1942. Färsta kammaren. Nr 27 (Riksdagens protokoll 1942:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Färsta kammaren. Nr 27.

li. '' '' • ’’ • • ■'' :» i .00 I

Onsdagen den 8 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 26, 27, 29 och 30 nästlidne juni.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 423, till Konungen i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni
1941.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 475, till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till utredning av frågan örn ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 476, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets memorial nr 1, angående ersättning till dess tjänstemän;

konstitutionsutskottets memorial nr 20, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) örn ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av domsagoförvaltningen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m., dels ock en i ämnet
väckt motion; samt

nr 5, angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid folkhögskolor och vissa lantbruksundervisnings
anstalter;

Första kammarens protokoll 19^2. Nr *7.

Nr 27. Onsdagen den 8 juli 1942.

'' / '' : . J * * r i'' ; '' '' r.f / - \ \ -1

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni 1941 (nr 591) örn
familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada;

nr 65, i anledning åv Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1873 (nr 31) örn rikets mynt;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar
i vissa delar av allmänna tjänstepensions- ock familjepensionsreglementena
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till folkskolans
tjänste- och familjepensionsreglémenten;

nr 68, angående ersättning till viss hos 1942 års riksdag anställd personal
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 69, i anledning av väckt motion örn pension åt vaktmästaren hos riksdagens
andra kammare E. E. Anderssons änka;

nr 70, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn
fyllnadspension åt faktorn vid riksbankens sedeltryckeri C. H. Kullberg; samt
nr 71, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn ytterligare
medel för ombyggnad av riksbankens fastighet i Göteborg;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av utlänningslagen m. m.; samt

nr 61, i anledning av väckta motioner örn en översyn av straffverkställigheten
vid frihetsstraff;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 50, i anledning av väckt motion angående lagstiftning till stöd och skydd
åt nyblivna änkor; _

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) örn
olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., m .m.; samt
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 §
strafflagen för krigsmakten; ävensom

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.07 e. m.

In fidem

'' ''‘”d '' v G. H. Berggren.

**Jv

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

''i

Torsdagen den 9 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet Gjöres, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara friherre
De Geers interpellation angående åtgärder mot obefogad varafördyring,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd har friherre
De Geer frågat mig örn jag anser att av regeringen eller exempelvis priskontrollnämnden
vidtagna åtgärder i erforderlig grad medverkat till den reducering
av varornas fördyrande under deras överförande från producent till konsument,
som av 1941 års riksdag i skrivelse nr 318 förordats, samt, örn denna
fråga icke kan besvaras jakande, vilka åtgärder jag i så fall avser att vidtaga.

Med anledning härav vill jag till en början lämna några uppgifter om vad
från folkhushållningsdepartementets sida åtgjorts i anledning av den av interpellanten
omnämnda riksdagsskrivelsen.

I de utskottsutlåtanden som lågo till grund för den av riksdagen föregående
år framställda begäran örn undersökning rörande sådana missförhållanden som
onödigtvis fördyra varorna under deras överförande från producent till konsument
uttalades bland annat att någon särskild sakkunnigutredning icke torde
vara erforderlig utan att redan existerande statliga organ syntes i stor utsträckning
kunna verkställa den begärda undersökningen. Då även jag har den uppfattningen
att de problem, som härvid äro i fråga, under nuvarande kristid i
första hand bör anförtros de organ, som äro fortlöpande sysselsatta med dem,
har någon dylik sakkunnigutredning ej heller igångsatts. De synpunkter som
framhöllos i utskottsutlåtandena rörande undersökningens bedrivande talade
för att statens priskontrollnämnd vore det organ som närmast borde anlitas för
att verkställa undersökningen. Priskontrollnämnden anmodades därför under
hand att angiva sina synpunkter på uppläggningen av en undersökning på området.

Nämnden avgav i första hälften av januari 1942 en promemoria i ämnet, däri
nämnden bland annat underströk, att nämnden oavlåtligen haft anledning att
behandla konkreta prissättningsproblem berörande handeln, medan den däremot
icke varit i tillfälle att göra mera allmänna undersökningar som icke stått i direkt
samband med sådana problem. Nämnden angav vidare sina synpunkter
på de i utskottsutlåtandena berörda frågorna om detaljhandelsstatistik, upplysningsverksamhet
och kvalitetskontroll. Nämnden uttalade i anslutning härtill
att nämnden i fortsättningen torde få företaga erforderliga undersökningar i
varje särskilt sammanhang. Nämnden erinrade slutligen örn ett av nämnden
framlagt förslag örn ökade befogenheter för nämnden att komma till rätta med
prisfördyrande mellanhandel.

Redan vid den tidpunkt då denna promemoria avgavs hade nämnden i betydande
omfattning ingripit reglerande i fråga om prissättningen inom olika stadier
av varuförmedlingen, vilket steg för steg och i olika former ägt rum alltsedan
den offentliga priskontrollens första tid. Sedan den åsyftade promemorian
avgivits har utvecklingen lett därhän att priskontrollnämnden under sin verksamhet
undan för undan fått en allt större del av handelns omsättning under
sin kontroll. Därigenom aktualiseras ständigt sådana frågor som interpellanten
åsyftar.

Äng. åtgärder
mot obefogad
varufördyring.

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)

En mera allmän undersökning av varudistributionens problem är givetvis i
och för sig mycket önskvärd. Det är icke till båtnad vare sig för samhället eller
för varudistributionens utövare att ett så viktigt område av det ekonomiska
livet, som det här är fråga om, skall vara så litet känt som fallet är. Emellertid
torde det med fog kunna ifrågasättas örn en dylik undersökning, verkställd
under nuvarande förhållanden, skulle giva sådana resultat, att en reglering inom
detta område, vilken kunde stå sig även under normala tider, skulle kunna genomföras.
Snarare har man anledning vänta att en nu utförd undersökning i
berörda hänseende skulle med hänsyn till de säregna ekonomiska förhållandena
under krisen giva en mindre rättvisande för att icke säga skev bild av de problem
en dylik undersökning avser att belysa. Jag är därför böjd att anse att man,
så länge krisen varar, i huvudsak får nöja sig med det system som nu tillämpas
för att komma till rätta med de av interpellanten åsyftade problemen även örn
det naturligtvis kan visa sig nödvändigt att jämväl i andra former upptaga med
varudistributionen sammanhängande problem till behandling. En allmän utredning
av dessa spörsmål synes dock böra uppskjutas till dess att mera stabila
förhållanden på varumarknaden äro att påräkna.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för
det nu lämnade svaret. Jag tror dock att jag kan ta för givet att herr statsrådet
icke väntar, att jag skall känna mig särskilt tillfredsställd med detta
svar. Ehuru herr statsrådet ju tydligt betonat sitt intresse för saken och sin
uppfattning, vilken också överensstämmer med undertecknads, att detta är
en mycket stor fråga, som man behövde gripa sig an med, måste jag ändå
säga, att innehållet i svaret är ganska obetydligt och mindre än man kunde
väntat.

Jag framställde denna interpellation den 28 februari i år. och det har nu
dröjt mer än 41/* månader, innan den blir besvarad vid ett bordläggningssammanträde
i riksdagens sista stund. Det må förlåtas mig att jag har undrat
litet över varför ett så långt uppskov med svaret skulle behöva förekomma.
Jag hade som orsak därtill tänkt mig, att det möjligen pågick någon större utredning,
vars resultat herr statsrådet ämnade framlägga vid svarets avgivande,
eller också, tänkte jag mig, att interpellationen möjligen krävde ett
svar, vars utarbetande fordrade betydande tid. Nu måste jag emellertid tyvärr
konstatera att intetdera varit fallet. Örn interpellationer i allmänhet
skola ha något större värde, är det önskvärt —- och detta önskemål kanske
jag får lov att framkasta — att interpellationssvar kommer någorlunda snart
efter interpellationens framställande, ty annars kan man befara, att de riksdagsmän,
som äro intresserade av interpellantens frågor, under den långa
väntetiden kanske rent av helt och hållet glömma bort dem. Och i synnerhet
om svaret kommer som i dag vid ett bordläggningssammanträde i sista stund,
är det sannolikt, att många, som intresserat sig därför, inte då kunna vara
närvarande. Om interpellationer framställas beträffande mycket små och obetydliga
frågor, är det ju naturligt att dessa icke röna något vidare intresse
från vederbörande statsråds sida, men beträffande denna interpellation tror
jag man kan vara på det klara med att den gäller en verkligt stor fråga, en
fråga i vilken riksdagen, när den förra året behandlade densamma, enhälligt
uttalade sig för att någonting borde göras. För min del tror jag att örn
svenska folket i allmänhet så småningom finge klart för sig hur oerhört varor
av alla möjliga slag fördyras på vägen från konsumenten till producenten,
skulle eij så stark opinion bildas att den verkligen måste framtvinga åtgärder
emot en sådan prisfördyring utan för långt dröjsmål. Jag är av alldeles samma
mening som herr statsrådet och chefen för folkhushållnings departementet,

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Ang. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
att någon särskild ny utredning, någon ny kommitté eller något sådant icke
därför är behövlig eller påkallad. Men en undersökning, som göres från statens
sida med anlitande av nu befintliga organ eller som utföres direkt från
departementet, måste, örn den bedrives energiskt och riktigt, kunna ge mycket
stora upplysningar om hurudana förhållandena för närvarande äro och
länge ha varit på detta område. Varför kunde man inte även under nu rådande
kristid göra en undersökning i fråga örn mera påtagliga exempel på
onödig fördyring av varor, som äro av utomordentlig vikt för folkhushållet?
En sådan undersökning av olika detaljer skulle ju icke hindra en senare företagen
generellare undersökning. Av det svar, som herr statsrådet i dag lämnat,
förstår jag, att herr statsrådet i mycket hög grad sätter sin lit till vissa
av priskontrollnämnden framlagda förslag, som jag för min del hoppas så
småningom skola bli kända och kunna medföra någonting verkligt positivt.

Herr statsrådet har emellertid nu gått in för den uppfattningen, att det
riktigaste är att till efter krigets slut uppskjuta en mera allmän undersökning.
För min del kan jag inte förstå det riktiga däri, ty jag anser det särskilt
under nu rådande svåra tider och starka påkänningar på alla människors
hushållning vara av alldeles speciell vikt att man tar extraordinära krafttag
emot en onödig fördyring. Priskontrollnämnden har icke, efter vad jag kunnat
första, hittills gatt in på själva kärnfrågan så som jag tänker mig den,
det vill säga frågan örn att kunna dra ihop avståndet mellan producent- och
konsumentpriser, utan priskontrollnämnden har, så vitt jag kan förstå, i huvudsak
endast ägnat sig åt att föreslå vissa fastställda priser dels för producenterna
och dels i detaljhandeln, vilket vad producentpriset beträffar ofta
kanske^ verkat skadligt för företagsamheten. Jordbrukets organisationer liksom
manga andra ha ju under de senare åren gjort mycket stora ansträngningar
pa det område, som jag med min interpellation har velat vidröra, och
de ha också lyckats åstadkomma mycket stora framsteg. Uppenbart är nog i
alla fall att man icke enbart genom dessa organisationers ansträngningar kan
nå målet inom en någorlunda snar framtid. Det hela. syntes mig gå väl långsamt
och behöva ett stöd och en pådrivande kraft från statens sida.

Att handelns män, detaljhandelns och andra, anstränga sig till det yttersta
särskilt under nu radande kristider, äro alla på det klara med, liksom med att
icke minst detaljhandeln är synnerligen betungad av den mängd pålagor, som
de olika krissystemen medfört. Men handelns män kunna kanske icke direkt
rå för att hela det nuvarande systemet är, enligt min och mångas uppfattning,
felaktigt och i behov av omläggning. Det är ju uppenbart att så kallade
mellanhänder behövas och alltid komma att behövas i mycket stor utsträckning,
men lika uppenbart är väl att ett onödigt stort antal sådana icke kan
vara nödvändigt eller gagneligt. vare sig för handeln själv, för konsumenterna
eller för producenterna.

Det är modernt och har varit mycket modernt att tala örn en planhushållning
hår i landet. Knappast på något område synes det mig emellertid tacksammare
att ordna en sådan verklig planhushållning än just i fråga örn att se
till att icke varorna onödigtvis fördyras.

På sina håll har framkastats en förmodan att en av svårigbeterna vid ett
ingripande på detta område, som man ju nu i dag konstaterat att även folkhushållningsministern
är intresserad av, skulle vara, att man fruktade att
ett ingrepp emot vissa grupper skulle medföra, att dessa skulle få sin existens
hotad eller kunna fa sina. inkomster minskade. Ja, det förefaller mig ganska
uppenbart, att resultatet, om man skall söka gå till botten med undersökningen
av denna fråga, kan bli, att man finner, att vissa instanser på vägen mellan
producent oell konsument behöva bli avkopplade. Men vore det inte för svenska

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad v arn för dy ring. (Forts.)
staten och i synnerhet för konsumenterna kanske rent av en synnerligen god
affär, örn man, därest icke frågan kan lösas på annat sätt, nödgades tillgripa
utvägen att lämna något slags understöd åt vissa såsom obehövliga befunna
mellanhänder?

Jag skall inte nu trötta med att dra många exempel på hur varorna fördyras,
ty jag är övertygad örn att var och en skall, utan att jag nu tar några
exempel, förstå, att man med en verkligt grundlig, i detalj gående undersökning
överallt på varumarknaden kan finna sådana exempel som jag syftar på.

Jag skall tillåta mig att dra fram bara några få exempel på prisfrågor,
beträffande vilka hela svenska folket, tycker jag, borde känna sig hågat att
vilja försöka få en ändring. Jag skall då först och främst som exempel ta
frågan örn mjöl- och brödpriserna. Denna fråga har icke minst på senare tid
diskuterats mycket i tidningspressen. Det har talats om och man har hört att
priskontrollnämnden vill ha till stånd bland annat en frivillig överenskommelse
mellan bagerier och andra liknande företagare. För min del förstår jag
inte riktigt, varför det skall tryckas så mycket på en frivillig överenskommelse,
när man exempelvis då det gäller att fastställa priserna för producenten-jordbrukaren
i allmänhet inte ägnar sig åt frivilligheten från statens sida
utan tillgriper tvångsåtgärder. Det förefaller därför mig och många egendomligt
att det nu skall tas så stor hänsyn, när det gäller frågan om en rimligare
prissättning beträffande bröd och mjöl. Brödspannmålen har på senaste
tiden kostat cirka 27 öre. Örn man utgår från detta pris och jämför det med
vad till exempel finare vetebröd kostar — ända upp till 127 öre per kilogram
vid viss tidpunkt, fastän priset varierat vid olika tider — måste man säga,
att det är ett oerhört stort avstånd mellan producentpriset och det slutliga
konsumentpriset. En egendomlighet bland många, som man kan finna exempel
på å detta område, är att just för samma slags bröd, som levereras till
sjukhusen, priset endast varit 52 öre, då det samtidigt varit 127 öre vid försäljning
i butik till konsumenter. Det förefaller vid en granskning av alla
på olika sätt tillgängliga siffror som örn detaljhandels- och distributionskostnaden
exempelvis i Stockholm skulle uppgå till cirka 3 gånger spannmålspriset.
Det är ju ganska underligt att det skall vara så illa ordnat, att konsumenterna
skola behöva betala ett så högt pris för detaljhandelsdistributionen.
Vid en jämförelse med brödpriserna i andra länder finner man till exempel
i fråga örn Danmark — jag tar endast det exemplet, eftersom jag lovade
att hålla mig till ett fåtal exempel — att priset på grovbröd i Danmark vid
en viss tidpunkt var 33 öre lägre per kilogram än hos oss. Jag kan naturligtvis
inte garantera, att siffrorna beträffande priserna i Danmark äro de nu angivna
just i dag, utan man får ta, de siffror man kunnat få fram vid stickprov
under en viss tidpunkt, men vid en sådan tidpunkt för icke så länge
sedan var prisskillnaden den jag nyss nämnde. Den 4 mars i år konstaterades,
att i en stad i Sverige priset på vetebröd var 120 öre per kilogram, i en
annan 85 öre per kilogram etc. Man kan förstå, att en dylik prisskillnad kan
bero på vissa lokala förhållanden, vissa särskilda arbetsförhållanden m. m.,
men överhuvud taget verkar det som om det rådde ett fullständigt kaos på
detta område. Att mjölpriset mångenstädes har uppfattats såsom orimligt
högt, är riktigt, och det anser jag också. Enligt kalkyler, som varit synliga
bland annat i tidningspressen förefaller det som om kvarnarna, därest förmalningsersättningen,
som ju sammanlagt uppgår till ett stort antal miljoner kronor
om året, helt hade borttagits, det oaktat hade kunnat få en rätt avsevärd
vinst. Jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen, att herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet måtte inlägga största möjliga
kraft för att få bröd- och mjölpriserna tillrättalagda. Det kan egentligen

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Äng. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
inte finnas någon anledning — så förefaller det åtminstone mig och andra,
som inte äro inne i kommissionsväsendet -— att vänta längre med att rätta
till sådana påtagliga orimligheter.

Det har förekommit endast liten opposition i den allmänna diskussionen
mot de påståenden, som gjorts, att bröd- och mjölpriserna äro ganska orimliga.
Jag har bland annat observerat, att man i tidningen Social-Demokraten,
som väl får anses vara alldeles speciellt ett konsumenternas organ, har uttalat
sig för att en rättelse ovillkorligen borde komma till stånd.

Bland de få exempel på sådana orimliga priser, jag hade tänkt anföra, och
jag håller mig då fortfarande till matvarupriserna, vill jag nämna potatispriset.
Jag konstaterade till exempel den 4 mars, att vagnslastpriset för potatis
i Skåne var cirka 15 öre och frakten till Stockholm 21j2 öre per kilogram. Efter
vad jag kunde utforska, var priset på potatis samtidigt i Stockholm — jag gick
själv och inköpte potatis i butikerna, så att jag vet att det är riktigt -— 34 öre
per kilogram. Just då var som bekant potatisen här uppe i Stockholm en mycket
begärlig vara, som gick åt mycket hastigt. Man kunde därför inte skylla
på att man behövde fördubbla priset, innan denna vara kom till konsumenterna,
på grund av att den inte kunde hålla sig och inte kunde bevaras för framtida
behov, ty något behov av att bevara den för framtiden kunde man då knappast
tala örn. Jag konstaterade därför, som sagt, att kostnaden för potatisens framskaffande
från järnvägsstation i Stockholm och till konsumenterna här gick
till lika mycket som potatisen kostade hos producenten i Skåne plus fraktkostnaden
till Stockholm.

Beträffande andra nu för tiden mycket viktiga varor, grönsaker och frukt,
förhåller det sig ungefär på samma sätt, och så har det förhållit sig icke bara
nu under kristiden, utan även innan denna krisperiod inträdde. Vid ett tillfälle
kostade exempelvis lök, som är en artikel av ganska stor betydelse, hos producenten
i Skåne 18 öre, men på Hötorget i Stockholm 62 öre, och beträffande
äpplen och annan frukt ha ju fruktodlarna ofta konstaterat en oerhörd skillnad
i prissättningen särskilt i de stora konsumtionscentra, till exempel Stockholm
och andra, i förhållande till det pris, producenterna få ut för sina produkter.

Många av odlarnas organisationer ha ansträngt sig att själva försöka rätta
till förhållandena, och så ha de även gjort i fråga örn frukthandeln, men till
något mera fullständigt resultat har man tyvärr ännu icke kommit. Lantbruksförbundet
har, örn jag minns rätt, i en skrivelse, ställd just till folkhushållningsministern,
påpekat beträffande jordbruksprodukterna, att från krigsutbrottet
1939 till den 1 april i år jordbruksprodukterna ha inverkat på den allmänna
indexen på följande sätt: index har beräknats stiga med43enheter,därav
jordbruksprodukterna direkt endast med 7.4 enheter, d. v. s. med 17 procent.

Här i Stockholm och annorstädes hör man ju ofta talas örn att jordbrukarna
lia så utomordentligt höga priser på sina produkter. Jag tror inte att jordbrukarna
i nuvarande läge särskilt göra sig påminta örn att få några prishöjningar
på sina varor, men jordbrukarna reagera mycket kraftigt emot. att man här i huvudstaden
och annorstädes skall ha den uppfattningen, att priset på jordbruksalstren
ungefär motsvarar det pris, som konsumenterna här i städerna få betala.
Beträffande icke jordbruksalster tror jag att örn staten med sin auktoritet skulle
låta verkställa en noggrann undersökning av prisen på praktiskt taget alla de
förnödenheter, som konsumenterna behöva, skulle man nog därvid kunna konstatera,
att nästan alla varor fördyras på ett utomordentligt onödigt sätt genom
handelns bristfälliga organisation.

Ja. herr talman, min slutsats i fråga örn detta problem är, i motsats till herr
statsrådets, den, att det är mycket hög tid att börja en undersökning och att
ingripa kraftigt på de områden, där man tydligt kan se att något behöver göras.

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)

Jag tror att det vore olyckligt, om man skulle vänta alltför länge på en fulländad
frivillig organisation ock även på krigets avslutande, ty antingen det är kristid
eller icke kristid, behöver handeln i allra högsta grad rationaliseras. En väntan
på krigets avslutning förefaller mig kunna komma att kosta svenska folket
allt för mycket pengar på de områden, på vilka jag här rört mig. Det synes
mig vara uppenbart att det för en folkhushållningsminister knappast kan finnas
något annat område, där så mycket kunde göras, än just i fråga örn rationaliseringen
av prissättningen och minskandet av avståndet mellan producent- och
konsumentpriser, och jag är fullt övertygad örn att därvidlag mycket påtagliga
resultat skulle kunna vinnas.

Jag tillät mig tidigare säga, att örn svenska folket i sin helhet visste vad
det förlorade på grund av handelns dåliga organisation, skulle det bland folket
komma att växa fram en opinion, som skulle framtvinga åtgärder på det område,
som jag genom min interpellation har gått in på, och jag hoppas dessutom
av den i grunden välvilliga uppfattning, som herr statsrådet har visat i sitt
svar, att man skall från hans sida kunna emotse snabbare ingripanden än vad
interpellationssvaret möjligen i dag gav anledning att förmoda!

Herr statsrådet Gjöres: Herr talman! Jag vill till en början förklara, att
det långa dröjsmål med interpellationens besvarande, som dessvärre har förekommit,
icke på något sätt beror därpå, att jag skulle underskatta vikten av
den fråga, som interpellanten här har berört. Ej heller beror det på att man
under den långa tid som förflutit, tills svaret avgivits, har förbisett de frågor,
som interpellationen rör. Tvärt örn förhåller det sig så, att dessa frågor äro under
ständig behandling, i priskontrollnämnden och i samarbete med folkhushållningsdepartementet.
Jag vågar också bekänna den uppfattningen, att priskontrollnämnden
har lyckats att inom de flesta av de väsentliga varuområdena
åstadkomma en sådan reglering, som i varje fall med utgångspunkt från de nuvarande
förutsättningarna måste betecknas såsom tillfredsställande.

Emellertid förhåller det sig ju på det sättet, att när man lämnar de allmänna
resonemangens plan och kommer in på de konkreta fallen, te sig förhållandena
stundom ganska svårartade och besvärliga att komma till rätta med. Under den
diskussion, som har förts örn prissättningen liksom i interpellantens anförande,
har frågan örn priserna på bröd spelat en ganska stor roll. Det är bekant, att
priskontrollnämnden har gått in till Kungl. Maj :t med ett förslag örn att livsmedelskommissionen
måtte bemyndigas att fastställa normalpris å mjukt matbröd,
och det är min förhoppning, att det inte skall dröja många dagar, innan
denna fråga skall vara löst. Jag kanske därför inte skulle ha så stor anledning
att här beröra frågan örn brödprisen, men jag tror att det kan vara av intresse
att något vidröra de allmänna förutsättningarna för mjukbrödstillverkningen
här i landet.

Vi ha i vårt land ett betydande antal bagerier. Enligt en utredning, företagen
av socialstyrelsen år 1937, fanns det icke mindre än 7,436 sådana företag,
som emellertid i regel voro mycket små. Endast 6.5 procent av samtliga hade
mer än 10 anställda, och medeltalet anställda hos företagen var endast 4.7 personer.
Undersöker man saken närmare, finner man, att i de delar av landet, där
mjukbrödskonsumtionen sedan gammalt varit stor, alltså framför allt i Skåne,
men över huvud taget i de södra delarna av landet, har under tidens gång en
utveckling hän emot större driftsenheter ägt ram. I Skåne framställes brödet
övervägande i stora företag, som, kan man säga, också äro industriellt sett
ganska högt utvecklade. Inom landet i*övrigt, där mjukbrödskonsumtionen icke
dominerar på samma sätt som i Skåne utan där i stället det hårda brödet utgör
huvuddelen av vad människor konsumera och där mjukbrödet i varje fall tidi -

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Ang. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
gare betraktats som ett komplement till det hårda brödet, där ha också bageriföretagen
blivit av mindre omfattning, och där domineras tillverkningen av en
otalig mängd mindre företag. Detta förhållande kan också avläsas i de brödpriser,
som hållits och delvis ännu hållas på mjukt matbröd i skilda delar av
vårt land. I Skåne ligga brödpriserna lägst. Jag har här framför mig socialstyrelsens
prismateriel. Jag kan inte säga när det är dagtecknat — det torde
vara i mars i år •— men det visar, att medan noteringen på mjukt grovbröd för
samtliga orter låg vid 64 öre per kilogram, befunno sig samtliga Skåneorterna
under denna prisgräns. I Malmö var priset 46 öre, i Lund 47 öre, i Landskrona
50 öre, i Hälsingborg 60 öre -— men i fråga örn Hälsingborg får man ta hänsyn
till det ganska egendomliga prissystem, som tillämpas inom bageribranschen,
och den stora rabattering, som där är traditionell -— och i Ystad var priset 46
öre. Såvitt jag kan se var det endast en enda ort i landet, nämligen Tidaholm
i Västergötland, som låg i nivå med Skåne. Man ser således att de driftsekonomiska
förutsättningar, som föreligga för bagerihanteringen i södra delen av
landet, också avspegla sig i prisbildningen.

Saken har emellertid också många andra sidor. Det har varit ett utmärkande
drag för mjukbrödstillverkningen här i landet, att man arbetat med ett otal
brödtyper, i hög grad växlande i fråga om både vikt och kvalitet. Denna utveckling,
som framkallats av konkurrensen mellan bagerierna, har lett till att,
innan vi ringö de nuvarande viktsbestämmelserna, prisfrågan var tämligen
svåröverskådlig från konsumenternas synpunkt. Denna starka splittring av
brödtillverkningen på ett stort antal typer har naturligtvis lett till att olika
bageriers tillverkning av vissa brödtyper blivit mycket liten, och därav har
följt en mycket hög belastning av priset på sådana brödtyper eller på andra
brödtyper, eftersom omkostnadsbelastningen på något sätt måste utjämnas.

När priskontrollnämnden haft att behandla dessa frågor, har den sett som en
av sina elementära uppgifter att försöka få något grepp över brödtyperna, och
steg för steg har man nått fram till vissa förbättringar. I augusti 1941 utfärdades
bestämmelser, som inneburo en reduktion av viktklasserna, och därigenom
möjliggjordes vissa prisreduktioner. På ett fyrtiotal orter i landet träffades
överenskommelser med bagerierna örn sänkning av de tidigare priserna.
Måttet på denna sänkning får man genom att se hur socialstyrelsens noteringar
förändrats från mitten av januari 1941 till mitten av januari 1942. Det framgår
vid ett studium av dessa noteringar, att priset på sötlimpa generellt för
landet har minskats med 4 procent, på grovbröd med 3 procent, på mjukt matbröd
av vete, bakat med vatten, med 2 procent och på mjukt matbröd, bakat
med mjölk, med 5 procent. Dessa sänkningar inneburo också en reduktion av de
mycket stora ojämnheter i priserna mellan olika orter, som tidigare voro och
alltjämt äro ett påfallande drag i fråga örn mjukbrödspriserna.

Varpå beror för övrigt denna mycket stora splittring av priserna, dessa
mycket stora olikheter de olika orterna emellan? Ja, man torde kunna säga,
att de kunna förklaras på tre olika sätt. Dels spelar den betydande olikheten
i bageriernas maskinella utrustning en mycket stor roll, dels spelar den redan
berörda stora mängden brödtyper sin roll, och dels inverkar den i viss
mån mindre rationella driften och distributionen. Men jag tror nog att man
måste säga, att dessa tre faktorer icke räcka till för att helt förklara de stora
olikheterna olika orter emellan utan att det också finns orsaker, som höra
hemma på ett annat plan.

Jag är fullt på det klara med att det rent tekniskt sett skulle vara möjligt
att åstadkomma en rätt avsevärd sänkning av prisen på mjukt matbröd, visserligen
inte i de delar av landet, där brödtillverkningen redan i hög grad industrialiserats,
men i sådana trakter där tillverkningen ännu är driftsmässigt

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad varufördyring. -(Forts.)
mycket otillfredsställande. Men detta skulle förutsätta, att man kunde genomföra
en långt gående rationalisering, vilket i sin tur förutsätter tillgång till
bagerimaskiner. Detta kunna vi i detta läge icke räkna med, ty för anskaffning
av bagerimaskiner är man i stor utsträckning hänvisad till den utländska
marknaden, och någon större maskinanskaffning för rationalisering inom bagerihanteringen
kan under sådana förhållanden icke påräknas.

Vad som i detta läge återstår att göra, är naturligtvis inte att acceptera
förhållandena sådana som de äro, utan det är att försöka komma ned till de
pris som äro de lägsta möjliga med de rådande produktionsbetingelser, som
vi icke kunna i en handvändning helt ändra. Jag tror att man kan karakterisera
det förslag, som priskontrollnämnden ingivit till regeringen, såsom
en strävan i denna riktning. Man har efter förhandlingar med bagerihanteringens
största organisation i stort sett, dock icke fullständigt, kommit fram
till en överenskommelse om de priser som nu skulle kunna vara möjliga. För
min del betraktar jag dock icke detta steg som slutgiltigt, utan jag anser att
man med all kraft bör eftersträva att så långt de driftstekniska och andra
möjligheterna medge få till stånd en fortgående anpassning mot billigare produktions-
och distributionsmetoder.

Friherre de Geer nämnde såsom exempel på de otillfredsställande förhållandena
på brödmarknaden skillnaden mellan de pris, som bagerier kunna
taga ut vid leveranser till större inrättningar, och de pris som tagas ut i butikerna.
Jag tror nog att man, när man studerar sådana prisuppgifter, bör
hålla i minnet, att det är en helt annan sak, när det gäller leveranser av sådan
karaktär som till . sjukhus och andra stora inrättningar och när det rör tillverkning
och saluföring i övrigt. Det är nog ganska allmänt känt, att företag

— jag talar nu i största allmänhet och inte speciellt örn bagerihanteringen

— som kunna få stora leveranser till allmänna inrättningar, äro beredda att
kalkylera dessa till ett betydligt lägre pris än eljest. De kunna stundom kalkylera
dessa leveranser till priser, som icke innebära fullständig täckning för
företagets kostnader, och detta är möjligt därför att det innebär en fördel
för deni att kunna fullt ut utnyttja sitt företag. Det är också tydligt att distribution
och allt som sammanhänger med saluföringen blir helt annnorlunda
och enklare därvidlag än när varan skall sorteras ut och spridas till ett mycket
stort antal butiker med allt det arbete som därav följer.

Till sist vill jag säga, att det måste vara och är min strävan att ge priskontrollnämnden
allt det stöd den kan behöva för att genomföra sin uppgift på
bästa möjliga och effektivaste sätt. Jag måste dock samtidigt säga, att det
finns områden, som äro så svåra, att man i det längsta tvekar att använda
den offentliga prissättningens ganska osmidiga instrument. Det synes mig
bland annat vara något tvivelaktigt, huruvida man kan utan risker tillämpa
den offentliga prissättningen på lätt förstörbara varor, som ha karaktär av
torghandelsvaror. Jag vill inte säga att detta är eller kan bli det sista
ordet därvidlag — det är en fråga som har under hand diskuterats mer än en
gång mellan priskontrollnämnden och mig, liksom jag under min tid i priskontrollnämnden
hade anledning att rätt mycket syssla med den —- jag vill
bara säga, att när man kommer inför de rent praktiska förhållandena, visar
det sig vara en mycket vansklig uppgift, och man får mycket noga se sig för,
att man inte vidtar åtgärder som kunna visa sig skadliga. Jag måste vidhålla,
att en allmän undersökning av varudistributionen under nuvarande läge är
vansklig och ger ett ganska opålitligt resultat. Som förhållandena nu äro,
då det pågår ständiga och ibland ganska överraskande förskjutningar i försörjningsläget,
är det mycket svårt att taga upp och genomföra en kostnadsanalys,
som kan vara grundläggande för förhållandena i fortsättningen.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Ang. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
överhuvud taget är lägets oöverskådlighet eu faktor, som i allra högsta grad
försvårar varje planerande på längre sikt.

Herr von Heland: Herr talman! Hedan långt före kriget har jag här i riksdagen
vid åtskilliga tillfällen och synnerligen utförligt påtalat det felaktiga
i att statsmakterna mycket hårt hållit nere jordbrukarnas priser på deras produkter,
under det att konsumenternas livsmedelspriser i relation härtill tilllåtits
vara mycket höga. Det är synnerligen befogat att friherre De Geer just
nu åter tar upp dessa problem, och det må tillåtas mig att ytterligare tillägga
en del synpunkter. Jag ber om överseende, ifall jag för att kunna belysa
problemet i hela dess vidd något vidgar ramen för diskussionen.

Jag nämnde att statsmakterna före kriget synnerligen hårt hållit nere de
priser som jordbrukarna fått för sitt arbete. I det hänseendet ha konsumenterna
icke kunnat klaga. Det pris konsumenterna få betala för livsmedlen är
emellertid även i högsta grad beroende på de kostnader, som tillkomma sedan
produkten lämnat jordbrukaren och till dess den i oförändrad eller förädlad
form slutligen når konsumenten. Friherre De Geer har i dag lämnat många
exempel på den orimliga fördyring, som utan verklig gensaga från statsmakternas
sida pålastas produkten under dess väg till konsumenten. Herr statsrådet
nämnde däremot i sitt svar på interpellationen, att priskontrollnämnden
gripit in och alltjämt griper in och att man enligt statsrådets mening lyckats
tillfredsställande. Det må ursäktas mig, örn jag inte är av samma uppfattning.
Priskontrollnämndens arbete har ju överhuvud taget icke riktat sig på rationalisering
av distributionen. Man har endast gått in för att förenkla brödtypssystemet,
men det är ju mera en kvalitetsfråga, efter vad jag kan förstå.
Man har dessutom koncentrerat sig på att pressa ned de nuvarande mellanhändernas
omkostnader och enligt dessa mellanhänders uppfattning tillerkänt
dem en allt för liten marginal, men något verkligt positivt ur rationaliseringssynpunkt
har jag inte sett komma ifrån vare sig regeringen eller priskontrollnämnden.
Jag vill med anledning av herr statsrådet Gjöres’ senaste anförande
bara göra den frågan: Är verkligen de större bageriernas maskinuppsättning
utnyttjad?

Kan verkligen socialministern och kan bankoutskottet, vars riktlinjer för
penningpolitiken vi debatterade för en tid sedan, anse att förhållandena ur
penningpolitisk synpunkt äro tillfredsställande? Vi jordbrukare ha sökt bemästra
dessa problem betydligt effektivare än både regeringen och priskontrollnämnden.
De jordbruksekonomiska föreningarna ha genom lämpliga åtgärder
avsevärt förbilligat uppsamlings- och distributionssystemet m. m. Genom
avsevärda investeringar bär sålunda en omfattande rationalisering ägt rum
genom centralisering av mejeri- och slakteridriften. Eftersom friherre De Geer
mest sysslade med brödfrågan, kommer jag att säga något örn mejerivaror och
slakteriprodukter. Då de jordbruksekonomiska föreningarna ej äro uppbyggda
för att skapa vinster åt företagen, utan för att kunna utbetala så högt pris
som möjligt för jordbrukarnas produkter, borde jordbrukarna genom de vidtagna
ekonomiskt synnerligen riktiga rationaliseringsåtgärderna erhålla prisförbättring
på produkterna. Så är emellertid icke fallet,. Visserligen kan den
jordbruksekonomiska förening som vidtagit viss rationaliseringsåtgärd komma
att få draga fördel därav, men statsmakternas prispolitik tillåter ju ej att jordbrukets
samlade inkomstökning får täcka alla sedan krigsutbrottet uppkomna
kostnadsstegringar.

Det må ursäktas mig. arn jag anser systemet mot jordbrukarna felaktigt, ty
för det första: örn jordbrukarna öka sin produktion, få de mindre betalt för
sin vara; och för det, andra: örn jordbrukarna genom siva föreningar förbilliga

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
uppsamlingen, förädlingen och distributionen av produkterna, få de icke heller
skörda frukterna härav. Jordbrukets nettoinkomst får nämligen icke ökas.
Systemet kati givetvis icke stimulera jordbrukarna till att öka produktionen
och ej heller stimulera jordbrukarna till omfattande investeringar för att förbilliga
mellanhandskostnaden. Om jag anser principen felaktig, så borde konsumenterna
i än högre grad anse detsamma, ty under nuvarande kristid är det
konsumenterna, som komma att få hårt lida av en oförnuftig livsmedelspolitik.

Trots de av mig omtalade rationaliseringsåtgärderna minskas emellertid ej
mellanhandskostnaden i önskvärd omfattning. Detta förhållande beror på vissa
automatiska utgiftsökningar, framför allt gällande byggnads- och hyreskostnader
samt lönekostnaderna. Jag anser ej att de i livsmedelsbranschen anställda
ha oskäligt betalt, men man kan förstå att den utfattige småbrukaren reagerar
emot när de i hans förening anställda lia en emot honom synnerligen
hög levnadsstandard med kort arbetstid, semester, pension m. m. Mot de höga
hyrorna, vilka uppkomma på grund av de stigande byggnadskostnaderna, är
det en allmän reaktion, men därvidlag har ju den annars mycket mäktiga regeringen
tydligen stått maktlös eller ointresserad, vilket man ju kan påtala
ännu mera nu, sedan den senaste kommittén inom byggnadsbranschen lagt fram
sitt betänkande.

De stigande byggnadskostnaderna inverka synnerligen ofördelaktigt vid försöken
att genom centralisering nedbringa mellanhandskostnaderna. Som exempel
kan nämnas, att Mjölkcentralen nu bygger ett nytt stort mejeri i Motala,
trots att byggnadskostnaderna stigit cirka 30 procent sedan krigets början.
Denna kostnadsökning medför givetvis att vi ej kunna påräkna att få den fördel
av centraliseringen som vi från början hoppats. Vill man sänka mellanhandskostnaderna,
har man sålunda ett gott medel genom att sänka byggnadskostnaderna,
varigenom hyran för butiker, mejerier, slakterier, bagerier m. m.
kunde sänkas och centralisering av driften förbilligas.

Inom våra jordbruksekonomiska föreningar ha vi nämligen klart för oss den
synnerligen stora kostnadsbesparing, som kan ernås genom centralisering av
driften. Genom våra mejeri- och slakteriföreningar pågår detta arbete för fullt
i förhoppningen örn att statsmakterna slutligen skola låta jordbrukarna skörda
frukterna av detta_ arbete och i förvissningen om att en effektivisering av våra
föreningar i framtiden stärker vår konkurrenskraft gentemot utlandet och vår
ställning i samhället.

Jag skulle kunna lämna många exempel på hur de jordbruksekonomiska föreningarna
genom lämpliga åtgärder åstadkommit avsevärda besparingar på
mellanhandskostnaden. Exempelvis genom överförande av driften från en massa
små mejerier till stora centralmejerier ha icke endast driftkostnaderna för
mejeridriften trots höga byggnadskostnader och trots individuella lönestegringar
kunnat avsevärt nedbringas, utan dessutom har transporten av mjölken
förbilligats därigenom att lastbilarna kunnat bättre utnyttjas. Liknande är förhållandet
inom slakterihanteringen, och mycket mer hade kunnat åtgöras i
detta avseende, men. herr statsråd, okynnesslakterier och okynnesmejerier byggas
alltjämt till så kallat skydd för den fria handeln, detta trots att mellanhandskostnaderna
därigenom ökas.

Genom centralisering av slakteri- och mejeridriften åstadkommes också en
avsevärd besparing av bland annat bränsle och olja för denna drift samt ett
ekonomiskt utnyttjande av kommunikationsmedlen, vilket nu är synnerligen
betydelsefullt med hänsyn till försörjningsläget, framför allt i fråga om förbrukningen
av olja och gummi.

Trots det värdefulla arbete, som våra föreningar just nu göra för samhället,
och trots att statens myndigheter på ett fördelaktigt sätt utnyttja våra för -

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Äng. åtgärder mot obefogad varufHedy ring. (Forts.)
eningar, motarbetas föreningsrörelsen från håll som man inte skulle vänta sig.
I mitt län lia vi exempelvis en stad, som trots många påstötningar nekat att
ansluta sina gårdar till jordbrukarnas föreningsrörelse. Man borde väl kunna
fordra att myndigheterna skulle föregå med gott exempel och visa vad som
i nuvarande tidsläge är bäst för samhället. Även de mäktigaste organisationerna
i samhället motarbeta ofta våra strävanden. Man påstår orsaken vara,
att man vill förhindra jordbrukarnas monopolställning. Nu kunna jordbrukarna
aldrig få en sådan ställning, ty tyvärr äro ju jordbrukarna den samhällsgupp,
som staten mest har i sitt grepp och pressar. Men orsaksangivningen visar rätta
kynnet. Jordbrukarna få icke genom fullständig anslutning till sina organisationer
bli så representativa och starka, att de enigt kunna hävda sin rätt i det
svenska samhället, ty detta skulle kunna gå ut över andra parter! På grund
härav motarbetas ofta för samhället gagnerik rationalisering av uppsamlingen,
förädlingen och distributionen av jordbrukets produkter, varigenom även
skulle uppnås billigare mellanhandskostnader vid varudistributionen mellan
konsumenter och producenter.

Varför har man till exempel inte gått i författning örn en samhällsgagnelig
genomgripande slaktkoncentration? En dylik åtgärd skulle icke endast kunna
hålla mellanhandskostnaden inom skäliga gränser och begränsa användningen
av olja och gummi utan även komma till rätta med den smyghandel, som nu
ökar i samma mån som tillgången på varor blir knappare.

Trots allt lyckas vi dock med att göra en hel del rationaliseringar till fördel
för samhället. Det är kanske bäst att jag tar ett tydligt exempel.

Givetvis är det främst av sakliga skäl, som jordbrukarna genom sina föreningar
ha sökt pressa ned mellanliandskostnaderna, men även om enskilda
härigenom beklagligtvis få sitta emellan, måste vårt rationaliseringsarbete vara
till fördel för dem som efter rationaliseringen få fortsätta sitt arbete. En förnuftig
rationalisering är även samhällsnyttig. Det kan nämligen icke vara
riktigt, att ett alldeles för stort antal mellanhänder sysslar med varans förmedling.
ty härigenom dels får varje förmedlare för liten arbetsuppgift, dels
erfordras stor kostnad per varuenhet för att upprätthålla varje förmedlares
levnadsstandard. Typiskt exempel i detta hänseende har Stockholms mjölkhandel
varit. Därvid höll det på att utveckla sig så att varje fastighet skulle
få sitt eget mjölkmagasin. Trots att butikshandelsmarginalen var hög, fick
innehavaren på grund av liten försäljning alltför liten inkomst. Slitningar och
missförstånd blev följden. T denna situation bildade köpmännen och mejeriföretagen
år 1934 en samarbetskommitté med uppgift att maximera mjölkbutikernas
antal, varvid nya okynnesbutiker nekades mjölk. Denna samarbetskommitté
har givetvis varit till stor fördel såväl för mellanhandskostnadens
nedbringande som för butiksinnehavarnas inkomstmöjligheter. Betecknande
är emellertid, att Konsum nekat att deltaga i denna sanering av mjölkhandeln.

Detaljaffärerna, som saluföra mjölk, kunna indelas i tre kategorier: enkla
mjölkbutiker, mjölkbutiker i samband med matvaruaffär, alltså dubbelbodar,
och mjölkbutiker i samband med bageri-hembageri. Antalet av dessa mjölkbutiker
var år 1938 i Stockholm respektive 745, 733 och 425. År 1934 var
det 5 procent av butikerna, som icke nådde upp till en dagsförsäljning av mer
än 25 liter. Nu strävar kommittén för mjölkhandelns ordnande efter att en
affärs omsättning vid nyetablering skall bli minst 200 liter per dag.

Av omkostnaderna utgöra lönerna den största gruppen, eller 6—8 procent
av omsättningen, hyran utgör 2—4 procent.

Kommittén har sedan år 1934 behandlat 870 ärenden, och man har endast
gått med på 195 nyetableringar av mjölkaffärer. Totala antalet mjölkbutiker

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
inom Stockholm var den 31 december 1936 2,351 stycken, vilket representerar
280 invånare per butik. Den 31 december 1941 var antalet mjölkbutiker
endast 2,230, med 332 invånare per butik, men sedan 1934 har det öppnats
79 nya Konsumbutiker.

Enligt en sedan år 1937 förd statistik ha 276 butiker med en dagsförsäljning
av i medeltal 53 liter mjölk nedlagts på grund av för liten omsättning
eller andra omständigheter. Med de 276 butiker, vilka enligt denna statistik
nedlagts av olika orsaker, utgör antalet butiker, som genom kommitténs arbete
bortfallit, 722 stycken.

Då det mestadels har varit fråga om mindre butiker med en approximativ
omsättning av 30,000 kronor per år, har övrig livsmedelshandel genom kommitténs
arbete tillförts en omsättningsökning av cirka 21.5 miljoner kronor
per år, och mellanhandskostnaden har ej behövt okas..

Även i Göteborg, som jag också känner till som revisor i Göteborgs mejeridelegation,
har man en nyetableringskontroll, men här för såväl bageri- och
konditori- som mjölkbransc.berna. Inte heller här var Konsum med. Som sekreterare
fungerar Göteborgs köpmannaförbunds direktör. Samarbetsnämnden började
sin verksamhet den 26 mars 1936. Under de år den arbetat ha, enligt
de uppgifter jag införskaffat, 208 nyetableringsärenden behandlats, varav endast
82 blivit tillstyrkta. Den 1 januari 1936 var antalet mjölkbutiker i Göteborg
798 stycken och den 31 december 1941 609 stycken, således en minskning
med cirka 190 stycken. Därav har Lantbrukarnas mjölkcentral minskat
sitt butiksantal med 139 stycken, eller från 424 till 285. Att märka är att
denna minskning skett trots att under dessa år stora nybyggda områden tillkommit
och butiker öppnats där.

Detta är rätta vägen att bringa ned mellanhandskostnaden, och kap dylikt
arbete ske i gott samförstånd med handelns män, är detta givetvis synnerligen
fördelaktigt och lyckligt. Jordbrukets föreningsrörelse har också hittills
försökt att vidtaga rationaliseringsåtgärdema med stort hänsynstagande till
privathandeln. Man kan t. o. m. från jordbrukarhåll påstå, att vi varit generösa.
När vi exempelvis under tiden 1933—1941 i Stockholm genom uppköp
lagt ner 25 större och mindre grossistföretag inom mjölkbranschen, har detta
skett med full kompensation för de nedlagda företagen. Liknande var förhållandet
vid uppköpen av mejerier i Göteborg. Den rationalisering, som härigenom
kunnat verkställas, dra nu stockholmarna och göteborgarna den ekonomiska
fördelen av. Jag skall endast numpa ett exempel pa vinsten av denna
rationalisering. Före nedläggandet av dessa grossistföretag utgjorde den forslade
mjölkkvantiteten vid distributionen till detaljisterna i genomsnitt 1,000 liter
per man och bil för varje tur. Nu är kvantitetep cirka 2,500 liter. Hänsyn
måste härvid tagas till den omständigheten, att systemet med flaskmjölken,
som alltmer vinner terräng, kräver mera både tid och plats än den gamla metoden
med mjölktransport i bleckflaskor. _

En ur behovssynpunkt väl ordnad handel synes mig sålunda vara riktiga
vägen för mellanhandskostnadernas nedbringande. Mycket skulle enligt min
uppfattning ytterligare kunna göras i detta hänseende, och icke minst inom
bageribranschep vore en rationalisering önskvärd.

Jag finner det alltså anmärkningsvärt att ingenting göres vare sig från regeringshåll
eller från priskontrollnämndens sida i detta hänseende, åtminstone
inte mig veterligt. En omfattande rationalisering av livsmedlens förädling
och förmedling till konsumenterna är icke endast ett producent- och konsumentintresse,
utan ett betydelsefullt intresse för bela samhället. Härigepom
nås även ett annat i dessa kristider viktigt mål, nämligen effektivare kontroll
att livsmedlen gå de rätta vägarna. En centralisering skapar större säkerhet

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Ang. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
att komma till rätta med den smyghandel, som givetvis försöker att arbeta
sig fram i samma mån som varuknappheten blir allt kännbarare.

Jag hoppas att jag härmed har klarlagt den uppfattning jag har i de spörsmål,
vilka friherre De Geer aktualiserat genom sin interpellation, och jag
anser i likhet med honom att mycket skulle kunna göras för att förbättra läget.
Förutom ett förändrat ställningstagande av vissa myndigheter och institutioner
för underlättandet att genomföra önskade rationaliseringar skulle jag
närmast vilja rekommendera statliga beslut för åstadkommande av en effektiv
slakt- och mejerikoncentration.

Inom dessa områden skulle man nämligen snabbt kunna nå effektiva resultat
därigenom att jordbrukarorganisationerna stå färdiga att helt klara
dessa frågor åt samhället. Härigenom skulle mellanhandskostnaden avsevärt
kunna bringas ned. Jordbrukarna skulle kunna ernå det nu av alla önskade
bättre prisläget för jordbruksprodukterna, utan att detta behövde belasta
konsumenterna. Statsmakterna skulle vidare erhålla bättre kontroll över den
allt knappare varutillgången, så att livsmedlens fördelning blev så rättvis som
möjligt, och smyghandeln kunde effektivt hållas efter. Att vissa enskilda,
som nu i onödan och fördyrande sysselsättas i mellanhandeln, härvid skulle
rationaliseras bort är givetvis beklagligt, men nog borde särskilt i kristider
den enskilde individens intressen vika för hela folkets bästa.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning av en
passus i herr De Geers yttrande, vari han hänvisade till att enligt en av lantbruksförbundet
utförd undersökning skulle endast en sjättedel av levnadskostnadernas
förhöjning under kriget vara beroende på prishöjning på lantbruksprodukter.
Då jag har den uppfattningen att denna siffra icke är rättvisande
och det kan befaras att den under sommaren och hösten kommer att cirkulera
runt i landet i press och från talarstolar, skall jag be att få peka på en sak. Örn
jag inte är felaktigt underrättad har denna siffra tillkommit på det en smula
anmärkningsvärda sättet, att man för livsmedelshandelns vidkommande räknar
med de priser, som kommit till stånd efter det att staten bidragit med mycket
stora subventioner för att sänka priserna. Först höjas priserna för lantbrukarna
ganska kraftigt, men sedan sänker staten priserna genom subventioner, som i år
sammanlagt uppgått till 400 miljoner kronor. Och det är efter denna prissänkning
som man kommit till det resultatet, att livsmedlen icke ha en större andel
än den nämnda i levnadskostnadsstegringen!

Jag får ju lov att säga, att endast örn jordbruket åtar sig att betala en extraskatt,
som är lika stor som de miljonbelopp som gå åt för prissänkningen, skulle
en sådan beräkning vara naturlig. Men då det nu är samhällets skattebetalare i
största allmänhet, som betala dessa prissänkande subventioner, framstår det såsom
mycket egendomligt att man beträffande den andel, som jordbrukets inkomsthöjning
har i levnadskostnadernas fördyring, inte tar någon hänsyn till
att det är staten, d. v. s. indirekt skattebetalarna, som träder emellan och sänker
priserna. Det är på detta sätt man får fram en relativt blygsam levnadskostnadsstegring
beroende på prishöjning för jordbrukets produkter. När man vet
att livsmedelskostnaderna utgöra ungefär hälften av levnadskostnaderna, sedan
man fråndraga den konstanta hyreskostnaden, och när man vet hur pass mycket
livsmedelspriserna i partihandeln lia stigit, så är det ju uppenbart för envar att
den andel, som jordbruksprisernas stegring utgör, är väsentligt större än 17
procent.

Jag skall, herr talman, be att få göra några ytterligare reflexioner beträffande
det stora problem, som här behandlas, ehuruväl det är omöjligt att på
grund av dess stora räckvidd låta det bli föremål för någon mera ingående be -

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
handling. Jag har haft tillfälle att under åtskilliga år såsom ordförande i en
statlig kommitté utreda problemen örn näringslivets organisation och skulle
gärna vilja anknyta några reflexioner till herr De Geers oell herr von Helands
uttalanden. När herr De Geer säger att det behövs en rationalisering inom detaljhandeln.
tror jag visst att detta är alldeles riktigt. Men jag vill understryka
att detsamma gäller även örn andra näringar. Det kan knappast vara lyckligt
eller rättvist att försöka framkalla det intrycket, att en viss näring här i landet
därvidlag skulle stå i någon särklass. Säkerligen skulle även inom jordbruket
mycket kunna utföras på rationaliseringens område. Men när det gäller prissättningen
på jordbrukets produkter, framkommer veterligen från jordbrukarhåll
icke något förslag örn att man skulle sätta priserna ej med utgångspunkt
från de faktiska genomsnittliga kostnaderna, utan genom att välja ut endast de
effektiva jordbruken och se efter vad de ha för kostnader och sätta priserna
därefter. Sedan skulle de mindre effektiva jordbruken få klara sig själva med
mycket dålig ekonomi till följd. Nej, ett sådant förslag kommer man icke med
från jordbrukarhåll, och efter min mening på mycket goda. skäl.

Man får lov att utgå ifrån att alla näringar — liksom allting annat — äro
ofullkomliga i denna värld. Tills vidare får man ta produktionen och distributionen
sådan den är. vilket ju inte innebär att man skulle underlåta att söka
förbättra den. Skulle vi i dag, herr talman, sätta priserna på jordbruksprodukter
med utgångspunkt från kostnaderna inom de effektiva driftsenheterna, så
skulle vi få en prissättning på jordbrukets produkter, som ligger högst väsentligt
under den nuvarande.

Jag är också alldeles säker på att örn vi satte mellanhandsmarginalerna med
utgångspunkt från de mest effektiva distributionsorganen skulle vi kunna sänka
också mellanhandsmarginalerna. På dessa- punkter tror jag man kan säga att
det föreligger analoga förhållanden.

Emellertid är det givetvis riktigt att det återstår mycket att göra till förbilligande
av distributionen. När nu herr De Geer nämnde ett sådant exempel som
att potatisen blir fördyrad under transporten från Skåne till Stockholm, dock
utan att nämna att det ju är någon skillnad örn man köper en vagnslast potatis
eller örn man köper fem kilo, vill jag framställa det förslaget, att jordbruksorganisationerna
försöka att själva ordna en billigare distribution för åtminstone
en del av potatishandeln. Ty det är ju ingenting som hindrar dem att göra detta.
Jag är säker på att alla konsumenter skulle vara tacksamma för att få se, örn
jordbruksorganisationerna kunna ordna en billigare och effektivare sådan distribution.
Det verkar, örn man utgår från herr De Geers siffror, som örn han vore
övertygad örn att det på något håll måste finnas några mycket stora och överdrivna
förtjänster. Nåväl, låt då jordbrukarnas organisationer i fullt fri konkurrens
med andra organisationer starta en sådan distribution, så kunde eventuellt
vinsten delas — de kunde själva ta en del av den stora vinsten och låta
konsumenterna få den andra delen. Jag understryker emellertid att det bör vara
i konkurrens med andra distributionsformer. Det är dock en uppfattning, som
man understundom tyckt sig kunna observera, att jordbruksorganisationerna
inte alltid äro så hågade att utföra sitt distributionsarbete i konkurrens med
andra organisationsformer. De äro mera hågade att skaffa sig en monopolställning
i fråga örn distributionsarbetet. Men gör man så, framträder ju inte skillnaden
i effektivitet genom en direkt jämförelse — en sådan kan man göra endast
när man har de olika formerna vid sidan av varandra. Jag vill alltså rekommendera
herr De Geer såsom den bästa metoden att få till stånd ett fullkomligt
rättvisande undersökningsmaterial, ett praktiskt och pålitligt material,
att verkligen visa upp att distributionen av den ena eller den andra varan kan
göras väsentligt mycket billigare än vad för närvarande är fallet.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Ang. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)

Herr von Heland höll en ren lovsång över jordbruksorganisationernas rationaliseringsverksamhet
— de ha varit mycket effektivare än både staten
och priskontrollnämnden och alla möjliga andra organisationer. Herr von
Heland nämnde såsom ett särskilt exempel på denna utomordentligt effektiva
verksamhet den mejeriorganisation som jordbrukarna åstadkommit under senare
år. Jag skall tillåta mig att nämna att vid en undersökning av mejeriorganisationernas
kostnader, vilken måste göras för att få ett begrepp örn de
nettopriser på mjölk som jordbrukarna erhålla — man får ju dra ifrån mejerikostnaderna
och andra kostnader från konsumentpriserna för att, få fram
jordbrukarnas priser — finner man att indextalet för mejerikostnaderna för
vissa grupper av mejerier vid årsskiftet låg vid 157 och för andra grupper
vid 162, d. v. s. att mejerikostnaderna lia under kriget stigit med i genomsnitt
60 procent. Man finner vidare att indextalet för partihandelskostnaderna
beträffande mjölk och mjölkprodukter, vilken handel också i huvudsak skötes
av dessa organisationer, ha stigit från 100 till 169, d. v. s. med 69 procent.
Jag vill betyga för herr von Heland, att dessa stegringssiffror äro väsentligt
större än de stegringar, som föreligga för den privata handeln i allmänhet,
vare sig man nu tar partihandeln eller detaljhandeln.

Härmed har jag inte, herr talman, på något sätt velat antyda att mejeriorganisationerna
inte skulle vara effektiva. Jag har ingen anledning att tro
något sådant. Jag har endast velat peka på att det är ganska farligt att slå omkring
sig^ alltför mycket med siffror och påstå att handelsmarginalerna på
vissa områden lia stigit i en alltför orimlig grad. Här ser man att just för de
organisationer, som herr von Heland berömde för deras underbara effektivitet,
ha kostnaderna stegrats mellan 60 och 70 procent, säkerligen mer än som
är typiskt för den privata handeln i allmänhet, vilken herr De Geer så starkt
kritiserade.

. Nu bär emellertid herr von Heland funnit lösningen på hela detaljhandelns
distributionsproblem. Lösningen är mycket enkel — den heter nyetableringskontroll.
Lat oss bara genomföra en konsekvent sådan kontroll av de svenska
affärernas antal, så blir allting billigt och bra både för producenter och konsumenter! Herr

talman! Det skulle vara mycket frestande att verkligen ta upp en
diskussion örn den invecklade frågan örn nyetableringskontrollens fördelar och
nackdelar. Jag skall emellertid avstå därifrån. Jag vill bara tillägga att den
nyetableringskontroll, som jordbruksorganisationerna utföra inom mejeribranschen,
ingalunda som man skulle kunna tro av herr von Helands framställning
är någon uppfinning som lantbruksorganisationerna gjort. Den är
en direkt kopia av. den nyetableringskontroll, som många av den privata
handelns branscher i samarbete med industrien bedrivit i många år. Men det
har visat sig att nyetableringskontroll är en sak på både gott och ont. Det är
inte alldeles utan grund som man inom konsumentkooperationen anser sig
icke kunna blunda för de negativa sidorna i en nyetableringskontroll, som
mycket lätt kan komma att ga ut över effektiviteten i den tjänst, varmed
varorna distribueras, och som också kan gå ut över konsumenterna på annat
sätt.

Jag tror därför inte alls att herr von Heland bär funnit de vises sten när
det Räller att rationalisera distributionen, om han endast vill tillgripa en nyetableringskontroll.

Man har bade i denna debatt i dag och tidigare i pressen uppehållit sig
mycket vid brödpriserna. Nu har herr statsrådet och chefen för folkhushallningsdepartementet
i sitt andra anförande lämnat sådana upplysningar.

Första kammarens protokoll Nr 27. o

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
att jag inte närmare skall ingå på denna sak. Jag vill bara göra det enda
tillägget, att jämförelserna mellan brödpriserna i Sverige och Danmark nog
äro missvisande, emedan man inte tar hänsyn till att det standardiserade 4
kilos rågbrödet i Danmark spelar en rätt dominerande roll. När man har tre
brödfabriker i Köpenhamn, som såvitt jag vet tillverka allt detta standardiserade
rågbröd, är det uppenbart att man kan räkna med helt andra kostnader
än när man skall göra en mångfald olika typer, som de svenska konsumenterna
— tyvärr, kan man nog säga — synas föredraga och som gör att de
också få betala ett högre pris.

Jag vill emellertid för min del livligt understryka, att det är önskvärt att
priskontrollnämnden går vidare i den verksamhet, som den redan bedrivit
med gott resultat, i syfte att sänka priserna på de viktigaste av våra brödsorter.
— Det är iögonenfallande, att när man nu på jordbrukarhåll så intensivt
gör jämförelser med Danmark, så är detta en relativt nypåkommen vana.
Tidigare hörde vi aldrig talas om att jordbrukarna pekade på att man i Danmark
kunde klara sig med väsentligt lägre priser på lantbrukets produkter
än i Sverige. Det skulle många gånger ha intresserat att få detta förhållande
undersökt. Tydligen ligger det något av ensidighet i metoden att när man
finner en siffra i Danmark, som förefaller att kunna användas, hugga tag
i denna och utan att kvalificera den med hänsyn till brödtyper och sådant
helt enkelt påstå, att i Sverige äro förhållandena orimliga.

Herr De Geer och även herr von Heland har frågat, varför inte staten ingriper
och sänker mellanhandskostnaderna; staten ingriper ju vid fastställandet
av jordbruksprodukternas priser. Jag skulle därvidlag för min del vilja
hänvisa till att vi ha en, priskontroll för praktiskt taget hela detaljhandeln och
en stor del av handeln i övrigt. Denna handel, om jag nu särskilt uppehåller
mig vid livsmedelshandeln, har icke fått en sådan kompensation för kostnadsstegringarna
som jordbruket har fått. I själva verket förhåller det sig så att
livsmedelshandeln i många fall själv fått bära en stor del av kostnadsstegringen,
så att de människor, som bedriva livsmedelshandel, fått en minskning
i inkomsterna i kronor och ören räknat jämfört med tiden före kriget — de
ha således inte endast fått avstå från varje personligt dyrtidstillägg, utan
även fått en direkt minskad inkomst.

Jag vill beklaga att inte herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
ansett tiden mogen att lägga fram resultaten av de undersökningar
rörande livsmedelshandelns kostnader och räntabilitet, som äro utförda
och som efter vad det säges bekräfta intrycket av privata undersökningar,
som man tidigare har företagit. Det förefaller dock som örn det vore klart att
man inom priskontrollnämnden delar den uppfattningen, att livsmedelshandeln
kommit något i efterhand i fråga om kompensation för kostnadsstegringama.
Man kan ställa den sålunda till stor del uteblivna kompensationen inom livsmedelshandeln
vid sidan av att de svenska jordbrukarna redan under skördeåret
1940—1941 hade fått en inkomststegring på ungefär 32 procent i kronor
räknat! Denna siffra framkommer genom att man tar den inkomststegring,
som jordbrukarna få tillgodoräkna sig såsom arbetskraft, och därtill lägger
de ungefär 100 miljoner kronor i överskott över kostnaderna, som uppkom,
trots att statsmakterna icke avsett detta. Man finner då att inkomststegringen
för jordbruket redan året 1940—1941 uppgick till ungefär 32 procent. Vid
denna tidpunkt hade livsmedelshandeln praktiskt tagit inte fått någon kompensation
alls för kostnadsstegringama, såvitt jag har mig bekant.

Under sådana omständigheter, herr talman, är det inte med det faktiska
förhållandet överensstämmande, örn man vill ge svenska folket det intrycket,
att livsmedelsfördyringen ingenting har att göra med stegringen i de priser,

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Ant), åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
som jordbrukarna få, utan att livsmedelsfördyringen i huvudsak beror på livsmedelshandeln.
Sådana påståenden strida, mot tillgängliga fakta och kunna
inte få lov att upprepas vecka efter vecka och månad efter månad utan att
de på något sätt underbyggas.

Jag vill, herr talman, här ingalunda rikta någon som helst kritik mot den
jordbrukspolitik, som har bedrivits. Det är inte föremålet för dagens överläggning.
Jag riktar heller inte alls någon kritik mot Sveriges jordbrukare
eller jordbruksorganisationer för det sätt, på vilket de sköta sin näring. Det
saknas varje anledning också till detta. Men jag skulle vilja påpeka att det
knappast bidrar till att i nuvarande krisläge skapa en gynnsam miljö för en
lösning av de svåra ekonomiska avvägningsproblemen, om man från en viss
näringsgrens sida ständigt oell jämt kommer med agitation av den art, som
här är på tal och som innebär i stort sett obestyrkta angrepp på en annan näring,
som generellt betecknas mellanhänderna eliel handeln, i största allmänhet.
Det måste erkännas, att för den höjning av levnadskostnaderna, som Ilar
ägt rum sedan förkrigstiden, kunna icke distributionskostnaderna bära huvudansvaret,
utan förklaringen till kostnadsstegringarna får man söka på olika
håll, både inom jordbruket, inom handeln, inom transportorganisationen och.
annorstädes.

Detta är ett förhållande, som torde böra allmänt erkännas. Det innebär inte,
det vill jag upprepa, att allting är bra som det är vare sig inom handeln eller
inom någon annan näring. Men det innebär att vi tills vidare få lov att räkna
med de ofullkomliga förhållandena sådana de äro både inom jordbruk och
handel. Så få vi försöka i den, mån vi kunna hjälpas åt att främja en så klok
rationalisering som kan åstadkommas i denna ofulikomliga värld. Det innebär
med andra ord att rationaliseringskravet bör resas med en viss måtta och att
det bör riktas åt alla näringsgrenar generellt.

Herr voll Heland: Herr talman! Det tycks vara så att herr Ohlin har utnämnt
sig själv till lärare i alla frågor, som ha med jordbruket och livsmedelsförsörjningen
att skaffa. Och efter vad jag kan förstå är han mycket styv,
när det gäller det teoretiska. Är det så att han även i praktiken är lika duktig,
får jag bekänna, att vi verkligen skulle önska, att vi kunde få anställa herr
Ohlin inom våra jordbruksorganisationer. Ty där behöva vi verkligen folk som
äro duktiga på detta område. Herr Ohlin skulle då göra icke bara oss, utan
också hela landet stor nytta, och jag kan försäkra att en betydligt mycket
högre lön skulle kunna tillerkännas honom, än den han har genom sin professur
och måhända även genom andra uppdrag.

Det vore som sagt mycket tacknämligt, om herr Ohlin vore lika duktig,
när det gällde att praktiskt kunna utforma sina teoiier. Det teoretiska resonemanget
stämmer nämligen inte alltid överens med det praktiska handlandet.
Jag kan naturligen inte alls på långa vägar mäta mig med herr Ohlin i
fråga örn teoretiska resonemang, men däremot har jag sysslat med dessa frågor
i många år i praktiken, såväl när det gäller förädlingen som detaljhandeln.
Jag har i mitt anförande inte kritiserat detaljhandeln, ty jag är såsom
styrelseledamot i flera av våra föreningar själv detaljhandlare, och jag vet
detaljhandelns svårigheter. Jag påpekade också i mitt förra anförande, att jag
vet att detaljhandeln icke blivit kompenserad för alla sina ökade omkostnader,
och detta skulle rättas till på ett eller annat sätt. Detta var mitt önskemål.

Jag konstaterade redan bär örn dagen att herr tiblin, när det gäller jordbruket.
iir den främste statsregleringskapaciteten vi lia här i riksdagen — han
är den sorn mest av alla vill statsreglera! Det är bara märkvärdigt att herr
Ohlin samtidigt är den främste nationalekonomiskt liberale professorn när det

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad v amför dy riri g. (Forts.)
gäller att hävda andra grnppers frihet från statstvång. Beträffande deni får
staten tydligen inte gripa in på något sätt.

Nu uppmanade herr Ohlin oss att själva rationalisera. Javisst, och hela
mitt anförande gick ju ut på att vi voro inställda på rationalisering av distributionsapparaten.
Örn jag förstod herr Ohlin rätt, avsåg han för sin del mera
själva jordbruksproduktionen, och jag får ju därtill lov att säga, att vi på vårt
håll till och med äro ivrigare att rationalisera denna drift, än vad herr
Ohlin är. Det var ju herr Ohlin som till och med begärde rösträkning, när det
gällde avgörandet av en sådan sak som producentbidraget på mjölk vid jordbruket,
något som helt och hållet synes strida emot vad herr Ohlin i dag talar
för. Man kan tydligen handla olika vid olika tillfällen, allt efter som resonemangen
komma in på olika spörsmål!

Vi äro sålunda konsekvent inställda på att vi måste rationalisera. Det är
därför vi önska att man skall hjälpa vissa jordbrukare, så att de slippa sitta
på ofullständiga jordbruk — man skall slå ihop brukningsdelar och rationalisera
framför allt småbruket.

Sedan talade herr Ohlin örn rationaliseringen av distributionsapparaten och
upprepade därvid det argument som, såsom jag i mitt förra anförande påpekade,
alltid brukar anföras, när jordbrukarna säga sig önska statens stöd, nämligen
att vi åstunda en monopolställning. Så länge herr Ohlin skall anvisa vägarna
för jordbruksregleringen, är det emellertid tydligt att staten kommer att ha
ett så fast grepp örn jordbruket, att vi aldrig i livet kunna tänka på att utnyttja
någon monopolställning. Men den rationalisering av vår förädlings- och
distributionsapparat, som vi eftersträva, anse vi vara till nytta icke minst för
konsumenterna, ty därigenom skulle den s. k. mellanhandskostnaden minskas.

Nu sade herr Ohlin — och därvidlag hade det varit roligt, om herr Ohlin
litet praktiskt visat sin kunnighet ■— att den privata handeln rationaliserat
betydligt bättre än jordbrukarna. Köpmännen ha kunnat bringa ned sina
kostnader mer än jordbrukarna ha gjort! Herr Ohlin anförde till och med
några siffror därpå, och han gjorde gällande att våra kostnader hade ökat
procentuellt mycket mer än den privata handelns. Jag skall anföra ett exempel
som visar, hur ohållbart herr Ohlins påstående är.

Jag tar det exempel som är tydligast, nämligen förhållandena inom osthandeln.
Där bedrives nämligen grosshandel både av vår organisation och av köpmännen
och även av Kooperativa förbundet. Grossisterna begärde nu senast
att mellanhandsmarginalen skulle bestämmas till 35 öre. Vi och Kooperativa
förbundet föreslogo 20 öre. Priskontrollnämnden fastställde 25 öre. Det är
bara ett av de exempel, som jag skulle kunna draga fram, på att vår distributionsapparat
är effektivare och att vi ha åstadkommit mer än köpmännen.
Örn herr Ohlin önskar, kan jag anföra fler exempel, men jag tycker inte att
det är så trevligt att offentligen framhålla vad vi kunnat göra bättre än
den kanske just nu under stora svårigheter arbetande privata handeln. Ty den
har det svårt.

Vad beträffar mejerihanteringen, som herr Ohlin också talade örn, skall jag
mycket gärna på Mjölkcentralens kontor gå igenom de oändligt många faktorer
som inverka exempelvis på Stockholms mjölkmarknad och som just under denna
kris åstadkomma en mer betydande fördyring än den som skulle uppstå under
normala förhållanden. Man har att taga hänsyn till regleringsmejerierna, till den
varierande konsumtionen av och tillgång på mjölk o. s. v. Men jag kan nämna
här att det för dagen ligger till med mjölkproduktionen inom mjölkcentralens
fem län på det sättet att produktionsminskningen under juni månad i jämförelse
med motsvarande tid föregående år var 12 procent, trots att vi haft
en mycket god vår. Detta visar naturligtvis att vi inom vårt område genom

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Ang. åtgärder mot obefogad varu}''or dy ring. (Forts.)
missväxten förra hösten måste slakta ned fler djur än man gjorde i andra delar
av landet. Enbart en sådan faktor försvårar enormt mejerihanteringen i Mellansverige.
Samtidigt är nämligen mjölktillgången i hela landet troligen något
större under juni månad i år än under samma månad förra året.

Jag har här i dag inte alls givit mig in på frågan om hur mycket höjningen
av jordbrukets produktpriser har ökat livsmedelskostnaderna. Jag vet
inte vad herr Ohlin säger örn de siffror som publicerades i tidningen SocialDemokraten
av den 27 juni, där professor Åkerman på tal om de olika orsakerna
till prisstegringen konstaterade att densamma till tre åttondelar beror
på lönestegringar, under det att endast en åttondel kan tillskrivas missväxten
under de båda krigssomrarna och resten beror på importvarornas fördyring.
Men hur mycket sådana siffror vi än plocka fram, äro de ändå inte fullt belysande
för frågan efter vad jag förstår.

Nu har åtminstone inte jag angripit mellanhänderna för att de skulle ha
för stora förtjänster. Tvärtom är jag, såsom jag hela tiden sagt, övertygad
om att de äro mycket hårt trängda. Men det är på den punkten jag saknar ett
initiativ av priskontrollnämnden och av regeringen för att åstadkomma ett
bättre läge för hela denna distributionsapparat, vilket jag tycker vore mycket
önskvärt under denna kris.

Det är ju så, att detaljhandelns »överdimensionering» är ett problem som
för närvarande är föremål för överväganden i många länder. I Schweiz och
Finland pågår ju en diskussion örn hur detsamma lämpligen bör bemästras, och
man framhäver därvid särskilt behovet av en begränsning av handelsapparaten
i en tid, då varumängden stadigt minskas.

I Neue Zurischer Zeitung erinras om att handelns rationaliseringsproblem
alltid haft och har en ömtålig karaktär, men att samhällsintresset alldeles
särskilt nu under krigshushållningen kräver effektivitet och kostnadsbegränsning.

I Finland är det, såsom jag förut nämnt här i kammaren, särskilt finansminister
Tanner som förkunnat att antalet butiker måste kraftigt minskas.
Häremot har protesterats icke minst i tidningspressen, som väl är beroende av
köpmännens annonsering.

En faktor av betydelse för ett bättre utnyttjande av arbetskraften inom
detaljhandeln är en ökad koncentration av denna handel till större butiksenheter.
Det eftersträvar exempelvis Konsum. Ytterligare en faktor, som spelar
en avgörande roll för arbetskraftens utnyttjande och därmed för kostnaderna,
är de försålda varuposternas storleksordning. Med rätta påpekades av
internationella handelskammaren i Stuttgart i år att det för en detaljhandlare
innebär ungefär samma arbetsprestation att sälja en krage och att sälja tre,
125 gram smör och 500 gram o. s. v. Ransoneringsbestämmelserna ha i Tyskland
liksom i Sverige medfört en uppdelning av de försålda varukvantiteterna
på mindre poster. Såsom ofta framhållits under överläggningarna med de
svenska priskontrollmyndigheterna, betyder detta icke att handelns kostnader
minskas. Den otillfredsställande »Menschenökonomie», som ransoneringssystemet
liksom överhuvud taget krisåtgärderna föra med sig, måste därför beaktas
också vid handelsmarginalens bestämmande.

Den nu inträdda ornsättningsminskningen har ytterligare markerat detaljhandelns
redan före kriget påtagliga överdimensionering. Detta förhållande är
för handeln så mycket allvarligare, som denna ju arbetar med relativt stora
fasta kostnader. Givetvis borde det vara lämpligt att först rationellt utnyttja
den redan existerande distributionsapparaten, inom vilken tecken till ökad
tomgång på grund av varubristen redan kan förmärkas, innan nya distributionsföretag
skulle få grundas. Det ligger i sakens natur att en minskning av om -

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942:

Äng. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
sättningen på grund, av nya företag eller varuknapphet, som i regel icke kan
åtföljas av en proportionell minskning av omkostnaderna, måste betyda ökade
svårigheter för handelsföretagen och krav på större mellanhandsmarginal.
Jag vidhåller alltså att det i stället är ett samhällsintresse att, för att pressa
mellanhandsmarginalen och effektivt utnyttja handelns personal, genomföra
en omfattande minskning av antalet redan befintliga företag. Härigenom skulle
även vinnas större möjligheter att kontrollera att varorna gå de lojala vägarna.
De rationaliseringsåtgärder jag förordar måste också i det långa loppet
bliva till fördel för de lojala i köpmannakåren som nu sitta hårt trängda.

För dagen diskutera vi ju på olika orter frågan örn stängning av butikerna
vissa dagar, därför att det är för litet att göra för personalen. Det är ett felaktigt
utnyttjande av svensk arbetskraft att ha det ordnat såsom hittills. Och
se, hur det tillgår, herr statsråd, vid slaktdjurshämtningen! Man håller efter
våra bilar, som kanske till och med måste ombyggas för stora kostnader och
förses med andra ringar, för att vi skola få hämta de fåtaliga djuren på de
bilrouter vi ha, men alla dessa, som jag kallar okynnesslakterier och som man
inte kan kontrollera, tillåtas att finnas kvar. Det är inte nog med att flera
bilar därifrån köra samma väg för att hämta djuren, utan dessutom skola
dessa privata slaktare först åka ut i sina personbilar för att titta på djuren
och bjuda goda priser. Jag anser att detta är oefterrättligt. Det kan inte vara
rätt av regeringen, priskontrollnämnden och trafikkommissionen att tillåta sådana
förhållanden som för närvarande äro rådande.

Vi jordbrukare äro ju vana — det får herr Ohlin ursäkta att jag säger —
vid att man ytterst ogärna behandlar andra samhällsgrupper lika snävt som
oss. Mot oss tillgripas tvångsåtgärder — det är herr Ohlin med på. Herr Ohlin
ville ju härom dagen också bestämma, vart vi skulle få leverera vår spannmål.
Det finns även för dagen markanta exempel på denna inställning till lantbrukarna.
Jag kan bara peka på en sådan fråga — det gäller också en mellanhandskostnad
— som vart den dock utlovade kompensationen för gräddförlusten
tagit vägen. Mjölkcentralen gör en förlust härpå av 4 ä 5 miljoner
kronor om året, som den inte får någon ersättning för. Jag ser att herr Ohlin
sitter och antecknar, och det vore roligt att få diskutera även det spörsmålet
med honom.

I andra länder har man, såsom jag här framhållit, tagit itu på allvar med
frågan om varudistributionen, men i vårt land gälla andra principer.

Jag kan inte underlåta att ännu en gång uttala såsom min uppfattning att
livsmedlen här äro onödigt dyra, trots att mellanhänderna ha det besvärligt.
Dessutom gå varorna icke de riktiga vägarna, utan en otrevlig smyghandel
förekommer. Dessa missförhållanden skulle kunna rättas till genom en rationalisering
av distributionsapparaten som måste vara till gagn för alla parter,
utom naturligtvis för det fåtal som måste lämna sin näring. Men det är så
många som få göra det även inom andra näringar, vilka äro hårt trängda, att
statens intresse väl där måste gå före individens. Att då försöka skrämma
svenska folket för sådana åtgärder genom att säga att jordbrukarna skulle få
monopol, är absurt, så länge staten har oss fullständigt i sitt grepp.

Friherre De Geer: Jag skall inte i nämnvärd grad förlänga debatten. Jag
vill endast ge några korta repliker med anledning av de små angrepp herr
Ohlin riktat mot mig.

Herr Ohlin sade i slutet av sitt anförande, att han nog velat hjälpa till både
med handelns rationalisering och annat dylikt, men jag tror, herr talman, att
när man så småningom får läsa det stenografiska referatet av vad herr Ohlin
sagt, kommer man nog i allmänhet att få den uppfattningen, att herr Ohlin

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Ang. åtgärder mot obefogad v arn för dy ring. (Forts.)
var ganska angelägen om att inte hjälpa till så särdeles mycket på det område,
där jag hade tänkt mig, att man skulle göra en insats. Jag tror att man får det
huvudintrycket av hans anförande.

För övrigt hade herr Ohlin visst den uppfattningen, att jag nied min interpellation
skulle ha velat särskilt beröra frågan örn jordbrukets priser. Detta
var inte på något sätt min avsikt i detta sammanhang, och det har jag ju inte
heller gjort vare sig i interpellationen eller i vad jag tillåtit mig säga i dag.
Jag har endast, såsom rätt naturligt är, när man är jordbrukare, vid exemplifierande
av förhållandena hänvisat just till de fördyringar som uppstått beträffande
jordbrukets alster. Då herr Ohlin t. ex. säger att det är märkvärdigt
att jordbrukarna nu för tiden intressera sig så mycket för jordbrukspriserna
i Danmark, vill jag genmäla, att jag egentligen inte heller berört den
frågan, utan jag har endast påpekat att danskarna kunnat upprätthålla en i
jämförelse med de svenska förhållandena mycket obetydlig skillnad mellan
spannmåls- och brödpriserna. Jag tycker att det vore skäl att undersöka, örn
man kunde uppnå något liknande här.

Beträffande den skrivelse från lantbruksförbundet, som jag refererat här,
förklarade herr Ohlin att det är felaktigt att priserna på jordbrukets produkter
inte höjts mer än 17 procent. Jag måste säga att även örn man gör den
rättelse, som herr Ohlin krävde, och sålunda tar hänsyn till de anslag, som
utgått till lantbruket, kommer man nog ändå till det resultatet att den väsentliga
delen av fördyringen knappast hänför sig direkt till jordbruksprodukterna
utan beror på senare tillkommande kostnader. Jag vill därvidlag
endast erinra om att exempelvis kostnaderna för brödets distribution och saluförande
här i Stockholm uppgår till tre gångar så mycket som det ursprungliga
priset på jordbruksprodukten. Det visar att det i alla fall finns fullt fog
för lantbruksförbundets påstående, även örn det kanske i någon mån bör justeras
så, som herr Ohlin ville göra.

Herr Ohlin framkastade vidare beträffande frågan örn potatispriset, att det
är skillnad mellan att köpa en vagnslast potatis och att köpa 5 kg. Jag förstår
inte riktigt herr Ohlins tankegång därvidlag. Det är väl ändå riktigt vad jag
påpekade, nämligen att potatisen på Stockholms station kostade ungefär 17
öre per kg vid en viss tidpunkt och att stockholmarna sedan fingo betala 34
öre. Det kvarstår oemotsagt, att potatisen på kanske två dygn steg lika mycket
i pris här i Stockholm som den kostade att inköpa av producenten plus frakten.

Så ville herr Ohlin — och det håller jag verkligen med honom om att dev
vore det enda riktiga — att det skulle ordnas på det sättet, att jordbrukarna
sålde potatisen själva här i Stockholm och att trädgårdsodlarna gjorde detsamma
med sina produkter. Det är nog teoretiskt sett riktigt, men det finns
ett men där som är mycket stort, nämligen att säsongen för dessa varor, i synnerhet
för frukt och grönsaker, är så kort att örn jordbrukarnas och trädgårdsodlarnas
organisationer ensamma skulle ordna den saken, bleve det nog alltför
dyrbart för dessa organisationer och för producenterna. Det har åtminstone
hittills visat sig synnerligen svårt att genomföra en sådan ordning. Vanliga
detaljister och grossister här i Stockholm ha ju massor av andra varor att
saluföra under hela året. Då producenterna möjligen skulle kunna saluföra
endast de varor de framställa under en kortare säsong, bleve naturligtvis kostnaderna
för dem så stora, att en sådan organisation knappast går att genomföra.

Herr Ohlin påpekade att detaljhandeln inte fått den gottgörelse som den
borde ha fått. Jag är fullkomligt överens med herr Ohlin örn alf det troligen
är så, att detaljisterna inte fått någon sådan gottgörelse. Men det är ju inte på
något sätt den frågan jag har vidrört i min interpellation. Jag har inte alls

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
berört dessa just nu aktuella förhållanden, utan jag har tagit upp problemet
om att närma producent- och konsumentpriserna till varandra, men det vill man
inte höra talas om. Om sedan detaljisterna skola ha gottgörelse för de nu rådande
särskilda förhållandena, är en fråga som inte faller inom det område,
som denna diskussion rör sig på.

Herr Ekman: Herr talman! För att inte onödigtvis förlänga denna debatt
ber jag att i fråga örn väsentligare sakuppgifter få instämma i det anförande
som herr Ohlin höll här tidigare. Men jag ber att till de två anföranden, som
herr von Heland hållit, få knyta några reflexioner närmast ur konsumentsynpunkt,
utan att därmed på något sätt vilja framställa mig såsom konsumenternas
speciella representant i denna kammare.

Jag fäste mig först vid det allmänna talet örn att när det gäller att gå fram
och rationalisera och åstadkomma en billigare drift etc., skall man inte visa
någon misskund mot de enskilda mellanhänderna, utan det är bara att trampa
på, det fordra konsumenternas intressen. Denna uppfattning var ju, örn jag
förstod herr von Heland rätt, begränsad i huvudsak till sådana produkter som
han och hans medbroder framställa på svensk jord. Men jag tillåter mig att påpeka
att hans meningsfränder, då det gällde en annan, visserligen delvis importerad
vara, som saluhålles här i landet, nämligen tobaken, intogo den rakt motsatta
ståndpunkten. Då var det inte alls fråga örn att åstadkomma någon som
helst rationalisering eller effektivitet i distributionsapparaten, utan där gällde
det att taga till vara dessa små, hårt betryckta och i alla avseenden dåligt
ställda tobaksdistributörers intressen, trots att, herr talman, dessa distributörer
utgöra en knapp tredjedel av de i vårt land befintliga.

Det är klart att när man, såsom herr von Heland gör, stiger upp här och tar
sig rätten att utskifta sol och vind, talar man örn det som passar en själv, men
han må väl då ursäkta, att man påminner honom en liten smula örn detta något
inkonsekventa ståndpunktstagande.

För det andra vill jag säga att vi konsumenter äro ganska misstänksamma
mot det tal örn rationalisering och effektivitet, som framföres av herr von Heland,
och när han nu sammankopplar detta med jordbrukarnas föreningssträvanden,
såsom uttrycket lyder här i kammaren, måste vi naturligtvis bli misstänksamma
även mot dessa strävanden.

Två av herrarna ha i dag kraftigt angripit brödpriserna — enligt min åsikt
icke utan ett visst berättigande. Även jag anser att dessa priser, jämförda med
andra priser i vårt land, ligga på det planet att en översyn här borde övervägas,
varigenom man borde kunna åstadkomma rimligare förhållanden. Men det har
av herr Ohlin här påpekats, att på det område där jordbrukarna själva , sedan
länge ha låtit sina rationaliseringssträvanden göra sig gällande på grund av den
ganska starka monopolställning ni där haft, nämligen inom mejeriverksamheten,
ha ni åstadkommit — ingenting. Man konstaterar närmare bestämt, att genom
jordbrukarnas föreningsrörelses rationaliseringssträvanden får konsumenten
undan för undan, utan att något verkligt motiv därför anges, vidkännas
höjda priser på konsumtionsartiklarna. Det är ju alldeles uppenbart att en sådan
verksamhet, som också, om inte direkt så dock ^indirekt, i allra största utsträckning
åtnjuter statsmakternas välvilliga stöd, inte kan vara av den art att konsumenterna
gilla den. Det är väl snarare så, att dessa 4—5 miljoner kronor, som
herr von Heland säger utgöra Mjölkcentralens förlust på dess rationaliseringssträvanden,
äro en beräknad vinst, som icke har kunnat uttagas, och man kan
lätt räkna ut, att det blir ganska kraftiga höjningar på mjölkprisen här i staden,
örn vi utom den vinst, ni redan nu få ut, även skola betala den som ni ha
beräknat att få, men med hänsyn till tidsläget icke ha lyckats uppnå! För

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Ang. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
övrigt bör man lägga märke till en sak, som visserligen hänger samman med
tiden och icke är någonting speciellt för jordbruksnäringen, och det är att hela
jordbruksnäringen för närvarande är på visst sätt inackorderad hos den svenska
statsmakten, och jag tycker att den inackorderade, som bor, vistas och säkerligen
trives under detta hägn, inte skulle vara så förfärligt pretentiös på andra,
i all synnerhet som dessa andra tillhöra värdarna bland dem som lia skött om
inackorderingen.

Hela detta halvbolsjevikiska resonemang, som tid efter annan återkommer
från bondepartiets ledare i denna kammare, tycker jag har liten samklang med
strävandena och åtgärderna i övrigt i vårt land. Yi se på saken på ett helt annat
sätt i allmänhet. Vi försöka förstå varandras synpunkter, och även örn vi
ha anledning till det och icke i likhet med jordbrukets representanter kunna
glädja oss åt full kompensation för dyrtid och andra besvärligheter, så knota
vi inte i tid och otid örn att vi icke ha fått en tillräcklig bit. Men det är kanske
inte så mycket detta som är anledningen till utgjutelserna här ifrån gruppledaren
i första kammaren. Det kanske är mera känslan av att icke ha det monopol
på allting som rör livsmedel och livsmedelsdistribution som man önskar! För
min del får jag säga, att detta ur konsumentsynpunkt är tacknämligt, och jag
skulle till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet vilja
rikta denna hemställan: Om det ur folkförsörjningssynpunkt skulle befinnas
angeläget att ytterligare centralisera uppköp och distribution av livsförnödenheter
och vad därmed sammanhänger, sök då i möjligaste mån att undvika det
halvmonopol som jordbrukarna redan ha upprättat. Åstadkom vid sidan örn dessa
organisationer ett statens eget organ, som skiftar sol och vind mellan producenter
och konsumenter på ett något rättfärdigare sätt än de nuvarande regleringarna
ha gjort. Gör man inte det, har man inte sinne för den sidan av saken, då
kan det hända att de känslor, som nu ha kunnat hållas tillbaka, kunna virvla
upp till en mångfaldigt större styrka än den herr von Heland orkar blåsa upp
i detta land, och örn vi komma i det läget, då blir det oro, herr statsråd, då är
det fara å färde.

Det är därför jag velat säga dessa ord i denna debatt.

Herr von Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag begärde ordet för att svara den förre talaren sakligt — men det
går inte! Kallar den föregående talaren oss för halvbolsjeviker, då vet jag
inte vad man kan kalla den föregående talaren för. Men det var det okunnigaste
anförande jag hört här i kammaren. Jag hade inte trott att någon riksdagsman
kunde vara så okunnig örn de områden som här debatteras som herr
Ekman.

Herr talman! Är det fara å färde på grund av våra yttranden här i kammaren,
så är det mera farligt, att riksdagsmän kunna visa en sådan okunnighet
som herr Ekman här har gjort!

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Ekman, som yttrade:
Herr von Helands svar på mitt anförande var ju att det inte tjänade något
till att bemöta det. Men det är han själv som inte bara i dag, utan även tidigare
sökt tända en brandfackla; jag har bara velat varna honom.

Herr Ohlin: Herr talman! Endast några få korta påpekanden. I anledning
av herr von Helands yttrande vill jag understryka, att när jag nämnde siffrorna
om mejerikostnadernas stegring med 60 procent och stegringen av partihandelskostnaderna
för mjölk och mjölkprodukter med 70 procent, ligger
där inte något påstående att denna näringsgren har underlåtit att rationali -

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad v arn för dy ring. (Forts.)
sera. Jag tror tvärtom att mejerihanteringen har bedrivit en fördelaktig rationalisering
och anförde siffrorna för att visa, hur lätt ändå kostnaderna
kunna under nuvarande tider stiga ganska starkt i höjden. Därför är det rätt
riskabelt att rikta förebråelser mot andra branscher, även om en eller annan
kostnadsstegring förefaller betydande.

Vidare har herr von Heland här dragit in en rent jordbrukspolitisk fråga
och sagt: Vi jordbrukare ha icke fått ersättning för den uteblivna förtjänsten
på grädde, som vi skulle lia haft, örn inte gräddförsäljningen starkt nedgått.
Men herr von Heland nämner då ingenting örn att den mängd av mjölk,
som produceras och säljes i Sverige, nu har kommit att ligga ungefär 10 procent
över den kvantitet, som man räknade med på den tiden, då mjölkpriset
och de bidrag som statskassan skulle lämna bestämdes. Detta har haft den
följden, att den variation i det statliga bidraget som beslöts, nämligen 8
miljoner över eller under 45 miljoner kronor, icke på långa håll blivit tillräcklig
för att kompensera den större mjölkmängden. Staten har satsat 37 miljoner
kronor som bidrag, trots att det icke vid denna uppgörelse någon gång
vid jultiden avsågs att staten skulle betala så mycket, örn man hade vetat att
mjölkmängden skulle bli så stor. Herr von Heland vet nog bättre än många
andra, att jordbruksorganisationerna gjorde ett anbud, som skulle ha inneburit,
att vid en så stor mjölkmängd staten skulle ha sluppit undan med ett
väsentligt mycket mindre bidrag. När man talar örn den uteblivna förtjänsten
på grädden, bör man nog inte underlåta att påpeka detta förhållande örn
den ökade mjölkmängden och därifrån härflytande inkomster för jordbrukarna.

Vad friherre de Geers yttrande beträffar, vill jag bara säga, att det är inte
en liten bisak, om man vid beräkningen av jordbrukets andel i levnadskostnadernas
höjning underlåter att ta hänsyn till de statliga subventionerna, när
t. ex. mjölkpriset skulle ha varit 22 öre högre per kilo, örn staten icke hade
lämnat dessa subventioner. Man bör också, när man talar örn jordbrukets andel
i fördyringen, tillägga, att förhöjningen av importprisen och fördyringen
av kolbränslet och bränsleförsörjningen överhuvud taget är en huvudorsak till
levnadskostnadernas stegring, ty annars får man lätt det intrycket, att det
svenska jordbruket endast är ansvarigt för 17 procent eller, örn man räknar
örn siffran, kanske 30 procent, och andra grupper i Sverige ansvariga för
resten, 70 procent. Det intrycket är vilseledande. Man skall först draga ifrån
utlandets prisförhöjningar och bristande leveranser. De äro orsaken till kanske
45 procent av fördyringen. Sedan kvarstå 55 procent, som bero på att vissa
folkgrupper här i .Sverige fått prisen höjda. Av dessa 55 procent kommer
en betydande del på jordbruksprodukter. Gör man en sådan redovisning, är
den rättvisande, men den saknar det propagandistiska värde, sorn siffran 17
procent har!

När friherre De Geer på tai örn potatisen sade, att det är kort säsong för
denna vara, får jag förklara, att jag inte förstår detta. Jag angav, att man
skulle kunna distribuera potatis genom jordbruksorganisationerna; potatisen
säljes veterligen året runt och det skulle vara möjligt att sälja potatis genom
de detaljaffärer, som stå i intim kontakt med jordbrukarorganisationerpa.
Herr De Geer uttalade också, att han icke påstått, att marginalen inom livsmedelshandeln
förändrats på sådant sätt att den var orsak till fördyringen.
Jag vill då påpeka, att herr De Geer nämnde, att potatispriset hade höjts
från producent till konsument från 17 öre till 34 öre. Där är det en marginal
av 17 öre. Då potatispriset före kriget på våren inte låg högre än 17 öre, måste
väl i detta påstående ligga, att han menar, att mellanhandsmarginalen ökats,
ty varan levererades ju icke av producenterna gratis före kriget.

Herr De Geer sade också, att han inte talat om jordbrukspriserna, utan att

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Ang. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)
det var jag, som dragit in, dem i resonemanget. Det förhöll sig emellertid så,
att friherre De Geer citerade lantbruksförbundets s. k. beräkning av de 17
procenten och ställde detta såsom bakgrund i sin diskussion örn de höga mellanhandsmarginalerna.
Om detta inte innebär en jämförelse mellan den ena
och den andra gruppens betydelse ur här ifrågavarande synpunkt, då vet jag
inte, hur en sådan skall göras. Jag tror därför heir talman, att det var fullständigt
befogat att uppehålla sig icke blott vid den ena sidan av herr De
Geers anförande, utan även vid den andra.

Till sist skulle jag vilja säga, att när herr De Geer påstår, att man icke
från min sida kap vänta något intresse för distributionens rationalisering, är
detta en fullständig vantolkning av vad jag sade. Jag upprepade vid tre tillfällen
att jag hade den motsatta åsikten. Vad jag opponerade emot var icke
det krav på rationalisering, som här framfördes — det tror jag är i och för
sig berättigat, och jag tror att det är mycket som kan och bör göras både av
priskontrollnämnden och av andra, ehuru man måste erkänna, att priskontrollnämnden
icke kan vara något sorts överrationaliseringsorgan för det svenska
näringslivet, utan måste iakttaga en viss återhållsamhet — utan vad jag vill
framhålla är, att man inte bör rikta detta rationaliseringskrav endast åt ett
håll och icke heller göra det på sådant sätt, att man ger folket det oriktiga
intrycket att huvudansvaret för de höga levnadskostnaderna och för prisfördyringen
ligger på ett håll. Utan här skall man försöka så gott man kan, om
jag får använda herr Ekmans uttryck, skifta sol och vind lika.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag får nu tillfälle att ge den replik, som
jag tänkte ge nyss.

Om det skulle vara så, som herr Ohlin säger, att förlusten i inkomst på
grädden kompenseras, därigenom att mjölkmängden har blivit större och att
vi därigenom skulle få in i jordbrukets inkomstpost lika mycket pengar som
förut, måste jag få påpeka ett pär saker. Jag nämnde nyss att vi i Mellansverige,
som representeras av Mjölkcentralen med över 23,000 jordbrukare,_ ha
haft särskilt svår missväxt, varför framförallt mjöligroduktionen där har sjunkit.
Men där äro också de stora konsumtionsorterna belägna. Vi ha alltså i
Mjölkcentralen under vissa tider av året fått forsla upp från andra delar av
landet, Skåne, Småland. Västergötland m. fl., bortåt 200,000 Uter mjölk örn
dagen till Stockholm. Denna mjölkmängd, som kommit till oss från ett område
utanför vårt tillförselområde, har nu sjunkit till omkring 80,000 liter örn
dagen. Men på den konsumtionsmjölksstegring. sorn är ett faktum, och som
herr Ohlin m. fl. även ha påpekat, ha vi inte någon ökad inkomst, eftersom
vi under de första månaderna av detta år ha sålt mindre konsumtionsmjölk av
dep egna mjölken. Vi ha således endast varit förmedlare av den från andra
orter anskaffade konsumtionsmjölken. Detta gör att dessa jordbrukare i Mellansverige
icke ha fått kompensation för den gräddförlust, som Mjölkcentralen
har gjort, och som beräknats för oss uppgå till 4 miljoner ä 5 miljoner kronor.
Örn det är så, som herr Ohlin sägei, att jordbrukarna skola få tillräckliga
inkomster inom den ram, som statsmakterna fastställt, borde ju i varje fall
statsmakterna se till att dessa inkomster fördelas på ett fullt rättvist. sätt
— men naurligtvis helst icke så att man minskar inkomsten för andra, jordbrukare.
Jag hemställer emellertid att herr statsrådet Gjöres och regeringen,
inom vilken jag förmodar att denna fråga fortfarande diskuteras, verkligen ta
hänsyn till de faktiska förhållandena i fråga örn denna förlust pa 4 miljoner
ä 5 miljoner kronor. Vid överläggningarna mellan regeringen och jordbrukets
representanter utlovades ersättning för gräddförlusten. De mellansvenska
jordbrukarna komma att anse sig lurade, örn man sviker löftet.

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Äng. åtgärder mot obefogad varufördyring. (Forts.)

Friherre De Geer: Herr talman! Jag konstaterar nu till min stora glädje,
att herr Ohlin säger sig hysa ett livligt intresse för de frågor jag varit inne
på här i dag, vilket jag är tacksam för. Men jag vidhåller att jag tror, att
man, om man läser herr Ohlins första anförande, sedan det blivit tryckt, skall
bli litet tveksam i den saken. Nu ha vi emellertid fått detta klarlagt i hans
senare anförande.

För övrigt vill jag säga, att det är flera än herr Ohlin och jag, som dragit
in de egentliga jordbruksfrågorna i debatten. Jag tog såsom exempel skrivelsen
ifrån lantbruksförbundet för att få fram kontrasten mellan jordbrukspriserna
och, bland annat, brödpriset.

Det är väl, herr talman, icke lönt att diskutera denna sak längre — utan
det kanske herr Ohlin och jag kan göra någon gång under hand. Det skulle
emellertid intressera mig mycket att få veta, hur denna justering av de omnämnda
17 % av indexhöjningen, så som herr Ohlin menar, skulle inverka på
brödpriset? Det senare priset tror jag nämligen ligger så långt uppe att justeringen
inte inverkar nämnvärt därpå.

Därefter vidrörde herr Ohlin också vad jag framhållit örn att det var en så
kort säsong för försäljningen av potatis och särskilt för försäljningen av
frukt och grönsaker att det var svårt för producenterna att själva kunna
ordna försäljningen därav här i Stockholm. Örn herr Ohlin vill undersöka
den saken närmare, skall han komma till samma slutsats som jag, nämligen
att det är ett svårt problem för producenterna att ordna en sådan försäljning
och att den går lättare att ordna för en detaljist eller en grossist, som handlar
med flera olika slags varor, än för producenten av ett varuslag, som inte kan
inrikta sig enbart på försäljningen därav, eftersom åtminstone beträffande
fruktförsäljningen säsongen är synnerligen kort.

Jag skall ytterligare bara helt kort säga något örn potatisfrågan. Herr
Ohlin undrade — jag tror att det var så orden folio — örn jag ansåg, att marginalen
mellan det pris, som grossisten exempelvis betalar för potatis vid
järnvägsstationen, och detaljpriset ökats under kristiden. Det är jag mycket
tveksam örn. Men denna prisskillnad är dock lika stor som hela producentpriset
plus järnvägsfrakten. Jag tror dock — och detta visar just att problemet
har en stor allmän betydelse under alla olika perioder -— att marginalen förmodligen
förr har varit örn icke densamma så ungefär densamma som nu och
att den i varje fall enligt min mening i allmänhet varit alldeles för hög.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Till riksdagens första kammare.

Härmed intygas, att juris doktor Axel Roos är i behov av ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 25 juni 1942 tills vidare på grund av Vertigo.

Malmö den 8 juli 1942.

Nils Fabian Ekberg,
_____ • leg. läk.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets memorial nr 1, konstitutionsutskottets
memorial nr 20, sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtanden
nr 3 och 4 samt memorial nr 5, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 63—71, första lagutskottets utlåtanden nr 60 och 61, andra lagutskottets
utlåtanden nr 48 och 50—52 samt budgetdeputerades memorial angående
arvode åt deputerades sekreterare.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

Herr Sundberg erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Efter
krigsutbrottet har det vid upprepade tillfällen inträtt en mycket stor brist matbristen på
på skiljemynt, och för närvarande befinna vi oss i en sådan period, då sär- skiljemynt.
skilt näringslivet har stort besvär på grund därav.

Inom handeln har behovet av skiljemynt ökats på grund av de ojämna prisbelopp
som särskilt omsättningsskatten medför, och en brist på skiljemynt
vållar mycket förtret. Inom industrien sluta ofta avlöningskuvertens summor
på belopp, som icke äro jämnt delbara med 5 eller 10. När bristen på
skiljemynt även börjar bliva mycket kännbar beträffande de mindre silvermynten,
måste situationen bliva ännu svårare.

Det går dock att lösa för de fast anställda arbetarna, vilkas lönekonton
kunna påföras den summa som man ej kan betala ut på grund av bristen på
sådana mynt. Men detta förfaringssätt kan ej tillämpas beträffande tillfällighetsarbetarna,
som kanske bo på annan ort eller efter anställningens slut
söka sig anställning på annan arbetsplats. Dessa ha ett mycket berättigat
krav på att omedelbart utfå sin avlöning i kontanter. Men även detta möter
mycket stora svårigheter, då banker, postkontor och affärer av alla slag lida
lika stor brist på skiljemynt.

Detta problem torde väl dock icke vara omöjligt att lösa. Det skall väl
finnas tekniska möjligheter att öka myntverkets produktionskapacitet, så att
men ej endast förmår tillfredsställa den normala ökningen av skiljemyntsbehovet
utan även hade reserver tillgängliga för tillfälliga stegringar som
inträffa.

På grund av vad jag anfört får jag hemställa om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa följande
frågor:

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet vidtaga för att lätta nuvarande bristen
på skiljemynt och hur tänker herr statsrådet söka förebygga ett återupprepande
av den nuvarande besvärliga situationen?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Strand, som yttrade: Herr Interpellation
andre vice talman! Den riksbekanta arbetskonflikten vid Tomarps kungsgård j^Hikie^vid
i Kvidinge har inträtt i ett nytt skede i och med att vid det blockerade bygg- Tomarps
nadsarbetet på gården anställts ett antal strejkbrytare. Med hänsyn till örn- kungsgård.
ständigheterna i saken är det icke oförklarligt örn detta arbetsledningens förfarande
på byggnadsarbetarhåll och även därutöver framkallat förvåning och
indignation.

Vid förhandlingssammanträde i tvisten den 9 maj detta år träffades en
preliminär överenskommelse, enligt vilken uppförandet av ekonomibyggnaderna
skulle av domänstyrelsen överlämnas till entreprenörfirma, som träffat kollektivavtal
med byggnadsarbetareförbunden, tre av de redan påbörjade bostadshusen
utföras mot timlön och återstående två bostadshus på ackord.

Sedermera meddelades att domänstyrelsen icke för sin del godkände denna
preliminära uppgörelse.

Med hänsyn till de eftergifter å ömse sidor, som sålunda föreslagits av de
förhandlingsdelegerade, synas förutsättningar ha förelegat för en ur båda parternas
synpunkt rimlig avveckling av konflikten.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag örn första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Interpellation ang. arbetskonflikten vid Tomarps kungsgård. (Forts.)

1. Anser herr statsrådet att domänstyrelsen förfarit riktigt, då den vägrat
godkänna den preliminära uppgörelse, som träffades den 9 maj?

2. Anser herr statsrådet den skärpning av konfliktläget, som föranletts av
arbetsledningens förfarande att för byggnadsarbetets utförande anlita strejkbrytare,
i rådande läge försvarlig?

3. Har erfarenheten från byggnadsarbetets bedrivande hitintills givit stöd
för antagandet att timlöneförmen ur kostnadssynpunkt förtjänar företräde
framför ackordslöneformen?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 6.29 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tredagen den 10 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Äng. flyttning
av centralfängelset
å
Långholmen.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Westman, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Fredrik
Ströms interpellation angående flyttning av centralfängelset å Långholmen, erhöll
ordet och yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Fredrik
Ström interpellerat mig, huruvida jag — med hänsyn till önskvärdheten att
bereda de till långvarigt fängelse eller straffarbete dömda större tillfälle till
friluftsarbete — finner lämpligt låta verkställa utredning av frågan om fångarna
på Långholmen m. fl. skulle kunna överflyttas till tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö ävensom frågan örn kronohäktena kunna utnyttjas för andra ändamål
än sitt nuvarande.

Såsom motiv för överflyttning av fångar från Långholmen till Svartsjö
har den ärade interpellanten anfört bl. a. de arbetsmöjligheter, framför allt
inom lantbruket och i trädgården, som finnas på Svartsjö. Med anledning därav
ber jag att först få något redogöra för den utsträckning, i vilken fångar för
närvarande sysselsättas med friluftsarbete.

Sedan 1917 har ett av centralfängelserna, nämligen centralfängelset i Mariestad,
använts såsom jordbruksfängelse med plats för 70 fångar, vilka sysselsättas
med jordbruk, skogsarbete och kreatursskötsel. Till detta fängelse hör
en egendom örn c:a 400 hektar, varav 158 hektar åker och 104 hektar skog.
Jämte detta jordbruksfängelse finnas två helöppna s. k. fångkolonier, näm -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. flyttning av centralfängelset å Långholmen. (Forts.)
ligen Rödjan några kilometer från Mariestad och Singeshult i Kronobergs län,
vilka rymma tillhopa 38 fångar. Den odlade arealen är på Rödjan 45 hektar
och på Singeshult 75 hektar. Vid den sistnämnda kolonien bestod åkerjorden,
då fångvården år 1920 övertog kolonien, av 15 hektar stenbunden och vattensjuk
åker; resten utgjordes av ljunghedar, mossmarker och myrar. Kolonisternas
uppgift blev därför att bringa jorden i kultur samt att undan för undan
bryta ny mark. Så bär också skett under årens lopp. Ljunghedarna ha planterats
med skog, och mossar och myrar ha genom utdikning och andra förbättringsarbeten
blivit åkerjord.

Örn samtliga de tre anstalter som nu nämnts gäller, att dit överflyttas endast
fångar som hava långa strafftider men ringa eller ingen föregående kriminell
belastning och därtill visat sig pålitliga och förbättringsbara. Särskilt
stora anspråk ställas på dem, som uttagas till de båda fångkolonierna.

Vid flera av de övriga fängelserna, t. ex. Gävle och Härlanda, förekommer
trädgårdsarbete i tämligen stor omfattning. Vid ungdomsanstalterna å Skenäs,
och Mäshult förekommer lantbruk, i Uppsala och Ystad trädgårdsskötsel i rätt
stor skala. Till specialanstalten å Hall, som öppnades 1940, hör en jordegendom
om 825 hektar. Överhuvud taget har man på de senare åren vidtagit åtgärder
för att utrusta anstalterna för dem som hänvisats till specialbehandling (förvarade,
internerade, straffriförklarade samt till ungdomsfängelse dömda) med
möjligheter till jordbruksarbete.

Däremot har för straff- och fängelsefångar antalet platser å jordbruksanstalter
ej nämnvärt ökats. Dessa fångar sysselsättas i avsevärt större utsträckning
med verkstadsarbete. Utvecklingen har nämligen gått därhän, att allt flera
fångar tillhöra stadsbefolkningen, och erfarenheten har visat, att det i allmänhet
är lönlöst att utbilda dessa för jordbruk. Även örn de avtjänat sitt straff
på någon jordbruksanstalt, ha de efter frigivningen i regel sökt sig tillbaka
till någon stad. På grund av denna erfarenhet har allt större vikt lagts vid att
utbygga och förbättra verkstadsdriften vid fängelserna för att sätta dem, som
sakna håg och fallenhet för jordbruksarbete och icke av hälsoskäl eller annan
anledning böra sysselsättas därmed, i tillfälle att utbilda sig eller vidare förkofra
sig i ett yrke, som de efter frigivningen kunna ha nytta av för sin försörjning.
I vilken omfattning verkstadsdriften utvecklats, belyses av det förhållandet.
att nettoinkomsten därav stigit från 291,000 kr. under budgetåret
1928/1929 till mer än det dubbla eller 686,000 kr. under budgetåret 1939/1940.
Det är härvid att märka, att medeltalet fångar under det sistnämnda av dessa
budgetår var lägre än under det förstnämnda. Med anledning av ett uttalande
i interpellationen må framhållas, att erfarenheterna varken i vårt land eller i
utlandet torde ge stöd åt uppfattningen att jordbruksanstalter skulle i allmänhet
ställa sig billigare i drift än anstalter med hantverk eller industri.

Vad jag nu anfört torde visa, att ett omfattande arbete nedlagts på att nyttiggöra
fångarnas arbetskraft. En omständighet, som försvårar strävandena i
denna riktning, är, att det alldeles övervägande antalet fångar har allenast kort
strafftid. Fängelsernas medelbeläggning med straff- och fängelsefångar har
under 1920- och 1930-talen uppgått till omkring 1,900, och därav ha 80 ä 85 %
haft en strafftid understigande sex månader. Av de under år 1940 nytillkomna
3,963 straff- och fängelsefångarna undergingo endast 672 frihetsstraff på sex
månader och därutöver och av dem endast 253 frihetsstraff på ett år eller
längre tid.

1 likhet med fångvårdsstyrelsen har jag livligt intresserat mig för att förbättra
arbetsförhållandena vid fängelserna. Dessa hänga naturligtvis samman
med sättet för straffverkställigheten. En av mina företrädare i ämbetet, K.
Schlyter, framhöll vid konseljen den 20 april 1934 behovet av ändringar på.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. flyttning av centralfängelset å Långholmen. (Forts.)
detta område och framlade därvid ett stort program. Min mening, att straffverkställigheten
bör reformeras, framförde jag i ett anförande till statsrådsprotokollet
den 6 oktober 1938, när strafflagberedningen tillsattes. Jag framhöll då,
att den straffsystemets reformering, som borde äga rum, måste återverka på
fångvårdens organisation, särskilt lösningen av anstaltsväsendets byggnadsfrågor.
Beträffande de allmänna fångvårdsanstalterna -— heter det vidare —- bör
utredas, i vad mån en centralisering av deras förläggning med fördel låter sig
genomföra. I detta hänseende kommer i betraktande, a-tt det i regel endast vid
anstalter med större platsantal än det nuvarande genomsnittet är görligt att
tillfredsställande ordna arbets- och yrkesutbildningsmöjligheter för fångarna.
I nära sammanhang med de fångvårdsorganisatoriska frågorna — betonas det
vidare i detta utredningsdirektiv — står det ofta diskuterade spörsmålet, huruvida
den centrala uppsikten över och ledningen av de statliga vårdnadsåtgärderna
beträffande asociala individer — kriminella, alkoholister, lösdrivare,
vanartad ungdom m. fl. — bör koncentreras till en och samma myndighet. I enlighet
med dessa direktiv upptog strafflagberedningen under första tiden av sin
verksamhet även byggnadsfrågorna till behandling. I detta sammanhang insattes
också frågan örn Långholmsfängelsets bibehållande, vilken åter nära beröres
av frågan örn fångvården vid Stockholms rannsakningsfängelse. Den
ärade interpellanten deltog i de förhandlingar, som 1940 ägde rum i den sistnämnda
frågan, och jag behöver därför inte närmare ingå på densamma.

Det stora krigets inverkan på statsfinanserna och andra förhållanden, t. ex.
fångantalet och bristen på byggnadsmaterial, har medfört att utredningen örn
fängelseväsendets stora byggnadsproblem, Långholmsfrågan däri inbegripen,
måst undanskjutas. Såsom första lagutskottet omnämner i sitt utlåtande nr 61,
som är upptaget på dagens föredragningslista, ingår en översyn av straff- och
skyddsåtgärdssystemet bland de arbetsuppgifter, som uppdragits åt strafflagberedningen.
Det är min avsikt att, sedan beredningen avslutat det arbete varmed
den för närvarande sysslar, uppdraga åt beredningen att såsom närmaste
utredningsuppgift upptaga en sådan översyn, varvid beredningen även har att
ägna uppmärksamhet åt fängelsernas arbetsdrift och åt de byggnadsfrågor som
därmed sammanhänga. Det gäller här socialvårdsfrågor, som äro förtjänta av
lika stort allmänt intresse och stöd som många andra sociala frågor vilka i
högre grad tilldraga sig allmän uppmärksamhet.

Det är möjligt att i avvaktan på den stora frågans lösning —• som måhända
kan ske stegvis efter en uppgjord plan — mindre ingripande åtgärder kunna
visa sig erforderliga. Vad som särskilt kan komma att föranleda sådana åtgärder
är den beklagliga starka stegring av fångantalet, som har fortgått så gott
som oavbrutet under den tid kriget varat. Medan fångantalet den 1 september
1939 var 1,588, hade det ett år senare stigit till 2,157 och vid ingången av maj
månad detta år till 2,589. Då statens fångvårdsanstalter förfoga över sammanlagt
omkring 2,750 platser, vilka dock av skilda anledningar icke alla kunna
utnyttjas för vilken fångkategori som helst, är läget numera sådant, att de tillgängliga
platserna äro i det närmaste belagda.

Under sådana förhållanden torde den nuvarande tidpunkten icke lämpa sig
för att aktualisera frågorna örn nedläggande av vare sig centralfängelset på
Långholmen eller kronohäkten ute i landet.

När dessa spörsmål ånyo kunna upptagas till behandling, kommer enligt de
direktiv, som meddelats för strafflagberedningen, denna att verkställa utredning
i ämnet. Mera aktuell är frågan på vad sätt ytterligare platser skulle
kunna ställas till fångvårdens förfogande, för den händelse fångantalet skulle
ytterligare stiga. Jag är icke beredd att nu taga ställning till tanken, att tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö skulle kunna användas för fångvårdens behov. Upp -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Äng. flyttning■ av centralfängelset å Långholmen. (Forts.)
märksamheten är emellertid, såsom framgår bland annat av årets statsverksproposition,
fäst vid Hagan, örn pa detta håll eller annorstädes kan beredas plats
för det växande antalet fångar.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till
justitieministern för hans utförliga och i högsta grad intressanta svar.

Sedan vill jag till en början säga, att jag senterar de synpunkter, som herr
statsrådet har anfört, samt att jag också, låt vara med några kommentarer,
i stort sett är belåten med vad han ställde i utsikt.

Först och främst vill jag betyga min livliga tillfredsställelse över, att det
numera råder en enstämmig mening örn vilken betydelse det har för fångar
i varje fall för sådana, som inte haft sitt stadigvarande hemvist i städerna
— att kunna komma ut i jordbruks- och skogsbruksarbete. Det kan jag av
egen erfarenhet intyga, därför att jag på somrarna bor rätt nära Singeshult och
mångå gånger besökt dessa områden och överallt fått intygat, vilket utomordentligt
gott resultat som där har nåtts, och hurusom där mot förväntan
inga bakslag ha inträffat.

De andra berörda fångvårdsanstalterna för jordbruk och trädgårdsskötsel
känner jag inte så noga till, men i andra hand har jag hört, att även där äro
utomordentligt goda resultat uppnådda. Jag tror alltså, att man här har en
framkomlig. väg, som bör fortsättas så långt det överhuvud är möjligt,
även med vissa uppoffringar från statsmakternas sida. Givetvis kan jag inte
motsäga herr statsrådet, när han förklarar, att det för åtminstone flertalet
av de fångar, som varit stadsbor, lämpar sig bättre med verkstadsarbete och
hantverk. Det tror jag nog är riktigt i stort sett. Dock är jag övertygad örn
att en förnyad granskning av saken och ett försök i större skala med trädgårdsarbete
även skulle utfalla positivt i ganska stor utsträckning. Jag kan
salunda endast hoppas, att man inte måtte låsa fast sig vid enbart verkstadslinjen,
när det gäller stadsfångarna, utan att man även i fråga om dem
måtte, pröva sig fram beträffande sysselsättning i särskilt trädgårdsarbete
samt i planterings- och visst skogsvårdsarbete.

Av betydelse för denna frågas lösning är något, som herr statsrådet berörde
i sitt svar, då han hänvisade till strafflagberedningen och dess arbete, nämligen
den allmänna socialvården bland fångarna. Det är klart, att jag inte
kan begära, att man skall rycka loss denna fråga ur sitt sammanhang och
behandla den för sig. Det tror jag inte vore lämpligt, men jag vill i det hänseendet
uttala önskvärdheten av att man måtte så långt möjligt är påskynda
utredningen av denna fråga. Den kommer kanske på tal längre fram under
dagens förhandlingar.

Vad sedan angår Långholmen, så är det denna anstalt jag nu närmast haft
i tankarna, efter att redan vid flera tidigare tillfällen ha i förbigående fört
den på tal. Det är ju ett gammalt önskemål att söka få en ersättning för
denna fångvårdsanstalt, och det har även herr statsrådet erinrat örn. Det är
en mycket gammal anstalt, som visserligen är moderniserad och förbättrad,
men man kan ju inte. göra örn en nära sekelgammal byggnad till något, som
fyller moderna praktiska krav på fångvården.

Det är också^en annan fråga, vars vikt jag har understrukit tidigare, och
som för varje år blir alltmera brännande, och det är olämpligheten av att
landets största, straffanstalt numera är belägen mitt inne i Stockholm. Stockholm
har faktiskt genom den väldiga bebyggelsen kringränt denna fångvårdsanstalt,
som nu alltså ligger mitt inne i staden. Det kan inte vara bra för
den egentliga fångvården att lia det på det sättet. Det kan inte heller vara
lämpligt med hänsyn till den stora trafiken på Västerbron och den stora

Första kammarens protokoll 19J/S. Nr 27. 3

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. flyttning av centralfängelset å Långholmen. (Forts.)
människomassa, som där färdas fram och tillbaka. Jag kan sålunda inte finna,
att det är riktigt, att man bevarar denna straffanstalt längre, och det
finnes ju inte heller mer än tre skäl för detta — dem har också herr statsrådet
berört. Det är först och främst, att vi nu ha stora finansiella svårigheter.
Vi ha vidare svårigheter att få byggnadsmaterial, och slutligen ha vi
ett stigande fångklientel, som vi ej veta var vi skola placera. Detta sista är
ett kapitel för sig, nog så betydelsefullt, men jag skall inte gå in på den
saken. Jag skall stanna vid att betona vikten av att man inte låter dessa
svårigheter, i och för sig talande nog, stå såsom en absolut mur i vägen för
frågan örn att förflytta detta stora centralfängelse, i synnerhet som man ju
har Svartsjö, som, synes det mig, i alla avseenden är tillfredsställande och bra
beläget för uppförande av en ny central straffanstalt.

Det är ännu en sak, som jag vill understryka. Dessa smärre reformer, som
herr statsrådet sade möjligen nu böra tillgripas, därför att det kan draga
långt ut på tiden, innan man får de stora frågorna lösta, få inte skjuta undan
lösningen i stort till oöverskådliga tider framåt. Då är det nästan bättre
att inte vidtaga dessa smärre reformer utan koncentrera sig på att påskynda
lösningen av den stora frågan.

Jag har, herr talman, veliat knyta dessa reflexioner till herr statsrådets
svar och ytterligare hemställa till honom, som jag vet är intresserad för
dessa frågor, att han måtte göra allt vad han kan för att snabbast möjligt
få fram en lösning.

Herr Schlyter: Herr talman! Det är naturligtvis alldeles riktigt som justitieministern
säger, att den nuvarande tidpunkten är föga lämplig för att aktualisera
frågan örn nedläggande av Långholmen och några kronohäkten ute i
landet. Å andra sidan synes ju överbeläggningen av fängelserna peka på att
man bör undersöka möjligheten till fångars användande i jordbruk och annat
utearbete i större utsträckning än som för närvarande är fallet. Finland, som
har lidit under en mycket större brot.tslighetsfrekvens än Sverige, har redan
sett den frågan aktualiserad hos sig. Där har man vid skilda tidpunkter, just
på grund av överbeläggning å fångvårdsanstalterna, ställts inför samma problem,
som vi nu börja att få räkna med. Man har då vidtagit åtgärder för att
i möjligaste mån använda fångarbetskraften för samhällsnyttiga arbeten. Man
har med fångarbetskraft uppfört särskilda jordbruksfängelser — Konnunsuo
och Sukeva — belägna vid kärrområden, som uppodlas av fångarna. Vidare
har nian i andra kärr- och träskområden provisoriskt inrättat särskilda reservfängelser,
där fångarna få bo i snabbt uppförda träbaracker och utföra° utdikning
och uppodling av vattensjuka marker. I början av 1930-talet, då fångantalet
var exceptionellt högt, började man även på annat sätt i stor utsträckning
överföra fångar till arbeten utanför de egentliga fängelserna. Man placerade
dem i provisoriska förläggningar och använde dem till sådana samhällsnyttiga
arbeten som byggandet av järnvägar, kanalarbeten och uppförandet
av statliga byggnader. Dessa olika arbeten ha varit till synnerligen
stor nytta ur allmän synpunkt, samtidigt som fångarna erhållit fysisk träning
och nyttiga kunskaper samt kommit att vårdas under friare förhållanden.
Erfarenheterna ur fångvårdssynpunkt ha varit positiva._ Man harkvål
kommit tillrätta med rymningsfaran. De olägenheter, som förvaringen av fångar
i gemensamhetsrum medfört, ha motverkats av den kroppsliga trötthet,
som följer av tungt utearbete. Genom att fångarna erhålla vissa förmåner,
t. ex. ökade portioner och tobak, har man säkrat deras positiva medverkan till
goda arbetsprestationer i det hårda arbetet.

Då vi nu i Sverige äro ställda inför en tilltagande platshrist på de slutna

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. flyttning av centralfängelset å Långholmen. (Forts.)
langvardsanstalterna, frågar man sig om icke anordningar snabbt skulle kunna
vidtagas för att utan kostsamma nybyggnader råda bot på detta förhål„
de, samtidigt^ som fångarbetskraften utnyttjas för samhällsnyttiga ändamål.
Det framstår då som särskilt önskvärt och lämpligt att använda fångar
skogsarbete. Detta torde mycket väl lata sig göra och låta sig göra snabbt,
säkerligen redan i sommar. Man kan säga att den nödvändiga organisationen
redan finnes: man kan inom ramen för de av arbetsmarknadskommissionen
anordnade skogshuggarkurserna anordna särskilda provisoriska förläggningar
lör fångar. Utan att göra större vald pa reglerna örn fångars förvaring i enrum
än man för närvarande av utrymmesskäl måsta göra på landets största
långelse torde man utan svårighet kunna uttaga ett tillräckligt antal fångar
till skogsarbete för att det bade skall lätta den tilltagande platsbristen på de
slutna anstalterna och innebära ett viktigt tillskott till vår bränsleförsörjning.

När nu frågan om lösgörande av anstaltsutrymmen aktualiserats, vill jag
också gärna fästa justitieministerns uppmärksamhet på en annan fråga. Redan
i december 1939 anhöll socialstyrelsen, vars chef då var statsrådet Bergquist,
att åtgärder måtte vidtagas för att använda skyddshemmen, närmast
yrkeshemmen, för verkställighet av tvångsuppfostran. Klientelet å den allmänna
uppfostringsanstalten, Bona, är Väsentligen likartat med klientelet å
yrkeshemmen. Bona, som i och för sig är en förträfflig anstalt, erbjuder mycket
sämre möjligheter för differentiering av de intagna än vad skyddshemsorgamsahonen
gör. Om socialstyrelsens framställning tillmötesgås, kan man kanske
vinna att. Bonaanstalten kan ersättas av någon mindre mottagningsanstalt
för de^ till tvångsuppfostran dömda och salunda helt frigöras för användning
som fångvårdsanstalt. Häremot kan man visserligen invända att beläggningen
å skyddshemmen nu stigit i förhållande till vad som var fallet 1939, så att
plats å skyddshem ej finnes för någon väsentlig del av Bonaklientelet. Emellertid
torde hinder ej möta mot att man i större utsträckning begagnar sig av
de möjligheter gällande lagstiftning ger att överlämna skyddshemselever till
vård i enskilt hem. Och även örn man skulle behöva företaga nybyggnad av
något skyddshem, måste detta ju vara att föredraga framför att nödgas bygga
nya slutna fångvårdsanstalten som kanske bli olämpliga för sitt ändamål
vid en fångbehandling efter modernare kriminalpolitiska grunder.

dag har velat peka på dessa båda möjligheter till ökad användning av
fångar i trädgårds- och annat utearbete utan byggande av nya anstalter:
skogsarbete i särskilda förläggningar och Bonaanstaltens frigörande för fångvårdsändamål.

Föredrogs och bordlädes ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 49.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets memorial nr 1, angående ersättning
till dess tjänstemän, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets memorial nr 20, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) örn ersättning.för riksdagsmannauppdragets fullgörande, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Ang. omorganisation

av domsagoförvaltningen

in. m.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- oell första lagutskottets utlåtande nr o,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation av domsagoförvaltningen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 252, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen, att godkänna
av föredragande departementschefen framlagda huvudgrunder för en omorganisation
av domsagoförvaltningen m. m., avsedd att träda i tillämpning den
1 juli 1943, sedan riksdagen, på framställning, anvisat medel för de av omorganisationen
föranledda kostnaderna.

I anledning av förevarande propositionen hade inom riksdagen väckts följande
motioner, nämligen motionerna i första kammaren nr 262 av herr Sandén
m. fl. och nr 263 av herr Tamm m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr
381 av herr Sefve m. fl. och nr 382 av herr Kylmä m. fl.

Berörda proposition och motioner, som hänvisats till statsutskottet,
ligt överenskommelse mellan statsutskottet och första lagutskottet hänskjufats
till behandling av sammansatt stats- och första lagutskott, vilket utskott i det
nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med de erinringar som utskottet i utlåtandet anfört,
godkänna de i propositionen framlagda huvudgrunderna för en omorganisation
av domsagoförvaltningen m. m., avsedd att träda i tillämpning den 1 .luli 1943,
sedan riksdagen, på framställning, anvisat medel för de av omorganisationen
föranledda kostnaderna; samt

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna, I: 262 och 263 samt
II: 381 och 382, måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under A).

Herr Linnér- Herr talman! I första särskilda utskottets utlåtande angående
rättegångsbalken yttrade utskottet: »Örn det nya rättegångsförfarandet
skall kunna genomföras, måste emellertid arbetskrafter i tillräckligt antal och
med tillräckliga kvalifikationer---ställas till domstolarnas förfogande.»

Detta uttalande är säkerligen mycket försiktigt formulerat. Det återgiver
i en mild form ett krav, som måste ställas på organisationen för att det nya
rättegångsförfarandet skall kunna föras ut i livet. Örn emellertid detta krav
skall kunna förverkligas inom en icke alltför avlägsen framtid ar det nödvändigt
att man redan nu sörjer för rekryteringen av domsagornas personal, och
för min del har jag varit mycket tveksom huruvida det av Kungl. Maj :t framlagda
förslaget angående omorganisationen av domsagornas förvaltning lyller
detta krav. Det är speciellt arvodena för de s. k. notarieaspiranterna och notarierna,
som förefalla mig vara väl låga. Kungl. Maj :t har föreslagit, att arvodet
för aspiranten skall utgå med 2,400 kronor och arvodet för notarien med
4,200 kronor. Icke på något av dessa arvoden skall utgå rörligt tillägg eiler etyr ^''vad^det

nu för människor, som komma att få uppbära dessa arvoden? Det
är folk, som ha avlagt juris kandidatexamen. De komma med hänsyn till nuvarande
värnpliktstid att sannolikt vara i en ålder av omkring 25 ar De komma
att först få uppbära ett arvode på 2,400 kronor. Hur lang tid detta kommer
att ske kan jag inte med säkerhet beräkna. Jag tror, att man med en viss sannolikhet
kan utgå från att det blir ungefär ett år. Under den återstående tiden,
notarietiden, komma de att efter den av mig förutsatta tidrymden i a uppbära
4 200 kronor per år. Fortsätta de sedan på domarebanan, sa kunna de ett
fiskalsJPörordnande. Då erhålla de — åtminstone örn jag räknar med iorhailan -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. omorganisation av domsagoförvaltningen m. m. (Forts.)
deria vid Göta hovrätt — ett begynnelsearvode på 6,573 kronor. Då äro de män
uppemot 30-talet. Men det värsta är, att befordringsutsikterna efter allt att döma
äro mycket dåliga. Departementschefen bar icke förbigått denna omständighet,
utan han har tvärtom pekat därpå, men det förefaller mig, som örn han
inte hade dragit konsekvenserna beträffande arvodet av detta beklagliga förhållande.

Det är flera omständigheter, som verka i denna riktning. Jag skulle bara
vilja peka på en, som icke är berörd någonstans, såvitt jag har sett. Det är frågan:
hur skulle det gå, örn de nuvarande kommissionerna skulle avvecklas? Vi
hoppas ju, att de inom en icke alltför avlägsen framtid komma att avvecklas.
Då återgår ett mycket stort antal yngre jurister, som för närvarande äro sysselsatta
i kommissionerna, till juristkarriären. _ Det blir då en press tillbaka
av mycket allvarlig beskaffenhet för de unga juristerna.

Därtill kommer, att enligt den föreslagna processreformen kommer säkerligen
nedre revisionen att minskas. Huruvida detta skall uppvägas av någon
ökning i hovrätterna är mycket svårt att bedöma. Jag tror, att man inte får
vara alltför optimistisk i det avseendet.

Resultatet av dessa faktorer blir säkerligen det, att befordran till häradshövdingebefattning
inte kommer att ske förrän bortemot 50-åren. Örn det då
överhuvud taget skall vara möjligt att få kvalificerade krafter till de andra
domarebefattningarna, speciellt tjänstemannabefattningarna __ i domsagorna, är
det alldeles nödvändigt, att dessa inte bli avlönade alltför lågt. Det förefaller
mig säkert, att de här föreslagna, av mig nyss citerade arvodena, 2,400 resp.
4,200 kronor, äro för låga. Man skall inte låta rekryteringen bli beroende av
aspiranternas förmögenhetsställning eller förmågan att erhålla kredit. Det är
en mycket dålig rekryteringsgrund.

Jag tillåter mig från dessa utgångspunkter att hemställa till herr statsrådet,
att han, när han vid omarbetningen av domsagostadgan kommer in på dessa
frågor och då i enlighet med det sammansatta utskottets hemställan kommer
att bereda riksdagen tillfälle att avge yttrande över det nya förslaget till domsagostadga,
i det sammanhanget ville uppta till ny prövning frågan örn dessa
begynnelsearvoden för aspiranterna och notariearvoden för domsagonotarierna.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag ber att få framföra min stora
tacksamhet till utskottet för det välvilliga sätt, på vilket utskottet har hellandlat
deri kungl, propositionen. Den lönereglering, som nu föreslås, innebär, vad
häradshövdingarna beträffar, att hänsyn har tagits till den särställning, som
dessa inta inom vårt rättsväsen, och de ha fått löneförmåner, som med hänsyn
härtill inte kunna anses utgöra ett prejudikat i fråga örn löneregleringen inom
andra områden av rättsvården.

Även i fråga örn de andra tjänstinnehavarna inom donrsagoorganisationen
innebär utskottets förslag en betydande förbättring. För min del skulle jag i
vissa fall ha velat gå längre än vad som har skett i propositionen, och jag behjärtar
mycket de synpunkter, som den föregående ärade talaren ha,r framfört.
Propositionens ståndpunkt har emellertid tillkommit med hänsyn till vad som
förut varit rådande, och man har inte på en gång kunnat ta ett alltför stort
steg framåt. Givetvis skola de synpunkter, som talaren har framfört och som
ingalunda ha varit främmande för departementet vid ärendets tidigare behandling,
komma till beaktande under den fortsatta beredningen av ärendet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Ang. vissa
ändringar i
lagen om
rikets mynt.

Föredrogos ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande och
memorial:

nr .4, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn
bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m., dels ock en i ämnet
väckt motion; samt

nr 5, angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid folkhögskolor och vissa lantbruksundervisningsanstalter;
samt

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 65, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 30 maj 1873 (nr 31) örn rikets mynt.

I en till riksdagen avlåten, den 22 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 353,
som hänvisats_ till bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1873 (nr 31) örn rikets
mynt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Såsom i propositionen framhålles, har den nuvarande bristen på vissa skiljemynt,
vilken väsentligen sammanhänger med svårigheterna att vidmakthålla en
import av silver, medfört allvarliga olägenheter för penningrörelsen. Åtgärder
ha därför synts böra vidtagas för att åvägabringa en ökning av antalet skiljemynt.
I sådant hänseende föreslås i propositionen, att silverhalten i samtliga
silvermynt utom tioöresmynten skulle sänkas till 40 viktprocent samt att till
alla slag av silvermynt skulle användas en legering bestående av — förutom
silver — koppar till omkring 55 och nickel till omkring 5 viktprocent. Härigenom
skulle möjliggöras en avsevärd ökning av silvermyntkvantiteten. Yad
sålunda föreslagits vill utskottet för sin del tillstyrka under framhållande av
angelägenheten av att prägling av de nya silvermynten i tillräcklig omfattning
snarast kommer till stånd.

Beträffande härefter de ändringar i lagen örn rikets mynt, som erfordras för
genomförande av den föreslagna omläggningen, innebär propositionen, att i
lagen endast skulle intagas en bestämmelse om, att silverhalten i silvermynten
skall utgöra minst 40 viktprocent, ävensom stadganden om de myckenheter sil
ver, som silvermynt av olika valörer minst skola innehålla. Övriga för präglingen
erforderliga föreskrifter skulle däremot utfärdas i administrativ ordning.
Åt Kungl. Maj :t skulle jämväl anförtros att meddela föreskrifter örn sammansättningen
av legeringen för framställning av koppar-, nickel- och bronsmynt
samt örn kopparnickel-, brons- och järnmyntens vikt. De härutinnan fram -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i lagen örn rikets mynt. (Forts.)
lagda förslagen finner sig utskottet kunna biträda. Åberopande det anförda
hemställer utskottet, att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
»

Herr statsrådet Wigforss: Jag begärde ordet för att begagna detta tillfälle
att lämna ett svar på en interpellation, som herr Sundberg i går riktade till
mig rörande tillgången på silverskiljemynt. Jag vill påpeka, att det lagförslag,
som riksdagen nu går att besluta örn, i väsentlig grad skulle lätta de svårigheter,
som länge ha rått i fråga örn skiljemynten, detta eftersom man då
inte längre i myntverket skulle vara bunden av de gamla bestämmelserna örn
myntens silverhalt. Det skulle bli möjligt att öka tillverkningen genom att insätta
ett relativt litet antal arbetare i ett nytt skift på avdelningar, där detta
särskilt behövs.

Jag vill tillägga, att jag för myntverket har framhållit nödvändigheten av
att produktionen med utnyttjande av de nya möjligheterna igångsättes omedelbart
efter lagändringarnas antagande, och myntverket har lämnat en uppgift,
att kapaciteten för silvermyntproduktionen kan uppbringas till cirka 21/2 miljoner
enkronor per månad. Myntdirektören anser detta vara tillräckligt för att
på kort tid täcka den nuvarande bristen i myntcirkulationen.

Hittills har man mest riktat in sig på att avhjälpa bristen på små skiljemynt,
alltså koppar- och järnmynt, och verket har nu kommit så långt, att dess
produktion av sådana skiljemynt överstiger rekvisitionerna, och ett visst lager
av dylika mynt har erhållits. ''

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag hade begärt ordet redan innan herr statsrådet
höll sitt anförande och vill inte yttra någonting med anledning av vad
han sade. Jag vill endast här i all korthet fästa uppmärksamheten på att de
nya järnmynt, som vi ha fått, mycket likna de silvermynt, som i storlek komma
närmast. Särskilt är detta fallet med de nya tvåöringarna, som äro förvillande
lika de gamla femtioöringarna. Jag vet inte, örn likheten kommer att
bli ännu större, när silvermynten få lägre silverhalt. I alla händelser är det
något, som man borde lia sin uppmärksamhet riktad på. I andra stater gölman
helt enkelt så, att man slår ett hål i vissa mynt och därigenom skiljer
dem från andra mynt med liknande färg.

Herr Sundberg: Herr talman! För det svar, som herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet i samband med nu föreliggande behandling av bankoutskottets
förslag till ändring av lagen om rikets mynt givit på min interpellation,
ber jag att få framföra mitt tack. Jag tackar inte blott för den
rekordsnabbhet, varmed svaret avgivits — jag framställde ju min interpellation
i går afton klockan 1I21, och i dag före klockan 12 är svaret redan avgivet
— utan framför allt för det positiva i herr statsrådets uttalande. Detta ger
förhoppning örn att de betydande svårigheter, som bristen på skiljemynt en
längre tid berett näringslivet, nu skola bli avhjälpta. Jag uttalar därvid förväntningen
örn, att herr statsrådet också tillser, att den anmaning, som han
har riktat till myntverket, kommer att utan tidsutdräkt efterföljas.

Jag ber än en gång att få tacka för svaret.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Nr 27.

Fredagen deli 10 juli 1942.

Ang. vissa
ändringar i
utlänningslagen
m. m.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar
i vissa delar av allmänna tjänstepensions- och familjepensionsreglementena
jämte en i ämnet väckt motion;

. nr 67, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till folkskolans
tjänste- och familjepensionsreglementen;

_ nr 68, angående ersättning till viss hos 1942 års riksdag anställd personal
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 69, i anledning av väckt motion örn pension åt vaktmästaren hos riksdagens
andra kammare E. E. Anderssons änka;

nr 70, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn fyllnadspension
åt faktorn vid riksbankens sedeltryckeri C. H. Kullberg; samt
nr 71, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn ytterligare
medel för ombyggnad av riksbankens fastighet i Göteborg.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 60, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av utlänningslagen
m. m.

Genom en den 22 maj 1942 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 303, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t dels föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till lag örn ändring!
vissa delar av utlänningslagen och lag angående fortsatt giltighet av utlänningslagen,
dels ock förklarat sig vilja inhämta riksdagens yttrande över
ett vid propositionen fogat förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av
stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen, med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag örn ändring
i vissa delar av utlänningslagen, måtte för sin del antaga under punkten infört
förslag till lag i ämnet;

B) att det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående fortsatt
giltighet av utlänningslagen måtte av riksdagen antagas; samt

C) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen vid
sin granskning av det genom propositionen framlagda förslaget till kungörelse
örn ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotelloch
pensionatrörelse icke funnit anledning till annan erinran, än att dagen för
ikraftträdandet, som av Kungl. Majit föreslagits till den 1 juli 1942, borde
ändras till den 1 september 1942.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag skulle i anknytning till
första lagutskottets yttrande örn ändring i vissa delar av utlänningslagen
vilja tillåta mig att säga några ord örn en speciell fråga, som vidröres i detta
utlåtande. Dessförinnan skulle jag vilja säga något om vår utlänningspolitik
i allmänhet och örn de förhållanden, som utgöra bakgrunden till den ganska
säregna rättsställning, som utländska medborgare för närvarande inta i vårt
land.

Man kan väl säga, att på många områden, där världskriget skapat speciella
problem för oss, lia förhållandena reglerats jämförelsevis bra. Myndigheterna

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i utlänningslagen m. m. .(Forts.)
lia tillgodogjort sig många lärdomar från förra kriget och det hela har, åtminstone
hittills, gått ganska bra i lås. Men såvitt jag förstår kan man knappast
säga detsamma beträffande behandlingen av de utländska medborgare,
som av förhållandenas makt lia drivits till vårt lyckligt lottade land. Jag
minns givetvis inte i detalj, hur förhållandena gestaltade sig under förra
kriget, men mig förefaller det snarast, som örn de på detta område nu äro
ur vissa synpunkter sämre än under förra kriget, och det trots att man nu
har organiserat en väldig, månghövdad och långarmad kontrollapparat, med
allehanda extraordinära fullmakter och nästan oinskränkt maktbefogenhet.

Det var till att börja med, såvitt jag har kunnat iaktta, inte någon lycklig
anordning, när regeringen befriade sig själv från att vara högsta instans
i de flesta utlänningsärendena, genom att klagorätten hos Kungl. Majit över
beslut av socialstyrelsen i dessa frågor avskaffades. Visserligen förstår jag
mycket väl, att regeringen känner det som en stor lättnad att inte behöva
nämnvärt besväras med dessa speciella frågor. Men å andra sidan överensstämmer
det icke med svensk administrativ praxis eller svensk rättsordning
i allmänhet att lägga en så stor makt över människors väl och ve, och faktiskt
ibland över deras liv eller död, i ett underordnat ämbetsverks händer.
Det kan också medföra olägenheter. Man får nu ibland det intrycket, örn man
sysslar med dessa ting, att socialstyrelsen tillsammans med den speciella politiska
polisen i allt vad som rör utlänningsfrågorna har börjat utveckla sig
till en särskild liten stat i staten. Den väsentliga anledningen till detta förhållande
tror jag är just, att vederbörande underordnade ämbetsverk har fått
en i det närmaste oinskränkt maktbefogenhet utan den kontroll som ligger
däri, att dess beslut regelmässigt kunna underkastas Kungl. Majits prövning.

En annan brist i organisationen finner jag ligga i splittringen mellan olika
myndigheter, som handlägga hithörande frågor. Vi ha sålunda vid sidan av
socialstyrelsen och den särskilda politiska polisen även utrikesdepartementet
och därtill också militärmyndigheterna, som ta befattning med utlänningarna.
Kanske finns det också andra myndigheter, som understundom blanda sig
i dessa ärenden. Jag tycker, att överbefälhavaren för försvarsmakten har rätt,
när han i något remissyrkande påyrkar en mera enhetlig organisation av hithörande
spörsmål. Hur en sådan organisation bör vara beskaffad är en fråga
som jag inte vill gå in på, men i varje fall finner jag det rimligt, att man i
toppunkten på en sådan centraliserad nyordning skall återfinna Kungl. Majit!
Såsom nu handhavandet av utlänningsärendena fungerar, har följden blivit
icke bara en viss osäkerhet och oreda, utan också, och vad som i mitt tycke är
mycket värre, en anmärkningsvärd rättsosäkerhet. Vi äro, efter vad jag tycker
mig finna, när det gäller utlänningar, inne på vägar, som icke alls löpa jämsides
med den rättsordning och rättskultur, som vi annars här i landet bruka
berömma oss av och som också onekligen äro en av våra värdefullaste tillgångar.

Det första man märker när man skall tala om dessa ting och framlägga
huru förhållandena egentligen gestalta sig, det är att en klar beskrivning inför
riksdagens forum knappast låter sig göras, helt enkelt därför att en hel
del av de kungl, förordningar, som reglera hithörande förhållanden, lia hemligstämplats!
Redan detta förefaller åtminstone mig absolut oförenligt med
den svenska demokratiens väsen, och jag vågar verkligen ifrågasätta om det
överhuvudtaget är konstitutionellt möjligt i vårt land att myndigheterna få
laborera på grundval av hemliga förordningar, i synnerhet när det gäller frågor
berörande rättssäkerheten. Det spörsmålet skulle det vara intressant örn
konstitutionsutskottet ville kasta ett öga på.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. vissa ändringar i utlänningslagen m. m. (Forts.)

Emellertid vet man ju i varje fall så mycket som att under nuvarande förhållanden
både svenska medborgare och i synnerhet utlänningar få för lång
tid berövas sin frihet, utan att det finns några som helst garantier för att deras
fängslande står i överensstämmelse nied vanliga rättsregler. Man vet att
människor i vårt land under nuvarande tid utan vidare kunna försvinna helt
överraskande; de inspärras i den hemliga polisens undersökningsfängelser.
där de sedan under lång tid hållas absolut avspärrade från yttervärlden, utan
möjlighet att komma i förbindelse med de sina och utan möjlighet att få rådgöra
med en advokat. I sammanhang med anmälningar till riksdagens justitieombudsman
och i sammanhang med åtal, som justitieombudsmannen låtit
verkställa mot chefen för en viss polisorganisation, har ju också en hel del
kunskap örn dessa förhållanden kommit ut till offentligheten. På samma sätt
har man fått reda på, att det försiggår plötsliga husundersökningar, där uppenbarligen
varje grund för dylikt inskridande har saknats. Vi veta också
att privata brev öppnas och att privata telefonsamtal avlyssnas — i en utsträckning,
som säkerligen ingalunda var meningen när dessa befogenheter infördes
i den nya tvångsmedelslagen.

Det är ju inte svårt att förstå, att när allt sådant kan gå ut över svenska
medborgare, så äro utlänningarna i ännu högre grad utlämnade åt rättslöshet.
Örn jag förbigår de hemliga förordningarna, som jag icke känner till utan
bara vet att de existera, och endast håller mig till utlänningslagen och därmed
sammanhanhängade, av Kungl. Maj:t utgivna författningar, har i en
mängd fall stadgats rätt för polismyndigheten att, som det heter, ta utlänningar
»i förvar», d. v. s. hålla dem i fängelse. Det är klart och kanske också
begripligt, att hit till landet komma utländska medborgare utan vederbörliga
legitimationshandlingar. Dessa flyktingar, som naturligtvis inte av
sina regeringar ha fått några ordentliga pass, få tagas »i förvar». Likaså
är det klart att örn en utlänning icke fått sin rätt att här i riket vistas förlängd,
men ändå stannar kvar. helt enkelt emedan han inte har någonstans
att bege sig, får han också utan vidare tas i förvar och hållas kvar under
ett par månaders tid, samt sedan under ytterligare någon tid efter tillstånd
av Kungl. Maj :t. Men det har dessutom bestämts enligt en stadga, utfärdad
den 1 september 1939, som för övrigt första lagutskottet särskilt omnämner
i sitt utlåtande, att socialstyrelsen får förordna, att utlänning må tagas i förvar
också i andra fall. Och som grund för ett sådant förordnande anges ingenting
annat än att socialstyrelsen finner, att det föreligger »särskild anledning»
till utlännings tagande i förvar! Som de ärade kammarledamöterna
behagade finna, anges här ingen som helst rättslig grund för att en utlänning
får anhållas av polis och sedan kanske skickas till Långmora eller
Smedsbo. — Och sedan beslutet därom väl är fattat, kan socialstyrelsen
lägga handlingarna på hyllan och låta dem ligga där under ett års tid, innan
saken skall ånyo omprövas, av styrelsen själv!

Nu gäller visserligen i de flesta dylika fall, ehuru visst icke i alla fall, att
socialstyrelsen före beslutets fattande skall höra utlänningsnämnden, och örn
den icke är ense örn att tillstyrka beslutet får utlänningen klaga hos Kungl.
Maj:t. Likväl är att observera att socialstyrelsens beslut får gå i verkställighet
genast, utan avvaktan av sådan klagan. Och vad utlänningsnämndens
kontroll beträffar, får jag — med all respekt för ledamöterna i denna värdefulla
nämnd — ändå göra gällande, att dess granskning enligt sakens natur
och ibland kanske också på grund av själva föredragningssättet blir ganska
ytlig.

Utlänningarna äro sålunda, vågar jag påstå, praktiskt taget försvarslösa
inför de ofta obestyrkta anklagelser eller kanske på mer eller mindre hemliga
angivelser grundade misstankar, som kunna resas emot deni.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Äng. vissa ändringar i utlänningslagen m. m. (Forts.)

Och när en utlänning väl blivit skickad till Långmora eller Smedsbo, vad
kail, sedan inträffa? Jo, sedan kan socialstyrelsen, utan utlänningsnämndens
hörande, förordna att han i stället skall tagas »i förvar», d. v. s. skickas i
fängelse! Eftersom man här i kammaren härom dagen tog upp till behandling
frågan örn administrationen av Långmoraförläggningen, kan det ju också vara
berättigat att klargöra under vilka omständigheter de personer, som vistas
där,^ ha kommit dit. De ha icke skickats till dessa förläggningar därför att de
begått något som helst brott. Man kan vara alldeles övertygad örn att örn de
begå något brott eller någon förseelse få de nog också sitt straff. Utan de lia
kommit dit uteslutande därför att de inte haft sina papper i ordning eller helt
enkelt därför att socialstyrelsen har »funnit anledning», som det heter, att
skicka dem dit. För övrigt ha vi ju inte endast dessa två förläggningar för utlänningar
här i landet, utan det finns en hel rad andra också.

Hela denna flyktingspolitik synes vara dikterad av någon slags nervositet.
Kriget har skapat en allmän skräck för utlänningar, som i synnerhet riktar
sig mot de ofta beklagansvärda människor, vilka som flyktingar kommit
hit från stater, där nu den tyska makten regerar på sitt hårda sätt. Våra myndigheter
äro framför allt, tycks det, uppfyllda av oro för att dessa hitkomna
människospillror här i landet skola försöka uoprätthålla någon slags kontakt
med sitt hemland, genom förbindelser på en, eller annan väg. Ingenting är väl
naturligare än att så sker och ingenting är väl mänskligare än om de försöka
detta, men det betraktas ju lätt nog i våra dagars Sverige som ett grovt brott,
som står nära spioneri, i synnerhet örn vederbörande utlänningar komma i förbindelse
på något sätt med sitt eget lands legation. Bara misstanken att inte
vederbörande flyktingar leva som tysta och döva mullvadar i sina hål utsätter
dem lätt nog för hela det fruktansvärda polismaskineriet.

Jag skulle ju ändå kunna finna denna utlänningspolitik åtminstone begriplig,
örn den på något sätt motsvarades av en liknande stränghet i andra
fall, där det också gäller utlänningar. Men man kan samtidigt observera med
vilken generositet socialstyrelsen och utrikesdepartementet tolerera t. ex. tyska
verkmästare på en hel del av våra fabriker, eller andra observatörer av
samma nationalitet på alla möjliga poster och platser i landet, naturligtvis
samtliga mycket välförsedda, med ordentliga och rekommenderande papper.
När man ser detta framstår den behandling, som de försvarslösa flyktingarna
röna, i en ännu mindre vacker dager.

Lagutskottet har med rätt fäst uppmärksamheten på att när nu utlänningslagen
skall förnyas ha bestämmelserna i denna lag i stor utsträckning ersatts
eller fullständigats genom bestämmelser, som Kungl. Maj:t utfärdat med stöd
av 54 § i lagen. Enligt denna paragraf må Konungen under nuvarande förhållanden
meddela särskilt erforderliga bestämmelser med avseende på utlännings
rätt att uppehålla sig i riket eller vistas på viss ort. Utskottet har påpekat,
att Kungl. Maj :t med stöd av denna lagbestämmelse har utfärdat diverse
förordningar även berörande utlännings omhändertagande och tagande i
förvar. Såvitt jag förstår har utskottet också, fastän på ett mycket milt sätt,
givit uttryck för den meningen, att Kungl. Maj :t har förfarit oriktigt och
överskridit sin befogenhet, när Kungl. Maj,t med stöd av 54 § utlänningslagen
tagit sig rätt att utfärda förordningar beträffande utlänningars tagande i
förvar. Sådana frågor höra uppenbarligen regleras i lag, örn vi vilja förbli en
rättsstat. Jag kan i varje fall inte tillägna mig den uppfattningen, att allt
vad vi här i landet lärt oss uppfatta såsom primära mänskliga rättigheter
och allt som är stadgat som garantier för den personliga friheten allenast
gäller svenska medborgare, men icke utlänningar. Jag kan inte heller tro att
det är riksdagens mening att Kungl. Maj :t äger befogenhet att fritt förordna

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. vissa ändringar i utlänningslagen m. m. (Forts.)
beträffande allt, som rör de utländska medborgarna, och ännu mindre att
Kungl. Maj :t har möjlighet att lägga i underordnade myndigheters händer att
utan kontroll och till och med utan lagliga skäl låta fängsla utländska medborgare
eller statslösa personer. Det är ju emellertid vad som faktiskt har
skett.

Herr talman! För undvikande av missförstånd vill jag betona, att jag mycket
väl inser nödvändigheten av en viss och till och med ganska sträng kontroll
under dessa tider över diverse utlänningar här i Sverige. Men fördenskull
behöver man ju inte lämna de säkra och för oss välkända vägarna och i stället
börja använda metoder, som tyckas hämtade från helt främmande håll. Här
ligger verkligen en fara för administrativt godtycke snubblande nära.

När jag ju mycket väl känner till och vill vitsorda den mänsklighet och
den vänliga förståelse, som chefen för justitiedepartementet i vissa fall, där
han kunnat inskrida, har visat i utlännings- eller flyktingsfrågor, så är det
ju icke i det avseendet mot honom, utan det är mot själva systemet, som jag
här velat vända mig, i förhoppning just att justitieministern må så snart som
möjligt framlägga ett förslag till reformering av den nu tillämpade ordningen
beträffande utlänningskontrollen.

Jag har, herr talman, icke något yrkande. Det är icke möjligt att i nuvarande
situation framställa något reformyrkande, och ett yrkande örn bifall till
utlänningslagen i dess nuvarande skick vill jag med varm hand överlåta åt
någon annan att framställa.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag vill till alla delar instämma i vad
herr Branting nyss anfört •— den som sysslar något med hithörande frågor
måste komma till de slutsatser som herr Branting kommit till. Jag har under
många år av rent mänskliga skäl intresserat mig för många, flyktingar och
deras öde, och jag måste tillstå att i vissa fall har jag haft en känsla av att
det var obehagligt att vara svensk, när jag fått en inblick i dessa frågor. Vi
uppträda icke så, som vi borde göra i dessa ting. Vi kunna icke lasta något
statsråd eller regeringen för detta. De göra nog vad de kunna, när man kan
få något enskilt fall hastigt under deras ögon. Men det sker så mycket i det
fördolda, utan kontroll. Det är en domän, som är mycket besynnerlig, som
håller på att växa upp inom vår förvaltning, och varken justitieombudsmän
eller andra, kontrollanter över rättsväsendet kunna, synes det, komma riktigt
in i denna djungel. Med all respekt för kravet, att man måste göra allt för
att ha ett öga på många tvivelaktiga utlänningar, synes man ändå huvudsakligen
vara enögd — man har riktat sin blick huvudsakligen åt det ena hållet.

Vi veta ju att det finns en politisk polis här i landet, även örn den inte, får
man hoppas, är av den natur som i ett par andra länder, vilkas namn jag inte
här vill nämna. Men man måste hoppas, att denna politiska polis, som har
en oerhörd maktbefogenhet och i vars händer människors väl och ve i stor
utsträckning ligger, verkligen handlar med omdöme och rättskänsla i varje
särskilt fall och icke efter några tämligen godtyckliga linjaler, något som i
det stora hela medför att det enskilda fallet blir likgiltigt. Antingen har den
politiska polisen icke tillräckliga resurser för att kunna mänskligt pröva och
behandla varje fall, utan får ta det hela schablonmässigt, eller också användas
icke dessa resurser på det rätta sättet. Jag skulle, men jag vill inte göra
det, kunna anföra exempel, som äro talande nog. på hur man icke bör förfara,
örn man vill förfara rättvist och mänskligt. Jag vet fall, då utländska
socialdemokrater, som ha varit riksdagsmän och kanske t. o. m. regeringsledamöter,
ha kommit hit och då det kunnat gå dem ganska illa. Av en ren
händelse fick jag reda på ett sådant fall och lyckades med ett inskridande,
men det var ju som sagt av en händelse.

Fredagen den 10 juli 1942.

Xr 27.

Äng. vissa ändringar i utlänningslagen m. m. (Forts.)

En annan sak: Äger samarbete rum mellan den svenska politiska polisen och
motsvarande utländska politiska inrättningar? Och är det i så fall frågan örn ett
ensidigt sådant samarbete, som sker enbart med ett visst land, men icke med
andra länder? Skickas porträtt och annat material från svenska polisen till detta
lands politiska polis? Ja, detta är frågor som nian faktiskt måste göra sig
när man trängt in en smula i dessa ting.

Gynnas viss makt i dess strävanden att komma at dem, som ha flytt ui
landet, under det att andra bli behandlade med alldeles särskild stränghet?
Det är också en fråga som man gör sig vid mångå tillfällen.

Jag känner t. o. m. fall, då utlänningar utvisats, emedan det inte^ varit
möjligt att i sista stund inskrida, även örn försök gjorts, och strax efteråt har
meddelande inkommit att denne ur landet förpassade flykting »hastigt avlidit».
För ett par år sedan blev jag. sent en kväll uppringd av en anhörig till
ett dåvarande statsråd med anledning av att fara förelåg att en flykting
skulle bli skickad ur landet. Han var redan placerad på tåget söderut. Jajg
hade då ingen annan möjlighet än att sända ett telegram mitt i natten till dåvarande
socialministern, som var på resa söderut, och väcka honom i Nässjö
för att försöka få honom att inskrida. Men dst var för sent — flyktingen hade
redan skickats i väg, och det gick inte att fa honom tillbaka. Vi fingo meddelande
några veckor efteråt, att denne man icke längre befann sig bland de
levandes antal. . „

Det är ibland så egendomligt, det som sker. Man kan inte finna några förnuftiga
förklaringsgrunder. Det är som örn man skyndade sig att få i väg
somliga personer för att hindra att inskridanden skedde för att klara upp

SälfGIl

Allt detta har faktiskt allvarliga konsekvenser. Det kan inte, trots ali mörkläggning
av pressen, undgås att uppgifter sprida sig. örn hur utlänningar bli
behandlade. Jag har själv gjort allvarliga ansträngningar, för att. hindra .någonting
sådant och i ett fall också lyckats förhindra att i Amerika publicerades
en i detta speciella fall alldeles korrekt skildring av hur utlänningar
här kunna behandlas. . .

Detta är inte bra, det har säkerligen herr Branting alldeles rätt i. Hittills
skulle vi ha en garanti i utlänningsnämnden, men nu vill man ju sätta denna
alldeles ur spelet. Den har visserligen inte betytt så mycket hittills, den har
varit satt i efterhand och inte kunnat uträtta mycket, trots de utomordentliga
män och kvinnor som sitta i denna nämnd. Jag har den känslan att här kunna
enskilda inte så mycket göra. Detta område är även för dem en terra incognita
i mycket stor utsträckning. Nu skall nämnden ännu.mer inskränkas med avseende
på sina befogenheter att ingripa, ty nu star det i 46 § på följande sätt: »Beträffande
utlänning, för vilken utresebeslut gäller, må. förpassningsbeslut meddelas
utan nämndens hörande. Utan hinder av vad i första stycket stadgas
må vidare, där ärendet är av synnerligen brådskande natur, socialstyrelsen i
ärendet meddela beslut utan att yttrande inhämtats från nämnden; dock skall
beslutet snarast möjligt anmälas för nämnden.»

Det skall sålunda anmälas för nämnden. Då är. det kanske, redan för sent!

Hedan vad vi veta tyder på, att det år något ineffektivt i det rättmätiga
skyddet för utlänningar. Och dessutom lia vi. enligt vad herr Branting upplyste,
även för mig okända hemliga förordningar, vilka polisen, fatt till förfogande
att handla efter. Sådana känna vi ju inte^ hittills till i Sverige. Vi
veta inte ett spår örn vilka maktfullkomligheter Kungl. Maj :t givit den politiska
polisen. Det hela har något olustigt över sig.

Jag vill också liksom herr Branting erinra örn att även svenska medborgare
plötsligt kunna försvinna. Ibland bli de anhållna därför att de varit tillsam -

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. vissa ändringar i utlänningslagen m. m. (Forts.)
mans med en utlänning. Vi känna till ett särskilt fall, som jag inte behöver
beröra och sorn även justitieombudsmannen tagit upp. Vi känna också till vilka
förfärliga fel. som kunna begås av denna polis. Även i andra fall begås det
hänsynslösa handlingar. Jag äger inte rätt att gå in på några enskilda sådana
fall, men jag skulle kunna göra det. Ofta försvinna, som herr Branting sade.
människor hos polisen; de anhöriga veta ingenting om och inte heller få de
något meddelande. Man kan hålla dem kvar under dagar och veckor, och sedan
släppas de. Åtgärden befanns obefogad eller det fanns icke tillräckliga skäl för
något inskridande. Jag skulle kunna nämna ett fall, som skulle uppröra hela
landet, örn jag inte ansåge det olämpligt. Jag vill det inte, ty det är nu uppklarat
och då bör man stryka ett streck över det hela. Men sådana saker få
icke ske i ett civiliserat land.

Dessa hederliga människor placeras när de så tagas i förvar ofta i samma
avdelning eller intill en avdelning som tämligen obskyra och kriminella element;
och ljuset skall brinna hela natten, så att de inte få sova.

Jag skulle vilja, att herr justitieministern, som enligt min övertygelse är
en man som håller på rätt och rättfärdighet — örn det nu är han som svarar
för hithörande ting — eller socialministern, eller vem det nu är, det är svårt
att säga var gränserna gå, verkligen företog en undersökning med all kraft
och tog grundlig tid på sig. Eller kanske kunde man befria justitieombudsmannen
under en tid från mindre viktiga andra göromål genom extra arbetskraft
^at honom, sa att han i grund och botten kunde undersöka hur det står
till på dessa områden.

Vidare måste rätten till rättshjälp för utlänningar vara väl säkerställd. Det
far inte förekomma att utlänningar, och kanske till och med svenskar, icke
omedelbart fa den rättshjälp, som de ha rätt att kräva. Vi leva ändå i ett
land, som under århundraden tillkämpat sig rätten, att varje anklagad skall
lia möjlighet att. omedelbart få en advokat och få veta allt och inte bara en
liten del av vad det gäller.

Jag kan ju ta ett exempel. Tänk oss, hur det skulle ha gått, örn förra
danska statsrådet och danska högerns ledare Christmas Möller, som flydde
över Sverige till utlandet, hade blivit infångad av vår polis och satts.in i dylika
celler och blivit behandlad på detta sätt! Ty örn människor skola behandlas
lika inför lagen, hade man väl blivit nödgad att göra det. Och jag
vill inte tala örn hur den omständigheten, att man icke tillhör den ariska
rasen, även i Sverige i mycket stor utsträckning är en sak som gör vederbörande
misstänkt.

I fråga om de anstalter som nu finnas och dit man skickar utlänningar,
nämligen Långmora och Smedsbo, tror jag nog, att man måste säga, att behandlingen
där är relativt bra. Jag har i varje fall icke hört några klagomål
över att det där på något sätt skulle utövas någon svårare behandling av
de internerade. Hur misstänksam man är mot att låta utomstående kasta
en blick in i dessa läger, visar emellertid följande exempel. Jag blev här om
dagen uppringd av en gammal aktad f. d. ledamot av denna kammare och
ledare inom arbetarrörelsen, nämligen Charles lindley. Han berättade att han
blivit hindrad att resa till långmora för att träffa ett par internatonella bekanta.
Jag svarade: »Det är väl inte möjligt?» Men det var faktiskt så. Jag
talade då med min ärade vän, som sitter här på bänken framför mig och
som tillhör samma förbund som herr Lindley, örn vi icke kunde göra något
åt detta, och han lovade att tala med något statsråd, så att Charles Lindley
kunde få resa upp till Långmora och träffa en eller annan av sina bekanta,
som nu sitta intagna där.

Jag känner för övrigt själv en man, som sitter på Långmora, och jag har

Fredageu den 10 juli 1942.

i\Tr 27.

Ang. vissa ändringar i utlänningslagen m. m. (Forts.)
gjort upprepade försök att genom intyg få loss honom därifrån, ty jag är
fullkomligt övertygad örn att han sitter där orättvist. Jag kan icke nämna
hans namn här, men det är i alla fall en gammal socialdemokrat, som tillhör
ett hedervärt yrke, och vilken såsom flykting i många år har livnärt sig
i vårt land. Alla, som man talar med, säga att det är fullständigt ofattbart,
att denne man sitter på Långmora och icke kan komma därifrån.

Hur skulle det gå, sedan det pågående kriget en gång avgjorts, örn vi skulle
fortfara på detta sätt, och den. förlorande partens statsmän kanske liksom
efter förra världskriget skulle fly hit? Vi känna ju alla till, att t. ex. general
Ludendorff och en hel råd andra framstående tyska män då flydde till Sverige
för att i vårt land söka sig en asyl. Hur skulle det gå, örn vi efter detta krigs
slut spärrade in dem., som kanske då komme att söka sig hit på samma sätt
som nu sker med flyktingar, och vi då skickade dem till dessa läger? Flera
av dem, som förra gången sökte sig en fristad i Sverige, äro ju för närvarande
framstående tyska statsmän.

Vi måste också tänka litet framåt och vad det kan innebära för framtiden,
örn vi icke behandla politiska flyktingar korrekt. Jag minns när fru
Kollontay blev utvisad från Sverige för många år sedan. Hjalmar Branting
kom till mig och berättade, att han sagt dåvarande utrikesministern, att det
var minst sagt mycket oklokt att utvisa fru Kollontay, ty ingen kunde veta, örn
hon icke sutte i den ryska regeringen örn några månader. Det inträffade ju
också.

Härmed har jag icke velat plädera för att vi skola tolerera utlänningar, som
begå lagstridiga handlingar. Tvärtom anser jag, att det är riktigt att man
håller ett öga på utlänningarna. Men man måste förfara så, att det ger intryck
av fullständig liksidighet, rättrådighet, rättvisa och humanitet. Vi få
icke ge upp dessa mödosamt erövrade landvinningar, utan vi måste verkligen
bemöda oss att här gå fram på ett sätt, som i det långa loppet icke skadar
vårt land och som tar hänsyn till humanitet och mänsklighet.

Jag kan, herr talman, i nuvarande situation naturligtvis icke göra något
yrkande. Örn det hade varit möjligt att göra det, skulle jag såsom en demonstration
ha velat yrka avslag på hela denna lag, men jag kan ju, som sagt, icke
göra. ett dylikt yrkande. Jag hoppas emellertid, när nu utskottet bär framhållit,
vilket väl också kommer att bli kammarens uttalande, att dessa förordningar
böra inarbetas i lagen och att det bör bli en översyn över hela
lagstiftningen på detta område, att man måtte gå till verket med verkligt
allvar och levande rättskänsla, så att vi icke här för långa tider framåt sätta
en fläck på vårt lands anseende.

Herr Linderot: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten utan vill endast
instämma i de allmänna synpunkter rörande utlänningslagen som anförts
av herrar Branting och Fredrik Ström.

Jag begärde emellertid ordet för att ge ett exempel, vilket ju herr Ström
icke ville göra annat än i förtäckta ordalag. Jag skall taga ett absolut konkret
exempel på hur man behandlar utlänningar. Det kanske kan göra saken
litet klarare än örn man endast talar i allmänna ordalag.

Innan jag anför detta exempel, vill jag emellertid särskilt instämma i en
synpunkt som herr Branting framförde, nämligen att det vore fördelaktigt,
om regeringen icke frikopplade sig så mycket från utlänningsärendena som
nu är fallet. Personligen har jag knappast något med utlänningar att göra —-särskilt under den nuvarande krigstiden är det ju uteslutande fördelaktigt
att överhuvud taget icke träffa några utlänningar. Jag känner emellertid till
åtskilliga fall redan från fredstiden före kriget, då emigranter här i landet

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. vissa ändringar i utlänningslagen m. m. (Forts.)
voro i svårt trångmål och ibland t. o. m. blevo utsatta för uppenbara övergrepp.
I praktiskt taget alla de fall då man var tillräckligt företagsam att
sätta sig i förbindelse med vederbörande statsråd — örn det nu var med statsrådet
Möller eller någon annan som hade med saken att göra -—■ visade det
sig emellertid att man genom vederbörande statsråds ingripande kunde få till
stånd rättelse när det gällde utlänningar som voro utsatta för påtagliga övergrepp.
Man kan givetvis icke begära att statsråden under den nuvarande
krigstiden, då de ha så mycket annat att stå.i, skola kunna syssla med varje
enskild utländsk flyktings angelägenheter. Det är inte därför jag har instämt
i herr Bräntings synpunkter, och han har naturligtivs icke heller med vad han
här anfört avsett att få till stånd en dylik ordning. Jag har endast velat rikta
regeringens uppmärksamhet på att det är riskabelt att ge de administrativa
myndigheterna alltför fria händer i sådana här frågor som ju för närvarande
faktiskt mycket ofta kunna röra liv och död för enskilda människor.
Då det har visat sig att det går att få utrymme för humanitet och rättskänsla,
då man Vänder sig direkt till regeringen, bör det väl vara ett intresse för
regeringen att — örn jag får uttrycka mig så populärt — hålla efter polisen
i dessa fall.

Så skall jag övergå till det konkreta exempel som jag begärde ordet för att
berätta. År 1933 kom det en tysk familj med ett pär små barn till vårt land.
De hade flytt undan den nya regimen i deras hemland. Det var för övrigt en
gammal fackföreningsmän från Ruhronirådet. Barnen växte upp här och konimo
i svenska skolor. En pojke kom in som tryckarlärling vid det tryckeri på
vilket bland mycket annat även tidningen Ny Dag tryckes. Denne unge pojke,
han är väl 19, 20 år gammal, har vuxit upp här i Sverige och har mycket
goda vitsord. Han har lärt sig typograf yrket, arbetat plikttroget och ordentligt
och, så vitt vi veta, på alla sätt skött sig mönstergillt även i sitt privata
liv. Tills för några veckor sedan stod han varje arbetsdag på tryckeriet.
Då kom plötsligt till hans bostad två män från politiska polisen, hämtade
honom och satte honom i fängsligt förvar, varefter han ^forslades till Smedsbo.
Han hade gift sig några veckor, eller kanske någon månad, tidigare, men polisen
tog utan vidare bort honom från hans arbete och den familj som han
hade att försörja och satte in honom på Smedsbo. Någon motivering för denna
åtgärd har man icke lyckats att få. Man måste verkligen fråga sig, örn ett sådant
till synes alldeles godtyckligt förfarande kan vora rimligt. Här tar man
således, upprepar jag, utan vidare bort en yngling som vuxit upp här i Sverige,
lärt sig ett yrke, ordentligt försörjt sig och som, så vitt vi kunnat undersöka,
icke på något sätt sysslat med politisk verksamhet, i medvetande att
han såsom utländsk medborgare icke får bedriva någon sådan, från hans arbete,
och Sätter honom i fängsligt förvar och forslar honom sedan till koncentrationsläger.

Jag vill endast taga detta enda exempel, fastän det kunde anföras hundratals
sådana, för att belysa, hur åtminstone till synes fullständigt meningslöst polisen
handlar i sådana här fall. Jag kan verkligen icke med bästa vilja finna
någon mening i att taga denne yngling från hans arbete och sätta honom i
koncentrationsläger, eller vad man nu vill kalla anstalten i Smedsbo för.

Det är, herr talman, icke mycket att tillägga. Jag instämmer, som sagt, i
de allmänna synpunkter som ha anförts av de båda föregående ärade talarna,
och jag hoppas att den lilla debatt som förekommit här skall medverka till
att nian från regeringens sida ägnar något mer uppmärksamhet åt de administrativa
myndigheternas enligt min mening ofta alldeles godtyckliga förfarande
när det gäller utlänningar. För att emellertid icke något missförstånd
skall uppstå, vill jag tillägga att jag naturligvis lika väl som säkerligen de

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i utlänningslagen m. m. (Forts.)
båda andra talarna förstår, att det är en ytterst delikat angelägenhet att under
nuvarande krigstid handlägga utlänningsärenden. Man måste givetvis i
de allra flesta fall förutsätta att man även från den politiska polisens sida försöker
att göra vad man anser vara riktigt och nyttigt. Men tyvärr visa fakta,
att man icke alltid handlar så som rättfärdighet, svensk rättskänsla och
billighet gentemot medmänniskor kunna anses fordra. Örn det i det hänseendet
kan uppnås ett bättre förhållande tror jag säkerligen icke att den nödvändiga
kontrollen över utlänningarna på något sätt behöver bli lidande. Jag är
emellertid övertygad örn att det svenska folket i längden skulle bli lidande
på att låta en administrativ polismyndighet utan vidare på ett fullkomligt
obegripligt och ofta mycket brutalt sätt behandla utländska medborgare som
örn de icke hade människovärde.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att
ge svar på en fråga, som herr Fredrik Ström ställde, därför att den innebär
en insinuation, som icke bör stå oemotsagd.

Herr Ström frågade, huruvida den svenska polisen, då det gäller politiska
flyktingar, skickar porträtt, personbeskrivningar och annat dylikt material till
utländska polismyndigheter och örn det finns något samarbete av detta slag
mellan vår polis och andra länders polismyndigheter. Jag vill förklara, att
något sådant rimligen icke kan förekomma, och jag anser, att det är ganska
upprörande att, om man icke har bevis för saken, överhuvud taget göra en
sådan fullkomligt obefogad insinuation här i riksdagen.

Medan jag har ordet vill jag emellertid anföra ytterligare ett par synpunkter,
därför att jag anser att kritikerna här göra det hela litet för lätt för sig.
Den lag, enligt vilken t. ex. spionövervakningen sker här i landet, den s. k.
tvångsmedelslagen, är ju genomförd med riksdagens godkännande. Riksdagen
har således haft tillfälle att göra sina invändningar mot den. Vad kritikerna
här vända sig mot försiggår i huvudsak enligt de bestämmelser som finnas i
tvångsmedelslagen. Örn man tror att undertecknad, eller eventuellt justitieministern,
skulle kunna lägga sig i polisens arbete på så sätt, att om en person
av polisen misstänkes för spioneriverksamhet här i landet, skulle den
misstänkte eller hans vänner kunna gå upp till oss eller någon annan regeringsmedlem
och försöka förklara eller ordna upp saken, så är detta ett fullständigt
orimligt anspråk som man ställer på oss. Det skulle ju betyda, att regeringens
ledamöter åtaga sig ansvaret att avgöra huruvida personer, vilkas verksamhet
de rimligen icke närmare kunna känna till, gjort sig skyldiga till spioneri
eller icke.

Att det sedan i dessa delikata ärenden kan begås missgrepp, och t. o. m.
övergrepp, är jag den siste att förneka. Det är sådana otrevnader som följa
med en verksamhet av denna art i en tid såsom den nuvarande. Utan att
på något sätt ha tagit principiell ställning till frågan, huruvida en person
som är misstänkt för spioneri omedelbart skall få rättegångsbiträde eller örn
underrättelse om anledningen till anhållandet omedelbart skall lämnas, vill
jag endast fästa uppmärksamheten på ett faktum, som man ju i alla fall icke
Iean bortse ifrån i detta sammanhang. Spionerna uppträda ofta i ligor. Det
kan röra sig örn en liga på tio, tjugo, ja kanske ännu fler personer. Ett mycket
vanligt antal är fem ä sex personer i samma spionliga. Örn polisen får
upp ett spår på en av dem som tillhöra en sådan liga, kan det ju ändå icke
vara någon reson i att man skulle förfara på ett sådant sätt att alla de andra
ligamedlemmarna halvtimmen därefter skulle få en varning och hinna sticka
sig undan. Man måste faktiskt räkna mod att det kan leda till att polisen icke

Första kammarens protokoll 191$ Nr 27. 4

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. vissa ändringar i utlänningslagen m. m. (Forts.)
blir i tillfälle att nysta upp en liga, där man kanske fått fatt i en person, om
man ställer anspråk på en behandling av den kanske först fasttagne ligamedlemmen,
som omedelbart röjer, att han råkat ut för polisen.

Jag har endast velat anföra detta, emedan jag anser att det bör finnas
någon jämvikt i omdömena örn vad som här sker. Det betyder alls icke att
jag ursäktar missgrepp och övergrepp. Jag blott konstaterar att sådana nästan
oundvikligt äro förbundna med en verksamhet av den art, som det här
gäller.

Vad interneringslägren beträffar, är jag den förste som skulle kunna gå
med att diskutera, huruvida vi överhuvud taget skola ha dylika läger eller
icke. De ha emellertid nu ansetts vara önskvärda ur vissa synpunkter. Även
örn det otvivelaktigt sker inspärrningar som vid en senare noggrannare prövning
kunna visa sig vara åtminstone onödiga, vilket med all säkerhet hänt,
vill jag dock fästa uppmärksamheten på att det är ett ytterligt ringa antal
personer, som överhuvud taget få plats i dessa läger, jämfört med de tusental
politiska flyktingar som vi ha här i landet. Jag kommer visserligen icke ihåg
den exakta siffran, men jag skulle tro att det blott finns plats för omkring
110 stycken eller kanske något flera i dessa läger, d. v. s. 70 i det ena och
40 i det andra. Det kan således icke vara en riktig framställning att påstå,
att de svenska myndigheterna överhuvud taget malträtera politiska flyktingar
som söka sig en fristad här i landet. I så fall skulle vi ju behöva upprätta läger
av en helt annan storleksordning än vad vi för närvarande ha. Det är blott
fråga örn enstaka personer som på grund av en eller annan omständighet
gjort sig misstänkta, som placeras i dessa läger. I sådana fall betraktas det
nämligen såsom ett rätt rimligt skydd för vår egen säkerhet i denna i alla
avseenden ganska farofyllda tid att man isolerar vederbörande. Det är uppenbart,
att detta ofta sker på misstankar, som kanske vid en mycket noggrannare
undersökning i något fall kunna visa sig icke ha varit fullt befogade. Men
det är sådana misstag, som det nog nästan är omöjligt att helt undvika under
den tid vi nu leva i.

Jag har, herr talman, endast velat göra dessa reflexioner till vad de föregående
talarna anfört. Jag vill nämligen icke vara med örn att Sverige framhäves
såsom ett land där, jag höll på att säga, det rena barbariet nu triumferar.
Så är vårt land icke beskaffat.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag vill endast till herr statsrådet Möller
säga, att jag direkt framställde denna fråga rörande det eventuella samarbetet
mellan polisen i vårt land och främmande staters polismakt, därför
att den i sin tur har riktats till mig. Jag ville för den skull få ett svar från
högsta ort. I min fråga låg alls icke någon insinuation, utan blott en önskan
örn upplysning på en viktig punkt. Jag skall sedan privat för herr statsrådet,
eftersom jag i detta sammanhang icke vill gå in på enskildheter, ange det skäl,
som föranledde mig att framställa min fråga.

Herr Linderot: Herr talman! Även jag skall i detta fall be att få bidraga
till upplysningsverksamheten. Jag är självfallet inte sinnad att bestrida socialministerns
påstående, att det skulle förekomma ett organiserat samarbete
mellan den svenska politiska polisen och den politiska polisen i andra länder.
Jag har emellertid i Stockholms stadsfullmäktige för snart tre år sedan vid
behandlingen av polisfrågor påvisat två. tre konkreta fall, i vilka från den
svenska politiska polisens sida uppgifter rörande tyska flyktingar i Sverige
hade befordrats till Tyskland med resultat, att anhöriga i vederbörande flyktingars
familj blivit utsatta för obehag. Det är naturligtvis sådana fall som

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i utlänningslagen m. m. (Forts.)
också herr Ström känner till och som föranlett hans fråga. Däremot är det
klart, att socialministerns allmänna upplysning om förhållandet icke kan av
någon bestridas. I icke få fall ha emellertid intermezzon av det slag jag här
talat örn förekommit.

Jag vill påpeka ytterligare en sak i fråga örn utlännings behandling. Jag
erinrar mig ett yttrande vid samma tillfälle i Stockholms stadsfullmäktige av
polisintendent Lundqvist. Han förklarade, att han måste ha rätt många fler
poliskonstaplar till förfogande på kriminalavdelningen, då arbetet ökat bl. a.
därför att man måste undersöka olika utlänningars politiska åsikter för att
kunna konstatera om de skola kunna få asylrätt här i Sverige eller icke. Jag
frågade då, och jag kan ställa frågan även i dag — något svar kommer väl
aldrig att ges -— vilken metod polisen använde för att undersöka vederbörande
flyktingars politiska åsikter. Ty det är ju uppenbart, att örn en flyktings
uppehållstillstånd här i riket är beroende på att han har en av polisen godkänd
åsikt, han kommer att vid ett eventuellt förhör ange sig såsom innehavare
av en dylik välsedd åsikt och inte någon annan. Det är sålunda en, ganska
märkvärdig motivering för att utöka den politiska polisen som härvidlag
angavs. Jag tillät mig därför också vid det tillfället fråga, vilken åsikt utlänning
skall ha för att få leva i fred här i landet. Frågan är snart tre år
gammal och fortfarande obesvarad, och den kommer väl att förbli obesvarad.

Jag har endast, herr förste vice talman, velat tillägga vad jag nu sagt för
att man inte av socialministerns upplysning skall få den uppfattningen, att
det överhuvud taget är utmärkt väl beställt i fråga örn den politiska polisens
samverkan med den politiska polisen i andra länder.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 61, i anledning av väckta
motioner örn en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 18 i första kammaren av herr Engberg
m. fl. och nr 22 i andra kammaren av herr Nilsson i Stockholm m. fl. I motionerna,
som vörö likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff
i syfte att bringa denna till verklig överensstämmelse med de grundsatser,
som funnes uttryckta i 1916 års lag angående verkställighet av straffarbete
och fängelsestraff (verkställighetslagen) samt 1938 års stadga angående vård
och behandling i statens fångvårdsanstalter, under beaktande av i motionerna
anförda synpunkter, och att för riksdagen måtte framläggas de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de förevarande motionerna, I: 18 och II: 22, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Branting: Herr talman! Eftersom det kan förefalla något egendomligt
att en motionär själv är med örn att avvisa sin egen motion, vill jag tillåta mig
yttra några ord till belysning av utskottsutlåtande! Frågan om straffverkställigheten
har ju kommit i ett helt. nytt läge under den tid som motionen
därom behandlats i riksdagen.

Äng. straffverkställigheten
vid frihetsstraff.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)

Justitieministern uppdrog i oktober 1938 åt strafflagberedningen att gripa
sig an med vissa frågor, bi. a. även berörande straffverkställigheten. Det var
visserligen inte samma spörsmål, som sedermera tagits upp av 1942 års motionärer,
men de voro i allo näraliggande och besläktade med dessa. Det kan
kanske ifrågasättas örn motionen överhuvud taget kommit till, örn dessa direktiv
hade varit kvarstående vid riksdagens början. 1 december 1939 inskränktes
emellertid strafflagberedningens uppsprungliga uppgift, varigenom hela utredningen
örn straffverkställigheten tillsvidare undansköts. Beredningen fick
då rikta sin uppmärksamhet på andra frågor. Sådant var alltså läget när
motionen väcktes. Men härefter har första lagutskottet, som det står i utlåtandet,
»inhämtat», att det är departementschefens avsikt att uppdraga åt beredningen
att såsom närmaste utredningsuppgift till behandling upptaga den
översyn, av vissa straffverkställighetsfrågor, som angivas i 1938 års direktiv.
Under dagens interpellationsdebatt har ju även chefen för justitiedepartementet
bekräftat denna sin avsikt. Sedan utskottet hade i det väsentliga färdigställt
motiveringen till sitt nu föreliggande utlåtande, vilket onekligen är synnerligen
positivt och tillmötesgående mot motionen, har frågan ytterligare
avancerat, så att utskottet nu säger sig kunna »förvänta», att strafflagberedningen,
i samband med de nya direktiven, även kommer att få ägna uppmärksamhet
åt de frågor som röra verkställigheten av frihetsstraff, liksom
ock att beredningen kommer att få tillfälle till samråd med representanter för
social erfarenhet och annan sakkunskap på de verksamhetsområden som beröras
av utredningen. Sålunda har den, för motionärerna lyckliga händelsen inträffat,
att de i allt väsentligt fått sitt utredningsyrkande bifallet, man kan
säga redan innan ärendet kommit på riksdagens bord. Utskottet anför även, att
den av utskottet förordade — och i själva verket av motionärerna begärda —•
utredningen kommer att verkställas oberoende av örn riksdagen gör någon
framställning i ämnet eller icke. Mera raskt kunde ju inte gärna frågan Ira
avancerat!

Jag finner alltså i egenskap av motionär all anledning att vara nöjd med utgången
av denna fråga. Jag vill också gärna begagna tillfället att tacka första
lagutskottet och främst dess ordförande, som ju också råkar vara strafflagberedningens
ordförande, för den synnerligen omsorgsfulla och ingående behandling
som har ägnats åt motionen och därmed åt det viktiga spörsmål
som därigenom aktualiserats. Man har alltså nu anledning att förvänta, att
detta övermogna problem, hur verkställigheten av ådömda frihetsstraff egentligen
skall ske, infe längre skall undanskjutas.

Gentemot utskottets allmänt hållna utlåtande i detta ämne har jag för min
del inte några väsentliga invändningar att göra. Å andra sidan är det ju
klart, att i en så pass omfattande avhandling som här föreligger och beträffande
ett så svårbehandlat och omstritt ämne som principerna för straffverkställigheten,
man inte gärna kan uppnå, att varje rad i utlåtandet idealiskt
motsvarar just vad var och en skulle helst vilja ha sagt. Jag vill emellertid
tillåta mig att beröra ett av de väsentliga spörsmål som här behandlas, i fråga
om vilket jag har en i viss mån, avvikande mening.

Det förekommer i utlåtandet uttalanden som, låt vara i försiktiga vändningar,
förorda en ytterligare utvidgning av de icke tidsbestämda straffen. På
denna punkt får jag för min del i varje fall lov att anmäla en mycket stor
tveksamhet. Man kan enligt min mening tvärtom ifrågasätta, örn inte en viss
inskränkning bör komma till stånd beträffande nu förekommande frihetsberövanden
under obestämd tid. Örn jag får lov, herr talman, att sägra några ord
örn detta problem, vill jag framhålla följande: En modern riktning bland kriminalisterna
har ju sedan länge företrätt den ståndpunkten, att samhällsingri -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
pande mot kriminaliteten i högre grad än för närvarande bör ta sikte på att
uppfostra och som det heter förbättra de individer, som genom ett eller annat
brottsligt förfarande visat sin asocialitet eller antisocialitet, eller ådagalagt en
bristande social anpassningsförmåga. Så snart det alltså inte har varit fråga
örn rena tillfällighetsförbrytelser eller örn brott som framsprungit ur mer eller
mindre säregna omständigheter, utan man i stället tyckt sig kunna märka en
benägenhet hos vederbörande att komma i konflikt med samhällets lagbestämmelser,
säger man att det bör vara samhällets uppgift att främst inrikta reaktionen
mot den felandes karaktärssvaghet eller vrånga viljeinriktning och att
försöka göra honom mera samhällsduglig, mera motståndskraftig mot de tendenser
till brott, som väl kunna anfäkta alla människor vid olika tillfällen. Så
långt kan jag även för min del vara med i resonemanget. Dessa kriminalpolitiska
idéer ha emellertid även lett till, att man har infört diverse anstalter, där
brottslingarna skola behandlas och förbättras. Det har då tydligen framstått
för den tongivande riktningen bland kriminalisterna såsom någonting helt naturligt,
att behandlingen på dessa anstalter icke kan fixeras till vissa månader
eller år, utan måste vara obestämd till sin längd. Man har kanske menat, att
detta har varit lika naturligt som att t. ex. behandlingstiden på sjukhusen måste
vara obestämd. Brottslingen likaväl som den sjuke skall behandlas, som det
heter, så länge som han behöver det, så länge som han är anfäktad av sitt onda,
och han skall släppas lös när han inte längre lider av det.

Detta är sålunda grundtanken! Jag förmenar emellertid, att hela denna parallellism
mellan kriminalitet och sjukdom i praktiken och vid straffverkställighet
lider av ganska stora svagheter. Det är i alla fall obestridligt en mycket
stor skillnad mellan sjukvård och korrektionsanstaltsbehandling. På sjukhusen
behandlas vederbörande under sakkunnig ledning med den medicinska vetenskapens
stöd och under kontroll av högt utbildade specialister, som faktiskt
ha ett gott vetenskapligt underlag för sina olika ordinationer. Däremot har samhället
inte alls motsvarande vetenskapliga sakkunskap till sitt förfogande beträffande
kriminaliteten och dess botande, som ger ledning vid anstaltsbehandling
av s. k. kriminella element. Örn man jämställer brottslighet och sjukdom,
måste man i alla fall säga att brottsligheten är en fullständigt okänd sjukdom.
Därför blir också anstaltsbehandlingen på våra korrektionsanstalter, vågar jag
påstå, ofta nog ingenting annat än rena dilettantismen och kvacksalveriet. Man
saknar rationella normer att följa vid vården av klientelet. För övrigt råder
även inom dessa anstalter en viss tveksamhet eller tvekluvenhet i den principiella
uppfattningen så till vida att man inte riktigt vet örn man skall låta förbättringseller
straffsynpunkterna väga över. Behandlingen blir därför på dessa anstalter
med obestämd strafftid ofta nog ingen behandling alls, utan den inskränker sig
rätt och slätt till ett frihetsberövande under mer eller mindre obehagliga former
och under obestämd tid. Man har en känsla av att de på anstalterna tillämpade
metoderna snarare äro ägnade att motverka än att främja det uppgivna syftemålet,
som ju skall vara att omskapa de omhändertagna till mera samhällsnyttiga
människor. Det är ju inte så sällsynt, att elever eller patienter från dylika
anstalter rymma sin väg och under någon tid terrorisera omgivningen med
brott, eller att man eljest inför domstolarna återfinner före detta anstaltsbehandlade
personer. Allt detta är naturligtvis en följd av alf man helt enkelt inte
vet hur man skall tillrättaföra asociala och kriminella människor. Det är mycket.
lätt. att ge välklingande och välmenande anvisningar för anstaltsbehandlingen,
men det är klart att dylika i stadgar eller lagar inskrivna regler inte
gagna till någonting alls — lika litet som det skulle förhjälpa sjuka människor
örn man i stadgarna för sjukhusen skrev, att deras uppgift skall vara att bota
den och den sjukdomen. En dylik bestämmelse hjälper naturligtvis inte i och

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
för sig, utan det avgörande är behandlingsmetoden. I denna situation måste
man enligt min mening ta under omprövning frågan örn de tidsobestämda straffens
berättigande och nytta. Samhället kan ju inte bara låtsas som örn det äger
sakkunskap och medel i sin hand för att på sina anstalter bota och förbättra
de kriminella elementen. Vi måste se verkligheten i ögonen också när det gäller
dessa ting. Som situationen nu är, tycker jag därför att det kan vara mången
gång både rimligare och mera begripligt — och för övrigt även mera humant
—• när man helt enkelt deklarerar, att på ett visst brott skall följa ett visst
straff! Hur i praktiken sedan detta straff skall verkställas, det är den fråga
som motionärerna tagit upp och som har varit huvudtemat i deras framställning.

Jag har föranletts till dessa anmärkningar, herr talman, av det utskottsuttalande,
där det heter, att skäl kunna anföras för att vissa kategorier brottslingar
icke böra behandlas med tidsbestämda frihetsstraff inom det nuvarande straffsystemets
ram utan böra dömas till omhändertagande på mera obestämd tid etc.
Utskottet har avgivit detta jdtrande i anknytning till motionärernas önskemål
örn fångklientelets uppdelning och motionärernas övertygelse att man utan fara
kan överföra till öppna eller halvöppna anstalter vissa kategorier brottslingar.
Jag vill säga, att åtminstone jag såsom en av motionärerna icke har ansett, att
man med rekommendationen av öppen anstaltsvård för vissa kategorier brottslingar
i stället för cellbehandling har velat förorda någon utvidgning av de
tidsobestämda straffen.

Jag vill även uttala en kanske alldeles maktlös men ändock en viss reservation
mot den planerade nya straffart som kallas arbetsfängelse. På sid. 9 i
utlåtandet återfinnes ett utförligt omnämnande av denna straffart. Där citeras
en uppsats av herr Schlyter, varav framgår, att herr Schlyter betraktar
denna nya straffart, arbetsfängelset, såsom en önskvärd komplettering till den
nu befintliga serien av straffrättsliga nybildningar. Min ståndpunkt är således
att man bör vänta en smula med dessa nya reaktionsformer med obestämda
straff till dess att man fått ett bättre grepp örn problemet, hur en rationell anstaltsbehandling
bör tillgå i verkligheten.

Med dessa randanmärkningar, herr talman, har jag emellertid ingalunda
velat frånkänna första lagutskottets utlåtande dess övervägande förtjänster.
Det innehåller, som jag tillät mig att inledningsvis framhålla, en mängd positiva
anvisningar till reformering av den nuvarande straffverkställigheten. Det
innehåller så många anvisningar i detta avseende, att själva utlåtandet gott kan
tjäna såsom kompletterande direktiv vid en fortsatt utredning, varför jag för
min del härmed ber att få yrka bifall till detta utlåtande.

Herr Engberg: Herr förste vice talman! I olikhet med den föregående ärade
talaren har jag icke kunnat finna, att under detta ärendes behandling i utskottet
sådant har inträffat, som innebure, som hans ord folio, en ny situation.
Såvitt jag förstår, föreligger i dag precis samma situation som när denna motion
väcktes. Jag lyssnade därför med undran till den ärade talaren och frågade
mig vad det är som har inträffat. Vi fingo veta att just det hade inträffat,
att den sittande strafflagberedningen fått i uppdrag att utreda spörsmål som
omfatta just föreliggande fråga.

Innan jag går att reducera den mening som den ärade talaren framförde, ber
jag att få fästa uppmärksamheten därå att vi här ha att göra med, örn man
så vill, tre dokument som hänga samman. Alla tre äro presenterade i utskottets
utlåtande. Det första dokumentet är från år 1934, och det levererades av
den dåvarande justitieministern i gestalt av vissa allmänna riktlinjer för utredningar
på straffsystemets område i det hela. Det andra dokumentet härrör

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
från år 1938 och är levererat av den nuvarande justitieministern. Det tredje
dokumentet härrör från utskottet självt, det är utskottets egen motivering. När
jag lägger de tre dokumenten tillsammans, tänker jag på den gamla anekdoten
örn den kyrkliga prelaten som stacks ned med en dolk och uthrast: »Jag känner
igen den romerska stilen.» Det ord som där betyder »stil» betyder på latin
även »dolk». Denna ordlek faller en osökt i minnet när man jämför de frenne
dokumenten med varandra. Icke så att förstå, herr förste vice talman, som skulle
jag som motionär känna mig nedstucken av någon skickligt förd dolk, alldeles
tvärtom. Jag begagnar tillfället att få uttala min beixndran för den
skicklighet varmed detta aktstycke, som utgöres av utskottets utlåtande, är avfattat.
Ja, jag går så långt att jag känner mig tveksam huruvida jag under
min ganska långa riksdagsmannabana har läst ett utskottsutlåtande till den
grad skickligt avfattat, jag höll nästan på att säga listigt, men jag vill inte bli
missförstådd. Det är emellertid en sammanhängande läsning, och det är för att
visa det inre sammanhanget mellan dessa aktstycken som jag närmast har tagit
till orda.

Jag ber utskottet örn överseende att jag börjar läsa utlåtandet från slutet.
Det kan nämligen oftast, herr förste vice talman, vara en fördel när man granskar
ett aktstycke att man börjar med slutet och går tillbaka undan för undan.
Utskottet säger i slutet av utlåtandet, vilket redan förut citerats: »Då det med
hänsyn till vad sålunda anförts kan förväntas att den av utskottet förordade
utredningen kommer att verkställas oberoende av örn riksdagen gör någon
framställning i ämnet eller ej, får utskottet hemställa, att de förevarande motionerna,
I: 18 och II: 22, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Jag ber kammaren observera, att det står »den av utskottet förordade utredningen».
Vilken utredning har då utskottet förordat? Hade jag i likhet med
den föregående ärade talaren läst texten på det sättet, att det betyder den av
motionärerna önskade och föreslagna utredningen, skulle också jag inte bara
ha förstått hans förnöjsamhet, utan kunnat dela den, men vid en närmare
granskning befinnes det, att dess ord »den av utskottet förordade utredningen»
ingalunda åsyfta den utredning som motionärerna i sin motion ha önskat och
bragt å hane, utan de åsyfta den utredning, som redan pågår och som har sitt
huvuddokument i den nuvarande justitieministerns direktiv.

Vad är det då strafflagberedningén har fått som direktiv i detta avseende?
Jo, för det första att undersöka huruvida den gällande systematiska anordningen
av det ordinära frihetsstraffet •— med dess uppdelning på två, i viss utsträckning
parallella straffarter, båda möjliggörande även mycket korta strafftider
— kan anses ändamålsenlig. För det andra skall beredningen upptaga
spörsmålet örn ändrad uppdragning av gränserna för användningen av bötesstraffet.
För det tredje frågan huruvida befogenhet bör tillerkännas domstol
att efter vissa regler fria från straff eller utmäta straff under det för brottet
stadgade straffminimum, när omständigheterna äro synnerligen mildrande
eller den genom brottet timade kränkningen obetydlig. För det fjärde behandlingen
av förbrytare, vilka begått brott under inflytande av rubbad själsverksamhet,
samt frågan örn en revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser.
För det femte frågan örn behandling av förbrytare hemfallna åt alkoholmissbruk.
För det sjätte frågan örn en omprövning av gällande regler för
behandlingen i slutna anstalter av vissa grupper av ungdomliga brottslingar.
För det sjunde frågan huruvida icke anstaltsbehandling i viss utsträckning bör
kunna ersättas med kriminalvård i frihet. För det åttonde spörsmålet om införande
av regler örn åtalseftergift vid brottslighet av mera tillfälligt slag, och
för det nionde spörsmålet örn åtgärder för återinförande i samhällslivet av dem
som varit föremål för kriminalpolitiska åtgärder. Detta är de nio punkter, herr
talman, som äro överlämnade till strafflagberedningen att närmare utreda.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)

Emellertid redogör utskottet i sin recit även för någonting annat. Nederst å
sid. 19 omtalas att det yttrande, varur jag nu Ilar citerat, alltså direktiven för
strafflagberedningen, också innefattar direktiv angående fångvårdsorganisationens
ombildning. I direktiven heter det att denna uppgift bör lösas parallellt
med det utredningsarbete angående straffsystemet, som i det föregående
angivits. Det är fyra ting som framhållas i denna del av direktiven. För det
första bör utredas i vad mån en centralisering av de allmänna fångvårdsanstalten^
förläggning med fördel låter sig genomföra. För det andra bör en beräkning
göras av vårdklientelets storlek. För det tredje bör möjligheten undersökas
att skapa ett centralt organ för en planmässig ordning av de statliga och
statsunderstödda anstalterna på området, och för det fjärde bör undersökas vilket
organ som skall hava att besluta om utskrivning av de omhändertagna.

Till yttermera visso upplyses, att fångvårdsstyrelsen år 1940 hade fått i
uppdrag att, som det heter, »verkställa sådan förberedande utredning som kan
tjäna till ledning vid återupptagande inom beredningen av prövningen av
dessa spörsmål». Jag har i dag under hand frågat första lagutskottets ärade
ordförande, huruvida denna anbefallda utredning av år 1940 ännu har kommit
till stånd eller eventuellt offentliggjorts. Jag fick beskedet, att ingenting
därom är bekant. Jag fastslår alltså att av den förberedande utredning angående
fångvårdens omorganisation, som uppdragits åt fångvårdsstyrelsen, ha vi
ännu intet sett. Och dock skall den enligt utskottets egen tydliga uppfattningvara
en förutsättning, från vilken dessa spörsmål om fångvårdens omorganisation
skola upptagas till utredning.

Men, herr förste vice talman, när jag nu ser på alla de här refererade punkter,
som gått till utredning av strafflagberedningen, frågar jag: Är det någon
av herrarna som bland dessa punkter bär upptäckt de fyra aktuella spörsmål,
som vi från motionärernas sida hade hemställt örn att få utredda? Dessa återfinnas
icke i direktiven, utan där rör det sig i själva verket om någonting
helt annat. Och vad är det väsentliga i strafflagberedningens uppgift? Jo, att
utreda behövliga reformer i straffrättens system. Yi hade i motionen uttryckligen
sagt, att vi i detta sammanhang icke riktade någon kritik mot straffsystemet,
mot den straffrättsliga ordningen. Yi förklarade att vi fastmera
gingo ut från det straffrättsliga status quo och begränsade motionen till
spörsmålet örn straffverkställigheten, där vi önskade framhäva fyra saker,
som vi funnit lia den aktualitet att de borde göras till föremål för en särskild
utredning.

Innan jag går in på dessa spörsmål, ber jag emellertid att få fästa herrarnas
uppmärksamhet på utskottets sätt att besvara en gjord fråga. Jag minns jag
hade en förträfflig lärare i det latinska språket i skolan, som alltid brukade
inskärpa att man skall sätta svaret i samma kasus som frågan. Detta är en
mycket god regel inte bara när det gäller latinet; det är överhuvud taget en
god regel att sätta svaret i samma kasus som frågan. Här hade vi från motionärernas
sida bragt å bane den frågan, huruvida det inte vore lämpligt att
företaga en utbrytning ur klientelet av de s. k. hållningslösa förmögenhets -förbrytarna och hänvisa dem till särskild behandling i öppen eller halvöppen
anstalt. Och vad är det utskottet har att svara på den frågan? Ja, det är en
ödets ironi att den föregående ärade talarens enda citat ur utskottets utlåtande
avsåg just detta svar, som jag nu för säkerhets skull uppläser ännu en gång
och som skall vara utskottets besked på spörsmålet huruvida inte denna utbrytning
är möjlig. Det står följande: »Skäl kunna anföras för att dessa brottslingar,
liksom psykopater och alkoholistbrottslingar, icke böra behandlas med
tidsbestämda frihetsstraff inom det nuvarande straffsystemets ram utan böra
dömas till omhändertagande på mera obestämd tid, varvid de örn möjligt böra
bibringas yrkesutbildning och i varje fall hållas till produktivt arbete. Som

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
redaa näarnts ingår denna utredningsfråga i strafflagberedningens direktiv.»
Detta sätt att svara är, som herrarna förstå, detsamma som »Goddag -—• Yxskaft».
Yi hade önskat utredning av möjligheten att utskilja denna grupp
av småförbrytare. Det svaras på följande sätt: ja, man kan diskutera, om inte
frihetsstraff på mera obestämd tid kunna sättas i stället för till tiden bestämda
straff. — Men det var ju inte alls detta frågan gällde. Och därmed kommer
jag tillbaka till motionärernas frågor.

Redan i dagens interpellationsdebatt sades av herr justitieministern i slutet
av hans interpellationssvar, att han betraktade dessa spörsmål örn straffverkställigheten
som frågor av den sociala vikt, att de mycket väl tålde att i
fråga örn betydelse jämföras med många andra. Jag tar fasta på detta. Utredningarna
hittills ha sysslat med strafflagen, med straffrättens reformering,
med de spörsmål som dyka upp ända till och med domarebordet och till dess
domen slutligen har fallit. Men när man kommer till verkställigheten, hur
vardagens värld och liv ter sig där inne bakom järnridån, få vi alla sväva i
den största okunnighet. Där äro vi hänvisade till memoarer och dylikt av
människor, som ha suttit fängslade. Men en sak har klarnat mer och mer i det
allmänna medvetandet: att denna -— tyvärr, och helt naturligt å andra sidan
-—• för de flesta okända och obekanta värld erbjuder sociala och psykologiska
spörsmål av den betydelse, att de icke kunna förbigås.

Vi motionärer hade därför menat, att en utredning av vissa konkreta frågor
borde upptagas alldeles fristående från problemet örn straffrättens och
straffsystemets utformning. Vad har utskottet gjort? Jo, det har på punkt efter
punkt och med en briljant skicklighet kopplat i hop frågan om verkställigheten
med frågan örn straffrättens utgestaltning och utseende. Och detta har
gjorts på ett sådant sätt att läsaren på varje punkt skall bibringas föreställningen
att dessa frågor hänga så intimt och oupplösligt samman, att en fristående
utredning av verkställigheten icke är möjlig; denna utredning måste
göras av samma strafflagberedning som sysslar med straffrättens reformering
och den måste vara en integrerande del därav.

Nu har jag redan, herr förste vice talman, med ledning av de givna utredningsdirektiven
visat, att det i själva verket icke har uppdragits åt strafflagberedningen
att utreda de frågor, som motionärerna ha väckt, men väl
de frågor, sorn. återfinnas i dokumentet av 1934, kompletterat med dokumentet
av 1938, och som nu införlivats med utskottets eget utlåtande. Vi motionärer
ha naturligen ett intresse av att veta, vad man säger örn de spörsmål,
som vi lia bragt å bane. Vi få i stället veta, vad utskottet har att säga örn de
spörsmål, som bragts å bane av strafflagberedningen.

Det är klart — och nu skall inte min ärade vän, första lagutskottets ordförande,
missförstå mig — att den som sitter i ledningen för denna strafflagsrevision
har en mänsklig och naturlig benägenhet att vilja hålla samman örn
möjligt alla de frågor, som kunna röra sig även i periferien av det centrala
arbete, varmed han är sysselsatt. Jag är ganska övertygad örn, herr förste vice
talman, att jag själv skulle ha gjort precis som strafflagberedningens ärade
ordförande, ty det ligger så nära till hands och vi falla alla för dylika frestelser.
Men det hindrar ju inte, att man utifrån med ett mera objektivt bedömande
kan konstatera det faktum, att strafflagberedningen här liksom har
satt upp en skylt, på vilken det står: »Detta område är fridlyst för strafflagberedningens
räkning.» Det är emellertid den skylten, som jag för min del
gärna skulle vilja ha bortflyttad, och helst med hjälp av min värderade vän
strafflagberedningens ledare, lagutskottets ärade ordförande. Ty det vill jag
ha sagt, att jag känner få människor som syssla med juridiska spörsmål och
som äro till den grad levande som han, som i så olika sammanhang och i så
många riktningar Sirö energiska, verksamma och produktiva. Han är ingen

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
negationernas man. Och vad som är styrkan i det utskottsutlåtande, som han
här har skapat, är att det är positivt, att inga negationer finnas där. Men,
herr talman, just därför att det är positivt på en helt annan linje än den som
motionärerna för sin del förorda, är det naturligt att jag som motionär kommer
i harnesk mot den åskådning, som i detta utlåtande har förts i fält.

Vi hade från motionärernas sida ansett, att klientelets uppdelning på ett
förnuftigt sätt, med en avlastning till halvöppna eller helöppna anstalter av
de små egendoms förbrytarna, vore en naturlig, praktisk och angelägen uppgift,
som på intet sätt behöver ställas i samband med de stora och mera teoretiskt
betonade frågorna örn den bäst utformade straffrätten, örn straffsystemet
i det hela. För det andra hade vi beträffande cellstraffet ansett, att man direkt
kunde gå frågan in på livet och utreda, om det verkligen skall vara nödvändigt
att tillämpa cellsystemet, där det icke är fråga örn rannsa-kningsfängelser.
Också detta hade vi velat få prövat såsom en fristående fråga.

Den tredje frågan i motionen, örn fångarbetets organisation och ekonomiska
förhållanden, tillmätte vi den allra största vikt, därför att detta är ett centralt
problem inom våra fängelser. Vi hade uttryckt det så, att fången borde ha
en känsla av att han med sitt eget arbete gjorde rätt för sig, att han inom
en begränsad ram, exempelvis kosthållet, skulle kunna bidraga till sin egen
försörjning. Men denna viktiga fråga förbigår utskottet praktiskt taget helt,
då det avfärdar den endast med några flyktiga rader, medan utskottet, så
mycket utförligare går in på andra, icke av motionärerna men av strafflagberedningen
berörda frågor. Om denna viktiga fråga heter det på följande sätt:
»I den män mera öppna vårdformer komma till användning, torde det böra
övervägas huruvida nya grunder för ersättning åt fångarna böra införas under
beaktande av de i motionerna anförda synpunkterna.» Kortheten i detta yttrande
har alltså dock till komplement fått ett medgivande av att det finnes
synpunkter i motionen som förtjäna beaktande. Emellertid kan det inte vara
rimligt att koppla samman ett dylikt praktiskt spörsmål med frågan örn den
slutliga utgestaltningen av straffrätten, av själva straffsystemet. Den borde
kunna behandlas fristående.

Kommer jag så till den fjärde och sista frågan i motionen, nämligen fångvårdspersonalens
utbildning, så kan jag inte fatta att det skall finnas något
sådant nödvändigt sammanhang mellan den frågan och straffrättssystemet, att
den icke skall kunna upptagas till behandling fristående, som en helt praktisk
fråga.

Nej, jag har tvungits draga den slutsatsen, att man genomgående har försökt
ställa dessa fyra praktiska spörsmål i skenbart beroende av den pågående
utredningen örn själva straffsystemet för att på den vägen få möjlighet att
säga, att eftersom nu utredningen av straffrättssystemet i det hela vilar dios
strafflagberedningen, böra också dessa spörsmål få vila där och upptagas till
behandling i den ordning, som herr justitieministern undan för undan skall
komma att ge anvisning örn. Det är mycket möjligt att dylika anvisningar
komma. Men när vi nu veta att den förberedande utredningen av fångvårdens
omorganisation — vilken utskottet självt anser måste göras för att ge hållpunkter
åt strafflagsrevisionen — ännu inte har kommit till något resultat,
ger detta anledning att undra: när skola ens dessa hållpunkter föreligga, och
Jär skall strafflagberedningen med ledning därav kunna upptaga sitt utredningsarbete
om straffverkställigheten? Det är inför dylikt som många kring
denna motion helt naturligt ha nödgats fråga sig, örn icke detta betyder en
begravning av frågan på obestämd tid.

Men inte bara detta. Det finnes nämligen även, såsom vi ha framhållit,
i denna fråga en väsentlig social synpunkt, som man icke får förbise. Den är till

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
allra största delen, en socialpolitisk fråga, som tarvar en socialpolitisk och
ekonomisk uppläggning. Det är av den allra största vikt att de socialpolitiska
och ekonomiska synpunkterna få komma till sin rätt redan i uppläggningen.
Jag pekar på önskemålet att fången skall göra rätt för sig, såsom jag uttryckte
saken. Sambandet mellan arbetsmarknaden och arbetet inom fängelserna
blir där aktuellt. Det är en arbetsmarknadsfråga, den angår om man
så vill fackföreningsrörelsen, den angår arbetsgivaredömet o. s. v. Det är en
praktisk och social ekonomisk fråga, och den bör uppläggas efter de linjerna.

Nu har utskottet menat, att man ju kan med sig adjungera expertis från
olika områden; strafflagberedningen kan tillkalla experter för det ena oell
det andra problemet. Ja, visst kan man så göra, men det blir ändå en helt annan
sak, örn dylika praktiska spörsmål läggas upp som en fristående, socialpolitisk
utredning, något som detta i själva verket måste vara. Låt strafflagberedningen
— som har så ofantligt många och vidlyftiga uppgifter, som
i överflöd finnas resumerade i utskottets betänkande ■— fortsätta sitt arbete
med straffsystemets omgestaltning, men sök att få dessa spörsmål om straffverkställigheten
utredda, belysta och sammanfattade utifrån helt andra synpunkter
än dem som äro vägledande, och naturligt vägledande, för den juridiska
bearbetningen av strafflagssystemet.

Det är alltså ur dessa synpunkter som jag icke kan stiga upp och deklarera
den förnöjsamhet, som herr Branting här ådagalade. Han prisade utskottet
för dess tillmötesgående mot motionärerna. Jag kan icke deltaga uti
detta pris, utan för att kalla varje sak vid dess rätta namn betecknar jag utlåtandet
som en elegant och artig, men dock bestämd avrättning av en motion,
som hade förtjänat ett bättre öde.

Men avrättningen har sitt lilla pikanteri därutinnan, att den får tjäna ett
annat ändamål på samma gång. Ty örn herrarna studera motiveringen till lagutskottets
utlåtande, skola ni upptäcka att här föreligger en hemställan till
riksdagen örn förhandsgodkännande av en hel del synpunkter på strafflagsarbetets
fortsatta bedrivande. Eller med andra ord: till de direktiv, som ha givits av
justitieministern, skulle nu komma av riksdagen i förväg godkända direktiv
för beredningens program och arbete. Jag går så långt, herr talman, att jag
karakteriserar detta mycket skickliga utskottsutlåtande som ett program för
fortsättningen av strafflagberedningens arbete. Och får man nu riksdagens
godkännande av detta, är jag övertygad örn att det här går som ofta annars
med skrifter: de bli heliga skrifter i samma mån som det står ett riksdagsbeslut
bakom dem. Men detta var ju dock icke meningen. Jag skulle vilja
ifrågasätta örn man från kammarens sida är färdig att nu göra till sin den
teori om straffverkställigheten, som här är utvecklad. Både i den ena punkten
och i den andra beundrar man författarens skicklighet, kunnighet och djärvhet,
men man känner på samma gång något av denna rysning, som omtalas
i Faust, inför vart det egentligen bär hän. Man skulle lia lust att med bättre
tid och rådrum närmare pröva de teorier, som liksom flaxa omkring i utlåtandet.

Jag kan därför inte neka till att pikanteriet är beundransvärt. Man tar upp
en motion, man slaktar den på ett utomordentligt behagligt sätt, men man
lägger samtidigt plattformen för ett fullföljande till punkt och pricka av det
program man i förväg har gjort upp och söker på förhand skaffa sig riksdagens
godkännande av detta, såsom en extra utfyllning, en extra påspädning
i direktivväg av de riktlinjer herr justitieministern angivit för beredningen.

Därtill har jag, herr talman, icke velat medverka, och därför hemställer
jag örn bifall till den av mig och flera av kammarens ledamöter väckta motionen
i frågan.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)

Herr Branting: Herr talman! Jag kan inte hjälpa att jag har det intrycket
att herr Engberg har läst detta utskottsutlåtande med skeva ögon. Han betraktar
utlåtandet såsom en avrättning av motionen, under det att jag har
tillåtit mig göra gällande, att utskottet i själva verket har förordat motionens
väsentliga synpunkter.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att i allra största korthet erinra örn utskottets
utlåtande i de fyra huvudpunkter som motionen berör. Beträffande
frågan om cellstraff och gemens amhetsstraff säger utskottet, att »vissa skäl
tala för att fånge vid tidigare tidpunkt än för närvarande bör kunna uttagas
till arbetsgemensamhet, när så finnes lämpligt». Senare anföras också vissa
kompletterande synpunkter på denna fråga.

Beträffande spörsmålet örn klientelets uppdelning och arbetets anordning inskränker
jag mig till att erinra om utskottets utlåtande i den punkt, där det
förordar en ytterligare utbyggning av det kolonisystem, som tillämpas på
Mariestad—Rödjan—Singeshult, samt också förordar en komplettering av detta
system med förläggningar för t. ex. skogsarbete o. s. v. Vidare förordas möjlighet
för straffångar att »mot slutet av intagningstiden få försöksvis arbeta
hos privata arbetsgivare med bostad å anstalten». Detta är ett uppenbart tillmötesgående
av vissa synpunkter som framförts i motionen.

I fråga örn fångarbetets organisation och ersättning anför utskottet, efter
det utskottet har förordat mera öppna vårdformer: »I den mån mera öppna
vårdformer komma till användning, torde det böra övervägas huruvida nya
grunder för ersättning åt fångarna böra införas, under beaktande av de i
motionerna anförda synpunkterna.» Jämväl detta är klart och otvetydigt tillmötesgående
av motionärernas önskningar.

Vad slutligen beträffar frågan om fångvårdspersonalens utbildning och rekrytering,
är ju utskottsutlåtandet i den punkten ingenting annat än ett varmt
förordande av en bättre utbildning för denna personal, med hänsyn tagen till
dess speciella, svåra och delikata uppgifter.

Herr Engberg började sitt anförande med att så tolka utskottsutlåtandet,
att något förord för motionärernas önskemål överhuvud taget icke hade kommit
till stånd. Han citerade slutorden i utskottets yttrande: »Då det med
hänsyn till vad sålunda anförts kan förväntas, att den av utskottet förordade
utredningen kommer att verkställas» o. s. v., och han frågade: vad är det
då för en utredning, som utskottet har förordat? Jag har den uppfattningen,
att utskottet förordat de synpunkter som motionärerna anfört. Jag är visserligen
inte på något sätt beredd att mäta mig med min ärade vän herr Engberg,
när det gäller exegetik eller överhuvud taget tolkning av skrifterna, men
jag kan ju i alla fall läsa innantill, och här står i utlåtandet -— sedan utskottet
punkt för punkt gått igenom och förordat motionärernas synpunkter — att utskottet
»sålunda funnit att vissa av de av motionärerna framlagda synpunkterna
beträffande straffverkställigheten vid frihetsstraff äro förtjänta av närmare
utredning».

Jag har, herr talman, det totalintrycket av detta utlåtande, att det innebär
ett tillmötesgående i de väsentligaste punkterna av motionärernas önskemål,
och jag har därför också kunnat ansluta mig till utlåtandet.

Herr Gärde: Herr talman! Ingen har kunnat läsa den av herr Engberg m. fl.
väckta motionen utan verklig behållning. Där ha på ett klart och övertygande
sätt framlagts vissa sociala och rättsliga synpunkter på några av strafflagstiftningens
viktigaste problem. Dessutom framträda de i en synnerligen välskriven
och lättillgänglig form. Utskottets utlåtande över denna motion, får
heller icke, såsom herr Engberg tycks ha uppfattat det, anses innebära något

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. straffverkställigheten viel frihetsstraff. (Forts.)
underkännande av motionärernas synpunkter. Meningsskiljaktigheten gäller
egentligen endast frågan, på vilket sätt detta arbete bör bedrivas.

Herr Engberg utgick i sitt anförande från en textkritisk granskning av
vissa dokument. Bland dessa dokument omnämnde han dock icke den motion,
varom här är fråga. Jämför man motionen med utskottets utlåtande, skall
man finna att det är just de i motionen angivna frågorna som upptagas till
behandling den ena efter den andra i utskottets utlåtande och där få sin belysning
såväl ur motionärernas synpunkter som ur de synpunkter utskottet
ansett sig böra anlägga. Detta är förhållandet med frågan om enrums- eller
gemensamhetsstraff, frågan örn klientelets uppdelning och frågan örn fångarbetets
organisation liksom fångvårdspersonalens utbildnings- och rekryteringsfråga.

Vad så att säga själva omfånget av motionen angår täckes densamma fullständigt
av utskottets utlåtande, och jag kan icke se att det är någon fråga,
som har berörts i motiopen, vilken icke också upptagits till besvarande i utskottets
utlåtande.

Hur man nu bör lösa dessa frågor, ha ju motionärerna angivit sin uppfattning
om. Utskottet har på många punkter anslutit sig till motionärernas åsikt,
men i några avseenden kanske ställt sig något kritiskt till de synpunkter som
motionärerna framfört. Klart är att varken motionärerna eller utskottet haft
det material till sitt förfogande eller haft tillfälle till de överväganden som
äro nödvändiga för att man skall kunna fatta slutlig ståndpunkt till dessa
frågor. Givet är att en kommande utredning av samtliga dessa spörsmål måste
bli förutsättningslös.

Örn jag alltså icke kan finna att herr Engberg kunnat i fråga örn materialets
omfattning uppdraga någon skiljelinje mellan motionärerna och utskottet,
föreligger givetvis en meningsskiljaktighet, men den rör en annan sida av
saken, nämligen frågan örn sättet för arbetets bedrivande. Där tycks så att
säga Achilleshälen i problemet ligga. Motionärerna vilja tydligen att utredningen
anförtros åt en annan institution än den sittande strafflagberedningen.
Herr Engbergs bevisföring därvidlag är följande.

Ifrågavarande uppgifter ingå enligt hans textkritiska granskning icke i det
uppdrag som strafflagberedningen har fått. Denna slutsats är för honom förutbestämd,
därför att han vill att dessa uppgifter icke skola ^ingå i strafflagberedningens
uppdrag. För att komma till denna slutsats måste han sålunda
hårdraga uttrycken i de dokument som han åberopat.

Då uppstår givetvis frågan, hur detta arbete lämpligen bör bedrivas. Skall
det ankomma på straffiagberedningen i samband med dess utredning, angående
straffsystemet eller skall det fullgöras vid sidan av straff lagberedningens arbete
såsom en särskild arbetsuppgift på samma sätt som t. ex. i fråga örn
förmögenhetsbrotten den speciella delen i strafflagen har uppdragits åt en
särskild beredning, nämligen sträf flagskommittén? .Enligt min mening vore
det i hög grad olyckligt, om man på strafflagstiftningens område tillskapade
icke mindre än tre olika samtidigt verksamma lagstiftningsapparater: dels
strafflagberedningen, dels sträf flagskommittén och slutligen ytterligare en
kommitté, straffverkställighetskommittén. Redan den uppdelning av detta lagstiftningsuppdrag,
som nu föreligger, mellan strafflagberedningen och strafflagskommittén
är enligt min mening, såsom jag framhöll redan vid behandlingen
av frågan örn förmögenhetsbrotten, icke i allo lycklig. Jag framhöll da,
att innan man övergick till den speciella delen i straffrätten, hade det varit
lyckligt, örn man framför allt utformat riktlinjerna för straffsystemet.

På samma sätt föreligger enligt min mening ett naturligt och nödvändigt
samband mellan straffsystemet — alltså frågan om straffarterna — och straff -

Xr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
verkställigheten. Man kan till och med säga att straffverkställigheten just
såsom slutsatsen i omdömet — det är dit man vill komma — i själva verket
är grundläggande för hela uppbyggnaden av straffsystemet. Utan ett sådant
ordnande av straffverkställigheten kommer spörsmålet örn straffsystemet att
sakna innehåll, det blir egentligen blott, fråga om tomma begrepp. Enligt min
mening vore det synnerligen olyckligt, örn dessa frågor skildes från varandra.
Här, örn någonsin, är det av vikt att det kommer till stånd en central behandling
av de grundläggande och principiella spörsmålen, för att man icke skall
genomföra partiella lösningar, som sedermera komma i strid med varandra.

Klart är däremot att vissa andra frågor ha en mera fristående karaktär,
såsom herr Engberg också påpekade, och givetvis bestrider ingen att t. ex.
frågan örn fångvårdspersonalens utbildnings- och rekryderingsförhållanden
kan upptagas separat. Jag är övertygad om att strafflagberedningen också beaktar
synpunkten att även här en provisorisk lösning kan genomföras i sådana
fall, då frågorna kunna frigöras ur sitt nrincipiella sammanhang, och att förslag
i dessa delar kunna utarbetas relativt snart.

Mig förefaller det alltså, som örn, vad själva realitetsbehandlingen angår,
motionärernas önskemål örn en utredning av dessa frågor beaktats. Vad själva
sättet för denna utredning angår, föreligger otvivelaktigt en skiljelinje,
men i valet mellan att tillsätta en särskild kommitté för utredning av frågan
örn straffverkställigheten och att uppdraga denna utredning åt strafflagberedningen
i samband med straffsystemets utformning, anser jag den senare utvägen
vara så avgjort att föredraga, att det väl knappast kan råda mer än en
mening därom.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Sandler: Herr talman! Såsom motionär läste jag med glädje i tidningarna
örn den välvilliga behandling denna motion fått av utskottet. Då jag
sedan kom att läsa utskottets utlåtande, blev jag emellertid något fundersam,
och sedan jag också tänkt litet över vad jag läst, har jag kommit till samma
slutsatser som min ärade vän herr Engberg, d. v. s. jag ser i utskottets yttrande
med alla de erkännanden, som där ges åt både motionärernas syften och
uppslag, ett svar till oss motionärer av ungefär den beskaffenheten: »Det ni be
örn, skola ni icke få, men ni skola få det som bättre och nyttigare är.» Det är
nämligen inte den utredning motionärerna begärt, som utskottet här förordar,
örn jag kail läsa rätt innantill och förstår det som jag har läst.

Utskottets yttrande är ett mycket märkligt dokument ur många synpunkter,
och det kommer antagligen att spela en stor roll i det fortsatta reformarbetet
på det straffrättsliga området. Jag har svårt att ingå närmare på alla de uttalanden
som gjorts i detta sammanhang. Jag tror att många av dem äro mycket
riktiga. Andra kan man hysa tvivel örn. Men det vore mycket anmärkningsvärt,
örn riksdagen genom att biträda alla dessa uttalanden utan någon egentlig prövning
av saken ställde sig bakom ett så stort straffrättsligt reformprogram som
det här är fråga om. Jag har nog den största tillit till dem som skola handha det
utredningsuppdraget, men det vore nog i och för sig ganska anmärkningsvärt,
örn riksdagen gjorde en rad av uttalanden i delvis tvivelaktiga punkter av den
innebörd som här förekommer.

Vad nu själva motionen beträffar gällde den ju frågan om verkställigheten
av straffen i våra nu befintliga fängelser, som jag antar att vi komma att få
behålla en tid framåt även vid ett fortsatt reformarbete. Man kan naturligtvis
säga att vi först skola bestämma, vilka strafformer vi skola ha, och sedan skola
vi se efter, hur dessa straff böra verkställas. Detta låter mycket bestickande.
Det förefaller att vara den rena logiken. Men jag ställer bara den frågan: När

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
ha vi kommit därhän att dessa strafformer äro bestämda? När är reformarbetet
på det straffrättsliga området så avslutat, att vi få lov att taga itu med frågan
örn straffverkställigheten? Jag antar att svaret på den frågan är: aldrig;
eller rättare sagt, jag hoppas att detta är svaret! Det är klart att det reformarbetet
måste komma att fortgå, och det torde väl inte vara avslutat ens efter
det att den nu sittande strafflagberedningen slutfört sitt arbete.

Det är en grundtanke i motionen att det uppstått ett missförhållande mellan
dessa två områden i fråga örn reformarbetet. På det straffrättsliga området har
man kommit mycket långt, medan reformeringen av straffverkställigheten har
kommit så att säga på efterkälken. Det är därför motionärerna nu gjort denna
framstöt och begärt att få en särskild utredning örn verkställigheten av straffen
i våra fängelser. Jag säger än en gång: Den dagen är nog avlägsen, trots
allt reformarbete som kan komma att utföras, då vi inte längre ha fängelser av
den typ, som vi känna, kvar i vårt land, och vi lia följaktligen också ett intresse
av att se, hur det är med verkställigheten av straffen inom dessas murar.

Vad är det som nu sker genom utskottets yttrande? Örn mitt resonemang är
riktigt, nämligen att det har uppstått en diskrepans, en olikställighet i reformarbetets
takt, så att man på det straffrättsliga området har kommit mycket
långt men i fråga örn verkställigheten har kommit på efterkälken, vad är det
som nu sker genom utskottets hemställan och dess förord? Jo, att man på det
fortsatta reformarbetet på straffrättens område häktar också frågan örn verkställigheten
av straffen. Kan det vara en praktisk metod att avhjälpa det missförhållandet
att reformarbetet i fråga örn verkställigheten har kommit på efterkälken?
Jag kan inte förstå att det är ett praktiskt sätt att handlägga den saken.
Jag betvivlar ingalunda att avsikten med detta yttrande från utskottets sida
är att missförhållanden som må finnas på detta område skola bli botade. Men
jag befarar mycket att man icke inom rimlig tid når det resultat som har avsetts.

Nu leva vi i en tid då åtskilligt här i landet kan te sig i ett mera förklarat
ljus än eljest. Jag har själv upplevat i utrikesdepartementet en gång efter Prags
ockupation att en förtvivlad hustru bevekande bad örn åtgärder för att få hemhämtad
till Sverige sin man, som var dömd till fem års straffarbete, ty han riskerade
att komma i koncentrationsläger. Ja, det är klart att med de förhållanden,
som råda i världen för närvarande, kan det verkligen i ett sådant fall förefalla
som en nåd att stilla bedja om att hamna i ett svenskt fängelse, och det
kastar ju en viss överraskande belysning över vilket värde Sverige har ur denna
egendomliga synpunkt. Men man skall ju inte låta förleda sig av relativiteten
i vår onda värld till att tro att vi icke behöva göra någonting här hemma på
detta område.

För egen del tror jag inte att förhållandena beträffande straffverkställigheten
motsvara vårt eget folks rättsmedvetande, ehuru man ju av naturliga skäl
vet mycket litet härom. Den tid vi leva i bevittnar ju, kan man säga, en storoffensiv
av brutalitet och grymhet, och det är ganska frestande att då resonera
på det sättet att i en sådan tid humanitet och kultur böra lägga sig på defensiven.
Men det är nog så på detta område som på andra, att det icke räcker med
defensiv för att vinna en seger. Det behövs också en motoffensiv från humanitetens
sida, och det är därför att jag har betraktat denna motion såsom en sådan
i vår tid alldeles särskilt behövlig motoffensiv, som jag har biträtt densamma
och som jag nu också yrkar bifall till motionen.

Herr Linderot: Herr talman! Jag ämnar säga några ord örn cellstraffet.

Det har av motionärerna här påpekats att för allmänheten och även för riksdagens
ledamöter de förhållanden, under vilka det klientel som försvinner bak -

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
om fängelsemurarna leva, är en terra incognita som kanske en och var är mycket
lycklig över att inte känna till, ett område på vilket man väl helst ser att
man icke är sakkunnig. Men motionärerna ha i alla fall, såvitt jag har förstått
innehållet i motionen rätt, förskaffat sig en viss sakkunskap på detta område
som de ha velat använda för att påverka riksdagen att taga ett litet steg framåt.
dag måste säga att det är mycket märkligt, att utskottet inte på ett bättre
sätt velat understödja motionärer i deras strävanden härvidlag.

Jag ämnade, såsom jag sade, yttra mig örn cellstraffet, och jag kan göra det i
egenskap av sakkunnig. Inom parentes vill jag då först hemställa till ordföranden
i strafflagberedningen, som i fortsättningen skall syssla med dessa frågor
enligt vad utskottet förutsätter, att han tar den verkliga sakkunnskap till
hjälp, som står att finna bland det klientel som vistas bakom järnridån. Man
finner det kanske märkligt att jag rekommenderar en dylik sakkunskap. Man
har ju möjlighet att vända sig till fångvårdsstyrelsen och framför allt till
fångvårdssällskapet, som i huvudsak består av fängelsedirektörer, åtminstone
inom ledningen, och man har juristerna — det är ju all sakkunskap man behöver!
Nej, det är endast den ena sidans sakkunskap. Den andra sidans sakkunskap
bortser man ifrån, fastän den är den absolut viktigaste, örn man skall
kunna komma till ett riktigt resultat vid lösningen av denna fråga. Man är inte
hänvisad till enbart imbecilla eller kriminella element, då man skall söka komma
i kontakt med denna sakkunskap. Det finns ju åtskilliga stora finansmän
som under trycket av finanskrascher av en olycklig tillfällighet kommit att
hamna innanför fängelsemurarna. De kunna ju inte betraktas såsom kriminella
element, vilkas erfarenhet skulle sakna värde för en utredning av dessa
frågor. Det finns vidare hundratals s. k. politiska förbrytare här i landet som
ha stiftat bekantskap med de svenska fängelserna, och jag har velat begagna
detta tillfälle för att be strafflagberedningens ordförande att söka kontakt med
sådana, ty de äro faktiskt sakkunniga i högre grad än någon annan kan vara,
och de måste äga just den erfarenhet, utan vilken man inte kan få ett riktigt
grepp på frågan.

Det är något av det mest glädjande som har hänt, att strängt upptagna män
i dessa tider velat lägga ned arbete på att skriva en motion för att söka uppnå
något resultat på ett sådant område, där som sagt något allmänt intresse i regel
överhuvud taget inte är tillfinnandes. Därför är det också beklagligt att det
inte lett till ett bättre resultat i utskottet.

Men jag återgår till frågan örn cellstraffet.

Jag tror inte att man kan säga såsom motionärerna, att den som suttit en
månad i cell inte längre är helt tillräknelig. I så fall kan man nog förkorta tidsperioden
till ett dygn, örn man vill. Ty det är ofta så, att den som inlåses i cell
till dels förlorar herraväldet över sig själv, förlorar en viss del av sin normalitet
redan första dygnet, efter det att järnbommarna fällts för. När låsreglarna
skrälla igen i celldörren, är det många som bryta samman ganska omedelbart.
Nu kan man emellertid inte stifta en lag örn straffverkställighet med utgångspunkt
från vad sådana undantagsfall skulle kunna motivera, ty det är givet
att fängelsemyndigheterna i varje särskilt fall måste se till vad som bör göras.
Eljest har jag i flera fängelser sett fall då vederbörande redan under första
dygnet brutit samman och försökt beröva sig livet o. s. v. Men det är inte sådana
företeelser som skola vara avgörande för vilken ståndpunkt man bör ta
i fråga örn cellstraffet, utan det är de normala fallen, d. v. s. de människor som
på ett normalt sätt kunna sägas bära också inneslutning i fängelse.

Varför låser man in alla dessa i cell? Ja, man anför olika motiveringar härför.
Man säger att de skola ha tid att tänka över sitt brott, de skola ha tid att
sansa sig och samla sig, de skola få en moralisk upprättelse genom den stillhet

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27,

Ang. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
och möjlighet till eftertanke som cellförhållandena erbjuda. Jag tror inte att
någon människa blir bättre av att inlåsas i en cell. Jag kan inte begripa, hur
den människa skulle vara skapad, som bleve bättre därav. Däremot är det ju
bevisat att det allra största flertalet blir betydligt sämre av denna behandling
i alla möjliga, hänseenden.

Först och främst lider man fysiskt av att vara inlåst i ett litet rum, där man
kan röra vid båda väggarna med händerna, då man sträcker ut dem, och där
man bara har tre steg att ta i den ena riktningen och tre i den andra och där
det i övrigt är mycket osunt. Fysiskt lida alltså människorna skada av att
sitta i cell, och de göra det absolut säkert även psykiskt.

Då frågar man sig: men varför skola de då låsas in i cell? Ja, det är väl därför
att samhället måste utkräva någon sorts vedergällning gentemot brottslingarna.
Fångvårdssällskapet har i sitt yttrande tagit upp vedergällningstanken
till behandling och förklarar att den icke spelar den roll i straffverkställigheten
som motionärerna velat göra'' gällande. Det återstår att se, vilken mening
cellstraffet i så fall har. Ingen kan visa att det är till någon som helst fördel
för fången, utan endast till nackdel, och då återstår såvitt jag begriper endast
vedergällningen såsom motiv för straffverkställighet i cell.

Jag utgår emellertid nu ifrån att cellstraffet på grund av att det är allmänt
omfattat såsom tämligen riktigt, kommer att bevaras, och då vill jag säga ett
par ord örn hur den nuvarande verkställighetslagen verkar för de sålunda i
straffcell inneslutna.

I fångvårdssällskapets yttrande till lagutskottet, undertecknat av direktör
Axi m. fl., heter det: »Straffverkställighetsorganen ha endast att följa lagarnas
intentioner efter bästa förmåga. De ha däremot ingen fullmakt och
ingen rättighet att uppträda som hämnare å samhällets vägnar. Så långt Sällskapets
erfarenhet sträcker sig ha de icke heller fattat sin uppgift på detta
sätt.»

Det är alltså fängelsedirektörerna som tala, och de förklara att de inte
ha någon fullmakt eller rättighet att uppträda såsom hämnare å samhällets
vägnar. I verkligheten har emellertid en fängelsedirektör alla fullmakter och
alla rättigheter att göra praktiskt taget vad han vill med en fånge som inmanats
i fängelse. Om en fängelsedirektör vill uppträda såsom hämnare, har
han alla möjligheter att göra det. Det är praktiskt taget alldeles uteslutet
för en fånge att gentemot fängelsets myndigheter och särskilt fängelsets direktör
kunna göra någon som helst rätt gällande. Fängelsedirektören är den
mest utpräglade diktatorsperson som man överhuvud taget kan tänka sig.
Det är en obegränsad diktatorisk fullmakt som lagts i fängelsedirektörens
händer. Örn herrarna läsa verkställighetslagen skola ni finna, att alla de
erbarmligt små rättigheter och friheter, som en fånge kan ha i ett fängelse,
hela tiden i lagtexten göras till föremål för reservationer — de komma i fråga
örn fängelsedirektören eller styresmannen »så finner lämpligt». När styresmannen
inte finner det lämpligt, får fången överhuvud taget ingenting,
knappast ens dagsljus. Det är någonting så barbariskt i verkställighetsbestämmelserna
rörande straffarbete, att det har folk i allmänhet inte alls klart för
sig. Jag kan tillåta mig att berätta något ur min egen erfarenhet. Man kommer
exempelvis till Linköpings straffängelse, ledes in, klädes av och skall
föras till sin cell. Man vill lia med sin tandborste, som ligger i ett celluloidfodral
för 10 eller 15 öre, det billigaste och enklaste och minst luxuösa man
kan tänka sig även för livet i ett fängelse. Men det tas bort, man får inte
föra in sådana onyttiga artiklar i en cell, då man är straffarbetsfånge. Så får
man inveckla sin tandborste i ett dasspapper och lägga den någonstans i dam FÖrsta

kammarens protokoll 19JtZ. Nr 27.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
met i cellen och ha det så gott man kan med den i fortsättningen, ty fångarna
skola inte demoraliseras av någon ljrxomgivning!

Så vill man ha in papper och penna för att kunna sysselsätta sig med att
skriva. Men det får man inte förrän efter två månader; om man har tur,
d. v. s. örn fängelsedirektören är vänligt stämd, kan man få in det förr. Men
man får bara olinjerat papper, ty avsikten är ju egentligen att fången skall
rita, han skall inte skriva på linjer utan sysselsätta sig med mera oklomplicerade
ting. Efter framställning till direktören får man så småningom, fortfarande,
om han är vänligt stämd, linjerat papper och så får man skriva —
naturligtvis inte vad man vill, ty när man går ut på promenaden, läser någon
fångvaktare vad man skrivit för att se örn det är någonting otillbörligt.

Så skall man någon gång raka sig. Man har tagit en enkel rakapparat, tvål
och borste med sig och ber att få in dem. Men det strider mot förordningarna.
Vi kommer, säger man, när tiden är inne med en rakapparat! Det dröjer någon
vecka och så kommer man från någon* fånge i cellen bredvid med en
smutsig rakapparat full med skäggstubb och en smutsig tvål och säger: Raka
dig nu!

— Jag har ju egen rakapparat där nere, kan jag inte få ut den?, undrar
man.

— Nej, det strider mot förordningarna.

Och så får man fortsätta rakningen i den gröt, som åtta eller tio fångar förut
grötat ihop i ett litet fat.

Så blir man kanske hungrig på grund av att fängelsekosten är dålig. När
jag i åtta månader satt i Linköpings fängelse, uppgick fångkosten där det
året till 36 öre örn dagen, varför var och en kan räkna ut att man inte precis
blev övergödd. Man undrar örn det går för sig att få litet extra kost. Man
får inte ens köpa en skorpa, ty det tillåter inte förordningarna. Men man kan
efter en viss tid, när man förtjänat tillräckligt mycket pengar på arbetet i
straffängelset, få köpa litet extra förplägnad, som på min tid uppgick till
ett hekto margarin och ett hekto strösocker i veckan. Punkt och slut, därutöver
kunde fången ingenting få köpa.

Man måste, som sagt, ha förtjänat egna pengar på sitt arbete för att få
dessa förmåner. Man skall enligt verkställighetslagen tilldelas ett arbete, som
motsvarar ens yrke. Jag hade begärt att få tidningar och att få läsa och skriva,
ty det hörde ju litet grand till mitt yrke. Jag fick i stället in en symaskin,
och så skulle jag fålla handdukar för ett öre stycket. Det visade sig vara
svårt att uppnå några nämnvärda förtjänster och jag hade att göra en ganska
lång tid innan jag kunde förtjäna ihop till ett hekto margarin.

Jag har velat påtala dessa små bagateller. De låta, när man så här i frihet
talar örn dessa förhållanden, kanske närmast humoristiska. Men i verkligheten
döljer sig bakom dem en sådan oerhörd brutalitet gent emot människor,
att knappast någon kan föreställa sig det. Politiska fångar behandlas alltså
på detta sätt, ty det är väl att märka att vad jag berättar är en politisk
fånges erfarenheter, och politiska fångar betraktas av både direktörer och
fångvaktare i allmänhet som det bästa klientelet — de tycka örn politiska fångar,
ty de kunna lita på dem och behöva inte vara rädda för dem. Men när så
sker med politiska fångar, borde väl envar kunna förstå, även örn han är jurist
och sitter i ett lagutskott, hur nödvändigt det är ur vanlig humanitär synpunkt
att titta en smula på denna verkställighetslag och på de förhållanden,
under vilka människorna bakom fängelsernas järnridåer leva.

Det hjälper härvidlag inte att ställa sig på någon moralisk plattform och
säga att de äro brottsliga människor, de flesta. Bortsett från en och annan storfinansiär,
som rent olyckligtvis råkat hamna i fängelse, och bortsett från de

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
politiska fångarna, så är resten bara avskum i samhället, kriminella människor
som samhället måste skydda sig ifrån. Man kan ställa sig på en sådan
moralisk plattform, örn man vill, men den är oerhört falsk. Det är så många
som komma in i fängelserna här i Sverige utan att ha brottsliga anlag eller överhuvud
taget vara kriminellt betonade. Vi ha bl. a. alla de små brott som komma
till därför att människor äro hungriga, och dessa måste man ta med i beräkningen,
då man skall karakterisera det klientel, som rör sig i fängelserna. En människa,
som har köpt en dammsugare eller radioapparat på avbetalning och sedan
av olycksaliga omständigheter blir utan mat för dagen, har ofta ingen
lättare möjlighet, ofta kanske ingen annan möjlighet alls, att skaffa sig den
än att gå till pantbanken med radioapparaten eller dammsugaren, och så
orkar han inte lösa ut den eller fullgöra sina avbetalningar. Så småningom
uppdagas att han har förskingrat. Förskingringsbrott äro mycket svåra brott.
Kan han inte uppbringa de fattiga tior han behöver för att skaffa till rätta
sin pantsatta apparat, och får inte heller firman sitt, kommer han att dömas
som förskingrare. Det sitter hundratals för att inte säga tusentals sådana »förbrytare»
i de svenska fängelserna på sex till åtta månaders straffarbete för
ett brott, som de inte skulle ha begått, örn de inte varit hungriga vid något
tillfälle och inte kunnat skaffa sig vad de ovillkorligen behövde för livets
uppehälle.

Det hjälper inte att allmänheten eller ledamöter av riksdagen här ställa
sig på någon moralisk plattform och säga, att det är i alla fall ett brott, och
brott skall straffas enligt lagen, och då får man inte vara mjäkig. Jag tror
inte att det är den rätta synpunkten som kommer fram i sådana yttranden.
Jag tror inte att man från riksdagens sida skall skjuta undan de verkligt
mänskliga synpunkter, som motionärerna gjort sig till tolk för, med ett intetsägande
avböjande och med ett påpekande att någon strafflagberedning
ändå så småningom kommer att syssla litet grand med dessa ting.

Detta är inte, som herr Engberg mycket vältaligt framhöll, någon liten
fråga eller en bagatell, som man kan syssla med på lediga stunder, när man
inte har någonting annat att göra än att en stund intressera sig för kriminella
förbrytare, fångvård och dylikt. Det är en mycket stor och grundläggande
social fråga. Den berör den sociala grundsyn och över huvud den humanitära
grundsyn, som svenskarna ju i allmänhet vilja göra sig till tolk för. Det vore
tacknämligt örn i fortsättningen de synpunkter, som motionärerna velat aktualisera,
trängde sig fram till mer positivt beaktande ifrån de myndigheter
och enskilda personer, som i fortsättningen komma att syssla med dessa ting.

Jag vill säga ytterligare ett ord angående fängelsedirektörernas ställning för
att inte bli missförstådd — måhända yttrade jag mig något kortfattat, när
jag talade örn fängelsedirektörerna som diktatorer inom sitt verksamhetsområde.
Jag begriper ju bättre än de flesta, att en fängelsedirektör måste ha
mycket stor befogenhet vid utövandet av tillsynen över fängelset. Men han
skall inte ha den befogenhet, som den nuvarande verkställighetslagen ger
honom. Jag tror inte det är bra för fängelsedirektörerna själva att ha denna
ganska oinskränkta maktbefogenhet.

Jag kan ta ett nytt exempel från min egen erfarenhet. Det var en gammal
vän till mig som för att jag skulle ha något hyggligt att läsa skickade
mig Munthes Boken örn San Michele. Jag inbillar mig att ingen av herrarna
i första kammaren anser att den boken skulle vara omoralisk eller skadlig
för en fånge att läsa. Men direktören i det, fängelse där jag då befann mig
— jag har ju suttit i flera fängelser — ansåg i alla fall att det inte var någon
lämplig lektyr, varför han lät den gå tillbaka. En socialdemokratisk riksdagsman
och gammal vän till mig — jag skall inte alls säga hans namn, ty då

Nr 27.

Fredagen, den 10 juli 1942.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
kanske han kommer i misstänkt dager — besvärade sig med att gå till fångvårdsstyrelsen
och säga: Ni får vara vänliga att se till att direktören i Linköpings
straffängelse låter lämna in boken örn San Michele till Linderot!
Och efter ett besked från fångvårdsstyrelsen var han ju tvungen att ge mig
boken — men han väntade till tre dagar före frigivningen, så att jag i alla
fall inte skulle kunna åstadkomma någon oro i fängelset genom att någon längre
tid före frigivningen få läsa Munthes enligt hans uppfattning tydligen mycket
farliga bok!

Det är ett ytterligare exempel på hur den maktfullkomlighet används, som
fängelsedirektörerna ha, och jag ville därför till vederbörande ha skickat med
''den lilla anmärkningen att också undersöka, huruvida inte något fastare bestämmelser
rörande direktörernas maktställning i fängelserna kunde utformas,
så att inte den enskilde direktörens lynne och privata subjektiva synpunkter
skola få vara så ytterst avgörande för sättet att behandla fångarna.

Jag tror ju att det finns en hel del personer här, som anse att man inte
inför offentligheten skall berätta örn erfarenheter som man gjort i ett fängelse.
Men det är nu ändå på det sättet, att det i fängelserna i Sverige såväl som
i andra länder finns och har funnits de hederligaste och bästa människor, som
ingalunda kunna anses vara i besittning av några skavanker, vare sig moraliska
eller andra. Jag tror därför inte alls att det behöver genera riksdagen att få
höra verkligheten skildras örn hur det faktiskt står till innanför murarna. Ty
det är riksdagen som stiftar lagar, och riksdagen bör då tillgodogöra sig den
erfarenhet, som finns att få på de områden på vilka lagar stiftas. Och kan jag
med det lilla jag sagt bidraga till att för framtiden hjälpa motionärerna att
vinna gehör för de verkligt humanitära och riktiga synpunkter, som de gjort
sig till tolk för, anser jag mig inte ha talat förgäves.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Linnér: Herr talman! Herr Sandler pekade på en ömtålig punkt, då han
ställde den frågan till kammaren: Är det verkligen meningen att riksdagen
skall binda sig för alla de uttalanden i åtskilliga verkställighetsfrågor, som
utskottet har gjort?

För min del har jag inte tolkat innebörden av utskottets utlåtande på det
sättet. Jag har trott att utskottet med sina uttalanden i åtskilliga av de ytterst
vanskliga frågor angående verkställigheten, som utskottet tagit upp till diskussion,
endast velat belysa dessa frågor på ett mera konkret sätt och i ett sammanhang
lägga fram de olika meningar, som från olika representanter lia
framförts. Men utskottet har icke definitivt velat taga ställning till dessa
frågor. Något annat vore också efter min uppfattning ganska orimligt från
utskottets sida, då utskottet och i själva verket även motionärerna äro ense örn
att utredning i dessa frågor bör äga rum.

Vad utskottet har velat är allenast, såsom utskottets talesman här uttryckligen
angav, att framhålla det sätt, på vilket utredningen skulle ske. Valet står
endast mellan det sätt för utredningen, som motionärerna påyrkat, och det sätt,
som utskottet föreslagit.

Med denna min tolkning av utskottets utlåtande ser jag icke något hinder
att ansluta mig till utskottets hemställan.

Herr Holmström: Herr talman! Första lagutskottet har starkt framhållit
betydelsen ,av att fångvårdspersonalens utbildnings- och rekryteringsfråga ägnas
uppmärksamhet. Utskottet har ansett önskvärt, att detta spörsmål blir föremål
för utredning i ett vidare sammanhang, varvid hänsyn även bör tagas till
de uppgifter, som komma att åvila fångvårdspersonalen vid tillämpning av
ett reformerat straff- och skyddsåtgärdssystem.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)

Häremot finnes naturligen intet att invända. Det är självklart att fångvårdspersonalen
bör vara väl skolad för sin lika grannlaga som betydelsefulla uppgift.
Men vad man däremot måste reagera mot är socialstyrelsens i yttrandet
till utskottet gjorda uttalande om rekryteringen av den lägre fångvårdspersonalen.
Efter att ha framhållit att rekryteringen och utbildningen av personalen
vid fångvårdsanstalterna spelar en avgörande roll, när det gäller en reform
av straffverkställigheten i de väckta motionernas syfte, uttalar socialstyrelsen
följande: »Det bör icke längre få förekomma, att före detta stamanställda
militärer utan någon särskild utbildning skola vinna anställning som
fångkonstaplar.»

Örn man läser fortsättningen får man den uppfattningen, att socialstyrelsen
synes anse att f. d. underbefäl vid krigsmakten skulle vara särskilt olämpliga
för anställning inom fångvården. Erfarenheten har emellertid, enligt vad jag
inhämtat, lärt något annat. Det bör därjämte uppmärksammas, att det avgående
underbefälets civilanställnings fråga numera fordrar en alldeles särskild
uppmärksamhet med hänsyn till de ökade underbefälskadrar, som bli en följd
av årets försvarsbeslut. Detta innebär nämligen för underbefälets del en proportionell
försämring av underbefälets möjligheter till framtida utkomst inom
militärtjänsten. Antalet underofficersbeställningar har nämligen ökats förhållandevis
mindre än antalet underbefäl. Och detta måste medföra ökat behov
av civilanställningsåtgärder.

Socialstyrelsens inställning till underbefälets fortsatta placering inom fångvården
är märklig, allra helst som krigsmaktens underbefäl numera och än
mera i fortsättningen får en god utbildning under den militära anställningstiden.
För att bereda underbefäl möjligheter till civilanställning har man inom
försvaret gjort åtskilligt under det senaste årtiondet, icke minst i utbildningsavseende.
Man har därvid också ordnat särskilda utbildningskurser. Jag kan
som exempel nämna underbefälets poliskurser, vilka ge samma kompetens som
konstapelsklassen i statens polisskola. Dessa kurser lia allmänt erkänts såsom
utmärkta. På samma sätt skulle man kunna ordna kurser för underbefäl, som
vilja söka anställning inom fångvården. Det skulle ge garanti för att man
icke toge ut andra för dylik anställning än sådana, som besutte lämplighet
därför.

Det är möjligt att det hittillsvarande rekryteringssättet i vad det gäller
f. d. underbefäl till fångvårdstjänst icke givit helt tillfredsställande resultat.
Men det beror främst på fångvårdsmyndigheterna. Rekryteringen är nämligen
icke centralt ordnad. Och detta skapar knappast goda rekryteringsmöjligheter.
Jag vet också — av egen erfarenhet, då jag haft uppdrag såsom civilanställnings
sakkunnig och därför intresserar mig för saken — att man gjort försök
att få rekryteringssystemet omlagt i syfte att civilanställningsbyrån skulle få
medverka till en god rekrytering. Men det har icke lett till resultat. Man har
från fångvårdsmyndigheternas sida velat sköta denna sak utan intim samverkan
med civilanställningsorganen. Och dock är det så, att vi sedan den 11
september 1936 ha ett kungl, cirkulär angående beredande av civilanställning
hos statliga myndigheter åt visst militärmanskap. Detta cirkulär ålägger civila
myndigheter att anmäla behov av ny personal till försvarsväsenrlets centrala
civilanställningsbyrå. Denna biträder med urvalet av lämpliga sökande. Man
har emellertid inom fångvården uraktlåtit att följa föreskriften i fråga. Måhända
är detta i viss mån anledningen till att det har kunnat klagas på personalrekryteringen
från militärmanskapets led. I överensstämmelse med sin instruktion
äro nämligen civilanställningsorganen mycket noggranna, när de rekommendera
underbefäl till civilanställning. Skor ej så, kommer hela systemet
i misskredit.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Ang. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)

Jag vill framhålla att det finns möjligheter att ordna denna personalrekrytering
praktiskt taget omedelbart på tillfredsställande sätt genom att följa givna
föreskrifter och gå vidare i fråga örn civilanställningsorganens utnyttjande.
Det finns emellertid icke skäl att, såsom socialstyrelsen gjort, diskvalificera
krigsmaktens underbefäl såsom rekryteringskälla för fångvårdspersonalen. Säkerligen
fyller denna rekryteringskälla sin uppgift, örn den rätt utnyttjas.
Krigsmaktens underbefäl böra allra minst ställas på undantag, när det gäller
tillsättande av civila anställningar i statens tjänst, ty det hämmar en god
underbefälsrekrytering vid försvaret. Och det är av stor vikt att denna rekrytering
blir den bästa möjliga, för att utbildningen i det militära skall bli god.
En förlängd utbildningstid för våra värnpliktiga måste kräva att de handledas
av duktigt fast anställt underbefäl.

Herr talman! Jag har endast velat göra detta uttalande.

Herr Sandler: Herr talman! Det är i anledning av herr Linnérs yttrande
jag åter tar till orda. Jag kan tyvärr inte läsa detta utskottsutlåtande som
han har gjort det. Utöver det som påpekades av den förste ärade talaren i denna
debatt örn de icke tidsbestämda straffarterna, finns det också på andra
ställen i detta utskottsutlåtande uttalanden, som jag anser vara mycket positivt
hållna. Då utskottet talar örn sammanhanget mellan vissa straffrättsliga
spörsmål och den av motionärerna väckta frågan, så använder utskottet
det expressiva uttrycket att det är »tydligt» att det sammanhanget finns och
måste iakttagas. Och på sidan 22, där det är fråga örn arbetsgemensamhet,
står det att man emellertid måste »göra den reservationen, att placeringen i
arbetsgemensamhet ej får ske i den formen, att han» — d. v. s. vederbörande
fånge — »i realiteten kommer att vistas i gemensamhet även under fritid».
Det förefaller mig vara ovanligt positiva uttalanden, som man bär gör även i
vissa detaljfrågor. Jag kan tyvärr därför som sagt inte läsa detta utlåtande
på samma sätt som herr Linnér gjort.

Jag tycker nog trots allt det betydelsefulla, som detta utskottsutlåtande
innehåller också beträffande motionärernas framställning, att det är att likna
vid en omfattande kniptångsrörelse — genom vilken motionärernas yrkande
har hamnat i en av de där berömda fickorna — som det är den moderna
strategiens högsta mål att företaga. Hedan har en av medmotionärerna givit
sig in i den fickan. Jag är tills vidare inte benägen för kapitulation, utan jag
skulle föredraga en utbrytning ur fickan. Jag tror att den blir obekväm för
saken.

Herr Linnér erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Örn herr Sandler
fortsätter sin läsning från motiveringen till klämmen, så torde herr Sandler
säkerligen observera, att klämmen innefattar att motionerna icke skola föranleda
till någon riksdagens åtgärd. Således blir det ingen skrivelse till Kungl.
Majit. Hela effekten blir ingenting annat än att den beredning, som kommer
att fortsätta med utredningen, kan läsa och säkerligen kommer att läsa detta
utlåtande med intresse. Och den kan då också fästa det avseende vid uttalandena,
som beredningen finner vara lämpligt.

Herr Branting: Herr talman! Jag har för min del svårt att förstå den motsättning,
som här på sina håll konstrueras upp mellan utskottet och motionärerna.
Man liksom framställer saken så — i synnerhet gjorde herr Linderot
det, men även andra lia spelat på samma strängar — att å ena sidan har man
utskottet med dess jurister, som äro oförmögna att anlägga mänskliga synpunkter
på dessa spörsmål, å andra sidan har man de humanitärt kännande,

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Ang. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
varma människovännerna, som kräva en eftersyn av hur det bör gå till inom
fängelsemurarna.

Jag tycker att denna uppläggning är något demagogisk och även felaktig.
Jag tror verkligen att det i utskottet finns åtskilliga representanter för de
synpunkter, som kommit till uttryck i motionen, frånsett min egen ringhet —
jag är ju själv en av motionärerna och har även behandlat denna sak i utskottet
— och jag vågar göra gällande, att jag inte står alldeles främmande
för de humanitära synpunkterna i juridiska frågor.

Jag begärde egentligen ordet därför att åtskilliga talare, i varje fall herrar
Sandler och Engberg, låtit förstå att deras motstånd mot utskottsutlåtandet
delvis var beroende på deras farhåga för att härmed hela denna viktiga
fråga skulle skjutas på framtiden, ad infinitum. Det är en uppfattning som
jag på intet sätt kan dela. Jag tror tvärtom att man kan vara förvissad om,
att denna sak kommer att tagas upp till behandling av strafflagberedningen
mycket snart, ja, kanske till och med detta år! I utskottsutlåtandet heter det
också, att departementschefen har för avsikt att uppdraga åt beredningen att
»såsom närmaste utredningsuppgift» till behandling upptaga diverse frågor,
bl. a. den örn straffverkställigheten vid frihetsstraff. Enligt vad jag har försport
från strafflagberedningens ordförande, är det också hans avsikt att dessa
frågor örn möjligt skola upptagas till behandling redan innevarande år.
Här är sålunda icke fråga örn något slags begravning av hela saken!

Jag kan i detta sammanhang kanske också få säga ett ord beträffande
strafflagberedningen. Man har i debatten kunnat förmärka en viss misstro
mot denna institution, och dess lämplighet att handha detta uppdrag har
ifrågasatts. Då inställer sig frågan: hur är egentligen strafflagberedningen
sammansatt? Strafflagberedningen har haft olika uppgifter under olika tider
och har då bestått av en ordförande, som varit herr Schlyter, och därjämte
särskilt adjungerade ledamöter. I denna stund och beträffande denna fråga
— straffverkställigheten — består, örn jag inte är felaktigt underrättad,
strafflagberedningen endast och allenast av dess ordförande herr Schlyter; i
övrigt torde det bero på herr justitieministerns förordnande, vilken sammansättning
beredningen kommer att få. Utskottet har härutinnan yttrat, att
det är att förvänta, att beredningen kommer att få tillfälle till samråd med
»representanter för social erfarenhet och annan sakkunskap på de verksamhetsområden
som beröras av utredningen». Detta är, såvitt jag förstår, allt
man för närvarande vet beträffande strafflagberedningens sammansättning
vid behandlingen av nu föreliggande fråga.

Jag kan inte underlåta att till slut göra den observationen att herr Schlyter,
som ju står i en central ställning vid behandlingen av detta spörsmål,
under debatten har iakttagit tystnad. Jag fattar detta så, att han kanske
kännt sig så engagerad i saken, att han icke har velat ge någon egen mening
till känna; han har i stället velat lyssna till och rätta sig efter de olika synpunkter,
som här kommit till uttryck. Jag kan inte anse det annat än riktigt
att meddela, att under utskottsbehandlingen iakttog herr Schlyter alldeles
samma passiva uppträdande. Han påverkade sålunda icke utskottet i dess
ställningstagande. Det är därför icke riktigt, när vissa talare här ha velat
se detta utlåtande såsom ett av herr Schlyter dikterat aktstycke, för att han
på detta sätt skulle kunna få fram just vad han ville lia genomfört. Detta utlåtande
är resultatet av första lagutskottets ingående överläggningar i ämnet,
och herr Schlyter har som sagt därvidlag fungerat såsom en mycket passiv
ordförande, som på intet sätt har velat låta sina egna meningar påverka utskottets
ståndpunktstagande.

Jag har ansett det riktigt och rättvist att meddela detta förhållande, och

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Äng. straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
jag förmenar att vid frågans fortsatta behandling strafflagberedningens ordförande
kommer att vara lika lyhörd för de synpunkter på detta spörsmål,
som kommit till uttryck i motionen och under denna debatt. Man torde därför
med fullt förtroende kunna överlämna utredningen till strafflagberedningen.

Herr Sandler: Herr talman! Jag bar naturligtvis ingalunda förbisett att
utskottet slutar med ett avslagsyrkande, men jag tror att herr Linnér alldeles
underskattar betydelsen av vad ett utskott säger vid avstyrkandet av en
motion. Herr Linnér bär naturligtvis liksom jag många gånger upplevat, att
en sådan avslagsmotivering sedermera har kunnat spela en stor roll.

Herr Linderot: Herr talman! Jag vill endast upplysa herr Branting om att
jag icke på något sätt har förutsatt bristande subjektiv vilja att befrämja
framåtskridande och humanitet från vare sig herr Bräntings eller någon annan
utskottsledamots sida. Jag har endast polemiserat mot det rent objektiva
resultat till vilket utskottet kommit. Jag tror verkligen att den humanitet,
som utskottet gärna velat befordra, skulle ha befordrats bättre, örn man hade
gått på motionärernas linje. Det är endast på den punkten jag har dragit
upp en skillnad mellan utskott och motionärer och icke i fråga örn den subjektiva
vilja och strävan, som besjälar olika människor, att befrämja det goda.

Jag har velat säga detta för att intet missförstånd skall råda på denna
punkt.

Herr Linnér: Herr talman! Endast några ord med anledning av herr Sanders
genmäle!

Jag tror att vi äro överens därom, att motiveringen till ett avslagsyrkande
icke på samma sätt som motiveringen till en skrivelse kan utgöra direktiv för
en blivande utredning.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Engberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 61,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 48, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lantarbetstidslag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 5 juni 1942 dagtecknad proposition, nr 360, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lantarbetstidslag.

I förevarande lagförslag var 4 § 1 mom. så lydande:

Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 1), må arbetsgivare icke
använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för arbetsvecka

under januari, februari och december 41 timmar,
under mars, oktober och november 46 timmar samt
under tiden april—september 54 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) För varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl
djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), användas till
arbete under januari, februari och december högst 47 timmar för arbetsvecka
samt under mars, oktober och november högst 52 timmar för arbetsvecka.

Vad nu sagts gälle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under
ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare),
samt för arbetare, som under minst en vecka ersätter djurskötare, må arbetstiden
icke överstiga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor i följd 108
timmar.

För att ersätta djurskötare under kortare tid än en vecka må annan arbetare
användas till djurskötsel utöver den i första stycket angivna tiden för
arbetsvecka, dock att den sammanlagda arbetstiden icke må överstiga 54 timmar
för arbetsvecka.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 282 av herr Mannerskantz m. fl. och nr 283 av
herr Löfvander och herr Elofsson, Gustaf.

I motionen I: 282 hade yrkats, att riksdagen måtte besluta, att 4 § 1 mom.
i lagen skulle erhålla följande lydelse:

4 §.

1 mom. Till arbete, som — •— — (lika med Kungl. Maj:ts förslag)
— — — samt för arbetsvecka

under januari och december 41 timmar,
under februari och november 46 timmar,
under mars och oktober 50 timmar samt
under tiden april—september 54 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) För varje brukningsdel må arbetstiden för en arbetare, som i regel användes
till såväl djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete),

Förslag till
lantarbetstidslag.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
utgöra för två arbetsveckor i följd under januari och december högst 94 timmar,
under februari, mars, oktober och november 102 timmar och under tiden
april—september 108 timmar samt för dygn högst 10 timmar.

Vad nu sagts---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)--•— timmar

för arbetsvecka.

I motionen I: 283 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att åt 4 §
1 mom. a) lantarbetstidslagen skulle givas följande lydelse:

För varje brukningsdel må arbetstiden för en arbetare, som i regel användes
till såväl djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete),
utgöra för dygn högst 10 timmar samt för två arbetsveckor i följd under januari,
februari och december högst 94 timmar, under mars, oktober och november
högst 104 timmar och under tiden april—september högst 108 timmar.

Vad nu sagts gälle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under
ledighet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda
förslag till lantarbetstidslag; samt

B. att motionerna I: 282 och I: 283 måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar Tamm, Löfvander, Wistrand, Hallagård
och von Seth, vilka ansett, att utskottet bort, med tillstyrkande av motionen
I: 283, hemställa, att 4 § 1 mom. lantarbetstidslagen måtte erhålla
följande lydelse:

4 §.

1 mom. Till arbete,---(lika med Kungl. Maj :ts förslag)----

följande undantag:

a) För varje brukningsdel må arbetstiden för en arbetare, som i regel användes
till såväl djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete),
utgöra för dygn högst 10 timmar samt för två arbetsveckor i följd under januari,
februari och december högst 94 timmar, under mars, oktober och november
högst 104 timmar och under tiden april—september högst 108 timmar.

Vad nu sagts — -— — (lika med Kungl. Maj:ts förslag)---timmar

för arbetsvecka.

Herr Löfvander: Herr talman! De av kammarens ledamöter som inte äro
insatta i vad denna fråga innebär, som vi nu skola besluta om, kunna ju lätt
få den uppfattningen, att det är en stor fråga. Men så är ingalunda fallet.
Reservanternas viktigaste anmärkning mot lagförslaget är att man bryter
mot en sedan lång tid tillbaka godtagen princip.

Ändringsförslaget innebär, att arbetstiden för arbetare med blandat arbete,
vilken förut beräknats för en tvåveckorsperiod, nu i stället skall beräknas för
en enveckasperiod. Visserligen sysslar inte lagstiftningen med arbetarnas fritid,
men då här ifrågavarande arbetare enligt såväl kollektivavtal som praxis
erhålla vissa fridagar, som utöva inflytande på arbetstiden, måste vid fast -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
ställande av arbetstiden hänsyn tagas jämväl till fridagarnas fördelning. Enligt
såväl kollektivavtal som praxis erhålla arbetare med blandat arbeté en
fridag varannan vecka. Varje arbetsperiod omfattar alltså 13 arbetsdagar och
1 fridag. Örn arbetstiden anvisas för tvåveckorsperiod, kan tiden fördelas på
de 13 arbetsdagarna. Om arbetstiden däremot anvisas för veckoperiod, blir
följden, att man i en vecka, då fridag infaller, får avstå från den arbetstid
som belöper på fridagen, eller också får man på arbetsdagarna i en dylik
vecka uttaga längre arbetstid än på arbetsdagarna i en vecka utan fridag.
Det första alternativet innebär att man under exempelvis december eller februari
i en vecka kan taga ut de medgivna 47 timmarna, medan man påföljande
vecka, örn fridag då anvisas på en söckendag, kan taga ut blott 40 timmar.
Anvisandet av arbetstid för vecka innebär i realiteten att en del av den medgivna
arbetstiden icke kan uttagas.

Både arbetare och ''arbetsgivare ha varit ense örn att det för arbetare med
blandat arbete, alltså sådana arbetare, som sysselsättas dels med djurskötsel
och dels med egentligt jordbruksarbete, fordras en längre arbetstid under vinterhalvåret.
Detta har också departementschefen utgått ifrån i propositionen.

Under de första tre åren efter lantarbetstidslagens införande fanns ingen
bestämmelse örn arbetstidens beräknande för en period av två veckor. Arbetsrådet
beviljade emellertid utan undantag alla ansökningar från såväl arbetare
som arbetsgivare om dispens i sådana fall. Otaliga sådana ansökningar beviljades.
Under de sista tre åren, som lagen varit giltig, har man baft en dylik
bestämmelse örn en tvåveokorsperiod för dessa arbetare med blandat arbete.
Det är därför anmärkningsvärt att man nu skall frångå denna praxis, som
i praktiken bär visat sig motsvara behovet.

Jag vill understryka att reservanternas förslag icke innebär någon utökad
arbetstid för arbetarna. Man endast vill att den arbetstid, som lagen bestämmer,
skall beräknas för en tvåveckorsperiod i stället för en enveckasperiod,
och man vill ha möjlighet att ta ut denna arbetstid och fördela den jämnt
under de 13 arbetsdagarna.

Arbetsrådet saknar bärande skäl för sitt ändringsförslag. Man endast framhåller,
att man finner det vara lämpligare med en enveckasperiod än med en
tvåveckorsperiod. Det är även anmärkningsvärt att man, samtidigt som nian
gör detta uttalande i sitt förslag angående ett förnyande av lagen, inför i butiksstängningslagen,
när det således gäller arbetstiden för butiksanställda, en
bestämmelse örn två veckorsperiod för vissa arbetare. Jag har intresserat mig
för denna fråga, ända sedan vi fingo lantarbetstidslagen, och jag har följt
frågans behandling i alla instanser. Jag har konstaterat att lantarbetareförbundets
ledning har dikterat förslaget. Jag har hört uttalanden örn detta från
arbetsrådet, och jag bär fått bekräftelse därpå inom utskottet. Lantarbetareförbundet
har framlagt ett förslag, och därför följer man detta. Man reflekterar
inte över vilka följder som kunna uppstå vid tillämpningen i det praktiska
livet. Reservanterna anse, att det skall finnas reella skäl för att man
skall göra en lagändring sådan som denna. Den föreslagna lagändringen skapar
inga förmåner för arbetarna, det kunna vi vara förvissade om, och reservanternas
förslag skapar ingen försämring för arbetarna. Det är emellertid
tydligt och klart att denna ändring kommer att verka irriterande på parterna
ute i landet när den skall tillämpas.

Jag har visserligen ingen fullmakt att tala å folkpartiets vägnar eller a
dess representanters i andra lagutskottet vägnar, men jag har rätt att säga,
att folkpartiets båda representanter i utskottet voro på reservanternas sida.
Att de inte fått sina namn under reservationen, måste bero på ett misstag.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Jag kari, herr talman, inte underlåta att reagera mot denna lagändring, som
jag anser vara fullkomligt obefogad. Jag yrkar därför bifall till den av herr
Tamm m. fl. avgivna reservationen, vilken innebär att man beräknar arbetstiden
för en tvåveckorsperiod i stället för en enveckasperiod, såsom propositionen
och lagutskottet föreslagit.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag är alldeles ense med herr Löfvander
i fråga örn det spörsmål han här berört. Den motion jag har väckt i denna
fråga innefattar nämligen även detta spörsmål. Jag bar dessutom föreslagit
någon utökning av arbetstiden under de månader, då, enligt vad erfarenheten
åtminstone på en hel del håll givit vid handen, det visat sig att den nuvarande
arbetstiden inte är tillräcklig.

_ När man läser detta utskottsutlåtande, kan man inte underlåta att förvåna
sig över den djärvhet utskottet visat, när det vågat uttala följande mening:
»Enligt utskottets mening saknas emellertid skäl för att nu frångå den
ståndpunkt i detta hänseende, som statsmakterna intogo för tre år sedan vid
antagande av den gällande lantarbetstidslagen.» Jag försäkrar utskottets ordförande
att jag aldrig skulle ha vågat mig på att sätta mitt namn under detta
uttalande. Det tyder nästan på att andra lagutskottet inte lagt märke till vad
som inträffat under de tre gångna åren. Bland annat har det ju utbrutit ett
krig här i världen, som har medfört att en mycket stor del av den manliga
ungdomen måst inkallas till militärtjänst, och bland dem utgöres en mycket
stor del av de arbetare som bruka jorden. Det har blivit en betydande knapphet
på arbetare just för livsmedelsproduktion. Dessutom ha vi ju blivit avspärrade
från tillförseln från utlandet, vilket gör att vi inte kunna ersätta en
minskad ^inhemsk produktion genom import från utlandet. Dessa händelser örn
några måtte väl vara av sådan vikt, att de motivera ett ändrat ståndpunktstagande.
Detta uttalande är emellertid den enda motivering som utskottet har
kostat på den del av min motion, som rör utsträckning av arbetstiden.

Jag har föreslagit en utökning av arbetstiden under de månader, under
vilka man hittills på många håll praktiserat att icke arbeta mer än fem
dagar per vecka. På många håll arbetar man inte på lördagarna
under vissa månader. Det är en mycket stor olägenhet att ha för korta
arbetspass, ty jordbruket är redan förut handikappat i förhållande till
andra verksamhetsområden i landet, därigenom att det alltid uppstår en mycket
stor procent spilltid genom förflyttningarna till arbetsplatsen och genom
förberedande arbeten, som inte innebära någon effektiv produktion. Ju kortare
arbetspasset är, desto större procent utgör denna spilltid. Det gör att
man på många håll inte anser att det är någon idé att arbeta med så korta
arbetspass som t. ex. tre timmar eller dylikt, utan då hellre delar upp arbetet
på fem dagar. Det har visat sig att man under februari, mars och oktober
mycket väl kan göra detta utan att dagsljus- och övriga förhållanden lägga
något som helst hinder i vägen.

I den motion, jag har avgivit, har jag försökt att framlägga resultaten
av den lag som nu gällt i sex år. Man kan naturligtvis inte säga, att dessa
resultat enbart äro föranledda av den arbetstidslag vi ha fått på jordbrukets
område, utan det är naturligtvis även andra omständigheter som bidragit därtill,
bland annat det pågående kriget och dess följder. Örn man betraktar
det svenska jordbruket för närvarande och jämför det med vad det var för en
sex, sju år sedan, kan endast den okunnige eller oerfarne undgå att se att en
hel del saker i fråga örn den tekniska driften försämrats vid ett flertal av
våra jordbruk. Många arbeten kunna underlåtas utan att resultaten visa sig
omedelbart. Det skulle under en mycket lång stund kunna räknas upp just'' så -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
dana arbeten, som äro njdtiga och nödvändiga på längre sikt, men som man
kan låta bli att utföra för dagen för att i stället få de absolut nödvändiga löpande
arbetena gjorda.

Jag har, när jag framlagt mitt förslag, särskilt tänkt på att under månaderna
februari och mars hålla skogsdrivningarna på som bäst. Det har visat
sig att svårigheterna att få ved huggen, och även annat virke, äro ganska stora,
dock icke så stora som när det gäller att få fram virket till vägarna. Örn man
nu skall byta ut arbetstiden och få längre arbetstid på hösten, vartill man ju
hänvisat tidigare, minskas ju ytterligare den tid, som man under dessa två
månader så innerligt väl behöver just för att kunna fullgöra de avverkningsålägganden
som äro stadgade.

Jag vill säga herrarna, att ofantligt många gårdar ha verkligt stora svårigheter
att få arbetena gjorda, och detta svåra läge kompliceras än mer av att
det inte går att få ytterligare arbetskraft. Skälen härtill äro många och ha
kanske berörts vid andra tillfällen, varför jag inte behöver trötta med att
uppepa dem. Beredskapsinkallelserna utgöra en av orsakerna. Dragningskraften
till andra näraliggande yrken, som t. ex. torvupptagning, är en annan orsak.
Detta gör att en stor mängd jordbrukare tycka att det är orimligt att man inte
skall kunna få arbeta några timmar mera i veckan under de månader, då
arbetstiden är så kort, att vinterdagarna inte kunna utnyttjas till fullo.

Oktober är åtminstone i södra Sverige årets mest arbetsbetungade månad.
Örn iarbetena då bli försenade och försummade, kan det inte frånkommas, att
det får mycket stora följder i produktionssänkande riktning.

Man säger att det är oskäligt att lantarbetarna skola ha längre arbetstid
än den i åttatimmarslagen stipulerade för alla andra, eller de flesta andra
yrken. Därpå kan man svara, att arbetsområdena inte äro fullt jämförbara.
Jag kan förstå att det skall vara pressande att stå i en industri vid en maskin
dag ut och dag in i tio, tolv timmar, såsom man kanske gjorde förr i
världen. Det är därför befogat att ha en begränsning. Likaså är det klart att
man inte heller kan tänka sig att arbeta hur länge som helst, även när det
gäller ett så pass friskt arbete som jordbruksarbetet. Jag har ju heller inte,
såvitt jag kan förstå, yrkat några hårresande saker. I fråga örn jordbruket
bortfaller emellertid en av orsakerna till arbetstidsbegränsningen, nämligen
att arbetet skulle vara skadligt för hälsan o. s. v. Detta moment gör sig åtminstone
inte lika starkt gällande vid jordbruksarbete i allmänhet som man
kan säga att det gör vid industriarbete, och den saken tycker jag infe man
skall nonchalera. Till detta kommer ju, att arbetarna även få tillfälle att förtjäna
något mera, örn de ha rättighet att arbeta något längre tid. Det blir ungefär
50 kronor örn året mera, örn man räknar med att de arbeta ungefär 50
timmar mera och ha omkring 1 krona i timmen.

Man har vidare anfört, att det finns möjligheter att söka dispens, men att
dessa inte utnyttjats så mycket. Gentemot detta vill jag säga, att det aldrig
kan tänkas att det skall utbilda sig någon praxis, som leder till att det blir
stora mängder dispensansökningar på detta område. Folk i jordbrukarkretsar
drar sig i allmänhet rätt mycket för att skriva till de höga myndigheterna i
Stockholm. Dessutom kan man inte anse att det finns någon anledning att
göra det på en gård, när man inte gör det på en annan gård. Det kan givetvis
alltid uppstå konflikter när det inte är samma arbetstid i samma trakt. Örn
däremot lagen åstadkom likhet för alla, är jag säker på att den blev tillämpad
i mycket stor utsträckning.

Jag tror således att när man nu skall fastställa lagen för en tid av ytterligare
tre år, bör man räkna med att de nuvarande förhållandena, således kriget,
avspärrningen och nödvändigheten att producera, komma att kvarstå.

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Skulle så inte bli fallet, har man tur. Försiktigheten bjuder emellertid att
man räknar med att de kvarstå. Tiderna äro sådana nu, mina herrar, att det
svenska folket inte kan räkna med att klara sig igenom den rådande krisen,
örn inte krafterna spännas mera än som kanske tidigare varit nödvändigt.
Jag tror att det är en verklighetsbetonad blick på läget, när man säger att en
av våra chanser att genomlida denna kris är att det arbetas mera och att det
produceras mera. Särskilt när det gäller livsmedel måste det vara uppenbart
för var man, att en ökad produktion är av mycket stor betydelse.

Det yrkande som återfinnes i motionen innebär, att arbetstiden under januari
och december skall vara densamma som för närvarande eller 41 timmar.
Under februari har arbetstiden förut omfattat 41 timmar, vilket nu föreslås
höjt till 46 timmar eller detsamma som för november. Under mars och oktober
skulle arbetstiden utsträckas till 50 timmar mot tidigare 46. För sommarhalvåret
skulle gälla detsamma som förut.

Jag ber att få hemställa örn bifall till detta yrkande liksom även till den
del av motionens yrkande som, ehuru applicerat på den arbetstid jag har föreslagit,
eljest sammanfaller med det yrkande som herr Löfvander har framställt.

Jag ber således att få yrka bifall till motionen nr 282 i första kammaren.

Herr Norman: Herr talman! Herr Mannerskantz’ resonemang skulle kanske
ha större tyngd, örn det här gällde en kristidslagstiftning. Men så är ju inte
fallet, utan det rör sig här örn en förlängning i stort sett av en förut gällande
allmängiltig lag.

Allt detta, som herr Mannerskantz framhåller har inträffat och som skulle
göra plattformen för lagutskottets ståndpunkt mycket svag, vill jag minnas att
man har observerat i ett annat sammanhang. Vi ha ju gett Kungl. Maj :t mycket
vidsträckta fullmakter att under en kristid sätta ur kraft en hel del av
vår sociala lagstiftning. Örn jag inte alldeles missminner mig, har bland annat
lantarbetstidslagen i några fall blivit satt ur kraft på grund av krisförhållandena.

När utskottet framhåller, att inga särskilda skäl för dess del motivera att
frångå det beslut, som fattades för tre år sedan, mena vi därmed att den
diskussion, som herr Mannerskantz här tagit upp, slutfördes den gången. Vi
diskuterade då igenom hela detta problem, och riksdagen kom till en bestämd
ståndpunkt. Lagen har sedermera varit föremål för en översyn av arbetsrådet,
som har haft att övervaka tillämpningen. Dessa sakkunniga ha icke vid sin
utredning funnit anledning att aktualisera det spörsmål, som herr Mannerskantz
talade örn, nämligen arbetstidens förlängning i allmänhet under vissa
månader. Det är från den utgångspunkten andra lagutskottet har varit djärvt
nog att intaga den ståndpunkt, som vi ha gjort, och jag tror att samtliga representanter
inom utskottet voro ganska eniga i det fallet.

Vad så beträffar den detaljfråga, som herr Löfvander, och även herr Mannerskantz,
talat örn, framhöll ju herr Löfvander, att det egentligen inte var
någon stor fråga. Det visade sig under de första åren av lantarbetstidslagens
tillämpning ett behov att kunna utöka arbetstiden för en begränsad del av de
arbetare, som syssla med s. k. blandat arbete —1 det gäller ju en arbetare på
varje brukningsdel — för att djurskötseln skulle kunna ordnas på ett lämpligt
sätt. Under arbetstidslagens första år fick man, som herr Löfvander sade,
klara detta dispensvägen. Men vid förlängningen 1939 voro intresseparterna
eniga örn att denna möjlighet skulle inskrivas i lagen, och från riksdagens
sida gjordes heller ingen invändning. Då medgavs rätt att utan dispensansökan
under vinterhalvåret utöka arbetstiden för dessa arbetare med blandat ar -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
bete intill 12 timmar under en tvåveckor speriod. Nu lia motionärerna påyrkat,
att tillämpningen av tvåveckorsperioden skulle utsträckas även till sommarhalvåret.
Arbetsrådet har i sitt förslag bibehållit ökningen med högst 12 timmar
för dessa arbetare, men har i stället föreslagit perioder örn en vecka. Ökningen
av arbetstiden under vinterhalvåret blir alltså enligt arbetsrådets förslag
6 timmar per vecka.

Inom utskottet övervägdes denna fråga rätt mycket. Herr Löfvander är, som
kammarens ledamöter ha sig väl bekant, en klok och resonabel man, och när
han i utskottet talade för sin motion, tyckte vi att det låg rätt mycket i hans
synpunkter. Yi utgingo från att arbetstiden för de egentliga djurskötarna skall
slås ut på en tvåveckorsperiod, och vi funno då att det låg mycket i tanken att
göra på samma sätt när det gäller dem som ha blandat arbete och som ju
också ha att sköta djuren. Vi voro nog inte någon gång inställda på att tillstyrka
motionen i dess helhet, ty det föreföll oss inte finnas någon anledning
att tillämpa en sådan tvåveckorsperiod även under sommarhalvåret. Men vi
reflekterade verkligen på att bibehålla den gamla bestämmelsen, som finnes
i nu gällande lag.

Nu framhöll herr Löfvander att denna omläggning av periodlängden är ett
önskemål, som gjorts gällande av lantarbetareförbundet, och att det är detta
som utskottets majoritet har fallit till föga för. Det är klart att vi haft all
anledning att beakta, hur den ena intresseparten ser på denna fråga. Men jag
tror mig kunna säga, att det inte uteslutande var detta som bestämde vårt
ståndpunktstagande. Vi ha i stället utgått från att arbetsrådet ganska ingående
har diskuterat denna sak för att komma fram till den lämpligaste bestämmelsen.
När då arbetsrådets majoritet, bestående av tre opartiska ledamöter och
arbetarepartens representanter i arbetsrådet, har kommit till det resultat, som
här föreligger i den kungl, propositionen, kan det knappast vara anledning för
riksdagen att göra någon ändring. Vi kommo till den slutsatsen, att vad man
önskar tillgodose med den utökade arbetstiden för dessa arbetare, nämligen
att djuren skötas örn, kan vinnas genom denna ökning med 6 timmar i veckan.
Ökningen behöver inte för den sakens skull slås ut på tvåveckorsperioder. Sedan
blir det, efter vad jag kan förstå, närmast ett organisationsproblem för
arbetsgivaren att ordna arbetet så, att han kan taga ut arbetskraften på sätt,
som är honom medgivet och som han har behov av. Genomföres den föreslagna
bestämmelsen örn enveckasperiod och arbetsgivaren vill uttaga hela den tilllåtna
arbetstiden — detta är ju inte nödvändigt, utan lagen stadgar att ytterligare.
arbetstid får uttagas med högst så och så många timmar — får han
organisera arbetet så, att det blir olika timantal i de två veckorna, örn han
också vill ha ut arbete för den fridag, som herr Löfvander talade örn att dessa
arbetare äro tillerkända varannan vecka. Men något svårare problem förstår
jag inte att detta kan vara. Med denna bestämmelse tillgodoses behovet av
utökad arbetstid vid djurskötseln i sådana fall, där kreatursbesättningen inte
är så stor, att man behöver anställa speciella djurskötare.

Då nu herr Löfvander själv har erkänt, att detta egentligen inte är någon
stor fråga, och då andra kammaren har godkänt utskottets utlåtande, förefaller
det mig inte vara någon större anledning för första kammaren att intaga
en annan ståndpunkt.

.Tåg hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Strand: Herr talman! 1 anledning av herr Mannerskantz’ yttrande vill
jag först understryka vad utskottets ärade ordförande redan anfört, nämligen att
den nu ifrågasatta lagen är avsedd för normala förhållanden och att krisförhållandcna
på såväl försörjningens som. arbetsmarknadens område skola motverkas

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
genom de s. k. beredskapslagarna. De ha, under de år som gått, inte direkt varit
i tillämpning, men för lantbrukets del har det i alla fall funnits möjlighet till
dispens från arbetstidslagens bestämmelser. Det kan väl till lantbrukarnas heder
sägas, att det givna tillståndet inte i någon särskilt stor utsträckning tagits
i anspråk. Möjligheterna att uttaga övertid lia varit ganska stora, men de ha
inte utnyttjats, och tydligen inte behövt utnyttjas. Även under besvärliga förhållanden
har man uppenbarligen kunnat ordna arbetet på ett sådant sätt att
arbetstidslagens bestämmelser i huvudsak ha kunnat följas.

I fråga örn de undantag från den vanliga arbetstiden, som finnas angivna i
lagens 4 §, är det naturligtvis, såsom'' herr Löfvander har anfört, vissa skäl som
tala för den i reservationen framförda ståndpunkten. Lantarbetarna ha emellertid
genom sin organisation framfört skäl för att arbetstiden skulle regleras per
vecka, och deras synpunkter ha tydligen varit övervägande, då arbetsrådet tagit
ståndpunkt till frågan. Det är nämligen inte bara arbetarnas representanter i
arbetsrådet, utan också de tre opartiska ledamöterna, som förenat sig örn det
förslag, som nu återfinnes i propositionen och som innebär att arbetstiden skall
regleras per vecka.

Man har, tydligen för att delvis tillmötesgå de synpunkter som herr Mannerskantz
har framfört, något utökat arbetstiden under månaderna mars, oktober
och november, nämligen från tidigare högst medgivna 51 timmar per vecka till
52 timmar. När det har gällt att avväga de av de olika parterna framförda skälen,
har man tydligen fäst vikt vid att lantbrukarna kunna klara sig under den
brådaste tiden, nämligen sommarmånaderna, med 54 timmars arbetsvecka utan
förskjutning på en tvåveckorsperiod, och det måste då också under den mindre
bråda tiden, oktober, november och mars månader, vara möjligt för dem att
klara sig med enveckasperiod, örn arbetstiden utsträcktes till 52 timmar.

Kvar stå då själva vintermånaderna, nämligen december, januari och februari.
Då den ordinarie arbetstiden för vanligt lantarbete är inskränkt till 41 timmar
per vecka, men för de här ifrågavarande arbetarna, som alltså ha blandat arbete,
till 47 timmar per vecka, har man tydligen utgått från att det skulle finnas
möjlighet att under denna tid på året, då annat lantarbete är av relativt
mindre omfattning, klara även det blandade arbetet med en utökning av arbetstiden
till 47 timmar.

Lantarbetareförbundets krav på att arbetstiden skall regleras per vecka överensstämmer
ju med den allmänna strävan att reglera arbetstiden per dag och
per vecka samt medgiva längre regleringsperioder endast för sådana fall, där
det är alldeles oundgängligt. På detta område har man tydligen inte ansett tvåveckorsperioden
nödvändig, utan funnit sig kunna föreslå en reglering av arbetstiden
per vecka. Så vitt jag har kunnat finna, ha inte heller lantbrukarnas
egna representanter i utskottet kunnat framföra sådana sjmpunkter, som skulle
kunna ge anledning till att frångå Kungl. Maj :ts förslag.

Jag ber därför, herr talman, att för min del få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Utskottets ordförande hänvisade till att
lantarbetstidslagen inte behöver skrivas så, att den passar för de nu rådande
krisförhållandena, eftersom Kungl. Majit har fullmakt att försätta lagen ur
kraft för viss tid och ge dispens, något som ju också har skett. Men denna beredskapslagstiftning
verkar inte alls på samma sätt som en allmän lag. Örn
Kungl. Majit har dispenserat lagen under viss tid, kommer detta inte att leda
till någon enhetlig tillämpning i praktiken. Ty sedan man har haft en arbetstidslag
några år, är man rätt känslig för förhållandena de olika gårdarna emellan.
Det råder ju nu, jag höll på att säga, nästan slagsmål örn arbetskraften.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
När man då inte kan vara säker på att alla skola vara med om att öka ut arbetstiden,
är det ingen som vågar sig på att göra det. Det är stor skillnad om
lagen vore skriven så, att det bleve allmän praxis att arbeta så och så många
timmar. Av den anledningen får man inte ut samma arbetseffekt, örn Kungl.
Majit dispenserar lagen under någon viss tid.

Sedan försöker utskottets ordförande försvara utskottets handlingssätt med
att ledamöterna äro alldeles eniga. Till det säger jag endast, att mitt klander
drabbar samtliga ledamöter av andra lagutskottet. Jag anser att de inte lia
sett klart på denna sak och inte lia insett vad som fordras under denna tid.

Herr Strand invände att man tydligen har kunnat ordna arbetena tillfredsställande
utan att uttaga all den tid som är tillåten. Man vill spara övertiden,
tills det är absolut nödvändiga arbeten, och mycket av övertiden uttages ju i
synnerhet under skördetiden. Härmed förhåller det sig så, att jordbrukarna i
allmänhet låta bli sådana arbeten, som inte äro nödvändiga. De ta inte ut övertid
för att göra sådant, som är nyttigt på lång sikt, men som inte behöves för
dagen. Örn de däremot hade ytterligare dessa 50 timmar örn året, skulle den
tiden användas till sådana arbeten, som förhindra en fortskridande standardförsämring.
Säkert skulle ingen av kammarens ledamöter, örn han vore jordbrukare,
vilja taga ut övertid för att rensa en dikeskant eller för att laga en
åkerväg eller någonting annat i den stilen, som på lång sikt förhindrar en sänkning
av den allmänna standardnivån, övertiden uttages således endast i samband
med sådana nödvändiga arbeten som sådd och skörd.

Det är på det viset man måste betrakta denna fråga.

Herr Löfvander: Herr talman! Herr Strand menade, att när arbetsgivarna
kunde klara sig med veckoindelning under sommarhalvåret, borde det kunna
gå också under vinterhalvåret. Anledningen till tvåveckorsperioden under
vintern är ju den korta arbetstiden då. Härtill kommer att man under sommaren
inte har så stort behov för djurskötseln av dessa arbetare med blandat
arbete. Kreaturen gå då i de flesta fall ute på bete, och man behöver därför inte
anlita lika många kreatursskötare som under vintern.

Herr Mannerskantz berörde en mycket intressant fråga i sitt anförande. Han
sade, att örn man såg sig omkring på det svenska jordbruket, kunde man
konstatera en standardförsämring. Ja, jag tror för min del att varje erfaren
och med vaken blick utrustad jordbrukare ser och förstår detta. Anledningarna
äro naturligtvis flera. Det är svåra tider, och det är brist på arbetare på grund
av de stora militärinkallelserna. Men man kan inte komma ifrån att lantarbetstidslagen
har haft sin del i denna försämring av jordbruket. I de fall, där inte
bonden själv kan utfylla den arbetstid, som bortfallit genom arbetstidslagen,
måste arbetena eftersättas. Och när ett arbete vid jordbruket eftersättes, det
må vara nästan vilket som helst, skola verkningarna härav så småningom komma
att visa sig. Vid de stora jordbruken är det givetvis lättare att komma till
rätta med svårigheterna, därför att man där har mera omfattande maskinella
resurser och bättre kan rationalisera arbetet.

Nu tror jag inte det är skäl att där fördjupa sig i denna sak. Men då frågan
har kommit på tal, kunde jag inte underlåta att understryka att det finns anledning
till farhågor. Det svenska jordbruket går verkligen tillbaka i dessa
tider.

Herr Strand svarade herr Mannerskantz därmed, att det finns möjligheter
att uttaga övertid. Ja, det är riktigt. Man har rätt ali, uttaga 200 övertidstimmar.
Men denna tid kostar mycket pengar, och örn arbetena inte äro absolut nödvändiga,
drar man sig för kostnaderna. Detta går betydligt lättare för sig inom
industrien, men det är inte lika enkelt i jordbruket. När vi en gång få normala

Första hammarens protokoll Nr 87. 6

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
tider igen, blir det tillfälle att bedöma i vad mån lantarbetstidslagen bidrager
till den försämring av jordbruket, som man kan konstatera.

Ingen har velat yrka på att lagen skall slopas. Det skulle göra de nuvarande
förhållandena ännu sämre. Man måste ju se till, att jordbrukets arbetare åtminstone
inte ha det avsevärt sämre än industriens arbetare. Vi måste komma
dithän, att jordbrukets arbetare bli likställda med arbetarna inom industrien.
Vi äro på god väg, det kan inte förnekas. I de avtal, som göras upp för varje
år, kan man konstatera goda framsteg. Det reses inte heller alltför stort motstånd
från arbetsgivarehåll. Jag har haft tillfälle att kontrollera detta, eftersom
jag varit med örn förhandlingarna under åtta år. Vi äro klart medvetna
örn att man måste se till att lantarbetarna få en sådan standard, att de vilja
hålla sig kvar vid jordbruket, så att det inte blir som när man i dessa tider
vänder sig till arbetsförmedlingen för att få folk. Det är sannerligen inte någon
fullgod arbetskraft, man där anvisar i dessa dagar. Det är bedrövligt att
konstatera detta. Den fullgoda arbetskraften söker sig till annat arbete än
jordbruksarbete. Jag säger inte detta som kritik, utan endast som ett konstaterande.

Herr Norman! Herr talman! Jag kan naturligtvis inte ta upp någon diskussion
med herr Löfvander och herr Mannerskantz örn standardförsämringen på
jordbrukets område. Jag vill endast göra en liten reflexion med anledning av
vad som här har påpekats.

Herr Mannerskantz framhöll, att örn arbetstidslagen sättes ur kraft genom
ett regeringsbeslut, blir det ända ungefär samma arbetstider som förut, därför
att det råder konkurrens mellan olika gårdar, så att den ene jordbrukaren, örn
han vill behålla sin arbetskraft, inte vågar uttaga längre arbetstid än den andre
trots att lagen ger rättighet att öka arbetstiden. Men jag undrar örn man
inte när vi diskutera standardförsämringen, också måste tänka pa just detta,
som herr Löfvander nyss var inne på, att det även kan ha sin betydelse för upprätthållandet
av jordbrukets standard, att arbetsförhållandena inom jordbruket
äro ungefär jämställda med industriens. Annars kanske det blir ännu snarare
att få arbetskraft. Man kanske inte heller får den kvalificerade arbetskraft,
som man önskar och behöver, örn inte regleringen av arbetstiden haller janina
steg — så långt detta är möjligt — med utvecklingen inom andra näringsgrenar.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats 1 :o) att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Löfvander, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som förordats i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Mannerskantz, att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till den i ämnet
väckta motionen I: 282.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Löfvander begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 48,
röstar

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Den, det ej vill, röstar

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Löfvander begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 66;

Nej — 47.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning av väckt Om lagstiftmotion
angående lagstiftning till stöd och skydd åt nyblivna änkor. nin3 m stöd

och skydd åt

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 46, nyblivna
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Nilsson, Bror, och herr änlcor''
Aronsson hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn snabb utredning samt framläggande av förslag angående lagstiftning till
stöd och skydd åt nyblivna änkor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 46 icke matte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Då jag är den ene av motionärerna i den
föreliggande frågan skall jag be att få säga endast några få ord.

Min medmotionär herr Aronsson och jag ha hemställt, att riksdagen i skri\
else till Kungl. Maj matte. anhålla om snabb utredning samt framlägganförslag
angående lagstiftning till stöd och skydd åt nyblivna änkor.

Denna motion har ju länge legat under andra lagutskottets behandling, och
man hade därför kunnat vänta sig att densamma hade sänts på remiss till
åtskilliga håll. Det hade särskilt varit av intresse att se, huru landets kvinnoorganisationer
skulle ha ställt sig till en sådan fråga. Detta har emellertid
inte blivit gjort.

När man granskar de skäl, som av utskottet anföras till stöd för avslagsyrkandet,
visa de sig ganska lätta. Det anföres att också andra kategorier än
änkor finnas, som råka i beträngd belägenhet. Vidare åberopar man regierna
örn fri rättegång. Man anför att en del institutioner här och var i landet hålla
sig med sociala kuratorer. Slutligen talas det om socialvårdskommittén.

— När man läser denna uppräkning, synes det''mig, att utskottet kunde nästan
ha fortsatt med att tala örn att vi under langa tider vid våra gudstjänster
i de allmänna kyrkobönerna ha bett för änkor och faderlösa. Ty den reella
innebörden av de skäl, som här anförts, kan vara densamma, nämligen de
fromma önskningarnas. Jag hör visserligen inte till dem, som förneka värdet
av sådana, allra minst av de förböner, som hållas, men mitt sociala samvete är

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Örn lagstiftning till stöd och skydd åt nyblivna änkor. (Forts.)
inte till freds nied detta. Jag har i levande livet sett för många fall av änkor
i beträngt läge, för att jag inte skulle använda det tillfälle, som bjudes mig i
riksdagen, att framlägga denna sak till riksdagens bedömande. Vi ha många
olika former att hjälpa människor i beträngt läge. När t. ex. en man, som
bedriver affärsrörelse, gör sin tjänst för fosterlandets försvar, ge vi honom
nu näringsbidrag för att åtminstone i någon mån täcka den förlust han lider
genom detta. Jag skulle kunna anföra mångtaliga exempel på denna omvårdnad,
som samhället ger beträngda människor. Men är det någon av kammarens
ärade ledamöter, som kan stiga upp och omvittna, vad samhället gör för
en änka med minderåriga barn? Jag kan inte finna att det göres något. En
sådan änka fullgör väl ändå också en tjänst åt samhället, när hon fortfar att
fostra upp dessa små barn. Man kan alltså på denna fråga lägga även befolkningspolitiska
synpunkter, och det synes mig, som örn dessa skulle vara rätt
vägande.

Samhället lämnar alltså en änka med minderåriga barn utan något annat
stöd än det fattigvården ger. Jag är inte till freds med detta. Det kunde
tänkas åtskilliga vägar, på vilka man skulle kunna komma henne till hjälp.
Som vi lia sagt i motionen, tränger hon visserligen mest till stöd och hjälp i
form av råd, men hon behöver också hjälp i mera materiell form. Det finns
fall, där ett litet handtag skulle kunna rädda henne och den rörelse, som mannen
bedrev. Jag har sett sådana fall i levande livet, som särskilt upprört^ mig.
En änka ärver en rörelse, ett lantbruk eller någonting annat. Detta är dåligt;
det finns många gäldenärer, som ha intresse i gården eller affären. När mannen
går bort, veta de, att änkan inte har samma talang att sköta företaget
som mannen, och då bli rädda för att det skall ga omkull. Hon kan inte
reda sig, mena de, och så tränga de på för att få ut sina tillgodohavanden.
Man kan tänka sig den situation, vari änkan då befinner sig. Till sorgen och
bekymren kommer, att dessa påträngande gäldenärer söka få ut sitt tillgodohavande,
medan tid är. Man skulle kunna tänka sig en lagstiftning, sorn i en
sådan situation gåve änkan det skydd, som ett moratorium skulle kunna inne bära.

. ...

Jag är alldeles övertygad örn att herrarna allesammans, när ni dra er tili
minnes era erfarenheter i livet, skola finna, att en nybliven änka med minderåriga
barn har det mycket svårt och att den enda trösten man har är, att
släktkärleken ännu är så levande bland vårt folk, att släkten i allmänhet tar
hand om denna beklagandsvärda varelse. Särskilt är detta fallet bland lantbefolkningen.
Jag har funnit, att denna släktkänsla inånga gånger icke är så
levande i städerna, och där har släkten väl också begränsade möjligheter att
inskrida. Många gånger har emellertid den beklagansvärda änkan med små
barn icke någon släkt eller i alla händelser icke någon släkt, som i någon vidare
utsträckning kan ekonomiskt bistå henne. Då står hon där nied sina barn
och kanske med tomma händer. Jag har sett många exempel på duktiga, beundransvärda
kvinnor, som klarat upp en sådan situation, men jag har också
sett dem, som stupat på uppgiften, och det gör inte gott att tänka på människor
i denna belägenhet utan möjlighet till något som helst stöd från samhällets
sida. „ .

Jag hade verkligen väntat mig en annan utgång i andra lagutskottet av
behandlingen av denna motion, och jag har nu, herr talman, ingenting annat
att göra än att be att få yrka bifall till den av mig väckta motionen.

Herr Norman: Herr talman! Det är inte fråga örn att det inte är mycket
behjärtansvärda synpunkter, som ha framförts i motionen och som herr Nilsson
här har anfört. Detta har utskottet varit fullt på det klara med, men vi funno

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

Om lagstiftning till stöd och skydd åt nyblivna änkor. (Forts.)
nog önskemålen väl snävt begränsade. Det förefaller oss svårt att för detta
begränsade klientel lia en särskild lagstiftning av social karaktär. Yrkandet
gäller ju inte änkor i allmänhet, utan endast de nyblivna änkorna, som alldeles
säkert lia stort behov av olika stöd- och hjälpåtgärder just i den stund, då sorgen
drabbar dem som hårdast. Men denna begränsning är väl ändå litet för
snäv, mena vi. En av utskottsledamöterna, jag tror det var en av våra damer,
ville till och med framhålla, att änklingen är i större behov av hjälp, därför
att han är mera tafatt än änkan i en sådan situation, och det kan ju ligga
någonting i det också.

Vi ha pekat på de utvecklingsmöjligheter, som man här tycker sig skönja,
och jag tror, att det i detta läge är lämpligast att avvakta, vad utvecklingen
för med sig, både när det gäller mera allmängiltig lagstiftning och när det
gäller kommunala initiativ och dylikt, särskilt i fråga örn rådgivningsverksamheten,
som jag tror är speciellt betydelsefull för detta klientel.

I det läge, som detta spörsmål nu måste befinna sig i, har utskottet inte
kunnat komma till någon annan ståndpunkt än att för närvarande avstyrka
en utredning, som skulle syfta till lagstiftningsåtgärder just på detta speciella
område. Vi erkänna givetvis de behjärtansvärda synpunkter, som ligga bakom
motionärernas initiativ. — Låt oss kalla dem för fromma önskningar; de
kunna ha sitt värde de också. Och örn nu utskottet har stannat vid de fromma
önskningarna, få väl motionärerna också finna sig i att åtminstone för tillfället
stanna där.

Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) örn
olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., m. m.; samt
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 §
strafflagen för krigsmakten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av budgetdeputerades memorial angående arvode
åt deputerades sekreterare bifölls vad deputerade i detta memorial hemställt.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 478, i anledning av Kungl. Maj:ts propositon angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid folkhögskolor och vissa lantbruksundervisningsanstalter; nr

479, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni 1941 (nr

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

591) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada; nr

480, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1873 (nr 31) örn rikets
mynt;

nr 481, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till ändringar
i vissa delar av allmänna tjänstepensions- och familjepensionsreglementena
jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 482, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till folkskolans
tjänste- och familjepensionsreglementen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag; nr

486, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102)
örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., m. m.;
samt

nr 487, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 §
strafflagen för krigsmakten.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 484, till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets memorial:

nr 46, angående ersättning åt hovrättsassessorn H. Zetterberg, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; och nr 47, angående
ersättning åt hovrättsassessorn O. A. Bergholtz, vilken inom andra lagutskottet
biträtt vid behandlingen av vissa frågor.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

Lördagen den 11 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skriselse,
nr 477, till Konungen i anledning av Kungl. Marits proposition med
förslag till lag örn ändring i vissa delar av utlänningslagen m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 488, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av domsagoförvaltningen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 489, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m., dels ock en i ämnet
väckt motion.

På framställning av herr talmannen beslöts att de på föredragningslistan
upptagna, endast en gång bordlagda ärendena skulle redan vid detta sammanträde
företagas till avgörande.

Föredrogos andra lagutskottets memorial:

nr 46, angående ersättning åt hovrättsassessorn H. Zetterberg, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; och

nr 47, angående ersättning åt hovrättsassessorn O. A. Bergholtz, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning av dels Förslag till
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, (arbetstidslag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. deln ml ml

Genom en den 5 juni 1942 dagtecknad proposition, nr 349, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1. arbetstidslag för detaljhandeln,

2. lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn
arbetstidens begränsning samt

3. butikstängningslag.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fjorton
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna -

88 Nr 27. Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m.
inom första hammaren:

nr	295	av	herr
»	296	»	»
»	297	»	»
»	298	»	»
»	299	»	»
»	300	»	»

Lindström m. fl.,
Wagnsson m. fl.,
Holmström,

Holmström m. fl.,
Holmström m. fl. och
Nordenson samt

(Forts.)

inom andra hammaren:

nr	431	av	herr
»	434	»	»
»	435	>>	»
»	436	»	»
»	438	»	»
»	439	»	»
	440	»	»
»	441	»	»

Åqvist,

Hallén,

Nilsson i Göteborg m. fl.,

Lindén m. fl.,

Henriksson m. fl.,

Henriksson m. fl. och

andre vice talmannen Österström m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda
förslag till

1) arbetstidslag för detaljhandeln;

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
örn arbetstidens begränsning;

B. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda
förslag till butikstängningslag icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till butikstängningslag;

C. att motionerna 1:300 och 11:439 måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt;

D. att motionerna I: 297, I: 298, I: 299, 11:431, II: 438, II: 440 och II: 441
måtte anses besvarade genom vad utskottet under B. hemställt;

E. att motionerna 1:295, 1:296, 11:435 och 11:436, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet under B. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen II: 434, i den mån den icke kunde anses beaktad genom
vad utskottet i det föregående anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

I Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag till arbetstidslag för detaljhandeln
vörö 4 och 8 §§ av följande lydelse:

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga
10 timmar.

Å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må dock,
därest den i första stycket stadgade begränsningen av arbetstiden för vecka
icke därigenom överskrides, arbetstiden under högst två av veckans dygn utsträckas
till 11 timmar.

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl
söckendag som sön- och helgdag, skall i stället för vad i första och andra
styckena stadgas gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 10 timmar
och för två veckor i följd 96 timmar.

8 §•

För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning.
Sådan ersättning må utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, såframt arbetsgivare
och arbetstagare äro ense därom.

Vill arbetstagare fordra särskild ersättning för arbete å övertid, skall han
dels inom två månader från det att arbetet utförts eller inom den kortare tid,
som genom kollektivavtal må vara bestämd, underrätta arbetsgivaren örn sitt
anspråk, dels ock inom ett år från tiden för arbetets utförande anhängiggöra
sin talan. Underlåtes det, vare arbetstagaren sin rätt förlustig.

Beträffande detta lagförslag hade reservation avgivits av herrar Tamm och
Wistrand samt fröken Andersson, vilka anfört:

»Företagen i detaljhandeln förorsakas betydande svårigheter av att för fastställandet
av arbetstidens längd en så kort period som en vecka sättes som
norm. Icke minst under nuvarande förhållanden bliva dessa svårigheter påtagliga,
i synnerhet för säsonghandeln. Behovet av en smidigare lagstiftning i
detta avseende kan enligt vår mening förenas med de anställdas skäliga krav
på skyddsbestämmelser i fråga örn arbetstiden, örn denna fixeras på det sätt
som en enhällig kommittéutredning föreslagit, då den första arbetstidslagstiftningen
för detaljhandeln år 1939 vidtogs, eller att den ordinarie arbetstiden
fastställes till 48 timmar i veckan i genomsnitt för varje åttaveckorsperiod.

Med hänsyn härtill få vi förorda en ändring av Kungl. Maj:ts förslag på
denna punkt samt hemställa, att 4 § i arbetstidslagen för detaljhandeln måtte
erhålla följande lydelse:

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 48 timmar i veckan, räknat i genomsnitt för en period
av 8 veckor. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar.

Å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må dock,
därest den i första stycket stadgade begränsningen av arbetstiden för åttaveckorsperiod
icke därigenom överskrides, arbetstiden under högst två av varje
veokas dygn utsträckas till 11 timmar.

Bestämmelser angående ersättning för övertidsarbete synas — i detta fall
som i allmänhet i gällande arbetslagstiftning — vara av beskaffenhet att böra
avgöras genom överenskommelse mellan parterna och icke påfordra reglering
genom lagbestämmelser. På grund härav få vi föreslå, att 8 § i förslaget till
arbetstidslag för detaljhandeln utgår samt däremot svarande ändring beträffande
paragrafnumreringen vidtages.»

Körande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I avseende å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 49 får jag hemställa, att detsamma må företagas till
avgörande punktvis samt vardera av punkterna A 1) och B) på det sätt, att
först föredrages det i vederbörande punkt tillstyrkta lagförslaget paragrafvis
med slutbestämmelser, ingress och rubrik sist, varefter utskottets hemställan
föredrages; att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår över -

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
läggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt att lagtext ej må
behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Yad herr Norman sålunda hemställt bifölls.

Punkten A 1.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln.

1 §■

Denna paragraf lydde:

Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar
anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, friser -salong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen arbetstagare
användes för arbetsgivares räkning till arbete av annat slag än i andra stycket
under a)—g) avses.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som
är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att
arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endast undantagsvis
deltager i arbete, å vilket lagen äger tillämpning; samt

g) arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag vill först göra en deklaration. Det har
varit oerhört svårt att behandla ett så viktigt ärende som detta, när man haft
så kort tid på sig som fallet varit genom att propositionen kommit så sent.
Detta är nu en klagovisa, som man får höra mycket allmänt i olika sammanhang
men som jag tror inte nog ofta kan upprepas. I själva verket har riksdagen
måst förlängas i fjorton dagar i huvudsak för att möjliggöra för andra
lagutskottet att i forcerat tempo behandla detta ärende. Det har inte kunnat
ske förr än i juli månad. Det synes, som örn det borde ha varit möjligt att
tidigare bringa detta ärende inför riksdagen. Men detta örn detta.

’ Vid utskottsutlåtandet angående arbetstiden för detaljhandeln föreligger en
reservation, som rör två punkter, vilka jag för korthetens skull skall be att
redan nu få behandla i ett sammanhang. Skiljaktigheterna mellan reservationen
och utskottsmajoritetens utlåtande röra 4 § och 8 §. I 4 § har utskottet
på förslag av departementschefen fastställt arbetstiden till maximalt 48 timmar
för varje vecka. Det är en normering, som är särskilt svår att genomföra
i detaljhandeln med dess växlande arbetstider, och i själva verket gör sig
kravet mycket starkt gällande att få en möjlighet att förskjuta arbetstiden
alltefter behovet, med längre arbetstid vissa veckor, då arbetsmängden kräver
det, och kortare andra veckor. Alldeles särskilt gör sig detta behov påmint
inom säsonghandeln. Och svårigheterna ha ju sedan föregående lag antogs

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
icke minskats, utan tvärtom accentuerats genom de extra uppgifter, som i dessa
tider äro lagda på handelskåren genom ransoneringen och vad därmed sammanhänger
och som förorsaka mycket arbete, som är koncentrerat till vissa
tidpunkter.

Därför synes det oss reservanter, som om det vore befogat att man tilläte
en större smidighet i fråga örn arbetstidens förläggning. Vår reservation innebär
sålunda icke en utökning av arbetstiden genomsnittligt, utan endast att
arbetstiden skulle kunna fördelas på ett annat sätt. När man då sökte en
lämplig period, på vilken den skulle fördelas, har man, mycket naturligt, stannat
vid den period, som fanns fastslagen i det kommittéförslag, vilket låg till
grund för den första lagstiftningen i ärendet år 1939. Ärendet hade förberetts
av en kommitté, i vilken alla olika intressen vörö representerade, och denna
kommitté hade enhälligt kommit till ett resultat, som innebar att arbetstiden
borde av arbetsgivaren kunna förläggas så, att den för en period av åtta veckor
motsvarade i genomsnitt 48 timmar i veckan. Nu förefaller det mig, när tiderna
ha blivit svårare och inte lättare och när därför behovet av en smidig
tillämpning av lagen är större och inte mindre än tidigare, som örn det vöre
befogat att man åter toge upp den tanke, som denna kommitté då gav uttryck
för, och fastställde en förläggning av arbetstiden till i genomsnitt åtta veckor.
Det var den ena saken.

Den andra saken är av mer principiell innebörd. Det står i 8 § att för arbete
på övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning. Denna bestämmelse
är, örn inte alldeles, så i alla fall så gott som utan motstycke inom
svensk arbetstidslagstiftning. Man har inom den svenska arbetstidslagstiftningen
ansett det vara angeläget att lämna fältet öppet för parterna att själva
träffa överenskommelser i alla de ämnen, som äro ägnade att regleras genom
kollektivavtal och dit naturligtvis i första rummet lönefrågor och vad därmed
hänger samman måste räknas. Den allmänna arbetstidslagen, arbetstidslagen
för lantbruket o. s. v. innehålla inga bestämmelser i detta hänseende.
Det var nog enligt min uppfattning ett skönhetsfel att en sådan bestämmelse
kom in i lagstiftningen för handeln. Anledningen till att den infördes var,
att — enligt vad som gjordes gällande —■ förhållandena inom handeln beträffande
organisationsväsendet och vad därmed ägde samband vid denna tidpunkt
voro så outvecklade, att det vore fara värt att man skulle förlora all kontroll
på övertidsuttagningen, därest man inte finge en bestämmelse örn att det principiellt
skulle utgå ersättning för övertiden -— låt vara att det också finns
rättighet att byta denna övertid mot ledighet vid annan tidpunkt, vilket emellertid
är en annan historia.

Jag tror dock, att denna synpunkt inte med samma skäl kan göras gällande
nu som då lagen kom till. Under dessa tre år har det försiggått ett mycket
intensivt organisationsarbete på ömse sidor inom detaljhandeln, och kollektivavtalen
reglera naturligtvis också, hur övertidsersättningen skall utgå. Det
förefaller mig därför som om tidpunkten nu vore inne att även i denna lag
införa samma regler, som gälla i den övriga arbetstidslagstiftningen. Detta
krav har en principiell grund. Jag tror nämligen att ett lands sociala lagstiftning
i allmänhet icke mår viii av att i den ena lagen tillämpas en princip, i
den andra en annan och i den tredje lagen en tredje princip. Just bristen på
systematik och översyn minskar många gånger respekten för en lagstiftning.
Jag kati inte se att några intressen skulle skadas av att man i den här förevarande
lagstiftningen tillämpade samma bestämmelser i detta avseende som
i annan arbetstidslagstiftning.

Herr talman! När vi komma till föredragningen av de särskilda paragraferna,
kommer jag att yrka bifall till reservationen beträffande 4 § och 8 §.

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Herr Holmström: Herr talman! Jag Ilar i detta ärende avlämnat tre motioner.
Utskottet har icke funnit anledning tillstyrka dem. Jag kan endast
beklaga detta. Jag inser ju det hopplösa i att försöka driva saken, så som
den här ligger till.

Jag vill dock konstatera, att det ingalunda är några lösa hugskott, som äro
framförda i dessa motioner. När det t. ex. gäller centraliseringen av tillståndsbeviljandet
ha de år 1941 tillkallade sakkunniga för utredning av detta ärende
enhälligt föreslagit just vad som är framfört i motionerna. Bland dessa sakkunniga
funnos representanter för alla i frågan berörda parter. Då vi motionärer
ha framfört detta krav, ha vi således ansett oss stå på säker grund.

Som sagt, herr talman, anser jag det hopplöst att nu i kammaren driva denna
sak. Jag anhåller endast att få uttala mitt beklagande av att utskottet icke beaktat
våra önskemål.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag vill liksom herr Wistrand
beklaga att detta ärende kommit fram så sent och fått behandlas under så
forcerade förhållanden. Det är enligt min uppfattning rätt många punkter i
det föreliggande förslaget, som skulle behöva diskuteras och ventileras på
ett helt annat sätt än som nu medges, när riksdagens ledamöter äro i uppbrottsstämning
och längta hem till roten. De bli då, som vi alla veta, alltför benägna
att acceptera ett föreliggande förslag och inte särdeles angelägna att på
allvar så tränga in i sakerna, som önskligt skulle vara.

Jag är också i likhet med herr Holmström övertygad örn att det inte tjänar
mycket till att slåss, men jag vill ändå säga ett par ord örn några sidor av
denna sak.

Jag tar då först 11 § i de allmänna bestämmelserna i butiks stängningslagen.
Kungl. Majit och även utskottet har föreslagit att länsstyrelsen skall vara
den myndighet, som prövar framställningarna örn medgivande till öppethållande
eller försäljning utom vanlig arbetstid. De sakkunniga hade enhälligt
föreslagit, att denna prövning skulle förläggas till arbetsrådet. Utskottet förklarar
att vid övervägande av de skäl, som tala för den ena ståndpunkten och
den andra, har utskottet funnit sig böra tillmäta de skäl avgörande vikt, som
andragits för att den nuvarande ordningen i princip bör bibehållas. Men vilka
dessa skäl äro, säges inte annat än i en punkt, där det heter i utskottsutlåtandet:
»Särskilt vill utskottet framhålla, att vid en överflyttning av befogenheterna
i dessa hänseenden å en central myndighet hänsyn i tillbörlig utsträckning
ofta icke skulle kunna tågås till de lokala synpunkterna på hithörande
frågor.»

Man frågar sig vad det är för lokala synpunkter, som kunna vara så viktiga
i detta sammanhang. Motiveringen för förslaget att prövningen skulle
förläggas till arbetsrådet var framför allt den, att man ville ha en enhetlig
tillämpning. Genom att man lägger prövningen hos länsstyrelserna blir resultatet,
att där det finns en välvillig länsstyrelse, beviljas sådana ansökningar
över en kam, där det finns hårdhänt länsstyrelse, avslås de. Ett sådant tillstånd
kan inte vara det riktiga. Det bör vara en något så när enhetlig tilllämpning
av bestämmelserna, örn det syfte, som lagen vill uppnå, i verkligheten
också skall kunna uppnås. Jag kan inte tro att den speciella lokalkännedom,
som en länsstyrelse kan tänkas ha till skillnad från arbetsrådet, skulle
vara av så stor betydelse, att man i denna punkt skulle behöva frångå ett
enhälligt sakkunnigbetänkande. Även en länsstyrelse har ett rätt stort område
att behärska, och det är inte säkert att länsstyrelsen t. ex. i örebro känner
till de lokala synpunkter, som kunna motivera att det upprättas en kiosk
uppe i Kopparberg eller nere i Askersund, kanske inte ens i örebro.

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Jag tycker att det skäl, som utskottet anför som alldeles särskilt vältaligt,
inte är av den kvalitet att det kan motivera den ståndpunkt utskottet kommit
fram till. Oell ännu mindre borde väl då de andra skälen, som inte lia nämnts
men som utskottet säger sig ha tagit hänsyn till, vara vägande.

I fråga örn kioskerna, som jag ju är särskilt intresserad av, har jag den
uppfattningen att redan propositionen givit större förmåner åt kioskhandeln
än som kan vara rimligt och tillbörligt, och utskottet har ytterligare utökat
dessa förmåner. Utskottet föreslår utöver försäljningen av frukt, som regeringen
har lagt till, att även fikon, dadlar och russin upptagas bland de i
punkterna 1), 2) och 6) tillåtna varorna, och beträffande kexen säger utskottet:
»Då enligt utskottets mening skäl tala för att även kex bör få säljas
från ifrågavarande försäljningsställen, vill utskottet vidare förorda en utvidgning
av sortimentet härutinnan.» Jag anser visserligen att i många fall ömmande
omständigheter kunna motivera att en kioskrättighet beviljas. Men å
andra sidan bör man inte i det avseendet låta det goda hjärtat fara i väg med
förståndet. Det finns många som anse att kioskerna äro en landsplåga —- jag
delar nu inte riktigt den uppfattningen, men den bör ändå framhållas som en
ståndpunkt, som motväger de sentimentala hänsyn man ofta tar, när man behandlar
frågor av denna beskaffenhet, i det man hänvisar till att de människor,
som sitta i dessa kiosker, ofta äro vanföra, som inte ha stora möjligheter
att på annat sätt dra sig fram. Detta kan i många fall vara riktigt,
Men å andra sidan får man ta hänsyn till vad effekten blir, örn denna handelsverksamhet
får breda ut sig i alltför hög grad. Jag anser för min del att
betänkliga följder kunna uppstå genom en obehörig expansion av kioskhandeln.
I detta fall befarar jag att kioskerna komma att etablera sig som små
speceributiker, med påföljd att särskilt den mindre handeln, som är förlagd
till mera fasta lokaler och förbunden med åtskilligt större omkostnader, kommer
att få sitta emellan. Det är alltså en högre form av handel, som utbytes
mot en lägre form, och jag vill i det fallet även hävda att verkningarna,_ örn
man går för långt i fråga örn medgivanden, vilket jag anser att utskottet gjort,
komma att motverka lagens sociala syfte.

Till slut vill jag också peka på bestämmelsen örn arbetsrådets rekrytering.
Det är föreslaget att en ledamot skulle tillsättas av landsorganisationen och
en av arbetsgivareföreningen. I fråga örn den sistnämnde har i en motion föreslagits,
att i stället Sveriges köpmannaförbund skulle tillsätta denne representant,
Utskottet säger att det finns vissa skäl som tala för detta, men å andra
sidan menar utskottet att balansen kräver, att när landsorganisationen tillsätter
den ene representanten, skulle arbetsgivareföreningen tillsätta den andre. Jag
tycker inte att detta resonemang är riktigt. Utskottet uttalar också förhoppningen,
att arbetsgivarorganisationen och andra organisationer inom branschen
skola stå i kontakt med varandra, när denne representant utses. Jag är inte
säker på att så kommer att bli förhållandet. Det finns någonting som heter
Handelns arbetsgivarorganisation, som är ansluten till den stora arbetsgivareföreningen,
men det är en mycket obetydlig organisation inom handeln. Den
omfattar huvudsakligast järnhandlare och en del sådana speciella affärsmän,
men däremot i ytterst obetydlig, om ens i någon grad småhandeln, vars intressen
det här framför allt är fråga om. Den stora köpmannasammanslutningen har

20.000 medlemmar, under det att den Handelns arbetsgivarorganisation, som
i detta fall antagligen kommer att få utse en representant, inte bär mer än

2.000 medlemmar.

Jag tror att den lösning man kommit till är olycklig och att den kommer
att åstadkomma åtskilligt besvär, åtskilligt missnöje och åtskilliga konflikter
just inom det område det här gäller. Jag vill därför djupt beklaga det ståndpunktetagande,
som utskotta! i detta fall bär kommit till.

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Herr Norman: Herr talman! Det är ganska naturligt att en hel del olika
meningar göra sig gällande rörande en lagstiftning sådan som den förevarande,
där så många olika intressen äro representerade och där alla ha rätt från
sin utgångspunkt sett. Här ha vi arbetstaganntresset, arbetsgivarintresset och
allmänhetens intresse samt i fråga om butiks tängningslagen också de olika
specialaffärernas och deras sammanslutningars intressen.

Det rådde ju mycket olika meningar örn hur såväl arbetstidslagen som butikstängningslagen
skulle utformas, när de första gången antogos. Det är ungefär
samma problem som nu återigen ha dykt upp i sakkunnigas utlåtande, i
yttranden, i motioner och även här i debatten. Jag tror dock att jag kan konstatera,
att det finns mindre motsättningar nu än första gången. Man har i
ganska många avseenden kommit till en gemensam ståndpunkt.

Vad arbetstidslagen beträffar, diskuterade vi förut samma fråga, som nu
har tagits upp av herr Wistrand, nämligen huruvida arbetstiden skall beräknas
per vecka eller slås ut på en längre tid. Förra gången förelåg, som herr
Wistrand redan påpekat, ett enhälligt sakkunnigutlåtande beträffande önskemålet
örn utslagning på åtta veckor. Affärsintresset eller arbetsgivarintresset
ville nog gå ännu längre, och samma önskemål har framkommit i motioner,
där man önskat en möjlighet till utslagning på trettonveckorsperioder.

Det är ju klart att skäl finnas som tala för en sådan anordning. Utskottet
har inte varit okänsligt för dessa skäl, men vi ha liksom herr Wistrand kunnat
stödja oss på en något så när enhällig mening inom sakkunniga. Arbetstidsutredningen
var enhällig i sin uppfattning att det var lämpligt med åttaveckorsperioder.
De sakkunniga, som ha berett den nu föreliggande lagen, ha
visserligen inte varit alldeles enhälliga, men jag vill minnas att endast köpmannaförbundets
representant anmält en avvikande mening — i övrigt ha de
sakkunniga förordat den bestämmelse, som nu finns i propositionen.

Utskottet har kunnat godtaga denna, emedan vi ansett att det finns möjligheter
att med tillämpning av andra bestämmelser i lagen i de särskilda fallen
tillmötesgå det berättigade intresse, som här kan föreligga, särskilt beträffande
vissa säsongföreteelser inom branschen. I 5 § ges arbetsrådet rätt att bestämma
om arbetstiden på ett annat sätt än vad som är stadgat i 4 §. Det
fordras då visserligen ett dispensförfarande, men det har ordnats på detta
sätt under lagens giltighetstid, och jag tror att dei finns stora möjligheter att
utan så värst stora besvärligheter ordna det i behövliga fall på samma sätt
även framgent.

Därtill kommer bestämmelsen om övertidsersättning. Därvidlag diskuterade
man förra gången ganska mycket möjligheten att utbyta kontant ersättning
mot ledighet vid en annan tidpunkt. Utskottet skrev då litet försiktigt örn denna
sak. Nu ha de sakkunniga enhälligt förordat, och departementschefen har
upptagit förslaget, att det efter överenskommelse skall finnas en generell möjlighet
att göra detta utbyte. Utskottet har därför kommit till den uppfattningen,
att där det finns ett behov av att fördela arbetstiden på en längre tidrymd
än en vecka, så kan det ordnas med användning av rätten till allmän
övertid, varefter det genom överenskommelse kan ske ett utbyte mot ledighet
i motsvarande utsträckning. Det finns alltså möjlighet till en önskad ändring
av bestämmelsen utan att det på något sätt kommer i konflikt med lagen. Visserligen
blir det måhända litet större besvärligheter, än om den längre tidsperioden
vore fastställd i lagen, men jag tror i alla fall att det kan gå att
ganska smidigt ordna saken.

I fråga örn den principiella invändning, som herr Wistrand här gjorde beträffande
stadgandet i 8 § om att övertidsersättning skall utgå, har ju riksdagen
en gång gjort denna avvikelse från den vanliga principiella ståndpunkten.

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
Skälet var då, såsom herr Wistrand också anförde, att det befanns vara behövligt
att tillgodose denna arbetstagargrupp genom en särskild bestämmelse
i lagen, emedan den i många fall inte hade en tillräckligt fast organisation
för att kunna tillvarataga sina berättigade intressen. Det är mycket möjligt
att här skett en utveckling, som inte gör detta skäl så starkt bärande nu som
vid föregående tillfälle, men jag tror nog att det finns där ändå. Och när man,
som sagt, redan en gång har gjort denna avvikelse bör det inte vara så oöverkomligt
att allt fortfarande bibehålla bestämmelsen. Utskottets majoritet har
i varje fall ansett den lämplig och behövlig allt fortfarande.

Beträffande butikstängningslagen har det också gjort sig gällande olika
meningar, som kommit fram i motioner och även här i debatten. Det är kanske
då skäl att konstatera, att utskottet efter sitt övervägande har kommit fram
till en enhällig ståndpunkt beträffande det förslag, som utskottet förordar.
Det är klart att alla ledamöter i utskottet inte varit lika belåtna med detta
resultat. Jag vill för min del erkänna att jag inom utskottet har haft ganska
stora sympatier för den centralisering av tillståndsgivandet, som de sakkunniga
enhälligt förordat. I denna sakkunnigutredning samarbetade representanter
för alla olika intressen, som göra sig gällande i detta sammanhang, och
då man där hade kommit till ep enig mening hade det kanske legat närmast
till hands att såväl Kungl. Majit som riksdagen intagit samma ståndpunkt.
Hade det inom utskottet funnits resonans för att vi skulle följa de sakkunniga
över lag i alla olika punkter, hade jag säkerligen icke endast velat förorda,
utan också mera direkt arbeta även för denna centralisering av tillståndsgivandet.
Nu har utskottet ansett att det funnits goda skäl för de avvikelser
från sakkunnigförslaget, som departementschefen anslutit sig till, och även
goda skäl för vissa önskemål, som framburits i olika motioner. Under sådana
förhållanden har det inte varit någon svårighet för mig att övervinna min
sympati för denna centralisering, ty jag finner mycket goda skäl också tala
för en decentralisering av tillståndsgivandet.

Utskottet har emellertid inte så mycket gått in på dessa skäl — det har herr
Åkerberg rätt i. På sid. 58 och 59 i propositionen sammanfattas emellertid de
skäl, som tala mot sakkunnigförslaget örn centralisering. Flertalet av de myndigheter
och sammanslutningar, som yttrat sig över sakkunnigförslaget, ha gått
emot centralisering, och deras skäl härför sammanfattas här. Jag skall inte
trötta med att referera samtliga dessa skäl, men jag vill påpeka att det där
konstateras att de divergenser i fråga om tillämpningen, som kunna förefinnas,
ha sin naturliga förklaring, då varje fall måste bedömas med hänsyn till bland
annat hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande lokalbetonade synpunkter.
Den viktigaste synpunkten, som inte är omnämnd i detta sammanhang,
men som kanske kommer längre fram, är emellertid allmänhetens intresse.

En butikstängningslag har ju sitt berättigande ur olika synpunkter. Innan
vi hade en arbetstidslag, var den helt säkert mycket behövlig ur sociala synpunkter
därigenom, att den då indirekt kom att bli arbetstidsreglerande. När
vi nu ha fått en laglig reglering av arbetstiden, föreligga inte i samma utsträckning
dessa skäl för att ha en särskild butikstängningslag. Man kan också
diskutera och enligt min mening iiven framföra goda skill för den synpunkten
att en särskild butikstängningslag egentligen är obehövlig, när vi nu ha arbetstidslagen.
Då har man nämligen redan genom arbetstidslagen tillgodosett de
sociala önskemålen, och sedan kan det ju med hiintyn till allmänhetens och företagarnas
intressen finnas skäl som tala för att öppethållandet får ordnas så,
som det bäst lämpar sig. Det tillkommer emellertid i detta sammanhang en synpunkt,
som man inte får förbise, nämligen behovet av konkurrensreglerande
bestämmelser. För att det inte skall bli en alltför stor vildflora på detta område

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
är enligt min uppfattning en butikstängningslag fortfarande behövlig. Men bestämmelserna
borde då strängt taget vara allmängiltiga. Härtill kommer emellertid
hänsynen till allmänhetens intresse. Jag har vid handläggningen av detta
ärende bedömt de önskemål, som framkommit beträffande möjligheterna till ett
öppethållande utöver den vanliga affärstiden, uteslutande ur allmänhetens
intresse. Det är, tror jag, en viktig utgångspunkt, när man skall bedöma frågan.
Men man får givetvis också ta hänsyn till hur det verkar för de olika parterna.
Enligt en direkt bestämmelse i lagen stadgas det ju, att man vid en sådan där
extra tillståndsgivning skall ta hänsyn till alla olika intressen, således även till
de olägenheter som ett medgivande till ett längre öppethållande kan medföra
för den affärsverksamhet som är bunden av bestämmelsen örn den vanliga affärstiden.
Det bör enligt min uppfattning i varje särskilt fall bli en individuell
prövning med hänsynstagande till alla dessa olika omständigheter. Detta talar
också i sin mån för att en decentralisering av till stån ds giv an det har sitt stora
värde.

Om man uteslutande skulle ta hänsyn till allmänhetens behov och intressen,
borde nog kioskhandeln och med den jämställd rörelse få ett varusortiment sig
förelagt, som uteslutande omfattade s. k. fritidsvaror, impulsvaror eller vad de
nu kallas. På den punkten har emellertid departementschefen gjort en avvikelse,
i det att han medgivit försäljning under den utökade tiden även av produkter avsvensk
frukt. Det kan ju inte vara något särskilt allmänhetens behov att springa
till kiosken eller specialaffären efter klockan 7 för att köpa produkter av svensk
frukt. Efter vad jag kan förstå, innebär denna utökning av varurusortimentet
främst ett hänsynstagande till försörjningsförhållandena överhuvud taget i dessa
tider, framför allt då till odlarnas intresse samt till behovet av att den svenska
frukten i alla dess former får så stora avsättningsmöjligheter som kunna givas.
Utskottet har godtagit departementschefens skäl och därmed också propositionens
förslag på denna punkt, vilket gjort att utskottet nödgats avstyrka de motioner,
som i och för sig ha mycket som tala för sig och som gå ut på att denna
utvidgning av varusortimentet inte skulle vara önskvärd i detta sammanhang.

Vad så beträffar den utökning av varusortimentet, som utskottet har förordat,
omfattar den ju just utpräglade fritidsvaror. Vi ha velat klara upp en meningsskiljaktighet
som har gjort sig gällande och som också framkommit vid utredningen
av dessa spörsmål.

Vi ha då först och främst frågan örn nötterna. Det har diskuterats, huruvida
nötter äro färsk frukt eller icke. Departementschefen har intagit den ståndpunkten,
att de måste räknas dit. Nötter äro, menar han, visserligen.torra frukter,
men de äro inte på något sätt behandlade så att de, när de säljas, befinna
sig i annat tillstånd än när de skördas på växtplatsen. Vi ha därför från utskottets
sida inte ansett det nödvändigt att här särskilt säga något örn nötterna.

Beträffande några andra varuslag, som efter den allmänna uppfattningen
förefalla att vara av precis likartad beskaffenhet, har det emellertid förekommit
meningsskiljaktigheter. Det har diskuterats och t. o. m. varit föremål för domstols
prövning, huruvida man har rätt att föra fikon och dadlar, då bestämmelserna
endast tala örn färsk frukt. I fråga örn dadlarna har ansetts att de äro att
hänföra till begreppet färsk frukt, trots att de ligga förpackade, äro ganska
torra och ha en sockerlag omkring sig. Det lär nämligen vara så, att denna frukt
trots detta saluföres sådan den plockats på växtplatsen, och den förändring,
som dadlarna undergå sedermera, sker genom att sockerlag avsätter sig från
frukten själv.

Man tycker kanske att det är precis samma förhållande med fikonen, men i
fråga örn denna frukt har vederbörande domstol efter en noggrann och nära
nog vetenskaplig undersökning örn hur fikonen behandlas, kommit till den

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
uppfattningen att de icke äro att anse såsom färsk frukt. Utskottet har emellertid
ansett, och jag tror att det är en riktig uppfattning, att de håda varorna,
fikon och dadlar, äro så likartade, att de böra jämställas. De äro också
av sådan natur, att det kan göra sig ett behov gällande hos allmänheten när
som helst att förfriska sig med dessa varuslag. För att för framtiden undvika
ali tveksamhet lia vi förordat att dessa båda varor hänföras till det varusortiment,
som de olika affärer, som skola kunna få möjlighet till längre öppethållande,
få föra.

Russinen ha kommit med, därför att enligt utskottets mening även dessa
äro av precis samma karaktär som de båda andra nyss nämnda varuslagen.

Åttavi tagit med kex sammanhänger med två omständigheter. Kex ingår
ofta såsom en ingrediens i olika konfektyrer som ju skola få säljas. Vi ha inom
utskottet tänkt, att det kanske skulle kunna bli diskussion om och kanske
föremål för prövning av domstol, huruvida en kioskinnehavare hade rätt att
sälja en viss konfektyr där huvudingrediensen är kex. Närmast för att komma
från en sådan tveksamhet, som rått beträffande fikon och dadlar, lia vi
ansett det vara lämpligt att också kex medtages. Härtill kommer att kex är
en typisk fritidsvara som allmänheten har behov av att förfriska sig med.
Ur hälsosynpunkt är det naturligtvis betydligt bättre att de kunder, som vilja
ha litet förfriskningar, när de inte ha möjlighet att skaffa sig dem i affärer
med vanlig affärstid, köpa kex än sötsaker och snask. Jag tror att det finns
goda skäl som tala för att även kex kommer med i varusortimentet.

Det är givet att en utökning av varusortimentet på detta sätt har sina tråkiga
återverkningar i konkurrenshänseende för dea vanliga detaljhandeln,
som får följa de strängare bestämmelserna i butikstängningslagen. Utskottet
har noga beaktat även denna synpunkt, men man har härvid — för övrigt
helt riktigt anser jag — inte kunnat undgå att väga de olika synpunkterna
mot varandra. Efter denna skälighetsprövning har utskottet kommit fram till
ett, såsom vi anse, väl avvägt förslag. Att inte alla kunna bli belåtna är bara
helt naturligt. När vi beaktat konkurrenssynpunkten, ha vi emellertid räknatmed
att örn kioskerna och fruktaffärerna nu inte skulle få detta utökade varusortiment,
ligger det nära till hands att de, i stället för att begränsa sig till
det lilla varuområde, som de då skulle få, söka mer och mer utvidga sin
verksamhet genom att förlägga den till vanlig affärstid. Då bli de ju konkurrenter
på ett helt annat sätt till den övriga detaljhandeln. Jag tror därför
att det ur konkurrenssynpunkt kan väga ungefär jämnt hur man här gör.
Jag har en ganska bestämd uppfattning att den utökning, som utskottet här
förordat, icke kan föranleda så stora svårigheter för den vanliga detaljhandeln
som framhållits i motionerna, framför allt med tanke på att örn dessa nya
varuslag inte skulle tas med i det utökade varusortimentet, skulle, som sagt,
den vanliga detaljhandeln riskera att få större konkurrens fastän begränsad
till den vanliga affärstiden. Jag tror nog att detaljhandeln i så fall hellre tar
den lilla konkurrens, som kan bli följden av varusortimentets utökning, och
jag anser att utskottets förslag är motiverat med hänsyn till det plus som här
talar för detsamma med tanke på allmänhetens intresse.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till 1 § i utskottets förslag.

Herr Forslund: Herr talman! Endast några få ord.

Jag vill först göra ett påpekande rörande reservanternas yrkande om justering
av bestämmelserna i 4 §, varvid man åberopar den sakkunnigutredning,
som förelåg år 1939 och där det föreslogs en åttaveckorsperiod för beräkning
av arbetstiden. Jag vill påminna om att i den proposition, sorn förelädes 1939

Första kammarens protokoll Nr 27. 7

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
års riksdag, angavs det enligt min mening fullt bärande skäl för att frångå
de sakkunnigas förslag på denna punkt, och dessa skäl äro alltjämt till finnandes.
Det anfördes då, vilket jag anser gäller även i dag, att några så
säregna förhållanden icke existera inom affärsvärlden, att nian för den skull
bör göra ett så betydande undantag från den allmänna regeln örn arbetstidens
bestämmande per vecka. I den nu föreslagna lagen har det ju också tydligt
angivits vilka möjligheter som förefinnas för att vid behov kunna uttaga
längre arbetstid, nämligen dels sådan övertid, örn vilken af får sinnehavaren
själv kan bestämma, och dels sådan förlängning av arbetstiden som kan medges
av arbetsrådet. Därtill förelåg år 1939 en mycket viktig omständighet
som jag tror alltjämt föreligger, nämligen att det på frivillighetens väg hade
slutits kollektivavtal, i vilka detta stadgande örn vad vi kunna kalla för förskjuten
arbetstid icke ingick. Köpmännens garantiförening hade då slutit ett
avtal som saknade denna bestämmelse. Dessutom får man inte förbise, att örn
man skulle gå på reservanternas linje, erfordras det att det i lagen införes ett
stadgande örn skyldighet för affärsinnehavare att journalföra all arbetstid
i stället för såsom nu blott den uttagna övertiden.

Jag ber att få erinra herr Wistrand örn att han och hans medreservanter
glömt de sakkunnigas mycket viktiga förslag i fråga örn kontrollen av arbetstiden.
De sakkunniga påyrkade nämligen enligt 9 § i det då framlagda
förslaget, att all arbetstid skulle antecknas i särskild journal så att tillsynsmyndigheten
skulle kunna kontrollera arbetstiden. Med en period på åtta veckor
för arbetstidens beräkning anser jag att det helt enkelt skulle vara nödvändigt
att ett sådant stadgande infördes i lagen. Reservanterna ha emellertid
inte upptagit något dylikt stadgande.

För övrigt är det väl, herr talman, inte meningen att vi nu skola tvista
så mycket örn dessa ting, utan vad som här anföres får väl mera betraktas
såsom deklarationer från ömse sidor.

I fråga om butikstängningslagen vill jag förklara, att det nog i vissa avseenden
är fullt sakliga skäl som ligga bakom herr Åkerbergs inställning.
Även jag hade från början rätt stora sympatier för det förslag som framställts
av de sakkunniga örn tillståndsgivningens centralisering, men jag har
under ärendets behandling kommit till den uppfattningen att man kanske
skulle vidga fältet för den centrala instansens inflytande väl långt, örn man
toge upp till centralt avgörande alltför små frågor. Jag skulle vilja rekommendera
att man för framtiden ytterligare övervägde denna sak och undersökte,
huruvida man inte skulle kunna gå parterna till mötes ett gott stycke
och möjligen få fram de allra viktigaste frågorna till central behandling.
Jag kan inte komma ifrån, att vi lia en viss skyldighet gentemot de verkligaintressenterna
på denna punkt att på något sätt söka komma fram till en utväg
som tillmötesgår dem, då de ju nu efter mycket övervägande kommit
fram till en enig linje.

I fråga om kioskerna delar jag också herr Åkerbergs uppfattning att vi
böra gå fram med en viss försiktighet, så att vi icke bli alltför generösa
gentemot dem. Utan att införa alltför hindrande bestämmelser böra vi i alla
fall iakttaga en viss försiktighet, så att vi icke bygga upp en affärsrörelse på
alltför lösa grunder, vilket kioskhandeln lätt kan komma att bli.

Beträffande arbetsrådets sammansättning har utskottet sökt att ge anvisning
på en samordning mellan de olika intressenterna. Då utskottet inte kunnat
tillmötesgå affärsfolkets önskemål på denna punkt, beror detta på att
man bestämt önskar tillämpa samma principer beträffande representationen
såväl i fråga örn arbetstidslagen som butikstängningslagen.

Jag har, herr talman, velat göra dessa påpekanden. Samtidigt vill jag för -

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
klara att vi inom utskottet noga övervägt åtskilliga av de synpunkter, som
framförts i motionerna, utan att dock till slut lia kunnat komma till annat
resultat än vi gjort.

Jag ber, herr talman, att för min del få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Carlsson, Olof.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har i en motion sammanfört vissa synpunkter
på frågan om fortsatt giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln,
och jag skall be att här få beröra några av dessa.

Jag kommer då först till frågan örn tidsbegränsningen och huruvida den
skall gälla per vecka eller för en längre period. Herr Wistrand har redan framhållit
de synpunkter som varit ledande för reservanterna, och jag kan i stort
sett instämma i vad han därvid anfört. Jag skall endast gentemot herr Forslund
understryka, att han kanske något underskattar de svårigheter, under vilka
handeln arbetar. Jag vill återkalla i minnet att när gällande lag tillkom år
1939, skedde detta under för handeln mycket besvärande omständigheter. Vi
veta alla vilka bekymmer handeln för närvarande har, inte minst genom ransoneringen.
Överhuvud taget måste man säga, att denna lag har varit ganska betungande
för handeln, och den erfarenhet, som har vunnits, tror jag väl skulle
kunna motivera vissa uppmjukningar. Det är nämligen ett faktum att handeln
har andra arbetsförhållanden än industrien. Den är vida mer säsongbetonad,
och det finns därför starka skäl för att här tillämpa en större elasticitet. Jag
vill erinra örn, vad som redan har framhållits, att den första arbetstidsutredningen
enhälligt förordade att tidsbegränsningen skulle gälla för åtta veckor.
Även i det senaste sakkunnigutlåtandet har handelns representant starkt understrukit
önskemålet av en sådan bestämmelse. Det förefaller mig, att när
nu handeln verkligen har så pass stora svårigheter och så säregna förhållanden
råda, borde det finnas goda skäl att vidtaga en uppmjukning av bestämmelserna.

De övriga punkterna i min motion gälla frågan örn övertidsersättning och
raster. I båda dessa punkter är, kan man säga, handeln föremål för en undantagslagstiftning.
Bestämmelser i sådan riktning ha vi ju icke i andra arbetstidslagar.
Det framhölls visserligen här att man hade infört dessa bestämmelser,
därför att förhållandena på detta område voro sådana, att det fanns skäl
att ingripa ur rent sociala synpunkter. Detta underströks särskilt av herr Norman,
men han erkände samtidigt att förhållandena härvidlag ha ändrats. Både
arbetsgivar- och arbetarorganisationerna lia tillvuxit i styrka och betydelse,
och samarbetet mellan dessa organisationer har väsentligt stadgats. Det finns
således grundad anledning att förmoda att dessa frågor skola kunna lösas på
ett fullt tillfredsställande sätt genom förhandlingar mellan parterna. Herr Norman
säger emellertid nu, att när man en gång infört denna bestämmelse och
gjort ett avsteg från sin tidigare princip, finns det inte någon särskild anledning
att gå tillbaka till den gamla ordningen. Det förefaller mig att förhållandet
är det motsatta. Har man ansett sig av vissa skäl böra göra ett avsteg
från principen att icke blanda sig i lönefrågorna och regleringen av arbetstiden
i detalj och sedan de skäl som en gång ha förebragts för detta, nämligen
de sociala synpunkterna, numera ha bortfallit, finns det enligt min mening all
anledning att nu återgå till den princip som man hittills i huvudsak, och efter
min uppfattning med rätta, har tillämpat, d. v. s. att från statsmakternas sida
undvika inblandning på denna punkt.

100

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Jag anser att det sålunda finns mycket starka skäl för att man nu skulle
vidtaga den uppmjukningen att låta bestämmelserna i dessa två punkter utgå,
och jag tror att det hade varit lyckligare för framtiden, att de avsteg från den
tidigare principen, som här ha gjorts, nu undanröjts.

I frågans nuvarande läge skall jag emellertid, herr talman, inskränka mig till
att yrka bifall till den av herr Tamm m. fl. avgivna reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag glömde att säga något om en sak, som
jag anser vara av sådan vikt att den bör påpekas, för att det inte skall verka
nonchalant emot ett i sig självt berättigat önskemål.

Herr Åkerberg framhöll, att om man nu inte kunde tillmötesgå önskemålet
örn en centralisering av tillståndsgivningen, borde man i alla fall ha beaktat ett
berättigat intresse från köpmannahåll att få medinflytande, när det hos arbetsrådet
gäller handläggning av ärenden, som röra butikstängningslagen.

Det är ju så, att arbetsrådet även skall ha ett visst inflytande, när det gäller
att bedöma tillämpningen av lagen, och det bär från köpmannaliåll starkt understrukits
att det är önskvärt att deras representant där skulle få medinflytande.
Hade det blivit en centralisering med den sammansättning av a.rbetsrådet,
som de sakkunniga förordat, hade ju detta önskemål i sig självt blivit tillgodosett.
Men nu stadgas det, att intresseparternas representanter skola tillsättas
efter förslag av dels landsorganisationen och dels arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd. Det är enligt min mening ett mycket berättigat önskemål, som
köpmannaförbundets talesmän ha framfört, att denna stora sammanslutning
inom detaljhandelns område, vilken har att brottas med dessa problem i fråga
örn butikstängning och dylikt och om tillämpningen överhuvud taget av butikstängningslagen,
skulle få öva sitt inflytande vid bedömandet inom arbetsrådet
av de spörsmål, som komma dit och som röra detta område.

Vi ha haft mycket stora sympatier härför inom utskottet, men vi ha icke
kunnat finna någon lämplig konstruktion i lagen, som skulle medge det. Då
skulle nian ju ha gått ifrån arbetstagarrepresentationen också och försökt få
fram en representation för ett mera allmänt intresse. Detta har visat sig svårt.
Och med den kongruens, som man velat ha, när det gäller sammansättningen av
arbetsrådet vid behandlingen av arbetstidslagsfrågor och butikstängningslagsfrågor,
ha vi icke kunnat komma till någon annan bestämmelse i lagen än propositionen
upptar och som av utskottet har förordats. Men i motiveringen ha vi understrukit
önskvärdheten av att den förslagsställande organisationen, när det gäller
sådana här frågor, står i kontakt med detaljhandelns organisation, Sveriges
köpmannaförbund, och tar tillbörlig hänsyn till dess önskemål, när det skall
föreslås representanter.

Jag har velat understryka denna förväntan, ja, jag vill nära nog säga denna
förutsättning, som utskottet här har tänkt sig, när det har godtagit de bestämmelser
som stå i lagen, att förslagsställarna, när det gäller dessa ärenden, stå
i kontakt med köpmannaintresset och icke bara stå i kontakt, utan även ta tillbörlig
hänsyn till dettas önskemål. Då tror jag att denna sak i praktiken skall
kunna ordnas så, att de, som ha den egentliga sakkännedomen på detta område
och ha särskilda intressen latt bevaka, indirekt skola få göra sitt inflytande
gällande.

Jag har velat säga detta, och jag tror att jag också kan säga, att örn nu riksdagen
godtar utskottets förslag, så understrykcs just denna synpunkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes den nu föredragna
paragrafen.

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

101

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

2 och 3 §§.

Godkändes.

* §■

Herr Wistrand: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den beträffande
denna paragraf avgivna reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på godkännande av den under behandling varande paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle godkännas med den ändrade lydelse,
som förordats i den av herr Tamm m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

5—7 §§.

Godkändes.

8§.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag yrkar avslag på denna paragraf.

Herr Norman: Herr talman! Jag yrkar bifall till paragrafen.

o Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter gjordes propositioner, först
på godkännande av samt vidare på avslag å den nu ifrågavarande paragrafen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten A 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B.

Det av utskottet framlagda förslaget till butikstängning slag.

1—10 §§.

Godkändes.

U §■

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Norman: Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

102

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av den nu föredragna paragrafen
samt vidare på paragrafens godkännande med den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslaget.

Punkterna C—F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 485, till
Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för detaljhandeln, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren be-;
träffande utskottets utlåtande nr 49 fattade samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.14 på dagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Torsdagen den 16 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 8, 9, 10 och 11 innevarande månad samt för
denna dag.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 11.02 f. m.

In fidem
Eric Carlén.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

422623