1942. Andra kammaren. Nr 5 (Riksdagens protokoll 1942:5)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 5.

Onsdagen den 28 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21, den 22, den 23 ock den 24 innevarande
januari.

§ 2.

I enlighet nied kammarens därom den 21 i denna månad fattade beslut företogos
nu val av tio ledamöter och tio suppleanter i vart och ett av de tre tillfälliga
utskott kammaren beslutit tillsätta; och anställdes först val av ledamöter
i första tillfälliga utskottet.

Därvid avlämnades 96 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Gavelin,

» Stattin,
fröken Nygren,
herr Andersson i Hedensbyn,

» Sköldin,
fru Västberg,
herr Malmborg,

» Edberg,

» Lundh och
» Jonsson i Skutskär.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i första tillfälliga utskottet.

§ 3.

Företogs val av ledamöter i andra tillfälliga utskottet.

Därvid avgåvos 97 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:
fru Andersson,
herr Nilsson i Göingegården,

» Andersson i Alfredshem,

» Lersson i Norrby,
fru Ekendahl,
herr Jansson i Kalix,

» Johnsson i Kastanjegården,

» Nilsson i Stockholm,

» Anderson i Mejstad och
» Johansson i Kalmar.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i andra tillfälliga utskottet.
Andra kammarens protokoll Nr 5. 1

Nr 5.

Onsdagen den 28 januari 1942.

§ 4.

Företogs val av ledamöter i tredje tillfälliga utskottet.

Därvid avgåvos 83 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr A ndersson i Eskilstuna,

» Ljungberg,

» Hedqvist,

» Nilson i Spånstad,

» Jonsson i Alsen,
fru Skoglund-Lindblom,
herr Boman,

» Skoglund i Umeå,

» Andersson i Gisselås, och
» Thäpper.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i tredje tillfälliga utskottet.

§ 5.

Anställdes val av suppleanter i första tillfälliga utskottet.

Därvid avgåvos 71 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam
lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Petterson i Degerfors,

» Blombäck,
fru Eriksson,
herr Carlsson i Bakeröd,

» Johansson i Torp,

» Andersson i Mölndal,

» Svensson i Ljungskile,

» Gustafsson i Tenhult,

» Anderson i Mejstad och
» Larsson i Östersund.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i första tillfälliga utskottet.

§ 6.

Företogs val av suppleanter i andra tillfälliga utskottet.

Därvid avgåvos 72 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Jansson i Hällefors,

» Stattin,

» Lundberg i Uppsala,

» Hansson i Skediga,
fru Lindqvist-Petersson,
fröken Olsson,
herr von Friesen,

» Lindén,

» Lundh och
» Olofsson i Höganäs.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i andra tillfälliga utskottet.

Onsdagen den 28 januari 1942.

Nr 5.

§ 7.

Anställdes val av suppleanter i tredje tillfälliga utskottet.

Därvid avgåvos 64 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam
lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Andersson i Göteborg,

» Blombäck,
fru Linderoth-Ander sson,
herr Norup,

» Persson i Växjö,
fru Svedberg,

herr Johnsson i Kastanjegården,

» Lif,

» Nilsson i Göingegården, och
» Nilsson i Landskrona.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i tredje tillfälliga utskottet.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2—7 här ovan omförmälda
valen.

§ 9.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 16, angående anslag till fortsatt utbyggnad av fjärralarmeringsnätet
m. m.;

nr 17, angående återbetalande till postbiträdet Laila Aurora Gustafsson,
född Andreasson, av viss del av till postverket inlevererat penningbelopp;

nr 18, angående periodisk efterbesiktning av gengasdrivna motorfordon
m. m.; och

nr 19, angående förvärv för statens järnvägars räkning av aktier i aktiebolaget
svenska godsbilcentraler m. fl. bolag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman, som anförde: Svar på fråga.
Herr talman! Ledamoten av denna kammare, herr Landgren, har till mig riktat
den frågan, huruvida riksdagen inom närmaste tiden har att förvänta
något förslag från Kungl. Maj :ts sida angående upphävande av fideikommissens
fasta egendom.

Mitt svar är följande:

Det förberedande arbetet på en lagstiftning örn avveckling av fideikommiss
har sedan mer än ett år tillbaka avslutats inom justitiedepartementet. Detta
ärende har sedan blivit vilande i avvaktan på frågan örn en revision av arrendelagstiftningen,
varom 1936 års arrendeutredning framlagt förslag. Utformningen
av en ny arrendelagstiftning måste nämligen inverka på de bestämmelser,
som erfordras för att reglera de talrika fideikommissarrendatorernas ställning
vid en avveckling av fideikommissen. Så snart nödiga utgångspunkter i
detta hänseende erhållits, kommer frågan örn en fideikommissreform att ånyo
upptagas till övervägande.

Nr 5.

Onsdagen den 28 januari 1942.

Svar på fråga. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Landgren: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra mitt tack för det lämnade svaret. Samtidigt
vill jag emellertid uttala en förhoppning örn att detta lagförslag rörande
fideikommissen inte låter vänta på sig alltför länge.

Herr Paulsen: Herr talman! Det var glädjande att höra, att man i justitiedepartementet
satt i gång en utredning örn avveckling av fideikommissen. Jag
tror att det vore bra, ju förr en sådan kunde ske. Fideikommissen äro i regel
alldeles för stora för att kunna skötas på ett sådant sätt, att jorden ger den
skörd, som den skulle ge, om egendomarna voro mindre. Och även örn ett fideikommiss
skötes bra, därför att innehavaren är en duktig jordbrukare, som håller
sig med kunnigt folk och tillräckligt mycket folk, kan det hända att efter
honom kommer en annan innehavare, som inte har det ringaste intresse för jordbruk,
och så förfaller egendomen mer eller mindre. Jag tror inte heller, att
fideikommissen äro något särskilt att stå efter ur fideikommissinnehavarnas
synpunkt. Den, som ärver ett fideikommis, måste ju lösa ut sina medarvingar,
och dessutom blir arvskatten så stor, att man i regel måste begära uppskov på
flera år med betalandet av densamma, och fideikommissinnehavaren får på
detta sätt redan från början svårigheter att brottas med.

Jag tror sålunda att alla skäl, vilken sida man än ser saken från, tala för
att fideikommissrätten bör avskaffas så snart som möjligt.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag undrar i alla
fall, om herr Paulsen vid närmare eftertanke vidhåller sitt nyss fällda uttalande,
att alla skäl tala för fideikommissens avskaffande.

Jag hör till dem, som vid åtskilliga tillfällen här i kammaren tagit till orda
för bevarande av kulturvärden, men detta hindrar inte att jag kan vara av den
meningen, att det finns åtskilligt gammalt, som är så ålderstiget att det inte
längre är livsdugligt. Jag är också övertygad om att fideikommissen i sin nuvarande
form knappast äro livsdugliga, helt enkelt av det skälet att beskattningen
av dem har blivit så tyngande, att det i många fall är allt annat än
lockande för en till åren kommen arvinge att övertaga ett fideikommiss. Detta
örn den saken.

Jag tror emellertid, att man vid närmare eftertanke skall komma till den
uppfattningen, att ett avskaffande utan vidare av fideikommissen skulle spoliera
många, stora och oersättliga kulturvärden. Det finns ännu ganska mycket
kvar härav vid några av våra fideikommiss, i vart fall så pass mycket, att man
nog bör vara litet försiktig, innan man går att spoliera dessa värden. Härtill
kommer en annan omständighet. Fideikommissen voro nog till en del uttryck
för den riktiga tanken att åt släkten bevara ett jordbruk, vilket man också åstadkommit
i viss utsträckning. När man nu så mycket diskuterar frågan örn att
kunna trygga den jordbrukande befolkningen vid jorden, bör man kanhända i
detta sammanhang ägna någon liten uppmärksamhet även åt fideikommisstanken
och icke så där utan vidare säga: det är en sak som vi kunna avskaffa.
Detta endast några ord för att i någon mån vinna litet gehör för kulturvärdena
även då det gäller en sådan sak som fideikommissen.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Eftersom denna debatt avser att lämna upplysningar rörande de förberedelser,
son, träffats i fråga örn fideikommissens avveckling, ber jag med anledning
av vad den siste ärade talaren med all rätt framhöll därom, att man vid fidei -

Onsdagen den 28 januari 1942.

Nr 5.

Svar på fråga. (Fors.)

kommissons avveckling måste se till att icke oersättliga kulturvärden gå förlorade,
att få meddela, att genom vitterhetsakademiens och andra kulturella
myndigheters försorg upprättats en förteckning över de fideikommiss, vilka
i fråga örn byggnader eller samlingar innesluta så stora kulturvärden, att man
vid fideikommissens avveckling bör tillse, att dessa kulturvärden icke bli förskingrade.
Således har man vid den förberedande utredningen försökt tillgodose
de synpunkter, som den ärade talaren framhöll, och som också ligga mig
varmt örn hjärtat. Jag framhåller emellertid, att det antal fideikommiss, som
vitterhetsakademien i samråd med andra kulturella myndigheter satt upp på
sin förteckning, är mycket begränsat. Det är nämligen endast omkring ett tjog.
I fråga örn ett stort antal fideikommiss kunna sådana synpunkter, som jag här
berört, icke anföras.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr förste vice talmannen och justitieministern
och jag äro fullständigt överens om att man icke skall spoliera kulturvärden.
Det är icke heller min tanke att man skall göra det, när jag för min del
vill, att man skall stycka fidekommissen. Man kan utan att spoliera kulturvärden
låta egendomarnas huvudbyggnader, där väl dessa kulturvärden förvaras,
och parker och sådant vara kvar, men kan ändå stycka fideikommissen,
så att man får egendomar av annan storleksordning, som kunna brukas på ett
bättre och mera givande sätt.

När herr förste vice talmannen säger, att fideikommissanordningen är ett
sätt att bevara jorden genom släkten, så är det naturligtvis alldeles riktigt.
När fideikommissen instiftades, så skedde det naturligtvis av den anledningen.
Det var kanhända också på den tiden riktigt, men jag anser för min del det icke
vara riktigt nu. Fideikommissarien är ju äldste sonen eller måhända äldsta dottern
i en familj, men det kan ju hända,, att andra eller tredje eller fjärde eller
femte eller sjätte barnet eller något annat barn i samma släkt skulle vara en
alldeles utomordentlig jordbrukare och skulle kunna på ett alldeles utomordentligt
sätt vidmakthålla släktens anseende, under det att den förste kan vara
en odugling på detta område, även örn han kan vara duglig på andra områden.
Är det då klokt, herr förste vice talman, att ordna det så, att den nödvändigtvis
skall sköta jorden, som icke kan det?

Jag tror, att det ur alla synpunkter är klokt att gå in för ett styckande av
fideikommissen. Kulturvärdena skola emellertid bevaras, det äro vi överens
om.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skall icke upptaga
någon debatt med herr Paulsen. Det förefaller mig, som om vi hade i viss
mån sammanfallande åsikter. Jag skall endast tillåta mig säga, att det finns
kanske några medlemmar här i kammaren, i varje fall många runt om i vårt
land, vilka lia en gård, som de räkna icke blott som sin egen och som har blivit
dem kär, och vilken de ville bevara i släkten, samt rätt ofta komma med den
frågan, jag har mött den många gånger i mitt liv: Finns det ingen möjlighet
att bevara min gård i släkten och skydda den från spekulation? Det kan gälla
en ägare, som har lagt ned alldeles särskilt med möda på sin gård och fått den
i ett utomordentligt skick.

Det må nu endast vara en fåfäng spekulation att tänka sig något dylikt. Jag
begärde emellertid egentligen ordet för att tacka för det uttalande, som herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet gjorde örn bevarandet av kulturvärden,
och vill endast tillägga den önskan, att man tillser, när det gäller att
bevara ett fideikommiss med stora kulturvärden, att man icke beskär gården
alltför mycket, så att den blir av sådan litenhet och så ringa avkastning, att det

Nr 5.

Onsdagen den 28 januari 1942.

Svar på fråga. (Forts.)

framdeles visar sig bli alltför stor belastning för denna gård att kunna underhålla
en park, en manbyggnad och ett inventarium av stort värde. Det kräver
dock rätt betydande kostnader att bevara detta åt framtiden.

Jag begär icke något svar utan har endast velat uttala detta som ett önskemål,
att beaktas i detta sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 15, med förslag till förordning angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

§ 12.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till särskilda utskottet motionen nr 158 av herrar Staxäng och Hallén;

till konstitutionsutskottet motionerna:

nr 159 av fröken Andersson m. fl.;

nr 160 av herrar Pettersson i Rosta och Brandt;

nr 161 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.; och

nr 162 av herr Andersson i Tungelsta;

till statsutskottet motionerna:

nr 163 av herr Persson i Stockholm m. fl.;

nr 164 av herrar Persson i Stockholm och Hagberg i Luleå;

nr 165—167 av herr Persson i Stockholm m. fl.;

nr 168 av herr Henriksson;

nr 169 av herr Lundh;

nr 170 av fröken Andersson;

nr 171 och 172 av fröken Hesselgren nu. fl.;

nr 173 av fröken Hesselgren och fröken Nygren;

nr 174 av fröken Hesselgren m. fl.;

nr 175 och 176 av herrar Hällgren och Skoglund i Umeå;

nr 177 av herr Andersson i Igelboda;

nr 178 av herr Persson i Falla m. fl.;

nr 179 av herr Andersson i Falkenberg;

nr 180 av herr Hansson i Skediga;

nr 181 av herr Mattsson m. fl.;

nr 182 av herr Wallentheim m. fl.; och

nr 183 av herr Ward m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 184 av herr Bergvall;
nr 185 av fröken Andersson;
nr 186 av herr Hansson i Skediga; och
nr 187 av herr Kilbom m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 188 av herr Karlsson i Grängesberg;

nr 189 av herrar Eriksson i Stockholm och Andersson i Surahammar;
nr 190 av herr Henriksson;

Onsdagen den 28 januari 1942.

Nr 5.

nr 191 av herrar Blombäck och Jansson i Kalix;
nr 192 av herr Björling;
nr 193 av herr Vougt ni. fl.; och
nr 194 av herr Ward;

till behandling av tillfälligt utskott motionen nr 195 av herr Hansson i Vännäsby; till

behandling av lagutskott motionerna:

nr 196 av herrar Lundgren och Lindberg i Stockholm;
nr 197 av herr Svensson i Ljungskile; oeh
nr 198 av herr Lindberg i Stockholm m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 199 av herrar Sandberg och Svensson i Ljungskile;

nr 200 av herr Persson i Stockholm m. fl.;

nr 201 av herrar Lundh och Staxäng;

nr 202 och 203 av herr Lundh;

nr 204 och 205 av herr Andersson i Hedensbyn m. fl.;
nr 206 av fröken Hesselgren och fröken Andersson;
nr 207 av herr Paulsen; och
nr 208 av herr Svensson i Ljungskile;

till statsutskottet motionen nr 209 av herrar Svensson i Ljungskile och Malmborg; till

jordbruksutskottet motionerna:
nr 210 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
nr 211 av herr Staxäng m. fl.;

nr 212 av herrar Andersson i Tungelsta och Gustafson i Vimmerby;

till behandling av tillfälligt utskott motionerna:

nr 213 av herr Lundh;

nr 214 av fröken Nygren m. fl.;

nr 215 av herr Hoppe m. fl.; och

nr 216 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;

till konstitutionsutskottet motionen nr 217 av herr Håstad;

till statsutskottet motionerna:

nr 218 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;

nr 219 och 220 av herrar Gustafsson i Lekåsa och Carlsson i Bakeröd;
nr 221 av herr Hermansson;
nr 222 och 223 av herr Ekdahl m. fl.;
nr 224 av herrar Ekdahl och Hoppe;

nr 225 av herrar Carlsson i Bakeröd och Hansson i Skediga; samt
nr 226 av herr Andersson i Surahammar;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 227 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;

nr 228 av herr Mattsson m. fl.;

nr 229 av fru Ekendahl och fru Gustafson; samt

nr 230 av herr Lundell;

till bankoutskottet motionen nr 231 av herrar Spångberg och Eriksson i
Stockholm;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 232 av herrar Pettersson i Dahl och Nilson i Spånstad;

Nr 5.

Onsdagen den 28 januari 1942.

nr 233 av fru Gustafson rn. fl.;

nr 234 av herrar Gustafsson i Lekåsa och Carlsson i Bakeröd;
nr 235 av herrar Berg och Hermansson;
nr 236 av herrar Hedlund i Rådom och Berg;

till jordbruksutskottet motionen nr 237 av herr Hedlund i Rådom; samt

till behandling av tillfälligt utskott motionen nr 238 av herr Håstad och
fröken Andersson.

§ 13.

Herr talmannen tillkännagav, att förslag uppgjorts till fördelning av de
motioner, som hänvisats till behandling av tillfälligt utskott; och var detta
förslag, som nu upplästes, så lydande:

Förslag till fördelning av de inom andra kammaren väckta motioner,
vilka blivit hänvisade till behandling av tillfälligt utskott.

Till behandling av första tillfälliga utskottet torde få överlämnas motioner
av:

herrar Hallén och Hedlund i Östersund, nr 17, angående återupprättande av
kommunernas medinflytande i fråga örn nöjeslivets art och omfattning i kommunerna
m. möllerr
Åqvist m. fl., nr 31, angående samhällets ungdomsvård;
herrar Lindén och Edberg, nr 32, angående samhällets ungdomsvård;
herr Thorell m. fl., nr 94, angående utredning örn skyldighet för ogifta personer
att från viss ålder avsätta viss andel av sin inkomst att lyftas i händelse
av giftermål;

herr Kuling m. fl., nr 95, angående utredning örn det allmännas stödjande
av ungdomsvård och ungdomsarbete;

herr Hansson i Vännäsby, nr 195, örn förhindrande eller försvårande av
bruket av automatapparater för handel med sötsaker och dylikt;

herr Lundh, nr 213, angående obligatorisk registrering av all kvinnlig arbetskraft
i de ålderskategorier, som beröras av den allmänna tjänsteplikten;

fröken Nygren m. fl., nr 214, angående obligatorisk registrering av samtliga
svenska kvinnor i vissa åldersklasser samt av män, vilka icke i annan ordning
äro registrerade för uttagning till tjänstgöring inom försvaret; och

herr Hoppe m. fl., nr 215, angående moraliskt stärkande samt intellektuellt
och kulturellt höjande av landets ungdom.

Till behandling av andra tillfälliga utskottet torde få överlämnas motioner
av:

herr Nilson i Spånstad m. fl., nr 16, örn utredning av frågan, huru landsbygden
skall kunna göras delaktig av de sociala och kulturella förmåner, som
städerna bereda sina inbyggare;

herr Hermansson, nr 33, angående visst skydd av den sjukvårdssökande
allmänhetens ekonomiska och andra intressen;

herr Staxäng, nr 92, angående inrättande av s. k. produktionsavdelningar
inom kristidsstyrelserna;''

herr Norup m. fl., nr 124, angående viss ändring av Kungl. Maj:ts reglemente
för ecklesiastik medelsförvaltning;

herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 126, angående omprövning av gällande ransonerings
bestämmelser;

herr Hage, nr 153, angående viss ändring av byggnadsstadgan; och
herr Svensson i Ljungskile, nr 157, om viss ändring av stadgan angående
hotell- och pensionatrörelse.

Onsdagen den 28 januari 1942.

Nr 5.

Till behandling av tredje tillfälliga utskottet torde få överlämnas motioner
av:

herr von Friesen, nr 34, angående avskaffande av sinnessjukläkares anmälningsskyldighet
till pastorsämbete rörande sinnessjuk eller sinnesslö;

herr Ljungberg m. fl., nr 35, angående utredning av möjligheten att bereda
kommunala organ och enskilda kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser
i ransonerings- och familjebidrags- m. fl. ärenden;

herr Andersson i Vigelsbo m. fl., nr 93, angående statens järnvägars stängselskyldighet; herrar

Hage och Viklund, nr 125, angående rätt till tjänste- och pensionsårsberäkning
för chefsläkare vid sjukstuga;

herrar Persson i Undersvik och Wallentheim, nr 127, angående åstadkommande
av en undervisnings- och upplysningsfilm, belysande regeringens och
riksdagens arbetsförhållanden;

herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 216, angående hävande av gällande transportförbud
rörande vissa tidningar; och

herr Håstad och fröken Andersson, nr 238, angående beredande åt gifta
kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete i såväl allmän som enskild tjänst.

Förslaget blev av kammaren godkänt.

§ 14.

Herr Nilsson i Kristinehamn erhöll på begäran ordet och anförde: Herr Interpellation.
talman! Under år 1941 utgingo som bekant särskilda kristillägg till statens
tjänstemän enligt grunder, som medförde c:a 50 kompensation för prisstegringen
utöver den levnadskostnadsnivå, vid vilken rörligt tillägg och dyrtidstillägg
å löner och pensioner enligt gällande författningar äro maximerade. Genom
proposition nr 349 till 1941 års riksdag, vilken av riksdagen bifölls, ha
samma grunder fastställts även för första kvartalet 1942. I propositionen sades
avsikten vara att under detta kvartal upptaga förhandlingar rörande kristilläggets
utformning för tiden därefter.

Den utformning kristillägget fått -— med endast c:a 50 % kompensation för
prisstegringar och detta först efter viss eftersläpning — har enligt vad finansministern
vid upprepade tillfällen framhållit väsentligen betingats av allmänna
ekonomiska överväganden. Sålunda framhöll finansministern uti ovannämnda
proposition nr 349 till fjolårets riksdag, att kristilläggens begränsning förestavats
av »hänsyn framförallt till tvenne grundläggande omständigheter i
landets ekonomiska läge, nämligen att stegringen i levnadskostnaderna väsentligen
berodde på sämre försörjningsvillkor för folket i dess helhet och att en
fortgående höjning av inkomsterna i pengar för den ene eller den andre betydande
befolkningsgruppen under sådana förhållanden innebure risker för inflationsartad
prisutveckling. Det framstod för den skull såsom angeläget att de
olika gruppernas naturliga strävan efter kompensation genom höjda inkomster
i pengar hölles tillbaka och att en samverkan i stället eftersträvades för att under
en rimlig avvägning av olika krav ge största möjliga stadga åt prisutvecklingen.
»

Genom de uppgörelser om s. k. ramavtal, som träffats mellan Landsorganisationen
och Svenska Arbetsgivareföreningen, ha finansministerns synpunkter i
detta avseende godtagits av huvudmassan av landets privatanställda arbetare
och tjänstemän. Aven för kommunalanställda torde numera i största utsträckning
tillämpas begränsad dyrtidskompensation. Det vittnar onekligen örn stor
lojalitet från de anställdas sida, att överenskommelser örn dessa begränsningar
av kristilläggen kunnat träffas vid frivilliga förhandlingar. Man har anledning
att, i det sammanhanget särskilt fästa uppmärksamheten vid att betydande

Nr 5.

Onsdagen den 28 januari 1942.

Interpellation. (Forts.)

grupper kommunaltjänstemän, som haft full dyrtidskompensation föreskriven i
för dem gällande lönereglementen, frivilligt gått med på att dessa förmånsbestämmelser
fått utbytas mot överenskommelser om en lägre kompensation.

Emellertid har det också förekommit fall, där tjänstemän intagit en annan
ståndpunkt. Känslan av att lojaliteten mot landet och solidariteten med övriga
anställda förpliktade en var till offer har inte varit lika utpräglad överallt. Sålunda
ha på vissa håll kommunala tjänstemän genom vägran att nöja sig med
den kriskompensation, som tillerkännes huvudmassan av landets löntagare,
lyckats tillförsäkra sig en högre kompensation än den, som enligt finansministerns
mening utan särskilda risker kunde bjudas. Detta har, såsom ovan antytts,
kunnat ske, enär i många kommunala lönereglementen som fastställts under
förkrigstiden funnits föreskrifter örn rörliga tillägg eller dyrtidstillägg. Dessa
tillägg ha givetvis fixerats utan något hänsynstagande till sådana allmänna
ekonomiska överväganden, som numera varit vägledande vid tilläggens utmätande.
Vidare har polispersonalen i vissa städer haft möjlighet att använda sig
av föreskrifter i polislagen för att undkomma begränsningar, som av stadsfullmäktige
i vederbörande städer beslutats för de kommunala tjänstemännen.

Dessbättre torde sådana utslag av gruppegoism ha förekommit endast i ett
starkt begränsat antal fall, men ju allmännare nödvändigheten av uppoffringar
av enskilda för samhällsintresset godtagits, desto orättvisare måste de fall te
sig, då enskilda grupper kunna tillvinna sig ekonomisk fördel genom att vägra
några offer.

I det följande skola relateras några fall då dylikt förekommit:

Stadsfullmäktige i Uppsala beslutade den 14 juni 1940 om begränsning av
de rörliga tilläggen. All polispersonal som anställts före beslutet undantogs
dock, då stadsfullmäktige icke ansågo sig äga formell rätt att besluta beträffande
sådan personal. I särskild framställning till länsstyrelsen i länet hemställdes
dock, att länsstyrelsen skulle vidtaga åtgärder i syfte att gent emot
den före beslutet anställda polispersonalen göra de förändrade bestämmelserna
i avseende å rörligt tillägg tillämpliga. Genom resolution den 31 januari 1941
förklarade emellertid länsstyrelsen, att den funne framställningen om vidtagande
av sådana åtgärder icke lagligen kunna bifallas. Över länsstyrelsens beslut
anfördes besvär av stadsfullmäktige hos Kungl. Maj :t. Den 17 oktober 1941
förklarade emellertid Kungl. Maj :t, att »som det ej ankommer på länsstyrelsen
att vidtaga åtgärder i det syfte som avses i stadsfullmäktiges ifrågavarande
framställning samt frågan huruvida de personer, som den 14 juni 1940 voro
befattningshavare vid poliskåren, äro skyldiga att underkasta sig de av stadsfullmäktige
samma dag antagna bestämmelserna beträffande rörligt tillägg ej
kan i förevarande ordning komma under bedömande lämnar Kungl. Majit besvären
utan bifall». Följaktligen ha samtliga dessa polismän i Uppsala fått
förmånen uppbära högre kristillägg än såväl sina efter dagen för stadsfullmäktigebeslutet
anställda kamrater som stadens anställda tjänstemän i övrigt. Enligt
inhämtade uppgifter uppburo således dessa polismän i Uppsala 25 % rörligt
tillägg under första kvartalet 1941, då övriga tjänstemän i staden fingo
nöja sig med med 17 %.

Stadsfullmäktige i Kristinehamn begränsade de rörliga tilläggen till den allmänna
nivån genom beslut den 21 januari 1941. Beslutet avsåg här såväl polismän
som övriga tjänstemän. Före ärendets framläggande inför stadsfullmäktige
hade förhandlingar förts med tjänstemännens organisationer, varvid överenskommelse
träffats örn de föreslagna begränsningarna. Polispersonalens förening
vägrade däremot att deltaga i några förhandlingar och förklarade sig
icke komma att godtaga någon som helst begränsning av de rörliga tilläggen,
som funnos föreskrivna i lönereglementet och som inneburo full kompensation

Onsdagen den 28 januari 1942.

Nr 5.

Interpellation. (Forts.)

för prisstegringar. Stadsfullmäktiges beslut underställdes länsstyrelsen i länet
för fastställelse, varvid emellertid länsstyrelsen genom utslag den 6 maj 1941
med åberopande av föreskrifterna i 14 § lagen om polisväsendet vägrade fastställa
beslutet för de polismän, som voro anställda i stadens tjänst före beslutets
fattande. Besvär anfördes över länsstyrelsens utslag, och den 17 oktober
1941 fastställdes stadsfullmäktiges beslut även för polisens del. Emellertid förklarade
Kungl. Maj :t, att frågan om huruvida redan före beslutet anställda polismän
voro skyldiga underkasta sig detsamma ej kunde i förevarande ordning
komma under bedömande. Då staden från den dag sagda beslut fattades endast
utbetalt begränsade rörliga tillägg även till all polispersonal, återstår således
för dessa att vid domstol hävda sin rätt. Svenska polisförbundet har också numera
genom advokatbyrå meddelat stadens lönenämnd att den har att motse
stämning, därest icke fulla rörliga tillägg utbetalas. Vinner polisförbundet den
processen, innebär det, att polisen i staden för år 1941 skall erhålla under Ira
kvartalet 2 %, under 2 :a kvartalet 9 %, under 3:e kvartalet 5 % och under 4:e
kvartalet 6 % mera i rörligt tillägg än stadens övriga tjänstemän.

I Karlstad förelåg frågan örn begränsning av de rörliga tilläggen vid stadsfullmäktiges
sammanträde den 15 maj 1941. överenskommelse hade den 22
april samma år träffats mellan ombud för staden och representanter för de
tjänstemän, som äro anslutna till de kommunalanställdas förening, örn ett avtal
med bestämmelser örn de rörliga tilläggens begränsning. Stadsfullmäktige godkände
det träffade avtalet och beslutade, att detsamma skulle gälla, även för
polismännen. I det för stadens polisväsen gällande lönereglementet finns nämligen
stadgat, att rörligt tillägg skall utgå för denna personalgrupp efter samma
grunder, som äro stadgade för stadens övriga befattningshavare eller framdeles
komme att av stadsfullmäktige beslutas. Gent emot stadsfullmäktiges beslut
anförde emellertid 54 vid polisväsendet anställda personer besvär hos länsstyrelsen
under åberopande bl. a. av bestämmelserna i polislagen. Länsstyrelsens
utslag har ännu icke avkunnats.

Drätselkammaren i Visby anmälde för stadsfullmäktige i staden.den. 9 april
1941, att det inte varit möjligt att förmå polismännen i staden till frivillig överenskommelse
om begränsning av de rörlio-a tilläggen. Enär kammaren emellertid
ansåg, att samma bestämmelser i detta avseende borde gälla för alla stadens
tjänstemän, hemställde drätselkammaren, att stadsfullmäktige måtte besluta,
att det rörliga tillägget för polispersonalen skulle utgå efter samma grunder som
för övriga tjänstemän, med vilka frivillig överenskommelse örn begränsning av
de rörliga tilläggen träffats. Den 14 okt. 1941 bifölls kammarens förslag, varjämte
beslutades, att fastställelse å beslutet skulle sökas hos länsstyrelsen. Sådan
fastställelse har emellertid veterligen ännu ej erhållits.

Slutligen har det enligt pressuppgifter även i Växjö och Landskrona uppstått
svårigheter att få begränsningar genomförda, varvid i båda fallen polispersonalen
synes lia varit ovillig underkasta sig beslut om begränsningar.

Antalet fall, då grupper av tjänstemän vägrat medverka till begränsning av
kristilläggen, torde inte vara särskilt många. Den ekonomiska betydelsen härav
bör således icke överdrivas. Ej heller torde finansministerns strävan att ge
stadga åt prisnivån och motverka en inflationsartad prisutveckling på något
sätt äventyras av dessa anförda exempel. Däremot måste man, vilket, jag ånyo
vill framhålla, ur allmänna rättvisesynpunkter resa starka invändningar mot
att vissa grupper av tjänstemän förskaffa sig cn gynnad ställning. Ur. den synpunkten
är det likgiltigt, örn gruppen är stor eller liten, eller örn dylika grupper
finnas på få eller många platser i landet. Alldeles särskilt framträdande
bli orättvisorna, därest de grupper det rör sig örn redan förut äro att betrakta
som gynnade i löne- och anställningsavseende.

Nr 5.

Onsdagen den 28 januari 1942.

Interpellation. (Forts.)

Som framgått av de lämnade exemplen är det tvenne förhållanden, som möjliggjort
eller synas möjliggöra för vissa grupper att undandraga sig de begränsningar
av tilläggen som allmänt accepterats: dels förekomsten av lönereglementen
från förkrigstiden, i vilka bestämmelser örn hur rörliga tillägg skola
utgå finnas intagna utan några föreskrifter örn dessas maximering, och dels
det förhållandet att polispersonalen bland kommunalt avlönade tjänstemän intager
en undantagsställning med särskilt skydd i polislagen för sina anställnings-
och löneförhållanden.

Vid tillkomsten av de kommunala lönereglementen som här är fråga örn vid
olika tidpunkter under fredsperioden har den situation, vari vårt land nu befinner
sig, icke förutsetts. Även örn möjligheterna av krig och kriser bort kunna
förutses, ha dock de allmänna ekonomiska överväganden, som nu föranleda
en särskild stramhet vid kristilläggens utmätande, givetvis ej alls påverkat bestämmelserna
uti lönereglementena. Förmånsföreskrifterna för polispersonalen
uti polislagen har väl heller aldrig någon föreställt sig skola kunna av denna
personal på vissa platser utnyttjas mot det allmänna samhällsintresset, vilket
ju emellertid i ovan angivna fall måste anses ha ägt rum.

Under sådana förhållanden ligger det nära till hands att ifrågasätta, örn det
icke är befogat, med hänsyn till de utomordentliga förhållanden, varunder vi
nu leva, att åtgärder vidtagas som undanröja föreskrifter, vilka under normala
förhållanden kunna ha fog för sig, men som uppenbarligen i det nuvarande
läget leda till konsekvenser, som samhället har anledning motverka.

Finna sig nämligen statsmakterna i att enskilda grupper med åberopande av
äldre förordningar och lagbestämmelser driva en egoistisk lönepolitik, så torde
det ganska snart bli svårt att upprätthålla den unuoffringens anda, som är rådande
bland huvudmassan av anställda och som föranlett dessa att frivilligt
avstå från användande p.v de maktmedel, som eljest givetvis även stå dem till
buds för att förskaffa sig bättre kompensationer för prisfördyringarna.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Har statsrådet observerat de förhållanden som här påtalats och som möjliggjort
och fortfarande synas möjliggöra för enskilda grupper av tjänstemän
att undkomma den beskärning av kristilläggen som allmänt äga rum?

2. Örn så är fallet, anser statsrådet ett motverkande härav hava sådan betydelse,
att statsrådet har för avsikt undersöka, örn möjligheter finnas att vidtaga
åtgärder i sådan riktning?

Denna anhållan bifölls.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

Herr Edberg avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 239,
i anledning av Kungl. Maj:.ts proposition, nr 5, med förslag till rättegångsbalk.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.19 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 31 januari 1942.

Nr 5.

Lördagen den 31 januari.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 20, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6
juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); nr

22, angående förstärkning av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; och

nr 24, angående försäljning av ett till S:t Sigfrids sjukhus i Växjö upplåtet
område.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 16, angående anslag till fortsatt utbyggnad av fjärralarmeringsnätet
m. m.; och

nr 17, angående återbetalande till postbiträdet Laila Aurora Gustafsson,
född Andreasson, av viss del av till postverket inlevererat penningbelopp;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 18, angående periodisk efterbesiktning
av gengasdrivna motorfordon m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 19, angående förvärv för statens järnvägars
räkning av aktier i aktiebolaget svenska godsbilcentraler m. fl. bolag.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till särskilda utskottet den på bordet liggande
motionen nr 239 av herr Edberg m. fl.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1942/43 under riksstatens första huvudtitel, avseende anslagen till hovoch
slottsstaterna;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn vissa
ändringar i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring; och

Nr 5.

Lördagen den 31 januari 1942.

Interpellation.

nr 2, i anledning- av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Nolin, som anförde: Herr talman! På många håll i landet ha jordbrukarna
haft svårighet att erhålla tillräckligt med fodercellulosa för att
dryga ut de på grund av den felslagna foderskörden allt knappare foderstaterna.
Under debatten i denna kammare den 17 januari innnevarande år lämnade
herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet en redogörelse
för den beräknade tillgången på fodercellulosa. Emellertid vore det synnerligen
önskvärt, örn jordbrukarna till ledning för sina dispositioner därutöver
kunde erhålla en allsidig redogörelse för vårt lands aktuella fodermedelssituation.
Detta skulle ha stor betydelse, när de snarligen måste fatta ståndpunkt
till frågan, örn de skola söka föda fram sina besättningar till våren
eller örn de redan nu böra företaga ytterligare nedslaktningar. Möjligheterna
att erhålla antingen ersättningsfoder eller stråfoder från annat håll äro på
denna punkt av avgörande betydelse. Likaså är det av intresse för dem att
erfara, huruvida den igångsatta kampanjen för skörd av vintervass kan antagas
lämna resultat av någon betydelse för fodertillgången.

Då ämnet synes vara alltför stort att sammanfattas i en enkel fråga och
det därutöver kan anses önskvärt, att debatten icke begränsas i så hög grad
som måste ske efter besvarandet av en sådan, får jag, under hänvisning till
det ovan anförda, hemställa örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet framställa följande interpellation
:

Är herr statsrådet i tillfälle att snarast giva kammaren en allsidig redogörelse
för jordbrukets aktuella fodermedelssituation?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Herr Hagberg i Malmö avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 240,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 5, med förslag till rättegångsbalk.

Denna motion bordlädes.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
från och med den 31 innevarande januari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl.

herr Jacobson under 10 dagar
4.7 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

420563