1942. Andra kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1942:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr II.

Tisdagen den 10 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 3, den 4 och den 7 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 102, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 103, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari
1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 107, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11
juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,
m. m.;

nr 108, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.;

nr 115, angående överståthållarämbetets organisation lii. m.;
nr 116, angående anslag till folktandvården för budgetåret 1942/43;
nr 117, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § och 2 §
1 morn. förordningen den 3 juni 1938 (nr 360) örn lindring i obemedlades och
mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m.;

nr 119, angående anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 120, angående ianspråktagande av vissa anslag till sprängningsarbeten
m. m. för oljelagring m. m.;

nr 121, angående viss ändring i reglementet för statens pensionsanstalt m. m.;
nr 123, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18
april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling; och
nr 126, angående anslag till försäkringsrådet m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 98, med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253) m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 99, angående anslag till undervisning i meteorologi vid Stockholms högskola;
och

Andra hammarens protokoll 191/2. Nr 11.

Nr 11.

Tisdagen den 10 mars 1942.

nr 100, angående befrielse för E. E. Andersson m. fl. från ersättningsskyldighet
;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 101, angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 104, angående anslag till förrådsbyggnader för telegrafverkets räkning i
Västanfors; och

nr 106, angående återbäring av arvsskatt för vissa donationer m. lii.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 5, 18 och 39—41, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets betänkanden nr 4 och 5, bankoutskottets
utlåtanden nr 4—6, första lagutskottets utlåtanden nr 5—8, andra
lagutskottets utlåtande nr 8, andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Hage, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte besluta, att bland två gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 skall uppföras
närmast efter första lagutskottets utlåtande nr 8, under det att övriga ärenden
upptagas i den ordning, vari de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under riksstatens
tionde huvudtitel, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående återbetalande till
postbiträdet Laila Aurora Gustafsson, född Andreasson, av viss del av till postverket
inlevererat penningbelopp;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv för statens
järnvägars räkning av aktier i aktiebolaget svenska godsbilcentraler m. fl.
bolag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till elektriska lokomotiv;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avhändande av
vissa kronan tillhöriga fastigheter och vägmarksandelar;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till ändringsarbeten i fastigheten nr 4 i kvarteret Kungl. Trädgården i Stockholm; nr

50, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande kapitalinvestering för budgetåret 1942/43 i statens allmänna
fastighetsfond, i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde; -

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

nr 51, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående fortsatt giltighet
för förskottsstaten för försvarsväsendet, m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronan tillhörigt område i Halmstad; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för H. G.
Persson m. fl. från ersättningsskyldighet m. m.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Herr Mårtensson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 268,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 97, angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.7 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 11 mars.

Kl. 11 f. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, till en början vid protokollet.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på Iråga.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Herr Svedman har frågat mig, örn jag vore i tillfälle meddela,
huruvida regeringen — med anledning av vad som framkommit under isavspärrningen
— ansåge åtgärder behövliga för att öka lagerhållningen på
Gotland och särskilt huruvida staten vore beredd att lämna nödigt stöd åt planerna
inom de gotländska jordbruksorganisationerna att uppföra ett fryslagerlius,
som kunde mottaga överskottet av livsmedelsproduktionen på ön.

Jag vill i anledning av den framställda frågan till en början framhålla, att
Gotland beträffande livsmedel i stort sett är ett överskottsområde. Innevarande
vinters avspärrning har i viss ej ringa utsträckning föranlett svårigheter att
omhändertaga överskottet av åtskilliga jordbruksvaror. Dessa svårigheter skulle
sannolikt kunna undvikas örn å ön funnes erforderliga kylrum. Enligt vad jag
inhämtat förhandlade också statens jordbruksnämnd redan år 1939 med Gotlands
andelsslakteriförening i Visby om uppförande av ett fryslagerhus på ön.

Föreningen förklarade sig emellertid icke kunna acceptera de erbjudna villkoren.
Sedermera upptogos under år 1940 förhandlingar mellan statens livsmedelskommission
och slakteriföreningen, vilka dock icke heller ledde till något resul -

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Svar på fråga. (Forts.)

tat. Därefter har slakteriföreningen själv i år hos livsmedelskommissionen gjort
framställning om att kommissionen skulle förhyra ett av föreningen planerat
fryslagerhus. Livsmedelskommissionen har i anledning härav förklarat sig villig
garantera visst hyresbelopp under feni år, men i svar å detta erbjudande
under gårdagen har slakteriföreningen framfört ett motförslag, till vilket livsmedelskommissionen
ännu ej tagit ställning.

Vad därefter angår frågan örn lagerhållning på Gotland vill jag nämna, att
i samband med den beredskapslagring av olika produkter sorn ägt runi i riket
i anledning av nu rådande kris förhållanden olika slags förnödenheter givetvis
även lagrats på Gotland. Omfattningen och arten av denna beredskapslagring
anser jag mig dock av förklarlig anledning här icke böra närmare redogöra för.
Gotlands avspärrning från fastlandet på grund av issvårigheterna under de
gångna åren lia emellertid föranlett försörjningskommissionerna att genom särskild
representant på ort och ställe studera förhållandena under avspärrningen.
Därutöver har länsstyrelsen under hand anmodats lämna en redogörelse för
vinterns erfarenheter.

Det är självklart att dessa erfarenheter komma att beaktas vid den översyn
över lagringsverksamheten på Gotland som sedan någon tid pågår. Därvid torde
särskild uppmärksamhet komma att ägnas åt nödvändigheten att på vissa punkter
förstärka den för civilbefolkningen avsedda lagerhållningen av vissa varor.

I anslutning härtill vill jag emellertid understryka att beträffande den lagerhållning
av mera umbärliga varor, som är påkallad med hänsyn till de mer eller
mindre regelbundet återkommande och så att säga normala svårigheterna att
under vintern uppehålla sjöfarten på Gotland, det i första hand bör ankomma
på det enskilda initiativet att sörja för att tillräckliga lager finnas på ön.
I den mån gällande ransoneringsföreskrifter försvåra en sådan lagerhållning,
komma givetvis från myndigheternas sida åtgärder att vidtagas för att undanröja
dylika hinder.

Härefter yttrade:

Herr Svedman: Herr talman! Jag skall be att få framföra mitt tack till
herr statsrådet för det vänliga svaret på min fråga, och till detta tack anhåller
jag att få foga några ord.

På visst håll i pressen har man med anledning av isspärren framställt
en del anmärkningar i förvånad och förebrående ton, i vilka man under hänvisning
till att en del nödvändighetsvaror togo slut redan 8 dagar efter
Gotlands isolering gjorde gällande, att beredskapen där inte skulle befinna
sig i tillfredsställande skick. I den mån man kan säga, att brist på omtanke
och framsynthet föreligger, är det inte min mening att söka försvara den.
Jag skall emellertid be att med några ord få framhålla ett par synpunkter,
som kanske kunna göra anspråk på att tjäna som förmildrande omständigheter.

Det är inte så lätt att i ransoneringstider lägga upp lager av ransonerade
varor. Bland de varor som först togo slut var tobaken, och jag skulle tro,
att Sveriges hela tobakshandlarkår kan vittna örn svårigheten — eller rättare
omöjligheten — att nu och under de närmast gångna månaderna lägga upp
några lager av denna vara för någon avsevärd tid framåt. Därjämte uppstod
brist på jäst, men jäst är en sådan vara, att någon lagring därav inte är
möjlig, utan den måste användas i någorlunda färskt tillstånd och lagren
sålunda ofta förnyas. Så komma vi till bristen på karbid. Med den saken
förhåller det sig så, att på grund av godsanhopningen på fastlandets järnvägar,
vilken föranletts inte minst av vedtransporterna, kunde järnvägarna inte
framföra till utförselhamn de kvantiteter, som rekvirerats, och man kunde

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Svar på fråga. (Forts.)

sålunda inte få hein vad man önskat av denna vara. Vad slutligen den omtalade
bristen på medicin beträffar, kan den möjligen stå i samband med
den omständigheten, att innehavaren av öns största apotek — det i Visby —
under februari har överlåtit apoteket till sin efterträdare, sedan han själv
ingått i pensionsåldern. Det kan ju tänkas, att han av denna anledning inte
ville lägga sig till med allt för stora lager. Något bestämt påstående därvidlag
kan jag dock icke göra.

Det hör givetvis icke till denna diskussion att det finns för krigsbehov
upplagda varureserver, vilka naturligtvis icke få användas förrän under krig.

Gotlänningarna hade två års erfarenheter av isvintrar, värre och strängare
än i mannaminne, och man får förlåta dem, örn de inte voro beredda på att
den tredje skulle bli den värsta i den moderna meteorologiska statistikens historia.
Men även den saken hade klarat upp sig, för såvitt man även i år hade fått
samma isbrytarhjälp, som man fick de närmast föregående vintrarna. Men
då det stod klart, att statens bägge isbrytare voro engagerade på annat håll i
veckor framåt — ja, då började man förse sig med de varor man behövde och
kunde komma åt. Detta har i väsentlig mån varit anledningen till att brist
på vissa varor uppstod rätt snart efter det ångbåtsförbindelsen upphörde.

Men det är inte närmast för att säga detta som jag nu står här. Det är mera
utförseln än införseln till Gotland, som föranlett min fråga till herr statsrådet.
Vårt lands försörjningsfråga och enkannerligen vår livsmedelsfråga torde under
de närmast förestående åren inte komma att befinna sig i bättre läge än
för närvarande. Det gäller alltså att tillvarataga alla möjligheter, som kunna
bidraga till livsmedelsförsörjningens tryggande. Till dessa möjligheter höidet
exportöverskott av livsmedel, som herr statsrådet antydde i sitt svar.
Jag skall anföra ett par siffror från ett någorlunda normalt år, ett av åren
närmast före krigsutbrottet, som visa, att dessa kvantiteter icke äro att ringakta.
Under detta år exporterades av kött och fläsk ungefär 2,500 ton, av
smör omkring 1,800 ton och av ägg i runt tal 3372 miljon stycken. Nu kan ju
en isolering föranledas av andra omständigheter än isspärr, och det är tanken
därpå, som har gjort, att nian börjat på allvar undersöka möjligheterna att
under sådana förhållanden kunna förvara och lagra dessa livsmedel. De gotländska
jordbruksorganisationerna lia gjort upp planer för att inrätta sådana
lagerhus tillika nied kylhus men de undra, huruvida och i vad mån i tider
som dessa, när staten kategoriskt bestämmer över livmedlens användning, ett
stöd och en samverkan från statens sida för dessa planers förverkligande vöre
att vänta. Det är detta som föranlett mig att .ställa min fråga till herr statsrådet,
och jag har att tacksamt erkänna det välvilliga intresse, som herr statsrådet
givit uttryck åt i sitt svar.

Herr Gardell: Herr talman! På grund av de svåra is förhållandena i
Östersjön har båtförbindelsen mellan Gotland och fastlandet en längre tid varit
avbruten. Då brist på vissa varor uppstod på Gotland, blev det en livlig diskussion
i pressen om den förment dåliga beredskapen i försörjningshänseende
därstädes, och även här i riksdagen uppmärksammades denna sak. Överdrivna
eller helt ogrundade rykten kommo i omlopp, och man påstod till och med att
Gotland saknade brödsäd och att slakthuset i Visby ej kunde mottaga djur till
nedslaktning, därför att det saknade lagringsmöjligheter.

Vid en undersökning som företogs med anledning av dessa rykten visade
det sig, att slakthuset tar emot så mycket kött, som kan produceras på Gotland,
och att brödsäd finns lagrad i så stor omfattning att den motsvarar konsumtionen
till dess att innevarande års skiird i höst kommer i marknaden.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Svar på fråga. (Forts.)

Vad kylrumsutrymmena beträffar äro de ju som herr statsrådet sade otillfredsställande.
Slakthuset kan för närvarande i sina kylrum lagra 80 kroppar
av större nötkreatur och 250 kroppar av smådjur samtidigt. De stora fördelarna
av ett fryshus inses utan vidare örn man betänker, att kött kan förvaras vid en
temperatur av — 18 grader under en tid av upp till ett år. På grund av åtagna
leveranser till militära förband och till sjukhus måste Gotlands andelsslakteriförening
under sommaren 1941 från fastlandet importera 100 ton kött. Hade
fryshus funnits, som medgivit infrysning i .större omfattning, hade någon import
icke behövt äga rum.

Tidigare slaktade så gott som alla djuruppfödare sina smådjur, såsom får
och kalvar, hemma, dels för konsumtion i det egna hushållet, dels för försäljning
och dels för att tillgodogöra sig slaktavfallet. Då Visby stad beslöt inrätta
köttbesiktningsbyrå väckte jag år 1935 i landstinget en motion vari föreslogs,
att örn köttbesiktning skulle komma till stånd, medlem av a.ndelsslakteriföreningen
skulle erhålla rätt att låta besiktiga kött av smådjur i föreningens
slakthus i särskilt därför inredda lokaler. Motionen avslogs. Följden blev, att
hemslakten nära nog helt upphörde och att alla djur slaktas i slakthuset. Visby
stad har således fått en köttbesiktningsbyrå, som inte får något kött att besiktiga,
och förråden i hemmen lia blivit mycket mindre.

Vad kylrumsmöjligheterna för smör beträffar kan Gotlands mejeriförbund
i sina kyllagerrum mottaga 6,000 drittlar och de enskilda mejerierna sammanlagt
1,000 drittlar.

Styrelsen för Gotlands andelsslakteriförening har nu såsom herr statsrådet
omtalade förhandlat om anläggande av ett fryshus. Tidigare har slakteriföreningen
framlagt förslag örn byggande av ett fryshus gemensamt med de
övriga ekonomiska jordbrukarorganisationerna på Gotland, men detta förslagavslogs
emellertid på föreningens årsstämma — på grund av invändningar,°som
från osakkunnigt håll gjordes mot förslaget, kan jag tillägga. Kylhusfrågan
förefaller mig enligt herr statsrådets uttalande kunna lösas inom en snar
framtid.

Örn isbrytarfrågan löses inom en snar framtid är därmed ej den frågan löst,
hur Gotland skall kunna klara sig vid en avspärrning i krigstid. Det är därför
viktigt att man även ägnar denna fråga uppmärksamhet, så att Gotland kan
bli självförsörjande vid en tillfällig avspärrning.

Förr låg det spannmål i varje sockenmagasin, som kunde lämnas ut till behövande
familjer under vintermånaderna. I källare och visthusbodar fanns det
lager av kött och fläsk för minst ett halvt år framåt. Stråfoder fanns det också
gott örn; man hade stora halmstackar vid gårdarna, som man sparade i många
år. Blev det ett dåligt skördeår hade man här en reserv av stråfoder som man
kunde tillgripa. Den export av hö och halm som ägde rum från Gotland under
senare år strax före krigstiden hoppas jag må för alltid upphöra.

Det har sagts i tidningarna att det skulle finnas stora brister i beredskapen
på Gotland och att ön därigenom skulle kunna utsättas för stora faror. Jag vill
med anledning härav framhålla, att det, om det skulle saknas så viktiga varor
som medicin och salt, är berättigat att tala örn fara. Det har försäkrats mig,
att salt finnes i tillräckliga kvantiteter, men vad medicinen beträffar vet jag
inte hur därmed förhåller sig. Skulle det råda brist därpå är det ju ganska
betänkligt. Annars vågar jag påstå, att det är en svår överdrift att göra gällande
att det skulle vara dåligt ställt med beredskapen på Gotland.

Med anledning härav och på grund av det välvilliga uttalande herr statsrådet
nu gjort hyser jag den förhoppningen, att gotlänningarna skola få hjälp att
kunna motstå en avspärrning under en längre tid. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att genom statens välvilliga anslag till fiskehamnar även fisk före

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Svar på fråga. (Forts.)

krisen blivit en tämligen betydande exportvara från Gotland. 1935 exporterades
576 ton, 1936 742 ton, 1937 451 ton, 1938 128 ton, 1939 218 ton, 1940 26
ton och 1941 130 ton. I vinter har ingen fisk kunnat exporteras. Det skulle vara
ganska önskvärt att vi finge litet större tilldelning av animaliska produkter.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 102, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 103, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari
1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.; och

nr 107, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11
juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 108, med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning och bankrörelse
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 115, angående överståthållarämbetets organisation m. m.; och

nr 116; angående anslag till folktandvården för budgetåret 1942/43;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 117, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. förordningen den 3 juni
1938 (nr 360) örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 119, angående anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.; och

nr 120, angående ianspråktagande av vissa anslag till sprängningsarbeten
m. m. för oljelagring m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 121, angående viss ändring i reglementet
för statens pensionsanstalt m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 123, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa
bestämmelser örn arbetsförmedling; samt

till statsutskottet propositionen, nr 126, angående anslag till försäkringsrådet
m. m.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 268 av herr Mårtensson m. fl.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Egentliga
statsutgifter
under riksstatens
femte
huvudtitel.

Arbetsdomstolen:
Avlöningar.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1942/43 under riksstatens femte huvudtitel, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7, angående arbetsdomstolen: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 9,
sid. 7—15 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
3 januari 1942) föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsdomstolen, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1942/43, dels ock till Arbetsdomstolen: Avlöningar för budgetåret
1942/43 anvisa ett förslagsanslag av 79,100 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
måtte

a) godkänna följande avlöningsstat för arbetsdomstolen, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1942/43 :

Avlöningsstat.

1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, förslagsvis ................................. kronor 42,400

2. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ............ » 26,700

3. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ »_3,500

Summa förslagsanslag kronor 72,600;

b) till Arbetsdomstolen: Avlöningar för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag
av 72,600 kronor.

Enligt utskottets förslag skulle årsarvodena till andra domstolens ledamöter
än ordföranden och vice ordföranden indragas. Utskottet förklarade sig dela
besparingsberedningens uppfattning, att ett dagarvode av 40 kronor till efter
förslag utsedda ledamöter kunde anses utgöra tillräcklig ersättning för leda -

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)
motskapet i domstolen. Vidare borde enligt utskottets mening dagarvodena
till vice ordföranden och den tredje utan förslag utsedde ledamoten utgå med
samma belopp.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Bäckström, Sven Larsson,
Karl Magnusson, Bäcklund, Gustaf Karlsson, Eriksson i Stockholm och
Ward, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag måtte
a) godkänna följande avlöningsstat för arbetsdomstolen, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1942/43:

Avlöningsstat.

1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj :t, förslagsvis .................................. kronor 48,900

2. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal............ » 26,700

3. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... » 3,500

Summa förslagsanslag kronor 79,100;

b) till Arbetsdomstolen: Avlöningar för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag
av 79,100 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter
redan observerat, föreligger här en tvist örn en förhållandevis liten summa.
Statsutskottets majoritet har på den här föredragna punkten gått ifrån Kungl.
Maj:ts förslag, vilket innebär ett anslag av 79,100 kronor, och i stället följt
ett förslag, som är framlagt av besparingsberedningen och där det begäres ett
anslag av 72,600 kronor. Skillnaden mellan de båda förslagen är sålunda endast
6,500 kronor. Det är emellertid en ganska stor principfråga, som döljer
sig bakom detta, och det är det som gjort, att jag tillsammans med ett antal
ledamöter av statsutskottet upptagit såsom vårt yrkande Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet, vilket sålunda i form av en reservation återfinnes på sid. 76 i det
föredragna utlåtandet.

Jag vill då allra först framhålla, att det finnes flera offentliga institutioner,
som äro paritetiskt sammansatta på det sättet, att det dels finns en kärna,
som så att säga skall representera de allmänna statliga intressena, och dels
en intresserepresentation, kan man kalla det, i det att arbetsgivarna äro företrädda
av ett visst antal ledamöter, som utses av Kungl. Maj :t efter förslag av
organisationerna på arbetsgivarsidan, och arbetarna likaledes av vissa representanter,
utsedda på samma sätt efter förslag av arbetarorganisationerna. Utöver
den institution, som det nu är fråga örn, arbetsdomstolen, äro även arbetsrådet
och försäkringsrådet sammansatta på detta sätt. Vad beträffar arbetsrådet
och försäkringsrådet, som ju också höra under femte huvudtiteln, har
emellertid frågan örn anslag till dem utbrutits ur huvudtiteln för att göras
till föremål för särskild proposition. Vi äro således inte i dag i tillfälle att
sakbehandla arvodesfrågorna i dessa fall. Jag anser mig emellertid böra, med
utgångspunkt från riksdagens tidigare beslut i arvodesfrågorna för dessa tre
institutioner, göra en liten jämförelse.

Örn man ser på hur arvodena äro tillmätta, måste man säga, att av dessa tre
institutioner torde arbetsdomstolen vara den viktigaste ur samhälleliga synpunkter.
Alldeles särskilt framträder detta, örn man ser på hur arvodena till
institutionernas ordförande ha tillmätts. Arbetsdomstolens ordförande har ett
årsarvode av 21,000 kronor jämte dyrtidstillägg och kristillägg. Det är sålun -

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

da här fråga om en verklig tjänst. Befattningen såsom försäkringsrådets ordförande
är också en fast tjänst, vilken är avlönad med 18,000 kronor jämte
dyrtidstillägg och kristillägg. Posten såsom ordförande i arbetsrådet är däremot
inte en fast tjänst i samma bemärkelse, men torde dock i praktiken vara en
fast tjänst. Arvodet för den utmätes i form av avlöning efter 30 :e lönegraden,
men därutöver utgår ett fast årligt arvode av 4,000 kronor.

Man kan således säga, att av de av mig nu anförda siffrorna framgår, att
vid den gradering i avlöningshänseende, som gjorts mellan de tre ordförandeposterna,
har befattningen såsom ordförande i arbetsdomstolen ansetts vara
den viktigaste. Jag tror också, att den, som varit i tillfälle att bedöma saken
ur samhälleliga synpunkter, måste säga att den gradering, som framkommer
ur dessa lönesiffror, är rättvis och riktig. Beträffande ordföranden i arbetsdomstolen
ifrågasättes heller icke i detta sammanhang någon som helst ändring,
utan man godtager den värdesättning, som tidigare har gjorts.

Tvisten gäller således för närvarande endast arvodena till de ledamöter av
domstolen, vilka, såsom jag förut omnämnde, tillsättas efter förslag av de olika
intresseorganisationerna på arbetsgivar- och arbetarsidan. För dessa har
utgått ett arvode med 1,500 kronor per år räknat jämte ett dagtraktamente av
40 kronor för sammanträdesdag. Statsutskottets majoritet föreslår nu, att detta
årsarvode på 1,500 kronor skall indragas och att hela ersättningen skall utgöras
av dessa 40 kronor per sammanträdesdag. Kungl. Majrts förslag däremot
innebär ett bibehållande av årsarvodet men en sänkning av dagtraktamentet
från 40 till 30 kronor. Av vad jag nu senast sagt framgår sålunda, att frågans
betydelse ur budgetär synpunkt inte är så särskilt stor.

När man har att bedöma arbetets omfattning och den ersättning, som bör
utgå därför, måste man komma ihåg, att det här är fråga örn en verklig domstol,
där det gäller att fatta ståndpunkt i tvister, som beröra en hel rad av kollektivavtal,
sinsemellan olika avfattade, av olika betydelse och omfattande helt
olika arbetsområden. Det måste därför vara förenat med ganska stor möda att
taga ståndpunkt till de tvister, som skola avdömas av arbetsdomstolen. Det gäller
inte bara att komma till ett sammanträde och deltaga i detta, tills det är
slut, och så åtskiljas, utan man bär också att utföra ett visst förarbete. Dels
måste man sätta sig in i den föreliggande tvisten och taga del av de akter, som
lia presterats i ärendet, och dels måste man sätta sig in i själva avtalets lydelse,
och kanske inte bara i det avtal, som just är föremål för tvisten, utan även
i liknande avtal på andra områden. Det är sålunda ett förarbete av ganska
stora mått, som man här måste förutsätta av arbetsdomstolens ledamöter. Och
det hela är inte slut med att sammanträdet är över, utan sedan har man att
justera det protokoll, som förts vid förhandlingarna, för att bedöma, huruvida
man har någon erinran att göra mot detsamma.

Arvodet måste alltså ses i belysning av såväl det förarbete som det efterarbete,
som ligger vid sidan om sammanträdena, och jag skulle föreställa mig,
att när man fastställt detta årsarvode, har man avsett att etet skulle utgöra ersättning
för detta arbete, som utföres mellan sammanträdesdagarna. Ser man
exempelvis på försäkringsrådet, finns där inte denna kombination av årsarvode
och dagarvode, utan där är arvodet fixerat till ett visst belopp per år även
för de efter förslag tillsatta ledamöterna.

Nu har man inom besparingsberedningen, vars förslag ju ligger till grund
för statsutskottets ståndpunkt, uppgjort en statistik, där man åberopar att
under ett visst angivet år har en av de efter förslag utsedda ledamöterna deltagit
endast i 18 av de 49 sammanträden, som under året avhållits. När man
sedan räknat ihop den ersättning, som denne ledamot åtnjutit i fast arvode och
dagtraktamenten, och delat upp den på de olika sammanträdesdagarna, har

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)
man kommit till ett belopp av 123 kronor per sammanträdesdag. Men örn man
gör samma beräkning för övriga ledamöter, vilka deltagit i ett större antal
sammanträden under året, blir motsvarande belopp 86 kronor, alltså avsevärt
lägre. Vidare bar jag gjort mig underrättad örn att anledningen till att en av
ledamöterna deltog i så få sammanträden, hade samband med sjukdom och
hälsans vårdande, och det plägar ju i allmänhet inte läggas någon till last, att
han drabbas av dylika fataliteter.

Jag måste ur dessa synpunkter anse, att den statistik, som här har framlagts,
i viss män är missvisande, liksom jag inte heller, med hänsyn till den
arbetsbörda som vilar på arbetsdomstolens ledamöter, kan anse att man här
kan tala örn att arvodet till dem är för högt.

Med stöd av de synpunkter, som jag sålunda utvecklat, ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som vid denna punkt är avgiven av herr Bäckström
m. fl., alltså örn avslag på utskottets hemställan och bifall till det av reservanterna
framställda förslaget.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Jag kan inte säga, herr talman, att jag är särskilt
förvånad över den ovilja, som både inom och utom riksdagen har kommit
till uttryck med anledning av besparingsberedningens ansats i föreliggande fall
eller över statsutskottets ställningstagande. Man talar i det här landet ofta
och vältaligt örn sparsamhetens utomordentliga betydelse, men allesammans
veta vi, hur svårt det är att tillämpa denna sparsamhet. Kungl. Maj:ts besparingsberedning
kan ju inte berömma sig av att ha uppnått någon större förståelse
för de, jag vill säga, synnerligen anspråkslösa försök till besparingar,
som den har kunnat göra. Det är alldeles klart, att örn man skall inskränka
på statens utgifter, åstadkommer man alltid en hel del obehag. I allra värsta
fall uppstår det ju arbetslöshet — något som besparingsberedningen dock hittills
försökt undvika — men under alla förhållanden blir resultatet, att åtskilliga
människor förlora en del av de förmåner, som de tidigare haft, och
det är klart att detta väcker förargelse där det drabbar.

För egen del hade jag likväl trott på något större förståelse för besparingsberedningens
ansats i förevarande fall. Kungl. Maj :t har ju tidigare ofta av
egen drift företagit sänkningar eller indragningar av diverse arvoden, varvid
man anfört besparingsskäl. Ofta har det blott varit fråga örn arvoden på några
hundratals kronor, när de statsfinansiella svårigheterna fått lämna motivet för
inskränkningar. Men så har nog hittills mestadels skett, då det gällt personer,
som man så att säga vågat sig på eller inte värdesatt något nämnvärt eller
kanske önskat ge en påminnelse örn att de borde draga sig tillbaka.

Det arvode, som det här gäller, 1,500 kronor örn året och för de flesta ledamöterna
40 kronor per sammanträdesdag, är ju inte dåligt. Man kan inte påstå,
att ett dagtraktamente på 40 kronor för personer, som äro bosatta i Stockholm,
är någon dålig ersättning, i synnerhet om man tänker på många andra
arvoden, där en jämförelse skulle vara möjlig. Riksdagsarvodet — jag vet inte
örn det är ogrannlaga att tala om det — är ju, såsom herrarna och damerna
själva kunna räkna ut, åtskilligt liigre, för att nu inte tala om kommittéarvodena,
vilka ju äro försvinnande små i jämförelse med detta arvode till arbetsdomstolens
ledamöter. Besparingsberedningens ledamöter här i Stockholm få
sålunda 6 kronor om dagen, men så är ju inte heller deras arbete någonting
värt!

Jag medger, att det beträffande arbetsdomstolens ledamöter är fråga örn en
kvalificerad uppgift, och jag medger också gärna att under sådana omständigheter
får man betala litet mer än man i vanliga fall gör. Det är ur den synpunkten
motiverat med en förhållandevis hög ersättning, och man kan natur -

Nr 11.

Onsdagen den 1) mars 1942.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

ligtvis också, om man gör jämförelser åt andra hållet, säga att dessa arvoden
äro förhållandevis rimliga. Örn man ser efter, vad staten får betala för att få
expertisen från det enskilda näringslivet att ställa sig till förfogande för uppgifter
inom krisförvaltningen, komma ju arvodena åt arbetsdomstolens ledamöter
alldeles i skuggan — det skall jag gärna medge.

Jag vill inte göra gällande, att besparingsberedningen eller statsutskottets
majoritet lyckats få det allra bästa greppet på denna fråga, men jag vill uppriktigt
säga, att det har inte heller Kungl. Maj:! eller reservanterna lyckats få.
Den sänkning av dagarvodet, som Kungl. Majit föreslagit, går ju företrädesvis
ut över suppleanterna och icke, i varje fall inte i någon nämnvärd grad, över
de ordinarie ledamöterna. Jag har aldrig kunnat förstå, varför man i vårt
offentliga liv alltid skall sätta suppleanter i ett slags sekunda klass.

Nu inser jag mycket väl, att prestigen spelar en ofantlig roll vid denna frågas
avgörande i dag. Eljest skulle jag ha hoppats, att det varit möjligt att få
till stånd en återremiss av ärendet i syfte att uppnå en kompromiss, detta inte
bara därför att det skulle vara ett sätt att undvika en obehaglig tvist, utan
också därför att det enligt min uppfattning är sakligt berättigat med en kompromiss.
Jag skall gärna taga på mig beskyllningen för att vid behandlingen
inom statsutskottet inte ha på ett så smidigt sätt som möjligt handlagt detta
ärende.

Det har i den diskussion, som föregått ärendets behandling i kamrarna, liksom
även nu av den ärade ordföranden i statsutskottets tredje avdelning framhållits,
att det årsarvode, som besparingsberedningen och även statsutskottets
majoritet vill stryka, närmast är till för att ge ledamöterna ersättning för det
arbete, som de utföra mellan sammanträdena. Herr Eriksson sade sålunda —
säkerligen med all rätt ■— att före själva sammanträdena och innan domstolen
skall avgöra ett ärende, måste det ske ett förarbete, som kan vara ganska vidlyftigt
och betungande —• ett förarbete av ganska stora mått, såsom han uttryckte
sig — och även efter sammanträdena skall det arbetas. Det är därför,
som denna särskilda ersättning i form av ett årsarvode skulle vara påkallad.
Men suppleanterna då? De måste ju också, ifall de inkallas, göra ett sådant
förarbete, och då de ju inte kunna veta, när de kunna få träda in och döma
i ett ärende, borde de få tillfälle att överhuvud taget följa ärendenas behandling.
Under sådana omständigheter borde de väl i varje fall ha någon ersättning
för det förarbete, som de utföra. Men det få de inte, utan nu skulle de
efter Kungl. Maj :ts förslag t. o. m. få mindre betalt än de förut haft, fastän
erfarenheten ändå borde visa, att suppleanterna få tjänstgöra tämligen ofta.

Jag skulle därför anse det vara sakligt motiverat med en arvodesreglering inom
den kostnadsram, som utskottets majoritet har stannat för, och att man därvid
gåve ett mindre arvode, i form av ett årsarvode eller extra dagarvode eller
hur man vill, åt suppleanterna såsom ersättning för deras hemarbete, medan de
ordinarie ledamöterna, om nu årsarvodet skall bibehållas, erhölle ett mindre
sådant än de nu ha. Jag tycker, att man på det sättet skulle skipa en smula
mer rättvisa.

Jag har inte något att tillägga utöver vad jag nu sagt. Det är ju ganska
ovanligt att en, som har suttit med vid den slutliga behandlingen av ett ärende
inom ett utskott och där biträtt en ståndpunkt, ställer ett yrkande örn återremiss.
Det kan förefalla en smula löjligt, att man gör det, men jag tror, att
man i detta fall kan stå till svars för ett sådant yrkande, och jag tillåter mig
därför hemställa, att denna fråga måtte återförvisas till utskottet för ny behandling.
Skulle detta yrkande falla, vilket kanske är det troligaste, kommer
jag naturligtvis att biträda det yrkande, som är framställt av statsutskottets
majoritet.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Hå socialministern är upptagen
av motsvarande debatt i första kammaren, skall jag be att med några ord få;
antyda de synpunkter, som varit avgörande för Kungl. Maj :ts ställningstagande
i denna fråga. Det kan synas, som örn det spörsmål, som nu är föremål
för kammarens debatt, skulle vara av relativt obetydlig art. Det gäller
ett mycket litet belopp i den stora femte huvudtiteln. Frågan är icke desto
mindre av såväl praktisk som principiell betydelse. Såsom det framhållits i
tidigare anföranden, utgå för närvarande till vissa ledamöter av arbetsdomstolen
såväl årligt fast arvode som viss ersättning för varje sammanträdesdag, under
det att suppleanterna för dessa ledamöter endast lia viss ersättning för
sammanträdesdag. Det är icke en tillfällighet, att ersättningen till vissa av
arbetsdomstolens ledamöter konstruerats på detta sätt med dubbel beräkningsgrund,
alltså fasta arvoden och vissa dagersättningar. Man har tvärtom just
genom denna konstruktion av ersättningsgrunderna velat fastställa, att de
ordinarie ledamöterna av arbetsdomstolen äro på ett fast och mera beständigt
sätt knutna till domstolens verksamhet. Det är här fråga örn verkliga domarbefattningar.
Arbetsdomstolen är, som bekant, ensamdomstol i de mycket betydelsefulla
tvister, som röra arbetsmarknaden. Den dömer både i första och
sista instans, och det gäller frågor, som ingalunda äro mindre viktiga än de
frågor, som prövas av de allmänna domstolarna. Det gäller här att slita tvister,
vilkas avgörande kan vara av synnerlig ekonomisk betydelse för hela arbetsmarknaden
och vilkas rättsliga avgörande kräver stor omsorg och erfarenhet.
Det är ju en allmän regel i vårt land, att man så starkt som möjligt
vill trygga domarnas ställning, så att de skola vara oberoende av alla bihänsyn.
Det är därför också av mycket stor betydelse icke minst för dessa domare,
att de få en stark och fast ställning gentemot de parter, vilkas tvister
de ha att bedöma. Det är detta, att de måste lia en stark ställning, som motiverat,
att man velat ge dem ett fast arvode, som liksom säger ifrån att de äro
bundna till domstolen, att de äro domare i egentlig mening.

Nu är arbetet i arbetsdomstolen mycket krävande. Man har i arbetsdomstolen
föregripit — kan man säga — den stora processreformen. Man har där
redan infört muntliga förhandlingar, som enligt all erfarenhet ställa mycket
stora krav på domstolens ledamöter. Det gäller här att inom en relativt begränsad
tid få ett tvistemål ordentligt utrett, och det gäller för domstolen att
omedelbart på grund av detta material försöka träffa ett avgörande i frågan.
Denna omständighet, att processen är vad man kallar muntlig, innebär dock
ingalunda, att arbetet skulle vara begränsat till de tillfällen, då den muntliga
förhandlingen försiggår. Tvärtom måste just vid muntliga förhandlingar ett
synnerligen omsorgsfullt förarbete föregå själva domstolshandläggningen. Här
måste de,^ som skola döma i saken, på förhand försöka tränga in i själva tvistefrågan,
så att det står klart för dem, vad tvisten gäller. Det blir alltid en omsorgsfull
och långvarig skriftväxling mellan parterna, innan man skrider till
de muntliga förhandlingarna, och denna skriftväxling måste samtliga domstolens
ledamöter, örn det skall vara någon mening med deras arbete, ordentligt
på förhand tränga in i. Det gäller givetvis också för domstolens ledamöter att
se till hur arbetsdomstolen tidigare dömt i likartade fall. Det är emellertid
icke slut med arbetsdomstolens arbete i c1t visst mål i och med att de muntliga
förhandlingarna äro över. Därefter skola överläggningar äga rum i domstolen,
förslag till utslag skall uppsättas och granskas samt eventuella reservationer
skrivas. Det ger alltså en alldeles felaktig bild av arbetsdomstolens
arbete, örn man fastställer, att ersättningen skall utgå för varje sammanträdesdag.
Antalet sammanträdesdagar är nämligen icke i och för sig någon mätare
på arbetet inom arbetsdomstolen.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

Man kan icke heller till stöd för besparingsberedningens strävanden säga,
att arbetet inom arbetsdomstolen nedgått under de sista åren. Det märktes
visserligen en tendens i den riktningen under 1930-talets senare år, men under
sista tiden har det tvärtom varit en tydlig tendens till uppgång i arbetsdomstolens
arbetsbörda. Det är också att märka, att arbetsdomstolens mål blivit
svårare att avgöra än tidigare. Genom tidigare domar ha skapats prejudikat
på det ena området efter det andra, oell i och nied det att man fått en fast
praxis dragas icke likartade tvistemål inför arbetsdomstolen, utan dessa lösas
av parterna med ledning av tidigare prejudikat. Däremot inkomma till domstolen
nu nya tvistemål av annan karaktär än de tidigare behandlade. Det leder
till att målen i allmänhet undan för undan bli mer och mer komplicerade.

Det förtjänar också att i detta sammanhang understrykas, att alla de myndigheter,
som verkligen känna till arbetsdomstolens arbetssätt och arbetsförhållanden,
med energi gått emot det förslag, som framlagts av besparingsberedningen.
Arbetsdomstolens ordförande har med styrka argumenterat mot
detta förslag, och de två stora parterna på arbetsmarknaden, arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen, ha med skärpa hävdat, att ett genomförande
av besparingsberedningens förslag icke skulle vara lyckligt. Jag tror, att de
skäl, som anförts från arbetsdomstolen och de olika organisationerna på arbetsmarknaden,
verkligen lia något att säga. Det vore icke lyckligt att för
dessa domarbefattningar nu enbart på grund av besparingsskäl införa fullständigt
nya ersättningsgrunder, som faktiskt skulle ge dessa ledamöter av arbetsdomstolen
en annan ställning än de nu lia. Man skulle på sätt och vis genom
att följa besparingsberedningen säga ifrån, att dessa ledamöter, som utses efter
förslag av organisationerna, icke äro knutna vid arbetsdomstolen på samma
sätt som de andra domarna, utan att de mera äro ett slags partrepresentanter.
Det bör kraftigt understrykas, att de icke äro partrepresentanter utan domare
i vanlig mening. De tillsättas efter förslag av parternas organisationer
endast därför att nian skall kunna få största möjliga sakkunskap.

Herr Jonsson i Eskilstuna talade här ganska vemodigt örn besparingsberedningens
arbete, och han klagade över att, när besparingsberedningen kommer
med något, röner det i allmänhet mycket liten förståelse. Jag kan icke ge herr
Jonsson i Eskilstuna rätt i detta, ty besparingsberedningens förslag ha i varje
särskilt fall blivit föremål för mycket noggranna utredningar och undersökningar.
En annan sak är, att besparingsberedningens förslag visst icke alltid
lett till de resultat, som besparingsberedningen åsyftat. Man får komma ihåg,
att besparingsberedningens förslag icke äro några direktiv för Kungl. Majit
och riksdag, utan förslag, och dessa förslag äro icke på något sätt sakrosankta.
Beredningens förslag måste vara underkastade prövning och kritik likaväl som
alla andra förslag från myndigheter och sakkunniga. När Kungl. Majit efter
att ha hört alla de instanser, som kunna ha något att säga i frågan, finner, att
vad besparingsberedningen anfört icke står sig gent emot de skäl, som anförts
mot dess förslag, måste Kungl. Majit ha full frihet och riksdagen likaså att
själv avgöra, om man skall följa förslaget eller icke. Här har Kungl. Maj :t funnit,
att de skäl, som anförts från de båda organisationernas sida och från arbetsdomstolens
sida, ha den styrka, att de väga över de skäl, som besparingsberedningen
framlagt till stöd för sitt förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna gjorde en jämförelse med andra arvoden, riksdagsmannaarvodena
och kommittéarvodena. Jag antar, att herr Jonsson i Eskilstuna
icke menade så allvarligt med denna jämförelse. Det är en helt annan sak med
riksdagsmannaarvodet, vilket beräknas efter andra grunder och på ett annat
sätt, och ett kommittéarvode kan självfallet icke jämföras med dessa arvoden,

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)
där det gäller ersättning till personer, som fast och för lång tid äro knutna till
en viss institution.

Så slutade herr Jonsson i Eskilstuna med att erkänna, att varken han eller
besparingsberedningen eller Kungl. Majit fått något riktigt grepp på denna
fråga. Herr Jonsson i Eskilstuna var icke nöjd med besparingsberedningens
förslag och icke heller nöjd med det förslag, som framlagts av Kungl. Maj :t. Örn
man har den inställningen, att man icke finner det bra, vilken av dessa vägar
man än följer, borde konsekvensen leda till att man skulle stanna vid vad som
förut gäller och icke göra någon ändring i det hänseendet innan man haft tillfälle
att ytterligare överväga saken. Men den slutsatsen var herr Jonsson i
Eskilstuna icke beredd att draga i sitt anförande. Jag tror icke heller, att det
är någon anledning att göra några ytterligare undersökningar i denna fråga.
Här har Kungl. Majit endast föreslagit en blygsam justering av dagarvodet.
Det kan icke ha någon större betydelse. Jag tror, att man gör klokt, örn man
följer Kungl. Maj :ts förslag, och jag ber, herr talman, att med dessa ord få förorda
bifall till detta förslag, som också tillstyrkts av statsutskottets minoritet.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag vill först deklarera, att vi
alla äro säkerligen ense örn att arbetsdomstolens uppgift är mycket viktig. När
vi i statsutskottets majoritet gått in för en beskärning av arvodena, har icke anledningen
varit att på något sätt förtaga den auktoritet, som dessa representanter
i arbetsdomstolen ha. Att vi stannat för besparingsberedningens förslag beror
därpå, att vi ha den uppfattningen, att det arvode, som besparingsberedningen
föreslagit, nämligen 40 kronor örn dagen, gott kan räcka till, då man känner
till hur det förhåller sig med dessa ledamöter. De väljas efter förslag av dels
landsorganisationen och dels arbetsgivareföreningen. De föreslagna höra till sådana
kretsar, som dessa organisationer företräda. De måste alltså på grund av
sin verksamhet sätta sig in i just de skiljedomar och andra åtgärder, som där
förekomma. Det ingår alltså i deras dagliga gärning att syssla med detta. När
man därför från såväl statsrådet som andra vill göra gällande, att det arbete,
som uträttas mellan sammanträdena, är så krävande, så torde detta icke vara
fallet, utan de måste i sin dagliga verksamhet i stor utsträckning syssla med
detta.

Statsrådet nämnde, att det är riksdagen som nu skall taga ståndpunkt till saken
och pröva, huruvida besparingsberedningens förslag är riktigt eller icke.
Det är alldeles givet, att det är så. Det är för den saken, som riksdagen nu har
detta ärende på föredragningslistan i dag, att besluta om. Då statsrådet vill
göra gällande, att man icke tillräckligt penetrerat denna sak, vill jag säga, att
vi åtminstone på tredje avdelningen, som förberedande sysslat med denna fråga,
synnerligen noga diskuterat frågan både från den ena synpunkten och den andra
och kommit till den uppfattningen, att besparingsberedningens förslag i denna
punkt torde vara riktigt. Då man framkastat, att detta förslag skulle innebära
en undervärdering av arbetsdomstolens ledamöter, örn man nu toge bort de fasta
arvodena, så tror jag, att så icke blir fallet. År 1933, när vi också hade en rätt
svår kris, gick man in för att göra beskärningar för domstolens ledamöter från
4,000 till 1,500 kronor, men icke har man lagt märke till att det var någon
olycka, eller att man underkände dessa ledamöter i arbetsdomstolen, utan de
fungerade pa precis samma sätt, sedan arvodena nedskurits, som de gjorde, när
arvodet var 4,000 kronor.

Vi skola också lägga märke till att suppleanterna eller ersättarna icke ha något
som helst fast arvode men ända mäste tjänstgöra ganska mycket. Av de 49
sammanträden, som arbetsdomstolen'' hade under förra året, tjänstgjorde en

1(5 Nl'' 11. Onsdagen den 11 mars 1942.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

suppleant vid 26 sammanträden, alltså vid över halva antalet sammanträden under
denna period. Jag förmodar, att de domar, som då avkunnades, icke varit
sämre, därför att det varit en suppleant, som suttit med i domstolen, än som
fallet varit, om det varit ordinarie ledamot. Vi skola också lägga märke till att
enligt det förslag, som besparingsberedningen kommit med, bli suppleanterna
bättre ställda än enligt Kungl. Maj :ts förslag. Enligt detta förslag skulle dessa
suppleanter få ett dagtraktamente på endast 30 kronor utan något som helst
extra arvode. Enligt besparingsberedningens förslag skulle de få 40 kronor,
vilket också statsutskottet gått in för, alltså en förbättring för suppleanterna.
Det måste vara riktigt, att för det arbete, som nedlägges, bör samma ersättning
utgå, vare sig det utföres av en ordinarie ledamot eller en suppleant.

Jag tror därför, att kammaren utan alltför stora betänkligheter kan gå på den
linje, som statsutskottet anvisat. Jag tror icke, att det skulle vara någon fördel
att återremittera detta förslag till statsutskottet för förnyad överläggning.
Hela detta ärende är nämligen så ingående penetrerat, att jag knappast tror,
att ärendet återkommer med någon enhällighet, utan antagligen kommer även
då att föreligga en reservation i ena eller andra avseendet. Jag tycker, att då
frågan nu föreligger här kan kammaren lika gärna i dag taga ståndpunkt som
att göra det senare. Jag har sett, att LO-chefen i dag i Social-Demokraten haft
svar på ett slags förfrågan och där framhållit, att han hoppades, att riksdagen
tar på denna sak på ett annat sätt än statsutskottet gjort. Jag antar emellertid,
att flertalet i denna kammare ändå prövat ärendet efter de sakliga grunder, som
här föreligga, och icke tar intryck av en sådan här insändare.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
kanske kunde underlåta att yttra mig efter statsrådet Bergquists anförande,
som jag emellertid icke haft tillfälle att i dess helhet åhöra, men jag anser mig
böra åtminstone med några ord bidraga till debatten i detta ärende.

När arbetsdomstolen på sin tid inrättades, fastställdes vissa arvoden till ledamöterna
av arbetsdomstolen, och jag skall be att få erinra något örn dessa arvoden.
Vice ordförandens arvode bestämdes till 5,000 kronor och höjdes vid 1931
års riksdag till 5,500 kronor. Beträffande de övriga ledamöterna av arbetsdomstolen
utgick arvode med 4,500 kronor till den jurist, som utsetts utöver
ordföranden och vice ordföranden, och med 4,000 kronor till övriga ledamöter.
År 1933 sänktes arvodena. Vice ordföranden fick i stället för 5,500 kronor ett
arvode av 2,000 kronor, den andre juristen fick i stället för 4,500 kronor ett
arvode av 1,500 kronor, och lekmannaledamöterna fingo ett arvode av 1,500.
kronor. Man strök alltså icke bort de fasta arvodena, men man sänkte dem
mycket avsevärt. Nu har jag frågat mig, när jag såg besparingsberedningens
förslag: Skulle det kunna vara så, att när riksdagen på sin tid gick in för att
ge arbetsdomstolens ledamöter fast arvode, det icke fanns något skäl för ett
sådant handlingssätt? Det vore väl ganska orimligt, örn man på sin tid hade
fastställt fasta arvoden utan att det egentligen funnits någon anledning därtill.
Det är klart, att det funnits skäl för det.

Den fråga, som jag nu skulle vilja ställa, är örn något nytt har inträffat sedan
år 1933, som har suddat ut de skäl, som man den gången ansåg sig lia för
att bibehålla de fasta arvodena, låt vara starkt reducerade. Jag känner icke
till något sådant skäl. Jag trodde, att när besparingsberedningen hade föreslagit
detta, så berodde det därpå, att man ansåg, att arbetsdomstolens arbetsbörda
under årens lopp hade minskats. På grund av de prejudicerande utslag,
som domstolen fällt, skulle det ju kunna inträffa, att parterna på basis av dessa
prejudikat göra upp sina tvister utan att vända sig till domstolen, därför att

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)
man liksom på förhand visste, hur utgången av ett mål skulle bli. Under år
1939 och framför allt under den senare hälften av detta år inträdde, såsom statsrådet
Bergquist kanske redan har anfört, en verklig nedgång i antalet mål i arbetsdomstolen,
men denna sak har ändrat sig under åren 1940 och 1941. Nu är
kurvan i stället i stigande. År 1939 var antalet mål 166, men år 1940 hade
detta antal stigit till 190. Arbetsdomstolens ordförande anför själv, att såvitt
han kunde bedöma vid tiden för yttrandets avgivande skulle antalet mål under
år 1941 bli än större än det var under år 1940. Örn alltså arbetsbördan varit
ett motiv för besparingsberedningens förslag, så gäller detta motiv i varje fall
icke, när man skall fatta beslutet i dag.

Vad kan det lia varit för skäl, som gjorde, att man införde dessa fasta arvoden?
Ja, det är klart, att ett skäl var, att man ville ge ledamöterna i domstolen
en fast ställning. Örn det nu anföres, såsom sker i besparingsberedningens utlåtande,
att någon ledamot endast har bevistat 18 sammanträden av 49 under
ett år, så skulle jag vilja veta anledningen till att han varit borta från ej mindre
än ett trettiotal sammanträden. Örn det bar skett på grund av sjukdom, vilket
jag verkligen icke vet, så borde man ju nämna det, eftersom det ju då icke kan
ha något inflytande på bedömandet av denna fråga. Örn han däremot mycket
väl bort kunna deltaga i sammanträdena, bör ju vederbörande part, som har
utsett honom, sörja för att han ersättes med någon annan, som på ett bättre
sätt fullgör ett uppdrag av denna beskaffenhet.

Det finns emellertid icke blott detta skäl för de fasta arvodena, utan ett skäl
måste också lia varit, att man genom dessa arvoden ville ge uttryck för statsmakternas
uppskattning av det utomordentligt betydelsefulla arbete, som ledamöter
i en domstol av arbetsdomstolens art lia att utföra. På den punkten kan
i varje fall icke någon ändring i situationen lia inträtt år 1941.

Jag vill fästa uppmärksamheten på en sak, som efter min uppfattning är
ytterst betänklig i statsutskottets förslag. Genom besparingsberedningens av
statsutskottet nu förordade förslag inför man från statsmakternas sida en bestämd
skillnad i behandlingen av domstolens juridiska ledamöter och av dess
lekmannaledamöter. Detta kan icke rimligen tolkas på annat sätt än att man
ifrån statsmakternas sida, därest nu riksdagen skulle bifalla statsutskottets förslag,
utsäger, att man icke längre sätter något vidare värde på lekmannainslaget
i domstolen. Man tycker icke, att lekmännens arbete på något sätt kan jämföras
med exempelvis den tredje juristens. Jag kan icke hjälpa, att jag finner
det vara principiellt ganska betänkligt, örn vi skulle bidraga till uppkomsten
av sådana uppfattningar och tankar beträffande arbetsdomstolens olika ledamöter.

Det är en annan sak, som jag i detta sammanhang icke vill underlåta att
fästa uppmärksamheten vid. Vi lia en besparingsberedning, och denna besparingsberedning
är på jakt efter besparingsmöjligheter under praktiskt taget
alla anslag, som finnas på våra huvudtitlar. Det är dess uppgift att gå på sådan
jakt. Detta kan dock icke få betyda, att man gör besparingsberedningens
förslag till prestigefrågor. Besparingsberedningen och Kungl. Maj :t lia i detta
fall kommit till olika uppfattningar om vad man skall göra. Man måste väl
ändå, även om besparingsberedningen har framlagt förslag, bedöma dem utifrån
rent sakliga synpunkter. Det får icke tillgå så, att riksdagen bara säger, att
eftersom nu besparingsberedningen har föreslagit detta, så måste det bifallas.
Man måste, som det heter, slå vakt örn besparingsberedningen. Det måste finnas
bättre skäl än det för att man skall gå på förslag, som härstamma från
besparingsberedningen.

Vi ha ganska många institutioner, där fasta arvoden utgå till ledamöterna.

Ändra hammarens protokoll 11) lid. Nr 11. 2

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

Jag vill för min del säga, att om detta förslag skulle genomföras, får man
överväga, om vi icke överallt, där fasta arvoden utgå, skola övergå till att
istället införa dagarvoden. Riksdagen har själv två stora institutioner, nämligen
riksbanks- och riksgäldsfullmäktige, där ledamöterna ha fasta arvoden,
och det bör väl då undersökas, örn icke också de skola utbytas mot sammanträdesarvoden.

Eftersom jag förstår, att statsrådet Bergquist mycket ingående har belyst
betydelsen av de fasta arvodena för hemarbetets skull, skall jag icke ingå
på den saken. Det borde för övrigt ligga i ganska öppen dag.

Jag måste för min del säga, att jag tycker icke, att statsutskottets förslag
är välbetänkt. Jag tror, att man därmed kan vålla skada istället för nytta
och att det lätt kan få karaktären av att man skall spara bara för sparandets
egen skull utan att det finns tillräckligt vägande skäl för just denna besparingsaktion.
Jag vågar därför för min del hoppas, att kammaren skall följa
reservanterna i denna fråga.

Herr Jonsson i Eskilstuna erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! När det anföres, att ledamöterna i arbetsdomstolen
före år 1933 hade ett betydligt högre årsarvode än de ha nu, bör det kanske
i detta sammanhang upplysas om att ledamöterna då icke hade några arvoden
per sammanträdesdag, vilket de däremot ha nu. Skillnaden i ersättning
per år blir därför icke så avsevärd.

Härefter ber jag än en gång att få efterlysa svar på frågan, varför icke
suppleanterna anses böra ha någon ersättning för det nödvändiga hemarbete,
som ju även de måste utföra, innan de skola sätta sig i domstolen för att döma.

Vidare anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Efter de uttömmande anföranden,
som ha hållits från statsrådsbänken, skall jag icke yttra så mycket i
själva sakfrågan. Jag anser mig emellertid böra säga några ord med anledning
av de anföranden, som ha hållits av representanter för statsutskottets majoritet.

Herr Hansson i Rubbestad framhöll, att man gott kan sänka arvodet för
de enligt förslag utsedda ledamöterna av arbetsdomstolen, därför att organisationerna
ju föreslå ledamöter bland sina egna tjänstemän, vilka ju ha skyldighet
att syssla med ärenden av samma slag och sålunda kunna ärendena
förut, varför det för dem sålunda icke kan bli någon alltför stor möda. Skulle
man draga någon slutsats av herr Hanssons i Rubbestad tankegång, skulle
det väl närmast bli den: Bort med alla arvoden för de efter förslag från
parternas intresseorganisationer utsedda ledamöterna! Är det dithän, som
herr Hansson i Rubbestad syftar, tycker jag det vore bättre att tala örn det
i dag, så att linjerna bli klarare, än om man talar i sådana dunkla vändningar,
som han gjorde.

Till ^statsutskottets ärade vice ordförande vill jag säga, att jag finner det
vara något oberättigat av honom att påstå, att besparingsberedningen icke finner
förståelse för sina aktioner i besparingssyfte. Kungl. Maj:t har ju följt
besparingsberedningen ett stycke på väg, och statsutskottets tredje avdelning
följde ju också Kungl. Maj :t i detta avseende. Besparingsberedningen har följaktligen,
såvitt jag kan förstå, med sin aktion vunnit en hel del. Nu resonerar
man emellertid tydligen så, att man skall ha hela stycket, och därför kan
man icke godtaga den klyvning på halva vägen, som Kungl. Maj:t har gjort.
Jag för min del kan emellertid betyga, att när vi i deij avdelning, vars talan

Onsdagen den 11 mars 1912.

Nr 11.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

jag- här har äran föra, sitta och granska de olika punkterna på huvudtitlarna,
äro vi mycket noga med att se efter vad besparingsberedningen har framfört.
Det finns därför ingen anledning, tycker jag, för besparingsberedningen att
jämra sig över bristande förståelse för sitt arbete.

Det var en ordvändning i herr vice ordförandens i statsutskottet anförande,
som gjorde, att jag alldeles särskilt måste taga till orda. Han sade, att statsutskottet
icke på ett smidigt sätt hade behandlat detta ärende. Jag har mycket
svart att förstå vad som kan ligga i denna indirekta förebråelse. Vi ha på
tredje avdelningen haft de två förslagen, Kungl. Maj :ts förslag och besparingsberedmngens
förslag, och vi dryftade det hela lika sorgfälligt som vi alltid
behandla dessa frågor på utskottsavdelningarna. Jag förmodar, att jag icke
bär anses förråda någon hemlighet, örn jag meddelar, att det ursprungligen
bara var en ledamot av de sex, som stannade för besparingsberedningens förslag.
Vid den slutliga justeringen blev det emellertid två, och vid voteringen i
statsutskottet ökades dessa^två till femton, så att den meningen fick majoritet
i statsutskottet Jag har sålunda den uppfattningen, att denna fråga har behandlats
pa fullt samma smidiga sätt som andra frågor i statsutskottet.

Herr Jonsson i Eskilstuna ömmade alldeles särskilt för suppleanternas ersättning.
Jag undrar emellertid, om han icke har läst något för slarvigt i statsverkspropositionen,
när han yttrar sig på det sättet. Jag skall be att få föredråga
ett pär punkter ur departementschefens yttrande. Jag läser in extenso:

»Däremot finnér jag mig böra förorda en nedsättning med tio kronor av de
dagarvoden som utgå till sagda ledamöter. Jag tillstyrker alltså, att dagarvodet
till den utan förslag utsedde ledamot, som icke är vice ordförande bestämmes
till fyrtio kronor och att dagarvodet till de efter förslag utsedda ledamoterna
fixeras till trettio kronor. I övrigt ifrågasätter jag icke någon ändring
av hithörande bestämmelser.»

Kammarens ledamöter torde finna, att när departementschefen i det första
avsnittet talar om nedsättning med 10 kronor, talar han allenast örn ledamöterna
medan han i övrigt icke förutsätter någon ändring av förutvarande bestämmelser.
bavitt jag kan förstå måste detta således innebära, att suppleanterna
skulle ha kvar sina dagarvoden oförändrade. Därmed uppnår man för övrigt
samma förhållande, sorn gäller exempelvis för sinnessjuknämnden, där arvodet
till de ordinarie lekmannaledamöterna är fastställt till 500 kronor per år plus
-0 kronor per sammanträdesdag, medan en suppleant, som inkallas får 40 kronor
^per sammanträdesdag. Man har alltså just den ersättning fortet uteblivna
årsarvodet som herr Jonsson i Eskilstuna efterlyste, när det gällde suppleanterna
i arbetsdomstolen. Av huvudtiteln har jag för min del alltså fått
iram, att Kungl. Majit icke ifrågasätter någon ändring beträffande arvodet
tifl suppleanterna i arbetsdomstolen, när de tjänstgöra för ledamöterna

^slutligen vill jag också säga ett par ord i anledning av yrkandet örn återremiss
dag har litet svårt att förstå vad som ligger i detta yrkande. Närmast
skulle det val betyda att segrarna från voteringen i statsutskottet ha blivit
betanksamma och därför vilja få möjlighet till en kompromiss. Jag har emellertid
erfarit alf första kammaren icke har bifallit yrkandet om återremiss, och
(la tjänar det ju ingenting till, örn andra kammaren skulle återremittera ärendet.
1 sakfall skulle följden bara bil en anmodan från statsutskottet till kammaren
att latta beslut i sakfrågan.

»Tåg vidhaller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Herr Jonsson i Eskilstuna har
Iva gånger efterlyst varför man icke gör något för att ge suppleanterna en
bättre ersättning, nar man sa starkt argumenterar för fasta arvoden till de or -

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

dinarie ledamöterna. Det är självfallet, att man icke kan bestämma några fasta
årsarvoden för suppleanterna, eftersom man icke har någon grund för att beräkna
deras arbete. Det kan mycket väl tänkas, att en suppleant får gå ett
helt år utan att behöva rycka in i domstolen, och det vore då ganska egendomligt
att ge honom ett arvode bara för att han är suppleant och kan befara att
få rycka in i domstolen. Den enda utväg, som man skulle kunna tänka sig i
fråga örn suppleanterna, vore, att man förklarade, att de skulle vara berättigade
till arvode icke endast för de dagar, som de suttit i domstolen, utan också
för de hemarbetsdagar, som de haft. Det är ett förslag, som jag anser, att
man mycket väl kan taga under övervägande och som det^finns mycket starka
skäl för. Ett dylikt förslag skulle emellertid icke alls gå i linje med besparingsberedningens
förslag. Man bör ju för övrigt icke förfara så, att man reducerar
de ordinarie ledamöternas arvoden för att skapa möjlighet att göra det
bättre för suppleanterna.

Herr Jonsson i Eskilstuna, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! I anledning av statsrådet Bergquists uttalande, att man
icke gärna kan bestämma ett årsarvode för suppleanterna, vill jag först upplysa
om att på Kungl. Maj:ts förslag lia en gång årsarvoden för suppleanter
införts under åttonde huvudtiteln, nämligen för suppleanterna i ^teaterradet.
yid det tillfället ansåg alltså Kungl. Majit, att man kunde göra på det sättet.

Därefter vill jag framhålla, att det ju icke är nödvändigt, därför att man
har två olika förslag liggande framför sig, att antingen bifalla det ena eller
det andra. Man kan stundom kompromissa och det får ju statsutskottet göra
ibland. . . .

När jag talade örn att jag ansåg, att behandlingen icke hade varit tillräckligt
smidig i statsutskottet, så anklagade jag mig själv. Jag sade uttryckligen,
att jag själv hade försummat mig genom att icke i god tid förebringa ett förslag
till kompromiss, som jag trodde skulle kunna lösa frågan, ett förslag som
jag tillät mig skissera. Eftersom förslaget om återremiss har fallit i första
kammaren, är det ju alldeles meningslöst att halla på det, och jag ber därför
att få återtaga detta yrkande.

Härefter anförde:

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Örn det möjligen har förekommit,
att Kungl. Majit och riksdagen fastställt årsarvoden för suppleanter i någon
styrelse eller nämnd, så vill jag säga, att jag ingalunda finner det vaja något
föredömligt. Det måste ha gjorts av alldeles speciella skäl men bör icke leda
till efterföljelse.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Eftersom jag deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende skall jag be att få säga några ord.

Herr socialministern yttrade något örn att när besparingberedningen, är på
jakt efter besparingar på anslagen under de olika huvudtitlarna, så väljer den
givetvis så att säga på en höft, d. v. s. han uttryckte sig icke precis så, men
andemeningen i hans yttrande gick ungefär ut därpå. Gentemot .detta skulle
jag vilja säga, att besparingsberedningens ledamöter ha ju icke gjort detta av
egen drift, utan de äro tillsatta av Kungl. Maj :t med uppdrag att söka åstadkomma
besparingar. Örn de vid granskningen av de olika besparingsmöjligheter,
som finnas, komma till punkter, där de anse, att besparingar utan att
vålla skada, som herr socialministern sade, kunna genomföras, så är det enligt
mitt förmenande också deras skyldighet att framlägga förslag härom.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

Vad nu själva sakfrågan beträffar gäller den, som framför allt statsrådet
Bergquist framhöll, en ytterst betydelsefull fråga. Det gäller här en specialdomstol,
och det är viktigt, att ledamöterna äro fast knutna till domstolen.
Jag kan emellertid icke tro — jag ber här att få stryka under vad herr Hansson
i Rubbestad yttrade — att ledamöternas ståndpunktstagande på något
sätt kan vara beroende på den ersättning, som de få uppbära, utan att de personer,
som på förslag av vederbörande intresseorganisationer bli utsedda till
ledamöter, komma att granska och döma utan att domen röner inflytande av
det arvode, som tillkommer dem för deras arbete i domstolen.

Som redan förut har nämnts gäller det här en specialdomstol. Man skulle
kunna ifrågasätta, om icke även här ledamöterna äro bisittare. När man gör
gällande, att de skulle få ersättning även för sitt arbete före sammanträdena,
så får jag säga, att detta arbete nog icke är så svårt för dem, därför att de
som representanter för respektive organisationer redan på förhand läst in de
föreliggande frågorna beroende på deras inställning till dem i annat sammanhang.
Det är alltså enligt mitt förmenande, såsom också kommit fram vid
besparingsberedningens förberedande behandling av ärendet, inte ett så överväldigande
arbete som utföres mellån sammanträdena.

Här har från statsrådet Bergquists sida en liten smula arrogant talats örn
de jämförelser som herr Jonsson i Eskilstuna gjorde mellan de här ifrågavarande
arvodena samt riksdags- och kommittéarvodena. Herr statsrådet tyckte
tydligen, att man inte kunde ta dessa jämförelser på allvar, därför att kommittéarbetet
hade större eller mindre värde och var mer eller mindre arbetsamt,
örn jag fattade honom rätt. Det är litet olika, hur man bedömer detta arbete,
men det finns kommittéledamöter som icke lia mer än sex kronor om dagen.
Jag vill icke värdesätta deras arbete, men jag skulle tro, att det icke saknar
betydelse och att det inte får bedömas i förhållande till det arvode de erhålla
för sitt arbete. Det är inte bara under själva kommittésammanträdena, som de
få syssla med föreliggande frågor, utan även under tiden före sammanträdena
få de nedlägga mycket arbete, örn de skola göra någon nytta i sin egenskap
av kommittéledamöter. Jag ifrågasätter, huruvida man inte här dömer olika
efter olika ställning i livet.

I dessa allvarliga tider gäller det att spara, och den synpunkten har för
besparingsberedningen varit den avgörande. Enligt vår uppfattning kan man
genom att besluta i enlighet med besparingsberedningens förslag, som nu statsutskottets
majoritet förordat, icke vålla någon skada. I förhoppning om att
arbetsdomstolens ledamöter skola i fortsättningen som hittills kunna fylla
sin funktion har jag biträtt statsutskotts majoritetens förslag, till vilket jag.
herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Åqvist: Herr talman! Man kan givetvis säga, att det belopp det här
gäller icke är så betydande från sparsamhetssynpunkt, men frågan har dock
en principiell betydelse, som man icke får underskatta. Det gäller här, örn
riksdagen skall följa den paroll som från våra statliga myndigheter gång efter
annan har givits, att man bör tillvarataga allmänhetens och skattebetalarnas
intressen och vidtaga största möjliga sparsamhetsåtgärder, där så är möjligt.

Vi lia ju fått en besparingsberedning tillsatt av Kungl. Majit som arbetar
inom de olika departementen. Vad försvarsdepartementet angår undersökas
besparingsmöjligheterna där närmare av krisrevisionen. Men även där har
besparingsberedningen rätt att utföra de undersökningar och besparingsåtgärder,
vartill den finner anledning. Vi lia också i statsutskottet tidigare fått en
redogörelse för besparingsberedningens arbete och för de resultat som den kommit
till på olika områden. Nu kommer besparingsberedningen här med en re -

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

lativt blygsam begäran om att vi skulle göra vissa besparingar. Det skulle
då vara till skada, örn riksdagen skulle underkänna besparingsberedningens
arbete i detta fall. Vi kunna vara tacksamma för att vi lia denna besparingsberedning,
som i detalj synar alla olika områden inom varje departement. Det
är enligt min uppfattning nödvändigt att så sker, och det skulle vara ett fel.
synes det mig, örn man skulle förta beredningens initiativ- och handlingskraft
genom att nu underkänna det förslag som den har framlagt.

Jag skall icke ingå på detaljerna. Jag har fullständigt klart för mig, att
arbetsdomstolen utför ett synnerligen berömvärt arbete, och detta förslag får
icke innebära något som helst underkännande av detta arbete. Å andra sidan
är jag övertygad därom, att de som deltaga i arbetsdomstolens förhandlingar
måste inse vikten av och gärna vilja vara med örn att vidtaga de förändringar
med åtföljande besparingar som nu av utskottet äro föreslagna.

Vid denna frågas behandling i statsutskottet har jag varit närvarande, ehuru
jag ej deltagit i behandlingen, och är på samma linje som herr Jonsson i
Eskilstuna, vilken linje också utskottets majoritet gått- på. Jag anser dock.
att när herr Jonsson här framförde förslag om återremiss, jag kunnat ansluta
mig därtill. Men eftersom nu herr Jonsson återtagit detta förslag, kommer
jag för min del att rösta för utskottets hemställan, vilken ju i huvudsak
innebär detsamma som besparingsberedningen föreslagit i denna fråga.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till vad statsutskottet här
har föreslagit.

Herr Falk: Herr talman! Då jag som företrädare för lantarbetarförbundet
vid sex, sju olika tillfällen haft mål som handlagts i arbetsdomstolen, har jag
en viss erfarenhet av hur arbetet där tillgår. Jag har därför begärt ordet för
att få framföra några synpunkter därpå.

Det har här mycket skickligt och kraftigt framhållits, att arbetsdomstolens
ledamöter måste betraktas såsom domare och att deras arvoden lia fastställts
för att därmed skulle markeras, att de äro fast knutna till domstolen, och för
att de skulle få en absolut oberoende ställning och en särställning. Såväl i debatten
här som i dagens tidningar, åtminstone i Social-Demokraten, har det
understrukits, vilken oerhörd arbetsbörda, som arbetsdomstolens ledamöter lia
på grund av arbetets art. Mycket starkt har också betonats, att de ha vissa
förarbeten. Det torde då icke skada, att jag något litet redogör för hur arbetet
vid denna domstol tillgår.

Kärandeparten får inlämna sin stämningsskrift, där han alltså utvecklar
sina synpunkter och framställer sina krav med stöd av den och den paragrafen
i vederbörande avtal. Svaranden har att lämna sitt skriftliga svar, och detta
tillställes domstolens samtliga ledamöter. Så sammanträder domstolen, och
parterna få infinna sig. Det blir då ett av ordföranden lett formligt korsförhör
av kärande- och svarandeparterna, och varje liten detalj blir till ytterlighet
belyst från båda sidor. Från de fall som jag varit med örn handläggningen av
har jag fått den bestämda uppfattningen, att förarbeten egentligen icke förekomma
från ledamöternas sida och att de äro ganska meningslösa. Däremot
skulle jag tro, att efter sammanträdena, i det fall då någon part vill skriftligen
ytterligare belysa frågan, måste kanske ledamöterna ta del av denna ytterligare
skriftväxling, men det förekommer i mycket liten omfattning.

Jag vill också peka på det faktum, att samtliga ledamöter i arbetsdomstolen
äro fast anställda funktionärer eller ha fast anställning med fullt avlönade
och till och med väl avlönade platser, platser som kräva nästan hela deras arbetsinsats.
Då kan jag icke fatta, att det förhållandet, att de vid sidan av sin
ordinarie anställning fått ett uppdrag som ledamot av arbetsdomstolen, kan

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)
föranleda, att man betraktar detta uppdrag som en självständig befattning.
Det är en typisk bisyssla, det kan icke hjälpas, även om man teoretiskt kan
resonera, på ett annat. sätt. Faktiskt har utvecklingen dock gått därhän, att
det blivit en typisk bisyssla.

Jag har också varit i tillfälle att se, hur suppleanter fått träda in för ordinarie
ledamöter. När herr Hansson i Rubbestad undrade, om detta hade inverkat
på målens handläggning, må jag säga, att jag icke kunnat märka detta,
utan suppleanterna ha fullgjort sitt arbete på precis samma sätt som de ordinarie
ledamöterna. Jag kan icke hjälpa, att jag får det intrycket, att det här
är en strid om stora avlöningar från mäktiga intressen, som icke vilja följa med
i anpassningsproceduren, och jag tillmäter yttranden från myndigheterna det
värde som de kunna ha i detta sammanhang.

Jag yrkar med dessa ord, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Isacsson: Herr talman! Jag skall icke med många ord förlänga denna
debatt. Det är. på tiden, att vi avsluta den nu. Det börjar på att arta sig till
en debatt örn vissa tjänster som det icke är fråga örn här i dag. Man har talat
örn kommittéarvoden och åtskilliga andra arvoden och ansett, att det är orimligt
att dessa äro så låga. Jag förstår ju, att till och med besparingsberedningen
känner sig en smula orolig. Man får i varje fall förstå, att besparingsberedningen
framlägger sina förslag, men det är därför icke sagt, att vi skulle
vara tvungna att utan vidare acceptera de förslag den kommer med.

Nu vill jag icke gå in på vad här redan sagts i fråga örn arbetsdomstolens
rent organisatoriska byggnad och dess funktioner. Det är tillräckligt talat örn
den saken. Jag vill framhålla en del andra synpunkter, som jag tror icke framhållits
förut i debatten. Jag vill erinra om hur det var tidigare här i landet,
då man rätt allmänt klagade och beklagade sig över de många öppna, långvariga
.fackliga konflikter som ofta uppkommo nå grund av tolkningstvister.
Jag erinrar örn hur det var, innan medlingsinstitutet kom till i den form det
nu har. Hur mycket förlorade inte parterna och hur mycket förlorade inte
samhället på dessa öppna konflikter? Eller rättare sagt, vad ha vi tjänat på
att vi nu nästan ha eliminerat dessa? Fackföreningarna ställde sig skeptiska,
när det var fråga om att inrätta arbetsdomstolen. De voro icke alldeles övertygade
örn att det skulle bli till deras förmån. I dag är ställningen en helt annan.
Den fackliga rörelsen slår vakt örn arbetsdomstolen. Den har funnit, att
denna är ett organ som rättvist löser tvister, så att parterna slippa kastas ut
i öppna konflikter. Det råder ett allmänt förtroende för detta system, som
under åren uppbyggts.

När besparingsberedningen här kommer och prutar på dessa arvoden, som
vid tidigare tillfällen kraftigt ne.dskurits, kan jag icke hjälpa, att jag tycker,
att det verkar en smula småaktigt. Visserligen kan man, om man anlägger
behovsprincipen på denna sak, säga som herr Falk. att dessa herrar kunna
sköta detta arbete utan arvoden. Javisst, men angrip då, som statsrådet Möller
riktigt sade, alla andra statliga institutioner, där det sitter en massa herrar
som kunna göra ifrågavarande arbete gratis. Är detta ett argument som håller,
är det att uppskatta en verksamhet sådan som denna, att på detta — jag
upprepar ordet — småaktiga sätt skära bort och därmed spara några futtiga
tusen kronor? Jag är rädd för att de psykologiska verkningarna kunna bli
sådana, att det blir en uppenbar förlust.

Jag skall, herr talman, icke trötta kammaren liingre. Jag vill med detta
bara ha sagt, att det är inte uteslutande ekonomiska synpunkter som skola läggas
på en sådan fråga som denna. Härmed ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Bara ett par ord till herr Isacsson. Jag vill säga •—
och jag är övertygad örn att herr Jonsson likaväl som jag är av den uppfattningen
— att den jämförelse som gjorts mellan arvoden och arbeten icke var
motiverad av en önskan örn att erhålla större arvoden, utan det var bara en
önskan att jämföra, hur olika arbeten värderas från Kungl. Maj:ts och myndigheternas
sida. Det är ur den synpunkten som jämförelsen gjorts.

Sedan vill jag i anledning av herr Isacssons yttrande örn förtroende säga,
att det är med tillfredsställelse vi konstatera, att man har fått förtroende folden
här ifrågavarande verksamheten. Det var misstänksamhet tidigare, men
den är övervunnen. Jag hoppas emellertid, att förtroendet till domstolen icke
är beroende på de arvoden som ledamöterna lia.

Härpå anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av vad
herr Svensson i Grönvik sade i sitt första anförande. Jag är också övertygad
örn att de framstående män som satts in i denna domstol komma att fortsätta
att utföra den stora gärning mot landet, som de hittills gjort, även örn riksdagen
bifaller vad statsutskottets majoritet har föreslagit. Men jag skulle
verkligen vilja fråga, huruvida någon tror att dessa personer kunna känna
det annat än som ett bevis på otacksamhet ifrån statsmakternas sida, örn
riksdagen fattar ett beslut i enlighet med statsutskottets hemställan. Jag
vill för min del inte på något sätt vara med om att ge ett sådant sken av otacksamhet
mot dem, som vi alla stå i så stor tacksamhetsskuld till.

För den skull, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet för att framhålla
samma sak som herr Isacsson. Jag skall emellertid göra ett litet tillägg
till de synpunkter som han framförde. Först vill jag emellertid säga, att första
kammaren redan med stor majoritet antagit reservationen och följaktligen är det
väl inte så värst mycket mera att diskutera. Jag hoppas ju även att andra
kammaren följer första kammaren i detta avseende.

När lagstiftningen örn arbetsdomstolen tillkom, mottogs den ju med mycket
stark misstro från arbetarorganisationernas sida. Man trodde på arbetarhåll,
att den skulle bli en institution, som skulle vara till mycket förfång för arbetarparten
på den fria arbetsmarknaden. Man har sedan kunnat konstatera,
att arbetsdomstolen inte var så farlig som man trodde ifrån början, och detta
är väl mest beroende på dess sammansättning och dess arbetsmetoder. Man
har sålunda numera fått ett ganska starkt förtroende till arbetsdomstolen,
och det vore väl ändå missriktat, örn man nu ifrån riksdagens sida skulle
börja på att undergräva förtroendet för denna institution. Jag utgår nämligen
ifrån att örn man skär ner arvodena eller tar bort dem helt och hållet för
de civila ledamöterna i domstolen, kommer detta att medföra sämre arbetsprestationer
ifrån deras sida. Man är ju benägen att tro, att deras intresse i fortsättningen
under sådana förhållanden inte kan bli så starkt. Herr Svensson i
Grönvik sade, att han inte tror, att arbetsdomstolens medlemmar fatta sina beslut
med hänsyn till de arvoden de åtnjuta. Nej, det är klart att det göra de
inte. Men örn man tar bort arvodet, kan man väl inte begära att dessa civila ledamöter
skola infinna sig i domstolen, utan då blir det endast juristerna eller
de som äro helt avlönade, som stanna kvar och avkunna domarna. På detta sätt
får arbetsdomstolen i fortsättningen icke samma karaktär som den hittills haft.

Nu har ju herr Svensson i Grönvik berett oss en liten överraskning, i det att

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)
han pläderade för likalönsprincipen, och detta var också någonting som herr
Åqvist i Örebro tycktes sentera ganska väl. Jag undrar hur det är ställt i herr
Åqvists eget företag, om likalönsprincipen där är genomförd ordentligt? Det
vore kanske lämpligt att se till att den blev genomförd där först, men inte på
det sättet, att lönerna skulle försämras eller föras ned till de sämst avlönades
nivå utan i stället föras upp till de bäst avlönades.

Jag måste också säga att herr Falks anförande förvånade mig en liten smula.
Det förefaller som örn han skulle ha uppträtt i arbetsdomstolen såsom advokat
och förlorat ett par tre mål och av den anledningen inte vore så tilltalad av att
domstolens ledamöter ha ersättning för det arbete de utföra, örn det är på det
sättet vet jag inte, men det skulle förvåna mig mycket, örn lantarbetareförbundet
har samma uppfattning som herr Falk i denna fråga.

Det är ju klart att de som sitta i domstolen även ha sitt vanliga dagliga arbete
att utföra, men det är val också tydligt, att detta extraarbete till mycket
stor del måste utföras på deras fritid. Det kan ju också hända, att organisationernas
representanter utföra det på ordinarie arbetstid. Men därför finns det
väl ingen som helst anledning att säga, att det inte skall utgå några arvoden,
därför att de äro fast anställda på annat håll i samhällets tjänst. Samhället har
ju betraktat den här verksamheten som mycket nyttig för sitt vidkommande,
och därför är det väl också rimligt och riktigt, att samhället ersätter dessa funktionärer
för det arbete de utföra. Det vore väl inte heller rimligt örn man ifrån
samhällets sida begärde, att de organisationer, som sända representanter till
domstolen, själva skola bestrida kostnaderna härför. 1 sådant fall skulle arbetarna
få betala extra för att få lia en funktionär med i arbetsdomstolen. Så
högt skatta nog inte arbetarna i allmänhet arbetsdomstolens verksamhet, att
de skulle vara villig härtill.

Som jag redan sagt har första kammaren tagit reservationen, och då tycker
jag inte att det är mera att diskutera. Det vore annars en hel del att säga om
de arbetsprestationer, som få utföras av arbetsdomstolen, men det har redan
sagts så mycket i denna fråga, att jag skall avstå därifrån. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Då herrar Lindberg och Mosesson betonade, att ett
ståndpunktstagande i enlighet med statsutskottets förslag skulle innebära ett
misstroendevotum mot domstolens ledamöter, vill jag säga, att det inte var
avsett som ett sådant från min sida, och jag tror inte heller att någon vill tyda
det på det sättet. Det är många här i vårt land som fått finna sig i minskningar
av lönerna. Jag vill bara erinra örn huru vi härom året sänkte lönerna
för provinsialläkarna. Inte var detta ett uttalande av misstroende mot dessa.
Det var bara det, att vi tyckte de hade för höga löner förut, och så är fallet
även nu beträffande dessa domstolsledamöter.

Då herr Lindberg ville göra gällande att det inte är mycket att diskutera
örn, eftersom första kammaren redan fattat beslut i enlighet med reservationen,
så vill jag säga, att det överraskar mig inte alls att första kammaren
går på den linjen och tillstyrker de höga arvodena. Sammansättningen av denna
kammare är sådan, att detta passar för dem — de ha själva höga inkomster.
I andra kammaren äro vi vana att göra ganska mycket för litet pengar per
dag. Man kan ju tycka, att 40 kronor per sammanträdesdag måste anses mer
än tillräckligt, då ju den ersättning dessa ledamöter ändå lia för det arbete,
som de utföra på annat håll, bör göra. en särskild ersättning för för- och efterarbete
i domstolen överflödig.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets utlåtande.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

Herr Falk, som på begäran jämväl erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Då herr Lindberg undrade örn min inställning till denna fråga
berodde på att jag hade förlorat mål i arbetsdomstolen, vill jag upplysa om
att jag vunnit samtliga utom ett enda i en semesterfråga. Det beror alltså inte
på någonting dylikt att jag har denna uppfattning — frågan är ju för övrigt
något omotiverad — utan min uppfattning grundar sig på de erfarenheter, som
jag har fått vid domstolshandläggningen.

Då det betonats av herr Lindberg att arbetet måste betalas, så anser jag att
ett dagtraktamente på 40 kronor, vilket föreslås av utskottet, utgör tillräcklig
betalning för arbetet. Suppleanterna böra ju också ha betalt för sitt arbete,
och då borde det väl i all rimlighets namn utgå särskilda arvoden även till
dem, örn ett årsarvode till de ordinarie ledamöterna anses absolut nödvändigt.

Vidare yttrade:

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att söka komma
med något nytt bidrag till diskussionen, men man kan ju ha rätt att i en så
långdragen debatt som denna yttra sig även för att understryka synpunkter
som redan ha framförts.

Jag åhörde statsrådet Bergquists första anförande in extenso, och jag vill
just understryka vad han där utredde. Han gav den principiella bakgrunden
för detta förhållande, att ledamotskapet i arbetsdomstolen från arbetsorganisationernas
sida organiserats just på basen av dessa årsarvoden. Man hade sålunda
en verklig mening med detta slags organisation. Det var fråga örn en
princip, som skulle markera att dessa bisittare icke vore tillfälliga utan hade
en fast ställning, så att de i domaravseende lättare skulle kunna tillvinna sig
samma respekt som bisittarna i en allmän domstol. Överhuvud taget har man
strävat efter att så mycket som möjligt ge denna arbetsdomstol samma karaktär
som en allmän domstol. Självfallet har den dock inte kunnat organiseras
på samma sätt som de allmänna domstolarna, därför att vissa förhållanden
i fråga örn arbetsdomstolen måste vara väsentligt avvikande från dem som
råda vid de allmänna domstolarna. Detta har sålunda lett till bl. a. nödvändigheten
att laborera med suppleanter. Därav förstår man, att det icke kail
vara rimligt att åberopa sig på situationen för dessa suppleanter som argument
beträffande bedömande av de ordinarie ledamöternas ställning. Som
statsrådet Bergquist också i ett annat anförande framhöll är det dessutom en
öppen fråga, som han syntes vilja besvara i jakande riktning, huruvida icke
suppleanternas ställning borde förbättras. Men detta förhållande, att suppleanterna
icke lia årsarvoden, kan inte ha den allra ringaste argumentationskraft
beträffande ledamöternas ställning, eftersom suppleanterna enligt sakens egen
natur icke böra ha årsarvode, under det att det beträffande de ordinarie ledamöterna
just gällde att basera deras medverkan i arbetsdomstolen på årsarvoden
med hänsyn till ett visst syfte: Vinnandet av en mera fast ställning för
dessa bisittare.

Det är även andra ytterst egendomliga argument, som förekommit i denna
debatt. En talare — jag kan inte komma ihåg vem det var — nämnde att
man kunde få ett mycket gott arbete utfört för 6 kronor om dagen. Med en
sådan argumentering kan man i detta ämne komma precis vart som helst. Det
är förvånande att en sådan sak på allvar kunnat uttalas i detta sammanhang.
Det finns förvisso personer, som av blott och bart ideellt intresse, utan något
vederlag alls, utfört de mest framstående utredningsarbeten. Men vad har
väl detta att göra med den fråga som vi nu debattera?

Jag tror, herr talman, att man kan säga, att besparingsberedningen i sitt

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Arbetsdomstolen: Avlöningar. (Forts.)

standpunktstagande faktiskt rakar i konflikt med de principiella förutsättningarna
vid arbetsdomstolens tillkomst. Enligt dessa förutsättningar var de ordinarie.
ledamöternas deltagande just baserat på årsarvoden. Något skäl till
uppgivande av denna grundsats har aldrig förebragts; snarare har dess lämplighet
bekräftats. Såvida man skall gå in för besparingsberedningens, alltså
utskottets förslag, är det salunda frågan örn att införa en ny princip i förevarande
_ avseende för organisationen av arbetsdomstolen. Det kan väl, herr
talman, inte vara riktigt, i allt fall icke lämpligt att låta denna debatt utgöra
grundvalen för ett principiellt ståndpunktstagande i nu nämnda fråga. Jag
ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få säga ett par ord i anledning
av vad jag skulle vilja beteckna som riksdagens något egendomliga sätt
att spara vid olika frågors behandling.

När det är fråga örn anslag på 10, 20, 30 miljoner kronor beviljas de vanligen
utan ett ords debatt i kammaren. Men örn det som här är frågan om 5—
6,000 kronor, så uppstår en debatt på åtskilliga timmar. Det är inte rimliga
proportioner. ^Den lilla besparing det här kan vara fråga om kanske redan är
bortpratad manga gånger om i debatten. Det förefaller mig, som örn kammaren
skulle ha anledning att betänka nu och vid kommande tillfällen, då vi ha
att göra med ting av en helt annan storleksordning än nu, att det blir någon
rimlig proportion mellan de debatter, som ägnas de olika frågorna.

_ överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hansson i Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vilh att kammaren bifaller den vid punkten 7 :o) i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 5 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan

i berörda punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Hansson i Rubbestad, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 127 ja
och 70 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 11.

Lades till handlingarna.
Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Punkten 26.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkten 28.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 29.

Lades till handlingarna.

Punkten 30.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkten 32.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 33.

Lades till handlingarna.

Punkterna 34—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Punkterna 39—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49.

Lades till handlingarna.

Punkterna 50—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59.

Lades till handlingarna.

Punkterna 60 och 61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62.

Lades till handlingarna.

Punkterna 63—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74, angående bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Under denna punkt förekommer
en motion, vilket gör, att jag känner mig pliktskyldigast tvungen att, ehuruväl
motionen avstyrkts, framföra ett tack till utskottet för dess välvilliga motivering.
Jag skulle emellertid ha varit ännu mera tacksam, örn denna välvilja
mot den sak, som här avhandlas, också fått uttryck i utskottets kläm i form av
hemställan örn förhöjt anslag till det ändamål, varom här är fråga. Utskottet
har ju icke ansett sig kunna tillstyrka motionen med hänvisning till att ett bifall
till densamma skulle innebära en orättvisa de olika provinsialläkaredistrikten
emellan, då ju motionen förutsätter, att i de nyinrättade distrikten skulle
komma att utbetalas högre statsbidrag än i de äldre. Jag skulle givetvis icke
lia någonting att erinra mot att det högre statsbidraget finge utgå även till de
äldre extra provinsialläkaredistrikten; tvärtom skulle jag vara mycket tacksam
för detta. Jag har emellertid icke ansett mig böra upptaga ett sådant yrkande
i min motion utan har i det hänseendet anslutit mig till medicinalstyrelsens
förslag. Jag tror också, att man kan peka på en hel del fall, där olika statsbidrag
utgå till anordningar, som tidigare lia blivit genomförda, och till nya
anordningar, som eventuellt kunna ha kommit till efter det att nya grunder
fastställts. Jag kan ju peka på ett sådant område som bostadsproduktionen, där
staten satsat mycket stora pengar för att uppmuntra kommuner och andra att
skapa nya bostäder. Om staten i det avseende som här är före skulle göra en
ansats och kanske giva litet mera till de nya extra provinsialläkaredistrikten
än till de äldre för att på det sättet uppmuntra till nyskapande av nya distrikt,
anser jag, att ingen större olycka därmed skulle lia skett. Man måste i varje
fall säga, att olikheten är ännu större mellan de distrikt, där staten ger bidrag,
och dem, där staten icke ger något bidrag alls, d. v. s. sådana distrikt, som
överhuvud icke kunna erhålla extra provinsialläkare med de fördelar, som därmed
äro förenade.

Jag skall emellertid icke ställa något yrkande. Då jag avstår från detta, gör

Bidrag till
extra provinsiattälcares

avlönande
m. m.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Bidrag till extra ''provinsialläkares avlönande m. rn. (Forts.)
jag det med hänsyn till vad utskottet yttrat under punkten 71 :o). Det är detta
yttrande, som jag vill ytterligare understryka, och det är närmast därför jag
begärt ordet. Utskottet säger nämligen: »Utskottet förutsätter, att behovet av
ytterligare tjänsteläkare undersökes av Kungl. Maj :t och att förslag förelägges
nästa års riksdag om den utökning av antalet ordinarie tjänster, vartill undersökningen
må föranleda.» Jag är tacksam för detta uttalande, men jag kan icke
underlåta att påpeka, att därest man vill gå fram på sparsamhetens väg, skulle
man kunna nå goda resultat på ett billigare sätt än genom anordnande av ytterligare
ordinarie provinsialläkaredistrikt. Det är naturligt, att man bör sträva
efter att få ordinarie provinsialläkare på alla platser, där behov kan förefinnas.
Men jag vet, att även de extra provinsialläkarna göra en mycket god tjänst där
de äro placerade. Jag tror, att såväl för läkarna som för distrikten kunde det
vara rätt så tillfredsställande, även örn man någon tid finge nöja sig med extra
provinsialläkare i vissa distrikt. Det allmännas, d. v. s. landstingens och statens,
sammanlagda kostnad för de extra provinsialläkarna är nämligen icke mer
än hälften av kostnaden för de ordinarie provinsialläkarna. De ordinarie provinsialläkarnas
lön är 11,000 kronor, under det att lönen för extra provinsialläkare,
med det höjda statsbidrag jag föreslagit, är 5,500 kronor. För närvarande
ha de extra provinsialläkarna ännu lägre lön. Såvitt jag känner till, har
det aldrig mött några svårigheter att få dessa extra provinsialläkaredistrikt
besatta med mycket goda läkare, detta givetvis därför att lönen ju endast är
en del av läkarens inkomst. Är han en skicklig läkare, som gör sig omtyckt
i distriktet, får han snart en praktik, som ger honom skälig inkomst, även örn
lönen ej är så hög.

Herr talman! Jag skall nöja mig med det anförda och som sagt icke göra
något yrkande utan endast understryka vad utskottet uttalat, att det förväntar
förslag till lösning av frågan om tjänsteläkare redan vid nästa års riksdag.

Häruti instämde herr Hage.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 75—77.

Lades till handlingarna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89.

Lades till handlingarna.

Punkterna 90—124.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 125.

Lades till handlingarna.

Punkterna 126 och 127.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 128 och 129.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Punkterna 130—136.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 11.

Punkten 137.

Lades till handlingarna.

Punkterna 138—148.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 149.

Lades till handlingarna.

Punkterna 150—157.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 158 och 159.

Lades till handlingarna.

Punkterna 160—170.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 171.

Lades till handlingarna.

§ 5.

Avlämnades följande propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Westman propositionerna:

nr 105, angående anslag till anskaffning av baracker m. m. för vissa staten
tillhöriga torvmossar; och

nr 127, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22
juni 1911 (nr 55 s. 1) örn ekonomiska föreningar;

av herr statsrådet Bagge propositionen, nr 113, angående indragning av ersättningarna
åt vissa församlingar till följd av lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet; samt

av herr statsrådet Andersson propositionerna:

nr 91, angående reglering av sjöar inom Indalsälvens flodområde m. m.;

nr lil, angående anslag till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk;

nr 122, angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet;
och

nr 128, angående anslag till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden
Karesuando—norska gränsen.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/
42, i vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Den militära
expeditionstjånstens
rationalisering.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anordningar för lastning och
lossning av sockerbetor; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till inredning och utrustning
m. m. av nybyggnad för marinens myndigheter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av väckta motioner
angående den militära expeditionstjänstens rationalisering.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Den välvilja, varmed utskottet
behandlat denna motion, kan ställas i samband med, att just den 23 januari i år
eller samma dag som vi avlämnat motionen har chefen för försvarsdepartementet
tillkallat särskilda sakkunniga för att utreda det i motionen framförda förslaget
om rationalisering av försvarsväsendets expeditionstjänst. När denna
motion väcktes, hade vi ju ingen vetskap örn att en särskild utredning i ämnet
skulle företagas. Då nu utskottet avstyrker motionen är det ju under hänvisning
till den anbefallda utredningen. Jag kan då, herr talman, icke annat än
säga, att jag vill medskicka den förutsättningen, att d^n utredningskommission,
som kommer att behandla frågan, gör det örn icke lika snabbt som den blev
tillsatt så likväl snabbt.

Det är många gånger ganska beklämmande att se, vilken tidsutdräkt som
vållas av allt detta skriveri. Jag skall bara som ett enda exempel anföra, att
när det gäller en i beredskapstjänst uttagen person, en egen företagare, en jordbrukare
t. ex., som för sin näring absolut behöver 1—2 veckors permission, är
det i regel så, att den befälhavare, som är närmast, icke kan bevilja denna permission,
utan ansökan måste göras i underdånighet hos Kungl. Majit. Denna
underdåniga ansökan skall avfattas i två exemplar, av vilka det ena går till
Kungl. Maj :t och det andra till arbetsmarknadskommissionen. Att detta vållar
en förfärligt stor arbetsbörda för försvarsdepartementet är klart och för alla
känt. Örn därför de kommitterade komma att taga hänsyn till denna och liknande
omständigheter och bereda lättnad i expeditionsgöromålen, skulle jag
finna att den motion, som jag väckt och som Kungl. Maj :t även tagit hänsyn
till, fyller ett verkligt behov.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Protokollsföringen övertogs nu av kammarens sekreterare, kammarrättsrådet
S. Norrman.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

§ 9.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstilllägg
under första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 30 januari 1942 dagtecknad proposition, nr 60, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag samt

2) förordning örn dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å blindhetsersättningar,

dels medgiva, att de för budgetåret 1941/42 anvisade förslagsanslagen till
Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m., Barnbidrag och Ersättning
åt blinda m. m. finge tågås i anspråk för bestridande av kostnaderna för
utbetalning av de i författningsförslagen omförmälda dyrtidstilläggen å respektive
folkpensioner och invalidunderstöd, barnbidrag samt blindhetsersättningar,

dels ock medgiva, att det för budgetåret 1941/42 anvisade förslagsanslaget
till Ersättning till postverket för pensions utbetalningar finge tagas i anspråk för
bestridande av kostnaderna för postverkets bestyr med utbetalning av de omförmälda
dyrtidstilläggen å folkpensioner och invalidunderstöd.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle den som åtnjöte folkpension, vari inginge
tilläggspension, eller invalidunderstöd eller barnbidrag under första
halvåret 1942 erhålla dyrtidstillägg därå med belopp, motsvarande en tredjedel
av folkpensionens, invalidunderstödets eller barnbidragets belopp för halvåret.
Dyrtidstillägg skulle dock icke utgå å pension, understöd eller bidrag,
som icke uppginge till 12 kronor för år räknat.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts fyra motioner,
nämligen motionerna i första kammaren nr 197 av herr Andersson, Per, m. fl.
och nr 198 av herr Johanson, Karl Emil, m. fl. samt motionerna i andra kammaren
nr 260 av herr Mattsson m. fl. och nr 261 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.

I motionerna I: 197 och II: 260, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen vid antagande av lag örn dyrtidstillägg under första halvåret
1942 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag för sin del måtte besluta,
att beträffande ortsgrupp 1 den som åtnjöte folkpension, vari inginge
tilläggspension eller invalidunderstöd eller barnbidrag, skulle under första
halvåret 1942 erhålla dyrtidstillägg därå med belopp motsvarande tre sjättedelar
av folkpensionens, invalidunderstödets eller barnbidragets belopp för
halvåret, och beträffande ortsgrupperna 2 och 3 med belopp motsvarande två
sjättedelar av folkpensionens, invalidunderstödets eller barnbidragets belopp,
varjämte förslag till författning i ämnet framlagts.

I motionerna I: 198 och II: 261, vilka voro likalydande, hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit uttryckligen måtte hemställa, att
Kungl. Maj :t vid framläggande av förslag angående dyrtidstillägg å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag m. m. för senare tidsperiod ville söka
avväga beloppen på rättvisast möjliga sätt med hänsyn till de lägre ortsgruppernas
förmånstagare.

Andra hammarens protokoll 191i2. Nr 11. 3

Förslag till
lag om dyrtidstillägg
å
folkpensioner,
invalidunderstöd
och barnbidrag,
m. m.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Förslag till lag om dyriids tillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m. (Forts.)

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

dels med avslag å motionerna I: 197 oell II: 260 antaga de genom propositionen
framlagda förslagen till

1) lag örn dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag samt

2) förordning örn dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å blindhetsersättningar,

dels medgiva, att de för budgetåret 1941/42 anvisade förslagsanslagen till
Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m., Barnbidrag och Ersättning
åt blinda m. m. finge tagas i anspråk för bestridande av kostnaderna
för utbetalning av de i det föregående omförmälda dyrtidstilläggen å respektive
folkpensioner och invalidunderstöd, barnbidrag samt blindhetsersättningar,

dels ock medgiva, att det för budgetåret 1941/42 anvisade förslagsanslaget
till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar finge tagas i anspråk
för bestridande av kostnaderna för postverkets bestyr med utbetalning av de i
det föregående omförmälda dyrtidstilläggen å folkpensioner och invalidunderstöd;
samt

B. att motionerna I: 198 och II: 261 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Hansson i Rubbestad och Löfvander,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

Å. att riksdagen måtte

dels, med avslag å propositionen i vad den avsåge förslaget till lag örn dyrtidstillägg
under första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag, för sin del antaga det förslag till lag i ämnet, som framlagts i motionerna
I: 197 och II: 260,

dels antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning om
dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å blindhetsersättningar,

dels medgiva, att de för budgetåret 1941/42 anvisade förslagsanslagen till
Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m., Barnbidrag och Ersättning
åt blinda m. m. finge tagas i anspråk för bestridande av kostnaderna för
utbetalning av de i det föregående omförmälda dyrtidstilläggen å respektive
folkpensioner och invalidunderstöd, barnbidrag samt blindhetsersättningar, .

dels ock medgiva, att det för budgetåret 1941/42 anvisade förslagsanslaget
till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar finge tagas i anspråk
för bestridande av kostnaderna för postverkets bestyr med utbetalning av de
i det föregående omförmälda dyrtidstilläggen å folkpensioner och invalidunderstöd;
samt

B. att riksdagen, med bifall till motionerna 1:198 och II: 261, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttryckligen hemställa att Kungl. Maj:t vid framläggande
av förslag angående dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag m. m. för senare tidsperiod ville söka avväga beloppen på rättvisast
möjliga sätt med hänsyn till de lägre ortsgruppernas förmånstagare.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
vill endast till kammaren lämna ett meddelande, som kanske kan göra att den -

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Förslag till lag örn dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m. (Forts.)

na debatt vid detta tillfälle icke behöver bli så lång. Den reservation, som är
avgiven till utskottets utlåtande, innehåller sådana bestämmelser, vilka med
det nuvarande förfaringssättet i fråga örn utbetalning av pensioner ej kunna
effektueras. Posten vet ingenting om, huruvida en person, som kommer för att
få sin pension utbetalad, tillhör den första, andra eller tredje dyrortsgruppen.
Posten kan icke se det på beloppet, därför att samma belopp kan utgå i alla
ortsgrupper. Det beror på, huruvida pensionstagare!! har egen inkomst eller ej,
vilken pension han får. Örn riksdagen eventuellt skulle kunna tänkas bifalla
reservationen, vet jag icke, hur det skall bliva möjligt för Kungl. Maj:t att expediera
beslutet. Vid detta tillfälle får man nog därför uppgiva tanken på att
följa någon annan än utskottet.

Jag vill för dem. som äro speciellt intresserade för att få vad man hoppas
vara ett mera rättvist dyrtidstillägg, påpeka, att det finnes bara två metoder
att välja på. Det är att antingen gå fram med fasta tillägg eller också gå fram
på det sätt vi gjort förut med procentuella tillägg, d. v. s. extra månadsutbetalningar.
Det är de enda två system, som kunna tekniskt genomföras.

Vad beträffar frågan, huruvida man skall ersätta de procentuella dyrtidstilläggen
med ett fast tillägg av någon viss storleksordning, kommer denna
fråga ju under denna riksdags prövning under alla omständigheter, eftersom
det kommer att framläggas ännu en proposition beträffande dyrtidstillägg, att
gälla för nästa budgetår.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag är tacksam för att statsrådet
nyss lämnade den upplysningen, att det finns möjlighet att åstadkomma
en höjning antingen genom procentuella eller fasta tillägg. Då vi i höstas
väckte en motion örn fasta tillägg, så förklarade statsrådet, att motionen icke
borde bifallas, enär det skulle stöta på oerhörda svårigheter att införa fasta tilllägg.
Statsrådet gör nu gällande, att det förslag, som innefattas i reservationen,
skulle vara praktiskt taget ogenomförbart, enär vederbörande posttjänsteman
sakna möjlighet att bedöma, vilken ortsgrupp en pensionstagare tillhör.
I regel är det väl dock så, att pensionärerna få hämta sin pension vid närmaste
postanstalt inom den ort. där de själva äro bosatta. I Svensk Författningssamling
finns intagen en förteckning, avseende dyrortsgrupperingen. Vederbörande
befattningshavare vid postverket böra således ganska lätt kunna
konstatera, till vilken ortsgrupp den ort, där postanstalten är belägen, hör.
Jag förstår, att det för posttjänstemännen i de större städerna, t. ex. i Stockholm
och Göteborg, kan vara svårt att avgöra, var en pensionstagare är bosatt,
men det gäller här så relativt få fall, och det skulle ju inte spela någon
större roll, örn här och var komme att utbetalas något för höga belopp till vissa
enstaka pensionärer från landet, vilka lia dessa städer som sin närmaste postanstalt.
Bara man vill saken, äro svårigheterna säkert överkomliga. Vi reservanter
ha ansett systemet med procentuella tillägg innebära en så stor orättvisa,
att vi i utjämnande syfte föreslagit, att förmånstagare i ortsgrupp 1 skola
erhålla ett extra månad stillägg. Därigenom komme den, som har högsta pensionstillägg,
att erhålla i ortsgrupp 1 125 kronor, i ortsgrupp 2 133. kronor
och i ortsgrupp 3 166 kronor per budgetår i kompensation för ökade levnadskostnader.
Vi lia nämligen den uppfattningen, att levnadskostnaderna sedan
krigets utbrott stigit ungefär lika mycket på landsbygden som i städerna. Det
är många omständigheter, sorn tala för riktigheten av denna uppfattning. Jag
tror, att det rättvisaste hade varit att införa fasta tillägg med lika stora belopp
på alla orter, nion eftersom det framhållits, att det skulle ställa sig mycket
svårt att införa ett sådant system, lia vi föreslagit utbetalande av ett extra

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
to. to. (Forts.)

månadsbelopp. I händelse av bifall till regeringens förslag kommer skillnaden
i storlek mellan de pensioner, som utbetalas å ort, tillhörande grupp 1, och de,
som utbetalas å ort, tillhörande grupp 2, ursprungligen högst 200 kronor, att
ytterligare ökas. Skillnaden skulle bliva mellan grupp 3 och grupp 1 högst 265
kronor och mellan grupp 2 och grupp 1 högst 133 kronor. Detta skulle enligt min
mening innebära en orättvisa. Det vore en enkel gärd av rättvisa mot de fattiga
på landsbygden att giva dem procentuellt sett större kompensation för levnadskostnadernas
stegring än regeringen föreslagit. Ett bifall till reservationen
skulle medföra kostnader uppgående till omkring 7 miljoner kronor. Det är ju
ett rätt betydande belopp, men jag tror, att denna summa är mycket väl använda
pengar för ifrågavarande ändamål, och hemställer därför örn bifall till
reservationen.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Som jag är motionär i denna
fråga, skall jag be att med några ord få beröra densamma. Utskottet har ju i
sitt utlåtande i sak givit motionärerna rätt, men med hänvisning till departementschefens
yttrande avstyrkt motionen. Den utveckling, som skett i vårt samhälle
de två senaste åren, har mer och mer markerat de orättvisor, som vidlåda
de nu tillämpade grunderna för dyrortsgrupperingen, och nödvändiggjort en
snar revidering. Det är givetvis att beklaga, att det icke förefanns möjlighet
att redan nu lösa frågan om en rättvis fördelning av dyrortskompensationen åt
förmånstagarna. Nödvändigheten av en fullständigt klarläggande utredning av
frågan i hela dess vidd framstår emellertid nu så mycket tydligare. Det är
också vad motionärerna åsyftat. Jag skall icke förlänga debatten. Jag skall
endast be att få betyga min tacksamhet mot de reservanter, herrar Hansson
i Rubbestad och Löfvander, som i punkt B. i reservationen yrkat bifall till vår
motion. Jag ber att få förena mig med dem i ett yrkande örn bifall till reservationen,
såvitt gäller punkt B.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! I februari förra året behandlade
riksdagen det första förslaget angående dyrtidstillägg på folkpensioner, barnbidrag
och blindhetsersättningar. Det då framlagda förslaget innebar, att tillläggen
skulle fastställas till Ve av årsbeloppen. I den nu föreliggande propositionen
föreslås, att dyrtidstilläggen under första halvåret 1942 skola fastställas
till Va av de utgående förmånerna. I förhållande till fjolårets förslag
innebär sålunda det nu framlagda förslaget en fördubbling av dyrtidskompensationen.
Denna förhöjning till det dubbla beloppet kan man verkligen hälsa
med tillfredsställelse.

Jag har emellertid begärt ordet för att deklarera, att jag, då det gäller
avvägningen av dyrtidskompensationens storlek för de olika ortsgruppernas
förmånstagare, alltjämt har samma åsikt, som jag tidigare hävdat i denna fråga.
Jag anser, att den hittills tillämpade ordningen med procentuella tillägg är i
hög grad otillfredsställande. Stegringen av levnadskostnaderna har i stort sett
varit likartad i hela landet. Det nu tillämpade kompensationssystemet kan därför
icke anses riktigt och rättvist avvägt. Vill man skapa rättvisa på detta
område, så måste en mera likartad dyrtidskompensation givas till de olika
ortsgruppernas förmånstagare. I propositionen har socialministern meddelat,
att en undersökning pågår inom socialdepartementet angående möjligheten att
åstadkomma ett rättvisare system för förmånstagarnas kompensation för levnadskostnadernas
stegring. Ja,g hälsar för min del detta meddelande med den
största tillfredsställelse, och jag förlitar mig också på, att det löfte, som sålunda
får anses hava givits, kommer att infrias.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m. (Forts.)

Det har emellertid i detta uttalande inlagts en passus, som jag för min del
finner något egendomlig. Det säges nämligen, att vid den undersökning, som
pågår, »överväges särskilt spörsmålet i vad mån den kritik är berättigad,
enligt vilken förmånstagarna i de högre dyrorterna alltför mycket gynnas».
När jag riktat kritik mot den hittills tillämpade formen för dyrtidskompensationen,
har jag aldrig gjort gällande, att förmånstagarna i de högre dyrortsgrupperna
äro alltför mycket gynnade. Såvitt jag erinrar mig ha heller aldrig
här i riksdagen framförts några förslag, som gått i den riktningen, att dyrtidskompensationen
i de högre dyrorterna skulle beskäras. Den undersökning, som
det här har talats om rörande spörsmålet, huruvida förmånstagarna i de högre
dyrortsgrupperna äro alltför mycket gynnade, tycker jag att socialministern
gott kan avlysa. Vad jag och även andra, som ha riktat kritik mot det nu tilllämpade
kompensationssystemet, gjort gällande är, att förmånstagarna i de
lägre dyrortsgrupperna äro missgynnade och att dessa därför rättvisligen böra
få en bättre tillmätt kompensation än den, som nu utgår.

Till den verkan det hava kan har jag velat ännu en gång understryka de synpunkter,
som jag tidigare framfört i denna fråga, och jag vill rikta en maning
till socialministern att energiskt fullfölja arbetet på att söka finna en lösning,
som giver bättre rättvisa, när det gäller att utmäta kompensation för de
stegrade levnadskostnaderna för de hårt betryckta människor, som det här
gäller.

Det har ju klart påvisats av socialministern, att det förslag, som reservanterna
här ha framställt beträffande dyrtidskompensationen för första halvåret,
är tekniskt ogenomförbart. Herr Hansson i Hubbestad yttrade, att han
trodde icke, att det är så farligt med den saken, och örn det skulle bli några
oriktiga utbetalningar, bleve de i varje fall så få, att de ej skulle betyda så
mycket. Men, herr Hansson i Rubbestad, det förhåller sig så, att pensionärerna
ha rätt att gå med sitt pensionsbrev till posten och få ut pengarna där det bäst
passar dem. Örn man skall gå den väg, som reservanterna förorda, och posten
fortfarande skall ha hand örn utbetalningarna, ja, då är det klart, att det hela
skulle komma att bli en enda skön röra, som postverket icke skulle kunna bemästra.
Postfunktionärerna kunna ju givetvis icke avgöra vilken ortsgrupp en
pensionär tillhör, när han visar upp sitt pensionsbrev för att få ut pensionen.
Denna lösning av frågan är således tekniskt ogenomförbar; lösningen måste
sökas efter andra linjer. Vi få nog därför godtaga utskottets förslag i punkten
A.

Efter det meddelande, som har lämnats rörande det arbete, som pågår för att
finna utvägar för att för framtiden giva en mera rättvis kompensation än den,
som nu tillämpas, tror jag, att vi med förtroende kunna överlämna till socialministern
att fullfölja det arbetet. Jag förlitar mig också på, att han har viljan
att söka finna en lösning efter rättvisast möjliga linjer utan att riksdagen,
som reservanterna vilja, i en särskild skrivelse anmodar honom örn detta.

Jag yrkar därför, herr talman, även i punkten B bifall till utskottets utlåtande.

Herr Senander: Herr talman! För vår del komma vi att ansluta oss till den
av herrar Hansson i Rubbestad och Löfvander avgivna reservationen. De betänkligheter
av teknisk natur, som framfördes av herr statsrådet Möller, anse
vi för vår del icke vara bärande. Vi kunna icke föreställa oss, att det med de
möjligheter till organisation och kontroll, som vi förfoga över, icke skulle vara
möjligt ordna en sådan sak på ett tillfredsställande sätt även ur samhällets
synpunkt. Vi vilja emellertid samtidigt framhålla, att vi icke ansluta oss till

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Förslag till lag örn dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
rn. m. (Forts.)

denna reservation, därför att vi skulle anse, att den princip, som den bygger
på, skulle vara i allo riktig. Vi vilja överhuvud taget icke binda oss för den
av reservanterna framförda principen örn dyrortsgruppering av folkpensionerna.
Att vi giva vår anslutning till reservationen trots detta beror därpå, att ett
mycket stort antal av landets folkpensionärer därigenom skulle komma i ett
väsentligt bättre läge, utan att därför folkpensionärerna på de större platserna
skulle bli lidande i något avseende.

Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att vi anse, att folkpensionärerna
på de större platserna ofta lia det svårare att dra sig fram på sina
folkpensioner än pensionstagarna på de mindre orterna. Vi förvänta också, att
vi i en ganska snar framtid få tillfälle att här i riksdagen pröva hela frågan
örn folkpensionerna, och att vi då få tillfälle att taga ställning till det som
signalerats i detta avseende. Som jag så många gånger tidigare framhållit, är
det nämligen omöjligt för statsmakterna att längre uppskjuta frågan örn en
tillfredsställande lösning av folkpensionärernas försörjningsproblem under åberopande,
som man hittills gjort, av krissvårigheterna. Denna fråga örn de gamlas
och invalidernas försörjning tål intet uppskov. I avvaktan på att det skall
bli en verkligt omfattande behandling av frågan i dess helhet understödja vi
givetvis alla förslag, som i någon mån kunna lätta nödläget för folkpensionärerna.
Redan Kungl. Maj:ts proposition är självfallet ett framsteg, som folkpensionärerna
hälsa med tillfredsställelse, och då reservanternas förslag innebär
en påbyggnad till det bättre av regeringens förslag följer därav, att vi med
utgångspunkt från vad jag nyss sade giva vår anslutning till reservationen.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang vilja framhålla en annan sak.
Trots ganska bestämda uttalanden, som gjorts både från regeringshåll och av
vederbörliga riksdagsutskott, vilka uttalanden icke mött invändningar i riksdagen
och därför måste anses vara godkända av densamma — senast under förra
året vid behandling av folkpensionernas dyrtidstillägg gjordes dylika uttalanden
— att de kommunala myndigheterna icke få utnyttja statens hjälp åt folkpensionärerna
till att själva dra sig undan den hjälp, som de i olika former givit
pensionärerna, finns det exempel på att kommunerna gärna passa på tillfället
att minska sina insatser i detta avseende så snart staten lämnat en förbättring
i folkpensionen. Så skedde bl. a. i Lidköping, där fattigvårdsstyrelsen
beslöt att på utgående fattigvårdsunderstöd göra ett avdrag motsvarande det
till folkpensionärerna utbetalade extra månadstillägget för december förra
året. Det bestämdes, att halva beloppet skulle avdragas i december och andra
hälften i januari i år. Detta är enligt min mening en behandling av folkpensionärerna,
som icke alls svarar mot vad statsmakterna åsyftat, då de genomfört
sina örn än små förbättringar åt folkpensionärerna. På sina platser har
man med hänvisning till det extra månadstillägg å folkpensionerna, som utbetalades
i december, innehållit den sedvanliga extra julhjälpen. I Göteborg t. ex.
har man brukat till fattiga pensionärer utbetala en tia till julen. På grund av
att de erhöllo det extra tillägget på pensionerna av staten, ansåg man sig förra
året icke behöva utbetala denna stadens julhjälp. Det är enligt min mening
oförsynt för att icke säga illojalt att på detta sätt förminska värdet av den
hjälp staten givit. Tillvägagångssättet har självfallet skapat stor bitterhet hos
de gamla.

Jag skulle vilja hemställa till herr statsrådet Möller eller — då han icke
synes vara närvarande nu — eventuellt till utskottets talesman att här i kammaren
ånyo understryka, att det icke är meningen, att betydelsen av de statliga
insatserna till folkpensionärernas stöd skall elimineras genom en dylik hårdhjärtad
politik från de kommunala myndigheternas sida.

Onsdagen den 11 mars 1012.

Nr 11.

Förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m. (Forts.)

Herr talman! Med vad jag sålunda anfört ber jag få yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Heil tvistefråga, som möter oss
i detta ärende, är den gamla kända tvisten örn dyrortsgrupperingen. Denna
fråga har ju samma egenskap som den från de gamla nordiska sagorna kända
galten, som kunde slaktas varje dag och spisas varje kväll, men som varje påföljande
morgon återuppstod frisk och färdig och sålunda kunde föranleda nya
eskapader. Jag skall emellertid icke i detta sammanhang upptaga någon som
helst debatt örn dyrortsgrupperingen, ty vi få senare under riksdagen, liksom
fallet var under fjolåret, upprepade tillfällen att diskutera detta synnerligen
omtyckta ämne. Jag skall sålunda i detta ärende hålla mig vid det rent tekniska.
Jag har dock icke så mycket att säga i det avseendet heller sedan statsrådet
och chefen för socialdepartementet i den deklaration, som han avgav vid
debattens början, redan sagt det väsentliga i själva sakfrågan.

Det är, som var och en som vill tänka sig in i detta problem förstår, fullständigt
omöjligt att genomföra detta dyrtidstillägg i annan ordning än i form av
extra månadsbelopp eller i form av fasta belopp. Herr Hansson i Hubbestad
framhöll i sitt anförande, att när vi tvistade om detta sista spörsmål under fjolåret,
hade det framhållits, att det var omöjligt att utbetala även dylika fasta
belopp. Men, herr Hansson i Rubbestad, så låg inte frågan till. Jag vill erinra
om, att det under höstsessionen, när vi behandlade frågan om dyrtidstillägg
på folkpensionerna för senare delen av år 1941, förelåg en motion, däri man
yrkade, att det i stället för extra månadsutbetalningar skulle utgå ett fast belopp
på 45 kronor till var och en, som var förmånsberättigad. Frågan diskuterades
icke i kammaren då, men det framhölls i utskottet -— både herr Hansson
i Rubbestad och jag voro då liksom nu medlemmar av utskottet — att denna
lösning var orimlig, därför att den förde med sig, att förmånstagare med månatliga
pensionstillägg av endast 3 ä 4 ä 5 kronor skulle få ett tillägg av 45
kronor likaväl som den, som hade det högsta pensionstilläggsbeloppet, alltså
upp till 45 kronor. Det framhölls i utskottet, att verkningarna av detta förslag
skulle bli ganska otillfredsställande. Jag förmodar, att det var detta argument,
som gjorde, att herr Hansson i Rubbestad tillika med en medreservant
ändrade det motionsledes framställda yrkandet och i stället i en reservation till
det då föredragna utskottsutlåtandet presenterade en linje, som nära sammanfaller
med den, som nu motionsvis framlagts. Herr Hansson i Rubbestad har ju nu
indirekt yrkat bifall till denna motion genom att yrka bifall till reservationen.

Det var sålunda icke de tekniska svårigheterna i fråga örn utbetalning av
fasta månadsbelopp utan de orimliga verkningarna av det framställda förslaget,
som gjorde, att anhängarna av denna motion under hand ändrade sitt förslag.
Det förslag, som då presenterades sorn reservanternas linjo och som sedermera
vid voteringen i kammaren samlade 61 röster — detta har samvetsgrant
inkasserats i den motion i samma ärende, som nu har väckts — blev således under
fjolåret icke på något sätt utskottsbeliandlat. Det synes alldeles självklart,
att man icke kan gå den vägen, därför att postverket, som utbetalar folkpensionerna,
vet ju icke, örn vederbörande pensionär tillhör ortsgrupp 1, 2 eller 3.
Man skall icke söka förenkla frågan såsom herr Hansson i Rubbestad gjorde
i sitt anförande nyss. Det är icke så, att den ena eller andra postanstalten uteslutande
har att utbetala pensioner uträknade efter den ena eller andra ortsgruppen,
utan förmånstagarna äro i detta avseende synnerligen omblandade i
vårt land. Man kan således icke alls gå fram den vägen.

Vid utskottsbehandlingen framhölls för övrigt också precis detsamma, som

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Förslag till lag örn dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m. (Forts.)

statsrådet Möller här framhöll, nämligen att man icke kan gå fram den väg,
som motionärerna anvisa. Det är sålunda att utmana ödet, när man här i alla
fall anser sig kunna yrka bifall till en linje, som icke kan genomföras. Det
praktiska resultatet bleve det, att man icke skulle kunna utbetala dyrtidstillägg
till dessa pensionärer vare sig i mars, april eller maj, och det skulle, föreställer
jag mig, komma att väcka synnerlig undran hos dem, som gå och vänta på sina
pengar. Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ett ord vill jag emellertid även säga med anledning av det anförande, som
hölls av representanten från Göteborg. Han ville gärna ha en förklaring från
utskottets talesman, att utskottet förutsätter, att fattigvårdsmyndigheterna icke
skola taga detta riksdagsbeslut till intäkt för att sänka de eventuellt från fattigvårdssamhällena
utgående bidragen till folkpensionerna. Det sammansatta
utskottet har icke speciellt behandlat denna fråga i år, men jag är alldeles
övertygad om, att utskottet i detta avseende står kvar på samma uppfattning,
som uttalades i utskottsutlåtandet i fjol, nämligen att man förutsätter såsom
ganska självklart, att fattigvårdsmyndigheterna icke skola taga tillfället i akt
för att minska fattigvårdssamhällenas utgifter till förfång för folkpensionärerna.
Givetvis ha icke vi i utskottet kunnat lägga fram några förslag, som
förhindra en fattigvårdsstyrelse att i detta avseende gå fram på sådana vägar,
som man, enligt vad herr Senander skildrade, gjort på vissa håll. Vår uppfattning
i denna sakfråga är emellertid densamma i år som den var i fjol, då den
fanns att läsa i utskottshandlingarna.

Herr Mattsson: Herr talman! Då jag är motionär i denna fråga örn dyrtidstillägg
å folkpensionerna för första halvåret 1942, vill jag, herr talman,
framhålla, att jag för min del var emot förslaget örn dyrortsgruppering av
själva folkpensionerna redan då dessa infördes. Det stod klart för mig, att
denna dyrortsgruppering överhuvud taget var orättvis och att hela denna
fråga ur många synpunkter sett borde tagas upp till allsidig utredning och
avveckling. När det nu gäller dyrtidstillägg på pensionerna blir det, som herr
Hansson i Rubbestad framhållit, enligt utskottets förslag ännu större orättvisor.
Utskottsmajoriteten anser sålunda själv, att en rättvisare kompensation
för levnadskostnadsstegringen än vad det procentuella dyrtidstillägget innebär
bör komma till stånd.

Då jag läste utskottets utlåtande syntes det mig förvånande, att utskottsmajoriteten
icke kunde förena sig med reservanterna örn de synpunkter, som
de framhållit. Jag kan nämligen, herr talman, av utskottsutlåtandet knappast
komma fram till, att det skulle föreligga några tekniska eller administrativa
hinder för tillämpningen av reservanternas förslag. Nu kommer statsrådet och
chefen för socialdepartementet och säger -—- jag ber att få citera — att »med
nuvarande förfaringssätt går det icke att följa reservanternas förslag». Detta
gjorde verkligen, herr talman, ett beklämmande intryck på mig. Skall det
inte heller nu gå att ordna något provisorium tills kommittén, som utreder
frågan, kommer fram med förslag, som vi kunna få se på? Talesmannen för
utskottet, herr Eriksson i Stockholm, noterade också detta statsrådets påpekande
av svårigheterna såsom stöd för utskottets yrkande om avslag på motionerna.
Man säger, att det icke går att med nuvarande organisation ordna
saken i enlighet med reservanternas förslag. Men redan herr Hansson i Rubbestad
framhöll, att det säkerligen torde vara möjligt för postanstalterna att
ordna det hela. Det måste vara ganska enkelt att från pensionsnämnderna få
något bevis örn till vilken hemort vederbörande hör. Jag menar således, att

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Förslag till lag om dyrtidstilläg g å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m. (Forts.)

Jet icke är rätt mot denna stora kår ute på landsbygden att låta ännu ett
halvt år gå utan att giva dem vad de äro berättigade att få och att oupphörligen
uppskjuta frågans avgörande.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen, som upptar
de synpunkter, som jag med flera andra anfört i vår motion.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! När denna fråga eller en mycket
likartad problemställning var uppe i kammaren förra hösten, anslöt jag mig
till den linje, som reservanterna här företräda. Jag framhöll då, att om man
går ut ifrån, att statsmakterna 1937 träffade ett riktigt val beträffande dyrortsgrupperingen
och alltså vägde de olika dyrortsgruneerna mot varandra
på ett riktigt sätt, återstår det endast att göra klart för sig, huruvida klyftan
i fråga örn levnadskostnaderna för de olika grupperna ökat sedan 1937.
Det är såvitt jag vet ingen, som gjort gällande, att det förhåller sig så. Vad
som möjligtvis diskuterats är, huruvida klyftan i fråga om levnadskostnaderna
minskat sedan 1937 mellan tätbebyggda orter och landsbygden. För min del
tror jag, att det senare är fallet. Men det må vara hur som helst med den
sakens riktighet. Kan man endast hålla fast vid att klyftan i fråga örn levnadskostnaderna
icke ökat, så är det befogat, att man här söker giva en god
kompensation och icke undan för undan ökar graderingen av folkpensionerna.

Nu är naturligtvis det förslag, som reservanterna här framföra, inte idealiskt;
det ger inte på alla punkter ett riktigt utslag. Men jag tror det är det
bästa som för tillfället kan presteras, och jag tror, att det ger ett större mått
av rättvisa än Kungl. Maj :ts förslag.

Här har sagts, att det skulle vara tekniska svårigheter, som stå i vägen
för realiserandet av reservanternas förslag. Jag får säga, att när man har
lyssnat till huru olika nya förslag allt emellanåt bemötas i den offentliga debatten,
så måste man konstatera, att de »tekniska svårigheterna» ha en mycket
stor benägenhet att infinna sig i vissa sammanhang och bli alldeles oövervinneliga.
Men sedan, rätt vad det är, löser man mycket svåra tekniska problem
— när man bara vill! Jag tycker det skulle vara ett fattigdomsbevis
ur statens synpunkt, om man skulle låta denna orättvisa bestå i sex månader
till på grund av så enkla tekniska problem, som det här är fråga örn. För
min del, herr talman, kommer jag att rösta för reservationen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! När vi för ett halvår sedan behandlade
denna fråga och det var tal om att försöka hjälpa de lägre dyrortsgrupperna
med litet högre tillägg, nämndes också de tekniska svårigheterna.
Nu har det som sagt gått en rätt lång tid sedan dess, och när frågan
nu åter kommer upp är det på nytt tekniska svårigheter, som hindra oss att
härvidlag ge rättvisa åt pensionärer i de lägre dyrortsgrupperna. Jag tror
inte, att det enbart är tekniska svårigheter, utan att det är oviljan att hjälpa
pensionärer i lägre ortsgrupper, som är grundmotivet, ty med de hjälpmedel
statsmakterna lia borde man under denna långa tid ha försökt lösa frågan.
Stegringen av livsmedelspriserna drabbar ju pensionärer i de lägsta dyrortsgrupperna
lika mycket som dem i de högre. De måste också leva på ransoneringskort,
och i affärerna på landsbygden är det in^p billigare utan snarare
litet dyrare att köpa än i städerna. Herr Karlsson i Grängesberg påpekade
just detta förra gången denna fråga var uppe och visade, att utav 27 —-tror jag det var — olika varuslag var det övervägande antalet dyrare i de
lägre ortsgrupperna än i städerna.

Med hänsyn till allt detta kan man ställa sig frågan, örn det är meningen

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Förslag till lag örn dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
to. m. (Forts.)

att det i detta avseende skall fortsätta på detta sätt. Jag är säker på att om
denna fråga kommer upp i riksdagen en gång till, skola vi möta samma argument:
det går inte av tekniska orsaker att ge rättvisa åt pensionärer i dessa
lägre ortsgrupper. Socialministern sade, att det inte var tänkbart att följa
reservationen, vilket inte skulle leda till något resultat. Han ville med detta
säga, att bär är det endast utskottets förslag som är det enda och riktiga.
Jag tror för min del, att örn riksdagen härvidlag verkligen skulle vilja ge
litet rättvisa åt pensionärerna i de lägre ortsgrupperna och taga reservationen,
skulle inte de tekniska svårigheterna vara så besvärliga att lösa. Örn vi
tänka på en folkpensionär som tillhör en församling i lägsta ortsgrupp, som i
min hemort, så skall ju kommunen lämna ett visst bidrag till honom. Alla
som ha folkpension äro skrivna där och få ut sin pension beräknad efter den
dyrortsgrupp de tillhöra vid pensionens beviljande, så beträffande de mantalsskrivna
pensionärerna skulle det inte uppstå stora svårigheter. Varje kommun
skulle bara genom pensionsnämndens ordförande behöva få ett bevis för
att pensionärerna i fråga tillhöra den och den gruppen och alltså få det och
det tillägget, en månads folkpension enligt vad som är avsett i reservationen.
Då skulle de komma litet närmare pensionärerna i de högre ortsgrupperna, men
trots detta skulle de ändå ligga under deni i fråga örn ersättningen.

Jag tänkte när jag hörde socialministerns anförande här, att det verkade
ungefär som så: Det är inte värt att ni försöka rucka något på detta, utan
denna orättvisa måste finnas. Den blir emellertid hårdare och hårdare. Ju flera
tilläggspensioner som gå ut, desto större blir orättvisan. För de gamla ute på
landsbygden blir det, även om de bo billigt — som de kanske göra i vissa fall
-— i gengäld så mycket större kostnader och besvärligheter just med anledning
av att de bo mera avlägset från möjligheterna att köpa sina tilldelade små
ransoner.

Jag ber, herr talman, att trots de varningar herr socialministern uttalade
få yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Efter att lia hört tre talare,
som haft ordet sedan jag senast yttrade mig, måste jag ställa den frågan: Vet
man då inte på vad sätt dessa folkpensioner utbetalas i vårt land? Vet man
inte alls hur prövningen av pensionerna sker och hur beloppen fastställas?

Det går så till, att varje person som vill lia pension får lägga in ansökan
härom, efter ett särskilt formulär, till en inom varje kommun existerande pensionsnämnd,
sorn genomgår handlingarna och fastställer hans eller hennes inkomstförhållanden.
Sedan går frågan till pensionsstyrelsen, som med stöd av
nämndens utlåtande och utredning fastställer, vilket belopp som envar har att
få i pension. Därpå utsändes genom pensionsnämnden till envar pensionstagare
ett pensionsbrev tillsamman med kvittoblock, upptagande ett antal kvitton
på de månadsbelopp eller tidsbelopp som utbetalas, och utbetalningarna ske
sedan ifrån postanstalterna. Det finns sålunda i dessa handlingar ingen som
helst anteckning om vilken ortsgrupp vederbörande pensionstagare har fått sin
pension fastställd efter.

Mot att dessa kvittenser avlämnas får postverket utbetala beloppen. Kvittenserna
tjäna sedan som redovisningshandling vid avräkningen mellan pensionsstyrelsen,
som har att tillhandahålla beloppen, och postverket. Nu lia utbetalningarna
av dessa dyrtidstillägg skett på det sättet, att man vid föregående
pensions utbetalande på visst fastställt månadskvitto — i det aktuella fallet
för det belopp som skall utbetalas den 15 mars — placerat en stämpel, vid vilken
pensionstagaren skall kvittera två gånger, alltså dubbla beloppet; detta för

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Förslag till lag örn dyr tids tillä g g å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
w. to. (Forts.)

att man skall vara viss om att pensionstagaren får det belopp, som lian är berättigad
till, medan postverket som sagt bara skall lia en kvittens såsom avräkning
med pensionsstyrelsen.

Hur tänker man sig nu, då man här går upp och löjliggör sig över de tekniska
svårigheterna, att denna sak skall ordnas? Det är klart att man i mars
kan utbetala beloppen till allesamman, för den saken är ju förarbetet gjort,
men då man skall utbetala dessa extra belopp enligt reservanternas förslag,
hur skall den saken ordnas? Det är inte så enkelt, som man här vill göra gällande,
att man kan begära ett intyg från pensionsnämndsordföranden och sedan
presentera detta för postverket, ty det kan finnas pensionstagare inom en
viss postanstalts räjong, som pensionsnämnden i den församlingen inte haft
att göra med. Vederbörande kan lia fått sin pension beviljad av annan pensionsnämnd
och därefter flyttat till församlingen.

Det är sålunda, tycker jag, ganska märkligt att höra, hur bland upplysta
folkrepresentanter den ene efter den andre kommer och talar om att de tekniska
svårigheterna inte skola lägga hinder i vägen för »rättvisan»; jag sätter
rättvisan inom citationstecken och det får stå för dessa talares egen räkning,
ty det har ju tydligt och klart påvisats, att det är omöjligt att ordna saken på
det föreslagna sättet. Kunde man utbetala pensionsbeloppen med postanvisningar
utställda av pensionsstyrelsen, vore saken Hacket enkel, men vi lia ju
inte det sättet för utbetalning av folkpensioner. Och då tycker jag, att t. o. m.
de mest fanatiska anhängarna av en viss linje måste böja sig för vad sunda förnuftet
har att säga i föreliggande fråga.

Jag måste säga detta, herr talman, med anledning av vad som yttrats i debatten.

Herr Hage: Herr talman! Jag begärde ordet när herr Hansson i Skediga
förklarade, att orsaken till att man inte vill vara med om denna reform, som
skulle förbättra ställningen för förmånstagare på de billigare orterna, var
något slags ovilja mot dessa förmånstagare. Jag försäkrar herr Hansson, att
detta är ett fullständigt felaktigt resonemang, och i det fallet är jag övertygad
om, att jag talar på alla deras vägnar, som sysslat med dessa ting i utskottet.

För min del står det fullt klart, att den dag då här föreligga säkra fakta
och en statistiskt tillfredsställande utredning rörande den förskjutning, som
möjligen har ägt rum mellan de olika dyrorterna, den dagen är jag, och givetvis
alla som stå på samma ståndpunkt, villiga att ta konsekvensen av att åstadkomma
en justering av de pensionsbelopp, som nu utgå till de olika dyrorterna.
Det blir visserligen en mycket dyrbar sak, ty då måste antagligen en stor del
av dessa kvitton och häften, som herr Eriksson i Stockholm talade om — jag
har ju sett dem, och de äro utställda för åtskilliga år framåt — kasseras, eftersom
man skall sätta in nya summor. Men den konsekvensen får man väl ta. En
sådan statistisk och verkligt säker utredning är emellertid inte färdig ännu.
Man kan naturligtvis påstå, att här har skett en förskjutning mellan den och
den dyrorten. Det är troligt, att den har skett, men i vilken riktning och omfattning
har man ingen siffra på ännu.

Vi i riksdagen äro vana att ta vår ståndpunkt, när det föreligger fakta och
siffror, som vi kunna grunda vårt ståndpunktstagande på. Men vi kunna inte
grunda vår uppfattning endast på det förhållandet, att här kommer en eller
annan landsbygdsrepresentant och säger, att han har hört omtalas, att hemma
i hans samhälle har man det så och så med priser och dyrtid o. s. v. När vi
skola ta ståndpunkt, måste det föreligga en utredning, som rör hela landet,
och det är en sådan utredning som nu pågår. När den är färdig, äro vi också

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m. (Forts.)

färdiga att ta konsekvenserna av ett beslut, och jag för min del skulle önska,
att denna utredning bleve färdig så fort som möjligt. Jag skall gärna erkänna
att det är troligt, att det bar skett en viss förskjutning mellan de olika dyrorterna,
men först när det är fullt klarlagt, vad den innebär, kunna vi fatta
beslut och ta konsekvenserna därav. Och då bör enligt min mening ingen i denna
kammare gå upp och försvara det gamla systemet. Men som saken nu ligger
till, herr talman, måste jag för min del yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Med anledning av den senaste talarens invändningar, som
gå ut på att bara när man förebringar en statistiskt säker utredning rörande
de förskjutningar som skett de olika dyrortsgrupperna emellan böjer han sig
för fakta, vill jag erinra örn att vad som nu sker är, att man utan någon som
helst sådan utredning är med örn att skärpa klyftan de olika dyrortsgrupperna
emellan.

Herr Hage, som på begäran jämväl erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Vad som nu sker innebär endast, att man behåller det gamla systemet, låter
status quo råda, intill dess man får en säker utredning, vilken jag avvaktar.

Vidare anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Erikssons i Stockholm anförande, vari han säger att reservanternas
förslag är outförbart.

Varje kommun har sina pensionstagare bokförda, och varje kommun vet vilken
ortsgrupp den tillhör — vi höra som regel till ortsgrupp I på landsbygden.
Om det skulle fattas ett beslut här, att pensionstagarna i de lägre ortsgrupperna
skulle komma litet närmare dem i de högre i fråga örn ersättningen
på grund av dyrtiden, skulle väl detta i praktiken blott behöva medföra, att
varje pensionsnämndsordförande bleve skyldig att som en bilaga lämna dessa
pensionstagare ett särskilt kvitto eller en särskild skrivelse enligt ett formulär,
som staten kunde fastställa. Detta skulle nog inte förorsaka så mycket besvär
som åtskilligt annat, som dock går att genomföra under nuvarande ransoneringstider.
Men när det gäller denna sak, då är det svårt att få någonting utfört.
Jag tror emellertid, att det där lilla besväret, som denna reform skulle förorsaka,
uppväges av att det vore en mycket god tjänst åt de fattiga ute på
landsbygden, som ju få dras med dyrtiden utan att få den kompensation, som
man får i de högre dyrortsgrupperna. Här finns ingen tanke på att skära ned
beloppen för pensionärerna i de högre ortsgrupperna, vare sig i andra eller
tredje, utan meningen är bara att hjälpa dem i de lägsta dyrorterna en liten
smula. Det är viljan att göra detta som det kommer an på. Förutsättningarna
för att kunna göra det är jag säker på inte saknas.

Sedan i höstas har det nu gått ett halvår, och då förelåg det svårigheter.
Komma vi igen örn ytterligare ett halvår, få vi säkerligen åter höra samma
visa, det är jag alldeles övertygad om.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Herr Hage erkände, att det nog
vore riktigt att en utjämning skett beträffande levnadskostnaderna, men han
ville ändå inte vara med om att den kompensation, som nu skall utgå för de
ökade levnadskostnaderna, skulle vara något så när lika, utan han ville, att den
klyfta som nu finnes skulle ökas ytterligare — ty det blir fallet örn man går

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m. (Forts.)

in för det procentuella tillägget. Därigenom ökas klyftan mellan pensionärerna
på högsta, och lägsta dyrort. Herr Hage trodde själv, att det nu blivit en sådan
förskjutning, att denna klyfta skulle ha minskats. Har man den uppfattningen,
tycker jag det är egendomligt att man inte vill vara med örn reservationen,
som ju ändå avser att åstadkomma litet rättelse därvidlag, så att klyftan
inte skall bli alltför stor.

Jag har lagt märke till i denna debatt, att man inte anfört något som helst
sakskäl utan hängt upp sig på denna spärr, som statsrådet i början på debatten
sköt fram, om de tekniska svårigheterna för att utanordna beloppen i enlighet
med reservanternas förslag. Jag medger, att det kan vara vissa svårigheter,
men jag tror, att de° icke^ äro av högre grad än att de kunna övervinnas.
Såvitt jag kommer ihåg står på alla pensionsbrev pensionstagarens hemortskommun
antecknad, och då torde det vara en ganska lätt sak för en tjänsteman
i posten att se efter i svensk författningssamling, vilken grupp en kommun
hör till i dyrortshänseende. Jag medger, som jag sade, att det kan bli
vissa besvärligheter, och skulle regeringen anse det nödvändigt att vidtaga åtgärder
för att förhindra ett oriktigt utbetalande, går det ju lätt att genom
radio eller genom cirkulärskrivelser fästa pensionstagarnas uppmärksamhet på
att de, när de hämta sin pension, också skola ange vilken dyrortsgrupp de tillhöra.
Jag tror därför, att svårigheterna kunna övervinnas, örn nian har vilja
att skapa rättvisa på detta område.

Den första utbetalningen i mars blir ju en enkel månadsutbetalning. Det är
först när sista inbetalningen skall ske som denna sak behöver ordnas. Då har
man alltså ett par tre månader på sig för att ordna detta, och jag tror det
kan ordnas, örn man bara vill.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! T anledning av herr Hanssons
i Rubbestad sista anförande vill jag bara säga, att jag icke gått in på någon
principdebatt örn dyrortsgraderingen. Anledningen till att jag undvikit att
ingå på en principdebatt i denna fråga är den, att jag antar, att vi få tillfälle
att diskutera den saken senare under riksdagen. Man skall sålunda inte fatta
mm tystnad på denna punkt såsom ett tecken på att jag är överens med herr
Hansson i Rubbestad rörande själva principfrågan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde först propositioner beträffande punkten A, nämligen dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande del; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hansson
i Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten A av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

. Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Förslag till lag orri dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m. (Forts.)

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att lian funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Hansson i Rubbestad,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 141 ja
och 43 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren bade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten A.

Härefter gav herr förste vice talmannen propositioner beträffande punkten
B, nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen i motsvarande del; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Hansson i Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten B av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Hansson i Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 117
ja och 59 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten B.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:

nr 4, i anledning av väckt motion örn spcci4icering av skulder m. m. i allmän
självdeklaration; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 11-

Granskning
av riksbankens
och riksgäldslcontorets

styrelse och
förvaltning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 4, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäl dskontorets styrelse och förvaltning.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Punkten 1, angående ränte- och lånepolitiken.

Vad i detta ärende förekommit hade utskottet velat för riksdagen omförmäla.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning av ett uttalande,
som bankoutskottet gör angående vår lånepolitik och riksgäldsfullmäktiges
ordnande av denna. Bankoutskottet gör detta efter att först ha redogjort
för utvecklingen på kreditmarknaden och givit det erkännandet, att ränteoch
lånepolitiken under tiden från våren 1941 framgångsrikt genomförts i nära
överensstämmelse med de av statsmakterna godkända riktlinjerna. Det av mig
åsyftade uttalandet kan i viss mån tolkas som en kritik. Örn det skall vara
en kritik, så är det dock en mycket mild sådan, och mot en befogad kritik och
goda råd ha vi från fullmäktiges sida ingenting att invända. Vi äro tvärtom
tacksamma för alla goda, råd, inte minst om de komma från bankoutskottet
och riksdagen.

De erinringar, som utskottet gör, ha sammanfattats i följande uttalande:
»Den i samband med andra försvarslånet bedrivna verksamheten för ökat sparande
och organiserad teckning å statslån från den stora allmänhetens sida avbröts
emellertid vid detta låns avslutande i april 1941. De i september efter
räntestabiliseringen emitterade statslånen förbundos ej med någon dylik hänvändelse
till allmänheten, och ifrågavarande verksamhet återupptogs först mot
slutet av året. Med hänsyn till den betydelse ur penningpolitik synpunkt,
som största möjliga ökning av allmänhetens nysparande har under rådande förhållanden,
innebar nämnda avbrott, vilket icke varit nödvändigt för räntesänkningens
genomförande, en viss nackdel. I nuvarande samhällsekonomiska
och statsfinansiella läge synes det vara önskvärt, att här avsedda verksamhet
kontinuerligt bedrives och erhåller största möjliga effektivitet, bl. a. genom organiserande
av kollektiva insatser från olika grupper av anställda.»

Jag har, herr talman, stannat inför detta uttalande örn det »avbrott» i lånepropagandan,
som utskottet här påpekar. Jag vill då först säga, att något
helt avbrott har det inte varit. Sparobligationer till relativt hög ränta — 3.8 %
— funnos hela tiden att köpa. Reklamen har, även örn den inte varit så stor,
också fortsatt, särskilt genom posten. När det gäller statens stora upplåning
går det inte att nied någon större framgång bedriva en kontinuerlig propaganda
^av den storleksordning, som vi haft och ha för de stora försvarslånen.
Det mäste enligt min uppfattning bli någon paus mellan varje stor låneoperation,
örn inte för annat så för att det tecknade beloppet skall hinna inbetalas
innan man börjar arbeta på nästa stora lån. En var vet för övrigt, att under
förra sommaren voro förhållandena sådana här i landet, att det var mindre
lämpligt att vid den tidpunkten gå ut med en stor lånepropaganda. Ännu har
ingenting inträffat,_ som såvitt jag förstår ger belägg för att vi misslyckats
eller att vi misstagit oss eller att vi lagt vår propaganda felaktigt. Vår propaganda
har lyckats bra tack vare den stora hjälp vi fått av alla de tusen och
åter tusen frivilliga och obetalda medhjälpare, som vi haft och ha litet varstädes^
ute i vårt land, och den stora villighet att låna staten pengar, som vi
vid många tillfällen ha fått se så storartade bevis på.

Vad sparobligationerna beträffar så äro de ännu nya, ja, så nya att vi kunna
säga, att vi alltjämt befinna oss på försöksstadiet. Som kammarens ledamöter
väl veta hade vi, när vi först började med sparobligationerna, valörerna sådana,
att det högsta belopp, som fick innehas på en sparobligationsbok, var 500
kronor, och den lägsta valören å sparobligationerna var 25 kronor. Nu ha vi
ändrat på dessa belopp. Nu lia vi gått ned till ett minimum av kronor 12: 50,
d. v. s. ett inköpspris av 10 kronor, och var och en får numera ha ett maximibelopp
av 2,000 kronor eller i inköp 1,600 kronor.

Ränte- och
lånepolitiken.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

Nu är det vår mening, att dessa sparobligationer ständigt skola finnas att
tillgå. De skola ständigt finnas att köpa. Genom utgivandet av dessa sparobligationer
till högre ränta än vad man får på sparbanker och andra banker,
tror jag det skall vara möjligt att nå ett kontinuerligt sparande. Försäljningen
av sparobligationer är så lagd, att det inte är meningen att obligationerna
skola vara slutsålda den 15 maj, då tiden för tredje försvarslånet är ute. Tiden
för inbetalning på tredje försvarslånet sträcker sig ju längre, men teckningstiden
är som sagt ute den 15 maj. Propagandan för och försäljningen av
sparobligationer kan och bör fortsätta även därefter.

Nya bestämmelser angående belopp, ränta och dylikt kunna visa sig erforderliga,
men för närvarande få vi ha det som det är. Vad det kan komma att
bli i framtiden är ju omöjligt att säga. Det är möjligt, att en av de förändringar,
som kan och bör vidtagas, är att man, i likhet med förhållandet i vissa
andra länder, där man har sparobligationer, maximerar beloppet per år och
att maximibeloppet per motbok sedan kan få stiga över det belopp som för
närvarande gäller, nämligen 2,000 kronor.

Hur propagandan efter den 15 maj eller den dag, då tredje försvarslånet
upphör, skall utformas är inte möjligt att nu säga. Det beror i hög grad på
hurudana förhållandena äro vid denna tidpunkt och vilka vägar man tror skola
leda till det bästa resultatet. Jag vill bara här säga, att riksgäldsfullmäktige
skola helt naturligt vid den tidpunkt, när denna fråga blir aktuell, överväga
alla förslag som kunna framkomma, inte minst sådana från bankoutskottet och
från de goda krafter och medhjälpare vi lia här i landet.

Jag har, herr talman, velat göra detta uttalande i anledning av det yttrande,
som bankoutskottet avgivit. Jag har naturligtvis intet yrkande att göra.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga ett par ord
örn den passus i utskottets utlåtande, som herr Lindqvist nyss läste upp. I den
framhåller bankoutskottet, att det anser, att riksgäldskontoret inte tillräckligt
uppmanat allmänheten att spara. Man menar ifrån bankoutskottets sida, att
riksgäldskontoret skulle ständigt, ideligen, ideligen, upnmana allmänheten att
spara. Detta uttalande kan jag för min del inte vara med örn.

Jag har inte varit med vid ärendets justering, och det är därför jag påtalar
saken här. Jag anser utskottets uttalande fullständigt felaktigt. Om man dag
efter dag framhåller en sak, går det lätt in genom det ena örat och ut genom
det andra. Folk bekymrar sig inte örn det. Det där vanliga tjatet fäster man
sig inte vid. Skall man bedriva propaganda skall nian göra det då och då, men
då skall man göra det kraftigt och med styrka framhålla den sak man vill verka
för, och sedan skall man vara tyst en tid. Därefter skall man ånyo kraftigt
komma igen. Inte detta ideliga tjatande dag efter dag! Det är inte en riktig
synpunkt, som bankoutskottet framhåller i detta avseende, och det är därför
— när jag nu har mitt namn under utskottsutlåtandet — som jag vill protestera
emot den. Jag har nämligen inte varit med vid själva filningen av beslutet, när
justeringen skedde.

Därför tillåter jag mig, herr talman, att föreslå, att den ifrågavarande passusen
utgår ur utskottsutlåtandet. Den återfinnes på sidan 4 och börjar med
orden »Den i samband med» och slutar med ordet »anställda».

Herr Hall: Herr talman! Det utlåtande, som här föreligger i anledning
av utskottets granskning av riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning under
föregående år, är i stort sett ett uttalande av tillfredsställelse med det arbete,
som bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige utfört i syfte att i praktiken
omsätta de önskemål rörande ränte- och lånepolitiken, som fjolårets riks -

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

dag gav till känna. Det må vara tillåtet för en utskottsledamot att, utan att ha
det formulerat i skrift i utskottsutlåtandet, rikta ett tack till dem, som inom
dessa institutioner på ett så framgångsrikt sätt fyllt sitt värv under det år
som gått. Jag är angelägen att uttala detta tack icke minst därför, att de meningsskiljaktigheter,
som kommo till uttryck under fjolårets dechargedebatt,
blevo något tillspetsade. Det är därför tillfredsställande, örn man efteråt kan
konstatera, att utvecklingen blivit betydligt gynnsammare än vad de som då
spådde olyckor vågade tro. Att detta är en personlig tillfredsställelse för oss,
som redan då vågade hoppas, att riksdagens rekommendationer skulle komma
att ganska lätt genomföras, behöver jag ju icke säga.

Herr Paulsen har nu bidragit till fördrivandet av tråkigheten i riksdagen
genom att taga avstånd från sig själv, en sak som jag ju icke missunnar honom.
Örn man har sitt namn under ett utskottsutlåtande, som behandlats i vanlig
ordning, varvid de däri framförda synpunkterna vid flera tillfällen understrukits,
brukar man ju anse det vara självklart, att man försöker stå för desamma.
Jag skall icke begära denna prestation av herr Paulsen, men jag vill
bara konstatera, att han hade haft många tillfällen i utskottet, om han hade
kommit sig för att utnyttja dem, att taga avstånd från den mening utskottet
anfört.

För att emellertid komma till den allvarligare sidan av saken, nämligen uttalandet
örn avbrottet i sparpropagandan och i kollektivteckningarna, vill jag
utan vidare ge herr Lindqvist rätt i att det givetvis innebär stora tekniska
svårigheter för fullmäktige att jämt och ständigt ha låneobligationer till hands
— örn man nu bortser från sparobligationerna, vilka ju utgöra just en sådan
form, som när som helst kan komma i fråga ■— svårigheter, som kanske äro
nästan omöjliga att övervinna. Men å andra sidan får man försöka se saken ur
allmänhetens synpunkt. Örn allmänheten under några månaders tid genom propaganda
påverkas att teckna allt vad den har i statsobligationer och sedan finner,
att propagandan plötsligt avbry tes, frågar den sig: behöver icke staten
våra pengar längre? Det är klart, att en sådan fråga från allmänhetens sida
icke är till fördel för de institutioner, som vilja ha allmänhetens pengar, och
det är därför synnerligen angeläget, att man söker finna former, under vilka
sparandet kan påverkas oavbrutet och utan uppehåll.

När det gäller de rent propagandatekniska medel, som därvidlag skola användas,
kan det ju knappast vara rimligt, att riksdagen utfärdar direktiv för
dessa. En propaganda, som slår med lika hårda trumslag varje dag, blir självfallet
monoton och förlorar i effekt, medan en propaganda, som då och då återkommer
utan alltför långa intervaller, utan tvivel har betydelse för det kontinuerliga
sparande, som man vill ha fram. Särskilt olämpligt förefaller det
vara att avbryta de avtal örn löneavdrag, som arbetare och arbetsgivare kunna
ha träffat i den män inbetalning till försvarslånet sker genom avlöningskontoren.
Det är givet, att en tjänsteman eller en arbetare, som har förbundit sig
att lämna några kronor i veckan eller i månaden, nog kan förmås att göra detta
året örn, möjligen med undantag för någon särskilt skattetyngd månad eller för
julmånaden, vilken ju för med sig alldeles särskilda utgifter. Att låta detta
löneavdrag ske bara fyra, fem eller sex månader av året innebär säkerligen en
förlust för staten.

Det är dessa synpunkter utskottet har velat trycka på. Vi ha icke ansett
saken vara av don Storlek, att man här bör framställa en anmärkning. De flesta
utskottsledamöterna äro villiga att medgiva, att det icke varit så lätt att finna
formerna härvidlag. Utskottets påpekande i detta avseende är endast att anse
såsom ett uttalande av ett visst önskemål, och jag förutsätter, att utskottet blir

Andra kammarens protokoll 191ft. Nr 11. 4

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

i tillfälle att i riksdagens fortsättning tillsammans med representanter för riksgäldsfullmäktige
ytterligare överlägga örn dessa ting. Nu är det ju alltid så,
att den som uttalar ett önskemål anses lia en viss skyldighet att åtminstone ungefärligen
angiva de vägar, på vilka han vill se det förverkligat. Jag vågar icke
lova riksgäldsfullmäktige, att bankoutskottets ledamöter kunna stå till tjänst
med anvisningar rörande de tekniska arrangemang, som därvidlag skola^ anlitas,
men jag tror, att vi tillsammans med fullmäktige och de experter på området,
som fullmäktige ha till sitt förfogande, ändå med litet god vilja skola kunna
komma fram till ett resultat, som möjliggör, att man kan fortsätta sparpropagandan
och fullfölja kollektivteckningarna, varigenom vinnes icke bara att
staten tillföres lånemedel, vilket i och för sig är bra, utan även det minst lika
viktiga, att dessa penningmedel dragas undan varumarknaden.

Jag förutsätter, att kammaren icke reflekterar på att gå in för herr Paulsen
förslag till ändring i den formulering, som utskottet givit sitt uttalande.
Jag yrkar i varje fall, att utskottets utlåtande lägges till handlingarna i oförändrat
skick.

I detta anförande instämde herr Westman.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag nödgas ge en liten replik till herr Hall,
då jag vill ha den till protokollet. Herr Hall säger, att det icke är lyckligt
med ett hastigt avbrott i lånepropagandan. Det är alldeles riktigt. Ingen beklagar
mer än vi, som fått en del svårigheter för den sakens skull, att vi under
fjolåret nödgades göra ett så hastigt avbrott. Jag skall icke taga upp någon
debatt örn den saken. Både herr Hall och jag känna väl till hur det förhöll
sig. Jag vill bara erinra örn att den hastiga avslutning det hela fick berodde
på det förändrade ränteläge, som inträtt.

Sedan skall jag passa på att säga, att vi kunna tala örn för folk ute i landet,
att på samma sätt skall det icke gå denna gången. Till den 15 maj får
det tecknas, även om man då är uppe i rätt mycket över miljarden. Vi behöva
pengar, och vi anse det från fullmäktiges sida icke vara någon vinst, att det
blir ett avbrott före den utsatta tiden.

Beträffande sparpropagandan vill jag säga — jag kanske skulle ha sagt detta
förut, men jag ville icke hålla ett långt anförande — att lyckligtvis är det
så, att det icke bara är riksgäldskontoret, som driver propaganda. Våra sparbanker
och även andra banker ha nedlagt ett mycket förtjänstfullt arbete på
detta område. Det har också visat sig, att våra sparklubbar arbeta och växa.
Mellan riksgäldsfullmäktige och bankoutskottet råda icke delade meningar
örn nyttan av sparande ur såväl den enskildes som samhällets synpunkt. Vi få
väl alla hjälpas åt, när det gäller att komma framåt på den vägen.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag hade egentligen icke tänkt
yttra mig i detta ärende av den anledningen, att jag på grund av sjukdom
förra året icke hade tillfälle att deltaga i bankoutskottets behandling av då
föreliggande ärende, och eftersom det är delvis på det utlåtande, som då avgavs,
som utskottet grundar sin framställning i år. I förbigående vill jag säga,
att jag har litet svårt att fatta denna såsom någon direkt kritik mot riksgäldsfullmäktige.
Jag hör till dem, som beundrat och fortfarande beundra riksgäldsfullmäktiges
sätt att sköta denna sak, och jag hoppas, att de i fortsättningen
skola lyckas lika bra som de gjort hittills.

Vad som föranledde mig att begära ordet var egentligen herr Paulsens yrkande.
Jag kan icke tänka mig, att riksdagen skulle kunna ge sin anslutning
till herr Paulsens yrkande, att man skall stryka hela ifrågavarande passus. Det

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

är väl ingen, som kan motsäga vad utskottet uttalar i följande sats: »I nuvarande
samhällsekonomiska och statsfinansiella läge synes det vara önskvärt,
att här avsedda verksamhet kontinuerligt bedrives och erhåller största möjliga
effektivitet, bl. a. genom organiserande av kollektiva insatser från olika
grupper av anställda.» Vilken uppfattning man än har örn statens lånepolitik,
kan det väl ändå icke vara möjligt, att riksdagen går med på att stryka denna
sats.

Jag kan icke, sedan jag suttit och hört på behandlingen i utskottet av detta
ärende, undertrycka min förvåning över herr Paulsens framträdande här i dag.
Det tillkommer icke mig att här gå in på vad som förekom i utskottet, men
jag kan icke underlåta att säga detta.

Jag hemställer, herr talman, att utskottets utlåtande lägges till handlingarna.

Herr Paulsen: Herr talman! När herr Andersson förundrar sig över mina
uttalanden här och i bankoutskottet, kan han i varje fall icke förundra sig
över att jag icke i utskottet satte mig emot ifrågavarande passus, ty vi hade
icke hunnit fram till den vid de tillfällen han tänker på. Det fanns en ledamot
i utskottet — jag skall icke namnge någon — som talade för den, men jag
trodde aldrig, att utskottet i dess helhet skulle nappa på den. Jag var icke närvarande
vid behandlingen av den saken. I så fall skulle jag ha protesterat, och
örn jag icke hade lyckats få bort satsen, skulle jag ha reserverat mig.

Herr Andersson säger vidare, att han beundrar riksgäldsfullmäktiges sätt
att sköta saken och att han icke vill påtala det. Men han har ändå varit med
örn att framhålla, att det varit till nackdel för sparandet, att icke riksgäldsfullmäktige
beständigt slagit på trumman för sparandet. Det går dåligt i lås
det där!

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets motivering i denna punkt, nämligen dels på godkännande
av utskottets motivering dels ock på bifall till det av herr Paulsen under
överläggningen framställda yrkandet; och blev utskottets motivering i denna
del av kammaren godkänd.

På av herr talmannen därå given proposition lades därefter punkten till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna J och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets utlåtanden:

nr 5, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning;
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av yrkessjukdom, m. m.; samt

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag om
ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen, m. m. dels ock en i ämnet väckt
motion;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn anordnande
av högmässogudstjänst såsom barngudstjänst; och

nr 7, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av 25 och 30 §§ ecklesiastik
boställsordning.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

inrättande av Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition örn inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa
Stockholm kringliggande områden, dels ock en i ämnet väckt motion, i vad ärendet hänvijämte
vissa sats till behandling av lagutskott.

^omrddenf6 Genom en den 30 december 1941 dagtecknad proposition, nr 13, hade Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för nämnda dag samt Kungl. Maj:ts och kyrkomötets
däri omförmälda skrivelser föreslagit riksdagen att i enlighet med vad i propositionen
jämte bilagor närmare angivits

A) medgiva, att från och med den 1 juli 1942 vissa kring Stockholm belägna
områden finge frånskiljas de stift, de för närvarande tillhörde, för att jämte huvudstaden
bilda ett särskilt stift med benämningen Stockholms stift och med
biskopssäte i Stockholm,

B) medgiva, att innehavaren av biskopsämbetet i det nya stiftet finge, tills
vidare och intill dess tjänstebostad för honom, jämlikt vad därom vore stadgat,
bleve anordnad, åtnjuta hyresersättning med ett belopp av högst 6,000
kronor för år,

C) godkänna en reglering övergångsvis av befordringsförhållandena för de
av den nya stiftsbildningen berörda prästerna samt

D) under förutsättning av bifall till hemställan under A) antaga

dels vid propositionen fogade, av kyrkomötet för dess del godkända förslag
till

1) lag örn ändrad lydelse av §§ 2, 4 och 5 förordningen den 16 november
1863 (nr 61, s. 3) angående allmänt kyrkomöte,

2) lag om upphörande av det särskilda domkapitlet för Stockholms stad och

3) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 30 maj 1759 om biskopsoch
superintendentsval,

dels ock ett vid propositionen fogat förslag till

4) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 27 november
1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande
jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel;

ävensom godkänna ett vid propositionen jämväl fogat förslag till

5) kungörelse örn ändrad lydelse av 5 § 2 mom. familjepensionsreglementet
för prästerskapet den 28 november 1941 (nr 904).

I anledning av propositionen hade inom första kammaren väckts en motion,
nr 112, av herr Ekman. I motionen hade hemställts, att riksdagen måtte avslå
vad Kungl. Majit i propositionen föreslagit.

Propositionen och motionen hade, såvitt anginge förslaget till lag örn ändrad
lydelse av §§ 2, 4 och 5 förordningen den 16 november 1863 (nr 61, s. 3) angå -

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

ende allmänt kyrkomöte, hänvisats till behandling av konstitutionsutskottet.
I övrigt hade propositionen och motionen hänvisats till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å den
i ämnet väckta motionen 1:112, såvitt ärendet hänvisats till behandling av lagutskott,
bifalla förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herr Theodor Magnusson, som hemställt, att
riksdagen måtte — med bifall till den i ämnet väckta motionen I: 112 ■— avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hall: Herr talman! Kammaren har tidigare i dag haft en lång överläggning
i ett ärende, där det gällde att spara några tusen kronor. Nu kommer
här ett ärende, där man skulle kunna spara många tusen kronor. Förmodligen
skulle väl detta ärende icke ha kommit att i denna kammare föranleda någon
överläggning, därest vanlig riksdagspraxis hade fått iakttagas. Det finns ju
nämligen här ingen reservant med hemortsrätt i andra kammaren.

Om jag ändå tillåter mig att taga kammarens tid i anspråk ett par minuter,
så gör jag detta uteslutande i syfte att påpeka, att det här finns ett område,
där vi ha ganska stora möjligheter att spara icke bara i fråga örn denna
biskopsinstitution utan även när det gäller tillsättandet av prästerliga tjänster
i allmänhet, där det tyvärr tycks bli allt vanligare att tjänster tillsättas och
nyinrättas på en ganska lös motivering, i vissa fall till och med mot församlingarnas
bestämt uttalade vilja.

I det här avseendet fattade riksdagen redan under fjolåret ett principbeslut.
Kungl. Maj:t föreslog då en omorganisation av pastorprimariusämbetet i
Stockholm. Organisationsförändringen skulle kosta 4,400 kronor. Ecklesiastikministern
framhöll, att han redan på grund av detta belopps storlek i tider
som dessa ställde sig betänksam mot att komma med ett förslag till riksdagen.
Riksdagens beslut blev emellertid i stället det, att ett nytt stift skulle inrättas
och en biskop tillsättas här i Stockholm. Deli kostnadsökning, som man kan
emotse i och med inrättandet av detta ämbete, uppgår till minst 33,600 kronor,
men kommer sannolikt icke att understiga ett belopp av 50,000 kronor för år.

Det är ganska uppseendeväckande, att ett förslag sådant som detta under de
tidsförhållanden under vilka vi nu leva får så starkt stöd i utskottet, som det
härvidlag är fråga om. Kyrkofondens läge i ekonomiskt avseende börjar ju bli
bekymmersamt. Den avkastning, som de kyrkliga tillgångarna lämna, räcker
icke längre till. Inom kort komma vi att befinna oss i det läget, att betydande
belopp av skattemedel måste tillskjutas. I fjol hänvisade man till att det härvidlag
icke var fråga örn någon statsutgift i egentlig mening utan att det
fanns tillgångar, som gåvo tillräcklig avkastning. Så är nu icke längre fallet.
Nu måste dessa utgifter även budgetmässigt sett bedömas på samma sätt som
andra utgifter, och på grund härav yrkar jag, herr talman, bifall till den av
herr Theodor Magnusson vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Hage, Mäler, Hallberg, Jonsson i Alsen,
Sundberg, Lundberg i Uppsala och Falk.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Redan när vi föregående år behandlade
denna fråga, begärde jag ordet för att säga, att jag för min del an-*
såg inrättandet av ett särskilt stift för Stockholm vara onödigt. Jag fram -

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

höll då, att enligt min åsikt det icke förelåg något sådant behov ens ur kyrklig
synpunkt, ty Stockholms avstånd ifrån ärkebiskopsdömets säte är ju icke
större än att man ur geografisk synpunkt mycket väl kan upprätthålla kommunikationen.
I det läge, vari frågan då befann sig, måste jag emellertid
nöja mig med att instämma i den reservation, som då förelåg, och som innebar
en viss framställning i ärendet. När nu frågan återkommer, efter det att riksdagen
i fjol har fattat sitt principbeslut, har jag velat för min personlighets
skull erinra örn vad jag anförde i fjol och även här deklarera, att jag ställer
mig på samma ståndpunkt som reservanten i första lagutskottet och alltså instämmer
i det yrkande, som nyss framställdes av herr Hall.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det är inte så synnerligen ofta
jag har anledning att instämma i vad statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har att anföra. Nu vill jag emellertid göra det, d. v. s. i vad han
anförde för ungefär ett år sedan, då han i proposition nr 201 som motivering
för att han inte ville föreslå inrättandet av ett biskopsstift för Stockholm anförde:
»Varje kostnadskrävande utökning av förvaltningsorganisationen bör
givetvis örn möjligt undvikas i en tid, då inskränkningar i förvaltningsverksamheten
övervägas och alla tillfällen till besparingar och begränsningar måste
tillvaratagas.» Voro dessa ord riktiga och kloka statsrådsord i fjol, måste
de ovillkorligen vara ännu mer riktiga i år.

Statsrådet har i år inte kunnat påverkas till ett ändrat ståndpunktstagande
av att andra tidsomständigheter inträtt. Det är ju också för alla bekant, att
det var en annan sak, som kom honom att sig omvända. Det var den oväntade
och tydligen för ecklesiastikministern själv inte minst överraskande kyrkliga
drabanttjänsten från socialdemokratiskt håll, som kom honom att kasta alla
statsfinansiella hänsynstaganden över bord, strunta i sina tidigare uttalade
synpunkter och framföra nu föreliggande förslag örn inrättandet av ett särskilt
stift för Stockholm.

Varför skall det nu inrättas ett särskilt stift för Stockholm? Studerar man
handlingarna för att få svar på den frågan, hittar man massor av de mest
skiftande motiveringar. Men jag måste säga, att det är inga hållbara motiveringar.
Det är i stället så, att de flesta äro ytterst svaga, och en hel del av
motiveringarna äro rent av befängda. Och de mest befängda motiveringarna
komma — jag höll på att säga naturligtvis — från representanter för ett parti,
som är invalt på ett program, som nämner örn att statskyrkan bör avskaffas.
Dessa representanter lia det svårt, ty de ha ingenting att stå på, när de söka
rikta hugg mot motståndarna till inrättandet av ett nytt stift, ett särskilt stift
för Stockholm.

Jag kan inte underlåta att beröra några av de motiveringar, som anfördes vid
föregående års behandling av frågan och som kommo riksdagsmajoriteten att
fatta det beslut, som stimulerat ecklesiastikministern till framläggandet av nu
föreliggande förslag.

När frågan behandlades vid förra riksdagen, var lagutskottet nog ofint
att framhålla, att huvudstaden som självständig kyrklig förvaltningsenhet är
en »nödvändig betingelse för en bättre rekrytering av stadens prästerskap».
Vad är det för fel på prästerskapet i Stockbolm nu då? Jag vill inte draga
någon lans för prästerna och behöver det nog inte heller, ty prästerna själva
bruka kunna konsten att slåss för egna intressen. Men inte har jag funnit
dem annorlunda här än på andra platser, trots att de rekryterats utan tillsyn
av biskop under fyrahundrafemtio år.

T första kammaren har landshövdingen Arthur Engberg anfört ett annat

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

argument. Han påstod, att vi måste ha en biskop i Stockholm därför att prästerna
där nu — jag citerar ordagrant — »äro redovisningsskyldiga direkt
inför vår Herre och icke inför någon överordnad världslig». Det var väl också
-— jag höll på att säga — märkvärdigt, örn inte detta skulle räcka för en
präst. Men han hade också ett annat argument, som förmodligen väger mycket
tungt i en del socialdemokratiska ledarkretsar. Han yttrade nämligen, också
ordagrant: »Örn en lekman, exempelvis min ärade vän Rickard Lindström,
skulle vilja som lekman uppträda och predika i en kyrka i Stockholm, så kan
pastor primarius enligt gällande lag icke giva honom tillstånd därtill, utan
tillståndet måste inhämtas hos ärkebiskopen.» Det var hans argument. Skola
vi nu också behöva betala en biskopslön bara för att socialdemokratiska lekmän
skola slippa betala riksporto, när de i nyfrälst iver vilja bestiga predikstolarna? Förre

ecklesiastikministern förklarade vidare, att anledning till att man
tidigare haft endast tolv stift var, att gångna tiders skrockfulla människor
velat undvika talet 13. Men vår tids upplysta socialdemokratiska ledare frukta
inte talet 13, så därför så. .. Inte var det vidskepelse, som föranledde arbetarrörelsen
i yngre dagar att bland symbolerna för vad som motverkade dess intressen
även räkna upp altaret. Det var arbetarnas egna verkliga erfarenheter,
som föranledde detta. Och jag vågar påstå, att kyrkan har inte ändrat karaktär
sedan dess. Och med anledning av herr Arthur Engbergs tal örn att man
inte skall vara skrockfull och vidskeplig inför talet 13, vill jag säga, att visst
är det vackert tänkt av en arbetarledare, att man måste visa mod i handling
genom att inte fästa avseende vid talet 13. Man skulle bara önska ett lika
djärvt och storvulet uppträdande från arbetarledarnas sida, när det gäller arbetarnas
intressefrågor, som när det gäller prästernas. Yad beträffar biskopsstiftens
antal ha för övrigt redan röster höjts i riksdagen för att även Kalmar
stift skall återupplivas. Följderna av att räcka biskoparna ett finger tycks
vara densamma som örn man låter sig lockas till samma tillmötesgående mot
den potentat, mot vilken biskoparna skola leda kampen.

För att något stanna vid argument, som anförts i denna kammare, vill jag
erinra örn att herr Hallén förra året uppträdde och förklarade, att det behövdes
en biskop i Stockholm därför att »det stora inflytande, som Stockholm
har på livet ute på landsbygden, bland annat genom pressen, gör det desto
angelägnare, att de kyrkliga krafterna här bli utrustade med de. bästa arbetsformer
och arbetsorganisationer». Han tilläde: »Detta är för mig ett övertygande
skäl att med all kraft stödja utskottets förslag.»

Herr Halléns tankegång föreföll något oklar. Är det då meningen, att biskopsämbetet
här i staden skall bli ett komplement till informationsstyreisen?
Eller skall biskopen i Stockholm komma att inrikta sina krafter på att bibringa
pressmännen större respekt för budordet, som lyder: »Du skall icke bära
falskt vittnesbörd mot din nästa?» Jag vet nu icke hur herr Hallén tänkte
sig saken, men hans synpunkter kompletterades av herr Paulsen, som ansåg,
att »det var nödvändigt att Stockholms präster fingo en ledare, som kunde
sammankalla dem till sammankomster». Och han fortsatte: »När sålunda

prästerna själva anse det vara nödvändigt, förmodar jag att det är nödvändigt.
Det är det ena skälet för mitt ståndpunktstagande i denna fråga.» Så enkelt
var det för honom.

Men, han hade ett skäl till. Han framhöll: »Så talar man örn de ekonomiska
skälen, men Stockholms stad betalar ju, som herr Hedlund i Östersund nämnde,
1,700,000 kronor örn året lill kyrkofonden. Dessa pengar få ju icke gå någon
annanstans. Dessa pengar komma icke att sparas till nytta för samliäl -

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

let i övrigt. Det finns väl ingen som inbillar sig någonting sådant? Varför
då icke lägga av denna summa, som behövs för en biskopslön?»

Ja, så där överväldigande voro argumenten, som föranledde arbetarmajoriteten
i riksdagen att stimulera ecklesiastikministern till att föreslå inrättandet
av ett särskilt stift för Stockholm. Grundvalen för herr Paulsens ståndpunktstagande
är emellertid raserad i och med att statsutskottet och kammarkollegiet
upplyst örn, att kyrkofonden är så hårt ansträngd, att den allmänna kyrkoavgiften
måste höjas. Alltså böra vi alla och envar vara på det klara med,
att örn det nu inrättas ett biskopsstift för Stockholm, så måste utgifterna bestridas
med skattemedel.

Var ha vi i den situationen dem, som så fort det gäller socialt sett nödvändiga
utgifter, så ivrigt ropa på nödvändigheten av sparsamhet? Anse ni verkligen,
att det icke räcker med det antal biskopar, som vi nu ha, nämligen tolv,
vilka åtnjuta en årlig grundlön på sammanlagt 263,500 kronor, därtill dyrtidstillägg,
fria bostäder och bidrag med tre fjärdedelar av kostnaderna för uppvärmning
av de palatsliknande bostäderna? Räcker icke detta? Nu skulle ytterligare
tillkomma en biskopslön och hyresersättning på sammanlagt 27,000
kronor för år. Så kommer frågan örn att anskaffa tjänstebostad, varom förberedande
utredning redan blivit verkställd. Det vore önskvärt, att i varje fall
Stockholms arbetare, som allt mer få tränga ihop sig i trånga kyffen, finge
ta del av byggnadsstyrelsens redogörelse för hur en biskopsbostad bör te sig.
Här hänvisar jag till bilaga 1 till Kungl. Maj :ts proposition nr 13. Enligt
denna skall biskopsbostaden bestå av 3 representationsrum, 1 vardagsrum, 1
bibliotek, 2 tjänarrum, 1 arbetsrum för biskopen, 1 gästrum, 2 sovrum och så
därutöver 1 sovrum för biskopen och 1 sovrum för biskopinnan, summa 13 runi.
Men, »vi äro icke längre vidskepliga», sade herr Engberg. Hur skulle det vara
att överlämna frågan örn inrättandet av ett nytt biskopsstift till besparingsutredningen,
som ju är expert, då det gäller att inskränka på bostadsutrymmen,
att minska skolrum och sjuksalar, spara på skyddsläkemedel o. s. v.?

Man har också sagt, att Stockholms befolkning krävt att få en biskop. Vilka
äro de, som krävt detta? Icke är det arbetarna. Det är bara de, som tro att
man skall kunna klara tidens svårigheter genom att ge folket kyrkliga skådespel
i stället för bröd, som plädera för den saken. Arbetarna äro i behov av
andra reformer än sådana som att få titta på en biskop i ali hans prakt med
kåpa, mitra och kräkla.

Det är för övrigt betecknande, att av de arbetarrepresentanter från Stockholm,
som förra gången yttrade sig i frågan i denna kammare, ingen talade för
saken. Tvärtom påpekade den äldste riksdagsmannen på Stockholmsbänken,
herr Eriksson, som nyss hade ordet: »Herr Hedlund i Östersund yttrade, att
Stockholm önskar en biskop. Jag måste förklara, att jag icke känner till denna
stämning i Stockholm. Mig veterlig! är det endast prästerskaoet som önskar
en biskop.» Herr Eriksson hade rätt. Det överväldigande flertalet av
Stockholms befolkning önskar icke bli belastat med ökade utgifter för biskopslöner
i innevarande nödtid. De arbetarrepresentanter, som gå in för nu föreliggande
förslag, måste ta ställning till frågan med vetskap örn vad Stockholms
arbetare önska. Kanske, säger man också, att riksdagen nu icke kan
göra annat än vad som här föreslås efter det beslut, som fjolårets riksdag fattade.
Skulle man driva saken till sin spets, skulle detta alltså betyda, att
den som en gång gjort ett fel icke kan ändra sig, om han en gång kommer på
bättre tankar.

Jag tar emellertid icke ställning till frågan enbart från ekonomiska synpunkter,
utan jag har också en annan grundval för mitt ställningstagande. Jag

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

ansluter mig nämligen i princip oreserverat till det socialdemokratiska partiets
program i den punkt, som lyder: »Statskyrkan avskaffas. Dess egendom stannar
i samhällets ägo.» Detta är en mycket bra programpunkt, ty den uttrycker
ingen religionsfientlighet, den syftar endast till verklig religionsfrihet.
Men hur kunna de, som givit sin anslutning till denna programpunkt, vara tillfreds,
när utvecklingen går i rakt motsatt riktning, efter det att de, som givit
sin anslutning till programmet, fått majoritetsställning i riksdagens båda kamrar?
Då gå dessa in för att förverkliga ett krav, som motståndarna till verklig
religionsfrihet förgäves kämpat för i 450 år.

Herr Hall har här påmint om en annan sak, nämligen att prästerliga tjänster
tillsättas till och med emot församlingarnas vilja. Stockholm tycks bli särskilt
utsatt för de kyrkliga »nyordnarnas» vilja, ty just nu är ett lagförslag
örn ändrad församlingsstyrelse i huvudstaden ute på remiss, ett förslag, som
syftar till avdemokratisering och ytterligare byråkratisering av den kyrkliga
kommunens beslutande organ i huvudstaden. Jag är för min del avgjort motståndare
till en sådan utveckling, och därför ber jag, herr talman, att få instämma
i yrkandet örn bifall till reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Man måste nog lida ganska stor brist på
sakliga argument, när man kommer med sådana argument, som den föregående
talaren anförde för sitt avslagsyrkande.

För min del anser jag, herr talman, att denna fråga blev både genomdiskuterad
och i princip avgjord i och med föregående års riksdagsbeslut. Vi som
då voro i minoritet få val nu böja oss för majoritetens vilja.

I en reservation vid förra årets riksdag gjorde jag följande uttalande: »Goda
skäl ha obestridligen anförts för motionärernas uppfattning att den uppkomna
vakansen å pastor primariusämbetet bör begagnas till att åvägabringa en definitiv
lösning av den gamla frågan om en stiftsbildning för Stockholm. I
likhet med departementschefen anser jag emellertid att en kostnadskrävande
ökning av förvaltningsorganisationen så vitt möjligt bör undvikas under nu
rådande tidsomständigheter, då inskränkningar i förvaltningsverksamheten
övervägas och alla tillfällen till besparingar och begränsningar måste tillvaratagas.
» Jag fick nu icke vare sig andra kammaren eller första kammaren med
på min reservation, liksom icke heller statsrådet Bagge fick kamrarna med på
sin proposition, — och till vilken jag yrkade bifall — utan riksdagen fattade
ett beslut, som gick emot herr Bagges förslag.

Fjolårets riksdag begärde sålunda i skrivelse till Kungl. Majit, att Kungl.
Maj:t skulle utreda frågan och komma fram med förslag örn ett nytt stift för
Stockholm med en biskop som ledare. Kungl. Majit har nu genom ecklesiastikministern
villfarit riksdagens begäran och låtit utarbeta en proposition.
Ärendet har varit förelagt kyrkomötet och har fått dess godkännande, och nu
har riksdagen att ta slutlig ställning till frågan. Under sådana förhållanden
anser jag mig icke bunden av vad jag yttrade i fjol. Jag anser som sagt, att
frågan avgjordes i fjol och att minoriteten nu får böja sig för vad förra årets
riksdagsmajoritet beslutade.

Med den uppfattning jag har i sakfrågan, nämligen att det lämpligaste
hade varit att fjolårets proposition bifallits, skall jag naturligtvis nu icke gå
in på ett försvar av nu föreliggande proposition och utskottsutlåtande. Det
hela är ju endast en ren expediering av vad föregående års riksdag beslutade.
När nu riksdagens båda kamrar ha samma sammansättning som förra året.
bör riksdagen också bifalla den föreliggande kungl, propositionen, som riksdagen
själv begärt.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande om råden.

(Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hem ställan.

Fröken Andersson: Herr talman! Här har man från flera håll försökt
förringa den önskan, som finns i Stockholm, att ett särskilt stift måtte inrättas
för huvudstaden. Jag tror nu för min del, att vederbörande i det avseendet i
hög grad skjutit över målet. Jag skall här icke ingå på herr Perssons i Stockholm
argumentering, som jag tycker talar för sig själv. Hans tal örn religionsfrihet
tycker jag lämpligen kan översättas med uttrycket frihet från religion
eller, rättare sagt, förbud mot att överhuvud taget befatta sig med religion.
Sådan är åtminstone stämningen i herr Perssons andliga hemland.

Sanningen är nu den, att det i mycket, mycket vida kretsar väckt ett enormt
uppseende att här efter beslut, som riksdagen i fjol fattade, det överhuvud
taget kunnat komma fram ett avslagsyrkande. På många håll har det också
sagts, att det väl ändå ligger i demokratiens väsen att man böjer sig för majoriteten,
även när en sak går en emot.

Jag skall nu icke dra upp hela den debatt, som fördes i denna kammare vid
föregående års riksdag. Herr Lindqvist har redan framhållit, att frågan är
genomdiskuterad. Andra ha emellertid gjort gällande, att den som förra året
var emot inrättandet av ett särskilt stift för Stockholm i år måste finna ännu
större anledning att vara emot förslaget i fråga. För min del tror jag nu, att
saken förhåller sig precis tvärtom. Jag skall i detta sammanhang icke närmare
gå in på läget i vårt västra grannland, men jag måste säga att jag tycker, att
det som hänt där under de senaste veckorna i hög grad talar för den sak, som
det härvidlag är fråga örn. Vad som där hänt visar för all världen vad andliga
ledare, vad kyrkans högsta ledare kunna uträtta, när staten söker utöva våldspolitik
ifråga örn värden, som kyrkan måste anses representera. Vi kunna icke
— det veta vi alla — direkt stödja våra bröder där borta på andra sidan Kölen,
men jag tror och jag är övertygad örn — låt vara att det vid ett hastigt påseende
kan verka som örn dessa ting icke hade med varandra att göra — att det
skulle väcka förvåning, örn Sveriges riksdag nu skulle gå emot förslaget örn
tillsättandet av en högste kyrklig ledare här i Stockholm. Man bör dock icke,
icke ens här i riksdagen, underskatta den betydelse, som folkets andliga ledare
ha i svåra tider.

Stora summor och mycket prat läggs ned på den andliga beredskapen, eller
vilket slagord man nu använder, men när det gäller att gå från ord till handling
är man icke alls så snabb. Då talar man om sparsamhet, då hänvisar man
till att tiderna icke äro sådana att man kan lägga ner pengar på sådana här
ting. Men frågan är: är detta djupast sett en fråga örn sparsamhet? Vi underskatta
icke — jag tror jag sade detsamma vid förra årets riksdag — ledarens
betydelse i materiella företag. Därvidlag är man nog på det klara med, att
ledarskapet betyder ofantligt mycket. Men så fort det gäller den andliga beredskapen
mäter man med andra mått och väger med andra vikter. Det talas så
mycket örn de stora summor, som läggas ut för kyrkliga ändamål i vår huvudstad.
Ja, men detta är väl ändå, såsom det också på sina håll framhålles, ett ytterligare
skäl för att tillsätta en biskop, som kan göra det kyrkliga arbetet mera
effektivt än det nu är. Jag menar sålunda, att de stora summor, som redan nu
läggas ned på detta område, tala för inrättandet av ett stift i Stockholm. Slutligen
vill jag betona, att de summor, som det härvidlag är fråga örn, icke äro
av den storleksordningen att de motivera en negativ inställning till frågan
från den svenska riksdagens sida.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande om råden.

(Forts.)

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hem ställan.

Herr Holmdahl instämde häruti.

Herr Vougt: Herr talman! Det har i dagens debatt talats en del örn den
majoritet, som bildades i denna fråga i fjol, och jag begärde ordet därför att
jag tillhörde den majoriteten. Jag talade då utan att stödja mig på någon enhetlig
uppfattning av den grupp jag tillhör, och jag gör detsamma nu. Jag känner
mig emellertid skyldig säga, att jag tycker, att det skulle vara egendomligt
för att inte säga obegripligt, därest riksdagen efter att ha förmått ecklesiastikministern
att ändra ståndpunkt och efter att ha föranlett en hel del beslut vid
kyrkomötet nu skulle frångå den uppfattning, som riksdagen intog i fjol.

Jag skåll inte ingå på det anförande, som nyss hölls av herr Persson i Stockholm,
örn vilken jag dock vill tro, att ingen av oss ett ögonblick har misstänkt,
att han representerar proletariatet i detta lands huvudstad. Jag vill bara i anledning
av hans anförande säga, att örn riksdagen skulle fatta det beslut han
önskar, skulle man i landet efter hans anförande få det mycket obehagliga intrycket,
att den kommunistiska svansen styr.

Här har sagts, att det skulle vara huvudstadens prästerskap, som önskar en
biskop. Jag har verkligen, herr talman, en helt annan uppfattning i saken. Örn
jag inte är alltför fel underrättad, ligger det snarare så till, att inom prästerskapet
hyser man rätt stor betänksamhet mot ett överhuvud i denna form. Det
har nyss nämnts av en talare här, att det däremot i ganska vida religiösa kretsar
i Stockholm finns ett intresse för saken, och den uppfattningen kan väl
knappast jävas, fastän det är väl ganska naturligt, att intresset för en biskop
näppeligen kan finnas inom de kretsar, där man ställer sig likgiltig eller rent
av fientlig till de kyrkliga förhållandena överhuvud taget. I likhet med fröken
Ebon Andersson måste jag säga, att vi väl ändå alla ha fått ett ganska starkt
intryck av den förändrade betydelse, som kyrkan har numera i jämförelse med
tidigare.

Det har talats örn biskopar, herr talman, under den senaste tiden inte bara i
vårt grannland Norge utan också här i Sverige. Och kyrkans högsta ämbetsmän,
de andliga ledare, som kyrkan äger, ha visat sig ha mod att taga en klar
och stark ställning i de tidsbrytningar, som det stora kriget har framkallat.
Det kan hända, att detta inte kan sägas väga så särskilt tungt som argument i
det sakliga spörsmål, som vi nu ha att behandla, men det tillhör i alla fall de
faktorer, som för mig tala till förmån för ett positivt beslut.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få hemställa om bifall till det yrkande,
som har ställts av första lagutskottets majoritet.

Häruti instämde herrar Wallentheim, Ekdahl, Tersson i Undersvik, Norén
och fru Lindqvist-Petersson.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! När denna fråga behandlades
förra året, var jag bland dem, som talade för ett stift i Stockholm. Jag anförde
då en del argument, som jag tror äro hållbara också i dag, men jag skall inte
mer än hänvisa till dem. Det har nu vid behandlingen av detta ärende denna
gång sagts, att har man kunnat nöja sig med en pastor primarius i Stockholm
under några hundra år tidigare, borde det kunna vara på samma sätt även nu.
Det skulle ju betyda, om man följer den vinken, att allting på det kyrkliga
området har stannat i växten, och ingenting skulle förändras ifrån vad det var

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

för exempelvis trehundra a fyrahundra år sedan. Nu veta väl alla, som något
ha sysslat med de här frågorna i Stockholm, att pastor pr ilmari lis institutionen
inte var så särdeles lycklig i alla avseenden. Därför tycker jag för min del, att
det är en tillräcklig motivering att få denna organisationsfråga löst på ett riktigt
sätt. När det nu egentligen inte finns några andra chefer på det område,
där kyrkan arbetar, än biskopar, så måste man ju i förevarande fall gå in för
att ge Stockholm en biskop. Vi upprätta ju inte annars någon organisation någonstans
utan att tillsätta ledare för den, och varför skulle inte samma princip
vara gällande också här. Det kan sägas, att mina påståenden i det här stycket
inte hålla streck. Stockholm sorterar ju nämligen under ärkestiftet, och följaktligen
skulle ärkebiskopen ha skyldighet att svara för organisationsordningen
så att säga också inom Stockholm. Emellertid veta vi ju allesammans, att frågan
har ordnats på det sättet, att här har funnits en pastor primarius, en chef,
som egentligen inte har varit någon chef annat än till namnet. Han har inte haft
någon större befogenhet över de olika Stockholmsförsamlingarnas präster, utan
de ha haft möjligheter att göra ungefär, som de ha velat, många gånger måhända
i strid med uttalade önskemål från pastor primarius sida.

Med anledning av att det socialdemokratiska partiprogrammet här citerats,
vill jag säga, att jag ju vet, att man många gånger och ifrån många håll har
använt sig av den programpunkten för att tala om för oss socialdemokrater, att
vi ju i själva verket skulle vilja ha bort statskyrkan, och frågat, varför vi icke
göra det nu i dag. Man har sagt, att när vi kommo i majoritet, blev det någonting
helt annat; då fråga vi inte längre efter partiprogrammet, som vi ha försvurit
oss till den gången vi blevo socialdemokrater. Jag måste då för min del
säga, att jag har betraktat partiprogrammets punkt örn kyrkan på det sättet,
att vi skulle ha full frihet att tillhöra den lutherska kyrkan, om vi ville det,
eller någon annan, örn vi det önskade, således inte att man partivägen skulle
piska oss till att arbeta och verka för ett avskaffande av statskyrkan som sådan.
Det är möjligt, att jag har fel på den punkten, men jag har uppfattat den
så, och jag tror, att den håller för min personliga del i varje fall ett ganska
långt stycke.

När emellertid herr Persson i Stockholm går in för reservationen, tycker jag,
att det är en liten smula underligt, ty reservationen är byggd på en motion, som
väcktes i första kammaren, där man som ett argument för att inte Stockholm
skulle bli ett eget stift har alluderat på att pingstvännernas kyrka uppe vid S :t
Eriksplan på en enda söndag tager mera åhörare än vad alla Stockholms kyrkor
tillsammans göra. Det är en socialdemokrat, som har väckt denna motion.
Jag trodde inte, att det tillhörde socialdemokratien att plädera för pingstvänrörelsen
här i Stockholm. Jag kan i alla fall för min del inte vara med örn att
gå emot detta förslag, som vi själva här i riksdagen ha begärt, bara därför att
det väckts en sådan motion i första kammaren och så mycket mindre som motionens
yrkande är byggt på sådana motiv, som den i själva verket är.

Det kunde vara mera att invända mot herr Perssons yttrande. Han berörde
bl. a. frågan hur många rum en biskop skulle ha, och jag förmodar att han ansåg
detta vara en så pass stor kostnadsfråga, att man enbart av det skälet skulle
kunna yrka avslag på det hela. Jag vet inte, örn det antal rum biskopen skall
ha, är för stort eller för litet; det är en fråga, som jag inte har direkt sysslat
med. Ett vet jag emellertid, och det är, att man kan väl inte gärna låta en tjänsteman,
som skall var överhuvud för kyrkan i ett visst område, bo i en lägenhet
på ett runi och kokvrå eller två rum och kök. Det lär väl inte kunna gå för sig.
Jag har, som jag sade, tidigare haft den uppfattningen, att frågan skall lösas
på det sätt, som i utlåtandet föreslås, och att det inte längre skall råda någon

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande om råden.

(Forts.)

halvhet på detta område, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till

utskottets hemställan.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det var herr Vougts uttalande
som kom mig att begära ordet ännu en gång. Det var inte herr Lindbergs yttrande,
ty man diskuterar icke med sådant folk som i sitt partiprogram läsa orden:
»statskyrkan avskaffas», och sedan stiga upp och säga, att detta fattar
jag så att vi skola göra motsatsen.

Herr Vougt har den underliga vanan att alltid tala örn att han diskuterar
inte med kommunister för att sedan ständigt diskutera nied oss. Han fann sig
föranlåten att tala örn för mig, att jag representerade inte proletariatet i Stockholm.
Nej, herr Vougt, jag representerar här 18,000 väljare i Stockholm — mer
gör jag inte anspråk på — men jag antar, att de socialdemokratiska företrädarna
här från Stockholm, som också äro motståndare till ett Stockholms stift,
kunna anses representera en god del av Stockholms arbetare. Herr Vougt varnade
för bifall till av egna partivänner väckta förslag med den motiveringen,
att då skulle man ute i landet kunna få den uppfattningen, att det är den kommunistiska
svansen som styr. Herr Vougt, jag tror att ni socialdemokrater i
många stycken, av rädsla för att göra vad kommunisterna också äro med på,
redan ha fört en politik, som lett er in i en återvändsgränd på mångå områden.
Ni borde låta bli att driva en på sådana grunder baserad politik längre än vad
ni gjort, ty ni komma att få sota för den saken.

Man har även i diskussionen åberopat de norska prästernas insats. Jag känner
mig djupt tacksam mot dessa präster i Norge för den ställning de tagit och
beundrar deras mod, men samtidigt vill jag säga, att det är inte antalet höga
kyrkliga prelater som avgör, hur stort antal okuvliga kämpar för demokratien,
som kommer att vara till finnandes, när den stunden kommer, då dessa
kämpar skola ställas på prov. Jag tror, att man lika mycket riskerar att få in
utvecklingen i motsatt riktning genom att föra en sådan politik i kyrkliga
frågor, som en del socialdemokratiska ledare här företräda.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Hall: Herr talman! Jag beklagar att diskussionen halkat ner från
det praktiskt-ekonomiska och organisatoriska plan, där vi som inledde densamma
försökte hålla den. Nu har det blivit något slags diskussion örn det andliga
ledarskapet i landet.

Innan jag säger några ord om den saken, vill jag för herr Lindqvist, som
replikerade mig, påpeka, att här har ju ändå tillkommit ett nytt skäl av sådan
beskaffenhet, att det i alla dylika situationer brukar påverka även riksdagens
ställningstagande, nämligen upptäckten att kyrkofonden inte längre räcker
till. Det var ett av huvudpåståendena i fjolårets överläggning i detta ärende,
att kostnaderna för inrättandet av det nya biskopsämbetet inte vore att betrakta
som en statsutgift, eftersom dessa kunna bestridas genom kyrkofondens
tillgångar. Nu lia vi gjort den upptäckten, att kyrkofonden inte kan svara för
dessa kostnader, och redan detta bör ju säga en hel del örn det berättigade i ett
ändrat ställningstagande.

Så har herr Vougt påpekat en annan sak, nämligen att vi äro på sätt och
vis moraliskt förpliktade att i denna fråga stödja ecklesiastikministern, därför
att det egentligen är riksdagen, som föranlett honom att framlägga detta förslag.

Hur förhåller det sig nu med dessa skrivelser till Kungl. Maj:!;, som riksdagen
levererar för varje år? Den som vill ha fram en sådan skrivelse säger

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

till sina vänner och kamrater: Det här kunna ni väl alltid gå med på, det är
,l''u bara en skrivelse. Vi få ta ställning till sakfrågan sedan, då utredningen
blivit klar och kommer tillbaka. Vilja ni då gå på avslag, så kunna ni göra det —
När skrivelsen sedan föranlett ett positivt resultat, säga alltid samma människor:
Ni äro ju redan bundna, ni kunna inte göra annat än att gå med på saken
nu, därför att vi skrev ju i fjol. — Taktiken är känd sedan många år tillbaka i
riksdagen. Den är utan tvivel effektiv, ty i regel leder den till resultat, men
det är inte sakligt riktigt att framställa saken på det sättet.

Örn riksdagen nu enligt reservationen avslår förslaget örn inrättandet av en
biskop sinstitution i Stockholm, innebär ju icke detta, att frågan behöver bli
oordnad för framtiden. Kungl. Majit kan då framlägga det förslag, som presenterades
i fjol, örn en förändring av pastorprimariusämbetets organisation,
och jag förmodar, att detta inte kommer att ha någon nämnvärd inverkan på
det andliga livet i landet.

För att nu komma över till den mera andliga sidan av saken vill jag säga,
att det förefaller mig som örn man här fört denna diskussion som om det vore
meningen att detronisera den som hittills ansetts som svenska folkets ledare i
andligt avseende, nämligen ärkebiskopen i Uppsala. Det skulle bli hans härlighet
i Stockholm, som hädanefter skulle se till, att vi ha någon andlig ledning
i vårt land, som skulle sprida ljus över den förmörkade tidningspressen och
överhuvud taget vaka över att de andliga strömningarna löpa i lugna och jämna
fåror i vårt rike. Är det någon som på allvar tror, att en så begränsad erganisationsförändring
inom kyrkan kommer att föranleda några sådana resultat?
Jag bortser i detta sammanhang ifrån det mindre behagliga sätt, på
vilket man här nu underrättar ärkebiskopen om att han inte längre är den
andlige ledaren i landet. Detta må ju bli ett inbördes familjegräl mellan biskoparna,
som vi här i riksdagen inte behöva lägga oss i. Men ligger det inte
mycket av överdrift i hela detta resonemang, att man tror att man kan få det
andliga livet i landet att blomstra, därför att man ökar lönen för en befattning,
som redan i verkligheten finnes, fastän dess siste innehavare har avlidit,
och som skall tillsättas på nytt. Den nye befattningshavaren skulle ju i
stort sett fylla samma funktioner som sin bortgångne företrädare.

Man har vidare inte ansett sig ha tillräckligt stöd i vårt eget land för den
här föreslagna reformen, utan man har för att hämta argument flyttat över
till andra sidan Kölen, till det arma norska folket. Jag undrar örn inte det
fattiga och kämpande norska kyrkofolket kommer att betrakta den svenska
vräkigheten som en smaklöshet i dessa tider. Jag skulle tro att för dem är det
inte fråga örn att lättsinnigt vräka ut 40- till 50,000 kronor för nya befattningar,
utan för dem är det fråga örn litet allvarligare ting. Äro de normalt funtade,
beundra de oss sannerligen inte för det mod, vi i detta avseende äro på
väg att visa.

Herr Lindqvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag har begärt ordet med anledning av att herr Hall gjorde
gällande, att en riksdagsskrivelse till Kungl. Majit inte förpliktar till någonting.
Jag vill då säga, att det är skillnad på riksdagsskrivelse och riksdagsskrivelse.
I fjol låg det till på det sättet, att Kungl. Maj :t i proposition
föreslog riksdagen vissa ändringar beträffande pastorprimariusämbetet
här i Stockholm. Riksdagen sade nej till denna proposition och förklarade:
Vi vilja inte ha det ordnat på det sättet. Vi vilja ha en biskop i Stockholm
och ett nytt stift. — Riksdagen sade sålunda bestämt ifrån vad den ville ha.
Den begärde inte någon utredning, som många gånger är fallet när det gäller

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

en vanlig riksdagsskrivelse, utan ett bestämt förslag. Det är skillnad det, herr
Hall!

Härefter anförde

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag skall inte närmare ge mig in på frågan örn biskop eller inte biskop i
Stockholm. Det är en fråga, som jag trodde var slutdebatterad i våras, då
riksdagen hade långvariga debatter örn den saken. Jag skulle bara vilja säga
ett par ord om hur läget ter sig för mig för närvarande.

Det har ju gått till på det sättet, som här redan erinrats örn, att jag lade
fram ett förslag som gick ut på — det ber jag särskilt att få understryka —
att försöka provisoriskt ordna så, att vi kunde få en chef för den kyrkliga verksamheten
i Stockholm. Detta förslag innebar nämligen vissa förändringar, som
skulle medföra, att pastor primarius skulle få en ställning, som — i många avseenden
åtminstone — motsvarade en biskops. Det var ett provisorium och ett
ganska dåligt provisorium för övrigt, men jag lade fram det på den grund att
jag inte trodde, att man under rådande ekonomiska förhållanden hade möjligheter
att kunna få igenom någonting bättre i riksdagen. Sedan ha riksdagens
båda kamrar med stora majoriteter beslutat att förkasta denna utväg och att i
stället begära att få ett förslag framlagt örn biskop och örn ett stift för Stockholm.
På grund härav har jag förelagt kyrkomötet ett förslag till en sådan
anordning och gjort de utredningar som behövdes, och kyrkomötet har för sin
del uttalat sin anslutning till detta förslag.

Nu är alltså förhållandet det, att om riksdagen här i dag skulle gå emot den
proposition, som nu har framlagts på grund av det beslut, som tdigare har
fattats, så blir läget minst sagt besynnerligt. Jag har inte någon anledning
att döma i frågan, hur ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna inverka på
riksdagens egen värdighet och på vad folk ute i landet skulle tänka örn en
riksdag, som beslutar än si och än så med ett halvårs mellanrum. Det är inte
min sak att bedöma detta — det är herrarnas egen. Men vad jag har att bedöma
är, hur jag skall bära mig åt, om det nu skulle bli fallet, att riksdagen
avslår en proposition, som jag har tillrått Kungl. Majit att lägga fram på
grund av riksdagens eget beslut och dess begäran. Då ligger ju saken till på
det sättet, att vi inte komma att ha någon chef alls för den kyrkliga verksamheten
i Stockholm. Då föreligger inte längre möjligheten att bekläda pastor
primarius med de befogenheter, som jag hade tänkt mig i mitt första förslag.
Då kommer det att uppstå samma situation, som var rådande innan detta förslag
framlades och som förmodligen skulle bli bestående under längre tid
framåt, om det skall göras nya utredningar o. s. v., nämligen att det blir en
vikarie, som får sköta ämbetet i dess gamla form som för närvarande är fallet.
Denne befattningshavare har inte någon chefsställning, ty det förhåller
sig inte på det sättet som herr Hall säger, att det förslag, som här framlagts,
endast avser att öka lönen för en befattningshavare, som redan finnes. Detta
uttalande visar, att herr Hall nog inte tillräckligt har satt sig in i frågan. Jag
hoppas att herr Hall vid närmare övervägande skall finna, att så ligger det alls
icke till, utan här är det fråga om att skapa en chefsbefattning för en stor
verksamhet, en stor organisation, som icke blott har sin kyrkliga verksamhet
utan också den materiella grundvalen för denna att förvalta i många olika avseenden.
Det är en fullkomlig absurditet, att en sådan organisation skall sakna
en chef — det tycker jag är en synpunkt som litet var borde kunna förstå.

Örn riksdagen sålunda nu avslår detta förslag, komma vi in i samma situa -

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

tion som vi förut befunnit oss i, nämligen att den kyrkliga verksamheten i
Stockholm kommer att alltjämt sakna en chef. Då säger herr Hall: Ja, men då
kan ju ecklesiastikministern lägga fram sin gamla proposition igen för riksdagen.
Jag lägger således först fram en proposition, som riksdagen avslår,
varvid den begär en annan lösning; så lägger jag fram denna nya lösning för
kyrkomötet, som godtar densamma, och så lägger jag fram denna nya lösning
i en proposition, som riksdagen avslår, sedan den själv begärt^den. Därpå
skulle jag gå och lägga fram den gamla avslagna propositionen från förra året
igen. Det vore ju örn något en verklig karusell. Jag får säga, att örn riksdagen
skulle anse att detta skulle si å i överensstämmele med dess egen värdighet,
får man väl en liten smula tänka även på regeringens. Det skulle vara en
ytterst besynnerlig historia örn man skulle förfara på det sättet. Nej, slutet blir
naturligtvis, att man får göra nya utredningar och se varthän man kan komma.
Och följden blir, att under utredningstiden blir det som för närvarande.
Jag skulle endast vilja stryka under att detta är läget sådant jag ser det.

Slutligen endast ett par ord angående kyrkofonden. Herr Hail har sagt, att
nu är läget ett helt annat än förut. De behövliga medlen kunna nämligen inte
längre tagas av kyrkofondens avkastning utan måste läggas på skattedragarna
i form av en höjning av den allmänna kyrkoavgiften. Saken ligger inte riktigt
till på det sättet. Kyrkofondens natur är nämligen sådan, att den åtminstone
i viss mån är en utjämningsfond och har tillkommit såsom sådan. Man
behöver därför icke genast tillgripa en höjning av den allmänna kyrkoavgiften.
Örn det är så, att utgifterna göra, att avkastningen av kyrkofonden plus
den nu utgående kyrkoavgiften inte räcker till, då får man överväga hur pass
mycket man vill ta av kyrkofonden ytterligare, innan man går över till en höjning
av den övre gränsen för den allmänna kyrkoavgiften. Det är så saken
ligger till. Och då är det ganska klart att ett belopp på 36,000 kronor inte
kan bli på något sätt avgörande på frågan örn hur, när och i vilken omfattning
gränsen för den allmänna kyrkoavgiften skall behöva höjas.

Herr Hall, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Jag finner-det ganska värdefullt, att ecklesiastikministern här i alla
fall bekräftat, att det inte möter något absolut hinder att få tillbaka det gamla
förslaget beträffande pastor-primariusinstitutionen i Stockholm. Det är, såvitt
jag kunnat läsa ut ur statsrådets anförande, möjligt att få igen detta förslag,
även örn statsrådet efter vad som hänt finner en sådan ordning för tillkomsten
av ett beslut i enlighet med detta förslag besynnerlig och underlig.

Jag vill visst hålla med statsrådet örn den saken. Normalt handlar man
inte på det sätt, som statsrådet här beskrivit, nämligen att man ena året intar
en ståndpunkt för att sedan det andra året förkasta denna ståndpunkt. Men
är det ett normalt läge, som vi nu befinna oss i, när statens ekonomiska ställning
på olika områden blir mer och mer trängd för varje månad och det visar
sig absolut nödvändigt att iakttaga sparsamhet även med tusenlannar och
hundralappar och var man än kan komma åt att spara? Kan inte detta vara
tillräcklig motivering för att falla ifrån en ståndpunkt, som man intagit tidigare,
då det ekonomiska läget inte var fullt så bekymmersamt som det för närvarande
är?

Vad kyrkofonden beträffar, är jag naturligtvis villig medge, att vad statsrådet
här anfört är alldeles riktigt. Men det är också självklart, att örn de tillgångar,
som kyrkofonden innehar, inte längre lämna så stor avkastning för
varje år, -att den kan täcka samtliga de utgifter, som påvila kyrkofonden, blir
det nödvändigt, antingen att man höjer kyrkoavgiften eller att riksdagen skju -

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

ter till pengar av skattemedel. Fondens tillgångar kanske kunna svara för
dessa utgifter under ett eller två år, men sedan är det utan tvivel nödvändigt
att öka beskattningen.

Vidare anförde:

Ckefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag vill bara framhålla, att den siste ärade talaren har läst fel, om han ur
mitt anförande läst ut, att jag anser det möjligt att nu lägga fram en proposition
igen rörande pastor primariusämbetet. Det anser jag sannerligen inte
vara möjligt, så som sakerna nu ligga till.

Beträffande frågan örn ekonomien vill jag bara säga, att jag har den uppfattningen,
att det ur organisatorisk synpunkt är fullkomligt nödvändigt att
sätta till en chef för Stockholms kyrkliga verksamhet och att det därför är
en sak, som också ur ekonomisk synpunkt mycket väl låter försvara sig. Jag
vill också än en gång understryka, att min ståndpunkt aldrig varit, att vi inte
skulle ha en chef för Stockholms kyrkliga verksamhet, utan jag har endast försökt
lirka mig fram till någon möjlig lösning av denna chefsfråga.

Herr Hage: Herr talman! Jag är mycket angelägen att det inte skall kunna
sägas örn riksdagen, och framför allt inte örn riksdagens andra kammare, att
den ena året intar en ståndpunkt och andra året en annan.

Jag vill då först påpeka, att det uttalande, som gjordes av 1941 års riksdag
— jag har handlingarna här framför mig — utformades på det sättet, att
man anhöll, att Kungl. Maj:t ville taga under förnyat övervägande frågan om
inrättande av ett särskilt stift för Stockholm, och så sade man, att efter den
ytterligare utredning, som sålunda kunde framkomma, skulle man intaga sin
ståndpunkt till frågan. Detta uttalande är således visserligen skrivet ganska
positivt till fördel för åstadkommandet av ett stift för Stockholm, men det
säges bestämt ifrån, att man principiellt inte tagit ståndpunkt till saken. Jag
menar därför, att även den, som varit med örn detta uttalande, kan i dag
inför de upplysningar, som framkommit rörande de ekonomiska konsekvenserna,
mycket väl ha anledning att överväga, vilken ståndpunkt han bör intaga.

Men det är även en annan sak, som jag vill peka på. Statsrådet sade, att
det var en glänsande majoritet i riksdagen för detta uttalande vid 1941 års
riksdag. Då måste verkligen statsrådet ha små pretentioner, ty denna fråga
avgjordes i andra kammaren med 84 jaröster mot 56 nejröster. Alltså endast
något litet över tredjedelen av andra kammarens 230 ledamöter uttalade sig
därför. För min del måste jag säga, att enligt vanlig riksdagskutym borde väl
åtminstone de ledamöter, som inte inbegripas i dessa 84, ha full rätt att i dag
fritt intaga sin ståndpunkt. De äro inte bundna av det utlåtande, som avgivits
genom dessa 84 jaröster. •

Sedan tillkommer det en hel del andra saker. Det gäller här inte en religionsfråga,
utan en prästerlig befordringsfråga, och när vi på grund av de
ekonomiska förhållandena måste inom olika delar av statsförvaltningen avböja
en hel del framställningar örn befordringar och tjänster, som kunna vara
ganska befogade, finns det inte någon anledning att göra ett undantag i detta
fall. Jag vill påminna om, att vi ha här i dag avvisat en så befogad framställning
som att antalet tjänsteläkare runt om ute i landet skulle okas. Tillkomsten
av ett större antal sådana läkare är mycket befogad, och det längtar
folket efter. Men skulle det bli en verklig omröstning här i Stopkholm an Andra

kammarens protokoll 101/2. Nr 11. 5

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

gående inrättandet av ett stift, är jag inte alls säker på, att det bleve majoritet
därför.

Från dessa utgångspunkter, herr talman, ber jag att för min del få yrka
bifall till reservationen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag hade verkligen
inte för avsikt att lägga mig i denna diskussion, men när jag hörde herr
Hages motivering, kunde jag inte underlåta att taga till orda.

Det kan väl inte vara på det sättet, att den enskilde riksdagsmannen är utan
ansvar för hur riksdagen förfar. Örn en stor del av riksdagens ledamöter vid
ett visst tillfälle behagar vara borta, motiverar det ju inte, att dessa ledamöter
sedan lämna åsido alla hänsyn till den av riksdagen intagna ståndpunkten.
Jag kunde förstå den argumentationen, örn det gällde en fråga, som först behandlats
av en riksdag, men val därefter förrättats och riksdagen därigenom
hade en annan sammansättning, när frågan åter togs upp. Men jag måste säga
mig, att nog skulle det verka ganska egendomligt på det svenska folket, örn
riksdagen i en fråga som denna ena gången begärde ett visst förslag av regeringen
och sedan andra gången samma riksdag avböjde detta förslag. Man
skall inte, så som herr Hage gjort, driva den advokatyren, att riksdagen endast
principiellt begärt en utredning. Alla veta vi, hur det låg till vid förra
riksdagen. Det fördes då en mycket ingående diskussion, och regeringen måste
otvivelaktigt tolka riksdagens skrivelse så, att riksdagen önskade ett förslag
örn ett stift i Stockholm. Detta uppdrag har regeringen nu fullgjort.

Jag kan lika litet som herr Bagge uttala mig örn, huruvida enskilda ay
riksdagens ledamöter anse det förenligt med riksdagens anseende att förfara
så som här ifrågasatts, men jag måste säga såsom riksdagsman: om jag i fjol
hade tillhört den sida, som stannade i minoritet, skulle jag ändock av hänsyn
till riksdagens anseende nu biträtt den ståndpunkt, som riksdagen begärt
att regeringen skulle intaga.

Herr Hage erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill framhålla, att utgångspunkten för mitt anförande var bl. a.
ecklesiastikministerns upplysning att denna framställning från riksdagens sida
åstadkommits med en betydande majoritet. Detta är ju inte förhållandet.

Vidare är det inte alls säkert, att det var många, som voro borta vid tillfället
i fråga, utan det är mycket möjligt, att det var många, som inte röstade,
därför att de inte ville taga ståndpunkt i frågan.

Man kan naturligtvis ha olika meningar i detta fall. Men jag måste säga,
att när ett uttalande från en föregående riksdag inte innebär något definitivt
ställningstagande i frågan och dessutom vilar på ett så oerhört ringa
antal medlemmar av andra kammaren, som här är fallet, då anser jag mig fullt
grundlagsenligt ha rätt att i år gå emot det förslag, som nu framlagts.

Härpå anförde:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag medverkade förra året inom
första lagutskottet till den framställning, som lagutskottet då gjorde, och jag
måste säga, att jag blev inte litet överraskad, när jag i dag hörde den debatt
uppkomma, som inleddes av herr Hall.

Hans excellens herr statsministern har redan förklarat, vad det skulle betyda
för parlamentets anseende, om riksdagen nu ändrade uppfattning. Jag
skulle förstå en ändrad uppfattning, om några nya argument i år kunde an -

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

föras till förmån för avslag på framställningen, men det har inte kunnat
göras. Herr Hall kan inte leva i den föreställningen, att riksdagen i fjol bortsåg
från de ekonomiska konsekvenserna av att inrätta ett stift i Stockholm.
Det var ju i fjol, herr Hall, som den frågan mycket grundligt ventilerades.
De synpunkter, som i det avseendet nu anföras för ett avslag, äro därför
mycket väl kändar.

_ Det allmänna ekonomiska läget är givetvis litet sämre i år än i fjol, men
riksdagen i fjol var tillräckligt framsynt för att kunna förstå, att det ekonomiska
läget skulle komma att något förvärras tills i år. Det oaktat beslöt
riksdagen, på grund av vinsten av att inrätta ett stift i Stockholm, att begära
ett avgörande i frågan detta år.

Frågan om ett stift aktualiserades inte av någon nyck. Ecklesiastikministern
var, på grund av att pastor primariusämbetet var vakant, tvingad att få frågan
örn ledarskapet för den kyrkliga verksamheten i Stockholm ordnad. När
ecklesiastikministern framlade sin proposition härom, anmälde han till riksdagen,
att han gärna önskat föreslå inrättandet av ett stift för Stockholm
med omnejd men tidsläget härför var mindre gynnsamt. Riksdagen önskade
emellertid, att steget skulle tagas fullt ut och begärde därför att ett stift
skulle inrättas för Stockholm. Det har inte sedan detta riksdagens beslut inträffat
en enda händelse, som ger riksdagen anledning att ändra uppfattning.
Jag skulle ha förstått, ifall en diskussion hade uppkommit örn stiftsindelningen,
örn man inte hade. varit till freds med det förslag beträffande stiftets
omfång, som ligger till grund för den kungl, propositionen i år. Men
när man är enig om, att skall det binett stift för Stockholm, skall det se ut
sa som Kungl. Majit nu föreslagit, då förstår jag inte meningen med yrkandet
om avslag på propositionen.

Herr Hall försökte som en sista räddning att värna ärkebiskopens anseende.
Detta förslag innebär, säger herr Hall, en prickning mot ärkebiskopen. Men
— herr Hall — ett av skälen till att riksdagen i fjol ville få ett särskilt stift
tor Stockholm var ju omtanken örn ärkebiskopen, som tryckes av en svår arVisserligen
har icke ärkebiskopen klagat men alla som känna
förhållandet vet, att det är nödvändigt med en minskning av arbetsbördan
inom ärkestiftet. Inte skall väl herr Hall tro, att ärkebiskopen har så dåligt
omdöme att han, när riksdagen gör honom denna väntjänst, skulle betrakta
det som en prickning mot sig.

Örn inte ytterligare skäl för avslag kunna anföras än dem herr Hall anfört
herr Persson i Stockholm tala vi väl ändå inte örn — tvcker jag att riksdagens
anseende kraver,, att vi så enhälligt som möjligt biträda första lagutskottets
hemställan, vilket är liktydigt med ett bifall till propositionen.

Jag yrkar sålunda, herr talman, bifall till Kungl. Majis förslag.

Herr Hall: Så enkelt är det inte, herr Hedlund, att trolla bort fakta i den
bär saken som herr Hedlund tror. Det finns en ny upplysning, som inte förelag
i fjol- Det. är riktigt, att de totala kostnaderna för inrättande av ett
biskopsämbete i Stockholm voro kända i fjol, men däremot var inte det faktum
känt, att inte kyrkofondens medel räckte till för att bestrida dessa
kostnader.

Jag skall vidare bara säga några ord örn den förlust i anseende, som riksdagen
har skulle göra genom att gå på sparsamhetslinjen. Örn det är hos
svenska folket, som riksdagen eftersträvar att bevara sitt anseende, tror jag
att riksdagen utan tvivel gör det bäst genom att iakttaga en smula återhållsamhet
med den kyrkliga vräkighet, som nu väller över alla bräddar. Det är

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

utan tvivel det säkraste sätt, på vilket riksdagen bevarar sitt anseende hos
folket, när det gäller sådana angelägenheter.

Dessutom kan jag inte låta bli att säga, att här driver man riksdagsmännens
lojalitetsförpliktelse till det allra yttersta. Nu är det inte nog med, att
den riksdagsman, som det ena året intar en ståndpunkt, är, vad som än händer,
skyldig att året därpå intaga samma ståndpunkt, utan även de riksdagsmän,
som varit av en annan mening än majoriteten, skulle få lov att
också i fortsättningen vara solidariska med denna majoritet. Man har sålunda
inte längre rätt att hävda samma avvikande mening, som man haft
ett tidigare år, bara därför att denna mening då stannade i minoritet.

Jag tror att örn vi driva det resonemanget alltför långt, kommer riksdagens
arbete hädanefter att bli i hög grad stelbent. Man bör nog inte begränsa
riksdagsmännens frihet på ett så snävt sätt. Riksdagens anseende kan då lida
svårare men än som skulle bli fallet, om vi försökte förbilliga den kyrkliga
förvaltningen så mycket som möjligt.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Med anledning
av vad herr Hall sist sade vill jag endast påpeka, att jag inte förmenat någon
riksdagsman hans fria omdöme. Jag har endast talat örn, hur jag såsom
riksdagsman skulle ha handlat.

Herr Hedlund i Östersund: Inte var det väl, herr Hall, någon särskild
upplysning, som vi nu fingo örn kyrkofondens belägenhet, ty den saken kände
vi till redan i fjol. örn inte herr Hall hade vetskap örn det, visste i varje fall
lagutskottet, att kyrkfonden är rätt ansträngd. Och lagutskottet i år vet, att
kyrkofonden är mycket ansträngd, men samtidigt vet också lagutskottet, att
när från kyrkofonden så småningom avlastas vissa utgifter, kommer fonden
att bli mycket stark igen.

Och dessutom, herr Hall: är det värdigt att i en sådan fråga som denna tala
om vräkighet för att man vill ha en ledare, en chef för ämbetet i Stockholm?
Då är det också vräkigt att ha landshövdingar och statsråd, och då är det
vräkigt att ha ombudsmän för partidistrikt! Är det inte så, att vi måste ha
ledare på alla områden?

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hall
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja; •

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Inrättande av ett särskilt stift för Stockholm, jämte vissa kringliggande områden.
(Forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att lian funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Persson i Stockholm,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 110
ja och 40 nej, varjämte 24 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition örn inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa
kringliggande områden ävensom en i ämnet väckt motion, i vad de hänvisats
till konstitutionsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 15.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av dels Kungl. Periodisk

Maj :ts proposition angående periodisk efterbesiktning av gengasdrivna motor- efterbesiktning

fordon m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. , a.v ven9aa drivna

motor i

i n ^ fordon m. m.

Kfter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har i denna fråga väckt en motion
rörande efterbesiktning av lastbilar. Denna efterbesiktning togs ju bort för
några år sedan och i stället infördes flygande besiktning, vilket visat sig gå
bra. Jag anser därför, att de kostnader, som äro förenade med efterbesiktning,
skulle komma att bli en onödig börda för lastbilstrafiken.

Utskottet har emellertid, då det behandlat denna fråga, ställt sig mycket
välvilligt till de synpunkter jag anfört, och jag är utskottet mycket tacksam
för det uttalande, som göres i motiveringen, där det heter: »Till någon del torde
den tidsutdräkt och de kostnader, som äro förenade med skyldigheten att inställa
fordonet till efterbesiktning hos besiktningsmännen, kunna minskas genom
att besiktning, i synnerhet inom de större tjänstgöringsdistrikten, sker å
skilda orter inom distriktet», och så fortsätter utskottet: »I detta sammanhang
vill utskottet jämväl understryka departementschefens uttalande, att efterhesiktningsskyldigheten
må upphöra, därest utvecklingen å gengasdriftens område
sedermera skulle visa, att farorna och olägenheterna av denna drift icke längre
motiverade upprätthållandet av besiktningstvånget.» Med detta utskottets
uttalande känner jag mig, såsom jag nyss sade, mycket nöjd.

Såsom frågan nu ligger till har jag icke något yrkande, men jag hoppas
i varje fall, herr talman, att det gjorda uttalandet kommer att respekteras, så
att bördorna icke bli alltför tunga för lastbilägare.

Herr Hage: Herr talman! Jag kan inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets förslag. Men jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att
det nog funnits inom utskottet en del representanter, som varit ganska tveksamma
inför det föreliggande förslaget. Vi ha ju alla den känslan, att kunna

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Åstadkommande.
av en
undervisnings-
och
upplysningsvis,
belysande
regeringens
och
riksdagens
arbetsförhållanden.

Periodisk efterbesiktning av gengasdrivna motorfordon m. m. (Forts.)
vi undvika att lägga på bilägarna ökade bördor i en tid som den nuvarande,
skola vi göra det. När det emellertid påpekats, vilka oerhört stora risker, som
äro förenade med användinngen av gengas, och vilka många olycksfall som
därvid inträffat, ansågo vi oss icke kunna stå till svars, för att gå emot Kungl.
Maj :ts förslag.

Med denna enkla motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av väckt motion örn viss ändring av stadgan angående hotell- och pensionatrörelse.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning
av väckt motion angående åstadkommande av en undervisnings- och
upplysningsfilm, belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 127, hade herrar Persson i Undersvik och Wallentheim
föreslagit, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning örn och i vad mån det
kunde anses lämpligt åstadkomma en undervisnings- och upplysningsfilm, belysande
Sveriges regering och riksdag och hur de arbetade, samt därefter vidtaga
de åtgärder, vartill utredningen kunde giva anledning.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte, i anledning av
ifrågavarande motion, nr 127, besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning örn och
i vad mån det kunde anses lämpligt åstadkomma en undervisnings- och upplysningsfilm,
belysande Sveriges regering och riksdag och hur de arbetade,
samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde giva anledning.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde i

Herr von Friesen: Herr talman! När vi komma till denna fråga örn filmning
av regeringens och framför allt riksdagens arbetsförhållanden, som vi ha anledning
att intressera oss för, är det klart, att redan utskottets ledamöter försökt
göra klart för sig, hur en sådan film skall vara beskaffad. Det förefaller
mig då, som örn man har två vägar att välja. Den ena är den, som utskottets
ärade ordförande tycks ha varit inne på i det uttalande i dagens nummer
av Dagens Nyheter, där han säger, att med hänsyn till svårigheterna att filma
arbetet i sådana sammanslutningar som statsrådsberedningen eller utskott, vilkas
förhandlingar äro konfidentiella, måste man tänka sig att vissa anföranden
skola vara fingerade. Utskottets ordförande är förmodligen där inne på
den tankegången, att en alldeles bestämd regi skall föregå dessa filmupptagningar.
För egen del tycker jag, att det, örn man väljer den vägen, skulle smaka
alltför mycket av teater, och att syftet med filmen, som ju avser att skapa en

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Åstadkommande av en undervisnings- och upplysningsfilm, belysande regeringens
och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)
bild av det verkliga arbetet, icke riktigt skulle kunna uppfyllas. Då förefaller
det mig bättre, örn man engagerade verkliga skådespelare att göra en historisk
film i känd genre.

Den andra vägen, som tydligen skolöverstyrelsen varit inne på, är den, att
man örn möjligt skall visa statliga institutioner och deras vardagliga arbete,
d. v. s. Visa dem sådana de äro och huru de arbeta utan någon alltför vägledande
regi. Ja, herr talman, örn vi skulle tänka oss ett återgivande på film
av ett plenum och vardagens arbete i denna kammare, hur skulle det se ut?
Åtminstone när vissa frågor behandlas, skall åskådaren få en bild av en talare,
som efter att resignerat inför det överröstande sorl, som råder i kammaren,
överlåter till stenograferna och det blivande protokollet sina tankemödor.
Örn, såsom det förutsatts, någon lärare eller lärarinna skall visa denna film
för sina skolbarn, måste han eller hon ge dem följande anvisning: »Så får man
icke bära sig åt. Det kan man göra i svenska riksdagen, men på det sättet, få
icke ni göra.»

Detta alltså, herr talman, om vardagens arbete. Jag tror icke, att det är
lämpligt att återge det på det sättet. Därmed har jag självfallet icke sagt, att
jag på något sätt underskattar det arbete, som utföres vare sig i kamrarna
eller i utskott, men det ä^ väl på det sättet, att med hänsyn till de säregna arbetsformer,
som utmärka vårt parlament, märker man så oerhört litet av utanverken.
Det är själva kärnan, man ser till, det mödosamma och ofta tråkiga
arbete, som skall visas för offentligheten.

Av dessa anledningar, herr talman, är jag ganska tveksam, örn kammaren
bör taga ställning till frågan, låt vara att det är på ett så tidigt stadium som
detta, eftersom utskottet blott begärt hos Kungl. Maj:t en utredning. Fråga
är emellertid, om det ens är nödvändigt att göra en sådan utredning. Det förefaller
mig i stället, som om riksdagen gjorde klokt i att hålla på den återhållsamhet
vis-ä-vis dessa tekniska hjälpmedel, som riksdagen förut visade,
när det gällde radiering av kammarens förhandlingar, och som örn riksdagen
ännu så länge bör hålla sig avvaktande.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att med den motivering, jag anfört, yrka
avslag på utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Persson i Falla, Svedman, Wiberg, Olson
i Göteborg, Sefve och Larsson i Karlstad.

Herr Ljungberg: Herr talman! Herr von Friesen har begagnat tillfället
att i samband med denna fråga något beröra den åtminstone för en utomstående
underliga disciplin, som råder i denna kammare under överläggningarna. I
detta tror jag att herr von Friesen har oss alla bakom sig, och det är bra, att
den frågan någon gång kommit på tal.

Vad beträffar själva sakfrågan, kan man hysa betänkligheter i det ena eller
andra avseendet. I den mån det rör den tekniska sidan, måste jag erkänna,
att jag själv icke är tillräckligt kunnig på detta område för att kunna fälla
ett omdöme, och jag kan också säga, att vi i utskottet icke haft tillgång till
sakkunskap. Vi ha emellertid trott, att en utredning i detta avseende skulle
kunna komma fram med positiva uppslag, hur det skall ordnas, så att man så
långt det är görligt kan tillgodose skolöverstyrelsens önskemål, att denna film
skall framställa regering och riksdag och deras vardagliga arbete. Detta är
otvivelaktigt syftet med densamma. Att på detta stadium vidare gå in på den
tekniska sidan av saken, tror jag icke kan leda till någon fruktbar diskussion.

Örn man sedan av principiella skäl icke anser, att en utredning bör komma

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Åstadkommande av en undervisnings- och upplysnings film, belysande regeringens
och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)
till stånd, är det en sak för sig. Utskottet har emellertid för sin del ansett, att
några principiella skäl icke borde hindra riksdagen att bifalla den i ämnet
väckta motionen.

Under hänvisning till vad jag anfört, herr talman, ber jag får yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag delar de synpunkter, åt vilka
herr von Friesen tidigare givit uttryck. Man har i utskottets utlåtande använt
sig av en term, som är ytterst gångbar under nuvarande förhållanden, när man
vill särskilt främja det ena eller andra syftet. Man talar örn att detta skall
tjäna till folkberedskapens höjande. Jag ifrågasätter dock i någon mån, huruvida
detta syfte kan uppnås med en åtgärd som den föreslagna. Det är val
dock icke kunskapen örn riksdagens arbetssätt och kamrarnas arbetsformer,
som är ägnad att eventuellt stålsätta svenska folket i en tid som denna. Det
är väl de beslut, som fattas i detta hus, och de gärningar, som där utföras, som
skola vara ägnade till att bidraga till ett dylikt mål.

Men, herr talman, även örn man accepterar denna folkberedskapssynpunkt
på det föreliggande förslaget, har jag litet svårt att förstå, varför man skall
skriva till Kungl. Maj :t och begära en utredning beträffande denna angelägenhet.
Jag är rätt överraskad över att konstatera, att i utskottets utlåtande
finns icke ett enda ord örn det förhållandet, att Kungl. Maj :t i juni förra året
tillkallat särskilda sakkunniga, vilka antagit namnet filmutredningen. I departementschefens
direktiv för denna sakkunnigutredning, som för närvarande
arbetar, utsäges, att frågan örn stöd åt nationellt värdefull svensk film bör
upptagas till ingående prövning och att man bör undersöka, huruvida man
icke kan finna vägar för främjande av sådan filmproduktion, som under rådande
förhållanden är av särskilt värde för vårt land och som det därför är
ett intresse att frambringa. Departementschefen syftar på filmer, som »framhålla
nationella värden och verksamt främja landets intressen och vilkas framställningssätt
samtidigt är präglat av kultur och konstnärlighet». Jag vill
hoppas, att detta även gäller riksdagen. Så fortsätter departementschefen:
»Från statens sida ha visserligen på sistone vidtagits anstalter för att stimulera
produktionen av sådan film. Det kan emellertid ifrågasättas, örn dessa åtgärder
äro tillräckliga och örn det icke är ur det allmännas synpunkt välbetänkt
att på längre sikt och i mer ordnade former verka för framställandet av
sådan film.»

Såvitt jag kan finna, skulle hela denna isak kunna ordnas på ett ganska behändigt
sätt, nämligen genom att skriva ett brev till denna filmutredning, som
då säkerligen skall ägna ali möjlig uppmärksamhet åt denna angelägenhet.
Och med den sakkunskap, som där är representerad — någon speciell sakkunskap
fanns ju icke företrädd i utskottet, enligt vad utskottets ordförande meddelade
— skulle man kanske kunna komma fram till en lösning utan att behöva
besvära Kungl. Maj :t.

Jag hemställer, herr talman, örn avslag på utskottets hemställan.

Herr Persson i Undersvik: Herr talman! Motionärerna ha medvetet avhållit
sig från att ingå på en diskussion av frågan, huru en sådan film bäst
skall kunna åstadkommas. Man har letts uteslutande av den övertygelsen, att
en sådan film är synnerligen nyttig och har en uppgift att fylla, och därför
bär man föreslagit en utredning, och när denna utredning satts i gång blir
det plats för olika uppslag. Örn ledamöterna i utskottet eller motionärerna själ -

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Åstadkommande av en undervisnings- och upplysningsfilm, belysande regeringens
och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)
va sedan ha personliga synpunkter på hur en dylik film bör läggas i fortsättningen,
kunna dessa synpunkter sedan upptagas i utredningen.

Jag skall således icke heller gå in på frågan, efter vilka linjer nian eventuellt
kan lägga en dylik film, utan endast säga några ord om nyttan av densamma.

Vi se, hur på olika områden inom industrien och inom olika organisationer
och verksamhetsgrenar man i våra dagar söker bibringa kunskap om dem och
deras arbete o. s. v. genom filmer, som kunna ge en levande bild av ifrågavarande
arbetsområden. Det kan ifrågasättas, varför riksdagen icke tidigare för
att levandegöra det arbete, som här utföres, kommit på samma tanke. När det
nu är ett faktum, att skolöverstyrelsen, som bör ha möjligheter att kunna bedöma
värdet och behovet av en dylik film, när det gäller vår folkundervisning,
och vidare den samlade folkbildningsrörelsen i landet stå på samma linje
i denna fråga och anse det önskvärt med en dylik filmupptagning, då förefaller
det mig, som örn man även inom riksdagen skulle kunna tillmötesgå en önskan,
som framställts av två för vår folkundervisning representativa organ.

När herr Hagberg i Malmö upptagit ett uttryck, som utskottet i sin motivering
anfört, och vilket uttryck det tydligen är farligt att i dessa dagar använda,
nämligen att tala örn folkberedskap och dylikt, må man väl lia olika
meningar örn den saken. Örn vi emellertid äro ense örn att en dylik film är av
betydelse för folkundervisningen, mena vi väl ändå, att detta ger styrka åt
vårt folk andligt och nationellt. Om man sedan för att ge uttryck för detta använder
ett ord, som just nu tolkas på mycket olika sätt, bör man väl ändå ge
en rimlig tolkning åt ett dylikt uttryck.

_ Herr Hagberg i Malmö hav vidare anfört, att vi lia ju filmutredningen, till
vilken man kunde hänvisa. Såvitt jag kan förstå, är det frågan om film i allmänhet
och de eventuella åtgärder, som från statsmakternas sida böra vidtagas
för att stödja den, som denna har till uppgift att utreda, Här gäller det däremot
en speciell sak, som i viss mån kan höra samman med men som väsentligt
skiljer sig från den uppgift, som filmutredningen har.

Vad sedan gäller rent personliga synpunkter på hur en sådan film skulle
kunna utföras, skulle jag vilja instämma i vad representanten från Göteborg
framhöll, att en historisk film skulle ha sin stora och viktiga betydelse. Härvidlag
måste det givetvis bli fråga om en framställning av skådespelare. Jag
förmodar, att en film av denna art skulle kunna åstadkommas, även örn riksdagen
icke ginge in för saken. Vi ha anfört i motionen, att ett dylikt historiskt
avsnitt i filmen skulle kunna ges som bakgrund till en framställning av regeringens
och riksdagens arbete. Jag tror, att det skulle ha stor betydelse, och att
det skulle vara möjligt, att på olika sätt i film illustrera det svenska folkstyrets
utveckling. Jag erinrar örn 500-årsjubiléet och det krönikespel, som då
ägde rum. Jag erinrar örn Sten Selanders ståtliga kantat, som i ord och toner
gav oss bilder ur det svenska folkstyrets historia. Allt detta borde kunna ge
uppslag till en utomordentlig historisk film som bakgrund till en framställning
av regeringens och riksdagens arbete.

Hur den senare delen av filmen skulle utformas vill jag icke ingå på, men
jag är övertygad örn att det skall vara möjligt att ge en utomordentlig framställning
av arbetet inom ett utskott och även inom riksdagen. Jag är övertygad
örn att en sådan film skulle lia oerhört stor betydelse för folkundervisningen
oell det svenska folkbildningsarbetet. Även örn det kan råda delade meningar
örn bästa sättet för utförandet av cn sådan film, förstår jag icke, att
man kan vara emot själva tanken att söka åstadkomma en dylik film just nu.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Åstadkommande av en undervisnings- och upplysnings film, belysande regeringens
och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)

Herr von Friesen: Herr talman! Eftersom varken utskottets ordförande
eller motionären tilltror sig förmåga att ens skissera upp hur de tänka sig, att
en sådan film skulle se ut, förefaller det mig närmast en smula förmätet att
komma till Kungl. Majit med begäran örn en utredning. Skall riksdagen göra
en sådan viljeyttring, som ett bifall till motionärernas framställning innebär,
så förutsätter det väl också, att riksdagen bestämt önskar och bestämt fordrar,
att en sådan film skall komma till stånd. Jag tycker, att det är på alltför
lösa boliner som man, bara därför att man har ett vagt önskemål, begär en
sådan utredning hos Kungl. Maj :t. Det är alldeles klart, att vi i en hel massa
frågor skulle kunna ha mycket goda och mycket vackra önskemål, som vi
gärna skulle vilja ha förverkligade, men det är därför icke säkert, att det lämpar
sig vare sig att motionera eller att skriva till Kungl. Maj :t örn det.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om avslag på utskottets hemställan.

Herr Wallentheim: Herr talman! Då jag tillåtit mig att skriva under den
föreliggande motionen har det varit två motiv, som för mig varit vägledande.

Det första motivet var önskan att för vår skolundervisning få ett hjälpmedel,
då det gäller undervisningen i medborgarkunskap. Jag tror, att alla,
som ha förmånen att sitta i en skolstyrelse, eller alla, som ha förmånen att
vara lärare på något håll, skola vara villiga att vittna örn de stora svårigheter,
som möta, när det gäller att aktualisera ämnet medborgarkunskap. Icke
minst gäller detta folkskolan, därför att det elevmaterial, som det där är fråga
om, delvis befinner sig i rätt låg levnadsålder, varför det är förfärligt svårt
att kunna lägga fram det hela på ett för dem begripligt sätt. Jag undrar, örn
det icke just där skulle visa sig vara av utomordentligt värde att ha tillgång
till en film som ett hjälpmedel för att söka förklara och samla intresset kring
dessa frågor. Den erfarenhet, som vi Ira av filmanvändning i skolundervisningen
i övrigt, ger väl belägg för att filmen är ett av de bästa hjälpmedel,
som vi kunna tänka oss. Den uppfattning, som motionärerna i detta avseende
ha haft, bestyrkes ju också därav, att när den högsta skolmyndigheten i riket,
skolöverstyrelsen, haft att yttra sig över motionen, har den för sin del hemställt
om bifall till densamma.

Den andra utgångspunkten för motionen har varit, att man ville ge en hjälp
åt det frivilliga folkbildningsarbetet, när det gäller samma ämne, medborgarkunskap.
De, som ha haft tillfälle att vara ledare och lärare i studiecirklar
eller som haft tillfälle att vara ute och föreläsa i dessa ämnen, ha säkerligen
måst säga sig, att det icke har funnits material av sådan beskaffenhet, som man
borde ha för att kunna få fram en verkligt tillfredsställande framställning
av det ämne, som man vill försöka framlägga. Den organisation, som kan anses
representera bildningsorganisationerna i detta land, nämligen samverkande
bildningsförbunden, har för sin del med utgångspunkt från sina erfarenheter
funnit, att tillgången på en film av den art, som här har föreslagits, vore av
värde.

När alltså både den högsta skolmyndigheten i landet och även samorganisationen
för de frivilliga folkbildningsanstalterna äro ense på denna punkt, förstår
jag verkligen icke, hur man kan resa betänkligheter och säga, att det
föreliggande förslaget är något, som man icke bör reflektera på. Jag medger,
att det naturligtvis kan finnas svårigheter, men det är ju på alla områden så,
att det finns hinder att övervinna. Det är väl dessa saker, som man får taga
itu med och söka bringa till en lösning. Har man klart för sig, att något

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Åstadkommande av en undervisnings- och upplysnings film, belysande regeringens
och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)
behöver göras på detta område, skall man väl icke vara sämre än att man
skall kunna våga taga itu med uppgiften att söka finna en rimlig lösning.

Det kan icke vara en uppgift för kammaren att gå in på en detaljdiskussion
av hur filmen i alla dess olika etapper skall se ut. Vad det här gäller för
riksdagen är, såvitt jag kan förstå, att understryka, att det behövs ett hjälpmedel,
när det gäller att popularisera och aktualisera medborgarkunskapen för
vårt folk. Jag undrar, örn man icke många gånger gör alldeles för litet för
att överhuvud taget söka få vårt folk att följa med och komma in i de allmänna
angelägenheterna. Demokratien gör för litet för att överhuvud taget
aktualisera sig själv och för att ställa fram problemen för medborgarna.

Nu säger man, att det finns en utredning, som redan sysslar med dessa frågor,
och att det hade varit lika bra att bara skicka en skrivelse till denna
utredning. Ja, det kan man ju alltid säga, men har det icke mycket större
verkan, örn denna skrivelse kommer från Kungl. Maj :t och med ett understrykande
från riksdagens sida, att man verkligen bör göra en allvarlig undersökning
på detta område och försöka åstadkomma något.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Olsson i Mellerud.

Herr Thäpper: Herr talman! Jag skall gärna vitsorda, att vi i utskottet
ha varit fullt medvetna örn svårigheten att framställa en sådan film, men vi
ha dock varit eniga örn efter de överläggningar, som vi ha haft, att värdet av
en dylik film dock borde vara så pass stort, att svårigheterna skulle gå att
övervinna. Vi ha således icke betraktat det som vår uppgift att kunna skissera
på vad sätt det skall ske. Den saken skulle naturligtvis överlåtas åt personer
med större kompetens än vi i utskottet kunna besitta.

I likhet med herr Wallentheim tror jag, att vi böra göra allt för att popularisera
våra demokratiska institutioner särskilt i en tid som denna, och jag
tror, att en film i detta avseende skulle kunna ha en mycket stor mission att
fylla.

När herr von Friesen vänder sig emot utskottets utlåtande och med anledning
av det allmänna sorl o. s. v., som kan förekomma i kammaren, anser saken
vara orealiserbar, så tycker jag, att örn kammaren av denna anledning skulle
avslå utskottets hemställan, skulle det vittna bra mycket örn ett dåligt samvete.

Jag har sett åtskilliga sådana filmer från andra institutioner och har funnit,
att de äro upplysande och värdefulla, och jag tror därför, att man även skulle
kunna åstadkomma något av regeringens och riksdagens och utskottens arbete.

Man kan väl icke heller i likhet med herr von Friesen säga, att det skulle
vara förmätet att begära en sådan utredning i en skrivelse till Kungl. Majit.
Det är dock endast en begäran örn en utredning, som vi komma med. När vi
nu ha tillstyrkanden både från skolöverstyrelsen och de samverkande bildningsförbunden,
tror jag det är fullt befogat att begära en utredning av frågan.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag har samma uppfattning som
herr Wallentheim, nämligen att vi icke här i kammaren böra ge oss in på
alltför mycken detaljdiskussion av denna fråga, men å andra sidan är det
ganska rimligt, förmodar jag, att kammaren har någon liten kännedom om
vad det är som kammaren går att begära. Man har bär sport, hur utskottet
bär tänkt sig denna sak, men vi lia icke fått något svar på den frågan. Det

Nr 11.

Onsdagen den 11 mars 1942.

Åstadkommande av en undervisnings- och upplysningsfilm, belysande regeringens
och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)
har bland annat talats om att man skulle ljudfilma statsrådsberedningen, men
vilka skola utgöra statsrådsberedningen? Jag kan icke tänka mig, att man har
för avsikt att ljudfilma Kungl. Maj:ts nuvarande regering och den diskussion,
som den för i statsrådsberedningen. Det går helt naturligt icke. Man måste sålunda
anställa skådespelare. Man måste lia en skådespelare, som föreställer hans
excellens statsministern, en annan, som föreställer hans excellens utrikesministern
o. s. v. Jag måste tycka, att detta blir ganska besynnerligt.

Nu har man emellertid tryckt på skolöverstyrelsens utlåtande. Man får nog
läsa detta aktstycke med något förstånd. Jag skall be att få draga två avsnitt
ur detsamma. I det ena uttalar sig skolöverstyrelsen sålunda:

»För att en film av här avsett slag skall bliva av verkligt värde borde den
såvitt möjligt visa de statliga institutionerna i vardagens arbete. Helst borde
den dessutom giva möjlighet att följa en eller flera samhällsfrågors behandling
hos olika myndigheter. Det undandrager sig överstyrelsens bedömande,
örn vid en undervisnings films framställande båda här nämnda synpunkter
låta sig förena med varandra.»

Sedan fortsätter överstyrelsen:

»Den upplysningsfilm, som i motionen avses, måste emellertid, örn den skall
få verkligt värde, framställas som ljudfilm. Men härigenom blir också utnyttjandet
av densamma, vad skolorna beträffar, i regel begränsat till sådana fall,
där man har möjlighet att utnyttja biograflokal för filmundervisning. I städer
och tätbebyggda orter torde detta icke möta några svårigheter. Däremot skulle
en sådan film sannolikt icke kunna visas i större omfattning på den rena landsbygden.
» Alltså skulle en stor del av landsbefolkningen icke kunna komma i
åtnjutande av den beredskapstjänst, som här avses.

Jag pekade i mitt förra anförande på den omständigheten, att här redan arbetar
en filmutredning och att man lämpligen kunde hänskjuta detta ärende till
denna. Örn man icke vill göra det, vill jag erinra örn att vi ävenledes ha en
informationsstyrelse, som också låter framställa film och gör det utan att
riksdagen anser sig behöva gå till Kungl. Maj:t för att be örn det. Jag är
ganska övertygad örn att örn de, som äro särskilt intresserade för denna sak,
vände sig till informationsstyrelsen, komme den med allt möjligt intresse att
undersöka de möjligheter, som eventuellt kunna föreligga att ordna detta
spörsmål.

Hur jag än ser på denna angelägenhet kan jag icke komma till någon annan
uppfattning än att detta ärende icke är av den beskaffenhet, att man bör besluta
en högtidlig skrivelse till Kungl. Maj:t i frågan.

Herr Ekdahl: Herr talman! Som mångårig undervisare i folkskolan och fortsättningsskolan
ber jag att få uttala mitt tack till utskottet för dess positiva
utlåtande. Det är förfärligt lätt att komma med kritiska anmärkningar, men vi,
som knoga med detta ämne i fortsättningsskolan eller folkskolans sjunde klass
och inför en elevkår, vilken, såsom herr Wallentheim nyss anmärkte, i stor utsträckning
saknar förutsättningar att följa med alltför teoretiska resonemang,
vi äro mycket tacksamma, örn denna skrivelse kan komma till stånd. De tekniska
detaljerna få klaras upp sedan. Yi äro ju alla överens örn att det är av
stor vikt, att vår ungdom växer in i vårt demokratiska samhälle och lär sig
förstå och värdera det demokratiska samhällets livsformer. Den som försöker
på mera teoretisk väg bibringa ungdom i 14—15 års åldern de kunskaper,
som skola ligga till grund för ett sådant inväxande, vet hur värdefullt
det skulle vara att lia en sådan undervisningsfilm, som här avses, till hjälp.

Jag tror icke, att vare sig skolöverstyrelsens eller herr Hagbergs i Malmö

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Åstadkommande av en undervisnings- och upplysnings film, belysande regeringens
och riksdagens arbetsförhållanden. (Forts.)
betänkligheter beträffande den rena landsbygden väga så särskilt tungt. Skoldistrikten
skaffa sig allt mer och mer filmapparater. Biograflokaler med filmapparater
och ljudfilmsanläggningar finnas nästan överallt i vårt land. Svårigheter
på detta område behöva alltså icke stå hindrande i vägen.

Med detta, herr talman, ber jag kort och gott att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
von Friesen begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

Herr förste vice talmannen övertog nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

§ 18.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman
! Jag hemställer, att kammaren för sin del ville besluta, att ett särskilt
utskott, bestående av tjugufyra ledamöter, tolv från vardera kammaren, skall
tillsättas för behandling av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition, nr 122, angående
förstatligande av den allmänna väghållningen på landet än även de
ytterligare framställningar, som kunna komma att av Kungl. Ma,j:t eller i
enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i omedelbart samband därmed
stående frågor, ävensom att första kammaren skall inbjudas att i detta
beslut förena sig med andra kammaren.

Under förutsättning att denna inbjudan från andra kammaren bifalles av
första kammaren, hemställer jag, att andra kammaren för sin del måtte besluta,
att antalet suppleanter i detta särskilda utskott från andra kammaren
skall vara tolv.

Vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Protokollsutdrag angående detta beslut justerades och avsändes till första
kammaren.

Nr 11.

Onsdagen den mars 1942.

Interpellation.

§ 19.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Hammarlund, som yttrade: Herr talman! I livsmedelskommissionens cirkulär
nr 423 stadgas, att ingen som förfogar över förråd av stråfoder äger rätt
att inköpa sådant. Följden härav är att jordbrukare icke erhåller tillåtelse att
inköpa stråfoder förrän hans egna tillgångar äro förbrukade, under det att
inom orten befintligt överskott genom inköp av auktoriserade försäljare bortföres.
När sedan foderbrist inträder hos lantbrukarna inom området finnes
inget foder att uppbringa.

Har man således lyckats skaffa sig licens för inköp av stråfoder, nödgas
man konstatera att sådant icke finnes inom området. Även örn man i undantagsfall
skulle lyckas uppbringa ett mindre parti sådant, utgöres detta i regel
av gammal strid råghalm.

På grund av cirkulärets bestämmelser har man, innan man erhåller rätt att
inköpa detta, fått uppfodra de sista resterna av sitt eget foder. För att
sköta vårbruket har man således endast att tillgå detta sämre foder, och
det har nu blivit ett allvarsamt problem, hur man skall kunna hålla erforderliga
dragare i tillräckligt god kondition för vårbrukets utförande. Särskilt
i nordvästra Skåne hota förhållandena att bli rent katastrofala, och
jordbrukarna fråga sig allvarligt, huruvida de skola sända sina djur till slakteriet
hellre än nödgas svältföda dessa den ytterligare tid, som återstår till
betesgången.

Det är beklämmande för dessa orters jordbrukare att se att ganska stora
mängder stråfoder medelst järnväg och automobil bortforslats därifrån, under
det att foder saknas inom området. Detta tsmkes även stå i strid med av
Svenska spannmålsaktiebolaget till samtliga kristidsnämnder i Kristianstads
län utsänd cirkulärskrivelse av den 17 februari 1942. Vid förfrågan hos vederbörande
fodergrossist inom området erhåller man det beskedet, att något
foder icke står att uppbringa vare sig inom eller utom området.

I anledning av vad jag ovan anfört anhåller jag örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa
följande fråga:

Kan fodertilldelning till de av mig påtalade områdena ske så skyndsamt,
att jordbrukarna redan nu kunna taga ställning till huruvida de skola kunna
behålla sina besättningar eller nedslakta desamma?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 20.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Vårt land nödgas säkerligen under rätt lång tid framåt hålla en omfattande
militär beredskap, med påföljd att en stor del av den yngre och bästa
arbetskraften undanryckes produktionen. Detta sker samtidigt som exempelvis
anskaffningen av inhemskt bränsle och tillverkningen av för försvaret
nödvändig materiel m. m. kräva ett avsevärt ökat antal dagsverken. I ett
sådant läge måste mobilisering och dirigering av arbetskraft till de ur försvars-
och försörjningssynpunkt viktigaste produktionsområdena bli en samhällsangelägenhet
av första ordningen.

Jag betvivlar ingalunda, att arbetsmarknadskommissionen och andra statliga
myndigheter, som lia med arbetsmarknadens problem att skaffa, noggrant
följa utvecklingen och söka göra sitt bästa för att avhjälpa svårigheterna.
Man saknar dock kännedom om, till vilka slutsatser deras överblick fört dem.
Den fråga man ibland tycker sig ha anledning ställa är: ha vi ännu här

Onsdagen den 11 mars 1942.

Nr 11.

Interpellation. (Forts.)

i landet gjort klart för oss, vilket allvarligt spörsmål arbetskraftsproblemet
kan komma att bli och vad det betyder för vår möjlighet att hålla ut, örn vi lyckas
bemästra detta problem, örn möjligt utan att behöva tillgripa så drastiska
åtgärder som exempelvis nuvarande tjänstepliktslag?

Vi smågräla allt som oftast på de militära och administrativa myndigheterna
för att de icke på ett för näringslivet smidigare sätt kunna ordna frikallelser,
permitteringar o. s. v. Vi hålla folkmöten med vackra ord och propagera för
löv- och vasstäkt m. m. Men någon verklig plan för att dels lösgöra arbetskraft
å för tillfället icke särdeles angelägna arbetsplatser, dels söka överföra densamma
till för folkhushållet livsviktiga områden har mig veterligt ännu icke
offentliggjorts. Vi veta därför ganska litet örn hur man i ett kritiskt läge tänkt
sig samarbetet först mellan de statliga institutionerna själva och sedan mellan
staten och näringslivet.

Det är en mångfald stora uppgifter inom det produktiva livet, som vårt
samhälle instundande vår och sommar ställas inför och som måste finna sin
lösning. Vi måste ha folk för vårsådden, som kanske försenas och försvåras av
en sen vår. I år är det mer än någonsin angeläget, att vårbruket kan skötas
på ett sådant sätt, att landets livsmedelsförsörjning tryggas. Därefter gäller
det, att skörden kan bärgas väl, att allt kan omhändertas och att intet i dessa
ransoneringstider får förfaras. Vi måste även ha folk för den tillverkning,
som avser stärkandet av vår försvarsberedskap och som ej kan få stå tillbaka
för något annat. Vi mäste också ha arbetskraft för den nödvändiga industriella
produktionen, icke minst för de ersättningstillverkningar som till följd av avspärrningen
blivit nödvändiga och varmed vår offensivlystna industri i stigande
tempo är sysselsatt till hela folkhushållets fromma. Vi måste vidare
räkna med det behov av arbetskraft, som igångsättandet av ett nödvändigt bostadsbyggande
framkallar. Vi måste ytterligare förstå, att svårigheterna inom
transportväsendet även kunna skärpa kravet på arbetskraft. Och så ha vi vedavverkningen,
där behovet av folk just nu är särskilt stort och som blivit nödvändig
lika mycket för att förse industrien med råvara som för att tillförsäkra
jordbrukarna tillgång till fodercellulosa m. m. Och slutligen anmäler sig särskilj
i vår och på försommaren behovet av arbetskraft för en ökad torvupptagning.

Utan tvivel kommer det att fordras mycket anpassning och rörlighet på arbetsmarknaden,
för att vi i denna tid skola kunna gå i land med att lösa alla
dessa försörjningsproblem. Man frågar sig också, om de sakkunniga myndigheterna
anse, att tjänstepliktslagen i dess nuvarande skick är ett tillräckligt
smidigt instrument för att motsvara ett skärpt läges krav.

Jag tillåter mig därför till hans excellens statsministern rikta följande fråga:

. Kan ers excellens lämna kammaren upplysningar om de åtgärder, som myndigheterna
med hänsyn till inkallelser och försörjningsläget måste planera för
att trygga vårsådden och skörden, bränsleanskaffningen samt driften i för
vår industriella försörjning och försvarsberedskap vitala produktionsgrenar?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 21.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
56, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstatcn för budgetåret 1941/42, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

Nr 11.

Fredagen den 13 mars 1942.

från första lagutskottet:

nr 59, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen, m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion;

från andra lagutskottet:.

nr 58, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående periodisk efterbesiktning
av gengasdrivna motorfordon m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion; samt

från sammansatta stats- och andra lagutskottet:

nr 57, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.55 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 13 mars.

Kl. 7.30 e. m.

§ K

På förslag av herr-talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 18 innevarande mars företaga val av ledamöter och suppleanter i
det andra särskilda utskott, som på grund av kamrarnas samstämmiga beslut
skulle tillsättas.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 109, med förslag till förordning med vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln; nr

112, med förslag till förordning angående offentliga insamlingar;

nr 114, angående förvärv av en Jämtlands fältj agar regementes lägerkassa
tillhörig soldathemsbyggnad;

nr 118, angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna
samlingslokaler;

nr 125, angående dyrtidshjälp åt vissa pensionärer vid av staten övertagna
enskilda järnvägar;

nr 129, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 130, med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210);

Fredagen den 13 mars 1942.

Nr 11.

nr 131, angående temporär utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga
gods från provianteringsfrilager i vissa städer;

nr 132, angående tillstånd till skatteköp av den av aktiebolaget Västergötlands
förenade kalkindustrier innehavda kronolägenheten Carlsfors nr 2, en
äng, i Bergs socken av Skaraborgs län;

nr 133, angående överskridande av den i avlöningsstaten för lots- och fyrstaten
upptagna anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal;

nr 134, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 135, angående anslag till utbyte av transformator vid Ulriksdals kungsgård
m. m.;

nr 136, angående anslag till .utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen; nr

137, angående ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms
stad för tiden 1 oktober 1942—30 september 1943;

nr 138, angående åtgärder för stödjande av odlingen av matärter och bruna
bönor;

nr 139, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 140, angående försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

141, angående inrättande av en lånefond för bevattningsanläggningar
m. m.;

nr 142, med förslag till lag angående användande i vissa fall av prästlönefond
m. m.;

nr 143, angående anslag å tilläggsstat II för budgetåret 1941/42 till omkostnader
för experiment- och försöksverksamhet genom Svenska gengasaktiebolaget; nr.

144, med förslag till lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m.;

nr 145, angående anslag till länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1942/
43, m. m.;

nr 146, angående anslag till statens polisskola;

nr 147, angående ytterligare anslag till uppförande av byggnader för flygtekniska
försöksanstalten;

nr 148, angående dyrtidstillägg å vissa från handelsflottans pensionsanstalt
utgående pensioner;

nr 149, angående anslag till luftskyddsanordningar för vissa länsstyrelser;
nr 150, angående anslag u*r kyrkofonden till särskild prästerlig verksamhet
utom riket;

nr 151, angående försäljning av vissa lektorsprebendefastigheter;
nr 152, angående ytterligare statsunderstöd till Getåns vattenavledningsföretag
i Hallands län;

nr 153, angående anslag till bostadshus för postverkets räkning i Krylbo;
nr 154, med förslag till kungörelse om ändring av 58 § 3 mom. 7 punkten
civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.;

nr 155, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;
nr 156, angående gäldande av vissa haverikostnader;

nr 157, angående anslag för budgetåret 1942/43 till avlöningar vid musikaliska
akademien;

nr 158, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer;

Andra hammarens protokoll WJ/2. Nr 11.

Nr 11.

Fredagen den 13 mars 1942.

nr 159, angående anslag till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken
i Skåne;

nr 160, angående bestridande från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. av viss livränta m. m.;

nr 161, angående anslag till inventarier för sjökrigsskolan;
nr 162, nied förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation;

nr 163, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni
1924 (nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap;

nr 164, angående anslag till undersökningar rörande vissa möjligheter att
framställa äggvitehaltiga fodermedel;
nr 165, angående anslag till tullverket för budgetåret 1942/43;
nr 166, med förslag till stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1942/43 m. m.;

nr 167, angående överföring av fastighet från statens järnvägars familjepensionsfond
till statens allmänna fastighetsfond;

nr 168, angående vidgad disposition av de till statens krigsförsäkringsnämnds
förfogande ställda medlen;

nr 169, angående anslag för budgetåret 1942/43 till bidrag till anordnande
av skolbarnsbespisning;

nr 171, angående anslag för budgetåret 1942/43 till centrala verkstadsskolor
m. m.;

nr 172, med förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar,
m. m.;

nr 173, med förslag till lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av lagen;
nr 174, angående anslag till valutakontoret för budgetåret 1942/43;
nr 175, angående anslag för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier
m. m.;

nr 176, angående anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;
nr 177, med förslag till förordning örn ändring av 3 § förordningen den 21
juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd
mjölk och grädde m. m.;

nr 178, angående anvisande av medel till byggande av skogsvägar m. m.;
nr 179, angående anslag till om- och tillbyggnad av länsresidenset i Vänersborg
;

nr 180, angående statens bosättningslån;

nr 181, angående förvärv av Blekinge kustbanor;

nr 182, angående avstående i vissa fall från krav om återbäring av utanordnat
tillskott ur kyrkofonden till gäldande av prästlönekostnader;

nr 183, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940
(nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.;

nr 184, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor
m. m.;

nr 185, angående anslag till förlagskapital för inköp av förnödenheter,
m. m.;

nr 186, angående ändrade grunder för främjande av vedproduktionen, m. m.;
nr 187, angående anvisande av anslag å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1941/42 för vissa fortifikatoriska anordningar m. m.; och
nr 188, angående försäljning till stiftelsen Kronobergs regementes soldathem
av visst kronan tillhörigt område.

Dessa propositioner bordlädes.

Fredagen den 13 mars 1942.

Nr 11.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Majda å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 91, angående reglering av sjöar inom Indalsälvens flodområde lii. m.;

nr 105, angående anslag till anskaffning av baracker m. m. för vissa staten
tillhöriga torvmossar;

nr lil, angående anslag till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk; och

nr 113, angående indragning av ersättningarna åt vissa församlingar till
följd av lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet;

till andra särskilda utskottet propositionen, nr 122, angående förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet;

otill behandling av lagutskott propositionen, nr 127, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) örn ekonomiska
föreningar; samt

till statsutskottet propositionen, nr 128, angående anslag till iståndsättande
av fjällstugorna vid färdleden Karesuando—norska gränsen.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition örn inrättande av ett särskilt
stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden ävensom en i ämnet
väckt motion, i vad de hänvisats till konstitutionsutskottet;

från statsutskottet:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till inredning och utrustning
m. m. av nybyggnad för marinens myndigheter; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anordningar för lastning och
lossning av sockerbetor; samt

från första lagutskottet:

nr 60, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition med förslag till lag örn
anordnande av högmässogudstjänst såsom barngudstjänst; och

nr 64, i anledning av Kungl. Majlis proposition om inrättande av ett särskilt
stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden, i vad ärendet
hänvisats till behandling av lagutskott.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 11.

Lördagen den 14 mars 1942.

§ 6.

Herr Werner avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 269, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 94, angående anslag till Häradsrätterna:
Avlöningar.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7.42 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 14 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsmannen m. m. redaktör Em. Olovson _ sedan
den 10 mars är intagen å härvarande kirurgiska avdelning för operation av
dubbelsidigt bråck samt att han därför är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
från och med nämnda datum och tills vidare.

Västerås den 12 mars 1942.

Harald Lundberg,

docent, t. f. överläkare.

Kammaren beviljade herr Olovson i Västerås ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 10 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 124, med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker, m. m.;

nr 170, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 morn. förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket; och

nr 189, med förslag till förordning örn visst undantag från bestämmelserna
i 25 § första stycket förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Propositionen nr 124 remitterades omedelbart till bevillningsutskottet.

De övriga propositionerna bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

Lördagen den 14 mars 1942.

Nr 11.

till jordbruksutskottet propositionen, nr 109, med förslag till förordning med
vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 112, med förslag till förordning
angående offentliga insamlingar;

till statsutskottet propositionerna:

nr 114, angående förvärv av en Jämtlands fältjägarregementes lägerkassa
tillhörig soldathemsbyggnad; och

nr 118, angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna
samlingslokaler;

till bankoutskottet propositionen, nr 125, angående dyrtidshjälp åt vissa
pensionärer vid av staten övertagna enskilda järnvägar;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 129, angående försäljning av mark
från vissa kronoegendomar m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 130, med förslag till kungörelse angående
ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr
210);

till bevillningsutskottet propositionen, nr 131, angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i
vissa städer;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 132, angående tillstånd till
skatteköp av den av aktiebolaget Västergötlands förenade kalkindustrier innehavda
kronolägenheten Carlsfors nr 2, en äng, i Bergs socken av Skaraborgs
län;

till statsutskottet propositionen, nr 133, angående överskridande av den i
avlöningsstaten för lots- och fyrstaten upptagna anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie personal;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 134, med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 135, angående anslag till utbyte av transformator vid Ulriksdals kungsgård
m. m.; och

nr 136, angående anslag till utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen; till

bevillningsutskottet propositionen, nr 137, angående ersättning av statsmedel
för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1942—30
september 1943;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 138, angående åtgärder för stödjande
av odlingen av matärter och bruna bönor;

till statsutskottet propositionen, nr 139, angående avstående i vissa fall av
allmänna arvsfondens rätt till arv;

till jordbruksutskottet propositionerna:
nr 140, angående försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 141, angående inrättande av en lånefond för bevattningsanläggningar
m. m.;

till behandling av lagutskott propositioneu, nr 142, med förslag till lag angående
användande i vissa fall av prästlönefond m. m.;

Nr 11.

Lördagen den 14 mars 1942.

till statsutskottet propositionen, nr 143, angående anslag å tilläggsstat II
för budgetåret 1941/42 till omkostnader för experiment- och försöksverksamhet
genom Svenska gengasaktiebolaget;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 144, med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932
(nr 400) m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 145, angående anslag till länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1942/
43, m. m.;

nr 146, angående anslag till statens polisskola; och

nr 147, angående ytterligare anslag till uppförande av byggnader för flygtekniska
försöksanstalten;

till bankoutskottet propositionen, nr 148, angående dyrtids tillägg å vissa
från handelsflottans pensionsanstalt utgående pensioner;

till statsutskottet propositionen, nr 149, angående anslag till luftskyddsanordningar
för vissa länsstyrelser;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 150, angående anslag ur
kyrkofonden till särskild prästerlig verksamhet utom riket;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 151, angående försäljning av vissa lektorsprebendefastigheter; och
nr 152, angående ytterligare stadsunderstöd till Getåns vattenavledningsföretag
i Hallands län;

till statsutskottet propositionerna:

nr 153, angående anslag till bostadshus för postverkets räkning i Krylbo;
och

nr 154, med förslag till kungörelse örn ändring av 58 § 3 mom. 7 punkten
civila avlönings reglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 155, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer m. fl.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 156, angående gäldande av vissa haverikostnader : och
nr 157, angående anslag för budgetåret 1942/43 till avlöningar vid musikaliska
akademien;

till bankoutskottet propositionen, nr 158, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer;

till statsutskottet propositionen, nr 159, angående anslag till djupborrning
efter salt och olja m. m. vid Hällviken i Skåne;

till bankoutskottet propositionen, nr 160, angående bestridande från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. av viss livränta m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 161, angående anslag till inventarier för
sjökrigsskolan ;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 162, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation; och

nr 163, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni
1924 (nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap;

Lördagen den 14 mars 1942.

Nr 11.

till jordbruksutskottet propositionen, nr 164, angående anslag till undersökningar
rörande vissa möjligheter att framställa äggvitehaltiga fodermedel;

till statsutskottet propositionerna:

nr 165, angående anslag till tullverket för budgetåret 1942/48;
nr 166i med förslag till stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1942/43 m. m.;

nr 167, angående överföring av fastighet från statens järnvägars familjepensionsfond
till statens allmänna fastighetsfond;

nr 168, angående vidgad disposition av de till statens krigsförsäkringsnämnds
förfogande ställda medlen;

nr 169, angående anslag för budgetåret 1942/43 till bidrag till anordnande
av skolbarnsbespisning; och

nr 171, angående anslag för budgetåret 1942/43 till centrala verkstadsskolor
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 172, med förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar,
m. m.; och

nr 173, med förslag till lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av lagen;

till statsutskottet propositionerna:

nr 174, angående anslag till valutakontoret för budgetåret 1942/43;
nr 175, angående anslag för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminariet
m. m.; och

nr 176, angående anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;
till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 177, med förslag till förordning örn ändring av 3 § förordningen den 21
juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd
mjölk och grädde m. m.; och

nr 178, angående anvisande av medel till byggande av skogsvägar m. m.;
till statsutskottet propositionerna:

nr 179, angående anslag till om- och tillbyggnad av länsresidenset i Vänersborg; nr

180, angående statens bosättningslån; och
nr 181, angående förvärv av Blekinge kustbanor;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 182, angående avstående i vissa fall från krav örn återbäring av utanordnat
tillskott ur kyrkofonden till gäldande av prästlönekostnader;

nr 183, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940
(nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.; och
nr 184, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av
varor m. m.; samt

lill statsutskottet propositionerna:

nr 185, angående anslag till förlagskapital för inköp av förnödenheter,

m. m.;

nr 186, angående ändrade grunder för främjande av vedproduktionen, m. m.;
nr 187, angående anvisande av anslag å tilläggsstat II till riksstaden för
budgetåret 1941/42 för vissa fortifikatoriska anordningar m. m.; och
nr 188, angående försäljning till stiftelsen Kronobergs regementes soldathem
av visst kronan tillhörigt område.

Nr 11.

Lördagen den 14 mare 1942.

§ 4.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 269 av herr Werner m. fl.

§ 5.

Herr Persson i Falla erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag ber att få hemställa, att kammaren ville med hänsyn till ärendets synnerliga
omfattning medgiva utsträckning av tiden för avgivande av motion i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 122 till det sammanträde, som infaller
näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion om underlättande i visst hänseende för
svenskfödda personer, som förlorat sitt svenska medborgarskap, att återvinna
detsamma;

nr 3, i anledning av väckt motion angående ändring av 45 § lagen örn val till
riksdagen; och

nr 4, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser rörande dagtraktamente
och resekostnadsersättning åt landstingsman m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under riksstatens
sjätte huvudtitel avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under rilcsstatens
åttonde huvudtitel, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
Härnösands stifts byggnadskassa;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till ljus- och vedkassorna vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 44, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående emottagande av
ett donerat institut för forskning rörande cement och betong m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande kapitalinvesteringsanslag å riksstaten för budgetåret 1942/
43, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde:
och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till skolöverstyrelsen för budgetåret 1942/43 jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt;
och

nr 7, i anledning av väckta motioner angående åvägabringande av ett särskilt
skattesystem för sjöfolk m. m.;

Lördagen den 14 mars 1942.

Nr 11.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga om bestridande av en fru
Nelly Håkansson tillkommande årlig livränta;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående delaktighet i lärarinnornas
pensionsanstalt för vissa lärarinnor vid dels kommunala flickskolor,
dels ock Ateneums skolköksseminarium; och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för f. d. folkskolinspektören,
filosofie doktorn K. B. Kjellmark m. fl. till tjänstårsberäkning
i pensionshänseende;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande
förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av utsökningslagen, m. m.; och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1942/43 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 10, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287) örn semester, dels
ock en i ämnet väckt motion; och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande till nationalpark
av viss del av det s. k. Muddusområdet i Norrbottens län jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn viss tillämpning i fråga om kött av älg med flera djur av lagen den 11 maj
1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus, m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av avkastningen
av statens hästavelsfond; och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till värmeisolationsförsök
i växthus;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion angående utredning örn skyldighet för ogifta personer att från
viss ålder avsätta viss andel av sin inkomst att lyftas i händelse av giftermål;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
motion angående viss ändring av Kungl. Maj :ts reglemente för ecklesiastik medelsförvaltning;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
väckt motion angående hävande av gällande transportförbud rörande vissa tidningar.

Andra hammarens protokoll /-97/8. Nr 11.

Nr 11.

Lördagen den 14 mars 1942.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.17 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 14 mars.

Kl. 7.30 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande, nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn fortsatt tilllämpning
av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker m. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7.31 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

42i120