1942. Andra kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1942:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 26.

Fredagen den 26 juni.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för deri 16, den 17 och deri. 18 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 225—229, bevillningsutskottets
betänkanden nr 41—46, första lagutskottets utlåtanden nr
57—59, andra lagutskottets utlåtande nr 44, jordbruksutskottets utlåtanden nr
56—bl, första särskilda utskottets memorial nr 4 och 5 samt tredje särskilda utskottets
memorial nr 11.

§ 3.

Herr Hage erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag hemställer,
att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda ärenden skola å morgondagens
föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen först bevillningsutskottets
betänkanden nr 43—45, därefter statsutskottets utlåtanden
nr 185, 186, 191 och 209—219, bevillningsutskottets betänkande nr 42, statsutskottets
utlåtanden nr 220—229, första lagutskottets utlåtanden nr 57 och 59,
andra lagutskottets utlåtanden nr 44 och 39, jordbruksutskottets utlåtanden nr
56—59, bevillningsutskottets betänkande nr 46, jordbruksutskottets utlåtande
nr 60, första särskilda utskottets memorial nr 4 och 5, tredje särskilda utskottets
memorial nr 11, konstitutionsutskottets utlåtanden nr 16, 18 och 19,
statsutskottets utlåtanden nr 174 och 207, bevillningsutskottets betänkanden nr
37—39 och 41, första lagutskottets utlåtande nr 58 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 61.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets memorial, nr 48, angående ersättning åt av utskottet vid
behandling av vissa ärenden anlitade biträden;

andra lagutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under
fcrigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; och

jordbruksutskottets memorial, nr 62, angående ersättning åt av utskottet anlitat
biträde.

Andra kammarens protokoll 19^2. Nr 20.

Xr 26.

Fredagen den 26 juni 1942.

5 §.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att vidtaga ändring i gällande reglering beträffande användningen av inom
landet framställd sprit; och

nr 433, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet år 1943; samt

från tredje särskilda utskottet:

nr 374, i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 210 angående den
fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter samt nr
280 angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente, dels ock vissa i
ämnet väckta motioner.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19 innevarande juni.

§ 2.

Anmäldes och godkändes första särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 420, till Konungen i anledning av väckta motioner om inrättande
av en hovrätt för Nedre Norrland.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till . Svar P&

interpellation•

Chefen för folkhushållningsdepartementet. herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Bergvall frågat
mig örn jag överväger åtgärder genom vilka handelsnäringens utövare skulle i
en eller annan form beredas skälig kompensation för de kostnader, som det omfattande
arbetet med en av hänsyn till allmänintresset tillkommen kortransonering
föranleder inom handeln.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Det av interpellanten berörda spörsmålet har sedan någon tid varit föremål
för myndigheternas uppmärksamhet. Sålunda kan nämnas, att på initiativ av
statens priskontrollnämnd på senhösten 1941 igångsatts en utredning genom
affärsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm om
specerihandelns ekonomiska läge år 1941 i jämförelse med år 1938. Denna utredning
har avslutats i medio av april 1942 och är nu föremål för överväganden
inom priskontrollnämnden. Nämnden har ansett det vara nödvändigt att
få tillgång jämväl till annat material till belysande av frågan om handelns
marginaler. Undersökningarna kunna nu enligt vad jag inhämtat betraktas
som avslutade, och det samlade utredningsmaterialet är för närvarande föremål
för nämndens bedömande. Därvid prövas även möjligheterna och sättet för
en eventuell kompensation åt handeln för det med ransoneringarna ökade arbetet.
Innan priskontrollnämnden slutfört sitt arbete i saken är jag icke beredd
att taga närmare ställning till den av interpellanten resta frågan.

Härefter yttrade:

Herr Bergvall: Herr talman! Jag ber att till folkhushållningsministern få
framföra mitt tack för svaret. Jag förstår mycket väl, att när frågan är föremål
för övervägande inom priskontrollnämnden han inte anser sig kunna ta
någon ställning till den nu — det ligger i sakens natur, därför att vi röra oss
på ett mycket ömtåligt område. Man måste naturligtvis vara betänksam mot
att föra in en faktor, som kan bli en bidragande orsak till att sätta prisskruven
i hastigare rotation än den för närvarande har. Prisnivåns utveckling kan ju
inge oss vissa bekymmer. Det är klart, att det under sådana omständigheter
inte finns förutsättningar i dag för en mera ingående diskussion av detta
ganska intrikata spörsmål. Jag skall därför bara knyta några få reflexioner
till min egen fråga och till folkhushållningsministerns svar.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill då för det första säga, att det förefaller mig, som om det vore mycket
önskvärt att den utredning, som omnämnes i svaret, snarast möjligt bleve
offentliggjord. Det ligger ju i sakens natur, att man först på det sättet kan få
ett verkligt material för ett objektivt ställningstagande till de spörsmål det här
är fråga om. Det ligger väl också så till, att man först då har en utgångspunkt
för att se, i vad man de framställda kraven med säkerhet kunna betecknas såsom
skäliga och rättvisa. Vi måste i nuvarande situation räkna med, att olika
kategorier av medborgare få underkasta sig ganska besvärliga påkänningar,
men vad man ändå i den situationen har rätt att kräva är, att det blir en rättvis
avvägning av bördorna, så att inte den ena kategorien med skäl kan sägas
få draga en större del av lasset än övriga och få kompensation i mycket mindre
grad för de svårigheter, som krisen dragit över oss. Ett offentliggörande av
utredningsmaterialet tror jag därför skulle vara värdefullt inte bara med hänsyn
till de närmaste intresserade parterna utan också med hänsyn till den stora
konsumerande allmänheten.

Jag tror emellertid, att man utan att äga kännedom i detalj örn utredningen
kan våga det påståendet, att vissa grenar av detaljhandeln — jag tänker speciellt
på livsmedels- och specerihandeln — ingalunda fått kompensation för de
kostnadsstegringar som föreligga, i vart fall ha de säkerligen inte fått någon
som helst ersättning för det mycket tids- och därmed också kostnadskrävande
arbete, som pålagts dem genom den i stort sett säkerligen lyckliga utformning,
som ransoneringsbestämmelserna fått. Just dessa delar av handeln kämpa dessutom
med stora svårigheter på grund av omständigheter, som statsmakterna
inte varit herrar över. Flertalet av de varor, som det varit den bredaste vinstmarginalen
på, har fallit bort, och de ha kvar stapelvaror, där vinsten varit
knapp. Omsättningen inom alla grenar av handeln har tvingats ned högst väsentligt.
Jag tror att utredningen kommer att visa, att det föreligger inom
vissa grenar av handeln ett väsentligt sämre läge än det gör för andra stora
kategorier av samhällsmedlemmar.

Man möter i detta sammanhang ofta talet örn att det gäller att rationalisera
handeln. I och för sig är det självklart, att rationaliseringsåtgärder, som syfta
till ett förbilligande av en näringsgrens omkostnader och därmed ytterst till
ett förbilligande av varorna för konsumenterna, äro önskvärda och välkomna
— de äro en grundväsentlig del överhuvud taget av vårt ekonomiska framåtskridande
— men jag måste säga, att jag är inte säker på att den rationalisering,
som kommer till stånd på de vägar, som här valts, är riktig. I många fall
betyder det, att de kapitalstarkaste kunna överleva krisen, men de kapitalsvaga
störtas. Det betyder inte med säkerhet, att de bäst skötta affärerna slå igenom
och de sämst skötta gå under, utan urvalet kan ske efter helt andra utgångspunkter:
Jag tror att en rationalisering, som innebär, att en stor del av
de mindre handlandena måste slå igen under en sådan tid som den nuvarande,
varken är en ur ekonomisk synpunkt riktig och väl avvägd rationalisering eller
en rationalisering, som är socialt önskvärd.

När jag betraktar det föreliggande spörsmålet kan jag på basis av de kunskaper
och erfarenheter, som jag har, inte komma till annat resultat än att vissa
delar av detaljhandelns män ha anledning att känna sig väsentligt hårdare
behandlade än andra yrkesutövare. De ha fått en klen örn ens någon kompensation
för prisstegringen. Jag tror det vore utomordentligt önskvärt, om folkhushållningsministern
kunde påskynda de överväganden, som nu pågå, så att
man inom en snar framtid kan få se åtgärder vidtagna, som lätta de värsta bekymren
för en hel del inom dessa grupper, som ingalunda tillhöra de bäst ställda
av våra samhällsmedlemmar.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Henriksson: Herr talman! Det var med intresse som jag åhörde folkhushållningsministerns
meddelande, att den utredning, som har försiggått inom
priskontrollnämnden, nu äntligen är färdig, så att priskontrollnämnden
kan underkasta materialet ett bedömande. Då det varit fråga örn att diskutera
handelns marginalfrågor och kostnadsstegringsproblem, har man ju under en
ganska lång tid alltid hänvisat till den pågående utredningen, och man har
således inte kunnat få klart besked.

Det finns i detta problemkomplex vissa punkter, där det förefaller mig, som
örn det vore alldeles särskilt angeläget, att man så snart som möjligt kommer
till ett resultat. Jag tillät mig för en tid sedan här i kammaren peka på ett
sådant spörsmål, då jag i samband med den avlämnade propositionen rörande
priserna på jordbrukets område frågade herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
hur det skulle bli med mjölkhandeln och dess marginal.
Jag fick där samma besked: en hänvisning till den pågående utredningen inom
priskontrollnämnden. Då jag tror, att den frågan också närmast ligger under
herr statsrådets och chefen för folkhushållningsdepartementet domvärjo, vill
jag rikta en allvarlig vädjan till herr statsrådet, att man verkligen söker så
fort som det går komma till ett resultat beträffande mjölkhandeln. Dess läge
är mycket bekymmersamt genom den betydande inkomstminskning, som bär
blivit följden av gräddransoneringen, och man har inom de kretsarna väntat i
7—8 månader på att få någon klarhet örn sin ställning. Jag fruktar, att vi få
se massdöd inom den kategorien av småhandlare, om icke något här kommer
till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets memorial nr 48, andra
lagutskottets utlåtande nr 45 och jordbruksutskottets memorial nr 62.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 44, i anledning av Kungl. Förordning
Maj:ts proposition med förslag till förordning om värnskatt för budgetåret örn värnskatt
1942/43 jämte i ämnet väckta motioner. ^1942^43™*

I en den 29 maj 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 357, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning örn värnskatt
för budgetåret 1942/43.

Till utskottets behandling hade överlämnats två i anledning av propositionen
inom andra kammaren väckta motioner, nämligen nr 407 av herr Sefve och nr
418 av herr Hagberg i Malmö.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 357 samt med avslag å motionerna 11:407 och II:

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Förordning om värnskatt för budgetåret 1942143. (Forts.)

418, antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning om värnskatt
för budgetåret 1942/43.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lundell;

2) av herr Hagberg i Malmö, vilken ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Majlis proposition nr 357 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas samt med anledning av motionen
II: 418 och med avslag å motionen II: 407, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om värnskatt för budgetåret 1942/43 med den ändringen,
att 2 § skulle erhålla i reservationen angiven lydelse;

3) av herrar friherre Lagerfelt, Velander och Sandström, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundell: Herr talman! Jag har till detta betänkande knutit en reservation,
såsom kammarledamöterna kunna se. Det är inte något sammanhang
mellan denna reservation och någon motion, som är väckt av mig, utan den
första delen av reservationen, under punkten A), anknyter till en motion väckt
av herr Hagberg i Malmö. Jag utsäger i reservationen, i den delen, att jag
anser att herr Hagbergs förslag i princip borde ha godtagits och att det borde
ha utformats på det sätt, som jag där närmare har beskrivit, alltså att
man skulle ha ändrat från 5 till 10 kronor inte endast i 2 § 1 mom. a) utan
även i 1 mom. b) och sedan också i en punkt i 2 morn., som därmed har närmaste
beröring. Jag skall inte yttra mig mera utförligt om den delen av reservationen,
därför att jag antar, att motionären kommer att göra det. Jag
vill bara säga, att det är ju klart att när man gör en sådan betydlig höjning
av procentsatserna för dem, som drabbas av värnskattens skiktskala, örn jag
så får säga, så hade det legat nära till hands och bort vara en omedelbar
följd därav, att man även hade höjt grundbeloppet, såsom jag här har sagt,
från 5 till 10 kronor eller åtminstone från 5 till 6 kronor, eftersom den lägsta
procentsatsen är höjd från 5 till 6 %.

Vad sedan angår den andra delen av reservationen, som är betecknad med

B), så sammanhänger den med ett ärende, som står senare på dagens föredragningslista,
nämligen bevillningsutskottets betänkande nr 41 i anledning av
väckta motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar. Jag har med
anledning av dessa motioner i en reservation till detta betänkande föreslagit,
att det skulle påläggas tidningar och tidskrifter, utan någon gränsdragning,
en skatt till en höjd ungefär motsvarande omsättningsskattens. Detta skulle
givetvis ge ett icke obetydligt belopp till statskassan, och när det blir fråga
örn reglering av den egentliga delen av budgeten, örn jag så får säga, skulle
man då inte behöva tillgripa en så stor höjning av värnskattesatserna som av
departementschefen har påyrkats. Detta är alltså endast en följdreservation av
den reservation jag har fogat till ett annat betänkande, som kommer till behandling
senare.

Jag skall inte uttala mig vidare i detta sammanhang, och jag anser mig
inte kunna ställa något yrkande i det läge som frågan nu har.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Det kanske inte kan anses vara ur
vägen att ytterligare några ord sägas i denna angelägenhet. Det är ju dock
här fråga örn ett belopp på ungefär 360 miljoner kronor. Det gäller den näst
största direkta skattekälla, vi lia till vår disposition för närvarande här i landet,
en skattekälla, som ju endast överträffas av den statliga inkomst- och för -

Lördagen dea 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Förordning örn värnskatt för budgetåret 1942143. (Forts.)
mögenhetsskatten, som beräknas ge ungefär 100 miljoner mer än värnskatten,
alltså 460 miljoner kronor.

Som kammarens ledamöter väl komma ihåg, har värnskatten undan för undan
höjts mycket starkt. Första gången vi beslöto om denna värnskatt, vars
ändamål ju anges av dess titel, konstruerades den så, att den utgick med precis
50 % av kronoskatten, alltså på inkomst- och förmögenhetsskatten. Sedermera
har den ju väsentligt skärpts. Under budgetåren 1940/41 och 1941/42
utgick den efter glidande skala med 65—75 % av kronoskatten vid beskattningsbara
belopp upp till 25,000 kronor, och det förslag vi nu stå inför företer
en ny betydande skärpning. Här föreslås värnskatten ytterligare utökad,
nämligen till 80—90 % av kronoskatten vid beskattningsbara belopp upp till
25,000 kronor.

Som jag påpekat gäller det alltså här mycket ansenliga höjningar av denna
beskattning. Jag tror emellertid, att medborgarna med viss förståelse ta emot
dessa skattehöjningar, att man bär dem med jämnmod. Man inser hurudant
vårt läge gestaltats, man är på det klara med de krav, som det ställer på oss
alla, och man är redo att utgöra även denna mycket starkt utökade skattebörda.
Men när man gör dessa konstateranden, kan man enligt min mening
å andra sidan inte underlåta att observera, att i ett hänseende har denna värnskatt
icke blivit föremål för någon justering uppåt, och det gäller som bekant
den lägsta skattesatsen, den s. k. femkronorsskatten.

Det kanske kail ha sitt intresse att erinra örn, hur denna bestämmelse kommit
till. Det förhöll sig på det sättet, när man konstruerade värnskatten, att
nian kopplade den direkt på inkomst- och förmögenhetsskatten. Därigenom
bortföll emellertid ett betydande skikt, nämligen sådana skattskyldiga, som
inte kommo upp till något beskattningsbart belopp på grund av verkningarna
av de skattefria avdragen. De sakkunniga, som hade hand örn skattens utformning,
och sedermera även departementschefen och bevillningsutskottet ansågo
emellertid, att det inte var alldeles riktigt att denna betydande grupp, som
väl kanske omfattar 400,000 medborgare, skulle helt fritagas från utgörande
av värnskatt. Därför konstruerade man denna femkronorsskatt, som skulle
uttagas av sådana, som inte hade något beskattningsbart belopp. Det kan enligt
min mening inte anses orimligt, att man gått till väga på detta sätt. Vi
få dock komma ihåg, att det här är fråga örn inkomsttagare, som ligga ganska
högt, men avdragen verka så att de inte komma upp till något beskattningsbart
belopp. De sakkunniga anförde ganska intressanta exempel härpå. De
påpekade, att i ortsgrupp III den taxerade inkomsten kan uppgå, för makar
med ett barn till 1,900 kronor, för makar med två barn till 2,440 kronor och
för makar med fyra barn till 4,080 kronor utan att beskattningsbart belopp
uppnås. Alltså, man kan lia en taxerad inkomst på 4,000 kronor, ja, under
vissa förhållanden på 5, C» och 7,000 kronor utan att något beskattningsbart
belopp uppkommer och utan att vederbörande behöver betala ett öre i värnskatt.
Detta kan ju inte anses rimligt, och därför infördes den här femkronan.

Man erinrade örn — jag citerar här ett exempel — hurusom t. ex. en liten
företagare i en stad kunde sitta med inte så ringa inkomst, 5—6,000 kronor,
men han hade intet beskattningsbart belopp och slapp värnskatt. Han kunde
däremot ha hos sig anställd en person med en inkomst av ett par tusen kronor,
som, därför att han icke kom i åtnjutande av avdrag, kanske fick betala en
dryg värnskatt, medan hans arbetsgivare slapp sådan helt och hållet. Det har
anförts exempel från landsbygden också. Många jordbrukare lia helt sluppit
statsskatt tack vare avdragssystemet, medan exempelvis deras drängar och
andra anställda fått betala ganska betydande statsskatt. Det är sådana orättvisor
och oformligheter, som man velat justera genom denna 5-kronorsskatt.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Förordning örn värnskatt för badgetåret 1942/43. (Forts.)

Om principerna råder alltså ingen tvekan. De lia biträtts av departementschefen
och understrukits av bevillningsutskottet och riksdagen. Då är emellertid
frågan den, om man skall låta denna mycket blygsamma skatt bestå alldeles
orubbad, när man så väsentligt höjt värnskatten för alla de andra skikten.
Jag anser icke, att det vore alldeles otillbörligt, örn en sådan höjning
gjordes. Jag kan icke finna, att det skulle innebära någon större belastning
för inkomsttagare i 4,000-, 5,000- eller 6,000-kronorsskiktet, örn han finge betala
10 kronor i värnskatt i stället för som nu 5 kronor.

Nu kan man naturligtvis gentemot ett sådant resonemang anföra, att man
måste tänka på dem som ha en låg inkomst. För dem kan en höjning på 5
kronor komma att spela en betydande roll. Jag tror det knappast. Jag har
svårt att föreställa mig, att ett ytterligare bidrag av 5 kronor per år till rikets
försvar skulle av dessa medborgare tagas som en särskilt betungande
pålaga. Fastmera skulle man säkerligen med förståelse taga emot en dylik
bestämmelse. Man har ju kunnat konstatera en mycket stark försvarsvilja
här i landet, en försvarsvilja som manifesterats icke bara i personliga uppoffringar
utan även i deltagande i försvarslån o. dyl. Under sådana omständigheter
tror jag icke man skulle reagera mot en så ytterst blygsam höjning som
den jag här ifrågasatt, nämligen från 5 till 10 kronor.

Nu är jag beredd på att någon från utskottet kommer att säga, att man
kail vara med på detta resonemang, men att motionären har förbisett, att
justerar man 5-kronorsskatten, måste man även justera värnskatten som sådan
i angiven riktning. Jag har icke den uppfattningen, att detta är nödvändigt.
Jag menar nämligen, att 5-kronorsskatten har karaktären av en personell
avgift, skild från värnskatten och dess utgestaltning i övrigt. Därav följer,
att man icke behöver göra någon justering av övriga skattesatser uppåt
utöver vad som redan skett. Men även om det skulle vara nödvändigt, blir
justeringen mycket obetydlig. När det t. ex. rör sig om ett beskattningsbart
belopp av ,100 kronor, får vederbörande en värnskatt av 6 kronor enligt propositionen.
Enligt motionen skulle han få en värnskatt av 10 kronor. Är det
ett beskattningsbart belopp av 150 kronor, blir det enligt propositionen en
värnskatt av 9 kronor och enligt motionen en värnskatt av 10 kronor. Där är
hela skillnaden 1 krona. Gå vi till ett beskattningsbart belopp av 180 kronor,
blir värnskatten enligt propositionen 10 kronor 80 öre. Där har alltså propositionen
redan passerat motionen. Följderna av ett bifall till min framställning,
även om man skulle behöva göra en justering av denna beskaffenhet,
äro alltså enligt min mening ytterst obetydliga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som jag avgivit och som är fogad till utskottets betänkande.

Herr Björklund: Herr talman! Det är klart, att man kan argumentera på
det sätt herr Hagberg gjort. Men det erinrar örn det gamla ordspråket örn den
som lassade på hästen och sade: orkar du det, så orkar du det, och orkar du
det, så orkar du det.

:Vi måste ju ändå komma ihåg, att vi här resonera örn människor tillhörande
det befolkningsskikt här i landet, som har de lägsta inkomsterna. Det är
fråga örn skattebetalare, som ha antingen mycket små inkomster eller också
stora familjer att försörja. Vi måste i båda fallen komma ihåg, att statsmakterna
ha skyldighet att se till, att icke vad jag kallar vantrivsel uppstår, ja,
kanske rent av oförmåga för vederbörande att fullgöra sina skyldigheter till
stat och kommun. Naturligtvis kan man säga, att i våra dagar är 10 kronor
icke ett så stort belopp. Men det är säkerligen ett stort belopp för många av de
400,000 medborgarna, som herr Hagberg talade örn. Redan den gång man in -

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Förordning om värnskatt för budgetåret 1942/43. (Forts.)
förde värnskatten gjorde man ett avsteg från förut tillämpade principer beträffande
den direkta beskattningen. Man menade — och jag tror med rätta
— att Sveriges folk var så intresserat av att bidraga till de försvarsanordningar
vi byggde upp, att alla med god vilja och gott samvete ville vara med och
skapa det försvar, som vi på grund av förhållandena ute i världen ansågo nödvändigt
att åstadkomma. Men det betyder icke, att man kan fortsätta hur långt
som helst på den vägen. Man har ju höjt värnskatten avsevärt — jag skall icke
gå in i någon längre debatt örn hur höjningarna gjorts — men på ingen punkt
har man höjt så kraftigt som med 100 %, icke ens för de allra största skattebetalarna.
Men, det är vad herr Hagberg är i färd med att göra, när han vill
höja värnskatten för de ekonomiskt sämst ställda i landet från 5 till 10 kronor.
Jag betonar ännu en gång, att det visserligen icke är mycket pengar, men det
är dock en skattehöjning med icke mindre än 100 %.

Med tanke på den belastning, som drabbat de ekonomiskt svagast ställda
medborgarna i samhället i fråga örn konsumtionsskatter — jag erinrar bara
om omsättningsskatten — ha varken jag eller bevillningsutskottets ledamöter
i allmänhet kunnat vara med i den tankegång, som ligger bakom herr Hagbergs
yrkande; och jag skall, utan att taga kammarens tid längre i anspråk,
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Gentemot den siste ärade talaren vill
jag säga, att det är alldeles riktigt, när han påpekar, att en höjning från 5
till 10 kronor är en höjning med 100 %. Men jag trodde, att vi hade klarat av
procentresonemanget i utskottet. Det låter ju, som om det vore en kraftig höjning,
men jag ifrågasätter, huruvida ett sådant procentresonemang kan ha sin
tillämpning när man talar örn den lägsta skattesatsen. Hade bottenskatten
varit 1 krona och hade man höjt den till 2 kronor, så hade det också varit
100 % höjning. Vi få väl se litet realistiskt på vad höjningen innebär och icke
bara fästa oss vid den procentuella sidan av saken.

Till slut vill jag påpeka, att följer man min linje, vilket jag icke tror skulle
föranleda någon reaktion bland skattebetalarna, tillför man värnskatten ett belopp
av ytterligare minst 2 miljoner kronor, en summa, som säkerligen kan vara
ganska välkommen, i synnerhet när man kan åstadkomma den på ett så behändigt
sätt som det här föreslagna.

Herr Björklund: Herr talman! Ja, vill herr Hagberg icke resonera procentuellt,
så bry vi oss icke om det. Vi säga då bara, att det är fråga örn en höjning
från 5 till 10 kronor, och överlåta åt kammarens ledamöter att själva
räkna ut procenten, örn de tycka att det är nöjsamt.

Herr Hagberg talade om 2 miljoner kronor. Det är riktigt, det gör nog 2
miljoner kronor. Det är alltså 2 miljoner kronor, som man skulle taga från
dem som ha sämst råd att betala. Jag vill erinra örn att det är just dessa sämst
ställda, som statsmakterna måste med alla möjliga medel subventionera. Då
skulle staten ge med den ena handen och taga med den andra. Det tillvägagångssättet
är sannerligen icke sådant, att jag vill vara med örn att rekommendera
det.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av herr Hagberg i
Malmö avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 £. m.

§ 7.

Viss ändring Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 45. i anledning av Kungl.
nirsen om Maj :ts Proposition nied förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 §
särskild skatt förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet.

å förmögenhet lil. m.
samt förslag

om begräns- Utskottet hemställde,
ning i vissa . , „

fall av Skatt A) att riksdagen matte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande preiff
staten, position nr 359 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) avslå propositionen, i vad densamma avsåge förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) örn särskild
skatt å förmögenhet;

_ 2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning örn begränsning
i vissa fall av skatt till staten med den ändring, att 2 § skulle erhålla
annan, i utskottets hemställan angiven lydelse;

B) att följande motioner, nämligen:
väckt inom första kammaren:
nr 294 av herr Nordenson m. fl.,
väckta inom andra kammaren:
nr 433 av herr Hagberg i Malmö samt
nr 442 av herr Landell,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i sin
motivering anfört och här ovan hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lundell; samt

2) av herrar friherre Lagerfelt, Velander, Sandström och Hagberg i Malmö.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lundell: Herr talman! Jag har i föreliggande ärende väckt en motion
— motionen nr 442 i denna kammare. Jag tror icke, att jag överdriver, örn
jag säger, att det väl icke är många som läst motionen, och att det av deni som
läst den är en hel del, som icke förstått vad den innehåller, ehuru jag försökt
att göra den så enkel och lättfattlig som det är möjligt när det gäller en sak
som denna.

Motionen innehåller tre anmärkningar mot Kungl. Maj:ts proposition. Man
kan säga, att ^anmärkningarna icke äro av omvälvande art. Det är snarare anmärkningar
på skönhetsfei, örn jag så får säga. Det skulle ha förekommit också
en fjärde anmärkning i motionen, en anmärkning som skulle lia varit riktad
inot själva huvudförslaget i propositionen, d. v. s. förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen om särskild skatt å förmögenhet.
Denna fjärde anmärkning kom emellertid aldrig med i motionen av den anledningen,
att jag icke lyckades före motionstidens utgång få klart för mig, vad
Kungl. Majit avsåg med det i propositionen framställda förslaget. Jag kan
lugnt säga, att jag icke kunde inom hela riksdagen uppspåra någon person, som
kunde tala örn för mig, vad Kungl. Maj :t menade med detta stadgande och hur
. det skulle komma att tillämpas. Då jag icke heller själv kunde klara ut saken,
blev aldrig den fjärde anmärkningen fogad till motionen — jag höll ändå på
motionen till motionstidens allra sista timme.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Viss ändring av förordningen om särskild skatt å förmögenhet samt förslag
örn begränsning i vissa fall av skatt till staten. (Forts.)

Det visade sig sedan i utskottet, att inan där delade min uppfattning örn att
det ändrade stadgandet, som det här var fråga om, icke kunde i den avfattning
det hade fått förstås tydligt, och att frågan om hur det sedan skulle tillämpas
icke kunde klargöras utan vidare utveckling i lagtext. Som kammarens ledamöter
funnit, har utskottet också avböjt denna del av den kungl, propositionen,
men gjort det i mycket hovsamma former. Utskottet anför: »Då inom utskottet
uppstått tveksamhet rörande det föreslagna stadgandets tillämpning och tiden
icke medgivit för utskottet att omarbeta stadgandet, finner utskottet nödvändigt
att ifrågavarande bestämmelse tages under förnyad omprövning. Utskottet
får därför yrka avslag å Kungl. Maj :ts förslag i denna del.» Därpå
följa ytterligare några ord rörande samma sak. Jag behöver alltså icke vidare
uttala mig om denna del av propositionen, utan återgår till de tre anmärkningar.
som jag i motionen gjort rörande Kungl. Maj:ts förslag.

Den första anmärkningen avser det sätt. på vilket krigskonjunkturskatten
skall medräknas i skattespärren. Jag har räknat med, att krigskonjunkturskatten
är en skatt, som bör bestridas av skattedragarens inkomst på samma sätt
som han skall bestrida statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och
särskild skatt å förmögenhet, och att därför i uppräkningen borde ingå även
krigskonjunkturskatten. I propositionen står krigskonjunkturskatten intagen på
det sättet, att den dragés ifrån den taxerade inkomsten. Det blir irrationellt
att räkna på det sättet, och jag visar enligt min mening mycket tydligt i min
motion det irrationella i det av Kungl. Majit föreslagna förfarandet, som bl. a.
leder till att det är osäkert, huruvida den skattedragandes inkomst räcker
till att betala icke bara de tre andra statliga skatterna utan även krigskonjunkturskatten
och vid sidan därav också kommunalskatterna. Meningen är ju. att
när man sätter skattespärren vid 80 %. de 20 %, som återstå, skola förslå till
bestridande av kommunalskatterna. Detta göra de icke vid alla tillfällen, därest
man räknar med krigskonjunkturskatten i det led, som Kungl. Maj :t har
gjort, och icke räknar den tillsammans med de andra skatterna.

Utskottet yttrar i denna punkt: »Vad angår yrkandet örn krigskonjunkturskattens
inrymmande under skattespärren må erinras örn att inkomsten för beskattningsåret
beräknas enligt andra grunder vid taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt än vid taxering till krigskonjunkturskatt.» Detta är ju
fullt riktigt. Utskottet säger emellertid vidare: »Den till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt taxerade inkomsten kan väsentligen understiga den enligt
förordningen örn krigskonjunkturskatt beräknade inkomsten för beskattningsåret
och jämväl den beskattningsbara merinkomsten. Med hänsyn härtill har
utskottet ej kunnat tillstyrka detta förslag.»

Jag anser, att det resonemang, som utskottsmajoriteten här för, icke är hallbart
och knappast ens klart, och vill invända, att den anmärkning utskottet gör
skulle ännu hårdare drabba de förslag, som ursprungligen voro uppgjorda av
förslagsställarna i detta ärende och som äro fogade^till promemorian i den
kungl, propositionen. T propositionen är det nämligen så, att man från den taxerade
inkomsten skall draga krigs konjunkturskattens belopp. Redan detta visar
ju, att man icke är så rädd för att krigskonjunkturskatten i sig själv skall
överstiga den taxerade inkomsten. Men går man till dessa första förslag, fogade
till promemorian, finner man, att man där från den taxerade inkomsten drager
icke bara krigskonjunkturskatten utan dess grundbelopp, som år vida större.
Räknar man med detta promemorians förslag, som icke avböjdes pa den grund
att grundbeloppet ansågs vara för stort utan avböjdes av andra skal och
ändrades ifrån att lia varit krigskonjunkturskattens grundbelopp till att vara
krigskonjunkturskattens slutliga uträknade belopp, räknar man, säger jag,

}2 Xr 26. Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Viss ändring av förordningen om särskild skatt å förmögenhet samt förslag
om begränsning i vissa fall av skatt till staten. (Forts.)
med detta ursprungliga förslag, så finner man. att det ifrån utskottets anförda
synpunkt skulle leda till större (^egentlighet än det förslag, som jag har framlagt.
Jag tror, att de modifikationer jag har föreslagit här hade varit synnerJigen
välbefogade och skulle ha gett ett bättre utseende åt förslaget, gjort det
naturligare på alla sätt och, märk väl, icke inneburit någon anmärkningsvärd
förändring till skattedragarens fördel i de allra flesta fall. Det skulle alltså
icke ha varit en fråga av någon större ekonomisk eller fiskalisk betydelse.

Vad sedan angår den andra anmärkningen eller modifikationsförslaget jag
framfört i reservationen, så har utskottet i huvudsak godtagit den anmärkningen,
då det säger, att »för den i motionen föreslagna uppmjukningen av
spärregeln i fall, da vid uträkning av den taxerade inkomsten uppkommit underskott,
finner väl utskottet vissa skäl tala. Ett frångående av elef i propositionen
framlagda förslaget i detta hänseende tarvar dock en mera ingående
undersökning än utskottet varit i tillfälle att verkställa.» Man kan alltså
säga, att utskottet i huvudsak eller i princip godtager mitt förslag men anser,
att man icke kan hinna undersöka, om det är oklanderligt i alla avseenden.
Det är ju beklagligt, att det skall vara en sådan brådska i riksdagens
slutskede, att man icke kan få genomförda ens de enklaste och mest nära ''till
hands liggande förbättringar i lagförslag, när sådana förbättringar äro behövliga
på grund av tydliga förbiseenden vid beredningen av ärendena hos
Kungl. Maj.-t. Nu kvarstår på detta ställe ett mycket, mycket betänkligt skönhetsfel
i den kungl, förordningen, som leder till en mycket ojämn och mycket
olämplig tillämpning i åtskilliga fall.

Den tredje anmärkning jag har riktat mot förslaget är, att nian där icke
har givit någon regel, som skulle plocka bort vad man kan kalla för struntfall,
alltså fall, då det skulle röra sig om en restitution på tre, fyra eller fem kronor,
som bara ge skattemyndigheterna mycket räknearbete men ju icke ge
skattedragaren någon nämnvärd lättnad. Sådana fall borde man lia utmönstrat
genom någon minimiregel örn att restitution icke skall ifrågakomma annat
än i sådana fall, då det rör sig örn minst 10 kronor eller något sådant. Om
förslaget på den punkten har utskottet icke yttrat sig alls; det har icke tagit
någon ställning till detta spörsmål. Nu kommer följden av förbiseendet i detta
avseende att bil, att även i sådana fall, da en rörelseidkare icke har haft någon
inkomst alls, på grund av att det varit ett förlustår, och då han blivit påförd
som enda statsskatt, i stället för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt
värnskatt, en värnskattefemnia, sa skall han enligt förslaget, såsom det är
utformat här, fa denna värnskattefemma restituerad. Det är kanske icke så
manga i denna kammare, som skulle anse det lämpligt, att en rörelseidkare
med^ en förmögenhet på 100,000 kronor eller därutöver, som under ett förlustar
bleve påförd dessa fem kronor i värnskatt, skulle fa denna femina restituerad
på grund av den här förordningens föreskrifter. Jag tror, att man hade
gjort klokt, örn man på den punkten liksom på de andra punkterna hade satt
sig m i det förslag jag har framlagt och även godtagit detsamma.

I reservationen finns 2 § skattespärrförordningen utformad så, som jag anser,
att den borde vara utformad för att undgå de två första anmärkningarna,
?om jag har gjort. Den kan naturligtvis också utformas på andra sätt, och
jag säger därför i reservationen, att jag har ansett, att förordningen örn begränsning
i vissa fall av skatt till staten bort erhålla nedan angivna eller
annan därmed likvärdig lydelse.

Till reservationen är också fogat ett förslag om en riksdagsskrivelse. Jag
bär nämligen i fråga örn skattespärrens läge i den avgivna motionen icke
framställt något bestämt yrkande. Jag påvisar, att om man sätter skatte -

Lördagen deri 27 juni 1942 f. m.

Nr 20.

Viss ändring av förordningen om särskild skatt å förmögenhet samt förslag
örn begränsning i vissa fall av skatt till staten. (Forts.)
spärren vid 80 %, så räcka de återstående tjugo procenten till för att ungefär
täcka kommunalskatten. Däremot blir för skattedragaren ingenting över av
inkomsten för hans levnadskostnader, och det är ju dock så, att hela den här
avräkningen kommer till stånd först långt efter sedan beskattningsåret är
till ända, och man måste ju räkna med att skattedragaren disponerar en väsentlig
del av den intjänade inkomsten redan under beskattningsåret för sitt
uppehälle. Jag ansåg, att ur den synpunkten sett borde riksdagen skriva till
Kungl. Maj :t och begära en »fortsatt utredning, huruvida och i vad mån den
omständigheten, att viss del av den intjänade inkomsten redan under beskattningsåret
bliver disponerad för skattedragarens uppehälle, jämte andra synpunkter,
bör föranleda en förskjutning nedåt av skattespärren».

Herr talman! Jag har därmed genomgått innehållet i reservationen. Jag
har ju skrivit den så, att det kan ställas yrkande på bifall till densamma. Jag
anser det emellertid ganska lönlöst att här framställa ett sådant yrkande,
därför att det skulle ju för att kunna bifallas ändock fordras, att drygt hälften
av kammaren hade satt sig in i det förslag det här är fråga örn. Detta
kan jag i detta ärende, liksom i många andra ärenden, icke förutsätta. Jag
avstår därför från att göra något yrkande.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Som kammarens ledamöter ha funnit
är det här fråga örn en ganska intressant och märklig åtgärd, nämligen införande
i vår skattelagstiftning av en helt ny princip, principen om skattespärr,
som departementschefen nu har accepterat. Bevillningsutskottet har ju för sin
del vid åtskilliga tillfällen framhållit angelägenheten av att en sådan spärr
komme till stånd. Man var inne på den saken redan så tidigt som 1938, när vi
hade att taga ståndpunkt till det då föreliggande förslaget örn en reviderad
statsbeskattning överhuvud taget. Sedermera har utskottet och även riksdagen
ett par gånger uttryckt sin åstundan att få till stånd en sådan anordning, och
denna anhållan från riksdagens sida har ju nu effektuerats av regeringen. Man
har alltså enligt min mening anledning skänka sin erkänsla åt departementschefen
för att han nu har presenterat detta förslag. Principen är alltså knäsatt,
och det är enligt min mening att betrakta såsom en ganska betydande
vinning, att här nu framlagts förslag örn sådan begränsning av statsskatternas
maximibelopp, att de icke uppgå till eller överstiga den skattskyldiges inkomster.
Så långt är allt gott och väl. Men naturligtvis kan man sedan diskutera
förslagets detaljer.

Enligt min mening kan man sålunda anmärka mot det här föreliggande förslaget,
dels att reduktionsregeln icke omfattar kommunalutskylderna, dels ock
att den lämnar den särskilda skatten på förmögenhet orubbad. Särskilt det
förhållandet att den icke omfattar kommunalutskylderna anser jag vara ganska
anmärkningsvärt. Kammarrätten har också i sitt yttrande pekat på denna bristfällighet
i förslaget och beklagar, att kommunalutskylderna icke kunnat inordnas
i systemet på grund av tekniska skäl. Örn man läser propositionen, tror
jag, att man där skall finna, att även departementschefen för sin del varit inne
på resonemang av denna beskaffenhet. Han har emellertid icke kunnat klara de
tekniska svårigheterna. Han har funnit, att kommunalutskyldernas medtagande
under reduktionsregeln skulle upprulla en rad problem, vilka för sin lösning
krävde mer ingående utredning än som nu kunde medhinnas. Jag inser mycket
väl, att det är ett komplicerat och svåröverskådligt problem att inkorporera
kommunalutskylderna i detta spörsmål, men jag ifrågasätter, om det icke
är av den beskaffenheten, att ett allvarligt försök bör göras för att få till stånd
en lösning. Jag tror också, att man får tolka utskottets utlåtande i den rikt -

Nr 26.

Lör Jagen Jen 27 juni 1942 f. m.

Viss ändring av förordningen om särskild skatt å förmögenhet samt förslag
örn begränsning i vissa fall av skatt till staten. (Forts.)
ningen, då utskottet framhåller, att »då här är fråga om införande av en ny
princip i vår skattelagstiftning, förutsätter utskottet, att Kungl. Majit med
uppmärksamhet följer tillämpningen och verkningarna av dessa bestämmelser
samt vid utformande av nytt förslag för kommande år beaktar de erfarenheter,
som vunnits på detta område». Detta utskottets uttalande är ju mycket
allsidigt hållet, men jag tror, att man i detsamma även får inlägga ett hänsynstagande
till anmärkningen mot att kommunalutskylderna icke äro inbegripna
i reduktionsregeln.

Sedan tillkommer frågan om var spärren skall läggas, om den skall läggas
vid 80, 70 eller 60 procent eller vid någon annan procentsats. Här blir det
ju fråga om en skälighetsbedömning, och man kan givetvis hysa olika uppfattningar
i frågan. Departementschefen bär lagt spärren vid 80 procent. Detta
betyder emellertid — och jag tror, att herr Lundell även påpekade det — att
i många fall kommer trots denna spärr vederbörande att få betala i skatt minst
lika mycket, som han har i inkomst, nämligen i de fall, då kommunalskatten är
tjugo procent. Jag skall emellertid icke nu taga upp någon ytterligare diskussion
om var en sådan gräns rimligen bör läggas.

Jag vill inskränka mig till att uttala min tillfredsställelse över att detta förslag
nu har framkommit och uttala min förhoppning, att Kungl. Maj :t skall
beakta utskottets skrivning och med uppmärksamhet följa utvecklingen, så
att man så småningom måhända kan få till stånd en ytterligare hyfsning av
detta icke oviktiga skatteproblem. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Yi ha ju vid flera tillfällen, icke minst
när vi genomförde den sista stora reformen av inkomst- och förmögenhetsskatten,
diskuterat frågan örn att sätta en skattespärr av den här karaktären.
Man har emellertid vid alla dessa tillfällen anmält stor tveksamhet, och jag
skulle tro, att den tveksamheten icke är hävd, trots att utskottets majoritet bär
anslutit sig till den kungl, propositionen. Bevillningsutskottet har ju under de
gångna åren sagt som sin mening, att dessa ting borde vid ett stegrat skatteuttag
tagas under omprövning, och jag erinrar om att det icke är så många år
sedan, som det ifrån högerhåll restes krav på att spärren skulle sättas vid
hundra procent. Nu föreligger det här ett förslag, där finansministern har godtagit,
att en sådan spärr skall sättas, och han har stannat vid 80 procent.

Utskottet har anslutit sig till detta, men jag ber att få erinra örn att i utskottet
under diskussionen från olika håll framhölls, att i och med detta är
icke saken klar. Tveksamheten finns kvar. Det finns för litet material att
bygga på för att man i detta sammanhang skall kunna säga, att denna sak är i
sin helhet godtagen. Utskottet framhåller också starkt, att de här föreslagna
bestämmelserna endast skola gälla för taxeringsåret 1942, och uttalar, att det
är nödvändigt, att Kungl. Majit med uppmärksamhet följer tillämpningen och
verkningarna av de nya bestämmelserna och tillgodogör sig den erfarenhet,
som därigenom kan vinnas. Jag erkänner öppet, att de erfarenheter, som här
komma att inhöstas, kunna komma att peka i den riktning, som herr Hagberg
i Malmö talade örn, och då ha vi ju också ett material att bjugga på. Skulle erfarenheterna
peka i en annan riktning, ha vi också material för korrigering
av det beslut, som vi här i dag komma att fatta. Det är detta som gjort, att
utskottet icke har kunnat följa motionärernas framställning utan ansett, att i
nuvarande läge all försiktighet bör iakttagas, så att man icke har tagit ett
steg så långt, att man kanske nödgas taga det tillbaka.

Vad sedan gäller utskottets yrkande örn avslag på § 2 i fråga om den särskilda
skatten på förmögenhet, så är anledningen därtill ingalunda den. att ut -

Lördagen den 27 juni 1942 f. ni.

Nr 26.

Fiss ändring av förordningen om särskild skatt å förmögenhet samt förslag
örn begränsning i vissa fall av skatt till staten. (Forts.)
skottet anser en sådan bestämmelse vara onödig. Utskottet delar den i propositionen
uttalade uppfattningen, att en sådan bestämmelse måste finnas för att
förhindra ett obehörigt nedbringande av särskilda förmögenhetsskatten ävensom
för att anknyta skattespärren på effektivast möjliga sätt till den inkomst,,
som i verkligheten kunnat disponeras av den skattskyldige. Vi äro sålunda
överens om att en sådan bestämmelse tarvas ur kontrollsynpunkt, men när utskottet
gått in på en undersökning av det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
om en dylik bestämmelse, har det icke visat sig möjligt att ena ens de
sakkunniga om vad som menas med det som stod i förslaget. Och med hänsyn
till att åtminstone de sakkunniga borde vara eniga i detta avseende, har
utskottet ansett, att vi böra stanna vid att yrka avslag på denna punkt i propositionen
och hemställa örn att Kungl. Maj:t så snart som möjligt måtte bringa
ett nytt förslag i här berörda ärende inför riksdagen.

Med anförande av dessa S5?npunkter, herr talman, hemställer jag örn bifall
till vad bevillningsutskottet föreslagit.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Örn jag minns rätt förklarade finansministern
för ett par år sedan i en polemik mot mig i en skattefråga, att regeringen
planerade framläggandet av förslag örn en verklig förmögenhetsbeskattning
för att få ett verksamt bidrag till de nuvarande väldiga statsutgifterna.
I det förslag, som riksdagen nu behandlar, har regeringen gjort ungefär
raka motsatsen. Förslaget innebär nämligen, såsom redan framgått av debatten,
att man avser att genomföra en spärregel, som i vissa extrema fall kan
betyda en icke oväsentlig skattesänkning för de stora förmögenhetsinnehavarna.
De skäl, som framförts för detta enligt min mening mycket uppseendeväckande
och mycket olämpliga förslag, tyckas enligt finansministerns egen
framställning egentligen vara ganska konstruerade. Finansministern säger i
propositionen, att frågan får ingen verklig aktualitet utom vid sällsynta och
extrema fall av förmögenhetsbeskattning. Han illustrerar detta uttalande ytterligare
i ett avsnitt av propositionen, som jag skall be att få läsa in i protokollet.
Det heter där: »Först då hela inkomsten förskriver sig från förmögenhet,
som antingen är mycket stor eller ger en abnormt låg avkastning, träffar
man på de fall som givit upphov till diskussionen om en maximering.
''Ännu vid en miljonförmögenhet med förräntning efter 4 procent gå de samlade
statsskatterna icke upp till fullt 47 procent av inkomsten, och först vid
sådana konstruerade fall som 25 miljoners förmögenhet med en miljon i inkomst
framkommer en skatt på väl 90 procent, vilket tillsammans med kommunalskatt
ger ett skattebelopp lika stort som eller större än inkomsten.»

Det skulle alltså vara för dessa extrema fall, där en stor förmögenhetsägare
icke lyckas placera sina pengar så att de ge en tillräckligt stor avkastning,
och där han möjligen skulle kunna behöva- ta några tusenlappar av sin
förmögenhet för att kunna klara sitt dagliga bröd, det skulle alltså vara med
hänsyn till något ganska periferiskt som man nu skulle behöva införa en
sådan här spärregel. Dylika konstruerade fall har man tagit till utgångspunkt
för genomförandet under vissa betingelser av en skattesänkning, som icke är
>å alldeles obetydlig. Det är tillräckligt att konstatera, att en gift förmögenhetsägare
med 5 miljoners förmögenhet under vissa betingelser kan få 8,060
kronor i avdrag. En gift förmögenhetsägare med 3 miljoner kan i vissa extrema
tall få 7,000 kronor i avdrag. Av propositionen framgår vidare, att i vissa
extrema fall kan hela summan av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
jämte värnskatten avkortas eller restitueras till vederbörande. Det
är alltså för särskilda undantagsfall, där man ansett avkastningen vara myc -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Viss ändring av förordningen om särskild skatt å förmögenhet samt förslag
om begränsning i vissa fall av skatt till staten. (Forts.)
ket låg, som riksdagen nu på regeringens initiativ skall ge en icke liten generell
present åt de större förmögenhetsinnehavarna.

Jag tycker för min del, att själva det utgångsläge, som finansministern
uppskisserar för det krav, som framställts om en skattelindring åt dessa förmögna,
borde verka i rakt motsatt riktning till de verkningar, som man åsyftar.
Om en ägare av en förmögenhet på 25 miljoner i dessa tider eventuellt skulle
behöva ta några tusenlappar för att försörja sig på under ett år, tycker jag
för min del — och jag antar, att det finns många, som dela min uppfattning -—
att det verkligen icke går någon nöd på vederbörande, och att det icke finns
någon anledning för statsmakterna att ömma för sådana extrema, konstruerade
fall och att på grund av dem framlägga denna särskilda lagstiftning.

Utskottets motivering för själva lagen är också, tycker jag, ganska dyrbar,
i det att utskottet framhåller, att spärren har betydelse, endast då förmögenheten
är mycket stor eller lämnar en onormalt låg avkastning. Är förmögenheten
mycket stor tycker jag det är rimligt, att man i dessa tider sörjer för
att ta av dessa förmögenheter för att bidra till de nuvarande fantastiska statsutgifternas
finansiering. För närvarande uppgå de taxerade beskattningsbara
förmögenheterna till något omkring 13 miljarder kronor. Med en avkastning
på bara 4 procent ger detta omkring 500 miljoner kronor. Av dessa väldiga
förmögenheter och denna mycket stora avkastning utkräver staten endast
ungefär 27 miljoner kronor i särskild förmögenhetsskatt. Här har riksdagen,
icke minst detta år, beslutat att höja befintliga konsumtionsskatter eller
att genomföra nya sådana. Jag nämner en sådan skatt som trafikskatten
som exempel. Man Ilar höjt postportot, man har höjt spritskatten
och tobaksskatten, o. s. v. Men de skattesänkningar, som detta år ha
kommit i fråga, ha gällt de förmögnas inkomst och förmögenhet. Dit
räknar jag krigskonjunkturskatten, som nu är så uppluckrad att det ligger
i gudarnas sköte, huruvida den egentligen kommer att ge någonting.
I vart fall måste jag säga, att de stora inkomsttagarna, som efter denna uppluckring
av krigskonjunkturskatten verkligen behöva betala några egentliga
belopp i krigskonjunkturskatt, måtte vara ganska omdömeslösa, örn de icke
ens ha så pass mycken uträkning att det finns advokater, som kunna hjälpa
dem att använda de kryphål, som lagen erbjuder. Vidare har man i år gjort
en ytterligare utbyggnad i fråga örn möjligheten att införa så kallade konjunkturinvesteringsfonder.
Det hela innebär ytterligare skattefrihet utan svåra
betingelser. Härtill kommer nu detta förslag, som innebär en direkt present
åt förmögenhetsägarna.

Herr talman! Jag kan för min del icke finna att dessa extrema fall, som
härvidlag, åberopas, utgöra någon skälig motivering varför man skulle genomföra
en sådan här lagstiftning, och på grund av det hårda skattetryck, varunder
det, stora flertalet av vårt lands medborgare för närvarande dignar, och
då det icke synes föreligga någon möjlighet att få lättnad däri, yrkar jag avslag
på bevillningsutskottets betänkande och Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets
talesman har här anfört ett ganska konstifikt argument varför utskottet
till och med luckrat upp regeringens förslag, nämligen att experterna icke
hade varit fullt eniga om verkningarna av en spärregel. Även denna uppluckring
av Kungl. Maj:ts förslag finner jag naturligtvis fullständigt omotiverad,
i vart fall på de grunder, som av utskottets talesman här anförts.

Med dessa ord yrkar jag alltså, herr talman, avslag på utskottets förslag
och naturligtvis även på reservationerna.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Fiss ändring av förordningen om särskild skatt å förmögenhet samt förslag
om begränsning i vissa fall av skatt till staten. (Forts.)

Herr Lundell: Herr talman! Jag vill endast ge några korta repliker med
anledning av de senaste anförandena.

Herr Olsson i Gävle talade om, att här i riksdagen tidigare framlagts ett
högerförslag — så tror jag han kallade det — örn skattespärr vid 100 procent.
Jag tror, att det var något i den stilen han menade, men så vitt jag minns
rätt avsåg detta förslag, att även kommunalskatterna skulle ligga inom de 100
procenten. Icke räknade man i det förslaget med att endast statsskatterna skulle
få gå upp till 100 procent av den beskattningsbara inkomsten, så att i det avseendet
tror jag nog, att herr Olsson i Gävle minns fel. Vidare var, örn jag minns rätt,
innebörden av detta förslag den, att till skattedragarnas förfogande skulle åtminstone
stå kvar det levnadskostnadsminimum, som kunde anses ligga i ortsoch
familjeavdragen. Samtliga skatter inklusive kommunalskatt skulle alltså
icke uppgå till 100 procent av den taxerade inkomsten minskad med orts- och
familjeavdragen. Under sådana förhållanden är ju det förslag, som här lagts
fram örn 80 procent, icke liberalare än det dåvarande förslaget örn 100 procent,
ty nu är det ju meningen att de överskjutande 20 procenten skulle något
så när räcka till att bestrida skatter till primärkommuner, landsting och
vägdistrikt.

När man överväger var den övre gränsen genom en sådan här skattespärr
skall gå, får man väl ändå icke alldeles bortse från den nationalekonomiska
sidan av saken. Vad tror herr Olsson i Gävle, att det skall få för inflytande på
förmögna personers villighet att sätta in sitt kapital i produktionen i stället
för i t. ex. statsobligationer, när vederbörande vet, att en åstadkommen inkomstökning
intill 100 procent av densamma skulle tagas bort i form av skatter?
Det blir naturligtvis ingen villighet i det avseendet att tala örn. Till följd
därav går folkhushållet miste örn den utökning av produktionen, som genom
ifrågavarande investering i produktionen annars skulle kunna komma till stånd.
Detta är det viktigaste, som man bör hålla i tankarna, när det är fråga örn
skattespärrens lämpliga höjd.

Till herr Hagberg i Luleå skall jag icke säga så många ord. Jag vill bara
påpeka för honom, att denna skattespärr dock avser, att ingen skall behöva
betala mer än 100 procent av sin inkomst i skatt. Det kan ju hända, att herr
Hagberg i Luleå skulle vilja påyrka, att den skulle sättas till 120 procent,
och att sålunda ingen skulle behöva betala mer än 120 procent av sin inkomst
i skatt. Det kan ju hända att vi komma att få uppleva genomförandet även av
ett sådant förslag, ty ingen vet ju, hur långt utvecklingen kan komma att föra
oss. För min del tycker jag emellertid, att det skulle ligga icke så litet av
onatur i ett sådant förslag. När herr Hagberg i Luleå menar, att den förmögne
alltid kan ta några tusenlappar från något håll för att betala vad som
eventuellt överskjuter de 100 procenten, örn hans inkomst icke skulle räcka
till att betala skatterna med, så måste det ju sägas, att det finns många personer,
som i taxeringslängden ståta med mycket stora förmögenheter men som
icke ba möjlighet att få tåg i några extra tusenlappar. Detta gäller till exempel
ägare av stora, skuldsatta jordbruk eller annan fastighet, som icke kunna
belånas ytterligare.

Herr Hagberg i Luleå nämnde vidare, att på en sammanlagd förmögenhet
i vårt land örn 13 miljarder betalas icke mera i skatt än 27 miljoner. Det är
möjligt, att jag icke uppfattade siffrorna precis så, som herr Hagberg nämnde
deni, men jag förmodar, att han genom sitt exempel avsåg den sammanlagda
beskattningsbara förmögenheten och den sammanlagda särskilda skatten
å förmögenhet. Det är emellertid att märka, att i såväl inkomst- och förmögenhetsskatten
som i värnskatten ingår i de taxerade och beskattningsbara belop Andra

kammarens protokoll ID kl. Nr SO. 2

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Viss ändring av förordningen om särskild skatt å förmögenhet samt förslag
örn begränsning i vissa fall av skatt till staten. (Forts.)
pen icke så litet av förmögenhetsdelar, och inkomsten av samma kapital blir
ju i övrigt beskattad precis som all annan inkomst. Det blir sålunda vida mer
än 27 miljoner kronor, som tas ut i skatt på den sammanlagda förmögenheten.
Dessa väsentliga sidor av saken bar herr Hagberg i Luleå i sitt anförande alldeles
bortsett från. Jag förmodar, att det skett icke på grund av bristande
kunskap utan med avsikt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Till herr Lundell skulle jag bara vilja
säga det, att han, som är permanent tveksam inför allt som kommer från Kungl.
Maj :t, ju bör unna mig att också någon gång vara tveksam inför en kungl, proposition.

Sedan skulle jag vilja upplysa herr Hagberg i Luleå om att uteslutningen
av 2 § ingalunda betyder en uppluckring av Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet
har endast begärt, att ett nytt förslag av Kungl. Maj :t skall föreläggas riksdagen,
så att den nuvarande tveksamheten beträffande stadgandets tillämpning
undanröjes.

Till sist vill jag bara till herr Hagberg i Luleå säga det, att ett bifall till
den här föreliggande propositionen på intet sätt innebär ett ståndpunktstagande
till den roll förmögenheterna skola spela, när det gäller att bära skattebördorna
i vårt land i fortsättningen. I det avseendet tar riksdagen ingen ståndpunkt,
ty därvidlag gäller alltjämt det uttalande, som riksdagen gjorde 1940
i samband med värnskattens införande. Detta uttalande från riksdagens sida
var enhälligt, och det står fast än i dag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och biföll kammaren
vad utskottet hemställt.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser utrikes
departementets verksamhetsområde;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för anskaffning av
vissa uppvärmningsapparater m. m.;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till försvarsväsendets verkstadsnämnd; nr

211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av vissa
bestämmelser i krigsavlöningsreglementet;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till högre kommunala skolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av statlig poliskår i Boden jämte i ämnet
väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lövgren: Herr talman! Jag beklagar att utskottet inte har ansett sig
kunna bifalla den framställning, som gjorts i den av herr Hage och mig väckta
motionen. Jag tror nämligen att det finns vissa risker för att denna organisation
kommer att stanna på papperet genom att man inte bifaller denna framställning.
Utskottets förslag leder nämligen till att personalen kommer att få
en, örn också ringa försämring i sina villkor mot vad den tidigare har haft.
Under sådana förhållanden föreligger ju risken att personalen icke vill gå
över på den nya organisationen.

Såsom saken nu ligger till skall jag emellertid inte ställa något yrkande utan
endast uttala den förhoppningen, att, örn det visar sig att man inte uppnår det
syfte, som avsetts, Kungl. Maj :t skall behjärta de synpunkter, som vi framfört
i motionen och komplettera förslaget på ett sådant sätt — eventuellt redan vid
nästa riksdag — att organisationen verkligen blir genomförd. Jag tror nämligen
att det är ett riktigt grepp i och för sig, som Kungl. Maj :t har på denna
fråga, när Kungl. Maj :t vill organisera poliskåren i Boden på sätt, som här är
föreslaget.

Herr Hyling: Herr talman! I detta ärende har jag tillsammans med några
kammarledamöter väckt en motion. — Kär det gäller poliskårens personal
överhuvud taget måste man räkna med och ta hänsyn till de olika skiftande
uppgifter i såväl civilt som militärt hänseende, som åvila polisväsendets personal.
Man måste räkna med att denna personal måste vara synnerligen väl
kvalificerad. Beträffande just fästningspoliskåren i Boden vill jag nämna att
den lönesättning, som Kungl. Maj :t föreslår, kan föra med sig vissa konsekvenser,
som herr Lövgren nyss antydde. Då sakkunnigutlåtandet i fråga var på
remiss till olika myndigheter framfördes ganska kraftiga påpekanden örn den
låga lönesättningen beträffande denna polispersonal. Så t. ex. har överbefälhavaren
framhållit, såsom det refereras i propositionen, »att den meniga polispersonalens
löneförmåner komme att i vissa fall understiga de löneförmåner
som nu tillämpades vid fästningspolisen». Han säger vidare: »Skulle den åsyftade
höjningen, av personalens kvalitet verkligen kunna erhållas, måste löneförmånerna
stå i proportion till de ökade fordringarna, varför en ändring vid
detta hänseende syntes ofrånkomlig.» — Örn jag går till kommendantens för
fästningen i Boden utlåtande, talar även han om att löneförmånerna måste anses
vara alltför låga.

Det har i sakkunnigutlåtandet talats örn att denna fästningspolis behöver ha
mycket höga kvalifikationer. Genom detta förslag, som nu framlägges och som
riksdagen i dag kommer att antaga, kan man emellertid säga att löneförmånerna
i någon män komma att reduceras i stället för att förbättras. På grund
härav kommer väl helt naturligt även tillströmningen till just dessa poster att
minska, och därigenom skulle otvivelaktigt kvalifikationerna mycket lätt kunna
sänkas ytterligare. Det är nämligen på det sättet att med den lönegrad,

Inrättandet
av en statlig
poliskår i
Boden.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Inrättandet av en statlig poliskår i Boden. (Forts.)
som konstapel vid fästningspolisen för närvarande tillhör, har följt en del naturaförmåner.
I denna lönegrad, Ca 10, finns för närvarande upptaget: rekreationsresor,
högre traktamentsersättning, rekvisitionsrätt från kronans förråd
i fråga örn uniforms- och andra beklädnadspersedlar, samt portion, proviantartiklar
och bränsle ävensom fri uniformsbeklädnad vid tjänstgöring i uniform
och flyttningsersättning vid uppnådd pensionsålder. En hel del av dessa
förmåner komma nu att försvinna, helt eller delvis, och då komma, som jag
tidigare framhållit, kvalifikationerna hos de sökande, som i framtiden anmäla
sig till dessa tjänster, att måhända ytterligare sjunka.

Utskottet har emellertid i sitt utlåtande inte kunnat anse att det för tillfället
kan göra någon ändring i dessa lönevillkor på grund av att man väntar att polisväsendet
i framtiden kommer att förstatligas. Då skulle enligt utskottets
utlåtande den lönegrad, som nu fastställes, bli av en viss prejudicerande art,
och därför har utskottet inte velat närmare gå in på dessa frågor. Utskottet
säger nämligen på sid. 9 i utlåtandet: »Emellertid vill utskottet framhålla, att
frågan örn lönegradsplaceringen av ifrågavarande personal bör tagas under
ny omprövning, därest polisväsendet skulle bliva förstatligat.»

Denna passus i utskottsutlåtandet gör att jag för dagen inte skall ställa något
yrkande, men jag förväntar att även, lönegradsplaceringen vid det tillfälle,
då ett eventuellt förstatligande av polisväsendet kommer i fråga, kommer att
tagas under noggrann prövning. Jag hoppas att utformningen då inte kommer
att få likhet med Kungl. Maj:ts förevarande förslag. Detta skulle nämligen,
enligt min uppfattning, kunna leda därhän, att de viktiga uppgifter, som våra
poliser överlag ha att utföra och med de stora kvalifikationer, som man har
rätt att ställa på dem, för framtiden anförtroddes åt en polismannakår, som
inte helt var vuxen sin uppgift.

Jag kommer således, herr talman, inte att i detta sammanhang ställa något
yrkande örn bifall till den av mig väckta motionen, enär jag finner att det är
fullkomligt utsiktslöst att kunna få någon, ändring till stånd i enlighet med
denna motion. Jag vill dock uttala den förhoppningen att när denna fråga en
gång på nytt kommer att prövas — vilket jag hoppas skall ske relativt snart
— lönegradsplaceringen för polismän överhuvud taget och således inte endast
för polismännen vid fästningspolisen i Boden kommer att verkställas på ett
sådant sätt, att vi ha utsikter att även för framtiden få en väl kvalificerad
polismannakår.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Häruti instämde herr Landgren.

.Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtandep:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till arbetsrådet m. m.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.; och

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till färdigställande av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till kammarrätten, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 289 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 24 april 1942, föreslagit
riksdagen att

dels för kammarrätten godkänna ny personalförteckning och ny avlöningsstat,
den senare att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

dels till Kammarrätten: Avlöningar å driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag av 700,000'' kronor;

dels ock till Kammarrätten: Omkostnader å driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag av 31,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
fem inom riksdagens kamrar avgivna motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Majlis förslag och med avslag å motionerna I: 264,
I: 268 och II: 376, II: 383 och II: 384

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för kammarrätten; b)

godkänna följande avlöningsstat för kammarrätten, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1942/43:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor 367,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, förslagsvis . ............................... » 14,000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal............ » 233,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. » 86,000

Summa kronor 700,000;

c) till Kammarrätten: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 700,000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Kammarrätten: Omkostnader
för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 31,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard
Nilsson, Karl Magnusson, Garlström, Gustaf Iwar Anderson, Lundberg i Hälsingborg
och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1:264 och 11:376
och med avslag å motionerna I: 268, II: 383 och II: 384

a) godkänna i utskottets--— personalförteckning för kammarrätten;

b) godkänna följande avlöningsstat för kammarrätten, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1942/43:

Anslag till
kammarrätten.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till kammarrätten. (Forts.)

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis .. kronor 367,000

2. Arvoden ock särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, förslagsvis ................................ » 22,000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal............ » 233,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. » 86,000

Summa kronor 708,000;

c) till Kammarrätten: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 708,000 kronor;

II. med bifall till---av 31,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Av utskottets utlåtande framgår
att i stort sett ingen meningsskiljaktighet råder beträffande önskvärdheten
av att genomföra de av Kungl. Maj :t föreslagna åtgärderna, som syfta till
att effektivisera kammarrättens arbetsformer. Det är endast på en punkt, som
meningsskiljaktighet råder, och det gäller den ersättning, som är avsedd att
utgå till de kammarrättsråd, vilka förordnas till divisionsordförande. De sakkunniga,
som ha sysslat med beskattningsorganisationen, ha föreslagit att
detta arvode skulle vara 2,500 kronor, d. v. s. samma som utgår till divisionsordförande
i hovrätt. Kungl. Majit har emellertid ansett att detta arvode borde
sänkas till 1,200 kronor. I fråga örn storleken av detta arvode har en minoritet
i utskottet förklarat sig vara av motsatt uppfattning. Till utskottsutlåtandet
har nämligen fogats en reservation, vari yrkas att detta arvode skulle
utgå med 2,500 kronor.

I reservationen framhålles just att det av principiella skäl är olämpligt att
ställa kammarrätten i en annan klass än hovrätt, då kammarrätten nu i stort
sett organiseras på samma sätt som hovrätt samt kammarrätten i övrigt i lönehänseende
är lika med hovrätt med undantag just för detta arvode till divisionsordförande.

Även en annan synpunkt bör framhållas, nämligen att de sakkunniga framfört
önskvärdheten av att det skulle kunna ske ett utbyte av arbetskrafter mellan
kammarrätten och landskontoren. Nu ha de flesta av landskamrerarna i
landet en lön motsvarande ett kammarrättsråds tillika med ett arvode, som
i de flesta fall uppgår till 2,500 kronor. Det är naturligtvis synnerligen svårt
att få i gång ett utbyte av arbetskrafter mellan kammarrätten och landskontoren,
örn kammarrättsrådens löner på detta sätt ställas på en lägre nivå än
landskamrerarna.

Hela denna skiljaktighet mellan utskottsmajoritetens förslag och reservationen
gäller endast ett anslag på 8,000 kronor, varmed lönestaten för kammarrätten
skulle behöva ökas. Jag tror att det vore synnerligen väl använda pengar,
örn man höjde lönestaten med denna summa för att få kammarrätten i alla
avseenden effektiviserad. Jag behöver inte särskilt framhålla beskattningsärendenas
vikt särskilt i dessa dagar, då beskattningsväsendet genom ärendenas
mängd tenderar till att utökas. Därtill skulle jag vilja framhålla, att ärendena
i hög grad komplicerats särskilt på grund av krigskonjunkturskatten och andra
mer eller mindre svåra beskattningsformer, som nu tillämpas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till kammarrätten. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna
och som den föregående ärade talaren erinrade örn, är statsutskottet enigt örn
att biträda Kungl. Maj:ts förslag, innebärande en omorganisation av kammarrätten.
Den enda fråga, där det uppstått oenighet inom utskottet, är just
frågan örn fastställande av de särskilda arvodesbeloppen åt kammarrättsråd,
som fungera som ordförande på division. Givetvis kan det råda delade meningar
örn en fråga som denna.

Utskottets majoritet, till vilken jag hör, har anslutit sig till Kungl. Maj:ts
förslag och fixerat detta särskilda arvodesbelopp till 1,200 kronor. Reservanterna
önska ju i likhet med de sakkunniga att arvodena fastställas till 2,500
kronor, d. v. s. samma belopp som utgår till hovrättsråd, som fungera som
ordförande på division.

Reservanternas talesman ansåg det vara principiellt oriktigt att i detta nu
föreliggande fall fastställa arvodet till annat belopp än det som gäller i hovrätt.
Gentemot detta vill jag endast säga, att det inte är så alldeles säkert att
det belopp, som är fastställt såsom arvode för hovrättsråd, är rätt avvägt.
Det kan mycket väl tänkas att detta belopp är något för högt och att det sålunda
framdeles möjligen kan förändras. Jag föranledes till denna anmärkning
av vad jag har läst örn vad föredragande departementschefen på sin tid anförde,
när man höjde detta arvodesbelopp för hovrättsråden från 1,500 kronor
till 2,500 kronor. Det är enligt min mening möjligt att i detta avseende förelågo
alldeles speciella skäl för denna höjning, som egentligen inte hade med
själva arbetsbördan samt arbetets vikt och betydelse i och för sig att skaffa.

Örn man ser på den nu föreliggande frågan, ha statsutskottets majoritet
och Kungl. Maj:t stött sig på det förslag rörande arvodesbeloppen, som föreslogs
av allmänna lönenämnden. Allmänna lönenämnden måste väl anses ha
alldeles speciella förutsättningar för att bedöma lönefrågors inbördes förhållande
till varandra, och när nämnden sålunda föreslagit detta belopp, är det
givet att detta har en ganska avgörande betydelse. De sakkunniga, som på sin
tid framlade förslag örn det högre beloppet, hade ju, såvitt jag förstår, inte
haft en sådan sammansättning, att de speciella lönesynpunkterna ha varit för
dem vägledande, utan man har i detta avseende säkert stött sig på andra synpunkter.
Det förefaller som örn man huvudsakligast har åberopat förhållandena
inom hovrätten, men då jag, som jag nyss antydde, inte anser att dessa
jämförelser i och för sig äro absolut utslagsgivande, har jag ställt mig på
lönenämndens ståndpunkt.

Jag kan i detta sammanhang även erinra örn statskontoret, som i sitt avgivna
utlåtande i lönefrågan kommit till ett helt annat och lägre belopp än
det som lönenämnden och Kungl. Maj:t föreslagit.

Den ärade reservanten ville som skäl för att fastställa arvodet till det högre
beloppet även framhålla önskvärdheten av ett utbyte mellan kammarrätten och
landskontoren. Jag för min del vågar inte tro att detta skäl kan ha någon betydelse.
Den som når ställningen såsom landskamrerare har väl uppnått en
så pass hög ålder, att det knappast är lämpligt att omplacera honom till annan
tjänstgöring i kammarrätten, även örn kvalifikationerna i detta avseende
givetvis skulle vara tillfinnandes. Jag tror sålunda att detta skäl inte alls
har någon betydelse.

Jag ber, herr talman, för min del att med åberopande av vad utskottet skrivit
i sin motivering få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Med herr talmannens tillåtelse skall jag
yttra några ord om det ärende, som följer närmast på föredragningslistan,

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till kammarrätten. (Forts.)

därför att det har ett direkt samband med den omorganisation av kammarrätten,
som här föreslås.

Det var på bevillningsutskottets förslag vid fjolårets riksdag, som riksdagen
enhälligt beslöt att söka sig fram till nya former för behandling av
beskattningsärenden. Det är väl intet tvivel underkastat, att det är synnerligen
angeläget under nuvarande förhållanden, att beskattningsfrågorna behandlas
på det bästa sätt, som överhuvud taget är tänkbart, såväl med hänsyn
till det allmänna som med hänsyn till den enskilde skattedragaren. Det
hade kanske varit önskligt att detta ärende, på grund av det initiativ som
självfallet måste tagas från bevillningsutskottets sida, hade kommit att föranleda
en behandling av ett sammansatt utskott. Så har inte skett, och därför
har bevillningsutskottet, som har fått en liten följdproposition till den här
föreliggande stora propositionen att behandla, nödgats att i sitt betänkande
taga upp även denna sakfråga till mera ingående prövning.

Utskottet erkänner nyttan och gagnet av den omorganisation, som här föreslås,
men framhåller, att man inte får stanna på halva vägen utan måste fortsätta
för att avlägsna de brister som ännu vidlåda vår taxeringsorganisation.
Därvid är det nödvändigt att fullfölja det reformarbete, som nu har påbörjats
vid kammarrätten, ned till beskattningsnämnderna — taxeringsnämnderna och
prövningsnämnderna — så att man får det hela så modernt, så arbetsdugligt
och så smidigt som överhuvud taget är möjligt.

Utskottet tar även upp tanken på att i kammarrätten försöka i mera inkrånglade
skattemål införa ett muntligt förfarande, vilket skulle medföra,
att åtskilliga tvistefrågor skulle kunna klaras ut på ett betydligt bättre sätt
än vad för närvarande är möjligt. Vi ha således från bevillningsutskottets sida
endast velat framhålla, att det är tacknämligt med detta första steg till förbättrande
av vår taxeringsorganisation, som nu har tagits genom en omorganisation
av kammarrätten. Meningen med den skrivelse, som riksdagen enhälligt
beslöt i fjol på förslag av bevillningsutskottet, var att komma fram till
en vida längre gående reformering av taxeringsorganisationen än den, som
Kungl. Maj :t i denna proposition föreslagit. Vi hoppas således, att Kungl.
Majit i och med denna reforms genomförande icke skall anse det hela vara
slutfört utan fortsätta arbetet för att försöka på alla de sätt som äro möjliga
förbättra vår taxeringsorganisation, så att den blir sådan, att vi kunna känna
oss någorlunda belåtna med densamma.

Det är endast dessa synpunkter, herr talman, som jag har velat ge uttryck
åt och som bevillningsutskottet i det följande ärendet, som rör en följdsak till
denna proposition, velat anknyta till sitt utlåtande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 126 §
1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 220, i anledning av Kungl. Maj :ts Boaiads/ör^
proposition angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika fa-mindrebimedmiljer
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. lade bamrika

I propositionen nr 320 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt ut- familier m-mdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 15 maj 1942, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för låneverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer;

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för bidrag
till inrättande av pensionärshem;

dels medgiva, att räntefoten för bostadsanskaffningslån, nybyggnadslån, förbättringslån
och lantarbetarbostadslån, vilka komme att beviljas under budgetåret
1942/43, finge bestämmas till 3.25 procent;

dels för budgetåret 1942/43 under femte huvudtiteln anvisa till Statens byggnadslånebyrå
: Avlöningar ett förslagsanslag av 391,800 kronor, till Statens
byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av 91,000 kronor, till Främjande
av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag
av 4,500,000 kronor, till Bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor och till Bidrag
till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av 3,000,000
kronor;

dels ock för budgetåret 1942/43 under kapitalinvesteringar, statens utlåningsfonder
till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer anvisa ett reservationsanslag av 17,500,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft fem inom riksdagens kamrar avgivna motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag godkänna i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 15 maj 1942 förordade ändrade grunder för låneverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer;

B) med bifall till Kungl. Majlis förslag och med avslag å motionerna I: 292
och II: 428 godkänna i berörda statsrådsprotokoll förordade ändrade grunder
för bidrag till inrättande av pensionärshem;

C) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att räntefoten för bostadsanskaffningslån,
nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
vilka komme att beviljas under budgetåret 1942/43, finge bestämmas till
3.25 procent;

D) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 285 och II: 421 i anslagsfrågan

a) för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag av 391,800
kronor;

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. (Forts.)

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av 91,000
kronor;

3) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett förslagsanslag av 4,500,000 kronor;

4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag
av 5,000,000 kronor;

5) till Bidrag till inrättande av pensionsärshem ett reservationsanslag av
3,000,000 kronor;

b) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer för budgetåret 1942/43 å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
anvisa ett reservationsanslag av 17,500,000 kronor;

II. att motionerna I: 285 och II: 421 i den mån de ej behandlats under I bär
ovan samt motionen II: 401 finge anses besvarade genom vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Heiding, Persson i Skabersjö, ''Andersson i Södergård, Pettersson
i Dahl och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte

A) med bifall---till 3.25 procent;

D) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall i anslagsfrågan till
motionerna I: 285 och II: 421

a) för budgetåret---av 4,500,000 kronor;

4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag
av 10,000,000 kronor;

5) till Bidrag---—- vad utskottet anfört;

2:o) av herr Carlström, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Såsom av utskottsutlåtandet framgår
har departementschefen uttalat, att »berättigade krav på förbättring av
landsbygdens bostäder komma att finnas under en ganska lång tid framåt».
Jag vill kraftigt understryka detta uttalande. Det finns säkert grundad anledning
antaga, att en fortsatt förbättring av landsbygdens bostäder är behövlig.
Denna förbättring behöver fortgå lång tid framåt och i kanske ändå
större utsträckning än bostadsförbättringar i städer och andra samhällen.

Departementschefen fortsätter sedan sitt resonemang: »Det gäller här ett
stort antal spridda företag, där de olika byggnadsarbetena i allmänhet icke
kunna anses innebära mera omfattande ny- eller ombyggnader.» Departementschefen
tillägger, att det i regel gäller sådana förbättringar, som i icke ringa
utsträckning kunna handhavas av ägarna själva, och att t. ex. jordägare, som
ha ett mindre jordbruk, vars drift icke bereder dem full sysselsättning, själva
kunna medverka till förbättring av bostäderna. Detta är naturligtvis i viss
mån riktigt, men å andra sidan skola vi icke bortse från att när ägarna själva
skola bidraga till detta förbättringsarbete, så föranleder detta ganska stora
utgifter för dem. Vidare få vi också lägga märke till, att dessa jordbrukare

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. (Forts.)
även i regel ha en ganska dålig ekonomi, vilket gör att förbättringsbidragen
mycket väl behövas.

Vi finna emellertid, att departementschefen har föreslagit ett mindre belopp
än egnahemsstyrelsen har begärt. När riksdagen förra året behandlade detta
ärende, anvisades ett belopp på tillsammans 20 miljoner kronor i bidrag till
bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden. Av detta belopp ha 15 miljoner
tagits i anspråk. Det finns alltså en reserv på 5 miljoner kronor. Egnahemsstyrelsen
har begärt 10 miljoner kronor. Med de 5 miljoner, som finnas
i reserv, skulle alltså samma belopp som åtgått till förbättringsarbeten av
detta slag under innevarande budgetår finnas disponibelt för det kommande
budgetåret.

Departementschefen har som sagt funnit, att behovet av åtgärder för en
fortsatt förbättring av landsbygdens bostäder måste avvägas mot behovet av
byggnadsarbeten på andra områden. Vi kunna då ta en liten hastig överblick
och söka utröna, i vad mån bostadsförbättringsarbeten eller bostadsbyggande
på andra områden understödes av staten. Det framgår av propositionen att till
främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer föreslagits
ett anslag på D/2 miljoner kronor, till bidrag till inrättande av pensionärshem
3 miljoner kronor och till lånefonden för bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer I7V2 miljoner kronor. Dessutom finnes
det under sistnämnda post en reserv på 21/2 miljoner. Det anslag, som sammanlagt
utgår under dessa tre av mig nämnda rubriker, uppgår till 25. miljoner
kronor. Jag vill dessutom i detta sammanhang erinra om, att det inte är
länge sedan riksdagen anvisade ett belopp på 50 miljoner kronor, varav 25
miljoner kronor till tilläggslån och 25 miljoner kronor till tertiärlån. Örn.man
lägger ihop alla dessa anslag kommer man upp till ett belopp av 75 miljoner
kronor. Nu är det klart, att en del av dessa belopp även i viss mån kommer
landsbygden till godo, men det blir ganska små belopp. Emot detta stora belopp
på 75 miljoner kronor står alltså det lilla belopp på 5 miljoner kronor
för detta ändamål, bostadsförbättring på landsbygden. Jag finner att det med
hänsyn till de siffror jag anfört hade varit mera rättvist, örn beloppet hade
kunnat höjas till 10 miljoner kronor.

Utskottet är emellertid ganska välvilligt och säger med anledning av den
motion, som avgivits örn höjning av detta belopp, sig förutsätta, att om det
senare skulle visa sig, att ytterligare medel behöva anvisas, Kungl. Maj :t då
framlägger förslag härom för riksdagen — givetvis då på tilläggsstat. Jag
erkänner gärna, att det är en välvillig skrivning, när man förutsätter, att
ytterligare belopp kunna anvisas, örn det visar sig att det nu avsedda beloppet
inte skulle förslå. Men det ligger väl ändå till på det sättet, herr talman, att
egnahemsstyrelsen får utgå från det belopp, som riksdagen har anvisat, och
fördela det mellan de olika egnahemsnämnderna, vilka i sin tur få ^avväga
sina anslag med hänsyn till de medel de fått sig anvisade. Om det alltså skulle
komma in flera ansökningar till egnahemsnämnderna och ställas större krav
på dem än beräknat, ha de ingenting annat att lita till än det belopp, .som en
gång blivit anvisat. De kunna alltså inte med säkerhet lita till att de fa .ytterligare
medel, och följaktligen måste de vid sin bedömning av de ansökningar,
som de få sig förelagda, bli en smula restriktiva.

En ytterligare synpunkt, som behöver framhållas, är att bidragsbeloppen
ha böjts från förutvarande 2,000 kronor till 2,500 kronor per företag. Härigenom
få vederbörande större bidrag, vilket de mycket väl behöva, men det
höjda beloppet förorsakar å andra sidan, att ett mindre antal kunna ^få del av
dessa bidrag. Om det alltså blir ett högre bidragsbelopp och förhållandevis
mindre anslagsbelopp, jämfört med föregående år, måste detta givetvis in -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. (Forts.)
verka så — jag upprepar detta — att det blir ett mindre antal företag, som
få del av detta anslag. Därför tycker jag, kerr talman, att det finns grundad
anledning för riksdagen att höja det föreslagna beloppet för förbättring av
landsbygdens bostäder från 5 till 10 miljoner kronor.

Herr talman! Med den motivering som jag här försökt att framföra, ber
jag att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herr Heiding
m. fl.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
tror inte det med fog kan sägas, att anslagen till bostadsförbättringar på landsbygden
ha varit i allmänhet snålt tilltagna. Jag har gjort ett försök att beräkna
hur många bostadsförbättringar som kommit att bli utförda, när det
relativt stora anslag på 20 miljoner kronor, som beviljades vid förra årets riksdag
blir förbrukat, med utgångspunkt från år 1933. Jag kom då till det resultatet,
att omkring 100,000 sådana bostadsförbättringar hade kommit till
utförande på landsbygden. Jag vill fästa uppmärksamheten på att detta skett
genom medel, som äro äskade ifrån socialdepartementets sida. Det är klart att
detta arbete skall fortsätta och fortsätta i den takt, som omständigheterna
överhuvud taget kunna medge.

Vad läget för dagen beträffar förhåller det sig emellertid på det sättet,
att av det under fjolåret anvisade anslaget har använts och kommer att användas
fram till den 1 juli omkring 15 miljoner kronor. För dessa pengar
kommer det att utföras sammanlagt något över 17,000 förbättringsarbeten på
den svenska landsbygden. Av dessa 17,000 förbättringsarbeten voro emellertid
ännu i maj månad, då propositionen skrevs, icke mer än något över 3,000 igångsatta,
under det att mellan 13,000 och 14,000 sådana arbeten icke hade satts
i gårig.. En del ha naturligtvis kommit i gång under slutet på maj och början
på juni, men i stort sett torde dessa arbeten komma att utföras under sommarmånaderna
och en väsentlig del alltså först under nästa budgetår.

Vi veta alla, att det för närvarande är ett skri i hela landet efter arbetare
till de svenska skogarna, erforderliga för att vi skola kunna klara vår bränsleförsörjning
för den kommande vintern. Bland de arbetare, som man har hoppats
skulle komma att söka sig till skogarna, ha byggnadsarbetarna intagit
en ganska framträdande plats. Örn jag skall utföra cirka 17,000 bostadsförbättringsarbeten
under innevarande år och beräknar, att endast två arbetare
sysselsättas vid varje sådant företag — det torde i regel vara två å tre arbetare
vid dessa små förbättringsarbeten — så skulle i alla fall minst 34,000
byggnadsarbetare vara sysselsatta med förbättringsarbeten innevarande sommar.
Det är icke alls säkert, att det ur allmän försörjningssynpunkt för närvarande
är en riktigt lämplig avvägning att på detta sätt sysselsätta mellan

34,000 och 50,000 arbetare, vilka just tillhöra de grupper, som, om de icke
sysselsattes i byggnadsarbete, skulle kunna gå ut antingen i jordbruksarbete
eller framför allt i skogsarbete.

Detta har varit ett av huvudskälen för mig, då jag har ansett, att man för
nästa budgetår borde kunna nöja sig med ett sammanlagt belopp av 10 miljoner
kronor, vilket ju, med däri ingående reservation som man beräknar skall
finnas den 1 juli, blir den summa, som faktiskt kommer att stå till förfogande.

Jag kan för min del icke acceptera den jämförelse, som herr Pettersson i
Dahl har gjort mellan å ena sidan bostadsanslagen till barnrika familjer, till
tertiärlån och tilläggslån o. s. v. och å andra sidan dessa bostadsförbättringsbidrag.
Hela det bostadsprogram, som är upplagt naturligtvis icke enbart för
stadsbebyggelse, men dock i stort sett för sådan bebyggelse, har ett syfte,

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. (Forts.)
nämligen att örn möjligt förhindra, att den bostadsbrist, som vi faktiskt redan
ha, kommer att skärpas. Bostadsförbättringsarbetena på landsbygden äro
motiverade av sociala och hygieniska skäl men icke av en ökad brist på bostäder
på landsbygden. Det är den stora skillnaden, då man skall taga ståndpunkt
till det anslag, som nu diskuteras, och till de övriga byggnadsanslag,
som äro föreslagna.

Jag tror för min del därför, att det är fullt försvarligt att bifalla utskottets
hemställan i nu förevarande del. Ingen kommer att bli lidande därpå. Det faktum,
att det kommer att gå så och så många tusen byggnadsarbetare i bostadsförbättringsverksamheten
i år, kan man visserligen icke nu göra något
åt, men det inbjuder i varje fall till viss försiktighet, då det gäller utnyttjandet
av denna arbetskraft. Jag vågar därför för min del med åberopande
av vad jag här har sagt hemställa, att kammaren måtte följa statsutskottet.

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr statsrådet anförde, att av de 17,000 bostadsförbättringsarbeten
på landsbygden, vartill under fjolåret beviljats anslag i maj endast

3,000 voro igångsatta, varför alltså skulle återstå 14,000 sådana arbeten. Jag betvivlar
icke ett ögonblick, att dessa siffror äro riktiga, men det är väl ändå så,
att för dessa arbeten, som äro planerade men ännu icke igångsatta, medel redan
tagits i anspråk, vilka medel följaktligen icke längre finnas tillgängliga. Vidare
är det väl också så, att även örn dessa arbeten icke kunna omedelbart igångsättas,
de i alla fall måste i god tid planeras, och vederbörande måste också
veta, huruvida han har möjlighet att få ett anslag eller ej.

Vad sedan gäller det förhållandet, att för dessa 17,000 arbeten komma att
åtgå 34,000 arbetare, så är denna beräkning naturligtvis också riktig, men,
herr statsråd, det är väl också så, att det åtgår en väldig massa arbetskraft för
alla de stora arbeten för olika ändamål, som nu äro planerade för städer och
samhällen, och att detta också måste inverka på det allmänna försörjningsläget.
Staten anvisar ju även ganska stora belopp för att omskola arbetskraft för
att kunna överföra den från den ena gruppen till den andra.

Att sedan den del av verksamheten, som gäller landsbygdens bostäder, är
motiverad av sociala och hygieniska skäl, medan den andra delen är motiverad
av brist på bostäder, ändrar ju ingenting i den jämförelse, som man med full
rätt kan göra mellan det lilla beloppet för nu ifrågavarande ändamål och det
ofantligt stora för byggnadsverksamhet på andra områden.

Härefter yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag skall icke säga många ord i
den föreliggande frågan. Jag vill endast konstatera, att det knappast föreligger
någon skillnad i uppfattning mellan statsutskottets majoritet och
reservanterna. Även statsutskottets majoritet har den uppfattningen, att
arbetet med bostadsförbättring på landsbygden skall bedrivas i så hastig
takt, som omständigheterna medgiva. Vi ha emellertid stött oss på de beräkningar,
som föredragande departementschefen har gjort i den föreliggande
propositionen, där han har angivit att det föreligger en reservation från tidigare
för detta ändamål beviljade anslag utgörande 5 miljoner kronor. Eftersom
det nu föreslås ett nytt anslag på 5 miljoner kronor, skulle sålunda 10 miljoner
kronor stå till förfogande för verksamheten under det budgetår, som vi nu behandla.
Med stöd av erfarenheten från denna verksamhets bedrivande under
den gångna tiden lia vi för vår del ansett, att dessa 10 miljoner kronor komma
att räcka för ändamålet under nästa budgetår. Utskottet har för övrigt tillagt,

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. (Forts.)
att om det mot förmodan skulle visa sig, att beloppet icke räcker, möjlighet ju
finnes att framdeles på nytt upptaga denna fråga till behandling.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag i
det föredragna utlåtandet.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag tror att de, som önska att
verksamheten för bostadsförbättringar på landsbygden skall fullföljas i all den
utsträckning som är möjlig, ha anledning att känna sig ganska tillfredsställda
med Kungl. Maj:ts förslag och statsutskottets föreliggande betänkande i ärendet.
Såsom redan har framhållits förhåller det sig ju på det sättet, att huvudparten
av de arbeten, som komma att utföras för det anslag, som har anvisats
till förbättringsbidrag under innevarande budgetår, kommer att utföras först
under första hälften av nästa budgetår, och att det är möjligt räkna med att
man, inberäknat det nu föreslagna anslaget på 5 miljoner kronor, kommer att
ha 10 miljoner kronor tillgängliga för ändamålet under nästa budgetår. Jag
tror därför icke, att de farhågor, som herr Pettersson i Dahl här givit uttryck
åt, när han befarade, att en åtstramning beträffande bidragsgivningen skulle
behöva inträda, äro befogade. Jag tror för min del, att det med dessa 10 miljoner
kronor skall visa sig möjligt att tillgodose alla de behov av förbättringsbidrag,
som komma att anmäla sig i början av nästa budgetår.

Statsutskottet har vidare, vilket inger mig den största tillfredsställelse, sagt
att därest det skulle yppa sig ytterligare behov av pengar för detta ändamål
under nästa budgetår, finns det möjlighet att få ytterligare medel anvisade på
tilläggsstat i början av nästa år. Därest riksdagen godkänner detta uttalande,
tror jag det skall bli möjligt tillgodose de behov, som alltjämt finnas av en
förbättring av bostäderna på landsbygden, i den utsträckning som under nu
rådande förhållanden överhuvud taget är möjlig. Jag ber nämligen att få fästa
uppmärksamheten vid att på grund framför allt av de höjda materialpriserna
dylika förbättringsarbeten ha planerats och ansökningar örn bidrag gjorts i
mindre omfattning än vad som skulle ha skett, därest det rått mera normala
förhållanden.

Jag har, herr talman, velat anföra detta med anledning av de farhågor, som
herr Pettersson i Dahl har givit uttryck åt under debatten.

Herr Thorell: Herr talman! Jag har redan i viss mån blivit förekommen
av herr Andersson i Tungelsta och har därför icke så värst mycket att tillägga.
Jag vill dock framhålla, att jag finner de synpunkter, som herr statsrådet nyss
lade på denna fråga, vara synnerligen hållbara. Åtminstone i de trakter, som
jag känner till, äro de byggnadsarbetare, som vi ha på landsbygden, i stor
utsträckning sådana, som under vanliga förhållanden ha sitt arbete och få sin
bärgning ur och i skogen. Det är vant folk, och örn de icke nu kunna fullt
sysselsättas i byggnadsarbete, är det mycket lätt art omplacera dem, så att de
göra nytta i och även få en ganska god inkomst ur skogen.

Det .är emellertid icke endast detta som gör att vi för närvarande böra gå
försiktigt fram. Detta motiveras även av de höga materialpriserna, som herr
Andersson i Tungelsta här har påpekat, och dessutom också av materialbristen,
vilken utgör ett svårt hinder för byggnadsverksamhet överhuvud taget. Jag
är icke alls säker på att vi göra vederbörande någon särskilt stor tjänst genom
att låta dem sätta i gång reparationer av sina bostäder just nu. Det måste i
viss män bli ett hafsverk. Vi lia exempelvis icke någon linolja, vilket gör att
man icke .kan fa en ordentlig målning, och skall man lägga in värmeledning,
som sker i vissa fall, är det en hel del, som fattas. Vi ha ju brist på koppar,
och man kan därför icke få en fullgod installation. Jag håller själv på med

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. (Forts.)
ett bygge för närvarande, och där ha vi måst vidtaga särskilda anordningar för
att kunna riva upp golven och lägga ned nya ledningar, så snart andra tider
inträda, ty man kan faktiskt icke för närvarande få viss materiel till något pris.

Såvitt jag kan komma ihåg förhöll det sig på det sättet, när man startade
denna verksamhet, att detta skedde icke blott av sociala skäl utan kanske än
mera med hänsyn till den då rådande arbetslösheten. Jag håller före, att man
tråkigt nog i framtiden, måste räkna med sådana förhållanden, att vi måste
tänka på att ha arbeten i reserv för den tid, då det stora antal människor, som
nu äro sysselsatta i skogarna eller i krigsindustrien eller som äro inkallade till
beredskapstjänst, bli utan arbete. Då kunna dessa arbeten forceras, som det n,u
är fråga örn, och jag håller med örn att det då kan vara tid att tänka på att
anvisa större belopp. För närvarande känner jag mig tveksam örn huruvida dessa
arbeten överhuvud taget skola bedrivas under de förhållanden, som jag här
har skisserat och som andra tidigare ha pekat på.

Jag ber att få instämma i yrkandet örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det är klart, att har man den uppfattning,
som herr Thorell har, att bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden
icke egentligen är så betydelsefull eller så angelägen, utan att man
kanske tvärtom skulle vara litet försiktig med att förbättra landsbygdens bostäder,
så förstår jag mycket väl att han kan yttra sig som han gjorde, men annars
förstår jag inte hans uppfattning. Såvitt jag känner till är behovet mycket
stort. Att materialpriser och byggnadskostnader ha stigit är naturligtvis
riktigt, men det ändrar ju ingenting i det behov, som finns, och detta behov
av förbättrade bostäder är som sagt mycket stort, åtminstone i västra Sverige.
Jag vet verkligen icke, örn förhållandena äro annorlunda kring Stockholm där
Thorell bor.

.Vad sedan gäller skogsarbetarna, som herr Thorell talade örn, tycker jag
det är alldeles onödigt att draga in dem i detta sammanhang.

Jag vill passa på och anföra en omständighet till, som gör det litet besvärligt
för egnahemsnämnderna att bli litet mer restriktiva i fråga örn tillämpningen
av bidragsreglerna. Örn riksdagen anvisar ett större anslag, ha de större
möjlighet att i sin tur lämna bidrag och att vara litet mer rundhänta, men
örn anslagsbeloppet sänkes, måste de vara mera restriktiva. Det är ju helt naturligt,
att det klientel, som det här gäller, kommer att göra jämförelser sinsemellan.
De säga, att den och den grannen kunde förra året få ett ganska stort
bidrag, medan jag, som är i samma belägenhet, nu icke kan få ett lika stort
belopp, därför att nämnden har mindre anslag att dela ut. Herr Andersson i
Tungelsta, det blir en ganska besvärlig sak för egnahemsnämnderna, att det
skall vara olika praxis för bidragstilldelningen från den ena perioden till den
andra.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Heiding m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 220, röstar

Ja;

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1912 f. m.

Anslag till
åtgärder för
arbetsmarknadens
reglering

m. m.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, bamrika familjer m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Heiding m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 344 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 15 maj 1942, föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1942/43 under femte huvudtiteln anvisa till
Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag av

4,600,000 kronor, till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader
ett förslagsanslag av 2,250,000 kronor och till Åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. ett reservationsanslag av 19,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Majits förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 84)
av herr Gustaf Karlsson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 134)
av herr Staxäng m. fl., v ari hemställts, att riksdagen ville till Kungl. Maj:ts
förfogande ställa ett belopp av 25,000 kronor att användas i syfte att effektivisera
Bohusläns företagareförenings verksamhet med bemyndigande för
Kungl. Majit att utfärda närmare föreskrifter för medlens användning, samt
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte vidtaga
åtgärder till främjande av näringslivet inom Bohusläns stenindustriområde
;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 281)
av herrar R. Helgesson och A. Löfgren och den andra inom andra kammaren
(lii 414) av herrar Nilsson i Göteborg och Andersson i Göteborg;

dels ock en inom andra kammaren väckt motion (lii 164) av herrar Persson
i Stockholm och Hagberg i Luleå, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte hemställa, att arbetsmarknadskommissionen ålades
att höja de nu tillämpade maximibeloppen för dagunderstöd och hyreshjälp
med 25 procent och att i fortsättningen kvartalsvis, med ledning av socialstyrelsens
levnadskostnadsundersökningar, verkställa sådana ändringar i maximibeloppens
storlek, att understödsbeloppens köpkraft ständigt bibehölles.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits förslag
och med avslag å motionerna I: 84, I: 281, lii 134, lii 164 och lii 414,
för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa

a) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.i Avlöningar ett förslagsanslag
av 4,600,000 kronor;

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

b) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag
av 2,250,000 kronor;

c) till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag
av 19,000,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson och
Mårtensson, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna
I: 84 och II: 134.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Mårtensson: Herr talman! Det hade varit önskligt, att utskottets motivering
längst ned på sid. 8 och överst på sid. 9, där det göres vissa uttalanden
angående tillsättningen av befattningshavare hos länsarbetsnämnderna,
varit något klarare. Det har nämligen förekommit olika tolkningar av nu gällande
bestämmelser. Det hade därför varit lämpligt med ett klarläggande uttalande,
för att misstolkningar för framtiden örn möjligt kunde undvikas. En del
vill tolka de nu gällande bestämmelserna på det sättet, att arbetsmarknadskommissionen
har att avgöra ärenden rörande tillsättning av chefstjänstemän
hos länsarbetsnämnderna, men att när det gäller tillsättandet av övriga befattningshavare
avgörandet ligger hos länsarbetsnämnderna, medan arbetsmarknadskommissionen
endast har att utfärda allmänna anvisningar samt uttala
sig om de sökandes kompetens samt i vad mån nya platser skola tillsättas eller
inte samt avgöra, vilka löner som skola utbetalas. Jag vågar icke med bestämdhet
uttala örn denna tolkning är riktig. Såsom jag förut sagt hade det
emellertid varit önskvärt med ett klarläggande på denna punkt.

Utskottet har i detta utlåtande i samband med frågan örn anslag till arbetsmarknadens
reglering m. m. även behandlat två motioner, som framburits i båda
kamrarna av representanter för Bohuslän. I dessa motioner har hemställts
dels örn ett anslag på 25,000 kronor tili länets företagareförening och dels örn
skrivelse till Kungl. Majit örn åtgärders vidtagande till främjande av företagsverksamheten
inom Bohusläns stenindustriområden. Utskottet har tyvärr
icke visat något nämnvärt intresse för detta klagorop från representanter för
ett betryckt län. Utskottet har kanhända vid behandlingen av denna motion varit
av den uppfattningen, att klagoropen varit överdrivna och att Bohuslän
kan klara sig utan några extra hjälpåtgärder.

Jag skall icke i detta sammanhang gå in på något längre resonemang om
de svårigheter som vi haft och fortfarande lia att brottas med inom detta
landsområde. Vi ha höjt så många klagorop tidigare, att ett upprepande tjänar
inte så mycket till. Jag kan dock icke underlåta att i anslutning till de
föreliggande motionerna göra ett par påpekanden örn den utveckling, som
har försiggått inom länets stenområden under det senaste årtiondet. Jag vill
erinra örn att år 1929 exporterades granitprodukter för i runt tal 26 miljoner
kronor. En mycket stor del av denna export gick från Bohuslän. För närvarande
är denna export av granitprodukter så gott som helt lamslagen. År
1929 voro i Bohuslän icke mindre än 8,026 arbetare sysselsatta inom stenindustrien.
Den 1 januari-1942 utgjorde arbetareantalet inom denna industri
cirka 1,500 man, varav omkring 1,000 man arbetade inom gatstensindustrien.
Under denna tid har således arbetareantalet inom en av länets viktigaste industrier
minskats med icke mindre än 80 %. För närvarande ligger denna gatstensindustri
i stort sett nere. Från och med den 1 juli skola de arbetare, som kunna beredas
annat arbete, överflyttas till befästnings- och skogsarbeten o. s. v. Det
kail råda delade meningar örn lämpligheten av att nedlägga en industri på det

Andra kammarens protokoll 1943. Nr 36. 3

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 {. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
sätt som här skett för att därigenom få några hundratal man överförda till
annat arbete, när man för överflyttning av dessa hundratals arbetare måste
bereda sig på att få utbetala kontantunderstöd till ungefär lika många arbetare
som de, som kunna överflyttas till andra arbeten.

Det är kanhända obehövligt att ytterligare understryka och påpeka, att
den katastrof som stenindustrien genomgått icke enbart förorsakat svårigheter
för de många tusentals människor, som hade sin utkomst av denna industri,
utan svårigheterna lia haft en förlamande verkan för hela den landsdel, där
stenindustrien tidigare blomstrade. Man behöver endast kasta en blick på befolkningsutvecklingen
inom Bohusläns stenkommuner för att bli övertygad örn
att här måste vidtagas extra ordinära åtgärder, örn svårigheterna inom en
överskådlig framtid något så när skola kunna övervinnas. Folkmängden i Bohusläns
87 landskommuner har under tiden 1 januari 1930 till 1 januari 1942
minskats med 12,242 personer. Av denna minskning komma icke mindre än
8,487 personer från de 18 kommuner som benämnas stenkornmunerna. Vad
som gör denna folkminskning mest betänklig är, att det framför allt är folket
i de arbetsföra åldrarna, som flyttar ut, medan däremot åldringar och
minderåriga stanna kvar inom kommunen, med andra ord de närande befolkningsgrupperna
försvinna och de tärande bli kvar. Det är ganska tydligt, att
en sådan utveckling icke kan fortsätta någon längre tid.

Det har under de gångna åren gjorts många och omfattande försök att få
till stånd någon ny verksamhet inom dessa kommuner, men det måste tyvärr
konstateras, att dessa försök i stort sett misslyckats. Vi ha erhållit gasmaskfabriken
i Brastad som var avsedd att kunna ge sysselsättning åt 150—200
arbetare en lång tid framåt. På grund av kända förhållanden har driften
vid denna fabrik måst forceras med resultat, att från och med den 1 juli innevarande
år driften kommer att helt upphöra. Det finns vissa förutsättningar
för att en annan privatindustri kommer att övertaga dessa lokaler, som tidigare
innehafts av gasmaskfabriken, för annan tillverkning från och med nästa
år, men i vilken omfattning detta företag kommer att för framtiden driva sin
verksamhet är svårt att för tillfället uttala sig örn. Jag kan vidare erinra
örn att ett flertal andra projekt varit under utredning, men när utredningarna
kommit till ett visst stadium, ser det ut, som örn det varit någon koncern,
som lyckats sätta en käpp i hjulet och därmed även sätta stopp för dessa
projekts förverkligande.

Under de senaste tre åren har en företagareförening varit i verksamhet. Denna
organisation har huvudsakligast arbetat för att få till stånd småföretag,
framför allt inom de s. k. stenkommunerna. Föreningen har under dessa tre
år lyckats förmedla lån till cirka 61 mindre företag, varigenom sysselsättning
beretts 390 personer för, såsom jag hoppas, en lång tid framåt. Denna
företagareförening har en del förslag under utredning, förslag som möjligen
kunde förverkligas under en icke alltför långt avlägsen framtid. Föreningen
är emellertid i behov av fackkunnigt folk och lämpliga medhjälpare som kunna
verkställa vissa fackutredningar, som äro nödvändiga, örn de förslag, som för‘närvarande
äro under bearbetning, skola kunna lösas. Det är för detta ändamål motionärerna
ha begärt ett anslag på 25,000 kronor, för att företagareföreningen
därigenom skall kunna anställa tillräckligt med kvalificerad personal för att
göra de här omnämnda utredningarna. Jag är övertygad örn att, om riksdagen
beviljar detta anslag, dessa 25,000 kronor komma till god användning. De
komma uteslutande att användas för att om möjligt skapa ökade arbetsmöjligheter
inom en ort, som mer än någon annan har varit utsatt för nöd och svårigheter
under de senaste tio åren.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering to. to. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till motionerna nr
84 i första och 134 i andra kammaren.

I detta anförande, varunder herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar Staxäng och Svensson i Ljungskile.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! I december månad 1940 genomförde
arbetsmarknadskommissionen ändringar i de förutvarande grunderna för
kontantunderstödsverksamheten bland de arbetslösa. Kommissionen fastställde
maximibelopp för dagunderstöd och likaså för hyreshjälp, d. v. s. bestämde att
de kommunala hjälporganen fingo rätt att pröva behoven och lämna hjälp
enligt resultatet av denna prövning upp till en viss gräns. Denna gräns blev
från början satt så lågt, att de arbetslösas oundgängliga behov i många fall
icke kunde bli tillgodsedda, trots att meddelandet av hjälpen föregicks av någonting
som man kallade behovsprövning. Vi föreslogo därför från kommunistiskt
håll redan i februari 1941, att arbetsmarknadskommissionen skulle
åläggas att höja dessa maximibelopp för dagunderstöd och hyreshjälp med
25 %, samt att man från den 1 april skulle med ledning av socialstyrelsens
levnadskostnadsundersökningar verkställa sådana ändringar i maximibeloppens
storlek, att understödens köpkraft ständigt skulle bibehållas. Statsutskottet
avstyrkte denna vår motion men anförde samtidigt: »Utskottet förutsätter,
att de fastställda understödsbeloppen genom Kungl. Maj :ts försorg komma
att underkastas jämkningar såväl uppåt som nedåt i anslutning till de förändringar,
som levnadskostnaderna och andra på beloppens storlek inverkande
omständigheter undergå.» Tiden gick, och levnadskostnaderna stegrades alltmer.
Indexsiffran för levnadskostnaderna med 1914 som basår steg från 204
den 1 januari 1941 till 227 den 1 januari 1942, men Kungl. Majit vidtog icke
de av statsutskottet förutsatta jämkningarna beträffande understödsbeloppens
storlek. Först den 1 april 1942, sedan indexsiffran stigit till 236, d. v. s.
sedan levnadskostnaderna från tiden före krigsutbrottet stigit med omkring
40 %, först då vidtogs en jämkning uppåt av de fastställda och tidigare godkända
dagunderstöden och hyreshjälpen. De höjningar av hyreshjälpen som
då vidtogos voro, kan man säga, något så när tillfredsställande, vilket emellertid
icke kan sägas örn den höjning, som genomfördes beträffande dagunderstöden.
Jag kan nämna såsom exempel, att höjningen för dagunderstöden för
man och hustru blev 25 öre per dag och för ett barn 10 öre — 35 öre per dag
för en familj på tre personer. Det var den kompensationen man gav för levnadskostnadsstegringen,
trots att dagunderstöden redan från början varit alltför
låga.

Vi ha i år upprepat vårt förslag från 1941. Vi föreslå, att de maximibelopp
som fastställdes att gälla från den 1 januari 1941 skola höjas, både vad beträffar
dagunderstöd och hyreshjälp med 25 %, alltså en större höjning än den
som vidtagits, samt att arbetsmarknadskommissionen skall åläggas att i fortsättningen
kvartalsvis med ledning av tillgänglig statistik verkställa sådana
ändringar i beloppens storlek, att deras köpkraft ständigt bibehålies. Vi föreslå,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa örn genomförande
av detta sistnämnda förslag. Vårt förslag är nu ännu mera befogat än
tidigare, ty det kan — trots att arbetslöshets frågan för närvarande icke är
aktuell på grund av att arbetslösheten för tillfället minskats — väl ändå icke
vara riktigt att binda understödsbeloppens storlek på sätt som här skett, när
vi veta, att våra tidigare erfarenheter i detta avseende icke varit goda.

Jag ber, herr talman, att med det anförda få yrka bifall till motionen nr
164 i andra kammaren.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Beträffande det sist framställda
yrkandet vill jag allenast fästa uppmärksamheten på att statsutskottet i sitt
utlåtande omnämnt, att dessa understödsbelopp höjts så sent som den 1 april
i år, och att utskottet förväntar, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet
riktad på dessa förhållanden.

Jag begärde emellertid ordet närmast för att i anslutning till det anförande
som hölls av herr Mårtensson säga några ord. Herr Mårtensson ansåg,
att utskottet icke uttryckt sig tillräckligt klart, när det gällde länsarbetsnämndernas
funktioner beträffande anställande av arbetskrafter. Jag vill blott
fästa uppmärsamheten på de punkter dels i Kungl. Maj:ts proposition och dels
i utskottsutlåtandet, som beröra denna sak. I propositionen refereras i skrivelse
från arbetsmarknadskommissionen, som efter att hava redogjort för hithörande
förhållanden gör bland annat följande uttalande: »Det har av dessa
skäl kommit att framstå såsom alltmera oegentligt, att flertalet tjänster formellt
skola tillsättas av länsarbetsnämnderna enligt arbetsmarknadskommissionens
direktiv. I realiteten tillsättas tjänsterna merendels av kommissionen,
och det är önskvärt, att gällande författningsbestämmelser även direkt utsäga
detta.» I anslutning till detta gör departementschefen följande uttalande: »Det
synes icke nödvändigt att redan i detta sammanhang fatta slutlig ställning
till den av arbetsmarknadskommissionen föreslagna ändringen beträffande tillsättning
av tjänster hos länsarbetsnämnderna. Det förefaller mig emellertid
som örn en överflyttning även formellt av beslutanderätten från nämnderna
till kommissionen vore motiverad åtminstone i fråga örn dels mera kvalificerade
tjänster dels ock tjänster, genom vilkas bestridande meritering regelmässigt
sker till befattningar av förstnämnda slag.»

Till detta har utskottet endast yttrat: »Utskottet är icke berett att utan närmare
utredning rörande organisationen av kommissionen och densamma underlydande
organ tillstyrka ändring i berörda, nu gällande föreskrifter i ämnet.»
Utskottet har med detta velat framhålla, att i frågans nuvarande läge utskottet
icke är berett att tillstyrka överförande till arbetsmarknadskommissionen
av frågor om personaltillsättningen hos länsarbetsnämnderna över hela landet.
Vi kunna för övrigt icke inse, att det är nödvändigt, att en central organisation
i Stockholm skall lia denna personaltillsättning örn liand, vilket för övrigt
strider mot de förutsättningar som tidigare varit rådande på ifrågavarande område.
Om någon ändring i gällande bestämmelser emellertid skall ske, förutsätter
utskottet, att det skall bli en utredning därom, så att utskottet således
senare kan taga ståndpunkt till frågan. Innan så skett, förutsätter utskottet,
att de bestämmelser som för närvarande gälla fortfarande skola äga giltighet.
Jag tycker för min del, att frågeställningen är klar och att svaret från utskottets
sida i det avseendet också är klart.

Sedan var herr Mårtensson i senare delen av sitt anförande mera sträng mot
utskottet. Det föreföll honom, som örn utskottet icke visat något påfallande intresse
för de rådande svårigheterna i en betryckt landsända. Jag undrar emellertid,
örn inte den ärade representanten för Bohuslän i detta avseende var åtskilligt
orättvis mot utskottet. Utskottet har säkerligen intresserat sig för dessa
frågor, men man har varit tvungen att se dem i deras rätta sammanhang. Herr
Mårtensson fällde detta omdöme örn utskottet, när han talade för bifall till den
av herr Staxäng m. fl. avgivna motionen, vars innehåll jag strax skall komma
till. Jag vill emellertid redan nu fästa uppmärksamheten på att det gjorts en
hel del för att underlätta de svårigheter, som herr Mårtensson talade örn, inte
endast i det hårt betryckta Göteborgs och Bohus län utan även i andra län. Det
finns sålunda under nuvarande budgetår ett anslag för befrämjande av arbetstillfällen
på en halv miljon kronor, och detta anslag föreslås ju också skola utgå

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
under nästa budgetår. Utöver detta finns under tionde huvudtiteln ett anslag
till främjande av företagarverksamheten. Detta sistnämnda anslag utgjorde under
innevarande budgetår 60,000 kronor^ men för nästkommande budgetår har
det redan beslutats ett anslag på 80,000 kronor.

Om vi se på, hur dessa anslag för budgetåret 1941/1942 ha fördelats, finna
vi, att av anslaget på 60,000 kronor fick Bohusläns företagareförening inalles
8,500 kronor. Vad vidare beträffar de 500,000 kronor, som finnas beviljade under
femte huvudtiteln, alltså medel för arbetslöshetens bekämpande, fick Göteborgs
och Bohus län icke mindre än hälften, d. v. s. 250,000 kronor. Av detta
belopp utgjorde enligt vad som redovisas i den kungl, propositionen 50,000
kronor ren subvention, medan 200,000 kronor utlämnades såsom lån.

Detta är sålunda vad som skett under budgetåret 1941/42, och utskottet förutsätter
att en liknande ordning kommer att tillämpas även under budgetåret
1942/43. Vi kunna därför inte anse annat än att man observerat och intresserat
sig för att avhjälpa svårigheterna i en betryckt landsända såsom Bohuslän
— den ärade representanten för länet använde ju detta uttryck.

Men även örn statsmakterna sålunda enligt min uppfattning gjort vad som
under hittillsvarande förhållanden varit möjligt att göra i detta avseende, kan
det dock hända — det vill jag inte på något sätt bestrida •— att svårigheterna
äro så stora, att de beviljade beloppen inte förslå. I så fall förutsätter emellertid
utskottet, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på saken och
föreslår de åtgärder, som kunna visa sig erforderliga.

I den motion, till vilken herr Mårtensson här yrkat bifall, hemställes dels att
ett belopp av 25,000 kronor måtte användas i syfte att effektivisera Bohusläns
företagareförenings verksamhet och dels att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära att åtgärder vidtagas till främjande av näringslivet inom
Bohusläns stenindustriområde. När Kungl. Majit emellertid, såsom jag förut
här redogjort för, under nuvarande budgetår tilldelat Göteborgs och Bohus län
ett anslag på 250,000 kronor utöver dessa 8,500 kronor till Bohusläns företagareförening,
ha vi inom utskottet haft svårt att förstå nödvändigheten av att ett
särskilt anslag på 25,000 kronor beslutas, ty dessa 25,000 kronor skulle väl
kunna ingå i det större anslag, varom jag här talat.

Utskottet har inte heller ansett det nödvändigt att skriva till Kungl. Majit
och begära åtgärder för främjande av näringslivet inom det bohuslänska
stenindustriområdet. Känd sak är ju så god som vittnad, heter det, och då det
stått klart för oss att Kungl. Maj :t känner till dessa förhållanden, ha vi inte
ansett det nödvändigt med en skrivelse för att fästa Kungl. Majits uppmärksamhet
på saken.

Det är sålunda de motiv, som förelegat inom utskottsavdelningen och sedermera
inom utskottet, när man intagit den ståndpunkt, som återfinnes i det
föredragna utskottsutlåtandet.

Jag har emellertid, herr talman, ett yrkande att framställa, som går ut på
en ändring i utskottets förslag.

Departementschefen har i motiveringen för det anslag på 19 miljoner kronor
för arbetslöshetens bekämpande, som den föreliggande propositionen innehåller,
framhållit att detta belopp skulle kunna reduceras med 5 miljoner kronor
till 14 miljoner kronor. Emellertid har departementschefen ansett det lämpligt
att ha någon reserv för att kunna möta en eventuell försämring av arbetsmarknadsläget
och har därför stannat vid att begära 19 miljoner kronor. Inom
utskottet lia vi inte haft något att erinra mot departementschefens betraktelsesätt
härvidlag, utan tillstyrkt det belopp, som i propositionen föreslås.

Nu har det emellertid av budgetregleringsskäl ansetts lämpligt att man
minskar denna summa till det oundgängligen nödvändiga belopp av 14 miljö -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
ner kronor, varom talas i propositionen, och efter samråd med föredragande
statsrådet har statsutskottets ärade ordförande framställt yrkande örn sådan
ändring i första kammaren. Jag ber nu att få föreslå, att andra kammaren
måtte i detta avseende fatta samma beslut som första kammaren redan har
fattat, nämligen att under punkt c) i utskottets hemställan den ändringen vidtages,
att reservationsanslaget nedsättes från 19 miljoner kronor till 14 miljoner
kronor.

I övrigt, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall här endast uppehålla mig vid frågan örn det belopp, som efter min uppfattning
kan anses vara erforderligt under nästa budgetår till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på att vid föregående års riksdag beviljades
ett belopp på icke mindre än 40 miljoner kronor för här ifrågavarande
ändamål. I år begäres ju endast 19 miljoner kronor, men örn man därtill lägger
de reservationer på 20 miljoner kronor, som beräknas finnas kvar hos arbetsmarknadskommissionen,
skulle för nästa budgetår stå till förfogande ett belopp,
som är ungefär lika stort som det som beviljades vid föregående riksdag.

I fråga örn läget på arbetsmarknaden har emellertid nu skett en väsentlig
förändring i förhållande till föregående år. Under år 1941 hade man, liksom
för övrigt även under 1940, att räkna med en mycket stor arbetslöshet inom
byggnadsindustrien, medan det torde kunna sägas att under innevarande år icke
kommer att föreligga någon nämnvärd arbetslöshet inom denna industri. Även
örn inte alla byggnadsarbetare bli sysselsatta inom sin gamla industri, finns
det sysselsättningsmöjligheter för dem inom andra områden, framför allt sådana
där det råder uppenbar brist på arbetskraft. Jag tänker närmast på skogsbruket,
där ju övertaliga byggnadsarbetare nu kunna få sysselsättning. Sedan
byggnadsindustrien sålunda praktiskt taget förlorat sina arbetslösa, finns det
icke något område inom näringslivet i vårt land, där man under den tid, som
vi nu närmast kunna överblicka, behöver räkna med någon egentlig arbetslöshet.

_ Under sådana omständigheter finns det efter min uppfattning icke något
hinder för att inte pruta det belopp på 19 miljoner kronor, som Kungl. Majk
föreslagit och som statsutskottet accepterat, ned till 14 miljoner kronor. Utöver
en del befästningsarbeten pågår det för närvarande praktiskt taget icke
några beredskapsarbeten, och arbetsmarknadskommissionen använder sålunda
icke i någon större utsträckning medel till beredskapsarbeten, utan pengarna
gå huvudsakligen till familjebidrag för sådana arbetare, som skola ut på skogskurser,
till lönetillägg för arbetare, som äro tagna till skogsarbete från sysselsättningar
vilka ge bättre inkomster, vidare till omflyttning av arbetskraft,
d. v. s. närmast till reseersättningar, o. s. v. Det finns väl icke någon anledning
att tro, att inte ett belopp på cirka 34 miljoner kronor skulle räcka för de uppgifter,
som arbetsmarknadskommissionen således nu närmast har att fylla.

Skulle det visa sig, att de nuvarande beräkningarna äro felaktiga eller att
vi stå inför en mer radikal förändring av läget på arbetsmarknaden, finns det
ju inte något hinder att i början av kommande riksdag begära de anslag, som
under sådana omständigheter kunna visa sig bli nödvändiga. För närvarande
förefaller det mig emellertid, som örn ett belopp på 14 miljoner kronor borde
vara tillräckligt.

Herr Lindmark: Herr talman! Den prutning från 19 miljoner kronor till
14 miljoner kronor, som nu föreslås, är säkerligen befogad, framför allt med
tanke på de stora reservationer, som finnas från föregående år.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Jag har emellertid begärt ordet för att peka på en annan sak som är ganska
anmärkningsvärd. I trots av att läget på arbetsmarknaden under föregående
år var snarlikt det som nu råder, d. v. s. sysselsättningen var god och endast
ett relativt fåtal arbetslösa funnos, igångsatte likväl arbetsmarknadskommissionen
nya beredskapsarbeten i form av vägarbeten i icke mindre än tolv fall.
En genom statens arbetsmarknadskommission tillgänglig uppgift visar, att
den 30 juni 1941 funnos oavslutade 55 av de allmänna vägföretag, vilka under
tiden 1930—30 juni 1941 igångsatts såsom reserv- resp. beredskapsarbeten.
12 av dessa företag voro påbörjade under år 1941, medan av övriga 43 företag
1 igångsatts i september 1931, 6 år 1933, 11 år 1934, 23 år 1935 o. s. v.

Dessa siffror visa ju, att det här är fråga örn mycket gamla företag, som
ännu icke äro avslutade, och det torde stå klart för kammarens ledamöter vilka
utomordentliga olägenheter, som följa med en sådan ordning. När en väg skall
dragas genom en bygd, kommer den ju att gå över åker och äng och genom
skogsmark, och det uppstår då, alldeles särskilt när vägen går över åker, stora
olägenheter, örn vägbygget utsträckes över en längre tid. Normalt plägar man
genomföra ett vägbygge på två år, och detta böra markägarna kunna stå ut
med — de få ju för övrigt ersättning för de olägenheter de tillfogas. Men när
ett vägbygge blir sex, åtta, tio år gammalt, bli förhållandena odrägliga, och
situationen är då nära nog ohållbar. Missnöjet bland markägarna växer alltmer
och de anspråk på odlingsersättning, som göras, bli följaktligen mycket stora.
Man får ju också, när man skall expropriera mark för väg, betala ränta på det
av expropriationsnämnden fastställda ersättningsbeloppet från den dag, då
marken togs i anspråk, intill dess uppmätning av marken sker och likviden erlägges.
Oftast vill man emellertid inte företaga sådan uppmätning förrän vägbygget
är klart, så att man på en gång kan fastställa dels arealen och dels de
olägenheter, som uppstått för markägaren, och därigenom få en riktig uppfattning
örn ersättningsbeloppets storlek. Men det är klart att det blir ingen rimlig
proportion mellan ersättningsbeloppet och räntebeloppet, örn man under åtta.
tio år skall betala ränta efter 6 procent, såsom är fastställt i expropriationslagen.

Därtill kommer att brukningen av jorden försvåras under den tid vägbygget
pågår, och vidare har man estetiska hänsyn att taga. Hela området förfulas
under den tid ett vägarbete pågår. Byggnadsverksamheten försvåras eller
måste den helt och hållet upphöra. Det är inte att undra på att folket i en sådan
trakt frågar sig, vad som egentligen är meningen med det hela och varför
man sätter i gång ett arbete, som inte kan slutföras inom rimlig tid. Oftast går
missnöjet ut över vägstyrelserna, medan det i själva verket borde vändas mot
arbetsmarknadskommissionen, vilken dock i sin tur är bunden av riksdagens
direktiv örn hur dessa arbeten skola bedrivas. För dem, som äro insatta i saken,
kan det sålunda finnas en tillfredsställande förklaring till att ett vägbygge
förblir oavslutat, men för många ter det bela sig alldeles oförklarligt.

Jag skulle vilja hemställa till regeringens ledamöter och till arbetsmarknadskommissionen
att beakta dessa synpunkter, så att man inte sätter i gång
nya vägarbeten, förrän de nu pågående i huvudsak äro slutförda. Det kan visserligen
invändas häremot att örn arbetslöshet råder inom viss del av landet
och där inte finns något allmänt vägföretag i gång, så är det bättre att sätta
i gång ett sådant än att flytta de arbetslösa till en annan del av landet, där
man har ett allmänt vägföretag. Vi ha dock numera med riksdagens medgivande
gått in för att förflytta de arbetslösa — även örn det gäller rätt stora avstånd
— till orter, där arbetstillfällen finnas, och jag tror att detta är en mycket
god anordning. Skulle någon vägra att taga erbjudet arbete på annan ort,
kan man ju råda hot härför genom att hänvisa vederbörande till att själv skaf -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
fa sig arbete i närheten av bostadsorten och draga in kontantunderstöd o. s. v.
Jag tror att detta är en metod, som ingalunda är att förakta ur uppfostrande
synpunkt.

Jag har velat anföra^ dessa synpunkter, på det att rättelse må vidtagas och
icke ett odrägligt tillstånd även i fortsättningen får råda på vissa orter inom
landet.

Herr Staxäng: Herr andre vice talman! Jag instämde för en stund sedan i
det anförande som herr Mårtensson höll oell där han gav en ganska klar exposé
över näringslivets läge i Bohuslän, särskilt vad gäller stenindustrien.
Härutöver skulle jag särskilt med anledning av det anförande som sedan hållits
av herr Eriksson i Stockholm vilja lägga till några ord.

Jag skall emellertid i fråga örn stenindustrien inte yttra något utöver vad
herr Mårtensson här anfört, men jag vill i anslutning därtill framhålla, att
det förhållande!, att arbetslösheten i Bohuslän varit så svår, beror på att stenindustrien
varit så dominerande inom länets näringsliv. Nu tror jag, att steninaxis
trien inte. Ilar spelat ut sm roll som industri. Det är en hel del faktorer som
peka i den riktningen, att stenproduktionen en gång, när fredliga förhållanden
ater inträda, kan komma att även i fortsättningen ge bröd åt de arbetare, som
äro sysselsatta därmed. Vad som är det mest beklämmande är emellertid, att
den avfolkning som nu sker från denna industri medför, att rationalisering
knappast i fortsättningen kan bedrivas i samma omfattning som hittills när
det gäller denna produktion, och därför ställes den i ett sämre utgångsläge, när
stenindustrien en gång på nytt skall öka sin produktion.

Som jag nyss nämnde, har olyckan varit den, att denna industri varit så
dominerande inom länets näringsliv, och det var därför som man i Bohuslän
med tillfredsställelse hälsade den företagareförening, som kom till stånd inom
detta län och som sedan med landshövdingen i spetsen i sitt arbete kunnat
uppnå rätt gott resultat. Trots den korta tid som den arbetat har den dock redan
vid årsskiftet visat, att den i flera fall kunnat få fram nya företag, visserligen
mindre men dock så pass stora, att de sammanlagt kunna ge sysselsättning
åt tre a fyra hundra människor. Detta är av ganska stort värde, och det
är av vikt för Bohuslän, att denna företagareförening i fortsättningen kan få
ökade möjligheter. Det är därför som vi i vår motion begärt, att ett anslag
på 25,000 kronor skulle beviljas denna företagareförening, vilket anslag då
skulle användas till utredningar och planläggning av nya företag.

^Jag vill i anslutning härtill samtidigt säga något om de upplysningar som
gåvos av herr Eriksson i Stockholm, då han berörde denna motion och ansåg
den i viss mån vara onödig. Av de två anslag i utskottets förslag, som kunna
beröra denna företagareförenings verksamhet, är det ena ett anslag på 500,000
kronor. Det beviljades även av föregående riksdag, och det är alldeles riktigt,
som herr Eriksson framhöll, att Bohuslän därav erhållit 250,000 kronor,

200,000 som lan och 50,000 i subvention. Men man frågar sig: kail man tänka
sig, att av detta anslag kan erhallas ett belopp till planläggning och utredningar
i fråga örn nya företag? Därför vill jag uttala den förhoppningen, att,
för den händelse vårt yrkande på ett särskilt anslag av 25,000 kronor i dag
inte kan bifallas av riksdagen, möjlighet beredes Bohusläns företagareförening
att av detta anslag på 500,000 kronor erhålla det belopp som vi begärt. Jag
skulle önska, att utskottet hade skrivit litet tydligare på denna punkt och anvisat
den möjlighet som jag här framhållit såsom önskvärd.

Beträffande det andra anslaget, som herr Eriksson här nämnde, nämligen
det på 80,000 kronor under tionde huvudtiteln, tror jag att man svårligen kan
tänka sig, att av detta bidrag kan lämnas till utrednings- och planläggnings -

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering rn. m. (Forts.)
arbeten, därför att detta anslag är knutet till företagareföreningars upplysnings-
oell organisationsarbeten.

Jag vill med dessa ord, herr talman, uttala ett önskemål om att det belopp,
som vi begärt, måtte kunna tagas av 500,000-kronors anslaget. Men då utskottet
inte har skrivit ut, vad vi på denna punkt önskat, måste vi hålla på
vårt yrkande, att ett särskilt anslag på 25,000 kronor skall beviljas ifrågavarande
företagareförening. Jag yrkar därför, herr talman, bifall till den
av mig m. fl. väckta motionen nr 134.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag har begärt ordet uteslutande
för att föra ett litet resonemang kring problemet örn arbetskraftens omflyttning.

Herr statsrådet har beträffande den saken sagt: »Sådan omflyttning har visat
sig erforderlig i första hand för tillgodoseende av arbetskraft till skogsbruket.
Den sammanlagda årsavverkningen har som bekant stigit till en kvantitet,
som väsentligt överstiger normal årsavverkning under fredstid, och den
ordinarie skogsarbetarstammen, decimerad genom inkallelser till beredskapstjänst,
har ej kunnat tillfredsställa efterfrågan på arbetskraft.» Jag förstår,
att detta är riktigt, och jag begriper mer än väl, att en väsentlig omflyttning
av arbetskraft måste ske. Jag har emellertid velat taga upp detta problem
här till litet närmare granskning, därför att jag tror mig lia funnit, att denna
omflyttning av arbetskraft många gånger blir oerhört dyr. Som belägg härför
ber jag att få nämna några siffror. Jag reserverar mig, för den händelse siffrorna
inte skulle vara fullt riktiga. Jag har emellertid hämtat dem ur dagens
nummer av tidningen Social-Demokraten, och uppgifterna äro lämnade av
ordföranden i länsarbetsnämnden i Västernorrlands län, varför man torde kunna
räkna med att siffrorna i alla delar äro korrekta.

I denna tidning omnämnes, hurusom industriarbetarna skickas ut på skogsarbete,
och uppges de ökade kostnader som därigenom uppstå. Vilka bliva då
dessa kostnader? Jo, först erhåller en sådan arbetare som övergår till skogsarbete
kronor 1: 50 per dag i flyttningsbidrag. Vidare erhåller han, för den
händelse han icke bor på den plats där avverkningen äger rum, ytterligare 2
kronor i extra flyttningsbidrag. Är han gift och har familj och familjen bor
å annan ort, skall han ha ersättning i form av familjetillägg, som ju helt naturligt
och skäligt är. Örn familjen i fråga bor på dyraste ort, erhålles familjetillägg
med 2 kronor örn dagen för hustrun och 1 krona för varje barn, allt per
dag räknat. Örn man lägger ihop dessa belopp, blir det följaktligen kronor
1: 50 i generellt flyttningsbidrag, 2 kronor i extra flyttningsbidrag och vidare,
om han har hustru och tre barn ett familjetillägg på 2 kronor för hustrun och
3 kronor för barnen. Detta gör en sammanlagd summa av kronor 8: 50 per
dag. Därutöver erhåller han självfallet avtalsenlig ackordslön för den ved han
avverkar, men han har även andra fördelar. Han måste givetvis ha fria resor
till och från arbetsplatsen, men dessutom får lian fria arbetsredskap. Örn jag
inte är fel underrättad, erhåller han, för den händelse han inte varit skogsarbetare
förut, ytterligare som ett plus till de nämnda förmånerna även en
ersättning på ungefär 2 kronor per dag i utbildningsbidrag under den första
månaden. Alltså kunna kostnaderna i detta fall gå upp till 8 å 10 kronor per
dag. Dessutom skall den avtalsenliga ackordslönen utbetalas. Genom en på sådant
sätt ordnad arbetsanskaffning bli produktionskostnaderna orimligt höga.

Man skall inte förvåna sig över att de ordinarie skogsarbetarna, som få reda
på sådana arbetsanskaffningspriser, söka sig ut till andra arbetstillfällen, till
torvmossar, industrier eller vart som helst, där de kunna få en bättre avlöning
än den de kunna erhålla som vanliga skogsarbetare. Jag tror därför, att man

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
borde ta i övervägande, huruvida det inte vore lika rationellt att vidtaga en
sådan justering uppåt av de avtalsenliga lönerna för skogsarbete, att nian eliminerar
risken för att de gamla skogsarbetarna springa över till andra verksamhetsområden.
Det råder ingen som helst tvekan örn att arbetskapaciteten är
avsevärt större hos de gamla vana skogsarbetarna och att de alltså kunna
åstadkomma en större produktion än de nyanställda.

Departementschefen har själv uttalat, att det är delvis på grund av de stora
inkallelserna, som det beträffande skogsbruket har uppstått denna situation
pa arbetsmarknaden. Jag skulle tro, att det vore i hög grad önskvärt och mycket
bättre, örn skogsarbetarna kunde hemförlovas från militärtjänsten i större
utsträckning än som sker. Örn den saken är det väl egentligen inte lönt att
tala, därför att det militära ju för närvarande är tabu här i landet. Det synes
överhuvud taget lönlöst att resonera därom. Jag har dock, herr talman,
inte kunnat underlåta att påpeka det förhållandet, att örn skogsarbetarna under
den gångna eftervinter!! i större utsträckning kunnat vara hemma, skulle avverkningarna
varit betydligt större än vad de för närvarande äro.

Resultatet av mitt resonemang i detta avseende blir, att samtidigt som jag
mycket väl kan medgiva, att en omflyttning av arbetskraft måste ske och att
den kan behöva företagas i ännu större utsträckning än nu är fallet, så tror jag,
att det mest rationella sättet att kunna forcera skogsavverkningen är att i allra
största utsträckning söka utnyttja den redan befintliga ordinarie arbetskraften.

Herr Mårtensson: Herr talman! Först vill jag uttala min tillfredsställelse
över det klargörande uttalande som utskottets talesman här har gjort angående
tolkningen av bestämmelserna örn tillsättande av tjänstemän vid länsarbetsnämnderna.

Vad sedan gäller den andra frågan skall det villigt erkännas, att statsmakterna
under det senaste årtiondet gjort ofantligt mycket för Bohuslän. Jag
kan erinra örn de anslag; som ha utbetalats till stenindustrien o. s. v. Vi ha
fått anslag till vägar, till hamnar, till ledningsarbeten o. dyl. Men vad vi
däremot inte ha kunnat erhålla i någon större utsträckning under dessa många
år är fasta företag som kunna vara något att bygga vidare på för framtiden
och som kunna bereda befolkningen något så när tryggade utkomstmöjligheter
för kommande tider. Jag förstår mycket väl de stora svårigheter som
möta när det gäller att skapa nya företag. Men när vi nu ha begärt ett något
högre anslag till den organisation som skall försöka framskapa ökade arbetstillfällen
i form av småindustri, hantverk o. dyl., hade vi väntat litet större
tillmötesgående från utskottets sida.

Statsutskottets talesman nämnde, att anslaget till företagareföreningar har
ökats under innevarande år med, jag tror det var, 25,000 kronor. Detta är alldeles
riktigt, men vartill skola de ökade anslagen gå? Jo, det har startats en
ny företagareförening i Värmland, och till den är beräknat ett anslag på, jag
förmodar, 8,000 kronor. Vidare beslöt riksdagen förra året anslå medel till
viss organisations- och upplysningsverksamhet inom organisationerna för hantverk
och småindustri. Till denna upplysningsverksamhet skulle utgå ett belopp
av 25,000 kronor; dessa 25,000 kronor skola utgå av det ökade anslaget till
företagareföreningar för nästkommande budgetår, och det är de anslag som
jag här nämnt, som äro orsaken till ökningen av ifrågavarande anslag till företagareföreningarna.

Herr Lindmark var inne på en annan fråga som står i samband med anslagen
till arbetsmarknadens reglering. Jag kan inte närmare ingå på denna
fråga, men det är delvis riktigt, som herr Lindmark här framhållit, att det
har uppstått svårigheter. Det har hållits på med stora arbeten, väganlägg -

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
ningar o. s. v., och när arbetskraften sedan behövts på andra viktiga områden,
då lia dessa arbeten måst läggas ned. Att detta förorsakat svårigheter är^ alldeles
tydligt. Men örn herr Lindmarks linje helt skulle följas och inte några
nya arbeten sättas igång förrän de gamla vore färdigställda, komme detta
med all säkerhet att förorsaka svårigheter för omflyttningen m. m. av arbetskraften
i en sådan utsträckning, att det inte skulle vara vare sig nyttigt eller
tillfredsställande.

Överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen framställde
först beträffande motionerna I: 84 och II: 134 propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, i vad den avsåge dessa motioner, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till nämnda motioner; och blev utskottets hemställan
i denna del av kammaren bifallen.

Vidare gav herr andre vice talmannen beträffande motionen II: 164 propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, i vad anginge denna motion,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till nyssnämnda motion; och biföll
kammaren utskottets hemställan i förevarande del.

Slutligen gav herr andre vice talmannen beträffande utskottets hemställan
i övrigt proposition på det av herr Eriksson i Stockholm under överläggningen
framställda yrkandet i de delar, vari detsamma icke blivit genom kammarens
förut fattade beslut avgjort; och fattade kammaren beslut i överensstämmelse
härmed.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 222, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder för
de arbetslösa inom säsongyrkena;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens hyresråd;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förlag för viss kreditgivning; nr

225, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; och

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1942/43 till kristillägg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 338 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 22 maj 1942,
föreslagit riksdagen att till Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret
1942/43 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 100,000,000
kronor.

Anslag till
\•prisrabattering
å vissa
livsmedel.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagens kamrar väckta motioner.

Enligt Kungl. Majrts förslag skulle den nuvarande inkomstgränsen för rätten
att erhålla rabattkort, nämligen 900 kronor beskattningsbart belopp för
familjer med barn samt åldringar, pensionärer och invalider, bibehållas, medan
inkomstgränsen för vuxna, som icke vore att hänföra till nyssnämnda kategorier,
skulle bestämmas till 600 kronor beskattningsbart belopp.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
S. Linderot (I: 286) och den andra inom andra kammaren av herr Tersson

1 Stockholm m. fl. (II: 423), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
l:o) att till prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret 1942/43 under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 158,000,000 kronor, 2:o) att
prisrabatteringen jämväl skulle omfatta kött- och fläskvaror och fastställas till

2 kronor per 1,000 poäng, samt 3:o) att i skrivelse hos Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Maj^:t skyndsamt måtte till riksdagen inkomma med förslag till
prisrabattering å fisk och fiskvaror.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
L. Fransén m. fl. (I: 287) och den andra inom andra kammaren av fru Nordgren
m. fl. (II: 422), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta följande
ändringar i Kungl. Maj:ts förslag, nämligen l:o) att den övre beskattningsbara
inkomsten för erhållande av rabattkort skulle sänkas från föreslagna
900 kronor till 750 kronor, 2:o) att den föreslagna gränsen för rabattberättigade
vuxna, som ej vore att hänföra till åldringar, pensionärer eller invalider,
skulle sänkas från föreslagna 600 kronor till 500 kronor, 3:o) att förslaget
örn mjölkrabattkort till havande kvinnor skulle utgå, 4:o) att rabattsystemet
skulle utvidgas till att även omfatta köttvaror enligt livsmedelskommissionens
förslag men att rabattens storlek skulle beräknas utgöra en krona
per tusen poäng köttvaror eller varje sådant korts årsvärde tretton kronor,
5:o) att bestämmelser skulle utfärdas att rabattkorten å köttvaror alternativt
även kunde gälla vid inköp av fisk och fiskkonserver, 6:o_) att rabatten
vid inköp av matfett skulle sänkas från föreslagna två kronor per kg till en
krona och femtio öre, samt 7 :o) att till Prisrabattering å vissa livsmedel för
budgetåret 1942/43 under elfte huvudtiteln skulle anvisas ett reservationsanslag
av 105,000,000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga väckt motion (II:
424) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att grunderna för tilldelning
av prisrabatter å livsmedel skulle vara desamma för jordbrukare som för andra
näringsgrupper i samhället.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majlis förslag och med avslag
å motionerna I: 280 och II: 417, I: 286 och II: 423 samt II: 424, till
Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret 1942/43 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 100,000,000 kronor;

2) att motionerna I: 287 och II: 422, II: 429, II: 430 och II: 437, i deli mån
de icke kunde anses besvarade med vad utskottet i sin motivering anfört och
här ovan hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt utskottets förslag skulle ovannämnda gränser för erhållande av rabattkort
gå vid beskattningsbara belopp å respektive 750 kronor och 500 kronor.

Lördagen don 27 juni 1942 f. m.

Nr 20.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Ekströmer,
Tersson i Falla och Eriksson i Frägsta, vilka ansett,

dels att utskottet bort i fråga om inkomstgränsen för rätten att erhålla rabattkort
föreslå generellt för matfett 500 kronor beskattningsbart belopp;

dels att utskottets yttrande beträffande förmalningsersättningarna bort hava
annan, i reservationen angiven lydelse;

dels att utskottets yttrande beträffande kostnaderna för rabattsystemet bort
hava den lydelse, reservationen utvisade;

dels oek att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna

I: 280 och II: 417 ävensom med avslag å motionerna I: 286 och II: 423 samt
424 till--- -— 75,000,000 kronor.

2) att motionerna I: 287 ----åtgärd föranleda;

2 :o) av herr Boman;

3:o) av herrar friherre De Geer, Persson i Skabersjö, Pettersson i Dahl och
Olsson i Kullenbergstorp ;

4:o) av herrar Mårtensson och Lindholm;

5:o) av herr Bergvall.

I de med 2:o)—5:o) betecknade reservationerna hade särskilda yrkanden
ej angivits.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Bagge: Herr talman! Jag har icke haft någonting att erinra mot föredragande
departementschefens hemställan rörande prisrabatteringen på vissa
livsmedel och har sålunda kunnat biträda denna hemställan. Men vid behandlingen
av detta ärende har det framkommit en annan fråga, som jag icke kan
underlåta att beröra vid detta tillfälle. Det gäller de allmänna prissubventionerna
och närmast lämpligheten av att i samband med regleringen av prisrabatterna
åstadkomma åtminstone någon sänkning av den s. k. förmalningsersättningen.
Förslag härom har framställts av priskontrollnämnden samt av
livsmedelskommissionen i samband med dess förslag örn utsträckning av livsmedelsrabatterna.
Den nuvarande förmalningsersättningen på 8 kronor 15
öre per deciton skulle minskas med omkring 2 kronor per deciton, vilket
skulle medföra en höjning av mjölpriset med 2 ä 3 öre per kilogram och en
besparing på budgeten av något över 10 miljoner kronor. I en motion, som i
denna kammare väckts av herr Skoglund i Doverstorp m. fl., har detta förslag
upptagits, men det har avvisats av statsutskottets majoritet.

Jag har nu för min del redan från början tvivlat på lämpligheten av denna
metod att genom allmänna prissubventioner överföra faktiskt inträffade prisstegringar
från konsumenterna på statsbudgeten. Jag tror, att det är en metod,
som har mycket stora svagheter ur olika synpunkter. Priskontrollnämnden
har sålunda framhållit, att det icke kan anses vara försvarligt i nuvarande
läge att med statsmedel förbilliga viktiga livsmedel också för sådana
befolkningsgrupper, som måste anses ha råd att betala vad som svarar mot
vad producenterna måste tillerkännas. Sålunda, denna metod att lämna en
subvention åt alla människor, fullständigt oberoende av deras inkomst- och

Xr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
förmögenhetsförhållanden, är ju en helt annan sak än den rabattering, som
går ut till deni som ha den lägsta inkomsten och ha värst att reda sig. Den
allmänna subventionsmetoden har dessutom den svagheten, att den medför
en synnerligen kraftig belastning av finanserna och en belastning, som i dessa
tider måste anses vara av allvarligt slag. Jag har visst förstått, att det kan vara
bekvämt att tillfälligtvis tillgripa denna metod bland annat på grund av det
samband, som via indexregleringen finnes mellan lönestegringar och livsmedelsprisernas
höjning; det gäller särskilt när man skall försöka jämka ihop olika
gruppers intressen, producentgruppernas och konsumentgruppernas. Men metoden
har den avigsidan, att den är alldeles för bekväm och därför blir den mycket
frestande; det blir dessutom mycket svårt att gå tillbaka, när man en gång
slagit in på denna väg. Det är väl ingen, som t. ex. för närvarande reflekterar
på att omedelbart alldeles skriva av hela förmalningsersättningen nu, med den
plötsliga merbelastning på konsumenterna som det skulle medföra. Resultatet
av detta blir lätt, att subventionsbeloppen komma att växa undan för undan;
de gamla subventionsbeloppen komma att stå kvar, ty man blir icke av med
dem, och nya subventionsbelopp komma lätt till. Till sist kan man nå sådana
belopp, att de bli verkligt oroväckande.

Där äro vi faktiskt nu. Till belysning av vad jag här sagt och för att visa,
att det ej är något teoretiskt resonemang utan något som verkligen händer,
ber jag bara att få understryka, att de statliga subventionerna i fråga örn
jordbruksprodukter voro 1939/1940 91.9 miljoner kronor, 1940/1941 hade de
vuxit till icke mindre än 222.7 miljoner kronor, och 1941/1942 äro de uppe
vid omkring 370 miljoner kronor. För nästa år lära de beräknas till bortemot
400 miljoner kronor. Vi märka sålunda den kraftiga tillväxten, som jag nyss
talade örn såsom någonting som det ligger i själva systemets natur att befordra.
Det är ju så inom ekonomien, att det är framför allt kvantiteten, som
blir avgörande. Man kan tillåta sig både den ena och den andra åtgärden, som
ej är så klok eller förståndig, hara det ej gäller alltför stora belopp. Men när
kvantiteten växer på sätt som här skett betyder det verkligen någonting; då
är det allvarlig fara å förde.

Prissubventioperna lära nu som sagt gå upp till bortåt 400 miljoner kronor
örn året. Även om — det vill jag stryka under — det är åtskilligt av detta
som förefaller oss alla ofrånkomligt i nuvarande läge, är det i alla fall tillräckligt
mycket kvar av vad man skulle kunna taga bort, för att det skall vara av
verklig betydelse för våra finanser. Man kan icke mot detta resonemang invända,
att gentemot andra, ofrånkomliga statsutgifter för försvaret, sociala utgifter
av alla slag och vad det må vara, äro dessa utgifter av mindre storleksordning,
därför att det är just när man kommit upp till de väldiga belopp, som
de offentliga utgifterna nu gå upp till, som varje yttermera ökning av utgifterna
kan få sina ytterst betydelsefulla verkningar, i detta fall på penningvärdet
och inflationsrisken.

Det är något som jag särskilt skulle vilja understryka, därför att det förefaller
ofta vara på det sättet här i kammaren, att man tycker att när det gäller
så relativt små belopp, så behöver man ej iakttaga sparsamhet. Numera
kalla vi 10 miljoner för ett relativt litet belopp. En annan gång gäller det ett
annat sådant belopp. Tillsammans göra de väldiga utgifter, som man är tvungen
att se upp med, örn man ej skall handla på ett lättsinnigt sätt.

Härmed är jag inne på den egentliga anledningen, varför jag anser denna
fråga örn de allmänna subventionerna vara av den vikt, att jag icke kan låta
tillfället gå förbi utan att framhålla min syn på saken. Finansministern, priskontrollnämnden,
riksbanksfullmäktige och bankoutskottet ha alla framhållit,
att vi för närvarande sannolikt stå inför ett kritiskt och avgörande läge i frå -

Lördagen den ''27 juni 1942 f. ni.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
ga om vårt penningvärde och inför nödvändigheten att vidta energiska och väl
genomtänkta åtgärder för skyddet av penningvärdet. I detta instämmer jag
till fullo. Det är väl ganska klart, att vi äro inne i ett nytt skede av penningvärdeutvecklingen.
Hittills ha vi väsentligen lyckats begränsa prisstegringen
till vad som härlett sig ur importprisens fördyring och höjda produktionskostnader
för ersättningsvaror och en del produkter som vi haft särskilt kraftigt
behov av. Vi ha höjt prisnivån upp till denna nivå och litet därutöver. Nu är
det ökningen i penningmängd, framfört allt den, som orsakas av de väldiga underskotten
i statsbudgeten, som blir den alltmera dominerande faktorn. Men då
kunna vi också komma in i den skadliga cirkel, som erfarenheten visat, varthän
den leder, nämligen att under köpkraftflodens tryck kommer krav på lönehöjningar
för arbetare och tjänstemän samt ökade penninginkomster för jordbrukarbefolkningen.
Därav få vi ökade kostnader och återigen ökade utgifter

o. s. v. Med andra ord, de direkta inkomsthöjningarna bli en vehikel för att
driva fram penningöverflödet till efterfrågan på de allt knappare varorna, och
de ökade inkomsterna bli bara skeninkomster under sådana förhållanden, skeninkomster
för vilka några varor icke stå att köpa i själva verket.

Den löpande riksstaten har utmynnat i den nyss avgivna slutregleringspropositionen
med ett underskott på icke mindre än 2.2 miljarder kronor. Effekten
ur allmänekonomisk synpunkt av offentliga utgifter och underskott av en
sådan storleksordning får man kanske den klaraste uppfattningen av, när man
erinrar sig de livliga debatterna örn den köpkraftsökande politiken under depressiogsåren
i början av trettiotalet. Det var ju på den tiden det förfäktades
på sina håll — och det är möjligt att det ännu finnes de som tro det — att
en underbalansering av budgeten för att åstadkomma offentliga arbeten på något
hundratal miljoner kronor skulle ha förmågan att vända depressionen i högkonjunktur
genom att utnyttja arbetslös arbetskraft och oanvänd industriell
kapacitet. Nu är läget det motsatta. På de allra flesta områden inom näringslivet
äro, som vi veta, arbetskraft, maskiner och material helt tågna i anspråk,
och på sina håll ha vi ju en svårartad brist på dessa produktionsfaktorer. När
denna brist spädes på med köpkraftstillskott, som äro mera än tio gånger större
än de, varom det rörde sig åren 1933—1934, är det uppenbart, att risken
för inflatoriska återverkningar ligger synnerligen nära, minst sagt. Samtidigt
motverkas ju icke effekten av budgetunderskotten av de gamla klassiska hjälpmedlen,
nämligen diskontot och räntepolitiken. Deli har som bekant gått i alldeles
motsatt riktning, och i den mån den något förmår under nuvarande förhållanden
verkar också den åt fel håll.

Hittills har man ansett sig kunna sköta penningpolitiken med speciella ingrepp
av olika slag, vilka i nuvarande penningöversvämningsläge måste anses
vara riktade väsentligen mot symptomen och icke mot orsakerna, även om de
alltjämt lia sitt givna värde. Till dessa åtgärder hör främst priskontrollen samt
det även ur andra synpunkter ofrånkomliga och riktiga ransoneringssystemet men
också försöken eller planerna att, när man icke anser sig kunna dämma upp
penningflöden, från de offentliga utgifterna, i stället på olika vägar avleda
denna genom metoder, som suga upp penningöverflödet, såsom beskattning och
.särskilda former av upplåning, främjande av sparsamhet på olika sätt o. s. v.
I fråga om de sistnämn,da metoderna är det viii egentligen bara i fråga om
skatteökningen, som man har gått så energiskt fram, att man har lyckats nå
verkliga resultat. Där har man i stället lyckats så väl, att man kan fråga sig,
örn ej skatternas nuvarande tryck och fördelning medfört att skatterna i
växande utsträckning komma att bela,las. icke med löpande inkomster utan av
vad som annars skulle ha sparats. Då får ju beskattningen icke alls dep verkan
ur penningvärdesynpunkt, som man tänkt sig.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

Vad priskontrollen beträffar har man hittills fått goda resultat, bättre än
jag åtminstone vågat hoppas från början. Man tyckes emellertid vara ganska
på det klara med, att nu har man kommit så pass långt i det nya skedet, att
det icke räcker med den nuvarande kontrollen utan man måste skärpa den.
Man talar till och med om en fullständig pris- och lönestopp. Jag för min
del delar bankoutskottets betänkligheter mot en sådan pris- och lönestopp.
Den skulle hårt drabba breda lager av befolkningen, och för att lyckas skulle
den föra med sig en så omfattande detaljreglering av hela näringslivet och
arbetsmarknaden, att vi verkligen icke äro mogna för det — jag höll på att
säga dess bättre. Även om vi vore det, skulle vi icke kunna administrera det;
det skulle vara praktiskt omöjligt att göra det.

Jag avvisar för min del varken priskontroll, ransonering eller olika metoder
att suga upp köpkraften, men jag är livligt övertygad om, att om de skola
kunna få någon verkan måste allting samtidigt göras för att minska orsakerna
till spänningen mellan varuknapphet och köpkraft, som är den verkliga
och i nuvarande läge dominerande orsaken till prisstegringen. Annars kunna
dessa direkta medel ej stoppa mot penningöversvämningen; det ligger i öppen
dag. Erfarenheten visar, att man kan icke undantagslöst ransonera alla varor
och tjänster, och då uppstå prishöjningar och lönehöjningar på de oransonerade
områdena, och trycket från dem sprider sig till de övriga delarna av näringslivet.
Under alla förhållanden visar den erfarenhet vi ha från andra länder
i synnerhet, att när spänningen blir för stor kommer den ökade köpkraften
i pengar att göra sig gällande utanför eller kringgående regleringarna. Det
är ganska naturligt, att när människorna lia pengar i sin hand och alltså tycka
sig lia möjlighet att få köpa men samtidigt mötas av regleringar på olika håll
och kanter, så bli tyvärr frestelserna mycket stora, och möjligheterna att
kringgå regleringarna äro, det veta vi, legio. Då måste man gå allt kraftigare
fram mot försöken att kringgå lagstiftningen. Straffen höjas, och kontrollen
måste bli allt skarpare och gå ända in i minsta detalj hos företagen
och ända ned till produktionsfaktorernas användning, framför allt arbetskraftens.
Detta händer icke allt på en gång men kommer säkert så småningom.
Jag undrar, om icke en del företeelser, som vi redan nu kunna se, visa, att
vi äro på väg åt det hållet. Och erfarenheten visar, att man kan icke gå så
långt på den vägen utan att råka in i orimliga förhållanden. Spänningen mellan
en långt driven administrativ reglering och penningöversvämningens krafter
är i själva verket ett särskilt farligt moment.

Jag kommer sålunda till det resultatet, att för att kunna administrera de hittills
använda medlen, priskontroll och dylikt, med effektivitet och utan att gå
till ytterligheter i fråga örn de administrativa regleringarna, som vi då icke
kunna klara, måste vi allvarligt och framför allt tänka på att minska eller i
varje fall ej förvärra den spänning mellan varuknapphet och penningöverflöd,
som i nuvarande läge har sin väsentliga orsak i budgetunderskotten. Vi måste
ta den saken på allvar. Framför allt få vi icke låta de stora, ofrånkomliga utgifterna
paralysera oss, när det gäller att försöka att åtminstone hålla tillbaka
i fråga om mindre belopp. Det är ändå så, att det är de sista dropparna, som
komma bägaren att flöda över. AU ha all anledning att söka se upp med detta,
även när det gäller de mindre beloppen, ty de bli av stor vikt i ett sådant
läge.

Jag anser för min del icke inflationen som oundviklig. Men erfarenheten
visar, att för att kunna undvika faran av inflation är det nödvändigt, att statsledningen
och i ett demokratiskt land den allmänna opinionen känna medlen att
hindra en sådan utveckling och att de sociala och politiska maktfaktorerna
i landet kunna enas om ett förnuftigt och framför allt ett genomförbart pro -

Lördagen dea 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
gram, och att ledningen kan hålla tyglarna tillräckligt fast i sin hand, så att
också impopulära åtgärder kunna genomföras, örn de äro nödvändiga. Finnas
icke dessa förutsättningar, är jag övertygad, att även vårt land kommer att utsättas
för en ny prisstegring, som lätt får inflatorisk karaktär.

Icke minst viktigt är, att de psykologiska krafterna få verka återhållande.
Men det kan endast ske, örn man allmänt har klart för sig, att riksdag och
regering i stort och smått följa bestämda linjer i fråga om finans- och penningpolitiken
och söka att göra allt vad som verkligen kan göras för att hålla
igen på budgetunderskotten. Får allmänheten en motsatt inställning, komma de
psykologiska krafterna att verka i motsatt riktning; det blir farligt.

Detta är den väsentliga anledningen, varför jag sett mig nödsakad att för
en gångs skull ställa denna mera begränsade fråga örn förmalningsersättningens
nedsättning i ett mera allmänt sammanhang. Kammarens ledamöter kanske
kunna tycka, att det var onödigt att lägga upp saken så brett och lägga
upp den ur dessa perspektiv. För min del har jag ju sett här, hur det gått
undan för undan, den ena gången efter den andra, när sådana här frågor varit
å bane. Det blir då lätt inte något tillfälle att verkligen säga ifrån, hur
man ser på läget och hur allvarligt detta är i fråga örn hela den samlade
finanspolitikens behandling här i riksdagen.

Det gäller denna gång icke så stora belopp. Men också de mindre beloppen
lia, som jag försökt framhålla i dag, sin betydelse. Man får ju också säga, att
olägenheterna av nedsättningen bli å andra sidan mycket små, då den prisstegring
på brödet och mjölet, som den skulle föra med sig, av anledningar,
som jag ej skall gå in på men som kanske komma fram i debatten ändå,
kan väntas bli mycket begränsad denna gång. För indexen kan man säga,
att detta förslag praktiskt taget icke skulle betyda någonting alls. Och det
gäller icke minst att stoppa upp utvecklingen i fråga örn de allmänna subventionerna,
att här hålla igen i stället för att alltid släppa på, och att därmed i
sin mån begränsa inflationsorsakerna på en punkt, där vi för en gångs skull
verkligen kunna göra någonting.

Det är dessa synpunkter, herr talman, som jag gärna har velat framföra vid
behandlingen av denna fråga.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Persson i Falla: Herr talman! I den framställning från Kungl. Majit,
varom detta statsutskottets utlåtande rör sig, innefattas två olika former av
livsmedelssubventioner, nämligen dels rabatterna å mjölk och matfett och
dels de generella s. k. förmalningsersättningarna å brödsäd. Kostnaderna för
förmalningsersättningarna bestridas dock från förskottsstat och belasta sålunda
inte det anslag, varom nu är fråga.

De generella subventionerna, alltså här förmalningsersättningarna, som utgå
till alla, oberoende av inkomst- och förmögenhetsställning, måste inge
mycket allvarliga principiella betänkligheter. Och dessa betänkligheter
bliva ännu starkare, då man ser prisläget och prisutvecklingen på den
vara, det gäller, och jämför med prisläget och prisutvecklingen på andra
nyttigheter. Jag skall be att få ur den officiella statistiken anföra några
data, som finnas angivna i den av herr Johansson i Fredrikslund med
flera avgivna reservationen. Vetepriset har under tiden från 1913 till
och med 1940 stigit med 59 enheter, de totala levnadskostnaderna med
92 enheter och lönerna enligt löneindex med 180 enheter. En jämförelse
enbart mellan åren 1925 och 1940 visar samma utveckling eller för vetepriset

Andra hammarens protokoll 19J/2. Nr 26. 4

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
en stegring med 12 enheter, för de totala levnadskostnaderna med 16 enheter
och för lönerna med 64 enheter. Av dessa siffror framgår, att brödsäden kommit
långt efter i prisutvecklingen och alltså under en lång tidsföljd i förhållande
till andra nyttigheter alltmer förbilligats. Särskilt markerat framträder
detta förhållande vid en jämförelse med löneutvecklingen. Det måste vara
ytterligt svårt att finna en logiskt hållbar motivering för att staten skall
genom generell subvention betala nära 30 procent av kostnaden för en vara,
som i förhållande till andra nyttigheter och tjänster kommit att bli ytterst billig.
Ingen kan påstå, att detta är en rationell och i och för sig sakligt riktig
anordning.

Finner man, att levnadskostnaderna i förhållande till den allmänna löneoch
inkomstnivån äro för höga, då böra statsmakterna inrikta sig på att med
lämpliga åtgärder nedbringa levnadskostnaderna på de punkter, där prisläget
är oberättigat högt, men det kan knappast vara motiverat att på det sätt
och i den omfattning, här skett, låta staten, den nu för varje dag alltmera
skuldbelastade staten, betala en avsevärd del av även de ekonomiskt väl ställdas
brödkostnader. Jag skall inte gå närmare in på de skäl, som ur såväl
socialekonomiska som statsfinansiella synpunkter så starkt tala mot denna
generella subventionsform. Att omedelbart och i ett sammanhang få bort den
vet jag är för närvarande utsiktslöst. Men då t. o. m. livsmedelskommissionen
föreslagit en nedsättning av förmalningsersättningarna med 2 kronor
per deciton, borde det vara möjligt att på det sättet få till stånd en begränsning
till en mera rimlig höjd än den nuvarande.

Det främsta skälet och kanske det egentligen enda skälet, som anföres för
ett bibehållande av förmalningsersättningarna, är, att om de justeras bort
eller nedåt, så skulle detta påverka levnadskostnadsindex i stegrande riktning
och därmed i någon mån lönerna och på denna väg penningvärdet. Ja, det är
en öppen fråga, vilken betydelse subventionen har i detta avseende. Dess verkan
är i varje fall dubbelsidig. Den kan i viss mån påverka penningvärdet
på nyss antytt sätt. Men då subventionen utgår och förstärker en redan förut
stark köpkraft, har den en obestridligt inflationistisk verkan, och man skall
inte heller underskatta den inflationistiska betydelse, som en stegring av statsutgifterna
har genom stora och växande budgetunderskott.

I vart fall kan den nu av livsmedelskommissionen föreslagna nedsättningen
av förmalningsersättningarna i detta sammanhang inte vara förenad med
några penningpolitiska vanskligheter. Denna begränsing skulle i och för sig
endast innebära en höjning av index med 25 % av en enhet. Höjningarna av
rabatterna på mjölk och fettvaror lia däremot av livsmedelskommissionen beräknats
medföra en sänkning av index med 39 % av en enhet. De justeringar
av inkomstgränserna för rabatterna, som utskottet och även reservanterna
föreslagit, kunna knappast märkbart förändra indexsiffrorna. Av priskontrollnämndens
yttrande framgår dessutom, att, såsom redan förut var bekant,
skillnaden mellan brödsädespriset och brödpriset är oskäligt stor. och
att den nu ifrågasatta reduceringen av förmalningsersättningarna inte behöver
höja priset på mjukt bröd. Det synes nu vara ett lämpligt tillfälle att
närmare uppmärksamma och undersöka den alltför stora marginal, som finnes
mellan dessa priser och som under rätt lång tid tillbaka blivit allt större och
större. Med de justeringar, som reservanterna föreslå beträffande såväl förmalningsersättningarna
som mjölk- och matfettsrabatterna, kommer index
icke att påverkas i stigande riktning och följaktligen icke heller penningvärdet
att utsättas för någon den minsta press.

I fråga om prisrabatterna överensstämmer den av herr Johansson i Fredrikslund
med flera avgivna reservationen helt med utskottets förslag beträf -

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Xr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
tande mjölkrabatterna, som ju ha den största betydelsen för barnen, men för
matfettsrabatterna föreslås en generell gräns på 500 kronor beskattningsbart
belopp. Om vi se på de tabeller, som finnas på sid. 11 i utskottsutlåtande!,
finna vi, vilka taxerade inkomster som motsvara de beskattade beloppen inom
olika familjetyper. Vi kunna t. ex. se, att vid ett beskattningsbart belopp av
750 kronor en familj med fyra barn i ortsgrupp I har en inkomst på 5.020
kronor, som sedan stiger med 280 kronor i varje ortsgrupp och sålunda i Vgruppen
uppgår till G,140 kronor. En trebarnsfamilj bar i ortsgrupp I 4,320 kronor
i inkomst och i ortsgrupp V 5,200 kronor. Vid ett beskattningsbart belopp
av 500 kronor bar en familj med fyra barn i ortsgrupp 1 en inkomst av
4.520 kronor och i ortsgrupp V 5,640 kronor. Med kännedom om den allmänna
inkomstfördelningen veta vi ju, att detta är inkomstbelopp, som endast ett
förhållandevis litet antal kommer upp till; det överväldigande antalet får nöja
sig med betydligt lägre inkomster. Att staten skall genom prisrabatter betala
en avsevärd del av konsumtionen även för dem, som befinna sig i en.mycket
god inkomstställning, har väckt mycken undran och även förtrytelse ute i landet.
Av livsmedelskommissionens yttrande, som i detta utlåtande refereras
på sid. 6 och följande, framgår, att kristidsstyrelserna i allmänhet föreslå, att
det beskattningsbara beloppet sänkes till 500 kronor. Och kristidsstyrelserna
äro ju de, som ha att tillämpa bestämmelserna och som alltså bäst kunna se
och känna till, hur de verka och te sig i praktiken. Livsmedelskommissionen
bar ockå föreslagit, att inkomstgränsen för rabatterna skall vara 750 och 500
kronor. Propositionens förslag är 900 och 600 kronor. Utskottets majoritet
föreslår 750 och 500 kronor. Det är samma förslag som livsmedelskommissionens,
dock med den förändringen, att familjer med minst tre barn skulle för
barnen få rabattkort upp till en gräns av 1,000 kronors beskattningsbart belopp.
Den första reservationen, som jag talar för, överensstämmer, som sagt,
helt med utskottets förslag beträffande mjölkrabatten men föreslår en generell
gräns av 500 kronor för matfettet. Det skulle betyda omkring 2 miljoner
kronor lägre belastning av anslaget. Bakom de blanka reservationer, som åtfölja
utskottsutlåtandet, finnes åtminstone i något fall den meningen, att det
bör vara en till 500 kronors beskattningsbart belopp generellt satt gräns för
rabatteringen i dess helhet. Detta överensstämmer med kristidsstyrelsernas
uppfattning och synes vara en sakligt stark ståndpunkt. Men de, som anslutit
sig till den första reservationen, ha inte velat motsätta sig, att mjölkrabatt
av befolkningspolitiska skäl utgår för de större barnkullarna intill 1,000
kronor beskattningsbart belopp.

Jag vill sedan säga några ord örn anslagsbeloppets storlek. I propositionen
bar årskostnaden beräknats komma att uppgå till 96.3 miljoner kronor. Då
emellertid de nya grunderna med de högre rabattsatserna inte skulle träda i
tillämpning förrän tidigast i december, skulle kostnaden reduceras med 8 miljoner
kronor till 88.3 miljoner kronor. Då det dessutom på det löpande budgetårets
anslag blivit ett överskott, en reservation på 18 miljoner kronor, som
inte medtagits i propositionens beräkningar men som rimligtvis bör tagas i
anspråk för att finansiera kommande års kostnader, så reduceras medelsbehovet
till i runt tal 70 miljoner kronor mot de 100 miljoner kronor, som begäras
i propositionen. Det är ju uppenbart, att en säkerhetsmarginal på 30
miljoner kronor eller 43 % på den kalkylerade årskostnaden inte är erforderlig
eller på något sätt rimlig. Visserligen kan man inte exakt beräkna kostnaden
på förhand, men med ledning av årets kostnader oell med iakttagande av de
föreslagna jämkningarna i grunderna kunna beräkningarna bli så tillförlitliga,
att knappast några mera väsentliga förskjutningar uppåt kunna komma att
inträda. Med de justeringar av grunderna, som 2:a avdelningen och därefter

Nr 26.

Lördagen deri 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
statsutskottet föreslagit, reduceras kostnaderna med i runt tal 3.7 miljoner kronor
till något över 66 miljoner kronor, enligt en av livsmedelskommissionens
expertis utförd detaljberäkning. Med hänsyn härtill föreslog 2 :a avdelningen
ett anslagsbelopp på 75 miljoner kronor, därvid skulle finnas en säkerhetsmarginal
på omkring 9 miljoner kronor, vilket under alla förhållanden måste
anses vara fullt betryggande. Emellertid lär från högre håll under hand sagts
ifrån, att man inte ville lia någon prutning på anslagssumman, och så vid
statsutskottets plenum dalade det ned på bordet en stencileraa lapp med den
formulering, som återfinnes på sid. 28 i utskottsutlåtande!'', där det heter: »Med
hänsyn emellertid till svårigheten att verkställa tillförlitliga beräkningar av
anslagsbehovet och då utskottet under hand inhämtat, att de nya reglerna
för prisrabatteringen möjligen kunna tillämpas tidigare än ursprungligen
tänkts, vill utskottet icke motsätta sig, att ifrågavarande anslag i enlighet
med departementschefens förslag för nästa budgetår uppföres med 100 miljoner
kronor.» På fråga, örn något förekommit, som rubbat de gjorda beräkningarna
eller vad som annars kunde motivera en höjning av beloppet med
25 miljoner kronor, hänvisades de, som inte ville godkänna anslagssumman,
till att reservera sig, vilket de ju också gjort. De mindre justeringar i rabatteringsgrunderna,
som reservanterna föreslå, skulle, såsom förut sagts, minska
medelsbehovet med 2 miljoner kronor, men reservanterna ha inte ansett, att
denna besparing borde medföra, att anslaget sattes lägre än vad som ursprungligen
angavs som tillräckligt enligt de av utskottet föreslagna grunderna eller
75 miljoner kronor. Utskottets förslag innebär sålunda, att till prisrabattering
å vissa livsmedel anvisas ett belopp, som med nära 34 miljoner kronor
eller mer än 50 % överstiger den beräknade kostnaden. Detta är verkligen
märkligt. Enligt 39 § i riksdagsordningen »åligger det statsutskottet att
granska, utreda och uppgiva statsverkets tillstånd och förvaltning samt föreslå,
vad till fyllandet av dess behov erfordras, varvid nödiga indragningar och
besparingar böra iakttagas». Det är nog litet svårt att finna, att detta ärende,
såvitt gäller anvisande av anslagssumman, behandlats i överensstämmelse med
39 paragrafens föreskrifter. Det kanske också kan förtjäna övervägas, om
icke utskottets anseende kan befaras komma att bli lidande genom historier
av detta slag. Även respekten för riksdagen kan komma att minskas, om riksdagen
utan vidare blundar och tager vad som här föreslås. Skulle i fortsättningen
anslag begäras och beviljas efter detta mönster, alltså med mer än
50 % utöver beräknade kostnader, så tror jag det komme att verka ganska
ödeläggande på riksdagens auktoritet både inåt och utåt.

Inte mindre beaktande förtjäna de praktiska konsekvenserna. Hur skall det
vara möjligt att få något begrepp om det verkliga budgetläget, om anslagssummorna
konstrueras på detta sätt? Det har tidigare varit en strävan att
beräkna anslagen i så nära överensstämmelse som möjligt med den verkliga
belastningen, för att sålunda få den uppgjorda budgeten så tillförlitlig som
möjligt. Här bryter man nu radikalt med denna viktiga princip och tar en
stor och rund summa — de 100 miljonerna — som inte står i något rimligt
förhållande till det anslagsbehov, som här föreligger. För mig framstår detta
slag av budgetbehandling som en mycket betänklig sak. Kan man inte ha förtroende
till att kostnadsberäkningarna och granskningen av dessa äro sådana
att man kan lita på de resultat, som framkomma beträffande anslagsbeloppen,
då ha vi kommit in i en förtroendekris, som kan föröda värden, vilka det är
angeläget att bevara. Det är sålunda en mycket betänklig väg utskottet här
slagit in på, och det är tillbörligt att nu uttala en bestämd varning däremot.
Jag ber med stöd av vad jag nu anfört få yrka bifall till den av herr Johansson
i Fredrikslund med flera avgivna reservationen.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabatter in g å vissa livsmedel. (Forts.)

Men, herr talman, ela det här är två olika saker, som det är fråga om, nämligen
dels förmalningsersättningarna och dels prisrabatterna, så vill jag dela
upp mitt yrkande så, att jag yrkar bifall dels till vad som i reservationen
å sid. 30 och 31 yrkas angående förmalningsersättningarna, dels ock till vad
som i reservationen yrkas beträffande prisrabatteringen.

Fru Nordgren: Herr talman! Med beklagande har jag, då jag tagit del av
Kungl. Maj :ts proposition, funnit, att Kungl. Maj :t icke ansett sig böra biträda
livsmedelskommissionens hemställan örn införande av rabatt även för
kött. Och utskottet, som behandlat detta ärende, har heller icke ansett sig kunna
gå på denna linje utan avstyrkt motionerna därom.

När livsmedelskommissionen avgav förslag örn rabatt även för kött, stödde
den sig delvis på en utredning, som företagits inom de olika kristidsstyrelserga
och kristidsnämnderna, om hur det nuvarande rabattsystemet verkade. I samband
därmed hade också framställts en förfrågan, om man ansåg att en utsträckt
rabattering var behövlig och i så fall vilka varor den borde gälla. Flertalet
kristidsstyrelser och kristidsnämnder framhöllo nödvändigheten av en
prisrabattering på kött, emedan de mindre bemedlade, och i synnerhet de barnrika
familjerna, ofta saknade möjligheter att köpa ut ens den lilla kvantitet
kött de voro berättigade att få. på sina kort. Det har även genom skrivelser
och telefonpåringningar från enskilda framhållits, att man borde införa rabatt
även på kött och fläsk. Och då nä r in g s s ak k u n n i g a behandlade denna fråga,
tryckte de mycket starkt på nödvändigheten av att det ordnades så, att även
de mindre bemedlade, barnrika familjerna kunde beredas tillfälle att köpa ut
sina köttvaror, ty man ansåg det mycket betydelsefullt att särskilt det uppväxande
släktet kunde erhålla det tillskott av äggvita, som finnes i fläsk och
kött.

Nu har det såväl från regeringens som utskottets sida framhållits, att genom
att rabatterna på mjölk och matfett utökats har man givit kompensation
för utebliven köttrabatt. Örn man får billigare smör och mjölk, får man bättre
råd att köpa kött för de besparingar, som uppkomma genom de ökade rabatterna
å dessa varor, heter det. Men den som känner till förhållandena i de
mindre bemedlade hemmen vet, att en husmor med mycket begränsade hushållspengar
inte kan se på denna sak på samma sätt som man kanske gör, när
man betraktar den rent teoretiskt. När en husmor i ett fattigt hem har köpt ut
sin mjölk och sitt matfett på rabattkorten, anser hon fortfarande att hon inte
har råd att köpa ut köttvarorna. Hon har ingenting över för detta. Hon kan
inte sitta och kallt räkna över, att nu fick jag 50 öre över på smöret, följaktligen
har jag råd att köpa ut så och så mycket kött. Det är naturligtvis i
teorien riktigt, att man genom de utökade matfettsrabatterna får ett motsvarande
tillskott till sin hushållning, men i praktiken blir det ingalunda detsamma.

Det har också anförts ett par andra skäl, varför man inte velat gå in för
någon rabattering på kött. Det ena av dessa är att man måste taga hänsyn till
handeln. Jag är den, sista att förneka, att det lagts en mycket tung arbetsbörda
på handelns folk genom ransoneringen och kanske även genom rabatteringssystemet,
men jag måste ändå fråga mig: Neni skall man taga största
hänsynen till i ett sådan), här fall? Skall man inte i större utsträckning taga
hänsyn till hemmen och de fattiga familjerna än till handelns folk? För övrigt
tror jag att handelns farhågor härvidlag äro en smula överdrivna. I allmänhet är
det ju inte så värst många affärer, som föra både kött och andra varor, och i den
mån de göra det —• såsom K. F. och andra större företag — lia de i regel varorna
skilda åt i olika butiker. Det kan därför inte verka så värst mycket mera tyng -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. ra.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
ande, om man får ta hand örn ytterligare en del rabattkuponger. Det finns ett
berättigat skäl till klagomål från handelns sida mot de bördor ransoneringen
pålägger den. Det skälet är att handeln får betala porto för insändandet av
kuponger, och ju mera omfattande ransoneringar och rabatteringar bli, desto
mera belastas handelns ekonomi med dessa kostnader. Det är emellertid ett
förhållande som riksdagen, antar jag, kommer att ta ståndpunkt till längre
fram, ty här föreligger verkligen ett tryck på handeln, som innebär en ekonomisk
orättvisa.

Det andra skälet till att regering och utskott gått emot köttrabatten är den
knappa köttillgången. Det anföres, att i en tid då köttransonen blir mindre
och mindre, har det inte så stor betydelse, om man får rabatt för den eller inte.
Vi motionärer lia också tagit en viss hänsyn till detta, då vi i vår motion föreslagit
att det, efter föreskrifter från livsmedelskommissionen, borde kunna
ordnas så, att rabattkort på kött även skulle kunna användas för inköp av fisk
och fiskkonserver. Jag är fullkomligt övertygad om, att hur vi än besluta
här i dag, blir det nödvändigt, när vi komma fram till vintern — då vi kanske
inte kunna räkna med någon nämnvärd tillgång på fisk, och inte heller med
någon större kött- eller fläsktillförsel, utan fattiga människor måste hålla sig
till fiskkonserver som ersättning för dessa varor — att införa sådan rabatt.
Det komma vi helt enkelt inte ifrån. Fiskhandeln har för övrigt hittills inte
betungats med några som helst ransoneringar; örn därför dessa näringsidkare
skulle få sig pålagt litet mera arbete för den sakens skull, tror jag inte det
blir värre än att de kunna bära det. De tekniska svårigheter, som åberopats
mot införande av rabattering på fisk, tror jag inte heller äro av sådant slag,
att de inte kunna övervinnas.

Jag är övertygad örn att hundratusentals av de fattigaste husmödrarna i
vårt land komma att känna sig mycket besvikna över den avvisande hållning
inför deras bekymmer, som utskottet — och i dag också första kammaren —
intagit. Jag tror att detta beror på att man inte känner till hur husmödrarna
i fattiga hem psykologiskt reagera och inte heller tillräckligt förstår vilka
oerhört stora svårigheter de ha att tillföra familjerna den behövliga näringen.

Sedan kan det synas underligt att jag för min del undertecknat en motion,
som går emot mjölkrabatt till havande kvinnor, då jag i kommissionen varit
med om att biträda förslag örn en sådan. Jag ville inte ställa mig avvisande i
kommissionen — det skulle ha sett underligt ut, då kommissionens manliga ledamöter
gått in för saken — men jag gjorde det under den förutsättningen,
att man därjämte skulle tillgodose de mindre bemedlade hemmen genom att
införa rabatter på kött och sådana varor, som dessa behövde. För tillgodoseende
av havande kvinnors mjölkbehov ha vi ju mödrahjä.lpen, och jag anser det nödvändigare
att det för denna köpes stärkande födoämnen åt den blivande modern
— än en del andra saker, t. ex. en strömlinjeformad barnvagn. Där har
man ett behov som är värt att ta hänsyn till. Här kunde nian utan vidare spara
800,000 kronor, utan att någon skulle bli lidande på det, och behoven kunna
tillgodoses på annat sätt.

Utskottet har företagit den ändringen av Kungl. Majlis förslag, att rabatt
på mjölk och matfett skall kunna medges vid en inkomstgräns upptill 1,000
kronor för familjer, som ha flera än två barn. Det finns naturligtvis ingenting
att erinra mot detta. I och för sig kan det mycket väl vara berättigat, men
jag tror att det blir ganska besvärligt för kristidsnämnderna att ha inte mindre
än fyra olika inkomstgränser att räkna med vid utdelningen av dessa rabattkort.
Systemet innebär vidare, eftersom man skall hålla reda på barnantalet,
att familjer med flera än två barn, som önska få rabattkort, måste inlämna individuell
ansökan örn de befinna sig vid den högre inkomstgränsen. De kunna

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
inte utan vidare rekvirera sina kort, och det måste sättas till en mängd folk,
som skall kontrollera både inkomst och barnantal. Jag tror att detta kommer
att kosta betydligt mer än det gagnar.

Man kan inte heller komma ifrån att de mest behövande böra i första band
tillgodoses. Med de inkomstgränser utskottet och livsmedelskommissionen föreslagit
är det emellertid inte enbart de allra minsta inkomsttagarna, som bli
hulpna. När det gäller ett beskattningsbart belopp av 750 kronor har jag tagit
reda på vad det betyder för en normalfamilj, d. v. s. man, hustru och två barn
i taxerad inkomst. Det betyder att en dylik familj i lägsta ortsgrupp kan ha
en inkomst på 72 kronor i veckan och ändå få rabatt på matfett och mjölk för
sina barn. Går jag till Stockholm — som jag medger kommer i en sämre ställning
— rör det sig örn en inkomst på 85 kronor i veckan för en normalfamilj
som får rätt till rabatt, och det är väl inte ett så förfärligt stort antal arbetare,
som komma över den inkomstgränsen. Alltså kan man säga att denna inkomstgräns
är sådan att hjälpbehovet tillgodoses, där det är störst. Och dessutom
finnas möjligheter att, efter individuell ansökan, bevilja rabatter, där
det kan föreligga behov, och i de fall man inte bör gå exakt efter de uppdragna
gränslinjerna.

Jag hävdar alltså, herr talman, att man, i ett läge som det vi nu befinna oss
i, då budgeten är hårt ansträngd, när det gäller rabatterna i första hand bör se
till att de som ha det sämst bli hulpna. Och i det fallet anser jag att de människor,
som på grund av fattigdom kunna bli utestängda ifrån möjligheten att
fylla ut sin magra kost med den låt vara mycket ringa kvantiteten fläsk och
kött, som de kunna bli tillhandahållna, främst böra komma i åtanke. Det är
mycket hårt att utan vidare avfärda en sådan sak, och jag anser att en revidering
på den punkten är behövlig.

Det har ofta sagts, att fattiga människor äro avundsjuka på andra, mera
välsituerade, som komma i åtnjutande av rabatter. Men man får väl ändå förstå,
att det är svårt för dem som ha det sämst ställt att kunna inse behovet av
ekonomiskt stöd från statens sida till familjer, som ha relativt goda inkomster,
och att det är förklarligt, om man ser på detta med misstro. Jag tror inte man
behöver skriva detta på avundsjukans konto, utan det beror nog mera på att
man anser att hjälp från det allmänna endast bör utgå, där det behövs, och att
det är rättvisare, att hjälpen åt dessa göres större. Nu är det ju så, att
frågan fallit genom att första kammaren godkänt utskottets hemställan. Men
jag finner ändå en tröst däri, att utskottet slutar sin motivering med att säga,
att utskottet »icke heller funnit anledning till invändning mot att åt Kungl.
Maj :t inrymmes befogenhet att, örn så befinnes påkallat, vidtaga av omständigheterna
föranledda ändringar i här ifrågavarande rabattsystem».. Jag hoppas
att denna befogenhet kommer att av Kungl. Maj :t tagas i bruk i den riktning,
som livsmedelskommissionen, som ju ingående behandlat frågan, ansett
vara lämpligt, alltså rabatternas utsträckande att omfatta även andra varor än
matfett och mjölk.

Till sist vill jag, i anledning av vad statsrådet Bagge anfört, säga några ord
i fråga om de statliga subventionerna. Jag har inom livsmedelskommissionen
varit ensam reservant för bibehållandet av nuvarande förmalningsersättning.
Jag har reserverat mig av det skälet, att jag, liksom sedermera Kungl. Maj:t
och utskottet, funnit, att det är av stor betydelse, att priserna på två eller tre
av våra viktigaste livsmedel, nämligen bröd, mjölk och matfett, hållas på, så
rimlig nivå som möjligt för alla. Det kan hända, att jag har fel, men jag är inte
säker på, att man vinner så mycket på att helt eller delvis ta bort dessa subventioner.
Detta skulle ovillkorligen komma att påverka den allmänna prisnivån
och index. Och i den mån index stiger, stiga ju lönerna och statens utgifter

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
för dyrtidstilläggen, och så ha vi den där eviga prisskruven i gång, som alla äro
så rädda för. I vissa fall kan man helt enkelt inte taga bort subventionerna, hur
mycket de än tynga på budgeten. Om man t. ex. tar bort subventionen för mjölk
är det inte bara de där örena per kilo, som utgå i form av mjölkpristillägg,
som man har att räkna med. Örn exempelvis kraftfodret, som ju tidigare, när vi
importerade det, väl kostade omkring 16 kronor per deciton, men nu torde
kosta cirka 65 kronor eller mera, icke subventionerades, vilka mjölkpriser skulle
vi icke då ha? Hur obehagligt det än kan vara med subventioner, och hur
nödvändigt det än är att hålla dessa inom rimliga gränser, tror jag ändå att vi,
så länge krisen varar, äro tvungna att på detta och andra sätt söka hejda en
prisstegring och även att se till att de sämst ställda i samhället icke komma i
ett alltför stort nödläge.

Herr talman! Med vad jag sålunda anfört ber jag att få yrka bifall till den
motion, som jag jämte en del andra kammarledamöter avgivit i ärendet.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har i den här frågan väckt
en motion, som utskottet, avstyrkt. Utskottet säger dock i sitt utlåtande, att
»ehuru de i nämnda motion anförda synpunkterna enligt utskottets mening i
och för sig äro beaktansvärda kan utskottet likväl ej förorda införande av en
anordning, som skulle medföra mycket betydande svårigheter vid tillämpningen».
Jag kan icke fatta, vad det är för särskilda svårigheter, som utskottet
förmenar man skulle stöta på, då det gäller rabattering av livsmedel till småbrukare.
Jag har själv som kristidsnämndens ordförande vid olika tillfällen
behandlat rabatteringsfrågor beträffande livsmedel enligt de bestämmelser,
som livsmedelskommissionen utfärdat. Man har debiteringslängden att gå efter,
och där står den beskattningsbara inkomsten.

När det är fråga örn rabattering är det nu meningen att det för småbrukarna
skall gälla strängare bestämmelser. De som ha jordbruk med ett taxeringsvärde
mellan 10,000 och 20,000 kronor borde dock, säger utskottet, kunna
få rabattkort, örn deras beskattningsbara belopp ej överstege 250 kronor. Det
är häremot, som jag reagerat mycket hårt. Jag har undrat över örn motivet till
utskottets ställningstagande i frågan kanske är det, som livsmedelskommissionen
talar om i sitt yttrande, där det heter: »Det förefaller emellertid önskvärt,
att antalet rabattkort nedbringas mera på landsbygden än i städerna,
eftersom det relativa antalet sådana kort nu är betydligt större på landsbygden.
» Detta har jag sagt i min motion. Det är i full konsekvens med det förhållandet
att lönerna på landsbygden äro lägre än lönerna i städerna. Åtskilliga
talare i dag — bland annat var socialministern inne därpå — ha sagt,
att örn industriarbetare skola ut på landsbygden och hugga i skogarna, måste
ett särskilt bidrag utgå vid sidan av den lön de få. Vice ordföranden i jordbruksutskottet
var inne på samma sak och sade, att örn de skola flytta ut till
landsbygden de människor, som äro vana vid annat arbete och andra inkomster,
medför det stora kostnader då särskilda betalningar skola utgå per dag för
familjen och resor m. m.

Låt oss se på denna fråga, såsom den i verkligheten ter sig. En småbrukare,
som har en liten gård, taxerad till mellan 10,000 och 20,000 kronor, sitter
kanske med skuld på densamma och han har kanske också rätt så stor familj,
skulle få rabatt efter 250 kronor beskattningsbart belopp, då andra grupper
få efter 750 kronor. Jag har vid många tillfällen besökt småbrukarhem och
vet,
den politik, som förts de senare åren. Vi skörda nu frukterna av vad som såtts.
Detsamma påpekades, när vi diskuterade hyreslagen, som nu är antagen.
Landsbygden avfolkas och folket flyttar in till städerna. Då blir det brist

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabatter in g å vissa livsmedel. (Forts.)
på bostäder i städerna, och då måste man se till att icke tillgången svarar
mot efterfrågan genom hyreslagen. Nu är man färdig att besluta örn vanhävdslagen,
fastän man ser huru hemmen på landsbygden avfolkas. Hur skola då
jordbruken kunna skötas ordentligt? När det gäller jordbruket och dess framtid
äro vi redan inne på ett sluttande plan.

Man har emellertid hållit på att vi skola giva landsbygdens folk rabattkort,
men föreslagit att småbrukare endast skola få rabattkort vid ett beskattningsbelopp
av upp till 250 kronor, oavsett barnantalet. Jag vill vädja till riksdagen
att vid rabatteringen på livsmedel, som naturligtvis är det riktiga, inte skilja
mellan skogsarbetarens inkomst, industriarbetarens inkomst från industrien eller
småbrukarens inkomst av jorden och så vidare utan behandla alla lika efter
den beskattningsbara inkomsten. Taxeringsmyndigheterna i nuvarande tider
ha i alla fall möjlighet att granska, örn det är inkomst eller icke inkomst,_ som
vederbörande har. Det finnes ej heller några svårigheter att i en taxeringslängd
se örn vederbörandes familj.

Jag kan icke se, att det föreligger de svårigheter härvidlag, som utskottet
åberopat som stöd för avstyrkandet av min motion. Om riksdagen biträder
utskottets förslag slår riksdagen in på fel väg vad landsbygdens framtid beträffar.

Jag skall emellertid, herr talman, ej säga mer örn detta. En talare här sade,
att vi skola vara sparsamma med statens medel, och det talade han örn vackert
och länge. Det är i alla fall underligt, att den frågan kommer upp just i dag.
Det är icke så länge sedan, som jag väckte en motion i anledning av förslaget
örn lönetillägg och kristillägg till högre tjänstemän. Örn min motion vunnit
bifall kunde åtskilliga miljoner kronor ha inbesparats, men^jag märkte då
ingen sympati härför från det håll, som nu vill inskränka på rabatteringen.
Här ha vi i dag att besluta örn rabattkort för en grupp, som är fattig, och
det skulle vara verkligt beklagligt örn man skulle på satt man här föreslår
dra in på rabatteringen för dem, som även kämpa mot krisens svårigheter.

Huruvida man bör taga bort förmalningsersättningen kan diskuteras. Priserna
komma då, som fru Nordgren anförde, att gå upp och lönerna bli ännu litet högre,
och så blir det att fortsätta på den linjen igen. Jag vill för min del gärna vara
med örn att denna ersättning tages bort, men då tål det vid, att man också ändrar
litet på priserna på bröd ute i marknaden. I tidningen Socialdemokraten har
jag funnit några uppgifter örn brödpriserna i Stockholm. Enligt dessa betalar
sjukhusdirektionen för franskt bröd 52 öre, för fint bröd 45 och för grovt bröd
35—40 öre, allt per kilo, medan motsvarande priser i detaljhandeln äro, för
franskt bröd 127 öre, för fint bröd 80 öre och för grovt bröd 67 öre per kilo.
Även där finnes det litet att rucka på, när det gäller att förbilliga livsmedlen.

Jag vill icke i detta fall göra något yrkande, men däremot vill jag hemställa,
att riksdagen härutinnan icke gör någon skillnad mellan småbrukare
och andra inkomsttagare, utan att det beskattningsbara beloppet, som taxeringsmyndigheterna
kommit till som skälig beskattning, skall vara avgörande,
vare sig man sedan har sin inkomst från jordbruk eller från annat håll. Jag
vill ännu en gång betona, att den inkomst, man kan få på småbruk minsann
är en inkomst för vilken man fått slita hårt och fatt försaka ofantligt mycket.
Småbrukaren har intet tillfälle till nöjen i sin hårda tillvaro. Följden av allt
detta blir att landsbygden avfolkas. När vanhävdslagen kommer före i kammaren
senare, skola vi riksdagskamrater diskutera örn, huruvida tiden verkligen
är inne att skapa en sådan lag. Att man råkat in i sådana här förhållanden
är i alla fall, som jag sagt förut, resultatet av vad som tidigare satts.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till min motion, som går ut på att

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
rabattkorten skola utdelas efter lika grunder, var vederbörande än är bosatt
oavsett yrke.

Herr Martensson; Herr talman! Da kerr Lindholm och undertecknad fogat
en blank reservation till detta utlåtande, skall jag be att få anföra några
synpunkter.

När man tagit del av bestämmelserna angående prisrabattering, har man
svårt att komma förbi den frågan: Ha inte dessa ärenden handlagts på ett
egendomligt sätt av myndigheterna? När det var relativt gott örn livsmedel och
när priserna fortfarande höllos inom rimliga gränser, då fastställdes en efter
förhållandena hög inkomstgräns för dem, som skulle komma i åtnjutande av
rabatt på vissa livsmedel. Örn jag inte missminner mig, erhölls rabattkort till
barn och åldringar, om den beskattningsbara inkomsten till staten icke översteg
1,500 eller den beskattningsbara förmögenheten översteg 20,000 kronor.

Sedan har allt efter som läget på livsmedelsmarknaden förvärrats, och allt
efter som priserna pressats i höjden, inkomstgränsen för erhållande av rabattkort
blivit sänkt.

Nu när livsmedelspriserna, som jag hoppas stå på sin höjdpunkt, och fattiga
människor måste betala 35—40 öre för 1 kilo potatis, då kommer livsmedelskommissionen
med förslag örn ytterligare sänkningar av inkomstgränsen
för dem, som skola kunna komma i åtnjutande av rabatt på vissa matvaror.
Jag kan inte förstå annat, än att myndigheterna bort handla på rakt motsatt
sätt.

När det var gott örn livsmedel och priserna relativt låga, då hade endast de
lägsta inkomsttagarna bort komma i åtnjutande av rabatter. När sedan läget
på livsmedelsmarknaden skärptes och priserna på grund därav pressades i höjden,
borde bestämmelserna örn erhållande av rabatter ha mjukats upp, så
att allt flera kommit i åtnjutande av de förmåner rabattsystemet innebär. Detta
är min syn på denna fråga.

Vad det gäller de olika förslag, som nu föreligga, så tror jag, att det hade
varit fullt försvarbart, örn under nuvarande ovissa förhållanden de gällande
inkomstgränserna för prisrabattering bibehållits oförändrade. Men jag är fullt
på det klara nied. att det skulle vara ganska meningslöst att framställa ett
yrkande i denna riktning.

Det återstår då endast tva förslag att välja på, Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag. Vid valet av dessa förslag kommer jag att giva min anslutning till
Kungl. Maj:ts förslag. Jag gör detta under den förhoppningen, att Kungl.
Maj :t kommer att höja den beskattningsbara inkomstgränsen över 600 kr.
för de grupper, som icke kunna hänföras till barn, invalider och åldringar.
Utskottet giver nämligen, örn jag inte tolkar dess uttalande fel, Kungl. Majit
fullmakt att fastställa den inkomstgräns som skall gälla, och det är i detta
fall enligt min mening önskligt att denna fullmakt kommer att utnyttjas.

Jag skall med ett par ord motivera denna ståndpunkt. För närvarande kunna
samtliga, som lia självhushåll, erhålla rabattkort på matfett, örn den beskattningsbara
inkomsten icke överstiger 900 kronor. Detta innebär att makar utan
barn kunna ha en taxerad inkomst på cirka 2,700 kronor i första ortsgruppen
och en familj med 3 barn kan ha en taxerad inkomst på 5,130 kronor i samma
ortsgrupp. Denna sistnämnda familj erhåller i så fall rabattkort på såväl matfett
som mjölk.

Sedan denna inkomstgräns blev fastställd ha levnadskostnaderna betydligt
stegrats, men, som jag sade förut, trots detta föreslås nu att den beskattningsbara
inkomstgränsen skall sänkas från 900 till 600 kronor för de befolkningsgrupper,
som inte ha några minderåriga barn och icke heller kunna räkna

Lördalen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
sig till kategorien åldringar eller invalider. Detta i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag. Utskottet föreslår en sänkning av nämnda inkomstgräns till 500 kronor.

Detta innebär att den taxerade inkomsten för makar utan barn i ortsgrupp I
sänkes frän nuvarande 2,700 kronor till cirka 2,400 kronor. Enligt Kungl.
Maj:ts förslag och enligt utskottets förslag skulle inkomstgränsen sänkas ytterligare
med något hundratal kronor. Det är inte svårt att tänka sig, hur det
skall kännas för många av dessa enkla människor, som tidigare erhållit rabattkort
på matfett, när de trots att livsmedelskostnaderna stegrat väsentligt
ändå erhålla meddelande om, att rabattkorten måste indragas på grund av att
deras inkomst är lika hög nu som när de tidigare erhållit rabattkort. För att
de eventuellt skola kunna komma i åtnjutande av nya rabattkort fordras att
deras inkomst måste sänkas med 300 ä 400! kronor.

Även i ett annat avseende innebära förslagen en egendomlighet. Örn det
till exempel är ett pär makar som äro i 67- eller 70-års åldern, och således
lämnat förvärvsarbetet och leva på pension eller dylikt, erhålla dessa åldringar
rabatt på såväl matfett som mjölk, örn de bo i ortsgrupp I och ha en taxerad
inkomst på, enligt Kungl. Maj:ts förslag, 2,700 kronor och enligt utskottsförslaget
2,550 kronor. En familj däremot, där makarna äro i 50- till 60-årsåldern
och mannen har ett tungt arbete och hustrun är utsliten på grund av
att hon kanhända fostrat upp en stor barnskara som nu lämnat hemmet, kan
icke erhålla rabattkort ens på matfett, om den taxerade inkomsten överstiger
2,300 eller 2,400 kronor.

Man gör sig den frågan: Är icke den sistnämnda familjen — vi kunna antaga
att mannen är skogsarbetare eller grovarbetare —• i minst lika stort behov
av billigt matfett som de åldriga pensionärerna? Och jag kan, herr talman,
icke underlåta att ställa den frågan, örn det icke verkar i viss mån orättvist
att för erhållande av rabattkort sätta en lägre inkomstgräns för dem, som
arbeta, än för dem, som på grund av hög ålder lämnat förvärvsarbetet? Jag
tror, att föreliggande förslag är i behov av en välbehövlig överarbetning, och
jag ber att få uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj :t företager de jämkningar
uppåt i inkomstgränsen, som kunna anses erforderliga. Under denna
förutsättning, herr talman, ber jag att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

T detta anförande instämde herrar Ericsson i Kinna, Nilsson i Landskrona,
Bladh, Levin och Brandt.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag kan inte underlåta att erinra
om att det frågekomplex, som det förevarande utlåtandet endast är en del
utav, har blivit kluvet på ett sätt, som knappast kan vara till fördel för sakens
behandling. Det är nämligen så, att en del av detta frågekomplex återfinnes
i statsutskottets utlåtande nr 228, medan en annan del finnes i jordbruksutskottets
utlåtande nr 59. Jag behöver bara erinra om att den allmänna subventionen
på brödsäd behandlas i detta utlåtande, medan den allmänna subventionen
på smör och mjölk behandlas i jordbruksutskottets utlåtande. Det hade säkerligen
varit fördelaktigt, örn dessa frågor både i utskott och kamrar hade
kunnat behandlas i ett sammanhang.

Jag väckte i denna kammare vid riksdagens början en motion, som sysslar
något med frågan om livsmedelsrabatter och subventioner, i fråga om de senare
både på livsmedel och vissa produktionsmedel inom jordbruket. Denna motion
har hamnat i jordbruksutskottet och kan alltså inte direkt beröras i detta
sammanhang. Vi framhöllo emellertid i denna motion, att tiden vore inne att
taga en grundlig överblick över hela rabatt- och subventionssystemet för att

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
undersöka, om man inte kunde komma fram till minskade kostnader för statskassan
utan att beskära förmånerna för dem, som bäst behöva få hjälp. Skall
man komma fram på den vägen finns det givetvis ingen annan möjlighet än
att minska^på de allmänna subventionerna och i stället öka de sociala rabatterna.
Den^ frågan har skjutits undan och har såvitt jag förstår knappast diskuterats
pa allvar. Och detta är orsaken till att man i dag står inför en sådan
uppläggning av frågan, att åtminstone jag för min del har mycket svårt att
finna ett yrkande, ^som man med någon glädje kan ansluta sig till.

Liksom herr Mårtensson nyss skulle även jag vilja säga, att frågans behandling
talar för att en utredning av hela frågekomplexet hade varit i hög
grad önskvärd. När det gäller de sociala rabatterna har man i stället för att
börja försiktigt nere i botten och sedan utvidga förmånerna allteftersom kristiden
skärpts, i stället för att följa denna naturliga ordning har man börjat
i toppen och sedan — även om man i enstaka fall gått fram och tillbaka nied
ae där gränserna — huvudsakligen vandrat baklänges. Vi stå alltså nu inför
yrkandet, att samtidigt som allting stiger i pris skola de sociala rabatternas
gränser sänkas, varigenom antalet människor som få hjälp skall minskas.

Jag kanske i detta sammanhang kan få nämna ett enda exempel för att ge
en smula belägg för mitt påstående; det gäller småbrukare och småbönder
och deras ställning i detta avseende. När man först införde smörrabatten fastställde
man för småbrukarna en extra spärrgräns, som innebar, att de jordbrukare^
som producerade över 1,500 kilogram mjölk per hushållsmedlem inte
fingo några rabattkort. Resultatet blev att andra människor på landsbygden
med en inkomst på 5,000—6,000 kr. och däröver kunde få smörrabatt, om de
hade tre, fyra barn, medan en småbrukare — även om han hade sex, sju barn
— inte kunde få smörrabatt, örn han råkade producera så mycket mjölk, att
det översteg 1,500 kilo per hushållsmedlem. Detta rättades ju till så småningom^
och fr. o. m. förra året gjorde man konsumenter och producenter likställda
i fråga örn inkomst- och förmögenhetsgränser.

I det föreliggande förslaget har man nu åter satt in en spärrgräns beträffande
småbrukare och småbönder. Den som har en gård, som är taxerad till
över 10,000 kronor, kan inte få rabatt om hans beskattningsbara inkomst
överstiger 250 kronor. Om den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 250
kronor kan han dock få rabatt, därest taxeringsvärdet ligger emellan 10,000
och 20,000 kronor. Men örn taxeringsvärdet ligger över 20,000 kronor och exempelvis
uppgår till 20,100 kronor, kan en småbrukare inte få rabatt enligt
det nu föreliggande förslaget. Även om han har tio barn och även örn han har
skuld på mer än 20,000 kronor och således är totalt utfattig och knappast har
mat för sin familj, kan han efter denna regel ändå inte få någon rabatt.

Detta schackrande fram och tillbaka med en folkgrupp är ju ur praktisk synpunkt
orimligt och ur psykologisk synpunkt i hög grad skadligt. Den uppdragna
gränsen i fråga örn en egendoms taxeringsvärde — åtminstone när
man rör sig så långt ned på skalan som vid 10,000 eller 20,000 kronor — säger
ju egentligen ingenting örn vederbörandes ekonomiska ställning eller behov
av rabatter. Detta är som sagt ett exempel på hur, jag skulle vilja säga, hållningslös
hela frågans behandling i vissa detaljer varit och är.

Nu står det i utskottets motivering, att man förutsätter, att Kungl. Majit
skall ha rätt att definitivt fastställa gränserna, och jag skulle vilja vädja till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, att han i detta fall
överväger, örn det icke måste anses lämpligt, att den här påtalade bestämmelsen
justeras.

Vad sedan beträffar gränsdragningen för konsumenterna i allmänhet, så är
kanske utskottets förslag, sådant det här föreligger, rimligt. Det som gör, att

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
man har en känsla av otrevnad inför det hela, är, att man skall gå baklänges
och från en del av de folkgrupper, som fått rabatt, taga bort denna förmån,
samtidigt som man måste konstatera, hur dyrtiden förvärras. Anledningen
till att jag i det fallet icke vill kritisera ståndpunkten i och för sig är den, att
jag kanske har en mera pessimistisk uppfattning örn den statsfinansiella situationen
än den som i allmänhet kommer till synes i riksdagens beslut. Jag har
överhuvud taget den åsikten, att de två stora områden, där riksdagen borde
försöka få ett grepp örn utvecklingen, är i första hand försvarets huvudtitel
och i andra hand det frågekomplex, som vi nu syssla med. Här rör det sig om
våldsamt stora och nya utgifter, och här är man inne på ett område, där det
icke egentligen finns någon tradition att bygga på och där det finns stora
möjligheter att påverka utvecklingen. Ifall man här hade tagit upp frågan örn
brödrabatt — jag tror nog, att det skulle bereda vissa svårigheter, men förra
året ansåg dock livsmedelskommissionen, att svårigheterna icke vörö oövervinneliga
— och ifall man hade hållit frågan örn den allmänna mjölksubventionen
öppen — den hade möjligen, örn vi fått en bra skörd, kunnat minskas eller
avvecklas nästa höst -— skulle man ha kunnat spara icke bara 10 miljoner
kronor, som det här är frågan om, utan kanske 40, 50 eller 60 miljoner, eventuellt
ännu mera. Detta hade säkerligen varit mycket välkommet icke bara
med hänsyn till summan i och för sig utan även med hänsyn till utvecklingstendenserna
på området.

Så som saken nu ligger till kan jag icke ställa något yrkande^ som svarar
mot min uppfattning i frågan. Emellertid måste man ju ändå på något sätt
använda sin röst, örn det skulle bli votering, och jag kommer för min del att
följa utskottet i fråga om de sociala rabatterna, dock under förhoppning, att
den speciella småbrukarfrågan, som jag nyss nämnde om, blir föremål för
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. När det gäller brödsubventionen, kommer jag
att rösta för herr Johanssons m. fl. reservation i vad den rör förmalningsbidraget
men icke i övrigt. Jag nödgas intaga den ståndpunkten i båda fallen
i brist på ett yrkande, som motsvarar min uppfattning.

Häruti instämde herr Sandberg.

Herr Senander: Herr talman! Det är icke utan en viss förvåning man finner,
med vilken energi högern går in för att fördyra brödet genom en sänkning
av förmalningsersättningen. När det går så långt, att högern mobiliserat ett
statsråds auktoritet för denna sak, har man verkligen rätt att hysa förvåning.
Kan högern verkligen vara så naiv, att den tror sig kunna göra valpropaganda
i en sådan sak som denna? Man har sannerligen rätt att ställa den frågan.
Skulle min förmodan, att det här gäller valpropaganda, vara riktig, kan man
utan vidare konstatera, att högern kommer att bli grymt besviken på resultatet.
Säkerligen finns det intet tillförlitligare medel att framkalla ett valnederlag
för högerns vidkommande än denna aktion för att fördyra brödet
för det svenska folket. Att åberopa statsfinansiella skäl håller icke inför valmännen,
då man vet, att högern är mycket rundhänt i andra avseenden, då det
gäller statens finanser.

Vi ha i föreliggande fråga ingivit en motion, som går ut p.å dels att prisrabatteringen
skulle utsträckas även till kött och köttkonserver, dels att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t begära en utredning i syfte att åstadkomma
en prisrabattering på fisk och fiskkonserver. Örn behovet av cn sadan rabattering
kan väl knappast råda delade meningar. Det är ju också så, att livsmedelskommissionen,
näringssakkunniga och beiolkningsutredningen ha anfört
synnerligen starka skäl för prisrabattering i fråga örn kött och köttkonserver.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

Alla de utomordentligt goda skäl, som anförts, avfärdas emellertid av departementschefen
och utskottet med endast några rader. Kvaliteten hos de argument,
som man kommit med, äro lika torftiga som kvantiteten. För det första
anför man, ^att köttrabatten är mindre påkallad under en period, då ransonerna
äro så^ beskurna som för närvarande. Detta finner jag vara att ställa
hela saken på huvudet. Frågan är ju icke, huruvida ransonerna äro små eller
stora, utan huvudfrågan är, om de äro så stora, att priset på desamma medgiver
en rabattering, som har någon betydelse för de folkgrupper det här är
frågan örn. Det är då ett faktum, som alla känna till, att priserna på köttvaror
numera^ äro så höga, att trots de små ransonerna en prisrabattering
skulle betyda åtskilligt för de små hemmens ekonomi. Detta första motiv anser
jag alltså vara fullständigt utan värde. Såsom ett andra motiv har anförts
av departementschefen med instämmande av utskottet, att handeln skulle förorsakas
ökade svårigheter, örn det nuvarande rabattsystemet utökades. Detta
argument är lindrigast sagt fattigt. Jag frågar: Skola verkligen påstådda
organisatoriska och tekniska svårigheter få åberopas såsom ett fullgott skäl
mot_ välbehövliga åtgärder i folkförsörjningens intresse? Det är enligt min
mening helt ^enkelt otroligt, att sådana skäl skola betraktas såsom gångbara
mynt i en sk viktig fråga som denna. Det förefaller mig, som örn folkhushållningsministern
mera känt solidaritet med Kooperativa förbundet, som märkligt
nog avstyrker köttrabattering, än med de breda folklagren och deras intressen.
Av allt att döma äro dessa argument ingenting annat än svepskäl. Tydligen
äro de verkliga skälen, såsom vanligt är när det gäller de breda folklagrens
intressen, av statsfinansiell karaktär.

Man har här fallit undan för högern, som ju alltid är sparsam, då det
gäller de fattiga, men annars låter miljonerna rulla ganska friskt. Jag tror
sålunda, att det inte alls är de verkliga skälen, som man här anfört, utan att
man här sett en chans att spara för staten. Detta borde man ha sagt rent ut
i stället för att använda dessa ganska löjliga skäl, som anförts både i propositionen
och fran utskottets sida. Örn det inte vore fråga örn krassa statsfinansiella
intressen kunde man fråga sig, varför man inte föreslagit prisrabattering
pa fisk och fiskvaror, alldenstund man anfort, att de nuvarande
köttransonerna äro sa små, att det vore skäligen meningslöst att ordna med
en prisrabattering på köttvaror. Fiskvarorna äro ju nu ersättningsvaror för
kött, och i förhållande till sitt näringsvärde äro dessa varor örn möjligt dyrare
än köttvarorna. Men betecknande är att även det förslag, som vi ställt i vår
motion om en effektiv prisrabattering på fisk, avvisas av utskottet, vilket
förhållande än mera styrker mig i den uppfattningen, att det är statsfinansiella
skäl som äro den verkliga orsaken till den hållning, som utskottet intagit.
Jag vill emellertid poängtera., att dylika skäl inte lia något berättigande
i detta fall, där det gäller att skydda de människor, som lia de minsta
möjligheterna att stå emot krisens påfrestningar. Skall man spara har man
möjlighet att göra det annorstädes än på folkförsörjningens och folkhälsans
område.

Jag skulle till sist bara vilja framhålla, att vi kommunister beträffande
sänkningen av inkomstgränsen för erhållande av prisrabatt äro helt överens
med herr Mårtensson och instämma i vad han har anfört. Det är ju dock ett
faktum, att man inte kan sänka denna inkomstgräns på det sätt som utskottet
föreslår utan att det blir till förfång för sådana, som äro i väl så stort behov
av prisrabattering som många andra. Redan Kungl. Majlis förslag till gränsdragning
ingav starka betänkligheter hos oss, men att följa utskottet i det här
fallet anse vi vara absolut ogörligt, och vi komma därför att i det avseendet
yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Lördagen den 27 juni 1942 f. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

Herr talman! Med vad jag här anfört ber jag nu att få yrka bifall till den
av herr Persson i Stockholm inlämnade motionen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag skall inte besvära kammaren
i många minuter. Jag tror att om en sak kunna kammarens ledamöter vara
ganska ense, och det är därom att denna fråga inte är tillräckligt utredd. Men
vi befinna oss ju inte i det läget att vi kunna göra som i dylika fall sker, nämligen
hänvisa ärendet till ny utredning. Vi måste fatta beslut och fatta ett positivt
beslut i det läge, vari vi nu befinna oss, och någon återremiss är ju heller
inte möjlig.

Jag är inte förmäten nog att påstå, att det arbetsresultat, som utskottsmajoriteten
har kommit till, är sådant att man kan se på det och beteckna det som
ganska gott, men det är väl sannolikt inte heller möjligt att fälla något sådant
omdöme örn något av de förslag, som i den här frågan ha sett dagen, inte
ens beträffande Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet har försökt att fälla ett slags
salomonisk dom mellan Kungl. Maj:ts förslag å ena och livsmedelskommissionens
förslag och enskilda motionärers yrkanden å andra sidan. Det förhåller
sig nämligen så, att man ute i bygderna ganska allmänt bland de människor,
som syssla med den där saken, kommit underfund med att rabatter i vissa fall
åtnjutas av familjer, som stå i en mycket god ekonomisk ställning och som
egentligen inte skulle vara i behov av att få detta understöd. Detta var anledningen
till att livsmedelskommissionen sänkte gränsen för de beskattningsbara
beloppen, och det är orsaken till att en rad av motionärer ha yrkat ändring av
Kungl. Maj :ts förslag på ifrågavarande punkt.

Örn arbetsresultatet är klent, så får ansvaret delas av flera och inte bäras
ensamt av statsutskottet. Det får delas av Kungl. Majit. Propositionen är en
sengångare i allra högsta grad. Tiden har inte medgivit den omsorgsfulla
prövning av ärendet, som ärendets vikt fordrar och som statsutskottet enligt
sina traditioner brukar underkasta propositionerna. Vi ha inte haft tid med
detta, och det resultat, som framkommit, har karaktären av en improvisation,-där man emellertid gör det möjligt för Kungl. Majit att laga efter lägenhet,
örn omständigheterna skulle visa att det är nödvändigt. Utlåtandet lämnar dörren
öppen för regeringen att göra de revideringar, som närmare undersökningar
kunna visa erforderliga. Detta ärende är faktiskt inte av den art, att riksdagen
kan, dra upp några strikta bestämmelser för hur Kungl. Maj :t under ett år
framåt skall handla. Här får man ge Kungl. Maj :t pengarna, och så får man
i stora drag ge de antydningar om hur man tycker att saken skall ordnas, och
därefter får Kungl. Majit sköta om detaljerna allt eftersom utvecklingen, visar
att man måste ta hänsyn lill omständigheter, som man kanske förut inte
så noga känner till.

Jag har ingen anledning att ingå i vidare polemik mot olika talare, ty de ha
ju slagit ihjäl varandra. Den ene har uppträtt emot den andre, och någon enstämmig
mening i kammaren om hur den här saken bör ordnas finns ju, som
damerna och herrarna märkt, inte alls. Man kan ju återgå till Kungl. Majits
förslag. Det brukar vara det enklaste att göra det, när man tycker att statsutskottet
inte klarat sig bra. Då får man, samtidigt ge statsutskottet en örfil,
vilket ofta förnöjer en del. Dea förnöjelsen skall jag inte missunna kammaren,
men det egendomliga blir det, att en sammanjämkning mellan första kammarens
beslut och andra kammarens beslut, därest andra kammaren följer Kungl.
Maj :t, blir en ganska underlig komposition. Den kan, såvitt jag förstår, inte göras
på det sättet som man önskar att den skulle göras, ty utskottets motivering
faller bort, och utskottets motivering ger ju Kungl. Maj :t ganska fria händer,
Hacket friare händer än vad Kungl. Majit själv har begärt. Men örn motivering -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
en faller bort blir sammanjämkningen sådan, att alla de där friheterna, som utskottet
har velat ge Kungl. Maj:t, inte komma att existera. Jag tror således
att kammaren gör allra klokast i att i detta fall följa utskottet, till vars förslag
jag ber att få yrka bifall.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig, beslöt
kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen
av förevarande ärende ävensom av övriga ärenden på föredragningslistan till
kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.40 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 27 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet, och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ I Anslag

till Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt behandling statsutskottets

prisrabat- utlåtande, nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

tering å vissa prisrabattering å vissa livsmedel jämte i ämnet väckta motioner; och läm *

, nades därvid ordet enligt förut skedd anteckning till

(iorts.)

Fröken Öberg, som anförde: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten i
denna sak, därför att fru Nordgren i sitt anförande framhöll vad jag hade tänkt
framföra, men det är bara några synpunkter i anledning av utskottsutlåtandet,
som jag vill framhålla.

Jag uttalade för några veckor sedan i ett annat sammanhang den förhoppningen,
att utskottet vid behandling av propositionen örn prisrabattering på
livsmedel skulle beakta de synpunkter, som framfördes i en del motioner, och
som syftade till att rabatterna skulle komma att omfatta såväl kött och köttkonserver
som fisk och fiskkonserver. Jag måste emellertid säga, att vid genomläsandet
av utskottsutlåtandet har jag blivit djupt besviken. Man tager
i detta utlåtande ingen som helst hänsyn till de önskemål, som framförts i
motionerna, utan under hänvisning till vad representanter för handeln framfört
örn de besvärligheter, som från handelns sida komma att uppstå, örn ytterligare
förnödenheter skulle inrangeras bland rabatterade varor, avstyrker man
motionerna.

Vad nu först beträffar handelns svårigheter, så vill jag icke på något sätt
förneka dessa, men jag måste för min del säga, att jag icke kan anse, att detta

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
får vara det avgörande i denna fråga. Vi få alla bära bördor och kännas vid
svårigheter av olika slag, icke minst de husmödrar som med små inkomster
skola försöka att klara livsmedelsförsörjningen för sin familj. Jag måste också
säga i detta sammanhang, att jag förvånar mig över att Kooperativa förbundet,
som ju är en konsumentsammanslutning, så starkt gått emot förslaget
örn utökning av rabatterna. Den borde ju i första hand, såvitt jag förstår, taga
hand om konsumenternas intresse. Vad sedan gäller besväret för fiskhandeln,
örn rabatterna skulle utsträckas till att gälla även fisk och fiskkonserver, har,
såvitt jag vet, icke denna näringsgren hittills haft några som helst besvär med
kort.

Utskottet har vidare föreslagit en övre beskattningsbar gräns av 1,000 kronor
för familjer med två barn och däröver. Jag vill inte på något sätt anmärka
på detta, men jag anser likväl, att det bör framhållas, att vi få icke
bara tänka på familjer med barn. Det finns stora grupper av vårt folk, som
visserligen icke nu ha några barn, men som försörjt och uppfostrat stora barnskaror
utan några som helst bidrag från statens sida och nu på sin ålders
dagar endast ha folkpensionen att lita till, och den är för liten för att kunna
klara sig på, örn de icke få ökad hjälp i form av utökad rabatt.

Till sist skulle jag vilja säga, herr talman, att örn utskottets representanter
i likhet med mig och en hel del av de kvinnliga kammarledamöterna varit kallade
i flera månader, vecka efter vecka, för att inför husmödrar stånda till
ansvar — höll jag på att säga — för den livsmedels- och Drispolitik, som vi
föra, och hört deras mycket bestämda krav på att något måste göras i fråga
om priserna på livsmedel för att klara situationen för de sämst ställda i landet,
så tror jag, att de hade kommit till en annan uppfattning och framlagt ett
annat förslag. Nu säger man visserligen i slutet av atskottsutlåtandet, att
det ligger i Kungl. Maj :ts hand att vidtaga de förändringar och de åtgärder,
som kunna anses vara nödvändiga. Jag hoppas, att regeringen beaktar och utnyttjar
den rätt, som den fått. T så fall tror jag — i likhet med vad fru
Nordgren tidigare har sagt — att den vid granskningen skall finna, allteftersom
tiden lider, att den med eller mot sin vilja måste gå med på att utöka
rabatterna för stora delar av vårt folk.

Jag tror icke, att det yrkande, som av fru Nordgren ställdes örn bifall till
motionen, kommer att vinna gehör i kammaren, men jag vill i alla fall för
min del yrka bifall till det av henne ställda förslaget, därför att jag tror, att
örn utskottet mera hade beaktat de synpunkter, som kommit fram i motionerna,
så hade vi bättre tillfredsställt kraven ifrån de sämst ställda i samhället.
Därför ber jag för min del, herr förste vice talman, att få instämma i det yrkande,
som ställdes av fru Nordgren.

Vidare yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Enär jag vid detta utskottsutlåtande
har fogat en blank reservation ber jag att något litet få motivera detta.

Innan jag gör det vill jag som allmän reflexion säga. att jag tycker, att
det är beklämmande höra, att statsutskottets andra avdelnings ordförande i sin
deklaration här i kammaren säger, att denna fråga ligger inte bra till, den är
inte tillräckligt utredd. Här ha vi ett rabattsystem, som har fungerat under
något över två år, det har prövats ute i verkligheten, och så kan det i alla fall
helt öppet här sägas, att denna fråga ligger så pass dåligt till, som den gör,
emedan den icke är utredd. Jag tycker, att de myndigheter, som ha hand örn
detta rabattsystem, skulle på grund av de erfarenheter, som äro gjorda, haft
möjlighet att komma fram med ett förslag som är utrett.

Andra kammarens protokoll 19^2. Nr 2C>.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

Det ligger så till, som vi lia hort av diskussionen, att det är ingen, som
oförbehållsamt kan ge sin anslutning till det förslag, som föreligger. Alla anse,
att detta är ganska bristfälligt. Vidare framgår det av detta betänkande, av
propositionen och av livsmedelskommissionens framställning, att man anser, att
detta rabattsystem med alla sina utgreningar har svällt ut alltför mycket, det
är för många rabattkort o. s. v. Därför anser man, att det skall skäras ned,
så att icke så många skola få åtnjuta denna rabattform. För den sakens skull
drabbas den kategori, som lever ute på landsbygden, särskilt hårt. Jag avser
i detta fall jordbrukarna. Vi se här, att utskottet har besvarat motionen nr
424 i andra kammaren på så sätt, att det säger, att den är beaktansvärd, men
på grund av vissa svårigheter kan man icke tillstyrka densamma.

De som bli utestängda äro bland andra de, som lia en fastighet med högre
taxeringsvärde än 20,000 kronor. Nu har detta ju icke alls med någon förmögenhetsgräns
att göra, och jag ber att i detta sammanhang få framhålla, att
man har icke sagt, att de, som på något sätt beröras av denna nedskärning,
skulle vara mindre beroende av dessa rabatter, eller att de icke skulle behöva
dem i lika stor utsträckning som andra, utan det enda skälet, som anförts här,
är, att man skall minska antalet rabattmottagare. Därför skär man ner med
20 procent, och så menar man, att när man har skurit ned dem så pass mycket
som med dessa 20 procent, skulle det få till följd, att antalet rabattkortsinnehavare
i förhållande till folkmängden blir ungefär densamma på landsbygden
som i städerna.

Som nämnt skulle prisrabattering icke beviljas dem, sorn ha ett jordbruk
med ett taxeringsvärde av 20,000 kronor. Jag vill med anledning därav nämna
ett fall, som jag känner till, för att belysa hur det verkar. Det gäller en
person, som har ett jordbruk med ett taxeringsvärde av 21,000 kronor. Han
har 25,000 kronor i skulder på detta jordbruk. Han har dessutom nio minderåriga
barn under 16 år. Naturligtvis har han ett litet tillgodohavande i sina
inventarier, men örn man värderar dessa ungefär normalt, skulle jag tro, att
man kan säga, att tillgångar och skulder ungefär balansera jämnt. Men var
och en torde i alla fall av detta kunna förstå, att den familjen får leva ytterligt
sparsamt, och för att det skall bli möjligt för denna familj att klara sig,
måste den underkasta sig många umbäranden. Jag tror, att ett system, som
verkar så orättvist, icke kommer att kunna bibehållas i längden,. Det torde
vara svårt att påvisa familjer med större behov av livsmedelsrabatter än dem
jag här nämnt. Vidare skulle de, som ha fastighet med taxeringsvärde på mellan
10,000 och 20,000 kronor samt en beskattningsbar inkomst på mer än 250
kronor, också vara uteslutna från detta rabattsystem. Man ifrågasätter, huruvida
icke detta beskattningsbara belopp borde vara lika högt som för andra,
nämligen 500 kronor.

Nu har visserligen avdelningens ordförande, herr Conrad Jonsson, sagt, att
regeringen har fria händer, och att utskottet har gjort det påpekandet, att
Kungl. Maj :t har full frihet att ändra på detta. Jag tror då, att man icke kan
göra något bättre än att framhålla de här synpunkterna och be Kungl. Majit
och livsmedelskommissionen och de myndigheter, som ha hand om detta, att
taga under övervägande att företaga någon förbättring av gällande rabattsystem.

Vad sedan beträffar de olika rabatterna skall jag endast yttra mig angående
förmalningsersättningen. Vi se av detta betänkande, att regeringen säger,
att örn man, skulle bifalla livsmedelskommissionens förslag och sänka förmalningsersättningen
till handelskvarnarna med två öre, skulle detta kanske inverka
så, att brödpriset skulle behöva höjas. Det framgår emellertid också här
av detta betänkande, att priskontrollnämnden har sagt, att genom en viss stan -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
dardisering av brödsorterna skulle man kunna sänka brödpriset; alltså skulle
man kunna sänka förmalningsersättningen utan att behöva höja brödpriset.
Kungl. Maj :t bär redovisat detta på så sätt, att det sägs, att priset skulle kunna
sänkas på mjukt bröd på flertalet orter i landet, men det är möjligt, att
mjölpriset och priset på hårt bröd i stället skulle kunna stiga. Nu tror jag, att
det ligger så till att den prisskillnad, som finns mellan mjöl och bröd, är så
pass stor, att man har full rätt att hysa den uppfattningen, att här skulle
man kunna sänka förmalningsersättningen till handelskvarnarna, utan att detta
skulle behöva föra med sig någon ökning av brödpriset. Och man torde kunna
tillägga, att det skulle icke behöva föranleda någon stegring av mjölpriset
heller. Man skulle enligt min mening kunna använda något clearingsystem,
varigenom såväl mjöl- som brödpriset skulle kunna hållas nere.

Om jag icke är fel underrättad, håller livsmedelskommissionen på att utarbeta
ett förslag som det är meningen att underställa Kungl. Majit. Jag hoppas,
att det snart skall komma fram och föranleda, att det kan bli någon
sänkning av brödpriset. Jag framställde i utskottet ett förslag om att motiveringen
på sidan 28 i utskottsbetänkande! skulle kunna ändras på så sätt, att
utskottet biträdde livsmedelskommissionens förslag att sänka förmalningsersättningen
för handelskvarnarna med föreslagna två öre, och uttalade att man
genom viss standardisering av brödsorterna skulle kunna undvika att företaga
någon prisjustering uppåt. Detta vann emellertid icke utskottets bifall.

Nu kan man ju säga här liksom herr Svensson i Ljungskile, att när man
kommer fram till ett slutresultat och skall taga ståndpunkt, är det kanske icke så
lätt att göra detta. Man har den uppfattningen, att systemet är orättvist och
särskilt orättvist drabbar de mindre jordbrukarna, och att det därvidlag skulle
behöva företagas en ändring. Man har vidare den uppfattningen, att man
skulle i viss mån kunna sänka denna förmalningsersättning, och att detta icke
skulle behöva föranleda någon prishöjning nå mjöl och bröd. Då kommer man
till det resultatet, att i denna del, beträffande förmalningsersättningen, kan
man ansluta sig till den reservation, som här avgivits av herr Johan Bernhard
Johansson. Jag kommer alltså till det resultatet, att örn det vid voteringen
framställes proposition på anslag till förmalningsersättning, kommer jag att ge
min anslutning till den första delen av nämnda reservation.

Herr talman! Det var dessa reflexioner jag velat göra vid behandlingen av
detta ärende.

I detta anförande instämde herr Olsson i Kullenbergstorp.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr
talman! Jag skall något uppehålla mig vid den fråga, som den siste ärade talaren
berörde under den senare hälften av sitt anförande, nämligen frågan om
förmalningsersättningen.

Jag vill först säga, att jag finner det vara ganska olämpligt att, såsom från
åtskilliga håll har ifrågasatts, bl. a. också från livsmedelskommissionen, nu
binda sig för en sänkning av förmalningsersättningen. Den måste ju ses i
sammanhang med priset för höstgrödorna, och att vi vid denna tidpunkt, då
den frågan ännu icke på något sätt ligger klar, skulle binda oss för en sänkning
av förmalningsersättningen, synes mig av olika skäl vara ganska litet tilltalande.

Man har mot förmalningsersättningen anmärkt —■ och det ligger naturligtvis
ganska mycket i den anmärkningen, sett från rent principiella utgångspunkter
— att denna är en generell livsmedelsrabatt, och att den sålunda faller
både över dem, som strängt taget icke skulle behöva någon hjälp av rabat -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
ter för att förbilliga sitt bröd, och de mindre inkomsttagarna. Och det skulle
ju vara mycket lämpligt, om man här liksom i fråga örn rabatterna på matfett
och mjölk kunde gå på en sådan linje, att de mindre inkomsttagarna
komme i åtnjutande av rabatten men icke de större. Emellertid stöter man här
på mycket betydande svårigheter. Frågan örn en omläggning från en generell
rabatt, alltså från förmalningsersättning, till en differentierad rabatt har
ägnats mycket ingående studium såväl inom livsmedelskommissionen som av
oss andra, som lia att taga del i dessa angelägenheter. Vad man därvid hittills
funnit är att det tyckes vara nära nog ogörligt att kunna forma ut ett
rabattsystem, som blir på en gång något så när hanterligt och riktigt verkande.
Spannmålsprodukterna, sådana de nå konsumenterna över disken, äro
ju ganska litet enhetliga, detta till skillnad från smöret och mjölken. Frånsett
mjölet ha vi en mångfald olika typer av bröd. Det är verkligen mycket svårt,
för att icke säga omöjligt, att kunna arbeta fram ett rabattsystem, som skulle
kunna på ett riktigt sätt ansluta sig dels till de olika konsumtionsvanorna i
landet och dels omfatta de olika typer av spannmålsprodukter, som det här
är fråga om. Man kan visserligen säga, att man skulle kunna begränsa en
sådan rabatt till bara hårt bröd, till äventyrs också till mjöl, men därvid beginge
man det mycket svåra misstaget, att man komme att utesluta stora delar
av befolkningen i södra delen av landet, som ju i väsentlig grad bygger sin
brödförsörjning på annat än det hårda brödet, som däremot är det gängse
och dominerande i Norrland och Mellansverige. Vi ha därför efter mycket
övervägande kommit till, att vill man förhindra en fördyring av mjöl och bröd,
så står ingen annan väg öppen än den, som man här har gått, det vill säga
den generella rabattens eller förmalningsersättningens väg.

Om man nu sänker förmalningsersättningen med två öre, eller vilket belopp
man nu vill överväga, så är det alldeles givet, att detta får återverkan på priserna
på mjöl och bröd. När det gäller brödpriserna har det sagts i propositionen,
och det är även på annat sätt väl känt för ledamöterna i denna kammare,
att man överväger och hoppas att få till stånd en sänkning av vissa brödpriser.
Man får emellertid hålla i minnet, att det är endast vissa brödpriser,
nämligen priserna på mjukt matbröd, som man har utsikt att kunna åstadkomma
en sänkning av. Beträffande det mjuka matbrödet äro förhållandena
emellertid mycket växlande i olika delar av landet. Produktionsbetingelserna
befinna sig på olika teknisk och driftsmässig nivå. I södra Sverige, framför
allt i Skåne, har brödtillverkningen blivit i ganska hög grad industrialiserad,
och man har där också ett billigare bröd än i de delar av landet, där ännu de
små driftsformerna i mycket hög grad sätta sin prägel på tillverkningen och
saluförandet av brödet. Det är icke att förvänta, att en sänkning av priset
på det mjuka matbrödet, som nu är ganska snart förestående, kan komma att
bli gällande över hela landet, utan det kommer, som också den siste ärade talaren
antydde, att bli en sänkning för större delen av landet. Men man mäste
å andra sidan lia klart för sig, att om man sänker förmalningsersättningen,
så går det icke att förhindra, att priset på det hårda brödet kommer att stiga.
Priset på det hårda brödet torde redan i allmänhet ligga så i kant med ^vad
som är kalkylmässigt möjligt, att man gör klokt i att icke^hänge sig åt några
förhoppningar, att man där skulle kunna åstadkomma någon förändring av
brödpriset nedåt, och får man en reduktion av förmalningsersättningen på två
öre, leder detta ovillkorligen till en förhöjning av priset på det hårda brödet,
en förhöjning som man själv kan räkna ut, då man hör, att det drager ett kilo
och två hekto mjöl för att göra ett kilo spisbröd. Dessutom kommer sänkningen
av förmalningsersättningen att verka direkt produktionshöjande på
mjölpriserna. Under denna kris har konsumtionen av spannmålsprodukter un -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
dergått en ganska markant förskjutning, oell man beräknar, att 60 procent av
allt mjöl, som tillverkas i landet, förbrukas endera i form av mjöl eller i form
av hårt bröd. Det är sålunda ganska tydligt, att en sänkning av förmalningsersättningen
kommer att verka fördyrande på den väsentligaste delen av konsumtionen
av spannmålsprodukter.

Vad frågan örn rabatternas utsträckande till nya varor beträffar, har man
här i propositionen gjort den avvikelsen från livsmedelskommissionens förslag,
att köttet icke har tagits med. Det har synts mig vara en föga lämplig åtgärd
att i en tid, då vår köttförsörjning icke bara är knapp utan även mycket oviss,
bygga in i rabattsystemet särskilda rabatter för köttvarorna. Det bör man
icke göra, synes det mig, vid en tidpunkt, då situationen är så oklar beträffande
köttförsörjningens framtida storlek, som den är just nu.

I jämförelse med köttförsörjningen är ju matfettförsörjningen betydligt tryggare.
Örn ingenting oförutsett inträffar ha vi anledning räkna med, att vi skola
kunna ge åt det svenska folket en jämn matfettförsörjning under den tid,
som vi kunna överblicka. Är det då icke riktigare att man för matfettet, som
alla människor behöva och sorn det är utsikt att kunna förse alla med, ger
en rabatt så stor, att man kan kompensera den uteblivna köttrabatten?

Man kan icke heller, när man betraktar detta ärende, underlåta att ta hänsyn
till de önskemål, som i detta sammanhang rests från handelns sida. På
förmiddagen i dag hade vi anledning att i denna kammare något begrunda de
ganska allvarliga och bekymmersamma problem, som ha vuxit fram på grund
av bland annat den mycket storå arbetsbelastning, som genom det allmännas
åtgärder lagts över på handeln i form av kortransonering och naturligtvis
även i form av de olika rabatteringarna. Det vore, förefaller det mig, mycket
oklokt att utan tvingande skäl ytterligare öka denna arbetsbörda och att göra
detta problem ännu mera svårlöst. Beträffande fisken, som man också har
pläderat för skulle komma in under rabattsystemet, kan jag i detta sammanhang
endast upprepa vad jag för någon tid sedan yttrade i denna kammare,
nämligen att ett inordnande av fisken under rabattsystemet skulle stöta på så
många och betydande tekniska svårigheter, att man har all anledning att
undvika det.

Till sist bör jag säga något örn gränserna för rabatterna. Propositionen
skiljer sig från livsmedelskommissionens förslag även på den punkten, i det- att
livsmedelskommissionen ju föreslår de 750 kronorna, medan propositionen bibehåller
de nuvarande 900 kronorna. Skillnaden mellan livsmedelskommissionens
förslag och propositionens är emellertid kanske mindre än vad den synes vara.
Livsmedelskommissionen har ju nämligen sett saken på det sättet, att Kungl.
Maj :t icke borde vara bunden av de 750 kronorna, utan ha möjlighet att dra
en definitiv gräns på sådant sätt, att indexfamiljen alltjämt skulle falla inom
kategorien rabattberättigade familjer. Hur högt upp gränsen då måste sättas
vet jag icke, men mycket talar för att örn man drar gränsen vid de 900 kronorna,
kommer man nära det, som praktiskt taget är möjligt. Jag skulle därför
vilja säga, att propositionen ur den synpunkten närmast är en antecipering
av det resultat, som kan förväntas av den pågående utredningen örn indexfamiljens
status. Nu har utskottet i sitt skrivsätt bevarat, synes det mig,
den synpunkt på saken, som kommer till uttryck i livsmedelskommissionens
skrivelse. Det heter ju på sid. 26 i statsutskottets utlåtande) att »det torde
böra tillkomma Kungl. Majit alt fastställa den inkomstgräns, som i fortsättningen
skulle gälla. Härvid syntes viss hänsyn även böra tagas till rabattsystemets
verkningar i penningpolitiskt hänseende.» Jag vill särskilt understryka
detta utskottets uttalande, och jag vill uppfatta det på det sättet —■
sorn jag också tror mig ha förstått av inläggen i debatten vara riktigt — att

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
meningen är, att Kungl. Majit skall bibehållas vid den rätt att göra de jämkningar
i gränsdragningen, som redan livsmedelskommissionen förutsatte i sitt
skrivsätt, en jämkning, som måhända i praktiken kan komma att visa, att
man kommer att stanna vid det belopp, som föreslagits i propositionen.

Herr Lindholm: Jag har, herr talman, tillsammans med herr Mårtensson
till detta utskottsutlåtande avgivit en blank reservation.

Den som bär följt prisrabatteringens utveckling i vårt land har icke kunnat
undgå att marka, hurusom samtidigt som trycket blir allt starkare på de små
inkomsterna i samhället, så minskas de favörer, som samhället tidigare berett
de små inkomsttagarna. Det borde ju i stället, såsom herr Mårtensson tidigare
iramhalht, vara på det sättet att då trycket hårdnar bör statens insats
tor att lindra verkningarna därav bli större. Nu är det väl så, att vi av rent
statsiinansiella skäl icke kunna fullfölja den politik, som vi inlett på detta
område. Men vi anse, att man i nuvarande läge icke bör pressa hårdare än nöden
kräver. I den diskussion, som här förekommit, har från flera håll omvittnats,
att hela rabattsystemet egentligen borde stöpas örn ånyo, och att det
borde bil föremål för en förnyad prövning, därvid man skulle undersöka, huruvida
man icke skulle^ kunna åstadkomma en större rättvisa åt de mindre inkomsttagarna.
Statsrådet anförde ju nyss vissa betänkligheter häremot, men
jag hyser dock den uppfattningen, att en omprövning av detta spörsmål kans
„ skulle kunna föra fram till en linje, som gåve större möjligheter för de
små inkomsttagarna i samhället att kunna klara sig genom krisen. Ty enbart
en rabattering av matifettet betyder ju, att de små familjerna få ett gott handtag,
medan de. barnrika familjerna, som i regel inte ta ut den matfettsranson,
som är dem tilldelad, i verkligheten icke bli effektivt hjälpta. Jag undrar i
alla fall, örn man icke där skulle kunna ha möjlighet till ett friare val av varor,
som gav dem den kompensation för ökade levnadskostnader, som prisrabatteringen
innebär. Om man studerar utskottets förslag finner man ju, att
detsamma kan tolkas på två olika sätt. Det kan sålunda tolkas som en fullmakt
för Kungl. Majit att fastställa de olika gränserna.

Om den tolkningen får läggas som grund för handläggandet av detta spörsmål,
skulle jag personligen icke ha något att erinra däremot, men det är ju
sa, att utskottet jämväl uppdragit vissa riktlinjer till grunder, efter vilka man
bör bedöma de olika prisrabatteringarna. Man har där uppsatt vissa skattestreck.
När man studerar dessa skattestreck i förhållande exempelvis tilT dyrorterna,
finner man, att det är en betydande försämring, som inträffat för
dyrortens mindre inkomsttagare. Man har ställt en betydande del av dem, som
tidigare haft prisrabatter, utanför prisrabattsystemet. Jag anser, att när trycket
nu blivit så pass hårt, som det för närvarande är, bör man icke från statsmakternas
sida beröva dessa grupper denna favör. Rent personligen sympatiserar
jag mera med Kungl. Maj tis förslag än med utskottets förslag. Det har
emellertid under hand upplysts om, att man icke kan direkt yrka bifall till
Kungl. Maj tis förslag.

Jag hoppas att den diskussion, som här har förts, kan föra fram till ett
förslag, som ligger närmare Kungl. Maj tis förslag än det som utskottet har
framlagt. I så fall kommer jag att för min del ansluta mig till ett dylikt yrkande.

Fru Nordgren: Herr talman! Herr Mårtensson riktade en stark kritik mot
livsmedelskommissionen för de förslag till inkomstgränser för rabatteringen
denna avgivit och ansåg det vara oriktigt att allt eftersom kristiden skarpes

Lördagen den 27 juni 1942 e. ra.

Nr 26.

Anslag till jmsrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
sänka inkomstgränsen för rabatterna. Jag vill därför i korthet erinra om, hur
det förhåller sig med den saken.

När vi började med rabatterna, hade livsmedelskommissionen föreslagit såsom
inkomstgräns ett beskattningsbart belopp av 2,000 kronor. Inom kommissionen
var jag ensam reservant för 1,000-kronorsgränsen, vilken jag tyckte var
en rimlig inkomstgräns för en rabattering. Kegeringen gick emellertid en medelväg,
och gränsen för rabatterna sattes till 1,500 kronor. Jag vill erinra örn
att, när frågan örn jordbruksregleringen i fjol togs upp i riksdagen, kritiken
mot den höga inkomstgränsen var synnerligen stark inom båda kamrarna, och
att det var efter den kritiken, som inkomstgränsen reglerades nedåt och sänktes
till 1,000 kronor. Sedermera har den sänkts till 900 kronor. Detta har icke
skett efter förslag av livsmedelskommissionen, utan denna har endast haft att
yttra sig i ärendet, varvid den förklarat, att den ingenting hade att erinra
mot förslaget. Att frågan ånyo kommit upp beror på att kritiken från såväl
kristidsnämnder och kristidsstyrelser som från allmänheten varit synnerligen
stark även mot den nuvarande 900-kronorsgränsen.. Man har ansett det oriktigt
att en mängd människor, som man icke ansåg vara i behov av hjälp från det allmänna,
skulle komma i åtnjutande av en dylik rabattering. Man menade, att
det i stället fanns andra, som behövde ännu större hjälp än den de redan fingo.
Livsmedelskommissionen igångsatte i anledning härav en utredning örn hur
rabatterna verkade, och vände sig därvid till samtliga kristidsstyrelser i landet,
som i sin tur skulle infordra utlåtanden från så mångå kristidsnämnder,
som kristidsstyrelserna ansågo lämpligt. Av denna utredning framgick, att
när det gällde matfettsrabatterna, var det omkring 41 procent av hela^ folket,
som med 900-kronorsgränsen kom i åtnjutande av denna rabatt. I fråga örn
mjölkrabatterna visade det sig, att det var icke mindre än cirka 70 procent
av alla barn och åldringar, som kommo i åtnjutande av dessa rabatter.

Ser man efter hur rabattkorten fördela sig, finner man, att de för städernas
befolkning icke lia samma omfattning som för landsbygdens. 1 Stockholm
exempelvis komma ungefär 24 procent i åtnjutande av rabatt. I övriga städer
ligger procenttalet mellan 30 och 40. Men när man kommer till den egentliga
landsbygden omvittnas med stor samstämmighet, att där synes regeln vara,
att mer än hälften av befolkningen i en kommun har rabattkort på matfett
och mjölk, och att det icke är ovanligt, att de rabattberättigades antal uppgår
till 60, 70 och 80, ja, i vissa kommuner ända upp till 90 procent. Det är klart,
att man under sådana förhållanden kan fråga sig. om det icke vore lämpligt
att vidtaga andra åtgärder, och örn det icke, när 90 procent skola ha rabatt,
helt enkelt vore lika så gott att man ginge över på subventionsvägen för att
mildra dyrtiden genom ett allmänt förbilligande av priserna. Jag vill icke
ifrågasätta något sådant, långt därifrån, men jag vill betona, att. som statsrådet
Gjöres redan nämnt, livsmedelskommissionen icke föreslagit någon 750-kronorsgräns. utan att kommissionen med hänsyn till den framkomna kritiken
framhållit, att det kunde övervägas, huruvida man icke borde sänka inkomstgränsen
till 750 kronor, dock att, som det heter i kommissionens skrivelse, det
»torde böra tillkomma Kungl. Maj :t att fastställa den inkomstgräns, som i fortsättningen
skulle gälla. Härvid syntes viss hänsyn även böra tagas till rabattsystemets
verkningar i penningpolitiskt hänseende.» .

Jag kan icke finna någon som helst anledning till kritik mot den ståndpunkt,
som livsmedelskommissionen sålunda intagit, ty livsmedelskommissionen
måste taga hänsyn till vad kristidsstyrelser och kristidsnämnder ute i landet
anföra, då det är dessa som få ta emot den hårdaste kritiken för hur de bestämmelser
verka, som fattats såväl av livsmedelskommissionen som av regeringen
och riksdagen.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

Det både förvånar mig- och berör mig smärtsamt, att herr Mårtensson i detta
sammanhang drar in folkpensionärerna och frågar, varför dessa skola ha större
möjligheter att få rabattkort än andra gamla, som arbeta. Ja, herr Mårtensson,
ioikpensionärerna på landsbygden stanna i stort sett vid en taxerad inkomst
av 400 kronor örn året, x Stockholm kanske vid omkring 1.000 kronor, så för
dem har det ingen betydelse, vilken av de föreslagna inkomstgränserna som
komma att gälla, 900 eller 750 kronor. Jag tycker icke, att man nu skall
behöva diskutera fragan varför de som arbeta icke skola få mer än de som icke
arbeta. Ty vi få dock komma ihåg, att en stor del av de gamla folkpensionärerna
ha arbetat under sämre betingelser, med längre arbetstid och mot mycket
i?mi r£j lullig än vad som nu, dess bättre, är fallet. Under sådana förhallanden
är det väl icke för mycket begärt, att de nu på ålderns dar få så
nacken hjälp att de icke behöva svälta.

• ^ ansett inkomstgränsen vara det mest betydande

i den fråga det här gäller. Att vi motionärer föreslagit en lägre inkomstgräns
än Kungl. Maj:t är beroende på att vi ville få medel över till att rabattera
även andra varor än matfett och mjölk åt de sämst ställda och att vi ansågo
oss i någon mån böra anvisa varifrån medel härför skulle tagas. Och när det
talas örn att dyrtiden pressar även andra grupper hårt, så gr det väl ändå
sa att om jag har att välja mellan att hjälpa en utsvulten eller en halvmätt,
väljer jag val att först mätta den utsvultne, därför att denne är mest i behov
av hjälp. Liknelsen är kanske väl drastisk, men jag tror, att kammarens ärade
ledamöter förstå vad jag menar.

Till herr Pettersson i Dahl, som förmenade, att kommissionen i sitt förslag
behandlat landsbygdens folk illa, då den för brukare av jordbruksfastigheter
stannat vid ett taxerat fastighetsbelopp överstigande 10,000 men ej 20 0Ö0
kronor, och till detta knutit an en beskattningsbar inkomst av 250 kronor’ för
rätt att erhålla rabattkort, skulle jag vilja säga, att jag finner denna hans
uppfattning något överraskande. Ty när vi i livsmedelskommissionens råd dryftade
denna fråga med representanter för dessa befolkningsgrupper, gjordes det
inga nämnvärda erinringar häremot. Jag kan icke heller påminna mig, att
någon av rådets ledamöter reserverat sig på den punkten. Jag tror. att herr
Pettersson i Dahl har överskattat betydelsen av denna bestämmelse, som har
kommit till, icke för att hindra dem, som behöva hjälp, från att få sådan, utan
för att det icke skall bli sådana utdelningar att de verka stötande för allmänheten.
Den familj med de mångå barnen, som herr Pettersson i Dahl talade
örn, kan säkerligen efter särskild ansökan och prövning av vederbörande kristidsnämnd
komma i åtnjutande av den hjälp, som den enligt min mening är
berättigad att få.

Jag bär icke mycket mera att tillägga i denna fråga. Jag Ilar bara velat
ge besked örn anledningen till att livsmedelskommissionen ansett sig böra ta
lipp fragan oni en omprövning av rabatterna, en fråga som ,ju ytterligare
aktualiserats genom att den uppkommit i riksdagen i form av interpellation
i första kammaren.

Herr Erlander: Herr talman! Jag anser mig böra med några ord motivera
det rabattförslag, som befolkningsutredningen framlagt.

När man resonerar örn dessa ting, bör man göra klart för sig, att man kan
se på dessa saker utifrån två helt olika utgångspunkter. Man kan dels anlägga
ett prispolitiskt betraktelsesätt och säga, att det varit nödvändigt att
låta priserna pa vissa livsmedel — även sådana livsmedel, som äro mycket
nödvändiga och som måste ingå i försörjningen till betydande kvantiteter —

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
stiga. Vill nian då undvika att prisstegringen på just dessa varor blir kännbar
för de sämst ställda i samhället, inför man rabatter. Så försöker man då
hålla priserna nere vid förkrigsnivån för de grupper inom samhället, för vilka
man finner detta önskvärt. Detta är naturligtvis en linje, och i stort sett är
detta väl den linje, som man försökt följa både inom livsmedelskommissionen
och i Kungl. Maj:ts förslag.

Vi sågo det inte riktigt så i befolkningsutredningen, utan vi sade oss, att
man också bör betrakta rabatterna som ett socialpolitiskt instrument för att
bidraga till familjens samlade försörjning. Vi anse t. o. m. att det i vissa fall
kan vara rimligt att lämna så stora rabatter, att man kommer under förkrigspriset
på varan. Jag skall ta ett konkret exempel. Om smörpriset stigit så att
det är svårt för mindre bemedlade att skaffa sig en nödtorftig försörjning av
smör, är det ju mycket bra, att man inför en rabattering, som återför smörpriset
till förkrigsnivån. Det är emellertid inte säkert att de mindre bemedlade
härigenom få samma chanser att köpa denna vara som de hade förut. Örn den
allmänna prisnivån stiger så kraftigt, att vederbörande får mindre pengar över
till att köpa den av samhället som så viktig betraktade varan smör, hjälper
det inte, att denna rabatt återställer priset till förkrigsnivån. Vill man skapa
garantier för en nödtorftig smörförsörjning, får man ge kompensation på något
annat sätt. Man kan ge ett kontant bidrag eller också rabatter på de andra
varor, som stigit kraftigt i pris. Man kan också stryka det prispolitiska betraktelsesättet
och säga, att vi inte äro rädda för om vi genom rabatteringen komma
under förkrigspriset. Vi äro villiga att t. o. m. gratis dela ut den vara, som
på grund av andra varors prisstegring blir svårare för vissa grupper att skaffa
sig i tillräcklig utsträckning. Vi ha ansett det vara viktigt, att vissa kategorier
i samhället, framför allt de barnrika familjerna, lia en tillräcklig försörjning
med smör och mjölk. Vi säga, att det är mycket bra och förståndigt att samhället
infört en prisrabattering örn en krona 50 öre för smöret, men örn andra
varor lia stigit så kraftigt i pris, att denna rabatt icke räcker till för de barnrika
familjerna för att ta ut sin ranson av smör, får samhället gå längre ned
med rabatterna, ja t. o. m. ned till inköpspriset. Jag kan inte förstå, att det kan
vara något särskilt anmärkningsvärt i ett sådant betraktelsesätt. Jag har velat
säga detta för att ingen skall tro, att jag betraktar denna linje som definitivt
avförd ur diskussionen, även om den nu för tillfället inte kommer att få något
praktiskt resultat.

Jag har redan antytt vilka grupper, som vi ha ansett att vi i första hand
böra hjälpa, nämligen de barnrika familjerna. Jag tillhör inte dem som driva
någon hysterisk propaganda på denna punkt. Jag vill inte påstå, att de barnrika
familjernas ställning är så särskilt krisartad för tillfället. De undersökningar,
som verkställts inom befolkningsutredningen, ha — som jag tidigare
en gång tillåtit mig påpeka för kammaren — visat, att vi ha ett ganska gott
utgångsläge för att förhindra, att krisen i fortsättningen kommer att bli besvärande
för de barnrika familjerna.

Det är många orsaker, som ha gjort att utgångsläget är gynnsamt, men för
att vi inte skola hemfalla åt en allt för stor optimism, vill jag påpeka, att
ett stort antal av våra barnrika familjer redan före krisen praktiskt taget levde
under gränsen för vad som kan vara rimligt. Vårt fattigvårdsklientel före krisen
rekryterades i stor utsträckning av de barnrika familjerna. Jag skall inte
trötta kammaren med några siffror, ty de finnas publicerade, varför var och en,
som är intresserad av dessa ting, kan ta del av dem.

Nu har man försökt att kompensera levnadskostnadsstegringen genom livsmedelsrabatter,
men rabatterna ha enligt socialstyrelsens utredningar icke inneburit
någonting annat än att levnadskostnadernas stegring är lika stor för de

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
barnrika familjerna som för de barnfattiga. Även beträffande denna sak ber
jag att få hänvisa till socialstyrelsens utredning.

.Utgångsläget är alltså följande: De barnrika familjerna voro redan före krisen
hårt pressade. De rekryterade — som jag nyss nämnde — fattigvårdsklientelet
i betydande utsträckning, framför allt i våra norrländska län. Man har
visserligen sökt att kompensera krisen med dess fördyringar av livsmedel genom
livsmedelsrabatterna. Man har i viss utsträckning Ijmkats — levnadskostnadsindex
har stigit lika mycket för de barnrika familjerna som för de barnfattiga
— men man har icke ansett sig kunna gå längre. Vill man då göra någonting
för att låta dem, som ha de minsta utsikterna till att bära krisens
bördor — dit räknar jag både folkpensionärerna och de barnrika familjerna -—
måste man gå vidare och ta ett steg längre på en annan och mera praktisk
linje än den nu föreslagna rabattlinjen.

Herr talman! Jag ser emellertid i denna åtgärd att via rabatteringslinjen
hjälpa de barnrika familjerna inte endast en rent krispolitisk åtgärd, utan jag
tror att det skulle vara lyckligt, örn vi hade ett sådant system, som kunde fungera
även under normala tider.

Det hade alldeles säkert varit mycket lyckligt, örn vi vid den förra överflödskrisen,
då jordbrukarna hade bekymmer för att få sälja sina varor, hade
haft ett rabattsystem, som hade möjliggjort en ökad konsumtion av dessa varor
för de barnrika familjerna och folkpensionärerna. Det hade säkerligen
varit nyttigt, örn vi fått möjlighet att pröva detta system under nuvarande förhållanden.
Det kan emellertid anföras skäl varför man inte ansett sig kunna
göra detta. Hela denna fråga är ett awägningsproblem örn vad vi ha råd och
inte råd att göra för de barnrika familjerna. Man kan i dag väl inte komma
mycket längre än till vad som här föreslagits.

Jag vill påpeka en annan sak, som ställer diskussionen örn inkomstgränserna
i en som jag tycker riktigare belysning än vad som hittills skett under debatten.
När man talar örn att befolkningsutredningens förslag till flytande
inkomstgränser, som i någon utsträckning har följts av statsutskottet, skulle
komma att innebära så mycket mera arbete för kristidsnämnderna, får man
den föreställningen, att det skulle vara en mycket stor grupp av samhällsmedborgare,
som äro berörda av denna diskussion om inkomstgränsen. Yi ha
på grundval av 1940 års folkräkning försökt att räkna ut hur många barn som
äro berörda av frågan örn inkomstgränsen, örn man sätter den ena gränsen till
750 kronor och den andra till 1,500 kronor. Man frågar sig hur många barn
det finns i familjer inom dessa omstridda gränser. Ja, det är faktiskt inte så
många som man skulle kunna tro. Det är kanske 50,000 eller sannolikt endast
omkring 40,000, och andra gissa på en ännu lägre siffra. Det är alltså inte en
större affär än ytterligare 40,000, kanske 50,000 rabattkort. För de familjer
som äro berörda härav, vilka alltså ha dessa 40—50,000 barn, är det självfallet
en mycket stor fråga örn de skola få rabattkort eller ej, även örn det ur samhällets
synpunkt är en sak, där man kan göra ungefär hur man vill.

Jag har, herr talman, velat säga dessa ord för att man, eftersom jag nu
sitter i kammaren, inte skall få den uppfattningen, att jag själv utan vidare
är beredd att låta befolkningsutredningens förslag falla.

Herr Liedberg: Herr talman! Det förefaller som om knappast någon meningsskiljaktighet
kunde råda om att förmalningsersättningen inte är i allo
tillfredsställande. Ingen kan nämligen vara nöjd därmed och anse, att en subvention,
som utgår till samtliga medborgare i detta land, fullständigt oberoende
av örn de äro i behov av detta eller ej, och som samtidigt uppgår till så stora
belopp som, enligt vad jag inbillar mig, omkring 45 miljoner kronor för det

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
kommande året, är rationellt ordnad. För min del har jag vid flera tillfällen,
då denna fråga varit på tal, framhållit olägenheterna av det system, som vi ha,
olägenheter som naturligtvis ha skärpts ju högre subventionen, förmalningsersättningen,
har blivit och därmed påverkat det statsfinansiella läget. Jag är
för min del inte på något sätt blind för att även relativt små subventionsbelopp
kunna vara mycket betydelsefulla för vissa befolkningsgrupper, nämligen de
verkligt sämst ställda i samhället. Men det förefaller mig, som om kärnpunkten
beträffande brödpriserna ingalunda ligger på mjölpriset, utan den ligger
på priset för det färdiga brödet, där det tyvärr har blivit så — vilket kanske
varit fallet sedan länge — att priset på råvaran numera är en relativt liten
bråkdel av priset på den färdiga varan.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang citera några tidningsuttalanden,
som hittills så vitt jag vet stått oemotsagda. Det heter i en tidning i en
artikel rörande denna fråga: »Beträffande dessa priser hör beaktas, att för råg
är priset kronor 27:— per 100 kg, för grovt rågmjöl kr. 26: 50 och för grovbröd
i medeltal för hela Sverige kr. 64:— per 100 kg. I Danmark är priset
för råg kr. 29 per 100 kg, för grovt rågmjöl kr. 21:30 och för grovhröd kr.
31: — per 100 kg.» Detta blir alltså beträffande grovbröd en skillnad på 33: —
kronor per 100 kg. Härtill kan man naturligtvis foga den reservationen, att förhållandena
i Sverige och Danmark äro vitt åtskilda. Men såvitt jag förstår ha
dessa länder ungefär samma ekonomiska struktur, frånsett de olikheter, som
krisen har framkallat. Konsumenterna ha ungefär samma pretentioner på betjäning
från distributörernas sida. Under sådana förhållanden utgöra dessa
siffror ett alldeles påfallande talande bevis för hur olika det kan ställa sig,
när man ordnar en distribution billigt och när man ordnar den dyrt.

Jag skall fortsätta att citera. I samma tidning heter det: »Särskilt beaktansvärt
är, att priset på sammalet rågmjöl i Sverige endast är kr. 3: 95 högre än i
Danmark men däremot är priset på grovt, mjukt rågbröd i Sverige 34:— kr.
högre än i Danmark.» Detta alltså endast en konsekvens av vad jag tidigare
nämnde.

I en annan tidning förekommer följande uttalande: »Enligt uppgift i Socialdemokraten
har nämligen franskt bröd i Stockholm vid leveranser till sjukhuset
kostat 52 kr. per 100 kg, medan däremot priserna i detaljhandeln samtidigt
varit 127 kr. per 100 kg. Enbart distributions- och försäljningskostnader i detaljhandeln
för 100 kg bröd ha således uppgått till 75 kr. per 100 kg eller nära
tre gånger så mycket som 100 kg vete kostar.»

Ja, detta är bara en liten axplockning bland allt vad som är skrivet rörande
denna fråga. Med andra ord: kunde man komma till rätta med denna uppenbart
irrationella ordning när det gäller tillverkning och, jag skulle tro framför
allt, distribution av bröd, så skulle man för konsumenten i gemen efter allt att
döma vinna belopp, gentemot vilka en nedsättning av förmalningsersättningen
med 2 kronor per 100 kg är en bråkdel, medan å andra sidan varje tvåkrona på
100 kg brödsäd väl för statskassan betyder cirka 10 till 11 kronor. Det är väl
överhuvud taget ändå på det viset, att även om vi rulla med miljonerna och
kanske med miljarderna komma vi i längden inte ifrån de synpunkter, som
statsrådet Bagge här tidigare gav uttryck för.

Det har från herr statsrådet och chefens för folkhushållningsdepartementet
sida yttrats, att utsikter föreligga till en bättre ordning på detta område. Jag
har sett någonting dylikt i pressen också. Det är ju bara tacknämligt, örn det
kunde åstadkommas en rationalisering i detta avseende. Herr statsrådet sade,
örn jag fattade honom rätt, att i Skåne voro förhållandena sådana, att det var
relativt liitt att genomföra en förbättring, därför att där var brödproduktionen
redan så pass rationaliserad, att detta inte mötte alltför stora svårigheter, me -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
dan det i övriga delar av landet vore mindre väl beställt. Jag är måhända fel
underrättad, men jag tror knappast detta. Tyvärr, får man nog lov säga, är
Skåne i närvarande stund trots allt ej den billigaste producenten eller företer
den billigaste brödmarknaden. Beträffande Skånes största stad förhåller det
sig visst på det sättet, att ett därvarande kooperativt företag är prisbestämmande,
och man får ju hoppas, att detta kommer att föregå med gott exempel
och visa vägen för en prisbildning, som är baserad på större rationalisering,
inte bara när det gäller tillverkning utan även distribution. Att det är ofantligt
mycket att göra på båda dessa områden tror jag kammaren kan vara fullständigt
övertygad om. Under sådana förhållanden kan jag inte finna annat
än att det ingalunda kan vara obefogat att ta ett första litet blygsamt steg i
riktning mot att från statens tyngda skuldror avlyfta något av de omkostnader,
man nu lägger på staten och låta dem kompenseras genom en rationellare
ordning.

Tyvärr är det nog så, att konsekvenserna av de penningpolitiska åtgärder,
varmed hela detta subventionssystem har så nära sammanhang, ingalunda äro
så glädjande som de borde vara. Det står på sid. 51 i propositionen nr 319:
»Enligt gjorda beräkningar motsvara enbart de generella subventionerna för
mjöl och bröd samt matfett och mjölk en sänkning av levnadiskostnadsindex
(med år 1935 som bas) med cirka 3.5 enheter.» Ja, 3.5 enheter är ingen föraktlig
siffra i och för sig, men när manbar i betraktande till vilka siffror levnadskostnadsindex
numera har stigit för varje kvartalsskifte, blir man skrämd
av att finna, att dessa jättebelopp, som staten satsar på att hålla priserna på
vissa livsmedel: mjölk, matfett, mjöl och bröd, nere, tyvärr åstadkomma blott
3V2 enheter, medan en oändlig massa andra förnödenheter åstadkomma enhetsstegringar
utav en helt annan och större valör.

Det var emellertid en annan sak, herr talman, som närmast föranledde mig
att begära ordet, och det är den ordning i vilken hithörande frågor i år ha
behandlats. I början på 1930-talet — låt mig säga från år 1932 — utgjorde de
prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område utan varje tvekan ett stöd
åt jordbruket. Det var jordbruket, som var i det beträngda läget. Det var jordbruket
som behövde ingrepp från statens sida för att överhuvud taget kunna
hållas flytande. Förhållandena äro i själva verket helt annorlunda nu. Antingen
vi kalla det prisrabatter på vissa livsmedel eller prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, vare sig det är mjölkpristillägg eller rabatt på fodercellulosa,
matfett eller smör till konsumenten eller det är en rabatt med vissa
ören per liter mjölk, så utgöra i närvarande stund alla dessa åtgärder samt och
synnerligen en subvention till konsumenterna. Detta säger jag inte på något
vis i någon polemisk mening utan bara som ett konstaterande, därför att det
finns ju därvidlag intet pris, som inte skulle ha legat högre utan dessa åtgärder.

Från början handlades dessa ärenden inom ett sammansatt bevillnings- och
jordbruksutskott. Detta hängde samman med att en del förordningar närmast
folio under bevillningsutskottets prövning, och att jordbruksutskottet givetvis
hade intresse av saken. Efter ett par år och under några års tid handlades frågorna
enbart inom jordbruksutskottet. Och nu ha vi kommit fram till ett läge,
där en del av dessa frågor, som i själva verket röra sig om precis samma sak,
alltså en subvention åt konsumenterna antingen i form av direkta rabatter eller
i form av förbilligande av produktionsmedlen, handläggas i statsutskottet och
en del i jordbruksutskottet. Dessa utskott arbeta i dessa frågor oberoende av
varandra och fullständigt utan samråd och följaktligen på ett sådant sätt, att
översikten och sammanhanget skymmas. Jag tror inte. att det kan vara lyckligt
varken nu eller i längden örn dessa så intimt sammanhängande frågor sön -

Lördagen den 27 juni 1942 e. ra.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
derbrytas och handläggas på var sitt håll. Åtgärder som vidtagas på det ena
hållet kunna ju ha ett intimt sammanhang med åtgärder på det andra, och
storleksordningen på det ena hållet kan i mycket hög grad vara beroende av
storleksordningen på det andra. Men någon dylik jämkning finns det för närvarande
ingen möjlighet att åstadkomma, eftersom statsutskottet handlägger den
ena frågan och jordbruksutskottet den andra, oell därtill, såsom i år har
skett, de frågor, som hänskjutits till statsutskottet, delvis ha handlagts på
icke mindre än två olika avdelningar inom utskottet. Jag tror för min del,
att det vore en riktig åtgärd från riksdagens och från utskottens sida att försöka
skaffa sig möjlighet att bedöma dessa frågor i ett bättre sammanhang.
Det är alldeles givet, att hade viljan funnits hade möjligheter också funnits
att åstadkomma ett sammansatt stats- och jordbruksutskott. Men i denna riksdagens
elfte timme ha propositionerna haglat, inte bara i slutet av maj utan
även sedan juni månads ingång på ett sådant sätt, att riksdagen, som under
de första månaderna gick relativt arbetslös, under den sista tiden har fatt, flera
ärenden att handlägga än tiden överhuvud taget har medgivit. Under sådana
förhållanden har väl varken intresse eller möjlighet funnits att åstadkomma
något så pass enkelt som ett sammansatt utskott.

Jag har. herr talman, inte kunnat underlåta att påpeka och påtala detta förfaringssätt,
som jag inte kan finna vara förenligt med en ändamålsenlig handläggning
av ärendena, och jag hoppas för min del, att en bättre sakernas ordning
kan åstadkommas till ett annat år.

För övrigt, ber jag herr talman, att få yrka bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag hade inte för avsikt att i mitt förra
anförande rikta någon som helst kritik emot fru Nordgren. Jag har lagt märke
till att frii Nordgren, vid flera tillfällen, vid behandlingen av olika ärenden har
haft en mening, som avvikit från den, som majoriteten inom livsmedelskommissionen
intagit. Men när man tar ställning till en fråga och riktar anmärkningar
emot vissa förslag som framkomma får man naturligtvis rikta dessa
anmärkningar emot kommissionen som sådan och den mening den företräder
och inte ta alltför stor hänsyn till vad en enskild medlem av kommissionen
har framfört. Jag står fast vid de synpunkter, som jag framhöll i mitt första
anförande i denna fråga, nämligen att dessa ärenden ha handlagts på ett något
egendomligt sätt. .

Fru Nordgren nämnde något örn folkpensionärerna och uttalade sin förvåning
över att jag inte skulle vilja vara med örn att folkpensionärerna skulle
få rabatt på matfett och mjölk. Ja, jag vågar försäkra fru Nordgren, att jag
har lika stort intresse för folkpensionärerna som någon annan i denna kammare.
Men vad jag anmärker emot är, att för rätten att erhålla rabattkort,för dem
som Sirö över G7 år föreslås en inkomstgräns på 2,700 kronor taxerad inkomst,
vilket är lika med ett beskattningsbart belopp till staten på cirka 900 kronor.
Men för dem som äro under 67 år och således befinna sig i de arbetsföra aidema
föreslås en beskattningsbar inkomst på endast 500 kronor. Jag vände mig
alltså mot att man delar upp dessa fattiga människor i alltför mångå olika
grupper. Detta kan knappast vara försvarbart, och jag förmodar, att det inte
finns många folkpensionärer här i landet med tilläggspension, som ha en taxerad
inkomst på 2,700 kronor lika med cn beskattningsbar inkomst på 900 kronor.
1 regel ha viii våra folkpensionärer — åtminstone det stora flertalet av
dem — knappast någon beskattningsbar inkomst alls.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

Jag har vidare blivit uppmärksamgjord på att det medför vissa svårigheter
att här yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Kungl. Maj :ts yrkande överensstämmer
ju i stort sett med utskottets yrkande. Kungl. Maj :t begär ett anslag
på 100 miljoner kronor, och utskottet tillstyrker detta anslag. För att kunna
framställa ett förslag som står i överensstämmelse med den av Kungl. Majit
framlagda propositionen måste jag föreslå vissa ändringar i utskottets motivering.
Jag ber därför, herr talman, att få ta tillbaka det förslag som jag tidigare
har framställt och i stället yrka vissa ändringar i motiveringen. Jag yraar
salunda, att fjärde stycket pa sid. 26, som rör frågan örn inkomstgränsen
för erhållande av rabattkort, skall få följande lydelse: »Utskottet anser sig
kunna biträda departementschefens ifrågavarande förslag och avstyrker de i
ämnet väckta motionerna 1:287 och 11:422, 11:429 och 11:430, vari yrkats
ytterligare sänkning av inkomstgränsen. Utskottet får i detta sammanhang erinra
örn att livsmedelskommissionen framhållit, att då det vore svårt att på
förhand bedöma utvecklingen torde det emellertid böra tillkomma Kungl. Maj :t
att fastställa den ipkomstgräns, som i fortsättningen skulle gälla. Härvid
syntes viss hänsyn även böra tagas till rabattsystemets verkningar i penningpolitiskt
hänseende. Emot detta uttalande har utskottet icke funnit något att
invända.»

Den följande delen av stycket, alltså från den mening som börjar med »Vad
befolkningsutredningen anfört» skulle strykas. Tredje stycket på sid. 28 skulle
erhålla följande ändrade lydelse: »Vad beträffar kostnaderna för rabattsystemet
har departementschefen räknat med att antalet personer, berättigade till
mjölkrabatt och matfettsrabatt, kunde uppskattas till i runt tal 1,300,000 resp.

2,250,000 och beräknat årskostnaderna till sammanjagt 96.3 miljoner kronor.
På grund av de gjorda beräkningarnas osäkerhet har departementschefen likväl
ansett.sig.böra räkna med en årskostnad av 100 miljoner kronor. Utskottet
apsluter sig till vad departementschefen i detta hänseende anfört.»

Herr talman! Jag ber alltså att få framställa detta yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först beträffande
utskottets hemställan propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; 3:o) bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som innefattades i bifall till motionerna I: 287 och II: 422; 4:o)
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som innefattades i bifall
till motionen II: 424; samt.5:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring
däri, som innefattades i bifall till motionerna I: 286 och II: 423; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nordgren begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen ånyo upptog
de återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade fru Nordgren votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
i den förberedande voteringen antagits den under 3:o) angivna propositionen,
upplästes och godkändes en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 228 antager bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)
Vinner Nej, Ilar kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som innefattas i bifall
till motionerna I: 287 och II: 422.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen vadan
kammaren till kontraproposition i den förberedande voteringen antagit den under
3:o) angivna propositionen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
nu uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 228, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som innefattas i bifall till motionerna I: 287 och II: 422.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet
hava röstat för ja-propositionen. Fru Nordgren begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 124
ja och 34 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr talmannen gav härefter beträffande utskottets motivering å sid. 26 och
28 i det tryckta utlåtandet angående frågan örn sänkning av inkomstgränsen
propositioner dels på godkännande av utskottets motivering i denna
del, dels ock på godkännande av den motivering i motsvarande del, varom
yrkande under överläggningen framställts av herr Mårtensson; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Mårtensson begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering å sid. 26
och 28 i det tryckta utlåtandet angående frågan örn sänkning av inkomstgränsen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den motivering i mosvarande del, varom
yrkande under överläggningen framställts av herr Mårtensson.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Lindholm, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 96 ja och 55
nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till
lag orri avverkningsskyldighet.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. (Forts.)

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering angående frågan örn
sänkning av inkomstgränsen.

Vidare framställde herr talmannen beträffande utskottets motivering å sid.
27 och 28 i det tryckta utlåtandet angående frågan örn förmalningsersättningarna
propositioner dels på godkännande av utskottets motivering^ i denna del
dels ock på godkännande av den motivering i motsvarande del, som föreslagits
i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna,, vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Persson i Falla begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering å sid. 27
och 28 i det tryckta utlåtandet angående frågan örn förmalningsersättningarna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den motivering i motsvarande del, som
föreslagits i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Persson i Falla begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 104 ja och
48 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering angående frågan örn
förmalningsersättningarna.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets motivering
i övrigt av kammaren godkänd.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43; saint

första lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära verk: och

nr 59, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
statlig poliskår i Boden, dels ock en i ämnet väckt motion, i vad propositionen,
och motionen hänvisats till behandling av lagutskott.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3-

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn avverkningsskyldighet, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Förslag till lag om awerkningsskyldighet. (Forts.)

Genom en den 15 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 277, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag örn
awerkningsskyldighet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 258 av herr Mannerskantz m. fl. och nr 269 av
herr Heiding m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 374 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl. och nr 387 av herr Werner.

I motionen I: 258 hade hemställts, bland annat, att sista stycket i 1 § skulle
utgå.

Motionerna 1:269 och 11:374, vilka voro likalydande, ävensom motionen
II: 387 utmynnade i ett yrkande, att riksdagen för sin del måtte — med avslag
å propositionen — besluta örn förlängd giltighetstid under ytterligare ett år
av nu gällande tvångsawerkningslag.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom förevarande
proposition framlagda förslag till lag örn awerkningsskyldighet ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga ett av utskottet
framlagt förslag till lag örn awerkningsskyldighet;

B. att motionerna 1:258, 1:269, 11:374 och 11:387 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt.

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag skulle 1 § lagen örn avverkningsskyldighet
hava följande lydelse:

1 §•

Det åligger ägare av annan skogsmark än sådan sorn. står under domänstyrelsens
förvaltning eller, i den mån avverkningsrätt tillkommer annan än
ägaren, den, som innehar avverkningsrätten, att å skogsmarken avverka ved
till avsalu enligt föreskrifter, som meddelats på sätt i 2 § angives.

Med ved förstås i denna lag brännved och kolved.^

Vad i lagen stadgas angående ved skall, i den mån Konungen därom förordnar,
äga tillämpning även beträffande virke av annat slag.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Holstenson, Näslund och Hedlund i Rådom, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom förevarande
proposition framlagda förslag till lag örn awerkningsskyldighet ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga av reservanterna
framlagt förslag till lag örn awerkningsskyldighet;

B. att motionerna 1:258, 1:269, 11:374 och 11:387 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt;

2) av herrar Forslund, Pettersson i Hällbacken och Hermansson samt fru
Johansson.

indra hammarens protokoll 19^2. Nr 26. 6

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om avverkningsskyldighet. (Forts.)

De under 1) antecknade reservanterna hade för 1 § lagen om avverkningsskyldighet
föreslagit följande lydelse:

1 §•

Det åligger---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---2 § angives.

Med ved---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---och kolved.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Hage, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen av
andra lagutskottets utlåtande nr 44 hemställes, att detsamma må företagas till
avgörande punktvis och punkten A. på det sätt, att det av utskottet däri framlagda
lagförslaget föredrages paragrafvis med slutbestämmelser, ingress och
rubrik sist, varefter och sedan lagförslaget blivit genomgånget utskottets hemställan
under A. föredrages; att vid behandlingen av den paragraf, varom först
uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt att
lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till lag om av verknings skyldighet.

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Det föreliggande lagförslaget innebär,
jämfört med den lag som för närvarande gäller, en skärpning i tre eller,
örn man så vill, fyra hänseenden. I ett avseende innehåller propositionen en
principiell nyhet. Jag syftar därvid på den nya formen av tvångsmedel för
avverkningsskyldighetens framtvingande som här införts. Hittills har det varit
så, att örn skogsägaren uraktlåtit att avverka den ved han blivit ålagd att
producera, har detta icke medfört annan påföljd än att staten omhändertagit avverkningsarbetet.
Nu har man emellertid infört även vite såsom tvångsmedel
för ett speciellt fall, nämligen då det gäller att förmå en skogsägare att upplägga
ved på önskad plats. Visserligen föreskrives det, att den platsen skall
vara belägen på eller i närheten av den fastighet, varå avverkning skett, men
i verkligheten kommer det att innebära, att skogsägaren ålägges transportplikt
av ved vid vitespåföljd.

De övriga skärpningarna innebära tämligen genomgripande ändringar i
skogsägarens förfoganderätt över sin fastighet. Avverkningsål äggan det har
hittills gällt det sämre virket, och skogsägaren har själv fått bestämma den
plats, där avverkningen skall företagas. Han har därför haft möjlighet att
ordna med avverkningen så, att intrånget blivit det minsta möjliga. Nu kan
skogsägaren bli skyldig att hugga ned sitt bästa skogsbestånd.

Vad körningen beträffar har skogsägaren vid avverkningens företagande
haft klart för sig, vart han skulle köra veden, och om det uppstått svårigheter
vid framforslandet av veden inom den tid han tänkt sig, har han kunnat
uraktlåta detta utan att behöva förebringa någon bevisning örn laga förfall
i det hänseendet. Enligt lagförslaget kan han drabbas av vite om han ej
lyckas påvisa att giltig ursäkt förelegat för underlåtenheten att upplägga
veden på föreskriven plats.

Det är under sådana förhållanden enligt min mening icke så underligt, örn
skogsägarna med blandade känslor tagit del av vad propositionen innehåller

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 2(i.

Förslag till lag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
och även efterlyst vad den i vissa hänseenden saknar, men varom skogsägarna
gärna skulle önska erhålla kännedom. Jag syftar i sistnämnda hänseende på
gottgörelse till skogsägare för förluster som skulle kunna drabba honom, därest
avverkningen på hans fastighet på grund av ett åläggande förekommer i
större utsträckning än som är förenligt med god skogsvård. Jag syftar också
på den ersättningsrätt, som skogsägaren skulle gärna ha velat haft sig tillförsäkrad
för sådant fall, att han ålägges avverka brännved av virke, som
lämpligen bör beredas till dyrbarare sortiment. Dessutom tror jag, att när man
gått in för en avverkningsplikt av den värdefullare skogen, skogsägaren
skulle känt sig betydligt mera tillfreds och att mycket av den oro som uppstått
skulle blivit stillad, örn skogsägaren fått någon antydan örn de grunder
för prissättningen, som man tänkt sig gå in för, när det gäller industrivirke.
Skogsägaren får ju eljest lätt den föreställningen, att han skall tvingas
avverka ved till vad han betraktar som underpris.

Nu är jag den förste att erkänna, att landets intressen böra gå före enskilda
personers eller gruppers önskemål och intressen. Landets bönder lia också alltid
varit beredda att ge landet vad som i en kritisk tid kräves av dem, men
här som eljest har man gärna velat, att man skall kunna inse nödvändigheten
av de skärpningar som föreslås, innan man är beredd att lämna sin medverkan
till desamma. Det är beträffande behovet av de ökade tvångsbefogenheterna
som reservanterna hysa en mening som är något avvikande från den som
kommit fram i propositionen.

I första hand skulle det varit tacknämligt, därest i propositionen funnits ett
uttalande om, att innan dessa stränga åtgärder — särskilt åläggandet om
avverkning i strid mot god skogsvård — vidtagas, man gjort allt som rimligen
kan göras för att nedbringa bränslekonsumtionen, exempelvis genom att stänga
samlingslokaler och andra liknande utrymmen som icke kunna anses oundgängligen
nödvändiga under en sådan här kristid.

Vad sedan beträffar den i förslaget upptagna rätten för kristidsstyrelse att
bestämma platsen för avverknings företagande, kan man naturligtvis tänka
sig, att det i en mycket svår situation blir nödvändigt för det allmänna att
bestämma, att avverkningen skall företagas i närheten av en järnväg, landsväg
eller annan kommunikationsled, för att på det sättet kunna få fram den
erforderliga kvantiteten ved. Men örn det blir så vänta sig skogsägarna, att
den skada som kan åsamkas en skogsägares fastighet genom en för långt driven
avverkning skall tillfullo ersättas, och man räknar också med att icke behöva
avverka dyrbarare virke än som brukar användas till brännved med mindre
man får ersättning för denna avverkning som om den företagits för det sortiment,
som detta virke lämpar sig för. Det vore värdefullt örn statsrådet Domö
ville göra ett uttalande på den punkten.

T fråga örn den utvidgning av lagens tillämpningsområde, som avser införande
av plikt för skogsägarna att producera industrivirke, ha reservanterna
hyst den uppfattningen, att man icke genom en sådan utvidgning åstadkommer
vad man önskar, nämligen att öka virkesproduktionen. Man åstadkommer
icke genom en sådan utvidgning större kvantiteter brännved och industrivirke
tillsammans. Vi ha utgått ifrån att det hittills åtminstone varit på det sättet,
att ali tillgänglig arbetskraft varit sysselsatt i skogsbruket för avverkningsändamål.
Då vinner man enligt vår mening ingenting på att föra in ett
nytt sortiment under avverkningsplikten. Det betyder i varje fall ingenting i
fråga örn den totala kvantiteten. Däremot kan en dylik åtgärd möjligen få den
betydelsen, att man ökar industrivirkeskvantiteten något på brännvedens bekostnad.

Vad så den nya körningsplikten beträffar, lia reservanterna hyst den me -

Nr 26.

Lördagen den. 27 juni 1942 e. ra.

Förslag till lag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
ningen att det hittills varit på det sättet, att de skogsägare, som fått fullt betalt
för den längre transporten fram till exempelvis järnväg eller annan upplagsplats,
mycket gärna utfört körning till en upplagsplats ett stycke från
den plats, där normalpriset skall betalas. Det har varit en strävan exempelvis
att få utföra sådan körning fram till järnväg mot det överpris som i det
fallet betalats. De undantag som möjligen kunna lia funnits lia varit så få. att
de sakna betydelse för bränsleförsörjningen. Vi lia därför icke kunnat finna,
att det påvisats något behov av ändring i det hänseendet.

Den springande punkten i hela detta avverkningsprogram är väl närmast
en fråga örn arbetskraften och en fråga örn en prissättning, som lämnar ett
skäligt rotvärde. Utan att det i dessa hänseenden ordnas på ett tillfredsställande
sätt är det, enligt vad reservanterna trott, icke möjligt att få fram de
kvantiteter virke som man åsyftar.

Under hänvisning till det sagda ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till 1 § med den ändring, att tredje stycket utgår.

Herr Hage: Herr talman! Jag har suttit i utskottet vid behandlingen av
denna fråga både i år och vid ett föregående tillfälle, och jag har denna gång
varit med örn att tillstyrka propositionen utan någon ändring. Jag skall med
anledning härav be att få säga några ord för att motivera majoritetens
uppfattning i denna fråga.

Jag vill först slå fast — vilket framgår av utskottets utlåtande — att vad
gäller själva principfrågan, huruvida det allmänna skall lia rätt att även i
fortsättningen använda tvångslagstiftning för att få fram mera virke och ved,
har det i utskottet icke varit några delade meningar. Meningsskiljaktigheten
i utskottet har endast gällt vissa detaljer av problemet. Orsaken till att man
har blivit enig örn, att det måste finnas en tvångslagstiftning såsom påtryckningsmedel,
skulle man kunna säga finnes angiven på sid. 3 i utlåtandet, där
departementschefen konstaterar, att avverkningsskyldigheten visserligen har
fullgjorts på ett tillfredsställande sätt, men att man dock ibland varit tvungen
att tillgripa lagen, varvid vederbörande föredragit att själv sätta i gång med
avverkningen, för att icke bestämmelsen örn att staten skall verkställa avverkning
skulle komma i tillämpning. Det har alltså existerat fall — örn också i
ganska ringa utsträckning — då det varit fördelaktigt, att lagen har funnits.
Från den utgångspunkten har man alltså i utskottet enhälligt kommit till den
uppfattningen, att staten principiellt bör ha sådan rätt.

Därefter ha emellertid uppfattningarna skilt sig något. Tre representanter
i utskottet lia sålunda avgivit en reservation särskilt i avseende å förslaget
örn en skärpning av lagstiftningen på det sättet, att densamma även skulle
omfatta annan avverkning än av ved och bränsle. Man har därvidlag särskilt
opponerat sig emot, att denna tvångslagstiftning skulle kunna användas även
när det gäller avverkning av massaved.

Motivet för denna utsträckning av lagstiftningens tillämplighetsområde
skulle man bäst kunna redogöra för genom att hänvisa till sid. 3 i utskottets
utlåtande, där det framhålles, att det är nödvändigt att samordna avverkningen
av det ena och det andra slaget av virke och ved. Särskilt är detta nödvändigt
vad beträffar massaveden, eftersom den nu för tiden har mycket stor
betydelse för folkhushållningen och lika stor betydelse som avverkningen av
brännved. Det påvisas i utlåtandet, såsom också är riktigt, att massaveden har
fått mycket stor användning för tillverkning av fodercellulosa, motorsprit och
liknande produkter. Den har alltså betydelse både för jordbruket och för vårt
försvar, och från den utgångspunkten har man funnit det vara lika nödvändigt
som när det gäller veden att ha en lagstiftning, varigenom man i nöd -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Förslå!i till lag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
fall kan framtvinga tillräckligt stor avverkning även på detta område. I ena
fallet gäller det vår bränsleförsöjning och i andra fallet vår livsmedelsförsörjning.
Jag tror, att detta motiv är synnerligen bärande för propositionens och
utskottets uppfattning.

För övrigt kan man väl säga, att om man har den principiella uppfattningen,
som den föregående talaren hade, att man bör ha rätt genomföra en
tvångslagstiftning beträffande vedavverkningen, så innebär det icke på något
sätt något nytt principiellt steg, örn man vill tillåta en tvångslagstiftning
även när det gäller annan avverkning, i synnerhet om man kan påvisa,
att det under nuvarande förhållanden överhuvud taget är lika nödvändigt att
få fram det ena slaget av träprodukter i marknaden som det andra.

Den föregående talaren framhöll, att man nu har förenat bestämmelsen om,
att virket eller veden skall avlämnas på viss plats, med ett vitesföreläggande.
Jag vill därtill anmärka, att man har såväl i propositionen som i utskottets
utlåtande framhållit, att detta vitesföreläggande icke skall tillgripas annat än
i rena undantagsfall. Det är tänkt såsom ett slags ultima ratio, som skall tillgripas
endast, när det verkligen är absolut nödvändigt.

På denna punkt finns det en reservation av herrar Forslund, Pettersson i
Hällbacken och Hermansson samt fru Johansson, som icke vilja vara med om
en av utskottet föreslagen ändring av Kungl. Maj :ts förslag på en viss punkt.
Denna ändring går ut på, att vederbörande länsstyrelse i stället för bränslekommissionen
skall få befogpnheten att ålägga vite. För min del håller jag före,
att detta endast är en detalj och att man icke behöver fästa sig så mycket vid,
huruvida det blir på det ena sättet eller det andra. Själv röstade jag i utskottet
för propositionens förslag på den punkten. Men när det visade sig finnas
majoritet i utskottet för den uppfattningen, att länsstyrelserna skulle ha hand
örn detta vitesåläggande, tyckte jag det var rimligt att gå med därpå. Det
torde som sagt icke ha så synnerligen stor betydelse, örn man ordnar det på det
ena eller det andra sättet.

Den föregående talaren nämnde, att denna något tillspetsade lagstiftning
har åstadkommit blandade känslor bland skogsägarna. Ja, i det hänseendet
kan man säga, att mångt och mycket av vad sorn bestämmes i denna vårgård,
åstadkommer blandade känslor. För min del får jag säga, att örn en människa
på grund av den ringa tillgång på bränsle — som nu i alla fall består
och som troligen även med dessa bestämmelser alltjämt kommer att bestå —■
tvingas att sitta och skriva vid ett skrivbord i 13 grader Celsius, så innebär
det också ett ganska stort obehag och stor otrevnad. Men för min del betraktar
jag en skogsägare, som med denna lagstiftning tvingas att fullgöra en viss avverkningsplikt.
såsom en mycket lyckligare människa än den person, som skall
framleva sitt liv under vintern i ett mer eller mindre oeldat rum. Det är för
övrigt så mycket, som man tvingas till nu för tiden i det allmännas intresse,
att jag tycker icke, att hos skogsägarna dessa blandade känslor mera böra
göra sig gällande än hos en hel del andra människor, som få sig ålagda cn
massa saker och ting, som de eljest skulle slippa och som de gärna skulle vilja
komma ifrån.

Den föregående talaren nämnde bland annat, att en av orsakerna till att man
icke kan klara avverkningarna egentligen är bristen på hästar och arbetskraft
med mera sådant. På den punkten vill jag emellertid säga till den föregående
talaren, att icke blir det bättre vare sig med hästar eller arbetskraft,
om reservationen bifalles. Möjligheterna att klara problemet med hästar och
arbetskraft äro alltså precis lika stora, vare sig utskottets förslag eller reservationen
bifalles.

T det sammanhanget vill jag säga, att jag har verkligen inom utskottet kom -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om avverknings skyldighet. (Forts.)
mit något in på en punkt, som även berördes av den föregående talaren. Han
framhöll, att det måste kännas ganska hårt för en skogsägare att tvingas till
avverkning, om det gäller att skaffa bränsle exempelvis till en del lokaler, som
skulle kunna stängas under vintern. För min del framförde jag också i utskottet
den meningen, att det icke skulle skada, ifall utskottet i sin motivering
hade sagt något härom. Med hänsyn till att man nu ålägger vissa medborgare
en sådan avverkningsplikt, kail nian ju förstå, att dessa skogsägare möjligen
kunna reagera emot detta, om deras avverkningsplikt avser att fylla bränslebehovet
även för mycket stora lokaler och våningar, som skulle kunna helt eller
delvis stängas under vintern. Jag fick emellertid den upplysningen — som jag
också tror är riktig — att även med tillkomsten av denna lagstiftning, som
avser att få fram så mycket virke och ved som möjligt, blir det nog i alla
fall icke mera än, att det blir nödvändigt att stänga en del lokaler, exempelvis
en del kyrkor på håll, där det finns flera sådana. Det har tidigare ordnats
på så sätt för att minska bränsleåtgången. När det gäller innehavare av stora
våningar på exempelvis sju eller åtta rum skulle jag ej heller finna det orimligt,
örn nian stipulerade, att tilldelningen av bränsle icke skulle bli större än,
att det räckte att uppvärma låt mig säga endast två ä tre rum. Sedan får
naturligtvis innehavaren av en så stor våning antingen ordna det på det sättet,
att han eldar endast i två eller tre rum, eller också kan han elda i hela. lokalen,
varav följden naturligtvis blir, att det blir dåligt med värmen i alla rummen.

Jag tror alltså, att den synpunkt, som i detta fall berördes av den föregående
talaren, nog kommer att tillgodoses. Ty även om denna lagstiftning går igenom,
blir det troligen brist på bränsle under den kommande vintern, och till
följd härav blir det nog också på det sätt — som den föregående talaren önskade—
att man icke kommer att avverka mera än vad, som är absolut nödvändigt
för att åtminstone någorlunda kunna tillgodose uppvärmningen av enskilda
och offentliga lokaler.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till det sagda. Jag skulle vilja säga.
att jag kan icke se saken på samma sätt, som den föregående talaren gjorde,
att detta förslag innebär en oerhört stor skärpning och en oerhört stor skillnad
gentemot den lagstiftning, som förut existerat. Det innebär givetvis ett
steg, som går längre. Men principiellt innebär den nya författning, som nu skall
träda i kraft, ungefär detsamma som den föregående lagen. Jag ber. herr
talman, att med det anförda få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Werner: Herr talman! Den lag örn utsträckt avverkningsskyldighet
som riksdagen, trots de invändningar och varningar som motionsvis framförts
emot densamma, val nu går att antaga, är i egentlig mening icke en förlängning
av nu på området gällande lag, utan till väsentliga delar en helt ny
sådan som till sitt innehåll icke blott bär tvångslagens utan kanske, vad värre
är, även i viss mån klasslagstiftningens osympatiska stämpel. På skogsägarehåll
skulle man förstått saken bättre, om den nuvarande avverkningslagen vore
behäftad med uppenbara brister och örn den icke kunde sättas i kraft
gentemot tredskande skogsägare. Tvärtom har det visat sig, att skogsägarna
mycket lojalt fylla sina förpliktelser. Inga yttringar på den nu gällande lagens
ineffektivitet äro för handen. Den nuvarande lagen ger krismyndigheten
befogenhet att avfordra skogsägarna en bestämd myckenhet ved för avsalu,
och vid underlåtenhet äger krismyndigheten låta verkställa tvångsutsyning
och avverkning för kronans räkning mot vederlag av det mycket låga garantipriset,
som i de flesta fall icke lämnar skogsägarna något rotvärde alls utan
innebär, kan, man säga, i realiteten en ren konfiskation av virkets värde å rot.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Förslag till lag om avverkning sskyldighet. (Forts.)
Till yttermera visso finns den allmänna förfogandelagen som täcker alla upptänkbara
fall, där skogsägaren visar underlåtenhet, men även tillförsäkrar
den enskilde, som lider intrång genom ett dylikt ingripande, skälig ersättning.

Det kan alltså fastslås, att denna långt gående utsträckning av tvångsbestämmelserna
som här i lagen föreslås icke varit behövlig utan utgör ett onödigt
och irriterande ingrepp i en lojal och ansvarsmedveten medborgargrupps
äganderättsförhållanden och arbetsliv. Detta bestyrkes även av det faktum, att
skogsägarna, trots vidriga förhållanden och kanske även frånvaron av skälig
uppmuntran, under tre år försett landet med bränsle som tre ä fyra gånger
överstiger vad som tidigare avverkats eller cirka 80 milj. kubikmeter och som
sammanlagt utgör en en meter hög vedstapel, som räcker två gånger kring jordklotet.
Att märka är, att denna prestation till alldeles övervägande del utförts
av de enskilda skogsägarna, medan skogsbolagen och möjligen även det allmännas
skogar fyllt sin anpart till endast en mindre del.

Någon uppgift örn hur avverkningsskyldigheten utgjorts av de olika skogsägarna,
har Kungl. Majit inte ansett nödigt lämna i propositionen. Det skulle
dock ha ägt ett visst värde för de enskilda skogsägarna att kunna jämföra
de prestationer härvidlag, som utförts från det allmännas och bolagens sida,
och dem som utförts av de enskilda skogsägarna själva. Samtidigt som åt
de skogsägande bolagen lämnats, efter vad det vill synas, viss frihet att spara
sina skogstillgångar, ha de i mycket betydande omfattning gjort inköp från den
enskilda vedproduktionen.

Jag vill i detta sammanhang fråga föredragande statsrådet Domö, örn han i
fortsättningen ämnar tillse, att tvångsingreppen fördelas någorlunda lika på
olika grupper i samhället.

Statsrådet konstaterar även i propositionen, att den skogsägarna nied stöd av
lagen ålagda avverkningsskyldigheten har fullgjorts tillfredsställande och att
icke i något fall tvångsawerkning för kronans räkning förekommit. Under
sådana förhållanden är det anmärkningsvärt, att statsrådet och regeringen icke
velat tillgodogöra sig det goodwillvärde, som ligger i skogsägarnas goda vilja
till lojal och frivillig medverkan. Då det sålunda officiellt erkännes att den
brist i bränsleproduktionen, som nu befaras föreligga, icke beror på avsaknaden
på god vilja från skogsägarnas sida, utan fastmer på brist på arbetskraft
och foder åt dragarna, på den oerhört stränga vintern samt kanske i viss utsträckning
därpå att de mer närbelägna vedskogsförråden börja taga slut och
skogsägarna följaktligen tvingas tillgripa mer värdefulla virkessortiment utan
att erhålla skälig ersättning därför, då måste man fråga sig, örn det verkligen
är klokt av statsrådet och regeringen att försöka fylla bristen i bränsleproduktionen
genom tillämpande av en ensidig tvångslagstiftning. Fråga är,
örn icke en bokstavstillämpning av tvångslagen, sådan den utformats av statsrådet
och godtagits av utskottet, är ett psykologiskt missgrepp, som kan komma
att äventyra landets vedförsörjning.

För någon tid sedan lästes i tidningen Social-Demokraten ett referat från
en överläggning rörande bränsleproblemet, där L. O.-chefen lindberg deklarerade,
att L. O. icke kunde gå med på någon försämring av arbetstidslagen och
icke kunde reflektera på en, tillämpning av tjänstepliktslagen, varefter han
slutade med ilen bestämda förklaringen, att »tvång lämpade sig minst av allt
för svenska arbetare». Med lika stort skäl kati sägas, att tvång lämpar sig inte
heller för svenska bönder. Statsmakterna böra göra klart för sig. att det finns
en viss gräns, utöver vilken bondebefolkningen icke låter sig kommenderas.

Vid detta tillfälle, då det är fråga örn att antaga ytterligare en hård och ensidig
lag, som sträcker silia verkningar in över landsbygdsfolkets arbetsliv,
kan det vara skäl att fråga, om det verkligen är försvarligt att pålägga cn ge -

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
nom avfolkning och militäripkallelser alltmer glesnande befolkningsgrupp hela
bördan av landets bränsle- och livsmedelsförsörjning, därmed nödvändiggörande
en arbetstid för denna befolkning som det är i gällande arbetstidslag förbjudet
att avkräva andra samhällsgrupper. Samtidigt stå statsmakterna på
andra livsviktiga produktionsområden hjälplösa mot företeelser, som måste sägas
vara oefterrättliga och som även de borde kräva statliga tvångsingripanden.

Vad som i den föreliggande lagen närmast är ägnat att inge allvarliga betänkligheter,
icke minst beträffande bränsleförsörjningen i fortsättningen, är
den ensidighet som präglar lagen och den rättslöshet mot godtycke och den
värdeförstörelse, som kan bli följden för den enskilde vid en bokstavlig tillämpning
av lagen. Även örn man måste erkänna, att i vissa nödlägen för samhället
livsviktiga intressen måste gå före den enskildes, har det dock alltid hittills
gällt såsom en regel, att den enskilde, vid intrång i hans rätt att äga och
förfoga över det som enligt gällande rättsregler tillhör honom, skall erhålla
skälig gottgörelse. Propositionen lämnar emellertid inga anvisningar örn, hur
man skall förfara i de fall, då genom tvångsålägganden skogsägaren måst spoliera
sitt skogliga produktionskapital och hugga ned högvärdig! industrivirke
till ved. Vid det förhållandet, att avverknings- och transportkostnaderna sluka
hela det för veden fastställda normalpriset, innebär för övrigt förfarandet en
ganska, långt gående konfiskation av ett kanske ofta dyrt förvärvat virkeskapital.
Ännu mer uppenbart blir detta missförhållande i de fall, då de s. k. garantipriserna
träda i tillämpning.

Bestämmelsen att kristidsstyrelse utan att höra markägaren kan utpeka det
skogsskifte, där avverkning skall äga rum, är i hög grad betänklig. Tillämpas
denna bestämmelse utan vidare, är man därmed inne på vägar, som i rättsligt
avseende måste betecknas såsom mycket farliga.

Skyldigheten att inom bestämd tid upphugga och leverera en viss kvantitet
ved måste innebära ett ikraftsättande av fjänstepliktslagen mot en viss samhällsgrupp,
då ingenting namnes om hur nödig arbetskraft skall ställas till förfogande
och vilken ersättning denna arbetskraft skall erhålla.

Nytillkommen är även skyldigheten att framforsla veden till av vederbörande
krisorgan anvisad plats inom eller i närheten av egendomen. Denna bestämmelse
kan icke i praktiken genomföras, då ett centralt krisorgan icke kan äga
kännedom örn vederbörande skogsägares möjligheter att utföra ett åläggande
örn sådan framforsling och även i övrigt måste sakna den lokalkännedom, som
kräves för ett sakligt bedömande av de olika fallen. Vid ett försök att tillämpa
denna del av lagens bestämmelser måste man allvarligt befara, att skogsägarna
på grund av brist på arbetskraft och dragare eller på grund av vägförhållandena
och andra omständigheter kanske mot sin vilja tvingas att lämna redan upphuggen
ved kvän i skogen. Det säger sig självt, att örn en skogsägare för att
komma fram till en med bil farbar väg, dit han ålagts forsla sitt virke, måste
omlasta veden eller transportera den på vägar, som sakna vinterföre, så kan det
hända att hans arbetsbörda ökas i sådan grad. att han inte kan utföra vad som
ålagts honom, utan som sagt måste lämna en hel del ved kvar i skogarna. Jag
skulle kunna anföra exempel på att sådant förekommit redan nu och att en
skärpning av gällande bestämmelser i detta avseende skulle, i den män myndigheterna
tillämpade lagen bokstavligt, kunna medföra mycket allvarliga
följder.

Att såsom i propositionen skett komplettera denna bestämmelse med ett vitesföreläggande,
som skall kunna ges av krismyndigheten, måste vara uppenbart
oriktigt. Här gör man ju ett ingrepp i den domsrätt, som enligt gällande
lag tillkommer domstolarna, något som måste anses ännu mer betänkligt, då
man vill överflytta domsrätten på ett krisorgan, som mäste sakna betryg -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Förslag till lag om avverkningsskyldigket. (Forts.)
gande kvalifikationer på straffrättens område. I det avseendet har ju utskottet
försökt åstadkomma en förbättring av propositionens förslag — det skall
jag villigt erkänna — men kvar står dock det faktum, att det finns möjlighet
till ett vitesföreläggande, som i och för sig måste göra hela denna lagstiftning
ännu mindre acceptabel och sympatisk.

När det gäller de skogsvårdande synpunkterna förekomma inom propositionen
vissa motsägelser, enär det vill synas, som örn skogsvårdsstyrelsen, vilken
dock äger de nödiga kvalifikationerna då det gäller att vårda skogsbeståndet och
se till att skogsvårdande principer iakttagas, skulle försättas i en tvångsställning
i förhållande till det krisorgan, som ålägger avverkningsskyldigheten.
Det kan därför befaras att en försämring av skogsvården kan komma att äga
rum. Detta är så mycket mer beklagligt som i södra och mellersta Sverige, och
kanske även norrut, vedtillgångarna numera i stor utsträckning börjat bli utgallrade,
varigenom man tvingas tillgripa det mer högvärdiga och produktiva
skogsbeståndet, det kapitalvärde som skogsägaren kanske avsett att spara för
kommande behov. I den mån dylika ingrepp befinnas nödvändiga, måste samhället
se till att den enskilde skogsägaren erhåller vederlag för den förlust, som
han därmed åsamkas.

Utsträckningen av lagen att gälla även massaved anse vi motionärer inte vara
påkallad. Det är klart att det måste vara betänkligt, att den brist, som föreligger
i fråga örn virkesförsörjningen och som uppkommit av flera orsaker,
inverkar på industriens råvaruförsörjning på sätt som skett. Att man, såsom
exempelvis skett här i Stockholm, till bränsle förbrukar högvärdigt cellulosavirke,
som därigenom icke kan tillföras industrien för förädling, måste innebära
ett minskat värdetillskott för hela nationen. Statsmakterna måste därför
se till att alla bränslereserver utnyttjas, inte minst de som finnas i våra torvmossar
och i våra vattenfall.

Vad som gör att man vänder sig emot, att lagen utsträckts att gälla även
industrivirket, är att det här inte föreligger samma tvingande skäl som beträffande
vedproduktionen. Herr Hage säger, att då man i princip erkänt att
tvångsavverkningsskyldighet är berättigad, finns det ingen anledning varför
man inte skulle kunna utsträcka den även till industri virket. Jag vill emellertid
betona, att det förefinns en viss skillnad härvidlag. Den brist i massavedsproduktionen,
som nu föreligger, beror på den ytterligt hårda vintern, den
beror på att man saknat dragare och foder åt dem och på att arbetskraften icke
varit tillräcklig, framför allt därigenom att skogsarbetarna i samband med
den ökade beredskapen i mars månad i stor utsträckning togos ifrån skogsbruket
vid en tidpunkt då avverkningarna skulle lia forcerats och bedrivits med
största möjliga effektivitet. Att en brist uppstått är sålunda en tillfällig företeelse,
som ingalunda motiverar, att man nu tillgriper en tvångslagstiftning,
vilken i stället kommer att i ytterligare mån försvåra just bränsleförsörjningen.
Man kan icke utan att nödigt tillskott av arbetskraft tillföres skogsbruket
öka själva volymen av det sammanlagda bränsle- och industrivirkesutbytet.

Det. är också att befara, att då virkesköparna på grund av bestämmelserna
angående tvångsavverkning även av industrivirke känna sig övertygade örn att
en viss kvantitet sådant virke står till förfogande, den nu rådande prissättningen
på detta virke kanske kommer att slås sönder och en försämring av
prisläget att uppstå. Det bör därför ligga statsrådet om hjärtat att se till, att
i den mån man genom tvångsingripanden försöker få fram en viss kvantitet
industrivirke, priserna icke utan vidare få bestämmas av köparna själva, utan
att även här ett skydd skapas för den enskilde, så att hans rätt icke i allt
för hög grad åsidosättes.

Jag har kanske använt en del bittra ord örn (leii föreliggande propositionen,

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1912 e. m.

Förslag till lag orri av verknings sk yldi g het. (Forts.)
men jag undrar, om man inte har rätt därtill, när man jämför de tvångsingripanden,
som här föreslås för skogsägarnas del, med vad som gäller för andra
samhällsgrupper. Det är ju inte så, att vi från jordbrukar- och skogsägarhåll
inte ha förstått nödläget och inte lia sökt lojalt uppfylla våra förpliktelser.
Tvärtom lia vi och våra föreningar på allt sätt sökt fylla de krav, som landet
ställt på oss. Det skulle därför ha varit välgörande, örn statsrådet, innan
en så pass långt gående lagstiftning som den föreliggande tog fast form, velat
i någon form inhämta skogsägarnas och skogsägarföreningarnas mening
örn saken liksom på andra områden sker t. ex. med landsorganisationen. Jag
måste konstatera, att den nuvarande lagen varit fullt tillräcklig för att få fram
nödig kvantitet ved ur skogarna, bara man konfererat med skogsägarna och
sökt^ på frivillighetens väg lösa förekommande frågor i stället för att genom
en långt gående tvångslag irritera stämningen. Örn denna tvångslag tillämpas
i sin bokstavliga ordalydelse, kommer den att i mycket hög grad verka till
skada i stället för att, såsom det säges, främja landets bränsleförsörjning.

Som en följd av vad jag sagt, skulle det ligga närmast till hands att yrka
avslag på propositionen samt förlängning av nu gällande lag. Enligt vad herr
talmannen upplyst, lära emellertid formella skäl lägga hinder i vägen för ett
dylikt yrkande, och jag får därför nöja mig med att, ehuru med tvekan, instämma
i det yrkande, som gjorts av herr Hedlund i Rådom.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Det är egentligen en sak som jag är
ganska förvånad över i denna debatt, och det är när man lägger upp resonemanget
så, att den avverkningslag, som här föreslås, skulle helt skilja sig från
den förutvarande tvångsavverkningslagen. Det är bär icke fråga örn en lag,
som i princip är annorlunda beskaffad än den förra, utan det har i stort sett
skett endast den ändringen, att avverkningsskyldigheten utvidgats, så att den
efter Kungl. Maj:ts bestämmande kan utsträckas att gälla även massaved och
annat virke. Massaved torde vara nödvändigt att införa i avverkningsskyldigheten
från och med nästa bränsleår, under det. att annat virke ej för närvarande
synes behöva inbegripas. Vidare har det skett ett par mindre ändringar, som
avse skyldighet att upplägga virket på viss plats och att förlägga avverkningen
till viss trakt.

Jag anser mig genom detta påpekande ha bemött det påstående, som gjorts,
att vi här äro inne på en helt ny princip.

Herr Hedlund kom till den slutsatsen, att det var fråga örn en principändring,
när det gäller vitesbestämmelserna, men inte när det gäller lagen i övrigt. Det
är riktigt, att det här kan vara fråga om en principändring, såtillvida att den
gamla lagen ingen påföljd har vid underlåtenhet att fullgöra anvisningar, men
där talas inte heller örn några anvisningar. När det gäller underlåtenhet att
verkställa avverkning är förhållandet detsamma som nu, nämligen att bränslekommissionen
via kristidsstyrelserna kan pålägga tvångs avverkning för kronans
räkning. Det har bara skett den ändringen att besvärsrätten är utvidgad
mot vad den var i den gamla lagen.

Att den nya lagen skulle, såsom herr Werner uttryckte sig, bära tvångslagens
och klasslagens stämpel, har jag svårt att förstå. I varje fall har det inte
på något sätt varit avsikten att ge den denna prägel. Anledningen till att man
begärt en ändring är ju, att vi nu befinna oss i ett svårare läge beträffande
bränsleförsörjningen till följd av alla de omständigheter, som åberopats i propositionen
och som jag inte här vill gå in på. Det är därför nödvändigt att försöka
få en beredskapslag, som ger möjlighet att åstadkomma den avverkning
som måste ske.

Herr Werner sade, att det inte var behövligt med någon skärpning av den

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Xr 26.

Förslag till lag örn avverkningsskyldighet. (Forts.)
nuvarande lagen, ty man hade ju i så fall förfogandelagen att taga till. Ja,
men det är just för att vi skola slippa tillgripa förfogandelagen som denna utbyggnad
av tvångsavverkningslagen har skett. Ty vad innebär förfogandelagen?
Jo, med den kan man, liksom med denna lag, föreskriva att skogsägare
skola hugga virke till viss kvantitet, men man kan också förelägga dem att
forsla veden praktiskt taget vart som helst inom landet. Vidare nöjer man sig
där inte med vite, utan det kail även ådömas dagsböter eller frihetsstraff, fängelse
eller straffarbete.

Herr Werner fann ju införandet av vite vara en alltför långt gående åtgärd,
och jag vill därför i detta sammanhang peka på att inom de flesta andra områden,
där man utfärdat kristidslagar, lagen åtföljes av den bestämmelsen att
vid underlåtenhet att följa givna föreskrifter den, som gjort sig skyldig därtill.
skall kunna inte bara åläggas vite utan även straffas. Det är heller ingen
nyhet att kommissioner kunna ålägga vite. Redan på jordbruksnämndens tid
var så fallet. Jordbruksnämnden kunde nämligen vid underlåtenhet att verkställa
deklaration för mjölkavgift ådöma vite härför. Då hörde man emellertid
ingen särskild klagan från det håll, där det nu klagas mycket bittert över de
föreslagna vitesbestämmelserna. Även en hel del andra kommissioner ha möjlighet
att ådöma vite, men i de flesta fall är det så, som jag nyss sade, att på
underlåtenhet att iakttaga gällande föreskrifter följer ett direkt straff. Långt
ifrån att vara drastisk i nämnda avseende är sålunda den föreslagna lagstiftningen
ganska lindrig, och den har med avsikt gjorts sådan. Jag kan åtminstone
inte för min del anse den rätta vägen vara att man under hot tvingar fram
en åtgärd. Jag tror, att det är alldeles oriktigt att gå denna väg, när det gäller
svenska bönder och skogsägare. Tvärtemot att vilja bortse från deras goda vilja
att göra sitt bästa, som herr Werner talade örn, är jag mycket angelägen örn
att bevara den vilja till medverkan som visats från skogsägarehåll. Jag har
sökt att följa den parollen, i den mån det ankommit på mig, och jag vill bestämt
framhålla, att även bränslekommissionen sökt följa en linje, som skulle
kunna karakteriseras ungefär som så, att vi söka anordna bränsleförsörjningen
med jordbrukarna och med skogsägarna och inte emot dem. Den senare vägen
vill jag inte rekommendera. Det måste emellertid finnas möjligheter att i de
fall. som nu äro undantagsfall men som i en elak situation mycket väl kunna
utveckla sig till att bli ett stort antal fall, ha ett medel för att motverka, att
bränsleförsörjningen i avsevärd grad störes. Det är ju inte så underligt, om de
skogsägare som avverkat mycket och varit lojala vilja, att myndigheterna skola
hålla efter dem som inte ha gjort sin skyldighet. Herr Werner var också inne
på denna fråga och talade örn olika kategorier, som på olika sätt fullgjort
sill avverkningsplikt. Det är för att få en god avverkning över hela linjen man
får tillgripa sådana drakoniska åtgärder som tvångsavverkning, vitesförläggande
och dylikt. Vad beträffar att de olika grupperna skulle fullgjort sin
skyldighet på olika sätt, är det självfallet så, att de eventuellt skärpta åtgärder.
som detta förslag innebär, få ses mot bakgrunden av ali det kan vara behövligt
att i vissa situationer ha maktmedel att tillgripa.

Herr Hedlund var inne på ett par frågor, som jag skall ta upp. Han ställde
en så gott som direkt fråga, huruvida skogsägarna kunde få ersättning, örn de
till ved hugga upp grövre sortiment. Härvidlag vill jag säga, att det beror ju
på omständigheterna i de olika fallen och det måste vara en tillämpningsfråga.
I regel är det så, att örn en skogsägare får en produktionsplikt sig ålagd
avseende ett visst antal kubikmeter och han bär möjlighet att hugga denna
kvantitet, gör han det. Men har han inte det, utan finner, att han då måste gå
in på gagnvirkesförrådet, så söker han i detta fall rättelse. Han aumiller till
bränslekontoret, att han inte kan fullgiira vad honom ålagts, och han begär

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
nedsättning. Det får lian då i regel. Hittills har det varit så. att den produktionsplikt,
som blivit ålagd vederbörande, i allmänhet kunnat ganska väl fullgöras.
Det har inte behövt förekomma några klagomål i detta avseende. Allteftersom
veden kommit fram, har det visat sig, att saken rättas till. Men om
en skogsägare, utan att söka och få en sådan lättnad i leveransplikten utan
vidare hugger gagnvirke och lägger in det i den produktionskvantitet han är
pliktig att leverera, bör det inte vara så. att denne skogsägare får särskild ersättning
för att han lågt in gagnvirke. Är anvisning lämnad, att han skall avverka
en viss trakt, och ålägges honom att ovillkorligen fullgöra detta åläggande,
är det klart, att saken måste tagas under omprövning, och då bör det givetvis
vara vederbörande kristidsstyrelse, som har att pröva, i vad mån vederbörande
genom denna anvisning fått en särskild belastning.

Vad prisfrågan i övrigt beträffar, som herr Hedlund vidrörde, vill ,jag säga,
att det i fråga örn industriveden är självfallet, att de industrier som komma
att fa disponera denna ved, inte pa något sätt skola få göra någon oskälig
vinst därpå. Industrien tjänstgör i vissa fall som ett slags mellanhand. Dess
produkter äro föremål för priskontroll, och jag tror inte, att man med fog kan
säga, att den hittills tillåtits att få någon oberättigad förtjänst genom att
framställa fodercellulosa o. dyl.

Att man nu mäste utvidga lagens verkningsområde till att omfatta även
massaved, beror pa att det tärts mycket hårt på lagren under de senare åren
genom den stora produktionen av fodercellulosa. Därtill kommer nödvändigheten
att framställa sprit till drivmedel för jordbruket, för fisket och för försvaret.
Fodercellulosa och sprit ha blivit sådana nödvändighetsvaror, att det är en
samhällsuppgift att söka åstadkomma tillräckligt med massaved likaväl som
någon annan nyttig förnödenhet. Även andra biprodukter från massatillverkningen
spela en synnerligen stor roll för folkhushållet för närvarande. Därför
är det oundgängligt att ta med massavedproduktionen, när man bestämmer
avverkningsplikten.

Vad gäller resonemanget örn att man inte får någon större mängd virke genom
att rycka in flera sortiment, så vill jag därtill genmäla, att detta ju helt
och hållet beror på vilka möjligheter man har att skaffa arbetskraft. Resonemanget
kan vara riktigt, örn man har en viss begränsad arbetskraft till sitt
förfogande. Men meningen är ju att tillföra mera arbetskraft, och i den mån
produktionsplikten utvidgas till att omfattta även avverkning av massaved,
är det självfallet, att man bör se till. att det tillföres mera arbetskraft till avverkningarna,
Jag är där inne på ett mycket kinkigt kapitel. Jag erkänner
villigt, att man hittills^ icke har lyckats framskaffa den arbetskraft som man
önskat. När man ser på detta problem, skall man inte glömma bort, att den arbetskraft
som nu finns tillgänglig för skogsavverkningen inte räcker till. Det
måste komma ny arbetskraft till. Alltså måste man vidtaga åtgärder för att få
mera arbetskraft och taga de nackdelar som ligga i att man får skola om densamma,
att man får taga dit ovana arbetare etc. Jag ber att här få understryka,
att detta problem med arbetskraften måste lösas, och vi giva oss inte till tåls
med att det hittills inte gått som vi velat. Likaväl som vi inte vilja ge oss. när
det gäller att från skogsägarnas sida få fram den mängd ved. som den nuvarande
situationen kräver, lika litet komma vi att ge oss, när det gäller att få
mera arbetskraft till skogarna.

I dagarna går det ut en kungl, kungörelse, som innehåller bestämmelser om
att lastbilägarna skola vara skyldiga att taga körningar på anvisning av kristidsstyrelsen.
Där förekommer intet vitesföreläggande, helt enkelt därför att
man har ett mycket kraftigare medel att ta till. Man kopplar detta åläggande
samman med smörjoljetilldelningen, och det kanske är effektivare än själva
vitesföreläggandet. Kvar står emellertid, alf man ålägger lastbilägarna att

Lördagen den 27 juni 1942 e. lii.

Nr 26.

Förslag till lag om av ver k n in g s sk gilli g h e t. (Forts.)
utföra vissa körningar. Är det så, att det inte går nied den anordning som vi
nu äro inne på att på frivilliglietens väg, på anmaningens väg få folk till skogarna,
måste man givetvis ålägga de olika individerna att gå till skogarna.
Man får inte hesitera för vissa drastiska åtgärder, när det gäller att trygga
vår bränsleförsörjning, lika litet som när det gäller något annat vitalt samhällsintresse.

Jag skall inte trötta med att tala örn bränslelaget, men jag vill inte underlåta
att här deklarera, att jag ser det på det sättet, att med det alltmer krympande
transportväsendet, med den alltmer minskade importen kan, vårt läge under
den kommande vintern bli synnerligen prekärt i fråga örn bränsleförsörjningen,
såvida vi inte få en forcerad avverkning och ökade transporter under
sommaren och hösten. Det är mot bakgrunden av detta läge denna utvidgning
av avverkningslagen skall ses. Den tillkommer ingalunda därför, att man, vill
komma en viss grupp till livs. Jag avvisar på det allra bestämdaste uttrycket
klasslagstiftning, när det gäller denna avverkningslag. Men ingen är väl försvarad,
örn han. klart ser, att vi närma oss ett läge, där man får vara beredd
att för att klara de samhälleliga uppgifterna vidtaga mycket drastiska åtgärder
över hela linjen, och han då på ett område, där de mest trängande behov
föreligga, inte tar de konsekvenser som läget fordrar och begär att få den beredskapsfullmakt
som denna lag innebär. Den avser att trygga vår bränsleförsörjning
-— vidare går den inte —■ och det sista jag vill att den skall vara är
en klasslagstiftning.

Herr Werner hade en hel del kraftiga ord örn avverkningslagen. Han tänkte
yrka avslag på propositionen, om det skulle ha gått för sig. Ja, herr Werner,
örn det går att få avslag på den, då förfaller den gamla avverkningslagen, och
då skulle jag tro, att ingen ansvarig myndighet i detta land kommer att underlåta
att begagna förfoganderättslagen. Då få skogsägarna en lag över sig, som
jag såsom skogs- och jordbrukare är ytterst angelägen örn att undvika att få
tillämpad på mina yrkesbröder, ty den blir omständlig och oerhört hård, och
den blir dyrbar att tillämpa. Den skulle ge oss mycket dyr ved utan att skogsägarna
skulle få mera för sitt virke, ty anordningen med tjänsteplikt och allt
som därmed är förenat är av sådan beskaffenhet. Förfogandelagens tillämpning
skulle innebära mycket hårda ingrepp mot skogsägarna. Det är detta som jag
varit angelägen örn att söka förskona jordbrukarna ifrån. Har jag tagit miste,
så har det varit i god tro. Jag har trott mig i någon mån lia kommit in i detta
spörsmål, och jag vet, hur svårt och besvärligt det är. Jag vill komma till ett
resultat genom samverkan i största möjliga mån med skogsägarna och inte ta
hårdare tag, än som är nödvändigt. Jag vill för min del, herr talman, bestämt
avråda kammaren från att följa reservanterna eller avslå den föreliggande avverkningslagen.
I stället torde kammaren göra klokt uti att antaga lagen med
stor majoritet.

Beträffande reservanternas ståndpunkt vill jag nu inte gå närmare in på
den än jag har gjort. Jag tror, att den föreslagna utvidgningen av lagen till att
gälla även massaveden är nödvändig. Att det. när det gäller transportväsendet,
i det utsatta läge vari det kommer att befinna sig under de kommande åren,
kan finnas möjlighet till att den samordning som anvisnings förfarandet ger i
fråga örn upplagring av veden, kan lia sina fördelar. Det är ju icke fråga örn
annat än att nied en ytterligare liten kort bits körning få veden upplagd vid en
väg som är lättare farbar, diir nian har ett stort upplag, exempelvis då man
har möjlighet att få veden upplagd vid en station, örn den ligger en halv eller
högst en kilometer därifrån, och därifrån få den vidare direkt forslad på järnväg.
Vad innebär inte detta för fördelar i transporthänseende? Det är naturligtvis
av vikt även för skogsägarna att lia den möjligheten att med enskild
bildrift kunna få fram veden till förbrukningsorterna. Det måste ligga i allas

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag örn arv erhn in g sskyldighet. (Forts.)
intresse att försöka komma fram till praktiska anordningar härvidlag. Redan
gällande bestämmelser tillerkänna skogsägaren ersättning för den längre bit
han eventuellt skall köra veden. Det kan också ligga så till, att man finner det
lämpligt att koncentrera körlederna till vissa trakter i skogen. Även örn det
därigenom blir en något längre väg för skogsägarna att köra veden dit än till
en annan väg. så är det en fördel att få det hela koncentrerat.

. Vad beträffar anvisningarna till vissa trakter, hoppas jag, att en sådan anvisning
inte skall behöva ifrågakomma. Den är förresten inte så nödvändig,
när man har möjlighet att säga till om, var veden skall läggas upp. Men vi
kunna komma i en situation, då vårt järnvägsväsende och vårt bilväsende äro
i sådant skick, att det blir nödvändigt att ta till hårdare ingripanden, när det
gäller vedavverkningen, för att överhuvud taget kunna rädda bränslesituationen.
I en sådan situation skall man inte behöva stå inför den eventualiteten,
att man måste företaga en längre utredning för att få en ny lag och sedan skicka
den till lagrådet och därigenom förlora flera månaders tid. I ett sådant störande^läge,
som vi helt plötsligt kunna komma i av utrikespolitiska skäl, är
det många gånger inte tid till sådant, utan då måste vi ha en fullmaktslag, som
ger oss möjlighet att i detta läge vidtaga de åtgärder som kunna krävas. Detta
och ingenting annat är helt enkelt bakgrunden till den ändring av lagen, som
föreslagits.

Jag vill verkligen lägga kammarens ledamöter på hjärtat att försöka se den
goda viljan att klara vårt bränsleproblem genom så ringa pålagor som möjligt
på skogsägarna och inte förstora denna fråga, för att den skall passa i den politiska
agitationen. Ty minst av allt är det lämpligt att nu få en sådan fråga
inslängd i den politiska situationen, och minst av allt tror jag, att den stora
mängden av skogsägarna vilja lia det på det sättet. De vilja göra sin plikt, och
de vänta givetvis, att andra också skola gör sin.

Herr Werner erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Statsrådet Domös uppfattning örn min framställning rörande förfoganderättslagen
måste vila på ett rent missförstånd. Jag har ingalunda rekommenderat
förfogandelagen såsom tillämplig i detta fall, utan jag har endast
papekat, att den dock finns i reserv, för det fall att den nuvarande lagen
inte skulle visa sig vara nog effektiv.

Vad jag emellertid har fastslagit är, att den nuvarande lagen väl täcker alla
de eventualiteter, som kunna tänkas uppkomma. Kristidsstyrel serna äga redan
nu att ålägga, ägarna av skogsmark eller innehavarna av avverkningsrätt att
avverka ved till .avsalu till den myckenhet och enligt de föreskrifter, som vederbörande
kristidsstyrelse efter anvisning av statens bränslekommission bestämmer.
Underlåter någon sådan avverkning, må tvångsutsyning och avverkning
äga rum för kronans räkning — heter det. Det är bestämmelser, som
mäste anses täcka alla ole fall, då tredska förekommer, och därför har jag
ställt den frågan: var det verkligen nödvändigt att skärpa denna lag, som redan
nu är tillräckligt hård?

Statsrådet Domö gör gällande, att han är angelägen örn att tillgodogöra sig
skogsägarnas goda.vilja till frivillig medverkan. Men jag får ju säga, att den
avsikten framgår inte av den nu föreslagna tvångslagens ordalydelse. Det
skulle ha varit välgörande och även förekommit den kritik, som nu riktas mot
denna lag, örn man kunnat spåra just denna vilja från statsrådets sida i den
föreliggande propositionen.

Jag ber att få säga detta, då jag inte på något sätt misstolkat lagen utan
bara konstaterat dess innehåll.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Förslag till lag om avverkning sskyldighet. (Forts.)

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna. Härefter
anförde:

Herr Stattin: Herr talman! Dä jag tidigare fått tillstånd av kammaren att
interpellera statsrådet i dessa bränslefrågor, vill jag passa på tillfället att
framföra några synpunkter, som vi skogsägare i Norrland lägga på dessa
frågor. I det svar, som statsrådet Domö lämnade på denna interpellation, meddelade
han, bland annat, att det hade planlagts en vedavverkning och kolavverkning
på cirka 42 miljoner kubikmeter, detta under förutsättning att
kol- och koksimporten skulle komma upp till, i runt tal, 4 miljoner ton kol och
koks. Vi känna alla till, att det nuvarande läget gör det mycket troligt för
att icke säga säkert, att- den verkliga kol- och koksimporten kommer att betydligt
understiga den beräknade kvantiteten. Följden härav är givetvis, att
avverkningen av såväl brännved som kolved och massaved ytterligare måste
utökas. Frågan är hur detta skall kunna ske. Jag sade, när jag tackade statsrådet
för det svar jag erhöll på interpellationen. att i Norrland är det sådana
förhållanden, som nödvändiggöra en annan uppläggning av vedpriserna. Skogsförhållandena
i Norrland torde vara väsentligt olika skogsförhållandena i
Mellan- och Sydsverige. Alla jordbrukare, som äga skog i Norrland, ha skogsskiften,
vilkas bredd är låt mig säga mellan 100 och 300 meter. Det är en
mycket vanlig bredd på skogsskiftena i Norrland. Men längden däremot är
oftast en mil, många gånger en och en halv mil, och det förekommer även
fall, där skogsskiftenas längd går upp till två mil. Redan före krigets utbrott
hade på dessa smala skogsskiften avverkats ganska väsentligt för tillgodoseende
av gårdens bränslebehov och även i vissa fall något till avsalu.
I och med krigsutbrottet kommo de stora vedavverkningarna. Givetvis tog
man veden på den närbelägna skogen, därför att där var det ju möjligt att få
ett litet rotnetto, när körvägen var mycket kort. Men alltefter som vedavverkningen
fortsatt lia dessa närbelägna trakter fullständigt renavverkats på vedsortiment,
och örn man skall fortsätta, måste man gå in på andra sortiment,
som mera lämpa sig för cellulosaindustrien, sågtimmer o. s. v.

Men hur har det gått, när skogsägaren försökt att fortsätta nied avverkningen
på dessa närbelägna skogar? Jo, skogsvårdsstyrelsen har i mångå fall
sagt: »Nej, här får ni icke avverka mera, därför att det ä,r ej förenligt med
god skogsvård; ni måste flytta dit och dit» — på betydligt längre avstånd
från närmaste bilväg. Det har hänt, att en skogsägare blivit anvisad att avverka
den ålagda veden på ända upp till nio eller tio kilometer från närmaste
skogsväg.

Hur ställa sig då priserna vid en avverkning, belägen fem till tio kilometer
från närmaste bilväg? Det är väl ganska onödigt att nämna några siffror.
Det är ganska lätt att på förhand räkna ut det med ett normalpris sådant
som det nu gällande eller 7 kronor 50 öre för pannveden. Jag kan tillägga,
att det finnes 50 öres tillägg för den ved, som levereras inom två mil från
närmaste centrum; till centra räknas städerna i länet.. Men det är en mindre
del av skogsägarna, som kan leverera veden inom denna gräns av två mil, där
man sålunda får 8 kronor för pannveden. När man emellertid skall avverka
denna brännved på fem till tio kilometers avstånd, kan man i bästa fall, när
det är den närmaste vägen, fem kilometer, få igen de utlagda kostnaderna,
men så fort det går däröver måste det bli förlust; antingen blir det en direkt
penningförlust, örn jag anlitar en annan hästägare för transporterna, eller
också, om jag kör själv, får jag finna mig i en betydligt lägre inkomst än
till och med den, som huggit veden, haft. Jag kan påvisa fall, där en skogshuggare
förtjänat 15 kronor per dag, där han huggit veden, medan en körare,

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag örn a v v er krit n g s s Jc y l <1 i gitel. (Forts.)
som sålunda haft sill egen arbetskraft, sin egen häst och dessutom sin utrustning,
kört för 11—12 kronor per dag. Jag menar, att när nian kan påvisa
sådana förhållanden i ett flertal fall, är det icke egendomligt och får man
icke skylla på skogsägarna, örn ej vedavverkningen fått den omfattning, som
vore önskvärd.

Jag vill nied detta påvisa, att nian måste gå in för en annan prissättning
på veden, om man överhuvud taget skall kunna få fram all den ved, som finnes
— och jag vågar påstå finnes i överflöd — i de norrländska länen men
som ligger på för långt håll från bilvägarna. Man måste gå in för ett körtillägg,
när nian överskrider visst avstånd från bilvägen till den plats där
veden avverkas. Jag förstår, att statsrådet Domö och statsmyndigheterna i
allmänhet hysa betänkligheter inför att höja vedpriserna. Det skulle kanske
kunna inverka på indextalet, och det kan kanske inverka något i inflatorisk
riktning. Men jag tror, att de farhågorna icke alls äro befogade. Det har också
sagts mig, att myndigheterna varit rädda för att vid ett eventuellt fredsslut
staten skulle tvingas att inlösa alltför mycken brännved. Örn man höjde priset,
menade man, att det skulle kanske tillverkas mera brännved än som behövdes,
och genom att staten utfärdat garanti för priset skulle den åsamkas utgifter
av ganska stor omfattning, örn ett fredsslut skulle kunna inträffa tidigare
än man beräknat.

Man kanske hade rätt att tänka så det första året efter krigsutbrottet, men
jag tror icke, att det är befogat att tänka så i dag, örn nu överhuvud taget sådana
synpunkter lagts på denna fråga.

Jag vågar påstå, att samtliga skogsägare i Norrland med mycket, mycket
få undantag försökt och velat på allt sätt göra sin insats för att fylla landets
bränslebehov. Men man må icke förmena, örn de mindre skogsägarna
även fordra en skälig ersättning för sitt arbete. När som jag nyss nämnde
man för häst och karl och övrig utrustning icke kan få samma ersättning
som skogshuggaren, vars utrustning utgöres av yxa och såg, måste det vara något
fel på prissättningen.

Det skulle vara många andra synpunkter att anlägga på denna fråga. Jag
kan i detta sammanhang påpeka, att örn man ger skogsägarna, framför allt
de mindre skogsägarna, som i detta fall utgöra det övervägande antalet, en
skälig ersättning, komma de också att själva utföra icke så litet av huggningen.
Många små skogsägare leva ju som bekant i små förhållanden och
behöva liksom många andra förtjäna en slant. De kunna även ha söner på
låt mig säga 14, 15 eller 16 år, som äro för små att deltaga i industriarbete
och för unga att på egen hand giva sig ut, men få de följa fadern i skogen
kunna de utföra mycket arbete. Men, som jag sagt, med nuvarande prisbestämmelser
mister skogsägaren intresset för avverkningen. Avverkningen har
också utan tvivel minskats just på denna grund. Det är icke uteslutande bristen
på arbetskraft, som är orsaken till den minskade vedavverkningen, utan det
är i icke ringa mån prisbestämmelserna, som orsakat en alltför liten vedavverkning.

Jag vill allvarligt vädja till myndigheterna och statsrådet, som i detta fall
mest arbeta med bränslefrågor, att noga överväga de förhållanden jag här påpekat
och i den mån det är möjligt söka åstadkomma förändring till det
bättre.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Med anledning av herr Stattins yttrande
örn ersättningen för veden och de intäkter som skogsägarna kunde få vill
jag säga, att priserna för den avverkning, som skall göras under det kommande
bränsleåret, alltså från den 1 juli, hålla på att övervägas. Man gör

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Förslag till lag om av v er k ni n g s s kyl d i g het. (Forts.)
omfattande undersökningar, och sedan lång tid tillbaka gör nian ständigt iakttagelser
genom organ som söka följa omkostnadsförändringar och dylikt. I den
mån som man kommer fram till att vissa justeringar behöva göras eller kunna
göras, så kommer detta att ske. Detta gäller den nya avverkningen, som börjar
nu den 1 juli.

Vad beträffar priserna på den ved, som avverkats under det gångna året, så
ligger självfallet saken så, att där kan man ej tänka sig någon förhöjning av
de gällande vedprisema.

Lika väl som representanter för skogsägarna nu komma att få tillfälle till
överläggningar örn de blivande priserna — det gäller såväl brännved som
massaved — så hade de tillfälle till det förra året. Där var läget sådant, att
skogsägarnas representanter förklarade, att det pris, som man då kom fram
till, väl syntes dem i vissa fall litet lågt, men det ansågs möjligt driva avverkningen
efter detta pris. Det var då en detaljerad granskning, och man var
överens om, att det priset måste inkludera eventuella förändringar, som kunde
inträffa under avverkningsåret. På den punkten har det alltså varit sådana
överläggningar med skogsägarna, att man kan tala örn överenskommelse mellan
myndigheterna och representanter för skogsägarna örn priset.

Liknande överläggningar har jag för avsikt att söka få till stånd för det
kommande året. Nu äro de längst bort belägna skogarna ett mycket svårt
problem. Det är icke så lätt att få fram veden till rimligt pris ens på något
sätt. Men frågan är föremål för uppmärksamhet. Bränslekommissionen söker
där komma fram till anordningar, som skulle möjliggöra, att man får fram
vedskogen även från avsides belägna trakter, så att man ej skall behöva använda
gagnvirke och massaved. Men självfallet är transportproblemet en mycket
svår sak. Det är icke så enkelt att transportera ned ved från långt bort
belägna trakter i Norrland till storstäderna och industrierna i mellersta och
södra Sverige.

Sedan, herr talman, skall jag passa på att vidröra en sak, som jag glömde
sist. Det gäller vitesföreläggandet, som av utskottet föreslås skola ske av länsstyrelserna.
Jag måste ju säga mig, att den åtgärden förefaller mig ganska
omständlig och icke vidare ändamålsenlig. Först skall då bränslekontoret konstatera,
att veden lägges icke upp där den skall. Så blir det en anmälan till
kristidsstyrelsen. Styrelsen skall sedan anmäla det till bränslekommissionen
och bränslekommissionen skicka det till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall sedan
undersöka det och giva vitesföreläggande. Jag vet icke, örn det är själva
omständligheten, som skall utgöra borgen för, att icke vitesföreläggande skall
kunna ske för mycket. Det tror jag icke det är, men det är en ganska opraktisk
väg. Jag tror dock att det blir så sällan som vitén skola ifrågakomma, att
för min del har jag ingenting emot, örn man vill gå denna väg i stället för
den i propositionen föreslagna, vilken jag tyckt vara enklare och bättre.

Herr von Seth: Herr talman! Vi känna ju alla till, att bränsleläget för den
kommande säsongen kommer att bli ytterligt svårt för oss. Det är säkert, som
herr Hage konstaterade i sitt yttrande, att det blir en hel del medborgare i
detta land, som få frysa till den kommande vintern. Den proposition, som här
föreligger och som majoriteten av andra lagutskottet har givit sitt bifall till,
när det gäller förslag till lag om avverkningsskyldighet, är också säkerligen
betingad av omständigheternas —— jag skulle vilja säga det — mycket hårda
tryck. Men samtidigt som man konstaterar detta måste man också konstatera,
att regeringen och statsmakterna dock icke alltid handlat så som vanliga medmedborgare
tycka att de bort göra. I herr Werners anförande framskymtade
ju, att han ansåg, att jordbrukarna och skogsägarna måste draga sitt strå till

Andra kammarens protokoll 19Jf2. Nr 26. 7

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag orri avverkningsskyldighet. (Forts.)
stacken på sådant vis, att dessa medborgargrupper lia blivit mycket hårt tryckta
av krisen.

När vi förut ha gått med på lagstiftningsåtgärder, där det har gällt att
trygga vår folkförsörjning, så är ju detta, när vi nu skola behandla denna
lag, också ett led i åtgärderna för att trygga folkförsörjningen i fråga örn
bränslet. Men när man nu skall giva sitt bifall till detta måste man ännu en
gång uttrycka den förhoppningen, att regeringen, då det gäller andra områden,
icke tar i med silkesvantarna utan verkligen visar, att den anser, att här behöver
göras krafttag för det helas väl. Jag vill ej sticka under stol med, att
jag ännu en gång syftar på exempelvis de höga byggnadsarbetsackorden, som
jordbrukare och skogsägare äro mycket hårt tryckta av. När vi därför skola
taga ställning, till denna sak, vore det önskvärt, att vi finge höra någon deklaration,
givetvis icke från statsrådet Domö men exempelvis från statsministern,
att man kommit därhän i vårt samhälle, att alla grupper skela behandlas
lika.

När det gäller bränsleförsörjningen måste man givetvis uttrycka vissa farhågor
exempelvis i fråga örn skogsvårdshänsynen. Vi ha nu kommit därhän,
att det avverkas icke bara virke, som är lämpligt för ved, utan man har även
fått avverka gagnvirke, som är lämpligt till timmer och massaved, för att''
användas till pannved och annan brännved. Därför måste man hysa ganska
stora farhågor för att våra skogstillgångar på de områden, som ligga i närheten
av konsumtionscentra och som ligga i .närheten av goda kommunikationer,
bli så hårt eftersatta, att det är fara värt, att det tager årtionden för att
bota dessa brister. Man får emellertid hoppas, att när det gäller avverkningspliktens
utmätning all hänsyn skall tagas till skogsvårdssynpunkterna och
att man icke behöver övergå till vad man förut har ansett komma under rubriken
rovdrift. Skogsägarna ha ju vant sig vid att följa skogsvårdsstyrelsens
anvisningar. Det har hänt i otaliga fall, att en skogsägare, som varit hårt
trängd av ekonomiska bekymmer, fått skogsvårdsstyrelsens tillsägelse, att avverkning
icke får ske utöver en viss grad på grund av skogsvårdshänsyn. Man
får därför hoppas, att dessa skogsvårdshänsyn må tagas till vara även i fortsättningen.

Herr Stattin har pekat på prissättningen. Det är icke tu tal örn, att statsmakterna
säkert skulle lia kommit mycket längre med ett vänligare bemötande
av skogsägarna, såväl när det gällt priserna som när det gällt skatterna, än
man gjort med tvångslagar. Nu ha vi kommit i den situationen, att skogsägarna
lia mycket svårt att bemästra läget genom att nian ej vet vad man
skall betala i arbetslöner. Det är ingen som förmenar våra skogsarbetare att
få en både rimlig och god ersättning för sitt många gånger hårda och packet
påfrestande arbete. Men i den tävlan, som nu råder örn arbetskraften, tvingas
skogsägarna att höja huggningspriset högre och högre för att överhuvud taget
få någon arbetskraft. Även statsmakterna bidraga i viss mån till detta, exempelvis
genom de priser, som statsmakterna satt på torv. Torvpriset har nu
satts vid sådan nivå, att vederbörande företagare där kunna bjuda mycket
höga löner. Jag har i en fråga, vid vars besvarande jag icke själv hade tillfälle
att vara närvarande, konstaterat, att torvupptagningen drar arbetskraft
från jordbruket och landsbygden överhuvud taget.

Nu har emellertid Kungl. Maj :t kommit med bestämmelser i detta avseende,
men dessa bestämmelser äro så utformade, att det torde vara ganska svårt
att fritaga jordbruket från att bli lidande för de priser, som nu betalas vid
torvupptagningen. Man kan heller ej komma ifrån det konstaterandet, att herven
givetvis är räddningen i en svår situation men att tonrén är så dyr, att
så länge man kan använda ved bör man göra detta.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

Förslag till lag orri avverkningsskyldighet. (Forts.)

Nu kan man givetvis säga, att när vi äro ställda i en sådan situation, att vi
ej kunna importera mera än en åttondedel eller en niondedel av den kol och
koks, som vi äro vana vid, måste vi taga till torvbränslet, ty nöden har ingen
lag. Det är givetvis riktigt. Men jag vill ännu en gång understryka, att det
pris, som statsmakterna satt på torven, är för högt i förhållande till veden.

Däri vill jag också giva den föregående talaren herr Stattin rätt, att om man
vill tillmötesgå skogsägarna med bättre priser och framför allt med bättre priser
inom de områden, där körlönerna bli särskilt höga, skulle man kunna stimulera
till högre avverkning än vad nu varit fallet.

När vi nu tvingas att göra ingrepp på än det eila och än det andra området,
får det ej stå främmande för oss, att vi kunna komma i den situationen, att
statsmakterna också måste ingripa, när det gäller att reglera priset för skogshuggningar.
I vissa delar av Jönköpings län har det exempelvis nu under maj
månad varit praktiskt taget omöjligt att få arbetskraft för skogsplantering och
kulturåtgärder i skogarna. Ett normalpris har förut varit 5—7 kronor. Vi ha
mycket gärna givit 9 kronor i dagsverkspris till dem, som gått med i skogskulturen,
men på grund av torvupptagningen har det nästan varit omöjligt att
få arbetskraft till skogskulturen. I vissa delar av Bondstorps socken, som
icke ligger i närheten av industrier, i Jönköpings län, har det betalats upp
till 12 kronor för vanlig skogskultur. Skall nu arbetskraften hädanefter betalas
i samma proportion, kommer man ju upp i ett huggningspris, som ligger
avsevärt över de 3 kronor, som för närvarande betalas för huggning av medelsvåra
sortiment av barrved och pannved. Statsmakterna få därför icke vara
främmande för tanken, att staten bör ingripa och hjälpa skogsägarna, när det
gäller reglering av huggningspriserna. Man kail också komma i den situationen,
att man kan, behöva ingripa, när det gäller prissiittningen på körning och
inte bara på körning med bil utan även körning med släddon och vagnsdon.
Vad jag emellertid särskilt vill trycka på, det är, att medborgarna äro vana
vid, att, när de fullgöra sin plikt och mer än sin plikt, statsmakterna icke vidtaga
åtgärder, som innebära, att medborgarna bestraffas. Under de gångna
åren har det dock hänt, att skogsägare, som fullgjort sin avverkningsplikt och
t. o. m. skogsägare, som avverkat mer virke än de varit skyldiga att avverka,
blivit straffade icke bara genom att de fått betala krigskonjunkturskatt utan
även genom att de fått vidkännas en avsevärd förhöjning av andra skatter. I
min hemtrakt finns det en skogsägare, som år 1940 blivit ålagd att avverka

3,000 kubikmeter. Som den sanne patriot han är och alltid varit, avverkade
han 9,000 kubikmeter, alltså tre gånger så mycket, som han ålagts att avverka.
Det gjorde han dels därför att han hade en skog, som lämpade sig för vedavverkning,
och dels därför att han ville draga sitt strå till stacken och göra en
uppoffring för det allmänna hästa. Men vad hände? Jo, givetvis fick denne
skogsägare ett mycket litet netto av denna skogsavverkning, ty han drabbades
av den serie av skatter, som drabbar varje medborgare i samhället. I detta fall
drabbade skatterna särskilt hårt, ty avverkningen innebar ett uttag av skogskapital,
och ett uttag, som avsevärt översteg normal årlig avverkning, vilken
i detta fall utgjorde ungefär 3,000 kubikmeter. Han blev så hårt straffad genom
att få betala skatter av olika slag, att han lovade sig själv att aldrig mer
göra örn en sådan sak. Denne fosterländske man ville verkligen träda i bräschen
och föregå med gott exempel. Nu kanske någon säger, att bestämmelserna i
den, nya krigskonjunkturskatteförordningen givits en så mjuk utformning, att
det hädanefter torde bliva högst få skogsägare, som drabbas av krigskonjunkturskatt.
Det är riktigt. Det blir nog ganska få skogsägare, som komma att
drabbas av krigskonjunkturskatt, men jag vill framhålla, att av det exempel,
som min egen skogsägareförening åberopat och som återfinnes i slutet av be -

100

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
villningsutskottets betänkande angående krigskonjunkturskatten, framgår, att
det bland de större skogsägarna finns ett visst antal — givetvis icke stort —
som kommer att drabbas av krigskonjunkturskatt. För min del skulle jag vilja
säga, att man bör besinna, att man just i dessa tider måste lita till de stora
skogskomplexen. Det är där, som vi kunna uttaga de stora vedpartierna. Jag
är säker örn att, ifall krigskonjunkturskatten helt hade borttagits, så skulle
man enbart inom Jönköpings län kunnat erhålla en ökad avverkning av 50,000
ä 60,000 kubikmeter. Under förutsättning att relativt lika mycket skog skulle
kunna uttagas inom de skogrika länen, så skulle det bli över 1 miljon kubikmeter,
som ytterligare skulle kunna avverkas. Herrar Holstenson, Näslund och
Hedlund i Rådom ha i sin reservation just pekat på, att de ökade avverkningarna
leda till beskattning av inkomster, som härflyta av realisation av skogskapital.
Det blir dubbelbeskattning, örn avverkningen icke anpassas så, att garantiskatteavdraget
kan utnyttjas varje år. Det är ju vanligt, att örn en gosse
uppför sig snällt, så får han en karamell för att han skall uppmuntras till att
även i fortsättningen vara dygdig och ordentlig, men om skogsägare skulle
vilja vara snälla mot »bränsleministern» och göra, vad de kunna, så få de en
örfil av herr Wigforss, som lägger på item ett helt komplex av skatter. Under
den bränslesäsong, som kommer, måste skogsägarna, även örn de aldrig så gärna
vilja göra sitt bästa för att avverka så mycket ved som möjligt, såsom
människor, vilka äro beroende av ekonomiska faktorer, innan de besluta sig
för att avverka skog, räkna med vad de — örn de avverka mer skog än som
motsvarar normal årlig avverkning och således taga av skogskapitalet — få
betala i kommunalskatt, ifall nettointäkten av jordbruksfastighet överstiger
garantiskatteavdraget, vad de få betala i krigskonjunkturskatt, vad de få betala
i särskild skatt å förmögenhet o. s. v. Här borde finansministern ha samverkat
med »bränsleministern» och sett till, att skogsägare, som bevisligen genom
avverkning tagit ut en del av skogskapitalet, erhållit, jag tvekar inte att
säga berättigade, avdrag. För den, som icke känner till dessa labyrinter av
skatteparagrafer, vill jag säga, att det avdrag, som man kan tillgodogöra sig
för minskning av skogs ingångsvärde, i många fall är så obetydligt, att det är
som en droppe i havet. Herr talman, jag vill allvarligt stryka under dessa
sista synpunkter beträffande statsmakternas skattepolitik. Jag tror, att svenska
medborgare, när de i vinter få frysa, säkerligen komma att klandra finansministern
ganska kraftigt för att han varken på ena eller andra området tagit
hänsyn till dessa praktiska synpunkter.

Herr Håstad: Herr talman! Då jag genom omständigheternas makt kommit
att sitta vid bordet i utskottet, då denna fråga behandlats, då frågan —- örn
man får döma av uttalanden i tidningspressen — är en av de allra mest omstridda,
som vi haft att behandla vid årets riksdag, och då vi tre högermän i
utskottet till slut stannat för att biträda den mening, som representeras av utskottets
majoritet, må det vara mig tillåtet att med några ord motivera vårt
ståndpunktstagande.

Jag tror, att vi alla, som i utskottet hade att handlägga denna fråga om avverkningsplikt,
hade en stark förnimmelse av att frågan var en av årets riksdags
viktigaste och allvarligaste. Den var viktig och allvarlig därför att det,
säga vad man säga vill, här gäller ett mycket långtgående ingripande i den enskildes
rättssfär och därför att lagen av en viss befolkningsklass uppfattats
såsom ensidigt riktad mot denna. Den är naturligtvis allvarlig också med hänsyn
till det nya läge, vari bränslefrågan kommit på grund av att bränslekommissionen
måst lägga upp en vida större försörjningsplan, och på grund av att
stor ovisshet råder örn möjligheterna att importera kol och koks. Om vi skulle

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

101

Förslag till lag om avverlmingsskyldighet. (Forts.)
ha uppfattat denna lagstiftning såsom innefattande bestämmelser om något
slags straff för skogsägare, såsom något slags retorsion emot dem på grund av
det sätt, på vilket de hittills fullgjort sin avverkningsskyldighet, så skulle vi inom
utskottet ha gått emot förslaget. Men jag och mina meningsfränder ha icke
kunnat finna, att det av vederbörande statsråd framlagda förslaget haft annat
syfte än att i det nya försörjningsläget öka vår beredskap, när det gäller tillgången
på bränsle.

Statsrådet Domö har redan redogjort för innebörden av lagförslaget, men
jag skulle ändock vilja i korthet sammanfatta, hur jag och mina meningsfränder
sett på nyheterna i förslaget. Dessa nyheter sönderfalla i tre avdelningar.

För det första innebär första paragrafen en utvidgning av avverkningsplikten,
så att den kan gälla även massaved och annat virke. Såvitt jag har förstått
saken rätt, är det endast frågan om massaved, som för närvarande är aktuell
och som varit anledning till den framställning i ämnet, vilken bränslekommissionen
gjort. Reservanterna vilja vägra regeringen denna fullmakt. Som bekant,
präglas dock avverkningsprogrammet för massaved av en stor eftersläpning.
Jordbrukarna ha dessutom stort behov av fodercellulosa och motorsprit.
Risk kan uppstå för arbetslöshet särskilt inom den norrländska förädlingsindustrien.
Under sådana förhållanden har det varit svårt för oss, som icke haft
alfa papperen på bordet, att, då ingen annan utväg anvisats för denna frågas
lösning, taga på vårt ansvar att motsätta oss regeringens begäran örn fullmakt.

Vad den andra avdelningen beträffar, så innehåller den preciseringar eller
utvidgningar — hur man nu vill kalla dem — i den nya lagens 2. paragraf. Det
gäller i första punkten rätt för myndigheterna att kunna bestämma den plats
i skogen, där avverkning skall äga rum. Utskottet bär varit enigt örn —-^åtminstone
har jag fått den uppfattningen —• att ett sådant inskridande, måste
ingiva allvarliga betänkligheter. Utskottet har därför också sludvif, att det förutsätter,
att »stadgandet i fråga skall vinna tillämpning endast i de fall att
försörjningen med ved och annat virke samt tillgången på transportmedel göra
det oundgängligen nödvändigt». Såvitt jag förstått saken rätt, är det — örn
det överhuvud taget blir fråga om några åtgärder — icke mot bondejordbruken,
som åtgärderna komma att riktas, ty på bondejordbruken äro skiftena i regel
små, Undantag finnas naturligtvis, till exempel de spjutformade skiften i Norrland,
som herr Stattin nyss talade om. Det kommer framför allt att Wiva fråga
om bolagsskogarna. Andra punkten handlar örn rätt för Kungl. Maj :t att bestämma
annan leveransplats än som hittills gällt enligt normalprisbestämmelserna.
Här har dock utskottet framhållit, för det första att föreskrifter örn
eventuellt ökad leveransplikt icke få komma i kollision med skogsägarens naturliga
rättighet att i de fall, då han driver jordbruk, hinna ombesörja, skötseln
av detta, och för det andra, att en ökad leveransplikt icke bör föreskrivas utan
att samtidigt bestämmes, att visst tilläggspris skall utgå; för det tredje torde
det väl förutsättas, att en förlängd framkörning endast skall kunna förekomma
i sådana fall, då det, som statsrådet redan framhållit, skulle innebära en
smidig åtgärd att lösa transportproblemet, till exempel då skiftena ligga alldeles
intill ett villasamhälle eller en stad.

Vad första och andra punkterna av 2. § beträffar, så ha vi nog i utskottet
utgått ifrån, att det icke är fråga örn åtgärder, som äro omedelbart nödvändiga,
utan bemyndigandet har mera karaktären av cn beredskapsföreskrift. Det
är väl icke osannolikt, att, om dessa bestämmelser komma att tillämpas, åtgärder
av samma tvingande natur samtidigt komma ali vidtagas på andra områden.
Statsrådet har ju redan avertera! en sådan åtgärd: jag syftar på, vad
statsrådet yttrade om en viss körplikt för lastbilsförare.

Vad beträffar andra stycket av 2. §, den del av paragrafen, som handlar om

102

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om avverknings skyldighet. (Forts.)
god skogshushållning, kan man nog ha rätt att säga, att det är mindre lyckligt
formulerat. Jag tror, att detta var en ganska allmän uppfattning i utskottet.
A andra sidan har utskottet velat »skriva» så, att några åtgärder i det hänseendet
icke skola få förekomma, utan att frågan går till Kungl. Majit, och att
alitsa en kristidsstyrelse själv icke skall få avgöra -— utan besvärsrätt enligt
lagens formulering — vad som är att anse såsom »inskränkning i rätt som må
finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits». Tillämpas bestämmelsen
på det sätt, som utskottet förutsatt, torde riskerna på den punkten
kanske ändock icke behöva bli särdeles stora.

Den tredje avdelningen slutligen är den, som börjar med 3. paragrafen och
fortsätter till slutet. Här är det — statsrådet nämnde det nyss — mest fråga
örn ett klarläggande av den inbördes kompetensen mellan bränslekommissionen
och kristidsstyrelserna. Där har en förskjutning skett, så att bränslekommissionen
erhållit större inflytande, vilket väl får anses medföra ökad säkerhet för avverkarna.
Å andra sidan har tillkommit den mycket omstridda bestämmelsen
örn vite. För min personliga del var min uppfattning vid behandlingen i utskottet
ungefär densamma, som statsrådet nyss gav uttryck åt. Jag måste fråga
mig: Är det ur avverkarnas synpunkt icke bättre att införa denna bestämmelse
än att man tager risken av att regeringen måste tillgripa förfoganderättslagen
mot en tredskande? Ställer man problemet så, kan man nog anse, att det
är bättre att ha en vitesbestämmelse, i varje fall i den utformning, bestämmelsen
erhållit enligt utskottets förslag. Det är visserligen så, som statsrådet här
säger, att bestämmelsen blivit något krånglig. Det är ju faktiskt fyra myndigheter,
som inkopplas. Kristidsstyrelsen skall anmäla förhållandet för bränslekommissionen,
bränslekommissionen skall sedan gå in med en framställning
till länsstyrelsen med begäran örn vitesföreläggande, länsstyrelsen skall förelägga
vite, och örn vite behöver utdömas, är det som vanligt domstol, som har
att döma ut det. Ju fler de inkopplade organen äro, desto mindre risker måste
avverkaren dock löpa. Jag förutsätter, att bränslekommissionen kommer att
mot avverkarna förfara på samma mjuka och smidiga sätt, som hittills brukat
ske, när det^gällt underlåtenhet att fullgöra avverkningsskyldighet. Hittills
har ingen tvångsavverkning genom kronan förekommit, utan man har försökt
att gå fram med lämpor.

Detta var de allmänna bestämmelserna. Så kommer den fråga, som bland
annat tagits upp av herr Hedlund och övriga reservanter, nämligen frågan
örn priserna. Det är ju alldeles uppenbart, att för lagens fulla effektivitet prisfrågan
måste vara av fundamental betydelse. Rätta förhållandet är emellertid,
att andra lagutskottet icke är rätt forum, då det gäller prisfrågan, och därför
ha vi också ansett det vara vår plikt att avstå från att göra något uttalande
därom, även örn det skulle ha varit möjligt att ena utskottet. Vissa av de uttalanden,
som från reservanternas sida gjorts örn prissättningen, ha för övrigt
berört saker, som aldrig någonsin varit under diskussion i utskottet. Inom utskottet
förutsattes det dock som självklart, att prisfrågan foges upp till förnyad
behandling. Efter statsrådets nu gjorda uttalande ha vi nu fått klart besked
örn, att en undersökning på denna punkt skall företagas.

Till sist skulle jag endast vilja säga, icke bara beträffande denna proposition
utan även beträffande vissa andra propositioner, som emanerat från kommissionerna,
att det i allmänhet vore önskvärt att regeringsförslagen innan
proposition avges remitteras till vederbörande organ, med vilka kommissionerna
nödvändigtvis måste samarbeta för möjliggörande av ett fullt effektivt
handlande under denna tid. Jag skulle tro, att det i detta fall hade varit till
nytta, örn. frågan, innan den kommit inför riksdagen, remitterats till skogsägarnas
riksförbund. Härutinnan kan jag ansluta mig till vad herr Werner
nyss yttrade.

Lördag#!! den 27 juni 1942 e, m.

Nr 26.

103

Förslag till lag om avverkning sskyldighet. (Forts.)

Ia summa måste jag komma till det resultatet, att det i det allvarliga läge,
vari vår bränsleförsörjning nu befinner sig, icke varit möjligt att taga på sitt
ansvar att motsätta sig att giva regeringen den begärda fullmakten, hur långtgående
den än kan te sig. Jag vill dock tillägga, att utskottet försökt att göra så
många förtydliganden och klarlägganden som möjligt, liksom att uppställa villkor
för fullmaktens användande, varför jag vill tro, att regeringen kommer att
tillämpa denna lag just i den anda, som utskottet förutsatt.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

På grund av förfall för undertecknad övertogs nu protokollsföringen, jämlikt
herr andre vice talmannens bestämmande, av tjänstemannen hos kammaren
G. Britth.

In fidem
Sune Norrman.

Herr Hedlund i Rådom erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Håstad gjorde gällande, att andra lagutskottet icke
vore rätt forum för behandling av prisfrågor. Jag är fullt ense med herr Håstad
örn den saken, och jag vet inte, att någon här i kammaren har gjort gällande,
att utskottet skulle tagit på sig den uppgiften. Vad som här sagts
är, att det skulle varit ägnat att stilla en väsentlig del av den oro, som har
uppstått, örn man i propositionen hade fått en antydan örn grunderna för prissättningen
på massaved, och örn man i propositionen hade fått ett uttalande
om att de skogsägare, som nödgas avverka skog i strid med principerna för
en god skogsvård, skola hållas skadeslösa, ävensom om att en skogsägare, som
exempelvis för vedavverkning nödgas taga i anspråk virke, vilket lämpar sig
till dyrbarare sortiment, skall hållas skadeslös för detta.

Herr Werner, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! När herr Håstad talar om att han inom utskottet icke
velat vara med örn att undanhålla regeringen den fullmakt, som regeringen
begärt, så vittnar det om, att herr Håstad icke tycks förstå, vad det här är
fråga örn.

Här är inte fråga om en fullmakt för regeringen, utan här är fråga örn
ikraftsättande av en tvångslag med omedelbar verkan. Jag behöver endast
hänvisa till lagens 2 §, som i fråga örn hårdhet i utformningen saknar motstycke.
. .

I övrigt har herr Håstad tydligen den uppfattningen, att detta inte berör
de mindre skogsägarna i någon större utsträckning. Erfarenheten visar dock,
att de mindre skogsägarna, med stöd av nu gällande lag, fått sådant åläggande
som ingripit i deras egen försörjning med husbehovsbränsle, och det har t. o. m.
hänt att de i avsaknad av skog fått åläggande örn vedavverknir.g på jordavstyckningslotter.
Det är alltså något som är ganska allvarligt och betänkligt,
örn man utformar lagar som med schablonmässig tillämpning kunna leda till
fullständigt felaktiga och skadliga resultat.

Härpå yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Tillsammans med herr Jonsson i
Skedsbygd har jag avlämnat en motion i anledning av den kungl, propositionen
i detta ärende, och motionen har tillkommit just på grund av den hårdhet,
som utmärker denna lag. Herr statsrådet säger visserligen nu vackra ord örn

104

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om avverkning sskyldighet. (Forts.)
lagen, men vad han uttalar har jag svårt att fatta, när jag samtidigt tänker
på propositionens innebörd. Man har lätt att dra den slutsatsen, att då herr
statsrådet skrev propositionen var det inte hjärtat som talade, även om så
kanske var fallet i hans uttalande i dag.

Det är emellertid så, att skogsavverkningen är en fråga örn arbetskraft.
Först och främst gäller det att få huggare till att hugga upp veden. Jag känner
många jordbrukare som blivit ålagda att hugga upp 150—200—250 kubikmeter
ved men som inte lyckats få några huggare — det finns ingen arbetskraft.
Nu försöker man med denna lag bestämma, att här skall det huggas,
skogsägarna fa betala den kostnad som uppstår, och samtidigt fastställes också
att skogen får avverkas på den plats, som kristidsstyrelserna anse lämplig.
Att denna lag är så hård till sin innebörd synes knappast motiverat, när
man läser vad Kungl. Majit säger i propositionen. »Trots de svårigheter, inte
minst beträffande arbetskraft för vedens upphuggning och transport, som
otvivelaktigt förelegat^ har från skogsägarnas sida, såsom departementschefen
betygat, icke riktats någon anmärkning mot deras villighet att i en för landet
prekär situation fullgöra vad som för dem varit rimligt och möjligt!»

När skogsägarna fått det betyget, ställer man sig verkligen frågan, örn det
kan föreligga ett sa stort behov av en så hård lag som denna. Jag vet att
folk på landsbygden inte får värma upp alla rum under de kalla vintermånaderna
utan få nöja sig med mindre antal rum uppvärmda. Örn det hade vangt
möjligt att också i. städerna på samma sätt minska på bränsleåtgången,
kanske det hade varit tillräckligt med en förlängning på ännu ett år av den
lag, som nu gäller. Men det är så i Stockholm och i andra städer, att det skall
inte finnas det minsta spår av att det är kristid, utan det skall vara så fulländat
på alla sätt. Där skola de stora paradrummen hållas varma även under
den kalla årstiden, och man kan inte ens under en kristid dra in en smula på
dessa stora fordringar.

Beträffande möjligheterna att få veden framkörd ur skogarna, så ha priserna
t. ex. vid underhandlingar som jordbrukarnas fackliga organisation fört
om en prislista för denna framkörning, pressats till den grad, att hästägare,
som skulle kort ved under förra vintern, förtjänat mindre på sin skogskörning
än en vanlig skogsarbetare, vare sig han sysslat med huggning eller annat
avtalsenligt arbete. Jag har naturligtvis ingenting emot att den senare kategorier
kunde få litet bättre betalt, men däremot vill jag klandra det tryck
som vid underhandlingarna riktades mot varje försök att få ut ett någorlunda
skäligt pris för häst och karl vid körning och släpning i skogen, vilket visade
sig omöjligt att erhålla. Därför har det varit mycket stora svårigheter då det
gällt att få jordbrukarna att åta sig skogskörning, men trots de förhållanden
som rått har det ändå lyckats hålla körningarna och släpningarna i gång.

På tal om huggningen berörde herr Andersson i Löbbo ett förhållande, som
säkerligen är rätt betänkligt. Han nämnde som ett exempel, att det kommer att
betalas ut 8 kronor och 50 öre bara för att få ut en huggare till skogen, som
inte är van vid detta arbete. Vore det inte skäl i att tänka på att man skulle
höja plitet på huggningslönerna, höja litet på lönerna för körning och samtidigt
också höja litet pa priserna för veden för att på det sättet ge en smula uppmuntran?
Da skulle säkerligen kommande års huggningar av det ansvariga
statsrådet ges samma betyg, som lämnades för detta år.

Att här antaga den ena tvångslagen efter den andra på jordbruksområdet,
gent emot skogsägare i detta fall och jordbrukare i ett annat, framkallar förstämning
inom Sveriges jordbrukarkår. Ty stämningen bland jordbrukarna blir
härigenom allt annat än välvillig. De se som sin uppgift att vara ingenting
annat än en proletärklass i samhället, som får ta konsekvenserna av krisen och

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

105

Förslag till lag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
bära dessa tunga bördor för att i de större samhällena minsta möjliga spår
av krisen skola göra sig gällande. Det äi dessa förhållanden som göra, att jag
kraftigt reagerar emot denna rad av tvångslagar på jordbrukets område.

Jag vill inte här av någon av regeringens ledamöter fordra, att sådana lagar
skola riktas mot den ena eller andra klassen, detta är långt ifrån min tanke.
Jag var heller inte med örn att rösta för tidigare liknande lagar mot jordbrukarna,
utan jag anser i dessa frågor, att skall man ha fram varorna så måste
prissättningen rätta sig efter detta behov.

Vad kostar då veden i dag i Stockholm? Är det rimliga proportioner mellan
priset i skogen, på kanske 7 kr. eller 7: 50 kubikmetern, och priset i Stockholm
på 21 ä 22 kr. kubikmetern? Vad ligger däremellan? Ar det priser, som
tvångskommenderats, däremellan? Nej, det är priser, som äro resultatet av underhandlingar
mellan olika organisationer. Man tvingar sig till skog av jordbrukarna
genom tvångslagar och fastställer ett grundpris, som gäller i skogen,
men i fortsättningen får det hela utvecklas fritt, och då blir det, sedan mellanhänderna
passerats, sådana priser för den färdiga varan.

Det är just mot detta, mina ärade kamrater i kammaren, som jag för min del
vill reagera. Jag skulle därför helst, herr talman, vilja yrka på att den lag,
som antogs den 12 april 1940, må erhålla förlängd giltighetstid till den 1 juli
1943. Andra talare ha, som jag vet, fått återkalla yrkanden under denna debatt
eller också icke vågat framställa några. Och jag vill i det sammanhanget
gärna ha sagt, att örn det är så att det inte passar med några yrkanden till
den proposition, som nu är framlagd, så ha vi bara att säga ja och amen till
vad som föreslås.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till vår motion örn förlängd giltighetstid
av lagen av den 12 april 1940.

Herr Orgård: Herr talman! Ingen är ju glad åt att en sådan här lag måst
framläggas, och jag förmodar att regeringen allra minst är det. Man gör dock
den reflexionen inför vad som sagts örn lagen, senast av herr Hansson i Skediga,
att vi dock i regeringen ha flera framstående jordbrukare- och skogsägarerepresentanter,
vilka ansett läget kräva, att förslag till en sådan lag framlägges.
Och riksdagen befinner sig nu i den situationen, att den med övervägande
av frågans vikt skall besluta i saken.

Det är väl inte bara ett intresse för samhällena, som herr Hansson i Skediga
antydde, att vi lyckas lösa bränslefrågan, utan det är väl också ett speciellt
jordbrukariptresse. Jag kan exempelvis hänvisa till att hela vår mejerihantering
och slakterirörelse äro byggda på det förhållandet att vi kunna upprätthålla
kommunikationerna, som äro beroende av bränsletillförseln. Och jordbruksutskottets
ledamöter, av vilka ju de flesta äro jordbrukare och skogsägare,
lia inte kunnat ta på sitt ansvar att avstyrka, att även för nästkommande
år ett stort kvantum fodercellulosa tillverkas, och detta är i sin tur beroende
av massavedstillförseln. Detta leder direkt tanken till den passus i det nya
förslaget, som talar örn behovet av att även få in massaveden under tvångsavverkningsbestämmelserna.
Detta endast som ett exempel på att frågan om tryggandet
av bränsleförsörjningen liven är en jordbrukarfråga.

Jag kan dock inte underlåta att säga, att det är en hel del av dessa bestämmelser,
som nu kommit till, som kunna göra en skogsägare betänksam. När jag
läste herr Werners motion, innan jag läste propositionen, blev även jag allvarligt
betänksam. Då man närmare sätter sig in i frågan reduceras emellertid
dessa betänkligheter. Man ställer sig frågan, örn de hårda bestämmelser, det
här är fråga örn, gälla endast de skogsägare, som ha möjlighet att fullgöra
leveransplikten men, icke fullgöra dtn. Och faktum är att bestämmelserna ju

106

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 o. m.

Förslag till lag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
inte gälla de skogsägare, som inte lia möjlighet att fullgöra sin leveransplikt.
Härvidlag finnas uppdragna olika gränser. Man har hänsynen till skogsvården,
som utom i särskilda undantagsfall är avgörande, och det finns en hel del
andra skäl, som kunna befria skogsägaren från hans leveransplikt. Bestämmelserna
gälla således endast deni, som icke visa sig lojala.

Då kan det framhållas, och det vill jag understryka, att skogsägarna tidigare
visat sin lojalitet när det gäller avverkningsplikten. Det förhållandet, att det
under fjolåret inte var möjligt att avverka enligt det uppgjorda programmet,
har sin orsak framför allt i den stränga vintern, bristen på arbetskraft och en
del andra dylika omständigheter. Nu förhåller det sig också så, att de skogsägare
som varit lojala och avverkat i enlighet med leveransplikten — och i
många fall därutöver •— ha gallrat sina skogar och därför knappast ha möjlighet
att i fortsättningen fullgöra så stora leveranser. Är det så, vilket här framhållits
av flera talare, att skogstillgångarna äro ansträngda ända till gränsen
lör vad som kräves av en god skogshushållning, i synnerhet i de södra delarna
av landet, då är det framför allt ett skogsägarekrav, att det finns sådana
bestämmelser, som kunna tillgripas emot de skogsägare som inte äro lojala —
och tyvärr finns det dylika. Något annat skulle för övrigt vara onaturligt, ty
skogsägarna utgöra inga undantag från andra människor.

Skogsägarna ha nu över sig tvånget att söka tillgodose det bränslebehov, som
samhället kräver i en svår situation. Örn inte de icke lojala hållas efter och
det av dem framtvingas vad de ha möjlighet att producera, vältras ju hela
bördan över på de lojala skogsägarna, och därför är det framför allt ett skogsägarintresse
att det finns sådana bestämmelser att gripa till, som tvinga de
icke lojala att fullgöra sin plikt. Här har invänts att lagen icke tillämpats
under de gångna åren, men det kan dock sägas att det varit nyttigt, att den
funnits. På grund av de skärpta kraven på avverkningar är det tydligen nödvändigt,
att vi även få sådana skärpta bestämmelser som finnas i det förslag,
som föreligger till behandling i dag.

Övriga talare ha gått in gå detaljerna här. Jag skall inte göra detta. Med
hänsyn till de skäl för och emot de nya bestämmelserna,'' som under diskussionen
ha förebragts, torde man inte kunna komma ifrån att vi för att lösa bränsleproblemet
äro nödsakade att ge regeringen de fullmakter som föreslås. I den
förhoppningen att bestämmelserna inte skola behöva sättas i kraft, nu lika
litet som tidigare, kan jag således vara med om förslaget så som det föreligger
enligt utskottets betänkande.

Jag vill tillägga, att härvidlag allt kommer an på tillämpningen av lagen.
Det har gått utmärkt hittills, och jag tror man kan fälla det omdömet örn de
myndigheter, som handhaft avverkningarna, att de skött det hela nå ett mycket
smidigt sätt. Men det är givet att det kommer att bli svårare ju större
krav som ställas och ju mindre möjligheter skogsägarna ha att uppfylla dessa
krav.

Herr Stattin berörde tydligen en av de svåraste frågorna, nämligen de långa
vägarna och transportkostnaderna, framför allt i Norrland. Jag vill i anslutning
till vad statsrådet Domö yttrade härom framhålla, att regeringen bör ha
sin uppmärksamhet fäst på detta spörsmål och se till att priserna jämkas
med hänsyn till transportkostnaderna. Här har man dock möjlighet att reglera
förhållandena medelst rättigheten att när det är långa avstånd leverera
kol i stället för ved; kolet tål ju högre transportkostnader än veden.

I fråga örn tillämpningen av denna lag vill jag även framhålla, att man när
det gäller att avväga avverkningsplikten emellan de olika skogsägarna bör se
till, att denna avverkningsplikt bygger på en verklig inventering av tillgångarna
på skog på olika håll. Skogsvårdsstyrelserna ha naturligtvis mycket

Lördagon den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

107

Förslag till lag om avverkning .oskyldighet. (Forts.)
god kännedom örn skogstillgångarna, men man kan ju inte begära, att de skola
lia reda på förhållandena överallt, i synnerhet inte upne i de norrländska skogsvidderna.
Det kräves därför ökad arbetskraft, örn de skola få större möjlighet
att här följa med. Regeringen bör se till att skogsvårdsstyrelserna utrustas
med sådan arbetskraft, att de i fortsättningen intensivare kunna inventera
skogstillgångarna och avväga avverkningsplikten med hänsyn härtill, så att
detta inte sker schablonmässigt, på grundval endast av areal och ofta även
schablonmässigt beräknad skogstillväxt. Uppgifter på de skogsområden, där
det ännu finns stora mängder gallringsved att tillvarataga, måste också insamlas.
Jag vet att i Norrland, även inom icke så avlägset belägna trakter, finnas
stora områden av ännu ogallrade skogar.

Herr von Seth förde diskussionen in på skattefrågan och framhöll, att man genom
denna tvångslag söker stimulera skogsägarna till ökad avverkning — men
i den mån de äro lojala och t. o. m. så lojala, att de överskrida avverkningsplikten,
då kommer Wigforss och straffar dem med ökade skatter. Herr von
Seth nämnde också krigskonjuukturskatten, och det föreföll som han menade,
att om denna skatt avskaffades, skulle det finnas möjlighet att utan vidare
få fram de virkesmängder som behövdes. Jag vill härtill endast göra den
reflexionen, att krigskonjunkturskatten, i synnerhet efter de nya bestämmelser
som nu beslutats, endast uttages i den mån å skogsavverkningen uppkommer
icke bara merinkomst, utan även en mervinst och en ganska avsevärd mervinst.
Herr von Seth har således här velat säga, att örn man kunnat vinka
med att denna avsevärda mervinst skulle bli fri från krigskonjunkturskatt,
skulle man ha kunnat klara av det här problemet. Detta stämmer dock icke
med den övriga motiveringen. Det förhållandet, att vi icke kunnat klara bränsleprogrammet,
har berott på andra svårigheter, såsom den stränga vintern, bristen
på arbetskraft och så vidare. Jag skall icke, herr talman, taga upp tiden
med att gå närmare in på denna sak, men som krigskonjunkturskatten nu är
avvägd, tror jag icke att den har någon hämmande inverkan på skogsavverkningen.
De skogsägare, som kunna ta ut dessa avsevärda mervinster på sina
avverkningar, kunna helt säkert också bära den pålaga, som krigskonjunkturskatten
utgör.

Jag vill sluta dessa reflexioner med några mera allmänna synpunkter. Det
är i alla fall märkligt vad tiden växlar. Det var icke längesedan som man
icke fick ett öre för gallringsvirket i våra trakter. Det var icke många år
sedan, som man, åtminstone i Norrland, med svårighet kunde få någon att
taga vara på gallringsvirket i skogarna gratis. Nu lia vi kommit in i ett
annat skede. Många skogsägare äro nu helt säkert glada åt att få sina skogar
gallrade. Örn omständigheterna kring själva avverkningarna icke äro för svåra,
får man också ut ett rotvärde, som icke är så dåligt, åtminstone icke när det
gäller närbelägna skogar.

När det nu klagas över det hårda öde, som drabbar oss skogsägare, vill jag
framhålla, att vi böra tänka litet också på framtiden. Kanske förhållandena
i denna växlingsrika tid svänga om, så att vi ånyo komma i samma situation
som före kriget, så att skogsägarna nödgas komma och be statsmakterna ingripa
med stödåtgärder, när det gäller skogsbruket. På grund av konkurrensen
ute på världsmarknaden måste kanske skogsägarna ännu en gång leva
under den internationella konkurrensens hårda stjärna, som tvingar i synnerhet
deras arbetare att leva på en standard, som icke är jämförbar med andra
arbetargruppers standard.

Jag tycker att vi alla borde lära åtskilligt av vad som skett. Statsmakterna
och olika medborgargrupper inse nu den betydelse .skogen Ilar. Den räddar
oss i olika avseenden i en svår situation. Örn vi skogsägare komma i lik -

108

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag orri avverknings skyldighet. (Forts.)
ilande förhållanden som tidigare och komma med krav på stödåtgärder för
att hålla skogsbruket uppe och hålla skogsarbetarnas levnadsstandard i någorlunda
nivå med övriga arbetargruppers, hoppas jag, att statsmakterna med
hänsyn till de erfarenheter, man nu gjort, äro benägna gå dessa krav till mötes.
Därför menar jag att ömsesidig lojalitet och hänsyn kräva, att vi se
problemet i stort, och se på samhällets och på det gemensamma bästa. Det tror
jag alla grupper i det långa loppet ha nytta av.

Jag vill säga detta framför allt därför att det vill synas, som om man blåser
upp denna fråga till orimliga proportioner. Man säger att denna lag som pålägges
skogsägarna är en tung lag, som de icke kunna bära. Denna lag är
emellertid nödvändig, och den drabbar icke, tror jag, de lojala. De bestämmelser,
som innehållas i lagen, syfta framför allt till att komma tillrätta med
den som till äventyrs icke vill fullgöra sin medborgarplikt i det avseendet. Det
är ett skogsägarintresse förutom ett samhällsintresse att bränslefrågan löses,
och när de enkla åtgärder, som här föreslås, synas vara nödvändiga för att
klara den situation vi stå inför, anser jag det vara vår plikt att lojalt stödja
de åtgärder, som föreslås.

Herr voll Seth erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! I sitt anförande har herr Orgård påstått, att jag sagt att vi, därest
krigskonjunkturskatten borttages, icke skulle ha några svårigheter med avverkningarna.
Detta är antingen en mycket grov missuppfattning av honom eller
också ett uttryck för hans livliga fantasi. Jag har läst upp vad reservanterna
sagt på sid. 16 angående de övriga skatterna, garantiskatteavdraget och så vidare,
som gälla för skogsinkomsterna, och pekat på att vi, därest krigskonjunkturskatten
borttagits, säkerligen fått en avsevärt utökad avverkning från särskilt
de större skogskomplexen. Det håller jag styvt på. Men jag vill särskilt
understryka, att jag även pekade på de komplex av andra skatter, som uttagas,
när man tar av skogskapitalet, alltså när man utöver den årliga avkastningen
för att tillgodose folkhushållet giver sig in på att ta av skogskapitalet.

Vidare yttrade:

Herr Barnekow: Herr talman! Det är klart, att det även för mig skulle vara
intressant att gå igenom hela denna fråga liksom åtskilliga av talarna gjort
här i kväll. Eftersom frågan är genomtuggad så många gånger, tycker jag dock,
att det vore skäligen onödigt. Jag skall därför inskränka mig till ett bemötande
i några små detaljer av de reservanter och motionärer, som jag anser icke
blivit bemötta här i kväll.

Jag vill i förbigående säga till herr Orgård, att det föreföll som om han tog
frågan mycket lätt. Det lät på honom som örn lagen uteslutande vore till fördel
för skogsägarna. Han talade visserligen örn lojalitet också, men därom tala
vi ju alla. Men fördelen med denna lag för skogsägarna kan vara problematisk.
Jag tror att herr von Seth och flera med honom hade ganska rätt, när de klagade
över de skatter, som tagas ut av skogen. Det kapitaluttag av skogen, som vi
i många fall göra, verkar synnerligen ogynnsamt för framtiden, när det gäller
den arbetsfördelning, som vederbörande såväl på jordbrukarhåll som skogsågarhåll
sträva efter. En skogsägare likaväl som en jordbrukare, som sköter
sin egendom väl, vill ju ordna arbetet så, att det folk han har räcker lagom till.
Han vill inte ha för mycket folk, men ej heller för litet. Men örn vi nu tvingas
avverka ved, som egentligen skulle tagas ut senare, kunna vi inom en framtid
stå där med alltför liten sysselsättning för våra hästar. Då kan man tala örn

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

109

Förslag till lag om avverkningsskyldighet. (Forts.)
att skogsägaren lidit en indirekt förlust, för vilken han icke erhållit någon
ersättning på något sätt. Denna lag är sannerligen icke rolig, men det kan icke
hjälpas. Det finnes många andra lagar, som icke heller äro det.

Så var det étt par småsaker, som en del föregående talare fört på tal. Herr
Hedlund i Rådom gick sålunda in på frågan örn god skogsvård och uttalade att
skogsägaren borde ha ersättning örn han avverkade mot god skogsvård, alltså,
skogsägaren skulle icke blott naturligtvis ha ersättning för den ved, som han
avverkar, utan också ersättning för den förlust han lider genom att^skogen icke
avverkas enligt riktiga principer. Det är så sant, som det är sagt. Yi talade om
det i utskottet, men jag vill säga till honom här, vad jag sade till honom i utskottet,
att örn han kunde angiva några värderingsgrunder, som man därvidlag
kunde gå efter, vore jag tacksam. Örn jag tar litet ungskog genom kalhygge,
då kan man kanske värdera den skogen på samma sätt som man värderar skogen
på kraftgatorna, där kraftledningar skola gå fram. Där har man visserligen
numera vattenfallsstyrelsens prisnormer att gå efter, men dem kan man
näppeligen följa. De äro för övrigt sannerligen heller icke lätta. Men örn skogsägaren
ålägges att taga ut skog utöver skogstillväxten och därigenom skadar
den goda skogsvården, är det långt ifrån lätt att värdera — jag hoppas att det
icke är vanligt, att man tar skog genom kalhygge, utan det tillgår val så att
man hugger på åtskilliga ställen — den förlust man lidit genom en sådan dålig
skogsvård. Jag fattar ej hur en värderingsman skall kunna göra en riktig
värdering därav. Vi veta priserna på ved i dag, men huru skall man kunna veta
något örn det framtida vedvärdet? Det är alldeles omöjligt att fastställa det.
Jag erkänner emellertid ännu en gång, att man lättare kan fastställa värdet
av kalhyggen på kraftgatorna.

Så säger herr ^Hedlund i Rådom, att den där punkten i förordningen, som
säger, att vi skola ha rättighet att ålägga en skogsägare att leverera ved på
viss plats, är obehövlig. Jag hoppas, att den skall bli det. Men faktum är, att
den kan behövas. Jag har icke själv deltagit i dessa nämnders sammanträden.
Men även i vårt län har det hänt, att en skogsägare lagt sin ved vid en väg,
som kanske vid något tillfälle verkligen kan befaras med bil, men. att vederbörande
chaufför nekat köra dit, därför att vägen endast vid särskilt gynnsamt
väglag kunde befaras. Det är gudskelov inte så, att skogsägaren är skyldig
köra veden till allmän bilväg utan endast till väg, som kan befaras med bil.
Då ligger det i sakens natur, att det bör finnas möjlighet för kristidsstyrelserna
att säga ifrån, att på den eller den vägen kunna icke våra chaufförer köra
och hämta veden, men man kan köra och hämta veden på en väg, som kanske
ligger mycket nära. Det kan givas också andra tillfällen, då det kan vara fördelaktigt
för nämnden att bestämma platsen. Ponera att bilvägen ligger långt
ifrån bygden, men att det är nära till en flottled. Örn vi bli nödsakade att flotta
vedvirket för att klara transporterna kan det, örn det nu gör skogsägaren detsamma,
vara fördelaktigt att, för att förhindra att skogsägaren håller på att
vilja leverera veden viel bilväg, kunna tvinga honom att lägga veden vid en
lika nära belägen flottningsplats. Det kan finnas sådana tillfällen.

Herr Werner sade i det sammanhanget någonting, som är alldeles riktigt.
Han sade, att örn vi bli skyldiga att köra veden en bit, räcka kanhända hästarna
icke till. Den anmärkningen gjorde jag också i utskottet. Jag anser att
den punkten nära nog, fastän det icke talats därom i dag, är den svåraste punkten
i hela förordningen. Men nu finns det bestämmelser i utskottets utlåtande
örn, att det skall tagas hänsyn till örn jordägaren icke kan hinna med leveransen
av ved, och om hur det skall förfaras, örn han icke kan hinna utföra andra
arbeten vid jordbruket och så vidare. Det är sålunda klart utsagt, att örn han
kör längre väg skall han ha betalt därför. Örn han hinner göra det och har tid

Ilo

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om avverknings skyldighet. (Forts.)
och får betalt därför, kan det väl icke vara så farligt. Han vet ju att han slipper
köra veden, om han icke hinner med. och då är det, tycker jag, inte så svårt.

Herr Werner och kanske också andra ha sagt, att denna förordning verkar,
som örn man icke haft skyldighet att avverka ved förut. Men det ha vi nu i alla
fall, annars hade väl manga latit bli att avverka under de gångna åren. Vederbörande
har haft skyldighet att leverera ved. I det fallet innebär denna lag
icke någon förändring. Förändringarna ligga på andra punkter, men icke i
fråga om skyldighet att leverera ved.

Herr Werner nämnde också något, som jag tycker var riktigt anmärkt, och
därom har man talat i någon mån också i utskottet, fastän kanske icke tillräckligt
mycket, nämligen att kronoskogarna böra gå i spetsen, när det gäller
avverkningen. Det har klagats och med rätta över att kronoskogarna sparats
och skonats mer an skäligt. Det är ett förhållande, som vi verkligen hoppas
kommer att ändras. Men å andra sidan har det från många håll i bygderna
sagts, att kronoskogarna borde avverkas till bristningsgränsen, innan man tar
ut större kvantiteter av de privata skogsägarna. Nu får man emellertid väga
alla omständigheter. Om till exempel kronoskogarna i en ort, såsom ofta är
fallet, äro väl skötta och till största delen bestå av timmerskog, och det i samma
bygd finnes privata skogar, som, fastän de kanske inte äro så täta, i alla
lall mindre bestå av timmerskog än av vedskog, är det nationalekonomiskt
riktigast att avverka vedskogen, som är i privat hand, något hastigare och
spara på den å kronoskogen befintliga timmerskogen. Men kronan måste gå
i spetsen vid avverkningarna, det är alldeles riktigt.

Herr Hansson i Skediga nämnde, att det kan ju bli alldeles omöjligt för
jordbrukaren att avverka, om han till exempel icke har arbetskraft. Den saken
är emellertid klart avhandlad i lagen. Det får sålunda icke anses som underlåtenhet
att fullgöra sin avverkningsskyldighet, om arbetskraft icke kan anskaffas.

Statsrådet Domö var icke riktigt nöjd med den ändring beträffande bötesåläggande,
som utskottet gjort. Jag är emellertid tacksam för att han har
accepterat den, och då kan jag ju vara fullt nöjd. Men jag vill förklara, varför
jag hållit så starkt därpå i utskottet. Det har icke varit därför att det skulle
bli en längre omgång utan av psykologiska skäl. Vi veta hur kristidsstyrelserna
äro sammansatta. Det är synnerligen dugligt folk, och kanske ofta från
bygden. Vi veta att de andra i bygden se litet snett på dessa herrar, därför
att de kommit upp litet fort. Blir det då en tvist mellan knstidsstyrelsen
och skogsägaren örn platsen var veden skall läggas, känner ju skogsägaren
det ganska lätt, som örn det vore två parter, som kivades. Komma de icke
överens, ålägger den ena parten den andra böter. Visserligen kan den frågan
gå till bränslekommissionen, men det tycker jag är en värre omväg än vi
föreslagit. Örn kristidsstyrelsen skriver att skogsägaren vill lägga veden i
Klövakärr men kristidsstyrelsen vill ha den i Romeleklint, 500 meter därifrån,
lär bränslekommissionen icke göra annat än godkänna kristidsstyrelsens förslag.
Bränslekommissionen kan ju icke ha den ringaste aning örn, hur det förhåller
sig. Om propositionen gått igenom borde man i en sådan sak skrivit till
länsstyrelsen och bett den sätta sig i förbindelse med fjärdingsmannen eller
kommunalnämndsordföranden, som fått taga reda på hur saken hänger ihop,
örn man icke på förhand a priori vill godkänna vad kristidsstyrelsen föreslår.
Det är väl ändå bättre, att det är en myndighet, som utdömer böter. Det känns
mycket mera tilltalande. Vidare är det lättare för en länsstyrelse att taga itu
med saken, örn en skogsägare skulle opponera sig. Det var av dessa skäl vi
ansågo, att det var lämpligare att i detta fall koppla in länsstyrelserna i stället
för kristidsstyrelserna. Ute i bygderna är man nog icke så nöjd med att

Lördagen den 27 juni i 942 e. m.

Nr 26.

lil

Förslag till lag örn avverkningsskyldighet. (Forts.)
kristidsstyrelserna få rättighet att bestraffa — man ser nog helst, att sådant
sker genom myndigheterna.

Sedan är det ytterligare en sak, som jag vore tacksam örn statsrådet ville,
innan vi sluta debatten, säga ett ord örn. Det är frågan örn avverkning av virke
i stället för ved. Saken har varit uppe förut, och varje gång vedavverkningsspörsmålet
har varit före har jag dragit min läxa. Jag tror, att det hela
kanske nu är på rätt väg, men jag vore som sagt tacksam, örn statsrådet ville
nämna något om frågan. Det händer nämligen då och då, att skogsägare,
som ha skött sin skog mycket väl och ha mycket skog — antingen det nu är
barrskog eller bokskog — ha blivit ålagda en rätt stor leverans och lia blivit
tvungna att avverka och hugga upp prima virke till ved. Skall det gå därhän
i större utsträckning, blir det nödvändigt, att staten, örn det går så långt att
man behöver taga även sådant i anspråk, får betala en viss prisskillnad. Eljest
blir det liktydigt med ett bestraffande av den enskildes skötsamhet, som
vöre ganska hårt. Den ene bonden har vedskog, som han får rensad och gallrad.
Den andre har skött och vårdat sin skog under all sin tid, och han straffas
med att behöva hugga ned de vackra träden till ved.

Jag skall, herr talman, icke tillägga något utöver dessa anmärkningar. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag vill i likhet med föregående
talare i debatten såsom min mening framhålla, att vi skogsägare icke
äro särskilt glada över de avverkningsbestämmelser, som nu gälla, och att vi
kanske bli ännu mindre glada över de bestämmelser, som komma att gälla,
sedan den framlagda propositionen bifallits. Vi få emellertid icke glömma, att
vårt land befinner sig i ett utsatt läge, och att enskilda synpunkter nog måste
vika för det allmännas intresse. Jag skall därför icke föra något långt resonemang
örn bestämmelserna i lagen. Jag har, herr talman, begärt ordet närmast
för att framhålla ett par synpunkter på det avverkningsprogram, som vi
nu stå i begrepp att genomföra.

Jag vill då först rikta mig till de myndigheter, som handha uträkningen och
åläggandet av avverkningen, och till skogsvårdsstyrelserna, som äro bränslemyndigheternas
rådgivande organ och dessutom i mycket stor utsträckning
ha personlig kontakt med skogsägarna. Jag kommer därvid mycket närande
spörsmål, som helt nyss framförts av herr Orgård. Det jag först skulle vilja
hemställa örn är, att när man ålägger skogsägarna att hugga en viss kvantitet,
man icke går alltför schematiskt fram utan i större utsträckning än under
de båda tidigare åren inventerar de skogstillgångar, som finnas, och ålägger
de skogsägare, som verkligen lia tillgång till vedskog och skog lämplig för
avverkning, en större awerkningsskyldighet än dem som redan ha sina marker
genomhuggna och hårt gallrade. Detta var den ena synpunkten. Den andra är
den, att vederbörande myndigheter nog måste med större kraft än kanske hittills
skett se till, att ingen skogsägare av enbart tredska eller ovilja får draga
sig undan. När så sker nedsätter detta lusten hos de lojala skogsägarna att fullfölja
sin avverkning. Det säges i propositionen, att man egentligen icke har
behövt tillgripa några tvångsåtgärder utan har klarat sig i stort sett utan sådana.
Det är gott och väl, men det finns nog skogsägare, som, även om de icke
direkt bedrivit sabotage när det gällt vedavverkningsprogrammet, dock visat
en tydlig motvilja att söka fullfölja det de ha sig förelagt. Jag skulle därvidlag
nästan vilja göra en liknelse med skyldigheten att göra militär beredskapstjänst.
Vi veta, hur olustigt de som legat ute en lång tid känna det, att en del
icke varit inkallade alls. Det är likadant med oss skogsägare, som kanske
med stor möda och icke så litet bekymmer åstadkommit ett gott resultat, då

112

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om avverknings skyldighet. (Forts.)
vi se andra, som draga sig undan så länge som möjligt. Kunna myndigheterna
se till, att det blir litet mera rättvisa på detta område, tror jag, att det skulle
gynna genomförandet av vedanskaffningsprogrammet.

Utöver dessa båda synpunkter skulle jag endast vilja göra ett litet påpekande
om vad utskottet skrivit i en del hänseenden. Såvitt jag förstår har utskottet
med sina uttalanden — jag skall icke taga upp tiden med att citera
dem — givit skogsägarna en något större trygghet än de skulle haft, om den
kungl, propositionen hade tagits utan vidare. Jag kommer därför att rösta
för utskottets förslag. Jag kan naturligtvis säga som någon gjort här tidigare,
att jag gör det med viss tvekan, men jag gör det i känslan av att vi i nuvarande
läge — jag upprepar vad jag sade i början av mitt anförande — icke
kunna undandraga oss det ansvar, som vi ha för att under den kommande vintern
och det år, som ligger framför oss, landets bränsleförsörjning skall kunna
klaras.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Det var ett par uttalanden under
debatten, som jag skulle vilja bemöta.

Herr Barnekow gjorde gällande, att det skulle stöta på oöverstigliga svårigheter
att utmäta ett skäligt skadestånd åt en skogsägare, som nödgades företaga
avverkning i strid mot god skogsvård. Bl. a. menade herr Barnekow, att
man icke nu kunde avgöra, vilka priser, som komma att betalas i en framtid,
när skogen skulle ha avverkats, örn tvångsåläggande icke hade givits. Jag är
fullt överens med herr Barnekow örn den saken, men jag vill samtidigt erinra
örn att herr Barnekow dock medgav, att man när det gäller t. ex. kraftgator
funnit på en lämplig metod för skadeståndsberäkning. Det skulle då vara den
skillnaden, att för en kraftgata sker det en kalavverkning, medan det i detta
fall kanske endast skulle ske en sådan utglesning av beståndet, att marken icke
lämnade full avkastning. Jag skulle föreställa mig, att det för en sakkunnig
person icke är svårt eller i varje fall icke stöter på oöverstigliga hinder att räkna
ut skillnaden mellan den avkastning, som en skog skulle kunna lämna vid exempelvis
ett virkesförråd av 100 kbm per hektar och ett förråd av bara 25 kbm
per hektar.

Sedan skall jag be att få uttala min tillfredsställelse över att statsrådet
Domö ansåg sig kunna giva reservanterna rätt på en punkt, örn också erkännandet
därvidlag var allenast villkorligt. Statsrådet Domö framhöll, att reservanternas
uppfattning, att den totala awerkningskvantiteten av alla sorter tillsammans
icke komme att ökas genom industrivirkets införande under avverkningsplikten,
skulle vara riktig, under förutsättning att man hade tillgång
endast till den arbetarstam, som nu arbetar i skogsbruket. Komme det emellertid
till flera arbetare, bleve förhållandet ett annat. Ja, det är riktigt, men då
skulle jag föreställa mig, att man lämpligen hade kunnat göra på det sättet, att
man ökat åläggandena rörande brännveds avverkningen och samtidigt ökat även
den anpart av brännved, som får utbytas mot massaved, och slutligen prissatt
massaveden på ett sådant sätt, att priset stimulerat till avverkning. Jag är
vidare fullt överens med statsrådet Domö örn att det är irrationellt ur transportsynpunkt
att lägga upp ett vedparti vid bilväg 500 m eller 1 km från järnvägsstation,
för att sedan med bil fullfölja framforslingen till järnväg. Men
det är endast i fråga örn medlen för att förmå skogsägarna att köra fram veden
det återstående stycket, som våra meningar gå isär. Statsrådet Domö anser, att
vitesbestämmelser äro erforderliga. Jag skulle för min del lia föredragit, att
man gått den andra vägen, som man brukar använda, när man söker förmå
människor att uträtta något, nämligen att premiera dem, d. v. s. härvidlag lämna
ett något högre pris för den ved, som föres fram på detta sätt. Det har man

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

113

Förslag till lag orri avverltningsskyldighet. (Forts.)
också gjort under det gångna året, och jag skulle tro, att resultatet av försöket
är uppmuntrande -—• i varje fall är det på det sättet så långt min erfarenhet
sträcker sig.

Vidare får jag tacka för det meddelande, som statsrådet Domö gav i fråga
örn skyldigheten att avverka brännved, örn man icke har tillgång på skog, som
brukar upphuggas till brännved. Men jag skulle vara ännu mera tacksam, om
det kunde utfärdas anvisningar även i det ämnet, så att en skogsägare kan
vända sig exempelvis till vederbörande kristidsstyrelse och få besked i saken.

Slutligen är det val, såsom det framhållits av så gott som varje talare här,
nödvändigt för att man skall kunna föra denna fråga någorlunda väl i hamn,
att man säkrar arbetskraftstillgången och ser till, att åt skogsägarna tryggas
ett rimligt rotvärde.

Till detta skulle jag vilja lägga, att saken brådskar. Det är fara i dröjsmål,
och man får gå ganska snabbt fram, om man skall tänka sig att under sommaren
få huggen den kvantitet man tänkt sig.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Då det anmärkts, att i de motioner,
vari yrkas förlängd giltighetstid av lagen örn skyldighet att avverka ved till
avsalu, icke intagits förslag till lagtext, yrkar jag, herr talman, avslag på utskottets
hemställan och propositionen samt godkännande av följande lagtextförslag:
»Härigenom förordnas, att lagen av den 12 april 1940 örn skyldighet
att avverka ved till avsalu, erhåller förlängd giltighetstid t. o. m. den 30 juni
1943.»

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner på 1 :o) godkännande av 1 § i utskottets förevarande förslag
till lag örn avverkningsskyldighet; 2:o) godkännande av samma paragraf i den
lydelse, som föreslagits i den av herr Holstenson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) bifall till det av herr Hansson i Skediga
under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedlund i Rådom begärde emellertid votering, i anledning varav herr
andre vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av vilka herr andre vice talmannen nu fann
den under 3:o) angivna vara med övervägande ja antagen. Även beträffande
kontrapropositionen begärde emellertid herr Hedlund i Rådom votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
1 § i andra lagutskottets förevarande förslag till lag örn avverkningsskyldighet
antager bifall till det av herr Hansson i Skediga under överläggningen
framställda yrkandet, röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
godkännande av nämnda paragraf i den lydelse, som föreslagits i den av herr
Holstenson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Andra hammarens protokoll 19Jf2, Nr 26. 8

114

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till
lag om åtgärder
mot
vanhävd av
jordbruk.

Förslag till lag om avverknings skyldighet. (Forts.)
hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit det av herr Hansson
i Skediga under överläggningen framställda yrkandet.

I överensstämmelse härmed upplästes och godkändes en så lydande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till lag örn avverkningsskyldighet, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Hansson i Skediga under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså godkänt 1 § i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Övriga delar av Utskottets förslag till lag om avverkningsskyldighet.
Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslaget fattade
beslut.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 275, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagtuskottet, hade Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn åtgärder
mot vanhävd av jordbruk.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i första kammaren
nr 257 av herr Andersson, Alfred, och nr 261 av herr Bengtsson m. fl.
samt motionerna i andra kammaren nr 363 av herr Hansson i Skediga, nr
367, av herrar Carlström och Boman, nr 368 av herrar Nilson i Spånstad och
Svensson i Ljungskile, nr 369 av herr Lundell och nr 370 av herr Janson i
Frändesta m. fl.

I motionen II: 369 hade yrkats, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 369, måtte antaga Kungl.
Maj :ts i propositionen framlagda förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd
av jordbruk; samt

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

115

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

B. att motionerna I: 257, I: 261, II: 363, II: 367, II: 368 och II: 370
matte anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag skulle 1 § och 7 § lagen örn
åtgärder mot vanhävd av jordbruk hava följande lydelse:

1 §•

Finnes å brukningsdel odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, skall
uppsikt hållas däröver att brukningsdel en ej vanhävdas, vare sig därigenom
att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga äventyras, eller därigenom
att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

7 §•

Har anmälan jämlikt 6 § andra stycket skett, skall länsstyrelsen höra den,
som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden, samt, om denne påkallar
syn enligt 5 § andra stycket och sådan syn tidigare icke hållits eller länsstyrelsen
eljest finner anledning därtill, förordna örn syn. Länsstyrelsen skall därefter
föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt
förelägga den, som är därför ansvarig, för en var av åtgärderna viss tid, inom
vilken åtgärden skall vara verkställd. Tiden bestämmes i enlighet med vad
i 6 § första stycket sägs. Länsstyrelse må i fråga om byggnadsbeståndet å
brukningsdelen ej föreskriva andra åtgärder än sådana, som äro oundgängligen
nödvändiga för att å brukningsdelen skola finnas byggnader av den beskaffenhet,
som fordras för jordbrukets ändamålsenliga bedrivande. Har i
överenskommelse som avses i 6 § första stycket fastställts vite, må länsstyrelsen,
örn skäl därtill föreligga, utdöma vitet.

Försittes tid som i första stycket nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande av
jordbrukskommissionen giva det nya föreläggande i fråga örn vanhävdens avhjälpande,
som med avseende å brukningsdelens skick då må finnas erforderligt.

Vid meddelande av föreläggande enligt denna paragraf äger länsstyrelsen
fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse
ävensom fälla till sådant vite.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag skulle lagen med vissa angivna
undantag äga giltighet till och med den 30 juni 1947.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tamm, Löfvander, Beck-Friis, Näslund, Hallagård och Barnekow,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 369 samt med förklarande att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas i det av Kungl. Maj :t framlagda
förslaget till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk, måtte för sin del antaga
av reservanterna framlagt förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av
jordbruk;

B. att motionerna I: 257, I: 261, II: 363, II: 367, II: 368 och II: 370, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Det av dessa reservanter framlagda lagförslaget skilde sig från Kungl. Maj :ts
och utskottets förslag endast därutinnan, att lagens giltighetstid skulle med
samma undantag, som Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit, begränsas till
och med den 30 juni 1943.

116

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. na.

Förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

2) av herr Håstad, som utöver det av herr Tamm med flera framställda
yrkandet örn ändring av stadgandet angående lagens giltighetstid föreslagit,
att riksdagen för sin del måtte besluta att 1 och 7 §§ skulle erhålla följande
lydelse:

1 §■

Finnes å •—• --eller därigenom att, i fråga örn brukningsdel, som avses

i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, nödiga byggnader
bortföras eller lämnas utan underhåll eller, beträffande annan brukningsdel,
byggnader, som äro oundgängligen nödvändiga för att förekomma skada
å husdjur eller bärgad gröda, bortföras eller lämnas utan underhåll.

7 §•

Har anmälan — •— ■—- stycket sägs. Länsstyrelse må i fråga örn byggnadsbeståndet
å brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt
å vissa jordbruk, ej föreskriva — ---ändamålsenliga bedrivande. Å

annan brukningsdel må länsstyrelse i fråga örn befintliga byggnader ej föreskriva
andra åtgärder än oundgängligen erforderliga mindre reparationer. Har
i ----— utdöma vitet.

Försittes tid---— finnas erforderligt.

Vid meddelande---sådant vite.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Barnekow: Herr talman! Riksdagen har på andra lagutskottets förslag
en gång anhållit att få en provisorisk vanhävdslag. Jag tror dock icke, att
många av oss hade tänkt sig, att lagen skulle se ut så som det förslag vi nu
skola behandla. Kungl. Majit har här kopplat ihop två olika lagar: en vanhävdslag
för våra jordbruk överallt i vårt land med en uppsiktslag, som gäller
sedan 1927 för bolagsjordbruken i Norrland.

I den reservation, som även jag undertecknat, ha vi reservanter icke vågat
oss på en, omarbetning av lagförslaget utan föreslagit, att Kungl. Maj :ts lagförslag
skulle antagas att gälla blott på ett år, under vilken tid Kungl. Maj :t
skulle få tillfälle att omarbeta lagarna, så att vi dels finge ha kvar den gamla
uppsiktslagen för norrlandsbolagen med däri inryckt en vanhävdsparagraf,
dels finge en provisorisk vanhävdslag för övriga jordbruk utan, någon bestämmelse
däri örn byggnaderna.

Vi veta ju,, att lagarna mot norrlandsbolagens jordbruk, örn jag så får kalla
dem, ha berott på den misstänksamhet, som på så många håll har rått mot de
stora skogsbolagen. Med rätt eller orätt ansågos de i gångna tider vara, vi
kunna säga socialt misstänkta, ja, rent av kanske vara asocialt lagda. Jag
tror att denna föreställning har ändrats högst betydligt de senare åren. Man
hör från olika håll, även bland dem som förut varit mycket starkt inställda
mot de norrländska skogsbolagen, att dessa bolag ha skött först och främst sin
skog men även sina domäner i övrigt bra. Men ingen har velat föreslå, att uppsiktslagen
skulle borttagas. Den är kanske fortfarande behövlig -— jag känner
alltför litet till det själv — men i alla fall kvarstår misstänksamheten mot
dessa bolag. Men därför är det ju inte nödvändigt att tillskapa en uppsiktslag
för Sveriges andra jordbruk! Vi kunna väl inte säga, att våra jordbrukare över
lag äro misstänkta i socialt avseende, i varje fall kan jag inte säga att vi äro
misstänkta för att vara asocialt lagda. Det känns då litet hårt för jordbrukare
i allmänhet att komma under en på det sättet mycket skärpt uppsikt. Vi
ha ju tillräckligt med fogdar och tillsyningsmän över oss förut! Det är svårt

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

117

Forslar/ till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
nog i och för sig med en vanhävdslag vad jordbruket beträffar. Den kommer
säkerligen att åstadkomma mycken irritation, och det kommer säkerligen att bli
ganska obehagliga verkningar på sina håll. Men det få jordbrukarna finna
sig i, ty här har det gällt att skapa mesta möjliga iivsmedelstillgång och tillse,
att all jord står i högsta möjliga kultur, i högsta möjliga produktion.

Det är emellertid inte blott så, att jordbrukarna känna sig en smula, jag vill
inte säga kränkta men obehagligt berörda över att få en sådan här uppsiktslag
över sig. Det är även den ekonomiska sidan av saken som det kanske främst
gäller. Nu vill jag villigt erkänna, att statsrådet bär i sitt uttalande vid lagens
framläggande försökt att i görligaste mån klara upp de förhållanden, som skulle
kunna bli besvärliga här. Han har framför allt manat till synnerlig försiktighet
och aktsamhet och exemplifierat på många sätt •— en mildring av lagen,
kan man säga. Men, icke förty kommer i alla fall tillämpningen att bero på det
subjektiva omdömet hos de personer, som sitta som ordförande i jordbrukskommissionerna.
Man kan ju säga, att det är alldeles otvivelaktigt att dessa äro
dugliga per söner, men omdömen kunna ju vara kolossalt olika. Jag får erkänna,
att jag för min, del har hört jordbrukare t. ex. uttala sig örn ett annat jordbruk
och förklara, att det sätt, på vilket den och den jordbrukaren driver sitt
jordbruk är egentligen vanhävd, men enligt min mening har han i stället drivit
det så att det lämnat en synnerligen hög avkastning. Det beror således på
ett subjektivt omdöme från olika personer — den ene tycker det är väl skött,
den andre dåligt. Men däråt är ingenting att göra. Vi hoppas att det uttalande,
som statsrådet gjort till protokollet, skall få goda följder.

Jag kan dock inte underlåta att här beröra en sak, som inte hör direkt hit,
men man har på sista tiden, åtminstone jag, blivit en liten smula betänksam
mot de uttalanden, som göras av både statsråd och utskott, när det är fråga
örn lagar. Man försöker att i motiveringen få in en tolkning, som skall gälla,
men det har förefallit mig, som örn det vid något tillfälle har blivit så, att
underordnade myndigheter och kommissioner blankt struntat i vad det står för
uttalanden i protokollet.

Emellertid är det, som jag sade, ju inte främst fråga örn vanhävd på jorden.
Det kap ju, som jag nämnde nyss, bli obehag och kommer säkerligen att bli
det långt värre, när det rör byggnader. Där kan i det oändliga olika meningar
göras gällande, och man kan inte säga att en byggnad, som är behäftad med
brister i fråga örn underhåll, åstadkommer mindre produktion på jorden. Map
kan naturligtvis argumentera och svänga litet på det och få det dit hän, men
det är ändå rätt svårt att säga, att det kail få någon betydelse. Örn vi hafi; det
så, att vi haft norrlandsbolagens uppsiktslag kvar och en särskild vanhävdslag
för dem, så undrar jag örn herr statsrådet tagit in byggnaderna i en vanhävdslag
för det övriga jordbruket? De ha nog fått följa med litet mera för
sällskaps skull. Men framför allt är det en svårighet, som förefinns här, nämligen
att till rimligt pris underhålla byggnaderna. Byggnadskostnaderna på
landsbygden äro ju oerhört dryga för närvarande, jag ber att få understryka
icke blott arbetskostnaderna utan även materialkostnaderna, men faktum kvarstår,
att byggnadskostnaderna äro så dyra att jordbrukarna — jag vågar säga
ofta med rätta ■— få släppa efter en smula på underhållet. De få kanske ta
igen det en annan gång, men för närvarande är det orimligt att begära, att det
inte skall bli vissa fel på byggnaderna. Man kanske kan tycka, att det är inte
så lämpligt att återkomma till detta ideligen, men jag anser att man med skäl
kan göra det. Jag skulle önska, att alla landsb.ygdsrepresentanter följde ett
månghundraårigt föredöme och slutade varje anförande de höllö i denna kammare
med orden: För övrigt anser jag att byggnadskostnaderna på landsbygden
måste nedbringas.

118

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag orri åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

Herr talman!,Med dessa otd ber jag att få yrka bifall till den aV herr
Tamm m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! När det förra årets riksdag förelåg
en massmotion, örn att riksdagen skulle hemställa hos Kungl. Majit att företaga
en utredning och framlägga förslag till vanhävdslag, yrkade jag redan då
avslag på denna fråga. Alltnog har Kungl. Maj :t framlagt vad riksdagen har
begärt. Men när man läser den kungl, propositionen måste man erkänna, att
Kungl. Majit har inte skrivit denna lag med något lätt hjärta utan känt, att
det är inte lätt att skriva en vanhävdslag gentemot jordbruket, och försökt
mildra följderna av densamma.

Frågan örn en vanhävdslag är ett gammalt önskemål. Örn man läser i gamla
riksdagsprotokoll finner man, att redan 1927 förelåg en motion örn en vanhävdslag.
Då kunde inte riksdagen skylla på att det var kristid och krigstid,
utan då voro vi som bäst i färd med att avrusta, och vi trodde på världsfredens
välsignelse i det oändliga. Nu har man fått kristiden att skylla på, och
nu skulle man vilja ha den där vanhävdslagen.

Jag har i min motion påvisat en del saker. Det är inte bara jordbrukarnas
jord som skulle kunna vara till nytta för produktionen av livsmedel. Man behöver
inte gå så länge omkring i en sådan här stad som Stockholm för att finna,
att det finns stora områden här och där, som man tycker att det skulle kunna
gå att odla livsmedel på. Men det är, som jag sagt förut i kväll, att man inte
vill se något av kristiden i Stockholm. Jag är emellertid säker på att det skulle
växa många ton potatis på dessa marker, och det kanske skulle vara skönt för
stockholmarna att få krypa ned och plocka litet potatis på sina jordbitar. Jag
tycker det skulle vara hälsosamt att få bort en del av färgämnet på naglarna.
Jag kanske är stygg där, men jag är stygg av den orsaken, att jag vet att
jordbrukarna göra sitt allra bästa för livsmedelsproduktionen och lägga ned
oerhört mycket arbete på den.

Jag var härom dagen nere i Norrköping på utställningen, och på hemresan
satt jag och såg på hur jordbrukarna hade det med sitt arbete. Nu äro vi
snart i slåttertiden, men jag såg utefter järnvägen, att det var många trädor,
där ännu mycket var ogjort. Vad visar det? Inte bristande vilja hos jordbrukarna
utan bristande möjlighet att med den arbetskraft, som står till buds, uträtta
vad som under varje årstid är behövligt. Jag tror litet var av oss kammarledamöter
kunna konstatera just detta faktum. Det sägs visserligen i propositionen,
att man skall ta hänsyn till jordbrukets svårighet att anskaffa arbetskraft,
men att då lägga fram en vanhävdslag, som skall tvinga jordbrukarna
till vissa saker, kan inte vara riktigt.

Jag ställer vidare den frågan: Varför har man den känslan, att jordbrukarna
själva inte ha tillräcklig ekonomisk insikt för att kunna sköta sina jordbruk?
Örn jag missköter min gård, som jag haft i 30 år, får jag mindre inkomst, och
det skulle vara en oklok handling av mig att inte sköta gården på bästa möjliga
sätt. Jag är säker på att alla jordbrukare ha samma synpunkt. Därför anser
jag, att ett antagande av vanhävdslagen är att rikta ett starkt misstroendevotum
mot jordbrukarna och deras näring.

Då man nu begär, att även byggnaderna skola omfattas av vanhävdslagen,
kan man ställa sig den frågan: Kan detta ha någon betydelse för livsmedelsproduktionen?
Jag har en granne inte långt ifrån mig, som har ett stort jordbruk
på 200 tunnland. Han har inte flera byggnader än bostad, vagnslider och
en lada, där han inrett ett stall. En del av skörden tröskar han med skördetröska
och resten kör han in i ladan och tröskar där. Man kan tycka, när man
ser på den produktion han har på den gården — och många andra liknande

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

119

Förslag till lag om åtgärder mot vanliävd av jordbruk. (Forts.)
fall finnas -— att det är onödigt att ta med byggnader. Jag kan inte fatta, varför
motionärerna under föregående år änsågo, att även byggnader skulle tas
med. Det var väl den tanken, att nian skulle försöka få jordbrukarna under just
den där piskans hårda smäll. Husen skola se ut på det sättet och gården skall
skötas på det sättet och man skall försöka att få detta riktigt tip top. Men om
vi fortsätta med lagstiftning för jordbruksnäringen, den ena inte lik den andra
och den ena är inte slut förrän den andra skall ta vid, och vi hålla på några
år med detta, så får jag säga att det står inte på många år förrän vi få
trevliga jaktmarker, där bönderna förut haft sina jordar. Utan tvekan komma
vi jordbrukare att tröttna på vår näring med den lagstiftning av ena eller
andra slaget som ideligen läggs på.

Man skyller på kristiden, men vanhävdslagen är inte en fråga som kommit
fram på grund av kristiden, utan det är ett gammalt kärt ämne, som man velat
lägga på jordbruksnäringen tidigare. Det är bara en liten hjälp man har fått
av kristiden för att få igenom denna lag.

Sedan är det frågan örn längden och tiden för denna lag. Man kan inte gärna
ta med reparation av byggnader, örn man anser att lagen skall vara bara under
kristiden. Man vet inte när den slutar. Det kan bli en lag på ett halvår eller
ett år, men få vi en gång lagen antagen, har jag under den korta tid jag
varit i riksdagen lärt mig, att har riksdagen en gång fattat ett beslut, är det
inte lätt att rubba på det. När vanhävdslagen väl är antagen kommer den inte
att vara endast under kristiden, utan det är något som man länge har velat haft
och den kommer man att ha kvar.

Jag har varit jordbrukare i så många år, att jag icke skall vara jordbrukare
så många till, men jag tycker synd örn det unga släktet, när kontrollanter
skola besiktiga, örn husen äro i tillfredsställande skick och jorden riktigt
skött, när det är ont örn arbetskraft. Då vill jag icke alls säga något vackert
örn jordbruksnäringens framtid, vilket man tidigare kunnat göra, då våra
förfäder odlat tegarna. Jag har själv odlat många hektar på min egen gård.
Det har varit en glädje att odla, men efter denna lagstiftnings genomförande
kommer man icke att kunna känna någon sådan glädje.

Med anledning av vad jag har anfört ber jag, herr talman, att få yrka avslag
på denna lag.

Herr Carlström: Herr talman! Jag kan icke såsom den föregående talaren
finna, att detta lagförslag kan kallas för ett misstroendevotum mot jordbrukarna.
Anledningen till att jag begärt ordet är den omständigheten, att jag
finner det vara ganska besvärligt för dem det vederbör att verkligen kunna
handla i enlighet med lagens bestämmelser i de olika fallen. Det har ju visserligen
både från utskottsmajoritetens sida och av departementschefen understrukits,
att man härvidlag, särskilt då det gällde byggnaderna, bör gå fram
med stor försiktighet, och att endast i särskilt trängande fall ingripanden böra
ske, då det gäller byggnaderna. Emellertid kommer det nog att bli ganska besvärligt
för dem, som skola handha uppsikten enligt lagen, i varje fall att kunna
handla så, att icke ifrån visst håll anmärkningar komma att göras, för att
vederbörande icke har velat följa lagens bestämmelser.

Jag har ju jämte en annan av kammarens ledamöter väckt en motion, vari
vi hemställt, att bestämmelserna örn byggnadernas hävd skulle utgå ur lagens
allmänna avfattning, samt att man skulle nöja sig med en arealgräns av lägst
två hektar för den jord, som skulle falla under lagens bestämmelser. I fjol,
då detta lagförslag begärdes, tänkte vi oss knappast, ati; man skulle taga med
byggnaderna. Det är, som herr Barnekow redan framhållit, olyckligt, att man
här har kopplat samman 1927 års uppsiktslag och den här tillfälliga vanhävds -

120

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
lagen. För mili del Ilar jag i varje fall den uppfattningen, att det borde varit
möjligt att inom utskottet formulera en lagtext, vari man hållit fast vid bestämmelserna
örn byggnaderna, då det gäller det, klientel, som faller under
1927 års uppsiktslag, varemot man för dem, som denna tillfälliga lag avser,
skulle ha undantagit byggnaderna.

Visserligen har man i utskottsbetänkandet liksom i utredningsmannens förslag
framhållit, att syftet med lagen skulle i viss mån förfelas, därest byggnaderna
bleve helt uteslutna från uppsikten, men då man säger längre fram
på sid. 23 i utskottsutlåtandet följande: »Härtill kommer, att det på sätt
utredningen påpekat skulle vara olämpligt att beträffande olika kategorier
fastigheter ha skilda bestämmelser rörande byggnaderna», menar jag, att det
måste väl vara en väsentlig skillnad i fråga örn kategorier. Om t. ex. en skogshandlare
köper en gård endast i avsikt att tillgodogöra sig skogen och sedan
låter jordbruket och byggnaderna på gården förfalla, då är det naturligtvis
särskild anledning att ingripa, såsom lagens bestämmelser stadga. Däremot
måste det vara en helt annan sak, örn man, såsom det här gäller, under en
tillfällig kristid, då det särskilt är livsmedelsbristen, som anförts som motiv
för ingripande, också tager med byggnadsunderhållet under lagbestämmelserna
för alla fastigheter.

Man har emellertid här i utskottets utlåtande liksom i utredningsmannens
förslag pekat på att någon större betydelse för folkförsörjningen kan denna
lag knappast ha, och man säger på sid. 21 i utskottsutlåtandet, att det är den
psykologiska synpunkten, som i första hand har motiverat den här tillfälliga
lagen. Det är nog alldeles riktigt, att det är på det sättet, att ur folkförsörjningssynpunkt
kan man icke vinna så synnerligen mycket med denna lag.
Jag vågar påstå, att 10 mm regn under juni månad nu lia för detta år betytt
mer än vad denna vanhävdslag skulle ha betytt, örn den varit gällande.
Men det må nu vara. Jag har ingenting emot att man i alla fall ur nsykologisk
synpunkt även här,, då det gäller dem, som icke falla under 1927 års uppsiktslag,
får en ^ tillfällig lagstiftning, som gör det möjligt att se till, att jorden
kommer i sådan hävd, att den kan ge skördar; men att här taga med byggnaderna
är enligt min mening ganska litet motiverat.

Jag skulle för övrigt vilja framställa en fråga till departementschefen, hur
man skall göra i följande fall. Antag, att en jordbrukare, som själv brukar sitt
hemman, bär en torplägenhet, som det icke längre finns någon arrendator eller
torpare på. Husen finnas kvar, men han brukar — som vi bruka säga i Småland
— »jorden ifrån sig», han tager alltså skördar på torpet, men husen
bär han ingen anledning att sysselsätta sig med och underhålla, därför att
det är säkerligen ingen, som framdeles vill taga hand om detta lilla torpställe,
eftersom det icke kan föda sin man. Vi veta ju, att förhållandena ute
på landsbygden äro sådana, att man sannerligen icke kan få några unga män
och kvinnor att engagera sig som torpare eller arrendatorer på ett sådant
litet ställe. Hur skall nu jordbrukskommissionen handla, örn det kommer en
anmälan, att husen på denna lägenhet hålla på att förfalla? Ja. förmodligen
menar man väl då, att det är ekonomiskt icke lönande för vederbörande här
att försöka skaffa en arrendator, även om det nu ginge, och det finns sålunda
ingen anledning, att man här håller husen i stånd längre, eftersom jorden brukas
ju i alla fall i fortsättningen, och nian kan där taga de skördar, som skäligen
kunna åstadkommas för folkförsörjningen. Jag tror, att om nu här kommer
en anmälare och på grund av lagens stadgande om byggnaderna framhåller,
att de här husen hålla på att förfalla, och där bör man vidtaga reparationer,
blir det synnerligen besvärligt för jordbrukskommissionen att i sådana
fall komma undan. Aven örn, som herr Barnekow sade, man på grund

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

121

Förslag till lag orri åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
av det subjektiva omdömet anser, att här är ingenting att göra vid husen,
kan det bli ganska besvärligt, örn en anmälare har fått för sig, att här skall
lagen tillämpas.

Olyckan med detta lagförslag är, menar jag, att man har sammankopplat
1927 års uppsiktslag med denna lagstiftning. Jag har ansett, och vi ha i vår
motion hemställt, att man borde försöka skilja ut 1927 års uppsiktslag. Där
skulle man inte släppa efter i avseende å underhållet av byggnaderna, men
då det gäller övriga fastigheter skulle man inte behöva taga byggnaderna
med. Jag trodde, som jag redan förut sagt, att det skulle varit möjligt inom
utskottet att'' göra en sådan justering i förslaget, och det hade säkerligen
varit synnerligen lyckligt, örn så hade kunnat ske. Nu är det ju så, att då. det
gäller underhållet av byggnaderna, stå statsmakterna fullständigt hjälplösa,
då det är fråga om att nedbringa byggnadskostnaderna. Där kail man. tycks
man mena, ingenting åstadkomma, men å andra sidan anse sig statsmakterna
och riksdagen med berått mod kunna bestämma, att byggnaderna skola underhållas.
Det är en ganska vådlig inkonsekvens menar jag ifrån statsmakternas
sida att gå fram efter sådana linjer. För min del har jag ingenting
emot att man i en tillfällig vanhävdslag eller kanhända rättare sagt i en
permanent sådan ginge in för ett system, där man i god tid från jordbrukskommissionens
sida sökte att ingripa mot uppenbar vanhävd. Men att nu i
ett krisläge sådant som detta i en vanhävdslag, som skall omfatta fastigheter
på ända ned till en hektar, taga med byggnaderna, finner jag vara ganska
besvärligt, när det gäller att kunna effektuera så att säga lagens bestämmelser,
och jag är rädd för att den kommer att betyda ganska litet, örn man
nu skall handla så där välvilligt, som det är sagt i fråga om byggnaderna.

Jag skall icke uppehålla tiden här längre. Det är nu sent på natten, och
vi vilja väl allesammans ha slut även på denna debatt, men då det gäller
att här framställa ett yrkande, måste jag säga, att jag icke är mycket belåten
med att yrka bifall till reservanternas förslag, och jag kan givetvis icke
heller yrka bifall till det avslagsyrkande, som ställdes av herr Hansson i
Skediga. Jag skulle mest luta åt att yrka bifall till det förslag, som herr
Håstad har framställt. Det är ändå i viss mening något att hålla sig till
mer än vad utskottets förslag är. Jag skall alltså, herr talman, be att få till
den kraft och verkan det hava kan instämma i vad som sagts i reservationen,
avgiven av herrar Tamm, Löfvander m. fl., men dessutom ansluta mig
till det yrkande, som är framställt av herr Håstad.

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall börja med att säga, att jag tycker,
att det är ett slags utslag av parlamentarisk vanhävd, att vi skola behöva diskutera
denna viktiga fråga örn en tvångslagstiftning, som landet inte haft
tidigare, vid denna sena timme på natten inför tämligen tomma bänkar, och
trots att det har gått nästan tre år sedan kriget började och gjorde en vanhävdslagstiftning
aktuell. I sak skall jag försöka vara så kortfattad som möjligt.
Många av de synpunkter, som jag annars skulle ha framfört, ha redan
framförts av herrar Barnekow och Carlström, vilka jag i långa stycken kan
instämma med. Jag skall bara betona ett par synpunkter utöver detta.

Man kan i viss mån säga, att den lag, som här föreslås, är ett svar på de
erbjudanden ifrån jordbrukarhåll, som gjordes i fjol motionsvis, när en allmän
lagstiftning örn vanhävd med hänsyn till krisen begärdes. Motioner väcktes
då av högerbönder, av bondeförbundore och av en socialdemokratisk bonderepresentant,
herr Pettersson i Hällbacken. I ingen av dessa motioner talades
det örn byggnader. I bondeförbundets motion hette det uttryckligen i klämmen,
att man skulle utsträcka 1927 års uppsiktslag att gälla »även annan

122

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
uppenbarligen vanhävdad jordbruksjord». Att det icke förekom något om
byggnader i högermotionerna är lätt att förstå, eftersom en av motionärerna
var herr Janson i Frändesta, som varit med i utredningen och där varit reservant
i byggnadsfrågan. Och läser man det ganska romantiska dalaspråk, som
förekommer i herr Petterssons i Hällbacken motion, står icke heller där ett ord
om byggnaderna att finna. Endast i herr Aqvists motion — och motionären är
inte jordbrukare —- nämndes, att även byggnaderna borde inbegripas i vanhävdslagstiftningen.
Utskottet tog i fjol praktiskt taget, örn icke hundraprocentigt,
avstånd från att medtaga byggnader. I statsrådets direktiv för utredningen
finns icke ett ord örn byggnaderna, ehuru icke heller ett ord, som tog
avstånd från deras medtagande i lagen. Trots detta har svaret på motionerna
blivit, att häradshövding Wihlborg och samtliga utredningsmän utom herr Tauson
i Frändesta föreslogo denna enligt min mening mycket ominösa sammanslagning
av 1927 års uppsiktslag och den begärda vanhävdslagstiftningen
till en allmän vanhävdslag, där byggnaderna på sätt, som vi alla veta, skulle
förås in under vanhävdsbegreppet. I yttranden över detta förslag har ett förvånansvärt
stort antal myndigheter av alla de slag gått emot att byggnaderna
skola tagas med. Detta örn frågans förhistoria, som jag tror, att man har anledning
att något erinra örn här i kammaren i kväll.

_ Den egentliga skillnaden i uppfattningarna inom utskottet på den borgerliga
sidan — örn jag använder detta gamla uttryck — gäller, huruvida man i den
nya lagen bör omedelbart undantaga byggnaderna, eller icke och i vilken utsträckning
det förra skall vara möjligt. Att landsbygdens byggnadsfråga snarast
fått ökad aktualitet sedan i fjol, torde väl icke vara alldeles orimligt att
påstå, även örn jag icke alls nu i övrigt vill riva upp någon debatt örn byggnadskostnaderna,
som mer än någon annan fråga i år har grundligt ventilerats
i denna kammare. Det är nog dyrare att bygga nu än i fjol, arbetskraftsfrågan
är mera problematisk än i fjol, materialfrågan är svårare än i fjol, och över
huvud taget har man det intrycket, att örn statsmakterna under krisen på något
område haft att uppvisa en relativ maktlöshet, har det just varit, när det gällt
att ordna byggnadskostnaderna på landsbygden.

Såvitt jag förstår har enligt en allmän opinion det bärande motivet för denna
lagstiftning varit att tillse, att jorden brukas och likaså att skörden tillvaratages
och djuren skyddas, att alltså de rent produktiva värdena under denna
kris på allt sätt hägnas, så att folkhushållet får ut allt av jorden, som det i
denna tid så innerligt väl behöver. Det är ur denna synpunkt jag ansett det
möjligt, att man, även örn nian principiellt är betänksam mot att överhuvud
taga med byggnaderna, dock lian göra det, örn man godtager den föreskrift,
som finns intagen i min reservation, nämligen att med vanhävd även skall menas
sådant försummat underhåll å byggnader, som erfordras för att förebygga
uppkomsten av skadegörelse å bärgad gröda eller å husdjur.

Jag vill gärna göra det erkännandet, som herr Barnekow nyss gjorde, att
både departementschefen och utskottet ha varit angelägna örn att skriva mycket
restriktivt, när det gällt den praktiska tillämpningen av reglerna örn byggnadsunderhållet.
Men det är en ganska väsentlig skillnad mellan den reservation,
som jag avgivit, och det förslag, som Kungl. Majit framlagt. För det
första avser regeringsförslaget alla slag av byggnader, alltså både bostadshus
och ekonomibyggnader, medan reservationen begränsar rätten till ingripande
till att uteslutande avse ekonomibyggnader. För det andra finns det en möjlighet
enligt regeringsförslaget att skrida till åläggande av nybyggnad, som
icke finns i reservationen. För det tredje talar man i regeringsförslaget örn sådana
byggnader, som äro nödvändiga för jordbrukets ändamålsenliga bedrivande,
medan reservationen talar örn det som är oundgängligen nödvändigt för

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

123

Förslag till lag orri åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
att förekomma uppkomsten av den och den skadan. Uttrycket »ändamålsenligt
bedrivande» anger ju ett rent subjektivt bedömande, som myndigheterna ställas
inför. När man vet att det finns många här, som på mycket lättförklarliga
grunder anse, att man skall bevara så mycket som möjligt av jordbruket
och bibehålla familjejordbruken —- jag vill i övrigt icke gå in på denna ståndpunkt
— är det naturligtvis lätt att från den uppfattningen komma till ett
sådant påstående som att det på det och det jordbruket bör »för dess ändamålsenliga
bedrivande» fin.nas de och de byggnaderna. För det fjärde talar
reservationen i motsats till Kungl. Maj:ts förslag bara örn mindre reparationer,
exempelvis om att laga ett tak, som är trasigt så att vattnet rinner igenom
och åstadkommer skadegörelse, eller att vederbörande — för att ta ett
annat exempel — av outgrundlig anledning försummat att förse ladugård och
stall med riktiga fönster.

Nu kan man säga, att det väsentligaste är vad Kungl. Majit skrivit i sin
motivering och vad utskottet skrivit i sin. Det var på detta tema, som man spelade
under förstakammardebatten. Men jag skulle vilja ställa en fråga först då
till herr statsrådet och sedan till utskottets män: Hur mångå länsnotarie^ som
komma att föredraga vanhävdsärenden, komma verkligen att läsa propositionen
och utskottsutlåtandet? Få de överhuvud taget ha tid till detta? Och en
annan fråga: Hur många jordbrukskommissioners ledamöter hålla sig med
handlingar både örn statsrådsuttalanden och det uttalande, som utskottet gör?
Med hänsyn härtill borde det vara en riktigare väg, att man säger ifrån i lagtexten,
vad vederbörande har att rätta sig efter, ty det är väl ändå de uttryck,
som stå i lagen, som böra vara utslagsgivande. Och även om det just nu under
intrycket av det särskilt svåra läge, som gäller för landsbygdens, byggnadsväsende,
skulle kunna tänkas bli en mycket restriktiv tolkning i fråga örn
vanhävden å byggnader, vilket jag ej skulle hålla för osannolikt, är det dock
att märka att enligt regeringens och utskottets förslag denna lag skall tillämpas
i hela fem år. Ingen vet vilka stämningar, som kunna uppstå örn kriget
skulle sluta örn ett eller två år och läget beträffande byggnadsfrågor blir ett
annat än nu. När man här diskuterar tolkningsfrågan, är det ytterligare en
synpunkt, som jag skulle vilja framhålla och som sammanhänger med den
olyckliga sammankopplingen av uppsiktslagen och vanhävdslagen. Enligt regeringsförslaget
och utskottsförslaget skola samma bestämmelser — om jag
undantar vissa särbestämmelser i andra paragrafen angående nedläggande och
rationalisering av jordbruk — gälla i fråga om byggnadsvanhävden för uppsiktsjordbruk
och andra jordbruk. Det är väl föga sannolikt att jordbrukskommissionerna
beträffande de jordbruk, som tidigare folio under uppsiktslagen,
komma att förfara särskilt restriktivt, ty därvidlag gälla ännu i viss mån de
sociala skäl, som ligga till grund för 1927 års lagstiftning, och som riksdagen
egentligen icke begärt någon ändring i. Men lagen skall väl tillämpas lika för
alla, och finns det då icke anledning att tro, att tolkningen beträffande uppsiktsjordbruken
kommer att dra med sig en viss strängare tolkning även beträffande
övriga jordbruk. Eller man kan vända på satsen och säga: Bli myndigheterna
ytterst restriktiva beträffande övriga jordbruk, måste de då inte bli
det även beträffande uppsiktsjordbruk? Och då frågar man sig: Är det detta
riksdagen i detta sammanhang har önskat?

Man kan tycka, att för att en lagstiftning skall komma till stånd av en sådan
vittgående omfattning som vanhävdslagen, borde det alltid finnas ett dokumenterat
behov. Jag har svårt att finna ali. den utredning, som prest cral s av. häradshövding
Wihlborg, ådagalägger att något sådant behov verkligen existerar.
Man talar i utredningen örn att ungefär 1G0 jordbruk skulle befinna sig
i mer eller mindre uppenbar vanhävd; och av dessa gäller vanhävden i vissa

124

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruh. (Forts.)
fall jordbruket, i vissa fall byggnaderna och i ytterligare en tredje grupp
bägge slagen. Om låt mig säga — jag diskuterar inte örn siffran är riktig eller
icke — ett 70-tal eller 80-tal av de jordbruk, som man här har att räkna med,
äro vanhävdade i fråga om byggnader, så rör det sig blott örn ungefär vart
femtusende svenska jordbruk. För den sakens skull skulle man nu alltså genomföra
denna långtgående lagstiftning av vanhävd å byggnader under nu rådande
exceptionella förhållanden på byggnadsmarknaden.

I övrigt vill jag bara säga, att det givetvis är en styggelse att se jordbruk,
där byggnaderna lida av försummat underhåll. 1 min hemsocken ha vi ett
mycket aktuellt fall, som gäller en gård, som i åratal varit försummad, och där
ingripande bör ske. Men^ gäller det försummelse å boningshus, så finns ju hälsovårdsstadgan
att tillgå; den är tillämplig på alla och jag ser för min del
ingen anledning varför jordbrukarna skulle ställas i en annan klass än till
exempel skräddarna. Hälsovårdsstadgan är, så vitt jag förstår, fullt tydlig.
Och gäller det en mycket långt gående vanhävd å byggnader, finns ju den
allmänna förfogandelagen att tillgå. Denna lag har just i år utvidgats för
detta ändamål trots lagrådets allvarliga avstyrkande, och den ger helt andra
möjligheter att lösa dessa de mest prekära fallen än vanhävdslagen.

Återstår då den frågan, som har diskuterats, huruvida det är nationalekonomiskt
riktigt att man genom underlåtenhet att ingripa mot vanhävd även å byggnader
skulle uppmuntra jordbrukarna att försumma byggnadsunderhållet eller
åtminstone föranleda att byggnadsunderhållet icke är i det skick man vill ha
det. På den punkten kan man naturligtvis säga, att under normala tider skulle
ett försummat underhåll betyda en viss ekonomisk förlust för vederbörande och
en nationalekonomisk förlust för samhället. (Örn byggnadsunderhållet står i
särklass i jämförelse med alla de värdeförluster, som kunna uppstå på andra
områden av samhällslivet till följd av försummelser och där något ingripande
icke sker, vill jag icke nu diskutera.) Problemet för ögonblicket är väl ändå, örn
man, just nu när byggnadskostnaderna äro så exceptionellt höga och materialsvårigheter
och annat föreligga, kan anse det nationalekonomiskt fördelaktigt
att framtvinga ett byggande, som kanske örn några år kan ske till billigare
pris. Det är ur dessa synpunkter jag har sett det »nationalekonomiska» problemet.

Härmed har jag i stort sett angivit — utöver vad föregående talare här redan
yttrat — vad som talar till förmån för ett mera restriktivt beslut från statsmakternas
sida, när det gäller byggnaderna. Det har sagts bland annat i huvudreservationen,
att det skulle vara svårt att nu göra den lagändring, som skulle
kunna täcka det syftemål som jag här framfört. Jag anser det emellertid möjligt
att göra den lagändring, som jag här föreslagit, vilken tillkommit i samråd
med jurister. Däremot har jag ansett att det varit fullkomligt omöjligt för
utskottet att så sent som denna proposition framlades spalta upp denna lag i
två nya lagar. Det gjordes verkligen av alla parter inom utskottet en undersökning
örn en sådan omarbetning både från majoritetens och från minoritetens
sida, men vi kommo enhälligt till det resultatet, att en sådan uppdelning
från utskottets sida icke var möjlig.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som jag har avgivit och som jag •—- det kan jag tillägga — icke var så ensam
örn i utskottet, som av den slutliga justeringen kom att framgå. Jag yrkar
alltså i fråga om 1 och 7 §§ bifall till min reservation och beträffande slutstadgandet
bifall till den reservation, som avgivits av herr Tamm m. fl.

I detta anförande instämde herr Nilsson i Göingegården.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

125

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

Herr Hermansson: Herr talman! Jag skall icke vid denna sena timme fresta
kammarens tålamod med att i detalj bemöta vad som anförts av motionärer
och utskottsreservanter. Jag kan emellertid icke underlåta att framhäva betydelsen
av att vanhävdslagens bestämmelser också utsträckas till att gälla byggnaderna
och sålunda icke inskränkas till att endast gälla jorden.

Det är ju nämligen så att det i stort sett råder enighet om behovet av en lagstiftning
med syfte att förebygga de värsta formerna av vanhävd av svenskt
jordbruk under den rådande kristiden. Herr Hansson i Skediga har visserligen
yrkat avslag på hela lagförslaget, och jag förmodar också, att herr Lundell,
som har begärt ordet och som i en motion ställt samma yrkande, kommer att
understödja herr Hansson i Skediga i hans avslagsyrkande. Men jag förmodar,
att, även örn herr Hansson i Skediga och herr Lundell slå sig ihop, så komma
de icke trots all sin flödande vältalighet att kunna förleda kammaren att
följa sig på avslagslinjen. Jag skall därför icke heller närmare uppehålla mig
vid herr Hanssons i Skediga yrkande. Däremot lia ju meningarna gått något
isär beträffande den detalj i lagförslaget, som rör jordbrukets byggnader.

Det säger sig nästan självt, att det icke tjänar mycket till att tvinga slarviga
och ansvarslösa jordbrukare att sörja för en god skörd på sina åkrar, örn
det samtidigt tillåtes att grödan förstöres och att husdjuren misskötas och
vanvårdas, därför att ekonomibyggnaderna icke underhållas på ett tillfredsställande
sätt. Härav följer också ovillkorligen att en vanhävdslag, som endast
skulle gälla själva jorden men lämna byggnaderna utanför, skulle komma att
i mycket hög grad förlora i effektivitet. Det är också att märka, att ingen
av reservanterna vågar sig så långt som till ett yrkande örn, att uppsikten över
byggnaderna skulle helt och hållet strykas ur lagförslaget, detta fastän reservanterna
ha ansett, att bestämmelsen angående byggnaderna icke fått en
tillfredsställande formulering.

Huvudreservanterna vilja nu att lagen skall antagas med ett års giltighetstid
och att Kungl. Maj:t under detta provår skall göra en sådan omarbetning
av lagen, som skall göra uppsikten över byggnaderna mindre betungande än
vad den blir enligt regeringens och utskottets förslag. Herr Håstad, som icke
låter sitt lagstiftarnit hindras av några hämningar, har ju däremot på egen
hand yxat till ett ändringsförslag, som enligt hans mening skulle komma att
lätta bördan för de jordbrukare, som icke hålla sina byggnader i tillfredsställande
skick. Jag är nu för min del icke alls övertygad örn, att herr Håstads
förslag i verkligheten skulle komma att bli mindre betungande för några jordbrukare
än det förslag, som rekommenderas av utskottsmajoriteten. Jag tror att i
själva verket bleve resultatet ungefär detsamma, antingen man skulle använda sig
av herr Håstads formulering eller av den lagtext, som regeringen har föreslagit.
Jag kan nämligen icke finna att det i sak är någon väsentlig skillnad mellan dessa
båda formuleringar. Herr Håstad menar visserligen, att det föreligger en viss
skillnad, och han var tydligen glad över den »lilla skillnad» som enligt hans
mening skulle finnas, och jag unnar honom gärna den tillfredsställelsen. Men
det är emellertid, enligt min mening, säkrare att hålla sig till propositionens
lagtext, emedan den förefaller betydligt redigare, men också därför att den är
granskad och godkänd av lagrådet, vilket ju däremot herr Håstads förslag
icke gärna kan vara.

Från olika håll ha nu farhågor uttalats för att uppsikten över byggnaderna
skulle komma att bereda jordbrukets utövare extra svårigheter. Jag tror för
min del att dessa farhågor äro mycket överdrivna. Alla bedömare äro ju ense
örn, att lagens bestämmelser icke skola behöva tillgripas annat än i det fåtal
undantagsfall, då ett sådant ingripande verkligen behövs. Den klandrade bestämmelsen
är ju också formulerad på ett så försiktigt sätt, att den uteslu -

126

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. na.

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
ter alla ingripanden, där det icke finns ett verkligt behov av att vidta särskilda
åtgärder för att skydda husdjur och bärgad gröda mot vanskötsel och förstörelse.
Om byggnaderna överhuvud taget skola tagas med i lagstiftningen, vilket
jag naturligtvis från mina utgångspunkter anser alldeles nödvändigt, är det
ju knappast möjligt att gå längre i fråga om inskränkande förbehåll än jordbruksministern
redan gjort i sitt och Kungl. Maj:ts förslag. Örn riksdagen mot
förmodan skulle följa reservanterna och sålunda anhålla örn jordbruksministerns
medverkan till ännu längre gående inskränkningar i uppsikten över jordbrukets
byggnader, skulle det säkerligen komma att visa sig, att det bleve mycket
svårt att efterfölja en sådan anmodan, därför att de nu föreslagna bestämmelserna
gå så pass långt i inskränkande riktning. Och man bör ju icke begära
det omöjliga ens av ett statsråd.

Men om det under lagens giltighetstid skulle befinnas nödvändigt att ändra
bestämmelserna på någon punkt, så bör man ju också kunna räkna med att
jordbruksministern i så fall kommer att föreslå de nödvändiga ändringarna,
utan att riksdagen på det tidiga stadium, där vi nu befinna oss, behöver påminna
honom örn hans plikt i det avseendet.

Det har under denna dags riksdagsdebatter både rörande detta och andra
ärenden klagats bitterligen över de nya lagar och förordningar, som anses vara
riktade mot jordbrukarna. Och det har beträffande denna lag uttalats farhågor
för att de myndigheter, som skola tillämpa lagen, skulle komma att använda
sig av lagens bestämmelser för att pina och plåga stackars fattiga jordbrukare
genom att ålägga dem ett vidsträcktare och kostsammare underhåll av
byggnaderna än som kan vara nödvändigt för att motverka en verklig vanhävd.
När man hör alla dessa klagovisor och allt detta tal örn den misstämning,
som skulle råda i jordbrukarkretsar på grund av dessa lagar, som regering
och riksdag skulle ha stiftat till förfång för jordbrukarna, påminner jag
mig ganska osökt innehållet i Karlfeldts berömda vers örn de fem farliga F,
där det heter:

Det första F är fogden,
befallande och hård,
han lurar på ditt välstånd,
din arvedel och gård.

Det ser verkligen ut som örn vissa talare här bildligt talat skulle gå omkring
och darra av bävan för de myndigheter, som lura på deras arvedel och gods.
Jag tror dock uppriktigt sagt, att den rädsla för kitsliga myndigheter, som
här kommit till uttryck, är betydligt mera teaterspel än verklighet, och ingen
skall kunna inbilla mig, att ens herr Hansson i Skediga i verkligheten skall
komma att beredas några sömnlösa nätter av fruktan för dessa fruktansvärda
myndigheter, som enligt hans mening äro till för att pressa och hundsvottera
de svenska bönderna.

Det är ju endast på jordbrukskommissionernas initiativ som åtgärder skola
kunna vidtagas mot de försumliga jordbrukare, som vansköta sin jord och som
vägra att underhålla sin byggnader. Men kommissionernas ledamöter bestå till
huvudsaklig del av jordbrukare, och det är väl knappast troligt, att dessa jordbrukare
skola gå alltför hårdhänt tillväga mot sina yrkesbröder, åtminstone
så länge uppenbar tredska från någon försumlig jordbrukares sida icke föreligger.
Jag tror icke heller att det finns någon enda länsstyrelse i detta land,
som kommer att ålägga en stackars jordbrukare att bygga sådana hus på sin
egendom, som komma att medföra hans ruin, eller eljest kommer att ålägga honom
att göra vad som är omöjligt, t. ex. att bygga hus, örn han icke kan uppbringa
materiel eller skaffa nödig arbetskraft. Ingen jordbrukare, som håller

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

127

Förslag till lag orri åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
sina ekonomihus i något så när brukbart skick, bör kunna ha den allra minsta
anledning att frukta, att vanhävdslagen skall komma att ålägga honom några
ökade bördor och besvär. Den jordbrukare däremot, som av slöhet eller trilska
vägrar att i dessa tider bidraga till vår folkförsörjning, bör icke hållas örn ryggen
och tagas i försvar utan bör på lämpligt sätt påminnas om sin skyldighet
mot folk och samhälle. Jag kan heller inte förstå talet örn att denna vanhävdslag
är ett misstroendevotum emot den svenska jordbrukarkåren. De jordbrukare
som sköta sitt jordbruk på ett tillfredsställande sätt kunna inte ha någon
rimlig anledning att känna sig kränkta av en lagstiftning mot vanhävd. Vi ha
även lagar som t. ex. stipulera straff för tjuvnadsbrott, men detta föranleder
ju icke någon ärlig och rättskaffens människa att gå omkring och reta upp sig
för den sakens skull. Lagens bestämmelser riktas inte på något sätt emot de
lojala, skötsamma jordbrukarna utan endast mot det lilla fåtalet illojala och
försumliga jordbrukare, av vilka det tyvärr ännu finnes enstaka exemplar även
i vårt land.

Och endast detta sista utgör för mig ett tillräckligt skäl för att yrka bifall
till utskottets förslag i oförändrat skick.

Herr Håstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Hermansson yttrade något örn att jag skulle ha blivit glad åt
den lilla meningsskiljaktighet, som uppstått i utskottet mellan majoritetens
ståndpunkt och min reservation. För det första vill jag säga, att jag sällan är
glad åt meningsskiljaktigheter. I samtliga de frågor, som jag trots att jag blott
är suppleant varit med örn att behandla i andra lagutskottet — och det har
varit ganska många på grund av alldeles särskilda skäl — har jag varit
enig med utskottet utom beträffande en enda. Och jag har fortfarande ansett
som en angelägen uppgift att driva sakpolitik. För det andra har jag dock varit
med örn att underteckna den motion, som herr Janson i Frändesta har framburit,
och det skulle ha varit inkonsekvent, örn jag i utskottet ej fullföljt motionens
yrkande.

Nu säger herr Hermansson, att jag i mitt lagstiftarnit inte dragit mig för att
utarbeta ett särskilt lagförslag. Jag betonar, att detta lagförslag har tillkommit
i samråd med jurister. Herr Hermansson säger ytterligare, att detta lagförslag
inte är granskat av lagrådet. Är det så att riksdagen skulle fatta beslut
i enlighet med reservationen, föreligger intet hinder för regeringen att före
promulgationen skicka den ändrade lagen till lagrådet.

Herr Carlström, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Det skulle vara mycket att invända mot vad herr Hermansson
här har yttrat. Då jag inte velat begära ordet ytterligare, skall jag
be att få säga några ord i en replik.

Herr Hermansson menade, att jag hade uppfattat lagen så, att den skulle utgöra
ett särskilt helgerån mot jordbruket. Jag har uppfattat saken så, att det
är omöjligt för jordbrukskorpmissioncrna att tillämpa lagen då det gällin byggnaderna.
Det förhåller sig inte så som herr Hermansson säger, att denna lag
är redigt skriven. Det är enligt min mening nästan omöjligt att med utgångspunkt
från lagen företaga någonting angående byggnaderna utan att det skär
sig på något håll. Det blir antingen på det sättet att inga åtgärder företagas,
eller också komma åtgärder att tillgripas utan att man säkert vet örn de äro
berättigade. Det är ur den synpunkten som jag anser, att lagförslaget är ganska
olyckligt.

128

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.) ,

Herr Hermansson erhöll jämväl ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill till herr Håstad säga, att jag inte har begärt, att han skulle
ha underställt sitt förslag lagrådets granskning. Jag har endast velat framhålla,
att det förhållandet, att lagrådet icke granskat detta förslag, för mig
varit ett tillräckligt skäl att hålla på Kungl. Maj:ts förslag. Detta förslag är
granskat av lagrådet, men herr Håstads förslag har inte undergått någon sådan
granskning, ofsh därför har jag för min del rekommenderat Kungl. Maj:ts förslag.

Till herr Carlström vill jag säga, att den replik han riktade till mig i någon
mån var obefogad. Det yttrande, som han trodde, att jag hade riktat mot honom,
var i stället riktat mot herr Hansson i Skediga på grund av dennes inlägg
i debatten.

Vidare anförde:

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Man måste väl i stort sett säga, att
det råder enighet örn den del av lagen, som rör vanhävd av själva jorden. Herr
Hansson i Skediga har visserligen varit inne på andra tongångar, och jag
tyckte för all del, att han lade i dagen ett äkta patos. Jag tror emellertid,
att i stort sett äro jordbrukarna, inte bara i riksdagen utan även ute i landet, på
det klara med att en vanhävdslag för jordens del under nuvarande förhållanden
— alltså som en provisorisk lag -—- har berättigande.

När det sedan gäller byggnaderna äro ju meningarna desto mera delade.
Herr Hermansson betecknade ju byggnaderna som en detaljfråga i lagen. Jag
måste för min del säga, att frågan örn byggnaderna är en synnerligen allvarlig
sak och snarare huvudpunkten i denna lagstiftning och en fråga, som man
ingalunda skall försöka att skjuta åt sidan. Man skall icke genom att beteckna
saken som en detalj söka förringa verkningarna av en sådan bestämmelse.

Jag skall gärna erkänna, att jordbruksministern har gjort vissa uppmjukningar
i det förslag, som utredningen framlagt. Med anledning av innehållet i de
många remissyttranden, som inkommit på grund av utredningens förslag, är
det för resten inte underligt, att så har skett. Jag måste för min del säga,
att jag dock tycker, att det skulle varit lyckligare, örn jordbruksministern hade
nöjt sig med att ge utredningen direktiv, som grundade sig på riksdagsbeslutet
i fjol, där byggnaderna icke voro medtagna.

Det har ju sagts både av herr statsrådet och av andra, att denna lag i största
utsträckning kommer att få verkningar på det psykologiska planet. Detta
är nog alldeles riktigt. Jag håller med örn att det under nu rådande svårigheter
i fråga örn vår försörjning lätt kan uppkomma missförstånd mellan andra
samhällsgrupper och jordbrukarna, örn det i tidningarna påtalas, att vanhävdsfall
förekommit än här och än där; därmed sprides lätt den uppfattningen, att
jordbrukarna äro en kår, som inte sköter sig som den skall göra. Det är ur den
synpunkten viktigt och riktigt, att man har ett smidigt instrument att tillgripa
i syfte att råda bot på sådana missförhållanden.

Det är nog också riktigt, att denna lag i de få fall, där vanhävd förekommer,
har betydelse på det sättet, att den genom sin blotta förekomst kan förmå dessa
försumliga personer — jag vill inte kalla dem jordbrukare — att vidtaga
rättelse utan att ens lagen behöver tillgripas. När man talar örn psykologiska
verkningar skall man emellertid även ha i minnet, att dessa verkningar lätt
kunna bli negativa, och jag befarar att detta blir fallet, örn man tar jordbrukets
byggnader med. Jag tror inte att det kommer att gå på det viset, som
herr Hermansson i lyriska former uttryckte saken, att jordbrukarna komma
att få skräcken för fogden i sig igen, och att de inte komma att sova på nät -

Lördagen den 2" juni 1942 e. m.

Nr 26.

12!)

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
terna. Jag tror nog, att deras nerver komma att hålla. Den missuppfattningen
kan emellertid mycket lätt uppstå, att man med denna lag har skapat ett instrument
för någonting annat än vad man egentligen från början avsåg.

Örn man ser denna fråga ur principiell synvinkel, så finns, såvitt jag förstår
och så som jag ser saken, ingenting att invända mot att under nuvarande
förhållande stifta en lag, som kan förhindra vanhävd av jord. När det gäller
byggnaderna är även jag med om att man i denna lag medtager sådana smärre
reparationer, som kunna hindra skadeverkningar på bärgad gröda och på jord.
Men att gå så långt som man har gjort i detta lagförslag finner jag för min
del inte vara klokt och riktigt. Det är ju faktiskt på det viset, att denna lag,
såsom den är skriven och trots de förbehåll som finnas intagna i densamma,
kan tillämpas på jordbruk, som äro i alla avseenden väl skötta och där t. o m.
ekonomihusen äro väl skötta, därför att det kanske finns någon bostadslägenhet
som inte är som den skall vara. Nu vill jag understryka, att jag naturligtvis
inte står här och pläderar för att vi på jordbruken skola ha bostäder, som
inte äro ordentliga. Det är från min sida inte alls tal örn någonting sådant,
men jag begriper inte varför man skall stifta en lag som — åtminstone för
mig —- smakar något av en klasslag. Man plockar därvid ut bostäderna vid
jordbruket och ställer dem i särklass. Vad är det för rim och reson i att man
just när det gäller jordbrukets bostäder skall ha en särskild lagstiftning, som
alltså, örn det skall vara någon mening med den, skall vara strängare än hälsovårdsstadgan.
Jag ser saken på det sättet, att även örn man kan säga, att
hälsovårdsstadgan inte fyller sin uppgift — vilket den kanhända inte alltid
gör — skall man i alla fall inte dra in denna stadga i detta sammanhang.
Har man den uppfattningen, skall man ändra hälsovårdsstadgan, så att man
får en lagstiftning, som verkar likformigt för alla bostäder på landsbygden,
och inte plocka ut dem som händelsevis ligga på ett jordbruk.

Under sådana kristider som vi nu leva i får man se genom fingrarna med
både det ena och det andra, som man annars ur principiell ståndpunkt skulle
reagera mot. Jag skulle för min del lia varit med örn att ta med byggnaderna,
om det hade kunnat påvisas, att nian genom en sådan åtgärd verkligen hade
vunnit någonting i det syfte som man här eftersträvar, nämligen att skaffa
svenska folket mera livsmedel. Jag kan emellertid för min del inte se, att
nian med denna lagstiftning verkligen vinner någonting i den riktningen.
Det är väl kanske så, att ett tillämpande av byggnadsbestämmelserna i en
del fall snarast kunna komma att verka i motsatt riktning. Vi veta ju, att
örn en gård är i vanhävd i vad det gäller jorden, kostar det mycket pengar
att ställa den i ordning igen. Örn det är diken eller vad det är som brister,
behövs det alltså kapital för att man skall kunna ställa detta till rätta, och
det tar också sin tid.

Jag vill framhålla att man, örn man på ett jordbruk, som är vanhävdat,
samtidigt skall sätta både byggnaderna och jorden i stånd, så minskar man
därgenom faktiskt möjligheten att åstadkomma förbättringen av jorden. Är
det då inte riktigare, att man nu under en kristid — örn man nu verkligen
avser, att denna lag skall vara en krislag — inriktar sig på åtgärder, som
något så när effektivt kunna förbättra försörjningen för vårt land. Såvitt jag
begriper har man sedan både i propositionen och utskottets utlåtande förbisett
verkningarna, när jordbrukaren eller den som är ansvarig för byggnadsåtgärderna,
inte har möjligheter att sätta byggnaderna i stånd. Det står ju
nu i lagförslaget, att man inte får tillämpa lagen på jordbrukare eller den
för byggnadsåtgärderna ansvarige, örn han är medellös. Följden blir då, att
skulle man nu ingripa på en hel del gårdar, där byggnaderna äro i dåligt
skick, får staten träda in med förfogandelagens hjälp oell förskottera medel

Andra kammarens protokoll lOJ/S. Nr 20. 9

130

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
för iordningställandet av byggnaderna. Jag undrar, om detta verkligen i tider,
när våra finanser äro så pass hårt trängda som de äro, kan vara en klok och
riktig uppläggning av frågan. Det säger väl också någonting, att den myndighet,
som framför andra har att se till vår folkförsörjning, nämligen livsmedelskommissionen,
faktiskt gått på den linjen i sitt yttrande över utredningens
förslag, att den avstyrker medtagandet av byggnaderna annat än i
just den begränsade form, som i motionen redan har föreslagits.

Nu sägs det här, att det inte är så farligt att ta med byggnaderna, därför
att jordbrukskommissionerna komma att handha denna lags tillämpning
med försiktighet, omtanke och måtta. Jag har ingen anledning anta annat än
att de komma att göra så. Men lagen skall enligt förslaget gälla i fem år,
oell det är en ganska lång tid. Det kan under den perioden komma att utveckla
sig en praxis beträffande byggnaderna, som allt mer och mer tillspetsas.
Man kan komma fram till någonting, som ingalunda från början var avsett
med lagen.

En annan sak, som visserligen kanske inte är av så stor betydelse, men
som jag ändå vill påpeka är, att jordbrukskommissionerna i åtskilliga fall
få påpekanden om vanhävd i anonyma skrivelser och genom påstötningar under
hand. Folk vill nämligen inte riktigt stå för dessa anmälningar. Kommissionen
skall då undersöka dessa fall. Tar man med bj^ggnader i lagen är
det så synnerligen enkelt för vänliga grannar och andra människor att stöta
på örn att där och där finnas de och de skavankerna på huset. Det är så lätt
att se, att en fönsterruta gått sönder, att en tegelpanna är borta o. s. v. På
detta sätt kan det lätt uppkomma okynnesanmälningar just genom att byggnaderna
tas med i lagen.

Herr talman! Jag vill till sist endast understryka, att jag hoppas, att vad
som sägs i lagförslaget örn att det gäller en kristidslagstiftning verkligen
kommer att hållas. Såsom lagen nu är skriven med dessa byggnader medtagna
på ett — om det tillåtes mig att uttrycka det så — relativt lättvindigt
sätt, vore det högst betänkligt, om man nu så småningom skulle låta
denna lag få förlängd giltighetstid och vi på detta sätt få en permanent vanhävdslagstiftning
utan att man riktigt hade utrett, hur en sådan lag på lång
sikt skulle komma att verka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Håstad avgivna
reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bra rastorp:
Herr talman! Då jag åhört de anföranden, som hållits av reservanterna och
av dem, som yrkat avslag på det föreliggande lagförslaget, tycker jag mig ha
förnummit, att reaktionen —r visserligen med vissa nyanser — riktar sig emot
att man stiftar en särskild lag gentemot jordbruket. Med anledning härav skulle
jag vilja fråga alla dem som förra året motionerade örn en sådan lag: varför
motionerade herrarna om införande av en sådan lagstiftning? Ty det är ju
inte jordbruksdepartementet, som tagit initiativet till denna lag utan — som
herr Håstad framhöll — representanter för samtliga partier i riksdagen utan
undantag. Herr Håstad sade till och med, att man i högermotionen inte ens
talade örn att jordbrukets byggnader skulle undantagas från lagen.

Det förefaller dessutom märkvärdigt, när herr Janson i Frändesta säger, att
jordbruksministern icke i direktiven för utredningen skrev, att byggnaderna

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Xr 26.

131

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
skulle undantagas. Jag kan icke förstå annat än att detta skulle vara liktydigt
nied att de utredningsmän, jag tillsatte för att utreda denna fråga, inte
skulle lia möjligheter att bedöma dessa ting. Jag utsåg utredningsmän, som
hade praktisk erfarenhet på detta område och även voro kunniga på det juridiska
området, och då överlät jag naturligtvis till dem att vid sin prövning
av hela denna fråga bedöma, huruvida byggnaderna skulle anses behöva medtagas
eller inte. Utredningsmännen kommo till det resultatet, att örn lagen
skulle kunna tillämpas och tillgodose det syfte, som riksdagen avsett, när riksdagen
fattade beslut i enlighet med motionerna om införande av en lag om
vanhävd, så skulle man inte nå detta syfte med mindre än att byggnaderna
vore med i lagen. Med undantag av herr Janson i Frändesta voro utredningsmännen
eniga örn denna sak.

Sedan jag tagit del av utredningens resultat och på grund av den erfarenhet
som kunnat inhämtas av de vanhävdsfall, som anmälts under det gångna
året, fick jag själv samma uppfattning som utredningsmännen, nämligen, att
det var omöjligt att tillgodose de synpunkter, som framkommit i riksdagen,
med mindre byggnaderna togos med inom lagens tillämpningsområde. Då jag
beslöt mig för att ta byggnaderna med, ansåg jag emellertid, att man i detta
avseende borde gå mycket försiktigt fram.

Örn herrarna läsa såväl lagtexten som motiveringen, skola herrarna finna,
att hela lagförslaget är baserat på rent nationalekonomiska och privatekonomiska
synpunkter. Det säges bl. a., att när det gäller två fastigheter, som
lämpligen böra sammanslås för att bilda ett bärkraftigt jordbruk, så bör det
inte komma i fråga, att någön jordbrukskommission eller någon myndighet
som har med saken att göra ålägger ägarna till dessa fastigheter att vidmakthålla
byggnaderna å båda fastigheterna. Del är således ungefär samma
tankegång som när det gäller egnahemsorganisationen, nämligen att man inte
skall skapa eller vidmakthålla sådana brukningsdelar, som innehavaren ej kan
försörja sig på i sådana fall, där innehavaren, överhuvud taget inte kan skaffa
sig sin utkomst på annat sätt än genom jordbruket och således icke genom arbete
vid sidan därom.

Det framhålles vidare såväl i propositionen som i utskottets motivering, att
man vid rationell drift inom jordbruket inte behöver vissa byggnader •— det
finns alltid byggnader som äro för gamla och som av det skälet inte behöva
byggas örn — och att ingen jordbrukskommission eller länsstyrelse enligt det
föreliggande förslaget kan ålägga ägarna av dessa att bygga om byggnaderna.
Därmed har jag också, som jag hoppas, lugnat de farhågor, som herr Hansson
i Skediga uttalade, då han såsom exempel tog en egendom i sin hemtrakt på
200 tunnland, som saknade loge men som likväl sköttes alldeles utmärkt. Ingen
jordbrukskommission kan med lagens nuvarande formulering ålägga ägaren till
denna egendom att bygga en loge i ett sådant fall. då han ju sköter sitt jordbruk
på ett alldeles utomordentligt sätt. Försåvitt jag förstår är det vanhävd
av en egendom, som i första hand skall kunna konstateras. Kan denne jordbrukare
sköta sin egendom med ett mindre antal byggnader och således lägga
ned mindre kapital på byggnaderna, kan ingen jordbrukskommission, så vitt
jag begriper, och ingen annan myndighet heller komma på en sådan förflugen
idé som att han skulle vara tvungen att bygga därför att en annan, som kanske
skött sitt jordbruk sämre, har sådana byggnader. Det är väl ingen av herrarna
som på allvar menar, att man med stöd av denna lag skulle kunna vidtaga
sådana åtgärder. Vid tillämpandet av lagen gälla så många restriktioner,
att jag inte behöver räkna upp dem alla.

Örn det finnes en fastighet, där det under manga års tid varit olämpligt
att driva jordbruk oell det befinnas ändamålsenligt att i stället bedriva skogs -

132

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
bruk på denna fastighet, kan man enligt denna lag lägga igen fastigheten och
plantera skog på den.

Detta överensstämmer fullkomligt med den uppfattning jag har haft i många
år. Det existerar i vårt land ett otal jordbruk, som ingen människa kan leva
ordentligt på men äro för stora för att innehavarna helt skola svälta ihjäl. Det
existerar jordbruk, som skulle ge nationen och vederbörande ägare betydligt
större inkomst, örn han odlade någonting annat, t. ex. örn det växte skog på
fastigheten. Jag har i egenskap av ordförande i en boställsnämnd t. o. m.
i södra Skåne besiktigat sådana fastigheter, som det ur ekonomisk synpunkt är
fullständigt galet att driva som jordbruk. Man hade kunnat få en mycket rationellare
drift på dem, örn de hade varit planterade med skog för länge sedan
och man hade haft skogen färdig i närvarande stund. Men även om man skulle
lägga igen dem med skog i detta ögonblick, anser jag, att detta är riktigare
än att driva jordbruk på dem. Jag nämnde även, att när det gäller sammanslagning
av fastigheter kan ett tillämpande av vanhävdslagen inte komma i
fråga. Det står vidare uttryckligen, att när det gäller vidmakthållande av
byggnader får inte ägaren åläggas att göra mer än vad som är oundgängligen
nödvändigt för jordbrukets drift. Framför allt påpekas, att nybyggnad icke
bör ifrågakomma.

Jag kan inte förstå annat än att alla restriktioner, som kunna vara tänkbara
och möjliga, ha företagits i denna lag, och de skola givetvis beaktas vid
lagens tillämpning. Jag har som sagt den bestämda uppfattningen, att skall
man hålla hävden på ett jordbruk, därest detta skall drivas såsom ett självständigt
jordbruk, kan detta inte ske med mindre än att byggnaderna äro användbara.

Jag skall som exempel härpå ta en fastighet, som togs på grund av förfoganderättslagen
och utarrenderades av länsstyrelsen i det län, där fastigheten
var belägen. Länsstyrelsen skrev då ett kontrakt, som innehöll, att vederbörande
arrendator skulle ha reparerat såväl ekonomibyggnaderna som bostaden, så
att han kunde flytta in i den. Man hade inga rättsregler för att klara denna
sak. Man kan inte åstadkomma resultat, därest man inte kan göra upp med vederbörande,
att han skall sätta byggnaderna i stånd.

Jag skulle vilja tillägga, att de ingripanden som skett enligt förfogandelagen
grunda sig vanligen icke på fattigdom eller på ekonomiska svårigheter hos
vederbörande, utan det har gällt en hel del fastigheter, som ägas av människor,
som ha tillräckligt med kapital och inte äro beroende av att bruka jorden
och inte av att bortarrendera den heller. Det är deras hobby att ha denna
fastighet. De lägga ut en viss del av densamma till bete, och resten blir bevuxen
med ogräs. Det är säkerligen ett mycket litet fåtal av deni som äro ekonomiskt
beroende av att driva jordbruk, som inte sköter sina egendomar på
bästa möjliga sätt. Det är betygat, att det är en mycket liten procent av det
svenska jordbruket som är vanhävdad. Jag trodde, att det stod klart även för
dem, som motionerade förra året, att det var i rena undantagsfall som sådant
förekom.

Jag skulle emellertid rent principiellt vilja säga, att även ur rent privatekonomisk
synpunkt är det riktigare, att den som inte har förutsättningar att
driva jordbruket överlåter det till en som har dessa förutsättningar. Om vederbörande
äger förutsättningar för att bruka jorden men inte förstånd att sätta
byggnaderna i stånd, innan de alldeles förfalla, är det bättre att byggnaderna
få genomgå en mindre reparation så att de kunna bestå en längre tid.^Man
får på det sättet byggnaderna billigare i underhåll än vad man skulle få genom
att låta dem helt förfalla för att till sist nödgas bygga nya.

Nu förstår jag dem, som säga, att det ingenting gör, om byggnaderna även

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

133

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
viii bärkraftiga jordbruk förfalla, därest nian anser, att det är något intresse
att bibehålla bondejordbruket. Men hela resonemanget i riksdagen under flera
år har varit, att när det gäller bondejorden och de bärkraftiga jordbruken, skall
man söka vidmakthålla dem, men är det alltför små jordbruk, skall nian försöka
att på överenskommelsens väg sammanslå dem med andra jordbruk, så att
de på det sättet kunna bli bärkraftiga. Även detta förslag innebär, att man
skulle kunna vidtaga sådana åtgärder.

Nu säger herr Håstad, att hans reservation är lindrigare än utskottsförslaget
och propositionen. Jag kan inte förstå, att den är lindrigare på annat sätt
än att herr Håstad har utelämnat bostadsbyggnaderna. Beträffande ekonomibyggnaderna
har herr Håstad däremot sagt, att det skall vara endast oundgängligen
erforderliga reparationer. Även i propositionen har ju föreslagits, att
det endast skulle vara vad som är oundgängligen nödvändigt för jordbrukets
bedrivande. Realiter blir skillnaden att en synenämnd beslutar örn ekonomibyggnader
och hälsovårdsnämnd om bostadshus. Det blir en omdömesfråga av
dem, som skola handha lagens tillämpning. Man är emellertid icke, såsom någon
talare sagt här i kväll, beroende av det subjektiva omdömet hos jordbrukskommissionerna,
ty örn en kommission kommer till den uppfattningen, att det
måste göras någonting vid en bestämd fastighet, skall kommissionen föranstalta
om en syneförrättning med en nämnd, bestående av tre ägodelningsnämndemän,
skiftesgodemän eller andra, som ha sådana kvalifikationer, som i allmänhet
krävas för syner. Även jordägaren kan påkalla denna syneförrättning.
Det står vidare uttryckligen, att en sämre skörd på grund av ett svagt
skördeutfall, då jorden blir ogräsbevuxen på grund av det sämre skördeutfallet,
inte är någon grund för att någon jordbrukskommission eller synenämnd
skall kunna utdöma fastigheten för vanhävd. Jag har haft dylika fall även nu,
då förfogandelagen kommit i tillämpning. Där har jag på beskrivningen av
fastigheten samt med den kännedom jag haft örn skördeutfallet i övrigt på orten
i fråga klart kunnat utläsa, att den ifrågasatta vanhävden på gården berott
just på det dåliga skördeutfallet på den orten. Vilken jordbrukare som helst
vet, att örn höstsäden vid övervintring mycket uttunnas och den är sådd efter
en ettårig eller tvåårig klövervall, blir det lätt olika ogrässorter, som växa upp.
Örn gården är belägen i de delar av landet, där stubbåkrarna inte kunna bearbetas
tillräckligt på höstarna, blir åkern lätt ogräsbemängd även följande
år, och därigenom ser det mångå gånger sämre ut än vad det i verkligheten är.
Jag hade således beträffande den anmälda fastigheten grundad anledning att
misstänka, att man hade varit alltför nitisk med att påkalla åtgärder mot
fastigheten. Det visade sig också när synenämnden besiktigade fastigheten, att
förhållandena därstädes voro sådana som jag tänkt. Följaktligen fick det i detta
fall anstå med de åtgärder, som man hade räknat med skulle vidtagas.

Beträffande de ifrågasatta åtgärderna i anledning av vanskötsel av allt
som gäller själva jorden vill jag framhålla, att. detta är någonting, som herrar
motionärer själva lia önskat oell begärt, att Kungl. Majit skulle låta utreda.
Kungl. Majlis förslag företer i denna del ingen olikhet mot vad som begärts,
utan det är precis vad riksdagen begärde förra året. — Vad sedan gäller själva
byggnaderna ha utredningsmännen närmare undersökt denna fråga. Med den
erfarenhet jag själv fått under tiden, bland annat grundad även på utredningens
undersökningar, har jag slutgiltigt ställt mig på den ståndpunkt, som jag
intagit i denna fråga, nämligen att man enligt min mening icke kan upprätthålla
ett jordbruk med mindre man får underhålla byggnaderna i den utsträckning
detta, är oundgängligen nödvändigt. Man behöver inte ikläda sig några
större kostnader för att uppfylla dessa fordringar..

Herr Carlström nämnde, att man skulle stanna vid lantbruk örn två hektar.

134

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

Det har verkligen funderats mycket över vilken arealgräns, som man skulle
stanna vid. Jag vill här endast framhålla, att det i bl. a. Stockholms omgivningar
och även i andra samhällens omgivningar finns jordbitar, där marken
på papperet är styckad i tomter, och där områden örn exempelvis 5—10
hektar på detta sätt äro utlagda till tomtmark. Bönder, som äro boende intill
sådana jordbitar, och som själva kanske bruka 8—10 tunnland, kunna ha arbetsvilliga
barn hemma och anmäla sig därför till att få arrendera och bruka
denna outnyttjade tomtmark. Varför i fridens namn skall man inte låta dessa
människor få ett bärkraftigt jordbruk, därför att det finns en kapitalist, som
lagt ner pengar på marken för att i spekulativt syfte ha tomtmarken i beredskap,
när samhället en gång växer ut? Denna jordbit kan ju brukas av intillliggande
gårdar, tills marken behöver tas i anspråk för byggnadsändamål. När
frågan örn bebyggelse blir aktuell, kommer det givtvis inte i fråga, att denna
tomtmark skall odlas eller drivas som jordbruk.

Herr talman! Jag har inte mer att tillägga i denna sak. Jag anser, att även
reservanterna som inte följt herr Håstad ha visat, att de icke ha kunnat finna
någon annan väg än att också byggnaderna böra komma med i lagen. Då skulle
jag vilja fråga reservanterna: Örn nu lagen skall gälla under ett år — såsom
enligt den ena reservationen —• och man i enlighet därmed har föranstaltat örn
reparation av vissa byggnader men reparationen icke blivit färdigställd under
det år lagen skulle gälla, skall då, därest det i den nya lagen bestämmes,
att byggnaderna inte skola tas med, det halvfärdiga arbetet fullföljas, eller
skall man låta en del av byggnaden stå reparerad, men låta den andra delen
bli utan reparation?

Herr Håstad har gått den andra vägen, ty han har anslutit sig till tanken
att åtminstone ekonomibyggnader skola höra under lagen. Örn det emellertid
inte lyckas att få en arrendator, som bor alldeles i närheten av en egendom,
som måste utarrenderas — det finns nämligen jordägare, som äro så gamla,
att de inte själva kunna bruka jorden utan äro tvungna att utarrendera den —
måste man ordna det på så sätt, att arrendatorn har någonstans att bo under
den tid, han brukar jorden. Hur skall man handla i detta fall?

Jag tror sålunda, att kammaren med hänsyn till vad jag nu anfört handlar
riktigt, örn den beslutar i enlighet med utskottets förslag.

Herr Janson i Frändesta erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr statsrådet säger att han överlämnade till utredningsmännen att
bedöma om byggnaderna skulle vara med. Ja, detta är nog riktigt, men det
var väl även så, att herr statsrådet faktiskt gav utredningsmännen direktiv
att undersöka, om byggnaderna skulle vara med i lagen. Det var detta som
jag vände mig emot i mitt första anförande, när jag sade mig anse att det hade
varit lyckligare, om jordbruksministern hade följt 1941 års riksdag i sina
direktiv till utredningsmännen och icke medtagit frågan örn byggnaderna. Det
var alltså på herr statsrådets föranstaltande, som den frågan kom att bli utredd.
Hade herr statsrådet icke påfordrat detta, så hade byggnaderna icke
kommit med. Det hade t. o. m. gått så långt, att man i utredningen hade skrivit
ett lagförslag, som praktiskt taget var färdigt men utan att byggnaderna
däri nämndes. Sedermera kommo nya direktiv från statsrådet, som inneburo
att byggnaderna skulle medtagas.

Beträffande högermotionen förra året vill jag säga, att herr statsrådet nog
missuppfattade vad herr Håstad nyss sade. Det stod nämligen inte med ett
ord nämnt i den motionen någon begäran örn att byggnaderna skulle tas med.
Det är riktigt, att vi begärt en lag, men den lag som vi fingo var inte vad vi
motionerat om. Därför kan man knappast säga, att motionärerna få dela ansvaret
för att byggnaderna här kommit med.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

135

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

Härefter anförde

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag kan inte förstå annat än att det lagförslag, som riksdagen
fått, är samma förslag som riksdagen har begärt att få, fastän det är utvidgat
i så måtto att även byggnaderna äro medtagna. Det angavs inte, varken
i högermotionen eller i någon annan motion, huruvida byggnaderna skulle
medtagas eller inte, varemot andra lagutskottet i sitt yttrande hade nämnt
någonting örn detta.

Beträffande direktiven till utredningen vill jag framhålla, ^tt jag ingenting
skrev örn att byggnaderna skulle vara med i lagen. Örn jag senare tillsagt
ordföranden i utredningen eller någon av utredningsmännen, att de självfallet
skulle undersöka alla möjligheter, som de kunde finna behöva beaktas, kan
detta icke betyda någonting. Jag överlät till utredningen att pröva frågan,
och utredningen stannade till sist för att byggnaderna skulle vara med. Detta
förslag hade utredningen säkerligen under alla förhållanden icke underlåtit
att pröva vad där än hade stått i direktiven.

Herr Janson i Frändesta erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag förstår så väl, att herr statsrådet, som har så mycket
att tänka på, inte kommer ihåg alla detaljerna i detta sammanhang. Det var
dock faktiskt på det viset, att när det första lagförslaget var skrivet, kom
genom ordföranden ett meddelande om att statsrådet även önskade, att frågan
om byggnaderna skulle utredas, och om utredningsmännen så önskade, skulle
de få skriftligt besked örn detta. Det var emellertid ingen, som begärde någonting
sådant, och därför kom det aldrig något skriftligt meddelande.

Härefter anförde

Herr Lundell: Herr talman! Det är ju skäligen olämpligt att vid denna tid
på dygnet ta upp till behandling ett så viktigt förslag, som det här är fråga örn.
Jag kan inte säga annat än att det är ett direkt inkompetensbevis för riksdagen,
att den inte förmår ordna behandlingen av ärendena på ett lämpligare sätt.
Här tränger man nu ihop på ett fåtal dagar, med plenum var och varannan
dag, behandlingen av en massa viktiga ärenden, under det att man tidigare
inte haft mer än ett kort plenum i veckan.

Jag har i detta ärende väckt en motion örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition.
Det är en hel del olika skäl, som jag där anfört för mitt avslagsyrkande.
Ett av de viktigaste principiella skälen är, att man här kommer med
en uppsiktslag för en viss näring, nämligen jordbruksnäringen, under det att
man inte har gjort någon min av att komma med några liknande föreskrifter
för någon annan näring. Jordbruket är inte ensamt om att vara en för
landets försörjning viktig näring. Vi ha en hel del industriföretag här i landet,
men jag vet inte, att det finns något hinder för dem att, av den anledning
företagens ledare själva kunna anse det påkallat, låta företagen inställa
driften. Det kommer ingen kommission till dem och ber att få reda på anledningen
och vill hålla syn samt komma med föreskrifter och be att få utfästelser
om att vissa arbeten skola sättas i gång före viss dag, vid äventyr
att vitén eljest skola utdömas. Det är viii ganska underligt, att man bland
alla de många olika näringar, som finnas i landet, skall utvälja just jordbruket
och sätta det i en särställning, i en slags strykklass bland alla näringar.

Jag har också i min motion anmärkt, att detta i propositionen föreslagna
icke har någon nationalekonomisk betydelse. Dessa vanhävdsfall betyda i procent
av hela den odlade arealen ingenting för folkförsörjningen. Jag säger i
min motion: »Det får dock anses tvivelaktigt om genom verkan av denna
uppsiktslag, därest den bliver antagen och satt i kraft, jordbruksnäringens år -

136

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
liga produktionsvolym kan komma att öka med ens så litet som 1 procent utöver
vad den eljest skulle hava blivit.» Det kanske endast kan bli fråga örn
1ho procent eller någonting liknande. Det måste således ligga andra skäl än
de ekonomiska bakom detta lagförslag. Jag kan inte finna, att det är Hokt
att handla på detta sätt, när det finns så starka skäl som tala däremot.

Andare är det ju klart, att denna lag kommer att ge anledning till en hel
del angiverisystem på landsbygden. Det kommer folk, som inte förstå sig på
lantbruk men som själva tro att de göra det, och säger, att den eller den inte
kan sköta sitt jordbruk, och att han skall göra så eller så i stället för någon
viss åtgärd. MaS kail vidare komma och säga, att någon inte har den avkastning,
som han skulle ha, och att han inte skött husen på det sätt, han skulle
ha gjort. Härigenom komma anmälningar än från ett håll och än från ett
annat håll, och detta åstadkommer naturligtvis förargelse och missämja på
landsbygden.

Det är dessutom ett annat förhållande, som egentligen är det viktigaste här,
nämligen att statsmakterna för närvarande försöka att pressa jordbrukets priser
rätt betydligt. Man försöker hålla emot att de stiga, och vissa tider försöker
man pressa ned dem, under det att man inte gör några sådana ansträngningar
i fråga örn jordbrukets kostnader, åtminstone inte beträffande arbetskraften.
Det är väl snarare så, att man gynnar en utveckling mot högre löner.
I och för sig är naturligtvis ingenting att säga härom, ty det finns ju ingen
anledning till att lantarbetare skulle vara sämre ställda i löneavseende än
andra arbetare. Följden av denna utveckling, där statsmakterna hålla igen
inkomsterna men öka utgifterna, blir emellertid, att lantbruket kommer i ett
svårt ekonomiskt läge.

Alan har anledning tro, att detta läge efter upphörandet av det nu pågående
kriget kommer att bli ytterst besvärligt. Trycket kommer då att bli
större än det någonsin tidigare har varit. Alan — d. v. s. konsumentintressena
— kommer då att sträva efter att draga så stor fördel som möjligt av världsmarknadens
eventuella dumpingpriser i vårt land, medan man samtidigt icke
kan önska, att lönerna till lantarbetarna skola pressas ned under lönerna för
andra slag av arbetare. Lantbruket kommer därigenom i ett sådant läge, att
det måste minska intensiteten i brukningen genom att övergå till mera extensiva
brukningsforiner. Då skulle jag tänka mig, att man i mycket hög grad
kommer att komma i konflikt med vanhävdslagens föreskrifter. Folk kommer
att säga, att den och den låter sina vallar ligga för länge och odlar icke
spannmål i den utsträckning, som man borde göra. Det kommer säkerligen
att bli en pressning på lantbruket från denna tredje front.

Örn statsmakterna skola fortsätta, på den väg, som jag tror att de äro
inne på, måste spannmålsodlingen i Sverige helt enkelt till stor del försvinna,
därför att den icke blir räntabel. Alan kan icke här sälja spannmål till de priser,
till vilka spannmålen kan odlas fram av negrer och indianer i andra
länder, örn man samtidigt här skall betala löner till arbetskraften, som ligga
tre- och fyrfaldigt över vad man behöver betala arbetskraften i dessa andra
länder. Jag vill påminna örn hur det gick i England för 30 k 40 år sedan
eller ännu tidigare. Det var under den tid, då man i England, liksom man
också gjorde här i Sverige, tvistade örn behovet av spannmålstullar och där
gick den vägen att man tog bort spannmålstullarna eller icke införde några.
Enligt uppgifter, som jag tagit reda på, minskades från år 1845 till år 1895,
alltså under loppet av femtio år, vetearealen i England från 4 miljoner acres
till 1.5 miljoner acres, d. v. s. sjönk till nästan en tredjedel av vad den förut
varit. A7i kunna komma i en liknande utveckling här i Sverige. Skola vi då ha
denna vanhävdslag, kommer det att uppstå ständiga konfliktanledningar, där -

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

137

Förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
för att man kommer i konflikt med den, så snart man försöker göra lantbruket
mera extensiv! för att klara sin ekonomi. Jag tror att det föreligger
en stor risk för detta.

Nu invänder man kanske, att denna lagstiftning endast skall gälla under
kriget. Den är ju avsedd att gälla endast under fem år. Vi få emellertid se,
örn den kommer att gälla bara under dessa feni år. — Den lag, som nu ligger
på riksdagens bord, skall visserligen gälla endast fem år, men det är ju
icke säkert, att den icke blir förlängd, sedan dessa fem år gått till ända, och
då kommer man till de konsekvenser, som jag är rädd för.

Här har ju talats rätt mycket örn byggnaderna. Jag har för min del den
uppfattningen, att det kommer att uppstå oupphörliga tvister örn vad som
skall menas med »nödiga byggnader» enligt 1 §, där det ju talas örn att nödiga
byggnader lämnas utan underhåll. Man kan tolka det på det sätt, som
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet gjorde, när han sade,
att i vissa brukningsformer med direkttröskning eller skördetröskor behöver
man icke samma utrymmen för skördens förvaring som man behöver med
andra brukningssätt. Antag emellertid, att det kommer en anmälan till jordbrukskommissionen
örn att en lada på en egendom är dålig och förfallen och
att ägaren vid företagen syn säger, att han har för avsikt att övergå till
direkttröskning, skola då dessa synemän och jordbrukskommissionen låta sig
nöja med detta svar? Skola de vara nöjda med detta uttalande, att detta är
hans avsikt, eller skola de anse, att svaret är en undanflykt från hans sida?
Båda möjligheterna kunna ju tänkas. Jag har litet svårt att förstå,, hur jordbrukskommissionen
skall kunna se in i hans hjärna eller kunna se in i framtiden,
vad som kommer att ske i fråga örn brukningen av den gården.

Jag kan vidare föreställa mig, att byggnadernas medtagande under lagen
kommer att föranleda byggnadsarbetarna i orten att vid olika tillfällen försöka
pressa ägaren till att sätta i gång med en del byggnadsarbeten. Hur skall det
för övrigt gå med denna punkt om byggnaderna i sådana fall, då man liksom nu
bär ett avtalslöst tillstånd i fråga örn byggnadsarbeten på landsbygden?
Förmodligen böra eller rimligtvis böra i så fall lagens bestämmelser örn »annan
giltig orsak» träda i tillämpning, men det är icke säkert, att jordbrukskommissionerna
komma att döma likformigt på alla ställen, och jag kan nog
tänka mig, att det kan bli en hel del konflikter i sådant sammanhang.

Ja, herr talman, jag skall icke diskutera denna sak så utförligt, eftersom
det är ganska sent på natten och det ju lär vara flera ärenden, som skola
behandlas. Jag vill emellertid påminna örn att jag i fjol, när denna fråga
på grund av ett flertal motioner var före i kammaren, anförde betänkligheter
mot en sådan lagstiftning, som man då begärde. Jag sade, att nu begär man
ett, men det är icke säkert, att man får precis vad man begär, utan. man
kan få något, som är ganska annorlunda, och det har man tydligtvis nu
också fått. Jag framhöll också, att dessa motionärer från olika partier, som
jordbruksministern nyss talade örn, sätta stenen i rullning, men de veta icke
precis var den kommer att stanna. Nu lia byggnaderna redan rullat in i detta
lagstiftningskomplex. Lagen innehåller nu en bestämmelse örn att den endast
skall gälla under en tid av fem år, men det kan hända, att stenen under sin
vidare rullning kommer att rulla bort den bestämmelsen. Det hela kan på
detta sätt undan för undan utvecklas så, att vi komma fram till saker, som i
varje fall dessa motionärer icke hade någon som helst avsikt att komma fram
till.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning till vad jag här har anfört få
yrka avslag på Kungl. Marits proposition och på utskottets förslag. Jag ställer
alltså samma yrkande som redan har framförts av herr Hansson i Skediga.

138

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1912 e. m.

Förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Herr talman! Till herr Janson i Frändesta vill jag säga, att jag minns mycket
val, när utredningsmannen kom upp till mig och talade örn utredningen och
säde, att enligt de sakkunnigas uppfattning kunde icke lagen bli fullständig,
örn icke byggnaderna kommo med. Jag svarade då, att visst skall utredningen
pröva, huruvida byggnaderna skola tagas med eller ej. Det var vad vi resonerade
örn.

Till herr Lundell skulle jag vilja säga, att jag förstår hans ståndpunkt, ty
den ar ju klar och tydlig. Örn herr Lundell emellertid förra året hade försökt
förhindra sina partikamrater att motionera, skulle de icke lia blivit upphov
till att en lagstiftning kommer till stånd. Ja, herr Lundell säger, att det gjorde
han, men försök då hålla reda på dem bättre.

Herr Lundell målade ju framtiden ganska svart. Jag måste säga, att det är
tur, att världen icke blir sådan som herr Lundell brukar måla den. Herr Lundell
talade örn angivare. Ja, men herr Lundell skall då uppmärksamma, som
jag sagt redan tidigare, att i så fall skall saken prövas först av jordbrukskommissionen
och sedan av en synenämnd och slutligen av länsstyrelsen. Örn man
förfar olika på olika ställen finns det ju möjlighet att gå till Kungl. Majit, och
Kungl. Maj :t lär väl icke bytas örn så ofta. att frågorna icke kunna bli prövade
enhetligt åtminstone för någon kortare tid.

Herr Lundell talade i sin svartmålning örn hurudan utvecklingen kommer
att bli sedermera med sjunkande priser och stegrade arbetslöner. En sådan utveckling
har dock icke ägt rum hittills. Tvärtom har man ju hittills medgivit
den prisstegring, som motsvarar ökningen av produktionskostnaderna inklusive
arbetslönerna. För min del tillhör jag dem, som mena, att lantarbetarna
skola ha en arbetslön, som motsvarar vad andra arbetargrupper kunna förtjäna,
och att jordbrukarna också skola få sådan ersättning, att de kunna betala
dessa arbetarlöner. Jag tror, att det varit många, som i alltför många år talat
örn att man måste hålla lantarbetarnas löner nere. Denna politik har emellertid
drabbat även småbrukarna, som därigenom icke kunnat få tillräcklig ersättning
för sitt arbete. Herr Lundell talade örn hur det skulle bli, när normala
tider åter inträda och man kan importera utifrån, och han menade, att
då skulle man ålägga odlarna att odla spannmål av det och det slaget. Jag förstår
emellertid icke vilket intresse man i så fall skulle ha därav. Skulle förhållandena
utveckla sig på det sätt, som herr Lundell angav, har man icke behov
av att odla spannmål, och då kan man icke heller påfordra, att vederbörande
odlare skola odla det som landet icke behöver.

Vad slutligen beträffar den förfallna ladan menar jag, att är jordbruket
icke misskött utan skött på ett riktigt sätt, så lär väl icke jordbrukskommissionen
bry sig om saken, örn synenämnden kan konstatera, att jordbruket skötes
på ett förstklassigt sätt. Jag skulle vilja fråga, hur herr Lundell själv skulle
göra, örn han vore ordförande i en jordbrukskommission.

Herr Lundell: Herr talman! Kär jordbruksministern säger, att det är tur,
att världen icke blir sådan som jag målade den, skulle jag vilja säga, att det vet
man ännu icke något örn.

Vad angår utvecklingen efter kriget tror jag nog, att det bleve bra. örn herr
jordbruksministern finge ordna det efter sitt huvud, men det blir nog icke herr
jordbruksministern, som då kommer att bestämma.

. Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
pa l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Tamm m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; 3:o) bifall till den

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Ni 26.

139

Förslag till lag orri åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
av herr Håstad avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; samt 4:o) avslag
å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Janson i Frändesta begärde emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av kontraproposition ånyo upptog de återstående
propositionerna, av vilka herr förste vice talmannen nu fann den under
2 :o) angivna hava flertalets mening för sig. Även beträffande kontrapropositionen
hegärde herr Janson i Frändesta votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under 4:o) angivna propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 39 antager bifall till den av herr
Tamm m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
avslag å såväl utskottets hemställan sorn Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen. Kammaren
hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit avslag å såväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition nu uppläst och
godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 39, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1941/42 m. m., i vad angår jordbruksärenden;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
lärarpersonalen vid de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kristilllägg
för budgetåret 1942/43, såvitt angår nionde huvudtiteln.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

140

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

§ 6.

Prisregkrande Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
“jordbrukets ProPos|tion angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.
område m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

11 en till riksdagen den 22 maj 1942 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 319, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 28 juni 1941 (nr
488) angående mjölkavgift;

2) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 7 juni 1935 (nr 279)
angående slaktdjursavgift;

3) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 11 juni 1937 (nr
369) angående utförselbevis för råg och vete;

dels ock

1) medgiva Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering
för nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med av föredragande
departementschefen angivna riktlinjer; samt

2) för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 93,000,000 kronor;

b) till Kostnader i samband med svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 34,000,000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I .motionen I: 53 av herr Ohlin ni. fl., likalydande med II: 91 av herr Svensson
i Ljungskile m. fl., hade yrkats, att producentbidraget på mjölk från den 1
januari 1942 måtte utgå med 4 öre per kg för en årskvantitet av högst 6,000 kg.

I motionen II: 420 av herr Lindmark m. fl. hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 319 måtte beakta i motionen
afförda synpunkter i syfte att öka mjölkproduktionen i Sveriges fyra nordligaste
län genom så utformade bidrag, att de ej endast ökade dess nuvarande
lönsamhet utan även stimulerade till produktionsökning.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 28 juni 1941 (nr
488) angående mjölkavgift;

2) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 7 juni 1935 (nr 279)
angående slaktdjursavgift;

3) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 11 juni 1937 (nr
369) angående utförselbevis för råg och vete;

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

141

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

dels ock

1) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering för
nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med de av departementschefen
angivna riktlinjer; samt

2) för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 93.000,000 kronor;

b) till Kostnader i samband med svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 34,000,000 kronor;

B. att följande motioner, nämligen I: 53 och II: 91, I: 152 och II: 208,
I: 284 samt I: 291 och II: 427 ävensom II: 30, II: 419 och II: 420, må, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört
och här ovan hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

dels av herr Mannerskantz, utan angivet yrkande;

dels av herrar Svedberg och Ericsson i Sörsjön, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till de likalydande motionerna I: 53 och II: 91;

dels av herr Mäler, utan angivet yrkande;

dels ock av herr Carlström, vilken ansett, att utskottets motivering bort lia
i reservationen angiven lydelse.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Carlström: Herr talman! Som kammaren behagade finna har jag till
detta utlåtande fogat en reservation, som gäller utskottets motivering i vad
angår cellulosafodret. Jag har ansett, att den kvantitet cellulosa som här har
föreslagits att tillverkas för nästa år — 550,000 ton — efter vad man nu kan
finna av skördeutsikterna måste anses vara alltför stor, och att man därför
bör hålla möjligheten öppen att få kvantiteten nedsatt med 50 procent. Det
kan ju icke finnas anledning för statsmakterna att skaffa fram en större kvantitet
cellulosafoder än vad som är oundgängligen nödvändigt för jordbrukarnas
behov. Av det betänkande, som vi strax förut lia behandlat, nämligen jordbruksutskottets
utlåtande nr 56, framgår ju, att statens kostnader i mellangifter
eller subvention för detta cellulosafoder, inberäknat även melass och mineralämnen,
under det gångna året ha uppgått till omkring 70 miljoner kronor.
Efter vad man kan antaga, kommer den skörd, i varje fall av underhållsfoder,
som vi ha att bärga under innevarande år, att bli så pass god och i varje
fall medelmåttig, att jordbrukarna i allmänhet icke komma att inköpa cellulosa.
Jag är tämligen övertygad örn att i min hemort komma jordbrukarna icke att
behöva göra det för det närmaste året. Med hänsyn särskilt också till att det
går åt ganska mycket skog för framställning av cellulosafodret kan det icke
finnas anledning för statsmakterna att gå in för en större kvantitet än som är
behövlig. Det har också påpekats i min reservation, att det har kommit till utskottets
kännedom, att tillverkarna av fodercellulosa kunna nedbringa den nu
avsedda kvantiteten med 25 procent. De torde för övrigt icke lia något emot
att gå ned ännu längre.

142

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. in.

V risregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Jag menai- sålunda, att det är angeläget, att regeringen och jordbruksministern
följa denna sak nied uppmärksamhet och se till, att vi icke få en produktion,
som man icke kan använda på det sätt, som är tillämnat, utan få ett
överskott,^ som måste lagras och som kanske icke kan användas ett annat år,
örn det då skulle behövas.

En annan sak, som jag har påpekat i min reservation, är att man icke bör
ställa det så, att endast de, som köpa cellulosafoder, kunna erhålla tilldelning
av kraftfoder, varigenom mindre jordbrukare, som nu icke beställa eller köpa
någon cellulosa, skulle bli utan kraftfoder. Jag menar, att den tillgång på oljekraftfoder,
som kan finnas tillgänglig, bör fördelas efter sådana grunder, att
även de senare kunna få del därav.

Jag skall icke, herr talman, hålla något långt anförande i denna sak. Jag
tror emellertid, att det vore bra, örn riksdagen ville göra det av mig föreslagna
uttalandet, och jag ber därför med dessa ord att få yrka bifall till den av
mig avgivna reservationen.

Herr Lindmark: Herr talman! Vid denna sena timme skall jag icke närmare
utveckla motiveringen för ett bifall till den av mig m. fl. avgivna motionen.
Jag vill blott erinra örn att när det gäller Norrland, och nu närmast de
fyra nordliga^ länen, har jordbruket inom detta område icke den nytta av
statliga hjälpåtgärder för jordbrukets befrämjande i allmänhet som de övriga
delarna av riket ha. Detta beror på den ensidiga produktion som vi ha
aär uppe. På grund av detta ha vi velat framföra förslag, som skall kunna
stimulera till produktionsökning och öka jordbrukets lönsamhet.

Jag skall nöja mig med den motiveringen och yrkar bifall till motionen
nr 420 i denna kammare.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! I den reservation herr Carlström
avgivit och det anförande han hållit ber jag att få instämma och understryka
vad han sagt. När det gäller fodercellulosa, har man egentligen icke mycken
ledning av den förra fodersäsongens erfarenheter för bedömande av läget för
nästa år. Såvitt man nu kan se, äro förhållandena radikalt annorlunda än de
varit förut. Det är närmast i detta sammanhang fråga om stråfoder och stråfoderskörden.
Den ser i detta laget ut att vara säkrad i rätt stor utsträckning.
Man kan ju icke ge något slutgiltigt omdöme, men man kan i varje fall
gå ut ifrån att vi i år stå betydligt bättre till i det fallet än de två tidigare
åren. Under sådana förhållanden är det framför allt cellulosa till hästarna
och cellulosa under någon eventuell torkperiod under sommaren som man i
första hand bör taga sikte på. Däremot kan det icke bli nödvändigt att i samma
utsträckning som tidigare använda cellulosa till nötkreaturen under den
kommande vintern. Just med hänsyn härtill vore det enligt min mening riktigt,
att man kopplade isär oljekraftfoderransoneringen och cellulosaransoneringen.
Det är icke nödvändigt att i den situation som vi nu stå inför hålla
fast vid denna sammankoppling av oljekraftfoder och cellulosa. Det leder till
orättvisor. Många, som tidigare fått slakta ned en stor del av sin besättning
för att få stråfoder tillräckligt till sina djur, bli på detta sätt missgynnade,
när det gäller tilldelningen av oljekraftfoder. Jag ber alltså att i det avseendet
få yrka bifall till herr Carlströms reservation.

Sedan finns det till utskottsutlåtandet fogad även en annan reservation,
som avgivits av herrar Svedberg och Ericsson i Sörsjön, och som gäller producentbidraget
till småbrukare och småbönder. För närvarande utgår producentbidraget
med 3 öre å 650 kg i månaden eller 7,800 kg per år. Det är utan
tvivel på det sättet, att en del mindre jordbrukare drabbats särskilt hårt

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

143

Pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
av de förhållanden krisen skapat. Mångå av dessa småbrukare lia byggt upp
en god del av sin ekonomi på äggproduktion, och denna äggproduktion har i
mycket hög grad strypts. Jag skall icke alls gå in på vad statsmakterna i
det fallet gjort. Det har varit olika meningar örn den saken, men vad man
än hade gjort så hade det i alla händelser lett till en stark nedskärning av
äggproduktionen. Det är icke något ovanligt bland en del av dessa småbrukare,
att de i normala fall få en lika stor del av sin inkomst från produktionen
av ägg som från produktionen av mjölk. En hel del av dessa småbrukare
lia också haft en relativt stor fläskproduktion. Även därvidlag har produktionen
gått ned i mycket hög grad, därför att det icke funnits foder att köpa.
Under sådana förhållanden tycker man det vore rimligt, att man gjorde vad
som möjligtvis kan göras för att bereda dessa mindre jordbrukare någon
kompensation för den stora rubbning i lanthushållningen som de drabbats av.

Jag erkänner villigt, att det icke är så mycket att göra under nuvarande
förhållanden. Det förslag som återfinnes i motionen II: 91, vilket reservanterna
yrkat bifall till, innebär helt enkelt, att man skall öka producentbidraget
per kg mjölk med 1 öre, alltså från 3 till 4 öre, och samtidigt, för att de
statsekonomiska konsekvenserna av detta icke skola bli alltför stora, minska
den bidragsberätiigade mjölkmängden från 7,800 kg till 6,000 kg per år. För
de lantbrukare som ha litet mera mjölk att sälja betyder denna omläggning
just ingenting. I stället för att nu få 234 kronor örn året skola de, örn denna
motion bifalles, få 240 kronor örn året, alltså en avrundning uppåt med 6 kronor.
Ingen bland de större lantbrukarna behöver sålunda förlora något. De
tjäna icke något nämnvärt heller, utan resultatet blir närmast status quo för
deras del. För de mindre jordbrukarna återigen, som icke kunna sälja mer
än upp till 6,000 kg, blir det 1 öres högre mjölkpris, och det kan vinnas med
tämligen begränsade uppoffringar i statsekonomiskt hänseende.

Såvitt jag kan se av livsmedelskommissionens, herr statsrådets och jordbruksutskottets
yttranden ha icke några verkliga skäl framförts mot detta
förslag. Livsmedelskommissionen säger, att man i nuvarande försörjningsläge
icke vill tillstyrka åtgärden. Jag kan icke förstå annat än att man söker
göra gällande, att örn man vidtager denna lilla ändring skall det ogynnsamt
påverka mjölkproduktionen. Jag förstår icke, hur man tänker närmare utforma
en sådan tankegång. Det skulle ju innebära, att en småbrukare sålde

6.000 kg mjölk i den mån han kunde producera så mycket men sedan klippte
av leveransen. Örn man inte räknar med den möjligheten, kan förslaget icke
ogynnsamt påverka produktionen. Men en sådan leveransstrejk är väl ändå
tämligen utesluten. Först och främst kan man icke ens såsom ett tankeexperiment
hävda, att den som har 8, 9, 10 eller 12,000 kg mjölk skulle klippa av
sin leverans, utan endast den som bär litet över 6,000 kg skulle kunna inledas
i den frestelsen. Den som bär något över eller något under 6,000 kg om
året vet emellertid icke vid årets början, hur mycket mjölk han kan producera.
Det finns överhuvud taget ingen människa, som är i den ställningen, att han
vid årets början kan säga, huru mycket mjölk han kommer att producera under
året. Från början kan det alltså icke vara fråga om att moderera leveransen.
I så fall skulle han ohjälpligt kunna lura sig själv, utan först fram i november
eller december månad, när vederbörande se, att de hålla på att passera
6,000-kilogramsstrecket, skulle de kunna hålla inne med leveransen. Jag
tror, att det är en ganska verklighetsfrämmande tanke, att någon småbrukare
eller småbonde skulle försöka ge sig in på något sådant. De stora utgifterna
under hela tiden av året och icke minst framåt jul sörja nog för att
ingen håller på den mjölk, som han har möjlighet att sälja, även örn han kommit
över detta streck. Jag kan icke finna annat än att detta argument full -

144

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
ständigt saknar bärkraft. Det är en invändning man här gjort för att komma
ifrån det hela men en invändning som knappast kail stå sig vid närmare
granskning.

Jag skall, herr talman, nöja mig med dessa korta erinringar. Det kunde
finnas åtskilligt att säga örn detta utlåtande i dess helhet, men det kan göra
detsamma, därför att en del är undanstökat genom redan fattade beslut, och
en del har hänskjutits till den 2 7-mannakommitté som skall taga hand örn en
del av de frågor, som det rör sig örn. Det tjänar alltså icke mycket till att på
nuvarande stadium, allra , minst vid denna sena timme på dygnet, taga upp
något principresonemang. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
den av herrar Svedberg och Ericsson i Sörsjön avgivna reservationen liksom
även till herr Carlströms reservation.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag skall icke taga upp den siste ärade talarens anförande till
debatt. Jag håller före, att förslaget att ge jJterligare 6 kronor till var och en
av de mindre jordbrukarna mera måste vara förestavat av lust att ändra än av
att verkligen vilja ge jordbrukarna något. Om man skall ändra bör det väl ske
med den motiveringen, att man skall försöka öka produktionen, ty det är väl
mer nödvändigt i närvarande stund än någonsin tidigare att försöka skapa
största möjliga intresse för att leverera så stora kvantiteter, som överhuvud
taget äro tänkbara.

Beträffande cellulosan skulle jag vilja lämna några upplysningar. När den
kvantitet, som beräknades för innevarande konsumtionsår, var färdigtillverkad,
uppstod ju frågan, örn man skulle låta fabrikerna vara i gång för tillverkning
av ytterligare cellulosa. Försörjningsläget inbjöd ju till försiktighet och
påkallade, att man skulle försöka skaffa fram näringsmedel och fyllnadsfoder
åt djuren i största möjliga utsträckning, så att man icke, om det blev en dålig
skörd även år 1942, fram på sommaren och hösten, när skörderesultatet blev
klart, skulle komma i en svår situation. Man träffade därför överenskommelse
med industrien att fortsätta med tillverkningen på förlängt kontrakt. Sedan
detta avtal hade träffats, som gällde en mindre kvantitet men likväl skulle möjliggöra,
att driften hölls i gång en tid framåt, upptogos förhandlingar angående
den nya produktion, som skulle vara tillgänglig från nästa konsumtionsårs
början. Vid dessa förhandlingar har man emellertid med hänsyn till ovissheten
i fråga om utvecklingen av skördeutfallet fått en klausul i överenskommelsen
örn rätt till minskning av den nämnda kvantiteten, 550,000 ton, med
30 procent eller 165,000 ton. På detta sätt kommer man alltså ned i 385,000
ton. Men därutöver innebär överenskommelsen örn cellulosan, att man fram
i augusti månad skall taga upp ytterligare överläggningar örn saken, och det
är alldeles självklart, att regeringen kommer att följa utvecklingen och träffa
den överenskommelse, som är nödvändig med hänsyn till försörjningsläget —
vi skola naturligtvis inte använda mer råmaterial till fodercellulosa än vad
som är oundgängligen nödvändigt.

Det har tidigare i dag talats örn bränsleförsörjningen, och jag vill nämna,
att det ju även är önskvärt att vi kunna exportera vissa kvantiteter massa för
att kunna tillföra landet pengar eller bytesmedel på ett eller annat sätt. Det är
emellertid givet, att ju mindre kvantiteter fodercellulosa vi behöva för folkförsörjningen,
desto mer kunna vi exportera, örn vi nu överhuvud taget få råvaror
över till massatillverkning utöver vad som behövs för bränsleförsörjningen.

Vad skördeutsikterna beträffar kunna de visserligen betraktas såsom relativt
gynnsamma. Det ser ut att bli en relativt bra foderskörd, åtminstone en bra
stråfoderskörd, men vi kunna inte i nuvarande stund bilda oss en uppfattning

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

145

Vrisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
örn, hurudan kärnskörden kan bli till hösten; den kan bli betydligt sämre än
vad det ser ut för närvarande. Men även örn kärnskörden skulle bli relativt bra.
få vi väl ändå i det ovissa läge, vari vi befinna oss, räkna med att ha spannmål
reserverad för kommande år.

Vi veta också, att det under det gångna året mött svårigheter, när det gällt
att förse regementena med stråfoder både av det ena och andra slaget. Även
härvidlag är det, med hänsyn till det ovissa läge vari vi befinna oss, riktigast
att vi, örn vi få en relativt god foderskörd, reservera en viss kvantitet, så att
vi åtminstone någorlunda tillfredsställande kunna tillgodose det beredskapsbehov,
som föreligger.

Jag vill vidare framhålla, att all spannmål vi kunna få över genom att använda
fodercellulosa som ersättning för annat foder, behöva vi innerligt väl för
att producera fläsk. Man kan även tänka sig en bättre tilldelning, då det gäller
äggproduktionen, örn tillgången på spannmål blir större, men framför allt gäller
det att tillgodose fläskproduktionen. Vi måste ju räkna med att nötkötttillgången
blir ganska ringa, och då vore det ur alla synpunkter önskvärt att
man kunde använda, låt mig säga 300,000 ton foderspannmål till fläskproduktion.
Därigenom skulle folkhushållet få ganska stora kvantiteter av ett välbehövligt
födoämne såsom ett tillskott till försörjningen.

Jag tänker härvid också på småbrukarna. Då ju fodercellulosan framför allt
kan användas till utfodring av hästar, är det väl rimligt, att alla jordbrukare
få så mycket fodercellulosa att de i första hand kunna utfodra sina hästar därmed,
och den spannmål, som de härigenom spara, kunna de använda till utfodring
av svin. Därigenom få de ju en inkomst mer än tillräcklig för att betala
fodercellulosan, därest priset på den står i överensstämmelse med dess värde
såsom foder.

Emellertid har det ju vid olika försök visat sig, att vid användning av fodercellulosa,
som är mycket äggvitefattig, kräves ett visst tillskott av äggvita,
även när det gäller hästarna, för att djuren skola kunna på ett tillfredsställande
sätt tillgodogöra sig detta foder. Äv denna anledning har livsmedelskommissionen
ansett, att man bör tilldela en viss procent oljekraftfoder eller annat
äggvitefoder såsom ett tillskott till den cellulosa, som skulle användas för hästarna.
Örn man jämte cellulosan kan använda spannmål, som innehåller en
viss procent äggvita, kan man naturligtvis fylla äggvitebehovet även i fortsättningen
utan att använda oljekraftfoder. Därest småbrukarna sålunda inte behöva
använda det oljekraftfoder, som de få när de köpa cellulosa, till hästarna,
kunna de ju använda det till korna och därmed utvinna mer mjölk, vilket skulle
utgöra ett utomordentligt viktigt tillskott till deras produktion. Det har
många gånger tidigare här påpekats, att småbrukarna i stor utsträckning äro
köpare av fodermedel. Kunna de då köpa ett fodermedel som cellulosan, vilken
de i stället för spannmål kunna använda såsom ett tillskott, dels till hästfodret
och dels till nötkreatursfodret, få de ju därigenom ett värdefullt stöd — enligt
vad många erfarenheter visat är det t. o. m. lönande att sälja halm och köpa
fodercellulosa för nötkreaturens del.

\ ad jag närmast villi1 meddela var, att de överenskommelser som äro träffade
angående fodercellulosan — herr Carlström var ju inne på den saken här
och den beröres även i hans reservation — äro sådana, att man skall kunna anpassa
kvantiteten i viss utsträckning till det föreliggande behovet. Men jag har
även velat peka på användningen av fodcrcellulosa vid regementena. Därmed
kunna ju större partier foderspannmål bli över för dem, som behöva köpa
spannmål för att producera fläsk. På det sättet kan man, samtidigt som man
främjar sina egna ekonomiska intressen, även tillgodose folkhushållets behov,
när det gäller en nödvändig del av försörjningen.

Andra kammarens protokoll 19J/2. Nr 20.

146

Nr 26.

Lördagen den 27 juni.1942 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Statsrådet kallade den motion, som jag talade om, för 6-kronorsförslaget, och det är ju en ganska älskvärd benämning. För de större
jordbrukare, som leverera 7,800 kg mjölk och däröver och som vi i detta fall
icke närmast tagit sikte på, innebär förslaget en merinkomst av 6 kronor, men
för den som kan leverera högst 6,000 kg betyder det en merinkomst av 60 kronor,
och det är ju en rätt väsentlig skillnad. Men det förefaller ju, som om herr
statsrådet inte toge så stor hänsyn till denna grupp av mindre jordbrukare,
utan mer till dem, som enligt vårt förslag skulle få en merinkomst av 6 kronor,
och ur deras synpunkt är ju inte förslaget så mycket värt.

Uad beträffar utfodringen av hästar med fodercellulosa, föreligger ju ingen
skillnad i ståndpunkterna. Jag Ilar också den uppfattningen, att man i största
möjliga utsträckning bör använda cellulosa till hästarnas utfodring. Det återstår
bara att uttala det önskemålet, att herr statsrådet medverkar till att den
sålunda frigjorda spannmålen i rimlig utsträckning kommer småbrukarna
till del.

Vidare anförde

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag beklagar, att kammaren skall
behöva behandla detta ärende så sent på natten. Man kan ju inte gärna inför en
sömnig eller rent av halvsovande kammare taga upp någon mera ingående diskussion
örn de olika viktiga spörsmål, som den föreliggande propositionen omfattar.
Jag skall därför för min del nöja mig med att blott och bart göra några
randanmärkningar till de anföranden, som här hållits från reservanternas och''
motionärernas sida.

Innan jag gör det, skall jag emellertid be att få säga några ord örn en annan
sak. Det har här i dag i ett annat sammanhang dels av herr Svensson i Ljungskile
och dels av herr Liedberg uttalats, att Set skulle vara önskvärt med en
samordnad behandling av de frågor, som röra jordbruksregleringen och rabatterna
på livsmedel. I detta uttalande ber jag för min del att oförbehållsamt
få instämma. Jag hyser den uppfattningen, att det skulle ha varit i hög
grad ändamålsenligt, örn dessa ärenden kunnat behandlas gemensamt exempelvis
inom ett sammansatt utskott, På grund av att ärendena kommit så sent
och på grund av den oerhörda brådska, som alltid råder under riksdagens sista
skede, har emellertid beklagligt nog så ej kunnat ske.

Utöver vad herr statsrådet här anfört beträffande fodercellulosan vill jag endast
erinra örn, att det var inte så värst länge sedan vi här i kammaren hade
en interpellationsdebatt, därvid de närmast ansvariga myndigheterna och även
regeringen fingo uppbära kritik för att lagren av fodercellulosa vid ett visst
tillfälle under den gångna säsongen inte voro av den storleksordning att alla
rekvisitioner kunde prompt levereras. Med tanke härpå bör det väl vara klokt,
att vi förse oss med så stort förråd av fodercellulosa, att vi under alla förhållanden
inte riskera att den malören upprepas, att vi någon gång under det
kommande vinterhalvåret stå inför situationen att även fodercellulosan tagit
slut.

Herr Svensson i Ljungskile har här talat för den motionsledes gjorda framställningen
örn höjning av producentbidraget för mjölk från 3 till 4 öre, därvid
dock den totala kvantitet, på vilken bidraget skulle utgå, skulle minskas
från 7,800 kg till 6,000 kg. Detta gör, såsom herr Svensson mycket riktigt
anmärkte, att den som förut leverarat 7,800 kg och fått 3 öre per kg, vilket
gjort 234 kronor, skulle efter 4 öre för 6,000 kg erhålla 240 kronor. Alltså
en ökad inkomst av 6 kronor per år.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

147

V risregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Jag måste framhålla — och jag upprepar då vad jag sagt en gång förut
för några år sedan här i riksdagen — att detta producentbidrag i och för sig
är en något underlig form för social hjälp, då det innebär att en likvärdig vara
betalas med olika pris, beroende på hur den ser ut som producerat varan eller
rättare sagt beroende på hur många kor den producent har som levererat mjölken.
Örn man skulle draga ut konsekvenserna härav på andra områden, skulle
man ju kunna tänka sig, att en hantverkare, t. ex. en skomakare, som bara tillverkar
och säljer ett fåtal par skor, skulle vara berättigad att av allmänna
medel få ett pristillägg för det första antal pjäxor, som han fabricerat. Eller
örn man för att stödja äggproducenterna skulle ge dessa mer betalt för det
första tjoget ägg de levererade än för de följande tjogen.

Jag tror sålunda inte att detta system för producentbidrag står i överensstämmelse
med en god näringspolitik, men motivet för mig, när jag varit med
därom, har varit att när vi inte kunnat hitta på något bättre system att
hjälpa småbrukarna, vi tills vidare få acceptera det nuvarande systemet, även
om det har sina brister. Jag är alltså ense med herr Svensson örn att vi även
i fortsättningen böra behålla det, men jag ställer mig betänksam inför den
utveckling, som herr Svensson och hans medmotionärer söka åstadkomma, när
de vilja höja priset per kilogram men sänka den årskvantitet, på vilket bidraget
utgår. Ger man sig in på den vägen, vet man inte var det hela slutar. Teoretiskt
skulle man kunna tänka sig, att man betalade 240 kronor för de första
hundra kilogram, som en producent levererar. I så fall skulle de allra minsta
producenterna få en betydande fördel av en dylik anordning. Nu vet jag ju
mycket väl, att herr Svensson inte alls tänker sig att man skall gå så långt
•—■ så orimlig är han icke — men man riskerar dock, om man fortsätter på den
föreslagna vägen, att så småningom komma in i rätt absurda förhållanden.

Jag skulle snarare tro, att örn man genom ett producentbidrag vill ytterligare
stödja småbrukarna, blir resultatet bättre, i fall man går den väg, som livsmedelskommissionen
antytt, nämligen att höja kvantiteten. Om kvantiteten
höjdes med ett eller annat tusental kilogram per år, är det väl ostridigt, att
stimulansen för ökad produktion skulle bli större.

Jag sade, när jag började mitt anförande, att jag inte ansåg att man kunde
taga upp någon mer ingående diskussion om dessa saker vid denna sena timme,
och jag skall därför inte heller göra det, utan inskränka mig till det redan anförda.
Jag vill endast tillägga, att utskottets förslag är i stort sett enhälligt.
De reservationer, som finnas, gälla endast smärre frågor. Beträffande de stora
grundlinjerna är utskottet fullständigt enigt, och utskottet har även — det är
jag rätt angelägen att understryka — förnyat sitt uttalande från föregående
år, vilket står i överensstämmelse med departementschefens eget uttalande, att
därest det skulle befinnas påkallat att vidtaga några mer genomgripande ändringar
i regleringsåtgärderna, frågan härom örn möjligt bör underställas riksdagens
prövning.

Jag ber alltså med dessa ord, herr talman, att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr Svensson i Ljungskile, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Herr Andersson i Löbbo säger, att det är ett
något underligt socialt hjälpsystem, att en likvärdig vara skall betalas med
olika pris beroende på, hur den ser ut som levererat varan. Ja, det är väl
inte mer underligt än att en likvärdig vara också betalas med olika pris, beroende
på vem som konsumerar varan. Men därom lia vi ju tidigare i dag
fattat beslut, utan att det anförts några principiella betänkligheter. Här är
det fråga örn att genom ett praktiskt förslag hjälpa en beträngd folkgrupp

148

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. ra.

Prisreglerande åtgärder pä jordbrukets område ra. ra. (Forts.)

— det tror jag inte att man kan komma ifrån genom att jonglera med principer
och siffror, så som herr Andersson i Löbbo gjorde.

Härefter anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag vill bara i anledning av herr Svenssons senaste anförande
säga, att hans liknelse inte är riktig.

Det är inte säkert, att den som levererar 6,000 liter mjölk behöver denna
hjälp. Det kan vara fråga örn en mindre jordbrukare, som i huvudsak driver
en rätt lönande odling på sitt lilla jordbruk men som kanske har en ko
under viss tid av året och två kor under den andra delen och därigenom
kommer upp till en mjölkproduktion av 6,000 liter. Han kan sålunda ha relativt
goda inkomster av sitt lilla jordbruk, örn det är av den beskaffenheten
att där kan bedrivas annan lönande odling.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag vill först i likhet med statsrådet varna
mot att i detta skede eller överhuvud taget överskatta den växande grödan.
Det har ju regnat i år och skördeutsikterna äro relativt goda, men man får
nog vara mycket nöjd och belåten, örn man får en normal gröda .Vi skola inte
inbilla oss att vi ha någon rekordgröda på hand. Och även om grödan blir
bättre än föregående år, är det så många behov som behöva täckas — statsrådet
berörde också den saken. Det gäller att öka fläskproduktionen, något
som vi äro i största behov av, det gäller att öka äggproduktionen, något som
herr Svensson i Ljungskile torde ha speciellt intresse av, och det gäller att
tillgodose en hel del publika behov och inte minst att lägga upp behövliga
reservlager.

Jag tror därför inte för min del, att risken är den, att vi inte skulle behöva
cellulosafoder i större mängder, utan risken är helt enkelt att jordbrukarna
— kanske inte minst genom en sådan kritik som här framförts t. ex. av
herr Carlström — få den uppfattningen att de inte behöva använda cellulosafoder
och därför liksom i fjol vänta så länge med att verkställa sina rekvisitioner,
att det inte finns några transportmöjligheter och att de inte kunna
få vad de behöva förrän långt fram på nästa säsong. Det är nog tvärtom så,
att det behöver drivas en ganska kraftig propaganda för att få jordbrukarna
i gemen att förstå, att även örn man får bättre med stråfoder — för vilket dock
cellulosan inte närmast är avsedd att utgöra ersättning — måste man likväl

räkna med att utfodra med cellulosa, där så kan ske, och att spara foder spannmålen

för ändamål, vartill den bättre behövs. Oljekakstilldelningen utgör
dock otvivelaktigt en mycket stark stimulans, när det gäller att förmå
jordbrukarna att verkligen köpa i tid.

Herr Svensson i Ljungskile ville, örn jag förstod honom rätt, skapa det intrycket
att den som ger ett producentbidrag av 4 öre för 6,000 liter mjölk

är mån örn småbrukarna, medan den som vill ge 3 öre för 7,800 liter, vilket

gör 234 kronor mot 240 kronor i det förstnämnda fallet, mera intresserar
sig för det större jordbruket. Jag tror inte att kammaren lät påverka sig av
detta argument, men det kanske ändå bör sägas ifrån, att både 6,000 och
7,800 liter äro kvantiteter, som äro typiska för småbruket. Det är ju ungefär
en sådan mjölkproduktion, som man bör få till avsalu på ett jordbruk,
där det finns två kor, som lämna en normal mängd mjölk.

Man har nu år efter år bättrat på den producenthjälp det här gäller. Bidraget
var ju till att börja med vida mindre, men till slut har man, efter att
ha tillmötesgått diverse motionärers krav, kommit upp i 3 öre för 7,800 liter

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

149

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
total kvantitet per år, oberoende av under vilken period på året som produktionen
lämnas. Det verkar emellertid, som örn man aldrig bleve riktigt belåten,
och till nästa år kanske man vill ha något sådant som G öre för 4,000
liter. Man kan ju hålla på och köra på det sättet, men jag tror inte att det
är någon riktig politik, och det är inte heller sakligt försvarligt med de ändringar
som man föreslår.

Slutligen vill jag påpeka för herr Svensson i Ljungskile och till äventyrs
andra, som inte äro på det klara därmed, att utskottet har uttalat sig ganska
positivt beträffande äggproduktionen. Utskottet kan givetvis inte i närvarande
stund draga växlar på en ännu till sin kvantitet och kvalitet okänd
skörd, men utskottet har sagt, att man hoppas att vid en bättre fodersituation
kunna lämna rikligare tilldelning av foder till äggproduktionen. Utskottet
har också sagt, att frågan, huruvida en höjning av äggpriset kan och bör ske,
torde få avgöras när man har bättre klarhet örn försörjningsläget. alltså till
hösten. Såsom var och en, som har någon vana att läsa utskottsutlåtanden,
torde finna, har utskottet ställt sig ganska välvilligt, när det gäller småbrukarnas
intresse av en ökad äggproduktion.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr Carlström: Herr talman! Utskottets Ance ordförande beklagade att vi
behövde behandla dessa frågor vid en så sen timme, att man måst fatta sig
mycket kort och jag vill instämma med honom däri. Jag tror emellertid, att
jag tog den saken ad notam, då jag i mitt förra anförande yttrade mig ganska
knapphändigt, och jag skall inte heller nu ta många minuter i anspråk för
vad jag ämnar säga.

Vad statsrådet sade i första delen av sitt anförande beträffande fodercellulosan
tyckte jag gick i samma riktning som min reservation. Statsrådet menade,
att det inte fanns någon anledning att söka få fram större kvantiteter fodercellulosa
än vad som behöves. Det är ju bara det jag vill. Jag vill att regeringen
skall ha möjlighet att begränsa kvantiteten, örn det, såsom jag tror, visar
sig obehövligt att skära lill med 550,000 ton. Av den redogörelse, som
lämnas i jordbruksutskottets utlåtande nr 56 under punkt 4: »Ytterligare kostnader
i samband med svenska spannmålsaktiebolsgets verkamhet», får man
veta, att under den gångna fodersäsongen fram till den 1 juni i år har använts
405,000 ton fodercellulosa. Örn man jämför de skördeförhållanden, som
vi hade i fjol, med vad årsväxten nu visar och därjämte tar i betraktande, att
det skett en ytterligare nedsättnnig av kreatursstammen, bör enligt min mening
50 procent av 550,000 ton eller 275,000 ton fodercellulosa vara mer än
tillräckligt för att fylla det behov som kan uppkomma.

Herr Liedberg tycks emellertid lia blivit så intresserad av den här cellulosautfodringen,
att han menar att man skall göra kraftig propaganda för
att jordbrukarna, även om de inte behöva det, skola använda cellulosafoder.
Det kan ju också vara ett sätt att gå till väga för att förstöra en massa skog
i onödan och samtidigt åsamka staten ännu större kostnader för den mellanavgift
som utgår, detta trots att priset på cellulosa skall höjas till, nu under
sommarmånaderna, 16 öre och senare 17 öre.

Jag tror emellertid fortfarande, att 50 procent av 550,000 ton bör kunna
räcka, även örn jag inte alls, såsom herr Liedberg tycktes mena, vågar hoppas
på att det skall bli någon »rekordskörd».

Vad beträffar producentbidraget för mjölk, skall jag inte gå in på dep saken
i vidare mån än att jag skulle vilja säga — när frågan ändå förts på tal — att
jag inte kunnat ansluta mig till den föreliggande reservationen, därför att man

150

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. lii.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
inte visste var pengarna skulle tågås. Genom att subventionsfrågorna voro
hänvisade till skilda utskott, hade vi i jordbruksutskottet inte någon möjlighet
att taga upp spörsmålet örn, huruvida man genom att begränsa subventionsutgifterna
på andra områden skulle kunna, såsom det talas om i den motion, som
rör denna sak, få pengar till en ökning av detta producentbidrag. Det var därför
jag inte kunde ansluta mig till reservationen.

Jag vill också säga, att både det anförande, som hölls av utskottets vice
ordförande och det som hölls av herr Liedberg, andades fortfarande den gamla
lusten att om möjligt motarbeta en sak som kan vara till hjälp för småbrukarna.
Det var ju på sin tid ganska besvärligt att överhuvud taget få igenom
detta producentbidrag, men efter åtskilliga örn och men gick nian med därpå.
Det märks emellertid, att det fortfarande finns aversion mot detta sjästern och
att man gärna skulle se att det försvunne. Kunde man emellertid hitta på något
bättre sätt att ge småbrukarna möjlighet att förbättra sina inkomster, skulle
jag inte ha någonting emot att vara med därom. Men till dess ett sådant
kan utfinnas, tror jag, att den nuvarande formen, även örn den inte är så tilltalande
rent principiellt sett, dock utgör den enda möjligheten att ge de mindre
jordbrukarna en smula hjälp i deras svåra belägenhet.

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Svensson i
Ljungskile pläderade för sitt förslag till hjälp åt det mindre jordbruket.
Ku har herr Svensson emellertid fått genmäle från flera håll, och jag kanske
inte behöver upprepa vad som därvid sagts. Jag skulle dock vilja framhålla,
att den hjälp åt det mindre jordbruket, som man här säger sig vilja ge, ser
ganska märkvärdig ut enligt mitt förmenande. Jag anser för min del, att det
mindre jordbruket blir bäst hjälpt, örn man höjer priserna över hela fältet och
inte bara tar ut en särskild produktion, ty då måste hjälpen bli kolossalt
orättvis. Jag vet från min egen hembygd, att de tre största inkomsttagarna
där äro just de, som få det största bidraget från mejeriet. Det är inte nog
med att de ha stora inkomster i övrigt, utan de få även biinkomst genom att
de få mer betalt för mjölken än andra. Detta har väckt mycken anstöt hemma
i mina trakter, och man har flera gånger sagt till oss riksdagsmän: »Kan ni
inte laga att denna sak blir ändrad? Det kan väl inte vara riktigt att man
här ger kaka på kaka.»

Vad fodercellulosan angår, kan jag nöja mig med att instämma i vad herr
Carlström sagt. Det är så riktigt allt vad han här sagt. Häromdagen träffade
jag en spannmålsgrosshandlare från Eslöv som sade till mig: »Det kommer
nog i år att gå på samma sätt med fodercellulosan som det gjorde under sista
kriget, då vi, som gjorde spannmålsaffärer, fingo betala bönderna extra för
att de skulle komma och hämta cellulosan och köra den till smärgelgravarna
och begrava den där, då ingen ville köpa cellulosa.» Samma förhållande kan det
bli nu, örn vi skulle få en god skörd. Herr Liedberg trodde ju inte det var så farligt
med den saken, ty visserligen har det regnat ganska mycket, men vi kanske
ändå bara få stor halmskörd och inte någon större kärnskörd. Men antingen
vi få god kärnskörd eller inte, kan ju inte cellulosan vara något annat än ett
surrogat för halmen. Jag har utfodrat stora mängder cellulosa i vinter och
jag vet vad cellulosan går för.

Jag kanske får tillägga, när jag här talar örn fodercellulosan, att myndigheterna
böra ha sin uppmärksamhet riktad på den cellulosatillverkning, som nu
sker, ty den cellulosa som man får hem är inte hållbar. Jag kom för någon
tid sedan underfund med att den celluosa, som jag tagit hem, står och möglar
i säckarna, och jag har sedan hört samma sak från andra håll. Man säger
att det beror på att cellulosan är för hårt fuktad — naturligtvis för att den

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

151

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
skall vara tyngre när den lämnar fabriken och för att man skall få så mycket
betalt som möjligt för den. Men när cellulosan möglar på detta sätt, är
det ju inte någon nytta med att vi nu taga hem cellulosa, som i vinter inte
kommer att duga till foder, utan endast kan användas till att strö med.

Vad äggproduktionen beträffar, är jag mycket tacksam för vad som där
gjorts. Det är bara en enda synpunkt, som jag skulle vilja anföra. Jag tror,
såsom jag framhållit tidigare här i kammaren, att man bör, för att få äggförsäljningen
in på riktiga banor igen, ge hönsodlarna foder till djuren mot de
kvittenser, som de få när de sälja ägg i den lojala handeln. Det är nämligen
inte bara fråga örn att ge en något så när god fodertilldelning för äggproduktionen,
utan det är också mycket viktigt, hur denna tilldelning sker. Gör
man så som jag här sagt, tror jag emellertid att det skall gå att få ägghandeln
in på riktiga banor igen, så att man inte, såsom nu många gånger sker,
går vid sidan örn gällande ransonering.

Statsrådet Pehrsson-Bramstorp nämnde någonting örn att man kunde tänka
sig att jordbrukarna köpte cellulosa till foder åt hästarna och sedan använde
den havre, som man därigenom sparade in, som foder åt höns och svin. Detta
låter ju ganska bra, men jag är rädd för att cellulosan är för dyr för att det
skall bära sig ekonomiskt för en jordbrukare att göra på detta sätt, utan man
kommer då helt säkert att få vidkännas förluster. I varje fall äro inte jordbrukarna
i mina bygder särskilt intresserade av saken. Jag har talat med flera
av dem, men alla äro av den meningen, att cellulosan är för dyr i förhållande
till priset på de produkter, som jordbrukarna sälja.

Detta var, herr talman, vad jag närmast ville säga.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Herr statsrådet ansåg att den
liknelse jag tillät mig göra mellan den producenthjälp vi här diskuterat och de
konsumentrabatter, som vi behandlat förut i dag, inte höll, därför att det finns
innehavare av jordbruk, som kunna ha relativt bra inkomst från andra inkomstkällor
än mjölkförsäljningen. Jag vill då till att börja med erinra örn att även
örn man håller sig under en viss skattenivå, kunna inom ifrågavarande kategori
dölja sig personer med rätt skiftande ekonomiska förhållanden.

Men vad jag egentligen ville säga är, att visserligen kan det bland dem, som
skulle få denna producenthjälp, finnas en och annan småbrukare, som har bra
inkomster, och det kunde ju på sätt och vis vara onödigt att ge dessa denna
hjälp, örn det ginge att skilja ut dem. Säkert är emellertid, att det finns tiotusentals
småbrukare här i landet, som ha så dåliga inkomster, att de knappast
veta, hur de skola bära sig åt för att kunna försörja sig och sin familj, och
jag tycker att det är bättre att taga hänsyn till dessa många, som leva i knappa
omständigheter, än till de få, som händelsevis ha det bra.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag hade inte tänkt att vid
denna sena timme deltaga i den överläggning, som här föres rörande jordbrukets
prisreglering. Emellertid ha en del talare och nu senast herr Hammarlund
mycket starkt vänt sig emot det avtal rörande cellulosatillverkning,
som slutits för det kommande utfodringsåret, och jag vill därför säga några
ord om denna sak.

Det är klart, att man litet var kan hysa en viss tveksamhet, huruvida den
i propositionen nämnda kvantiteten, 550,000 ton cellulosa, i sin helhet kan
tagas i anspråk under det kommande utfodringsåret. Men därifrån och till
att, såsom man här så tvärsäkert gör, förklara att några större mängder cellulosa
inte komma att tagas i anspråk under det kommande utfodringsåret, är nog
steget rätt långt.

152

Nr 26.

Lördagan den 27 juni 1942 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Jag måste också för min del reagera mot, när man här utan vidare vill jämställa
cellulosan med halm i fråga örn fodervärde — både herr Carlström tidigare
och nu senast herr Hammarlund tycktes ju vilja göra det. Även örn jag
inte är benägen att likställa cellulosan med kraftfoder — det kan man av
skilda skäl inte göra — skulle jag vilja säga, att cellulosan får väl i fråga om
fodervärde närmast anses utgöra ett mellanting mellan stråfoder oclTkraftfoder,
och i det avseendet fyller cellulosan en ganska stor uppgift.

Klart är, att man inte i nuvarande försörjningsläge och i varje fall inte vid
den tidpunkt på skördeåret, som vi nu befinna oss, kan taga på sitt ansvar att
deklarera, att cellulosatillverkningen skall nedbringas i någon mera avsevärd
grad.

Jag tjmker också, att när nu herr Svensson i Ljungskile under överläggningen
här gått ganska starkt emot en vidgad cellulosaproduktion, har han därmed
betagit. sig rätten att — därest sådana förhållanden skulle irppkomma i fråga
n?1 löjligheterna att leverera cellulosa till jordbrukarna som fallet var under
föregående vinter — taga i så hårt som han gjorde, när vi här i kammaren
hade en interpellationsdebatt rörande detta spörsmål.

Jag skulle också, medan jag har ordet, vilja något beröra en annan sak,
som står i samband med cellulosaproduktionen. Jag utvecklade den också i
utskottet, och det togs nog i viss mån hänsyn därtill, när utskottsutlåtande!
skrevs.

Livsmedelskommissionen har ju föreslagit, och propositionen har också upptagit^
detta förslag, en viss differentiering av cellulosapriset för sommar- och
för vinterhalvåret, i det att man satt en kronas lägre pris på den cellulosa, som
jordbrukarna köpa hem under månaderna juni, juli och augusti. Det är, såvitt
jag förstår, två saker, som livsmedelskommissionen velat vinna härmed. Dels
har man velat förmå jordbrukarna att taga hem så mycket cellulosa under de
tre sommarmånaderna att därigenom lagringsmöjligheterna skulle bli större,
när det gäller den fortsatta tillverkningen vid cellulosaindustrierna. Dels har
man ~ ,och det är kanske det allra viktigaste — velat undvika sådana transportsvårigheter,
när det gäller leveranserna av cellulosa, som man hade att
dragas med under föregående vinter.

Allt detta är naturligtvis mycket välbetänkt, men jag tror dock att en prisdifferentiering,
som endast uppgår till en krona per 100 kg, är alldeles för
liten för att jordbrukarna därav skulle stimuleras att under sommarmånaderna
taga hem några större kvantiteter cellulosa. Jag tror med andra ord, att det
finns anledning för de myndigheter, som i fortsättningen ha att handlägga
denna sak, att överväga, huruvida inte en större prisdifferentiering bör ske,
för att man skall vinna syftet att i större omfattning få cellulosan distribuerad
till jordbrukarna just under den tid av året, då framför allt våra järnvägar
ha möjlighet att utföra större transporter än vad fallet uppenbarligen kan bli
under vintermånaderna.

Med detta tillåter jag mig, herr talman, att instämma i yrkandet örn bifall
till utskottets förslag.

Herr Liedberg: Herr talman! Herr Hammarlund hade ju utfodra! mycket
med cellulosa och anser sig känna till saken. Men när han tror, att cellulosa
endast är ett surrogat för halm, har han därmed visat — jag tillåter mig säga
det — att han utfodra! fel. Cellulosa skall icke användas på det sättet. Jag
far vidare upplysa herr Hammarlund örn att örn cellulosan möglat för honom
nu på sommaren, så beror det på, att han tagit hem fel sort. Det är allmänt
känt, att man nu icke skall taga hem melassbehandlad, utan torr cellulosa. Det
kan ju vara en nyttig lärdom att hämta av denna debatt.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

153

V risregler ande åtgärder -på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Sedan vill jag säga ett par ord till herr Carlström. För herr Carlström har
det tydligen icke gått upp, att vår livsmedels situation är sådan, att vi böra
använda så mycket produktionsmedel vi överhuvud taget kunna använda, för
att öka vår produktion och örn möjligt lägga upp nödiga reserver. När herr
Carlström sedan icke kan finna någon angreppspunkt i vad som yttrats av en
person, som han tror vara hans motståndare i en viss fråga, så kommer han
med en, knappast omedveten förvanskning av vad denne yttrat. Vad herr Carlström
säger är fria fantasier, och herr Carlström kan inte gärna tro, att det
skall gå i kammarens ledamöter. Jag förmodar, att herr Carlström gjorde sitt
uttalande icke för att övertyga kammarledamöterna utan för att vid tillfälle
använda det för annat ändamål.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Ett uttalande av herr Hammarlund
kom mig att begära ordet. Han talade örn fodercellulosans benägenhet
att mögla. Herr Liedberg påvisade den sannolika anledningen till att herr
Hammarlund gjort dåliga erfarenheter, då han använt fodercellulosa. Herr
Hammarlund har använt melassbehandlad vara. Herr Hammarlund antydde,
att fabrikanterna eventuellt skulle låta fukta varan för att därav ha fördel.
Jag anser mig böra framhålla, att fabrikanterna av fodercellulosa få
betalt efter torrvikt. Det kan alltså icke vara tal örn att det skulle ligga i deras
intresse att fukta varan. Jag vill beröra ytterligare en teknisk fråga. Cellulosan
är en mycket skrymmande vara. Den har tidigre brukat läggas i säckar,
avsedda att rymma ungefär 20 kilogram. I besparingssyfte har man på
senare tid i säckar av denna storlek förpackat ända upp till 40 kilogram, vilket
naturligtvis kunnat medföra, att en del av varan klumpat ihop sig.

Jag har bara med dessa ord velat beriktiga, vad herr Hammarlund nyss
yttrade.

Herr Carlström: Herr talman! Jag vet icke vad som föranledde herr Liedberg
att taga åt sig mitt anförande, där jag medvetet skulle ha sagt något, som
sårat honom. Jag har bara framfört de synpunkter på denna sak, som jag anser
vara riktiga. När det gått ett år, få vi ju se, hur det utvecklat sig, och då
kunna vi på nytt diskutera saken. Herr Liedberg ville tydligen lära herr Hammarlund
att utfodra med cellulosa, och mig ville han lära, hur jag skall tala
här i kammaren. Den saken förbehåller jag mig att avgöra själv, herr Liedberg.

Herr Hammarlund: Herr talman! Med anledning av vad herr Liedberg yttrade
örn utfodring med cellulosa vill jag till en början påpeka, att orsaken till att
vi i nordvästra Skåne använt cellulosa som halm var, att vi på grund av den dåliga
skörden icke kunde få något annat. Yad beträffar herr Ledbergs resonemang
örn att jag skulle ha använt fel sort — melasserad i stället för torr cellulosa
— så vill jag bara säga det, att jag liksom andra fick nöja mig med
vad jag kunde få genom kristidsnämnden. Det var ingenting att göra åt den
saken. Man fick stå i kö och tacka till för att man fick något. Att man nu kan
rekvirera torr cellulosa, vet jag mycket väl, men jag talade icke örn sådan
cellulosa, som man nu kan få, utan örn sådan, som jag tidigare tagit hem.
Att cellulosa av den sistnämnda sorten icke hållil sig, har inte bara jag utan
flera andra jordbrukare fått erfara.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
först beträffande motionen II: 420 propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, i vad anginge denna motion, dels ock på bifall till motionen i fråga;
och blev utskottets berörda hemställan i denna del av kammaren bifallen.

154

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

_ Vidare gav herr talmannen beträffande motionerna I: 53 och II: 91 propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, såvitt denna avsåge nämnda
motioner, dels ock på bifall till motionerna i fråga; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile''hegärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 59, såvitt denna hemställan avser motionerna
I: 53 och II: 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda motioner.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter utskottets
hemställan i övrigt.

Slutligen gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande av den motivering,
som föreslagits i den av herr Carlström avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och godkände kammaren utskottets motivering.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående ytterligare utsträckning av Kungl.
Maj:ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7
juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror, m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående dispositionen av kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar; första

särskilda utskottets memorial:

nr 4, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första
särskilda utskottets utlåtande nr 2 i anledning av dels Kungl. Maj :fg proposition
med förslag till rättegångsbalk, dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 5, angående ersättning åt den, som inom första särskilda utskottet biträtt
vid behandlingen av viss del av Kungl. Majrts proposition med förslag till
rättegångsbalk; samt

tredje särskilda utskottets memorial nr 11, angående ersättning till kanslipersonalen
hos tredje särskilda utskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande, utlåtande och memorial
hemställt.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

155

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 47, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1942/43 m. m.; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 61, angående regleringen för budgetåret 1942/43 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag under
tolfte huvudtiteln för budgetåret 1942/43.

§ 9.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att å föredragningslistan
för nästa sammanträde dels en gång bordlagda ärenden skulle uppföras i följande
ordning, nämligen först bankoutskottets utlåtanden nr 61 och 62 samt
därefter bevillningsutskottets betänkande nr 47 dels ock andra lagutskottets
utlåtande nr 45 samt bevillningsutskottets memorial nr 48 och jordbruksutskottets
memorial nr 62 skulle uppföras först bland två gånger bordlagda
ärenden.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
vissa ersättningar för vid jagarolyckan å Hårsfjärden förlorade enskilda tillhörigheter; nr

394, i anledning av av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till bidrag till anskaffning
av permittentlokal i Stockholm;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av mark
för utökning av Upplands regementes övningsfält och fältskjutningsterräng
m. m.;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning m. m.;

nr 398, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angåenede anslag för budgetåret
1942/43 till byggnadsforskning m. m;

nr 399, i anledning av Kungl. Majts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till tekniskt-vetenskanlig forskning m. m.;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anskaffning av baracker
m. m. för vissa staten tillhöriga torvmossar;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1942/43 till statens
informationsstyrelse;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

156

Nr 26.

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

nr 405, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till vissa resekostnader
vid den förebyggande mödra- och barnavården m. m.;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedläggande av
högre lärarinneseminariet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 412, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående ytterligare
utgifter å, tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 413, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa
undervisningssjukhus m. lii.;

nr 422, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring i vissa,
delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 443, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till folkskolans
avlöningsreglemente m. m.;

från bevillningsutskottet:

nr 436, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 126 § 1 moni. taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

nr 437, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om värnskatt för budgetåret 1942/43; och

nr 439, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370)
örn särskild skatt å förmögenhet, m. m.;

från första lagutskottet:

nr 430, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tillfällig förlängning av skyddstid för litterära verk; och

nr 431, .i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
statlig poliskår i Boden, i vad propositionen behandlats av lagutskott; samt

från andra lagutskottet:

nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
åtgärder mot vanhävd av jordbruk:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o), ll:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; och
nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
awerkningsskyldighet.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första särskilda utskottet:

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rättegångsbalk,
samt

Lördagen den 27 juni 1942 e. m.

Nr 26.

157

från jordbruksutskottet:

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1941/42 m. m., i vad angår jordbruksärendeu;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
lärarpersonalen vid de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1942/43, så vitt angår nionde huvudtiteln;

nr 418, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m.; och

nr 419, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående dispositionen
av kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.02 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 29 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande juni.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
Henriksson har i interpellation till mig riktat en förfrågan, huruvida jag är
beredd att föranstalta örn sådana anordningar, att detaljhandelns utövare beredas
rimlig tidsfrist mellan inkallelseorderns utfärdande och inställelsedagen
samt att de under tjänstgöringstiden med vissa tidsintervaller lämpas möjlighet
att besöka hemorten för att övervaka affärsrörelsen.

Till svar får jag anföra följande:

Inkallelse till beredskapstjänstgöring sker i allmänhet med en tidsfrist, varierande
mellan 14 dagar och 1 månad. I regel uppgår dep till minst 3 veckor.
Till förhindrande av att vid oberäknad avgång kompletterande inkallelser
skola behöva äga rum omedelbart före inryckningsdagen är det dessutom brukligt,
att ett lämpligt antal värnpliktiga, avsedda såsom eventuella ersättare,
underrättas om att inkallelse senare med kort varsel kan komma att ske.

Självfallet kan emellertid en sådan praxis icke tillämpas i situationer, då det
ur beredskapssynpunkt är nödvändigt att hastigt bringa vissa förband på fältfot.
Sådana situationer ha inträffat och kunna uppenbarligen inträffa även i

Svar pd
interpellation.

158

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

fortsättningen. Frånsett dessa fall synas de värnpliktiga i allmänhet erhålla
rimlig tidsfrist mellan inkallelseorderns utfärdande och inställelsedagen.

Vad angår spörsmålet örn att bereda detaljhandelns utövare möjlighet att
under tjänstgöringstiden med vissa mellanrum besöka hemorten för att övervaka
affärsrörelsen har i inferpellationea hänvisats till de lättnader i fråga om
beredskapstjänstgöring, som i folkförsörjningens intresse medgivits jordbrukare.
Förutom dessa har emellertid även en del andra personalkategorier generellt
tilldelats viss ledighet. Generella bestämmelser örn ledighet ha sålunda
utfärdats för bland andra ledarpersonal inom skogsbruket, skogskörare, skogshuggare,
bäckflottare, arbetare med flera inom krigsindustrien och bränntorvindustrien,
vissa arbetare, som skola deltaga i betskötsel, samt fiskare. Därtill
kommer den ledighet från krigs- eller beredskapstjänstgöring, som beviljats enligt
bestämmelserna i uppskovskungörelsen. Ledighet av nu ifrågavarande beskaffenhet
har sålunda redan meddelats i avsevärd utsträckning. Att utsträcka
dessa lättnader utöver vad som direkt betingas av folkförsörjningens och krigsindustriens
omedelbara behov skulle medföra ogynnsamma verkningar i beredskapshänseende
och möjligen även föranleda ökade inkallelser bland andra yrkesutövare,
bland vilka finnas många som i detta hänseende kunna jämställas
med detaljhandelns utövare.

Jag anser på grund härav, att frågan örn ledighet för detaljhandelns utövare
liksom hittills och i likhet med vad som gäller beträffande huvuddelen av övriga
värnpliktiga, bör prövas efter ansökan i varje särskilt fall och alltså ej
ordnas genom generella bestämmelser. I flera särskilda fall lia vid sådan prövning
omständigheterna varit sådana att detaljhandlare ansetts böra hempermitteras.

I detta sammanhang vill jag erinra om de värnpliktigas möjligheter till
tjänstledighet för enskilda angelägenheter. Enligt de i detta hänseende meddelade
bestämmelserna kan tjänstledighet bland annat för enskild angelägenhet
av vikt, såsom för legal förrättning och annan därmed jämförbar personlig
angelägenhet, beviljas i allmänhet av regements- eller bataljonschef eller motsvarande
chef. Vidare kan tjänstledighet för enskilda angelägenheter i övrigt
beviljas av regementschef eller motsvarande chef under högst sex dygn för
tjänstgöringsperiod om två månader och av chef för högre förband eller motsvarande
chef under längre tid. De nu nämnda bestämmelserna synas göra det
möjligt för de värnpliktiga att utan större omgång få erforderlig ledighet för
sådana ändamål som avses i interpellationer

Härefter yttrade:

Herr Henrikssson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framföra mitt tack för det lämnade svaret.
Redan i min interpellation betonade jag, att jag var fullt medveten örn de svårigheter,
som de militära myndigheterna ställdes inför, då det gällde avvägningen
mellan beredskapens krav och ett rimligt hänsynstagande till det civila
produktionslivets behov. Jag förstår också att situationer kunna inträffa —
vilket herr statsrådet berör i sitt svar — då förbanden hastigt måste bringas
på fältfot och att vid sådana situationer den militära beredskapen måste gå
före allt annat.

Då jag trots detta tillåtit mig att besvära herr statsrådet och riktat uppmärksamheten
på denna yrkesgrupp bland beredskapsmännen, _ så är detta
inte utan skäl. Vi veta ju alla att statsmakterna tilldelat detaljhandelns utövare
betydelsefulla funktioner både inom det statliga ransoneringssystemet
och i det statliga skatteuppbördssystemet. Med dessa funktioner följer inte en -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

159

Svar på interpellation. (Forts.)

dast ett stort extraarbete — vilket från olika håll vitsordades under debatterna
här i lördags — utan också ett stort redovisningsansvar. Under intryck
av ett skärpt krisläge har årets riksdag beslutat en lagstiftning nied åtskilligt
skärpta straff mot överträdelser av ransoneringsförfattningama. Ålägger
man människor fullt ansvar för ett fögderi, bör man också lämna dem vissa
möjligheter att sköta detta fögderi. Jag känner dock till flera fall då inkallade
köpmän, som nödgats lämna skötseln av sina affärer i främmande händer,
kommit tillbaka hem och upptäckt stora hål i sitt dyrbara ransoneringslager;
hål som de ej kunna få klarhet örn hur de uppkommit, hål som de ej kunna
fylla igen men för vilka de i redovisningens stund kunna ställas till ansvar.

Även de ekonomiska problemen vålla detaljhandelns män bekymmer. Marginalerna
äro knappa, framför allt inom livsmedelshandeln, och det gäller
därför att vara aktsam på alla kostnadselement, så att man inte slutar på
minusbalans. Inte heller den ekonomiska övervakningen kan annat än i sällsynta
fall tillfredsställande skötas av någon annan än företagaren själv.

Det var av dessa skäl som jag ifrågasatte, om ej något större hänsyn kunde
tagas till inkallade detaljister. Herr statsrådet anser det inte möjligt att utfärda
några generella särbestämmelser att gälla utöver de grupper, som angivits
i svaret, och för vilka lättnader i tjänstgöringen herr statsrådet anser
vara betingade av folkförsörjningens och krigsindustriens omedelbara behov.
Man kan måhända diskutera, örn inte ransoneringssystemets skötsel betingas
av folkförsörjningens behov, men jag skall avstå från att fördjupa mig häri.

I sitt svar hänvisar herr statsrådet detaljisterna till de möjligheter att erhålla
tjänstledighet, som stå alla värnpliktiga till buds och påpekar, att
tjänstledighet kan erhållas »bland annat för enskild angelägenhet av vikt, såsom
legal förrättning eller annan därmed jämförlig angelägenhet». Det förefaller
mig som örn den bestämmelsen, tillämpad med förstånd, skulle kunna
räcka åtminstone en bit på vägen. Men det måste då vara i tillämpningen, som
det i en hel del fall brister, beroende på vederbörande förbandschefs omdöme.
Jag skall strax ge några exempel. För att inte ge sken av att göra några
orättvisa generaliseringar är jag dock samtidigt angelägen framhålla, att jag
också känner till åtskilliga fall, där förbandscheferna gjort allt de kunnat för
att hjälpa sitt folk till rätta med deras personliga problem.

Först vill jag emellertid med ett pär ord beröra sådana fall, då en hastig
inkallelse ansetts av nöden. Det förekom exempelvis i februari i år, att detaljhandlare
blevo inkallade med knappt ett dygns varsel. Det är självklart att
de på den tiden inte kunde hinna med att vidtaga några som helst arrangemang
för affärens skötsel under deras frånvaro eller göra redovisningar och
dylikt, som de ha skyldighet att göra. Det förefaller då rimligt örn dessa
människor, så snart läget hunnit stabilisera sig — både det yttre läget och förhållandena
inom förbandet — tillätes fara hem på en kortare ledighet för att
reda upp situationen i affärerna. Jag tror dock inte att något sådant sker i allmänhet,
utan att instruktioner och påpekanden i denna riktning lämnas från
högre ort.

Örn vi se på det som vi numera kunna kalla den normala beredskapen, så
synes det — som jag också förut antydde — råda stor ojämnhet vid tillämpningen
av den bestämmelse örn ledighet herr statsrådet refererade i sitt svar.
Bland de av bekymmer dikterade skrivelser, som jag fått mottaga från detaljister,
finnas återgivna flera fall, som tyda på bristande omdöme och tillmötesgående
från militärbefälets sida.

En köpman, som låg inkallad under första delen av detta år, fick i början
av mars ett brev från den person han måst anlita för att verkställa bokslutet.
Bokföraren skrev att han måste ha vissa upplysningar av köpmannen för att

160

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

kunna avsluta böckerna och upprätta deklarationen. Han undrade därför, om
inte köpmannen skulle kunna komma hem över en lördag och söndag och lämna
dessa uppgifter. En begärd permission på denna grund blev emellertid avslagen.

En livsmedelshandlare beklagar sig över att han inte kunnat få komma hem
och verkställa den för en månad sedan påbjudna livsmedelsinventeringen och
göra kontrollavstämning på sitt kuponglager. I ett annat fall hade den inkallade
köpmannen fått anmaning från länsstyrelsen att inkomma med omsättningsskatteredovisning.
Han låg även efter med arbete som hörde ihop med
ransoneringarna, vilket skriftligen intygades av kristidsnämndens ordförande.
Det hade inte varit möjligt för honom att få en kvalificerad ersättare, utan arbetet
med redovisning av kuponger och dylikt måste utföras av honom själv,
örn det skulle bli gjort. En ansökan örn tjänstledighet på denna grund blev
avslagen.

I dessa och liknande fall synes det mig, som om det i hög grad hade varit
»legala förrättningar» som varit motiven för ansökningarna örn ledighet. Då
ledighet förvägrats, måste detta antingen bero på brister i instruktionerna eller
i förbandschefernas omdöme vid instruktionernas tillämpning. I varje fall vore
det ur alla synpunkter önskvärt, örn herr statsrådet kunde föranstalta örn sådan
komplettering av instruktionerna, att dylika fall kunde undvikas. Det var
detta jag tänkte på då jag ifrågasatte, att inkallade detaljister skulle kunna
få ledighet med vissa intervaller.

Till slut skulle jag vilja beröra en annan fråga i detta sammanhang, som
mycket irriterat de inkallade och därför kan riskera andan på förbanden. En
äldre årgång blir inkallad till exempelvis tre månaders tjänstgöring. Då denna
tid gått till ända, få de besked örn att de måste kvarstanna men få icke besked
örn hur länge. Denna ovisshet har vållat många tråkigheter och irritationer.
Det är klart att dessa människor, vare sig de äro egna företagare eller anställda,
måste ordna för sin civila verksamhet medan de göra beredskapstjänst, de
måste skaffa ersättare eller vikarier. Men hur skall det vara möjligt för dem
att ordna detta, örn de inte veta örn de skola ligga inne i fem dagar, femtio dagar
eller mera utöver den först uppgivna tiden?

Jag har ett färskt exempel från ett förband 46—47-åringar, som legat här
i Stockholmstrakten. De ha fullgjort tre månaders tjänstgöring 1941 och fyra
månaders tjänstgöring 1942. Då dessa fyra månader gått till ända, blevo de
kvarhållna på obestämd tid. Många ställdes därigenom inför mycket svåra
problem, då det gällde planeringar av deras privata förhållanden. Jag kan
meddela, att de med rätt spänd förväntan avvaktat herr statsrådets interpellationssvar
och ha bett mig framföra deras bekymmer. Humöret och andan på
kompaniet har tagit skada, vilket de själva anse beklagligt. Jag tror att det
i dylika fall vore bättre och även psykologiskt riktigare att fastställa en tid
för inkallelsen, så tilltagen att den bör kunna hållas, och sedan, örn det är möjligt,
hemförlova tidigare. Beredskapstjänstgöringen är nog sådan, att människorna
behöva fasta punkter att inrätta sig efter. Jag tror att de då ha lättare
att finna sig till rätta än med denna ovisshet, som de nu ibland ställas inför.

Då jag vet att herr statsrådet är besjälad av en önskan att ordna på bästa
sätt inom sitt nu så krävande fögderi, hoppas jag att herr statsrådet välvilligt
överväger de synpunkter jag här fört fram. Kan något göras på detta område,
tror jag det blir till nytta både för försvarsmakten, folkförsörjningen och för
de enskilda människorna.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Med anledning av den siste ärade talarens anförande vill jag i två avseenden

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

161

Svar pä interpellation. (Forts.)

komplettera mitt svar. Jag måste för det första tyvärr säga, att jag icke ser
mig i stånd att utfärda kompletterande bestämmelser rörande dessa ledigheter.
Det är fullständigt omöjligt för en departementschef att ha en sådan överblick
över förhållandena på de olika förbanden att bindande föreskrifter kunna givas
i detta avseende. Vi ha utfärdat generella bestämmelser så långt vi överhuvud
taget ansett oss kunna gå, och därutöver ha vi ingenting annat att göra, än att
lita på förbandschefernas omdöme. Skulle detta omdöme klicka, kan jag icke
anvisa någon annan väg, än att genom klagomål i högre instans skapa en samling
prejudikat till ledning för förbandschefernas omdöme. Jag tror, att det
skulle vara synnerligen svårt att giva bestämda bindande direktiv för ännu fler
kategorier värnpliktiga.

Jag vill också beröra frågan, örn man kan fastställa en bestämd tid för beredskapstjänstens
fullgörande. Det föreligger bestämmelser örn att de värnpliktiga
skola redan vid inryckningen ha meddelande därom och örn det blir
en förlängning skall det också kunna givas sådant meddelande. Vederbörande
chefer äro skyldiga att giva sådant meddelande, örn de kunna det. Men det förekommer
ibland situationer då ingen människa vet, när utryckning skall kunna
ske, och då följaktligen något besked icke kan lämnas. Örn till exempel en person
tillhörande kategorien för det territoriella försvaret inkallats på 4 månader
och det, under den tid han ligger inne, inträffar sådan skärpning i det utrikespolitiska
läget att regeringen finner en allmän förstärkning av beredskapen erforderlig
och vi på den grund anse det vara nödvändigt, att, under den tid, som
erfordras för att få översikt över läget, redan inkallade förband få stanna kvar
någon tid, kan ingen säga, örn det rör sig om 5 dagar, 10 dagar eller 30 dagar.
I sådant fall är det omöjligt att giva bestämt besked. I alla andra fall är det
både order på det och bör det kunna lämnas besked örn inkallelsetidens längd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 61, angående regleringen för budgetåret
1942/43 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.

Herr talmannen tillsporde kammaren, om densamma vore beredd att nu företaga
förevarande, endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och fann
herr talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

§ 4.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag under tolfte huvudtiteln för budgetåret
1942/43.

Andra kammarens protokoll 19^2. Nr 86. 11

162

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Herr talmannen tillsporde kammaren, örn densamma vore beredd att nu
företaga förevarande, endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och
fann herr talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

Härefter blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Beräkning av Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 47, angående beräkning av
^ör^budgetåretkev^llninSarnai för budgetåret 1942/48 m. m.

1942/43 m. m. Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Med hänsyn till det av riksdagen i lördags
fattade beslutet örn anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering,
vilket anslag nedsatts från av statsutskottet föreslagna 19 miljoner kronor till
14 miljoner kronor, hemställer jag att posten stämpelmedel, som föreslås skola
upptagas till 65 miljoner kronor, måtte nedsättas till 60 miljoner kronor, ett
yrkande, som redan bifallits av första kammaren.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen tillsporde kammaren, om
densamma vore beredd att nu företaga förevarande, endast en gång bordlagda
ärende till avgörande; och fann herr talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter det
av herr Olsson i Gävle under överläggningen framställda yrkandet.

§ 6.

Förslag till Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av dels Kungl.
kngsfamilje- Maj :tg proposition med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnplikningmm''un(fer
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 339, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till dels förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning), dels förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824 om värnpliktslån,
dels ock förordning angående upphävande av 10 § andra stycket
förordningen den 13 april 1940 (nr 215) örn utrymningshjälp.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts åtskilliga motioner.

Propositionen i vad angick ovannämnda författningsförslag ävensom motionerna
— motionerna I: 293 och II: 432 dock endast såvitt de angingo förslaget
till krigsfamiljebidragsförordning — hade hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet.

Andra lagutskottet hade i samband med propositionen till behandling förehaft
jämväl de före propositionens avlämnande inom riksdagen väckta motionerna
I: 71 av herr John Gustavson m. fl. och II: 112 av herr Carlsson i
Bakeröd m. fl.

I de likalydande motionerna 1: 293 av herr Persson m. fl. och II: 432 av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl. hade hemställts, att familjepenningen måtte
utgå efter enhetliga grunder utan dyrortsgradering med följande belopp, nårn -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

163

Förslag till krig sf amiljebidrag s förordning m. m. (Forts.)
ligen för hustru m. fl. 3 kronor, för annan familjemedlem över 16 år en krona
80 öre samt för familjemedlem under 16 år en krona 30 öre.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda förslaget
till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till förordning om familjebidrag
åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning)
;

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts genom propositionen framlagda,
i utskottets hemställan intagna förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 31
augusti 1940 (nr 824) örn värnpliktslån; och

2) förordning angående upphävande av 10 § andra stycket förordningen
den 13 april 1940 (nr 215) örn utrymningshjälp;

C. att motionerna I: 279 och II: 411, 412, 413 och 425, i den mån de icke
blivit beaktade genom vad utskottet ovan under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna I: 71, 290 och 293 samt II: 112, 426 och 432 måtte anses
besvarade genom vad utskottet under A. hemställt.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tamm och Wistrand;

2) av herrar Löfvander och Wallén, vilka i anslutning till motionerna I: 293
och II: 432 yrkat, att 6 § i förslaget till krigsfamiljebidragsförordning skulle
erhålla i reservationen angiven lydelse;

3) av herr Hage, utan angivet yrkande.

Dessutom hade särskilt yttrande avgivits av herr Näslund.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Fröken Hesselgren, som yttrade: Herr talman! Jag hemställer att kammaren
i avseende å föredragningen av andra lagutskottets utlåtande nr 45 måtte
besluta, att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A
på det sätt, att det av utskottet däri framlagda förordningsförslaget föredrages
paragrafvis med ingress och rubrik sist, varefter och sedan förordningsförslaget
blivit genomgånget utskottets hemställan under A föredrages; att vid behandlingen
av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta
utlåtandet i dess helhet; samt att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till förordning om familjebidrag ät värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning).

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! I denna fråga har jag tillsammans
med några av kammarens ledamöter väckt några motioner. Utskottet har

164

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krigs familjebidragsförordning m. m. (Forts.)
varit vänligt nog att bifalla ett par av de yrkanden, som vi framställt i dessa
motioner. Särskilt äro vi tacksamma för att utskottet beträffande kvalifikationstiden
för retroaktiv hemortslön stannat vid 45 dagar och icke vid 90 dagar,
som föreslagits i propositionen. Även när det gäller fredstjänstgöringstiden
äro vi naturligtvis tacksamma, för att man icke fastställt den vid en
gräns av 180 dagar, som också föreslagits i propositionen, utan låtit bero viel
att icke taga hänsyn till denna fredstidst,jänstgörings längd. Jag tror, att bestämmelserna
örn hemortslönen genom dessa ändringar bli gynnsammare för de
inkallade, men också rättvisare.

Vi hade beträffande hemortslönens storlek också föreslagit vissa ändringar.
Vi hade sålunda bland annat föreslagit att det högsta belopp, som skulle utgå,
nämligen 2 kronor örn dagen, skulle utgå redan efter 360 dagar, vidare att
den retroaktiva hemortslönen skulle fastställas till 20 kronor per 30-dagarsperiod
och ej till 15 kronor. Utskottet har emellertid avstyrkt vår framställning.
Utskottet är enhälligt, och jag förstår, att det tjänar ingenting till att
på den punkten söka övertyga riksdagen. Jag skall alltså icke söka sak med
utskottet beträffande storleken av hemortslönen. Jag erkänner naturligtvis
villigt, att det för majoriteten, av de inkallade icke har någon betydelse. Majoriteten
av de inkallade komma att genom det förslag, som föreligger, erhålla
icke oväsentliga förbättringar även beträffande hemortslönen.

Utskottet pekar också på att för vissa grupper innebär dock det förslag, som
föreligger, en försämring. Det rör sig i det fallet icke örn de allra lägsta inkomsttagarna
utan örn andra grupper. När vi föreslogo denna höjning av beloppet,
var det naturligtvis för att i första hand tillfredsställa denna kategori
av inkallade. Jag har personligen den uppfattningen, att man när det gäller
familjebidragen får akta sig för att uteslutande kompensera de lägre inkomsttagarna
eller dö allra lägsta och låta därvid bero. För min del har jag alltid
sökt verka för att man i görligaste mån når de största grupperna av de inkallade.
Jag föreställer mig, att örn man som riktpunkt har den genomsnittliga
industriarbetarlönen i riket, vilket jag icke finner oriktigt, skulle man skapa
den största rättvisan. Ett faktum är, att man trots de avsevärda förbättringar,
som nu riksdagen skall fastställa, faktiskt icke kommer upp till denna gräns.
Däremot är det ju alldeles tydligt, att det föreliggande förslaget både beträffande
familjebidragshöjningen och införandet av denna nya bidragsform, hemortslön,
innebär, att de lägre inkomsttagarna faktiskt få väsentligt bättre
än nu.

Jag hade dock icke tänkt uppehålla mig vid denna punkt utan hade närmast
avsett att beröra frågan örn de krigsfrivilligas rätt till hemortslön. I motionerna
hade vi föreslagit, att icke bara de frivilliga som tjänstgöra vid eget
förband, utan alla krigsfrivilliga skulle erhålla hemortslön. Utskottet har även
avstyrkt denna framställning, och det finner jag mera underligt. När det gäller
dessa, har man motiverat sitt avstyrkande med arbetsmarknadens behov av
arbetskraft. Jag föreställer mig, att utskottet räknat med, att vi icke lia behov
av krigsfrivilliga. De behövas bättre nu på andra områden, kanske i skogarna,
vid torvupptagningarna och i jordbruket. För min del tror jag, att detta är
riktigt. Det förvånar mig, att man låter krigsfrivilliga manliga kvarstå i sådan
tjänst. Men jag finner icke, att skälet för avstyrkande kan accepteras, då ju
detta läge på arbetsmarknaden måste vara tillfälligt. Jag erinrar mig årsskiftet
1940—1941, då det verkligen fanns ett behov av krigsfrivilliga ute vid förbanden.
Jag deltog själv i den rekrytering av krigsfrivilliga, som företogs ute
i militärförläggningarna. Då uppmanade man särsuilt dem som icke hade fast
anställning att kvarstå i tjänst icke bara vid eget förband utan också vid andra
förband. Nu är läget på arbetsmarknaden ett annat, och vi lia tydligen stör -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

165

Förslag till krigs familjebidrags förordning m. m. (Forts.)
re behov av denna arbetskraft på andra områden. Men jag ifrågasätter, om
det kail vara lämpligt att i en förordning, som väl icke är avsedd att bara
gälla under den närmaste tiden, låsa fast bestämmelsen örn krigsfrivilliga med
hänsyn till en tillfällig situation. Är det så, att man har behov av krigsfrivilliga
ute vid förbanden, böra väl ändå dessa jämställas i rättigheter med
de värnpliktiga. Så sker icke nu.

Ännu tydligare framträder orättvisan, örn man ser på en annan kategori
krigsfrivilliga, som verkligen fylla ett stort behov. Arbetsmarknadskommissionen
söker genom affischer och annonser i pressen anskaffa personer villiga att
åtaga sig luftbevakning. Luftbevakerskorna tillhöra de krigsfrivilliga, och de
avlönas med krigslön på samma sätt som värnpliktiga. Förutom logi och mat
vid förläggningarna få de 1 krona örn dagen under de första 42 dagarna och
sedan 1 krona 50 öre örn dagen. Teoretiskt ha luftbevakerskorna rätt till familjebidrag,
men jag vet, att det är ett ytterst litet fåtal, som med hänsyn till
sin ställning i familjen kan erhålla sådant. Det har i allmänhet varit unga
flickor, skolflickor, som åtagit sig denna tjänst. Jag vill dock uppmärksamgöra
kammaren på, att sedan den värsta beredskapspsykosen nu gått över och
när skolflickorna i stor utsträckning hellre vilja vila ut på landet under ferierna,
är man tvungen att söka andra krigsfrivilliga för den luftbevakning, där särskilt
behov av kvinnlig kraft föreligger. Det är ofta numera arbeterskor, som
försöka att på detta sätt ordna sin försörjning tillfälligt. Vi lia inom textilbranschen
och beklädnadsindustrien en sådan situation på vissa håll, att den
kvinnliga arbetskraften är ledig en period av året. Det är ganska vanligt —
enligt de upplysningar jag fått från de arbetsförmedlingsorgan, som ha hand
örn rekryteringen av luftbevakerskor — att dessa kvinnor söka sig till luftbevakningen.
Men när de i arbetsförmedlingen får reda på de villkor, som gälla,
acceptera de icke alltid arbetet. Ett bifall till vårt förslag här skulle lia inneburit,
att luftbevakerskor skulle efter 90 dagars tjänstgöring erhålla ytterligare
1 krona örn dagen, alltså i stället för 45 kronor i månaden, som de nu ha,
75 kronor i månaden. Jag föreställer mig, att det skulle vara mer lockande,
örn det bleve på det sättet, och vi skulle därigenom lösa denna rekryteringsfråga,
vilken ju icke i full utsträckning är löst.

Icke heller i den frågan ämnar jag emellertid nu ställa något yrkande. Jag
avvaktar vad den blanka reservation kan betyda, som är fogad till utskottets
utlåtande. Men jag vidhåller bestämt, att när det gäller krigsfrivilliga begår
nog riksdagen en viss orättvisa, örn man fastställer villkor, som för dem bli
betydligt sämre än för övriga värnpliktiga. Och har man den uppfattningen,
att en stor del av kategorien krigsfrivilliga icke är så lämplig ute vid förläggningarna,
bör man väl med hänsyn till arbetsmarknadens behov, som utskottet
talar om, använda denna arbetskraft på annat sätt än i militärtjänst.

Bortsett från dessa erinringar, som jag gjort beträffande hemortslönen, har
jag, herr talman, icke. något att erinra mot utskottets utlåtande. Jag har framhållit,
att de förbättringar, som nu föreslås, äro avsevärda för majoriteten av
de inkallade, och jag är övertygad om att när beloppen en gång efter den 1
juli komma att utbetalas tillfredsställelsen blir stor. Det är endast på en punkt,
som man kan hysa farhågor, och den gäller utbetalandet av den retroaktiva
hemortslönen, den som alltså skall givas de inkallade, som voro i bcredskapstjänst
förra året och första halvåret i år. Jag har mina misstankar, att det
kommer att dröja åtskilligt, innan de inkallade få sin ersättning. Jag förstår
de svårigheter, som måste uppstå, när riksdagen två dagar före förordningens
ikraftträdande fattar sitt beslut, men nu gå dock våra beredskapsmän och
vänta på att få ut den semesterersättning, som de läst i tidningarna om att de
skulle få. Förra året fanns det ju — det tror jag nog, att de inkallade be -

166

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krigs familjebidrags förordning m. m. (Forts.)
grepo •—- vissa skäl för att det dröjde flera månader, innan de fingo sin semesterersättning.
Då kom frågan mj-cket sent på riksdagens bord. Några erfarenheter
funnos icke på området, och det var självklart, att det måste taga
tid. Men sedan dess lia myndigheterna, och naturligtvis också riksdagen, haft
ett helt år på sig, och det är ingenting att undra över att tilltron till myndigheternas
förmåga att reda ut situationer som dessa sviktar. Det kommer kanske
att taga flera månader, innan den retroaktiva hemortslönen utbetalas. Jag
vill till deu det vederbör rikta en stilla vädjan, att man försöker så snabbt
som möjligt ordna de praktiska och tekniska frågorna, så att det blir möjligt
för de inkallade att få ut denna ersättning, medan det ännu är sommar.

I detta anförande instämde herrar Jonsson i Skutskär och Skoglund i Umeå.

Herr Wallén: Herr talman! Dyrortsgrupperingen är som bekant mycket
omtvistad numera, och den kan icke på något sätt anses berättigad, då det
gäller livsmedel o. d. Vid förevarande utskottsutlåtande ha därför herr Löfvander
i första kammaren och jag i denna kammare fogat en reservation, i vilken
vi yrkat bifall till motionerna I: 293 och II: 432. Det skulle kanske icke
behövas, att man uppehölle sig lång tid vid denna fråga. Det är ju allmänt
bekant, att det blivit en utjämning mellan stad och land och att livsmedelspriserna
på landsbygden numera generellt sett kunna motsvara städernas —
särskilt med hänsyn till de olika förmåner i övrigt, som städernas befolkning
åtnjuter. I vår reservation ha vi föreslagit en höjning av barnbidraget till tredje
dyrortsgruppens belopp även för landsbygden. Däremot ha vi föreslagit en
sänkning av familjepenningen för annan familjemedlem över 16 år än hustru
från 1 krona 90 öre till 1 krona 80 öre i städerna och gått på mellangruppen
beträffande familjepenning till hustru. Det finns så mycket som motiverar,
att barnen på landsbygden icke skola ställas i särklass gentemot städernas
barn. Åtskilliga skäl tala ju för att man skall försöka behålla folk kvar på
landsbygden och i någon mån motverka landsbygdens avfolkning, och det synes
mig, att det är mycket egendomligt, att man samtidigt som man predikar om
den saken sänker ersättningen i detta fall med 20 öre. Mig förefaller det vara
ett steg i fel riktning.

Jag skall icke länge uppehålla mig vid detta ämne, herr talman. Jag vet,
att det är många, som ha samma åsikt som jag. Det framgår för övrigt också
av utskottets utlåtande, där det i motiveringen påpekas, att örn Kungl. Maj:t
sedermera tager upp frågan örn dyrortsgrupperingen bör även familjepenningen
revideras. Saken är alltså ställd på framtiden. Men örn det i något fall kan
vara berättigat att nu vidtaga en ändring, är det väl härvidlag, i synnerhet
som vi nu ha socialstyrelsens uppgifter örn hur proportionen beträffande livsmedelskostnaderna
i stad och på land ändrat sig. Jag måste säga, att jag icke
kan finna någon motivering för att icke under nuvarande förhållanden ge rättvisa
åt landsbygdens hustrur och barn. Det är icke riktigt att sätta landsbygdens
inkallade i särklass. Det kan icke, örn man vill vara rättvis, försvaras.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till vår reservation.

Häruti instämde herrar Andersson i Södergård, Hansson i Skediga, Andersson
i Ovanmyra, Andersson i Vigelsbo, Pettersson i Rosta och Andersson
i Hedensbyn.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Med anledning av den siste ärade talarens
yttrande ber jag att få säga ett pär ord.

Det är en stående debatt om dyrortsgrupperingens berättigande, och man
har till slut icke egentligen något mer att säga än att erkänna, att det kan vara

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

167

Förslag till krig sfamil jebidr ags förordning m. m. (Forts.)
riktigt att de olika dyrorternas ställning blir mer likartad. Men jag vill påminna
den föregående ärade talaren om att när vi i utskottet behandlade herr
Anderssons i Mölndal motion, ingen protest kom från herr Walléns sida beträffande
gränsorterna. I förordningen stadgas ju, att den trakt, som ligger
närmast en dyrort, skall få ha en annan dyrortsberäkning än kommunen i övrigt.
I och med att man erkänner detta, har man väl också erkänt, att trots
detta närmande det dock finns en viss skillnad. Nu har emellertid propositionen
gått ett ganska väsentligt steg fram mot en utjämning av skillnaden. För
det första är tillägget till familjepenningen, 50-öringen, icke dyrortsgraderad.
Icke heller 10-öringen för grupp C. Där lia vi alltså en sorts närmande. Vidare
ha vi hemortslönen. Den är icke heller dyrortsgraderad. Där få sålunda de
billigaste orterna det litet bättre.

Jag tror, att det för närvarande är omöjligt att komma närmare än man
gjort. När nu socialstyrelsen kommit med sin utredning kanske man får taga
upp den fråga, som det talades om härom dagen, nämligen att man får göra
vissa omgrupperingar för att få det hela rättvisare. Men jag tror, att som saken
ligger till gör man klokast i att yrka bifall till utskottets förslag.

Vad herr Andersson i Göteborg beträffar, så hoppas jag, att statsrådet kommer
att ge ett bättre svar på frågan örn de krigsfrivilliga än det jag skulle
kunna åstadkomma.

Herr Wallén erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill säga fröken Hesselgren, att när frågan örn gränsorterna var
uppe i utskottet yrkade jag, att man icke skulle göra någon höjning utan låta
det bli vid det gamla. Vi skulle med andra ord icke förvärra saken.

För övrigt vill jag tacka för erkännandet, att fröken Hesselgren inser det
berättigade i en utjämning. Jag har därför icke mer att säga än att jag fortfarande
yrkar, att § 6 ändras på det sätt vi reservanter föreslagit.

Fröken Hesselgren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill bara beträffande gränsorterna säga, att vi i
utskottet voro överens örn att det skulle vara orättvist att likställa hela kommunen
med gränsorten. Då skulle ju den billigaste orten få samma ställning
som den dyraste. Däri ligger väl också ett erkännande.

Herr Wallén erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag uppfattade saken så, att vi icke ville göra orättvisorna större
än de äro för närvarande.

Härefter anförde:

Herr Hage: Herr talman! Forceringen av arbetet i riksdagen och under
vissa perioder i andra lagutskottet har under den senaste tiden varit sådan, att
man måste erinra sig en gammal historia, som en gång stod att läsa i skämttidningen
Sirix. Det var en gammal ämbetsman, som hade att underteckna så
många skrivelser och handlingar, som ladås på hans bord, att han till slut skrev
under utan att titta på vad det var. Då var det en gång en spjuver, som lade in
en handling, vari det stod, att han, ämbetsmannen, skulle avrättas. Även den
handlingen skrev han under.

Lika överhopad känner man sig här av ärendenas mängd —- det är säkerligen
så med fler riksdagsmän än mig —■ när man skall taga ståndpunkt till
en massa detaljfrågor.

I detta speciella fall har det varit en mångfald detaljfrågor, som förelegat
till avgörande och som man skulle sätta sig in i. Utskottsutlåtandet här juste -

168

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krigs familjebidrags förordning ni. m. (Forts.)
rades på måndagen, när 9/i0 av riksdagens ledamöter voro bortresta — det framgår
också av de många stjärnorna i utlåtandet. Det sades då ifrån, att den som
eventuellt hade avvikande mening, fick anmäla detta så gott som med detsamma.
Det var icke möjligt att hinna utforma en reservation och det är från
den utgångspunkten, som den blanka reservation bör bedömas, som jag avgivit.

Jag har annars inom utskottet yrkat bifall till en del av de yrkanden, som
framförts i den av herr Andersson i Göteborg avlämnade motionen. Men det
har icke blivit någon samling omkring dessa yrkanden i utskottet, och jag vet,
att det icke finns någon möjlighet att här få anslutning till dem. För övrigt är
det ju nu praxis, att skall man göra ett yrkande, som skall tagas upp av talmannen,
skall det vara utarbetat i en reservation med lagtext o. d. Jag kommer
därför icke att göra något yrkande, men jag vill passa på att säga, att
jag tycker, att förslaget i en del av de punkter, som herr Andersson här berört,
icke är tillfredsställande. Vad beträffar särskilt de frivilliga, kan man väl
säga, att en frivillig gör samina nytta som den som är tvungen att inställa sig
till krigstjänstgöring.

Sedan vill jag säga rent generellt, att det är icke någon god politik att vara
njugg mot människor av denna kategori. Det åstadkommer en viss misstämning,
och jag tror, att örn man summerar ihop fördelar och nackdelar, kommer
man till det resultatet, att det är förnuftigt att icke vara alltför njugg.

Nu vet jag mycket väl, att när det gäller de frivilliga inom luftbevakningen
talar man om, att en del av dem endast är sådana personer, som passa på och
skaffa sig en trevlig sommarvistelse på landet. Det kan hända, att det är förhållandet
beträffande vissa av denna kategori, men åtskilliga anmäla sig som
frivilliga på grund av, att arbetet inom den industri, i vilken de arbeta, har
nedlagts. För dem — och särskilt för sådana inom industrien, som kanske haft
en skaplig avlöning ända sedan de varit 18—19 år gamla — ter sig den lön,
som bestämmes i detta förslag, allt annat än tillfredsställande.

Nu menar man, att en del av dessa frivilliga hellre borde gå till skogsarbete.
Men anmäler sig en person som frivillig, vilken bättre lämpar sig för
skogsarbete, kan man väl säga detta till honom och skicka iväg honom på skogsarbete.
Det motiv, som i det fallet anförts vid flera tillfällen, är sålunda icke
utslagsgivande.

Vad sedan beträffar en del andra synpunkter, som framförts av herr Andersson
i Göteborg, bl. a. hans yrkande att man skulle höja hemortslönen för
de inkallade, så ansåg jag mig där föranledd att icke göra något yrkande i utskottet.
Det upplystes nämligen, att örn man skulle gå efter de linjer herr Andersson
var inne på, skulle det säkerligen bli en ytterligare utgift för statsverket
av minst 11 miljoner kronor. Att under nuvarande förhållanden vara med
örn att, utan att rådgöra med finansministern, gå in för en sådan utgift ansåg
jag mig icke kunna. Därvidlag gjorde jag alltså intet yrkande. Men jag får
säga, att tanken på ett bättre tillgodoseende av de frivilliga har min stora
sympati, och hade det förelegat ett utarbetat förslag, som man i utskottet haft
tillfälle att taga ställning till, hade jag säkerligen kommit att yrka bifall till
detsamma.

Som saken nu ligger till kan jag endast yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
förstår mycket väl de klagomål, som herr Hage framförde över att andra lagutskottet
och riksdagen blivit nödsakade att taga ståndpunkt till denna fråga
så sent och under ett så forcerat arbete. Jag kan bara beklaga detta. Det har
icke funnits någon möjlighet för mig att få fram en proposition tidigare än som

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

169

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. m. (Forts.)
skett. Jag tror, att envar, som sökt sätta sig in i saken, måste erkänna, att det
icke kan ha varit möjligt.

Man kan då säga: Varför icke skjuta upp saken till nästa riksdag? För min
del har jag funnit det omöjligt att vänta med hänsyn till läget och nödvändigheten
av justering av vissa bestämmelser. Därför har det blivit som det
blivit. Jag tror, att vi få taga denna olägenhet — det är ingenting att göra åt
saken.

Jag skulle också vilja tillägga, att utskottsutlåtande t visar, att det varit
brådska. Utskottet har ju utan tvivel på åtskilliga punkter kunnat förbättra
den kungl, propositionen även i rent tekniskt avseende. Jag måste erkänna, att
vi haft för bråttom i departementet, och på vissa punkter har det icke blivit så
bra som det borde ha blivit.''Jag är naturligtvis tacksam för att utskottet hjälpt
till att putsa förslaget, så att det blivit mera tillfredsställande.

Men jag är icke glad åt alla de ändringar, som utskottet gjort. Herr Hage
yttrade, att man icke skall vara njugg, när det gäller de inkallades förmåner.
Det erkänner jag gärna. Men jag tror, att ingen kan påstå, att den föreliggande
propositionen utmärker sig för njugghet. Man kan emellertid icke gå utöver
vissa gränser. Man får nämligen komma ihåg, att folkmeningen påverkas icke
bara av att somliga få mindre ersättning än de hade förut, utan folkmeningen
påverkas säkert också därutav, att somliga kanske komma att få så mycket
mera än vad de kunna förtjäna i det civila livet, att det kommer att te sig som
en orättvisa, att ersättningarna bli för höga. Det är därför icke möjligt, då
man ju måste röra sig med mycket generella bestämmelser, att ordna det så,
att vid varje revision av bestämmelserna alla kategorier få det minst lika bra
som förut. Skulle man göra det löpte man risken att man på vissa punkter
komme alldeles för högt. Det komme att bli så höga ersättningar för vissa kategorier,
att det komme att väcka uppseende och allmän ovilja. Därför menar
jag nog, att det icke funnits något verkligt starkt skäl för utskottet att beträffande
den retroaktiva utbetalningen av hemortslönen för tjänstgöring under
en föregående tid av 11/2 år sänka kvalifikationstiden från 90 dagar till 45 dagar.
Det är visserligen sant, att med dessa bestämmelser kommer det att bli
sämre för en del i jämförelse med vad det var förra året men jag skulle tro, att
det även här för det stora flertalet kommer att bli större belopp än tidigare. Vi
få dock räkna med, att skatteavdraget utnyttjas ganska ojämnt. Det är endast
en mindre del, som kunnat draga nytta av det. Jag kan därför icke inse,
att man med hänsyn till jämförelsen med föregående år varit nödsakad att
sänka kvalifikationstiden från 90 dagar till 45 dagar.

Herr Andersson i Göteborg anförde, att örn hans förslag om att hemortslönen
skulle bli 2 kronor redan efter 3G0 dagar icke vinner bifall, kommer det
att bli en försämring för vissa kategorier. Han har emellertid själv medgivit,
att denna försämring icke gäller de sämst ställda, utan folk högre upp på inkomstskalan.
Herr Andersson erkände också, att det är små grupper, som drabbas
av försämringen. Då dessa små grupper skulle komma att draga med sig
hela stora massan, .skulle det åsamka staten mycket betydande utgifter. Det
kan icke vara rimligt, att man bara för att det icke skall bli en försämring i
jämförelse med förra året genomför en ordning, som leder till mycket större
statsutgifter än egentligen skillnaden mellan i fjol och i år kan motivera.

Så vill jag yttra några ord om frågan örn de frivilliga. Jag kan icke alls dela
den uppfattning, som herr Andersson i Göteborg — och även herr Hage —
givit uttryck åt. Vi få väl ändå ha klart för oss, att det är skillnad mellan
personer, som på grund av tvång lämnat sin civila sysselsättning och göra militärtjänst
en mycket lång tid, och personer som alldeles frivilligt åtaga sig denna
militärtjänst. De båda kategorierna kunna ju icke jämföras. Riksdagen tog

170

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. m. (Forts.)
i fjol ståndpunkt till frågan i samband med behandlingen av frågan om långtidsersättning.
Därvidlag följde riksdagen Kungl. Maj:ts förslag, som gick ut
på att sådana frivilliga, som stannat kvar i sin tjänstgöring vid sitt eget förband,
fingo långtidsersättning, medan alla övriga frivilliga icke fingo sådan
ersättning. Det är samma princip, som fastslagits i det föreliggande förslaget.
Det är ju så, att det oftast är de kvalificerade frivilliga, som stanna vid egna
förband. Det är f. d. fast anställt befäl, vars rutin man vill draga nytta av,
och där är det ett direkt statsintresse, att varje frivillig stannar så länge som
möjligt. Vi böra observera, att hemortslönen verkar premierande för långtidstjänstgöring.
Med hemortslönen uppmanar man folk så att säga att vara
länge i tjänst. Och det kan vara rimligt, när det gäller f. d. fast anställt befäl,
som man vill ha kvar. Vad de övriga frivilliga beträffar, bestå de huvudsakligen
av folk, som gör handräckningstjänst vid andra förband eller deltaga i
luftbevakning. Och här komma ju också de frivilliga luftbevakerskorna in.
Därvidlag måste man uppställa den frågan: Är det något direkt statsintresse,
att värjo frivillig av detta slag skall stanna kvar som frivillig så länge som
möjligt? Jag måste för min del anmäla avvikande mening. Då det här är fråga
örn ett synnerligen okvalificerat arbete och en tjänstgöring som icke ger ökade
möjligheter för försörjning i framtiden, kan det icke vara nyttigt att binda
fast dessa människor på längre tid i en sådan frivillig tjänst. Det är tvärtom
nyttigt, örn man där kan få en viss cirkulation, och att tillerkänna de frivilliga
hemortslön skulle vara ett sätt att låsa fast klientelet. Samma frivilliga skulle
stanna månad efter månad och år efter år, och jag vill sätta i fråga, örn detta
är ett syftemål, som är värt att vinna med hänsyn till de unga kvinnor, örn vilka
herr Andersson i Göteborg talade. Vi få väl ändå se frågan på ett annat
sätt. Örn det är så, att vi behöva frivilliga för luftbevakning och i andra avseenden,
och örn läget på arbetsmarknaden är sådant, att den nuvarande ersättningen
icke är tillräckligt lockande för att vi skola få det antal frivilliga vi
behöva, särskilt när det gäller kvinnorna, få vi väl behandla den frågan för
sig som en särskild fråga. Då bör det väl leda till att vi höja den direkta lönen
att gå ut från första dagen vederbörande tjänstgöra och på det sättet skapa
en ökad förmån. Men vi skola icke genomföra den avlöningsanordningen, att
ju längre vederbörande äro kvar, desto bättre betalt skola de få. Det kan varken
vara i statens eller de frivilligas intresse. Därför skulle jag vilja rekommendera
riksdagen att icke reflektera på de synpunkter, som herr Andersson i
detta avseende framlagt.

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! Jag har väckt en motion, vari
jag föreslagit, att höjningen av familjepenningen för vissa gränsområden skall
tillämpas i hela den kommun, inom vilken gränsområdet är beläget. Detta förslag
har föranletts av att vissa familjebidragsnämnder gjort framställning örn
att de orter, där nämnderna arbeta, skulle uppflyttas i högre dyrortsgrupp.
Framställningarna ha emellertid icke kunnat bifallas, och man har nu valt den
vägen, att man även för detta fall tillämpar 6 § 3 mom. i lagen örn folkpensionering,
som säger, att tilläggspension i särskilda fall får höjas inom
visst område av en kommun. Jag skall villigt erkänna, att detta är ett försök
att i någon mån utjämna de olikheter, som äro rådande i avseende å familjepenningen
de olika dyrortsgrupperna emellan. Men man kan ifrågasätta, huruvida
den väg, som valts, kan vara den lämpligaste. Anordningen kommer säkerligen
att medföra betydande svårigheter, icke minst för familjebidragsnämnderna,
då det kommer att bli två olika dyrortsgrupper inom samma kommun
och alltså högsta beloppet för familjepenningen blir olika. Men vad som blir
det allra svåraste är säkerligen att få de värnpliktiga att förstå, att inom sam -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

171

Förslag till krigs familjebidrags förordning m. m. (Forts.)
ina kommun skola finnas två olika högsta belopp för familjepenningen. Det
förhåller sig ju på det sättet, då det gäller gränsdragningen vid förhöjningen
av folkpensionerna, att man drager en viss gräns för ett område, där en förhöjd
folkpension skall utgå, och att den som bor inom detta område får förhöjd
tilläggspension, medan den som bor utanför gränsen icke får sådan förhöjning.
I regel är det väl dock så, att kommunerna själva reglera det förhållande
som uppstår genom att lämna kommunala pensionstillskott, så att i
realiteten icke mer än ett belopp — alltså det högsta beloppet -— utgår. Men
man kan icke gå till väga på samma sätt beträffande familjepenningen. Det
är heller icke önskvärt att en kommun går utöver vad som fastställts i lagen.
Man måste emellertid räkna med att de värnpliktiga, som bo inom den del ay
kommunen, där familjepenningen är lägre, fråga sig, varför det skall vara på
det sättet. Äro icke de uppgifter de fullgöra inom försvaret lika värdefulla?

Det hade säkerligen varit en god lösning, örn riksdagen bifallit den motion
jag framställt i ärendet. Utskottet har emellertid icke kunnat tillstyrka förslaget,
då man ansett, att det därigenom skulle bli en ändring av grunderna
för dyrortsgrupperingen.

Då det icke är möjligt att framställa något yrkande örn bifall till motionen,
har jag, herr talman, intet yrkande.

Herr Håstad: Herr talman! Som ledamot av 1939 års sociala försvarsberedskapskommitté
och 1941 års krigsfamiljebidragskommitté skall jag be att
få yttra ett par ord i den fråga, som för dagen är den mest omstridda, nämligen
frågan örn dyrortsgraderingen i familjebidragssystemet.

Jag vill börja med att förklara, att jag, när jag suttit som ledamot i dessa
kommittéer, icke betraktat mig såsom representant för Stockholm utan för det
allmänna intresset.

När vi 1939 första gången hade dyrortsfrågan — det var för resten samma
år som herr Hansson i Rubbestad gjorde sitt berömda uttalande, att dyrortsgraderingen
visserligen borde bibehållas men också successivt avskrivas —
var vår ståndpunkt den — och den var enhällig, ty även bondeförbundsrepresentanten
i kommittén, herr Johansson i Mysinge, anslöt sig till uppfattningen
— att man icke borde behandla de inkallade på annat sätt än man behandlar
övriga medborgare när det gäller dyrortsgraderingen, alltså folkpensionärer,
löntagare i statens tjänst o. s. v. När vi då gjorde en_ undersökning av det
ytterst knapphändiga indexmaterial som förelåg funno vi, att det fanns andra
skillnader mellan dyrorterna än de skillnader, som bestå i olika hyres- och
värmekostnader, vilka ju kompenseras genom det sätt varpå bostadsbidraget
utgår. Efter den principen handlade vi då, och riksdagen följde oss._

När vi i vintras hade att på nytt ta ställning till frågan, hade vi, precis
som herr Wallén anförde, på känn att det skett en fortsatt utjämning mellan
orterna i fråga om levnadskostnaderna. Socialstyrelsen höll då på med sin
utredning, men denna utredning låg icke färdig, utan kommittén fick handla
i blindo och hade icke något material att gå efter. Emellertid lia vi, såsom
utskottets vice ordförande framhöll, ändock givit efter för dessa, sakligt naturligtvis
befogade utjämningskrav dels genom att latituden mellan högsta och
lägsta dyrort bibehållits oförändrad trots höjningen av familjepenningen, och
dels genom att hemortslönen icke gjorts dyrortsgraderad. Och. utöver vad utskottet
framhåller, kan man tillägga, att det förhöjda näringsbidraget, som ju
förnämligast utgår på landsbygden och till jordbrukarna, icke heller dyrortsgraderats.

Efter det att kommittén avgav sitt betänkande har nyligen socialstyrelsens
utredning kommit. Man har nu möjligheter att till någon del fa inblick i det

172

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krig sfamiljebidrag sförordning m. m. (Forts.)
nya siffermaterialet genom den rapport, som finns i Sociala Meddelanden. Om
man slår upp sid. 419 i häfte 5 finner man, att det fortfarande, trots betydande
ojämnheter, finns en ganska stor skillnad i fråga örn /insmecMs*kostnaderna
på olika orter — skillnaderna i bostads- och bränslekostnaderna lämnar jag
åsido.. I förhållandet mellan Stockholm och lägsta ort på landsbygden är det
en skillnad på omkring 12 procent. Skulle jag ta med övre Norrlands landsbygdskommuner
och industrisamhällen (Kiruna o. s. v.), skulle skillnaden i
livsmedelskostnad.erna uppgå till omkring 20 procent, i vissa fall mera. Detta
är alltså spännvidden enligt socialstyrelsens rapport. Ser man på familjepenningen
och vad den med den utformning den har fått i utskottsförslaget
maximalt skulle ge, så blir det för ett normalhushåll med hustru och två barn
en skillnad mellan högsta och lägsta dyrort på 13 procent. Jämförelsetalen
falla sålunda ganska nära samman. Jag vill icke framhålla detta såsom någon
kommitténs, förtjänst. Fastän vi icke hade någon kännedom om detta material,
handlade vi i alla fall kanske icke så alldeles oriktigt, när vi icke gåvo efter
för den opinion, som fanns och som ännu icke lyckats med siffror fullständigt
belägga sina påståenden.

Jag vill också tillägga en annan sak, som kanske icke påverkar denna fråga,
men som man med rätta bör ta med i beräkningen, nämligen att på lägsta
dyrort återfinnes flertalet av de inkallade, som lia de lägsta inkomsterna, medan
man på de högsta dyrorterna — framför allt Stockholm och det gäller väl även
gruvarbetarna i Kiruna — i allmänhet hittar de inkallade med de relativt
största inkomsterna. Såsom familjebidragssystemet är utformat få praktiskt
taget alla lägre inkomsttagare — åtminstone om de ha två barn — full kompensation
och kanske relativt mera än tidigare örn hänsyn tages till att mannen
under inkallelsen är borta ur kosthållet. Däremot finns det många personer i
Stockholm, både arbetare och tjänstemän, som ha en månadslön på t. ex. 400
ä 500 kronor, vilka icke bli fullt kompenserade. Härigenom sker alltså faktiskt
en viss utjämning mellan högre och lägre dyrorter.

Jag vill till sist tillägga, att 1941 års familjebidragskommitté, när den avgav
sitt utlåtande, var enhällig. Även bondeförbundets representant, dåvarande
ordföranden i S. L. U. herr Larsson i Kälkebo, ansåg sig icke kunna ta
på sitt ansvar att utan att några bestyrkande siffror framlagts göra en rubbning
i gällande system. För egen del vill jag understryka vad utskottet här
uttalat, nämligen att.örn statsmakterna när det gäller lönesättningen, skatteavdragen
eller folkpensionerna komma att med ledning av nu pågående utredning
av levnadskostnaderna genomföra en ortsutjämning, denna också skall tillämpas
beträffande de inkallade. Däremot har jag svårt att dela den uppfattningen
att man liksom mera på känn och utan stöd av framlagda siffror skulle låta
de inkallade vara någon slags förladdning i den strid om dyrortsgraderingen,
som för närvarande pågår. Jag vill tillägga att jag vid justeringen av betänkandet
föreslog en annan formulering av utskottets uttalande än som här
framlagts, vilken mera skulle ha tillmötesgått de synpunkter på familjepenningen,
som framhållits av herr Wallén. Men när detta yrkande icke bifölls,
ansåg jag mig icke ha anledning att särskilt reservera mig.

Jag har bara velat framhålla detta som min rent sakliga uppfattning rörande
dyrortsgraderingen, alldeles oavsett att jag är stockholmare. Jag ber
sålunda att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Jag vill bara ta fasta på ett yttrande,
som fälldes av försvarsministern i fråga om de krigsfrivilliga, Det är
alldeles klart, att örn man på det sätt, som statsrådet antydde, skulle kunna
förbättra till exempel luftbevakerskornas avlöningsförmåner, vi självfallet icke

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

173

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. m. (Forts.)
kunna gå emot en sådan lösning. För min del tror jag att detta är nödvändigt
nied hänsyn till de rekryteringssvårigheter, som för närvarande föreligga,
och örn det verkligen är på det sättet att det finns behov av kvinnlig arbetskraft
på det området, når man måhända ett fördelaktigare resultat, örn
man går den väg, som statsrådet antydde. Beträffande övriga krigsfrivilliga
har jag emellertid mycket svårt att dela den mening, som framfördes av försvarsministern.
Jag har den uppfattningen att hemortslönen visst icke bara
utgör en premie för lång tjänstgöring. Detta framgår för övrigt av det sätt,
varpå ersättningen är uppbyggd, när den nu inom sig skall ta upp icke bara
långtidsersättning utan också tidigare utgående semesterersättning och det
tidigare utgående skatteavdraget. Därvidlag har 1941 års krigsfamiljebidragskommitté
och även utskottet anfört, att härvidlag gäller det också att ge de
inkallade möjlighet att betala sina försäkringsavgifter och andra premier. Dylika
utgifter ha självfallet också de krigsfrivilliga. Jag medger utan vidare
att försvarsministern beträffande de krigsfrivilliga har fullständigt rätt i,
att det endast är de mest kvalificerade, som stanna vid eget förband. Det är
dock icke alltid så, och jag skulle kunna ta några exempel från de tättbebyggda
delarna av landet, där många bli krigsfrivilliga icke vid eget förband
utan stanna i hemorten, där det egna regementet icke är förlagt. Vi
ämna ju icke ställa något yrkande på denna punkt, och man kail alltså sluta
diskussionen örn de frivilliga, detta så mycket hellre, som statsrådet här faktiskt
anvisat en utväg beträffande den kategori, för vilken det föreligger det
största behovet av ökad ersättning.

Herr talman! Jag har icke något annat yrkande än örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Bara ett pär ord örn familjebidraget
och dyrortsgrupperingen i vad angår familjebidragets storlek.

Dyrortsgrupperingen ansluter sig nu, när det gäller familjebidragets storlek,
till den dyrortsindelning, som gäller för folkpensionerna. Jag har vid flera
olika tillfällen här framhållit, att jag anser att denna dyrortsgruppering verkar
orättvis gentemot de befolkningsgrupper, som ha sin hemort i de lägre
dyrorterna. När det gäller familjebidraget till de inkallade framstå orättvisorna
i ännu högre grad än när det gäller folkpensionerna. Alltid när vi
talat örn folkpensionerna har det framhållits, att det är de högre hyrorna i
städer och större samhällen, som nödvändiggöra en indelning i dyrorter. I
fråga örn familjebidraget kan ändå icke detta skäl anföras, enär de inkallade
erhålla hyresersättning motsvarande de hyror, som gälla inom de olika orterna.
Det finnes sålunda enligt mitt förmenande ingen rimlig anledning att
vidhålla en dyrortsgradering av familjebidraget. Jag ansluter mig sålunda i
stort sett helt till de synpunkter som här anförts av herr Wallén som reservant,
Utskottet säger ju också för övrigt i sitt utlåtande, att de skäl, som
tala för en dyrortsgradering av folkpensionerna, icke göra sig med samma
styrka gällande i fråga örn familjepenningen, detta med hänsyn till att en
särskild ersättning i form av bostadsbidrag utgår för de verkliga bostadskostnaderna.
Utskottet borde ha dragit konsekvenserna av detta sitt yttrande.
För min del anser jag att dyrortsgraderingen när det gäller familjebidragen
helt bör slopas. Jag vill rikta en maning till försvarsministern att
söka ordna upp den här saken på ett för de inkallade mera rättvist sätt.

Herr Håstad fällde det yttrandet att de inkallade icke böra vara någon
slags förladdning, när det gäller striden örn dyrortsgrupperingen, men de inkallade
komma verkligen att bli en kraftig förladdning i den frågan, örn det
system kommer att. bibehållas som nu tillämpas. För min del skulle jag ha

174

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. m. (Forts.)
önskat ett förslag- med likartad familjepenning över liela linjen, lika hög som
den som nu tillämpas för de högre dyrortsgrupperna. Emellertid ger ju reservationen
dock en del för de lägre dyrortsgrupperna. När det gäller barn över
16 år innebär ju reservationen en förhöjning i förhållande till propositionen
från 1 krona 40 öre till 1 krona 80 öre och för barn under 16 år från 1 krona
20 öre till 1 krona 30 öre samt för hustru från 2 kronor 75 öre till 3 kronor
Örn reservationens yrkande skulle bifallas blir det dock en sänkning för den
högsta dyrortsgruppen med 25 öre för hustru och 10 öre för familjemedlem
över 16 år. Detta bör dock örn möjligt undvikas. Jag kommer bär att rösta
för reservationen men vädjar ännu en gång till försvarsministern att söka ordna
denna fråga på ett mera rättvist sätt i framtiden.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skall endast säga några ord för att
bemöta herr Andersson i Mölndal och för att förklara, hur vi kommo till det
förslag, som nu föreligger. Det visade sig orimligt, att där det fanns tättbebyggda
områden inom en kommun inte blott gränsområdena utan hela kommunen
skulle räknas som dyrort. Särskilt påfallande blir detta med de stora
Norrlandskommunerna. I Luleå landskommun t. ex. måste i vissa delar det
högre bidraget tillämpas, men det vore orimligt att utsträcka området till hela
den stora kommunen eller till Burträsk, som också är ett gränsområde till
denna dyrort. Det säger sig självt att det skulle innebära en orättvisa att
utsträcka omfattningen av en dyrort så att denna kommer att omfatta hela
kommunen bara därför att inom en del av samma kommun finns en industriort
eller annan dyrort. Jag tror därför att det är klokast att vi, så länge vi
ha denna dyrortsgradering, hålla fast vid det gamla beprövade systemet med
folkpensionerna som grundval. En annan sak är att det finns möjlighet för
kommunerna att ge extra bidrag, vilket ju är tacknämligt, men en sak, som
vi icke kunna skriva in i lagen.

Herr Hage: Herr talman! Jag har -—- som framgick av mitt föregående
yttrande — ej gjort något yrkande beträffande de krigsfrivilliga. Jag skall
därför inskränka mig till en mycket kort reflexion, föranledd av det resonemang,
som fördes av statsrådet. Då vill jag säga, att det är väl ändå på det
sättet, att örn en person frivilligt å/tager sig större bördor mot det allmänna
än han är tvungen till, anses en sådan person som en mycket god medborgare,
rent principiellt sätt. Dessa krigsfrivilliga åtaga sig på frivillig väg emilei
del, som de icke skulle vara skyldiga till. Därför måste jag säga, att det är en
ganska rimlig begäran, att de åtminstone skola få lika goda fördelar som en
del andra, som äro utkallade, och som icke äro i samma predikament. Kan nu
saken ordnas på något annat sätt, som antyddes av statsrådet, så är det ju
också ett sätt att klara denna fråga.

Sedan hade jag tänkt säga ungefär detsamma som fröken Hesselgren. Det
skulle ju, örn herr Anderssons i Möndal motion gick igenom, bli en ren tillfällighet,
hur en stor landskommun bleve placerad i dyrortshänseende. En
stor landskommun, som tillhörde t. ex. lägsta gruppen, och som icke råkade
ha en industrikommun inom sig, skulle få behålla den låga dyrortsgraderingen
och tillhöra den lägre dyrorten, medan däremot en stor landskommun — där
priserna också motiverade den låga dyrortsgraderingen -—- skulle flyttas upp
i högre dyrort, därför att det händelsevis inom denna stora landskommun råkade
finnas ett industrisamhälle, vars priser motiverade en placering i högre
dyrort. Det bleve naturligtvis icke något rimligt sätt att avgöra frågor av
detta slag, om man skulle gå till väga på detta sätt. Jag var till en början
mycket sympatiskt ställd till den tanke, som framförts av herr Andersson i

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

175

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. m. (Forts.)
Mölndal, men när vi inom utskottet sago, vilka orimliga resultat det skulle bli
i tillämpningen, kunde vi icke följa den linje, som var föreslagen i motionen.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag vill icke klandra försvarsministern,
för att han framlagt denna proposition, även örn det skett i sista
stund. Jag har den uppfattningen, att denna sak är mycket viktig, och att det
därför är tacknämligt att riksdagen blivit satt i tillfälle att få behandla denna
fråga. Det är däremot kanske en hel del andra problem, som regeringen skulle
ha låtit bli att lägga fram, som haft mildre betydelse. I så fall hade det kanske
blivit möjligt för utskottet att pröva denna sak mera ingående, än som nu
kunnat ske. Jag tror, att i stort sett är det förslag, som här föreligger, acceptabelt.
Jag vill icke säga som någon föregående talare, att de belopp, som här
äro tillmätta, äro för njuggt i intagna. Jag tror man kan i stället vara nöjd
med det förslag, som här föreligger.

En förbättring av Kungl. Maj:ts förslag anser jag emellertid vara, att kvalifikationstiden
har nedsatts från av Kungl. Maj:t föreslagna 90 dagar till 45.
Jag kan därför icke dela den uppfattningen, som statsrådet gjorde gällande,
att detta skulle vara oklokt. Jag anser nämligen, att det skulle bli väldigt
många, som ha gjort beredskapstjänst mellan 45 och 90 dagar, som skulle
bli ställda i mycket dålig ställning, därest icke denna förbättring gjorts av
utskottet. Jag delar däremot den uppfattning som statsrådet gav uttryck åt,
när det gäller ersättningen till de frivilliga, som äro i tjänst. Därvidlag tror
jag, att de synpunkter han afförde torde vara bärande.

Örn jag alltså i stort sett kan godkänna detta förslag, så är det emellertid
i en rätt viktig punkt, som jag icke kan ge mitt erkännande åt detsamma, och
det är den, som här har diskuterats, nämligen ortsgrupperingen, alltså att man
har utmätt denna förmån på olika sätt, beroende på vilka ortsgrupper folk
tillhör. Jag tror det blir omöjligt att övertyga de värnpliktiga, som göra samma
tjänst, att deras familjer i hemorten skola ersättas olika. Herr Andersson i
Mölndal var inne på den saken, då han talade för sin motion. Jag tror emellertid,
att örn herr Andersson i Mölndal tänker på saken, så löses icke detta problem
genom ett bifall till hans motion, utan det enda effektiva sättet att lösa
frågan, så att det icke blir missnöje mellan värnpliktiga från olika orter, är
att helt slopa denna dyrortsgruppering.

Herr Håstad nämnde, att när 1941 års försvarsberedskapskommitté funderade
på denna sak och framlade sitt förslag, hade man inget material att bygga på.
Ja, det är riktigt, men sedan den tiden har det ändå framkommit material. Nu
föreligger särskilt det material, som socialstyrelsen bär gjort under senaste
tiden, och när man har detta material klart, vilket visar, att det icke nu är
någon nämnvärd skillnad mellan de olika ortsgrupperna, förvånar det mig,
att man icke täger steget fullt ut och alltså rättar till detta missförhållande.
Fröken Hesselgren förklarade också, att hon mer och mer kommit till den uppfattningen,
att det icke är bärande med den dyrortsgruppering vi nu ha. Jag
tycker då, att det är märkvärdigt, att man icke kan taga steget fullt ut och
gå in för en rättvisa, som man innerst inne anser bör komma till stånd. Herr
Håstad ville göra gällande, att det ändå enligt socialstyrelsens utredning föreligger
vissa skiljaktigheter; han nämnde en skillnad på 13 procent mellan
högsta och lägsta ort. Ja, herr Håstad, det finns många olika siffror i detta
utlåtande. Därav framgår t. ex., att på G-ort finns det orter, som äro billigare
än sådana på A-ort, alltså lägsta ortsgruppen. Det är alltså varierande.

Genomsnittligt sett kan man säga, att de skiljaktigheter, som förefinnas,
äro ytterst obetydliga och icke böra kunna motivera olika utbetalning av de
förmåner, som här äro i fråga. .Särskilt blir detta fallet, när man betänker, att

176

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krigsfamiljebidragsförordning m. m. (Forts.)
i det förslag, som här föreligger, skulle det utgå särskild ersättning för hostad.
Det är ju den faktor, som förut alltid varit den bärande, när det gällt dyrortsgrupperingen.
Det är hyrorna, som varit avgörande, och när dessa hyror skola
utgå efter det verkliga belopp var och en skall ge ut, har man svårt att förstå,
varför denna dyrortsgruppering skall bibehållas. Jag tror därför, att det
vore klokt, örn riksdagen i dag ginge in för att slopa dyrortsgrupperingen på
detta viktiga område. Det må sedan gärna bli en förladdning för sprängningen
av hela detta dyrortsgruppsystem. Jag tror nämligen, att för den goda andan
bland beväringama, som fullgöra sin militärtjänst, skulle det bli bättre stämning,
örn de visste, att de blevo ersatta efter samma grunder, från vilken ort
de än härröra.

Jag skall be att få yrka bifall tili den reservation, som är avlämnad av herrar
Löfvander och Wallén.

Häruti instämde herrar Gustafson i Vimmerby och Ryberg.

Fru Johansson: Herr talman! Jag skulle först vilja svara försvarsministern,
när han talar om, att han icke är glad över den, ändring utskottet gjort,
när det sänkt kvalifikationstiden för den retroaktiva hemortslönen från 90 till
45 dagar, och säger, att de, som skulle erhålla den retroaktiva hemortslönen,
skulle komma i bättre ställning än, de, som fingo semesterersättning under 1940.
Med anledning därav vill jag påminna örn att när den reformen genomfördes,
sades det, att alla, som lydde under semesterlagen, skulle kunna tillgodoräkna
sig semester från första dagen av sin tjänstgöring. Det var därför, som det åtminstone
för mig syntes vara ett mycket billigt krav, att man minskade
kvalifikationstiden till 45 dagar. Det skulle annars blivit så, att de, som
icke varit ute under 90 dagar utan t. ex. endast varit utkallade två månader,
skulle icke få mer än tio dagars semesterersättning, medan de, som stått inne
och arbetat hela tiden, få tolv dagars semesterersättning. Jag tycker det
Amre ett mycket billigt krav att tillmötesgå den sänkningen. Därför har jag
talat för det i utskottet, och jag tror icke heller någon orättfärdighet skett.

Vad sedan gäller de frivilliga är det mycket bestickande, när man kommer
och säger, att på grund av att de frivilliga icke få hemortslön, skulle inte
heller luftbevakerskorna kunna få det. Man kan undra varför den enda kvinnliga
i kommittén icke har arbetat för luftbevakerskornas del. För det första
var ju icke alls förhållandet likartat, när vi sutto och arbetade med den reformen,
som nu, då vi till varje pris skola försöka få ut kvinnorna till luftbevakning.

För det andra ligger det till på det sättet, att vad som sades i kommittén
när det gällde hemortslönen till de frivilliga var för mig det avgörande, varför
jag icke tyckte, att jag kunde gå på en annan linje än kommittén i dess
helhet gjorde. Jag har också resonerat som försvarsministern gjorde, att när
det gällde de kvinnliga luftbevakerskorna, kan man ju gå fram på en annan
linje och hjälpa dem. Jag vill emellertid påminna örn att de luftbevakerskor,
som ha försörjningsplikt, ha redan nu möjligheter att få familjepenning, och
de kunna ju också få ersättning för någon, som ser efter deras barn under den
tid de sköta sin tjänst. Vad beträffar de ogifta, som icke ha någon försörjningsplikt,
äro de icke i sämre läge än alla ungkarlar, så att för den delen
tycker jag icke, att man behöver skjuta fram den kategorien. När det nu
är stor efterfrågan på kvinnlig arbetskraft för luftbevakningen, skulle jag
vara mycket tacksam, örn man på annan väg kunde ge luftbevakerskorna en
bättre ersättning för deras tjänst.

Jag vill emellertid bara peka på att utom de saker, som här talats örn,

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

177

Förslag till krigs familjebidrags förordning m. ni. (Forts.)
nämligen hemortslönen och förbättringen av familjepenningen, har det” nya
förslaget kunnat tillgodogöra sig de erfarenheter, som gjorts under de två år
krigsfamiljebidragsförordningen varit i tillämpning, och att det finns en hel
del förbättringar i förslaget, som kanske icke vid första genomläsandet komina
till synes. Vi ha ju först och främst uppmjukat behovsprincipen på ett alldeles
särskilt sätt, som åtminstone enligt min mening betyder en hel del.
I fortsättningen blir det sa, att örn det icke finns några andra inkomster hos
familjen, skall maximibeloppet för familjepenning och bostadsbidrag utgå.
Det är en väsentlig förbättring mot vad det förut varit, då man sagt, att den
civila standard, som de förut haft, icke på något sätt får överskridas. Nu
säger man däremot, att ha de förut haft oskäligt låg standard, tycker man,
att det är rättvist, att de fa litet förbättring, när de äro inkallade för tjänstgöring.
Det är en icke oväsentlig förbättring. Likaså ha ju de, som äro ersättningsberättigade,
blivit fler än de varit förut. Sålunda kan ju nu en hushållerska
få familjepenning. Det har hon icke förut fått. Likaså kan en ställföreträdare
för hustru, örn hustrun drabbas av sjukdom, få lika stor familjepenning,
som hustrun erhåller. Det är en hel del förbättringar som kanske
icke synas så.stora på papperet, men jag vet, att de komma att betyda oerhört
mycket i tillämpningen.

Herr talman! Jag ber med detta få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lundell: Herr talman! Med anledning av de uttalanden, som ha gjorts
örn dyrortsgrupperingen av familjepenningen dels av herrar Wallén och Hansson
i Rubbestad och dels av herr Håstad och ytterligare av herr Karlsson i
Grängesberg, vill jag för min del öppet uttala, att jag delar den uppfattning,
som framförts av herrar Wallén, Hansson i Rubbestad och Karlsson i Grängesberg.
Jag har alltid ansett, att dyrortsgrupperingarna lia varit orättvisa,
men jag har icke velat direkt yrka på deras avskaffande annat än i den mån
nian finge fram, genom riktigt, och rättvist utförda levnadskostnadsundersökningar,
att skillnaden var sa liten, att en viss levnadsstandard drog ungefär
samma kostnad på alla orter. Först då har jag menat, att det skulle vara riktigt
och klokt att helt avskriva dyrortsgrupperingen. Nu har ju emellertid på
sista tiden kommit fram en del av resultatet av den senaste levnadskostnadsundersökningen,
och den visar ju, även örn metoderna kanske icke lia varit
alldeles fullkomliga, att skillnaderna i kostnader vid lika levnadsstandard äro
skäligen obetydliga. Det resultatet har baserat sig på primäruppgifter, som nu
redan äro ungefär, ett år eller mer gamla. Sedan dess har utvecklingen fortskridit
ytterligare i riktning mot en utjämning av levnadskostnaderna, och under
sådana förhållanden tror jag nog, att tiden är inne att i allmänhet gå in för
dyrortsgrupperingarnas avskrivande. I det ärende, som här är före till behandling,
föreligger ju dessutom den omständigheten, att ännu kvardröjande skiljaktigheter
i fråga om hyresposten ju här bli utjämnade genom ett särskilt bostadsbidrag.
När förhållandet är sadant, bör, synes det mig, här icke föreligga
någon som helst tvekan om att man här kan frångå systemet med dyrortsgruppering
i fråga om familjepenningen.

Jag ber alltså att få yrka bifall till den reservation, som i ärendet är avgiven
av herrar Löfvander och Wallén.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

2—5 §§.

Godkändes.

Andra kammarens protokoll 194%. Nr 26.

178

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Förslag till krigsfamiljebidrags[urordning m. m. (Forts.)

Efter föredragning av 6 § anförde:

Herr Wallén: Herr talman! Jag yrkar bifall till den av mig avgivna reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förevarande förslag till lydelse av 6 § i krigsfamiljebidragsförordningen,
dels ock på godkännande av den lydelse av nämnda
paragraf, som föreslagits i den av herrar Löfvander och Wallén avgivna, vid
utskottets utlåtande fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Wallén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner andra lagutskottets förevarande förslag
till lydelse av 6 § i krigsfamiljebidragsförordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt, den lydelse av nämnda paragraf, som
föreslagits i den av herrar Löfvander och Wallén avgivna, vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Wallén begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 105 ja och 38 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den av utskottet föreslagna lydelsen av 6 §.

Övriga delar av krigsfamiljebidragsförordningen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn förordningsförslaget
fattade beslut.

Punkterna B.—D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets memorial, nr 48, angående ersättning åt av utskottet
vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden; och

jordbruksutskottets memorial, nr 62, angående ersättning åt av utskottet anlitat
biträde.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa memorial hemställt.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

179

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckt motion
om klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 217, av herr Håstad hade hemställts, »att konstitutionsutskottet måtte
överväga att företaga en sådan revision av §§ 110 och lil regeringsformen,
som bättre än hittills klarlägger en riksdagsmans rättigheter och skyldigheter,
och för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motion i
skrivelse till Kungl. Majit ville hemställa om utredning av frågan angående
revision av de till skydd för riksdagsmannaskapets utövande i § lil regeringsformen
givna stadgandena.

Reservation hade avgivits av herrar Hallén, Oscar Gottfrid Karlsson, Johannes
Pettersson, Nordström, Hällgren, Fält, Noren och Jonsson i Haverö, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Den motion, som riksdagen nu har att
behandla och som väckts av herr Håstad, gör på mig ett ganska suspekt intryck.
Det är 25 år sedan riksdagen sist behandlade frågan örn riksdagsmännens
immunitet. Det är betecknande att vid de behandlingar av denna, fråga,
som ägde runi under åren 1913, 1916 och 1917, voro de framställda kraven,
att riksdagsmännens immunitet skulle ytterligare tryggas. I inget fall utgick
man då ifrån, att riksdagsmännens immunitet skulle uppluckras och att det
skulle beredas möjligheter att genom administrativa åtgärder eller på annat
sätt beröva riksdagsmännen möjligheten ätt sitta i riksdagen och där utöva sitt
riksdagsmannaskap. Ett år, 1913, föranledde en sådan framställning t. o. m.
ett utlåtande från konstitutionsutskottet, där detta begärde av riksdagen ytterligare
förtydligande av nämnda immunitetsbestämmelser, ett förtydligande,
som hade till syfte att än mera trygga riksdagsmannens rätt att utöva sitt
riksdagsmannaskap. Detta var begränsat till frågan örn dömd riksdagsmans
rättighet att erhålla uppskov med straffverkställigheten, då riksdagen var
samlad. Första kammaren avslog da denna framställning från konstitutionsutskottet,
medan andra kammaren godkände densamma. När sedan frågan kom
upp genom motion, exempelvis 1917, avstyrkte konstitutionsutskottets majoritet
samma yrkande, medan däremot en stark minoritet med sedermera statsministern
Edén i spetsen med ungefär samma motivering, som konstitutionsutskottet
använde 1913, begärde utredning och förslag, som syftade till att förstärka
immuniteten, d. v. s. att trygga den riksdagsman, som ådömts ett visst
straff att under den tid, riksdagen var samlad, få uppskov med straffets verkställighet.
Från socialdemokratiskt håll var man då inte nöjd ens med denna
reservation, som framför allt liberalerna stodo bakom, utan man vände sig mot
vissa delar i motiveringen i det uppenbara syftet, att dessa reservanter icke
gatt^tillräckligt långt, när det gällde vakthållningen kring immuniteten.

På detta sätt har frågan behandlats tidigare. De initiativ, som tagits, ha
samtliga haft till syfte att än mera trygga riksdagsmannens immunitet, ’ och
i detta avseende skiljer sig nu herr Håstads framställning, liksom konstitutionsutskottets
majoritets framställning, att den tydligen bär till syfte att
uppluckra dessa immunitetsbestämmelser, som trygga en viss rörelsefrihet för
riksdagsmännen.

Motion orri
klarläggande
av riksdagsmans
rätHgheter
och
skyldigheter -

180

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motion om klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter.

(Forts.)

Herr Håstad antyder i sin motion att det är »episoden Linderot» föregående
sommar, som indirekt föranlett hans motion. Han anser inte direkt, att denna
episod motiverar hans framställning, men s.jälva den debatt, som uppstod i samband
därmed, har föranlett hans önskemål om att få ett »klarläggande» av
dessa immunitetsbestämmelser. Herr Håstad gör för övrigt ett ganska märkligt
konstaterande i sin motion, nämligen att polisen i attackerna mot riksdagsman
Linderot uppenbarligen icke tog hänsyn till de immunitetsbestämmelser.
som trygga riksdagsmans frihet. I stället för att finna detta tilltag av polisen
stötande ur rättssynpunkt. vill herr Håstad liksom legalisera dessa av honom
själv som övergrepp karakteriserade åtgärder och ge polisen en ännu större
möjlighet att överföra på riksdagsmännen den rättslöshet, som i vissa fall allmänheten
nu är underkastad.

Motionen innehåller därjämte vissa oriktiga påståenden, som konstitutionsutskottet
f. ö. icke bemött. Jag räknar dit exempelvis påståendet att dömd riksdagsman
möjligen kan få domens verkställighet uppskjuten under den tid, som
riksdagen är samlad. Herr Håstad anför som motivering för detta sitt påstående,
att det skulle råda oklarhet på denna punkt från debatterna under 1920-talet. Detta är emellertid alldeles felaktigt. Det råder ingen oklarhet därvidlag.
Det har i de utlåtanden, som konstitutionsutskottet formulerat i anledning
av dessa framstötar under 1913, 1916 och 1917, mycket klart framgått,
att riksdagsman icke åtnjuter någon sådan rättighet att få straffverkställigheten
uppskjuten. Därtill har ju själva praxis visat, att herr Håstads påstående
är felaktigt. Det är kanske därvidlag alldeles tillräckligt att erinra örn fallet
Zeth Höglund, där det ju så klart och tydligt som möjligt i praxis visade sig,
att straffverkställigheten utan vidare trädde i kraft, trots att riksdagen är
samlad. Herr Håstads påstående är således sakligt alldeles felaktigt och utgör
ingen motivering för den motion, som han här framlagt.

Motionären syftar bl. a. till — jag skall citera honom — »att en riksdagsman
för sina enskilda handlingar, i den man dessa bli föremål för myndighets
undersökning eller åtal, eller i andra avseenden icke åtnjuter ett i förhållande
till andra medborgare omotiverat rättsskydd». Det är således fråga örn att en
riksdagsman skall jämställas med andra medborgare i fråga örn rättsskyddet,
eller rättare sagt i fråga örn rättslösheten. Örn det nämligen vore så att man
i dag kunde säga att de ursprungliga rättigheter, som medborgarna tillförsäkrats,
''vore i kraft, vore det mindre att säga örn en framställning sådan som
denna. Det är emellertid icke så. Som redan påpekats av konstitutionsutskottet
har ju en rad av de fri- och rättigheter, som tidigare ansågos vara elementära,
f. n. uppluckrats, och man har som motivering därför anfört det nuvarande
exceptionella krigsläget, I verkligheten är det emellertid så att dessa
bestämmelser, som trygga, riksdagsmans immunitet under vissa betingelser,
inte främst ha tillkommit för att trygga den enskilde riksdagsmannen. Dessa
bestämmelser Ira nämligen i stället framför allt tillkommit för att trygga riksdagens
arbetsmöjligheter. Dessa bestämmelser leda sitt ursprung från 1700-talets gamla kungaförsäkringar, och när 1809 års grundlagstiftare skrevo in
dessa bestämmelser i grundlagen, var själva bakgrunden till dem det sätt, varpå
riksdagen tidigare hade kunnat sättas ur funktion av maktfullkomliga despoter.
Vi hade ju haft i vår tidigare historia en rad olika tillfällen, då riksdagen
på ena eller andra sättet satts ur funktion, då folkets grundlagsenliga
rättigheter utan vidare suspenderats och då ett tillstånd införts, som lagt avgörandet
i en enväldig monarks händer. I verkligheten hade man alltså, när
man fastställde dessa garantier, dessa immunitetsregler, dylika erfarenheter
för ögonen, och nian ville skydda riksdagen liksom de enskilda riksdagsmännen

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

18!

Motion örn klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter.

(Forts.)

från att ånyo drabbas av sådana inskränkningar från en maktfullkomlig despot.
Bestämmelserna syftade alltså till att trygga folkstyrelsens organs handlingsfrihet
gentemot första statsmakten liksom också naturligtvis till att garantera
den enskilde riksdagsmannens rätt att utan administrativa hinder från
myndigheterna utöva riksdagsmannaskapet.

Sådan var bakgrunden till dessa bestämmelser, och just därför är det av herr
Håstad anförda motivet, som också konstitutionsutskottet, såvitt jag kunnat
läsa ut, accepterat, icke riktigt, i det dessa bestämmelser icke främst gälla
den enskilde riksdagsmannens rätt utan riksdagen i dess helhet såsom en institution
och dess möjligheter att utöva sin verksamhet.

De internationella erfarenheterna under de sista årtiondena ha upplyst att
sådana despotiska- tendenser, som 1809 års grundlagsstiftare ville trygga folkrepresentationen
för, även nu ha kunnat leva upp. Det har visat sig från land
efter land att en bristfällig uppslutning från folkrepresentationens sida kring
dessa regler, som mer eller mindre klart utformats i olika länders författningar
och som avse att trygga riksdagarna samt de enskilda riksdagsmännens
handlingsfrihet, har banat vägen för de omvälvningar, som motsvara tidigare
enväldes- och despotstider. Man kan endast säga att de nuvarande despotierna
äro ännu mera raffinerade och utstuderade än de tidigare.

Örn motionären och utskottet här skulle få sin vilja igenom, i vilken ställning
skulle då riksdagsmännen och ytterst riksdagen komma? För närvarande
är det ju så att myndigheterna kunna på blotta misstanken eller egentligen endast
på en angivelse mot en enskild medborgare hålla honom inspärrad utan
dom och häktning upp till två månader. Polisen har brukat denna sin rättighet
i en massa fall. I en hel del fall har detta bruk visat sig vara ett otvetydigt
missbruk, i det att det klarlagts att polisens åtgärder varit fullständigt omotiverade.

Jag vill erinra örn ett fall, då en kvinna, -sorn jag känner och som är gift
med en funktionär i det kommunistiska partiet, fick medfölja sin man till polisen,
när denna gjort husundersökning i makarnas hem. Polisen höll henne i
sju dygn, då hon inte fick träffa någon människa, och varje dag kom polisen
till henne och företedde ett eller ett par fotografier samt frågade henne, örn
hon kände igen personerna på fotografierna. Hon kände emellertid icke dessa
människor och gav således helt enkelt det beskedet, att hon icke kände dem.
Efter sju dygn släppte polisen henne. Hennes man höll man i tolv dygn, varefter
även han blev släppt. Någon påföljd för dessa makar har icke följtjlärför
att det visade sig att dessa åtgärder att beröva dem deras frihet i sju resp. tolv
dygn voro fullständigt omotiverade. Dessa båda människor hade ett barn, som
var åtta år gammalt och som på detta sätt lämnades utan föräldrarnas tillsyn,
medan polisen helt godtyckligt berövade föräldrarna friheten.

Sådant är läget för dagen. Detta är emellertd endast ett exempel, men exemplen
på godtycke och rättslöshet för do enskilda medborgarna i vårt land skulle
kunna mångfaldigas med många, som äro ännu mer upprörande. Numera är
det inte endast medlemmar av det kommunistiska partiet, som drabbats av sådana
åtgärder, utan även medlemmar av andra partier kunna drabbas av dem.
En borgerlig tidningsredaktör tog t. o. m. så illa vid sig av polisens behandling,
att han avled en tid efter densamma.

Skulle man införa en sådan rättslöshet för riksdagsmännen, skulle detta ju
principiellt innebära en möjlighet för myndigheterna att sätta riksdagen ur
funktion i vissa situationer, ty det man kan göra mot den enskilde riksdagsmannen.
kan man naturligtvis göra mot flera av riksdagsmännen. Det man
kan göra mot ett minoritetsparli, kan man göra även mot ett majoritetsparti,

182

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motion om klarläggande a.v riksdagsmans rättigheter och skyldigheter.

(Forts J

i varje fall rent tillfälligt på en angivelse eller misstanke. På detta sätt skulle
man kunna oskadliggöra ett antal representanter, så att man vid vissa tillfällen
skulle kunna inverka på avgörandena i önskad riktning i en viss fråga.

Jag Ilar själv i en inlaga till justitieombudsmannen påkallat lians uppmärksamhet
på flera fall av övergrepp från polismyndigheternas sida. Ännu efter
nära två år har dock justitieombudsmannen icke haft möjlighet eller tid eller
vad det kan vara att närmare befatta sig med de frågor, som jag rullat upp i
min inlaga. Det kanske inte skulle skada att i detta sammanhang, när riksdagen
nu behandlar frågan örn riksdagsmännens skydd, även göra vederbörande
uppmärksam på dessa åtgärder, som i rättsin tres set icke böra glömmas bort.
För att ta det fall, som föranlett herr Håstads framställning, var det ju så att
det räckte med att en riksdagsman utpekats av en utländsk regering, av dess
polismakt eller hemliga polis, för vissa försyndelser, som ansågos vara begångna
mot staten i fråga, för att polisen skall kunna vidta åtgärder. Herr Håstad
har rätt, när han konstaterade att polisen uppenbarligen ignorerade det immunitetsskydd,
som riksdagsmannen är tryggad med. Riksdagsman Linderot, mot
vilken man riktade vissa obevisade anklagelser, berövades faktiskt i väsentliga
avseenden det skydd, som grundlagen vill trygga åt honom. Polisen kunde
efterlysa honom i radio ungefär på samma sätt som man efterlyser en brottsling,
vilken som helst. Man kunde organisera klappjakt på honom och företa
husvisitationer i hans hem. Numera är det fullständigt klart för alla, att det
inte förelåg någon rättslig grund för polisens åtgärder mot riksdagsman Linderot.
På dylika grunder kräver man nu i alla fall att det skall genomföras en
jämställdhet mellan riksdagsmän och andra medborgare.

Jag skulle, herr talman, vilja säga att örn erfarenheterna under den senaste
tiden ha bevisat någonting, är det närmast, att skyddet både för den enskilde
medborgaren och inte minst för den svenske riksdagsmannen uppenbarligen är
bristfälligt, eftersom någonting sådant kunde komma i fråga, som skedde föregående
sommar. Polisen har blivit en stat i staten, som uppenbarligen kan företa
sig åtskilligt, som regeringen icke omedelbart kan inverka på eller kontrollera.

Det har till detta märkliga utskottsutlåtande, som måste betecknas som ett
uttryck för hur de gamla rättsståndpunkterna äro utsatta för en depreciering
under intrycket av rättslösheten i övriga delar av Europa, fogats en reservation
som huvudsakligen socialdemokraterna stå bakom. I och för sig är det
kanske icke så mycket att säga örn reservationen. Den konstaterar liksom motionären
— ehuru tydligen icke med hans uppräkning av vad som är bristfälligt
— att det vidlåder vissa oklarheter i dessa immunitetsbestämmelser.
Det har av vad jag redan sagt framgått, att även jag anser att vissa förbättringar
borde göras. Riksdagens konstitutionsutskott framhöll redan 1913, som
jag nyss refererade, att det förelåg vissa oklarheter, som andra kammaren också
anslöt sig till, men som första kammaren icke ville medge. Dessa oklarheter
föranledde sedan, som nämnts, starka reservationer 1916 och 1917. Så till
vida är jag alltså ense med reservanterna att en viss oklarhet föreligger. Men
själva det faktum att reservanterna ta en motion till utgångspunkt för sin reservation
och till föremål för sitt i motiveringen framförda resonemang, att
utskottet vid ett senare tillfälle kan aktualisera frågan och påkalla en utredning,
som bör genomföras av riksdagen, att således ingen reservation gjorts mot
motionen som sådan och mot utskottets resonemang i denna fråga, gör att man
ändå måste beteckna själva reservationen som ett slags reträtt inför dessa reaktionära
syften, som jag utläser bakom denna motion och detta utlåtande. Ur denna
synpunkt kan jag således för min del inte ansluta mig till reservationens

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

183

Motion orri klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter.

(Forts.)

motivering, ehuru jag naturligtvis är ense med reservanternas yrkande örn avslag
på utskottets utlåtande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka avslag på utskottets utlåtande.
Jag förmodar att resultatet i denna kammare kommer att bli detsamma
som i första kammaren, där ju majoriteten har avvisat konstitutionsutskottets
utlåtande. Jag hoppas endast att majoriteten i denna kammare skall bli åtskilligt
större än i första kammaren mot detta försök att under en formell omsorg
örn tydligheten i grundlagens bestämmelser smussla in möjligheter för
administrativa myndigheter att i ännu högre grad än f. n. är fallet och efter
mönster av ett av nazismen behärskat Europa sätta riksdagen ur funktion.

Herr Fält: Herr talman! Jag skall inskränka mig till några få ord och endast
i korthet yrka bifall till den reservation, som är fogad till detta utskottsutlåtande.

Det ser emellertid nästan ut som om denna fråga i diskussionen skulle få
större dimensioner, än den i verkligheten har. Jag skulle därför för herr Hagberg
och andra, som eventuellt komma att yttra sig, vilja påpeka, att skillnaden
mellan reservanternas och utskottsmajoritetens uppfattning är, att utskottsmajoriteten
vill, att den utredning, som eventuellt kommer till stånd förr
eller senare, skall beslutas av Kungl. Majit, under det att reservanterna anse,
att man icke skall besvära Kungl. Majit med en sådan utredning.

Reservanterna anse i likhet med motionären att en hel del bestämmelser i de
ifrågavarande paragraferna behöva förtydligas. Inga lagar äro ju fullkomliga.
Det är emellertid ingen brådska i detta fall. Reservanterna ha därför ansett att
konstitutionsutskottet kan ta hand om denna sak och att någon särskild utredning
icke behöver sättas i gång.

Jag tycker också, att motionären kan vara ganska tillfredsställd med reservationen.
Om den nu blir bifallen, såsom fallet var i första kammaren, hålles
ju frågan öppen, men örn kammaren bifaller utskottets förslag, faller frågan
helt och hållet.

Det kan vidare vara befogat att ställa den frågan till motionären, vad han
ytterst åsyftar med sin motion, huruvida det är någonting utöver vad som står
i själva klämmen. Jag vill inte på något sätt tillspetsa debatten, men det skulle
ju vara ganska intressant att få veta, huruvida motionären åsyftar någonting
särskilt med motionen.

Till herr Hagberg i Luleå vill jag säga, att såväl reservanterna som utskottsmajoriteten
ha samma inställning till denna fråga. Ingendera parten åsyftar
på något sätt att åstadkomma någon uppluckring i frågan örn immunitetsbestämmelserna.
Jag tror därför att herr Hagberg får rikta sin kritik i detta avseende
åt annat håll. Det enda reservanterna velat är att åstadkomma ett .förtydligande
på vissa punkter beträffande innebörden i den ifrågavarande paragrafen.
Vi ha emellertid ansett att förhållandena för närvarande äro sådana,
att detta icke är någonting som brådskar. Motionären bör enligt min mening
kunna känna sig tillfreds med det tillmötesgående, som utskottet och reservanterna
visat.

Jag skall inte ingå i någon ytterligare polemik med herr Hagberg och inte
heller göra några längre utläggningar i denna fråga. Jag trodde att debatten i
detta ärende skulle bli lika kort i denna kammare som i första kammaren. När
nu första kammaren beslutat bifalla reservationen, kan jag. herr talman, nöja
mig med att yrka bifall till denna.

184

Nr 26.

Måndagen den 23 juni 1942.

Motion örn klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter

(i orts.)

Herr Hagberg i Luleå erhöll ordet för kort genmäle och .yttrade: Herr talman!
Med anledning av vad som anförts från en av reservanterna i konstitutionsutskottet,
att man icke avser någon uppluckring av immunitetsbestämm
el se rila vare sig från utskottsmajoritetens eller reservanternas sida är det
tillräckligt att hänvisa till utskottets motivering, där det bland de skäl, som
enligt utskottets mening tala för att en utredning skall verkställas, anföres,
att detta bör ske »också på grund av den lagstiftning, som tillkommit under
nu pågående krig och föranletts av härunder uppkomna extraordinära förhallanden
och som i extrema lägen medger långtgående ingripanden i eljest
såsom fundamentala ansedda medborgerliga rättigheter». Jag kan inte med
bästa vilja i världen ur detta utläsa någonting annat än att syftet är att åstadkomma
en uppluckring av immunitetsbestämmelserna, ty eljest skulle man
inte kunna skriva på detta sätt,

Anledningen till att jag tillät mig tolka reservationen något annorlunda var,
att bland reservanterna befinner sig bland andra herr Hallén, vilken så sent
sorn 1917 men också vid tidigare tillfällen när denna fråga behandlats alltid
intagit den ståndpunkten, att han ville ännu mera utbygga immunitetsbestämmelserna
för riksdagsmän. Jag beklagar örn jag har tolkat reservanternas
uppfattning fel i detta fall.

Vidare anförde:

Herr Norén: Herr talman! Herr Håstad har i motionen II: 217 yrkat, »att
konstitutionsutskottet matte överväga att företaga en sådan revision av §§ 110
och lil regeringsformen, som bättre än hittills klarlägger en riksdagsmans
rättigheter och skyldigheter, och för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

Motionären har inspirerats till motionen av den pressdiskussion, som förra
sommaren fördes i anledning av ett visst inträffat fall. Det är tydligt, att
det är fallet Linderot, som här åsyftas. Men samtidigt förklarar motionären,
att »vederbörandes egenskap av riksdagsman uppenbarligen icke på något sätt
ägde betydelse för myndigheternas åtgöranden». Man skulle sålunda, enligt
motionären,^ lia handlat lika i det aberopade fallet, örn vederbörande icke innehaft
riksdagsmannauppdrag.

Det är emellertid denna likställighet mellan riksdagsman och andra medborgare,
som motionären syftar till, när han i motionen anför, att det synes
vara angeläget, »att hithörande grundlagsstadganden givas en sådan utformning,
som — förutom att de undanröja nuvarande oklarhet — göra fullt tydligt
att en riksdagsman för sina enskilda handlingar, i den mån dessa bli föremål
för myndighets undersökning eller åtal, eller i andra avseenden icke åtnjuter
ett i förhållande till andra medborgare omotiverat rättsskydd».

När det därutöver i motionen anföres: »Även när det gäller gärningar, som
en riksdagsman begått eller misstänkes ha begått som enskild person, synes
det rimligt och i överensstämmelse med gamla grundsatser, att viss garanti
lämnas mot sådana frihetsinskränkande åtgärder, som efter domstols prövning
kunna visas vara förhastade eller kanske rent av tillkommit i trakasserande
_ syfte», drar man den slutsatsen, att motionären ingalunda ansett, att
myndigheterna haft för små och begränsade möjligheter i det åberopade fallet.
o Vid utskottsbehandlingen har framgått att § 110 i regeringsformen icke är
så oklar, att några åtgärder i förtydligande syfte äro nödvändiga. Därom äro
utskottsmajoritet och reservanter fullt eniga.

Beträffande. § lil regeringsformen anser såväl utskottet som reservanterna,
att en utredning angående revision av denna paragraf kan anses befogad.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

185

Motion om klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter.

(Forts.)

Utskottet vill, att denna utredning skall verkställas av Kungl. Majit. Reservanterna
däremot anse, att en översyn av ifrågavarande paragraf bör företagas
av riksdagen, enär ämnets beskaffenhet är sådan, att riksdagen själv
och icke Kungl. Majit bör företaga utredning örn revision av ifrågavarande
paragraf. Reservanterna anse det dessutom lämpligt, att frågan upptages till
närmare omprövning sedan processreformen genomförts, enär det föreligger
ett nära samband mellan en revision av § lil regeringsformen och processreformen.

Av motionens kläm drar man för övrigt den slutsatsen, att motionären
förutsatt att riksdagen och icke Kungl. Majit skulle företaga ifrågavarande
utredning. Motionären föreslår nämligen som sagt, »att konstitutionsutskottet
måtte överväga att företaga en sådan revision av §§110 och lil regeringsformen,
som bättre än hittills klarlägger en riksdagsmans rättigheter och skyldigheter,
och för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

Initiativrätten till en sådan åtgärd kvarstår och kan användas vid lämpligt
tillfälle, örn kammaren följer reservanterna. Jag anser att utskottets förslag
att skriva till Kungl. Majit i förevarande ärende bör avslås. Första
kammaren har också för sin del avslagit utskottets förslag och bifallit reservationen.

På grund av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Den ärade inledaren sökte i sitt
anförande göra en uttydning av utskottets förslag därhän, att det här skulle
gälla att åstadkomma en ännu större rättslöshet för riksdagsmännen än de
till äventyrs för närvarande äro utsatta för. Denna uttydning är — det
må jag med förlov säga — rent missvisande. Den motivering han anförde för
att så trots allt skulle vara fallet, innebär i alla händelser ingenting annat
än en skuggrädsla, som vittnar örn ont samvete.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens och reservanternas förslag är som
här redan framhållits i sak tämligen oväsentlig, ty båda parterna inrikta sig
på att man skall åstadkomma större klarhet i de paragrafer, varom här är
fråga, eftersom de ge anledning till olika tydningar i flera hänseenden. Det
är för att åstadkomma en rättelse härutinnan, som såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna vilja att någonting skall ske. Skillnaden mellan de båda
parterna är ju endast den, att utskottsmajoriteten anser, att när det gäller
en fråga av denna valör bör man vända sig till Kungl. Maj :t och begära utredning
om den lämpligaste formuleringen, under det att reservanterna hålla
före, att detta är en sak som konstitutionsutskottet på eget initiativ vid en
påföljande riksdag kan sköta om. Utskottsmajoriteten anser emellertid, att
rätt forum i detta avseende väl i alla händelser är Kungl. Majit. Man får så
ofta särskilt när det gäller grundlagsfrågor höra, att riksdagen med förtroende
bör hänvända sig till kungen och låta honom vidtaga de nödvändiga
åtgärderna. Det är den vägen som utskottet har gått, när det följaktligen begär
att Kungl. Maj :t skall vidtaga denna utredning.

Det föreligger intet behov att ytterligare förlänga debatten. Första kammaren
har ju bifallit reservationen — det var förresten endast med tre rösters
övervikt enligt vad som berättats mig. Även örn andra kammaren skulle ge
ett litet mera markant uttryck för sin vilja genom att följa utskottet, behöver
denna fråga i och med detta icke som herr Fält ville göra gällande ha
fallit helt och hållet. Så är ingalunda fallet, ty örn kamrarna skulle fatta

186

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motion örn klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter.

(Forts.)

olika beslut, återstår fortfarande för konstitutionsutskottet möjligheten att
vidtaga de mått och steg, som det kan anse vara av behovet påkallade.

Jag anser därför för min del, att vi med full rätt oell utan att någonting
vedervåga kunna bifalla utskottets hemställan, till vilken jag, herr talman,
ber att få jmka bifall.

Herr Håstad: Herr talman! Herr Hagberg i Luleå bar gått till ett stort
upplagt angrepp emot denna »suspekta» och »reaktionära» motion, för att använda
ett par av de många uttryck han fällde. Jag må säga, att jag blivit
ganska förvånad över denna uttydning av min motion. Denna motion liksom
alla andra skall väl bedömas efter vad som faktiskt står i den. I klämmen
hemställes nämligen »att konstitutionsutskottet måtte överväga att företaga
en sådan revision av §§ 110 och lil regeringsformen, som bättre än hittills
klarlägger en riksdagsmans rättigheter och skyldigheter, och för riksdagen
framlägga förslag i ämnet». I motionens ingress har jag vidare sagt, att denna
motion visserligen har framkallats av den diskussion, som uppstod i fallet
Linderot, men att det inte är själva handläggningen av detta fall som varit
avgörande för framläggande av densamma. Jag vill i detta sammanhang tilllägga,
att den oklarhet, som i samband med pressdiskussionen örn fallet Linderot
visat sig råda rörande den rätta tolkningen av dessa paragrafer, icke
är någon okänd sak för oss statskunskapare. Jag har många gånger haft tillfälle
att konstatera hur bristfälligt avfattade dessa paragrafer äro.

^När vi i alla fall äro inne på fallet Linderot, vill jag endast konstatera, att
så vitt jag förstår har det i detta fall icke rört sig om någonting annat än
att polisen har bett honom gå till handa med att lämna vissa upplysningar.
Det var inte alls fråga örn något anhållande eller ännu mindre någon häktning.
Jag undrar verkligen, örn vi andra riksdagsmän, ifall vi bli anmodade av polisen
att lämna en upplysning, verkligen skulle vägra att göra detta. Jag kan
inte se, att det timm någon som helst anledning för oss att inte stå till tjänst,
när det gäller en ^ sådan rimlig begäran från landets ordningsmakt. Skulle
det däremot bli fråga örn frihetsinskränka.nde åtgärder, måste givetvis immunitetsbestämmelserna
komma till sin rätt. Det är endast för att få bättre klarlagt
hur dessa immunitetsbestämmelser skola tolkas, ''sorn jag väckt denna
motion. Däremot har jag nu, på förekommen anledning, personligen deklarerat
min uppfattning örn. det sätt, på vilket riksdagsman Linderot uppträtt i detta
falk Detta ^anser jag dock inte alls ha med denna sak att göra.

Sålunda återstår, som jag tidigare antytt, endast frågan örn att söka åstadkomma
en tidsenlig revision av bestämmelserna i dessa paragrafer. Ur motionärens
synpunkt är det ganska egalt — det kan jag tillägga — huruvida utskottets
förslag eller reservanternas förslag vinner bifall i denna kammare,
alldeles oavsett det beslut som första kammaren nyligen fattat. Ty såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna erkänna, att det råder stor oklarhet örn
innebörden av de här ifrågavarande bestämmelserna.

Jag skall icke gå in på detta i annan mån än att jag vill säga till herr Hagberg
i Luleå, att vad jag har skrivit i andra stycket av min motivering är
ingenting annat än en hänvisning till de olika meningar, som ha rått bland
grundlagskommentatorerna och i den offentliga debatten i denna fråga. Jag
har icke i fråga om någon av dessa paragrafer velat inskjuta en egen tolkning
utan har nöjt mig med att konstatera förekomsten av stridiga meningar bland
dem, som överhuvud taget ha tänkt över och sysslat med dessa problem.

Vad beträffar riksdagsman, som beskylles för grov misso-ärning enligt § lil,
säger utskottet, att det skulle vara klarlagt, att det skydd, som grundlagen

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

187

Motion enti klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldiglieter.

(Forts.)

skänker honom, avser icke blott den tid, då riksdagen är samlad, utan hela den
mandatperiod, för vilken han är vald. Det är mycket möjligt, att denna tolkning
är riktig och att man kan komma till densamma genom vissa logiska
deduktioner. Det är också uppenbart, att bland kommentatorerna meningarna
på den punkten äro jämförelsevis mera samstämmiga än på andra punkter.
Hur oklart det likväl är vill jag emellertid påvisa genom att framhålla, att
professor Reuterskiöld anför en uppfattning i den första upplagan av sin
kommentar och en annan uppfattning i andra upplagan. I den första upplagan
säger lian, att skyddet egentligen bara avser den tid, då riksdagen är
samlad, alltså samma skydd som avsågs under ståndstiden, men i den senare
upplagan säger han sig möjligen kunna finna den andra uupfattningen motiverad.

Jag vill även framhålla, att på denna punkt avviker den tolkning, som
majoriteten i utskottet har givit, såvitt man vet från praxis i andra länder.
Där åtnjuter riksdagsman icke något immunitetsskydd annat än under den
tid, då session pågår. Jag kan naturligtvis icke svara för alla parlament,
men i de författningar, som jag haft tid att genomgå, och det är ett tiotal, har
jag icke funnit några andra bestämmelser. Jag skulle också tro, att våra grundlagsfäder,
som naturligtvis låtit sig något påverkas av förhållandena utomlands,
haft just den uppfattningen och icke den uppfattning, som Malmgren och
Reuterskiöld och Naumann nu ha deducerat fram. Jag vet emellertid icke,
hurudana förhållandena äro i Ryssland på denna punkt, men det skulle vara
av visst intresse att få veta vilket immunitetsskydd de sovjetryska riksdagsmän
ha haft, som skickats till Saratov eller på annat sätt berövats sin frihet,
exempelvis vid 1938 års stora razzia.

Jag vill i övrigt på detta frågans stadium icke ingå närmare på tolkningsfrågorna
utan konstaterar endast, att det föreligger en allmän anslutning till
den uppfattningen, att dessa bestämmelser borde närmare preciseras.

Så återstår till sist endast frågan, huruvida det i och för sig, alltså oavsett
första kammarens beslut, skulle ha varit lämpligare, att denna fråga gått
till Kungl. Majit i stället för att återuppväckas uteslutande på basis av konstitutionsutskottets
initiativrätt. Jag har, som herr Fält redan framhållit,
verkligen skrivit i min motion, att konstitutionsutskottet måtte överväga att
taga initiativ, och ur den synpunkten står jag naturligtvis ganska nära reservanterna.
Jag måste emellertid erkänna, att jag vid närmare betänkande, alldeles
oavsett det utlåtande som majoriteten har kommit med, finner många
starka skäl tala för att en sådan fråga som denna rent principiellt borde gå
till Kungl. Majit.

Först och främst är givetvis frågan örn immunitetsrättigheterna för riksdagsmän
icke någon enskild fråga för oss utan är också en fråga, som berör
exempelvis rättsförhållandet mellan riksdagsmän och andra medborgare. Dessutom
fordrar en grundlagsändring också regeringens bifall; riksdagen har ju
ingen ensidig rätt, när det gäller grundlagsändringar, även örn man i allmänhet
har den uppfattningen, att det är riksdagen som ensidigt beslutar i författningsfrågor.
Ytterligare ett skäl är, att vad man än må säga örn den grundlighet,
som utmärker de svenska riksdagsutskottens arbete, veta vi nog ändå, att
lagskrivning i ett utskott är något ganska svårt. Man har icke tid till alla de
noggranna undersökningar eller de diskussioner, som kunna vara önskliga.
Slutligen tillkommer ett fjärde moment, som kanske till sist för mig blivit
det avgörande, och det är de olika möjligheter, som riksdagen har att påverka
beslutet å ena sidan, när det är fråga örn en proposition, och å andra sidan, när
det gäller ett förslag, som framlägges på basis av ett utskotts initiativrätt. I

188 Nr 26. Måndagen den 29 juni 1942.

Motion om klarida gande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter.

(Forts.)

fråga om en proposition lia ju riksdagsmännen motionsrätt, oell reservanter
i vederbörande utskott ha möjlighet att ställa vilka yrkanden som helst i anslutning.
härtill. Örn däremot utskottet lägger fram ett grundlagsförslag på
eget initiativ, är det endast utskottets förslag som riksdagen har att taga ställning
till. Kamrarna kunna, såvitt jag förstår, bara rösta ja eller nej och kunna
icke få till stånd en ändring av förslaget. Ur denna synpunkt måste jag hålla
före, att det hade varit till större fördel för ärendets grundliga behandling och
kamrarnas medbestämmanderätt, om man fått till stånd en utredning genom
Kungl. Majit.

Jag kommer alltså för min del att rösta för bifall till utskottets hemställan,
fastän jag naturligtvis,. såsom frågan ligger till, med stort jämnmod finner
mig i bifall till reservationen.

Herr voll Seth: Herr talman! För min del skulle jag vilja säga, att lunman
än tyder § 110 och § lil, upprördes allmänheten i detta land i högsta
grad, när den kommunistiske riksdagsledamoten herr Linderot lekte kurragömnm
med polisen. Alla papper i denna sak kunne ju icke läggas fram, eftersom
många av dem äro hemligstämplade, men kvar står dock det faktum, att
riksdagens anseende blev lidande pa att en ledamot av första kammaren uppförde
sig på det sätt, som han gjorde. Det kan därför icke vara något kränkande,
örn andra kammaren, även örn första kammaren redan har fattat beslut
i annan riktning, bifaller utskottsmajoritetens förslag. För min del är jag säker
på att den aktning, som den lagstiftande församlingen bör ha i allmänhetens
ögon, säkerligen kommer att stärkas, örn andra kammaren går med på
majoritetens förslag i detta avseende.

Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Reservanterna lia ju redan yrkat
bifall till reservationen och jag har för min del icke något annat yrkande att
ställa än de ha gjort. Jag har icke deltagit i utskottsbehandlingen av detta
ärende, men om jag det hade gjort, skulle jag ha anslutit mig till reservationen.
Anledningen till att jag bär begärt ordet var närmast ett yttrande, som
fälldes av herr Hagberg i Luleå. Han ville göra gällande, att i reservationen
skulle ligga ett bestämt syfte att inskränka riksdagsmännens immunitet. Det
är emellertid fullständigt felaktigt att lägga in en sådan tolkning i reservationen,
utan den bör jes i sitt rätta sammanhang. Såväl utskottsmajoriteten som
reservanterna äro i sak ense örn att bestämmelserna i § lil i regeringsformen
äro mycket oklara, vilken oklarhet grundar sig på stadgandets tillkomst under
ett äldre skede av vår rättsutveckling. Örn den saken äro vi alltså överens.
och vad som skiljer oss åt i sak är, att utskottsmajoriteten vill hänvisa frågan
till Kungl. Majit för utredning, medan reservanterna önska, att frågan skall
utredas av ritsdagen själv precis på samma sätt som andra motsvarande frågor,
exempelvis riksdagsmannaarvodets bestämmande o. s. v.

Vad jag sålunda här önskar framhålla är, att man icke får lägga in någon
annan tolkning i reservationen än vad den egentligen innebär. Det vore ju ganska
allvarligt, örn man i utskottsmajoritetens yrkande skulle kunna skymta någon,
strävan att med anledning av det fall, som var aktuellt i somras och som
tor övrigt här har diskuterats, börja fumla på de bestämmelser, som avse skyddet
för riksdagsman. Bland de motiv, som anföras i utskottets utlåtande för
att en översyn av § lil är motiverad, talas bland annat örn »den lagstiftning,
som tillkommit under nu pågående krig och föranletts av härunder uppkomna
extraordinära förhållanden och som i extrema lägen medger långtgående ingri -

Måndagen deli 29 juni 1942.

Nr 26.

189

Motion om kl arla (/(jamie av riksdal/ smans rättigheter och skyldigheter.

(F orts.)

panden i eljest såsom fundamentala ansedda medborgerliga rättigheter». Hur
detta skall tolkas vet jag icke, men för egen del och för reservanternas del vill
jag sålunda bestämt gentemot herr Hagberg i Luleå bestrida, att man får inlägga
den tolkningen, att vi skulle vilja inskränka något på den immunitet,
som en riksdagsman för närvarande har.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det innebär närmast ett uttryck för
hjälplöshet, när man som herr Håstad behöver draga in förhållandena i Sovjetunionen
i denna debatt. Örn jag förstod hans anmärkning rätt på den punkten,
skulle den innebära, att i Sverige har riksdagsman rätt att strafflöst begå förbrytelser,
ty om man icke förutsätter detta är hans invändning om eventuellt
dömda ryska riksdagsmän fullständigt meningslös. Här i Sverige existerar ju
lika litet som i något annat land rättighet för riksdagsmän att bryta mot lagarna.
Det är alltså icke den frågan, som man i detta sammanhang debatterar.

Herr Håstad gjorde sig så oskyldig. Han har icke haft någon reaktionär avsikt
med sin motion. Den var endast dikterad av omsorg om att lagtexten skulle
vara så otvetydigt skriven, att den icke skulle kunna bli föremål för skilda
kommentarer och skilda uppfattningar. Han åberopade bland annat, att professor
Reuterskiöld skulle ha givit två olika tolkningar av denna grundlagsbestämmelse.
Men herr Håstad, det lär icke gå att så lätt komma ifrån, att yrkandet
i motionen har stötts på en motivering, där det sägs, att man skall »göra
fullt tydligt att en riksdagsman för sina enskilda handlingar, i den mån
dessa bli föremål för myndighets undeisökningar eller åtal, eller i andra avseenden
icke åtnjuter ett i förhållande till andra medborgare omotiverat rättsskydd».
Det lär icke gå att komma ifrån, att avsikten är att i varje avseende
jämställa riksdagsmän med övriga medborgare i deras förhållande till de administrativa
myndigheterna. Vöre avsikten en annan, skulle detta ha skrivits
ut, men vad jag här anfört är det viktiga, som har skrivits.

Eftersom herr Håstad är så kallad rättsexpert vill jag erinra om vad konstitutionsutskottet
skrev vid 1917 års riksdag i detta ämne. I sin motivering säger
utskottet, att »denna anmärkning vore, såsom framgår av ovan angivna redogörelse
för 1913 års utskotts utlåtande, redan på förhand bemött, och utskottet
kan inskränka sig till att understryka, att här ej är fråga om beredande av
någon förmån åt den enskilde riksdagsmannen, utan endast örn att tillgodose
det statsintresse, som fordrar och måste fordra, att riksdagens ledamöter ej
utan tvingande nödvändighet hindras i utövningen av sitt kall».

Jag tror, att de statsrättstolkare, som ha försökt tolka meningen med dessa
grundlagsbestämmelser, icke kunnat undgå att se, att det väsentliga är icke.
att den enskilde riksdagsmannen skall ha ett skydd, som andra icke ha, utan
det väsentliga härvidlag är, att riksdagen icke genom administrativ myndighets
ingrepp skall berövas sina möjligheter att handlägga frågorna. Detta är alltså
det väsentliga i denna fråga.

När en talesman för konstitutionsutskottet här försöker bagatellisera saken
och talar örn att det måtte vara uttryck för dåligt samvete, när vi slå vakt örn
en gammal grundlagsbestämmelse, så kan jag icke se annat än att detta bara
är ett försök att komma ifrån vad saken här gäller. Ytterst rikta sig dessa
attacker i verkligheten mot riksdagen, även örn man här tagit ett enskilt fall
som utgångspunkt för desamma. Herr Håstad säger, att man överhuvud taget
icke kan försvara, att en riksdagsman vägrar eller uraktlåter att ge polisen
svar på vissa frågor. Saken ligger emellertid icke till på det sättet. Polisens
attack kom strax efter det tyska angreppet mot Sovjetunionen. Hela denna
attack hade en mycket vidlyftig ram. Jag ber särskilt att få göra kammaren

190

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motion om klaring (jamie av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter.

(Forts.)

uppmärksam på att i den kallelse, som polisen riktade till herr Linderot, uttryckligen
fastställdes, att han skulle höras rörande statsfientlig verksamhet.
Efter vad som förekom i samband med dessa frågor borde det vara ganska
klart, att herr Linderot icke utan vidare borde gå in i diskussion med polisen
på den grundval, som denna behagat formulera. Polisen gjorde faktiskt en
attack mot herr Linderots immunitet, och oberoende därav har det som senare
inträffat visat, att herr Linderot varken kunnat åtalas och långt mindre dömas
för någon som helst lagstridighet för vilket man satt i gång denna historia.
Polisen trängde in i hans bostad, när han själv och hans anhöriga voro frånvarande.
Jag tror, att man med bästa vilja i världen icke kan säga, att detta
överensstämmer med grundlagens anda i fråga örn riksdagsmännens immunitet.
Polisen efterlyste riksdagsman Linderot i Polisunderrättelser och radio på
samma sätt som man gör beträffande grova förbrytare. Herr Linderot hade
icke vägrat att svara polisen. Han hade tvärtom i en öppen förklaring som publicerades
och tillställdes polisen meddelat, att han var beredd att besvara de
eventuella frågor polisen hade att framställa. Vad som här förelåg var, att
herr Linderot på en provokatorisk kallelse för statsfientlig verksamhet och i
detta större sammanhang, som jag nämnt, föredrog att välja tidpunkten för
denna förklarings avgivande, till dess riksdagen var samlad. Jag tycker, att
själva utvecklingen sedan har bekräftat riktigheten av detta. Denna historia
belyser örn något, hur rättslös en enskild medborgare — och i detta fall även
en riksdagsman —— för närvarande är gent emot de administrativa myndigheterna.
Därför finns det ingen anledning att ytterligare öka polisens befogenheter
genom att bifalla konstitutionsutskottets utlåtande.

Det är visserligen en något växlande motivering som reservanterna anfört,
men jag tycker mig finna ändå — och det gläder jag mig åt — såsom någonting
gemensamt, om jag undantager det första uttalandet, att man icke vill gå
till attack mot riksdagsmännens immunitet. Det vilja icke herrar Håstad och
Vougt vidgå, örn jag förstod dem rätt, då de voro uppe i debatten, men den motivering
som utskottet har är i och för sig tillräcklig för att tolka utskottets
uppfattning så, att man verkligen har för avsikt att luckra upp immunitetsbestämmelserna.
Är detta felaktigt, är det så mycket bättre naturligtvis. Det är
emellertid i så fall mycket tråkigt, att utskottet icke kunnat skriva vad det
verkligen avser.

Vad herr von Seth beträffar är det tillräckligt att hänvisa till hur han kryper
bakom hemligstämplade handlingar för att få tillfälle att rikta angrepp
mot en riksdagsman.

Herr Vougt: Herr talman! Skälet till att man kan reflektera på en översyn,
av dessa paragrafer är den oklarhet som vidlåder dem. Jag har icke någon
som helst önskan att förlänga en debatt, som alltmer samlat sig kring herr
Linderot och som i det avseendet är av föga intresse. Jag vill för min del helt
instämma i herr Håstads omdöme i detta fall. Det är oriktigt, då herr Hagberg
i Luleå försöker göra gällande, att polisen icke tagit hänsyn till immunitetsrätten.
Örn fallet väckt uppseende, är det framför allt därför att en riksdagsman
den gången undanhöll en myndighet upplysningar som han kunde
lämna och uppträdde på ett sätt som verkligen var föga hjältemodigt.

Jag har lyssnat med tillfredsställelse till den förklaring som avgivits av en
talesman för utskottet, däri han framhöll, att man ingalunda med utskottets
skrivsätt velat antyda, att det var fråga örn att företaga en revision av dessa
paragrafer därhän, att det riksdagsmännen tillkommande rättsskyddet bleve
mindre. Då jag likväl kommer att rösta för bifall till reservationen, är det där -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

191

Motion om klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter.

(Forts.)

för att jag anser, att saken icke på minsta sätt brådskar. Det gäller här en
grundlagsändring som alltså icke kan ske på ett par år. Jag tycker rent principiellt,
att riksdagen är närmast till att själv taga hand örn utredningen av
denna sak. Nu är formellt läget detta, att första kammaren fattat beslut i enlighet
med reservationen,, och skulle andra kammaren fatta beslut i enlighet
med utskottets hemställan, bortfaller till och med det uttalande, med vilket
kammaren lägger i konstitutionsutskottets hand att göra denna undersökning.
Det kan icke gagna motionären eller dem inom konstitutionsutskottet som vilja
följa hans linje. Det är ett ytterligare skäl i detta fall för kammaren att följa
reservanterna.

Herr Senander: Herr talman! Herr Håstad och efter honom herr Vougt
söka göra gällande, att polisen speciellt med hänsyn till fallet linderot icke
skulle ha någon som helst avsikt att åsidosätta riksdagsmännens immunitet.
Nu begär jag icke, att herrar Håstad och Vougt skola ha reda på det, fastän
de borde ha vetskap därom, men faktum är emellertid, att polisen, hotat med
att strunta i riksdagsmännens immunitet, därest den skulle anse detta vara
nödvändigt. Jag kan också meddela, att polisen i Göteborg engagerat civila
personer att mot betalning hålla bevakning kring min. sommarstuga, ett stycke
utanför Göteborg. Det är bevis nog för att polisen icke alls har så ädla avsikter,
när det gäller att respektera riksdagsmännens immunitet, som man söker
göra gällande. Tvärtom är polisen beredd att, därest det skulle passa den, också
trotsa bestämmelserna örn riksdagsmans immunitet.

Herr Vougt: Herr talman! Det är klart, att om det visar sig, att polisen
skulle kränka riksdagsmans immunilet sådan den kan tolkas i grundlagen, är
det riksdagens skyldighet att slå vakt om sina ledamöters rättsskydd. Hittills
har ingenting inträffat som föranlett ett ingripande från riksdagens sida, även
örn det finns en och annan ledamot av riksdagen som svävat ut över det rent
politiska i sin dagliga gärning och blivit föremål för polisens uppmärksamhet.
Det finns ingenting att göra åt den saken i riksdagen.

Herr Senander: Herr talman! Jag vill blott meddela herr Vougt, att polisen
gjorde en husundersökning hemma hos Linderot, och följaktligen, finns det
redan nu anledning för riksdagen att titta på polisens göranden och låtanden i
fråga örn riksdagsmännens immunitet.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag vill blott säga, att kan det verkligen vara
så, att polisen tar sig sådana fasoner som herr Senander sagt, är det på tiden,
att riksdagen gör något för att stävja den saken. Sådant bör icke få fortgå i
ett land som Sverige.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottes hemställan dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr von Seth begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å konstitutionsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 16, bifaller den vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

192

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motion om klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldighet^
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan och i stället bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:
nr 18, med förslag till utredning av frågan örn ändrad lydelse av §§ 35 och
36 regeringsformen; och

nr 19, över väckta motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 74,
angående avskiljande från aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 10.

Riksdagens år Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 174, i anledning av riksdagens år
lach, revisorers1941 för.samlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsbemttelse.
verkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1940—30 juni 1941.

Punkterna l:o)—3:o).

Kades till handlingarna.

Punkterna 4:o)—10:o).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11 :o).

Kades till handlingarna.

Punkten 12:o).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13:o).

Kades till handlingarna.

Punkten 14:o). T
Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15:o), angående övriga anmärkningar.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Vid denna punkt ha åtskilliga
ledamöter av utskottet avgivit en reservation. Det förhåller sig så, att statsrevisorerna
vid sin granskning funnit vissa oegentligheter beträffande den sjuk -

Måndagen den 29 juni 1942.

Xr 26.

193

Riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse. (Forts.)
husvärd som meddelas befattningshavare. Enligt det beslut riksdagen fattade
1939 skall sjukvården vara lika för alla tjänstemän med rätt för dem att ligga
på allmän sal. Emellertid finns en undantagsbestämmelse, enligt vilken läkare
kan remittera en patient till halvenskilt eller enskilt ruin som han får ligga
på och för där meddelad vård få ersättning av statsmedel. Det har emellertid
visat sig, att detta system utvecklat sig på ett sådant sätt, att det icke
torde vara överensstämmande med statsmakternas mening. Av den utredning
som statsrevisorerna låtit göra, visar det sig nämligen att tjänstemän i 21 och
högre lönegrader blivit tillförsäkrade denna förmån i betydligt större utsträckning
än tjänstemän i lägre lönegrad. Av samma utredning framgår också, att
av tjänstemän, tillhörande den 21 lönegraden eller högre lönegrader, 39 % fått
komma i åtnjutande av denna förmån, under det att av lägre tjänstemän endast
4 % erhållit denna förmån. Detta lia statsrevisorerna ansett icke vara i
överensstämmelse med den mening riksdagen uttalat i denna sak, och de lia
därför gjort en anmälan härom i sin berättelse.

Nu ha första avdelningen och sedan statsutskottets majoritet icke ansett,
att man skall göra en omförmälan på denna punkt. Vi reservanter ha emellertid
ansett, att denna sak är av den betydelse, att den icke borde utan vidare
kastas i papperskorgen utan borde åtminstone omförmälas, och vi ha därför
anfört denna reservation. Jag har hört, att det går knappast att framställa något
yrkande på denna punkt. Alltså får jag väl nöja mig med att anföra dessa
synpunkter och hoppas, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet fästad på
detta spörsmål och vidtager de åtgärder som därav kulina påfordras. Statsrevisorerna
ha själva sagt, att någon möjlighet knappast står till buds att komma
till rätta med denna sak på annat sått än att meddela en sådan föreskrift,
att kostnaden för sjukhusvård ersättes efter den beräknade avgiften för vård å
allmän sal enligt nu gällande grunder. Jag hoppas, som sagt, att Kungl. Majit
har sin uppmärksamhet fästad på denna sak och vidtager de åtgärder som kunna
anses påkallade.

Herr Lindmark: Herr talman! I vad herr Hansson i Rubbestad nu sist
yttrat ber jag att få instämma. Jag begärde ordet för att yttra något beträffande
§ 39 av riksdagens revisorers berättelse, som behandlar Aktiebolaget Träkolsbriketter
i Södertälje. I det underdåniga yttrande styrelsen för Aktiebolaget
Träkolsbriketter efter remiss avgivit över den paragraf i riksdagens revisorers
berättelse, som avhandlar nämnda statsunderstödda bolag, har bolagsstyrelsen
framhållit, att de av revisorerna lämnade uppgifterna i vissa avseenden varit
knapphändiga och rent av missvisande. Bolagets statsutsedda styrelseledamöter
hade, enligt vad styrelsen vidare uppgivit, då de kontinuerligt hållit vederbörande
statsråd underrättad örn sakens utveckling, även haft anledning
omtala i paragrafen vidrörda fakta, dock ofta i betydligt fullständigare och
riktigare form. Ytterligare har styrelsen understrukit, att bolagets hela bokföring
jämte styrelseprotokoll ställts till statsrevisorernas förfogande.

I en ledande artikel i tidningen Social-Demokraten för den 5 maj 1942, vari
Aktiebolaget Träkolsbriketter avhandlas, heter det: »Så stampade också statsrevisorerna
in på arenan. De lämnade en tendentiös framställning av företagets
utveckling, från början till slut byggd på tidningarnas skriverier.» Med anledning
av dels uttalanden av bolaget självt, dels av vad som sålunda stått i
tidningen Social-Demokraten, ber jag att få lämna följande uppgifter.

Till grund för redogörelsen har i första hand legat 1) det offentliga riksdagstrycket
från den tidigare behandlingen inom riksdagen och dess utskott
av frågan örn statsunderstöd för den ifrågavarande brikettillverkningen, vidare
2) Aktiebolaget Träkolsbrikctters räkenskaper och protokoll från styrelse Andra

kammarens protokoll 1942. Nr 20. 13

194

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Riksdagens år 19il församlade revisorers berättelse. (Forts )
sammanträden och bolagsstämmor ävensom 3) avskrifter av promemorior till
vederbörande statsråd från de statsutsedda styrelseledamöterna jämte 4) vissa
andra promemorior och utredningar, vilka av dessa ställts till revisorernas förfogande.
Vidare hava 5) upplysningar lämnats vid föredragning å revisorernas
tredje avdelning av styrelsens ordförande advokat Otto Schultz, jägmästaren
M. Enander, kassakontrollanten auktoriserade revisorn O. Lindahl samt
bolagets tekniske chef civilingenjören B. Brisman. 6) Vid ett sammanträde
hos riksdagens revisorer den 8 december 1941 med nyssnämnda herrar bereddes
dessa tillfälle att för revisorerna in pleno redogöra för sina synpunkter,
och revisorerna för sin del tillfälle att framställa frågor. Över vad härvid
förekom upptogs stenografiskt referat. Slutligen hava 7) uppgifter örn bolagets
mellanhavanden med Aktiebolaget Stockholms spårvägar och med kungl,
arméförvaltningen införskaffats från spårvägsbolaget respektive arméförvaltningen.
Den i förenämnda artikel i tidningen Social-Demokraten lämnade uppgiften,
att revisorernas framställning från början till slut byggt på tidningarnas
skriverier, är sålunda helt och hållet felaktig.

Då revisorerna begärde att få taga del av Aktiebolaget Träkolsbriketters
bokföring och styrelseprotokoll, överlämnades handlingarna tillika med en promemoria
från styrelsens ordförande, däri bl. a. förekom följande stycke: »Till
förebyggande av missförstånd och enär ju statsrevisorerna icke tagit del av
alla fakta rörande bolaget, förbehålles, att styrelsen i bolaget skall få taga
del av statsrevisorernas förslag till yttrande — den s. k. reciten — angående
AB. Träkolsbriketter och få i anledning därav göra de erinringar, som styrelsen
önskar, på det att saken må bli såvitt möjligt till fullo belyst innan
statsrevisorernas definitiva utlåtande utformas.» Tillfälle bereddes sedermera
styrelsens ordförande att taga del av reciten i revisorernas berättelse. Utöver
denna reelt innehåller berättelsen endast det uttalandet från revisorernas sida,
att vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett sig böra bringas till riksdagens
kännedom. När ordföranden i bolaget tog del av reciten, hade han endast
tvenne mindre erinringar att göra, vilka också föranledde en viss omjuste-,
ring av den föreslagna reciten.

Slutligen finns det anledning att i detta sammanhang beröra ett uttalande
i den tidigare omnämnda artikeln i tidningen Social-Demokraten. I en inledande
redogörelse för licalitbriketternas egenskaper sägs det: »Mot briketterna
bär ingen anmärkning gjorts.» Detta kan missförstås. I själva verket lia ju
några briketter ännu ej framställts här i landet, och de i utlandet framställda
licalitbriketter, soln prövats, lia varit tillverkade av utländsk råvara. Det var
nämligen så, att licalitbriketterna ställdes till förfogande för Stockholms spårvägar,
för att deras lämplighet skulle prövas. De befunnos vara utmärkta, och
spårvägsbolaget vitsordade detta. Men senare koni det fram, att den råvara
som på sin tid skickades från Sverige över till Tyskland, där proven skulle
äga rum, inte kommit vederbörande till handa, utan de licalitbriketter som
översänts från Tyskland hit till Sverige voro tillverkade av den råvara, som
fanns på ort och ställe i Belitscha i Jugoslavien. Dessa briketter bestodo av
bokkol och sålunda icke av svenska barrträdskol.

När bolaget skrivit, som det har skrivit, vilket finnes infört i del II av statsrevisorernas
berättelse, och det inte på annat sätt varit möjligt att kunna
motbevisa, vad bolaget där har anfört, har jag ansett det vara av vikt att få
till riksdagens protokoll och till kammarens kännedom meddela, vad jag nu
har relaterat.

Herr Lövgren: Herr talman! När denna fråga behandlades av statsrevisorerna,
antecknade jag en reservation till statsrevisorernas protokoll, ty jag

Måndagen den 29 juni 1942.

Xr 26.

195

Riksdagens år 1911 församlade revisorers berättelse. (Foris.)
ansåg, att jag inte kunde ställa mig helt solidarisk med statsrevisorerna i fråga
örn det uttalande som de gjort. Jag skall inte komma med någon långrandig
utläggning av denna fråga, men jag vill fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
på en sak, nämligen att om man börjar att i allmänhet behandla
av staten utsedda styrelseledamöter i ett företag, som staten är intresserad i,
på det sätt vilket ledamöterna i Aktiebolaget Träkolsbriketters styrelse lia
blivit behandlade, framför allt av tidningspressen, så lära vi snart komma
fram till ett tillstånd, där ingen vill åta sig något styrelseledamotskap i ett
bolag å statens vägnar.

Jag skall icke gå in på frågan örn vilka misstag och fel som blivit begångna,
när Aktiebolaget Träkolsbriketter planerades. Men jag vill fästa uppmärksamheten
vid att i den tidningskampanj som ägt rum efter publicerandet
av statsrevisorernas berättelse man tog heder och ära av de av staten utsedda
styrelseledamöterna på ett sätt som ingalunda kan betraktas som till
någon del motiverat eller rättfärdigt. Det var de av staten utsedda styrelseledamöterna
i Aktiebolaget Träkolsbriketter som framför allt kommo i gluggen
och fingo bära all smälek för detta företag och dess misslyckande. Den
som går igenom handlingarna finner, att de statsutsedda ledamöterna ha gjort
vad som rimligen har kunnat göras för att tillvarataga statens intressen och
få rätsida på denna sak.

Jag fäster också uppmärksamheten på att licalitbriketterna utan tvivel
äro en förnämlig produkt och att det vore önskvärt att få dem producerade
inom landet. Att Aktiebolaget Träkolsbriketter har misslyckats med framställningen
härav beror ju helt och hållet på den omständigheten, att det enda
företag som kunnat leverera den för produktionen nödvändiga pressen inte
har kunnat fullgöra denna leverans tidigare. Nu sägs det, att pressen är färdig
för leverans. Örn så är fallet, skulle jag vilja göra en hemställan till regeringen,
att den, trots allt vad som förevarit i denna sak, inte skrinlägger den
och låter det hela förfalla, utan utnyttjar den sakkunskap som Aktiebolaget
Träkolsbriketters ingenjör besitter på denna punkt och försöka att, t. ex. i
samråd med det statliga trävarubolaget, lösa denna fråga. Staten har ju stora
kolugnsanläggningar både i Skinnskatteberg och i Piteå och alltså den nödvändiga
råvaran för att genomföra denna sak. Jag tror, att det svenska folket
kommer att vara staten tacksam, om den bidrar till att få till stånd en verkligt
stor produktion av licalitbriketter, ty det är obestridligt, att nian med sådana
briketter kan köra en minst tre gånger så lång sträcka utan bränslepåfyllning
som man kan köra på träkol eller ved. Det innebär särskilt ur militär
synpunkt den fördelen, att nian inte nattetid behöver avslöja, var man befinner
sig, så ofta som nu är fallet, då man var sjätte eller sjunde mil skall
stanna och byta bränsle i gengasapparaten. Överhuvud taget innebär det naturligtvis
en fördel, örn jag kan köra tjugo ä tjugofem mil mot, som nu är
fallet när man använder träkol eller ved, endast 6, 7 eller på sin höjd 8 mil
utan påfyllning av bränsle. Jag tror alltså, att det finns skäl till att staten
vidmakthåller sitt intresse och försöker omsätta den uppgjorda planen i praktiken
trots allt misslyckande som skett.

Jag skall inte gå in på frågan ytterligare utan bara konstatera, att när
statsutskottet har lämnat statsrevisorernas anmärkningar på denna punkt utan
något uttalande under den samlingsrubrik sorn innefattas i punkten 15. så
får man väl tolka det så. att vad som förekommit är av vederbörande nöjaktigt
förklarat, oell att alltså styrelsen för Aktiebolaget Träkolsbriketter har
utgått ur denna granskning utan att vara så nedfläckad och syndfull som
man gjorde gällande i tidningspressen i december månad. Jag tror. att det
finns anledning till att allmänbeten får del av vad som har förevarit på ett

196

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse. (Forts.)
annat och objektivare sätt än vad som var fallet i december månad under den
speciella kampanj som följde på publicerandet av statsrevisorernas berättelse.
Den av Aktiebolaget Träkolsbriketter avgivna revisionsberättelsen visar ju
till fullo, att de av staten utsedda styrelseledamöterna gjort, vad som rimligen
på dem kunnat ankomma för att rätta till det som eventuellt kunde vara
skevt, när de tillträdde sina platser i styrelsen. Under sådana förhållanden
kan det inte vara rimligt, att de skola nedsablas på sätt som skett. Det kan
ju, som jag tidigare sagt, leda till att ingen människa vill åtaga sig ett styrelseledamotskap
för statens räkning, örn man riskerar att bli behandlad på
det sätt, på vilket pressen i detta fall har behandlat av staten utsedda styrelseledamöter
i ett bolag.

Herr Lindmark erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Av herr Lövgrens uttalande angående sin reservation kan man lätt
få den uppfattningen, att det är en reservation till statsrevisorernas berättelse
som han avgivit. Så är dock inte fallet, utan det är en reservation till
statsrevisorernas protokoll. Till statsrevisorernas berättelse finns ingen reservation
från herr Lövgrens sida. Det föreföll mig åtminstone nu, som örn herr
Lövgren skulle vara beredd att klandra statsrevisorerna för deras uttalande
och som örn han hade den åsikten, att de inte bort ha givit sig in på en granskning
i förevarande fall. Enligt mitt sätt att se är det tvärt örn på det allra
högsta av nöden, att sådana företag som erhålla statsbidrag granskas av
statsrevisorerna. Endast på så sätt kan företaget få det förtroende från allmänhetens
och riksdagens sida som är erforderligt.

Slutligen säger herr Lövgren, att den anmälan som gjorts under punkt 15
i utskottets utlåtande är ett bevis på att utskottet har funnit, att vad som
anmärkts har genom vad bolaget anfört blivit nöjaktigt förklarat. Det är för
att förekomma en sådan tolkning av utskottets uttalande som jag hållit mitt
första anförande här i dag.

Herr Lövgren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill fästa herr Lindmarks uppmärksamhet på att jag
i mitt första anförande sade, att jag hade till statsrevisorernas protokoll antecknat
en reservation. Att jag inte sedan antecknat en reservation till statsrevisorernas
berättelse, beror därpå, att jag icke velat bryta mot den symmetri
och enhet som finnes i statsrevisorernas berättelse i övrigt. Men herr Lindmark
vet mycket väl, att jag under debatten om denna sak inom statsrevisionen
förklarade, att jag förutsåg, att så som statsrevisorernas berättelse
var avfattad i denna punkt, skulle det bli de av staten utsedda styrelseledamöterna
som komme i gluggen för alla misstag som voro begångna, och på
den punkten kan jag ju säga, att jag har fått mycket mera rätt, än jag någonsin
befarade. Hade jag vetat, att pressen skulle vara så fullkomligt bakom
flötet vid bedömandet av denna sak, som den var, skulle jag med all säkerhet
antecknat en reservation också till statsrevisorernas berättelse. Då skulle
jag inte nöjt mig med en reservation till protokollet, såsom jag gjorde. Men
det är i alla fall rimligt, att när man ser, hur denna sak blivit snedvriden,
som den faktiskt blivit här, man då säger sin ärliga tanke örn saken.

Härefter yttrade:

Herr Ward: Herr talman! Såsom representant för statsutskottets majoritet
har jag ingen som helst anledning att yttra något med anledning av vad
herr Lindmark nyss anfört. Statsutskottet har nämligen icke blivit klandrat

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

197

Riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse. (Forts.)
för sin uraktlåtenhet att skriva särskilt om Aktiebolaget Träkolsbriketter.
Följaktligen finns det, som jag sade, ingen anledning för mig att yttra mig
örn den saken.

Jag begärde ordet med anledning av herr Hanssons i Rubbestad anförande
och vill i anknytning till detta framhålla — jag är för övrigt mycket
angelägen örn att göra det — att det i sak icke råder någon som helst meningsskiljaktighet
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna på denna punkt.
Utskottsmajoriteten har i likhet med reservanterna ansett, att tillämpningen
av bestämmelserna angående ersättning för sjukhusvistelse har betänkligt spårat
ur och att det finns all anledning för regeringen att ägna denna sak en
ingående uppmärksamhet i fortsättningen. Jag vill för övrigt tillägga, att
statsrevisorerna gärna i fortsättningen må följa detta ärende, i fall det inte
kommer något initiativ från annat håll, så att man kan få rättelse i saken.

Jag kan vitsorda, att det inom statsutskottets första avdelning fanns en
viss stämning för att man borde göra något åt detta ärende. Men när saken
var så pass ny och man inte hade någon längre erfarenhet, sådan som man
annars brukar samla i ting av detta slag, ansåg sig avdelningen inte böra
göra något särskilt uttalande utan låta anmärkningen falla under den sista
paragrafen i utskottsutlåtandet. Vi kommo för övrigt till den uppfattningen,
att skulle man överhuvudtaget göra något, måste det bli i form av en skrivelse,
men av de skäl, som jag nyss nämnde, ansågs det inte vara tillräcklig
anledning att redan nu skriva till regeringen i fråga örn bestämmelser som
inte tillämpats längre tid än vad här varit fallet. En omförmälan i ett ärende
som detta har ju ingen vidsträcktare betydelse.

Jag har begärt ordet endast för att slå fast, att statsutskottets majoritet
i sak varit inne på samma linje som reservanterna och att det delar dessas
önskemål, att saken snarast må läggas tillrätta på det förnuftiga sätt som reservanterna
lia rekommenderat.

Herr Björklund: Herr talman! Jag har ingen anledning att yttra mig i den
fråga som togs upp av herr Hansson i Rubbestad och som avser den felaktighet
som ligger däri, att de högre och de lägre statstjänstemännen ha olika
förmåner, då de en eller annan gång råka ut för sjukdom, särskilt olycksfall.
Det är påtalat här, och det har påtalats i första kammaren samt framhållits,
att det torde ha varit en nödvändighet att ärendet har kommit upp. Det kan
nog vara, som statsutskottets talesman sade, att det hela är av relativt nytt
datum, men detta datum är i varje fall inte så nytt, att inte revisorerna, när
de sågo, vart det tenderade och inte bara det, utan vad som i verkligheten
skett, ansågo det vara sin skyldighet att underrätta riksdagen om detta förhållande.
och jag hoppas, att rättelse kommer att fortast möjligt ske.

Beträffande vad här sagts örn Aktiebolaget Träkolsbriketter skall jag icke
yttra mig vidare, än att jag säger, att jag är ingen vän av tidningarnas hudfliingning
av vare sig den ena eller den andra institutionen. Jag är heller ingen
vän av att tidningarna försöka trampa statsrevisorerna ned i stövlarna så
långt de kunna. Vad vi på denna punkt gjort är, att vi fäst riksdagens uppmärksamhet
på att allt inte varit av den beskaffenhet som det rätteligen
hade bort vara. Vi lia inte sökt att komma åt de av staten utsedda styrelseledamöterna.
De lia varit kallade till revisionen, och de ha självmant infunnit
sig. Det har förts stenografiskt protokoll, och ordföranden i bolagets styrelse
har själv tillsammans med huvudsekreteraren inom revisionen justerat det
stenografiska protokollet, innan det infördes i statsrevisorernas berättelse. När
förhållandena ligga till på det sättet, tror jag, att en av riksdagen vald revisor,
när han uppmärksammat, att ett fel av ena eller andra ordningen, av

198

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Riksdagens år 19M församlade revisorers berättelse. (Forts.)
det ena eller andra slaget har begåtts, skulle illa förvaltat sitt pund, därest
han inte gjort någon anmärkning. Herr Lövgren har ju själv varit med om att
göra anmärkning.

Jag erkänner gärna, herr Lövgren, och jag har förresten redan gjort det, att
jag inte är förtjust över det sätt varpå tidningarna behandlat denna sak. Men
jag vill å andra sidan säga, att det har förekommit sådana ting, att de inte
kunna försvaras. När jag begärt ordet, har jag gjort det endast för att framhålla,
vad som är sant, rätt och hänt i frågan och ingenting vidare. Jag förstår
de stora svårigheter som vederbörande kungavalda. styrelseledamöter och
andra haft att kämpa med i hithörande frågor. De ha inte kunnat erhålla
beställda maskiner o. s. v. Men det är så mycket annat i denna affär som
ligger på ett annat plan, och vi ansågo oss inom revisionen, som herr Lövgren
väl vet, inte kunna underlåta att göra anmärkning på den punkt varom det
här nu är fråga. Jag tror, att det är riktigt, att i den mån riksdagen kommer
underfund med att dess utsedda revisorer pekat på att felaktiga förhållanden
äro rådande, det må gälla den ena eller den andra grenen av statens affärsverksamhet,
då skola också dessa felaktiga förhållanden påtalas. Det är det
enda möjliga, örn man skall kunna driva affärsverksamhet under statens hägn.

Jag skall inte gå in på detaljer i detta företags sorgliga historia. Jag vill
bara säga, att det är till alla delar bäst vad som skett, och alla veta vad som
har skett.

Herr Lindmark: Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse, att
på en punkt äro herrar Björklund, Lövgren och jag ense, nämligen att fördöma
tidningsskriverierna i denna sak. Det har icke varit någon nytta med detta,
framför allt i de fall, då tidningsskriverierna lia utvisat rena rama misstaget.

Jag omnämnde, att herr Lövgrens reservation var gjord till protokollet och
icke till berättelsen, därför att det kan finnas kammarledamöter, som icke känna
till denna skillnad och följaktligen lätt kunna få den uppfattningen, att reservationen
var fogad till revisorernas berättelse. Det är en väsentlig skillnad
härvidlag. Det har förekommit, att ledamöter av statsrevisionen fogat reservationer
till själva berättelsen. Då lia dessa en helt annan tyngd, då har vederbörande
reservant icke ställt sig solidarisk med övriga revisorers uttalande.
Så är icke fallet nu.

Sedan måste jag peka på ännu en sak. Herr Lövgren läste upp, att den omständigheten
att statsutskottet icke funnit anledning att föreslå någon åtgärd
i denna fråga skulle vara beroende på att vederbörandes utlåtande nöjaktigt
förklarat saken. Det är att begränsa vad statsutskottet självt har velat sammanföra
under punkt 15. På det att det skall vara. fullt klart måste jag läsa
upp den formulering, som statsutskottet använt. Det heter där: »Vad i övrigt
blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet funnit hava medfört
åsyftad eller i utsikt ställd rättelse eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt
förklarat eller ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt
tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas,
eller slutligen icke hava varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla
något yttrande.» Framför allt det sistnämnda är ju tillämpligt i detta fall, ty
vad som redan är gjort står ju icke att rätta till. Man kan icke rädda de hundratusenden,
som redan äro förbrukade utan att lia givit verklig valuta.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag finns antecknad bland de
ledamöter av statsutskottet, som lia reserverat sig på punkt 15 beträffande
sjukhusvården för statens befattningshavare. Men jag tror att det är av ett

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

199

Riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse. (Forts.)
visst värde, att från något håll bland reservanterna vitsordas, att statsutskottets
företrädare hade alldeles rätt då han förklarade, att denna reservation icke
betecknar någon meningsskiljaktighet i fråga om själva saken mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Därom råder nog fullkomlig enighet i statsutskottet,
att det förfarande, som statsrevisorerna påtala, är olämpligt. Det bör
inte fortsätta.

Jag begärde ordet egentligen för att, till den kraft och verkan det möjligen
kan ha, utfärda en liten varning till sjukhusens styresmän, att de skola inte inbilla
sig, att genom att denna reservation inte har kunnat bli föremål för proposition
i kammaren, saken därmed skulle vara begravd. Det är sörjt för att
det finns en viss kontinuitet i riksdagsrevisorernas arbete, och jag förmodar att
de lia anledning att vara uppmärksamma beträffande denna sak även i fortsättningen.
Det är på det sättet, att om man ställer ett annat yrkande ett annat
år, nämligen om en skrivelse till Kungl. Majit, för den händelse man under
hand inte kan få rättelse, så kan detta yrkande sannolikt ställas under proposition,
även örn det inte vinner majoritet i statsutskottet. Detta böra de herrar,
som i fortsättningen få med denna sak att göra, observera, och man bör särskilt
uppmärksamma det vid sjukhusen i vårt land.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har begärt ordet för att framhålla, att
jag icke kan acceptera den tolkning av statsutskottets uttalande i punkt 15.
som herr Lindmark hävdade. Styrelsen för Aktiebolaget Träkolsbriketter har i
anledning av statsrevisorernas anmärkning avgivit en, förklaring på 27 maskinskrivna
sidor, i vilken den gendriver de anmärkningar, på vilka tidningspressen
byggde, och när statsutskottet sålunda inte har tagit upp det konkreta
fallet och sagt något örn det, så utgår jag ifrån att det är att betrakta som
av vederbörande nöjaktigt förklarat. Sedan får det väl bli någon av statsutskottsledamöternas
sak att avgöra, huruvida jag eller herr Lindmark tolkar
riktigt.

Under alla förhållanden är det ändå på det sättet, att statsrevisorernas uttalande
har lett till att de statsutsedda ledamöterna på ett obehörigt sätt blivit
utsatta för smädelser och skandalskriverier i den .svenska pressen, något som
jag förutsåg att resultatet skulle bli, när vi behandlade saken. Då säger herr
Lindmark och herr Björklund, att jag har varit ense med statsrevisorerna örn
anmärkningen. Nej, hade jag varit ense med statsrevisorerna örn anmärkningen,
hade jag inte fogat en reservation till revisorernas protokoll. Att den blev
fogad till protokollet och inte till berättelsen berodde på att man var så angelägen
om att få berättelsen reservations fri. Hade jag vetat, hur det skulle utnyttjas
av herr Lindmark i dag, så skulle jag sannerligen inte ha nöjt mig med
en reservation till protokollet. Men det är ju bra att veta för framtiden, hur en
reservation till protokollet blir utnyttjad. Jag kommer sannerligen att ta vara
på min reservationsrätt, när jag har anledning till det, helt och fullt i fortsättningen.

Herr Lindmark: Herr talman! Jag kan inte tänka mig att utskottet vid
behandlingen av detta ärende har tagit någon som helst hänsyn till tidningarna,
som herr Lövgren gjorde sannolikt. Det är naturligtvis uteslutande till vad
statsrevisorerna ha sagt.

Sedan vet ju herr Lövgren säkert, att en reservation till protokollet har bra
liten betydelse, alldenstund dessa protokoll icke bli offentliggjorda. Det är ju
endast en händelse att en sådan blivit omtalad här i kammaren i dag. Annars
hade icke någon vetat örn den. En reservation har endast betydelse örn den avgives
till statsrevisorernas berättelse.

200

Xr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motioner
angående dyrortsgrupperingssysiemet.

Riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse. (Forts.)

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i debatten,
men herr Lövgrens upprepade gånger framförda tolkning av statsutskottets
mening i fråga örn statsrevisorernas anmärkning beträffande Aktiebolaget
Träkolsbriketter ger mig anledning att säga, att jag tror att herr Lövgrens
tolkning, att vederbörande ha nöjaktigt förklarat de anmärkningar, som
äro framställda, är nog herr Lövgren fullständigt ensam om både i kammaren
och utanför denna.

o Herr Lövgren: Herr talman! Då skall jag be att till herr Persson i Falla
få säga, att det är ett högst anmärkningsvärt sätt, örn statsutskottets ledamöter
haft samma åsikt som herr Persson i Falla, att de då icke kunnat samla sig till
något uttalande på punkten in concreto.

Sedan överläggningen härmed förklarats
lingama.

avslutad, lades punkten till hand -

§ IL

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 207, i anledning av väckta motioner
angående dyrortsgrupperingssystemet.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (1:14)
av herr C. P. V. Gränebo m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 11)
av herr Svensson i Grönvik m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit begära utredning om avskaffande av dyrortsgrupperingssystemet,
så att löner, skatteavdrag, folkpensioner och familjebidrag m. m.
komme att fastställas efter enhetliga, för hela riket gemensamma grunder, vid
vilkas fastställande de i motionerna anförda synpunkterna måtte beaktas.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(1:81) av herr E. Albertsson m. fl. och den andra inom andra kammaren
(II: 180) av herr Boman m. fl., hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte begära, att Kungl. Majit ville låta igångsätta en allsidig
utredning i skatte-, löne- och pensionsdyrortsfrågorna, så att rättvisare ortsindelning
än nu gällande måtte kunna genomföras fortast möjligt, då normalare
förhållanden i fråga örn prisläget inträdde.

Utskottet hemställde, att motionerna 1:14 och 11:11 samt I: 81 och II: 130
ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1 :o) av herrar Heiding, Persson i Skabersjö, Emil Petersson, Svensson i
Grönvik, Hansson i Rubbestad och Åqvist, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 14 och II: 11 samt
1:81 och II: 130, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
låta igångsätta en allsidig utredning i skatte-, löne- och pensionsdyrortsfrågorna
för åstadkommande av större rättvisa på ifrågavarande områden än vad nu
vore fallet;

2:o) av herrar Johan Bernhard Johansson, Ekströmer och Persson i Falla,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Boman: Herr talman! Jag har tillsammans med några andra kammarmarledamöter
väckt en motion, vari hemställes om en allsidig utredning i
skatte-, löne- och pensionsdyrortsfrågorna, så att en rättvisare ortsindelning

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

201

Motioner angående dyrortsgrupperingssystemet. (Forts.)
än nu gällande måtte kunna genomföras fortast möjligt. Vi lia inte sträckt
oss så långt att vi begärde dyrortsgrupperingens avskaffande. Sedan vi avlämnade
denna motion, Ilar socialstyrelsen i en skrivelse till Kungl. Majit den
20 maj i år överlämnat en redogörelse över en undersökning rörande levnadskostnadernas
lokala olikheter år 1941. Jag skall därför inte ingå i någon argumentering
för skälen till vår motion utan ber att få hänvisa till denna utredning,
som nu är publicerad i Sociala Meddelanden nr 5 och som i stort sett
sammanfaller med skälen i vår motion. Jag ber dock, herr talman, att få citera
följande ur utredningens slutord, som utredningen anför efter att i det föregående
ha påpekat, att prisökningen i regel varit större inom de lägre ortsgrupperna
än inom de högre. Det heter: »Under dessa omständigheter måste styrelsen
bestämt avstyrka att den verkställda undersökningen utnyttjas för enbart
en justering av gällande ortsgrupperingar. I stället böra nya dylika grupperingar
utföras, och får socialstyrelsen sålunda för sin del uttala, att styrelsen
anser den gjorda undersökningen utvisa, att behov av en dylik åtgärd
föreligger. Det må till sist understrykas, att den konstaterade sammanpressningen
av prisnivån inom olika orter, ehuru den är betydande, enligt styrelsens
mening dock på intet sätt gått så långt, att fog finnes för ett avskrivande av
hela ortsgrupperingssystemet, varvid löner, skatteavdrag, folkpensioner, familjebidrag
m. m. skulle komma att fastställas efter enhetliga för hela riket
gemensamma grunder.»

Då ju, som jag framhållit, denna utredning och vår motion i stort sett sammanfalla
och då motionärerna i motion nr 11 ha i en reservation biträtt vårt
yrkande, kan jag inte finna annat än att enighet i stort sett torde vara uppnådd
örn att en rättvisare ortsindelning måste komma till stånd.

Jag ber till sist, herr talman, att få uttala den förhoppningen, att Kungl.
Majit måtte med all möjlig skyndsamhet gå i författning örn att en ny och
rättvisare indelning snarast måtte genomföras, så att den orättvisa, som det nuvarande
systemet tillfogar stora grupper av vårt folk, med det snaraste undanröjes.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Åqvist.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Denna fråga har ju varit på tapeten
åtskilliga gånger de senaste åren, och jag tror knappast det är någon här
i kammaren som egentligen förvånar sig över detta, då man vet de stora orättvisor
som denna dyrortsgruppering medför. Det är däremot mycket förvånande
att statsutskottet i detta utlåtande ändå har avstyrkt de motioner, som i detta
ärende föreligga och vari föreslås en utredning om att få rättvisare grunder
för dyrortsgrupperingen.

Man vill från utskottsmajoritetens sida göra gällande, att denna fråga nu
ligger under Kungl. Maj :ts prövning och att det pågår en viss utredning hos
socialstyrelsen. Jag har emellertid litet svårt att förstå detta. Socialstyrelsen
har ju redan verkställt den utredning, som Kungl. Majit begärt, och i det yttrande,
som är bifogat av socialstyrelsen och undertecknat av dess generaldirektör,
säger man, att frågans lösning blir beroende av den utredning, som
socialstyrelsen verkställer och som man hoppas skall vara färdig då riksdagen
skall taga ståndpunkt till frågan. Då socialstyrelsen så starkt har betonat, att
stora förskjutningar ägt rum gentemot vad som förut gällde, så att det nu gällande
dyrortsgrupperingssystemet anses ohållbart, tycker jag att den logiska
konsekvensen härav borde vara, att riksdagen klart och tydligt sade ifrån, att
de önskemål, som äro framförda i motionerna, böra realiseras så snart som möj -

202

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motioner angående dyrortsgrupperingssj/stemet. (Forts.)
ligt och att en utredning igångsattes, som påvisar hur man skall komma ifrån
det oriktiga system, som nu förefinns. Jag kan inte tänka mig, att regeringen
kommer att låta det bli en omgruppering, en uppfattning av vissa orter till
högre dyrortsgrupp, utan här måste det bli en genomgående omändring, som
knappast kan komma till stånd utan att en utredning verkställes.

Detta dyrortsgrupperingssystem har nu börjat tillämpas på ganska många
områden. Ursprungligen infördes det på löneområdet för statstjänstemän, och
det har ju medfört att tjänstemän på billigaste ort inte ha mer än knappt 4/3
i lön gentemot dem som bo på högsta dyrort. Systemet har också utvidgats
undan för undan. Man har senare infört en ny dyrortsgradering för skatteunderlaget
som gör, att dessa människor, som bo i de högre ortsgrupperna,
inte bara ha förmånen av att få en hög lön, betydligt högre än på lägsta ort,
utan dessutom få ett betydligt större skatteavdrag, varigenom de skonas från
den skatt, som de eljest skulle rättvisligen ut med. Man har också infört det
beträffande folkpensionerna, där grupperingen skett på ett sådant sätt att de
som bo i grupp III få betydligt större pension än de som bo i grupp I.

Den utredning, som socialstyrelsen gjort, visar att levnadskostnaderna i stort
sett äro desamma på lägsta ort som på högsta beträffande de viktigaste livsförnödenheterna.
De variationer, som finnas, uppgå beträffande livsmedel till ungefär
200 kronor för en normalfamilj, under det att löneskillnaden mellan
lägsta och högsta ort för t. ex. en byråchef är över 2,000 kronor. Den på
högsta dyrort har mer än 2,000 kronor högre lön än den på lägsta ort, och
även beträffande en vaktmästare förhåller det sig på samma sätt. På högsta
dyrort, I-ort, har han något över 1,000 kronor mer än på lägsta ort. Då av
utredningen framgår, att skillnaden i levnadskostnader knappast uppgår till
mer än 200 kronor per år som det allra högsta, och det ändå skall vara denna
löneskillnad, förstår man det oriktiga förfarande, som hittills har tillämpats
på detta område. Vi ha också lagt märke till att denna dyrortsgruppering spritts
undan för undan till andra områden. Vi ha förut i dag debatterat denna dyrortsgruppering
för familjebidrag till inkallade värnpliktiga. Men inte bara beträffande
sådant som staten sysslar med har man infört dyrortsgruppering,
utan den har också börjat sprida sig till industrier och andra områden, där
de som äro sysselsatta på dyrorterna få högre ersättning. Detta gör att landsbygdens
folk försöker att dra sig till städerna, där det givs högre ersättningar,
förutom alla andra förmåner som förekomma i städer och mera tättbebyggda
samhällen. Jag tror att detta system med dyrortsgruppering är en av de saker
i detta samhälle, som sprider en viss osundhet, och detta bör man försöka
att komma till rätta med snarast möjligt och inte slå ifrån sig. såsom utskottet
här gör, när det säger att det förväntar att Kungl. Maj:t skall vidtaga åtgärder.
Har man den uppfattningen, att det är någonting på tok i detta avseende,
då tycker jag inte man skall vara rädd för att också uttala sin mening, att
här höra vidtagas åtgärder för att få rättelse till stånd. Då man hemställt örn
en utredning i frågan, har man, tycker jag, inte begärt för mycket, utan det
är tvärtom ett krav, som måste tränga sig fram.

Under åberopande av vad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven av herr Heiding m. fl.

Häruti instämde herr Hansson i Skediga.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den fråga, som behandlats i det
statsutskottsutlåtande, vilket nyss föredragits, är redan avgjord i första kammaren.
Första kammaren har bifallit statsutskottets hemställan, och det är
således klart, att någon skrivelse i enlighet med reservanternas förslag icke

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

203

Motioner angående dyrortsgrupperingssystemet. (Forts.)
kan komma till stånd. Det förefaller mig, som örn detta faktum skulle kunna
lia elen verkan, att debatten Ilar icke bleve alltför vittutsvävande. Jag.måste
emellertid taga upp till behandling något av det sorn har förekommit icke bara
i den korta debatt, som nu här förts i det föredragna ärendet, utan jämväl i
debatter, vilka hållits under de sista dagarna i frågor, som tangerat dyrortsfrågan.
Man bär ifrån olika håll velat framställa saken så, att nu vore det
bevisat, att det icke i dy.rortshänseende funnes någon skillnad mellan de olika
orterna i vårt land, och för den skull kunde tiden vara mogen att slopa dyrortssystemet.
Jag har litet svårt att förstå, hur man kan draga en så vittgående
slutsats av de offentliga handlingar, som föreligga, men jag skall återkomma
till den saken senare.

Jag vill allra först bringa i erinran vad som yrkats uti de i ämnet väckta
fyra motionerna. I två likalydande motioner i båda kamrarna, vilka jag med
hänsyn till de underskrifter, som finnas under motionerna, tillåter mig kalla
bondeförbundets motioner, yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit begära utredning örn avskaffande av dyrortsgrupperingssystemet, så att
löner, skatteavdrag, folkpensioner och familjebidrag m. m. komma att fastställas
efter enhetliga, för hela riket gemensamma grunder, vid vilkas fastställande
de i motionerna anförda synpunkterna måtte beaktas. De andra två
motionerna, vilka också äro likalydande i båda kamrarna, ha, dock icke lika
mangrant, undertecknats av representanter för ett annat parti. I sistnämnda
båda motioner yrkas, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,
att Kungl. Majit ville låta igångsätta en allsidig utredning i skatte-, löneoch
pensionsdyrortsfrågorna, så att rättvisare ortsindelning än nu gällande
måtte kunna genomföras fortast möjligt, då normalare förhållanden i fråga
örn prisläget inträda. Den reservation, som samlat de flesta underskrifterna
i statsutskottet, bygger huvudsakligen på sistnämnda båda motioner. I reservationen
yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta igångsätta en allsidig utredning i skatte-, löne- och
pensionsdyrortsfrågorna för åstadkommande av större rättvisa på ifrågavarande
områden än vad nu är fallet. Jag förmodar, att det i avseende att framskapa
rättvisa icke föreligger några större meningsskiljaktigheter mellan statsutskottets
majoritet och reservanterna.

Vi. som tillhöra majoriteten, lia emellertid sett saken på följande sätt: just
nu ligger på Kungl. Maj :ts bord en utredning i denna fråga. Det är Kungl.
Majits sak att taga ståndpunkt till denna utredning. Vi förutsätta, att Kungl.
Majit skall intaga en ståndpunkt, som står i överensstämmelse med kravet
på större rättvisa än som nu kan anses vara rådande på detta område. Socialstyrelsen
avgav den 1 april 1942 ett yttrande, vilket tryckts såsom bilaga till
det föredragna utskottsutlåtandet. I detta yttrande nämner socialstyrelsen, att
styrelsen är sysselsatt med en levnadskostnadsundersökning. Styrelsen framhåller,
att man först mot bakgrunden av denna utrednings resultat kan taga
ståndpunkt till de i motionerna framställda förslagen örn förbättring respektive
avskaffande av dyrortsgrupperingssystemet. Situationen har, sedan socialstyrelsen
avgav sitt yttrande, undergått den förändringen, att socialstyrelsens
ifrågavarande utredning färdigställts. Det var närmast denna utredning, som
jag åsyftade, när jag nyss sade, att en utredning i iirendet vilade på Kungl.
Majits bord. oell att Kungl. Majit hade att taga ståndpunkt till densamma.
Det är detta, som är frågans kärnpunkt. Riksdagen plägar icke skriva till
Kungl. Majit och begära utredning örn en sak, i vilken det redan föreligger
en utredning, till vars resultat Kungl. Majit ännu icke tagit ståndpunkt.

Av socialstyrelsens senaste utredning, vilken med undantag av en del bilagor
i sin helhet intagits i Sociala Meddelanden, häfte f> år 1942. har man på sina

204

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motioner angående dyrortsgrupperingssystemet. .(Forts.)
håll dragit mycket vittgående slutsatser. Herr Hansson i Hubbestad framhöll
alldeles nyss och har även tidigare i annat sammanhang påstått, att nu
vore det statistiskt bevisat, att det icke förelåge någon skillnad i dyrhet mellan
olika orter i vårt land. Man skulle sålunda, menade lian, kunna slopa dyrortsgrupperingen.
Såsom motionär i frågan i januari månad i år ville herr Hansson
lia en utredning örn dyrortsgrupperingens slopande. Som reservant i juni
månad i år påyrkar herr Hansson endast, att riksdagen skall skriva till Kungl.
Majit och begära rättvisare dyrortsgruppering. Det förefaller, som om herr
Hansson från januari till juni skiftat åsikt rörande det berättigade i det yrkande,
som framställdes i den i januari väckta motionen.

Om nian nu tittar litet grand på socialstyrelsens föreliggande utredning, så
finner man, att statistiken över levnadskostnaderna på olika orter i vårt land
under år 1941 visar, att det har blivit en relativt stor utjämning i fråga örn
prisförhållandena. Denna utjämning gör sig starkast gällande beträffande livsmedelskostnaderna,
och det är ju närmast detta, som har framhållits i debatten.
På sid. 418 i det häfte av Sociala Meddelanden, som jag nyss talade örn
(häfte 5/1942), jframhålles, att medan man, med utgångspunkt ifrån ett visst
indextal, kan påvisa en skillnad i livsmedelskostnaderna mellan högsta och
lägsta, dyrort av 41 % år 1934, så har motsvarande tal år 1941 gatt ned till
25. Livsmedelskostnaderna äro sålunda, herr Hansson i Rubbestad, icke lika
höga på alla orter, utan det finns för närvarande beträffande priser på högsta
och lägsta.dyrort en prisskillnad på icke mindre än 25 %, räknat på den högsta
dyrortens indextal. Beträffande bostadspriserna var differensen mellan högsta
och lägsta dyrort år 1934 78 % och år 1941 69 %. I fråga örn de totala levnadskostnaderna
kan påvisas en sänkning från 48 % år 1934 till 27 % år 1941.

Så förhåller, det sig alltså enligt socialstyrelsens utredning. Hur ställa sig
motsvarande differenser i fråga örn lönesättningen för statstjänstemän? Den
förutvarande ledamoten av 1936 års lönekommitté, herr Hansson i Rubbestad,
som varit yned örn att utarbeta löneskalorna, är naturligtvis beredd att svara
på den frågan. Jag har emellertid tagit mig för att göra en beräkning och
funnit, att skillnaden mellan A-ortslön och I-ortslön i löneklasserna 4—14,
vilka löneklasser det största antalet tjänstemän tillhöra, är mellan 24 och
25 %. Skillnaden i levnadskostnader är ju 27 %. Det förefaller mig. sorn örn
här icke skett någon alltför revolutionerande förskjutning i fråga örn det inbördes
förhållandet mellan levnadskostnader och lönebelopp. Nu kan man visserligen
säga, att lönebeloppens spännvidd i förhållande till levnadskostnadernas
spännvid förut varit onormalt låg och att man fortfarande bör bibehålla
detta förhållande. Men örn man vill anpassa spännvidden i lönesättningen efter
spännvidden i levnadskostnader, tycker jag dock, att man nu kan komma till
ett mera rimligt förhållande än tidigare varit fallet.

Vi skola emellertid observera, och det är frågans kärnpunkt, att den sammanpressning
av spännvidden, som enligt socialstyrelsens statistik ägt rum
i fråga örn levnadskostnadstalen, icke beror på att de högsta dyrorterna blivit
billigare. Även de högsta dyrorterna lia blivit dyrare än förut, men på de
billigare orterna har prisstegringen varit större än på de dyrare med resultat,
att spännvidden bär blivit mindre än tidigare. Skulle man draga någon slutsats
av detta förhållande, skulle det väl bli den, att man borde skära bort en
och annan av de lägsta ortsgrupperna och på det sättet minska antalet dyrortsgrupper
och därmed också minska spännvidden i lönehänseende. Emot ett sådant
förfaringssätt talar emellertid det resonemang, som på sin tid framförts
av 1936 års lönekommitté, i vilken herr Hansson i Rubbestad var en värdefull
ledamot. En sammanfattning därav återfinnes på sid. 139—143 i kommitténs
den 16 september 1937 avgivna betänkande. För att man nu icke skall tro,

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

205

Motioner angående dyrortsffrupperingssystemet. (Forts.)
att jag återger oriktigt, vad kommittén sagt, så kanske det är lämpligt, att
i kammarens protokoll får inflyta det som är av särskilt intresse i detta sammanhang.
Jag citerar nu punkt 10 å sid. 112 i det nämnda kommittébetänkandet
:

»Lönekommittén Ilar prövat de skäl, som vid tidigare behandling av dyrortsgrupperingsfrågan
anförts för en minskning av antalet ortsgrupper. Kommittén
har dock icke funnit dessa skäl vara tillräckligt bärande för att i och för
sig kunna föranleda en mera snäv begränsning av gruppantalet. Enligt kommitténs
mening bör antalet ortsgrupper bestämmas nied hänsyn till att löneskillnaderna
mellan de olika ortsgrupperna ej böra göras så stora, att löneskalan
kommer att förete för betydande diskontinuiteter. Gruppantalet bör sålunda
göras i viss mån beroende av levnadskostnads splittringens storlek. Är skillnaden
i levnadskostnader mellan dsuaste och billigaste orter stor, kräves för
att undvika alltför kraftiga språng i lönebeloppen ett tämligen stort antal
grupper; är kostnadsspridningen obetydlig, kan gruppantalet sättas jämförelsevis
lågt. På frågan, huru man vid en lönereglering, som verkställes utan ledning
av någon aktuell dyrortsgruppering, bör förfara i fråga om antalet ortsgrupper,
ingår kommittén icke i detta betänkande.»

Lönekommittén har således ansett, att örn spännvidden minskas, så kan man
minska antalet ortsgrupper, men, som jag förut anförde, så skulle ju det i det
nu aktuella läget innebära, att man skulle slopa några av de billigaste ortsgrupperna.
Jag vill i detta sammanhang bringa i erinran den jämmer, som vi
ha hört under de senaste veckornas debatter i kammaren över att på landsbygden
lönesättningen för vissa yrkesgrupper har blivit alldeles för hög. Den naturliga
konsekvensen av att man slopar några av de billigaste ortsgrupperna
blir, att löneläget på de orter, som tillhört dessa ortsgrupper, blir högre än tidigare,
eftersom löneläget måste lämpas efter levnadskostnaderna i den högre
ortsgrupp, till vilken dessa orter överföras. När jag ser frågan på detta sätt,
har jag givetvis ganska svårt att bringa reservanternas yrkande i någon som
helst överensstämmelse med den argumentering, som förts, när vi tidigare
diskuterat exempelvis landsbygdens byggnadsarbetares löner. Jag menar sålunda,
att i det läge, vari frågan kommit efter det socialstyrelsen framlagt sin utredning,
finns det icke någon anledning för riksdagen att nu taga något initiativ.
Ur riksdagens synpunkt kanske det vore förståndigt att ställa sig avvaktande
och icke bygga alltför mycket på den prisstatistik, som insamlats under
år 1941. Det vore kanske lämpligt att föranstalta om en ny prisundersökning,
exempelvis år 1943. Örn denna prisundersökning lämnade samma resultat som
den nu publicerade borde riksdagen kunna vara beredd att taga ståndpunkt till
hela frågan. Så plägar man ju förfara, när man finner, att en utredning, såsom
i detta fall den senast av socialstyrelsen företagna utredningen, leder till ett
resultat, som avviker från det man tidigare har kommit till. En annan utväg är
ju den av mig nyss antydda att minska antalet dyrortsgrupper och således flytta
upp de billigaste orterna i högre ortsgrupp, men då måste man också taga
konsekvenserna därav.

I frågans nuvarande läge vill jag icke giva någon sorn helst anvisning, utan
jag har endast velat mera hypotetiskt angiva, hur jag föreställer mig, att man
skulle kunna handla. Örn det skulle lända till någon glädje för motionären och
reservanterna att få ett auktoritativt uttalande örn hur Kungl. Majit för närvarande
ser på situationen, så föreställer jag mig, att statsrådet och chefen för
finansdepartementet, på vars föredragning Kungl. Majit har att fatta beslut i
fråga om dyrortsgrupperingen, och som är här närvarande i kammaren, möjligen
är villig att avgiva en förklaring angående vad man kan förvänta såsom
resultat av den utredning, som socialstyrelsen publicerat i Sociala Meddela!!-

206

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motioner angående dyrortsgrupveringssystemel. (Forts.)
den, och som i alla sina detaljer är föremål för behandling inom herr statsrådets
departement. I alla händelser förefaller det mig, som örn jag hade rätt, när
jag i början av mitt anförande yttrade, att eftersom Kungl. Majit nu har att
taga ståndpunkt till den föreliggande frågan, så finns det icke någon anledning
att skriva till Kungl. Majit och begära en utredning. Anser man, att den
utredning som nu föreligger icke är tillräcklig, och vill man ha ytterligare utredning,
så skall man skriva till Kungl. Majit. Emellertid förefaller det mig.
som örn de, vilka yrkat, att riksdagen skall avlåta en skrivelse till Kungl. Maj :t,
ansåge sig kunna bygga sin slutliga uppfattning i frågan på socialstyrelsens
till Kungl. Majit överlämnade utredning. Under sådana förhållanden tycker
jag icke, att det finns någon som helst anledning för riksdagen att intaga någon
annan ståndpunkt än den, som statsutskottets majoritet har intagit, och
därför yrkar jag i frågans nuvarande läge bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Eftersom utskottets talesman direkt vänt sig till mig med en fråga, så vill jag
utan att på något sätt taga ståndpunkt till den tvist mellan majoriteten och reservanterna,
som här förts, göra följande erinringar.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att göra en utredning. Jag har läst denna
utredning. Jag har icke studerat den så noggrant, att jag med bestämdhet kan
säga, att den icke skulle behöva i något hänseende kompletteras, men den är i
alla händelser av den karaktären, att jag icke kan se, att man kan begära en ny
utredning utan att samtidigt underkänna socialstyrelsens utredning såsom i olika
hänseenden otillfredsställande. Eftersom bevisning icke förebragts örn att
socialstyrelsens utredning skulle vara otillfredsställande, har jag, tillsvidare
åtminstone, ansett mig böra gå ut ifrån, att man på grundval av denna utredning
bör överväga, om en ny dyrortsgruppering lämpligen bör komma till
stånd. Utredningen har visat, att en sammanpressning har skett, så att skillnaden
i levnadskostnader mellan dyrare och billigare orter i viss mån utjämnats.
Denna sammanpressning bör möjligen föranleda inte bara en omjustering de
särskilda orterna emellan utan även ett övervägande av frågan, örn man skall
ha så mångå dyrortsgrupper, som vi för närvarande ha. Om man begär en ny
utredning, och örn denna begäran tillmötesgås, blir resultatet, att den hittillsvarande
dyrortsgrupperingen kommer att bibehållas under mycket lång tid.
En riktigt grundlig utredning om principerna för en ny dyrortsgruppering måste
med nödvändighet komma att bliva mycket långvarig.

Så mycket förefaller det som om socialstyrelsen hade visat, att man med
den kännedom, som man nu har om levnadskostnaderna på olika håll i landet,
icke gärna på allvar kan kräva, att alla skillnader i fråga örn löner skola försvinna.
Även örn man anser, att vi lia för många dyrortsgrupper, så kan man
icke rättvisligen begära, att den som bor på en av de orter, där livsmedlen äro
allra dyrast, till exempel Kiruna, och den som bor på en av de allra billigaste
orteria, skall ha precis samma lön. Örn den ifrågasatta utredningen endast
skulle åsyfta införskaffande av mera omfattande och grundligare genomarbetat
material för en ny dyrortsgruppering, så förefaller det mig som om de, vilka
önska att dyrortsgrupperingen skall försvinna, icke hade något att vinna på,
att man för att få till stånd en sådan utredning avstår ifrån att verkställa den
nya dyrortsgruppering, som skulle kunna komma till stånd på grundval av
det nu föreliggande utredningsmaterialet. När resultatet av arbetet med den
nya dyrortsgrupperingen föreligger och man kan överblicka, hur stora förskjutningar,
som vid en omgruppering skulle uppstå, då är det tämligen säkert,
att man får lov att överväga den mycket allvarliga frågan, huruvida man verkligen
under en svårartad kris, med de ovissa förhållanden som råda, kan och bör
genomföra en ny dyrortsgruppering.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

207

Motioner angående dyrortsgrupperingssystemel. (Forts.)

Det är emellertid uppenbart, att en ny dyrortsgruppering kommer att innebära
mycket starka förskjutningar i lönehänseende mellan olika grupper av
befattningshavare. Jag menar sålunda, att även örn jag anser, att arbetet med
en ny dyrortsgruppering bör påbörjas, så vill jag reservera mitt slutliga omdöme
till det ögonblick, då man kan se, bur starka omkastningar den nya dyrortsgrupperingen
kan föra med sig.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag vill med anledning av finansministerns anförande
säga, att det gav icke så värst mycket tröst. Han ville se, hur stor förskjutningen
hade blivit, innan åtgärder skulle vidtagas. Jag tycker, att det utslaget
har redan tillkännagivits i socialstyr^sens föreliggande utredning.

När vi här begärt en utredning, är det icke meningen, att vi vilja ha en
ny utredning av socialstyrelsen med nya siffror, utan vi önska en utredning,
som med socialstyrelsens siffror som underlag skall visa, på vad sätt man
skulle kunna komma ifrån de oriktiga förhållanden, som nu råda, och hur
man lämpligen skulle förfara i det hänseendet. Det är den utredningen vi syftat
till.

Herr Eriksson i Stockholm gjorde gällande, att jag ändrat uppfattning
från januari, då motionen skrevs, till nu, när reservationen författats. Jag
vill säga, att det är precis samma sak jag avsett. I motionen ville vi lia ett
rättvisare förfarande, där enhetliga grunder kunde tillämpas för löner, skatter
och andra förhållanden. I reservationen säga vi, att vi vilja ha större rättvisa
än den nu gällande. Det är samma sak som vi syfta till i bägge dessa
framställningar. Jag har icke ändrat mig i den saken, ty jag anser, att skall
man få rättvisa på detta område, måste dyrortsgrupperingen slopas.

Om man ser på den utredning, som här föreligger, och de förskjutningar
som skett från föregående år, så förefaller det egendomligt, örn ej regeringen
skulle känna sig föranlåten att vidtaga åtgärder. Jag kan knappast tänka
mig, att det i det långa loppet kan gå att vidhålla detta oriktiga system.

Härpå anförde:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Att den nuvarande dyrortsgrupperingen
ej motsvarar det verkliga läget beträffande levnadskostnaderna i landet
har sedan länge varit ganska uppenbart. Det var ju det som var anledningen
till att föregående riksdag begärde den utredning, som nu är slutförd av
socialstyrelsen. Sedan denna utredning nu alltså är slutförd, finner jag det
alldeles självfallet, att Kungl. Maj :t bör taga upp frågan örn en ny dyrortsgruppering
till omprövning för att komma till, som jag hoppas, ett verkligt
positivt resultat, till en ny ordning. Det motsäges ju icke heller av utskottets
yttrande, fastän det ej framgår med den klarhet, som skulle ha varit
önskvärd. Utskottet säger här: »Såsom fjolårets riksdag framhöll bör frågan
om en revision av dyrortsgrupperingen bedömas på grundval av ifrågavarande
utredning. Sedan vissa inom socialstyrelsen pågående kompletterande undersökningar
slutförts, torde nämnda fråga komma att upptagas till prövning
av Kungl. Majit.» Det är också vad herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
tillkännagivit: att regeringen kommer att taga upp frågan till
övervägande.

Det fanns visserligen i herr statsrådets anförande vissa förbehåll, såvitt jag
förstod''det. Han band sig för sin del icke riktigt för att verkligen komma
med ett nytt förslag. Jag tror emellertid, att det skulle vara mycket olyckligt,
örn frågan skulle komma att en längre tid ligga i det skick vari den nu lig -

208

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motioner angående dyrortsgrupperingssysteraei. (Forts.)
ger. Hur många gånger Ira vi inte under denna riksdag haft debatter om
dyrortsgrupperingen? Vi Ira haft mycket irriterade debatter, och vi ha dessa
debatter också ute i landet på ett sätt, som icke är lyckligt och önskvärt.

Jag skulle vilja hemställa till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
att verkligen taga upp denna fråga, icke bara till övervägande utan i
en verkligt allvarlig mening att komma fram till en ny dyrortsgruppering
på grundval av det material, som föreligger och möjligen ytterligare kan komma
att föreligga.

Såsom utskottets utlåtande här avfattats lia jag och åtskilliga andra, som
funnit anledning till en blank reservation, icke ansett nödigt att egentligen
reservera oss mot utskottets yttrande. Men på grund av den oklara och obestämda
formulering, som utskottet har använt, ha vi velat förbehålla oss
att här i kammaren säga ut vår mening örn frågan. Då jag sålunda här yrkar
bifall till utskottets förslag, inlägger jag i detta yttrande den tolkningen, att
utskottet icke på något vis sätter sig emot, att Kungl. Maj :t föranstaltar
om en ny och bättre lösning av denna fråga, utan att detta tvärtom ligger i
linje med utskottets yttrande.

Herr Kyling: Herr talman! Det är verkligen glädjande, att de olika anföranden,
som hållits här i dag, äro samstämmiga örn, att det nuvarande dyrortssystemet
icke innebär full rättvisa. När jag år 1939 tillsammans med herr
von Seth väckte en motion, i vilken vi begärde en allsidig utredning och en
förutsättningslös prövning av hela frågan, fingo vi icke majoriteten i kammaren
med på en sådan linje. Det är därför som det från vår sida i dag känts
ganska tillfredsställande, att det har blivit helt nya toner i debatten, då det
gäller denna fråga. Jag finner därför icke någon som helst anledning till att
i dagens debatt draga upp de olika förhållanden, som råda emellan lägre och
högre dyrorter. Det torde numera vara ganska klart, att det system, som är
rådande, icke längre kan få fortsätta, utan att en ändring måste komma till
stånd. Det är en ganska intressant utredning, som socialstyrelsen har verkställt.
Denna utredning visar ju med all tydlighet det berättigade i det krav,
som framställdes här i riksdagen redan 1939. Redan i debatten då yttrade jag.
att det torde knappast vara möjligt att få fram ett generellt slopande av hela
dyrortssystemet som sådant, förrän en utredning verkställts och denna utredning
visat, att skillnaden mellan orterna var så liten, att ingen gruppering
längre behövde finnas.

Nu måste man naturligtvis säga, att ännu finnes viss skillnad mellan olika
orter, så länge hyresbeloppen utgå med så stora variationer, som de göra på
olika orter. När jag därför varit med om att arbeta för denna frågas lösning,
vill jag, herr talman, klart och tydligt säga ifrån, att jag icke vill vara med
örn att här få igenom ett slopande av dyrortsgrupperingen, såframt det icke
visas, att detta är av verkligheten motiverat. Ty då skulle vi för framtiden få
en ny orättvisa att brottas med. Av den anledningen är jag för min del mycket
intresserad av att en verklig utredning kommer till stånd. Jag tror icke, att den
utredning, som socialstyrelsen gjort och som närmast tagit sikte på att samla
siffror från de olika orterna, är tillfyllest, då det gäller att basera ett nytt
dyrortssystem på utredningen.

Nu har emellertid utskottet i sitt resonemang sagt, att sedan vissa inom
socialstyrelsen pågående kompletterande undersökningar slutförts, torde nämnda
fråga komma att upptagas till prövning av Kungl. Majit. Vad jag här ställer
mig frågande inför och som det skulle vara mycket intressant att av finansministern
få besked örn, det är huruvida denna punkt i utskottets utlåtande,
som säger att frågan skall tagas upp till prövning av Kungl. Maj :t, skulle be -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

209

Motioner angående dyrortsffmpperingssystemet. (Forts.)
tyda, att det nya dyrortssystemet skulle genomföras på administrativ väg och
alltså icke skickas till riksdagen för beslut i ärendet. Det betyder naturligtvis
ganska mycket att få besked på denna punkt, därför att därav beror också det
ställningstagande, som man har att göra, då det gäller att ansluta sig till utskottets
utlåtande eller reservationen.

Herr Persson i Falla såsom företrädare för den blanka reservationen har ju
talat örn, att de, som lia undertecknat denna blanka reservation, äro klart inställda
på att en ny utredning måste ske. Men man har från deras sida knutit
så stora förhoppningar till just detta uttalande, som utskottet har gjort, att
man förväntar, att en utredning kommer att ske.

Jag vill till sist, herr talman, säga, att denna fråga är ju av en oerhört stor
betydelse. Icke minst i dessa tider måste det vara av stort värde, icke blott att
de olika samhällsgrupperna kunna närma sig varandra utan även att landsbygd
och stad få bättre förståelse för varandra. Det finnes för närvarande en
oerhört stor klyfta mellan stad och landsbygd, ett mycket sorgligt förhållande
för övrigt. Denna klyfta måste på ett eller annat sätt komma bort. Jag vet, att
det föreligger intresse, örn jag nu t. ex. talar örn tjänstemännen, icke blott från
landsortens tjänstemäns sida att få fram ett rättvisare system utan även från
de högre dyrorternas tjänstemäns sida, vilka för sin del klart deklarerat, att
de icke vilja vara med örn ett system, som är orättvist, utan att örn vi kunna
förhjälpa dem, som nu bebo landsorten och där ha sin tjänst, att få en rättvisare
avvägning av löner och annat isådant, vilja de vara med om den saken.

Jag menar med detta, att vi vid den utredning, som jag hoppas kommer till
stånd, måste söka få fram ett system, som tar bort de stora orättvisorna och i
stället skapar ett någorlunda rättvist system — helt rättvist kan systemet dock
aldrig bli. Jag vill icke, som jag tidigare sade, vara med om att skapa ett system,
som kommer att bli orättvist även för framtiden.

Örn jag utgår från vad jag sagt och konstaterar, att jag i den motion, som
jag väckte tillsammans med herr von Seth 1939, begärde exakt det, som reservanterna
nu begära i sin reservation, kommer jag i dag att rösta för densamma.
Lägger jag till detta det anförande, som statsutskottets talesman herr
Eriksson i Stockholm hade, så finner jag av detta, att herr Eriksson för sin
del rekommenderade, att frågan skulle skjutas på framtiden för att en ny prisundersökning
skulle göras. Detta anförande har jag närmast uttolkat så, att
statsutskottets majoritet har tänkt sig möjligheten att skjuta denna fråga in i
framtiden. Det vill jag för min del ej vara med örn, utan jag vill, att denna
fråga snarast skall nå en lösning. Därför kommer jag, herr talman, i dag att
rösta för herr Heidings m. fl. reservation, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Eriksson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag vill i anslutning till herr Kylings senaste anförande
säga, att jag icke givit någon som helst rekommendation till Kungl Maj :t att
.skjuta ståndpunktstagandet i detta ärende på framtiden. Jag tillät mig i detta
mitt anförande uttala vissa hypoteser, hur jag anser att man skulle kunna
handla i det förevarande ärendet. Statsutskottet har heller icke i det avseendet
velat giva Kungl. Maj :t några direktiv. Statsutskottet förmenar, att eftersom
socialstyrelsens utredning nu föreligger till Kungl. Maj:ts prövning, så skall
ärendet prövas av Kungl. Maj :t på sedvanliga grunder. Men en skrivelse med
begäran om ytterligare utredning skulle, såvitt jag förstår, betyda, att den
verkställda utredningen ej skulle kunna anses vara tillfyllest, utan att nya
arbetsresultat i frågan skulle införväntas. Till detta har icke statsutskottet
velat på något sätt bidraga. Vad jag skulle vilja lia sagt är således egentligen

Andra kammarens protokoll 19Jt2. Nr 26. 14

210

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motioner angående dyrortsgrupperingssystemet. (Forts.)
raka motsatsen till vad herr Ryling sökte göra gällande att jag uttalat i
mitt nyss hållna anförande.

Härefter anförde:

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! De hypoteser, som herr Eriksson
i Stockholm i sitt första anförande rörde sig med, gingo ut på att man borde
skjuta på detta tills vidare. Han sade, att det borde vara en ny prisundersökning,
t. ex. 1943, som han uttryckte sig, så att man finge se, hur det utvecklade
sig. Därför skulle, örn man går på herr Erikssons i Stockholm linje, resultatet
bli, att denna fråga förhalas undan för undan, tills det blir andra tider. Man
vill alltså skjuta på saken. Jag förstår mycket väl, att en representant från
den högsta dyrorten, tillika tjänsteman, som tillhör den mest gynnade dyrortsgruppen,
icke gärna vill ha en utredning, som skulle möjliggöra, att dessa
tjänstemän skulle kunna betagas en viss löneförmån som de nu ha. Men jag
tycker, att kammarens ledamöter i övrigt, åtminstone de som representera
landsbygden, skulle se på denna sak från en helt annan synpunkt, nämligen
rättvisesynpunkten, just som herr Ryling nyss betonade. Det innebär verkligen
en stor orättvisa detta system, som ännu vidhålles här i landet.

Jag tror efter det anförande, som vi hörde av finansministern, att lian var
mycket tveksam örn, huruvida man nu skulle vidtaga åtgärder eller icke. Då
är det på sin plats för att få en liten forcering till stånd, att riksdagen går
in för en skrivelse till Rungl. Majit, som påskyndar denna sak och icke låter
det gå i de gamla gängorna längre.

Det har varit på det sättet, att jag 1939 ansåg det vara vanskligt, att
man skulle gå in för slopande av dyrortsgrupperingen, därför att det ur statsekonomisk
synpunkt skulle vara ganska betänkligt, enär man då icke gärna,
örn nian ville få denna utjämning, kunde komma ifrån en viss utgift för de
lägsta löntagarna. Det enda sättet att då få jämnhet mellan de lägsta och
högsta dyrorterna skulle naturligtvis enligt lönereglementets bestämmelser ha
bestått i, att de lägsta lönegrupperna flyttats upp, därför att de högsta voro
tillförsäkrade en viss förmån, som inte kunde minskas. Nu däremot anser
jag det mycket lämpligt att genomföra en ändring i dyrortsgrupperingen
därför att det icke behöver medföra utgifter för staten utan tvärtom kan giva
en besparing. Ty vi skola komma ihåg, att tjänstemännen äro icke tillförsäkrade
de nu med 14 procent utgående kristilläggen genom lönereglementet. De
äro icke tillförsäkrade dessa tillägg i lönereglementet, utan det är något, som
riksdagen år efter år kan låta fortfara eller också taga bort. Detta kan man
göra utan att lönereglementets bestämmelser trädas för nära.

Nu menar jag, att när man givit dessa tjänstemän på de högre dyrorterna
denna förmån, som rätteligen icke bort utgå utan som gjort att de, blivit överkompenserade,
är det på sin plats att söka få en jämställdhet på den linjen
genom att antingen skära ned dessa kristilläggsbelopp för tjänstemän i högsta
dyrort tills de lägre ortsgruppernas befattningshavare komma upp till samma
nivå eller också bibehålla dem vid de nu gällande men icke låta de högre komma
i åtnjutande av nya kristillägg, under det att de lägre skulle få del av
dessa. Därför anser jag ur statsekonomisk synpunkt tiden nu vara lämplig
att genomföra denna ändring av dyrortsgrupperingen.

Därest riksdagens andra kammare inte skulle kunna biträda reservationen,
som går ut på en skrivelse till Rungl. Maj :t, hoppas jag, „att finansministern
ändå vidtager åtgärder för en omreglering på detta område. Jag anser det
vara absolut nödvändigt att med en utredning klargöra, hur denna omändring
skall kunna ske, ty det går inte — som socialstyrelsen också påpekar

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

211

Motioner angående dyrortsgruppering ssystemet. (Forts.)
att bara göra elen justeringen, att man flyttar upp vissa orter. Här behövs
en genomgripande omändring, som inte kan ske utan en grundlig utredning.
Jag tror inte att denna utredning behöver ta så oerhört lång tid som finansministern
ville göra gällande. Därvidlag beror naturligtvis mycket på de direktiv,
som regeringen lämnar, och de påtryckningsmedel den vill använda.
Men jag tror, att den skulle kunna verkställas jämförelsevis snabbt, bara
man vill gå in för saken.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Efter ett pär anföranden, som nu hållits här, får jag säga, att jag blivit ganska
oviss om vad reservanterna ha önskat. För min del har jag förutsatt, att utskottsmajoriteten
går ut ifrån, att utredningen redan är gjord, och att man på
grundval .av denna utredning skall genomföra en dyrortsgruppering, som tager
hänsyn till de ändrade förhållanden, som utredningen påvisat, nämligen att
skillnaden mellan dyraste och billigaste ort blivit väsentligt mindre än förut.

Reservanternas krav på utredning har jag uppfattat så, att man anser att
det material, som socialstyrelsen använt, inte skulle vara tillräckligt säkert, varför
en utredning skulle göras, där man infordrar nytt material på alla punkter.
Det är från den synpunkten sorn jag måste dra den slutsatsen, att en sådan
utredning kommer att fördröja den omgruppering, som man annars tycker
borde ske. Örn man däremot menar, att det material, som är insamlat vid den
av socialstyrelsen verkställda utredningen, är tillräckligt för att man skall kunna
taga ståndpunkt, låt mig säga till hur dyrortsgrupperingen i fortsättningen
skalig vara beskaffad, men håller före, att denna dyrortsgruppering skall vara
av någon annan nattur, då kan jag tänka mig, att det rullas upp frågor, som
Kungl. Maj :t möjligen inte på egen hand anser sig kunna avgöra.

Som svar på herr Kylings fråga vill jag därför säga, att jag har gått ut
ifrån att man på grundval av socialstyrelsens material skall kunna göra en py
dyrortsgruppering, som ger ett rättvisare utslag än den mycket vidsträckta
skala, som för närvarande tillämpas. Örn däremot det praktiska resultatet härav
skulle verka så omstörtande på de hittills bestående inbördes förhållandena
mellan, löntagare och skattebetalare, att det skulle vara nödvändigt att överväga
en övergång till det som kallats för »ett nytt system» — vilket jag inte
kan tillmäta någon bestämd innebörd ännu — då är det ganska naturligt, att
man får begära uppskov för ytterligare utredning. I sådant fall kap inte Kungl.
Maj :t avgöra saken på egen hand utan måste av riksdagen begära uppskov med
den nya skattegrupperingen. Men på det sättet kan frågan komma under riksdagens
förnyade övervägande, örn nämligen de förändringar, som måste bli en
följd av den nu gjorda utredningen, befinnas vara så stora, att regeringen inte
anser sig kunna avgöra saken.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det var närmast herr Kylings anförande,
som föranledde mig att begära ordet. Han yttrade bl. a., att det nu
hörs andra toner i riksdagen än då han 1939 väckte en motion örn utredning
rörande dyrortsgrupperingen. Jag vill då erinra både herr Hyling och andra
örn att redan året dessförinnan, 1938, hade riksdagen beslutat bifalla ett utredningsförslag
från 1936 års lönekommitté. Grunderna för en ny dyrortsgruppering
lago alltså redan klara, när herr Hyling och herr von Seth väckte sin
motion.

Det är med utgångspunkt från just dessa av 1938 års riksdag beslutade
grunder, som socialstyrelsen företagit den utredning, som nu överlämnats till
Kungl. Majit. Och den undersökningen visar — vilket ju är allom bekant —
att spänningen mellan högsta och lägsta ort avsevärt förändrats; den har mins -

212

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motioner angående dyrortsgruppering futy sterne!. (Forts.)
kats, något som enligt mili, mening i hög grad kan motivera att en ny dyrortsgruppering
företages. Men det är en sak. En annan är att begära en ny utredning
— när utredningen redan är klar! Här gäller det att med det material
som är insamlat få fram en ny dyrortsgruppering. Huruvida det utredningsmaterial,
som socialstyrelsen nu insamlat, inte kan anses vara till fyllest, har
ju Kungl. Majit full frihet att avgöra liksom också att komplettera det på
behövliga punkter.

Till herr Hansson i Rubbestad vill jag säga, att det är dock rätt stor skillnad
mellan den motion, som herr Hansson varit med örn att väcka, vari man
direkt siktar på en utredning rörande avskaffandet av dyrortsgrupperingen,
och den reservation som här föreligger och som såvitt jag förstår närmast avser
att åstadkomma en justering av den nu gällande dyrortsgrupperingen. Jag
förstår, att reservanterna tagit intryck — detta är ju fullt förklarligt — av de
utredningsresultat socialstyrelsen kommit till.

Jag vill, herr talman, slutligen endast betona, att den dyrortsgruppering
som nu gäller inte är rättvis. På många håll väcker den ovilja, emedan den som
sagt inte ger något riktigt uttryck för skillnaden i dyrortshänseende de olika
platserna emellan. Därför vill jag hemställa — och jag tror, att hela utskottet
är enigt därom — att denna fråga inte förhalas. Jag anser, att vi så snart som
det överhuvud taget är möjligt skola, med det material som föreligger, söka
få till stånd en omläggning av nu gällande dyrortsgruppering.

Herr Lundell: Herr talman! Jag skulle gärna vilja ha en något ökad klarhet
i denna fråga, innan den går till avgörande.

Det är väl så att ingen som kräver en ny utredning vill yrka på att det
skall bli en ny insamling av primärmaterial i fråga örn levnadskostnaderna;
så långt förmodar jag att vi alla äro överens. Detta primärmaterial är visserligen
redan, får man tänka sig, ett år gammalt, och innan den föreslagna grupperingen
träder i kraft har ytterligare en tid förflutit, under vilken de ^verkliga
levnadskostnaderna — särskilt i fråga örn bostäder — alltmera äro på glid
på så sätt, att de hittillsvarande skiljaktigheterna mer och mer utplånas. Ingen
vill dock, som sagt. att det omedelbart skall påbörjas en ny insamling av primärmaterial,
utan frågan gäller väl, hur Kungl. Majit skall förfara med det primärmaterial,
som nu finnes hopbragt.

Därvidlag kan man naturligtvis tänka sig två olika utvägar. Den ena är att
Kungl. Maj :t — som jag tyckte det lät nyss på herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet — passar in alla orter på nya platser i det system man
redan har, alltså utan att ändra vare sig på antalet grupper inom de olika
grupperingarna eller på storleken av steget mellan grupperna. Det är ett förfaringssätt.
Det andra är väl att man finner, att en så stor förskjutning i dessa
förhållanden har ägt rum. att man inte på detta enkla sätt bara kan flytta
orterna till nya platser inom de hittillsvarande grupperna, utan att man får
minska på gruppernas antal — kanske ned till en enda -— förmodligen både i
fråga örn lönegruppering, skattegruppering och pensionsgruppering och även
ändra på steget mellan grupperna. För min del har jag den uppfattningen, att
detta måste man göra; man måste ändra både på antalet grupper i alla tre
grupperingarna och på stegen mellan grupperna, eftersom primärmaterialet
ser ut som det nu gör och uppvisar denna skillnad i jämförelse med de tidigare
förhållandena.

Örn jag biträder kravet på utredning, menar jag därmed, att frågan mäste
utredas av Kungl. Majit och läggas fram för riksdagen, alltså med förslag
i fråga örn lönegrupperingarna, där det behövs ett minskat antal lönegrupper
med minskat steg dem emellan; det är ju en sak som Kungl. Majit inte kan

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

213

Motioner angående dyrortsffrupperingssystenget. (Forts.)
besluta om i administrativ ordning. Likaså anser jag, att det i fråga örn
skattegrupperingen skall framläggas förslag för riksdagen örn minskat antal
ortsgrupper och örn ändrad storlek på stegen dem emellan, och detsamma gäller
även grupperingen av tilläggspensionerna. Det är detta som bör avses med
yrkandet på utredning, att det således skall göras en utredning av Kungl.
Majit, och att frågan därefter skall läggas fram för riksdagen med förslag i
dessa tre olika avseenden. Jag finner det nödvändigt att så sker, och att man
icke tillgriper det andra, summariska förfaringssättet, d. v. s. låter gruppering
och steg vara oförändrade och bara passar in orterna på de nya platser, där
de nu, på grund av den levnadskostnadsundersökning som gjorts, kunna skjutas
in.

Detta var det viktigaste jag hade att säga, men jag vill också yttra ett par
ord till herr Eriksson i Stockholm, som konstaterade, att här finnas dock betydande
skillnader kvar mellan levnadskostnaderna, såsom framgår av den
nu gjorda undersökningen. Ja, det finns det, men vi få inte glömma bort, att
en hel del poster för landsbygdens del inte äro beaktade i den här uppställda
budgeten, poster som belasta landsbygdens folk och även befolkningen i små
samhällen i mycket hög grad, nämligen sådant som sammanhänger med de
stora avstånden och med att så mycket ju måste transporteras från städerna.
Vare sig varorna skola transporteras eller vederbörande skattedragare och
löntagare själv skall in till närmaste stad för personliga angelägenheter, så är
det att märka att det är längre till olika slags affärer, längre till post och
längre till järnväg, längre till läkare, sjukhus, apotek, läroverk o. s. v., och
detta föranleder kostnader för dem som bo på landsbygden. Sådant har man
icke alls tagit hänsyn till i den levhadskostnadsundersökning, som här gjorts.
Men därtill måste man taga hänsyn. Det är svårt att evalvera dessa saker i
pengar. Men skulle man göra en approximativ evalvering, skulle man kanske
komma till att dessa skillnader, som fortfarande kvarstå enligt det material,
som förebragts av socialstyrelsen, helt bli utplånade och kanske visa sig vara
skillnader i motsatt riktning. Det är den saken menar jag, som vi icke få
glömma bort. Allt är icke bra och klart och avgjort i och med att vi fått
dessa nya siffror från socialstyrelsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka på en utredning i saken i enlighet med
reservanternas förslag. Då inlägger jag däri vad jag nyss sagt, nämligen att
frågan om var och en av dessa grupperingar bör bringas inför riksdagen, då
Kungl. Majit icke kan i administrativ ordning fatta beslut därom.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den av herr Heiding m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 207, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Heiding m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

214

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motioner
angående
skatt å vissa
slag av veckotidningar.

Motioner angående dyrortsgruppering ssystemet. (Forts.)

§ 12.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i taxeringsförordningen; nr

38, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser i visst
fall om vad som är skattepliktiga intäkter; och

nr 39, i anledning av väckta motioner angående vägskattebördans fördelning
mellan skattebetalarna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 41, i anledning av väckta
motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det har av någon anledning blivit
så, att vi bland den anhopning av ärenden, som vi haft de sista dagarna
också återfinna denna fråga, som ju ansluter sig till en motion, som väckts
redan vid riksdagens början. På grund av vad som förevarit i deri här frågan
och delvis också på grund av den debatt, som förts utanför riksdagen, skulle
jag vilja säga några ord i anslutning till motionen och utskottsbetänkandet.

Bakgrunden till motionen och överhuvud taget det här förslaget är ju framför
allt det förhållandet, att vi nu ha en allmän omsättningsskatt, som åtminstone
från början haft det dubbla syftet att dels tillföra statskassan penningar,
dels verka konsumtionsbegränsande. För de flesta slag av varor har
det första syftet alltjämt gällande kraft, medan däremot önskan att begränsa
konsumtionen för flertalet varor kanske icke spelar någon roll.

När den allmänna omsättningsskatten infördes blevo tidningar och tidskrifter
undantagna från lagens tillämpning, och det framgår ju av riksdagstrycket,
att man icke menade, att dessa undantag skulle vara slutgiltiga. Det var endast
fråga örn ett uppskjutande tills vidare av en ytterligare prövning av
dessa frågor. När jag nu för min del skall ta ståndpunkt till den här saken,
är det två utgångspunkter, som jag måste hålla klara. Den första är, att vi
ha en stor grupp av periodiska skrifter, som ur utgivaresynpunkt äro rena
affärsföretag och som med hänsyn till läsarna icke kunna ställas i någon högre
angelägenhetsgrad än andra nöjes- och förströelsemedel, och dessa andra nöjesoch
förströelsemedel äro som bekant underkastade beskattning. Örn man jämför
denna grupp av tidningar, som man ju kan karakterisera på litet olika sätt —-vi ha i motionen kallat dem växelvis för kolorerade veckotidningar och för
tidskrifter med huvudsaklig nöjes- och förströelseläsning — som nu äro befriade
från varje slag av sådan här skatt, med en del andra verk, som äro
underkastade allmän omsättningsskatt, måste man ju komma till det resultatet,
att det icke finns någon sakligt hållbar motivering för de undantag, som på
detta sätt göras vid beskattningen. Vi beskatta till exempel flertalet livsmedel.
Vi beskatta kläder och skodon. Vi beskatta böcker och undervisningsmateriel.

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

215

Motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar. (Forts.)

När här i riksdagen förslag varit uppe om att undantaga vissa mycket nödvändiga
varor ifrån beskattningen, har man i stort sett avvisat alla sådana
förslag. Det är endast i fråga örn vissa apoteksvaror, som man under innevarande
riksdag gått med på en uppmjukning. Jag kan för min del icke
förstå annat, än att det är en i hög grad otillfredsställande anordning att på
detta sätt beskatta en del mycket nödvändiga varor men samtidigt lämna sådana
här tidskrifter, som äro rena affärsföretag och som innehålla nöjes- och
förströelseläsning, utanför varje slag av sådan här beskattning.

Detta är alltså den ena utgångspunkten, som jag för min del vill hålla fast
vid. Den andra utgångspunkten är denna. Vi ha jji en stor mängd av tidningar,
facktidskrifter, föreningsorgan, organ för ideella och religiösa sammanslutningar
o. s. v. De dagliga nyhetstidningarna likasom fackorganen och föreningsorganen
äro ju i de flesta fall icke några affärsföretag från ägarnas och utgivarnas
sida. I många fall är det endast med stor svårighet, som de överhuvud
taget kunna hållas i gång, och de hållas i gång både av företagarna och
av läsekretsen, därför att man vill främja vissa behjärtansvärda syften. Med
hänsyn till läsekretsen representera de ju också en angelägenhetsgrad av helt
annan kvalitet än nöjes- och förströelseskrifterna. Örn man till exempel skulle
beskatta de dagliga nyhetstidningarna och detta skulle leda till en fördyring,
som minskar konsumtionen, skulle denna minskade konsumtion framför allt ta
sig sådana uttryck som att den som har hållit två tidningar nöjer sig med
en och den som hållit sig med en daglig tidning nöjer sig med en varannandagstidning.
Man skulle komma fram till en mindre effektiv och allsidig fördelning
av idéer och nyheter bland allmänheten.

När det gäller fackorgan och föreningsorgan är det givetvis från allmän demokratisk
synpunkt i hög grad behjärtansvärt, att vederbörande organisationer
kunna stå i en effektiv förbindelse med sina medlemmar och meningsfränder.
Jag menar därför, att den här sist nämnda tidningsgruppen egentligen
tillhör vår demokratiska och moraliska vapenrustning. Jag vill för min
del icke räcka ett enda finger åt den strävan, som söker dra in den gruppen
av tidningar under ytterligare beskattning.

Utifrån dessa utgångspunkter måste jag dra den slutsatsen, att man bör försöka
finna en väg, enligt vilken man kan beskatta den av mig först nämnda
gruppen av skrifter men hålla den sistnämnda gruppen utanför. Det är alltså
den saken, som skall utredas. Det är nämligen min och mina mediiiotionärers
mening, att det var det problemet, som man borde försöka lösa.

Härmed skulle jag kanske ha kunnat sluta. Men på grund av den debatt,
som förts utanför riksdagen, vill jag gärna tillägga ett par ord. Man har
stundom i den debatt, som förts uti pressen, försökt tillskriva motionärerna
motiv och frågeställningar, som i varje fall äro mig främmande. Jag kan icke
acceptera dessa frågeställningar, och jag kan ej heller dela till exempel Tidningsutgivareföreningens
uppfattning örn en sådan där tidningsbeskattnings
principiella och ekonomiska vådor. Det som jag för min del är mest känslig för
är påståendet, att den här motionen skulle vara en attack mot tryckfriheten.
Det visste jag verkligen icke, när motionen skrevs. Jag kan fortfarande icke
bli övertygad örn att den har någonting med tryckfriheten att göra. Huruvida
gränsen för en sådan här beskattning går emellan böcker och tidskrifter, som
ilen nu gör, eller mellan vissa, slag av tidskrifter och andra periodiska skrifter
har väl ingenting med tryckfriheten att göra. Det finnes några oid i den allmänna
debatten, som nu brukas mycket, och det är frågan om vår beredskap,
vår demokrati och vår tryckfrihet, och det finnes förvisso en verklighet bakom
de orden, som bör respekteras. Men man bör kanske icke slita dessa uttryck
i tid och otid och använda dem, när det icke finnes något förnuftigt innehåll
där bakom.

216

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar. (Forts.)

Deri andra saken, som jag vill påpeka, är tidningarnas ställning i moraliskt
avseende. Man har från motionärernas sida försökt gör det hela till en aktion
mot vissa dåliga tidskrifter. Man har menat, att den föreslagna beskattningen
icke är en lämplig metod när det gäller att bekämpa dem. För min del tror jag
icke och har heller aldrig påstått, att man kan lägga upp en sådan här beskattning
med moraliskt huvudsyfte, utan syftet med beskattningen får väl i
första hand vara statsfinansiellt. Jag skulle för resten kunna tillägga, att har
man en allmän omsättningsskatt, då behöves det ingen specialmotivering för
att därunder lägga in vissa tidskrifter. Specialmotiveringen är av behovet påkallad
för att motivera det undantag, som man alltjämt vill upprätthålla. Det
skulle säkerligen också vara fullständigt ohållbart., örn man tillgrep en sådan
motivering för skatten, att varje skrift, som beskattades, skulle moraliskt deklasseras.
Då skulle gränsdragningen givetvis bli omöjlig. Därför får motivet
i detta fall i huvudsak vara statsfinansiellt. Sedan kan man ju i andra fall säga,
att om denna skatt pålades från statsfinansiell synpunkt och leder till en begränsad
konsumtion, så är det en sak, som beträffande de bättre skrifterna,
som falla under skattebestämmelserna, får tolereras och något som man beträffande
de sämre skrifterna, som drabbas av skatten, ser med stor tillfredsställelse.

_ Sedan finns det vissa av dessa skrifter, det vill jag också säga, beträffande
vilka ja.g skulle vilja vara med örn en fullständig utrotningsaktion, örn så kunde
ske i lämpliga former. Men jag tror icke, att det kan ske med den här beskattningen,
eller överhuvud taget ske i detta sammanhang.

Nu har utskottet skrivit en motivering, i vilken utskottet säger ifrån, att
man nu lika litet som år 1940 kan finna tillräckliga skäl föreligga för att
medgiva skattefrihet för tidskrifter, och man framhåller vidare, att då böcker
äro underkastade en allmän omsättningsskatt, tala starka skäl för att jämväl
tidskrifter böra vara underkastade beskattning. Särskilt gäller detta, säger
utskottet, sådana tidskrifter, som äro avsedda för förströelseläsning. Å andra
sidan framhåller utskottet de tekniska svårigheter, som kunna föreligga i detta
sammanhang, och slutar med att understryka önskvärdheten av att Kungl.
Maj :t fortsätter att ägna denna fråga sin uppmärksamhet.

Utskottets förslag kunde ju ungefärligen lika gärna ha efterföljts av ett
förslag till skrivelse. Jag vet inte, örn man behövt ändra ett enda ord i motiveringen
för att sätta dit en annan positiv kläm, men man bär icke velat göra
det.

Jag har för min del såsom motionär nöjt mig med denna utskottets motivering
och med dessa små anmärkningar i kammaren. Men det är med starkt
understrykande av önskvärdheten av att denna fråga icke skjutas undan på
obestämd tid utan ägnas fortsatt uppmärksamhet från Kungl. Maj :ts sida,
som jag har intagit den ståndpunkten.

Herr Sundqvist: Herr talman! Då jag i likhet med motionärerna tillskriver
denna fråga en viss vikt, så gör jag det icke under någon förhoppning örn
att en beskattning av förströelsetidskrifterna skulle komma att giva statskassan
några större belopp. Den synvinkel, under vilken jag för några ögonblick
vill ställa frågan, är en annan.

Med nu gällande bestämmelser äro ju flertalet nödvändighetsvaror belagda
med omsättningsskatt. Men umbärliga varor, som nöjestidskrifterna utgöra, äro
skattefria. Jag är förvissad örn att vårt folk är berett att bära ganska tunga
skattebördor, men jag är lika förvissad örn, att varje aning av orättvisa vid beskattningen
för med sig en känsla av att skattetrycket är ännu större. Det kail
icke ifrånkominas, att nu gällande ordning, enligt vilken sådana umbärliga

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

217

Motioner angående skatt u vissa slag av veckotidningar. (Forts.)
ting som förströelsetidskrifter äro skattefria under det att nödvändighetsvaror
äro belagda med skatt, på skilda håll betraktas såsom orättvis.

Jag deltog för någon tid sedan i ett möte, vid vilket en ung talare berörde
denna situation. Han förklarade helt enkelt, att de kolorerade veckotidningarna
för närvarande äro föremål för statssubvention. Jag är angelägen örn att
framhålla, att det är uppenbart, att när man till ett hem nödgas köpa skolböcker
belagda med omsättningsskatt, när vi i studiecirklarna köpa böcker,
som också äro belagda med skatt, kännes det särskilt hårt att veta, att veckotidningar
av minst sagt tvivelaktigt värde äro befriade från skatt.

Nu bär det gentemot förslaget till omsättningsskatteförordningens tillämpande
också på nöjestidskrifter anförts, att det skulle medföra en mängd av, som
det heter i utskottets utlåtande, tekniska svårigheter. Jag har naturligtvis klart
för mig, att det är en hel rad svårigheter, som vi komma att möta vid tillämpandet
av omsättningsskatteförordningen även på förströelsetidskrifterna, men jag
har svårt att förstå, att dessa svårigheter skulle vara så stora, att man inte
för att skapa den önskade större rättvisan vid beskattningen skulle kunna övervinna
dem. Jag frågar till exempel örn inte tillämpningen av lyxskatteförordningen
också är förbunden med ganska betydande svårigheter.

Jag är angelägen att framhålla, att vad som här bör ske, är ingenting annat
än en bedömning av, huruvida vissa tidskrifter äro att hänföra till nöjes- och
förströelsetidskrifter eller icke. Skall det vara så svårt? Beträffande en hel rad
av tidskrifter bör det vara nog så enkelt. Sedan finns det naturligtvis en hel
råd förströelsetidskrifter med så pass starkt kulturellt och folkbildande inslag
att svårigheter kunna finnas vid en dylik bedömning. Svårigheterna, när det
gäller att bedöma, huruvida dessa tidskrifter äro nöjes- och förströelsetidskrifter
eller icke, böra dock icke vara större än svårigheterna, när det gäller att
bedöma till exempel, huruvida vissa anordningar äro att betrakta såsom nöjestillställningar
eller icke. Jag gissar för övrigt, att svårigheterna icke behöva
principiellt vara större än de svårigheter myndigheterna lia t. ex. när det gäller
bedömningen av olika slag av film såsom lämplig eller olämplig för ungdom.
Jag vet också, att skolöverstyrelsen har att ur vissa synpunkter bedöma
böcker, vilka få inköpas för beviljade statsunderstöd. Ett sakligt bedömande
borde således också här kunna ske. Jag betonar igen, att jag har klart för mig,
att ganska betydande svårigheter kunna uppstå. Men om dessa svårigheter icke
kunna lösas genom eller av de myndigheter, som redan fungera, finner jag, att
det är befogat att det tillsättes, såsom det också föreslagits, en särskild bedömningsnämnd.

Av vad jag här anfört framgår, att jag icke kan biträda reservanternas yrkande
om beskattning av tidningar och tidskrifter överlag. Jag ser nämligen
en stor klyfta mellan tidningar och tidskrifter i allmänhet, å ena sidan, och
förströelsetidskrifter, å andra sidan. Förströelse- och nöjestidskrifter tillhöra
en kategori publikationer av i stort sett ganska ensartad beskaffenhet. Vidare
står det för mig klart, att tidningarna fylla, icke minst i nuvarande situation,
en ganska betydande uppgift såväl beträffande upplysningar örn krisförordningar
och krisförhållanden som beträffande allmänna upplysningar. Jag kan
tillägga, att jag anser, att tidningarna i ögonblickets situation fylla en folkmoralisk
uppgift i åsiktsbildningens tjänst, som gör dem förtjänta av att undantagas
från skatteplikt. Att föreningsorgan böra vara undantagna synes mig
också klart, eftersom föreningsorganen bevisligen under dessa år i mycket stor
utsträckning tagits i anspråk just för stärkande av den kulturella folkberedskapen.

Jag befinner mig i likhet med herr Svensson i Ljungskile i den situationen,
att jag icke kan yrka bifall till vare sig utskottets hemställan (dier reservan -

218

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar. (Forts.)
ternus förslag. Då jag sålunda, herr talman, icke har något yrkande, slutar jag
med att starkt understryka den förhoppning, som i utskottets utlåtande uttalas,
att Kungl. Maj :t fortfarande måtte ägna denna fråga uppmärksamhet.

Herr Lundell: Herr talman! De motioner, som här äro väckta och för vilka
herr Svensson i Ljungskile talat, äro inriktade på beskattning endast av Anssa
tidskrifter av förströelsenatur. Motionärerna vilja alltså, att man skall söka
draga en gräns mellan tidningar, som böra beskattas, och sådana, som icke
böra beskattas. För min del finner jag, att det nog får anses vara fullkomligt
omöjligt att göra någon sådan uppdelning och åstadkomma en hållbar
skiljelinje. Jag finner dessutom, att en dylik uppdelning är skäligen obehövlig,
och det av andra grunder.

Min motivering för en skatt på tidningar och tidskrifter är nämligen icke
den, att jag vill åstadkomma några slags repressalier mot nöjesläsningen eller
ens mot den sämre nöjesläsningen. Jag har ett annat skäl för min inställning.
När vi togo omsättningsskatten hösten 1940, befriade vi tidningar och
tidskrifter från sådan skatt. Jag menar då, att det skulle vara fullt naturligt,
att man beslutar en skatt, ordnad på ett annat sätt men ungefär av samma
tyngd och åstadkommande samma belastning. Det var också första särskilda
utskottets åsikt Aud urtima riksdagen 1940, och denna åsikt godtogs av riksdagen,
när utlåtandet örn omsättningsskatt godkändes i den form, som det
hade fått. Man får väl också säga, att det var Kungl. Maj:ts åsikt, att tidningar
och tidskrifter icke skulle vara skattefria, eftersom Kungl. Maj :t icke
på något sätt hade undantagit deni i omsättningsskattepropositionen. Det var
ju motionärer och tidningsmän i riksdagen, som lyckades åstadkomma detta
undantag från omsättningsskatten. Utskottet fann vid behandlingen, att det
skulle var svårt att ordna uttagandet av omsättningsskatt särskilt på lösnummer,
örn det nu skulle läggas på detaljhandeln. Man ville icke ha ett pris av
16 öre i stället för 15 öre eller 22 öre i stället för 20 öre o. s. v., och så
skrev riksdagen till Kungl. Majit och begärde, att det skulle framläggas ett
förslag örn någon annan utformning, som kunde lämpa sig för tidningar
och tidskrifter. Riksdagen pekade därvid på möjligheten att lägga accis på
tidnings- och tidskriftspapperet. Kungl. Majit har sedan svarat, att Kungl.
Maj :t fann denna väg mindre framkomlig, och i det läget har saken sedan
stannat av.

Det är emellertid klart, att örn en utväg visar sig mindre framkomlig, bör
det finnas andra utvägar, och varken riksdagen eller Kungl. Majit har väl
frånfallit sin ursprungliga åsikt i frågan. Särskilda utskottet uttalade i sitt
utlåtande, att utskottet förutsatte, »att för tidningarnas och tidskrifternas vidkommande
i stället för omsättningsskatten genomföres en beskattning av motsvarande
storleksordning men i en för detta område mera lämpad form». Reservanterna
i år framhålla, att det är tydligt, att detta av riksdagen godkända
uttalande ej återtagits, därför att den först ifrågasatta vägen för beskattningens
ordnande visat sig mindre framkomlig.

När man överväger de vägar, som här äro möjliga, tycker jag inte, att nian
har anledning att gå in på tanken örn gränsdragning mellan olika tidningar
och tidskrifter, en sak som dels herr Svensson i Ljungskile, dels herr Sundqvist
här varit förespråkare för. Det är ju dock så, att utländska tidningar
och tidskrifter äro beskattade här med vanlig omsättningsskatt, oavsett örn de
äro vetenskapliga tidskrifter eller förströelselitteratur eller något annat. Där
har man funnit, att det går att taga ut ett pris av t. ex. 53 öre. Men för svenska
tidskrifter vill man påstå att det skulle vara omöjligt med sådana belopp.
Det är också så, att böcker äro beskattade, oavsett örn de äro tryckta i Sve -

Måndagen den 29 juni 1942.

Nr 26.

219

Motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar. (Forts.)
rige eller ej och oavsett deras innehåll. Herr Sundqvist talade om att vissa
tidskrifter lia folkmoralisk och uppfostrande betydelse. Men man får icke
glömma bort, att det ha vissa böcker också, såsom t. ex. bibeln och psalmboken,
men de beskattas icke desto mindre. Så är fallet också med böcker
med det mest vägande vetenskapliga innehåll. Det lär nog icke gå att draga
några gränser mellan tidskrifter av olika innehåll, och jag tror icke heller,
att det går att draga gränser mellan tidningar och tidskrifter. Det finns heller
ingen anledning att draga gränser. När man beskattar så mycket annat,
som är väl så viktigt för människorna som det tryckta ordet i den periodiska
skriftens form, kan man nog beskatta dessa periodiska skrifter också.
Det ser icke bra ut för allmänheten; den får den föreställningen, att det är
mängden av journalister i riksdagen, som åstadkomma, att de periodiska skrifterna
lyckas kämpa sig till en särställning och undgå beskattning.

''Vad skulle en sådan skatt giva? Ja, det är mycket svårt att göra ett
överslag, men man kan ju säga, att det troligen skulle bli mellan 10 och 20
miljoner kronor, förutsatt att skatten lades på bruttoförsäljningsvärdet på
samma sätt som sker när det gäller andra saker, som drabbas av omsättningsskatt.
Enklaste sättet att ordna det hela vore säkerligen det sätt, som kontrollstyrelsen
tänkt sig, nämligen att skatten skulle uttagas hos resp. tidningsföretag
som en skatt på försäljningsvärdet av levererade tidningar och
tidskrifter. Reservanterna ha om denna möjlighet sagt: »Härvid finge givetvis
uppgivna försäljningsvärden genom ett taxeringsförfarande prövas för
åstadkommande av likformighet och rättvisa vid beskattningen.» Jag kan icke
tro, att det skulle medföra någon våda för tidningarnas och tidskrifternas
ekonomi. Det är ju icke tidningsföretagen, som skola bära skatten —- i detta
fall lika litet som i fråga örn omsättningsskatten — utan det är ju meningen,
att skatten skall övervältras på konsumenterna. Och icke kan man väl tänka
sig, att det skulle bli en så betydande upplageminskning genom att en dylik
skatt uttoges till den måttliga höjden av 5.26 %, som omsättningsskatten utgör
av de förutvarande prisen. Här har skett en stegring undan för undan av
priserna för prenumeration än för det ena och än för det andra. Skulle man
då vilja säga, att just den kronan, som skulle motsvara omsättningsskatten,
skulle komma tidningarnas upplagor att nedgå katastrofalt och göra vidare
utgivande omöjligt? Det tror jag icke för min del. Ett sådant påstående kan
man icke vidhålla. Vill vederbörande kompensera sig för denna skatteökning,
kan det ske genom att pappersvikten per år minskas med 5 eller 10 %.
På det sättet kan man få både skatten kompenserad och behållning åt tidningsföretaget.
Åtminstone dagstidningarna äro rätt mycket större än som
kunde vara nödvändigt för nyhetsförmedlingen. Det lägges in omfattande förströelseavdelningar
i tidningarna, något som gör det ännu omöjligare att få
en gränsdragning mellan nyhetsförmedlingstidningar och tidningar, som äro
avsedda för förströelse.

Herr talman! Reservationen slutar med en hemställan, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning och framläggande av förslag
om en skatt på inom riket tryckta tidningar och tidskrifter med en höjd
ungefärligen motsvarande omsättningsskattens. Nu är det ju så, att detta förslag
går utöver vad som yrkats i de olika motionerna, vilka endast röra förströelsetidskrifter.
Det lär därför av formella grunder icke gå att ställa något
yrkande örn bifall till detta förslag, ehuru jag påpekar, att förslaget
icke på något sätt går utöver den hemställan, som första särskilda utskottet
hade vid 1940 års urtima riksdag, eller utöver vad riksdagen då beslutade
angående omsättningsskatten. Jag får emellertid på de förmedla grunder jag
anfört avstå från ett yrkande, men jag vill hoppas, att statsmakterna icke

220

Xr 26.

Måndagen dea 29 juni 1942.

Motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar. ( Forts.)
frångå den uppfattning de ursprungligen haft. Både första oell andra statsmakten
ha dock ansett, att det skall påläggas en skatt •— en omsättningsskatt
eller något därmed likvärdigt — och det finns väl ingen anledning att
av rädsla för tredje statsmakten första och andra statsmakterna skola låta
bli att fullfölja vad som måste anses rättvist och rimligt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Anledningen till att utskottet kommit
till det resultat, som föreligger här, och icke har kunnat, såsom herr Svensson
i Ljungskile önskade, med samma motivering hemställa örn skrivelse till Kungl.
Majit är den, att utskottet utgår ifrån att det är fullkomligt onödigt att påminna
Kungl. Maj :t i ett ärende, som ligger under Kungl. Maj :ts prövning.
Statsrådet Rar i bestämda uttalanden förklarat, att den väg, som man tänkte
sig 1940, då det var fråga örn pappersaccisen, var oframkomlig på grund av
de skäl, som anförts, och på grund av svårigheterna att komma till en rimlig
tillämpning. Han har emellertid också sagt, att han med uppmärksamhet följer
dessa ting.

Det är att hålla i minnet, att det väl icke var så 1940. då vi undantogo
tidningarna och tidskrifterna från beskattningen, att vi icke hade något att
invända mot att man skulle taga ut skatt på de tidskrifter, som skulle kunna
bära en sådan. Jag tror, att herr Lundell felbedömer läget 1940, om han icke
erinrar sig att man ansåg, att med hänsyn till de svårigheter, med vilka den större
delen av landsortspressen kämpar, och med tanke på de tjänster, som den
svenska pressen framför allt i dessa tider gör statsmakterna, man icke borde
göra svårigheterna för denna press ännu större. Jag vågar tro, att bakom
riksdagens ståndpunktstagande den gången låg en sådan synpunkt. Jag tror
också att man i det nuvarande läget har all anledning att fråga sig, även
om man betraktar de statsfinansiella synpunkterna såsom mycket betydelsefulla,
örn inte läget i dag ännu mera berättigar till att hänsyn fages till de
synpunkter, som särskilt ifrån landsortspressen här gjorts gällande. Herr Lundell
talade visserligen örn att de utländska tidskrifter, som försäljas i vårt
land, äro belagda med omsättningsskatt. Det är riktigt, men den mycket omfattande
utländska propaganda, som varje dag gratis hamnar i de flesta människors
brevlåda, är icke belagd vare sig med prenumerationsavgift, lösnummeravgift
eller omsättningsskatt. Jag vågar tro att det icke är utan betydelse
att den stora övervägande delen av den svenska pressen fyller en uppgift, som
bildar en betydande motvikt emot en sådan propaganda. Jag tror att detta
ur samhällets synpunkt är värt uppmuntran, och att man därför icke bör göra
svårigheterna för denna press större än vad de för närvarande äro.

Det är ju mycket enkelt att säga, att man t. ex. på prenumerationsavgifterna
kan lägga en ytterligare skatt av den eller den storleken. Ja, det är möjligt
att man kan göra det i många fall, men jag vågar tro att läget för de flesta
små tidningar i detta land är av den karaktären, att det skulle betyda att svårigheterna
ökades i ett sådant tempo, att de icke kunde övervinnas. Jag frågar
mig då: Är det ur samhällets synpunkt något nyttigt, om man på detta sätt
skulle skära bort mycket stora delar av den svenska pressen, som kämpar
sin kamp för landet och för samhället i dess helhet?

Det är ju klart, att örn man här kunde gå till mötes åtskilliga av de synpunkter,
som äro lagda på frågan av herr Svensson i Ljungskile och herr Sundqvist,
så skulle jag för min del inte ha något som helst att invända. Den argumentation,
som jag har presterat i fråga örn dagspressen, kan ju inte tilllämpas
på samma sätt när det gäller tidskrifterna och åtskilligt annat. Men
här möta oss säkerligen så många svårigheter, att det åtminstone inte för när -

Måndageu den 29 juni 1942.

Nr 26.

221

Motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar. (Forts.)
varande är möjligt att överblicka, huruvida vi kunna bemästra dem vid en
sådan uppdelning. Ty, mina lierrar, jag ber att få påpeka, att såväl herr
Svensson i Ljungskile som herr Sundqvist ha sagt, att det är inte bara fråga
örn att göra en uppdelning mellan tidskrifter och dagspress, utan när vi ha
gjort denna uppdelning skola vi göra en ny uppdelning mellan tidskrifter av
olika slag, där man skall skilja ut dem, som äro föreningsorgan och ha en
uppgift, för vilken man inte skall skattlägga dem. Man kommer således här
in på ett försök till uppdelning, som åtminstone för oss i utskottet har lett
fram till att man krånglar till saken på det sättet, att man till slut hamnar
i en allmän skattläggning av såväl dagspress, föreningsorgan, vetenskapliga
organ som tidskrifter. Herr Lundell har dragit ut konsekvensen av detta resonemang,
och jag tror att örn man vill göra någonting på detta område, så
leds man förr eller senare fram till herr Lundells ståndpunkt. Då gäller det
enligt min uppfattning att avgöra, örn man på det stadium, där vi nu befinna
oss, är beredd att säga, att den statsfinansiella nyttan är större än det
värde, som kan komma att förloras för samhället i dess helhet, därigenom att
man åstadkommer så stora svårigheter för den svenska dagspressen, att den
icke kan övervinna dem utan i många fall kommer att stupa på kuppen.

Det är dessa synpunkter, som varit vägledande för oss i bevillningsutskottet,
när vi ha försökt att kompromissa oss fram till ett ställningstagande i här
föreliggande fråga. Ärendet ligger under Kungl. Maj:ts prövning. Det kommer
val tillbaka någon gång, och då få vi diskutera och se, örn Kungl. Majit
har funnit andra utvägar än dem som nu föreligga. Under nuvarande förhållanden
finns det, såvitt jag förstår, ingen annan väg än ett bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Bladh.

Herr Hallberg: Herr talman! Jag kan instämma med herr Olsson i Gävle,
men jag vill därutöver säga några ord.

Det synes mig, som örn herr Lundell har rätt i en sak, nämligen när hail
fastslog, att det skulle vara en olöslig uppgift att skilja på goda och dåliga
tidningar och tidskrifter, när det gäller frågan örn en beskattning av dessa
tidningar eller tidskrifter. Men när herr Lundell sedan talade örn det riktiga
i en beskattning av alla tryckalster, alltså av både dagspressen, tidskrifter och _
veckotidningar, så måste jag i likhet med herr Olsson i Gävle reagera emot
denna uppfattning. Jag tror mig så pass väl känna till åtminstone en del av
landsortspressen, att jag vågar säga, att denna press skulle inte orka med en
beskattning, även örn den skulle bli så pass rimlig som herr Lundell exempelvis
talade för. Det förhåller sig i själva verket på det sättet, att den dyrtid,
som har drabbat även tidningarna, Ilar gjort att även örn tidningarna höjt
prenumerationspriset, så ha dessa höjningar inte på långa vägar kunnat kompensera
de ökade kostnaderna i olika avseenden. Ätt följa den väg, som herr
Lundell rekommenderade tidningarna, nämligen att sänka pappersvikten, skulle
bland annat medföra, att tidningarna som en första åtgärd i detta syfte måste
slopa de flesta av de meddelanden och upplysningar till svenska folket, som
komma till tidningarna från informationsstyrelsen och från andra statliga organ.
Jag är alldeles viss örn att det skulle gå på det sättet. I detta avseende
fyller ju, som både herr Sundqvist och herr Olsson i Gävle påpekade, tidningspressen
en mycket betydande och viktig uppgift i dessa tider, då den sprider
dc meddelanden och den kunskap i olika aktuella ting, som särskilt statens
informationsstyrelse sänder ut till tidningarna. Tidningarna ha ju också fått

222

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

Motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar. (Foris.)
vidkännas minskade annonsinkomster på grund av ransoneringen och övriga
svårigheter för handeln. Det är i själva verket så för tidningarna just nu, att
annonsinkomsterna minska dag efter dag och månad efter månad, helt naturligt
därför att köpmannakåren, inte längre vare sig har anledning eller råd att
som förut annonsera sina varor, som de sälja till konsumenterna. Det är åtskilliga
sådana synpunkter, som man skulle kunna peka på, som tala emot en
beskattning av tidningspressen.

Herr Sundqvist anförde bland annat, att när man tar ut skatt i olika former
av de svenska medborgarna i dessa tider, så får man se till att denna beskattning
blir så rättvis som möjligt, och att folket i allmänhet inte skulle förstå,
varför man, som i detta fall undantar veckotidningarna och tidskrifterna från
beskattning. Jag har för min del inte alls kunnat förmärka någon opinion på
den här punkten. Man har varken sett till eller hört talas örn att det skulle
råda något missnöje ute bland allmänheten över att tidningar och tidskrifter
äro undantagna från extra beskattning, fastän man får ikläda sig så pass tunga
skattesatser i andra avseenden och på andra varor. Jag tror således inte, att
man i det här fallet kan, göra någon jämförelse mellan tidningspressen eller
veckotidningarna och de livsmedel och andra varor, som vi måste köpa och som
äro belagda med omsättningsskatt, lyxskatt eller någon annan form av skatt.

Med anförande endast av dessa synpunkter ber jag för min, del, herr talman,
att få ansluta mig till utskottets förslag.

Fru Nordgren instämde häruti.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har fogat en blank reservation till detta
utskottsutlåtande därför att jag tyckte att det var onödigt att i motiveringen
sluta med att förutsätta, att Kungl. Majit skulle ha sin uppmärksamhet fäst
på det här spörsmålet. Efter de många och ingående debatter, som förts i den
här saken, tycker jag att man kunde avfört den från dagordningen.

Det är ju tydligt och klart, att man får så många tekniska svårigheter, när
det gäller att beskatta tidskrifterna enbart, att man på grund därav måste avvisa
denna tanke, och då faller man tillbaka på den linjen att beskatta både
tidningar och tidskrifter, vilket väl skulle ske i form av en pappers accis. Jag
är övertygad örn att det skulle tvinga tidningspressen att finna kompensation
på något sätt, och då kan det inte ske annat än genom att höja antingen prenumerationspriset
eller annonspriset eller bägge delarna. Går man in på en
prövning av detta skulle jag tro, att det kommer för de allra flesta tidningarna
att ställa sig så, att de måste ta det på annonserna, och vilka är det då som få
betala? I nuvarande stund är det ju staten som är den störste annonsören, och
vidare är det ju så, att tidningarna, såsom den föregående talaren nämnde, trycka
en massa upplysningar från informationsstyrelsen och andra statliga institutioner
utan vederlag. T. ex. ransoneringskalendern, som publiceras varje
måndag, publiceras ju gratis i, skulle jag tro, hela vår press, ehuru det i själva
verket är en annons. Örn tidningarna skola beskattas, finge man väl taga under
övervägande, örn man inte kunde vinna kompensation genom att betrakta
det faktiska annonsmaterial, som man nu inför gratis, såsom vanliga annonser
och ta betalt för dem. Gör man det, tror jag inte att, det blir mycket välsignelse
med denna beskattning ur finansiell synpunkt.

Även jag hemställer alltså örn bifall till utskottets yrkande.

.Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Måndagen deri 29 juni 1942.

Nr 26.

223

§ 14.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av dels Kungl. Förslag till
Maj :ts proposition med förslag till förordning angående offentliga insamlingar,
dels ock i ämnet väckta motioner. offentliga

insamlingar.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Vid det föredragna utskottsutlåtandet
finns en reservation, som har till syfte att åstadkomma en lagstiftning
detta år på- det område, som det här gäller.

Som emellertid första kammaren för en stund sedan bifallit utskottets hemställan
och sålunda försöket att få en lagstiftning i år är utslaget, finnér jag
ingen anledning att nu plädera för de synpunkter reservationen avser att försvara,
varför jag vädjar till de övriga av kammarens ledamöter, som äro intresserade
för lagstiftningen, att inte arrangera någon debatt, som ändå inte leder
till någonting.

Jag har, herr talman, icke något yrkande, men jag har velat avge denna
förklaring, varför jag inte framställer något sådant.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 15.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 61, i anledning av väckta motioner
angående utredning och allmän översyn rörande arbetarsmåbruksverksamheten
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning)
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 231, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42; och
nr 232, angående statsregleringen för budgetåret 1942/43.

§ 17.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 425, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
en statens järnvägar tillhörig fastighet i Kristinehamn;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1942/43 till kristillägg;

224

Nr 26.

Måndagen den 29 juni 1942.

nr 429, i afledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 445, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 448, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till försvarsväsendets verkstadsnämnd;
och

nr 449, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring av vissa
bestämmelser i krigsavlöningsreglementet; samt

från bevillningsutskottet:

nr 440, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela
förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å
margarin och vissa andra fettvaror, m. m.; och

nr 453, i anledning av väckt motion avseende förordningen om allmän omsättningsskatt.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 441, till Konungen angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1942/43 m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 454, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m., dds ock i ämnet
väckta motioner, såvitt angår genom propositionen framlagda förslag till förordning
örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning),
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 31 augusti 1940 (nr 824) om vämpliktslån samt förordning angående
upphävande av 10 § andra stycket förordningen den 13 april 1940 (nr
215) örn utrymningshjälp.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.40 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

225

Tisdagen den 30 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen anförde:

Efter överenskommelse med första kammarens talman ber jag att beträffande
riksdagsarbetets ordnande under den närmaste tiden få tillkännagiva,
att, såvitt nu kan bedömas, intet arbetsplenum med kamrarna kommer att utsättas
före torsdagen den 9 juli.

§ 2.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I en med kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Nilson i Eskilstuna till mig framställt följande frågor:

1. Har riksdagens år 1937 i samband med antagandet av nu gällade rusdrycksförsäljningsförordning
uttalade önskan örn inskränkning av den offentliga
dansen i samband med utskänkning av rusdrycker beaktats av de tillståndsgivande
myndigheterna och i så fall i vilken utsträckning?

2. Ämnar herr statsrådet, därest utredningen visar att ingen egentlig inskränkning
skett, vidtaga åtgärder för att riksdagens ovan citerade mening
hädanefter beaktas mera än hittills?

3. Anser herr statsrådet, att restaurangkort även å rusdrycker skulle kunna
tänkas främja folknykterheten, och överväger herr statsrådet sådana åtgärder? Jämlikt

5 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen må utskänkning vid
offentlig danstillställning ej ske, såvida icke länsstyrelsen efter magistratens,
respektive kommunalnämndens hörande för särskilda fall lämnat medgivande
därtill. För anordnande av restaurangdans fordras dessutom särskilt tillstånd
av polismyndigheten till anordnandet av dansen och i fråga örn utsträckt
tid särskilt tillstånd av länsstyrelsen.

Redan i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning fanns förbud stadgat mot
utskänkning av rusdrycker vid offentlig danstillställning. Emellertid ägde länsstyrelsen
även enligt 1917 års förordning rätt att efter magistratens eller kommunalnämndens
hörande för särskilt tillfälle medgiva undantag från detta förbud.

I rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande framhölls, att undantag från
förbudet mot utskänkning i samband med danstillställning meddelats i synnerligen
stor omfattning. Antalet tillstånd uppgick sålunda år 1929 till 5,360,
avseende utskänkning vid omkring 12,000 danstillställningar, och år 1930 till
5,581, avseende utskänkning vid omkring 13,000 danstillställningar. I vissa fall
hade tillstånden innefattat generella medgivanden att under viss tid anordna
danstillställningar. Revisionen ansåg det knappast försvarligt att bibehålla en
föreskrift med karaktär av undantagsbestämmelse, då den i tillämpningen förvandlats
till allmän regel. Revisionen hävdade, att ett totalt förbud mot restaurangdans
eller så starka inskränkningar för tillståndsbeviljandet, att dansen
väsentligen förhindrades, skulle medföra risker för samhällsskadliga företeelser
av betydligt svårare art än de faror, som kunde vara förenade med
restaurangdansen i dess dåvarande form. På grund härav föreslog revisionen,

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 26. 15

Svar på
interpellation.

226

Nr 26.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

att särskilt medgivande icke längre skulle erfordras för utskänkning i samband
med offentlig danstillställning å lokal, som huvudsakligen var avsedd
för restaurangrörelse.

I propositionen till 1937 års riksdag med förslag till ny rusdrycksförsäljningsförordning
hade revisionens ståndpunkt godtagits. Bevillningsutskottet
ansåg däremot föreskriften örn särskilt tillstånd till dans i samband med utskänkning
å restaurang böra bibehållas samt betecknade såsom önskvärt, att
sådana tillstånd för framtiden meddelades med större urskillning och varsamhet
än som dittills skett. Särskilt fann utskottet det icke vidare böra ifrågakomma,
att medgivande lämnades för viss tidsperiod utan angivande av de särskilda
dagar, då dans skulle äga rum.

Bevillningsutskottets förslag antogs av riksdagen.

I december i fjol framställde herr Nilson i Eskilstuna till mig den frågan,
om jag ämnade vidtaga åtgärder för att bringa tillämpningen av rusdrycksförsäljningsförordningens
lagrum angående rusdrycksutskänkning i samband med
offentlig dans mera i överensstämmelse med 1937 års riksdags beslut än vad
som hittills i allmänhet varit fallet. I mitt svar uttalade jag den gången, att
jag i syfte att erhålla material för frågans bedömande bland annat infordrat
yttranden i ämnet från samtliga länsstyrelser.

Av innehållet i dessa yttranden må till en början framhållas, att medgivande
till utskänkning av rusdrycker i samband med danstillställning enligt nuvarande
praxis icke av någon länsstyrelse lämnas för viss tidsperiod utan att
samtidigt de särskilda tillfällen angivas, vilka avses med tillståndet. Det var
mot länsstyrelsernas tidigare praxis att mera generellt under en viss tidsperiod
bevilja tillstånd till utskänkning av rusdrycker i samband med dans,
som 1937 års bevillningsutskott särskilt reagerade.

Av yttrandena framgår vidare, att antalet danskvällar, för vilka tillstånd
till utskänkning av rusdrycker meddelats, utgjorde för hela riket

år 1939 ...................... 18,695

år 1940 ...................... 17,577 och

år 1941 ...................... 18,149.

Då någon statistik icke finnes tillgänglig för åren 1931—1938, är det icke
möjligt att direkt jämföra antalet danstillställningar i samband med utskänkning
av rusdrycker under åren närmast före och närmast efter ikraftträdandet
av 1937 års förordning. En jämförelse mellan det totala antalet sådana
danstillställningar under år 1930, å ena sidan, samt åren 1939—1941, å andra
sidan, ger uppenbart vid handen, att en väsentlig ökning inträtt i fråga örn
antalet danstillställningar av detta slag. Härvid är emellertid att märka att
ökningen till en del beror därpå, att under mellantiden åtskilliga dansrestauranger
tillkommit å platser, där sådana restauranger tidigare icke funnits.

Siffrorna för åren 1940—1941 utvisa emellertid snarast en nedgång i antalet
danstillställningar jämfört med 1939.

Av yttrandena framgår vidare, att vid tiden för remissvarens avgivande —
i januari i år — de flesta länsstyrelserna begränsat tillstånden till ett eller två
i veckan för en och samma restaurang. Det torde sålunda vara anledning förmoda,
att antalet tillstånd under år 1942 kommer att visa en avsevärd nedgång
i jämförelse med de tre senaste åren.

Vid innevarande års riksdag har frågan örn restaurangdansen i olika sammanhang
varit under behandling. I skrivelse den 6 maj i år har riksdagen sålunda
anhållit om utredning rörande skyldighet för restauranginnehavare att
erlägga nöjesskatt för var och en som vid danstillfällen besöker restaurang.
Därest en tillfredsställande lösning av detta spörsmål kan utfinnas, torde en

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

227

Svar på interpellation. (Forts.)

sådan beskattning kunna antagas i någon mån verka återhållande på besöksfrekvensen.

Riksdagen har även nyligen haft under prövning väckta motioner angående
förbättrad ungdomsvård, i vilket sammanhang jämväl restaurangdansen berörts.
Dessa motioner ha föranlett beslut örn skrivelse till Kungl. Majit med
hemställan, att frågan örn förbättrad ungdomsvård och därmed sammanhängande
frågor måtte för utredning hänskjutas till 1939 års ungdomsvårdskommitté.
Enligt vad jag har mig bekant är ungdomsvårdskommittén för närvarande
sysselsatt med att utarbeta förslag till åtgärder för höjande av ungdomens
nöjesliv, i vilket förslag jämväl frågan örn restaurangdansen blir föremål för
behandling. Kommitténs förslag torde komma att avlämnas under sommarens
lopp. Det synes mig rimligt att avvakta resultatet av ungdomsvårdskommitténs
undersökningar, innan frågan örn särskilda åtgärder för en ytterligare begränsning
av restaurangdansen tages upp till övervägande.

Beträffande härefter frågan, huruvida restaurangkort å rusdrycker skulle
kunna tänkas främja folknykterheten, är det en hel rad omständigheter, som
måste beaktas. Till en början bör framhållas, att någon generell maximikvantitet
beträffande inköp av vin å motbok icke finnes föreskriven. Anordningen
med dylika restaurangkort skulle sålunda knappast kunna omfatta annat än
spritdrycker.

Det synes icke vara interpellantens avsikt, att nuvarande bestämmelser örn
måltidstvång och kvantitetsbegränsningar vid utskänkningen av spritdrycker
skulle ersättas av de ifrågasatta restaurangkorten, utan att korten skulle gälla
vid sidan av nämnda bestämmelser.

Enligt vad kontroll styreis en upplyst sker försäljningen av spritdrycker inom
riket för närvarande till nära nio tiondelar genom utminutering och till något
mer än en tiondel genom utskänkning. När det gäller att bedöma de sannolika
verkningarna av den ifrågasatta anordningen torde till en början böra framhållas,
att endast en mindre del av landets c:a 1.5 milj. motboksinnehavare annat
än rent undantagsvis besöka restauranger och därvid förtära sprit. Då
rätten att å motböcker uttaga växlingskort för restaurangsprit rimligtvis måste
stå envar motboksinnehavare till buds, kan man befara, att den marginal, som
finnes mellan den totala inköpsrätten och de faktiska inköpen och som för närvarande
uppgår till något mer än en fjärdedel av inköpsrätten, kommer att till
viss del utnyttjas genom uttagande av restaurangkort. Härigenom skulle vid
varje tillfälle, även örn giltighetstiden för restaurangkorten gjordes relativt
kort, en från motböckerna frigjord men genom restaurangkorten konserverad
inköpsrätt uppkomma, varav skulle följa risker för överlåtelse och missbruk.
Stränga bestämmelser i fråga örn identifiering av restauranggästen skulle vara
nödvändiga för att förebygga sådan överlåtelse.

En annan risk torde också kunna påpekas. Örn möjligheten att utskänkningsvis
inköpa rusdrycker sammankopplas med innehavet av motbok kan detta föranleda
en ökning av antalet motbokssökande, däribland också många fall i
vilka giltigt skäl för avslag icke skulle föreligga. Resultatet bleve en ökning av
motboksantalet, och dessa nytillkomna motboksinnehavare kunde svårligen utmönstras
ur motboksstocken den dag restaurangkorten såsom krisåtgärd bortfolle.
Den av interpellanten ifrågasatta åtgärden skulle i detta hänseende kunna.
motverka det i interpellationen avsedda syftet.

Ett införande av restaurangkort måste slutligen medföra en ökad arbetsbelastning
för systembolagen och på åtskilliga platser nödvändiggöra nyanställning
av personal med därav följande ökade kostnader. Därtill komme en ökning
av restaurangpersonalens redan förut till följd av varuransoneringarna
betydande arbetsbörda.

228

Nr 26.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

De erinringar som sålunda kunna framföras mot tanken att införa restaurangkort
äro kanske inte under alla förhållanden avgörande. Men de föranleda
utan tvivel så stor tveksamhet att jag åtminstone för närvarande inte är beredd
att förorda en sådan åtgärd.

Härefter yttrade:

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber först att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet för det svar han varit vänlig
att giva mig på de framställda frågorna, ett svar som jag med tacksamhet
noterar såsom i stort sett välvilligt.

Man kan dock inte annat än djupt beklaga, att statsrådet icke haft möjlighet
att få fram några statistiska uppgifter angående restaurangdansens omfattning
för åren 1936—1938. Härigenom saknas i väsentlig utsträckning den
bakgrund för det bedömande av läget, som kunnat belysa utvecklingen under
senare år. Ty då riksdagen 1937 godkände bevillningsutskottets uttalande i frågan
och påtalade den dittills slappa tillämpningen av då gällande bestämmelser,
förelågo faktiska förhållanden för ett sådant uttalande. Det hade därför
varit i högsta grad önskvärt att nu siffermässigt kunna konstatera, huruvida
riksdagens uttalande beaktats, för att icke säga respekterats av de tillståndsgivande
myndigheterna. Man har dock tyckt isig på goda grunder kunna
draga den slutsatsen, att de påyrkade inskränkningarna i antalet danstillställningar
i samband med utskänkning av spritdrycker icke ägt rum. Ty riksdagen
uttalade sig icke endast mot att medgivande till utskänkning av rusdrycker
i samband med danstillställning lämnades för viss tidsperiod, utan att
skärpningarna skulle gälla även för tillstånd för särskilt tillfälle. Och då man
finner, att tillstånd till utskänkning i samband med offentlig dans beviljats
omkring år 1930 vid omkring 13,000 danstillställningar, och att denna siffra
1939, alltså två år efter riksdagens uttalande, ''stigit till omkring 18,700 —■
sålunda en ökning med nära 6,000 — har man berättigad anledning att betvivla
länsstyrelsernas intresse för en sanering på ifrågavarande område. Det
räcker icke endast att tala örn tillkomsten av nya restauranglokaler, utan det
hela bottnar i andra förhållanden. Att antalet danskvällar sedan sjönk något
över 1,000 under 1940 var ju ett steg i rätt riktning, men redan året efter
eller 1941 steg antalet med omkring 600, vilken stegring med hänsyn både
till tidsläget och riksdagens beslut icke kan anses försvarlig. Det hade utan
tvivel varit goda skäl för att låta siffran sjunka ytterligare. Att länsstyrelserna
under innevarande år blivit mera rigorösa i sina medgivanden är ju glädjande
och bottnar uppenbarligen i den av statsrådet föranstaltade undersökningen,
och i så fall har ju framställningen förliden höst redan burit någon
frukt.

Ehuru kommunala myndigheter höras i ärenden av denna art, ligger det avgörande
ordet i stor utsträckning i länsstyrelsernas händer. Men det har inträffat
—1 tidigare åtminstone — att en länsstyrelses försök att begränsa antalet dansaftnar
omintetgjorts genom regeringens åtgöranden. En nu avliden landshövding
berättade 1937, att hans försök i den riktningen varit resultatlösa. När han på goda
grunder, såsom han såg det, vägrade ett och annat begärt tillstånd, och detta
beslut överklagades hos regeringen, upphävdes undantagslöst länsstyrelsens beslut,
och det begärda tillståndet beviljades. Vederbörande restauranger kunde därför
riskfritt annonsera sina dansaftnar även med vetskap örn att länsstyrelsens
tillstånd ej kunde vinnas. Det är att hoppas, att detta tillhören gången tid och icke
upprepas numera. Att dessa offentliga dansaftnar i samband med utskänkning
äro till men både för folknykterheten och en sund ungdomsvård lia bedrövliga

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

229

Svar på interpellation. (Forts.)

exempel i stort antal nogsamt bevisat. Majoriteten av deltagarna i dessa danskvällar
hör de yngre årgångarna till och saknar därför vanlig inköpsrätt för
rusdrycker. Men under dessa danskvällar föreligger intet hinder att få den
vanliga utskänkningskvantiteten, vilken trots mångas klagan över dess litenhet
är stor nog för att för stunden göra vederbörande mer eller mindre omtöcknad
och att i det långa loppet framkalla alkoholvanor. Trots alla försäkringar
i motsatt riktning från av frågan berört folk utgöres klientelet i övervägande
utsträckning av unga människor, en del så pass unga att de löpa stora
risker på grund av sin oerfarenhet, då de utsättas för alkohoholpåverkan.
Förliden påskhelg kom undertecknad att bo på stadshotellet i en av våra stiftsstäder.
Dans var anordnad både påskaftonens kväll och annandagens kväll. Vid
båda tillfällena var besökarnas antal så stort, att hotellets gäster ej utan svårighet
kunde bli serverade i matsalen utan måste antingen uppsöka annat
näringsställe eller bli serverade på sina rum. När man betraktade restaurangens
gäster de kvällarna, måste man frapperas av huru unga de voro; särskilt
gällde detta de kvinnliga gästerna. Jag tror förvisso att det hela sköttes författningsenligt
och att ingen anmärkning ur den synpunkten kunde riktas mot
restaurangchefen. Detta omdöme torde också gälla flertalet offentliga danstillställningar
i samband med rusdrycksutskänkning, men att dessa unga människor
alltefter som timmarna gingo röjde mer eller mindre alkoholpåverkan,
torde ingen närvarande sökt bestrida. Då denna företeelse icke är något enastående,
kan den icke annat än framkalla oro för de ungas framtida utveckling,
vilka på detta sätt vid tidig ålder söka alkoholpåverkan. Ja, läget är verkligen
så allvarligt att många medborgare i vårt land, vilka själva icke hålla absolutismens
grundsatser, dock hävda med bestämdhet, att ett effektivt ingripande
från statsmakternas sida är av nöden.

Jag är synnerligen tacksam mot herr statsrådet för att han icke låtit dupera
sig av den kända gottköpsargumenteringen, att om man ingriper på detta område,
uppkallar det en mängd okontrollerade tillställningar, och läget blir än
värre. En sådan utveckling kan man befara på alla områden, där samhället
måste rycka in reglerande, men det Ilar icke hindrat och får icke hindra att
av läget påkallade åtgärder i hämmande och folkuppfostrande syfte vidtagas.
Herr statsrådet förmodar att 1939 års ungdomsvårdskommittés kommande utredning
skall giva några riktlinjer även för saneringen på här berörda område.
Man må hoppas att denna kommittés utlåtande ger regeringen anledning
till effektiva åtgärder. Men intill dess skulle tvivelsutan en maning från statsrådet
till länsstyrelserna att mera än hittills effektuera riksdagens beslut leda
till påföljd.

Enligt min syn på saken skulle införandet av restaurangkort på rusdrycker
bliva ett ganska verksamt medel i arbetet för bekämpandet av ungdomsfylleriet-,
en sida av dagens missförhållanden, som också påkallar allvarlig uppmärksamhet.
Även om det är sant, att endast drygt 10 procent av rusdryckerna
gå genom restaurangerna, torde det vara skäl i att söka komma åt några
av dessa 10 procent, vilkas skadeverkningar utan tvivel sirö betydande. Örn
nian på denna väg kunde förhindra en del unga motbokslösa personer att via
restaurangerna skaffa sig alkoholvanor, vore det nog värt en hel del ansträngningar.
Det är icke alldeles säkert, att motbokskvantiteterna komma att uttagas
mer än nu, om växlingskort införas. Enligt min mening borde icke införandet
av restaurangkort på rusdrycker betraktas enbart som en krisåtgärd, som
skulle bortfalla, när andra ransoneringar en gång, som vi hoppas, komma att
upphöra, utan borde viii gälla så hinge vi tillämpa ransoneringssystemet i övrigt
på hela. nisdr,vekshonsumtionen. Ty man kan icke tala örn verklig och
effektiv ransonering, så länge drygt 10 procent av hela konsumtionen är okon -

230

Nr 26.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

trollerad. Herr statsrådets svar på den punkten ger vid handen, att frågan
kan komma upp till övervägande, vilket också noteras med tacksamhet.

I detta anförande instämde herr Lindmark.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag vet icke örn jag hörde fel på en passus i
statsrådets svar på interpellationen. Jag tror i varje fall, att saken är så pass
betydelsefull, att den till äventyrs kan behöva ett uppklarande. Statsrådet
meddelade, att den fråga, som väckts i interpellationen, skulle behandlas av
kommittén, som har hand örn undersökningen örn ungdomsvården, och han berörde
i det sambandet bevillningsutskottets uttalande angående restaurangförhållandelia.
Han uttryckte den meningen, att man borde vänta, tills man fick
se kommitténs resultat. Nu vet jag icke, örn därmed också avsågs det uttalande
angående nöjesskatt på restaurangdans, som bevillningsutskottet två gånger
har uttalat sig för. Om det är avsikten att också den frågan skall vila, tills
vederbörande kommitté blir färdig med sitt betänkande, förefaller det mig något
opåkallat. Men, som sagt, jag vet icke, örn jag hörde fel eller förstod statsrådets
uttalande på den punkten riktigt. Jag skulle i varje fall vara tacksam
att få ett förtydligande av det. Ämnar man göra någonting i anledning av bevillningsutskottets
uttalande för att få nöjesskatt på restaurangdansen oavsett
den pågående utredningen i andra frågor eller ämnar man icke? Jag tror, att
det är ett tämligen stort intresse för den saken ute i kretsar, där man får betala
nöjesskatt under förhållanden, där det blir mycket mindre inkomster än vad
restauranginnehavama ha.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag skall som svar på herr Kilboms fråga bara erinra om att jag nämnde, att
man väntar, att kommittébetänkandet skall komma under sommarens lopp. År
det fallet, komma ju alla frågorna att tagas upp till behandling under hösten.
Skulle det visa sig, att det kommer att dröja, så har jag ju bevillningsutskottets
anhållan örn utredning, och då får den frågan naturligtvis tagas upp särskilt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på Ordet lämnades på begäran till

interpellation.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
som yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot
herr Ericsson i Sörsjön till mig framställt följande interpellation,:

Är det herr statsrådets mening att under innevarande lagtima riksdag framlägga
förslag angående odlingsbidrag åt arbetarsmåbrukslåntagare?

Interpellanten har vid flera tillfällen, motionsvis i riksdagen framfört yrkanden
örn särskilda anslag för ifrågavarande ändamål, vilka yrkanden dock
icke bifallits av riksdagen. I anslutning till uttalanden av jordbruksutskottet
uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 7 juni 1940 åt egnahemsstyrelsen att
verkställa utredning i frågan.

I av mig infordrat yttrande har egnahemsstyrelsen nu framhållit, att frågan
för styrelsen närmast gällt när och i vilket sammanhang utredningen borde
verkställas. Styrelsen ansåge för sin del, att en särbehandling av önskemål,
som framkomma från den ena eller andra intressegruppen, kunde äventyra en
önskvärd enhetlighet och överskådlighet inom verksamheten. Än betänkligare

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

231

Svar på interpellation. (Forts.}

vore den fara, som läge i att personer som av staten erhållit en långtgående
subvention mot skyldighet att fullgöra viss prestation,, befriades från denna
utan fullständig utredning av vilka skäl som tala för att principer, som för ett
fåtal år sedan fastställts av statsmakterna, redan nu skulle frångås. En, alltför
stor efterlåtenhet kunde äventyra möjligheterna att i framtiden utöva en socialt
önskvärd och ekonomiskt sund understödsverksamhet på förevarande område.
Detta innebure icke, att ej arbetarsmåbruksverksamheten lika väl som andra
styrelsens verksamhetsgrenar kunde vara i behov av översyn. Tvärtom vore
det styrelsens avsikt att efter liand beträffande de skilda verksamhetsgrenarna
på grundval av gjorda erfarenheter överväga de ändringar i olika avseenden,
som kunde vara lämpliga. Vad särskilt beträffade arbetarsmåbruksverksamheten
hade egnahemsnämnderna först i och med 1940 års egnahemsreform
erhållit någon befattning med dessa. Med hänsyn härtill och då egnahemsnämnderna
borde få tillfälle att uttala sig rörande eventuella ändringar i grunderna
för egnahemsverksamheten hade redan detta varit ett skäl för styrelsen
att ej tidigare igångsätta någon undersökning i fråga örn förhållandena på arbetarsmåbruken.
Styrelsen hade emellertid i år vidtagit vissa förberedande åtgärder
för en sådan undersökning. En inventering åsyftades komma till stånd
innevarapde sommar beträffande såväl jord som byggnader ävensom betesfrågan
m. m. å arbetarsmåbruk. En preliminär försöksinventering i mindre skala
i syfte att få grunderna för arbetets bedrivande klarlagda har redan utförts.

Av det sagda framginge att styrelsen varit beredd att utan ytterligare uppskov
verkställa en utredning rörande grunderna för arbetarsmåbruksverksamheten.
Emellertid hade riksdagens revisorer i sin år 1941 avgivna berättelse
framhållit önskvärdheten av en översyn av de bestämmelser, som gälla för de
olika grenarna av egnahems- och därmed jämförlig verksamhet. Styrelsen, som
hoppades att de uttalanden, vilka härutinnan gjorts av revisorerna, skulle leda
till att en allmän utredning igångsättes i förevarande hänseende, ansåge denna
utredning självfallet även böra gälla arbetarsmåbruksverksamheten,. Styrelsen
ville i detta sammanhang även erinra örn de överväganden, som jämlikt
Kungl. Maj:ts uppdrag pågå inom lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen
rörande möjligheterna att åstadkomma en maskinell nyodlingsverksamhet under
statens medverkan. Aven arbetarsmåbruken kunde nämligen komma att
beröras härav. Slutligen har styrelsen erinrat örn ett av styrelsen avgivet yttrande
den 2 mars 1942 till jordbruksutskottet över tvenne motioner om ändrade
grunder för arbetarsmåbruksverksamheten, i vilket styrelsen uttalat att tillräckligt
trängande anledning knappast syntes vara för handen att nu utan avbidan.
på en mera allmän översyn av gällande bestämmelser vidtaga ändringar
i grunderna för arbetarsmåbruksverksamheten samt att vid nämnda översyn
även borde övervägas, i vilken mån några jämkningar behövde vidtagas i de
villkor, som gälla för hittills utlämnade arbetarsmåbrukslån.

För egen del anser jag det icke möjligt att utan utredning framlägga förslag
örn odlingsbidrag till arbetarsmåbrukslåntagarna. Enligt min mening är det
nödvändigt att avväga bidragsverksamheten på ett så rättvist sätt som möjligt,
så att icke den ena kategorien gynnas mera än den andra. Jag vill erinra, att
ett arbetarsmåbrukslån utlämnas på ganska fördelaktiga villkor. Med avseende
på återbetalningen delas lånet som bekant i en stående del och en amorteringsdel.
Amorteringsdelen skall från och med sjätte kalenderåret efter det lånet
beviljats återbetalas med en trettiondel årligen. På amorteringsdelen erlägges
ej ränta. Den stående delen skall visserligen förräntas men först eller amorteringstidens
utgång, då ränta skall erläggas (Jior (leii räntefot, som Kungl.
Majit bestämmer med hänsyn till räntesatsen för jordbruksfastigheter.

Arbetarsmåbruksverksamheten innebär alltså ett betydande stöd åt låntagar -

232

Nr 26.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

na från det allmännas sida, ett stöd som torde vara nödvändigt för att verksamheten
skall kunna fylla sitt ändamål. Att utan närmare undersökning utvidga
detta stöd, oberoende av örn arbetarsmåbrukslåntagarna därigenom obehörigt
gynnas i förhållande till exempelvis egnahemslåntagama kan jag icke
finna lämpligt. Inferpellanten anser att det icke finns någon anledning att
kombinera frågan örn odlingsbidrag med andra spörsmål inom egnahemsverksamheten;
enligt hans mening skulle frågan kunna iösas tillfredsställande på så
sätt att arbetarsmåbrukslåntagare medgåves rätt till odlingsbidrag i enlighet
med de bestämmelser som gälla för innehavare av ofullständiga jordbruk. Denna
utväg att lösa frågan har emellertid redan år 1939 avvisats. Förslaget framfördes
första gången sistnämnda år i motion av interpellanten, varvid jordbruksutskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 83 framhöll, att ett
bifall till motionen skulle vara ägnat att sammanblanda arbetarsmåbruk och
ofullständiga jordbruk, mellan vilka en bestämd gränsdragning måste upprätthållas.
Även jag anser en dylik sammanblandning olämplig.

Undersökningar i denna fråga böra ske under medverkan av egnahemsnämnderna,
som bäst torde känna till förhållandena i de olika orterna. Sedan egnahemsnämnderna
erhållit större erfarenhet beträffande arbetarsmåbruksverksamheten
och utredning verkställts med utgångspunkt från de vunna erfarenheterna,
bör frågan örn en översyn av gällande bestämmelser upptagas till övervägande.
Innan resultatet av utredningen föreligger kan jag givetvis icke göra
något uttalande rörande den tidpunkt, vid vilken ett eventuellt förslag örn ändring
i ena eller andra avseendet kan framläggas. Skulle den av riksdagens
revisorer berörda frågan örn översyn av den statbga låne- och bidragsverksamheten
för egnahems- och bostadsförbättringsändamål föranleda särskilda åtgärder,
bör givetvis undersökningen rörande arbetarsmåbruksverksamheten ske
i samband med denna allmänna översyn.

Vidare anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet för att han varit
vänlig att, innan riksdagen slutat, besvara den av mig framställda interpellationen.
Vad beträffar innehållet i detta svar måste jag tyvärr konstatera, att
svaret är ganska otillfredsställande. Svaret ger nämligen vid handen, att
statsrådet icke ämnar vidtaga några skyndsamma åtgärder för lösande av frågan
rörande odlingsbidrag till arbetarsmåbrukslåntagare. Såvitt jag kan finna,
är det meningen, att även detta spörsmål skall inkastas i den stora utredningskvarnen,
som nu skall igångsättas, och som har till syfte att örn möjligt
försöka enhetliggöra de bidrags- och låneformer, som nu gälla såväl för egnahems-
som också bostadsförbättringsverksamheten. Det är ju omöjligt att tänka
sig, att en dylik rätt så omfattande utredning, som det här nu är fråga örn,
skall kunna utföras så snart. Tvärtom förefaller det ganska sannolikt, att
denna utredning blir ganska långvarig, och att något förslag icke är att förvänta
förrän örn något år framåt. Det skulle naturligtvis glädja mig mycket,
örn jag ej bleve sannspådd i denna min uppfattning. För egen del anser
jag, att frågan örn odlingsbidrag till arbetarsmåbrukslåntagare kan lösas
både lämpligt och tillfredsställande utan sammankoppling med det stora utredningskomplexet
i övrigt, som måhända tarvar något mera ingående arbete
och överväganden. Även jordbruksutskottet synes dela den av mig här uttalade
uppfattningen. Jag får beträffande den saken hänvisa till utskottets utlåtande
nr 61 till innevarande års riksdag i anledning av tvenne motioner rörande
arbetarsmåbruksverksamheten. Där gör utskottet följande uttalande:

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

233

Svar på interpellation. (Forts.)

»Utskottet utgår emellertid ifrån, att vid den av riksdagen begärda utredningen
såväl det i motionen nr 204 framförda förslaget örn tilläggslån åt
vissa arbetarsmåbrukslåntagare som den av utskottet vid tidigare tillfällen
berörda frågan örn odlingsbidrag till dylika låntagare utan tidsutdräkt bli
föremål för överväganden.»

Det lämpligaste och ändamålsenligaste synes vara enligt mitt förmenande
■— och jag har ju också anfört det i interpellationen •—• att frågan örn odlingsbidragen
löses på så sätt, att dessa arbetarsmåbrukslåntagare tillerkännas
rätt till odlingsbidrag i enlighet med de bestämmelser, som förut gälla för innehavare
av ofullständiga jordbruk. Jag anser, att detta är ett rimligt önskemål,
och dessutom åstadkommes ju därigenom ett enhetliggörande av formerna
för odlingsbidragsverksamheten. Det förefaller med tanke härpå onödigt
att införa någon ny odlingsbidragsform, som avviker ifrån nu gällande bestämmelser
på detta område. Herr statsrådet menar tydligen, att man måste
vara ganska försiktig, så att icke den ena kategorien gynnas mer än den andra.
Ja, i princip delar jag ju denna statsrådets uppfattning, att det skall vara
på det sättet. Men detta ger mig dock anledning påpeka, att arbetarsmåbruksverksamheten
tillkom ju i syfte att bereda främst dessa samhällets olycksbarn,
som jag kallar dem, nämligen skogsarbetarna, möjligheter att skaffa sig en
något bättre försörjning än de tidigare hade åtnjutit. Det är ju sant, att det
är fördelaktiga lån, som utlämnas till dessa arbetarsmåbrukslåntagare, men
å andra sidan har det visat sig, att lånen i stort sett i ett stort antal fall icke
visat sig vara tillräckliga för det nödvändiga bostadsbyggande eller den odlingsskyldighet,
som äro ålagda arbetarsmåbrukslåntagarna. Den utökade försörjningsmöjligheten
är ju avsedd att åstadkommas därigenom att arbetarsmåbrukaren
skall hålla ett par kor eller tre på sitt lilla jordbruk, alltså härmed
åstadkommande en viss producering av livsmedel till familjens behov. Men
örn han icke har ekonomiska förutsättningar att kunna åstadkomma denna för
honom nödvändiga odling, så utebli ju de tillskott till försörjningen, som
utgjorde syftet med arbetarsmåbruksverksamhetens tillkomst och genomförande.

Nu framhåller vidare herr statsrådet, att den av mig anvisade utvägen att
lösa odlingsbidragsfrågan avvisades år 1939 på förslag av jordbruksutskottet.
Ja, det är ju visserligen sant, att den av mig med flera då väckta motionen
icke blev bifallen. Men detta hindrar ju dock icke, att jag har rätt i den av
mig då liksom även nu uttalade uppfattningen. Det anfördes då, att ett bifall
till motionen skulle vara ägnat att sammanblanda arbetarsmåbruk och ofullständiga
jordbruk, mellan vilka en bestämd gränsdragning borde upprätthållas.
Jag frågar mig då själv, hur skall det överhuvud taget bli möjligt att
upprätthålla en dylik här påtalad gränsdragning? Inom särskilt de län, som
finnas norr örn Dalälven, finns det tiotusentals småbruk, som till ytinnehållet
icke äro större än ett vanligt arbetarsmåbruk, och vilka äro att betrakta såsom
stödjordbruk i lika hög grad som arbetar småbruken. Ja, det ligger i själva
verket så till, att det stora flertalet av jordbruken i Norrland och Dalarna
och kanske också i någon nian ännu längre söderut ingenting annat äro än
stödjordbruk. Man måste sålunda i det största, antalet fall skaffa sig arbetsinkomster
vid sidan av de inkomster, som jordbruket ger, och då frågar jag
mig, varför skulle det ena stödjordbrukets innehavare lia rätt till odlingsbidrag,
medan det andra stödjordbrukets innehavare icke tillerkännes cn dylik rätt, i
all synnerhet sorn kanske samtliga, oell icke minst arbetarsmåbrukslåntagarna äro
i trängande behov av att erhålla dylikt bidrag utan återbetalningsskyldighet?

Jag förstår ju mycket viii, att icke nila ha samma förutsättningar att kunna
bedöma den här saken. Personligen är jag boende inom ett område, diir det finns

234

Nr 26.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

åtskilliga arbetarsmåbrukslåntagare. Jag har sålunda härigenom naturliga förutsättningar
och möjligheter att följa dessa medborgare i deras dagliga gärning
och arbete, så att säga, och göra mig underkunnig om deras personliga
förhållanden på ett helt annat sätt än den, som är boende i någon del av landet,
där ifrågavarande verksamhet ej förekommer. Jag skulle för min del gärna
önska, att herr statsrådet hade haft möjlighet att tillsammans med mig exempelvis
företaga en inspektionsresa för besiktigande av arbetarsmåbruk t. ex. i norra
Dalarna eller något område i Norrland. För min del är jag livligt övertygad
därom, att herr statsrådet efter en dylik undersökning skulle komma till den
slutsatsen, att skyndsamma åtgärder till odlingsbidragsfrågans lösning äro
nödvändiga.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Branistorp:
Herr talman! Jag kan ju icke förstå, att det är någon skillnad mellan det
jordbruksutskottsutlåtande, som interpellanten har åberopat, och vad jag har
sagt i interpellationssvaret. Örn jag förstår rätt, har jordbruksutskottet sagt,
att det bör vara en allmän översyn, så att man kan jämföra stödåtgärderna
på det ena eller andra sättet.

Vad sedan herr Ericsson i Sörsjön anförde rörande de många andra små
brukningsdelarna, som överhuvud taget icke äro annat än stödjordbruk, är
jag fullt medveten örn den saken. Egnahemsnämnderna lia emellertid till uppgift
att där det är möjligt få fram bärkraftiga jordbruk, vare sig det nu
kan ske genom sammanslagning av två eller flera mindre jordbruk eller genom
tilläggande av jord från andra jordbruksfastigheter. Därvidlag lia ju
egnahemsnämnderna att göra en inventering. Det behöver naturligtvis vara
ett visst samband mellan antalet stödjordbruk och antalet andra jordbruk,
som äro bärkraftiga. Men örn man jämför dessa som herr Ericsson i Sörsjön
nämnde förutvarande småjordbruk, som inte äro annat än stödjordbruk och
som få bidrag till jordförbättring, och arbetarsmåbruken, skall man komma
ihåg att den stora skillnaden dem emellan är, att arbetarsmåbruken ha fått
i lån — varom vi alla voro överens — ett mycket stort bidrag, där ingen ränta
betalats. Alla de andra småjordbruken, som i och för sig äro stödjordbruk,
ha inte fått något bidrag, utan de få dragas med de ekonomiska svårigheter,
som de ha. De få dock bidrag för att öka jorden med den areal, som är behövlig
för att göra jordbruken mera bärkraftiga.

Detta synes mer än något annat vittna örn, att man måste ha en översyn, så
att den ena kategorien kan bli jämställd med den andra och man inte handlar
så att det blir ett särskilt gynnande av den ena gruppen på den andras bekostnad.

På sådana platser, där det finns gamla mindre jordbruk, som överhuvud
taget inte äro någonting annat än stödjordbruk och där arbetstillgångarna äro
knappa, är det väl inte meningen att man skall skapa nya arbetarsmåjordbruk,
ty då betar man dessa nödtorftiga jordbruk, som redan finnas på platsen,
de arbetsmöjligheter, som man har avsett att deras brukare skola ha
vid sidan örn det jordbruk, som de bedriva. Följaktligen kan jag — hur behjärtansvärd
saken än är, och trots att jag i lika hög grad som herr Ericsson
i Sörsjön är intresserad av att egnahemsnämnderna verkligen visa sig livskraftiga
och komma med förslag i ena eller andra riktningen i större utsträckning
än vad som nu sker — inte se någon annan utväg, än att man
bör se till att man inte skapar flera ofullständiga jordbruk på en ort, där
det redan finns tillräckligt med sådana, och därmed betar arbetsmöjligheter
för de jordbrukare, som redan finnas på platsen.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

235

Svar på interpellation. (Forts.'')

Herr Jonsson i Fjäle: Herr talman! Yar och en, som har sysslat med arbetarsmåbruksverksamheten,
har praktiskt sett kommit underfund med de svårigheter
som äro förbundna med denna verksamhet.

När arbetarsmåbruksverksamheten började på 1930-talet, under den då rådande
arbetslösheten, betraktade man denna verksamhet inte endast ur den
synpunkten, att man skulle få till stånd bättre bostäder och möjligheter för
skogsarbetare och med dem jämställda att på egen täppa odla livsmedel, utan
man såg denna verksamhet även som ett medel mot den då rådande arbetslösheten.
Det ingick också i förutsättningarna att man, i den mån detta, var
möjligt, skulle utlägga dessa arbetarsmåbruk på oodlad jord, ty genom själva
uppodlingen av dessa jordområden, som tillhörde arbetarsmåbruken, kunde
man också bereda ökade arbetstillfällen. Det fanns också, och finns alltjämt,
i bestämmelserna möjlighet att vid uppskattningen av storleken av det lån,
som skulle utgå, räkna med en viss summa, som skulle anslås för uppodling
av det jordområde, som var odlingsbart och som tilldelades ett arbetarsmåbruk.
Nu har det emellertid allteftersom tiden gått blivit allt besvärligare
att bygga, och därför ha för de allra flesta av dem, som fått arbetarsmåbruk
utlagda på oodlad jord, de medel, som skulle ha tagits i anspråk och beräknats
för uppodling iav jorden, kommit att användas för byggnadskostnaderna.
När den tiden kom, då man skulle verkställa odling, fanns det inga medel
kvar för denna. På detta sätt har en orättvisa uppkommit mellan å ena sidan
dem, som ha fått uppodlad jord till sina arbetarsmåbruk, och som sålunda
genast ha kunnat utnyttja de möjligheter, som den odlade jorden ger,
samt å andra sidan dem, som först måste lägga ned pengar och arbete för att
odla upp den oodlade jorden, innan de komma i åtnjutande av vadben odlad
jordareal kan ge. Detta betyder sålunda att de, som fått arbetarsmåbruk utlagda
på områden med odlingsmark, i regel ha kommit i en sämre ställning
än de, som fått redan uppodlad jord. Vi få nämligen ta i betraktande att vid
köp av dessa odlade jordområden, på vilka arbetarsmåbruk ha utlagts, har den
omständigheten att jorden varit odlad medfört att jorden betingat ett högre
värde. På detta sätt ha själva odlingskostnaderna kunnat bli inräknade i köpeskillingen
och lånet. Därför synes det mig riktigt, att man inom ^ramen ^av
arbetarsmåbrukslåneverksamheten söker bereda även de arbetarsmåbrukslåntagare,
som fått oodlad jord, möjligheter att verkställa odling på de områden,
som de behöva, för att på det sättet underlätta verksamheten även för
dem.

Jag vill också liksom herr statsrådet säga att jag är litet betänksam att
följa den linje, som herr Ericsson i Sörsjön var inne på, nämligen att inordna
arbetarsmåbruken inom möjligheterna att få de lån. som utgå till ofullständiga
jordbruk. Redan från början har man ju haft den uppfattningen att
dessa arbetarsmåbruk inte skola utveckla sig från i begynnelsen ofullständiga
jordbruk till fullständiga sådana, utan meningen har varit att arbetarsmåbruken
skola utföra en deluppgift i en familjs försörjningsmöjligheter, nämligen
att tillgodose familjens behov av livsmedel utan att man skall behöva
köpa dem. Arbetarsmåbruken äro således inte jordbruk i egentlig bemärkelse,
och därför synes det mig också riktigt att man uppehåller denna avgränsning.
Men med hänsyn till det klientel, som arbetarsmåbruksinnehavarna utgöra,
nämligen människor som ha mycket små ekonomiska möjligheter, bör man inom
ramen av arbetarsmåbrukslåneverksamheten söka göra det möjligt för dem,
som ha arbetarsmåbruk utlagda på oodlad jord, att också få den uppodlad.
Jag vill också hemställa att vad jag nu anfört blir föremål för grundligt
övervägande, när man verkställer utredning härom och örn egnahemsverksamheten
överhuvud taget.

236

Nr 26.

Tisdagen deu 30 jani 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill dessutom anföra en annan synpunkt på denna fråga. Som bekant
försiggå för närvarande en översyn och en utredning av ■—- som det visst hette
— det norrländska näringslivets utveckling. Då det huvudsakligen är i Norrland,
som dessa arbetarsmåbruk äro utlagda, finner jag det skäligt, att man
inte endast, som här påtalats i interpellationssvaret, utreder endast organisationsformen
och bidragsbeloppens storlek, när det gäller arbetarsmåbruksverksamheten,
utan att man också i samband med den utredning, som påbörjats
angående det norrländska näringslivets förkovran och utvecklingsmöjligheter,
lägger in arbetarsmåbruksverksamhetens försörjningspolitiska struktur
och framför allt uppgör riktlinjer för hur det skall utvecklas i fortsättningen
med ledning av de erfarenheter, som man hittills haft. Jag tror att det finns
platser, där man utlagt allt för många arbetarsmåbruk, lokaliserade till en
viss plats, där det inte finns tillräckligt med arbetsmöjligheter för dessa småbrukslåntagare,
vilka följaktligen ha en mycket bekymmersam ställning. Jag
tror, som sagt, att det är nödvändigt, att man, när nu arbetarsmåbruksverksamheten
tagit så stora dimensioner uppe i Norrland som den gjort, då man
skall företa en utredning om det norrländska näringslivets möjligheter, även
bör inordna arbetarsmåbruksverksamheten i denna undersökning för att få
denna verksamhet belyst i ett större sammanhang.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag skall här tillåta mig att i korthet
redogöra för en inspektionsresa, som egnahemsnämnden i Kopparbergs län
företog under midsommarferierna. Vi inspekterade de arbetarsmåbruk, som finnas
i Garpenbergs socken i södra Dalarna. Där ligga sammanlagt fem arbetarsmåbruk.
Till dessa hade lån utlämnats under åren 1935 och 1936. När vi nu
besökte dessa lägenheter, fanns det endast en av dem, som hade bostadsbyggnaderna
fullständigt färdigställda. På alla de andra fyra arbetarsmåbruken
fattades i större eller mindre utsträckning vad som erfordrades för att fullständiga
bostäderna. I övrigt voro dessa arbetarsmåbruk utlagda på ett sådant
sätt, att ingen tillfredsställande dränering eller avrinning kunde förekomma.
Alla dessa arbetarsmåbrukare, som vi då besökte, uttalade för sin
del den meningen, att de icke kunde åstadkomma den erforderliga dräneringen
och odlingen, annat än örn de erhölle statsbidrag till fullgörandet av densamma.

Beträffande frågan örn vad som står i jordbruksutskottets utlåtande nr 61,
som tar sikte på den utredning, som det nu är fråga örn, vill jag framhålla, att
jag för min del icke tolkar detta på samma sätt som herr statsrådet gjorde.
Jag vet ju vad som försiggick, innan denna motivering intogs i utskottsutlåtandet,
och så vitt jag kan finna satte man in denna passus örn att utredningen
rörande dessa saker, som det här särskilt är fråga örn, skulle ske utan
onödig tidsutdräkt, för att ge vederbörande anledning att, oberoende av utredningen
rörande de stora spörsmålen, helt fristående uppta vissa detaljer och
däribland frågan om odlingsbidragen.

Vad slutligen gäller frågan örn de många ofullständiga jordbruk, som finnas
särskilt i Norrland och Dalarna och kanske i någon mån även längre söderut,
tror jag för min del att det är en fråga, som kanske är nästan olöslig. Det
är beklagligt att man måste konstatera att det ligger till så. Jag är övertygad
därom, att örn statsrådet och jag få leva ytterligare 10—15 år och få
tillfälle att resonera med varandra då, skola vi säkert finna, att den stora frågan
rörande de ofullständiga jordbruken fortfarande i ganska hög grad är
olöst.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

237

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
som anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot
herr Nilson i Spånstad till mig framställt följande interpellation:

1. Kommer proposition med förslag till ny arrendelagstiftning att föreläggas
riksdagen?

2. Örn ej så blir fallet, kan det förväntas att Kungl. Majit vidtager åtgärder
för att få till stånd en provisorisk lagstiftning, som skapar bättre trygghet
för arrendatorer intill dess den nya lagstiftningen träder i kraft?

I anledning av interpellantens första fråga får jag meddela, att för närvarande
inom jordbruksdepartementet förslag till ny arrendelagstiftning är
under utarbetande i anslutning till 1936 års arrendeutrednings betänkande och
de däröver avgivna yttrandena.

Beträffande interpellantens andra fråga vill jag framhålla, att en provisorisk
lagstiftning knappast är tänkbar, enär frågan örn ny arrendelagstiftning
är av sådan natur, att ett ståndpunktstagande till hela det föreliggande förslaget
i ett sammanhang är nödvändigt.

Härpå yttrade:

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få framföra mitt tack för det svar, jag
erhållit på min interpellation. Samtidigt måste jag dock med beklagande konstatera
att svaret inte lämnar de positiva besked, man nog haft viss anledning
hoppas. Visserligen ger ju herr statsrådets upplysning, att förslag till ny arrendelagstiftning
är under utarbetande, anledning till förväntningar att det
inte skall dröja allt för länge innan denna lagstiftning kan bli verklighet,
men samtidigt med detta konstaterande måste nog sägas, att det hade varit i
högsta grad önskvärt, om den i utsikt ställda lagstiftningen kunde ha genomförts
vid den nu samlade riksdagen.

Ett bättre rättsskydd åt den befolkningsgrupp, som nu sannolikt är den sämst
ställda i vårt land, är för närvarande inte endast ett enträget önskemål från
ofta värnlösa arrendatorers sida. Genomförandet av denna lagstiftning måste
jämväl anses vara en gärd av rättvisa åt fattiga människor, som åtminstone
i dagens försörjningssituation fylla viktiga uppgifter i det svenska samhället.
Med vetskap örn herr statsrådets strävan att trygga arrendatorernas ställning,
vill jag med betonande av vad jag förut sagt ytterligare understryka, att
jag hoppas att det skall bli möjligt för samlingsregeringen att redan när riksdagen
nästa gång sammanträder framlägga den proposition, man väntat i vår.

Vad den andra frågan om en eventuell provisorisk lagstiftning beträffar vill
jag framhålla, att frågan knappast var tänkt på det sätt, svaret uppfattat densamma.
För att för kammaren klargöra vad jag menat, vill jag framhålla följande.
Det saknas under de senare åren inte alls exempel på personer, som i
kraft av en stor förmögenhet förvärvat avsevärda jordegendomar med många
underlydande. I en missriktad rationaliserings namn har man sedan, i vissa
fall t. o. m. utan hänsyn, lagt samman och förstorat arrendefastigheterna. Brukarna
— ofta ättlingar till dem som en gång utan hjälp av dåvarande ägare skapat
de värden, som en odlad bygd alltid utgör — ha avhysts utan tanke på
ersättning för deras skapande gärning.

Svar på
interpellation.

238

Nr 26.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

När man bevittnat och upprörts över sådana för rättskänslan stötande fall
-— jag skall inte här vid detta tillfälle trötta med exempel — frågar man, örn det
inte på detta område vore möjligt att skapa ett provisoriskt rättsskydd. På
andra områden, och när det gällt mera högröstade grupper i samhället har man
kunnat övervinna alla svårigheter. Jag tänker därvid närmast på att det borde
vara överkomligt med provisoriska skyddsbestämmelser för dem som hyra jord,
när de som hyra bostäder nu fått denna trygghet med övervinnande av bl. a.
alla s. k. tekniska svårigheter. Ett provisoriskt förbud att i väntan på den
nya lagen utan rättslig prövning omgestalta brukningsförhållandena på de
större godsen borde inte innebära oöverstigliga svårigheter eller binda ett ställningstagande
vid en blivande definitiv lagstiftning.

När man kan få se hur mindre nogräknade jordägare med anlitande av möjligheter,
som nuvarande lag inte direkt förbjuder, gentemot arrendatorerna
skaffa sig ett utgångsläge gentemot en ny lag, som det aldrig varit avsett att
de skulle få, örn lagstiftningen genomförts snabbare, framstå dessa provisoriska
åtgärder än önskligare.

Jag ber till sist, herr talman, att få uttala den förhoppningen att om vi få
en höstsession, arbetet på den nya lagen skall bedrivas så snabbt, att denna
fråga då kan bli föremål för behandling.

Herr Thorell: Herr talman! Då vi nu här i kammaren ha hört herr statsrådet
meddela att 1936 års arrendeutrednings förslag är föremål för överarbetning,
skall jag endast passa på tillfället att framhålla det önskemålet, att
de uppenbara överdrifter, som detta förslag innebär, bortarbeta®, så att det
färdiga förslag, som längre fram kommer under kamrarnas prövning, blir av
den natur, att det ställer kyrkan mitt i byn, och att däri skipas den rättvisa
mellan de båda parterna, som är möjlig och riktig, så att förslaget inte ensidigt
väger över åt det ena eller andra hållet.

Jag har endast velat framhålla detta, då jag från många diskussioner örn
denna fråga haft erfarenhet av hur pass orättvist särskilt jordägarna anse arrendeutredningens
förslag vara.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det är självklart att man, som herr Nilson i Spånstad ville göra
gällande, kan tänka >sig en provisorisk lagstiftning. Men skulle en sådan provisorisk
lagstiftning verkligen komma till stånd, måste enighet råda örn själva
principen, huruvida optionsrätt skall föreligga eller ej. Av den anledningen
bör man naturligtvis försöka få fram ett förslag, om vilket man kan vinna
så stor enighet, som det överhuvud taget är möjligt att få.

Beträffande vad herr Thorell anförde skulle det vara önskvärt att få de
oegentligheter, som enligt hans uppgift finnas i förslaget, preciserade, men
detta kan jag kanske få under hand.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 5.

Svar på Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson erinterpeUation.
höll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Hansson i Skediga till mig framställt frågan, örn jag ej anser,
att säkerhetsanordningar böra uppsättas vid alla övergångar mellan väg och

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

239

Svar på interpellation. (Forts.)

järnväg, så att icke människors liv ställas i den fara, som övergångarna visat
sig medföra.

Interpellationen synes närmast vara föranledd av tre särskilda olyckor, som
inträffat vid järnvägsövergångar i interpellantens hemort. De järnvägskorsningar,
där olyckorna inträffat, ha ej angivits av interpellanten, men genom
utredning från järnvägsstyrelsen tror jag mig ha kunnat fastställa olycksplatsernas
belägenhet och de närmare omständigheterna vid olyckorna. Den i interpellationen
först omnämnda, nyligen timade olyckan, vid vilken en cyklande
kvinna dödades, inträffade å bandelen Uppsala—Gamla Uppsala inom Nyby
samhälle, där en enskild, icke allmänneligen befaren väg korsar banan. Den
av interpellanten omnämnda olyckan nr 2, varvid tre familjemedlemmar dödades
i en påkörd bil, torde vara identisk med en olycka, som inträffade år
1936 vid vägkorsningen vid Mehedeby å bandelen Uppsala—Gävle. Även i
detta fall var det fråga örn en enskild väg. Den i interpellationen avsedda
tredje trafikolyckan, som medförde att en person omkom vid hemkörning från
arbetet på åkern, torde åsyfta endera av följande två olyckor å bandelen Uppsala—Gävle.
Den ena timade år 1933, och förhållandena därvid voro följande:
en person, som färdades i bil, hejdades å allmänna vägen vid Marma station
av fällda bommar men åkte då utefter en parallellväg till en omkring 130
meter därifrån belägen enskild, obevakad järnvägskorsning, där han påkördes
av tåget vid passerandet av korsningen. Den andra olyckshändelsen inträffade
år 1935 och tillgick så, att en cyklist körde på tåget vid en obevakad
korsning med enskild väg å järnvägslinjen Örbyhus—Knypplan.

Av de utredningar, som verkställts i anledning av olyckorna, synes framgå,
att de lokala förhållandena vid ifrågavarande korsningar varit sådana, att
olyckorna kunnat undvikas, örn normal uppmärksamhet och varsamhet iakttagits
av de vägfarande. Olyckorna förefalla sålunda icke kunna tillskrivas
bristande åtgärder från järnvägens sida. Vad olyckan vid Marma beträffar,
tyda omständigheterna på att denna helt orsakats av bristande trafikdisciplin
hos bilföraren.

Regler örn varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i
samma plan mellan järnväg och väg äro givna i en kungörelse den 26 juni
1933. Enligt denna åligger det järnvägs innehavare att uppsätta varningsmärken
och säkerhetsanordningar. Vid varje väg, som allmänneligen befares,
skola — oberoende örn vägen är allmän eller enskild — finnas varningsmärken.
Då fri sikt icke förekommer, skola därjämte finnas antingen grindar
eller bommar, ljussignaler eller ringklockor, allt beroende på förhållandena vid
korsningen. Vad_ angår enskilda vägar, som icke äro allmänneligen befarna,
föreligger skyldighet att anbringa varnings- och säkerhetsanordningar vid
järnvägskorsningar endast där så prövas erforderligt för trafiksäkerhetens tillgodoseende.

Interpellanten har ansett sig ha skäl ifrågasätta, örn det. kunde vara riktigt
och rättvist, att järnvägskorsningar å landsbygden i många fall vore oskyddade,
medan sådana korsningar icke funnes i städerna. Häremot vill jag erinra,
att oskyddade korsningar förekomma även i städer och stadsliknande samhällen.
Avgörande för frågan, örn en korsning skall vara skyddad eller ej, äro
trafikförhållandena.

Interpellanten har ifrågasatt, att skyldigheten att anbringa varnings- och
säkerhetsanordningar skulle utsträckas att omfatta samtliga korsningar, således
även sådana, där vägen icke är allmänneligen befaren. Det bör emellertid
framhållas, att orsakerna till flertalet olyckor vid korsningarna icke äro att
söka i otillfredsställande säkerhetsanordningar utan fastmer däri, att befintliga
varningsmärken och signaler icke tillräckligt beaktas av de vägfarande.

240

Nr 26.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

Knappast någon säkerhetsanordning kan göras så effektiv, att olyckor vid
korsning i samma plan mellan järnväg och väg helt förhindras. Den nr trygghetssynpunkt
effektivaste anordningen vore givetvis, att korsningar icke tillätes
mellan järnväg och sådan enskild väg, som ej är allmänneligen befaren. Ur järnvägarnas
synpunkt vore en koncentration av övergångarna till allmänna eller
allmänt befarna enskilda vägar också att föredraga. Det är emellertid i vägtrafikanternas
intresse, som korsningar med enskilda vägar tillkommit. Av
ekonomiska skäl är det dock uteslutet att vidtaga säkerhetsanordningar även
i fråga om dylika korsningar, utan man måste förutsätta ett visst mått av
försiktighet från vägarnas trafikanter. Interpellanten har uttalat en förmodan,
att de kostnader, som ett uppsättande av ringklockor eller vägbommar röra
sig örn, äro försvinnande små jämförda med de följder, som träffa de av olyckorna
drabbade. Till belysande av problemets ekonomiska storleksordning vill
jag nämna, att enbart vid statens järnvägar antalet korsningar, som för att
tillgodose interpellantens önskemål skulle behöva förses med skyddsanordningar,
uppgår till närmare 21,000. Engångskostnaderna för att dessa korsningar
förses med skyddsanordningar ha inom järnvägsstyrelsen approximativt
uppskattats till över 100 miljoner kronor. Härtill komma sedan de årliga
kostnaderna för drift och underhåll.

Att problemet örn förbättrad säkerhet vid järnvägskorsningarna är allvarligt,
torde icke från något håll bestridas. En viss förbättring av förhållandena
skulle sannolikt bliva följden, örn järnvägskorsningarna i större utsträckning
försåges med skyddsanordningar. På grund av de stora kostnaderna för dylikå
anordningar anser jag det emellertid uteslutet, att föreskrifterna rörande
säkerhetsanordningarna skärpas därhän, att även enskilda vägar utan betydelse
för den allmänna trafiken inrymmas under bestämmelserna. Det är nämligen
uppenbart, att järnvägarna icke själva förmå bära de ökade kostnaderna,
utan att dessa helt eller till större delen finge bestridas av statsmedel. Under
nuvarande förhållanden bör därför enligt min mening arbetet på en'' ökad
trafiksäkerhet i första band inriktas på åtgärder av propaganda- och upplysningskaraktär,
syftande till att hos den trafikerande allmänheten åstadkomma
-en ökad trafikkultur.»

Härefter anförde:

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Den närmaste anledningen till min interpellation var den olycka vid ett
samhälle i närheten av Uppsala, där en fru blev överkörd av tåget och ljöt en
ögonblicklig död. Mannen står nu ensam med deras tre små barn. Liknande
clyckor ha fyrfaldiga gånger inträffat i samma trakt. Det finns inga skäl
att närmare ingå på dessa olyckor. Det kan innebära, att man på nytt rör
upp de anhörigas sorg, vilken kan vara stor nog ändå.

Herr statsrådet anför i sitt interpellationssvar, att det vid den utredning,
som verkställts i anledning av olyckorna, visat sig, att dessa kunnat undvikas.
Denna inställning till olyckor, som inträffa, kunna gärna de tjänstemän, som
gjort dessa utredningar, ha för sig själva, men det passar mycket litet att
sticka ett av denna inställning präglat interpellationssvar i ett statsråds hand.
Ty den inställningen har inte vanligt folk. Riksdagen har även beslutat en
-olycksfallsförsäkringslag och således inte betraktat olyckorna på det sättet,
att de kunnat undvikas. Man skulle kunna anföra otaliga fall av olyckor, som
inträffat på olika områden. Utredningsmännen säga, att de som råkat

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

241

Svar på interpellation. (Forts.)

ut för olyckorna visat bristande disciplin. Jag skulle vilja rikta dessa ord
tillbaka till utredningsmännen och säga, att de torde i hög grad sakna den
disciplin, som innebär mänsklig medkänsla för dem som drabbas av sorg genom
dessa olyckor.

Enligt kungörelsen av den 26 juni 1933 åligger det järnväg att uppsätta varningsmärken
och säkerhetsanordningar, om vägen är allmänneligen befaren oberoende
av örn den är allmän eller enskild. Då fri sikt icke förekommer, skola
grindar, bommar, ljussignaler eller ringklockor anbringas.

Jag har i min interpellation ansett skäl nog föreligga, att ringklockor anbringas
vid alla övergångar mellan väg och järnväg på grund av de olyckor
som skett. Anledningen till att jag framfört detta yrkande Ilar varit, att de
olyckor, som drabba de anhöriga till den som förlorat livet vid en dylik järnvägsolycka,
icke blott bestå i sorgen efter en anhörig utan även bekymmer,
icke minst för de små barn, som den bortgångne lämnar efter sig och som sedan
stå utan målsman.

I interpellationssvaret åberopas kostnaderna såsom ett skäl till att icke
åstadkomma mera effektivt skydd mot olyckorna vid järnvägsövergångarna.
Mot dessa kostnader kunna ju helt andra värden vägas. Jag skulle vilja .ställa
deli frågan: vad är en nior värd, som lämnar tre små barn efter sig?

Jag anser det inte vara staten värdigt att icke skydda landets innevånare
mot dessa olyckor vid järnvägsövergångar. Varje människa bör anse det som
sin rätt att åtnjuta dylikt skydd genom lämpliga signalanordningar.

Yrkesinspektionen, som granskar andra verksamhetsområden, borde även ha
gjort erinringar mot dessa trafikfällor.

Den kostnad på 100 milj. kronor, sorn utredningsmännen kommit till för anbringande
av ringklockor och andra säkerhetsanordningar vid statens järnvägar,
anser herr statsrådet för hög. Herr statsrådet medgiver, att en viss förbättring
av förhållandena sannolikt skulle bli följden, örn järnvägskorsningarna
i större utsträckning försåges med skyddsanordningar, men anser det på
grund av de stora kostnaderna uteslutet, att denna fullt erkända förbättring
skulle kunna företagas vid alla järnvägsövergångar.

Olyckor kunna inträffa än här och än där, och var nästa olycka kommer att
hända vet ingen. Men vare sig det blir en lantarbetare eller någon annan, som
nästa gång drabbas, torde detta icke vara någon anledning att icke insätta
ringklockor vid alla övergångar utan låta en del vara oskyddade med de risker
detta innebär.

Jag vill till sist säga, att de förhoppningar jag hyser örn en förbättring
på detta område efter herr statsrådets svar äro mycket svaga. Jag vill till
lägga, att jag för min del icke kan fatta, att dessa farliga olycksfällor skola
få vara kvar, då vi nedlägga stora belopp för att bevara människomaterialet
på alla andra områden. På grund härav vill jag uttrycka den förhoppningen, att
herr statsrådet icke alltför hårt räknar med de kalla pengarna utan mera
räknar med de hem, som drabbas av dessa olyckor, och det människomaterial,
sorn kanske i sin bästa ålder ryckes bort från sin för familj och hem betydelsefulla
uppgift, vilka värden icke kunna uppskattas i pengar.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Interpellanten synes ha förbisett, att de skyddsanordningar, som han
nämnde, ljus- och ljudsignaler, ingalunda äro något absolut effektivt skydd
för olyckor vid järnvägsövergångar. Det finns ett stort antal fall, då olycka
händelser inträffat vid järnvägsövergångar, fastän dylika anordningar funnits.
Ja, det finns åtskilliga exempel på att olyckor skett även där det fun Andra

kammarens protokoll 11)42. Nr 26. 16

242

Nr 26.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

nits bommar vid järnvägsövergångarna. Den enda effektiva anordningen i
detta fall är att undvika korsningar i samma plan. Men örn man skall genomföra
ett sådant system vid alla övergångar, skulle kostnaden inte stanna
vid 100 miljoner, utan då får man nog räkna med tusentals miljoner.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Såsom framgår av interpellantens
anförande är det ett par tragiska trafikolyckor, som närmast föranlett honom
att framställa sin interpellation. Av hans anförande framgår vidare, att de av
honom relaterade olyckshändelserna åtminstone i två fall berott på ovarsamhet
och vårdslöshet.

Jag ber herr Hansson observera en sak, nämligen att, örn trafikanterna icke
iakttaga uppmärksamhet och trafikvett i trafiken, så hjälpa inga trafiksäkerhetsåtgärder
på något sätt. Varken vägbommar eller signaler göra någon nytta,
örn inte trafikanterna lära sig inse de oerhörda vådor, som det nu för tiden
för med sig att ge sig in i trafiken och umgås med de moderna trafikmedlen.
De trafikolyckor, som ägt rum, ha i mycket stor utsträckning föranletts av
slarv och vårdslöshet. När man vet hurudan trafikkulturen för närvarande är
på landsvägarna, där nu cyklisterna dominera, förvånar man sig över att trafikolyckorna,
i synnerhet i närheten av storstäderna och större samhällen, inte
bli flera och mera svårartade än vad de äro — på det sätt som man handskas
med trafikmedlen.

Vad hjälper det förresten med järnvägsbommar? Jag kan som exempel omtala,
att jag nyligen såg ett par cyklister sorn kommo till en järnvägsövergång,
där bommarna voro fällda. De skulle till varje pris fram och kröpo därför
med sina cyklar under bommarna. När man för dem påpekade vådan av
detta tilltag, förklarade de helt enkelt: »Vi ha inte tid att vänta. Vi klarade ju
oss över denna gång.»

När herr Hansson i Skediga exemplifierade de svårigheter och de sorger
och bekymmer, som en anhörigs bortgång genom en dsdik olycka innebär för
de efterlevande, vill jag framhålla, att vederbörande själv även bör tänka på
detta. Ty det går inte att vältra över allt ansvar på trafikmedlen och begära,
att staten eller andra skola bekosta dyrbara anordningar för att undvika
trafikolyckor. Det är sålunda en mycket viktig angelägenhet för oss alla att
söka inskärpa hos folk, att det inte blott är den ena parten, järnvägarna eller
andra trafikförvaltningar, som skola vidtaga säkerhetsanordningar, utan att
även allmänheten själv måste besinna det ansvar det innebär att ge sig tit i
trafiken.

I den mån herr Hansson i Skediga i sin interpellation söker göra gällande,
att landsbygdens trafikväsen skulle vara mindre skyddat än trafikväsendet i
städerna, vill jag säga, att man naturligtvis när det gäller att bedöma en trafikvägs
riskmoment måste ta hänsyn till trafikintensiteten på densamma. Det
är självklart, att man i städerna med den intensiva trafik, som går fram genom
de stora trafikcentra, måste vidtaga helt andia åtgärder än vad som
kan anses vara nödvändigt på en landsväg eller en enskild bygdeväg.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det var mycket intressant att höra
de inlägg i denna diskussion, som gingo ut på att den som råkat ut för en
olycka borde lia sett upp, så att ingen olycka skett. Vi läste väl alla för inte
länge sedan i tidningarna örn en man, som fick in en arm i en maskin och fick
den bortsliten. Jag tror icke man kan komma till honom och säga, att det dä?
skulle du ha undvikit. En olyckshändelse är en olyckshändelse — man vet icke
när den inträffar, och den kommer alltid plötsligt och oförmodat.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

243

Svar på interpellation. (Forts.)

Den olycka, som var den. direkta anledningen till min interpellation, inträffade
i ett samhälle, som skäres mitt itu av järnvägen, och där det är byggenskap
på båda sidorna örn järnvägen. Den fru, som vid detta tillfälle blev dödad,
kände till tågtiderna och trodde att tåget hade passerat. Men tåget råkade
vara försenat, och hon hörde det inte.

På liknande sätt gick det till vid en olycka för många år sedan. Dét var en
folkskollärare och tre studenter, som passerade en järnvägsövergång. Det
var yrsnö den dagen, vilket försvårade sikten. Så kom tåget och körde ihjäl
en av studenterna. Hade det vid denna järnvägsövergång funnits ljudsignaler,
är det alldeles klart, att de skulle varit skyddade mot olyckan.

På mångå håll, där järnvägen går fram, finnes en banvaktsstuga, som skymmer
sikten, och därför är — såsom i Uppsalafallet -— ett signalsystem alldeles
nödvändigt.

Det har invänts, att det skulle kräva stora kostnader att vidtaga skyddsanordningar.
Jag tror emellertid att man inte bör draga sig för dessa kostnader.
Det blir ju svenskt material, som kommer till användning, och svenska
arbetare, som utföra arbetet, och på samma gång skaffar man sig på detta sätt
ett skydd för olyckor.

Vid annan dylik olycka, som jag berört i min interpellation, dödades en
lantarbetare, som var på hemväg från åkern med en hästskjuts. Hästarna,
som hade hunnit över spåret, blevo räddade, men tåget träffade vagnen, vilken
jämte mannen drogs med en lång sträcka, Tåget var även vid detta tillfälle
försenat.

Det är klart att man kan säga, att man skall se upp så att olyckor inte hända,
det kan herr statsrådet och vem som helst av oss säga, men olyckor kunna
likväl inträffa.

Det är ju ett gott tecken att man genom inspektioner försöker undvika och
förebygga olyckshändelser, och glädjande nog har olycksfrekvensen sjunkit
betydligt.

Jag tycker emellertid inte, att det är staten värdigt -— jag säger dessa ord
ännu en gång — att dylika olyckor alltjämt skola ske. Varför kan man icke
ordna med alarmanordningar på dylika livsfarliga platser? Nu när vi ha elektriska
lok och förarna icke behöva skotta kol kunde man väl säga till dem att
trycka på en knapp och ge en liten signal, när de t. ex. passera genom ett samhälle,
som har två övergångar över järnvägen utan några som helst skyddsanordningar.
Jag tror att man med litet välvilligare inställning från järnvägsförvaltningens
och från samhällets sida skulle kunna undvika många av dessa
olyckor.

Jag upprepar det ännu en gång: man kan väl inte när det gäller en fråga
av sådan vikt som denna göra en värdering i kalla pengar. Jag tror att de
anhöriga till dem, som drabbas av sådana olyckor, gärna skulle ha offrat litet
mera i skatt, bara de fått ha de sina kvar i livet. Jag tror att den som fått
vara med och se hur en far nied tre små barn omkring sig lägger sin hustru
i graven inte tycker, att pengar skola vara det avgörande, när det gäller åtgärder
för att undvika dylika olyckor.

Den siste talaren gjorde gällande, att varken skyddsanordningar eller någonting
annat kunde hjälpa —- olyckor ske i alla fall. Det är en sak som jag
egentligen inte vill bestrida. Ty olyckor kunna givetvis ske trots vissa försiktighetsåtgärder.
Men örn samhället gör sitt bästa för att undvika olyckor, har
samhället i alla fall gjort sin plikt,

•sr

överläggningen förklarades härmed avslutad.

244

Nr 26.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Förslag till
fredsfamiljebidragsjörordning.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 230, i anledning av Kungl. Maits
proposition nied förslag till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under
tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning) jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 339 hade Kungl. Majt, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 22 maj 1942, föreslagit
riksdagen att antaga i statsrådsprotokollet omförmälda förslag till

1) förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning);

2) förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid
(fredsfamiljebidragsförordning);

3) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 31 augusti
1940 (nr 824) örn värnpliktslån; samt

4) förordning angående upphävande av 10 § andra stycket förordningen den
13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp.

Vidare hade uti två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr I. Persson ni. fl. (nr 293) och den andra inom andra kammaren
av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. (nr 432), hemställts om sådana ändringar
enligt motionerna närslutna bilagor av i propositionen nr 339 framlagda,
förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m., § 6, ävensom av förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga
under tjänstgöring i fredstid, § 4, att familjepenningen skulle utgå enligt''
enhetliga grunder utan dyrortsgraclering med i nämnda bilagor angivna
högsta belopp.

Ifrågavarande proposition och motioner hade, såvitt angick fredsfamiljebidragsförordningen,
hänvisats till statsutskottet och i övrigt till lagutskott.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majda
förslag samt med avslag å motionerna I: 293 och II: 432, i vad de avsåge fredsfamiljebidragsförordningen,
antaga vid utskottets utlåtande fogade förslag till
förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid
(fredsfamiljebidragsförordning).

Reservation hade avgivits av herrar friherre De Geer, Hansson i Rubbestad
och Andersson i Södergård, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
motionerna I: 293 och II: 432, enligt vilka bidraget skulle vara lika stort i alla
ortsgrupperna.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag ämnar inte upptaga någon
debatt på denna punkt med hänsyn till att vi i går diskuterade en liknande
fråga. På grund av vad jag då yttrade vid behandlingen av krigsfamiljebidragsförordningen,
ber jag att få yrka bifall till den vid detta utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr Olsson i Kullenbergstorp.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannan tillsporde kammaren,
örn densamma vore beredd att nu företaga förevarande, endast en gång bordlagda
ärende till avgörande; och fann herr talmannen denna fråga vara med
ja besvarad.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

245

Förslag till fredsfamiljebidragsförordning. (Forts.)

Härefter gav herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan med den ändring däri,
att de i ämnet väckta motionerna bifolies; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 231. angående tilläggsstat II till riksstaden
för budgetåret 1941/42.

Herr talmannen tillsporde kammaren, örn densamma vore beredd att nu företaga
förevarande, endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och fann
herr talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

På av herr talmannen därå given proposition blev utskottets hemställan härefter
av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 232, angående statsregleringen för
budgetåret 1942/43.

Herr talmannen tillsporde kammaren, örn densamma vore beredd att nu företaga
förevarande, endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och fann
herr talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren härefter, att memorialet skulle
föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna,

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Skoglund i Doverstorp, som anförde: Herr talman! Slutfloden av propositioner
i slutet av maj och början av juni har i år vållat både stor försening
av riksdagsarbetet och en forcering av ärendena under slutbrådskan,
som riksdagsmännnen samt och synnerligen nog betraktat som kort sagt otrevlig.
Utan att vilja klandra regeringen, vars arbetsbörda under dessa krisår
varit och är oerhört tryckande, har jag dock i framläggandet av de många

Interpellation

246

Nr 26,

Tisdagen den 30 juni 1942,

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

senkomna propositionerna velat se en avsikt att såvitt möjligt undgå en
för regeringsarbetets kontinuerliga gång hinderlig höstriksdag. De senaste
årens långa höstriksdagar, då ett jämförelsevis ringa antal ärenden framlagts
successivt och. krävt en oproportionerligt lång session, göra det åtminstone enligt
min mening önskligt, att höstriksdag ej inkallas, ifall ej omständigheterna
kräva det, och att, i fall höstriksdag likväl måste hållas, riksdagens arbete
kan organiseras från regeringens sida på ett sådant sätt, att sessionen
ej behöver pågå längre än som är för ärendenas sorgfälligt behandling absolut
oundgängligt. Vare sig höstriksdag kommer att hållas eller inte kvarstår
dock riksdagens legitima behov i dessa skickelsedigra tider av att på lämpligt
sätt erhålla informationer från regeringen örn det utrikes- och försörjningspolitiska,
läget och dess eventuella förändringar. För att erhålla kännedom
om hur .regeringen ser på dessa frågor och för att bereda tillfälle till
en Överläggning mellan regering och riksdag därom tillåter jag mig att till
hans excellens statsministern framställa följande frågor:

1) Är det regeringens avsikt att, såvitt inga oförutsedda händelser inträffa,
söka undvika att inkalla riksdagen till en arbetssession i höst?

2) örn Höstriksdag måste hållas, ämnar regeringen i sä fall söka planlägga
förberedelserna på ett sådant sätt, att riksdagens arbete inte behöver utsträckas,
såsom under föregående år varit fallet, över en längre period utan kan
koncentreras till en kortare tid?

3) Örn höstriksdag ej inkallas, är det ändock regeringens avsikt att under
tiden före nästa lagtima riksdag lämna kamrarna behövliga informationer örn
det utrikespolitiska läget eller örn vårt lands vitala försörjnings frågor, och
under vilka former har regeringen i så fall tänkt sig dessa informationer
lämpligast ske?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Herr Andersson i Igelboda erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Under juli månad skola vägstyrelserna ute i landet uppgöra förslag
till stater för sitt sista verksamhetsår, 1943. Riksdagens beslut angående förstatligandet
av vägväsendet har därvid ställt vägstyrelserna inför svåra problem.
Detta med hänsyn till att riksdagen icke yttrat sig örn några detaljer
beträffande avvecklingen av vägdistriktens verksamhet.

I principbeslutet har ju angivits, att staten skall övertaga vägdistriktens
samtliga tillgångar och skulder. Men innebär detta jämväl, att staten övertager
vägdistriktens alla förpliktelser? En förpliktelse, som vägstyrelserna
känner mycket starkt, är förpliktelsen mot äldre vägarbetare och kameral personal
å vägdistriktens kontor.

Vad vägarbetarna beträffar så finnes inom vägdistrikten ett flertal arbetare,
som vid förstatligandet hava fyllt 60 år, och med hänsyn till att pensionsåldern
för motsvarande arbetare i statens tjänst, exempelvis banarbetare,
är 60 år, torde ej kunna påräknas, att dessa äldre arbetare komma att
få fortsätta anställningen vid vägväsendet efter förstatligandet. Men hur
kommer det då att ställa sig beträffande deras pensionering? För arbetare, som
vid förstatligandet övergå i statstjänst, torde pensionsfrågan vara tryggad,
då väl dessa komma att vid avgång erhålla pension enligt reglerna för pensionering
av arbetare i statens tjänst, och jag förutsätter, att de för pensionens
beräkning få tillgodoräkna sig hela den tid de arbetat vid vägväsendet.

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

247

Interpellation. (Forts.)

Men kommer staten att på liknande sätt sörja för vägarbetare, som vid förstatligandet
stupa på åldersstrecket eller dessförinnan slutat sin anställning
med pension eller understöd från vederbörande vägdistrikt? Det är ju nämligen
så, -att vissa vägdistrikt, trots att statsbidrag därför ej utgått, ändock
lämnat avgångna vägarbetare, vilka någon längre tid arbetat inom vågväsendet,
ett mindre understöd eller pension. I några fall torde vägdistrikten
sörjt för sina f. d. vägarbetare genom pensionering i pensionskassa eller genom
anslutning till den frivilliga folkpensionen, men i de flesta fall ha vägdistrikten
själva utbetalat understöd efter beslut av vägstämma.

Jag vet att inom vägstyrelserna finnes ett mycket stort intresse för att
de av vägdistrikten i vederbörlig ordning beslutade understöden och pensionerna
bliva tryggade för framtiden, liksom också att de arbetare, som vid
förstatligandet på grund av sin ålder icke komma att övergå till statstjänst, då
icke komma att stå på bar backe utan komma i åtnjutande av något understöd
för sin återstående livstid.

Såvitt jag kan se, kan det ej möta något hinder för vägdistrikten att använda
vägskattemedel för att pensionera sina arbetare, men detta innebär
givetvis, att de medel, som vid förstatligandet komma att överlämnas till
staten, minskas med belopp, motsvarande kostnaderna för pensioneringen. Att
det här — för landet i sin helhet — kommer att röra sig örn betydande belopp
framgår därav, att för ett enda distrikt engångskostnaderna för framtida
pensionering av dess arbetare, som redan avgått och tillerkänts visst årligt
understöd, samt de nu anställda arbetarna, som den 1 januari 1943 fyllt
60 år, beräknas uppgå till ett belopp av icke mindre än cirka 200,000 kronor,
och ändock äro de understöd, varmed man där räknar, mycket blygsamma.

Det kan ifrågasättas lämpligheten av att vägdistrikten nu till försäkringsbolag
inbetala och sålunda från vägväsendet undandraga så betydande belopp,
varom här blir fråga. Enligt mitt förmenande vore det riktigare, att staten förbunde
sig svara för de förpliktelser distrikten påtagit sig eller komma att påtaga
sig gent emot sina f. d. arbetare. Det kan ej heller anses rättvist, att
de arbetare, som vid förstatligandet övergå i statens tjänst, sålunda de som
äro under 60 år, få sin framtid tryggad genom pension, under det att de vägarbetare,
som vid förstatligandet fyllt 60 år, bliva utan hjälp. Jag är också
övertygad örn att så ej kommer att ske i flertalet vägdistrikt, där man helt
säkert, därest statsmakterna ej lämna betryggande utfästelser att svara för
pensioneringen av f. d. vägarbetare, för förstatligandet kommer att ordna pensionering
av sina äldre vägarbetare. Detta kan dock komma att ske mycket
ojämnt, och vissa vägdistrikt nied svag ekonomi torde icke ha ekonomisk möjlighet
att utan statens bistånd lösa denna fråga.

Viktigt är dock, att vägdistrikten, innan de fastställa staterna för nästa
år, få besked örn hur staten vid förstatligandet av vägväsendet på landsbygden
kommer att behandla f. d. vägarbetare, som då från vägdistrikten uppbära
understöd, samt de arbetare, som vid förstatligandet fyllt 60 år.

Vad här sagts örn vägarbetare bär också sin tillämpning på vid vägdistrikten
anställd kameral personal.

Herr talman! På grund av det anförda får jag hemställa örn kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

1) Är det herr statsrådets avsikt att för riksdagen framlägga förslag örn
att staten övertager de förpliktelser gent emot f. d. vägarbetare, som vägdistrikten
före förstatligandet av vägväsendet påtagit sig?

248

Nr 26.

Tisdagen den 30 jani 1942.

Interpellation. (Forts.)

2) Är det herr statsrådets avsikt att för riksdagen framlägga förslag därom,
att de arbetare vid vägdistrikten, som vid vägväsendets förstatligande
icke, på grund av sin ålder, komma att övergå i statstjänst, skola komma i
åtnjutande av pension enligt grunder, som gälla för arbetare i statens tjänst,
och därvid få räkna sig till godo den tid de arbetat inom det allmänna vägväsendet? Denna

anhållan bifölls.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 444, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för
lärarpersonalen vid folkhögskolor in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 446, i anledning av Kungl. Majlis framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42,-i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 447, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för anskaffning
av vissa uppvärmningsapparater m. m.;

nr 455, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till högre kommunala skolor nr. m. jämte i ämnet väckta mo
tioner;

nr 456, i anledning av Kungl. Maj:ts proposrtion angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel jämte i ämnet väckta motioner;

nr 457, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43;

nr 458, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående inrättande av
statlig poliskår i Boden jämte en i ämnet väckt motion;

nr 459, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

nr 460, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande av
sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.;

nr 461, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till färdigställande av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall;

nr 462, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bud
getåret 1942/43 till kammarrätten, m. m.;

nr 463, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer nr. m. jämte i ämnet väckta motioner;
•

nr 464, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåfgärder för
de arbetslösa inom säsongyrkena;

nr 465, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förlag för viss kreditgivning;

nr 466, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för bud
getåret 1942/43 till arbetsrådet m. m.;

nr 467, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 468, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens hyresråd;

Tisdagen den 30 juni 1942.

Nr 26.

249

nr 469, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning)
;

nr 470, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42;
nr 471, angående statsregleiingen för budgetåret 1942/43; och
nr 472, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1942/43; samt

från bankoutskottet:

nr 450, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete; och

nr 452, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående grunder för pension
till vissa tjänstemän och arbetare, som vid statens övertagande av enskilt
företag eller i samband med dylikt företags nedläggande m. m. övergått i statens
järnvägars tjänst.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 434, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i taxeringsförordningen;
och

nr 435, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser i
visst fall om vad som är skattepliktiga intäkter.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 473, angående regleringen för budgetåret 1942/43 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.; och

nr 474, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angånde vissa anslag under
tolfte huvudtiteln för budgetåret 1942/43.

§12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.45 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 1942.

Nr SG.