1942. Andra kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1942:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 28.

Måndagen den 2 november.

Kl. 10.45 f. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 22 oktober 1942.

Till justitiedepartementet hade den 3 augusti 1942 från länsstyrelsen i Gävleborgs
län inkommit fullmakt för folkskolläraren Gottfrid Fröderberg i Arbrå,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning >av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad fullmakt för folkskolläraren Gottfrid Fröderberg
i Arbrå att vara ledamot av riksdagens andra kammare för tiden till
den 1 januari 1945.

Kammaren, som lade protokollet till handlingarna, förklarade herr Fröderberg
behörig till riksdagsmannakallets utövande.

Herr talmannen meddelade härefter, att herr Fröderberg intagit sin plats i
kammaren.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj :ts skrivelse, nr 365, angående
muntliga meddelanden till riksdagen.

Denna skrivelse upplästes och lades till handlingarna.

Härefter yttrade herr talmannen: I anslutning till den nu föredragna skrivelsen
får jag tillkännagiva, att enligt vad jag inhämtat vissa av de i skrivelsen
avsedda meddelandena komma att lämnas kammaren vid dagens sammanträde
kl. 2 e. m. samt att det kammarens sammanträde, som skall hållas inför
lyckta dörrar, kommer att utsättas till nästa onsdag kl. 2 e. m. Sammanträde
kommer även att hållas under morgondagen med början kl. 11 f. m., varvid tillfälle
kommer att givas till överläggning i anledning av de meddelanden, som
vissa statsrådsledamöter ämna lämna vid sammanträdet i dag.

Andra kammarens protokoll 194%. Nr %8.

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Interpellation.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Thorell, som anförde: Herr talman! Enligt meddelande i pressen beslöt
regeringen i konselj den 23 oktober, att dp män, som äro födda 1923 och vid
inskrivningsförrättningarna nästa år befinnas dugliga till krigstjänst, skola
med stöd av lagen om tjänsteplikt uttas för att utföra arbete inom skogsbruket.
Omkring 30,000 man skulle inkallas och inställelse skulle ske i mars eller
april 1943.

Tidigare förberedelser för inkallelse av 1942 års klass blevo fördröjda, vilket
medförde, att dess användning måste förfalla. På grund bärav har liela den
med stöd av tjänstepliktslagen åsyftade avverkningen genom användande av
värnpliktiga förskjutits till våren 1943. Denna förskjutning måste beklagas såväl
med hänsyn till bränsleförsörjningen som ur vidare försörjningspolitiska
synpunkter. Därtill kommer, att de som tillhöra 1943 års klass genomsnittligt
äro ett år yngre än 1942 års klass, vilket i viss mån kan inverka nedsättande
på arbetsresultatet.

Örn skogsarbetet börjar först i april och för varje värnpliktig beräknas behöva
pågå i tre månader, har halva sommaren gått, då arbetsbetinget är slutfört.
Under en del av denna tid utföres jordbrukets brådaste arbete, vårbruket,
och även under den återstående delen av tjänstgöringstiden behövas alla armar
för arbete i jorden. Om däremot arbetet finge börja i mitten av januari eller
senast i början på februari, så skulle de värnpliktiga som arbeta i jordbruket
hinna avsluta detsamma och komma hem till vårbruket. Detta skulle vara av
stort värde såväl för dem själva och för många jordbrukare som indirekt även
för folkförsörjningen. Men också för de värnpliktiga som äro säsongarbetare,
exempelvis byggnadsarbetare, måste tiden under årets första månader vara
lämpligast.

Även andra starka skäl tala för att vedavverkning, som av naturliga skäl
här främst ifrågakommer, bör äga rum vintertid. Arbetet är då mindre besvärligt
än under sommarens hetta och myggplåga. Den upphuggna veden kan
köras fram på vinterföre till bilväg, järnvägsstation eller lastageplats, där den
i vanliga fall står öppet och i övrigt lämpligt för torkning. Den är då under
sommaren åtkomlig för vidaretransport till konsumtionsorterna. Hugges den
under savningstiden och lämnas kvar i skugga i skogen, blir den svampig och
möglig samt förlorar i bränslevärde. Därtill kommer, att den blir genomsur av
höstregnen och kanske först sent under nästkommande bränslesäsong kan framforslas
till förbrukningsorterna.

I anledning av vad här anförts anhåller jag örn kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa följande frågor:

Anser herr statsrådet en inkallelse av värnpliktiga av 1943 års klass till
skogsarbete vara möjlig att genomföra — eventuellt genom en tidigare inskrivningsförrättning
— på så sätt, att hela arbetstiden blir fullgjord före april månads
utgång, och, örn så skulle vara fallet,

ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder för att låta genomföra en sådan tidigare
inkallelse av hela årsklassen eller åtminstone den del därav som arbetar
inom jordbruket?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Herr Senander erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Vårt land
har för närvarande den minsta fastställda brödransonen av de länder, som
tvingats tillgripa ransonering. Till och med i Finland höjer man brödranso -

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Interpellation. (Forts.)

nen, så att denna enligt vad som nppgivits skulle komma att bli inte obetydligt
större än vår. Den svenska brödransonens knapphet har bland annat motiverats
med de felslagna skördarna. Detta år har emellertid vårt land fått en
förhållandevis god brödsädesskörd — spannmålsskördens ökning har uppgivits
till 60 ä 70 procent — som möjliggör en ökning av brödransonen. En sådan
ökning är så mycket mera nödvändig, som varuknappheten å andra områden
ökar behovet av bröd och mjöl. Det synes mig därför nödvändigt, att denna fråga
upptas till statsmakternas omprövning.

En annan fråga av betydelse för kommande år är i vilken utsträckning möjligheterna
bevakas att beså största möjliga areal. Enligt uppgifter i tidningspressen
har åtminstone i Skåne en väsentlig inskränkning av brödsädesarealen
ägt rum — man talar örn att inskränkningen motsvarar ungefär femtio procent
av årets brödsädesareal. Det är inte klart, huruvida en liknande omläggning
äger rum vid jordbruket i andra delar av landet, men redan vid den nämnda
inskränkningen för Skåne måste detta skapa ett allvarligt problem ur folkförsörjningssynpunkt.
Man har från jordbrukarhåll motiverat åtgärderna med att
priserna äro otillfredsställande. I vart fall torde man kunna utgå från att jordbrukarna
ifråga övergått till annan mera inkomstbringande odling.

Alldeles oavsett örn det finnes ett berättigat missnöje bland jordbrukarna,
borde under dessa exceptionella förhållanden statsmakterna förfoga över möjlighet
att kontrollera och i god tid ingripa för att hindra icke önskvärda förändringar.
Äro de tvångsmedel regeringen förfogar över otillräckliga för att
trygga ett rationellt utnyttjande av våra försörjningsresurser, så måste nya medel
tillgripas. Det synes mig i vart fall önskvärt, att regeringen närmare klargör
läget och redogör för åtgärder, som vidtagits eller som den anser böra vidtagas
för att förhindra, att en viktig del av åkerarealen lägges i träde eller tas
i anspråk för ur försörjningssynpunkt mindre viktig odling.

Enköpingsböndernas tilltag att i en tid, när knapphet på mjölk rådde, ge
mjölken åt kreaturen eller slå ut densamma har väckt stark ovilja i olika befolkningslager.
Det spelar härvid ingen roll, huruvida böndernas förbittring
över de statliga myndigheternas åtgärder var berättigad. Hur berättigat missnöjet
än var, så måste andra åtgärder tillgripas, när det gäller att rätta till
missförhållanden, än desperata aktioner för att förstöra knappa livsmedelstillgångar.
Det inträffade kan inte bara vara en varning mot dåligt genomtänkta
åtgärder från myndigheternas sida utan uppfordrar till en skärpt beredskap
på detta område, som möjliggör ett omedelbart ingripande från myndigheternas
sida försatt förhindra, att livsmedel skadas eller helt ödeläggas.

Fläsktillgången synes bli allt knappare — förutsättningarna att höja den
synas minimala i början av nästa år — och det är redan svårt, för att inte säga
omöjligt på vissa håll, att få köpa ut ens de knappa fläskransoner som tilldelats
medborgarna på fläskkorten. Det är fara värt, att även fläsket föres ut
ur den legala handeln, såsom skett med äggen. Den goda skörden borde möjliggöra
vissa åtgärder för att på längre sikt öka fläsktillgången. Inte minst
borde en uppmjukning av bestämmelserna örn de s. k. hushållsgrisarna vara
ägnad att stimulera svinuppfödningen och därmed öka tillgången av fläsk.

Slutligen Ilar jag i denna form velat rikta uppmärksamheten på fiskproblemet.
Fisken spelar just nu en mycket större roll för folkförsörjningen än tidigare.
Fiskköerna och ett utbrett missnöje över knappheten på fisk, ojämnheterna
i prissättningen och de möjligheter detta skapar för jobberi vittna om frågans
vikt. Vissa missnöjesanledningar synas nu vara på väg att bringas ur
världen, medan däremot den mest avgörande, knappheten på fisk, fortfarande
är lika brännande. Här synes en hel rad åtgärder för att öka fisktillförseln
kunna diskuteras.

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden
av etatsrådeledamöter.

Interpellation. (Forts.)

Det synes mig, att vissa möjligheter att öka fisktillgången icke tillvaratagits.
De viktigaste därvid vore en ökad bränsletilldelning, statligt stöd för att utrusta
fiskare, åtgärder för att öka tillgången av fiskredskap och en generösare
tilldelning av sådana, omflyttning av fisket och fiskare samt åtgärder för att
uppmuntra amatörfisket. Det förefaller därvidlag bland annat alldeles orimligt
att upprätthålla förbud för icke fiskeberättigade -—• naturligtvis med undantag
för vissa områden som utnyttjas av yrkesfiskare -— att fiska inom landet. I
nuvarande försörjningsläge borde icke någon hänsyn till strandrätt eller dylikt
få lägga hinder i vägen för ett rationellt tillvaratagande av alla möjligheter att
förbättra tillgången på fisk.

Jag utgår från att statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
i sin redogörelse för försörjningsutsikterna på ena eller andra sättet ingår på
dessa frågor. Då jag emellertid ju inte kan veta, huruvida han i samband därmed
närmare diskuterar de tankegångar som här antytts, och då dessa enligt
min mening äro av så stor aktuell betydelse, att de böra bli föremål för en närmare
prövning, hemställer jag örn kammarens tillstånd att till statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa följande spörsmål:

Ämnar regeringen vidtaga åtgärder för att möjliggöra en generell ökning
av bröd- respektive mjölransonerna?

Har regeringen vidtagit åtgärder eller förbereder den sådana för att förhindra
en minskning av brödsädesarealen?

Ämnar regeringen framlägga förslag för att förhindra att livsmedel förstöras? Har

regeringen övervägt några särskilda åtgärder och i så fall vilka för att
möjliggöra en ökning av fläsktillgången?

Planerar regeringen, utöver vad som redan gjorts, särskilda åtgärder för att
öka fisktillgången, exempelvis genom större tilldelning av bränsle, olja och
fiskredskap, genom statligt stöd till utrustning av flera fiskebåtar, genom omläggning
av fisket till insjöar och mindre minfarliga områden samt genom suspendering
av sådana lagar och bestämmelser som hindra eller försvåra amatörfisket? Denna

anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 5.

Herr talmauuen anförde nu: Jag hemställer, att kammaren ville besluta
ajournera sina förhandlingar till kl. 2 e. m., då hans excellens herr statsministern
kommer att lämna kammaren vissa meddelanden.

Denna hemställan bifölls, varefter kammarens ledamöter åtskildes kl.
11.05 f. m.

§ 6.

Då förhandlingarna kl. 2 e. m. återupptogos, lämnade herr talmannen på
begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som .yttrade: Herr talman! Behovet
av en god kontakt mellan regering och riksdag är större i allvarstider
än annars. Det har därför varit ett önskemål, att riksdagen kunde sammanträda
någon gång under hösten. Några ärenden av den brådskande natur, att
regeringen ansett sig böra påkalla beslut av riksdagen före nästa lagtima riksmöte,
föreligga icke. Då det emellertid ansetts vara av betydelse, att riksdagen
erhölle vissa meddelanden om försörjningsläget och utrikesläget, har
den utväg anlitats, som anvisas i paragraf 56 riksdagsordningen. Det är en i viss

M ån clasen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
mån ny metod i kontakten mellan regering och riksdag, som härmed försökes.
Jag vill gärna uttala den förhoppningen, att den skall visa sig vara god
och gagnande. Den omständigheten att riksdagen sammanträder för att mottaga
meddelanden från regeringen innebär icke, att riksdagens ledamöter tillmätas
rollen av endast åhörare och mottagare. Det är min förhoppning att
samma ömsesidighet, som i allmänhet kännetecknar regeringens och riksdagens
möten med varandra, även denna gång skall fullt ut komma till uttryck. Regeringen
är tacksam att få del av de meningar, som hysas inom riksdagen, och
är för sin del angelägen örn att på allt sätt bidraga till att meningsutbytet
blir så givande som möjligt,

Finansministern, som i första hand har ledningen av den ekonomiska politiken,
är tyvärr av sjukdom förhindrad att nu övervara riksdagens sammankomster.
Det har därför fallit på min lott att till riksdagen framföra meddelandena
i denna del.

Redan före sommaren upptog finansministern överläggningar angående den
ekonomiska politiken med representanter för statliga myndigheter, näringsorganisationer,
bankväsendet m. fl. områden av det ekonomiska livet. Närmast
gällde det att hos olika intressegrupper vinna stöd för strävan att stabilisera
priserna.

Efter dessa överläggningar i en mindre krets utvidgades samarbetet i september
månad till att omfatta ett ganska betydande antal representanter för
de intressen och synpunkter, som göra sig gällande inom vårt näringsliv. Vid
de utvidgade överläggningarna voro företrädda arbetsgivare- och löntagareorganisationerna,
organisationer inom jordbruk, industri, handel och hantverk
samt statens tjänstemannaorganisationer. Vid sammankomsterna diskuterades
frågan om de åtgärder, vilka kunde behöva vidtagas inför faran för en inflationistisk
prisutveckling.

Att regeringen på detta sätt vänt sig till de stora sanmmanslutningama i
syfte att vinna deras medverkan för att genom skapandet av en fast prisnivå
uppehålla vårt penningvärde, har sin grund däri, att vi stå inför ett i viss mån
nytt läge i strävandet att behärska prisstegringen och förhindra en inflation.
Hittills har prisstegringen så väsentligt varit orsakad av stegringar på kostnadssidan,
vilka legat utanför vår påverkan, att alla ansträngningar ha fått
inriktas på att hålla prisstegringarna inom den av ofrånkomliga kostnader bestämda
ramen. Nu ha dessa orsaker till prisstegringen förlorat en väsentlig
del av sin styrka och i stället ha sådana faktorer som vi själva kunna behärska
trätt fram såsom de farligaste krafterna till en fortsatt uppdrivning av priserna.
Lämnade åt sig själva vinna dessa faktorer alltmer i styrka därigenom
att de olika ekonomiska grupperna var för sig söka kompensation för stegrade
levnadskostnader i en ökning av sina penninginkomster. Regeringen har då i
hänvändelsen till de stora företagare- och arbetstagaresammanslutningarna sett
den enda formen för att nå en samfälld och tillfredsställande lösning av problemet
örn inflationens bekämpande. Regeringens åtgöranden i detta syfte ha
skett i överensstämmelse med den mening riksdagen uttalade i samband med
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition örn penningpolitiken.

Vid de förda överläggningarna blev det klart att alla delade regeringens mening.
att inflationsfaran måste med ali makt bekämpas. Allmänt medgavs
också, att varje grupp måste avstå från något av sina eljest som rimliga ansedda
krav på fortsatt och ökad kompensation i form av ökade inkomster, för
att man skulle kunna skapa en fast prisnivå och därmed grundvalen för en
förnuftig avvägning mellan olika intressen. På samma gång uttalades emellertid
från skilda håll den meningen, att stundens bördor borde utskiftas på
ett rimligt sätt och utan oskälig belastning av någon viss grupp.

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)

I det komplex av frågor, som tillhör kampen mot inflation, voro vissa delspörsmål
mera trängande aktuella än andra. Det visade sig snart nog omöjligt
att på en gång och tillräckligt snabbt finna en lösning på de många olika
spörsmålen. Det blev för regeringen nödvändigt att träffa vissa avgöranden
på särskilda punkter, även örn detta på grund av frågornas inbördes samband
måste anses olägligt för arbetet i det hela.

Sålunda beslöt regeringen bemyndiga livsmedelskommissionen att fastställa
normalpriser på brödsäd och fodersäd och att därvid utgå från de av kommissionen
föreslagna priserna. I förhållande till fjolårets priser innebar detta
vissa av den rikligare skörden betingade sänkningar. Vid fastställandet skulle
beaktas, att jordbrukets samtliga prisfrågor skola tagas under förnyad omprövning
i samband med slutförandet av de planerade åtgärderna på samhällslivets
olika områden till mötande av en inflatonistisk prisutveckling.

Inom ett annat område nämligen skogsbruket lia under oktober månad priserna
på ved och massaved måst fastställas, varvid vissa jämkningar uppåt
icke lämpligen kunnat undvikas. De medgivna prishöjningarna innebära väsentligen
en anpassning med hänsyn till nödvändigheten av att räkna med
avverkningar även inom områden, där kostnaderna, i förhållandena till hittillsvarande
priser legal så högt, att avverkning i behövlig omfattning icke kommit
till stånd. Samtidigt med dessa prisjämkningar ägde avtalsförhandlingar
rum angående nya priser för huggning och körning. Vid den träffade uppgörelsen
lia även här vissa höjningar skett.

Oberoende av dessa avgöranden, som icke ansetts kunna uppskjutas, har
arbetet fortsatt med att klarlägga de olika möjligheterna att påverka utvecklingen
i avsedd riktning. Närmast har det gällt att i stora drag angiva målsättningarna
för den ekonomiska politiken i nuvarande läge samt inrikta och
övervaka det vidare arbetet inom olika hithörande fält. Det har anförtrotts
åt direktör Gustaf Söderlund att i samarbete med anlitade sakkunniga sammanhålla
och leda erforderliga överläggningar och utredningar.

Ett program, innefattande riktlinjer för den ekonomiska politiken, föreligger
nu som ett första resultat av detta arbete. Ehuru detta program ännu är
endast preliminärt och sålunda icke kunnat fastställas vill jag, i anknytning
till detsamma, giva riksdagen en överblick av de problem vi möta och grunddragen
i arbetet på deras lösning.

Till en början må då konstateras, att i den nuvarande situationen med dess
risker för en inflationistisk utveckling frågan örn penningvärdets bevarande
måste träda i förgrunden, delvis i konflikt med speciella försörjningsintressen.
Tyngdpunkten i den ekonomiska politiken bör därför förläggas till strävandena
att hejda en ytterligare prisstegring. Hit hör ej blott en direkt påverkan
på själva prisbildningen genom prisreglerande och priskontrollerande åtgärder
utan tillika och icke mindre ett motverkande av den utveckling i prisstegrande
riktning, som för närvarande kännetecknar de för prisbildningen betydelsefulla
faktorerna. Det gäller sålunda i främsta rummet att i möjligaste mån
hindra inkomststegringar, att skärpa de prisreglerande åtgärderna, att minska
knappheten på arbetskraft samt att eliminera ett sådant överskott på köpkraft,
som kan bilda underlag för en prisuppdrivande efterfrågestegring.

Med den frånvaro av balans mellan tillgång och efterfrågan, som kännetecknar
varje bristhushållning, måste ökade penninginkomster inom samhället
betyda en stegrad spänning, i det att efterfrågan på varor och tjänster därmed
kan ytterligare förstärkas. Ur denna synpunkt skulle man kunna anse varje
form av inkomststegring såsom i nuvarande läge ovälkommen. När det gäller
den ekonomiska politikens inriktning, måste emellertid en åtskillnad göras
mellan å ena sidan inkomststegringar, som följa av ökade produktiva insatser.

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
och å andra sidan inkomststegringar, åstadkomna genom höjning av varupriser,
tidlöner, ackordsatser, taxor, arvoden, provisioner, marginaler och dylikt.
De förra utgöra som regel nödvändiga förutsättningar för ökning av tillgången
på varor och tjänster och böra fördenskull icke angripas. Det torde
exempelvis icke vara möjligt eller riktigt att vid en utökning av arbetstiden
begära, att det ökade arbetet skall utföras utan ersättning. De inkomststegringar
däremot, som endast innebära en upp flyttning av a-prisnivån, öka den
tillgängliga köpkraften utan att öka varutillgången och äro fördenskull direkt
farliga för prisutvecklingen. De innebära en höjning av produktionens
kostnadselement samt verka därigenom uppdrivande på produktpriserna, och
de ge stimulans åt andra grupper att också komma med anspråk på stegrade
priser och löner. Dylika inkomststegringar måste i nuvarande läge bestämt motarbetas.

Så här års äro frågorna örn lönesättningen i de kollektiva avtalen gemenligen
aktuella. Även i år är så förhållandet. Det gäller icke blott krav på löneförbättringar
för vissa lågt avlönade grupper utan därjämte från ett eller annat
håll mera allmänna uppflyttningar. Den för hela näringslivet så betydelsefulla
frågan örn dyrtidskompensation, som hittills reglerats enligt indexavtal
mellan landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen, är emellertid
den centrala lönefrågan. Till dessa avtal ansluta sig överenskommelser eller
regleringar inom så gott som hela deli privata arbetsmarknaden.

En av förutsättningarna för att man nu skall kunna åstadkomma ett stopp
i prisstegringen, är, att man undviker sådana förskjutningar i lönerna till
arbetare och anställda som kunna ge anledning till prisstegrande kostnader i
produktionen eller till nya efterfrågeskapande penninginkomster i konsumenternas
händer. Yad indexuppgörelsen angår torde möjligheten att undgå vidare
lönehöjningar i kompensationsväg ligga inom räckhåll, i samband med
att motsvarande stabiliseringsåtgärder vidtagas på andra ifrågakommande
områden. På så sätt, och genom en starkt återhållsam lönepolitik även i övrigt,
skulle man praktiskt taget uppnå ett lönestopp, mot att man även vidtager
andra åtgärder för att skapa ett stopp i stegringen av levnadskostnaderna.

Icke blott inom de kollektivavtalsreglerade områdena utan även eljest inom
såväl det privata näringslivet som för statens och kommunernas befattningshavare
bör frågan örn dyrtidskompensation få en motsvarande lösning.

Det må i detta sammanhang beaktas, att lönefrågorna i allmänhet i motsats
till de övriga åtgärder, som ingå i programmet för inflationens bekämpande,
helt äro beroende av vederbörande parters egna beslut. Den kontroll över
varupriser, som staten utövar, har ingen motsvarighet, när det gäller lönerna.
Såvitt möjligt bör denna frihet bevaras. De berörda parternas intresse härav
bör vara en anledning för dem att infoga sitt handlande i den ekonomiska politik,
som staten finner sig böra bedriva till förhindrande av en inflationistisk
utveckling.

På företagaresidan är inkomstnivån i regel ej på samma sätt som för löntagarna
föremål för någon årsvis skeende bestämning. Det är också här fråga
om ett mera komplicerat förhållande, där inkomsten väsentligen bestämmes
av den fortlöpande prisbildningen å ena sidan och utvecklingen av produktionskostnaderna
å den andra. Frågan örn motverkande av inkomststegringar
för hithörande grupper blir därför i allt väsentligt en fråga örn hur effektivt
den statliga prisregleringen och priskontrollen kan bringas att arbeta. Vad
som skapas i inkomstväg genom nedbringande av produktionskostnaderna som
följd av rationalisering eller dylikt, har samma karaktär som varje annan, av
ökade produktiva insatser framkallad inkomststegring. Det ger ökad effek -

"Sr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
tivitet och kan möjliggöra en lägre prissättning. En inkomststegring av denna
art bör därför ej angripas.

I fråga örn prisregleringen måste nya riktlinjer fastställas, örn en effektiv
uppbromsning av prisstegringen skall kunna äga rum. Man kan icke längre
följa metoden att medgiva prishöjningar för att helt eller delvis täcka inträffade
kostnadsökningar. Prispolitiken bör inriktas på att genom ökad fasthet
i prissättningen mobilisera företagens eget intresse av att hålla kostnaderna
tillbaka. Kommer man fram till ett lönestopp och lyckas man därjämte åstadkomma
en stabilisering av importpriserna, bör den oundgängliga kostnadsstegringen
kunna begränsas till ett minimum och därigenom förutsättningar
skapas för ett praktiskt taget allmänt prisstopp. Detta betyder, att inträffade
kostnadsökningar skola bäras inom förut godkänd vinstmarginal och att prishöjningar
icke komma att beviljas annat än i rena undantagsfall. Möjligheterna
att företaga sänkningar böra i högre grad än för närvarande beaktas.
Likasom ett lönestopp och ett prisstopp vid införandet förutsätta eller betinga
varandra, så böra de också i fortsättningen uppehållas jämsides med varandra.

För att förhindra, att arbetet för en stabilisering av pris- och löneläget störes
av prisrörelser, som kunna undvikas, har regeringen lämnat priskontrollnämnden
direktiv rörande prisregleringen, vilka betyda införande av ett provisoriskt
prisstopp.

Vid tillämpningen av en skärpt prisreglering kommer man i praktiken att
möta både ömtåliga och vanskliga problem. Fall kunna otvivelaktigt inträffa,
där man icke kan undgå viss prishöjning, örn man överhuvud taget vill ha
fram den ifrågavarande produktionen. Särskilt blir så förhållandet, örn produkten
helt eller delvis består av importerad vara. I dylika fall behärskar
man nämligen icke kostnadselementen på samma sätt som inom det egna landet.
Många av de importerade varorna äro emellertid av sådan natur, att man
hellre får avstå från importen än se denna utöva ett skadligt inflytande på
prisnivån i landet. Problemet kan visserligen kompliceras både genom egna
exportintressen och genom handelspolitiska sammanhang, men på något sätt
måste förhindras, att importen av varor, som vi icke oundgängligen behöva,
får omintetgöra våra strävanden att stabilisera prisnivån. Det är i varje fall
icke rimligt, att ett exportintresse skall få föranleda en dyrbar varuimport
utan att självt bära merkostnaden för en sådan import. Är import av detta
slag^ oundgängligen nödvändig för landets försörjning, får man genom clearingåtgärder
eller på annat sätt söka hålla importvaran i ett pris, som kan
tolereras.

I sammanhang med de åtgärder, som nu planeras för motverkande av inkomststegringar,
får övervägas om förutsättningar och anledningar föreligga
att sätta i kraft det redan utarbetade förslaget om utdelningsbegränsning för
aktier, att gälla parallellt med ett lönestopp.

Löne- och prisstopp — även i den mera smidiga form som här avses •—•
samt utdelningsbegränsning äro av beskaffenhet att öva ett tryck på företagsamheten
och produktionsviljan, som i längden icke kan utan skadeverkningar
upprätthållas. Men i nuvarande läge framstå de som nödvändiga uppbromsningar
för att undgå en olycklig utveckling.

I den mån det är möjligt utan att därmed bidraga till en inflationistisk prisutveckling,
gäller det naturligtvis även i nuvarande skede av bristhushållningen
främst att bereda ökad tillgång på varor och tjänster. Det väsentligaste
hindret för en sådan strävan ligger för närvarande däri, att arbetskraften
är alldeles för knapp på de viktigaste produktionsområdena. Jag behöver
icke här i detalj skildra den brist på arbetskraft, varunder vi länge

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
lidit och fortfarande lida. Det skulle vara ett utomordentligt stöd i kampen
mot inflation, örn man kunde utjämna klyftan mellan tillgång^ och
efterfrågan på arbetskraft. Strävandena i sådan riktning kunna gå ut på att
dels så att säga dryga ut den tillgängliga arbetskraften genom ett bättre tillvaratagande
av densamma och dels minska efterfrågan på arbetskraft.

Ett utdrygande av arbetskraften innefattar framför allt en mobilisering av
arbetsmarknadens öppna och dolda reserver. Man har här väsentligen att räkna
med kvinnorna samt med korttidsarbetare inom sådana delar av näringslivet,
som icke för närvarande äro fullt sysselsatta. En mobilisering av dessa
reserver måste eftersträvas.

Vad kvinnorna beträffar, är det närmast fråga örn att tillgodogöra sig den
arbetskraft, som med eller utan avlöning förekommer inom hemmen och som
av olika anledningar är mycket elastisk. Sedan länge hava ansträngningar
gjorts att i samverkan med arbetsmarknadens parter ur denna källa hämta en
ersättning för den förlust av manlig arbetskraft som inkallelserna förorsakat.
Det borde inte vara omöjligt att nå ganska långt på denna väg, men det vill
synas, som örn vissa lönefrågor av principiell natur hittills på många håll stått
hindrande i vägen. Det är angeläget, att dessa med det snaraste lösas.

I fråga örn korttidsarbetarna föreligger tyvärr visst slöseri med arbetskraft,
nämligen så till vida, att dessa arbetare icke effektivt utnyttjas. Vare sig det
gäller minskad daglig arbetstid, minskad veckoarbetstid eller periodisk permission
med korta intervaller, blir mellantiden icke tillräckligt utnyttjad. Närmast
borde det ankomma på vederbörande parter att härvidlag vidtaga erforderliga
ändringar genom att koncentrera driften till vissa längre perioder och i
övrigt tillvarataga arbetskraften för annan produktion. I särskilda fall eller
inom vissa branscher kan det bli erforderligt att direkt ingripa för att uppnå
sådant resultat.

Minskningen av efterfrågan på arbetskraft kari åstadkommas genom att vissa
i nuvarande läge mindre behövliga verksamheter tillfälligt begränsas eller helt
inställas och den därigenom friställda arbetskraften överföres till nödvändigare
verksamheter.

Nu nämnda åtgärder syfta alla till en lättad arbetsmarknad i den meningen,
att arbetskraft skall kunna bli tillgänglig i ökad omfattning för de viktiga
produktionsområden, som eljest ofta lida brist på arbetskraft. Frågan är emellertid
ingalunda därmed löst. Det svåraste spörsmålet återstår, nämligen att
till vederbörliga produktionsområden överföra den friställda eller mobiliserade
arbetskraften. Erfarenheterna från de försök till överflyttning av arbetskraft
från ett område till ett annat, vilka hittills vidtagits, ge vid handen, att vi i
stort sett ej besitta några effektiva medel för en lösning av hithörande spörsmål
efter rationella och godtagbara linjer. Att komma till rätta med saken helt
och hållet på frivillighetens väg leder till metoder, som medföra avsevärda
kostnader och inverka störande på löneläget. Å andra sidan skulle ett tillgripande
av det tvång, som tjänstepliktslagen möjliggör, icke komma att undanröja
dessa olägliga konsekvenser. Därjämte kan ifrågasättas, huruvida vid en tvångsöverflyttning
man skulle uppnå ett produktionsresultat, som skulle svara emot
de betydande kostnaderna. Man ledes fram till uttagande av vissa yngre årsklasser,
vilka ännu icke äro lika starkt bundna till yrke och försörjningsplikt
som de äldre. Men även för dessa årsklasser äro åtskilliga problem olösta. Strävandet
att på här berörda område finna rationellare utvägar måste med kraft
fullföljas.

.Tåg skall även med några ord beröra ett annat avsnitt av området för åtgärder
mot inflation, nämligen penning- och kapitalmarknaden.

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)

Den rikliga betalningsmedelsförsörjning, som under den sista tiden varit utmärkande
för det penningpolitiska läget, kan sägas ha varit en förutsättning
för den prisutveckling som ägt rum, även örn den inte utlöst den hittillsvarande
prisstegringen. Den utpräglade likviditeten kan bilda underlag för en stark
efterf rågeökning och underlätta uppkomsten av en allmän flykt till sakvärden.
Åtgärder böra därför vidtagas för att begränsa likviditeten hos kreditväsendet
och allmänheten. Ensamma äro emellertid dylika åtgärder i rådande läge otillräckliga
för att hindra en prisstegring; de förutsätta sådana ingripanden beträffande
inkomstbildningen och prissättningen, som jag i det föregående berört.

Det köpkraftsöverflöd, som kommer till synes hos vissa befolkningsskikt eller
på vissa avsnitt av marknaden, är att anse å ena sidan som symptom på en
med hänsyn till nuvarande förhållanden allt för god likviditet, å andra sidan
sorn resultat av att inkomsterna till följd av varubrist och ransoneringar icke
kunna finna normal användning. I den mån ransoneringsåtgärderna och de prisreglerande
ingripandena effektiviseras och utsträckas till allt större delar av näringslivet.
kan man vänta sig, att köpkraftens tryck inom övriga områden förstärkes.
Det finns därför anledning att med lämpliga medel binda eller eliminera
ett dylikt köpkraftsöverflöd. Sådana ingripanden kunna antingen följa
en aktiv linje, i vilket fall genom ett mer eller mindre utpräglat tvång köpkraften
uppsuges, eller vara av mer passiv natur och endast syfta till att. för
köpkraftsöverskottet öppna användningsmöjligheter av ur den ekonomiska politikens
synpunkt ofarligt slag.

Såsom ett led i det pågående arbetet böra ansträngningarna för att nedbringa
statsutgifterna skärpas. I nuvarande läge bör principen vara att bereda utrymme
för nödvändiga utgiftsökningar genom nedsättning av andra statsutgifter.
Direktiv av denna innebörd lia meddelats departementen för deras behandling
av anslagsfrågor till nästa statsverksproposition, varvid utjämning i sista
hand får äga rum inom budgeten i dess helhet.

Den statliga upplåningspolitiken bör inriktas så, att finansieringen av statens
utgiftsöverskott i största möjliga utsträckning förlägges till marknaden
utanför riksbanken och affärsbankerna. Detta i syfte att undvika en monetär
expansion i anledning av sådan finansiering.

Den centrala penningpolitiken bör inriktas på att genom marknadsoperationer
och med andra medel hindra att betalningsförhållandena gentemot utlandet
ge upphov till nya kassamedel på marknaden. På samma sätt får man söka
hindra att likviditeten ökas genom sättet för de statliga utgiftsöverskottens
finansiering.

En ytterligare skärpning av beskattningen skulle minska de statliga utgiftsöverskotten
och den fria köpkraften. Förvisso kan det göras gällande, att
beskattningen redan drivits upp till sådan höjd, att något ytterligare icke är
att taga. Det saknas emellertid ingalunda tecken på att överflödig köpkraft,
som icke kan finna normal användning, är i ganska rikt mått tillgänglig inom
olika befolkningsskikt och i olika avsnitt av marknaden. Från dylikt köpkraftsöverflöd
riktar sig en mer eller mindre intensiv varuefterfrågan mot framför
allt vissa konsumtionsområden av lyx- eller nöjeskaraktär eller i varje fall mot
mindre nyttiga och nödiga varor eller tjänster. Det kan icke göras gällande,
att sådana konsumtionsområden sakna möjlighet att lämna ifrån sig åtskilligt
mera till den gemensamma hushållningen i en svår tid. En stegring kan därför
komma till stånd av beskattningen för vissa konsumtionsområden av övervägande
nöjes- eller njutningskaraktär.

Vid försöken att binda ett överskott av fri köpkraft och därigenom hindra

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
densamma, från att uppträda såsom efterfrågare av varor i marknaden torde
man i många fall nödgas konstatera, att även en beskattning av den omfattning
och den höjd, vi nu ha eller i enlighet med vad nyss sagts böra räkna
med, likvisst kommer att. lämna ej obetydlig köpkraft fri för användning efter
konsumenternas eget tycke och smak. Bäst är, örn sådan köpkraft kan på olika
vägar kanaliseras och överföras i sparmedel. En ökning av den frivilliga sparverksamheten
är ur dessa synpunkter av vikt. Genom att lämpliga sparformer
göras tillgängliga och förståelsen för sparandets betydelse ökas kan en del av
överskottsköpkraften ledas bort från områden, där den kan verka prisuppdrivande.
Olika sätt att premiera vissa slag av sparande böra även anlitas. Möjligheterna
att finna lämpliga former för att understödja ett till sparinstituten
knutet kontinuerligt sparande böra undersökas.

Som man finner av denna redogörelse möter i det praktiska arbetet, att motverka
inflationen och stabilisera prisutvecklingen först en grupp av spörsmål,
där det gäller att ena vissa intressegrupper örn åtgärdernas avvägning. Närmast
komma härvidlag löneavtals frågorna och i sammanhang därmed jordbrukets
prisfrågor samt grunderna för prissättning inom industri, hantverk,
handel och samfärdsel; prisfrågorna falla visserligen icke under avtalsparternas
befogenheter, men sättet för deras lösning torde bli bestämmande för parternas
ställningstagande i de spörsmål, varöver de disponera. Det kan i detta
sammanhang icke heller undgås, att man kommer in på principerna för ett
ekonomiskt program i övrigt, ehuruväl avgörandet i hithörande frågor ankommer
på statliga organ.

En framgångsrik kamp mot den hotande inflationen kräver medverkan och
eftergifter av de olika intressegrupperna i samhället. Dessa, eftergifter bliva
dock små i jämförelse med de nedbrytande verkningar, som en inflation skulle
medföra. På längre sikt bör det ligga i alla samhällsgruppers intresse att inflationen
undvikes. Man bör därför kunna räkna, med att inte enstaka befolkningsgrupper
skola motverka strävandena att hindra inflation genom att ensidigt
hävda sina egna krav och avböja varje eftergift i de egna anspråken under
hänvisning till att tillräckliga eftergifter ej gjorts av andra grupper.

Möjligheterna att nå de angivna målen äro i väsentlig grad beroende av de
olika ekonomiska gruppernas förståelse för vikten att hejda den successiva
pris- och lönestegringen samt deras villighet att lämna sin medverkan vid
kampen mot inflation. Vissa förutsättningar i övrigt för fullföljandet av ett
stabiliseringsprogram föreligga, för närvarande i högre grad än tidigare. Tack
vare eftersommarens goda väderleksförhållanden och den därav betingade relativt
goda skörden är sålunda försörjningen med vissa viktiga konsumtionsvaror
bättre tryggad än för ett år sedan, samtidigt som de ökade skörderesultaten
möjliggöra en måttligare prissättning.

Det är min livliga förhoppning, att vid de fortsatta övervägandena och överläggningarna
med representanter för sådana grupper, som närmast och i ett
sammanhang ställas inför kravet att med bortseende från egna omedelbara och
kortfristiga intressen lämna sina bidrag till kampen mot inflation, vårt folk
skall visa sig i stånd att av fri och egen vilja med klar insikt om vars och ens
ansvar samverka med regeringen och dess organ till framgång i den karn]»,
vi nu begynt mot nedbrytande inflationistiska krafter. Andra folk kämpa i
våra dagar sina strider ej blott med dessa samma inre problem utan även på
de långt mera fordrande slagfälten. Vår uppgift, förvisso även den svår, borde
icke vara vårt folk övermäktig. Det är min förhoppning, att. vi genom samverkan
mellan alla goda krafter skola kunna finna lösningar, som äro till båtnad
för land oell folk.

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av stats)ådsledamöter. (Forts.)

Härefter anförde:

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Knappast någon annan gren av krisförsörjningen
torde vara föremål för en så öppen och fortlöpande offentlig
diskussion som bränslepolitiken. Detta finner jag endast naturligt. I pressen,
radio eller föredrag bruka behovs-, avverknings- och lagersiffror ideligen passera
revy, och själv har jag nyligen lämnat ett bidrag till denna upplysning
i form av en uppsats i »Från departement och nämnder», som jag antar, att
de ledamöter av kammaren, som särskilt intressera sig för bränslefrågor, redan
tagit del av. Jag finner det därför inte behövligt att jag nu upprepar eller tröttar
kammaren med andra uppgifter och siffror än som äro nödvändiga för det
stora sammanhangets skull. Och jag vill begränsa detta mitt inledande anförande
huvudsakligast till några ögonblicksbilder och några mera allmänna
synpunkter.

Örn jag först håller mig till de fasta bränslena, ligger det i sakens natur,
att det måste finnas en bestämd relation mellan importen av fossila bränslen
och vedproduktionen i så måtto att nedgången i importen måste uppvägas av
ökad vedavverkning. Enahanda gäller de flytande bränslena, i den mån ved
eller produkter av ved måste användas såsom ersättning för dessa. Från detta
oavisliga sammanhang ges det ingen möjlighet till undanflykt, för så vitt man
vill eftersträva att försörja människorna med erforderlig rumsvärme och hålla
det produktiva livet i gång. Det går visserligen att minska behovet av avverkning
genom att minska tilldelningen av bränsle eller helt .inställa viss
drift eller företa isoleringsförbättringar och bränslerationaliseringar i fastigheterna,
och så har skett systematiskt och praktiskt taget över hela fältet,
varigenom flera miljoner kubikmeter ved inbesparats och betydande nationalekonomiska
vinster gjorts. Men det finns en gräns för denna åtstramande politik,
en gräns som bestämmes bl. a. av hänsynen till människomas minimikrav
i fråga örn trivsel och deras beroende av den dagliga utkomsten i näringslivet.
Dessutom lia restriktionerna delvis neutraliserats av de nya behov av bränsle,
som uppstått främst för försvarsberedskapen, för upprustningen och för de ersättningstillverkningar,
som avspärrningen nödvändiggjort, för att nu inte
glömma krisårens hårda vintrar.

Jag har velat bringa dessa i och för sig ganska självklara sammanhang i
erinran med anledning av de växande importsvårigheterna. Att införsel av
flytande bränslen skall kunna äga rum i någon större omfattning kunna vi
inte räkna med i nuvarande krigsläge. Vad importen av fossila bränslen beträffar,
offentliggjordes i pressen för någon vecka sedan vissa uppgifter örn
den stora eftersläpningen från Tysklands sida vid avtalens fullgörande. Som
det framgick av dessa siffror har Tyskland enligt handelsöverenskommelserna
förpliktat sig att under 1941 och 1942 leverera till oss 5.7 miljoner ton kol
och koks. Leveranserna stannade dock i fjol vid 4.9 miljoner och under innevarande
års tre första kvartal vid 2.5 miljoner. Hur mycket fossilt bränsle
som kan importeras i höst är naturligtvis ovisst, men vi måste räkna med
ett högst väsentligt årsunderskott i leveranserna. Vi lia grundad anledning att
antaga att dessa förseningar av leveranserna ej bero på annat än de ökade
svårigheter, som krigets skärpning dragit med sig. Men vi ha med mycket
eftertryck framfört våra avtalsenliga anspråk. Hur starkt denna minskning
av importen påverkar vårt avverkningsbehov kan var och en förstå, när jag
erinrar örn att 1 miljon ton kol motsvarar ungefär miljoner kbm ved; om
man skulle antaga, att importunderskottet under dessa två år kommer att belöpa
sig till 3 miljoner ton, måste detta uppvägas av en avverkning, som går
löst på inte mindre än 19^2 miljoner kbm ved. Den stora importnedgången i

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
år är ingen höstnyhet utan kunde märkas redan i våras vid den tidpunkt,
då skeppningarna normalt bruka komma i gång. Det var mot bakgrunden
därav och för att regeringen sitt ansvar likmätigt inte skulle försumma att i
tid förbereda åtgärder, som Kungl. Majit i våras för riksdagen framlade de
så ofta diskuterade ändringarna i avverkningslagen med deras karaktär av
fullmaktsstadgande.

Trots de stora avbräck och missräkningar, som minskningen i importen av kol
och koks vållat oss, gingo vi emellertid, när det gäller fasta bränslen, in idet nya
bränsleåret inte sämre rustade än vid samma tidpunkt i fjol. Tack vare den mycket
stränga åtstramningen i tilldelningen av fossila bränslen var tillgången på
dessa den 1 juli i år ej mindre än i fjol. Och vedinventeringen den 1 juli visade
ett deklarerat lager av bränn- och kolved på 31.2 miljoner kbm, vilket
var 1 miljon mer än som i fjol redovisades vid samma tid. Troligen bör dock
det faktiska vedlagret vid bränsleårets ingång, på samma sätt som i fjol, skattas
till 10 procent högre, i så fall till 34 ä 35 miljoner kbm, och på denna
uppskattning vila också försörjningsplanerna. Vid bränsleårets början hade
vi sålunda rent siffermässigt en något bättre utgångspunkt än förlidet år.
Dels den restriktiva tilldelningspolitiken och dels det förtjänstfulla sätt, på
vilket skogsägarna, trots alla växande arbetskraftsbekymmer, på det hela taget
fullgjorde sin avverkningsplikt. ha möjliggjort detta relativt gynnsamma
utgångsläge. Hur knapp marginalen än är, hur stora svårigheter som än lokalt
kunna tillstöta och hur många besvärliga fördelnings- och transportproblem,
som det ännu återstår att knäcka, räknar jag med att vi nödtorftigt
skola kunna reda upp situationen även under den nu påbörjade fjärde krigs En

förutsättning härför är dock, att vi genom en elkraftsransonering nedbringa
den stora åtgång av kol. som annars skulle bil nödvändig för produktion
av elektrisk energi och i så fall skulle hart tära på vara knappa koltillgångar.
En annan förutsättning är, att svårigheterna med vedens transporterande
kunna planenligt bemästras. En tredje förutsättning är. att det i somras
och under förhösten huggits tillräckligt stora mängder ved för att utfylla
den brist, som uppstår framemot våren — till detta återkommer jag strax.
En fjärde förutsättning — och den mest bekymmersamma — är att vi mäste
sänka våra anspråk på beredskapslagring. , . , ,,

Annorlunda och mörkare ter sig läget för bränslearet 1943/44 och slutet av
bränsleåret 1942/43, för vilken tid avverkningen under innevarande avverkningsår
är avsedd. Sedan massaveden lagts in under produktionsplikten i enlighet
med fullmakten i avverkningslagen, upptager avverkningsprogrammet
för innevarande avverkningsår, d. v. s. från 1 juli 1942 till 30 juni 1943, en
sammanlagd kvantitet av 55 miljoner kbm, uppdelade pa 35 miljoner kbm brannoch
kolved, 15 miljoner kbm massaved samt 5 miljoner kbm valfritt ?rannoch
kolved eller massaved. För bränsleförsörjningen anda Iram till 1 juli 1414.-5
borde det ha fordrats ett tillskott från årets avverkning av omkring 8 miljoner
kbm bränn- och kolved, som för att hinna torka borde lia varit upphuggen
före den 1 september. Men till denna tid lia enligt månatliga avyerkningsdeklarationerna
inte huggits mer än 4 miljoner kbm, varav 0,7 miljoner kbm
massaved. Jag bör kanske inskjuta, att detta, om jag sa far saga, lorskotts«vstem
dvs. disponerande av en del av avverknings årets ved redan under
samma''bränsleår. inte är någon nyhet i år utan måste tillgripas redan under
de första krisåren för att. fylla ut brist i importen och för att tacka vedens
stegrade användning för olika ändamål. I den man den tillgängliga brännveden
inte skulle förslå under detta bränsleår lia vi .loek massaveden sorn reserv
Den omständigheten att produktionsplikten av brännved till en del fatt

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
fullgöras i form av massavedshuggning, gör det befogat att nyttja denna massaved
som ett buffertlager eller som ett utjämningsbränsle; det har med andra
ord alltid underförståtts att den del av massaveden, som — innan produktionsplikten
i år vidgades — avverkats inom produktionspliktens ram, primärt
skulle utgöra en brännvedsreserv, även om man hoppats att ej behöva taga
den i anspråk för annat än som industriråvara. I den mån massafabrikerna på
grund av kraftbristen tillfälligtvis måste inställa sin drift i vinter, lättas också
deras behov av råvara något. Men det är självklart, att vi med hänsyn till
den redan stora minskningen av massavedslagren så långt som möjligt vilja
disponera massaveden för sitt egentliga ändamål helst som massaveden som
vedbränsle ställer sig dyrare än annan ved. Troligen behöva endast några få
miljoner kbm massaved tagas i bruk som ersättningsbränsle, och örn förståndiga
dispositioner göras böra inga större olägenheter därav vållas för den industriella
försörjningen.

Då och då kan man i tidningarna läsa örn nödrop från någon stad eller
ort, dit tillförseln av ved gått mindre bra, och där man fruktar för att bli
utan bränsle någon tid nu, när kylan kommer. Understuckét ligger det då
ofta en anklagelse mot myndigheterna för bristande planmässighet. Man må
dock betänka att motorlasttrafiken av kända skäl befinner sig i ett kritiskt,
läge och att de vedmängder, som måste järnvägstransporteras •— 7 ä 8 miljoner
kbm — nu äro ungefär dubbelt så stora som under förra världskrigets hårdaste
belastning och ungefär 75 gånger så stora som under förkrigsperioden.
När man dessutom vet, att veden blott under vissa årstider kan forslas fram
ur skogarna till upplagsplatser vid väg, järnväg eller flottled, bör man förstå,
att det i fråga örn veden likaväl som i fråga örn andra förnödenheter
under krisen lokalt kan uppkomma tillfälliga glapp eller brister. Det avgörande
är emellertid, om dessa brister kunna täckas i behörig tid. Bränslekommissionen
anser sig lia möjligheter härtill. Skulle ved inte kunna levereras
enligt den ursprungliga tidtabellen, finns det ofta något buffertlager att ta i
anspråk. En annan utväg är att disponera en del av massavedsreserven. I yttersta
nödfall kan även koks dirigeras till en bristort. Åtminstone med nuvarande
tillgångar torde därför någon ängslan på en eller annan mindre välförsedd
ort inte behöva finnas för att myndigheterna inte .skola kunna tillhandahålla
bostadsvärmet.

Vedanskaffningen för industriens och trafikens behov, särskilt för de
större industri- och trafikföretagen, har hittills kunnat fortgå något så när
tillfredsställande. Man måste emellertid räkna med vissa svårigheter att tillgodose
behoven fram i vår. Denna anskaffning är mycket beroende av vilka vedkvantiteter,
som kunna bli tillgängliga, när vinterkörslorna från skogen komma
i gång.

Vid sidan av frågan örn arbetskraften bereder transportproblemet oss nu de
allvarligaste bekymren. Mycket har gjorts för att både minska transporterna
och effektivare utnyttja fordons- och traktorparken. Att förlägga avverkningarna
så nära trafiklederna och de stora konsumtionsområdena som möjligt och
att i största möjliga omfattning flotta veden har sedan krisens början varit
ledande principer. Men lika mycket har vedhandelsregleringen betytt. Denna
har visserligen medfört den olägenheten, att distributionen oundvikligen något
fördröjdes •— en ganska självklar konsekvens på grund av uppköpsväsendets
centraliserande — men den har gjort det möjligt för myndigheterna att leda
veden utan omgångar och korsningar den kortaste distansen till sina destinationsorter,
givetvis med det undantaget att Stockholm, Göteborg och ett par
andra större befolkningscentra liksom de stora industrierna ej kunnat få tillräckligt
med ved från omgivande bygder utan måste få längre bort liggande

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
skogsområden som sina uppland. Utan denna dirigering av veden skulle trafikapparaten
nu helt visst ha råkat i fullständigt olag. Den centrala dirigeringen
av vedhandeln har — må det tilläggas — i somras utbyggts genom
att särskilda uppköpsorganisationer auktoriserats för handeln med råkol, en
åtgärd som givetvis även förestavades av det angelägna i att på ett ändamålsenligt
sätt fördela träkolstillgångarna på järnverken och motortrafiken.

Andra vägar att inskränka motortransporterna ha beträtts eller äro föremål
för undersökningar. Jag skall här endast nämna anlitande av hästtransporter
i större utsträckning än hittills, där detta kan ske utan någon olägenhet
för skogsägarna, vidare insättandet av släpfordon, stöd åt tekniska experiment
m. m.

En för bränslemyndigheterna ovälkommen komplikation i vedtransportväsendet
har varit den utklassning av några enskilda vägar, som trafikkommissionen,
via de s. k. vägklassificeringsnämnderna, ansett nödvändigt att företaga
för att skydda fordonsparken och särskilt för att spara på gummit. I regel
har det väl tänkts, att avstängningen blott skall vara tillfällig, t. ex. gälla
under viss årstid, eller att vägen skall sättas i stånd snarast möjligt. Genom
provisoriska åtgöranden lia vi sökt övervinna denna komplikation. I sådana
fall, då kostnaderna för vägens iståndsättande inte rimligen kunna anses ankomma
på skogsägaren, eller i vissa fall även på konsumenterna, eller då
hästtransporter inte kunna ordnas och då vägen är absolut behövlig för att
få fram behövlig ved, kan bränslekommissionen av uppköparnas förlagskapital
försträcka medel till nödtorftig vägförbättring, vilka sedermera i de flesta
fall debiteras som en trafikkostnad. Givet är dock att detta blott får ifrågakomma
i undantagsfall och då det motsvarar ett oavvisligt behov. Lika självklart
som det är att frågan örn de enskilda vägarnas underhåll inte kan lösas
som en bränslefråga, lika viktigt är det att trafikmyndigheterna här vid sina
syneförrättningar gå fram med all deli varsamhet, som det svåra vedförsörjningsproblemet
fordrar.

Jag vill avsluta transportkapitlet med att även från denna plats understryka
hur betydelsefullt det är, först att veden så fort sig göra låter forslas
fram ur skogen och sedan att den upplagda veden skyndsammast försäljes.
Detta är lika angeläget ur arbetskraftssynpunkt som med hänsyn till möjligheterna
att planera transporterna och utan avbrott hålla transportapparaten
i gång. Jag vill rikta en enträgen vädjan till skogsägarna om deras intresserade
medverkan i dessa hänseenden.

När det gäller avverkningen, råder det särskilt hos skogsägare oro för att
skogsbeståndet nu under krisen mäste skattas för hårt. Likaså hör man ibland
en del kritik över att avverkningsåläggandena skulle drabba skogsägarna
ojämnt. Man kan lätt förstå dessa skogsägarnas bekymmer för deras skogstillgångar.
Ännu torde det dock finnas mycket skog kvar, som inte bara lämpar
sig utan även beliöver gallras, och avverkningsplikten har nog ännu inte
behövt sträcka^ sig så långt, att man inkräktat på vad som är att anse som
god skogshushållning. Sålunda har avverkningslagens fullmaktsstadgande, enligt
vilken en mot god skogshushållning stridande avverkning kan åläggas,
inte behövt träda i tillämpning. I övrigt lia kristidsstyrelsema ålagts att vid
bestämmandet av produktionsplikten taga alla de hänsyn till skogsägarnas
och skogsvårdens intressen, som liro motiverade och skäliga.

De stora förhoppningar, vilka tidigare hystes här och där till torven såsom
den stora räddaren i nödens stund, ha inte infriats. Bränntorven har åtminstone
hittills spelat en mera blygsam roll som ersättningsbränsle. I försörjningsplanen
räknade man visserligen hela tiden ganska försiktigt, men att döma av
antalet ansökningar örn bidrag, lån, garantiavtal m. m. gavs det i vintras

lö

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledaynöter. (Forts.)
skäl för att påräkna en framställning av omkring 1 miljon ton. Inventeringen
av årets produktion föreligger ännu inte helt avslutad, men preliminärt torde
man kunna uppskatta årets tillverkning av maskintorv till 700,000 ton, av
frästorv till 75,000 ton och av sticktorv till 50,000 ton eller något mera. Tillhopa
gör detta 825,000 ton, varav dock en del måste eftertorka och först
nästa år kan säljas ut. Några exakta jämförelser med 1941 års produktion
kunna inte anställas, beroende på statistikens dåvarande bristfälligheter, men i
runt tal har produktionen nog i det allra närmaste fördubblats. Då dessa
825,000 ton motsvara inemot 21/2 miljoner kbm ved, d. v. s. 6 ä 7 procent av
hela den föreslagna bränn- och kolvedshuggningen, och då bränntorven till
stor del producerats i södra Sverige, d. v. s. i Sveriges skogfattigaste men
folkrikaste trakter, varigenom transportväsendet underlättats, är det dock ett
icke föraktligt tillskott som utvunnits ur våra mossar. Säkerligen skulle bränntorvtillverkningen
ha givit än mera, örn inte väderleken varit så exceptionellt
ogynnsam i år. Inte heller kunde torvfabrikanterna tillföras all den arbetskraft
som de önskade. Både väderlekens osäkerhetsmoment och svårigheterna
att under jordbrukets brådaste tider få den nu så knappa arbetskraften att
räcka till även för torvindustrien måste man kyligt och illusionsfritt inkludera
i kalkylerna för torvtillverkningen under krisens fortsättning. Möjligt är dock
att tekniska förbättringar av tillverkningsmetoderna kunna undanröja åtskilliga
av hindren för en större produktionsutvidgning. Trots en intensiv propaganda
torde sticktorvupptagningen ha lämnat ett ganska klent resultat, men
propagandan verkar kanske på lång sikt.

Örn jag därefter övergår till oljorna, ha våra förråd efter 2Vs års avspärrning
reducerats i sådan omfattning att desamma nu så gott som uteslutande
måste reserveras för försvarets räkning. Med undantag för fisket och jordbruket
avstängdes från och med den 1 juli tilldelningen av rena importbränslen
till de få förbrukare, som då ännu voro tilldelningsberättigade, och i
stället infördes tre nya spritstarka blandningsbränslen, motyl 50, motyl 85 och
motyl 98. Självklart måste även dessa bränslen underkastas en sorgfällig ransonering.
En viss tilldelning av startbränsle är dock nödvändig, och motyl
50 har sammansatts för detta ändamål. Tillgången på motylbränslen är emellertid
så begränsad, att en fortsatt övergång till gengasdrift måste åstadkommas,
något som också ställer sig ekonomiskt fördelaktigare.

Med hänsyn till behovet av smörjmedel för näringslivet och kommunikationsväsendet
samt av tjärolja för att ersätta bristen av importerade motorbrännoljor
har tjärtillverkningen fått en alltmer central betydelse i krisförsörjningen.
Ända sedan 1941, ja tidigare, ha många och långvariga förhandlingar
förts mellan de statliga myndigheterna och olika skogsindustriella företag
för att åstadkomma en produktion, dels av stubbugnstjära såsom utgångsmaterial
för smörjoljetillverkning och dels av motortjära. Avtal örn en betryggande
produktion ha också kunnat träffas. Dessvärre har det emellertid visat
sig, att producenterna av olika skäl inte kunnat få denna ersättningsproduktion
i gång i avtalat tempo.

Vad stubbugnstjäran beträffar Ilar den främste kontrahenten varit Skogsägarnas
Oljeaktiebolag, med vilken staten i fjol somras och i april i år kontrakterat
en sammanlagd årstillverkning under tre år framåt av 25,000 ton
tjära. Det första avtalet, örn 15,000 ton, började att löpa den 1 maj i år och
det andra avtalet, örn 10,000 ton. den 1 augusti i år. Avtalet anger blott sammanlagda
årsproduktionen och innehåller sålunda inga föreskrifter om viss
produktion per månad. Även med andra företag har staten träffat avtal örn
tillverkning av stubbugns- eller andra tjäror. Årets hittillsvarande tillverkning
uppvisar emellertid en viss eftersläpning, och det är ännu ovisst om olje -

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
bolaget kan gå i land med att leverera den kontrakterade årskvantiteten. Givetvis
vidtagas anstalter för att påskynda denna oundgängliga produktion.

För att åvägabringa en tillverkning av motortjära Ilar staten i främsta rummet
träffat uppgörelse med Aktiebolaget Statens Skogsindustrier, det nybildade
statliga bolaget inom skogsväsendet. I början av detta år ingingos tvenne
avtal, enligt vilka en genomsnittlig årlig tillverkning örn 18,000 ton från oell
med den 15 september i år skulle presteras. Från fem andra producenter, som
sedan längre eller kortare tid drivit motoroljetillverkning, har för nästa år en
årsproduktion av c:a 7,000 ton påräknats. Pä grund av en serie tekniska hinder
har det inte visat sig möjligt att få programmet att helt gå i lås i vad angår
Statens Skogsindustrier. Framställningen av motortjära under detta år
har visserligen stegrats, men inte i så snabb takt att svårigheter att tillgodose
fiskets intresse helt kunnat undvikas. Det bör dock nämnas, att det ena avtalet
med Statens Skogsindustrier är försett med en ganska vid force majeureklausul.
För nästa år blir den enligt dessa uppgörelser nu påräkneliga tillverkningen
ej fullt tillräcklig för att täcka alla behov. Stora ansträngningar
göras nu också att på andra sätt åstadkomma motortjära. Undersökningar pågå
således örn att tillgodogöra sig stubbtjärolja, att på olika sätt utnyttja anläggningar
för framställning av järnbruks- och gengaskol, att ombygga milugnar
och slutligen att använda skifferolja. Utan att nu avge några bestämda
utfästelser hysa vi gott hopp örn att genom att gå fram på denna breda front
nå väsentliga resultat och ungefär åstadkomma vad som felar enligt försörjningsplanen.

Hur viktigt det är att alla dessa ansträngningar göras skyndsamt framgår
bäst örn man besinnar motortjärans huvudändamål: att vara ett ersättningsdrivmedel
för fisket. Fisken blir allt nödvändigare för att fylla ut livsmedelsransonerna,
och förhandlingar pågå nu mellan livsmedels- och bränslekommissionerna
örn storleken av den förhöjning av tilldelningen av motorbränsle, som
fisket nu så väl behöver i hela folkförsörjningens intresse. Det bör dock understrykas,
att statsmakterna alla import- och tillverkningssvårigheter till trots
sedan länge beaktat fiskets intressen och successivt kunnat höja tilldelningen.
Jag vill bär sålunda endast upprepa vad som tidigare uppgivits att mineraloljevärdet
av tilldelningen för september—oktober i år var 4,250 ton mot 3,150
ton i fjol och 2,000 ton år 1940 under motsvarande tid. På de svårigheter, som
i andra hänseenden uppstått för att få en avsevärd ökning av fiskfångsterna
till stånd, närmast då priserna och krigskonjunkturbeskattningen, har jag givetvis
ingen anledning att ingå, då de falla utanför mitt ämbetsområde.

Vad skifferoljetillverkningen beträffar ha nu även de stora statsägda anläggningarna
i Kvarntorp i Närke byggts i stort sett färdiga och sedan ett
halvår varit i drift. Allt har skett ungefär på beräknad tid, och de hittillsvarande
driftresultaten ha även i allt väsentligt motsvarat förväntningarna.
De kalkylerade kostnaderna ha dock i någon mån överskridits. Jag vill begagna
detta tillfälle att uttala ett erkännande åt skifferoljebolagets ledning och teknici
för detta stora arbete. Emellertid har det visat sig att de oljemängder,
som kunna utvinnas vid Kvarntorp och Kinnekulle, och som kunna beräknas
till cirka 40,000 ton om året, ej täcka de behov, som komma att uppstå under
en fortsatt avspärrning, behov som anmäla sig, när vår marins fartygsbyggnader
hunnit längre och som vi alltid måste räkna med, ifall vi skulle indragas
i ett krig. Så fort något så när tillförlitliga erfarenheter vunnits av
driften vid Kvarntorp, där som bekant anläggningar med fyra olika tillverkningsmetoder
kommit till stånd, ålades skifferoljebolagets styrelse att ingiva
förslag örn en fördubbling av skifferoljeproduktionen. Ett dylikt förslag in Andra

kammarens protokoll lOJ/S. Nr SS. 2

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
kom nyligen till regeringen bch är för närvarande föremål för dess omprövning.
Jag kan för dagen endast säga, att regeringens inställning till ärendet är positiv.
Ytterligare vill jag nämna, att fråga endast är örn utvidgning efter de redan
prövade metoderna, därvid den ljungströmska troligen bör få det relativt största
utrymmet.

Från och med första november har en viss elkraftsransonering påbjudits.
Om orsakerna till att myndigheterna nödgats vidtaga detta steg kan jag fatta
mig kort: dels voro magasinen före vårfloden i år hårdare tappade än 1941,
dels förbyttes nederbördsöverskottet under försommaren i underskott under
eftersommaren och dels har belastningsindex stigit mycket hastigt och hastigare
än den i och för sig mycket snabba utbyggnaden under krisen av kraftanläggningar.
För att fylla ut energibehovet måste kondenskraft produceras,
och vid ohämmad energiförbrukning skulle det åtgå 600,000 ton kol härför.
Det måste ligga i öppen dag att vi allra minst efter kolimportens nedgång ha
råd att draga denna enorma kvantitet från de enligt försörjningsplanen avsedda
ändamålen. Elransoneringens syfte är i första hand att inskränka kolåtgången
för ångkraft. Enär denna ransonering är tekniskt svårare att rättvist
genomföra än de flesta andra konsumtionsbegränsningar, därför att hänsyn måste
tagas till olika näringars angelägenhetsgrad o. s. v., harman i elef längsta velat
vänta och se. Å andra sidan ha myndigheterna icke kunnat taga på sitt ansvar
att dröja för länge och till slut kanske ställas inför ett ohållbart läge. Den
ransonering, som nu trätt i kraft, har främst karaktären av ett praktiskt försök,
vars resultat får bli utslagsgivande för vidare åtgärder.

Även angående frågan örn priserna för bränn- och massaved kan jag fatta
mig ganska kort, då utförliga redogörelser såväl för ärendets gång — d. v. s.
bränslekommissionens förslag och priskontrollnämndens yttrande —■ som för
regeringens beslut helt nyligen lämnats i pressen. Jag är väl medveten örn den
stora vikt, som måste tillmätas producentpriserna, när det gäller att stimulera
till största avverkning: för mig framstå hela vedproblemets svårigheter som
ett stort triangeldrama, där de uppträdande faktorerna heta Arbetskraft,
Transport och Priser. De jämkningar uppåt av priserna, som nu gjorts och
som företrädesvis komma den norrländska vedavverkningen till godo, avse att
lämna kompensation för oavvisliga stegringar av produktionskostnaderna. För
produktionens skull hade jag för egen del gärna sett, att bränslekommissionens
förslag i stort kunnat godtagas. Men i förhandenvarande läge och inför
de stora prisuppgörelserna har det inte varit regeringen möjligt att bortse från
vedprisernas oavvisliga sammanhang med den allmänna prispolitiken. På detta
liksom på så många andra områden av krisförsörjningen har regeringen i hela
folkhushållets intresse måst söka att i möjligaste mån hålla tillbaka de tendenser,
som kunna påverka prisutvecklingen i inflatorisk riktning. Den viktigaste
uppgiften synes mig emellertid vara — jag har sagt det många gånger
förut — att tillföra skogen erforderlig arbetskraft och att ordnade avtalsförhållanden
skapas uti arbetet i skogarna. Genom vedhandelsregleringen och det
därmed förknippade uppköpssystemet har det i stort sett lyckats att få till
stånd en fast prisbildning för veden; denna stora vinst har visserligen fått
köpas mot att en uppköpsorganisation inskjutits, som givetvis måst erhålla en
gottgörelse för sitt arbete, men vinsten av en fast prisnivå har varit detta pris
värd. I den mån arbetskraftsproblemet genom olika åtgärder nu kan få en lösning,
borde möjligheter skapas att åstadkomma en lika fast nivå främst i fråga
örn huggarelöner. De hittillsvarande, särskilt i vissa delar av Norrland ganska
kaotiska löneförhållandena ha nämligen delvis haft sin grund i den bristande
jämvikten mellan efterfrågan och tillgång på arbetsfolk. Sedan de mest påfallande
ojämnheterna i normalpriserna nu justerats bort, måste det riktiga

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
tillvägagångssättet vara att angripa prisproblemet så att säga från botten, i
syfte att åstadkomma en fastare nivå för produktionskostnaderna och därigenom
bygga upp en bärigare grund för normalpriserna än den nuvarande.

Vad till sist beträffar anskaffandet av arbetskraft ankommer detta inte direkt
på mig, liksom ej heller avgörande av frågan om de villkor och sociala förmåner,
som för 1943 års klass, riksarbetslagen och andra i skogsarbete sysselsatta
kunna komma i fråga. Hur angelägen jag än måste vara att de stora
huggningarna fortast möjligt komma till stånd, vill jag för egen del uttala
den förhoppningen att beslutet örn tillgripande av tjänsteplikten trots dröjsmålet
och trots de oförnekliga organisationssvårigheterna verksamt skall bidra
till att trygga nästa års vedbehov. Å andra sidan får inkallandet av en årsklass
inte leda till någon sådan uppfattning att alla problem rörande skogsarbetet
därmed vore bragta ur världen tills vidare. Den beslutade inkallelsen
av en årsklass kan endast fylla en mindre del av behovet av ökning av arbetskraften
sedan förra året. Givetvis måste de vanliga huggningarna och körningarna
likafullt igångsättas eller påskyndas med all den arbetskraft, som
står till buds, och skogarna även i övrigt tillföras allt det folk, som har möjlighet
därtill — enligt bränslekommissionens beräkningar behövs det ju i vinter
en arbetsstyrka, som är nära fyra gånger så stor som den som i somras var
sysselsatt med avverkning och körning. Och givetvis bör allt som kan göras
också göras för att genom rationalisering av arbetsmetoderna vinna arbetsbesparingar
och därmed en minskning av arbetskraftsbehovet. I detta sista hänseende
är det främst upphuggning av långved i stället för kastved och ett avstående
från kraven på helbarkning av massaved, som torde erbjuda möjligheter
till arbetsbesparingar. Sedan länge har uppmärksamheten varit riktad på
dessa arbeistekniska spörsmål, och nyligen har inom bränslekommissionen en
utredning i ämnet slutförts. Enligt kommissionens utredning finns det inga utsikter
att på denna väg lösa hela arbetskraftsfrågan; en arbetsbesparing, motsvarande
allra högst fem procent av totalantalet i skogarna sysselsatta, skulle
nu kunna tänkas vinnas. Men även denna blygsamma maximisiffra representerar
i absoluta tal en ganska aktningsvärd arbetsstyrka. Och på längre sikt synas
något större arbetsbesparingar uppnåeliga. All denna omläggning av arbetsmetoderna
fordrar dock stora förberedelser såväl i form av propaganda och
upplysning som i form av anskaffning av kap- och klyvverk, noggrannare planering
av avsättningen av olika sortiment o. s. v. Kommissionen vidtager de åtgärder,
som nu äro möjliga för att åstadkomma denna rationalisering.

Jag vill sluta med följande sammanfattning av läget.

För den instundande vintern hoppas vi nödtorftigt kunna tillgodose bränslebehoven,
även örn det ej kan eke utan gnissel då och då här och där. Framför
allt måste vi räkna med att en elransonering kommer att vara förenad med
vissa besvärliga rubbningar av näringslivets gång, och likaledes kan tjärproduktionen
bereda oss besvikelser. Även för nästa vår kunna vi kanske något
så när reda upp situationen, trots de otillräckliga sommarhuggningarna — tack
vare vissa reserver. Men till följd av att huggningarna i somras oell nu på förhösten
lämnat så förhållandevis små kvantiteter, har hela vår vedförsörjning
blivit i allra knappaste laget, ty vi komma att ställas utan några nämnvärda
reservtillgångar vid bränsleårets slut. För nästa bränsleår, och då närmast för
vintern 1943/44, måste vi hysa allvarliga bekymmer. Det kan under sådana
förhållanden ej finnas någon annan paroll för oss än att ständigt planera för
morgondagen och att aldrig uppskjuta till denna vad som kan göras i dag.
Inga mödor få sparas för att vi skola stå rustade för alla eventualiteter. Och
ju längre kriget varar, desto nödvändigare blir att alla i sin stad lojalt och
med förståelse för lägets fordringar lämna sin medverkan, det må vara produ -

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statgrådsledamöter. (Forts.)
center, vedhandlare, huggare, körare eller andra. Inbådandet av en årsklass
ungdom, oberoende av klass och yrke, är ett uttryck för lägets allvar. Det är
stora fordringar, som härigenom ställas på de unga utöver värnplikten. Vi få
inte glömma detta. Det må förpliktiga oss alla att taga på oss vår del i ansträngningarna
och att inte låta enskilda intressen skymma blicken för det
helas krav.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Jag ber härmed att få lämna en översikt över försörjningsläget.

Därvid undantager jag bränslen och drivmedel. Statsrådet Domö har redan
lämnat en framställning härom. På min lott faller en redogörelse för försörjningen
med industrivaror och livsmedel.

Jag gör början med industriproduktionen och uppehåller mig inledningsvis
vid den rådande försörjningen i fråga om järn och stål samt de viktigare metallerna.

Järn- och ståltillverkningen, räknat som göt, har under de åtta första månaderna
i år motsvarat närmare 1.2 milj. ton för helt år, en årsproduktion
som den svenska järnhanteringen icke uppnått tidigare. Efterfrågan på järnvaror
har under året varit stark, och verkens orderstock i fråga om handelsjärn
är mycket stor. På grund bl. a. av de långa leveranstider, som härigenom
uppstå, råder för vissa varuslag, såsom vaxtråd, armeringsjärn och plåt, en
utpräglad knapphet. Industrikommissionen har till följd härav tvungits att i
allt större omfattning ingripa för att säkerställa leveranser från järnverken
till sådana ändamål, som ur beredskaps- och försörjningssynpunkt äro av särskild
vikt. Huruvida nuvarande produktionsnivå i längden kan upprätthållas
är tveksamt. I första rummet inverkar här tillgången på bränsle, såväl stenkol
och koks som träkol och ved. Även en viss knapphet i fråga örn tackjärn
och skrot kail måhända komma att nedsätta verkens produktion, likaså den
inskränkning i den elektriska kraftförsörjningen, som man torde få räkna med
under det kommande vinterhalvåret.

Importen av valsjärn har under den gångna delen av året ställt sig något
fördelaktigare än under samma .tid år 1941. Då produktionen snarast kan väntas
komma att visa sjunkande tendens och importen under vintermånaderna
säkerligen kommer att minskas, torde en viss knapphet komma att göra sig
gällande i fråga örn försörjningen med handelsjärn under det närmaste halvåret.
I fråga örn kvalitetsmaterial föreligga goda möjligheter att tillfredsställa
den inhemska efterfrågan. Tillgången på legeringsmetaller är däremot i
flera fall knapp.

Produktionen av koppar, som i huvudsak bedrives av Bolidens gruvaktiebolag,
har under året ökats, så att den för närvarande jämte påräknelig skrottillgång
täcker den begränsade förbrukningen. Någon ytterligare nedskärning
av konsumtionen har därför icke varit nödvändig. Den nu gällande ransoneringsplanen
motsvarar omkring 43 % av 1939 års förbrukning. På grund av de
stora militära behoven innebär detta en synnerligen stark begränsning av den
civila konsumtionen.

Försörjningsläget i fråga örn aluminium har under det gångna året i så
måtto ljusnat att framställningen av aluminiumoxid vid Kubikenborg nu
kommit i gång. På grund av vissa svårigheter vid igångsättningen av denna
tillverkning har den beräknade aluminiumproduktionen ännu ej uppnåtts, men
förhoppningar finnas att så skall ske i början av nästkommande år. Därigenom
skulle genom inhemsk produktion den nu nedskurna förbrukningen ungefärligen
kunna täckas. För närvarande upprätthålles en konsumtion motsvarande
ungefär 73 % av den år 1939 förbrukade kvantiteten.

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledaimöter. (Forts.)

I fråga om bly är vår försörjning ■— frånsett en mindre tillverkning av
bly för ackumulatorer •— alltjämt beroende av den import från Tyskland, som
möjliggöres därigenom att blyslig exporteras till detta land. Den av Bolidenbolaget
planerade anläggningen, vid vilken skall bearbetas blymalm från nyupptäckta
malmfält, som tillhöra bolaget, beräknas ej bliva igångsatt förrän
under hösten 1943. En viss mängd bly torde även under nästa år komma
att kunna framställas av mellansvenska malmer. Genom ett förverkligande av
de föreliggande programmen kommer Sverige att år 1944 av egen produktion
kunna täcka behovet av bly i ungefär nuvarande omfattning, vilket dock
motsvarar endast ungefär hälften av 1939 års förbrukning. Innan dess synes
emellertid en ytterligare beskärning av blykonsumtionen bliva nödvändig.

I fråga om tenn är läget mycket kritiskt. Landet saknar kända tillgångar
av tennmalmer och någon import av tenn kan ej påräknas. Ransoneringen
måste därför helt bygga på inneliggande lager. En mycket sträng begränsning
av konsumtionen har sedan länge varit genomförd. Därför är det nödvändigt
att i allt större utsträckning ersätta förtenning med annan ytbehandling
och att nedbringa tennhalten i vissa legeringar eller ersätta dem med andra,
som icke innehålla tenn.

Maskiner och verktyg för verkstadsindustriens eget behov ha hittills kunnat
anskaffas dels genom inhemsk tillverkning, dels genom import. Då emellertid
importen av åtskilliga maskiner numera omöjliggjorts eller försvårats,
har i flera fall på industrikommissionens initiativ upptagits tillverkning av
ett flertal maskinslag eller maskindelar, där förut importen dominerat. Jordoch
skogsbrukets maskin- och redskapsbehov har i allt väsentligt kunnat fyllas.
Tillverkning av traktorer av olika storlekar bl. a. för jordbruksändamål är
så långt förberedd, att leveranser förutses kunna ske under nästa år. Överhuvud
kan sagås, att behovet av maskinell utrustning för industrien och övriga
näringar i stort sett kunnat fyllas. Dock ha'', framför allt på grund av
verkstadsindustriens starka beläggning med arbeten för försvarets räkning,
leveranstiderna blivit onormalt långa. Militära inkallelser och brist på yrkesskickliga
arbetare lia även inverkat.

Byggnadsverksamheten har på flera sätt drabbats av materialsvårigheter.
Knappheten på byggnadsjärn bär redan berörts, och försörjningssvårigheterna
i fråga örn cement äro allmänt kända. Tack vare användning av ersättningsbränslen
har dock tillgången på cement något förbättrats. Handelsregleringen
av E-cement kunde därför upphävas i februari 1942; ransoneringen av portlandcement
har däremot fortfarande upprätthållits. — Bristen på asfalt och
tjära föranledde på hösten 1941 att tillverkningen av b y g g n ads papp standardiserades;
i samband med beslag reglerades dessutom förbrukningen på basis
av behovsprövning. Gjutna järnrör för avloppsändamål, beträffande vilka
man i regel varit hänvisad till import, har man sökt ersätta med rör av betong
eller lergods. Undersökningar pågå angående möjligheterna att ersätta järnrören
även i stamledningar. Jämväl beträffande legel har knapphet uppstått
på grund av den onormalt stora åtgången, särskilt för militära ändamål. Detta
har vållat försening av bostadsbyggandet. Emellertid ha åtgärder vidtagits
för att möjliggöra tegelbränning i vidgad omfattning även under vintern.
En ökad produktion av gasbetongblock och cementhålsten kan påräknas under
instundande vinter, vilket kommer att i viss mån minska den brist på tegel,
som motses för vårmånaderna 1943. Det må även nämnas, att ett prioritetssystem
sedan sistlidna september i samråd med försäljningsorganisationerna
inom glashandeln genomförts i fråga örn leveranser av fönsterglas, enär importen
ej kunnat fortgå i beräknad omfattning och de svenska glasbrukens tillverkning
tillfälligtvis varit nedsatt.

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)

En rätt kännbar ransonering har särskilt på grund av knappheten på koppar
och bly framtvingats i fråga om material tilldelningen för elektriska ledningar.
Högspänningsledningar ha sålunda i regel fått utföras endast av järn.
För starkströmsinstallationer i bostadsfastigheter och liknande lia ledningar
av koppar fått användas blott för särskilt kvalificerade ändamål. Materialbesparing
åstadkommes även därigenom att ledningarna numera få belastas
hårdare än normalt. Vid elektrifiering av landsbygdsområden reserveras koppar
i främsta rummet för sådana allmännyttiga företag, som huvudsakligen
avse kraftförsörjningen för jordbruk (tröskning, mjölkning m. m.) eller hantverk
och småindustri.

Det är allbekant att året kännetecknats av en sträng hushållning med landets
återstående förråd av rågummi. Att gummiförsörjningen blivit så pass
dräglig, som den är, har helt och hållet berott på att tillgången på gummiskrot
varit jämförelsevis god. Med tillsats av relativt obetydliga mängder
rågummi ha ur det av skrotet erhållna regeneratet kunnat framställas produkter,
som visat sig kunna fylla ganska högt ställda anspråk. Även med den
stränga sparsamhet, som sedan länge tillämpats, äro emellertid våra rågummireserver
hårt ansträngda. Det är därför av synnerligen stort värde, att avtal
kunnat träffas med Tyskland om leveranser av -— visserligen relativt små
kvantiteter •— syntetiskt gummi s. k. Buna. De första partierna härav lia nyligen
nått de svenska fabrikerna.

Redan vid mitten av nästa år komma i alla händelser svårigheter att uppstå
för att förse lastbilar och bussar med ringar. Utöver de lager av nya och
begagnade lastbilsringar, som finnas, jämte den tillverkning, som under första
halvåret 1943 kan äga rum, torde omkring 10,000 begagnade lastbilsringar
behöva på ett aller annat sätt anskaffas, antingen genom att ringar frigöras
från avregistrerade bilar eller genom att lastbilar förses med boggieanordning
för personbilsringar. Den nuvarande ransoneringen av cykelringar bör
kunna upprätthållas, men någon lättnad kan icke påräknas. Även den hushållning,
som nu tillämpas beträffande tekniskt gummi, bör kunna fullföljas. Tillverkningen
av gummiskodon torde under nästkommande år kunna hållas vid
1942 års nivå, vad antalet par beträffar. Produktionen måste emellertid allt
fortfarande inriktas på lättare och mindre materialkrävande artiklar. Gummi
till kablar och elektriska ledningar synes under nästa år kunna tilldelas i
samma utsträckning som för närvarande. För konserveringsändamål komma
ringar att tillhandahållas, framställda av ett särskilt utexperimenterat, fullt
tillfredsställande ersättningsmaterial.

Omfattande arbeten ha under det senaste året pågått för att undersöka möjligheterna
till framställning av inhemskt gummi. Sålunda har efter industrikommissionens
uppdrag på grundval av den amerikanska syntesen av neoprengummi
en framställningsmetod i laboratorieskala utarbetats och successivt
förbättrats hos professor Svedberg i Uppsala. Medel ha beviljats för försök
i halv skala, c:a 1 kg per timme. Dessa försök pågå ännu. Man hoppas, att
metoden skall kunna överföras till fabriksstor skala mot slutet av 1943. -—•
Mindre odlingsförsök lia vidare företagits med en i Ryssland odlad maskrosart.
Dessa lia visat att växten i vårt klimat är odlingsbar, och fastän man
icke torde kulina vänta några mera betydande resultat fullföljas dock ansträngningarna
att under nästa år åstadkomma en första odling på 1,000 hektar.
■— Vidare lia förberedelser gjorts för framställning av s. k. termoplastiska
material (tiokoler), som likna gummi och i viss begränsad omfattning kunna
användas att utdryga gummi med. — Slutligen må nämnas, att en metod utexperimenterats
att framställa ett annat högmolekylärt ämne, tioplast, med

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
vissa av naturgummits egenskaper. Om dess värde torde man ännu ej kunna
avgiva något definitivt omdöme.

Smörjmedelsförsörjningen är alltjämt bekymmersam och kräver den strängaste
sparsamhet. Även om importen kan bibehållas vid nuvarande nivå, är det
nödvändigt att av vissa inhemska råvaror, främst s. k. stubbugnstjära, framställa
smörjmedel av olika slag. Försökstillverkning av sådana smörjmedel har
sedan början av innevarande år bedrivits, och de framvunna smörjmedlen provas
sedan någon tid i industriell drift. Ännu är dock ej fullt klart, inom vilka
områden tjär smörj oljor kunna användas som ersättning för mineraloljor. Tillverkningen
av tjärsmörjoljor har avsevärt fördröjts, bland annat till följd av
förseningar i leveranserna av tjärugnar och svårigheter att uppnå avsedd produktionskapacitet
hos de redan installerade anläggningarna.

Förbrukningen av smörjmedel inom industrien har avsevärt nedbringats. I
fråga örn motorsmörjoljor bär däremot minskningen varit mindre framträdande.
Här gör sig dock sparsamhetskravet än starkare gällande. Energiska försök
pågå för att utröna möjligheten av att åtminstone i viss utsträckning sorn
ersättning använda tjärsmörjolja. Dessa prov lia dock ännu ej givit definitiva
resultat.

Läget för den kemiska industrien i övrigt kan endast i stora drag beröras,_ då
det här gäller en utomordentligt mångskiftande och vittförgrenad produktion.
Generellt kan försörjningsläget på hithörande områden med vissa bestämda
undantag betecknas som förhållandevis tillfredsställande. Där allvarliga importsvårigheter
förelegat, har i flertalet fall en inhemsk ersättningsproduktion
med rätt stor framgång kunnat åstadkommas eller också väntas en sådan inom
en nära framtid kunna igångsättas.

De begränsade tillgångarna på stenkolstjära måste strängt ransoneras för
tillgodoseende av de angelägnaste behoven. Situationen i fråga örn linoljeförsörjningen,
som förut varit mycket bekymmersam, har, tack vare import från
Sydamerika., något förbättrats i jämförelse med föregående år, men restriktionerna
för förbrukningen kunna icke eftergivas. För tekniskt fett är läget
alltjämt ansträngt. Produktionen av flytande harts är av stort värde, då därav
framställes bl. a. tallolja, som numera är en av de viktigaste råvarorna för tvättmedelstillverkningen.
Talloljan tages jämväl i anspråk som ersättning för linoljan
inom färg- och ferniss- samt den grafiska industrien och spelar dessutom indirekt
— vartill jag senare återkommer — en viktig roll för jordbruket. En
sedan länge planerad fetthärdningsanläggning är nu klar att tagas i bruk och
utgör en värdefull utökning i landets industriella utrustning. Kapaciteten är
f. n. c:a 200 ton i veckan men är avsedd att ökas till 300 ton i veckan.

Försörjningen med lösningsmedel av olika slag har i stort sett förbättrats
tack vare utökning av den inhemska produktionen. Inom den närmaste framtiden
kommer sålunda en fabrik för tillverkning av aceton att igångsättas.
Därigenom torde de viktigaste behoven av denna vara bliva täckta. Bensoltillgången
har kunnat utökas genom nytillkomna anläggningar vid landets
större gasverk.

I fråga örn flertalet av de viktigare oorganisk-kemiska råvarorna, såsom
koksalt, glaubersalt, svavel, svavelsyra, saltsyra m. m., kan behovstäckningen
anses någorlunda god. Utbyggnader pågå för en vidgad framställning av bl. a.
alkali och klor samt kolsvavla för den blivande utökade cellullproduktionen.
Försörjningen med svavel, som till största delen förbrukas av sulfitindustrien,
kommer att bliva beroende av importen från Norge, ehuru tillskott kan väntas
från Boliden ävensom från skifferoljeindustrien. Vissa svårigheter ha yppats
att fylla behovet av svavclkis, men sedan linbanan från Kristineberg till Bo -

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
liden färdigbyggts, torde betryggande mängder kunna tillföras marknaden.
Jordbrukets behov av kopparsulfat för nästkommande år synes kunna tillgodoses.

Garvämnestillverkningen torde under krisens fortgång komma att så
gott som helt baseras på inhemsk råvara. Limproduktionen har ogynnsamt
påverkats av den i samband med slaktens tillbakagång minskade tillgången
på ben och hudavfall. Detta har nödvändiggjort beslag och ransonering. Ersättningsproduktionen
har även här i viss omfattning kommit till stånd.

Tack vare den import, som kunnat upprätthållas i fråga örn de viktigaste
textilråvarorna, samt den reglering, som textilförbrukningen varit underkastad,
har lagerminskningen på hithörande område under sistförflutna år hejdats.
Detta gäller särskilt beträffande bomull, ull och cellull saint garn därav; fortsatt
minskning i lagren av lin och jute föreligger däremot. Den inhemska produktionen
av cellull uppgår för närvarande till över 7,000 ton per år. När den
under anläggning varande nya cellullfabriken vid Älvenäs i Värmland tagits
i bruk, vilket beräknas ske vid mitten av 1943, kommer produktionen att ungefär
fördubblas. Därmed vinnes en betydelsefull förstärkning av vår textilförsörjning.
Årets linodling väntas ge ett tillskott av c:a 600 ton rötat lin
och hnblånor samt 100 ton grönlin, hampodlingen c:a 1,000 ton rötad hampa
och hampblånor. Beredningsverken beräknas under år 1943 vara utbyggda för
framställning av 3,500 ton lin och 2,000 ton hampa ur inhemska råvaror.

Sa gott som fullständigt beslag på textila råvaror och garn har varit genomfört
sedan i början av detta år. Produktionen inom de särskilda textilbranscherna
var redan dessförinnan efter föreskrifter av industrikommissionen i
stora drag ordnad i enlighet med försörjningslägets krav. Under det gångna
året har hushållningen ännu noggrannare reglerats i syfte att begränsa eller
förhindra, tillverkningen av för folkförsörjningen mindre nödvändiga varor.
Förbrukningen av bomullsvaror har genom ransoneringen nedbringats till omkring
hälften av den som rådde före kriget. Inom ylleindustrien motsvarar
den. nuvarande produktionen drygt 60 % av den normala. Därtill kommer emellertid
en produktion av konstsilke- och cellulltrikåvaror jämte viss import. Produktionen
av. tyngre konfektion för civila behov har nedgått till omkring 60 %
av förkrigsniyån, medan den lättare konfektionen i stort sett tillverkas i normal
utsträckning. Inom linneindustrien utlämnas numera råvara så gott som
endast för tillverkning, som avser försvarets och vissa allmänna inrättningars
behov. Hampa tilldelas., förutom för försvarsväsendet, huvudsakligen endast
för tillverkning av tågvirke och linor till fiske, sjöfart och jordbruk samt tillverkning
av presennings- och segelduk o. dyl. I övrigt har hampa fått ersättas
av papper. Så har bl. a. kunnat i väsentlig utsträckning ske även i fråga örn
skördegarn. På juteområdet har förbrukningen måst nedpressas till endast
12 procent av den normala. Jute får användas endast för vissa speciella behov,
såsom pressduk till råsockerfabriker, garn till stubintråd, tillverkning av linor
m. m.

Den minskning i tillgång på svenska hudar, som blivit en följd av den
innevarande ar avsevärt inskränkta slakten, har kunnat i viss mån kompenseras
genom en fortsatt ej obetydlig import av sydamerikanska hudar.

Tilldelningen av bottenläder till skofabrikerna har under första halvåret 1942
kunnat hållas vid 1941 års nivå. Skotillverkningen torde i stort sett hava motsvarat
konsumtionsbehovet, vilket även varit fallet i fråga örn tilldelningen av
bottenläder till reparationsskomiakeriet.

. Industrikommissionen utfärdade i maj 1941 bestämmelser för den civila skotillverkningen.
Dessa ha sedermera skärpts. Syftet har varit dels att åstadkomma
en direkt materialbesparing vid fabrikerna genom att förhindra till -

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
verkning av oekonomiska modeller, dels att genom inskränkning i modellurvalet
främja tillverkningen av nyttoskor på de mera umbärliga skornas bekostnad.

Jag övergår härmed till en redogörelse för livsmedelsförsörjningen.

De dåliga brödsädsslcördarna under 1940 oell 1941 ha som bekant tvingat
oss att i avsevärd mån minska vår konsumtion av mjöl och bröd. För uppehållande
av mjöltilldelningen under konsumtionsåret 1941/42 ha förutom
förra årets skörd måst tagas i anspråk de vid årets ingång tillgängliga reserverna
av inhemsk brödsäd. Även av den brödspannmål som importerats
under innevarande år ha vissa partier förbrukats. Därutöver ha fodersäd och
potatisprodukter måst inblandas i mjölet, varjämte utmalningen höjts för att
dryga ut spannmålstillgångarna. För vår fortsatta mjöl- och brödhushållning
äro vi praktiskt taget helt hänvisade till landets egen produktion av spannmål.
Årets skörd av brödsäd låter sig ännu icke definitivt fastställas, men
den torde med visshet överträffa de båda senaste årens skördar.

För beräkning av skördeutfallet användas olika metoder, vilkas resultat
växla inom ganska vida gränser. Uppskattningarna per den 31 augusti av
årets skörd av brödsäd variera sålunda i hög grad. Enligt en metod erhålles
siffran 884,000 ton, enligt en annan 965,000 ton och enligt en tredje metod
en ännu något högre siffra. Den sistnämnda av dessa metoder bygger på förutsättningar,
som i nuvarande läge äro så starkt rubbade, att metoden icke
kan anses pålitlig. Det är omöjligt att avgöra vilken av de båda andra metoderna
som ger det mest tillförlitliga resultatet. Tar man den lägre uppskattningen
till utgångspunkt tecknar sig försörjningsperspektivet på följande sätt.
Skörden beräknas enligt denna till omkring 885,000 ton, varav ungefär hälften
vete och hälften råg. Av denna kvantitet torde sedan avdrag gjorts för
utsäde, avrens och jordbrukarnas egen förmälning såsom saluöverskott kvarstå
i runt tal 575,000 ton. Med hänsyn till att årets höstsådd av brödsäd förutses
vara av mindre omfattning än brukligt, vilket givetvis kommer att påverka
nästa års skörderesultat, är det angeläget att ha en viss spannmålsreserv
till nästkommande år. Man torde därför icke böra räkna med att mer än
högst 500,000 ton vete och råg kunna disponeras för förmälning för avsalu
under året. Vid denna beräkning utgår man från att ingen som helst inblandning
av potatisprodukter i mjölet skall äga rum. Dock har man kalkylerat
med att en kvantitet korn om cirka 50,000 ton skall kunna användas för framställning
av mjöl. Den totala kvantiteten spannmål för saluförmalning —
vete, råg och korn — skulle alltså utgöra omkring 550,000 ton. I detta sammanhang
bör nämnas att man avser att disponera en betydligt större kvantitet
havre än förra året för framställning av huvudsakligen havregryn. De till
förfogande stående spannmålskvantiteterna beräknas medgiva, att nuvarande
tilldelning av mjöl och bröd. jämte de på sistone genomförda extratilldelningarna
för ungdom mellan 12 och 18 ur samt för personer med tungt arbete,
bibehålies oförändrad. Därutöver kan tilldelning av havregryn och havremjöl
lämnas vid sidan av mjöl- och brödransonerna. Någon ökning härutöver torde
knappast vara att vänta, därest skörden stannar vid elen kvantitet, som man
här räknat med. Skulle skörden visa sig vara större, än vad man i dessa beräkningar
utgått ifrån blir givetvis försörjningsläget i motsvarande mån gynnsammare.
Vid vilken tidpunkt fastare hållpunkter för ett mera säkert bedömande
härav kunna föreligga, är för närvarande omöjligt att säga. Ett visst
saluöverskott av korn, utöver den förut omnämnda myckenheten örn 50,000
ton, torde kunna påräknas för tillverkning av korngryn och kornmjöl samt
för bryggeriändamål. Den under fjolåret medgivna allmänna tilldelningen
av ärter torde, såvitt nu kan bedömas, kunna hållas även under innevarande
konsumtionsår.

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)

Även fodersädsskörden har i år blivit avsevärt bättre än föregående år. En
beräkning ger viel handen, att skörden av korn kan uppskattas till minst

213.000 ton mot 158,000 ton 1911, skörden av havre till 931,000 ton mot

775.000 ton 1911 och skörden av blandsäd till 531,000 ton mot 121,000 ton
1911. Det är på grund av denna skördeförbättring man anser sig kunna taga
ut nyssnämnda betydande kvantitet havre för tillverkning av havregryn. Av
korn avses att disponera minst c:a 85,000 ton för förmälning, för framställning
av korngryn och för bryggerinäringen.

Höskörden har i år uppvisat betydligt bättre utbyte än 1911, men ligger
dock under medeltalet för skördarna under 1930-talet. Totalskörden av hö
från odlad jord utgjorde innevarande år ungefär 83 % av genomsnittsskördarna
under tioårsperioden 1930/39, medan motsvarande siffra 1911 stannade
vid omkring 13 %. I förhållande till åren 1930/39 utgjorde 1912 års skörd
av hö från naturlig äng endast cirka 72 %. Vad skörden av stråfoder i
övrigt angår är det klart, att några säkra beräkningar ännu icke kunna göras.
Så mycket kan dock sägas, att årets skörd av halm kommer att bli avsevärt
bättre än år 1911, då den uppgick till endast 56 % av medelskörden
1930/39.

De båda föregående årens svaga skördar av fodersäd ställde jordbrukarna
inför stora svårigheter. Dessa ha lindrats genom tillgången på fodercellulosa.
Under foderåret 1911/12 lia från fabrikerna levererats cirka 160,000 ton, men
efterfrågan har varit betydligt större. Med hänsyn till ovissheten om huru
1912 års fodersädsskörd kunde komma att gestalta sig, vidtogos redan under
ett tidigt skede åtgärder för att tillgodose ett eventuellt ökat behov av fodercellulosa.
I detta syfte träffades med cellulosaindustrien avtal om leverans
av betydande kvantiteter fodercellulosa. Vid sidan av det förutsedda foderbehovet
framstod det som ett viktigt intresse, att genom säkerställande av en
erforderlig massaproduktion framvinna olika biprodukter, som äro av största
betydelse i nuvarande situation. Främst bland dessa torde sulfitspriten böra
nämnas, enär avsevärda kvantiteter sådan numera måste tillhandahållas för
i främsta rummet drivmedel och skilda tekniska ändamål.

Framställningen av terpentin och flytande harts är av stor betydelse. Särskilt
är det för jordbruket av vikt att tallolja ur flytande harts kan framställas
i behövliga kvantiteter för att fylla ut den knappa importen av flotationsolja
för apatitanrikningen, vars betydelse för jordbrukets superfosfatförsörjning
torde allmänt inses. Sedan det emellertid visat sig, att årets foderskörd
givit ett i stort sett tillfredsställande resultat, har tillverkningen av
fodercellulosa nedskurits med något över 30 % av de ursprungligen avtalade
kvantiteterna. Avtalskvantiteten utgöres efter denna reduktion av i runt tal

340.000 ton, därav sulfitcellulosa 183,000 ton och sulfatcellulosa 157,000 ton.
På grund av den relativt gynnsamma foderskörden har man ej anledning
räkna med att jordbruket skall kunna under detta foderår använda hela avtalskvantiteten,
varför vissa, kanske icke obetydliga lager kunna komma att
finnas kvar i vår. I detta sammanhang må omnämnas, att sulfatcellulosan
numera framställes i sådan kvalitet, att den blir användbar även för papperstillverkning
eller export. Skulle den icke behövas till foder kan den alltså
vinna avsättning för andra ändamål. För att lätta de svårigheter, som transporten
av även jämförelsevis måttliga kvantiteter fodercellulosa vålla därest
de förläggas till den period, då trafikväsendet är hårt belastat för andra
transporter, sökte man stimulera jordbrukarna till inköp av fodercellulosa
redan på ett tidigt skede. Därför sattes priset under sommarmånaderna lägre
än det för hösten förutsedda. Sedan i början av oktober 1942 priset å fodersäd
sänkts, har helt nyligen även fodercellulosapriset reducerats. De förbru -

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
kare, sora under sommaren betalt högre pris, erhålla restitution av merkostnaden
utöver höstpriset.

Importen av kraftfoder har kunnat hållas i gång i viss omfattning. Av
inhemskt oljefrö kunna vissa, örn än i det hela mindre betydande kvantiteter
utvinnas. Enligt nu tillämpad försörjningsplan torde man för konsumtionsåret
1942/43 icke kunna räkna med större tilldelning än 100,000 ton, d. v. s.
omkring 36 % av den normala förbrukningen.

I jämförelse med de båda senaste åren innebär årets potatisskörd en betydande
nedgång. Både 1940 och 1941 överskreds genomsnittsskörden under
1930-talet — 1940 med nära 25 % — men enligt hittills tillgängliga preliminära
uppgifter stannar årets skörd ^rots en icke oväsentligt ökad areal vid
omkring 1,780,000 ton, vilket är ungefär 4 % lägre än tioårsmedeltalet för åren
1930/39. För att förebygga spekulationsköp av potatis i stor omfattning med
därav följande prisstegringar och oro på marknaden genomfördes nyligen en
viss reglering av potatishandeln. På grund av skördeminskningen är det nödvändigt
att förbehålla den tillgängliga potatisskörden den direkta konsumtionen
samt framställningen av potatismjöl och potatisflingor. Någon användning
av potatis för framställning av brännvin kommer icke att äga rum under
innevarande konsumtionsår. Den tillgängliga potatisskörden synes, såvitt
nu kan bedömas, icke heller förslå till utfodring. Därför har förbud genomförts
mot att använda matduglig potatis för detta ändamål. I den mån det
eventuellt kommer att visa sig att småpotatis ej erfordras för direktkonsumtion
eller för framställning av potatismjöl och potatisflingor, kommer den
dock att friges för utfodring.

Även beträffande socker kan man vänta att årets skörd kommer att understiga
1941 års nivå. Visserligen är den under året besådda arealen praktiskt
taget av samma storlek som föregående år, men på grund av de mindre gynnsamma
växtbetingelserna under den tidigare delen av växtperioden kan skördeutfallet,
räknat i råsocker, väntas bli omkring 12 % sämre är 1941. Örn skördeminskningen
icke blir större än vad för dagen förutses, torde det icke vara
behövligt att sänka sockerransonerna. Däremot kan det bli erforderligt att
företaga inknappningar i fråga örn användningen av socker för andra ändamål.

Vad animalieproduktionen angår må först beträffande produktionen av
fläsk framhållas, att den marknadsförda slakten under innevarande års tre
första kvartal nedgått med omkring 47 % i förhållande till slakten 1941. För
år 1941 utgjorde den marknadsförda slakten av svin cirka 83,000 ton under
det att för innevarande år motsvarande siffra måhända kommer att utgöra
omkring 50,000 ton, vilket är högt räknat. Med ledning av de kända betäckuingssiffrorna
förutser man att den marknadsförda svinslakten under oktober
och november i år kommer att visa ytterligare minskning i förhållande till
1941, medan man för december synes kunna vänta en uppgång. Vid sidan härav
bör man beakta, att slakten av s. k. hushållsgrisar visar en ständig stegring.
Den på grund av årets skörd relativt rikliga tillgången av foder har
föranlett åtgärder från statsmakternas sida för att underlätta svinuppfödningen,
så att svinstammen, som under de sistförflutna bada åren kraftigt reducerats,
åter kan öka. Dessa åtgärder gå närmast ut på ökad tilldelning av fodersäd
för svinuppfödning. Knappheten på potatis och det därav föranledda .utfodringsförbudet
kan emellertid komma att verka återbållande på den ökning
av svinproduktionen, som i nuvarande läge vore särdeles önskvärd.

Även i fråga örn den marknadsförda slakten i övrigt visa siffrorna för år
1942 en nedgång i jämförelse med 1941. Nedgången utgör för de tre första
kvartalen av innevarande år omkring 45 %. Den minskade slakten har sin

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
naturliga förklaring i de ökade fodertillgångarna. Någon mera väsentlig ökning
i .tillförseln av andra slaktdjur än svin torde knappast vara att vänta
under innevarande konsumtionsår. Livsmedelskommissionen Ilar dock beräknat,
att under innevarande kvartal en viss säsongmässig ökning av den marknadsförda
slakten kan komma att inträffa och att till följd därav en successiv
höjning av köttilldelningen skall bli möjlig. (Om riktigheten av denna prognos
måste jag avstå att uttala något omdöme.) I detta sammanhang bör nämnas,
att de tidigare tämligen stora lagren av fruset kött numera helt förbrukats.
Lagren av köttkonserver lia betydligt nedgått på grund av den under sommaren
1942 medgivna allmänna tilldelningen av sådana konserver.

J- nuvarande läge med knapphet parlera av de viktigare livsmedlen framstår
en god tillgång på mjölk såsom en‘ mycket betydelsefull faktor. Statsmakterna
na också, sa långt möjligt är, vidtagit åtgärder för att trygga produktionen
av mjölk. Jag vill i detta hänseende särskilt bringa i erinran den omfattande
tillverkningen av fodercellulosa. Kreaturs stammens reducering har
givetvis medfört en minskning av mjölkproduktionen. Denna har dock kunnat
hållas uppe tämligen väl. Produktionssif Dorna för perioden juli—augusti 1942
visa således, att produktionen under dessa månader uppgått till 83 % av produktionen
samma tid 1939. Motsvarande siffra för samma period 1941 var 81.

För att mera direkt säkerställa tillgången på konsumtionsmjölk har en serie
reglerande ingripanden i mjölkhushållningen kommit till stånd, av vilka standardiseringen
utan tvivel är den mest betydelsefulla. Genom de vidtagna åtgärderna
har produktionsminskningen kunnat i viss mån motvägas och behovet
av konsumtionsmjölk relativt tillfredsställande tillgodoses. Efterfrågan på
konsumtionsmjölk har under hela det gångna året befunnit sig i stark stegring.
_ Således må nämnas, att _ förbrukningen av mjölk under augusti 1942
uppgick till i runt tal 77.7 miljoner liter, vilket innebär en stegring med 43 %
i förhållande _ till konsumtionen samma månad 1941 och ej mindre än 76 % i
förhållande till samma månad 1939. Tillgodoseendet av detta starkt ökade
behov har naturligtvis ställt stora krav på mjölkhushållningen. Man har emellertid
hittills lyckats att i samarbete med jordbrukets organisationer relativt
väl lösa detta problem. För att tillfredsställa behovet av mjölk inom större befolkningscentra
i mellersta och norra Sverige ha således omfattande anordningar.
träffats, vilka bestå i att dessa orter tillföras mjölk från sådana områden
i landet, som i vanliga fall använda mjölken för framställning av produkter.
Stockholm och Mälarlänen, där kreatursstammen på grund av fjolårets
torka särskilt drabbats av nedslaktning, täcka sålunda för närvarande
ända till 68 % av sitt mjölkbehov med leveranser från Skåne, Västergötland
och Småland. Under höstmånaderna inträffar regelbundet en kraftig nedgång
i mjölkproduktionen, vilket även under normala tider vållar påfrestningar på
mjölkförsörjningen i underskottsområdena, även örn dessa påfrestningar som
regel icke framkalla några utåt synliga störningar.

För närvarande äro vi inne i denna regelbundet återkommande1 nedgångsperiod,
och svårigheterna äro för ögonblicket betydande, särskilt på grund av
att mjölkbehovet nu är så avsevärt mycket större än eljest. Man torde dock
ha anledning vänta att läget inom en icke alltför avlägsen framtid kan bliva
bättre. Till dess står det icke att undvika att man får mindre mjölk än man
eljest plägar förbruka.

S»lörproduktionen har under innevarande år kunnat hållas rätt väl uppe.
En viss nedgång har emellertid förmärkts, men på grund av att margarin funnits
att tillgå hela året har matfettsförsörjningen kunnat bibehållas vid oförändrad
niva. Den kontinuerliga driften vid margarinfabrikerna har möjliggjorts
av att importen av margarinråvaror kunnat fortgå tämligen tillfreds -

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
ställande under den gångna tiden. Osttillverkningen har, delvis beroende på
den starka mjölkkonsumtionen, gått ned betydligt. I förhållande till 1939 års
ostproduktion utgör årets endast 35 %. Lagren voro i år vid utgången av augusti
obetydligt lägre än 1941, men endast 57 % av lagren vid samma tid
1939.

J.’gf7produktionen har under det gångna produktionsåret varit avsevärt
mindre än under normala förhållanden, beroende på den minskning av hönsstammen,
som skett och som föranleddes av den felslagna foderskörden förra
året. Nedgången i hönsstammen sedan äggregleringens början i september 1941
beräknas utgöra ungefär en fjärdedel. Produktionen av ägg under tiden sedan
äggregleringens genomförande beräknas av livsmedelskommissionen ha utgjort
omkring 37,000 ton. Av denna myckenhet ha cirka 17,000—18,000 ton omsatts
inom ransoneringens ram. Under normala tider beräknas producenternas egen
förbrukning uppgå till omkring 15,000 ton per år. I detta läge har man anledning
antaga att förhållandevis större kvantiteter än vanligt konsumeras hos
producenterna, vartill den knappa tillgången på andra livsmedel torde bidraga.
På grund av den under de senare veckorna avsevärt minskade äggproduktionen,
som i och för sig är en normal säsongmässig företeelse, har äggransonens
storlek i nuvarande läge minskats med en tredjedel. Man har anledning
hoppas, att produktionen så småningom skall öka på grund av den stimulans
därtill som ligger i den ökade fodertilldelningen åt producenter, som
försälja sina ägg till auktoriserade uppköpare. Importmöjligheterna, som
normalt spela stor roll under vinterkvartalet och därmed för tillgången på ägg
till påsken, äro nu mycket obetydliga.

I dagens läge är tillgången på fisk en av våra mest aktuella och bekymmersamma
försörjningsfrågor. Fisket kan icke bedrivas på samma sätt som
före kriget. Fiskarna kunna icke gå ut på sina gamla fiskeplatser utan måste
hålla sig inom ett betydligt mindre område än förut. Tillgången på flytande
bränslen är knapp och tvingar till en hushållning, som inkräktar på tilldelningen
även till fiskebåtarnas motorer. Under den senaste tiden ha till detta
kommit de ökade riskerna för minsprängning. Alla dessa omständigheter bidraga
till att begränsa tillförseln av fisk. Ett ytterligare minus för fiskförsörjningen
är, att importen av färsk fisk, som före kriget var ganska stor,
numera avsevärt nedgått. Under 1941 utgjorde importen av färsk fisk knappt
12 % av den normala importen; under de sju första månaderna innevarande år
har den stigit något, ehuru obetydligt. Likaså har importen av salt sill i det
närmaste upphört. Å andra sidan har den rätt betydande exporten av fisk
praktiskt taget helt inställts.

Mot bakgrunden av här skisserade svårigheter för fisket framstå de resultat
vartill fisket lett såsom mycket anmärkningsvärda. En jämförelse med det
sista fredsåret 1938 ger vid handen, att tillförseln av fisk under 1942 varit
betydande. Under månaderna jan.—aug. 1942 har sålunda i Göteborgs fiskhamn
försäljning av fisk skett till kvantiteter som med endast 10 % understiga
samma period fredsåret 1938. Särskilt fångsten av torsk och likartad fisk
har innevarande år varit gynnsam, i det dessa fångster ökat med 25 % i jämförelse
med 1938. Sillfångsterna äro i stort sett likvärdiga med fångsterna
1938 under det att skarpsillfisket och fångsten av flatfisk hållit sig under fångsterna
1938. Vad fisket utanför Skåne och Blekinge angår må framhållas, att
totalfångsten under innevarande år intill utgången av augusti visar en ökning
av mer än 50 % i förhållande till samma tidsperiod 1938; däremot har den
varit lägre än 1941. Strömmingsfisket vid ostkustoa bär under de båda första
krigsåren icke kunnat uppvisa samma'' goda resultat som de närmast föregående
åren. Orsaken härtill torde i första hand vara att söka i de utomordent -

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
ligt hårda vintrarna. Under innevarande års sju första månader har emellertid
fångsten av strömming förbättrats. I förhållande till samma tid 1938 innebära
fångsterna under januari—augusti en ökning med omkring 20 %. Av
totalkvantiteten av den under ifrågavarande period 1942 fångad strömming
eller 18,667 ton faller huvuddelen på tiden maj—augusti. Enbart i augusti
uppgick fångsten av strömming vid ostkusten till cirka 5,490 ton.

På grund av den rådande knappheten på livsmedel i övrigt har efterfrågan
på fisk i mycket avsevärd grad stegrats. De ilandförda fångsterna ha därför
icke räckt till för att täcka behovet. Från statsmakternas sida ha vidtagits
åtgärder för att i möjligaste mån söka åstadkomma en rättvis fördelning mellan
de olika behov som skola tillgodoses med fisk. En reglering av handeln
med övervägande delen av den saltsjöfisk, som fångas vid rikets kuster, har
sålunda genomförts. Denna innebär, att livsmedelskommissionen bestämmer
om den ilandförda fisken skall säljas i färskmarknaden eller örn den skall
gå till konservfabriker, salterier eller användas på annat sätt. Mellan de olika
partihandlarna, konservfabrikerna, salterierna o. s. v. kvoteras fisken efter
grunder, som fastställas av livsmedelskommissionen. Även partihandlarna äro
skyldiga att, i den mån tillgången på fisk är mindre än efterfrågan, vilket
nu sedan länge varit fallet, verkställa fördelning av fisken på sina detaljistkunder
i förhållande till dessas tidigare inköp. De hittills vidtagna anordningarna
ha emellertid icke visat sig vara tillräckliga för att åstadkomma en
rättvis fördelning av tillgängliga fiskkvantiteter. Andra längre gående åtgärder
i detta syfte synas därför oundvikliga. Inom livsmedelskommissionen
förberedas också för närvarande sådana åtgärder.

Tillgången på kolonialvaror av olika slag har växlat beroende på ojämnheter
i importen. Sådan lagerställningen för närvarande gestaltar sig synes möjlighet
föreligga att med nuvarande begränsade tilldelningsgrunder täcka behovet
av kaffe under instundande vinter; telagren äro däremot väsentligt knappare.
Av kryddor och mandel torde förefintliga lager ungefär motsvara trefjärdedels
års förbrukning.

I anslutning härtill förtjäna några ord att nämnas örn vitaminförsörjningen.
Landets behov av vitaminkoncentrat och råvaror för sådant tillgodoses i
normala fall genom import. Denna möjlighet står nu icke öppen i tillnärmelsevis
. samma omfattning som förut. Åtgärder ha vidtagits för att så långt
möjligt tillvarataga de inhemska tillgångarna, främst fiskoljorna. Således
beräknas tonfisklever lämna ett avsevärt tillskott av A-vitamin av den art
som lämpar sig för vitaminisering av margarin. Vidare lia framvunnits icke
obetydliga mängder fodertran. Tillgångarna på A-vitaminrika oljor tillåta
med största sannolikhet icke samma A-vitaminisering av margarinet innevarande
vinter som förut, varför en sänkning av A-vitaminhalten torde bli ofrånkomlig.
Försök, pågå emellertid med ersättningsmedel av karotin och vissa
oljor. För husdjursändamål beräknas endast vissa A-fattiga, men D-vitaminrika
oljor, s. k. indiustritran, komma till användning, närmast för höns och
svin. Genom den bättre höskörden torde för övrigt behovet av A-vitamin för
husdjuren vara tämligen val tillgodosett. Försörjningen med C- och D-vitamin
ger ej anledning till särskilda bekymmer.

Vad därefter beträffar de faktorer som inverka på jordbrukets produktionsmöjligheter
under kommande år förtjänar särskilt tillgången på konstgödsel
och fröer att uppmärksammas.

I fråga örn konstgödselmedlen gäller, att tillgången, på kaligödsel, som helt
är beroende av import, är tämligen tillfredsställande. Även i fråga om kvävegödningsmedel
beror den fortsatta tilldelningen i stor utsträckning på import.
Tilldelningen av superfosfat har för innevarande konstgödselår måst

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
inskränkas till följd, av den allt knappare tillgången på råvara. Någon import
av utländsk råfosfat kan man numera praktiskt taget icke räkna med, och den
inhemska produktionen av apatit, som är av betydande dimensioner, har dock
ännu ej nått den omfattning, som ter sig möjlig och som eftersträvas. Man har
emellertid stora förhoppningar att under kommande år den på inhemsk råvara
grundade superfosfattillverkningen skall bliva tillräcklig för att åtminstone
nödtorftigt täcka behovet.

Tillgången av olika fröslag för 1943 års sådd är på det hela taget god, särskilt
av de viktiga fröslagen rödklöver och timotej och övriga vallväxter. I
fråga om rotfruktsväxter finnes mer än erforderlig tillgång på betfrö av alla
slag och även kålrotsfrö torde finnas i något så när tillräcklig mängd under
det att någon brist förefinnes beträffande rovfrö. Av de viktigaste köksväxtfröerna
finnes god tillgång.

Jag övergår härefter till att med några ord beröra utrikeshandeln med livsmedel.
Under de första nio månaderna 1942 har värdet av importen av livsmedel,
fodermedel och utsäde uppgått till i runt tal 243.6 milj. kronor mot
143.5 milj. kronor under samma tid 1941. Detta innebär att importen stigit
med omkring 100.1 milj. kronor eller nära 70 % i jämförelse med motsvarande
period året förut. Värdet av exporten under tiden januari—september 1942
uppgår endast till 12.4 milj. kronor jämfört med 48.6 milj. kronor samma period
1941, vilket motsvarar en nedgång med 36.2 milj. kronor. Den reala innebörden
härav är uppenbar. Vi ha under den gångna delen av året kunnat hemtaga
betydligt större varukvantiteter och avhänt oss mindre mängder än under
samma tid året förut.

Vad till en början'' angår exporten av livsmedel och därmed sammanhängande
varuslag under de tre första kvartalen innevarande år kan nämnas följande.
Exporten av slaktboskap och svin har varit så ringa att man helt kan
bortse från densamma. Det rör sig örn fyra nötkreatur och två svin. Den utförsel
av hästar som förekommit, nämligen omkring 2,450 st., har avsett sådana
slag, varav överskott varit för handen. Av kött ha 344 ton utförts under
året, varav 300 ton utgjorts av hästkött och 25 ton av renkött. Denna export,
som ägt rum under årets fyra första månader, har uteslutande gått till Norge
i enlighet med det i september 1941 överenskomna tilläggsavtalet; i utbyte
mot dessa kvantiteter har Norge levererat för oss värdefulla varor. Export av
fläsk har icke förekommit under året. Däremot ha, med anledning av en
under hösten 1941 skedd import av slaktade grisar från Danmark, vilken erhållits
under villkor att viss mindre del av importen skulle vidarebefordras
till Norge, under året till sistnämnda land utförts 228 ton fläskaladåb. I fråga
örn fisk lia under året exporterats sammanlagt 1,839 ton mot en import av
7,407 ton färsk saltad och kryddad fisk. Utförseln utgöres väsentligen av
saltad skarpsill, som beretts av överskottssill vid en tidpunkt, då skarpsillen
normalt icke tillvaratages och varan på grund därav icke visat sig hållbar.
Denna export har gått till Finland. Till Rumänien har salt sill och skarpsill
exporterats i utbyte mot smörjoljor. Någon export av smör och ägg har icke
förekommit under året. Vad angår spannmål redovisas tullstatistiskt en export
å 8,000 ton råg. Denna utförsel är emellertid av mera formell natur.
Kvantiteten har utskeppats till Finland och motsvaras på importsidan av ett
lika stort parti, som övertagits från i vintras i Visby infrusna finska fartyg.
Vidare har förekommit en export av 9,938 ton rågmjöl, vilken likaledes ersatts
med motsvarande kvantitet av Finland utomlands inköpt och till oss levererad
råg. Exporten har uteslutande karaktären av förskottsleverans under den
tid, då isblockaden lade hinder i vägen för direkt transportförhindelse mellan
å ena sidan Nordnorge och Finland samt å andra sidan Danmark och Tysk -

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
land. I fråga om potatis och kålrötter har under året förekommit en utförsel
till Finland utan kompensation av sammanlagt 4,572 ton. Slutligen bör nämnas
att till Norge exporterats något över 2,600 ton socker samt omkring 1,200
ton sirap mot import därifrån av fisk till samma värde i överensstämmelse
med gällande handelsavtal. I detta sammanhang kan erinras örn att Sverige
till Finland utlånat 5,000 ton danskt socker. Sistnämnda kvantitet kommer
att från Danmark återlevereras av årets skörd.

Gentemot den nu närmare preciserade relativt begränsade exporten av livsmedel
vill jag här nämna några siffror rörande den import av livsmedel, som
förekommit under de tre första kvartalen innevarande år. Sålunda kan nämnas
en införtullad import av 2,800 ton fläsk. Den faktiska importen av fläsk under
nämnda tid uppgår dock till 3,700 ton, vilken kvantitet i sin helhet icke
under nämnda tid hunnit införtullas. Av köttkonserver lia under samma tid
inkommit 3,100 ton. Såsom redan nämnts, ha under här ifrågavarande period
importerats omkring 7,400 ton fisk av olika slag. Importen av ägg uppgår
till drygt 300 ton, huvudsakligen från Danmark. Införseln av spannmål utgöres
av omkring 55,000 ton vete, 6,500 ton havre samt 13,300 ton majs huvudsakligen
västerifrån. Av risgryn ha under här ifrågavarande period införts
omkring 10,500 ton. Vidare har förekommit en import av omkring 22,000
ton oljehaltiga frukter, 7,600 ton talg, 17,300 ton vegetabiliska feta oljor samt
3,400 ton växtfett. Av fodermedel lia införts cirka 5,800 ton kli samt omkring
83,000 ton foderkakor. I vad angår socker visar tullstatistiken endast
en mycket ringa importkvantitet — 10 ton — vilket har sin orsak däri, att
den import av socker, som skett från Danmark, upplagts dels å tullnederlag
och dels i frihamn till en sammanlagd kvantitet av omkring 16,000 ton. Slutligen
kan nämnas att importen av kaffe under årets tre första kvartal uppgått
till omkring 5,300 ton.

Det framgår av denna översikt, att vårt land på grund av den begränsning
i handelsförbindelserna, som kriget vållat, och till följd av de dåliga skördarna
1940 och 1941 befinner sig i ett försörjningsläge som genomgående
kännetecknas av knapphet och på vissa punkter utmärkes av brist.

De resurser, vi tidigare förfogade över i form av lager, äro nu endera helt
förbrukade eller också ha de i regel smultit samman i sådan grad att de äro
av relativt ringa betydelse för den aktuella försörjningen.

Trots de betydande handelspolitiska svårigheterna har det lyckats att genom
tillförsel utifrån förstärka basen för vår försörjning och detta såväl när
det gäller industriens förseende nied råvaror och förnödenheter som i fråga örn
befolkningens mera omedelbara behovstäckning med bl. a. bränsle, livsmedel
och övriga varor.

Importbegränsningen är dock mycket kännbar.

Det framgår emellertid av den redogörelse, jag här lämnat, att ett mycket
omfattande arbete utförts för att stärka och bygga ut den inhemska produktionen.

Ersättningstillverkningar ha upptagits, nyproduktion har etablerats och utvidgning
av redan tidigare bedrivna tillverkningar eller rörelsegrenar har skett.

Jordbrukets produktion, som under ett par år drabbats av ogunstiga väderleksbetingelser,
har under innevarande år haft förmånen av bättre villkor.
Följderna av. de bada daliga aren äro emellertid alltjämt kännbara och sätta
i hög grad sin prägel på försörjningsläget i dag och under det år, som närmast
ligger framför oss.

.Den förbättrade skörden i år är en ljuspunkt, men det har framgått av
rnm översikt, att förbättringen till sin storlek är oviss och att den långt ifrån
kännetecknar alla områden av jordbrukets produktion. I fråga örn ett par vik -

Måndagen den 2 november 1942.

Nr 28.

Meddelanden av statsrådsledamöter. (Forts.)
tiga grödor är resultatet i år sämre än de föregående åren. Det vore därför
oriktigt att dölja, latt svårigheter ligga framför oss.

Genom intensivt arbete och sträng hushållning kunna vi dock säkerställa
vårt folks bärgning under det nya försörjningsåret.

Vidare yttrades ej.

§ 7.

Herr Johnsson i Kastanjegården erhöll på begäran ordet och anförde: Herr Interpellation.
talman! I cirkulär, som dagtecknats i livsmedelskommissionen den 1 april 1942,
nr 705, föreskrivas bestämmelser angående garantipris för 1942 års odling
av matpotatis. Livsmedelskommissionen har enligt detta cirkulär uppdragit åt
Svenska spannmålsaktiebolaget att under april 1943 inköpa matpotatis av
fullgod beskaffenhet, som av odlare hembjudes bolaget senast den 15 mars
1943 och till priser, som för Skåne och Blekinge äro 11 öre per kg, inklusive
emballage fritt järnvägsstation., I detta cirkulär föreskrives att sådana sorter,
som i regel odlas för fabriksändamål, nämligen Parnassia, Deodara m. fl.,
icke räknas som matpotatis.

Under ett par års tid har statens potatismjölnämnd bedrivit propaganda för
odling av potatissorter, som vore lämpliga för framställning av potatismjöl,
genom att redan innan vårbruket börjat lämna ut till stärkelsefabrikerna mycket
stora preliminära licenser för framställning av potatismjöl, och med visshet
kan sägas, att odlingen väsentligt utökats till följd av denna propaganda.

Då stärkelsefabrikerna under hösten erhöllo definitiva licenser, voro dessa
starkt begränsade, och då avverkningen är slut finnas ganska stora överskott i
vissa fabrikers områden av potatis, visserligen ej lämplig som matpotatis, örn
man bär anspråk på en god sådan, men naturligtvis i nödfall bättre till föda
än kålrötter äro.

Då nu livsmedelskommissionen ansett det nödvändigt vidtaga åtgärder för
att trygga folkförsörjningen av matpotatis, är detta säkert välbetänkt. I brev
till stärkelsefabrikerna den 16 oktober bär livsmedelskommissionen meddelat,
att för tryggande av landets matpotatisbehov det ansetts erforderligt att avverkningen
av potatis vid fabrikerna begränsas till sådan potatis, som icke
kan användas till matpotatis, och att det bör märkas att potatissorter, som
normalt icke bruka användas till matpotatis, såsom Parnassia och Deodara
m. fl., i nuvarande läge godtagas som sådana.

Efter detta meddelande bär i stor utsträckning sortering verkställts av leverantörerna,
som räknat med att även fabrikspotatis skulle kunna säljas som
matpotatis. Den 30/10 anlände emellertid från Svenska spannmålsaktiebolaget
en skrivelse till fabrikerna, dagtecknad 28/n>, vari meddelades, att en mängd
uppräknade sorter, däribland Deodara och Parnassia, icke torde komma att
räknas som matpotatis, när nu spannmålsbolaget kommer att teckna avtal
med företag eller enskilda örn beredskapslagring.

Det är uppenbart, att detta ibland fabriksidkarna, som i mångå fall ha potatis
till mycket stora kvantiteter, en och annan upp till 5,000 hektoliter och
och många mellan 1,000—2,000 hektoliter, som icke får rivas och nu, som
det ser ut, ej heller godtagas av statsmakterna till att inlösas, framkallat bekymmer.

Med anledning av detta anhåller jag att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Kan det förväntas, att statsrådet vill medverka till att fabrikspotatisöverskotten,
örn de icke godtagas såsom matpotatis, få användas till potatismjöl
och att stärkelsefabrikerna erhålla licenser för dessa utan avbrott?

Andra kammarens protokoll 19Jf2. Nr 28.

Nr 28.

Måndagen den 2 november 1942.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

2. Om detta nr försörjningssynpunkt är omöjligt, kan statsrådets stöd påräknas
att överskotten av fabrikspotatis få bedömas som matpotatis och inlösas
av staten enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 705?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Hammarlund, som yttrade: Herr talman! På grund av förskjutningen
i årets väderleksförhållanden, sen vår och sen skörd, har sockerbetsupptagningen
i vissa trakter av Skåne blivit eftersatt. Man måste ju bärga spannmålsskörden
och taga upp potatisen och foderrotfruktema, innan man kan ta
itu med sockerbetorna. Upptagningen av dessa bär därför blivit starkt försenad,
och enligt uppgift vid sammanträde med tre betodlareföreningar i
Hälsingborg den 31 oktober stå vid vissa gårdar i nordvästra Skåne omkring
80 procent av betorna kvar i jorden.

Bristen på arbetskraft vållar också stora svårigheter för arbetet med betupptagningen.
Någon arbetshjälp har erhållits men icke i tillräcklig omfattning.
Arbetskraften har också blivit mycket ojämnt fördelad därför att arbetarna
helst söka sig till de lättare jordarna och inte gärna till de styvare.
Detta är mycket ofördelaktigt, ty beträffande de lättare jordarna är aldrig
risken så stor, att regnet hindrar upptagningen. Betorna böra först tas upp
på de styvare jordarna.

På grund av bristen på arbetskraft bli jordbrukarna pressade av arbetarna
att betala högre löner än de avtalsenliga. Det har till och med hänt, att arbetsförmedlingsföreståndare
uppmanat arbetare, att begära högre löner än dem,
som de äro berättigade att erhålla enligt gällande avtal.

På grund av alla dessa svårigheter synes det vara fara på färde, att betor
icke bli upptagna utan få stå kvar i jorden till stor skada för hela vår folkförsörjning.

På grund av vad jag här anfört, hemställer jag örn kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa följande
frågor:

1) Vad ämnar herr statsrådet göra för att tillföra sockerbetsodlingen ytterligare
arbetskraft?

2) Vill herr statsrådet medverka till att avtalsenliga löner tillämpas pa
detta område?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.38 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

.''isdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Tisdagen den 3 november.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Vougt, som anförde: Herr talman! Jag skall be att få inleda mina
randanmärkningar till de meddelanden från regeringen, som denna kammare
i går fick del av, genom att uttala den tillfredsställelse, som vi otvivelaktigt
alla känna, över det tillfälle till kontakt med regeringen, som detta sammanträde
ger oss. Vi erinra oss säkert alla de diskussioner, som i våras fördes örn
en eventuell böstriksdag. Det finns i och för sig ingen önskan hos riksdagens
ledamöter att utöver vårsessionen, som i år blev en sommarsession vilken varade
till den 15 juli, lämna sina egentliga sysselsättningar för att lagstifta i
Stockholm. Men å andra sidan äro tidsförhållandena sådana att riksdag och
regering inte böra leva alltför länge åtskils. För min del tror jag att det är en
lycklig form, som blivit funnen med den konstitutionella nybildning, som inledes
med detta sammanträde. Nya tider kräva nya former. Ett sammanträde
av denna natur har förebilder i utlandet — det skulle i så fall vara i det ärevördiga
engelska parlamentets arbetsformer, som vi kunna se en jämförelse,
och även örn skillnaden är den att den svenska riksdagen nu icke är i vanlig
mening en beslutande riksdag, förefaller det mig ganska onödigt att haka upp
sig på en beteckning, som närmast anknyter till regeringens motivering för att
kalla kamrarna tillsammans. Man har ju betecknat detta riksmöte som en informationsriksdag.
Att döma av den snabbhet med vilken talarlistan till dagens
debatt i går växte är det nog riktigare att kalla denna höstsession — som måhända
kommer att följas av flera — för en opinionsriksdag.

Det hör då inte vara en opinionsriksdag endast i den meningen att olika
stämningar och synpunkter, som finnas ute i landet, komma fram utan framför
allt på det sättet att vi här ge tillkänna hur vi se på det program för den
ekonomiska politiken, som statsministern i går framlade. Det förefaller mig
vara en självklar plikt för riksdagen att ge regeringen sitt stöd, då den griper
sig an med detta program, vars utgångspunkt är det prisstopp, som skapades
genom fredagens konseljbeslut.

Ingen underskattar säkerligen heller allvaret i det läge, som vi för närvarande
befinna oss i. Det ligger i öppen dag att utvecklingen mot en katastrofal
penningförsämring är i full gång och med alla tillgängliga medel måste hejdas.
Detta kan endast ske genom en gemensam kraftansträngning under fast
ledning. Jag tvekar inte att säga, att det svenska folket nu ställes inför det
största prov, som solidariteten hittills under krigsåren haft att bestå. Det kommer
nu an på riksdagen att för sin del så tydligt och hörbart som möjligt säga
ifrån att ingen samhällsgrupp och naturligtvis ännu mindre någon politisk
riktning har rätt att undandra sig sin plikt i samband med ansträngningarna
att hejda en ödesdiger inflatorisk utveckling.

Här får jag kanske inskjuta att handläggningen av vissa krisfrågor måhända
inte varit i allo lycklig tidigare under hösten. Jag medger gärna att jag

överläggning
i anledning
av vissa statsrådsledamöters
meddelanden.

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
inte kan lämna- några anvisningar om det bästa tillvägagångssättet, örn jag
säger att vad nian understundom tyckt sig sakna Ilar varit tillräcklig samordning
i de olika krisorganens arbete. Det är möjligt att det för det mesta är nyttigt
örn krisorganisationerna var för sig uppträda som förberedande instanser
under Kungl. Maj :t och att en polemisk nötning mellan deni är ägnad att klargöra
frågorna. Men -det var nog mindre lämpligt att det förslag till prissättning
för jordbrukets produkter, som livsmedelskommissionen i oktober framlade
på grundval av jordbrukskommitténs utredning, sedermera desavuerades
av priskontrollnämnden, som ju i vissa avseenden krävde en kraftigare nedsättning
av jordbrukets överkompensation. När regeringen därefter följde livsmedelskommissionens
förslag med en avvikelse, som var till jordbrukets, förmån,
kom detta att framstå som en inte sakligt fullt motiverad eftergift, vilken
uppmärksammades särskilt av de löntagargrupper, som just nu äro utomordentligt
känsliga för prissättningen på jordbrukets produkter.

Av avgörande betydelse blev ju också att livsmedelskommissionens förslag
grundades på en överenskommelse med jordbrukets representanter redan på
detta stadium, som dock måste anses förberedande.

Jag kommer därmed, herr talman, över till att säga några ord särskilt örn
jordbrukets ställning. För min del tror jag inte att det är till gagn med kraftiga
omdömen i detta sammanhang, som äro ägnade att skärpa motsättningarna
mellan de stora befolkningsgrupperna. Det är därför också nödvändigt med
en skarp och klar skillnad mellan den ansvarsmedvetna delen av jordbrukarna,
vilka säkerligen äro de flesta, och de agitatorer, som under sista tiden på mötena
framträtt med verkligt hårresande uttalanden. Det vore önskvärt örn vi
här i dag i kammaren finge bevittna ett bestämt avst-andstagande fran jordbruksrepresentanternas
sida fran de valdsamma överdrifter, som talesmän särskilt
för RLF gjort sig skyldiga till. Och vad vi därnäst skulle kunna önska
vore att de politiskt aktiva jordbrukare, som icke dela ytterlighetsmännens inställning,
med hela sin kraft lade sig i selen för att lugna en uppjagad stämning.
lii

Detta är en allvarlig sak, herr talman. Det. mäste nämligen vara mycket betänkligt
för jordbrukets egen del, örn det uppstår en allt djupare kljdta mellan
den jordbrukspolitik, till vilken vår bondeklass medverkar genom sin representation
i regeringen, och de krav som förås fram pa hetsiga mölen, inte sällan i
samband med fruktansvärt ansvarslösa krav på produktionsförlamande åtgärder.

Tillsvidare måste nian utgå ifrån att det stora flertalet jordbrukare äro beslutna
att samverka nied andra befolkningsgrupper till det syfte, som vår
folkfolor,] mngspolitik Ilar sig föresatt. Men det är allvarligt illa om det är
just talesmännen för jordbrukets egna fackliga organisationer, som genom sina
uttalanden underblåsa benägenheten hos de enskilda att handla mera nied
tanke på egen vinning än med nationens samfällda bästa för ögonen. En dylik

agitation mäste verka nedbrytande. „ . „ ,

Det kan inte vara någon ursäkt att organisationslivet pa jordbrukets område
befinner sig i sitt barnastadium eller att som man ibland får höra — arbetarorganisationerna
också på sin tid hade sina barnsjukdomar. Det är ju i alla
fall ogörligt att göra jämförelser mellan förr i världen, då samhället visade en
likgiltighet för de sämst ställdas förhållanden, som saknar varje motsvarighet
nu, och våra dagar, då omtanken om jordbruket dock varit helt och hållet samlande
i vårt politiska liv. I motsats mot vad fallet var för arbetarrörelsen i begynnelsen
av dess frihetskamp förfogar jordbruket sedan, åtskilliga år tillbaka
över en fullödig representation i riksdagen, till på köpet inom alla partier, liksom
sedan många år i regeringarna. De förmånliga konjunkturer, som krigets
''inbrott i vissa avseenden skapade för jordbruket, avlöste inte ett skede, då dess

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
intressen eftersatts, utan följde i stället på det politiska avsnitt, då överproduktionskrisen
föranledde de åtgärder till jordbrukets fromma, kring vilka alla
partier samverkade. Vad beträffar det parti, som jag själv tillhör, kunna vi
peka inte minst på det krafttag, som togs 1933 och under de följande åren och
genom vilket jordbruket kopplades in i strävandena att för vårt lands vidkommande
avvärja de förödande verkningarna av en allmän ekonomisk kris. Vi
djärvdes verkligen då hysa förhoppningen att det därigenom skulle gå att undanröja
tidigare motsättningar, vilka delvis vilade på missuppfattningar av
varandras ståndpunkter. Det är därför nied en allvarlig känsla av beklämning,
som man sedermera på arbetarhåll funnit att det samarbete, som den gången
inleddes, alltför hastigt glömts bort av många bland jordbrukets talesmän.

Jag säger detta, herr talman, för att konstatera att den svenska socialdemokratien
alltjämt har för ögonen att medverka till en lyftning av de ekonomiska
och sociala förhållandena också inom jordbruket och överhuvud taget på landsbygden
samtidigt som vi naturligtvis eftersträva en utjämning till gagn särskilt
för de eftersatta grupperna, främst då småbrukare och lantarbetare. Det
är oss särskilt angeläget att söka motverka de ofta konstlade motsättningarna
mellan stad och land, vilket ligger oss så mycket mer örn hjärtat som socialdemokratien
intager ställningen som det största landsbygdspartiet och vid det
senaste valet fått denna ställning ytterligare stärkt.

Men det är en stor skillnad mellan en dylik strävan och att se genom fingrarna
med en förmånsställning för jordbruket i dess helhet, som innebär en
kraftigt tilltagen överkompensation, medan löntagargrupperna måst finna sig
i en stark begränsning av ersättningen för de stegrade dyrtidskostnaderna.
Detta är ju i sista hand på intet sätt en dragkamp mellan olika producentgrupper,
utan det är en fråga örn de gemensamma ansträngningarna att bekämpa en
penningförsämring, som i längden skulle bli lika nedbrytande för alla samhällsgrupper.

Gårdagens meddelanden från statsrådsbänken gåvo oss en god överblick över
de arbetslinjer regeringen ämnar tillämpa. Jag skall nu, herr talman, inte trötta
genom att uppehålla mig vid de sammanställningar från deras verksamhetsområden,
som lämnades av folkhushållningsministern och statsrådet Domö, utan
endast draga den slutsatsen av deras uppgifter att ramen för vår hushållning
är ytterst knapp. Dessvärre ha ju inte de förhoppningar som tidigare knötos till
årets skörd helt och hållet infriats. Någon ökning av ransonerna i fråga örn de
viktigaste livsmedlen kunde folkhushållningsministern inte ställa _ i utsikt.
Knappheten ställer alltjämt mycket stora krav på lojaliteten och låt mig tillägga
att den lojaliteten måste krävas också från politiskt håll. Jag kan i det sammanhanget
icke helt och hållet förbigå den förtalskampanj, som under årets
valrörelse fördes av det kommunistiska partiet i fråga örn en påstådd livsmedelsexport,
en kampanj som slog alla hittillsvarande rekord i sin ansvarslöshet
och ovederhäftighet och vars beklagliga verkningar vi måhända ännu inte helt
kunna överblicka.

Den historien bör å andra sidan inpränta nödvändigheten av största möjliga
öppenhet från regeringens och olika myndigheters sida i de nu aktuella livsfrågorna.
Det är ju nu också i ett annat sammanhang allmänhetens tillgång till
full upplysning kommit på tal — jag syftar på det klander, regeringen utsatts
för i samband med hemligstämplingen av ett aktstycke, vari arbetsmarknadskommissionen
i augusti tog upp frågan om tjänsteplikten för 1942 års värnpliktsklass
för användning i skogarna. Jag förmodar alf socialministern i dagens
debatt kommer att lämna upplysningar örn handläggningen av denna sak,
som ju också Ilar blivit föremål för interpellation här i kammaren. Vår egentlige
skogsminister, statsrådet. Domö, berörde den i går endast med lätt hand.

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
Alldeles bortsett från frågans behandling måste man ju hoppas att det nu fattade
beslutet örn 43-orna skall visa sig vara riktigt, men det finns nog också plats
för en viss undran, örn herr Domö inte ånyo riskerar att kalkylera alltför optimistiskt,
då han fäster så stora förväntningar vid arbetsinsatsen från denna
årsklass, som dock enligt bränslekommissionens beräkningar inte skulle vara
i stånd att avverka mer än 7 / av vårt bränslebehov. Till de ungdomar det här
gäller vill jag säga att örn den uppoffring som nu kräves av dem, synes dem
tung, böra de minnas, att vårt grannland Finland nödgats sätta ned värnpliktsåldern
till 18 år.

Vad statsministern i går hade att säga skulle möjligen också kunna föranleda
den fråga som understundom ställes: är regeringen inte för sent ute?
Även örn man tar hänsyn till det faktum, som statsministern särskilt tryckte
på, nämligen att de prisfördyrande faktorer, som vi själva äro ur stånd att
bemästra, inte upphört att verka förrän tämligen nyligen, kan det nog frågas
örn inte försöket att åstadkomma ett prisstopp bort prövas med större energi
redan tidigare än nu, då vi stå omedelbart inför de avtalsförhandlingar, som
i sedvanlig ordning äga rum inför det nya året. Å andra sidan få vi hålla
regeringen räkning för att den prövat och alltjämt är beredd att pröva alla
möjligheter att nå målet på frivillighetens väg, innan den anlitar tvångsåtgärder.

Under årets valrörelse fördes ju, herr talman, en något förvirrad debatt,
i vilken det sades, att vi socialdemokrater skulle förälska oss i krishushållningen
till den grad att vi önska bevara den för framtiden. Trots att påståendet
eftertryckligt tillbakavisades redan i vårt valmanifest lever en sådan legend
kanske alltjämt kvar. Behöver det inför de perspektiv av tvångsregleringar,
som statsministerns anförande i går upprullar, verkligen ytterligare
understrykas, att en tvångshushållning av detta slag hör till de experiment
som vi alla måste be försynen att befria oss ifrån, därest det inte absolut är
ofrånkomligt.

Men å andra sidan kan man göra den intressanta iakttagelsen att oberoende
av ideologier alla nu äro i stort sett ense örn att försöket måste göras,
därest det inte går att på frivillighetens väg nå målet — och redan nu måste
man dessvärre fastslå, att trots alla vädjanden till enskilda och grupper det
fria samarbetets väg icke fört till det önskade resultatet.

Vid den avgörande kraftansträngning, som nu förestår, stå alltjämt frivillig
samverkan och en långt driven statlig reglering som alternativ emot
varandra. I statsministerns anförande fäste jag mig särskilt vid ett yttrande,
som gick ut på att såvitt möjligt lönesättningen i fortsättningen icke skall
inordnas under den kontroll, som staten nu utövar över priserna, utan lämnas
fri för uppgörelser mellan parterna. Men det är något som naturligtvis
inte kan ske med mindre dessa parter på arbetsmarknaden ännu mera än hittills
inordna sig under den ekonomiska politik, som statsmakterna måste följa
för att hindra en inflationistisk utveckling.

Erfarenheterna från andra länder bekräfta nog riktigheten i detta försök
att i det längsta hålla undan för ett så långtgående ingrepp som ett lönestopp
i form av en statlig ukas. Säkerligen äro parterna på arbetsmarknaden också
villiga att göra sitt yttersta för att undvika en sådan sistahandsutväg. Statsministern
hoppades för egen del på framgång. Den förståelse som hittills
visats från arbetarhåll bådar också gott. För några dagar sedan uppmärksammade
jag ett uttalande av landsorganisationens andre ordförande, som
framhöll att ingenting är mera katastrofalt än en utveckling, som först driver
priserna i höjden och sedan lönerna i samma takt — ingenting är farligare,
sade han, än full kompensation på lönerna för den fortgående prissteg -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ringen. Det är en erfarenhet som den hittillsvarande utvecklingen under kriget
har öppnat ögonen för.

Men skall det verkligen lyckas att i första hand stabilisera priserna, vilket
är förutsättningen för ett gott resultat av löneförhandlingarna? Det är
i den punkten de flesta tvivlarna anmäla sig. Likaså spörjer man sig örn
inte prisingreppen riskera att driva varorna bort från öppna marknaden, en
fara som statsministern uppmärksammade, då han yttrade, att åtgärderna
mot inflationen komma i en viss konflikt med folkförsörjningen. Men det är
ju inte så att varorna försvinna eller dyka upp av sig själva. Det är de
mänskliga impulserna som sätta dem i rörelse. Här tillkommer det Oss närmast
att förklara att kraftansträngningen måste lyckas; den fasta, ja hårda
hand som regeringen utlovar måste underbyggas av en allmän uppslutning
för att nå målet.

Det är uppenbart att detta program innebär många uppoffringar som till
och med äro större än de som den säljaren av en vara har att göra genom
att priset inte får höjas. Hela programmet förknippas med kravet på^ en
statlig utgiftsbegränsning och på ökad sparsamhet hos de enskilda, som mäste
framtvingas örn den inte åstadkommes frivilligt. Statsministern bebadade
också, ökade skatter på lyxbetonade och umbärliga varor, han ställde i utsikt
en begränsning av aktieutdelningen, han antydde att vissa mindre nyttiga
industrier måste helt eller delvis inskränka sin verksamhet för att ställa
arbetskraft till förfogande där den bättre behöves. Det framgick att vi måste
avstå från importen av vissa varor som bli för dyra och att inte heller
exportintresset därvidlag får bli bestämmande. På vissa områden kommer
knappheten på arbetskraft att åstadkomma sociala omvälvningar^ t. ex.
får tillgången på tjänare skäras ned för de hem, som hittills haft råd med
sådana.

Det är säkerligen sunt att vid början av den mödosamma förhandlingsvägen
tillräcklig smidighet ställes i utsikt. Ett lönestopp enligt en strikt och
stel metod skulle bl. a. medföra att de sämst ställda bland löntagargrupperna
förhindras att förkovra sin ställning. En sådan tillämpning av krispolitikens
krav skulle kunna leda oss in i en motsättning till en för normala tider giltig
utjämningspolitik, som inte heller nu bör eftersättas, och det gläder mig därför
att statsministern i det nya programmet ville tillmäta de sociala synpunkterna
en tillräcklig plats. Den begränsning av aktieutdelningen, som han
också nämnde, hör på den andra kanten till de tillfälliga ingrepp, som säkerligen
skola möta förståelse.

Jag har härmed, herr talman, nått till slutet av mitt inlägg. Jag vill endast
till sist försäkra att regeringen kan påräkna allt stöd från den grupp i
kammaren, som jag här företräder, i sin kamp med krisens svårigheter. Dess
arbetslinjer äro visserligen inte nya men de lia sammanfattats på ett sätt som
ger en bättre överblick än tidigare. Det gäller nu att vinna förståelse för vikten
av en verklig kraftansträngning. Denna uppgift är så påträngande att
den också borde kunna bidraga till att något dämpa de politiska motsättningar,
som på senaste tiden framträtt med överraskande styrka och som
understundom tagit sig uttryck i en viss retlighet eller en benägenhet att söka
fel hos andra — ofta i glömska av det gemensamma ansvaret i regeringen —
vilka rimma illa med det allvarliga läge vårt land befinner sig i. Det vöre
kanske för mycket, herr talman, örn det ena politiska partiet begär en viss
lojalitet från de andras sida, men det är inte otillbörligt att begära lojalitet
mot den gemensamma uppgiften, som är att föra vårt land genom kriget utan
alltför stora skador på folk och samhälle. De politiska partiernas föredöme
är säkerligen nu viktigare än någonsin för vårt folk.

.Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det var en mycket omfattande
redogörelse, som kamrarna i går fingo mottaga av regeringen angående dels
den ekonomiska politiken, dels vårt försörjningsläge.

Av statsministerns anförande framgick att regeringen anser sig böra tillgripa
långt gående åtgärder för att söka avvärja en farlig inflationistisk utveckling,
och av statsråden Gjöres och Domös redogörelser kunde man utläsa,
att vi måste hushålla noga med våra tillgångar på livsmedel, bränsle och viktiga
råvaror.

Summerar jag mina intryck från åhörandet av statsrådens tal, ge de en bild
av ett betydligt allvarligare läge än många här i landet säkerligen föreställa
sig att vi befinna oss i. Jag befarar bl. a. att talet på försommaren örn årets
skörd präglades av alltför stor optimism och att det kommer att mötas av
vissa missräkningar, när vi gå att ordna vår folkförsörjning. Jag betvivlar
ingalunda, att vi icke skola kunna reda oss mycket långt genom ett klokt utnyttjande
av de tillgångar vi ha inom landet och genom en så energisk produktion
som möjligt, men vad jag bestämt vill framhålla är att marginalen
icke är så vid att den tillåter några störande säraktioner från någon grupps
sida. Nu gäller det att hålla samman och att var och en gör så gott han förmår.

Det huvudproblem riksdagen nu ställts inför är ju prispolitiken. När riksdagen
i våras behandlade bankoutskottets betänkande angående penningpolitiken
vörö vi överens örn att en sådan åtgärd som prisstopp icke gärna borde
tillgripas. Nu vidtog regeringen faktiskt en sådan åtgärd ett pär dagar innan
riksdagen sammanträdde. Riksdagen har alltså att debattera något, som redan
är satt i verket.

Beträffande själva målsättningen för den ekonomiska politiken i nuvarande
läge, som statsministern i går angav, och vilken, om jag fattade honom rätt,
var att söka hejda en fortgående prisstegring och därmed en ytterligare försämring
av penningevärdet, så böra vi väl alla kunna ena oss örn denna. Däremot
kunna vi nog hysa olika stark tro beträffande de föreslagna åtgärdernas
möjlighet att leda till önskat resultat.

Eftersom vi alltjämt ha att göra med ett överskott av köpkraft, kräver genomförandet
av ett prisstopp omfattande kontroll och övervakning. I annat
fall torde vi få en ökad känning av svarta-börsaffärer. Samtidigt tvingar oss
varuknappheten i landet att på allt möjligt sätt se till att icke produktionen
sackar av. I det preliminära program, som statsministern skisserade, angavs
olika vägar, som borde beträdas för att i möjligaste mån hindra inkomststegringar,
minska knappheten på arbetskraft samt eliminera överskott på köpkraft.
Jag skulle för min del vilja kraftigt understryka nödvändigheten av
att begränsa statens utgifter och minska budgetunderskotten. Yi ha ju under
de senaste åren rört oss med ett avsevärt budgetunderskott. Det är icke lätt
att undvika^ något sådant. Jag vill dock upprepa vad jag ett par gånger tidigare
framhållit här i kammaren, nämligen att örn det finns någon, som skall
kunna verksamt begränsa detta, så bör det vara en stark samlingsregering.

Statsministern tänker sig tydligen att man skall söka kvarhålla lönerna för
arbetare och anställda i nuvarande läge och, om en indexuppgörelse sker,
hindra lönehöjningar kompensationsvägen genom att stoppa stegringen av levnadskostnaderna.
Jag underskattar ingalunda nödvändigheten av att i görligaste
mån hindra att lönerna och därmed också produktionskostnaderna ytterligare
stiga, men vad jag vill erinra örn det är att en uppgörelse under nu
rådande förhållanden även bör avse att icke ackordsuppgörelserna få gå sin

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
egen väg och ytterligare höjningar ske därigenom. Det bör också sägas ifrån
att icke vissa yrkesgrupper böra få utnyttja situationen till att framtvinga
ytterligare begränsad arbetstid. Alldeles särskilt tror jag att vissa kommuner
och städer böra sköta silia förhandlingar så att deras uppgörelser icke direkt
motverka vad statsmakten syftar till.

Frågan om anskaffande av nödig arbetskraft till viktiga produktionsområden
debatterade statsministern och jag bär i kammaren redan i våras. Jag och
många med mig voro oroliga för att regeringen icke tillräckligt uppmärksammade
detta spörsmål, och den 11 mars framställde jag med kammarens tillstånd
en interpellation härom till statsministern. Åtskilligt av vad som kom
fram vid interpellationsdebatten den gången är i dag ännu mera aktuellt och
har delvis återfunnits i det resonemang, som fördes i går från statsministerns
sida. Vad jag befarade då, nämligen att icke alldeles nödvändiga anläggningsoch
byggnadsarbeten skulle komma att draga till sig allt för stor del av den
tillgängliga arbetskraften, om det icke bromsades upp, har nog besannats. Det
hade säkert varit önskvärt, att regeringen och arbetsmarknadskommissionen
gått hårdare fram i prövningen av arbetsobjekten än de gjort. Nu synes socialministern
bli nödsakad att tillgripa mycket besvärliga och dyrbara utvägar
för att tillfredsställa bränslekommissionens krav på arbetskraft till skogarna.

Jag skulle nog lia ett och annat att säga beträffande den obeslutsamhet, som
synes råda, när det gäller att klara av arbetsanskaffningen till skogen, men
den frågan torde komma upp i samband med besvarandet av framställd interpellation.

Statsministerns maning att mobilisera arbetsmarknadens alla reserver är
nog berättigad, svårigheten är dock, som han riktigt framhåller, att överflytta
arbetskraft från ett område till ett annat. I detta samanhang skulle jag vilja
understryka vikten av att de militära myndigheterna icke tillåtas inkalla mera
folk för ren vakttjänst och handräckningsarbeten än de äro absolut nödsakade
till. Uttalanden, som gjorts ifrån skilda håll, synas tyda på att icke allt är
väl ordnat i detta fall. Vad jag här har sagt får givetvis icke på något sätt
tydas som att jag skulle vilja förorda en försvagning av vår militära beredskap.
Jag tror vi också alltjämt ha möjlighet till vissa ekonomiska besparingar
på det militära området.

Örn jag uppfattade statsministern rätt, så yttrade lian i början av sitt anförande,
att regeringen icke bara önskade lämna riksdagen upplysningar, den
ville också höra riksdagens mening, och jag skall begagna tillfället att med
några få ord tillkännage min uppfattning angående regeringens sätt att sköta
prisförhandlingarna med jordbrukarna. Jag tror, att regeringen icke förfarit
på ett klokt och för det hela gagnelig! sätt. Först låter regeringen livsmedelskommissionen
tillsammans med till dennas förfogande stående representanter
för olika grupper förhandla med jordbrukets organisationer angående prissättningen
på jordbrukets produkter. Efter ingående förhandlingar enas alla parterna
om ett förslag, som föres fram till Kungl. Maj :t, men där blir det liggande
utan att något slutligt avgörande kommer till stånd. Detta har framkallat mycken
irritation och icke verkat förbättrande på produktionen. Jordbrukets representanter
godtogo viss siinkning av fjolårets priser. Nu har nog icke möjligheten
til] en sänkning förbättrats. Det visar sig, att produktionsmöjligheterna
ytterligare försvårats. Mjölkproduktionen blir icke av den storlek man
säkerligen räknat med. Jag tror säkert, att regeringen nödgas efter mångå
betänkligheter stanna för en prisuppgörelse, sorn icke understiger vad uppgörelsen
efter livsmedelskommissionens förslag skulle lia inneburit. Vad sorn
då åstadkommits är ett osäkerhctstillstånd på jordbrukets område under höstmånaderna,
sorn icke främjat en god planläggning av höstsådd oell vintern!-

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
fodring. Om jag fattade rätt, var även herr Vongt inne på detta, och även
han föreföll betänksam.

Jag är, herr talman, icke talesman för någon högröstad ytterlighetsgrupp,
som förordar vare sig produktionsbegränsning eller liknande — sådant tal är
i vårt folks allvarsamma försörjningsläge icke på något sätt försvarbart —
men jag framhåller som min bestämda mening, att denna viktiga fråga kunnat
handläggas på ett bättre sätt. Har det ansetts nödvändigt, att en hopkoppling
sker med förhandlingar på andra områden, borde finansministern ha tagit upp
dessa långt tidigare. Herr Vougt var ju också inne på talet om överkompensation
för jordbrukets del. Jag är icke alldeles säker på att ett sådant uttalande
utan vidare kati godtagas, men jag skall icke uppehålla mig vid det nu. Det är
möjligt, att någon annan jordbrukarrepresentant, som deltagit i förhandlingarna
såväl i livsmedelskommissionen som inför regeringen har möjlighet att
besvara detta.

Med alldeles särskilt intresse lyssnade jag till folkhushållningsministerns
redogörelse för uppskattningen av årets spannmålsskörd och det planerade
utnyttjandet av denna. Det framgick av redogörelsen, att rätt så stora partier
korn och havre skulle användas till framställandet av gryn och mjölprodukter.
Siffrorna föreföllo mig dock icke vara av den storleksordningen att de borde
föranleda så stor leveransplikt av vårsäd, som nu påbjudits.

En så långt gående leveranspolitik av vårsäd, som den jordbrukarna nu fått
sig förelagd, hade nog ingen väntat, och denna har framkallat stor misstämning.
Mångå jordbrukare förefalla att i år få reda sig med ännu mindre fodersäd
än i fjol, och foderstaterna ha fått minskas på ett sätt, som gör det omöjligt
att uppnå även den begränsade mjölkproduktion, som tidigare beräknats.
Det jordbrukarna fråga sig är: måste detta ske för att trygga tillgången
på spannmålsprodukter och med risk för minskad mjölkproduktion -— för att
nu icke tala örn fläsk, kött och ägg? Jag vet att det är kunniga och ansvarskännande
personer som svara för livsmedelskommissionens ledning och att
dessa säkerligen handla efter moget övervägande. Det vore dock ytterst värdefullt
örn folkhushållningsministern eller jordbruksministern kunde här i dag
lämna kammaren en redogörelse över hur det hela beträffande vårsäden är
tänkt. Jordbrukarna vilja ha godtagbara skäl varför leveranserna bestämts så
stora och för vilka ändamål de skola användas. Kunna sådana skäl lämnas är
jag övertygad om att jordbrukarna så långt det är dem möjligt komma att fullgöra
sin leveransplikt, även örn det för mångå kommer att medföra mycket
stora svårigheter.

Den på grund av varuknappheten allt nödvändigare ransoneringen av varorna,
en allt längre gående statlig prissättning och priskontroll å varumarknaden
och därtill ett alltmer ökat stats dirigerande av näringsliv och särskilt
transportväsende — arbetsmarknaden har man hitintills sökt lämna utanför,
men jag skulle tro det måste komma även där — allt detta har medfört en
snabbt tillväxande prisbyråkrati, som nog så småningom börjar att gå folk
på nerverna. Vi äro inne i ett improduktivt blankettskrivande och ett redovisningsförfarande
som hotar att taga en avsevärd del tid i anspråk för både konsumenter
och producenter. Jag vill ingalunda bestrida att i stort sett har krishushållningen
denna gång fungerat på ett långt bättre sätt än förra världskriget,
men vi äro nog nu framme i ett läge då vi få taga oss i akt och inte
sväva ut hur långt som helst.

I detta sammanhang skulle jag också vilja erinra att den statliga prissättning
å produkter och nyttigheter som nu sker ytterligare utjämnar prisnivån
mellan stad och land, varför det är synnerligen angeläget att finansministern
griper sig an med bearbetningen av den utredning angående levnadskostna -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
derna och deras inverkan på d,yr o r t s gr upperingen som socialstyrelsen tidigare
gjort. Det vore tacknämligt om vi i dag finge besked örn hur regeringen ser på
denna fråga och tänker sig dess vidare handläggning.

Regeringen möter riksdagen med ett ■— örn än preliminärt — program för
sin ekonomiska politik, och vi få väl vara tacksamma för detta. Vi ha all anledning
att önska att det kan genomföras på ett sådant sätt att den fortgående
prisstegringen hejdas. Det gäller att angripa problemen på ett sådant sätt, att
man når de pådrivande faktorerna och icke bara uppehåller sig vid att söka
förhindra verkningarna. Begränsningen av den på vissa områden ännu rätt så
rikliga köpkraften och en förnuftig uppgörelse på arbetsmarknaden betraktar
jag som centrala problem. Vidmakthållande och så vitt möjligt utökande av
produktionen likaså. Vissa jämkningar i det läge som rådde, när den skärpta
priskontrollen eller prisstoppen beordrades måste antagligen medgivas. Jag
har på känn att det finns områden där det för produktionens skulle icke gärna
går att undvika justeringar även uppåt. Det förefaller även som örn vissa avsnitt
av varudistributionen höra hit. Jag tänker då närmast på en del mindre
butiker som arbeta med en förminskad varumängd men samtidigt fått en ökad
arbetsbörda genom ransoneringsbestämmelserna. Allt detta förmodar jag kommer
att skötas på ett klokt och vettigt sätt.

Statsministerns slutord med vädjan örn samverkan mellan alla goda krafter
inom vårt folk har säkerligen i dagens läge större berättigande än någonsin.
Den storslagna och gripande viljan att hjälpa och att göra uppoffringar som
det första krigsåret och särskilt under vintern 1939—1940 besjälade vårt folk
och då tog sig så strålande uttryck — vi behöva bara erinra oss vad vi gjorde
beträffande Finland men också beträffande våra egna nödställda här hemma —
har avsevärt förminskats. Jag tror det var den föregående talaren som nämnde
ordet grinighet. Det är nog faktiskt så, att nerverna nu börja på att förefalla
mera slitna på folk och grinigheten tittar fram här och var. Många människor
ha det också besvärligt, och man bör förstå dem. Läget är dock i flera avseenden
så pass allvarligt, att vi måste mobilisera all vår kraft för att bemästra
svårigheterna, och det vore ansvarslöst att förminska vår möjlighet att hålla ut
genom att framkalla motsättningar olika grupper emellan.

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Genom detta sammanträffande
mellan regering och folkrepresentationen har, såsom herr Vougt
i sitt anförande antydde, svenska språket blivit ett ord rikare och vårt parlamentariska
liv fått en smula förnyelse. »Informationsriksdag» var någonting hittills
ganska okänt i det demokratiska statslivet och har icke heller förekommit
i Svenska akademiens ordbok. Men det måste erkännas, att tiden står i
jäsningens tecken rent allmänt betraktad. Den är till följd av mycket och
ojämnt tryck en smula formlös och under sådana förhållanden torde det vara
riktigt att med mycken förståelse bemöta även ovanliga företeelser i statslivet,
när de ha en så lojal syftning som denna riksdagsinkallelse otvivelaktigt
karakteriseras av. Statsministern hade älskvärdheten att i går säga några artiga
och lugnande ord med avseende å riksdagens medverkan under dessa dagar
och jag kan, liksom de föregående ärade talarna, instämma i regeringschefens
förhoppningar örn ett gott resultat av detta försök.

Några av oss blcvo däremot säkerligen en smula förvånade över regeringens
plötsliga beslut om s. k. »allmänt prisstopp» några timmar innan riksdagens
ledamöter hunno fram till huvudstaden. Det såg icke riktigt artigt ut, skulle
man kanske kunna säga, att på detta sätt ställa riksdagen inför fullbordat
faktum i vcstibulen. Emellertid anser jag att tillräckligt starka skäl kunna
förebäras i detta fall från regeringens sida som motiv för den brådskande åtgärden,
och jag har alltså ingen anledning att klandra. Att jag alls omnäm -

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ner saken beror därpå att jag i stället gärna vill markera min positiva anslutning
till prisstoppbeslutet. Örn man försöker objektivt tänka sig in i vilka
konsekvenser, som skulle kunnat inträffa med hänsyn till prisbildningen på
de fria varorna i dessa dagar, då vi behandla den känsliga frågan om åtgärder
mot prisskruvens förvandling till evighetsmaskin, har jag för min del
ingen svårighet att förstå regeringens ståndpunkt och ingripande såsom en försiktighetsåtgärd
och en garanti mot oro i prisbildningen, som eljest kunnat befaras,
utan att man därför behöver anklaga någon för vilja till illojalitet. Detta
understrykes i hög grad av det förhållandet att beslutets räckvidd och faktiska
betydelse såsom det synes mig i hög grad överdrivits i den allmänna föreställningen.
Över huvud taget är det oriktigt att tala örn »prisstopp», ty någon
sådan verksam bom i vägen för prisstegringsekipagets fortsatta framfart
har, såvitt jag förstår, icke lagts genom vad som förekommit. Man kanske bör
klargöra detta för allmänheten, så att icke den samhälleliga prisövervakningen
råkar fullständigt i misskredit, när det snart går upp för folket att allmänt
prisstopp blev det icke, fast det sades så. Den statliga priskontrollen har ingalunda
så stark ställning i allmänna medvetandet att den orkar bära några extra
bördor. Belastningen är minsann tillräckligt stor ändå, det skall alla veta.

Får jag dessutom göra en vördsam framställning till regeringen att icke i
onödan irritera den i alla fall tillräckligt irritabla opinionen och offentliga
meningen genom onödigt användande av hemligstämpeln på kommissionsförslagen
och liknande handlingar, så är jag färdig med mina allmänna inledande
synpunkter. För min del tror jag förstås, att det oftast går så till, att papperen
komma hemligstämplade regeringen till handa, och sedan får det röda påtrycket
sitta kvar utan särskilt ingående prövning i varje särskilt fall. Men
regeringen får bära hundhuvudet för detta, vilket också formellt är riktigt.
Regeringen bör dock icke trösta sig med att den nog orkar bära detta klander,
ty så enkel är icke saken. Ett omsorgsfullare övervägande än det som hittills
praktiserats med avseende å hemligstämpelns användning vill jag enträget
och allvarligen tillråda av många skäl. Det är sant som herr Skoglund
sade, och även herr Vougt var inne på det kapitlet, att nerverna nötas och
misstänksamheten har lätt att blomma i dessa dagar. Därtill kommer framför
allt att den allmänna debatten bör släppas loss över ett så stort fält som möjligt
på tidigt stadium för att berika det hela med så många synpunkter som
möjligt. Det finns säkert anledning för regeringen att lägga detta i hög grad
på hjärtat. Den debatt — om jag får lov att göra en liten parentes — som på
sistone förts angående inkallelsen av 1942 resp. 1943 års klass värnpliktiga
till skogsarbete, är ett skolexempel på detta. Jag tar detta exempel därför att
jag personligen är alldeles övertygad örn att socialministern kan ge absolut
bärande skäl för att han kritiskt granskat arbetsmarknadskommissionens projekt.

Sedan jag sagt detta vill jag framhålla att vi här i riksdagen och alla medborgare
därute i landet ha anledning att ägna den allra största uppmärksamhet
åt de allvarsord, som regeringens representanter, framför allt statsministern,
från denna plats i går riktade till oss i sin exposé av ansträngningarna och
strävandena att stabilisera priserna och hindra den olycka som penningvärdets
förstöring representerar.

Jag har nyss konstaterat den formlöshet, som detta riksdagsmöte är ett uttryck
för i statslivet. Statsministern berörde en annan sådan företeelse, nämligen
den utomordentligt stora roll, regeringen ansett sig tvungen att tilldela
intresseorganisationerna i detta sammanhang. Statsministern använde visserligen
ett mjukare uttryckssätt än »tvungen», men hans mening var otvivelaktigt
i samklang med mitt ordval. Jag förmodar — nej, jag hoppas! -— att
man finner denna utveckling en smula problemfylld. Folkrepresentationen

Tisdagen deli 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
kommer på ett egendomligt sätt att bli ställd i efterhand, när defactoavgörandena
läggas i skötet på helt andra organ, organ utan statsmaktens ansvar men
med oerhört mycket av statsmaktens reella bestämmanderätt. Att detta, örn
icke ytterlig varsamhet iakttages, så småningom kan leda till att en underlig
klyfta spränges mellan folkrepresentationen och folket, den saken torde icke
kunna bestridas. Man får alltså aktgiva på utvecklingen. Det är mycket möjligt
att vad som sålunda sker icke blott bör betraktas såsom nödvändigt ont
i dagens situation, utan desslikes bryter ny väg — det vet jag icke -— men nog
förtjänar saken ett par ord i riksdagens protokoll, när tillfället är så osökt som
i dag.

Vad själva det stora sakkomplexet angår, som statsministern behandlade
i sin översiktliga framställning, vill man från vår sida omedelbart ha sagt,
att vi synnerligen väl förstå, hur svår regeringens och dess medarbetares uppgift
är. Ingen vild fantasi behövs för att begripa hur vansklig denna kryssning
mellan öppna och dolda grund och skär skall vara. Riksdagen följer med
varmaste sympati ansträngningarna att finna en samlande linje i prispolitiken.
Kunde regeringen reda sig med denna sympati och våra innerliga välgångsönskningar,
vore saken lätt avhjälpt. Men jag fruktar att så enkelt och lättlöst
torde problemet näppeligen vara.

Då uppstår den frågan, vilken insats regeringen egentligen skulle vilja att
riksdagen i detta läge presterade. Ja, det vet jag inte, och det har inte kunnat
givas något fulltonigt uttryck åt detta hitintills. Men regeringen har i
varje fall givit riksdagen ett tillfälle att före avgörandet åstadkomma en opinionsyttring.
Detta är tacknämligt. Men det är självklart att opinionsyttringen
icke kan komma så värst långt utöver de allmänna uttalandenas räckvidd,
därför att ett tillräckligt konkretiserat bedömningsmaterial saknas. Emellertid
föreställer även jag mig, att regeringen har rätt att begära en sak av oss, den
nämligen, att resultatet av dagens debatt icke skall bli ett försvårande av den
samhällsviktiga sammanjämkningsuppgiften. Det olyckligaste av allt vore väl,
örn riksdagen genom att hetsigt mobilisera fram oförsonliga intressesynpunkter
skulle vältra stenar i vägen för ansträngningarna att ena parterna och
grupperna. Vad som hittills förekommit i dag är enbart förhoppningsfullt och
glädjande, synes det mig. Jag kan å hela mitt partis vägnar understryka maningen
till de olika intressegrupperna ute i landet att gå fram med varsamhet
och ansvarskänsla i agitationen och argumenteringen för respektive ståndpunkter.
För att detta i praktiken skall vara möjligt fordras en positiv vilja till
objektivitet, som otvivelaktigt blir ett svårt prov för många, men likväl är det
tvunget att en sådan vilja kan skapas och att den får prägla debatten fram
till beslutets timme. Yi måste ovillkorligen se till — det hade de båda föregående
talarna också rätt i — att vi komma ut ur denna svåra situation utan
att skadorna bli för stora. När de stora intresseorganisationerna fått en så
framträdande plats vid detta förhandlingsbord, må de vara medvetna örn, att
detta deras inflytande ovillkorligen förpliktar till en insats för objektivt upplysningsarbete
ute i folket, och statsmakterna måste fordra att deras ansvariga
talesmän i sitt uppträdande äro fullt medvetna örn denna förpliktelse.

Jag vill i likhet med den föregående talaren — och även härutinnan var herr
Vougt principiellt på samma linje, örn jag fattade honom rätt, vilket jag säkert
gjorde — inte dölja, att utgångsläget i förhandlingarna dock icke är så gott som
(let borde och måhända kunde lia varit med en annan taktik och teknik från regeringens
sida. Jag tror att det exempelvis ligger mycket av berättigande i påståendet,
att prissättningen på spannmålen fördröjdes alldeles för länge. Under
väntetiden skapades — det har sagts från så många håll att det måste vara
troligt — en icke önskvärd stämning av olust och osäkerhet i stora jordbrukare -

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
kretsar, som har mycket svårt att släppa sitt tag örn sinnena. Så kom den provisoriska
prissättningen, och nu argumenterar man angående denna precis som
om den verkligen vore provisorisk. Även statsministern sade i går, att »det måste
beaktas att jordbrukets samtliga prisfrågor skola tagas under förnyad omprövning
i samband med slutförandet av de planerade åtgärderna på olika samhällslivets
områden till mötande av en inflationistisk prisutveckling». Men kan
detta vara i verkligheten någonting mera än ett rent teoretiskt resonemang? Jag
tvivlar starkt på möjligheten att hädanefter bestämma ett lägre pris än det provisoriskt
satta på brödsäd och få detta lägre inlösenpris verkningsfullt sedan en
stor del av skörden redan blivit såld. Jag måste sålunda utgå ifrån att brödsädespriset
svårligen kan justeras nedåt efter vad som skett.

Detta ger mig anledning att göra ett annat påpekande. Håller man sig då i
fortsättningen till jordbruksprodukterna återstår, såvitt jag kan förstå, endast,
eller åtminstone väsentligen, mjölken såsom representerande möjligheten att vinna
sänkning av konsumenternas levnadsomkostnader. Som norrlänning måste jag
då erkänna, att det är mig oerhört motbjudande att tänka den tanken ut, att en
eventuell prisreduktion skall främst drabba mjölken, som den norra riksdelens
producenter stödja sig på i så utpräglad grad. Dessa småbönder, som eljest
ostridigt blivit sämst lottade, när jordbruksstödet utskiftats, skulle nu ytterligare
klämmas åt. Men detta rättviseresonemang är icke bara tillämpligt på
norrlandsbönderna, ty runtomkring i landet finns deras motsvarighet bland de
hårt slitande småbrukarna. Det kan på mycket goda grunder ifrågasättas, om
den taktiken är möjlig att tillämpa och örn den ens i detta nödläge kan rekommenderas.

Jag vill ingalunda dölja att jag med mycken oro och ängslan ser fram mot
en situation, då denna fråga örn priserna på jordbruksprodukterna har renodlats
till att gälla mjölkpriset. Oändligt många gånger har det under senare år från
alla båll blivit erkänt och vitsordat att i småbrukarhemmen få människorna
slita mera än någon annan samhällsgrupp behöver göra och med orimligt låga
inkomster i utbyte. Att rikta prissänkningshugget mot dem i särskilt hög grad,
vilket måhända skulle bli förhållandet — ja, jag bekänner att man tvekar. Här
är av många skäl den allra största försiktighet att tillråda.

Det kan icke hjälpas att vi övriga medborgare måste bålla i minnet, att dessa
jordbrukare under långliga tider varit näringslivets styvbarn tillsammans med
skogs- och lantarbetare. Detta faktum har bränt djupt i deras medvetande. Med
den disciplin och ansvarskänsla, som i så hög grad kännetecknar den svenska
industriarbetarklassen i allmänhet, borde det vara möjligt att bos densamma
skapa förståelse för synpunkten att man måste hålla modet uppe på dessa jordbrukare,
så att produktionseffektiviteten tryggas på en så hög nivå som möjligt.
Problemet är icke bara ett matematiskt sådant utan även ett psykologiskt. Vilket
ju även erkännes från alla håll. Man får inte glömma bort att det finns människor
bakom siffrorna.

Jordbrukarna å sin sida måste vara medvetna örn att det tyvärr är ogörligt
att i denna tid bestämma sådana priser, som skulle giva dem ett med hänsyn till
utbytet näringspolitiskt lika berättigande med andra grupper. Ingen vill dock
— åtminstone har jag inte sett någonting dylikt framskymta i diskussionen -—
sänka deras levnadsstandard. Och arbetarna lia också svårt, i många fall oerhört
svårt att klara livets nödtorft. Irritationen ökar i dessa kretsar genom livsmedelsknappheten,
som icke i motsvarande grad finnes hos jordbrukarna. För
oss alla gäller det slutligen att tänka på framtiden och fredskrisen, som en gång
kommer. Inflation nu betyder deflation i sinom tid. Vi ha varit med om detta
en gång förr — och ingen vill gärna tänka sig en upprepning av eländet vi genomgingo
i början av 1920-talet med massarbetslöshet, masskonkurser inom

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

överläci orlin c] i anledninp av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
affärslivet, social oro och förtvivlan såsom direkta följder av den vilda dansen
kring prisstegringsguldkalven några år tidigare.

Det är, synes det mig, omöjligt att tala örn dessa frågor utan att säga också
ett ord örn handeln, särskilt då livsmedelshandeln. Allmänt är erkänt att dess
köpmän visat en utomordentlig lojalitet gent emot statsmakterna och deras intentioner.
Men lika obestridligt torde vara, att lojaliteten icke fått det svar den
otvivelaktigt kunnat räkna på. Det är rättvist att erkänna, att livsmedelshandeln
torde vara det område, där de största orättvisorna blivit begångna, så till vida
att statsmakterna hittills vägrat kompensation för en faktisk, reell och absolut
inkomstminskning. Naturligtvis är det mångdubbelt svårare att i det nu uppkomna
läget genomföra en rättvis behandling av handeln. Saken borde för länge
sedan ha tagits upp till avgörande från positiva utgångspunkter. Av för den
utomstående obegripliga eller åtminstone okända skäl har detta icke skett. Nu
måste man i alla fall dit •— under ofantligt försvårade omständigheter. Återigen
ett exempel på att tveksamhetens politik inte är rekommendabel.

I statsministerns exposé redogjordes för en rad spörsmål, som man brottas med
i övervägandena örn prisstabiliseringen. Ofantligt svåra ingripanden beträffande
dispositionen och dirigeringen av arbetskraften tvingas man att taga ställning
till. Penningpolitiska åtgärder av betydande räckvidd i syfte att kanalisera
ett visst överflöd i fråga om inkomstkapital hos de enskilda medborgarna
måste med konsekvens och målmedvetenhet vidtagas. Icke heller detta räcker
dock, kunde vi höra, och härutöver få vi räkna med att riksdagen nödgas att
taga ställning till förslag om ökade skatter i varje fall på lyxkonsumtion och
nöjesliv. En konsekvent återhållsamhet beträffande nya uppgifter ingick likaledes
i generalprogrammet. Om allt detta vill jag i korthet säga, att regeringen
kan räkna på den största förståelse från vår sida och lojal medverkan i sina
strävanden. För egen del hoppas jag dock livligt att det skall vara möjligt att
genomföra ett sådant program beträffande statsutgifterna utan att man angriper
sådana sociala åtgärder, vilka uppenbarligen lia en kvalitets- och effektivi
tetsstegrande betydelse i befolkningspolitiskt avseende. Folkkraften är i
denna tid om möjligt av ännu större värde än någonsin.

Krigssamhället håller, herr talman, på att fullkomnas också hos oss. Jag antecknar
med allra största tillfredsställelse att den socialdemokratiska gruppledaren
energiskt och klart svor sitt parti fritt från önskan att få någonting i
stil med detta såsom ett förblivande tillstånd. Detta är alltid en ljuspunkt —
och förresten inte så obetydlig sådan — i ett eljest dystert läge. Äro vi nämligen
ense om att krigssamhället skall raseras, så fort ske kan, då finns en utomordentlig
förutsättning att när freden kommer starta på nytt med gemensamma
ansträngningar och från gemensam grundval för att trygga vårt folks framtid.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Hans excellens herr statsministern
omnämnde i går i sitt anförande, att riksdagen inte hade sammankallats enbart
för att erhålla information, utan också för att den skulle lia möjlighet
att lämna upplysning örn, hurudant läget var ute i landet. Herr Vougt har i
anledning av detta medgivande givit riksdagen en annan beteckning än.som
använts i pressen och kallat den opinionsriksdag i stället för informationsriksdag.

Det iir uppenbart, att när vi samlas under nuvarande förhållanden, är det
många olika och allvarliga problem, som tränga sig fram. Det är ju också så,
att folk ute i bygderna resonerar örn olika problem och att deras inställning
givetvis i många avseenden blir beroende på den sysselsättning de själva lia.
Herr Vougt fördömde mycket kraftigt en del uttalanden, som därvid gjorts i
resolutioner och vid mölen, men själv sparade han inte på starka ord. Örn jag

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
fattade honom rätt, lämnade han det betyget åt den statliga institution, som
heter livsmedelskommissionen, att han inte kunde sätta dess verksamhet vidare
högt. Däremot satte han priskontrollnämnden på, en betydligt högre nivå. Jag
undrar emellertid, om vi inte ett ögonblick borde se tillbaka på utvecklingen,
när det gäller jordbrukets prisfrågor — herr Vougt anv.ände ju mer än halva
tiden av sitt anförande för att klandra den rådande ordningen — och jag skulle
därför i korthet vilja rekapitulera, hur det gått till härvidlag och hur Kungl.
Majit själv förberett dessa frågor.

Först tillsatte ju Kungl. Maj :t en kommitté, bestående av representanter för
olika intressen. Det var sålunda inte bara producenterna, som voro representerade
i kommittén, utan även konsumenterna — ja, det bör kanske i detta sammanhang
också erinras örn att det fanns nationalekonomer med där — och
kommittén hade således inte bara möjlighet utan även skyldighet att se på
frågorna utifrån alla därpå inverkande omständigheter. Denna kommitté kom
sedan — jag förmodar det med hänsyn till den sammansättning den hade —-efter noggrant övervägande och ett utredningsarbete, därvid man inte lämnade
någon utväg oförsökt utan prövade — jag vill ännu en gång understryka det
— alla på saken inverkande omständigheter, fram till ett enigt beslut. Märk
väl: det har från denna kommitté kommit ett enigt förslag. Detta förslag har
sedan övervägts av det statliga organ, som närmast har ansvaret för livsmedelsförsörjningen
här i landet, nämligen livsmedelskommissionen, och den har,
efter att ha hört sitt råd, också ansett att kommitténs förslag borde accepteras.

När det gäller det arbete, som sålunda utförts av dessa organ, har man inte
på något sätt sökt bevisa, att det lidit av några svagheter, utan man kommer
nu bara helt enkelt och påstår, att prisläget blivit sådant, att det inte kari
accepteras, utan att priserna måste sänkas. Och vad anför man som skäl härför?
Jo, skördeutfallet. Som herr Skoglund här redan pekat på, har man
emellertid rätt väsentligt överskattat skördeutfallet. Av den redogörelse, som
statistiska centralbyrån lämnat i radio, har man ju fått klarlagt, att skörden
ingalunda är så lysande, som tidigare från olika håll och särskilt från tidningsredaktionernas
sida talats örn, utan att den ligger väsentligt under medelmåttan,
när det gäller flera olika skördeenheter, t. ex. vete, och även vad foderspannmålen
beträffar, detta inte minst beroende på de förhållanden, varunder
skörden bärgades. Under sådana förhållanden få vi väl ändå se på denna
sak med andra ögon än örn det bara gällde att säga: det får inte kosta mer
än så och så.

Jag får för min personliga del säga, att örn vi alla här äro besjälade av
en önskan att inte framskapa irritation och försvåra läget, utan söka åtminstone
förstå varandra, då skall man inte, även örn man fördömer andras uttalanden
och desperata åtgärder, på ett så överlägset sätt som herr Vougt här gjorde
sätta sig till doms däröver. Även örn jag inte kan gilla de metoder och det
språk, som använts, måste jag säga, att örn man söker förstå jordbrukarna
och känner deras svagheter, kan man inte beteckna det hela på samma sätt
som herr Vougt gjorde. Jag tror också att herr Vougt, örn han verkligen hade
försökt sätta sig in i saken och kände till, hurudant läget är, hade kommit
till en annan uppfattning än den som kom till uttryck i den dom, som han
här fällde över jordbrukarna, speciellt de fackliga organisationerna, som jag
ju inte har någon skyldighet att ingå i försvar för.

Jordbrukarna lia — därom är jag absolut säker — gjort vad på dem ankommer
för att fylla sin uppgift i samhället. De ha efter måttet av sina krafter
och de resurser de haft att tillgå försökt upprätthålla den produktion av
livsmedel, varav vi nu äro i mycket hög grad, för att inte säga absolut be -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
roende. Det är under sådana förhållanden kanske skäl i att något dämpa ned
tonen. Jag tror att det skulle vara till gagn för enigheten och vårt allmänna
väl.

Örn jag efter dessa ord i anledning av herr Vougts yttrande skulle något
beröra den redogörelse, som i går lämnades av hans excellens herr statsministern,
skulle jag för min del vilja säga, att jag tror att man i viss mån
överskattat jordbruksprisernas betydelse ur penningvärdesynpunkt. Jag förstår
att det kan lia en psykologisk effekt, örn jordbrukspriserna skulle sänkas,
men realiter ha inte jordbrukspriserna så stor inverkan på penningvärdet, och
jag tror att man rent allmänekonomiskt har väsentligt överskattat betydelsen
av en sänkning. Jag behöver väl inte här gå närmare in på vad som egentligen
är anledningen till att penningvärdet i dag är väsentligt sämre än det
var vid krigsutbrottet, ty det är ju något som alla här känna till. Jag skulle
emellertid bara, när statsministern i sitt anförande i går talade örn att det är
för god tillgång på pengar, vilja framhålla att då är det från andra områden
än jordbruket som detta penningöverflöd kommer. Jag tror därför— även örn
jag inte vill bestrida att man naturligtvis bör se till vad som inom varje enskilt
område kan göras ■—- att det är på andra områden än jordbruket som
man bör ha möjlighet att genom prisstopp söka hejda den utveckling, som nu
pågår. Jag måste emellertid i detta sammanhang säga, även örn jag inte har
någonting i och för sig att erinra mot ett prisstopp och inte vill vältra stenar
i vägen för regeringens strävanden i detta avseende, att i det läge, vari vi nu
befinna oss, och med den allmänna utvecklingen på olika områden är det nog
lätt att tala om prisstopp men att genomföra det i detalj är svårare. Jag tror
att det helt enkelt är omöjligt, men örn vi alla hjälpas åt, kunde det väl i varje
fall ha någon verkan och förhindra att utvecklingen går för hastigt i den nu
påbörjade riktningen.

Man hör ofta sägas att jordbrukarna ha fått hel och full kompensation —-herr Vougt använde uttrycket överkompensation —- för de prisstegringar, som
skett under nu rådande kris, medan löntagarna, arbetare och tjänstemän, endast
lia erhållit halv kompensation. Denna jämförelse är emellertid enligt min
uppfattning inte fullt riktig. Jordbrukarna lia erhållit kompensation för den
stegring av produktionskostnaderna, som inträtt sedan krigsutbrottet, medan
löntagarna i det fallet inte ha erhållit kompensation i fullt lika stor utsträckning.
Men örn vi se på förhållandena vid krigsutbrottet, var ju utgångsläget
för jordbrukarna ett helt annat än för andra befolkningsgrupper. När man talar
örn överkompensation, har man alltså inte tagit med i beräkningen utgångsläget
för jordbruket och dess utövare.

Herr Vougt ömmade för småbrukarna och lantarbetarna och tyckte att man
borde tänka på dem. Ja, det är alldeles riktigt att man bör göra det, och prisstoppet
avser väl inte att den nuvarande lönenivån skall bibehållas för alla,
oberoende av huruvida det är rättvist att de behålla det löneläge som de nu
ha. Men örn vi ta exempelvis lantarbetarna, för vilka herr Vougt ville, örn
jag förstod honom riktigt, förbättra löneläget, så går det viii inte att göra
detta och samtidigt sänka priserna på jordbrukets produkter. Man har sagt
mig att en höjning av timpenningen för våra lantarbetare med ett enda öre
skulle betyda sammanlagt 6 å 7 miljoner kronor. Men eftersom man nu gått
in för att räkna i stort, måste man väl se till att alla inom jordbruket
sysselsatta få bättre ersättning för sitt arbete, och då är det ju alldeles klart
att vi komma upp i sådana belopp, alt det inte blir möjligt att genomföra
en sådan förbättring, därest man skulle företaga en ytterligare sänkning av
de nu provisoriskt fastställda priserna.

Andra kammarens protokoll lOJ/S. Nr äS.

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Jag har tidigare nämnt, att det kunde ha psykologisk betydelse vid avtalsförhandlingarna
angående lönerna, örn man kunde peka på att priserna på
livsmedel sänkts. Men låt mig därvidlag erinra örn en sak. Det är ju så, att
det skulle bli en besparing för statsverket, när det gäller förmalningsutgifterna,
men det vet inte -—- jag vill säga tyvärr — allmänheten.

De fråga förgäves efter var denna prissänkning på brödspannmål har tagit
vägen. Det har icke förekommit någon som helst tendens till sänkning av brödpriserna.
Man kan följaktligen icke göra gällande, att denna åtgärd haft någon
inverkan ur penningvärdets synpunkt. Detta är endast ett påpekande. Om
vi skola fortsätta, vilket vi ju måste göra, under förståelsefull samverkan, då
skola vi avväga priserna på våra livsmedel så att vi icke förhindra, att produktionen
blir så stor som möjligt till förmån icke minst för den konsumerande
allmänheten.

Såsom statsrådet Gjöres framhöll i sin redogörelse i går har det visat sig, att
mjölkkonsumtionen under de senaste åren har stegrats. Det är ju endast en
glädjande företeelse, ty det råder väl knappast någon tvekan örn att mjölken
under nuvarande förhållanden är ett näringsmedel som i förhållande till sin
kostnad är det värdefullaste vi ha. Vi skola endast hoppas, att produktionen
kan bli så stor, att den kan tillfredsställa det ökade konsumtionsbehov, som
nu har gjort sig gällande. Örn vi emellertid se på möjligheten härav, är det icke
utan vidare sagt, att vi kunna garantera tillräckligt stor produktion. Vi ha visserligen
fått bättre hötillgång, men, som statsrådet Gjöres framhöll, lia vi i år
dock endast fått 83 procent av normalskörd, och dessutom hade vi under normala
förhållanden möjlighet att importera betydande kvantiteter oljekraftfoder,
äggvita, vilket vi nu icke kunna göra. Vi skola icke glömma bort, att detta kan
få sin betydelse för mjölkproduktionen.

Jag har redan berört de möten, som här klandrades speciellt av herr Vougt.
Jag har redan sagt, att jag icke tänker ingå på något försvar för dessa möten,
men man måste å andra sidan förstå, hur jordbrukarna reflektera för att icke
säga reagera, när myndigheterna, genom inskränkningar i biltransporterna öka
kostnaderna för jordbruket samtidigt som man talar örn sänkning av priserna.
Irritationen gäller för övrigt icke bara den ekonomiska sidan av mjölktransporterna
utan även den ökade tid, som går åt för dessa. Jordbrukarna ha varenda
minut upptagen, och varje utökning av deras arbete speciellt under skördoch
höstarbetet irriterar på ett alldeles särskilt sätt. Det är just ur denna synpunkt,
som man skall se de opinions yttringar, som lia kommit fram. Jag säger,
att jag icke skall ingå på ett försvar av dem, men eftersom jag känner till förhållandena
sådana de äro måste jag säga, att jag måste betrakta dessa opinionsmöten
på ett helt annat sätt än som här i stort sett har skett.

Såsom ett personligt uttalande— och jag tror jag kan göra det för hela den
grupp, som jag tillhör — skulle jag vilja säga, att vi på det bestämdaste måste
motsätta oss en sänkning av mjölkpriset, därför att det kommer att göra vederbörande
mjölkleverantörer olustiga och kommer att påverka produktionen,
varav till sist konsumenterna själva komma att bli lidande. I det läge, i vilket
mjölkproduktionen för närvarande befinner sig, har jag ansett det vara min
skyldighet att säga detta.

En^ annan sak beträffande mjölkproduktionen, som jag icke vill underlåta
att påpeka, är att genom den ökade konsumtionsmjölkförsäljningen har möjligheten
för leverantören att få tillbaka skummjölk väsentligt minskats. Här
har uppkommit en svårighet, som speciellt gör sig gällande för småbrukarna.
De äro vana vid att uppföda smådjur, grisar och kalvar med skummjölk. Denna
möjlighet har försvunnit genom den ökade konsumtionsmjölkförsäljningen.
De få så små kvantiteter tillbaka, och de ha därför fått mindre möjligheter att

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
genom eget arbete skaffa sig en inkomst. Det gäller här ett småbruksintresse
—■ det tror jag man icke bör glömma bort — i all synnerhet i de trakter, där
man får sin huvudsakliga inkomst på försäljning av mjölk och där man genom
nuvarande ordning hindras att föda upp grisar och kalvar.

Härmed har jag kommit in på frågan örn fläsket. Man skulle kanske icke
tala om det i detta sammanhang, eftersom det håller på att gå med fläsket som
med äggen, att det försvinner. Jag är rädd för att den avsikt, som ligger bakom
den ökade tvångsuttagningen av spannmål, nämligen att stimulera fläskproduktionen,
kommer att förfela sitt syfte. Jag utgår nämligen ifrån, att
fläskproduktionen skötes bäst av jordbrukare, som själva ha producerat fodret.
Jag kanske för att belysa detta kan få berätta en liten episod som jag
var med örn vid en järnvägsresa i september. Det satt några järnbruksarbetare
i järnvägskupén och talade örn livsmedelsläget. Då frågade den ene: Ja, du har
ju en hushållsgris, och hur går det? Jo, svarade den andre, grisen trivs och
mår bra. Den förste frågade då, örn det gick ekonomiskt ihop. Nej, fick han till
svar, det kan man icke säga, att det gör. Skulle jag sälja grisen i dag, skulle
jag förlora på det, men jag har inte grisen för att tjäna pengar på den utan för
att få fläsk till jul. Ja men, frågade den förste, om kommissionen skulle få för
sig att göra med din hushållsgris som den gjort med älgarna, att du bara
skulle få behålla en fjärdedel av grisen, hur skulle du då göra? Då skulle jag
i fortsättningen icke lia någon gris, svarade han.

o Detta samtal ger faktiskt en god bild av den situation, som för närvarande
råder, när det gäller produktionen av fläsk. Vederbörande äro villiga att betala
ett högre pris, örn de kunna få fläsk, men de äro icke villiga att bidraga till en
produktion, som de förlora på. Det är just den saken, som klargjordes genom
det av mig refererade samtalet.

_ Jag skulle sedan till sist vilja beröra en annan sak. Jag bär redan sagt, att
vi alla böra hjälpas åt, och jag måste för min elei beklaga, att någon särskilt,
hög grad av förståelse knappast hittills har gjort sig gällande. I pressen har
man bland annat beskyllt jordbrukarna för att den i höst minskade höstsädesarealen
skulle bero på ren opposition. På grundval av den kännedom jag har
örn förhållandena måste jag för min del säga, att detta förhållande icke beror
på någon opposition utan på att skörden till följd av väderleksförhållandena
blev försenad. Skörden bley så sen, att den drog ut alltför länge på hösten, och
den rikliga nederbörden i stora delar av landet försvårade för att icke säga
omöjliggjorde sedan höstsådd. Detta är det väsentliga skälet till den minskade
höstsädesarealen och icke någon obstruktion från jordbrukarnas sida. Jag har
ansett mig böra särskilt understryka detta, därför att man tycks ha velat använda
alla möjligheter att skapa irritation. Det vore väl tvärtom pressens skyldighet
att försöka utjämna spänningen mellan de olika intressena och icke att,
såsom i detta fall skett, göra motsatserna större.

Sedan skall jag säga ett ord till om tidningarna. Man har sett något, som
skall föreställa roliga bilder i tidningarna, där man framställer jordbrukarna
som personer, som må av välbehag. De sitta och ha väldigt mycket på sitt
smörgåsbord, och de säga överlägset, att folk är så bekymrade över att det icke
finns någon fisk, men vi ha ju ingen fisk och må bra ändå. Vart kommer sådant
att leda? Jo, det medför förbittring hos den konsumerande allmänheten, som
tror på sådana uttalanden, och jordbrukarna äro icke så enfaldiga, att de
icke förstå, att de helt enkelt betraktas som ohederliga figurer. Jag måste
protestera mot detta sätt att behandla Sveriges jordbrukare. De ha icke gjort
skill för en sådan behandling. Jag tror, och därom liro nog alla ense, att de ha
fyllt och fylla en nödvändig funktion i det svenska samhället. De begära ingen
tacksamhet men de begära att bli betraktade som hederliga medborgare. Jag

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
tror det vore lyckligt, om vi även här i riksdagen göra detta klart för oss. Vi
skola se läget sådant det är och icke se det med sådana glasögon, att det hela
blir färgat. Vi behöva alla i närvarande tid hjälpas åt. Göra vi det, råder det
ingen tvekan om att vi icke skola kunna genomleva dessa svåra tider, mycket
bättre i varje fall än om vi sätta oss på våra höga hästar och icke ens försöka
förstå varandra. Här i riksdagen ha vi i varje fall skyldighet att med lugnt
omdöme och med känsla av förståelse för olika meningsriktningar söka hjälpas
åt att genomleva de svårigheter, som vi nu gå till mötes. Göra vi det, då kunna
vi ändå hoppas, att det skall ljusna i tider, som komma.

Herr Vougt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
Svensson i Grönvik tycks ha missförstått det mesta av vad jag yttrade i mitt
anförande för en liten stund sedan. Jag har gjort den erfarenheten, att det icke
är lyckligt för en debatt, som har utsikt att bli mycket lång, örn ett missförstånd
uppkommer redan i början, och jag skall därför be att i någon mån
få tillrättalägga herr Svenssons i Grönvik tolkning av vad jag sade.

Jag vill först och främst säga, att jag icke gjorde några värdeomdömen beträffande
livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden och deras ställningstagande
till frågan örn prissättningen på jordbruksprodukter. Jag sade
endast, att det icke var särskilt lyckligt, att dessa båda krisorgan kommit att
företräda uppfattningar, vilka ställts emot varandra.

Herr Svensson i Grönvik underlät vidare att uppmärksamma den bestämda
skillnad, som jag gjorde mellan den stora mängden av jordbrukare, vilkas ansvarskänsla
jag varken vill betvivla eller bestrida, och de ytterlighetsmän, som
väckt uppseende genom sina våldsamma uttalanden på möten och i annat sammanhang
under senare tid. Jag gav för min del uttryck åt den förhoppningen,
att jordbrukarnas särskilda talesmän här i kammaren skulle taga avstånd från
dessa ytterlighetsmän, och jag beklagar, att bondeförbundets talesman icke
har velat tillmötesgå denna, som jag tycker, mycket rimliga önskan. Herr
Svensson i Grönvik yttrade, att han icke hade till uppgift att försvara de
fackliga organisationerna och deras representanter, dag måste alltså konstatera,
att han icke ville sträcka sig så. långt som till ett avståndstagande. När han
återkom till saken litet senare, ingick han till och med på ganska långt gående
förklaringsförsök till vad som hade sagts på RLF:s möten. Jag vill
•säga till herr Svensson i Grönvik, som jag sagt förut, att det är farligt att
icke försvara den politik, som man själv för.

Vidare yttrade:

. Herr Liedberg: Herr talman! Debatten borde väl egentligen föras över ett
vidare fält än enbart jordbrukspriserna, men det förefaller, som om alltför
många, när det gäller prisstoppsproblemet, hade satt livsmedelspriserna och
därmed jordbrukspriserna så pass Hacket i centrum, att det väl är ofrånkomligt
att söka sakligt belysa frågornas innebörd. Det är därför, herr talman,
som jag känt mig uppkallad att söka klarlägga jordbrukarnas inställning till
det stora problemet örn kampen mot inflationen och kampen mot en ständigt
pågående prisstegring.

Det förefaller vara en mycket spridd uppfattning, att här föreligga mycket
starka och djupgående motsättningar mellan å ena sidan jordbrukarna och å
andra sidan övriga grupper. Det kan icke heller fördöljas, att uttalandena i
en stor del av pressen varit ägnade att understödja en dylik uppfattning. Man
har framställt saken så, som herr Vougt nyss gav uttryck åt. Jag säger icke
detta i något som helst polemiskt syfte gentemot herr Vougt, men jag skrev ordagrant
ned ett uttalande, som han gjorde om att övriga grupper icke kunde

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
förväntas gå statsmakternas önskemål till mötes utan att, som lian sade, jordbrukets
förmånsställning och kraftigt tilltagna överkompensation reglerades.
Ja, detta är ju en uppfattning, som har gjort sig bred, jag kan väl säga åtminstone
de sista sex veckorna. Å andra sidan har man läst icke blott direkta
referat utan även kommentarer till diverse mötesuttalanden, som varit mer
eller kanske i än högre grad mindre väl avvägda. Herr Vougt riktade nyss en
fråga till jordbrukarna, om jordbruket allmänt ställde sig bakom den sortens
yttringar av oro och missnöje. Jag kan bara för min del säga, att jag ställer
mig absolut icke bakom oöverlagda och obalanserade uttalanden. Jordbrukets
sakliga ställning är alldeles för stark för att vi skola behöva tillgripa dylika
medel, som utan tvivel skapa ont i dag oell kanske göra det i än högre grad i
morgon, då man gärna kommer att vilja erinra sig jordbrukets meningsyttringar
under en nödtid som den nuvarande.

Det förhåller sig nog så, att denna bild av de skarpa motsättningarna är en
ganska konstlad bild. Det är en bild, framkallad av presskampanjen å ena
sidan och en viss sorts mötesresolutionsmentalitet å den andra, och den motsvaras
åtminstone efter min uppfattning icke av omdömet vare sig bos de
stora grupperna och deras medlemmar enskilt eller hos jordbrukarna. Det är
en felaktig bild.

Om jag från detta går in på själva sakfrågan, d. v. s. ett försök till bedömande
av vad som är riktigt och icke riktigt i uppfattningarna om jordbrukets
ekonomiska ställning, de lämpliga och riktiga priserna på livsförnödenheterna
etc., kan jag ju inledningsvis få säga, att örn vi i år ha en bättre
gröda, vilket är till gagn för hela folkhushållet och vilket väl är en av anledningarna
till att vi icke böra se alltför mörkt på det närmast löpande året, så
beror detta icke enbart på väderleken och yttre förhållanden. Det beror, mina
damer och herrar, i icke oväsentlig mån även på vad som uträttats från jordbrukets
egen sida. Det är — och jag kan därvidlag anknyta till vad den
föregående ärade talaren sade -— ett ärligt och gott arbete, som står ''i allra
bästa överensstämmelse med bondebefolkningens bästa traditioner. När jordbrukets
målsmän vid överläggningarna angående försörjningsproblemet konfronterades
med regeringen — och jag kan tillägga, när det talas örn jordbrukets
målsmän, att det vid dessa förhandlingar rått en samstämmig uppfattning
—• avgavs från vår sida en deklaration om fullständig samstämmighet
ined övriga befolkningsgrupper om att gemensamt med dem sträva för att stabilisera
priserna och penningvärdet. Våra försäkringar äro därvidlag värda
lika mycken respekt som någon annans, och jag får säga — utan att på något
sätt vilja förringa de offer man gjort på andra håll ■— att vi lia bringat offer
och i handling visat, att vi velat gå den vägen. Ändå anse många, att alla dessa
prisfrågor bero på att jordbrukarna få för mycket, och att jordbrukarna skola
offra sin förmenta förmånsställning, innan någon annan vill åtaga sig att göra
en insats.

Huru ligger det då till i verkligheten? Utgångsläget skall jag blott i förbigående
beröra. Det anses vid dessa prisstoppsförhandlingar, att utgångsläget
icke får spela in. Man får finna sig i läget före krigsutbrottet och söka finna
ett status quo i förhållande till detta. Men utgångsläget var ju det, att efter
mycket svåra och djupgående kriser jordbrukarna så småningom genom egen
kraft, och även genom statligt stöd, arbetat sig fram till en rimlig balans mellan
inkomster och utgifter. Jag kan icke underlåta att i förbigående säga, att
det stöd statsmakterna då lämnade i dag väl kan bedömas såsom en utomordentligt
god affär för folkbushållet. Jag kan erinra örn vad t. ex. brödsädsregleringen
på sin tid beräknades kosta. Jag vill minnas, att sluträkningen efter
två eller tre års utgifter för statsverkets del stannade vid eli belopp av cirka

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
90 miljoner kronor, som avskrevs och betalades med skattemedel någon gång
före kriget. Man kan sammanställa denna siffra med de priser, som konsumenterna
under ett antal år betalade för smör, som på världsmarknaden kanske kostade
1 krona 50 öre per kilogram och bär kostade 2 kronor 30 öre per kilogram.
Man kan så jämföra detta med det stöd, som statsmakterna i dag lämna konsumenterna.
Vi få komma ihåg, att antingen det gäller prisreglering eller subvention
är det konsumentstöd alltsammans i dag. Det beräknades åtminstone
för förra året till cirka 370 miljoner kronor, och det blir väl knappast billigare
i år. För jordbrukets del kan man nu icke tala örn något prisstöd. Det finns
intet jordbrukspris som icke i år skulle varit högre, örn icke statsmakterna
holle det nere och, märk väl, detta med jordbrukarnas aktiva medverkan. Örn
vi också omkring 1939 för jordbrukets del uppnått generellt sett en rimlig
bärighet, kan det knappast bestridas, att jordbrukarna fortfarande voro och
äro de svagast ställda i samhället. Jordbruket har en företagarnumerär på
omkring 400,000 stycken, och stora flertalet av dem hänför sig till mindre
jordbrukare. Som bekant har man, icke blott vid de ekonomiska beräkningarna
utan även i övrigt, den närmaste jämförelsepunkten rörande flertalet jordbrukares
inkomststandard i det nu rådande löneläget på jordbrukets område.
Det är ingen hemlighet — och det torde väl icke av någon bestridas — att
jordbruket vid krigets utbrott hade ett löneläge, som jämte skogsbrukets praktiskt
taget var det lägsta här i landet. Örn vi utgå från att detta löneläge var,
låt oss säga 65 å 70 öre i timmen, så vet var och en, att även den lägst betalade
industriarbetare låg åtminstone cirka 50 procent högre.

Från denna utgångspunkt har det i dag ställts krav på ett prisstopp. Det
är emellertid att märka beträffande detta krav på prisstopp, som fördes fram
genom regeringens tillkännagivande i går och genom radion redan i förrgår,
att ett sådant prisstopp för jordbrukets del effektuerats redan från hösten
1939. Det är intet pris på jordbruksprodukter, som icke varit underkastat
prisreglering sedan en kort tid efter krigsutbrottet, och i den mån priserna
reglerats uppåt har det skett under livsmedelskommissionens kontroll. Det förefaller
mig därför, som örn vad jordbrukarna på åtskilliga områden underkastat
sig och medverkat till är något som knappast skall klandras utan snarare
skall betecknas såsom föredömligt.

Hur har man då beräknat dessa reglerade, låsta priser? Man har beräknat
dem på det sättet, att man betraktat jordbrukarna såsom en ekonomisk enhet,
och frånseende från de individuella variationer, som det mött stora tekniska
svårigheter att taga hänsyn till, har man försökt beräkna inkomsterna å ena
sidan och utgifterna å andra sidan för denna stora ekonomiska enhet. Utgångspunkten
har därvid varit och är allt fortfarande den, att inkomster och
utgifter skola balansera så, att därvid samma lönsamhet — men, märk väl
icke någon större eller bättre lönsamhet — som den som var rådande före
kriget skall uppnås. Man har under den gångna tiden haft två missväxtår,
och det har tagit sig uttryck däri att samma förfarande visserligen har tillämpats
men att jordbrukarna vid missväxt ansetts böra bära cirka 4 procent av
totalomsättningen i riskmarginal, vilket rör sig örn mellan 65 och 70 miljoner
kronor örn året. Nu invänder man, att den förlusten ha jordbrukarna icke
behövt bära. Produktionen blev i själva verket större än den beräknade både
åren 1940—1941 och, ehuru i mindre grad, 1941—1942. Då vill jag först och
främst härtill knyta den anmärkningen, att örn produktionen blivit bättre beror
detta i ytterligt hög grad på jordbrukarnas egna ansträngningar. Man kan
väl icke i detta fall bortse från den mänskliga insatsen. Vidare tror jag, att
ingen har bättre uttryckt den reflexion, som är naturlig inför ett sådant förhållande,
nämligen att produktionen blivit bättre än den beräknade, än livs -

Tisdagen dea 3 november 1942.

Nr 28.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
medelskommissionens ordförande, när han, i en replik till någon som förebrådde
livsmedelskommissionen för att man där räknat fel, svarade ungefär följande:
»Gudskelov för det!» Örn vi i ett visst läge måste med hänsyn till befintliga
produktionsfaktorer räkna med ett visst utfall och man verkligen med vissa
ansträngningar kan få det bättre, skall man väl tacksamt anamma ett sådant
förhållande. Örn man nu lägger jordbrukarna till last, att viss förlust uteblev,
få vi väl komma ihåg, att hela förfarandet baserar sig icke på förlust eller
vinst såsom något normalt, utan hela detta prisregleringsförfarande baserar
sig på bibehållen lönsamhet i jämförelse med tiden före kriget, och då har
man väl med detta uppnått precis vad man strävat efter.

Hur har då proceduren varit i år? Säkerligen kunna kammarens ledamöter
erinra sig den proposition om prisreglerande åtgärder på jordbrukets område och
andra närliggande propositioner, som behandlades på ett ganska sent skede
av riksdagen, innan vi skildes i juli. Där uttalade Kungl. Majit, att Kungl.
Majit ansåg, att det tidigare förfarandet med en sen prissättning på jordbrukets
produkter och en prissättning, varvid cerealierna prissattes först och animalierna
sedan, tjänande såsom regulator vid ett betydligt senare skede av
produktionsåret, var ett förfarande som i längden icke var lämpligt. Tvärtom
borde man sträva efter att bedöma jordbrukets gröda och dess ekonomi i stort
på ett så tidigt stadium, att prissättningen kunde ske någon gång i augusti.

Sedan tillsattes den s. k. 27-mannakommittén, i vilken som bekant befinna
sig representanter för de mest skilda områden och experter från olika håll,
för att förbereda dessa frågor. Riksdagen uttalade för sin del, att den fann
Kungl. Majits förslag i det avseendet ytterligt välbetänkt, och underströk via
jordbruksutskottet önskvärdheten av att prissättningen skedde på sätt Kungl.
Majit föreslagit. Så behandlades frågan av 27-mannakommittén, vilken som
bekant icke hade att föreslå några priser utan hade till uppgift att göra vissa
detaljundersökningar rörande den metodik, varmed prissättningen under de
nästföregående åren behandlats. Man har undersökt metodiken och efter en
mycket ingående prövning funnit, att man med vissa mindre justeringar måste
godkänna den. Man har icke kunnat komma fram till en praktiskt användbar
och bättre metodik än den hittills använda, som grundar sig på indexberäkningar
beträffande jordbrukets inkomster och utgifter.

Vidare har 27-mannakommittén haft att bedöma volymen på jordbrukets
växande gröda och beräkna den animaliska produktionen. Även därvidlag har
27-mannakommittén kommit fram till ett bedömande, vilket liksom rekommendationen
av metodiken efter mångahanda överläggningar och jämkningar
varit enhälligt. I det läget går frågan till livsmedelskommissionen, som nu har
att till Kungl. Majit inkomma med förslag i ärendet. Det var i det skedet
ännu icke klart, huruvida jordbrukarna i år som tidigare skulle äga rätt att
tillgodoräkna sig 4-procentsregeln. Tidigare under missväxtår hade den drabbat
jordbrukarna och skulle tillgodoräknas jordbrukarna i år, örn reciprocitet
skulle inträda, d. v. s. jordbrukarna skulle äga åtnjuta motsvarande förmån
av 4 procents inkomststegring, innan priserna skuros nod. Märk väl, att propositionens
uttalande på den punkten kan ge ett ganska starkt stöd för det
kravet från jordbrukarnas sida, att de ett sådant år som i år skulle äga åtnjuta
cn inkomststegring enligt 4-procentsregeln, motsvarande en förlust under
tidigare år. Jag nämner detta därför att under den konfrontation av olika
meningar och den jämförelse mellan olika ståndpunkter, som förckommo inom
livsmedelskommissionen eller egentligen inom dess mångsidigt sammansatta
råd, frånträdde jordbrukarnas representanter värjo som helst krav på en tilllämpning
av 4-procentsregeln i år. Jordbrukarnas målsmän gingo helt och fullt
in för, på sätt som nyss angivits, att det tidigare knäsatta systemet för pris -

Nr 28.

Tisdagen den I! november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
beräkningen fortfarande fick helt och fullt gälla, och att jordbrukarna voro
beredda att taga konsekvenserna av utfallet av dessa beräkningar. På den grund
vidtog man också och medverkade till den sänkning av priserna, som nu är bekant,
och man gick till och med så långt, att man påyrkade vissa sänkningar
såsom nödvändiga för att utan att drabba mjölken nå balans mellan jordbrukets
inkomster och utgifter. Jag kan därvidlag nämna potatispriset, som det
aven från jordbrukarnas sida ansågs vara önskvärt att hålla nere på en skäligare
nivå än den som präglade särskilt senare delen av förra året. Vart kom
man då? Jo, man kom till en inkomstbalans, motsvarande inkomstbalansen
1939 och med en riskmarginal på 26 miljoner kronor. Den siffran kan ju möjligen
jämföras med den riskmarginal, som priskontrollnämnden ansett, att
jordbrukarna borde ha. Till och med priskontrollnämnden ansåg, att jordbrukarna
borde ha en riskmarginal men på icke mindre än 40 miljoner kronor
med hänsyn därtill att inkomstbeloppen voro låsta för ett år framåt men utgiftsbeloppen
icke voro det. Jag tror, att denna jämkning och den preliminära
lösning, ''sorn åstadkommits inom livsmedelskommissonen, i själva verket
varit ett mycket gott bevis på den samhällsanda, som är nödvändig icke blott
på detta område utan även på alla andra. Den samhällsanda som därvidlag
presterats från jordbrukarnas sida uppskattades tydligen av samtliga övriga
representanter för andra intressen, näringar och grupper i denna församling.

Ovanpå detta remitterades ärendet som bekant till priskontrollnämnden. Jagskall
icke fälla något omdöme örn huruvida denna remiss var lämplig eller
olämplig, men jag kan knappast undgå att yttra mig om priskontrollnämndens
förslag. Priskontrollnämnden har därvidlag i mycket stor utsträckningunderkänt
livsmedelskommissionens beräkningar — jag vill understryka, att
det icke är jordbrukarnas beräkningar utan 27-mannakommitténs och senare
livsmedelskommissionens beräkningar, som man underkänt — och i stället
fört fram en annan uppfattning. Man har ansett, att jordbrukarna även efter
det prisregleringsförslag, som livsmedelskommissionen kommit fram med, haft
en, såsom herr Vougt uttryckte det, oberättigat hög och kraftig överkompensation.
Vi kunna se något på hur det i själva verket förhåller sig. Hur ställer
sig alltså det av livsmedelskommissionen föreslagna prisläget i förhållande
till den inkomstsumma, som jordbrukarna skulle haft i ett oförändrat prisläge,
d. v. s. i samma prisläge som gällde förra året och till och med i somras?
I detta prisläge skulle jordbrukarna, inklusive vissa fiktiva inkomster, d. v. s.
i inkomstkalkylerna upptagna inkomster som icke äro verkliga utan hänföra
sig till tidigare realisationer, ha 206 miljoner kronor mer än vad de efter livsmedelskommissionens
förslag skola få. Med dessa 206 miljoner kronor ha alltså
jordbrukspriserna gått ned, om man jämför a-priserna i fjol och de föreslagna
a-priserna i år. Nu kommer priskontrollnämnden med en helt annan
uppfattning, där överhuvud taget det mesta av vad utgifterna beträffar minskas
och det mesta av vad inkomsterna beträffar höjes. Man kunde ju ha väntat
sig en ingående saklig motivering härför. Någon sådan har mig veterligt icke
presterats, utan man har utgått från antaganden, man har utgått från en viss
tendens, som man tyckt sig skönja, från vissa tecken o. s. v. När man t. ex.
hittills räknat med, att jordbrukets utgifter för arbetskraft undergår en sekulär
minskning med en procent örn året, har man nu utan vidare sagt, att
hädanefter skola vi räkna med P/2 procent. Jordbrukets representanter hava
godtagit en dylik sekular minskning, icke därför att den troligen pågår fortfarande,
utan därför att man under ett i ekonomiskt hänseende lugnt skedeunder
1930-talet kunnat statistiskt konstatera en rationaliseringsprocess, medförande
en total minskning av arbetskraftbehovet med ungefär en procent örn
året. Men jordbrukets representanter ha klart för sig, att den utvecklingen

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
hur brutits, antagligen omkring år 1940, det vill säga då oljebristen satte in.
elektrifieringen försvårades etc. De äro på idet klara med, att utvecklingen
numera troligen går i motsatt riktning. Men de lia likaväl godkänt det gamla
förfaringssättet. Och nu säger priskontrollnämnden utan vidare, att vi skola
räkna med IV2 procent i stället för en procent! Vad blir resultatet av detta?
Örn man antar, att en procents minskning utgör 10 miljoner kronor örn året,
blir det under 5 år 50 miljoner kronor; räknar man med IV2 procent, blir
minskningen under 5 år i stället 75 miljoner kronor. Vi ha gått med på, att
man räknar med en minskning på samma sätt som förut. Vi lia sökt vara
lojala och icke utnyttja förhållanden, som icke äro fullt bevisbara. Men priskontrollnämnden
anser sig utan vidare kunna säga, att så och så skola vi ha
det i stället.

Jag skall i övrigt icke ingå på några detaljer. Jag har endast nämnt detta
såsom exempel på de beräkningssätt som tillämpats. Jag gör icke detta i avsikt
att polemisera mot priskontrollnämnden, ty jag vet ju vilka intressen
den har att bevaka. Men priskontrollnämnden får ju förlåta oss, örn vi försvara
oss på de punkter, där vi faktiskt ha en sakligt mycket stark ställning.
Skillnaden i uppfattning framgår av vad jag förut sagt. Priskontrollnämnden
vill, utöver de sänkningar som redan vidtagits, göra en direkt sänkning med
75 miljoner kronor.

Det finns, ärade kammarledamöter, en förbättring för jordbrukets del, som
vi icke skola sticka under stol med utan som vi öppet vidgå, och det är den.
att jordbrukets löneläge har förbättrats. Timlönen har förbättrats, och jag
nämnde nyss, att jordbrukets företagare få beräknas ha en däremot svarande
högre inkomst. I alla händelser beräknar man, att jordbrukets timlön har,
utöver indexregleringen enligt ramavtalet, faktiskt stigit med omkring 10 öre.
Man kan örn man så vill räkna ut den förbättringen till 67 miljoner kronor.
Klyftan mellan jordbrukarnas och ett flertal andra inkomsttagares personliga
ersättning för utfört arbete har alltså minskats med 10 öre. Jag förmodar,
att det icke är dessa 10 öre man vill åt. Jag har icke hört någon av dem, som
påyrkat ytterligare nedsättningar för jordbrukets del, gå till angrepp mot
dessa 10 öre. Man har påyrkat nedsättningar, men man har tyvärr underlåtit
att tala om var de faktiskt kunna vidtagas.

Vi få komma ihåg, att utöver denna ökning av timlönen har för jordbrukets
del icke vidtagits någon förbättring, försåvitt man nu icke totalt underkänner
livsmedelskommissionens beräkningar. Ty näringens inkomster och utgifter
i övrigt förhålla sig ju precis så, som för vilken näring som helst erfordras
för att det hela skall gå ihop. Inkomsterna måste ju uppväga de oundvikliga
utgifterna för att företaget som sådant överhuvud taget skall kunna drivas.
Örn man utgår från timlönerna och anser dem representativa för jordbrukarens
genomsnittsinkomst även i det fall, då han är självständig företagare, kan
man räkna med, att den nyssnämnda tioöringen och den kompensation, som i
övrigt skett i fråga örn löneläget, givit en total förbättring av 8IV2 öre. Hur
ser då motsvarande siffra ut för den stora industriarbetargruppen? Utgår man
från medellönelägct, torde siffran bli ungefär 33 öre. Vi ha alltså å ena sidan
en förbittring av 3D/2 öre för en grupp, för vilken utgångspunkten var låt
oss säga 65—68 öre i timmen, och å andra sidan en förbättring ■— eller kalla
det flir kompensation eller vad ni vill -— av omkring 33 liro för ett löneläge,
som jag icke exakt kail ange, men som genomsnittligt torde lia legat något över
en krona.

Men detta är icke hela sanningen. Örn man nu, såsom här sker oell sedan
hinge skott,, skall lägga fram jordbrukets ekonomiska fakta, är det ofrånkomligt
att beakta även andra förhållanden. Jag ber herrar oell damer represen -

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
tanter för den stora industriarbetargruppen att icke betrakta detta såsom vare
sig ett angrepp eller någon polemik, men det är alldeles ofrånkomligt att taga
hänsyn även till andra omständigheter; detta gäller icke bara jordbruket
utan även andra näringsgrenar. Ser man på den faktiska löneutvecklingen
på industriens område, finner man, att den icke kan beskrivas enbart genom
en redogörelse för indexregleringen. Vi ha ju utom den automatiska indexregleringen
den reglering som kan ske varje gång man träffar ett nytt avtal.
Dessa båda regleringar ha i viss mån fått fungera såsom kommunicerande
kärl. Vad man icke lyckats få på det ena hållet har man sökt få på det andra.
Och det har också skett med en viss framgång. Jag skall icke framlägga någon
subjektiv uppfattning örn hur detta verkligen har gått till, utan jag skall
hålla mig till socialstyrelsens lönestatistik. Det visar sig, att inom en så stor
grupp som t. ex. malmbrytning och metallindustri har ökningen på 1939 års
löneläge utöver indexregleringen uppgått till 9.4 procent. Detta innebär med
andra ord, att kompensationen icke stannat vid 20.7 procent utan vid omkring
30 eller, noga räknat, 30.1 procent. Livsmedelsindustrien har utöver indexregleringen
en ökning av 4.5 procent, textil- och beklädnadsindustrien 6 procent
o. s. v. Genomsnittet ligger, enligt vad som upplysts mig, någonstädes
mellan 6 och 7 procent.

Detta är betydelsefulla fakta, som man icke kan och icke får underlåta
att taga med i beräkningen. Vill man slå ut ett visst antal miljoner
kronor på jordbrukets befolkning, får man ju även undersöka, hur det ställer
sig, örn motsvarande belopp slås ut på industriarbetargruppen. Och det kan
naturligtvis finnas flera grupper än jordbrukarna och industriarbetarna, som
böra göras till föremål för ingående undersökningar i detta hänseende, om
man nu icke eljest kan komma överens. Jag hoppas ju för min del, att man
utan alltför mycken strid och utan alltför stor tidsutdräkt skall komma till ett
fruktbart resultat, det vill säga till ett beslut, som förverkligar vad regleringen
syftar till. Men en absolut förutsättning för ett prisstopp är och förblir
en skälig bärighet för de företag, som beröras av prisstoppet, det må nu gälla
hantverk, handel, industri eller jordbruk. Och man kan icke komma ifrån, att
örn icke produktionen skall lamslås, måste även på denna punkt beaktas det
uttalande, som statsministern i går gjorde; han yttrade, örn jag fattade honom
rätt, att när det gäller den ekonomiska politikens inriktning, måste en åtskillnad
göras mellan å ena sidan inkomststegringar, som följa av ökad produktiv
insats, och å andra sidan inkomststegringar, som åstadkommits genom
höjning av varupriser, löner o. s. v.

Var ligger nu den absoluta sanningen, när det gäller att bedöma det prisregleringsområde,
som heter jordbruket? Det är naturligtvis omöjligt att säga,
ty det hela grundar sig ju på en prognos, som —- ehuru vi nu äro inne på tredje
året och därför borde ha vunnit något i säkerhet — alltid måste bli osäker.
Men vad jag vill understryka är, att det finns ingen bättre prognos och ingen
mera sakligt motiverad beräkning än den som ligger till grund för livsmedelskommissionens
förslag. Den har uppgjorts av folk, som ingalunda varit engagerade
i jordbrukets intressen. Jag kan ju nämna namnen på ledamöterna i den
fyramannadelegation, som i år liksom i fjol och förfjol närmast handhaft den
tekniska utformningen av förslaget. Örn jag nämner sådana namn som assessor
Söderström, sekreterare Bonow i Kooperativa Förbundet, numera överdirektören
i egnahemsstyrelsen Ytterborn samt direktör Stensgård i Lantbruksförbundet,
bör det stå klart, att utredningen är verkställd på ett så objektivt sätt
som det överhuvud taget är möjligt att prestera.

Man kan ju fråga sig — örn nu priskontroll nämndens uppfattning, som tycks
vara så allmänt spridd, vore riktig — var man skall taga prissänkningen. På

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
spannmål? För havrens del har ju redan en sänkning skett från om jag minns
rätt 22 kronor 50 öre till 18 kronor 75 öre. En sänkning av 1 öre gör för all
spannmål ungeför 11 miljoner kronor. Skall man taga 5 öre för att åstadkomma
55 miljoner kronor eller 7 öre för att åstadkomma de begärda 74 eller 75
miljonerna? Det finns, mina damer och herrar, i själva verket endast ett område,
där man genom sänkningar kan åstadkomma några belopp, och det är i
fråga örn mjölken. Hur är det då med vår mjölkförsörjning? Var och en vet
ju, vilka bekymmer vi här ha att brottas med. Inom livsmedelskommissionens
råd finnas 5 eller 7 husmödrar, representerande de mest skilda grupper, och
vi ha inom kommissionen själv en kvinnlig ledamot, som även har säte här i
kammaren. Samtliga dessa husmödrar ha på det bestämdaste varnat för en
sänkning av mjölkpriserna. Så pass mycket verklighetssinne har man där inför
följderna av en dylik åtgärd.

Var skall man då göra sänkningen? När man i allmänna ordalag framställer
ett relativt eller alldeles obevisat påstående, att jordbruket har det för bra,
och dessutom kräver prisnedsättningar, bör man också ange var dessa prissättningar
skola sätta in och även vara beredd att taga ansvaret för dem med hänsyn
till folkhushållets allmänna intressen. Jag tror icke, herr talman, att konsumenterna
resonera på samma sätt som de, som så snart tillfälle gives föra
detta klander mot jordbruket. Konsumenterna äro icke besjälade av denna ettöresmentalitet.
De äro med på en skälig prisreglering, och de ha nog också
i allmänhet den uppfattningen, att jordbruket ingalunda vill sabotera en sådan
prisreglering. Men jag tror, att konsumenterna äro av den meningen, att
det första villkoret dock är, att produktionen hålles i gång, att vi verkligen
få mjölken. Det viktigaste är icke frågan, om mjölken skall kosta 25 eller
26 öre, utan det viktigaste är, att vi få mjölk till oss själva och framför allt
till våra barn.

I själva verket förhåller det sig så, att jordbruket här har en sakligt sett
mycket stark ställning. Jag kan påpeka, att samtliga högerns och bondeförbundets
representanter i regeringen under september månad ställde sig bakom
de då föreslagna priserna. Detta hade givetvis icke skett, örn icke förslaget
haft ett mycket starkt sakligt underlag.

Är det någon grupp inom samhället, som tidigare underkastats en så minutiös
prisreglering som jordbrukarna? Ja, kanske vissa delar av industrin. Men
sedan industriens produkter nått ut till konsumenterna via alla dessa olika
distributionsled, har ju så ingalunda varit fallet i regel. I övrigt vet jag ingen
folkgrupp, som sedan hösten 1939 varit underkastad en så ingående reglering
som jordbrukarna. Och, märk väl, jordbrukarna ha själva medverkat till denna
reglering. Yi böra icke glömma, att jordbrukets stora ekonomiska organisationer
aktivt medverkat och dagligen och stundligen medverka till regleringen.
Yi böra icke heller glömma, att örn denna medverkan icke varit för handen,
skulle statsmakterna icke ha gått i land med uppgiften på sätt som skett. Man
kan ju göra en jämförelse med förhållandena 1914—1918, då dessa ekonomiska
organisationer icke funnos till och den hjälpen alltså icke stod till buds.

Det har talats örn orosyttringar på landsbygden, och jag för min del har
redan sagt ifrån, att jag ingalunda ställer mig bakom mindre väl avpassade
eller obalanserade meningsyttringar av det ena eller andra slaget. Jag har
tvärtom sagt — jag upprepar det, eftersom jag nu ser herr Vougt inne i kammaren
— att jordbrukets sållning sakligt sett är så stark, att jordbruket icke
har någon anledning att tillgripa den sortens propaganda utan tvärtom har
olägenhet därav. Men jag skulle i största allmänhet vilja inlägga, att orosyttringar
och obalanserade uttryck kunna förekomma på många håll; det är
ingalunda jordbruket som är ensamt om den saken. Vi för vår del hålla oss

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Foris.)
när det gäller andra grupper, till de ansvariga företrädarna, och vi ha anspråk
på att samma behandling vederfares oss. Skall ''jordbruket dömas i dag eller i
framtiden, så döm det efter vad dess vederbörligt utsedda representanter biträtt
och medverkat till och vad de bakom deni stående organisationerna garanterrut.
Och det är i själva verket ett låst prisläge på jordbrukets produkter, baserat
på livsmedelskommissionens förslag, för ett helt år framåt, utan krav på
efterreglering och utan möjlighet att behärska utgifts- och prisstegringar under
samma tid. Betta är vad jordbruket presterat, och det är en prestation
sorn jag tror skall stå sig vid en saklig prövning både i dag och i framtiden.
Om sedan ett oförklarligt — i varje fall för mig oförklarligt — dröjsmål från
regeringens sida har hotat eller kan hota att omintetgöra genomförandet av
denna prisreglering, är det en sak som jordbruket måste svära sig fritt ifrån.

Det kan erinras örn utvecklingen på potatismarknaden. Den 21 augusti
eller inom rimlig tid för besluts fattande från den dagen var man beredd att
acceptera och genomföra ett pris, som var t. o. m. något lägre än det som i dag
gäller. Om det går vecka efter vecka och panik håller på att gripa konsumenterna,
som rusa för att köpa potatis, medan å andra sidan producenterna
inte ha några som helst direktiv från statsmakterna angående vad de skola
ta betalt för potatis, då får man inte förundra sig över örn marknaden företer
en sådan utveckling som den gjort under september, en utveckling som bröts
genom att det äntligen fattades beslut om pris på potatis i samband med prissättningen
på spannmål. Jag menar, att den oro som här så starkt har klandrats,
därvid man egentligen bär klandrat de på sina håll olämpliga uttrycken
för denna oro — jag menar, att den oron är i och för sig ganska förklarlig,
därför att den grundar sig på det förhållandet att jordbruket helt enkelt anser
sig lurat, och det på ganska goda skäl, när det gäller prissättningen på jordbrukets
produkter.

Jag kan ännu en gång erinra örn den procedur som i detta fall ägt rum,
örn Kungl. Maj:ts proposition i våras, om riksdagens uttalande, örn arbetet
inom 27-mannakommittén och inom livsmedelskommissionen, där man efterkom
Kungl. Maj:ts och riksdagens order, och om hur man sedan, när man kommit
i detta läge, sade: nu skall ingenting ske, nu skall frågan bedömas ur helt
nya synpunkter. Naturligtvis kan det finnas skäl för att det kan vara riktigt
och nödvändigt att bedöma denna fråga ur vidare synpunkter. Men det
förvånar mig på det högsta, att regeringen icke haft den saken klar för sig
förrän den 21 augusti eller kanske snarare efter den 20 september, då valen
ägde rum. Ty örn regeringen har beordrat och beställt ett prisförslag för effektuering
någon gång i slutet av augusti, så bör väl regeringen redan ett pär
månader tidigare ba tänkt sig in i att det kunde vara skäl i att denna fråga
kombinerades med andra åtgärder, eftersom regeringen nu har den uppfattningen.
Den kan väl icke gärna vara så hastigt påkommen, denna tanke på
en kombinering av olika prisområden, att den skulle Ira dykt upp först någon
gång i slutet av september eller början av oktober. Med andra ord, örn man
ville lia den kombination som här avses, så borde väl de förhandlingar, som
berörts här vid flerfaldiga tillfällen och som togo sin början under senare
hälften av september månad, rimligen ha tagit sin början i mitten på juli, örn
man skulle komma fram till ett sådant läge, att beslut kunde fattas i slutet av
augusti.

Jordbruket måste för sin del absolut fritaga sig från klander för att det
finns en oro och en berättigad oro inför prisförfarandet, som gått rakt emot
de av Kungl. Maj :t och riksdagen tidigare och så sent som i juni eller början
nv juli fattade besluten och som till den grad gick emot dem — örn läget nu
skall vara det, att cerealpriserna skola bli beståndande — att man återigen

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
skall låta mjölken bli clearingobjektet i fråga om jordbrukets inkomster oell
utgifter. Jag delar fullständigt andre vice talmannens uppfattning örn vådan
av och orättvisan i att sänka mjölkpriserna, men jag har svårt att följa honom,
när han säger något sådant som att det vore önskligt, att spannmålspriserna
kunde sänkas. Han trodde inte, att det var möjligt — och därvidlag delar jaghans
uppfattning — men han ansåg, att det i och för sig vore önskligt. Jag
tror nu inte alls, att det vore önskligt om man inte vill, att jordbrukarna än en
gång skola känna sig i hög grad lurade. Jag tror inte, att det vore lyckligt vare
sig för den ena eller den andra och framför allt inte för den produktion, av
vilken vi alla skola leva.

Man stirrar sig blind på livsmedelspriserna, och jag kan inte underlåta, herr
talman, att •— med risk att hålla på väl länge — litet beröra, hur stor del livsmedelspriserna
lia i den totala levnadskostnadsökningen. Jag har en del siffror,
som hänföra sig till tre data under 1941 och två data under 1942, nämligen
den 1 april, den 1 juli och den 1 oktober 1941 samt den 1 januari och den 1
april 1942. Hur ser då kurvan för livsmedelspriserna ut under denna tidsperiod?
Jo, i levnadskostnadsindex förete livsmedelspriserna vid nämnda tidpunkter
en stegring på respektive 13.6, 12.2, 12.2, 14.7 och 16.4 enheter. Alltså
har under denna tidsperiod levnadskostnadsindex, i vad gäller livsmedel, utvisat
en ökning i enheter räknat från 13.6 till 16.4. Vad utgör då producentprisernas
andel i. livsmedelsindex vid ifrågavarande tidpunkter? Jo, den motsvaras
av en serie av 20.8, 21.0, 29.5, 21.2 och 21.2 enheter i livsmedelsindex.
Den procentuella andelen kan beskrivas med siffrorna 53, 60, 64, 50 och 45 °/°.
Slutligen, hur stor del av uppgången i levnadskostnadsindex faller på producentpriserna,
d. v. s. den del av livsmedelspriserna som producenterna erhålla?
Jo, denna andel kan betecknas med siffrorna 7.2, 7.3, 7.8, 7.4 och 7.4 räknat
i enheter eller procentuellt taget med respektive 23, 23, 24, 20 och 17 %. Procentuellt
taget har alltså producentprisernas andel i levnadskostnadernas stegring
minskats, och i fråga örn enheterna lia dessa priser på tre kvarts år svängt
mellan enhetstalen 7.2 och 7.8 för att sluta med 7.4, vilket alltså innebär en
stegring på 0.2 enheter. Om man då ser, att levnadskostnaderna stigit med
43 enheter från början och att därav producentprisernas andel utgör 7.4 enheter,
alltså cirka en femtedel, då förstår man ju, att det är andra och betydligt
större områden som man skall angripa, om man vill få ett prisstopp och ett
hävande av den pågående inflationen, i stället för att bara stirra sig blind
på och vid varje tillfälle tala örn att det är producentpriserna på livsmedel
som böra stå i centrum av denna diskussion. Prisstoppet har i själva verket
varit effektivt när det gällt livsmedel, i alla händelser när det gällt de livsmedelspriser,
som komma producenterna till godo. Vad man begär av jordbruket
det bör man också begära av sig själv.

När det gäller att uppskatta jordbrukets avkastning, får det ju ske generellt.
Det är möjligt, att avkastningen för de enskilda både här och där kan vara
bättre än den generella. Men det tror jag förekommer på vilket annat område av
näringslivet som helst. Men då får beskattningen träda till och beskära vinsten,
där den är för stor eller där den är större än den borde vara med hänsyn till
det helas intresse. Det ar ingen sorn missunnar någon de kompensationer, som
begärts och erhållits på olika håll, men vi äro väl på det klara med att ett
fortsättande på denna linje med ständiga kompensationer leder till raka motsatsen
mot vad vi sträva efter.

. Sedan vill jag bara framhålla, att det varuprisstopp, som nu åtminstone
till en del är proklamerat, kan vara ett medel till att nå ett resultat, för såvitt
detta varuprisstopp efterföljes av ett stopp på de andra prisbestämmande faktorerna.
Med andra ord, man kan börja med ett varuprisstopp och fortsätta med

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ett lönestopp eller man kan börja med ett lönestopp och fortsätta med varuprisstopp.
Men gör man det ena utan att göra det andra, då kommer man
absolut inte till något som helst resultat! Vi lia i handling visat vår beredvillighet
att underkasta oss, och må nu alla de, som vid skilda tillfällen inför
regeringen och annorstädes i princip förklarat sin beredvillighet till detsamma,
också i handling visa en liknande offervilja. Det gäller dock till sist ett handlingens
och icke bara ett bekännelsens prisstopp. I tider av betryck eller nöd
eller fara äro vi nog litet till mans beredda att underordna oss en stark ledning,
men förutsättningen är, att den är rättvis. Örn nu denna ledning inte
skall göra ont värre, är det också en förutsättning, att den icke omöjliggör det
produktiva arbetet eller förhindrar en önskvärd och nödvändig produktionsvolym,
vare sig det gäller jordbrukets eller andra områden.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Senander: Herr talman! Herr statsministern uttalade i går i inledningen
av sitt tal den förhoppningen, att den form för kontakt mellan regering
och riksdag som detta höstsammanträde utgör skulle visa sig tillfredsställande.
Jag tror, att riksdagens flertal efter att ha åhört informationerna
från regeringen måste förutsätta, att resultatet blir skäligen magert. Säkerligen
kommer också den överväldigande delen av det svenska folket att känna
stor besvikelse över detta riksdagssammanträde. Riksdagen har icke fått veta
så värst mycket utöver vad den visste förut. Statsministern presterade endast
en motivering för det s. k. prisstoppet och antydde linjerna för den ekonomiska
politiken. Intetdera är någonting särskilt nytt för riksdagen. Själva
åtgärden med prisstopp hade regeringen förtänksamt nog genomfört några
dagar innan riksdagen samlades. Den lagstiftande makten, riksdagen, får sålunda
nöja sig med att endast diskutera ett av den verkställande makten redan
fullbordat faktum.

Statsrådet Gjöres’ information var lika oklar och otillfredsställande. Det
mesta av vad han omtalade kände varje riksdagsman till genom pressen eller
genom publikationen »Från departement och nämnder». För folket utanför
riksdagens krets var det endast nedslående nyheter, som förekommo i statsrådet
Gjöres’ anförande, och vad som var värre, det fanns i detta anförande
ingenting som ens antydde, att regeringen ämnade vidtaga verkligt effektiva
åtgärder för att komma till rätta med alla de missförhållanden som blomstra
i hägn av en allsmäktig krisbyråkrati. Både riksdagen och folket utanför
densamma ha all anledning att känna otillfredsställelse med denna uppläggning.
Riksdagens höstsammanträde tycks lia tillkommit mera för formens
skull. För att upprätthålla skenet av kontakt mellan riksdag och regering
ha riksdagsmännen inbjudits till Stockholm för att under några dagar åhöra
tal av olika^ regeringsledamöter örn saker och ting, som äro tämligen allbekanta.
En sadan behandling av riksdagen är enligt min mening kränkande,
och jag finner det verkligen vara hög tid på att riksdagen hävdar sin rätt
som avgörande instans.

Den stora massan av folket hade också väntat sig något annat av de utlovade
regeringsinformationerna. Massornas ställning är nämligen i dag sådan,
att den måste betecknas som ett nödläge. Detta gäller självfallet främst i fråga
om livsmedelsförsörjningen. Förhållandena äro därvidlag mycket värre,
än vad som framgår av torra statistiska redogörelser. Endast den som lever
i ständig kontakt med de små hemmen kan göra sig en föreställning örn svårigheterna.
Människorna i dessa hem brottas med bekymmer, som ofta driva

Tisdagen dea 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
dem till förtvivlan. När exempelvis husmödrar i Göteborg och annorstädes
ställa sig i kö flera timmar för att tillhandla sig ett kilo dålig vitling eller
skarpsill, så visar detta faktiskt, att nöden hållit sitt intåg i de små hemmen
ute i landet. Under sådana förhållanden hade man haft rätt att vänta signaler
om ett kraftigare ingripande från regeringens sida än som kunnat utläsas
av de genom statsrådet Gjöres lämnade informationerna.

Det kommer att väcka stor besvikelse exempelvis, att man inte gått in för
en höjning av de oerhört knappa brödransonerna. Statsrådet Gjöres’ motivering
är icke tillfredsställande. Märkligt nog kunde han icke angiva en någorlunda
tillförlitlig uppskattning av skörderesultatet. Inte mindre än tre ganska
starkt skiljaktiga versioner anfördes i hans tal. Tidigare har man kunnat angiva
skörderesultatet mera bestämt. Det skulle vara intressant att veta den
verkliga anledningen till den mycket svävande uppskattningen av årets skörd.
Statsrådet utgick emellertid från den lägsta angivna siffran och kom till
det resultatet, att bröd- och mjölransonerna inte kunde höjas. Därvid hade
han beräknat ett reservlager på 75,000 ton. Motiveringen för uppläggningen
av detta reservlager var, att årets höstsådd av brödsäd förutses vara av mindre
omfattning än tidigare. Det missförhållande som blottats genom detta uttalande
är minst sagt uppseendeväckande. Man måste ställa sig frågan, hur
det kan vara möjligt att i en situation, då brödransonerna äro i högsta grad
otillräckliga, det överhuvud taget kan tillåtas, att jordbrukarna — och härvidlag
torde det främst röra sig om godsägarna och storbönderna — kunna
få minska produktionen av brödsäd.

Det har framhållits i pressen, att det är missnöje med årets pris på spannmål
som är orsaken till minskningen i höstsådden av brödsäd. Detta bestreds
av herr Svensson i Grönvik, men mot detta hans bestridande talar vad som
står att läsa i tidningen Svenska landsbygden, där man efter att ha uppräknat
en del av orsakerna till ifrågavarande missförhållande förklarar, att
det är »sist men inte minst utsikten till minskat ekonomiskt utbyte genom
sänkta grundpris och arealtilläggens bortfallande» som är orsaken till att
man från jordbrukarnas sida minskat arealen för höstsådden. Det må emellertid
vara hur som helst med den saken, det är i varje fall oförsvarligt, att
regeringen inte förhindrat en dylik allvarlig utveckling. Regeringen borde ha
medel i sina händer att tvinga fram en tillfredsställande brödsädsodling. Om
så icke varit fallet, hade ingenting kunnat hindra regeringen att skaffa sig
fullt tillfredsställande sådana. Är det möjligen av hänsyn till godsägare- och
storbondeintressena som regeringen avhållit sig från att utöva den erforderliga
kontrollen i denna viktiga angelägenhet eller att eventuellt tillgripa
tvångsmedel? Under alla förhållanden kan icke det svenska folket godkänna,
att dylika hänsyn tillåtas äventyra folkförsörjningen.

Statsrådet Gjöres hade ingenting att säga örn den livsmedelsförstöring, som
vi vid flera tillfällen fått bevittna här i landet. Enköpingsböndernas mjölkförstöring
väckte, som vi alla känna till, en oerhörd förbittring. Tidigare har
det gång på gång konstaterats, att värdefulla livsmedel förfarits genom ren
nonchalans och vårdslöshet. Historien från Mölndal örn de 32 fåren, som dogo
på grund av vanvård, är ett exempel, och många andra liknande skulle kunna
anföras. Det iir helt enkelt upprörande, att sådant ostraffat kan få försiggå
i nödtider. Här hade man väntat sig en förklaring av regeringen örn en lagstiftning
i denna fråga.

Fläsktillgången kommer att bli knappare, än förut, förklarade statsrådet
Gjöres. Redan nu är det som bekant synnerligen svårt att få ut de små ransonerna.
Den goda skörden borde emellertid kunna möjliggöra en ökning av
fläsktillgången på längre sikt. En uppmjukning av bestämmelserna boträf -

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådslcdamöters meddelanden. (Forts.)
tande de så kallade hushållsgrisarna skulle säkerligen kunna medföra en förbättring,
likaså av förbudet mot utfodring med potatis. Jag besökte häromdagen
landsbygden i närheten av Falkenberg. Bönderna där ställde frågan,
vad de skulle göra med den utsorterade småpotatisen, då den icke får användas
till utfodring. Några köpare till denna potatis ansågo de icke kunna
uppbringas. Örn denna potatis ej skall ruttna bort, bör den frigivas för utfodring.
Detta skulle säkerligen bidraga till att öka fläskproduktionen.

Den mest brännande frågan för närvarande är emellertid fiskförsörjningen.
Det centrala härvidlag är att öka tillgången på fisk. Härom hade folkhushållningsministern
icke mycket att säga. Det är klart, att fisken numera spelar
en väsentligare roll för folkförsörjningen än tidigare. Det hade därför
varit på sin plats att man fått en liten redogörelse för vad regeringen planerar
i denna viktiga fråga. Det finnes möjligheter att öka tillgången på fisk,
örn man bara utnyttjar desamma. Det är klart, att främst spelar bränslefrågan
för fiskefartygen en roll. Där synes det oss hava varit möjligt att
öka tilldelningen av bränsle åt fiskefartygen. Staten bör också kunna gripa
in för att utrusta fiskarena, öka tillgången på fiskredskap och medgiva bättre
tilldelning av sådana redskap. Frågan örn en omflyttning av fiskare bör också
prövas. Säkerligen är det möjligt att överflytta fiskare från exempelvis
västkusten till mindre minfarliga vatten, t. ex. södra Östersjön. Lantbruksstyrelsen
har ju också rekommenderat en sådan åtgärd. Vi få väl hoppas, att regeringen
går på en dylik linje. Amatörfisket spelar också en ganska betydande
roll i nuvarande situation. Vi anse, att detta fiske bör uppmuntras och att
man bör avlägsna de hinder, som nu förefinnas för denna del av fisket. Hänsynen
till strandrätt och dylikt bör icke få stå hindrande i vägen och icke
heller andra mer eller mindre rigorösa bestämmelser. I Göteborgs skärgård
exempelvis existera av militära skäl föreskrifter, som ofta förefalla löjliga.
Ingen kan begiva sig på ens kort avstånd från kusten för att fiska utan att
han inhämtat särskilt tillstånd. Dessa tillstånd äro ganska svåra att komma
åt. Det tar onödigt lång tid att erhålla sådana, och ofta blir det avslag och
detta — betecknande nog — i många fall av politiska skäl. Den, som misstänkes
för att hysa radikala åsikter, har ingen möjlighet att erhålla dylikt
tillstånd; han får avstå från fisket eller också får han fiska ändå med risk
för att bli ålagd dryga böter. Så långt har det alltså gått, att tillstånd till
amatörfiske tilldelas med hänsyn till politisk uppfattning. Detta förfarande
är enbart löjeväckande och kan ej försvaras ur någon synpunkt.

örn alla möjligheter tillvaratagas, skulle säkerligen fisktillgången ökas
högst väsentligt. Som det nu är måste tillståndet betecknas som olidligt. Fiskköerna
bli allt längre och längre. Fördelningen av fisken såväl mellan de
olika orterna som också inom desamma är under ali kritik. Genom alla dessa
missförhållanden på fiskmarknaden ha möjligheter öppnats för en prissättning
av fisken, som närmar sig jobbarpriser. Icke sällan handlar man på ett
sätt, som närmar sig bedrägeri. Jag kan anföra ett exempel: I går åt jag
middag hos en Stockholmsfamilj, där man bjöd på något som kallades »engelsk
flundra». Vid närmare undersökning befanns det vara rocka, en fisksort som
eljest icke gärna kan säljas för direkt konsumtion. I Göteborg skulle det
knappast gå för sig att sälja denna fisk under dess falska beteckning, men i
Stockholm döper man örn rockan till »engelsk flundra» och säljer den för
6 kronor kilot. Det är något som närmar sig bedrägeri och ingenting annat.

Innan jag slutar mitt anförande skulle jag vilja säga några ord också om
skarpsillexporten. Statsrådet Gjöres gjorde gällande, att skarpsillen måste exporteras
därför att den icke kan förvaras. Det är svårt att förstå detta argument,
åtminstone för en göteborgare, som väl känner till skarpsillen. Skarp -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
sillen är alldeles utmärkt för inläggningar av olika slag; bland annat får man
den berömda svenska ansjovisen från denna råvara. Det är möjligt att konservfabrikerna
vid något enstaka tillfälle ej kunnat taga emot ali skarp sill som
erbjudits deni. Men jag vågar påstå, att därest det finns överskott på denna
fisk kommer åtminstone Göteborgs befolkning att kunna konsumera densamma,
så mycket mer som det nu icke finnes nämnvärd tillgång på annan fisk.
Skarpsillen är lika högt skattad i Göteborg som strömmingen på andra orter
i landet. Det hade icke alls varit svårt att finna avsättning för skarpsillen.
Man hade också, därest man ansåg att det förelåg avsättningssvårigheter till
fastställts pris, kunnat utdela sillen gratis till behövande. Säkert fanns det i
varje fall åtskilliga sätt på vilka man skulle kunnat bevara de ansenliga skarpsillmängderna
åt det svenska folkhushållet. Men i stället har man skickat
stora partier i upprepade omgångar till Finland, och detta skedde vid en tidpunkt,
då våra husmödrar ringö stå i kö för att få en liten bit fisk.

Herr talman! Vi inse de stora svårigheter, som existera i fråga örn folkförsörjningen.
Felslagna skördar och vårt avspärrade läge mäste givetvis medföra
en åtstramning på alla områden. Men just dessa omständigheter göra det så
mycket mera angeläget att största sparsamhet iakttages med våra tillgångar
och att en så rättvis fördelning sorn möjligt sker av desamma. Vi notera med
tillfredsställelse, att livsmedelsexporten, såvitt man kan bedöma, avsevärt nedbringats
under senare tid. Det väsentligaste i fråga örn folkförsörjningen är
emellertid, att alla möjligheter till ökad produktion av livsmedel tillvaratagas.
Örn icke tillgången ökas, så bli alla andra åtgärder mer eller mindre verkningslösa.
Prisstopp och regleringar få mycket liten effekt, om tillgången
är alltför knapp. Varorna försvinna självfallet då till den illegala handeln och
säljas till dem, som ha råd att betala. Det är med tanke på detta som vi i en
interpellation, som avgavs här i går, föreslagit åtgärder, framför allt åsyftande
att stegra produktionen på vissa områden. Det förslag, som vi ställt, anse vi
måste tagas upp till allvarlig prövning. Vi förvänta, att riksdagen icke åtskiljes
utan att folkhushållningsministern bekantgjort sin och regeringens mening
om våra förslag. Och ett sådant svar från regeringens sida i positiv riktning
skulle vara ett svar, som väl förstodes av det svenska folket.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! I jämförelse med de stora problem,
som upprullats framför allt i statsministerns inledningsanförande i går örn vår
ekonomiska politik, kunna de synpunkter, som jag har att anföra, te sig mycket
blygsamma och små. Men denna riksdag har kanske en viss uppgift att fylla
såsom cn klagomur, där även till synes små och obetydliga frågor kunna få ventileras.
Det är också så, att storleksordningen av en fråga kan ses från många
synpunkter. Det som kan te sig smått och enfaldigt ur hela landets synpunkt
kan ju för den enskilde lia en mycket stor betydelse. Det är just en sådan för
den enskilde betydelsefull sak, som jag skulle vilja beröra med några ord. Det
gäller formerna för distributionen och prissättningen av veden.

De åtgärder, som vidtagits i höst för att få reda i försäljningen av ved genom
att i varje län utnämna auktoriserade veduppköpare och likaledes auktoriserade
vedhandlare och ilven genom clearing av transporterna, finner jag vara
anordningar, som ii ro i hög grad berömvärda. Jag tror, att den organisation,
som sålunda uppbyggts, kominer alf visa sig vara ändamålsenlig och för uppgiften
lämplig. Däremot är jag ej av samma uppfattning beträffande den prislista,
som bränslekommissionen presenterade den 1 juli i år. Den innehåller
nämligen en del prisbestämmelser, som i praktiken te sig ganska egendomliga,
och de lia dessutom den egenskapen, att de verka i hög grad ofördelaktigt för
dc konsumenter av ved, som nödgas köpa ved i små partier. Eftersom det nu är

Andra hammarens protokoll 19J/2. Nr 28. 5

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
licenssystem på veden, kan det hända, att den enskilde helt enkelt tvingas köpa
små partier till mycket höga priser. Jag skall icke gå i detalj i prislistan, men
jag skall anföra ett enda sifferexempel för att åskådliggöra, hur det verkligen
förhåller sig här och vilka orimliga resultat man kan komma till. Jag tar ett
sådant vanligt sortiment som prima barrved. Den kostar på vedgården i Skövde,
om jag köper 4 meter ved av detta sortiment, 76 kronor, men om jag köper 5
meter av samma vara, kostar den 78 kronor 75 öre. Alltså kosta 5 meter 2
kronor 75 öre mera än 4 meter. Vad är anledningen till detta? Jo, helt enkelt
det, att bränslekommissionen har fastställt, att när det köpes 4 meter skall det
betalas med 4 kronor mera per meter än om det köpes 10 meter. Tanken bakom
detta är, att man skall söka få folk att köpa större partier: de skola köpa 5
meter ved på det sättet, att de slå sig tillsammans två och två och därigenom
kunna åstadkomma ett helt billass och sålunda frakta veden direkt från skogen
till konsumenternas upplagsplatser utan att anlita vedgården. Det låter mycket
vackert och är vackert tänkt, men i realiteten har det visat sig, att detta
är ogenomförbart av det enkla skälet, att med de transportmedel som nu finnas
en sådan anordning för hemforsling av veden är praktiskt taget omöjlig
att genomföra. I varje fall komma ej några chaufförer att gå med på att frakta
veden till samma priser, örn de på detta sätt skola uppdela partierna och fördela
dem på de olika gårdar, där konsumenterna bo. Det har därför blivit så,
att dessa poster på 5 meter måste också få tagas från vedgårdarna. Den, som
råkar ha en vedgård, är skyldig att försälja 5 meter ved till det pris som
bränslekommissionen fastställt. Då inträffar det egendomliga förhållandet, att
om han nödgas taga veden från vedgården förlorar han 25 öre på varje kubikmeter
ved, som lian på detta sätt säljer, därför att han har 1 krona 50 öre i
avans men 1 krona 75 öre i kostnad för att frakta veden från vedgården dit där
konsumenten bor.

Denna prislista har varit föremål för anmärkning från flera kristidsnämnders
sida. Bränslekommissionen har helt enkelt förklarat, att priset satts med
tanke på att endast poster på 4 meter skulle hämtas direkt från vedgården,
medan de övriga skulle hämtas från skogen, samt att sociala synpunkter vore
något som bränslekommissionen icke hade att befatta sig med utan endast
ekonomiska faktorer. Ett argument sådant som detta är uppseendeväckande
från en statens kommission, ty enligt mitt förmenande lia de flesta kommissioner
tillsatts av sociala skäl, för att åstadkomma sådana anordningar som i dessa
svåra tider äro nödvändiga. Jag finner sålunda detta skäl icke alls bärande.
Bränslekommissionen har också lovat igångsätta en ^undersökning i syfte att
åstadkomma en utjämning av vissa av dessa priser, så att icke den, som ej har
råd att köpa mer än 4 meter eller ej har utrymme för mer än 4 meter eller
kanske icke ens har fått licens på mer än 4 meter, skall nödgas betala 4 kronor
mer än den, som har råd och möjlighet att köpa 10 meter ved. En sådan anordning
måste ovillkorligen leda till mycket stor oro för att icke säga förbittring
bland den köpande allmänheten. Det bör åstadkommas rättelse. Nu har tiden
gått, men bränslekommissionen dröjer alltfort med sin revidering av dessa

priser. tu, i

Jag har velat föra detta på tal på det att det möjligen skall kunna ske en
rättelse inom så rimlig tid, att icke hela bränslesäsongen hinner förflyta, innan
någon åtgärd vidtages.

Jag har också i egenskap av mycket nära vittne till eli av de temperamentsfullaste
yttringarna av missnöje på jordbrukets område tänkt att yttra några
ord om det meromtalade Skövdemötet, där mycket skarpa uttalanden gjordes och
där säkerligen överord fälldes, som näppeligen kunna vara försvarbara. Jag kan
emellertid efter herr Ledbergs karakteristik av dessa yttranden nöja mig med

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
att instämma i hans uttalande. Jag skall också förbehållslöst uttala min stora
glädje över att en så eminent representant för jordbruket har tagit klart avstånd
från dessa överord, även örn han måhända i slutet av sitt anförande kom att enligt
mitt sätt att se gå fram något litet med hartassen, vilket jag icke ansåg
vara alldeles nödvändigt. Jag måste dock säga, att hans klara uttalande kontrasterade
på ett mycket välgörande sätt mot herr Svenssons i Grönvik. Jag
skulle ha varit mycket glad, om också denne i lika förbehållslösa ordalag hade
tagit avstånd från dessa opinionsyttringar. Ett uttalande från hans sida skulle
ha varit i hög grad ägnat att dämpa den oro, för att icke säga förargelse, som
dessa överord faktiskt väckt. Det må talas örn missförstånd i det sammanhanget,
men man kan icke komma ifrån, att dylika stranden måste bidraga till
en skärpning av motsättningarna mellan jordbrukare och konsumenter till nackdel
för båda parter, och ett otvetydigt avståndstagande här skulle lia varit ägnat
att gjuta olja på vågorna och att pacificera detta område. Det skulle lia varit
till fromma för både konsumenter och producenter och hjälpt oss att komma tillbaka
till normalare och lugnare förhållanden i umgänget mellan stad och land.
I dessa yttranden finner man en återklang av vad som förekom vid tiden omkring
åren 1928—1930, då, som vi veta, stridens vågor gingo höga, då många
missförstånd och många överord framkommo, och då mycken bitterhet uppstod,
en bitterhet som dessbättre sedan övervunnits. Det vore i hög grad att beklaga,
örn vi skulle återgå till tongångarna från den tiden.

Sedan jag sagt detta, skulle jag vilja påpeka en detalj rörande jordbrukspriserna,
som icke blivit beaktad tidigare men som jag tror har en viss betydelse.
Man må säga vad man vill örn de jordbrukspriser, som äro fastställda, man må
anse dem skäliga eller icke — därom skall jag icke alls uttala mig ■— men
en effekt av jordbruksstödet och jordbrukspriserna har blivit en påtaglig
stegring av jordbruksvärdena. Det går icke att komma ifrån, att fortsätter
det som hittills, kommer ungefär samma situation att inträda som
efter förra världskriget, när man evalverade de höga, tillfälliga jordbrukspriserna
i höga jordbruksvärden. När deflaponen sedan kom •— och den kommer
säkerligen nu som vid tidigare tillfällen — var den, som drabbades
hårdast, och den, som var mest beklagansvärd, just den som köpt gårdar
till högt uppdrivna priser och sedan skulle försöka få dem förräntade. Det kan
tänkas, att samma situation inträder nu, om det icke blir en åtstramning på
detta område. Jag är mycket väl medveten om att jordbrukspolitiken efter kriget
icke kommer att kunna föras efter samma linjer som 1920. Man kan vara
förvissad örn att — alla våra tvistigheter till trots — det kommer att föras en
sådan jordbrukspolitik, att jordbruket får sina berättigade intressen tillgodosedda.
Det skulle emellertid i en sådan situation vara till nackdel för både jordbrukare
och konsumenter — och för samhället i dess helhet — örn det stöd, som
då skall ges, måste inkludera en kraftig förräntning av jordvärden, som under
krigstiden blivit utan all rimlig anledning uppskruvade. Jag förmenar därför,
att det skulle vara önskvärt, att ett prisstopp kunde omfatta även jordbruksegendomar.

Nu vet jag, att den invändningen kan göras, att eftersom jordbruksprodukterna
äro underkastade prisstopp, även jordvärdena komma att automatiskt följa
efter. Jag tror dock, att erfarenheten visar, att det icke kommer att gå så och
att det säkerligen finns en ganska kraftig spekulations marginal på grund av
olika jordbruks olika läge, olika trakters möjlighet att bedriva jordbruk o. s. v.

Hur en reglering i detta avseende skall kunna göras och hur det skall vara
möjligt att genomföra den vågar jag naturligtvis icke hysa någon uppfattning
örn för närvarande, men jag tror, att problemet är av en sådan storleksordning
och har en så stor betydelse för jordbrukets hela framtida utveckling, att det

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
kräver uppmärksamhet i lika hög grad som många andra jordbruksproblem,
som nu diskuteras.

Slutligen vill jag bara påpeka en liten sak i statsministerns uttalande. Han
nämnde, att i den arsenal av medel, som man skall tillgripa för penningvärdets
bevarande, skall också ingå ett nedbringande av statsutgifterna, naturligtvis på
områden utanför den militära budgeten. Jag är ingalunda blind för statsutgifternas
oerhörda betydelse när det gäller att motverka inflation, men jag vill
passa på och säga redan nu, att det säkerligen kräves mycket stor försiktighet,
när nian söker åstadkomma besparingar, i synnerhet i fråga örn sådana anordningar,
som vi bruka kalla sociala välfärdsanordningar och kulturella anslag.
En standardsänkning på dessa båda områden tror jag skulle vara mycket farlig
i nuvarande situation, och jag nödgas redan nu för min del förklara, att jag
med stort bekymmer skulle se en sådan utveckling. Om jag skulle tillåta mig
nämna några exempel, skulle jag vilja passa på att efterlysa en sak, som varit
beslutad länge men som icke ännu kommit ut i tillämpning. Det gäller det anslag
till våra samlingslokaler, som beviljades av årets riksdag. Mig veterligen
har icke ännu möjlighet beretts för någon att söka dylika medel. Jag fruktar,
att detta anslag kommer att falla under den nedskärning, som nu till äventyrs
planeras. Skulle så vara förhållandet, måste jag bestämt säga, att det skulle
väcka synnerligen stor förstämning i landet. Redan nu har det varit efterfrågan
på dessa pengar från många håll, och varje åtgärd, som skulle försvåra
eller omöjliggöra anslagets utnyttjande, skulle mötas med mycket stort ogillande.
Det vore en besparing, som säkerligen icke vore till gagn för hela det svenska
folket.

En annan sak, som varit på tal, är bostadsproduktionen. Man har tänkt sig,
att det därvidlag skulle kunna bli en standardsänkning. Även på den punkten
vill jag anmäla min reservation. Och jag vill icke inskränka mig till bostadsstandarden.
Jag skulle också djupt beklaga, örn man på något sätt minskade
den produktionsvolym i fråga om bostäder, som vi nu hålla på att kämpa oss
upp till. Jag anser, att bostadsproduktionen är det sista område man bör låta
geddesyxan gå fram över.

Herr talman! Detta var några bidrag till den anhopning av bekymmer vid klagomuren,
som denna debatt varit och måhända även i fortsättningen blir. Jag
vill sluta med den förhoppningen, att det skall bli oss möjligt att utan skada
för betydelsefulla uppgifter samla oss kring det stora program, som statsministern
i sin ekonomiska översikt framlade.

Herr Carlström: Herr talman,! Den föregående ärade talaren var inne på
en del saker, som redan förut av vissa talare berörts. Bl. a. nämnde han att
vad som kan försvåra en överenskommelse i det nuvarande läget är den diskussion,
som förts från vissa gruppers sida under höstens lopp. Jag kan instämma
med dem som anse, att det varit olyckligt med de överord, som förekommit,
överord som av en talare i första kammaren karakteriserades som
desperata. Man får å andra sidan räkna med att det varit val i höst, och i en
valstrid äro människor som bekant icke så synnerligen nogräknade med hur
de uttrycka sig, örn de bara tro, att respektive parti kan tjäna något på saken.
För min del har jag konsekvent under valstriden just talat örn dessa saker
varom diskussionen här rör sig. Det heter ju, att man skall ge upplysningar
åt folket i landet över läget, men då bör man icke komma med dem efter valet
utan före. Jag har talat örn det statsfinansiella läget. Jag har sagt, att en
överenskommelse för att skydda valutan och undvika penningvärdets fall
blir svårare att hålla ihop örn, än att hålla ihop när det gäller vår neutralitet

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
och våra försvarsåtgärder. Det är beklagligt, att man gått förbi denna sak alldeles
under valstriden. Jag bär emellertid som sagt sökt gå in på dessa ting,
och jag har fått på huden för att jag kommit med sådana saker, som man
egentligen icke skall tala om i en valstrid, då man ju helst vill höra något angenämare
i stället. Jag har t. o. m. blivit beskylld för att vilja gå med på en sänkning
av priserna på livsmedel och jordbruksprodukter. Här tala vi från olika sidor
under dessa dagar om hur besvärligt vi lia det var och en på sin kant och örn
att vi gärna vilja ha prisstopp och lönestopp, men örn vi icke på någon sida söka
komma överens om några eftergifter, blir det hela bara en tom demonstration,
och valutan fortsätter att gå nedåt.

Statsministern var i sitt anförande inne på — och herr Sundström underströk
det här nyss — att det måste bli ett nedbringande av statens utgifter.
Det är verkligen intressant att höra efter allt som tidigare förekommit här,
då det varit fråga örn besparingar. Jag väntade, att herr Sundström skulle exemplifiera
några områden, där han ansåg att man kunde göra besparingar.
Det gick han sorgfälligt förbi. I stället exemplifierade han områden, där han icke
ville vara med örn besparingar. Det är en utmärkt metod att säga, att på det
eller det området vill man icke vara med örn att spara men att det sedan kan
sparas på andra områden, som man icke talat örn. Jag vet icke, örn herr Sundström
var inne på försvaret — jag hörde icke så noga. Jag har dessa år efter
krigsutbrottet framhållit, att man även där måste söka begränsa sig något,
och jag blev mycket glad, när jag i dag hörde herr Skoglund tala om att man
kunde spara på de militära utgifterna utan att fördenskull komma försvarsanordningarna
till livs. Jag rekommenderar därför herr försvarsministern att
i det avseendet göra allt vad göras kan. Och jag skulle gärna vilja här i dag
höra någon, som liksom herr Sundström vill vara med örn att nedbringa statsutgifterna,
exemplifiera något ytterligare område, där man verkligen är hågad
att sätta in sparsamheten. Det vore synnerligen angenämt att få en sådan
deklaration.

När det gäller frågan örn hur man skall kunna komma överens i fråga örn
skyddet av valutan och begränsningen av prisförhöjningen och löneutvecklingen,
är det uppenbart, att jordbruket skjutes i förgrunden. Man har nämligen
på visst håll den uppfattningen, att det är livsmedelspriserna, som framför
allt medverkat till att vi kommit i detta besvärliga läge, då människor med små
inkomster ha svårt att få det att räcka till. När det icke kan bli så mycket att
leva på, att de kunna äta sig ordentligt mätta, förstår man, att irritationen stegras.
Då jag under valstriden talade örn att vi på jordbrukarhåll också finge gå med
på eftergifter och när man kom fram med det förslag örn sänkning av jordbrukspriserna
på vissa områden — främst spannmålspriserna — som regeringen
sedan framlade, tänkte jag mig, att detta skulle få vara detta. Jag trodde
knappast, att man skulle vilja gå längre. Vad beträffar kött- och fläskpriserna,
så äro dessa, särskilt priserna på fläsket, sådana, att man sannerligen icke
kan säga, att man förtjänar något på denna produktion. När det sedan från
livsmedelskommissionens sida förklaras, att man icke får ge småpotatisen åt
grisarna, och sedan det ålagts oss alt leverera dubbla kvantiteten fodersäd i
förhållande till föregående år, frågar man sig verkligen, vad vi skola producera
fläsk med. Det är ganska svårt att förstå. I varje fall undrar man, hur
<;n sådan produktion med nuvarande priser kan bli lönande. Vad mjölken beträffar
mäste jag säga, —■ det bär för övrigt flera talare redan varit inne på
—- att det skulle vara ganska olyckligt, örn vi skulle genomföra en sänkning
av mjölkpriset. Jag är tämligen övertygad örn att vi få mindre mjölk i alla
fall i vinter än man räknat med. Och skulle en sänkning komma till stånd, är
det uppenbart, att detta också i någon mån medverkade till att tillgången bleve

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ännu mindre. Jag tror, att det är farligt att giva sig på det området, örn man
nu vill gå längre i nedbringandet av jordbruksprodukternas priser.

Sedan skulle jag vilja framställa en fråga till regeringen. Regeringsbänken
är tämligen tom, ser jag; det var ju så, att vi skulle få resonera med regeringen,
och att det icke var bara regeringen, som skulle tala. Jag skulle alltså vilja
fråga, vad tänker man använda hela den kvantitet fodersäd till, som man nu
ämnar taga ut från jordbrukarna detta år? Har man lagringsmöjligheter för
denna kvantitet, örn den skall uttagas i hela sin utsträckning? Eller ligger
möjligen den tanken bakom, att jordbrukarna skulle köpa cellulosa, som vi nu
tydligen ha fått för mycket av, och i stället leverera fodersäd? På tal örn cellulosan,
så sade jag här i somras i slutet av riksdagen, att man redan då kunde
bedöma skörderesultatet så pass mycket, att man bort inse, att det var oförnuftigt
med en produktion av 500,000 ton. Det är uppenbart, att åtminstone
i mina bygder, där stråfodret i varje fall är tämligen rikligt, ingen köper cellulosa
för att i stället söka använda halm- eller höfoder på annat sätt. Jag skulle
gärna vilja veta, vad man tänker använda denna stora kvantitet foderspannmål
till. Ty den kan inte förklaras med att vi skulle få en större kvantitet
havregryn detta konsumtionsår eller att ransonen därav skulle så att säga läggas
utanför brödkupongerna. Det kan ju inte gå åt så väldiga massor havre
till denna grynframställning, att man på grund därutav skulle behöva ta ut
så mycket fodersäd.

Man har emellertid nu fått veta att en del av den fodersäd staten nu skall ta
hand örn skulle delas ut till dem, som vilja producera fläsk, för att på det sättet
öka fläskproduktionen i landet. Ja, kan det vara förnuftigt att först ta ut
denna fodersäd — även ganska långt ned bland småbruken, vilket i sin tur
omöjliggör att vederbörande småbrukare kan producera fläsk nu i höst som han
kanske tänkt sig — för att efteråt dela ut denna säd både till denne småbrukare
och andra, som sedan skola använda den för exempelvis fläskproduktion? Jag
tror visst att livsmedelskommissionen, som ju flera ha omvittnat här, har en
svår uppgift; det är naturligtvis inte lätt att sörja för en familj på sex miljoner
personer. Men jag tror att i vissa lägen ingriper man ändå på ett sätt, som
inte alls kan sägas motiverat av den verkliga situationen, och jag tror att, då
det gäller denna uttagning av fodersäd, man alldeles skjutit över målet.

Medan jag är inne på detta kapitel örn småbrukarna vill jag nämna, att
jag fäste mig särskilt vid ett uttalande, som herr Vougt gjorde i sitt anförande
här i dag. Han sade, att ett lönestopp för do sämst ställda grupperna skulle
vara mindre lyckligt. Jag tror också, att ett lönestopp i form av ytterligare
sänkta jordbruksproduktpriser skulle bli besvärligt för de mindre och sämst
ställda jordbrukarna, och antalet av sådana sämst ställda kan nog jämställas
med antalet av dem som ha det svårt även inom andra grupper på konsumentsidan.
Vi få ha detta i minne, då vi nu resonera örn ytterligare beskärning av
jordbruksproduktpriserna.

En annan sak, som man kanske inte alls tänker på i detta sammanhang, är
att många av dessa mindre jordbrukare, och för ali del åtskilliga större
också, på grund av de två på varandra följande missväxtåren lia fått så dålig
ekonomi, att de anse det inte vara mer än rätt att de även under detta något
bättre skördeår finge behålla de priser som gällde under de besvärliga åren.
Det går ju inte att individuellt hjälpa vissa hårdast drabbade på detta sätt,
men det är säkerligen många jordbrukare, som på grund av de två föregående
årens klena skördar kommit i en situation som skulle göra det berättigat, att
de finge ett något bättre utbyte av sin näring under detta år.

Då det gäller möjligheterna att ännu mera sänka jordbrukspriserna kan
det inte vara så stora skäl, ens ur konsumentsynpunkt, att nu försöka pressa

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
ytterligare. Vad gäller mjölken kommer nämligen en sådan åtgärd att minska
tillgången, en tillgång som för övrigt denna vinter kommer att bli betydligt
mindre än man räknat med. Ty örn man enbart har hö och halm att fodra med
och även örn man får behålla en del havre till gröpe åt korna, blir i alla fall
resultatet mycket sämre än örn man kan få ett tillskott av oljekakor och dylikt
kraftfoder, och de utsikterna äro för den kommande vintern ganska minimala,
som vi veta.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord örn skogsawerkningsskyldigheten
för jordbrukarna, och då vänder jag mig åter till försvarsministern. Jag kan
som exempel ta en jordbrukare, som är ensam på en gård. Han är inkallad för
tre månader framåt och är ålagd att leverera 360 kubikmeter ved, varav 170
kubikmeter skola vara avverkade före den 1 januari. Hans utsikter att kunna
leja en människa att hugga veden äro desamma som inga. Är det någon som
kan säga, hur denne jordbrukare skall bete sig? Jag kan i varje fall inte förklara
det. Det är nog tyvärr så i många fall, att skyldigheten att hugga och
framskaffa ved ha vederbörande ingen möjlighet att fullgöra, dels på grund
av att de inkallas under den tid då detta arbete möjligtvis skulle kunna ut.
förås och dels därför att de inte ha möjlighet att leja folk att utföra arbetet.

Jag skulle i detta sammanhang även vilja peka på svårigheterna för jordbrukarna
att få det hela att bära sig på ett litet jordbruk örn 25—30 tunnland,
där man inte kan reda sig med den egna arbetskraften utan måste anställa
lejt folk. Och dessa svårigheter ha blivit betydligt skärpta genom statens^ åtgärder.
Veden måste fram och det måste betalas för huggningen, torv måste
anskaffas och arbetarna måste betalas så att torven blir upptagen. Om en sådan
lantbrukare alltså måste skaffa sig en dräng —■ örn han kan göra det
— får han betala ett pris som inte rimmar med jordbrukspriserna. Jag kan
tala om att min egen son, som arrenderar gården där hemma, betalar 160
kronor i månaden för en dräng. Nu är han inkallad för tre månader framåt,
annars hade han kunnat undvara drängen i höst och vinter. Men nu måste han
ju ha honom kvar, och skall drängen stanna vili han lia samma betalning också
för vintermånaderna och det gör att lönekostnaderna på denna lilla gård bli så
orimliga emot tidigare, att det är ganska besvärligt att kunna klara upp saken,
örn det inte finnes några biförtjänster att tillgå.

Jag vill emellertid framhålla, att jag inte har pekat på dessa förhållanden
för att ansluta mig till den där »grinigheten», som man säger finns på vissa
håll, över att vi nu litet var måste ge avkall på våra anspråk. Jag är för min
del beredd, hellre än att alltsamman skall brista, att göra även något ytterligare
offer. Men är man också på andra sidan beredd att göra det? I fråga örn
det s. k. lönestoppet bär'' man inte så stora förhoppningar, då man vet hur
besvärligt det har varit för regeringen att kunna på ett visst område — jag
tänker på byggnadsarbetarna — komma fram till ett resultat, som vi anse
borde ha blivit förverkligat. Får man på skilda håll i fortsättningen bara
tänka på sina egna intressen, på att man själv skall ha kompensation, är det
klart att vi inte komma någon vart. Jag anser emellertid frågan örn att komma
fram till ett resultat så viktig, att jag vädjar till regeringen att tillgripa
de medel som behövas för alf man verkligen skall kunna uppnå de syftemål
det här gäller.

Herr Sundström i Skövde sade, att det var olyckligt för jordbruket med
dessa höga priser, som bl. a. föranlett att jordvärdena stigit. Ja, herr Sundström,
jordvärdestegringen beror nog till stor del på skräcken för en förstörd
valuta. Folk som lia en dol pengar men sorn inte liro jordbrukare finna med
sill fördel förenligt alf köpa en jordbruksfastighet, ty då lia de alltid något
kvar när penningvärdet går så ned att pengarna nästan ingenting betyda

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
längre. Därför har konkurrensen om jordbruken blivit skärpt, och svårigheterna
för en jordbrukare, en man sorn nu vill börja med ett jordbruk, ha blivit
så stora att jag tror det är nästan uteslutet att han skulle kunna träda till
— på grund av de stegrade värdena på både fastigheterna och, det kan jag
säga också, på inventarierna. Det är på tiden att här blir stopp även i fråga
örn dessa företeelser, men då fordras det naturligtvis att alla parter, var på
sitt håll, äro med därom. Och inte minst fordras det att vi här i riksdagen
göra sanning av sagan örn minskade statsutgifter eller åtminstone hålla igen
då det gäller nya anslag. Göra vi inte det är jag rädd för att alla andra åtgärder
visa sig otillräckliga.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Yad jag har att säga har egentligen
inte, åtminstone inte i någon nämnvärd grad, adress till regeringen och
knappast heller till några av de krismyndigheter, som i en sådan här debatt
ju alltid komma mer eller mindre i gluggen.

Jag tänkte besvära kammarens ledamöter med en smula uppmärksamhet rörande
några allmänna reflexioner. Jag tänker tala så att säga över huvudena på
damerna och herrarna i kammaren och till den allmänhet, den högt värderade
allmänhet som skickat hit oss. Det är nämligen enligt mitt sätt att se ganska
angeläget att man — det åligger ju bl. a. riksdagsmännen — försöker klargöra
för allmänheten det individuella ansvaret för den valutavård, som vi måste
ägna oss åt i mycket högre grad än hittills. Jag anser inte att ett sådant
inlägg i debatten, även om det kanske skiljer ut sig från anförandena i övrigt,
är ett alldeles obehörigt inslag.

Jag såg för några dagar sedan i en tidskrift en rundfråga till ett antal personer,
kvinnor mest, som tillfrågades vilken vara de helst ville ha prisreglerad.
Och var och en uttryckte sina bekymmer. Den ene ville ha prisstopp på fisk
så_ där i största allmänhet, medan en annan ansåg att det kunde räcka med
prisstopp på bär och svamp och på tvättmedel. En tredje ville lia prisstopp på
kaffesurrogat, medan en fjärde var bekymrad för priserna på lax, hummer och
sardiner, och för dessa varor ville han ha prisstopp. En femte ville ha prisstopp
på möblerade rum. En sjätte tyckte att det var ganska oförskämt att
man måste betala 60 kronor för att få ett pär skor som voro användbara, ■—
billigare skor. ansåg han inte vara användbara. En av de tillfrågade ville lia
prisstopp på fisk av alla slag men inte alls på jordbruksprodukter. En annan
ville inte ha något prisstopp alls, eftersom varorna vid prisreglering försvinna
ur marknaden. Men innan samme tillfrågade hunnit sluta sin oration, hade han
kommit underfund med att det var nödvändigt att myndigheterna höllö efter,
som han uttryckte sig, restauranger och affärer. Han slutade därför med att
säga att han ville ha allmänt prisstopp, sedan han börjat med att förklara att
han inte ville ha det alls.

Det gemensamma för alla som tillfrågats tycktes vara, att nog hade de
pengar att betala med; det syntes ju bl. a. av utlåtandet från den där herrn
som skulle ha skor för minst 60 kronor. Nog hade de pengar att betala med,
bara det fanns varor. Någon förmåga hos vederbörande som tillfrågats att se
ut över gränserna för de små privata intressena fanns tydligen inte. De syntes
allesamman föreställa sig. att det inte rådde någon varubrist — nog fanns
det varor, bara man betalade. Att man bland fattigt folk kan se på saken helt
annorlunda ingick tydligen inte i de tillfrågades föreställningsvärld. Men
ganska olustiga voro de i alla fall allesamman, olustiga över de höga priserna.
Som ledning för myndigheterna — och det var väl journalistens avsikt med
rundfrågan — voro emellertid dessa stickprov totalt värdelösa, men illustrativa
för en allmän mentalitet voro de nog.

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)

Olusten över livsbesvären är ju ganska allmän, den finns i alla samhällsklasser.
Oell den är naturlig. Den kan inte skingras så länge kriget varar och
så länge varubristen är ofrånkomlig. Men den kan naturligtvis lindras i den
mån myndigheterna förmå åstadkomma något så när kloka föranstaltningar och
i den mån det finns utsikter att göra medvetandet örn det individuella ansvaret
för det hela, känslan alltså för solidaritetens förpliktelser, till en tämligen allmän
moralisk tillgång hos vårt folk. Men det är väl skäl i att inte göra sig
några stora förhoppningar därvidlag. Man kail ju inte förutsätta, att de förvaltande
myndigheterna med sin i vissa fall med naturnödvändighet hoprafsade
personal skola suveränt behärska hela försörjningsproblemet. Det är omöjligt
och det kan man inte kräva. Kritiken, ofta en ganska sur och, som man här
flera gånger har sagt, grinig kritik får man nog alltjämt räkna med som ett
nödvändigt ont.

Ett område där de ansvariga i förvaltningen alltid, såvitt jag förstår, komma
att lia ryggen bak, som man säger, är bränsleförsörjningens. Det kan aldrig
uppnås en allmän tillfredsställelse på detta område, eftersom problemet är på
sätt och vis olösligt. Det är ganska mänskligt att skogsarbetarna äro missbelåtna,
underligt vore det annars. Systemet med riksarbetare är ingalunda
idealiskt. Det har lett till, som alla veta, att den ovane som arbetar i skogen
får större inkomst än den yrkeskunnige kamraten. Denna kategori, det veta vi
också allesamman, har hittills varit ganska missgynnad i förhållande till de
flesta andra yrkesgrupper. Det ligger i sakens natur, att detta förhållande
måste framkalla misstämning. Inkallandet av värnpliktiga blir ju också en
för folkhushållet dyrbar affär med, som man nog tyvärr kan befara, ganska
klent resultat till slut. Skogsarbetarnas egna anvisningar finner jag emellertid
inte övertygande, i varje fall inte än så länge. Man säger: Betala mer, så blir
det flera kunniga arbetare i skogen. Och sker detta, komma prestationerna att
höjas avsevärt och avverkningsprogrammet blir fullgjort utan att man behöver
vidta några särskilda dispositioner genom att inkalla okunnigt folk.

Örn man skall ha ett avsevärt högre ackord — delvis har man kanske fått
det och därom är ingenting att säga — för att, som man säger, kunna fullgöra
programmet, måste kostnaderna härför läggas på vedpriset, och då blir deli
omedelbara effekten den, att vi få ett mycket högre bränslepris än vi ha nu.
Det blir dyrare för hushållen, och det blir dyrare för industrien. Men det
skulle ju, därom äro vi överens allesamman, undvikas, eftersom vi anse att
prisstegringen överhuvud taget skall stoppas. Då har man anvisat den utvägen,
att man slår ut de högre "huggningskostnaderna på hela folkhushållet och använder
de pengar, som man därigenom får och som motsvara statens merkostnad
för riksarbetaren eller den värnpliktige, till en lönefyllnad åt skogsarbetaren.
Men därmed har man icke löst frågan. Då återstår en fråga att
besvara, och det är den avgörande frågan. Är den yrkeskunniga skogsarbetarkåren
här i landet så stor att den räcker för den uppgift, sorn den skall fylla,
och kan arbetsintensiteten på grund av väsentligt högre ackord stegras så till
den grad att avverkningsbehovet helt och hållet kan, täckas? Frågan är ännu
obesvarad. Jag tillåter mig efterlysa svaret. Vilka som skola svara, är icke
svårt att räkna ut.

Kraftransoneringen är nu ett faktum. Det regnar ute och man säger, att
det blir fullt i sjöarna och floderna och att kraftverken måhända kunna sätta
i gång för fullt. Den kraftransonering, som man planerat, är emellertid beräknad
med hänsyn till tidigare förhållanden. Den får man riltta sig efter tillsvidare.
Den är i alla fall ett faktum. Den beror, det veta vi allesammans, uteslutande
på naturförhållandena. Vi kunna inte få in så mycket kol oell köks,
som vi behöva, inom rimlig tid. Frågan iir hur stor kraftransoneringen kommer

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
att bli i fortsättningen. Den leder eller kan leda till avsevärda inskränkningar
i produktionen även i fråga om den mycket nyttiga och den nästan oumbärliga
produktionen. Här skulle jag önska en mycket mera omsorgsfull information
än som bränslekommissionen varit i stånd att lämna. Kanhända det blir svårt,
men informationerna böra kunna göras bättre i alla fall än hittills varit
förhållandet. Här har det hänt till exempel att en elverksdirektör blivit i vederbörande
kommission, i detta fall bränslekommissionen, undervisad örn
ransoneringens nödvändighet och om dess omfattning. Sedan han gått
igenom denna kurs, — det är väl flera elverksdirektörer, föreställer jag
mig, åtminstone bland dem, som höra till kraftverken i de större städerna,
som fått gå igenom sådana kurser -—• och blivit undervisad om
hur nödvändig ransoneringen är och hur stor den skall vara, reser han
tillbaka till sin hemstad och bereder sig att informera dem, som skola
drabbas av inskränkningen. Han kallar tillsammans industriens företrädare
och talar örn att förbrukningen måste pressas ned med 15 procent. Och så har
han ett förslag: Slå igen fabrikerna en dag i veckan, så är problemet löst. En
plan lägges upp. Man slår sig ned och bereder sig att trots alla besvärligheter
fullgöra programmet, eftersom det av kommissionen ansetts nödvändigt med
dessa inskränkningar. Det går ett pär dagar. Därefter får man genom pressen
veta, att det icke varit meningen att genomföra en så stor inskränkning. En
sådan har icke varit på tal. Siffran 15 procent kan emellertid icke bero på
missuppfattning. Det måste ha brustit i upplysningstjänsten i bränslekommissionen.
Jag hemställer, att man ser sig för bättre en annan gång.

Det kan emellertid gå därhän, att man måste inskränka sig så mycket, som
man förutsett. Det kan hända att vattenkraften icke räcker till ens för den
reducerade kraft, man nu får, utan att man måste gå ännu längre ned på
skalan. Man kanske överhuvud taget måste inskränka driften vid alla våra
industrier med 15 procent och slå igen en dag i veckan, kanske till och med
flera. Man har ju på sina ställen i södra Sverige redan sedan lång tid tillbaka
fått göra sådana inskränkningar. Kanhända måste, som sagt, inskränkningarna
bli mera allmänt förekommande. Industriens arbetare förlora då ungefär
en sjättedel av sin inkomst. Det betyder för industriarbetarna, åtminstone för
de flesta, ganska mycket. Det betyder en betydande reducering av deras existensmöjligheter
som, såvitt jag kan förstå, icke kompenseras genom någon
prissänkning. Då är frågan den: Kan man eller vill man kompensera dem på
något annat sätt? Skola de få mera betalt för de fem dagarna under vilka de
arbeta, eller skola de eventuellt få någonting för den sjätte dagen, då de inte
kunna arbeta.

Man säger, att det är orimligt att tala örn sådant där. Man kan inte göra
anspråk på en sådan ersättning, varför då syssla med sådant nonsens? Mina
damer och herrar! Är det så orimligt, som det kan förefalla? Genom vissa naturhinder
eller i vissa fall kanske genom en givmild natur blev det normala
skörderesultatet under ett antal år här i landet rubbat. Ett par år fick man så
mycket över det normala, att lagen om tillgång och efterfrågan hotade att
pressa ned priserna på lantbruksprodukterna. Det ansågs därför då nödvändigt,
att stalén trädde stödjande in för att jordbrukarna icke skulle förlora
sina inkomster och komma i ett, som jag kunde förstå, bekymmersamt läge.
Sedan blev det tvärtom. Skörden blev under medelmåttan, ja, långt under den
normala, i vissa fall gränsande till missväxt. Då måste samhället också träda
in med garantier. Det var, örn man så vill, ett slags arbetslöshetsunderstöd,
som var nödvändigt.

Låt oss tänka oss det där fallet med arbetarna, som jag nyss nämnde. Där
ha vi också svårigheter fullkomligt analoga med de svårigheter, som jordbru -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
karna råkat ut för under de senare åren. Om man nu skulle göra det tankeexperimentet,
att arbetarna skulle bli i någon mån kompenserade för den
sjätte arbetsdagen, som de skulle förlora på grund av naturhinder — att de
skulle bli kompenserade för denna förlorade arbetsdag av arbetsgivarna är
ju otroligt, och att staten skulle kompensera dem är ej heller mera troligt —
skola de sedan få behålla denna kompensation, då arbetstiden börjar bliva
normal igen? Jag nöjer mig med att framställa frågan. De ärade kamraterna
i kammaren, i synnerhet de kamrater, som representera mentaliteten just nu
hos R LF, kunna ju en stund grubbla över det spörsmålet.

Man säger, att statens understöd närmast tar sikte på konsumenterna, på de
fattiga konsumenterna. Man förbiser då att til syvende og sidst blir hjälpen
till dem också en hjälp åt jordbrukarna, en hjälp till att uppehålla en nödvändig
köpkraft hos dem, som måste köpa jordbrukets produkter. Hjälpen
till konsumenterna kommer sålunda till slut också jordbrukarna till godo.

Ibland är man frestad att fråga sig, örn en stor del av svenska folket egentligen
riktigt kommit underfund med att det pågår ett världskrig sedan några
år, och att det icke finnes någon möjlighet att uppehålla en normal levnadsstandard.
Det tycks i alla fall vara omöjligt att få stora lager av svenska
folket att förstå, att de icke bli hjälpta med mera pengar. Om riksbanken låter
trycka sedlar dag och natt för att distribueras bland allmänheten, kan man
icke därmed hålla vår standard uppe. Många leva ännu i den föreställningen,
att får man bara mera pengar, så äro alla svårigheter ur världen. Ja, kanske
för vissa element, örn en samhällsklass kan roffa åt sig alla de nya pengarna
och hålla dem borta från andra grupper i samhället, men det ju icke möjligt.
Tänker man på saken, inser man kanske, att det förhåller sig så, men varje
grupp sliter åt sitt håll. På en del håll sliter man mycket intensivt och hetsigt,
i synnerhet i vissa landskap i Sverige, och man sliter ganska tanketomt förresten.
Andra slita för att till nöds försvara sig. Man sliter åt var sitt håll,
och detta i en tid, då man allmänt predikar örn att vi skola hålla samman
och »bära varandras bördor», som det heter.

Ja, det tycks vara märkvärdigt svårt att samla svenska folket till ett klart
medvetande örn nödvändigheten i den uppgift, som består i att ekonomiskt
rusta sig för framtiden. Det är icke bara så att sparsamheten ^är en angelägenhet
av betydelse för dagen. Det är inte bara fråga örn att hålla utgifterna
nere för staten eller att hjälpa staten med stora lån för de svindlande utgifter,
som på grund av beredskapen bli nödvändiga. Det är icke bara fråga örn att
spara köpkraften under den näraliggande tiden, utan väsentligen gäller det att
organisera ett försvar mot den inflationistiska utveckling, som man fruktar.
Svenska folket måste läras att göra det, och det är vår uppgift som riksdagsmän
att lära svenska folket det. Det måste lära sig inse att återhållsamheten
måste sträcka sig ett stycke längre än till dagens sparsamhetsbehov och att
en vidare uppgift finnes, nämligen att skapa en rustning för framtiden. Därom
kan det icke talas för ofta och för enträget i alla kretsar. Det är bara detta,
som jag har velat framhålla, eftersom det är ett område, som på grund av skäl,
som riksdagsledamöterna väl veta, måste ligga mig särskilt nära örn hjärtat.

Av det anförda följer, som var och en förstår, att jag personligen i det
stora hela ingenting har att invända mot det med nödvändighet hårda program
för vår ekonomiska politik, som statsministern här presenterat.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det har under överläggningen framställts vissa spörsmål, bland
annat rörande avståendet av foderspannmål. Jag skall därför söka redogöra
litet för den tanke, som ligger bakom livsmedelskommissionens förslag här -

Nr 28.

Hedåsen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
utinnan.. Då skörderesultatet per den 30 augusti blivit känt för livsmedelskommissionen,
beräknade kommissionen, att den kvantitet foderspannmål, däri
inräknat det korn, som skulle avstås till det allmänna, skulle utgöra 558,000
ton.^Med hänsyn till förändringar i det beräknade skörderesultatet inom vissa
områden ha vissa justeringar i leveransplikten företagits. Det har tyvärr inom
vissa områden visat sig att exempelvis havren på grund av den frost, som
rådde under viss tid, innan havren var skördad, skadats i väsentlig utsträckning,
så att den kvantitet, som man räknat med, blivit väsentligt lägre. Det
är självfallet, att den reduktion i leveransplikten, som på grund härav kom
i fråga, i främsta rummet kom jordbrukarna i dessa områden till godo.

Livsmedelskommissionen har vid den efterprövning, som skett vid beräknandet
av kvantiteterna, kommit till en kvantitet av cirka 510,000 ton, vilket således
innebär en reduktion av den först beräknade kvantiteten med 48.000 ton.
Av edessa 510,000 ton, om vi nu kunna beräkna att de skola kunna levereras,
ingår korn med 120,000 ton. Av denna mängd lia 50,000 ton beräknats skola
användas såsom inblandning i brödsäden. 20,000 ton avses för framställning
av gryn, och högst 25,000 ton beräknas komma till användning i bryggerinäringen.
Örn dessa siffror, som man räknar med, skola kunna hållas — resultatet
av kornskörden har ju icke visat någon större försämring åtminstone -—
skulle återstå ett överskott av 25,000 ton. Av detta överskott beräknas 8,000
ton erforderliga för utsäde, men man måste kanhända räkna med ytterligare
kvantiteter för utsäde av såväl vårvete som korn för att få tillräcklig brödsädesodling
till varén. Särskilt beträffande södra Sverige har tyvärr väderleken
i många fall lagt hinder i vägen för att verkställa den sådd, som ur
alla synpunkter skulle varit önskvärd och som säkerligen ingått i jordbrukarnas
planläggning av åkerarealens användning. Av erfarenhet från mitt eget
jordbruk vet jag, att det, med anledning av det ständiga regnandet vecka efter
vecka, icke varit möjligt att beså den areal, som skulle besåtts. Av dessa 25,000
ton korn äro, som sagt, minst 8,000 ten avsedda för utsäde. De 17,000 ton
korn, som bli över, skulle kunna överföras till nästa år, då vi icke veta hur
vi ha det, eller, örn läget ger möjlighet därtill, användas till framställning av
gryn i större utsträckning än man räknat med.

Av havre och blandsäd skulle, med den reducerade kvantitet man kommit
till, återstå 390,000 ton. Det är således den minskade tillgången på havre och
olandsäd som föranlett denna reduktion på 48,000 ton. Då återstå 390.000
ion. Denna kvantitet har man tänkt disponera så att 75,000 ton användas till
havregryn. Det är ungefär 50 procent mera till havregryn än under normala
förhållanden. Men då vi veta den knapphet, som råder på en hel del viktiga
förnödenheter, är det önskvärt alf, örn nian lyckas genomföra det, få använda
ett så stort parti havre till havregryn, vilket skulle innebära ett mycket önskvärt
tillskott till folkhushållet under dessa knapphetstider. Härutöver reserveras
50,000 ton till utsäde och för Norrland, såsom fodersäd, 25,000 ton. För
armén reserveras 30,000 ton. Det är väsentligt mindre än armén med nuvarande
hästbestand skulle behöva, örn man skulle tillämpa den foderstat, som
man varit van vid att tillämpa. Men efter överläggning med livsmedelskommissionen
har armén till väsentlig del lagt in fodercellulosa i foderstaten, för
att vi skola slippa avsta mera foderspannmal. Detta kan naturligtvis armén
görn, därför att man ju kan köpa hö som tillskott för att därmed tillföra den
kvantitet äggvita, som behövs för att få foderstaten lämpligt sammansatt.
lill åkarhästar äro reserverade 15,000 ton. Detta är en mycket liten tilldelning
per häst, men härvidlag gäller samma sak: på grund av den ringa tilldelningen
nödgas man i relativt stor utsträckning använda fodercellulosa och hö för
foderstaten. Till pälsdjur och diverse användning äro räknade 10,000 ton, och

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överlag guling i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
till det^ mindre jordbruket oell därmed för att betjäna svin- oell hönsproduktionen
återstå då 185,000 ton. En hastig beräkning ger vid handen, att man
av dessa 185,000 ton skulle kunna få fram ungefär 32,000 ton fläsk. Det är
självklart, att livsmedelskommissionen tagit till dessa kvantiteter för att kunna
ställa erforderlig spannmål till förfogande för dem, som driva fläskproduktion
men sakna foder. Det är sörjt för att de jordbrukare, som skola avstå
foderspannmål, skola få göra avräkning i den mån de uppföda gödsvin. Jordbrukare
i allmänhet ha ju tilldelats viss kvantitet foderspannmål, svarande
emot deras innehav av svin. Förra året kunde man icke lämna mer foderspannmål
än som behövdes för uppfödande av svin i den utsträckning, som motsvarade
50 % av 1938 års fläskproduktion. I år har icke vidtagits någon begränsning
av kvantiteten. Den som vill öka sin svinproduktion får lov att göra
det och kan för ändamålet använda spannmål av sitt innehavda förråd. En
person, som vid konsumtionsårets början den 1 september har 10 grisar, tilldelas
efter rent matematiska grunder 55 deciton till dessa grisar, men denna
kvantitet har delats upp på olika perioder. Han tilldelas 20 deciton från den
1 september till årets slut, 10 deciton för tiden från den 1 januari till den 1
mars, 10 deciton för tiden från den 1 mars till den 1 maj samt 15 deciton för
tiden från den 1 maj till konsumtionsårets slut. Denna uppdelning har vidtagits
för att spannmålen verkligen skall komma fläskproduktionen till godo.
Den enskilde producenten skall icke kunna, sedan han uppfött exempelvis
10 svin, upphöra med svinproduktionen och använda resten av foderspannmålen
till annan utfodring. Det är visserligen klart, att även om så skedde, kom me
spannmålen att användas i produktionen, men den bleve icke använd på det
sätt, som ur folkförsörjningssynpunkt är riktigast. Örn en person, som tilldelats
foderspannmal för uppfödning av 10 grisar, den 1 november har ytterligare
10 grisar och således har fördubblat sin svinstock, så kan han från
den 1 november till årets slut påräkna att för dessa grisar få behålla 10 deciton,
som räknas såsom fullgjord leverans av spannmål. Från den 1 november
löper perioden vidare precis på samma sätt som jag sade nyss med det antal
svin, som de erhållit tilldelning för förut. I fråga örn grissuggor är systemet
upplagt efter enahanda grunder för vilka redogjorts. Den t. ex. som vid produktionsårets
början inte har någon gråsugga men senare får en eller flera
erhåller tilldelning eller får tillgodoräkna sig fodersäd efter förut nämnda
grunder, som belöper på tiden från den 1 september till den dag han får utökning
av djurbeståndet. Dessutom lämnas, förutom de 650 kg, som likaledes i
fyra olika repriser tilldelas för innehav av modersuggor, tilldelning för varje
graning första gången ISO kg kli och andra gången 50 kg kli och 80 kg foderspannmål.
Då den frågan har berörts, har jag ansett mig böra lämna dessa
meddelanden.

Någon säde, att herr Carlström skulle yttrat, att livsmedelskommissionen
med det stora fodersädesuttaget skulle avsett att pressa in fodercellulosa i foderstaterna,
Det är alldeles självklart, att örn man av spannmål kail producera
sådana nyttigheter, som man icke kan producera av fodercellulosa, är det ur
folkförsörjningssynpunkt tillfredsställande, örn man kan byta ut fodercellulosa
mot spannmål.

Jag skall inte ge mig in på prisfrågan eller möjligheterna att få fram den
kvantitet fläsk, som är önskvärd. Det förmodar jag, att livsmedelskommissionen
har under övervägande och beräknar. Jag är ense mod dem som sagt, att
tiven om man kan få ett större antal kalorier av spannmålen, dä den användes
direkt, så är det ur. folkförsörjnings- och även ur smaksynpunkt ganska viktigt,
att man kan tillgodose folkhushållet med såväl animaliska som vegetabiliska
produkter. Jag lutar nog själv åt den uppfattningen, att en viss justering

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
av fläskpriset kan med hänsyn till nuvarande omständigheter vara ur folkförsörjningssynpunkt
riktig, men räknar därmed att livsmedelskommissionen,
som har att pröva sådana saker i första hand, undersöker detta.

Jag vill emellertid i anledning av vad som också sagts i debatten framhålla,
att bristen på smågrisar och det ringa antal svin, som vi för närvarande ha.
är ju till stor del beroende på att vi med föregående års klena skörderesultat
inte haft möjlighet att tilldela de kvantiteter foderspannmål för ändamålet som
ur produktionssynpunkt skulle varit önskvärt. Detta gäller såväl svin- som
äggproduktionen. Då nu tillgången på foderspannmål emellertid är av en annan
storleksordning och vi ha kunnat utöver de kvantiteter, som äro tilldelade de
djurägare, som själva ha tillräckligt med fodersäd, få en så stor kvantitet
som 185,000 ton för tillgodoseende av det mindre jordbrukets behov, då, menar
jag, är läget naturligtvis ur den synpunkten helt annorlunda än läget var under
föregående år.

Jag skall sedan i anledning av vad herr Vougt i sitt anförande yttrade
säga, att jag är fullständigt ense med dem som mena, att långt gående krav
ifrån olika håll och en polemik framför allt emellan varandra olika intressegrupper,
äro vi säkerligen inte betjänta av i närvarande stund. Men jag vill i
det fallet säga, att ytterlighetskraven och ytterlighetssynpunkterna få vi inte
anse komma bara ifrån ett håll — de komma ifrån de olika riktningarna —
och sådant tror jag inte främjar möjligheterna att hålla balansen under en
tid så svår som den närvarande. Jag tillhör dem som mena, att vi skola göra
allt vad vi kunna för att hindra inflation, men vi skola inte säga, att den uteslutande
är beroende av utvecklingen på ett område. Den är beroende av så
mycket annat, och den kan lika bra vara beroende av disproportionen, som
gör jsig gällande i inkomsthänseende mellan företagare och arbetare på olika
områden. Jag rekommenderar kammarens ledamöter att läsa igenom socialstyrelsens
statistik över inkomstmöjligheterna för grupper, som äro sysselsatta
inom jordbruket och inom andra näringsområden. Jag roade mig härom dagen
med att läsa igenom penninginkomsterna för olika grupper och fann en häpnadsväckande
skillnad. Jag såg även igenom, vad som förtjänats under åren
1940 och 1941. Härvid är industrien inte lokaliserad uteslutande till städerna
och de större samhällena utan beräknad som genomsnitt, och då ligger genomsnittsinkomsten
för de grupper, sorn äro sysselsatta där, ungefär dubbelt över
inkomsten för dem, som äro sysselsatta inom jordbruket. Det är ju möjligt,
att detta skulle gå att balansera ännu, örn vi haft det överskott eller den goda
tillgång, på arbetskraft, som vi haft under normala förhållanden, men vi måste
komma ihåg, att jordbruket är en viktig produktionsgren under alla förhållanden
och den är inte minst viktig i närvarande stund. Vad som i allra högsta
grad rubbar balansen är enligt mitt sätt att se de anläggnings- och komplettermgsarbeten
inom vissa områden, som ge möjlighet till, jag skulle vilja säga.
svindlande inkomster vid kortare eller längre tids sysselsättning. Det är alldeles
självklart, att den arbetskraft, som har den minsta betalningen, lätt dras ifrån
det område, som har de minsta förtjänstmöjligheterna, för att skaffa sig en
mycket grod inkomst inom sådana områden, där det räder överbetalning jämfört
även med den stora grupp lönearbetare, som faller under de vanliga avtalen,
vilka fastställas efter uppgörelser varje år. Jag kan inte underlåta att
utta^an^e av en. taxeringsman härom dagen vid ett sammanträde
i Stockholm. Han hade funnit, att beträffande vissa kompletteringsarbeten inom
lnuustrien och även vid statliga anläggningsarbeten, så såg man inte så noga
till vad det kostade, därför att merkostnaden fick lov att skrivas av. Det är
självfallet, att där betalar man priser, som inte stå i överensstämmelse med

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
sådant ekonomiskt handlande, som bäst överensstämmer med att placera arbetskraften
på de ställen, där den bäst behövs.

Herr Carlström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Då herr statsrådet nu sökt förklara och försvara den planläggning,
som man sökt åstadkomma för fodersädsuttaget, och att cellulosan skulle ersätta
något annat foderslag, som man kunde producera animaliska produkter
av, t. ex. fläsk, vill jag bara erinra om att cellulosa ersätter ju hö och halm,
och jag har aldrig hört talas om att det går att fodra grisar med hö och halm.
Jag menar, att när man har tillräcklig kvantitet stråfoder för sitt behov åt nötkreaturen,
så köper man inte gärna cellulosa.

Vad beträffar de 185,000 ton fodersäd, som, örn jag inte uppfattade fel, äro
avsedda för fläskproduktionen av den leveransskyldiga säden nu, så tror jag
det varit bättre att inte syssla med detta omflyttande, att först ta ut en del
och sedan ge vederbörande möjlighet, om man utökar svinproduktionen, att få
tillbaka eller få avdrag på leveransen. Det hade säkerligen gått mycket bättre,
örn jordbrukarna utan kommissionens förmedling hade fått använda havren för
fläskproduktion eller som foder till mjölkkorna, och det hade säkerligen ändå
blivit 75,000 ton över i öppna marknaden till grynhavre. Vad som förundrar
människorna är, att detta år, då vi överhuvud taget fått en rätt hygglig skörd,
skall staten ta ut dubbelt så mycket fodersäd som under de år, då skörden
på sina håll var knappt hälften så stor.

Härpå yttrade:

Herr Mosesson: Herr talman! Jag skall med herr talmannens tillåtelse först
be att få nämna en erfarenhet, som jag för några år sedan gjorde i min hemstads
stadsfullmäktige, där vi gång på gång hade frågor uppe örn utskänknings-
och utminuteringsrättigheter för pilsnerdricka. En av vår stads mest
lysande män sade efter flera års erfarenhet till mig: »Det är då för ledsamt,
Mosesson, att du skall vara så bigott att du inte unnar oss att få en flaska
pilsner till lunchen. Du är ju eljest en rätt klok karl!» Så var det ända till
dess att vi på officiell väg fingo reda på att vid uppförandet av en byggnad,
som inte kostade mer än ungefär en kvarts miljon, man hade sålt trettiotusen
pilsner dit. Vad som vi under många år inte alls hade kunnat vänta i vår stad,
det skedde, när vi fingo denna underrättelse. Min hemstads kloka kamrater, oavsett
deras uppfattning i nykterhetsfrågan, vaknade upp som ur en dröm, och
vår stad fattade de mest drakoniska beslut som enligt min mening fattats
någonsin i detta rike, när det är fråga örn ölutskänkning, och de gälla ännu.
Jag. berättar detta därför att till äventyrs en del av mina kamrater här tycka,
att jag i denna allvarliga debatt för upp bara en liten detalj, den örn öl.

Jordbruksministern sade nyss, vad vi i går av folkhushållningsministern
fingo höra, att 25 miljoner kilogram korn äro reserverade för bryggerinäringen.
Jag lyssnade uppmärksamt till statsrådet Gjöres i går för att få höra, huruvida
dessa vörö så att säga tilldelade eller blott reserverade. Under de hårda tider,
som vi nu ha, har bryggerinäringen fått ungefär 2U av don myckenhet korn,
som den förbrukade under åren föro kriget. Det är ju inte möjligt för oss att
kunna få veta, i hur stor utsträckning den använt sådan malt och korn, som var
lagrat förut, men i vart fall ha ungefär 15 % av den svenska kornskörden
använts för framställning av pilsner under de senaste åren. Trots att vi således
haft _ bekymmersamt att skaffa till folk och kreatur vad vi ha behövt, halen
så stor mängd spannmål använts till framställning av pilsner, och efter
vad jag kan förstå ämnar regeringen fortsätta på detta sätt, sedan nu de

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
förråd äro tömda, som bryggerierna samlat, och man måste ta detta ifrån de
lager, där vi hoppas att få vad folk med nödvändighet behöver. Är detta rätt?
Är detta nödvändigt? Efter min uppfattning är så icke fallet.

Vi upprördes för några veckor sedan av en annan historia, och det var när
bönderna på en del håll hällde ut sin mjölk därför att de inte kunde få bensin
till de bilar,_ som fraktade den fram till konsumtionsorterna. Men, mina damer
och herrar, i dessa tider, när alla möjliga nödvändiga transporter inte få ske,
så sker det i varje fall att bryggerierna få hålla på och köra utan att trafikkommissionen
gör några svårare inskränkningar. En av mina kamrater, som
hör på, mig här nu, berättade att i hans län fara bryggarbilarna ända till fem
mil från den plats, där ölet brygges, köra förbi andra bryggerier och distribuera
sin vara.

Jag väntar givetvis inte att nu kunna få något svar ifrån regeringsbänken,
huruvida man anser, att detta skall fortsätta, men jag vill åtminstone giva uttryck
för den meningen, som många med mig ha, att här äro vi inne på ett
område, där verkligen det nödläge, i vilket vi befinna oss, kräver ändring i
förhållandena.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Dagens debatt har, såsom vi lia
funnit, uteslutande rört sig örn var folkförsörjning. Man kan av det som här
har framförts finna, att det utrikespolitiska läget icke tycks tillvinna sig samma
intresse^ som vårt folkförsörjningsläge. Visserligen är det sant, att folkförsörjningsfrågan,
såsom den lagts upp av statsrådet, bör komma i förgrunden.
och vi få antaga, att under morgondagen efter utrikesministerns redogörelse
möjhgen också något kommer att sägas angående det utrikespolitiska läget.

det nog sa i alla fall, att de frågor, som diskuteras i dag, äro synnerhgen
allvarliga. Hade vi inte lyckats få elen mycket goda skörd detta år, som
vi fatt, så skulle vi säkerligen i dag lia sett mot den närmaste framtiden med
mycket större bekymmer än man nu gör da det gäller vår folkförsörjning. Läget
tor vart land är ju, såsom vi veta, att vi måste lita till de egna produktionsmöjligheter
vi halfår att komma till rätta med våra folkförsörjningsfrågor, och då
är det också av betydelse att man försöker var och en på sitt håll att göra sitt
basta lör att man härutinnan skall komma till ett gott resultat.

I den diskussion, som har förts i dag, har man sysslat med de rent produk.
i^Färderna. Det har från jordbrukarhåll framförts, hur man anser att
ioikiorsorjningen bör ordnas, och man har från andra håll i någon mån pekat
pa att det har icke gäller ett ensidigt intresse utan att frågan är av den betydelse
att den berör samtliga folklager i vårt land. Att endast begränsa sig
Vaf!,S®“ nu f°r®k“r eller vad som här sagts beträffande de möjligheter
•1 fia att bidraga till folkforsorjnmgen, synes mig vara att inte gå in på frågan
i dess helhet. Det är mycket betydelsefullt att den skörd, som man fått detta
ar anvandes pa det satt, att elen kommer till sin fulla nytta. Den föregående
taurén pekade pa en omständighet, där man kan ifrågasätta, huruvida det inte
varit mojhgt att begränsa användningen av ett visst sädesslag till en viss vara
tor att mera använda den direkt till folkförsörjningen. Han drog i tvivelsmål.
huruvida pilsner kan räknas till för folkförsörjningen nödvändiga varor och
jag tror att kammarledamöterna härutinnan kunna instämma med herr Mosesson.

Det ar också av betydelse, nar man diskuterar denna fråga, att man försöker
m+!d’AVad ma? ,de? skörd,.sorn för närvarande finns, kan nyt=
g£°ras Pa det satt att nian i det stora liela får ut mesta möjliga. De statliga
åtgärder, som vidtagits, äro säkerligen absolut behövliga. Örn vi gå tillbaka
till förra världskriget och erinra oss, vad som då förekom, så skola vi finna att
man kommit till ratta nied svårigheterna betydligt bättre denna gång än man

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
gjorde då, beroende på ett förutseende, som man då inte hade. Kanske beror det
i någon män på den erfarenhet, sorn man gjorde under förra världskriget, och
kanske också därpå, att det nu finns större enighet bland svenska folket att
komma till rätta med svårigheterna än det gjorde 1914—1918. Dock är det nog
så, ätt även nu uppträda vissa intressen och vissa kretsar, som på ett illojalt
sätt vilja sabotera en hel del saker, som äro nödvändiga för att komma till
rätta med svårigheterna. Man kan inte komma ifrån att det finns vissa strävanden,
som ha någon släktskap med förra världskrigets gulascher, för att inte
använda ett ändå kraftigare uttryck. Det är sant, att svårigheterna här äro
mycket^ svåra att bemästra, men det är också lika sant att svårigheterna på
visst håll framhållas vara större än de i verkligheten äro. När man läser
vissa uttalanden, som göras organisatoriskt ifrån en del håll, kan man inte
komma ifrån att det ledes av vissa oansvariga krafter. Jag skulle tro. att man
i många fall spekulerar i de svårigheter, som nu förekomma på folkförsörjningens
område, och tänker att nu skola vi passa tillfället att ta igen så
mycket, att vi sedermera i någon mån också skola kunna pruta på det. Jag har
med beklämning läst, att man i några fall uppmanar producenter till produktionsstrejk
för att ernå visst pris på vissa nödvändighetsvaror. I det land
vi leva kan man framställa sådana förslag offentligt utan att vederbörande
ställs till ansvar därför. Skulle det hända i något av våra grannländer, som
äro ockuperade, eller i något av de krigförande länderna., skulle säkerligen processen
göras kort med vederbörande. Jag vet, att i många fall de framställningar,
som göras från jordbrukarhåll, äro fullt berättigade. Jordbrukarna ha
haft det svårt, jordbrukarna ha det alltjämt svårt, och svårigheterna äro av den
art, att man mångå gånger med oro ser mot framtiden. Konsumenterna å sin
sida kunna icke finna försvarligt att livsmedelspriserna tillåtits stiga till den
höjd de nu ha. Men när man å andra sidan från det hållet säger, att, därest
icke höjda^ priser på jordbruksprodukter effektueras omedelbart, så skall man
använda sådana medel, som vi tidigare icke velat vara med örn att använda,
då bör varken svenska folket eller den svenska riksdagen vara med längre. Vi
måste, så långt det är möjligt, låta dessa människor, som på detta sätt försöka
hindra produktionen, förstå att sådana illojala åtgärder som sabotage eller
produktionsstrejk måste slås ned, ty de komma även att skada jordbruksnäringen
som sådan. Det kommer också en dag efter den kristid, som vi nu uppleva.
Det kominer då ått bliva lika svårt som nu för jordbruket att hålla upp
räntabiliteten. Då kanske de, som anse, att jordbrukarna mer än rätt och billigt
vaalt tillgodosett sina egna intressen under kristiden, komma att säga: så gjorde
ni då, nu får ni finna eder i att godtaga världsmarknadens priser. Detta bör
man nu betänka. Kn annan sak är kanske ändå viktigare och det är, att när
det gäller vårt lands folkförsörjning, så böra vi samtliga söka att bidraga
till att ernå det allra bästa resultat. Jag har vid ett annat tillfälle i denna
kammare, när det gällde hävden av vår jord, yttrat, att den, som icke sköter
S1Ir sådant sått, att den giver en rimlig avkastning, bör icke äga

och bruka jord. Jag skulle nu vilja tillägga, att elen, som i denna allvarliga
tiel äger en sa viktig produktionsfaktor som jord och icke utnyttjar jorden, så
att den i största möjliga utsträckning bidrager till folkförsörjningen, han upptyller
icke de fordringar, som man i denna tid bär rätt att ställa på en lojal
medborgare. T debattens början har erinrats örn betydelsen av att, när det gäller
var folkförsörjning, samtliga partier sträva efter att komma till ett sådant
resultat, att vi kunna utvinna det mesta möjliga för vårt land och dess invånare.
En annan fråga, som också livligt diskuterats, är frågan, hur det, sedan
priserna stigit, skall bliva möjligt för de ekonomiskt svagare att köpa livs,
indra hammarens protokoll 194%. Nr 28. «

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
medel och andra nödvändighetsvaror. Vi mäste, när vi resonera örn denna
fråga, se den såsom den bör ses. Vi lia producenter och vi lia konsumenter.
Producenterna önska att få det mesta möjliga för sina varor,
konsumenterna äro i många fall hårt pressade och önska köpa varor till rimliga
priser. Stegras index, kräva de mer betalt för sitt arbete på grund av
dyrtiden. När livsmedelspriserna höjas, höjas lönerna, när lönerna höjas, stiga
livsmedelspriserna. Det är denna éviga kretsgång, som leder till den inflation,
vilken det bör vara regering och riksdag angeläget att stoppa. Det prisstopp,
som infördes för några dagar sedan, kom måhända något för sent. Det är icke
möjligt att avgöra, huruvida det varit möjligt att genomföra ett prisstopp
tidigare. Jag skulle dock tro, att hade man på ett tidigare stadium kunnat
genomföra prisstopp, så skulle man lättare kunnat hejda den inflation, som det
nu torde bliva mycket svårt att hejda. I vårt land finns en massa människor,
som på grund av den prishöjning, vilken ägt rum beträffande alla livsförnödenheter,
ha mycket svårt att köpa vad som är nödvändigt för deras uppehälle.
Den stora massan av Sveriges folk är icke livsmedelsproducenter utan konsumenter.
De äro nödsakade att köpa varor till det pris, som fastställts. Som väl
är, ha vi fått en prisreglering, som gjort, att krisen blivit lättare att uthärda
för den stora massan av befolkningen än som var fallet under förra världskriget,
men det finns en hel del varor, som icke äro prisreglerade, och som
endast kunna köpas av personer, vilka äro väl försedda med pengar. De prisreglerade
varorna äro i många fall också svåröverkomliga. Därom vittnar köbildningen
utanför vissa affärer. Svårighet att anskaffa tillräckligt med livsmedel
i vårt land är ett stort problem. Stiga priserna medför detta inflation
samtidigt som den stora massan konsumenters levnadsstandard sänkes.

En sak har tilldragit sig ett rätt stort intresse under denna debatt, och jag
ber därför att få säga några ord även örn den saken. Redan nu har det gjorts
framställningar ifrån vissa delar av landet om att priset på mjölken borde
något höjas. Å andra sidan anser man och kanske med full rätt, att prissänkningen
örn möjligt bör omfatta även ett så viktigt livsmedel som mjölken likaväl
som spannmålen. Herr andre vice talmannen har, liksom flera andra talare,
med skärpa understrukit, att man örn möjligt icke bör röra vid mjölkpriset.
Härvidlag vill jag, herr talman, till fullo instämma med herr andre vice talmannen.
I någon mån är också prisbildningen beroende på tillgången. Jag
skulle med oro se, om man nu satte ned mjölkpriset. Jag tror, att följden därav
skulle bliva minskning av tillgången på mjölk. Redan nu föreligger en viss
mjölkbrist i landet. En sänkning av mjölkpriset skulle sannolikt minska mjölktillgången
och därigenom medföra olägenheter för konsumenterna. Av våra
livsmedel är mjölken kanske det allra viktigaste. Produktionskostnaderna för
mjölk torde för närvarande vara ganska höga. Redan nu råder, som sagt, en
viss mjölkbrist. På vissa platser i landet, framför allt i städerna och särskilt
i storstäderna, har man måst införa frivillig mjölkransonering för att i någon
mån tillgodose behovet av mjölk. Jag tror, att det är mycket viktigt att förekomma,
att utvecklingen leder till att en statlig mjölkreglering måste införas.
En statlig mjölkreglering tror jag skulle visa sig mycket svårhanterlig, och
jag tror, att det skulle visa sig mycket svårt att genomföra den på ett rättvist
sätt och med tillgodoseende av deras behov, som man är mest angelägen örn
att hjälpa. Jag ber därför, herr talman, att här få uttala mig mot en sänkning
av mjölkpriset. Jag skall nu'' beröra en fråga, som i går behandlades av
statsrådet Domö och som diskuterats här även i dag. Eftersom statsrådet Sköld
är närvarande, skall jag passa på att säga också några ord, som gälla hans
departement, dag syftar på vedförsörjningen. Jag vågar påstå, att hade man
varit tillräckligt förutseende ett år tidigare, så skulle vi nu i höst icke haft

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
att behandla detta bränsleproblem. Det har brustit i vissa avseenden, då det
gällt att ordna med huggningar. Vi äro i vårt land i den lyckliga belägenheten,
att våra skogar tillåta att vi kunna tillgodose bränsleförsörjningen utan
svårigheter. De nuvarande svårigheterna bero på, att vi icke fått tillräckliga
kvantiteter huggna. De bestämmelser, som införts och som lett till att vi nu
ha riksarbetare, vilka jämsides med skogsarbetarna arbeta med huggning i
skogarna, ha varit mindre välbetänkta. Saken har icke varit utan sina politiska
verkningar. Ett visst politiskt parti har profiterat av de begångna misstagen
och i sin valaffisch gjort affär av saken. Skulle man icke i nuvarande
svåra läge kunna ordna med uppskov med beredskapstjänstgöringen för skogsarbetare?
Så har man gjort, då det gällt exportindustriens arbetare. Jag vill
fråga herr Sköld: skulle inte skogsarbetarna likaväl som exportindustriens arbetare
kunna få dispens från beredskapstjänstgöring? Det har gjorts gällande
fall, då industriarbetare, som hittills varit frikallade från beredskapstjänst,
med anledning av det svåra läget på bränsleförsörjningsområdet blivit uttagna
som riksarbetare för att hugga i skogarna. Jag lämnar därhän, vem man bör
lasta för de missgrepp, som begåtts. Riksarbetarna kunna i allmänhet icke
prestera ett lika effektivt arbete som vana skogsarbetare. Många riksarbetare
anse själva, att det är något pa tok med hela denna sak. Vad som brister måste
rättas, och jag vädjar till regeringen att söka ordna så, att vad som skett i år
icke upprepas ett annat år. Jag vädjar också till dem det vederbör att tillse,
att det pa ett praktiskt och förståndigt sätt ordnas så att vi få ved huggen i
vara. skogar, så att icke industrien och de enskilda hushållen inför en kommande
vinter skola behöva lida brist på de nödvändiga bränslebehoven. Jag tror
nog, att våra kristidsorgan lyckats bra med fullgörandet av sina uppgifter,
men några bestämmelser på^ detta område torde kunna tåla någon kritik. För
någon tid sedan kom det salunda ut en bestämmelse örn en undersökning av
vägaana i landet, särskilt da av de enskilda vägar, som användas för skogskojor.
Jag känner något till förhållandena i mitt hemlän, och jag skall därför
icke lasta de av kristidsstyrelserna utsedda herrarna, ty de ha givetvis sina
direktiv att ga efter. Men så mycket är säkert, att stora kvantiteter ved komma
att bil^ liggande kvar i skogarna därför att trafiken på sådana här vägar
nelt apropa avlysts. Jag skulle tro, att en del av dessa vägar äro byggda med
statsbidrag just för att möjliggöra utforslingen av skogens produkter. Svårigheter
av olika slag möta också, när det gäller att sätta dessa vägar i det skick,
som pa manget håll ansetts ömkligt. Örn förhållandena i andra delar av langestalta
sig på samma sätt som i Kopparbergs län, kommer resultatet att bli
att betydande kvantiteter brännved komma att bli liggande kvar i skogarna.
Jag tror att man måste använda sitt sunda förstånd en smula, när det gäller
att ordna hithörande förhållanden. Jag är väl medveten örn att bristen på
gummi i landet kräver goda vägar, men jag vet också att chaufförerna själva
anse sig mycket väl utan olägenhet kunna köra på de vägar, som nu avlysts
tran trafik. Jag kan tillägga att under normala förhållanden skulle det aldrig
kunna ifrågakomma att man framställde samma invändningar mot vägarnas
beskaffenhet som man nu kommer med. Innan vägarna avlysts borde man
givit vederbörande viss tidsfrist att sätta dem i stånd. Ett avlysande utan vidare
i lanskungörelserna gör i do flesta fall förhållandena spändare och mera
tilltrasslade. Jag tror alltså, herr talman, att man med större smidighet och
större omtanke och större förståelse kunnat råda bot på en hel del av de svårigheter,
som.nu finnas. Jag hoppas också och tror att man till följd av de nuvarande
svårigheterna skall söka nå eli; bättre sakernas tillstånd. Mycket viktigt
är också att var och en på sitt område, i pressen och på annat sätt, söker
la människorna att förstå, att det är mycket viktigt för vårt land och folk att

8 i

Ni 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
var och en gör det bästa lian kan i denna svåra tid för att nå bästa möjliga
resultat.

Herr Kilbom: Herr talman! Att döma av den talarlista som anslagits, Ilar
så länge jag varit med i riksdagen ingen ordinarie riksdag varit så nödvändig
som den nu inledda sessionen. Över ett 30-tal talare äro antecknade,
vilket väl örn något måtte bevisa att det brister i något avseende. Ty självfallet
talar denna åttondel av kammarens ledamöter icke bara för talandets
egen skull, även örn, såsom någon nyss sade, det verkar litet misstänkt att
man är inne bara när någon av ens egna talar.

För min del skall jag be att med tillfredsställelse få hälsa den omständigheten
att riksdagsmännen fått samlas och åhöra samt ordentligt och ingående
dryfta dessa klarläggande redogörelser. Så vitt jag kan finna har detta
varit nödvändigt med hänsyn till två ting, nämligen dels vad som förekom
under valrörelsen, vilket enligt mitt sätt att se icke var så värst rekommenderande
för vissa partiers ordhållighet och vilja att stå för vad de tidigare
varit med örn, och dels därför att det synes mig som örn situationen ute i
landet behöver få den utlösning, som kan ske här i den mån riksdagsmännen
genom sina inlägg ge uttryck åt sina valmäns uppfattning. Härtill kommer
att den hittills förda debatten, efter vad det synes mig, fört de olika representanterna
närmare varandra i ett par saker men också framvisat motsättningar.
Måhända bör man icke tillmäta dessa motsättningar så stor betydelse,
men det skall bli intressant att i fortsättningen se, örn de kunna överbryggas.

Jordbrukarnas svårigheter ha belysts sakkunnigt och naturligtvis sifferspäckat
alldeles särskilt av högerrepresentanten herr Liedberg. Det var någon
som nyss sade — men det var väl bara ett elakt skämt — att när man
hör herr Liedberg tala örn jordbruket och dess bekymmersamma ställning, väntar
man varje ögonblick att inför sin inre syn få se ett ruinerat bondestånd
i vårt land. Ja, det sagda är ju ett gott betyg åt herr Liedbergs talekonst,
men örn det är ett bevis för att denna talekonst är så politiskt viktig — jag
menar begreppet vikt — kan jag icke yttra mig örn.

Jag skall icke bestrida herr Liedbergs utgångspunkter. Herr Liedberg
ville väl säga, att örn man tar hänsyn till levnadskostnadernas stegring, så ha
livsmedelspriserna, i den mån dessa röra produkter från vårt eget land, mycket
litet bidragit till denna levnadskostnadsstegring. Herr Liedberg säger
att hans siffror äro resultat av beräkningar, som officiellt tillsatta utredningsmän
åstadkommit. Nå, låt oss nu ett ögonblick utgå från detta. Herr
Liedberg drog slutsatsen — och jag vet icke heller örn han ens menade
något sådant — att jordbrukarna i vissa fall borde få bättre betalt eller
att de i vart fall icke kunde gå med på några ytterligare nedskärningar.
Nåväl, örn herr Liedbergs uppfattning är riktig, måste vi ju
försöka komma till klarhet örn vad som då är orsaken till dessa väldiga
stegringar i levnadskostnaderna, stegringar som konsumenterna icke kuuna
prata bort, ty de ha ju blott att betala. Det bör dock observeras att de priser,
som konsumenterna få betala, också konstateras i på officiell väg tillkommen
statistik, örn nu detta behöver påpekas, ty det är ju, som man vet,
mycket lättare att konstatera vad som betalas för en vara, då konsumenten
köper den i butiken, än då producenten får betalt för samma vara. dag tror
att örn det finns någon grupp, som skulle ha anledning att hemställa örn riksdagens
öra litet mera än som skett i denna debatt, så skulle det vara konsumenterna.
Jag menar då självfallet de i ekonomiskt hänseende sämst ställda
konsumenterna. Jag skall lämna några exempel på hur det kan vara i det
avseendet och hur det är, mitt herrskap, för tiotusenden i denna stad varje
dag, varje vecka året runt. Innan jag ger mig in på detta skall jag emeller -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överlag anin g i anledning av vissa statsrådsledamölers meddelanden. (Forts.)
tid be att få ge tillkänna min förståelse för att till följd av priserna en viss
irritation är för handen bland producenterna. Vi känna alla till äggregleringen.
Vi veta alla, och den saken lär icke kunna bortresoneras, att sedan
äggregleringen kom till stånd ha äggen fullkomligt försvunnit ur marknaden.
Jag menar nu icke svarta börsen, utan jag tänker på den öppna marknaden.
Jag har rest omkring mycket och roat mig med att höra efter hur de+
förhåller sig i det avseendet, och jag vågar påstå att det är lika i alla större
samhällen. Jag har privat och under hand frågat vederbörande örn anledningen,
och jag har fått till svar att det beror på nedslaktningarna, att man
icke fått tillräckligt med foder till hönsen o. s. v. Det har sagts att det icke
heller var lustigt att producera ägg på sommaren. Då äggregleringen genomfördes
tillskansade sig ägghandlarna en större vinstmarginal än de hade före
äggregleringens genomförande. Jag kan icke fatta varför så skulle vara fallet,
men fullkomligt riktigt, så vitt jag kan förstå, resonerade producenterna
så här: Förr måste en ägghandlare hålla lager och ta vissa risker, nu efter
regleringens genomförande lia riskerna försvunnit. Om det förr fanns något
motiv för stor mellanhandsmarginal, borde väl denna marginal nu vara
mindre.

Jag satt en kväll i somras tillsammans med tre jordbrukare, två bröder och
en syster, alla tre tillhörande bondeförbundet förresten, uppe i norra Uppland,
och talade örn diverse ting. Jag frågade dem på skämt, örn de kunde
se till att jag och de två barn, som jag hade med mig, kunde få en liten
fläskbit till jul. Det var som att tutta på blånor. De svarade: Ja, fläsket ja,
vad är det för beslut ni fatta? Vi få, när vi sälja fläsket, en krona och 70 öre
per kilogram. Jag genmälde, att min hustru sagt, att vi konsumenter fingo
betala 3 kronor 20 öre per kilogram. I Stockholmstrakten betalas nu producenten
med 2 kronor 9 öre k 2 kronor 19 öre, medan konsumenten får betala
3 kronor 50 öre. De tre frågade, örn det verkligen var nödvändigt i dessa
tider med en sådan marginal för mellanhänderna, och framhöllo, att jag väl
måste förstå deras missnöje, alldenstund de icke kunde producera fläsk för
en krona 70 öre per kilogram. Jag kunde ju icke säga att dessa människor
ljögo eller säga till dem: Ni få producera fläsk ändå, för fläsk skall jag ha.
Under dessa förhållanden återstå, så vitt jag kan se, endast två alternativ:
antingen att konsumenterna icke få något fläsk örn det fastställda priset skall
gälla eller också att de få fläsk men till ett något förhöjt pris. Sedan återstår
att avgöra om höjningen skall tagas från konsumenterna eller från mellanhänderna,
men nog tycker jag att, när man icke behöver hålla några lager,
knappast har att räkna med något svinn, och då därtill kommer att man säljer
till och med de renkokta benpiporna, det vore skäl i att överväga, örn
icke mellanhandsvinsten skulle kunna vara något mindre.

Jag skall anföra ett exempel till. Jag hade härom dagen besök av en kamrat,
som varit och uppvaktat livsmedelskommissionen angående priset på smådjur,
i det här fallet kaniner. Han var rasande då lian kom, och när jag
frågade efter anledningen, svarade han: De begripa ingenting och vilja heller
ingenting begripa. De bara tillgodose mellanhändernas och handlarnas intressen.
Jag undrar örn det är alldeles nödvändigt med en mellanhandsvinst
av en krona per kilogram för kaninkött, då något lager icke behöver hållas
och praktiskt taget ingenting går bort. Alla kaninuppfödare bestrida det, de
finna det hela orimligt och mena, att förrän man kommer tillrätta med mellanhandsvinsterna
blir det ingen rättvisa för vare sig konsumenter eller pro--ducenter. Här skall jag nu beröra en tidigare påtalad motsägelse inom högerpartiet.
Herr Liedberg förkunnar: producenternas priser äro icke orsaken till
levnadskostnadernas stegring, snarare måste de ha mer betali, medan herr

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
Skoglund ger på hand, att mellanhänderna måste — han sade visst »i en dei
mindre butiker» — ha större ersättning för sitt arbete. Då måste det bli
konsumenterna, som få betala kalaset. Jag kan, herr Henriksson, inte yttra
mig örn huruvida alla de krav på subvention eller ersättning som framföras
äro rimliga. De förefalla nog vara det i vissa fall, men all historisk erfarenhet
av sådana här kriser är den, att örn det överhuvud taget är några, som
göra större förtjänster, så är det också handelskapitalet.

Men låt oss nu se på konsumenternas läge. Jag skall taga ett exempel. Det
gäller en familj på fem personer — tre barn och två vuxna —- i en av Stockholms
trädgårdsförstäder med en inkomst på något över 4,000 kronor per år.
De lia icke fått någon strömming eller billig fisk sedan början av oktober.
De kunna däremot —- dock icke varje dag — få köpa fisk för intill tolv kronor
per kilogram. Husmodern brukar köpa ett halvt kilo. Det blir sex kronor,
därtill komma kostnaderna för tillagning och allt övrigt. Jag undrar just,
örn icke herrarna från skilda håll skulle kunna medge, att om det är några,
som ha anledning att begära förståelse för sina svårigheter, så är det i första
hand sådana här medborgare. Ägg har det varit omöjligt för familjen att erhålla
sedan månader tillbaka. Det har icke hjälpt, att de ha barn. Kött få de
föreskriven mängd på korten. Mjölk får familjen sedan något över iva veckor
tillbaka en halv liter per person och dag, ofta mindre. Det är två och en halv
liter örn dagen, men för att erhålla denna mjölk får husmodern vänta mellan
en kvart och två timmar i och utanför butiken. Det var icke så länge sedan
hon fick stå där med två av barnen i två timmar utanför mjölkbutiken för att
få sina två och en halv liter mjölk. Hon noterade förhållandet av det skälet,
att ena barnet blev förkylt och sedan icke varit friskt förrän nu. Nu kan man
naturligtvis anföra en rad omständigheter mot att hon skulle taga barnen med
sig, men då skulle man kanske i all sin visdom vara vänlig att tala örn var
hon skulle göra av dem. Det finns nämligen beklagligtvis icke barnkrubba i
den stadsdelen. Jag har anfört dessa exempel, därför att det i går kväll blev
möjligt för mig att fråga ut husmodern, hur de hade det, och därvid fick
dessa uppgifter. Det finns emellertid många tusental i vårt land, som ha det
sämre än de, ty mellan fyra och fem tusen kronor är också med ramavtalets
bestämmelser en relativt hög inkomst. Hur klara sig de som ha mindre, och
hur det går till, där hustrun kanske skall bära tidningar på morgonen, sedan
skynda sig hem och utrusta ett par barn i skolan, har andra, som ännu icke börjat
där, och så därefter stå i kö vid vissa butiksbesök?

Dessa människors bekymmer lia icke framförts fullt så högljutt här i dag
som svårigheterna för vissa andra. Men herrar Liedberg och Hansson i
Rubbestad och alla ni, som representera jordbruket, glöm inte bort den stora
skillnaden mellan konsumenter och producenter i detta land! Konsumenter,
löntagare och lönarbetare, sakna mat, när det icke finns i butiken. I det predikamentet
befinner sig icke producenten och inga diskussioner i världen kunna
täcka över det förhållandet, att det är så. Ni kunna kanske då förstå, örn
många konsumenter säga, när de se affärerna på svarta börsen och diverse
annat otyg, som växer fram ur den nuvarande jordmånen: »Riksdagen är
kvick att stifta lagar och lämna fullmakter, stifta då också en lag, som ordentligt
klämmer efter dem, som genom sabotage i fråga örn livsmedelsmarknaden
draga varor ur barnens mun!»

Statsrådet Domö förklarade för oss, att framskaffandet av bränsle har gått
rätt hyggligt trots växande arbetskraftshekymmer, och han gladde oss med
meddelandet, att skogsägarna i stort sett lia fullgjort sin avverkningsskyldighet.
Men nog fingo vi en rätt underlig uppfattning, då vi för icke så många
dagar sedan läste ett meddelande från Tornedalens skogsägare, enligt vilket

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överlät]guine/ i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
de helt enkelt förklarade, att de icke komme att hugga någon ved. Det var ju
ett väldigt rabalder om socialministerns handläggning av frågan örn att 1942
års årsklass av värnpliktiga skulle användas till skogsarbete, detta trots att
statssekreterare Erlanders förklaring i Arbetet i denna fråga var fullkomligt
klargörande. Rabaldret stod icke i någon som helst proportion till rabaldret i
saken om skogsägarna däruppe i Tornedalen. Det är icke så märkvärdigt, att
folk tycker, att det på borgerligt håll mätes med två mått.

Men det var icke detta, jag skulle säga nu. Då här talas örn transportproblemet
i samband med bränslefrågan, kan jag icke underlåta att beröra en
fråga, .sorn icke varit uppe i debatten. Det är ont örn flytande bränsle, men
när det är så ont örn det, undrar jag, örn det är alldeles omotiverat med den
kritik, som t. ex. från droskägarna och andra riktas mot den privata nöjesbilkörningen,
men framför allt, då det gäller tilldelande av rätt för privatpersoner
att köra bil och att ha bil. Jag skall för det första be att få ställa
den frågan, trots att jag vet, att trafikkommissionen har avgivit en sorts förklaring
på den punkten: Är det verkligen så nödvändigt att tilldela utgivaren
av exempelvis en månatlig halvnazistisk snusktidning rätt att lia privatbil?
Skall det vara ett statligt intresse, att den mannen får fara omkring och köra
bil på våra gator? Mig förfaller, att det icke är så, och jag vet, att de synpunkter,
jag härvidlag gör mig till tolk för, ha framförts också på annat
håll. Nu kan man naturligtvis svara mig, att det är dock bara ett fall. Jag
tillåter mig sätta frågetecken där. Jag undrar, örn det verkligen hänt i blott
ett fall, att privatpersoner, som icke kunna anses behöva det, fått rätt att
köra bil. I detta sammanhang skall jag be att få ge min fulla anslutning till
den tanke, som kanske i olämplig språkdräkt framförts av Enköpingsbönderna,
då de ondgjorde sig över att bilarna, när det var så stor oljebrist och så
litet gummi, användas till nöjeskörning i den omfattning som sker. Jag skulle
också vilja ifrågasätta, örn det verkligen är nödvändigt, att en privatfirma
här i staden skall kunna sälja bilar med garanti för ett års oljeleverans, eller
örn vi icke skulle kunna använda den oljan väsentligt mycket nyttigare ur
samhällets synpunkt. Att döma av en trafikexpert, som i går hade ordet i en
av våra tidningar, är det här icke blott fråga örn småsaker. Han säger så här:
»Jag känner till nöjeskörningar av ganska betydande mått. Det finns bilägare
som dag ut och dag in kört mellan Stockholm och sommarnöjet, trots att det
funnits busslinjer, och jag vet åtminstone ett fall, där resan utsträcktes ända
till Båstad. Vi lia på droskägarehåll ej velat säga något örn saken ’— det är
ju en skön själs bekännelse —’ så länge man ej antastade oss, men nu finns
det ingen anledning att tiga. När det göres gällande, att privatbilarna konsumera
knappast en tiondel av den olja som går åt, så är detta naturligtvis
riktigt enligt den officiella statistiken. Jag tillåter mig emellertid betvivla,
att privatbilarna kunna drivas på den tilldelade oljeransonen, och det är ju
en offentlig hemlighet, att det nog går att skaffa olja utanför ransoneringen.»

Må vederbörande i regeringen icke tro, att jag anser, att man nu plötsligt
skall stoppa alla ansökningar av privatpersoner örn oljetilldelning. Jag skulle
tro, att det finns människor, som behöva cn privatbil, men jag är allvarligt
övertygad örn — liksom många andra, som tittat på detta — att det för närvarande
råder oefterrättliga förhållanden då privatpersoner som icke behöva
bil få olja.

Innan jag så slutar, herr talman, så skall jag be att få säga, att jag fann
ett par, tre satser av statsministerns anförande i går ur mina utgångspunkter
värda att särskilt stryka under. Han proklamerade: ». . . lönestopp mot att
man får motsvarande stopp på prisstegring». Han sade vidare: »Möjligheterna
att åstadkomma nedsättningar i priserna böra i högre grad än hittills beaktas.»

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
Om jag fattade statsministern rätt, sade han dessutom, att det bör övervägas,
om man icke skall sätta i kraft maximeringen av utdelning på aktier. Jag
undrar, om icke till och med våra vänner kommunisterna skulle kunna kosta
på sig att ^erkänna, att det är utmärkta saker, som också de böra sätta in
sin kraft på att få genomförda.

Alla de^ synpunkter vi här ha framfört äro ju mycket bra. Avsikten är att
försöka fa rättvisare förhållanden och att därigenom lägga grunden för en
bättre folkstämning. Så långt äro vi överens, och till det äro vi väl alla redo
att medverka. Men är det bara levnadskostnader och producentpriser som påverka
folkstämningen? Finns det icke också andra omständigheter som måhända
kunna ha betydelse? Mig synes det så.

Jag tror, att många^av vårt folk äro upprörda på grund av den ensidighet,
som alltjämt råder ^ifråga örn behandlingen av olika politiska ytterlighetsriktningar.
Bara för några dagar sedan — i slutet av förra veckan — läste jag
i en tidning meddelandet, att i fredagens konselj konfiskerades utan rättegång
Arbetare Kuriren, Arbetar Posten, Arbetar Tidningen, Arbetaren samt Norrlandsfolket.
Samma dag meddelades i samma tidning, att lördagsnumret av
Den svenske folksocialisten belagts med provisorisk kvarstad. I ena fallet en
hel rad tidningar, som enligt regeringens mening förgått sig, i andra fallet
en enda. Man skall icke försöka att bortförklara saken med att säga, att det
var en ren tillfällighet. Jag skulle nu vilja efterlysa, huruvida det icke är
möjligt för regeringen att utan fördröjande av riksdagsmännens hemresa lämna
en ordentlig översikt av den indra gningspolitik, som regeringen har fört. Jag
tror, att det skulle vara^ nyttigt, för den händelse man skulle kunna visa upp,
att den icke har varit så enbent, som ofta förekommande notiser tyckas ge vid
handen.

Den andra frågan, som enligt min mening har ett stort inflytande på folkstämningen,
berör ett helt annat departement. Det var icke så länge sedan
som vi gladde oss över att man ordentligt klämde efter personer, som uppträtt
på ett sätt, som var till skada för landet. De voro statstjänare. Man förflyttade
dem helt enkelt. I dessa dagar har, som vi lia sett av pressen, också
en statstjänare — förlåt, en kyrkans tjänare — fått uppträda på ett sätt,
som är fullkomligt upprörande. Finns det inga möjligheter att ingripa också
i dylika fall? Är det över huvud taget alldeles omöjligt att ingripa ordentligt
mot personer i högre ställning, som uppträda till skada för landet? Och vidare:
Skulle det verkligen icke kunna visas också i den utnämningspolitik,
som kommer till synes nu senast av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att man har lärt någonting- av händelserna i andra länder, så
att man icke befordrar — Gud vet på vilkens råd —- personer, som kvittera
fullmakten med att ögonblickligen deklarera fientlighet mot vårt statssystem?

Jag tror, herr talman, att man icke skall alldeles förtiga dessa ting, ty det
är gott och väl, om vi sträva efter rättvisa i fråga örn fördelning av och
priser på befintliga livsmedel, men örn folkmeningen utmanas genom en enligt
mångas förmenande oriktig politik på andra områden, ha vi ändå ett gott
stycke ogjort. Jag hemställer till regeringen att taga hänsyn till dessa faktorer.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Henriksson: Herr talman! När det nu pågående storkriget hade brutit
ut på hösten 1939, ställdes vi inför nödvändigheten att i mycket betydande
grad öka våra statsutgifter; dels var det nödvändigt att förstärka för -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
svaret, dels måste vi upprätthålla en gränsvakt, dels fingo vi vidtaga andra
anstalter för att möta krisen. Regeringen framlade förslag i dessa hänseenden
till 1939 års urtima riksdag. Vid remissen av propositionerna framhöll
finansminister Wigforss, att vi alla måste vara beredda på att bära vår del
av bördan. Han framhöll också, att vi måste vara beredda på en sänkning av
levnadsstandarden för att kunna täcka statens ökade krav. De principerna
måste anses sunda och riktiga, och det är väl också den enda väg, som över
huvud taget kan tänkas för att rida spärr för en inflation. Det förhåller sig
ju så —• vilket tidigare talare här i dag ha påpekat — att den varumängd,
som vi ha att tillgripa, är begränsad; behöver staten taga mera i anspråk,
måste vi övriga avstå för att få till stånd en balans.

Men redan på våren 1940 var finansministern tyvärr färdig att gå ifrån
dessa principer. Det hade från landsorganisationens sida framförts krav på
lönekompensation för levnadskostnadsstegringen. Frågan var uppe till debatt
här i riksdagen i samband med bankoutskottets utlåtande rörande sedeltäckningen.
Finansminister Wigforss framhöll vid det tillfället, att han visserligen
ville erkänna det teoretiskt riktiga i att inkomstnivån i görligaste mån hålles
oförändrad, men då priserna stego på grund av varuknapphet, var det omöjligt
att hindra, att vissa yrkesgrupper med misstänksamhet sågo på prisutvecklingen
och trodde sig tillbakasätta. Han ansåg därför »ej oförnuftigt»,
som han uttryckte sig, att dessa yrkesgrupper begärde och erhöllo kompensation
för levnadskostnadsstegringen. På en så enkel motivering tillät sålunda
penningvärdets högste vårdare här i landet löneinflationen att sätta in.

De indexreglerade lönerna påverkade direkt produktionskostnaderna. Producenterna
begärde och erhöllo kompensation för kostnadsstegringen, och skruven
var i gång uppåt. Då de obehagliga konsekvenserna alltmer började
framträda, började man också med en viss förskräckelse att titta på indexutvecklingen.
För att hålla tillbaka den satte man en hårdare spärr för detaljhandelspriserna.
Det var ju dessa, som konsumenterna kornmo i beröring
med, och det var dessa, som påverkade index. Produktionen fick emellertid
fortfarande kompensation för kostnadsstegringar, och distributionen kom
härigenom i mycket hård kläm mellan konsumentgruppen och produktionen,
i synnerhet som samtidigt distributionens egna kostnader ökade.

Samtidigt med den utvecklingen ha statsmakterna funnit lämpligt att tilldela
handeln en hel del funktioner, som krävt ökat arbete och ökade kostnader,
utan att det har varit tal örn ersättning. Ja, handeln har ju hittills till och
med fått till staten betala portokostnad, då handeln har till statskassan inlevererat
uppburen omsättningsskatt eller redovisat ransoneringskuponger. Handelns
utövare ha verkligen gjort allvarliga ansträngningar för att ställa sig
alla direktiv till efterrättelse, hur stora svårigheterna än många gånger ha
varit. De ha också haft glädjen att få erkännande härför från högsta ort. Men
det är icke möjligt att i längden vora tillfreds enbart med en sådan där vänlig
klapp på axeln. Handeln måste också lia täckning för sina kostnader, örn den
skall kunna fortsätta att fungera.

Jag vill här med ett par ord beröra vad den föregående talaren, herr Kilbom,
sade. Han var med sin vanliga tvärsäkerhet och sitt bombastiska framförande
inne på ekonomiska problem, och han löste dorn på samma enkla
sätt, som han tidigare löst ekonomiska problem i denna kammare. Han var
inne på frågan örn mellanhandskostnader och lämnade vissna exempel.

Men jag tror inte att herr Kilbom på något sätt har försökt att skaffa sig
kunskap örn de element, som man här har att taga hänsyn till. Jag skulle
vilja fråga herr Kilbom, örn han anser att en detaljhandelsmarginal på en
stor stapelartikel som socker av 2,7 procent, vilket detaljhandeln här i Stock -

Nr 28.

Tiadagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
holm för närvarande har, är någon sådan där stor mellanhandsmarginal, som
han tydligen ville utmåla vara något generellt förekommande? I somras tilläto
de priskontrollerande myndigheterna sockerbolaget att öka priset med 4 öre
per kilogram socker, men handeln har icke fått någon ökning av sin marginal,
trots att dess kostnader blivit större.

Jag skulle också gärna vilja se herr Kilbom i dagens läge sköta en livsmedelsbutik
och ha att brottas med alla de svårigheter, som därvid möta i form
av små marginaler, stora omkostnader, en mängd uppgiftslämnande etc. Det
kanske vore litet svårare än att sitta som mäktig direktör för de svenska
folkparkerna.

Men för att återgå till detaljhandelns problem gjorde dess organisationer
på hösten 1941 upprepade framställningar till statens priskontrollnämnd i
syfte att få till stånd en revidering av de dittills tillämpade principerna för
detaljhandelsmarginalens beräkning. Framför allt strök man under det svåra
läge, som livsmedelshandeln befann sig i. Dessa överläggningar ledde till det
resultatet, att priskon trollnämnden gav »Affärsekonomiska Forskningsinstitutet»
i uppdrag att göra en utredning rörande specerihandelns ekonomiska
läge år 1941 jämfört med år 1938. Denna utredning förelåg färdig i april
1942, och av densamma framgick, att en ökning av specerihandelns marginaler
var nödvändig, något som också sedermera vitsordades av de myndigheter,
som yttrade sig i frågan. Handeln begärde vid denna tidpunkt genom
sina organisationer att få täckning för sina kostnader. Man stannade alltså
vid denna tämligen blygsamma begäran, och någon indexkompensation var
det inte fråga örn.

Något resultat hördes emellertid inte av. Först i juli anmälde priskontrollnämnden
ärendet för Kungl. Majit, men inte heller regeringen behagade vidtaga
några åtgärder — jo, den skickade visst än en gång ut ärendet på remiss
till samma myndigheter, som kort förut yttrat sig i saken. Löntagarna har
man givit kompensation för levnadskostnadsökningen, produktionen — och
även grosshandeln — har man givit kompensation för kostnadsstegringarna,
men detaljhandeln har man varken givit det ena eller det andra.

Regeringen låg så på ärendet hela sommaren och kastade sedan in det i den
stora »pott», som man lagade till nu i höst med förhandlingar örn jordbrukspriser
och löner. Det var enligt mitt förmenande i högsta grad olyckligt att
gången blev denna. Genom denna sammankoppling konstruerade man bl. a.
fram vissa motsättningar mellan handel och jordbruk, motsättningar som i
varje fall inte handeln och jag tror inte heller jordbruket önskat och som ur
alla synpunkter varken voro behövliga eller önskvärda. För handelns del gällde
det närmast 1941 års förhållanden, medan jordbrukets problem i detta
sammanhang avsågo prisåret 1942/43. Handelns marginalfråga borde ha lösts
på våren eller senast på försommaren. Det fanns möjligheter till detta på
basis av då föreliggande material, och den förhalningspolitik, som såväl från
priskontrollnämndens som regeringens sida i detta fall har forts, är synnerligen
anmärkningsvärd.

Medan ännu handelns marginalfråga är olöst, kommer så regeringen med
sin gårdagssensation örn allmänt prisstopp. Det kan väl dock inte vara rimligt
att låsa fast ett utgångsläge, innan man åstadkommit en rättvis avvägning
mellan olika samhällsgrupper. Jag känner mig dock mycket orolig inför
vissa yttranden,'' som statsministern fällde i sitt anförande i går. Han yttrade
bl. a., att man nu inte längre kunde tillåta prishöjningar på grund av
ökade kostnader. Kostnadsökningarna måste bäras inom ramen av nu förefintliga
marginaler, förklarade han. Detta yttrande förefaller att vara ganska
oklart och fordra en närmare förklaring. Menar hans excellens herr statsäd -

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överlag Aning i anledning av vissa statsrådsledamölers meddelanden. (Forts.)
nistern, att det är hädanefter inträdda kostnadsökningar, som inte kunna kompenseras?
Örn så är fallet, måste det med det snaraste ske en reglering beträffande
detaljhandelns hittills okompenserade kostnader. Har statsministern
däremot menat, att inga rubbningar i nuvarande marginalläge överhuvudtaget
få ske, då begår regeringen en skriande orättvisa mot en befolkningsgrupp,
som lojalt och plikttroget utfört sin svåra funktion i samhällets tjänst
under denna kris. Då är tydligen felet det, att denna befolkningsgrupp inte
kunnat uppträda som klassparti med tillräckligt antal väljare. Men ett handlingssätt
från statsmakternas sida i den riktning, som jag nyss berört,_ skulle
visa en mindre vacker baksida på den demokrati, som man eljest säger sig vilja
slå vakt örn och hålla högt.

Det är ett faktum, att man för närvarande inom detaljhandeln på många
håll inte får debet och kredit att gå ihop. Man får alltså tära på kapitalet, där
det finns något kapital. Men hur går det då för dem, som inte ha något kapital?
Kan det verkligen vara i överensstämmelse med statsministerns och finansministerns
åskådningar och principer, att endast den kapitalstarke skall
tillåtas överleva denna kris, att yrkeskvalifikationer och personliga insatser
i folkhushållets tjänst skulle ha noll och intet värde, örn det inte finns något
kapital att taga av? En sådan urvalsprincip kan åtminstone inte jag anse vara
vare sig nationalekonomisk, utvecklingsfrämjande eller demokratisk.

Jag vill också i detta sammanhang ställa en fråga till priskontrollnämndens
ordförande, herr Bergvall. Såsom ledamot av denna kammare framställde
han i våras en interpellation rörande detaljhandelns marginalfråga, en interpellation
som hans partis press — jag vet inte örn det var med hänsyn till det
förestående kommunalvalet — gjorde ett mycket stort nummer av och lade
stor vikt vid. Har herr Bergvall såsom priskontrollnämndens ordförande ändrat
uppfattning rörande detaljhandelns marginaler eller vad är annars orsaken
till att någon insats från hans sida inte hörts av i detta sammanhang?
Inom handelns led ställer man sig spörjande på den punkten.

Jag vill hoppas, att det trots det läge, som nu uppstått, ändock skall vara
möjligt att skapa rättvisa för handelns del. Självfallet blir det mycket svårare
att åstadkomma en justering, när det lämpliga tillfället har försuttits,
men ha de maktägande gjort sig skyldiga till en uraktlåtenhet, böra de också
visa sig kapabla att rätta till densamma.

Jag skall även, herr talman, tillåta mig att beröra en annan punkt i statsministerns
gårdagsdeklaration. Statsministern var inne på frågan örn köpkraftsöverflödets
ytterligare begränsning genom beskattning och framhöll,
att man i främsta rummet borde skattevägen beskära det köpkraftsöverflöd,
som var inriktat på lyx och nöjen. Ja, det är utan tvivel principiellt riktigt
och bra, om så sker, men i fråga örn den eftersträvade effekten beror det på,
var och på vad sätt man applicerar en sådan beskattning. Jag skall här taga
ett exempel, som kanske något belyser den saken. Jag förmenar nämligen,
att vill man åstadkomma en beskärning av köpkraftsöverskottet, får man också
noga se till att det verkligen blir resultat av den beskattning, som man
konstruerar fram, och att inte det hela rinner ut i sanden.

Vi ha för närvarande en s. k. lyxskatt eller, . såsom. det heter, en skärpt
omsättningsskatt. Denna beskattning har emellertid, såvitt Jag kan se, inte på
alla punkter blivit så särskilt lyckad i praktiken. Den har på sina håll ställt till
oreda för handel och produktion och fört med sig att varudistributionen letts
ut på smygvägar för att man skall kunna komma undan att betala skatt. Intäkterna
av skatten ha inte heller blivit vad man beräknat. Jag tillät mig i
våras interpellera finansministern rörande såväl omsättningsskatten som den
s. k. lyxskatten och ifrågasatte, örn inte tidpunkten var kommen att med led -

Nr 28.

Tisdagen deli 3 november 1942.

. Overina (juina i anledning av vissa stats råd sledam öl cm meddelanden. (Forts.)
ning av de gjorda erfarenheterna taga upp detta problemkomplex till omprövning
och se till, om man inte kunde göra det hela både effektivare och smidigare.
Finansministern svarade mig — litet onödigt snävt, efter vad jag tyckte
~ att ban inte såg någon anledning att biträda en dylik ståndpunkt. Samtidigt
tillkallade han emellertid sakkunniga för att utreda frågan om åtgärder för
förbättring av kontrollen över redovisningen av den skärpta omsättningsskatten.
De sakkunniga ha i första liand fått inrikta sig på pälsvarubranschen, där
förhållandena varit särskilt bedrövliga, Körsnärer och pälsvaruhandlare, som
ordentligt redovisat sin försäljning till staten, ha fått bevittna, hurusom handeln
gått dem förbi och tagit sig andra vägar. Konsumenterna lia letat ut att
örn de köpt skinnen oberedda hos pälsdjuruppfödarna, kunna de komma undan
med att endast betala omsättningsskatt på arbetslönen för beredning och montering.
Eller också lia konsumenterna utan att betala skatt köpt sina pälsvaror
av mer eller mindre anonyma försäljare i våningar och på hotellrum.

Nu ha de sakkunniga avlämnat sin första promemoria, vilken berör pälsvarubranschen.
Det roade mig verkligen att läsa vissa avsnitt av denna promemoria.
Såsom grundval för en skärpt kontroll föreslå de sakkunniga anmälningsplikt
för var och en, som yrkesmässigt sysslar med försäljning av pälsvaror, och i
detta sammanhang framhålla de sakkunniga bl. a. att genom sådan anmälningsplikt
skulle registrering vinnas i fråga örn sådana företagare som resehandlare,
marknadsförsäljare och andra, som för närvarande kanske saknas i
länsstyrelsernas register. Anordningen skulle jämväl kunna underlätta tilllämpningen
av återförsäljarbegreppet, örn man bleve skyldig att anmäla vilket
slags försäljning det var fråga örn.

^För mig är det glädjande att erfara, hur man på departementet närstående
håll äntligen kommit in på dessa tankebanor, även örn det endast rör ett specialfält.
Då omsättningsskatten behandlades vid 1941 års urtima riksdag, gjorde
jag för min del allt för att vinna förståelse för nödvändigheten av att genom
anmälningsplikt fånga in dessa hotellförsäljare och dylika, som drevo handel
utan att man hade någon kontroll på dem. Jag fick dock inte gehör för mina
synpunkter. Jag har sedan gjort örn försöket med samma klena resultat. Jag
har också vid olika tillfällen motionerat örn att man på länsstyrelserna skulle
lägga upp återförsäljarregister för att därigenom få klarhet, när det gäller
det ganska besvärliga begreppet återförsäljare. Resultatet har emellertid varit
lika klent därvidlag. Örn man nu emellertid kommit underfund med att anmälningsplikt
och registrering kan vara ett bra hjälpmedel, när det gäller ett
avsnitt av handeln, kanske man också så småningom kommer underfund med
att det är bra med en sådan anordning över hela linjen för att beskattningen
skall bli så effektiv som möjligt och drabba alla rättvist.

Nu är jag emellertid ganska övertygad örn att inte heller de förslag, som
de sakkunniga framlagt i olika avseenden, lösa problemet när det gäller lyxskatt
på pälsverk, därför att spänningen mellan varupriserna inklusive lyxskatt i
den reguljära detaljhandeln och priserna på de varor, som kunna fås på andra
vägar, är för stor. Och om en effektiv kontroll skall upprätthållas, blir den så
dyrbar, att man kommer att tänka på bränslekommissionens trätuggningsmaskiner
under förra krigskrisen, vilka åto upp allt vad de tuggade.

Enligt nu tillgängliga uppgifter har den skärpta omsättningsskatten i år
inbringat 5.2 miljoner kronor. Men i detta belopp ingår också vad staten själv
betalat i skatt vid sina inköp, och enligt vad som har uppgivits från päls-*
varubranschens. sida, kan den lyxskatt, som staten sålunda betalat vid arméförvaltningens
inköp av pälsverk, beräknas uppgå till inemot 2 miljoner kronor.
Det skulle alltså återstå ett belopp av 3.2 miljoner kronor. Det skulle vara av
rätt stort intresse att veta vad den nuvarande kontrollen av denna beskattning

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överlägg nina i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
kostar, dels för skattemyndigheterna och dels för handeln, som ju fått lov att
särskilt inrätta sig för detta. De sakkunniga föreslå emellertid nu, att man
för att åstadkomma en ytterligare skärpning av kontrollen skulle inrätta 48
nya befattningar vid länsstyrelserna, vilket skulle enbart när det gäller lönerna
draga en kostnad på 360,000 kronor. Därtill komma resekostnader, traktamentsersättningar
och andra omkostnader, och jag föreställer mig att de sammanlagda
utgifterna för den skärpta kontrollen komma att gå upp till en halv
miljon eller så. Under sådana förhållanden vill jag ifrågasätta, örn det blir
någonting kvar av det köpkraftsöverskott, som man skulle draga in. Jag förmenar
att när man skall applicera en sådan lyxskatt, skall man göra det där
man verkligen kan kontrollera att beskattningen blir effektiv, och där kan
man också göra skatten hård. I annat fall föreställer jag mig, att man vinner
större nettoresultat genom att sänka skattesatsen och därigenom minska den
spänning mellan priserna, som drar varorna ut i andra marknader. För övrigt
torde det vara svårt att begripa för den norrländske skogsarbetare^.varf ör den
pälsmössa, som han behöver skaffa sig, skall vara en lyxartikel. Även detta
är ett skäl, som gör att man kanske skulle behöva taga frågan örn denna beskattning
under omprövning.

Herr talman! Till slut skulle jag vilja beröra en fråga, som hör samman med
vår folkförsörjning. Av den översikt, som folkhushållsministern lämnade i går,
framgick att vårt försörjningsläge är ansträngt. Särskilt ha vi, som bo inom
ett stort och renodlat konsumtionsområde som Stockholm, anledning att känna
en viss oro. Under normala tider uppstår det ju inom produktionsområdena produktionsöverskott,
som skickas till Stockholm och andra liknande stora konsumtionscentra
för konsumtion, och dit kunde man skicka snart sagt vad som
helst och få avsättning för. Nu är ju läget ett helt annat genom att de flesta
varor äro ransonerade, och vad beträffar de varor, som fortfarande få säljas
fritt ■— jag tänker då närmast på fisk, vilt och vissa andra sådana varor -—
blir det inte längre något överskott, som från produktionsområdena kan tillföras
de stora konsumtionscentra. Antingen gå varorna åt inom produktionsområdena
eller också suges överskottet upp inom näraliggande konsumtionsomrråden, och
det blir inte något över för transport till längre bort liggande konsumtionsområden.
Detta är ett problem, som jag tror att det finns anledning för myndigheterna
att ägna speciell uppmärksamhet åt nu inför vintern, ty annars kan
det uppstå mycket stora svårigheter. Det har här redan berörts, hur svårt det
är för husmödrarna inom de stora konsumtionsområdena att erhålla t. ex. en
sådan vara som fisk. Det finns helt enkelt inte fisk att köpa. På grund av
det besvärliga läge, som därigenom uppkommit, har Stockholms livsmedelshandlareförbund
avlåtit en skrivelse till livsmedelskommissionen med begäran
att något skulle göras för att hjälpa upp situationen. Man har därvid bl. a. erinrat
örn att det på kommissionens initiativ lagrats rätt betydande kvantiteter
fiskkonserver. Dessa ha visserligen beräknats komma till användning under
vintern, men man har framhållit att i det svåra läge, som rått i Stockholm,
borde livsmedelskommissionen ha släppt ut en del av dessa fiskkonserver till de
stockholmska konsumenterna för att de åtminstone skulle få någon ersättning
för den fisk, som inte kommer hit. Det finns säkerligen många liknande anordningar,
som med litet god vilja från myndigheternas sida skulle kunna vidtagas
för att underlätta ett bekymmersamt läge.

Ett annat besvärligt problem här i Stockholm har varit mjölkdistributionen.
Därvidlag har man både från kristidsnämndens och från handelns sida ansett,
att en ransonering borde införas för att det skulle kunna ske en rättvis fördelning
av de tillgängliga kvantiteterna. Det har ifrån mjölkleverantörernas sida
sagts, att man levererat 80 procent av den vanliga kvantiteten till Slockholm.

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
Från handlandenas sida säges emellertid, att man inte får några 80 procent,
medan husmödrarna i sin tur förklara, att det ofta händer, att man inte får
mer än 50 procent av den kvantitet man vanligen konsumerar —- jag kan av
erfarenhet från mitt eget hem intyga att man inte får mer — och det kan vara
vissa dagar, då det inte finns mjölk att ge barnen.

Jag är naturligtvis på det klara med att mjölkransonering är en svår sak.
Men jag vet också, att det här i Stockholm finns ett ransoneringssystem färdigt
att tagas i bruk, och jag tror att det både för handelns och konsumenternas del
skulle vara lyckligt, om man försökte ordna mjölkdistributionen på annat sätt
än vad som för närvarande är fallet.

Jag vill alltså utpeka den förhoppningen att regeringen i god tid prövar,
hur man skall klara problemen, speciellt för de stora konsumtionsområdena, när
nu vintern sätter in och svårigheterna bli ännu större än de hittills varit. De
konsumenter, som bo i dessa stora konsumtionsområden, ha icke samma möjligheter
att skaffa sig ersättning för de varor, som försvinna ur marknaden, som
de konsumenter ha, vilka äro bosatta i eller invid produktionsområdena.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Det har sagts mig att man här gett
uttryck för en del missnöje med att olika uppgifter skulle ha lämnats från
bränslekommissionen örn omfattningen av el-ransoneringen för de enskilda förbrukarna.
^ Jag har sökt inhämta upplysningar härom och fått den uppgiften
att det måste föreligga ett missförstånd, enär från bränslekommissionens sida
inte mer än ett slags uppgift har lämnats.

För att lugna de farhågor angående vissa svårigheter för bl. a. industrien,
som kunna uppstå på grund av en el-ransonering, vill jag säga att de senaste
dagarnas nederbörd varit så betydande, att vi lia sett oss ha möjlighet att tills
vidare uppskjuta ransoneringen. Därmed är dock icke sagt att el-ransoneringen
inte kan komma att införas senare, men för den närmaste tiden anse vi oss
inte behöva tillgripa den. Meddelande härom kommer att lämnas i radio under
kvällens lopp.

Herr Eriksson i Sandby: Herr andre vice talman! Det har under de senaste
åren vid upprepade tillfällen, i pressen och ifrån talarstolar, inte minst i denna
kammare och från denna plats, med skärpa och eftertryck betonats, hurusom
en
vår frihet varit den samförståndsanda, den solidaritet mellan olika folkgrupper,
vilken kanske framför allt på grund av krisens tryck onekligen kommit till
synes i vårt land. Ingen av oss torde väl heller vara okunnig örn den fara, som
skulle uppstå, därest vårt folk skulle splittras och delas upp i två eller flera
mot varandra fientligt inställda och stridande intressegrupper. Varje ansvarig
man och kvinna i vårt land veta säkert också i dag att den nationella enighetens
bestånd är ett absolut livsvillkor för oss alla.

Det är därför, herr talman, så mycket mera beklagligt, när framstående och
ansvariga representanter för olika fackliga och politiska organisationer och
folkrörelser söka utnyttja krisen och dess svårigheter för att konstruera fram
en klyfta eller en motsatsställning mellan t. ex. konsumenterna och jordbrukets
producenter. Jag syftar här främst på den agitation, som har till uppgift
att skapa fram ett missnöje bland jordbrukarna i vårt land under förmenande
att konsumentgrupperna sakna förståelse för jordbrukets utövare och
deras berättigade krav. Som ett medel i denna propaganda använder man ofta
och mycket gärna det förmenta missnöje med prissättningen på jordbruksprodukterna,
vilket lär förefinnas bland större delen av jordbrukarna i vårt land.

Tisdagen den 3 november 1942.

Nr 28.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
Man tar så lätt fasta på enstaka yttranden om produktionsstrejk och andra
sabotageåtgärder, för den händelse statsmakternas förmenta oförstående inställning
mot jordbruket icke förändras.

Hur förhåller det sig egentligen i detta avseende, herr talman? Finns det
verkligen ett allmänt och starkt missnöje bland våra jordbrukare? Finns det
hos dem någon resonans för den tanken att genom produktionsstrejk äventyra
vår livsmedelsförsörjning? Eller är det måhända i stället på det sättet, att
detta missnöje målmedvetet och planmässigt har uppammats och agiterats fram
för att befrämja egna partipolitiska och andra kanske mindre hederliga egoistiska
intressen? Jag lutar för min del, herr talman, obetingat mot den senare
uppfattningen. Min ståndpunkt i detta avseende styrkes helt av mina erfarenheter
bl. a. från den senaste landstingsvalrörelsen, där framför allt en del av
bondeförbundets press och agitatorer sökte överträffa varandra, när det gällde
att för landsbygdsbefolkningen klargöra, hur orättvist denna befolkningsgrupp
behandlas av de makthavande i vårt land, i detta fall underförstått det socialdemokratiska
partiet. I denna propaganda har man icke dragit sig för att utmåla
vårt parti som den absoluta motståndaren till landsbygdsbefolkningens
livsfrågor överhuvud taget. Det fanns t. o. m. agitatorer — jag har själv hört
dem — som gjorde gällande, att — märk väl — den socialdemokratiska majoriteten
i livsmedelskommissionen, i tjugomannakommittén, i priskontrollnämnden
och i regeringen motsatte sig varje åtgärd till förbättring av jordbrukets
förhållanden och hindrade varje rimlig uppgörelse för jordbruket. Det var visserligen
en mycket tacksam och lätt uppgift att i varje fall bevisa att talet
örn den socialdemokratiska majoriteten i de institutioner, som här nämnts,
byggde på uppenbart oriktiga uppgifter, men detta bevisar, vilka metoder, som
fortfarande — trots tidslägets allvar och regeringskoalitionen — användas i
kampen mot andra partier.

Jag har i min hand ett flygblad, —- utgivet av landsbygdspartiet bondeförbundet
— som bär rubriken: »Det mates med olika mått.» Flygbladet innehåller
en s. k. redogörelse för statliga och statskommunala beredskapsarbeten,
A. K.-arbeten, bränntorvsindustrien och dess arbetskraft, riksarbetslagen, jordbrukspriserna
och dyrortsgrupperingen. Jag skall icke, herr talman — i varje
fall icke vid detta tillfälle •— förstöra riksdagstrycket med att läsa in aktstycket
till riksdagens protokoll, men det finnes likväl kvar som ett bevis på hur man
från visst håll fortfarande uppfattar begreppen »samförstånd och solidaritet».
— Jag kan heller icke underlåta att i detta sammanhang erinra örn hurusom
en högerrepresentant i denna kammare någon dag efter offentliggörandet av
regeringsbeslutet örn jordbrukspriserna i en ■— kanske t. o. m. i flera —- av
mitt läns högertidningar framförde sitt beklagande av beslutet i en sådan
form, att detta ingalunda var ägnat att gjuta olja på vågorna eller dämpa ett
eventuellt missnöje, men väl hade rakt motsatt syftemål.

Jag grundar min uppfattning i denna sak — d. v. s. beträffande förefintligheten
av jordbrukarnas missnöje — även på andra skäl än dem jag nu anfört.
I min egenskap av kristidsnämndsordförande i en jordbrukarekommun
har jag möjlighet till daglig kontakt med såväl större som mindre jordbrukare.
Jag vill visserligen icke göra gällande att jordbrukarna i allt finner läget vara
gott och väl, men jag vågar påstå, att det överväldigande flertalet av jordbrukarna
under nu rådande läge, med förståelse för faran av en inflation och
vad därmed sammanhänger, känna sig relativt väl till freds och lojalt ämna
ställa sina tjänster och sin produktion till landets förfogande. Jag tror alltså,
att därest de ledande personligheterna i jordbrukarnas olika organisationer
verkligen vilja bemöda sig örn saklig och objektiv upplysning örn de rätta

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

Överläggning i anledning av vissa statsrådsledamöters meddelanden. (Forts.)
orsakssammanhangen, skall detta också vinna gehör bland landets jordbrukare.
Ty, ärade kammarledamöter, lika väl som mötesledningen vid det numera beryktade
västgötamötet kunde framprovocera ett enhälligt ja på frågan örn alla
voro missnöjda, lika väl tror jag att en saklig uppläggning av problemet hade
förmått att skapa enighet örn ett beslut i motsatt riktning. Det finns inom den
fackliga och politiska arbetarrörelsen exempel på hurusom ett- sakligt och intensivt
upplysningsarbete förmått att tinder de år som gått verkligen minska
den klyfta mellan producenter och konsumenter, som tidigare onekligen funnits
i högre grad än nu. Jag rekommenderar i landets och folkets intresse herrarna
på den borgerliga kanten att studera och draga lärdom av denna metod
och dess resultat.

Med vad jag nu sagt, herr talman, har jag icke uttalat mig örn skäligheten
eller oskäligheten beträffande prissättningen på jordbrukets produkter. Jag
har bara velat betona att det överväldigande flertalet jordbrukare i vårt land
stå lojala och solidariska bakom strävandena att föra vårt land så oskadat som
möjligt ur krisen, men att de tyvärr utnyttjas för olika politiska syften på
ett mindre hederligt sätt. Jag har dock med detta icke velat ha sagt att det
saknas anledningar till missnöje eller att missnöje alls icke förekommer. Tvärtom
måste jag understryka vad som tidigare redan sagts i denna debatt, bl. a.
av herr Skoglund, om kriskommissionernas blankettraseri, vilket hotar att
bringa kristidsnämnderna till förtvivlan och därtill verkar synnerligen irriterande
på framför allt jordbrukarna. Jag undrar för min del heller icke på
att tålamodet slutligen brister inför alla dessa ofta meningslösa uppgifter och
inventeringar av olika slag. Att en jordbrukare, som i juli månad 1941 för avsalu
avverkat t. ex. en enda kubikmeter ved och därvid samtidigt anmält, att
veden försålts och att avverkningen är slutförd, trots detta varje månad under
ett helt år nödgas fortsätta med deklarationen av denna kubikmeter, kan
verkligen verka irriterande samtidigt som det är onödigt och kostsamt både folden
enskilde och statskassan. Att det åligger kristidsnämnden att anmäla honom
till åtal, därest han någon månad underlåter att deklarera denna kubikmeter
ved, förbättrar ju ej saken.

Jag vill också understryka herr Skoglunds bekymmer beträffande leveranserna
av fodersäd. Vad statsrådet Bramstorp sagt på denna punkt rubbar icke på
något sätt mitt omdöme i detta avseende. När livsmedelskommissionen kräver att
en i jämförelse med tidigare betydligt större, i vissa fall fyrdubblad kvantitet
skall levereras i år utan att skörderesultatet ökats i motsvarande grad, står
det klart att åtgärderna icke kunna vara till fördel för livsmedelsproduktionen.
Det verkar ju också onekligen ganska underligt att kristidsstyrelserna vid
fastställande av de kvantiteter, som skola avstås inom respektive områden,
frångå och höja de värderingar och uppskattningar, som med stora kostnader
för de lokala kommunerna tidigare verkställts. Det finns alltså, herr talman,
anledning till berättigat missnöje med vissa krisåtgärder — ett missnöje som
kan vara och säkerligen också är farligare för vår demokrati än missnöjet med
prissättningen på jordbruksprodukter.

Herr andre vice talman! Jag har velat anföra dessa enkla reflexioner såsom
min personliga uppfattning örn ett mycket viktigt problem för vårt land, nämligen
bibehållandet av vår andliga motståndskraft och förhindrandet av motsatsställningar
och missförstånd mellan olika befolkningsgrupper. Herr Svensson
i Grönvik avslutade .sitt anförande med att »vi behöva alla hjälpas åt».
Detta är så sant som det är sagt, och jag uttalar den förhoppningen att herr
Svensson vill hjälpa oss att för framtiden söka medverka till att lära även
hans egna kolleger att det samförstånd, som vi behöva, sannerligen icke fram -

Tisdagen den 3 november 1942

Nr 28.

• 97

Överläggning i anledning av vissa statsradsledamöters meddelanden. (Forts.)
jas av de metoder, jag nyss omnämnt. Den fackliga och politiska arbetarrörelsen
har varit och är fortfarande beredd till samförstånd och solidaritet, men
arbetarrörelsen har därvid rätt att fordra samförstandsvilja även från andra
folkgrupper. Detta är, herr talman, en oundgänglig förutsättning för att vår
nationella enighet skall kunna bevaras.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr andre vice talmannen,
att uppskjuta den fortsatta överläggningen till ett senare sammanträde.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till interpellation.

Herr Hansson i Skediga, som anförde: Det har nu blivit bekant inom jordbrukareleden
de stora krav staten ställer på avstående av fodersäd innevarande
år. Jordbrukarna ha full förståelse för att statens behov av denna vara måste
fyllas. Man kan emellertid konstatera, att denna leveransplikt på fodersäd
träffar mycket ojämnt och att den speciellt hårt drabbar de småbruk i skogsbygderna,
som i vanliga fall aldrig bruka ha någon fodersäd till avsalu. Dessa
jordbruk lia i stort sett för fodersädsodling ganska svag jord, och följden blir,
att den havre, som de skola leverera, är lätt, varför de få vidkännas prisavdrag
för icke fullgod hektolitervikt. Det ekonomiska utbytet blir därför för deras
del mindre än det normala. Därjämte tillkommer, att dessa jordbruk i stor omfattning
utföra körslor i skogen och äro i behov av att inköpa foder för detta
ändamål. Skall man taga sin utkomst i skogen på körslor, räcker ingalunda
den tilldelade ransonen för detta ändamål, den kan sägas räcka endast för halv
körning. Skola då dessa jordbrukare avstå fodersäd och sedan köpa igen cellulosa
eller hö, innebär en sådan sak en mycket stark ekonomisk påfrestning, som
de i de flesta fall icke ha ryggrad till.

I den mån det mindre jordbruket är direkt inställt på animalieproduktion, bör
man också betänka, att med den omsorg örn denna, som brukar nedläggas vid
det mindre jordbruket, blir utbytet bättre än vid försäljning av fodersäd. En
inknappning av fodertillgångarna för jordbruk av denna art innebär en reducerad
produktion på tusentals och åter tusentals ställen. Man måste konstatera,
att det är ett samhällsintresse dels att produktionen uppehålles så stor som möjligt,
dels också att skogskörslorna gå för fullt innevarande vinter. Enligt min
bestämda uppfattning nå vi en bit på väg mot detta mål, i den mån de minsta
jordbruken i mån av behov bli frikallade från leveransplikten på fodersäd.

Enligt nuvarande bestämmelser ligger det i kristidsnämndernas hand att på
de särskilda brukningsdelarna fördela de leveransåligganden, som kristidsnämnden
fått sig ålagd av kristidsstyrelsen, men kristidsnämnderna äga icke rätt att
frikalla någon, ej heller att lämna större tilldelning åt djuren än vad som i bestämmelserna
angivits. För att nå det mål, jag här ovan skisserat, vore det
önskvärt, örn vissa lindringar i formerna för leveransplikt för de allra minsta
jordbruken kunde åvägabringas, så att kristidsnämnderna finge befogenhet föreslå
hel eller delvis befrielse från leveransplikt. Detta förslag skulle i så fall
prövas av kristidsstyrelse och fastställas av densamma.

Med anledning av vad jag här anfört får jag hemställa örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
ställa följande interpellation:

Är herr statsrådet villig att så förändra bestämmelserna rörande leveransplikten
å fodersäd, att det miijliggöres för kristidsnämnderna att föreslå och

Andra kammarens protokoll 19JfS. Nr %8. 7

Nr 28.

Tisdagen den 3 november 1942.

98 .

Interpellation

för kristidsstyrelserna att besluta lättnader för det mindre jordbruket, avsed
da att dels befrämja animalieproduktionen, dels möjliggöra mera omfattande kör
nmgsarbeten i skogarna?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.45 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

424048