1942. Andra kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1942:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 29.

Torsdagen den 5 november.

Kl. 11 f. m.

§1.

Fortsattes överläggningen i anledning av vissa statsrådsledamöters vid kammarens
sammanträde den 2 innevarande november lämnade meddelanden; oell
gavs därvid ordet enligt förut skedd anteckning till

Herr Severin, som anförde: Herr talman! Jag fann det visserligen en smula
överraskande, att beslutet om och kungörandet av det allmänna prisstoppet
kom så omedelbart före riksdagens sammanträdande, då det egentligen funnits
anledning att fatta detta beslut tidigare. Jag har emellertid ingenting
att invända däremot, och givetvis ha skäl förelegat att icke före beslutets fattande
låta riksdagen, om också blott diskussionsvis, säga sin mening i frågan.
Om man överhuvud taget skall komma till något resultat i denna strid
mot inflationen, måste ovillkorligen krafttag göras. Skola de förhandlingar
som nu äro inledda för att hejda ytterligare inkomststegringar leda till något
resultat, måste dessa föras på grundval av förtroende för läget, och ett
sådant förtroende för läget skulle sannolikt vara mycket svårt att erhålla,
örn under förhandlingarnas gång priserna så smått började klättra uppåt på
olika områden.

I den diskussion, som föregått riksdagens sammanträdande, liksom under
överläggningarna nu i riksdagen har det ofta anförts, att prispolitiken skulle
föras så, att den stimulerade produktionen. Det har också här i kammaren
sagts — för övrigt med en viss insinuation mot jordbrukarna — att örn vi
verkligen skola erhålla jordbruksprodukter i tillräcklig mängd, måste vi även
betala litet högre priser för produkterna. Det vill med andra ord säga, att
jordbrukarna, därest de icke få de priser de önska, skulle sabotera folkhushållet
och icke söka. pressa av jorden största möjliga skördar.

Hela detta resonemang är enligt min mening felaktigt. Det må vara sant.
att stigande priser utgöra en stimulans för produktionen. Det är ju känt från
varje depression, att depressionen fortsätter lika länge som prisfallet. Depressionens
hejdande är ungefär detsamma som prisfallets hejdande. Först örn
prisrörelsen går i motsatt riktning, får också produktionen bättre fart, och
depressionen kan anses vara slut. Man får emellertid icke förväxla vårt nuvarande
läge med läget under en allmän ekonomisk depression. En dylik kännetecknas
ju av att vi lia en betydande outnyttjad produktionskapacitet, både
i fråga örn fabriker och maskiner och i fråga om arbetskraft. Under de senaste
depressionerna har man kunnat räkna med omkring ett par hundratusen
arbetslösa, och fabrikerna ha kunnat gå med en till hälften eller en
fjärdedel av det normala inskränkt drift. I ett sådant läge kan naturligtvis
en produktionsstimulerande prisstegring göra underverk. Man har ju nämligen
något att taga av. Det finns eif par hundratusen arbetare att sätta i arbete
och åtskilliga fabriker att sätta i gång. Men nu finns det inga arbetare

Överläggning
i anledning
av vissa statsrådsledamöters
meddelanden.

(Forts.)

Andra kammarens protokoll lOJ/S. Nr 20.

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
att få även med aldrig så mycket stigande priser och därav följande högre
löner. Vi ha naturligtvis en viss arbetslöshet i landet, men man tar säkert
icke fel, om man antar, att den avgjort största delen av dem som nu gå arbetslösa
är sekunda arbetskraft, som företagarna icke gärna vilja använda.
Det är omöjligt att av dem få ut det produktionsresultat, som motiverar utbetalandet
av lönerna. Vidare finns det givetvis en del fabriker, som icke äro
fullt utnyttjade, vilket beror på olika omständigheter. Som vi veta har ju
hela vårt näringsliv under kriget i viss mån fått läggas örn. Arbetskraften
har förts över till de viktigaste områdena. Sålunda har metall- och massaindustrien
tillförts åtskillig arbetskraft, medan man varit tvungen att göra
inskränkningar på andra områden. Våra exportindustrier hava i viss utsträckning
fått läggas ned, enär vi icke kunna driva exporthandel i samma omfattning
som tidigare. Men den omständigheten, att vi ha en viss outnyttjad produktionskapacitet
i form av fabriker och verkstäder, innebär ju icke, att vi
med prisstegringar kunna sätta dessa fabriker och verkstäder i gång. I det
läge, vari vi nu befinna oss, kunna prisstegringar, som man antar skola stimulera
produktionen, icke medföra något annat än ökad konkurrens mellan
företagarna örn arbetskraften. Med denna ökade konkurrens örn arbetskraften
följer ovillkorligen, oberoende av alla kollektivavtal, en stegring av lönerna.
Man kan nämligen ej locka arbetare från ett betalt arbete till ett annat arbete
utan att bjuda ytterligare förmåner. Därmed stimulera vi icke produktionen.
Ty örn någon kan erövra mera arbetskraft genom att erbjuda bättre villkor
men ingen ledig arbetskraft finnes, göras ju erövringarna på andras bekostnad.
Om produktionen på något område stiger, skäres den alltså ned på ett annat.
Detta kan möjligen vara bra, örn det blir de viktigaste arbetsområdena som
tillföras arbetskraft. Men skall avgörandet härav överlämnas till den så kallade
fria marknaden, kan man icke vara säker på, att det blir just de viktigaste
områdena, som tillföras arbetskraft. Så mycket kan under alla förhållanden
sägas, att genom dessa åtgärder icke någon total produktionsstegring
kan komma att äga rum. Vad man stimulerar blir sålunda icke produktionen,
utan prisstegringarna bli det enda resultatet. Det blir ytterligare prisstegringar
i oändlighet.

Jag skrev för några dagar sedan, att det naturligtvis icke i och för sig
är alldeles otänkbart, att det går den vägen också. Man kan vinna en jämvikt
i vårt ekonomiska liv även inflationsvägen. För att nå de yttersta gränserna
behövs ju endast en stegrad penningproduktion, och det orka vi ju
med. Riksbanken har ett relativt modernt sedeltryckeri — det är åtminstone
nybyggt — och jag tror, att det kan förse marknaden. Skulle icke det gå, är
det ju lätt att ändra valörerna på sedlarna. Det är precis lika lätt att trycka
en sedel på 10 miljoner kronor som en på 10 kronor. Det finns ingenting
som hindrar, att vi på så sätt göra hela nationen till miljonärer. Men produktionen
av alla de varor som vi skola leva på kommer icke att stiga en
millimeter.

Jag antydde förut, att när man agiterar för produktionsstimulerande prisstegringar
och motiverar dessa med att vi eljest icke skulle få tillräckligt
med livsmedel, är detta en insinuation mot jordbrukarna och andra näringsidkare.
Det är en insinuation örn att dessa skulle vara illojala mot samhället
och i avsikt att frampressa prisstegringar hålla sin produktion tillbaka. Jag
för min del tror icke på det resonemanget. Jag tror, att alla i själva verket
äro lojala och pressa ut av sina produktionsmedel så mycket de kunna. Jag
tycker också, att. det finns rätt litet skäl att tro något annat. Man måste utgå
från att produktionen med nuvarande priser är vinstgivande, och är den det,
måste varje ökning av produktionen, som kan åstadkommas utan att kost -

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
naderna stiga mer än produktionsökningen, giva företagaren ytterligare vinst.
Under sådana förhållanden finns det intet skäl för företagaren att begränsa
produktionen. Man får ju alltid utgå från, att företagarna sträva efter vinst.
Det har vid olika tillfällen sagts framför allt örn fiskarna, att de tjäna så
mycket pengar ändå, så att de icke tycka det är lönt att riskera livet för ytterligare
fångster. Om detta är riktigt, skulle ju en prisstegring vara det medel,
som vore minst ägnat att öka fisktillförseln. Örn fiskarna få högre priser,
skulle de ju få samma förtjänst med mindre fångster. Resultatet skulle alltså
bli mindre fisktillförsel. Säkert är hela resonemanget alldeles oriktigt. Men
givetvis hoppas ändå varje företagare på en ökning av priserna, även örn han
tar ut vad han kan av sina produktionsmedel. Och varje agitation som stöder
en sådan uppfattning bibringar honom ju den föreställningen, att han
hos nationen kan vinna gehör för en ytterligare stegring av sina vinster på
de övrigas bekostnad.

De egentliga sabotörerna äro, tror jag, så små, att vi icke behöva frukta
dem. Jag tror icke, att Enköpingsbönderna hålla på att slå ut sin mjölk. Den
politiken är ganska dyrbar och kan resultera i ökad fattigdom för dem.

Under de debatter som nu förts har en annan sida av problemet då och då
varit uppe till behandling. Jag tänker på den roll statens utgifter spela för
inflationen. Jag tror, att man i allmänhet överdrivit betydelsen av denna roll.
Men det kan väl å andra sidan knappast förnekas, att de utgiftsöverskott,
som budgeten under de senaste åren företett, verka i inflationistisk riktning.
De kortfristiga lån, som staten tar upp och som för närvarande torde uppgå
till omkring 1,500 miljoner kronor, behöva ju icke ovillkorligen vara resultatet
av nyskapad monetär köpkraft; de kunna åtminstone delvis vara resultatet
av förut gjorda besparingar och bankinsättningar. Men man kan dock icke
komma ifrån, att det delvis är bankbetalningsmedel, som sålunda ha mobiliserats.
Den ökade ström av köpkraft, som på det sättet kommer ut i marknaden,
måste naturligtvis ha en prisstegrande inverkan.

Men det är en lätt sak att konstatera detta. En annan sak är att giva en
anvisning på var man skall göra av överskottet. Det finnes uppenbarligen endast
två vägar att hejda den inflation, som kan uppkomma genom statens utgiftsöverskott.
Dessa två vägar äro nedbringande av statens utgifter eller
stegring av skatterna. Något tredje alternativ torde icke finnas. Nu arbetar ju
sedan ett par år tillbaka en stor besparingsberedning, uppdelad på avdelningar
för de olika departementens verksamhetsområden. Besparingsberedningen har
ännu icke kommit till några mera betydande resultat. Men de uppslag som
beredningen kommit med lia mötts med en enhällig ilska hos såväl pressen som
allmänheten. Jag har sedan många år tillhört dem som anse, att nedbringande
av statens utgifter är något av det svåraste man kan företaga sig. Man
kan icke bringa ned någon utgift utan att peta på något intresse, och detta
intresse gör sig omedelbart gällande, så snart man vill pruta ett öre. Besparingsberedningen
har egentligen framlagt två förslag till besparingar. Det
ena var indragning av värdepostbrevbäringen, varigenom staten skulle tjäna
700,000 kronor. Det är ju icke så mycket i den stora konkursen, men alltid
något. Beredningen föreslog vidare, att postkontoren skulle stängas under
söndagarna. På denna reform skulle staten tjäna en miljon kronor. Det är ju
icke så särskilt mycket det heller. Men jag har aldrig sett en enhälligare opinion
mot ett besparings förslag än dessa båda reformförslag framkallade. Och
jag fruktar, ali. besparingsberedningen skall möta samma enhälliga opinion vilket
område den än ger sig in på. För min del skulle jag icke hava haft något
emot dessa åtgärder. De voro naturligtvis olägliga för mig, eftersom jag
är en av allmänheten, men örn vi överhuvud taget skola kunna spara någon -

Nr 29.

Torsdag**!! dea 5 november 1942 f. lii.

Överläggning i anledning av vissa stats rådsledamöters meddelanden. (Forts.)
stans, kunna vi icke undgå vissa olägenheter. Det guller att tåla dessa olägenheter,
om icke sparandet skall bli fullkomligt omöjligt.

Statsministern förebådade i sitt anförande ökade skatter. Man brukar ju
icke hälsa ökade skatter välkomna. Men örn vi skola lyckas hejda prisstegringarna
tror jag att vi böra hälsa även ökade skatter välkomna. Hur dessa
ökade skatter komma att tagas ut veta vi ju ingenting örn. Men man har dock
det intrycket, att folk har gott örn pengar, och att en mycket betydande lyxförbrukning
förekommer i samhället, vilken kan ytterligare beskattas. En sådan
beskattning skulle vi åtminstone icke lida av, ehuru det givetvis även
härvidlag skulle komma att finnas protestanter. Örn man t. ex. skulle taga ut
en stor restaurangskatt, skulle det omedelbart komma protester från restauratörerna
och den personal, som är beroende av restaurangnäringen. Men man
kan icke göra någonting utan att det kommer protester från något håll.

För mitt vidkommande hava tankarna många gånger lekt med tanken på
metoden tvångslån. Man har — det vet jag mycket väl — icke varit främmande
för tanken inom regeringen heller. Frågan har skärskådats och dryftats
från olika synpunkter. Men frågan har alltid befunnits för besvärlig, och
jag skall ingalunda förringa besvären och olägenheterna. Men ur sparandets
synpunkt måste de försvarslån som upptagits anses en smula misslyckade. Det
första försvarslånet hade ju ett rätt betydande antal enskilda tecknare. Sedan
har emellertid deras antal sjunkit och sjunkit, och i fråga örn det senaste försvarslånet
har, om jag minns rätt. endast 12 procent tecknats av enskilda —
sålunda en ganska ringa del. Man skulle kanske i fråga örn det sista försvarslånet
kunna säga, att det var, möjligen på grund av förbiseende, lagt på ett
sådant sätt, att det var ägnat att inbjuda de stora placerarna, de stora spararna.
Dessa erbjödos nämligen en garanterad vinst, som. örn de placerade
100,000 kronor, skänkte dem en garanterad högre ränta än örn de satte in
sina pengar på en bank. Det är då givet, att de stora placerarna, försäkringsbolagen
och dylika, som ha besvärligt att få sina pengar förräntade, gärna ta
en halv procent högre ränta, örn det kan ske utan risk. Denna premie, som
riksgäldskontoret gav de stora placerarna, var ju inte så lyckad, om det gällde
att få fram de små spararna. Men bortsett från detta ha i alla händelser de
små placerarna hållit sig borta från försvarslånen. Jag tror emellertid icke. att
vi kunna sätta in någon vex-ksam stöt mot inflationen, örn vi inte få även de
små inkomsttagarna med på en konsumtionsbegränsning. Detta kan kanske
låta cyniskt. Jag vet ju mycket väl, att det finns små inkomsttagare, vilkas
inkomster äro så små, att de överhuvud taget inte kunna spara någonting. Men
skalan av inkomster är ju graderad, och när man kommer över de allra minsta,
finns det säkerligen någon möjlighet att spara, inte mycket men dock litet.
Så har inte skett, och detta har fört mig in på tvångslånetanken. 1 vissi!
fall skulle den helt enkelt vara samhälleligt sett välgörande även ur andra
synpunkter.

Det är otvivelaktigt så, att det finns betydande grupper, framför allt unga
ogifta män, som i närvarande stund lia rätt höga inkomster. De äro unga.
och på grund av sin ungdom tänka de inte så långt. De spekulera inte över
inflationens svårigheter och inte heller över sina egna personliga svårigheter,
som komma senare. Men det är klart, att det oftast för dem innebär en mycket
kännbar standardsänkning den gången de lämna det ogifta ståndet och
träda in i det andra, då de på sin inkomst skola föda familj och dessutom klara
skulder för bosättningen och dylikt.

Detta låter som en moralpredikan, men det var det inte avsett att vara. Det
var bara avsett att utgöra ett argument för en metod i kampen mot inflationen.
Jag är säker på att här skulle finnas vissa möjligheter att begränsa utgifterna

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vinsa statsrudsledamöters meddelanden. (Forts.)
och konsumtionen, och detta skulle lia den omedelbara verkan, att den konsumtionsrätt
som dessa enskilda avsäga sig överflyttades på staten. Därmed hade
staten inte längre samma anledning att söka sig ut på marknaden på så sätt,
att den kunde riskera att därigenom öka den monetära köpkraften och ytterligare
öka mängden av bankbetalningsmedel på marknaden, vilket ovillkorligen
måste bidraga till att driva upp priserna.

Som jag förut sade, vet jag mycket väl, att man inom regeringen har dryftat
tvångslånetanken, men att man funnit olägenheterna med tvångslån så stora,
att man icke vågat sig på något sådant. Jag har velat säga detta, för den
händelse att en opinionsyttring från riksdagens sida kan bidraga till att undanröja
de svårigheter, som regeringen ser ligga i vägen för tvångslån. Jag tror
visserligen inte, att regeringen fäster avseende vid en enskild riksdagsmans
uttalande, men örn ingen reagerar häremot, kan man kanske våga dra den slutsatsen,
att riksdagen inte bär så mycket emot en sådan metod, och detta kan
ju vara ett incitament för regeringen att ytterligare undersöka, vilka möjligheter
man har att komma fram på denna väg. Förhållandet är nämligen enligt
min mening det, att skola vi verkligen komma till rätta med prisstegringen,
skola vi kunna hejda inflationen och skola vi också kunna friköpa oss från
att efter krigets slut genomgå samma inflationspers som i början av 1920-talet, så måste vi sätta till alla krafter. Även de som äro angelägnast örn prisstegring.
företagarna alltså, få inte glömma vad som skedde i början av 1920-talet. Så mycket är åtminstone säkert, att var det berättigat och kunde det
ur rättssynpunkt vara motiverat, att vi fingo genomlida deflationen 1921-—•
1922 och att vi i början av 1920-talet läte penningvärdet stegras nästan upp
till dess förra nivå — åtminstone fick kronan då sin gamla guldparitet tillbaka
— kunde detta alltså ur rättvisesynpunkt vara motiverat då, så kan det
också — därest prisstegringen rusar i väg nu lika kraftigt som den gjorde
'' år 1914 till 1918 eller fram till 1920 — vara samma rättsliga motiv för att
vi efter detta krigs slut söka att åter driva upp penningvärdet, örn icke till
dess gamla nivå, så i varje fall till en nivå, som ligger betydligt över den
nivå dit det nu sjunkit. Då få alla de som nu till äventyrs lia nytta av en
prisstegring känna på, vad ett prisfall vill säga. Det är skadligt för oss alla
med ett sådant prisfall, liksom en fortsatt prisstegring är skadlig för alla, Örn
priser och löner fastställas på en i möjligaste mån rättvis nivå, där vederbörande
myndigheter sträva efter att tillgodose allas skäliga intressen och anspråk,
så borde det väl inte vara omöjligt att samla nationen kring ett sådant
av ingen bestritt men för allas välfärd nyttigt ändamål.

Härefter yttrade

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! När vi nu diskutera denna prisfråga,
så förstår jag ju, att det är mycket aktuellt att också beröra de opinionsyttringar
som förekommit ute i bygderna, där jordbrukarna låtit sin uppfattning
komma till uttryck. Det är flera talare här som på det skarpaste lia
anmärkt på dessa opinionsyttringar och särskilt på R. L. F :s ledning, vilken
enligt vad man vill göra gällande inte skulle lia gått fram på ett ansvarigt sätt.
Jag har dess bättre själv varit med på ett dylikt opinionsinöte och sett, hur där
går till. Jag vill då ge det betyget åt R. L. F:s ledning, att den på det allra
kraftigaste sätt försökt att hindra en del sakri'', som mångå bland talarna vid
mötena önskat skulle utföras. Den har haft en mycket svår uppgift att fylla,
ty lägg märke till att det icke behövs någon agitation ute i bygderna för att
bönderna skola känna sig missnöjda.

Det är helt naturligt, att det skull råda en känsla av missmod bland Sveriges

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. lii.

överlåg anina i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
bönder, då de lägga märke till att priserna på deras produkter sänkas på det
kraftiga sätt som skett. Jag erinrar om liavreprisets sänkning från 23V2 öre —
alltså med kräkning av tilläggspriset av 1 öre — till 19 öre. Det är ungefär
20 procents sänkning av priset på denna produkt. I stora delar av vårt land,
särskilt i västra och mellersta Sverige, är havreodlingen en odling av ganska
stor betydelse, och därför är det helt naturligt, att jordbrukarna där känna bitterhet
inför något, dylikt. Jag kan därför inte ta avstånd från dessa mötens
uttalanden, som sikta till att jordbruket skall bli lönsamt för dess utövare.
Jag gillar naturligtvis inte, att man skall vidtaga produktionsstrejk eller dylikt.
Det har heller inte de möten jag känner till uttalat sig för. Här har nämnts
mötet i Skövde som det mest upprörande. Jag skall därför tillåta mig att läsa
upp den resolution som antogs Aud detta möte, så att samtliga här närvarande
kunna få en uppfattning örn de önskemål som där gjorde sig gällande.

Mötet uttalade: »Under ansvar för vårt folks försörjning med livsmedel och
i medvetande om de svårigheter på skilda områden krisläget medfört vilja vi
framföra starka betänkligheter med anledning av prissättningen på jordbrukets
produkter och avråda på det bestämdaste från ytterligare prissänkningar, vilka
påyrkats av priskontrollnämnden. Jordbrukets representanter ha, enligt vår
uppfattning, redan gått med på prissänkningar gränsande till ytterlighet av
medgivande och därmed visat jordbrukarorganisationernas vilja att stödja statsmakternas
strävan att förhindra en hotande inflation. Vi äro dock villiga att
godkänna våra representanters handlingssätt och ge dem vårt fulla förtroende,
då vi veta, vilka svårigheter de haft att bemästra, när det gällt att föra jordbrukarnas
talan, och vilka motiv som legat- till grund för deras ställningstagande.
Vi kräva emellertid, att även andra grupper i handling visa samma
beredvillighet, när det gäller en allmän löne- och prisbegränsning, örn vi lojalt
skola följa de av våra representanter godtagna priserna på jordbrukets produkter.
I övrigt kunna vi ej annat än kraftigt protestera emot dröjsmålet med
prissättningen liksom också mot den huvudprincip, som ligger till grund för
jordbrukets prisregleringar och genom vilken jordbrukets inkomster fastlåsts
vid en viss begränsad nivå. Följden av detta system måste bli en produktionsbegränsning,
vilken säkerligen kommer att medföra ödesdigra verkningar för
folkförsörjningen. Med hänsyn till jordbrukets svårigheter att, kunna anskaffa
kunnig arbetskraft vilja vi hemställa, att inga jordbruksarbetare eller jordbrukarsöner
uttagas till beredskapsarbete i skogarna, enär vi anse, att deras arbetsförmåga
bäst utnyttjas på hemorten. Vidare få vi hemställa: att den avdragsfria
gränsen för vattenhalten i årets spannmål höjes från 17.5 % till 18.5 %:
att vedpriset snarast höjes med 1 krona per lkbm. Till sist kräva vi, att nästa
års priser på jordbrukets produkter fastställas senast den 1 april 1943.»

Detta var det uttalande som gjordes vid mötet, och jag kan inte förstå, att
det ligger något särskilt kränkande i det eller något som skulle vara skadligt
för andra grupper i samhället. Jag vill fråga dessa som opponera sig mot dessa
möten, varför de inte också reagera, när andra sammanslutningar hålla sina
opinionsmöten i motsatt riktning. Vi lia sett, hurusom vissa kvinnosamm anslutningar
också haft opinionsmöten, där de uttalat sin protest mot höjda priser på
jordbruksprodukter och framfört önskningar om att det skulle vidtagas åtgärder.
häremot. Då har man inte sett, att det uttalats någon protest, utan då har
allting ansetts vara all right.

Det har också här i debatten påtalats denna, såsom man vill låta påskina,
mycket klandervärda handling av vissa bönder i trakten av Västerås, då de
vägrade leverera sin mjölk på grund av vissa bestämmelser som utfärdats av
trafikkommissionen. Jag vill säga, att man kan förstå dessa jordbrukare. Utfärdandet
av trafikförbudet för bilarna att köra fram och hämta mjölken kom

Torsdagen den 5 november 1942 t. m.

Nr 29.

Överlag aning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
i den allra brådaste arbetstiden på hösten, då jordbrukarna hade oerhört mycket
att göra och ganska ont om folk. Då de tvingades att först köra mjölken en
lång vägsträcka för att avlämna den och sedan köra tillbaka igen för att hämta
skummjölken, är det klart, att detta av dessa jordbrukare icke kunde uppfattas
vidare välvilligt, särskilt som man får förutsätta, att de inte hade klart för
sig det stora sammanhanget i fråga örn besparing av bilar.

Vad gäller besparing av bilar tycker man nog, att trafikkommissionen borde
inrikta sitt nit även på andra områden. När man t. ex. här i Stockholm
ser, hur personbilar stå till förfogande i flera hundratal för trafikanternas bekvämlighet,
när man ser, hur bussarna gå undan för undan, oaktat det finns
spårvägslinjer ganska nära, då tycker man, att här skulle vara ett område,
som trafikkommissionen skulle kunna ingripa på, då man mycket väl kan
fordra, att stockholmarna släppa litet på sin bekvämlighet och gå den lilla
vägsträckan fram till spårvagnen. Här i Stockholm äro ju inte avstånden så
oerhört stora. Annorlunda förhåller det sig på landsbygden, där vägsträckorna,
som man måste färdas, kunna räknas i mil, under det att det här i Stockholm
bara är fråga örn några hundratal meter som vederbörande behöva förflytta
sig. Detta är alltså ett område, som jag skulle vilja rekommendera åt
trafikkommissionen att tänka på.

När det nu riktas sådana anmärkningar mot jordbrukarna för deras opinionsmöten,
skall man också försöka sätta sig in i deras lönevillkor och hur de
stämma överens med andras. Här har gjorts gällande, att jordbrukarna skulle
ha det bättre ställt än industriarbetarna, Vi hörde emellertid av jordbruksministern
vid ett föregående tillfälle, hur han av statistiken utläste, att
lantarbetarna inte hade mer än ungefär hälften så stor lön som industriarbetarna
hade. Jag såg efter i socialstyrelsens publikation Sociala Meddelanden
nr C för i år, och där fick jag reda på. hur löneutvecklingen och livsmedelsutveckligen
fortskridit sedan 1914. Det visade sig, att örn man för bada
dessa faktorer sätter indextalet till 100 för år 1914, så ha lönerna uppnått
indextalet 372 och alltså nära fyrdubblats, under det att livsmedelsprisernas
indextal nu är 218, alltså bara det dubbla. År 1914 behövde en normalfamilj,
alltså en sådan familj som socialstyrelsen räknar med vid sin indexberäkning,
47 / av hela sin inkomst för anskaffande av livsmedel. Hur mycket behöver
den i dag? Jo, bara 34 %. År 1914 hade man inte råd att använda mer än
14 % av sin inkomst till nöjen och dylikt som innefattas i rubriken »övriga utgifter».
Men hur mycket har man råd med i dag? Jo, 27 °/» av lönen användes
till dylika saker. Under sådana omständigheter har jag litet svart att första
herr Kilboms uttalande, när han här i ett för övrigt mot jordbrukarna mycket
sympatiskt anförande påpekade, att det fanns många fattiga här i Stockholm
som inte hade råd att skaffa sig livsmedel. Man förstår, att det finns vissa
grupper, som inte ha arbete oell som därför inte ha några pengar att köpa
för. Men för alla som ha arbete är det inte så svårt att få pengar till att skaffa
livsmedel. En annan sak är det naturligtvis med bristen på livsmedel. Det ar
klart, att det kan vara besvärligt i många hem. Men för att häva denna brist
tycker jag, att vederbörande, vem det nu må ankomma på, kunde gå i författning
örn att alla onödiga hundar här i staden skulle avskaffas, dessa hundar
som förtära åtskilligt med livsmedel. Det skulle ändå bli en liten smula till
dessa stackare, som herr Kilbom så ömmade för, örn de finge de livsmedel som
hundarna nu förtära.

Det har talats örn att jordbruket nu fått en så stor inkomstökning. Men hur
förhåller det sig med den saken i förhållande till annan prisutveckling? Örn
man ser på medelpriserna på spannmål under perioden 1925—-1929, en period
som förut alltid låg till grund för prisbestämningen, sa var da priset på vete

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa stats rådsledamöters meddelanden. (Forts.)
kronor 22:66, priset på råg var kronor 20:41, på korn 17:50 och på havre 15:47,
priser som alltså jordbrukarna erhöllo. Sedan dess lia vi häften levnadskostnadsstegring,
som belöper sig på 52 %. Hur höga skulle priserna varit, om dessa
52 procents stegring fått tillämpas också pä spannmålspriserna? Jo, då skulle
vi i dag ha haft ett pris på vete uppgående till kronor 34:44 i stället för det
nu fastställda på 26 kronor. För råg skulle priset varit kronor 31:02 i stället
för det nu fastställda 25 kronor, och havrepriset skulle nu utgjort 23:51 i
stället för 19 kronor, såsom nu fastställts. Herr Severin påstod helt nyss, att
det spelade ingen som helst roll för produktionen, huruvida den uppmuntrades
på visst sätt eller inte. Jag vill emellertid bestrida detta. Det är av en betydande
vikt, huruvida en produktion är lönsam eller inte. Jag skulle vilja
fråga: Hur skulle det bland arbetare uppfattas, örn man hade den bestämmelsen,
att därest de producera mera av en vara kunna de riskera att få mindre
betalt, att priset pä deras produkter sänkes? Sådant är nämligen resonemanget
angående jordbrukspriserna. Man har därvidlag gått ut ifrån att vid god skörd
skall man sänka produktpriserna. Det är klart, att med sådana bestämmelser
kan man inte tänka sig att folk skola, vara angelägna örn att producera det allra
mesta och skaffa sig mera arbete utan att för den skull få bättre ersättning.
Sådan politik är enligt min mening felaktig.

I detta sammanhang måste jag också beröra de vedpriser, som äro fastställda
av Kungl. Majit. Det torde inte vara obekant för regeringen, att huggningskostnaderna
sedan förra bränslesäsongen stigit med genomsnittligt 50 öre
per kubikmeter och att körselkostnaderna också lia stigit. Men det oaktat har
regeringen fastställt ett pris, som på flera orter är precis detsamma som det
som gällt förut. Tror man, att en sådan politik skall uppmuntra jordbrukarna
att avverka det mesta möjliga? Jag förstår dessa lantbrukare uppe i övre
Norrland, som förklarat, att de under sådana omständigheter inte komma att
avverka någon ved. Jag tycker som sagt, att detta är en oklok politik gentemot
jordbrukarna.

Då man nu gått in för prisstopp måste jag säga. att ett sådant ju ur manga
synpunkter skulle vara värdefullt, men ur åtskilliga synpunkter kan det också
vara förkastligt. Ett prisstopp skulle kunna accepteras under villkor att
alla löntagare vid ingångsläget till detta prisstopp befunne sig på samma nivå
i inkomsthänseende. Vore så fallet vore arrangemanget naturligtvis riktigt,
men att fastlåsa jordbrukets prissättning och lönsamhet vid nuvarande nivå,
som enligt vad jag nyss påvisade ligger betydligt under motsvarande nivå för
andra grupper, är inte riktigt. Och örn jag fattar det uttalande som statsministern
gjorde, att stundens bördor böra utskiftas på rimligt sätt och utan
oskälig belastning av en viss grupp, på det sättet att de som äro lägst betalda,
alltså de som syssla med jordbruk, skola kunna få en bättre prissättning, då
hälsar jag detta med tillfredsställelse. Herr Vougt sade i det anförande han
höll här för ett par dagar sedan, att han också ville vara med örn att under
detta prisstopp medverka till att de sämst avlönade skulle få någon förbättring.
Jag går ut ifrån, med dessa uttalanden som bakgrund, att vi jordbrukare
kunna vänta oss att få det åtskilligt bättre än vi nu ha.

Vid de prisförhandlingar som förts mellan jordbrukarrepresentanter och livsmedelskommissionen
inför regeringen lia jordbrukarrepresentanterna gjort allt
de kunnat för att nå ett för det stora flertalet lyckligt resultat. Jag måste för
min del säga, att jag tycker de gått till den yttersta gränsen, och t. o. m. något
över den, i tillmötesgående. Vi hörde av herr Liedberg för ett par dagar sedan,
att man genom deras medverkan hade pressat ned de inkomster som jordbrukarna
skulle haft, därest oförändrade priser fastställts, med inte mindre än
206 miljoner kronor. Jag vill fråga: Vilken grupp i samhället är beredd att

Torsdagen deli 5 november 1942 f. m. Nr 29. 9

Överlaguniny i anledning av vinsa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
bära lika stor andel av prisnedsättningen som jordbrukets representanter åtagit
sig?

Då herr Liedberg upplyste om att jordbruksrepresentanterna förklarat, att
de skulle vara nöjda även med den prissättning på de animaliska produkterna
som nu gäller, måste jag säga, att det förvånar mig att man kunnat göra detta,
särskilt beträffande fläskpriset. Det är min bestämda uppfattning att det inte
kommer att bli mycket fläsk, örn det priset skall bibehållas. Jag har ute i bygderna
i mina trakter lagt märke till, hur man rätt allmänt slaktar ned sina
modersuggor. Jag kan nämna, att vi vid mitt slakteri där hemma en dag hade
45 svin till nedslagning, och utav dessa voro 67 procent modersuggor. Den
lilla stödåtgärd, som regeringen föreslagit beträffande smågrisarna under april,
maj och juni nästa år, anser jag borde ha utsträckts att få gälla även någon
tid före den 1 april.

Man har gjort gällande, att lantbrukarna skulle ha fått så mycket mera
kompensation för dyrtiden än andra yrkesgrupper. Hur är det då med den saken?
Jordbrukarna ha fått kompensation enligt det ramavtal, som är träffat, för
ökade produktionskostnader — men det är skillnad på ökade levnadskostnader
och ökade produktionskostnader. Levnadskostnaderna få jordbrukarna kompensation
för på samma sätt som lantarbetare, inte ett öre mer. Är det någon
här som tycker, att lantarbetarna lia fått för stor kompensaion för dyrtiden?
Herr Liedberg utvecklade tydligt hur det förhåller sig med den saken och
påvisade med siffror, att industriarbetarna fått mera i kompensation per
timme än lantarbetarna. Då man nu vill göra gällande, att jordbruksprisernas
höjd är så avgörande vid ett beslut örn prisstopp, vill jag i likhet med herr
Liedberg betona, att det spelar inte denna stora roll som man påstår, ty merpriserna
till producenterna utgöra en ganska liten del av den ökning, som levnadskostnaderna
undergå från producenten till konsumenten. Det var någon
talare här som berörde mellanhandsvinsten, jag vill minnas det var herr Kilbom,
och möjligen någon annan. Jag tror, att detta skulle vara ett lämpligt område
för priskontrollnämnden att litet närmare granska.

Jag läste i dag en artikel i Dagens Nyheter, som visar dess hjärtas sinnelag
mot jordbrukarna. Den artikel som där förekommer är mycket ovederhäftig;
nian känner tydligen inte till löneförhållandena mellan lantarbetare, bönder
och industriarbetare. Man är också felaktigt orienterad angående den överenskommelse,
som i fjol träffades mellan jordbrukarnas representanter och livsmedelskommissionen.
Artikeln vill nämligen göra gällande, att de 4 /», som jordbrukarna
fingo tillgodoräkna sig i fjol, skulle man i år avstå ifrån. Sådan var
ju inte överenskommelsen, utan tvärtom skulle jordbrukarna vid bättre skörd
få tillgodoräkna sig en bättre inkomst. Att sedan våra representanter i livsmedelskommissionen
nu frivilligt avstått från detta är en annan sak. Det är
mycket skadligt, att tidningar göra en dylik propaganda, ty vill man ha uppror
i landet, är det ett bra sätt att. gå fram på den vägen; då befrämjas det som
man inte önskar skulle komma ifråga.

När det emellertid gäller ett prisstopp, är det också angeläget, afl staten
för en politik, som inte medverkar till inflation. Det är inte tu tal om att åtskilliga
av de åtgärder, som av riksdag och regering beslutats, ha verkat i
sådan riktning. Jag skall bara peka på ett exempel, som jag hämtar från försvarets
område. Det efterlystes av ett par, tre talare härom dagen direkta påpekanden,
var man skulle kunna spara. Jag vill i sammanhanget erinra örn afl
statens krisrevision till regeringen framlagt en skrivelse, där man begär, att
det skall vidtagas omändringar beträffande våra fältdepåer, en åtgärd som
.skulle kunna spara 20 ä 25 miljoner kronor. Jag känner till att vissa militärer
icke vilja vara nied örn detta, rilen jag hoppas, att vår försvarsminister, som viii

NTr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
många tillfällen visat sig vara en kraftkarl, skall försöka realisera detta program,
särskilt som många av militärerna också givit till känna, att de lia samma
uppfattning örn denna sak som statens krisrevision.

När det gäller jordbrukets inställning till frågan om prisstopp, lia vi genom
våra representanter visat, att vi velat vara med om detsamma och påtaga oss
vår andel. Jag skulle beklaga, örn man från regeringshåll ville ytterligare pressa
jordbrukets produktpriser, vilket icke skulle verka förmånligt. Vi skola komma
ihåg, att i valet mellan undvikande av inflation och framställande av livsmedel,
måste man ovillkorligen sätta framställandet av livsmedel som det väsentligaste.
Därför tror jag, att det ur den synpunkten och ur konsumenternas
egen synpunkt skulle vara fördelaktigt, örn regeringen inte driver denna sak
alltför långt.

Herr Severin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det är inte någon replik i egentlig mening jag skulle vilja göra utan
endast en rättelse av ett uttalande, som jag gjorde nyss. När jag talade om
att riksgäldsfullmäktige hade givit de större tecknarna en premie genom den
vinstgaranti de fått på teckningen av en hel serie, råkade jag säga, att detta
gällde det senaste försvarslånet i stället för premieobligationslånen. Felsägningen
framgick ju också av sammanhanget, ty i försvarslånet erhåller man inte
vinster, utan det är bara på premieobligationslånen som vinster kunna erhållas.

Jag ville bara, eftersom någon fäst sig vid saken, göra denna rättelse av
detta mitt uttalande, som kom till i hastigheten.

Vidare yttrade:

Herr Fast: Herr talman! Jag har begärt ordet för att göra några enkla
reflexioner. Jag vill då först säga som min mening, att jag tror, att denna informationsriksdag
väl fyllt sitt ändamål och svarat mot ett föreliggande behov.
Hen jag tror också — då man som i detta fall inte har några traditioner
att falla tillbaka på och inte någon reglering av arbetsformerna i annan mån
än att detta arbete möjliggjorts genom ändringen av arvodesstadgan — att det
är nödvändigt att riksdagsmännen ålägga sig den största lojalitet emot den
tanke, som ligger bakom dessa informationssammanträden. Ty det skulle vara
att beklaga, om de inte för framtiden kunde hållas, då jag tror att de fylla en
mission även under normala förhållanden. Därvid måste riksdagsmännen avstå
från att begagna sig av de rättigheter som riksdagsmännen ha till att väcka
motioner i anledning av under riksdagen inträffad händelse eller med tillämpande
av paragraf 57 riksdagsordningen. Jag tror det är önskvärt, att konstitutionsutskottet,
efter de erfarenheter som man har fått under dessa dagar,
nästa år tar upp till allvarlig prövning frågan, vilka ändringar som kunna vara
erforderliga för att bättre förankra i vår författning de arbetsformer, som visat
sig nödvändiga och ändamålsenliga.

Av de intressanta redogörelser, som vi fått ifrån regeringsbänken under dessa
dagar, har det framgått, att vårt läge i fråga örn folkförsörjningen är i vissa
avseenden ganska svårt, men å andra sidan att läget också är sådant, att örn vi
solidariskt göra vad på var och en ankommer, finns det möjligheter att vårt
folk utan alltför stora skadeverkningar skall kunna ta sig över denna mycket
svåra tid.

Jag har ett behov av att uttala min tacksamhet för det arbete, som bedrivits
i studerkammare, laboratorier och industrier för framställandet av ersättningsvaror
för de varor, som vi i nuvarande läge inte kunna importera. Jag tror att

Torsdagen den 5 november 194d f. m.

Xr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
detta i mycket hög grad Ilar medverkat till att vår folkförsörjning är i det
relativt goda läge, vari den trots allt befinner sig. Jag är också glad över den
redogörelse, som lämnades i fråga örn vår import och export, och även för den
motivering, som åtföljde siffrorna rörande vår livsmedelsexport. Dessa klarläggande
siffror gåvo ju en helt annan bild än den, som från osvenska centraler
framställdes under valrörelsen innevarande höst. Jag tror man kan säga, att
det vore önskvärt, att man med vissa mellanrum kunde få dylika redogörelser
på sådant sätt, att svenska folket kunde få del av desamma. Det skulle därmed
inte bli riktigt samma möjligheter som hittills ha funnits för dessa centraler,
som jag förut nämnde, att få i gång sitt ryktessmideri, vilket inte avser något
annat än att undergräva sammanhållningen och moralen hos vårt folk.

Att det kräves lojalitet av alla medborgargrupper, örn man skall kunna fullfölja
det program som nu framlagts från regeringen, den saken är ganska självklar.
Frågan är då, örn det är möjligt att skapa den lojalitet, som är nödvändig.
Jag har här i min hand ett referat från ett möte. som hölls i söndags inom
Västerdalarnas ortsförbund av R. L. F. Inledningsanförandet hölls av R. L. F :s
ordförande, herr Ekström. Det kanske inte är så mycket att nämna örn det
anförandet, men jag skall dock citera ett par ord:

»Jordbruksnäringen har fått stå sämst till. På grund av avstängningen
utifrån ha vi tänkt, att det skulle slås vakt om jordbruket, men så har ej blivit
fallet. Motstånd mot det har rests från flera håll; således lia storfinansen,
industrien och arbetarklassen funnit varandra i detta fall i ett gemensamt intresse.
De äro eniga om att vi fått kompensation. Detta har retat jordbrukarna
till den grad att de ej vilja höra detta ord mera.» »Någon talare under debatten
framhöll, att kraftåtgärder nu måste vidtagas för att få en ändring till stånd.
Det höjdes också röster för produktionsstrejk, då det ansågs att diskussioner
med vederbörande båtade föga. Läget har nu blivit sådant att endast handling
vore medlet att komma till en rättvis lösning.»

Efter diskussionen beslutades enhälligt att hos livsmedelskommissionen hemställa
örn rätt att uttaga ett mjölkpris av 35 öre litern. Till sist beslutade mötet,
att föreningen skulle bestrida bötesavgifterna för de anslutna medlemmar, som
bötfällts för överträdelse av normalpriset på mjölk.

Jag avstår ifrån alla kommentarer. Jag är fullt införstådd med människornas
krav på att få det så bra som möjligt. Därom är ingenting att säga. Men
min erfarenhet från fackföreningsvärlden säger mig, att om de som där burit
ansvaret under gången tid skulle ha uppträtt på det sättet, att de understött
dylika tendenser — som ju också då funnos där på sina håll — så skulle inte
arbetarrörelsen ha befunnit sig där den trots allt befinner sig i dag. Och jag
frågade mig verkligen, då jag lyssnade till herr Hanssons i Rubbestad anförande,
om det anförandet hade hållits vid ett dylikt möte och med en sådan
ton — jag säger ingenting örn ordvalet utan fäster mig kanske mera vid
tonen — huruvida det inte varit möjligt efter det anförandet att det antagits
långtgående resolutioner. Jag undrar ändå. om vi inte befinna oss i det läget,
att del är nödvändigt både för dem som skola utföra det politiska informationsarbetet
och för dem som stå i ledningen för de fackliga organisationerna att
besinna, att vi inte i nuvarande situation kunna tillåta oss vilka utsvävningar
som helst utan måste mana till moderation och sammanhållning.

Ingen skulle beklaga djupare än jag, örn det skulle visa sig. att de här föreslagna
åtgärderna inte kunna genomföras under samverkan mellan de olika
inedborgargrupperna; detta vore djupt att beklaga. Jag inser också mycket
viii viirdet av att vi kunna producera det mesta möjliga av livsmedel, oell att
jordbrukarna därför också skola lia en skälig ersättning, det är inte tal om
annat. 1 del sammanhanget beklagar jag. att enligt vad nian inhämtat resul -

Nr 29.

Torsdagen (leii 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
latea av årets sådd av höstsäd skett på en inskränkt areal. Det är möjligt, att
man på vårsidan i någon mån kan ersätta detta med sådd av vårråg och vårvete,
men alla veta ju, att detta inte kan ge ett motsvarande resultat. Jag vet
ej, vad anledningarna äro till denna minskning av den areal, som har besåtts
nied höstsäd. Men det är klart, att det kan finnas olika anledningar, som jag
i detta sammanhang icke skall gå in på.

När man här i redogörelserna talat örn skörderesultatet, vill jag som min
mening säga, att den statistiska uppräkningen av årets skörd är mycket försiktigt
hållen. Vid de samtal, som jag haft med jordbrukare, och de egna iakttagelser,
som jag gjort, när jag rest från Boden till Ystad, d. v. s. genom
mesta delen av vårt land, där skörden låtit sig något så när bedöma, måste
jag — och jag är ju icke alldeles ovan vid att göra jämförelser i det avseendet
— säga, att örn årets skörd icke uppnått medelgod skörd, då har jag icke
många gånger i mitt liv varit med örn en medelgod skörd. Jag tror nog, att
jordbrukarna även måste erkänna detta. Jag har ingenting emot att nian gör
försiktiga beräkningar, speciellt av brödsäden, ty vi behöva sannerligen ha
reserver, då vi icke veta, hurudan skörden 1943 blir. Men å andra sidan manar
klokheten att taga detta med i beräkningarna, när vi skola fastställa priset
på jordbruksprodukterna.

När man kommer in på ämnet örn lönestopp och den prisreglering, som därav
kommer att bliva följden, är det kanske icke så mycket att säga annat än
beträffande vissa medborgargrupper, sorn nu fått vara med örn att icke få full
kompensation under ganska lång tid tillbaka och som nu skulle komma i ännu
sämre läge nied hänsyn till framtiden. Man bör i varje fall se till dem, sorn
äro sämst ställda i det svenska samhället. Och vi skola komma ihåg, att det
finnes rätt stora grupper, som i närvarande stund befinna sig i det läget, att
de icke kunna köpa ut hela den ranson, som deras ransoneringskort berättiga
till. Vi böra i varje fall på den ena eller andra vägen — det finnes olika vägar
att beträda — se till, att medborgarna, även de som befinna sig i det sämst
ställda läget, ha möjlighet att åtminstone tillåta sig den konsumtion, som är
oss tilldelad av reglerade varor. Jag tror nämligen, att detta är det minimum,
som är nödvändigt för att icke skada skall uppstå på folkhälsan.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen, att de toner, som från skilda
håll anslagits, icke skola vid närmare bedömande visa sig vara representativa
för den verkliga stämningen ute på landsbygden, utan att man, oavsett örn
man är jordbrukare, industriarbetare eller annat, är med och medverkar för
uppnående av ett resultat, som i nuvarande läge är nödvändigt. Därvid är en
något så när god inre samling — som också betyder åtskilligt med hänsyn till
det yttre läget — påkallad av oss alla.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag ber att med ett pär ord få beröra närmast
en viss punkt i det föreliggande frågekomplexet. I prissättningen på
jordbruksprodukterna kommer säkerligen frågan örn mjölkpriset att intaga en
mycket framskjuten plats. Den torde sannolikt vara den mest ömtåliga punkten
i de föreliggande prisfrågorna. Mjölkförsäljningen spelar också en stor
roll för jordbrukets ekonomi. Särskilt är detta fallet i Norrland, där mjölken
är den viktigaste jordbruksprodukten för avsalu. Jag vill på det kraftigaste
understryka de synpunkter på den saken, som förut framhållits i kammaren
av andre vice talmannen, herr Österström. Jag tror också för min del. att det
.skulle vara mer än betänkligt, såväl för Norrlands småbrukare som för andra
med dem jämställda, örn injölkpriset sänktes. I alla händelser bör icke denna
grupp av jordbrukare behöva räkna med lägre inkomst genom sin mjölkförsäljning,
huru nu än saken i sista hand skall ordnas.

Tursdagen don r> november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. ( Forts.)

Då det gäller konsumenterna åter utgör visserligen mjölken en mycket viktig
oell betydelsefull post bland livsmedelsinköpen. Men det rör sig ju också
å andra sidan bär örn ett livsmedel, som är synnerligen värdefullt, ett livsmedel,
vars verkliga värde nian nu först tyckes börja få upp ögonen för. Jag
tror, att man kan våga säga. att mjölken är värd mera än sitt pris för närvarande
i jämförelse med vad andra produkter och enkannerligen andra drycker
kosta. Där kan nian giva ut betydande pengar för sådant, sorn ej alls i
näringsvärde oell andra avseenden kan mäta sig med mjölken. Detta vet också
jordbrukaren mycket val, och han kan icke undgå att undra över varför just
mjölken, denna viktiga och värdefulla produkt, skall hållas nere. Örn man
skulle fråga konsumenterna, hur de ställa sig i valet mellan å ena sidan ett
låt oss säga bibehållet mjölkpris och samtidigt en någorlunda, god tillgång
och å andra sidan ett något sänkt, mjölkpris men nied ytterligare knapphet
på mjölken eller kanske ransonering på denna vara, tror jag, att man så gott
som undantagslöst skulle förklara, att man föredroge det första alternativet,
d. v. s. det pris som gäller. Jag tror till och med, att om det vöre fråga om
en viss måttlig prishöjning skulle man i det nu uppställda valet icke tveka.
Rätteligen borde också mjölkpriset snarare höjas än sänkas.

Man får ju också då det gäller denna sak komma ihåg, att det är så, att de
konsumenter, som lia en mera begränsad ekonomi, få en betydande rabatt på
mjölkpriset. Nu torde man ej kunna förneka, att örn man går åstad och sänker
mjölkpriset kommer det att verka ogynnsamt i fråga om tillgången på mjölk.
Därvid tror jag, att de psykologiska verkningarna av en sådan åtgärd skulle
komma att betyda lika mycket eller kanske mera än den direkta inkomstminskningen
för producenterna. Den skulle komma att verka irritation och
missnöje. På olika sätt skulle följden bli den nu angivna, nämligen en minskad
tillförsel. Jordbrukaren finge minskat intresse för allt detta arbete, som har
med mjölkproduktionen att göra. Det är ändå så, att avkastningen i viss mån
är beroende av den omtanke och det intresse, som offras på denna del av jordbrukshanteringen,
och icke bara på kvantiteten av det foder, som eventuellt
står till förfogande. Dessutom skulle vid ett sänkt mjölkpris jordbrukarens
egen konsumtion ökas, förklarligt nog med tanke på läget i övrigt i fråga
örn livsmedelstillgången. Det vore så mycket mera betänkligt, örn något inträffade
nu. som skulle komma alf bidraga till minskning av mjölktillgången.
ela ju konsumtionen av denna vara i mycket hög grad stegrats under den
senare tiden.

Herr talman! Jag måste därför på det allra bestämdaste säga, att jag tror,
att det vore mycket olyckligt, örn man vid prissättningen på jordbrukets produkter
sänkte mjölkpriset.

Häremot kan man ju invända, att en prissänkning måste ske någonstädes,
och del är huvudsakligen på denna punkt som det för närvarande skulle
kunna komma i fråga att göra en prissänkning; en prissänkning måste ske,
örn ej jordbruket skall erhålla en inkomstökning, och det är ju en sådan där
inkomstökning som man vill undvika på alla fronter, då man vill gå åstad
för att få ett allmänt pris- och lönestopp. Jag tror dock ej, att det är så
farligt med denna inkomstökning. Livsmedelskommissionens förslag innebar
icke någon minskning i mjölkpriset utan sänkningar på vissa andra punkter,
och detta förslag innebar dock en ganska betydande sänkning i det hela av
jordbrukets samlade inkomst i jämförelse med året 1941—1942. Jag tror, ari:
det förslaget, bakom vilket man vunnit enighet från alla intresserade parter,
icke innebar någon orimlig kompensation eller någon inkomstökning för jordbrukets
del. sorn man icke skulle kunna på goda skäl godkänna. Man får nämligen
icke glömma, ari utgångsläget, för jordbruket vid detta, prisstopp är ett

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsråds!edamöters meddelanden. (Forts.)
annat än för andra näringar, oall att jordbruket ligger långt efter andra näringar
i fråga örn bärighet. Det kan ju visserligen aldrig bli fråga om att
man i denna tid, då alla pressas så hårt, skulle passa på och taga igen den
eftersläpning, som jordbruket i fråga om sin inkomst fått i alla tider vidkännas.
Men man bör väl å andra sidan icke heller vid fastställandet av de priser,
från vilka man skall utgå vid ett prisstopp, glömma bort det nu berörda
förhållandet. Jag kommer därför i likhet med flera talare till det resultatet,
att det minsta man kan acceptera är en prissättning i huvudsak i likhet med
livsmedelskommissionens förslag. Detta är icke någon extrem ståndpunkt;
det är tvärtom en mycket moderat ståndpunkt. Jag skulle tro, att man på
jordbrukarhåll i många fall anser den vara alltför moderat. Jag förmenar,
att det icke borde vara omöjligt att på denna punkt ernå förståelse även från
den andra parten vid den stora uppgörelsen.

Sedan vill jag, herr talman, tillägga ett par andra saker. Örn jag fattade
jordbruksministern i hans anförande i förrgår riktigt, så gjorde han något
uttalande i den riktningen, att fläskpriset borde höjas för att möjliggöra ökad
produktion på detta område. Jag ber att få understryka den saken. Jag har
också varit inne på densamma. Utan att vidare ingå i några detaljer vill jag
också framhålla, att beträffande veden äro de priser, som där åsatts, icke
tillfredsställande.

Sedan är det ännu en sak som jag vill beröra. Det är frågan örn tilldelningen
av kraftfoder till jordbruket. Det är ju så, att kraftfodertilldelningen i allt
väsentligt är bunden vid inköpen av todel cellulosa. I många fall har detta,
som jag tycker med all rätt, vållat stort missnöje. Det vore önskvärt, ja nödvändigt,
att här bereddes möjligheter för jordbrukarna att av de lager, som
stå till förfogande för det påbegynta foderåret — vilka enligt folkhushållningsministerns
uppgift i förrgår utgjorde cirka 100,000 ton — få köpa åtskilligt
utan samband med inköp av fodercellulosa.

Ett annat önskemål vill jag också framföra i detta sammanhang. I Norrland.
är tilldelningen av kraftfoder i samband med cellulosainköp endast en
tredjedel så stor som för landet i övrigt. Det kan hända, att man som motiv
för denna gräns tänkt på, att foderskörden, särskilt höskörden, varit jämförelsevis
god i Norrland. Men man får också komma ihåg, att höet i dessa trakter
innehåller mycket mindre äggviterika växter, enkannerligen klöver, varför
behovet att tillföra äggvita på annat sätt, nämligen genom oljekakor. är så
mycket större. Detta gör, att jag vill framhålla det bestämda önskemålet, att
kraftfodertilldelningen må kunna ske efter lämpligare och rimligare grunder
än för närvarande.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Denna debatt och uppläggningen av
densamma karakteriseras av att man från visst håll söker låtsas som örn det icke
funnes skilda klasser med antagonistiska intressen. Jag tänker därvid icke på
högerns och bondeförbundets talesmän, vilka sannerligen icke dolt de klassintressen
de företräda. Jag tänker på de socialdemokratiska talesmännen, vilka
tavia med folkpartiets i strävan att mera från stratosfärperspektiv bedöma de
föreliggande problemen.

På sin höjd har jag här i de socialdemokratiska framställningarna mött uppdelningen
i producenters och konsumenters respektive intressen, varvid man med
producenter bara menar de jordbrukare, som leverera livsmedel till avsalu. Men
här tävla åtminstone tre huvudgrupper: arbetarna och de lägre löntagarna,
jordbrukarna, av vilka den större delen befinner sig i arbetarnas predikament,
och slutligen den storkapitalistiska gruppen. Debatten gäller här tyvärr i huvudsak
bara de båda förstnämnda grupperna, i någon nian kanske även affärs -

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
männen. Men den grupp, som verkligen profiterat på den nuvarande krispolitiken,
jag menar industri- och bankkapitalet, den tiger man om. För denna sistnämnda
grupp, vars program ändå är grundvalen för dagens diskussion, måste
det vara mycket angenämt att betrakta den nuvarande inbördes fejden mellan
olika grupper och klasser, som i stället borde söka förena sina krafter mot samma
storfinans. Man måtte också ha glada stunder där nere vid Trädgårdsgatan
i storbankernas styrelserum inför de patetiska vädjanden, som från socialdemokratiskt
håll uppstämts till de förment tredskande, där man varnar för konvulsioner
från folkets sida, som eventuellt skulle kunna rubba de nuvarande cirklarna
och införa nya moment i krisförhållandena. Dessa konvulsioner äro kanske
icke så avlägsna. Köerna och förbittringen, som jäser på bottnen i samhället,
borde ju vara en varning. Naturligtvis vilja herrar socialdemokrater förhindra
sådana konvulsioner. Det är bara det, att de åtgärder som här föreslås, örn de
genomföras, komma att hopa både bränsle och dynamit till ett jättebål, som icke
kommer att släckas med några fromma böner till bönderna, att de skola glömma
bort sina klassintressen, eller med resolutionerna från de intima överläggningarna
i ramavtalsfrågan mellan arbetsgivareföreningens och landsorganisationens
representanter, som ju nu skola börja.

Herr Vougt vände sig till fel adress, när han vädjade örn lojalitet inför det
största krav, som han sade, som samhällssolidariteten ställts inför. Han hade
fel ur realpolitisk synpunkt, när han karakteriserade böndernas aktivitet att
få betalt för sitt arbete som barnsjukdomar. Örn man prisar arbetarklassen för
att denna icke längre besväras av sådana s. k. barnsjukdomar som att försvara
sina intressen, inger det bara intrycket, i belysning av ekonomiska fakta som
jag skall komma till, att arbetarklassen för närvarande besväras av ålderdomskrämpor.
Jag är ganska säker på, att det i så fall är en mycket övergående
företeelse. Herrar Svensson i Grönvik och Liedberg vredo sig som ormen i myrstacken
inför de högar av moralisk indignation, varunder herr Vougt sökte
begrava deras klassegoism. De försvarade, så vitt jag förstår, sina kommittenter,
och örn detta sade någonting, var det väl att även arbetarklassens representanter
borde göra detsamma.

Det är raka motsatsen till försvar av arbetarklassens intressen när exempelvis
herr Vougt med förtjusning reciterar: Ingenting är farligare än full kompensation
för prisstegringen. — Det är klart att full kompensation vöre någonting
ganska farligt för vissa profitintressen, men herr Vougt kan väl icke påstå
att Sveriges arbetare skulle fara illa, om de fingo full kompensation för
prisstegringen. Herr Vougt kan väl icke säga. att det skulle vara farligare för
de svenska arbetarna att erhålla full kompensation än det är för Englands
arbetare, som ju mitt under brinnande krigstid erhålla full kompensation.

Naturligtvis blir man irriterad, när exempelvis herr Svensson i Grönvik
utan samvetsförebråelser deklamerar, att få icke bönderna full betalning för
vad de begära för mjölken, så blir det olust och mjölken försvinner liksom äggen.
Ingen bonde, som tar del av denna förklaring, kommer att missförstå densamma.
Den kommer att tolkas såsom en uppmaning till dem från bondeförbundsledaren
att till varje pris stå på sig. Att de icke behöva sådana uppmaningar
lia ju Enköpingsbönderna visat, för att icke tala örn Skånebönderna, som
minskat sina vetearealer till hälften. Så framgår också av den ilskna bondeopinion,
som kommit till uttryck på en rad möten i landet och som berörts
här i olika sammanhang under riksdagen. __

Innan jag går närmare in på dagens huvudfråga örn kampen mot inflationen,
måste jag även säga ett pär ord med anledning av herr Vougts utfall mot
kommunisterna i anförandet i gar. Kommunisterna hade, papekade heir Vougt,
under valrörelsen framfört frågan örn livsmedelsexporten, och herr Vougt för -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
klarade, att de presterat en måttlös ovederhäftighet. Ett sådan uttalande om ett
politiskt parti av talesmannen för det största partiet i riksdagen borde ju tarva
närmare bevisning. Visserligen är herr Vougt icke inne i kammaren nu, men
det finns tillräckligt många av hans partikamrater för att min uppmaning till
honom, att han skall bevisa sitt påstående bör kunna vidarebefordras. På en
punkt voro vi litet ovederhäftiga, det vill jag erkänna. Det var på en punkt, där
vi voro lättsinniga nog att taga herr Vougts uppgifter för kontant. Han skrev
nämligen i tidningen Arbetet den 24- juli detta år: »Generellt gäller alltså att
Sverige icke exporterar några livsmedel. Men det har förekommit ett ofta förklarat
undantag 1941 och ett annat i år. det sistnämnda året i form av 10,000
ton sättpotatis, som sänts till Finland för användning i de krigshärjade delarna
av Karelen.» Detta var två ovederhäftigheter av herr Vougt. Den första
har folkhushållningsministern redan klarlagt, då han förklarat, att det verkligen
förekommit livsmedelsexport. Den andra avslöjades av socialministern,
då han förklarade, att herr Vougts uppgift vore oriktig och att han icke visste
varifrån herr Vougt tagit den. Bortsett därifrån har det icke förekommit några
uttalanden från kommunistiska pressens sida i denna valrörelse, och jag är
övertygad örn att det icke heller från de kommunistiska talesmännens sida
förekommit något i denna fråga som kan påvisas vara ovederhäftigt.

Herr Persson i Stockholm skall vidare syna denna fråga i sömmarna, något
som är rätt viktigt, eftersom den spelat en stor roll i valrörelsen och i
upptakten till denna riksdag.

Jag vill även säga ett par ord till herr Hansson i Rubbestad. Hail gjorde
en fullständigt mekanisk jämförelse, när han talade örn prisutvecklingen för
jordbruksprodukter sedan år 1914 och däremot ställde prisutvecklingen för
arbetskraften. Han visade att industriarbetarnas löner stigit med nästan det
dubbla mot vad jordbrukspriserna stigit. Felet i hans i och för sig ganska
belysande resonemang ligger däri, att det å ena sidan handlar om levande
människor, å andra sidan örn produkter. Det är riktigt att arbetarnas nominella
löner undergått en sådan stegring, men det säger ingenting örn hur mycket
jordbrukarna erhållit i ersättning. Skall man göra en sådan jämförelse
får man naturligtvis taga andra siffror än produktpriserna, av den enkla
anledningen att jordbrukets produktivitet är en helt annan nu än 1914.

Paniksignalerna, jag vågar kalla dem så, örn inflation ha sedan krigets
början hissats varje år. Vi ha fått många olika beslut till »förhindrande av
inflation». Vi ha fastställt maximipriser. Dessa ersattes med normalpriser.
Vi ha genomfört räntehöjningar och räntesänkningar och nu senast prisstopp.
Men trots alla dessa åtgärder eller tack vare dessa åtgärder eller kanske, rättast
sagt, oberoende av alla dessa åtgärder, som genomförts för att förhindra
inflation, har prisstegringen fortsatt. Vår prisnivå är visserligen långt ifrån
den högsta av de europeiska ländernas och vissa länders utanför Europa.
Men det är ganska betecknande att ett sådant krigförande land som England
— för att nu icke tala örn Tyskland, som är ett särskilt kapitel, ty där
har man genom de mest långtgående våldsåtgärder och genom att beröva
arbetarklassen alla möjligheter att påverka priset på sin arbetskraft stabiliserat
prisnivån på en ganska oförändrad nivå —• lyckats stabilisera levnadskostnaderna
på ett betydligt tidigare stadium och på en lägre nivå än vad
fallet är i Sverige.

Jag skall, som ett exempel på hur våra beslut att hejda prisstegringen
förverkligats, anföra bankoutskottets utlåtande nr 21. från den 21 mars i
fjol. I detta utlåtande heter det bland annat: »Utsikter torde finnas att hålla
prisstegringen inom väsentligt snävare gränser än under 1940 och att under
vissa förutsättningar åstadkomma någon sänkning av den genomsnittliga

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
prisnivån». Jag påminner riksdagen om att levnadskostnadsindex då var 204,
örn man tar 1914 som basår, d. v. s. det betyder att index var 35 enheter
högre än levnadskostnadsindex vid krigsutbrottet, då index nämligen var 168.
I dag, ett och ett halvt år efter riksdagens enhälliga uttalande, är livsmedelsindex
uppe i 239, d. v. s. 35 enheter högre, än när riksdagen fattade sitt
beslut i mars 1941. Med andra ord, stegringen är precis dubbel jämförd nied
förkrigstiden mot mars månad i fjol, när riksdagen beslöt hejda prisstegringen
och att sänka prisnivån. Örn vi skola fortsätta i samma spår — det finns
faktiskt tecken, som tala för, att vi komma att göra det — finns det goda
utsikter för att priserna skola ta ytterligare våldsamma språng uppåt. Örn
man också satt upp som ett mål att förhindra en inflatorisk utveckling, har
man i varje fall icke vågat fullfölja denna plan. Man har tagit olika hänsyn
exempelvis till de stimulerande faktorerna för näringslivet och därmed menat
profitintressena. Man har tagit hänsyn till importprisernas stegring, en hänsyn
som varit onödig, vilket jag senare skall bevisa. Man har tagit hänsyn
till statens inkomstintressen, som kraftigt stegrat priserna, och man har tagit
hänsyn till jordbrukarnas ersättningskrav på felslagna skördar, vilka krav
tillmötesgåtts så, att prisnivån stigit o. s. v. Detta är några av de hänsyn,
som man har ansett sig nödsakad att taga. Resultatet har blivit att vi, alla
vackra deklarationer om att hejda prisstegringen till trots, ändock ha fått
denna väldiga levnadskostnadsökning.

Man har uppställt för den ekonomiska politiken vissa mål, som man sammanställt
med strävandena att förhindra inflation. Man har vid krigsutbrottet
uppställt som ett mål att hålla produktionen oförändrad och att förhindra
prisstegring. Den industriella produktionen är nu i runt tal 13 procent lägre
än före kriget, medan partipriserna äro ungefär 75 procent och levnadskostnaderna
omkring 40 procent högre jämfört med tiden före kriget. Dessa siffror
visa att skillnaden mellan de uppställda målen och det uppnådda resultatet
är oerhört stort.

Man har också satt som sin uppgift att skydda penningvärdet genom att
upprätthålla produktionen. Det märkliga med statsministerns deklaration i
förrgår är, att han nu förklarar, att man skall skydda penningvärdet på
folkförsörjningens, d. v. s. på produktionens bekostnad, i den mån detta är
nödvändigt. Jag efterlyser förgäves någon logik i den första målsättningen,
där penningvärdet skulle skyddas genom att man upprätthöll produktionen,
och den nuvarande målsättningen, där man för att skydda penningvärdet är
beredd att spoliera vissa produktionsintressen, som man kallar för folkförsörjningsintressen.

_I proposition nr 1 till 1940 års urtima riksdag uppställde man som en uppgift
att förhindra ändringar i inkomst- och förmögenhetsuppdelningen. Det
heter i denna proposition, att åtgärderna på det ekonomiska området måste
avvägas så: »att de ekonomiska spänningarna olika grupper emellan icke
skärpas genom kapitalförstöring på vissa håll och underlättad förmögenhetsbildning
på andra, eller genom en nedpressning av några samhällsgruppers
inkomster samtidigt som andra sättas i tillfälle att bibehålla eller förbättra
sin standard.» Naturligtvis var detta program att konservera inkomst- och
förmögenhetsolikheterna i samhället orättvist mot arbetarklassen, men det
skulle ändock, och det var det, som var försonande, drabba alla lika. Vad är
det som har skett? För det första ha arbetarnas reallöner sänkts med officiellt 13
procent. Räknar man från krigsutbrottet, icke från den 1 januari 1940, ha
deras reallöner i verkligheten sänkts med minst 20 procent. För det andra har
jordbruket enligt många uppgifter överkompenserats för prisstegringen. Jord Andra

kammarens protokoll 10Jf2. Nr £9. 2

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f, m.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
brukets försäljningsinkomster, jag undantar inkomsterna från skogen, voro
1938—1939 1,324 miljoner kronor, åren 1940—1941 1,596 miljoner, 1941—
1942 1,706 miljoner och åren 1942—1943, enligt en överenskommelse som preliminärt
gäller, 1,880 miljoner kronor. Detta diskutera de lärda. Enligt priskontrollnämndens
siffror uppnår man det resultatet att försäljningsinkomsterna
under detta nu löpande verksamhetsår komma att uppgå till över 2
miljarder kronor. Håller denna beräkning, innebär det, att jordbrukets försäljningsinkomster,
undantagandes inkomsterna från skog, i runt tal äro 50
procent högre än när kriget började. I det sammanhanget vill jag erinra herr
Hansson i Rubbestad — han har väl någon partikamrat här inne, som kan
tala örn det för honom — örn att jordbrukets försäljningsinkomster år 1932
av konjunkturinstitutet beräknats till 640 miljoner kronor. Man märker ju
genast vad som skett på ett årtionde. Skillnaden mellan 2 miljarder och 640
miljoner kronor betyder mer än en tredubbling av inkomsten. Bara när det
gäller jordbrukets försäljningsinkomster, örn nu detta material, som delvis är
taget från konjunkturinstitutet, är riktigt, skulle således en ökning ha skett
med 50 procent under kriget. Det säger ganska mycket.

För det tredje, och det är det jag anser vara det väsentligaste, ha storindustrien
och kupongklipparna fått oerhörda penninginkomster. Om jag bara
som exempel tar 8 verkstadsföretag, 6 av de största metallverken, våra 6
största rederier, 2 representativa textilföretag och 2 jord- och stenindustriföretag,
företag, vilkas aktier registreras på börsen, finner jag, att de, sedan
kriget började, ökat sina nettovinster, märk det, med 49 procent i genomsnitt.
Men detta är inte det väsentligaste. Ändå väsentligare är att samtidigt
skett en fantastisk förmögenhetsökning för de svenska storföretagen. Denna
förmögenhetsökning, liksom storföretagens strävan att dölja de verkliga vinsterna,
framträder ganska karakteristiskt och jag måste säga representativt
i Boforsbolagets bokslut. Det är betecknande att på fem år har Boforsbolaget
ökat sin bruttovinst tre gånger, det blir således en tredubbling. Det är betecknande
att samma Boforsbolag, som 1937 avskrev 2.6 miljoner, i fjol kunde
avskriva 18.6 miljoner, det innebär en sjudubbling i runt tal. Ett studium av
företagens verksamhetsberättelser bekräftar fullständigt hur den svenska storkapitalismen
under det nuvarande kriget berikar sig på ett sätt, som t. o. m.
ställer dess vinster under förra kriget i skuggan. För att återgå till Boforsbolaget
vill jag erinra örn att det tack vare statens generositet — det levererar
huvudsakligen sina produkter till staten ■— under sista året kunnat avskriva
alla de nya anläggningarna och de maskiner, som anskaffats och som ställts
i ordning, innan de ens hunnit tagas i bruk.

Dessa exempel visa att endast arbetarklassen och jämförliga löntagare fått
bringa verkliga offer under den nuvarande krigsperioden. De visa, att jordbrukarna
— storjordbrukarna ha naturligtvis mycket väl kompenserats — erhållit
kompensation för prisstegringen.

Vad är anledningen till att man nått dessa resultat? Jo, att man lyckats
skrämma arbetarna med inflationsspöket. Denna arbetarklassens underkastelse
— jag tror det är riktigt att hålla detta i minnet — har i verkligheten stimulerat
prisstegringen, och gjort den till ett intresse för dem, som köpa arbetskraft,
därför att den otillräckliga kompensationen innebär ju, att varje
prisökning minskar arbetarklassens andel i nationalinkomsten. Ju mindre anspråk
på kompensation som arbetarna lia, desto större intresse få kapitalisterna
av ytterligare prisstegringar.

Enligt, min mening är det ganska ofruktbart att sammankoppla frågan örn
prisstopp med frågan örn lönestopp på sätt som skett. Hittillsvarande teknik
har ju inneburit att lönekompensationen kommit i efterskott efter prissteg -

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överlaggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ringarna. Lönekompensationen är ju icke någonting annat än en följdföreteelse.
Medan, prisstegringen är det primära, är lönestegringen bara det sekundära,
en följd av prisstegringen och ingenting annat. Örn man hejdar prisstegringen,
leder nuvarande teknik för kompensationsförfarandet till att inkomstökningen
för arbetarna automatiskt upphör. Sänkas å andra sidan priserna,
örn man nu lyckas göra det, sjunker arbetarnas kompensation betydligt snabbare
än vad deras kompensation stiger, när priserna stiga.

I statsministerns gruppering över de frågor, som nu måste lösas, har han
för det första markerat lönestopp, för det andra stopp av jordbrukspriserna,
för det tredje stopp av varupriserna, d. v. s. man ställer arbetarna och bönderna
först. Men bönderna stå på sig. Det är tydligt av den här debatten, att
de kräva till och med mera i vissa fall, och de dra sig icke för aggressiva åtgärder,
örn de icke få sin vilja fram.

Jag menar, att trots detta kunna icke arbetarna och deras representanter
rikta huvudstöten mot bönderna på det sätt, som här skett, vid denna frågas
uppläggning, ty det är icke bönderna, som äro de stora vargarna. De stora
vargarna äro, som jag påvisat, storindustrien och storfinansen, och dem kommer
man icke åt med statsministerns uppläggning av problemet.

Regeringen tycks lia haft några internationella förebilder. Tyskarna ha exempelvis
genomfört löne- och prisstopp. Alla veta vi varigenom. De ha kunnat
göra det genom att beröva arbetarklassen varje möjlighet att påverka priset
på den enda. vara, den har att sälja, sin arbetskraft. Blott på detta sätt har
det varit möjligt. Men det finns ett annat exempel: Förenta staterna. Där har
man sökt genomföra samma sak men på ett helt annat sätt. Jag vill bara erinra
därom, att man icke förutsätter något lönestopp förrän lönen uppgår till åtminstone
5,000 dollar örn aret, men å andra sidan maximerar man inkomsterna
sa att de icke fa överstiga 25,000 dollar örn året. Därtill ha amerikanarna försökt
att hejda prisstegringen genom en mycket långt gående inkomst- och kapitalbeskattning.
Alla krigsvinster beskattas f. n. i Amerika till 100 °/°. På
detta sätt ha amerikanarna lyckats hejda levnadskostnadsstegringen. Jag tror,
att index endast ligger ungefär 10 % högre än då kriget började. Ett annat
exempel, som torde vara ännu mera betydelsefullt vid bedömande av det svenska
experimentet, tager jag fran England. I England steg levnadskostnadsindex till
30 % över nivån vid utgångsläget. Denna stegring inträffade redan under krigets
första skede. Sedan dess bär man lyckats i huvudsak stabilisera levnadskostnaderna,
men det är betecknande, att i England arbetslönerna samtidigt
höjts med 32 %, d. v. s. något mer än levnadskostnaderna, och arbetarklassens
lönesumma höjts med icke mindre än 47.5 %, d. v. s. de engelska arbetarna äro
»överkompenserade» för levnadskostnadsstegringen. Härom dagen behandlades
i det engelska parlamentet fragan örn lönestopp. Det finns ju även där arbetsgivaregeneraler,
och det är betecknande, att regeringen genom flera talesmän,
häribland en, som representerar arbetarpartiet, och en, som efter vad jag tror
mig veta, representerar det konservativa partiet, direkt avböjde förslagen örn.
att genomföra lönestopp. Man uttalade sin förvissning örn att denna fråga
kunde lösas utan tillgripande av sådana åtgärder. Jag tycker, att för Sverige
borde icke Tyskland vara föredömet vid handläggning av denna fråga. Örn
man nödvändigt behöver söka internationella förebilder — vilket jag icke anser
vara nödvändigt, ty frågan kan bemästras ändå; jag skall visa det — då kan
man söka flem på annat håll.

Statsministern, talade i förrgår örn vissa, som han uttryckte sig. oundgängliga
fortsatta prisstegringar. Jag måste här fråga: Vilka prisstegringar? Avses
exempelvis stegringen av importpriset? Redan i proposition nr 1 till 1940
ars urtima riksdag heter det örn importpriserna: »De förändringar i det så -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
lunda karakteriserade läget, sorn blevo följden av krigshändelserna i slutet av
våren, kunde sammanfattas sålunda: importprisutvecklingen upphörde att utgöra
ett riskmoment o. s. v.» Alltså redan på hösten 1940 ansåg sig regeringen
kunna inför riksdagen fastställa, att importprisutvecklingen upphört att
vara ett riskmoment. Därför är det ju märkligt, att statsministern nu framhåller,
att just de höga importpriserna äro icke bara en oundviklig anledning
till hittillsvarande prisstegringar utan även till fortsatta prisstegringar. Enligt
min mening är statsministerns resonemang felaktigt, ty man kan förhindra,
att dessa höga importpriser höja prisnivån. Man kan göra det antingen
genom en statlig subvention •—• riksdagen har ju vid krigets början praktiserat
den metoden i fråga örn kolpriserna — som utjämnar skillnaden mellan de
priser, man får betala vid import, och de priser, som betingas inom landet, eller
också kan man göra det genom ett clearingförfarande mellan export- och importpriserna,
ty märk väl: inte bara import- utan även exportpriserna stiga.
Jag medgiver, att exportpriserna icke kunnat hålla jämna steg med importprisernas
stegring, detta beroende på den politik, som tyskarna fört i
detta avseende. Det är dock en väsentlig stegring, som ägt rum även
beträffande exportpriserna, och här kan man genomföra ett clearingförfarande
och inhämta den stora skillnad, som uppstått mellan import- och exportpriser.

På liknande sätt menar jag, att man kunnat hålla jordbrukarna skadeslösa
för de förluster, som de skulle fått göra genom felslagna skördar, ty det är
ju ingenting som hindrar, att man genom ett subventionsförfarande reglerar
denna fråga och giver jordbrukarna en utjämning för de förluster, som dåliga
skördar medföra.

Sedan är det ju en annan sak, att de prisstegringar, som äro en följd av de
statliga indirekta skatterna, kan man ju inte undgå med mindre än att staten
övergår till direkt beskattning, till en direkt beskattning, som hårdare pressar
de stora inkomsterna och förmögenheterna, men den utvägen är ju icke
stängd. I valrörelsen i höst spelade frågan örn en kapitalbeskattning en mycket
stor roll. De borgerliga partierna gjorde det till ett av sina viktigaste
slagnummer i kampen mot socialdemokratien, att socialdemokratien ville pressa
förmögenheterna genom en särskild förmögenhetsbeskattning. Jag kan icke
underlåta att fråga, vad som kunnat föranleda till att statsministern, när han
i förrgår talade örn att man borde öka statens inkomster, icke talade örn denna
inkomstkälla, som dock riksdagen och regeringen varit ense örn att man skulle
tillgripa, utan i stället signalerade, att man skulle gå vidare på den för prisutvecklingen
så riskabla väg att öka den indirekta beskattningen.

Det var visst herr Kilbom, som menade, att man icke finge döma regeringen
för bristerna i dess program, utan man måste lägga huvudvikten vid dess förtjänster.
Jag kan icke låta bli att säga, att det prisstopp, som häromdagen
genomfördes, på mig gjort intrycket av att vara en gest inför de kollektiva
avtalsförhandlingar och de ramavtalsförhandlingar, som skola börja inom de
närmaste dagarna. Jag vet icke, vad det egentligen är som inträffat och som
skulle kunna motivera att med en sådan plötslighet låta detta prisstopp träda
i kraft. Jag vill nämligen erinra örn att på ett halvt år, d. v. s. från den 1
april till den 1 oktober, steg levnadskostnadsindex med endast 3 enheter. För
all del, 3 enheter äro 3 enheter, men om man jämför med utvecklingen tidigare,
så är ju detta en mycket blygsam levnadskostnadsstegring under ett halvt år.
Den verkliga levnadskostnadsstegringen är visserligen högre. Örn man icke laborerat
med skatterna i indexet, så hade det kanske blivit ytterligare 3 enheter
men dock icke mer än 5 eller 6 enheter efter precis samma beräkningsgrunder
som tidigare använts. Det ger ju icke intryck av att något särskilt allvarligt

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
inträffat. Jag vill också nämna, att under samma tid lia partipriserna, vilka
ju också äro mycket viktiga, då det gäller att bedöma prisutvecklingen, icke
stigit med mera än 6 enheter. Jag tycker därför, att örn man närmare studerar
saken, får man icke något överväldigande intryck av att något så oroväckande
skulle inträffat, som inträffat tidigare, när man avstått från att tillgripa
långtgående åtgärder. För någon vecka sedan fastställde regeringen de
nya priserna för brödsädes- och foderskörden, vilka på grund av att skörden
i år är betydligt större än i fjol komma att giva jordbrukarna ökade inkomster.
Då priserna likväl underkastats en låt vara obetydlig justering nedåt, så har
jag svårt att tro, att nya prisstegringar behöva leda till någon allvarlig omedelbar
fara för att levnadskostnaderna skola komma att väsentligt ökas under
den närmaste tiden. Därtill kommer ju, att priskontrollen redan lär omfatta
Vs av de varumängder, som utbjudas. Det är visserligen viktigt, att även de
återstående konsumtionsvarorna, exempelvis vissa fisksorter, måste underkastas
priskontroll, men det är ju en annan sak.

Nej, jag kan, herr talman, icke med bästa vilja i världen undgå intrycket
att åtgärden är en demonstration inför de förestående avtalsförhandlingarna,
kanske också med uppgift att göra bönderna mörare. Jag tycker, att statsministerns
uppläggning av frågan bekräftar denna misstanke. Han hävdar —
jag citerar ett referat i Social-Demokraten av hans tal — »att det gäller i
främsta rummet att i möjligaste mån hindra inkomststegring, att skärpa de
prisreglerande åtgärderna, att minska knappheten på arbetskraft samt att eliminera
sådant överskott på köpkraft, som kan bilda underlag för en viss uppdrivande
efterfrågestegring». Alltså, det handlar örn priset för varan arbetskraft,
priset för de levande människorna. Att direktör Söderlunds program
måste vara att nedbringa priset på en sådan vara, det förstår jag, men jag
förstår icke, att en socialdemokratisk regeringschef kan acceptera en sådan
grundsyn.

Låt mig inom parentes göra en återblick på vad som inträffat under det
gångna årtiondet, det årtionde, som så mycket prisats. Jag ber er att lyssna
på detta mina damer och herrar! Örn jag tager år 1913 som basår och analyserar
utvecklingen av dels arbetarklassens reallön, dels nationalinkomsten per
individ, dels också den proportionella arbetslönen och i samtliga dessa fall
tager indexsiffran 100 som 1913 års utgångspunkt, så finner man, att till år
1939 hade reallönen stigit med 52 %•, nationalinkomsten per individ hade stigit
med 87 %, medan den proportionella arbetslönen sjunkit 20 % under 1913 års
nivå. Under blomstringsåren 1934—1939 steg arbetarklassens reallön med 8
enheter, nationalinkomsten per individ med 57 enheter, medan den proportionella
arbetslönen sjönk med icke mindre än 29 enheter. Under dessa år, som man
med fog kan kalla gyllene år, när nationalinkomsten steg med över 7 % per år,
steg reallönen för arbetarna med 0.9, d. v. s. icke fullt 1 %. Det visar, hur
arbetarklassen kommit på efterkälken redan under åren före kriget. Material
föreligger icke ännu för att göra en motsvarande beräkning för utvecklingen
under kriget, men redan vad som nu inträffat visar, att skillnaden mellan
folkgrupperna förstoras i accelererat tempo, alla vackra fraser örn samhällssolidaritet
till trots. Det är också ganska egendomligt, hur statsministern graderar
olika slag av inkomstökningar. Han godkänner visserligen för arbetarnas del
en inkomstökning, som är en följd av en ännu värre utsvettning, men fråga är
örn icke det väsentliga härvidlag ligger i accepterandet av sådana profitökningar,
som äro resultatet av en motsvarande ökad utsugning.av arbetarna. Han
finner, att inkomstökningar, som äro en följd av rationaliseringen, icke äro inflationsbefrämjande
och »därför ej böra angripas». Kunna bara kapitalisterna
visa, och det kunna de förstås, att de lia nått större vinster med oförändrat el -

Nr 29.

TJrsdageu den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ler kanske t. o. m. minskat antal arbetare, så ha de statsministerns ord på det
penningspolitiskt vällovliga däri.

Det kan alltså icke vara en sådan företeelse som prisrörelserna, som för ögonblicket
föranlett dessa, jag måste säga panikåtgärder. Vad är då anledningen
förutom att avtalsförhandlingar skola börja? Ja, det har svarats från statsministerns
och från herr Severins sida, att anledningen är bristen på arbetskraft.
Knappheten på arbetskraft aktualiserar en prisstegring på arbetskraften. Jag
är fullständigt överens med herr Severin, när han säger, att i den mån knappheten
på arbetskraft skärpes, kunna inga kollektivavtal i världen hindra, att
arbetslönerna komma att stiga. Ja, denna knapphet på arbetskraft bör nu giva
arbetarklassen en liten chans att följa med i denna prisstegringskonkurrens eller
skall jag säga i denna pristävling. Det håller på att gå precis som under föregående
världskrig. Under det förra världskriget första skede sjönko arbetarnas
reallöner, under dess andra skede stego deras reallöner, beroende just på detta
fenomen att arbetskraften började tryta.

Medan arbetskraften ännu var billig och lättillgänglig, så hade kapitalisterna
intresse av att låta priserna stiga, ty prisstegringarna sänkte ju arbetskraftens
verkliga pris, men när knappheten på arbetskraft nu inställer sig, så inser
man även på arbetsgivarhåll, att arbetarklassen har vissa chanser att följa
med i denna tävlan, och det är säkert detta, som förklarar det intresse, som från
vissa håll har visats för frågans lösning i dag. I verkligheten har situationen
utvecklats på ett sätt, som ganska snart framtvingar ansträngningar från arbetarnas
sida för att höja reallönen. Eftersom arbetarklassen så ensidigt har
fått bära bördorna, har den minst av allt anledning att kräva, att de relationer,
som före världskriget i inkomstavseende funnos mellan de olika folkgrupperna,
skola i fortsättningen upprätthållas. Örn ett sådant prisstopp genomföres, som
bara fastlåser den nu uppnådda relationen mellan arbetarnas och övriga folkgruppers
inkomster, har man bara förevigat eller i varje fall konserverat de
orättvisor, som, enligt vad jag bevisat, uppstått mellan olika folkgrupper på
grund av den hittills förda politiken. Därför kan arbetarklassen icke bara låta
sig nöja med prisstopp. Man måste vidtaga åtgärder för att övervältra mer av
krisbördorna på övriga folkgrupper, så att en utjämning mellan alla folkgrupper
kan ske.

Man måste ifrågasätta, huruvida man egentligen allvarligt avser att stoppa
prisstegringen. Statsministerns tal örn att detta måste ske även på folkförsörjningens
bekostnad har jag redan påpekat orimligheten i. En anledning
till prisstegringen — och naturligtvis en ganska väsentlig och en av statsmakterna
godkänd anledning ■— är nämligen knappheten på konsumtionsvaror.
Därför kan man icke, örn man på längre sikt vill hindra en prisstegring,
göra det på annat sätt än genom att öka framställningen av konsumtionsvaror.
Om regeringen här räknar med att ytterligare minska tillgången
på sådana varor, kommer resultatet, statsministerns goda uppsåt till trots
och alla de åtgärder riksdagen genomför till trots, att ovillkorligen bli en prisstegring.
När varuknapphet uppstår, gå varorna, örn också statsmakterna
då fastställa maximipris, ut i svarta börsen och betinga andra pris än de
officiellt fastställda. Mina vänner socialdemokraterna ha i olika sammanhang
vid behandlingen av denna fråga förklarat, att anledningen till att man
icke tillgrep maximipriser var den, att man fruktade, att det skulle gå på
samma sätt som under förra kriget, då varorna kommo ut på svarta börsen.
Man skulle sakna kontroll över dem, och priserna skulle stiga mycket hastigt.
Mina herrar! De krafter, som röra sig på det ekonomiska stridsfältet,
ha redan tidigare visat, att de icke sakna resurser att sätta de mest välövervägda
målsättningar från riksdagens och regeringens sida ur funktion.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

En annan anledning till prisstegring är den stora andel av nationalinkomsten,
som tages i anspråk för offentliga ändamål. Om exempelvis 2/s av nationalinkomsten
förbrukas av staten och kommunerna för i huvudsak administrativa
och bevakningsändamål, såsom för närvarande sker, blir resultatet förr
eller senare varuknapphet — och varuknapphet betyder prisstegring. Man
har sökt nonchalera dessa konsekvenser och sagt, att man alldeles överdriver
betydelsen av att staten tager så stor del av nationalinkomsten i anspråk.
Men vi ha redan sett följdföreteelserna, och det är klart, att en av de väsentliga
anledningarna till att vi få frukta för fortsatt prisstegring är just, att
staten lägger beslag på så stor del av nationalinkomsten. Örn man kunde
nedbringa den statliga andelen i nationalinkomsten, örn man kunde koncentrera
mera krafter på folkförsörjningsuppgifterna, skulle olägenheterna ganska
snart bringas ur världen. Men det är icke meningen, såvitt jag förstår av
statsministerns förklaring. Tvärtom menade han, att man måste öka rustningsutgifterna,
och detta kommer ovillkorligen att leda till en ytterligare
stegring av prisnivån.

Jag fruktar därför, att det prisstopp, som nu genomförts, är att betrakta
närmast som en övergångsföreteelse, ett provisorium, till dess arbetslönerna
fastlåsts. Jag vill naturligtvis icke påstå, att detta är statsministerns mening.
Jag diskuterar överhuvud taget icke de motiv, som statsministern har.
Jag utgår t. o. m. ifrån, att statsministerns motiv äro fullt respektabla och
erkännansvärda. Men jag talar om vad som måste bli konsekvensen, därest
man icke går till väga på ett annat sätt. Vi önska givetvis också ett prisstopp.
Det kan icke råda någon tvekan örn att ett prisstopp för närvarande
på konsumtionsvarorna är ett intresse för hela den svenska arbetarklassen.
Det är alltså icke därför att vi äro motståndare till prisstopp, som vi äro
skeptiska mot de åtgärder, som ha rekommenderats av statsministern.

Herr talman! Jag skall till slut söka bara i några punkter angiva de vägar,
som enligt min mening böra beträdas, därest man skall kunna lösa den fråga,
som här uppställts.

För det första är det nödvändigt — det har jag redan sagt, men jag vill
understryka det ytterligare —• att skärpa beskattningen av förmögenheter och
stora inkomster. På den vägen bland annat bör man söka återställa de genom
kriget och krigspolitiken så allvarligt rubbade relationerna mellan de
olika folkgrupperna. Vad beträffar den utdelningsbegränsning, som statsministern
bär diskuterade — såvitt jag förstod, var det icke fråga örn något
konkret förslag ännu — bör man hålla i minnet, att under kriget ha företagen
berett sig på en sådan genom mycket kraftiga utdelningar av gratisaktier.
Det gäller alltså vid en utdelningsbegränsning att icke bara fastställa
en gräns av t. ex. 5 eller 6 % på aktiernas nominella värde. Man måste minst
bestämma, att utdelningens totalsumma icke får överstiga den utdelning,
som gavs före kriget, så att alla dessa laboreringar med gratisaktier icke leda
till det av kapitalisterna förutsedda resultatet.

För det andra måste man vid en stabilisering av priserna på produktions- och
konsumtionsvaror förändra grunderna för priskontrollnämndens beräkningssätt.
Jag har redan tidigare påpekat — och jag understryker det i dag — att det
nuvarande systemet vid kostnadskalkylerna, då man låter do minst bärkraftiga
företagens kostnader bli bestämmande för prissättningen, leder till det orimliga
resultatet, att prisnivån stiger utöver den nivå, som den skulle nå vid
fri prisbildning. De avancerade och utvecklade företagen få en massa extra
profiter, som de icke skulle kunna erhålla, därest man icke följde sådana enligt
min uppfattning vansinniga beräkningsgrunder, när man fastställer priserna
på de olika varorna. Om man ändrar grunderna för prissättningen, skulle man

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
bara på den vägen kunna genomföra en icke obetydlig prissänkning på varorna
nte i marknaden. Därjämte menar jag naturligtvis, att jordbruksprodukternas
priser måste sättas med utgångspunkt från skälighetsgrad, och man
bör hålla i minnet, att det är en helt annan skörd i år än föregående år. Jag
tror dock icke, att man får se saken så enkelt, att man, därför att jordbruket
i år kommer att få några hundra miljoner mera än i fjol med oförändrade
priser, får utgå ifrån, att läget är förbättrat för bönderna i allmänhet. Ty det
är naturligtvis den fjärdedel av jordbrukarna, som rår om och brukar 2/3 av
den svenska åkerarealen, som kan tillgodogöra sig dessa väldiga prisökningar,
som den ökade skörden innebär.

För det tredje får man icke tillåta, att importpriserna driva upp den inhemska
prisnivån. Jag har redan sagt, att detta bl. a. bör motverkas genom
att man fråntager exportörerna krigsvinsterna på exporten. I den mån detta
icke visar sig tillräckligt, måste staten träda emellan och förhindra att de högre
importpriserna höja prisnivån i landet.

För det fjärde är det nödvändigt, att ett särskilt intresse ägnas de eftersatta
folkgrupperna. Socialstyrelsen har nyss gjort undersökningar örn de
stoja familjernas konsumtion. Den normalfamilj, som socialstyrelsen utgår
ifrån i sina beräkningar, har en genomsnittsinkomst på jag skulle tro 5,300
kronor. Det har visat sig, att i de stora familjerna med upp till sex barn livsmedelskostnaderna
sluka mer än hälften av inkomsten. Det har vidare visat
sig,. att dessa stora familjer få konsumera betydligt mindre per person och
äro icke oväsentligt sämre ställda när det gäller varornas kvalitet än de mindre
familjerna. Detta är ju redan ett mycket allvarligt problem. Att det redan
börjat uppstå köer här i landet och att det börjar visa sig många tecken till
oro och förbittring hos folket kan icke riksdagen blunda för, när det gäller att
fastställa grunderna för den kommande ekonomiska politiken.

Dessa huvudpunkter måste enligt mitt förmenande iakttagas oell uppmärksammas,
örn man verkligen på allvar vill lösa frågan om den svenska prispolitiken.
För närvarande är det så, att regeringen pressas från olika håll.
Storfinansen pressar naturligtvis från sitt håll, jordbrukarna pressa från sitt,
med ganska stor framgång, men arbetarna pressa icke i samma grad. Herr
Vougt har ju, som jag nämnt, redan beprisat denna passivitet från arbetarklassens
sida, som möjliggjort den oerhörda reallöneförsämring, som jag tidigare
skildrat i mitt anförande. Arbetarna måste — jag vänder migsärskilt till socialdemokraterna
som representanter i fackföreningarna — betänka, att regeringen
utsättes. för ett sådant tryck, och måste tillse, att det skapas ett mottryck. Ty
örn det icke från arbetarorganisationernas sida skapas ett tillräckligt hårt mottryck,
kommer resultatet att bli, att arbetarklassen ensam får bära krigets
bördor. Men icke bara detta. I dag äro de svenska arbetarnas reallöner tillbakapressade
till vad de voro 1925, och fortsätter det på detta sätt, vad kommer
då resultatet att bli om ytterligare ett eller två år?

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Norup: Herr talman! I den diskussion, som här under ett par dagar
förts örn penningvärdets bevarande och åtgärder mot inflation, har man fört
fram jordbruket i rampljuset. Man har försökt att på flera sätt komma fram
till att det är nödvändigt, att man först bestämmer jordbrukets villkor och förhållande
till den prispolitik, som skall föras i fortsättningen.

När det gäller att bevara penningvärdet äro säkerligen jordbrukarna i samförstånd
med de samhällsgrupper, som ha deklarerat, att de äro beredda att

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
göra vissa offer. Jordbrukarna äro i det fallet villiga att draga sitt strå till
stacken. Som ett medel Ilar man infört prisstopp. När resonemanget därom kommit
upp i priskontrollnämnden, Ilar jag för min del biträtt det. Jag är av den
meningen, att det är nödvändigt, att vi litet var försöka stoppa upp en utveckling,
som, om den skall fortsätta på det sätt den gjort under de senaste åren.
kommer att vara till skada för samhället. Men vad innebär ett prisstopp? Jo.
det innebär, att man stannar vid de priser, som nu råda. Man kan ju då fråga
sig, örn detta är vad alla samhällsgrupper syfta till. Jag skulle tro, att man
får göra vissa avvikelser, när det gäller de sämst ställda i samhället. De som
arbeta vid jordbruket — det ina vara jordbruksarbetare eller småbrukare —
hora nog till de grupper, som få ut den minsta delen av nationalinkomsten. Det
kan icke under de tider, som nu äro rådande, vara ur vägen, att man söker få
någon förbättring för dem. Visserligen kan man säga, att deras lön i viss mån
höjts. Det skall jag villigt erkänna. Men det är nog ett långt steg att taga*
innan de som äro anställda vid jordbruket verkligen få den ersättning för sin
arbetsinsats, som andra folkgrupper få.

Under innevarande höst, då det varit svårt för jordbruket att få tåg på arbetskraft,
har detta förhållande kommit till synes kanske mer än någonsin förr.
Jag skall taga ett exempel från min egen gård. Där bär jag på grund av att
en del ordinarie arbetskraft varit inkallad till militärtjänstgöring fått anställa
arbetare från industrien. Dessa ha blivit tillfälligt permitterade från sitt ordinarie
arbete, men de ha icke velat taga anställning vid jordbruket mot den lön,
som är den avtalsenliga vid jordbruket. Där jordbruksarbetarlönen är ungefär
95 öre i timmen, har jag fått betala mellan 1 krona 18 öre och 1 krona 50 öre. På
grund av ovana ha dessa arbetare, även örn de gjort så gott de kunnat, icke lyckats
prestera på långt när vad en van jordbruksarbetare kan åstadkomma. Man
undrar icke på, örn sådana förhållanden väcka misstämning hos jordbruksarbetarna
som anse sig fullgöra en lika stor och berättigad uppgift i samhället.

Man har sagt, att i den utveckling som sker, har jordbruket inte blivit bara
kompenserat utan — såsom yttrades här i tisdags — till och med blivit överkompenserat.
Men om man vill syna detta något mera, är jag inte övertygad
örn att man kommer till den slutsatsen. Jordbruket hade som utgångsläge 1939
97 % av den prisbildning, som var rådande under åren 1925—1939. Ovanpå
det har man tillåtit, att jordbruket fått en prisbildning, som skall kompensera
de ökade omkostnader, som jordbruket fått. I den kalkyl, som omfattar hela
jordbruket, är det givetvis så många olika saker som inverka, att det är oerhört
svårt att kunna träffa precis, men man har försökt att hålla sig däromkring.
Det gjorde, att i fjol fingo vi en prisökning, som i någon mån svarade
emot den missväxt, som då var rådande. I år har man från jordbrukarhåll förklarat,
att man är beredd att taga konsekvenserna av en bättre skörd och att
man accepterar ett lägre pris.

Den föregående ärade talaren försökte påvisa, hur jordbrukets inkomster lia
ökats. Han konstaterade, att de hade ökat med 50 %, men han glömde alldeles
bort att tala om, att jordbrukets utgifter och omkostnader också lia ökat, så
att man väl kan säga, att de båda sakerna stå i paritet och att således jordbrukets
nettovinst ingalunda ökat nied 50 %.

Det är klart, att den kompensation eller den hjälp, som jordbruket har fått,
har kunnat utnyttjas olika. I det fallet skall erkännas, att det större jordbruket
har bättre möjligheter att kunna anpassa sig än vad småbruken lia. Småbruket
har alldeles säkert, trots att det har fått vara med örn och tagit del i den prisökning,
som skett, dock kommit i en mycket svår ställning genom de många
förlorade arbetstillfällena. Småbrukarna ha mycket byggt på det utbyte de få
av animalieproduktionen, ägg- och fläskproduktionen och kalvuppfödning. Des -

26 Nr 29. Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
sa saker ha mer eller mindre på grund av utvecklingen minskats och nästan
försvunnit, och jag är övertygad om att de arbetstillfällen och förtjänstmöjligheter,
som gått förlorade för småbrukarna, kunna räknas inte bara i flera
hundratusentals utan i miljoner dagsverken, vilket gör, att denna grupp säkerligen
står i en mycket svår ställning.

Man har under diskussionen uttalat en ganska hård dom över de ytterlighetskrav
och opinionsyttringar, som kommit fram från en del jordbrukarhåll. Angående
den saken vill jag för min del uttala, att jag ingalunda kan instämma
i dessa ytterlighetskrav och det hot, som syftar till produktionsstrejk eller till
att jordbrukarna skulle vara mindre aktiva i sin näring. Det resonemanget vill
jag ta ett bestämt avstånd ifrån. Men å andra sidan får man inte för hårt döma
en del jordbrukare, som, då de äro samlade till möte, låta munnen tala varav
hjärtat är fullt, när de känna dagens tunga och hetta. Ifrån ansvarskännande
håll är jag övertygad om att man inte vill acceptera något som helst resonemang
örn hot vare sig på det ena eller det andra hållet. Det kan inte vara ett
folk värdigt att göra sådana uttalanden, när man fått den nåden att slippa dragas
in i krigets hemska verkningar. Men örn man skall lägga band på sig på
ett håll, är det lika nödvändigt att man gör det på motsatta sidan. Man har
enligt min mening ingen anledning att inom olika grupper fördöma varandra,
utan vi skola försöka att i en svår situation göra det bästa möjliga.

Det var en talare i tisdags, som nämnde, att han inte i riksdagens protokoll
ville ha intagen en opinionsyttring från ett jordbrukarmöte. Det har i dag kommit
fram ett sådant yttrande, och jag är övertygad örn att det yttrandet var
av den avfattningen, att det ingalunda skadar jordbrukarnas inställning till
tidsläget. Man deklarerade tydligt, att man ville känna ansvar inför dagens
läge.

„ När det galler att taga ställning till de priser, örn vilka förslag framkommit,
så har man ju på en del håll kritiserat dessa. Man glömmer emellertid då bort,
att dessa prisförslag ha varit noga diskuterade. De ha diskuterats i 27-mannakommittén,
de ha diskuterats i livsmedelskommissionens råd, och där har man
kommit till enighet. Båda dessa församlingar äro ingalunda ensidigt sammansätta,
utan olika intressegrupper lia fört fram sina synpunkter, och det måste
väl ändå ligga ett oerhört stort värde i att man i livsmedelskommissionens råd
oell i livsmedelskommissionen har kunnat framlägga ett enhälligt förslag. Det
måste vara ett tydligt uttalande örn att detta förslag ingalunda är av den art,
att det verkar i inflationistisk riktning. Men inte nog med att man överlämnat
ett enhälligt förslag! Ifrån jordbrukarorganisationerna har man, som jag tidigare
nämnde, utlovat, att örn detta pris blir godkänt av statsmakterna, så har
man därmed bundit prisbildningen för ett år framåt.

När jordbrukets prisbildning varit uppe i priskontrollnämnden, har jag folium
del häft en mot nämndens majoritet avvikande mening. Den prognos, som
ställdes för jordbruket, var säkerligen av den art, att den var det mest gynnsamma
för jordbruket. Utvecklingen har också visat, att de skördeuppskattningar,
som man där gjort, varit alldeles för optimistiska. Men härtill har kommit
en del försvårande omständigheter, när skörden skulle bärgas, vilket gör,
att kvaliteten inte är av den art och följaktligen inte heller skörden ger det
utbyte, som man tidigare hade kalkylerat med.

Vi ha fått veta spannmålspriserna. Man väntar på vilka priser det skall sättas
på animalieproduktionen. Jag skulle för min del vilja säga, att det skulle
vara i högsta grad oklokt, örn man gav sig in på att sänka priset på mjölk.
Därmed är inte sagt, att mjölken inte da skulle komma i marknaden, men ett
skäligt pris stimulerar producenterna till att göra större ansträngningar än örn
prisbildningen är av mindre lönande art.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

En sak, som också är av oerhört stor betydelse för jordbruket är, när de olika
regleringarna skola sättas i kraft. Det är nödvändigt att se till, att dessa ärenden
bandläggas på så praktiskt och så hänsynsfullt sätt som möjligt. I det fallet
har potatisregleringen åstadkommit inte så litet bekymmer i de landsdelar,
där man odlar mycket potatis och där man är van vid att på hösten finna avsättning
för denna produkt, vilket är nödvändigt för att tillföra odlarna de
medel som behövas för utgifterna under höstmånaderna. Det är mången jordbrukare,
som i dag frågar sig, hur han skall kunna anskaffa medel till de nödvändiga
utgifterna. Man har sagt, att denna potatis går nog åt, ni få den nog
såld, men det kan finnas tidsintervaller, då jordbrukarna kunna komma i mycket
-svåra situationer.

När det gäller förbudet att använda småpotatis till foder, så förstår man, att
i en mycket svår försörjningssituation ett sådant förbud kom. Men, enligt min
mening har man tagit något lätt på detta problem. Det är nämligen mycket
svårt att göra denna sortering av potatisen, och även förvaringen bereder svårigheter.
Jag är rädd för att man på sätt och vis utsuddar respekten för förordningen.

En sak, som också åstadkommit oerhörd irritation hos jordbrukarna, är dröjsmålet
med prissättningen på jordbrukets produkter. Det hade säkerligen varit
för alla parter mycket bättre, ifall denna prissättning kommit på ett mycket tidigare
stadium, och man har ju anledning att uttala sin förvåning över att regeringen
har dröjt så länge med denna prissättning efter det tidigare uttalande,
som riksdagen gjorde i våras. Säkerligen skulle mycken oro varit borta
örn prissättningen skett i rätt tid, och ingenting har man förtjänat på att man
har väntat så länge som man gjort.

Ifrån jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse har man i nuvarande svåra
försörjningsläge försökt att göra en insats. För visso har man på grund av dessa
föreningars verksamhet vid ransoneringen haft mycket lättare att komma till
resultat. Samarbetet mellan de ekonomiska föreningarna och försörjningsinyndigheterna
har varit det bästa, och vi kunna väl, även örn vi ha skilda meningar
örn jordbrukets prissättning, dock konstatera, att det arbete och den
verksamhet, som de ekonomiska föreningarna ha utfört, varit till gagn inte bara
för jordbruket utan för hela samhället. I det fallet kan jag peka på de transporter
av konsulntionsmjölk, som pågå från Skåne till Stockholm, likaså på den
insats, som slakteriorganisationerna gjort, när det gällt lagring av kött och
fläsk.

Man har ifrån de ekonomiska organisationernas sida förklarat sig villig att
binda priserna framåt, och det hade varit tacknämligt, örn man från något håll
hade framhållit den goda inverkan, som de stora organisationerna ha på prisutvecklingen,
i stället för att, såsom skett, bara försöka klanka på de opinionsyttringar,
som kommit från jordbrukarhåll. Jag är övertygad örn att genom att
jordbruket har accepterat livsmedelskommissionens förslag, så har jordbruket
gjort sin insats och givit sitt stöd för att stabilisera och söka bibehålla det
penningvärde, örn vi alla syfta till.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag beklagar, att jag inte har kunnat vara närvarande vid debatten från första
dagen, men det är kanske inte omöjligt för mig att på grundval av de referat,
som jag hört örn vad som förekommit, försöka klara upp vissa punkter, där
jag tror att otillräckliga informationer lia framkallat invändningar, som inte
äro berättigade. Det finns för övrigt en del saker, som ha sagts under debatten,
som jag tror kunna förtjäna att bli något närmare belysta.

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överlän aning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Meri innan jag går in på elen stora fråga, som här är föremål för diskussion,
så skall jag passa på tillfället att svara på en interpellation i en helt annan detaljfråga,
som har ställts till mig av herr Skoglund i Doverstorp. Han frågade
nämligen, vad man tänker göra i fråga örn dyrortsgrupperingen. Jag kan på
den punkten bara säga, att de utredningar, som gjorts av socialstyrelsen, vittna
örn att förändringarna i fråga om dyrorternas inbördes läge äro så stora, att
det knappast kan vara möjligt för regeringen att på eget ansvar lösa hela
frågan. Vilken väg man än väljer, så leder det till så stora omvälvningar i de
nuvarande förhållandena, att jag inte tror det vara möjligt att göra det utan
att underställa frågan riksdagen. Jag hoppas att det skall vara möjligt att,
sedan vissa överläggningar ägt ruin. mycket tidigt under den kommande riksdagen
lägga fram ett förslag, som riksdagen får taga ståndpunkt till.

Örn jag sedan får gå till den stora diskussionsfråga, som regeringen har
velat lägga fram för riksdagen för att höra kamrarnas mening, så har man där
riktat anmärkningar dels emot själva handläggningen av frågan — och kanske
man där har ansett, att särskilt finansministern har ansvar för denna handläggning
— och dels har man riktat åtminstone indirekt en kritik emot hela
förfarandet, som man menar inte gripit tillräckligt djupt ned i frågorna. Om
jag får ta upp den sista saken först, så har, om jag inte har missförstått de
inlägg, som blivit gjorda, och de referat, som jag sett av dem, man från olika
håll mer eller mindre tydligt sagt, att försöket att hejda en prisstegring är
lovvärt och att man vill vara med och hjälpa till i det arbetet, men när det
sedan har kommit till de särskilda uppoffringar, som de olika grupperna antagligen
mäste göra, örn det skall bli något resultat, har man varit mycket
sparsam med medgivanden ifrån de olika gruppernas sida. I fråga om det allmänna
målet har man uttalat sin anslutning, men den kritik jag åsyftar, har
tagit den formen, att man har sagt, om också inte i de ordalagen: prisstegringen
är bara ett symptom, och man kommer inte åt de verkliga orsakerna, som
ligga djupare. De djupare orsaker man pekat på ifrån de kritiska hållen ha
varit två. Dels har man sagt, att det lönar sig inte att försöka åstadkomma en
prissänkning, om man inte radikalt kan skära ned statsutgifterna. Dels har
man sagt, att prisstegringen är så väsentligen beroende av lönestegringen, att
det är ett lönestopp som är det centrala, och kan man inte åstadkomma ett lönestopp,
så kan man inte åstadkomma ett prisstopp. Därför är det i grund och
botten att börja i orätt ända, då man börjar med att tala örn prisstopp i stället
för att börja tala om lönerna.

Jag skall försöka belysa båda de där sakerna, och jag tror att jag på den
vägen skall komma fram också till de för ögonblicket mest aktuella frågorna,
nämligen om _ avvägningen av de uppoffringar, som man måste kräva av olika
grupper, såvitt målet skall kunna nås.

Om jag börjar med statsutgifterna skall jag gärna erkänna, att det är ett
mycket dunkelt kapitel, ett kapitel, där det icke är lätt att skaffa sig en mycket
bestämd mening örn vad de betyda i fråga örn prisutvecklingen. Det är
klart, att de stora statsutgifterna lett till att inkomsterna i samhället hållits
uppe på ett sätt, som icke kunde ha skett, om dessa utgifter inte hade blivit
gjorda. Örn vi hade haft samma läge i övrigt i vårt ekonomiska liv, med avspärrningen
från yttervärlden, med den försämrade försörjningen, med missväxter
o. s. v., som satt sin prägel på vårt land, men vi icke ansett oss behöva
göra de väldga utgifterna för den omedelbara försvarsberedskapen och
för upprustningen, då kunna vi nog med stor sannolikhet dra den slutsatsen, att
vi hade haft en ganska svår depression. Vi hade haft mycket mindre arbete i
samhället, mycket mindre inkomster men samtidigt varit befriade från det

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
problem om elen allför rikliga köpkraften, som nu oroar oss. Men jag undrar,
om vi hade låtit oss nöja med en sådan depression, och örn vi inte hade försökt,
även örn försvarsutgifterna inte hade behövt öka på detta våldsamma
sätt, att på olika vägar hålla sysselsättningen vid makt genom investeringar
av kapital, som emellertid under givna förhållanden inte kunde omedelbart ha
ökat vår försörjning med konsumtionsvaror. En sådan investering hade lett
till samma rikliga penningtillgång under en knapp försörjning och alltså
ställt oss inför samma fråga som nu. Hur skall det vara möjligt att hejda
en prisstegring, när folk har gott örn pengar, samtidigt som det råder knapphet
på varor? Men vi behöva inte tala örn vad som kunde ha skett. Det är ett
faktum att vi lia uppehållit sysselsättningen med hjälp av försvarsutgifterna
och delvis tack vare att ersättningsproduktionen kräver så mycken arbetskraft,
som annars inte hade fått sysselsättning. Den frågan uppställer sig då, örn
det överhuvud taget är''möjligt att komma till rätta med prisstegringen, så
länge vi ha dessa väldiga statsutgifter. Ja, jag kan bara svara dels med en
hänvisning till vad som sker på andra håll och dels med en fråga till dem
som kritisera eller göra denna invändning. Hänvisningen avser inte i främsta
rummet vad som sker söderut, där man på grund av mycket mera långtgående
ingripanden i det ekonomiska livet lyckas hålla priserna någorlunda konstanta,
utan syftar i stället på förhållandena i ett land, där ingreppen i princip inte
äro av annan art än de vi inlåtit oss på eller äro villiga att inlåta oss på,
nämligen England. Det är ett faktum att England för krig. Det är ett
faktum att Englands utgifter för krigföringen i förhållande till de svenska
utgifterna för upprustningen och försvaret äro mycket stora. Detta
har emellertid inte hindrat att man i ett land som England lyckats hålla
levnadskostnaderna oförändrade ända från våren 1941 och till nu. Man är
visserligen där också orolig för vad som kan komma att hända i fortsättningen,
men man räknar med att man skall kunna hålla prisstegringen tillbaka
och hålla levnadskostnaderna oförändrade genom åtgärder av samma
slag, som vi överväga, nämligen genom försök att suga upp den överflödiga
köpkraften genom skatter och genom lån, frivilliga eller på annat
sätt. Nu kan man säga: Ja, där har man inte samma brist på konsumtionsvaror.
Det är riktigt. Här föreligger en skillnad. Men å andra sidan vill jag
erinra örn, att det föreligger också en skillnad åt det andra hållet, nämligen
att i England de organiserade arbetarna, överhuvud taget löntagarna, inte
fört den moderata politik, som har förts av våra svenska lönarbetare. Där
ha lönearbetarna praktiskt taget fått full kompensation för levnadskostnadernas
stegring, varjämte de genom ökat arbete kunnat öka sina inkomster. Det
är i ett sådant läge som det har visat sig möjligt att hålla priserna någorlunda
konstanta. Jag vill verkligen ställa frågan, om vi med hänvisning till kanske
ganska svagt grundade teorier örn budgetunderskott och penningmängdens inverkan
skola kasta yxan i sjön och säga: det finns ingenting att göra, örn vi
inte kunna radikalt reducera statsutgifterna. Ty vad innebär det, örn den enda
utvägen till räddning för oss från inflation skulle vara den att vi kunde radikalt
begränsa statsutgifterna? Jo, var och en förstår att det betyder, att vi
måste radikalt reducera våra militära utgifter. Det som nämligen kan vinnas
på de andra områdena är, när det gäller dessa väldiga summor, av underordnad
betydelse. Även örn vi skulle anse det rimligt och riktigt att stryka bort
del som ges ut i subventioner och rabatter, även örn man på andra punkter
verkligen skulle kunna anse det rimligt och riktigt att låta vissa befolkningsgrupper
bära en större del av prisbördan än de redan göra, skulle det ändå
icke kunna röra sig örn mer än ett eller ett par hundratal miljoner kro -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
lior. Men var och en förstår att, när vi ha ett budgetunderskott på över två
miljarder kronor, ingenting väsentligt i fråga om penningtillgången kan vinnas
genom minskningar av nämnda utgifter, framför allt inte om det hela bara
skulle innebära att ° vissa befolkningsgrupper, som nu få tillskott av staten,
inte längre skulle få dessa tillägg, utan i stället pengarna skulle stanna kvar
hos andra befolkningsgrupper, som nu antingen i form av skatter eller i
form av lån lämna dem ifrån sig. Örn denna pessimistiska ståndpunkt i fråga
örn kampen mot inflationen vore riktig, skulle den helt enkelt innebära att
man säger: vårt land kan överhuvud taget inte, örn vi skulle råka i krig,
undvika en inflation, det kan möjligen andra folk göra, men det kan inte
Sverige göra. Men inte bara det. Eftersom vi alla hoppas att vi skola kunna
hålla oss utanför kriget, finge det heta: vi kunna inte. örn situationen blir mera
allvarlig, väsentligen öka ut vår försvarsberedskap utan att obönhörligen hemfalla
åt inflationen. Det förefaller mig som örn de, som driva den satsen, borde
allvarligt överväga, örn de vilja ta den konsekvensen. Skulle de inte, om den
situationen inträdde, i stället säga: det är inte givet att vi skola vara mindre
rustade än andra folk att bekämpa inflationen, trots att vi måste ytterligare
öka våra statsutgifter eller i alla händelser inte kunna så radikalt minska dem
som vi skulle önska. Örn vi gå på den linjen menar jag, att vi inte behöva
underskatta betydelsen av de stora statsutgifterna, och att vi inte skola underlåta
att på alla de punkter, där det överhuvud taget är möjligt, hålla dem
nfe ty vi veta ju att varje ökning eller varje vidmakthållande av dessa stora
6r ar e!emen^ i spänningen, som gör det mycket svårare att komma
tillrätta med priserna än det annars skulle vara. Men jag tror att det är
riktigt, om^ man i praktiken ställer sig på den linjen att man säger: vi göra
vad som pa de här områdena kail göras både genom att hålla nere utgifterna
och genom, att hålla uppe skatterna och genom att förmå folk att av sina inkomster
frivilligt avstå så mycket som de överhuvud kunna göra. Göra vi det,
böra vi ha utsikter till att kunna hålla priserna nere, under en förutsättning
nämligen — och nu kommer jag till. den andra saken — att inkomsterna i
1ute ökas. Hela kampen mot inflationen kan man nämligen, örn man
vill förenkla saken, dela upp i två avdelningar. Man kan säga, att det är nödvändigt
att suga upp den överflödiga köpkraft som redan finns på grund av
den tulla sysselsättningen och på grund av de inkomstökningar, som redan
ägt ruin. Men den andra förutsättningen är att inga nya inkomstökningar
inträda.

Och därmed är jag framme vid den andra invändningen, som man gör när
man säger: varför har inte lönefrågan skjutits i förgrunden i stället för prisfrågan.
Där skulle jag vilja svara, att den invändningen är oriktig därför
att lönefrågan verkligen har skjutits i förgrunden. Det är faktiskt lönefråTr\Il8''
T™ aJla resonemang under sommaren och hösten lia rört sig
detta helt enkelt därför att, som jag redan, erinrat örn, våra lönarbetare på den
fria arbetsmarknaden och organiserade i landsorganisationer, våra tjänsteman,
anställda i enskild tjänst eller i statstjänst, under de förflutna åren fått
en mycket ofullständig kompensation. De ha varit villiga att föra en moderat
lönepolitik, därför att de lia försökt se sina egna intressen på längre sikt.

.. ha, kan man säga, klart förstått, att för en prisstegring, i den mån den
ar beroende pa ett försämrat försörjningsläge för hela landet, och för en
sadan höjning av levnadskostnaderna kan inte hela folket eller någon större
del av tollet fa full kompensation. Det som inträffat under sommaren och
under hosten ar, ammoni dessa stora grupper — jag vill erinra örn att de
till sist utgöra majoriteten av det svenska folket — har man börjat fråga sig
örn inte deras uppoffringar genom den moderata lönepolitiken varit onödigt

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
stora, och framför allt huruvida det verkligen kan vara rimligt att fortsätta
med denna moderata lönepolitik under nu inträffade förhållanden. De ha
förmatts att föra en sådan lönepolitik icke minst under intrycket av två års
missväxt, som hårt drabbat den jordbrukande befolkningen eller i alla händelser
en betydande del av denna. När skörden visade sig bli bättre än under
de föregående åren, bade man inom dessa kretsar väntat sig, att detta skulle
ta sig uttryck i en märkbar sänkning av levnadskostnaderna. Örn de bade
rätt eller icke, vågar jag icke och vill jag icke i detta sammanhang uttala
mig örn, ty det är inte min sak. Jag vill endast såsom ett faktum påpeka,
att man inom dessa stora kretsar av befolkningen sagt sig: Vi ha varit med
örn att bevilja prishöjningar, priser, som vi kallat missväxtpriser. Nu när det
inte längre är missväxt, vore det väl rimligt, att detta skulle märkas i våra
levnadskostnader.

Det är inför dessa nya ställningar och nya planer från lönarbetarnas sida
som man inom regeringen frågat sig: bur skall det vara möjligt att överhuvud
taget förhindra att dessa stora organisationer börja en ny lönepolitik
och kräva höjning av sina löner, kanske att vinna tillbaka något av det som
man tyckt sig i onödan ha släppt ifrån sig? Återigen utan att ta ståndpunkt
och bara för att ge ett referat vill jag erinra örn, att ifrån den sidan har
man gång på gång sagt: när vi de två senaste åren gjort upp i fråga örn
jordbrukspriserna, lia vi fastställt priser, sorn, när skördeåret varit slut, visat
sig vara åtminstone i någon män onödigt höga, vi vilja inte vara med om det
en gang till. I det läget ha vi inom regeringen — och jag vågar erkänna,
att jag varit talesman för den uppfattningen — frågat oss, örn man inte
skulle kunna förebygga att från de lönarbetande gruppernas sida en ny lönepolitik
inleddes, örn man inte skulle kunna förebygga att de stora lönarbetande
grupperna säga sig, att nu ha de full sysselsättning, nu behöver näringslivet
dem, att det råder brist på arbetskraft, och att de äro i samma
starka läge som jordbrukarna ha varit och alltid under avspärrningar äro.
Örn löntagarna slå in på den vägen, örn de, vilket icke förefaller osannolikt,
lyckas genomdriva löneförhöjningar, då äro vi framme vid en punkt, där prisstegringen
inte längre kan sägas såsom förut väsentligen vara beroende på
att kostnaderna stiga, utan då äro vi framme vid den punkten, där tävlan börjar
mellan de olika grupperna att öka sina inkomster i pengar med det ofrånkomliga
resultatet, att ingen vet vilken grupp som till sist blir den vinnande
eller den lidande.. Det enda man kan säga är, att sannolikt alla bli mer eller
mindre lidande, i alla händelser de, som ha svårast att bära bördan av en
prisstegring.

Vad har regeringen haft att göra i ett sådant läge? Jo, vi lia, såvitt jag
kan förstå, haft som vår enkla skyldighet att utforska, örn överhuvud taget
eller på vad sätt det kan finnas någon möjlighet att förebygga en sådan utveckling,
där lönerna^ gå i spetsen för en ny höjning av prisnivån. Och därmed
kan jag svara på de. invändningar, som blivit gjorda mot att frågan om
jordbrukspriserna inte blivit avgjord snabbare än som skett, att frågan har
fått dra ut på tiden, och att man ännu i detta ögonblick håller frågan svävande
örn vilka priser, som till sist skola bli de definitiva. Jag vill emellertid
erinra om, att det icke bara är fråga örn lönerna, även om jag för min del
anser denna sak vara den viktigaste, därför att det därvidlag gäller den
största gruppen, framför allt den grupp, där vi säkerligen alla endast med
den allra största tveksamhet vilja tänka oss att samhället ingriper bestämmande.
Jag säger detta därför att vi på andra områden äro vana vid ingrepp.
Vi ha en prisreglering. Vi lia redan vant oss vid att på industriens område
priserna skola bestämmas av en statlig myndighet. Jag behöver inte erinra

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
om latt vi sedan många år tillbaka lia statligt fastställda jordbrukspriser,
något som ju tidigare inte föranlett några invändningar från jordbrukarnas
sida. Däremot har man ansett att det skulle vara i högsta grad önskvärt,
att friheten på arbetsmarknaden kunde bevaras och överenskommelse där ske
i samma former som tidigare och ändå i den riktning, som från det helas
synpunkt vore önskvärt.

Vad jag vill erinra om är att det finns en grupp av producenter, som vi
bruka kalla distributörer, alltså handeln, där man är lika bestämd i tonen
som på jordbrukarhåll och där man talat om att man anser sig klämd och
kanske illa behandlad, och där man minst lika energiskt inte bara förklarat
utan också ansett sig kunna med ovederläggliga siffror visa, att just den
gruppen är den, som har fått den allra minsta kompensationen. Det är många
som anse att i den gruppen ha tillräckligt många det så beklagligt illa ställt
att vi äro tvungna att höja för alla. Lägg nämligen märke till latt det är
den stora svårigheten, då man vill hjälpa med prishöjningar, att man skjuter
fram de sämst ställda. Men när alla skola lia lika, blir det så att somliga få
för mycket. Örn den gruppen skulle få sina önskemål tillfredsställda — och
de gå ut på att man skulle höja ganska väsentligt på det tillägg, som man
får göra just när det gäller de allra nödvändigaste livsmedeln — tror jag
mig våga säga, att resultatet av en bättre skörd, som alla väntat skulle leda
till åtminstone någon sänkning av levnadskostnaderna, i stället skulle leda
till en höjning av livsmedelspriserna. Var och en förstår ju att det inte är
lätt att komma till dem som leva på sin lön och säga: nu få ni gå med på
oförändrade löner, fastän levnadskostnaderna stiga trots den goda skörden.

Vi lia den tredje gruppen, hela den stora industrien, som anser sig — jag
refererar återigen — i fråga om priskontrollen vara hårdare behandlad än jordbruket,
och som säger: vi ha redan varit med örn vissa löneförhöjningar,
och vissa kostnader lia stigit, som vi ännu inte tagit ut i höjda priser. Vi
kunna inte längre vänta med att få ut vår del av den allmänna höjning av priserna,
som tydligen här kommer att försiggå. Jag tror att örn kammarens
ledamöter ville sätta sig in i läget sådant det ter sig för dem som skola bära
ansvaret för fastställandet såväl av jordbrukspriserna som av priskontrollnämndens
aktionslinje, när det gäller handel och industri, och som naturligtvis
inte kan undandra sig sin del av ansvaret, när det gäller uppgörelse
på arbetsmarknadens område, jag tror att kammaren då skall förstå att det
funnits utomordentligt starka skäl för att inte tillåta att det ena eller det
andra av dessa delspörsmål avgöres för sig, utan att de tagas upp i hela det
stora sammanhanget, där alla de olika grupjjerna måste se frågan inte bara
från sin egen synpunkt och från synpunkten av vad de själva anse vara
riktigt och skäligt, utan också med hänsyn tagen till konsekvenserna för det
hela. Jag tror att jag vågar erinra om riksdagens uttalande i våras, när bankoutskottet
direkt pekade pa att det borde vara en utväg för regeringen att
söka föra tillsamman representanter för de stora ekonomiska organisationerna
för att se till örn inte dessa under inbördes överläggningar skulle kunna
komma till en uppgörelse, som räddade oss från den inflation, som redan då
syntes så att säga resa sig vid horisonten.

Örn man ser saken på detta sätt, sa förstå ni nog, att det inte var så enkelt,
. som vissa talare här har sagt, att utan vidare säga: Livsmedelskommissionen
har kommit med ett förslag i fråga örn jordbrukspriserna, enligt
vilket^ jordbrukarna gått med på någon jämkning nedåt av dessa priser. Därmed
får saken anses klar. Vi kunna inte förneka, att jordbrukarna så till vida erkänt
utgångspunkten,. att de tidigare priserna varit missväxtpriser, att de
medgivit, att någon jämkning skulle vara skälig. Men vi få komma ihåg,

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
att när ett sådant förslag kommer fram från livsmedelskommissionen, Ilar
man inom kommissionen inte ansett sig ha anledning att vidga blicken längre
än till det närmaste området. Jag vill inte säga, att man egentligen kunde
begära av livsmedelskommissionen, att den skulle försöka att se frågorna örn
jordbrukspriserna i ett större sammanhang. Jag tror, att man inom livsmedelskommissionen
har haft klart för sig att kommissionens förslag var grundat
på de fakta, som för den voro tillgängliga, och att örn regeringen ansåg, att
frågan borde tagas upp i ett större sammanhang, blev det regeringens
sak att göra det. Jag kan gärna beklaga, att inte den överläggning,
som gällde jordbrukspriserna inom livsmedelskommissionen, omedelbart vidgades
att bliva en överläggning, där även priskontrollnämnden var med. Det
är mycket möjligt^att, örn de synpunkter, som man ifrån priskontrollnämnden
bär lagt på frågorna omedelbart kommit fram, resultatet hade blivit i någon
mån annorlunda. Härom vet jag ingenting, och om man vill rikta en
invändning på den punkten, som jag förstår, att man har gjort från något håll i
denna kammare, skall jag inte förneka, att det kan ligga någonting i den
anmärkningen. Men det väsentliga är, att ett avgörande i fråga örn alla livsmedelspriserna
kunde inte komma till stånd, såvida man ville dra in alla de
övriga samhällsgrupperna i detta resonemang. Det kunde inte ha kommit till
stånd så tidigt, som man här har tänkt sig — i augusti eller september. Erfarenheten
har visat, att det ännu inte har kunnat komma till stånd, därför
att förutsättningarna bland arbetsmarknadens parter ännu inte voro klara då
och tills vidare ännu inte äro klara. Vi skola komma ihåg, att avtalen utlöpa
inte förrän vid årsskiftet. Det har inte varit någon möjlighet, skulle jag tro,
för de intresserade parterna att snabbare än som skett komma till en diskussion
om saken.

Då återstår en fråga, nämligen varför man dröjde så länge med avgörandet
i fråga om vegetabilieprisen. Det tror jag mig kunna förklara på det
sättet, att man från början var allmänt inställd på, att det vore önskvärt,
örn alla priserna kunde bestämmas i ett sammanhang, och att man därför
endast med tvekan och endast relativt sent beslöt sig för att dela upp frågan.
Jag skulle tro, att det icke minst var den besvärliga situationen på potatismarknaden,
som där påskyndade beslutet.

Därmed är jag framme vid den sista och den för ögonblicket naturligtvis i
viss mån mest brännande frågan, nämligen just avvägningen av uppoffringar
ifrån de olika gruppernas sida. Den siste ärade talaren, herr Norup, efterlyste
ett, låt mig säga, gillande ord eller ett uttryck av tillfredsställelse med
den roll, som de stora jordbrukarorganisationerna ha spelat under denna kris,
och som har gjort, att vi ha kunnat klara oss bättre än vid ett tidigare tillfälle.
Jag tror, att örn inte något sådant ord har fällts, är det inte därför att
någon är ovillig att fälla det, utan helt enkelt därför att man anser det onödigt,
emedan det är så allmänt erkänt, att vi befinna oss i ett bättre läge på
grund av den hand med produkterna och med producenterna, som dessa organisationer
^ ha vunnit. _ Själva det faktum, att när det gällde att ta upp
den stora frågan om striden mot en inflatorisk prisstegring, regeringen ansag
det självklart att tillkalla representanter just för de stora organisationerna,
vittnar ju ^ orri vilken betydelse man tillskriver dessa organisationer. Vi få
komma ihåg, att detta är en ganska ny väg att slå in på, att vid sidan av
folkets representanter i riksdagen tillkalla representanter för de stora intresseorganisationerna
för att se, örn deras bifall skall kunna vinnas eller en sammanjämkning
mellan deras olika ståndpunkter skall kunna åstadkommas.

Det är naturligt, att när man kommer fram till denna brännande och ytterst
ömtåliga fråga, ser varje grupp för sig sina svårigheter stora, och även

Andra hammarens protokoll lOJ/S. Nr 20. ;>

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
om man erkänner svårigheterna på andra håll, så äro de ändå mera avlägsna.
Jag skall därför inte på något sätt gå in på någon polemik emot vad jag själv
här i dag har hört sägas från jordbrukarhåll. Det är ju mycket möjligt, att
jag, örn jag hade hört någon representant för löntagarna, fått höra samma
känslobetonade och i viss mån extrema ståndpunkt förfäktas som den som här
representerats av t. ex. herr Hansson i Rubbestad. Kanske någon representant
för löntagarna senare under debatten kommer att intaga en sådan ståndpunkt.
Jag vill emellertid säga, att man kommer ingen vart genom att på det sättet
ge uttryck åt sina egna känslor eller åt den uppfattning, som finns representerad
inom ens egen grupp. Och jag skulle beklaga, örn man skulle öka det
känslotryck, som måste finnas inom de olika grupperna, genom att söka
stöd i statistiska uppgifter av det slag, som herr Hansson i Rubbestad anförde.
Det är nämligen inte möjligt — jag kan inte låta bli att säga det -—
att göra jämförelse mellan inkomster i löner, i penningar, och jämföra det
med priserna och säga, att lönerna ha stigit under trettio års tid med så
och så många procent, men priserna lia inte stigit med mer än så och så
många procent. Alltså måste den, som tillhandahåller varorna till de priserna,
vara sämre ställd. Jag tror, att örn herr Hansson i Rubbestad i stället
för att göra jämförelse med jordbrukspriserna gått till vissa industripriser,
skulle han lia funnit procenttal ännu mera uppseendeväckande låga i förhållande
till 1914, men örn någon representant för industrien skulle stiga upp
och säga: »Se på oss industriidkare, så illa vi äro behandlade. Vi ha inte
högre priser än 1914, under det att arbetslönerna ha stigit till det tredubbla,»
då skulle herr Hansson i Rubbestad säkert ha gjort honom uppmärksam på
vilket felslut han begått. Nu vet jag mycket val, att jordbrukets produktivitet,
vare sig det gäller per areal eller per arbetskraft, inte har stigit och inte kan ha
stigit på samma sätt som inom rationaliserad industri. Men det är ändå klart att
man inte bör begagna sig av sådana siffror för att ytterligare förbittra stämningen
mellan folkgrupper, som i det nuvarande läget blir nog bitter ändå. Och jag
skulle vilja lägga till en sak, nämligen att man kommer inte heller långt genom
att försöka jämföra olika samhällsklassers ekonomiska läge, örn man bara talar
örn hur stora inkomster i pengar den ena och den andra har. Det är ett sätt
att resonera, som kräver utomordentligt ingående undersökningar örn de förhållanden,
under vilka de olika folkgrupperna leva, där det finns så många
ovägbara ting, som jag här inte kan gå in på, men som alla känna och som
jag därför tror, att jag i detta läge kan lämna åt sitt öde. I stället får man
nöja sig med det allmänna intryck vi alla ha av hur pass svårt eller hur
pass lätt de olika grupperna ha att dra sig fram.

_ Jag vill inte en gång försöka säga vad som är riktigt, utan vad jag till sist
vill komma till, därför att det är den punkt, som regeringen måste lägga den
avgörande vikten vid, är att vi få gå ut ifrån att på olika håll i samhället,
inom olika grupper, finnas mycket bestämda föreställningar örn vad man egentligen
själv har rätt att kräva, och vad man bär rätt att kräva av andra. Det
är alldeles uppenbart, att dessa föreställningar örn ens egen rätt och ens föreställningar
örn vad man har rätt att kräva av andra, gå ganska väsentligt isär.
Jag har redan talat örn lönarbetarna, jag har talat örn jordbrukarna, jag har
talat örn handelns män, jag har talat örn industrien. Yi måste försöka att taga
detta såsom givna faktorer i det problem, som vi ha att lösa, och vi ha inte
trott, att det finus någon annan väg att komma fram till lösning, än den som
angavs av statsministern i det inledningsanförande, med vilket han mötte representanter
för de stora instressesammanslutningarna. Där yttrade han, att här
gäller det i grund och botten att fråga varje grupp för sig, ipte vad den anser
sig ha rätt att kräva, utan att fråga den: När ni nu se det stora målet för

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ögonen, som alla erkänna, när ni se, att detta endast kan nås genom uppoffringar
av vad den ena eller andra gruppen anser sig ha rätt att kräva, vilken
uppoffring äro ni villiga att göra för egen räkning, under förutsättning att
andra göra motsvarande uppoffringar? Det är det problemläge, som vi ha, och
jag hoppas, att det skall vara möjligt att fortsätta på den väg, som regeringen
har ansett vara riktig att gå, att undersöka, huruvida icke till sist ändå en sammanjämkning
mellan grupperna är möjlig.

Det är nämligen inte bara så, att man här kan begära av de olika grupperna
att göra uppoffringar. Man begär i grund och botten kanske icke annat än att
man skall se på sina egna intressen på längre sikt. Det är alldeles uppenbart,
att detta gäller lönarbetarna, och örn lönarbetarna i det nuvarande läget ha visat
sig mera villiga att visa moderation än andra grupper, så är det naturligtvis
inte minst därför, att de kanske lia lättare att se, att deras intressen
på längre sikt överensstämma med det allmänna intresset att hålla priserna
konstanta. De lia kanske lättare — jag skall gärna erkänna det — än andra
att göra omedelbara uppoffringar, därför att de veta av erfarenhet, att det är
omöjligt för deras löner att hålla jämna steg med en prisstegring. Men frågan
är, om inte också de andra grupperna, om de vilja se sina egna intressen på något
längre sikt, ha anledning att säga sig, att det är bättre att visa moderation
än att intaga en extrem ståndpunkt. Vi få komma ihåg, att vi leva alla i ettsamhälle,
där till sist, örn vi skola behålla de demokratiska formerna, det blir
majoriteten av folket, som får bestämma. Varje grupp för sig är minoritet, även
jordbrukarna äro en minoritet. Jag underskattar inte vare sig grundvalen för
deras missnöje eller deras känsla att ha en mycket stark ställning, när det gäller
de nödvändiga livsmedlen, men jag beklagar herr Hanssons i Rubbestad uttalande,
att när det gäller att välja mellan inflation och att icke få tillräckligt
med livsmedel, är det väl bättre att taga inflation. Lyckligtvis tror jag inte,
att saken ligger till på det sättet. Jag tror inte, att det är möjligt att genom
inflation, alltså genom en allmän höjning av alla priser, åstadkomma en ökad
produktion.

Om jordbrukarna därför göra klart för sig, att de äro en del av hela folket,
att deras egen framtid är knuten samman med hela folkets framtid, att framtiden
för det svenska jordbruket och de svenska jordbrukarna rätt väsentligt är
beroende av om man lyckas bevara sammanhållningen mellan de stora konsumerande
grupperna och de livsmedelsproducerande jordbrukarna, att deras
framtid är beroende på att här inte det sambandet brytes, örn det blir klart, att
man intet vinner genom att i en besvärlig situation låta känslorna löpa i väg
och ställa sig på extrema ståndpunkter på ena sidan, som tvinga fram extrema
ståndpunkter på den, andra, örn man därför är villig att låta förståndet och
resonligheten tala, hoppas jag fortfarande, trots de svårigheter vi alla se möta
oss, och trots de svårigheter som vi lia haft att övervinna hittills, att det skall
vara möjligt att komma till en uppgörelse på grundval av uppoffringar från
alla olika sidor till det helas bästa.

Herr Lundell: Herr talman! Den debatt som äger rum här är ju till sin
uppläggning en andra remissdebatt detta år så till vida, att den rör sig omkring
allt som har hänt sedan riksdagens ordinarie session avslutades i juli
månad. Man kan säga att det är en remissdebatt utan att någonting remitteras.

Debatten har mest rört sig örn konsumenters och producenters motsatta
uppfattningar om priserna på jordbruksprodukter och på livsmedel i övrigt.
Det är ju klart, att denna prisfråga är en mycket viktig sak i ett ansträngt
livsmedels- och försörjningslägc. Det är även uppenbart, att örn inte dessa

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
frågor lösas på ett tillfredsställande sätt, så kunna livsmedelssvårigheterna
stegras i stället för att lindras.

Yi känna ju alla till och vi ha i debatten tidigare hört nämnas, hur livsmedelskommissionens
förslag kom till efter överläggningar inom en rätt talrik
delegation av representanter för olika intressen i samhället. Det är min
uppfattning att sedan livsmedelskommissionen hade lagt fram sitt förslag,
hade regeringen så gott som omgående bort fatta sitt beslut örn priserna. Och
detta beslut hade dessutom bort vara definitivt och inte som nu avsett att
bara gälla tillsvidare. Det dröjsmål och förhalande av avgörandet som nu i
stället inträffade har åstadkommit mycken undran och mycken förargelse på
landsbygden. Jag är inte ensam örn att framhålla detta utan det har också
tydligt framgått av vad som sagts förut i debatten och vad som har stått att
läsa i pressen. Detta förhalande har också inverkat på vår livsmedelsförsörjning
i negativ riktning — kanske inte under detta konsumtionsår —- men
under nästa komma verkningarna nog att spåras. Örn regeringen har begått
ett bestämt misstag genom sitt dröjsmål är det någonting som svenska folket
framdeles får äta upp eller, rättare sagt, det får inte äta upp vad som
annars skulle ha kunnat åstadkommas.

Örn själva prisbestämningen skall jag inte säga så mycket. Den var ju godtagen
av lantbrukarnas representanter i den förhandlande delegationen, men
jag tror att den godtogs utan någon större entusiasm. Lantbrukare som
inte ha deltagit i förhandlingarna hade nog när de fingo reda på resultatet
åtskilligt att säga örn de prissänkningar som vidtogos. Även örn dessa sänkningar
gällde ören, var det procentuellt sett rätt betydande sådana jämfört
med de priser som förut hade gällt.

En av de prissänkningar som inte var särskilt tilltalande var att man sänkte
priset på rågen mera än vetepriset. Det var en åtgärd som är till förfång för
de odlare som ha den sämre jorden. Likaså tycka nog åtskilliga att sänkningen
av havrepriset — vithavre från 22: 50 till 19 kronor, — alltså med inte
mindre än 3: 50, var för stor nied hänsyn till skördeutfallet. En större sänkning
var man ju ändå i viss mån beredd på, på grund av den prisskala, som
hade uppställts tidigare under året för relationer mellan priser på olika produkter.
Men även denna sänkning var — det vill jag understryka — en försämring
som drabbade huvudsakligen innehavarna av den sämre jorden.

Utöver dessa sänkningar finns det en hel del extra hållhakar och påbud i
livsmedelskommissionens cirkulär, som väcka åtskillig förargelse. Jag skall
här inte nämna mer än en enda av dessa punkter, som särskilt berör mina
trakter. I livsmedelskommissionens cirkulär nr 912 rörande avräkningsbestämmelser
för spannmål finns instucken en ny paragraf, nr 13, där det står
sålunda: »Förekommer i spannmålen frö av lök» ■— så står det omtalat
att lök heter Album på latin, örn det intresserar någon — så »må prisavdrag
göras med 50 öre per hundra kilogram under förutsättning, att halten av sådant
frö uppgår till 0.01 procent men icke överstiger 0.1 procent. Vid en halt
av lökfrö på över 0.1 procent må prisavdrag göras med 1 krona per 100 kg.»
Ja, hur mycket är 0.01 procent? Det är inte så mycket. Örn vi ha en säck
spannmål på 100 kg så blir 1 procent 1 kg, en tiondels procent blir 100 gram
och en hundradels procent blir 10 gram. Finns det alltså så mycket som 10
gram lökfrö i en säck råg kan det föranleda att säljaren inte får det fastställda
priset utan får ett 50 öre lägre pris. Skulle det finnas över 100 gram eller ett
helt hekto lökfrö bland dessa 100 kg får han ett avdrag på 1 krona. Nu kunna
de som inte äro spannmålsodlare undra vad lökfrö har att göra i spannmålen.
Men det finns trakter i vårt land, där det är mycket svårt att hålla åkrarna
rena från inslag av lök. En landsända som särskilt plågas av detta är Öland,

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
där man t. ex. under ett par månader av året får smaken på smöret förstörd
av löksmak. I en dylik bestämmelse stadgas alltså, att jordbrukarna nästan
över lag i vissa trakter skola få 50 öre eller 1 krona lägre pris än de fastställda
för sina produkter. Vad skall detta tjäna till? Det bar inte funnits
någon sådan bestämmelse förut. Den bar endast blivit instucken som ett extra
medel att pressa ned priserna. Som jämförelse kan jag nämna att det finns en
bestämmelse som säger att vid leverans av brödsädesspannmål får halten av
vad man kallar »övriga beståndsdelar» icke överstiga D/2 procent. Vad äro då
övriga beståndsdelar? Det är agnar, skräp, ogräsfrö, sandkorn och sådant där,
som det är svårt att få spannmålen helt fri ifrån. Sådana beståndsdelar få finnas
till IV2 procent i spannmålen, alltså P/2 kg på säcken utan att något avdrag
göres. Men finns det däribland 10 gram lök skall priset sänkas med 50
öre och finns det 101 gram skall det tydligen sänkas med 1 krona. Det är inte
underligt, att de som beröras av sådana bestämmelser bli etter förargade. Det
är inte bara på Öland som sådant förekommer utan även på fastlandsdelen
av Kalmar län liksom på åtskilliga andra håll i vårt land. Men det finns naturligtvis
trakter, där sådana bestämmelser inte beröra jordbrukarna det allra
minsta. En dylik bestämmelse bör naturligtvis tagas bort eller modifieras.
Jag kan inte föreställa mig att den delegation som underhandlade med livsmedelskommissionen
och tillsammans med denna diskuterade spannmålspriserna
har någon skuld till att en sådan bestämmelse kommit med. Den har
väl skjutits in på något annat finurligt sätt.

Bland andra bestämmelser, som man ondgör sig över — och det är inte bara
i mina trakter — är en sådan sak som utfodringsförbud på småpotatis i mellersta
och södra Sverige, vilket även berörts tidigare i debatten. Vad skall en
sådan bestämmelse tjäna till? Vidare finnas bestämmelser örn hållande av säckar
av visst slag vid leverans av potatis, som inte heller innebära någonting
annat än en sänkning genom konstgrepp av det pris som samtidigt är bestämt
av livsmedelskommissionen.

Den huvudanmärkning som jag vill göra är emellertid att det drog ut på
tok för länge på tiden, innan regeringen kunde bestämma sig för vilka priserna
skulle bli. Och lika illa är det vidare, att det inte blev definitivt besked örn
priset utan att det står i dessa cirkulär ifrån livsmedelskommissionen, att det
och det priset gäller tills vidare. Det kan alltså komma att sänkas framdeles.
Detta är väl meningen, ty jag har svårt att tro att syftet med denna tillsvidarebestämmelse
skulle vara att det skall höjas vid något tillfälle framdeles.

Det skall nu i alla fall bli intressant att se, örn de sänkta brödsädesprisen
och det sänkta priset på grynhavre komma att resultera i att konsumenterna
få ett sänkt pris på bröd och ett sänkt pris på havregryn. Jag är inte så säker
på den saken. Och gå vi ännu längre och fråga oss örn havregröten på restaurangerna
blir sänkt i pris därför att grynhavren blir sänkt, tror jag inte att
det är någon som vill påstå det. Ja, jag hör herr Paulsen här bredvid säga att
detta pris i stället kommer att stiga. Det kommer nog ganska säkert att bli
fallet. Men varför skall nian då lägga så förfärligt stor vikt vid att lantbrukarna
skola sänka priserna? Prissänkningen når i alla fall inte fram till konsumenterna,
utan det blir i stället någon annan som samlar upp dessa pengar.
De komma att stanna hos andra lod i produktionen och distributionen. Det finns
ju så många sådana där lod i form av fabrikation och transport och lokalhyror,
det vill siiga byggnadskostnader, innan ett pris kommer fram ifrån den
ursprungliga producenten till den slutliga konsumenten. Denna väg är så lång,
att några öres prissänkning mycket väl kan försvinna på vägen eller kanske
förbytas i sin motsats. Något sorn herr Paulsen tydligen var fullt medveten
örn att det kan inträffa ibland.

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Jag har tidigare upplevat exempel på detta. För några år sedan sjönk priset
på råg rätt kraftigt i min hemtrakt i samband med skörden i augusti och
september. Men samtidigt fick lasaretts direktionen i min länsstad anbud på
rågbröd till ett högre pris än det till vilket rågbröd förut levererats. I detta
fall berodde detta inte på att det var en bagare som var framme och nappade
till sig denna sänkning av rågpriset, ty det var ett kooperativt bageri som
lämnade anbudet, och när man försökte efterforska hur det sänkta rågpriset
kunde ge högre brödpris fick man så småningom höra, att det hade skett en
lönereglering på bageriet. Det kan mycket väl hända, att de belopp jordbrukarna
avstå ifrån aldrig komma fram till de nödlidande konsumenter, som man i
tidningarna och även här i debatten har talat en del örn, och som alldeles säkert
finnas i alldeles för stor utsträckning. Dessa belopp hamna i stället hos
andra led i produktions- och distributionsapparaten, och de kanske hamna hos
sådana led, som redan förut ha det bättre ställt än de lantbrukare eller de
lantarbetare, som i själva verket ha fått avstå dessa belopp.

Här har redan förut i debatten talats en hel del örn att uttagen av fodersäd
äro så stora, att det väcker förargelse. Det har också framhållits att de äro
så stora, att de i åtskilliga fall inte kunna fullgöras. En person som har skördat
20 ton kan inte gärna leverera 25 ton. Det var av intresse att höra jordbruksministern
tala örn hur dessa uttag eller dessa uttagna mängder skulle
fördelas för olika ändamål. Jag tycker endast att det hade varit önskvärt att
denna redogörelse för fördelningen hade lämnats redan tidigare, d. v. s. i samband
med att cirkulären örn uttagning av fodersäd skickades ut.

Beträffande de olika poster som skola tagas ut eller lämnas ut, rättare sagt,
ifrån det som var uttaget, skall jag för min del endast säga några ord örn den
största posten, nämligen den som skulle tagas ut ifrån lantbrukare för att
lämnas till andra lantbrukare. Det var så vitt jag fattade rätt 185,000 ten, som
skulle tagas ut till mindre jordbrukare, tror jag uttrycket löd. Alltså skall
man i detta fall ta ut fodersäd •— även från mindre jordbrukare — och lämna
till andra mindre jordbrukare. Jag har för min del litet svårt att förstå, att
den animala produktionen i någon nämnvärd grad kan ökas genom denna uttagning
och utlämning. Jag tror det knappast; den kommer snarare att minskas.
Det vore nog önskvärt örn de här uttagen bleve föremål för omprövning
och därefter även nedsattes åtskilligt.

Från olika producenthåll har här i debatten varnats för att man skulle försöka
att sätta ned mjölkpriset. För min del vill jag endast understryka dessa
varningar. Som vi se och höra varje dag sviktar ju redan nu mjölkproduktionen.
Mjölkförsörjningen i de större städerna är mycket osäker och sker från
dag till dag. Man vet inte den ena dagen hur situationen skall te sig nästa
dag eller nästa vecka. Detta är en sak som särskilt finansministern, som inte
nu är inne i kammaren, även borde tänka på, när han vädjar till producenterna.
Att mjölktillförseln sviktar beror ju inte på någon slags illvilja eller strejk
eller motspänstighet hos producenterna, utan det beror helt enkelt på oförmåga.
Mjölken kommer inte fram av sig själv — det måste finnas vissa förutsättningar
för den saken. Det är ren ekonomisk och fysiologisk oförmåga, som
ligger bakom den osäkra mjölkförsörjningen. Örn man nu sänker mjölkpriset, så
lär det väl inte bli bättre. Man kan möjligtvis säga att det inte blir sämre
heller, fastän jag undrar örn detta påstående skulle stå sig. Man kan ju tänka
sig själv som mjölkproducent under rådande förhållanden, då det är ytterst
svårt att upprätthålla produktionen på den nuvarande nivån, vilken ändå visar
sig totalt otillräcklig, och att det sedan kommer ett meddelande att från och
med den första i nästa månad får ni 1 öre eller 2 öre mindre för mjölken. Jag

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
tror att var och en skulle reagera på det sättet, att det bleve en sänkning av
produktionen.

Jag vet inte om jag skall våga att här i kammaren säga några ord örn en så
gammal sak som äggen, vilka inte tyckas finnas. Jag kanske kan göra det
ändå, eftersom jag hittills inte sagt någonting örn dem här i kammaren. Herr
Kilbom hade dem uppe ett tag, när han talade örn handelsmarginalerna under
den första debattdagen, som vi nu hade. Han frågade, varför handlandena
skulle ha en så starkt ökad marginal på ägg. Herr Kilbom rörde nog här vid en
huvudpunkt i fråga om äggen, men det skedde nog inte precis på det sätt,
som han själv tänkte. Handlanden tjänar nämligen inte grova pengar på denna
marginal, ty han får ju inte in några ägg. Man kan ibland från handelns håll
få höra, att handlandena själva anse att de före kriget visserligen inte fingo
mer än 10—15 öre i marginal på ett tjog eller kilo ägg, men de (ingo då i gengäld
sälja produkter till den lantbrukare eller lantbrukarhustru, som lämnade
in äggen till försäljning. Under sådana förhållanden nöjde handlandena
sig med denna mindre marginal. »Varför», fråga handlandena, »skola vi nu
ha tre eller fyra gånger så hög marginal och i stället inte få in några ägg?»
Enligt deras och även min mening driver den höga, jag vill kalla den för den
lagfästa marginalen, producenterna att träda i direkt förbindelse med konsumenterna
vid sidan av den reguljära handeln. Tag istället bort den överdrivna
marginalen, eller låt det beträffande äggen alls icke finnas någon lagfäst marginal,
och låt handlanden såsom förut få vad han kan skaffa sig av producenten
för de tjänster, som han gör honom. Var och en av producenterna är naturligtvis
beredd att avstå en del av priset, örn han får lämna hela sin produktion
på samma ställe. Gör man på detta sätt, tror jag att äggen skola i betydande
grad återvända till handeln. På så sätt resonera åtminstone en del handlande,
och jag tror att de ha rätt häri.

Det har här från socialdemokratiskt håll anmärkts en del mot de fränare
toner, som ha hörts på vissa jordbrukarmöten, där man talat örn produktionsinskränkning,
produktionsstrejk eller något liknande. Jag har. tidigare aldrig
hört att man från socialdemokratiskt håll eller fackförbundshåll har varit så
avogt inställd mot strejker, inte ens när de lia gällt livsmedelsproduktionen.
Jag minns mycket väl Mörekonf läkten, som utspelades i min hemtrakt. Då betraktade
de strejkande det som en särskilt stor framgång, om de kunde hindra
lantbrukarna att få fram mjölken till mejerierna. Hur är det ännu i dag beträffande
dylika metoder från fackförbundshåll? Finns det inte en byggnadsfråga
på landsbygden? Behöva inte kreaturen stå under tak för att det skall
bli någon mjölk, och måste inte spannmålen vara under tak för att den skall
behålla sin kvalitet? Men, mina damer och herrar, försök att på landsbygden
uppföra ett hus, få ni själva se vad det kostar. Betalar man inte vad vederbörande
lia hittat på att det skall kosta, blir bygget genast blockerat. Det finns
på olika platser i landet gårdar, där man inte kunnat få in spannmål under
tak eller fått ordentliga ladugårdar till djuren på grund av strejk eller blockad
från fackförbundshåll. Örn dylika saker talar man emellertid icke här i kammaren
från det hålllet.

Herr Jonsson i Eskilstuna omtalade här i kammaren ett sedelärande exempel,
som skulle visa att producenterna, sedan missväxtåren upphört, borde återgå
till de förutvarande priserna. Även finansministern, som talade här nyss,
var inne på samma tema och menade att konsumenterna inte kunna förstå, att
priserna, när motiveringen om missväxten för de högre priserna är borta, icke
skola sjunka tillbaka till den nivå, de hade förut. Ja, så skulle kanske kunna
ske, örn förhållandena i övrigt vore oförändrade. Men så är ju alls icke fallet,
ty utgifterna för förnödenheter och löner stiga nästan varje månad för jord -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
brukarna. Vad som är lika illa eller ännu sämre är att jordbrukets mekanisering
går baklänges på grund av bristen på motorbränsle och gummi. Lantbrukaren
har i dessa dagar inte alls den nytta, som han tidigare hade, av traktorer
och lastbilar. Han får således återgå till tidigare använda, enklare och mindre
rationaliserade metoder för arbete och transporter. Detta medför också att hela
hans kostnadsnivå återföres till ett tidigare stadium av mera primitivt arbetssätt.

När jag nu är inne på lanbrukets priser, skulle jag kanske också säga en
sak, som de ärade kammarledamöterna icke alltid lia för ögonen i den utsträckning
som vore påkallad, nämligen att lantbruket i denna dag inte är en
normal näring med normala förhållanden mellan kapitalförsörjning och avkastning.
Lantbrukspriserna kunna vara sådana de nu äro på den grund att lantbruket
lever på ett gammalt byggnadsbestånd, som är tillkommet för en kostnad,
motsvarande kanske 20 procent av kostnaden för att bygga samma sak
nu. När detta byggnadsbestånd så småningom på allvar skall förnyas, kommer
man till helt andra produktionskostnader.

Jag påminner örn det exempel, som jag tillät mig att dra fram här i våras
örn en gård utanför Jönköping, Ekhagens gård, där det taxerade jordbruksvärdet
var 120,000 kronor. På denna gård hade det brunnit ned en del byggnader
eller var det av annan orsak en del byggnader, som skulle byggas upp
igen. Bl. a. var det en ladugårdsbyggnad. — Den gick på 180,000 kronor att
uppföra. När denna gård en gång skall bebyggas med nya byggnader helt och
hållet, med samtliga bostäder och ekonomibyggnader utöver ladugården, stanna
byggnadskostnaderna knappast vid ett belopp under 300- eller 350,000
kronor. Tro de ärade kammarledamöterna att man under sådana förhållanden,
örn man skall räkna med dylika höga byggnadskostnad, och att dessa skola
amorteras och förräntas, kan hålla samma livsmedelspriser, som vi ha i denna
stund? Jag tror knappast att dessa priser skulle vara tillräckliga ens örn vi en
gång komme tillbaka till de kostnader, som vi hade före kriget, och våra kostnader
på andra områden således sänktes betydligt under de nuvarande. Jag
kan dock icke lämna några bestämda beräkningar häröver. — Vad jag nu anfört
skulle betyda att lantbrukets kostnader för byggnader bleve kanske femdubblade,
jämfört med de kostnader, som man tidigare räknat med.

Det kanske vore lämpligast att denna omläggning av lantbruket till att vara
en normal näring, som skulle kunna förränta sina byggnadskostnader — och
kanske också nyodlingskostnader — skedde nu under kristiden. Det kan ifrågasättas,
örn detta icke vore önskvärt. Jag tror att det är önskvärt, åtminstone
ur lantbrukets synpunkt, att så sker, ty under denna kristid ha de flesta i
landet ett rätt livligt intryck av att lantbruket betyder någonting för folket i
Sverige. Det är inte säkert att man kommer ihåg detta, när kriget en gång
är slut. Vi veta hur det gick efter förra kriget, då man ganska snart glömde
bort jordbrukets betydelse. Det är alltså fråga örn inte uppjusteringen skulle
vidtas nu, så att man inte dröjde alltför länge därmed. Det är ju möjligt att
man något kan rationalisera lantbruket i avseende på byggnader och att man
inte behöver fullt så många sådana, som man i vissa delar av landet har ansett
vara nödvändigt. Att nian måste räkna med helt andra byggnadskostnader
på landsbygden än dem som nu ingå som en del av de priser, vi nu lia,
är emellertid alldeles säkert.

Det förekom åtskilliga intressanta uppgifter i de föredrag, som höllos i denna,
debatts inledning av statsministern, statsrådet Domö och folkhushållningsministern.
Bland de. uppgifter, som folkhushållningsministern lämnade fäste
jag . mig särskilt vid uppgiften örn import av tyskt syntetiskt bunagummi.
Såvitt jag uppfattade saken sade folkhushållningsministern, att det redan i nå -

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överlåg elnina i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
gon mån hade börjat komma fram något av den råvaran till de svenska fabrikerna.
Jag ville emellertid förvissa mig om att jag hade hört rätt, och därför
bläddrade jag i några tidningar för att se efter örn folkhushållningsministern
verkligen sagt detta. Denna sak intresserade mig nämligen på det allra högsta,
och den intresserar väl även alla bilister och cyklister i detta land. Hur många
äro förresten kvar, sedan man tagit med dessa båda stora grupper? Såvitt jag
kunde finna fanns denna del av folkhushållningsministerns anförande icke omnämnt
i någon tidning. Jag har undrat något varför detta inte stod omnämnt,
men jag förstod så småningom att detta berodde på att varan kom från Tyskland.
Jag har förut märkt att rätt många tidningar -— eller kanske det är TT,
som bär skulden i dylika fall — göra åtskillig stämningspolitik genom vad de
ta in och vad de underlåta att ta in. Jag skall inte nämna några flera exempel
på denna punkt, ty då lär jag väl komma in på en debatt, som kommer
att röra sig om utrikespolitiska förhållanden — sympatier och antipatier -—•
och det var ju inte meningen att vi skulle komma in på detta kapitel i dag.

En sak, som inte har berörts i något av de tre inledningsanförandena, var
frågan örn den nya dyrortsgrupperingen. Nu berördes ju denna fråga något
litet av finansministern, när han nyss talade. Resultaten av den nya levnadskostnadsundersökningen
meddelades i våras, och på basis av detta skulle sedan
uppställas nya dyrortsgrupperingar i fråga örn dessa tre eller fyra olika grupperingar,
som vi ha, nämligen beträffande löner, skatter, tilläggspensioner och
familjebidrag till de värnpliktiga. Det har ju hörts litet i pressen örn hur regeringen
bär tänkt att ordna med denna sak. Det har sagts att det endast skulle
bli en fråga örn att minska avstånden mellan de olika grupperna, men att man
inte vill minska antalet grupper. Jag tror att det är oförnuftigt att gå den
vägen. Utjämningen i levnadskostnader mellan stad och land bär fortskridit
så långt, att tiden är mogen för att man bör inte endast minska på avstånden
utan även inskränka antalet grupper, ja kanske rent av inskränka dem till en
enda på ett eller annat område. — Nu sade finansministern att denna fråga
skulle göras till en riksdagsfråga. Detta kan visserligen vara riktigt ur vissa
synpunkter, men det är ju inte säkert att man därigenom får fram det rättvisaste
resultatet. Det är ju så att majoriteten bestämmer i riksdagen, och majoriteten
röstar väl i allmänhet efter sina valmäns intressen. Det är inte säkert
att majoritetens ekonomiska intressen, om de bli genomförda, också ge ett
resultat, som är rättvist eller klokt i det långa loppet. Detta är en av de stora
bristerna i det demokratiska systemet, men däröver skall jag här inte ge mig
in på att klaga. Det är sannolikt att det hade varit fördelaktigt, örn det i denna
fråga först hade .blivit en sakkunnigutredning av personer, som icke för
egen eller valmäns del hade några väsentliga intressen i frågan och för vilka
det således icke betydde så mycket, örn de fingo högre eller lägre dyrortstilllägg.
Dessa personer skulle således kunna anlägga rena lämplighets- och rimlighetssynpunkter
på frågan, och först efter denna sakkunnigutredning skulle
frågan framläggas för riksdagen.

Jag observerade också att man i inledningsanförandena inte nämnde någonting
om krigskonjunkturskatten. Man börjar nu kanske att varsna en del av
vad denna .skatt betyder i negativ riktning för vår folkförsörjning. Det är en
skatte form, som i mycket uppenbart håller tillbaka oell hindrar produktionen.
Jag vill först peka på eller påminna örn hur denna skatt verkar återhållande
på vedavverkningen i södra och mellersta Sverige. Vi kunna ju vidare se hur
den verkar på fisket. Det framskymtar ju ibland, att fiskarena säga, att det
blåser, och att de icke vilja gå ut, när det blåser. Såvitt man kan förstå beror
detta lill slör del på att de lia fiskat ihop de 3,000 kronor utöver jämförelseinkomsten,
som äro fria från

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
blåser. Jag tror nu inte för min del, att det slutar blåsa vare sig på ostkusten
eller västkusten förrän vi komma fram till nyåret, ty då ha vi kommit in på ett
nytt beskattningsår och då kan man börja på ny kula med att få ihop dessa
3,000 kronor. Sedan skola kammarledamöterna få se, att det börjar blåsa igen,
såvida vi icke till dess hinna avskaffa denna skatteform.

Jag fäste mig vid en av huvudpunkterna i statsministerns inledningsföredrag.
Han säde, att det må konstateras, att i den nuvarande situationen frågan om
penningvärdets bevarande måste träda i förgrunden delvis i konflikt med speciella
försörjningsintressen, varför tyngdpunkten i den ekonomiska politiken
bör förläggas till strävandena att hejda en ytterligare prisstegring. Jag kan
för min del icke helt instämma i detta yttrande. Jag förstår nog, hur ofantligt
viktigt det är att skydda penningvärdet, att det är en fråga av allra största
betydelse i alla samhällen och att det särskilt har betydelse för alla sparare,
som ha sitt sparkapital stående i penningfordringar. Man Iean också säga, att
upprätthållandet av penningvärdet är av alldeles primär betydelse för vår
statskredit, eftersom man har svårt att sälja statsobligationer vid ett fallande
penningvärde. Man måste väl snarast förundra sig över att det har gått så pass
bra hittills att sälja obligationer, som g''e låt oss säga 3.5 procent örn året, när
penningvärdet faller månad efter månad med V2 ä 1 procent. Det är ju då icke
någon ekonomi att köpa dessa obligationer.

Men nog är det väl så ändå, ärade kammarledamöter, att folket lever icke av
pengar utan lever av nyttigheter och tjänster. Dem får man, väl därför ändå
sätta i främsta rummet. Huvudsaken i varje samhälle måste vara, att produktionen
hålles uppe på högsta möjliga nivå, d. v. s. nationalinkomstens volym
skall hållas uppe och skall höjas så långt det på något sätt är möjligt. Det
är det enda sättet att hålla uppe folkets levnadsstandard. Detta går icke genom
att i främsta rummet slå särskild vakt om penningvärdet. Jag kan därför icke
på något sätt förstå, att någon kan vilja säga, att upprätthållandet av penningvärdet
vore så viktigt, att man fördenskull kunde, såsom framskymtade i statsministerns
uttalande på den punkten, låta omsorgen örn produktionens utvidgning
eller upprätthållande stå i andra rummet.

Jag måste anse det såsom i högsta grad oklokt och oförnuftigt att genom
alltför stela prisstoppsbestämmelser eller oförsiktiga skattebestämmelser i stil
med krigskonjunkturskatten komma produktionen att nedgå under vad den annars
kunde vara, även örn man tror sig därigenom lyckas aldrig så väl hålla
penningvärdet stabilt. — Det är väl ändå så, att på den vägen kan man icke
egentligen, med fördel komma fram, därför att penningvärdet förstöres val icke
så mycket av något som av fallande varumängder och befästes väl icke så mycket
av något som av stigande varumängder. Det viktigaste villkoret för att
kunna upprätthålla värdet på pengarna är väl. att det finns mycket varor. Här
tänka sig emellertid både statsministern och finansministern, att vi skulle kunna
gå den andra vägen och upprätthålla penningvärdet och låta varumängden
komma i andra rummet. Jag förstår icke. hur man har kunnat komma fram
till sådana underliga tankar. I så fall måtte man sätta priserna, sådana de stå
på papperet, i första rummet. På papperet kan man nog hålla priserna, men
då gå ju varorna helt andra vägar och de priser, som varorna på dessa andra
vägar betinga, bli de verkliga priserna, medan de priser, som statsmakterna
lyckas upprätthålla på papperet, bli rent formella. Mina damer och herrar, det
blir då priserna i smyghandeln, som bli de verkliga priserna. Så kommer det
att gå, örn man försöker upprätthålla penningvärdet till förfång för produktionen.

Ja, herr talman, jag skall icke uppehålla tiden längre, men jag skulle vilja
allvarligt varna för att låta utvecklingen slå in på sådana vägar. Är icke det

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överlag aning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
tillräckligt, som redan har hänt i fråga om äggen, utan skall man driva det därhän,
att det går på samma sätt med allt flera varor? Det vill jag på det bestämdaste
avråda ifrån.

Herr talmannen hade under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Jag har ingen anledning att ingå
på den stora frågan om jordbruket i dess helhet. Jag kan därvidlag helt och
hållet instämma i de synpunkter, som herr Liedberg anförde. Jag vill emellertid
säga som jordbrukare, att man i alla fall kan vara ganska glad över den
debatt, som nu har förts i snart två dagar. Jag tycker mig nämligen kunna
konstatera, att man från konsumenthåll verkligen bemödar sig örn viss moderation,
när det gäller att bedöma jordbrukets ställning och svårigheter. Det vore
glädjande, om de redaktörer, som deltagit i denna debatt, även i fortsättningen
ville intaga samma moderata ståndpunkt. Man kom kanske hit i tron, att här
skulle det bli en ganska tråkig och otrevlig debatt, i varje fall örn man förut
hade läst exempelvis en del Stockholmstidningar, sorn sannerligen icke ha försökt
dämpa ned stämningarna och motsättningarna mellan jordbrukare och
konsumenter. Vi få emellertid hoppas, att denna debatt skall ha rensat luften
och att man nu skall kunna komma till ett bättre samförstånd.

Även finansministern var inne på dessa frågor. Jag vill naturligtvis icke
påstå, att finansministern icke vinnläde sig örn ali moderation, men som den
skicklige man han är lyckades han i alla fall till slut få det därhän, att det
dock var jordbrukarna, som egentligen var den samhällsgrupp, som nog skulle
stå i skamvrån. Jag tycker, att så pass väl inne i dessa frågor som finansministern
naturligtvis måste vara, borde han icke ha behövt draga precis den
slutsatsen.

Här har talats örn anledningen till irritationen bland jordbrukarna. Det är
naturligtvis alldeles riktigt, som här har sagts, att den irritationen, beror därpå,
att man bland jordbrukarna har känt sig rent ut sagt lurad därigenom, att
de priser, som i Kungl. Maj :ts proposition i våras och i riksdagens beslut^ fram
på sommaren utlovades skulle komma i god tid före den nya skörden, då icke
blevo fastställda. Nu säger statsrådet Wigforss, att innan man satte dessa priser,
måste man först ha klart för sig dels hur andra grupper reagerade, dels
också hur löneförhandlingarna skulle komma att gå. Ja, men att dessa frågeställningar
skulle komma upp visste man väl i alla fall redan när man tillsatte
den stora kommittén. Det var ju ingen nyhet, och nog borde man i alla
fall ha kunnat tänka på det tidigare än just dagarna innan prissättningen
skulle äga rum.

Jag begärde egentligen ordet, herr talman, för att vidröra ett par detaljer,
låt vara ganska viktiga detaljer, när det gäller jordbruksprodukternas prissättning.
Jag vill redan från början säga ifrån, att jag icke alls därmed försöker
komma den ena eller andra kommissionen till livs. Jag har det intrycket,
att man i dessa kommissioner verkligen lyckats få folk, som äga kapacitet
och som också på allt vis försökt lägga besvärliga förhållanden till rätta. Att
man icke i allo har lyckats visar ju endast hur pass omöjligt det är att genom
planhushållning få fram ett ekonomiskt liv, som löper lugnt och jämnt utan
störningar.

Det var nu närmast cellulosapriserna, örn vilka jag tänkte nämna ett par ord.
Jag måste på den punkten säga, att jag icke riktigt förstår de grunder, som
ha legat under statsmakternas handlande. På hösten 1941, när man visste, att
vi hade en oerhörd foderknapphet här i landet, sänkte man priset mycket kraf -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
tigt, därför att inköpen från jordbrukarna icke omedelbart kommo i gång. Den
kraftiga sänkningen av priset förde med sig, att man lockade en hel del folk,
som kanske skulle ha kunnat klara sig utan cellulosa, att köpa sådan. Man
fick därigenom fram så stor efterfrågan, att man icke kunde klara upp situationen.
Sedermera bestämdes ju, att man skulle tillverka en mycket stor kvantitet,
som skulle förbrukas under året 1942/43. Jag vill icke alls nu vara efterklok
och säga, att man bestämde sig för en alltför stor kvantitet. Det var kanske
icke så lätt vid den tidpunkt, när detta skedde, att fastställa hur långt
man skulle behöva gå nied cellulosatillverkningen. Man visste ju icke då, hur
årets skörd skulle bli. Däremot måste jag säga, att man nog har anledning
att förundra sig över prissättningen. I anslutning till riksdagens beslut sänkte
man någon gång i juni, tror jag det var, priset på hö, vilket i och för sig icke
var något att säga örn, men strax efteråt höjde man cellulosapriset mycket
kraftigt. Det kunde ju ett barn räkna ut, att detta icke var sättet att befordra
jordbrukarnas intresse att köpa denna cellulosa. Det blev också så, att under
sommarmånaderna, när man hade lätt att transportera ut cellulosan, kommo
praktiskt taget inga affärer i cellulosa till stånd eller i vart fall mycket små
affärer. I början på sommaren sade man också, att det pris, som sattes, skulle
bli definitivt. Nu när det har visat sig, att det icke går att sälja cellulosan till
detta pris, sänker man det. Jag undrar, om det är en riktigt klok politik att
göra på det sättet. Jag skulle misstänka, att det kanske blir så, att man får
sänka priset en gång till, innan man får någon fart på handeln.

Det är ytterligare en sak, som man från jordbrukarhåll och för all del även
från annat håll ställer sig betänksam emot. Det gäller tilldelningen av kraftfoder
i form av oljekakor till jordbruket. Man visste ju redan ganska tidigt på
sommaren vad man hade för kvantiteter att räkna med och man visste ju ungefär
när hösten infaller i landets olika delar. Man visste därför också ungefär
när djuren skulle tagas in för att börja sin stallfodringsperiod. Tilldelningen
av foderkakor fastställdes emellertid icke förrän jag tror det var i förra veckan,
och ännu ha icke jordbrukarna fått det oljekraftfoder, som de skola använda.
Nu ha korna på en del håll stått inne ganska länge. Vad blir följden härav?
Jo, man kan icke få upp produktionen så, som man annars skulle lia fått.
Visserligen är det icke stora kvantiteter foderkakor det rör sig örn, men så
mycket viktigare är det väl då, att man tillser, att de verkligen utnyttjas på
bästa sätt. Har man icke fått upp en ko i mjölkproduktion från början, går det
icke sedan att pressa upp den, utan de kor, som icke nu lia kommit upp i full
produktion eller i varje fall i så stor produktion som möjligt, därför att kraftfoder
icke varit tillgängligt, komma icke upp mera under denna säsong. En
ko kan icke göra det, förrän hon åter har kalvat. Jag tycker, att på denna
punkt har man från det håll, där man haft hand örn denna reglering, icke handlat
på ett riktigt sätt.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Innan jag går in på vad jag egentligen
begärt ordet för att säga, kan jag icke underlåta att en smula reagera mot
den slutledning, som den föregående talaren, herr Janson i Frändesta, drog av
finansministerns nyss här i kammaren hållna anförande. Då herr Janson förmenade,
att finansministern hade slutat med ett yttrande, som kunde tydas därhän,
att han ville ställa Sveriges jordbrukare i skamvrån, så har herr Janson
i Frändesta tvivelsutan missuppfattat finansministerns mening. Efter vad jag
kunde förstå var finansministerns replik i det avseendet närmast riktad mot en
föregående talare i dagens debatt, en talare, som hade begagnat ett temperamentsfullt
uttryckssätt och en måhända något underlig bevisföringsmetod.

Till regeringens åtgärd att genom överläggningar med representanter för

Torsdagen den 5 november 1942 £. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
näringslivet och arbetarorganisationerna samt genom beslutet om allmänt prisstopp
söka hejda den hotande inflationsrisken vill jag för min del oförbehållsamt
ge min anslutning. Jag tror, att bland vårt folk råder en starkt utbredd
uppfattning därom, att kraftåtgärder böra vidtagas för förhindrande av en
ytterligare penningvärdesförsämring. Vad som inträffade i samband med första
världskrigets slut vid det tillfälle, då vårt penningväsen efter den tidigare inflationen
återigen i viss mån med stora svårigheter stabiliserades, var av den
art, att det förefaller mig, som örn det borde ge även de mest högröstade prisförhöjningsentusiaster
åtskilligt att tänka på. Nu tror jag dess bättre, att anhängarna
av en direkt prisförhöjningspolitik icke äro så talrika, som man måhända
av röstorganens styrka kan förledas att tro.

Jag uttalar den förvissningen, att under förutsättning att ett allmänt verkligt
prisstopp på alla områden Iran komma till stånd och dessutom kan upprätthållas,
skola de ansvariga representanterna för jordbrukets ekonomiska organisationer
icke vägra sin medverkan.

En synnerligen viktig sak, när åtgärder i prishejdande syfte vidtagas, är attdessa
åtgärder avpassas och utformas på sådant sätt, att vårt folks försörjningsmöjligheter
icke försämras. Att därvidlag finna den rätta och lämpliga
anpassningen är tvivelsutan ett av problemets mest svårlösta och mest delikata
uppgifter. Detta gäller måhända i större grad än på något annat område det nu
för dagen synnerligen aktuella bränsleproblemet.

Jag förstår för min del till fullo, att det måste ingå såsom en nödvändig
detalj i kampen mot inflationsfaran att såväl försiktighet som begränsning
iakttages beträffande statsutgifterna. För att en sådan begränsning skall få
den nödvändiga och önskvärda effekten, tror jag dock, att det är ofrånkomligt
nödvändigt, att även försvarsutgifterna underkastas en ingående och kritisk
granskning. Sker ej detta, riskerar man, att besparingsaktionen förlorar en stor
del av sitt värde. Jag förmenar, att genom rationaliseringar och besparingar
i den militära förvaltningsorganisationen kan åtskilligt, ja mycket vara att

vinna. .

I den hittills förda debatten har frågan örn jordbruksprodukternas prissättning
spelat en betydande roll. Jag vill beträffande den saken endast uttala den
uppfattningen, att det skulle vara olyckligt, örn mjölkpriset skulle bli den regulator,
som användes för jordbruksprisernas slutliga eller definitiva fastställande.
Spannmålspriserna äro redan fastställda på sådant sätt, att en förändring
däri under innevarande skördeår synes mycket svar att åstadkomma. Da
jag för min del tror mycket på möjligheten av att åstadkomma ett prisstopp
men icke på ett så fullständigt sådant, att priserna för någon längre tid på alla
varor och alla tjänster skulle kunna bibehållas vid nuvarande nivå eller rent av
sänkas, så måste jag för min del rekommendera regeringen att iakttaga allra
största försiktighet beträffande mjölkpriset. Jag vågar göra detta uttalande av
bl. a. två skäl, dels därför att mjölken är ett av våra allra viktigaste näringsmedel
som dess bättre ännu icke behövt underkastas ransoneringstvångets besvärligheter,
dels därför att mjölkproduktionen i olikhet med annan jordbruksproduktion
berör praktiskt taget.alla jordbruk. Dessutom är mjölken en av småbrukarnas
viktigaste kontanta inkomstkällor. o o

Då statsrådet Domö i sitt inledningsanförande i den pågående debatten redogjorde
för läget på bränsleförsörjningens område, tyckte jag mig kunna av
hans anförande utläsa en viss optimism, samtidigt som han underströk det rådande
lägets allvar. Ett av de svåraste problemen, när (let gäller vår^bränsleförsörjning,
är tvivelsutan arbetsanskaffningsfrågan. Då i somras frågan örn
arbetskraftens reglering behandlades här i kammaren, tillät jag mig att framföra
några synpunkter angående omflyttning av arbetskraft. Jag papekade vid

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
det tillfället den olägenhet som uppstår, då arbetare från städer och industrisamhällen
överflyttas till att utföra vedavverkning i skogarna. Dessa från
andra håll omflyttade arbetare erhålla — jag förstår mycket väl, att så måste
ske -— extra ersättningar utöver den betalning som avtalsmässigt utgår, ersättningar
i form av flyttningsbidrag, familjebidrag m. m. Dessa ersättningar kunna
i vissa fall uppgå till 6 å 8 kronor per dag jämte diverse andra förmåner.
Att de ordinarie skogsarbetarna kunna komma på dåligt humör, då de finna, att
arbetare i samma fack och på samma plats ha en garanterad inkomst av den storleksordning
som den nyss nämnda, redan då de stiga upp på morgonen, och innan
de ännu huggit ett enda vedträ, måste man förstå. Det är rent mänskligt,
örn åtskilliga bli gramse. Man riskerar, framhöll jag vidare, att skogsarbetarna
även i fortsättningen skola söka sig över till arbete vid torvmossar eller i industrien.
Tyvärr ha i viss mån mina farhågor besannats. Den under åren förut
tidigare konstaterade sugningen till andra yrken har fortsatt, även om övergången
av sådan arbetskraft statistiskt sett varit betydligt mindre under den
gångna sommaren. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att ge uttryck
åt en rent personlig uppfattning, nämligen att jag har en stark känsla av att
denna sugning till andra yrken från skogsbruket varit större än vad det officiella
statistiska materialet visar. Att en hel del skogsarbetare vid sommarens
inträde sökte över till arbete i torvmossar, är allmänt känt. Då man frågar vad
orsaken kan vara till en dylik frivillig övergång till andra förvärvskällor, måste
svaret, när det gäller sugningen till arbetet i torvmossar, bliva, att det beror
tvivelsutan därpå att sådant arbete varit bättre betalt än skogsarbete. Örn nu
arbetet i torvmossarna kan betalas bättre än skogsarbete, förmodar jag, att detta
i sin tur måste bero därpå att garantipriset på torv satts för högt i förhållande
till garantipriset på ved. Jag förmodar vidare, att garantipriset på torv
satts så högt som skett, därför att man icke ville riskera, att arbetskraften vid
torvmossarna skulle sugas över till industrien. Är detta mitt antagande riktigt,
ligger det tämligen nära till hands att fråga, varför icke samma betraktelsesätt
fått göra sig gällande i fråga örn skogsarbetarnas lönesättning. Att skogsarbetarnas
lönenivå ligger lågt, bestyrkes dessutom av det kända förhållande,
att enskilda skogsägare ofta betala högre huggningspriser än vad gällande avtal
bestämmer. Det är konkurrensen cm arbetskraft, som därvidlag gör sig gällande.
Jag kan icke underlåta att för min del uttala en farhåga för att, örn den
nuvarande anordningen med omflyttning av arbetskraft fortsätter, kunna vi
riskera, att det hela går sönder. Jag undrar, örn det icke varit bättre, att skogsarbetarna
på ett tidigt stadium erhållit en skälig löneförbättring. Örn så skett,
hade säkerligen den nuvarande lagerbehållningen av vedbränsle varit betydligt
större än vad nu är fallet.

Herr Jonsson i Eskilstuna ställde under debattens första dag saken på sin
spets genom att fråga ungefär så här: »Kunna vederbörande garantera att med
skäligt höjda skogs arbetarlöner den ordinarie arbetskraften kan fullgöra det
föreliggande arbetsprogrammet?» Jag vet icke, örn herr Jonsson i Eskilstuna
kommer att få svar på sin fråga från dem, han anser som vederbörande. I så
fall förmodar jag, att svaret kommer att bli, att med den nu kvarvarande arbetarekåren
lär den erforderliga avverkningskvantiteten näppeligen kunna uppnås.
Jag är emellertid övertygad om att hade skogsarbetarlönerna redan på ett
tidigare stadium varit bättre och den inträffade sugningen till andra yrken
mindre, skulle det hittills uppnådda avverkningsresultatet varit betydligt större
än fallet är.

Jag är icke blind för att i dagens situation den till synes mycket vägande
invändningen kan göras mot mitt resonemang, att löneförhöjningar öka inflationsrisken.
En sådan invändning kan åtminstone vid ett hastigt påseende sy -

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
nas rätt så riktig, men ser man saken uteslutande ur inflationsfarosynpunkt,
kanske det icke betyder så mycket, örn den ökade kostnaden utgår i form av
löneförbättring till den ordinarie arbetarkåren, eller örn den utgår i form av
flyttningsbidrag, familjebidrag, utbildningsbidrag, ersättning för resekostnader
och ersättning för verktygskostnader till den extra arbetarkår som måst
anställas i viss utsträckning såsom en följd av låga skogsarbetarlöner.

Nu är det kanske tämligen sent, men hade man beaktat saken på ett tidigare
stadium, hade troligen situationen för alla parter varit mindre brydsam. Som
saken nu ligger till, är det kanske icke något annat att göra än att sätta tjänstepliktslagen
i kraft för att trygga bränsleförsörjningen. Jag kan för min del
rekommendera ett sådant förslag som sista utväg. Ingen skall emellertid tro,
att det blir någon billigare ved som anskaffas på det sättet. Det blir ingen
ved som avverkas för ett pris av 3 kronor eller däromkring per kubikmeter.
Man riskerar, att kostnaderna för vedavverkningen med dessa enligt tjänstepliktslagen
uttagna arbetare komma att bli orimligt stora, och det kan icke
bli fråga örn annat än att det allmänna i sista hand måste svara för de ökade
kostnaderna.

Slutligen anser jag mig böra påtala, en annan sak, nämligen den enligt mitt
förmenande fortgående tendensen till ökat avstånd mellan de priser som producenterna
erhålla och de priser som konsumenterna få betala. Jag har under
den förda debatten hört ett par talare ge uttryck åt den uppfattningen, att
mellanhandsmarginalen, åtminstone vad detaljhandeln beträffar, skulle lia
minskats. Jag har icke några siffror till hands, så att jag kan icke bestrida
påståendet, men det förefaller mig rätt osannolikt, att så skulle vara fallet.
Även örn påståendet i och för sig skulle vara riktigt i vad det gäller detaljhandelns
direkta kostnader, tror jag dock. att ingen kan bestrida, att skillnaden
mellan de priser som producenterna erhålla och de priser som konsumenterna
betala tendera att oavlåtligt ökas. Jag vet icke, örn denna ökade mellanhandsmarginal
till större eller mindre del kan hänföras till detaljhandlarna eller
partihandlarna, till transportkostnader, till kostnader för ransoneringsåtgärderna
eller till flera mellanhandsled än förut. Att en del ökade kostnader för
distributionen uppstått, förstår jag mycket väl. Men oavsett vart dessa ökade
kostnader kunna hänföras, är det av allra största betydelse, att marginalen
mellan producent- och konsumentprisen hålles så liten som möjligt. Att konsumenterna
i vissa fall få betala ända upp till 100 procent eller mer än vad producenterna
erhålla för den färdiga varan tyder på att det är något fel i distributionsapparaten.

Jag är angelägen örn att understryka, att jag hör till dem som icke på något
sätt vilja vältra stenar i vägen för regeringens berömvärda strävan att söka
hindra den pågående inflationsfaran. Vad jag anfört är blott mina rent personliga
funderingar över några avsnitt av det stora problemet, avsnitt som
jag tror böra underkastas det noggrannaste övervägande och den mest allsidiga
granskning.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! De redogörelser för försörjningsläget
vilka regeringen nu lämnat riksdagen lia stort intresse icke blott
för riksdagen utan även för svenska folket i dess helhet. Dessa redogörelser
ha sina ljusa och mörka sidor. Till de ljusa hör konstaterandet, att, tack vare
årets relativt goda skörd och tack vare den import som kunnat ordnas, vår livsmedelsförsörjning
får anses tryggad under det närmaste året, även örn vi icke
kunna tala om mer än knapp försörjning. Det är dock en stor tillfredsställelse
att kunna säga, att vårt folk förskonas från de svåra umbäranden som flertalet
av andra folk i Europa nu få lida.

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Dagsläget har emellertid sina mörka sidor. Det går icke att fördölja, att för
flertalet av vårt lands industrier te sig den närmaste tidens utsikter långt ifrån
gynnsamma. Våra exportindustrier ha i stor utsträckning förlorat sina avsättningsområden
och våra hemmamarknadsindustrier — vilket de för övrigt ha
gemensamt med exportindustrierna — ha svårighet att erhålla råvaror och för
driften erforderliga förnödenheter. Någon invänder kanske, att vår järn- och
stålindustri visar en annan bild genom sin rekordproduktion av järn och stål.
Detsamma kan man kanske säga örn maskinindustrien. Ja, det är riktigt. Men
betänk, att dessa industrier arbeta i stor utsträckning, direkt eller indirekt,
för vårt försvars upprustning ■— ett nödvändigt men improduktivt ändamål.
Nu, gäller det att skapa en produktion av förnödenheter som kunna hjälpa oss
i vart beträngda försörjningsläge. En omställning av vår industri och ett nyskapande
av ersättningsproduktionen kräva mycket arbete och stora kostnader.
Det arbetas härpå febrilt i våra laboratorier, verkstäder och fabriker. Och
vi hoppas, att resultat uppnäs som kunna bli till gagn för vårt land. Den
knappa tillgången på byggnadsmaterial samt andra förnödenheter men främst
bristen på arbetskraft inge emellertid industrien allvarliga bekymmer. De nyanläggningar
som erfordras för ersättningsproduktionen kunna bli svåra, ja
omöjliga att skapa.

Det största och viktigaste problemet rullades emellertid upp i statsministerns
anförande: strävandena att hejda den nu pågående prisstegringen i landet och
bekämpandet av den inflationistiska utvecklingen. Den syn på det ekonomiska
läget som finansministern gav uttryck åt i sitt anförande synes enligt mitt förmenande
i stort sett riktig. Det är salunda påtagligt, att många faktorer nu
samverka till en prisstegring, som hotar att få en mer och mer inflationistisk
karaktär. Man kan emellertid ha divergerande uppfattning vid en värdesättning
av dessa olika faktorer. Jag tror sålunda, att det förhållandet, att staten
alltjämt ger ut betydligt mera pengar än som motsvarar dess inkomster, är en
ofantligt mer vägande faktor än vad finansministern själv velat erkänna. Inflation
är ju som en allvarlig sjukdom. Den kan liksom alla andra sjukdomar
ej hävas, örn man ej går till roten och upphovet av det onda. Det kunna vi
säkerligen icke göra i dag, utan vi få tillgripa mer eller mindre feberstillande
medel, klart inseende, att dessa medel ha endast en övergående verkan.

Sa får man se förslagen pa löne- och prisstopp. Vid de förhandlingar som
förts inför regeringen om dessa frågor ha industriens representanter — i likhet
med vad som uttalats från övriga medborgargrupper — deklarerat industriens
beredvillighet att medverka i kampen mot inflationen. Hur ser man nu på industrihall
pa situationen? Jo nian säger: Lönestopp förutsätter prisstopp och
prisstopp förutsätter lönestopp. Vilket skall gå först? Det är frågan.

Regeringen har nu redan börjat med att anbefalla ett provisoriskt prisstopp.
Åtgärden motiveras med farhågor för att priserna eljest skulle komma att
stiga under den tid förhandlingarna om ett frivilligt pris- och lönestopp pågå,
för att företagarna skulle komma i ett bättre utgångsläge. Dessa farhågor
äro säkert oberättigade. Enligt vad jag har kunnat inhämta äro för närvarande
cirka 80 procent av de varor som falla under prisregleringslagen under
reglering, av priskontrollnämnden. I fråga om dessa har under medverkan av
organisationerna en sådan disciplin tillskapats, att beträffande dem några
prisförhöjningar utan priskontrollnämndens samtycke icke behövt befaras. I
fråga om återstoden, beträffande vilka ett kontrollerat prisregleringsförfarande
för närvarande icke kan utövas på grund av varornas natur — i stor utsträckning
beställningsvaror av individuell natur — tillskapas icke starkare barriärer
genom det^beslutade prisstoppet. Det verkliga skälet — och ett skäl som i och
för sig måste anses bärande för den vidtagna åtgärden — torde varit, att

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
man därigenom velat förskaffa sig ökade möjligheter att påverka löntagarna
till en frivillig medverkan till lönestopp. Därest inga priser höjas, saknas givetvis
motiv för löneökningar. Under de hittills förda förhandlingarna har det
nog förekommit tendenser, att parterna krypa bakom varandra; ingen vill ta
första steget av misstroende till de övriga parternas intentioner. Genom det nu
beslutade provisoriska prisstoppet ha utan tvivel de fortsatta förhandlingarna
fått en fastare grundval.

Samtidigt med lönestoppet har regeringen meddelat priskontrollnämnden nya
direktiv för prissättningen. Dessa direktiv innebära, att prishöjningar endast
i undantagsfall skola medgivas. Ur synpunkten av de fortsatta förhandlingarnas
lyckliga slutförande har detta ansetts nödvändigt, enär ett prisstopp med
möjligheter till prisstegringar enligt hittillsvarande principer icke skulle berett
den stora löntagargruppen den nöjaktiga känsla av säkerhet och trygghet
i prishänseende som är en förutsättning för ett lönestopp.

Från industriens sida kan det naturligtvis framhållas, att det principiellt
innebär en orättvisa att fastlägga priserna, innan den viktiga kostnadsfaktor
som lönerna utgöra också fixerats. Faktiskt förhåller det sig emellertid så, att
några nämnvärda lönestegringar knappast kunna förväntas under tiden innan
ett frivilligt lönestopp från arbetarpartens sida kan bli fattat. Det torde dock
med kraft böra framhållas, att det beslutade prisstoppet ovillkorligen såsom
konsekvens kräver, att arbetarparten snarast binder sig för lönestopp, icke endast
i sådana hänseenden som för närvarande regleras i ramavtalet utan också
vid avslutandet av kollektivavtalen inom de olika fackförbunden. Det går
emellertid icke att fördölja, att det blir svårt att åstadkomma ett definitivt
lönestopp, så länge arbetarnas löner kunna röra sig uppåt vid tillämpandet av
vad som är brukligt i många industrier — de s. k. fria ackorden. Det måste
också sägas, att man från industriens sida utgår ifrån att, för den händelse
acceptabla överenskommelser i lönehänseende icke kunna ingås, de förändrade
och skärpta direktiv, som givits priskontrollnämnden beträffande prissättningar,
omedelbart upphävas. Likaså är det på sin plats att här uttala, att det är
av allra största betydelse, att priskontrollnämnden fattar sin uppgift så, att
prissättningen möjliggör största möjliga produktion av de varor, som vi nu
behöva i vår folkförsörjning. Sker ej detta, har den beska medicin som industrien
förklarat sig villig att taga icke varit till gagn utan endast till skada.

Då jag vet, att priskontrollnämndens ordförande kommer att taga till orda
omedelbart efter mig, vill jag rikta en vädjan till honom att uttala sig om målet
för den prissättning som anförtrotts nämnden just i detta hänseende.

I de diskussioner som föregått förhandlingarna örn pris- och lönestopp har
det gjorts gällande, att en viss intressemotsättning skulle förefinnas emellan
jordbruk och industri. Någon sådan motsättning finnes icke enligt mitt förmenande.
Dessa båda näringsgrenar, jordbruk och industri, som arbeta sida vid
sida till gagn för vårt samhälle, kunna ej ha annat intresse än att se respektive
näringsgrenar blomstra. Jordbruket behöver en industri, som är i stånd
att leverera maskiner och förnödenheter av bästa kvalitet till lägsta möjliga
priser. För industrien å dess sida är det ett livsintresse, att vi i vårt land ha
ett bärkraftigt jordbruk, som kan producera jordbruksalster i nöjaktig utsträckning
för vårt folks försörjning till rimliga priser. Det kan vara lämpligt
att här från industrihåll ge jordbrukets utövare ett ord av erkänsla för deras
insatser i arbetet att höja landets produktion av jordbruksprodukter, insatser
som under nuvarande förhållanden äro av särskilt stort värde. I diskussionerna
— vilket för övrigt märks även i debatten här i riksdagen — skjuts
frågan örn jordbrukspriserna i förgrunden. Jag måste säga, att jag saknar den

Andra kammarens protokoll 10J/2. Nr 2,9. 4

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
erforderliga sakkunskapen på området för att närmare kunna uttala mig örn
dessa annat än i de stora huvudgrunderna. Från industriens sida förutsattes
blott en sak, och det är att när det gäller att fastställa jordbrukets produktpriser
samma principiella grunder tillämpas som för industriens alster. Örn
jordbrukets priser bör för övrigt detsamma gälla, som jag redan sagt om priserna
på industriens produkter, att de måste sättas så. att produktionen främjas
och icke hämmas. Vikten härav kan icke nog understrykas.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag rikta en vädjan till regeringen att med
all kraft bedriva de fortsatta förhandlingarna och därvid insätta, örn så erfordras,
regeringens hela auktoritet för att uppnå en stabilisering av lönemarknaden,
som är den enda förutsättningen för att det provisoriska lönestoppet
skall bliva varaktigt.

Herr Bergvall: Herr talman! Det är ett glädjande drag i denna debatt, att
praktiskt taget alla talare äro ense därom, att det är av central betydelse för
vårt land och vårt folk, att regeringen lyckas i de strävanden som nu inletts, att
det med andra ord är ett gemensamt intresse att undvika inflation. litet mindre
glädjande är att konstatera, att man på många håll är mera ense om det principiellt
önskvärda i detta än villig att göra de eftergifter, som från den egna
gruppens sida äro behövliga, för att man skall kunna föra detta arbete till
ett lyckligt slut. Innan jag anknyter några reflexioner till denna fråga, skall
jag emellertid uppehålla mig vid ett par saker, som förekommit under den
föregående debatten.

Olika talare ha rört vid frågan örn prissättningen på jordbrukets produkter
och därvid omnämnt såväl livsmedelskommissionens förslag som priskontrollnämndens
yttrande över detta förslag. Jag skall icke gå in på en sifferanalys
i detta fall. Jag tror, att det knappast lämpar sig att inför en större församling
diskutera detaljkalkyler sorn, det ligger i sakens natur, på centrala punkter
måste vara ganska osäkra, därför att de måste bygga på en serie antaganden
och förutsättningar som man knappast med betryggande säkerhet kan
kontrollera. Jag vill emellertid säga, att priskontrollnämnden har relativt litet
med jordbrukspriserna att göra. Själva förslaget göres upp av livsmedelskommissionen,
och sedan får priskontrollnämnden detta förslag i vederbörlig ordning
på remiss. Jag tror, att man kan som utgångspunkt konstatera, att det är
naturligt för priskontrollnämnden att icke anlägga precis samma synpunkter
som dem som anlagts av livsmedelskommissionen, som ju är en försörjningskommission
och som därför även när det gäller priserna i första hand måste gå
ut ifrån vad den anser vara ett försörjningsintresse. För priskontrollnämnden
gäller det närmast att klara ut någonting, som den talare som talade före mig
var inne på, nämligen att själva prisregleringen sker på ett sådant sätt, att priserna
på olika områden bestämmas efter i huvudsak så likartade grundsatser
som möjligt. Ty om det är något som bör vara klart för alla, är det väl, att örn
vi skola komma igenom en tid med hårda regleringar och ingrepp på samhällslivets
olika områden, som delvis åtminstone måste vara av den karaktär, att
de, som bli föremål för ingreppen, måste känna sig illa berörda av dem, är en
förutsättning härför, att man med styrka kan hävda, att det tillämpas i huvudsak
likartade principer på olika områden. Ingen bör med fog kunna göra gällande,
att den ena eller andra gruppen blivit utsatt för hårdare ingrepp än
övriga grupper. Yi måste då säga oss, att det redan från början var givet, att
man trots allt skulle komma att kalkylera priserna på jordbrukets produkter
från gynnsammare utgångspunkter än för de övriga näringsgrenar som priskontrollnämnden
har att göra med. Det ligger ju så till, att man så småningom
accepterat den grundsatsen, att jordbrukspriserna skola räknas på ett så -

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
dant sätt, att jordbrukarna få full kompensation för de Ökade kostnaderna, och
att man också räknat ersättningen till de inom jordbruket verksamma på sådant
sätt, att de erhållit full kompensation för den under kriget inträdda prisstegringen.
Så gynnsamma och fördelaktiga grunder tillämpar icke priskontrollnämnden
på andra områden av sin verksamhet. Jag skall inte fördjupa mig i
utgångspunkten för våra kalkyler. Jag skall endast nämna ett enda exempel
som kan antyda, vilka vägar vi följt i andra fall.

Örn exempelvis en industri 1937, 1938 eller 1939 hade en produktion motsvarande
dess kapacitet, alltså full produktion, och nu genom omständigheterna
under krisen har nödgats reducera sin produktion till två tredjedelar eller
hälften, så tillåter icke priskontrollen, sådan den utformats långt före den tidpunkt,
då jag kom till priskontrollnämnden, att industrien i fråga får slå ut
sina fasta produktionskostnader på den minskade produktionsvolymen, vilket
skulle medföra kraftigt stegrade priser. Den kräver i stället, att dessa fasta
produktionskostnader, trots det att produktionen väsentligt gått ner, slås ut på
den gamla normalproduktionen. Detta betyder naturligtvis i enstaka fall en
mycket hård priskontroll, men det är säkert en linje som det är nödvändigt att
följa.

För jordbrukets vidkommande ha nu tillämpats andra regler. Man har till
exempelvis vid prissättningen under de två föregående åren tagit hänsyn till
de dåliga skördarna. Priskontrollnämnden har accepterat detta gynnsamma utgångsläge
vid prissättningen av jordbruksprodukterna. Den differens som finnes
mellan livsmedelskommissionens och priskontrollnämndens förslag hänför
sig till olika uppfattning om vilka resultat de av jordbrukskommittén utarbetade
metoderna i det nu aktuella läget bör ge. Sålunda ha även vi vid avgivandet
av vårt yttrande liksom livsmedelskommissionen accepterat de riktlinjer
för jordbrukskalkylernas uppgörande som utarbetats av 27-mannakominittén.
Men vi kommo vid prövningen av de olika däri ingående faktorerna till ett något
annat resultat än livsmedelskommissionen. Vi kommo till det resultatet, att
det nu borde genomföras en reduktion av priserna på jordbruksprodukterna, så
att de sammanlagda inkomsterna skulle komma att ligga cirka 50 ä 60 miljoner
kronor under de belopp, till vilka livsmedelskommissionen hade kommit. Nu
skall man icke överskatta storleksordningen av detta,belopp. Jag vill bara erinra
örn vad som skett de två föregående produktionsåren. Produktionsåret
1940—1941 avvek den slutliga redovisningen för jordbruket i detta avseende
från förhandskalkylerna nied ett belopp som jag för att slippa någon diskussion
på denna punkt skall angiva i mycket runda tal. Slutredovisningen upptog
nämligen ett belopp som med mellan 100 och 200 miljoner kronor översteg vad
man åsyftade att jordbruksnäringen skulle få, när priserna fastställdes. Även
det följande produktionsåret 1941—1942 var differensen mellan den första
och sista kalkylen så stor, att det rörde sig örn cirka 60 ä 80 miljoner kronor,
beroende på hur man räknar. I båda fallen visade sig den ursprungliga kalkylen
vara så osäker, att man nådde ett slutresultat, som var så mycket förmånligare
för jordbruksnäringen, än man ursprungligen vid kalkylens uppgörande
åsyftade, att den differens som för närvarande finnes mellan livsmedelskommissionens
och priskontrollnämndens förslag väl rymmes inom denna marginal.
Det betyder med andra ord, att skulle utfallet av beräkningarna för detta produktionsår,
örn vilket jag ingenting vet — det vill jag förutskicka •— visa
samma utvecklingstendens, då blir resultatet det, att priskontrollnämndens siffror
komma att närmare ansluta sig till verkligheten än livsmedelskommissionens.
Jag skall emellertid icke diskutera detta, utan ,iag har bara velat anföra
detta för att klargöra, vilken bakgrund denna diskussion har rent siffermässigt
sett.

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Jag vill i detta sammanhang också betona, att priskontrollnämndens yttrande
av naturliga skäl närmast rörde sig om det belopp i kronor räknat, med vilket
livsmedelskommissionens beräkningar borde reduceras, för att utfallet enligt
priskontrollnämndens mening skulle bli det riktiga. Vi hade däremot väsentligt
mindre anledning att syssla med detaljerna i fråga örn jordbrukspriserna.
Vi angåvo vissa linjer, efter vilka vi ansågo att prisreduktionen borde ske, men
betonade, att det skedde för att exemplifiera, hur reduktionerna borde utformas.
Den slutliga utformningen av priserna hörde däremot icke oss till.

Man kan sålunda fastslå, att även med de kalkyler som priskontrollnämnden
använde, utgångsläget för jordbruksnäringen var gynnsammare än
för övriga näringsgrenar, med vilka priskontrollnämnden har att syssla. Jag
skall icke diskutera, örn detta är berättigat. Det kan anföras skäl för oell
emot. Bland annat är det mycket vanskligt att göra en total kalkyl för
en så stor näringsgren med så skiftande förhållanden. Skiljaktigheterna mellan
brukningsdelar av olika storlek och mellan brukningsdelar i olika trakter
av landet m. m. måste vara mycket betydande. Jag skall sålunda icke diskutera,
huruvida det vid uppgörande av denna kalkyl är berättigat, att man här
räknar med fördelaktigare villkor än man räknar med för näringslivet i övrigt.
Jag vill bara fastslå, att utgångspunkten är denna.

_ Sedan jag konstaterat detta, vill jag också framhålla, att man inte utan
vidare skall bagatellisera jordbruksproducentprisernas roll i prisutvecklingen.
Jag skall några ögonblick uppehålla mig vid några siffror som herr Liedberg
anförde. Han reducerade till ett minimum eller i varje fall till små siffror
den andel i levnadskostnadsstegringen som de höjda producentpriserna
hade. Jag bortser från att det finns vissa tekniska svagheter i det material
han använde. Att man exempelvis glömt bort mjölkstandardiseringen, det
spelar icke så stor roll. Men jag vill framhäva, att när man kommit fram till
dessa siffror, har man räknat bort de mycket betydande statliga subventioner
som utgå. De av herr Liedberg angivna siffrorna böra böjas med minst 50 %,
örn man tar hänsyn till de subventioner som utgå i form av förmalningsersättning
etc. Och tar man hänsyn till vissa åtgärder från statens sida i syfte
att förbilliga jordbrukets produktionsmedel, så stiga siffrorna ytterligare.
Jag vill något belysa, vad detta innebär. Jag vill säga, att om man använde
sådana belopp, som det här är fråga örn, för att subventionera t. ex. en del
av textilindustrien, så skulle en fabrikant mycket väl kunna stå här och
säga: se på min näringsgren, vi ha inte på något sätt bidragit till levnadskostnadernas
stegring, vi lia tvärtom uppvisat fallande priser för våra varor
under kriget. Jag tycker, att det är onödigt, att herr Liedberg i sitt för
övrigt mycket sakliga anförande angav dessa siffror, som jag tycker sköto
så mycket över målet, att han inte skulle ha behövt ha med dem.

Jag skall sluta med att syssla med frågan örn jordbruket, som jag tagit
upp därför att priskontrollnämnden har nämnts så många gånger i detta
sammanhang av olika talare i denna debatt. Nu skall jag i stället gå över
till en fråga som herr Henriksson ställde till mig och som rör en annan grupp
som känner sig mycket betryckt, nämligen detaljhandlarna inom livsmedelshandeln.
Han erinrade i sitt anförande om att jag tidigare vid årets riksdag
framställt en interpellation och sedan här på denna plats talat örn livsmedelshandlarnas
betryckta läge, och frågade, varför jag icke hörts av på denna
punkt såsom priskontrollnämndens ordförande. Jag vill säga herr Henriksson
— det är för övrigt en sak, som han själv mycket väl vet eller borde veta —
att de generella spörsmålen örn livsmedelshandelns villkor hade lämnat priskontrollnämndens
domvärjo, innan jag kom dit. Dessa frågor voro nämligen
då överlämnade till regeringen och äro väl nu upptagna till behandling i

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamölers meddelanden. (Forts.)
det stora förhändlingssammanhanget. Jag har sålunda saknat all anledning
att på den punkten göra något generellt uttalande, sedan jag kommit till priskontrollnämnden.
Jag vill också erinra örn att man i detta ärende visserligen
gick på olika linjer inom priskontrollnämnden, men samtliga voro ense örn att
det behövdes en förbättring för livsmedelshandeln. Jag kan tillägga, att de
erfarenheter jag gjort inom priskontrollnämnden på intet sätt ändrat min inställning
i detta fall. Livsmedelshandeln är säkerligen en mycket tryckt näring.
Men det är klart, att när det nu skall göras en stor uppgörelse med
olika grupper, av vilka var och en anser sig hava särskilt berättigade krav,
och livsmedelshandelns speciella problem icke lösts tidigare, måste även
livsmedelshandeln komma med i det stora sammanhanget. Jag är också av
den uppfattningen, att örn man skall få en lösning på denna punkt, skall det
icke ske i form av höjda konsumentpriser, utan det får bli justeringar i de
föregående leden i produktionsprocessen.

Ja, detta var de speciella reflexioner jag ville göra. Jag måste konstatera,
att det i nuvarande läge icke är fruktbärande att diskutera olika kalkyler.
Den fråga man måste ställa i dag är denna: hur skola vi bete oss för att
komma till ett resultat, hur skola vi bete oss för att det skall bli möjligt att
förverkliga de syftemål, örn vilka praktiskt taget alla äro ense? Det är väl
en sak, som i detta sammanhang är obetingat klar, och det är att vi icke
kunna nå ett resultat utan att vi hejda inkomststegringarna och den med dem
förbundna ökningen av köpkraften. Det ligger i sakens natur, att man ingen
vart kommer med priskontroll och prisövervakning, om köpkraften stegras
över vissa gränser. Det blir i vart fall svårt för oss med våra demokratiska
former att bemästra dessa svårigheter. Vi måste komma åt inkomststegringarna,
och det är ur den synpunkten problemen måste ses såväl för jordbruket
som handeln, industrien etc. Endast örn man på alla håll kan sätta stopp för
inkomststegringarna har man några förutsättningar att nå det önskade resultatet.

Det var någon talare, jag minns icke vern, som nämnde begreppet ettöresmentalitet.
Han förklarade, att konsumenterna icke voro besjälade av en sådan
mentalitet. Nej, jag tror nog, att örn ni går runt och frågar vilken människa
som helst, örn han för varan A vill betala 1 eller 2 öre mera eller om han för
varan B vill betala 1 eller 2 öre mera, bara han får varan i fråga, så kommer
varje enskild utan vidare att svara ja. Det enda man glömmer bort är, att frågan
icke är berättigad, örn den ställes på det sättet. Frågan skall i stället ställas
så här: vill ni betala mera för alla varor på en gång och ändå avstå från att
få edra inkomster förbättrade? Ställer man frågan på detta riktiga sätt är jag
övertygad om att man, av varje enskild person skall få ett lika bestämt nej till
svar, som man får ett ja, om frågan gäller en enstaka vara. Jag skulle vilja
vända på saken och säga, att utan en viss ettöresmentalitet, det vill säga utan
ett visst sinne för, att det är prisstegringar på enskilda varor, som i och för
sig kunna synas små för konsumenten, som när de läggas samman till sist bli
avgörande för det stora sammanhanget, kan man överhuvud taget icke komma
till rätta med prisproblemet. Örn vi inom priskontrollnämnden skulle sitta och
behandla framställningar örn prishöjningar endast ur synpunkten vad varje enskild
prishöjning betyder, skulle vi ha en lekande lätt uppgift. Ty i de flesta
fall är det ju fråga om varor som ensamma icke spela någon roll. Vad man
ständigt måste ha i minnet när man talar örn ettöresmentalitet, det är att det
blir summan av alla prisstegringar som till sist blir avgörande för köparens lust
att klara sig utan höjning av sin inkomst.

Det är i och för sig mycket bra att deklarera, att man strävar efter att nå
ett visst mål. Men värjo grupp säger sig: Varför är det just vi, som skola avstå

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
någonting? Jordbrukarna t. ex. resonera på följande sätt: vi erkänna gärna, att
prisutvecklingen, under kriget varit gynnsam för oss, men man måste taga hänsyn
till att vi hade ett så dåligt utgångsläge, och det måste justeras. Går man
till storstadsarbetarna, kan man lätt möta följande resonemang: varför skola
vi bära alla krisens bördor, varför skola vi få endast en del av levnadskostnadsstegringen
kompenserad, när vi ändå måste taga de speciella svårigheter i försörjningsavseende,
som alltid äro förbundna med livet i befolkningscentra? Det
ligger ju i sakens natur, att i bristtider kommer bristen i sista hand att kännas
av producenterna och först hos dem, som bo längst bort från produktionen. Och
det är ju då naturligt för den grupp, som hårdast får känna av livsmedelsknappheten,
att fråga sig, varför den skall få kompensation för endast en del
av levnadskostnadsstegringen. På detta sätt kan man gå igenom grupp efter
grupp. Men är det ändå icke till sist så, att om vi skola komma någon vart i arbetet,
måste det gå i de ömsesidiga eftergifternas tecken?

Jag vill understryka en sak, som framhölls av finansministern: det är icke
säkert, att dessa eftergifter äro enbart utgifter för vederbörande. Det kan både
för den ena och den andra gruppen vara ett sken som bedrar, om man tror, att
fortsatt prisstegring är fördelaktig. Det kan hända, att man så dyrt får betala
varor som man köper, att de pengar man får genom att icke gå med på prissänkning
icke förslå vid betalningen av de varorna. Detta blir givetvis olika för
olika grupper. Den ena har sin gyllene tid i en situation och den andra i en
annan. Jag finner det i och för sig mycket mänskligt och naturligt, att den som
befinner sig i ett gynnsammare läge också i viss mån försöker utnyttja detta.
Men man måste dock till sist hålla blicken för målet öppen och komma överens
örn, att det går icke att säga att man verkligen på allvar vill målet, örn man
icke samtidigt är beredd att i viss mån vilja medlen. Eljest blir en önskan att
nå målet utan, sammanhang och utan innehåll. En ärlig vilja att nå målet förutsätter
en ärlig strävan att gå med på allt som man överhuvud taget har rimlig
möjlighet att gå med på. Den förutsätter eftergifter från alla sidor, eftergifter,
som på kort sikt kunna tyckas vara en uppoffring, kanske understundom en
stor uppoffring, men som säkert för hela folkhushållet i längden blir en betydande
vinst.

Herr Liedberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Bergvall hade vissa invändningar mot mina uppgifter örn levnadskostnadsindex.
Jag vill därtill endast säga, att örn man lägger rabatter och
subventioner på index nu, bör man också göra det när det gäller basåren före
kriget. Det blir en förskjutning uppåt av de priser och den index, som skulle
varit gällande örn icke rabatter förekommit, icke bara nu utan även då. Det
skall från min sida medges, att en sådan omräkning påverkar siffrorna nu mera
än förkrigssiffrorna. Jag skulle kanske kunna uttrycka saken så, att producentprisernas
andel skulle komma att förhålla sig till totalindex’ stegring som
11 till 47 i stället för som 7.4 lill 43 — om jag nu accepterar herr Bergvalls
uppgift örn en höjning med 50 procent, vilken uppgift jag icke haft tid att
undersöka. Men nu förhåller det sig så, herr Bergvall, att de av Sveriges lantbruksförbund
publicerade indexsiffrorna i fråga om smör och mjölk — och det är
ju de viktigaste produkterna —• faktiskt icke bygga på de rabatterade priserna
utan på de icke rabatterade priserna. Så var det med den saken.

Eftersom jag tycks lia en minut kvar, skall jag säga ännu ett par ord till
herr Bergvall. Det gäller den så kallade ettöresmentaliteten. Det kan nog vara
så; herr Bergvall, att det kan vara mera värt att lägga en ettöring på en liter
mjölk än på ett par silkesstrumpor — örn det nu efter herr Bergvalls recept

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
skulle höjas över hela linjen. Det kan vara så, att vissa saker ha mera värde än
andra!

Herr Bergvall, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Bara ett par ord. Jag är fullt medveten örn att i de av
mig lämnade uppgifterna konsumentrabatterna icke äro inräknade. Jag avsåg
•närmast förmalningsersättning och liknande subventioner. Siffrorna finnas i
konjunkturinstitutets rapporter för våren 1942, där herr Liedberg kan studera
dem i detalj, örn han vill.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 7.30 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat
anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.50 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 5 november.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Fortsattes

överläggningen i anledning av vissa statsrådsledamöters vid kam- överläggning
marens sammanträde den 2 innevarande november lämnade meddelanden. Där- » anledning
vid gavs ordet enligt förut skedd anteckning till av elleda-S

Herr Svensson i Ljungskile, som anförde: Herr talman! Man har under
dessa debatter talat åtskilligt örn vikten av att behålla de demokratiska for- „ ''

merna även i fortsättningen. Bland annat var finansministern inne på den sa- ''
ken, och jag tror för min del, att det finns all anledning att understryka vikten
av detta. Det är emellertid uppenbart, att vi i vissa fall stå inför en utveckling,
som man kan godtaga endast med hänsyn till att det varit nödvändigt
att i en alldeles speciell situation söka tillfälliga nödfallsutvägar. Jag
tror, att detta gäller bland annat örn denna riksdagssejour. En riksdag, där
diskussionen får utgöra svar på frågan, är förvisso icke en svensk riksdag^,
som väl passar in i våra demokratiska former, och detsamma kan nog också
sägas om de förhandlingar med en del intresseorganisationer, genom vilka man
nu till mycket väsentlig del avgör stora frågor vid sidan av riksdagen. Jag
tror, att man här kan tala örn nödfallsutvägar i en kristid, som icke passa för
svensk demokrati, när den lever ett normalt liv. Det är ju alldeles tydligt, att
vad som nu försiggår är starkt i släkt med vad som sker under ett korporativt
statssystem. Det är inslag därav, som tillfälligt leva upp, och man far

56 Nr 29. Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ju hoppas, att det bara blir tillfälligt. Men även om man godtager mångt och
mycket såsom tillfälliga utvägar, så finns det nog ändå all anledning att stryka
under vikten av att man icke ens i denna situation går längre i avvikelser
från normala demokratiska former än som är alldeles nödvändigt. Här har i det
syftet från flera håll klandrats det alltför flitiga bruket av hemligstämpeln
även när det gäller en del inre frågor, och jag kan för min del instämma i och
understryka den kritik, som i det fallet har framförts.

Jag skulle också vilja säga ett par ord beträffande de organisationer, som
deltaga i förhandlingarna med Kungl. Maj :t. Jag syftar närmast på Riksförbundet
landsbygdens folk. Ifall nian tänker en smula närmare på den principiella
bakgrunden, kan man icke komma ifrån, att här finns en del, som är
egendomligt. Man kan ju fråga sig: vad är det, som R. L. F. representerar men
som icke representeras av lantbruksförbundet? Alla de ekonomiska föreningarna
äro ju anslutna till lantbruksförbundet, och man kan väl säga, att det
alldeles övervägande antalet av R. L. F :s medlemmar också äro medlemmar i
lantbruksförbundet via de ekonomiska föreningarna. Man har alltså i toppen
en dubbel representation för samma folk. Örn jag så frågar mig: vad är det
som R. L. F. representerar, som icke lantbruksförbundet representerar, så
framgår det givetvis av det pa visst håll ofta använda slagordet örn våra politiska,
ekonomiska och fackliga organisationer. R. L. F. är till skillnad från
lantbruksförbundet en fackorganisation. Den fackliga linjen har dock aldrig
blivit klart utformad. Man har huvudsakligen hänvisat till arbetarnas fackorganisationer
och erinrat örn. deras arbetsmetoder med strejker som påtryckningsmedel.
Fastän man aldrig klart utformat jordbrukets fackliga linje, så
har man hänvisat till arbetarnas fackliga organisation. Man har talat rätt mycket
örn vad jordbrukarna skulle kunna åstadkomma genom en facklig organisation,
när denna bleve stark nog. Såvitt jag förstår kan man egentligen inte
åstadkomma någonting utan strejkåtgärder. Jag bortser i detta sammanhangfullständigt
ifrån den del av R. L. F:s verksamhet, som berör skogsarbetare
och körare. Här Ilar R. L. F. uppträtt som fackförening inom arbetarnas område.
. På det egentliga jordbruksområdet är det alltså fråga örn en fackorganisation
med strejkvapnet i bakgrunden.

Jag uttalar icke något värdeomdöme om denna fackliga linje i detta sammanhang.
Jag skall icke heller gå in på frågan örn den överhuvud taget kan
vara lämplig ifrån jordbrukarnas synpunkt. Man skulle i det fallet bara kunna
anmärka, att något resultat näppeligen lär kunna erhållas annat än i nära
samarbete med de ekonomiska organisationerna. När Kungl. Maj :t inbjudit
representanter för R. L. F. att deltaga i dessa förhandlingar, så har Kungl.
Maj:t alltså inbjudit representanter för ett förbund, vilket som vapen använder
ett latent strejkhot. Slutes det en överenskommelse med R. L. F., så är
det väl meningen, att R. L. F skall svara för att det latenta strejkhotet icke
skall sättas i verket, så länge överenskommelsen gäller. Frågan örn den tekniska
mobiliseringen av jordbrukets produkter är ju en ekonomisk fråga, och
här kan det icke bli tal. örn annat än en påverkan i psykologiskt avseende,
d. v. s. örn opinionsbildning. Jag är nu för min del mycket tveksam, örn det
överhuvud taget varit klokt att förläna R. L. F. den auktoritet, som förbundet
bär fått genom dessa förhandlingar, men det lämnar jag därhän. Det kravet
bör väl i alla fall kunna hävdas ifrån andra håll, att R. L. F., så länge
en överenskommelse äger bestånd, icke kan låta sina trupper fortfarande här
och var operera med livsmedelsstrejk som vapen, ty örn så kunde ske, skulle
det betyda, att ledningen icke vore kapabel att sluta ett avtal för sitt folk. Jag
tror, att det är svårt att i princip vederlägga ett sådant resonemang. Av resonemanget
framgår, vilka krav, som böra ställas på förbundets ledning.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Statsministern yttrade i sitt anförande i måndags några ord, som gjorde, att
jag nästan hajade till, när jag hörde dem. Han sade, att vi nu kommit in i en
situation, i vilken frågan örn penningvärdets bevarande träder i förgrunden,
och i vilken intresset för penningvärdets bevarande kommer i konflikt med försörjningsintresset.
Jag tror, att det icke finns den ringaste anledning att opponera
sig emot detta uttalande. Det är utan tvivel på det sättet, att det program
för penningvärdets bevarande, som här diskuteras, delvis står i strid med vad
som skulle vara önskvärt ur försörjningsintressets synpunkt. Ifall programmet
genomföres, kommer näringslivets effektivitet att minskas och krisbyråkratien
och kostnaderna för densamma komma att snabbt svälla ut. Hela den
ekonomiska kursen kommer att bliva alltmera enkelspårig. Det är farligt att
sakna alternativ. Faran är givetvis särskilt stor i en orolig tid, då det är svårt
att göra några tillförlitliga beräkningar. Det bör kanske också strykas under,
att en minskning av näringslivets effektivitet kommer att föra med sig en alltmera
skärpt brist på varor, och detta kommer i sin tur att medföra en försämring
av penningvärdet, även i fall man lyckas hålla inkomsterna stationära.
Den kurs, som man nu håller på att växla in på, kommer alltså att i vissa fall
skärpa, svårigheterna. Den saken kan man icke komma ifrån.

Man kan ju också säga, att det läge, i vilket vi nu befinna oss, i stort sett
är sådant, som man från början kunde vänta sig. Det finns i stort sett ingenting
oväntat i den situation, i vilken vi nu befinna oss. Vi kunna alltså icke
åberopa oss på att det inträffat några överraskande händelser. Vi ha ju från
början varit inställda på att se situationen från krigets bakgrund. Enligt min
mening ha vi från början haft anledning att räkna med ökad varubrist och
minskad tillgång på arbetskraft, och därtill ha vi haft att taga hänsyn vid
varje betydelsefullt avgörande beträffande kristidens ekonomi.

Härvid kan jag för min del icke underlåta att erinra örn den försvars- och
upprustningspolitik, som riksdagen gått in för. Jag anmärkte, när försvarsfrågan
diskuterades på försommaren, att det gällde att fatta beslut örn utgifter
på 4 å 5 tusen miljoner kronor, beslut, som komme att sträcka sina verkningar
över 5 ä 6 år med ovissa konjunkturer, och att vi därvid icke hade någon
verklig ekonomisk analys att stödja oss på. Skulle man ha diskuterat
saken från ekonomisk synpunkt lika ingående, som vi nu diskutera frågor, som
gälla något tiotal miljoner kronor, så skulle vi fått överlägga hela sommaren.
Det är ju också uppenbart, att ingenting har en så stark direkt inflationsverkan
som utgifterna för rustningarna och för försvarsberedskapen. Man skapar
större inkomster, men de varor, som produceras, äro ju undandragna den allmänna
varumarknaden. Man kan här tala örn en sterilisering. För den, som
litet grand försöker stava och lägga ihop, tyckte jag att det av finansministerns
anförande framgick tämligen klart, att de väldiga försvars- och beredskapskostnader,
som vi nu ådragit oss, till väsentlig del förorsakats av det
politiska läge, i vilket vi befinna oss. Däremot kunde jag icke förstå finansministern,
när han som ett alternativ till den nuvarande situationen, vilken präglas
av höga försvarskostnader och budgetunderskott, ställde en situation, som
skulle förelegat, om vi icke haft några exceptionella försvårsutgi flor. Om vi
icke haft några sådana utgifter, säde finansministern, så hade vi säkerligen
haft depression och brist på arbete, och då skulle vi nödgats göra så stora kapitalinvesteringar
för arbetslöshetens bekämpande, att vårt ekonomiska läge
skulle varit ungefär likadant, som det nu är. Det är väl ändå att nyansera för
litet. Det är väl otänkbart, att man med fog skulle kunna jämföra våra nuvarande
försvarskostnader med de kostnader, som skulle uppstått vid en större
arbetslöshet. I hiindelse av en allmän arbetslöshet kunde det icke gärna blivit
fråga örn kapitalinvesteringar i samma omfattning som dem, vilka i nuvarande

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

_ Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
situation göras för försvarets skull. I verkligheten var det ju fråga om att välja
mellan de försvarskostnader, som vi nu iklätt oss, och försvarskostnader, som
visserligen skulle blivit stora men dock betydligt mindre än förstnämnda kostnader.
Hade man sett saken på kortare sikt och icke bundit sig för anskaffande
av materiel, som blir färdig efter 5 ä 6 år, så skulle man sparat ofantligt
mycket mera än de miljoner, som i dag ställas i centrum för diskussionen. Den
saken är ju klar. Beslutet örn den femåriga upprustningsplanen har ju fattats,
men jag tror, att det i detta sammanhang finns anledning att stryka under, att
man, när det gäller beredskap, alltjämt har utrymme för handlingsfrihet.
Man bör icke binda mera folk och orsaka staten större kostnader än vad
som i varje särskilt läge är strängt nödvändigt, ty även därvidlag rör det sig
örn kostnader med stark inflationsverkan och om ett försvagande av näringslivet.

Jag skall inte tala närmare örn skogen, ty dels skulle det kanske föra alltför
långt, och dels har jag alltför liten sakkunskap, varför jag bara skulle
kunna komma med allmänna synpunkter. Men nog kan man så där i allmänhet
anmärka på ett och annat. Åtgärderna för försvarsberedskapen och skogsarbetet
skulle kunna bringas i bättre överensstämmelse med varandra än som
skett. Det skulle ha varit till gagn för näringslivet.

I denna debatt har frågan om jordbrukets priser givits en nyckelställning.
Det är ju ett oerhört stort problem, som diskuteras och som rör samhällslivets
alla områden, men det största utrymmet i debatten ha jordbrukspriserna av
olika anledningar fått. Kanske beror detta delvis på att man här har siffermaterial
att handskas med, medan så knappast är fallet beträffande andra
sektioner av näringslivet. Jag skall gärna för min del erkänna, att ifall man
räknar med jordbruket såsom helhet på sätt skett i den kalkyl, som här har
uppgjorts, och örn man godtager de utgångspunkter, som man för ett par år
sedan valde vid prissättningen, så kan man icke sätta in någon effektiv kontrastöt
emot dem, som gått till angrepp med anlitande av dessa siffror. Det oaktat
måste jag säga, att jag är mycket tveksam ifråga örn åtskilligt, som här

förts fram. Jag tror icke, att ett politiskt problem kan lösas på samma sätt
som ett matematiskt problem. Det finns så mycket annat, som det är anledning
att taga hänsyn till. Jag är också rädd för, att de miljoner, som här
äro omstridda, ha fått en alldeles för dominerande roll i frågeställningen.

Den slutsatsen kan man väl draga bara med en smula sinne för proportioner.

Vi lia, påstås det, en nationalinkomst på 12, 13, ibland nämnes 14 miljarder,
d. v. s. 14,000 miljoner kronor. Den inkomstsumma, som man här räknar med
och som visserligen icke är fullständig för jordbrukets del, rör sig örn 1,700—
1,800 miljoner kronor. Det belopp som är omtvistat är enligt olika versioner
25 eller 75 miljoner ungefär. När man då samtidigt vet, att dessa beräkningar
äro i hög grad approximativa på grund av det material, som man arbetar
med, måste man ju säga, att det man här mest diskuterar är summor, som
mycket väl rymmas inom felmarginalernas gränser. Det finnes ju icke heller
ett motsvarande material för andra sektioner av näringslivet. Det skulle vara
rätt intressant att lia ett motsvarande material för hela industrisektionen med
företagare och arbetare, alltsammans ihopslaget i en enda klump, och en jämförelse,
hur de nuvarande siffrorna stå till året före kriget. Någonstädes finnas
ju dessa 13,000—14,000 miljoner, som skola vara nationalinkomsten, örn den
ens existerar i hela denna omfattning. Det är möjligt, att örn ett sådant material
funnits det hade varit en smula mera balans i själva sifferleken.

Nu vill jag göra det medgivandet, att örn det vore fråga endast örn inkomstfördelning
och örn denna inkomstfördelning inom jordbrukets stora folkgrupp
vore tillfredsställande, så vore det icke så mycket att diskutera om. Men här

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
finnes ju en del saker, som det är anledning att fästa uppmärksamheten på.
När redaktör Vougt höll sitt första anförande här — och jag förmodar, att
han talade till väsentlig del å det socialdemokratiska partiets vägnar — så
sade han, att löneuppgörelser skola vara principiellt fria. Därtill vill jag bara
säga, att örn det går, så är det bra. Men sedan fortsätter han och säger, att de
sämst ställda lönearbetarna böra icke hindras att förkovra sin ställning; dylikt
skulle stå i strid med normal strävan till social utjämning. Jag för min del
har ingenting emot att helt och hållet instämma i detta sista yttrande. Strävan
hän mot social utjämning bör icke avbrytas, även om växlande konjunkturer
kunna tvinga oss att lägga olika kraft i denna strävan. Bland de grupper,
som herr Vougt angav såsom underbetalda och åt vilka man därför bör
giva utrymme för en reell förbättring i deras ekonomiska ställning, nämndes
lantarbetare och skogsarbetare. Jag har ingen erinran att göra på den
punkten heller. Men jag skulle vilja tillägga, att vi ha en mängd småbrukare
och mindre jordbrukare, som lia en ekonomisk ställning, som är sämre
än lantarbetarnas. Vill man vara konsekvent, vill man här fullfölja strävandena
mot social utjämning, då måste man väl även medgiva dessa stora landsbygdsgrupper
rätt till en viss standardförbättring. Men hur går det med den
saken, örn man från konsumenthåll säger nej till kravet på ökad inkomst
åt jordbruket som helhet, och örn de utvalda jordbruksrepresentanterna och
den sakkunskap, som där har nyckelställningen, säger nej till någon väsentlig
omskiftning av dessa medel inom jordbruket? Då äro småbrukarna ■— jag
höll på att säga som vanligt — utmanövrerade, och de äro utmanövrerade
på ett tidigt stadium av dem, som ha nyckelpositionen i frågornas förberedelse.

Innan jag fortsätter på den tankelinjen skall jag be att få göra en annan
erinran. För min del kan jag icke komma ifrån, att priset har två väsentliga
uppgifter: å ena sidan skall det ligga till grund för en så hygglig inkomstfördelning
emellan samhällsgrupperna som möjligt, men å andra sidan har
ju också priset konstruktiv betydelse för det ekonomiska livet. Jag tror för
min del icke, att det går att genomföra en krishushållning utan att denna får
stöd av förnuftiga prisrelationer. I varje fall är det på det sättet, att om man
icke har förnuftiga prisrelationer, kommer man att få en övervaknings- och
polisstat av sådan omfattning som väl de flesta av oss icke ha ämnat. Jag
skulle tro, att den bleve av den omfattning, som bankoutskottet i sitt yttrande
på försommaren varnade för såsom ett orimligt alternativ.

Nu är det väl abed för ali försörjningspolitik i ett läge likt det nuvarande,
att de vegetabiliska produkterna skola ha förmånsrätt. Det var ju en sak, som
man knappast diskuterade ens på kristidens första stadium. Det kan väl ändå
mindre diskuteras nu. Blir det en dålig skörd, lia vi användning för allt vad
vi kunna få av brödsäd och potatis och andra vegetabilier, och blir det en bra
skörd, kan överskottet av dessa produkter överföras till den animaliska produktionen.

Vi ha satt stimulanspris på oljeväxter och vissa baljväxter, och vi ha betalt
sockerbetorna bra, åtminstone under 1941 i överkant enligt min uppfattning.
Men hur blir det med de två produkter, som bilda själva bottnen i vårt kosthåll,
nämligen brödsäd och potatis? Kan man med de prisrelationer, som nu diskuteras,
säga, att man på den punkten har skapat all den trygghet, som man inom
rimliga gränser kan få? Man nödgas ju konstatera, att man icke alltid varit
nog uppmärksam på denna punkt. När man under det första krigsåret lät
200,000- 300,000 ton brödsäd gå till djurstallarna, grundläde man den knapphet
på vegetabiliska produkter, som vi sedan delvis på grund av missväxtåren
haft att dragas med. Och man eliminerade den frihet i prissättningen, som man

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
på dep punkten annars kunde ha haft, och gjorde hela systemet mycket mera
ömtåligt.

I fall man ser frågan ifrån försörjningssynpunkt och om det alltså icke gäller
jordbrukarna eller någon grupp av jordbrukare utan hela folket, så måste
man ju säga, att den här frågan om tillgången på vegetabiliska produkter är
en av de verkligt strategiska punkterna i krishushållningen. Man måste ju
kräva, att de, som här fatta beslut eller giva råd, göra det i första hand med
hänsyn till denna över allting annat dominerande synpunkt. Från den synpunkten
tror jag för min del icke, att det var klokt, att man tog bort arealbidragen
på brödsäd. Jag är även i övrigt tveksam, huruvida den prisrelation,
som man nu skönjer, tryggar brödsäden i tillräcklig omfattning. Det är ju
icke några småbrukaresynpunkter egentligen, och fastän jag gärna skulle
vilja tala i småbrukarnas namn så långt som möjligt måste jag i alla fall säga
mig, att denna synpunkt måste komma med i sammanhanget och få ett betydande
utrymme.

För övrigt har jag även inom de mindre jordbrukarnas kretsar här och var
ute i landet mött rätt mycken oro på den här punkten. Det är nämligen lika
illa för både bönder och andra, ifall vi ej få bröd tillräckligt.

När det gäller potatispriset skall jag icke föra något allmänt resonemang.
Det är möjligt, att det allmänt taget är högt nog, och naturligtvis är det högt
nog för dem, som skola betala det. Men jag tror ej, att man har träffat rätt,
när det gäller detta potatispris beträffande vissa bygder. Det är ju sedan
gammalt så, att potatisen haft en starkt lokal prissättning, och prisdifferenserna
ha i vissa fall varit mycket större än de som finnas i de nu beslutade
normalpriserna. Så är bl. a. förhållandet inom stora områden av Bohuslän. Man
har därifrån gjort framställning till livsmedelskommissionen. Jag är rädd för
att örn Bohuslän skall stå kvar i det prisområde, där det ursprungligen placerades,
kommer det att bli mycket svårt att klara försörjningen med potatis där.
Partipriset ligger blott 1 krona över Kristianstads län, Halland och Blekinge,
som äro våra bästa potatisdistrikt. Sådana prisrelationer har det sällan varit
vid en fri prisbildning. Jag tror därför att det finnes anledning att giva
akt på utvecklingen på denna punkt och se till, att man ej kommer in i återvändsgränder.

Här skulle jag, då det gäller de vegetabiliska huvudprodukterna, vilja skjuta
in ett par små detaljer. Det ena är, att man nu bör vara beredd på en utökning
av brödransoneringen nästa vår, i fall vi skulle komma i det läget, att
potatisen behöver ransoneras. Det är väl ingen som vet, hur det blir med den
saken. Men jag tror, att det är en sak, som man måste taga med i beräkningen,
i fall det skulle gå illa. I så fall finnes det ju ingenting egentligen, som kan
giva en ordentlig ersättning, annat än ökade brödransoner. Finnes det möjligheter
i det fallet, böra de nu i första hand reserveras till dess man ser, hur
det blir.

Det är en annan liten sak, som påpekats för mig, när det gäller brödet. Det
påstås, att man skall gå över från sammalet mjöl till samsikt, varvid man tar
ut 80 procent i mjöl av säden i stället för 90—95 procent. Jag tror, att det
vore av betydelse, ifall man kunde ordna ransoneringen så, att gamla och
andra, som lia lätt arbete eller på annat sätt icke tåla det grova brödet, kunna
få detta finare, men att de, som behöva mera bröd, finge tillfälle att köpa
sammalet och då få så mycket mera av den sorten, som den drygare utmalningen
möjliggör.

Det är klart, att hela detta resonemang blir i hög grad beroende på kris -

Torsdagen dea 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överlåggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
tidens utsträckning. Man kan ju också taga med i beräkningen, att om blockaden
brister ha vi svältande människor både i öst och väst.

Om man går över från dessa vegetabiliska produkter till de animaliska, se
vi ju, att det är en långt framträdande bristsituation, när det gäller kött och
fläsk. Visserligen kan man under vidriga omständigheter klara köttillgången
genom tvångsuttagning av slaktdjur, och tar man dessa från de besättningar
som minst drabbats av nedslaktningen tidigare, träffar man ju de jordbrukare,
som lidit minst av de föregående svåra åren. Men det är i alla händelser en
nödfallsutväg, som gör det bättre för dagen men sjufalt värre för morgondagen.

När det gäller nyproduktion är det framför allt fläskproduktionen, som
man här kan ta sikte på, och det tycks vara en allmän uppfattning, att denna
fläskproduktion inte kan föras fram till någon större omfattning med
nuvarande priser. Jordbrukarnas praktiska inställning framgår bl. a. av betäckningssiffrorna,
som under sista kvartalet varit starkt fallande och under
september månad kommo ned till siffran 84. Om den utvecklingen fortsätter
ytterligare något, äro själva utgångspunkterna för en fläskproduktion till
mycket väsentlig del borta. Jag tror även, att mera teoretiska eller spekulativa
överväganden leda till samma resultat som jordbrukarna kommit till i
sitt praktiska handlande.

Här är det väl främst mjölkproduktionen och fläskproduktionen, som konkurrera
med varandra örn vissa fodermedel. Dessa bägge produktionsformer
ha emellertid väsentligt olika karaktär. Mjölkproduktionen bygger på ett stabilt
och långlivat djurmaterial, den bygger på grovfoder, hö, halm och betor,
som alltid erhållas i rätt stor utsträckning vid ett jordbruk, och den
har vidare jordbrukarnas intresse i mycket hög grad. Det är något av sportintresse
i djurförädling och mjölkproduktion, och den senaste tidens utveckling
har ju stimulerat detta sportintresse i hög grad. Det har ju också visat sig,
att denna produktionsform under krisen varit ovanligt fast. Fläskproduktionen
är till stor del avvecklad. Den skall dock sättas i gång på nytt, och man
vet inte, för den händelse det blir en dålig skörd nästa år, örn inte alltsamman
mycket hastigt åter måste avvecklas. Det är därför inte så underligt,
om det är olika utgångspunkter, när en jordbrukare tar ställning till dessa
produktionsformer.

Det har påyrkats från mångå håll, att man skulle möta denna situation
med höjt fläskpris, och jag misstänker, att detta blir nödvändigt. Men det
kan också hända, att ett väsentligt höjt pris på sina håll skulle kunna leda
till stora besättningar på vissa gårdar. Jag tror det vore skäl i att överväga,
om man inte genom ett differentierat pris kunde få en måttlig och starkt
utbredd fläskproduktion.

Det är också en detalj som jag skulle vilja omnämna i sammanhanget. Jag
framförde förra hösten en interpellation angående uppsamling av köksavfall.
Det har, vad det nu kan bero på och trots att det har gått ett helt år sedan
dess, inte blivit någon egentlig fart på den saken. Köksavfallet går i mycket
stor utsträckning till spillo. En förklaring är väl framför allt den. att det är
svårt att ekonomiskt ordna saken så att det går ihop. Man har emellertid
mycket talat örn att man borde ersätta fodersäden med cellulosa och på det
sättet frigöra fodersäd för den så nödvändiga fläskproduktionen. Denna cellulosa
får man subventionera med bortåt 15 öre per kilogram, vilket ju ■—
örn man överför saken — betyder att man subventionerar den fodersäd, som
man på detta sätt frigör. Och det kan ju sägas, att cellulosan trots denna subvention
för närvarande i förhållande till andra fodermedel är så dyr, att den

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
knappast lockar någon till detta utbyte. Men om man nu anser, att man kan
lägga ned mycket pengar på cellulosa för att därmed frigöra fodersäd, för
att därmed i sin tur producera fläsk, vore det då inte värt att också lägga
ned något på en subvention av det köksavfall, som till stor del går till spillo?
Jag förstår inte, att man skall behöva fundera på den saken igenom hela
krisen utan att komma till något resultat. Jag tror också, att det borje övervägas,
om inte förbudet att utfodra detta avfall okokt kunde hävas tills vidare.
Det är klart, att det finns någon risk därmed, men ute på landsbygden
går ju detta köksavfall från hushållen direkt till djurstallarna. Ingen tänker
på det, och ingen kan kontrollera det. Detta sparar mycket arbete och mycket
bränsle, och vi behöva sannerligen all den produktion vi kunna få. Jag anser,
att detta spörsmål borde övervägas ifrån något vidare synpunkter än
dem, som medicinalstyrelsen anlägger. Det är väl ändå inte nödvändigt, att i
nuvarande situation medicinalstyrelsen skall säga det avgörande ordet i en sådan
fråga.

Det är också en annan liten detalj i denna fördelning av fodersäd, som man
har givit löfte örn — ifall det nu kan hållas ■— som jag skulle vilja beröra.
De svin som^ fodras med köksavfall till 50 procent få 300 kilogram säd, medan
övriga få 500 kilogram. Örn det nu är så att säden faktiskt är billigare än
det osubventionerade köksavfallet kan bli, blir ju resultatet, att man köper säd
så långt den räcker. Även på den punkten anser jag att man hade anledning
justera siffrorna en smula i den riktningen, att man undersöker möjligheten
att tillvarata köksavfallet.

Nu säger kanske någon, som eventuellt har lyssnat uppmärksamt, att hela
det där resonemanget leder till ett sänkt mjölkpris. Och örn man vill vara ärlig
måste man ju tillstå, att prisrelationer till förmån för brödsäd och fläsk kunna
åstadkommas med sänkt mjölkpris. Men jag ber också att få stryka under, att
jag inte tills vidare har dragit den slutsatsen. Det är ju så, att man får ta en
sida i sänder, när man skall tala örn en sak. För dem som ha glädje av att lösrycka
någon särskild synpunkt härvidlag och fara ut och roa sig själv och sina
meningsfränder med detta finns det naturligtvis vissa möjligheter, men det är
ju något som man får räkna med.

Här kommer jag emellertid tillbaka till den tankelinje, som jag för några minuter
sedan mäste släppa, beträffande inkomstfördelningen inom jordbruksgruppen.
För den som har en allsidig produktion av spannmål, mjölk och fläsk
betyder det inte så mycket, örn man rubbar relationerna mellan dessa produktionsgrenar,
bara den samlade inkomsten blir rimlig. Och sådana jordbruk finnas,
särskilt i södra och mellersta Sverige. Men i Norrland — och även i Mellan-
och Sydsverige — äro en hel del jordbruk insprängda, vilkas huvudsakliga
saluprodukt är mjölken. Örn nian nu skulle reglera prisrelationerna genom att
sänka mjölkpriset, skulle man komma till det resultatet, att den ojämna, i många
fall olyckliga inkomstfördelningen inom jordbruksgruppen skulle bli ännu sämre.
Alltså bär kravet på bästa möjliga prisrelationer med hänsyn till folkförsörjningen
å ena sidan och kravet på en rimlig inkomstfördelning inom jordbruksgruppen
å andra sidan sin skärningspunkt i mjölkpriset. Och här bör kanske
ännu en synpunkt nämnas.

Det har sagts ifrån många håll, bl. a. av finansministern, att den totala produktionen
kan man inte göra något åt med ett höjt pris, och naturligtvis ligger
det en väsentlig sanning i detta. Man kan ju inte göra fläsk och mjölk av samma
foder, man kan inte både äta upp brödsäden och ge den åt korna. Det
samlade produktionsresultatet är väsentligen beroende av de samlade tillgångarna
på produktionsmedel. Men detta är dock inte hela sanningen. Jag tror, att

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överi äg g nine/ i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ju längre krisen fortsätter, ju tyngre väga andra synpunkter som man måste ta
hänsyn till.

Den omtanke, med vilken man tar vara på och samordnar alla produktionsmedel,
kan växla, men ingripandet blir utan tvivel effektivare om ett pris är
något högre. Det bör kanske också påpekas när det gäller mjölken, att vi inte
ha något prisstopp på livdjur, och de stå mycket högt i pris och stiga kanske
ännu mer. Intet hindrar, att jordbrukarna i mycket stor utsträckning lägga på
kalvarna; de dricka mjölk, de ta foder i anspråk och bli ett djurmaterial, som
vi givetvis ha nytta av längre fram men som i dagens situation minskar mjölktillgångarna.
Den tredje synpunkten härvidlag är jordbrukarnas egen konsumtion.
I den mån allting stiger i pris och det uppstår brist på livsmedel, är det
klart att jordbrukarna ta sina produkter i anspråk för sina egna hushåll, och
de göra det i större utsträckning ju sämre balansen är mellan dessa produkter
och dem, som de kunna köpa i utbyte. Då den befolkning som har egen mjölkproduktion
uppgår till omkring en tredjedel av hela Sveriges folkmängd är det
givet, att örn varubristen fortsätter kan utvecklingen härvidlag betyda ganska
mycket för den mjölkmängd som saluföres. Det skulle nog därför vara en
smula äventyrligt att hänge sig alltför mycket åt den tankegången, att priset
inte påverkar den totala produktionen. Ur konsumentsynpunkt gäller det också
den marknadsförda produktionen och att sörja för att den får en rimlig volym.

Vill man hålla fast vid dessa synpunkter, finns det såvitt jag kan förstå inte
mer än två utvägar, som kunna någorlunda tillgodose dem. Den ena är, att man
helt enkelt höjer priset på fläsk och brödsäd och betraktar detta som ett etimulanspris
och för bort det ur kalkylen, precis på samma sätt som man gjort
med ett överpris på oljeväxter. Det är naturligtvis den ur jordbrukets synpunkt
mest acceptabla och tacknämliga linjen. Den andra möjligheten, som åtminstone
kunde ha funnits om man hade manövrerat med hänsyn därtill från början, är
att något sänka det allmänna mjölkpriset. I så fall hade man kanske också
måst något höja priset på vissa andra produkter och samtidigt starkare differentiera
priset på de animaliska produkterna, så att inkomstfördelningen till
förmån för de mindre jordbrukarna hade blivit bättre.

Jag har nu inte några större förhoppningar örn att man kommer att följa
vare sig den ena eller den andra av dessa linjer, utan det troliga är väl, att
man går vidare från de utgångspunkter man har valt. Jag tror emellertid, att
det i detta läge bör strykas under, att man inte får lösa detta problem som en
ren räkneuppgift. Det är så pass många andra faktorer med i spelet, att det
måste bli ett avgörande med stöd av ett allmänt omdöme, och detta allmänna
omdöme borde väl framför allt ha sitt fäste i denna församling. Nu skall ju
här inte fattas något beslut, utan diskussionen skall utgöra svar på frågan, och
sedan är det andra som besluta, men jag har i alla fall, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter.

Härefter yttrade:

Herr Paulsen: Herr talman! Det har i dessa dagar här i riksdagen talats
oerhört mycket om jordbrukets kompensation. En och annan har framhållit,
att jordbruket är överkompenserat, vilket väl skulle betyda, att priserna på
jordbruksprodukter äro för höga. Det kan jag för min del inte inse. Jag tycker
snarare, att man klippte till litet för mycket, när man satte ned priserna
för någon tid sedan. Kanske är det därför att jag själv är bonde, som jag sett
saken på det sättet, men kanske hade de som nu anse, att det förekommer (iverkompensation,
sett saken på samma sätt, örn de också varit bönder.

Låt oss titta litet på priserna. I fråga örn havre oell cellulosa är det inte så

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
stor skillnad. Det är den skillnaden bara, att bonden skall köpa cellulosa och
får betala bra för den under det att han får sälja havre till det pris
som är fastställt, d. v. s. ett ganska lågt pris. Beträffande priset på fläsk
så veta vi väl alla, att det är lågt. Inte för den som skall köpa fläsk i butikerna,
han får sannerligen betala mycket bra, men bonden som skall sälja
fläsket får inte så bra betalt. Jag vill se den människa, som kan föda upp
en gris och få ett enda öre i förtjänst, när han kan sälja. Jag är villig att
ge både jordbruksministern, som jag ser sitter i sin bänk, och vem som helst
en pokal med inskription för väl utfört arbete, örn han kan lyckas med något
sådant. Men det finns ingen möjlighet till detta, det är jag fullständigt övertygad
örn.

Vad mjölken vidkommer tycker jag inte heller att priset är för högt. Det
är inte något att sänka på. Jag skall inte jämföra mjölken med pilsnern, men
aldrig hör man någon klaga över att priset på pilsner är för högt. Den kostar
dock 50 öre flaskan, d. v. s. 1: 50 litern, på restaurangerna, men mjölken får
man för 21 öre, om den har bra fetthalt och renhet och smak och lukt o. s. v.
Tycka kammarens ledamöter, att mjölkpriset är så storartat? Jag tycker inte
det är någonting att skryta med.

Jag tror, att alla som talat örn överkompensation för jordbruket ha en fullkomlig
felsyn. Det har blivit ett slagord, då man säger: Ja, det är bönderna
som ta så mycket betalt, de sitta där vid sina köttgrytor och ha det alldeles
utmärkt. Ni se fel, förtjänsten kommer på ett helt annat håll. Ni skola titta
på mellanhänderna! Men från dem får man höra, såsom jag hörde herr Henriksson
säga i förmiddags eller i går, att de kunna inte längre vara nöjda med
en klapp på axeln: »Vi mäste ha betalt för vår distribution.» Så låter det ifrån
det hållet. Men man kan inte se, hur mycket den enskilde, mindre handlanden
eller _ företagaren förtjänar, åtminstone inte örn han är en blygsam människa,
som inte går omkring och skryter, men se t. ex. på Kooperativa förbundet -—
jag hör själv dit, så jag vet hur det är. Och titta på storkvarnarna! De bygga
palatsliknande byggnader landet runt. Var får de pengarna ifrån? Tro ni,
att det är för svett och moda? Ånej. För deras arbetare, jordbrukets arbetare
och bönder har det visserligen varit svett och möda, men de som bygga upp
dessa palatsliknande byggnader äro ju förbunden. Och vad ha de förtjänat
pengarna på annat än genom för stor avans? Det är precis detsamma som när
storbankerna dela ut pengar till välgörande ändamål. Var komma de pengarna
ifrån? Jo, de betala själva för låg ränta och ta för hög av dem som behöva
låna. Det är precis samma sak, och jag ber kammarens ledamöter att inte
tala örn jordbrukets höga priser, för det är felaktigt. Utan ni skola tala om
den väldiga avans, den oförskämt höga avans, som mellanhänderna ta, då komma
ni på rätt bog!

Nu kommer jag till sådana ting, som ha väckt förargelse, alltså regeringens
och livsmedelskommissionens åtgärder, o. s. v. Det har exempelvis väckt stor
förargelse i mina bygder, att prissättningen på spannmål kom för sent. Och
det är inte konstigt, att detta har förargat folk. Man började leverera sin
spannmål i slutet av augusti, men först i oktober fick man veta, vad man
skulle få för den. Tänk er in i den situationen! Örn en arbetare eller tjänsteman
tar emot en befattning, frågar han först, innan han tillträder: Hur mycket
får jag betalt? Men bonden skall vänta två månader och tacka Gud örn
han far veta, att det kanske inte ens då är fastslaget utan skall fastslås ändå
senare!

En annan sak, som också väckt förargelse, är att livsmedelskommissionen,
antagligen med regeringens goda minne, dekreterat, att de som köpa cellulosa
skola ha mera kraftfoder än andra. Det är ett snyggt påhitt, men jag förmo -

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
dar, att regeringen vill hålla cellulosafabrikanterna om ryggen. iSlu säger man,
att mjölkproduktionen sjunkit, men när betblasten tar slut i Skåne, då skola
ni få se på annat, om vi inte få kraftfoder. Jag är själv bonde och umgås med
bönderna i stor utsträckning och resonerar med dem, och de säga, att de, som
köpa mjölken, icke skola skylla på dem, örn det blir lite mjölk. Det kunna vi
icke hjälpa, säga de, ty vi få ju inget kraftfoder. Det får endast de. som köpa
cellulosa. Vi bönder vilja inte annat än i nödfall köpa cellulosa, ty i år ha vi
gott örn foder. Örn inte regeringen giver livsmedelskommissionens ledamöter en
anmaning örn att alla skola lia kraftfoder i samma, utsträckning i förhållande
till kreatursbesättningarna — de som köpa cellulosa skola icke få mera kraftfoder
än andra — skola ni få se, att då blir det inte gott örn mjölk under vinterns''lopp.

Sedan var det en annan sak, sorn jag förstår att fru Nordgren tänker särskilt
beröra. Hon tänker säkert ge mig en duvning efteråt, men det är väl unt,
när man får det av fina kvinnoläppar. Jag syftar på utfodringen med småpotatis.
Det var icke utan, att bönderna ingenting sade till att börja med.
De undrade: vad tänker livsmedelskommissionen på? Skola vi äta den där
småpotatisen, som vi bruka blanda in i den skämda potatisen, och ge den till
foder åt svin på mellanstadiet, alltså under tiden före gödningen? Kan det
vara något att äta? Livsmedelskommissionen deklarerade, att utfodring icke
får ske med småpotatis. Punkt och slut. Nu tror jag, att lantbrukarna äro
förståndigare, men det vill jag ju inte säga.

Sedan var det också en annan sak, som jag vill säga något örn. Livsmedelskommissionen
har deklarerat, att hönsen skola få mera foder, när de värpa
mera. Ja, men snälla, kära livsmedelskommissionen, örn ni går och talar örn
för hönsen, att örn ni bara värper mera, så får ni mera foder, tror ni verkligen,
att hönsen förstå sig på det? Vänd i stället på satsen: giv hönsen mera foder
så värpa de mera. Sånt förstå sig hönsen på.

Nu skall jag låta livsmedelskommissionen vara i fred. Jag hoppas, att den
bättrar sig. Vi skapade under den långa riksdagen i år något som kallades för
arbetsförmedlingstvång. Det har kommit att verka rätt egendomligt. I Malmö
till exempel, som ligger närmast min trakt — jag bor ju nästan i staden, i
varje fall alldeles utanför — är det ju så, att örn en byggmästare får ett hus
färdigt, få inte de arbetare, som han har haft, murare, snickare, rörläggare
o. s. v., arbeta på byggmästarens nästa bygge. Även om denne har ett nytt
bygge, som han just skall börja med när det andra är färdigt, får han inte behålla
sina arbetare, om han vill det, utan dessa måste då anmäla sig för arbetsförmedlingen,
som med full rätt, enligt den lag som vi skapat, passar på
och »klipper» dem. Äro de fyllda 50 år, få de gå till bygget, men eljest: i väg
med dem till betfälten, och det förargar ju de ordinarie betarbetarna alldeles
oerhört.

Jag hade tänkt komma med ytterligare detaljer i denna sak, men jag har
tyvärr förlagt mina anteckningar, så jag kan icke göra det. I varje fall få
dessa hantverkare från städerna, som tvingas ut på betarbete — uppåt landet
går det till på samma sätt, fastän man där skickar dem till skogen i stället —
dels ett blåställ, en omgång blåa kläder alltså, från arbetsförmedlingen och
dessutom i småposter sammanlagt 7 kronor örn dagen, som staten betalar. Örn
nu en sådan där betupptagare, som kanhända för ett år sedan, eller kanske
inte ens för så lång tid tillbaka, varit bonddräng och van betupptagare men
därefter råkat vara murare eller hantlangare i staden, kommer att ligga bredvid
en vanlig betupptagare, så blir denne rasande över att den andre skall ha
betalt för en ruta betor dagligen, som lian ej har tagit upp. Det har varit oer Andra

kammarens protokoll 191)2. Nr %9. 5

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. ni.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
hörd uppståndelse på möten överallt i min hemtrakt om den saken, och betupptagarna
ha varit arga som bin. Men det egendomliga är, att man påstår,
att murarna äro lika arga för att de skickas ut på betfälten. Jag vill inte taga
ställning till saken, men nog är det egendomligt.

Jag skall emellertid inte fortsätta med detta längre. Man kan ju hålla på
och klandra på mycket. Livsmedelskommissionen och kommissionerna över
huvud taget ha ju i många småting gjort sig skyldiga till missgrepp. Det kan
för resten alla göra, men det tycks, som om dessa kommissioner gjort flera
missgrepp än vanliga människor. Man säger i min ort, att det är besynnerligt,
att man från regeringens sida plockat ihop till dessa kommissioner folk, som
icke förstå sig på saken. De personer, som man har där, tyngas av för mycken
lärdom och ha för liten praktisk erfarenhet. Jag måste säga, att jag är nästan
böjd att hålla med dem, som klaga däröver.

Fröken Öberg: Herr talman! När man under dessa dagar suttit och hört de
både många och långa och, som nu senast, ganska roliga anföranden, som hållits
här, har man fått en mycket stark känsla av att denna sammankomst har
en uppgift att fylla. Men man kan dock kanske nu tycka, att det mesta, som
behövt sägas, redan blivit sagt.

Jag skall icke heller bli så långrandig, men statsministern sade i sitt anförande,
att vi icke hitkallades endast för att informeras, utan han ville också
höra vår uppfattning om olika saker. Jag har några frågor, som jag skulle
vilja framställa i anledning av herr statsrådet Gjöres’ anförande. För att börja
med fisken, som för närvarande är den mest brännande frågan i Göteborg.
Stockholm, och på en del andra ställen kanske också, sade statsrådet, att livsmedelskommissionen
överväger åtgärder. Jag förutsätter då, att det är den allmänt
diskuterade och omskrivna fiskransoneringen, som åsyftas. Redan i våras
framhöll jag i ett anförande, att man borde vidtaga åtgärder för fördelningen
av denna vara. Situationen har icke förbättrats sedan dess. Tvärtom.
Köerna bli större och längre dag för dag. Nu skulle jag vilja fråga: är det
meningen att reglera fisken bara för vissa städer och större samhällen, och örn
så sker, kan det garanteras att fisken kommer in till dessa samhällen, eller blir
det så, som med äggen, att den helt och hållet försvinner l

Vidare har det sagts, att det skulle bli ransonering bara på den prisreglerade
fisken. Detta anser jag vara orättvist, därför att då kan den mera välsituerade
först förse sig med sin ranson av den billigare fisken och sedan
täcka sitt ytterligare behov med den dyrare. Örn man skall ransonera måste
alla fisksorter ransoneras och rabatter ordnas för de ekonomiskt svagare.

Jag är emellertid ganska säker på, att jag blir bemött på den punkten, och
att man kommer att säga, att de dyrare fisksorterna, liksom vissa köttsorter
som ligga utanför priskontrollen, äro av så pass liten betydelse, att det skulle
betyda så ofantligt litet i mertilldelning för det stora flertalet om även den fisken
skulle ransoneras, varför det inte tjänar någonting till att ransonera den.
Jag har en annan uppfattning. Det må vara hur det vill, örn man med den
ökar tilldelningen eller icke, men mig förefaller det rent psykologiskt riktigare,
att ransoneringen omfattar all fisk. sa att det blir lika för alla, som skola
köpa den.

I fråga örn brödet meddelade statsrådet Gjöres, att han hoppades i fortsättningen
kunna hålla havregrynen utanför den egentliga brödransoneringen. Därutöver
trodde han icke på någon ökning av ransonen. Ja, kanhända situationen
är sådan. Jag vågar icke bestrida, att tillgångarna icke räcka till för en ytterligare
tilldelning, ehuru det stora flertalet människor, i synnerhet de kroppsarbetande,
behöva få sina ransoner höjda. Vad jag i detta sammanhang vill

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överlag mine) i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
säga är: varför skrev och pratade man så mycket om den goda skörden, redan
innan den var avtagen? Därigenom har man ju bibringat människorna den uppfattningen,
att en ökad tilldelning låg inom möjligheternas ram. Varför kom
man inte redan på ett tidigt stadium med det resonemang, som nu föres, att vi
måste öka vår lagerhållning för kommande behov?

Så några ord om äggen. Herr Gjöres framhöll, att produktionen normalt är
omkring 37,000 ton. Enligt beräkning konsumera producenterna 15,000 ton,
säger statsrådet. Genom utdelning av ransonerna ha ungefär 18,000 ton gått åt.
Sedan sade han, att producenterna kanske i någon mån ökat sin konsumtion.
Men de lia väl knappast kunnat öka den med hela 4,000 ton? Då skulle jag vilja
fråga: gå alla de där andra äggen åt på svarta börsen? Ja, det är väl det troliga.
I det sammanhanget vill jag fråga: finns det inga möjligheter att få en
effektiv kontroll på svarta börsaffärerna, antingen det gäller ägg, smör, kött
eller vad det nu är?

Sedan skulle jag vilja framföra några synpunkter på priskontrollnämnden
och dess arbete. Det är en allmän uppfattning bland husmödrarna, att nämnden
icke ingriper tillräckligt ofta och ej i tid. Man låter i allmänhet de olika varorna
gå upp avsevärt i pris, innan man sätter stopp. Sedan sätter man ett
högstpris och ofta blir det så, att även örn varan har olika prislägen, tillämpar
man i allmänhet ute i affärerna högstpriset. Det är .omöjligt för den konsumerande
allmänheten att fastslå, örn varan hör till den ena eller den andra prisgruppen.

Sedan vill jag säga något beträffande sammansättningen av nämnden. Jag
vill icke klandra dem, som sitta där. Men jag måste ställa den frågan: varför
har man icke i denna nämnd satt in några duktiga husmödrar med stora familjer
och små inkomster? De ha en praktisk erfarenhet ifråga om vad det vill säga
att klara sig, när priserna gå i höjden och veckolönen ej räcker till. Man må
vara aldrig så teoretiskt kunnig, men om man inte har praktisk erfarenhet,
kan man inte känna det på samma sätt som de, som ha det smått örn medlen.
Därför skulle jag för min del, som sagt, vilja uttala det önskemålet, att man
i fortsättningen söker få in några representanter för dessa husmödrar. Sätt då
in husmödrar med stor barnskara, små inkomster och praktiskt kunnande!

Jag vill även instämma nied vad herr Sundström i Skövde yttrade, när det
gäller frågan om besparingsåtgärder. Han framhöll, att örn staten måste spara
och det är möjligt, att den måste, man icke bör låta besparingsåtgärderna gå ut
över det sociala området. Jag har den uppfattningen, att man måste göra sig
beredd att öka på en del av våra anslag för sådana ändamål, såsom till exempel
pensioner, bostäder och, kanske icke minst, till skolluncher. Ju knappare matförsörjningen
blir i hemmen, ju nödvändigare blir det, att man ser till att barnen
få ordentliga luncher i skolorna.

Sedan några ord örn de anföranden, som hållits av en del representanter för
bondeförbundet. Jag måste säga, att när jag hörde herr Hansson i Rubbestad,
då trodde jag, att jag kommit på ett bättre R. Tj. F.-möte. Han fragade, varför
det icke gjorts några anmärkningar mot de protestmöten, som hållits av kvinnosammanslutningar
i landet mot de höjda livsmedelskostnaderna. Det^ är mycket
lätt förklarligt, herr Hansson. Kvinnorna ha i ren solidaritet och i förståelse
för befintliga svårigheter avhållit sig från att protestera mot livsmedelspriserna.
Så har skett först sedan priserna blivit sä orimligt höga, att man icke
ansåg sig kunna gå nied längre. Deras protestmöten ha icke alls varit av samma
art som R. L. F .-mötena. Det är icke bara de arbetslösa, som ha det svårt, något
som herr Hansson i Rubbestad tycktes tro. Han resonerade så, att har man bara
arbete i städerna, så är det ingen fara. Men det finns ju icke bara arbetslösa
utan det finns även grupper av små löntagare, som lia svårt att klara sig.

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. nr.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
Många av dem lida nöd i dessa dagar, och jag kan försäkra herr Hansson i
Rubbestad, att de hjälpa inte till att höja nöjeskontot, som, enligt statistiska
uppgifter, som han anförde, skulle ha höjts. Jag skulle närmast tro — jag vill
inte vara elak mot bönderna, men det är snarare möjligt, att dessa tack vare
sina ökade inkomster fått tillfälle resa in till städerna och där bidragit till
höjning av nöjeskontot.

Vad beträffar den åtgärd som herr Hansson i Rubbestad rekommenderade,
nämligen att man skulle öka de fattigas ransoner med hundmaten, så var detta
uttalande av den karaktären, att jag icke anser mig vilja gå in därpå. Herr Svensson
i Grönvik uttalade i sitt anförande första dagen den önskan, att de olika
folkgrupperna måtte förstå varandra. Det skulle jag vilja instämma i. Men jag
kunde inte med bästa vilja av hans anförande få fram någon större förståelse
för de fattiga konsumenternas svårigheter. Ej heller tog han avstånd från
R. L. F.-mötena. Visserligen sade han, att han icke kunde försvara dem, men
hela anförandet gick ut på att söka förklara dem, och det kan också ibland
vara ett slags försvar.

Jag kan icke förstå, att herr Svensson behövde bli så chockerad över den
skämtbit, som stått i tidningen angående bondmoran, som inte brydde sig så
mycket örn ifall fisken gick till eller ej, för dom klarade sig ändå. Det var icke
bara ett skämt, det ligger en del sanning däri. Man kan icke komma ifrån, att
nian i lanthemmen Ilar mycket lättare att klara livsmedelsfrågan än vad man
har i industri- och stadssamhällen. Man har på landet ingen större kännedom
om livsmedelsbristen. Med undantag för kaffe kan man skaffa sig både mjölk,
smör, ägg, kött o. s. v. Böndernas livsmedelssvårigheter kunna således ej jämföras
med stadsbornas. Därför reagera dessa också så starkt som de göra, när
de höra mötesuttalanden örn produktionsstrejk och sådant, därest inte priserna
höjas.

Till sist skulle jag vilja säga, att när man läser örn sådana åtgärder som den
utslagna mjölken, då vill man nästan, då man vet, hur svår livsmedelsbristen är,
utbrista i Fabian Månssons kända uttryck: Vet o. s. v.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fru Nordgren: Herr talman! Herr Kilbom har här i kammaren tidigare anfört
ganska drastiska exempel på husmödrarnas bekymmer, och jag förmodar,
då flera kvinnliga talare komma efter mig, att dessa svårigheter från deras
sida ytterligare komma att framföras och belysas. Jag skall därför inte uppehålla
mig vid dem, i all synnerhet som jag tillhör den kommission, som bär
av vissa talare ställts på de anklagades bänk för sina mer eller mindre svåra
brister och ofullkomligheter. Jag vill dock understryka riktigheten av vad
som sagts, och det är väl heller ingen som vill bestrida, att det är husmödrarna,
som få bära de tyngsta bördorna av krisen. Det är närmast ett under,
tycker jag, att husmödrarna, särskilt i de mindre bemedlade hemmen, kunna
klara av mat åt man och barn med de knappa ransoner, som vi på grund av
de två senaste årens missväxt haft både på bröd, kött och fläsk, och med den
ringa fisktillgången. Vi äro visst inte okunniga örn dessa bekymmer i livsmedelskommissionen.
Vi få höra dem dagligen i form av brev och telefonpåringningar
eller personliga påstötningar. Men det måste jag säga, att det är
inte alltid de husmödrar som lia det svårast, som klaga högljuddast, utan det
är oftast bättre situerade husmödrar, som ha svårt att erinra sig, att vi leva i
en kristid, den svåraste som övergått världen i den nuvarande generationens
tid. Jag har också, på grund av framställningar från olika håll med önskemål

Torsdagen deli 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådslcdamöters meddelanden. (Forts.)
om upplysningar i folkförsörjningsfrågor, besökt skilda platser i landet och
därvid sammanträffat med såväl husmödrar som män från olika samhällskategorier.
Vid de diskussioner, som i regel följa på föredraget, framkomma
alltid de svårigheter och bekymmer man har, eller påtalas de missgrepp, som
man anser att kommissionen har gjort. Ibland vidarebefordras dessa till kommissionen,
som tar all den hänsyn till desamma, som omständigheterna kunna
medge. Ty, vilka fel än livsmedelskommissionen må lia, så inte lider den av
någon byråkrati, det kan jag försäkra.

Det är också betecknande, att det är ytterst sällan husmödrarna ge uttryck
åt sina bekymmer i form av anonyma brev. De dryfta dessa bekymmer inom
sina sammanslutningar, kvinnoklubbar och kvinnogillen, och få dem i vederbörlig
ordning vidarebefordrade till livsmedelsmyndigheterna på sådant sätt,
att man får en klar uppfattning av vad de anse brister, och som jag nyss
nämnde tar man i kommissionen all hänsyn till de framförda önskemålen
eller också förklarar man för vederbörande, varför man inte kan tillmötesgå
desamma.

Här har man emellertid hittills, tycker jag, starkast framhållit, hur svårt
städernas husmödrar lia det, och jag har liksom en känsla av att man anser
att på landsbygden är allting tillfredsställande. Då skulle jag vilja erinra örn,
att det inte är enbart personer, som lia tillgång till våra viktigaste födoämnen
genom egen produktion, som bebo landsbygden, utan vi ha massor av småfolk
där också, och örn man skall jämföra bekymren, så äro de nog lika stora i de
hemmen. Vi få otaliga gånger påminnelser om just bekymren bland husmödrarna
på landsbygden. De säga: »Vad skola vi äta? Vi lia inte sett en fisk
på månader, och vi ha nästan glömt hur en sill ser ut! Fläsk- och köttransonerna
äro små, och vi äro inte alla i den situationen, att vi kunna föda upp
hushållsgrisar.» Jag tror inte man skall förbise detta, när man talar örn svårigheterna,
utan räkna med att de finnas både i städerna och på landsbygden.

Hittills har man ju kunnat ge de klagande den något klena trösten att säga,
att vi kunna väl ändå klara oss igenom de värsta svårigheterna så länge vi lia
tillgång till potatis och mjölk och så länge de livsmedlen äro fria. Det är först
då det kommer att tryta på dessa situationen blir verkligt svår. På grund av
knappheten på andra livsmedel har ju också konsumtionen av mjölk ökat med
inte mindre än 77 % över hela landet och här i Stockholm tidvis med omkring
100 %. Jag tror för resten inte ens den siffran är tillräcklig. Men det har ju
varit en styrka att man hittills kunnat tillfredsställa denna ökade konsumtion,
tack vare vissa åtgärder, inte minst standardiseringen, som kammaren här en
gång utdömde såsom varande alldeles förkastlig, och den gången avförde från
dagordningen. Nu efteråt kunna vi väl alla vara ense om, att åtgärden var
både nödvändig och nyttig. Ett oerhört arbete nedlägges också från kommissionens
sida för att få mjölken fördelad över landet, så att ingen ort blir
missgynnad. För detta ändamål har man inom kommissionen gjort unp en organisationsplan,
för överförande av mjölk från de s. k. överskottsområdena till underskottsområdena,
och det går dagligen hundratusentals liter mjölk till Stockholm
från Skåne och andra oriel-, och även till andra brist orter. För närvarande
kan man räkna med, att det går mellan 000,000 och 700.000 liter dagligen från
överskotts- till underskottsområdena. Tankvagnar rulla med mjölken på våra
järnvägar till dessa platser, och en fackman förklarade häromdagen för mig,
att om man mäter upp den vägsträcka, som mjölken till ryggalägger på sin
transport, så utgör den för två dagar en så lång sträcka, att den kunde räcka
till en resa jorden runi. Jag nämner detta för att man skall förstå, vilka svårigheter
som man här har att söka komma till rätta med.

Man har också gått ganska hårt fram tvångsvis mot mejerierna. Inte mindre

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
än 225 mejerier i landet lia tvungits lägga om driften från smör- och ostproduktion
till leverans av konsumtionsinjölk. Nu lia svårigheter börjat göra
sig gällande även på mjölkens område, och herr Kilbom var särskilt inne på det.
Han ansåg, att man borde tillgripa ransonering av mjölken för Stockholms
vidkommande, och anförde som exempel på svårigheterna att det kunde inträffa
att en husmor kunde få stå i kö ända upp till tre timmar och ändå inte få mer
än 2l/a liter mjölk till fem personer, därav tre barn. Det är klart, att förhållandena
kunna bli sådana, att en ransonering av mjölken framtvingas, men vi
vilja i kommissionen inte tillgripa denna åtgärd förrän i sista hand, på grund
av de stora svårigheter som äro förknippade med en mjölkransonering, vilket
man känner till ifrån förra kriget. Jag medger, att det inte då var så välordnat
som nu — man hade inte samma möjlighet att fördela mjölken — men
svårigheterna komma säkert att bli stora likväl. Det är inte säkert att den husmor,
som nu får 21/s liter, får större tilldelning vid en ransonering. Men om
situationen inte skulle bli bättre, får frågan örn en ransonering av mjölken tas
upp, och man överväger inom kommissionen lämpligaste systemet för en ransonering.

Sedan var herr Kilbom inne på att man borde höja fläskpriset, och flera
röster ha under diskussionen höjts för att så borde ske. Man har framhållit —
från herr Paulsens sida på ett mycket drastiskt sätt — hur oekonomiskt det
är att föda upp svin, och jag för min del skall inte yttra mig örn, huruvida det
rent ekonomiskt sett kan vara behövligt att fläskpriset höjes. Men det finns
ett »men» härvidlag, och det är de risker detta eventuellt kan medföra
för vår potatisförsörjning. Från flera håll har framhållits, att örn man skall
kunna driva en ökad fläskproduktion, måste man ha rätt att använda potatis
för utfodring, och herr Paulsen kritiserade mycket skarpt kommissionens åtgärder
i fråga örn förbudet att utfodra småpotatis, vilket han fann vittna om
att de personer, som sitta i kommissionen, tyngas av för mycken lärdom och
för lite praktiskt förstånd.

Ja, herr Paulsen, det går mycket lätt att ironisera över sådana saker, men
jag tror att örn herr Paulsen sutte i ansvarig ställning för vår folkförsörjning,
skulle han lia sett sig nödsakad förorda de åtgärder, han nu så ironiskt kritiserar,
även med öppen blick för att de beredde vissa svårigheter. Vi veta alla
—- och det torde icke kunna fördöljas ■— att potatisskörden i år är väsentligt
mindre än föregående år. Därtill kommer att inte mindre än 10 k 15 % av
skörden utgöres av s. k. småpotatis. Vidare att man inte är säker på, huruvida
årets potatis är lika lagringsduglig som vanligt, då den varit angripen av
vissa sjukdomar, och man därför har skäl att befara stora lagringsförluster.
Under sådana förhållanden medger helt enkelt inte läget att utfodring av potatis
sker utom i rena undantagsfall. Det är därför man måste utfärda förbud
tills vidare mot utfodring även av småpotatis, enär nian befarar att även
denna kommer att behövas för konsumtion. Åtminstone är det de ansvariga
myndigheternas plikt att se till, att potatisen i första hand kommer människorna
till godo i direkt form. Brist på potatis skulle framskapa ett verkligt nödläge
för vårt folk, det äro vi nog alla ense örn.

Fröken Öberg nämnde här något örn att priserna mångå gånger sättas först
när de ha sprungit upp i höjden så mycket, att normalnriserna egentligen komma
i allra högsta läge. Jag tror att mycket av anledningen till missnöjet hos
jordbrukarna beträffande fläsk- och köttpriserna ligger däri, att när man t. ex.
satt normalpriset på kanin till 4 ä 4: 50 per kilogram — kanin som ändå inte
kräver så mycket kostnader i foder och arbete som vad svinen göra — så
anser man det vara galet, att fläskpriserna skola hålla sig vid en betydligt
lägre siffra. Men jag kan inte komma ifrån den förmodan, att när de nuva -

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
rande fläskpriserna fastställdes, kalkylerna gjordes så, att vid det tillfället
produktionskostnaderna och priserna ansågos gå någorlunda ihop. Sedan dess
har ju priset på fodersäd sjunkit, och tilldelningen av foder för svinproduktion
beräknas komma att väsentligt höjas, varför fläskpriserna väl komma att
ställa sig något förmånligare än tidigare.

Nu säger man emellertid på jordbrukarhåll, att man trots de sänkta foderpriserna
inte kan producera fläsk utan prisförhöjning och en högst väsentlig
sådan. Det har framställts krav på höjning av priset på fläsk med minst 1
krona per kilogram. Jag frågar mig då: Örn vi höja priset med 1 krona per
kilogram, kunna då de mest behövande av vårt folk köpa sig något fläsk till
sådana priser? Jag tror det knappast. Åtminstone inte med mindre än att vi
få rabatter för dessa folkgrupper, och en utökning av rabatteringen till kött och
fläsk har ju ganska nyligen avvisats av riksdagen. Representanter för jordbruket
ha vid privata samtal sagt mig, att en prishöjning, som är mindre än
1 krona per kilogram, skall man inte komma med. Då blir det med det som med
äggen. Här kom man pekande med 50 öre per kilogram och det har inte stimulerat
till ökad äggproduktion, sade man, och mindre än 1 krona kommer
inte att ha någon verkan för en större fläskproduktion.

Vidare är det så, att en höjning av priset på fläsk kommer inte att ge någon
ökad tillgång på fläsk under den närmaste tiden utan först fram på hösten. Jag
medger gärna att det är viktigt att vi få fläsk lill hösten också, men någon
lättnad i folkhushållet för närvarande torde inte en prisförhöjning komma att
medföra. Om man nu antar, att det bleve en prisförhöjning på fläsk, hur mycket
större skulle man kunna räkna med att tilldelningen för konsumenterna
då kunde bli? Det är svårt att säga, men det torde knappast kunna röra sig
örn mera än några gram per vecka och person. Naturligtvis kan man säga, att
fläskbrist är en allvarlig sak, och de ansvariga myndigheterna komma säkerligen
att noga överväga, huruvida man måste vidtaga sådana åtgärder som ett
högre pris. För min personliga del hyser jag mycket starka betänkligheter mot
en dylik åtgärd. Jag yttrar mig då inte örn det ökade priset är skäligt eller
inte, utan det är ur helt andra synpunkter, som jag är betänksam. Och det är
främst risken för att vid ett högt fläskpris potatisen i stor utsträckning kan
komma att. gå i svinmagarna. Vi veta ju, att normalt är svinuppfödning i hög
grad baserad på potatis, och särskilt småpotatis användes för detta ändamål.
Jag tror att om man ställde den frågan till landets husmödrar: »Vilket vill
ni helst ha, några gram fläsk mer i veckan, med risk att potatisen blir borta,
eller den nuvarande tilldelningen?», så skulle alla utan betänkande svara: »Vi
föredra potatisen!» I det valet kan säkerligen ingen tveka.

Så har herr Paulsen, och även herr Kilbom, varit inne på mellanhand svinsterna.
Herr Paulsen yttrade sig mycket drastiskt om dem. Jag skall inte gå
in på, örn dessa äro för stora eller inte, men jag vill erinra om att jordbrukarnas
organisationer ju själva i mycket stor omfattning bedriva handel med slakteriprodukter,
och de Ira vill också varit med örn att sätta priset i detaljhandeln.

Herr Paulsen yttrade på tal om småpotatisen, att han hoppades att landets
jordbrukare skulle vara förståndigare iin kommissionen och utan vidare fodra
ut småpotatis till djuren. Han uttryckte sig inte direkt så. men det låg i alla
fall den innebörden i hans yttrande. Det tycker jag, herr Paulsen, är mycket
betänkligt att en riksdagsman nära nog direkt uppmanar till lagbrott. Ty det
är ett lagbrott, då en dylik användning av potatis är i lag förbjuden.

Herr Paulsen ironiserade också över att kommissionen ger mera foder åt
hönsen först örn de värpa mera, medan det borde vara tvärt örn, så att de först
borde tilldelas mera foder innan man begärde mera ägg. Det är en något förvanskad
framställning av saken, ty det är ju så att man ger mera foder, örn

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
äggproducenterna leverera äggen i den allmänna marknaden och icke låter
dem gå andra vägar i form av gåvor eller försäljning på annat sätt. I detta
sammanhang vill jag nämna något örn en sak som väckt mycket ond blod. och
som jag tycker de skånska jordbrukarna borde avstå från, då de säkerligen
förstå, hur det verkar rent psykologiskt i dessa äggbristens tider. Det är”de
mångå spettekakorna vid kalasen, vilka draga massor av ägg, och örn vilka det
gått historier runt om i pressen. Jag förutsätter nämligen att pressen härvidlag
inte farit med osant tal.

Så var fröken Öberg bland annat inne på frågan örn ransonering av fisken.
Hon frågade, örn en fiskransonering bara skulle bli för vissa städer och större
samhällen. Ja, då den frågan inte är slutbehandlad ännu inom kommissionen,
är det måhända för tidigt att yttra sig om densamma. Så mycket torde emellertid
kunna sägas, att det ligger i sakens natur att det inte kan bli tal örn
någon statlig ransonering av fisken. Det måste bli en lokal sådan, örn den kommer
till stånd. Och i så fall förmodar jag, att det kommer att bero på de
lokala kristidsnämnderna, som väi i samråd med platsens husmödrar få överlägga
örn, huruvida de anse att en ransonering av fisk för deras ort skall införås
eller ej. Fröken Öberg; framhöll också, att om det blir fiskransonering,
bör man ransonera alla sorters fisk och rabattera den dyrare fisken. Den saken
torde böra noga övervägas, .huruvida. man skall ransonera all fisk eller man
skall ransonera enbart, den billigare fisken, den som är mest eftersträvad. Man
kan natur ligtvis ha olika asikter örn den saken. Men jag tänker mig ett ransoneringssystem,
där allmänhetens inköp ske i nummerordning. Man lämnar kuponger
och, får sitt nummer. Ett visst antal nummer får användas örn dagen,
beroende pa tillgängen på fisk, lat oss säga t. ex. 300 nummer. Fångsten består
en dag av alla sorters fisk, strömming, torsk och dyrare fisksorter. I sändningen
är det exempelvis strömming eller sill tillräckligt för 100 nummer;
de första 100 nummerförsedda kunder, som infinna sig, få då dessa fisksorter.
Nästa hundratal kommer också över någon billig fisk, men det
återstående hundratalet får välja mellan att antingen köpa den dyrare fisken
eller att .förlora sin rättighet till fisk den gången. Fara finns då för att det blir
viss köbildning för att fa tillfälle att köpa sill och strömming eller annan billig
fisk. Skall man ransonera fisken, måste det nog bli rabatt på den dyrare fisken,
om alla som inneha de sista numren för dagen överhuvud taget skola kunna
köpa. den fisk de äro berättigade till. Annars få de mindre bemedlade av
dessa bli utan.

Det finns alltså, en hel del svårigheter att taga i betraktande vid en fiskransonering.
Det later sa enkelt att säga, att man skall ransonera en vara, men
det finns sådana varor, vilkas tillgång är omöjlig att överblicka, och till dessa
hör fisken, och det är därför icke lätt att i förväg kunna säga, örn en ransonering
utfaller lyckligt eller ej. Men, som förut nämnts, kan det aldrig bli tal
om annat än att varje ort får pröva saken för sin del, och erfarenheten får utvisa,
vilket som blir det bästa.

. Jag instämmer gärna i vad fröken Öberg sagt örn pressens sätt att ropa hej
innan man är över bäcken. Här har det flaggats med den goda skörden, innan
man visste örn skörden verkligen blev god eller icke. Detta har väckt vissa
förhoppningar örn att ransonerna skulle ökas, först och främst av brödet. Och
när det nu kommer att visa sig, att detta icke blir möjligt — och från folkhushallningsministerus
sida har framhållits, att det icke går att åstadkomma någon
ytterligare lättnad, med undantag kanske av att havre- och korngryn kunna
komma utanför brödransonerna — vad kommer då folk att säga? Jo, det kommer
att heta,: vart har den goda brödsädsskörden tagit vägen? Och så ha vi
ryktena här igen örn att den exporterats o. s. v., rykten söm man icke kan korn -

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ma till rätta med utan som spridas vidare, mångå gånger i illvilligt syfte i köer
och på liknande platser, där man icke kan dementera dem.

Fröken Öberg frågade också, vart äggen togo vägen. Hon nämnde de siffror,
som folkhushållningsministern anfört om äggproduktionen, och undrade, huruvida
producenterna kunnat öka sin konsumtion så mycket. Jag vill framhålla,
att det icke bara är de privata hushållen, som skola förses med ägg. Det är
sjukhusen, som skola lia ganska stora kvantiteter ägg, och det är sjuka personer
med licenser, det är bagerier och restauranger m. fl., som skola tillgodoses. Man
har från livsmedelskommissionens sida vidtagit vissa åtgärder för att ersätta
en del av denna förbrukning med annat, såsom t. ex. med äggpulver. Men det
finns också vissa skäl till att äggkonsumtionen också ökats för producenterna.
Man har ju i jordbruket fått en hel del frivillig arbetskraft, som man har i
kosten, och dessa vilja icke lämna ifrån sig sina kuponger utan anse, att när
de arbeta för produktionen skola de också ha maten. Detta icke sagt som något
direkt försvar för äggproducenterna, men det har dock visst fog för sig. Jag
måste också säga, att skulden till att äggen icke löpa på de banor de borde, är
i viss utsträckning allmänhetens egen. Man hör ganska ofta husmödrar skryta
med att de köpt och lagt in så och så många tjog ägg. En del personer ha ju
också blivit fast för olagliga ägginköp. Det är omöjligt för livsmedelskommissionen
och regeringen att åstadkomma en rättvis fördelning av landets livsmedelstillgångar,
örn det icke finns lojalitet hos allmänheten själv. Det är där
det brister, och det är gentemot denna illojalitet man bör sätta in alla krafter
och icke tolerera några olagligheter. En allmän opinion måste skapas mot människor,
som bara tänka på sig själva och icke bry sig örn det hela. Vi lia skärpt
lagarna och satt höga straffsatser för dylika förseelser, men man har hittills
icke sett så mycket verkningar av lagen. Något större antal konsumenter har
icke blivit fast för olagliga köp, och jag tror, att vi få gå strängare fram på
denna linje den vinter som kommer.

Jag skulle vilja säga ett pär ord ytterligare örn småpotatisen — förlåt att jag
uppehåller mig så mycket vid den. Det tycks råda en allmän uppfattning, att
det är totalt förbud mot att använda den till utfodring. Så är emellertid icke
förhållandet. För det första, gäller ej förbudet sådan potatis, som är uppenbart
oduglig till människoföda och ej heller kan användas för tillverkning av
potatismjöl, $otatisflingor eller liknande produkter. Tillstånd kan då givas av
kristidsnämnden. Vidare är det samma sak med potatispartier, som uteslutande
bestå av potatis, vars längsta utsträckning icke överstiger 3 cm, och nämnden
tillika finner att det är för vederbörande förenat med oproportionerligt stora
kostnader att transportera potatisen till auktoriserad handlande för försäljning.
I sådana fall har kristidsnämnden rätt att själv avgöra ansökningen beträffande
kvantiteter av intill 200 kilogram. Endast när det gäller större partier potatis
behöver man vända sig till livsmedelskommissionen för att få licens. Jag
menar alltså, att det icke är absolut stängt för jordbrukarna att efter tillstånd
få använda potatisen på detta sill!.

Det har frågats, var man skall göra av småpotatisen, och man har sagt,
att det skulle vara stora svårigheter att få avsättning för den. Det arbetas
emellertid för högtryck inom kommissionen med att ordna denna sak och
producenterna komma inom den närmaste tiden att få besked örn hur det skall
förfaras nied småpotatisen. Det finns stora områden, där man behöver potatis,
exempelvis inom charkuteribranschen. Enligt prov som företagits kan man där
mycket väl använda mindre potatis. Dessutom ha jordbrukarna fått uppmaning
att så långt möjligt är lagra även småpotatisen, ty vi vilja lia den såsom en
reserv till våren, örn det skulle bli brist på potatis då. Någon förlust på en dylik
lagring kan jordbrukaren icke behöva lida, då priset på denna potatis är satt

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
bara 2 öre lägre än priset på matpotatis. Skulle det bli så lyckligt, att vi icke behöva
taga. denna potatisreserv i anspråk, vilket jag knappast vågar hoppas, finns
det ju utvägar för att använda den för tillverkning av potatisflingor och liknande
produkter. Det behöver alltså icke föreligga någon risk för att man icke
skall vinna avsättning för denna potatis.

Så ytterligare en sak, som jag glömde, när jag var inne på frågan örn fläskpriserna.
Enbart en höjning av 25 öre per kg beräknas komma att belöpa sig
till omkring 10 miljoner kronor. Jag frågar: var skola dessa 10 miljoner tagas
i den stora prisuppgörelsen? Herr Liedberg refererade till, att vi inom kommissionen
— även jag — skulle ha varit böjda för att icke rubba mjölkpriserna.
Det står jag för, och jag skulle också anse det högst olyckligt, örn man skulle
höja priset på fläsk men sänka detsamma på en sådan vara som mjölk. Jag
tror, att vi då skulle komma i mycket stora svårigheter. Jag vill också understryka
vad här tidigare har sagts, att så länge vi icke tycka, att 1 krona 50 öre
för en liter pilsner är för dyrt, så länge kunna vi knappast hävda att mjölkpriserna
äro för höga. Det stod i tidningarna häromdagen, att bryggeriindustrien
utdelat 11.5 %. Så stor vinst tror jag icke jordbrukarna ha på sin mjölkproduktion.
Ett skäl mot sänkning av mjölkpriset är också, att det är småbrukarna,
som i största utsträckning skulle bli lidande därpå. För det första kunna
dessa icke komma i åtnjutande av kompensationer i samma utsträckning som
de som ha en allsidig produktion, och för det andra få de och deras familjer
slita så hårt i arbetet, att de äro värda att få ett hyggligt pris för sin mjölk.
Jag vet också att det är en ganska enhällig mening bland husmödrarna, att en
sänkning av nuvarande mjölkpriser icke bör ske. Skall man jämka priserna,
får man göra det på något annat håll. En sänkning av mjölkpriset vore, enligt
min mening, olycklig.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen, att man vid de överläggningar,
som äga rum i prisfrågorna, från alla håll skall beakta det svåra läge vi befinna
oss i, jämka samman ståndpunkterna och söka komma överens. I de tider
vi nu leva, då vi icke veta, vilken dag olyckan kan komma också över våra
huvuden, är det viktigt att hela folket håller samman och att motsättningarna
icke skärpas i sådan grad, att det blir till skada för landet,

Herr Paulsen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Bara ett enda ord till fru Nordgren. Hon talade om hur ytterst nödvändigt
det var, att man förbjöd utfodring av småpotatisen till grisarna, då
det blivit så litet potatis, att småpotatisen utgjorde 15 % av ali potatis. Men
hur vet livsmedelskommissionen det? Det är bara en uppskattning. Det finns
ännu potatis i jorden i vissa delar av landet. Man kommer bara med beräkningar,
som kanske icke ha grund i verkligheten.

Jag begärde emellertid icke ordet för att säga detta — det kunde kanske
ha varit onödigt. Men fru Nordgren lade ord i min mun, som jag icke hade
yttrat. Enligt fru Nordgren hade jag sagt, att jag hoppades, att bönderna
vore klokare än livsmedelskommissionen, så att »de fodrade ut grisarna med
småpotatisen». Det sade jag icke. Jag förklarade bara, att jag hoppades, att
bönderna vore klokare än livsmedelskommissionen. Och jag tycker icke det behövs
så mycket klokskap för att vara klokare än kommissionen.

Så talade fru Nordgren också örn äggen. Nu hade produktionen ökats, påstod
hon. Men min kära fru Nordgren: när hönsen rugga, värpa de mindre.
Och de värpa mindre nu än de gjort tidigare.

Fru Nordgren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr Paulsen fällde det uttrycket, att han hoppades, att

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
bönderna skulle vara klokare än kommissionen, i ett sådant sammanhang, att
jag icke tror att någon av kammarens ledamöter behövde tveka om vad han
åsyftade. Så ärlig kan väl herr Paulsen vara, att han erkänner det, även örn
han nu finner att uttalandet var något förhastat. Man kan ju säga en halv
mening på ett sådant sätt, att det är lätt att läsa ut fortsättningen, och det var
detta herr Paulsen gjorde.

Men sedan lade herr Paulsen ord i min mun, som jag icke sagt. Jag har
aldrig påstått att äggproduktionen har ökats. Jag har bara förklarat,_ att man
ger ökad fodertilldelning till de producenter, som avyttra sina ägg i den legala
handeln och icke låta dem gå andra vägar. Det är på detta sätt vi hoppas
kunna åstadkomma icke bara större produktion, utan också en bättre fördelning
av äggen, så att de komma konsumenterna tillgodo. Vi ha numera ganska
bra register över hönsantalet i landet, och kunna också kontrollera, i vilken
utsträckning äggproducenter, som ha en stor hönsstock, uraktlåta att leverera
ägg till den allmänna handeln. Det kan hända, att vi härigenom kunna få ett
fastare grepp örn ägghandeln än vi tidigare haft.

Herr Paulsen fällde uttryck örn livsmedelskommissionen, som jag anser vara
mycket beklagliga. Skulle man taga herr Paulsens omdöme om kommissionen
på allvar och skulle hans uppfattning delas av allmänheten, skulle kommissionen
knappast kunna sitta kvar. Herr Paulsen tycks lia glömt att kommissionen
lyckligtvis inte bara består av min ringa person, utan i densamma sitta
dugliga och kunniga män, som starkt känna sitt ansvar.

Vidare anförde:

Herr De Geer: Herr talman! Statsministern yttrade i går och finansministern
i dag, att ett viktigt led i vår strävan att bevara penningvärdet var besparing
av statsutgifterna. Ser man på utgiftssidan i statsbudgeten, dominerar
fjärde huvudtiteln fullständigt. Vad är då naturligare än att man på detta
område spanar efter besparingar? Denna spaning visar, att det finns en bred
marginal för besparingar utan att effektiviteten skulle minskas.

För någon tid sedan gick ett meddelande genom pressen, att krisrevisionen
framkommit med ett yttrande, som gick ut på att 20 miljoner kronor per år
kunde besparas vid linjeregementenas fältdepåer. Samtidigt meddelades, att
de totala kostnaderna för dessa depåer voro 30 miljoner kronor. Sålunda kunde
2/3 besparas. Hur är detta möjligt? Krisrevisionen kom icke med några nya,
radikala idéer. Man påpekade endast de metoder, som tillämpas vid vissa regementen.
Om dylika metoder kunde användas över hela linjen, skulle 20 miljoner
kunna besparas. Besparingen gällde framför allt bevakningstjänst, vård
av förråd o. s. v.

Det är nu rätt länge sedan detta krisrevisionens yttrande blev bekant. Men
ännu finns det flera regementen, där det alltjämt går i de gamla hjulspåren
med slösaktig förvaltning, samtidigt som andra regementen lia en rationaliserad
förvaltning. Man har rätt att kräva, att på detta område vidtagas effektiva
åtgärder. Krisrevisionens yttrande var hemligstämplat, varför man icke kan
gå in på detaljer. Jag har ingenting att anmärka mot hcmligstämpeln i detta
fall. Vad jag har omtalat är ingenting annat än det som stått i pressen.

Jag vill även med några ord beröra bevakningstjänsten överhuvud taget.
Där finns förvisso en bred marginal för besparingar. Som industriman har
jag under många år kämpat för rationalisering av driften. Besparing av arbetskraft
har varit den röda tråden, efter vilken arbetena lagts. När man
som industriman ser på en så enkel uppgift som bevakningstjänsten, blir man
förfärad över att det icke vidtages rationaliseringsåtgärder, så enkelt som
detta skulle vara.

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Vi ha en mycket högt utvecklad svagströmsteknik i vårt land. Det finns
alarmanordningar, som kunna apteras vid broar och byggnader och som bevaka
dessa mycket effektivare än bevakningspersonalen kan göra. Det är
ingen kritik mot denna, när jag säger, att bevakningen ofta är ineffektiv. Det
är helt naturligt, när gubbarna gå där dag ut och dag in, vecka ut och vecka
in, månad ut och månad in, medan ingenting bänder, att effektiviteten minskas.
Jag roade mig för en tid sedan med att göra en rond vid en järnvägsbro,
jag t. o. m. reste en stege mot den. Bakom mig hörde jag bevakningsmannens
taktfasta steg gå av och an, men mig observerade ingen. Hade det funnits
en tämligen osynlig kontakttråd runt omkring, hade mitt görande och låtande
säkerligen observerats. Jag vill på det livligaste rekommendera till
dem som ha ansvaret för sådant att vidtaga dylika mycket effektiva och nära
till hands liggande åtgärder i besparingssyfte.

Enligt min uppfattning bevaka vi också för många objekt. Det är många
industriföretag, broar och järnvägsstationer, som bevakas, vilka jag tycker
vi lugnt kunna lämna obevakade. Det väsentliga är, att någon organisation
finns till hands, som blixtsnabbt kan träda i funktion, örn fara är å färde.
Nu säger någon, att det är förenat med stora risker att lämna dessa objekt
obevakade. Jag vill göra gällande, att det också är förenat med risker, ja,
stora risker, att bevaka för mycket. För det första kostar det pengar. Bevakningsmannen
äta kronans mat, slita kronans kläder och ha betalt. Men det
väsentliga är, att vi skada moraliska värden. Det finns knappast något, som
så minskar försvarsviljan och arbetslusten som denna eviga bevakningstjänst.
Vi böra komma ihåg erfarenheterna från Frankrike år 1940. Det sades, att den
franska armén faktiskt ruttnade bort bakom Maginotlinjen, under denna ständiga
bevakningstjänst, då det icke hände någonting.

Jag vill sluta mitt anförande med att uttrycka den förhoppningen, att den
tröghet, som tydligen finns på försvarsområdet, när det gäller att få till
stånd effektiva åtgärder, måtte upphävas. En allmän opinion i landet kräver
detta. Kravet kommer icke alls från endast de män, som gå på bevakning,
utan de missnöjda representera stora grupper i vårt land. Det är betydande
värden, som stå på spel. Här är det icke fråga blott örn penningvärden utan
örn försvarsviljan i landet.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Den socialdemokratiska andrakammargruppens
ordförande, herr Vougt, inledde den debatt, som ännu pågår.
Han uppträdde på det gamla vanliga sättet. Han bugade sig vänligt åt
alla håll, underlät nogsamt att rikta kritik mot någon -— på ett undantag när.
Han riktade en mycket allvarlig anklagelse mot kommunistiska partiet, i det
han anförde, att kommunisterna under valrörelsen i fråga om livsmedelsexporten
bedrevo en förtalskampanj, som slog alla rekord. Han tilläde sedan, att vi
ännu icke sett, vilka konsekvenser detta kunde komma att medföra.

Herr Fast har sedan kompletterat herr Vougts påståenden genom att triumferande
förkunna, att den uppgivna livsmedelsexporten icke skulle ha förekommit.
Men de anklagelserna känna vi igen. De utgöra ett eko från valrörelsen,
då de partier, som mobiliserade den icke transportförbjudna pressen, radion
och i stor utsträckning även talarstolarna, riktade samma anklagelser mot oss.
anklagelser för svindel i denna fråga. Det var det ena huvudargumentet mot
oss i valrörelsen.

Det andra argumentet var som bekant av innehåll: Rösta bara på samlingsregeringens
partier, eljest bli tyskarna misslynta. Man undvek att leda sina
anklagelser i bevis, när det gällde livsmedelsexporten. Man ansåg tydligen bevisföring
onödig, sedan man ordnat det så att man trodde sig kunna hoppas,

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
att kommunistiska partiets röst icke skulle nå ut till massorna i så hög grad,
att den skulle störa lugnet inom de samregerande partierna. Man missräknade
sig åtskilligt i det stycket, men det är en annan sak.

Vår kritik av livsmedelsexporten grundade sig emellertid och grundar sig
fortfarande främst på vad som skett under de två krigsåren 1940 och 1941. I
denna vår kritik ha vi icke använt oss av lögner. För att vara på den säkra
sidan ha vi endast anfört officiella siffror och bekräftade sakuppgifter. Vi ha
påstått och vi påstå fortfarande att den av oss kritiserade handelspolitiken
varit av sådant slag att den medverkat till att undergräva vårt lands förmåga
att nu lösa försörjningssvårigheterna under krig och avspärrning, alltså även
försvårat för vårt folk att klara upp den situation, som nu råder. Detta är
anklagelser, som vi vidhålla. Samma män, som äro ansvariga i dag, ha varit
ansvariga för den politiken under de gångna krigsåren. Herrar Vougt och Fast
ha emellertid genom sina angrepp gjort det nödvändigt för mig att påminna
riksdagen örn vad vår kritik gällt, gjort det nödvändigt för mig att tala in i
riksdagens protokoll vad vår kritik gällde. Jag uppmanar angriparna, örn de
lia förmåga därtill, att frångå sina vanor, som bestå i att man kastar glåpord
åt motståndarna för att sedan smita undan. Jag uppmanar dem att i sak diskutera
de sakuppgifter, som jag så koncentrerat som möjligt vill anföra.

1940, för att nu ta ett exempel, exporterades 12,047 levande nötkreatur,
d. v. s. 6.028 nötkreatur fler än som exporterades året förut. År 1941 exporterades
33,270,000 kilogram vete, råg och havre, en ökning från närmast föregående
år på icke mindre än 30,477,000 kilogram. Denna export skedde icke
för att vårt folk skulle få andra livsviktiga varor i utbyte. Den skedde för att
hjälpa ett land, som kommit i svårigheter därför att det allierat sig med den
stormakt, som förintat den nationella friheten och demokratien hos bland andra
våra brödrafolk i söder och väster. Dessa påståenden styrker jag genom att hänvisa
till de uppgifter, som äro lämnade av en förening som har Hans Maj :t
Konungen till högste beskyddare och hans Kungl. Höghet Kronprinsen till
hedersordförande, nämligen Sveriges allmänna exportförening. När man åberopar
sådana källor, borde till och med herr Vougt kunna känna sig övertygad.
Vill herr Vougt eller herr Fast diskutera i sak, ty det är dessa siffror vi använt,
uppmanar jag dem eller de, som vilja ställa sig bakom herrarnas angrepp,
att be någon av vaktmästarna hämta in tidskriften Sveriges utrikeshandel,
häfte 7 för år 1942 och där läsa vad som står på sid. 98 och 99. Närmare anvisningar
kan jag icke gärna ge herrarna. I slutet av år 1940 sände Sverige
40,000 drittlar smör till Finland efter att tidigare ha skänkt bort 24,000 drittlar.
Detta skedde trots att smöret redan då var på upphällningen i vårt land.
Detta styrker jag dels med att citera följande ur den finska tidningen Jakobstadstidningen,
där det heter: »Direktör Hemil Hynninen, lantbruksrådet V. O.
Suonio och prokuristen K. V. Gottberg hemkommo i måndags från den resa depå
uppdrag av folkförsörjningsministern företagit till Danmark och Sverige för
att till Finland försöka anskaffa smör och fläsk. De berätta, att de i Sverige,
där smöret även börjar bli på upphällningen, inköpt 40,000 drittlar för Finlands
räkning. Därav äro ännu 10.000 drittlar olevererade. Tidigare har Sverige
skänkt oss 24,000 drittlar smör.» Komma ni ihåg, mina damer och herrar,
hur energiskt man till att börja med förnekade dessa uppgifter? Först när vi
lade fram bevismaterialet, erkände man att smör exporterats, fastän redan vid
den tidpunkten smöret började vara på upphällningen i detta land. Senare
måste emellertid en ledamot av denna kammare och av livsmedelskommissionen,
fru Olivia Nordgren, bekräfta, att Sverige ägde detta smör. Sverige hade erhållit
det såsom betalning från Danmark för dit levererade varor. Men det
satt långt inne att få fram den sanningen ur vederbörande. Sedan början av

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
år 1941 lia 2,400,000 kilogram salt sill exporterats till Finland enligt meddelanden
till de socialdemokratiska tidningarna Social-Demokraten och Ny Tid.
Vill möjligen folkhushållningsministern påstå, att det var svårigheten att lagra
även detta varuslag, som nödvändiggjorde denna export? Under förra året sändes
dessutom stora mängder andra matvaror till Finland. Jag hänvisar i det
stycket till de uppgifter, som äro lämnade av utrikesrådet Hägglöf. Hans uppgift
avser varor, lämnade utanför det gällande handelsavtalet, och han nämnde
bland annat 3.4 miljoner kilogram torrt bröd — ja, bageriarbetarna i Stockholm,
Örebro och en rad andra orter här i landet kunna intyga, att den uppgiften
är riktig. Varför glömmer man att lämna sådana uppgifter, när man
redogör för hur man handlagt försörjningsfrågan? Utrikesrådet Hägglöf nämnde
vidare 2,000,000 kilogram havre, 5.000,000 kilogram potatis, 460,000 kilogram
margarin, 1,650,000 kilogram fläsk, 2,000,000 kilogram fläsk- och köttkonserver.
Det där skedde innan bipackade sårbindor och byxknappar gjort
konserverna oanvändbara för det svenska folket. Slutligen nämnde han

5.000. 000 kilogram socker.

Så till årets export. Med ledning av uppgifter i finska tidningar lia vi sagt:
Sverige har i sommar exporterat 1,000,000 kilogram skarpsill till Finland. I
det stycket har nu folkhushållningsministern korrigerat oss. Det var icke

1.000. 000 utan 1,839,000 kg. Det var alltså över 80 procent mer än vi angivit,
ty vi visste icke om mer. Den exporten har skett samtidigt med att svenska
husmödrar stått i kö för att få köpa strömming, många gånger utan att få.
någon sådan. De skulle gärna ha tagit emot skarpsill som ersättningsvara, örn
den icke sänts till Finland. Vi ha vidare sagt, att Sverige i år sänt 10,000 ton
potatis till Finland. Där hoppade vi verkligen i galen tunna, såvitt socialminister
Möllers uppgift kan tågås för god. Vi voro nämligen nog oförsiktiga
att sätta tilltro till en artikel i tidningen Arbetet, där herr Vougt den 24 juli i
år förklarat, att vi sänt 10,000 ton potatis till Finland. Vi borde ha förstått,
att vi skulle vara försiktiga med dessa uppgifter, när han inledde sin artikel
på följande sätt: »Generellt gäller alltså, att. Sverige icke exporterar några livsmedel.
» — Vem är ovederhäftig? Är det vi eller är det vederhäftighetens talesman
och förespråkare herr Vougt., som far med oriktiga uppgifter? Han är
icke så noga när han själv för pennan. Han, uppgav vidare: »Det har förekommit
ett ofta förklarat undantag 1941 och ett annat i år, det sistnämnda året då
10,000 ton sättpotatis sändes till Finland för användning i de krigshärjade delarna
av Karelen.» Det är herr Vougts uppgift. Herr Vougt korrigerades sedermera
av socialminister Möller, som vid ett valmöte på Östermalmstorg förklarade,
att vi icke hade sänt någon, matpotatis till Finland utan endast 2,325,000
kilogram sättpotatis. Ja, jag vet, trots att jag icke är bonde, att sättpotatis
också är mat. Vem hade rätt av de här två herrarna, herr Vougt eller socialministern?
De få avgöra sin inbördes träta örn vem som har fel eller icke i fråga
örn livsmedelsexporten. Vi lova att godta den uppgift de kunna ena sig örn.
såvida vi icke få vederhäftigare uppgifter från annat håll. I våras reste närmare
tusentalet jordbrukare till Finland, samtidigt som tjänstepliktslagen delvis
sattes i kraft för att skaffa arbetskraft till det svenska jordbruket. Man
fotograferade i pressen ministrar, som togo farväl av sina söner, när de reste
till det förstnämnda värvet, men man fotograferade icke de hustrur och barn
till arbetarna i torvmossarna, som tvingats från detta bättre betalda arbete till
sämre betalt arbete, samtidigt som jordbrukare reste till främmande land. Även
en sådan politik beteckna vi som skadlig för det svenska folkhushållet. Det är
från svensk utgångspunkt vi sagt det. Vi ha vidare sagt: Det är icke riktigt
att uppföda hästar i Sverige och att sända dem till Tyskland. En sådan djuruppfödning
sker på bekostnad av mjölk-, smör- och köttproduktionen för det

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
svenska folkets behov. Folkhushåilningsministern har nu bekräftat, att vi hittills
i år sänt icke mindre än 2,400 hästar till Tyskland. Från varje hästkropp
kan man få i genomsnitt 300 kilogram kött. Vad vi därutöver sänt och vad det
skall bli i fortsättningen meddelade icke folkhushåilningsministern. Jag vill
därför komplettera hans uppgifter med följande citat från en skildring från
Falbygden införd i Dagens Nyheter så sent som den 31 augusti i år. Där heter
det: »Alla goda hästar i detta land ha blod från Falbygden. Den export till
Tyskland, som överenskommits. sker också i största utsträckning härifrån.
Förra perioden exporterades 8,500 hästar, och det blir förmodligen ännu flera
under nästföljande. Nötkreatursaveln i Falbygden har blivit lidande på det
stora intresset för hästuppfödningen. Man finner ofta gårdar, som lia 10 till
11 hästar men icke flera kor.» — Det där ha vi sagt under valrörelsen; är det
riktigt eller icke?

För exporten från Sverige till Tyskland tages exportkrediten i bruk. Det är
liktydigt med att »die dummen Schweden» betala skatt för att bli utan mat,
trots att tyskarna icke hålla sina förpliktelser exempelvis i fråga om kolleveranserna.
Det ha vi också blivit underrättade örn. Sedan sammankallas riksdagen
för att diskutera åtgärder mot inflation, men man vill inte syssla med den
politik, som bedrives på utrikeshandelns område, trots att denna politik måste
vara liktydig med åtgärder i inflationsfrämjande riktning.

Vi ha vidare sagt, att det handelsavtal, som ingåtts med Finland, måste vara
till skada för den svenska folkförsörjningen. Nu gällande avtal med Finland
innebär, och det ha vi också sagt under valrörelsen, att Sverige under tiden från
maj i år till årets slut skall leverera järn och stål för 11 miljoner kronor, arbeten
av järn och stål för 5 miljoner kronor, maskiner för 15 miljoner och övriga
varor för 4 miljoner kronor. Finlands betalningsvillkor lia utformats så, att de
kunna betecknas såsom mer än tillmötesgående. Sverige har nöjt sig med en
försäkran från Finlands sida, att landet skall medge utförsel av varor, i den
mån landets försörjningsläge det tillåter. De svenska exportörerna få betalt ur
den svenska statskassan. Vad var det folkhushåilningsministern talade om för
oss? Jo, att det råder stor knapphet på järn oell maskiner. Samtidigt betalar staten
stora pengar för att bli av med vad vi ha och nöjer sig i stället med att få
fordringar, som säkerligen kunna betecknas såsom världens mest osäkra. Utöver
detta har Sverige tidigare beviljat Finland en kredit på 35 miljoner kronor
för inköp av livsmedel från Danmark.

Varför skall Sverige engagera sig i sådana affärstransaktioner mellan två i
realiteten icke längre fria länder? Vore det icke lämpligare, att den stormakt,
som i realiteten bestämmer allt i dessa båda länder, också fick finansiera den
handel mellan dessa länder, som denna stormakt ger order örn? Nu har enligt
meddelande i pressen ett nytt avtal av samma slag träffats. Ytterligare 10
miljoner kronor ha beviljats i kredit. Därutöver har Sverige välvilligt och godhetsfullt
ställt 5,500,000 kronor till Finlands förfogande för inköp av smör
i Danmark. Varför köper icke Sverige smöret självt? Säljer Danmark smör
bara till Finland? Kanske är det så. Men är det på det sättet, så har också
innebörden av den hjälp, som Sverige lämnar Finland, karakteriserats på
ett riktigt sätt.

Hur kan man lia panna att här ifrån riksdagen rikta sig till Sveriges. arbetare
med maningen, att dessa skola avstå från kompensation för dyrtiden
för att därigenom rädda landet från inflation, samtidigt som riksdagen godkänner
en så penningvärdeförstörande politik, som dessa krediter betyda?
Landsorganisationen har rätt, när den i sin tidskrift »Fackföreningsrörelsen»
karakteriserar finsk-svenska handelsavtalet pa följande sätt: »När vart ansträngda
folkhushåll exporterar produkter för 70 miljoner kronor utan att er -

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

^Överläggning i anledning av vissa statsråds!edamöters meddelanden. (Forts.)
hålla något tillskott i våra egna varutillgångar, så representerar detta schematiskt
uttryckt att svenska folket fått sina efterfrågemöjligheter stegrade
med 70 miljoner kronor samtidigt som tillgången på produkter minskat med
samma belopp. Uppenbarligen måste denna verkan ge en stark prisstegringsimpuls.
Vi äro just nu särskilt ömtåliga för sådana impulser.» Det är en
riktig karakteristik. Detta lia vi karakteriserat som en oriktig politik, som ett
led i den svenska s. k. folkförsörjningspolitiken.

Herr Vougt nämnde också något örn att »vi här ännu inte sett, vilka konsekvenser
kommunisternas förtalskampanj kan åstadkomma». Vi veta av pressens
utläggningar vad herr Vougt syftade på. Man söker framställa saken
så som örn kommunisternas kritik av berörda frågor skulle äventyra lejdbåtstrafiken.
Mena ni då, att de demokratiska stater, som tillåta viss export hit,
äro och bli ovetande örn den handelspolitik, som bedrives av Sverige, bara de
svenska kommunisterna låta bli att tala örn vad som officiellt är känt? Eller
mena ni, att den svenska handelspolitiken är av sådan art, att till och med
de officiella siffrorna böra hållas hemliga, att de skola stanna exempelvis inom
riksdagsmanna- och kommissionskretsar samt inom regeringen, och att de
icke få angivas till ledning för det svenska folket vid dess bedömning av
regeringens politik i folkförsörjningsfrågorna? De, som söka avvända allmänhetens
uppmärksamhet från det oriktiga i denna politik genom att ropa, att
»kommunisterna äventyra lejdbåtstrafiken», de använda sig därvid av tagfast-tjuven-taktiken.
Ty om lejdbåtstrafiken blivit utsatt för ökade svårigheter,
måste detta bero på just den politik, som vi bekämpat. Då faller ansvaret
på dem som genomfört denna politik och icke på dem som kritiserat
densamma. Det är att ställa saken på huvudet att påstå motsatsen. Den anslutning
vår kritik rönt kan endast verka så, att den bidrager till att rehabilitera
Sveriges folk inför folken i väster. Vi tro också, att det är till större
fördel för folket, att det sker, än vad det skulle vara, om utlandet finge
den uppfattningen, att svenska folket enhetligt stod bakom regeringen i den
handelspolitik, som jag här har skildrat i några stycken.

Jag medger gärna, att regeringen vid detta riksdagssammanträde redovisat
en minskning av livsmedelsexporten under innevarande år. Det var glädjande,
och jag uttalar den förhoppningen, att dessa siffror icke skola behöva justeras
vid årets slut och att de icke skola öka under kommande tider, så länge förhållandena
äro som de nu äro. Det finns givetvis export, som är önskvärd.
All export — örn det gäller livsmedel eller annat är egalt — som icke kränker
den verkliga neutralitetens skrivna eller oskrivna bud, och som ger igen för
det svenska folkhushållet ännu nödvändigare varor, ha icke vi kritiserat. En
sådan export kan icke heller nagelfaras och fördömas. Men vi fördöma den
export och handel, som jag påtalat. Vi uppmana nu herr Vougt och övriga
försvarare av denna politik att diskutera dessa kritiska anmärkningar i sak
med oss, vi utmana envar att göra det. Jag har icke talat så mycket i förhoppning
om att någon försöker sig på den uppgiften i riksdagen. Jag har
talat för att få dessa uppgifter in i riksdagens protokoll, och vi skola veta
att i fortsättningen få sanningen spridd bland folket, och den sanningen kan
icke undertryckas genom de försök, som man gjort att stämpla oss som lögnare,
som man alltifrån valrörelsen och intill denna stund sökt göra.

Så några ord om en annan sak, där man också sökt stämpla kommunisterna
som skadegörare. Man har i synnerhet i den borgerliga pressen sökt framställa
frågan om vår ställning till bränsleförsörjningsproblemet så, att vi skulle söka
sticka käppar i hjulen för att försvåra frågans lösning för att sedan göra politik
i missnöjet bland en huttrande och frysande allmänhet. En sådan framställning
av kommunisternas inställning till bränsleförsörjningsfrågan är naiv.

Torsdagen den 5 november 1942 e. lii.

Nr 29.

Överlägg ninn * anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
Visst vända vi oss mot en del av de åtgärder, som vidtagits, men det är endast
i de stycken, där man. under tal om att folket måste skyddas mot kölden,
begår stora orättvisor mot stora befolkningsgrupper. Vi säga, att det är en
ofrånkomlig nödvändighet att lösa frågan örn bränsleförsörjningen. Det får
icke bli så, att folket i vårt skogrika land skall utsättas för köldens verkningar,
samtidigt med att dess motståndskraft nedsättes på grund av otillräcklig tillgång
på livsmedel. Men åtgärderna för att lösa bränsleförsörjningen måste
vara av sådan art, att de icke orättvist belasta dem, vilkas arbetskraft är erforderlig
för att frågan skall kunna lösas. Ty alldenstund det ligger i allas
intresse a.tt tillräckligt med bränsle produceras, måste också alla efter måttet
av sina krafter och sin förmåga påläggas de uppoffringar och bördor, som
äro erforderliga för detta- Att avstänga en viss eller vissa grupper av arbetare
från deras vanliga förvärvsarbete för att sedan använda deras behov av inkomst
som ett medel för att tvinga dem till skogsarbete är en uppenbart orättvis
åtgärd mot dessa arbetare. Detta alldeles särskilt som skogsarbetarlönerna
och de statliga tilläggen fortfarande äro sådana, att arbetet i skogarna betyder
stor ekonomisk förlust för de arbetare, som drabbas av dessa öppna eller
dolda tvångsåtgärder. Ingen kan komma ifrån det faktum, att det är en orättvisa.
Åtgärder av dessa slag ha redan tillgripits mot byggnadsindustriens arbetare
och mot kommunalanställda. Stockholms stad har redan på hemställan
från respektive kommissioner avskedat ett tusental kommunalanställda för
att nå syftet att få dem ut i skogarna. Man Ilar alltså icke berett dessa arbetare
ledighet utan helt enkelt avskedat dem. Den orättvisa, som begås mot
dessa arbetare, förstoras av det vidunderliga förhållandet, att de arbetare, som
avskedats och på det sättet tvingas ut i skogarna, komma i åtnjutande av
lägre statliga tillägg än vad de arbetare göra, som av sina arbetsgivare beredas
tjänstledighet från sina ordinarie anställningar för att som frivilliga riksarbetare
bege sig ut i skogarna. Sedan undrar man, att missnöje uppstår. Vår
inställning till detta problem vill jag sammanfatta på följande sätt: Innan
tvångsåtgärder tillgripas, böra de ekonomiska bördorna fördelas rättvist på så
sätt, att de tvångskommenderade genom ökade löneförmåner hållas mer ekonomiskt
skadeslösa i samband med att de genom samhälleliga dekret kommenderas
till det hårda arbetet i skogarna. Rättvisa skall beredas de ordinarie
skogsarbetarna genom att deras löneförmåner bli desamma som riksarbetarnas.
Skulle deras inkomster därvid bli större, så sammanfaller ju detta endast med
tankegången i statsministerns anförande, när han uttalade, att man icke skall
hindra inkomstökningar, som grunda sig på en god produktionsprestation.
Skulle sådana ekonomiska garantier'' skapas, skulle därtill tvångsåtgärder säkerligen
icke behöva tillgripas i så stor utsträckning som nu, enär då antalet
arbetare från andra yrken, som frivilligt vore beredda utföra skogsarbete,
skulle öka, och framför allt skulle de ordinarie yrkesvana skogsarbetarna söka
sig åter till skogarna, som de nu i görligaste mån söka sig ifrån på grund av
de orättvisor de känna sig vederfaras.

Jag vill till sist göra några reflexioner i anslutning till vad herr Conrad
Jonsson i Eskilstuna hade att anföra. Ilan sade, att han talade icke till riksdagsledamöterna,
han ville i stället tala ut över deras huvuden till folket, vilke!
han anklagade, för att det icke förstod, att man kan icke bli hjälpt med
bara pengar. Det är alldeles malplacerat att rikta sådana ord ut till arbetarna,
.-om veta, vad penningen i dag betyder för dem. Man skall icke anklaga den
del av svenska folket, som icke får penningen att räcka till för det mest nödtorftiga
livsuppehälle, för att denna del av folket vill ha mera pengar. Herr
.Ionsson tilläde, att hjälpt med pengar kan man endast, bli, örn man tillhör en

Andra kammarens protokoll 191)2. Nr 29. 6

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
klass som tager åt sig oproportionerligt mycket själv av den varan till nackdel
för en annan klass. Men, herr Jonsson, det är ju just detta, som har skett,
trots att man tycks anstränga sig allt vad man kan på socialdemokratiskt håll
i sitt försök att blunda så intensivt, att man skall kunna undgå att se detta
faktum. Yi kommunister söka lära av utvecklingen, och vi ha lärt av denna,
att vare sig man lever i kristid eller under högkonjunktur i ett privatkapitalistiskt
samhälle, så bestämma aldrig penningpolitiska åtgärder vad arbetarna
skola lia med av de värden de framskapa under produktionsprocessen. Det
bestämmes i stället alltid av styrkeförhållandena mellan kapital och arbete.
Kapitalister och storgodsägare utveckla en stor del av sina resurser för att
tillgodose sina intressen; det bevisar inte minst detta riksdagssammanträde.
Arbetarna ha hittills hållit sig passiva, i stor utsträckning fångna i samma
föreställning som herr Conrad Jonsson, nämligen att man skall kunna avskaffa
klassmotsättningarna, trots att deras orsaker finnas kvar och ha förstorats.
Denna passivitet underlättar för kapitalisterna och godsägarna att vinna sina
syften. Därför var herr Jonssons tal till folket ett ur arbetarsynpunkt skadligt
tal. Vårt hopp är, att han icke når för långt ut med detta tal och att det
icke får för stora verkningar. Visst kräver läget nu enhet. Men kärnan i denna
enhet måste bli en fast sammanhållning inom de arbetandes led för förverkligandet
av bestämda uppgifter, för bevarandet av den nationella friheten mot
yttre och inre fiender, för bevarandet av de demokratiska fri- och rättigheter,
som finnas kvar, och för återerövrandet av vad som under krigsåren förlorats
samt för kamp mot de ekonomiskt starka, som vilja lasta över krisbördorna
på de ekonomiskt svagas axlar. Så se vi enhetsproblemet ur proletär synpunkt.

Herr talmannen hade under detta anförande övertagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall först be att få säga några
ord till min vän Anders Paulsen från Arlöv. I sitt muntrande tal kom han
bl. a. in på arbetsförmedlingstvånget, och han anförde, att han hört klagomål
över att i en del fall arbetare från städerna fått högre betalning per dag för
sitt arbete på betfälten, än de andra arbetarna fått.

Ja, det har nog sin riktighet att vissa tillägg på avlöningen utgå i sådana
fall, då arbetsförmedlingarna skicka ut folk till skogarna, och jag tror väl
också, att detsamma gäller, när det är fråga om arbete på betfälten. Vad är
det då för tilläggsbelopp det här är fråga örn? Jo, det gäller dels ett flyttningsbidrag,
dels också ett familjetillägg och barntillägg. De senare äro dyrortsgraderade
enligt den dyrortsgruppering, som gäller för folkpensionerna.
Dessutom utgå, i fall det gäller arbetare som lämnat sin anställning, ett extra
flyttningsbidrag eller förflyttningsbidrag — jag minns nu icke vad det heter.
Det kan i vissa fall uppgå till den summa herr Paulsen nämnde.

Emellertid tycker jag, att man bör erinra örn anledningen till dessa tillägg.
De utgå för att jordbruket skall kunna få arbetskraft till betfälten i sådan
utsträckning att man bl. a. skall få upp betorna i rätt tid. Det är ju icke mer
än två dagar sedan, tror jag, en interpellation framställdes här i kammaren,
i vilken man uttalade sin farhåga för att man till de nordskånska betfälten
icke fick arbetare i tillräckligt god tid före frosten.

Dessa ersättningar äro ju speciellt till för familjeförsörjare. Dessa skola
underhålla familj hemma och betala hyra där. Men ersättningen är som sagt
ett led i hjälpen åt jordbruket. Nu kan det ju hända, att man kan finna andra

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrädsledamölers meddelanden. (Forts.)
sätt att hjälpa jordbruket. Men jag har för min del icke hört, att jordbrukarna
skulle vara ointresserade för detta tillskott på arbetskraft, utan tvärtom.
Det vore ju emellertid tacknämligt örn andra bättre och billigare åtgärder
kunde visa sig realiserbara.

Jag vill nu slutligen på denna punkt bara göra den lilla reflexionen, att
denna jämförelse mellan å ena sidan arbetarna ute på landsbygden, som låt
mig säga där utföra upptagningen av betorna, och å andra sidan de arbetare,
som komma från annan ort och få viss ersättning härför, i hög grad påminner
örn en liknande beskrivning för skogsarbetarnas vidkommande, som förekom
under årets valrörelse från bondeförbundets sida.

Den stora frågan, herr talman, som det här gäller att bemästra, är väl problemet
att hindra penningvärdets försämring och prisernas stegring. Alla äro,
så vitt jag fattat rätt, ense örn att vi skola söka undvika en inflations fördärvbringande
verkningar. Detta är målsättningen, och myndigheterna böra ha allt
det stöd, som är möjligt att lämna, i denna deras strävan att hålla priserna
nere. Kraftiga ingripanden bl. a. - mot svartabörsaffärerna och dylikt äro önskvärda.
Beträffande prissättningen vill jag nämna, att det ibland har väckt
bekymmer att vissa priser här i Stockholm fastställts så höga att de ha fått
återverkan ute i landet, där priserna långt ifrån behöva ligga så högt. Det
är långtgående allvarliga åtgärder beträffande vissa arbetsmarknadsproblem,
som vidtagits för ordnande av vår folkförsörjning, och ytterligare åtgärder bli
nödvändiga för att förhindra inflation. Här är det önskligt, att frivilliga överenskommelser
träffas i den omfattning det överhuvud taget är möjligt. När
det gäller samhälleliga ingripanden är det av vikt, att det sker rättvist, så
långt det nu går. Kritiken emot långtgående ingripanden gälla i många fall
icke dessa ingripanden i och för sig. Allmänt inses ju, att det allvarliga läget
nödvändiggör dessa. Kritiken gäller desto mer befarade orättvisor, främst att
vissa grupper icke komma att bära sin skäliga del av bördorna. Det skulle
även vara önskligt, att vidtagna åtgärder i ena eller andra avseendet motiveras
och klargöras för alla så ingående som möjligt.

Här ha under denna långa debatt vissa av jordbrukets speciella talesmän
ansett, att jordbruket icke blivit tillgodosett på ett sätt, som enligt deras mening
vore rättvist. Man bär talat örn oro bland jordbrukarna, ja, en talare, herr
Hansson i Rubbestad, talade om uppror. Jag undrar, örn det kan finnas skäl
för ett sådant talesätt, och jag undrar också, örn det är klokt ifrån jordbrukarkretsarnas
sida att göra sådana uttalanden, som ha gjorts under senaste tiden,
och som ha varit synliga i pressen. Jag undrar, vad man skulle sagt här i vårt
land, örn de stora fackföreningarna, de stora fackförbunden, som nu arbeta inom
mycket livsviktiga industrier i vårt land, förklarade: vi äro icke nöjda med detta,
vi vilja lia mer betalt, annars blir det strejk. Det skulle bli ett helt annat
språk i landets press emot ett fackförbund, som hade framfört ett sådant tal.
Emellertid har från fackföreningarnas sida och ifrån den stora fackliga sammanslutningens
sida visats lojalitet mot landet i dess svåra läge, och jag måste
betrakta den överenskommelse, som är träffad emellan de stora organisationerna
här i landet på arbetar- och arbetsgivarsidan, som en storstilad handling i en
svår tid för vårt land. Jag vet icke nu hur pass utbredd uppfattningen ute bland
jordbrukarna är örn att dc lia det dåligt ställt. Jag har hört många jordbrukare
—- jag vill säga det även till herr Paulsen — som beträffande priserna på jordbrukets
produkter varit fullkomligt nöjda och sagt, att de ha det mycket bra.
Donna prissättning på jordbrukets produkter får man se från alla sidor, icke
endast ifrån jordbrukarnas egen synpunkt i egenskap av jordbrukare. Priset på
jordbrukarnas produkter spelar en stor roll, särskilt för de mindre löntagarna,

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
och torde också vara en faktor av avgörande roll ifråga om fortsatt allmän
prisstegring eller ej.

Man Ilar här velat göra jämförelse emellan jordbrukare och löntagare. Jag
skall också göra en liten jämförelse, hur jordbrukarna ha det ställt. Jag tror,
att jag talar sant, då jag säger, att jordbrukarna ha ingen brist på livsmedel,
att de lia allt vad jordbrukarna kunna frambringa och begagna det också, och
jag vill icke klandra dem för det. Men de ha dessutom fått full kompensation
även under de sista missväxtåren. Detta är bevisat med offentliga siffror för
jordbruket som helhet räknat. Sedan kail det — vilket herr Svensson i Ljungskile
var inne på — vara skillnad på bönder och bönder. Det är möjligt att fördelningen
mellan bönderna sinsemellan inte är fullt rättvis. Örn sådana åtgärder
kunna åstadkommas som medföra en standardförbättring för småbönderna
skall jag gärna för min del vara med örn detta. Denna jämförelse, som
avser graden av kompensation, utgår från förhållandena före kriget.

Nu vet jag att det är en hel del jordbrukare, som anse att före kriget 193b
voro jordbrukarna som grupp betraktade sämre ställda än andra befolkningsgrupper
här i landet, och de vilja därför begagna den innevarande tiden till
att åstadkomma en förskjutning till jordbrukarnas favör. Till detta vill jag
endast säga, att därtill är tidpunkten mycket illa vald. Man skall inte välja
en nödtid, såsom den tid vi nu leva uti i mångt och mycket är, för sådana syften.

Ja, detta gällde alltså jordbrukarna, hur har då en arbetare, en löntagare
det ställt? Jo, han får vidkännas en genomgående inskränkning i livsföringen.
Han har en ytterst knapp tillgång till livsmedel och han har inte råd att
t. ex. fara ut på landet och köpa upp livsmedel, som väl kunna erhållas
utanför ransoneringen och som på grund av olika omständigheter betinga ett
högt pris. På tal om priset har ju detta stigit även på de ransonerade varorna.
Han lider alltså i många fall verklig brist på livsmedel, och jag får verkligen
uttala min beundran för dessa små löntagares husmödrar, som kunna
fundera ut matordningar för sina män och barn i en tid som denna, när det
är så svårt att få fram livsmedel av olika slag. Därjämte tillkommer som
vi alla veta för industriarbetarna en sänkt reallön.

Då nu bättre skörd erhållits i år är det inte mer än naturligt, örn man
ifrån arbetarnas och löntagarnas sida anser, att samma jordbrukspriser som
förut ha varit gällande inte längre böra gälla utan att tvärt örn kraftiga
ibeskärningar av desamma böra ske. I det avseendet kan jag inte hjälpa, att
jag örn priskontrollnämndens synpunkter härvidlag måste uttala den meningen,
att jag anser dem ha sitt stora berättigande när det gäller en längre
gående sänkning av priserna på jordbruksprodukter än vad livsmedelskommissionen
har föreslagit. Sett i det stora sammanhanget — jag tänker här
på inflationens bekämpande — ha även jordbrukarna gagn av en sådan åtgärd.
På detta område lia jordbrukarna verkligen också möjligheter att visa
vägen mot inflationens och inflationsfarans bekämpande — men inte på det
sätt som herr Hansson i Rubbestad ville. Jag fick den uppfattningen, att
han ville solidarisera sig med de extrema meningsyttringar, som förekommit
på jordbrukarhåll här i landet. Jag får säga, att då han bland annat nämnde,
att man på sina håll företog en storslakt av suggor, så visade detta en skrämmande
mentalitet i dessa kretsar. På det sättet böra jordbrukarna icke visa
vägen, när vi skola grundlägga och stabilisera vårt ekonomiska liv och förhindra
en försämring av penningvärdet och inflation, utan de borde göra det
genom att frivilligt gå med på sänkta priser. De bli då, herr talman, enligt
min mening ett föredöme för andra, vilket skulle medföra goda verkningar
i vida kretsar ute i vårt land och också skulle ha en avgörande betydelse

Torsdagen den 5 november ]942 e. m.

Nr 29.

Överlägg ninn i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden, (Forts.)
vid de överläggningar som nu äga rum rörande inflationsfarans bekämpande.

Fru Andersson: Herr talman! Efter alla de många inläggen i jordbruksproblem
och prissättningsfrågor kan det kanske förefalla alltför enkelt att
komma och tala om några av de bekymmer som husmödrarna ha, även örn dessa
bekymmer delvis äro framsprungna ur resultatet av den jordbruks- och prispolitik
som hittills förts.

Kvinnorna ha försökt att bära alla de svårigheter, som krig och kris tvingat
på dem, utan att beklaga sig, men efter hand som livsmedelssvårigheterna
tornat upp sig och priserna stigit i oroväckande grad, har det från kvinnornas
sida framförts starka betänkligheter mot den utveckling som prispolitiken
tagit. Det är visserligen sant, att de svenska hemmens husmödrar ha
det bra, örn man jämför dem med husmödrarna i de krigförande eller ockuperade
länderna, och ingen är villigare att erkänna detta än kvinnorna själva.
Men det går inte alltid bra att använda detta faktum som ett argument när
man diskuterar livsmedelsförhållandena med kvinnorna. Svaret blir ofta att
vi leva ju dock i fred, en omständighet som man anser måste bjuda oss att
vidtaga mycket långt gående åtgärder för att eliminera anledningar till missnöje,
som inte behöva finnas.

Husmödrarna ha också anledning att känna sig missnöjda, och ingen får
förundra sig över om detta missnöje tar sig både syn- och hörbara uttryck.
Jag syftar nu inte på de försök till demonstrationer, som förekommo före den
20 september, ty örn jag inte är fel underrättad, var anledningen till dessa
demonstrationer överallt densamma som i Malmö, nämligen ett försök från
kommunisternas sida att begagna sig av den bedrövliga situation, sorti uppstått
på fiskmarknaden, för att genom falska förespeglingar och lögnaktiga
påståenden få kvinnorna att göra uppror mot gällande ransoneringsförordningar.
Att detta inte lyckades, berodde endast på att kvinnorna, företrädesvis
då arbetarkvinnorna, trots allt förmådde att behålla sans och besinning även
under den mest prövande situation.

Men det inträffade bör enligt min mening kunna ge regeringen och livsmedelskommissionen
anledning att tänka efter, om allt verkligen blivit gjort
som kan göras för att lätta den tunga börda, som arbetarhemmens kvinnor
ha att bära i dag. Framför allt bör nian göra detta därför att det inte birätt
att utsätta hederliga, svenska husmödrar för politiska intrigmakares Tankspel,
och det gör man, örn man inte allvarligt beaktar de problem, som husmödrarna
lia att kämpa med och sorn under krishushållningens hårda tryck
blivit ännu mer komplicerade.

Det är inte lätt att vara husmor i dessa tider, då de tillmätta ransonerna
under inga förhållanden kunna räcka till. I synnerhet där nian har en stor
barnskara i uppväxtåldern och en mycket minimal inkomst, äro svårigheterna
utomordentligt stora, mest därför att man uteslutande måste hålla sig till de
ransonerade varorna och icke har möjlighet att kunna köpa av de livsmedel,
som ännu äro fria men som äro oåtkomliga för arbetarhemmen därför att de
liro för dyra. En arbetarhustru med en familj på sju personer Ilar rätt att
fråga sig, hur någon vill att hon med de löner och priser som nu råda skall
kunna bemästra mätproblemet. 75 kronor i veckan, vilket dock är en relativt
god veckoinkomst jämfört med mångå andras, är alldeles otillräckligt för att
sju personer skola kunna leva därpå. Potatisen, sorn alltid varit huvudbeståndsdelen
i de fattigas kost och som nu är det i ännu högre grad på grund
av ransoneringarna på alla de viktigaste livsmedlen, kostar i min hemstad 18

Nr 29.

Torsdagen den 5 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöiers meddelanden. (Forts.)
öre per kg. För att kunna mätta alla ole hungriga munnarna måste denna husmor
med en familj på sju personer lia potatis på bordet två gånger örn dagen,
vilket betyder att det går åt ungefär 5 kg. potatis per dag, vilket i kostnad
säger ungefär 90 öre örn dagen. Den som har pengar, kan något nedbringa
denna kostnad''genom att köpa sitt vinterbehov av potatis på en gång, men
för det stora flertalet familjer blir det att köpa sitt behov för dagen eller
veckan, och med nuvarande priser betyder det faktiskt kaos i mången arbetarhustrus
hushållsbudget.

Folkhushåflningsministern har nu lovat att det skall bli extra tilldelningav
havregryn, och detta äro husmödrarna säkert mycket tacksamma för. Det
är bara att hoppas, att det skall bli möjligt att ge sådan extra tilldelning
litet oftare än ,vad som hittills varit fallet.

Vad fläskkonserverna beträffar, framför jag säkert tusentals husmödrars
önskan, när jag säger: låt oss få fläsket i färskt tillstånd och inte i form av \
konserver! Eljest blir det inte många av arbetarhusmödrarna, som få någonting
med av denna tilldelning, ty vilken arbetarhustru har råd att köpa konserverat
fläsk till 7—9 kronor per kg?

Beträffande fisk och sill har det förebådats ransonering. Hur den skall
kunna genomföras, begriper inte jag, men så mycket är säkert, att med det
kaos, som råder på fiskmarknaden, kan en ransonering i alla fall inte åstadkomma
något som är värre. Men det finns ändå en betänklighet. De svenska
husmödrarna hysa mycket stort förtroende för de ransoneringsåtgärder, som
lia vidtagits, därför att de veta, att om de få ett kort i sin hand, vilket berättigar
till ett visst kvantum av en bestämd vara, så kunna de också vara säkra
på att få vad de skola ha. Detta förtroende får inte rubbas, och det vore därför
välbetänkt, öm eventuella fiskkort kombinerades med tilldelning av någon
annan nödvändighetsvara.

Vidare finns det en hel del osunda företeelser, som kvinnorna reagera våldsamt
emot och som jag tror att man kunde komma till rätta med på ett helt
annat sätt än sorn nu sker. En gång i tiden fanns det något, som hette ägg,
höns och vilt. Äggen försvunno på samma gång som de blevo ransonerade,
och höns och annan fågel flögo sin kos när de blevo maximiprissatta. Men
dessa varor lia som bekant bara bytt marknadsplats. För den, som har gott
örn pengar och ett rymligt samvete, finns alltsammans fortfarande att köpa.
Är det att undra på, örn fattiga men lojala husmödrar finna sådana tendenser
upprörande och fråga sig, om det verkligen inte finns strängare maktspråk
att använda gentemot dem som förbryta sig mot gällande ransoneringsbestämmelser.
Örn det skall fortsätta så som det nu är, komma husmödrarna
att mista förtroendet för krisförordningarna, och vad värre är: vid
varje maximiprissättning på nödvändighetsvaror, som nu t. ex. på potatis,
kommer folk att gripas av rädsla för att även dessa varor skola finna annan
marknadsplats än inom den lojala handeln.

Örn jag så till sist får framhålla, att livsmedelspriserna i sitt nuvarande
läge äro så höga, att de förorsaka stora och allvarliga bekymmer för de ekonomiskt
sämst lottade, har jag inte sagt för mycket, och får jag därtill foga
en önskan, skulle det vara att man med det allra snaraste bör se till att de
ekonomiskt minst bärkraftiga få sina matbekymmer lättade genom ett ytterligare
utbyggande av rabattsystemet.

Jag har med detta, herr talman, endast velat göra mig till tolk för arbetarhustrurnas
bekymmer och visa på deras svåra ställning under denna för
oss alla så prövande tid.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning äv vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

§ 2.

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets memorial, nr 21, i anledning
av en inom första kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen gjord anmälan
örn anledning till anmärkning mot statsministern Hansson.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.46 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 6 november.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 21.

§ 2.

Fortsattes överläggningen i anledning av vissa statsrådsledamöters vid kam- överläggning
marens sammanträde den 2 innevarande november lämnade meddelanden; och 4 Sastats™
gavs därvid ordet enligt förut skedd anteckning till rådsledamö Herr

förste vice talmannen Magnusson, som anförde: Herr talman! Jag har
närmast begärt ordet -—- kanske icke med möjlighet att säga något nytt i den (Fort*.)
långa debatten — men för att uttala mitt beklagande av de,t stora inrikespolitiska
misstag som är begånget — det enligt min mening största inrikespolitiska
misstag på lång tid -—- nämligen dröjsmålet med fastställandet av jordbrukspriserna.
Det var enligt min uppfattning, för att citera, »mer än ett
misstag, det var en dumhet» med beklagliga verkningar på många håll och i
många hänseenden. Jag skall icke dröja vid de verkningar det hade i rent
valpolitiskt hänseende. De verkningarna äro dock av mindre betydelse. Så
mycket beklagligare är det enligt min uppfattning, att detta dröjsmål med
fastställande av priserna haft en mycket ofördelaktig inverkan på den nu mer
än eljest nödvändiga, kvantitativt rikliga livsmedelsproduktionen. Jag tror
också, att de många överord som fällts ute i landet, vilka jag är den förste
att förkasta och ogilla, och åtskilligt av det missnöje som kommit till uttryck
i den pågående debatten, skulle uteblivit, därest man tidigare och gynnsammare
beslutat i fråga om jordbrukspriserna. Det är min uppfattning, att de
svenska jordbrukarna endast rent undantagsvis —- således kan det icke läggas
jordbrukarkåren såsom sådan till last — låtit sitt handlande direkt påverkas
av missmod över det försenade bestämmandet av priserna. Jag har
emellertid levat mod tillräckligt länge för att veta, att man icke i onödan skall

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 £. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
göra en människa eller en kår missmodig, och att det i hög grad inverkar på
arbetslusten och arbetsresultatet, därest man går till arbetet med lust och med
tillfredsställelse eller under en känsla av olust och osäkerhet.

Vi känna alla till de svårigheter som rått i fråga om skörden och höstsådden.
Genom den försenade skörden och den ogynnsamma väderleken var det
svårare än eljest att genomföra höstsådden. Det ligger nära till hands — och
detta är icke blott ett antagande utan en realitet —• att, när till dessa svårigheter
kommit den olust man måste känna inför osäkerheten om prisutvecklingen,
och när man icke har klart för sig vilket ekonomiskt resultat höstsådden
under i övrigt normala förhållanden skulle lämna, så medförde detta, att det
brinnande intresse som resulterar uti ett större arbetsresultat uteblivit och att
följaktligen avsevärda arealer för höstsäde blivit osådda, medan de kanske
under andra förhållanden nu skulle visa en spirande gröda. Det är därför som
jag djupt beklagar vad som skett. Utan att taga bestämd ståndpunkt till de
priser som fastställts kan man göra detta beklagande, ty dröjsmålet, även om
det icke varit ödesdigert, har dock fått i många hänseenden allvarliga verkningar.

dag laar, herr talman, föga att tillägga utöver detta, men när det i går
både från finansministerns sida i ett mycket skickligt lagt anförande och sedan
från bl. a. herr Anderssons i Malmö sida talades örn att jordbruket fått
full kompensation för dyrtiden och för de ökade kostnaderna, beror detta helt
och hållet på hur man jämför och vilket siffermaterial man använder. Det sades
från herr Anderssons i Malmö sida, att jordbrukarna fått full kompensation
trots två på varandra följande missväxtår. Ja, det kan ju hända, att man
kan komma fram till uppfattningen örn en full kompensation, därest man utan
vidare jämför priserna förut och priserna nu, men örn man jämför med det förhållandet,
att jordbrukarna haft ovanligt litet att sälja, då kan man icke tala
om full kompensation.

Herr falman! Jag skall icke upptaga tiden med att ytterligare ingå på
detta, då många talare mycket omständligt vidrört ämnet. Jag måste endast
tillåta^ mig att göra en liten parentes, därtill föranledd icke blott av uttalanden
från i går utan också av uttalanden som man ofta får höra från jordbrukarhåll,
och jag gör denna min parentes även med risk att bli missförstådd och
felbedömd.

Vi ha vant oss att tala örn hur allmänneligen dåligt ställt det är ute på landsbygden
och att det är dåliga villkor för jordbruksarbetarna, och vi tala örn att
de böra komma under samma goda avlöningsförhållanden och i samma gynnsamma
ställning som arbetarna inom andra näringsgrenar. Det är vanskligt att
göra en dylik jämförelse, då det finns tillräcklig anledning till sådan jämförelse
även inom andra yrkesgrupper. Jag erinrar blott om den skillnad i avlöningsvillkor
o. dyl. som föreligger mellan exempelvis en textilarbetare eller en
tändsticksarbetare och en murare eller en kommunalarbetare. Enligt min uppfattning
bidraga vi till landsbygdens avfolkning och till olusten att taga jordbruksarbete,
örn vi jämt och samt tala örn de ofördelaktiga villkor, varunder
en^ jordbruksarbetare har att arbeta. Detta har varit sant, och det är sant på
mångå hall, men jag kan icke neka till att, när jag kommer ut på landsbygden
till de väl ordnade jordbruken, där jordbruksarbetaren ofta har sin bostad örn
tva ram och kök i väl underhållet skick samt åtnjuter alla de förmåner som
äro förenade med sysselsättningen på landsbygden samt har en mycket säkrare,
ja ofta fullkomligt säker anställning utan risk för en plötslig arbetslöshet,
jag da mäste säga mig, att jordbruksarbetarens ställning icke är så ofördelaktig
som man kanske i ovist nit velat göra gällande. Jag säger detta närmast
såsom en vädjan till oss, som ha med jordbruket att göra, att icke jämt

Fredagen den (i november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
och ständigt tala om att de i jordbruket arbetande ha det så dåligt, ty därigenom
bidraga vi kanske i vår mån, utan att vilja det, till avfolkning av landsbygden
och till försvårande av möjligheterna att erhålla den nödvändiga arbetskraften
i jordbruket.

Härefter yttrade:

Herr Lindmark: Herr talman! Tidigare under pågående debatt har ifrågasatts
lämpligheten av att sänka priset på mjölken hos producenten. I går yttrade
herr Sandberg några ord i den frågan, och jag kan i alla delar instämma
däri. Vad jag nu kommer att säga gäller frågan, sedd från några andra synpunkter.
Såsom norrlänning måste jag bestämt avråda från en sänkning av
mjölkpriset. Snarare borde mjölkpriset höjas för att i görligaste mån kunna
stimulera produktionen av mjölk. En sådan åtgärd med förmodad verkan av
ökad produktion är i verkligheten också ett konsumentintresse av första rang,
då en höjning av priset aldrig kan bliva så stor, att icke mjölken likväl är
och förblir vårt billigaste livsmedel.

Det får icke glömmas, att jordbrukarna i norra delarna av landet icke lia
samma direkta fördel av statens stödåtgärder, som fallet är med de syd- och
mellansvenska jordbrukarna. Eftersom klimatet i flertalet fall omöjliggör odling
inom dessa områden av de sädesslag m. m. som stödjas genom statens regleringsåtgärder,
kunna Norrlands jordbrukare draga fördel endast av de stödåtgärder
som utgå beträffande den animaliska produktionen. Denna ensidighet
i fråga om verkningarna av stödåtgärderna för Norrlands vidkommande
har till följd, att vad som för det syd- och mellansvenska jordbruket ger ökad
lönsamhet för den norrländske jordbrukaren innebär ökad tunga.

I propositionen nr 319 till årets riksdag finns på sid. 177 ett avsnitt med en
statistisk uppställning under rubriken: »Jämförelse mellan inkomst- och kostnadsutveckling.
Jordbrukets nettointäkter och jordbrukarefamiljernas arbetsinkomst.
» Några siffror från den statistiken kunna lia sitt givna intresse. Tabellen
upptager inkomster och utgifter. Med ett indextal för år 1938 lika med
100 utgör för södra och mellersta Sveriges slättbygder denna siffra för år 1940
beträffande inkomster 117.5 och beträffande utgifter 114.3. För södra och mellersta
Sveriges skogs- och dalbygder utgör siffran år 1940 beträffande inkomster
118 och beträffande utgifter 116.5 och för norra Sverige samma år
beträffande inkomster 94.6 — sålunda under siffran för år 1938 — och beträffande
utgifter 99. Från 1938 till 1940 hava inom hela riket inkomsterna stigit
med 14 procent och utgifterna med 12.8 procent. För norra Sverige däremot
utvisa inkomsterna en minskning med 5.4 procent, medan utgifterna nedgått
med endast 1 procent. Dessa siffror bära vittnesbörd om riktigheten av vad
jag nyss anförde. Denna tabell gäller jordbrukets nettointäkter och jordbrukarfamiljernas
arbetsinkomst. Om man eliminerar jordbrukarfamiljernas arbetsinkomst
och endast talar örn jordbrukets nettointäkter, får man fram följande
siffror: År 1935 var stegringen i förhållande till 1932 års siffra starkast i
slättbygderna och svagast i norra Sverige, under det att densamma åren 1937
och 1938 var störst i det sistnämnda området. Från år 1938 till år 1940: inträffade
däremot i norra Sverige en minskning med 1.2 procent av nettointäkterna
av jordbruksfastighet, under det att desamma inom slättbygderna samt
skogs- och dalbygderna i södra och mellersta Sverige stego med 25.7 resp. 19.8
procent. Här göra sig de statliga stödåtgärderna för jordbruket gällande för
södra och mellersta Sverige på ett mycket fördelaktigt sätt, då nettointäkten
blivit väsentlig och betydande, under det att för norra Sverige ökningen är
högst obetydlig. 1 vissa fall ha dessa åtgärder verkat i negativ riktning.

Nr 29.

Fredagen elen 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Konkurrensen om arbetskraften är för närvarande även i övre Norrland mycket
stor. Såsom följd härav är ersättningen för utförda arbetsprestationer i allmänhet
hög. Endast ett förhållandevis tillfredsställande mjölkpris kan göra det
möjligt för jordbrukaren att undvika skuldsättning. Att under nuvarande förhållanden
utföra erforderliga reparationer av hus eller uppföra nya sådana
låter sig av kostnadsskäl icke göra. Sådant måste överlåtas åt framtiden. Det
är tillräckligt, stora svårigheter med att avlöna erforderlig men starkt begränsad
arbetskraft på sådant sätt, att icke alltför stor skillnad upustår vid
jämförelse med den avlöning som industrien och en del andra kunna lämna. Det
är under sådana förhållanden icke underligt, örn jordbrukets utövare med bekymmer
se mot framtiden. Vid det slutliga ställningstagandet till priserna på
jordbrukets produkter — och nu närmast i fråga om priset å mjölk i norra
Sverige — är det därför synnerligen angeläget, att hänsyn tages till de synpunkter
som jag nu framlagt.

Jag vill också säga några ord rörande vår bränslefråga. I nr 811 Svensk
författningssamling — en förordning som är daterad den 15 oktober 1912 och
som rätteligen bort komma ut långt tidigare för att i någon män inverka på
tidpunkten för igångsättande av skogsavverkningen och vedhuggningen •—
finnas angivna de ersättningsbelopp som skola utgå för avverkad och till bilväg
framförd ved. De som skola köpa veden finna säkert de fastställda priserna
höga och att bränslekontot på ett oroväckande sätt lägger beslag på en
alltför stor del av inkomsten. Emellertid finnes ä andra sidan anledning för
en del skogsägare att ställa sig frågande inför de utfärdade bestämmelserna.
Fall finnas nämligen — kanske framför allt i Norrland — där vedhyggena antingen
på grund av skogsskiftets långsträckta beskaffenhet eller dess egenskap
av utskifte eller annan liknande orsak ligga så långt belägna från bilväg,
att både avverknings- och transportkostnaderna ställa sig synnerligen höga.
Så kan t. ex. ett fastställt vedpris på exempelvis 8 kr. 50 öre antingen icke
mer än täcka produktionskostnaden eller kanske till och med understiga denna
kostnad. Detta är icke konstruerade fall utan aktuella och verkliga. Är det då
bränslekommissionens mening, att skogsägaren icke skall ha att tillgodoräkna
sig något rotvärde för vedskogen utan till och med kanske måste tillskjuta av
egna medel för att kunna fullgöra honom ålagd leveransplikt? I författningen,
som jag tidigare åberopat, finns intet angivet, hur förfaras skall i sådant fall.
Icke heller lärer i utkomna cirkulärskrivelser ha lämnats direktiv härom. För
att villighet må finnas hos vederbörande skogsägare att avverka ved, borde
på något sätt vara så ordnat, att ett visst rotvärde, även i sådana fall som nu
berörts, vore tillförsäkrat skogsägaren.

Jag förbiser i detta sammanhang icke från att den av mig tecknade situationen
jämväl kan uppkomma på grund av alltför höga arbets- och transportkostnader.
Avtalsuppgörelserna böra därför ta sikte på att av priset per kubikmeter
ved en del också kan tillfalla skogsägaren.

Nu berörda frågor äro av den vikt, att ett svar är önskvärt, och anhåller
jag, att sådant lämnas under dagens lopp från regeringsbänken. Det är ett
hela folkets intresse, att utfärdade regeringsbestämmelser fungera så gnisselfritt
som möjligt.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det
har under den föregående debatten riktats en del anmärkningar mot det sätt,
på vilket man inom försvarsväsendet hushållar med pengar och med folk. Dessa
anmärkningar ha riktats från herrar Skoglund i Doverstorp, Hansson i
Rubbestad och De Geer och kanske åtskilliga andra. Jag ber med anledning
härav att få ingå på svaromål.

Fredagen den fi november 1942 f. ni.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Det ligger i sakens natur, att det i vårt nuvarande läge är angeläget att begränsa
statsutgifterna till det minsta möjliga. Likaledes är det nödvändigt, att
begränsa användningen av arbetskraft för improduktiva ändamål till minsta
möjliga. Därför måste jag ge kritikerna rätt, så till vida att det mäste vara en
strävan från försvarsväsendets sida att begränsa både medelsutgifter och de
militära inkallelserna. Jag tror därför att det vore nyttigt att, såsom krisrevisionens
ordförande i går i ett föredrag gjorde, påpeka för de militära myndigheterna,
att varje inkallad man kostar minst 10 kronor om dagen, samtidigt
som han undandrages det produktiva arbetet, och att det därför måste vara
angeläget att inte göra onödiga inkallelser.

1 detta sammanhang tror jag det emellertid också är viktigt, att man från
försvarets sida gör ett påpekande för allmänheten, för riksdagsmännen och för
kritikerna, det nämligen att man icke får bedöma de vidlyftiga inkallelsernas
nödvändighet efter dagens situation. Man kan självklart i dag tycka, att det är
ändamålslöst med en vaktpost vid en bro eller vid ett förråd,_ men örn man vill
tränga saken in på livet, verkar det naturligtvis än mera meningslöst med stora
truppstyrkor, som icke ens vakta broar eller förråd utan helt enkelt ligga inne
och kanske övas. Varför ligga de emellertid inne.'''' Jo, för att vara till hands
att försvara landet, örn en fara plötsligt hotar, och då göra det möjligt för oss
att bakom skyddet av dessa täcktrupper genomföra sammandragandet av rikets
hela försvarskraft. Örn det hade varit så, att vi hade vetat, att som det är i dag
kommer det att fortvara under hela kriget, så skulle man givetvis icke ha en
man inne. Ja, det är kanske för mycket sagt, ty vi behöva ju alltid ha flottan
i sjön och väl också ha vissa flygstridskrafter och kanske också vissa ordningsförband
inne, men vi skulle icke behöva ha en beredskap av den storlek, som
vi nu ha. Därför menar jag, att vi måste alltid, när vi skola bedöma den militära
ändamålsenligheten av inkallelserna, göra klart för oss, att dessa^ inkallelser
ha vi endast därför att vi icke veta hur utvecklingen blir. Vi måste vara
beredda för en fara, örn vars existens och storlek vi ingenting känna och örn
vars aktualisering vi icke heller veta något.

Jag menar därför att det kan låta mycket bra att, som herr De Geer i Lesjöfors
i går föreslog, ersätta vaktposter med några elektriska svagströmsanordningar.
Jag tror jag skulle kunna säga »ve mig», om vi i. farans stund skulle
lita till elektriska svagströmsanordningar i stället för till män. Det ligger
kanske litet överdrift i vad jag nu har sagt, men jag tror ändå, att det exemplifierar
hela läget.

Med det anförda vill jag på intet sätt ha sagt-, att de inkallelser, vi nu ha,
på alla punkter äro absolut nödvändiga. Det ligger i sakens natur, att inom en
så väldig verksamhet, som försvarsberedskapen utgör, det säkerligen finns åtskilligt
onödigt, som vi med ansträngningar skola försöka rensa bort, men jag
skulle vilja understryka, att den beredskap vi hålla, alltså de beredskapstrupper
som ligga inne just nu, är icke större än att vi måste säga, att den i stort
sett är absolut nödvändig, och jag tror icke, att någon skulle vilja våga ta på
sitt ansvar att nedbringa våra beredskapstruppers styrka.

Jag tror också, att var och en måste vara medveten örn att vi icke kunna
avstå från att utbilda den yngsta värnpliktsårsklassen. Det är ju på utbildningen
av denna som det beror, örn vi nästa år skola kunna frigöra de män från
militärtjänst, som då fylla 47 år. För att vi år efter år skola kunna låta 47-åringarna lämna militärtjänsten måste vi i stället utbilda nya årsklasser.

Litet mera tveksamt kan det naturligtvis vara med de efterbesiktigade, som
vi nu i viss utsträckning hålla på att utbilda. Man kan ju fråga sig, om vi ha
råd till att använda arbetskraft för detta i den beträngda situation, i vilken vi
nu befinna oss. Härvidlag får man emellertid väga mot varandra betydelsen

Nr 2H.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i. anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
för samhället av arbetskraften och betydelsen för de enskilda värnpliktiga att
få beredskapstjänsten lindrad. Vi måste komma ihåg, att nu, efter mer än tre
års krig, finns det massor av värnpliktiga, som ha varit synnerligen hårt betungade
av beredskapstjänst. Vi behöva därför utbilda dessa efterbesiktigade
framför allt för luftvärnet och för kustartilleriet, så att det skall bli möjligt
att komma fram till ett rättvisare och mindre betungande avlösningsförfarande
i fråga om beredskapstjänsten.

Jag tror därför man kan säga, att även den utbildningsverksamhet, som vi
bedriva, måste ha den omfattning den har. Jag medger emellertid villigt, att
det finns en del punkter, som man kan diskutera, och där det sannolikt finns
möjlighet att göra begränsningar. Det gäller först våra fältdepåer. Herr Hansson
i Rubbestad påpekade, att krisrevisionen hade gjort anmärkningar därvidlag,
och jag är också övertygad örn att det ligger mycket i dessa anmärkningar.
Jag tror dock icke, att det kommer att bli möjligt att följa krisrevisionen över
hela linjen eller ens i princip. Jag skall emellertid icke nu ingå närmare härpå.
Jag tror icke heller, att det blir möjligt att här spara 25 ä 30 miljoner kronor
om året, men jag tror, att det skall finnas möjlighet att med anledning av de
påpekanden, som krisrevisionen har gjort, komma till rätt avsevärda besparingar.
Man måste dock därvidlag se till att man icke gör något sådant, som leder
till att fältdepåerna icke i farans stund kunna fylla sin mission, vilken är att
sätta oss i stånd att snabbt få vår krigsmakt på fältfot.

Det finns ett annat område att tänka på, nämligen vakttjänsten på beredskapstruppernas
område. Det är mycket möjligt, att där finnas vaktposter utsatta,
som icke behövde finnas. Det är också mycket möjligt, att man på sina
håll har för stora styrkor för bevakning för olika ändamål och att man där
skulle kunna åstadkomma begränsningar.

Slutligen ha vi det område, som mobiliseringsdepåerna omfatta, d. v. s.
hemortstruppförbandens handräckningstjänst. Där har jag själv gjort den erfarenheten,
att man har inkallat allt för stora styrkor. En företagen inventering
har visat, att min känsla därvidlag var riktig. Det pågår nu en undersökning
i syfte att bringa ned styrkan till två tredjedelar av den nu inneliggande.

_ På alla dessa tre punkter, alltså beträffande fältdepåerna, beträffande vakttjänstgöringen
på beredskapsområdet samt beträffande handräckningsmanskapet
i mobiliseringsdepåerna, pågå för närvarande undersökningar i syfte att
pressa ned inkallelsernas omfattning och därmed minska behovet av folk och
minska behovet av pengar. Det är otvivelaktigt också ett militärt intresse att
man här sparar allt vad man kan spara. Det är icke tal örn annat än att det
i det långa, loppet blir så, att varje onödigt förslösad krona kommer att bli en
krona för litet för det svenska försvaret. Det böra också alla militära målsmän
göra klart för sig.

Jag tror emellertid icke man skall lia den uppfattningen, att ingenting göres
för att begränsa kostnaderna. Det göres i själva verket ofantligt mycket,
och jag tror, att de missförhållanden, som man påpekar, äro relativa undantagsfall
och ha rätt liten omfattning. Det var exempelvis en talare i går i
första kammaren som gav mig det rådet att tillkalla någon expert för att reformera
expeditionstjänsten vid våra truppförband. Jag kan endast svara, att
den utredningen sattes i gång för nära ett år sedan och pågår för fullt i en utredningskommitté,
som till hälften består av militärer och till hälften av civila
experter. På samma sätt förhåller det sig på åtskilliga andra områden. Därför
skola icke riksdagens ledamöter ha den uppfattningen, att det icke arbetas
på att begränsa kostnaderna, ty det gör man verkligen.

Herr Carlström klagade häromdagen i ett anförande över att en liten jord -

Fredagen den 6 november 1942 f. m. Nr 29. 93

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledarnöters meddelanden. (Forts.)
brukare hade blivit inkallad till beredskapstjänst, trots att han hade ålagts att
avverka 360 kubikmeter ved, och han undrade, om detta kunde vara rimligt.
.Tåg vill då säga, att det icke finns någon möjlighet för de inkallande myndigheterna
att hålla reda på varje värnpliktigs privata förhållanden. De måste inkalla
mera generellt, men sedan vederbörande har fått inkallelse, visas det från
försvarsväsendets sida stor hänsyn till folkförsörjningssynpunkter och även
till privata svårigheter, och man gör vad man kan för att rätta vad som kan
rättas till. Å andra sidan ter sig emellertid saken på ett annat sätt, om man
ser den från synpunkten av rättvisa i fråga örn inkallelser. Här ha jordbrukarna
a- och b- och c-kort, som göra, att de icke äro inkallade under sommarhalvåret,
och därefter ha samma jordbrukare såsom skogsarbetare kort, som
befria deni från att inkallas under vintern. Var och en måste ju förstå, att
om man skall utsträcka detta system in absurdum, blir det en våldsam belastning
på övriga värnpliktiga. Därför måste man följa den linjen, att man ser
till att även sådana personer, som äro viktiga- i det civila livet ur folkförsörjningssynpunkt,
ändå bli i tillfälle att i någon mån bidraga till bärandet av
den börda, som beredskapsinkalie!serna innebära.

Härmed är jag framme vid ett besvarande av de båda enkla frågor, som herr
Pettersson i Dahl vid sammanträdets början i måndags riktade till mig. Hail
frågade:

1) Är icke jordbrukare eller jordbruksarbetare, som varit inkallad till beredskapstjänstgöring
och som under densamma åtnjutit permission för brådskande
jordbruksarbete, berättigad att erhålla tiden för densamma avräknad från
tjänstgöringstiden ?

2) Om så icke skulle vara fallet, är statsrådet beredd medverka till att en
dylik rättighet tillerkännes dessa kategorier värnpliktiga?

På detta vill jag svara, att det finns inga bestämmelser utfärdade, som skulle
medföra rättighet för dylik värnpliktig att få i sin beredskapstid inräkna tid,
som han har varit hempermitterad för skördearbete eller jordbruksarbete överhuvud
taget. Intet hindrar därför en förbandsc-hef, örn han längre fram behöver
folk, att i första hand kalla in dessa jordbrukare eller jordbruksarbetare,
som ha gjort kortare tid än andra. Det finns emellertid föreskrift örn att han
icke får kalla in dessa jordbrukare endast därför att det skall skipas rättvisa.
Han får icke förfara så, att han kallar in för mycket folk bara därför att han
tycker, att en del personer tillhörande förbandet varit alltför mycket hemperinitterade
och gjort för litet tjänst. Örn han däremot behöver folk, finns det
icke något hinder för honom att inkalla sådana personer, som lia gjort kortare
tjänstgöring än andra, ^ Tvärtom får man ju säga, att det är icke mer än
rättvist, att så sker. På grund härav finner jag mig förhindrad att medverka
till en förändring^ av dessa föreskrifter så, att dessa jordbrukare och jordbruksarbetare
skulle få en fördel, som i varje fall icke jag kan finna vara överensstämmande
med den rättvisa, som man bör utöva i fråga örn inkallelserna.

io Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! dag skull be att till herr statsrådet
lii framföra mitt tack för att lian har begagnat detta tillfälle att besvara de
enkla, frågor, som jag ställt till honom. Dessa mina frågor tillkommo därför
att tillämpningen ute vid förbanden är ganska olika. Nu framgick av herr
statsrådets svar, att det icke egentligen finns några bestämmelser. »Tåg har
lör min ringa del försökt undersöka, örn sådana bestämmelser varit utfärdade.
Jag har emellertid icke kunnat få fram några sådana, och ingen annan
heller, som jag bott hjälpa mig med detta, har kunnat finna sådana bestämmelser.

Vi hörde av herr statsrådet, att detta bör tillämpas så. att dessa personer

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
icke skola kvarhållas, såvida vederbörande förbandschef icke behöver dem
för beredskapens skull. Det tillgår i en del förband på det sättet, att vederbörande
förbandschef räknar den tid, som vederbörande ha haft skörde- eller
jordbrukspermission eller annan permission, som verklig tjänstgöring. I en
del andra förband däremot vet jag emellertid, att det för närvarande tillgår
så, att de, som ha haft skörde- eller annan permission för jordbruksarbete,
när den andra delen av kontingenten reser hem, få fortsätta tjänstgöringen
för att göra igen permissionstiden. Vissa beredskapsmän få alltså gå längre
tid efter det att de andra ha ryckt ut för att på så vis fullgöra en mot skördepermissionen
svarande tid.

Nu hörde vi av statsrådets redogörelse, att han anser det angeläget att
icke mer folk inkallas än som är nödvändigt, eftersom det kostar statsverket
rätt betydande belopp. Vi hörde även av statsrådets svar, att han för sin
del är villig att medverka till att allt som kan göras också göres för att nedbringa
utgifterna för denna beredskap. Jag anser det angeläget, att dessa,
som nu på godtagbara skäl haft tjänstledighet, icke kvarhållas längre än som
är absolut nödvändigt. Man bör kunna göra jämförelse med en tjänsteman i
ett vanligt ämbetsverk. Har han haft tjänstledigt av en eller annan anledning,
är han ju icke skyldig att taga igen den tid, under vilken han varit
borta från arbetet. Samma princip bör ju tilllämpas på dem som fullgöra
beredskapstjänst. Jag vill alltså uttala den förhoppningen, att detta förhållande
blir tillrättalagt, så att de som haft tjänstledigt icke kvarhållas
för länge utan så snart som möjligt få resa hem. Jag tror, herr statsråd, att
det skulle vara önskvärt att bestämmelser utfärdades till ledning för förbandscheferna,
så att det bleve en enhetlig praxis vid de olika förbanden.
Det förekommer, som sagt, att chefer vid olika förband handla ganska olika.
Vi hörde av statsrådets redogörelse, att inkallelserna måste ske efter generella
principer, enär de inkallande myndigheterna icke kunna lia reda på varje
enskild persons förhållanden, men å andra sidan bör man efter inkallelsen
göra vad som kan göras för att rätta till missförhållandena. Man kan nog
säga att det härutinnan brister en hel del. Om vederbörande chef är gynnsamt
inställd till denna skördepermission eller annan permission för försörjningstjänst,
är det lätt att få tjänstledighet, men i motsatt fall kan det vara
alldeles omöjligt.

Herr talman! Då jag nu ofrivilligt fått ordet i denna långa debatt, som
nu pågår på tredje dagen, skall jag även tillåta mig göra några reflexioner
i fråga örn prisstoppet och inflationsrisk. När man sitter och lyssnar på debatten,
kan man icke undgå att få den uppfattningen, att jordbrukspriserna
fått spela en alldeles för stor roll. Det kan väl omöjligt vara så, att jordbrukspriserna
ha en så avgörande betydelse för den inflationsfara, som riksdagen
nu har att behandla. Det måste väl i stället ligga så till, att det är de
stora miljonrullningarna, som satts i gång i första hand för försvaret, vilka
äro ägnade att framkalla fara för inflation. Jordbrukspriserna kunna icke
spela en så avgörande roll, som debatten synes giva vid handen.

Så är det ett annat problem, som man möter såväl här i riksdagen som ute
i landet och i tidningspressen. Attackerna mot jordbrukspriserna rikta sig så
gott som alltid mot de priser, som jordbrukarna få, och de rikta sig sällan
eller aldrig mot de priser som konsumenterna få betala. Man kan mycket väl
förstå, att husmödrarna äro bekymrade över när de göra sina inköp att få
hem så litet varor för sina små fattiga slantar. Detta problem är icke städerna
ensamma örn, utan det är lika brännande ute på landsbygden. Jag kan
alitsa mycket väl förstå, att det finns intresse för att priserna hållas inom
rimliga gränser. Men vad jag icke kan förstå, det är att opinionen mot jord -

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrädsledamöters meddelanden. (Forts.)
brukarna och deras rättmätiga krav icke kan sätta in där den rätteligen
skulle sätta in. Jag tänker på den stora skillnaden mellan de pris, som jordbrukarna
få taga, och de pris, som konsumenterna få betala. Den saken har
berörts förut av ett par talare, och jag ber att ytterligare få understryka de
synpunkter som anförts. Jag skall be att med några exempel få närmare belysa
frågan. Det har talats örn att priserna äro kontrollerade av priskontrollnämnden,
och att det därför icke kan bli fråga örn några orimliga belopp.
Jag har nu här i min hand ett cirkulär från statens priskontrollnämnd. Det
gäller prissättningen av köttet av kanin, höns, kyckling, anka, gås, kalkon
o. s. v. Det är alltså fråga örn produkter, som äro mycket kuranta...En handlande
behöver aldrig riskera, att en sådan vara icke kan säljas. Är han så
lycklig att han kan få varan, skall han säkert också finna köpare. I detta
cirkulär har nu stipulerats, att producenten, det vill här säga slaktaren, för
kaninköttet får taga ett pris av 3 kronor 40 öre per kilogram av återförsäljaren.
Men vad få konsumenterna betala? Jo, här i Stockholm kostar kaninköttet
4 kronor 80 öre och i riket i övrigt 4 kronor 50 öre per kilogram. Det
är alltså en skillnad av 1 krona 40 öre resp. 1 krona 10 öre. Det har sagts
mig, att priskontrollnämnden velat ha ännu högre prismarginal men att livsmedelskommissionen
prutat med beloppet. Jag kan för min del icke tycka
annat än att detta är en onormalt hög prisskillnad, 50 öre borde räckt till. Se
vi på priserna på höns, är partipriset liksom för kanin 3 kronor 40 öre per
kilogram, medan försäljningspriset i Stockholm är 4 kronor 60 öre och i riket
i övrigt 4 kronor 30 öre. Här är alltså marginalen 1 krona 20 öre resp. 90
öre, vilket är ungefär samma pris som gällde före kriget per kg hönskött.
Jag tror att det skulle vara möjligt att knappa in på denna skillnad och på
det sättet förbilliga dessa produkter för konsumenterna. Vi kunna göra samma
iakttagelse beträffande andra produkter. För potatisen t. ex. få producenterna
för närvarande mellan 9 och 10 öre per kilogram. I Stockholm kostar
potatisen 28 öre. Räknar man med en fraktkostnad av 2 a 2V2 öre och 1 öre
för emballage blir det alltså en prisskillnad av omkring 17 öre per kg. För
morötterna få producenterna mellan 10 och 12 öre; i Stockholm lär priset
variera mellan 40 och 80 öre och för vissa kvaliteter gå upp ända till 90 öre,
ett alldeles orimligt högt pris. I fråga om rödbetor får producenten taga 10
ä 11 öre, medan priset i Stockholm är 35 öre. Beträffande lök är siffran
för producenten 1 krona 25 öre ä 1 krona 50 öre, under det att priset i Stockholm
är 2 kronor 50 öre. En vara som berörts mycket under debatten är fläsket.
För detta får ju producenten icke lov att taga högre pris än 2 kronor
5 öre per kilogram. Vad husmödrarna få betala för fläsket i butikerna, kunna
de ju själva tala örn; jag skulle tro, att det kan gå upp till det dubbla.

Jag anser, att det just här finn? möjlighet att sätta in en attack. Här borde
alla goda krafter, som vilja sänka levnadskostnaderna för konsumenterna, hjälpas
åt. Herr Wigforss nämnde i sitt anförande, att när det nu blivit större
skörd, konsumenterna anse det märkligt, om icke detta skulle återspeglas i begränsade
priser. Man kan verkligen tycka detsamma. Örn vi se t. ex. på brödsädespriset,
ha vi, om man inräknar areal tillägget som vi förut fingo tillgodoräkna
oss, fått vidkännas en prissänkning av 4 ä 5 öre per kilogram. Har nu detta
medverkat till att konsumenterna fått billigare bröd? På den frågan kan man
svara bestämt nej. Utan att konsumenterna väl egentligen veta örn det, har
staten här genom förmalningsersättningen sparat in en hel dol pengar.

Man har klandrat jordbrukarna flir att de skulle ha för stora krav. Det bär
talats örn de möten, som hållits ute i bygderna. Jag tror att man bedömer dessa
möten oriktigt. Vad är det som ligger bakom dem? Man kan ju till en början
erinra örn de ogynnsamma betingelser, varunder jordbruket arbetat under do

Nr 29.

Fredagen (leii 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
två sista åren på grund av den svåra missväxten. Vidare kan man erinra om
att jordbrukarna även i år, trots att skörden blivit ganska tillfredsställande,
dock haft vissa svårigheter med hänsyn till bristen på arbetskraft och den dåliga
väderleken under skördetiden. Ingen kan säga annat än att jordbrukarna
gjort sitt bästa. De ha varit så påpassliga de kunnat både när det gällt att bereda
jorden och att bärga grödan. De anse sig sålunda ha utfört en god arbetsprestation,
och det är då icke att undra på att de också anse sig lia rätt till skälig
ersättning för sitt arbete. Men när jordbrukarna fått se de priser som fastställts
ha de — som det mycket riktigt uttryckts i debatten — känt sig lurade.
Det är väl då icke så orimligt och märkvärdigt att de vilja på gammaldags
svenskt maner komma tillsamamns för att diskutera dessa problem. Och det är
väl heller icke så märkligt, att de ordna dessa möten i R. L. F: s regi. Jag tycker
för min del icke att det är så underligt, att man anmodar R. L. F: s ordförande,
som varit med vid förhandlingarna i Stockholm, att vara med p>å mötena och redogöra
för förhandlingarnas gång. Det kan ju mycket val hända på ett sådan möte.
att stämningen blir litet uppjagad och att personer, som komma direkt från
sitt arbete och kanske icke äro riktigt insatta i förhållandena, fälla en del hårda
ord. Men fördenskull har man icke rätt att bedöma dessa möten på det sätt
som skett. Man kan med full rätt draga en parallell och fråga sig, hurudan
tonen egentligen varit i en hel del anföranden som nu hållits här i riksdagen.
Här ha fällts yttranden, som icke stå efter dem som fällts på jordbrukarmötena.
Man kan t. ex. ha anledning att erinra om ett par av de sista inläggen i gårdagens
debatt. Jag anser mig ha full rätt att nämna det anförande, som hölls av
fröken Öberg i Göteborg. Hon slutade sitt anförande med att kasta fram det
bekanta »Vet hut!» mot jordbrukarna. Nu finns det ju ett gammalt svenskt
ordspråk, som säger, att »hut går hem», och jag tror, att det ordet går tillbaka
till den som utslungat det. Går jag till en annan talare i nattens debatt, herr
Andersson i Malmö, tror jag icke mait kan säga, att hans anförande hade några
milda tongångar; han var ganska arrogant mot jordbrukarna.

Sedan vi kommo hit upp till riksdagen, ha vi fått läsa ett par ledare i SocialDemokraten.
T går t. ex. fanns där en ledare, riktad mot jordbrukarna, som
hade till överskrift »Högt spel». Jag tror att det finns anledning för vederbörande
att tänka på, att skall det nu bli någon förståelse mellan arbetare och
bönder — vilket vi väl få hoppas att det skall bli efter 10 års samarbete —
är det angeläget att alla krafter medverka. Alla tidningsredaktörer och alla
riksdagsmän, icke blott vi som äro jordbrukare, böra försöka tala örn hur förhållandena
egentligen äro, så att missförstånd rättas till och de olika intressena
komma till samförstånd.

Det har sagts, med rätta, att örn man vill hålla priserna på en rimlig nivå är
enda möjligheten att öka tillgången. Detta gäller i fråga örn arbetskraft och det
gäller i fråga örn livsförnödenheter. De som äro angelägna örn att levnadskostnaderna
hållas nere eller alltså närmast att jordbrukspriserna hållas nere, skola
tänka på, att de som arbeta ute i produktionen böra få den uppfattningen, att
deras arbete värdesättes av statsmakterna och att de få skäligt betalt för sitt
arbete. Herr förste vice talmannen har nyligen varit inne på samma tankegång.
och jag vill understryka de synpunkter han anförde. Det är viktigt, att
alla som arbeta i produktionen få litet stimulans till att göra sitt yttersta. Vi
ha i vårt land omkring 400,000 brukningsdelar. Man kail tänka sig, vad det
betyder, örn innehavaren av varje brukningsdel gör sitt yttersta för få fram så
mycket produkter som möjligt, både vegetabiliska och animaliska. Nu invän ydes

kanske, att vi teoretiskt sett icke ha mer än en viss mängd foder och att
vi därför icke kunna producera mer än en viss mängd mjölk, fläsk eller ägg
o. s. v. Men å andra sidan vet var och en som arbetat litet i jordbruket, att det

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
kommer inte bara an på att ha en viss mängd foder, utan att skötseln av djuren
också spelar en kolossalt stor roll. Örn det alltså ägnas ett stort intresse åt
att passa och vårda djuren och sköta jorden väl, så stimulerar detta produktionen
ganska avsevärt. Jag tror inte, att det är för mycket att säga, att man
på en brukningsdel kan genom noggrann skötsel och vård av djuren få mjölkmängden
ökad med fem kilogram per dag. Nu är det klart, att man inte kan
påstå, att detta kan ske på varje brukningsdel, men pä de större brukningsdelarna
gör det mera, och därför tror jag, att man i medeltal per brukningsdel
skulle kunna få fram ytterligare fem kilogram mjölk per dag. Örn detta vore
möjligt, skulle det i sin tur medföra en ökad mjölktillförsel, som, örn den sloges
ut på varje individ, skulle för denna betyda en ökning med en tredjedels
liter mjölk per dag.

Jag vill, herr talman, sluta mina funderingar med att än en gång framhålla,
att det är inte bara jordbrukarrepresentanterna som böra se till, att de medverka
till vinnande av en ökad förståelse för de stora problem vi nu behandla,
utan även, och kanske inte minst, de grupper av konsumenter, som nu angelägnast
ropa efter sänkta livsmedelskostnader, böra å i sin sida göra vad de
kunna för förståelse för dessa problem.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
måste göra ett klarläggande på grand av herr Petterssons i Dahl anförande.
Jag har icke sagt, att det icke finns bestämmelser utfärdade. Det finns bestämmelser
utfärdade, och enligt dessa bestämmelser får permission för jordbruksändamål
icke antecknas som fullgjord beredskapstjänst. Det finns icke
något hinder för en förbandschef att kvarhålla sådana värnpliktiga vid tiden
för de övriga värnpliktigas utryckning, örn förbandschefen är i behov av att
lia kvar dessa personer.

Herr Pettersson i Hällbacken erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det kan vara lämpligt att här dra fram ett par förhållanden,
som nu göra sig gällande litet varstans ute i landet. Man ställer sig
frågande, hur det kan vara möjligt att de alltjämt förekomma.

Som bekant har en del av industriföretagen, särskilt vad gäller exportindustrien,
dispens från beredskapstjänstgöring för sina arbetare. Det har
gjorts gällande, att sådana arbetare inom exportindustrien uttagits till rikslagsarbetare
för skogshuggningar, då däremot skogsarbetare, som man väl behövt
ha till skogsarbete, inte fått uppskov med sin beredskapstjänstgöring för
att hugga i skogarna. Man har på många håll framställt den frågan, huruvida
dessa förhållanden inte skulle kunna ordnas på ett lämpligare sätt.

Detta ärende kanske inte hör under försvarsdepartementet, utan det kanske
mera hör till socialdepartementet eller till arbetsmarknadskommissionen.
Jag anser det emellertid angeläget, att man något granskar dessa förhållanden
och i görligaste mån rättar till dem, så att det som härvidlag inte är praktiskt
ordnat inte får fortvara. Jag har velat påtala detta nu, när frågan om beredskapstjänstgöring
ändå är uppe, och jag är övertygad örn, med den _ goda
ledning som finnes inom socialdepartementet och arbetsmarknadskommissionen,
att man skall komma tillrätta med svårigheterna.

Vidare yttrade:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det
förhåller sig inte så, att några företag ha dispens från beredskapstjänstgöring
för sina arbetare, men det finns ett institut som kallas industriuppskov. Detta

Andra hammarens protokoll 19J/2. Nr S9. 7

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrddsledamöters meddelanden. (Forts.)
innebär, att det från arbetsmarknadskommissionens sida föreslås hos Kungl.
Maj:t och att Kungl. Majit varje år beslutar, att ett visst antal arbetare och
företagsledare skola få uppskov med beredskapstjänstgöring och mobilisering.
Dessa arbetare fördelas sedan på företagen, och det blir företagen själva som
få meddela dessa uppskov. Avsikten med denna anordning är, att uppskov
skall av företagen meddelas sådana arbetare som icke kunna avvaras för
driften.

Örn det är så att företagen släppa ut arbetare med uppskov på skogsarbete
i riksarbetslag, så visar detta, att ifrågavarande företag antingen har placerat
uppskovet fel, att alltså en arbetare fått uppskov som inte skulle haft
det, eller också att företaget fått för många uppskovsberättigade. Med ett
ord sagt, industriföretagen skulle då ha missbrukat den förmån man velat
ge dem för att de skulle kunna hålla produktionen i gång. Jag måste säga,
att tillämpningen av detta uppskovsförfarande ligger hos företagen, och det är
klart, att örn detta förfarande missbrukas, den saken får tagas upp tili undersökning.

Fru Eriksson: Herr talman! Eftersom livsmedelsförsörjningen hör till de
frågor som i allra högsta grad beröra arbetarklassens husmödrar, ber jag att
under några minuter få beröra landsbygdens husmödrars problem. Jag talar
inte örn jordbrukarhemmens och lantarbetarhemmens husmödrar.

Vi som bo på landet äro vana vid att planera våra inköp och göra upp vår
matsedel för veckan, åtminstone under den kalla årstiden, med undantag för
mjölken. Det ha vi fått sluta med för länge sedan. Vi veta inte på morgonen,
vad vi skola ta till för mat för dagen, ty ha vi det ena som skall vara
till en maträtt, så fattas det andra. Många av städernas husmödrar tro, att
så fort man bor på landet, så har man allt vad man behöver i matväg. Detta
är alldeles felaktigt. Vi ha i regel inte mer än vår ranson, med undantag för
dem som eventuellt ha ett eget hem eller som få till sig upplåten en täppa
av den som de hyra av. Dessa personer ha ju möjlighet att odla grönsaker och
potatis. Men de som hyra ett rum och kök i ett hyreshus ha inte så mycket
jord att de kunna så litet persilja. Mycket mindre ha de möjlighet att ha
hushållsgris eller kaniner, ty de ha ingenstans att ha dem. Vi äro hänvisade
till att leva på de ransoner som vi ha på samma sätt som stadsborna.

I min hemtrakt ha vi sedan några veckor mjölkransonering, visserligen frivillig,
men det hör till god solidaritet att inte tillskansa sig mer än andra.
Ägg lia försvunnit ur allmänna marknaden lika säkert på landet som i städerna,
och det är alltså omöjligt att få köpa några sådana. Fisk finns någon
dag i veckan men inte tillräckligt för att alla kunna få del av den. Många
stadsbor lia också den möjligheten, att de, när det blir tomt i skafferiet, kunna
gå ut på en restaurang och äta ett mål oransonerade livsmedel, örn de ha
pengar. Det skulle inte gå på landet, därför att det där inte finns restauranger
eller gästgivargårdar på alla platser. Att gå på restaurang är för landskorna
ett så okänt begrepp, att örn det också kunde ordnas, tanken skulle vara så
svindlande, att blott få skulle komma sig för härmed.

I de arbetarhem, där det är blott ett par äldre makar, går det ju att hjälpligt
klara sig fram, örn man inte är alltför bortskämd, men jag begriper inte,
hur husmodern i hem med stora barnskaror bär sig åt. Ty även örn lion
har litet mer kuponger att ta av, så förstår jag inte, hur hon får pengarna
att räcka till, när allt som hör till livets nödtorft är så dyrt. Det viktigaste
är ju livsmedlen, som delvis äro rabatterade för de stora familjerna, men de
kunna inte leva bara av dessa livsmedel. Därför blir det stora problemet, hur
de stora familjerna skola kunna undvika, att barnen bli undernärda. Kunna

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
vi undvika det, är detta väl en ljusning- för framtiden, men hur det skall gå
till, vet inte jag.

Vi husmödrar fullgöra vår beredskapsplikt mot familjen lika noggrant som
beredskapsmannen mot landet utan att knota, och i min hemtrakt ha arbetarhustrurna
inte företagit några demonstrationer, men de ha gått ut i jordbruket
och hjälpt till med skörden. De lia då haft matsäck med sig och arbetat gratis.
De ha alltså inte gjort det för förtjänstens skull utan därför att de ansågo
det vara sin plikt att medverka till att ingenting av grödan skulle förfaras.
Men de hade också den uppfattningen, att det skulle bli en ovanligt
riklig skörd. Vi veta emellertid, att det som inte finns, det kunna vi ju inte
få, men nog lia även vi hoppats på att få större brödransoner. Vi veta också,
att det som kommer in från utlandet få vi genom att andra människor riskera
livet.

Jag skulle inte lia tagit till orda i denna fråga, herr talman, örn det inte
skulle ha gällt att i någon mån få bort den åsikten, att så fort man bor
på landet, har man det mycket bättre, vad gäller livsmedel. Det enda vi lia rikligare
på landet är sol och frisk luft, men det går inte att leva enbart därav.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
har interpellerats av herr Thorell. Han har till mig ställt följande två frågor:
»Anser herr statsrådet en inkallelse av värnpliktiga av 1943 års klass till
skogsarbete vara möjlig att genomföra — eventuellt genom en tidigare inskrivningsförrättning
— på så sätt, att hela arbetstiden flir fullgjord före
april månads utgång, och örn så skulle vara fallet, ämnar herr statsrådet vidtaga
åtgärder för att låta genomföra en sådan tidigare inkallelse av hela årsklassen
eller åtminstone den del därav som arbetar inom jordbruket?» Jag
skall tillåta mig att begagna denna interpellation till att i mitt svar lämna
en redogörelse för vad som förekommit, innan regeringen fattade sitt beslut
örn inkallelse till arbetstjänst utav 1943 års klass, liksom jag också skall
lämna en kortfattad redogörelse för skälen till att det icke blev 1942 års
klass utan 1943 års klass som man ansåg borde inkallas.

Jag skall då till en början erinra om det interpellationssvar som statsministern
lämnade i denna kammare den 15 april innevarande år. Svaret lämnades
på en interpellation rörande disponerandet av arbetskraften. Där säger statsministern
i slutet av svaret: »Alla övriga utvägar måste anlitas i full utsträckning,
innan den sista resurs, som tjänstepliktslagen utgör, tillgripes. Inget
statligt maktspråk kan i nuvarande situation ersätta ett på alla punkter bedrivet
ansvarsmedvetet arbete att på möjligast rationella sätt anpassa och tillvarataga
landets arbetskraftsreserver. Min lämnade redogörelse synes mig ge
skäl för förhoppningen, att vi i dagens läge skola lia möjlighet att bemästra situationen
utan att tillgripa tjänsteplikt.

Det vore emellertid oriktigt att inte lika bestämt säga ifrån att tjänstepliktslagen,
trots att den är ett osmidigt instrument för arbetsanskaffning i
fredstid, ändå kan behöva utnyttjas i vissa situationer. Det allmänna rättsmedvetandet
och det sunda sinnet för realiteter skulle troligen inte heller lia mycket
att invända mot dess användning, örn exempelvis en grupp anställda vid
en tillfälligt nedlagd industri skulle vägra att utföra ett brådskande skördearbete.
Sådana situationer borde emellertid icke behöva uppkomma, överhuvud
taget kan sägas, att genom tjänstepliktslagen icke mycket kan nås utöver det,
som man med klok omtanke och god vilja skulle kunna nå utan tvång. Det kloka
omdömet på varje punkt måste framgå som resultat av noggranna avväganden
under de statliga organens ledning. Fattas emellertid på någon punkt oller vid
något kritiskt tillfälle den goda viljan, måste denna ersättas av ett tvångsför -

100

Nr 29.

F redagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
farande. Min förhoppning är, att denna goda vilja icke skall saknas och således
de tvångsmässiga ingrepp, som tjänstepliktslagen avser att möjliggöra och
reglera, endast skola behöva komma till användning för det fall, alla anse fullt
motiverat, nämligen vid uppenbar krigsfara eller krig.

Jag använder detta tillfälle att vädja till organisationer och enskilda att på
allt sätt bidraga till en god lösning på frivillighetens väg av det problem, som
i detta svar avhandlats. Upprätthållandet av för folkförsörjningen oundgänglig
produktion är ett nationellt livsintresse, för vars tillgodoseende man har
rätt att förvänta alla goda medborgares villiga medverkan.»

_ Jag har tagit mig friheten att föredraga slutet av statsministerns interpellationssvar
för att klargöra, vilka utgångspunkter regeringen måste lia, då den
ställes inför frågan, huruvida tjänstepliktslagen skall tillämpas i så måtto, att
man föreskriver tjänsteplikt för vissa medborgare. Det måste vara klart, att
tjänstepliktens tillgripande skall vara den sista utväg som skall ifrågakomma,
när man skall lösa ett arbetskraftsproblem. Man skall ha prövat andra vägar
först, och endast under förutsättning att man har klart för sig, att man misslyckats
med dessa andra vägar, skall man gå fram på tjänstepliktens väg. Detta
har också arbetsmarknadskommissionen haft till utgångspunkt.

När bränsleprogrammet för säsongen 1943—1944 hade uppgjorts, förklarades
det från bränslekommissionens sida, att det i genomsnitt under hela året,
alltså under de tolv månaderna från den 1 juli 1942 till den 1 juli 1943, behövdes
ett omkring^ 20 procent större tillskott i arbetskraft i skogen än vad man haft
under föregående år. Detta berodde närmast därpå, att bränsleprogrammet utvidgats
till att omfatta en avverkning av icke mindre än sammanlagt 55 miljoner
kubikmeter. Det var en mycket betydande ökning av bränslekvantiteten
som man ansåg sig tvungen att få fram till nästa bränslesäsong. Arbetsmarknadskommissionen
försökte gå den frivilliga vägen. Genom att skapa de s. k.
riksarbetslagen hoppades kommissionen kunna mobilisera åtminstone i huvudsak
den ökade arbetskraft som behövdes för skogshuggningarna nu under denna
vinter och fram på nästa år.

När arbetsmarknadskommissionens mycket omtalade promemoria i slutet av
augusti kom mig tillhanda, hade riksarbetslagen varit prövade i praktiken
^ 2 T/r^nai^‘ var ganska ringa antal arbetare man då på detta
satt latt ut. Man hade visserligen börjat strax efter midsommar, meni verkligheten
icke kunnat pröva riksarbetslagen förr än den 15 juli. Det är det tidigaste
datum jag kan angiva härför. När jag fick denna promemoria från arbetsmarknadskommissionen,
hade det alltså som sagt förflutit 172 månad, under vilken
tid man prövat idén med riksarbetslag. Eftersom det hela organiserades på det
sättet, att arbetsgivarna och fackföreningarna skulle komma överens örn att
inom de särskilda företagen taga ut tio procent av arbetskraften, så säger det
sig självt, att det måste ta en relativt lång tid, innan man kunde få upp siffrorna
pa dessa riksarbetslag till någon större höjd. För mig tedde det sig så
att det inte kunde anses avgjort, att denna väg visat sig vara oframkomlig vid
denna tidpunkt d v. s. i slutet av augusti, så att man redan då, så snart sig
gora lat, skulle behova göra detta ganska allvarliga ingripande i den enskilde
medborgarens liv, som en tillämpning av tjänstepliktslagen obestridligen inne -

f nU 1tl.11lata mif Körn en liten utvikning för att tala örn en sak
.-örn inte ar särskilt berörd i mterpellationen men som varit föremål för åtskilja
talares uppmärksamhet i samband med denna promemoria, och det är hem^UmPlandet
av densamma Jag tror, att jag med gott samvete kan säga, att
.ag i te ar någon van av att hemligstämpla papper. Jag tillhör dem som anse,

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

101

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
att man skall bereda medborgarna möjlighet till diskussion om de problem som
kunna föreläggas dem. Men det kan ju finnas fall där det åtminstone är tveksamt,
huruvida det är lämpligt att kasta ut ett ärende i den offentliga diskussionen.
Den promemoria som jag fick från arbetsmarknadskommissionen var,
vad man brukar kalla en diskussionspromemoria, där en rad problem, ingalunda
bara problemet örn utkallande av en årsklass värnpliktiga till tjänsteplikt,
utan där en rad olika problem avhandlades som berörde organiserandet
av_arbetskraften och anskaffandet av arbetskraft, där behovet icke på vanligt
sätt kunde fyllas. Jag tror mig också ha rättighet att säga, att det i formell
mening icke förelåg något förslag från kommissionens sida. Det förelåg flera
olika uppslag, men det förelåg icke i verkligheten något förslag, utan det rörde
sig örn en promemoria som avsåg att så att säga lägga till rätta en diskussion
mellan arbetsmarknadskommissionen och regeringen. Det är icke något
ovanligt förfarande, till och med när det gäller de traditionsbundna ämbetsverken,
att när ämbetsverket självt är tveksamt, huruvida en tanke som väckts
verkligen är genomförbar, eller man tvekar, huruvida det icke skulle stöta på
alltför stora hinder att genomföra den, man går till vederbörande statsråd med
en promemoria för att taga upp en diskussion i ämnet. Resultatet kan ofta
bli det, att det aldrig kommer något förslag. Resirltatet kan natirrligtvis också
bli det, att de förslag som komma bli starkt modifierade. För ämbetsverket är
det bara olägligt, örn man kommer med en serie förslag, framför allt örn det
gäller mycket allvarliga och stora ting som senare av regeringen icke anses
acceptabla, att behöva framlägga formliga förslag. Det är icke något ovanligt.
Jag vågar säga, att det däremot är absolut ovanligt — för att icke säga att
det praktiskt taget icke förekommer -—- att promemorior av denna beskaffenhet
lämnas ut till offentligheten. Man kan naturligtvis diskutera, huruvida
ett förfarande av denna sort är riktigt eller icke; det medger jag mycket gärna.
Men det är icke i och för sig någon önskan att hemligstämpla papperen som
gör, att dylika diskussionspromemorior icke i, låt mig säga, sitt råa skick kastas
ut till offentlig diskussion.

Efter denna avvikelse skall jag be att få taga upp de skäl, som föranledde
regeringen att ej för sin del acceptera tanken — jag vågar säga mera tanken
än förslaget — att 1942 års klass skulle inkallas.

Den 12 oktober fick jag från arbetsmarknadskommissionen en teknisk utformning
av tanken, att man skulle taga ut 1942 års klass till skogarna enligt
tjänstepliktslagen. Det var först när denna tekniska utformning förelåg som
det var möjligt för mig att taga en definitiv ståndpunkt till denna tanke. Jag
vill i förbigående påpeka, att denna senare promemoria, som innehöll den tekniska
utformningen, har i alla de delar, som kunde offentliggöras, varit offentliggjord
från arbetsmarknadskommissionens sida.

När denna utformning förelåg, var det en sak, som blev klar, nämligen att
det var omöjligt att taga ut hela 1942 års klass på en gång under denna höstens
lopp. Det berodde på det enkla faktum, att arbetsmarknadskommissionen
icke hade baracker eller kojor i den utsträckning, som behövdes för en hel årsklass.
Kommissionen meddelade emellertid, att den ansåg sig kunna bereda
kojor och övrig utrustning för cirka 10,000 man till omkring den 15 november
innevarande år. Därför utformades tanken närmare på det sättet, att man skulle
laga ut 10,000 man denna höst. De skulle arbeta i skogen tre månader. Så
skulle man avlösa dessa 10,000 man efter tre månader, och man skulle någon
gång i januari månad taga ut cirka 20.000 man ytterligare av årsklassen.
Man kan beräkna, att årsklassen uppgår till omkring 38,000 man, som kunde
ifrågakomma för tjänsteplikt. I värjo fall hade man tänkt sig, att det skulle
ske i den formen, att den uttoges i två etapper.

102

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Den första frågan jag ställde mig var den: Om man nu tar 10,000 man i
november månad innevarande år och de skola arbeta i tre månader, så skola
de någon gång i februari månad hem igen från skogen. De skola icke rycka
in till sin värnpliktstjänstgöring förrän några dagar in i april. Det skulle
alltså bil en lucka på ett par månader ungefär, kanske icke fullt två månader,
under vilka de icke skulle vara i värnpliktstjänst och icke heller vara i arbetstjänst.
Nu äro visserligen arbetsgivarna skyldiga att taga dem tillbaka,
när de en° gång blivit utkommenderade enligt tjänstepliktslagen. Men man
mäste ändå säga sig, att det skulle bli väldigt ryckigt för både de till tjänsteplikt
uttagna själva och för arbetsgivarna, örn de skulle komma ut från skogen
och sedan rycka in igen inom knappa två månaders tid. Om de blivit ersatta
med vikarier och man icke hade användning för både dessa och de tjänstepliktiga,
skulle vikarierna lämna sitt arbete för samma tid för att rycka tillbaka
till arbetet i april månad. Jag kunde för min del icke finna detta vara ett
praktisk tillvägagångssätt.

Den andra frågan, som ställdes, var denna: Örn man bereder sig på att taga
ut 30,000 man, innebär det verkligen, att alla tjänstepliktiga, som ej lia fullt
legitima skal för befrielse, också komma att tjänstgöra? Ja, det är naturligtvis
icke möjligt att på siffran säga, hur många det finnes som ha fullt legitima
skäl för att slippa denna arbetstjänstperiod. Men jag medger, att jag
var i varje fall mycket tveksam, huruvida det var rimligt, att det skulle vara
en så stor siffra som cirka 8,000 man. Eftersom jag betraktade det som en
absolut psykologisk nödvändighet, att det klargjordes, att från tjänsteplikt
kail ingen bli befriad, som ej kan bli befriad från värnplikt: det skall vara
lika starka skäl ^för att bli befriad från tjänsteplikt som för att bli befriad
från värnplikt, såg jag även i den omständigheten en hake i varje fall. För att
skaffa kojor, som ju äro en oundgänglig första förutsättning för att man överhuvud
taget skall kunna tillämpa tjänstepliktslagen, behövde det beställas,
skulle jag tro, mellan 2,000 och 3,000 nya kojor utöver dem, som arbetsmarknadskommissionen
hade.

Alltså, redan de skäl som jag nu anfört voro för mig bestämmande. Det
lanns ett tredje. I varje fall när regeringen behandlade saken var det icke
klart det blev klart senare, det medger jag — ens att, man kunde placera
den 15 november 1.0,000 man tjänstepliktiga hos arbetsgivarna. Det fanns icke
så mycket rekvisitioner på ovan arbetskraft, som det här gällde. Alltså av
dessa skäl var det som jag ansåg, att man måste förkasta tanken på att taga
ut de tjänstepliktiga i etapper.

Så kom då frågan, huruvida man icke skulle skjuta på det hela till januari
månad efter nyår och se efter, örn man icke kunde taga ut samtliga tjänstepliktiga
till tre månaders tjänstgöring, alltså januari, februari och mars.
Även där var ju den första förutsättningen, att man kunde ha kojor färdiga.
Vi fingo den uppgiften av arbetsmarknadskommissionen, att den ansåg, att den
skulle kunna ha kojor färdiga till denna tid. Det var ju rätt optimistiskt. Arbetsmarknadskommissionen
är ju beroende av de leverantörer, hos vilka den
beställt kojor. Jag för min del ansåg det icke möjligt att taga risken, att det
skulle saknas ett antal kojor för att kunna bereda rum åt minst 30,000 tjänstepliktiga
i januari. Jag ansåg icke, att man kunde taga någon risk på den
punkten.

Jag bör kanske här inskjuta en reflexion. För regeringen var det en sak,
som var klar. Eftersom det var första gången vi i vårt land skulle pröva tilllämpningen
av tjänsteplikten och pröva den i en ganska ovanlig och från begynnelsen
knappast påtänkt form, så måste det vara ett villkor, nämligen att
det icke fick bli något fiasko. Det fick icke bli något fiasko ur den synpunk -

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

103

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ten, att somliga tjänstepliktiga icke kunde användas eller att man ej ordnat det
i alla avseenden perfekt för dem, så att de kunde användas ute i skogen. Även
ur andra synpunker måste man sörja för, att varje fiasko skulle vara uteslutet.
Jag förmodar, att andra kammaren måste medgiva, att detta var en försvarbar
och försvarlig uppfattning om en av de utgångspunkter, som man måste
ha, när man skulle sätta tjänstepliktslagen i kraft. Det är^ på den punkten,
som jag nu skall be att få redogöra för, hur jag såg på möjligheterna
härvidlag.

Jag kan icke bestrida, att det kanske skulle lia gått i lås allting. Det kan
jag icke bestrida. Men jag skulle icke velat lia ordet »kanske» med i detta sammanhang.
Det måste gå i lås helt enkelt; den saken måste vara klar. Det
måste alltså finnas kojor i tillräcklig utsträckning. Det måste finnas full. utrustning.
Det måste finnas ordnat så, att vid t. ex. olycksfall eller andra sjukdomsfall
vederbörande kunde beredas omedelbar och nödig vård. Jag vill fästa
uppmärksamheten på, att det var fråga örn att taga ut personer, som befunno
sig i tjuguårsåldern och av vilka cirka 90 procent i varje fall icke förut hade
arbetat med skogshuggning. Det är bekant, att även bland vana skogsarbetare
är olycksfallsprocenten tyvärr ganska stor. Jag tänkte mig dessa ungdomar
komma ut i den smällkalla vintern med risk att de hugga sig själva någon
gång i stället för att hugga i trädet. Jag tror, att den risken skulle vara
ganska stor, att det icke fanns en tillräckligt god utrustning för en omedelbar
skötsel av olycksfallet. Jag skulle verkligen vilja se den, som med den risken
för ögonen skulle, låt mig säga, vilja möta den förolyckades föräldrar, örn ett
sådant olycksfall lett till svårare komplikationer. Försvarsministern meddelade
beträffande andra risker, nämligen riskerna för sjukdomar, att man hade gjort
den erfarenheten, då man tog och förläde till Norrland beredskapsförband och
värnpliktiga, som icke voro vana vid klimatet där uppe, mitt under den smällkalla
vintern, att förkylningsprocenten men även procenten av lunginflammationer
hade varit avskräckande hög. Det fanns väl anledning att tro, att dessa
ynglingar icke skulle i det avseendet klara sig bättre, örn vi finge en hård och
sträng vinter. Vi kunde i varje fall icke med säkerhet räkna på att få en mild
vinter.

Det andra som efter min mening gjorde det högst tvivelaktigt, örn man skulle
taga ut personer i januari och februari månader, var det, att det var ovan
arbetskraft, och de skulle få arbeta under den tid på året, då dagen är allra
kortast. Det vill med andra ord säga, att man skulle kunna utnyttja denna arbetskraft
bara till ett minimimått. Det var i och för sig i varje fall icke tilltalande
att ha en sådan anordning. Men det fanns andra skäl, som enligt mitt
tycke väga ännu tyngre.

Normalt når skogsarbetet sin toppunkt först efter trettondagen. Det är då
men icke förr som de stora skarorna av vana skogsarbetare gå ut i skogarna.
Det är självfallet önskvärt, att de fara tidigare, men det är den erfarenhet
man har. Sannolikt befinna sig i .svenska skogar under januari och februari
månader omkring 200,000 man. Man har inga alldeles exakta siffror, men jag
tror, att man lugnt kan våga påstå, att vid den tiden befinna sig åtminstone
170,000 man där. Då .skulle man taga ut minst 30,000 tjänstepliktiga under
precis samma tid. Man skulle alitsa öka antalet i skogen sysselsatta just under
denna tid. Då måste man ytterligare fråga sig, örn det icke skulle bli en alltför
hård belastning ur Härbärgeringssynpunkt och ur alta de synpunkter, som
man i övrigt kan lägga på att det skall vara åtminstone något så när välordnat
för dem, som arbeta i skogen. När man kommer fram i mars, börja skogsarbetarna
troppa av igen, och man beräknar, att i april månad har antalet skogsarbetare
i regel minskat med åtminstone 70,000 personer. Jag bara nämner des -

104

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
sa siffror därför att de ge litet relief åt beslutet om 1943 års klass i stället för
1942.

När regeringen behandlade detta ärende, så blevo vi bland annat upplysta
därom, att sannolikt skulle sågverksindustrien och pappersmasseindustrien
praktiskt taget komma att inställa sin drift under dessa samma vintermånader.
Det skulle betyda, att arbetskraft av för skogsarbete mycket mera lämpad
art skulle kunna friställas, och den kunde med all säkerhet, när arbetet
bleve nedlagt i fabrikerna, till större delen åtminstone förmås att gå ut i skogarna.
Då skulle vi alltså lia icke bara de normala 170,000 och de tjänstepliktiga
30,000 jitan också några tusen till, som skulle komma från massafabrikerna.
och sågverken. Även det måste ju tvinga oss att ställa frågan, örn det
verkligen skulle gå ihop att kunna ordna arbetet på ett tillfredsställande sätt
för alla dessa grupper. För mig var det alldeles klart, att det var angelägnare
att friställd arbetskraft från sågverken och massaindustrien gick ut i skogen
än att man tillämpade tjänsteplikten just på 1942 års klass. Det var som sagt
åtminstone för mig alldeles klart.

Nu vet jag ej, örn detta tillstånd kommer att inträffa. Det kan man icke
svara på i dag, därför att i någon mån hänger det ihop med den väntade elektricitetsransoneringen,
som icke blivit av. Jag kan för dagen icke säga, att det
påtänkta driftstoppet kommer till stånd. Men när regeringen behandlade detta
ärende, ^fingo vi i detta avseende bestämda uppgifter.

Alitsa det var ovisst. Överhuvud taget var jag tveksam från begynnelsen
örn tillämpningen av tjänsteplikten och ville ha klart för mig, själv ha gjort
upp, örn jag sa far säga, med mitt eget samvete, att det icke fanns någon
annan utväg. Det berodde bland annat därpå, att det dock gällde att ålägga
värnpliktiga, som numera ha en ganska lång tjänstetid, en extra pålaga dessförinnan
med arbetsplikt. Det griper in och stör många tusen personers enskilda
liv och de planer de kunna ha uppgjort, man stör dem i deras normala
arbete etc.

Man måste alltså säga sig — jag hänvisar till statsministerns yttrande —
att det verkligen skall vara så att säga sista resursen, innan man tillgriper
tjänsteplikten.

Vad riksarbetslagen beträffar beräknas enligt uppgifter, som jag erhållit
i dag, att det nu finnes ute i skogen mellan 5,000 och 6,000 s. k. riksarbetare.
Det finnes dessutom något över 3,000 norrmän och mellan 4,000 och
5,000 f. d. arbetslösa, som tagit arbete i skogen. Det är sammanlagt på detta
sätt en slags extra arbetskraft pa något mellan 12,000 och 13,000 personer.
Det var emellertid klart, att det antalet icke kunde med säkerhet garantera, att
man verkligen finge fram allt det bränsle ur skogarna, som vi behöva för nästa
bränslesäsong. Det hela rör sig överhuvud icke örn den vinter vi nu börjat
glida in i utan örn nästa vinter. Därför fann man till slut, att man sannolikt
icke hade något annat att göra än att försöka med tillämpning av tjänsteplikten,
men av de skäl, som jag här försökt klargöra, ville vi icke gå på 1942
års klass.

Vi ansågo det rimligt att taga nästa årsklass. Det fanns bara ett skäl, som
talade emot det, och det var, att de självfallet äro litet vekare. De äro ungefär
ett halvt år yngre, då de komma ut i skogen, än 1942 års klass skulle ha varit,
örn den inkallats någon gång i november månad. Men alla betänkligheter
med hänsyn till möjligheterna att ordna sjukvård, utrustning och kojor försvinna,
ty nu får vederbörande organ, d. v. s. arbetsmarknadskommissionen, på
sig en tid, som blivit utsträckt med åtminstone tre månader ytterligare utöver
den, kommissionen själv hade tänkt sig. Tiden bör sålunda räcka väl till
för att man med hänsyn till utrustningen etc. icke skall behöva riskera vare

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

105

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
sig något fiasko eller någon katastrof. 1943 års klass kan inte gärna kallas
ut förrän någon gång i mars, sannolikt icke förrän den 1 april. Det finns kojor,
det finns kockor, allting finnes tillgängligt bland annat av det skälet, att det
är så mångå tusen ordinarie skogsarbetare, som vid den tiden bruka försvinna
från skogen. Att tala om »trängsel» i skogen av ett par hundra tusen man
är naturligtvis överdrivet, men i bildlig betydelse kan jag ju få säga, att det
icke på grund av denna årsklass inkallelse behöver bli någon trängsel i skogarna.
Vad som behöver finnas att tillgå för att det hela skall kunna ordnas
på ett rimligt sätt, det kommer att finnas.

Nu har bland annat framställts den frågan, om man ämnade vidtaga åtgärder
för att genomföra en tidigare inkallelse av hela årsklassen, eller åtminstone
av den del därav, som arbetar inom jordbruket. Jag kan svara både
ja och nej på den frågan. Regeringen har haft för avsikt att låta tjänsteplikten
utsträckas från tre till fyra månader för den årsklass, om nu skall inkallas.
Sannolikt skall den börja arbeta i april. Den skall alltså få gå i skogen
under april, maj, juni och juli månader. Det är ju emellertid till stor del e!n
tid, som sammanfaller med den, då arbetet inom jordbruket är brådskande.
Jordbrukarna klaga ju, efter vad jag förmodar med fog, över brist på arbetskraft.
Det har då varit regeringens mening, att jordbruksarbetare skulle erhålla
uppskov med uttagningen till en tidpunkt, då de icke behövdes för jordbruksarbete.
De skulle alltså icke slippa ifrån tjänsteplikten, men tjänsteplikten
skulle för dem inträda först mycket längre fram på året, så att man icke
skulle beröva jordbruket någon arbetskraft. Det är alltså motsatsen till tanken
här: icke tidigare inkallelse utan en senare inkallelse. Det är kanske icke
så praktiskt med hänsyn till bränslebehovet, därför att ved, som hugges senare
på året, icke hinner bliva ordentligt torr, men vi sökte i alla fall den utvägen
i den konflikt, som man nu hela tiden befann sig i mellan strävandet
att göra det hela något så när smidigt och ordentligt samt strävandet att huggningen
skulle komma så tidigt som möjligt under huggningssäsongen. Att man
ville ha arbetet utfört så tidigt som möjligt, var naturligtvis också skälet till
att man överhuvud taget diskuterade möjligheten att inkalla 1942 års klass. Vi
ha icke ansett att detta, jag höll på att säga »torkningsskäl» var tillräckligt
vägande, gentemot alla olägenheterna, för att motivera en inkallelse av
1942 års klass, örn det kunde skapas en anordning, varigenom det bleve möjligt
att redan i höst eller i varje fall omedelbart efter nyår mobilisera de tjänstepliktiga
till frivilligt arbete i skogen. Det skulle särskilt för jordbrukarna
vara av värde, örn de kunde gå ut i skogen på vintern, då ju själva jordbruket
kräver minst arbetskraft.

Jag vill bara, för att inga missförstånd sedan skola uppstå, påpeka, att
den plan för dessa frivilliga inkallelser, som skulle uppgöras, icke är färdig
i detalj, men jag kan säga litet grand örn den allmänna tankegången. Man
kommer att uppskatta den arbetsprestation, som de tjänstepliktiga kunna tänkas
utföra under fyra månaders arbete i skogen, till en viss penningsumma. Man
räknar med, att den skulle kunna uppskattas i Norrland till 600 kronor och
i södra och mellersta Sverige till 550'' kronor eller något dylikt. De, som då
äro tjänstepliktiga, men som redan denna vinter vilja gå ut i skogen, skola bliva
befriade från tjänsteplikt(;n, om de under vintern fullgöra en arbetsprestation,
som i penningar räknat svarar mot, örn arbetet ut förös i södra Sverige, en
penningsumma av 400 kronor, och, örn det utföres i norra Sverige, en penningsumma
av 450 kronor. När do i vinter frivilligt fullgjort den arbetsprestationen,
så skola dc bliva befriade från att inkallas enligt tjänstcpliktslagen.
Det är klart, att alla detaljerade anvisningar örn hur detta skall gå till så
småningom komma att offentliggöras, när de blivit fullt utarbetade.

108

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Jag kan gärna säga, att jag varit tveksam örn denna utväg. Man beräknar,
att i den ordinarie skogsarbetskåren finns det cirka 3,000 man i årsklassen,
och beträffande dem hade man räknat med att de under alla omständigheter
utan särskild påstötning skulle gå ut i skogen i vinter. Nu finns det naturligtvis
en viss risk, att man förlorar fyra månader litet längre fram av deras arbetskraft.
Jag vill icke säga, att risken är så stor, men den finns naturligtvis.
Jag har alltså icke utan en viss skepsis för min del varit med örn detta. Jag
har icke velat sätta mig emot förslaget. Det kan ju hända, att resultatet blir betydligt
gynnsammare, än jag vågat förutsätta.

Detta är i stort sett vad som har förekommit. Det är de skäl och motskäl,
som regeringen haft att väga mot varandra, och det är allt detta, som ligger
bakom det beslut, som vi på sin tid fattade att avvisa tanken på tjänsteplikt
för 1942 års klass, men däremot acceptera tanken på tjänsteplikt för
1943 års klass. Jag vill emellertid samtidigt upplysa örn, att det nu ifrån
socialdepartementets sida planeras en konferens, till vilken talrika representanter
för skogsarbetarna och skogsägarna skola inbjudas. Vid konferensen skall
behandlas spörsmål, dels örn en rationalisering av arbetet i skogen och dels
örn förutsättningar för att utsträcka säsongen för den ordinarie skogsarbetarekåren.
Det kan hända det icke går, men jag medger, att jag för min del gärna
vill höra den förnämsta sakkunskap, vi ha på detta område, nämligen de arbetare
och de arbetsgivare, som ha med skogen att skaffa. Konferensen kommer
att taga sin början den 16 november och räcka ett par dagar. Jag hoppas, att
det vid konferensen skall bliva tillfälle att ventilera en mängd frågor, som
röra skogen, men som icke hänga samman med de spörsmål, som behandlas
i denna interpellationsdebatt. Jag har emellertid velat begagna tillfället att
lämna upplysning örn att en sådan konferens är planerad.

Herr Thorell: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få frambära mitt tack för att han svarat på interpellationen
och alldeles särskilt för att han svarat på ett sådant sätt och vid en
sådan tidpunkt, att jag fått tillfälle att omedelbart kommentera svaret.

Statsrådet upplyste i sitt anförande bland annat därom, att han så pass
sent som den 12 oktober fick in förslaget örn att taga ut 1942 års klass.
Under dessa förhållanden, herr statsråd, så undrar jag knappast på, att det
icke var möjligt att hinna vidtaga de anordningar, som voro nödvändiga för
att det överhuvud taget skulle gå för sig att kalla in en årsklass. Det var en
ganska intressant upplysning, som lämnades: Det finns icke baracker, det
finns icke kojor, och det saknas även andra saker. För min del förstår jag
de skäl, statsrådet åberopat till stöd för att ifrågavarande årsklass icke utkallades.
Däremot kan jag icke låta bli att beklaga, att de underlydande myndigheterna
icke tidigare kunnat få sina utredningar färdiga. Att möjligheterna
att få ved huggen voro prekära var ju klart redan förra vintern och våren.
När vederbörande haft hela sommaren på sig, borde de kunnat lämna in sina
förslag bra mycket tidigare. Jag måste ur bränsleförsörjningens synpunkt beklaga
dröjsmålet med utredningen.

Statsrådet nämnde sedan alldeles riktigt, att just omkring trettondagen det
mesta folket brukade gå ut i skogen, och det var ju just den omständigheten,
som jag stödde mig på, då jag väckte interpellationer!. Jag visste, att de
flesta gå ut vid denna tid, som ansetts vara den lämpligaste, och följaktligen
ansåg jag mig, då det var avsett att årsklassen 1943 skulle tågås ut på våren,
böra föra fram tanken på en ändring antingen för hela årsklassen eller åtminstone
för den del därav, som tillhörde jordbruket. Men det finns även
andra starka skäl för att dessa sistnämnda böra få arbeta under vintern och

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

107

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
icke under våren. Som statsrådet redan påpekat, pågår inom jordbruket under
våren och långt fram på sommaren ett synnerligen viktigt arbete. Våren är
ju en ganska olämplig årstid för skogsarbete. Jag vill minnas, att jag i min
interpellation i detta hänseende erinrade om värmen och örn myggplågan. 1
Norrland hindras arbetet av snösmältningen. Det skulle säkerligen bliva
ganska svårt för ungdomarna att arbeta i skogarna på våren. Det framgick
av statsrådets anförande, att han kände till, att på våren för skogsarbetarnas
del började »marschen från skogarna».

Sedan kom en upplysning, som jag vill be att särskilt få tacka för. Vad som
egentligen ligger mig varmast om hjärtat är, att jordbrukets arbetare icke
skola komma ut under en olämplig tid. Statsrådet meddelade, att det vore
meningen, att en hel del skulle få uppskov till hösten. De skulle få meddelande
om att de skulle tagas ut först då den för jordbruket brådaste tiden var
över. Vidare har framkommit tanken på att de tjänstepliktiga på frivillighetens
väg skulle uttagas för tidigare tjänstgöring. Jag anser båda dessa arrangemang
vara mycket goda, och jag håller före, att kan frågan lösas på detta
sätt, så skola både jordbrukarna och de inkallade besparas mycket bekymmer,
men, herr statsråd, jag skall be att i detta sammanhang få framställa en
önskan, nämligen att man på ett effektivt sätt kungör, att de tjänstepliktiga
lia möjlighet att få fullgöra sitt arbete tidigare. Underligt nog har det
visat sig, att kännedomen örn myndigheternas kungörelser icke är allmänt
spridd bland dem kungörelserna gälla, trots att meddelande lämnats genom
pressen och radio. Det är nödvändigt, att de tjänstepliktiga få direkt meddelande
om att de ha möjlighet att fullgöra sin arbetsplikt tidigare under vintern.
Statsrådet nämnde även, att det vore meningen, att de skulle få ett
visst beting. De skulle arbeta för en viss penningsumma. Av vad skäl, herr
statsråd, har man icke i stället beräknat ersättningen efter arbetsmängd? Blir
det icke enklare att räkna på det sättet? Vi äro vana vid beting, som
avse så och så många kubikmeter, så och så många stockar, så och så många
bitar pappersved. En annan sak var, att statsrådet hade farhågor för att beträffande
de skogsarbetare, som ändå ginge ut i skogen, man kunde förlora
på att giva dem dessa beting. De skulle annars arbetat mer. Jag tror,, att
farhågan härför är överdriven. De vana skogsarbetarna komma säkerligen
att fortsätta att hugga även sedan de arbetat nog för att fullgöra sitt beting.
De komma följaktligen att uträtta ungefär lika mycket som de eljest skulle
ha gjort. Ha de ordentliga arbetsförtjänster, så stanna de kvar i .skogen
även sedan betinget är slut. Men det är klart, att om folk icke har beting, så
arbeta de inte på samma sätt under den tid, de äro inkallade, och följaktligen
tror jag, att systemet är effektivt och riktigt, Utom vad jag i interpellatipnen
påpekade, skall jag bara peka på ytterligare ett skäl och det är, att många
av de unga pojkarna, särskilt jordbrukarsöner, äro traktorskötare. Det är
mycket svårt att ersätta en traktorskötare. På flera gårdar finns, det bara en
person, som kan sköta en traktor, och många gånger finns det icke någon i
närheten, som kan ersätta den som måste lämna sitt arbete. Särskilt traktorer,
som drivas med gengas, äro mycket besvärliga att sköta.

Det är en sak, herr statsråd, som jag funderat på hemma, och som jag,, sedan
jag väckt min interpellation, fått flera förfrågningar örn. Skulle det icke
vara möjligt för dessa pojkar, som nu skola inkallas i och för fullgörande av
arbetsplikt, att få fullgöra sitt arbete i hemorten? De skulle kanske rentav i
vissa fall kunna få bo kvar hemma. Frågan om deras förläggning och förplägnad
etc. skulle då lösas mycket lättare. Även ur trevnadssynpunkt skulle
det för pojkarna betyda mycket, Då skulle den trängsel i skogarna, som statsrådet
nyss talade örn, inte behöva bli så besvärlig. Följaktligen ber jag, att

108

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
statsrådet är vänlig taga upp den tanken till prövning, så att saken, om det
icke visar sig alltför besvärligt, kan ordnas. Pojkarna äro i stor utsträckning
vana vid skogsarbete i dessa trakter av landet, där vi ha skogar och jordbruk,
och de trakterna äro mycket stora. De äro vana vid att slipa en yxa och fila en
såg, vana också att ta sig tillvara i skogen så att de inte göra sig illa, som
statsrådet alldeles riktigt anmärkte kan bli förhållandet med de ovana. De här
pojkarna kunna reda sig på egen hand och behöva inte någon tillsyn eller arbetsledning,
utan man behöver bara se efter vilken arbetsprestation de gjort.

En siffra som statsrådet nämnde undrade jag litet över utan att direkt
kunna bestrida den; det var siffran 90 procent ovana. Det är så pass många på
landsbygden, som äro vana vid detta och på ett eller annat sätt arbetat i skogen,
att jag tycker siffran verkar hög, men jag förmodar den har undersökts.
Jag har i varje fall inte någon siffra att sätta emot denna uppgift, och följaktligen
kan jag inte bestrida dess riktighet.

Så en fråga till, som man bett att jag skulle framställa vid detta tillfälle.
Hade det inte varit möjligt, frågar man sig, att ordna så att de skogsarbetare,
som tillhöra äldre årsklasser och som nu ha varit inkallade en eller flera
gånger i militärtjänst, kunnat tagas ut till huggning i stället för till beredskapstjänst?
Det skulle ju vara ofantligt mycket att vinna på en sådan åtgärd,
och man har som sagt bett mig att jag även skulle framföra den tanken.
Jag antar att den är prövad, men det skulle vara intressant att få höra
skälen, varför inte den åtgärden har vidtagits. Dessa män arbeta säkerligen
minst dubbelt så fort som de ovana göra i skogen.

Under första dagens debatt här, då vi fingo meddelanden från regeringen,
nämnde statsrådet Domö att det var en stor eftersläpning i fråga om huggningarna.
Det känna vi till, siffrorna lia vi hört och vi ha erfarenhet därav
från våra hemtrakter, men det har nog inte bara varit på det område, som
statsrådet nyss berörde, planerna på inkallandet av 1942 års klass, utan
även i andra avseenden som planläggningen har släpat efter. Jag kan nämna
att på försommaren i år kunde vi i skogsägarföreningen i Stockholms län, vars
styrelse jag tillhör, inte från bränslekommissionen på en månad erhålla besked
örn var vi skulle ställa upp veden eller var den skulle lämnas, med påföljd att
vi inte fingo sätta in våra bilar — vi ha ganska många egna sådana -— i arbete
och inte heller leja andra bilar för att få fram veden från de platser, där
den stod uppställd. Dessa platser lågo många gånger invid skogsvägar, där
det endast går att komma fram med bil under torrt väglag. Nu står därför en
del av den veden kvar, som eljest skulle kunnat vara framforslad, och den
kan inte köras bort på annat sätt än med slädar i vinter och kan således först
sent komma bränsleförsörjningen till godo. Detta är beklagligt, och vi försökte
som sagt genom påminnelser få besked i saken, men det gick inte att få
något sådant.

Beträffande vedförsörjningen överhuvud taget talade jag i går med företagsledaren
inom vår skogsägareförening, och han var för sin del ytterst orolig
för att avverkningsprogrammet skulle komma att spricka på grund av den
förda prispolitiken. Jag delar hans uppfattning. Det spörsmål jag nu tänker
beröra hör inte direkt samman med interpellationen, och jag skall inte mycket
uppehålla mig vid saken utan endast i förbigående, herr talman, säga
några ord därom. Det är ju så att de priser som nu satts faktiskt ge skogsägarna
ett lägre rotnetto än de tidigare fått. De lia så mycket större utgifter
för huggning och körning, och de ha stora bekymmer för den senare på
grund av de omfattande rekvisitioner av fodersäd, som de statliga myndigheterna
gjort. De undra också hur det kan komma sig, att veden är så dyr då
den kommer fram till konsumenterna. Jag har även hört körare som und -

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

109

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
rat över att exempelvis uppbärning av ved några trappor upp i ett lius i Stockholm
kostar nästan lika mycket, som en körare nied hästar får då han framforslar
ved 4—5 kilometer ute på landsbygden. Vi skogsägare undra överhuvud
taget, huruvida statsmakterna också lia sin uppmärksamhet riktad på de fördyrande
faktorer, som inverka på varans pris, innan den kommer fram till
konsumenten, eller örn uppmärksamheten är huvudsakligen riktad på skogsägarna
och på de priser som de skola erhålla. De ordinarie huggarna åter äro
också litet irriterade, av annan orsak.

Herr statsrådet nämnde riksarbetslagen. De arbetare, som bo hemma, i ett
torp eller i skogshärbärgena och ha arbetat många år i skogen, tycka det är
underligt, att de som tillhöra riksarbetslagen ha nästan lika stor dagspenning
när de gå ut i skogen på morgonen som de förra få, när de komma hem från
arbetet på kvällen, och de äro mycket ledsna åt detta. Jag förstår emellertid
att arrangemanget är nödvändigt, ty de som tillhöra riksarbetslagen kunna ju
eljest inte klara sig, då de inte kunna uppnå samma arbetseffekt som de
vana. Vidare lia de vanligtvis sina familjer bosatta inom ganska dyra orter.
Följaktligen förstår jag att problemet är mycket svårt, men jag har ändå inte
kunnat låta bli att peka på det. då jag är säker på att även denna omständighet
kommer att i viss mån inverka på framställningen av bränsle.

Statsministern anförde i det interpellationssvar, som socialministern nyss
erinrade örn, att allt måste göras för att på frivillighetens väg få fram så mycket
ved som möjligt. Jag ber för min del att få livligt instämma i en sådan tanke.
Hur vi än bära oss åt finns det aldrig möjligheter att med statens ingripande
uppnå vare sig samma effekt eller erhålla den till samma billiga pris
som örn detta arbete ■— såväl som så många andra — utföres på frivillighetens
väg. Men då få nog myndigheterna också tänka på, att de så långt möjligt
försöka stimulera denna frivilliga avverkning och inte med okloka åtgärder
och oklok prispolitik försvåra en sådan frivillig insats. Beträffande
statliga ingripanden fingo vi så pass mycken erfarenhet genom bränslekommissionens
verksamhet under förra världskriget, att alla krafter böra inriktas
på att nu så långt möjligt är hålla oss borta från statsingripanden i någon
större utsträckning. Att skaffa folk till detta arbete är ju nödvändigt, men
så långt det är möjligt böra som sagt övriga statliga ingripanden undvikas.

Jag skulle här lia slutat, herr talman, men då det har kommit för mina ögon
en artikel i Västmanlands Folkblad, vars redaktör, örn jag inte misstar mig,
finnes i denna kammare — han satt nyss i sin bänk, men beklagligt nog finns
han inte här nu -— skall jag be att få beröra den ett ögonblick. I Västman^
lands Folkblad för den 3/lx finns en ledare, som är rubricerad »Samarbete eller
strid?» och jag skall citera ett stycke ur densamma:

»Bondeförbundaren. godsägaren och kaptenen von Heland, som aldrig
bryr sig om vad han kostar på sig, gjorde sensation i första kammaren genom
att göra anmälan till konstitutionsutskottet mot statsministern.---Den na

anmälan och högermannen Thorells interpellationsvägen gjorda attack mot
socialministern tyder på att man på borgerligt håll totalt feltolkat socialdemokraternas
hittills städse ådagalagda lojalitet.----Om man på borgerligt

håll inbillar sig att socialdemokraterna äro redo att köpa formell samverkan
till vilket pris som helst, då känner man inte stil limingen inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Stämningen är nämligen sådan att många med
eftertryck deklarera: Antingen fortsatt samarbete under gemensamt ansvar
och full lojalitet också från de borgerligas sida eller också må vi gå vår egen

väg.---— Ställningen bör klarläggas i riksdagen denna vecka.-----—

Det får vara slut på kr.ypskyttet nu.»

Jag blev mycket förvånad när jag läste denna ledare. Jag blev förvånad

Ilo

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
av flera orsaker, bland annat därför att jag aldrig på något sätt drömt om att
min interpellation skulle innebära någon attack mot socialministern, och jag
tror knappast att statsrådet själv uppfattat den som en sådan. Jag hade skrivit
interpellationen färdig i mitt hem, men visste inte till vilken departementschef
jag skulle rikta den. Först sedan jag här i Stockholm hört mig för, då
jag som sagt var tveksam örn vem jag skulle fråga, och först sedan jag lämnat
den till renskrivning tillskrevs namnet på det departement, till vars chef jag
skulle rikta interpellationen.

Jag försäkrar herr Olovson i Västerås att jag inte haft någon som helst
tanke på någon attack, och det tycker jag han bort kunna utläsa av formen
på interpellationen. Jag är så mycket mera förvånad över att en dylik tanke
kommer fram från herr Olovson i Västerås, som väl ingen av kammarens ledamöter
någonsin funnit, att han själv är särskilt ömtänd. Han brukar inte dra
sig för att rikta sina slängar, ganska skarpa sådana för övrigt, åt vilket håll
som han anser vara lämpligt. Jag har ingen anledning att gå in på vad herr
von Heland avsåg med sin anmälan, det svarar han säkert för själv, men, herr
statsråd, jag ber att få försäkra, att bakom min interpellation fanns ingen som
helst tanke på att ställa till något obehag för vederbörande departementschef.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Nej, jag kan ju så
mycket mindre ta illa upp att jag fått denna interpellation, som jag betraktar
det som alldeles självklart, att denna fråga skulle redas upp nu när riksdagen
sammanträder, eftersom det varit så stor debatt i tidningarna örn samma sak.

Jag har emellertid begärt ordet för att göra några reflexioner till yttranden,
som herr Thorell har fällt. I den mån man kan tala örn att det har varit något
dröjsmål med fattandet av beslut i denna fråga, måste jag ta hela ansvaret för
detta. Jag kan inte för min del medge, att arbetsmarknadskommissionen gjort
sig skyldig till försummelse. Kommissionen har nämligen liksom jag från begynnelsen
hoppats att man genom frivilliga åtgärder, i främsta rummet riksarbetslagen,
skulle kunna lösa detta arbetskraftsproblem. Kommissionen fann,
låt mig säga när den avlämnat sill första promemoria, att man sannolikt måste
tillgripa andra åtgärder, även örn jag kan upprepa att det inte fanns något
formellt förslag därom. Att jag tog lång tid på mig för att fundera, var,''
som jag tidigare sökt klargöra, därför att det var så många ting man i detta
sammanhang behövde tänka igenom ordentligt, innan man ville ge besked.
Men kommissionen kunde icke rimligen beställa kojorna till det antal, som inkallandet
av en hel årsklass skulle kräva, förrän den fått åtminstone så mycket
besked som att regeringen reflekterade på att kalla in en årsklass; detta av det
enkla skälet att om man skulle anskaffa ett par tusen kojor är detta en miljonutgift.
Om nu regeringen eventuellt efter sina överväganden till slut skulle ha
intagit den ståndpunkten, att vi inte ville använda tjänstepliktslagen, hade det
knappast varit tillräckligt ansvarsfullt av kommissionen att dessförinnan ha
beställt ett par tusen kojor, för vilka man i varje fall inte fick den användning
som man hade tänkt sig. Jag vill att detta skall vara fullt klart.

För min del kan jag vidare gärna medge, att det har varit en långsam behandling.
Jag skulle tro att beslutet hade kunnat fattas åtminstone fjorton
dagar, kanske t. o. m. tre veckor tidigare, men beslutet hade enligt min mening
inte kunnat bli annorlunda därför att det fattats en eller annan vecka tidigare.
Jag hade kommit att resa lika hart motstånd emot förslaget fjorton dagar eller
tre veckor tidigare som jag gjorde, när det slutligen behandlades.

Frågan, huruvida man bäst skall mäta arbetsprestationen i kubikmeter eller
pengar, kan jag inte svara på. Arbetsmarknadskommissionen och bränslekom -

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

lil

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
missionen, ha gemensamt kommit till den uppfattningen, att det är det lämpligaste
att detta sker i form av pengar. Detta beror väl därpå att arbetet betalas
något olika, och det beror kanske framför allt därpå, att det är en sådan
kolossal skillnad på huggningsmöjligheter i olika skogar och inom olika skogsbestånd.
Detta, om prestationen skall uttryckas i kubikmeter eller pengar, är
emellertid en sak som jag uppriktigt sagt aldrig hade tänkt blanda mig i.

Att jag angav de ovana huggarnas antal till 90 procent av hela styrkan beror
på att arbetsmarknadskommissionen har meddelat, att man uppskattar antalet
vana skogsarbetare i årsklassen till 3.000. Eftersom det är fråga om att
inkalla sammanlagt 30,000 blir det bara 10 procent som kan anses vara vana
vid skogsarbete. Och det är ingen orimlig siffra, då man betänker att i stora
delar av södra Sverige, som ju i alla fall är den folkrikaste delen av landet, är
inte skogsarbete så vanligt. Inte heller inom industri- och stadssamhällena, som
ju omfatta nästan halva befolkningen, har man några skogshuggare. Uppskattningen
är måhända något i underkant, men det kan inte ha någon stor betydelse.

Frågan, huruvida vederbörande kunna få arbete i hemorten, får underställas
arbetsmarknadskommissionen, som blir det verkställande organet. Jag har
emellertid svårt att föreställa mig att alla stockholmare skulle kunna arbeta
i hemorten; där har man nog inte så mycket skog att hugga nu. Vad frågan
om skogsarbetarna i militärtjänst beträffar, måste jag anhålla, att alla sådana
frågor ställas till försvarsministern i stället för till mig, ty det måste ju först
och främst övervägas ur militär synpunkt, hur man kan förfara i sådana fall.

Sedan vill jag rätta till ett yttrande, som nog berodde på ett missförstånd.
Om någon tjänstgjort vid skogsarbete och kan skaffa intyg på att han utfört
arbetet under denna vinter, så blir han inte inkallad, utan då har han fullgjort
sin tjänst. Meningen med det frivilliga arbetet är ju att vederbörande, om de
kunna styrka att de ha fullgjort den tjänst man begär av dem, skola slippa
tjänstepliktsåläggande; det är utan vidare klart, att när de styrkt detta skola
de inte inkallas.

Härmed tror jag att jag svarat pa fragorna. Jag vill emellertid begagna
tillfället, eftersom jag uppriktigt sagt glömde bort det i mitt förra anförande,
att, säga ytterligare något om riksarbetslagen. Det är givet, att riksarbetslagen
måste framkalla missnöje. Det är en mycket klumpig lösning, men de som kritisera
den mäste föreslå någon bättre lösning, pa vilken man kan reflektera,
men det har ännu ingen gjort. Det tjänar inte mycket till att kritisera riksarbetslagen
eller att uppmuntra skogsarbetarnas egen kritik mot skillnaden i
behandling av riksarbetslagen och skogsarbetarna, förrän man verkligen kail
prestera ett alternativ, som är genomförbart och som kan ge de resultat, vilka
man begär av skogsarbetet.

, Jag skall vidare be att få lämna några upplysningar, som jag införskaffat
beträffande kostnaderna. Det gjordes nämligen i första kammaren ett uttalande,
att 1 kubikmeter ved, som höggs av riksarbetslagen, kostade 15 kronor. Detta
^''r..f,a1V1^ ^an förstå, omöjligt. Det finns, enligt den utredning som är verkställd,
en enda riksarbetare, eller vad man vill kalla honom, som har icke
mindre än .10 barn, och det skulle följaktligen för honom kunna bli mycket
betydande inkomster på själva statsbidraget. Men denne riksarbetare är en före
detta stenhuggare, som senast tillhört kategorien arbetslösa. Han åtnjuter således
icke vissa av de bidrag, riksarbetslagen lia, varför det belopp som han
får ut blir väsentligt mindre. Han får ett förflyttningsbidrag på 3: 50 och ett
familjetillägg på 9: 75. Han hugger numera sina 3 kubikmeter örn dagen men
lian kommer i varje fall inte upp i någon summa på 15 kronor per kubikmeter

Det har gjorts ett försök att räkna ut ett genomsnitt av statsutgifterna per

112

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
deltagare i detta riksarbete, och man har kommit till det resultatet, att det per
upphuggen kubikmeter ved blir 2: 75 kr. Vill man lägga till vissa andra socialutgifter,
går summan upp till 3 kr. 6 öre.

Jag har velat anföra dessa siffror till protokollet, ty det kommer säkerligen
att mångå gånger i vinter diskuteras örn hur dyr veden blir. Att den blir dyr har
man varit fullt på det klara med från begynnelsen, men veden är viktigare i
detta fall än de pengar den kostar.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Ja.
herr talman, det är icke mycket att tillägga. Herr statsrådet och jag äro i
stort sett överens om de här sakerna nu, sedan jag fått reda på, hur det ligger
till beträffande de frivilliga inkallelserna. Herr statsrådet yttrade, att man
icke kan låta stockholmarna bo kvar i hemmen, när de äro inkallade till skogsarbete.
Ja, det var naturligtvis heller icke min tanke. Jag syftade med mitt
yttrande närmast på jordbruksfolket, som bor i närheten av skogarna, och jag
anser, att där det lämpar sig, skulle det väl i sådana fall kunna förtjäna övervägas,
huruvida icke vederbörande kunde få vara kvar i hemorten.

Att de, som nu äro skogshuggare, skola bevisa att de huggit ett visst kvantum
är alldeles klart. Vad jag yttrade beträffande riksarbetslagen var icke
avsett att kritisera. Jag har ej heller någon lösning att komma med. Jag anser,
att vi riksdagsmän i denna fråga liksom i andra frågor böra för regeringen
tala örn, vad som rör sig ute i landet, och jag ansåg, att jag kunde göra det
även i denna sak. Det är ju därför, som vi sammankallats till en informationsriksdag,
och denna upplysningsrätt bör väl vara i viss mån ömsesidig.

Beträffande sedan kostnaderna som riksarbetslagen betinga sig för ved,
nämligen 2:75 eller 3 kronor 6 öre per kubikmeter, vilken siffra man nu än
tager, som socialministern nämnde, så skall jag endast be att få komplettera den
med en siffra. Under förra vintern uppgingo således kostnaderna för huggning
av en kubikmeter ved enligt vårt avtal i hemorten till 2 kronor och 83 öre.
Men socialministerns siffror utgjorde, örn jag fattade rätt, kostnaden för riksarbetarna
innan huggningslönen inräknats.

Sedan herr förste vice talmannen härefter övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet i denna fråga
för att säga något om behandlingen av sjömännen, när det gäller proviantering
ombord å fartygen av olika slags varor. Denna remissdebatt kan ju inte resultera
i så värst mycket. Den kan inte ens bli en remiss av något förslag,
som här kan komma att framläggas. Det är emellertid att hoppas att i den
mån man kan taga hänsyn till alla de önskemål, som blivit framförda under
den gångna veckan, icke deras intressen i första hand bli tillvaratagna, som
gnällt mest men lidit minst under den här tiden.

När jag begärde ordet för att säga något örn hur ransoneringen för sjömän
är ordnad, är det kanske skäl att framhålla att enligt sjömanslagens 57 §
skall besättning ha kost ombord a fartyget, i enlighet med föreskrifter, som
lämnas av Kungl. Majjt. En sådan förordning är också utgiven den 16 oktober
1925, och den gäller, såvitt jag förstår, allt fortfarande, den har i varje fall icke
blivit upphävd under den tid, som detta världskrig har varat. Det är klart att
sjöfolk såväl som andra medborgare måste underkasta sig den ransonering, som
är föreskriven för att de varor, som finnas, på rättvisast möjliga sätt skola
kunna fördelas mellan invanarna. Det är heller ingen, som riktar någon anmärkning
däremot. Frågan är bara örn ransoneringen för sjömännen också blir
sa rättvis, sorn det överhuvud taget är möjligt att göra den. Det kan ju narn -

Fredagen den G november 1942 f. m.

Nr 29.

113

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ligen icke vara riktigt, att man i stället för spisordningens tre mål mat om
dagen endast, som sker i många fall, utspisar två mål och att man i en del
fall, för att örn jag får säga, kompensera det där borttagna målet mat, drar
in på arbetstiden en timme. I stället för 8 timmars arbete i hamn få besättningsmännen
således 7 timmars arbetsdag men förlora ett mål mat per dag.
Skulle den politiken drivas litet längre, skulle man en vacker dag stå inför
det faktum, att man kanske minskat arbetstiden med tre timmar och tagit
bort maten alldeles. Det är klart att ingen kan leva på den ransonen. För
detta förhållande kan inte någon av våra kommissioner eller myndigheter lastas,
utan allt det där råder befälhavaren å fartyget ensam över. Det har förekommit
fall — det gäller fartyg, som provianterats för en resa och mat beräknats
för en viss längd i tiden således ■—• då befälhavaren vid ansökan örn
licens för provianten uppgivit, att man förutom mat till besättningen måste
under resan ha mat för 30 man extra, för lotsar, tulltjänstemän och andra som
på grund av myndigheternas bestämmelser ha skyldighet att tjänstgöra viss
tid å fartygen i de olika hamnarna och de olika inre farlederna. Det har då
visat sig, att man i stället för de 30 extra personerna, som man fått proviant
för, utspisat 120 personer fullkomligt extra. Man har sålunda ordnat små
fester, kanske inte så små — man har sålunda beräknat att gästernas antal i
visst fall uppgått till 15 personer. Dessa har man utspisat med den proviant,
som varit avsedd för besättningen. Det går icke med nuvarande bestämmelser
att komma åt den person, som gjort sig skyldig till sådant. Han kan som kompensation
dra in ett mål mat om dagen för besättningen tills de där 90 måltiderna
äro kompenserade. Det förefaller i alla fall orimligt att ingen skall
kunna göras ansvarig för ett sådant förfaringssätt.

Med nuvarande fullmakter i kraft av vilka reglering på olika områden kan
ske, tycker man det borde vara möjligt att också här kunna snabbt råda bot
för ett sådant missförhållande, som jag här påtalat. De myndigheter, man
vänt sig till, bevärdiga icke ens framställningar och påpekanden örn sådana
saker med ett svar. Det är kanhända orimligt begärt. De äro ju faktiskt överhopade
med mycket arbete många gånger mera för att bevara sin egen prestige
än för att se till att svenska folket och allmänheten få vad de skola ha och
kunna vara berättigade till.

I enlighet med allmänt gällande ransoneringsföreskrifter får man ju köpa
hälften smör och hälften margarin av de fettvaror man tilldelats. Vad det
gäller sjömännen skulle man hoppats och trott att samma bestämmelser gälla
också för dem, men nu är det icke längre kommissionerna som bestämma vilka
kvantiteter av de olika varuslagen, som sjömännen skola lia. Det är tullverket,
som bestämmer det enligt bestämda uttalanden av stewartar, restauratriser
och befälhavare. I tullverket har man den uppfattningen att den menige
sjömannen endast skall lia margarin, således icke något smör, medan sjömän
i officersställning däremot skola ha hälften av varje slag, således halva ransonen
margarin och halva ransonen smör. Jag förstår icke och kan med bästa
vilja i världen ej förstå varför en sådan ordning skall genomföras för sjömännens
vidkommande och varför man skall giva befälhavaren rätt att alltid,
även om fettvarorna icke delats på det sättet av tullmyndigheterna, säga,
att ni, som äro matroser eller eldare skola icke ha något smör för det har icke
tullmyndigheterna bestämt. Här borde man lia rätt påtala en annan ordning.
Man tycker nog att vårt tullverk borde lia så pass stort intresse av att sjöfolket
också får sill, att man där kunde giva föreskrifter om en rättvis fördelning
också på detta område.

Ett annat förhållande som myndigheterna måhända icke kunna göra så värst
mycket åt för närvarande rör bestämmelserna för kafferansoneringen ombord

Andra hammarens protokoll 1942. Nr 29.

114

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
å fartyg. Sjömännen lika väl som andra skola ju erhålla sin kafferanson, men
den inköpes av befälhavaren och sjömannen själv har ingenting med den saken
att skaffa. På ett flertal fartyg klagas det emellertid över att kaffet icke alls
går till besättningen utan stannar hos officerarna, medan besättningen får
nöja sig med surrogat. Jag vet icke, örn det är en rättvis fördelning av en
ransonerad vara, vars tillgång är mycket knapp, i varje fall kan detta förhållande
icke för oss, som äro funktionärer inom sjömanskåren, betraktas såsom
rättvist.

För kommissionen har framlagts ett förslag till ordnande av denna fråga.
Det är ganska längesedan detta förslag inlämnades gemensamt av redare och
sjömän. Förslaget innebar, att man skall blanda kaffet och surrogatet, innan
det föres ombord, för att således omöjliggöra för någon enstaka person att
taga för mycket av det bästa av de två varorna. Ännu är dock ingenting åtgjort
i saken. Man tycker kanhända, att det är litet för stort besvär och onödigt,
därför att sjömännen själva ej gärna kunna klaga och framföra sina synpunkter
så starkt, att det tages någon hänsyn därtill. Det förhåller sig likadant
med tobaksvarorna. Kanske inte precis likadant som med kaffet, men det är litet
orättvist och icke så litet heller, när det gäller vissa fall. Befälhavaren för
fartyget får rekvirera ut från tullmyndigheterna den tobakskvantitet, som beräknas
åtgå för besättningen under den tillämnade resan. Tullen beviljar således
detta och tobakspartiet kommer så småningom ombord på fartyget och
införseglas. Detta sigill får emellertid befälhavaren icke bryta, förrän fartyget
har passerat 3-milsgränsen på väg till utländsk hamn. Det betyder sålunda,
örn han får tobakspartiet i Luleå, att det kan ta tio dagar, innan sigillet får
brytas och tobaken kan delas ut till besättningen. Det har inträffat fall, då
besättningen, varit utan tobak, .medan fartyget legat kvar i Luleå hamn. De
lia fått partiet ombord, men ej kunnat erhålla en enda cigarrett, förrän fartyget
passerat Trelleborg. Nu är det föreskrivet att fartygen skola följa 3-milsgränsen. Det gäller mycket stränga order till befälhavaren om den saken.
Tullmyndigheterna, ^som ju böra känna till dessa föreskrifter, kunde då, tycker
man, låda dela ut så mycket tobak medan fartyget ligger i hamn, att besättningen
är försedd därmed under den tid som användes för resan utmed svenska
kusten. Detta är ett önskemål, som jag tycker skulle vara lätt att ordna, även
örn gällande tullstadga föreskriver att sigill icke får brytas, förrätt man är
utanför svenska 3-milsgränsen.

Ytterligare ha vi en vara, som är ransonerad och som är ransonerad även
för sjöfolket, och det är tvättmedel. Genom sjömansorganisationernas ingripande
har det lyckats att få en nära nog dubbel tilldelning av tvättmedel till sjömännen,
därför att de ha ett sadant arbete, att det går åt mera av denna vara
för dem, än det kan anses göra för en del andra arbetargrupper. I många fall
och kanske i de flesta sköter man ransoneringen av tvättmedel ombord å fartygen
på ett alldeles utmärkt sätt. På en del fartyg återigen har man för
sig att ingen ombord ^har skyldighet att rekvirera dessa tvättmedel. Besättningen
själv kan ej ga i land för att köpa tvättmedel, därför att sjömännens
alla ransoneringskort förseglas vid mönstringen. De komma således icke åt
att använda dem. Denna tilldelning av tvättmedel sker efter särskild licens.
Sjömännen ha. således ingen möjlighet att själva köpa de tvättmedel, som de
behöva, och ej heller möjlighet att köpa den tobak de behöva, utan allt går,
som jag sade, genom fartygsbefälhavare!!. När ingen anser sig ha skyldighet
att anskaffa eller fördela de tvättmedel som komma ombord, händer det ganska
ofta att besättningen blir, örn icke helt utan, så i allt fall icke på långt när
tilldelad den ranson, som den skall ha. Man tycker, att det även här vore
en enkel åtgärd för de myndigheter, som ha med detta att skaffa, att före -

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

115

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
skriva, att befälhavarna ombord å fartygen skola sörja för att besättningen
får vad som tillkommer den.

Som sagt, i den mån man kan taga hänsyn till de önskemål och synpunkter
som i denna långa debatt ha framförts, skulle jag vilja hemställa, att man
så snart som möjligt går i författning örn att det skipas litet mera rättvisa
för sjömännen. I varje fall när det gäller ransonerade varor. Man kan kanske
icke begära, att det skall vederfaras dem större rättvisa än den, som vederfares
andra invånare i landet, men man har rätt, tycker jag, begära att åtminstone
samma rättvisa skall vederfaras också dem.

Fru Västberg: Herr talman! Med den uppläggning av frågan om tjänstepliktens
genomförande, när det gäller skogsarbete för värnpliktig ungdom, som
socialministern gjorde, borde nian ur diskussionen kunna avföra tvistefrågan
angående lämpligheten eller icke att ''inkalla 1942 års klass. Det framgår ju
nämligen att arbetsmarknadskommissionens P. M. i ämnet icke var ett utformat
förslag om att införa tjänsteplikt utan ett diskussionsinlägg, där tjänsteplikten
för värnpliktig ungdom utgjorde ett bland flera olika förslag örn hur
man skall anskaffa folk till skogarna. För egen del känner jag närmast en lättnad
över att regeringen vid prövningen av ärendet kommit till det resultatet
att den icke ansett sig kunna taga eventuella risker för att använda tjänsteplikt
för 1942:orna och således med kort varsel kommendera ut dem i skogsarbete.
Jag är övertygad om att riksdagens övriga ledamöter vid närmare prövning
av de av socialministern angivna skälen skola komma till samma resultat,
att det ändå skall finnas möjligheter att till nästa bränslesäsong skaffa
fram tillräckligt med bränsle och sörja för att vi skola slippa frysa och lida
brist på bränsle nästa vinter.

Jag begärde emellertid ordet närmast för att säga något om kvinnornas betydelse
som reservarbetskraft i nuvarande krisläge. Vi kvinnor förundra oss
över, att detta ännu icke på allvar gått upp för alla. Det. skulle ändå behövas
tiotusentals kvinnliga arbetskrafter främst till folkförsörjningen för att lätta
trycket, och icke minst i industrien behöver det utbildas tiotusentals kvinnor att
användas som ersättare vid omplacering av manlig arbetskraft och som reserv
vid mobiliseringen. Det är ändå som örn man på de flesta håll ännu icke kunnat
fatta det bleka allvaret i läget. Därför är det välkommet, att man även på
högsta ort sagt vägledande ord i frågan. Frågan örn tjänsteplikt för kvinnor
betraktar jag såsom ett uteslutande praktiskt spörsmål. Kan man inte inför
risken av svält och nöd få kvinnorna att frivilligt fullgöra sin plikt, finns det
ingenting annat att göra än att använda tvång. Kvinnorna be ju heller inte
att de skola bli satta i någon särställning i detta fall utan aro beredda att
göra sin plikt och fullgöra de krav, som samhället har rättighet att ställa.
Men vi kräva naturligtvis att man skall pröva alla rationella frivilliga metoder
för att kunna mobilisera den kvinnliga reservarbetskraften innan man griper
till andra medel. Det är ingalunda så, att kvinnorna ha vägrat att ställa
sig samhällets krav till efterrättelse och göra sin plikt, lika litet som de sakna
förmåga att gå i land med nya arbetsuppgifter. Vår erfarenhet ifrån vårt eget
land och även ifrån andra länder talar ju ett alldeles motsatt språk. Den stora
massan av kvinnor har ju med entusiasm, ambition och kunnighet ställt sina
krafter i det allmännas tjänst, då man på allvar har kallat deni, och det är då
ganska orättvist att i oträngt mål komma och vifta med tjänsteplikts- och
tvångslagar för kvinnor. Och det är ännu ihera orättvist, tycks det mig, att
jämt och ständigt tala örn att kvinnorna sakna anlag och möjligheter för
vissa mekaniska yrken. Miljoner och återigen miljoner kvinnor ha pa ett glänsande
sätt visat, ätt de både vilja och kunna,, örn det behövs och örn de bara få

116

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
lov. Men det är dumt att tro, att allt kan ordna sig i ett slag eller bara genom
en enkel paroll. Även kvinnorna måste ha tid på sig för omställning och anpassning.
Man bör inte komma med parollerna i sista minuten, örn man vill
nå ett verkligt gott resultat. Skall någon husmor ha möjlighet att göra en extra
insats, måste hon givetvis ha tid på sig att ställa örn sitt eget hus, och skall
en yrkeskvinna få möjlighet att överta en ny arbetsuppgift, skall hon inte få
besked örn detta i sista minuten eller strax innan hon skall rycka in. Det borde
ju vara abed i rekryteringsarbetet, men ändå ser man hur man bryter jämt
och ständigt och nästan systematiskt emot denna banala sanning.

Jag vill passa på tillfället att säga några ord örn modern reklam även på
detta område. Det finns kunnigt folk som inbillar sig, att man kan, nå goda
resultat endast med cirkulär, som kanske ingen människa läser, eller med en
kort radioparoll, som kanske ingen hör på, då all erfarenhet säger, att även
en god sak måste trummas i folk. Man, kan ju bara peka på den moderna affärstekniken
eller behovet att tala örn att sociala reformer finnas till. Vill
man vinna kvinnorna för nya arbetsuppgifter, synnerligast om dessa uppgifter
kräva att kvinnorna måste bryta med gamla vanor och övervinna motstånd
även från sina allra närmaste, då måste vi också utnyttja de moderna
reklammetoder, som finnas, i arbetet. Vi ha film, radio, affischer, press, flygblad
och möten att gripa till, men framför allt är det nödvändigt att man
organiserar en personlig påverkan genom kvinnorna själva för att vinna ett
gott resultat. Jag tror, att örn man i ansvariga manliga kretsar hade litet större
förtroende för kvinnornas egen förmåga och vilja att uträtta någonting
på detta område, så skulle man kanske inte behöva tala örn tjänsteplikt i
samband med kvinnorna. Vi skola ju också förstå, att örn det är svårt att
tillämpa tjänsteplikt på ungdom, så måste det vara ännu värre när det gäller
kvinnorna.

Det är också ett praktiskt krav, som vi måste ställa, när man begär kvinnornas
medverkan. Ett sådant krav gäller lönerna i industrien. Vi äro medvetna
örn att vi inte i ett enda slag kunna genomföra principen örn lika lön för
lika arbete i fråga örn dag- och timlöner, men vi måste reagera omedelbart och
energiskt, då man försöker att även i ackordsarbete ge kvinnorna lägre ackord
än männen för samma slags arbete. I detta fall hoppas vi, att vi ha hela den
fackliga rörelsen på vår sida.

En annan sak gäller ju frågan att ordna kollektiv vård åt barnen och gemensam
matbespisning, i den mån som även mödrarna skulle i ännu högre
grad engageras i det industriella arbetet. Man måste kräva, att barnen få den
bästa vård och trygghet och att inte kvinnorna genom ett onödigt dubbelarbete
pressas över sin förmåga. Det är också flera andra problem, som anmäla
sig i detta fall, och som företagarna i samarbete med fackföreningarna, kvinnoorganisationerna
och samhället måste lösa på ett rationellt sätt.

En annan sådan fråga är utbildningen av den kvinnliga arbetskraften.
Det är samhället självt som svarar för den vanliga yrkesutbildningen även
för kvinnorna, t. ex. då det gäller de mekaniska kurserna. Kostnaderna bestridas
väsentligen av statsmedel. Men dessa yrkeskurser kräva lokala initiativ
för att de skola komma till. På grund av de lokala organens suveräna
likgiltighet för kvinnliga yrkeskurser är det ännu blott ett litet antal kvinnor,
som fått yrkesutbildning under krisen.

Vad gäller utbildning av kvinnlig reservarbetskraft, så är ju detta industriens
egen sak att utföra. Men denna viktiga uppgift är till den grad försummad,
att man undrar vad industriens folk egentligen tänker på.° I det här
fallet skall man inte skylla på kvinnorna, ty över allt där marn på ett klokt
och praktiskt sätt har verkställt propagandan och ordnat utbildningsfrågan,

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

117

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
så har det visat sig att kvinnorna lystrat. Kvinnorna ha också fått de allra
bästa vitsord för sin ambition och kunnighet, då det gällt att göra nytta på
nya arbetsområden. Det Ilar visat sig, att kvinnorna känna helt enkelt en
glädje över att få pröva sina krafter på nya arbetsfält och i en ny omgivning.
Industrien och samhället skola inte förskingra denna tillgång genom ett ovilligt
eller senfärdigt och stelbent grepp på hela problemet.

Jag skulle även, vilja deklarera åt alla håll, att det är oklokt att i det här
fallet och just i de här tiderna tala örn en farlig konkurrens mellan könen.
Det finns ju män, tråkigt nog, som misstroget betrakta kvinnorna som konkurrenter
om arbetstillfällen och sysslor, och det finns också kvinnor, som
inte ge sig någon levande råd innan de fått underblåsa denna misstro genom
att blanda ihop nuets problem och framtidens.

För min del anser jag, att kvinnorna i likhet med männen skola prestera
det mesta möjliga för att vi skola klara oss igenom och ur denna svåra kris.
Det kommer säkert att flbli svårt i alla fall. Och när det gäller framtiden
och uppbyggandet efter kriget, så är jag övertygad örn att ansvariga män
skola bli lika intresserade som kvinnorna själva att på ett rationellt sätt inpassa
kvinnorna i produktionen. Jag tror helt enkelt att vi bli tvungna att
göra detta, örn vi snabbt skola kunna återvinna det förlorade, om vi skola
kunna skapa allmän trivsel i samhället.

Så är det ännu en sak, som jag skulle vilja tillägga, innan jag slutar. Det
har talats ganska kärva ord örn nödvändigheten av att spara på statens utgifter
för att bidraga till att dämpa inflationsfaran. Det är klart att jag inte
har något emot att det hushållas med statens medel, att man spar på allt
som tvunget inte är nödvändigt. Men jag skulle vilja redan nu varna för att
söka dra in något på alla de anslag och ändamål, som ha till syfte att skydda
och hjälpa det uppväxande släktet. När det gäller att värna barnens rätt
och bästa nu under krisen och i framtiden, skola vi finna en fullkomligt enig
kvinnofront. Ty om också vi vuxna skola behöva lida och göra offer, äro vi
dock inom hela den vakna kvinnovärlden ense örn att vi skola rädda barnen
helskinnade till kropp och själ. Och skola^vi lyckas med detta, få vi faktiskt
inte snegla efter besparingar på detta område utan i stället bereda oss för nya
stora utgifter för barnens vård.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Ledamoten
av denna kammare, herr Hammarlund, Ilar med kammarens tillstånd
till chefen för folkhushållningsdepartementet riktat följande frågor:

1. Vad ämnar herr statsrådet göra för att tillföra sockerbetsodlingen ytterligare
arbetskraft?

2. Vill herr statsrådet medverka till att avtalsenliga löner tillämpas på detta
område?

Efter överenskommelse med statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementct
anför jag följande såsom svar på herr Hammarlunds interpellation.

Upptagningen av sockerbetorna i Skåne, som normaltbrukar taga sin början vid
månadsskiftet september/oktober, blev i år efter överläggningar mellan Svenska
Sockerfabriks Aktiebolaget och Sveriges Betodlares Centralförening uppskjuten,
så att leveranserna till sockerfabrikerna skulle ske först från den 10 oktober.
Detta uppskov nied betarbetets påbörjande motiverades bl. a. av sommarens
och höstens väderlek, som dels fördröjt betornas växt och mognad, dels skapat
en sådan förskjutning i en del andra jordbruksarbeten, att jordbrukets ordinarie
arbetarstam icke .ansågs disponibel för betarbete tidigare än nämnda tidpunkt.
Förskjutningen av betarbetet innebar vissa riskor genom att arbetet

118

Nr 29.

Fredagen den G november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
under senare delen av upptagningsperioden kunde befaras bli hotat genom frost
eller annan ogynnsam väderlek. Från arbetsmarknadsmyndigheternas sida anmäldes
också farhågor för att arbetets förskjutning kunde äventyra dess avslutande
inom betryggande tid. Läget på arbetsmarknaden innevarande år
kännetecknas av en rikare arbetstillgång och en större knapphet på arbetskraft
inom olika områden än vad fallet varit under senare år. Någon reserv av arbetslösa
i städer och industrisamhällen i södra delarna av landet förefinnes sålunda
icke i år, och det behov av arbetskraft till betfälten, som måste fyllas genom
överflyttning från andra orter och arbetsområden, finge därför tagas från längre
bort belägna delar av landet.

Den totala arbetsstyrkan i betarbetet rör sig örn cirka 60,000 personer, av
vilka dock större delen utgöres av gårdarnas eget folk. I runt tal måste emellertid
25,000 tillfälliga betarbetare tillföras odlingen dels från kringliggande
orter, dels från norra Skåne och Småland samt — under senare år — jämväl
från mellersta och norra Sverige. Den del av den rörliga betarbetarkåren, som
det i regel blivit den offentliga arbetsförmedlingens uppgift att uppbringa,
kan röra sig örn 2,000—4,000 man.

Länsarbetsnämnden i Malmö, som under arbetsmarknadskommissionen närmast
har att handlägga frågorna örn den skånska betodlingens förseende med
arbetskraft, uppmanade tidigt genom medverkan av betodlarnas centralförening
de olika odlarna att i god tid inkomma med sina rekvisitioner av arbetskraft.
Redan under september anvisades genom arbetsförmedlingarna i Skåne 325
man, och restbehovet, som kvarstod att fylla den 1 oktober, utgjorde omkring
2,300 man. Genom länsarbetsnämndens och arbetsförmedlingarnas medverkan
har restbehovet därefter successivt kunnat nedbringas. Detta behov uppgick
sålunda den 8 oktober till 1,900, den 16 oktober till 1,500, den 27 oktober till
1,350 och den 30 oktober till 1,175. Den 6 november (alltså i dag) var restbehovet
600, vilket är lägre än i fjol vid samma tid. Sammanlagt hade genom arbetsförmedlingens
medverkan sedan betarbetets början t. o. m. den 5/n 4,000
personer anvisats arbete i de skånska betfälten. Av de 2,945 som placerats intill
oktober månads slut utgjordes 1,652 av arbetare från Skåne och Småland samt
786 av arbetare från Mellansverige och Norrland. Utöver dessa ingå i summasiffran
680 personer, som genom medverkan av Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund
(SLU) och Jordbrukare Ungdomens Förbund (JUF) nedrest
från mellersta och norra Sverige. Dessa utgöras i regel av lantbrukarsöner,
vilka efter arbetenas avslutande i sin egen hemtrakt kunnat ställa sig till
förfogande. Slutligen tillkomma 61 personer, vilka tillfälligtvis permitterats
inom någon industri för att i form av arbetslag deltaga i betarbetet.

För att i görligaste mån tillgodose önskemålet, att någon inkallelse till
värnpliktstjänstgöring under upptagningsperioden icke skulle ske av värnpliktiga
betodlare, betarbetare och betkörare, skedde i samråd med de militära
myndigheterna en registrering av dessa på de olika länsarbetsnämnderna. I
runt tal en tiondel av sådana värnpliktiga visade sig vara inkallade till tjänstgöring,
och samtliga dessa frigjordes för betarbetet samtidigt som utfästelse
gavs, att någon inkallelse av sålunda registrerad betpersonal icke skulle ske
före den 23 november.

Med hänsyn till det allmänna läget på arbetsmarknaden har tillströmningen
av arbetskraft till betarbetet varit förhållandevis god, och alltjämt äro arbetsförmedlingarna
i tillfälle att genom samverkan förflytta arbetskraft söderut.
Detta hindrar givetvis icke, att svårigheter med upptagningsarbetet kunna tillstöta
längre fram, och för att i görligaste mån påskynda upptagningen utverkade
arbetsmarknadskommissionen den 28 oktober, att värnpliktiga, som
fullgöra militärtjänstgöring vid i Skåne, Blekinge, Halland och Småland för -

Fredagen den 0 november 1942 f. m.

Nr 29.

119

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
lagda truppförband och som vilja åtaga sig arbete med betupptagning i Malmöhus
län, måtte till ett antal av högst 600, så snart ske kan, hempermitteras intill
den 16 november; sistnämnda datum är fastställd med hänsyn till förbandens
förestående avrustning, vilket icke utesluter, att arbetskraften även efter utryckningen
kan anlitas i betarbete. Denna hempermittering sker i samråd mellan
vederbörande truppförbandschef och länsarbetsnämnden i Malmö. Uttagning
och anvisning av värnpliktiga, som vilja utföra betarbete, har tagit sin början.
Utöver dessa värnpliktiga ha från militära förband redan ett par hundra värnpliktiga
tillfälligtvis kunnat ställas till förfogande i betarbetet.

Möjligheterna att tillgodose betodlarnas rekvisitioner av arbetskraft ha delvis
blivit beroende av föreliggande inkvarterings- och utspisningssvårigheter. För
att ordna utspisningen har länsarbetsnämnden i Malmö i samverkan med odlare
inrättat kollektivhushåll vid omkring 100 gårdar, varigenom i runt tal 1,500
man kunna utspisas. Denna anordning prövades med framgång redan under
betskötseln i våras, och den utvidgning av verksamheten, som kommit till
stånd under upptagningen, har säkerligen verksamt bidragit till att underlätta
tillförseln av arbetskraft. Det är å andra sidan givet, att å gårdar med ett
större behov av arbetskraft, där gemensamt kosthåll icke kunnat ordnas eller
där inkvarteringsförhållandena varit sämre än i gemen, ha svårigheterna varit
störst, när det gällt att anvisa eller kvarhålla arbetskraften.

Till belysning av betupptagningens fortskridande kan nämnas, att den 24
oktober, d. v. s. 14 dagar efter arbetets igångsättande enligt sockerbolagets
insamlade uppgifter 30 % av betarealen i Skåne avverkats. En vecka senare,
eller den 31 oktober, hade denna siffra stigit till 50 %, varvid dock i ett fall,
nämligen i fråga örn odlings distriktet kring sockerfabriken i Hasslarp, den
upptagna arealen endast utgjorde 41 %. Icke i något odlingsdistrikt stannade
den upptagna arealen vid 20 såsom uppgivits i interpellationer vilket givetvis
icke hindrar, att så var fallet vid någon enstaka gård.

Sockerbolagets ovannnämnda uppgifter hänföra sig till odlare med minst
4 hektar (omfattande omkring 95 % av odlingen), och hos dessa voro den sista
oktober 18,230 betupptagare i arbete. Med ledning av betodlarnas uppgifter
om behovet av ytterligare arbetskraft beräknar vidare bolaget, att 1,186 man
skulle vara erforderliga för att slutföra betupptagningen till tiden omkring
den 25 november. Denna siffra överensstämmer påfallande väl med den uppgift,
som länsarbetsnämnden i Malmö lämnat rörande restbehovet den 30 oktober,
vilket enligt arbetsförmedlingsrapporterna då utgjorde 1,175. Såsom ovan
nämnts tillströmmar alltjämt ytterligare arbetskraft, och under den sista veckan
utplacerades 613 personer i arbete. Ytterligare 200 medlemmar från SLU
och 100 medlemmar från JUF nedresa i dagarna, och allt eftersom upptagningsperioden
fortskrider, kan arbetskraft lösgöras från avslutade betarbeten
och överföras till ännu icke färdigställda områden. Undersökning pågår på de
olika militära förbanden rörande den hempermittering, som kan bli en följd
av den förutnämnda beslutade överföringen av 600 värnpliktiga, men rörande
omfattningen av denna överföring kunna för dagen icke några uppgifter lämnas.

Förutom i Skåne och angränsande trakter av Halland och Blekinge bedrives
sockerbetsodling i Östergötland, Västergötland och Kalmar län samt på Gotland.
Betarealen är i dessa områden tillsammantagna avsevärt mindre än i
Skåne, och den i dessa landsdelar pågående upptagningen sysselsatte den 31
oktober, enligt sockerbolagets uppgifter, 1,485 personer, och 65 % av betorna
voro här ur jorden. Det beräknades, att ett ytterligare behov av c:a 80 arbetare
erfordrades för att slutföra betupptagningen till omkring den 25 november.
Detta behov hänför sig uteslutande till Gotland. Genom SLU: s medverkan lia

120

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
i Östergötland 120 och på Gotland 128 av dess medlemmar kunnat placeras i
betarbete.

Vidare kan nämnas, att sockerbolaget vid samtliga sockerbruk förbereder
övergång från tre 8-timmars- till två 12-timmarsskift och utsändande på frivillighetens
väg av därigenom lösgjord arbetskraft till betfälten. Överläggningar
pågå mellan fabriksledningarna och representanter för arbetarnas fackliga organisation
rörande dessa åtgärder, och besked rörande utgången av överläggningarna
torde kunna förväntas under veckans lopp.

I interpellationen uppgives bl. a., att arbetsförmedlingsföreståndare uppmanat
arbetare att begära högre löner än dem, som de äro berättigade att erhålla
enligt gällande avtal. Med anledning härav bar jag från arbetsmarknadskommissionen
inhämtat, att en del till Skåne nedresta SLU-medlemmar icke
ansett sig ha intjänat de ackordsbelopp, som de före nedresan blivit utlovade.
Då de i saken bänvänt sig till arbetsförmedlingens ombud i Ekeby, bar denna
meddelat, att arbetsavtalet medgiver högre ackordssats efter viss närmare angiven
tidpunkt, dock att man på vissa gårdar tillämpat högre ackordssatser
redan före dylik tidpunkt. Från arbetsförmedlingens sida har givetvis icke någon
uppmaning gjorts i lönefrågan, varom det tillkommer parterna att själva
träffa avgörande.

Enligt vad arbetsmarknadskommissionen vidare upplyst, pågå för närvarande
vissa tidstudier på betfälten i olika delar av Skåne för att få utrönt, i vad,
män olika svårighetsgrad hos arbetet återverkar på arbetsresultat och ackordsförtjänster.

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag vill till socialministern uttala mitt
hjärtliga tack för detta svar på min interpellation. Jag är särskilt glad över
den nya uppgift, som lämnades, att arbetskraftbehovet till stor del är fyllt
och att vi sakna endast omkring 600 man.

Det har visst i denna interpellation uppstått ett litet missförstånd mellan
socialministern och mig, ty han yttrade i sitt svar, att icke i något odlingsdistrikt
stannade den upptagna arealen vid 20 %, som uppgivit» i interpellationen,
vilket givetvis icke hindrar att så varit fallet vid någon enstaka gård. Men så
står det inte i min interpellation, utan jag skrev att det var vid vissa gårdar
i nordvästra Skåne, så jag vill inte påstå att det var i vissa distrikt, som man
hade 80 % kvar av betorna.

Jag hälsar med stor tillfredsställese den uppgift, som man fått i dag av
statsrådet, att man var betänkt på och sockerfabrikerna skulle hjälpa till att
ta upp resten av betorna genom att man skulle övergå till 12-timmarsskift i
stället för 8-timmarsskift, och på det sättet skulle man lösgöra arbetskraft,
som kunde gå ut på fälten och ta upp de sista betorna.

Som sagt, jag är belåten med svaret med kanske ett par små undantag. Min
fråga angående de avtalsenliga lönerna berördes ju ganska litet, och här försöker
man att liksom skjuta SLU: s medlemmar, som rest ned för att ta upp
betorna, i förgrunden. Jag hade inte väntat mig, att statsrådet, som jag känner
för sin stora klokhet och sin stora balans, skulle falla för den frestelsen att
spinna vidare på den tråden att köra in betupptagarna i Skåne i de politiska
fållorna. Jag tycker herr Bondeson i första kammaren borde blivit ensam örn
detta att. misstänkliggöra personer, som äro frånvarande och inte kunna svara
för sig själva. Vi ha ju hållit mycket styvt på detta i kamrarna förut.

Enligt vad länsarbetsnämnden i Malmöhus län meddelat SLU: s ombudsman
i Stockholm är det inte något enda fall känt, som man t. ex. påstått i första
kammaren, där SLU: s medlemmar skulle gått ifrån gård till gård som man
har sagt. Man vill väl ändå inte påstå, att SLU skulle gått i spetsen för ytter -

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

121

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
likare lönekrav där nere? Detta faller på sin egen orimlighet, ty detta lönekrav
var satt i gång långt innan SLU: s medlemmar kommo ner till Skåne,
vilket den gjorda anmälan till myndigheterna av arbetsförmedlingsföreståndaren
vittnar om.

Som sagt, på sakens nuvarande ståndpunkt skall jag inte yttra mig mera
nu om denna sak, utan med herr talmannens benägna tillåtelse ber jag att få
övergå till den diskussion, som vi ha fört här i tre dagar, nämligen örn prisstopp,
inflation och jordbrukspriser.

Det största partiets talesman nämnde, att intet politiskt parti borde draga
sig bort från samarbete och att alla borde medverka till regeringens paroll om
prisstopp. Vi hörde också här i går ett som alltid glänsande anförande av finansministern,
däri han ytterligare underströk detta. Jag kan instämma häri
och vill endast beklaga, att icke denna paroll utfärdades redan för ett par
år sedan. I den politik, som förts här i landet, har det verkat, som om det
svenska jordbruket varit någon sorts försöksobjekt. Vi borde lia utfärdat parollen
innan de inhemska och importerade industrivarornas priser stigit till
en sådan höjd. För dagen kan jag nämna ett litet exempel. 1 kg ren kostar i
dag 9 kronor, 1 kg vagnssmörja 3 kronor 50 öre.

Man har under debatten på vissa håll sökt misstänkliggöra mellanhänderna
och sagt, att det är de som taga den stora mellanskillnaden. Jag vill icke göra
mig skyldig till ett dylikt påstående, ty jag känner en hel del av de svårigheter,
som våra lanthandlare lia. De sitta ganska trångt. Vi veta ju, vilken
mängd ransoneringskort de ha att redovisa, och detta gör, att expedieringskostnaderna
för varorna fördyras betydligt. I stället vill jag peka på en annan
sak. Jag tycker, att det ser ut som örn det vore staten, som i många fall
vore den som toge den största avansen eller i varje fall holle de högsta priserna.
En sådan sak som den motorolja vi behöva för vår tröskning kostar
1 krona 30 öre per kg. Det är rent fantastiska priser nian har att betala.

Jag blev mycket förvånad över det största partiets talesman, då han ville
sätta osolidaritetens stämpel på oss jordbrukare därför att vi tillhörde en facklig
organisation, som hade haft ett eller annat bondemöte, där man diskuterat
jordbrukspriserna och där man ansett, att mjölkpriset var för lågt i förhållande
till priserna på andra varor, som vi jordbrukare få köpa. Jag visste icke,
innan jag kom hit, att det var osolidariskt att tillhöra en facklig organisation.
Jag har rent ovetande många gånger begått samma fel, som man begått
därute på bondemötena, ty jag har då och då sagt till min hustru därhemma,
att det är alldeles tokigt med de nuvarande förhållandena. Vi ha därhemma
ett mjölkbord, som står utanför min gård. Jag levererar där varje dag närmare
100 liter mjölk till ett pris av 19 öre per kg. Varje onsdag kommer det
en svagdricksförsäljare och avlämnar sockerdricka på samma bord till ett pris
av 84 öre litern. Nej, vi jordbrukare ha icke varit osolidariska. Vi ha använt
alla slantar vi kunnat komma över under den sista vintern för att köpa cellulosa
och på det sättet kunna bevara våra besättningar tills höskörden kom.
Jag kan tala örn för damerna och herrarna här, att i många jordbrukaren!
nere hos oss finns det fortfarande obetalda räkningar och oinlösta växlar
just för denna cellulosa, därför att likviden för mjölken i de flesta fall endast
utgjort en ringa del av vad som behövts för att betala cellulosan med.

När man hör det största partiets talesman här, känner man sig litet underlig
till mods. Det verkar, som örn vi jordbrukare skulle vara nånon sorts procentare,
som levde i sus och dus och överflöd på livets solsida. Så är det icke,
ty allt vad jordbrukarna skola köpa har, som jag nämnde, drivits upp lill
fantastiska priser. Jag skall nämna ytterligare ett exempel för att visa detta.
Det finns cn mjölkskjutsare hemina vid vårt mejeri, som kör mjölken med ett

122

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
par hästar. Han har i somras betalat icke mindre än 35 kronor i månaden för
att få sina hästar skodda, och under vintern skall han betala — det är redan
överenskommet •— ett pris av 50 kronor i månaden. Trots detta förtjänar smedmästaren
icke mera än förut. Det är just materialet, som behövs i detta fall,
som stigit till sådana summor. Här vore kanske något för priskontrollnämnden
att titta på.

Man vill ha reda på, säger man, bondeförbundets inställning till R. L. F.
och dess protestmöten. Jag svarar endast för mig själv och de 10,000 jordbrukarfamiljer
därhemma i mitt län, som jag representerar här. Under min första
riksdag var det en ganska hetsig debatt här i kammaren mellan en mycket
förnäm, numera död socialdemokrat, och en yngre socialdemokrat, som numera
på grund av sin duglighet har blivit nästan lika förnäm som den förstnämnde
socialdemokraten. Den unge yttrade till sin äldre partikamrat: sluta upp med
pekpinnen, ty vi äro inga barn! Det vågar jag icke säga till en så förnäm partiledare
som herr Vougt, men jag skulle ändå vilja använda en gammal tes, som
man använde inom socialdemokratien i dess barndom. Man brukade säga: rikta
åt rätt håll: Rikta pekpinnen mot Tommarpsblockaden och de andra byggnadsblockaderna
i stället för mot R. L. F:s stackars små bondemöten! Jag kan icke
förstå, att det skall vara så farligt, att man på bondemötena framlägger sina
bekymmer, vilka till sist röra oss alla, om hur vi skola kunna klara oss ur
denna kris och hur vi skola kunna mätta alla magar under den tid vi äro avspärrade.
Man talar örn våldsamma överdrifter på dessa möten, men överdrifterna
finnas mest hos vissa tidningar, som försöka göra politik av det hela.

När herr Vougt talar örn den kraftiga överkompensation, som jordbruket
skulle ha fått — och herr Andersson i Malmö var också inne på samma sak —
så ha vi jordbrukare mycket svårt att fatta detta. Jag har en lång följd av år
haft en bruttoinkomst av 4,000 ä 5,000 kronor per år på att hålla gödsvin,
men i år går inkomsten upp till högst 1,000 kronor. Då säger man naturligtvis,
att jag sålt fodersäd i stället. Nej, jag har icke sålt fodersäd utan i stället
eista året inköpt 3,000 kg. fodersäd.

Detta sätt att varje gång ett världskrig bryter ut staten skall tvångsköpa
småbrukarnas brödsäd är som en förbannelse över det svenska småbruket.
Småbrukarnas förnämsta inkomst är skillnaden mellan spannmålspriset och
priset på de animalieprodukter, som de få sälja. Därför hälsar jag med
mycket stor tillfredsställelse det nya systemet i år, att spannmålstilldelningen
skall komma dem till godo, som inneha djur. Varje människa borde kunna förstå,
att då det blir mindre och mindre att sälja från en gård och då konsumenterna
bara få köpa en liten bråkdel av vad de köpt förut, blir det sämre ställt
för producenterna. Rövarhistorierna i tidningarna örn 50-kronorsgässen hjälper
ju icke dem, som icke ha några gäss att sälja.

Nåväl, jag ställer mig helt och hållet bakom R. L. F. Jag trodde, som jag
nämnde, att det icke var olagligt att vara fackligt organiserad. Skall det förbjudas,
få väl Sveriges bönder — och märk väl, även Sveriges arbetare —
även taga den medicinen. R. L. F. är kött av vårt kött och ben av våra ben.
Jag kan säga detta utan att bli missförstådd i kammaren, ty jag är ingen
pamp i R. L. F. Jag är endast en mycket liten kugg i hjulet, jag betalar min
årsavgift, jag bevistar sockensammanträdena och säger där mitt hjärtas mening
tills munkorg blir lagd på mig. Jag kan icke svika min fackliga organisation,
och illa skulle jag förvalta mina pund, örn jag skulle förneka min egen
organisation för att få beröm av herr Vougt. Det vore förresten det värsta,
som skulle kunna hända mig — att få beröm av herr Vougt!

Dessa jordbrukarmöten ha begärt några öres förhöjning av mjölkpriset, och
det är ju icke så farligt. De göra icke revolution, när de säga ifrån, att mjöl -

Fredagen den 6 november 1942 £. m.

Nr 29.

123

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ken underbetalas hos producenterna. Och hur skulle herr Vougt för övrigt
kunna hjälpa oss småbrukare, om han icke vill stödja den animaliska produktionen?
Vi säga endast ifrån, att det är fara å färde, att mjölken kan gå samma
väg som äggen och fläsket — det lia vi för övrigt sett tydliga bevis på de
sista dagarna. Det kan naturligtvis vara mycket obehagligt för en halvslumrande
bilförare, när han ser de röda signalljusen och hör klockan klämta vid
en järnvägsövergång. Men det är nyttigt för honom med en varning, så att
han icke kommer under tåget. På samma sätt kunna bondemötena verka som
signaler.

När herr Liedberg tror, att mentaliteten på R. L. F.-mötena icke har sin
motsvarighet hos böndernas breda massor, tror jag att han tager fel. Jag satt i
lördags eftermiddag på ett betodlaremöte i Hälsingborg bland herr Liedbergs
gelikar, godsägare och storbönder från nordvästra Skåne, där jag var en mycket
liten sparv i tranedansen. Men det var samma toner där som hos torparna
och lägenhetsägarna uppe i Dalarnas skogsbygder, det kan jag försäkra herr
Liedberg. Det är emellertid så med oss riksdagsmän: vi gå här och frottera oss
med herrarna i Stockholm, så att vi mista sambandet med våra valmän.

Icke skall herr Vougt vara så rädd för strider, som endast finnas i vår egen
fantasi. Det svenska samhället har ju ridit ut både storstrejker och blockader
utan att taga skada till sin själ. På grund av en familjetilldragelse fick jag i
tisdags lämna plenum och på eftermiddagen resa upp till Uppsala. När jag
kom uppåt slätten, stod regnet som spön i backen, men det oaktat fortsatte
plöjningen på åkrarna. Säkert voro körsvennerna våta inpå bara skinnet.
Strax förut hade ju herr Vougt stått i kammaren och talat örn R. L. F. och
böndernas strejk, och det hela tycktes mig så overkligt. Herr Vougt kan vara
säker på att så länge det finns svenska bönder i landet, så länge komma vi att
sätta och så på de svenska åkrarna. Men vi säga naturligtvis ifrån, att den
produktion, som behöver arbetskraft utöver vad vi bönder själva kunna prestera,
måste betalas av konsumenterna. I annat fall kommer denna produktion
att minskas av sig själv dag för dag.

Jag hörde i onsdags en känd person i Falköping tala örn att hans dräng
hade för det nya året begärt 2,000 kronor i lön jämte husrum och mat. Vidare
hade drängen sagt ifrån, att örn han fick vara fri på lördageftermiddagarna,
skulle han vara nöjd med 1,900 kronor. Det är alldeles tydligt och
klart, att med sådana löner får en jordbrukare sälja ganska många liter mjölk
för att få det hela att gå ihop. Men trots att man kan tycka, att en dylik lön
är i överkant, vill jag ändå icke tala om några våldsamma överdrifter i det sammanhanget,
ty jag menar, att en duglig lantarbetare är sin lön värd.

Jag vill icke, att mjölken skall försvinna såsom äggen försvunnit.

Jag varnade i fjol för nedsättning av äggpriset, men jag talade för döva
öron. Jag spådde emellertid rätt. Det gick som jag sade: Äggen försvunno.
Varför förvunno de? Folkhushållningsministern Gjöres yttrade i förrgår, att
producenterna använda mera ägg i hushållet, därför att allt vad man måste
köpa för bordet nu är så mycket dyrare. Ja, herr Gjöres, så enkelt är det.
Men varför har man icke reglerat detta, så att äggpriset kommit i paritet med
övriga saker på frukostbordet?

Det finns emellertid en annan förklaring till att äggen äro försvunna ur
marknaden, nämligen att det är husbondens öga, som gör hästen fet. En småbrukares
hustru, som arbetar 14 å 15 timmar örn dygnet, använder ytterligare
en timme på dagen för att ett tio-tal gånger springa ut i hönshuset och
se till hönsen. Det är nämligen så med hönsen liksom med de små barnen,
att de skola vara varma och torra örn fotterna och ha litet varmt i magen.
Men när man visat husmor i bondgården så liten förståelse att hon skall,

124

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
enligt folkhushållningsministerns utsago, sälja sin del av ingredienserna på
frukostbordet för ett billigare pris än vad andra göra, så är det inte att undra
på att det gått som det gått. Hon tröttnar. Ingen skall heller inbilla mig,
att vi sparat foder till annan produktion av livsmedel, såsom en högt uppsatt
man här i landet påstått. Här har förts en politik i detta land, som
innerst inne många konsumenter icke kunna godkänna. Vetskapen örn att man
kan baka pannkaka utan ägg har ännu icke spritt sig till alla hem här i landet,
det kan jag vittna örn. En tid i somras kom badgäst efter badgäst hem
till min gård och frågade om han kunde få köpa ägg. Jag gav vederbörande
rent besked, nämligen att örn någon skulle vara samhällssolidarisk så borde
det väl vara den, som av Vår Herre ställts på livets solsida, och jag sålde
icke till något pris. Sedan kom man underfund med vem jag var, och så
upphörde besöken som genom ett trollslag, men fortfarande rulla bilarna och
cyklarna förbi hemma i byn. Man ojar sig i vissa tidningar över oförskämdheten
från vissa jordbrukares sida långt uppe i en liten skogssocken i Dalarne
över att de vilja höja mjölkpriset med några ören, en höjning, som konsumenterna
däruppe redan godkänt för övrigt. Vi mjölkproducenter på slättbygden
ha icke höjt våra anspråk i det avseendet. Vi få vara tacksamma örn de ökade
körkostnaderna och mejerikostnaderna kunde läggas till de nuvarande priserna.
Icke skola stora tidningars högt betalda tjänstemän se med sådan oro
på dessa smås kamp för en bättre existens, dessa små, som kanske icke ha
mer än 5 ä 10 % av den inkomst, som dessa fina herrar ha, och vilkas hustrur
kanske ha mera i nålpengar än vad hela budgeten på en mager skogsgård
går till. Jag garanterar, att dessa småbönder icke äro några revolutionärer.
De äro icke ens oppositionella mot den nuvarande regeringen utan fullt
lagliga och hederliga medborgare, som blivit satta på livets skuggsida. Res
ut en söndagsförmiddag, gå in i deras kyrka och titta ut över menigheten.
De sista modenyheterna från Paris finnas visserligen icke där, utan män och
kvinnor bära ofta de kläder, som de kanske fingo en gång när de gifte sig för
30 å 40 år sedan. Är det icke värre saker, som hota vår penningpolitik än dessa
fattiga snåla ören, kunna vi ta saken med lugn. Icke blir det inflation för
den sakens skull. Låt oss icke se spöken på ljusa dagen utan hålla huvudet
kallt. Är man road av dylika barnsligheter, slå då ned på den som sålde
hajen för 437 kronor och laxen, som blev så dyr som en färdiggödd gris, och
på den som säljer kaninkött för 4 kronor 50 öre. Vi småbrukare leverera
fortfarande grisar för det maximerade priset av 2 kronor 15 öre per kilo.
Trots detta klaga vi icke utan skola fortsätta att så göra, så länge vi kunna.
Jag menar att det bör vara likhet inför lagen. Bondeproducenter och arbetareproducenter
böra båda av statsmakterna behandlas på samma sätt för att
icke statens auktoritet skall komma att sväva i fara. Örn det uppstått olust
hos vissa jordbrukare ha vi själva skulden därtill på grund därav, att det
dröjt så länge nied prissättningen. Om ägaren av en tidning exempelvis sade
till sin redaktör, att nu blir du anställd för ett år framåt, och när året gått
får du reda på hur stor din lön blir, så är jag säker på att denne redaktör
skulle känna sig olustig. Hur skulle det för övrigt te sig för oss riksdagsmän,
örn man sade till oss: Nästa år få ni reda på hur stort arvode ni få,
det komma vi att bestämma då. Jag skulle vilja rekommendera regeringen att
lägga priserna på bordet i god tid på våren. Då vet man, om den där 2,000-kronors drängen skall kunna anställas eller icke, och då få vi slut på denna
irritation mellan partierna här i riksdagen, som herr Vougt beklagade sig
över. Därvidlag skulle jag vilja säga med ett gammalt ordspråk, att kallt
skall med kallt utdrivas. Vi bondeförbundare ha haft utomordentliga läromästare,
och man får väl ändå icke betrakta oss jordbrukare såsom alldeles

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

125

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
obildbara. Vi ha endast försökt lära oss så gott vi ha kunnat, och nu till sist
ha vi lyckats lära tekniken.

Innan jag slutar skall jag bc att få säga några ord till replik gent emot
vissa talare. Herr Svensson i Ljungskile höll ett glänsande anförande örn
R. L. F. Jag trodde knappast, att den saken hörde till ämnet, som handlar
örn prisstopp och dylikt. Jag tycker för min del, att herr Svensson i Ljungskile
kunde lia sparat sina utgjutelser för den bildningsanstalt, där han är
anställd. Örn vi alla skulle hålla föreläsningar här om någon speciell hobby
— en hobby har troligen var och en av oss — skulle det bli olidligt betungande
för riksdagens arbete. Herr Svensson i Ljungskile kom så in på något,
som kan kallade för differentieringen av priserna på fläsk. Det dröjde icke
många minuter förrän herr Andersson i Malmö nappade på den grova kroken,
ty han uttalade som sin mening, att en sådan differentiering vore mycket
lämplig. Jag hoppas att regeringen icke faller till föga för den egoismens
och dumhetens politik, som ett differentierat pris utgör. Rosor äro väl alltid
rosor örn än i spruckna krus. Fläsk är väl alltid fläsk, antingen jag som
småbrukare eller godsägare producerar detta fläsk. Regeringen har, som jag
redan nämnt, på ett utomordentligt sätt sörjt för att det skall bli fodersäd till
dem som ha svin, och låt oss icke göra produktionen märkvärdigare än den
egentligen är. En tredjedel av folket är ju, som vi veta, livsmedelsproducenter.
De mottaga för detta arbete en sjundedel av befolkningens sammanlagda årsinkomst.
Nu menar herr Svensson i Ljungskile, att denna sjundedel skulle
differentieras. Vore det icke bättre, herr Svensson i Ljungskile, att han, när
han nu går de smås ärenden, toge litet av de sex sjundedelarna och gåve det
svenska jordbruket i stället för att vi skola slåss örn den stackars sjundedelen.
Herr Andersson i Malmö nämnde, att tidpunkten icke var lämplig för
oss småbrukare att göra en framstöt i prisfrågan. Därvidlag vill jag erinra
örn att vi icke gjort någon framstöt i prisfrågan. Vi ha endast varnat regeringen
för att sänka mjölkpriset. Herr Andersson i Malmö menade alltså,
att tidpunkten var ytterst illa vald. Jag har under de 20 riksdagar jag bevistat
hört detta resonemang åtminstone 100 gånger. Kanske nu herr Andersson
i Malmö skulle vilja upplysa oss örn den lämpliga tidpunkten för en
lämplig framstöt. *

Fru Nordgren befarade, att en ökning av priset på fläsk skulle medföra
att potatisen skulle gå i svinmagarna. Ja, men samma risk finns ju för att
småpotatisen skall gå till hästarna, korna, fåren och kaninerna. Sedan sade
hon, att hon icke kunde förstå varifrån man skulle taga de tio miljoner kronor,
som en 25-öres förhöjning på fläskpriset skulle innebära. För min del
anser jag, att om man vill höja fläskpriset så skall man icke ta det någonstans,
utan man skall helt enkelt höja priset för konsumenterna. Och jag tror
ändå icke, att det skulle lia så stor betydelse för konsumenterna, örn man
höjde fläskpriset med dessa ören. Det lia vi jordbrukare icke begärt. Regeringen
får handla som den finner för bäst. Jag har hört många jordbrukare,
som säga, att det är bekvämare att sälja spannmål och få pengar och att
slippa allt besväret med animalieproduktionen, när vi lia så ont örn arbetskraft.

Jag skulle också vilja säga några ord till fröken Öberg. Det är kanske
onödigt, ty hon har redan blivit bemött av en talare. Men det var så uppseendeväckande
vad hon sade, att jag icke kan underlåta att säga några ord
därom. Hon sade nämligen, att jordbrukarna, kunna skaffa sig extra smör,
bröd och kött. Jag skulle rysligt gärna vilja få reda på, hur detta skall gå
till, ty åtminstone i vårt län ha vi haft stora svårigheter och ständiga bekymmer
med brödet. Fröken Öberg menar väl icke, ali jag skulle stjäla av

126

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
den gemensamma kakan, vilket ju skulle vara en dålig rekommendation av en
lagstiftare. Till sist citerade fröken Öberg Fabian Månssons bekanta tes: Vet
hut etc. Glöm icke, fröken Öberg, att denna sats även kan bli tillämplig på
den kvinna, som icke uppför sig som en dam, som en lady, och som sätter
samarbetet i den svenska riksdagen i gungning. Jag förstår att man använder
dylika talesätt i Göteborg vissa kategorier emellan, men det är ju därför icke
nödvändigt att införa samma jargong i den svenska riksdagen.

Herr Severin yttrade, att det är en insinuation mot jordbrukaren, när man
säger, att örn han finge mera betalt, så skulle han producera mera, ty redan
nu gör han allt vad han kan. Detta är riktigt. Men det verkar så med lägre
priser att jordbrukarna övergå till en billigare drift och odla gräs och spannmål
i stället för att framställa animaliska produkter. Sedan nämnde herr Severin,
och fröken Öberg var också inne på samma sak, att jordbrukarna slå
mjölken i diket. Jag undrar om vi icke skulle kunna avföra den där barnsligheten
från dagordningen. Mjölken har väl sitt värde, fastän den icke går
till konsumtionen. Den har väl sitt värde nu som förr både för smådjuren och
för ost- och smörberedningen där hemma på lantgården, och den ger naturligtvis
bättre ekonomiskt utbyte där än örn den läge och skumpade på ett tåg
runt hela jordklotet, som fru Nordgren uttryckte sig i sitt anförande i går
kväll.

Herr Fast nämnde, att sådana toner — han menade naturligtvis de där tonerna
han hört på R. L. F.-mötena — hade man också hört på arbetarmötena,
men att man hade lagt sordin på stämningen, och därför hade arbetarpartiet
kommit till sin nuvarande maktställning. Jag tror icke det. Jag har med stort
intresse följt arbetarpartiets uppmarsch i snart fyrtio år. Det var icke på det,
som man kom fram i världen, att man var så snäll, utan tvärtom. Man har
sagt riktigt ifrån vad man tänkt, man har visat sin opposition. Och det är
analogt med vad som förekommer på bondemötena. Man säger där ifrån vad
man tänker. Det är väl icke så att herrarna äro rädda för den rekommendation,
ni gåvo för ett par ar sedan: Organisera er. som vi ha gjort. Herr Fast
beklagade, örn icke de olika samhällsskikten skulle kunna mötas. Det är ett
gammalt ordspråk som^säger: charity begins at home, vilket i det här fallet
betyder, att örn man från socialdemokratiens sida viSar tillmötesgående, skola
vi göra allt som göras kan. Men man skall icke begära, att vi skola producera
exempelvis fläsk till underpris, ty det tillåter icke vår ekonomi.

I fråga om minskningen av brödsädesarealen har man här sagt, att den skulle
bero på någon slags obstruktion från jordbrukarnas sida. Nej, så förhåller det
sig verkligen icke. Minskningen kan bero på att man icke fått reda på priset.
De omständigheter, som härvidlag spelat den allra största rollen, ha varit regnet
och bristen på arbetskraft. Man har ansett att det var bättre att så korn, vårråg,
havre och vårvete och icke spilla utsädet, då jorden var för våt, på de
akrar, som i höstas icke blevo besådda.

Herr talman! Kontentan av vad jag här sagt är den, att jag fortfarande vill
samarbete men ett samarbete på likställighetens grund.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
vill bara till herr Hammarlund säga, att när exemplet med S. L. U. infördes
i interpellationssvaret hade jag icke en tanke på att det skulle vara någon slags
politisk manöver. Det är det enda exempel jag har fått till mitt förfogande.
Herr Hammarlund kan ju förstå, att jag icke precis känner till alla de fall,
som kunnat förekomma, där man eventuellt betalat andra löner än de avtalsenliga.
Jag måste begagna de upplysningar jag har fått, och detta är den
enda.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

127

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Herr Vougt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! I det anförande, som herr Hammarlund nyss höll, använde han sig
av ett gammalt knep, nämligen att ganska kraftigt vanställa vad andra personer
sagt för att därigenom komma fram till ett polemiskt fördelaktigt utgångsläge.
Jag hade själv det intrycket, att vad jag sade här i kammaren i
tisdags icke präglades av någon som helst önskan att skärpa motsättningarna
mellan jordbrukarna och andra grupper utan tvärtom var hållet i en synnerligen
försonlig ton. Man försöker emellertid nu från bondeförbundshåll omtolka
detta på ett sätt, som man synbarligen anser vara förmånligt. Jag drog
upp en skillnad mellan R. L. F :s ytterlighetsmän och organisationen som
sådan. Jag önskar de fackligt organiserade arbetarna bland jordbrukarna all
möjlig framtida välgång, men jag är samtidigt icke blind för att för närvarande
en organisation som R. L. F. kan komma, under inflytande av personer, som
icke känna det ansvar som de borde göra, och därför kan bli farligare än den
i en annan situation kunde vara.

Jag vill nu i min tur icke rikta några beskyllningar mot herr Hammarlund,
som jag icke fullt kan styrka, när jag bara lyssnat till hans anförande
här, men jag hoppas., att, när detta anförande föreligger i tryck, det icke skall
befinnas att däri står, att en riksdagsman i andra kammaren uttalat sig på
ett sådant sätt, att det bland jordbrukarna skulle kunna fattas som en maning
att undandraga samhället avkastningen av den jord, som tillhör oss alla.

Herr Svensson i Ljungskile, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Herr Hammarlund satte i fråga, huruvida
det kunde vara på något sätt berättigat att göra några sådana reflexioner angående
Riksförbundet landsbygdens folk, som jag tillät mig att göra i inledningsanförandet
i går. Jag vill erinra om att jag talade örn de demokratiska
förmer, som man överhuvud taget nu använder för samhällsfrågornas avgörande.
Jag talade örn förhållandet mellan riksdag och regering och mellan
regering och en del fackorganisationer, och härvidlag gör Riksförbundet landsbygdens
folk anspråk pa att fa vara med, och då kan det väl icke vara oberättigat,
att man flickar in några reflexioner om en sådan organisation i det
sammanhanget, därest man eljest anser de reflexionerna vara berättigade, och
det tyckes ju även herr Hammarlund göra.

När det gällde frågan örn differentieringen av fläskpriset, så svarade herr
Hammarlund helt enkelt, att fläsk är fläsk. Med den motiveringen kan man
ju också säga, att mjölk är mjölk, och att herr Hammarlund alltså underkänner
producentbidraget på mjölk, vilket han förvisso i själ och hjärta gör
varför han kommer att avskaffa det, när och så fort han får tillräcklig hjälp
att gora det. Sedan säger herr Hammarlund, att det vore bättre att lämna
litet mer i stället. Ett av de alternativ, som jag nämnde, var, att man skulle
ge litet mer på brödsäd och fläsk och där sätta differentierade priser, men det
andra alternativet måste medföra differentiering.

Härpå anförde:

„ ^ F1 Alvén: Herr talman! Såsom ringa ledamot av livsmedelskommissionens
råd har jag ju varit med och satt mitt namn under det förslag, som lämnades
m till departementet. Jag skall hår endast uppehålla mig vid några få punkter.
Det är ju så, att när man efter att ha satt sig in i saken har att taga ståndpunkt,
sa väljer man den,, som man tror bäst kan gagna det allmänna. Och
i detta fall har mitt handlingssätt varit dikterat av önskan att trygga en del
av den livsmedelsförsörjning, varav de svenska husmödrarna i mycket stor utsträckning
äro beroende.

128

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Jag vill uppehålla mig med några ord vid mjölken. Att vi, sju representanter
av kvinnor från olika delar av vårt land, yrkade på bibehållande av mjölkpriset
kan icke förvåna, örn man hört det resonemang, som där fördes. Det är
ju så, att mjölken för de enskilda hushållen hitintills utgjort vårt billigaste
näringsmedel, och att den är nödvändig'' för den enkla kost, som vi husmödrar
i nuvarande ransoneringstider med ökade priser på alla varor, som äro utanför
ransoneringen, äro tvingade att laga. Det ligger också i en husmoders intresse
att kunna i någon mån trygga mjölkbehovet. Hellre än ett sänkt pris
med minskad produktion och ransonering som följd så väljer jag obetingat ett
bibehållande av det mjölkpris som nu är, örn vi därigenom kunna undvika en ransonering.
Jag har gjort det också av en annan orsak, och det är, att i vårt land
förekomma, som det här har sagts, flera organisationer av skilda arter av
jordbrukare. Jag representerar ett län, där jordbrukarna endast kunna räknas
till småbrukare, och jag vet av erfarenhet, att mjölken för småbrukaren oftast,
för att icke säga nästan alltid, utgör den enda dagliga inkomstkällan. Av den
orsaken tror jag, att det ur folkförsörjningssynpunkt och särskilt ur husmödrarnas
synpunkt är lyckligt, örn vi kunna bibehålla det mjölkpris, som har
varit, örn vi därigenom kunna trygga en ökad tillgång. Jag är icke lika säker
på att ett höjt mjölkpris skulle kunna öka produktionen, ty det finns ju vissa
naturliga förutsättningar, varför man kanske icke heller därigenom kan nå
ett bättre resultat än med ett bibehållet mjölkpris. Det finns också en annan
sak, som har dikterat mitt handlande, och det är, att för varje gång, som man
här i riksdagen har diskuterat livsmedelsfrågorna och uppgörelsen med jordbrukarna,
så har alltid mjölken utgjort den största irritationen, och denna
irritation från jordbrukarhåll sprider sig även till konsumenthåll, ty det gäller
här två så viktiga intressen. Jag förutsätter, att det skulle vara lyckligt, örn
man åtminstone i denna svåra tid kunde undvika att använda mjölken såsom
clearing i ett ekonomiskt utjämningssystem. Jag tror, att det vore fördelaktigt,
örn man i det avseendet vid en uppgörelse med jordbrukarna kunde använda
sig av en annan livsmedelsprodukt eller kanske flera, som icke ägde förmågan
att framkalla en sådan irritation hos både producent och konsument som
mjölken.

Det är också en annan fråga, som jag måste stanna något inför, därför att
den är ett livsvillkor för folkförsörjningen, nämligen potatisen. Vi räknade ju
med, att den ökade produktion, som har skett genom enskilda medborgare i
vårt land, skulle göra att vi hade god tillgång, ja kanske till och med överskott
på potatis. Så har ju icke blivit fallet, och vi stå inför kanske det svåraste,
som vårt folk kan drabbas av i försörjningshänseende, nämligen brist på potatis.
När statsbeslaget gjordes, så trodde ju ändå vi konsumenter, att när
uppgörelsen örn prissättningen på potatis var träffad genom förespråkare från
producenterna skulle den finnas i marknaden, men den erfarenheten rikare
blevo konsumenterna, att i och med att prissättningen blev känd, försvann
potatisen ur marknaden. Ett exempel bara. Jag tingade potatis hemma en
vecka innan jag reste till folkhushållningskommissionens sammanträde. När jag
kom hem, hade priset blivit känt och då fanns det icke i någon affär, möjligen
med undantag av konsum, i hela Domnarvet och Borlänge, ett centrum
på över 17.000 personer, att uppbringa ett kilogram av den varan i allmänna
handeln. Vad det är för slags uttryck för solidaritet, som man känner för
det avtal och den uppgörelse man gjort, kunna herrarna själva få tala om.

Men det är samtidigt en annan sak, som oroar mig beträffande potatismarknaden,
vilket också i andra former har berörts flera gånger under gårdagen
och i dag, nämligen mellanhandssystemet. Ett enda litet exempel. Allesammans,
som talat, ha understrukit, att mellanhandssystemet växer, och jag vill

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

129

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
nästan säga, att det blomstrar för fullt. Det bär genom kristidsorganisationen
uppvuxit en auktoriserad försäljningsorganisation. Det är ett finare namn på
mellanhänderna. Det är möjligt, att detta auktoriserande är betingat av ransoneringssystemet,
kanske oundgängligen nödvändigt med hänsyn till detta,
men det kan icke hjälpas, att det har till följd, att varorna, som vi konsumenter
skola erhålla, fördyras i mycket stor utsträckning. Ett enda exempel från
Stockholm. Producenterna av potatis få, om jag icke missminner mig, nio eller
tio kronor, då de leverera potatis till Stockholm, men här finnas två eller tre
led av förmedlare för att sälja denna potatis, för att den skall komma ut i
allmänna handeln i Stockholm. Den ersättning dessa förmedlare tillsammans
betinga sig plus minuthandelsersättningen överstiger i avsevärd grad den ersättning,
som producenten får, trots att han har fått det mesta arbetet med
varan. Det säger oss en hel del, och jag kan icke anse, att det är alldeles
nödvändigt, att det i vårt land skall växa upp ett mellanhandssystem, som vi
i kooperationens barndom försökte komma bort ifrån på något sätt för att
därigenom förbilliga varorna. Detta system medför, att en människa i Stockholm
med små inkomster, som alltså lever för dagen, som icke har möjlighet
att köpa mer än ett eller två kg, skall betala ett pris av 22 eller 23 öre per
kg. Det är, ärade kammarledamöter, ett påtagligt bevis för att den fattige i
alla skiften får betala högsta priset på livsmedel. I går talades också örn en
mellanhandsavgift på en krona. Exemplet skulle kunna mångfaldigas. Att det
därför icke finns möjlighet för husmödrarna att nedbringa livsmedelskostnaderna
är ju alldeles självklart.

Det skulle vara mycket att säga här. och jag kan icke underlåta att här
lätta mitt hjärta i fråga örn något som jag tror tillkommer priskontrollnämnden,
nämligen prissättningen på produkter. Det är en mycket genialisk uppfinning,
det som man kallar högsta pris. Förr i världen rörde vi oss med normalpriser.
då man fastslog, att över den gränsen fick man icke gå. Då visste
man vad man skulle betala. Nu fastställer man ett högsta pris, och det är
märkvärdigt, att människosinnet är så funtat, att nästan allt som skall säljas
når högsta pris. Man säger, att det inte är nödvändigt att taga det. Man får
sälja billigare än till högsta pris, men det finns, ärade kammarledamöter, inga
varor som kunna klassificeras så lågt, att de hamna under högsta prisnivån.
Det gör, att allt stiger i pris på ett sådant sätt, att husmödrarnas ekonomi icke
på något sätt kan följa med i denna stegring.

Det har talats om fisken, och jag skall icke trötta er med det. Det känna ni
alla till, men jag vågar tro, att det ligger en stor sanning i mitt antagande, att
de dyra fiskpriser, som vi konsumenter få betala, att den brist på fisk, som
finns i vårt land, i mycket stor utsträckning kan skrivas på den prissättning,
som har skett i detta avseende. Det kan också skrivas på detta, att man har
lämnat utanför prissättningen stora grupper av fisksorter, för vilka man får
betinga sig nästan vilket pris som helst. Vad sägs om att i Dalarna, kanske
även här i Stockholm, skall en husmoder för en bit rocka betala fem kronor
50 öre per kg, för en liten haj, som man i Göteborg förr i världen gav 30 öre
för — den åt man knappast — och som är 35 till 40 cm lång, för den ha vi i
Domnarvet fått betala två kronor. Det blev åtta kronor 50 öre per kg. Nu kan
man säga, att dessa fria varor äro avsedda för de medborgargrupper, som ha
en bättre förtjänst, men, kammarledamöter, även örn en enklare tjänstemannagrupp
Ilar en lön på landsbygden i detta område på en 5,500 kronor, så har det
icke någon gång givit honom rättighet att leva på en kost, som kan jämställas
med lyxvaror. Det är att märka, att lax kostade förr i världen åtta kronor 50
öre per kg. Hans ekonomi tillåter icke det, och ännu mindre den som har mindre

Andra kammarens protokoll 10Ji2. Nr %!). <)

130

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
förtjänst. Här är ett fält, som jag vill nämna, därför att här finns mycket att
göra för att nedbringa levnadskostnaderna. Här inrymmes också, att man icke
Ilar kvalitetsbestämning på ål och dylikt. Visserligen prissättes den efter kvalitet
och storlek, men om en fiskhandlare där uppe får några ålar, har allmänheten
ingen möjlighet att kontrollera till vilken prisgrupp den hör. Det är möjligt,
att man för en vara, som icke behövde kosta mera än tre kronor 80 öre,
måste betala sex kronor 50 öre.

Jag kan icke underlåta att säga några ord örn förädlingsindustrien i fråga
örn livsmedel. Jag har den åsikten, att konserveringen eller förädlingen av både
kött och fisk höjer kostnaderna för dessa livsmedel på ett alldeles särskilt sätt.
Titta bara på ålen, som jag hörde en av kammarledamöterna tala örn. Den har
i rökt tillstånd kostat tolv kronor eller mer. Det är visserligen icke mat för
allmänheten, men det är dock mat, som man skickar ut till restauranger, som ha
möjlighet att skiva upp den, och taga igen priserna i mycket stor utsträckning,
men man undandrager på detta sätt från enklare folkhushållet varor, som där
skulle tjäna mycket bättre syfte, utan att kosta så oändligt mycket. Att man
inom konservindustrien förvandlar fisk till konserver, är ingenting att säga örn,
när det finns överskott, men varför skall man gynna denna industri, när det
är ont örn fiskvaror? Det kan icke vara lämpligt för de enskilda hushållens
ekonomi, att husmödrarna skola betala dubbelt eller tredubbelt för en burk fiskbullar
i stället för att få anrätta fisken i naturtillståndet. På så sätt försöker
man göra allt för att öka livsmedelskostnaderna.

_ Därvidlag kan jag icke heller uraktlåta att med några ord uppehålla mig
vid vissa tendenser, som gjort sig gällande inom de olika slakteriorganisationerna,
där man förädlar vissa köttvaror. Jag gör detta endast därför att Dalarna
i kött- och fläskproducerande hänseende är ett underskottsområde, där
man alltså är beroende av att få in varor från de övriga länen. Jag vill påtala,
hurusom man från de olika slakteriorganisationerna i Stockholm, Malmö, Halmstad
och litet varstans försöker att konservera och lägga beslag på sådana
varor, som icke förut lia varit så aptitretande, utan endast konsumerats av den
enklare delen av vår befolkning. Jag syftar här på inälvsmat. Man har inom
dessa fabriker gjort anspråk på, att man t. o. m. skulle kunna konservera pölsa
i bleckburkar, som äro av så tvivelaktig art, att man icke vet. örn varan blir
hälsovådlig eller ej. Vad innebär det för det enskilda hushållet? Det är ju varor,
som i huvudsak den fattige har haft till sin konsumtion. Nu har bättre folk,
örn jag får använda det uttrycket — jag menar då icke i annat avseende än att
jag avser välsituerade — upptäckt, att under kristid går även denna mat att
äta. Då finner konservindustrien, att örn man gör konserver, stiger priset, och
man får mycket mycket större inkomst, än örn man säljer dessa organ till andra
slakteriorganisationer för att där förädlas eller avyttrar dem i mera färskt tillstånd.
Det är, örn jag ser rätt, en viss antydning till monopolistiska tendenser
inom denna rörelse, som jag tycker att statsmakterna borde lia ett öga på.

Jag vill till sist också säga några ord örn hushållsgrisarna. När livsmedelskommissionen
lade beslag på potatis och utfärdade utfodringsförbud och dylikt,
måste jag här erkänna att jag opponerade mig häremot. Jag anser, att
man icke skall stifta sådana lagar, som göra varje svensk medborgare till lagbrytare,
ty jag tror icke, att den saken är utesluten. Åtminstone fick man den
uppfattningen, att det blir fallet, när man lyssnade til] herr Paulsens inlägg
i går. Det måste väl ändå för en utökad produktion av livsmedel vara av ett
visst intresse, att man håller hushållsgrisar i vårt land. Nu vet jag mycket väl,
att livsmedelskommissionen anser det mindre önskvärt, att antalet hushållsgrisar
växer, ty man vill värna örn de fläskproducerande jordbrukarnas intresse
för sin fläskproduktion och leverans till det allmänna. Men jag ifrågasätter,

Fredagen den ö november 1942 f. ni.

Nr 29.

131

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
huruvida det är klok hushållning i en så svår tid, som den vi nu leva i. I ett
sådant läge bör man kanske icke enbart se på lång sikt, när det gäller folkförsörjningen,
utan där bör man också handla efter rad och lägenhet med hänsyn
till dagens läge. Jag undrar därför, örn det ändå icke är mera fördelaktigt,
att man uppmuntrar till en utökad produktion av hushållsgrisar. Då säger
man kanske, att det ha vi inga råvaror till. Vi ha ingen fodersäd att leverera.
Jag skulle vilja göra ett förslag. Vi ha till den svenska bryggerihanteringen
anslagit 25,000 ton för pilsnertillverkning. Av detta äro 10,000 ton redan garanterade.
Skulle vi icke kunna i denna för folkförsörjningen svåra tid sätta
stopp vid dessa 10,000 ton? Jag tror, att man genom att lämna 5,000 ton till
svagdricksbryggerierna skulle kunna säkerställa den ökade produktion _av
svagdricka, som säkerligen skulle bli följden av pilsnertillverkningens inskränkning.
Jag tror knappast, att det därigenom skulle bli ökad mjölkkonsumtion,
utan jag tror, att många av dem, som nu använda pilsner, skulle använda
sig av svagdricka. Eftersom vi allesammans skola medverka till uppoffringar
i folkförsörjningen, borde det icke var så förfärligt svårt att göra
detta, om vi därigenom kunde tillförsäkra vårt land ett icke oväsentligt antal
grisar. Örn vi sedan dela upp dessa 10,000 ton säd, soln finnas kvar, och vi
räkna med den tilldelning, som hittills har skett för hushållsgrisar ■ d. v. s.,
örn jag minns rätt, 20 kg i månaden och under 5—6 månader, vilket skulle göra
i genomsnitt 110 kg per hushållsgris — komma vi, ärade kammarledamöter,
att i vårt land kunna hålla 90,000 hushållsgrisar. Vad detta .skulle betyda för
ökningen av folkhushållets resurser, då det gäller produktionen och livsmedelsförsörjningen,
kunna vi var och en förstå och ha intresse av. Jag tror, att detta
är ett förslag’ som man i en svår och mödosam tid bör tänka på; Jagerör också,
att bryggeritrusten mer än någon annan kan bära ett helt stillastående i det
avseendet, örn man därmed kunde gagna hela det svenska folkhushållet. Örn
man gjorde detta, tror jag, att man inte endast skulle få fram en ökad fläskproduktion,
utan att detta även skulle ha en gynnsam inverkan på folkmaterialet,

Detta var några av de synpunkter, som jag ville ha framförda och som inte
varit framförda tidigare i den pågående debatten. Dessa synpunkter äro utsagda
endast med en livlig önskan örn att förbättra möjligheterna för vårt lands
husmödrar att klara försörjningsläget i en svår och brydsam, tid. I det arbetet
hoppas jag att statsmakterna inte sky några medel, och jag vill också uppmana
till att ingen — varken producent eller konsument — måtte lägga några sådana
hinder i vägen, att man äventyrar det svenska folkets försörjningsläge.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Det har under de gångna debattdagarna
framförts en del anmärkningar angående de anordningar, som äro vidtagna
beträffande bränsleförsörjningen, och vidare har det till mig riktats en
del frågor. Jag skall därför nu något ta upp de gjorda anmärkningarna till
granskning. Jag vill då först säga, att jag tycker det är mycket bra, att prisfrågan
för veden och annat som rör bränsleförsörjningen har kommit upp
till debatt här i riksdagen. Det resoneras nämligen här på ett helt annat och
mera sakligt sätt än vad som ibland är fallet vid en del möten ute i landet,
Det blir ofta ett annat intryck av föreliggande förhållanden, när synpunkter
framföras, som här har skett, sakligt och åtföljda av en lid del bärande
argument. o

Jag förstår mycket väl skogsägarna, för vilka det uppstått verkligt stora
svårigheter, nä.r man pa dem har ställt mycket stora krav att sörja för vedtillförseln,
som i sin tur är avgörande för hela vår bränsleförsörjning. Jag
är själv skogsägare och jordbrukare och är därför, eller borde åtminstone

132

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
vara det, ganska väl inne i den situation, som råder på detta område. Det är
givetvis mycket, som med stort berättigande kan anföras från skogsägarna
mot såväl priser som anordningar i fråga örn vedavverkningarna och även
mot åtskilligt beträffande distributionen m. m. Man kan säga: att priserna
äro obilliga, därför att skogsägarna ställas inför tvånget att avverka och därför
få blott ringa eller ett obetydligt rotnetto, att man tar reserverna i skogen
för kommande tid och att man inte har tillräckligt beaktat de långa utdrivningsvägarna,
som till stor del äro förorsakade därav att de närmaste
skogsområdena nu äro gallrade. Vidare säger man kanske, att det är omöjligt
för dem som äro jordbrukare och skogsägare att på samma gång sköta
både jordbruket och skogsbruket tillfredsställande, särskilt med den brist på
arbetskraft, som nu råder. Dessutom har man sagt, att de låga priserna äventyra
bränsleförsörjningen. Det är, anser man, oklokt med en sådan bränslepolitik,
som sätter priserna så låga som de nu bestämda. I den allmänna
diskussionen har man därjämte gjort gällande, att den nuvarande omfattningen
av avverkningen tär för hårt på vårt skogskapital. Då uttagen äro
så stora, borde man i högre grad än nu se till, att man gallrar över alla
skogsområden, så att den skog, som där verkligen bör tas ut, också blir uttagen.
Örn man fortsätter som hittills, kommer skada att åsamkas på den bättre
skogen i trakter, där man redan avverkat väl mycket.

Alla dessa anmärkningar och invändningar kunna nog i vissa hänseenden ha
fog för sig. Emellertid har nöden ingen lag, och därför får man, när man
finner att åtgärder nödvändigtvis böra vidtagas för att trygga försörjningen
i en särskilt svår tid, ibland gå fram på ett sätt, som kan lämna rum för
vissa anmärkningar.

.Tåg sade redan i måndags, att jag ur produktionssynpunkt gärna skulle lia
sett, att ett något högre vedpris hade kunnat bestämmas för vissa områden.
Jag säde då också, vilket jag vidhåller, att det även finns anledning att
inte blunda för bränsleprisernas samband med den allmänna prislinjen. Det
går inte att endast gå efter den synpunkten, att man för att få fram en
vara blott höjer nriset. Priserna för veden måste kombineras in i det hela,
och man måste söka komma fram till åtgärder, som i någon, mån kunna ersätta
stimulanspriser. Förutsättningen för min anslutning till det prisläge,
som har skapats genom de nu bestämda priserna, var att det skulle vara
möjligt att hastigt och i tillräcklig omfattning tillföra skogen erforderlig
arbetskraft till rimliga priser. På denna förutsättning bygger det av mig
framförda förslaget. Vidare förutsatte jag, att prisläget för veden skulle ansluta
sig till det allmänna prisläget, d. v. s. att det allmänna prisläget ej
nämnvärt skulle stegras.

Jag skall lämna några siffror, dels för att belysa förhållandet mellan rot„
nettot nu och före kriget samt under mellanliggande tid och dels för att,
i den mån det är mig möjligt, i den allmänna diskussionen göra klart, att
de stora oskäliga rotnetton, som en del påstå, att skogsägarna skulle få,
har man mycket svårt att få bevis för i de verkliga siffror, som komma fram.
För att inte bli för långrandig skall jag här hålla mig till ett enda slag av bränsle,
nämligen pannveden. Nettorotvärdet på pannved i vägda medeltal har enligt
konjunkturinstitutets och Sveriges skogsägares riksförbunds utredningar varit
följande. Jag indelar då landet i tre grupper, först södra och mellersta
Sverige, sedan norra Sverige och slutligen en sammanfattning för hela riket.
I södra och mellersta Sverige var rotnettovärdet före kriget 1: 05 kr. Det
steg 1940 till 3:09 kr. och sjönk på våren 1941 till 2:45 kr. Under tredje
kvartalet 1941 sjönk det till 2:26 kr. men steg sedan efter en viss prisjustering
under fjärde kvartalet till 2: 56 kr. och var enligt riksförbundets siffror

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

133

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
för första kvartalet 1942 2:41 kr., varefter det sjönk till 2:20 kr. Tar jag
siffrorna för norra Sverige, får jag fram ett rotnetto före krigsutbrottet på
0:13 kr. Det steg 1940 till 1:04 kr. För år 1941 förelågo siffrorna 0:59,
0:35 och 0:83 kr. Under de två skilda perioderna 1942 var värdet 0:25 kr.
och 0: 01 kr. För hela riket bli dessa siffror 0: 77 kr. före krigsutbrottet, 2: 61
kr. 1940 och 1:93 respektive 1:71 kr. 1942.

Jag har som sagt nämnt dessa siffror för att bl. a. visa att rotnettot nu trots
allt är åtskilligt högre än före kriget — i regel något mer än det dubbla —1
dock med undantag för vissa trakter i Norrland, där det har rått extrema förhållanden,
vartill jag emellertid återkommer. Man måste i alla fall konstatera,
att rotnettovärdena äro synnerligen låga i förhållande till det pris för veden,
som konsumenterna få betala. Nu gör man nog i allmänhet det felslutet, när
man resonerar örn rotnettona, att man exemplifierar med endast pannveden och
inte talar örn de andra sortimenten. Pannved är, frånsett den obetydliga mämgden
utskottsved, det lägsta sortimentet, men vid avverkning faller i regel inte
endast ved av detta sortiment utan även prima ved, som betalas åtskilligt högre.

Jag vill gentemot påståendet att man tvingas att avverka, även om det sker
med förlust, säga, att detta påstående inte kan vara riktigt. Vidare säger man,
att man tvingas att avverka, oavsett örn man har möjlighet att få arbetskraft
eller inte. Även detta påstående måste vara oriktigt. Sådana krav har man icke.
Det är rätt naturligt, att skogsägarna inte kunna fullgöra sin avverkningsplikt,
örn de inte ha eller kunna få tillgång till arbetskraft. Därest de verkligen göra
vad på dem rimligen kan ankomma för avverkningens fullgörande, kommer
bränslekommissionen säkerligen inte att ålägga dem tvångsavverkning.

Även herr Lindmark Ilar sagt, att skogsägare kunna komma i det läget, att
de genom avverkningsålägganden tvingas att avverka ved utan att erhålla
något som helst rotnetto eller rent av med förlust. Detta är en orimlig tolkning
av reglerna för avverkningsplikten. Jag vill till en början erinra örn att tvångsavverkning
inte kan åläggas utan särskild prövning av bränslekommissionen.
Örn en skogsägare saknar erforderlig arbetskraft och styrker, att han har
gjort vad han kunnat för att till rimlig ersättning skaffa sådan, kan någon
tvångsavverkning enligt avverkningslagen överhuvud taget inte komma i fråga.
Detta framgår av föreskrifterna för kristidsstyrelserna. Inte heller lär avverkningen
uttagas med tvång i sådana fall, då skogsägaren ej kan förskaffa sig
något rotvärde på skogen. Ätt en tvångsavverkning utföres på sådant sätt, att
skogsägaren åsamkas direkt förlust på avverkningen, betraktar jag som uteslutet.

Det kan naturligtvis på sina håll — särskilt i vissa delar av Dalarna och
Norrland — inträffa, att vedskogstillgångarna på en fastighet äro så hårt anlitade
i bättre lägen, att skogsägaren nödgas förlägga avverkningen till baklägen
med så lång och svår körväg, att ej ens de förhöjda priserna lämna något
netto i behåll åt skogsägaren. Skogsägaren får, om han anser att detta gäller
för hans avverkningsplikt, inte slå sig till ro med detta och utan vidare inställa
avverkningen. Däremot har han rätt att få prövat, att avverkningsplikten
inte kommer att medföra några ekonomiska uppoffringar för honom. Jag vet,
att bränslekommissionen för närvarande undersöker vad som lämpligen kan
göras för att få fram ved från områden, där man inte kan se, att skogsägaren
med nuvarande prissättning kan förskaffa sig det rotnetto, som lian under nu
rådande förhållanden skäligen kan göra anspråk på.

Det är synnerligen svårt att komma till rätta med en del förhållanden i
skogsområden, varifrån det är särskilt svårt att få fram veden. Det går inte
alt komma fram till ett sådant generellt pris, sorn under alla förhållanden
täcker avverkningskostnaderna just där. Man har försökt på många sätt att

134

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
övervinna de svårigheter, som äro förenade med att säkra ett rotnetto åt skogsägarna,
som man vill skola avverka även på områden med långa utkörningsvägar,
men som i förhållande till de stora transportlederna ändock äro relativt
välbelägna. Man har delvis lyckats, och man fortsätter att undersöka vad som
kan göras åt saken. Att komma så långt, att man under alla förhållanden kan
ta ut ved på alla områden i hela landet, alltså även de svårtillgängligaste, lär
inte låta sig göra med den nuvarande transportapparaten.

Herr Sundström i Skövde har här dragit upp spörsmålet örn konsumentpriserna
för smärre och större vedpartier. Herr Sundström anmärkte på bränslekommissionens
prislista för ved i orterna, där bland annat den oformligheten förekom,
att det var billigare att köpa 5 kubikmeter än 4. Det hade från bränslekommissionen
anvisats, att köparna av småpartier skulle slå sig tillhopa örn beställningar.
Detta visade sig emellertid i praktiken ofta svårt eller ogörligt.
Sedan anmärkning framställts örn förhållandet, hade bränslekommissionen lovat
undersöka och utjämna priserna, så att ingen skulle tvingas att köpa mer än
han behövde. Tiden har gått, bränslekommissionen dröjer alltjämt med en rättelse.
Jag har tagit upp frågan här, sade herr Sundström, för att örn möjligt
få en rättelse till stånd nu, så att man får någon glädje av detta åtminstone
före bränslesäsongens slut.

Så långt herr Sundström enligt de anteckningar, som jag har fått. Nämnde
talare anmärkte också på att kommissionen lagt uteslutande ekonomiska synpunkter
på frågan och alldeles förbisett de sociala. Han sade, att en kommission
måste taga hänsyn även till sistnämnda synpunkter. På denna sista anmärkning
vill jag här inte ingå, då den väl närmast ligger under socialdepartementets
handläggning.

Jag vill i anledning av herr Sundströms återgivna uttalanden framhålla följande.
Prislistan som herr Sundström åsyftar är en prislista för ved som gäller
i tätorterna, dock icke de stora handelsreglerade orterna. Listan upptager olika
kubikmeterpris för partier av olika storlek, och för vedpartier under 5 kubikmeter
är priset per kbm avsevärt högre än för större partier. Anledningen
härtill är att dessa partier nästan alltid komma från vedgård, varför vedgårdskostnader
pålagts. Man har avsett att på detta sätt låta varje vedparti stå
för sina verkliga kostnader.

Emellertid har övergången mellan priserna från 4 kubikmeter och uppåt avvägts
på ett olämpligt sätt, varigenom den egendomlighet inträffat, som herr
''Sundström påpekat. Bränslekommissionen förklarade sig också omedelbart beredd
att företaga en utjämning av listan. För Stockholms förorter vidtogs
denna ändring redan i augusti, och i samma månad tillskrev kommissionen
samtliga kristidsstyrelser med anmodan att inkomma med förslag till ändrade
priser efter samråd med kristidsnämnderna. Sedan ha överläggningar med
vedhandlarna på respektive orter ägt rum i den mån kristidsstyrelser ansett,
att ändring lämpligen borde företagas. Resultatet har blivit, att den
omtalade justeringen i prislistan ägt rum i ett stort antal län. I andra
län har kristidsstyrelsen ansett det olämpligt att ändra priserna under
säsongen och påvisat, att kvantiteten under 5 kubikmeter vore mycket
liten -—- den ligger mellan 1 och 5 procent av det hela och är även
beträffande den absoluta kvantiteten ganska liten. Det är inte heller särskilt
de ekonomiskt sämst ställda som få betala detta högre pris för småpartier,
då de i allmänhet ha större årsförbrukning än 4 kubikmeter. Den omständigheten
att veden levereras i mindre poster har inte heller någon betydelse för
prissättningen. Man har rätt att få hela billass, örn man vill och kan ta emot
sådana.

Vad särskilt herr Sundströms och mitt län, Skaraborgs län, beträffar, så

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

135

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
har enligt vad jag inhämtat vederbörande kristidsstyrelse den 14 september
1942 meddelat, att kristidsnämnderna eller de myndigheter, som handha vedförsäljningen
inom respektive orter, med hänsyn till de små kvantiteter sorn.
.ligga under 5 kubikmeter förklarat sig beredda att övertaga alla inköpsbevis
örn högst 4 kubikmeter och utförsälja dessa småpartier till de priser som gälla
för större partier, upp till 10 kubikmeter. Från myndigheternas sida har alltså
allt vad som rimligen kan göras för länge sedan gjorts för att tillrättalägga
det påtalade förhållandet.

Man har ju här i dag talat örn det förvånansvärda i att veden skulle kosta
så mycket, när den kommer fram till konsumenterna, då priset på huggningsorten
inte är så stort. Jag skall inte ingå på något försvar, för priset; jag skall
bara lämna en förklaring till hur det uppkommer. Örn vi anta, att vi ha ett
normalpris på 9 kronor och en bilfrakt i produktionsorten på 3:75, vartill
vi lägga en provision till uppköparna, skogsägarföreningar och andra, på 75
öre, så få vi ett debiteringspris fritt järnvägsvagn på 13:50. Därtill komma
järnvägsfrakterna, som i det beräknade fallet i medeltal utgöra 4:50. Då återstår
en marginal till utkörning och distribution i övrigt och en viss lagring på
4 kronor. I och med detta är jag uppe i konsumtionspriset 22 kronor.

Nu är det självfallet, att det är mycket att säga örn en del utav de kostnader,
som ligga på distributionens område, och för min .del anser jag det riktigt,
att den kontroll på priser, som skall sättas in, bör sättas in lika hårt på
detta område som på andra. Det är en mycket angelägen sak att hålla ögonen
på hur det förhåller sig med transport- och distributionskostnaderna.

Den stora rollen i debatten örn skogen har ju arbetskraften spelat. Frågan
örn arbetskraften är ju ett synnerligen svårlöst problem, vilket också framgått
av de anföranden, som förut ha hållits under dessa dagar. För min del är jag
fullt medveten örn bristerna i fråga örn arbetstillgången och nödvändigheten
av att de bli avhjälpta. Jag säger detta som ett svar på en direkt fråga till
mig.

Det förhåller sig ju på det sättet, att bristen på skogsarbetare sedan i våras
har varit mycket stor. Orsakerna härtill äro många. Den stränga vintern 1941
—42 verkade hindrande för huggningen, och då därtill en betydligt ökad
kvantitet skulle avverkas för att möta den kommande vinterns behov, blev
arbetskraftssituationen fram på våren och sommaren ganska prekär, ett förhållande
som jag för min del icke fördolt, varken för vederbörande kommission
eller för mina regeringskolleger. Under det gångna året har skogen tillförts
rätt mycken arbetskraft, som överförts från annat håll än från det vanliga
skogsarbetareklientelet, men strömning av arbetare från skogen till anläggningsarbete
och dylikt har under sommaren också ägt rum. Detta är i och
för sig en rätt vanlig företeelse på sommaren, då skogsarbetarna äro vana vid
att ägna sig åt annat arbete, särskilt i vissa delar av landet. Men under de
senaste åren ha väl också särskilt de högre arbetsförtjänsterna på andra håll
än i skogen verkat lockande.

Det är inte så underligt, att åtskillig kritik från olika håll Ilar riktats mot
den nuvarande anordningen att tillföra skogen arbetskraft via huggarkurser
och riksarbetslag. Men vid framförandet av denna kritik har det nog icke
alltid beaktats, att det varit nödvändigt att föra mera folk till skogarna än
förr behövdes på grund av det oerhört starkt ökade avverkningsbehovet. Huggarkurserna
ha fört ganska mycket folk till skogarna, men tyvärr i många
fall blott för kort tid. I fråga om riksarbetslagen vitsordas från de flestahåll,
t. ex. häromdagen vid en överläggning med skogsägarna, att dessa gjort
en god arbetsinsats. Dock ha på sina håll bi drags villkoren för dem som ingå
i dessa lag — dessa villkor ha av socialministern här tidigare berörts — ver -

136

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
kat irriterande i skogsarbetarkretsar, och villkoren ha också kritiserats rätt
hårt även i den offentliga debatten. Enligt min personliga mening vore det
önskligt med sådana ändringar i bestämmelserna angående bidrag till riksarbetslagen,
att orsakerna till befogad kritik bortfölle.

. Jag skall inte ingå på de åtgärder, som på sistone vidtagits för att få folk
till skogarna, ty dessa har socialministern ingående redogjort för. Jag vill dock
angående skogens arbetskraftsproblem framhålla, att det enligt min mening
blir avgörande för hur bränsleförsörjningen skall lyckas örn man kan få tillräckligt
med folk till skogarna eller inte. Arbetskraftsproblemet är emellertid
svårlöst även på andra områden; det är besvärligt inom jordbruket i detta avseende,
och problemet sträcker sig för övrigt över hela näringslivet. Även prispolitikens
utfall är i avgörande grad beroende på hur arbetsmarknadens problem
kunna bemästras. Nu mer än någonsin förefaller det mig vara så, att
hela vårt försörjningsläge beror på de samlade arbetsinsatsernas intensitet och
uthållighet och — sist men inte minst —- rätta placering.

_När det gäller arbetskraften i skogarna, klagas det mycket från skogsägarhall
över att det inte är någon reda med betalningsformerna, inte någon stabilitet
i ersättningsnivån. Det är riktigt, att det förhåller sig så, och detta är en
av de mest irrationella och besvärliga faktorerna, som verkar mycket återhållande
på själva avverkningarna. Jag vill beträffande detta säga, att det är
nödvändigt, att skogsägarna själva i högre grad hjälpa till med en stabilisering
av arbetspriserna. Skogsavtalen sträcka sig ju inte över hela områdena;
på många håll saknas avtal. Det är nödvändigt, att skogsägarna å sin sida liksom
arbetarna å sin hävda en viss prislinje, som kan vara berättigad. Normalpriserna
aro ju bestämda under antagandet, att avtalspriserna för huggning
och körning i huvudsak skola tillämpas. När man betalar avsevärt mera, förryckas
dessa kalkyler, och det är helt naturligt, att man då får sådana konstiga
förhållanden, som ha uppstått på en del håll i landet.

Jag har förut framhållit som en nödvändig förutsättning för att det hela
skall ga i las, att tillräckligt mycket folk tillföres skogen till rimliga priser.
Men då är det nödvändigt — jag stryker under det ännu en gång — att skogsägarna
å sin sida bättre ta itu med uppgiften att stabilisera arbetsmarknaden
än vad hittills har varit fallet.

När man talar örn priset på skogsprodukter, enkannerligen på veden, så sättes
detta pris inte alltid in i sitt rätta sammanhang. Man bedömer det från den
enskilde producentens eller konsumentens synpunkt. Men i nuvarande läge har
nog priset för en sådan vara större betydelse för hela produktionen och dess
avvägning än både konsumenter och producenter måhända tänka på. Yad som
fran enskild synpunkt kan förefalla naturligt och enkelt kan från det samlade
folkhushållets synpunkt te sig mycket annorlunda. Jag är fullt på det klara
med att de nu fastställda priserna kanske för vissa skogsägare innebära en
uppoffring, och att det kan vara svårt att klara avverkningarna. Men vi få
försöka att lägga hela förfarandet så, att inga onödiga svårigheter läggas i
vägen och att myndigheterna på allt sätt skola hjälpa till att reda upp saken
för den händelse svårigheter inträffa på olika punkter. Jag har den förhoppningen,
att lika väl som det har gått att ordna bränsleförsörjningen de båda
föregående arén/ trots att det sett ganska hotande ut varje sommar och höst,
så skall det även för det kommande bränsleåret vara möjligt att klara den.

Jag har förut framhållit, att jag betraktat läget för bränsleförsörjningen
under kommande bränslear, 1943/44, som mycket allvarligt. Jag har emellertid
fliten till våra skogsägare och våra skogsarbetare och till dem som skola
utföra transporterna, att när det verkligen gäller så skola de göra allt vad de
kunna för att trygga försörjningen. I den män man kan komma till rätta med

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

137

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
vissa motsättningar, som synas finnas mellan en del producenter på vissa områden
och myndigheterna, så hoppas jag att det också skall bliva möjligt att
även från dessa producenter få den påräknade produktionen. Jag vill inte ta
hotet örn produktionsstrejk riktigt på allvar. I de fall där det inte skulle uppstå
något rotnetto eller man rent av skulle behöva avverka med förlust, är
det som jag förut framhållit nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder, för
så vitt man inte helt och hållet skall avstå från avverkning. Man kan naturligtvis
inte gå så långt i fordringarna på skogsägarna, att man kräver avverkning under
sådana omständigheter att avverkningarna medföra ren förlust. Men vi
räkna från myndigheternas sida med att den allmänna anda, varpå vi måste
hygga för att klara oss igenom svårigheterna på olika områden, skall vara
giltig även beträffande skogsägarna. Jag känner väl deras energi, då det gäller
att klara svåra uppgifter, och jag har därför den fasta tron, att vi skola lyckas
reda oss genom svårigheterna och säkra bränsleförsörjningen.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det är vissa erinringar, som ha framkommit under överläggningarna
dessa dagar, som ge mig anledning att lämna några upplysningar.
Herr Janson i Frändesta påpekade i går dröjsmålet innan besked om tilldelningen
av oljekraftfoder kom från livsmedelskommissionen. Det är klart att
det skulle lia varit önskvärt, att detta kommit tidigare än som skedde, men
jag förutsätter, att kommissionen varit ansträngd genom sitt myckna arbete.
I detta sammanhang skulle jag vilja lämna den upplysningen, att så länge
inte nämnderna ute i socknarna äro klara med oljekraftfodertilldelningen, ha
de fått order att lämna ut viss mindre kvantitet i förskott, därest vederbörande
djurägare nödvändigtvis behöver dessa kvantiteter. Herr Janson i Frändesta
sade mycket riktigt, att örn det näringsbehov, som är erforderligt för djuren,
uteblir för någon lång tid, kan risk föreligga för en sänkning av mjölkproduktionen.
Det kan naturligtvis diskuteras vilket förfaringssätt som är riktigast
i det fallet. Utöver den lilla oljekraftfoderranson, som kommer att tilldelas,
skall det användas foderspannmål. Det är självfallet att det hos djuren,
när de komma in från betesgången, finns ett visst överskott på äggvita. Därför
är det naturligtvis beroende på den avkastning, som djuren ge, örn man
efter inställningen i första hand skall använda oljekraftfoder. Kommissionen
har emellertid tillsagt kristidsstyrelserna att meddela kristidsnämnderna,
att en s. k. förskottsutdelning skulle kunna få äga runi.

Därjämte påtalade herr Janson i Frändesta de skiftande priserna på cellulosafoder.
Förra året sänktes priset på cellulosafoder kanske längre ned än
som var motiverat med hänsyn till det fodervärde, som man beräknade att
cellulosan hade, särskilt när det gäller utfodringen av hästar. Detta skedde
emellertid för att möjliggöra ett förbilligande för de områden, som hade drabbats
av missväxten. Detta skedde för att jordbrukarna i dessa områden skulle
kunna köpa ett välbehövligt tillskottsfoder utan att samtidigt få sina utgifter
så oerhört stora. Följaktligen blev nedsättningen av priset relativt kraftig
för att man på så sätt verkligen skulle bispringa dem som hade drabbats av
den felslagna skörden. När priset sedan i år bestämdes, sattes det i relation
till det fodervärde, som fodercellulosan beräknas hava, särskilt för hästarna, i
förhållande till havren. När det nya priset på havre fastställdes, sattes priset
på fodercellulosan så, att det fortfarande skulle motsvara prisnivån på havre.
Man menade, att skördeutfallet i år i hela landet varit ganska jämnt, och följ -

138

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
aktligen hade man ingen anledning att nedbringa priset under det, som man
anser vara det rätta värdet ur fodersynpunkt.

Vidare var det någon som sade, att oljekraftfoder utdelas uteslutande till
dem som köpa fodercellulosa. Det är visserligen på det sättet att det är en
större procent oljekraftfoder innevarande år just i syfte att få större intresse
att använda fodercellulosan. Fodercellulosa innehåller ingen äggvita alls, och
därför behöver detta foder ett visst tillskott av äggvita för att djuren skola
tillföras den näring, som de behöva. Men å andra sidan blir det mycket mindre
kvantiteter fodercellulosa som kommer till användning i år, och följaktligen
kommer det att tilldelas lika stor kvantitet oljekraftfoder utan samband med
cellulosa som förra året kunde tilldelas mjölkproduktionen.

Under gårdagen lämnade jag en redogörelse för fodersädsuttagen och vartill
denna fodersäd skulle användas. Herr Hansson i Skediga har sedan dess
i en interpellation till folkhushållningsministern framställt frågan: Ar herr
statsrådet villig att så förändra bestämmelserna rörande leveransplikten å fodersäd,
att det möjliggöres för kristidsnämnderna att föreslå och för kristidsstyrelserna
att besluta lättnader för det mindre jordbruket, avsedda att dels
befrämja animalieproduktionen, dels möjliggöra mera omfattande körningsarbeten
i skogarna? Denna framställning är föranledd av herr Hanssons uppfattning
att uttagningen är för hård, särskilt i det kristidsnämndsområde, som
han representerar inom Uppsala län, d. v. s. det fordras en större kvantitet
än vederbörande kan leverera. Jag nämnde under gårdagen, att livsmedelskommissionen
redan har jämkat cirka 10 procent på den kvantitet foderspannmål,
som ursprungligen skulle uttagas. Jag kan då samtidigt nämna, att sådana
jämkningar naturligtvis äro beroende på framställningar från de enskilda
kristidsstyrelser, vilka ansett uttagningen vara för stor. Det har från livsmedelskommissionen
meddelats, att ifrån Uppsala ingen framställning gjorts
om att reducera uttagen. Örn kristidsstyrelsen där efter den undersökning
som är möjlig att göra finner, att belastningen i form av uttagning är för stor,
torde framställning böra göras till kristidsstyrelsen sorn, örn så finnes påkallat,
anhåller hos livsmedelskommissionen om jämkning. Jag vill alltså besvara
frågan till folkhushållningsministern på det sättet, att örn •— i första hand
— kristidsnämnden inom ifrågavarande kristidsområde finner, att det kan
föreligga skäl för nedsättning i kvantiteten, bör naturligtvis nämnden med
åberopande av de siffror som finnas tillgängliga lägga fram saken för kristidsstyrelsen.
Jag förutsätter, att kristidsstyrelsen därefter kommer att pröva
alla med frågan sammanhängande omständigheter. Då det i livsmedelskommissionens
cirkulär står, att man, därest det behövs, kan taga ut foderspannmål
även från fastigheter under tio hektar, så innebär det naturligtvis icke,
att kristidsnämnderna eller kristidsstyrelserna därmed äro ålagda att taga
ut detta från dessa fastigheter. Örn det finns sådana mindre fastigheter i området,
vilka dessutom kanske lia fått en skörd, som understiger den för kristidsstyrelseområdet
beräknade medelskörden, finns det möjlighet för kristidsstyrelsen
att jämka för det kristidsnämndsområdet, och kristidsnämnden har i
sin tur möjlighet att jämka för de enskilda jordbrukarna så, att man på detta
sätt kan lindra leveransplikten, örn en lindring kan vara påkallad.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Vid detta laget får man väl räkna
med att de ämnen, som vi här ha samlats för att diskutera, ha blivit tämligen
väl genomtröskade. Jag skall därför också begränsa mig till att understryka
ett par synpunkter i avseende å vissa detaljfrågor.

Först och främst skulle jag vilja säga ett ord om den situation, som uppstår
för en producent för den händelse det pris han äger utfå för sin vara

Fredagen den 6 november 1942 f. m.

Nr 29.

139

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
Ilar blivit maximerat antingen genom fastställandet av normalpris eller genom
meddelande av prisstopp eller på annat sätt, medan^man samtidigt icke^har
meddelat några motsvarande bestämmelser för att hålla nere priserna på de
råvaror eller på den arbetskraft som behöves i denna produktion. I sådana fall
har man väl från myndigheternas sida räknat med att producenten själv får
se till att han icke betalar mer än vad han kan, d. v. s. icke själv medvetet
ordnar det så, att produktionen blir förlustbringande. I flertalet fall är det
väl också möjligt för en producent att iakttaga en sådan begränsning vid sina
inköp och vid uppgörelser av arbetsavtal m. m., men det är dock icke alltid
fallet. Den, som har sin skörd stående ute på åkern, överbetalar säkerligen
hellre än han låter skörden förfaras. Det berättas, att man i dagarna för betupptagningen
betalar ett överpris med 50 å 75 procent. Det har också under
årens lopp varit på det sättet, att en skogsägare, som fått sig ålagt att avverka
en viss kvantitet ved, hellre betalat över de i kollektivavtalen fastställda priserna
än han har riskerat att få inlåta sig på skriverier med myndigheterna
och annat trassel, som skulle kunna följa av att han icke anses ha fullgjort sin
leveransplikt.

Det är särskilt de mindre skogsägarna, som på detta sätt ha fått det rotvärde
reducerat, som de ansett sig kunna räkna med vid tiden för normalprisernas
fastställande. Att det just har gått ut över dessa mindre skogsägare beror
väl till en del på att de icke ha varit organiserade, när det gällt att tillvarataga
sina intressen som arbetsgivare. Man kan ju i likhet med statsrådet Domö göra
gällande, att dessa skogsägare böra se till att tillvarataga sina intressen i det
avseendet, men till det skulle jag vilja säga, att det låter sig icke göra att
i en hast ordna en organisation för det ändamålet. Vidare är det väl också så,
att det är lojalitet mot samhället, som också har medverkat till den överbetalning,
som faktiskt mycket ofta har förekommit.

Om man tar del av de statistiska sammanställningarna rörande avverkningen
från olika skogsägargruppers skogar får man ganska klart belägg för att det
är just dessa mindre skogsägare, som ha betalat mer än de avtalsenliga lönerna.
Under det att de skogsägande trävarubolagen ha avverkat blott 65 procent
av den ålagda kvantiteten för det gångna bränsleåret, ha de skogsägande
bönderna avverkat icke mindre än 97 procent av vad de varit skyldiga avverka.

Det är emellertid icke blott genom denna merbetalning i förhållande till de
i avtalen fastställda priserna eller i förhållande till vad som för orter, som
sakna avtal, skulle kunna anses svara mot de avtalsenliga lönerna, som dessa
skogsägare ha fått rotvärdet reducerat, d. v. s. det rotvärde, som de ha räknat
med vid tidpunkten för normalprisernas fastställande och som man får förutsätta,
att myndigheterna ha utgått ifrån vid fastställandet av dessa normalpriser,
utan det beror också på den omständigheten, att sedan normalpriserna
ha fastställts har det inträffat förändringar i kollektivavtalen för arbetskraften
utan att normalpriserna justerats i motsvarande mån under ifrågavarande
period.

Nu förstår man ju, att konsumenter, som äro vana vid att röra sig med belopp
av 20 och 25 kronor per kubikmeter, kanske tycka, att man pratar om
bagateller, när man säger, att rotvärdet för skogsägarna har reducerats med
25 ä 50 öre på grund av överbetalningen i förhållande till gällande avtalsenliga
löner, eller när man säger, att det har skett avtalsjusteringar, sedan
normalpriser ha satts, på en tolvskilling utan att motsvarande höjning av normalpriserna
har inträtt. Men den som hade tillfälle att åhöra statsrådets utförliga
uppgifter i fråga örn rotvärdet fick säkerligen en helt annan syn på
detta problem. Do siffror för rotvärdet i Norrland som statsrådet Domö

140

Nr 29.

Fredagen den 0 november 1942 f. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
nämnde röra sig för närvarande mellan 25 och 1 öre per kubikmeter för mest
gängse sortiment, nämligen pannved. Även i andra delar av landet är rotvärdet
relativt lågt, exempelvis i Småland. Därför skulle jag tro, att man
mångenstädes i vårt land fått erfara, att rotvärdet icke alls erhållits.

Statsrådet Domö meddelade i sin redogörelse häromdagen, att den vidtagna
justeringen av vedprisen innefattar jämkningar uppåt för att lämna kompensation
för oavvislig stegring i produktionskostnaderna. Enligt min uppfattning
förhåller det sig på det sättet, att på ganska många ställen i Norrland denna
kompensation är otillräcklig. Den täcker visserligen den prisökning, som uppstår
på grund av fördyrade arbetskostnader, men den täcker icke den ökade
avverkningskostnad, som uppstått på grund av en längre körväg. Under sådana
förhållanden får man icke vara alltför mycket förvånad över de oppositionsmöten,
som ägt rum i denna fråga. Man får icke förvåna sig över örn
skogsägare, vilka på papperet kanske skola kunna få ett rotvärde på 25 öre
men sedan se detta rötvärde försvunnet eller t. o. m. förvandlat i förlust, samlas
för att knota över den saken. Även örn de besjälas av den tanken, att här
måste alla draga sitt strå till stacken för att föra samhällsskutan fram genom
tiderna, kunna de nog ändå icke undgå att hysa den känslan, att de få bära en
tyngre börda än flertalet andra grupper.

Det är väl icke så lätt att råda bot på den företeelse, som jag här talat om
och som innefattar, att en skogsägare får betala högre kostnader än dem som
få anses ha legat till grund, vid uppgörandet av de kalkyler, på vilka normalpriset
baserats. Örn det är fråga örn en ändring i avtalshänseende efter det att
normalpriset fastställts, finns det knappast någon annan utväg att rekommendera
än höjning av normalpriset, motsvarande just den ökning, som arbetskostnaderna
undergått sedan normalpriset fastställts. Angående åter frågan örn
överbetalning i förhållande till de avtalsenliga priserna föreställer jag mig,
att det skulle betyda åtskilligt, och att man skulle kunna nå en hel del för att
vinna rättelse i det avseendet, örn det från statsmakternas sida kunde klargöras
för skogsägarna, att det icke föreligger någon skyldighet för dem att fullfölja
avverkningsplikten med mindre det står att erhålla arbetskraft till avtalsenliga
priser eller, för områden som sakna sådana avtal, till priser som kunna
anses jämförliga med sådana som gälla inom områden, där avtal finnes. Den
allra effektivaste metoden vore väl ändå, örn man kunde förse skogsägarna
med den arbetskraft de behöva. Jag skulle antaga, att man redan med hänsyn
till bränsleförsörjningen kommer att göra vad man kan i det avseendet.

Till slut skulle jag vilja yttra några ord angående fastställandet av normalpriserna
på massaved, närmare bestämt angående relationen mellan priserna på
olika orter. I går var det en talare, som i fråga örn potatispriserna lämnade den
upplysningen, att enligt hans mening priserna på olika orter icke avvägts på
tillfredsställande sätt. Man hade avvikit, framhöll denne talare — det var herr
Svensson i Ljungskile — från de normalpriser som utbildat sig, medan handeln
var fri. Så är också fallet beträffande massavedspriset. Innan staten ingrep
prisreglerande på det området, förhöll det sig på det sättet, att de värmländska
priserna lågo kanske 6 å 8 procent över de bästa norrlandspriserna, medan
dessa värmlandspriser nu ligga 15 ä 20 procent över de högsta priserna i Norrland.
Det är väl sannolikt, att det funnits fullgoda skäl för statsmakterna att
vidtaga en sådan ändring i relationen. Jag tror emellertid för min del, att det
skulle vara till gagn, örn skälen härför kommo fram till skogsägarna. Det
skulle säkerligen i någon mån motverka den uppfattning om kommissionsväsendet
som herr Paulsen i går gav uttryck åt och som jag för min del tror är
tämligen oriktig.

Slutligen ber jag få tacka herr statsrådet Domö för meddelandet att det

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Nr 29.

141

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
kommer att hållas konferenser rörande hur man skall ordna på bästa sätt med
uttagningen av ved från svårtillgängliga skogar så att skogsägaren får åtminstone
något litet rotvärde för denna ved.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr andre vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen till kl. 7.30 e. m., då detta sammanträde
enligt utfärdat anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.33 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 6 november.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen, varjämte undertecknad,
på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr förste vice talmannens
förordnande tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Fortsattes överläggningen i anledning av vissa statsrådsledamöters vid kammarens
sammanträde den 2 innevarande november lämnade meddelanden. Därvid
gavs ordet enligt förut skedd anteckning till

Herr Andersson i Ovanmyra, som anförde: Herr talman! När man sitter och
lyssnar till denna rekordlånga debatt, som sträcker sig över tre långa dygn,
kan man icke annat än göra sig frågan: har det hänt någonting så oerhört på
denna relativt korta tid, som gått sedan riksdagen sist var samlad, eftersom
ett sä kolossalt intresse nu vid nysammanträffandet på detta sätt söker sin
utlösning? Ja, åtminstone ser det ut så. Kristiden med allt vad den har i sitt
följe sätter naturligtvis sina spår, och det är mångom angeläget att lätta sitt
hjärta med vad som närmast ligger till. Låtom oss först som sist uppskatta
lyckan av att vi ännu i denna tid besitta förmånen att på detta sätt dryfta
våra allmänna angelägenheter.

Det lär nu icke kunna hjälpas, att åtskilliga irritationsmoment under debatten
sticka upp de olika intressegrupperna emellan. Socialdemokratiska partiets
gruppordförande, herr Vougt, råkade från första början — medvetet eller
omedvetet — kasta fram en brandfackla, som sedan lyst de trenne dagarna igenom,
därvid hugg och mothugg blänkt och kommit icke så litet rabalder åstad.
Den brandfacklan heter H. L. F. Det är många beskyllningar om osolidaritet
mot samhället, permanent strejkhot och allsköns annat ofosterländskt ohägn,
som tillvitats denna böndernas fackliga organisation. K. L. F.-mötena ha klandrats
och kalfatrats som örn de vore rena tungomålstalarmöten utan vare sig
sans eller förnuft.

Överläggning
i anledning av
vissa statsrådsledamöters
meddelanden.

(Forts.)

142

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Dylika omdömen må nu reduceras till sina verkliga dimensioner. Vad beträffar
mötet i Dala-Järna — jag tror det var herr Fast som gav ett referat
från det mötet — är det omvittnat, att jordbrukarna framförde sina önskemål
i mycket hovsam form. De kunde ju till synes ha en ultimativ karaktär, men
om man tar hänsyn till bakgrunden till sammankomsten tror jag icke man behöver
rygga tillbaka alltför mycket inför kraven och inför de ordalag, i vilka
resolutionen var avfattad. Vi lia däruppe en småbrukarbefolkning, som har sin
alldeles särskilda belägenhet och sina särskilda livsvillkor. Jag förmodar,
att det icke är alldeles särskilt obekant, att dalafolket lever under särskilda
omständigheter. Det gäller även Västerdalsbygden. Vi ha där framför allt att
räkna med dessa små hemman, som i genomsnitt icke äro större än 6—8 tunnland.
Där sitter en bonde med tre eller fyra kor och en häst och eventuellt
några småkreatur. Jorden är besvärlig att hantera tack vare jordstyckningen
och ägosplittringen, vilken som bekant är mycket långt driven. Många byar
ligga långt inne i skogarna. De lia långt till avlämningsplatserna för mjölken,
vägarna äro åtminstone vintertiden mycket svårfarbara o. s. v. Det ena med
det andra gör, att jorden blir svårbrukad och ohanterlig, vilket har till följd,
att produkterna bli ganska dyra. Mjölkpriset har i dessa landsändar i alla tider
varit rätt högt. Herrarna kanske förstå, att med den normalprissättning som
nu skett har det blivit en tillbakagång för jordbrukarna, vilket försvårat produktionen
i ännu högre grad. Det är val icke underligt då, att det börjar susa i
leden och höras morrningar. Man försöker tala med vederbörande myndigheter
för att få dem att taga litet hänsyn till de lokala förhållandena. Men vi veta
ju hur stela myndigheterna kunna vara. De ha sina egna utgångspunkter och
bedömningssätt, och så får det bli som det är. Så en vacker dag brister det loss
och kokar över. Man kommer samman och säger: Ha vi inte en organisation, som
skall tillvarataga våra intressen? På det sättet lia dessa möten tillkommit. Man
bär resonerat örn vilka vägar man skulle kunna gå, och resultatet kan avläsas
i dessa mötesresolutioner. Jag är övertygad om, att om kammarens ledamöter
finge vara med och följa vederbörande i deras gärning, skulle icke så hårda
omdömen fällas som skett i denna debatt. Jag tänker särskilt på den beskrivring
av mötet i Dala-Järna, som lämnades av herr Fast. Jag har förresten
talat med R. L. F :s ordförande, som var med på mötet, och han kunde intyga,
att diskussionen på mötet var mycket varsam och saklig och att alla krav på
ett par undantag när framfördes i hovsam form. Sådana undantag måste man
alltid räkna med, vilka samhällskategorier det än är fråga örn.

^När det begäres en höjning av mjölkpriserna, vill jag säga, att man på alla
håll är solidarisk med dem som resa detta krav. På detta möte framställdes
det en begäran, att konsumenterna skulle uttala sig örn huruvida de gillade
detta krav. Härpå svarades med enhälligt ja. Jag vet mycket väl, att konsumenterna
äro med på en sådan höjning. Skogsarbetarna t. ex., som äro de
främsta köparna, ha på senare tid haft mycket goda inkomster. Det kan ju
växla med inkomsterna, men jag kan omvittna, att åtminstone i mina bygder,
Siljanstrakten, träffar man numera aldrig en skogsarbetare, som klagar över
dåliga dagsförtjänster. Kommer man och frågar dem örn mjölkpriset, säga de,
att de betala gärna 50 öre för en mjölkliter, ty det är den värd.

Jag vill hoppas, att livsmedelskommissionen skall taga hänsyn till de lokala
förhållandena och skapa en differentiering, som gör vederbörande något sa
när rättvisa. Jag är övertygad örn att detta skulle skapa en helt annan stämning
icke blott i den trakt som jag nu närmast talat örn utan över allt uppe
i dalabygderna och för övrigt litet varstans i vårt land.

Det har talats mycket här om konsumenterna och producenterna och deras
olika levnadsbetingelser. Vi få lov att försöka förstå varandra. Jag är för min

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Nr 29.

143

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
del inställd på att jag icke kan driva denna sak alldeles ensidigt, nied bortseende
från dem, som befinna sig på den andra kanten. Jag lade särskilt märke
till hur herr Kilbom under denna debatts första dag försökte ställa kyrkan
mitt i byn. Hans anförande, som var mycket sympatiskt, utmynnade i, att
det gällde att försöka komma tillrätta med de breda marginalerna mellan producentpriset
och det slutliga konsumentpriset. Man måste ju tycka, att det är
alldeles avvita med dessa kolossala skillnader. Det är möjligt att rättelse vidtagits
på en del håll. Men vi minnas ju t. ex. hur det var med brödpriserna i
vintras. Bagarna kunde leverera franska bröd till sjukhusen för 52 öre per
kilogram, under det att precis samma bröd sedan i butiken kostade 1 krona
27 öre. Det är icke rimligt med dylika skillnader. I fråga örn mjölken är man
ju förfärligt noga med att bonden icke överskrider normalpriset 29 öre. Men
hur blir det sedan mjölken kommit ur bondens händer? Jag har för min del
på restauranger och hotell fått betala mjölken efter ett pris av 3 kronor per
liter. Man frågar sig var egentligen priskontrollnämnden håller hus i det
fallet. Man vet ju, att om en bonde vågar taga 30 öre för mjölken, då sitter
han fast. Det är många småbrukare i Dalarna som åkt fast just för den där
ettöringens skull. Jag känner till och med fall, där en bonde, som sålt en enda
liter och för denna betingat sig ett pris av 30 öre, fått böta för denna försyndelse.
Det är ju icke att förvåna sig över att det blir en samfälld opinion i Dalarna,
när det går till på det sättet. Jag är icke den som pläderar för att lagen
icke skall ha sin gång. Men jag tycker i alla fall, att man bör fara litet varligare
fram ute i bygderna. Jag kan peka på hur man förfarit i städerna i
fråga örn t. ex. butikslyset. Här i Stockholm kom det ju ett dekret, att det
skulle vara mörkt i fönstren klockan 7 på kvällen. Det var många som syndade
mot den bestämmelsen, men det såg man genom fingrarna med till en
början. Man tänkte att saken kunde få ha sin gång tills det sades till på fullaste
allvar. Det var mycket klokt och förståndigt. Man bör lia sin varseltid, och sedan
kan man få stå sitt kast. Strax efter att det meddelats i tidningarna, att
åtal skulle ske mot dalabönderna för denna ettörings skull, gick det en notis
genom pressen, att livsmedelskommissionen beslutat att denna gång nåd skulle
gå före rätt. Jag tänkte i mitt stilla sinne, att det var det klokaste beslut livsmedelskommissionen
fattat på länge. Mer hur gick det? Det blev ingenting av
med den saken, utan åtal följde med resultat, som alla känna till.

Det kunde vara'' mycket annat att tala örn i detta sammanhang. Vedpriserna
t. ex. kunde vara värda att beröra, men det har talats därom bra mycket förut,
och jag skall icke göra mig skyldig till någon upprepning.

Det är bara en sak jag skulle vilja påtala, som kan ha sitt särskilda intresse.
Jag skulle då gärna vilja ha statsrådet Gjöres framför mig för att giva honom
en liten påminnelse. Men jag får väl nu i stället hoppas att han någon gång
kommer att konfronteras med raderna i protokollet. Det var herr Skoglund
i Doverstorp —- han kommer nu att få ordet efter mig — som i ett anförande
i början av denna debatt nämnde någonting örn kristidsbyråkrati och blankettskriveri.
Saken har mig veterligen icke påtalats av någon annan, och icke heller
anförde herr Skoglund några exempel till belysande av vad han säde. Jag
skall därför taga mig friheten att visa på ett dokument, som talar sitt särskilda
språk. Den här lilla gröna lappen, som jag håller i min hand, är ju icke
så stor och borde väl icke föranleda till någon särskild förtretlighet. Men börjar
man studera den, blir man ganska betänklig till mods. Det är en blankett till
ansökan örn slaktlicens. I övre högra hörnet står: »Statens livsmedelskommission
Formulär B 1G80 a — juli 1912.» Här får man nu giva upp en del personalia
både i fråga örn ägaren och djuret — låt mig säga att det gäller en
gris. Förhöret börjar på följande sätt: »Hur lång tid har uppfödaren(na) in -

144

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
nehaft djuret?» — Ja, det kan ju låta säga sig. — »På vilken ort är djuret
uppfött?» — Ja, det är ju litet närgånget. Men så kommer nästa fråga: »Hur
är den byggnad, där djuret uppf odes, beskaffad?» — Man skall alltså beskriva
svinstian. Och nästa fråga: »Var är denna byggnad belägen i förhållande till
sökandens bostad?» -—- Man begär tydligen, att det skall bifogas planritning.
Så kommer klimax på det hela: »På omstående sida angivas de inköpsberättigade
hushållsmedlemmarnas namn samt den ungefärliga andel av fodermängden,
med vilken uppfödarens (nas) hushåll (jordbruk, trädgård) bidragit till
djurets uppfödning.» -—- Alltså, skvalor, potatisskal och annat avskräde skall
delas upp på resp. hushållsmedlemmar för att vederbörande skall få veta hur
mycket som åbelöper var och en. Det stod en ung kulla och lyssnade, när jag
läste upp formuläret i en gård. Olyckan var, att det varit litet ensidigt med
utfodringen, så att deras gris blivit benskör. Hon frågade mig: »Frågar de
inte örn grisen sitter eller står, för våran den sitter?» Det var en annan sak,
som jag lika gärna tyckte att den kunde stå i formuläret. Varför frågar man
icke, örn svinet har knorr på svansen? Som herrskapet vet, finns det grisar med
rak rumpa också, och det kunde ju vara intressant för statistiken att veta hur
många vi ha av vartdera slaget i vårt land.

Man frågar sig verkligen, örn icke våra kommissioner ha annat att syssla
med. Man kan draga upp en parallell med våra fastighetsdeklarationer häromåret.
Vi blevo avkrävda uppgifter örn våra jordgubbsland, antalet hallonbuskar,
krusbärsbuskar o. s. v. Pappershögarna växa. Jag skulle kunna nämna många
andra exempel, t. ex. bränslekommissionen och dess blankettregemente. Jag
har för övrigt varit uppe och talat med vederbörande i bränslekommissionen
örn dessa månadsrapporter örn vedhuggningen, som avkrävas oss. Varje vettig
människa, som har haft med skog att göra, vet ju, att under de värsta vintermånaderna
med kyla och djup snö kan man icke hugga en pinne. Men i alla
fall måste man skicka in en rapport. När jag frågade bränslekommissionens
chef vad detta skulle tjäna till, fick jag till svar: »Jag skall säga riksdagsman,
att vi ha övervägt att ändra på saken, men vi ha kommit till det resultatet
att det för kontinuitetens skull är bäst att allt får ha sin gång.» Och så
tillfogade han, att han tyckte att det inte kunde vara så svårt att fylla i ett formulär,
när man ingenting hade att fylla i. Ja, för all del, det är ju inte så svårt
att fylla i nollor och streck. Men jag frågar: vad skall detta tjäna till? Kunna
vi icke få förtroendet att rapportera den dagen då vi ha någonting att rapportera? Vi

börja lida brist på papper. Det har talats örn att tidningarna skulle få
draga in på sina format. Det må vara hänt utan alltför stor sorg och veklagan.
Men man frågar sig, örn det icke kunde vara tjänligt med litet indragningar
även på dessa områden.

Jag har, herr talman, dragit fram en del exempel på vad som göres och
låtes i kommissionerna. Jag skall icke trötta kammaren längre med mina utläggningar.
Vad jag kommit med är några små avsnitt av vår folkhushållning,
som kunna ha sitt särskilda intresse. Jag hoppas, att mina små anmärkningar
skola kunna bidraga till att det blir en bättre sakernas ordning.

Härefter yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Herr Severin höll i går ett anförande
här i kammaren, och i den senare delen därav behandlade han den
statsfinansiella situationen och prispolitiken. Örn jag fattade honom rätt, slutande
han med att säga, att han antagligen blev den ende här i kammaren, som
gjorde sig till tolk för de synpunkter, som han i sitt anförande närmare skis -

Fredagen den 0 november 1942 e. m.

Nr 29.

145

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
serat. Han sade också att, om hans synpunkter icke på något sätt bleve motsagda,
han hoppades, att de kanske finge gälla som kammarens uppfattning i
det ämnet.

Jag begärde ordet inte för att på något som helst sätt bestrida vad han
yttrade utan för att instämma med honom. — Sedan herr Severin hållit sitt
anförande, har det talats åtskilligt här i kammaren, och framför allt har
finansminister Wigforss hållit ett stort anförande. Jag skall be att med några
ord få beröra både herr Wigforss’ och herr Severins anföranden i ett sammanhang.

Först vill jag till herr Wigforss framföra ett tack för det svar, som han gav
mig på min fråga beträffande dyrortsgrupneringen. Jag är tillfredsställd med
det, ty jag fick just reda på vad jag önskade veta, nämligen om regeringen
verkligen gav denna fråga en beredning och behandling, som gjorde, att den
kunde komma upp vid nästa års riksdag. — Finansministerns tal var en märklig
prestation, särskilt som hans hälsa sedan någon tid inte varit särskilt god.
Anförandet var utomordentligt väl framfört och i många avseenden sådant, att
det gav åtskilligt att tänka på. I hans tal förekommo emellertid punkter, i
vilka man inte utan vidare kunde instämma. Såsom jag uppfattade talet, tog
herr Wigforss alldeles för lätt på saken, när han berörde de stora statsutgifterna.
Där halkade han fram på ett sådant sätt, som jag tror knappast
var riktigt. Han menade, att vi hade mycket små möjligheter att begränsa
statsutgifterna, därför att de verkligt stora utgifterna, som rörde sig om miljarderna,
gingo till försvaret, och han gjorde gällande att det inte var så
mycket att göra beträffande övriga utgiftsposter, som rörde sig om endast miljoner.
Finansministern gick t. o. m. så långt, att han ville ifrågasätta, att, örn
vi inte haft dessa stora utgifter för försvaret, vi kanske hade fått finna oss i
betydligt större utgifter för — om jag fattade honom rätt — bekämpande av
arbetslöshet och andra sociala ändamål. Vi skulle med andra ord ha haft en
så avsevärt minskad arbetstillgång att det krävt stora statliga insatser. Jag
är inte övertygad örn att herr Wigforss’ resonemang är hållbart på denna punkt,
framför allt inte när man sett, hur arbetsmarknaden utvecklat sig, och vilket
oerhört behov, som föreligger, när det gäller att få fram ersättningsproduktion,
ved och liknande. Jag skall emellertid inte fördjupa mig häri. En
av Stockholms större morgontidningar har i dag en ledare, som i allt väsentligt
instämmer i finansministerns tal och i vilken han får mycket erkännande
för vad han sade. Men på den punkt i talet, som jag nyss berörde, anför tidningen
en ganska bestämd reservation. Jag tror, att det skulle vara åtskilligt
att säga i detta fall, och jag tror inte, att finansministerns resonemang är
hållbart.

Herr Severin hade tydligen icke samma uppfattning som finansministern.
Han förklarade, att de förslag, som komma från besparingsberedningen, i regel
avvisats. Det är nämligen alltid någon av de berörda grupperna som genom
de föreslagna åtgärderna skulle få minskade förmåner eller minskade bekvämligheter.
Omedelbart slår man då alarm, och ingen vill fullfölja besparingsaktionen.
Herr Severin har fullkomligt rätt, och jag beklagar, att finansministern
på den punkten inte förefaller att vara mera bestämd än han hördes
vara i sitt anförande. Jag tror, att vi i det nuvarande läget skulle ha litet
mera av finansminister Thorsson och litet mindre av finansminister Wigforss
i finansdepartementet.

Herr Severin yttrade, att om man inte kunde åstadkomma en nedskärning av
statens utgifter och på den vägen minska utbetalningen av stora summor, som
öka köpkraften och göra det möjligt att konkurrera om den bristande varumängden,
lia vi ingen annan utväg än att försöka att genom ökad uppsugning

Andra kammarens protokoll 10J/2. Nr 2!). 10

146

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
av den lediga köpkraften begränsa den. På så sätt kom herr Severin fram till
frågan om statslånen, dag vill minnas, att han framhöll, att de försvarslån,
som lia upptagits, i det fallet inte lia medfört vad man hoppats, nämligen att
de skulle uppsuga köpkraft från de stora konsumentgrupperna. Det var i stället
bankerna och alltså de stora placerarna, som ha använt sig av lånen. Det
är ju mycket få av de små spararna, sorn ha placerat pengar i dessa lån. Detta
är nog tyvärr alldeles riktigt, och det har omvittnats, när det redogjorts för
dessa lånetransaktioner. — Därutöver skulle jag vilja säga, att i den mån
många mindre sparare ha köpt av dessa försvarsobligationer under try cket av
en ganska långt gående påverkan vid respektive företag, har man sett, hurusom
de lösta obligationerna omedelbart vandrat över till närmaste affärsbank,
där de sålts eller belånats. Jag stod själv en dag inne i en bank och såg, hur
obligationer, som på förmiddagen lämnats ut i en stor industris avlöningskontor,
två timmar senare såldes i bankens kassa.

Herr Severin kom i sitt tal fram till att de frivilliga lånens väg inte var
framkomlig. Som det nu är, ansåg han, att vi ingenting annat Ira att göra än
att tänka oss en direkt tvångsåtgärd, med andra ord en form av tvångslån.
Jag befarar, att herr Severin har rätt häri, och liksom han ryggar jag inte
tillbaka för att diskutera just den utvägen. Herr Severin gick så långt, att
han sade, att han trodde att ett sådant förslag, örn det genomfördes, i många
fall helt enkelt skulle vara till fördel för vederbörande långivare själva. Han
syftade närmast på vissa ungdomar, som inte hade någon försörjningsbörda
och hade relativt goda inkomster. Dessa skulle då få lägga undan något för
framtiden, vilket skulle lindra de ekonomiska verkningarna för Jern, då de så
småningom bilda familj och få ökad försörjningsbörda. Jag skulle vilja tilllägga,
att detta förslag kanske även skulle medföra vissa besparingar för staten
i form av minskade bosättningslån, subventioner för bostäder och mycket
annat. På den punkten äro således herr Severin och jag fullt överens, och då
bil vi åtminstone två, som rekommendera denna utväg till åtanke hos finansministern.

Som en liten sammanfattning av vad jag nu sagt skulle jag vilja understryka,
att finansministern bör lägga en större vikt vid de penningpolitiska
åtgärderna för att söka hindra en inflation och beakta, att något hundratal
miljoner lagda ovanpå miljarderna kan vara just det som påskyndar en utvefckling
i inflatorisk riktning.

Finansministern berörde vidare ett stort och centralt problem i prisdiskussionen,
nämligen lönefrågan. Finansministern förklarade, att lönefrågan hela
tiden varit i förgrunden. Han ville med detta säga, att den således inte tillmätes
någon underordnad betydelse. Han gav också löntagarna — lönearbetarnas
grupper och deras organisationer — det betyget, att de kommit med mycket
moderata krav. Jag känner icke till läget på avtalsmarknaden så särskilt
väl, men jag tror, att finansministern i mångt och mycket har fog för att
fälla det omdömet. •—- Jag skulle för min del vilja ge det erkännandet särskilt
till våra stora fackföreningar, att de lia bedrivit en ekonomisk upplysningsverksamhet,
som jag har stor högaktning för. Jag har många gånger
läst tidningen Metallarbetaren och sett artiklar där, som säkerligen varit i
hög grad vägledande för läsarna beträffande deras möjligheter att bedöma
ekonomiska problem. Jag skulle sätta stort värde på om andra yrkesgrupper
skulle vilja slå in på samma väg och försöka skola sig till ekonomiskt tänkande.

När finansministern sedan gick vidare, fann jag, att han, liksom statsministern,
rörde ytterst varsamt vid det stora avsnitt av samhällslivet, som heter
arbetsmarknaden och dess problem. Han föreföll att vilja gå betydligt varsammare
fram på detta område än på många andra. När det gällt vad jag skul -

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Nr 29.

147

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
le vilja kalla de grupper, som ha hand om kapitalvärden, har man inte verkat
så särskilt rädd för att slå till ganska hårt och snabbt. Skogsägarna äro
ett exempel. Vidare gäller det de fastighetsägare, som hyra ut sina fastigheter.
Jag skulle kunna räkna upp flera liknande exempel på grupper, som
utan vidare blivit bromsade, i många fall oavsett hur de kunnat reda ut
situationen. Men med dessa jämförelser vill jag ingalunda bestrida att det
är alldeles riktigt, när finansminstern säger, att arbetsmarknaden är ett ömtåligt
område, där man å ömse håll inte vill gå fram alltför brådstörtat och
med tvångsingripande.

Jag vill då ställa frågan: är det möjligt att samtidigt med ett så gott som
fullständigt statsdirigerat näringsliv, som utvecklingen under kristiden allt
mer fört oss emot, lia en nästan alldeles fri arbetsmarknad? Kommer finansministern,
kommer herr Söderlund och komma alla de som skola försöka
leda utvecklingen på detta område att verkligen behärska situationen med
mindre än att de få en viss möjlighet att styra utvecklingen även på lönemarknaden?
Det är möjligt, att man genom de stora avtalsuppgörelserna
kan nå fram till att få ett visst grepp över det hela. Detta gäller då framför
allt'' de stora organiserade grupperna, men vi skola också komma ihåg, att
det finns stora kategorier, som inte tillhöra fackorganisationerna eller falla
under deras avtal. Dessa gruppers löneutveckling kan ge sig ut på sina egna
vägar. Detta är ett exempel på vilka svårigheter, som möta, då man söker
lösa dessa problem. Socialministern och finansministern måste uppmanas att
alldeles särskilt ägna sig däråt. Vad är det som kanske händer, om vi inte
kunna behärska prisbildningen inom detta stora avsnitt av produktionslivet?
Jo, den överflyttning av arbetskraft, som är den mest nödvändiga — från
vissa högt betalda yrkesgrupper till andra sämre betalda men så mycket mer
livsviktiga områden — kommer i annat fall kanske inte att äga rum. Det är
till jorden och skogen, som vi måste få fram arbetskraften. Det hade varit
lättare, om vi hade fått göra en omflyttning i motsatt riktning, d. v. s. från
de lägst betalda till de högst betalda vid byggnads- och anläggningsarbeten.
Här möter nog en av de allra svåraste uppgifterna för dem, som skola försöka
att leda och styra utvecklingen på arbetsmarknaden.

Jag skulle här vilja framställa en begäran till socialministern, som dock
icke är närvarande i kammaren just nu, men som kanske kommer senare. Lika
väl som vi på andra områden, när det gällt försörjningsläget, penningpolitiken
o. s. v., ha fått redogörelser här i kammaren, skulle jag vilja ha en
ganska ingående redogörelse av socialministern för hur han tänkt sig att
problemen på arbetsmarknaden skola lösas och vilka åtgärder som äro vidtagna
för att utvecklingen skall gå i en för folkhushållet gynnsam riktning.
Jag tillät mig att i mitt anförande här för ett par dagar sedan säga, att jag
inte var övertygad örn att arbetsmarknadskommissionen och kanske inte heller
socialdepartementet i tillräckligt god tid sett till att bromsa upp arbeten,
som inte voro alldeles nödvändiga. Jag tilläde — vill jag minnas — att man
framför allt på försommaren underlåtit detta. Jag tror, att vi här ha en av
de stora svagheterna i vår krishushållning, och att vi inte i tillräckligt god
tid beaktat dessa spörsmål och inte heller gått fram mod den fasthet, sorn nog
skulle ha varit önskvärd.

Jag skulle också till socialministern vilja ställa den frågan, om han är
beredd att för svenska folket framhålla, att avspärrningen och krisutgifterna
tvinga oss till att arbeta mera. Det låter kanske litet underligt, om jag säger,
att jag många gånger träffat folk, som jag finner knappast lia tänkt sig in i
att världen befinner sig i krig och att Sverige är i ett avspärrat läge med åtföljande
ytterst- ansträngt försörjningsläge. Många resonera och handla all -

148

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
deles sorn. om världen levde i djupaste fred, och man finner på många områden,
hurusom stora grupper alltjämt, i mänskligt oförstånd, kräva nya och utvidgade
förmåner och samtidigt också minskad arbetstid. Inte minst tror jag
att förvaltningsutskotten inom våra landsting och alla de, som sysslat med
våra stora sjukvårdsanstalter och liknande inrättningar, funnit, att det pågår
en ständig ökning av kraven på större personal och minskad arbetstid. Det
är möjligt, att det under goda tider, då vi lia både råd därtill och tillgång
på arbetskraft, finns åtskilligt som talar för vidgade förmåner för vissa
grupper, men i den tid som nu är tror jag att en sådan utveckling är alldeles
omöjlig. Det fordras att någon av dem som verkligen svara för ledningen
i detta land har både mod och kraft att säga ifrån att en utveckling i
nyss antydd riktning under nuvarande förhållanden icke kan äga rum.

När det gäller skogen har statsrådet Domö i ett anförande i dag före middagen
redogjort för läget, och, örn jag uppfattade honom rätt, ansåg han
tydligen att detta är ganska allvarsamt. Det säger sig också självt att så
måste vara fallet, när socialministern är beredd att ta ut en hel årsklass värnpliktiga
till skogsarbete. Det viktigaste är säkerligen att vi få vana och
lämpliga arbetare, som övergått till andra arbetsområden, att åter gripa in
i skogsarbetet. Vi måste tänka oss den värnpliktiga ungdomen som en reserv
att tillgripas i sista hand.

Finansministern behandlade i sitt anförande även industriens arbetare och
deras inställning till jordbrukspriserna. Han förklarade, att industriens arbetare
-—- han menade väl överhuvud taget de stora lönearbetande grupperna —
hade tänkt sig, att det, när det blev en god skörd i år, också skulle bli lägre
livsmedelspriser. Under sådana förhållanden, då alla grupper i samhället måste
hjälpas åt att bära bördorna, skulle också jordbrukarna, när skörden blev god.
kunna slå av en del på sina priser. — Jag kan mycket väl förstå detta resonemang.
Men jag kan inte säga, att det är bärigt under alla förhållanden. Herr
Hammarlund var ju i sitt anförande i dag före middagen inne på detta problem
och gick mycket hårt till rätta med dem, som framförde dessa tankegångar.
Han använde särskilt starka ord. Jag kunde ej undgå att, när jag hörde herr
Hammarlund, göra reflexionen, hur obeständigt allting är här i världen. Jag
minns för inte så länge sedan när slagordet myntades, att det var de stora
arbetande grupperna här i landet, bönder och arbetare, som svarade för utvecklingen
och bildade det fasta block som man kunde bygga på. Detta block
förefaller i dag vara behäftat med avsevärda sprickor. För min del skall jag
icke tala med så stora bokstäver utan yttra mig i mera lågmäld ton.

Vad är det jordbrukarna fått ut av den skörd, som bärgats? Vad är det som
gjort, att jordbrukarna ej kunna gå med på så stora sänkningar av jordbrukspriserna
soja man begär? Jag skall beskriva det som jag ser det som jordbrukare
från Mellansverige och representant för den bygd där jag arbetar.

För det första tror jag, att skörden är överreklamerad. Redan tidigt i våras
började man tala örn goda skördeutsikter. Sedan man upprepat det vid olika
tillfällen, fingo konsumentgrupperna uppfattningen, att skörden är större än
vad den verkligen blev. Därnäst: Hur går det till, när skörden skall omsättas
i pengar? Jo, i stället för att, såsom de flesta mindre och medelstora jordbrukare
torde vara vana vid under normala förhållanden, skörden skulle omsättas
via gårdens kreatursbesättning till mjölk eller eventuellt fläsk, kött,
ägg o. s. v., får man nu använda denna skörd på annat sätt. Nu föreskrives,
att den övervägande delen av gårdens vårsäd skall avstås till livsmedelsmyndigheterna.
Vårsäden skall levereras till ett pris som är närmare 20 procent
lägre än förra årets, alltså ganska avsevärt sänkt. Vederbörande jordbrukare
skall få behålla 190 kilogram per ko och utfodringsår, alltså ej ens ett kilo -

Fredagen den (i november 1942 e. m.

Nr 29.

149

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
gram per djur och dag under utfodringsperioden. Han får vidare behålla 50
kilogram per kalv eller ungdjur. En i jordbruk aldrig så litet erfaren person
vet, att detta betyder, att foderskörden icke heller kan utnyttjas på det mest
ekonomiska sättet. Det betyder, att hö och halm i stort sett förbrukas som underhållsfoder
av korna, och mjölkproduktionen blir ganska ringa. Beviset för
att det förhåller sig så lia vi i de sjunkande invägningssiffrorna vid mejerierna
och den minskade mjölkproduktionen. Vad det betyder för svinuppfödningen,
äggproduktionen och all annan animal produktion, förstå nog de flesta. Vi
jordbrukare skola icke säga så förfärligt mycket härom, ifall det är nödvändigt
att använda denna spannmål för människornas direkta konsumtion i form
av mjöl, gryn och liknande. Men konsumenterna måste förstå, att det förändrar
jordbrukarnas möjligheter ganska avsevärt. Ahll nian se på denna fråga
sådan den verkligen är, förstår nian lättare, att jordbrukarna känna sig både
missbelåtna och irriterade. Det är för många jordbrukare lika svårt att tänka
sig att ha djur, som icke få det foder de behöva och utan vilket de icke kunna
utvecklas på normalt sätt, som att tänka sig, att gårdens människor, alltså den
egna familjen och de andra, skola lida av knapphet på livsmedel.

Nu kan det sägas, att det finnes dock en del jordbrukare, som förmodligen
ha relativt goda inkomster. Jag nekar icke till att det finnes gårdar, som givit
särskilt god skörd eller lia billiga driftkostnader, därför att jorden är belägen
på förmånligt sätt o. s. v., och som säkerligen icke lia det ekonomiskt så förfärligt
illa. Vi kunna icke undgå vissa ojämnheter i de olika jordbrukarnas
inkomstförhållanden. Men är det då så förfärligt farligt, örn någon enstaka
jordbrukare får litet större inkomster? Vad sker? Jo, numera äro taxeringsmyndigheterna
ganska effektiva. De se efter, att inkomsterna också bli deklarerade.
Resten, mina damer och herrar, veta ni själva; det sköter herr Wigforss
om. Vederbörande får dela med sig ganska avsevärt.

Beträffande förhandlingarna mellan regeringen och jordbrukarna tillät jag
mig att säga tidigare i denna debatt, att dessa förhandlingar icke förts på
bästa möjliga sätt. Jag sade ännu mera: jag ansåg, att de voro illa förda. Jag
understryker detta ännu en gång. Det har sagts, att man icke kunde lösa jordbrukarnas
prisfråga separat; man måste se den i dess stora sammanhang och
taga upp den i samband med de övriga gruppernas villkor. Hade detta stått
klart på ansvarigt håll, skulle man icke ha släppt fram livsmedelskommissionen
och jordbrukarnas organisationer till gemensamma förhandlingar och låtit dem
driva dessa förhandlingar till en punkt där vederbörande trodde sig vara överens
med staJsmakterna. Jordbrukarorganisationerna ha gått nied på långt gående
eftergifter, men de ha gjort det från den utgångspunkten att de därigenom
kunde nå en uppgörelse. Den uppgörelse, som regeringen nu försummade
att träffa, skulle säkerligen för landet i dess helhet och icke minst regeringen
själv varit till stor fördel. Om jag ej är fel underrättad, utlovade talesmännen
för jordbrukarorganisationerna, att dc skulle försvara denna uppgörelse
inför jordbrukarna och garantera att den också skulle lojalt fullföljas.
Enbart i detta låg ett viirde, som man nu förspillt genom att icke låta förhandlingarna
få avgörande betydelse.

Finansministern talade slutligen om, att nu skulle förhandlingar upptas med
olika grupper eller, rättare sagt, med olika organisationer. Örn jag icke minnes
fel, tilläde han, att detta numera var brukligt. Där, herr laiman, är jag framme
vid ett mycket stort spörsmål, som jag ibland lauker på. Det skor faktiskt för
närvarande en förskjutning och förändring i vårt statsliv. Vi må säga vad vi
vilja, men vi liro väl lindå på väg mot ett delvis korporativt statssystem. Riksdagen
får tala i flera dagar, örn den vill. Regeringen ägnar naturligtvis riksdagen
viss uppmärksamhet, men do reella, avgörandena förbehåller don sig att

150

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.'')
träffa med vederbörande stora organisationer. Detta kan också medföra, att
vi komma fram till den dag, då vederbörande organisationer på längre sikt
måste representeras även i riksdagen.

I alla händelser betyder det nog, att vi måste ha en stark regering och en
stark regeringsmakt, en regeringsmakt, som har möjligheter att föra dessa
■olika grupper samman så att dessa icke få leka på var sin lilla plan. Jag vill
icke på något sätt säga, att den nuvarande regeringen icke har stora förutsättningar
att med kraft driva sin vilja, men — jag upprepar det — det fordras
i så fall, att regeringen är väl sammansvetsad och har möjligheter att göra
sig hörd.

Jag skall icke fortsätta detta resonemang; det kanske kommer igen vid ett
annat tillfälle. Jag slutar, herr talman, med att säga, att örn vi summera samman
vad de här debattdagarna givit, blir det nog i stort sett att riksdagen icke
har något emot att man gör allvarliga försök att förhindra prisstegringen.
Däremot vill jag för min del framhålla, att jag ej tror, att de av regeringen
tilltänkta åtgärderna medföra en så kraftig verkan, att man direkt kan tala örn
prisstopp. Vi torde få nöja oss med att det medför en uppbromsning av priserna;
det är alltid ett gott stycke på vägen.

Skall jag tillägga något ytterligare skall det bli, att när vi diskutera dessa
åtgärder och uppslag, så låt oss göra det på ett lungt och värdigt sätt. Jag tror
icke, att vi skola hetsa upp oss i onödan, när vi alla, inom hela vårt folk, äro i
den situationen, att jag närmast skulle vilja likna det vid att vi hasa oss fram
över ett gungfly och söka nå fastare mark. Att samtidigt etablera mer eller
mindre irriterande sammanstötningar, som kanske till slut medföra ett allmänt
slagsmål, betraktar jag, herr talman, som fullständigt livsfarligt.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! När jag begärde ordet var det för
att skogens problem blivit för litet diskuterat. Bränsleförsörjningens problem
har berörts av statsrådet Domö första dagen under debatten, men därefter har
detsamma endast flyktigt berörts. Sedan jag begärde ordet har emellertid detta
problem diskuterats. Flera talare lia haft ordet, och vi lia fått ytterligare en
redogörelse av statsrådet Domö angående prispolitiken och de förutsättningar,
som föreligga. Dessutom har socialministern lämnat en redogörelse för de åtgärder,
som äro avsedda att vidtagas för att skaffa arbetskraft åt skogsbruket.

Av den redogörelse, som statsrådet Domö lämnade, framgick ju, att frågan
örn vår bränsleförsörjning för nästa säsong befann sig i ett mycket tråkigt läge.
De åtgärder, som vidtagits för utökande av torvproduktionen, hade icke blivit
tillräckliga. Man hade icke åstadkommit det resultat, som man avsåg. Vedavverkningen
hade heller icke uppgått till vad man hade beräknat. Man hade till
den 1 september icke fått ut mer än ungefär 50 procent av beräknade avverkningen.

Örn man går att undersöka orsakerna, varför läget är sådant, stannar man
fort nog inför det faktum, att den bristande arbetskraften varit huvudorsaken
därtill. Vill man undersöka, varför bristen på arbetskraft varit så stor, kommer
man fort nog fram till, att en hel del av de statliga åtgärder, som vidtagits,
i avsevärd mån bidragit härtill. Jag erinrar örn t. ex. de priser, som
åsattes bränntorven. De ha möjliggjort för bränntorvsproducenterna att betala
avsevärt högre pris än som varit möjligt för skogsägarna att göra. Jag erinrar
också örn den lönepolitik, som förts vid de statliga arbetena över allt ute i landet,
bl. a. vid de anläggningsarbeten, som för försvarsväsendets räkning skett,
där man betalat avlöningar upp till och över det dubbla av vad som varit möjligt
för vedawerkarna. Jag menar därför, att man bör klart och tydligt säga
ifrån, att det icke är på skogsägarnas ovillighet det berott, att vårt bränsleläge

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Nr 29.

151

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
befinner sig i det skick vari det för närvarande är. Det Ilar varit andra faktorer
som inverkat.

Jag tillät mig här under riksdagen i våras, när denna fråga behandlades,
säga, att jag ansåg, att läget bomme att bli ganska prekärt. Jag sade också,
att jag hoppades, att jag icke skulle bli sannspådd. Men jag har tyvärr blivit
det. . . „ .

För oss skogsägare förefaller det märkvärdigt, att just pa . denna punkt,
där det gäller att fylla vårt lands behov av bränsle, som är så viktigt, att man
väl måste säga, att det kan ställas jämsides med frågan örn vår livsmedelsproduktion,
visas en sådan njugghet, när det gäller prissättningen, som man verkligen
visat. Faktum är — det kan icke bestridas — att det ekonomiska resultatet
av de avverkningar, som nu fordras, av oss skogsägare, blivit sämre än
vad det var första året, då tvångsavverkning gällde, nämligen 1939/1940.

Statsrådet Domö har här med siffror talat örn, vad veden lämnat i rotnetto
för skogsägarna. Det var minsann inga stora behållningar han kom fram till:
det rörde sig mellan 1 öre och några få kronor per kubikmeter. Man skall väl
ej förundra sig, örn våra skogsägare icke göra några större ansträngningar att
i'' dessa tider, när brist på arbetsfolk råder, avverka ved, då rotvärdet blir så
lågt som det verkligen blir, och när man i många fall kommit fram till det
stadiet, att det virke, som nu skall avverkas, får tagas av bestånd, som, därest
de fått stå kvar, skulle lämnat betydligt högre värde för framtiden. Jag menar
därför, att man har sett detta system litet på för kort sild;. Man har icke velat
taga konsekvenserna av vad som borde göras i dessa dagar, nämligen ett krafttag
på detta område. Jag vet också att från skogsägareföreningarna med
skärpa framförts krav på att bättre förhållanden skulle skapas på detta område,
men dessa krav lia ju ej kunnat fullföljas. ° .

Av statsrådet Domös redogörelse framgick också, att han själv varit inställd
på att, örn det varit möjligt, vi skulle fått bättre priser. Jag frågar
då: Vems är skulden? Det är väl detta system, där man försöker att hålla
nere priset för konsumenterna vid i många fall under vad som kan vara skäligt
ur produktionssynpunkt. Jag medger gärna, att beträffande såväl, veden
sorn övriga varor, när de kommit fram till konsumenterna, är prisläget,
enligt vad vi producenter anse, oskäligt högt. Statsrådet ^Domö^tog fram
några exempel på rotvärde. Jag skall be att få draga, ett från Småland. Där
talar nian icke endast örn pannveden utan man rör sig med prima björkved,
pannved och utskott-sved. Det gäller utfallet av avverkningen. Det har vid
denna avverkning blivit 30 procent prima björkved för 11 kronor .50 öre
per m. Det blir ett bruttovärde av 3 kronor 45 öre enligt gällande priser, vidare
40 procent pannved ä 8 kronor; bruttovärdet är 3 kronor 20 öre, samt
slutligen 30 procent utskottsved ä 6 kronor; bruttovärdet ärl krona 80 öre.
Summa 8 kronor 45 öre per kubikmeter. Vid huggningen får man betala 3
kronor 50 öre eller betydligt mera än enligt det avtal som gäller; det är
en särskild historia. Man säger, att skogsägaren skall icke betala mera än
avtalet. Jag- skall tala örn, hur vi se på detta problem. För att få fram veden
ur skogen och få den tillgänglig för försäljning nästkommande bränsleår
nödgas man söka redan i höst i år få veden upphuggen och framtransporterad
under vintern för att nästa sommar och vår ha den tillgänglig för försäljning.
Får man ej veden upphuggen till hösten och vintern, står den kvar
i skogen; dels torkar den ej och dels tar den skada av svamp. Den kommer
i lägre kvalitet och — vad som är allra viktigast — under sommarhalvåret
finnes icke möjlighet att åstadkomma tid att transportera ut veden och få
den tillgänglig. Därför strävar man efter att få den upphuggen på förvintern
och hösten. Alltså, man måste gå med på att betala de priser, som

152

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
skogshuggare vilja ha, om man vill ha veden huggen. Gör man det ej, betalar
grannen det. Betalar icke grannen det begärda priset, går arbetaren
till fabriken eller annan anställning, där han tjänar icke bara detta belopp
utan kanske ändå mera. Jag vill säga, att jag icke anser, att 3 kronor 50 öre
per m för skogsarbetaren är för högt jämfört med övriga inkomster. Tvärtom,
han kommer i underkant. Han kan endast tjäna 10, 11 eller 12 kronor örn
dagen, och det är icke för mycket. Men skogsägaren kan icke betala mera,
ty då skulle man komma ner under noll, när man räknar rotvärdet. Alltså
bär jag i detta fall räknat med 3 kronor 50 öre, vilket är det pris, som
ofta utbetalas.

Utkörningen till bilväg varierar också. Det beror på det avstånd, som man
bar till bilvägen i fråga; ibland röra sig avstånden örn 3, 4 eller 5 kilometer.
I detta fall ligger det ganska illa till. Ägaren får betala 3 kronor per kubikmeter.
Nu är det så, att varje köpare av ved har den fordringen, att vid uppläggningen
av veden skall det vara ett visst övermål, i regel 10 procent. Man
får räkna med, att den ved man hugger upp i skogen icke fyller måttet, när
man skall lägga upp den för försäljning. Det är den erfarenhet som jag och
de allra flesta skogsägare ha: det försvinner något på 8—10 procent. På det
sättet kommer jag upp i 7 kronor 35 öre. För detta vedparti skulle alltså rotvärdet
bliva 1 krona 10 öre per kubikmeter. Men skogsägaren har andra kostnader.
Han har kostnader för utstämpling. Från skogsvårdsstyrelsen kommer
en skogvaktare eller en extra skogvaktare och gör utstämplingar. Denne
måste betalas. Man måste se till arbetet, och man måste taga emot den upphuggna
veden. Man måste kontrollera huggaren. När skogen är belägen på
några kilometers avstånd från gården, tager det några timmar i veckan. Jag
räknar denna kostnad sammanlagt till blott 10 öre per kubikmeter. Men ännu
har jag en sak att lägga till. Den ved, som hugges upp innevarande höst, försäljes
icke förrän på eftersommaren eller hösten 1943. I regel får man’ icke
ut den förrän under vinterns lopp. .Då skall man lägga upp den och så skall
man sälja den. I min hemtrakt säljes veden vanligen till skogsägareföreningen.
Några mannder efteråt far man pengarna. Man får således räkna med
att ligga ute med sina pengar under omkring ett år. Räntan på dessa 8 kronor
25 öre gör efter 3 % c:a 25 öre. När jag räknar ifrån dessa verkliga kostnader,
sa återstår det för detta parti småländsk prima björkved, pannved
och utskottsved ett rotvärde av 75 öre per kubikmeter. Jag kan försäkra, att
varken den person, som skall hugga veden, eller den som skall transportera
fram veden kan, med de priser, som här äro beräknade och som nu få betalas,
förtjäna ens tillnärmelsevis så mycket som de, vilka i fortsättningen taga
hand om denna ved. Transportkostnaderna ha stigit avsevärt. Biltransporterna
äro ju, som vi veta, ganska dyra nu. De ha stigit med åtminstone 100 %
sedan 1939<40. Statsrådet lämnade här några siffror, vilkas riktighet jag icke
alls har någon anledning att bestrida. Frakterna på järnväg ha också stigit
avsevärt. Bilfrakterna, till exempel i Stockholm, ha ju stigit till en sådan
höjd, att man verkligen undrar, örn det kan vara möjligt att de äro så höga.
Enligt en uppgift jag har fått från auktoritativt håll, betinga lastbilstransporterna
här i Stockholm ett pris av 8 kronor 50 öre per timme. Jag har icke
kunnat kontrollera uppgiften, men jag har fått den från så trovärdigt håll, att
jag vagar lita pa, att den är riktig. Beträffande kostnaden för att forsla veden
fran trottoaren och ned i källaren kan jag tala örn, att enligt vad som
uppgivit en arbetare här i Stockholm häromdagen som arbetskostnad betingat
sig för 15 kubikmeter ved 41 kronor 55 öre för detta arbete. Arbetet
hade tagit 5 timmar. Timpenningen var icke mindre än 8 kronor 31 öre
eller kr. 2.75 per kbm. Veden blir oerhört dyr för konsumenterna, under det

Fredagen den 0 november 1942 e. m.

Nr 29.

153

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
att producenterna få praktiskt taget ingenting för »råvaran». Det är de fakta,
som jag här har velat draga fram. Skogsägarna kunna icke konkurrera med
arbetskraften och få därför ingen ved huggen. Jag är glad åt att dessa åsikter
hysas icke bara av skogsägarna, utan att man även på andra håll erkänner,
att det måste vara något fel i systemet, när det verkar på detta sätt.
Skogsägarna lia de senaste åren visat, att de lia gjort vad på dem ankommer
för att i nuvarande situation försöka trygga landets bränsleförråd. Så länge
arbetskraft stod till förfogande, fanns möjlighet för skogsägarna att fullgöra
sin plikt, och de fullgjorde den också. Våra ekonomiska organisationer, våra
skogsägareföreningar, ha i detta fall betytt ofantligt mycket. Jag vågar säga,
att utan deras insatser hade det icke lyckats att lösa problemet så bra som
skett. Jag tror att det hade varit klokt att vid uppgörande av årets plan för
bränsleförsörjningen i större utsträckning än som skett följa skogsägareföreningarnas
framställning. Jag är alldeles övertygad örn att de icke i någon
mån skjutit över målet utan i känslan av sitt ansvar och sin plikt i den situation,
som har inträtt för vårt land, äro beredda att göra det mesta möjliga.
Vad som återstår att hoppas är, att detta mycket •viktiga problem kommer
att lösas genom de åtgärder, som regeringen ämnar gå in för. Herr Andersson
i Löbbo sade i går kväll, att det icke blir någon billig ved. Jag är övertygad
örn, att däri har han rätt. Det hade varit bättre att gå den andra vägen
och föra en sådan prispolitik, att man kunnat hålla kvar de gamla, vana
skogsarbetarna i skogen och på så sätt möjliggjort nödvändig avverkning.
Jag är övertygad örn att det hade varit till gagn för hela denna fråga. Jag
har icke kunnat underlåta att här framlägga dessa synpunkter. Som jag redan
sagt, hoppas jag, att förhållandena skola rätta till sig, och att det skall
bliva oss skogsägare möjligt att än en gång i en kritisk situation fullgöra
vad som vi anse vara absolut nödvändigt, nämligen att skaffa fram tillräckligt
med bränsle.

Diskussionen har ju i övrigt rört sig örn regeringens åtgärder för att åvägabringa
en stabilisering av vårt penningvärde. För min del anser jag det
vara en av de svenska statsmakternas viktigaste uppgifter att försöka stoppa
den utveckling, som pågått alltifrån krigets början och till nuvarande tid. Men
jag kan icke underlåta att såsom min mening framföra, att statsmakternas åtgärder
i mycket stor utsträckning medverkat till att utvecklingen blivit sådan
den verkligen blivit. Den expansion, som skett på detta område, upprustningen,
de militära anläggningarna ute i landet, inkallelserna och den
därav följande arbetarebristen, den stigande efterfrågan på arbetskraft, allt
detta har gjort, att penningomsättningen blivit onormalt stor. Bristen på varor
har gjort, att denna rikliga penningmängd icke funnit normal avsättning,
och så har det uppstått penningöverskott. Om penningöverskott och varubrist
i mycket stor utsträckning varit orsaken till inflationen, så får man naturligtvis
försöka hindra, att utvecklingen fortsätter i samma tempo som hittills.
Även statsmakterna mäste se till, att utgifterna hållas inom snävast möjligt
begränsade ram, och att penningrullningen i största möjliga utsträckning
inskränkes.

Denna debatt började med ett inlägg av en socialdemokratisk talare, herr
.Vougt, som begagnade tillfället att rikta ett angrepp mot bönderna. Han påstod,
att de voro osolidariska, att do ville göra slut på den samverkan, som
hittills ägt rum, och att de ville utnyttja den nuvarande situationen. För mig
var det mycket beklämmande att höra detta inlägg i debatten. Lantbrukarna
ha genom sina organisationer medverkat till en uppgörelse rörande prispolitiken
i vad rör lan (brukets produkter. Bakom denna uppgörelse lia i stort sett
landets jordbrukare enigt slutit upp. Uppgörelsen har baserats på så riktiga

154

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
beräkningar rörande jordbrukets inkomster och utgifter, som det varit möjligt
åstadkomma, men det bör ju stå klart för var oell en. som känner till det
verkliga förhållandet, att i vårt vidsträckta land med dess olika produktionsbetingelser
finns det ingen möjlighet att åstadkomma vad man skulle vilja
kalla absolut rättvisa åt alla. Skördeutfallet blev ju också olika i olika delar
av vårt land. I den del av landet, där man fått en relativt god skörd, kunde
man känna sig ganska tillfredsställd med jordbrukspriserna. De, som ha fått
en mycket god skörd, ha t. o. m. fått mycket goda inkomster. Det inträffar
emellertid lätt, att i någon del av landet skörden blir betydligt sämre än i den
övriga delen. Sämre avsättningsförhållanden och själva jordbrukets struktur
kunna ha medverkat härtill. Är det då så underligt, att man i vissa delar av
vårt land icke känt sig fullt tillfredsställd? Man reagerar emot att av den anledningen
stämplas som osolidariska samhällsmedlemmar. Vår gamla svenska
rätt att få säga ifrån, att få sjunga ut vårt hjärtas mening, den kunna vi
bönder icke avstå ifrån på order från någon tidningsredaktör i Stockholm eller
någon annanstans. Jag har under den senaste tiden varit i tillfälle att i
en tidning här i Stockholm se, hur man oavbrutet velat framställa bönderna,
som örn de i dessa dagar sutte vid köttgrytorna och mådde gott, ja man har
talat örn hur bonden och hans familj suttit vid det dignande smörgåsbordet.
Känna de herrar, som skriva på detta sätt, icke till verkliga förhållandet?
Veta de icke, att vi ha ransonering även ute på landsbygden? Veta de icke,
att vad tom kanske främst saknas på smörgåsbordet det är smör. Jag skulle
vilja instämma i vad andre vice talmannen sade här, att Sveriges upplysta
och intelligenta industriarbetareklass har förutsättningar att förstå småbrukets
behov. Jag är också övertygad örn, att de skulle göra det, om de finge
vara i fred för dessa tidningsredaktörer och agitatorer, som leva på att åstadkomma
misshälligheter i samhället. Jag kan försäkra, att mina erfarenheter
från den landsdel jag representerar giva vid handen, att jordbrukarna sträva
efter att i möjligaste mån fullgöra sina skyldigheter. Man protesterar dock
mot sådana ålägganden, som man anser sig icke kunna fullgöra. Jag skall
taga ett enda exempel. Jag läste i dagens tidning från min egen hemkommun
om ett protestmöte. Inom parentes vill jag säga, att jag inte gärna kan beskyllas
för att ha deltagit i detta möte; eftersom jag icke varit hemma. Vid mötet
konstaterades, att medan man i fjol var ålagd leverera 15 ton foderspanmål
— det är en skogsbygdskommun, med små jordbruk, där man i regel icke
har någonting till avsalu — så hade man nu blivit ålagd att leverera 110 ton.
Man har protesterat, men man har icke sagt, att man skulle göra revolution,
utan man har beslutat vända sig till folkhushållningsdepartementet och anhålla
att örn möjligt få leveransplikten nedsatt till att avse 50 ton, vilket är
långt utöver vad jag skulle ansett vara möjligt, ty man behöver sin spannmål
till egna hästar, som användas vid skogsdrivningen, och jag kan icke
förstå, hur man kan avvara så mycket, när skörderesultatet i dessa bygder
har blivit så dåligt, som det verkligen blivit. Herr Fast yttrade i går, att hade
vi icke fått medelskörd i år, så hade han icke upplevat många medelskördar,
men i dessa trakter förhåller det sig så, att årets vårsädesskörd är betydligt
sämre än fjolårets. Havren har härjats av rost, frosten kom, och dessutom
hade vi förut haft för litet sol och värme, varför skörden blev ganska svag.
Jag hoppas, man skall komma till rätta med denna fråga. Jag hoppas, att
livsmedelskommissionen, när den fått kännedom örn de faktiska förhållandena,
kommer att medgiva den lindring, som kan anses vara befogad.

Jag vill bara till sist säga, att jag tror, att Sveriges jordbrukare i den rådande
situationen äro villiga att göra allt vad på dem ankommer för att försöka
föra vårt land ut ur svårigheterna, men de reagera mot att på sätt som

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Nr 29.

155

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
skett bliva stämplade som osolidariska samhällsmedlemmar. Jag läste i dag
i tidningen Social-Demokraten en artikel, där man ifrågasatte, huruvida bondeförbundet
numera verkligen vore demokratiskt. Jag vill härpå svara: Den
gamla bondedemokratien har lagt grunden till det demokratiska samhälle, som
vi ha i dag. Det är en tillgång, som Sveriges bönder icke ämna släppa.

Herr förste vice talmannen: Jag vill till den kraft och verkan det hava
kan bedja att få meddela kammaren, att vi måste avsluta kvällens talarelista
för att i morgon låta nyanmälda talare komma till orda omedelbart efter utrikesministerns
anförande.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag gjorde den reflexionen, när jag
hörde herr Jonssons i Skedsbygd anförande, att det är farligt att av enstaka
siffror draga alltför vittgående slutsatser. Herr Jonsson drog fram ett exempel
på, hur litet lönande det kunde vara att avverka skog, och byggde i stort sett
sitt resonemang örn skogsavverkningen på detta. Det lär icke gå att övertygande
bevisa en sak på det sättet. Det går icke ens, örn man inskränker sig enbart tili
Kalmar län, ty enligt den objektiva utredning, som verkställts av konjunkturinstitutet,
var rotvärdet för pannved i år i Kalmar län 2 kronor 40 öre
mot före kriget 1 krona 15 öre. Därtill kommer, att örn man tar hänsyn till
de priser, som nu äro bestämda., så måste rotvärdet komma att ligga högre,
såvida icke kostnadsökningen sedan i somras överstiger den nyligen företagna
prishöjningen, och detta kan näppeligen vara fallet. Det kanske kan vara skäl
att i anledning av några uttalanden, som gjorts här i kammaren i anledning av
de rotvärdessiffror, jag nämnde i mitt anförande före middagen, erinra örn
att dessa siffror gällde pannveden. Örn man täger genomsnittet för all avverkad
ved, d. v. s. såväl pannveden som den prima veden, ställer sig rotnettot

gynnsammare. riol,

När det gäller storleken av det erhållna rotvärdet och avverknmgsiorliallanden
m. m. få vi lov att se saken, som den är. Den blir nog inte bättre genom att
man skjuter över målet. Man skall icke göra en besvärlig sak värre än den
är. Det är nog bra att taga en och annan tidningsnotis ad notam, men det är
icke alltid sagt. att tidningsnotiser äro riktiga. J ag vet icke om det var 8 kronor
i timmen eller 8 kronor per kubikmeter, som herr Jonsson sade, att transporten
av ved skulle kosta i Stockholm. Det ligger en betydlig överdrift i hans
uppgift, i varje fall örn det var per kubikmeter. Till distributionskörmng m. m.
blir inte över mer än 4 kronor, och då skall det också räknas med vissa kostnader
för lagerhållning. Det framgår av den tablå på kostnader, som jag här
framlade före middagen.

Det är alldeles riktigt, att påfrestningarna på skogsägarna bliva mycket
svåra genom den krävda stora avverkningen. Jag framhöll för övrigt själv, att
det blir så. Men läget är dock sådant, att skola vi komma över besvärligheterna
bli påfrestningarna stora för alla grupper, och jag är övertygad örn att jordbrukarna
komma att göra sitt och att skogsägarna också komma att göra sitt
för att klara det hela. Jag tror inte att det i allo går att följa herr Jonssons i
Skedsbygd rekommendationer beträffande arbetskraften. Är det överhuvud
taget möjligt att i ett knapphetsläge när det gäller arbetskraften genom höjda
priser få tillräcklig arbetskraft till skogarna? Jag Horfet för min del icke, ty
det är en fullständig omställning som kräves för att få dit erforderlig mängd
folk. Det går inte bara att locka med en eller annan krona mera för huggning
av ved. Vi skola inte glömma bort att nu gäller det att under vissa och rätt
långa tider få mera än dubbelt sa mycket folk som förr till skogarna, och
därtill kominer deli allmänna bristen pa arbetskraft. Därför är det enligt min

156

Xr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
mening omöjligt att enbart genom högre huggningsersättning lösa skogens arbetskraftsfråga.

Jag tror inte heller att jordbrukarna skola glömma bort den verkan det skulle
ha för jordbruket, örn man ensidigt höjde huggningspriserna allt för mycket.
Den återverkan detta skulle lia på jordbrukets arbetskrafttillgång och omkostnader
vore säkert ganska betänklig för jordbrukets ekonomi, icke minst på
lång sikt. Skulle herr Jonsson verkligen vilja rekommendera, att man t. ex.
fördubblade huggningspriset i skogen? Då kommer man i ett sådant läge, och
kanske ännu värre, som när man började arbetet vid torvmossarna, då förhållanden
uppkommo som med rätta klandrats. Jag ber i anledning av
nämnda förhållanden vid torvmossarna att få säga, att trots att torvfabrikanterna
da betalade så mycket, fick man inte tillräckligt mycket folk
för torvupptagningen. Allt detta visar ju att det inte går att lösa problemet
bara genom att enbart höja priset på arbetskraft. Man får också ta
hänsyn till befolkningens bofasthet: man vill inte gärna i första taget ge sig
ut till annat arbete, och därför skulle det fordra en oerhört stor lönehöjning för
att enbart genom en sadan fa tillräckligt med arbetskraft från andra yrken
till skogen. Både herr Jonsson och flera andra påpeka ju med rätta, att det
var oegentligt att man exempelvis vid de statliga anläggningsarbetena betalat
så mycket, att man därigenom fått den erforderliga arbetskraften. Man måste
väl vara konsekvent även när man resonerar om denna sak.

Herr Jonsson i Skedsbygd sade vidare, att här skulle lia gjorts krafttag.
De äro tydligen inte gjorda, sade han. Vems är skulden? Jag vet inte riktigt
vad herr Jonsson menade. Åsyftar han arbetskraften, så är det fel adress när
han riktar sig till mig, ty herr Jonsson bör väl veta att arbetsmarknadskommissionen,
som skall svara för förslag i denna del, sorterar under socialdepartementet.
Jag talade örn på förmiddagen att jag ingalunda har undanhållit läget,
när det gällt behovet av arbetskraft. Jag lämnade redan i våras de ungefärliga
siffrorna för erforderlig arbetskraft till bränsleområdet. Det sades då i pressen
och på annat håll, att jag överdrev. Det gjorde jag tydligen inte. T. o. m. för
mig blev det i viss mån en överraskning, att bristen på arbetskraft blev så
stor som den blev redan tidigt på försommaren.

Men gäller herr Jonssons uttalande priserna — han anmärkte ju också på
dem — vill jag säga, att jag är rätt adressat och medansvarig för beslutet.
Ingen reservation finnes i den frågan till statsrådsprotokollet. Det är riktigt att
jag ville haft ett högre vedpris, ty detta skulle ha gjort det något lättare att få
fram den erforderliga produktionen. Men jag sade i mitt anförande både på förmiddagen
i dag och i måndags, att denna fråga måste sättas in i sitt stora sammanhang
_i den allmänna regeringspolitiken i avseende på priserna. Och därför
gick det inte att gå den vägen i den utsträckning jag skulle önskat. Även örn
det ur produktionssynpunkt kunnat vara önskligt med högre priser, så äro de
likväl så pass bra tilltagna att erforderlig avverkning bör kunna påräknas.
Beträffande priserna så äro de nya normalpriserna för Norrland överensstämmande
med bränslekommissionens förslag med undantag för prima björkved,
för vilken priset satts 50 öre lägre än kommissionens förslag. I övriga delar av
landet äro priserna också i enlighet med bränslekommissionens förslag i de
lägst betalda områdena — upp till 9-kronorsgränsen.

Jag vill vidare beröra ännu en sak, som herr Jonsson gjorde till en viktig
faktor i omkostnadskalkylen. Han sade att skogsägarna få avverka sin ved
ett år innan betalning erhålles, varigenom en rätt stor räntekostnad uppstår.
Det borde inte vara herr Jonsson obekant, att numera stå till de auktoriserade
uppköparnas förfogande förskottsmedel, som räntefritt ställas till skogsägarnas
disposition, till avverkning, till utkörning och till betalning av veden. Det är

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Nr 29.

157

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
möjligt att detta inte utnyttjas, och jag tycker också att det är rätt naturligt
om förskottssystemet icke utnyttjas av andra än dem som äro i behov därav,
men ett faktum är att det ligger till på det sättet att skogsägarna nu kunna
få såväl förskott till avverkningskostnaderna som snabbare likvid vid försäljningen
än före vedregleringen. Och det är mycket stora belopp som av staten
ställts till förfogande. Med viss rätt anmärkte, jag tror det var statsutskottet,
på att genom denna anordning med förskott få skogsägarna pengar i förskott
räntefritt.

Jag ber få återkomma till arbetsförhållandena i skogen. Jag gör det därför
att jag finner det ganska egendomligt, att ett sådant resonemang överhuvud
taget kan föras som detta: Höj priserna på vedhuggningen så mycket som behövs
för att få tillräckligt med arbetskraft! Man får för närvarande, med den
knapphet som råder på arbetskraft i landet, knappast mera folk till skogen
genom skogsägarnas överbud. Den enskilde skogsägaren får väl kanske den
skog avverkad, som han för tillfället vill ha avverkad genom att betala t. ex.
en kronas högre pris än andra, men därest inte därigenom mera arbetskraft föres
till området, blir den avverkade totalkvantiteten därigenom icke större. Därest
det funnes en bestämd strävan hos skogsägarna att söka skapa en fast prisnivå
för huggningen, som ansluter sig till gällande kollektivavtal, skulle skogsägarna
få bättre ekonomiskt resultat av sin avverkning.

Varför skulle inte skogsägarna lika väl som andra näringsidkare allmänt
söka komma fram till en stabiliserad prisnivå för arbetslöner? Det är klart, att
man i enskilda fall kunde behöva göra avvikelser på grund av skilda svårigheter
i samband med avverkningen. Den saken har man i avtalen sökt komma
till rätta med genom de s. k. svårighetstilläggen. Jag fäster också uppmärksamheten
på att skogsarbetarlönen numera, efter de höjningar som under årens
lopp ha skett, senast nu i höst, ingalunda är så dålig att den inte i vissa fall
kan jämställas med andra grupper. Örn jag jämför de skogsarbetarlöner, som
nu per dag kunna förtjänas i Mellansverige och Norrland ■— och även i södra
Sverige, i den mån skog hugges där vid denna tid —- så ligga dessa högre än
t. ex. textilarbetargruppens. Det är inte så stor svårighet att i skogsarbetet
komma upp till daglöner på 10—15 kronor örn dagen. Vidare är antalet arbetstimmar
i skogen numera per vecka åtskilligt mindre än förut. Jag bara konstaterar
detta som ett tecken på att det inte behövs någon särskilt stor kraftprestation
för att med nuvarande priser komma i ett så relativt gott läge, att
man icke anser att man behöver pressa det högre genom en större arbetsprestation.

Det skulle vara mycket mer att säga örn detta, herr talman, men jag skall
inte tillåta mig det nu. Jag ber emellertid alla dem, som äro angelägna örn att
komma till rätta med detta problem — och jag är tacksam för att herr Jonsson
i Skedsbygd var en utav dem, som förklarade sig villiga därtill: Låt oss vid
andra tillfällen diskutera noga igenom detta, söka belysa frågorna från olika
synpunkter vid de möten som anordnas, och man kanske då skall komma till
annat resultat än ensidigt krävande, att å-priset ovillkorligen skall höjas för
att få ett bättre rotnetto.

Om man gör upp ett diagram över förändringarna i vedpriserna, framgår
därav att sedan vi år från år justerat ä-priset uppåt, lia kostnaderna slukat
mera än prisförhöjningen. Det blir således två linjer, som gå isär — å-prisets
kurva stiger och rotnettolinjen sjunker. Det är resultatet av den prispolitiken.
Var gång en prisförhöjning skett har arbetskraften tagit nästan hela höjningen
och något annat har tagit resten — och litet till — och så har man fått fram
nämnda förlopp. Det innebär enligt min mening ingen lösning av skogsavverkningsproblemet
att ensidigt höja ä-priset för ved. Vi ha vidare, när vi skola

158

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
avväga vedpriserna, att inom flera områden ta hänsyn till konkurrensen med
kolveden. Det är många sådana problem, som äro rätt svåra att komma till
rätta med.

Slutsatsen av denna min utläggning, herr talman, blir den, att trots att de
äro knappa, äro priserna dock sådana att erforderlig avverkning bör kunna
påräknas — och påfordras. När man nu, som jag förväntade, säger som herr
Jonsson, att jordbrukarna och skogsägarna skola göra sitt för att klara produktionen,
då hyser jag den förhoppningen att de skola göra det också beträffande
vedbränslet, även örn det sker under rätt besvärliga förhållanden.

Herr Jonsson i Skedsbygd erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr statsrådet ville bestrida riktigheten av den uppgift
jag lämnade rörande viss skogsavverkning i Kalmar län. Men herr statsrådet
talade örn det medelpris, som utredningen kommit fram till. Jo, det är alldeles
riktigt, ty närmare avsättningsorten kommer man upp i betydligt högre
rotnetto, men längre bort från avsättningsorten, där man har långa skogskörsler,
blir förhållandet ett annat, och det är just ett sådant fall som jag har
visat på.

o Så talar herr statsrådet om att det är svårt att skaffa arbetskraft, ty det
går åt dubbelt så mycket folk som förr i skogen. Det är kanske inte alldeles
riktigt, ty förut var man i mina bygder sysselsatt också med mycken annan
skogsavverkning, det var timmeravverkning och sådant, och sågarna gingo
för jämnan. Detta arbete kan man knappast ägna sig åt nu. Nu är arbetet
koncentrerat på vedhuggningen, men jag tror inte det behövs mera arbetskraft
för att avverka den ålagda vedkvantiteten än som sysselsattes inom skogsavverkningen,
då det var normala tider. Ett faktum är, vilket herr statsrådet
även medgav, att man fört undan en hel del arbetskraft till de statliga anläggningsarbeten
som förekomma. Och när herr statsrådet medger att man, trots
att det sattes ett högt torvpris, icke lyckats åstadkomma det resultat man hade
väntat, får jag härtill säga att då var ju detta en felinvestering. Hade det inte
varit bättre att sätta en liten smula av de pengarna på veden? Jag är övertygad
örn att detta hade givit bättre resultat och bränslevärde.

Herr statsrådet säger att vedpriset skall sättas in i sitt stora sammanhang,
man skall inte höja priserna. Ja, det är alldeles riktigt, men vedpriserna äro
heller inte höjda.

Härpå yttrade

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Bara en upplysning med anledning av
herr Hedlunds anförande. Han sade att priserna på massaveden i Norrland
äro ogynnsammare än i Värmland och att detta är en orättvisa, som borde rättas
till. Jag vill nämna att vid den prisuppgörelse angående massaved som
träffades i fjol, då ombud för skogsägarföreningarnas riksförbund också voro
med, var skillnaden mellan Värmland och Norrland i förhållande till förkrigsförhållandena
större än de äro i år. Nu är prisskillnaden mindre, och man har
alltså justerat priserna i den riktning, som herr Hedlund rekommenderade i
sitt anförande. Det har varit och är ganska naturliga förhållanden som förorsakat,
att priserna i Värmland äro högre än i Norrland.

Herr Jonsson i Skedsbygd, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Det återstår mig endast att bemöta statsrådet på ännu ett par
punkter. Herr statsrådet säger att det är äventyrligt att höja vedpriserna. Jag
har inte avsett någon prisförhöjning, som skulle tillföra skogsägarna någon
onormal vinst. Jag har avsett en prisförhöjning, som skulle hålla skogsägar -

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Nr 29.

159

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.),
na skadeslösa för de stegrade omkostnader som de måst vidkännas sedan
1939—40. — Jag håller fullständigt med herr statsrådet därom att det är
bättre att få sådana fastlåsta arbetslöner, att man vet vad man har att rätta
sig efter. Men det är tillgång och efterfrågan som reglera priset även på detta
område, och det är i fråga om tillgången på arbetskraft det brister, och därför
ha vi kommit i det nuvarande läget.

Då herr statsrådet påstår att man med nuvarande avtalsenliga löner för
vedhuggningen kan komma upp i en medelinkomst på 15 kronor örn dagen,
så tillåter jag mig betvivla detta. Vi smålänningar äro ju kända för att kunna
arbeta, men så mycket tjäna vi inte på vedhuggningen i Småland.

Vidare yttrade:

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! I denna debatt örn regeringens planerade
åtgärder för att stabilisera pris- och lönepolitiken ha samtliga deklarerat
sin anslutning till desamma, även örn det skett med reservationer från
nästan alla håll, och det kanske är fullt förklarligt.

I långa stycken har debatten här i riksdagen rört sig örn jordbrukets priser,
och det har blivit en mycket irriterad stämning bland jordbrukarnas representanter,
som sökt göra gällande att jordbrukarna — och då gäller det framför
allt i debatten småbrukarnas hustrur och lantarbetarna — ha det så svårt.
Det finns ju även efter vad jag kan förstå lantbruk av andra kategorier, men
det är som sagt huvudsakligen småbrukarhustrurna och lantarbetarna, som
förts fram i debatten. Man har visat på hur dessa ha en lång och strävsam arbetsdag
och få synnerligen liten lön för mödan, och så har man ställt frågan:
Missunna konsumenterna dessa människor en bättre ersättning för deras arbete?

Det kanske kan vara på sin plats att tala om, att det här i landet finns andra
grupper av hustrur och av arbetare, som inte alls ha det bättre än här omtalade
grupper. Jag representerar här i riksdagen en arbetarkår ■—- jag känner
det i varje fall så — där hustrurna få arbeta kanske 16 till 18 timmar örn
dygnet.

Nu är jag ju beredd, att det mot mig kommer att riktas den anmärkningen,
att detta gäller ej i största allmänhet. Härtill vill jag säga, att de, som
känna till de gifta textilarbeterskornas förhållanden, ej kunna jäva, att det
kan förhålla sig så i en familj, där både man och hustru arbeta — det göra
de för övrigt icke för att få stora inkomster för att kunna leva på en högre
levnadsstandard, utan därför att det är nödvändigt för dem att ha dessa pengar
för att dra sig fram. Allt beror således på det låga löneläget. Det kan sålunda
föreligga en sådan situation som att mannen börjar sitt arbete klockan
5 på morgonen. Då måste hustrun vara uppe, innan mannen går till sitt arbete,
och kanske måste hon också släppa i väg några barn till skolan. Vidare
måste hon laga middagsmål och då mannen kommer hem klockan 2 skall hustrun
börja sitt arbete, som varar till klockan 10. Hon kommer kanske hem först
vid 10.30 ä 11-tiden. Herrarna kunna räkna ut hur många timmar den människan
arbetar. Jag vill ha sagt detta för att visa upp, att det kan finnas anledning
för dessa grupper att från jordbrukarnas sida kräva en viss moderation
i deras krav på förbättrade prisförhållanden. Det kan kanske också i detta
sammanhang erinras om, att de som arbeta inom textilindustrien ha en synnerligen
dålig lön för sitt arbete. En manlig textilarbetare på lägsta ort kan,
örn han har högsta timpenning, komma upp i omkring 2,500 kronor per år. och
kvinnorna kunna under motsvarande förhållanden komma upp till 1,600 å
1,800 kronor under förutsättning att de få arbeta under full arbetstid. De ledamöter
av kammaren, som följa med förhållandena, äga kanske kännedom
örn att korttidsarbetet alltsedan krisen bröt in varit mycket omfattande i tex -

160

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
tilindustrien. Även om det finnes arbetslöshetskassor förlora vederbörande en
dags arbetsförtjänst, örn de arbeta fyra dagar i veckan, och de få ej det understöd,
som motsvarar den ersättning de skulle få, örn de arbeta fullt, utan det
blir lägre. Det skulle ej vara någon större svårighet för oss inom arbetarrörelsen
—■ örn vi satte den sidan till — att inom denna kår få upp en stämning
för en löneaktion ■—- det är ju många, som ligga på ungefär samma låga plan
i löneavseende.

Nu ha vi arbetare hävdat den meningen, att vi måste känna en viss solidaritet
med samhället med anledning av dagens situation. Vi lia aldrig försökt
begagna oss av tidsläget och t. ex. resonerat på det sättet, att nu råder det
avspärrning och kris här i landet. Vi ha ingen möjlighet att importera några
textilvaror, i varje fall icke i nämnvärd utsträckning. Nu borde det föreligga
en chans för oss att framställa ordentliga lönekrav, så att vi kunna
komma upp i jämnhöjd med andra grupper. Vi måste ju förutsätta, att det
utom föda erfordras kläder för människorna åtminstone i vårt klimat. Vi
skulle alltså kunna hävda, att vi göra en i högsta grad produktiv insats. Ja,
om man argumenterar på det sättet, skulle vi kunna säga att vi ha rätt att
få våra rättmätiga anspråk uppfyllda. Vi ligga ju lägre i lönehänseende än
de flesta andra grupper och därför kan det icke vara rimligt att vi äro återhållsamma
i vår allmänna lönepolitik. Vi ha icke sökt driva den linjen.

Nu vill jag icke säga, att icke textilindustrien som sådan skulle ha möjlighet
att kunna betala högre löner. Det har kanske blivit en viss förskjutning
av driftsresultatet under krisen, det vill jag ej uttala mig om, men det
är nog i alla fall så att både från de stora arbetareorganisationerna och från
arbetsgivarna föres en s. k. solidarisk lönepolitik, d. v. s. man söker hjälpa
fram de sämst ställda grupperna. Vi ha ju inom textilindustrien fått några
öre ytterligare i timmen, men detta kan ej uppväga den stegring i levnadskostnaderna,
som skett under krisen. Jag kan för min del icke vitsorda att
förhållandena äro sådana, som herr Hansson i Rubbestad ville göra gällande.
Han utgick i sin betraktelse ifrån en sådan familj, som socialstyrelsen tagit
som normalhushåll, alltså en familj med en inkomst av 330 kronor i månaden,
d. v. s. 3,900 kronor per år, och kom till, att den familjen skulle kunna få
27 procent över av sin inkomst, d. v. s. 1,000 kronor för att användas till
mer eller mindre nyttiga utgifter. Herr Hansson i Rubbestad nämnde därvid
ordet nöjen. Nu är det ju så att den gruppen i socialstyrelsens levnadskostnadsberäkning,
som kallas för övriga utgifter, innefattar icke bara nöjesutgifter
utan även andra utgifter. En textilarbetarfamilj, som har 2,500 ä 3,000
kronor örn året och som måste försörja sig på denna inkomst, kan ej ödsla
25 procent av denna inkomst på nöjen — det borde även herr Hansson i
Rubbestad begripa. Det förefinnes ingenting grinigt eller missunnsamt från
konsumtionsgruppernas sida gent emot jordbrukarna, men vi äro rädda för ytterligare
prisstegringar. Det är klart, att skall den politik tillämpas, som hittills
kanske i allt för stor utsträckning skett, att man skall stimulera till
ökad produktion •—- det har ju krävts i denna debatt, att man skall stimulera
därtill genom att sätta högre pris -—■ blir resultatet — det ha vi sett — icke
lyckosamt. Vi ha områden, där vi använt stimulerande pris i så hög grad att
regeringen funnit lämpligt avskaffa krigskonjunkturskatten. Priserna ha varit
höga och inkomsterna lia därför blivit stora. Sedan ha ej de skatter, som
riksdagen beslutat, kunnat tagas ut. Jag syftar på dem som syssla med fiskerinäringen.
För min del måste jag säga, att det är egendomligt, om man
skall tillämpa den principen över hela linjen, då blir det ett allas krig mot
alla.

Jag har den bestämda uppfattningen, att trots vad som sagts i den här

Fredagen flen (i november 1942 e. m.

Nr 29.

161

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
debatten och i tidningsdebatterna, är det icke företagarna eller handlandena
eller jordbrukarna, som i nuvarande situation ha de allra största svårigheterna,
även om jag begriper, att vissa jordbrukargrupper lia sina svårigheter
att kämpa emot. Det är de allra sämst betalda industriarbetarna, som icke ha
råd eller möjlighet att köpa varor, som betinga högre pris, d. v. s. som gå
utanför ransoneringen, som ha det svårast. Örn det göres en reservation, när
man proklamerar en ny ekonomisk linje i det här landet, och säger att vissa
grupper måhända böra flyttas upp en aning, anser jag att textilarbetarna —
även örn det blir lönestopp — böra få vara med bland dem, örn vilka man
säger, att det är skäligt att de få en höjning, därför att denna kris pressat
ner dem så oerhört gent emot tidigare förhållanden.

De åtgärder, som regeringen föreslagit och som skola vidtagas, vill jag ej
vända mig emot. Tvärtom, jag begriper fuller väl, att det blir mycket svårigheter.
Det är ingen enkel sak att genomföra detta. Det måste bli en stor
byråkratisk apparat för övervakningen, och sker ej denna övervakning effektivt,
blir det bara ett lönestopp och ej ett prisstopp, och det är ju just detta
man måste eftersträva. Men för att kunna komma överens örn en sådan vittgående
åtgärd måste vi — det begripa alla och envar -— ha en stark regering.
Skola vi få det i ett demokratiskt land, måste det ske i samverkan mellan
olika politiska partier. Även örn jag förstår den stämning, som råder hos
en del människor och som kommit till uttryck även här i kammaren — stundom
i form av ordentligt tillspetsade uttryck — blir det till sist nödvändigt,
om vi skola kunna klara oss ur svårigheterna, att alla parter söka offra.
Man säger kanske ja, men också här har framförts en reservation. Det är bara
fråga örn vilka grupper eller vilken grupp, som har största anledningen att
begära förbättring, d. v. s. göra denna reservation. Jag har velat påpeka att
en sådan reservation måste betraktas som rättfärdig, när det gäller textilarbetarkåren.
I övrigt är jag övertygad örn att det blir offer, därför att vi
fått det sämre med vår allmänna försörjning genom kriget och avspärrningen.
Vi komma aldrig ifrån det, så länge vi icke kunna producera mera
varor, utan måste räkna med mindre kvantiteter varor att fördelas på samma
antal människor gent emot tidigare. Det är därför, som jag för min del
givit min anslutning till den nya ekonomiska politiken. Jag vågar uttala den
förhoppningen, att om den kunde genomföras, skulle den vara till styrka
för landet. Det är nog icke utan att arbetarna, som nu anse sig göra mycket
stora offer för det allmänna, vänta på att man skall kunna genomföra denna
nya politik i samförstånd med andra grupper för att nå ett gott resultat.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr
laiman! Under denna långa debatt lia åtskilliga frågor kommit upp örn vilka
det funnits anledning säga. en hel del, men i denna sena timme torde det vara
lämpligt att, begränsa sig till några av de mera viktiga angelägenheter, som
lia berörts här från olika håll.

Bland dem är det några, som foris fram interpellationsvis och som äro så
invävda i den materia, vi äro sysselsatta med, att jag finner lämpligt att i
detta sammanhang taga upp dem lill besvarande. Sålunda har herr Johnsson
i Kastan jogården riktat till mig ett par frågor, som sammanhänga med situationen
i fråga örn stärkelsepotatis. Han har frågat »örn det kan förväntas
att statsrådet vill medverka till att f abrikspotat i söverskotten, örn de icke godingas
såsom matpotatis, få användas till potatismjöl och att stärkelsefabriker Andra

kammarens protokoll 19J/2. Nr 29. 11

162

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
na erhålla licenser för dessa utan avbrott», eller alternativt, »om detta ur försörjningssynpunkt
är omöjligt, kan statsrådets stöd påräknas att överskotten
av fabrikspotatis få bedömas som matpotatis etc.» De frågor, som här framställts,
ha ett direkt sammanhang med ett av livsmedelskommissionen utfärdat
cirkulärbrev. Där heter det »att stärkelsefabrikernas avverkning av potatis
i möjligaste mån bör begränsas till sådan potatis, som icke kan användas
som matpotatis, d. v. s. i huvusak frånsorterad småpotatis och särskilt storvuxen
potatis». Med detta råd till stärkelsefabrikanterna att frånsortera småpotatis
och särskilt storvuxen potatis har man avsett att underlätta möjligheterna
att få fram en mellanstorlek av stärkelsepotatis, som på grund av sin
större jämnhet skulle kunna finna avsättning som matpotatis.

Situationen är nämligen den att tillgången på potatis är begränsad. Man
får i år räkna med att både fabriks- och matpotatis behövas för att täcka efterfrågan.
Det är ur försörjningssynpunkt synnerligen eftersträvansvärt, att
man gör allt vad man kan, för att även stärkelsepotatis skall tillföras marknaden
såsom matpotatis. Jag tror också, att det är ekonomiskt fördelaktigt
för odlarna, örn man får en sådan avsättning av denna särskilda sort av potatis.

Emellertid är det uppenbart, att det särskilt i detta avsnitt av försörjningsåret
är förenat med svårigheter för odlarna av stärkelsepotatis att få ut den
på matpotatismarknaden. Det är ganska naturligt, att så länge det finnes riklig
tillgång på vanlig matpotatis, konsumenterna äro angelägna örn att täcka
sitt behov med sådan potatis. Jag tror emellertid, att det finnes all anledning
räkna med, att man längre fram under konsumtionsåret kommer att få
sälja även fabrikspotatisen. Jag tror för min del att så redan skett i viss utsträckning,
att åtminstone vissa sorter av den s. k. fabrikspotatisen, särskilt
sådana, som ligga på gränsen till matpotatissorterna, komma till användning
för direkt konsumtion. Örn det mot all förmodan skulle visa sig att stärkelsepotatisen
icke vinner beräknad avsättning, får man naturligtvis taga upp till
övervägande att använda den på annat sätt, inte för att bränna brännvin därav,
men för tillverkning av potatismjöl och potatisflingor.

Till svar på den första frågan av herr Johnsson i Kastanjegården vill jag
säga, att det inte kan förväntas, att man kan ställa ut licenser för oavbruten
tillverkning av potatisstärkelse. Vi få nog gå fram på den linjen, som anföres
i det citerade cirkulärbrevet, och bygga potatismjöltillverkningen på småpotatis
och den storvuxna potatisen och anstränga oss att få avsättning för mellanstorlekarna
för direkt konsumtion. I den mån detta lyckas, är det också
klart, att man icke behöver utsträcka garantiprissystemet till stärkelsepotatis.
Det är emellertid också klart, att den potatisreglering, som vi fått lov att sätta
i scen, kanske måste undergå jämkning i åtskilliga punkter för anpassning
efter lägets förändringar. Därför kan jag icke giva något definitivt besked örn
att den eller den åtgärden icke kommer att vidtagas. Detta kommer att bli beroende
på hur situationen gestaltar sig. Det blir nödvändigt för försörjningsmyndigheterna
att med mycket stor vaksamhet följa, hur den här frågan utvecklar
sig, och vidtaga de åtgärder, som kunna påkallas för att få användning
för den dessvärre begränsade potatisskörd, som detta år stått till vårt
förfogande.

Herr Senander har till mig riktat en serie frågor av vilka jag åtminstone
svarat på ett par i den översikt, som jag gav inför kammaren i måndags. Han
har frågat mig, »huruvida regeringen vill vidtaga åtgärder för att möjliggöra
en generell ökning av bröd- resp. mjölransonerna och örn regeringen överväger
några särskilda åtgärder och i så fall vilka för att möjliggöra en ökning av
fläsktillgången». Det förefaller mig, som örn förutsättningarna för brödran -

Fredagen den 6 november 1942 e. m. Nr 29. 163

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
sörleringen lika väl som de försörjningsmässiga förutsättningarna för fläskproduktionen
redovisats i den föredragning, som jag hade inför kammaren i
måndags. Jag torde därför inte behöva ytterligare gå in därpå. Emellertid
finnas här också några frågor, som icke på samma sätt och i vissa fall icke
alls behandlats i den redogörelse jag lämnat över försörjningsläget. Här frågar
sålunda herr Senander, huruvida regeringen ämnar framlägga förslag för
att förhindra att livsmedel förstöras. På den frågan vill jag svara, att en
framställning i detta ärende för någon tid sedan gjorts till regeringen från
Stockholms fackliga centralorganisation. Den framställningen är för närvarande
ute på remiss. Sedan man fått in yttrandena kommer regeringen självklart
att taga upp den frågan till närmare övervägande.

En annan fråga i det senanderska frågekomplexet är den. huruvida regeringen
företagit åtgärder eller förbereder sådana för att förhindra en minskning
av brödsädesarealen. Vad frågan örn brödsädesarealen angår, så är därom
att säga, att man ganska allmänt har på känn att vi i höst få en mindre areal
besådd av höstsäd, än vi hade föregående år. Den besvärliga väderlek, som i
hög grad försenat höstbruket, har här utan tvivel spelat en stor roll. I vilken
grad en tillbakagång av de besådda arealerna föreligger, kan för dagen icke
bestämt sägas. Rapporterna, som man fått från olika delar av landet, leda nog
närmast till slutsatsen att vi ha att räkna med mindre areal för höstvetet, vilket
uppenbarligen sammanhänger med de dåliga utvintringserfarenheterna beträffande
höstvetet, som man hade under de bägge sista vintrarna. Men däremot
tala vissa omständigheter för att rågarealen måhända icke undergått någon
minskning, men med bestämdhet kan icke sägas någonting därom i dag.
Man har ansett det vara nödvändigt att få till stånd en inventering av arealerna.
Denna inventering är för dagen icke klar, men beräknas föreligga färdig
örn 14 dagar. Först då får man en exakt bild av hur det förhåller sig med
sådden i bost.

Det är alldeles självklart, att därest det visar sig, att vi lia en mindre
höstsädesareal besådd, vilket i och för sig skulle vara ett mycket beklagligt
förhållande, eftersom det måste komma att återverka sänkande, normalt sett
i varje fall, på nästa års skörd, kommer man ifrån myndigheternas sida att
göra allt vad som är möjligt för att i vår få den icke besådda arealen använd
på det ur folkhushållningssynpunkt mest ändamålsenliga sättet. Att, i dag avgöra,
vilka metoder man därvid kan få komma att använda, är självklart omöjligt,
då man ju får ta hänsyn till de behov, som föreligga, när vårbruket skall
taga sin början.

Slutligen ställde herr Senander en del frågor rörande fiskförsörjningen och
örn man har gjort något för att öka fisktillgången, exempelvis genom större
tilldelning av bränsle, olja, fiskredskap o. s. v. Situationen i fråga om fiskförsörjningen
och dess förutsättningar tror jag man kan säga har blivit ganska
utförligt belyst i den översikt, som jag lämnade här inför kammaren, och i den
översikt, som statsrådet Domö också gav i denna kammare. Den fråga, som i
dagens situation framstår såsom den alldeles ojämförligt viktigaste, när det
gäller att försöka driva fram ett ökat fiske, är drivinedelsförsörjningen. Där
kämpa vi med svårigheter, svårigheter som lia redovisats i statsrådet Domös
redogörelse och svårigheter som man nu kämpar med att övervinna på många
håll. Man är livligt sysselsatt med att försöka så snabbt som det överhuvud
taget är möjligt få fram en ökad produktion av inhemska bränslen för fiskets
motorer. Såsom jag ser det är det utgången av dessa olika strävanden, som blir
grundläggande för våra möjligheter att bedriva ett mera intensivt fiske.

Men dessa åtgärder äro inte de enda, som kunna komma i fråga. De äro
heller inte de enda, som vi äro inne på. Här försiggår ett mycket omfattande

164

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
arbete, sora syftar till att på olika punkter och på olika sätt intensifiera fisket
och på det sättet förbättra fiskförsörjningen. En fråga, som där redan intar
en central plats och som kommer, såvitt jag förstår, att visa sig få all större
vikt, rör möjligheterna att få till stånd ett rikare fiske i Östersjön.

Därmed tror jag att jag har sagt vad som för ögonblicket kan sägas om
dessa frågor, som interpellationsvis ha riktats till mig. Jag skall nu taga upp
några andra ting, som ha berörts här under debatten. Frågan örn korntilldelningen
till bryggerierna har varit föremål för inlägg ifrån olika håll här
under överläggningarna. Situationen är följande.

Under åren 1938 och 1939 förbrukade den svenska bryggerihanteringen en
årlig kvantitet korn på 45,700 ton. Under kriget har maltdryckskonsumtionen
gått ned i mycket hög grad. Mätt i kvantitet använt korn är konsumtionen
av maltdrycker nu knappast mer än hälften av vad den var före kriget. Detta
har naturligtvis också paverkat tilldelningen av korn för bryggeriändamål.
Förra året var korntilldelningen nere i ett så pass lågt belopp som 11,800 ton,
vartill dock kom ett mindre parti socker. Denna tilldelning förslog inte att
halla uppe^ maltdryckstillverknmgen pa den niva den haft, utan bryggerierna
fmgo också ta i anspråk vissa lager av malt, som de hade kvar sedan tidigare
ar. Den fråga, som här under debatten har berörts, gäller tilldelningen för
nästa år. För nästa år ha bryggerierna redovisat ett önskemål, gående ut därpå
att 27,000 ton korn skulle ställas till förfogande. I de planer, som livsmedelskommissionen
preliminärt har gjort upp för kornanvändningen, har man
innlvi med ett något lägre^belopp eller 25,000 ton. Hittills ha av detta endast
10,000 ton beviljats, och frågan om den fortsatta tilldelningen är i närvarande
stund inte avgjord.

Det förhåller sig ju så, att en framställning ifrån nykterhetsorganisationerna
har gjorts i detta ärende, och den framställningen är ute på remiss, och
törst sedan yttrandena lia kommit in, kommer ett definitivt ställningstagande
till den här frågan att ske. Jag torde emellertid böra och kunna säga ett par
ord oin hur nian sött pa denna sak, da man beviljade den tilldelning'', som jag
nyss har nämnt, och såsom man överhuvud taget är benägen att se på den
bär Dagan rent försörjningsmässigt. Den kan naturligtvis betraktas ifrån
manga olika synpunkter, örn man inskränker sig till att betrakta den rent
orsorjnmgsmässigt, så är det åtminstone en synpunkt, som nian måste lägga
mycket stor vikt vid, och det är den återverkan på andra punkter av försörjningen,
som ett avbrytande av maltdryckstillverknmgen skulle medföra. Redan
bar,_ som jag nämnde, en mycket betydande tillbakagång skett i maltdrycksanvandnmgen
och det torde vara obestridligt, att denna tillbakagång i sin
man bidragit till den mycket stora ökning av mjölkkonsumtionen, som vi ha
Kunnat notera under de här krigsåren. Det är visserligen inte den enda faktor
som paverkat utvecklingen, men det har omvittnats från många håll, och jag
ror det är en riktig iakttagelse, att det skett en ganska markant övergång från
maltdrycksanvändmng till mjölkkonsumtion inom mycket vida lager, och att
har föreligger ett samspel mellan dessa faktorer torde stå utom allt tvivel,
hedan kan man naturligtvis komma till olika bedömning av, i vilken grad den
minskade maltdryckskonsumtionen bidragit till att höja efterfrågan på mjölk.
Ätt dar dock finns ett sammanhang, tror jag inte man kan förneka. Om man
tanker sig att man skulle stoppa maltdryckstillverkningen, är det också tämfrankoml1^
att detta skulle komma att leda till en återverkan på mjölkru
hangen och att vi skulle få en ytterligare mycket stark belastning på
den redan hart pressade mjölkhushållningen. I nuvarande läge är mjölkhushållningen
nara nog vid bristningsgränsen. Produktionen under höstmånaderna
nar gatt ned. V i kunna inte försörja de stora underskottsområdena i tillnär -

Fredagen den 6 november 1942 e. m. Nr 29. 165

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
närmelsevis full utsträckning. Vi ha fått mobilisera 225 å 230 produktmejerier,
vilkas mjölk får på olika sätt transporteras till skilda konsumtionsorter, till
Stockholm och till olika Norrlandssamhällen. Ett avbrytande av maltdryckstillverkningen
skulle i detta läge komma, såvitt man kan förstå, att i sä hög
grad öka påfrestningen på mjölkförsörjningen, att vi skulle bringas i ett ganska
prekärt läge.

Nu hoppas vi ju alla, att en återhämtning skall ske i fråga örn mjölkproduktionen.
Normalt brukar ju en sådan inträda ungefär i slutet på november och början
på december, och det är sorti sagt vår förhoppning, att produktionen skall visa en
utveckling i samma riktning som tidigare år. Men ingen kan ju säga, huruvida
denna återhämtning kommer att lyfta upp mjölkproduktionen i nivå med vad
den var innan höstsänkningen började. Framför allt kan ingen garantera eller
vara förvissad örn att mjölkproduktionen kommer att stiga till en sådan nivå, att
den spänning, som nu råder mellan efterfrågan och tillgång, kommer att helt
avlägsnas. För min del har jag gjort mig förtrogen med den tanken, att med
den ökning av mjölkefterfrågan, som knappheten på övriga livsmedel oavlåtligen
framkallar, komma vi att få dragas nied en ganska besvärande spänning
mellan efterfrågan och tillgång. Därför måste jag säga, att det ter sig för mig
såsom något ganska äventyrligt att åstadkomma en så pass allvarlig rubbning
i konsumtionen som ett avbrytande av maltdryckstillverkningen skulle vara.
Jag har inte ansett mig kunna underlåta att framhålla detta, samtidigt som
jag ännu en gång vill säga, att ett definitivt ställningstagande till frågan örn
den fortsatta tilldelningen av korn till bryggerihanteringen ännu inte har skett.

Beträffande fisken — för att nu återkomma till den — så har det såväl
under denna debatt som i pressen opinerats för att man inte skulle låta denna
användas för konserveringsändamål, och man har mycket riktigt framhållit,
att fiskprodukterna på detta sätt bli ohyggligt fördyrade. Fisken är dyr i och
för sig, och örn den dessutom skall industriellt behandlas och serveras såsom
fiskkorv eller på annat sätt, så blir den ännu svåråtkomligare för folk. Jag vill
emellertid säga, att enligt de direktiv som gälla för fiskregleringen, så får fisk
som omfattas av garantiprisregleringen icke gå till charkuterifabrikerna förrän
det faktiskt finns ett överskott, som inte på annat sätt kan vinna avsättning.
Då det i nuvarande läge icke finns något överskott, så betyder det, att därest
direktiven efterlevas — och jag vet inte, att de på något sätt överträdas — så
går det nu ingen sådan fisk till charkuterifabrikerna. Den fisk, som går till
den egentliga fiskkonservindustrien, är s. k. skrapfisk och skarpsill.

Herr Skoglund var inne på frågan örn jordbrukspriserna och förhandlingarna
örn dessa. Jag skall inte taga upp någon diskussion i själva det ämnet. Det är
bara ett litet misstag, som jag skulle vilja rätta. Herr Skoglund var i den föreställningen,
att livsmedelskommissionen hade trätt i förhandlingar med jordbrukets
organisationer och att de förslag, sorn livsmedelskommissionen framlade,
var ett resultat av sådana förhandlingar. Det är nog ett missförstånd.
Det förslag, som livsmedelskommissionen lade fram, var ett förslag upprättat
inom.kommissionen och inom kommissionens råd, och det var sålunda icke framgånget
vid förhandlingar med de olika organisationerna.

Slutligen vill jag till herr Jones Erik Andersson säga, att den lektion i kommissionsblankettväsende,
som han gav mig för en stund sedan, skall jag taga
ad notam. Den fråga, som han aktualiserade, är inte. ny för mig. Jag har vid
åtskilliga tillfällen haft anledning att ägna den uppmärksamhet, och för helt
kor tid sedan lia vi tagit upp en mera allmän översyn av de här tingen. Det.
iir emellertid klart. att. när man i en betydande hast skall bygga upp en så
vidlyftig organisation, som kommissionsväsendets verksamhet på olika områden
representerar, en organisation, som mäste grundas på en mycket detalje -

166

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
råd kännedom om förhållandena ute i landet, så leder det lätt till att ett och
annat kanske kommer att gestaltas på ett sätt som man kunnat undgå örn
vederbörande haft mera tid till förfogande. Det må i viss mån tjäna till förklaring.
Det är emellertid givet, att man bör eftersträva att få till stånd alla de
förenklingar som äro möjliga. Till detta vill jag medverka, fastän jag samtidigt
måste, betona att här föreligga åtskilliga svårigheter, som man icke kan
komma förbi.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle oell
anförde: Herr talman! Det är nog alldeles riktigt, som herr statsrådet anmärkte,
att det kanske inte var förhandlingar i vanlig mening mellan livsmedelskommissionen
och jordbrukarna. Men i livsmedelskommissionens råd återfinnas
de stora jordbruksorganisationernas ledande män, och jag uppfattar det
på sådant sätt, att de voro beredda att i sina vederbörande organisationer förorda
livsmedelskommissionens förslag. Jag tror att det hade betytt praktiskt
taget detsamma som möjlighet till uppgörelse.

Härefter yttrade:

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet för hans vänlighet
att besvara min framställda interpellation. Örn jag därtill önskar säga, att
jag inte i allo är fullt tillfredsställd med svaret, så är det därför att jag kommer
ifrån de bygder, där det säkert kommer att uppstå ekonomiska förluster
för odlarna av fabrikspotatis, och jag skall söka med några ord ange anledningen
till detta.

Just i dessa bygder finnas stora potatisodlingsdistrikt, där det odlas uteslutande
sådan potatis som är avsedd för industriellt ändamål, för framställning
av potatismjöl således, och dessa potatissorter äro mindre lämpade till
matpotatis. Potatisodlingen i dessa bygder betyder för de flesta brukningsdelarna
mer än andra odlingar, ja, i många fall betyder den mer än alla andra
odlingar tillsammanslagna. Jag har därför ansett det vara av allra största vikt
att odlarna av sådan potatis få full klarhet i situationen, för att sedan kunna
rätta lagring och arbetsfördelning efter detta.

Då jag de sista dagarna har läst i tidningarna örn att det redan nu skulle i
skilda delar av landet vara brist på potatis, så har jag nog förutsett, att min
första fråga, huruvida det var möjligt att få utökade licenser för tillverkning
av potatismjöl, inte skulle kunna besvaras jakande. Jag har emellertid ingen
anledning att gå in på dessa spörsmål i detta sammanhang. Någon brist i landet
på matpotatis kail det naturligtvis inte vara, och skulle det verkligen föreligga
brist på vissa orter, måste ju detta bero på andra orsaker, som man väl får
hoppas nog skola kunna rättas till.

Men det är på min andra fråga, alltså örn det kunde påräknas att fabrikspotatissorterna
finge bedömas såsom matpotatis och inlösas av staten, som jag
hade hoppats att få ett mera bestämt och gynnsammare svar för odlarna av
fabrikspotatis. Statens potatismjölnämnd förutsåg redan vid krigsutbrottet,
att det skulle bli stor efterfrågan på potatismjöl. Efterfrågan ökade, så att
man måste reklamera för tillverkning av mera potatismjöl, och det var då som
potatismjölnämnden vände sig till fabriksidkarna och uppmanade dem att göra
tillverkningen större. Detta resulterade i att tillverkarna av potatismjöl inte
bara ökade sina egna odlingar utan också uppmanade sina leverantörer att öka
sina odlingar. Sålunda har nämnden redan tidigt örn vårarna utdelat preliminära
licenser av den storleksordning, att de praktiskt taget voro omöjliga att
fullgöra och i många fall dubbelt så stora som de licenser, som kommissionen

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Nr 29.

167

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
nu definitivt Ilar fastställa Detta Ilar resulterat i att arealerna lia utökats, samtidigt
som tillverkningen av potatismjöl begränsats, och följden har blivit
potatisöverskott då nu kampanjen är slut, en omständighet, som naturligtvis
ingenting är att säga om utan som enbart är till fördel i tider som dessa.

På de ställen, där man räknat med överskott, lia odlarna börjat sortera potatis
för att lägga undan den bästa potatisen i reserver och kunna sälja matpotatis,
och man har räknat med att staten skall inlösa potatisen den 1 april
1943 enligt cirkulär nr 705. I detta cirkulär föreskrives, att som matpotatissorter
icke komma att räknas sådana sorter som Beseler, Helena, Nektar,
Brennragis, Deodara, Parnassia, Pepo, Sandnudel, Stärkeragis, Furst Bismarck
och Ovalgelbe. I samma cirkulär heter det, att bestämmelser om kvalitetsfordringar
m. m. skola utfärdas sedermera av spannmålsbolaget.

Den 16 oktober utfärdade livsmedelskommissionen vissa bestämmelser, som
jag skall be att få läsa upp — det var i ett cirkulär, som skickades till samtliga
stärkelsefabriker. Delägarna och leverantörerna böra, heter det, »klart
upplysas om betydelsen av att tillgängliga potatisförråd i första hand komma
konsumtionen till godo, samt uppmanas att till fabrikerna leverera allenast sådan
potatis, som icke lämpar sig som matpotatis. Härvid bör märkas, att även
potatissorter, som normalt icke bruka användas som matpotatis, såsom t. ex.
Parnassia, Deodara m. fl., i nuvarande läge godtagas som sådan.» Vidare säger
kommissionen, att den vill framhålla, »att det bör ligga i odlarnas eget intresse
att få så stor del av potatisskörden som möjligt avsatt som matpotatis.
Enligt fastställda normalpriser betinga sålunda för närvarande 100 kg fabrikspotatis
av ordinär stärkelsehalt cirka 7 kronor fritt fabrik, medan för samma
mängd matpotatis kan utfås omkring 9 kronor 50 öre fritt banvagn eller fartyg,
exklusive säck, alltså en mycket betydande prisskillnad till matpotatisens favör.
Anförda förhållande bör eftertryckligt klargöras för såväl delägare som utomstående
leverantörer.» Hur lätt det går att sälja fabrikspotatis som matpotatis
just nu kan jag bevisa, örn jag talar örn att en ärad ledamot av denna kammare
för icke länge sedan skickade en vagn med sådan potatis till en mellansvensk
stad och att partiet vid framkomsten blev kasserat.

Emellertid blev glädjen kort för dem som hade överskott ty den 30 oktober
fingo stärkelsefabrikerna en skrivelse, som var dagtecknad i spannmålsbolaget
den 28 oktober, vari meddelades, att avtal kunde tecknas örn beredskapslagring
av matpotatis men att som matpotatis icke komme att räknas sådana
sorter som dem jag nyss räknade upp. I detta meddelande finns ännu en sak,
som är anmärkningsvärd. Det är, att sorten Vekaragis ansetts icke lämplig
till matpotatis, en sort som odlas i stor utsträckning på Listcrlandet och i norra
Skåne. Om jag kan läsa dessa papper rätt och i en följd, har Vekaragis godkänts
som matpotatis före sättningen — alltså enligt cirkulär nr J05 •— men
då den nu är skördad har den ansetts icke böra ifrågakomma som sådan.

Jag är, som jag tidigare nämnt, på, det klara med att den potatis, som salunda
odlats för fabriksändamål, kan ligga i reserv till våren, och det år då
ingen svårighet att sätta i gång erforderligt antal fabriker för att avverka den
potatis, som då finns över och som icke kunnat köpas som matpotatis. Men da
måste jag fråga, örn det kan vara rimligt, att jordbrukarna ensamma skola
hålla denna reservlagring och så fram på sommaren kanske få avyttra potatisen
till fabrikspriser, som äro avsevärt lägre än matpotatispriserna. Skulle det gå
så, måste det bli stora förluster för den som innehar lagren, nämligen först
kostnaderna för lagringen och därtill lagrings förlusterna, om vilka ledamoten
av livsmedelskommissionen fru Nordgren talade i går. Dessutom är det alltid
ett sämre utbyte fram på våren av potatisen vid stärkelsefabrikerna, även örn
den iir aldrig så väl skött. Det kan komma, att uppstå förluster för den enskilde

168

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
jordbrukaren, som närma sig- katastrofen. Jag kan nämna adresser på större
jordbrukare, som då tillverkningskampanjen är slut lia 5,000 hektoliter över.
Det är 350 ton och representerar ett värde av 25,000 ä 30,000 kronor. Men det
iinns också en hel del mindre jordbrukare, vilka behöva förvandla sin skörd i
penningar, som nu under utfodringsförbudet komma i ett besvärligt läge.

Jag vill till slut vädja till statsmakterna att beakta dessa för industripotatis(Kilarna
betydelsefulla problem. Örn potatisodlingens betydelse behöver jag
icke orda. Det kan icke göras bättre än fru Nordgren gjorde i sitt gårdagsanlorande,
da hon yttrade: »Få vi brist på potatis, skulle det bli ett verkligt
nodlage för vart folk.»

.S.kulle staten lösa in en del partier, som i sista hand måste rivas till potatismjöl,
är nog denna inlösning en mycket välbetänkt beredskapsåtgärd. och lag
vili som mm uppfattning säga, herr statsråd och herr talman, att staten bör
bara tornsten och icke lagga den på ett antal jordbrukare i vissa delar av

Fru Gustafson: Herr talman! Jag hade tänkt avstå från ordet, tv efter
denna tredagarsdebatt borde ju allt vara sagt i de viktiga frågor, som vi samlats
tor att dryfta. Men det har förts fram ett par synpunkter, som jag i korthet
mäste göra några invändningar emot.

Jag har den uppfattningen, att debatten i stor utsträckning rört sig örn de
svårigheter, som städernas, industriorternas och de tätbebyggda samhällenas
befolkning, dess familjer och husmödrar, lia att kämpa mot i dessa tider av
br.1ft,,1.Ja ..vsmedel och andra viktiga förnödenheter, gentemot de i stort sett
självförsörjande jordbrukarna. Denna senare befolkningsgrupp har icke belövt
känna livsmedelskrisen så hart, och dess husmödrar ha icke så svåra
ekymmer, när det gäller maten för dagen åt hungriga barn och ungdomar.
dag ar fullt medveten om att industrisamhällena och de tätbebyggda samhallenas
husmödrar ha samma svårigheter som vi i städerna, att sålunda
nela den icke jordägande befolkningens problem äro likartade.

Jag tyckte om fru Erikssons anförande i dess helhet. Det var bra. Men
det var just denna hennes synpunkt: städerna gentemot landsbygden, städernas
iorhallanden i motsättning till det övriga landets, även industrisamhällena,
som jag med dessa ord ville vända mig litet emot. — Men jag hoppas
att när fru Eriksson förmodar, att städernas befolkning kan äta ute på restauranger
och därmed hjälpa upp sina ransoner, hön icke menar arbetarklassens
familjer och husmödrar. Det är icke, det försäkrar jag, 10 % av Stocklolms
befolkning, som har råd till denna lyx, och det är icke örn dessa män.-mskor vi talat i dessa dagar. För övrigt är jag ganska viss örn att det stora
iler talet av dem som för närvarande befolka stadens restauranger icke är dess
boiasta befolkning.

Herr Hansson i Rubbestad ondgjorde sig över möten, »anordnade», som
han sade, »av vissa kvinnor». Herr Hansson har icke varit så lycklig i ordyalet
under denna debatt, och jag skall därför icke vidare fråga, vilka vissa
kvinnor han avser. De husmödrar jag här talat örn lia på ett beundransvärt
och tappert sätt burit sina bördor och lojalt fogat sig efter ransoneringsbestammelserna.
Men inför den tilltagande bristen på livsmedel och inför hotet
örn höjda priser på det nödvändigaste lia kvinnor protesterat, men vederhäfgt
och inför rätt forum. Kvinnorna komma att med all makt värna barnen
mot näringsbristen och dess följder, och jag vill instämma med fru Västberg,
när hon talar örn en fullkomligt enig kvinnofront för att föra barnen andligen
och kroppsligen helskinnade genom krisen.

I övrigt har jag, herr talman, som representant för Stockholm samma er -

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Nr 29. . 169

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
farenheter om svårigheterna för storstädernas livsmedelsförsörjning som fröken
Öberg hade från Göteborg.

I detta anförande instämde fröken Andersson.

Herr Senander: Herr talman! Ehuru statsrådet Gjöres icke är närvarande,
ber jag ändå att få framföra mitt tack till honom för det ganska utförliga svar
han lämnade på min interpellation. Jag konstaterar, att detta svar var delvis
positivt, delvis negativt. Den senare omständigheten föranleder mig att göra
en del anmärkningar till svaret.

Den negativa sidan hänförde sig till frågan om brödransonerna och ökningen
av fisktillförseln,. Beträffande brödransonerna anförde statsrådet Gjöres i sin
inför riksdagen lämnade redogörelse bl. a. som motivering till att man icke
kunde företaga en höjning av ransonerna, att arealen för höstsådden av brödsäd
kunde förutses minskas i år. Vidare framförde han tre olika versioner
i fråga om uppskattningen av skörden och höll sig till den lägsta, vilket också
därmed skulle vara motivering för ett avslag på de krav, som rests i landet
på höjning av brödransonerna. Statsrådet framhöll också, att framför allt på
grund av den minskade arealen för höstsådden av brödsäd var det nödvändigt
att avsätta ett reservlager på 75,000 ton av årets skörd. Nu meddelade emellertid
statsrådet, att nian höll på med en utredning för att komma till klarhet
i fråga örn storleken av minskningen av arealen för höstsådden. Han signalerade
också, att man beräknade ha utredningen klar örn cirka 14 dagar. Jag
väntar på att man, skall få fram en mera tillförlitlig uppskattning av årets
skörd än den som framkom i statsrådets redogörelse, och då förhållandet
är sådant, kan man väl förutsätta, att då utredningarna äro klara, frågan om
brödransonerna omprövas. Brödet spelar ju en så oerhört stor roll, och de små
brödransonerna ha länge givit anledning till klagomål. Man hade litet varstans
i landet väntat sig, att då nu skörden blev väsentligt rikare än under tidigare
år man skulle kunna emotse en höjning. Jag skulle vilja hemställa till statsrådet
Gjöres, att så snart man fått klarhet i dessa spörsmål, som jag berört i
samband med frågan örn brödransonerna, han tager frågan örn en ökning till
omprövning. Jag tror, att det trots allt finns möjlighet att genomföra en sådan.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja fästa uppmärksamheten vid det
faktum — mest därför att statsrådet icke berörde det vare sig i sin information
till riksdagen eller nu i sitt interpellationssvar — att böndernas egna
tidningsorgan ha medgivit, att prisfrågan, när det gäller spannmålen, har inverkat
på den besådda arealen för höstsäden. Då detta sabotage så gott som
uteslutande härrör från storbönder och godsägare, borde det självfallet bli föremål
för särskild prövning av regeringen, och åtgärder borde vidtagas mot
ett sådant sabotage.

Vad frågan om fisktillgången beträffar, saknade jag i statsrådets svar ett
klargörande av regeringens ställning till en del andra spörsmål, som jag berört
i min interpellation, än deni statsrådet behandlade, bl. a. frågan örn strandrätten
och andra hinder för det fiske, som pågår litet varstans i vårt land.
Det är ju så, att man i Finland har, inför det svåra försörjningsläget, radikalt
slopat alla bestämmelser örn strandrätt, och fisket är fullständigt fritt. Jag
anser för min del, att man också här i landet borde tillgripa liknande åtgärder,
vilket otvivelaktigt skulle medföra ökad fisktillgång.

Emellertid är det icke bara frågan örn — ehuru den saken är den viktigaste
— att öka produktionen på detta område. Det kail också bringas bättre reda
och större ordning i fråga örn fördelningen av fisken såväl mellan de olika
platserna som också inom desamma. Dessutom har det införts sådana be -

170

Nr 29.

Fredagen den (i november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
stämmelser i fråga om fiskhandel!! från livsmedelskommissionens sida, som
faktiskt äro ägnade att väcka förvåning. Jag läste i dag i Vår tid en redogörelse
från Göteborg örn hur nian där handlat i fråga om 3,000 lådor skarpsill,
som kommit in till Göteborg under gårdagen. Denna skarpsill, som väl
är den första betydande mängd skarpsill, som kommit till Göteborg, gick uteslutande
till konservfabrikerna. Husmödrarna, som stodo i affärerna och
väntade på att få något med av den stora fångsten, fingo inte ett dugg, utan
allt gick till konservfabrikerna för konservering och insaltning. Man kan
fråga sig varför. Jag anser, att ett dylikt tillvägagångssätt icke kan försvaras.
Livsmedelskommissionen har bestämt, att all skarpsill skall gå till konservfabrikerna.
Priset på skarpsillen har man satt så högt, att endast konservfabrikerna
kunna köpa den. Den större sorten betalades med 60 kronor per
låda och den mindre med 40 ä 50 kronor. Men örn en fiskhandlare, som skall
sälja denna sill för direkt konsumtion, skall kunna köpa den, får han icke
betala mer än 18 kronor per låda. Eljest går det icke ihop. För den direkta
försäljningen har man nämligen satt ett pris på, örn jag icke missminner
mig, 75 öre per kg. Livsmedelskommissionen har för auktionerna i fiskhamnen
i Göteborg bestämt ett minimipris, från vilket man utgår. Det minsta
pris, som skarpsillen säljes för i fiskhamnen, är 25 ä 30 kronor per låda.
Och under sådana förhållanden är det ju givet, att en fiskhandlare, som icke
kan betala mer än 18 kronor per låda, icke kan deltaga i tävlan örn skarpsillen,
utan den går till konservfabrikerna, som köpa skarpsillen dyrt, och
sedan, när den är konserverad, går den tillbaka till marknaden till mångdubbelt
högre pris. Ett sådant förhållande måste absolut ge anledning till
missnöje.^ Det kan under inga förhållanden förstås av husmödrarna, som
måste stå i kö för att tillhandla sig litet fisk. Jag tror, att det är nödvändigt,
att man tager ett ordentligt nappatag nied dessa institutioner, med livsmedelskommissionen
och andra centrala krisorgan. Det finnes enligt min mening
all anledning för regeringen att taga upp frågan örn sammansättningen
av dessa centrala krisorgan till omprövning och undersöka, huruvida man
icke kan gå på den linje, som för över ett år sedan rekommenderades av oss,
och som nu äntligen också från andra håll ■— bland annat från socialdemokratiskt
håll — framförts, icke minst under denna debatt, nämligen att få in
litet av den verkliga sakkunskapen i dessa centrala krisorgan, nämligen husmödrar
och arbetare, som bäst och hårdast känna trycket, och som därför
också bäst begripa, hur man skall organisera en folkförsörjning i dessa svåra
tider.

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! När bankoutskottet för några
månader sedan diskuterade olika förslag för att bemästra den spökande inflationen
och även umgicks med begreppen lönestopp och prisstopp, så hoppades
man väl, att en sådan drastisk åtgärd skulle ligga avlägsen. Nu stå vi där, och
vi äro rörande eniga om, att den beska medicinen måste prövas. Det är alltså
icke för att på något sätt anmäla en avvikande uppfattning i sak, som jag har
begärt ordet, utan jag har blott velat påtala vissa faror, som icke få stå helt
obeaktade.

En förutsättning för ett prisstopps effektivitet är, som även finansministern
anfört, att lönerna stanna. Men kommer nu detta att bli möjligt utefter hela
linjen? Jag tänker då icke i första hand på de stora kollektivavtalen. Där får
man ju hoppas, att de ibland konstruerade och ibland mer eller mindre sakligt
motiverade ökningsyrkandena skola tagas tillbaka. Men jag tänker på ett annat
relativt stort löneområde, som kallas för rörliga ackord. Här ligger nämligen
faran snubblande nära, att en rentav omedveten löneökning skall se

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Nr 29.

171

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
dagens ljus. Inom exempelvis verkstadsindustrien är ju sysselsättningen fortfarande
god, mest tack vare upprustningen. Detta i sin tur betyder brist på
arbetskraft. Månheten örn att kvarhålla arbetskraften kan ofta innebära, att
en viss släpphänthet inträder vid ackordsättningen. Även det psykologiska momentet
talar i samma riktning. Om en industri är väl sysselsatt, och örn luften
är så att säga laddad med brådska, då blir ofta »bestämdheten» i ackordsättningen
något avtrubbad. Det åvilar därför under sådana förhållanden arbetarparten
att verkligen tänka samhällsmässigt och att icke genom finurligheter
vid ackordsförhandlingarna försvåra lönestoppet och motarbeta den princip,
vi här ha diskuterat under flera dagar. Men bortsett från detta med de rörliga
ackorden så måste en viss löneökning alltid inträda på grund av de yngre arbetarnas
och tjänstemännens tillväxt i ålder och visdom. Därutöver kommer
en ökad arbetsbörda och ett ökat ansvar inom ett företags olika avdelningar,
mest beroende på alla de nya arbetsuppgifter, som ransoneringar och dylikt
medfört, och även detta måste rimligen kompenseras.

Redan av dessa reflexioner och axplock följer, att örn den viktigaste förutsättningen
för ett prisstopp icke kan konsekvent uppehållas, då får ej heller
ordet prisstopp tillämpas i sin absoluta ordalydelse. Myndigheterna måste därför
finna sig i att även framdeles pröva sådana prisändringar, som motiveras
av ofrånkomliga kriskostnader eller av dyrare ersättningsråvaror. Detta, förresten
så mycket mer, som en och annan industrigren redan nu befinner sig på
efterkälken. De industrigrenar, jag då tänker på, ligga inom nödvändighetsvarornas
begrepp. Även beträffande handeln, som också här har berörts, ansluter
jag mig till dem som uttalat förvåning över, att en prövning av deras kalkyler
låtit vänta på sig så länge.

Jag förstår emellertid mycket väl, att löne- och prisstoppen måste handläggas
med utomordentlig fasthet, om den stora olycka, som heter inflation, skall
kunna förebyggas. Men denna fasthet, denna hårdhet, får icke drivas därhän,
att rena orimligheter uppkomma. Skulle detta bli fallet, och skulle misshälligheter,
som uppkommit eller uppkomma, icke fortsättningsvis beaktas, så skulle
det stå illa till med den rättvisa fördelning av offren, som här har omvittnats.

Jag har emellertid egentligen begärt ordet för att med tillfredsställelse taga
fasta på det avsnitt av statsministerns anförande, som rörde sig örn rationaliseringarna.
Detta är en arbetsprocess, som aldrig får stanna av, och för närvarande
är den dubbelt betydelsefull, alldenstund den möjliggör en hushållning
med själva arbetskraften. Skulle nu emellertid en fortlöpande rationalisering
tagas till intäkt för prissänkningar, som helt svara mot de förbilligade
produktionskostnaderna, så skulle på många håll processen dämpas. Människan
är ju en ofullkomlig varelse. Örn icke skälig del av rationaliseringens ekonomiska
vinst får stanna kvar hos företaget, Ilar också en av de mäktigaste sporrarna
till rationalisering försvunnit. Och en avslappning av rationaliseringsarbetet
kan få ytterst allvarliga följder framigenom. Även detta krig måste ju
taga slut någon gång. Därefter räkna vi alla med en väldigt hård konkurrens.
De länder, där industrien ihärdigt fortsatt arbetet på att hitta billigare produktionsformer,
lia då utsikter att stå sig. Ändra återigen få dragas med allt
det elände, som även vi under olika perioder genomlevt. Jag säger ännu en
gång, att rationaliseringsprocessen måste hållas levande. Den skäliga stimulansen
får ej kvävas. För resten tror jag mig kunna försäkra, att företagen
själva äro ytterst angelägna örn att sänka priserna i linje med gjorda besparingar,
så snart en möjlighet därtill kan skönjas. Stor avsättning med en liten
vinst per enhet skapar en helt annan goodwill än liten avsättning med högre
å-priser.

Medan jag har ordet, herr talman, vill jag slutligen beröra industriarbetarnas

172

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
skogsarbete. Detta blev ju närmast de grusade förhoppningarnas kapitel, men
både rutiga och randiga skäl finnas. Dels var det väl så, att utkommenderingen
till skogen var allt annat än populär bland de anställda. Man utnyttjade väl i
regel fackföreningarnas ledning för att få hjälp med urvalet av folk, men denna
ledning’ hoppade minsann icke jämfota av förtjusning över uppdraget. Dels är
det väl också så, att företagen äro relativt starkt belastade under sommaren,
när en massa reparations- och utearbeten pågå. Det är då alltså svårare än
annars att avstå folk. Men härtill kom den tråkiga upptäckten för företagen,
att de ibland gingo miste om arbetarna, icke bara under den tid de tjänstgjorde
i skogen, utan även därefter. En arbetare, som icke kände sig så särdeles tillfreds
med utkommenderingen, stannade blott en kort tid ute i skogen, och
därefter sökte han och erhöll arbete hos annan industri, hos annan arbetsgivare.
Hörsamheten hade alitsa resulterat i, att man skadade sig själv genom att bli
av med folk utan att på något vis hjälpa det allmänna, kanske i stället helt
enkelt hjälpa sin konkurrent.

Nu skall man icke offra tid på det som har varit. Viktigare äro nu de nya
åtgärderna. Vi få alla hoppas, att det här med kommenderingen av 43-orna
skall slå väl ut. Men för att så skall bli fallet, måste ersättningsfrågan för dem
noga övervägas. Utan stimulerande principer därvidlag kunna vi riskera ett
misslyckande nummer två, och det vore i så fall allvarligt. Det hade därför
vant tacknämligt, om socialministern hade kunnat lämna åtminstone en antydan
örn betalningsf ormen. Nu får man väl, på grund av vad socialministern
anfort, nöja sig med att uttala den förhoppningen, att ändamålsenliga och ur
det privata affärslivet hämtade föredömen måtte tillämpas. Bryts det däremot
får man nog söka med ljus och lykta efter en i detta fall just nu så riksbehövlig
effektivitet.

Fru Rönnebäck: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast i anledning av
en passus i herr Svenssons i Ljungskile anförande. Han talade bl. a. om fläskproduktionen
och möjligheterna att öka densamma, så att vi eventuellt skulle
kunna få litet större ransoner än de ynkligt små som vi nu ha. I det sammanhanget
var herr Svensson inne på tankegången, att ett höjt fläskpris skulle verka
stimulerande på produktionen, och det verkar av många tecken att döma,
som om den åsikten skulle vara tämligen allmänt utbredd. Till och med en så
ivrig och skicklig förespråkare för konsumenterna som herr Kilbom snuddade
vid tanken på att man genom att i en eller annan form ge bönderna mera betalt
för fläsket skulle kunna åstadkomma ökad produktion. Det allmänna resonemanget
^tycks vara, att det är bättre att betala något mera .och verkligen få
den åtrådda vara, som fläsket utgör, än att, som herr Kilbom uttryckte det,
ha ett på papperet lågt pris men inte kunna få annat än högst obetydliga
ransoner.. Jag vet inte, om den frågeställningen är så riktig, och jag har heller
inte möjlighet att bedöma, huruvida ett höjt fläskpris skulle medföra det önskade
resultatet utan att samtidigt föra med sig andra icke önskvärda konsekvenser.
.Jag vill endast i det sammanhanget instämma med fru Nordgren och fru
Alvén i deras uttalande örn att ett höjt fläskpris inte får kompenseras med en
sänkning av mjölkpriset. Ty örn. det är någonting, som landets husmödrar äro
angelägna örn, så är det att mjölkproduktionen kan hållas uppe vid högsta
möjliga nivå. Under nuvarande förhållanden är mjölken ett så ofantligt viktigt
födoämne, särskilt för barnens vidkommande, att en minskning av tillgången
på mjölk skulle framstå som något helt enkelt katastrofalt.

Vad jag emellertid fäste mig vid i herr Svenssons anförande var hans uttalande
om nödvändigheten av ett bättre tillvaratagande av köksavfallet i syfte
att kunna använda detta för svinuppfödningen och därigenom kunna öka fläsk -

Fredagen den G november 1942 e. m.

Nr 29.

173

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
produktionen. Detta är någonting som husmödrarna kunna förstå, och som de
ivrigt skulle understödja. De, som ju ha det stora ansvaret och bekymren för
att under nuvarande svåra förhållanden kunna åstadkomma tillräckligt med
mat åt familjemedlemmarna, tvingas till den strängaste sparsamhet och hushållning.
Husmödrarna skulle säkert med förståelse och glädje möta och medverka
i en aktion för bättre tillvaratagande av köksavfallet i syfte att därmed
understödja fläskproduktionen. Med de dagliga näringsbekymren över sig,
skulle husmödrarna känna det som en lättnad att veta, att sådant, som kan
nyttjas i folkhushållet, också blir tillvarataget och kommer till användning.
Under de sista två åren har här i landet satts i gång en viss propaganda för
att så skulle kunna ske. Då jag den sista tiden kommit i kontakt med denna
verksamhet, har jag ansett det vara av en viss betydelse att i denna debatt
örn folkförsörjningsproblemen lämna några upplysningar örn det arbete, som
pågår på detta område.

Efter mönster från Danmark, där man från de statliga och kommunala
myndigheternas sida aktivt och ekonomiskt understödjer denna verksamhet,
har i en del städer och större samhällen här i landet satts i gång med uppsamling
efter nya metoder av såväl köksavfall som annat slags avfall, såsom papper,
lump, ben, gummiskrot och andra slag av skrot. Avfallet hämtas direkt
hos de enskilda hushållen genom regelbundna besök en eller flera gånger i veckan.
Genom denna rationella metod, som överallt där den kommit till användning
väckt husmödrarnas stora intresse och villiga medverkan, har man uppnått
betydande resultat håde kvantitativt och kvalitativt.

Jag är medveten örn, att denna nya verksamhet redan uppmärksammats av
de statliga myndigheterna, som genom livsmedelskommissionen lämnat ett anslag
för innevarande år till propaganda. Men för att verksamheten skall komma
i gång överallt ute i landet och kunna rationellt bedrivas efter den nya
metoden med insamling i de enskilda hemmen fordras ett kraftigare och mera
direkt stöd. Svårigheten ligger framför allt i frågan om avsättningsmöjligheterna
för köksavfallet, eftersom detta helt naturligt vid en tillämpning av den
nya arbetsmetoden kommer att ställa sig ganska dyrt. Herr Svensson i Ljungskile
undrade, varför man inte kunde tänka sig att subventionera matavfallet på
samma sätt som man subventionerar fodercellulosan, och jag vill på denna
punkt helt instämma med honom. I detta sammanhang bör kanske påpekas, att
uppsamiingsarbetet bedrives huvudsakligen med sådan arbetskraft, som rekryteras
bland de partiellt arbetsföra efter hänvisning från vederbörande arbetslöshetskommitté.
I dessa fall sker alltså en besparing på utgående understöd
till dessa personer, som här fått en möjlighet att försörja sig genom eget arbete.
En del av de pengar, som skulle ges ut i form av subventionering eller
på annat sätt, skulle alltså tagas igen på detta område.

Fru Nordgren uttryckte vissa farhågor för en utökad fläskproduktion och
ansåg, att man därmed i nuvarande situation riskerade, att bönderna använde
potatisen till att utfodra svinen med, vilket skulle kunna leda till ökad knapphet
på potatis. Men örn de ansvariga myndigheterna — och jag tänker härvidlag
också på de kommunala myndigheterna — ville ge ett kraftigare stöd åt matavfallsinsamlingen
sådan den nu bedrives på olika håll, antingen genom särskilda
organ — s. k. Fab-organisationer — eller i kommunernas egen regi genom arbetsliishet
skom mitt én eller andra kommunala organ — så skulle köksavfallet
kunna komma till användning vid svinuppfödningen i betydligt större utsträckning
iin vad nu sker.

I Stockholm, där verksamheten bedrives genom Fab-organisationen, insamlar
nian på detta sätt 78 ton matavfall per vecka, och under den tid verksamheten
pågått, har man kommit upp till eli resultat av i’)1/-’ miljon kg med ett foder -

174

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläganing i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
värde av 175,000 kronor, oell man Ilar räknat ut, att detta motsvarar en produktion
av 290,000 kg fläsk. Då är det att lägga märke till att uppsamlingen
icke pågår över liela staden. Örn den kunde utökas att omfatta hela Stockholm,
så har man räknat med att komma upp till en insamlad mängd av 189,000 kg
per vecka, vilket motsvarar per vecka 15,760 kg fläsk. I örebro, där liknande
verksamhet bedrives i arbetslöshetskommitténs regi, räknar man med en insamlad
mängd matavfall av 24,000 kg per vecka. Detta är nu resultatet endast från
ett par städer. Man kan ju sedan tänka sig, vilka ofantliga mängder, som skulle
kunna tagas till vara och nyttiggöras, örn en rationell uppsamling ordnades
i alla städer och större samhällen i landet.

Herr Svensson i Ljungskile betonade, att det borde vara angeläget för stat
och kommun att understödja denna verksamhet, som onekligen kan komma att
betyda en hel del för vår folkförsörjning. Det är ju inte bara matavfallet,
som kommer till användning på detta sätt, utan man kan även genom en sådan
rationellt ordnad uppsamling taga till vara andra avfallsprodukter, som i nuvarande
situation äro av stor betydelse för industriernas råvaruförsörjning.
Men det är ganska klart, att en sådan uppsamlingsverksamhet knappast kan
vara ekonomiskt lönande, och att den därför måste på något sätt understödjas,
örn den skall kunna komma igång och hållas vid liv. Det är ju betecknande, att
man i. Danmark, där väl förhållandena på fodermarknaden och ifråga om
den animaliska produktionen äro betydligt gynnsammare än hos oss, anser detta
arbete vara av sådan vikt och betydelse ur landets synpunkt, att såväl staten som
kommunerna lämna effektivt ekonomiskt stöd för att verksamheten skall kunna
bedrivas.

Nu kan det måhända sägas, att det bidrag till fläskproduktionen, som köksavfallet
skulle kunna ge, inte är av den storleksordning, att det har någon
så stor betydelse i det stora hela. Men, herr talman, jag tror, att vi nu befinna
oss i det läget att vi få säga, som man brukar göra vid alla insamlingar, att
»även de minsta bidrag mottagas med den största tacksamhet». Och för övrigt
har denna sak inte bara en materiell sida. Man måste se även på de rent
psykologiska momenten. Och i detta fall betyder det nog en hel del, att folket
får klart för sig, att vi utnyttja alla tänkbara möjligheter att använda oss av
de resurser, som finnas inom våra egna gränser.

Det har i denna debatt talats en del örn svenska folkets nerver, örn irritation
och grinighet. Om några ha anledning till irritation i dagens situation, så är
det väl husmödrarna. Andra lia här givit vältaliga uttryck åt deras bekymmersamma
ställning. Jag skall inte ytterligare gå in på detta mörka kapitel. Jag
vill endast till slut säga, att landets husmödrar ha rätt att vänta, att alla
uppslag, som syfta till att ge ett bidrag till folkförsörjningen, prövas och
understödjas, och att det är viktigt nog, att framför allt husmödrarna kunna
känna en viss trygghet i medvetandet örn att de ansvariga myndigheterna göra
allt som överhuvud taget kan göras i nuvarande läge för att uppehålla produktionen
och utöka livsmedelstillgångarna.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har egentligen begärt ordet med
anledning av den interpellation angående avstående av fodersäd, som jag
tidigare framställt. Anledningen till att jag var så angelägen i fråga örn denna
sak var, att livsmedelskommissionen, som skickat ut ett cirkulär, i vilket
kommissionen bestämt viss tilldelning av fodersäd åt såväl hästar som kor.
ungdjur och svin samt en del andra djur, i en senare promemoria har gjort
följande tillägg: »Därest det för att föreskriven leveransplikt inom ett visst
område skall kunna fullgöras exempelvis visar sig nödvändigt att i viss mån1''
avvika från de av livsmedelskommissionen angivna foderstatema skola givet -

Fredagen den G november 1942 e. m.

Nr 29.

175

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
vis härav betingade jämkningar vidtagas i siffrorna i exemplet.» Detta innebär
sålunda, att trots att tilldelningen enligt kommissionens bestämmelser är
så liten, kan den minskas ytterligare. Jag måste säga, att för min del har jag
baft mycket bitter erfarenhet av fjolårets klena foderskörd. Tidigare ha flera
av mina kor kommit upp till rätt goda mjölkningssiffror. Men med den senaste
klena foderstaten, varvid cellulosa måst inblandas, har det visat sig, att
samma djur, som tidigare kommit upp till goda resultat, icke kommit upp till
mer än hälften i år. Enligt den foderstaten fingo vi behålla 250 kilogram fodersäd
per ko, men enligt den nya foderstaten skola vi endast få behålla 190 kilogram.
Och nu säger livsmedelskommissionen att skulle icke den kvantitet _ fodersäd,
som enligt kommissionens cirkulär skall uttagas inom varje kristidsstyrelseområde,
kunna uttagas, örn ovannämnda kvantitet får behållas, få jordbrukarna
avstå ytterligare.

Beträffande avstående av fodersäd är det vidare en annan fråga, som berör
småbrukarna. Jag hade två dagar, innan jag reste till Stockholm, överläggning
med jordbrukarna sockenvis inom området för den kristidsnämnd, där
jag är ordförande, för att kunna bestämma högsta möjliga kvantitet spannmål
som man med hänsyn till varje jordbrukares skörd kunde uttaga och ändå ge
var och en någon möjlighet till försörjning. Då blev det bland annat fråga örn
de småbrukare, som skola köra i skogen och släpa fram ved. Det visade sig,
att en småbrukare på ett sådant där litet ställe kunde bli skyldig att avstå
närmare 300 ä 400 kilogram havre, i somliga fall några säckar mera. Denna
havre var av sämre kvalitet. På en sådan gård provvägdes havren efter tröskning,
och det visade sig, att den vägde 42 kilogram per hektoliter. Han skulle
bli leveransskyldig, trots att han med de bestämmelser, som finnas beträffande
kvalitet, icke på långt när skulle komma upp till det pris, som är fastställt
för fullgod havre, utan han skulle för den avstådda kvantiteten få ersättning
efter lägre pris. Sedan kommer icke den tilldelning han fått för sina
hästar för skogskörning att räcka, utan han kommer att bli tvungen att köpa
tillbaka för högre pris. Det var för att undvika detta, som jag framställde
min interpellation till folkhushållningsministern örn sådan ändring i bestämmelserna
rörande avstående av fodersäd, att kristidsnämnd efter medgivande
av kristidsstyrelse skulle kunna besluta lindring i villkoren för sådana småbrukare,
som ha möjlighet att hjälpa till med bränsleförsörjningen. I det svar
jag fick av jordbruksministern sade han emellertid, att kristidsnämnderna få
göra framställning örn nedsättning i leveransplikten. Resultatet av förra årets
avstående av fodersäd har emellertid icke visat, att någon nämnvärd lättnad
den vägen skulle vara möjlig utan endast obetydlig lättnad. I regel bli de
åtalade, och i stämningen står det, att de ha förskingrat spannmål, som är beslagtagen,
för vilket de även bli dömda av häradsrätten.

För att undvika detta har jag såsom ordförande i kristidsnämnd tänkt mig
en lindring i uttagningsvillkoren för småbrukarnas vidkommande och i stället
en större uttagning hos de större och bärkraftigare jordbrukarna, detta särskilt
som det icke är små kvantiteter det här gäller. _

En sak, som väckt mina särskilda bekymmer icke minst därför att den disputeras
här i riksdagen, är påståendet, av herr Senander mera direkt uttalat
och av andra i mera förtäckta ordalag, att jordbrukarna skulle sabotera vår
folkförsörjning. Jag vill säga eder, ärade ledamöter av denna kammare, att enligt
min erfarenhet våra jordbrukare och våra präktiga lantarbetare haft ett
mycket tungt arbete för att inom rimlig tid kunna bärga den i år ovanligt försenade
skörden. Detta omdöme gäller för övrigt icke bara jordbrukarna och
lantarbetarna utan exempelvis också skollärare, som med sina klasser kommit
ut till oss för att hjälpa lill med skörden sä gott de kunna.

176

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. rn.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Man Ilar här talat om höstsådden och den minskade arealen. Var och en förstår
ju, att när skörden blivit försenad i 3 veckor, och sedan regn och brist
på arbetskraft stött till det icke varit möjligt att plöja upp en areal, som man
varit van vid. Detta kan icke skyllas på bristande vilja från jordbrukarnas sida.
Härtill komma för Upplands vidkommande två sjukdomar, som angripit vete
och korn och som gjort att mångå jordbrukare måst slå dessa grödor för tidigt
för att kunna så på nytt och icke för sent. Detta har naturligtvis också bidragit
till, att skörden icke blivit så stor som man beräknat. Jag har med det sagda
velat uttala den förhoppningen, att icke någon av riksdagens ledamöter skall
tro, att jordbrukarna icke äga den känsla för fosterlandet och vårt lands försörjning,
som är till finnandes inom andra samhällsgrupper. Våra dagars jordbrukare
ha icke heller vansläktats, och de komma att göra sin insats för landets
försörjning med hela sin kropp och själ. Det gäller bara att visa förståelse
för jordbruket och dess arbete, och ni kunna vara förvissade om, att landets
jordbrukare, äldre som yngre, komma att göra sitt bästa.

Vi få vara tacksamma att försynen efter två dåliga år nu i elfte timmen
skänkt oss en sa god skörd som årets, låt vara att den nog överskattats. För
mitt vidkommande har den varit den kan hända bästa på 30 år beroende måhända
på det långa stråfodret, men jag vet ju, att det finns andra i min hemtrakt,
som fått betydligt klenare skörd.

Till slut vill jag ännu en gång upprepa, att de uttryck, som här fällts, om
att landsbygdens folk icke skulle vara besjälade av känsla och ansvar för vår
folkförsörjning, äro förflugna ord i den svenska riksdagen.

Herr Senander erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! I anledning av att herr Hansson i Skediga bestred vad jag framhöll i
mitt anförande nyss, vill jag läsa upp några rader av vad tidningen Svenska
Landsbygdens Folk skrev den 20 oktober i år. Det heter där: »Höstsädesarealen
har i år enligt samstämmiga vittnesbörd väsentligt minskats, beroende på olika
orsaker, såsom vinterskadorna, försenad skörd, brist på arbetskraft, olämplig
väderlek för sådden samt sist men icke minst utsikten till minskat ekonomiskt
utbyte genom sänkta grundpriser och arealtilläggens bortfallande.»

Jag anser detta vara bevis nog för det påstående jag gjorde, nämligen att
godsägare och storbönder i stor utsträckning måtte ha saboterat folkförsörjningen
på detta viktiga område.

Härpå yttrade:

Herr Hallberg: Herr talman! Min kamrat på Dalabänken, herr Andersson
i Ovanmyra, gjorde ett påstående för en stund sedan, som jag tycker är av
den art, att det icke bör stå oemotsagt. Det gällde konsumenternas uppfattning
örn mjölkpriset.

Herr Andersson i Ovanmyra tog som exempel det omtalade mötet på en plats
i Väster-Dalarna och anförde, att konsumenterna där stodo bakom de krav,
som framförts på bemälda möte. Jag har tillfälle att med stöd av referat ur
dalatidningarna visa, att detta herr Anderssons påstående är oriktigt. Det står
nämligen: »Från konsumenthåll har ej framställts något klagomål på 30 öres
mjölkpris, som av ULF beslutades äga tillämpning redan från den 1 jan. 1941.»
Men det krav, som framfördes på mötet, var icke de 30 örena per liter mjölk,
som bönderna tillämpat sedan den 1 januari, och för vilket de blivit åtalade,
därför att det är 1 öre för mycket, utan kravet var 35 öre per liter. Det framgår
icke alls av referatet, att konsumenterna stodo bakom kravet på detta möte.

Vidare yttrade herr Andersson i Ovanmyra, att skogsarbetarna skulle vara
beredda att betala 50 öre per liter mjölk. Ett sådant argument måste man väl

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Nr 29.

177

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
emellertid hänföra till de rena fantasierna, ty jag föreställer mig, att det icke
finns någon så lättsinnig konsumentkår, vare sig bland skogsarbetarna eller
andra, att den skulle vara beredd att jaka bifall till ett sådant pris. Örn en
eller annan person fäller ett sådant yttrande man och man emellan, kan det
knappast vara ett skäl att anföra här i kammaren till stöd för de aktioner, som
här påtalats och som gå vid sidan örn det mjölkpris, som är fastställt. För övrigt
skulle jag vilja göra den allmänna reflexionen med anledning av herr
Anderssons i Ovanmyra försvar — åtminstone moraliska försvar — för mötets
beslut i Dala-Järna likaväl som vid aktioner i samma riktning på andra
håll, att även örn man skulle anse mjölkpriset för lågt här eller där, så finns
det ingen annan rimlig eller riktig ståndpunkt att ställa sig på än den, att den
förordning, som gäller, skall efterföljas. Man skall naturligtvis icke ute i bygderna
skapa en lag vid sidan om den, som regering och riksdag stiftat, eller
de bestämmelser, som myndigheterna utfärdat. Det är en annan sak, örn man
anser priset på mjölken eller någon annan vara för lågt, men man skall icke
skapa sina egna lagar. Det tycker jag, att man har rätt att reagera mot både här
i kammaren, i pressen och på annat sätt.

Herr Skoglund i Doverstorp framställde, örn jag fattade honom rätt, spörsmålet,
örn man icke skulle kunna göra lönebesparingar när det gäller sjukvårdspersonalen
på landstingens sjukvårdsinrättningar. Jag tycker, att det var ett
ganska olyckligt valt exempel, som han drog fram i detta fall. Den som i likhet
med mig och många andra tillhör ett landstings förvaltningsutskott och
har möjlighet att på nära håll följa med detta vet, att sjukvårdspersonalen
är mycket strängt utnyttjad både i fråga örn arbetstid och arbetsprestation
överhuvud taget. Jag kan bl. a. erinra örn, hurusom sköterskeeleverna äro en
gratiskraft till landstingens förfogande, vilken ibland utnyttjas så hänsynslöst
som man gärna kan tänka sig. Det är ju så, att de som ge sig in på denna
bana men visa sig icke ha tillräckliga fysiska krafter för den arbetsbörda,
som pålägges dessa flickor som skola utbildas till sjuksköterskor, snart sållas
ifrån. Detta är en arbetskraft, som landstingen och samhället få gratis. Jag
har bara velat anföra detta som ett exempel, som synes tala för att det knappast
finns möjlighet att på denna väg komma fram till några, i vart fall mera
betydande reduceringar av lönekostnaderna för sjukvårdspersonalen.

Herr Ljungberg: Herr talman! I sitt anförande på middagen i dag lämnade
socialministern en förklaring till dröjsmålet med beslutet örn att med tillämpning
av tjänstepliktslagen sända en årsklass värnpliktiga ut på skogsarbete,
ett dröjsmål som ju väckt mycken uppmärksamhet.

Denna förklaring må nu gälla för vad den är värd. När jag åhörde socialministerns
framställning, kunde jag inte låta bli att undra över vad som i saken
åtgjordes under tiden från slutet av augusti, då arbetsmarknadskommissionens
promemoria avlämnades, till den 12 oktober, då resultatet av den tekniska utredningen
framlades. Berodde inte detta långa dröjsmål — det var en och en
halv månad — på att departementschefen hade svårt att komma till klarhet
i saken? Socialministern talade emellertid även örn en annan paus på en och
en halv månad, nämligen under tiden från mitten av juli till slutet av augusti,
vilken också förgick i väntan på att socialministern skulle få tillfälle att tyda
tidens tecken. Det blev på detta sätt tre dyrbara månader av årets tolv, som
förgingo utan att någonting gjordes.

Man kan inte komma ifrån, att denna fråga har förhalats på ett mycket olyckligt
sätt och på ett sätt, som kan bli ödesdigert.

Socialministern talade också örn för oss, hur många svårigheter och fram Andra

kammar ens protokoll 19J/2. Nr 29. 12

178

Nr 29.

Fredagen den 6 november 1942 e. m.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
för allt risker för de värnpliktigas välfärd, som enligt hans mening vore
förenade med inkallelse av årsklass 1942 till skogsarbete denna vinter. Vidare
förklarade han, att årsklass 1943 4under nästa sommar kunde hugga upp lika
mycket ved, som årsklass 1942 skulle ha gjort, örn den blivit satt till skogsarbete
nu under vintern. Den enda olägenheten med att kalla in årsklass 1943
i stället för årsklass 1942 skulle enligt socialministerns framställning — örn
jag nu fattade honom rätt — vara, att veden inte hann torka fullt så bra innan
den behövde användas. Ja, men en förutsättning ligger outsagd under
detta socialministerns resonemang, en mycket viktig förutsättning, nämligen
att vi verkligen kunna använda 43 :orna för denna uppgift nästa sommar. Det
lär väl emellertid bero på hur det då ser ut här i landet. Men i det labila läge,
vari vi befinna oss, får man nog inte bortse från den möjligheten, att 1943 års
värnpliktiga, när de komma i tjänst, kunna bli ovillkorligen behövliga för sin
egentliga uppgift, den som innefattas i ordet värnplikt.

Socialministern förklarade, att han inte velat ta risken av att införa tjänsteplikt
instundande vinter för 42:orna. Man behöver inte vara blind för dessa
risker och ändock fråga: har socialministern tänkt på, att han genom sitt ställningstagande
i stället tagit ansvaret för att landet i ett mycket allvarligare
läge än det nuvarande kan komma att stå utan tillräcklig bränsleförsörjning?
Det förefaller mig, som örn detta ansvar kan bli fruktansvärt tungt. Det gäller
inte bara frågan, örn vi skola slippa att frysa. Det gäller helt enkelt, örn vi
skola kunna upprätthålla driften t. ex. i våra industrier i en omfattning, som
i krig ger oss uthållighet.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.20 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29

179

Lördagen deli 7 november.

Kl. 11 f. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande november.

§ 2.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther erhöll på begäran
ordet och anförde: Den fjärde krigsvintern står för dörren. Under det nu
snart tilländagångna året ha fruktansvärda blodsoffer krävts i den alltjämt
lika förbittrade kampen, och ännu skönjes intet slut. Av allt att döma måste
vi ännu räkna med en långvarig fortsättning.

Äro alltså krigets vidare förlopp och avslutning ovissa, så är däremot vår
egen politiska linje, nu och framgent, oavsett hur kriget kommer att utveckla
sig, så mycket mera viss och fastslagen. Det kan t. o. m. synas onödigt att
ännu en gång upprepa, att det är svenska folkets bestämda vilja att förbliva
neutralt i kriget mellan stormakterna så länge det pågår. Men då riksdagen
nu samlats till en kort höstsession för att taga en överblick av vårt läge i
olika avseenden, är det på sin plats att understryka, att ingen som helst ändring
härutinnan ägt rum. Vi äro fast beslutna att värna vår självständighet
och icke ansluta oss till någon av de stridande maktgrupperna, vare sig krigsskådeplatsen
befinner sig nära eller långt borta från våra gränser. Den, som
med våld skulle vilja’ försöka förmå oss att frångå denna ståndpunkt, kommer
att mötas med våld. Sammanhållningen hos svenska folket kring detta utrikespolitiska
program framstod med full tydlighet vid de senaste allmänna valen.

För vår egen del är det säkerligen tillräckligt att fastslå detta av oss alla
kända sakförhållande. Däremot tycks vår hållning icke alltid framstå lika
otvetydig för de krigförande, och anledningen härtill är uppenbarligen att
söka i omständigheter, som sammanhänga med vår ofrånkomliga samhörighet
med de övriga nordiska folken. Allt vad som händer dem berör även vårt folk,
icke nödvändigtvis av politiska skäl, utan därför att de äro oss så personligen
närstående, att det måste så vara. Men denna frändskap och den därpå grundade
känsla av gemenskap, som kännetecknar Nordens folk, äro kanske icke
möjliga att förstå utanför Nordens gränser. Därför blir det stundom nödvändigt
att inför utlandet närmare utveckla sammanhanget.

Från rysk sida framförda anmärkningar rörande vår neutralitet kunna sålunda
ge anledning till en förnyad erinran såväl örn Sveriges oavvisliga intresse
av ett fritt och med Norden i övrigt samhörigt Finland som även örn
vår deklarerade avsikt att icke deltaga i kriget mellan stormakterna, så länge
icke någon av de krigförande stormakterna själv genom kränkningar av vår
neutralitet tvingar oss till väpnat försvar.

Från tyskt håll har gjorts gällande, både i pressen och på officiell väg, att
den svenska pressen syntes avspegla en mot Tyskland riktad opinionsbildning,

Meddelande
av utrikesministern.

180

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
som gav anledning till tvekan om att elen svenska neutralitetspolitiken vore
hållfast i varje möjligen uppkommande läge. I de fall, ela härvid varit fråga
om svenska tidningsartiklar med smädligt innehåll eller ägnade att framkalla
missförstånd med främmande makt, har från regeringens sida framförts beklagande
och åtgärder stundom vidtagits i form av åtal, beslag, varning eller
anmälan till pressnämnden, vilken i sin tur i vissa fall meddelat varning,
offentlig eller enskild. Det kan icke förnekas, att det i vissa tidningar i Sverige,
där i nuvarande stund yttrande- och tryckfriheten är större än i något
annat land, förekommit uttalanden av dylikt slag. Det förefaller som om de
stundom uppfattats som representativa för svensk opinion, ehuru de i själva
verket alls inte överensstämma med den hållning, som svenska folket i sin
helhet vill intaga. Sådana uttalanden utgöra dock i stort sett undantagsfall.
Det generella omdöme örn svenska pressen, som man å tysk sida ansett
sig kunna fälla, kan icke väsentligen grunda sig på dem utan beror tydligen
till stor del på att händelserna i Norge framkallat en allmän reaktion även i
Sverige.

Även här gäller det emellertid att icke draga oriktiga slutsatser. Vårt folk
hyser den starkaste medkänsla med den olycka, som övergått Norge och Danmark
därigenom att de helt och hållet mot sin önskan drabbats av kriget. Med
sorg lia vi följt utvecklingen särskilt i Norge, och det är inte för mycket sagt,
att svenska folket känt sig djupt upprört över sådana åtgärder, som stå i strid
med nordisk rättsuppfattning, även örn de av den ockuperande makten motiverats
med krigets hårda nödvändighet.

Men härav följer ingalunda, att den allmänna opinionen tänker sig att svensk
politik skulle lämna neutralitetens väg vare sig nu eller framdeles. Endast ett
försvinnande fåtal av dem, som offentligt uttalat sig ogillande om händelserna
i Norge, skulle vilja bli uppfattade på sådant sätt. Vårt folk anser icke, att
det skulle göra sina grannländer en tjänst genom att överge neutraliteten.
Tvärtom förmena vi, att det är av betydelse även för dem, att Sverige förblir
utanför kriget till dess slut. Vår förhoppning att se gammal nordisk frihet
råda i hela Norden ger oss icke anledning att vilja uppgå i den ena eller andra
av de stora krigförande maktkombinationerna. Därför fasthålla vi vid vår hittillsvarande
politik, trots att vi icke kunna förklara oss likgiltiga vare sig för
ett hot mot Finlands frihet eller för norska folkets lidanden.

Sveriges politiska neutralitet skall alltså icke förminska svenska folkets
samhörighetskänsla med brödrafolken. Den finns där oförminskad och det bör
vara en plikt för oss att handla i dess anda. Jag skall här icke närmare beröra
den humanitära hjälpen till Finland och Norge utan endast framhålla, att oaktat
vårt eget bekymmersamma försörjningsläge gör det omöjligt att avvara livsmedel
och andra konsumtionsvaror finns det alltjämt vissa möjligheter att bistå
grannfolken på olika sätt. Det är också glädjande att se, att beredvilligheten
härtill är stor hos vårt folk. En annan viktig uppgift i nuvarande läge är att
verka för sammanhållningen i hela Norden, även mellan dem av Nordens folk,
som av ödet förts till motsatta sidor i världskampen. För vår del gäller det
därvid främst att tillse, att banden bevaras fasta mellan vårt land och vart
och ett av de övriga, så att kedjan därigenom förblir obruten. Häremot invändes
från vissa håll, att samförstånd mellan Finland och Norge av omständigheternas
makt omöjliggjorts och att, när det gäller vårt förhållande till dessa länder,
måste även vi välja det ena eller andra, ty här sammanstöta oförenliga intressen.
En sådan ståndpunkt är knappast väl genomtänkt. Det är en realistisk
uppgift för Sverige att utgöra den sammanhållande länken i Norden,
och denna uppgift är för övrigt inte bara politisk, utan den gör sig gällande
på alla områden av mänsklig samlevnad.

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

181

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)

Säkerligen skulle svenska folket med djup tillfredsställelse hälsa möjligheten
att verka utjämnande även på ett större fält än Norden och särskilt att kunna
bidraga till att dämpa det hat mellan nationerna, som följer med ett krig
sådant som det nu pågående. Härom kunna vi dock för närvarande endast uttala
en förhoppning. Icke heller har det hittills visat sig möjligt att under
detta krig såsom under förra världskriget upptaga en svensk verksamhet till
lindrande av krigsfångarnas olyckliga lott.

Måhända är det förklarligt örn de krigförande avvisa varje inblandning
utifrån i angelägenheter, som röra krigföringen, även när bevekelsegrunden är
rent humanitär. Det må likväl icke anses förmätet örn man i Sverige — utan
all förhävelse och utan att någon direkt framställning göres till de berörda
regeringarna — framhåller den stora vikten, även med tanke på framtiden, av
att sedan gammalt erkända folkrättsliga regler hållas i helgd. Det inger oro
även i neutrala länder, när de krigförande se sig föranlåtna att tillgripa sådana
åtgärder som repressalier gentemot krigsfångarna. Likaså må det vara tillåtet
att uttala en önskan att de krigförandes hänsyn till egna intressen icke skall
leda till verkligt nödtillstånd i länder, där försörjningsläget är sådant, att detta
kan befaras. Den hjälpverksamhet till Grekland, som kunnat komma till stånd,
är härutinnan en ljuspunkt. I Sverige glädjer man sig uppriktigt åt att vi
kunna taga del i denna verksamhet. Det säger sig självt, att vi ställa oss till
förfogande, så snart, liknande hjälpaktioner för andra nödlidande länder kunna
inledas. Vår villighet härtill har också vid flera tillfällen framförts till de
regeringar, som ha att fatta avgörande ståndpunkt i dessa frågor.

överhuvud inger tidsläget djupa bekymmer för framtiden. Även för vår del
måste vi med uppbjudande av alla krafter bereda oss på att möta kommande
svårigheter genom fortsatt sammanhållning kring våra nationella livsintressen,
effektiv försvarsberedskap och klok hushållning. Samtidigt få vi inte glömma
att efter förmåga hjälpa där nöd råder, särskilt våra grannländer, och inte
heller att bereda oss till deltagande i återuppbyggnadsarbetet, när den tiden
kommer. Fullfölja vi sådana avsikter ha vi å andra sidan ingen anledning till
misströstan. Tvärtom kunna vi i så fall med lugn och tillförsikt fortsätta på
den väg, som vi valt att gå.

Härefter yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Örn jag rätt förstått regeringens
avsikt med denna riksdagssession, så har den varit att sätta riksdagen i
tillfälle att följa även den för oss skickelsedigra utrikespolitiska utvecklingen
och med riksdagen överlägga därom. Regeringen har också grundlagsenlig
skyldighet att utröna, huruvida den i sin utrikespolitik fortfarande kan vara
viss örn den ansvariga folkrepresentationens fulla stöd.

Utrikesministern har i dag avgivit en bestämd och otvetydig försäkran att
Sverige vidhåller sin vid upprepade tillfällen angivna ståndpunkt, att vi vilja
förbli neutrala i kriget mellan stormakterna och att vi med uppbjudande av
det yttersta av våra krafter ämna värna oss, örn något av de krigförande
länderna genom kränkning av vår neutralitet tvingar oss därtill. Högerpartiet
ställer sig helt och odelat bakom detta utrikesministerns uttalande. Vårt
folks stora och samfällda ansträngningar att stärka landets förvarskrafter
är vittnesbördet örn vår fasta vilja att åt olika håll hävda vår suveräna rätt
och nationella frihet.

De nordiska folken bindas samman av en gemensam kultur, som ytterst
härleder sig ur en gammal känsla för värdet av enskild frihet, över gränserna
mellan dessa länder lia under generationer knutits starka personliga

182

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
band. Varje årtionde har på senare tid fört deni närmare varandra i avseende
på lagstiftning, ekonomiska oell sociala betingelser samt andlig kultur. Ur
det nordiska grannelaget bär det särskilt sedan förra världskriget vuxit fram
en nordisk ödesgemenskap, som började med statsöverhuvudenas möte i Malmö,
men som så småningom trängt ner i alla skikt av de nordiska folken.
Under sådana förhållanden skulle det vara onaturligt, örn de prövningar och
lidanden, som nu övergå våra nordiska grannar, icke skulle hos oss väcka
den starkaste medkänsla. Lika onaturligt vore det, örn icke denna medkänsla
också toge sig uttryck i den offentliga diskussionen i vårt folkstyrda land.

Jag är övertygad örn att utrikesministern rätt återgav stämningarna i Sverige,
när han yttrade: »Med sorg ha vi följt utvecklingen särskilt i Norge,
och det är inte för mycket sagt, att svenska folket känt sig djupt upprört
över sådana åtgärder, som stå i strid med nordisk rättsuppfattning, även örn
de av deri ockuperande makten motiverats med krigets hårda nödvändighet.»

Vad Finland beträffar har Sverige i olika sammanhang tydligt givit till
känna, att vi finna det vara ett svenskt och nordiskt livsintresse, att ett fritt
Finland består. Därför är det betydelsefullt att Finland även i nuvarande
läge känner samhörighet med de övriga nordiska folken och ger uttryck däråt.

Och vad slutligen Danmark beträffar, så vill jag från denna plats ge ett
uttryck för den innerliga önskan, sorn besjälar vårt folk, att Danmarks konung
snart måtte återvinna sin fulla hälsa. Denna önskan är ett av de många
uttrycken för den nära samhörigheten mellan de nordiska ländernas regeringar
och folk.

I likhet med utrikesministern vill även jag understryka det stora ansvar,
som under dessa mörka tider påvilar vår press. Även den måste medverka till
att stärka sammanhållningen i landet kring huvudlinjerna i den utrikespolitik,
som de ansvariga männen i landets ledning fört och föra med folkrepresentanternas
förtroende. Det synes mig också, som om den överväldigande
delen av den svenska pressen i stort sett insett detta ansvar. Lika litet som
regering och riksdag har denna velat låna sig som redskap åt den ena eller
den andra krigförande partens planer. I dess opinionsyttringar till förmån
för våra lidande nordiska broderfolk och mot krigets brutalisering — det må
gälla den ena eller den andra krigförande makten — kunna de krigförande
ej utläsa annat än en återklang av de stämningar, som nu måste vara de starkaste
inom oss: känslan för de nordiska folkens omistliga frihet och vakthållningen
kring de livsvärden, som dessa folk under århundradens mödosamma
strävanden sökt bygga upp och som de tro kunna utgöra en gemensam
grundval för den mellanfolkliga sammanlevnaden. Svensk folkopinon, i
dessa dagar sällsynt enig, företräder inga krassa egoistiska intressen men val
den nedärvda nordiska frihetslängtan och de allmänmänskliga ideal, som nationerna
— vilken utgången av detta krig än blir — återigen i fredens och
återuppbyggandets framtid måste samlas kring av ren självbevarelsedrift.

Såsom ett viktigt led i ett neutralt lands uppgifter ingår att aktivt deltaga
i det humanitära hjälparbetet, och därför se vi med stor glädje de ansträngningar,
som Sverige nu liksom under förra världskriget gör att så långt det
står i vår förmåga bispringa folk i nöd. Likaledes hälsar jag med tillfredsställelse
utrikesministerns förklaring om Sveriges beredvillighet att även på
annat sätt verka för att ännu gällande folkrättsliga regler respekteras i krigföringen.
Humanitetens sak är alla folks och därför är den även vår. Men
först och främst är det vårt släktleds plikt att fortbevara det svenska frihetsarvet,
och därför ha vi dagligen och stundligen att hålla vakt vid våra
gränser och utan knot och med blicken riktad mot framtiden bära de ofrånkomliga
uppoffringarna.

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

183

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Det är med den allra
största tillfredsställelse som jag betygar anslutning till de principiella synpunkterna
och praktiska handlingslinjerna i vår utrikespolitik, sådana vi nyss
fått dem uppdragna av utrikesministern. Jag vågar säga, att liela folkpartiets
andrakammargrupp ställer sig bakom denna deklaration som i sin formella
återhållsamhet var föredömligt klar och distinkt samt, framför allt, i varje
viktig punkt präglades av starkt moraliskt patos, realitetsbetonad analys och
modig bekännelse till en svekfri, liksidig, entydig — med andra ord en svensk
mentalitetspolitik. Jag vågar hysa förhoppningen, att det program, som regeringen
nu genom utrikesministern skisserat med avseende å de aktuella problemen
i Sveriges mellanfolkliga förbindelser, skall på alla håll i världen, när
och fjärran, hos båda de krigförande maktgrupperna, mottagas i samma anda
som det lämnats. Vi lia i detta land rätt att begära, att så verkligen sker. Vårt
ord är ärligt och våra försäkringar äro hederliga. Därför räkna vi med att de
skola ha övertygande genomslagskraft även i den förgiftade atmosfär av misstro,
fruktan och osäkerhetskänsla, som alstrats under en lång period av växande
internationella förvecklingar och slutligen förtätats genom krigsårens
på alla håll bittra erfarenheter.

Anledning har funnits för oss att gång efter annan under dessa tre år uppmärksamma
och konstatera, att båda de stridande maktgrupperingarna med en
viss misstro bedömt våra förehavanden, att de kritiserat vår inställning till den
rasande kampen och varit missnöjda med den motivering som vi givit våra anspråk
att få vara utanför kriget. Av utrikesministerns deklaration framgick, att
denna misstro, delvis åtminstone, fått näring genom vad som förekommit av
extremt färgade uttalanden i ett fåtal pressorgan, uttalanden av så allvarlig
art, att regeringen nödgats framföra sina ursäkter. Hur trist och beklagligt
det än måste sägas vara, att svårigheter på detta sätt vältrats i vägen för
utrikesledningen, är det dock värt att observera, att det av utrikesministern
uttryckligen vitsordats, att det härvidlag gäller undantagsfall, och att, generellt
bedömt, tidningspressen icke faller under den stränga domen. När sådan
dom likväl från främmande makt avkunnats, beror domslutet på premisser,
vilka icke taga nödig hänsyn till de skyldigheter vårt fria ords ansvarskännande
förvaltare och andra auktoritativa representanter för svensk kultur och
folk hava att företräda den rättsuppfattning, som är en oskiljaktig del av vårt
svenska och nordiska kulturarv.

Yi förstå, att det är oundvikligt, att detta hävdande av vår rättsuppfattning
och denna svenska rättskulturs reaktioner mot inträffade händelser, vilka så
mycket smärtsammare beröra oss, alldenstund de även och i hög grad drabbat
nära stående frändefolk — vi förstå, säger jag. att denna hållning i svensk
opinion skall irritera dem, vilka felaktigt uppfatta vår rättsåskådnings reaktioner
i bestämda fall såsom ett partitagande i själva kriget. Det vore att begära
en objektivitet över all mänsklig förmåga av de krigförande, örn vi
fordrade, att de icke finge visa något som helst missnöje med denna vår kritiska
inställning. Men när vi erkänna det, lia vi, herr talman, anledning att gentemot
de krigförandes eventuella anspråk örn vad de någon gång kallat »andlig
neutralitet» ställa den svenska synpunkten, att neutralitet icke kan tillåta,
att något väsentligt i den neutrala nationens bysgrund och betingelser uppgives
och utplånas för att tillfredsställa de kämpande makterna. Med en viss tillspetsning
torde icke utan fog kunna sägas, att en dylik andlig självuppgivelse
vore oneutral. Och vår rättskultur är en integrerande del av det nationella frihetsarvet;
vår andliga och moraliska rustning är lika viktig som någonsin den
militära. Men så mycket mera vikt ligger det då däruppå, att när svensk
opinion spontant och naturligt reagerar mot, enligt; vårt sätt att se, rättsned -

184

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
brytande företeelser i samband med krigshändelserna, denna vår hållning åt
alla håll städse får form, som icke är präglad av eller ger intryck av ett
fanatiskt partitagande i storkampen, ett partitagande som är oförenligt med
rikets neutralitet. Ty därom råder icke något som helst tvivel, att nationens
överväldigande antal oreserverat och ärligt gör utrikesministerns försäkran till
sin, att vi äro fast beslutna att värna vår självständighet och icke ansluta oss
till någon av de stridande maktgrupperna, samt att för den skull den, vilken
med våld skulle försöka att pressa oss ut ur denna oberoende och opartiska
ståndpunkt, kommer att obönhörligen mötas med våld vem det än vara månde.
Svensk neutralitetspolitik är nämligen icke konjunkturbetonad, icke villkorlig
i sådan mening, att den göres beroende av åt vilken sida vapenlyckan förefaller
att luta. Vår neutralitet sneglar icke efter att byta dräkt allt efter som
konjunkturerna skifta på slagmarkerna där ute. Vi förstå oss icke på ett sådant
politiskt falskspel, och det finns icke i några ansvariga kretsar den ringaste
lust att bedriva dylik hasard.

Till detta resultat medverkar såväl tradition som känsla och förnuft. Traditionellt
kan man med fog verkligen i detta sammanhang tala örn en svensk
linje, en rak och obruten svensk linje, som under långliga tider varit dragen
mellan de rivaliserande maktgrupperna i Europa. Det svenska svärdet slipades
aldrig till en dolk. Detta borde världen av erfarenhet veta. Och finns det till
äventyrs i detta land någon enskild person eller någon liten klick, som sticker
sig undan i det fördolda med eventuella önskningar och förhoppningar, att Sverige
skall bryta den traditionella, ärligt dragna neutralitetslinjen och söka engagemang
hos någondera sidan i storkriget, kan det vara skäl att erinra vederbörande
örn att asgamen aldrig har varit symbol för svenska ambitioner eller
aspirationer. Man kan lita på svenska löften och åtaganden.

Men icke blott tradition och känsla utan även den förnuftsmässiga värderingen
och prövningen av framtidens alla olika möjligheter motivera för oss
den sveklösa neutralitetens position. Alla de stora folk som nu kämpa i så
fruktansvärda slag med varandra komma att leva. Hur än segergudinnan på
krigets sista dag bestämmer sig för att utskifta sina håvor och vilken part
som än triumferar — om någon av dem överhuvud taget får tillfälle att triumfera
-— kan det icke undkommas, att utrymme måste beredas även den besegrade
att i fortsättningen leva. Livet går vidare även efter denna uppgörelse.
Vi svenskar komma alltid att vara omgivna av de folk vilka nu offra
så gränslöst mycket på krigets altare. Själva bli vi aldrig annat än vad vi nu
äro, nämligen ett litet folk -— till antalet. Det är följaktligen också ur egoistisk
svensk synpunkt klokt och nödvändigt, att vi förfara så i vårt politiska
handlande, att världen även i fortsättningen obetingat litar på vårt ord. Det
finns därför absolut ingenting som kan fresta oss till en oärlig neutralitet i
stormaktskampen. De stora folken skola leva. Det kan icke och det får icke bli
en förintelsefred som upphäver existensrätten för dem. Men vad är naturligare
än att vi svenskar, samtidigt som vi säga detta, också lidelsefullt bekänna
vår tro och vår förhoppning örn en stark och tryggad framtid även för de små
nationerna, vilka i vår omedelbara närhet eller mera fjärran dragits in i krigscirkeln
och nu genom ovissheten speja fram mot fredens och frihetens dag.
Vad utrikesministern sagt om de hårt prövade nordiska folken, har det starkaste
gensvar i alla svenska hjärtan. Vi dela hans förhoppningar, vi dela
också hans oro och bekymmer. Det erbjudande regeringen genom honom gör
örn redebogenhet att medverka i humanitära aktioner för att lindra nöden i
vår omgivning skall vårt folk förvisso sätta en ära i att infria i all den utsträckning
som möjligheter härför erbjuda sig.

Vi tacka slutligen utrikesministern för hans uppfordrande appell, att vårt

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

185

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
folk måste förbereda den insats vi måhända förunnas att en gång göra i det
återuppbyggnadsarbete, som väntar på alla goda krafter, när vapenlarmet äntligen
tystnat. Herr talman! Där går den svenska vägen.

Herr Vougt: Herr talman! Utrikesministern har velat använda denna höstsession
till att ånyo ge en försäkran om vårt lands föresats att fasthålla vid
neutralitetspolitiken. De ärade talare, som ha föregått mig här i talarstolen,
ha uttalat, att deras partier helt och fullt ge sin anslutning till denna politik.
Efter de långa debatter, som vi lia fört här i kammaren under ett pär
dagars tid och som lia bjudit på vissa meningsskiljaktigheter, tror Jag att vi
alla kunna känna stark tillfredsställelse över den enighet, som både i riksdagen
och ute i landet är för handen kring vår självständighetspolitiks allmänna
grundsatser. För min del är jag övertygad örn att denna enighet är
så gott som hundraprocentig. Ute bland folket är den förvisso starkare än någonsin.
Medan det stora kriget rasar på sitt fjärde år åtnjuter vårt land alltjämt
de välsignelser freden kan skänka ett land i en värld i krig. Det vore
underligt, örn vi inte kände en djup tacksamhet över detta, och glädjen över
framgången hittills i den politik som förts borde vara en tillräcklig tröst för
regeringen och utrikesministern själv, då det ibland kan vara svårt att klargöra
för allmänheten de bevekelsegrunder, som ha lett till det ena eller det
andra beslutet.

Utrikesministern har i sitt anförande med stor styrka understrukit, att man
utomlands inte bör intolka någon önskan att överge neutraliteten i de mångå
yttringarna i pressen och annorstädes av den svenska opinionens indignation
inför behandlingen av de folk, som oförskyllt ha drabbats av den fruktansvärda
olyckan att komma under främmande ockupation, och särskilt då medkänslan
med vårt lidande norska broderfolk.

Det är glädjande att från den ansvariga utrikesledningens sida det naturliga
i denna reaktion så bestämt framhävts. Det är en styrka, att vår utrikespolitik
inte bara kommer att framträda som en ängslig och kortsiktig vakthållning
kring vår egen välfärd. Också nu då splittringen i Norden gått så långt, har
grunden för en ny framtida samling kunnat bevaras och stärkas, och detta
sker inte minst genom ett klart besked, att missnöjet på stormaktshåll över
vår hållning, när det gäller såväl Norge och Danmark som Finland, icke får
hålla tillbaka vår känsla av solidaritet med dessa nordiska folk, låt vara att
den för närvarande icke mycket kan ta sig uttryck i handling. Det är ju
också helt enkelt en självklar plikt för oss svenskar att på det sätt, som nu
står oss till buds, stärka den rättsåskådning, de demokratiska grundsatser och
den aktning för människolivet, som genom historien framträtt som de skapande
faktorerna i nordisk samhällsbildning och kultur.

Säkerligen har förståelsen också blivit allt större för det faktum, att ett
självständigt Sverige är av oöverskådlig betydelse för de andra folken, dels
redan nu —- jag tänker då bland annat på vår möjlighet att ge norska flyktingar
en fristad här, varförutan Norges nationella kamp förvisso hade måst
föras under än svårare förutsättningar — dels också i framtiden, då ett fritt
och starkt Sverige under de prövningar, som äro att vänta innan freden återställes,
kan bli helt enkelt avgörande för det samlade Nordens öde.

Då det sedan gäller de opinionsyttringar i vårt land, örn vilka utrikesministern
anförde, att de utan fog hos främmande makter ha framkallat tvivel på
hållfastheten i vår neutralitetspolitik, vill jag först, samtidigt som jag understryker
kravet på hovsamhet och saklighet inom pressen, framhålla att det
alltid här i landet berör oss illa, då man från utländskt håll gör ansatser att

183

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
blästra den svenska pressen. En fri, ansvarskännande press är och förblir en
viktig del i vår försvarsberedskap.

Utrikesministern har nu särskilt tryckt på utlandets benägenhet att missförstå
det som skrives i tidningarna. Det är mig angeläget att understryka
hans synpunkt, att sympatiyttringarna för våra nordiska grannar icke få uppfattas
som uttryck för en önskan att ändra vår hittillsvarande politiska kurs.
Utöver vad som redan sagts vill jag emellertid framhålla, att uttalanden, som
kunna åstadkomma klagomål mot den svenska nressen, icke endast framkallas
av förhållandena i Norge och andra ockuperade länder. De sammanhänga säkerligen
också i inte ringa grad med ett spontant behov att utåt klargöra att
Sverige, trots sitt inträngda läge, vill bevara sin fulla frihet i alla betydelser,
också i politisk och andlig mening.

I diskussionen örn dessa ting inom landet synes man inte alltid uppmärksamma,
att vårt geografiska läge bragt oss i ett helt annat förhållande till
den ena sidan av de krigförande än till den andra. Emellan Tyskland och oss
uppstå oavlåtligt spörsmål, som inte ha någon direkt motsvarighet i vårt förhållande
till denna makts motståndare i kriget. Dit hör hela det komplex av
frågor, som sammanhänger med att det neutrala Sverige genom sitt läge spärrar
vissa förbindelselinjer mellan Tyskland och delar av det väldiga slagfält,
över vilket det nu för krig. Enbart vårt läge i en krets av länder, som deltaga
i kriget eller ockuperats av Tyskland, tycks också ha varit i stånd att ute i
världen framkalla missförstånd örn vår självständighet. Dylika missförstånd
ligga måhända så mycket närmare till hands, som vårt land haft anledning
att ta ställning till för Tyskland betydelsefulla transporter. Vi ha kunnat
göra vissa medgivanden utan att komma i strid med (ramla folkrättsregler,
liksom Sverige vintern 1939—40 tillät transporter västerifrån till Finland.
Men bland annat dessa omständigheter framkalla en.åstundan att oavlåtligt
säga ifrån, att även vår politiska självständighet är okränkt, vilket naturligtvis
i en fri press kan ske med skiftande uttryckssätt, dess värre ibland också i
ordalag, som kunna vålla missförstånd.

Till samma spontana behov att klargöra vår ställning bidrager också propagandan
kring frågan örn Europas nyordning. Vi lia haft tillfälle att tala örn
den saken tidigare här i kammaren. För min del vill jag ånyo säga, att ett
överväldigande flertal av vårt folk inte kan tänka sig en lyckosam framtid
för Europa utan ett starkt Tyskland, som till vår världsdels förkovran samarbetar
med en krets av fria stater. Tysklands läge mitt ibland de europeiska
folken gör detta till en nödvändighet, örn denna krets av nationer skall kunna
leva och försörja sig. Men det är ett stort steg därifrån till att för Tyskland
eller någon annan stormakt erkänna rätten att styra över andra med åsidosättande
av den självständighet, utan vilken intet folk kan ge sitt bästa för
den gemensamma kulturen. Den propaganda, som föres i denna fråga, har nödgat
oss till motpropaganda i självförsvarets intresse. Den intensiva utländska
propagandan i vårt land innebär faror som måste beaktas.

I sitt anförande omnämnde utrikesministern, att Sveriges neutralitet blivit
föremål för missnöje från sovjetregeringens sida. och detta föranledde honom
att erinra om det oavvisliga intresset för Sverige av ett fritt och med det övriga
Norden samhörigt Finland. I detta vill jag helt instämma. Vad de ryska
klagomålen beträffar är det kanske tillåtet att i dem se ett försök att prestera
en motfordran, sedan Sverige haft anledning protestera mot neutralitetskränkningar
i Östersjön, som kostat många av våra sjömän livet. På senare tiden
har det sett ut, som örn den svenska sjöfarten bleve bättre respekterad. Det är
att hoppas, att de beklagliga tidigare händelserna inte skola upprepas.

Utrikesministern berörde vidare de hjälpaktioner, i vilka Sverige är i stånd

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

187

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
att medverka. Våra möjligheter härutinnan lia hittills varit på ett tragiskt
sätt begränsade, men jag är säker på att tillfredsställelsen är allmän över de
transporter till Grekland av livsmedel, till vilka Sverige bidrager genom att
ställa tonnage till förfogande. Måhända få vi härigenom^ den oskattbara förmånen
att medverka till räddningen åt framtiden av ett hårt prövat folk.

Utrikesministern yttrade även att svenska folket med djup tillfredsställelse
skulle hälsa möjligheten att verka utjämnande mellan de krigförande. Vi utgå
ifrån att regeringen bevakar alla de förutsättningar, som kunna yppa sig på

detta område. . , ,,

Jag slutar, herr talman, med att säga, att regeringen har ett oförbehållsamt
stöd från det parti jag här företräder, då den oryggligt håller fast vid vårt
beslut att inte låta oss dragas in i det stora kriget. Vår utrikespolitik har
under de gångna tre åren haft en följdriktighet, som borde kunna undanröja
misstron. Följdriktigheten har också ett värde i inre mening. Samtidigt som
målet för vår utrikespolitik är att hålla vårt land utanför kriget gäller det
att göra den på sådant sätt samlande, att enigheten, beslutsamheten och offerviljan
inte försvagats, örn den dag likväl kommer, då vi mäste sätta våld mot
våld för att värna vår frihet.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Vår utrikespolitiska kurs har under
hela den tid kriget mellan stormakterna rasat varit klar och följdriktig.
Vi lia valt neutralitetens väg, emedan vi äro övertygade örn att det icke finns
någon annan, som leder till det nial vi satt upp för var utrikespolitik, nämligen
att med bibehållen fred kunna bevara vårt land som självständig stat
för framtiden.

Hans excellens utrikesministern har i sitt anförande här i kammaren ! dag
klart sagt ut, att det är det svenska folkets bestämda ^ vilja att förbli neutralt
i kriget mellan stormakterna, så länge detta pågår. Ja.g understryker
vad han har sagt, och jag kan å bondeförbundets vägnar avgiva den försäkran.
att bondeförbundet förbehållslöst ansluter sig till den uppfattning hans
excellens utrikesministern här givit uttryck åt.

Vi måste med kallt huvud fortsätta vår konsekventa neutralitetspolitik, hur
än krigsläget växlar. Örn vi själva lämnas i fred, behöver ingen räkna med
att få oss till motståndare. Skulle vi bli utsätta för angrepp, komma vi att
försvara oss, från vilket håll än angreppet kommer.

För oss svenskar äro dessa saker självklara, och det kan därför tyckas
onödigt att återigen upprepa dem. Men örn också neutraliteten för oss är
självklar, kan detta faktum kanske inte alltid för utlandet framstå lika otvetydigt.
Örn vår hållning ibland utomlands blir föremal för diskussion, varvid
framskymta tvivel örn fastheten i var neutralitetspolitik, sa torde orsakerna
härtill få sökas i omständigheter som hänga samman med vår gemenskap med
de övriga nordiska folken. Hans excellens utrikesministern har på ett klart
och tydligt sätt utrett dessa sammanhang, och jag kan därför på denna punkt
nöja mig med att understryka vad han yttrat. Det är uppenbart, att vi hysa
stark medkänsla med våra nordiska brödrafolk och hoppas, att ljusare tider
snart måtte randas för dem. Dessa förhoppningar delas inte minst av Sveriges
jordbrukande befolkning, som skattar den nationella friheten och självständigheten
högt.

Vårt utrikespolitiska läge är alltjämt riskfyllt, och var utrikesledning kan
även i framtiden komma att ställas inför svåra prov. Det är därför av synnerlig
vikt, att vi själva ge akt pa vart läge, sa att vi icke genom ovarsamhet
utsätta oss för onödiga risker. Jag förutsätter, att alla, som uttala sig
offentligt i tal eller skrift örn utrikespolitiska förhållanden, tänka på sitt

188

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
ansvar, så att de icke försvåra utrikesledningens arbete för att söka bibehålla,
vår fred och säkerställa vår folkförsörjning. Vi varken kunna eller böra undertrycka
våra känslor inför vad som sker ute i världen, men vi få aldrig
glömma, att fosterlandets välfärd måste ställas över allt annat.

Vi svenskar älska freden, och jag är övertygad om att vi skola göra allt
vad som står i vår förmåga att även för framtiden få åtnjuta denna oskattbara
förmån. Men vi vilja icke endast leva i fred, vi kunna icke tänka oss
ett nationellt liv utan frihet och rätt för oss att själva bestämma över våra
livsvillkor och livsformer. Dessa omistliga värden kunna vi aldrig ge upp.

Vårt folk har ända sedan krigsutbrottet enigt visat sin fasta vilja att föra
en otvetydig^ neutralitetspolitik. Jag är förvissad örn att denna enighet kommer
att bestå, så länge kriget varar.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Då jag dristade mig att begära
ordet och i talarraden råkade komma strax efter de fyra partiledarna, så får
man i den omständigheten inte se någon lust från min sida att anmäla någon
avvikande mening mot de deklarationer som här äro avgivna. När det har
sagts,, att partierna stå. som en man bakom regeringen i den deklaration som
avgivits av. utrikesministern, så är ju detta riktigt. Jag ämnade emellertid
beröra en sida av vår utrikespolitik som utrikesministern av naturliga skäl
inte kunde syssla med i dag, nämligen vår kreditgivning till utlandet.

Man kunde ju säga, att ett sadant tillfälle kunde givits i den allmänna
debatt, som ägt rum efter statsministerns meddelande. Men då hade det
man hade att säga. i denna sak kommit att drunkna i floden av de många
talen örn diverse ting, örn smörpris och mjölkpris, ägghandeln, priset på öl
och priset på ramlösavatten o. s. v. Det hade då icke väckt den uppmärksamhet
som jag tycker att saken i och för sig är värd, inte därför att det
är jag som framför min mening utan på grund av sakens natur.

Vi ha en sida av vår utrikespolitik som rör handeln, och jag anser det
inte obehörigt att i samband med denna debatt örn vår utrikespolitik beröra
den sidan. I fjol lämnade utrikesministern vid denna tid en redogörelse av
ungefär samma beskaffenhet som den i dag avgivna, alltså en deklaration
beträffande vår neutralitet, och efteråt anförde en del talare med all rätt,
synes det mig, betänkligheter mot vår kreditgivning till utlandet. Bland dessa’
talare råkade också jag befinna mig. Det finns alla skäl till att även i år
upprepa de varningar som då framfördes och att kanske göra det mera enträget
än då.

Först och främst skulle jag vilja säga, att det icke är omotiverat att. framhäva,
att man måste betrakta det som fullkomligt uteslutet att ens diskutera
en kredit till utlandet vid export av realkapital som icke kan ersättas. Jag
behöver inte uttrycka mig tydligare på denna punkt för dem som förstå, vad
som är meningen. I alla hänseenden finner jag det nödvändigt, att man’lika
hardnackat som förut och kanske i ännu högre grad prövar våra egna intressen
vid den kreditgivning som kan ifrågasättas. Är det så, att man på grund
av den allmänna utvecklingen på handelns område just nu har nödgats att
godtaga ett clearingsystem, så skall detta också fasthållas, och då skall man
också halla fast vid den bestämda regeln, att vara skall bytas mot vara. Det
kan inte fa bli pa det sättet, att vid sidan av clearingen går ut ur landet
realkapital som inte ersättes, åtminstone inte pa lång tid, med någonting av
reellt värde för vart land och folk. En sadan handel, som man kan se i perspektiv
och som man sett tendens till redan, betyder ett ännu hårdare slag
mot vart penningvärde. I försvaret av vår valuta, som man ju i den föregående
debatten här i denna höstriksdag fäst så stort avseende vid, ha de som

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

189

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
förhandla om vår handel nied utlandet en synnerligen viktig uppgift att
fylla. Det veta de, och jag säger det inte för att fästa deras uppmärksamhet
på något som man antar att de inte känna till. De veta det minst lika bra som
någon av oss, men det är av ett visst värde, synes det mig, att framhäva det
offentligen i riksdagen. Vi kunna inte i längden hålla på med att lämna ut
t. ex. våra skogsprodukter eller andra viktiga, av naturtillgångar tillverkade
industrivaror på kredit, som delvis kanske får betraktas som ganska osäker,
eller att lämna ut dem för orimligt billiga priser. Våra kapitaltillgångars
exploatering för export sker ju i en tid, då ifrågavarande tillgångar i större
utsträckning än någonsin förut äro nödvändiga för våra egna behov och för
vår nödtorftiga folkförsörjning. Var och en vet, hur svårt det är med tillgången
på arbetskraft och med tillgången på transportmedel som erfordras
för den absolut nödvändiga exploateringen. .

Jag skulle vilja sluta med att säga, att en mycket sträng återhållsamhet
mot eventuella utländska anspråk på kredit och på bortskänkande så att säga
av vårt realkapital är mer än någonsin av nöden just nu, inte minst utan kanske
huvudsakligen för vår valutavård. Vad jag nu sagt, vågar jag tro inte
är bara min egen privata mening — då hade den ingen betydelse — utan jag
föreställer mig, att det är en åsikt som delas av praktiskt taget hela den
svenska riksdagen och jag tror dessutom, att jag har anledning att förutsätta,
att regeringen inte bär någon principiell invändning att göra häremot. Vad
man sedan, när man kommer till sakens realiteter, kan bli tvungen att göra,
är en annan sak.

I detta anförande instämde herrar Hall, Bergström och Lundberg i Uppsala.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Vad beträffar utrikesministerns förklaring
örn regeringens beslutsamhet att vidmakthålla freden är jag naturligtvis
fullständigt ense med regeringen på den punkten. I den frågan har jag
således ingenting att tillägga till vad som redan tidigare har sagts. Jag vill
emellertid utnyttja detta tillfälle till att något närmare analysera, örn jag får
använda det uttrycket, de underströmmar som påverka den svenska utrikespolitiken
och som enligt min mening driva vårt land in ett läge där vi en dag
kunna vara inne i kriget mot vår vilja och just på den sidan av kriget där vi
minst av allt skulle vilja vara.

Där är för det första rädslan för Tyskland. Denna rädsla för Tysklands
militära makt tar sig uttryck i de avvikelser från neutraliteten, som vi allesammans
känna till och som även riksdagen har godkänt, vilka avvikelser förr
eller senare, därest kriget drar ut på tiden, komma att driva oss ur kursen att
upprätthålla freden. Dessa permittentresor, då på våra järnvägar fraktas främmande
trupper och krigförande lands krigsmateriel, de nyss påtalade utlandskrediterna,
vilkas folkrättsstridiga karaktär är alldeles uppenbar, överflygningarna
av vårt territorium — nu har här en ändring skott, men det var icke
så länge sedan, som de tyska flygplanen kunde kretsa över vårt land nästan
lika ogenerat som över det tredje rikets territorium eller i varje fall utan att
löpa någon större risk -—• att vi reparera bilar åt tyskarna, att den färja som
nyss har skadskjutits och som var armerad, så att den faller under begreppet
krigsfartyg, repareras på ett svenskt varv, allt detta är sådana avsteg från
neutraliteten som kunna ställa huvudmålet för vår politik i fara.

Det har också talats örn presspolitiken, och utrikesministern har naturligtvis
uttryckt sin ärliga förtrytelse över att behöva gå till den ena krigförande makten
och be om ursäkt för svenska tidningar. Men denna presspolitik, där den
svenska presson skall kontrolleras av en krigförande makt, är naturligtvis
också ett avsteg från neutraliteten. Ty som jag i annat sammanhang har under -

190

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
strukit, pressfriheten är en rättighet som ett neutralt land har, och att inkräkta
på denna rättighet är att inkräkta på den folkrättsligt erkända rätt sorn neutrala
länder ha.

Så kommer jag slutligen i detta sammanhang till vår försvarspolitik. Det
utkom för en tid sedan en bok som hette »Nazismen i Sverige». När den kom
ut, skrev Dagens Nyheter, att den var välkommen, ty nu hade vi fått en adressförteckning
på den nazistiska femte kolonnen här i landet, nu visste vi att isolera
vederbörande, i den mån detta var nödvändigt. Det är ingen dålig adressförteckning
på nazister och tysksympatisörer, men det förefaller, som örn regeringen
i sin utnämningspolitik helt och hållet förbisett, att denna adressförteckning
utkommit på det svenska språket. Bland de nyutnämnda militärerna
återfinnas namn som äro uppräknade i den av Dagens Nyheter---.

Herr förste vice talmannen avbröt här talaren med klubbslag och yttrade:
-Tåg får erinra talaren örn att regeringens utnämningspolitik icke får behandlas
i annan ordning än regeringsformen angiver.

Herr Hagberg fortsatte: Jag får väl efter denna tillrättavisning nöja mig
med att säga, att jag ställer in denna utnämningspolitik i det sammanhang
som jag nyss har angivit.

Jag vill inte därmed säga, att regeringen önskar att föra en utrikespolitik
som objektivt sett måste bli ett stöd för den ena sidan i kriget. Regeringen är
naturligtvis likaväl som jag på det klara med att en seger för axelmakterna
i detta krig innebär, såsom också påpekats av en talare före mig, herr Vougt,
att det skulle skapas ett tillstånd, där fria stater vore otänkbara. Det är ganska
klart för mig, att dessa åtgärder, som väckt så mycken opposition ute bland vårt
folk, äro föranledda av denna rädsla för Tysklands militära makt som i så
hög grad sätter sin prägel på den svenska utrikespolitiken. Jag vill i detta
sammanhang säga, att jag icke delar herr Vougts trosvissa uppfattning, att
protesterna från den andra sidan i kriget mot våra eftergifter för Tyskland
bara äro att betrakta som diplomatiska kontrastötar utan att ha någon djupare
innebörd.

Den andra faktorn är våra, om jag får använda det uttrycket, finlandsfrälstas
inställning. Hela det svenska folket var ju med mindre undantag finlandsfrälst
för något år sedan. Men medan dessa känslor nu hunnit .svalna
ganska mycket och efterträtts av känslor av likgiltighet, framträder detta på
intet sätt i regeringens politik. Här har nu utrikesministern talat örn att vi
även i fortsättningen skola bistå Finland på olika sätt. Han har i andra sammanhang
betonat, att gentemot Finland kunna vi aldrig vara neutrala. Jag
vill emellertid utnyttja tillfället att understryka det faktum, som jag tidigare
understrukit men som icke nog kan markeras, nämligen att Finland är i allians
med och för krig tillsammans med den makt som håller Norge och Danmark
ockuperade. Finland kan icke segra i detta krig, örn icke Tyskland segrar, och
ingen norrman vågar tro på en framtid i frihet, därest denna makt segrar. Vi
våga själva inte tro på det. Objektivt sett om också inte formellt är naturligtvis
Norge även i krig med Finland, nämligen i den meningen att Norges intresse
i detta krig är diametralt motsatt intresset hos den makt som nu håller Norges
folk i slaveri. Vi kunna inte hjälpa Finland utan att också hjälpa Finlands
allierade, och vi kunna därför inte hjälpa Finland utan att stjälpa Norge, utan
att begå förräderi mot Norges framtid.

Det tredje av dessa problem, eller kanske jag skall säga den tredje av dessa
underströmmar, som påverka också den svenska regeringens utrikespolitik, är
dessa gamla arvfiendekomplex gentemot Ryssland. Jag har understrukit förut,
och jag vill även nu understryka, att krig i det förgångna icke får vara

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

191

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
bestämmande för svensk utrikespolitik. Denna utrikespolitik måste baseras på
en realistisk uppfattning av nuvarande och framtida betingelser. Under samma
tid som vi fört sju krig mot ryssarna ha vi fört nio krig mot danskarna.
Men det finns ingen svensk tidning, ingen svensk över huvud taget, som myntat
tesen, att danskarna skulle vara våra arvfiender eller presumtiva framtida
motståndare. Man har tvärtom sagt, att danskarna äro våra bröder och att vi
icke kunna drömma att komma i krig med danskarna. Det är naturligtvis riktigt.
Men örn detta är riktigt, bör det vara lika riktigt att gentemot ryssarna,
mot vilka vi under senare tid fört färre krig än mot danskarna, intaga en liknande
attityd. Ni känna emellertid allesammans till, hur man redan i våra
skolor söker inpränta i barnen denna — jag använder uttrycket — ryssfientliga
inställning. Vi veta alla, att vi här i landet lia en stor press och en stor litteratur,
som ständigt söker hålla det dumma rysshatets lågor brinnande.

När man icke kunnat stödja detta rysshat på historiska resonemang, haiman
i stället försökt med fantasier örn fientliga avsikter mot vårt land från
Rysslands sida. Ni minns, hur man under förra kriget sökte framställa Ryssland
såsom en potentiell fiende, som ständigt hade erövringsavsikter mot Sverige.
Men jag vill erinra om, att efter den ryska revolutionen läto bolsjevikerna
öppna de hemliga arkiven, och man fann där inga som helst dokument, som
gåvo vid handen, att tsaren och hans ministrar och ämbetsmän hyst några fientliga
avsikter mot Sverige. Däremot fann man massor av dokument, som visade att
tsaren och hans ministrar och ämbetsmän varit bekymrade över Sveriges ovänliga
hållning gentemot Ryssland och fruktat, att Sverige i någon stormaktskombination
skulle kunna komma i krig med Ryssland. Efter den ryska revolutionen
har man icke kunnat giva några belägg för att från Rysslands sida
förts en ovänlig politik mot Sverige. Tvärtom. Efter utbrottet av det nu pågående
storkriget har ju Rysslands kamp varit ett avgörande stöd för vårt land
när det gällt för oss att hålla oss utanför kriget. Eller finns det någon som
tror, att därest Ryssland kapitulerat såsom Danmark och många andra länder
kapitulerade, vårt land i dag skulle ha varit ett självständigt land? Är det
någon som tror, att vårt land i dag skulle ha varit självständigt, An den röda
armén liksom den franska nedkämpats på tre eller fyra veckor? Det tror naturligtvis
ingen människa, som söker realistiskt bedöma förutsättningarna för
politiken i Europa för närvarande.

_ Jag måste ju säga, att på sistone ha dessa arvficndekoinplex börjat släppa
sitt grepp. Allt flera lia bibragts den uppfattningen, att ryssarna, då de försvara
sig själva, även försvara vårt lands självständighet och fred. Man tycker,
att denna omvärdering, som går på djupet hos svenska folket och som fått
klara och konkreta uttryck i regeringsorgan — såsom i herr Vougts tidning
Arbetet och L. 0:s organ Aftontidningen — i högre grad borde sätta sin
prägel på den svenska utrikespolitiken. Jag anser icke, att den gör det. Tag
som ett exempel händelserna i somras, när någon eller några ubåtar sänkte
tre svenska, fartyg. Regeringen anklagade genast de ryska ubåtarna för detta.
Såsom bevis för dessa anklagelser anfördes dels att det kommit ryska ubåtar
ut i Östersjön -—- men det fanns ju även andra krigförande länders ubåtar i
Östersjön — och dels att man hittat någon plåtbit från en sönderskjuten torped,
som hade ryska identitetsmärken. Jag .skulle vilja säga, att man får dock
icke utesluta tanken på att det varit en provokation. Och jag skulle vilja
betona, att örn det varit fråga örn en provokation, kan jag icke tänka mig
annat än att vederbörande åtminstone sörjt för att det funnits ordentliga identitotsteckcn.
Nu är det ju så, att man sökt efter den eller de u-båtar, som påstås
ha sänkt dessa fartyg. Man är ganska övertygad om, att de ligga på havets
botten någonstans i Östersjön, men man har icke funnit dem. Det har gått

192

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
ett rykte i sommar, att man funnit u-båtarna men att resultatet skulle ha
hemligstämplats. Detta rykte har i vederbörlig ordning dementerats av informationsstyrelsen
och chefen för marinstaben, som framhållit, att Östersjön
på det ifrågavarande stället är som ett alplandskap och att det därför varit
hopplöst att få tag på u-båten. Jag antar, att dementierna äro riktiga. Men
låt mig göra det tankeexperimentet, att den svenska marinen — som kunnat
hitta en plåtbit om en halv kvadratmeter på havsbottnen — lyckats hitta en hel
u-båt. Är det någon som tror, att resultatet skulle ha hemlighållits, därest det
visat sig, att u-båten varit rysk? Det tror nog ingen.Men jag måste anmäla
mina tvivel örn att resultatet skulle ha offentliggjorts, örn det varit en annan
krigförande makts u-båt. Häromdagen meddelade en stor Stockholmstidning,
att en »rysk piratubåt sänkts i Östersjön.» Är det någon, som tror, att vederbörande
tidning, örn det varit fråga örn en tysk u-båt, skulle använt ordet
»piratubåt»? Nej, det är ingen som tror.

Detta är visserligen endast ett par exempel, men det är exempel, som ganska
bra illustrera den svenska attityden gentemot våra stormaktsgrannar. Åt
ena sidan tillmötesgående och eftergifter, som riskera vår neutralitet, ursäkter
för den svenska pressens dåliga uppträdande o. s. v., åt den andra sidan en
högfärdig, arrogant inställning, som ju ganska bra illustreras i den offentliga
deklaration, som regeringen avgav. Jag är ganska säker på, att örn det bevismaterial,
på vilket regeringen stödde sina uttalanden, underkastats domstols
prövning, skulle det säkerligen icke ha stått sig.

Vi måste alltså i vår utrikespolitik komma fram till ett mera realistiskt bedömande.
Vi kunna icke basera vår utrikespolitik på känsloskäl, på dessa eländiga
komplex av föregående konflikter i vårt lands historia. Vi måste basera
den på ett realistiskt bedömande av förutsättningarna icke bara för vår fred
för dagen utan också för vår framtid. Det är just i detta hänseende, som man
kan visa på de stora bristerna och där man måste begära, att regeringen verkligen
prövar örn sin politik. Jag önskar icke, att regeringen skall uppträda på
sådant sätt, att den kommer i krigsposition gentemot Tyskland. Jag önskar
endast, att regeringen skall genomföra politiken på sådant sätt, att man icke
från någondera sidan kan säga att Sverige gynnar den andra parten. Man skall
icke med skäl från någondera sidan kunna påstå annat än att Sverige icke endast
eftersträvar att hålla sig utanför kriget — ty det eftersträvar ju Sverige
fullständigt övertygande — utan även att Sverige verkligen strävar efter att
iakttaga neutralitetens krav i alla avseenden.

På grund härav måste det, anser jag, vara en mycket aktuell fråga för regeringen
att taga upp till prövning att göra slut på alla dessa eftergifter, att
verkligen återvända till neutraliteten. Jag vill icke alls hävda, att vi ovillkorligen
komma att dragas in i kriget, örn vi fortsätta med den hittillsvarande politiken.
Eftersom jag icke tror, att kriget kommer att bli så långvarigt, är det
naturligtvis möjligt att vi kunna hanka oss fram. Men örn kriget å andra sidan
blir långvarigt, anser jag att vi förr eller senare riskera att dragas in i kriget
— troligen mot vår vilja — på grund av dessa eftergifter.

Jag har i annat sammanhang understrukit, att detta icke är den enda faran,
icke det enda skälet till att vi böra eftersträva att i alla avseenden åter intaga
en neutral position. När kriget en dag är slut och de olika makternas förehavanden
komma att vägas på guldvåg vid fredskonferensen, önskar icke jag och
naturligtvis ingen annan heller, att vårt land då skall placeras bland representanterna
för Tysklands vasaller. Jag menar alltså, att den nuvarande politiken
kommer att skapa svåra problem för vårt land, när kriget en dag är slut. Jag
är alldeles övertygad örn, att därest regeringen åt alla håll förklarar, att vi
hädanefter icke komma att finna oss i några ytterligare eftergifter utan att vi

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

193

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
endast komma att ha den strikta neutraliteten som vår förebild, detta kommer
att respekteras av alla parter. Det kommer att respekteras även av Tyskland,
ty det har säkerligen icke möjlighet att i dag'' frigöra de divisioner, som skulle
vara nödvändiga för att giva ytterligare eftertryck åt kraven.

Jag anser även, att vi icke böra glömma bort vår ställning i förhållande till
det övriga Norden. Vår regerings uraktlåtenhet att iakttaga de rent folkrättsliga
grundsatserna i behandlingen av Norges representation, att Norges sändebud
icke erkändes som Norges minister i Stockholm, att den svenska regeringen
icke har ett befullmäktigat ombud hos den lagliga norska regeringen — det
är sådana ting som måste ofördelaktigt påverka det norska folkets inställning
gentemot Sverige och på längre sikt verka försvårande för strävandena att förena
de nordiska folken omkring en gemensam politik.

Men även örn vi statligt iakttaga en neutral hållning i kriget eller vilja iakttaga
en sådan hållning, vill jag säga, att krigets utgång är oss långtifrån likgiltig.
En regeringsledamot förklarade i valrörelsen, att om den ena parten
blir rasande på vår neutralitetspolitik, är det önskvärt att även den andra
parten kommer i samma sinnesförfattning. Han menade alltså, att örn tyskarna
bli rasande på oss, är det önskvärt att även deras motståndare bli rasande på
oss. Detta är dock att driva neutralitetssynpunkten in absurdum. Vi böra icke
glömma bort, att Sveriges framtida intressen icke äro betjänta av en seger för
axelmakterna. Vi böra icke heller vara rädda för att i det avseendet säga ut vår
mening, att våra sympatier i detta krig äro med de folk som kämpa mot fascismen.

Därmed har jag kommit till slutet av mitt anförande. Vad jag sagt har ju
haft till yttersta syfte att giva ett litet bidrag — låt vara att man är en sparv i
tranedansen — till förståelsen för att även detta krig kommer att taga slut en
dag.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga ett par ord
med anledning av herr Hagbergs anförande. Det synes mig vara oriktigt att
efter tre års erfarenheter angående verkningarna av regeringens utrikespolitik,
varom de svenska statsmakterna i stort sett varit eniga, och efter en deklaration,
vilken åtminstone på ett par punkter var klarare än någon tidigare,
framställa saken, som örn regeringen icke skulle vara pålitlig i denna fråga.
Jag finner herr Hagbergs synpunkter i denna fråga så mycket olyckligare,
som jag i stort sett delar de synpunkter, herr Hagberg framfört i en annan
punkt, nämligen där han berörde den svenska opinionens förhållande till Sovjetunionen.
^ Jag tycker verkligen, att åtminstone var och en, som försöker att
förstå någonting, borde sluta grunda sin uppfattning örn förhållandet mellan
Sverige och Ryssland på Odbners lärobok i svensk historia. Förhållandena
efter detta krig komma säkerligen att bliva sådana, att nödvändigheten av en
åsiktsförändring pa en del håll kommer att framstå såsom nödvändigare och
mer motiverad än någonsin tidigare.

I övrigt skall jag, herr talman, giva min anslutning till de synpunkter, som
herr Vougt har anfört. Jag vill också alldeles särskilt uttala min glädje över
utrikesministerns starka understrykande av våra känslor inför vad som sker
i Norge. Orden folio ungefär så, att vi djupt känna med det lidande norska
folket. Jag skulle för mitt vidkommande vilja tillägga, att just Norges framtida
frihet är en förstarangsfråga för Sverige och Norden. Men då jag har
den uppfattningen, sa skulle jag gärna, se, att det bereddes möjligheter att avveckla
den tyska trafik, som — objektivt sett mot Norge och dess frihet -

Andra kammarens protokoll 19J/2. Nr 29. ];j

194

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
alltjämt pågår genom vårt land. Det säges ju, att örn man giver den lede ett
finger, så tager lian snart liela hallden. Jag tycker, att det går litet för långt,
när man fullkomligt öppet vågar framföra tysk krigsmateriel på våra järnvägar.
Örn psykologerna söder om Östersjön tänkte sig en liten smula för, borde
de taga hänsyn till de känslor, deras uppträdande väcker. Ifrågavarande trafik
försiggår här och var öppnare än tidigare, en omständighet, som man icke kan
underlåta att iakttaga på resor.

Vad vårt förhållande till Finland beträffar, så skall jag icke säga någonting
annat än att vår önskan örn att Finland skall lyckas bevara sin frihet, kanske
i detta nu skulle få sitt starkaste uttryck, örn vi kunde giva de styrande i Finland
rådet att sluta fred snarast möjligt. Jag är rädd, att klockan härvidlag
redan är 5 minuter före tolv. Jag skall i detta sammanhang icke yttra mig
över huruvida det är möjligt eller ej för Finland att sluta fred, men nog förefaller
det mig, som örn vederbörande alltför lättsinnigt spelat tärning om
landets självständighet, då de icke utnyttjat Förenta staternas erbjudande •—
ty så har jag fattat det — örn medling. Jag är glad för att utrikesministern,
strax efter det han givit uttryck för vår önskan att Finland skall lyckas bevara
sin frihet, yttrade, att Sverige icke kommer att övergiva sin neutralitet
för att söka genomföra något, som vi till äventyrs icke orka med.

Jag ber till sist att få instämma i herr Jonssons i Eskilstuna anförande. Jag
tycker, ärligt talat, att Sverige och Sveriges folk under de senaste tjugo åren
förlorat tillräckligt mycket på »bröderna» söder örn Östersjön. Det stannar icke
vid miljoner, icke heller vid en miljard, det veta de, som ha följt med vad som
skeft. Jag är alldeles särskilt tillfredsställd, för den händelse här anförda synpunkt
kan tagas i beaktande .vid alla handelspolitiska uppgörelser med Tyskland.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Även om jag icke förutsätter, att flera
än herr Kilbom missförstått min framställning i ett väsentligt avseende, skulle
jag begärt ordet för att förtydliga, vad jag yttrade. Jag ifrågasätter icke regeringens
pålitlighet i vad det gäller dess vilja att bevara Sveriges fred. Jag
är alldeles övertygad örn, att regeringen önskar och ärligt strävar efter att
bevara freden. Jag ifrågasätter icke heller regeringens goda vilja att i kriget
mellan Tyskland och dess motståndare iakttaga en strikt neutralitet, men jag
har påpekat avsteg, som gjorts ifrån neutraliteten. Jag måste dock ifrågasätta
regeringens vilja att upprätthålla neutraliteten, då det gäller Finland.
Regeringen har icke på något sätt dolt, att den icke betraktar Sveriges inställning
till Finland på samma sätt som dess inställning till andra länder, och
detta^är icke den minsta risken för den svenska utrikespolitiken. Just detta, att
vi mäste räkna med, att en dag skall ett nytt Europa och en ny värld uppstå
ur krigets ruiner, det måste också sätta sin prägel på den svenska utrikespolitiken.
Vårt land befinner sig i den lyckliga belägenheten att stå utanför kriget.
Detta är icke bara resultatet av att regeringen för sin politik dock haft en fast
hållpunkt, nämligen att upprätthålla freden, utan naturligtvis främst därav att
omständigheterna varit gynnsamma. Det sades nyss, att det vore av vikt, att
Sverige begagnade sin gynnsamma ställning till att eftersträva att hos de
krigförande makterna hålla vid liv respekten för de folkrättsliga reglerna. Det
är en stoj uppgift för det lilla Sverige. Jag skulle vara ganska tillfredsställd,
därest vår utrikespolitik utformades på ett sådant sätt, att vi utan självförhävelse
kunde säga, att Sverige håller de folkrättsliga reglerna vid liv i sitt
eget förhållande till de krigförande makterna.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

195

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman, som anförde:
Herr talman! Herr Wiberg har till chefen för socialdepartementet riktat dessa
frågor:

»Anser herr statsrådet, att nu gällande författning medgiver tillräcklig
kontroll över hundbeståndet i riket, och att erforderliga korrektiv förefinnas mot
underlåtenhet från hundägares sida att öva nödig tillsyn å hund, samt, i annat
fall,

är det herr statsrådets avsikt att låta verkställa utredning och framlägga
förslag i detta ämne?»

Då härmed till en del torde avses spörsmål, som tillhöra justitiedepartementets
verksamhetsområde, ber jag att få meddela, att frågan örn ändrade och mera
effektiva lagbestämmelser beträffande farliga och opålitliga hundar varit
föremål för utredning inom justitiedepartementet, och att förslag i ämnet är
under utarbetande på grundval av utredningen. I vad mån det därutöver kan
anses erforderligt att vidtaga åtgärder för kontroll över hundbeståndet, är en
fråga, som icke ankommer på justitiedepartementets handläggning och vars
besvarande för övrigt skulle kräva en mera omfattande undersökning.

Härefter yttrade

Herr Wiberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framföra mitt tack för svaren å mina frågor. Dessa
te sig måhända ganska betydelselösa i jämförelse med de allvarliga och vittsyftande
problem, som utgöra det huvudsakliga föremålet för debatterna vid denna
riksdagssession. Att jag ändå velat väcka dem och därmed taga riksdagens tid
i anspråk har sin orsak i de kända och mycket beklagliga händelser, som timat
under den sista tiden.

I fråga örn hundbeståndet i riket ha vi ju för närvarande icke annan kontroll
än den, som möjliggöres genom hundskattelagen. Det är här fråga om
viss registreringsskyldighet. Själva skatten, vars storlek växlar från den ena
kommunen till den andra, är på många håll mycket låg. Nyssnämnda lag kan
icke verka nämnvärt hämmande på hundbeståndets tillväxt. Vad värre är, vi
sakna överhuvud garantier för dettas kvalitet. Och när det sedan gäller korrektiven
mot försumliga hundägare, bestå dessa — förutom av, i varje fall i fråga
örn rättstillämpningen, ganska oväsentliga straffpåföljder — av allmänna regler
om skadestånd, som i många fall, då skadorna bliva stora, icke kunnat uttagas.
De senaste erfarenheterna visa också, att det kan bliva fråga örn förluster,
som överhuvud taget icke kunna ersättas.

Att döma av de uttalanden från sakkunnigt håll, som förekommit i pressen,
förefaller det vara en ganska allmänt utbredd uppfattning, att till följd av
den rådande bristen på kontroll över hundaveln fara uppstått för degeneration
bland hundarna, vilken kan få farliga konsekvenser. Man framhåller också
vådan av olämplig dressyr och bristande tillsyn, särskilt över s. k. skyddsdresserade
hundar. Hundaveln och dressyren borde enligt min mening ägnas uppmärksamhet.
För föräldrar med små barn innebär hundarnas stigande opålitlighet
ett ständigt oroselement. Jag ber också att till herr statsrådet och chefen,
för socialdepartementet få rikta en hemställan om undersökning av lämpliga
åtgärder i förebyggande syfte.

Frågan om särskilda åtgärder till skydd mot hundarna har förut vid flera
tillfällen varit föremål för uppmärksamhet, även örn anledningen därtill icke
varit så upprörande tilldragelser som de, om vilka vi nyligen fått kännedom

Svar på /låga.

193

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Svar på fråga. (Forts.)

genom pressen. Framställningar hava riktats till Kungl. Majit i detta hänseende,
men man har lydi igen J eke ännu funnit någon lämplig form för att komma
till rätta med dessa förhållanden. Vi få emellertid icke slå oss till ro, medan
vi, snart sagt dagligen, höra talas örn nya fall av omfattande skadegörelse
bland fe eli,jordar och kreatur. Hundägarna böra i utsträckt grad göras ansvariga
för hundarnas uppträdande. Rättsmedvetandet kräver också, att en anjS
vidkännas kännbar straffpåföljd. Det är också med stor

tillfredsställelse, jag har erfarit, att inom justitiedepartementet pågår en utredning,
och jag vågar uttala den förhoppningen, att frågan kommer att framläggas
för nästkommande lagtima riksdag. Jag tillåter mig emellertid att poängtera,
att viktigare än införande av strängare högre straffpåföljd är föreläggande
åtgärder.

?fina .fragor llava icke dikterats av något som med ett populärt uttryckssätt
ka. ipS ^ r kundhat. Men när överfall och skålefall, såsom för närvarande, inträffa
slag i slag och man har anledning befara, att vi häri kunna se en farlig
utvecklingstendens, så är tiden inne för kraftiga motåtgärder. Man har gjort
gällande, att de senast timade1 händelserna i viss grad kunna tillskrivas de onorniala
förhållandena, vilka försvara för hundägarna att giva sina djur en lampligt
sammansatt föda. Förhåller det sig på detta sätt, då hava dessa frågor
enligt min mening fått en skrämmande aktualitet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ I §

^riksdags- Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 21, i anledning av en inom
ordningen första kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen gjord anmälan om anledning
gjord anmälan till anmärkning mot statsministern Hansson.
mot stats ministern.

Därvid anförde;

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Endast några få ord. Det är klart,
att reservanterna icke kunna i dag med allvar hävda sin ståndpunkt, att frågan
bör få en konstitutionell prövning vid den riksdagssession, som nu står
inför sitt avslutande. Detta beror enligt mitt förmenande mycket därpå att
det genom alltför uttänjd behandling i utskottet sumpats bort en tid, som hade
kunnat användas för att taga upp ärendet till granskning. Eftersom intet yrkande
kan ställas, så är givetvis en längre utläggning onödig, men det finns
ändå en principståndpunkt, som jag skulle vilja giva uttryck för. Här föreligger
en ganska omfattande provkarta av olika uppfattningar allt ifrån majoritetens
ståndpunkt, att en svensk han tiger, och reservanternas ståndpunkt,
som innebär, att det riktiga varit, att vi tagit upp frågan nu. Majoriteten anser
nämligen, att denna fråga har icke sammanhang med de spörsmål, varför denna
riksdagssession är sammankallad. För min del och reservanternas del hävda
vi, att det kan ligga i riksdagens skön att tolka detta, örn man tar i betraktande
den skrivelse, som är utsänd till riksdagen, när denna session sammankallades,
har denna till uppgift, att vi skulle erhålla meddelanden av utrikespolitisk
art samt rörande landets försörjningsläge. Därför förmena vi, att det
kunnat vara angeläget och riktigt att redan nu taga upp frågan till saklig
prövning. Men sedan tillkommer dessutom en annan omständighet, som kanske
är mera avgörande. Det är hela frågan örn huruvida denna riksdag har rätt
att eller kan överföra ett ärende till ett kommande års riksdag och dess konstitutionsutskott.
Fråga är väl också, huruvida man kan anmärka på ett statsråd
två gånger. Enligt 107 § regeringsformen, som man givetvis tolkar på

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

197

Jämlikt § 57 riksdagsordningen gjord anmälan mot statsministern. (Forts.)
olika sätt, gäller -— så anföres åtminstone i kommentarer — att vad riksdagen
efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt bör anses hava vunnit decharge
i avseende på det granskade, och ingen ny, till ansvarighet förbindande granskning
av ny riksdag i samma mål vara tillåten. Det är en tolkning, som kommit
fram och som vi ansett åtminstone böra tagas i beaktande, när man tar ståndpunkt
till denna fråga.

Jag vill sedan bara till slut säga, att det kunde ha varit klokt med hänsyn
till frågans aktualitet, att man tagit upp anmärkningen just nu. Då hade detta
spörsmål kommit till offentligheten, och man hade undvikit en del kannstöperi
och dimbildningar, som man i nuvarande läge kan antaga vara föranledda
av detta undanhållande av vad frågan gäller.

Herr Hallén: Herr talman! Utskottet har haft ett par fullgiltiga skäl för
sin vägran att ingå på saklig granskning av herr von Helands anmärkning.
Det ena vidrörde också den siste talaren, nämligen det, att de spörsmål, som
här komma i fråga, äro av sådan omfattning, att det skulle ha tagit en avsevärd
tid för utskottet att komma till botten i frågan. Och de praktiska svårigheter,
ja hinder, som föreligga, känner hela riksdagen väl till, och dem komma
vi ej ifrån.

Herr Nilssons påstående att man sumpat bort tiden i utskottet med resonemang
örn annat och att man kunde ha använt tiden till att utreda denna fråga,
håller icke streck, därför att utan att känna till anmälningsskriften i dess helhet
kan kammaren mycket väl bilda sig en föreställning örn att det är ett
spörsmål, som kräver mycket ingående granskning, vilken sannerligen icke
undanstökas på ett par, tre dagar.

Vidare vill jag säga, att örn man skulle förfara på det här sättet, som anmälaren
nu gjort, och utskottet skulle taga upp detta till saklig granskning,
så löper därigenom hela vårt planerade dechargearbete fara för att brytas sönder,
ty i detta fall skulle det ha inneburit, att vi skulle infordrat icke ett utan
en mängd protokoll i jordbruksärenden, och dessa skulle ha blivit granskade
närmast alltså ur anmälarens synpunkt. Sedan skulle det blivande utskottet
nästa år ha avhänt sig rätten att taga upp dessa protokoll och ärenden till
granskning kanske ur helt andra synpunkter än anmälaren tänkt sig. Alltså
skulle man på det sättet bryta sönder, ja rent av förstöra den grundlagsenliga
dechargebehandlingen av statsrådsprotokollen för kommande år. Jag menar,
att hela den metod, som anmälaren här använt sig av, är att allt annat än
rekommendera.

Sedan vill jag också göra en gensaga gentemot herr Nilsson, då han ifrågasätter,
örn det går an att överföra ett dechargeärende från en riksdag till en
annan. Det är, herr Nilsson, icke fråga om att överföra detta. Detta att utskottet
säger ifrån, att det av angivna skäl icke upptar ärendet till granskning,
det är icke att överföra eller testamentera det till kommande riksdag,
utan det utskott, som då träder i funktion, har att i sedvanlig ordning granska
både detta ärende och de protokoll, som här kunna komma i fråga, och alla de
andra.

Vidare vill jag också säga, att herr Nilsson hade fel, då han påstod, att vi
i majoriteten ha menat, att denna fråga icke hade samband med de frågor.
för vilkas behandling riksdagen är samlad. Det ha vi icke skrivit och än mindre
sagt. Den saken lia vi ej tagit, upp; den har ingenting med detta att göra. Ty
även orri den har sammanhang med de folkhushållningsspörsmål, som avhandlas
vid denna korta session, kvarstå de sakliga skäl, som vi angivit att icke vid
detta tillfälle upptaga ärendet till saklig granskning.

198

Nr 29.

Lördagen den 7 november 1942.

Jämlikt § 57 riksdagsordningen gjord anmälan mot statsministern. (Forts.)

Herr Hällgren: Herr talman! Det var jag, som i utskottet ställde ett yrkande
på sin spets, att utskottet skulle gå in på sakbehandling av frågan. Det
var just därför att här, såsom kammarens ledamöter finna, finnes ett särskilt
yttrande av professor Herlitz, vilket yttrande är av den art, att jag anser, att
man med en sådan motivering näppeligen kan avfärda en sådan anmälan till
riksdagen, som herr von Heland har gjort och som här av riksdagen har remitterats
till konstitutionsutskottet. Givetvis har konstitutionsutskottet rätt att taga
upp en sådan anmälan till saklig behandling eller låta bli. Men utskottet har dock
här känt sig förpliktat till att i sin motivering redogöra för vad herr von Helands
anmälan innehöll i det väsentliga. Jag har ju den uppfattningen, att på den
tid, som riksdagen varit samlad, även örn någon dag yttermera skulle åtgått
för behandlingen av detta ärende, borde konstitutionsutskottet kunnat avgiva
ett utlåtande i de spörsmål, som herr von Helands anmälan innehöll.

Man säger, att nian icke skjuter det till kommande riksdag; det är ju ingen
bordläggning; visserligen hade ett sådant förslag till yttrande framlagts, men
det har blivit omformulerat. Men jag undrar, örn det var våra grundlagsskrivares
uppfattning, att man skall kunna redovisa innehållet i en anmälan som
skulle ligga till grund för en anmärkning, men skjuta på behandlingen på detta
sätt — åtminstone anger utskottet detta — till en kommande riksdag med
ett annat konstitutionsutskott. Nu blir följden den, att denna fråga kan icke
diskuteras i sak förrän örn fem månaders tid. Man bör ju även taga hänsyn
till ett statsråd, som en anmälan riktar sig emot, när man anmäler att det
finnes anledning till anmärkning mot honom. Då kunde väl åtminstone utskottet
kommit så långt som till en ren sakbehandling av ärendet och konstaterat,
vilket statsråd det gäller, som denna anmärkning egentligen är riktad
emot.

Jag har ansett, att en riksdagsman har rätt att göra en sådan anmälan som
herr von Heland har gjort. Jag anser, att när utskottet Ilar gått så långt, att
det velat redovisa, vad anmälningsskrivelsen innehöll, borde också utskottet ha
kunnat lokalisera detta spörsmål till vad anmälan innehöll utan att behöva utvidga
det till att placeras in i hela dechargearbetet och hela departementsprotokollet.
Det är icke alls grundlagsstiftarens mening, utan meningen är ju, att
man skall behandla de särskilda fallen. Det är klart, att de handlingar, som
då bli granskade och godkända av riksdagen, få icke på nytt upptagas till prövning.
Alltså i detta fall gällde det att få fram just de protokoll, som behandlade
ärendet rörande ersättning till mejerierna och beträffande tiden för''fastställande
av pris på spannmål och mjölk och ingenting annat.

Det särskilda yttrandet av herr Herlitz anser jag vara ganska betänkligt,
därest nian i det fortsatta arbetet inom konstitutionsutskottet skall taga sådana
utgångspunkter till rättesnöre.

Herr Fast: Herr förste vice talman! Det är onödigt att polemisera mot
ett yttrande, som vänder sig mot ett särskilt personligt yttrande till utskottets
utlåtande. Detta har ju utskottet icke gjort till sitt, vilket ju framgår av att
ledamoten har ansett sig böra komma nied det själv, ehuru han i övrigt anslutit
sig till utskottets ståndpunkt. Utskottet har sålunda ingalunda solidariserat
sig med herr Herlitz; yttrandet står för hans egen räkning och har ingenting
att göra med de sakförhållanden, som vi diskutera.

Ingen bestrider riksdagsmans rätt att använda 57 §. Men jag vill å andra
sidan framhålla, att jag tror ej, att det varit grundlagsstiftarens mening, att
riksdagsman skulle i 57 § hava större rätt än ledamot av konstitutionsutskottet
själv har, utan avsikten har väl varit att skapa möjlighet för de riksdagsmän,
som ej äro ledamöter av konstitutionsutskottet, att fästa konstitutionsut -

Lördagen den 7 november 1942.

Nr 29.

199

Jämlikt § 57 riksdagsordningen gjord anmälan mot statsministern. (Forts.)
skottets uppmärksamhet på vissa förhållanden vid dess granskning av statsrådsprotokollen.

Här har uppstått diskussion örn huruvida* man med hänsyn till sekretessförhållandena
skulle ha rätt att angiva, vart anmärkningen i sak riktade sig. Å
andra sidan har man ansett, att man skulle ha tagit med hela motiveringen.
Jag vill i det hänseendet erinra örn, att såväl 1924 som 1925, då utskottet icke
gjorde någon anmärkning, redovisade i varje fall utskottet dessa ärenden för
riksdagen. Den sekretess, som man påstår skall vara tillfinnandes, därest man
ej gör anmärkning, har således utskottet utan invändning från riksdagens sida
själv brutit emot.

Örn man använt taktiken att gå in i sakbehandling, skulle ju detta ha lett
till, att när riksdagen tagit ståndpunkt till detta, skulle en ny anmälan enligt
57 § kunnat komma på riksdagens bord. Man kan vara tämligen säker örn,
att det kanske varit någon, som varit road av dylika åtgärder. Då betyder
det helt enkelt, att hela denna enligt min mening goda tanke med information
och tankeutbyte mellan regering och riksdag skulle ha varit fullständigt omöjlig
för framtiden och att man fått återgå till urtimorna. Skall man av formella
skäl behöva pressa grundlagens andemening för att komma till sådana resultat,
handlar man så att man omöjliggör vad som är för alla värdefullt. Jag
tror, att icke minst i vår tid, då demokratien behöver praktiska uttryck för sitt
handlande och tänkande, är det mycket angeläget att icke förfara på det sättet.

Jag hemställer, att memorialet lägges till handlingarna.

Herr Hallén: Jag vill foga en replik till herr Hällgren. Han invände, att
det ej vore så farligt, örn man granskade de protokoll, som det nu vore fråga
om, ty vi avhände oss därmed icke möjligheten att nästa år granska de protokoll,
som eventuellt kunna vara infordrade. Det är ju alldeles felaktigt. Det
är icke så, att det bara är de statsrådsprotokoll, som herr von Helands anmälan
riktar sig mot, som bli föremål för granskning, utan hela detta komplex
av jordbruksärenden från augusti till dags dato, som infordrats, blir läst och
granskat; och vi avhända oss därmed rätten och möjligheten att företaga en
granskning av protokollen kanske ur helt andra synpunkter ett följande år.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, lades memorialet till handlingarna.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.05 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

200

Nr 29. Onsdagen den 11 november 1942. Fredagen den 13 november 1942.

Onsdagen den 11 november.

Kl. 5.06 e. m.

Justerades protokollen för den 3 och den 5 innevarande november.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.07 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 13 november.

Kl. 5 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 6, den 7 och den 11 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Som undertecknad blivit utsedd till ombudsman i Svenska byggnadsträarbetareförbundet
och på grund därav är förhindrad att utöva riksdagsmannaskapet,
anhåller jag att få avsäga mig befattningen såsom riksdagsman samt att
kammaren ville godkänna min avsägelse.

Stockholm den 13 november 1942.

Anders Lif.

Kammaren beslöt, med godkännande av den gjorda avsägelsen, att örn den
härigenom inom kammaren uppkomna ledigheten jämlikt § 28 riksdagsordningen
hos Konungen göra anmälan; och blev ett i sådant avseende på förhand
uppsatt skrivelseförslag, som nu upplästes, av kammaren godkänt.

§ 3.

Justerades protokollet för detta sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.04 e. m»

In fidem
Sune Norrman,

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner'',

42408S