1942. Första kammaren. Nr 16 (Riksdagens protokoll 1942:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Första kammaren. Nr 16.

Lördagen den 25 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Herr statsrådet Eriksson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 211, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit;
nr 232, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7
och 31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, m. m.;

nr 234, med förslag till förordning örn rätt att vid taxering till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
avsättning till investeringsfond;

nr 238, angående anslag till förlagskapital för clearingkassan för smörjmedel
;

nr 240, angående räntan å egnahemslån vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk; samt

nr 241, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Tjällgren för tiden den
25 innevarande månad—den 6 nästkommande maj.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring av 58 § 3 mom. 7 punkten civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 (nr 8) m. m.; samt

nr 156, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1942/43 till domkapitlen och stiftsnämnderna m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 150, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer, m. m.;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra
varuförråd, m. m.;

Första hammarens protokoll 1942. Nr 10.

Nr 16.

Lördagen den 25 april 1942.

nr 153, i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen örn fastighetsbildning
i stad och förordningen med närmare föreskrifter örn fastighetsregister
för stad;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd till
skatteköp av den av aktiebolaget Västergötlands förenade kalkindustrier innehavda
kronolägenheten Carlsfors nr 2, en äng, i Bergs socken av Skaraborgs
län; samt

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa
bestämmelser örn arbetsförmedling.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln ;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
stödjande av odlingen av matärter och bruna bönor;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa lektorsprebendefastigheter;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; samt

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel
till byggande av skogsvägar m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 166, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning fran kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 231, angående anslag till vissa statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter;
och

nr 233, angående överskridande av viss anslagspost i den för Överståthållarämbetet
fastställda avlöningsstaten.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 235, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den
10 mars 1939 (nr 68) örn statlig krigsförsäkring m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 236, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation för
budgetaret 1942/43; samt

nr 237, angående anslag till radiostation vid Norrköpings flygplats.

Föredrogs och hänvisades till tredje särskilda utskottet den av herrar Gablielsson
och Bäckström väckta motionen, nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets
försvarskrafter.

Lördagen den 25 april 1942.

Nr 16.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 211, 232, 234, 238, 240 och 241.

Herr Persson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 227,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för främjande av
ökad bostadsproduktion m. m.

Motionen bordlädes.

Upplästes ett till kammaren inkommet dödsbevis av följande lydelse:

Härmed intygas, att Per Johan Gustafsson avlidit samt att dödsorsaken,
enligt min uppfattning, varit den nedan angivna.

Enligt vad jag själv känner eller genom trovärdiga personer erfarit, inträffade
dödsfallet i Växjö lasarett den 14 april 1942 kl. 12.40, och var den avlidnes
ålder: 61 år (född den 16 oktober 1880); civilstånd: gift; samhällsställning:
riksdagsman; bostad: Benestad, Aringsås förs. Huvuddödsorsak: Nomenkl.
nr 3570, Astma bronchiale. Bidragande dödsorsak: Cardiosclerosis.

Med. avd. Växjö lasarett den 22 april 1942.

Birger JVahlström,
t. f. underläkare.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöt kammaren att till Konungen
avlåta en skrivelse med anmälan örn herr Per Gustafssons frånfälle och
den därigenom inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende
uppsatt förslag upplästes och godkändes.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, i anledning av väckta motioner örn
ändrad ordning för utseende av suppleant för landstingsman;

statsutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till utbyte av transformator vid
Ulriksdals kungsgård m. m.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för E.
E. Andersson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till sjömätningsändamål ;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
den i avlöningsstaten för lots- och fyrstaten för budgetåret 1941/42 upptagna
anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till undervisning i meteorologi vid Stockholms högskola;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till avlöningar vid musikaliska akademien;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning;

nr 77, i anledning av väckta motioner angående ytterligare utredning rörande
löneplaceringen för de vetenskapligt utbildade tjänstemännen vid statens
arkiv, bibliotek och museer;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till försäkringsrådet m. m.;

Nr 16.

Lördagen den 25 april 1942.

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående återbäring
av arvsskatt för vissa donationer m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till tullverket;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förvärv av en Jämtlands fältjägarregementes lägerkassa
tillhörig soldathemsbyggnad;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
haverikostnader;

nr 84, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till inventarier
för sjökrigsskolan; samt

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslag
till uppförande av byggnader för flygtekniska försöksanstalten;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner angående ändring av förordningen
örn nöjesskatt;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i vissa städer; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 30, i anledning av väckt motion örn visst pensionstillskott åt änkor och
barn efter befattningshavare vid förutvarande Mora—Vänerns järnväg;

nr 31, i anledning av väckta motioner örn understöd åt efterlevande till vissa
i statens tjänst anställda personer;

nr 32, i anledning av väckt motion örn pension åt pastorn J. A. Rehnberg;
nr 33, i anledning av väckt motion örn årligt understöd åt förre extra kronojägaren
K. Lindvall;

nr 34, i anledning av väckt motion örn begravningshjälp åt vaktmästaren
hos riksdagens andra kammare E. A. Anderssons dödsbo; samt

nr 35, angående ersättning till två hos 1942 års riksdag anställda vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 21, i anledning av väckt motion örn utredning i syfte att bättre trygga
utomäktenskapliga barns rätt till underhållsbidrag;

nr 22, i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande bestämmelser
örn fastställande av kommuns andel i kostnaderna för polisväsendet
i gemensamt polisdistrikt;

nr 23, i anledning av väckta motioner örn rätt för hustru att bära sitt eget
eller mannens släktnamn eller båda i förening;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1942/43;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts propositiop angående anslag ur kyrkofonden
till särskild prästerlig verksamhet utom riket;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall från krav örn återbäring av utanordna! tillskott ur kyrkofonden till gäldande
av prästlönekostnader;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången, vid krig eller krigsfara m. m.;
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag an -

Lördagen den 25 april 1942.

Nr 16.

gående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.;

Hr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

nr 30, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande nr 18 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition,
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m.; dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 31, angående ersättning åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i
vissa delar av strafflagen m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av väckta motioner örn viss
ändring i lagen örn bandel med fodermedel;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion angående bekämpandet av smittsam kastning
hos nötkreatur;

nr 26, i anledning av väckta motioner angående det statsunderstödda, bekämpandet
av turberkulos hos nötkreatur i vad rör utredning rörande differentiering
av statsbidraget till hushållningssällskap, som bedriva tuberkuloskamp
enligt den kliniska metoden; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till undersökningar
rörande vissa möjligheter att framställa äggvitehaltiga fodermedel; andra

särskilda utskottets memorial nr 1, angående ersättning till kanslipersonalen
hos andra särskilda utskottet; ,

tredje särskilda utskottets memorial nr 1, angående ersättning till kanslipersonalen
hos tredje särskilda utskottet; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion örn utbyggande av kristidsstyrelserna i
landet med en produktionsavdelning; samt

nr 5, i anledning av väckt motion angående statens järnvägars stängselskyldighet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.17 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 16.

Tisdagen den 28 april 1942.

Tisdagen den 28 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 21 och den 22 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 211,
angående fortsatt statsgaranti för exportkredit.

Föredrogs Kungl. Majlis proposition nr 232, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434)
örn folkpensionering, m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick de av Kungl. Majit framlagda författningsförslagen,
till behandling av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majits proposition
nr 234, med förslag till förordning örn rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ånjuta avdrag för avsättning
till investeringsfond.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majits propositioner:
nr 238, angående anslag till förlagskapital för clearingkassan för smörjmedel;
samt

nr 240, angående räntan å egnahemslån vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majits proposition
nr 241, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Persson m. fl. väckta
motionen, nr 227, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder
för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, statsutskottets
utlåtanden nr 70—80 och 82—85, bevillningsutskottets betänkanden
nr 17—19, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 30—35, första lagutskottets
utlåtanden och memorial nr 21—31, andra lagutskottets utlåtande nr
22, jordbruksutskottets utlåtanden nr 25—27, andra särskilda utskottets me -

Tisdagen den 28 april 1942.

Nr 16.

morial nr 1, tredje särskilda utskottets memorial nr 1 samt första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 4 och 5.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 228, av herr Lindblom m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.;

nr 229, av herr Leander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till tjänste- och familjepensionsreglemente för arbetare m. m.;

nr 230, av herr Bondesm, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter;

nr 231, av herr Holmström m. fl., i anledning av Kungl. Maj.:ts proposition
angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter;
samt

nr 232, av herr Holmström, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Onsdagen den 29 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 239, angående anordnande av reservstation m. m. för telegrafverket; och

nr 242, angående anvisande av ytterligare medel för utlämnande av krislån.

Företogs val av dels sex revisorer för granskning av statsverkets, riksbankens
och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning, dels ock sex
suppleanter för dessa revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande
ledamöter av riksdagens första kammare hava blivit utsedda till

revisorer:

herr Andersson, Per,

» Eriksson, Carl,

» Granath, P.,

» Holmström, N.,

» Johanson, Karl Emil,

» Wahlmark, C. P.,

suppleant för herr Andersson:

herr Löfvander, A.,

suppleant för herr Eriksson:

herr Berling, E.,

suppleant för herr Granath:
herr Sandegård, K. J.,

suppleant för herr Holmström:

herr Velander, G.,

tsuppleant för herr Johanson:
herr Mannerskantz, A.,

suppleant för herr Wahlmark:

herr Sandén, J.,

med	76	röster,
»	76	» ,
»	76	» ,
»	76	» ,
»	76	» ,
»	76	» ;
med	76	röster.
»	76	»
»	76	» ,
»	76	»
»	76	» ,
»	76	»

Anställdes val av tjugufyra valmän för anställande av föreskrivna val av
dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till valmän utsedda:

herr Albertsson
» Bengtsson
» Bodin
» Branting
» Bärg, Johan,

» Ekman,

» Eriksson, Carl,

med 69 röster,

»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

herr Friggeråker
» Granath
» Gustavson

» Johansson, Johan Bernhard,
friherre Lagerfelt
herr Larsson, Sam,

» Lindström
» Löfvander
» Magnusson, Theodor,

» Mannerskantz
» Olsson, Oscar,

» Sandén
» Sjödahl
» Tamm
» Wahlmark
» Velander
» Åkerberg

med	69	röster,
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»
»	69	»	.

Företogs val av tio suppleanter för kammarens valmän för anställande av
föreskrivna val av dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels
ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos
efter valförrättningens slut hava blivit till suppleanter för kammarens
ifrågavarande valmän utsedda:

herr Johanson, Karl August,	med	56	röster,
»	Ericsson, Herman,	»	56	» ,
»	von Horn	»	56	» ,
»	Andersson, Per,	»	56	» ,
»	Anderson, Gustaf Iwar,	»	56	» .
»	Nilsson, Bernhard,	»	56	» ,
»	Wistrand	»	56	» ,
»	Lindblom	»	56	» ,
»	Söderkvist	»	56	» ,
»	Olsson, Karl Johan,	»	56	» ,

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Mannerskantz till Äng. såningsherr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet framställt föl- ar%etetsu££r''
jande frågor: »Har statsrådet observerat, att den 1 maj i år i södra och mellersta
Sverige infaller mitt under den lämpligaste såningstiden och så nära söndag,
att nära tre dagar komma att undandragas från arbete?

Kan man förvänta, att statsrådet i folkhushållets intresse kommer att föreslå
åtgärder för att såningsarbetet må kunna allmänt fortgå även under den
1 maj?»

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet Gjöres, som
meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara nämnda frågor, erhöll
ordet och anförde:

Herr Mannerskantz har till mig riktat följande fråga:

Har statsrådet observerat, att den 1 maj i år i södra och mellersta Sverige
infaller mitt under den lämpligaste såningstiden och så nära söndag, att nära
tre dagar komma att undandragas från arbetet?

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Äng. såningsarbelets fortgång under den 1 maj. (Forts.)

Kan man förvänta, att statsrådet i folkhusliållets intresse kommer att föreslå
åtgärder för att såningsarbetet må kunna allmänt fortgå även under den
1 maj?

Enligt lantarbetareavtalet kan arbetsgivare, där behov föreligger, påkalla
arbete 1 maj. I senaste numret av Jordbrukarnas föreningsblad hänvisas härtill
och samtidigt meddelas att lantarbetareförbundet icke motsätter sig arbete
1 maj örn behov föreligger. Tidningen Lantarbetaren innehåller också
i sitt senaste nummer ett uttalande i denna fråga, vari bland annat följande
uppmaning riktas till lantarbetareförbundets medlemmar:

»Försmjningslägets utomordentliga allvar ger oss anledning att direkt uppmana
våra medlemmar att i största utsträckning tillmötesgå eventuella anspråk
örn att arbeta på 1 maj i år i den utsträckning som inte deltagandet i
1-majmöten och demonstrationer på eftermiddagen lägger hinder i vägen.»

Av vad jag anfört framgår, att något avtalsmässigt hinder icke föreligger
för arbete 1 maj. Samförstånd synes också råda mellan arbetsgivare och arbetare
rörande vikten av att i år, där så erfordras, utnyttja 1 maj som arbetsdag.
Några särskilda åtgärder från regeringens sida synas alltså icke behövliga.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få tacka för det svar som
statsrådet här har givit. Det innebär ju en hänvisning till de åtgärder, som vidtagits
av lantarbetsgivareföreningen och lantarbetareförbundet. Jag är emellertid
av den uppfattningen att även örn den varma väderlek, som var rådande
för någon tid sedan, hade fortsatt och det alltså varit synnerligen önskvärt
att säden kommit i jorden snarast möjligt, är det ändå knappast troligt att det
skulle ha skett i någon större omfattning. Vad som närmast föresvävat mig
var något slags åtgärd varigenom man försäkrat sig örn att arbete på den
1 maj verkligen allmänt skulle ha blivit av. Efter vad jag förstår resonera
jordbrukarna många gånger på det sättet att örn man kör i gång under några
förmiddagstimmar på den 1 maj och jorden sedan skall ligga uppharvad på
eftermiddagen och det kanske blir samma historia även på lördagseftermiddagen,
har man nästan mer att förlora därigenom än örn man alldeles låter
bli att göra något, eftersom vårmusten går bort just när jorden ligger uppharvad.
Det är detta avbrott på en halv dag som är ofördelaktigt. I den uppmaning
som tidningen Lantarbetaren riktar till förbundets medlemmar stod
ju att de egentligen inte skulle anses vara skyldiga att arbeta även på eftermiddagen,
örn det lade hinder i vägen för deltagande i demonstrationståg
o. s. v.

Jag tror för min del, herr talman, att det överhuvud taget arbetas en smula
för litet i Sverige för närvarande. Konsumenterna vilja ha mat •—- mycket mat
och billig mat — och det kunna de inte få utan ökat arbete här i landet. Väderleksförhållandena
ha knappast utgjort den enda orsaken till nedgången
av skördarna, utan det är även så att det uträttas för litet arbete, och det
gäller nog inte enbart på jordbrukets område.

Jag tror att det hade varit till gagn för folkförsörjningen, örn man försökt
ordna det så, att t. ex. övertidsbetalningen för 1 maj inte hade behövt utgå
efter den höga taxa som gäller för övertidsarbete på söndagar, utan att man
nöjt sig med att ge den vanliga övertidsersättning som utgår på vardagar.
Även den övertidsersättningen i förening med den omständigheten att det
kanske bara skulle bli en halv dags arbete avskräcker nog mångå ifrån att
taga i anspråk den möjlighet som här yppats.

Jag anser därför, att det knappast är tillfredsställande att möjlighet har
beretts till arbete på den 1 maj. En garanti för att det skulle bli av hade
varit ännu värdefullare.

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens bosättningslån; nr

164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens polisskola; samt

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till ny posthusbyggnad i Borås m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Lindblom m. fl.
väckta motionen, nr 228, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder
för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Leander m. fl.
väckta motionen, nr 229, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till tjänste- och familjepensionsreglemente för arbetare m. m.

Föredrogos och hänvisades till tredje särskilda utskottet nedannämnda motioner: nr

230, av herr Bondeson,

nr 231, av herr Holmström m. fl., samt

nr 232, av herr Holmström,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner örn ändrad ordning för utseende av suppleant för landstingsman.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr lil
i första kammaren av herrar Åkerberg och von Horn och nr 160 i andra kammaren
av herrar Pettersson i Rosta och Brandi hade hemställts, att riksdagen
ville för sin del besluta sådan ändring av kommunala vallagen och landstingslagen,
att suppleant för landstingsman skulle utses på samma sätt som suppleant
för kommunalfullmäktig, municipalfullmäktig, stadsfullmäktig och kyrkofullmäktig.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Sandegård, Herlitz, Björck, Nolin och
Spångberg, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen i anledning av
motionerna I: lil och TI: 160 ville för sin del antaga följande

Äng. ordningen
för
utseende av
suppleant för
landstingsman.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Ang. ordningen för utseende av suppleant för landstingsman. (Forts.)

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 47 § kommunala vallagen den 6 juni 1930

(nr 253).

(Nuvarande lydelse:)

Sedan val av landstingsman avslutats,
skola suppleanter utses sålunda,
att för varje landstingsman inom den
A-grupp, för vilken lian blivit vald,
företagas så många, dock minst två,
nya sammanräkningar, som A-gruppen
erhållit platser. Har landstingsman
fått sig tillerkänd plats från flera
A-grupper, anses han vald för den
A-grupp, från vilken plats först tilldelades
honom.

Vid varje---

De för---bl

§•

(Föreslagen lydelse:)

Sedan val av landstingsman avslutats,
skola suppleanter utses sålunda,
att för varje landstingsman inom den
A-grupp, för vilken han blivit vald,
företagas så många, dock minst tre,
nya sammanräkningar, som A-gruppen
erhållit platser. Har landstingsman
fått sig tillerkänd plats från flera
A-grupper, anses han vald för den
A-grupp, från vilken plats först tilldelades
honom.

■ genom lottning,
vit utsedda.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Såsom motionär får jag tacka
konstitutionsutskottet för avrättningen, men jag måste erkänna att jag inte
finner den vara befogad.

I motionen har, såsom framgår av trycket, yrkats att riksdagen skulle besluta
sådan ändring av den kommunala vallagen och landstingslagen, att
suppleant för landstingsman skall utses på samma sätt som suppleant för ledamot
av fullmäktigeinstitutionerna. Yrkandet har ju anknutits till ett visst
fall i örebro, där ett parti vid senaste landstingsmötet höll på att mista en
plats därför att det inte fanns tillräckligt många suppleanter. Det var vår
gamle kamrat Adolf Lindgrens plats det gällde. Den hade efter Lindgrens
död först besatts med rektor Koraen, men sedan dog även han, och en herre
vid namn Malm skulle inträda i Koraens ställe. Han avsade sig emellertid, och
landstinget var tvunget att avslå hans ansökan för att platsen inte skulle bli
vakant. Det kunde ju ha varit av betydelse för förstakammarvalet som förrättas
av landstinget nu i höst, hur det blivit med den platsen. Därför Ira vi
påyrkat en sådan ändring av lagbestämmelserna att suppleant skulle kunna
utses genom nya sammanräkningar så länge det finns några namn kvar på
listan. Så sker ju inte nu beträffande landstingen, utan där utses två suppleanter
för varje landstingsman, och när dessa äro förbrukade, går det inte att få
några ersättare. Platsen får stå vakant tills nästa val ägt rum.

Konstitutionsutskottet har avstyrkt motionen med en motivering som jag
för min del inte finner vara giltig. Utskottet säger att det rör sig örn ett rent
undantagsfall. Det erkänner jag är riktigt, men en lag bör ju vara sådan att
den förhindrar alla oriktigheter som kunna uppstå, även om det är fråga om
undantagsfall. Vidare säger utskottet att detta fall sannolikt inte hade »behövt
inträffa, örn den spaltade valsedel, som begagnats vid valet, å sedelns
högra sida — alltså för suppleantvalet — upptagit icke ett utan två namn för
vart och ett av de för själva landstingsmannavalet upptagna namnen». Jag
förstår för min del inte vilken inverkan detta skulle Ira haft på detta fall.
Även om valsedeln upptagit två namn på suppleantsidan för varje namn på

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Äng. ordningen för utseende av suppleant för landstingsman. (Forts.)
den andra sidan, hade resultatet blivit detsamma som det nu blev. I detta fall
hade ju två suppleanter utsetts vid själva valet, och de funnos att tillgå för
att ersätta Adolf Lindgren, men den ene dog och den andre ville avsäga sig.
Denna situation hade uppkommit, även om de förutsättningar, som konstitutionsutskottet
här anger, varit för handen.

Nu erkänner visserligen utskottet att det kan finnas vissa skäl för att taga
frågan under omprövning, men utskottet anser tydligen att den bör upptagas
i ett större sammanhang, och eftersom utskottet tydligen inte är redo att ange
det sammanhanget i dag eller att taga något initiativ i den riktningen, avstyrker
det motionen.

Fem reservanter ha framställt ett yrkande örn att riksdagen redan nu skulle
besluta den ändringen i kommunala vallagen att för varje landstingsman utses
tre suppleanter vid valet. Det är klart att detta skulle innebära en förbättring,
men även med den bestämmelsen kan samma malör inträffa som hände i Örebro
läns landsting. Möjligheten därtill blir mindre än när det endast utses två
suppleanter, men den verkliga garantien för att en sådan malör inte skall
inträffa vinner man inte på det sättet.

Det förefaller mig, som örn konstitutionsutskottet skulle ha fattat sitt beslut
med utgångpunkt från felaktiga förutsättningar, åtminstone beträffande den
passus som jag nyss citerade ur utskottets utlåtande, varför jag ifrågasätter,
huruvida det inte skulle vara lämpligt att kammaren återremitterade motionen
till utskottet för avgivande av nytt utlåtande.. Jag skulle ju kunna
yrka bifall till reservanternas förslag, men enligt vad jag har hort,.hyser talmannen
tvekan örn huruvida detta yrkande kan ställas under proposition, varför
jag avstår därifrån.

I stället ber jag, herr talman, att få yrka att kammaren återremitterar motionen
till konstitutionsutskottet.

Herr Herlitz: Herr talman! Detta är på sätt och vis en liten fråga, men
den har ändå sitt intresse. I all synnerhet har den intresse för denna kaim
mare. Det gäller ju, örn man skall ordna det på det viset, att. platserna i
landstingen, särskilt vid tillfällen då förstakammarledamöter väljas, äro fulltaligt
besatta.

Frågan har kommit upp genom en malör som inträffade i Örebro läns landsting
i fjol, och motionärerna ha velat råda bot för saken genom att få införd
samina ordning för fyllande av tomma platser i landstingen som redan gäller
vid kommunal- och stadsfullmäktige. Jag ber då att få erinra om^hur det
förhåller sig med dessa olika anordningar och därmed på samma gång motivera,
varför man icke kan följa motionärerna i deras yrkande.

Med avseende på kommunal- och stadsfullmäktigeval gäller den ordningen
att örn en plats blir ledig, finnas icke några på förhand utsedda suppleanter,
utan då ordnas en ny röstsammanräkning och platsen blir på. det viset besatt.
Blir den sålunda utsedde ersättaren sedan obehörig eller förhindrad, sker en
ny sammanräkning, och på det viset kan man fortsätta så länge det finns några
namn kvar på sedeln.

Vad åter angår landstingen Ilar man ordnat på ett helt annat sätt. Man
utser på förhand ett bestämt antal suppleanter, som stå till reds, och sedan
dessa suppleanter blivit utnyttjade, finns icke någon laglig möjlighet att fylla
platsen. Det är denna ordning som motionärerna vilja avskaffa, och ersätta
med den ordning, som gäller vid fullmäktigevalen. Men det går icke för sig,
ty meningen med den ordning vi lia i landstingen är ju den att det skall finnas
folk lill reds som kan träda in vid ett alldeles opåräknat förfall. Skola vi gå
över lill ordningen att icke lia några sådana suppleanter, skola alltså nya sam -

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Ang. ordningen för utseende av suppleant för landstingsman. (Forts.)
manräkningar äga rum var gång en suppleant behövs. Då kunna vi icke viel
ett hastigt förfall inkalla någon ersättare för en landstingsman som fått förhinder.

Man kan sålunda icke kopiera ordningen vid fullmäktigevalen. Det går så
mycket mindre som det tvärtom finns ett ganska starkt intresse på sina håll
tor att införa den vid landstingen gällande ordningen med suppleanter, som
kunna inträda vid tillfälliga förfall såväl som vid avgång, även vid stadsfullmäktige-
och kommunalfullmäktigevalen.

A andra sidan lia emellertid motionärerna i sin argumentation alldeles obestndhgen
rätt. Lagstiftaren måste förnufligtvis ordna det på det viset att det
skall finnas folk att besätta en plats som blivit ledig i landstinget. Det är
tokigt att man skall vara bunden vid ett på förhand bestämt antal suppleanter
och icke sedan kunna gå vidare. För att tillgodose det önskemålet skulle man
kunna tänka sig att gg, den vägen, att man bibehölle den nuvarande ordningen
med landstmgssuppleanter men öppnade en möjlighet att, sedan hela antalet
suppleanter blivit förbrukat, verkställa en ny röstsammanräkning och på det
viset, få platsen besatt. Det är emellertid en vansklig sak att göra, och det
ha vi reservanter i konstitutionsutskottet icke vagat föreslå. Vi ha däremot
fört på tal tanken att i stället öka det antal suppleanter som utses för varje
landstingsman.

Jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet på att för bestämmandet av
antalet suppleanter ha yi en högst besynnerlig och meningslös ordning. Den
ordningen innebär nämligen, att om ett parti i en valkrets — jag bortser från
fall då det förekommer karteller —- har tre representanter, utses för var och
en av dessa representanter tre suppleanter. Har partiet däremot endast fått
besätta två platser, utses för var och en av de två ordinarie representanterna
endast två suppleanter. Man kan förklara denna ordning med historiska skäl,
men frågar man efter de grunder, som nu skola bära upp den, kan man inte
finna någon annan grund än Skriftens ord, att den som mycket har, åt honom
skall mycket varda givet, och den som intet har, från honom skall tagas även
det han har. Detta är en påtaglig orättvisa mot små partier. I första hand
vill jag sålunda vädja till de ledamöter av kammaren, som tillhöra partier,
som inte äro vana att få mer än en eller två representanter i en valkrets. Det
är uppenbart, att det främst är de som missgynnas. Men jag tillåter mig att
också framställa en vördsam vädjan till representanter för ett starkare parti,
som är vant vid litet andra siffror men som i alla fall i en eller annan valkrets
kan befinna sig i den olyckliga ställningen att endast lia en eller två representanter
— missförhållandet kan sålunda även röra ett större parti.

Nu svaras det att man inte har några praktiska erfarenheter av dessa olägenheter.
Svaret på detta blir i första hand en hänvisning till Örebrofallet,
men för det andra måste en viktig omständighet strykas under. Jag tycker
att vi inte ha rätt att glömma bort, att det nu gäller en ordning för ett lands1
mgsmannaval, som skall äga giltighet från 1943 till 1946. Ingen människa
vet vad som kommer att hända under den tiden. Men så mycket veta vi, att vi
under nuvarande förhållanden måste räkna med att människor kunna drabbas
av mångahanda olycksöden, som vi förut under lugnare tider inte räknat med.
Då för tiden fingo vi räkna med att folk sjuknade och dog och att folk flyttade
bort fran orten. Det få. vi fortfarande räkna med, men nu ha vi dessutom
att räkna med att landstmgssuppleanter kunna bli inkallade till militärtjänstgöring,
att riket råkar i krig och suppleanterna äro i fält, att de stupa eller
råka ut för allehanda andra olycksöden, som kriget kan föra med sig.

Ur dessa synpunkter har denna lilla fråga verkligen sin betydelse. Det nr
klart, att man inte löser den genom att öka antalet suppleanter från två till

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Ang. ordningen för utseende av suppleant för landstingsman. (Forts.)
tre, men det är i varje fall ett steg i den rätta riktningen. Såsom herr andre
vice talmannen nämnde, torde emellertid proposition inte kunna framställas
på ett yrkande örn bifall till reservationen. Jag får under sådana förhållanden
ansluta mig till yrkandet om återremiss till utskottet.

Häri instämde herr Sandegård.

Herr voll Horn: Herr talman! Det är inte så mycket att tillägga utöver
vad herr andre vice talmannen och herr Herlitz ha anfört, men eftersom jag
är medmotionär skall jag med några ord ytterligare belysa frågans vikt. Till
att börja med vill jag säga, att när vi motionärer valde vägen att föreslå samma
ordning vid landstingsmannavalen som vid kommunalfullmäktige- och
stadsfullmäktigevalen, var det av den anledningen, att man då vet, att örn en
landstingsman avgår, har man alltid möjlighet att efter en sammanräkning få
platsen besatt. Vi räknade med att det är bättre att få platsen besatt, även örn
det sker genom ett mindre snabbt förfarande, än att inte få någon representant
alls. Det har redogjorts för det fall, som ligger till grund för motionen,
nämligen rörande den här i kammaren mycket väl kände herr Lindgren och
hans förste ersättare, vilka båda avledo, och den andre ersättaren, som på
grund av ändrade levnadsförhållanden gärna ville avstå från att vara landstingsman.
Det kan framhållas, att örn hail i sin avsägelse anfört, att lian hade
fyllt sextio år sedan han blev vald, hade landstinget inte kunnat bifalla det
yrkande, som för resten jag själv gjorde örn avslag på hans framställning.
Men fallet skulle kunnat bli ännu mera komplicerat, i det att i samma valkrets,
Örebro stad, den andra representanten för samma parti, en fru Lien,
hade som suppleanter dels en direktör Berglund, som dog, och dels samme
disponent Malm, som avsade sig. Hade nu Malms ansökan bifallits och fru
Lien dessutom icke kunnat komma i fråga, hade högerpartiet inom Örebro
stads valkrets inte haff någon representant i landstinget. Det hade sålunda
kunnat bli värre än det nu blev.

Herr Herlitz erinrade örn att vi för närvarande leva i sådana tider, att det
mycket väl kan hända att ersättningsbehovet blir avsevärt större än det har
varit under de fredliga årtionden, som vi ha genomlevat. I det sammanhanget
vill jag också erinra om att landstingen icke äro beslutmässiga därest mindre
än två tredjedelar av ledamöterna äro tillstädes, örn man tänker sig att ofärd
kommer över vårt land — det vet man inte, och vi skola hoppas att så inte
blir fallet — och att något mer än en tredjedel av ett landstings ledamöter
inte kan vara närvarande, kommer landstinget att icke kunna fungera.

Det är bland annat av dessa anledningar som vi motionärer ha velat framlägga
detta ärende för riksdagen. Jag skulle helst ha sett, att ett avgörande
kunnat träffas i dag, men när jag hör att talmannen icke kan framställa proposition
på det yrkande, som reservanterna ha framfört, och som i varje fall
skulle förbättra det nuvarande systemet, så skall jag be, herr talman, att få
förena mig med den som yrkat återremiss till konstitutionsutskottet, samtidigt
som jag framför en vädjan till kammaren att beakta det inträffade fallet.

Herr Källman: Herr talman! Motionärerna äro inte nöjda med det förslag,
som innefattas i reservationen, och det kan jag mycket väl förstå, alldenstund
precis samma malör skulle kunna inträffa när som helst, örn man gör ytterligare
en sammanräkning för att få fram ännu en suppleant.

Det är emellertid särskilt i anledning av herr von. Horns yttrande, som jag
vill framhålla, att- det beror på högerpartiet självt i Örebro län att det saknats
suppleant vid det ifrågavarande tillfället. Jag har framför mig en av -

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Äng. ordningen för utseende av suppleant för landstingsman. (Forts.)
skrift av den valsedel, som begagnades vid landstingsmannavalet i Örebro
stad, och av denna framgår det, att för varje ordinarie ledamot uppsatts allenast
en suppleant i stället för två, som ju är tillåtet. Det är därför man har
haft så ont örn suppleanter, som kunnat rycka in vid förfall för de ordinarie.

Beträffande det förslag som innefattas i motionen vill jag framhålla, att
sammanräkningar för att få fram nya landstingsmän efter avgångna skulle
taga alltför lång tid. Jag har varit med örn fall, då en landstingsman på söndagskvällen
anmält förhinder att deltaga i landstinget, som börjar sitt möte på
måndag morgon. I ett sådant fall är det naturligtvis fullkomligt otänkbart, att
länsstyrelsen skall kunna företaga en sammanräkning så fort, att man får
någon nytta därav under veckan för landstingets möte. Platsen kan alltså
inte bli besatt, örn man går motionärernas väg, den, saken är uppenbar.

Då kvarstår endast den möjligheten att man skapar förutsättningar för ytterligare
en sammanräkning, vilket reservationsvis föreslagits. Konstitutionsutskottet
har emellertid framhållit, att man inte skall ändra lagar i onödan,
d. v. s. då en ändring inte har någor; verkligt stor betydelse. Det är inte riktigt
att i små, små etapper ändra gällande lagar, varigenom man endast irriterar
de människor, som skola tillämpa dessa vid oavlåtliga ändringar. Det
är besvärligt, och det klagas mycket allmänt över att man, inte gör lagändringar
i större sammanhang, utan kommer med den ena lilla detaljen då och
den andra då. Jag tillhör dem, som vilja vara med örn lagändringar, när de
äro betydelsefulla, men inte i ett fall som det föreliggande, där, som det visats,
partierna själva kunna sköta örn att de ha ersättare för de ordinarie ledamöterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.
Jag vill tillägga, att jag knappast förstår vad en återremiss skulle tjäna till.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag kan hålla med herr Källman örn att man
inte skall äpdra lagarna utan att det verkligen föreligger behov därtill. Det
är emellertid viktigt, att man, när man går att förrätta riksdagsmannaval i
respektive landsting, då har platserna besatta i överensstämmelse med det ursprungliga
valresultatet. Har den nuvarande ordningen vissa brister i det avseendet,
är det inte bara berättigat att göra en lagändring, ty demokratien
skall fungera så, att ledamöter av första kammaren utses enligt de anvisnjngar,
som de ursprungliga väljarna givit. Är det brister på denna punkt, är det
fullgiltig anledning att göra en ändring i lagen. Jag skulle därför vilja instämma
med dem, som ha yrkat på återremiss. Jag gör det även ur den synpunkten,
att i två valkretsar, Stockholms och Göteborgs, där stadsfullmäktige
välja förstakammarledamöter, finns det inte någon möjlighet att vid ett förfall,
beroende på beredskapstjänstgöring eller sjukdom eller vad det må vara,
inkalla en suppleant för en frånvarande. Jag vet att i höst ett fall kommer att
inträffa då en bråkdel av en, röst, och i en viss situation en sjättedels röst, för
den händelse någon är borta från någotdera av partierna, kan komma att
medföra, att det inte blir den uppsättning av ledamöter i första kammaren
som man, hade anledning att förmoda på grund av resultatet av det föregående
stadsfullmäktigevalet.

Örn detta ärende återremitteras till utskottet, skulle jag vilja be utskottet att
även taga vad jag nu anfört under övervägande. Är det av vikt att vid landstingens
val av ledamöter i första kammaren alla partier äro representerade
med hänsyn till ett föregående valutslag, är det även av vikt att Stockholm och
Göteborg, och eventuellt de städer som jämte lapdstingen välja förstakammarledamöter,
äro representerade i den utsträckning som folket i val har anvisat.

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Ang. ordningen för utseende av suppleant för landstingsman. (Forts.}

I förhoppning om att utskottet beaktar denna omständighet ansluter jag
mig, herr talman, till yrkandet örn återremiss.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall inte säga många ord. Jag ansluter
mig helt till herr Herlitz’ synpunkter på denna fråga.

Jag begärde ordet i anledning av ett uttalande av herr Källman, vars syn
i övrigt på sådana ting som dessa brukar vara praktisk och klok. Herr Källman
säger, att man inte i onödan skall irritera valmännen genom ändringar
i lagen. Jag har då frågat mig vilken irritation det skulle medföra, örn man
sätter in i lagtexten ordet tre i stället för två, vilket ju är hela ändringen.

Jag tycker att det förslag reservanterna framlagt är så tillfredsställande
man kan begära. Det vore därför en mycket rimlig begäran att utskottet än
en gång finge granska detta förslag.

Jag ber att få ansluta mig till förslaget örn återremiss.

Herr Källman: Herr talman! Jag har inte sagt att valmännen bli irriteterade
av dessa små lagändringar, utan de som bli irriterade äro de som skola
tillämpa lagarna. De hinna inte följa med då det sker små ändringar tid efter
annan.

Den fråga som herr Sjödahl förde upp i debatten ligger ju på ett helt annat
plan än det som beröres av de föreliggande motionerna. Jag skulle vilja säga,
att vad herr Sjödahl önskar är rakt motsatt mot vad motionärerna önska, ty
han vill att man även vid fullmäktigeval skall ha suppleanter i händelse av
förfall för någon ledamot vid enstaka tillfällen. Detta är en helt annan fråga.
I det avseendet föreligger intet förslag till årets riksdag. Detta spörsmål kan
alltså inte bidraga till att stärka yrkandet örn återremiss.

Jag tillåter mig därför fortfarande yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjödahl: Herr talman! Herr Källman anförde som skäl mot en återremiss,
att den nya bestämmelsen skulle medföra besvärligheter för dem som
skola tillämpa lagen och att de inte skulle »gitta» följa med förändringarna.
Jag tycker att det är en mycket egendomlig uppfattning, som talar ur detta
påstående.

Jag vill desslikes erinra herr Källman örn att motionärernas förslag, såvitt
jag kan förstå, inte avhjälper de olägenheter som framkommit i samband med
fallet från Örebro. Konstitutionsutskottet har ju emellertid initiativrätt, och
man skulle kunna tänka sig att herr Källman som ledamot av konstitutionsutskottet
här skulle kunna vara med örn att väcka den vilja till initiativ som
säkerligen förefinnes inom utskottet.

Jag vågar hoppas att örn första kammaren återremitterar detta ärende till
konstitutionsutskottet, vilket jag tror blir fallet, utskottet med hjälp av de
sakkunniga det har till sitt förfogande såväl inom utskottet som bland dess
tjänstemän skall kunna framlägga ett förslag, som skulle kunna lösa såväl
den ena som den andra frågan. Jag tror för övrigt inte herr Källman själv
blivit övertygad av vad han sagt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn återremiss.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag har begärt ordet därför att jag fått det
intrycket, att en del av kammarens ledamöter möjligen påverkats av herr Källmans
påstående att missödet i örebro berodde på högern själv genom att den
inte upptagit två namn på sedelns högra sida.

Första kammarens protokoll 191^2 Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Äng. ordningen för utseende av suppleant för landstingsman. (Forts.)

Detta argument har redan gendrivits av de båda motionärerna, och jag har
bara att än en gang understryka, att detta påstående, som även gjorts av konstitutionsutskottet,
är fullständigt oriktigt. Sådan sedeln nu var, utsågs det
i alla fall två suppleanter. Mer än två suppleanter hade inte heller kunnat
utses örn det stått två namn på sedelns högra sida. Det är ett grundlöst påstående,
att det skulle ha blivit någon skillnad örn det stått ett eller två namn.
Under alla omständigheter hade två suppleanter utsetts.

Det har sagts, att reservanternas förslag inte löser hela frågan. Detta är
naturligtvis riktigt. Likaväl som två människor kunna , falla bort på ett eller
annat sätt under en fyraårsperiod, kan så bli förhållandet med tre. Jag vill
då emellertid erinra örn att, för den händelse kammaren beslutar en återremiss,
det finns möjlighet för konstitutionsutskottet att överväga inte bara en
övergång till reservanternas linje, som utskottet en gång avvisat. Som en
bland flera möjligheter vill jag även framkasta den, att utskottet bibehåller
ordningen med två på förhand utsedda suppleanter men därutöver inför den
föreskriften att, örn det undantagsvis skulle inträffa att antalet suppleanter
är slut, man har rätt att verkställa ny röstsammanräkning på det sätt vi känna
från kommunalfullmäktigevalen.

Jag har härmed inte tagit ståndpunkt till vare sig den ena eller andra av
dessa möjligheter. Jag har endast velat framhålla, att utskottet har flera
linjer att välja på, för den händelse ärendet återremitteras.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att utlåtandet
skulle visas åter till utskottet; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till utbyte av transformator vid
Ulriksdals kungsgård m. m.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för E. E.
Andersson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till sjömätningsändamål;

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till undervisning i meteorologi vid Stockholms högskola; samt
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till avlöningar vid musikaliska akademien.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till bidrag till anordnande
av skolbarnsbespisning.

I detta utlåtande bade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 169 framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte till Folkskolor
m. m.: Bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning för budgetåret
1942/43 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor.

Anslag till
anordnande
av skolbamsbespiming.

Reservation hade anmälts av herrar Gustaf Karlsson och Lindberg i Umeå,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Till föreliggande utskottsutlåtande
har jag fogat en blank reservation. Denna innebär icke att jag har någon mot
departementschefen och utskottet avvikande mening när det gäller de ändrade
grunder för statsbidrag till skolbarnsbespisning, som äro föreslagna och som
väl även bli beslutade.

Det var endast i fråga örn en liten detalj som jag bade en avvikande mening
inom utskottet. Jag ställde nämligen där ett yrkande, som syftade till att
Kungl. Maj :t skulle få möjlighet att ge statsbidrag för skolbarnsbespisning
till städer som ha det särskilt svårt ställt och som kanske ha det minst lika
svårt som de landskommuner vilka nu äro berättigade till statsbidrag. Som
kammarens ärade ledamöter finna har utskottet också varit inne på denna
tanke och t. o. m. funnit den berättigad. Men så ryggar utskottet tillbaka inför
tanken på det statsfinansiella läget och säger, att frågan får bero för i år.

Jag skulle tro att utskottets utlåtande får tolkas som en vädjan till statsrådet
att till budgetåret 1943/44 framlägga förslag som ger städerna den
möjlighet som nu förvägras dem. Jag har däremot den uppfattningen, att
Kungl. Majit redan för nästa budgetår borde kunna bevilja dessa sämst ställda
städer statsbidrag. Däri ligger den avvikande mening jag har anfört och
som jag anser mycket väl motiverad.

Då emellertid ingen motion finnes föreligger det formella hinder för att jag
skall kunna framställa ett yrkande i antydd riktning. Jag får därför nöja
mig med en enträgen vädjan till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att beakta vad jag anfört och att så snart som möjligt vidtaga de ändringar
i bestämmelserna jag talat om, vilka jag anser fullt berättigade.

Statsrådet synes vara positivt inställd till denna verksamhet. Jag tar alldeles
särskilt fasta på vad statsrådet skrivit i den kungl, propositionen. Statsrådet
säger där bl. a.: »Jag vill i detta sammanhang förutskicka, att jag ämnar
följa utvecklingen på detta område med uppmärksamhet och att jag är
beredd att, därest behov av ytterligare anslagsmedel för nästa budgetår skulle
uppstå, föreslå Kungl. Maj :t de åtgärder för anslagets förstärkande, som kunna
befinnas påkallade.» Det är sannerligen inte var dag i dessa tider som utskott
och riksdag få se uttalanden i denna riktning. Det är alldeles tydligt, att det

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Anslag till anordnande av skolbarnsbespisning. (Forts.)
måste vittna dels örn statsrådets intresse för saken och dels om att verksamheten
är av mycket allvarlig natur. Detta har varit ett ytterligare skäl för
mig att hävda, att städer, som faktiskt ha behov av statsbidrag, böra få rätt
till sådant. Det kanske bara rör sig örn ett tjugutal eller tiotal städer.

Jag tänker mig möjligheten, att denna ändring i bestämmelserna skulle
kunna ske vid en eventuell höstsession i riksdagen. Örn det inte blir någon
höstsession, finns möjligheten att ett förslag örn dylik ändring skulle kunna
komma på riksdagens bord i början på nästa års riksdag, varigenom städerna
under nästa budgetår skulle få den rätt till statsbidrag som nu förvägras dem.

Jag är, herr talman, i denna församling en landsbygdens representant, men
jag anser ändå, att det är rättvist att här ge dessa sämst ställda städer en
förmån, som är fullt motiverad.

Jag har inget yr hände.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Den senaste ärade talaren har rätt i
sin förmodan, att jag är alldeles särskilt intresserad av skolbarnsbespisningen
och är, som han säger, positivt inställd till denna. Jag kan inom parentes
nämna, att jag här i Stockholm organiserat upp och under många år lett arbetet
med skolbarnsbespisningen. Jag tror därför inte jag kan misstänkas för
bristande intresse i denna fråga.

Orsaken till att jag inte utsträckt möjligheten att erhålla bidrag även till
städerna är mycket naturlig. För det första har ju skolbarnsbespisning med
hjälp av statsbidrag sedan gammalt begränsats till landsbygden. Det är då
ganska naturligt att man fortsätter med detta och i första hand förstärker
verksamheten där så mycket som möjligt. För det andra är det uppenbart, att
landskommunerna ha det svårast i detta avseende. Man får därför försöka
koncentrera de medel man överhuvud taget i dessa tider kan åstadkomma för
denna verksamhet till de landskommuner som ha det värst.

Jag vill emellertid gärna säga den senaste ärade talaren att, därest förhållandena
visa sig vara sådana inom en eller annan stadskommun, att kommunen
kan anses uppfylla de ganska stränga villkor som äro uppställda för att statsbidrag
skall utgå, skall jag till nästa budgetår överväga frågan örn statsbidrag
även till sådana städer.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Efter statsrådets tillmötesgående svar
på reservantens under debatten framställda hemställan har jag egentligen inte
någonting att tillägga.

Reservanten underströk ju hur välvilligt utskottet ställt sig till själva tanken
bakom denna verksamhet, och han torde nu kunna vara fullt belåten sedan
statsrådet rent principiellt instämt i de synpunkter reservanten ville framföra.

Jag har således, herr talman, inget annat yrkande än örn bifall till utekottets
förslag.

Herr Näsström: Herr talman! Jag ber att till departementschefen och utskottet
få framföra ett varmt tack för den förbättring på ifrågavarande område,
som genom det framlagda förslaget åstadkommits.

För norrlandskommunerna med de långa avstånd som där finnas är denna
fråga alldeles särskilt aktuell. Men det gäller vilken bidragsprocent som skall
utgå för kommunerna. Under de senaste veckorna har denna sak diskuterats
mycket i dessa kommuner. Många av dem lia inte ansett sig kunna verkställa
någon skolbarnsbespisning om inte den högsta procentsatsen, alltså 80 procent,
tillämpas. Jag förstår mycket väl, att medlen inte tillåta att alla kommuner
få denna procent. Departementschefen har emellertid lovat att begära ytter -

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Anslag till anordnande av skolbarnsbespisning. (Forts.)
ligare medel, om de anvisade medlen inte skulle vara tillräckliga. Detta mäste
då bli beroende på dels bur många kommuner som begära anslag och dels vilken
procentsats de tilldelas.

Vad beträffar dessa ofta mycket fattiga norrlandskommuner, ber jag att få
vädja till departementschefen, att ban måtte medverka till att de få sådana
statsbidrag att det blir möjligt att överhuvud anordna skolbarnsbespisning.
Behovet är stort, och om de på grund av avsaknad av tillräckligt bidrag icke
kunna anordna skolbarnsbespisning, går ju detta ut över barnen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 77, i anledning
av väckta motioner angående ytterligare utredning rörande löneplaceringen
för de vetenskapligt utbildade tjänstemännen vid statens arkiv, bibliotek och museer,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 78, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till försäkringsrådet m. m.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Majit vidtaga sådan ändring i den för försäkringsrådet
gällande personalförteckningen, att den ordinarie expeditionsvakttjänsten
hos rådet från och med budgetåret 1942/43 upptoges i lönegraden A 6;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för försäkringsrådet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

c) till Försäkringsrådet: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 271,500 kronor.

Herr Wistrand: Herr talman! Försäkringsrådets organisation har varit
föremål för behandling av besparingsutredningen, som i ärendet avgivit vissa
förslag. Dessa lia emellertid icke blivit beaktade av departementschefen.

Det är mycket förklarligt, att statsutskottet på detta ganska intrikata område
icke haft möjlighet att göra en verkligt ingående prövning huruvida departementschefens
inställning till besparingsberedningens förslag varit befogad.
Detta bl. a. med hänsyn till att det ju här är ifråga örn tämligen svårbedömliga
författningsrättsliga frågor.

Jag vill dock i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att besparingsberedningen
funnit försäkringsrådet vara en institution, som arbetar med
en ganska vid ekonomisk ram i förhållande till de tämligen begränsade dömande
uppgifter som äro försäkringsrådet anförtrodda. På grund av att försäkringsrådet
tjänstgör som en högsta domstol på sitt område, har det även i
bagatellmål. för vilka man skulle kunna tänka sig en annan behandling, ansett
sig nödsakat att sätta i gång samma vidlyftiga^ utredningsapparat och
göra samma omsorgsfulla bedömande som i avseende å viktigare frågor. Försäkringsrådets
apparat får denna tyngd bl. a. därför att man kan komma att
åberopa rådets dom som prejudikat för bedömande av kommande tvister på
grund av samma fall. Jag syftar särskilt på det förhållandet, att försäkringsrådet
använder en avsevärd tid lill att pröva vederbörandes inkomstförhållan -

Anslag till
försäkringsrådet
m. m.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Atty. befrielse
från arvsskatt
för stiftelsen
Seth M. Kempis
minne.

Anslag till försäkring »rådet m. tm. (Forts.)
den för att bestämma frågan om ersättning, även i fall då detta kan vara av
mycket liten betydelse, endast därför att samma fall en gång i framtiden på
grund av framdeles uppkommande eller uppenbar invaliditet kan medföra ett
yrkande örn en livränta, något som dock inträffar ytterligt sällan. Följden Ilar
blivit att försäkringsrådet vuxit sig allt större och större och blivit en institution
som arbetar tungt. Enligt min uppfattning fordras här en undersökning i
vad mån en rationalisering skulle kunna ske.

Dessa förhållanden ha också med skärpa belysts av två institutioner, som
ha att leverera mål till försäkringsrådet, nämligen riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

Skulle man kunna finna en form, som kunde medgiva en enklare behandling
av frågorna inom försäkringsrådet, naturligtvis utan eftersättande av rättssäkerhetens
krav, skulle man lia vunnit ganska mycket, bl. a. ur den synpunkten,
att för närvarande en synnerligen viktig uppgift för försäkringsrådet,
nämligen den att vara ledande för utvecklingen på olycksfallsförsäkringens
område, ganska mycket eftersatts. När försäkringsrådet instiftades var det meningen,
att man skulle hålla täta konferenser med försäkringsbolagen för att
därigenom finna vägen till en riktig praxis. Dessa konferenser lia med åren
blivit allt mindre och mindre täta, och man kan inte säga, att detta mycket
viktiga led i försäkringsrådets verksamhet längre fungerar på sätt som önskvärt
vore.

Då socialministern nu kommit in i kammaren, skulle jag vilja rikta en uppmaning
till honom att icke låta frågan om formerna och sättet för försäkringsrådets
verksamhet vara slutgiltigt avgjord genom det ställningstagande
han tagit till densamma i propositionen, utan att han måtte ha uppmärksamheten
riktad på att söka åstadkomma en bättre relation i förhållandet mellan
uppgifter och utgifter i avseende å försäkringsrådets verksamhet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 79, i anledning av Kungl.
Maj :ts. framställningar angående återbäring av arvsskatt för vissa donationer
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 106, hade Kungl. Majit, under
åberopande av.bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 27 februari 1942, föreslagit riksdagen att dels till Återbäring av erlagd
arvsskatt i vissa fall för budgetåret 1942/43 under sjunde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 139,600 kronor, dels ock medgiva, att stiftelsen Seth M. Kempes
minne befriades från erläggande av den på Seth M. Kempes fond I belöpande
arvsskatten.

Sedermera hade Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten proposition, nr 202,
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 20 mars 1942 — med ändring i avseende å anslagsbeloppet av det
i propositionen nr 106 framlagda förslaget —- föreslagit riksdagen att till
Återbäring av erlagd arvsskatt i vissa fall för budgetåret 1942/43 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 184,600 kronor.

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Ang. befrielse [rån arvsskatt för stiftelsen Seth M. Kempes minne. (Forts.)

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet behandlat
följande motioner, nämligen I: 37 av herr W. Nisser m. fl., I: 117 av herr
Sam Larsson, I: 136 av herr A. Engberg och II: 4 av herr B. Gezelius m. fl.

I den inom första kammaren av herr A. Engberg väckta motionen nr 136
hade hemställts, att riksdagen måtte medgiva stiftelsen Seth M. Kempes minne
frihet från arvsskatt beträffande såväl stiftelsens fond I som dess fond II.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 37, I: 117 och I: 136 samt II: 4,

a) till Återbäring av erlagda stämpelmedel i vissa fall för budgetåret 1942/43
å driftbudgeten under sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag av 186,400 kronor; b)

medgiva, att stiftelsen Seth M. Kempes minne befriades från erläggande
av den på Seth M. Kempes fond I belöpande arvsskatten;

II. att motionen I: 117 i vad densamma avsåge räntegottgörelse och motionen
I: 136 i vad densamma avsåge Seth M. Kempes fond II icke måtte vinna
riksdagens bifall.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Bäckström, Danielsson,
Lindberg i Umeå och Eriksson i Frägsta ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen — ---I: 136 samt II: 4,

a) till Återbäring — ---av 186,400 kronor;

b) medgiva, att stiftelsen Seth M. Kempes minne befriades från erläggande
av den på Seth M. Kempes fond I och II belöpande arvsskatten:

II. att motionen I: 117 i vad densamma avsåge räntegottgörelse icke måtte
vinna riksdagens bifall.

Herr Bäckström: Herr talman! Då jag jämte tre ledamöter av andra kammaren
vid detta utskottsutlåtande avgivit en reservation, tillåter jag mig att
anföra en del synpunkter berörande denna fråga.

Utskottet anser i likhet med föredragande departementschefen, att stiftelsen
Seth M. Kempes minne fond I bör befrias från erläggande av arvs- och
gåvoskatt till staten intill ett belopp av 175,260 kronor. Vi reservanter vilja
gå ännu längre, på grund av vissa särskilda omständigheter som äro förenade
med båda dessa donationer, fond I och fond II.

Jag ber, herr talman, att få föredraga vad stiftelsens styrelse bl. a. anför
i sin framställning till Kungl. Maj:t, dagtecknad den 12 maj 1941, med hemställan
om att Kungl. Majit måtte avlåta en proposition till riksdagen angående
befrielse från arvsskatt. Propositionen meddelar ur denna skrift följande: Genom

gåvobrev den 7 november 1936 hade professorskan Bruzelius i livstiden
till en stiftelse benämnd stiftelsen J. C. Kempes Minne donerat 15,00(1
aktier i Mo och Domsjö aktiebolag, därvid sistnämnda stiftelses uppgift angivits
på enahanda sätt som för stiftelsen Seth M. Kempes minne. Såväl den nya
som den äldre stiftelsen avsåge således att tillgodose allmännyttiga syften,
som folie inom ramen för statens verksamhet. Såvitt vore bekant funnes tidigare
i Norrland ingen stiftelse förutom stiftelsen J. C. Kempes Minne, som
till storlek och syfte kunde jämställas med den nu ifrågavarande stiftelsen
Seth M. Kempes minne. Det funnes väl ingen del av vårt land, som i samma
grad som övre Norrland hade behov av understöd av sådan art och sådan

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Äng. befrielse från arvsskatt för stiftelsen Seth M. K crepe s minne. (Forts.)
syftning som dessa båda stiftelser kunde erbjuda. En verkställd utredning utvisade
att exporten från Norrland exklusive Gästrikland under åren 1871—
1937 tillfört vårt land i dess helhet sammanlagt över 15 miljarder kronor,
varav cirka 11.5 miljarder efter sekelskiftet, allt omräknat efter 1937 års penningvärde.
En export av denna omfattning hade således i utomordentlig grad
medverkat till höjande av landets utveckling och välstånd.

Norrland hade dock icke i högre grad blivit delaktigt av detta välstånd.
Levnadsstandarden där vore i genomsnitt låg och fattigdomen ej sällsynt,
särskilt i de båda nordligaste länen. Professorskan Bruzelius hade genom sitt
testamente fullföljt den redan genom den tidigare donationen yppade avsikten
att tillgodose den landsända, därifrån hennes förmögenhet ytterst härflutit.

I särskilda till Kungl. Majit ställda skrifter lia sedermera Västerbottens
läns hushållningssällskap, Norrbottens läns hushållningssällskap samt landshövdingarna
i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län tillstyrkt
ifrågavarande ansökning.

Testator, fru Lotty Bruzelius, född Kempe, har under en lång följd av år
genom gåvor av »Okänd» utövat en omfattande välgörenhet. Hon har bekostat
uppförandet av ej mindre än sex arbetsstugor för skolbarn från ödebygden,
därav en i Dikanäs i Västerbottens län och fem i Norrbottens län, nämligen
i Vojakkala, Karungi, Hedenäset, Svanstein och Pålkem. Därigenom
har staten besparats stora kostnader för sex skolhemsanläggningar.

Morjärvs kyrka i Norrbottens län har uppförts på bekostnad av fru Bruzelius.

> Hon har vidare anslagit sammanlagt 30,000 kronor till främjande av trädgårdsodlingen
i Västerbottens län och därmed givit impulsen till bildande av
den inom vårt land enastående trädgårdsorganisation, som nu omspänner
hela Västerbottens län, även Lappmarken.

Dessa gåvor av den under livstiden okända givaren, fru Bruzelius, representera
ett värde av .mer än en halv miljon kronor.

Sedan fru Bruzelius för cirka 40 år sedan blev änka, har hon av sin vissa
år mycket betydande inkomst utgivit för olika ändamål i välgörande syfte
nästan allt, vad hon ej behövde för egen del, ett behov som under de senare
åren ej varit stort.

Så har fru Bruzelius på sin tid bekostat uppförandet av ett bostadshus i
Stockholm för mindre bemedlade självförsörjande kvinnor, som här skulle
beredas goda bostäder för gott pris. Avkastningen av detta hus skulle tagas
i anspråk för uppförande av ytterligare hus för liknande ändamål. Tre eller
fyra sådana hus ha på detta sätt kommit till stånd.

Även i många andra fall anses fru Bruzelius lia varit givare, när en
»Okänd» skänkt ett belopp för något mera betydande ändamål.

Till staten skänkte fru Bruzelius i förening med två anhöriga den av dem
gemensamt ägda egendomen Söråker i Västernorrlands län, att användas till
trädgårdsskola för Norrland. Med denna gåva lia även följt åtskilliga anslag
från samma håll.

Såväl stiftelsen J. C. Kempes minne som stiftelsen Seth M. Kempes minne
har tillkommit genom donationer av fru Bruzelius, vilken föredragit att ej
se sitt namn förknippat med någon enda av hennes storartade gåvor. De representera
ett värde av flera miljoner kronor. Båda stiftelserna avse dels att
bilda stipendiefonder vid lantmanna-, lanthushålls- och liknande skolor till
gagn för landsbygdens obemedlade elever, dels att fullfölja religiösa, välgörande,
sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller eljest kulturella syften samt
att främja jordbruket, allt i de tre nordligaste länen.

Nu skall staten av den senast bildade stiftelsen uttaga i skatt inemot

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Ang. befrielse från arvsskatt för stiftelsen Seth M. Kempes minne. (Forts.)
340,000 kronor. Till betalning härav måste tagas i anspråk avkastningen av
fond II under nära fem år. Detta innebär, att staten under denna tid tar de
medel som denna för de tre nordligaste länens väl ömmande kvinna avsett
skulle komma dessa län till godo.

Det är knappast troligt, att tillkomsten av donationer för allmännyttiga
och välgörande ändamål kommer att främjas genom ett sadant förfarande,
allra minst när det gäller en styvmoderligt behandlad del av vårt land, som
innerligt väl behöver de medel som skänkts till dess bästa.

Med vad jag nu har anfört och utifrån de synpunkter jag anser att man
bör lägga på denna fråga, tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen, som innebär att stiftelsen
Seth M. Kempes minne befrias från arvsskatt även å fond II.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Det är ju förklarligt att norrlänningarna
ha ett visst intresse av att få befrielse från arvsskatten även å denna
del av de kempeska donationerna. De nuvarande lagbestämmelserna lägga
emellertid hinder i vägen för att statsutskottet skulle ha kunnat tillstyrka en
sådan skattefrihet. Föredragande departementschefen har i sitt yttrande anfört,
att arvsskatten i detta fall avser en testamentslott, för vilken skattebefrielse
icke skulle ha åtnjutits enligt den nya arvsskattelagstiftningen. Utskottet
har, som synes på sid. 17 i utlåtandet, med hänsyn härtill ansett sig
icke böra tillstyrka det berörda yrkandet. Detta är motiveringen till statsutskottets
beslut.

Reservanterna säga i sitt yttrande, att det inte skulle bli möjligt att nu
taga fonden i anspråk för de avsedda syftena, utan att avkastningen under
några år framöver i stället skulle tillföras statskassan. Jag har inte kunnat
förstå den synpunkten. Det finns väl inte något i statuterna, som innebär
att fonden under särskilda förhållanden icke skall få tagas i anspråk för
sitt ändamål.

Som synes har det inte varit möjligt för statsutskottet att medverka till
de i motionerna framförda önskemålen. Lagstiftningen lägger, som jag tidigare
sagt, hinder i vägen. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
statsutskottets utlåtande.

Herr Näsström: Herr talman! Den kempeska dynastien har alltid visat sig
vara en verklig mönsterarbetsgivare och har gjort mycket för att förbättra
förhållandena ute på de olika arbetsplatserna vid dess företag i Norrland. Men
lika stora förtjänster har denna dynasti också vad det gäller donationer. Här
ha vi ett ytterligare bevis för att en medlem av den kempeska familjen har
försökt att på detta sätt återbörda en del av de rikedomar, som ursprungligen
ha kommit från Norrlandslänen.

Man kanske får den uppfattningen här i första kammaren, att vi norrlänningar
oftast uppträda och tigga förmåner av olika slag, men denna gång
anse vi att det inte är fråga om att tigga, utan här anhålla vi att de pengar,
som ha skapats fram i de norrländska länen och pa detta sätt donerats, skola
få stanna kvar i Norrland.

Det är en storartad verksamhet, som har kunnat skapas tack vare de kempeska
donationerna. Skall nu ett belopp av 338,600 kronor på detta sätt undandragas
fonden, förstår ju vem som helst att följden mäste bli ett allvarligt avbräck
för den verksamhet som bedrives. Vi anse, att med god vilja skulle utskottet,
respektive departementschefen, ha kunnat finna en utväg för att trots
de lagtekniska hindren få fram et t förslag, som kunnat tillfredsställa de norrländska
önskemålen på denna punkt.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Äng. befrielse från arvsskatt för stiftelsen Seth M. Kempes minne. (Forts.)

Då det gäller exempelvis jordbruket i Norrland, är det ju för de flesta bekant
att verkliga krafttag behövas för att åstadkomma en bättre skolning av jordbrukarna.
Inte minst på detta område ha de kempeska donationerna och stiftelserna
sökt att få fram en ny tingens ordning. Berövas vi nu detta skattebelopp,
är det fara värt att också denna linje av stiftelsernas verksamhet kommer
att lida avbräck. Alla torde väl ändå vara överens örn att just en sådan
verksamhet är särdeles nödvändig just vad det gäller Norrlandslänen.

Speciellt därför att de pengar, som det här är fråga om, ha skapats fram ur
de norrländska naturtillgångarna, tycka åtminstone vi, att det skulle vara alldeles
naturligt om de också oavkortat finge användas på det sätt, som donator
tänkt sig, till fromma för Norrland.

Jag ber med detta att få yrka bifall till den reservation, som har avgivits av
herr Bäckström m. fl.

Herr Bäckström: Herr talman! Min ärade vän herr Ström sade, att ingen
lägger något hinder i vägen för att denna fond redan nu skall kunna ge avkastning
till det avsedda ändamålet. Jag skall då be att få upplysa örn att denna
fond utgöres av aktier i Mo och Domsjö aktiebolag. Enligt vad föredragande
departementschefen i propositionen angivit, skola dessa aktier ligga som säkerhet
för^ den å skattebeloppet utfärdade skuldförbindelsen. Arvsskatten skall
enligt rådhusrättens förordnande gäldas genom avbetalning, d. v. s. utdelningen
pa dessa aktier skall årligen avsättas till erläggande av denna arvsskatt under
vart och ett av de fem åren 1942—1946. Örn man nu skulle tänka sig att från
denna fond taga först och främst dessa 338,600 kronor i arvsskatt och på samma
gång börja dela ut anslag ur fonden, tror jag detta skulle möta hinder i
stiftelseurkunden.

Man bör ju också lägga en annan synpunkt på denna fråga. Herr Ström
säger, att statsutskottet gärna skulle lia velat vara med örn befrielse från arvsskatten
i detta fall, men att det icke har kunnat ske på grund av gällande lagbestämmelser.
Ja, jag skulle tro att det väl inte vore omöjligt att tänja något
på lagens bestämmelser i det avseendet. Under en lång följd av år har ju denna
testator skänkt stora penningsummor även till ändamål, där staten annars
skulle ha varit skyldig att träda in. Jag anser, att denna testator så att säga
i förskott har inbetalt denna arvsskatt, kanske dubbelt upp örn man ser saken
från denna synpunkt. Det är detta jag menar att man inte får se bort ifrån i
detta fall, och därför anser jag att riksdagen och kammaren utan svårighet
skulle kunna medgiva att skatten efterskänkes även då det gäller fond II. Jag
tror det vöre välbetänkt av riksdagen att ge med sig i detta fall. Annars kommer
nog följden att bli den, att åtskilliga donatorer, som skulle vilja donera
till välgörande ändamål, bli tveksamma då de finna att nästan en tredjedel av
hela beloppet skall utgå i arvsskatt, och det kanske rent av kan förhindra tillkomsten
av sådana donationer. Jag tror att riksdagen har slagit in på en felaktig
väg, när den har antagit sådana lagbestämmelser som lägga hinder i
vägen för donationer till allmännyttiga ändamål genom att belägga dessa fonder
med skatt.

Jag tror i likhet med en föregående talare, herr Näsström, att det är en gärd
av rättvisa mot Norrland, örn riksdagen nu går med på att efterskänka detta
skattebelopp. Jag ber därför att få vidhålla mitt yrkande, herr talman.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Ang. befrielse från arvsskatt för stiftelsen Seth M. Kempes minne. (Forts.)
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bäckström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Näsström begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid .omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67:

Nej — 37.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till tullverket;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förvärv av en Jämtlands fältjägarregementes lägerkassa tillhörig
soldathemsbyggnad;

nr 83, i anledning av Kungl. Majda proposition angående gäldande av vissa
haverikostnader ;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till inventarier
för sjökrigsskolan; samt

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till uppförande av byggnader för flygtekniska försöksanstalten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 17, i anledning av väckta
motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner, avseende ändring
av förordningen om nöjesskatt, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 21 i första kammaren av herr Gustaf Elofsson
m. fl. och nr 25 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att nöjesskatten skulle helt förstatligas;
samt

Äng. vissa
ändringar i
förordningen
om nöjesskall,

Nr 16.

On6dagen dea 29 april 1942.

Äng vissa ändringar i förordningen örn nöjesskatt. (Forts.)

2) de likalydande motionerna nr 132 i första kammaren av herr Franzon
m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr ''Kilbom m. fl., däri hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring i förordningen örn nöjesskatt den 14
juni 1940, att entrébiljett till inhägnat friluftsområde belädes med nöjesskatt
enligt taxa I, då entrébiljetten berättigar till åhörande av scenisk föreställning
av musikartister oavsett att inom området jämväl funnes tillgång till dansbana,
att nöjesskatt icke skulle utgå vid försäljning av tombolalotter samt att restaurantinnehavare
skulle förpliktas till erläggande av nöjesskatt för var och en,
som vid danstillfällen besökte restaurant eller den del därav, där dans påginge,
för den händelse blott viss del av lokalen vore till dans avdelad.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 21 och II: 25, örn helt förstatligande
av nöjesskatten, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna I: 132
och II: 187, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta
örn utredning angående förordningen örn nöjesskatt i de avseenden,
som berörts i nämnda motioner, samt för riksdagen snarast framlägga de förslag,
som kunde av utredningen föranledas.

Beträffande punkten 1 av utskottets hemställan hade reservation anmälts
av herrar Gustaf Elofsson, Hammarlund och Svensson i Ljungskile, vilka dock
ej antytt sin mening.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Då jag i utskottet har fogat en blank
reservation till punkten 1) i utskottets hemställan, skall jag be att med några
ord få belysa vad denna reservation i ärendet innebär.

Då vi i motionen föreslagit att nöjesskatten helt måtte förstatligas, ha vi
utgått från tanken att man på det sättet skulle kunna bidraga till en sanering
i någon mån av nöjeslivet, vilket ju har blomstrat upp i till synes alldeles
överväldigande former. Yi ha föreslagit, att intäkterna av nöjesskatten skulle
avsättas till en fond, där kommunerna sedan var och en i sin tur finge söka
anslag till kulturella och liknande ändamål, som kunna anses gagneliga med
hänsyn till ungdomens fostran i framtiden.

När man ser på vilken omfattning dessa dansbanebyggen ha fått åtminstone
ute på landsbygden, kanske man får lov att tänka sig att en icke oväsentlig
orsak till detta är att de olika kommunerna vilja förse sig med inkomster av
nöjesskatt så långt som möjligt. I annat fall skulle man kunna utgå ifrån att
en begränsning på detta område vore berättigad. Men örn en kommun finner,
att en avsevärd höjning i skatteintäkterna kan åstadkommas genom att man
uppför en dansbana, så är det rimligt att den kommunen inte gör någonting
för att avvärja ett sådant företag.

Finansministern har beräknat att halva nöjesskatten skulle ge 10.5 miljoner
kronor. Örn vi se på det yttrande, som avgivits till utskottet av styrelsen för
svenska stadsförbundet, visar det sig att städernas inkomster för år 1941 av
den kommunala delen av nöjesskatten uppgingo till 8.3 miljoner. Landsbygden
har alltså endast fått 2.4 miljoner kronor. Men om vi jämföra folkmängden i
städer och på landsbygd, visar det sig ju att över 60 procent äro boende på
landsbygden, och man måste därför utgå ifrån att en stor del av nöjesskatten
i städerna kommer från landsbygden. Landsborna söka sig in till städerna, där
anordningarna för nöjen och dylikt äro mera lockande.

Nu vill jag betona, att jag icke är någon hatare av att ungdomen roar sig,
utan tvärtom. Men jag önskar att man kunde få till stånd något stabilare och

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Ang. vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
bättre former för nöjeslivet på landsbygden, så att god ordning och reda kan
upprätthållas vid festerna. För närvarande är det ju många små dansbanor
och liknande, som gå dåligt. Man har knappast råd att sörja för den bevakning
och polisuppsikt som behöves, och på det sättet blir det lätt trassel och tråkigheter
av olika slag vid sådana etablissemang. Enligt vår mening skulle det
vara av vikt att från statsmakternas sida företaga någonting för att vinna rättelse
i missförhållandena på detta område.

Utskottet har här uttalat, att en överflyttning på staten av dessa skattemedel
skulle komma att ha ogynnsamma verkningar för kommunerna. För
städernas del kommer det naturligtvis att utgöra ett ganska stort avbräck, örn
de skulle mista denna nöjesskatt, eftersom den förra året utgjorde 8.3 miljoner
kronor. Men vad beträffar landsbygden, tror jag icke att den förändringen
skulle bli särskilt kännbar. Landsbygden fick förra året endast 2.4 miljoner
kronor. Landskommunernas läge torde i varje fall ej vara svårare nu än förut,
eftersom arbetslöshet nu ej är rådande.

Sedan framhåller utskottet att anslag av dessa medel tas i anspråk för kulturella
och andra ändamål, som ha betydelse för ungdomens fostran, och att
dessa anslag ej skulle kunna utgå örn nöjesskattemedlen icke funnes att tillgå.
Men vi ha ju i vår motion begärt, att kommunerna för att tillgodose sådana
behov skola ha rätt att söka anslag just ur en fond, som skulle bildas för detta
ändamål av nöjesskattemedlen i sin helhet.

Jag vet att det är små utsikter att denna motion skall gå igenom, men jag
har ändå velat framhålla dessa synpunkter. Det är en angelägenhet av vikt''
att vidtaga åtgärder för att skapa litet bättre ordning inom nöjeslivet. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionerna.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hade verkligen inte väntat, att den
ärade reservanten skulle sluta med ett yrkande om bifall till motionen. Så vitt
jag förstår, kan ett sådant yrkande näppeligen bifällas. Motionens yrkande
innehåller följande: »att riksdagen måtte besluta, att nöjesskatten helt förstatligas».
För att detta skall kunna ske måste det bli en förordning, som ligger
till grund därför. Förslag till en sådan förordning föreligger ej, och jag
vet då inte vad ett beslut i enlighet med motionen egentligen skulle lända till.
Det är väl någonting, kan jag förstå, som den ärade reservanten inte har kommit
att tänka på, eftersom detta yrkande nu gjordes.

I övrigt, herr talman, kan jag inte finna, att inlägget har givit skäl till
några som helst kommentarer. Det har visserligen såväl i motionen som i den
ärade talarens anförande framhållits, att kommunerna nog skulle, örn inte en
del av nöjesskatten tillf olle dem, verka för att vissa nöjen som inte äro önskvärda
komme att förbjudas. Nu är det ju så, att kommunerna som sådana ha
mycket litet inflytande, ja, egentligen intet inflytande alls på dessa ting. Det
är polismyndigheterna, som bestämma och giva tillstånd till eller utfärda förbud
för sådana nöjen, och under dessa omständigheter tänker jag mig, att sådana,
som vilja driva dessa nöjen som industri, näppeligen låta påverka sig
av några kommunala uppfattningar, örn det är så, att polismakten medgiver
nöjenas fortsättande.

Jag vill, herr talman, utöver detta endast be att få stryka under vad utskottet
i sitt avslagsyrkande säger. Utskottet säger nämligen: »Att i nu rådande,
jämväl för kommunerna bekymmersamma ekonomiska läge avhända
dem ifrågavarande inkomstkälla finner utskottet icke tillrådligt.» Jag ber att
få understryka detta, diirför att jag nog personligen har den uppfattningen, att
denna nöjesskatt näppeligen kan anses som någon lämplig kommunalskatt, och
jag är ingalunda främmande för tanken, att denna skatt borde kunna tillkom -

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Ane/ vissa andrine)ar i förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
ma staten i full utsträckning. Men jag måste ju erkänna, att i det bekymmersamma
läge, som även kommunerna dragas med nu, inte minst när det gäller
att tillgodose kulturella ändamål, skulle det vara oklokt att vidtaga en åtgärd
i enlighet med motionens hemställan. Jag tänker mig dessutom, att nöjeslivet
icke komme att bli särdeles förbättrat, örn staten toge hela skatten
mot örn kommunerna få någon del av den, och kan man icke finna lämpligare
medel att förbättra nöjeslivet än den här åtgärden, så tror jag man får uppgiva
hoppet örn något bättre nöjesliv.

Det är en sak till, som vi kanske kunna observera i det här sammanhanget,
och det är, att detta sätt att avsätta speciella fonder av statsmedel för vissa
ändamål, vilket föreslås i motionen, inte är något tillförlitligt sätt att rädda
medlen åt dessa ändamål. Jag erinrar om hur det var med rusdrycksmedelsfonden
på sin tid. Man började att så småningom kanthugga den, och till sist
togs hela intäkten in i den allmänna budgeten. Inte heller bilskattemedelsfonden
har man ju kunnat undvika att taga av, och jag tänker mig, att under så
besvärliga statsfmansiella tider som vi nu leva i skulle det inte vara någon
större trygghet i att ha en statlig nöjesskattefond, avsedd för ett visst ändamål,
utan den komme otvivelaktigt att behöva användas för andra ändamål
än de ursprungligen avsedda. Och då komme strävandena att förbättra nöjeslivet
att lida i stället för att få något gagn av en åtgärd i enlighet med motionen.

Jag hemställer örn bifall till utskottets yrkande.

Herr Elofsson, Gustaf: Jag skall be att få taga tillbaka det yrkande,
som jag framställde i mitt föregående anförande — detta med hänsyn till att
reservationen icke, såsom bort ske, innehåller något förslag till lagtext.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i
vissa städer; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Majda proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 30, i anledning av väckt motion örn visst pensionstillskott åt änkor och
barn efter befattningshavare vid förutvarande Mora—Vänerns järnväg;

nr 31, i anledning av väckta motioner örn understöd åt efterlevande till vissa
i statens tjänst anställda personer;

nr 32, i anledning av väckt motion om pension åt pastorn J. A. Rehnberg;
nr 33, i anledning av väckt motion örn årligt understöd åt förre extra kronojägaren
K. Lindvall;

nr 34, i anledning av väckt motion örn begravningshjälp åt vaktmästaren hos
riksdagens andra kammare E. A. Anderssons dödsbo; samt
nr 35, angående ersättning till två hos 1942 års riksdag anställda vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckt motion om utredning i syfte att bättre trygga
utomäktenskapliga barns rätt till underhållsbidrag; och

nr 22, i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande bestämmelser
örn fastställande av kommuns andel i kostnaderna för polisväsendet
i gemensamt polisdistrikt.

.Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning av väckta
motioner örn rätt för hustru att bära sitt eget eller mannens släktnamn eller
båda i förening.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen i anledning av två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade likalydande motioner, nr 142
i första kammaren av herr Ohlin m. fl. och nr 152 i andra kammaren av fröken
Hesselgren m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning av frågan örn rätt för hustru att bära sitt eget
i stället för mannens släktnamn samt för riksdagen framlägga det förslag, som
därav kunde föranledas.

Örn rätt för
hustru att
bära eget
släktnamn.

Herr Siljeström; Herr talman! För den, som i likhet med mig bevistar sin
första riksdag, finnes det många anledningar att känna förvåning. En sådan,
känsla har i hög grad utlöst sig hos mig i samband med nu föreliggande fråga.
Inte så, att jag känner någon förvåning över de förevarande båda motionerna,
ty beträffande motioner har man ju blivit ganska härdad. Nej, min förvåning
avser lagutskottets utlåtande, ett enhälligt utlåtande, där man hemställer örn
en skrivelse till Kungl. Majit i dessa motioners syfte.

Man Hägar sig verkligen vad som inträffat för att en så pass uppseendeväckande
åtgärd som denna skall vidtagas, nämligen att den hävdvunna och
för en del år sedan lagfästa regeln, att hustrun skall bära mannens familjenamn,
skall uppmjukas utöver vad som redan nu gäller — sålunda att gift
kvinna skall efter äktenskapets ingående ha rätt att behålla sitt flicknamn.
De skäl, som anförts i motionerna och utlåtandet, synas mig inte bära långt.
Jag kan utan vidare gå förbi ett så opraktiskt och verklighetsfrämmande skäl
som det, vilket åberopas av kvinnoarbetskommittén i dess år 1938 avgivna betänkande
angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m., där det heter: »I firmalagen
av år 1887 finnes en speciell bestämmelse, som missgynnar de gifta
kvinnorna.----För den händelse nämligen att firmabeteckningen inne håller

hennes personnamn före giftermålet, kan en gift kvinna, om hon en tid
upphört med firmans drivande, icke efter giftermålet återöppna den i samma
namn utan måste använda makens familjenamn eller finna en helt ny beteckning.
I dylika fall blir den i 1920 års äktenskapslag nyinförda bestämmelsen
om att hustru skall antaga sin makes släktnamn till direkt ekonomisk
skada.» Det skälet finnér jag ytterst opraktiskt. Något mera fog kan det finnas
för det skäl, som ligger däri, att vissa yrkeskvinnor såsom affärsidkerskor,
skådespelerskor eller författarinnor såsom ogifta skaffat sig en viss goodwill
i sitt namn, men här har ju lagen redan nu givit en möjlighet att tillvarataga
detta intresse, då den medgiver, att hustrun må bära sitt eget namn i förening
med mannens, örn hon därom gör anmälan till kyrkobokföraren. Härigenom
tillskapas visserligen ett dubbelnamn, men det är ju ingalunda därför
nödvändigt, att vederbörande i sin dagliga verksamhet använder båda namnen.
Därmed synas alla befogade anspråk i detta avseende vara behörigen tillgodosedda.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Örn rätt för hustru att hära eget släktnamn. (Forts.)

Men nu har det inträffat, att vissa gifta kvinnor icke känt sig till freds med
den nuvarande ordningen oell inte funnit det med sin värdighet överensstämmande
att behöva antaga mannens släktnamn eller att till sitt eget foga hans.
Något praktiskt behov föreligger ju icke, utan det måste vara andra grunder,
som ligga bakom de framställda yrkandena. Medvetet eller omedvetet syfta
dessa yrkanden till ett rubbande av äktenskapets helgd och familjens enhet.
I äktenskapets och familjens begrepp ligger, att makarna skola ha ett gemensamt
hem, och den personliga gemenskap mellan makarna, som äktenskapet
medför och åsyftar, bör erhålla sitt uttryck däri, att makarna ha samma
släktnamn. Även örn, som framgår av första lagutskottets utlåtande, ett antal
kvinnoföreningar anslutit sig till de i motionerna framlagda synpunkterna, är
jag fast övertygad därom, att det överväldigande antalet kvinnor stå fullständigt
oförstående inför ifrågavarande önskemål. För den stora mängden av
gifta kvinnor framstår det såsom något helt naturligt, att de i och med giftermålet
skola antaga mannens familjenamn, och jag vill se den kvinna, som
inte skulle finna det onaturligt och stötande, att hon inte skulle bära samma
namn som sina barn, och så långt har man ännu icke velat gå, att barnen skola
bära hustruns flicknamn.

De önskemål, som uppbäras av motionerna, omfattas helt säkert icke av annat
än ett fåtal kvinnor, som betrakta sitt äktenskap och sitt hem som en bisak.
Det förefaller, som om bakom dessa yrkanden endast står en grupp kvinnor,
som betrakta sig själva som så otroligt överlägsna sina män, att det bjuder
dem emot att bära deras släktnamn. Och inför dessa emanciperade kvinnors
tjuskraft har första lagutskottet helt fallit till föga. I och för sig skulle det
ju inte betyda så mycket, örn man tilläte dessa fåtaliga kvinnor att på detta
sätt demonstrera sin överlägsenhet, men örn det av denna lagstiftning skulle
bli en följd, att varje kvinna, som icke toge efter de emanciperades sed, utan
bibehölle mannens släktnamn, skulle betraktas som en mindervärdig representant
för sitt kön och detta i sin tur skulle medföra en allmän övergång till
den ns?a ordningen, då skulle kanske första lagutskottets ledamöter bli mera
betänksamma.

Yad som i detta ärende särskilt förvånar mig är, att utskottets lantmannarepresentanter
anslutit sig till dess hemställan. Jag har en bestämd uppfattning,
att man på landsbygden står alldeles främmande för en anordning sådan
som den tilltänkta. Detta ståndpunktstagande från böndernas sida inom första
lagutskottet kan enligt min uppfattning icke bero på annat än att de betrakta
den här saken såsom icke vidkommande dem, men denna fråga har, såsom
jag påpekat, en betydligt vidare syftning än den vid första påseendet kan synas
ha, och jag hade funnit det mycket mera naturligt, om den sunda bondeinstinkten
reagerat mot detta förslag. Jag är visserligen stadsrepresentant,
men genom min verksamhet som lantdomare har jag kommit i nära beröring
med landsbygdens folk och känner dess uppfattningar, så att jag vet vad jag
talar örn i det här fallet.

Herr talman, jag tillåter mig att yrka avslag på utskottets hemställan.

I herr Siljeströms yttrande instämde herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Löfvander, Friggeråker, Bror Nilsson, Björkman, Holmström och
Nisser, friherre Lagerfelt samt herr Aronsson.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag måste beklaga, att inte herr Siljeström
blev förvånad redan över motionerna. Hade han blivit det, så kunde han ju
ha begagnat det tillfälle han har haft att framföra sin förvåning inom första
lagutskottet, där hans plats stod tom, när detta ärende behandlades.

De synpunkter som nu av honom här framförts blevo icke — det måste jag

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Om rätt för hustru att bära eget släktnamn. (Forts.)
erkänna — framförda från något håll inom utskottet, och det skulle ju inte
ha skadat, om de hade kunnat komma under utskottets övervägande.

När herr Siljeström nu säger, att något praktiskt behov av en ändring inte
föreligger, så är det ju ett påstående, som står i strid mot allmänt omvittnade
förhållanden. Han påstod till min förvåning, att denna motion inte åsyftar
att tillgodose något praktiskt behov, utan att den syftade till att rubba äktenskapets
helgd och familjens enhet. Det händer ibland, att det ifrågasättes,
huruvida vi domare, när vi skola pröva människors uppsåt och syften, ha
den rätta förmågan i det avseendet. Att herr Siljeström har kunnat så genomtränga
motionärernas syfte, att han vågar tillvita dem detta, det måste jag
erkänna förvånar mig.

Denna tanke, att det skulle vara tillåtet för en kvinna, som gifter sig, att
behålla sitt eget namn, hävdades, såsom framgår av utskottets utlåtande, redan
när det 1920 var fråga örn att införa den bestämmelsen det här gäller i svensk
civillag. Förut fanns den nämligen ej. Den är alltså inte en så hävdvunnen
sak, som herr Siljeström försöker göra gällande. Den är inte mera hävdvunnen
än att lagbestämmelsen är så ung som från 1920. När det då var fråga örn att
antaga en ny giftermålsbalk utgjorde detta spörsmål en detalj i det då föreliggande
förslaget. Det var väckt en motion av herr Hellberg i första kammaren
örn rätt för gift kvinna att behålla det namn hon hade före äktenskapet.
Jag har just nu suttit och läst igenom den debatt, som då fördes här i kammaren.
Jag minnes emellertid den diskussionen mycket väl, eftersom jag var medlem
av kammaren redan då, för 22 år sedan. Herr Hellberg säger bl. a.: »För
min del anser jag, som jag i motionen sagt: ’att bibehålla det namn, man en
gång fått, bör vara vars och ens, varje kvinnas liksom också varje mans, rättighet.
Det har varit så hittills, och det bör så förbli’. När utskottet i sin allmänna
motivering så varmt hävdar, att en hustru bör råda över sin egendom,
då tycker jag verkligen, att det med skäl kan krävas, att hon också bör få
råda över sitt namn.» En annan talare, herr Reuterskiöld, yttrade: »Då lagförslaget
uppenbarligen bygger på, att hustrun skall kunna vara självförsörjande,
och, efter vad det också har sagts, vill uppmuntra härtill, så synes det
mig, att i sådana fall, där hon före äktenskapet verkligen varit självförsörjande
och under sitt dåvarande namn verkligen vunnit till exempel ett klientel,
där det är fråga därom, eller blivit på visst sätt känd, vare sig som stadsfullmäktig
eller på annat sätt, så finnes det intet skäl, när hon sedan gifter
sig, att hon skall bli obekant genom att taga sin kanske obekante mans namn.»

När första kammaren vid detta tillfälle, för 22 år sedan, röstade örn denna
sak, så antog den propositionen med 53 röster mot 51. Så tveksam var kammaren
då örn att införa denna nya princip. Hade en enda röst fallit annorlunda,
hade lagen kanske inte blivit antagen.

Det förefaller mig därför, som örn denna bestämmelse inte har den stora
helgd, att det kan anses vara så förgripligt att ifrågasätta en utredning, huruvida
det inte skulle vara praktiskt att tillåta kvinna att även lagligen behålla
ett namn, som lagutskottet på den tiden anvisade henne att utan stöd av lagen
begagna sig av.

Herr talman, oppositionen från utskottets ärade ledamot kom litet överraskande,
och jag har endast med dessa enkla repliker velat motivera ett yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr Linderot: Herr talman! Jag tror inte, att de synpunkter herr Siljeström
framfört i den här frågan böra få bli motsagda endast med vad herr Schlyter
har anfört. Enligt min mening framträder i herr Siljeströms ståndpunkt en
Första kammarens protokoll 101/2- Nr 10. 3

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Örn rätt för hustru att bära eget slähtnamn. (Forts.)
åskådning, som man icke bör låta på något sätt göra sig gällande. Den strider
mot senare århundradens uppfattningar om kvinnans människovärde.

Det är ju så här i Sverige, att kvinna vid giftermålet inte bara får mannens
namn, utan för den händelse mannen har någon titel, så skall hon ofta
nog ha mannens titel också. Detta hör till sådant, där vi svenskar bruka driva
litet skoj med oss själva. Det är ju så, att en kvinna, som gifter sig med en
amiral, blir amiralska, och på samma sätt i andra yrken: hon blir doktorinna
och veterinärska, och kanske det rent av är någon, som kallar sig för riksdagsmanska
-—• det vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig, örn så vore fallet.
Det där hör ju inte precis till släktnamnsfrågan, men det uttrycker samma
mentalitet, nämligen att kvinnan skall ställas såsom något alldeles opersonligt
vid mannens sida inom äktenskapet. Och det är inte så moraliskt eller
så viktigt för äktenskapets helgd, som herr Siljeström föreställer sig. Denna
äktenskapets helgd, i den mening herr Siljeström företrädde densamma, det
är den helgd, som grundlädes i gamla Mose lag, och visserligen fanns det i
den gamla mosaiska lagen vissa regler, som nog kunna gälla än i dag, och
våra lagmän och domare här i Sverige hämta kanske ur Mose lags bestämmelser
mycken kraft till att bedöma hur det bör vara. Men det betraktelsesätt
på kvinnan, som kommit till uttryck i Mose lag, tycker jag vi böra lämna
såsom föråldrat. I Mose lag sades t. ex.: »Du skall icke hava lust till din nästas
hustru eller hans oxe eller åsna eller något annat, som honom tillhörer».
Det fingo vi lära oss i skolan ännu medan jag gick i folkskolan, och jag förmodar,
att man lär det än i dag. Men att ha det som något rättesnöre för betraktelsesättet
när det gäller kvinnans ställning i familjen och ! hemmet, tror
jag inte är att rekommendera. Detta att jämföra kvinnan i familjen och i äktenskapet
med andra mannens tillhörigheter såsom oxe, åsna, husgeråd _o. s. v.,
vill inte modernt folk vara med örn, och att kvinnorna här med så djupt sedligt
patos, som brukar framträda exempelvis i Fredrika-Bremer-förbundet,
kämpa för sin människorätt, det borde väl ändå kunna något lugna farhågorna
hos dem, som tro, att familjens helgd och äktenskapets bestånd o. s. v.
skulle hotas av att en kvinna får lov att behålla sin personlighet även örn hon
gifter sig.

Herr talman! Jag hade inte beräknat att taga ordet i denna fråga. Jag får
säga som herr Schlyter, att jag blev rätt överraskad. Men jag tror inte det
skulle ha varit lyckosamt, örn här i första kammaren så oerhört nedsättande
uttalanden som herr Siljeströms örn kvinnans rätt att vara en med mannen jämbördig
människa fått stå oemotsagda. Jag tror ju inte, att han själv vill på
något sätt nedsätta kvinnan. Jag är övertygad örn att han kanske tvärtom
vill högt värdera kvinnan såsom maka i äktenskapet och såsom moder, men i
realiteten innebära dessa synpunkter, som förts fram, en förolämpning mot kvinnan
i fråga örn hennes mänskliga rättigheter, och därför, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr Brandt: Herr talman! Jag får säga i likhet med de bägge föregående
talarna, att man inte hade väntat sig den opposition, som här kommit fram
från herr Siljeströms sida. Det är inte så ofta något muntrande förekommer
här i kammaren, och det hade verkligen varit skada att inte få vara med på
ett hörn och se så många säkra män sluta upp bakom herr Siljeström och de
synpunkter han gjorde sig till talesman för. Liksom herr Siljeström mena
väl alla dessa herrar att hemmets grundvalar skola råka i gungning örn detta
ändringsförslag godkännes.

Utskottets ordförande har redan erinrat örn att det här gäller en mycket ung
lagbestämmelse. Det förvånade mig verkligen, att en häradshövding kan tala

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Örn rätt för hustru att bära eget släktnamn. (Forts.)
orri att man med den föreslagna ändringen skulle bryta gammal hävd.
Gammal hävd i Sverige är, att kvinnan bär sitt eget namn även sedan hon
blivit gift. Jag undrar, örn herr Siljeström någonsin har hört talas om fru
Kristina Sture? Nej, men fru Kristina Gyllenstierna är ett i hävderna välkänt
namn, och så hette Sten Sture den yngres maka. På landsbygden har
det långt in i sena tider varit så, att gift kvinna burit sitt eget namn, och det
förekommer stundom än i dag -— herr Siljeström — i Dalarna.

Det var också därför som meningarna i denna fråga voro mycket delade vid
den nuvarande lagbestämmelsens tillkomst år 1920. Vid den riksdagen fanns,
såsom herr Schlyter har erinrat örn, en mycket stark minoritet mot förslaget,
•särskilt i denna kammare. Röstsiffrorna här i kammaren voro 53 mot 51, medan
skillnaden i andra kammaren blev något större, 88 röster för och 61 röster
mot. Att denna knappa majoritet alls kunnat vinnas för lagförslaget, sorn ju i själva
verket långt riktigare kan betecknas såsom brott mot hävdvunnen ordning,
berodde väl på att den riksdagens lagutskott tycktes förmena, att man kunde
stifta lagen därför att den praxis, som hade utbildat sig, ändå skulle kunna
tillåtas i fortsättningen.

Jag blev ganska förvånad, när jag i anslutning till behandlingen av detta
ärende läste första lagutskottets utlåtande 1920. Mauritz Hellberg, som då var
ledamot av denna kammare, hade i en motion erinrat om att många kvinnor,
vilka före giftermålet under sitt eget namn skapat sig en ställning, hade ett
särskilt intresse av att fortfarande få bära detta namn. Att nödgas byta namn
kan för dem lätt medföra icke blott förvecklingar och obehag, utan även direkta
förluster. Med anledning härav yttrade utskottet: »Beträffande det av motionären
påpekade särskilda intresset hos de kvinnor, vilka före giftermålet skapat
sig en. ställning såsom exempelvis affärsidkare, läkare, konstnärinnor eller
författarinnor, att fortfarande bära det namn oförändrat, under vilket de
blivit kända, får utskottet påpeka, att förevarande paragraf endast stadgar
örn hustruns så att säga borgerliga namn och näppeligen hindrar henne att såsom
konstnär eller författare fortfarande använda sitt flicknamn.»

Detta är väl ändå bra egendomligt. Örn en kvinna skulle till yrket vara författarinna,
så är väl det hennes borgerliga yrke, och är då inte också det
namn, som är knutet till detta yrke, hennes borgerliga namn? Huru många veta,
vem fru Marika Nordström är? Men alla veta, vem Marika Stjernstedt är. Ett
annat exempel är landshövdingskan Hanna Munck af Rosenschöld. Det torde
vara ett förhållandevis okänt namn, men alla veta vem doktor Hanna Rydh är.

Nu säger utskottet 1920, att såsom konstnärer eller författare kunna ju
dessa kvinnor få lov att använda sitt flicknamn. Är det inte besynnerligt, herr
talman, att deras flicknamn skall vara ett slags pseudonym, jämställd med
andra pseudonymer, då det i alla fall är dessa kvinnors egentliga yrke att
vara författarinna eller konstnärinna? Det är alltså bara i egenskap av hustru
de skola bära mannens namn. Det är det väsentliga därvidlag. När det gäller
att utkvittera värdeförsändelser som förmedlas genom postverket, förmodar
jag att exempelvis Marika Stjernstedt måste skriva ett annat namn. Om hon
rekvirerar varor hos specerihandlaren etc., måste hon anmoda vederbörande att
skicka varorna under ett annat namn, som hon har laglig rätt att bära.

Jag blev alltså ganska förvånad att utskottet kunde anlägga sådana synpunkter
år 1920. Det förhåller sig väl inte så, att kvinnan har rätt att bära
sitt flicknamn, utan tvärtom så som motionärerna i år säga, att om man brukar
sitt flicknamn enbart, har man gått vid sidan om lagen. Jag finner nämligen
i motionen uttrycket att sådana kvinnor ha »åsidosatt lagens bestämmelse».
Jag har också lagt märke till ett uttalande, återgivet i utskottsutlåtandet,
av kvinnoarbetskommittén i dess år 1938 avgivna betänkande angående gift

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Örn rätt för hustru att bära eget släktnamn. (Forts.)
kvinnas förvärvsarbete m. m. Kommittén säger, att en praxis har utbildat
sig i fråga örn de fria yrkena, enligt vilken gift kvinna behåller sitt eget släktnamn,
men kommittén uttalar ett beklagande av att en dylik praxis icke skall
vara godkänd av lagen. Det är önskvärt i en rationell rättsordning med överensstämmelse
mellan praxis och lagens bestämmelser. Det är därför en ändring
måste komma till stånd.

När herr Siljeström påstod att denna ändring icke är av behovet påkallad,
torde han få styrka detta påstående med något starkare skäl än han hittills har
andragit. Jag förmodar att kvinnoarbetskommittén vet rätt bra besked i denna
sak, när den har talat om svårigheterna med firmabeteckningen. Jag förmodar
också att motionären Kerstin Hesselgren kan ge rätt bra besked örn
vilka svårigheter och missförstånd som kunna uppstå när en och samma kvinna
vid olika tillfällen skall använda skilda namn. Jag antar att nästan ingen
vet vem fru Gerda Dahlström är, men alla känna till skådespelerskan Gerda
Lundequist. Det kan vara på tiden att återgå till den gamla ordningen, som
helst aldrig bort övergivas. Det ter sig samt sagt ganska egendomligt, att hindret
för gift kvinna att bära sitt flicknamn enbart i själva verket är av så
sent datum som från år 1920.

Visserligen kan det vara en liten eftergift att gift kvinna får bära sitt eget
namn och mannens namn i förening, d. v. s. dubbelnamn. Men denna utväg är
otymplig och obekväm, och den vållar dessutom svårigheter.

En god sak med herr Siljeströms inlägg var i alla fall, att skälen för denna
reform komma under förnyad debatt. Bra många kammarledamöter, som jag
har talat med, mena att detta är en struntfråga, som ingenting betyder. Men enligt
min mening är detta inte någon struntsak, utan en ganska väsentlig fråga.
Jag förmodar att någon av motionärerna kommer att begära ordet i fortsättningen
för aftorka bifall till motionen, och jag hoppas att betydelsen av denna
fråga också kommer att framhållas i andra kammaren, örn det blir debatt
där.

Jag ber givetvis att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Ohlin: Herr talman! I egenskap av motionär ber jag först att få uttrycka
min tacksamhet mot utskottet för dess behandling av denna fråga och
för dess tillstyrkande av förslaget. Det förefaller mig, som örn både utredningen
och motiveringen i utskottets utlåtande äro så väl gjorda, att jag här kan fatta
mig mycket kort och i det väsentliga hänvisa dels till utskottsutlåtandet och
dels till vad utskottets ordförande, herr Schlyter, nu har anfört i debatten. Jag
skall bara be att få understryka ett par saker.

Det bestyrkes ju från olika håll, att det nuvarande tillståndet har visat sig
medföra en del praktiska olägenheter. Örn en kvinna genom sin verksamhet, det
må nu vara på det ekonomiska eller på andra områden, förvärvat en betydande
goodwill åt det namn hon har såsom ogift, förefaller det vara svårt att motivera,
att hon inte skulle ha rätt att som gift till fullo utnyttja denna goodwill, utan
att behöva dragas med besvärligheter genom att tvingas röra sig med olika namn
i olika sammanhang, vid underskrift av handlingar o. s. v. Dessutom kan det ju
inte förnekas, att ett dubbelnamn ej sällan är tungt och besvärligt, alldeles
bortsett från de estetiska synpunkterna, vilka man kanske inte alltid bör lämna
obeaktade.

Utom dessa praktiska skäl kan man väl också anföra, att det på kvinnohåll
betraktas såsom varande en del av de personliga rättigheterna att få lov att behålla
sitt namn. Detta kan ses såsom en del av frågan örn kvinnornas jämställdhet
med männen. Jag säger inte att det behöver betraktas på detta sätt, utan bara
att örn man på kvinnohåll till en del har den uppfattningen, så förefaller det,

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Örn rätt för hustru att bära e^et släktnamn. (Forts.)
som om man inte utan vidare skulle kunna helt underkänna den värdering, som
ligger bakom en sådan ståndpunkt. När herr Siljeström anför att de kvinnor,
som intressera sig för denna sak och önska rätt att begagna sitt eget namn,
därigenom visa att de känna sig så oändligt överlägsna sina stackars män, eller
något i den stilen, har jag svårt att tro att han har diskuterat saken med dessa
kvinnor.

Jag tror inte heller att herr Siljeström kan styrka, att det skulle vara en
obetydlig kvinnoopinion som står bakom detta krav. Det motsatta förhållandet
framgår redan av den skrivelse, som har kommit utskottet till handa och som
är undertecknad av en mycket representativ samling kvinnoföreningar. Jag understryker,
herr talman, att de här ifrågavarande föreningarna icke uteslutande
representera vad man kan kalla yrkeskvinnor och därmed jämställda. Hemmens
kvinnor äro också representerade i dessa sammanslutningar. Jag tänker då
framför allt på Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Jag tror därför
man har rätt att säga, att det inom vida kretsar av kvinnorna i vårt land finnes
ett allmänt önskemål att återfå den gamla rättigheten att bära sitt eget namn,
som kvinnorna här i Sverige ha haft under århundraden. Under sådana omständigheter
kan det inte finnas något skäl att neka dem detta.

Så vitt jag kan bedöma, äro de praktiska skälen för en reform starkare än
skälen mot, och de principiella synpunkterna peka i samma riktning. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Undén: Herr talman! Denna fråga har ju blivit ganska utförligt
belyst under debatten, men det är ändå ett par synpunkter som inte ha kommit
fram, och det föranleder mig att säga några ord.

Alla ha väl den erfarenheten, att det för närvarande ingalunda är ovanligt,
att gifta kvinnor uppträda under det namn de haft såsom ogifta. Dessa kvinnor
taga sig alltså redan nu i praktiken den rätt. som motionärerna här vilja ha
lagfästad. Det var i själva verket också herr Siljeströms ståndpunkt, när han
kritiserade den föreslagna lagändringen, att man utan påföljder kan begagna
sitt eget namn. I de enligt hans mening enstaka fall, där det funnes behov för
en gift kvinna av att behålla sitt namn, kunde hon, såvitt jag fattade honom
rätt, göra det också i fortsättningen.

Denna lagstiftning örn namn har givetvis en mycket begränsad praktisk betydelse,
eftersom det inte är förenat med några som helst straffpåföljder att
uppträda under andra namn än det legala. Innebörden av lagstiftningen är ju
egentligen, att man inte får anteckna sig i kyrkobok under annat namn än det
legalt bestämda.

Att det kan finnas en hel del fall, då det är praktiskt betydelsefullt för en
gift kvinna att behålla sitt gamla namn, har som sagt opponenten här, så vitt
jag förstod, medgivit, örn han än inte lade någon större vikt vid det. I min ämbetsförvaltning
har förekommit ett fall, där det var tämligen absurt att inte
denna rätt skulle finnas. Det var vid utnämningen av professor Nanna Svartz,
som kanske inte är obekant i kammaren. Hon blev själv mycket häpen över att
det i hennes fullmakt skulle stå, att fru Nanna Malmberg var utnämnd till professor
vid karolinska institutet. Professor Nanna Malmberg är onekligen ett
föga känt namn. Visserligen skulle hon få möjligheten att anteckna dubbelnamn,
men inte heller den utvägen är ju fullt tillfredsställande. I varje_ fall
höll hon mycket starkt på att hon även i fortsättningen ville publicera sina i
utlandet och i Sverige kända skiffer under det namn, som redan var känt i den
vetenskapliga världen, nämligen Nanna Svartz. Jag hade ingen annan utväg än
att försöka trösta henne med att vad som står i denna fullmakt inte är av så
stor betydelse, ty det iir ju bara hon själv och några tjänstemän som läsa full -

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Om rätt för hustru att bära eget släktnamn. (Forts.)
makten. Hon får alltså i praktiken och publikt behålla sitt gamla namn, utan
att någon lägger sig i den saken.

Emellertid är det naturligtvis rimligt att denna praktiska rätt, som många
taga sig, också får ett legalt uttryck och blir erkänd i namnlagstiftningen.
Jag kan för min del inte riktigt förstå, hur herr Siljeström kunde befara sådana
risker av den lilla uppmjukning i lagstiftningen, som här är föreslagen. Det har
ju inte varit fråga om att ålägga gifta kvinnor att behålla sina gamla namn.
Inte heller är det meningen att försöka göra något slags propaganda för en
sådan sed. Det är endast fråga örn att öppna den legala möjligheten för dem
som känna ett behov av att behålla sitt namn. Så vitt jag vet har det inte varit
något överflöd av fall, då gifta kvinnor begagnat den nuvarande möjligheten
att ha dubbelnamn, alltså sitt gamla namn i förening med mannens. Enligt herr
Siljeström^ argumentation borde ju redan den möjligheten ha fått stor utbredning
och undergrävt den tidigare namnseden att hustrun tar mannens namn,
men så är_ ingalunda fallet. Det är tvärtom, såsom var och en vet, ovanligt att
denna möjlighet utnyttjas. Även i framtiden kommer det alltså med stor sannolikhet
att bli ganska ovanligt, att gifta kvinnor behålla det namn de hade
såsom ogifta. Men då de känna ett behov av detta, på den grund att de äro
kända inom sitt yrkesområde eller på annat sätt under sitt gamla namn, bör
lagstiftningen rimligen öppna en möjlighet för att få även detta namn, under
vilket de uppträda, antecknat i kyrkobok och antecknat på deras pass, örn de
resa utomlands, på deras prästbevis o. s. v.

Jag kan för min del inte se några som helst faror av den ifrågasatta reformen,
däremot vissa, örn också begränsade, fördelar. Jag yrkar därför bifall till
utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

_ Herr Siljeström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 23,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Minner Nej, avslås utskottets hemställan.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 45;

Nej — 52.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 246, angående vissa anslag för budgetåret 1942/43 till läroanstalterna för
blinda och dövstumma m. m.; samt

nr 247, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§ lagen
den 6 juni 1930 (nr 259) örn församlingsstyrelse.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till grunder för
dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1942/43;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
till särskild prästerlig verksamhet utom riket;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall från krav örn återbäring av utanordna! tillskott ur kyrkofonden till gäldande
av prästlönekostnader; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Genom en den 6 mars 1942 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 103, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m., vilken enligt lag den 21 mars 1941 (nr 157)
gäller till och med den 30 juni 1942, skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1943.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande proposition, nr 103, måtte av riksdagen bifallas.

Herr Sandler: Herr talman! Då tvångsmedelslagen nu går mot sin ytterligare
förlängning, önskar jag beledsaga den händelsen med några få ord.

Denna lagstiftning har nog varit behövlig hitintills, och den torde också
vara det i fortsättningen såsom ett av de nödvändiga onda ting vi få finna
oss uti i denna onda tid. Men det bör beaktas, att denna lagstiftning innebär
ett allvarligt ingrepp på områden, som vi av ålder ha ansett tillhöra den enskilde
medborgarens rättstryggade personliga sfär.

Det är under sådana förhållanden av mycket stor vikt, hurudan tillämpningen
av denna lagstiftning blir.

Vi befinna oss på en farlig mark. Lagstiftningen ger åt polismyndigheterna
maktbefogenheter av mycket vittgående beskaffenhet, och jag har den förnimmelsen
att marken inte bara är farlig, utan att den är osäker och kanske
börjar att gunga. Det är därför jag har velat begagna tillfället att uttala
ett varningens ord beträffande tillämpningen av denna lagstiftning.

Äng. fortsatt
giltighet av
den s. k.
tvångsmedelslagen.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Äng. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)

Det framgår icke av första lagutskottets utlåtande, huruvida lagutskottet
skaffat sig någon kännedom örn tillämpningen av denna lagstiftning. Det
hade nog varit önskvärt. Jag begagnar tillfället att rikta en hemställan till
den det vederbör inom regeringen att noga följa tillämpningen av denna lagstiftning,
så att, om behov därav visar sig, erforderliga spärrar kunna åvägabringas.
Det torde nog vara nödvändigt att tillse, att tillämpningen blir av
den restriktiva beskaffenhet som avsågs, då denna lagstiftning tillkom.

Tidens företeelser på detta område äro så pass skrämmande ute i världen,
och faran att man i all stillhet skall glida utöver den avsedda räckvidden av
denna lagstiftning är så uppenbar, att jag har velat begagna detta tillfälle
att framhålla angelägenheten av att tillämpningen sker med iakttagande av
den varsamhet, som är nödvändig, och med iakttagande av de betingelser,
som från början ha varit fästa vid denna lagstiftnings tillämpande.

I detta anförande instämde herrar Undén, Branting och Knut Petersson.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden och memorial:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

nr 30, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande nr 18 i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 31, angående ersättning åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i
vissa delar av strafflagen m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Äng. ändring Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av väckta
lande™ °"d m0^0Iier om v^ss ändring i lagen om handel med fodermedel.

fodermedel. Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 45 i första kammaren av herr
Bondeson och nr 73 i andra kammaren av herr Larsson i Karlstad m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
för sin del besluta sådan ändring av lagen den 30 september 1938 örn handel
med fodermedel, att

1. säljares deklarationsplikt beträffande biandfodermedels sammansättning
utökades att avse även halten av smältbar äggvita och halten av växttråd
samt innehåll av foderenheter per 100 kg;

2. begränsningen av skyldigheten att avgiva deklaration utginge ur lagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Bondeson: Herr talman! Såsom motionär i denna fråga tillåter jag
mig att yttra några ord.

Lagen örn handel med fodermedel är ingen ny lag men märklig i det avseendet
att den aldrig trätt i kraft. Redan år 1931 uppdrog Kungl. Majit

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Äng. ändring i lagen om handel med fodermedel. (Forts.)
åt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa utredning
samt att därmed och med förslag i ämnet inkomma till Kungl. Majit.
Den 26 juli 1935 — eller fyra år efter det att uppdraget givits -—• överlämnade
ämbetsverken sitt betänkande jämte förslag till lag. Ärendet gick så
på förnyad remiss, och i september år 1937 ingåvo ämbetsverken ett nytt
förslag till lag och kungörelse i ämnet. Vid 1938 års riksdag — eller åtta år
efter det att utredningen anbefallts •—• förelåg proposition i ämnet, varefter
lagen tillkom den 30 september 1938.

På grund av kända förhållanden bar lagen ej satts i kraft, och för närvarande
är ju också kraftfodertillgången på grund av importsvårigheter
ringa. Vi få nu belt lita på livsmedelskommissionens deklaration örn innehållet
av det kraftfoder, som vi få köpa. Detta angives på säcken med en
siffra, t. ex. 45 procent eller dylikt. Mera få vi ej veta. Dessa 45 procent
skola beteckna varans halt av råprotein och fett. Något annat anges inte.
Vi motionärer ha velat utöka deklarationen till att även omfatta halten av
smältbar äggvita och växttråd samt innehållet av foderenheter per 100 kg,
varjämte vi önska, att begränsningen av skyldigheten att avgiva deklaration
skall utgå ur lagen. Följande korta redogörelse bör i någon mån förklara vår
tankegång.

Förhållandet är ju sådant, att råproteinets värde är beroende av dess smältbarhet
i djurkroppen och att denna smältbarhet kan växla inom vida gränser
till och med för fodermedel, som i övrigt uppvisa likartad kemisk analys.
Utan kännedom örn halten av smältbar äggvita — vilket ger ett för praktiska
förhållanden användbart uttryck för råproteinets smältbarhet, eftersom
någon större hänsyn till amiderna i allmänhet icke anses kunna tagas
-—- kan därför köparen icke med önskvärd noggrannhet bedöma fodermedlets
äggvitevärde. Denna olägenhet är särskilt stor, då det gäller de äggviterika
kraftfodermedlen, vilka äro särskilt eftersträvade och högt betalda på grund
av sin äggviterikedom. Det skall här även framhållas, att halten av råprotein
och halten av råfett i deklarationen också böra angivas var för sig och icke
såsom ett summatal av båda ämnena tillsammantagna.

Växttråden är en ämnesgrupp, som i allmänhet icke själv har något större
fodervärde men som i hög grad påverkar smältbarheten av de i fodermedlet
ingående värdefullare beståndsdelarna (protein, råfett och kvävefria extraktivämnen).
En hög växttrådshalt medför en lägre smältbarhet och sålunda
ett lägre fodervärde hos fodermedlet i fråga. Beträffande oljekakor angiver
en onormalt hög halt av växttråd exempelvis, att oskalade eller dåligt skalade
frön i större utsträckning än vanligt utgjort råmaterial vid tillverkningen.
Att ha kännedom örn växttrådshalten är därför av stor betydelse för
köparen och är även en nödvändig förutsättning för att antal foderenheter
per 100 kg skall kunna beräknas med ledning av råanalys och kännedom örn
halt av smältbar äggvita.

Den i utfodringslärans grunder och således även i foderenhetsberäkningen
väl förfame köparen har möjlighet att med kännedom örn råanalys (råprotein,
råfett, kvävefria extrakt ivämnen, växttråd och aska) samt halt av smältbar
äggvita ungefärligt beräkna antal foderenheter per 100 kg foder, under
förutsättning att fodrets art är känd och att i fråga örn blandfoder uppgift
finnes örn blandningsbeståndsdelarnas mängd och art. Ytterst sällan kan
det dock förutsättas, att en lantbrukare äger förutsättning för en dylik beräkning,
och då hjälp till en dylik i allmänhet icke heller kan förutsättas erhållas
på nära håll — fullständig fodermedelsanalys har för övrigt icke heller
förutsatts — vore det en fördel, om den ifrågasatta deklarationen även omfattade
antal foderenheter per 100 kg. Härvidlag bör framhållas, dels att be -

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Ang. bekämpandet
av
smittsam kastning
hos
nötkreatur.

Äng. ändring i lagen om handel med fodermedel. (Forts.)
räkningen av antalet foderenheter per 100 kg i en blandning av olika fodermedel
på grundval av analysen är en ganska komplicerad procedur, som dessutom
kan genomföras efter olika principer, dels ock att foderenheter av olika
valör för svin, nötkreatur, fjäderfä m. fl. djur under de senaste åren framkommit
i vårt land och att dessa nya foderenheter i viss mån avvika från
den i allmänhet och även av kontrollföreningarna tillämpade och för samtliga
de vanliga husdjuren gällande s. k. Nils Hanssonska foderenheten och foderenhetsberäkningen.
En lag, som föreskriver deklaration av foderenheter per
100 kg, bör därför innehålla bestämmelser örn tillvägagångssättet vid foderenhetsberäkningen
samt angiva, örn det skall avses den gängse foderenhetsberäkningen
enligt Nils Hansson eller någon av de nyare formerna och
i sistnämnda fall vilken av dessa.

Även örn vår motion på grund av förefintliga omständigheter ej vunnit
utskottets bifall, är det vår önskan, att lagen, när den en gång skall sättas
i funktion, kompletteras med vad vi anfört i motionen, vilket också det stora
flertalet av dem, som yttrat sig över motionen, instämt i.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 25, i anledning av väckt
motion angående bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur.

I en inom första kammaren väckt, till jordbuksutskottet hänvisad motion,
nr 76, av herr Nilsson, Bror, m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Konungen anhålla örn utredning, huru bekämpandet av smittsam
kastning hos nötkreatur kunde samordnas med det av hushållningssällskapen
handhavda kliniska tuberkulosbekämpandet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlå/tandet på åberopade grunder
hemställt, att motionen I: 76 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

. Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Det är en otacksam uppgift att här i
riksdagen väcka motioner i jordbruksfrågor. Även örn man får de sakkunniga
myndigheterna med sig, ja, även örn jordbruksutskottet självt såsom i den,
föreliggande frågan nödgas erkänna, att det finns »i berörda avseende vissa
frågor som synas erfordra närmare utredning», avslås ändå motionen.

Såvitt man kan, finna av förevarande utskottsutlåtande har utskottet förbisett
det som i den av mig jämte flera andra ledamöter väckta motionen är det
väsentligaste, nämligen betydelsen av en organiserad kamp mot den smittsamma
kastningen. Denna även för människan farliga sjukdom breder ut sig på ett
oroväckande sätt och orsakar årligen förluster på tiotals miljoner kronor. Det
är av föga värde, örn en och annan kreatursägare med egna uppoffringar och
stöd av det allmänna lyckas befria sin besättning från sjukdomen. Ny nedsmittning
riskeras städse genom grannar, som eventuellt icke nedlagt samma
arbete för att få sina gårdar fria från sjukdomen.

Man behöver bara tänka på det planlösa sätt, varpå vi i årtionden bedrivit
kampen mot pötkreaturstuberkulosen och som endast resulterat i sjukdomens
ytterligare spridning. Av allt som åtgjorts från det allmännas sida för jordbrukets
del känner jag intet så misslyckat som detta tuberkulosbekämpande.
Enskilda besättningar ha undersökts med tuberkulin, vartill sedan mycket
länge statsbidrag lämnats. De reagerande djuren ha fått säljas i den allmänna
marknaden. Den undersökta besättningen har blivit fri från sjukdomen,
men samtidigt ha kanske flera andra blivit smittade genom de försålda dju -

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Ang. bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur. (Forts.)
ren. Nu har en, förbättring av denna planlösa metod äntligen företagits, främst
därigenom att hushållningssällskapen tagit itu med att organisera denna
kamp. Man måste uppställa för sig det målet att verkligen utrota dessa sjukdomar,
och detta kan endast ske genom en samfälld och gemensam aktion —
och en sådan, kräver organisation. Däri ligger huvudmomentet i det utredningskrav,
som rests i motionen och som här blivit avvisat av jordbruksutskottet.

Medicinalstyrelsen säger visserligen i sitt till utskottet avgivna utlåtande,
att styrelsen hos Kungl. Majit gjort framställning örn bemyndigande att få
tillkalla fyra sakkunniga för utredning i ämnet, och styrelsen anser, att, därest
denna framställning bifölles, motionens syfte därigenom skulle komma att tillgodoses.
Av utlåtandet i fråga synes det emellertid framgå, att icke heller
denna myndighet fäst avseende vid motionens förnämsta syftemål, nämligen
ett verkligt organiserande av kampen mot sjukdomen.

Detta har däremot gjorts av lantbruksstyrelsen, och den tillstyrker förbehållslöst
motionen. Även hushållningssällskapsutredningen har ansett det i
motionen framförda utredningsförslaget värt beaktande. Utredningen säger sig
visserligen i sitt utlåtande komma att förorda, att hushållningssällskapen i
framtiden få handhava dessa uppgifter, men anser sig icke kunna upptaga
detaljspörsmål i sakfrågan till närmare övervägande, helt naturligt då utredningen
icke är direkt sakkunnig på området och kanske icke vill tynga sitt
säkerligen ändå digra utlåtande med en sådan detalj.

Jordbruksutskottet anser dock, att erforderlig sakkunskap borde ställas till
hushållningssällskapsutredningens förfogande för lösande jämväl av här uppkommande
detaljspörsmål. Här vacklar alltså utskottet emellan att lägga utredningen
i händerna på medicinalstyrelsen eller hushållningssällskapsutredningen,
förstärkt med nödig expertis.

Jag hoppas, att kammaren skall finna den bästa utvägen vara att låta
Kungl. Majit avgöra, huru med denna utredning bäst skall förfaras, samtidigt
som kammaren uttalar som sin mening, att en organiserad samordning av tuberkulosbekämpandet
och kampen mot smittsam kastning bör äga rum. Detta
sker, om kammaren bifaller förevarande motion nr 76, till vilken jag nu, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Herr von Stockenström: Herr talman! Jag vill erinra örn att det inte är
längre sedan än år 1938 som riksdagen beslöt örn statliga åtgärder för bekämpande
av smittsam kastning. Det är ett misstag från motionärens sida, om han
tror, att man i utskottet inte skulle anse, att bekämpandet av den smittsamma
kastningen är en utomordentligt viktig angelägenhet. Det statliga bekämpandet
av denna sjukdom har nu kommit i gång och pågår på många håll med
stort intresse och stor energi. Man har också ali anledning att hoppas, att detta
arbete skall ytterligare utvidgas. Det är ju naturligt, att hushållningssällskapen
därvidlag deltaga i all den omfattning som det kan vara möjligt för dem.

Motionären tar nu närmast sikte på att de laboratorier, som finnas hos hushållningssällskapen
och av vilka vissa kanske inte komma att få så mycket
att göra på grund av att kampen mot tuberkulosen kommer att organiseras på
annat sätt, i stället skola användas vid arbetet för den smittsamma kastningens
bekämpande. Det är givetvis både naturligt och riktigt att man utnyttjar
dessa laboratorier, och det har också utskottet uttalat. För att detta skall
kunna ske fordras emellertid en del utredningar i frågan. Medicinalstyrelsen
har också begärt hos Kungl. Maj :t att få tillkalla fyra sakkunniga just för
denna utredning, som således är ett led i kampen mot den smittsamma kastningen.
Vidare sysslar den stora utredning, som har att undersöka frågan om
hushållningssällskapens organisation och arbetsuppgifter, även med detta
spörsmål.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Ang. statsbidraget
till hushållningssällskapens
kliniska
tuberkulosbekämpande.

Äng. bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur. (Forts.)

Dels pågår det således en stor utredning örn hushållningssällskapens verksamhet
i dess helhet, dit även den smittsamma kastningens bekämpande hör,
och dels har medicinalstyrelsen hos Kungl. Majit hemställt att få tillkalla
fyra särskilda sakkunniga för den speciella fråga, som avser just laboratorierna.
Då det följaktligen kan väntas äga rum två utredningar i frågan, ha vi
inom utskottet ansett, att det inte filips anledning att nu skriva till Kungl.
Majit i ärendet.

Detta är, herr talman, orsaken till att vi inte nu funnit skäl att tillstyrka
motionen. Jag hemställer därför örn bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 26, i anledning av väckta
motioner angående det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur
i vad rör utredning rörande differentiering av statsbidraget till hushållningssällskap,
som bedriva tuberkuloskamp enligt den kliniska metoden.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 75 av herr Nilsson, Bror, m. fl. samt II: 118 av herr
Nilson i Spånstad m. fl. hade, såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Konungen anhålla örn sådan utredning, att
statsbidraget till de hushållningssällskap, som bedreve tuberkuloskamp enligt
den kliniska metoden, måtte differentieras i förhållande till verkliga kostnader.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 75 och II: 118, såvitt desamma behandlats
i förevarande utlåtande, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Även här ha motionärerna haft glädjen
att vinna förståelse hos lantbruksstyrelsen, som förordar bifall till den del av
vår motion, som behandlas i detta utlåtande. Särskilt beaktansvärt är styrelsens
påpekande av risken för att de organisationer, som på detta område tillskapats
för tuberkulosens och eventuellt den smittsamma kastningens bekämpande,
i förtid nedläggas. Jag ber att för kammaren särskilt få understryka
betydelsen av detta uttalande. Det gäller, såsom jag i mitt förra yttrande tillät
mig säga, att verkligen nå målet, nämligen dessa farliga sjukdomars utrotande,
vilket med ihärdighet kan ske. Dessa sjukdomar äro — åtminstone vad kreaturstuberkulosen
angår — icke uråldriga i vårt land, utan ha inkommit hit
utifrån och kunna utrotas. Men detta fordrar ihärdighet och tålamod.

Vad sker nu, örn kampen nedlägges inom ett hushållningssällskaps område?
Jo, sjukdomarna få där en fristad; örn några år ha de spritt sig, och vi stå
på samma punkt igen. Därför är det ytterst angeläget, att statens bidrag så
anordnas, att kostnaden icke blir alltför betungande för det fåtal jordbrukare,
som till sist blir kvar sedan det stora flertalet lyckats befria sina besättningar
från sjukdomen.

Det är glädjande, att också medicinalstyrelsen inser detta och att styrelsen
har funnit skäl tala för att styrelsen bemyndigas att till de hushållningssällskap,
som visa sig vara i behov därav, utbetala extra bidrag i huvudsaklig
överensstämmelse med vissa av styrelsen föreslagna grunder.

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Ang. statsbidraget till hushållningssällskapens kliniska tuberkulosbekäm pande.

(Forts.)

Jag skall icke ingå på en kritisk granskning av dessa grunder för att icke
trötta kammaren, men jag ber att få påpeka jordbruksutskottets osäkerhet i sin
motivering för avslag även på denna motion. Utskottet förnekar icke svårigheterna
i samband med avvecklandet av den berörda verksamheten och ger
vissa anvisningar för deras avhjälpande. Sålunda föreslås sammanslagning av
närliggande hushållningssällskaps kamporganisationer, att verksamheten i vissa
fall övertages av medicinalstyrelsen, samt att åt sådana hushållningssällskap,
för vilka nedläggandet av verksamheten med kliniskt tuber kulo sbekämpande
medfört alldeles särskilt höga kostnader, överväges ersättning i annan
form, vilket då borde prövas från fall till fall.

Allt detta, herr talman, synes mig tala för behovet av en utredning av dessa
kinkiga frågor, varför jag tillåter mig att yrka bifall till den nu behandlade
delen av föreliggande motion.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När man började med bekämpandet av
nötkreaturstuberkulosen. använde man i allmänhet den kliniska metoden för
att få tåg i de smittofarliga djuren och kunna slå ut dem. Ju längre man hunnit
med arbetet på detta område, desto mer framträder nödvändigheten av att
komma över till tuberkulinmetoden i syfte att få tag i alla djur, som äro behäftade
med tuberkulos. Då blir till slut läget sådant inom ett län eller ett
hushållningssällskapsområde. där man tillämpat den ostertagska metoden tillräckligt
länge, att allt fler kunnat övergå till tuberkulinmetoden, och då blir
det för få besättningar kvar för att dessa skulle kunna betala ett eget laboratorium.
Det är i själva verket vårt mål att komma ned till så liten frekvens av
den kliniska undersökningen som möjligt, och varje hushållningssällskap måste
anse sig förpliktat att snarast möjligt komma fram till ett sådant stadium, att
det är onödigt att ha någon klinisk undersökning alls i egen regi.

Då finns det under den övergångstid, som uppkommer, två sätt att gå till
väga och som vi lia pekat på i utskottets utlåtande. Jag kan exemplifiera dem.
Det ena är att göra så som skett i södra Kalmar län. Där finns det inte mer
än ett dussin besättningar kvar, som använda den kliniska metoden, men redan
medan det fanns ett hundratal sådana besättningar kvar, förklarade vi, att detta
var för litet antal för att hålla ett eget laboratorium. Vi lade sålunda ned detta,
sålde marsvinen och utrustningen och anmodade medicinalstyrelsen att sköta
örn saken. Det kan medicinalstyrelsen göra på ett mycket mer ekonomiskt sätt
än vad ett hushållningssällskap kan göra. Styrelsen kan skicka ut en veterinär,
som reser omkring i länet till alla de gårdar, som fortfarande måste begagna
den kliniska metoden, när dessa gårdar utgöra ett för litet antal inom
varje län för att inom detta ha en egen veterinär anställd.

Man kan också göra så som skett inom örebro och Värmlands hushållningssällskap.
När de fingo för få besättningar i vartdera länet, slogo de sig tillsammans,
och under ännu någon tid kan ett laboratorium där få tillräckligt
att göra, när det gäller att tillgodose båda områdenas behov.

Det mest praktiska sättet att lösa problemet under den sista delen av övergångsperioden
är sålunda att använda någon av dessa båda utvägar i stället
för att upprätthålla ett eget laboratorium med ökade statsbidrag. Det hela
blir då konstlat. Det bör så småningom bli så liten frekvens, när det gäller
den kliniska undersökningen, att laboratorierna inte bära sig, och då är detta
ett bevis för att den tidpunkt närmar sig, då man skall avveckla hela denna
sak. Utskottet har för sin del ansett att det .skulle vara att förlänga detta besvärliga
skede, örn man gav sig in på en differentiering av bidragen. Det gör
ju pinan liingre, och en pina bör göras så kort som möjligt.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Örn kristidsstyrelsernas

utbyggande
med en produktionsavdelning.

Äng. statsbidraget till hushållning ssällskapens kliniska tuberkulosbekämpande.
(Forts.)

Så återstår frågan vad man skall göra med laboratorierna. Alla böra ju inte
läggas ned, men somliga böra utan tvivel avvecklas. Och då menar jag, att frågan
örn hur ett visst antal laboratoriers framtid skall gestalta sig får lösas
från andra utgångspunkter. Den skall inte lösas genom differentierade bidrag.
Utskottet har i sak varit emot denna senare princip, och detta har tagit sig
uttryck i utskottets sätt att skriva. Och utskottets ståndpunkt är långt ifrån
vacklande, herr Nilsson, utan ganska bestämd, örn man läser utlåtandet på det
sätt som det skall läsas.

Detta har sålunda varit huvudskälen för utskottet, och jag tror att det vore
farligt att ge sig in på någon annan princip, i varje fall just nu, när det är så
ont örn pengar i statskassan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till de i ämnet väckta motionerna i nu förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till undersökningar rörande
vissa möjligheter att framställa äggvitehaltiga fodermedel, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra särskilda utskottets memorial nr 1,
angående ersättning till kanslipersonalen hos andra särskilda utskottet, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

oVid förnyad, föredragning av tredje särskilda utskottets memorial nr 1, angående
ersättning till kanslipersonalen hos tredje särskilda utskottet, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4,
i anledning av väckt motion örn utbyggande av kristidsstyrelserna i landet med
en produktionsavdelning.

I en inom. riksdagens första kammare väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 59, hade herr Mannerskantz hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn sådan omorganisation
av våra kristidsstyrelser, att. desamma kompletterades med en produktionsavdelning
i enlighet med de riktlinjer, som i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag har, tillsammans med herr Staxäng
i andra kammaren, föreslagit, att inom varje kristidsstyrelse skulle inrättas en
särskild sektion eller avdelning, som skulle ha hand om själva produktionsfrågorna,
och att denna avdelning i första hand skulle utgöras av kunniga representanter
för jordbrukarna inom området i fråga. Jag tycker att det skulle
kunna kännas som en lisa för kristidsstyrelserna att slippa befatta sig alltför

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Örn kristidsstyrelsemas utby ggande med en produktionsavdelning. (Forts.)
mycket med just de saker, som röra produktionen -— där det således gäller att
fördela befintliga tillgångar av foder, gödselmedel och sådant och att uppamma
önskvärda odlingar. Detta är ju saker som nästan allesammans äro av teknisk
natur och som fordra speciell erfarenhet och sakkunskap. Jag undrar, örn inte
dessutom de åtgärder, som föreslås eller beslutas från kristidsstyrelsemas sida,
av jordbrukarna, som skola tillämpa dem, skulle betraktas med mindre misstroende,
örn de visste, att det var ett litet kollegium av jordbrukare, som tagit
ställning till dessa frågor. Som det nu är, säger man sig många gånger ute på
landsbygden, att en eller annan bestämmelse är dum eller opraktisk, och detta
för med sig, att man misstänker att de personer, som utfärda dessa bestämmelser,
icke äro sakkunniga, och att det är därför som det hela ofta blir så dumt.
Jag tror nog också att besluten många gånger skulle bli klokare örn man finge
överlåta denna del av kristidsstyrelsemas verksamhet åt personer, som ha dels
större erfarenhet och dels också jordbrukarnas förtroende. Det skulle säkert
gagna folkförsörjningen.

De olika skäl som förestavat de myndigheters ställningstagande, till vilka
motionen remitterats, tycker jag delvis äro konstlade. Jag har svårt att förstå,
att den föreslagna anordningen skulle kunna vara till skada från det allmännas
synpunkt. Ty här är det ju varken fråga örn att bestämma några priser
eller att utöva något inflytande på ransoneringssystemet, utan det hänger
samman med önskemålet att producera så mycket som möjligt på ett så lämpligt
sätt som möjligt. Jag tycker därför att utskottets utlåtande är onödigt
snävt skrivet, ehuru jag förmodar att utskottet i själva verket tänkt sig att
det skulle vara ett avslag med välvillig motivering. Om det nu inte varit möjligt
att skriva på sådant sätt, att man i realiteten bifallit motionen, så hade
man, tycker jag, ändå kunnat göra en starkare rekommendation än vad utskottet
här gjort. Jag har bl. a. ingen riktig förståelse för påståendet, att jordbrukarna
ju redan ha tillfälle att utöva ett visst inflytande i kristidsstyrelserna.
Ty hur går det till i praktiken? Jo, kristidsstyrelserna ha sammanträde någon
gång var fjortonde dag, och då föredras ett mycket stort antal ärenden. Det
sitter eventuellt ett par jordbrukare med i styrelserna, men där klubbas det
ena ärendet efter det andra igenom, och det blir inte möjligt i praktiken att
penetrera alla frågor. Detta skulle kunna bli fallet, örn en särskild avdelning,
i vilken jordbrukarna varit dominerande, berett frågorna, och ordföranden i
denna avdelning borde vara en av bygdens kunnigaste och mest erfarna jordbrukare.
Då hade det nog många gånger blivit ett annat resultat.

Jag anser att jordbrukarna nu ha för liten möjlighet att påverka även de
avgöranden, som direkt röra produktionen och som äro av rent teknisk natur.
Jag för min del får därför hoppas, att det inte skall dröja alltför länge, innan
man utvecklar de nuvarande anordningarna till att bli någonting i stil med
vad vi motionärer föreslagit, även örn man vill kalla det för någonting annat
eller ordna det något annorlunda -— bara det i princip blir detsamma.

Jag skall emellertid inte nu ställa något yrkande, herr talman, utan endast
uttala det önskemålet, att saken kommer att utveckla sig i en sådan riktning
ganska snart.

Herr Ekströmer: Herr talman! Då herr Mannerskantz, som är motionär,
inte framställde något yrkande, finns det inte stor anledning för representanten
för utskottet att närmare utveckla denna fråga. Av herr Mannerskantz’
yttrande förstodo vi, att han i grund oell botten är ganska tillfredsställd med
utskottets utlåtande. Och jag tycker för min del att han har all anledning att
vara detta, ty vi lia ju alldeles tydligt utsagt, att jordbruket skall tillförsäkras
en fullt tillfredsställande representation i kristidsstyrelserna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Örn kristidsstyrelsemas utbyggande med en produktionsavdelning. (Forts.)
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion angående statens järnvägars stängselskyldighet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 239, 242, 246 och 247.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 233, av herr Gränebo m. fl.,

nr 234, av herr Gränebo m. fl.,

nr 235, av herr Heiding,

nr 236, av herr Friggeråker,

nr 237, av herr Anderson, Axel Ivar, m. fl.,

nr 238, av herr Anderson, Axel Ivar,

nr 239, av herr Nisser m. fl.,

nr 240, av herrar Mannerskantz och von Horn,

nr 241, av herr Bondeson m. fl.,

nr 242, av herr Ekströmer m. fl.,

nr 243, av herr Lindblom m. fl.,

nr 244, av herr Lindblom, m. fl., samt

nr 245, av herr Ericsson, Herman, och herr Sylwan,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 167, till Konungen angående användande av riksbankens vinst för år 1941
m. m.

Anmäldes och bordlädes första lagutskottets memorial nr 32, i anledning
av remiss från kamrarna av väckta motioner örn inrättande av en hovrätt för
nedre Norrland.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.39 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421713