru man här skall rättvisast ordna, kan ju vara
litet tveksamt. Men är det inte ofta så, att skogsarbetaren slutar sin huggning
på våren när flottningen börjar och då går dit, där han förtjänar bäst? Hade
han stannat kvar i skogen, skulle hans förtjänst visserligen blivit något mindre,
men då hade han i gengäld haft rätt till semesterersättning. Nu har han så att
säga på annat vis intjänat sin semesterersättning och kanske betydligt mer än
vad den skulle ha uppgått till. Jag undrar örn det i ett sådant fall kan sägas
vara riktigt rättvist, särskilt om man tänker på hans kamrater som eventuellt
ha stannat kvar på den gamla arbetsplatsen i skogen, att han nu skall få någon
sorts dubbel semesterersättning. Dessutom får man icke bortse från att semesterersättningen
i viss mån måste betraktas såsom en uppmuntringspremie för
uthålligt arbete hos en och samma arbetsgivare. Detta är ju en av de synpunkter
som ligga till grund för hela semesterlagstiftningen. Jag skall inskränka
mig till detta enda exempel för att visa på svårigheten att nå fram
till en rättvist avvägd lösning, fastän naturligtvis oändligt många fall skulle
kunna andragas, där gränserna äro ganska flytande.

Det är självklart att örn man sänker kvalifikationstiden, såsom begäres i motionerna,
blir det flera som få semesterlön. Men samtidigt avviker man allt
iner och iner från det egentliga ändamålet med hela semesterlagstiftningen och
glider i stället över till ett system, där semesterlönen endast blir en maskerad
ren löneförhöjning. Detta anser jag vara en mycket betänklig och osund utveckling.

70

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. vissa ändringar i semesterlagen. (Forts.)

Man bryter också på detta sätt sönder den nuvarande lagens konstruktion
och uppbyggnad saint närmar sig i stället systemet med semesterkassor, vilket
man dock hittills såsom lagprodukt nästan på alla håll velat taga avstånd från.
Att inrätta semesterkassor genom direkta avtal mellan vissa arbetsgivare- och
arbetarorganisationer är en helt annan sak. Det systemet har redan med framgång
tillämpats. Härvid kan man taga hänsyn till inom facket rådande speciella
förhållanden utan att behöva tumma på själva lagens principer. Den
vägen står givetvis öppen även för skogsarbetarna, såsom erinrats från flera
håll. Går man den vägen, behöver man ju inte heller skapa någon särskild lagstiftning
för en speciell yrkesgrupp. Börjar man gå fram efter en sådan linje,
komma säkerligen krav att resas även från andra håll.

Motionerna ha ju blivit avstyrkta i de flesta remissyttrandena, huvudsakligen
av skäl som jag här redan anfört. Arbetsgivareorganisationerna, och bland dem
domänstyrelsen, finna de nuvarande bestämmelserna fullt tillfredsställande,
örn de blott tillämpas förnuftigt. Justitierådet Lindhagen i arbetsdomstolen
anser, att endast semesterkassor kunna ordna semesterfrågan för arbetare med
kortvariga anställningar, och hänvisar till att den saken lätt kan uppordnas på
avtalsvägen utan några lagändringar. Även socialstyrelsen hänvisar i sitt avstyrkande
utlåtande till möjligheten att på avtalsvägen åstadkomma semesterkassor
och framhåller för övrigt, att semesterlagen varit i tillämpning endast
ett fåtal år och att man därför bör avvakta i varje fall 5’tterligare en tids erfarenhet,
innan frågan ånyo upptages. Endast arbetarorganisationerna förorda
utredning.

Det har inom utskottet uppgivits, att utöver de i motionerna berörda frågorna
flera mer eller mindre betydelsefulla uppslag rörande eventuella ändringar
i semesterlagen ha inkommit till socialdepartementet. En allmän översyn
kommer väl därför, när tiden anses mogen, att företagas beträffande lagen
i dess helhet. I det sammanhanget torde lämpligen här förevarande spörsmål
böra upptagas. Då jag utgår ifrån att så kommer att bliva fallet, och då utskottet
ju inte heller yrkat på någon omedelbar aktion, anser jag det knappast
nödigt att yrka avslag på utskottets hemställan, ehuru jag närmast anser, att
detta i dagens läge vore påkallat. Jag förmenar att en utredning nog kommer
till stånd vare sig man bifaller utskottets förslag eller praktiskt taget avslår
detsamma.

Till sist, herr talman, vill jag uttrycka en förhoppning örn att man, när en
revision av semesterlagen kommer till stånd, icke måtte bryta sönder den nuvarande
lagens konstruktion eller släppa dess grundprinciper. Jag hoppas
att enighet skall kunna uppnås på denna punkt, och jag förmenar att man inom
utskottet i stort sett var enig därvidlag. Blir detta fallet, tror jag att vi lugnt
kunna avvakta utvecklingen på detta område.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Herr Helgesson: Herr talman! Semesterlagen har under de tre år den tilllämpats
varit till stor välsignelse för i första hand landets arbetare, men även
för övriga anställda. Starka krafter äro också i rörelse för att göra det möjligt
för dem, som lagen givit längre semester, att kunna använda den till rekreation,
såsom lagen avser. Men även om man således med tillfredsställelse
kan konstatera att lagen varit till stort gagn, måste man icke desto mindre
säga sig att den alltjämt lider av vissa brister, och det är dessa som givit anledning
till de föreliggande motionerna.

Dessa brister ha vållat många svårlösta tvister mellan parterna på arbetsmarknaden.
I flera fall lia dessa hänskjutits till arbetsdomstolen, och den hai

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

71

Äng. vissa ändringar i seniesterlagen. (Forts.)
avgjort frågorna till arbetarpartens nackdel. Jag är för min del övertygad örn
att arbetsdomstolen i dessa fall har fällt sina utslag efter en som vanligt noggrann
prövning. Men när man får bevittna att en arbetare varit så länge i
tjänst hos samma arbetsgivare under ett år att han förtjänat över 3,000 kronor,
alltså nära full årslön, men ändå inte skall vara berättigad till semester
därför att han inte är anställd i lagens mening, måste man yrka på att lagen
ändras och kompletteras så att dylikt undvikes.

Stora grupper av säsongarbetare kunna inte heller få någon semester. De
kunna arbeta hela sitt liv utan att någonsin bli berättigade till semester. Enligt
min mening bör ett försök göras att rätta till en sådan brist, örn det visar
sig möjligt.

Med hänsyn till det nu anförda ber jag, herr talman, att få j^rka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Berg, Robert: Herr talman! Jag skulle vilja erinra den förste ärade
talaren örn att när på sin tid lagen örn arbetstidens begränsning beslöts av
riksdagen, restes principiella betänkligheter mot denna lagbestämmelse. Förhållandet
var enahanda, då det gällde semesterlagen 1938.

Att semesterlagen sådan den beslutades 1938 ingalunda var tillfredsställande,
voro vi ju redan då på det klara med. Sedan dess har man emellertid
vunnit ytterligare erfarenheter på detta område, och det har då visat sig att
ofantligt många arbetargrupper av olika kategorier, som icke kunna anses ha
någon form av fast anställning, till följd därav icke falla under lagens bestämmelser.
Örn en arbetare har varit tillfälligt anställd hos en arbetsgivare
under 8, 9 eller 10 månader, så har arbetsdomstolen som bekant dekreterat
att han icke har varit anställd i lagens mening och följaktligen icke är berättigad
till semester. Detta förhållande har gjort sig gällande i fråga örn
åtskilliga arbetsområden, och man har därför ansett det önskvärt att försöka
få till stånd en justering, om detta kan låta sig göra.

Det är icke främmande för motionärerna att problemet är svårlöst. Det har
inte heller varit främmande för motionärerna att den utredning i detta avseende,
varom vi ha gjort framställning, måste giva vid handen de svårigheter
som möta i denna fråga. Yi ha emellertid många bevis för att det inte allenast
är lagens bestämmelser som lägga hinder i vägen för dessa tillfälliga arbetare
att få semester. I många fall ha nämligen arbetsgivarna ställt sig oförstående
till det berättigade i ett sådant krav. Jag fäster mig i detta avseende särskilt
vid den mening i frågan som framförts av Norrlands stuvareförbund och
Södra Sveriges stuvareförbund. I deras skrivelse omtalas att de extra stuveriarbetarna
icke ha någon fast anställning utan i stor utsträckning äro lösa
arbetare, och det är riktigt. Men när man från organisationernas sida gjort
framställning om att dessa extra arbetare skulle få en fast anställningsform,
fastän i andra eller tredje hand, så har svaret blivit att det kan man inte vara
med örn. Man har sålunda härvidlag visat en fullständig motvilja mot att ordna
anställningsförhållandena för dessa arbetare.

Man har sagt att en arbetare utan kontinuerlig anställning icke har behov
av semester på samma sätt som de, som ha sådan kontinuerlig sysselsättning.
Mon hur skall man kunna påstå någonting sådant? Ända till för ett tiotal
år sedan hade man den uppfattningen bland arbetsgivarna vid Sveriges hamnar,
att de som arbetade vid hamnarna icke voro i behov av någon semester.
De arbetade inte mer än 1,500 timmar örn året och voro lediga den övriga
tiden, menade man. Men de som ha prövat detta arbete ha säkerligen en annan
uppfattning. Arbetsgivarna finga ju också så småningom lov att gå med på
att dessa kategorier av arbetare skulle ha semester.

72

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. vissa ändringar i semesterlagen. (Forts.)

Förhållandet är enahanda i fråga om ett otal andra arbetargrupper. Tåg
exempelvis sågverksarbetarna. På vårarna då skeppningarna börja anställes ett
större eller mindre antal av dessa arbetare, som fortsätta vid sågverket ända
tills skeppningssäsongen är slut, vilket som regel inträffar i november och
i en del fall kanske fram i december. Dessa arbetare ha ingen fast anställningsform
och äro därför icke berättigade till semester. Deras anställning återkommer
år ut och år in, och de ha sysselsättning under ungefär samma tid varje
år, men de ha ändå ingen rätt till semester. Det är uppenbart att man här
bör söka få till stånd en förändring, örn detta låter sig göra.

När vi i vår motion framfört dessa krav, ha vi stannat vid att hemställa
örn en utredning. Skulle den utredningen ge vid handen att problemet icke kan
lösas, så är det givetvis ingenting att göra åt saken. Vi äro emellertid övertygade
örn att det vid en närmare utredning kan komma att befinnas möjligt
att utsträcka den nuvarande semesterrätten till att omfatta väsentligt större
klientel än som nu kommer i åtnjutande av denna förmån, och vi ha därför
dristat oss att hemställa om en utredning.

Herr Tamm fäste stort avseende vid skogsarbetarna. Han menade att de
tidigare icke ha haft rätt till semester. Jag vill då erinra örn att frågan om
skogsarbetarnas rätt till semester tidigare inte låg på samma plan som nu är
fallet. Så vitt jag har mig bekant förekom tidigare överhuvud taget ingen
skogsavverkning på somrarna. Under dessa omständigheter blev givetvis skogsarbetarnas
sysselsättning i skogen avsevärt kortvarigare än nu är fallet. Skogsarbetarna
ha alltså till följd av den ökade sysselsättningen i skogarna kommit
i ett nytt läge, som givetvis berättigar dem att för sitt vidkommande resa krav
på semester.

Det skulle givetvis, herr talman, vara ofantligt mycket mera att säga i
denna fråga. Andra lagutskottet har emellertid varit nog välvilligt att tillstyrka
motionerna och hemställa om en utredning. För detta ber jag såsom
motionär att få uttrycka min tacksamhet. Då herr Tamm icke heller gjorde
något yrkande i anslutning till sin reservation behöver jag icke längre upptaga
tiden.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att hemställa örn bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av väckta motioner angående viss ändring i epidemilagen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 279, angående anvisande av medel för vissa byggnadsföretag å Järvafältet;
och

nr 280, angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av väckt motion angående allmän revision av gällande fiskerilagstiftning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

73

Föredrogs ånyo jordbruksutskottéts utlåtande nr 31, i
motion om ersättning åt personer, som av hänsyn till det
hindras från att torrlägga sin mark.

anledning av väckt Om ersättning
allmännas intressen » anledning av
hinder mot
torrläggning

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, av mark.
nr 205, av herr Andersson i Hedensbyn m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning av frågan, huruvida
och under vilken förutsättning ersättning av statsmedel borde utgå till den,
som med hänsyn till att allmänna intressen skulle trädas för nära hindrades
torrlägga sin mark.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 205 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Tjällgren, von Stockenström, Bondeson,
Gustafson i Vimmerby och Mäler, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionen 11:205 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om utredning av frågan, huruvida och
under vilka förutsättningar ersättning av statsmedel borde utgå till den, som
med hänsyn till att allmänna intressen skulle trädas för nära hindrades från
att torrlägga sin mark, samt för riksdagen framlägga de förslag i ämnet, vartill
utredningen kunde föranleda.

Herr von Stockenström: Herr talman! Jämte några andra ledamöter av utskottet
har jag avgivit en reservation, som närmast går ut på bifall till det
krav på en utredning som är framställt i motionen.

Motionen tar närmast sikte på sådana fall då ett torrläggningsföretag är
planlagt och delägarna gärna vilja få tillfälle att utföra detsamma, men det
sedermera visar sig, att det finns andra, allmänna intressen, i regel naturskyddsintressen,
som äro av den storleksordningen, att företaget icke kan få
genomföras.

Det kan även förekomma andra allmänna intressen, t. ex. av militär art,
som göra att företaget icke får komma till stånd.

Det passerade helt nyligen ett ganska uppmärksammat fall i Skåne. Det
gällde ett relativt stort torrläggningsföretag, som var planlagt, och utredningen
var färdig. Det visade sig emellertid, att det var stora naturskyddsintressen
förknippade med detta område. Kungl. Maj:t beslöt därför att företaget
icke skulle få utföras. Jag skulle tro, att det var en alldeles riktig inställning
som här kom till uttryck. Det var fråga örn vissa naturvärden, som
man inte ville spoliera. Emellertid måste det kännas ganska hårt många gånger
för en jordbrukare som har vattensjuk mark att inte kunna få torrlägga
densamma, såsom hans yrkesbröder få göra, helt enkelt därför att vissa speciella
allmänna intressen göra sig gällande. Jag vill även nämna, att i detta
fall från Skåne, som jag berörde, lär det t. o. m. vara så, att intressenterna
inte ens få rensa upp de utfall, som finnas, utan efter vad som upplysts
från lantbruksstyrelsen torde man t. o. m. få räkna med en fortgående försumpning.

Lantbruksstyrelsen bar på denna punkt uttalat, att den anser, att dessa
frågor äro av stor principiell betydelse. Lantbruksstyrelsen har således kommit
till den uppfattningen, att en utredning i frågan vore på sin plats. Jag
erkänner gärna, att det kanske är mycket svårt att komma till ett fullt rättvist
och objektivt resultat härvidlag. Det är naturligtvis inte alls meningen, att
var och en som har vattensjuk mark enbart därför skall få ersättning av det
allmänna, ty delta .skulle endast gälla i de speciella fall där ett torrläggnings -

74

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Örn ersättning i anledning av hinder mot torrläggning av mark. (Forts.)
företag är planerat, men där det i sista hand visar sig, att det inte kan få komma
till stånd på grund av att det finns vissa allmänna intressen, som lägga
hinder i vägen.

Yi reservanter ha anslutit oss till motionärens uppfattning, att det borde
göras en utredning rörande sådana fall, då en viss gottgörelse från det allmännas
sida kunde vara på sin plats. Jag är för min del icke alldeles övertygad
örn att det kommer att visa sig möjligt att få en fullt lämplig form
härför. Men saken är, som jag anförde nyss, av en viss och inte så liten principiell
innebörd, och jag har därför, jämte några andra ledamöter av utskottet,
inte velat motsätta mig det önskemål motionärerna anfört.

Av de skäl jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

I herr von Stockenströms yttrande instämde herrar Tjällgren, Löfvander,
Bondeson och Gustaf Elofsson, friherre Beck-Fnis samt herrar Albert Andersson,
Holstenson och Friggeråker.

Herr Eriksson, Carl: Herr talman! Utskottsmajoriteten har i likhet med
kammarkollegium, som yttrat sig över motionärernas hemställan, fastslagit,
att den nuvarande lagstiftningen täcker nära nog samtliga fall då en enskild
medborgare anser, att ett intrång för hans vidkommande äger rum, så att han
har ett visst skadestånd att fordra. I de få fall då lagstiftningen icke räcker
till, fall som äro av egenartad karaktär, menar kammarkollegium och även
utskottets flertal, att möjlighet föreligger för den person som anser sig vara
förorättad att vända sig till Kungl. Majit och riksdagen för att få rättelse
i berörda hänseende.

Vad reservanterna pekat på är enligt utskottets uppfattning att anse som
ett försök till en utvidgning av medborgarnas rättighet att erhålla ersättning,
en utvidgning som alldeles otvivelaktigt skulle föra med sig en hel del konsekvenser
på andra områden. Jag behöver endast erinra örn våra skyddsskogar,
där medborgarnas rätt i vissa avseenden blir tillbakasatt. Aven i de
fall då det finns fornminnesmärken på åkrarna hos vederbörande, skola de,
för den händelse det blir en ny inriktning av uppfattningen på detta område,
kunna kräva ersättning för den förlust de anse sig lida. Även detta problem
är, som herr von Stockenström mycket riktigt framhöll, synnerligen invecklat.
Det skulle vara särdeles intressant att höra huru juristerna se på detta
problem.

Då en klagande anser, att han blivit hindrad att utföra ett torrläggningsföretag,
måste ändå hans krav mot kronan föregås av en utredning. Örn han
lidit någon verklig skada, företages således en utredning örn den båtnad han
väntar att få av detta utdikningsföretag, således örn han har någon nytta
av det eller inte. Har han ingen nytta av det, har han ingen rätt att ställa
några krav på statsmakterna i det avseendet. En annan fråga är vem som
skall bekosta denna utredning. Skall sökanden bekosta den, eller skall staten
bekosta den? Det är en omständighet som gör att utskottet för sitt vidkommande
ansett, att den lagstiftning vi för närvarande ha täcker nära nog
samtliga fall. I de fall den inte täcker, föreligger möjlighet för vederbörande
att gå till Kungl. Majit och riksdagen och begära rättelse. Det är, som jag
förut sagt, egenartade fall, som måste bedömas vart och ett för sitt vidkommande.
Man kan inte få någon generell regel härvidlag. Detta gör att utskottet
stannat för att avstyrka motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

75

Örn ersättning i anledning av hinder mot torrläggning av mark. (Forts.)

Herr von Stockenström: Herr talman! Ja, den nuvarande lagstiftningen
täcker kanske de allra flesta fall, men det är de speciella fallen som det här
är fråga örn, som jag tänker på.

Den föregående ärade talaren erkände, att det i dessa fall kail föreligga
anledning till särskilda utredningar, varefter man får gå till Konungen och
riksdagen och begära att få stöd eller ersättning i någon form.

Det är just för att finna en grund för allt detta som vi ansett, att frågan
borde tagas upp i ett större sammanhang och ur mera principiell synpunkt.
Detta är anledningen till att vi inte anse det vara obefogat med en utredning.

Jag vill, herr talman, erinra örn att denna fråga blivit än mera aktuell på
senare tid. Och detta därför att naturskyddsintressena kommit att träda i förgrunden
mycket mera än tidigare. Det har skett en del torrläggningsföretag
där tyvärr naturvärden av olika slag spolierats. Det hoppas jag inte skall
förekomma i fortsättningen. Lantbruksstyrelsen erkänner också, att vissa intressen
av allmän natur här kunna göra sig gällande, vilka äro värda beaktande,
och att dessa kunna kollidera med torrläggningsintresset.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 31,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej.;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser: och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 32, i anledning av väckt Äng. vallfrö motion

angående vallfröodlingens främjande i Norrland. odlingens

främjande t

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, Norrland.
nr 237, av herr Hedlund i Rådom hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn allsidig utredning av frågan om vallfröodlingens
främjande i Norrland.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»I motionen har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
örn en allsidig utredning av frågan om vallfröodlingens främjande i Norrland.

I likhet med de hörda myndigheterna anser utskottet, att i nuvarande försörjningsläge
den norrländska vallfröodlingen på samma sätt som den in -

76

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. vallfröodlingens främjande i Norrland. (Forts.)
hemska fröodlingen i allmänhet är förtjänt av statsmakternas intresse. Såsom
framgår av lantbruksstyrelsens i ärendet avgivna utlåtande har styrelsen
emellertid sin uppmärksamhet riktad på de i motionen berörda frågorna, varför
man torde kunna förvänta att de på området arbetande företagen och sammanslutningarna
erhålla vissa direktiv beträffande sortval och dylikt. Jämväl
statens livsmedelskommission har anfört, att kommissionen förberett vissa
åtgärder till stödjande av den norrländska fröproduktionen. Utskottet är icke
övertygat, att den av motibnären föreslagna utredningen skulle komma att
medföra bättre resultat än de som kunna förväntas av de av livsmedelskommissionen
planerade åtgärderna eller att man genom densamma skulle kunna erhålla
anvisningar om lämpligare metoder för främjande av vallfröodlingen i
berörda landsdel, än man för närvarande har kännedom örn. I detta sammanhang
vill utskottet slutligen erinra örn att innevarande års riksdag på förslag
av Kungl. Maj :t anvisat medel till undersökning av rödklöverns befruktningsförhållanden
dels å tilläggsstat till riksstaten för innevarande budgetår, dels å
riksstaten för nästa budgetår.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa, att motionen II:
237, i den mån den icke må anses besvarad med vad utskottet ovan anfört, icke
må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Tjällgren ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen 11:237.

Herr Tjällgren: Herr talman! Som framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet,
har utskottet förehaft till behandling en i andra kammaren väckt
motion av herr Hedlund i Kådom, vari har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla örn allsidig utredning av frågan om
vallfröodlingens främjande i Norrland.

Jag skall inte besvära med att upprepa de skäl, som framläggas till stöd
för motionen, utan tillåter mig att hänvisa till denna. Jag vill emellertid erinra
om den stora betydelse vallfröodlingen har, särskilt i de norrländska länen.
Jag kan i all korthet nämna, att c:a 70 procent av den odlade jorden i
Norrland användes för vallodling under det att t. ex. i Skåne endast 25 å 30
procent användes för samma ändamål. Jag kanske vidare bör nämna, att den
sammanlagda årliga vallskörden i Norrland beräknas utgöra i medeltal något
över en miljon ton, och värdet av densamma skulle, vid ett höpris av låt oss
säga endast sex öre per kilogram, uppgå till 60 ä 70 miljoner kronor, eller
till c:a 90 miljoner kronor örn man skulle räkna med värdet av återväxten på
vallarna. Det är, såvitt jag kan förstå, med utgångspunkt från dessa siffror
påtagligt, att man här rör sig inom ett produktionsområde, där en även förhållandevis
blygsam men på ekonomiskt hållbara grunder vunnen höjning
av skörderesultatet kan tillföra landet betydande värden.

Motionen har varit remitterad dels till lantbruksstyrelsen och dels till livsmedelskommissionen.
Båda myndigheterna ha tyvärr avstyrkt motionen, men
lantbruksstyrelsen har hänvisat till att förutom med anlitande av medel från
anslaget till befordrande av inhemsk fröodling synes det resultat, vartill motionären
syftat, kunna uppnås genom att verksamheten bedrives av hushållningssällskapen
i Norrland med anlitande av statsmedel, som anvisats till produktionsbefrämjande
åtgärder på jordbrukets område genom nämnda hushållningssällskaps
försorg. Men sedan meddelar lantbruksstyrelsen, att möjligheterna
härutinnan dock begränsas därav, att medel av sistnämnda slag i första
hand skola användas för sådana åtgärder, beträffande vilka gäller, bland annat,
att bidrag av allmänna medel eljest icke kunna väntas bliva disponibla.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

77

Äng. vall fröodling ens främjande i Norrland. (Forts.)

För ifrågavarande ändamål beviljar ju staten ett visst anslag. Lantbruksstyrelsen
säger emellertid härom: »Med avseende härå må anföras, att det synes
synnerligen önskvärt, att anslaget till befordrande av inhemsk fröodling kunde
höjas. Angivna anslag har under senare år varit föremål för en successiv
minskning och har för innevarande budgetår upptagits med allenast 25,000
kronor, ett belopp som understiger det av lantbruksstyrelsen i underdånig
skrivelse den 16 september 1940 för ändamålet föreslagna beloppet med 7.000
kronor . . .» Vidare säger lantbruksstyrelsen, att hushållningssällskapen icke
haft medel att själva lämna bidrag för detta ändamål.

Då jag nu ser att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet är
närvarande i kammaren, tillåter jag mig vädja till statsrådet, att han för
nästa budgetår måtte i avsevärd grad öka ifrågavarande anslag.

Som frågan för närvarande ligger till, tjänar det väl inte mycket till att
plädera för densamma. Jag tillåter mig emellertid, herr talman, att yrka bifall
till motionen.

Herr von Stockenström: Herr talman! Alla i utskottet ha nog varit ense
örn att det är av vikt att främja vallfröodlingen i Norrland. Det återstår mycket
att göra på detta område. Emellertid vidtagas redan en hel del åtgärder.
Hushållningssällskapen, lantbruksstyrelsen och även livsmedelskommissionen
ha redan en del arbeten i gång för detta ändamål, och ytterligare åtgärder äro
planerade.

Jag vill även erinra om att riksdagen i år anvisat anslag för undersökning
av rödklöverns befruktningsförhållanden, särskilt med tanke på Norrland.

Vi ha därför inom utskottet ansett, att någon speciell ny utredning örn
denna fråga icke är nödvändig.

En annan sak är det som herr Tjällgren förde på tal, nämligen att vissa
anslag kanske kunna behöva höjas. Det tror jag också kan vara på sin plats.
Men då får man i så fall väcka förslag härom i särskild ordning. Jag anser
därför, herr talman, att någon speciell, ny och stor, allsidig utredning på
denna punkt icke är nödvändig.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Sten: Herr talman! Vi äro nu framme vid den tid på dagen då de
lantliga frågorna, speciellt de mera norrlandsbetonade, bruka möta sitt öde och
även de djärva eller mindre omdömesgilla kammarledamöter, som ta sig orådet
före att vara deras förespråkare. Då jag iakttagit det välförhållandet att icke
deltaga i ett par av de föregående debatterna, som ju angått mig i allra högsta
grad, hoppas jag i stället på kammarens benägna överseende för att jag yttrar
några ord i föreliggande fråga.

Jag skall icke tillägga någonting till vad herr Tjällgren anfört beträffande
frågans betydelse i stort för det norrländska jordbruket, speciellt det norrländska
bondejordbruket. Jag skall heller icke polemisera mot den ärade utskottsrepresentantens
uttalande, ty med de arbetsmetoder som utskotten i vanliga
fall använda, kan man mycket väl komma fram till det resultat, som utskottet
här kommit till.

Jag ser emellertid denna fråga i samband med en fråga som jag vid ett par
tillfällen har berört ur andra synpunkter, nämligen frågan örn en höjd avkastning
av det norrländska stödjordbruket. Vid ett tillfälle väckte jag en motion,
som behandlades välvilligt av riksdagen, örn kurser och speciell yrkesutbildning
för'' denna kategori av jordbrukare. I början av don nuvarande kristiden
fäste jag uppmärksamheten på det tillskott till vår folkförsörjning, som
man skulle kunna uppnå på detta speciella avsnitt. Nu vill jag i detta spe -

78

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. rollfröodlingens främjande i Norrland. (Forts.)
cielia sammanhang kraftigt understryka, att för innehavarna av arbetarsmåhruk,
och stödjordbruk överhuvud taget, är det kanhända av ännu större betydelse
än vad det är för de egentliga bondejordbrukarna att de både i fråga
örn kreatursraser och vallodling sättas i tillfälle att bedriva en kvalitetsproduktion.
Det är för dem av mycket stor betydelse att kunna erhålla det tillskott
till försörjningen, som möjliggöres genom att de kunna hålla sig med goda
kor i stället för med dåliga och genom att kunna höja avkastningen av sina små
hövallar med de rätt höga procenttal som här nämnts.

Det har ju i allmänhet framstått såsom en stor social fråga och ett politiskt
problem att kunna höja just den norrländska skogsarbetande befolkningens
levnadsvillkor. Då mer än hälften av denna befolkning samtidigt är mer eller
mindre jordbrukande, följer därav, att man, vid sidan av de åtgärder som
kunna vidtagas för att höja denna skogsarbetarbefolknings inkomster på den
fackliga vägen, och genom att förlänga deras arbetsår, en sak som man snuddade
vid i debatten örn semesterproblemet, måste se till att en avsevärd del
av den önskvärda höjningen av deras årsinkomster åstadkommes genom en
höjd avkastning av deras jordbruk.

De naturliga förutsättningarna för jordbruk äro ju begränsade i Norrland.
Men i fråga örn hö, liksom i fråga örn potatis, har Norrland onekligen stora
naturliga förutsättningar. De vinster denna jordbrukarkategori kan göra, speciellt
när det gäller vallodlingen, lia sin stora direkta betydelse däri, att mjölkproduktionen
höjes, varigenom en bättre grund i rent bokstavlig bemärkelse
kan läggas för familjens försörjning.

Det är under hänvisning till dessa synpunkter som jag ber att få förena mig
med herr Tjällgren, först och främst i hans hemställan till jordbruksministern.
Och när han vidare, örn jag fattade honom rätt, ställde ett yrkande örn bifall
till motionen, är det klart att jag biträder även detta. Men jag utgår ifrån
att även om utskottets förslag bifalles, skall man ändock från statsmakternas
sida vidtaga erforderliga åtgärder för att i större skala än vad som hittills
kunnat ske främja lösningen av den viktiga fråga som är föremål för motionen.

Jag har med intresse och med stor tillfredsställelse i utskottsutlåtandet tagit
del av att man i fråga om upplysningsverksamheten på hithörande områden
bl. a. har kunnat betjäna sig av jordbrukarnas organisationer såsom anordnare
och rekvirenter av föredrag och demonstrationer. Det intresserar mig därför
att jag sedan länge har uttalat, att på samma sätt som fackföreningsrörelsen
i vårt land blivit mer och mer intresserad för produktionen och för näringslivet
som sådant, skulle även jordbrukarnas organisationer, i den mån de
hunnit lösa de närmast liggande uppgifterna, få tid och krafter till övers för
att till medlemmarna förmedla den kontakt med vetenskapen och med försöksverksamheten
som är nödvändig för att det svenska jordbruket, icke minst de
små stödjordbruken, skall kunna utvecklas på det sätt som kan ge den bästa avkastningen
av detsamma.

Det är alltså för att understryka, vikten av åtgärder i syfte att organisera
upplysningsverksamheten och att skapa en ökad tillgång av inhemskt frö åt
innehavarna av stödjordbruk, som själva inte gärna kunna syssla med sådan
odling av frö, som jag har velat i anslutning till herr Tjällgrens yttrande anföra
dessa synpunkter.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

79

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 33, i anledning av väckta Om vissa

motioner om vissa kontrollföreskrifter beträffande tillverkning och försäljning kontrollföre av

s. k. konsthonung. "Rättande

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande konsthonung.
motioner, nämligen I: 25 av herr Elofsson, Gustaf, m. fl. samt II: 29 av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,

1) att förpackning innehållande s. k. konsthonung ej finge åsättas ordet
»honung» vare sig ensamt eller i sammansättningar, ej heller förses med märken,
som kunde hänsyfta på biskötsel och naturhonung;

2) att sådan konsthonung ej finge uppblandas med naturhonung;

3) att tillverkning av s. k. konsthonung i tillämpliga delar skulle underkastas
samma kontrollbestämmelser, som gällde för margarintillverkning;

4) att s. k. konsthonung i likhet med vad fallet vore för margarin skulle
tillsättas med något genom analys lätt bestämbart ämne;

5) att importerad konsthonung skulle underkastas samma kontrollbestämmelser
som den i riket tillverkade.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I: 25 och II: 29, i den mån de icke kunde
anses besvarade med vad utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! När man tar del av det utlåtande,
som jordbruksutskottet här avgivit, så finner man, att utskottet är litet tveksamt
örn vilka åtgärder som böra vidtagas på detta område.

De institutioner, som ha avgivit yttrande i denna fråga, ha ju samtliga
framhållit, att mer eller mindre olagliga handelstendenser komma till synes
vid tillverkning och försäljning av s. k. konsthonung. Men trots detta framhåller
medicinalstyrelsen med åberopande av vad statens institut för folkhälsan
anfört, att under nuvarande brydsamma försörjningsläge det inte kan
vara lämpligt att vidtaga några förbudsåtgärder på denna vara.

Vi ha, herr talman, i motionen inte begärt, att något förbud skulle utfärdas
för användning av konsthonung. Vi ha bara begärt, att ordet »honung»
inte skulle få användas just på denna vara, då det faktiskt inte finnes någon
honung i det här surrogatet.

Lantbruksstyrelsen framhåller ju också, att bestämmelser borde utfärdas i
överensstämmelse med motionen, då man vet vilken oerhörd betydelse biodlingen
har för vår jordbruksnäring. Livsmedelskommissionen framhåller för
sin del, att den begärt ett bemyndigande av Kungl. Maj :t att få tillämpa den
kungörelse, som redan finnes — den är utfärdad den 2% 1942 —- även när
det gäller konsthonung. Detta har emellertid icke beviljats, men man har nu
på nytt gått in till Kungl. Majit med anhållan örn att få använda sig av
denna kungörelse, och det är att hoppas, att Kungl. Majit nu ger den tilllåtelsen.

Biodlarnas riksförbund framhåller i sitt yttrande, att något måste göras för
att skydda odlarnas intressen, då man vet, att bina tillföra det svenska jordbruket
hundratals miljoner kronor genom att de befrukta vissa växtslag, som
inte annars ha möjlighet att bli befruktade. Vi ha färska exempel på processer.
som angå denna konsthonung, hur fabrikerna försöka att lura dem på
allmänheten och genom stora braskande etiketter på sina varor förse dem
med ordet »honung» för att på sådant sätt allmänheten skall få det intrycket,
att det är riktig honung, som den köper. Och ett bevis på att denna fabrikation
vill hålla sig i skymundan kan man ju se däri. att sådana rätt stora
»honungs»-fabriker inte ens äro antecknade i telefonkatalogen. De priser, som

80

Nr IS.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Örn vissa kontroll fö reskrifter beträffande konsthonung. (Forts.)
tillämpas på konsthonungen, äro säkert av sådan beskaffenhet, att de inte
borde undgå priskontrollnämndens uppmärksamhet. Då priset på naturhonung
blir fastställt genom livsmedelskommissionen, kan man väl förutsätta,
att även priset på konsthonung borde kontrolleras på samma sätt.

Jag skall inte, herr talman, trötta kammaren längre med något långt anförande.
Jag vill bara säga, att man får val hoppas, att då nu livsmedelskommissionen
hos regeringen på nytt har begärt bemyndigande örn att få även
konsthonungen in under den lagparagraf, som redan finnes, regeringen verkligen
ger kommissionen ett sådant bemyndigande. Jag har, herr talman, intet
yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Eöredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckt motion örn åtgärder till främjande av den svenska
ullproduktionen;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa lektorsprebendefastigheter i Växjö;

nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å lån
från egnahemslånefonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å ogulden
köpeskilling för viss kronoegendom;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring av 3 § förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
lånefond för bevattningsanläggningar m. m.; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av ytterligare
medel för utlämnande av krislån.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, i anledning av väckt motion örn utredning rörande ekonomiskt
säkerställande av svensk odling och forskning, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Äng. filmning Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr
av regeringens 4; j anledning av vackt motion angående åstadkommande av en undervisnings00
arbetsför™ oc^ uPPlysningsfilm! belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.
hållanden. Med föranledande av en inom andra kammaren väckt motion, nr 127, av herrar
Persson i Undersvik och Wallentheim, hade nämnda kammare på hemställan
av sitt tredje tillfälliga utskott för sin del beslutit, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
örn och i vad mån det kunde anses lämpligt åstadkomma en undervisningsoch
upplysningsfilm, belysande Sveriges regering och riksdag och hur de arbetade,
samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde giva anledning.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till sitt
första tillfälliga utskott, vilket i det nu föredragna utlåtandet hemställt, att
första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Reservation hade anmälts av herr Härdin, som likväl ej antytt sin åsikt.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

81

Äng. filmning av regeringens och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)

Herr Herlitz: Herr talman! Jag hyser all skyldig respekt för ett utskott,
som varit^i det närmaste enhälligt, men under dagens lopp har jag vid samtal
med åtskilliga ledamöter av kammaren funnit, att det är många, som
känna olust inför det, som här föreslås, och jag har därför tyckt det icke
vara oriktigt, att denna mening, som för övrigt gjort sig mycket starkt gällande
även i andra kammaren, komme till uttryck också i denna kammare.
Beklagligtvis är reservanten, herr Härdin, av sjukdom förhindrad att närvara,
och därför har jag tillåtit mig att gripa till ordet.

Det här projektet örn åstadkommande av en filmning av regering och riksdag
har motiverats särskilt med att man därigenom vill bidraga till ökandet
av den politiska bildningen. Man har funnit, att intresset för regering och
riksdag och det politiska livet och allt vad till statskunskapen hörer är alltför
klent både i skolorna och inom bildningsrörelsen. Då känner man sig stå i
samklang med nutidens strävanden till folkberedskap, när man vill hjälpa
upp bristen genom åstadkommande av en sådan film.

Nu vill jag säga för det första, att ingen torde kunna betvivla mitt livliga
intresse för populariseringen av just sådana bär ämnen, dag har tillräckligt
mycket varit verksam på den fronten för att bli trodd på min försäkran därutinnan.
Men jag är livligt övertygad örn att vad man här föreslår inte är av
något värde ur den politiska bildningens synpunkt. Det bidrager sannerligen
icke, så som det heter i ett av yttrandena, till att »bibringa den enskilda medborgaren
vederhäftiga insikter i de styrande organens funktioner och arbetsmetoder».

_ Man bar ju två vägar att gå, ifall man vill åstadkomma den åsyftade filmningen.
Antingen gör man någonting, sorn får ett tycke av arrangemang, av
teater, alltså tillrättalagt just för en filmning. Eller också strävar man till
att filma livet .sådant det verkligen är. Ingendera av de linjerna kan vara tilltalande.

Vad beträffar den första vägen, den att åstadkomma teater, uppvisning, arrangemang,
så är att säga, att den medför en förfalskning av verkligheten.
Den innebär att visa folk någonting annat än, det, som verkligen försiggår.
Den innebär, att var och en, som har suttit här på kammarens läktare och lyssnat
till våra förhandlingar, kan tala om för filmens åskådare: ja, så där har
man arrangerat för att visa sig för svenska folket, men på det viset går det
aldrig till. Det blir också en förfalskning såtillvida, att jag inte kan tänka
mig annat än att man då skall ordna — det skall nämligen bli en talfilm —
med några sorts arrangerade anföranden, som skola passa in i den trånga ram,
som en film kan erbjuda. Det blir tillrättalagda, förfalskade, förytligade anföranden,
som komma att giva den insiktsfulle åhöraren ett ganska dåligt intryck
av hur man resonerar här i vår riksdag.

En annan möjlighet är som sagt dep att verkligen försöka taga livet sådant
det är, alltså fotografera kammaren sådan den för närvarande ser ut och taga
anförandena här sådana de faktiskt hållas i denna kammare. Ja, då vill jag
säga, att då blir det hela ogripbart. Då kail man få med några brottstycken
av några anföranden, men brottstycken, som giva åhöraren en ytterligt ofullständig
bild av det hela. Man kommer oerhört långt från det ideal, som är
uppställt här i något av yttrandena: att »följa ärendenas gång genom de olika
myndigheterna». Man ser liksom för sig hur den, som har fört dessa ord till
papperet, har tänkt på likheten med en industriell process, där vi ju kunna få
se, hur varan kommer från den ena maskinen till den andra.

Men härtill kommer naturligtvis framförallt, att vi kunna något hesitera,
•huruvida det är lämpligt, att kammaren visar sig inför allmänheten sådan
som den här framträder. Kammarens ledamöter lia kanske tålamod att höra

Första kammarens protokoll lOJpl. Nr 18. 6

82

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. filmning av regeringens och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)
en historia, som jag tycker är belysande i detta sammanhang. Det hände, att
en lärare vid en folkskola hade inköpt en reproduktion av den berömda Sixtin
ska. madonnan. På denna tavla förekommer det som bekant några söta små
änglar, som luta huvudena mot sina knubbiga små armar. Nu kom en folkskolinspektör
och beskådade deli där tavlan, och sa sade han till läraren. »Det
är nied stor glädje jag finnér, att Ni har hängt upp detta konstverk på väggen.
» »Ja», svarades det då, »jag tycker den är sa utmärkt bra att ha där;
jag kan alltid säga till barnen: nu ser ni hur fult det tar sig ut, om ni Juta
armarna på bänkarna.» Den tanken inställer sig lätt, att en film kan fa en
liknande användning i händerna på en lärare, som vill förmana sina elever
till noggrann uppmärksamhet och vad därmed sammanhänger.

Men nu vill jag säga en annan sak, mina herrar: det väsentliga är ju, att
vi på detta sätt skulle giva en, fullkomligt skev bild av den realitet, som försiggår
inom dessa väggar. Ty vi veta, att de avgöranden, som här försiggå,
och processen av tankar och påverkningar och studier o. s. v., hela denna pro
cess försiggår ju på mångahanda andra sätt, än att vi sitta i bänkarna och
lyssna. Den sker genom överläggningar på andra håll, genom studier av handlingarna
o. s. v. Det är en myckenhet av betydelsefullt arbete, som ligger utan
för dessa salar och måste ligga utanför dem och aldrig någonsin kan nås med
en, film. Detta förhållande gör, att en film, som inte har något annat än ögats
språk att använda, ger en skev bild av vad som sker. Uppgiften är med andra
ord olöslig, efter min tanke. Man kan använda filmen som undervisningsmaterial
i geografiundervisningen, då man ger en bild av den yttre verkligheten
i främmande länder och i vårt eget land. Den kan användas som material vid
biologisk undervisning. Man visar olika djur o. s. v. U ill man studera vart
lands industri, så kan man nog få produktionens former ganska väl askadhggjorda.
Alltsamman därför, att det i dessa fall rör sig örn en yttre, tor
ögat gripbar verklighet. Men det levande liv, som politiken och det oitentliga
arbetet är, är nu en gång så beskaffat, att det når man inte på dessa vägar.
Det finnes inte några omvägar, några genvägar att gå, då det gäller att klargöra
detta arbetes innebörd.

Det är tråkigt örn det är sant, som det säges, att vi under sådana iorhai1
anden inte kunna hoppas på att intressera vår skolungdom för statskunskapen
och vad därmed sammanhänger, men jag finnér det i viss mån naturligt.
Jag har alltid tyckt, att det är rimligt nog, att barn i skolåldern inte riktigt
ha den intresseinriktning, att de kunna fatta sådana saker. Det är naturligtvis
tråkigt, att vi inte heller kunna hjälpa till med att sprida kunskap örn
riksdagen och regeringen och vad dänned sammanhänger bland äldre generationer
av bildnings törs tande. Men med avseende därå ser jag saken på det
viset, att den enda framkomliga vägen att förankra folkrepresentationen i folkets
medvetande och att väcka ett verkligt levande och vederhäftigt intresse
för den och för dess gärningar — den enda framkomliga vägen är här, att
folkrepresentationen utför sådana gärningar, som tilldraga sig folkets intresse.

Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka avslag på det föreliggande
förslaget.

Häri instämde herrar Källman, Löfvander, Lindström och ''John Gustavson.

Herr Wennqvist: Herr talman! Såvitt jag förstod den föregående ärade
talaren, så beklagade han, att första tillfälliga utskottets ordförande inte var
närvarande. Jag kan också beklaga det, men jag vill icke beklaga det ur den
synpunkten, att han inte blivit föremål för den omilda behandling, som den
föregående ärade talaren låtit komma utskottet till del, da han beskyllde

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

83

Ani7. filmning av regeringens och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)
utskottets ledamöter för att vilja framkalla rena förfalskningar. Ty det Ilar ju
inte precis varit meningen från utskottets sida. Då lian sedan också talade
om »brottstycken», så gör ju det inte saken precis bättre för oss stackare, som
ha suttit med i utskottet och haft att förbereda det första kammarens beslut,
som redan är fattat av andra kammaren.

Den ärade talaren yttrade t. ex., att ett realiserande av det i motionen framlagda,
av andra kammarens tillfälliga utskott tillstyrkta och av andra kammaren
beslutade uttalandet inte skulle bli idealiskt. Och han bar ju också
särskilt talat örn små änglar och små jordiska barn i skolorna.

Vi äro nog i utskottet på det klara med att det inte har varit fråga om att
kunna skapa något idealtillstånd i det fallet. Men även örn man inte väntar
att på ett idealiskt sätt i filmväg skildra de nuvarande förhållandena inom
vår riksdag, är det väl ändå att förvänta, att man i en framtid skall finna
ett visst intresse för att inte säga glädje i att se, bur det såg ut, och kanske
också höra, hur det lät inom denna församling -— liksom man många gånger
varit glad åt att ha fotografiska bilder från flydda tider beträffande både den
ena och den andra institutionen inom vårt land. Jag tror för min del inte alls,
att vederbörande skulle ta någon vidare skada, utan tvärtom ha en smula uppbyggelse
av att ha hört den ärade talare, som nyss uppträdde, yttra sig -—
kanske inte precis just i den här frågan, men i många andra, där han har givit
oss del av sina rika kunskaper och haft ansvarsfyllda inlägg i dagens både
brännande och icke brännande frågor.

Den motion, som förelegat här, har ju närmast tagit som syfte att skapa en
undervisningsfilm. Jag får för min del erkänna, att jag inte har sett saken
enbart från den synpunkten. Jag har helt enkelt sett den såsom en praktisk
och nyttig åtgärd, för att åt eftervärlden bevara, som den föregående talaren
sade, ett mera levande intryck än man kan åstadkomma genom en mera stillastående
fotografisk reproduktion. Vi skola väl ändå inte vara så pessimistiska,
ntt vi redan på förhand karakterisera en film av riksdagens kamrar m. m. såsom
skev. Inte skola vi heller precis behöva uppträda som aktörer eller aktriser
vid en sådan filmning. Det är också klart, att bänkarna vid ett sådant tillfälle
inte bli fullt så obesatta som vid detta och vissa andra tillfällen. Med det rikhaltiga
material, som denna församling alltid har till sitt förfogande, skall
det väl kunna ordnas ett lämpligt tillfälle att åt eftervärlden bevara en fullt
värdig riksdagssession och annat, låt vara endast i »brottstycken».

Jag tror alltså, herr talman, att man rentav kan försitta ett tillfälle att ge
någonting gott åt eftervärlden, om man inte förr eller senare anordnar en sådan
filmning.

Angående sättet för densammas utförande har inte utskottet yttrat sig
närmare, men det lär väl ankomma på annan institution.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets i ärendet framlagda
förslag.

Herr Sandén: Herr talman! Bara ett jior ord! Jag bär intresserat lyssnat
till herr Herlitz’ sedelärande berättelse örn filmupptagningar. Jag törs emellertid
försäkra, att herr Herlitz är föga .sakkunnig på detta område. Det
finns säkert goda och rika möjligheter att göra en film om den svenska riksdagen,
vilken på ett upplysande och trevligt sätt belyser dennas arbetsmetoder
och arbete. Det behöver inte arrangeras något »särskilt» för den skull. Vi
behöva inga teaterarrangemang, och vi behöva inte heller ålägga vissa talare
inom denna ^församling att läsa upp mer eller mindre välsvarvade anföranden.
vilka på så sätt skulle bevaras å.t eftervärlden. Det går att göra en flytande
trevlig och bra upplysnings- och undervisningsfilm genom cn reportage -

84

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. filmning av regeringens och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)
film om den svenska riksdagens arbete. Jag tänker, att herrarna allesammans
ha sett åtskilliga av de reportagefilmer, som ha gjorts under de senare åren,
bl. a. i samband med försvarslånen. Åtmintsone i en av dessa filmer figurerade
riksdagen, naturlig och såsom den brukar vara, utan några särskilda
arrangemang. Det har också gjorts en mångfald filmer, som ha gagnat det
svenska försvaret, en mångfald filmer, som gagna det svenska jordbruket och
den svenska industrien, och i alla dessa filmer finns det människor, som äro
lika levande, herr Herlitz, som vi, som sitta i den svenska riksdagen. De äro
inte aktörer och skådespelare. De komma som de äro, som man brukar säga, och
det går mycket bra.

Jag läste örn debatten i andra kammaren i denna fråga, och därav framgick,
att vissa talare där hade samma uppfattning som herr Herlitz, att man ovillkorligen
måste skriva någon sorts drama — eller kanske skola vi säga lustspel
— för att man skall kunna filma. Det är inte alls förhållandet, utan det
går som sagt mycket väl att arbeta ändå, och jag törs försäkra herr Herlitz -—
jag har ganska god erfarenhet om den saken åtminstone från förr såsom
mångårig föreläsare i de svenska föreläsningsföreningarna, bl. a. örn den svenska
riksdagen — att en sådan film skulle fylla ett verkligt behov och vara en
utmärkt motvikt till den feluppfattning, som odlas kanske inte minst på. de
svenska revyscenerna örn de svenska riksdagsmännen och om den svenska riksdagens
arbete.

Det finns naturligtvis många riksdagsmän, som hävda sig. men det svenska
folket har inte tillfälle att iaktta dem på nära håll. Ej heller har man i
allmänhet något begrepp örn det arbete, som utföres i riksdagen. Det är tyvärr
ett faktum. Det finns den dag i dag är inget medel, som är bättre lämpat
för att sprida upplysning på de mest skilda områden än filmen. Tidningarna
kunna vara bra, tidskrifter kunna vara bra. och det talade ordet kan också
vara bra, men det finns som sagt ingen metod, med vilken man bättre når ut
till folkets breda lager och till ungdomen än med att anlita filmremsan.

Här gäller det ju för övrigt bara ett förslag örn en utredning, och jag kan
inte förstå, att det skulle kunna medföra några ödesdigra konsekvenser för
den svenska riksdagens värdighet. Utgiften för en sådan film är, i förhållande
till de summor, som vi för övrigt röra oss med, mycket liten. Men filmen skulle,
som jag förut sade, verkligen fylla ett behov.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Herlitz: Herr talman! Bara några korta repliker! Herr Wennqvist
tryckte på en helt ny sida av saken, som jag inte förut hört. talas örn. I motionen
har man tänkt på en undervisningsfilm. Herr Wennqvist lade snarast
tyngdpunkten på önskvärdheten av att få något historiskt dokument, som åt
éftervärlden bevarar kännedomen örn vad den svenska riksdagen är, hur den
verkar o. s. v. Jag får säga, att en sådan synpunkt är ägnad att inge mig
ännu större betänkligheter. Sådant historiskt material, som en viss tid själv
tillrättalägger för att överlämna åt eftervärlden, har man alltid haft stor misstro
emot, och det lär man väl komma att ha i fortsättningen också.

Jag respekterar naturligtvis i hög grad herr Sandens filmtekniska sakkunskap,
och det vare mig oändligt fjärran att på något sätt vilja vederlägga hans
kategoriska konstaterande av att jag saknar förutsättningar att fullt bedöma
denna sak. Men det finns naturligtvis olika parter i en sådan här affär, oell
åtminstone i två olika egenskaper kan väl även en lekman som jag spela en roll.
Han kan ju göra sina små reflexioner örn vad han ser på filmen, reflexioner
örn hur pass värdefull och givande den är, hur pass inträngande kunskap man
får genom filmreportage. Dessutom har han ju att göra gällande sitt omdöme

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

85

Äng. filmning av regeringens och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)
i den blivande rollen av skådespelare och delaktig i den verklighet, som skall
fästas på filmen. Det är sådana synpunkter och erfarenheter, som jag i all
blygsamhet har velat göra gällande, och de kunna kanske ha sin betydelse
vid sidan av filmteknikerns.

Herr Branting: Jag får bekänna, att först när jag lyssnade till herr Herlitz,
blev jag ganska övertygad av hans skepsis, men sedan talade herr Sandén
så vackert och övertygande, att jag ändrade mening. Där ser man vältalighetens
betydelse. Men det har förvånat mig en smula, att ingen av de talare,
som yttrat sig, satt fingret på den punkt, som enligt min mening är den ömma
härvidlag. Den är, att svenska folkets bristande intresse f. n. för riksdagsarbetet
i hög grad sammanhänger med den utveckling, som ägt rum beträffande
riksdagsreferaten. Det finns ju ingen jämförelse mellan riksdagsreferaten nu
och förr i världen, när varje tidning hade sina reporters på läktarna och det
gavs en levande och rikhaltig bild i pressen av vad som förekom här i huset.
Den centralicering av referaten till Tidningarnas telegrambyrå, som vidtagits
genom pressens gemensamma överenskommelse har naturligtvis vissa fördelar
för pressen. Men enligt min uppfattning har också en följd blivit, att en död
hand lagts över riksdagsreferaten, och jag tror, att detta förhållande i hög grad
bidragit till att minska intresset hos allmänheten för vad som händer och sker
i den svenska riksdagen.

Jag har velat begagna tillfället att ge uttryck åt denna uppfattning, så
mycket mer som jag tror, att den fråga vi här behandla i själva verket är
ganska betydelsefull. Det saknar inte betydelse i en tid som vår, örn stora
lager av befolkningen få det intrycket, att riksdagsarbetet är någonting tråkigt
och totalt intresselöst. Utan att vilja gå närmare in på denna sak ser jag ett
sammanhang mellan det politiska intresset i allmänhet oell betingelserna för
det politiska livet i en demokrati. Jag menar därför att det är av ganska stor
betydelse, örn allmänheten bibringas en stark och levande känsla för att riksdagsarbetet
verkligen har sin vikt och sitt värde.

Därför vill jag begagna tillfället — i den mån det härifrån går för sig — att
vädja till pressen, att den må göra något mer än vad som nu sker för att väcka
allmänhetens intresse för riksdagsarbetet.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner^ först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr IJerlitz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för

86

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942.

Äng. filmning av regeringens och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 43;

Nej — 36.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 258, 259, 263, 268, 269, 272, 275 och 278—280.

Herr Källman avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 251, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedläggande av högre lärarinneseminariet
m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 197, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 217, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210).

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 104 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa lektorsprebendefastigheter i Växjö;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring av 3 § förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m.;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en lånefond för bevattningsanläggningar m. m.; samt

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av ytterligare
medel för utlämnande av krislån.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
218, att utskottets hemställan i utlåtande nr 35, vidkommande förslaget nr

Onsdagen den 13 maj 1942.

Nr 18.

87

219, att utskottets hemställan i utlåtande nr 38, rörande förslaget nr 220, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 39 samt, angående förslaget nr 221, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 40 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 224, till Konungen angående utredning av möjligheten att bereda kommunala
organ och enskilda kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i ransonerings-
och familjebidrags- m. fl. ärenden.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 225, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag
till kapitalinvesteringar.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.47 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.