1942. Andra kammaren. Nr 25 (Riksdagens protokoll 1942:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 25.

Fredagen den 19 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för deri 13 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets utlåtanden nr 58—60.

§ 3.

Föredrogs tredje särskilda utskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Vissa avidMaj:ts
propositioner angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens nin9s- m-Jlfjärde
huvudtitel för budgetåret 1942/43 och angående de värnpliktigas avlöning
m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner. fjärde huvud titel

och de

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande värnpliktigas
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punk- avlöning
terna endast rubrikerna skulle uppläsas. m’ m''

Punkten l:o).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2:o).

Lades till handlingarna.

Punkterna 3:o)—8:o).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9:o), angående avlöningar m. m. till fast anställd personal m. fl. Avlöningar
vid armén. m. m. till

fast anställd

Efter föredragning av punkten yttrade personal m. fl.

Herr Törnkvist: Herr talman! Med anledning av det beslut, som båda kamrarna
gemensamt fattat rörande inspektörernas löneställning, hemställer jag,
att kammaren måtte besluta, att i utskottets motivering på sid. 37 andra
stycket, som börjar med orden »I personalförteckningen» och slutar med or*den
»erinran från utskottets sida» måtte utgå.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan med den ändring
i utskottets motivering, att fjärde stycket därav (motsvarande andra stycket å
sid. 37 i det tryckta utlåtandet) skulle utgå.

Andra kammarens protokoll 19JfS. Nr S5.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

De värnpliktigas
avlöning.

Punkten 10:o).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten lito), angående de värnpliktigas avlöning.

I propositionen nr 297 hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 8 maj
1942, föreslagit riksdagen att, med godkännande i huvudsak av i samma statsrådsprotokoll
angivna grunder för bestämmande av penningbidrag till värnpliktiga
samt för premier till värnpliktiga befälsélever m. fl., för budgetåret
1942/43 anvisa för armén till De värnpliktigas avlöning ett förslagsanslag av
17,000,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda förslag väckta likalydande
motioner, nämligen motionen I: 79 av herr S. Linderot och motionen II: 137
av herr Persson i Stockholm m. fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen
för sin del måtte besluta sådan ändring i de för värnpliktiga gällande bestämmelserna
örn dagavlöningen, att rekryterna efter 180 dagars tjänstgöring erhölle
ökad dagavlöning i likhet med vad fallet vore under förut gällande bestämmelser,
samt att denna högre dagavlöning, vilken även borde bli lägsta
grundbelopp i fråga örn terminslönen åt beredskapsinkallade, fastställdes till
2 kronor per dag.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: 79
och II: 137 och med godkännande i huvudsak av i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 8 maj 1942 angivna grunder för bestämmande av penningbidrag
till värnpliktiga befälselever m. fl. — till De värnpliktigas avlöning
för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag av 17,000,000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Föregående års riksdag genomförde
en förbättring beträffande de värnpliktigas och till beredskapstjänst
inkallades avlöning. Förbättringen innebar, att de värnpliktiga och inkallade
efter 222 dagars tjänstgöring erhöllo avlöningen höjd till 1 krona 50 öre per
dag och att för de första 100 dagarna avlöningen höjdes från 50 öre till 1
krona. Sedermera utökades emellertid utbildningstiden. Därvid bortföll nämnda
förmån av ökad dagavlöning efter 222 dagar. Värnpliktiga av årsklass
1940, som ha en första utbildningstid av 360 dagar i följd, erhöllo nu endast
1 krona om dagen för hela denna utbildningstid. Dessa värnpliktiga erhöllo
alltså visserligen 50 öre mer per dag under de 100 första dagarna än som
tidigare varit fallet, men under 138 dagar erhöllo de 50 öre mindre per dag
än vad de gamla avlöningsbestämmelserna skulle ha givit dem. Nu föreslår
departementschefen, att de värnpliktiga skola erhålla 1 krona 50 öre örn dagen
först efter 391 :a tjänstgöringsdagen — alltså en direkt försämring i förmånerna
som påbröd till de ökade uppoffringar, som en förlängd utbildningstid
medför. Detta gör man i en tid, då allt stigit och fortfarande stiger i pris,
då staten fördyrar resorna genom trafikskatten, fördyrar tobaksvarorna genom
en undan för undan ökad beskattning, belagt exempelvis toalettartiklar
med lyxskatt o. s. v. Man måste fråga: hur i all rimlighetens namn vill man
motivera ett sådant handlingssätt mot försvarets trots allt värdefullaste till-*
gång, soldaterna och matroserna?

Jag har tillsammans med mina medmotionärer föreslagit, att riksdagen för
sin del måtte besluta sådan ändring i de för värnpliktiga gällande bestämmelserna
om dagavlöningen, att rekryterna efter 180 dagars tjänstgöring erhölle
ökad dagavlöning i likhet med vad fallet var under förut gällande be -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

De värnpliktigas avlöning. (Forts.)

stämmelser, samt att denna högre dagavlöning, vilken även borde bli lägsta
grundbelopp i fråga om terminslönen åt beredskapsinkallade, fastställdes till
2 kronor per dag. Samma begäran som denna har i skrivelser till försvarsministern
och regeringen framställts av omkring 20,000 värnpliktiga ute i
landet. Utskottet avstyrker denna motion utan motivering. Jag hoppas, att
man i kammaren får höra motiveringen. Även riksdagsgruppernas ordförande
ha uppvaktats av deputationer från förläggningar i nämnda fråga, och de uppvaktande
ha varit synnerligen optimistiska efter sammanträdena med riksdagsgruppernas
ordförande, därför att dessa samtliga uttalat sig på ett sådant
sätt, att det ingav de uppvaktande förhoppning om att deras önskemål
skulle bli beaktade. De uppvaktande ha gjort upp en tablå över sina utgifter
under en tiodagarsperiod, som har följande lydelse: spårvagnsresor 3 kronor
60 öre, cigarretter, 100 st. ä 6.5 öre, 6 kronor 50 öre, tvål, tandkräm, rakblad,
skokräm samt diverse andra toalettartiklar 1 krona 35 öre, kafébesök på marketenteriet
2 kronor 60 öre, förtäring ute i staden 3 kronor, förströelse 2 kronor,
hårvård 1 krona. Detta utgör för en tiodagarsperiod en summa av 20
kronor 5 öre. Till dessa utgifter komma sedan en del andra, såsom utgifter
för studier, sjukkassor, föreningsavgifter o. s. v. Avlöningen under denna
period utgör emellertid för närvarande och kommer att i fortsättningen utgöra,
örn utskottets förslag bifalles, 10 kronor. Ett par av riksdagsgruppernas
ordförande uttalade vid uppvaktningen: »Edra anspråk äro mycket blygsamma»
— och det kan man hålla med om.

Vad säga nu samma herrar riksdagsmän i dag, när de icke ha de uppvaktande
framför sig? Det vore lämpligt, att man ville upprepa sin försäkran
här i dag och handla i enlighet med sin deklaration. Det kan väl ändå icke
vara på det sättet, tycker man, att de uttalade sympatierna för de värnpliktigas
önskemål endast voro ord utan någon som helst mening. Kostnaderna
för dagavlöningarna till de värnpliktiga utgöra icke ens 2V2 procent av den
militärbudgets ordinarie kostnader, örn vilken riksdagen nyligen fattat beslut.
En sådan höjning av anslaget till dagavlöningarna, att det möjliggjorde
ett bifall till vår motion, skulle säkert vara väl använda pengar, ty man måste
komma ihåg, att missnöjda soldater icke kunna vara goda soldater. Vi behöva
goda soldater till de vapen, som med så oerhörda omkostnader anskaffats.

Dessa merkostnader skulle säkerligen kunna sparas in genom åtgärder mot
det militära slöseriet och en skärpning av den kontroll, på vars slapphet det
lämnats så många exempel och bevis under senaste tid.

Med hänvisning till vad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionen nr 137 i andra kammaren.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, att de i ämnet väckta motionerna bifolles;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 12:o)—!9:o).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4-

Föredrogs tredje särskilda utskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl. Vissa kapital.
Maj:ts proposition nr 270, angående vissa kapitalinvesteringar i försvarsvä- investeringar
sendets fastighetsfond ävensom i anledning därav väckta motioner. *väsendets

I en den 24 april 1042 dagtecknad proposition, nr 270. vilken överlämnats lastighetsfond.
till tredje särskilda utskottets behandling, hade Kungl. Maj:t, under åbero -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighets fond. (Forts.)
pande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att såsom kapitalinvesteringar i försvarsväsendets
fastighetsfond till Vissa byggnadsarbeten m. m. anvisa följande reservationsanslag,
nämligen

dels å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42
under arméförvaltningens delfond 4,800,000 kronor,
under marinförvaltningens delfond 950,000 kronor,
under flygförvaltningens delfond 2,500,000 kronor,
dels ock å riksstaten för budgetåret 1942/43
under arméförvaltningens delfond 40,000,000 kronor,
under marinförvaltningens delfond 9,350,000 kronor,
under flygförvaltningens delfond 40,700,000 kronor.

I anledning av propositionen hade väckts två motioner.

Utskottet hemställde,

1 :o) att riksdagen såsom kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond
till Vissa byggnadsarbeten m. m. måtte anvisa följande reservationsanslag,
nämligen

a) å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42
under arméförvaltningens delfond 4,750,000 kronor,
under marinförvaltningens delfond 950,000 kronor,
under flygförvaltningens delfond 2,500,000 kronor,

b) å riksstaten för budgetåret 1942/43

under arméförvaltningens delfond 40,000,000 kronor,
under marinförvaltningens delfond 9,350,000 kronor,
under flygförvaltningens delfond 40,700,000 kronor,

2:o) att motionerna I: 253 och II: 365 skulle, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Gränebo, von Heland, Knut Petersson, Svensson i Grönvik,
Bergvall och Hansson i Rubbestad, som ansett att utskottets utlåtande under
rubriken Allmänna synpunkter bort hava annan, i reservationen angiven lydelse; 2:o)

av herrar Andrén, von Heland, Ekströmer, Knut Petersson, Lindberg
i Umeå och Hansson i Rubbestad; samt

3:o) av herr Lindberg i Umeå beträffande utskottets uttalanden under rubriken
Allmänna synpunkter.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! I föreliggande ärende kan man
göra åtskilliga reflexioner. Med anledning av den brådska, som rått vid uppgörandet
av de förslag, som ligga till grund för de beräkningar, vilka här föreligga,
har man icke kunnat slutligt utarbeta ritningar eller ens några egentliga
kostnadsberäkningar. Det är därför, som utskottet förklarat, att det saknat
säkra hållpunkter för sitt bedömande. Detta är lindrigt sagt, ty man har överhuvud
taget icke haft några beräkningar, utan det har varit grova kalkyler i det
avseendet. Inom utskottet förekom en rätt allvarlig diskussion på detta område;
det rör sig nämligen örn rätt stora belopp. Utskottet har i sin motivering
skrivit rätt restriktivt, att endast sådana byggnader skola uppföras, som från
militär synpunkt äro oundgängligen nödvändiga. Detta är ett allmänt önskemål,
som jag särskilt vill understryka, men dessutom vill jag säga — och där -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighets fond. (Forts.)

med anknyter jag till vad jag yttrade under principdebatten i onsdags — att
när det gäller militära byggnader föreligger ett förslag från förvaltningsutredningen,
däri det föreslås en särskild organisation för handhavande av militärbyggnader,
alltså en ändring i nu gällande organisation på detta område. Det
har också gjorts en utredning inom besparingsberedningen rörande underhållet
av dessa byggnader och framlämnats förslag för deras underhåll. Det synes
mig, att man på detta område måste få en annan organisation. I fråga örn nybyggnader
är det nämligen uppenbart en fördel, örn man har en gemensam organisation,
så att de olika vapenslagen icke var för sig få hand örn dessa anslag,
såsom nu är fallet. Det kan icke råda någon tvekan örn att detta skulle vara
en stor fördel, ty om en central ledning handlade dessa ärenden förhindrades
möjligheten till konkurrens örn arbetskraft eller material till dessa byggnader.
Därför tror jag, att det är rätt viktigt, att man får fram en sådan organisation.

Det är att förvänta, att Kungl. Maj :t till en kommande riksdag också framlägger
förslag i den riktningen. De olika förslagen äro nu ute på remiss, och
man kan ifrågasätta, huruvida man icke borde samarbeta beträffande dessa
olika förslag — jag syftar dels på förslaget från förvaltningsutredningen och
dels på det förslag, som kommit till genom besparingsberedningen.

När man ser på de förslag, som här ligga till grund för beräkningarna, äro
de icke bindande. De ha icke enligt utskottets mening varit bindande för det
slutliga utförandet, men enligt vad Kungl. Maj :t förklarat, skola de ligga till
grund för beräkningarna. Jag skall blott nämna en enda siffra, som väckt rätt
stor uppmärksamhet med hänsyn till förläggningens storlek och de kostnader,
som den kommer att kräva. Enligt försvarsutredningens förslag skulle för Göta
trängkårs kompani i Nora de sammanlagda byggnadskostnaderna sluta på en
summa av 1,690,000 kronor. Man behöver knappast säga mer. När man ser
denna siffra, måste man fråga: hur är det möjligt, att man under nuvarande
förhållanden kunnat komma till en dylik siffra? Jag vill icke ingå i någon som
helst kritik av det sätt man använt för att komma fram till en dylik siffra, men
jag måste säga, att det ligger särskild vikt uppå, att när man nu går till en
detaljutformning av det förslag, som vi nu i princip gå att besluta örn, man
understryker vikten och betydelsen av att ingen onödig byggnad uppföres, och
att organisationen blir sådan, att man undgår, såsom jag tidigare nämnde, konkurrensen
örn arbetskraft och material.

När det gäller begränsning i fråga örn uppförande av byggnader för vårt
försvarsväsen lia vi i vår reservation pekat på sådana fall, där man haft olika
uppfattningar. Det är icke någon uppfinning av reservanterna, utan vi bygga
på ett yttrande från den militära byggnadsutredningens reservant. Det har i
detta fall uppenbarligen stor betydelse från militära synpunkter, att man får
byggnaderna sådana, att icke våra värnpliktiga komma att känna sig vara alltför
dåligt ställda utan i stället känna en viss trivsel. Yi ha diskuterat frågan,
huruvida man skulle avstå från att bygga så stora och dyrbara kaserner och
i stället draga sig fram med billigare byggnader. Jag vill icke uttala någon
principiell mening i det avseendet, men jag vill understryka vad jag tidigare
sagt och i detta sammanhang påpeka, att vi senare på dagens föredragningslista
ha bankoutskottets utlåtande nr 57, däri utskottet gör_ett uttalande i anslutning
härtill. Jag skall blott citera följande rader i detta utlåtande: »Såväl
arbetsmarknadens reglering som priskontrollen blir därigenom i hög grad försvårad.
Med hänsyn härtill vill ulskottet framhålla vikten av återhållsamhet
i fråga örn sådana statliga anläggningsarbeten, sorn i rådande krisläge ej äro
oundgängligen nödvändiga. Nu angivna synpunkter synas även böra beaktas
vid genomförandet av det militära nybyggnadsprogrammet.» Alla tyckas mö -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond. (Forts.)
tas på deri punkten, och jag förutsätter, att man i fortsättningen skall ha sin
uppmärksamhet i alldeles särskild grad riktad på dessa förhållanden.

Eftersom de uttalanden, som äro gjorda i utskottets utlåtande, visserligen som
sagt äro restriktiva men vi reservanter ha gått längre och lia ifrågasatt, att
man skulle taga under övervägande, huruvida vissa byggnader skola behöva
uppföras, så ber jag med anledning av vad jag nu har yttrat att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande av herr Gränebo m. fl.

Herr Törnkvist: Herr talman! I sin allmänna uppfattning örn användningen
av dessa medel äro reservanterna och utskottsmajoriteten delvis ense. De äro
ense, och i det stycket äro för övrigt både reservanterna och utskottsmajoriteten
ense med departementschefen örn att besparings- och begränsningssynpunkter
skola vara vägledande vid användningen av de medel, som nu anvisas i klump.
När vi nu ha beslutat örn försvarsorganisationens successiva utbj^ggnad, lär
det icke vara möjligt att komma ifrån konsekvenserna av detta beslut, nämligen
att också ställa pengar till Kungl. Maj:ts förfogande för att ordna förläggningar
för de olika förbanden. Emellertid finns det i reservationen punkter,
som stå direkt i strid med det beslut, som har fattats, och utan en omfattande
omredigering lär reservationen icke kunna bifallas av riksdagen. Vissa yrkanden
ha sålunda ställts villkorligt, d. v. s. under den och den förutsättningen
göres det och det yrkandet. Genom riksdagens beslut under de sista dagarna
lia dessa förutsättningar bortfallit, och därmed faller ju också det därav föranledda
yrkandet bort.

Uppenbarligen är det mycket angeläget, att man kommer att använda de
medel, som det här gäller, med försiktighet. Det gäller här förnämligast de
stora anslagen för budgetåret 1942/43 på tillsammans cirka 90 miljoner kronor.
Anslagen på tillhopa 8,200,000 kronor för innevarande budgetår avse ju arbeten,
som böra vara utförda den 30 juni i år. Det är emellertid som sagt
uppenbart, att riksdagen har den med departementschefen gemensamma uppfattningen,
att medlen böra handhavas med stor försiktighet, dock icke så, att
brist på initiativ i fråga örn ordnandet av förläggningar skall utsätta oss för
risken att det folk, som vi ha ute och skola ha ute i olika uppgifter, icke får
det skydd och den omvårdnad i fråga örn inkvartering, som de och även vi
med rätta kunna göra anspråk på. Jag tror också, att vi tillräckligt väl känna
till departementschefens allmänna inställning för att tryggt kunna lita på att
han vid genomförandet av det beslut, som riksdagen har fattat, kommer att
iakttaga sådan försiktighet vid byggnadsanslagens användande.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag skall icke bidraga till att förlänga debatten
i denna fråga, eftersom första kammaren redan har bifallit utskottets
yrkande. Jag vill endast i likhet med den förste talaren i debatten och utskottets
ordförande betona, att utskottet här har gjort vissa restriktiva uttalanden,
som man har anledning förvänta, att Kungl. Maj :t skall taga i beaktande
vid det fortsatta genomförandet av detta program. Man kan våga
göra det påståendet, att svenska riksdagen aldrig, bortsett från förskottsstaterna,
har beslutat så stora anslag, som det här är fråga örn, på ett så klent
underlag. Varenda kostnadsberäkning i fråga örn byggnadsprogrammet är överhuvud
taget en ren approximation.

Örn man studerar försvarsutredningens betänkande, som ju ligger till grund
för denna proposition — några ytterligare utredningar ha sedermera knappast
gjorts —, finner man siffror, som vid ett detaljstudium te sig fullkomligt obegripliga.
För att ta ett exempel ur högen finner man, att en mässbyggnad

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighets fond. (Forts.)
för officerare vid armén kostar litet över 200,000 kronor, medan en mässbyggnad
för samma antal officerare vid flyget icke kostar mer än 100,000
kronor. Jag kan icke säga, örn siffrorna äro riktiga eller oriktiga, men de äro
sannerligen i behov av närmare granskning. Det sammanhänger, förmodar jag,
med att man hunnit granska den ena delen bättre än den andra.

Jag måste sålunda, som sagt, framhålla, att underlaget för denna proposition
är utomordentligt knapphändigt, och att vi knappast någon gång tidigare i
varje fall så långt min erfarenhet sträcker sig — den gäller dock icke så
många år —- haft att fatta beslut på så klent material. Jag förstår mycket väl
situationen. Jag hade anledning att redan i mitt anförande rörande försyarsplanen
betona, att hela den plan, som nu blivit framlagd, inneburit ett jättearbete.
De människor, som ha gjort detta arbete, ha fått knoga så oerhört, att
de naturligtvis icke på dessa punkter hunnit med alla detaljer. Det säger ju
också departementschefen, liksom att man skall fortsätta med granskningen,
men det förefaller mig ändå finnas anledning för riksdagen att mycket bestämt
konstatera, att man nödfallsvis i en sådan situation som den föreliggande kan
acceptera ett så klent underlag för riksdagens beslut, men att man icke gärna
vill göra det en gång till. Denna tanke har kommit till ett klarare och kraftigare
uttryck i reservationen än i utskottets utlåtande.

Jag har icke kunnat undgå att fästa mig vid en punkt i utskottets utlåtande
under »Allmänna synpunkter». I sista meningen skriver utskottet: »Utskottet
förutsätter vidare, att Kungl. Majit vid framläggandetyiv anslagsäskanden för
byggnadsarbeten för budgetåret 1943/44 skall vara i stånd att förebringa mera
fullständiga utredningar rörande de olika byggnadsföretagen än som nu varit
möjligt.»

Utskottet vill alltså icke ens förutsätta, att Kungl. Majit skall förebringa
mera fullständiga utredningar, vilket väl med hänsyn till riksdagens gamla
sparsamhetsinstinkter varit naturligt, utan utskottet förutsätter vördnadsfullt,
att Kungl. Majit skall vara i stånd att förebringa mera fullständiga utredningar.
Jag tycker nog ändå, att man på den punkten kunde ha tagit något
litet bestämdare ord i munnen, ty när vi skola besluta örn mångå tiotals miljoner,
böra vi rimligtvis ändå ha ett material, som sätter oss i stånd att bedöma
dessa utgifters skälighet.

Frågan är som sagt redan avgjord så till vida, att första kammaren redan
har bifallit utskottets förslag. Det finns därför intet skäl att draga upp en
lång debatt, men jag vill understryka angelägenheten utav att man på dessa
punkter, där man ju med hänsyn till arbetskraft och materiel och konkurrensen
med privata byggnadsföretag o. dyl. möter en serie komplicerade faktorer, i
fortsättningen ålägger sig största möjliga återhållsamhet.

Jag vill, herr talman, med dessa ord instämma i det yrkande, som tidigare
under debatten ställdes av herr Svensson i Grönvik.

Herr Törnkvist: Blott ett pär ord, herr talman! Det är alldeles riktigt, att
det är uppskattade klumpsummor, som begäras av riksdagen, och att riksdagen
icke har satts i tillfälle att förhandsgranska de olika objekt,
som inkluderas i dessa summor. Detta är emellertid icke något nytt
för dagen utan hänger samman med den finanspolitik i fråga örn försvaret,
som riksdagen själv har godkänt. Jag tror icke man kan säga, att Kungl.
Majit skulle lia kunnat vara färdig att lägga fram utarbetade förslag till olika
byggnadsprojekt redan nu. Det kan Kungl. Maj :t icke vara.

Jag återkommer till vad jag i förbigående uttalade, när vi diskuterade propositionen
nr 210, nämligen att det beslut, som vi nu fatta, innefattar delvis
och på väsentliga punkter ett försök att återgå till vår grundlagsenliga me -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond. (Forts.)
tod, att riksdagen förhandsgranskar ändamålet och förhandsgranskar, huruvida
ändamålet är värt det anslag som begäres. Försvarsplanen innebär ett
försök att delvis återkomma till denna gamla ordning, särskilt ifråga örn
materielen.

När utskottet uttalar sin förhoppning örn att Kungl. Maj :t skall bli i stånd
att i sina anslagsäskanden för budgetåret 1943/44 vid nästa års riksdag ge
oss tillförlitliga beräkningar för de anslag, som då komma att begäras, så står
det i överensstämmelse med den ordning, som vi ha baft under de sista åren,
som vi ännu ba kvar men som vi skola försöka komma ifrån. Detta kan emellertid
icke ske i en handvändning. Örn riksdagen nu skulle begära av Kungl.
Majit att få klara beräkningar för budgetåret 1942/43, skulle vi låsa fast
Kungl. Maj :t, och Kungl. Maj :t skulle icke kunna realisera vad riksdagen
nu har beslutat.

Jag upprepar, att i långa stycken äro reservanterna och utskottsmajoriteten
ense. I fråga örn kravet på försiktighet äro vi ense med departementschefen.
iVi hoppas, att han skall kunna realisera vad han har uttalat. För min del vill
jag.icke göra gällande, och det tror jag icke heller att reservanterna mena, att
så icke kommer att bli fallet. Med det material, som vi ha lämnat Kungl.
Maj :t genom att godkänna vad Kungl. Maj :t har föreslagit riksdagen, hoppas
vi, att vi med Kungl. Maj :ts hjälp till nästa års riksdag skola ha definitivt
återkommit till förhandsgranskning av såväl ändamålen som örn de äro värda
penninganvisning.

Jag tror icke, att kammaren — jag håller på det — kan godkänna reservationen
utan redaktionella ändringar med hänsyn till att den i varje fall på en
punkt står i direkt strid med reservanternas egen förutsättning. Örn någon
tvivlar på det, ber jag att få erinra om att det här finns ett litet anslag på
50,000 kronor, som gäller utvidgning av en docka. Reservanterna ha ju yrkat
avslag på förslaget örn kryssaren, och de ha såsom en logisk följd därav också
yrkat avslag på förslaget örn en utvidgning av denna docka. När nu byggandet
av kryssaren beslutats av kamrarna, kunna ju inte reservanterna lämpligen
hålla fast vid att denna docka icke får utvidgas, så att kryssaren kan tagas in
där,, när den behöver översyn.

Det är på denna punkt, som jag närmast avser att en ändring måste ske,
örn reservationen skall kunna godkännas, men inte heller i övrigt förefaller
mig _ reservationen vara riktigt acceptabel, då där ställas vissa krav, som säkerligen
skulle förorsaka stora svårigheter, inte särskilt för departementschefen
men för förläggningarna.

Jag vidhåller mitt yrkande.

överläggningen var härmed slutad. På av herr talmannen därå given proposition
biföll kammaren först utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering, dels ock på godkännande av
den motivering, som föreslagits i den av herr Gränebo m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och godkände kammaren utskottets motivering.

§ 5.

Föredrogs, punktvis, tredje särskilda utskottets utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner nr 279 angående anvisande av medel för vissa
byggnadsföretag å Järvafältet samt nr 309 angående ordnande av Göta pansarlivgardes
förläggning å Järvafältet.

Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av dels Kungl. 1^°rslagh hU
Maj :ts proposition med förslag till lag örn hyresreglering m. m., dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag örn kontroll av upplåtelse och över- m. m.
låtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 301, hade Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag örn hyresreglering m. m. Därjämte
hade Kungl. Majit genom en den 29 maj 1942 dagtecknad proposition, nr
341, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, jämlikt samma grundlagsstadgande föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m. Propositionerna hade hänvisats till lagutskott och
behandlats av andra lagutskottet.

I anledning av förstnämnda proposition hade inom riksdagen väckts fem
motioner.

Utskottet hade jämväl till behandling förehaft en före propositionernas avlämnan,
de väckt samt till lagutskott remitterad och andra lagutskottet tilldelad
motion nr 21 i andra kammaren av herr Edberg m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen nr 301 framlagda lagförslaget måtte
för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till lag örn hyresreglering
m. m.;

B. att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar höra
vidtagas i det genom propositionen nr 341 framlagda lagförslaget, måtte för
sin del antaga av utskottet framlagt förslag till lag örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

C. att motionerna I: 274 samt lii 379, lii 380, lii 395 och lii 396, i den
mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

B. att motionen lii 21, i den mån den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

23 § lagen örn hyresreglering m. m. skulle enligt Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag hava följande lydelse:

(Kungl. Majits förslag:)

Den som bryter mot vad i 3 § första
stycket, 9 § första stycket eller 11 §
sägs eller mot förbud, som meddelats
med stöd av 9 § andra stycket, straffes
med dagsböter eller fängelse.

(Utskottets förslag:)

§•

Den som bryter mot vad i 3 § första
stycket, 9 § första stycket eller 11 §
sägs eller mot förbud, som meddelats
med stöd av 9 § andra stycket, straffes
med dagsböter eller fängelse.
Samma lag vare i fråga örn den, som
uppsåtligen förleder annan till sådant
brott.

16 § lagen örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
skulle enligt Kungl. Majits och utskottets förslag hava följande lydelse:

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 £. m.

Förslag till lag örn hyresreglering m. m.
(Kungl. Maj:ts förslag:)

16 §.

(Forts.)

(Utskottets förslag:)

Den som bryter mot vad i 4, 7 eller
12 § stadgas, straffes med dagsböter
eller fängelse. Vad i nämnda paragrafer
stadgas skall gälla ändå att ersättningen
givits annan beteckning än
där sägs.

Den som bryter mot vad i 4, 7 eller
12 § stadgas eller uppsåtligen förleder
annan till sådant brott, straffes med
dagsböter eller fängelse. Vad i nämnda
paragrafer stadgas skall gälla ändå
att ersättningen givits annan beteckning
än där sägs.

Den som underlåter att göra anmälan enligt vad i 5 § andra stycket föreskrives,
straffes ock med dagsböter eller fängelse.

Styrelseledamot, som i strid mot vad i denna lag stadgas örn överlåtelse av
bostadsrätt eller annan andelsrätt antager någon såsom medlem eller delägare
utan att överlåtelsen godkänts av hyresnämnden, straffes med dagsböter.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Forslund, Sten, Strand, Hage och Pettersson i Hällbacken, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall i oförändrat skick till de av Kungl.
Maj :t föreslagna bestämmelserna i 23 § av förslaget till lag örn hyresreglering
m. m. och 16 § av förslaget till lag örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.;

2) av herr Hage; samt

3) av herr Olovson i Västerås.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Fröken Hesselgren, som yttrade: Herr talman! Jag hemställer att föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 42 måtte tillgå så, att detsamma
företages till avgörande punktvis,- att punkten A. föredrages på det sätt, att
det av utskottet därunder framlagda lagförslaget föredrages paragrafvis med
slutbestämmelser, ingress och rubrik sist, varefter och sedan lagförslaget blivit
genomgånget utskottets hemställan under A. föredrages; att punkten B.
föredrages på enahanda sätt; att vid behandlingen av den paragraf, varom
först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till lag om hyresreglering m. m.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Hage: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande har jag fogat två
reservationer, vilka återfinnas på sid. 49 i utlåtandet. Om en av dessa reservationer
är jag ensam, och där yrkar jag, att motionen nr 379 i denna kammare,
som är väckt av herr Sundström i Skövde m. fl., skall bifallas av riksdagen.
Detta innebär, att staten skall deltaga med femtio procent i kommunernas
kostnader för hyresnämnder och bostadsförmedling.

Jag vill i detta avseende särskilt påpeka, att när det gäller kostnaden för
hyresnämnder och hyresreglering, det, enligt mitt sätt att se, finns mycket

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)
starka skäl för, att staten tar på sig helst hela kostnaden men eventuellt hälften
därav, såsom föreslagits i ifrågavarande motion. När det däremot gäller
bostadsförmedlingen — som väl mest kommer att anordnas i stora samhällen
— kan man möjligen göra gällande, att det inte finns lika starka skäl för att
staten där repartiserar.

Hyresnämnderna komma till enligt ifrågavarande lagstiftning för att hålla
nere hyrorna och förhindra en krisartad höjning av dessa. Utgifterna för hyran
ingår ju i den hyrande medborgarens budget med så stor procent, att örn
det blir en avsevärd höjning av hyrorna, detta kommer att verka i hög grad
inflationsbefrämjande. Främst för att förhindra en inflation, som alltså i hög
grad påverkas av en höjning av hyrorna, har denna lagstiftning också kommit
till. Det är givet, att lagstiftningen också avser att skydda den ena parten i ett
hyresavtal, nämligen hyresgästen.

Jag har emellertid blivit ensam örn min reservation på denna punkt, och
därför kommer jag nu inte att göra något yrkande. Men skulle motionären
komma att ställa ett yrkande och begära votering, kommer jag att rösta för
det i motionen framställda yrkandet på denna punkt.

Däremot kommer jag att mycket starkt hålla på, att den reservation som
jag avgivit tillsammans med herrar Forslund, Sten, Strand och Pettersson i
Hällbacken skall bifallas av riksdagen. Denna reservation gäller vissa stadganden
i § 23 i hyresregleringslagen samt § 16 i lagen örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m. I fråga örn § 23 i hyresregleringslagen
-— lagtexten finnes på sid. 42 i utskottsutlåtandet — har utskottsmajoriteten
gått in för en ändring av Kungl. Maj :ts förslag. Kungl. Maj :t har här
alldeles riktigt föreslagit, att örn en hyresvärd bryter mot lagen, avkräver och
uttager av hyresgäst en högre hyra än som är tillåtet enligt lagen, då skall
därpå följa straff i form av dagsböter eller fängelse. Utskottsmajoriteten har
till detta förslag lagt en bestämmelse som lyder: »Samma lag vare i fråga örn
den som uppsåtligen förleder annan till sådant brott.» Därmed avser majoriteten
i huvudsak, att även hyresgäst skall falla under lagens straffbestämmelser,
så vitt det kan påvisas, att man från den sidan försökt att locka eller
tubba hyresvärden att bryta mot lagen. Vi reservanter ha inte kunnat vara
med örn denna ändring av hyresregleringslagen och ej heller örn en motsvarande
justering av § 16 i bostadsrättslagen. Och vi ha, så vitt jag förstår, starka
skäl för vår ståndpunkt.

För det första ha vi fått fullt klart för oss, att när Kungl. Maj :t förberett
denna lagstiftning, Kungl. Maj :t mycket noga övervägt, vilka -sorn skulle straffas
för ett brott mot denna lag, och då kommit till den uppfattningen, att det är
hyresvärdarna, som böra bli straffade för överträdelser mot lagen, men inte
några andra. Jag tror, att man kan anföra mycket starka skäl för denna ståndpunkt.
Nu vet jag mycket väl, att man från utskottsmajoritetens sida framhåller,
att en sådan anordning som Kungl. Majit föreslagit på denna punkt är
ensidig, då den riktar sig mot hyresvärdarna men inte mot .hyresgästerna. I
detta avseende skulle jag vilja säga detsamma, som. jag sagt i utskottet, nämligen
att en social skyddslagstiftning som denna, vilken avser att. skydda hyresgästerna,
måste bli ensidig. Vi lia liknande ensidig lagstiftning även på
andra områden. Vi lia sociala arrendelagar som avse att skydda arrendatorerna,
och de äro också ensidiga. I detta fall har man resonerat på det sättet,, att det
är arrendatorn som är den svaga parten generellt sett i förhållande till jordägaren.

Nu är denna hyreslag avsedd att tillämpas under en kristid, under vilken
det uppstått synnerligen stor bostadsbrist, och det måste tagas hänsyn till
detta förhållande. Det är ju ett faktum, att en mycket betydande bostadsbrist

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)
har inträtt i de allra flesta samhällen, åtminstone i någorlunda stora samhällen.
Under en sådan period av stor bostadsbrist måste hyresgästen ovillkorligen och
undantagslöst antagas vara den svagare parten, ty han blir då på sätt och vis,
kan man säga, beroende av hyresvärdens nåd och onåd. Om det inte existerar
en lagstiftning på detta område, kan husägaren på grund av den stora bostadsbristen
pressa hyresgästen eller de många hyressökandena, som anmäla sig
för att få en, ledig bostad, till att betala en mycket hög hyra. Detta är motivet
för denna lagstiftning. När densamma alltså syftar till att skydda dem,
som lia svårigheter och som kunna påtvingas höga hyror, måste också lagstiftningen
på denna punkt ha en sådan inriktning.

Sedan kan man påvisa, att örn det inträffar, att en husägare höjer hyran
utöver vad han har rätt till enligt denna lag, så är det i alla fall husägaren
som beslutar örn denna hyresförhöjning, och inte hyresgästen. Hyresgästen
kan möjligen försöka locka husägaren till att göra det, men det är den senare
som har ansvaret för den hyresförhöjning som sker. Man måste med hänsyn
härtill säga, att det är rimligt, att lagstiftningen också träffar hyresvärden,
om en överträdelse sker.

Sedan vill jag för övrigt påpeka, vilket också framhållits i utskottsutlåtandet,
att det torde uppstå mycket stora svårigheter för att bevisa, att en hyresgäst
har lockat eller tubbat en hyresvärd till att fastställa en hyra, som är
högre än den som är tillåten enligt lagens föreskrifter. Man torde också kunna
säga, att hyresvärdens motiv för höjande av hyran i allmänhet äro andra än
den hyresgästs, som frivilligt vill gå med på en förhöjd hyresbetalning. Hyresvärden
förledes givetvis av ekonomiska motiv i sin önskan att höja hyran
mera än vad lagen tillåter. Hans motiv är, att han vill erhålla en så stor vinst
som möjligt på uthyrandet av en viss lägenhet. Hyresgästens motiv äro i allmänhet
helt andra, när han försöker förmå hyresvärden att bryta mot lagen.
I en massa samhällen är bostadsbristen så stor, att löntagare och andra medborgare,
som fått transport till ett visst samhälle, måste bo där under flera år
utan att kunna flytta sin familj dit. De ha fått leva gräsänkling under flera
år. Herrarna här i riksdagen, som få leva gräsänkling en mycket kortare
tid, förstå nog, att detta att leva gräsänkling är otrevligt nog, låt mig säga
för en manlig person som kommit till en viss ålder. För en sådan hyressökande
torde motivet, örn han försöker locka eller tubba en hyresvärd att ge honom
en bostad mot en högre hyra, än han egentligen skall betala, vara icke precis
ekonomiskt, utan det är bland annat detta, att han gärna vill vara tillsammans
med sin familj och slippa vara gräsänkling i fortsättningen. Jag skulle naturligtvis
kunna anföra en del andra motiv, som kunna ligga till grund för hyresgästens
hållning, då han försöker förmå hyresvärden att bryta mot lagen, men
jag tror att detta räcker.

^För övrigt vill jag säga, att örn herrarna och damerna se på detta lagförslag
på sid. 42, sådant det utformats av utskottsmajoriteten, så finner ni, att vad
som där föreslås såsom ett tillägg till den kungl, propositionen lyder sålunda:
»Samma lag vare. i fråga örn den som uppsåtligen förleder annan till sådant
brott.» Här står till exempel inte, att samma lag vare i fråga örn en hyresgäst
eller en hyressökande, som uppsåtligen förleder annan till sådant brott. Med
denna lagstiftning kan man, så vitt jag förstår, komma åt till exempel en god
vän till hyresvärden, som vid något tillfälle rått honom att bryta mot lagen.
Denne skall också kunna utsättas för konsekvenserna av denna lagstiftning.
Med den utformning denna lag har på denna punkt enligt utskottets förslag är
den med ett ord sagt orimlig, enligt mitt sätt att se, därför att den kan träffa
inte blott en hyresgäst eller en hyressökande utan även andra människor.

Herr talman! Jag skall för tillfället inskränka mig till detta. När vi komma

Fredagen den ID juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)
fram till § 23, kommer jag för min del att yrka bifall till den reservation som
på denna punkt är avgiven av fem reservanter.

Herr Edberg: Herr talman! Innan propositionen om hyresreglering framlades,
hade jag tillsammans med några andra ledamöter av denna kammare väckt
en motion, i vilken yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn skyndsam utredning rörande möjligheterna att skapa ökad trygghet
för hyressökande familjer med barn. Motionärerna hade tänkt sig en särskild
förordning med stadgande örn företrädesrätt för sådan familj till hyresledig
lägenhet samt. också ifrågasatt en skärpning av bestämmelserna i § 38
hyreslagen till skydd för familjer med barn, vilka redan inneha lägenhet. Det
är bara följdriktigt, att utskottet sammankopplat behandlingen av denna motion
med propositionen örn hyresreglering. För motionärerna utgör det också en
källa till glädje, att åtskilliga av deras önskemål tillgodosetts i den lag som
kammaren nu går att anta. Då jag begärt ordet, har det emellertid skett för att
peka på vissa problem som alltjämt återstå olösta.

I en av socialstyrelsen utförd undersökning påvisas, hurusom bostadsproduktionen
i städer med över 30,000 invånare förra året låg cirka 75 procent under
1939 års. Praktiskt taget alla dessa städer torde haft en ytterst kännbar bostadsbrist.
På vissa håll har bostadsbristen övergått till direkt bostadsnöd. Det
gäller framför allt städer som på grund av industriernas expansion haft en
abnormt stor inflyttning. Jag kan inskränka mig till att hänvisa till exempelvis
Karlskoga och Linköping. Den starka efterfrågan på lägenheter i dessa
samhällen sätter fastighetsägarna i stånd att på ett helt annat sätt än tidigare
sovra bland de hyressökande. Tyvärr kommer denna sovring så gott som
uteslutande att gå ut över familjer med barn.

När Sveriges fastighetsägareförbund i sitt yttrande över motionen söker bestrida,
att det på fastighetsägarehåll finns en viss avoghet mot familjer med
barn, kan man inte frigöra sig från det intrycket, att förbundet talar mot bättre
vetande. Alla som ha någon kännedom örn läget på bostadsmarknaden i de
större och medelstora städerna kunna omvittna, att man här har att göra med
ett utomordentligt allvarligt socialt problem. Det tillhör ingalunda ovanligheterna,
att hyresgäster få respass av den enkla anledningen, att de tagit nativitetspropagandan
bokstavligt. Ju större efterfrågan på lägenheter är, desto
vanligare är detta fenomen. Det finns hyresvärdar, som villigt låta engagera
sig i familjevärnet men som för död och pina inte kunna tolerera barnspring
i sina trappor. Metoderna kunna ibland vara ytterst ogenerade. Fastighetsdirektören
i min hemstad kan berätta ett färskt fall, där en ung familj blivit
uppsagd, därför att hustrun var i åttonde månaden och alltså barnskrik i lägenheten
uppenbarligen var att vänta. Kammarens ärade ledamöter torde ge
mig rätt i att sådana fall, även om de utgöra undantag, äro alltför upprörande
för att kunna tolereras.

Sådana fall måste ju sägas stå i uppenbar strid mot gällande hyreslags begrepp
örn »god sed i hyresförhållanden». Lagens nuvarande formulering synes
emellertid ha varit alltför tänjbar. Den har icke lämnat tillräckligt betryggande
garantier åt barnfamiljerna. Hade så varit fallet, skulle icke »undantagen»
varit så många som de faktiskt äro. Det måste emellertid hälsas med tillfredsställelse,
att den nya hyresregleringslagen genom sitt stadgande om att hyresnämnd
kan förordna örn tvångsförlängning av hyresavtal sätter stopp för dessa
missförhållanden. På den punkten har jag heller ingen kritik.

Men problemet har också en annan och enligt mitt sätt att se allvarligare sida.
Det skydd som beredes barnfamilj, som redan innehar lägenhet, förbättrar icke
situationen för hyressökande familjer med barn. Örn det kan rubriceras som

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)
undantag, att en familj uppsäges, därför att den Ilar eller väntar barn, tillhör
det däremot vanligheten i bostadsbristens Sverige, att en sådan familj utan
vidare avsp''isas, då den söker lägenhet. I städer med markerat bostadsunderskott
kunna sådana familjer få springa gatlopp mellan eventuellt lediga lägenheter
utan att finna ett hem. Jag kan för kammarens ledamöter berätta historien
om ett ungt par i en mellansvensk stad som på jakt efter bostad lyckades finna
en hyresledig lägenhet. De hade hunnit så långt som till kontraktsundertecknandet,
då hyresvärden liksom en passant framkastade frågan, om vederbörande
hade några barn. Jo, det hade de. en pojke på 6 år och en flicka på 4.
Värden förklarade att han under sådana förhållanden tyvärr icke kunde hyra
ut lägenheten till dem. På ytterligare två håll försökte de unga och ansågos
acceptabla, ända till dess hyresvärdarna fingo höra örn de olycksaliga barnen.
Då var det stopp. Familjen lyckades inte finna någon lägenhet. Exemplet är
inte isolerat. Det är ett bland många. Det förekommer inte i så få fall, att en
man som erhållit arbete vid en industri i en expanderande stad måste låta familjen
bo på annat håll, och anledningen är ofta den att familjen har barn.
Detta kan också med siffror påvisas. Det förekommer icke heller så sällan, att
unga makar med ett ä två barn få bo skilda åt i samma stad, mannen hos sina
föräldrar, hustrun hos sina. Jag vet till och med ett fall, då en i övrigt skötsam
familj, som blott hade det felet att den satt barn till världen, måste inlogera sig

1 en kolonistuga, därför att alla andra möjligheter syntes stängda. Gent emot
sådana fall kommer uppenbarligen den nya hyresregleringslagen att stå maktlös.

Jag är övertygad om att utskottets talesman kommer att hänvisa till den
kommunala bostadsförmedling som skall införas i de av lagstiftningen berörda
kommunerna. En sådan förmedling är förvisso ytterst värdefull. Det visa
bland annat erfarenheterna från Malmö, där den kommunala bostadsförmedlingen,
som varit i verksamhet ända sedan förra kriget, fått ett ganska gott
grepp örn bostadsförsörjningen och bland annat bidragit till att hålla hyrorna
på en anmärkningsvärt anständig nivå. Men jag bestrider, att en sådan bostadsförmedling
kommer att lösa det problem jag här talat örn, örn den inte kompletteras
med en ytterligare inskränkning i avtalsfriheten, som ger familjer med
barn företrädesrätt till hyreslediga lägenheter. Jag förstår mycket väl dem som
ställa sig tveksamma till ett sådant ingrepp i den hävdvunna avtalsfriheten.
Motionärerna ha heller inte velat påyrka en permanent lagstiftning utan endast
en provisorisk, en lagstiftning betingad av de rådande krisförhållandena
på bostadsmarknaden. Exceptionella tider kräva exceptionella åtgärder. Under
denna kristid ha medborgarna fått finna sig i att på väsentliga områden se
sin sedvanliga handlingsfrihet beskuren. Särskilt på arbetslivets områden ha
djupgående ingrepp skett. Det har också varit nödvändigt att genom särskild
lagstiftning skydda vissa kategorier, som eljest genom krisen skulle kommit i
en speciellt oförmånlig ställning. Jag tillåter mig erinra örn lagen av den 19
april 1940 om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. och
örn lagen av den 14 oktober 1939 örn förbud för arbetstagares avskedande på
grund av militärtjänstgöring. En förordning som stadgade företrädesrätt för
familj med barn till hyresledig lägenhet skulle närmast vara jämförbar med
dessa båda lagar och sålunda endast avse att under nuvarande svåra förhållanden
på bostadsmarknaden bereda en viss trygghet åt dem som följt parollerna
att sörja för släktets fortbestånd.

All nativitetspropaganda blir skärande meningslös, så länge intet påtagligt
göres för att trygga barnfamiljernas existens, och det gäller inte bara de barnrika
familjerna, kanske inte ens i främsta rummet dem, utan familjer med 1 k

2 barn. Mot den tendens som förefinnes att placera familjer med barn i en un -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till lag orri hyresreglering m. m. (Forts.)
dantagsställning, att så att säga åsätta dem en pariasstämpel måste samhället
reagera.

Herr talman! Jag har velat framföra dessa synpunkter redan i principdebatten,
och jag anhåller att få återkomma med ett särskilt yrkande vid behandlingen
av punkt D.

Herr Wallentheim instämde häruti.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Den siste ärade talaren har alldeles rätt,
när han säger, att utskottet i samband med behandlingen av hyresregleringslagen
försökt tillvarataga även de barnrika familjernas intressen. Yi ha gått
så långt som det varit oss möjligt, men vi ha inte ansett oss nu kunna föreslå
en direkt lagstiftning på detta område vid sidan av hyreslagen, vilket vi ju
skulle ha kunnat göra med anledning av den motion därom, som framförts,
icke i anledning av hyreslagen, utan som särskild motion. Vi ha emellertid
understrukit, att det här gäller utomordentligt viktiga frågor, som den nu
arbetande befolkningsutredningen måste taga upp och försöka föra fram till
en lösning. Men att här omedelbart sätta i gång med en fördelning tvångsvis,
så att säga, av lediga lägenheter, det har inte utskottet ansett sig kunna göra.
Utskottet har på alla punkter, där det varit möjligt, betonat att man skall
söka skydda de barnrika familjerna, och vi räkna ju sådant som att en familj
säges upp, bara därför att där finnas många barn, till det som i lagen menas
med obillighet.

Jag hoppas sålunda, att denna lag i alla fall skall visa sig vara till nytta
och hjälp, när det gäller problemet örn de barnrika familjerna. Utskottet är
också lika väl som den ärade talaren på det klara med, att man i tider av
svår bostadsbrist måste beträffande dessa saker tänka mer radikalt än under
mer normala förhållanden.

Det är ju möjligt att vi få tillfälle återkomma till denna fråga, om herr
Edberg gör ett direkt yrkande under behandlingen av punkt D, och jag tror
därför att jag för närvarande kan låta vara med det nu sagda.

Vad själva hyreslagen beträffar har ju utskottet kunnat följa Kungl. Maj :t på
så gott som alla punkter. Det är givet, att man kan känna sig betänksam
inför de praktiska svårigheter, som en hyreslag kan medföra, men samtliga
remissyttranden ha ju gått i den riktningen att en sådan lag nu bör komma
till stånd, och inom utskottet har det inte heller varit mer än en mening örn
att lagen är behövlig. På två punkter bär emellertid utskottet inte kunnat följa
Kungl. Maj :t, och jag vill nu något beröra dessa.

Den ena gäller § 20, där utskottet föreslagit en något längre besvärstid.
Kungl. Maj:t hade föreslagit endast fjorton dagar, men utskottet ansåg, att
det kanske skulle vara litet vanskligt att stadga att man måste skrida till
handling så hastigt som inom fjorton dagar. Vi få komma ihåg, att många
gånger äro hyresgästerna, vilka här skulle vara de som besvära sig hos hyresnämnderna,
inte så snabba i vändningarna. Utskottet har därför gatt in för
den besvärstid, som i regel är gällande och som folk därför i allmänhet är
van vid, nämligen tjugo dagar. Utskottet har varit fullständigt enigt örn denna
ändring, vilken, såvitt jag förstår, bara avser en praktisk _ detalj.

Vidare har utskottet, såsom herr Hage redan framhållit, avvikit från Kungl.
Maj :ts förslag på en punkt, som väl är av mer principiell beskaffenhet, i det
att man i § 23 föreslagit införande av bestämmelser om straff också för hyresgäst.
Jag kan mycket väl förstå, örn man ställer sig tveksam till lämpligheten
av sådana bestämmelser. Det är alldeles riktigt, sorn herr Hage här
sagt, att det är svårt att draga upp gränslinjerna för de fall, där det skall
anses att en hyresgäst har försökt att tubba eller locka en hyresvärd. Men

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 £. m.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)
det som Ilar fått utskottet att förena sig om att föreslå införandet av sådana
bestämmelser är en känsla av, att det här dock kan finnas två parter som
fela, och då bör man även kunna straffa dem båda. Som lagen enligt Kungl.
Maj :ts förslag är skriven, finns det ganska stränga straffbestämmelser beträffande
hyresvärdarna, medan det saknas möjlighet att straffa den andra
parten, hyresgästen.

Herr Hage säger nu, att de straffbestämmelser, som föreslagits av Kungl.
Majit, säkerligen äro väl övervägda. Det är jag fullkomligt övertygad om.
Det har emellertid funnits andra bestämmelser av liknande slag, som varit
väl övervägda av Kungl. Maj :t men som i alla fall sedermera ändrats. När
det gäller brott mot prisregleringsbestämmelserna, började man med att straffa
endast den som olagligt säljer en vara, men nu har man övergått till att
straffa också köparen. Det kan ju hända, att det här inte gäller ur lagteknisk
synpunkt synonyma fall, men jag skulle tro att de i det allmänna medvetandet
framstå såsom likartade. Skola båda parter straffas, både den som
säljer och den som köper en vara i strid mot prisregleringsbestämmelserna,
ligger det nära till hands att tycka att såväl en hyresvärd, som tar
för hög hyra, som en hyresgäst, vilken lockar eller tubbar hyresvärden att
bryta mot hyreslagen, bör straffas. Försöker en hyresgäst att locka och
tubba en hyresvärd att ge honom en lägenhet, som kanske någon annan skulle
vara lika berättigad att erhålla, säger sunda bondförståndet att också från
hyresgästens sida är ett fel begånget, som bör straffas. Det är ju att använda
sig av sin ekonomiska styrka, örn man försöker komma åt en lägenhet
genom att locka hyresvärden att taga högre hyra. Vi få komma ihåg, att en
del hyresvärdar mycket väl kunna vara i den ekonomiska situationen, att det
är utomordentligt frestande för dem att taga emot ett sådant anbud. I så fall
måste man emellertid säga, att hyresgästen lockat hyresvärden in, på otillåtna
vägar, och såvitt jag förstår, ligger det nära till hands, att båda parterna
då skola kunna straffas.

Herr Hage framhöll, att särskilt i tider av mycket svår bostadsbrist vore
det rätt naturligt, örn en hyresgäst på detta vis sökte locka en hyresvärd in
på felaktiga vägar. Ja, men det är väl också just därför att det råder stark
bostadsbrist, som en hyresgäst, som är förmögen, har möjlighet att tränga sig
före andra hyressökande och få en bostad, som han annars inte skulle ha fått.

Herr talman! Det är mycket möjligt, att det är svårt att omsätta de av
utskottet föreslagna straffbestämmelserna i praktiska livet. Däremot kan jag
inte förstå annat än att de äro psykologiskt riktiga. Det skulle nog, örn man
från hyresvärdhåll kanske reagerar en smula inför de stränga straffbestämmelser,
som det för hyresvärdarnas del är fråga om, kännas som en lättnad,
ifall båda parter drabbas av denna lag.

Under alla förhållanden tror jag, att det varit nyttigt och bra, att även frågan
örn straffbestämmelser för hyresgäst tagits upp. Är det så, att förslaget
inte går igenom, har det nog ändå haft en viss psykologisk effekt, i det att
det kan utgöra en varning till hyresgästerna att inte gå till väga hur som helst.
Samtidigt kan det ju bli en viss lättnad för hyresvärdarna, när de hyressökande
veta att det kan vara förenat med vissa risker att söka förleda dem att
bryta mot lagen.

Jag tror, herr talman, att jag för tillfället kan nöja mig med detta. Det
kanske blir tillfälle att återkomma, örn vid de särskilda paragraferna ytterligare
frågor tagas upp.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Det finns knappast någon anledning att från min sida taga upp någon principdebatt
här i dag, då utskottet i alla principiella frågor varit fullt ense
med Kungl. Maj :t. Trots att så många motsatta intressen stöta samman och
måste avvägas mot varandra i den lagstiftning, som nu ligger på bordet, har
ju utskottet funnit sig kunna godtaga de huvudlinjer, efter vilka propositionen
är uppbyggd. Utskottet har egentligen endast avvikit från Kungl. Maj:ts
förslag på en punkt, nämligen den som utskottets ärade vice ordförande här
berörde i sista delen av sitt anförande. Den gäller frågan, huruvida när överträdelse
sker av lagens bestämmelser rörande hyrans storlek, man skall straffa
inte bara hyresvärden utan också hyresgästen.

Fröken Hesselgren sade, att man inom utskottet hade den känslan att i ett
sådant fall är det två parter som fela. Fröken Hesselgren talade örn att hyresgästen
kan använda sig av sin ekonomiska styrka för att förvärva en lägenhet
genom att förmå värden att mottaga en högre hyra än han har rättighet
till. Men man kan ju inte betrakta detta lagförslag ur den synpunkten, att
det är hyresgästen, som är den ekonomiskt starkare. Hela lagförslaget avser
ju att skapa ett skydd för hyresgästen. Man Ilar, när det gällt att få en
generell lösning av dessa frågor örn hyran, utgått ifrån att det är hyresgästen
som skall ha skyddet och inte hyresvärden.

Vidare skulle jag vilja vända mig mot fröken Hesselgrens resonemang, när
hon ville motivera varför hyresgästen ur juridisk synpunkt skulle straffas.
Man måste ge akt på att visserligen straffas enligt vanliga delaktighetsregler
en anstiftare, men man straffar inte den som är offer för det brott, som har
anstiftats. Örn t. ex. en person har hört talas örn en ockrare och går upp till
denne och säger: »Jag befinner mig i en nödställd belägenhet och jag måste ha
pengar», och denne person då finner sig i att betala vad som helst, då kan,
örn han därigenom medverkar till att ett brott begås, man icke begära att den,
som är föremål för brottet, skall straffas som anstiftare. Det sker aldrig. På
samma sätt ligger det till här. Vad lagen vill förhindra är att det tages högre
hyra. Den som blir offer för ett sådant brott mot lagen är hyresgästen. Då är det
bra besynnerligt, örn man anser, att rättsmedvetandet kräver, att hyresgästen
skall straffas. Det är sant, att man kan göra jämförelse med ransoneringsbestämmelserna.
Men, såsom utförligt diskuterats ur juridisk synpunkt i första
kammaren, är en sådan jämförelse ganska haltande. Jag vill nämna, att första
lagutskottets ordförande, som ju har på bordet ett betänkande från första lagutskottet
om en ny prisregleringslag, där det finnes bestämmelser som åberopats
och som fröken Hesselgren syftade på i detta sammanhang, utvecklade,
att han för sin del anser, att en jämförelse med prisregleringslagen på denna
punkt icke alls är hållbar. Det tjänar icke mycket till att fördjupa sig i detta
invecklade juridiska område, men jag kan i alla fall säga, att det har framhållits,
att andra lagutskottets formulering är sådan, att den straffar den delaktige.
Men en hyresgäst, som betalar mera, är icke innesluten i utskottets
formulering, utan det är andra personer, vilka anstifta, som träffas av denna
formulering. För att man skall förstå, att utskottet verkligen avser, att hyresgästen
skall straffas, måste man gå till utskottets motivering. Så oklart är
utskottets ståndpunkt avfattad. Så litet har man uppfattat distinktionen mellan
den, som är offer för brottet, och den, som är anstiftare därav. Därmed faller,
såvitt jag förstår, hela det rättfärdighetskrav, som framkallat denna balanspolitik
i utskottet.

Jag vill påpeka, att lagrådet, som granskat förslaget, har icke känt något
juridiskt behov av straff för hyresgästen.

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 25.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag tiU lag om hyresreglering m. m. (Forts.)

Sedan komma praktiska synpunkter. När det är fråga om överträdelser av
ransoneringsbestämmelserna, t. ex. när det är en köpare som anstiftar brottet
och köper varor i återförsäljningssyfte, märka i allmänhet grannar och andra
ganska ofta, att han har tillgång till ransonerade varor i alltför stor myckenhet.
Där blir det icke så svårt att få bevisning till stånd. Men däremot i detta
fall komma hyresvärd och hyresgäst t. ex. i enrum överens örn att skriva
kontrakt på det lagliga beloppet, och att hyresgästen skall Aud sidan av kontraktet
betala en summa kontant. Hur skall man få reda på detta, örn man
sätter ut i lagtexten, att om hyresgästen betalar detta tillägg riskerar han att
bli åtalad? Han riskerar naturligtvis, att värden säger, att hyresgästen lockat
honom till detta brott. Då skulle hyresgästen kunna bli fast enligt den mening,
som andra lagutskottet har med sin paragraf. Men det är klart, att då blir det
ytterligt svårt att få underrättelse örn i vad mån lagen verkligen kommer att
tillämpas i praktiken. Tydligt är, att en hyresgäst blir mycket tveksam, om
han kan våga gå till hyresgästföreningen och tala om för den, att han blivit
avpressad högre hyra. Ty, som sagt, han kan råka ut för obehag, och han kan
kanske bli åtalad och fälld. Han tiger naturligtvis.

Men om man följer Kungl. Maj :t och icke inför straff för hyresgästen, är det
troligt, att han på grund av den solidaritet, som han har med andra i samma
sociala läge som han, talar om för hyresgästföreningen, att lagen blivit kringgången
i hans fall. Då kan hyresgästföreningen taga upp saken. Örn det är en
värd med många hyresgäster och det kommer till allmänne åklagarens kännedom,
att det på många håll talas örn att han tar oskäliga hyror, kan det finnas
anledning för åklagaren att ingripa och göra undersökning och få saken utredd.

Således, jag befarar, att den ändring, som andra lagutskottet gjort på grund
av de allmänna likstäliighetskrav, som jag för min del icke kan anse vara rätt
placerade i detta fall, kommer att gynna dem, som på hyresvärdssidan vilja
taga emot högre hyror. Det är icke lämpligt. Den jämförelse, som skall göras
här, är en jämförelse med ockerlagen. Kom ihåg, att om hyresvärden går så
långt, att han tar en alldeles oskälig hyra, kommer han under ockerlagen!
Då blir den, som medverkat till ockerbrottet, icke straffad. Men örn hyresvärden
tar ett lägre belopp i hyra, så att han ej kommer under ockerlagen utan
bara under hyresregleringslagen, är det utskottets mening, att hyresgästen
skall straffas.

Det finns icke, såvitt jag förstår, något nödvändigt skäl att skriva en lag
på det sättet. Jag hemställer verkligen, örn icke kammaren skulle kunna anse,
att det säkraste är att följa propositionen.

Fröken Hesselgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman,! Först vill jag säga, att man väl kan påstå, att en hyresgäst genom
en sådan här bestämmelse får ett indirekt skydd, därför att örn det är farligt
att bjuda mera får man väl också tänka sig, att andra hyresgäster på det
viset bli skyddade.

Jag skulle vilja säga några ord som replik till herr statsrådets tal örn offret.
Den, som tilltvingar sig en lägenhet genom att betala mera, han är enligt herr
statsrådet ett offer, därför att han får betala högre hyra. Men offer och offer:
han får en lägenhet, som han annars icke skulle få! För honom är det viktigt
att få en lägenhet. Därför att han är förmögen kan han betala mera. Då kan
jag icke räkna honom som offer på samma sätt som statsrådet menar.

Nu vill jag säga, att de juridiska detaljerna äro för en vanlig dödlig ganska
svåra att förstå sig på. Örn utskottets formulering av paragrafen är felaktig,
beror det på, att den expertis, som vi använt för detta ändamål, ej lyckats få

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)
fram det, som vi verkligen ville, nämligen att den, som medvetet försöker att
tillskansa sig en lägenhet, som han annars icke skulle ha, är straffbar på samma
sätt som den som låter sig övertala att taga en olaglig hyra.

Jag tycker också, att den där anmälningshistorien är ganska olustig, att
man skall vara angelägen att icke straffa hyresgästen därför att man hoppas
att han skall anmäla hyresvärden, när han själv deltar i det fel som begås.
Det förefaller mig vara ganska otrevligt.

Vidare anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Beträffande hela denna lag kan jag i
korthet säga, att den enligt min mening kan anses som ett nödvändigt ont, som
bör avskaffas så fort tiderna tillåta.

Utöver dessa allmänna synpunkter föranledes jag av ett par anföranden,
som hållits, att säga några ord. Man säger, att lagen med nödvändighet är ensidig;
den skall skydda hyresgästerna. Javäl, men lag och rätts efterlevnad i
detta land får icke vara ensidig. Det ankommer på varje medborgare att se
till att detta efterleves.

Nu talade justitieministern, för en stund sedan örn de där offren, som skulle
straffas örn de åkte fast. Jag undrar ändå om det blir de verkliga offren, som
straffas, därför att enligt min uppfattning bli offren icke de, som få lägenheter,
utan de fattiga stackare, som icke ha råd att betala en eller annan »långschal»
— d. v. s. tusenlapp ■—- för en lägenhet. Jag anser att den synpunkten
är så ytlig, att man icke kan taga hänsyn till den på något sätt. För övrigt
bygger hela detta resonemang på en enligt mitt sätt att se fullständigt felaktig
uppfattning. Man utgår från, att hyresvärdarna i gemen, äro några rika och
väl ställda individer, som kunna pressa de stackars fattiga och barnrika hyresgästerna,
som man kört fram med i diskussionen. Jag tror nog, att det är att
fullkomligt vända det hela åt en felaktig sida, därför att det är dock så, att
även hyresgästerna äro rätt väl ställda understundom.

Här har redan talats om en jämförelse, nämligen med straffen för ransoneringsbrott.
Jag skall därför icke taga upp den sidan av saken. Men reservanterna
säga, att ett sådant här dubbelsidigt straff så att säga, alltså gällande såväl
hyresvärd som hyresgäst, skulle minska möjligheterna att komma åt brottsliga
hyresvärdar. Jag tycker, att det är ett av de mest osmakliga argument som
man kan få fram. Vad bygger man på här? Jo, helt enkelt på detta, att först
och främst skall en hyresgäst hava rätt att förleda en hyresvärd att ge honom
en lägenhet genom att betala en mellanskillnad. Sedan skall hyresgästen själv
anmäla saken. Sedan skall vederbörande hyresgäst enligt § 24 få tillbaka vad
han själv betalat mera, och sedan ovanpå allt detta kommer hyresvärden att.få
böter eller fängelse. Kan verkligen andra kammaren anse, att detta är förenligt
med rätt och rättfärdighet enligt svensk rätt?

Jag skall, herr talman, eftersom tiden här är så upptagen, icke lägga ut texten
vidare utan nöja mig med att med detta korta anförande yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hermansson: Herr talman! Jag tror för min del, att man på ömse sidor
överdrivit den ändring av straffbestämmelserna, som utskottsmajoriteten har
föreslagit. Jag skulle för min del icke ha reserverat mig mot utskottets förslag,
vilken utgång omröstningen än hade fått inom utskottet.

Vad som emellertid talar för utskottets ändringsförslag är att detta förslag
godkänner den enligt min mening sunda och riktiga principen, att örn två
personer tillsammans bryta mot samhällssolidariveten eller mot de lagar samhället
stiftat höra också båda straffas.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)

Det är ju icke heller så, att hyresvärdarna här i landet uteslutande bestå av
penningstarka personer, som med hjälp av ekonomiska maktmedel kunna tvinga
sina hyresgäster till vilka eftergifter som helst. Det finnes nämligen också
fattiga och skuldsatta villaägare, som kanske kunna finna det frestande att
taga emot en extra dusör av en hyressökande med goda inkomster, som önskar
komma i besittning av en passande lägenhet. Det kan ju mycket väl hända,
att en sådan fattig husägare lockas att mot högre hyra utlämna sin lägenhet
till en barnlös person med höga inkomster till uppenbart förfång för en barnrik,
fattig familj, som har svårt att få bostad i allmänna marknaden.

Det är alltid så att den ekonomiskt starke har en trumf på hand mot den
svagare vid alla affärstransaktioner, antingen det är hyresvärden eller hyresgästen
som är den svagare. Utskottsförslaget avser således också att utgöra
ett skydd för de mindre bemedlade hyresgästernas intressen.

Det måste ju också anses såsom stötande för den allmänna rättskänslan, att
den, som i sådant fall betalar mutor, skall gå fri, medan den, som kanske
därför att han befinner sig i ett beträngt läge låter muta sig, ensam skall bära
ansvaret och ensam skall straffas.

Jag medger nu, att det kommer att medföra stora praktiska svårigheter
att skaffa bevisning för att en hyresgäst uppsåtligen har förlett en hyresvärd
att taga högre hyra än lagen tillåter. Dylika transaktioner bruka nämligen
uppgöras, när kontrahenterna befinna sig på tu man hand. Man vill icke gärna
hava vittnen till sådana ljusskygga affärer; det är ju en självklar sak. Detta
förhållande kan ju möjligen tala mot den av utskottet föreslagna ändringen
beträffande ansvarsbestämmelserna, och man kan ju sålunda säga, att det finnes
skäl för båda de framförda synpunkterna. Frågan är då, vilket av dessa
skäl som bör tillmätas den största betydelsen.

För egen del är jag av den bestämda uppfattningen, att ansvarsbestämmelserna
i denna hyresregleringslag komma att i verkligheten spela en ganska
liten roll. Det kommer alldeles säkert icke att bli några massprocesser för
brott mot hyresregleringslagens bestämmelser. Förmodligen blir det väl i
början några mål, som få prejudicerande betydelse och som parterna på hyresmarknaden
sedan komma att åtminstone i huvudsak rätta sig efter. I så fall
böra ju ansvarsbestämmelserna icke heller komma att vålla några större besvärligheter.

Under dessa förhållanden måste jag för min del anse, att de starkare skälen
tala för att ansvaret för brottet utkräves åt båda hållen och att sålunda kammaren
biträder utskottets ändringsförslag.

Jag tror också, att om detta förslag godkännes, skulle det bidraga till att
dämpa den oro, som på sina håll har gjort sig gällande inom vissa fastighetsägarekretsar.
Jag anser mig därför också kunna yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru Johansson instämde häruti.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Efter justitieministerns anförande
är det icke mycket att tillägga, men jag skall be att få säga några
ord i anledning av vad som förekommit efter statsrådets anförande här.

Utskottet synes hava förbisett vissa mycket vitala saker, när det har gått
med på det förslag, som här föreligger. Man har tydligen icke räknat med
att genom den formulering, som paragraferna här fått, kommer även hyresgästen
att bli part i saken på samma sätt som hyresvärden. Jag skulle förmoda,
att vid domstolsförfarande kommer vid sådant förhållande hyresgästen
att jävas och icke kunna vittna mot hyresvärden och vice versa. Jag skulle

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till lag om hyresreglering m. in. (Forts.)
därför antaga, att det kommer ett mycket ringa antal mål före, där vederbörande
komma att själva anmäla, att de skola straffas av domstol. Ty i
själva verket kommer resultatet att bli på det sättet. Anmälan skall väl komma
från någondera av parterna. På ett löst rykte kommer väl knappast någon
anmälan. Och en part, som riskerar att bli straffad, vill väl knappast anmäla
sig själv för straff.

En annan omständighet, som gör, att vi äventyra lagens effektivitet, trots
att vi önskat få den effektiv, är denna, att därest i praxis, såsom Kungl. Majit
föreslagit, straffet kommer att falla på hyresvärden kan han, örn han betingat
sig oskälig hyra av hyresgästen, riskera att det kommer anmälan från denne
och att han alltså blir bötfälld. Risken är då större för honom att bli åtalad
än om han gör upp med hyresgästen och tar upp en större hyra än hyresnämnden
föreskriver. Då är han säkrare, att ingen anmälan kommer från hyresgästen.

Jag tror, att dessa synpunkter förelegat i första kammaren. Första kammaren
har tagit reservationen och ansett att utskottets utlåtande i detta hänseende
icke bör bifallas av riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande av
herr Forslund m. fl. fogade reservationen.

Herr Edberg: Herr talman! Det är två diskussioner som här korsa varandra,
dels diskussionen kring reservationen och dels diskussionen rörande ökat
hyresskydd för familjer med barn. Ett pär uttalanden av fröken Hesselgren
göra, att jag vill knyta an till den senare diskussionen.

Jag kan försäkra, att motionärerna själva äro mycket glada över den välvilliga
behandling, som motionen fått i utskottet. Men det räcker icke med
platoniska uttalanden och hänvisningar till frågans utomordentliga vikt. Vad
som kräves är klara positiva åtgärder. Att frågan törhända kommer upp till
behandling inom befolkningsutredningen båtar föga. Skyndsamhet är av nöden.
Här gäller regeln: snar hjälp är dubbel hjälp.

Jag vill än en gång betona, att vad motionen åsyftar är en lagstiftning av
provisorisk art. Men jag tar tillfället i akt att erinra om, att man i andra institutioner
tänkt sig mera vittgående stadganden, som skulle äga giltighet även
under normala tider. Hyresgästernas riksförbund har i sitt yttrande uttryckt
önskvärdheten av att en verklig optionsrätt tillerkännes familjer med barn. Jag
vill också erinra örn hyreslagstiftningskommitténs förslag av 1938. Enligt detta
förslag borde hyresgästen under vissa betingelser äga företrädesrätt till fortsatt
förhyrande av lägenheten, och han borde därjämte vara berättigad att få
skadestånd, örn denna rätt åsidosattes. Men ett par kommittéledamöter ville
gå ännu längre och stadga en verklig optionsrätt för hyresgästen. Socialstyrelsen
ansåg sig den gången böra intaga en avvaktande hållning till detta förslag.
I sitt yttrande över denna motion har emellertid socialstyrelsen förklarat,
att sådana ingrepp kunna bli oundgängliga under vissa förhållanden.
Styrelsen pekar också på, att en särskild bestämmelse örn optionsrätt för att
kunna bli effektiv måste kompletteras med en vittgående reglering, innefattande
jämväl sådan företrädesrätt till hyresledig lägenhet, som ifrågasättes
i motionen. Styrelsen anser sig därför kunna tillstyrka en förutsättningslös
utredning örn behovet av ökad trygghet för hyressökande familjer med barn.

Fröken Hesselgren yttrade i sitt anförande, att man kanske på denna punkt
får lov att tänka mera radikalt än i vanliga fall. Jag är övertygad om detta.
Jag tror också, att örn utskottet på ett tidigare stadium kommit till denna insikt
skulle utskottet stålt på samma ståndpunkt som motionärerna.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! En föregående talare, herr Pettersson i Hällbacken,
har redan meddelat, att första kammaren med mycket stor majoritet
bifallit reservationen, d. v. s. Kungl. Maj:ts förslag. Nu har jag i allmänhet
icke den inställningen, att andra kammaren ovillkorligen bör följa första
kammaren, men i detta speciella fall förhåller det sig så> att det är mycket
viktigt, att denna lagstiftning beslutas så fort som möjligt. Det är meningen,
att lagen skall träda i kraft redan den 1 juli. Skulle det bliva olika beslut i
bägge kamrarna, blir resultatet, att frågan icke kan slutligen behandlas i
riksdagen förrän efter midsommarlovet, d. v. s. omkring den 30 juni. Det
skulle vara synnerligen olämpligt, eftersom lagen som sagt skall träda i kraft
den 1 juli. Det är i hög grad av behovet påkallat, att det nu fattas beslut så
fort som möjligt. Det var den ena saken, jag ville säga.

Sedan skall jag bedja att få säga några ord till fröken Hesselgren. Både
hon och fröken Ebon Andersson ha ju antytt, att utskottets förslag syftar till
att möjliggöra, att man skulle kunna komma åt förmögna hyresgäster, som
locka och tubba hyresvärdar att sluta avtal om högre hyra än som är tillåten.
Varken i motiveringen till utskottets utlåtande eller i lagtexten finns det något,
som säger, att den av utskottet föreslagna tilläggsbestämmelsen skulle
gälla endast för sådana fall, utan den kommer naturligtvis att tillämpas även
beträffande mycket fattiga hyresgäster. Då invänder man kanske, att en fattig
hyresgäst icke kan skaffa sig pengar till att betala högre^hyra än som
lagligen skall utgå. Av erfarenheter, som gjorts på andra områden, framgår
emellertid, att när det gäller mycket viktiga saker, så kan en fattig stackare
ofta skaffa sig pengar, till exempel genom att skriva på en växel eller genom
att taga upp ett vanligt lån. Fattiga hyresgäster lockas på detta sätt att bryta
mot lagen.

Fröken Hesselgren framhöll, att husägare och hyresgäster i detta fall borde
behandlas lika, därför att det förelåge ungefär lika stort intresse för hyresgästen
som för husägaren att bryta mot lagen. Men ofta är motivet till att
hyresgästen söker förmå hyresvärden att bryta mot lagen, att hvresgästen
riskerar att med sin familj bli satt på gatan. Under sådana förhållanden
måste man anse, att hyresgästen handlar under förmildrande omständigheter.
Förmildrande omständigheter kunna däremot i allmänhet icke anföras av en
husägare, som bryter mot lagen. Jag skall inskränka mig till detta. Jag
kommer alltså att, när vi komma till denna paragraf, yrka bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Den blanka reservation, som av mig
fogats vid detta utlåtande, har tillkommit av två skäl. För det första ville jag
bereda mig tillfälle att påpeka, att utskottet näppeligen kan anses ha haft
tid att på ett, låt mig säga, anständigt sätt granska det lagförslag, som
nu ligger på kammarens bord. Andra lagutskottet har under de senaste dagarna
eller rättare sagt under de senaste nätterna haft att behandla flera lika
betydelsefulla som svårtillgängliga lagförslag. Ett par besvärliga saker ligga
ännu kvar på utskottets bord. Det är icke utskottets fel. Behandlingen^ har
varit så snabb, att de ledamöter av utskottet, som varit begåvade med någon
fantasi, antagligen känt sig ungefär som strömlinjeformade amerikanska lokomotiv.
Mia blanka reservation betyder sålunda för det första, att jag är
nödsakad att frånsäga mig allt ansvar för hur de lagar, jag under de senaste
nätterna varit med örn att utskottsbehandla, komma att verka.

För det andra betyder den blanka reservationen, att jag nu som så många
gånger förr i världen har vissa erinringar att göra mot den beryktade § 23.
Den tycks nämligen vara besvärlig, i vilket sammanhang den än återkom -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till lag örn hyresreglering m. m. (Forts.)
mer. Deri är besvärlig också här. I förevarande förslag innehåller § 23 straffbestämmelser.
Jag kan icke ansluta mig till den rättsfilosofiska åskådning,
som rättshistorikern K. G. Westman nyligen utvecklade från statsrådsbänken.
Enligt hans mening bör nian icke straffa den ena av två parter, som gemensamt
begått ett brott. Enligt statsrådets åsikt bör man uraktlåta att straffa
den ena parten för att få den andra fast. Detta är ju även reservanternas mening.
Jag har inom utskottet hävdat den uppfattningen, att eftersom lagen
är tillkommen för att förhindra oskälig hyresstegring, så böra — i sådana
fall då husägare och hyresgäst kommit överens örn att bryta mot lagen genom
att avtala om högre hyra än den fastställda — båda parterna drabbas av
straff, och den uppfattningen vidhåller jag. Att jag icke på denna punkt
kunnat förena mig med majoriteten, beror därpå, att utskottet givit § 23 den
olyckliga utformning, som justitieministern med full rätt anmärkte på. Med
den formulering, utskottet givit paragrafen, kan straff komma att drabba vem
som helst. Jag påpekade i utskottet, att det kan inträffa, att örn en ekonomiskt
beträngd husägare vid ett förtroligt samtal med kamreraren i sin bank,
om hur han skall klara sina affärer, blir tillrådd att höja hyrorna, skulle
kamrern, som rått honom därtill, kunna straffas såsom varande den, vilken
förlett honom att i strid mot lagen höja hyrorna. Enligt min mening borde det
klart ha sagts ut, att därest en hyresgäst, med vetskap örn vilken grundhyra
som lagligen bör utgå, underskrivit ett avtal örn högre hyra, skall han straffas
lika med husägaren. Detta har emellertid icke kommit till uttryck i paragrafen,
sådan den av utskottet formulerats. Min reservation gäller alltså även
den saken.

Nu har emellertid första kammaren bifallit den av herr Forslund med flera
vid utskottets utlåtande fogade reservationen. Första kammaren har alltså,
bifallit Kungl. Maj:ts förslag. Andra kammaren befinner sig följaktligen i
den situationen, att den måste taga ett steg, som den kanske icke skulle tagit,
örn vi hade haft tid på oss. Lagen måste, såvitt jag förstår, vara ute i god
tid före den 1 juli. Örn kamrarna fattade olika beslut, skulle utskottet tvingas
att sammanträda i natt för att försöka få till stånd en sammanjämkning. Jag är
icke säker på, att man skulle kunna åvägabringa en sammanjämkning, innan
riksdagsmännen försvunnit för att fira midsommar. Följden härav skulle kunna
bliva, att man vid ingången av det hyreskvartal, som börjar den 1 juli, icke
ännu antagit den nya lagstiftningen. Vid sådant förhållande finns väl ingenting
annat att göra än att bifalla reservationen. Jag yrkar icke, att kammaren
skall göra det. Hur jag kommer att rösta, det få vi se i sinom tid. Jag
har således, herr talman, intet yrkande.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Den siste ärade talaren refererade, vad jag hade sagt, i mycket förkortad form.
Han sade, att jag sagt, att örn två parter förena sig örn att sluta ett lagstridigt
avtal, så skall man icke straffa båda parterna. Det har jag icke sagt, utan
jag har sagt, att man straffar icke den, som varit offer för en lagstridig handling.
Jag har som exempel anfört, att örn en person vänder sig till en ockrare
med begäran örn ett lån och på det sättet medverkar till att ett ockerbrott
kommer till stånd, blir lian icke straffad, ty det är han själv, som är offret
för brottet. På samma sätt förhåller det sig, om en person blir utsatt för utpressning.
Man straffar icke den, som blivit föremål för utpressning, för att
han genom att betala ut pengar till utpressaren medverkat till att ett utpressningsbrott
kommit till stånd. Det är det analogislut, som vi här ha anledning
att draga. Jag upprepar, vad jag nyss sade, att örn hyran trissas upp tillräckligt
högt, så blir det ockerlagen, som blir tillämplig. Enligt ockerlagen

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)
straffas icke en hyresgäst, som blir utsatt för ocker, men enligt utskottets
förslag skulle en hyresgäst, som medverkat till att ett avtal slutits örn förhöjd
hyra, straffas, örn hyran visserligen varit för hög men icke så hög, att det
kunde bli tal örn ocker. En hyresgäst, som medverkat till ett brott, skulle således
gå fri örn brottet varit grövre, men straffas, om brottet varit mindre. Sådant
var mitt resonemang. Det är ju hyresgästen och icke hyresvärden, som är
offret för brottet. Det är hyresvärden, som stoppar pengarna i fickan, och
det är ju dock icke, vad man brukar kalla för en offerhandling.

Första kammaren har med 74 röster mot 43 bifallit reservationen, och jag
har mycket svårt att föreställa mig, att det på denna punkt skulle vara en
sådan väsensskillnad i kamrarnas psykologi, att här skulle funnits majoritet
för en rakt motsatt utgång, örn kammaren icke stått inför det faktum, att första
kammaren redan fattat sitt beslut. Jag avvisar alltså den ärade talarens kapitulationsteori.
Jag undrar, om den icke var ett bengaliskt ljus, som den
ärade talaren tände för att kunna försvinna i en charmerande belysning, när
han kom fram till den ståndpunkt, som han till slut intog.

Jag är för min del övertygad örn att det är viktigt för lagens funktion i
det praktiska livet, att man följer Kungl. Majit på denna punkt.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Det blir nog justitieministern, som
kommer att vinna en seger i charmerande belysning, en seger, som han
eljest icke skulle ha vunnit. Justitieministern gjorde en jämförelse med det
fall, att en fattig stackare blir offer för en ockrare. Det är inte alltid husägaren,
som har en tjock plånbok. Det finns också fattiga husägare och hyresgäster,
som gärna lägga upp en tusenlapp för att komma över en lägenhet, som rätteligen
borde ha uthyrts åt en annan. I sådana fall vet jag verkligen inte, om
man kan säga, att hyresgästen med den tjocka plånboken är ett offer, som bör
skyddas. Det förhåller sig enligt min mening tvärtom. I ett sådant fall ha vi
att göra med folk av precis samma slag som de, vilka inköpa varor på svarta
börsen, där man köper till överpris för att komma åt vad andra rätteligen
skulle haft. Men, som sagt, det är ingenting att göra åt saken. Justitieministern
får segra i charmerande belysning.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Jag skulle bara vilja uttrycka min milda förvåning över den replik, varmed
herr Olovson i Västerås nyss på ett dramatiskt sätt avträdde från scenen.

Hans slutreplik var ganska egendomlig. Den vittnade örn, att han har tillägnat
sig en argumentation, som hans partimotståndare ofta använt ifråga örn
all social lagstiftning. Beträffande all social lagstiftning gäller, att när man
inför en lag för att hjälpa, den svage, så kan det icke undgås, att man ibland
hjälper också den starke. Skulle man handla i enlighet med de synpunkter, herr
Olovson lagt på den sak det nu gäller, så skulle man inställa all social verksamhet,
och det menar naturligtvis inte herr Olovson att man skall göra.

Hans yttrande var en retorisk raket, som betecknade slutet av hans uppträdande
i denna debatt.

Herr Senander: Herr talman! Det är med verklig tillfredsställelse man
kan hälsa tillkomsten av en hyreslagstiftning sådan som denna. Att tillfredsställelsen
är allmän ute i landet, har också visat sig av de inkomna remissvaren.
Av samtliga hörda myndigheter och organisationer är det endast en, som har
vänt sig emot förslaget, och vilken denna organisation är, det förstår ju var
och en. Det är fastighetsägarnas. Fastighetsägarna ha därmed givit ett lysande
bevis på sin avsaknad av den samhällsanda, som de och med dem lik -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till lag orri hyresreglering m. m. (Forts.)
tänkande, bruka fordra av andra. Detta- gäller, tror jag, speciellt fastighetsägarna
i västra Sverige. Som ett exempel på deras samhällsanda vill jag
nämna, att det vid en sammankomst, som hölls för att diskutera det nu föreliggande
lagförslaget uttalades, att fastighetsägarna genom denna lagstiftning
skulle komma att ställas utanför samhället, och att de borde protestera genom
att proklamera röststrejk. Detta desperata utbrott från fastighetsägarnas
sida har bättre än något annat övertygat mig örn att lagen kommer att fylla
sitt ändamål. Det är''emellertid ganska klart, att med den utformning, som
lagen har fått, så hänger mycket på tillämpningen. Jag tror därför, att om
man icke från Kungl. Maj:ts sida noggrant övervakar hyresrådets och hyresnämndernas
verksamhet, så kan det inträffa, att dessa institutioner tillämpa
lagen på ett sådant sätt, att de stora hyresgästmassornas intressen bliva lidande.

Till vad jag här sagt skulle jag slutligen vilja lägga, att hur bra lagen än
är och huru väl den än tillämpas, så kommer den att sprängas sönder och bli
verkningslös, i händelse bristen på bostäder skulle bliva mera framträdande
än den för närvarande är. Bättre än att lagstifta är att forcera bostadsbyggandet.
Med en riklig tillgång till bostäder följer av sig självt, att man egentligen
icke behöver laborera med en lagstiftning sådan som denna. Regeringen
måste därför, framför allt se till, att vi äntligen få i gång det bostadsbyggande,
som är nödvändigt för att hindra bostadsbrist. Eljest kommer lagen så småningom
att genom en massa överträdelser sättas ur funktion.

Herr talman! Jag skulle med vad jag här har sagt vilja instämma i utskottets
utlåtande, fastän med den ändring som innefattas i det av herr Hage framställda
yrkandet, nämligen att bestraffning av överträdelser enbart bör rikta sig mot
husvärden. Det är ett faktum, som ingen gärna kan komma ifrån, att överträdelser
av lagen från hyresgästens sida kan vara dikterat av rena livsintresset,
under det att brott mot lagen från fastighetsägarens sida knappast kan vara
dikterat av annat än det rena krassa profitintresset.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

2—13 §§.

Godkändes.

14 § föredrogs; och anförde därvid

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Med anledning av denna paragraf
har jag jämte några andra av kammarens ledamöter väckt en motion, där vi
framställa det önskemålet, att hyresnämnderna skola bestå av fem i stället för
av tre ledamöter. Nu har emellertid detta inte kunnat tillstyrkas av utskottet.
Att man icke ens kunnat göra en jämkning i så måtto att valfrihet härutinnan
tillerkänts kommunerna, tillskriver jag den omständigheten, att det varit knappt
om tid för att ägna tid åt en så relativt obetydlig sak som det här gäller.
För nämnderna däremot är detta icke alldeles betydelselöst.

Utskottet avvisar motionen med hänvisning till att nämnden bör kunna arbeta
snabbt, och det är naturligtvis ett skäl. Men jag tror, att det är viktigare
att nämnden arbetar effektivt än snabbt. Effektiviteten skulle, håller jag före,
kunna gynnas genom att, där behov föreligger, antalet nämndledamöter åtminstone
utsträcktes till fem.

Jag skall icke ingå i några närmare beskrivningar, hur det kommer att ställa
sig i de olika nämnderna. Jag vill bara erinra örn att i en nämnd, där ordföranden
tillsättes genom länsstyrelsens försorg, utan att kommunen egent -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)
ligen har någon inverkan på valet, blir en lagfaren jurist utsedd att sitta som
ordförande. Därför att det endast föreligger krav på, att han skall förvalta
egendom, kan fastighetsägareföreningen framföra en advokat som sin representant.
Mot denne skall då en styrelseledamot i hyresgästföreningen eller i annan
allmän hyresgästsammanslutning träda in, och dessa tre skola sedan tillsammans
avgöra dessa utomordentligt viktiga frågor. Det kan icke undgås, att det
på många ställen kommer att bli mycket svårt för hyresgästparten att göra
sig gällande. Det är med tanke på den verkligt ömtåliga ställning, som denne
kommer att få, som jag hade tänkt, att det skulle vara möjligt att utsträcka
antalet ledamöter till fem, varigenom det dock skulle kunna finnas vittnen
till vad som förehaves i nämnden. Nu skall den verka såsom domstol, och
den som har de största möjligheterna att göra sin parts intressen gällande,
kommer naturligtvis att kunna inverka på de domslut, som ordföranden skall
fälla.

Jag har nu med tanke på att beslut redan fattats i första kammaren icke
möjlighet att framställa något yrkande. Jag vill emellertid till slut framhålla,
att när utskottet jindå avvisat varje tanke på att staten skall bidraga med
kostnader — jag återkommer härtill i annat sammanhang — borde åtminstone
den kommunala självbestämningsrätten kunnat få det lilla handtaget att åtminstone
få möjlighet att avgöra, huruvida det skall vara tre eller fem ledamöter
i nämnden.

Efter härmed slutad överläggning godkändes paragrafen.

15 §.

Godkändes.

Efter föredragning av 16 § yttrade:

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag har även vid denna punkt väckt
en motion, i vilken herr Hage genom sin reservation instämt. I motionen yrkas
att staten bör repartisera, bade när det gäller kostnaderna för hyresnämnderna
och när det gäller den eventuella hyresförmedling, som kommer att upprättas.
Nu har utskottet avstyrkt detta med motiveringen att bostadsförsörjningen
är ett kommunalt intresse, och det är ju alldeles riktigt. Men hyresförmedlingen
och hyresregleringen är — jag kan åtminstone icke finna annat
— också i eminent grad ett statligt intresse. Jag vill bara erinra om att hyresposterna
utgöra den avgörande faktorn, när kristillägget skall fastställas.
Vi ha här en proposition, vari det ifrågasättes, att man skall utgiva 55 miljoner
kronor i^ kristilläg. Örn vi antaga att levnadskostnaderna skulle ökas
endast med två enheter, örn hyresmarknaden skall reglera sig själv, innebär
det faktiskt att dessa utgifter skulle stiga med mer än 1 miljon kronor örn
året endast genom denna mycket blygsamma ökning av index. På denna grund
måste det vara tämligen klart, att staten även bör vara intresserad av att hyrorna
hållas nere, då levnadskostnaderna därigenom kunna begränsas. Men
frånsett att här föreligger ett lika klart ekonomiskt intresse för staten som
för kommunerna, nödgas jag i detta sammanhang erinra örn, att det nu börjar
bli en belastning genom statsverket på kommunerna av ganska allvarlig
art. Här beslutar riksdagen den ena utgiften efter den andra för kommunernas
räkning. Gentemot kommunerna har staten alltid intagit den ståndpunkten,
att kommunerna aldrig få bestämma över medel, som staten släpper till,
men när det gäller för staten att pålägga kommunerna uppgifter, som ta dryga
kostnader i anspråk, då tycks det icke finnas några hämningar. Jag måste

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till lag orri hyresreglering m. m. (Forts.)
med den kommunala erfarenhet jag har, allvarligt varna för att statsmakterna
pålägga kommunerna håde den ena och den andra uppgiften, varigenom
dessa åsamkas mycket betydande kostnader utan att staten själv på något
sätt hjälper till att draga lasset. Jag tror att de flesta av dessa uppgifter i
lika hög grad äro av statligt som kommunalt intresse.

Jag skall icke längre uppehålla mig vid denna argumentation utan skall
inskränka mig till att yrka bifall till min motion nr 379.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Den här frågan örn hur utgifterna skola
fördelas mellan stat och kommun går ju ständigt fram och tillhaka. Det finnes
väl en hel del anordningar inom kommunerna, till vilka staten betalar
ganska mycket i form av anslag. Naturligtvis kan man emellertid ha olika
mening därom.

Det har inom utskottet avgivits en reservation för det här förslaget, men
majoriteten i utskottet har haft en bestämd känsla av, att det är av intimt
intresse för kommunerna att sköta just bostadsfragan, och att kommunerna
därför också böra betala kostnaderna för hyresnämnderna. Staten betalar
kostnaderna för hyresrådet, som ju skall vara den instans, som man kan
vädja till.

Jag kan icke förstå annat, än att det är en tämligen riktig uppdelning.
Skulle det visa sig att detta blir för kommunerna mycket betungande, kan
man rätta till den saken, men faktum är, att vad som här föreslås endast
kommer att gälla ett visst antal kommuner, således icke alla, och då blir det
också svårare att lägga statens utgifter på dessa andra. Jag tror därför att
vi ganska lugnt kunna hålla oss till utskottets förslag, till vilket jag ber att
få yrka bifall.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Då jag nu blivit uppmärksamgjord
på det förhållandet att det av formella skäl är omöjligt att framställa
det yrkande, som jag tidigare framställt, nödgas jag återtaga detsamma.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

17—22 §§.

Godkändes.

Sedan 23 § föredragits, yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Under hänvisning till vad jag förut anfört ber
jag att beträffande denna paragraf få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
d. v. s. till reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 23 § dels ock
på godkännande av Kungl. Maj:ts förslag till lydelse av samma paragraf;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Hesselgren begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner Kungl. Maj:ts förslag till lydelse
av 23 § lagen örn hyresreglering m. m., röstar

Ja;

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt andra lagutskottets förevarande förslag
till lydelse av samma paragraf.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt 23 § i den av Kungl. Majit föreslagna lydelsen.

Övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslaget fattade
beslut.

Punkten B.

Utskottets förslag till lag örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.

1—15 §§.

Godkändes.

16 § föredrogs. Därvid anförde

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att få föreslå att kammaren — i
konsekvens med det beslut, som redan förut fattats — bifaller Kungl. Maj :ts
förslag på denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning godkändes paragrafen i den av Kungl.
Majit föreslagna lydelsen.

Övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslaget fattade
beslut.

Punkten C.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten D föredrogs; och yttrade därvid i

Herr Edberg: Herr talman! Jag hemställer örn avslag å utskottets förslagunder
punkt D. och anhåller att riksdagen i stället måtte antaga följande formulering
av.punkt D., nämligen »att riksdagen i anledning av motionen lii 21
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning rörande
möjligheterna att skapa ökad trygghet för hyressökande familjer med barn,
exempelvis genom särskild förordning med stadgande örn företrädesrätt för
sådan familj till hyresledig lägenhet».

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till lag om hyresreglering m. m. (Forts.)

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav nropositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i punkten D dels ock på bifall till det av
herr Edberg under överläggningen framställda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

§ 7.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 373, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn hyresreglering m. m., dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att vidtaga ändring i gällande reglering beträffande användningen av inom
landet framställd sprit; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet år 1943.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 36, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år
1942, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 15 maj 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 287, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1942, samt

2) förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller
köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Till utskottets behandling hade överlämnats åtskilliga i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 287 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) antaga av utskottet framlagt förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1942;

2) antaga i utskottets hemställan intaget förslag till förordning med särskilda
bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1943 av ersättning
på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring
av fartyg;

Förslag till
förordning örn
krigskonjunkturskatt
för år
1942, m. m.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning om krig skonpunkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
B) att följande motioner, nämligen:
väckta inom första kammaren:
nr 271 av friherre Beck-Friis m. fl.,

» 272 » herr Bernhard Nilsson och herr Bondeson,

» 273 » herr Sundberg m. fl.,
väckta inom andra kammaren:
nr 42 av herr Åqvist,

» 186 » herr Hansson i Skediga,

» 230 » herr Lundell,

» 386 » herr Svensson i Ljungskile m. fl.,

» 392 » herr Karlsson i Granebo m. fl.,

» 393 » herr Janson i Frändesta m. fl., samt
» 394 » herrar Lundberg i Hälsingborg och Olson i Göteborg,
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i sin
motivering anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag skulle 2 § i förordningen örn
krigskonjunkturskatt för år 1942 hava följande lydelse:

2 §.

1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti
1939 uppkommen inkomstökning hänförlig till

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst av jordbruk;

c) inkomst av skogsbruk; _

d) inkomst av annan fastighet;

e) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst
av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått
från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig
inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; samt

f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i nästa
stycke sägs.

1 inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt
genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner
eller andra inventarier, som icke vid beräkning av värdeminsknings avdrag
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras till
byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar, även
örn intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda förordning
eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk
person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska eller juridiska
personen vid 1942 års taxering är skattskyldig för den inkomst, vartill
inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning varom
sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten eller ersättningen
inräknas.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
försäljning av rusdrycker, aktiebolaget vin- och spritcentralen samt aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet så ock annat aktiebolag, från vilket utdelningen
i sin helhet tillfaller staten.

Oskift dödsbo anses vid tillämpning av denna förordning vara fysisk person.

Eeservationer hade avgivits

1) Beträffande förslaget i dess helhet:

av herr Lundell, som hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 287;

2) i fråga om, bland annat, 2 § 2 morn.:

av herr De Geer, som ansett, att 2 § 2 mom. skulle hava följande lydelse:

2 §.

2 mom. Skattskyldig enligt---(= utskottets förslag sid. 14 rad 4—10

uppifrån) — — — ersättningen inräknas.

Från skattskyldighet undantagas fysisk person, för vilken för beskattningsåret
fastställes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp
ej överstigande 8,000 kronor, systembolag som avses i förordningen angående
försäljning av rusdrycker, aktiebolaget vin- och spritcentralen samt aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet så ock annat aktiebolag, från vilket utdelningen
i sin helhet tillfaller staten.

Oskift dödsbo anses vid tillämpning av denna förordning vara fysisk person.

Dessutom hade särskilda yttranden avgivits

1) av herrar Egnell och Jonsson i Skedsbygd;

2) av herr Velander;

3) av herrar friherre Lagerfelt och Bengtsson; samt

4) av herr Hagberg i Malmö.

Sedan, herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Lundell som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen av
bevillningsutskottets betänkande nr 36 hemställes,

att detsamma måtte företagas till avgörande punktvis och punkten A) 1)
på det sätt, att det däri av utskottet framlagda förslaget till förordning om
krigskonjunkturskatt för år 1942 föredrages, i den mån så erfordras, paragrafvis
och momentvis med underrubriker efter föredragningen av till desamma
hörande paragrafer samt med slutbestämmelse, ingress och huvudrubrik sist,
varvid iakttages, att de till särskilda paragrafer i förordningsförslaget hörande
anvisningar föredragas i samband med vederbörande paragrafer, de till
14—19 samt 21 §§ hörande anvisningarna dock först i samband med 21 §, varefter
och sedan förordningsförslaget blivit i sin helhet genomgånget utskottets
hemställan i punkten A) 1) föredrages;

att vid behandling av det stadgande, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta betänkandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A) 1).

Utskottets förslag till förordning örn krigskonjunktzerskatt för år 1942.

Efter föredragning av i § anförde:

Herr Lundell: Herr talman! Också i år har det framlagts ett förslag örn
krigskonjunkturskatt, ehuru man ändock efter allt som har anmärkts på denna

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
skatt här i riksdagen och ifrån företagarvärlden borde ha kunnat räkna med
att denna produktionshämmande — jag tvekar inte att säga landsskadliga ■—
skatteform nu skulle lia borttagits.

Jag motionerade redan i början av denna riksdag örn att förberedelsearbetet
för krigskonjunkturskatten 1942 skulle inställas och att man skulle ersätta
den med en lag om utdelningsbegränsning för aktiebolag. Jag påvisade i denna
motion, att man därmed skulle kunna uppnå samma samhällsmoraliska effekt,
örn jag så får uttrycka det, som man avser att uppnå genom krigskonjunkturskatten
men att man samtidigt därigenom skulle undgå den skadliga verkan
denna skatteform har för folkförsörjningen. Det är nämligen så, det vill jag
erinra om, att man inte tänker sig denna skatt såsom inbringande några mera
betydande belopp till statskassan, utan den är pålagd — i allt väsentligt är
detta åtminstone ändamålet med den — för att hindra, att i en tid då många
människor på grund av de rådande förhållandena fått en försämrad levnadsstandard
andra skola kunna särskilt sko sig på samma omständigheter och
kanske rentav på de för folkförsörjningen uppkomna svårigheterna.

Kungl. Majit har emellertid i år liksom de två föregående åren framlagt
ett förslag örn krigskonjunkturskatt. Jag har inom utskottet yrkat avslag på
detta förslag och jag har vidhållit yrkandet i en avslagsreservation, som är
fogad till utskottets betänkande. Reservationen är rätt utförlig, som kammarledamöterna
kanske redan hunnit konstatera eller i varje fall ha möjlighet
att konstatera. Med denna utförlighet har jag avsett att ge dem, som äro intresserade
av dessa förhållanden men kanske inte haft tillfälle att tränga
djupare in i dem, möjlighet till en viss inblick i hur saken ligger till, sedd
ifrån företagarnas synpunkt och från en del andra synpunkter av betydelse.
Då avfattningen av denna reservation gjorts så pass utförlig som här har skett,
befriar detta mig ifrån att i alltför stor utsträckning ta kammarledamöternas
tid i anspråk med att muntligt utveckla de förhållanden, som där äro belysta.

Örn kammarledamöterna se på denna reservation, finna de först en framställning
av den skattehöjd, vi ha att räkna nied för närvarande, alltså krigskonjunkturskatten
oräknad. Den sammanlagda skiktskalan är fullkomligt exakt i
vad rör statsskatterna så när som på att den särskilda skatten på förmögenhet
givetvis inte här kunnat fogas in, och härtill ha sedan kommunalskatterna
approximativt uppskattats och tillfogats. — Jag kanske i detta sammanhang
genast skall påpeka, att det förekommer ett litet tryckfel i huvudet i den
första kolumnen. Där står »Skikt av beskattningsbar inkomst», vilket bör vara
Skikt av beskattningsbart belopp.

Denna skala visar att vi i det lägsta skatteskiktet, d. v. s. med beskattningsbart
belopp på 0—3,000 kronor, kunna räkna med en ungefärlig skattebelastning
av 28 %. Detta får alltså en skattedragare sammanlagt erlägga i skatter
till stat och kommun, så snart han överhuvud taget påföres till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp. I högsta skiktet, över

200.000 kronor, kommer man upp till en sammanlagd beskattning av den därutöver
liggande inkomsten på cirka 84 %. Av denna överliggande inkomst återstår
sålunda cirka 16 ^ till skattedragarens fria förfogande.

Jag har påpekat att denna skiktskala i sig själv är tillräckligt hård som
en merinkomstbeskattningsform och menar, att när den nått så högt som den
här gjort skulle det inte vara behövligt med någon extra krigskonjunkturskatt.
Om en person i sin jämförelseinkomst nått upp i något av de skikt, som
återfinnas här i reservationen, och han sedan får en merinkomst på 1,000, 2,000,

3.000 eller 4,000 kr. utöver jämförelseårets inkomst, framgår omedelbart av
denna skala, hur högt denna merinkomst blir beskattad genom de redan existerande
skatteformerna. Och, märk väl, utan något skattefritt avdrag eller något

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
utjämningsavdrag. En person som har 15,000 kr. i jämförelseinkomst får alltså
för varje tusenkrona han därutöver förtjänar, på grund av konjunkturerna
eller av andra omständigheter, betala 48 %, d. v. s. 4$Ö kr., i dessa skatter.
Blir merinkomsten så pass stor, att den för vederbörande upp i nästa skikt,
får han inte bara betala 48 % utan 55 % per tusenkrona, och sedan stegras det
undan för undan. Den som har 100,000 kr. i jämförelseinkomst — hela denna
tabell gäller fysiska personer -— får merinkomsten beskattad efter lägst 76 °/°,
varvid dessa 76 % äro att betrakta som en approximation; det blir cirka 76 %,
ty kommunalskatterna beräknas ju inte efter exakt samma grunder som statsskatterna.
Är merinkomsten utöver 100,000 kr. mera betydande, låt oss säga
att vederbörande skulle få en inkomst på över 200,000 kr., blir det som skjuter
över 200,000 kr. beskattat efter cirka 84 %. Och härtill kommer så den
särskilda skatten å förmögenhet. Man har väl anledning fråga sig: Vad finns
det sedan för behov av en krigskonjunkturskatt för att ytterligare beskatta
denna merinkomst?

I fråga örn de juridiska personerna ställer sig saken annorlunda. Där tillämpas
en proportionell beskattning. Denna proportionella beskattning är nu föreslagen
att för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vara 20 %, för värnskatten
12 %, varjämte det tillkommer cirka 15 % för skatter till kommun,
landsting och vägdistrikt, vilket blir 47 % sammanlagt. Från varje under
krigskonjunkturerna intjänad tusenkrona utöver vad som förtjänats under
jämförelseåret borttages sålunda direkt 47 % av dessa andra skatter, som ha
funnits före krigskonjunkturskatten.

Då är det 53 % kvar, och man kan säga sig, att det är ju inte så litet —
där finns utrymme för en krigskonjunkturskatt. Men man bör väl ändå betänka,
att dessa 53 %, som äro kvar av den eventuella mervinsten, inte kunna
komma de fysiska personer, som äro ägare av företaget, till del annat än
genom utdelning —■ eller möjligtvis i form av lön — örn företaget använder
det sättet att undgå dubbelbeskattning. Men i så fall måste ju dessa ökade utdelningar,
som skulle komma de fysiska personerna till del, i sin tur beskattas
efter denna hårda skiktskala, som jag redan talat örn. Den del av merinkomsten
däremot som inte utdelas kan ju inte på något sätt verka destruktivt
på folkhushållet, utan den utgör tvärtom ett underlag för ökade arbetstillfällen.
Därutav har alltså inte företagets ägare någon omedelbar fördel,
men det ha i stället alla, som därigenom beredas arbetstillfällen och i andra
rummet alla de, som genom dessa ökade arbetstillfällen få en ökad varumängd
att konsumera.

Jag säger sedan i reservationen, att utöver det skäl jag har anfört mot
krigskonjunkturskatten, alltså utöver detta att vi redan ha en mycket kraftig
merinkomstbeskattning, tala åtskilliga skattetekniska, fiskaliska och nationalekonomiska
skäl mot bibehållande av en krigskonjunkturskatt. Jag skall icke
utveckla dem närmare, ty det har jag gjort förut i kammaren, när tidigare
krigskonjunkturskatteförslag antagits. Jag har också gjort det i motioner och
reservationer i anslutning till de framlagda förslagen.

Ett av de viktigaste skattetekniska skälen, som ligger nära till hands för
var och en att beakta, vill jag påminna örn, och det är det skälet, att dessa
förordningar äro oerhört inkrånglade. Och de bli icke lättare och lättare med
åren utan mer oell mer invecklade. Nu kanske man icke skall anmärka för
mycket på den saken, ty en del av de tillsatser, som göra dem inkrånglade,
beror på en lovvärd avsikt att minska den förstörande verkan på folkhushållet,
sorn skatteformen annars i ännu högre grad skulle ha. Jag tror emellertid icke,
att det är många i denna kammare, som skulle vara villiga att ens efter en
veckas koncentrerad läsning av denna lagstiftning undergå något slags tenta Andra

kammarens protokoll 1942. Nr Z5. 3

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning örn krig skonjunktur skatt för år 1942, rn. m. (Forts.)
men på vad den innehåller. Den är en ytterst svårtillgänglig historia, och den
bereder både skattedragarna och skattemyndigheterna ett outsägligt besvär.

Det viktigaste fiskaliska skälet mot krigskonjunkturskatt är givetvis, att
genom skatteformens inverkan på företagarverksamheten minskas produktionsvolymen
och därmed också avkastningen av övriga skatteformer. Man
kommer mycket snart fram till att de övriga skatterna, ökade med krigskonjunkturskatten,
komma att giva betydligt mindre än vad de skulle giva utan
krigskonjunkturskatt. Jag har i det exempel, som förekommer i reservationen,
såsom jag tror på ett tydligt sätt visat, vilken oerhört återhållande verkan denna
skatt kan utöva och hur till följd därav de skattebelopp, som annars kunde
tillfalla staten, kolossalt minskas.

De nationalekonomiska skälen, som i reservationen bara flyktigt omnämnas,
ligga just i den återhållande verkan på produktionen. Varken rörelse,
jordbruk eller skogsbruk bringas att åstadkomma det bästa som skulle kunna
åstadkommas, om alla krafter anspändes. De tvärtom hållas tillbaka, då vederbörande
tvingas att överväga inskränkningar i produktionen och ökning
av utgifterna. — Den för menige man mest uppenbara verkan framträder kanske
i fråga örn skogsbruket, där skattedragaren hugger så mycket som han tror sig
kunna göra utan att nås av krigskonjunkturskatten men sedan slutar upp och
menar, att det icke är någon idé att hugga mera, då detta vore detsamma som
att skänka bort till konsumenterna och till staten en del av hans skogstillgångar.

Jag påpekar i reservationen, att man måste erkänna, att det nu framlagda
förslaget innehåller vissa förbättringar i jämförelse med de två förslag, som
vi förut haft att behandla och skattedragarna haft att genomlida. Förbättringarna
ligga främst i bestämmelsen örn viss kompensation för det försämrade
penningvärdet alltså i vad i författningen kallats för utjämningsavdrag.
Vidare har det stadgats viss rätt att utjämna inkomsten mellan två beskattningsår
och slutligen har det fastställts ett minimibelopp på 6,000 kronor för
att vederbörande överhuvud taget skall upptagas till taxering till denna skatt.
Slutligen ha ju — och det kanske är det mest framträdande i förslagen —
gjorts en hel del ändringar för att få beskattningen att verka mindre återhållande
på skogsbrukets iordningställande av bränsle och virke för industrien
och för husbehov åt lantborna själva och åt alla i städerna, som ha blivit
utan det importerade bränslet. Jag skall villigt erkänna, att allt detta är förbättringar,
men den allra största förbättringen, avskaffandet av hela krigskonjunkturskatten,
har jag icke fått nöjet att vara med örn.

En mycket betänklig sida när det gäller dessa skatters påläggande är, att
de komma så sent. Jag tänker nu icke precis på riksdagsmännen och deras
midsommarfirande utan på dem som skola drabbas av skatten. Om det nu är
meningen att åstadkomma några lindringar i skatten, varigenom man tror sig
kunna påverka näringsidkarnas företagsvillighet, så blir det ingen möjlighet
för vederbörande att påverkas av dem, när skatteförslagen läggas fram långt
efter det beskattningsåren äro till ända. Det kan icke föranleda någon ökad
eller mindre återhållen produktion, när förslagen komma fem månader efter
beskattningsårets slut. Örn skattedragaren hade vetat om utjämningsavdraget
på 15 % i början av beskattningsåret, kan det ju tänkas, att han kunnat planera
en produktion, som varit ungefär 15 % större. Nu efteråt kan det icke föranleda
till någon hans åtgärd. Och det kan icke föranleda till något heller för
det nu pågående beskattningsåret, för så vitt det icke lämnas ett bestämt
besked, att det kommer att kvarstå oavkortat och att verkan av det icke kommer
att elimineras genom någon annan åtgärd i motsatt riktning. Vill man å
andra sidan tänka sig, att man i skatteförslaget för år 1943 — om nu Kungl.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
Maj :t tiar för avsikt att komina med en sådan historia även en fjärde gång —
skall komma med nya lättnader, borde detta meddelas senast vid detta laget,
örn det skulle kunna påverka planläggningen av produktionen under det år,
vars första hälft snart Ilar gått till ända.

0 Likadant är det ifråga örn skogsbeskattningens lättnader. De kanske också
hade kunnat påverka virkeshuggningen en hel del i våras, om man hade
meddelat dem tidigare. Men det som är gjort är gjort, och det som icke är gjort
blir icke gjort därför att man kommer nied några lättnader nu i efterhand. De
som komma, att frysa på grund av otillräcklig skogsavverkning komma icke att
befrias därifrån genom de lättnader, som icke ha någon verkan för den stundande
vintern utan först möjligtvis för det år som följer. Dessutom är det val
så, att det icke är så lätt att påverka en stor mängd av lantbrukarna. Det är
en betänksam och kanske också litet misstänksam massa, som kan tro, att vad
sorn syns på papperet icke är allt utan att det finns andra hakar, varför det
kan vara bäst att fullfölja den inriktning man redan slagit in på, d. v. s. en
återhållen produktion.

I reservationen har jag sedan anfört ett exempel på hur det ser ut för en
rörelseidkare, om han skall börja att i god tid, innan beskattningsåret gått
till ända, kalkylera hur han bör inrikta sin produktion och hur han bör ordna
med sina utgifter för att han icke skall drabbas alltför tungt av krigskonjunkturskatten.
Med att drabbas alltför tungt menar jag då, att lian kommer
i sådant läge, att vad han gjort utöver en viss gräns har han gjort helt och
hållet utan vederlag. En^ rörelseidkare kan ju lika litet som en lantbrukare
gå in för att producera så och så mycket mer med vetskap att vad han producerar
mer är en gåva åt folkhushållet eller statskassan. Erfarenheten har
visat, att det gör ingen, örn han har klart för sig, att han själv icke har någon
fördel av merproduktionen.

Jag kanske borde säga på tal örn verkan för skogsbruket, att det ju är så
för de flesta lantbrukare, som nu ofta samtidigt äro skogsägare, att de redovisa
sin inkomst efter kalenderår. De ha då först skogsbruket i början av
året, och sedan kommer skörden, som är det huvudsakliga inkomstmomentet
för lantbrukaren. Den kommer först ett halvår senare. När nu lantbrukaren
företager sina skogsavverkningar eller planlägger dem, vet han skäligen litet,
vad hans jord kommer att avkasta samma år. Det skulle kunna slumpa sig så,
att efter några förlustar kan det komma ett gott år, och har han då avverkat
skog, så °att det blir en merinkomst, och han sedan får merinkomst av jordbruket
på grund av en god skörd, måste han resonera så, att den skog han
avverkat den tages helt av skatten. Han har då gjort avverkningen på det
sättet, att han skänkt bort en del av den skog han äger till konsumenterna
eller till statskassan. När han nu icke vet något örn skördeutfallet den tid
han planerar skogsavverkningarna, som komma på samma beskattningsår,
måste det verka så på honom, att han blir ytterligt försiktig — ja, vi kunna
ju säga återhållsam — beträffande avverkningens omfattning.

1 exemplet beträffande rörelseidkaren har jag visat, att det för honom på
grund av krigskonjunkturskattcn är ganska likgiltigt, örn han producerar varor
som ge honom en vinst av 14,500 kronor eller om han driver upp produktionen
så att vinsten blir 100,000 kronor. Han får lika stor eller lika liten
behållning i bjula fallen sedan skatterna betalats. Då är det ju ganska troligt,
att han håller sig på de lägre nivåerna och icke anspänner sina krafter
nämnvärt för att komma upp till de högsta prestationer, som lian och hans
företag skulle kunna komma upp till. Det är alldeles tydligt, skulle jag tro,
för var och cn som vill göra sig besvär nied att läsa igenom det framställda
exemplet, som icke är något extremt exempel utan ett ordinärt fall, sådant

Nr 25.

Fredagen der. 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning om krig skon junktur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)
det förekommer företag efter företag, att en beskattning, som är lagd på ett
sådant sätt, måste verka ofantligt återhållande på produktionen. Och det som
håller tillbaka produktionen, håller ju också tillbaka folkförsörjningen och
konsumtionen, d. v. s. befolkningens välstånd.

Jag skulle egentligen till denna reservation ha fogat ett exempel örn
den återhållande verkan på jordbruk och skogsbruk, men jag ansåg, att reservationen
blev tillräckligt lång ändå, och ville icke belasta de eventuella läsarna
med ytterligare exempel, även örn det kanske skulle ha varit rätt lärorikt
för de av dessa förhållanden intresserade.

Men i fråga örn exempelgivning vill jag tillåta mig säga, att de exempel,
som här äro fogade till betänkandet av utskottsmajoriteten — de stå allra sist
som bilaga efter reservationen och de särskilda yttrandena — kunna icke anses
representativa för skogsbruket åtminstone i den landsända, där jag hör
hemma — jag tror varken för södra eller mellersta Sverige. Möjligtvis kunna de
vara representativa för vissa delar av Norrland. Dessutom är det ett betänkligt
fel med dessa exempel, där man låtit högsta krigskonjunkturvinsten beräknas
efter 30 % av bruttointäkten, att det icke står i något av dessa fall vad
man tänkt att nettointäkten för vederbörande skogsägare v.arit. Här står talat
örn bruttointäkten, och så har man gjort en överslagsberäkning rörande den
krigskonjunkturskatt, som med de nu angivna lättnaderna skulle komma att
utgå. Men det är ju i själva verket icke detta, som intresserar en företagare,
utan han vill se, hur stor del av hans nettoinkomst krigskonjunkturskatten
kommer att taga — örn den tager allt eller örn den tager någon del och i så
fall hur stor del. Örn man ser på det andra exemplet — i första exemplet utgår
ingen krigskonjunkturskatt — så har man där en bruttointäkt på avverkningarna
av 69,900 kronor, och man räknar sig fram till en krigskonjunkturskatt
på cirka 2,600 kronor. Den som gjort detta exempel hade väl därmed
för avsikt att visa, hur relativt betydelselös krigskonjunkturskatten är, hur litet
den inverkar på denna avverkning såsom ett ekonomiskt företag. Men exemplet
innehåller ju ingen uppgift örn vad här äro tänkta för omkostnader på avverkningen,
och det är ju en himmelsvid skillnad, örn denna antagna krigskonjunkturskatt
på 2,600 kronor skall dras från en nettoinkomst låt mig säga på

20,000 kronor eller örn den skall dras från ett avverkningsnetto på i0,000
eller ett avverkningsnetto på 5,000 kronor. Det är ju himmelsvid skillnad
på de olika fallen. Och hur är det tänkt med de övriga skatterna? Jag kan
inte förstå att dessa exempel ge skattedragaren någon upplysning av värde,
annat än att han möjligtvis kommer till den slutsatsen, att här försöker man
uppenbarligen att föra skogsägarna bakom ljuset genom att undvika att tala
om det som intresserar dem såsom ekonomiska företagare.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla kammaren längre med detta anförande.
Jag vet ju, att bland personer, som aldrig ha stått som ledare av ekonomiska
företag, har man den enkla uppfattningen, att skattehöjden påverkar
vederbörandes intresse för driftens utveckling i ofantligt liten grad — åtminstone
verkar det som om man hade den uppfattningen — under det att det för
sådana, som sysslat med sådana här saker på olika områden — .jordbruk, industri
och kanske även andra områden — framstår som fullkomligt löjligt att
man kan tänka sig att skattehöjden inte skulle på det mest allvarliga sätt inverka
på produktionsvolymen. Det är ju — för att bara se på en sak — en
ofantlig del av företagarens tid som måste nedläggas på anordningar för att
undgå, att skatten skall drabba företaget mer än vad som är alldeles oundgängligen
nödvändigt och som man inte med användande av något lagligt
medel kan undkomma.

Jag har, herr talman, som jag redan sagt, yrkat avslag på hela skatteforörd -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krigsJconjunldurskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
ningen. Om det skulle vara så, att kammaren inte skulle bifalla mitt yrkande
örn avslag på Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, tillåter jag mig. alternativt
att yrka avslag på den del av beskattningen, som, örn den också inte är
den mest ödesdigert verkande delen, ändå är den, vars förstörande verkan för
allmänheten är mest påtaglig, nämligen krigskonjunkturskatten på skogsbruk.
Följderna av denna beskattning äro ju mycket allvarliga och lätta för var man
att se. Örn det avverkas mindre än som skulle behövas för att ersätta det
bortfallna importbränslet för industriens, transportväsendets och inbyggarnas
i städerna behov för uppvärmning, så blir ju följden av denna minskade avverkning,
att industriens hjul gå långsammare, att varorna inte hinna fram i
tid dit de skola hinna fram och att befolkningen får frysa. Hela befolkningen
får på det sättet lida för att upprätthålla en skatt, som ändå inte ger något
märkbart netto till statskassan. Hela befolkningen får lida för att statsmyndigheterna
inte vilja rucka på sin principiella inställning. Det är allt skäl,
herr talman, att få bort ett sådant missfoster till skattelag.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag har vid behandlingen av denna
kungl, proposition i utskottet på vissa punkter varit av en avvikande mening,
vilket jag också har tillkännagivit genom ett till utskottsutlåtandet fogat särskilt
yttrande. Jag känner mig därför förpliktad att med några ord klargöra
mina synpunkter på den här frågan.

Det föreliggande förslaget till krigskonjunkturskattelag för år 1942 har ju
varit föremål för avsevärda uppmjukningar gentemot det förut gällande. Den
föregående talaren har ju berört en del av de punkter, där sådana uppmjukningar
med åtföljande skattelättnader skett. Jag erinrar återigen om jämförelseinkomstens
fastställande för fysiska personer till lägst 3,000 kronor samt
det medgivna kompensationsavdraget på 15 %. Örn man emellertid granskar förslaget
finner man snart nog, att de största uppmjukningarna lia skett beträffande
inkomst av rörelse. Det har medgivits ytterligare avsättningar till provisorisk
skattepåföring för olika ändamål, och villkoren för dessa ha i vissa
delar också uppmjukats. Således har man på rörelse rätt att under vissa förhållanden
få medgivet avdrag för framtida nedskrivning av ersättningslager,
för mötande av framtida prisfall och för kostnadsutjämning för befarad framtida
värdemipskning. Dessutom ha rederier rätt till vissa avsättningar för att
ersätta förlorat tonnage och för nybyggnad av sådant.

Jag skulle kanske med den höjd, som vår nuvarande beskattning har, lia kunnat
förena mig med den föregående talaren i ett yrkande örn avslag på hela
denna beskattningsform. Förhållandet är ju nämligen det, att skatterna redan
nu nått en sådan höjd, att inte mycket piera finns på den vägen att ta. Att då
genom denna beskattning ytterligare beskära inkomsterna kan verka i många
fall katastrofalt. Då jag emellertid har den åsikten, att man i dessa tider, när
det gäller att ta ut det mesta möjliga av skattedragarpa, naturligtvis också
måste se till att den som bäst kan bära bördorna får komma i åtanke i första
rummet, har jag inte kunnat intaga den ståndpunkten. Ty det är ju så, att
största delen av svenska folket har fått sina levnadsvillkor avsevärt försämrade.
Finns det då en liten del, som fått sina villkor betydligt förbättrade på
grund av do inträdda krigsförhållandena, så är det ju inte mer än rätt att dessa
i första hand också komma i åtanke.

De lättnader i fråga örn utgivande av krigskonjunkturskatt för rörelse, som
här ha genomförts, komma helt visst att betyda en hel del. Jag hoppas, att till -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning örn krig skonjunktur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)
lämpningen av dessa bestämmelser blir sådan, att vårt näringsliv kan med ökad
tillförsikt möta den kris, som ovillkorligen en gång kommer att inträda, när
det blir fråga örn en omläggning från krigs- till fredsindustri. Då jag ser
finansministern, här närvarande vill jag passa på att till honom rikta ett tack
för hans initiativ för några år sedan, när på hans förslag det genomfördes större
avskrivnings rätt och vissa avsättningsmöjligheter, som förut inte varit möjliga
och varigenom de företag, som verkligen velat konsolidera sin ställning,
fått möjlighet att göra det. Jag tror att detta förhållande, att dessa lättnader
infördes, helt visst kommer att betyda, att vi med ökad tillförsikt kunna möta
den kristid, sorn. kommer, utan att behöva befara allt för stora skadeverkningar,
såsom förut varit fallet under rådande depressionstider.

o Beträffande inkomst av jordbruk har man däremot inte kunna medge några
sådana avsättningar för mötande av framtida utgifter. Annars är det ju så, att
även för jordbrukets del äro såväl byggnader som inventarier och andra tillgångar
utsatta för värdeminskning, som det hade varit tacknämligt att under
de goda åren få skattefritt avsätta medel till. Jordbruket behöver sannerligen
det kapital, som kan av detsamma åstadkommas, och en hård beskattning därav
drabbar ju liela näringsgrenen. Jordbruket är ju kapitalfattigt, och en alltför
hård indragning till staten av skattemedel kommer naturligtvis för jordbrukets
del att återverka skadligt inte bara för jordbruket utan för hela landsbygdens
befolkning. Herr statsrådet har ju ofta och vid skilda tillfällen talat örn
nyttan och nödvändigheten av sparsamhet, och jag tror jag kan försäkra, att
örn de medel, som i ökad utsträckning dras in till staten i form av skatter, finge
stanna hos jordbrukarna, finge han sin vilja ganska väl igenom. Jag tror att
dessa medel lage minst lika säkert där som när de dras in till staten.

Jag har emellertid ur de synpunkter, som jag förut nämnde, inte kunnat
vända mig emot denna skatt under nuvarande förhållanden, vare sig beträffande
inkomst av rörelse eller inkomst av jordbruk. På ett annat sätt ligga emellertid
förhållandena till, när det gäller inkomst av skogsbruk. Jag vill erinra
om att de avverkningar, som nu ske, i mycket stor utsträckning skett på grund
av åläggande från statsmakterna för att tillfredsställa landets bränslebehov,
åläggande att leverera ett visst kvantum bränsle eller virke till av statsmakternas
organ fastställda priser. Åtminstone i vissa delar av landet, i närheten av
de större konsumtionscentra, har man fått gå ganska hårt åt skogarna. Man har
fått göra uttagning av sortiment, som kanske redan nu varit lämpliga att användas
till annat, som betalat sig bättre och som otvivelaktigt, därest de inte
genom statliga ingripanden tvungits att avverkas, skulle örn några få år betingat
betydligt högre värde. Det kan då inte vara riktigt, att, när statsmakterna
ha åsatt ett visst prisläge, som kanske i många fall har blivit lägre än vad
man skulle kunnat utviuna på motsvarande avverkning, örn virket fått användas
på annat sätt, dra in en del av den erhållna inkomsten till staten i form
av skatt. Ur skogsekonomisk och ur den enskilde skogsägarens synpunkt betyder
det ju helt enkelt, att han tvingas att tre eller fyra år i följd ta ut alltför
mycket av skogen. Följden av detta blir, att han, örn han vill sköta sin skog,
under en hel del år måste underlåta att göra några uttag. Men jordbrukaren, såväl
som andra medborgare är beroende av en någorlunda jämn, ständigt inflytande
inkomst. Han behöver afvända sig av skogen inte minst därför att lian
även på vintern behöver sysselsätta sin arbetskraft. Jag tror att redan den omständigheten,
att man nu i vissa delar av vårt land nödgats överavverka så mycket,
kommer att medföra att det blir ganska kännbara förhållanden för våra
skogsarbetare några år längre fram. De gallringar och uttag, som äro avsedda
att göras på flera år, får man nu göra på några få år. Följden blir som sagt
en viss återhållsamhet, som kommer att verka även för skogsarbetarna.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krig skon junkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)

Jag skall villigt medge, att med de uppmjukningar i fråga örn krigskonjunkturbeskattn
ingen för inkomst av skogsbruk, som skett, så är inte faran —
om jag får kalla det så — för att de vanliga, mindre skogsägarna skola komma
att behöva utgiva sådan skatt så stor. Jag har själv kalkylerat med att man
behöver nog komma upp till en inkomst, beroende på läge, virkessortiment och
dylikt, på 10,000 eller 15,000 kronor, innan med nuvarapde bestämmelser sådan
skatt kommer att utgå. Men man får beakta, såsom herr Lundell förut sade,
att i beskattningshänseende tillsammanföras ju jordbruk och skogsbruk, och en
eventuell, liten överskjutande del av skogsbrukets inkomst kan bli föremål för
krigskonjunktursbeskattning. Skatten ger dessutom ganska litet. Det beräknas
att den redan nu under den form den har, då den drabbar betydligt hårdare,
knappast ger mer än någon miljon kronor. Med de lindringar, som föreslås i det
föreliggande förslaget, kommer skatten helt visst att inbringa betydligt mindre.
Man frågar sig då: kan det vara riktigt att för den relativt ringa summa,
som beräknas inflyta, åstadkomma denna skatteförordning. Jag erinrar örn att
bränslekommissionen, industrikommissionen, priskontrollnämnden och flera hörda
myndigheter, lantbruksstyrelsen t. ex., ha sagt, att de ha konstaterat skadliga
verkningar av befintligheten av denna skatt. Statsmakterna fordra ännu mera
prestationer av oss skogsägare. Kungl. Maj:t har framlagt en proposition med
ytterligare skärpta bestämmelser gällande nästkommande bränslesäsongs avverkning.
Jag undrar, om det är så psykologiskt klokt gentemot en samhällsgrupp,
som under de senaste åren har visat sin solidaritet och under ofta svåra
förhållanden — jag vågar påstå förhållanden, som varit mycket svåra de senaste
vintrarna — dock fullgjort sin avverkningsskyldighet, att trots detta
ålägga dem skärpta bestämmelser för nästkommande års avverkning, samtidigt
som man låter, fastän i modifierad form, krigskonjunkturbeskattningen kvarstå.

Jag har inom utskottet framfört dessa s3Tnpunkter men inte kunnat vinna
gehör för dem. Jag har därför i kammaren velat säga ifrån, att jag för min
del inte kan gå med på detta. Jag kan icke göra det som skogsägare, men jag
kan icke heller, mina damer och herrar, göra det såsom ansvarig för vad som
kommer att ske, örn denna skatt och de skärpta bestämmelser, som man nu
står i begrepp att införa mot oss skogsägare, skulle komma att genomföras.

Jag förstår mycket väl, att i nuvarande läge det icke lönar sig att här
komma med något avslagsyrkande, och jag skall icke heller framställa något
sådant, men då nu redan ett sådant yrkande framställts av herr Lundell^ ber
jag att få instämma i detta yrkande i vad det avser krigskonjunkturskatt å inkomst
av skogsbruk.

Herr Olson i Göteborg-: Herr talman! Det vore mycket att säga örn denna
olyckliga skatteform, som avser att träffa orättmätiga krigskonjunkturvinster,
men som i så stor utsträckning drabbar merinkomster i allmänhet, hur
rättmätiga dessa än äro.

Vi ha fått bevittna en segsliten diskussion örn skattens produktionshämmande
verkan, där företagarlivets män och deras organisationer ha framhållit
detta som en alldeles självklar både teoretisk och praktisk olägenhet, under
det att skattens tillskyndan velat lia bevis och konkreta exempel på den saken.
I avsaknad av sådana bevis och exempel men framför allt i avsaknad av
egen erfarenhet örn riskfylld verksamhet har man ställt sig tvivlande oller
vill i allt fall icke inrymma åt dessa synpunkter en sådan betydelse, att den
skulle uppväga de psykologiskt skadliga verkningarna, som obeskattade eller
icke tillräckligt hårt beskattade krigsvinster skulle få ute bland folket. Hela

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)
behållningen av denna diskussion har egentligen blivit, att den åskådliggjort
en klyfta i uppfattningen om olika affärsbegrepp.

^ Jag skall nu begränsa mig till en detalj i propositionen och i utskottsutlåtandet,
som är belysande för vad jag velat säga. Jag tänker på den spärrregel,
som införts i fråga örn utjämningsavdraget för juridiska personer, enligt
vilken detta över en viss jämförelseinkomst skall beräknas till 15 procent
allenast å den del av jämförelseinkomsten, som icke överstiger 12 procent av
eget kapital i förvärvskällan. På denna punkt kommer skiljaktigheten i åskådning
särskilt till synes, en skiljaktighet, som företagarvärlden nog närmast
skulle vilja beteckna såsom beroende på en missuppfattning örn företagarverksamhetens
betingelser. Innebörden av spärregeln är väl den, att orättvisa
mellan olika skattskyldiga icke skall ske i fråga örn den kompensation för
dyrtiden, som blott i begränsad omfattning beredes löntagarna inom en viss
ram. Detta likställande av rörelsevinst och löneinkomst döljer inom sig just
den missuppfattning, varom jag talat.

För de breda lagren, som lyfta sin knappa inkomst, med vilken de skola
hushålla för sin försörjning, ligger det nära till hands att i företagens vinster
se en motsvarighet till löneinkomsten. Det tänkesättet har blivit så ingrott
att jag vet, att det är sannolikt föga lönande att försöka argumentera emot
detsamma. Men var och en, som sysslat med en verksamhet, där det gällt att
träffa avtal i olika former, köpeavtal om anskaffning av maskiner och andra
ingredienser för en affärsrörelse, avtal om anskaffande av kapital och örn
anställning av personal, ser saken på annat sätt. Han vet, att de väntade
vinsterna, som förmått honom ta risken och offra tid och tankar, arbete och
pengar för att tillgodose ett behov, som kan antagas förefinnas, blott allt för
lätt visa sig vara en hägring, som försvinner som en sådan. Den vinst, som
uppkommer, när det hela till äventyrs lyckas, kan aldrig jämföras med en
inkomst avsedd för vederbörande att försörja sig på, att leva upp eller att
spara. Den utgör en del av affärsverksamhetens ekonomi och skall tjäna till
täckande av med affärens fortsatta utveckling förenade anspråk. Den kan redan
av den anledningen icke jämföras med en löneinkomst, att den senare
väl kan vara osäker, men den kan aldrig bytas i förlust. Det är också en
från företagarljvets synpunkt helt främmande tankegång att vilja kompensera
denna företagarvinst med hänsyn till stegrade levnadskostnader, alldeles
som man gör med lönerna. Så har i alla fall skett i skatteberedningens förberedande
uppläggning av saken, i den kungl, propositionen och nu sist i utskottsutlåtande! Vad

företagarlivet begär är att vinster, som nominellt överstiga en från
förkrigstiden som jämförelse noterad vinst, på grund av ett försämrat penningvärde,
icke skola beskattas som krigskonjunkturvinst, ty det är en fiktion.
Det är icke en reell vinstökning utan en av produktionsfaktorernas värdestegring
betingad vinstökning, som till hela sitt belopp är lika behövlig
som den mindre vinsten under jämförelseåren. Vore vinsten under jämförelseåren
att anse som hög, så gäller det även den nominellt högre vinsten under
krigskonjunkturen, och var förkrigsvinsten låg, så bleve den ej hög därför
att den steg just i förhållande till penningvärdets fall. Stegringen är till
hela sitt belopp en fiktiv vinstökning av just det slag, som finansdepartementets
skattesakkunnige gjort sig så stor möda att bortmejsla från denna skattekonstruktion.

Det är tydligt att under dessa förhållanden en behandling av dessa fiktiva
vinstökningar efter någon sorts behovsprincip liknande den, som man anlägger
på kompenserandet av löntagarnas inkomster enligt ett ramavtal, är full -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krig skon junkturskatt för år 19\2, m. m. (Forts.)
komligt orimligt. Det är därför icke för mycket sagt, att införandet av en
spärregel för företagens vinster, vid tillämpande av utjämningsavdraget, varigenom
intet avdrag medgives för den del av jämförelseinkomsten, som överstiger
viss procent av det egna kapitalet, är inkonsekvent och stridande mot
de principer, som förklaras gälla för denna krigskonjunkturskatt till skillnad
från de schematiska, till sina verkningar fördärvliga regler, som tillämpades
i föregående världskrigs motsvarande skatt.

Jag har tillsammans med herr Lundberg i Hälsingborg bland annat motionerat
örn, att den i 4 § 6 mom. införda spärregeln vid beräkningen av utjämningsavdraget
måtte utgå, och herr Velander har i sitt särskilda yttrande till
utskottets utlåtande motiverat sin anslutning till denna ståndpunkt. Utskottsmajoriteten
vill emellertid icke vara med örn detta, och det kan jag ju förstå,
när man kört in sig på utjämningsavdraget som en kompensation för det ändrade
penningvärdet, som för den ene skattskyldige icke skall vara förmånligare
än för den andre. Kan en enskild samhällsmedborgare icke få sina levnadskostnader
mer än delvis kompenserade på grund av rådande knapphet, så
skall icke heller ett aktiebolag eller en juridisk person få sina affärskostnader
eller sina risker kompenserade i större utsträckning. Det låter säga sig, men
det röjer att man dväljs i tvenne olika tankevärldar, när man sammanblandar
företagets vinster, vilkas viktigaste uppgift är att tjäna verksamheten och
det produktiva skapandet till gagn för konsumenterna och försörjningen, med
löntagarens inkomster, som i kristid måste anpassas efter bristande varutillgång
för att icke pengarna skola bli ännu mindre värda än förut.

När man minskar företagarlivets vinstutsikter, verkar detta på varusidan i
samhällsekonomien. Jag vill icke använda några överdrivna uttryck och säga,
att det är att strö sand i lagren, men det är åtminstone detsamma som att använda
en dålig olja eller otillräcklig smörjning för lagret. Det blir mindre
varor och mindre förnödenheter för folkförsörjningen. Det är något helt. annat,
när man beskär löntagarens inkomster genom att icke full kompensation beredes
för dyrtiden. Hur allvarligt och svårt detta förhållande måste vara för
dem, som bli utsatta för det, så bottnar det i en brist på försörjningsmöjligheter
på varusidan. Denna reduktion eller begränsning syftar sålunda till att mindre
pengar skola komma i omlopp för att icke pressen på den knappa varusidan
skall utlösa efterfrågan och prisstegring, som kanske.börja med de okontrollerade
ersättningssektionerna, och som lätt kunna sprida sig vidare.. Likställande
av rörelsevinst och löneinkomst medför den paradoxala situationen att
folk inför nödens hårda lag medger en begränsning av de ^egna penninginkomsterna,
som reducerar efterfrågan på det knappa varubeståndet, men sätter
som villkor att företagens vinster skola reduceras på samma sätt, varigenom
varubeståndet blir ännu knappare.

När utskottet nu här skall ta ställning till motionens yrkande örn spärregelns
borttagande, så återger man på sid. 6 i utskottsutlåtandet en sats i motionen
som säger, »att utjämningsavdragets karaktär av kompensation för det ändrade
penningvärdet ej syntes kunna bortförklaras». Så lösryckt som denna sats här
återges kan den näppeligen uppfattas annorlunda än som örn motionärerna
i utjämningsavdraget inlagt en kompensation liknande den, som löntagarna
fått åtnjuta. Detta intryck skulle man icke fått, örn det också citerats vad som
står fem rader högre upp på sidan, där vi utsagt som vår mening, att spärrregelns
införande innebär att man avsiktligt inför en beskattning av nominella,
på grund av inträdd prisstegring rent fiktiva vinster, eller tre rader längre ner
på sidan, där det står, att utjämningsavdraget är en logisk konsekvens av den
bärande grundtanken att fiktiva vinster icke skola drabbas av beskattningen.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

_ Förslag till förordning orri krig skon junkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
Utskottet har gjort det bekvämt för sig genom denna sin citatkonst, varigenom
det undvikit att ta ställning till motionärernas huvudargument för spärregelns
borttagande, att därmed en fiktiv vinst blir beskattad.

Såväl finansministern som utskottet ställer sig tvivlande till uppfattningen
örn skattens produktionshämmande verkan och polemiserar däremot. Man efterlyser
konkreta exempel på fall, där betydelsefulla investeringar underlåtits till
följd av konjunkturbeskattning. Jag får säga att det är beklagligt att en i
och för sig förklarlig skepsis kunnat resultera i en dylik frågeställning, som
verkligen bär vittne örn en ytlig insikt i företagarlivets sätt att fungera. Icke
går det till på det sättet annat än i mycket sällsynta undantag, att ett färdigutarbetat
konkret projekt står inför sitt verkställande och sedan inställes på
grund av krigskonjunkturskatten. Det är frågan örn en verkan av psykologiskt
slag, som verkar över det hela, på bredden och på djupet. Redan i idégivarens
hjärna uppkommer en hämning på grund av ovissheten kring denna beskattning.
Vidare måste nästa broms och hämning inträda under utarbetandet och
genomforskandet av de förutsättningar, som måste vara betingelsen för igångsättandet
av ifrågavarande verksamhet, och i sista hand inträder bromsen, när
kalkylen göres upp och det hela skall sättas i verket. Att den kalkylen kommer
att te sig som försämrad i förhållande till en kalkyl, där man icke behöver ta
i betraktande motsvarande ingrepp mot vinstmöjligheten, ligger i öppen dag.

Örn det nu också skulle vara så, menar utskottet, att viss företagsamhet icke
skulle komma till stånd, har det i nuvarande tid någon betydelse, då produktionsapparaten
är så sysselsatt som den i alla fall är? Med våra knappa materialtillgångar
och arbetskraften tagen i anspråk i så stor utsträckning som det
överhuvud taget är möjligt har utskottet, heter det, »svårt att föreställa sig,
att ett beskärande av krigskonjunkturskatten skulle medföra någon nämnvärd
samt i och för sig önskvärd omläggning av sättet för råvarans och arbetskraftens
användning». Därmed skulle man sålunda ha slagit undan basen för hela
talet örn den produktionshämmande verkan åtminstone i de tider, i vilka vi
nu leva.

Ja, gentemot detta skulle jag icke vilja säga annat än att det med all säkerhet
innebär ett underskattande av de möjligheter, som uppfinningar och teknik
ha visat sig sitta inne med. Man kan väl med fog örn teknikens erövringar begagna
ordet underverk, och säkerligen skulle, örn de nödiga ekonomiska förutsättningarna
icke hämmas, sådana underverk också under den nuvarande tiden
komma till utförande till gagn till folkhushållet.

Nu finns det många, som i den visade omtanken örn produktionen och örn försörjningen,
icke se annat än enbart en vaktslagning kring företagen och deras
vinster. Dessa säga sålunda: »Se hur företagen stå sig gott i dessa tider, de
konsolideras och uppvisa höga vinster, och se, hur man genom emissioner ökar
sitt kapital, och hur man har mycket drägliga och tillfredsställande utdelningar.
» Jag står icke här och ber för ett nödlidande näringsliv, utan jag söker
påkalla uppmärksamheten på att här föreslås åtgärder, som hämma initiativ
och skaparförmåga och som reducera de objekt, pä vilket folket fotar sin försörjning.
Åtgärder, som begränsa frambringandet av önskvärda varor och förnödenheter,
äro icke i första hand betänkliga, därför att de minska företagens
möjligheter att existera. Företagen ha i dessa tider mycket goda förutsättningar
att kunna existera genom flödande statsbeställningar på varor, som sannerligen
icke äro några välståndsattribut. Det betänkliga är däremot, att nämnda åtgärder
drabba folkförsörjningen själv.

Först måste folket bära kristidens börda genom otillräcklig inkomstkompensation
i förhållande till stegrade kostnader. Det uppfattas som ett offer, fastän
det är den hårda nödvändigheten, som dikteras av att så stora delar av vårt

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krig skon junk turskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
lands produktiva krafter tagas i anspråk för försvarsberedskap, vilket tillsammans
med den brist som avspärrningen medför leder till att vad som sedan återstår
ej förslår till en sådan allmän livsföring, som de föregående decenniernas
produktiva högkonjunktur gjort möjlig. För att uthärda denna påfrestning
måste folket bjudas en lag, som ytterligare beskär nationens totala tillgång av
sådana försörjningsattribut, som vid ett jämförelsevis fritt utvecklande av initiativ
och enskild företagsamhet skulle kunna ytterligare ställas till förfogande.
Detta är den yttersta konsekvensen av de folkpsykologiska skäl som
föranlett en beskattningsform, som är avsedd att omintetgöra krigskonjunkturmässiga
vinster, men som konstruerats så, att den samtidigt pålägger det konsumerande
folket ytterligare inskränkningar. Jag undrar örn det icke finns fog
för det slutomdömet örn hela denna beskattningslag, att den utgör en bekräftelse
på sanningen i det gamla uttrycket, att världen vill bedragas.

Jag har nu uppehållit mig vid detta utjämningsavdrag och vill begränsa mig
till detta, herr talman, då det har givit mig anledning att också kunna beröra
omständigheter, som stå i nära sammanhang med lagen i dess helhet och den
verkan, som den måste få, en verkan, som icke skulle bli av lika svårt slag, örn
modifikationer kunde åstadkommas i en del av bestämmelserna. Jag skall icke
nu gå in på de olika modifikationer, som föreslagits bl. a. i den motion, som jag
har åberopat, vilka emellertid av utskottet lämnats utan avseende, utan begränsa
mig till den del, som jag nu här har talat om.

Jag skulle nog närmast anse, att ett avslagsyrkande vore reellt sett riktigast,
men det är av psykologiska skäl otänkbart, och jag kan sålunda icke ansluta
mig till ett dylikt yrkande. Däremot vill jag, herr talman, yrka på att
denna spärregel i fjärde paragrafen sjätte momentet utgår, och jag tillåter mig
yrka på att ifrågavarande moment får följande lydelse: »Utjämningsavdrag
fastställes för varje förvärvskälla för sig och utgör femton procent av jämförelseinkomsten,
dock minst femton procent av den merinkomst av förvärvskällan
som återstår efter tillämpning av 4 momentet.»

I detta anförande instämde herrar Birke och Sefve.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! I denna debatt bär det varit ett
genomgående tema, att denna skatt skulle verka produktionshämmande och
landsskadlig, som herr Lundell uttryckte sig. Herr Olson i Göteborg använde
visserligen mera modifierade uttryck, men innebörden var ungefär densamma.
Jag skall därför uppehålla kammaren några ögonblick med att undersöka, huruvida
det verkligen finns fog för dessa påståenden.

Skatten avser ju att ge en summa av 25 miljoner kronor och ehuru beloppet
icke är obetydligt, så måste det, när det gäller att bevisa, att det skulle vara
så skadligt för näringslivet, som man påstår, sättas i relation till de investeringar,
som göras av industrien i produktionsfrämjande syfte, ty det är väl så,
att man förutsätter, att därest icke denna skatt skulle uttagas, så skulle dessa
25 miljoner kronor kunna ytterligare investeras i ny produktion. Då vill jag
erinra örn att sedan denna skatt infördes, så ha icke några sådana investeringshämmande
tendenSer kunnat spåras. Det är också ganska naturligt, eftersom
de årliga investeringarna i industrier och annat kunna uppskattas till i runt
tal 2 miljarder kronor örn året. Vid sådant förhållande är det ju uppenbart,
att denna summa på 25 miljoner kronor icke kan lia en så landsskadlig betydelse,
som herr Lundell förmenar. Det har också visat sig, att sedan 1939
har investeringsindex enligt konjunkturinstitutets beräkningar väl hållit sig.
Det var för 1940 och för 1941 108 och 1942 var det beräknat, till 103, meri
då hade man icke tagit med skifferverket i Närke, Luleå järnverk och cellull -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning orri krig skonjunktur skaf t för år 1942. m. rn. (Forts.)
fabrikerna. Medräknas dessa, kan man gott förutsätta, att 1942 års investeringar
komma att väsentligt överskrida tidigare års. Herr Lundell var emellertid
inne på att produktionsvolymen till äventyrs skulle lia sjunkit, därför
att det inträtt en betydande prisstegring. Det är emellertid så, att konjunkturinstitutet
anser, att även produktionsvolymen väl har kunnat hävdas. Jag måste
sålunda av dessa siffror ovillkorligen draga den slutsatsen, att de farhågor,
som här ha uttalats, och de prognoser, som bär ha gjorts, icke ha verifierats
av verkligheten.

Jag undrar om det verkligen är så, att det kommer att bero på dessa 25
miljoner kronor, huruvida företag skola kunna drivas och nya företag komma
till. Jag hyser den uppfattningen, och jag tror, att jag därvidlag får stöd
av konjunkturinstitutet, att det är väsentligen andra faktorer, som lia betydelse.
Det är framför allt möjligheterna att skaffa råvaror för ny produktion
och även i dessa tider att skaffa arbetskraft, som härvidlag äro avgörande.
Det har visat sig, att investeringar minskats inom de näringar, där tillgången
på råvaror varit mindre, såsom textilindustrien, gummiindustrien m. fl., under
det att där det har varit god tillgång på råvaror t. ex. beträffande järnverk,
mekaniska verkstäder, spritfabriker och dylikt har utvecklingen fortskridit
och investeringarna ha kunnat öka. Jag vill därför bestämt liävda, att de påståenden,
som gjorts på denna punkt, ha på intet sätt blivit bevisade, och det
är faktiskt så, att icke heller ett enda konkret exempel har kunnat andragas
som stöd föredetta påstående. Herr Olson i Göteborg betygade också alldeles
nyss att så icke har kunnat ske. Men herr Olson i Göteborg gör i alla fall
gällande, att det ändå kan vara så, som man påstår. Det är mycket möjligt,
att det finns sådana dunkla faktorer, som icke äro uppenbara för oss andra,
men jag undrar, örn nian kan bygga en lagstiftning, framför allt en skattelagstiftning,
på förefintligheten av sådana förmenta förhållanden. I varje fall
hindras icke igångsättandet av nya industrier av mera krisartad natur, ty maskiner,
som t. ex. skola framställa surrogatvaror, kolugnar och dylikt, få omedelbart
avskrivas. Det kan sålunda icke vara annat än en lockelse till investering
och sålunda bör icke där krigskonjunkturskatten utgöra något hinder. Därtill
kommer att örn det verkligen är fråga om att sätta i gång en industri, som
kan vara till glädje och fromma för folkhushållet, finns det nu enligt denna
lag möjlighet att gå till Kungl. Maj:t och på förhand tillförsäkra sig befrielse
från krigskonjunkturskatt. Av de 60 ansökningar örn sådan befrielse som inlämnats,
^har icke mindre än 45 blivit bifallna. Man kan sålunda icke säga, att
det är någon önskan från någon sida att hindra en dylik viktig och för folkhushållet
betydelsefull verksamhet. Men det är klart, att dylika nyttiga investeringar
icke kunna komma till utan vidare, utan de måste prövas av de
kommissioner, som ha att bevilja licens för inköp av råvaror och annat. Det
har frånsett detta- knappast kunnat förnekas, att denna skatt har trots allt
sådana psykologiska verkningar, att den näppeligen kan avvaras. Detta har
ju också från flera håll medgivits, och därför har det ju icke heller kommit
fram något direkt avslagsyrkande mer än från herr Lundells sida. Jag tror
icke, att det skulle vara rådligt att följa herr Lundell, därför att det onekligen
trots allt finns sådana möjligheter till oberättigade krigsvins^er, att ett avskaffande
av denna skatt skulle för opinionen framstå såsom mjmket omotiverat
och underligt. Därtill kommer ju onekligen den penningpolitiska sidan av
saken, att dylika vinster, som delas ut eller på annat sätt komma köpkraften
att öka, kunna verka i inflationistisk riktning, och det är väl ändå att förhindra
det som jämte det psykologiska är huvudmotivet för krigskonjunkturskatten.

Nu är det vissa detaljer, som man vänder sig mot, och herr Olson i Göteborg
hade mycket att säga örn den spärrgräns för utjämningsavdraget, som är in -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. rn. (Forts.)
förd därigenom, att det högst får uppgå till 12 % på eget kapital. Herr Olson
i Göteborg ville göra gällande, att varje jämförelse med lönekompensation och
kristillägg icke vore möjlig att göra i detta sammanhang. Jag är emellertid
icke alldeles säker på det, utan nödgas nog hålla fast vid att eftersom alla
medborgare i detta rike icke kunna beräkna att erhålla kompensation för penningvärdets
fall i full utsträckning, utan den övervägande delen får nöja sig
med 50 % kompensation och därtill har den begränsad.på.en inkomst av 900
kronor i månaden, måste det framstå som ganska orimligt, om man skulle
lämna detta utjämningsbidrag utan varje spärr. Men därtill kommer, att ett
upphävande av denna spärr faktiskt skulle befria vissa företag från krigskonjunkturskatt,
vilket skulle te sig underligt. Jag kan erinra om att därest
man skulle följa herr Olsons i Göteborg yrkande, så skulle bland andra Bofors,
SKF. och Kockum i Malmö befrias eller skulle ha befriats detta år från
krigskonjunkturskatt, därest detta hade medgivits i år, och det kan väl ändå
icke vara rimligt, att en dylik befrielse skulle kunna äga rum. Beträffande
Bofors skulle en sådan befrielse vara möjlig framför allt därför att detta företag
hade en så utomordentligt stor jämförelseinkomst. Sålunda skulle detta
företag i dubbel måtto bliva gynnat genom ett upphävande av denna spärrregel.
Jag kan sålunda icke för min del finna, att det ligger något på minsta
sätt oberättigat i det förslag, som här har framkommit, och till vilket utskottet
också har givit sin anslutning.

Det finns också en hel del andra frågor, som ha blivit behandlade i detta
sammanhang. Beträffande skogsbruket har det från flera talare gjorts gällande,
att nyttiga och nödvändiga skogsavverkningar skulle helt förhindras eller åtminstone
förminskas genom denna skatt och man har yrkat, att de 5 % avdrag
ifrån bruttoinkomsten, som nu medgivits till skogsbrukets fromma, skulle
höjas till 10 %. Jag nödgas emellertid i likhet med utskottet hävda, att därest
det verkligen är så, att avverkning skulle hämmas genom detta nya förslag till
krigskonjunkturskatt, måste det bero på att den enskilde skogsägaren har fullständigt
felaktiga föreställningar örn innebörden av de skatteregler, som här
ha lagts fram. Vinner han bara tillräcklig kännedom om dessa, är det tämligen
säkert, att avverkningar på denna grund icke skola komma att inskränkas. Herr
Lundell vill naturligtvis icke medgiva, att de exempel, som ha anförts i utskottsbetänkandet,
äro tillförlitliga eller tillämpliga. Jag tror emellertid, att
om de icke precis kunna anses vara fullkomligt exakta och kunna till 100 %
återspegla verkligheten, ange de dock bestämt i vilken riktning det kommer att
gå. Örn vi se på dessa exempel, kommer det att behövas mycket, mycket kraftiga
avverkningar för att skatten överhuvud taget skall drabba skogsägare. Jag
erinrar örn att enligt det första exemplet skulle någon skatt icke komma ifråga
ens örn skogsmarkens areal uppginge till 750 hektar och bruttointäkten av
avverkningen till 17,475 kronor. Med anledning av att herr Jonsson i Skedsbygd
säger, att det är orimligt med bestämmelsen, att man ålägger skogsägare att
avverka skog och sedan möjligen utsätter dem för risken av krigskonjunkturskatt,
vill jag säga, att detta gäller säkerligen icke i något enda fall de egentliga
bondebruken eller överhuvud taget jordbrukare, som ha både jordbruk och
skogsbruk till näring, utan det gäller väsentligen de verkligt stora avverkningarna
och de verkligt stora skogarna. Detta framgår också av det tredje
exemplet, enligt vilket det först när bruttoinäkten kommer upp till ett belopp
av 139,000 kronor egentligen kan bli tal örn någon krigskonjunkturskatt, och
då skulle det i det tiinkta exemplet vara möjligt att skogsägaren får betala en
krigskonjunkturskatt på 4,500 kronor. Jag undrar örn det är en anordning,
som verkligen hämmar en önskvärd och behövlig skogsavverkning. Drives den
föreställningen, att det verkligen är på detta sätt, så kan det naturligtvis också

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning om krig skonjunkt ur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)
uppstå en sådan stämning ute i landet, att det verkar hämmande. Men upplyser
man om rätta förhållandet och klargör innebörden av givna bestämmelser,
är jag förvissad örn att det icke kommer att få de menliga följder, som man
har påstått. Skulle man gå med på 10 % avdrag på bruttointäkterna, så skulle
det emellertid innebära, att skatten helt och hållet skulle bli illusorisk, ty då
skulle icke ens en sådan avverkning, som jag nyss nämnde, komma att drabbas
av krigskonjunkturskatt, och da blir det ett spegelfäkteri, som nian naturligtvis
icke bör tillåta sig, utan i så fall är det ju riktigare att helt och hållet avskaffa
skatten på skogsbruk. Men jag undrar om det är tillbörligt, ty det kan tänkas,
och det har naturligtvis hant, att även på skogsbrukets område kan det förekomma
sådana affärer och sådana avverkningar, att en krigskonjunkturskatt
är lika berättigad som då det gäller rörelse och annan verksamhet. Att under
sådana omständigheter helt och hållet utbryta och befria en sådan näring skulle
säkerligen icke verka rättvist, och det skulle få mycket egendomliga verkningar.

Det skulle vara mycket att säga örn herr Lundells inlägg, men eftersom han
stannar vid en negativ ståndpunkt, och kammaren näppeligen kommer att
följa honom, förmodar jag, att kammaren har överseende med att jag icke
upptar hans argument till bemötande. Jag vill inskränka mig till att säga,
att en del av de exempel, som han anför, verka synnerligen konstruerade och
verklighetsfrämmande. Särskilt är det på en punkt, som jag inte kan underlåta
att anföra ett exempel, som han åberopar, nämligen att en rörelseidkare, som
har11u^sikt 100,000 kronor i vinst, skulle låta sin styrelse inhibera be ställningar

på nya order och inrikta tillverkningen så, att han i stället kommer
ned till den behagliga vinsten av 20,000 kronor. Jag vet inte, örn en sådan
rörelseidkare finns, men jag skulle tro, att örn någon arbetade i en rörelse efter
dylika principer, skulle vinsten varken bli 100,000 eller 20,000 kronor. En sådan
rörelse skulle säkert inom en ganska kort tid få nedläggas.

Det kanske blir anledning att återkomma till andra punkter, vid vilka reservationer
och motioner lia avgivits, men för tillfället tror jag- att det är tillräckhgt
med vad jag nu anfört. Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Åqvist: Herr talman! I föreliggande förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för 1942 har i propositionen hänsyn tagits till åtskilliga punkter,
liknande dem som jag framfört i min motion nr 42 vid riksdagens början.
Detta är till fördel för den nya förordningen i denna för övrigt mycket omioc^
mitt förmenande mycket svårbedömliga skattefråga,

balunda har föreslagits, att ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerat belopp, ej överstigande 6,000 kronor, skall vara undantaget från skattskyldighet
till krigskonjunkturskatt. Jämförelseinkomsten, som för fysisk
person beräknas till i regel minst 3,000 kronor, stiger genom utjämningsbi,
råget å 15 % till 3,450 kronor. Då enligt förut gällande bestämmelser 3,000
kronor ia avdragas från den taxerade merinkomsten, inträder beskattning till
krigskonjunkturskatt i regel icke förrän vid en uträknad inkomst överstigande
6,450 kronor. Härigenom undgå mindre inkomsttagare och icke minst jordbrukare
varje krigskonjunkturbeskattning till fördel jämväl för de arbetstyngda
namnderna och länsstyrelserna. Det införda kravet på »god sannolikhetsbevisnmg»
beträffande bl. a. den naturliga utvecklingen av en rörelse i stället
tör »i huvudsak bindande bevisning» innebär även en lättnad för allmänheten.
Utskottets framhållande av att skattemyndigheterna skola ställa sig tillmötesgående
och åstadkomma överläggningar med och upplysningar för allmänheten
noterar jag med tillfredsställelse. Ett ensidigt fiskaliskt betrak -

Fredagen den 19 juni 1942 i. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1942v m. m. (Forts.)
telsesätt på taxeringarna får ej anläggas, framhåller utskottet. Beträffande
inkomst av jordbruk bär bruttometoden, såsom jag yrkat, avskaffats och ersatts
med nettometoden samt hänsynstagande till jämförelseinkomst. Beträffande
inkomst av skogsbruk har propositionen även medfört betydande lättnader.

Då man alldeles säkert inte får räkna med att få bort denna skatt under nuvarande
kristid — och det kanske inte heller skulle vara lämpligt ta bort den
— synes det mig, att man bör begränsa sig till att begära de förbättringar,
som förhållandena ge anledning till. Såväl propositionen som utskottet ha nu
tagit hänsyn till en hel del framställningar i den riktningen, vilket jag ger
mitt fulla erkännande åt.

Det är emellertid åtskilliga punkter, som ännu kvarstå och som jag ber att
få något beröra. Det är bl. a. behovet av mera kvalificerade nämnder för prövning
i första instans av frågor angående krigskonjunkturskatt liksom även
önskemålet örn en mera lättförståelig avfattning av lagstiftningen, ett önskemål
som ej blott omfattar krigskonjunkturskattelagstiftningen utan även annan
lagstiftning och icke minst kristidslagstiftningen, som tagit betänkliga former
och ofta erhållit ännu mer betänklig avfattning.

Herr talman! Jag bar ingen anledning att yrka avslag på det föreliggande
förslaget, och även örn det inte är med någon större entusiasm, anser jag dock,
att jag med de förbättringar, som nu vidtagits, kan yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Bladh: Herr talman! Det är knappast ett riktigt bedömande av utskottets
inställning, då man här säger, att utskottets majoritet skulle undervärderat
skatternas betydelse, och framför allt denna skatts betydelse för näringslivet.
Jag vill endast tillägga, att även örn denna skatt är besvärlig, vilket
den också är, har den dock detta gemensamt med alla skatter.

Örn man emellertid utgår ifrån, att staten måste ha de pengar, som den här
föreslagna skatten beräknas ge, då finns det enligt min mening inte så många
alternativ att välja på. Antingen får man, som här föreslås, lägga skatten på
dem, som verkligen haft merinkomster på grund av tidsläget, eller också, som
herr Lundell föreslår, tillskapa en annan specialskatt eller slutligen, vilket
blir det troliga, lägga vad som fattas på de ordinarie skatterna. Det kan man
naturligtvis göra. Men det skulle betyda, att de, som inte alls haft några
merinkomster utan i stället fått sin ekonomiska ställning försämrad, skulla få
betala även för dem, som gjort kanske stora krigsvinster. För många skulle
det bli svårt att finna en sådan anordning rättvis. Men därtill kommer, att örn
de ordinarie skatterna skulle ge detta ökade belopp, bleve det nödvändigt att
minska rätten till avskrivningar. Framför allt bleve det nödvändigt att mycket
strängt begränsa sådana omkostnadsavdrag, som göras för att komma ifrån
krigskonjunkturskatten. Såvitt jag kan se, bomme det att delvis gå ut över
företagen själva.

Enligt min mening bör detta förslag ses i samband med den av riksdagen
för några dagar sedan antagna lagen örn avdrag för avsättning till investeringsfonder
vid kommunalbeskattningen och kronobeskattningen. Tillsammantagna
komma den lagen och uppmjukningarna i denna lag att ge betydande
möjligheter till förstärkning och konsolidering av näringslivet. Företagarna
uppmuntras att hålla så stora och verkligt samhällsnyttiga lager som möjligt.
Om en del av lagren säljas ut, ger detta förslag ökade möjligheter att skaffa
nya. De nyinköpta lagren få nedskrivas till förkrigspris. Antåg, att en företagare
avsatt medel till investeringsfond. Han säljer sedan ut en del av
lagret, eller kanske inventarier och maskiner förslitas. När han deklarerar till

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning om krig skon junk turskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
kommunalskatt och kronoskatt, får han dra av det mesta av det belopp, som
avsatts till investeringsfonden. Sedan kan han enligt förordningen örn krigskonjunkturskatt
använda samma fond som varuförnyelsefond och får då provisorisk
skattepåföring. När han sedan förnyar sitt lager och använder fonden,
får han den provisoriskt påförda skatten tillbaka. Utöver detta kan han
av årsvinsten avsätta bl. a. en omkostnadsfond och får då provisorisk skattepåföring.
I fråga om den fonden föreslås här av departementschefen — och
utskottet har instämt däri — att den maximering, som fanns förra året, skall
tas bort. Det betyder, att praktiskt taget hela årsvinsten kan avsättas till fonden,
om man så vill. Skulle sedan stora omkostnader åstadkomma en mindre
väl tillgodosedd ekonomi, d. v. s. att avdragsgillt underskott skulle uppstå,
kan fonden användas, och då får ju företaget den provisoriskt påförda skatten
tillbaka. Utöver vad som föreslås i propositionen har utskottet tillmötesgått
motionärerna så till vida, att man i vissa fall, då företag delvis avvecklas
eller förhållandena äro därmed jämställda, gjort det möjligt att få fram
en ökad restitution av den påförda provisoriska skatten.

Kvittningsrätten har icke obetydligt utvidgats. Den kommer att omfatta
icke blott som förut rätt till kvittning mellan olika inkomskällor i samma företagares
hand utan framför allt kvittning mellan olika beskattningsår.
K vinningen mellan olika inkomstkällor innebär ju, att örn den ena gått med
vinst och den andra med förlust, får man dra av så mycket från vinsten, att
förlusten täckes, men det skall vara under samma eller kommande beskattningsår.
Det nya är, att örn företaget i dess helhet ena beskattningsåret, t. ex.
1940, går med förlust och påföljande år, t. ex. 1941, med vinst, kan i vissa
fall förlusten täckas, innan beskattningsbar merinkomst anses föreligga. Ändringen
innebär ett klart tillmötesgående av näringslivets önskemål. Den avräkning,
som ursprungligen var avsedd att ske först vid krigets slut eller senare,
kan nu genomföras så gott som omedelbart i fråga örn förluster, som
gjorts 1940 och deklarerades 1941.

En annan nyhet, som föreslås i propositionen -— och utskottet instämmer i
detta förslag — är att en lägsta jämförelseinkomst på 3,000 kronor skall införas
utöver de 3,000 kronor, som voro skattefria i fjol. Detta gäller företag.
För fysiska personer föreslås en höjd skattegräns till ett taxerat belopp av
6.000 kronor enligt kronoskattelagen. Nu föreslås i en motion, och samma sak
tillstyrkes i en reservation, att denna skattegräns skall höjas till 8,000 kronor.
Såvitt jag kan se, är detta att gå för långt. Vi få dock komma ihåg,
att det i detta fall är fråga örn merinkomst. Enbart den merinkomst, som
skall bli skattefri, är betydligt större, än vad flertalet medborgare här i landet
ha i totalinkomst och således få leva på.

En svag eller i varje fall känslig punkt i detta skatteförslag äro de ibland rätt
stora omkostnadsavdragen. Jag avser sådana omkostnadsavdrag, som göras i
syfte att komma ifrån krigskonjunkturskatten. Jag tror, att rätt stora merinkomster
för varje år försvinna tack vare dessa avdrag. Det är mycket svårt för
prövningsnämnderna att komma tillrätta med dessa ting, och jag tror också, att
det finns anledning att stryka under departementschefens ord, då han säger, att
omkostnadsavdrag som göras i enbart syfte att komma ifrån krigskonjunkturskatt
icke böra av taxerings- och prövningsnämnderna godkännas.

Herr talman! Det har framhållits, att tolvprocentsspärren skulle för många
företag vålla svårigheter, och att denna spärr inte skulle vara rättvis. Personligen,
tror jag, att den i stort sett kommer att verka rättvist och riktigt. Det är
ju så, att varje näringsidkare kommer att få fullt utjämningsavdrag för de första
50,000 kronorna av jämförelseinkomsten. Av vad som överstiger 50,000 kronor
får juridisk person beräkna utjämningsavdrag på 12 procent av det egna

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om k ri g sko n j u nk tur s kalt för år 1942, m. m. (Forts.)
kapitalet. Hade inte denna spärregel funnits, skulle företag med stor jämförelseinkomst,
beroende delvis på konjunkturerna före kriget, däribland några av
vårt lands största och vinstrikaste företag bli skattefria. Det finns företag med
krigsvinster på mellan 3 oell 4 miljoner kronor, som i så fall skulle bli fria eller
i det närmaste fria från krigskonjunkturskatt. Men samtidigt skulle i många
fall mindre bärkraftiga företag få betala en sådan skatt. Tillsammantagna
skulle dessa företag med mycket stor jämförelseinkomst ha sluppit undan en
krigskonjunkturskatt på mer än 16 miljoner kronor, det vill säga ungefär
hälften eller kanske något mer än hälften av vad hela krigskonjunkturskatten
beräknas ge. Det har staten inte råd att efterskänka, då det inte är nödvändigt.

Herr talman! I anslutning till vad jag här anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är kanske beklagligt, att denna debatt kommit upp så sent, men det är
tyvärr på det viset, att det, inte minst på grund av de mångfaldiga och mycket
starkt framförda önskemålen örn förändringar i krigskonjunkturskatten, har
blivit nödvändigt att varje gång ett nytt förslag skulle läggas fram göra en
grundlig omarbetning. Förslaget har måst skickas på remiss för yttranden, och
detta har lett till att skatteförslaget kommit att framläggas mycket sent. Nu i
riksdagens sista timma, då vi i dessa dagar äro tvungna att fatta utgiftsbeslut
för att knyta ihop budgeten före budgetårsskiftet, skall jag icke uppta tiden
mer än vad som är alldeles nödvändigt i denna debatt. Jag behöver göra detta
så mycket mindre, som det förefaller mig, att de invändningar, vilka verkligen
leda till krav på förändringar, ha begränsat sig till kanske en enda punkt, nämligen
frågan örn skogen.

Jag har nämligen det intrycket, att det finns en egendomlig motsättning
mellan å ena sidan de utomordentligt starka ord, som användas vid kritiken av
hela krigskonjunkturskatten -— talet örn de fruktansvärda följder, som den
anses medföra för näringslivet o. s. v. — samt å andra sidan den slutsats, som
man sedan faktiskt drar. Det är ju i denna kammare praktiskt taget endast herr
Lundell, som, utan bistånd från några av sina meningsfränder inom utskottet,
yrkat avslag på hela krigskonjunkturskatten. Även herr Olson i Göteborg, som
ju inte sparade någonting i färgerna, när det gällde att utmåla följderna av
denna skatt, har ändå ansett sig, som han själv sade, av psykologiska skäl icke
kunna yrka avslag på hela skatten. Jag erinrar örn detta för att fråga, örn inte
just denna tvekan att dra konsekvenserna av sina egna utgångspunkter har något
att säga örn skattens nödvändighet.

De skäl som anföras för att ta hort skatten, för att mildra den o. s. v., äro
också av psykologisk natur. Man talar om vilken inverkan skatten har på företagarna,
en inverkan som för övrigt är beroende på att man inte fullt klart vet
vad skatten egentligen innebär. På grund av dessa skäl anser man det vara
önskvärt, att skatten försvinner. Har man då inte också all anledning att ta
hänsyn till även den opinion, som i ett svårt läge, där alla medborgare måste
i högre grad än vanligt bidra med sina inkomster, är till finnandes hos just
dem? Mäste man icke i en tid, då viljan att medverka till att utföra nyttigt arbete
finns icke endast hos företagarna utan även hos så gott som alla samhällsmedlemmar,
i a hänsyn även till dem? Detta har också skett, genom sammanjämkningar
mellan de stridiga meningarna, vilket har gjort, att det framlagda
förslaget, likaväl som det tidigare för övrigt, icke är ett uttryck för någon
ensidig uppfattning, d. v. s. endast tar hänsyn till vad jag skulle vilja

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 25. 4

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning orri krig skon punktur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)
kalla konsumentsidan — de breda lagren som anse, att företag och stora inkomsttagare
gärna kunna betala mera i skatt — utan som även tar hänsyn till
dessa mera begränsade kretsars intressen.

Det är beklagligt, att det ännu på detta stadium skall vara nödvändigt att
utveckla saker, som med mycket stor klarhet ha utvecklats i propositionen. Hela
herr Olsons i Göteborg anförande mot denna så kallade 12 ^-spärr och mot
jämförelsen i fråga örn dessa 15 % i utjämningsavdrag, hela hans attack med
denna jämförelse med kompensationen enligt ramavtal, skulle ha fallit bort, örn
han närmare hade studerat departementschefens yttrande i propositionen. Vi ha
ju nämligen, när det gäller 12 ^-avdraget, och även i samband med detta 15
/^-avdrag, ganska tydligt sagt ifrån, att talet örn att dessa 15 % skall vara något
slags ersättning för en sådan försämring i penningvärdet, som svarar mot den
fördyring i levnadskostnaderna och den kompensation för lönerna, som har inträtt,
icke är någon väsentlig synpunkt. Försämringen i penningvärdet kan —
som jag tror, att bankofullmäktige tydligt och starkt ha understrukit — i
detta läge icke anses uppgå till 15 %. Vi få nämligen vara på det klara med, att
skola vi med någon förnuftig mening använda uttrycket sådana som försämring
i penningvärdet, inflation o. s. v., måste vi ge dem en bestämd innebörd. Det
kan inte vara rimligt att tala örn en försämring i penningvärdet på grund av
att en hel del varor, som vi köpa utifrån, ha blivit dyrare till följd av att priserna
på dem stigit i utlandet, eller att det blivit svårare och därmed dyrare att
forsla hit sådana varor. Vidare, örn vi på grund av en viss knapphet måste
skaffa oss hemmavaror, som bli dyrare att tillverka än, de tidigare importerade,
kan detta icke innebära den försämring i penningvärdet, varom vi tidigare talat,
då vi diskuterat frågan örn inflation. Örn man således endast skulle ta hänsyn
till en försämring i penningvärdet, skulle man icke ha kommit fram till
dessa 15 % i utjämningsavdrag, utan det skulle ha blivit en lägre siffra.

Däremot har man, som det står i propositionen, ju längre man kommer bort
från det år, då man hade den s. k. jämförelseinkomsten, desto större anledning
att icke så starkt hålla på denna jämförelse. Man kan göra vissa modifikationer,
och vi ha ansett, att det i dessa 15 % skulle ingå ett visst hänsynstagande
till sådana förändringar, som göra, att den gamla jämförelseinkomsten kanske
inte är alldeles riktig. Därav följer emellertid också, att man måste säga, att
vad man vill komma åt är den inkomstökning, den ökning av vinsten, som ligger
över det som före kriget kunde anses vara en rimlig inkomst hos företagen.
Då har man kommit fram till denna 12 dregel. Örn det skall vara någon mening
med talet örn att industrien har det svårt och att vinsterna inte äro så
stora som önskligt vore, måste man väl ändå medge, att en vinst på 12 % kail
anses vara ganska tillfredsställande.

Det väsentliga som jag föreställer mig att herr Olson i Göteborg förbisett,
när han drar upp en jämförelse mellan utjämningsavdraget å 15 % samt ramavtalet,
är att man har renodlat den återstående merinkomsten, d. v. s. att det
som blir kvar av det som krigskonjunkturbeskattas är vad som praktiskt taget
blir jämförbart med den del av en enskild persons inkomst, som han kan
använda antingen för livsuppehället eller för sparande, för någonting som
skall göras i framtiden. Det är, som senast herr Bladh så starkt understrukit,
ett faktum, att hela krigskonjunkturskatten i vårt land har tagit hänsyn till
vad herr Olson talade örn såsom nödvändiga inkomstökningar för att kunna
vidmakthålla rörelsen. Sådana nödvändiga inkomstökningar bli nämligen icke
krigskonjunkturbeskattade. Det är inte på det viset att, när priserna ha stigit
och man alltså för att ersätta lager, maskiner o. s. v. behöver använda mer
pengar, den ökade inkomsten i pengar blir beskattad. Den är tvärtom inte endast
tillgodosedd på det viset, att man omedelbart kan få skriva bort det som man

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krig skon junkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
köper nytt, utan man har dessutom dessa sex olika skattefonder vid provisorisk
skattepåföring — varom jag hoppas, att de flesta av kammarens ledamöter ha
läst — nämligen för framtida nedskrivning av ersättningslager, för mötande
av framtida prisfall, för kostnadsutjämning, för befarad framtida värdeminskning,
för framtida anskaffning av ersättningstonnage m. m. samt för framtida
nyanskaffning av fartyg. Genom alla dessa anordningar har man i grund och
botten kommit fram till att all den vinst och all den inkomst inom företagen,
som dessa rimligtvis kunna tänka sig att använda för sin egen konsolidering
och för sin framtida utveckling, är befriad från skatt. Örn det är provisoriskt,
så betyder det, att det bara ligger där för den händelse priserna en gång falla.
Då behöver man inte de högre penninginkomsterna för att köpa igen de maskiner,
som man inte kunde köpa för det högre priset.

Av de förberedande diskussioner, som vi inom finansdepartementet haft med
företrädare för näringslivet, innan denna proposition lades fram, tror jag
det framgick fullt tydligt, att med alla dessa åtgärder som lätta läget för
företagen kan den vinst, som återstår, icke vara någon vinst, som är avsedd
att användas i det egna företaget, utan det är endast det som återstår och som
i grund och botten inte är något annat än motsvarigheten till den enskildes
inkomst, vilken han icke kan använda mer än på två olika sätt, antingen konsumera
den eller spara den. Yi veta också, att deras inkomst, som enligt ramavtalet
fått 15 procents kompensation, till hela sitt belopp består av två delar,
av vilka den ena skall användas för konsumtion och den andra för sparande. I
detta avseende äro företagen jämställda med de enskilda. Därför kan jag inte
dra någon annan slutsats än att hela denna attack, som riktas emot konstruktionen
av detta utjämningsavdrag, bygger på oriktiga förutsättningar.

Det var kanske inte så nödvändigt att säga detta, ty jag tror att på den
punkten råder det nog en anmärkningsvärd enighet, fastän det inte förefaller
så i denna debatt. Jag begärde ordet egentligen för att säga några ord örn
skogsbeskattningen. Jag skall inte ta upp tiden med att diskutera de delvis
mycket intressanta beräkningar, som herr Lundell gjort i sin reservation. Det
funnes nog åtskilligt att säga örn dem också. Jag har sagt från början, att
alla beskattningsfrågor äro psykologiska frågor, och ingen kan förneka, att
skatterna skola vara anordnade på ett sådant sätt, att de inte taga bort folks
lust att skaffa sig ökade inkomster, placera medel o. s. v., men man får väl
ändå ha en någorlunda realistisk föreställning örn hur näringslivet är beskaffat.
Det kan väl icke vara rimligt att utgå ifrån att ett företag med 200,000 kronor
i aktiekapital och en årlig vinst före kriget på 10,000 kronor om det vill helt.
enkelt skulle kunna variera sina inkomster mellan dessa 10,000 och upp till
100,000 kronor och förutsätta, att det skulle vara typiskt för svenskt näringsliv.
Det skulle alltså enligt herr Lundells beräkningar på ett år kunna få en
nettoinkomst, som är lika stor som halva aktiekapitalet; när man sedan inom
detta företag undersöker möjligheterna att slippa undan krigskonjunkturskatt,
skulle man kunna nöja sig med ett lägre belopp. Det kan vara lustigt att göra
sådana tankeexperiment, men om det svenska näringslivet vore så inrättat, att
man där hade möjlighet icke blott till ökning av nettovinsten — ty herr Lundell
bygger alldeles riktigt på att en ökning av nettovinsten verkligen innebär en
ökning av produktionen — utan även skulle lia möjlighet att godtyckligt
variera produktionsmängden på det sätt, som herr Lundell förutsätter, då
undrar jag, örn man icke finge ta upp både skattefrågorna och hela frågan örn
industriens organisation på ett mycket allvarligare sätt, för den händelse det
nämligen skulle kunna göras sannolikt, att vi genom vissa anordningar skulle
kunna, öka upp produktionen till det mångdubbla. Jag tror, att det tyvärr inte
står till på det viset.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning om krig skon junkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)

Det jag vill säga om skogen är egentligen det mest trängande. Vilken mening
vi än må lia om skogsägarnas kännedom örn krigskonjunkturskatten •—
det är sannolikt, som det säges, att skogsägarnas förskräckelse för krigskonjunkturskatten
i liög grad är beroende på okunnighet örn dess verkningar -—
äro vi väl alla ense örn att allting som kan göras för att undanröja onödiga
hinder bör göras. Propositionen är ju i grund och botten ett försök att undanröja
sådana mer eller mindre onödiga hinder. Att regeringen i propositionen
icke kunnat föreslå ett slopande av krigskonjunkturbeskattningen på skogen
tror jag nog man kan förstå från samma utgångspunkter, som ligga till grund
för att hela krigskonjunkturskatten bör bibehållas. De medborgargrupper, som
representera denna inställning, äro naturligtvis mångdubbelt större än de skogsägargrupper,
som drabbas av krigskonjunkturskatten. Det är säkerligen blott
en handfull människor i vissa län, som på det viset få betala krigskonjunkturskatt
på skogen. Även örn man anser, att deras uppfattning är oriktig, måste
man enligt min mening ta hänsyn till att den finns. Men det är lika uppenbart,
att man får ta hänsyn till den uppfattning, som innebär, att priserna på skogsprodukter
och på ved ha stigit till en sådan höjd, att de som köpa in ved inte
skulle förstå om man säger, att just de som tjäna pengar på denna dyrare ved
skulle gå fria från krigskonjunkturskatt, under det alla andra, som förtjäna
pengar på olika verksamheter fortfarande skulle beskattas. Man får väl ändå
säga, att hur nödvändig veden än är så är den inte nödvändigare än livsmedel.
Och örn man kommer och talar om att här ålägger staten folk tvångsavverkning
och bestämmer priserna och det förefaller egendomligt, att staten sedan
skall ta krigskonjunkturskatt på den vinst man får vid dessa fastställda priser, så
få vi komma ihåg, att under den nuvarande krisen är det på många punkter på
det viset, att företag, som arbeta för statens räkning, t. ex. krigsindustrierna,
få betala krigskonjunkturskatt. Om de skulle vägra att utföra denna produktion,
skulle säkerligen ingen tveka att tvinga dem att göra det. Men det faller
dem inte in att säga: Vi tycka inte örn att producera och därför låta vi bli. Deras
priser fastställas av staten, och det går ofta till på det viset, att dessa priser
bli fastställda relativt högt, därför att man får ta hänsyn till de kalkyler
företagen komma med. Men, säger man från statens sida, lia vi satt priset för
högt, då lia vi det korrektivet, att när vinsten kommer fram ta vi krigskonjunkturskatt.
Detta gäller sålunda icke blott skogsägare utan det gäller även andra.

Det förslag, som sålunda här framlagts och som innebär en väsentlig lättnad
i fråga örn skogsbeskattning, har kommit till just för att alla som äro intresserade
av att ved och annat trä skall komma fram i tillräcklig utsträckning
skola kunna med gott samvete gå ut till skogsägarna och säga, att här lia ni
fått en lättnad, som visserligen inte helt skiljer ut er från andra producenter,
men som ändå går ett gott stycke längre än för de andra. Det är klart att det
är en kompromiss mellan den ena uppfattningen, enligt vilken man helst skulle
vilja ta bort hela krigskonjunkturskatten, och en annan, enligt vilken man inte
velat gå så långt som man nu gjort. När nian kommit fram till en sådan sammanjämkning,
undrar jag örn det inte vore mycket bättre för oss allesamman,
örn vi inte blåsa upp kritiken emot den rest av skogsbeskatt.ningen, som finns
kvar, utan i stället stryka under de lättnader som verkligen tillkommit, en sak
som även den som representerar bränsleproblemet inom regeringen, statsrådet
Domö, i går framhöll i första kammaren — och örn vi försöka att gemensamt
övertyga skogsägarna örn att det inte finns någon anledning att med hänsyn
till denna krigskonjunkturskatt på skog hålla tillbaka avverkningarna. Jag
tror att man skulle göra hela landet en mycket stor tjänst, örn man underströk
den sidan av saken. Att det blivit en lättnad och en väsentlig lättnad är uppenbarligen
lika riktigt att understryka som att framföra den möjligen kvarstå -

Fredagen den 19 juni 1942 f. ra.

Nr 25.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
ende kritik, som kan vara berättigad. Men om man gemensamt går på den
linjen skulle jag tro, att en hel del av de farhågor, som nu ta sig uttryck ute
i landet bland skogsägarna, skulle kunna försvinna. Ty det tvivlar väl ingen
på, icke heller de som just här i kammaren ha framhållit, hur utomordentligt
invecklad denna beskattning är, att den detaljerade kunskapen örn krigskonjunkturskatten
icke finnes mer än inom en mycket begränsad krets. Därför
kunna de mest besynnnerliga föreställningar örn hur denna krigskonjunkturskatt
just på skog verkar vinna anhängare bland folk, framför allt om man
hör, att de som sitta i riksdagen och som borde känna till saken, anstränga sig
så mycket som möjligt för att visa upp vilka fördärvliga verkningar skatten
har.

Jag tror att jag i det läge vi nu befinna oss, då vi ha ett gemensamt intresse
att få fram så mycket ved som möjligt, nästan vågar hemställa, att även kritikerna
i någon mån dämpa uttrycken för sina känslor och i stället hjälpa oss
andra att övertyga folk, att det väsentliga som skett är att en lättnad införts
för skogsägarna, och att denna lättnad är så stor, att några berättigade invändningar
inte längre behöva finnas kvar mot att avverka så mycket, som
myndigheterna efter överenskommelse kunna anse vara nödvändigt. Jag hoppas
att detta skall bli resultatet, även örn man här i kammaren inte anser sig
kunna låta bli att framföra sin kritik.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har inte kunnat låta bli att utnyttja
tillfället för att göra några reflexioner i anledning av detta, ärende.
Hittills har i denna debatt förelegat två skilda ståndpunkter, nämligen den
som omfattas av anhängarna till regeringens förslag och den som omfattas
framför allt från högerhåll och som innebär, att hela tanken på krigskonjunkturskatten
är orimlig. Det har av finansministerns redogörelse nyss
även framgått, att regeringen i det nu föreliggande förslaget i ganska stor
utsträckning tillmötesgått den opinion, som kräver, att krigskonjunkturskatten
skall reduceras ännu mera till sina verkningar.

Jag skulle vilja återföra resonemanget en smula till vad man ursprungligen
menade med krigskonjunkturskatt, när densamma tillkom, och påminna kammaren
örn det första förslaget till krigskonjunkturskatt, som framlades. _I detta
var införd en promemoria av professor Erik Lindahl, i vilken en krigskonjunkturbeskattning
under nuvarande krigsperiod diskuterades. Professor Lindahl
framhöll där särskilt två omständigheter, som kunde anföras för en särskild
beskattning av de vinster, som uppkomma för enskilda under nuvarande
krigstillstånd. Den första av professor Lindahl betonade omständigheten var
naturligtvis statens starkt stegrade skattebehov. Men den andra var de avsevärda
förskjutningar av inkomst- och förmögenhetsfördelningen mellan olika
grupper av befolkningen, som han förutsatte kunde uppkomma genom de av
krigskonjunkturen orsakade rubbningarna i näringslivet.

Jag skall citera ett avsnitt av denna promemoria, där professor Lindahl
säger följande: »Örn man sammanställer dessa två omständigheter, stegringen
av statens skattebehov å ena sidan samt den sannolika sänkningen och samtidiga
omfördelningen av nationalinkomsten å den andra, måste man komma
till den konklusionen, att det är i hög grad befogat att i första hand lägga
de nya skatterna på de vinster, som motsvaras aV förluster och inkomstminskningar
för den övriga befolkningen. Om man tänkte sig, att dessa vinster
helt konfiskerades och att beloppet jämnt täckte statens stegrade skattebehov,
skulle för befolkningens flertal resultatet härav bli ungefär detsamma som
örn några vinster ej hade förekommit men i stället en motsvarande allmän be -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)
skattning hade lagts på befolkningen. Den nedpressning av majoritetens levnadsstandard,
som i förra fallet orsakades av för vissa grupper vinstgivande
prisstegringar, skulle nämligen i det senare fallet motsvaras av de av skattehöjningen
orsakade inskränkningarna. Under det att befolkningen i senare
fallet skulle direkt finansiera statsutgifterna, komme denna finansiering i det
förstnämnda fallet att ske på indirekt väg, d. v. s. via vinsterna och deras konfiskering.
» Och han tillägger: »I den mån staten åter underlåter att konfiskera
de ifrågavarande vinsterna, blir situationen den, att de grupper av befolkningen,
som genom höjda konsumtionsutgifter bidraga till uppkomsten av vinsterna,
även måste finansiera de stegrade statsutgifterna. Det blir alltså fråga
örn en dubbel börda på en redan i utgångsläget förminskad realinkomst för
den genomsnittliga skattebetalaren. Denna dubbla belastning kan undvikas
blott genom vinsternas indragning till det allmänna.»

Den utformning, som krigskonjunkturskatten erhöll både år 1940 och år
1941, har emellertid icke möjliggjort någon sådan fullständig indragning till
staten av de genom krigskonjunkturen uppkomna vinsterna, som professor Lindahl
förutsatte. Det har främst berott på två orsaker, nämligen dels sättet
för beräkning av den så kallade merinkomsten, dels det förhållandet att skatten
icke utgått med hela denna merinkomst utan endast med en viss procentsats
av densamma.

Före beräkningen av merinkomsten ha företagarna tillåtits avsätta stora summor
av sina verkliga vinster bland annat för nedskrivning av lagervärden till
förkrigspriser, för nedskrivning av fordringar till, som det står, deras rätta
värde, för avskrivning å maskiner, byggnader etc. i de flesta fall ned till förkrigsvärdet
och i andra fall genom förmedling av provisorisk skattepåföring
ned till efterkrigspriser. Motiveringen för att sådana nedskrivningar tillåtits
har hittills varit, att prisnivån efter kriget kunde antagas komma att få samma
höjd som under de förkrigsår, då den så kallade jämförelseinkomsten beräknas.
Man menar, att beskattningen skulle komma att träffa fiktiva inkomster,
d. v. s. vad som i verkligheten utgör kapitalrealisation, örn nedskrivning till
förskrigsvärden icke skulle tillåtas. Denna motivering, som det föreföll mig,
att också finansministern godtar, är enligt min åsikt ohållbar. Hur prisnivån
kommer att ställa sig efter kriget är ju för närvarande omöjligt att med någon
grad av sannolikhet avgöra. Det analogislut, som bar dragits med förhållandena
efter kriget 1914—1918, tycker jag icke kan tillmätas beviskraft i detta
fall.

I lagstiftningen örn krigskonjunkturskatten har sålunda utan enligt min mening
godtagbar motivering gjorts en presumtion, som i mycket hög grad gynnar
aktiebolagen och de enskilda kapitalistiska företagarna. Det förhållandet,
att dessa i sina bokslut kunna göra så kraftiga nedskrivningar, att lager, byggnader,
maskiner etc. skola upptagas endast till förkrigspris samt trots detta
i det övervägande antalet fall kunna redovisa oförändrade eller till och med
stegrade nettovinster, innebär ju, att prisstegringen ger de industriella kapitalisterna
åtminstone full kompensation för de inträdda kostnadsstegringarna.

Det kan i detta sammanhang också vara skäl att erinra örn att löntagare av
olika grupper endast ha erhållit ersättning med omkring 50 procent av levnadskostnadsstegringen
enligt socialstyrelsens beräkningar och med en faktisk procentsiffra,
som säkerligen ligger ännu lägre. Örn de industriella företagarna
alltså genom krigskonjunkturbeskattningens bestämmelser få rätt att gardera
sig mot en eventuell prissänkning ned till förkrigsnivån efter kriget, så fordrar
också, tycker jag, rätt och billighet, att löntagare och andra ges samma förmån.
För att tillämpa ett analogt betraktelsesätt borde ju dessa löntagare i
eina inkomstdeklarationer få göra avdrag för de merpris i förhållande till för -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om lerig skonjunktur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)
krigspriserna, som de nu få betala vid inköp av varaktiga konsumtionsföremål,
kläder, bohag etc. Likaså borde enligt detta betraktelsesätt avdrag få ske
för den nedsättning i hälsotillstånd och arbetsförmåga, som vållas genom att
ransoneringarna och de höga priserna på födoämnen icke tillåta en högvärdig
eller med förkrigstiden likvärdig konsumtionsstandard.

Den invändningen kunde ju anföras, att något dylikt skulle vara omöjligt
att genomföra ur taxeringsmässiga synpunkter, men den invändningen berör
icke, tycker jag, själva kärnan i resonemanget, ty godtar man den ståndpunkten,
att när aktiebolagen och de privata kapitalisterna få göra avdrag vid
taxeringen för värdeminskning och prisfall, varvid man räknar med efterkrigstidens
salupriser, borde man också tycka, att arbetarna och andra grupper
i samhället borde få göra avdrag för prisfall och för följderna av svälten.
I så fall är det ganska enkelt att angripa problemet från alldeles motsatt håll,
och gör man det, blir slutsatsen, att de industriella kapitalisterna icke skulle
tillåtas att före redovisningen av merinkomst göra nedskrivningar och avskrivningar
av den art, som för närvarande förekommer.

Det existerar icke en fullständig parallellism mellan den ställning, som ägarna
av produktionsmedlen intaga i ett kapitalistiskt samhälle, och den, som
lönearbetarna intaga. Även oavsett de möjligheter till undansmugglande av de
verkliga vinsterna, som krigskonjupkturbeskattningen ger, så ha de kapitalistiska
grupperna i sin nyckelställning som dirigenter av produktionen möjlighet
att före vinstredovisningen göra ganska godtyckliga avsättningar av olika
slag, som för den, som icke är initierad, omöjliggör varje exakt bestämning
av vinstresultatet. Redan det faktum, att en krigskonjunkturskatt existerar,
tycks göra det angeläget för aktiebolagen att till varje pris söka finna bokföringsmässiga
knep för att röja undan vinsterna. Det förefaller också att
lyckas i mycket stor utsträckning. Jag skall för att belysa detta återge ett
uttalande, som återfinnes i tidskriften Affärsvärlden av den 28 maj i år.
Affärsvärlden skriver:

»Allt flera industribolag visa praktiskt sett status quo beträffande de framräknade
nettovinsterna. Krigskonjunkturskatten gör det ju angeläget att icke
överstiga det s. k. jämförelsetalet för varje bolags årsvinst. Med de avskrivningsmöjligheter,
som finnas särskilt å fordringar och speciellt utländska sådana,
finns det ju ock vidsträckta möjligheter att så att säga uppgöra boksluten
baklänges.»

Så långt Affärsvärlden. Det förefaller mig, som örn tidskriften betraktar
denna form av skattefusk som något både tillåtet och beundransvärt. En liknande
moralisk bedömning tycks vara allmänt omfattad av företagarkretsar
i denna fråga.

Med hänsyn till de stora möjligheter till nedskrivningar och till att röja
undan krigsvinsternas verkliga storlek, som sålunda här föreligga, är det så
mycket mer anmärkningsvärt, att finansministern i det nu föreliggande förslaget
till krigskonjunkturskatt för år 1942 har funnit sig böra föreslå ytterligare
lättnader för de skattskyldiga. Någon verklig motivering till att dylika
lättnader skulle vara nödvändiga har finansministern icke givit. Han påpekar
tvärtom i propositionen, att klagomålen örn den återhållande verkan — jag
citerar — »på initiativanda och företagsamhet inom näringslivet», som krigskonjunkturskatten
skulle utöva, icke har något verklighetsunderlag. »Skattens
utformning är sådan,» säger han och det gäller den ännu gällande, »att
den i hög grad gynnat nyinvesteringar, och det kan knappast betvivlas att
möjligheterna att på denna väg helt eller delvis undgå skatten i betydande utsträckning
utnyttjas.»

Så långt finansministern.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)

De föreslagna lättnaderna innebära i de viktigaste punkterna,

1) att viel merinkomstens beräkning skall hänsyn tagas till den höjning av
den allmänna prisnivån, som ägt rum från utgången av augusti 1939 till beskattningsårets
slut, genom att så kallat utjämningsavdrag medgives, beräknat
till 15 procent av den fastställda jämförelseinkomsten,

2) att enskild skattskyldig, för vilken för beskattningsåret fastställts ett
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp, som icke överstiger
6,000 kronor, skall befrias från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt,

3) att kvittningsrätt medges icke blott som hittills mellan olika förvärvskällor
utan även mellan innevarande och föregående år,

4) att den nuvarande maximeringen av det belopp, som får avsättas till så
kallad kostnadsutjämningsfond, borttages,

5) att vid fastställandet av den beskattningsbara merinkomsten skall, innan
bottenavdraget på 3,000 kronor göres, avdrag få ske med så många procent
av den taxerade merinkomsten, som de senaste sammanlagda kommunala
utdebiteringarna för företaget genomsnittligt överstigit visst tal, samt slutligen 6)

att vissa lättnader göras i fråga örn krigskonjunkturskatten för skogsbruket
genom att till beskattningen tages ett lägre belopp än det, som representerar
prisstegringen över omkostnadsökningen.

I fråga örn det föreslagna kompensations- eller utjämningsavdraget vill jag
bara påpeka, att finansministern själv på ett mycket övertygande sätt har
utvecklat skälen varför något sådant icke bör förekomma, när merinkomsten
är avsedd att användas för investering. Skälet till att han trots detta föreslår
ett dylikt avdrag redovisar han icke i sin proposition, och därför kan jag icke
närmare granska detsamma eller besvara frågan varför finansministern nu
intar en annan ståndpunkt i denna fråga. Enligt min mening finns det ingen
orsak att medge ett dylikt utjämningsavdrag, när merinkomsten är avsedd att
användas för konsumtion.

De föreslagna lättnaderna i krigskonjunkturbeskattningen skall jag i övrigt
icke uppta till någon detaljgranskning. På alla punkter är det fråga om överväganden
och bedömningar, som icke kunna göras isolerade utan som måste ses
i sammanhang med utformningen av krigskonjunkturskattelagstiftningen i
stort. Det avgörande för mitt ställningstagande till de föreslagna förändringarna
är, att fle i verkligheten representera ytterligare lättnader i det system
för beskattning av krigsvinster, i vilket redan förut så stora brister finnas ur
synpunkten, att dylika krigsvinster helt borde indragas till staten, såsom professor
Lindahl efter vad jag inledningsvis anförde har hävdat.

I propositionen örn krigskonjunkturskatt för nästa år har finansministern
utan motivering föreslagit, att skatten skall utgå efter samma procentskala
å merinkomsten som föregående år eller från 50 till 70 procent för olika delar
av merinkomsten. Jag vill påpeka, att ett sådant bibehållande av procentsatserna
från föregående år faktiskt innebär en sänkning, eftersom merinkomsten
enligt förslaget skall beräknas på ett för de skattskyldiga mycket gynnsammare
sätt. Jag skall här återknyta till den inledningsvis refererade framställningen
av professor Lindahl, där det påpekades — jag citerar örn igen — att
»i den mån staten åter underlåter att konfiskera de ifrågavarande vinsterna,
blir situationen den, att de grupper av befolkningen, som genom höjda konsumtionsutgifter
bidraga till uppkomsten av vinsterna, även måste finansiera de
stegrade statsutgifterna». Det blir alltså enligt professor Lindahl fråga örn en
dubbel börda på en redan i utgångsläget förminskad realinkomst för den genomsnittliga
skattebetalaren.

När såsom hittills enligt gällande bestämmelser för krigskonjunkturskatten

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
ges möjlighet för aktiebolagen och för de enskilda kapitalisterna att beräkna
merinkomsten på ett så gynnsamt sätt och skatten därtill utgår endast med ett
från 50 till 70 procent varierande belopp, så blir följden den, som jag här nyss
sagt och som professor Lindahl angivit, att den del av befolkningen, som får
bära prisstegringarna på konsumtionsvaror och därigenom bidrager till företagarvinsterna,
också får bära den del av skattebördan, som kunde lia tagits ut
av dessa kapitalisters krigsvinster men som icke uttages på grund av krigskonjunkturbeskattningens
brister. Denna verkan tycker jag icke är förenlig
ens med det av statsmakterna proklamerade programmet örn lika fördelning av
bördorna och ännu mindre går den ju att förena med det betraktelsesätt, som
till riktpunkt tar värnandet av arbetarklassens och överhuvud taget av de små
inkomsttagarnas intressen och upprätthållandet av deras levnadsstandard.

Ja, herr talman, med denna kritiska inställning till krigs köp junk! urskatten,
som jag intar och som jag icke tidigare heller stuckit under stol med, kunde
man mot mig rikta den invändningen: Varför då icke framlägga ett annat förslag?
Ja, det är känt från tidigare praxis här i riksdagen, att förslag i skattefrågor,
som framläggas av regeringen, nästan betraktas som sakrosankta. Det
är ytterst svårt för enskilda motionärer att åstadkomma någon förändring. Vad
jag har velat göra är därför att ge uttryck för en opinion. Jag vet icke, hur
stark denna opinion är, men jag förmodar, att den uppfattningen har en ganska
stark resonans ute bland folket, att dessa uppmjukningar av den tidigare mot
de stora företagarna mycket generösa krigskonjunkturbeskattningen äro alldeles
onödiga.

Nu kan man ju också säga, att denna krigskonjunkturbeskattning spelar sa
liten roll för statskassan, och i verkligheten gör den ju det. Medan statens skatteinkomster
nästa år komma att belöpa sig till över 2 miljarder kronor, ger
denna krigskonjunkturskatt för närvarande nominellt 50 miljoner kronor och
reellt ungefär 25 ä 26 miljoner kronor, och nu kommer debatt ge ännu mindre.
Därför är naturligtvis frågan örn krigskonjunkturbeskattningen en relativt underordnad
fråga jämfört med alla de andra skatteförslag, som riksdagen har
blivit i tillfälle att behandla. Det har emellertid understrukits i kammaren i
dag från flera håll och senast av finansministern, att ett slopande av denna
krigskonjunkturskatt skulle kunna lia vissa ofördelaktiga verkningar i psykologiskt
avseende. I dag har man icke talat örn de inflatoriska. Det är ju känt
av alla, att i propagandan ute bland arbetarna för att bland dem utbreda förståelsen
för nödvändigheten att avstå från full kompensation för prisstegringarna,
framställes denna krigskonjunkturskatt såsom företagarnas ramavtal, såsom
deras bidrag, som skulle motsvara de offer, som löntagare i allmänhet få
bära. Jag har här till riksdagens protokoll, även örn det icke har några andra
verkningar, velat påvisa, hur ringa bidrag, som detta företagarnas ramavtal
egentligen ger till statsinkomsterna. För mig framstår detta förslag från regeringens
sida som en reträtt och en obefogad reträtt för en opinion, som har
drivits ända sedan krigets första dag eller i varje fall sedan förslaget örn en
krigskonjunkturskatt började diskuteras. Denna opinion har nu vunnit en stor
framgång, och om herrarna tänka efter — jag tänker särskilt på herr Olson
i Göteborg men det finns också andra — så skulle ni i stället för att nu förebrå
regeringen och Hanka på denna krigskonjunkturskatt överräcka blommor till
finansministern för detta mycket långt gående tillmötesgående av de krav, som
lia framställts.

Jag har icke något särskilt yrkande att göra i denna fråga.

Herr talmannen hade under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. in.

Förslag till förordning om krig skon junkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)

Herr Svensson i Ljungskile: I 2 § 2 morn. i förslaget till förordning om
krigskonjunkturskatt för år 1942 finns inskriven en bestämmelse av följande
lydelse: »Från skattskyldighet undantages fysisk person, för vilken för beskattningsåret
fastställes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat
belopp ej överstigande 6,000 kronor etc.» Jag har tillsammans med några
kamrater i denna kammare väckt en motion, vars sakliga innebörd kort och
gott är den, att detta belopp borde höjas till 8,000 kronor, samt att lägsta
jämförelseinkomsten samtidigt höjdes från 3,000 till 5,000 kronor.

Det är givetvis en ren omdömesfråga, var man skall sätta den gräns, som
Kungl. Majit nu föreslagit till 6,000 kronor — en omdömesfråga, där man kan
komma till olika resultat vid prövning av förslaget. Jag vill emellertid erinra
om att vi här röra oss med en inkomst, som är så pass låg, att den för
flera människor .i detta land betraktas såsom en inkomst, som icke är mer än
ordinär eller knappt det för att en större familj skall kunna leva på den. Jag
skulle kunna hämta något stöd för ett sådant omdöme, ifall jag erinrar örn hur
statsmakterna ställt sig till olika inkomster, när det varit fråga örn att utforma
rabattsystemet på livsmedel. Från början bestämde man därvidlag det
beskattningsbara beloppet till 1,500 kronor, vilket innebar, att i många fall
personer med ett taxerat belopp av 6 å 7,000 kronor, som hade rätt stor familj,
i detta inkomstläge erhöllo rabatt vid köp av livsmedel. Man har alltså
i annat sammanhang bedömt denna inkomst, 6 ä 7,000 kronor, på det sättet,
att den icke. är mer än. vad en stor familj behöver för att kunna skaffa sig
det nödvändigaste för sitt uppehälle.

Jag kan tillägga, att även den sänkning av inkomstgränsen från 1,500 till
900 kronor, som förekommit, icke rubbat så värst mycket i detta resonemang.
När. det är på det sättet, förefaller det mig onödigt hårt att beträffande krigskonjunkturskatten
gå ned till ett inkomstläge av 6,000 kronor.

Man bör vidare lägga märke till, att det här är fråga örn människor, som
idka rörelse av ett eller annat slag, och man kan icke för deras del räkna med
en fast och jämn inkomst år efter år, utan det. blir givetvis på det sättet, att
de under vissa tider få nöja sig med en tämligen låg inkomst. De få spara
till det yttersta, låta bli att betala skulder och kanske öka sina skulder. Om
de sedan på grund av konjunkturläget kanske tjäna 6^ 7 ä 8,000 kronor, tycker
jag nog, att man under sådana förhållanden skulle kunna ge dessa människor
större möjlighet än Kungl. Majit föreslagit att betala en smula på
sina skulder och konsolidera sin ställning. Det kan mycket väl hända, att om
man för sådana små inkomsttagare lägger tillsammans några år. som omfatta
tiden före, under och efter kriget, så kommer deras medelinkomst i varje fall
icke att bli 6,000 kronor, och ändå kunna de råka ut för krigskonjunkturskatt
det ena eller andra året.

Jag skall icke i denna sega debatt trötta kammaren med att närmare utveckla
denna tankegång. Det jag antytt är tillräckligt för att rikta tanken på
det spår,, som jag försöker följa. Jag vill blott tillägga, att statsfinansiellt
kan det icke betyda så väsentligt mycket men rent skattetekniskt vöre det
blott till fördel, om man höjde gränsen på det sättet från 6 till 8,000 kronor.

Med stöd av vad jag här antytt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, som avgivits av herr De Geer, och som inrymmer den ståndpunkt,
som återfinnes i vår motion.

Herr Sandberg instämde häruti.

Herr Orgård: Herr talman! Då tiden är så långt framskriden och det som
jag tänkt anföra redan är sagt, skall jag inskränka mig till att blott säga nå -

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1942, m.m. (Forts.)
got, som jag anser vara absolut nödvändigt. Jag föranledes därtill framför allt
av det anförande, som hölls av herr Jonsson i Skedsbygd, och de skarpa ord,
han i slutet av detta riktade mot det resultat, som utskottet kommit till, och
som också han rent formellt står för, när han icke ansett sig ha anledning
att anföra reservation. Jag anser, att det är påkallat desto mer som jag liksom
lian, är medlem av skogsägarnas organisation, och att anmärkningen således
i särskild grad träffar mig, när jag står såsom ansvarig under utlåtandet.

Vi ha vid diskussioner i utskottet kommit överens örn. att krigskonjunkturskatten,
när det gäller inkomst av skogsbruk, sådan den i fjol utformades, och
såsom vi ansågo den rättvisligen böra utgå, träffade ägare av skog på ett
sådant sätt, att det missnöje, som tagit sig uttryck och eventuellt inverkade
på skogsavverkningen, mera var av psykologisk natur och berodde därpå, att
skogsägarna i stor utsträckning icke hade reda på innebörden i skattebestämmelserna.
Vi enades örn, såsom det framgår av utskottets uttalande på den
punkten, att det nödvändigaste var, att skogsägarna upplystes om innebörden
av krigskonjunkturskattens verkan för deras del. När de nya bestämmelserna
på detta område genom dagens beslut genomförts, komma dessa att medföra
ytterligare jämkningar, och när det gäller skogsägarna, innebära de ganska betydande
lindringar, för vilka olika talare före mig redogjort. Inför detta kan
jag icke förstå, att man i ett särskilt yttrande, som icke utmynnar i en reservation,
så hårt kan gå emot vad som här föreslagits, i synnerhet som man vet, att
det här föreliggande förslaget är resultatet av överläggningar mellan olika av
denna fråga intresserade parter, och att det framkommit efter överläggningar
och kompromisser inom regeringen.

Herr Hagberg i Luleå hade en liknande ^ställning, fast han såg saken
ur motsatt synpunkt. Han stannade, trots den starka kritik han framförde mot
de lindringar som gjorts i krigskonjunkturskatten, blott vid en meningsyttring.
Han, framhöll, att den ger uttryck för en stark opinion. Det är klart, att det
alltid finns starka missnöjesopmioner, när det gäller skatter. Men när vi andra
nu äro eniga örn att opinionen bland skogsägarna i stor utsträckning bygger på
ett missförstånd, kan jag icke förstå annat än att yttranden från personer, som
tillhöra utskottet och som sitta inne med kunskap örn hur denna skatt verkar,
motverka just vad vi äro ense örn, nämligen att vi böra sprida största möjliga
kunskap i denna fråga.

Det är två anmärkningar, som herr Jonsson i Skedsbygd framfört, vilka jag
skall be att få säga några ord örn. Han framhöll i den första, att de skadliga
verkningarna av krigskonjunkturskatten framför allt yttrade sig i ett minskat
intresse från, skogsägarnas sida att utföra skogsavverkningar och att den omständigheten,
att vinteravverkningarna icke skett i den omfattning, att de fyllt
det fastställda programmet, i stor utsräckning skulle bero härav. Den andra
anmärkningen var, att han ansåg det oriktigt, att krigskonjunkturskatten utmätes
på inkomsten av sådan skogsavverkning, som ålagts genom statligt'' tvång,
och där staten reglerar priserna. Beträffande den sista anmärkningen, har ju
finansministern en smula berört den, varför jag blott vill tillägga, att örn
krigskonjunkturskatten skall kunna verka hämmande, när det gäller ålagd
skogsavverkning, är det endast i sådana fall, när man på dessa avverkningar
utöver omkostnader och med alla dessa avdragr, som det redogjorts för, kommit
upp icke bara till merinkomster utan till mervinster.

I detta sammanhang ber jag att få anföra, vad herr Jonsson i Skedsbygd och
även andra uttalat i samband med en annan proposition, som gäller ett förslag
om tvångsavverkning. Här anföres alldeles riktigt, såsom jag också vill understryka,
att de minskade avverkningarna under förra säsongen berodde, icke på

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning om krig skon punktur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)
bristande vilja, hos skogsägarna utan på andra orsaker, nämligen den stränga
vintern, den minskade fodertillgången, de höga omkostnaderna och även, såsom
det sades, de låga priserna. Om man ställer denna argumentation, när det å ena
sidan gäller avverkningslagen och å andra krigskonjunkturskatten, går den
icke riktigt ihop.

Ja.g ber att såsom en slutsats få säga, att dessa tvångsålagda avverkningar
nog icke i någon större utsträckning drabbas av krigskonjunkturskatten. Det
blir.de
konjunkturbeskattning, och endast i den mån, som en avsevärd prisförhöjning
skett vid dylik avverkning av olika slags virke, kan krigskonjunkturskatt inträda.
Det har emellertid gjorts så stora jämkningar med avseende på avdragen,
att man kan säga, att beträffande den stora massan av skogsägare denna skatt
icke får någon verkan, utom i ett fåtal fall. Jag undrar, örn det ändå icke
beträffande dessa fåtal fall med de jämkningar, som gjorts, måste anses föreligga
så utpräglade och renodlade krig skonjunkturskattevinster, så att man
med .hänsyn härtill icke kan gå med på att avskaffa denna skatt. Därmed är
också svaret givet på den frågan, varför man icke, när det visat sig, att krigskonjunkturskatten
ger så litet, kan gå till ett radikalt avskaffande av densamma.
När vi nu alla äro eniga om att vi icke kunna avskaffa krigskonjunkturskatten
i stort, så kunna vi icke avskaffa den på detta område, där den, i de
få fall den drabbar, har en särskilt utmanande karaktär som typisk krigskonjunkturvinst.

Jag tiar blott velat göra dessa erinringar och instämmer i finansministerns
och bevillningsutskottets vädjan, att framförallt vi, ledamöter av riksdagen,
inför den brännande frågan, när det gäller vår bränsleförsörjning, alla böra
medverka till att sprida saklig upplysning örn krigskonjunkturskattens verkan,
när det gäller skogsavverkning. Jag har velat säga dessa ord, då jag anser,
att en eftergift för vissa missnöjesstämningar, som tagit sig uttryck i särskilda
yttranden, icke medverkar till att sprida någon saklig upplysning, utan
endast bidrager att stimulera dessa missnöjesstämningar, som vi alla äro eniga
örn bygga på oriktiga förutsättningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Jag har tillsammans med några
andra i denna kammare väckt en motion, som berör jordbruket i krigskonjunkturskattehänseende.
Vid taxering för inkomst av vad man kallar rörelse har vid
denna beskattning tillämpats, att man fått räkna med 5 procent förräntning
på kapitalet, innan krigskonjunkturskatt utgått. Denna regel har icke tilllämpats
för jordbrukets vidkommande. Jag vill då först och främst säga, att
jordbrukarna naturligtvis lika litet som andra äro glada över att en krigskonjunkturskatt
överhuvud taget behöver utgå, men, å andra sidan, böra vi kunna
kosta på oss det erkännandet, att för jordbrukets del med det nya förslag, som
nu ligger på kammarens bord, verkliga förbättringar gjorts i de bestämmelser,
som för närvarande gälla. Sålunda får man såsom vid inkomst av rörelse räkna
med 5 procent förräntning på kapitalet innan krigskonjunkturskatt utgår,
men man har förut icke tillämpat detta system för jordbruket.

Nu ha vi i motionen begärt, att man skall få räkna på samma sätt beträffande
jordbruket. Vi anse det rimligt av flera skäl, bland annat därför, att
jordbruket får betala en kommunal garantiskatt, där man gått in för en förräntning
av 5 %. Det är på det sättet, att jordbrukarna i jämförelse med rörelseidkare
icke ° alls ha samma avskrivningsmöjligheter som dessa, och här inverkar
också för jordbrukets del det förhållandet, att skördarna kunna vara

Fredagen den 19 juni 1942 f. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)
olika. Vi kunna ett år få en skörd, som är relativt god, medan vi ett föregående
år haft en mycket dålig skörd.

Vi ha nu i vår motion föreslagit, att man skall få räkna med 30 procent förräntning
på jordbruksvärdet och dessutom dessa 5 procent förräntning på det
rörelsekapital, som arbetar i jordbruket. Vi ha genom ganska noggranna beräkningar
kommit fram till att man schablonmässigt kan beräkna rörelsekapitalet
till 30 procent av jordbruksvärdet. Utskottet anmärker härvidlag, att
detta är en beräkning, som kan slå över mycket åt ena eller andra hållet; och
detta äro vi medvetna örn. När man emellertid under föregående år gått sä
långt i schablonmässighet, att man då lade upp en beskattning för jordbrukets
vidkommande på en rent schablonmässig beräkning, då bör man även godtaga
en schablonmässig beräkning nu — det må vara att man kanske får ta ett
annat tal än 30 procent. Läser man utskottets yttrande på sidan 9 finner man,
att utskottet visat sig ganska välvilligt när det gäller den framställning, som
motionärerna gjort. Det visar icke direkt, att man godtager en förräntning av
5 procent, men man säger, att man kan beräkna jämförelseinkomsten på det
sätt, som anses skäligt. Jag för min del lägger in i detta utskottets uttalande,
att utskottsmajoriteten anser, att jordbruket liksom rörelse bör kunna få räkna
med en förräntning på 5 procent.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Herr talmannen: När jag nu hemställer, att kammaren måtte avbryta sina
förhandlingar för att upptaga dem klockan halv åtta, vill jag samtidigt rikta
en maning till kammarens ledamöter, att de som ämna yttra sig hädanefter
böra försöka så långt som det är möjligt koncentrera sina anföranden med hänsyn
till att det är meningen, att vi skola gå fram till och med punkten 61 på
dagens föredragningslista, innan vi åtskiljas i morgon afton.

I enlighet med denna herr talmannens hemställan beslöt kammaren att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande ärende ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.59 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Förslag till
förordning ov
krigskonjunkturskatt
för å
1942, m. to.

(Forts.)

Fredagen den 19 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och tjänstgjorde därvid
på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr talmannens förordnande,
undertecknad till en början vid protokollet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning bevillningsutskottets bestänkande,
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och lämnades därvid, beträffande 1 § i det av utskottet framlagda förslaget
till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1942, ordet enligt förut
skedd anteckning till

Herr Lundell, som anförde: Herr talman! Min avsikt är endast att framföra
några repliker till dem, som yttrat sig i förevarande fråga efter mitt första
anförande. Jag tänker inte bli så utförlig denna gång — strängt taget har jag
ju inte den uppfattningen att jag var för utförlig förra gången heller.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang vilja beklaga, att frågor av sådan
omfattning som både detta förslag örn krigskonjunkturskatt och en hel del
andra förslag läggas fram på detta sätt i riksdagens elfte timme, då det inte
finns tid att mer ingående överväga och debattera dem, utan då det begäres av
riksdagsledamöterna att de mer eller mindre skola så att säga svälja förslagen
hela. — Örn det är så, att man i denna riktning vill söka modifiera vårt demokratiska
styrelsesätt, låter det sig naturligtvis också göra. Regeringen kan ju
sitta här i Stockholm och göra arbetet, medan riksdagsmännen stanna hemma
och sköta sin vanliga verksamhet och bara ha att taga emot riksdagsmannaarvodet,
som skickas ut var fjortonde dag. Det är ju också ett sätt att ordna
det hela och ett sätt som kanske inte skulle vara så olämpligt.

Jag har den uppfattningen, att en fråga, som är så komplicerad som den här
föreliggande, sannnerligen inte debatteras för mycket, utan snarare för litet.
Det är dock önskvärt, att de, som besluta här i riksdagen, ha klarhet örn vad
de besluta, och detta kan endast åstadkommas genom ett ingående dryftande
av frågorna, i synnerhet när det gäller en så komplicerad fråga som denna.

Först skall jag nu be att få säga några ord till herr Sundström i Skövde, som
väl var huvudtalaren från utskottsmajoritetens sida. Herr Sundström fällde en
del yttranden, som jag anser att man måste opponera emot, så att han, örn han
vore här, finge klart för sig, hur saken ligger till efter mitt och andras förmenande,
som äro motståndare till krigskonjunkturskatten.

Herr Sundström framhöll bl. a. att denna skatt beräknades ge cirka 25 miljoner
kronor — och det gör den ju, örn man drar av den del av skatten, som är
provisoriskt påförd, och inte tänker sig att några besvär gå igenom beträffande
den övriga delen — och menade, att det skulle inte betyda så mycket för produktionens
utökande, örn dessa 25 miljoner droges in till statskassan eller örn
de investerades inom näringslivet. Vid sidan av de hundratals miljoner, som
varje år, även i viss utsträckning nu under krigstiden, investerades inom nä -

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Förslag till förordning örn krig skon junktur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)
ringslivet, skulle inte dessa 25 miljoner betyda så mycket. Naturligtvis kan
man resonera på det sättet, men det är ju här inte bara fråga örn dessa 25 miljoner,
utan också örn liela den återhållande verkan, som krigskonjunkturskatten
utövar, oell som gör att många hundratals miljoner kronor, som under andra
förhållanden skulle komma produktionen till godo, icke bli investerade där. Vid
sidan av dem betyda dessa 25 miljoner ingenting.

Herr Sundström sade att man inte av tillgänglig statistik kan se, att krigskonjunkturskatten
verkat återhållande på investeringarna. Jag skulle vilja
veta, hur man kan se någonting sådant av statistiken. Av statistiken framgår
ju vad som är investerat under olika år, men inte hur stora investeringarna
skulle ha blivit, därest inte en viss skatteform existerat. Jag kan åtminstone
inte tänka mig en statistik så inrättad, att man skulle kunna se detta. Det är
ju inte bara fråga om, huruvida investeringarna eller produktionens omfattning
minskat eller icke, utan också örn hur stora investeringarna och produktionsvolymen
skulle ha blivit, örn inte skatten i fråga funnits.

Vidare sade herr Sundström, att det inte fanns några exempel som visade att
krigskonjunkturskattens existens bromsat uppkomsten av företag. Såvitt jag
minns var herr Sundström med i utskottet i fjol, då herr Nordenson där lämnade
en förteckning på en del företag, som enligt industriförbundets uppgifter
icke kommit till utförande på grund av förhandenvaron av krigskonjunkturskatten.
Det går säkert att också nu få en sådan förteckning.

Herr Sundström kunde väl också ha hört på, när herr Olson i Göteborg talade
— eller kanske herr Sundström gjorde det, men inte fäste sig vid vad han
sade. Det framgick emellertid av vad herr Olson här hade att säga, att det dagligen
och stundligen framkastas och uppkommer olika projekt för en företagare,
örn man inte skulle kunna taga upp den och den tillverkningen. Men sådana
uppslag bromsas omedelbart genom frågan: vad tjänar det till, vad har
företaget för nytta och för inkomster därav? Redan på detta stadium kvävas
sålunda de flesta förslag till nya tillverkningar.

Herr Sundström hänvisade till att man kan få befrielse från krigskonjunkturskatt,
när det gäller tillverkningar, som äro särskilt värdefulla för folkförsörjningen,
och framhöll, att av 60 sådana ansökningar 45 bifallits under det
sista året. Det är väl ungefärliga siffror, förmodar jag, ty det gavs några liknande
uppgifter inom utskottet.

Men där har ju herr Sundström redan exempel på tillverkningar, som icke
blivit satta i verket, ty det är väl knappast troligt att så skett i de, låt oss
säga 15 fall, där ansökningarna blivit avslagna. Det veta vi visserligen ingenting
med bestämdhet örn, förrän vi gå till handlingarna och se efter, örn de
företag, som fått avslag, trots detta tagit upp tillverkningen i fråga eller örn
de låtit saken falla, eftersom Kungl. Maj :t inte tycks ha ansett tillverkningen
vara av betydelse för folkförsörjningen. Man kan ju, örn man på detta sätt går
igenom de ansökningar, som inte bifallits i år, och dem som inte biföllos förra
året, få en liten provkarta på tillverkningar, som inte kommit till stånd på
grund av krigskonjunkturskatten.

Dessutom kan det väl inte ur bevillningsutskottssynpunkt vara någon särskilt
tilltalande anordning, att det är Kungl. Maj :t som sitter och avgör, om
ett företag skall beskattas eller inte beskattas. Det är ju efter grundlagen riksdagen,
som skall besluta örn beskattning, men riksdagen har nu faktiskt överlåtit
åt Kungl. Maj :t att göra det, genom att Kungl. Maj :t kan säga, att den
och den tillverkningen är så nyttig att vederbörande företag får befrielse från
krigskonjunkturskatt, men det och det företaget får inte befrielse. Företagarna
få därigenom stå såsom tiggare inför Kungl. Maj:t och försöka bevisa att den
tillverkning, som de föreslå, är till verkligt stöd för folkförsörjningen. Det är

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Förslag till förordning om krig skonjunkturskatt för år 1912, m. m. (Forts.)
en anordning, som jag varken kan finna stå i överensstämmelse med grundlagens
anda eller vara i övrigt tilltalande.

Herr Sundström påstod också, att jag hade ansett de exempel från skogsbruket.
vilka äro införda i slutet av bevillningsutskottets betänkande, vara mindre
exakta — åtminstone fattade jag honom så. Det har jag aldrig sagt, ty jag har
den uppfattningen, att dessa exempel äro så pass exakta som de kunna göras.
Men jag har sagt, att de inte äro representativa för den landsända, där jag
är hemma, eller för Mellansverige och södra Sverige överhuvud taget. Dessutom
har jag framhållit, att de inte alls ge klarhet om vad som för en skogsägare
är det väsentliga, nämligen hur stor del den samlade skatten kommer att
utgöra av rotnettot. Det är ju detta som intresserar en skogsägare. Här talas
endast örn hur stor del krigskonjunkturskatten utgör av bruttoförsäljningen,
och det ger inte en skogsägare någon upplysning, som kan vara till större glädje
för honom.

På tal om dessa exempel sade herr Sundström vidare, att det endast är
större skogsägare, som drabbas av krigskonjunkturskatten, och detta mycket
obetydligt. Jag har inte alls den uppfattningen att det endast är större skogsägare,
som drabbas därav, och jag vill säga, att dessa exempel visa alls inte
något sådant. De visa, att krigskonjunkturskatten utgör en ganska ringa del
av bruttoförsäljningsbeloppet för hela det virkessortiment, som är försålt, men
hur stor del detta är av nettointäkten före skatternas erläggande, får man inte
alls reda på.

Sedan kom herr Sundström in på det fall, som jag anfört i min reservation
såsom ett belysande exempel på hur en företagares kalkylering kan utfalla,
när han undersöker krigskonjunkturskattens inverkan på rörelsen. Herr
Sundström menade, att det vore väl en märkvärdig rörelseidkare, som inte
toge en vinst av 100,000 kronor, när han kunde få det, utan i stället genom
egna åtgöranden begränsade vinsten ända ned till 20,000 kronor. Ja, men det
är ju här inte fråga örn någon verklig nettovinst, utan endast örn den nettovinst,
som man får innan skatterna äro betalda. Vad som intresserar företagaren
måste väl ändå vara, hur mycket som återstår sedan skatterna äro betalda,
och det exempel, som jag anfört, visar ju tydligt, att även örn nettovinsten
före skatternas betalande kan ha stigit från 14,500 kronor till 100,000
kronor, blir ändå inte det netto, som tillfaller vederbörande efter skatternas betalande,
underkastat större förskjutning än från 7,685 till 12,778 kronor. Det
blir alltså en ökning i nettovinsten med ungefär 5,000 kronor efter skatternas
betalande, medan före skatternas betalande nettovinsten ökat från 14,500 till
100,000 kronor. Detta kan väl inte stimulera en företagare, och jag kan inte
förstå, hur herr Sundström kan säga, att vederbörande är en egendomlig
människa, om han i detta fall inte tar en vinst på 100,000 kronor i stället för
en vinst på 20,000 kronor.

Jag skulle också vilja säga några ord till herr Bladh, som hade ordet något
senare. Han lade i vissa avseenden invändningarna på en annan bog och
framhöll, att örn man inte får in dessa 25 miljoner kronor på krigskonjunkturskatten,
måste man taga ut dem på annat sätt. Ja, men vi ha ju ansett både
från majoritetens och från minoritetens sida, att denna skatt inte har någon
fiskalisk innebörd, utan ett slags samhällsmoralisk innebörd. Och örn man
resonerar på detta sätt, vilket väl var och en tycker är det naturliga, måste
man komma till det resultatet, att örn man tar bort denna krigskonjunkturskatt,
får man in inte bara dessa 25 miljoner, utan man får in betydligt mera
genom ökad avkastning av övriga skatteformer. Man får hundratals miljoner
på grund av det ökade tillflödet till dessa andra skatter, när tillverkningsvolymen
ökas så väsentligt som fallet blir, då den broms på utvecklingen,
som krigskonjunkturskatten utgjort, blir bortskruvad.

Fredagen den 19 juni 1942 e. lii.

Nr 25.

Förslag till förordning örn krig skonjunktur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)

Jag är rätt förundrad över att en person som herr Bladh, vilken ju sysslat
ganska mycket med taxeringsärenden, inte har någon nämnvärd förståelse för
hur en skattehöjning påverkar produktionsvolymen. Skulle inte herr Bladh
kunna tänka sig in i, hur han skulle reagera inför en sådan beskattning som
det här gäller, örn han själv vore företagare? Jag tror inte, att herr Bladh,
för den händelse han vore företagare, skulle öka sin produktion utan att han
hade klart för sig att han därmed också ökade företagets vinst, inte bara
före skatternas erläggande utan även efter skatternas erläggande.

Man har i detta sammanhang också anledning att se på resultatet av de taxeringar,
som ägt rum i år och beträffande vilka meddelats vissa preliminära
siffror. Dessa uppgifter visa en rätt betydande nedgång för aktiebolagens
del. Hur kommer det sig då, att aktiebolagens taxering blir lägre, trots att
det, såsom man anser, råder en krigskonjunktur? Det kan ju bero.på ökad avsättning
till investeringsfonder, avsedda att användas efter kriget, och på
ökade avskrivningar, men det kan också bero på avsiktligt ökade utgifter
och minskade inkomster, föranledda just av krigskonjunkturskatten. Man har
anledning fråga sig, örn inte vid bibehållande ännu ett år av krigskonjunkturskatten
denna bolagsinkomst kommer att krypa ned ännu iner. Men det är
inte bara bolagsinkomsten som kryper ned, utan samtidigt minskas hela. folkets
välstånd, då det väl är ganska sannolikt att bakom denna nedgång i bolagsinkomsten
ligger minskad produktionsvolym, minskad i varje fall under
vad den annars kunnat vara.

Jag vill också något uppehålla mig vid vad herr finansministern här anfört.
Finansministern sade, att det här i kammaren endast var herr Lundell,
som yrkat avslag på förslaget örn krigskonjunkturskatt, Övriga motståndare
till skatten hade talat en hel del örn, hur illa de tyckte örn skatten, men hade
till slut ändå inte yrkat avslag på förslaget därom. Finansministern ansåg
tydligen, att detta berodde på att de menade, att skatten i huvudsak borde bibehållas.
Jag tror inte, att det är så säkert att man kan tolka saken på det
viset. Det kan nog vara så, att dessa talare av rent taktiska skäl gått med på
skattens bibehållande. För en gammal politiker som finansministern skulle det
väl ligga nära till hands att söka bevekelsegrunderna i det förhållandet, att
man genom att inte i princip gå emot skatten tänkt sig förmå finansministern
till en vänlig behandling av de krav på mindre modifikationer, som man samtidigt
framställt. Det är alltså nog inte fråga örn olika åsikter härvidlag
mellan dem och mig, utan bara örn olika taktiska tillvägagångssätt.

I fråga om den här 12-^-spärren för utjämningsavdraget ställer sig finansministern
mycket avvisande och oförstående för de argument, som framförts
av herr Olson i Göteborg. Men jag förstår, att finansministern därvid inte
tänker sig in i att det kan finnas företag, som fortfarande operera med sitt
gamla kapital, sådant de hade det före världskriget, utan att .lia gjort någon
utökning av aktiekapitalet och utan att i andra fonder synligt ha fonderat
kapital i den mån penningvärdet fallit. Örn alltså ett sådant bolag utdelar
12 %, gör det i själva verket irJe något annat än ett bolag, som har skrivit upp
sitt kapital till det dubbla och u1 betalar G % på det. Det är ju naturligt, eftersom
penningvärdet har fallit betydligt sedan tiden före 1911, att det bör vara
ett annat förhållande med utdelningar, som hänföra sig till det nominella kapital,
som då var, och de som hänföra sig till ett kapital som har blivit modifierat
undan för undan i den mån penningvärdet bär fallit.

Finansministern anmärkte på de beräkningar jag hade gjort i det här exemplet
i reservationen angående ett företag, som driver rörelse, d. v. s. han anmärkte
egentligen inte, utan han sade, att de voro lill en del intressanta. Han
menade dock, att de voro nog uppkonstruerade på något sätt eller osannolika,

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 25. 5

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Förslag till förordning örn k rig s kon junk t u rs katt för år 1942, rn. m. (Forts.)
och han undrade, örn det verkligen skulle finnas företag, där på det sättet
företagaren kunde efter eget bedömande variera produktionens omfattning inom
så vida gränser som jag här hade angivit. Alltså, han tvivlade på att man skulle
kunna avgöra själv, örn man nu ville driva upp vinsten till 100,000 kronor,
motsvarande halva aktiekapitalet, eller örn man skulle av skattetekniska skäl
reducera den ned till 20,000 kronor. Det är dock så, att sådana företag finnas
i landet. Jag känner ganska väl till sådana företag, och den här beräkningen
är inte en beräkning gjord bara i luften, utan det är en avbild av beräkningar,
som ha gjorts just i det syfte, som här talas örn i detta exempel. Vi skola veta,
att förhållandena nu under kriget ä.ro helt andra inom de produktiva företagen
i många branscher än vad de voro före kriget. Före kriget rådde inte den varunöd,
som råder nu. Företag, som tillverka efterfrågade saker, kunna, örn de
bara ville ta emot order, få order i det obegränsade. Det gäller t. ex. vissa grenar
inom livsmedelsindustrien. Det är en kolossal efterfrågan. Släpps det bara
ut resande, så ta de upp order på en månad, så att det räcker för hela året.
Sedan är det fråga örn råvara och arbetskraft och sådana saker. Inom livsmedelsindustrien
användes i hög grad kvinnlig arbetskraft. Det är en ganska
elastisk tillgång på den, ty det är många kvinnor, som annars gå i hemmen och
inte ha någon bestämd sysselsättning, och de gå med största nöje till fabrikerna
och ta arbete. Beträffande råvaror för livsmedelsindustrien så går det också
att få fram sådana i mycket hög grad genom att lantbrukare låta större eller
mindre delar av sina områden användas för trädgårdsodling. Därigenom stegrar
man produktionen på de hektar det är fråga örn i kolossalt hög grad, och
det kan gå att få fram ungefär vilka råvarumängder som än kunna behövas.
En sådan produktion kan faktiskt dras ut och skjutas ihop ungefär som ett
dragspel. Det beror på bolagsledningens vilja och inte på något annat. Ja, det
kan ju vara svårigheter med emballage och sådant, men dessa lia i de fall,
som jag haft att göra med, kunnat bemästras. Alltså, detta exempel är inte
någon fri tankekonstruktion, utan det visar, hur sådana här beräkningar se
ut inom vissa produktionsgrenar, där det på grund av varunöden råder stark
efterfrågan. Inom andra företagsbranscher kanske latituden inte är fullt så
stor som här — man kan inte variera produktionsvolymen så mycket — men
att man kan variera den i hög grad, det är absolut säkert, och säkert är att
det betyder ofantligt mycket för produktionsvolymen, vad företagsledningen
har för åsikter örn vad som kan vara ekonomiskt fördelaktigt.

Finansministern talade om beskattningen av skogsbruk och sade, att man
borde inte för mycket blåsa upp verkningarna av de här skattelagarna, utan
snarare försöka mildra betänkligheterna hos skogsägarna, och det kan ur vissa
synpunkter vara rätt. Ur vissa synpunkter kan det också vara att föra vederbörande
bakom ljuset. Men om det nu är folk, som är misstänksamma, så bli
de inte mindre misstänksamma, om man lägger för dem sådana exempel, som
de som stå här sist uträknade för utskottsmajoritetens räkning, ty de varken
äro representativa på de håll, där det är fråga örn att vederbörande kan bli
drabbad av krigskonjunkturskatten, eller ge upplysning i fråga örn det väsentliga.
Det väsentliga måste ju vara den nettovinst, som vederbörande kan
få, och hur stor del skatterna taga av den nettovinsten.

Jag skulle också ha sagt ett ord åt herr Hagberg i Luleå. Då jag inte kan se
att han finns här inne, kanske det inte lönar sig att utveckla det alltför
mycket. Han citerade Affärsvärlden, och jag skulle vilja säga att det är nog
en nyttig läsning för herr Hagberg att se, hur andra befolkningsskikt se på
tingen. Jag kan inte neka tili, när jag hörde hans skarpa fördömande av företagarkretsarna,
att jag skulle vilja se, hur herr Hagberg själv skulle ta sig ut
som företagare och hur han då .skulle handla. Jag vet inte örn herr Hagberg

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

''Förslag till förordning örn krig skon junlcturskatt för år 1942, m. rn. (Forts.)
själv kan tänka sig in i, lnir det skulle vara att vara företagare. Själv kan jag
emellertid mycket väl tänka mig herr Hagberg som företagare, ifall det nu
skulle vara så, att han fick lov att avgå från sin nuvarande sysselsättning
som, skola vi säga agitator, politiker och framstående statsman. Det kail ju
tänkas sådana anledningar, att den ställningen inte längre kunde bibehållas.
Hur skulle då herr Hagberg göra, när han kom i ett sådant där läge, att han
väl kunde öka produktionen högst betydligt, men det icke bleve något positivt
resultat av det för företaget, utan blir bara oförändrat resultat? Jag tror inte
att herr Hagberg skulle handla på något annat sätt än på det sätt som varje
annan människa i en sådan ställning skulle komma att handla. Det är nämligen
så, vilket herrar kommunister och även herrar socialdemokrater ofta
bortse ifrån, att i det innersta hos varje människa finns det en småborgarsjäl
eller ett småborgerligt grundelement, och det kommer till uttryck i vissa yttersta
lägen, när det gäller att handla ekonomiskt för egen räkning. Jag ser,
att herr Hagberg nu presenterar sig i kammaren, och då kan jag ju säga ett
par ord till örn denna angelägenhet.

Om herr Hagberg hade varit tillräckligt gammal för att ha varit med örn
de tidigaste åren av den ryska revolutionen, så skulle han ha märkt, att den
ryska revolutionens ledare Lenin allt emellanåt på de allryska kongresserna
och partikonferenserna uppträdde och klagade ...

Herr talmannen avbröt här talaren med klubbslag och yttrade: Jag får anmoda
talaren att hålla sig till det ämne, som föreligger.

Herr Lundell fortsatte: Kontentan av vad jag vill säga är, att jag tror att
ingen, inte ens herr Hagberg, om han hade kommit i det läget, att han vore
företagare, skulle handla på något annat sätt än så som dessa företagare nu
i verkligheten handla, mot vilka herr Hagberg samtidigt i tal och skrift använder
språkets grövsta invektiv. Jag tror att han skulle handla precis likadant
själv i ett sådant läge.

Jag skall inte utveckla vidare vad jag ville säga, eftersom herr talmannen
inte tillåter exempel från den utmärkta exempelsamling, som den ryska revolutionen
utgör i det här avseendet, utan jag skall sluta med att vidhålla det
yrkande, som jag tidigare framfört, alltså yrkandet om avslag på det förslag
om krigskonjunkturskatt för 1942, som är framlagt av Kungl. Maj:t och av
utskottet.

Vidare yttrade:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag skall nu inte uppehålla kammarens
tid någon längre stund, men måste tillfoga några anmärkningar, sedan
efter mitt anförande under förmiddagen finansministern bemött något av vad
jag där hade utlagt. Han menade, att jag bygger min framställning på i huvudsak
oriktiga förutsättningar, därför att jag inte skulle Ira ställt utjämningsavdraget
på 15 % i sitt rätta sammanhang.

Jag vill inte bestrida utan vidare, att finansministern där har fällt ett omdöme,
som jag nog får böja mig för, men å andra sidan förefaller det mig, som
örn finansministerns uppläggning av saken skulle föra till, att detta utjämningsavdrag
på 15 % inte skulle ba något samband alls med de ändrade förhållandena
på prisområdet eller på penningvärdets eller de allmänna levnadskostnadernas
område. Framför allt var finansministern mycket mån om att inte ett
fallande penningvärde skulle framskjutas såsom ett motiv för dessa 15 %. Jag
vill gärna respektera denna hans önskan och helt hålla mig till prisstegringsfrågan,
och därvid ifrågasätta, örn man med utsikt till framgång skulle kunna
hävda, att inte prisstegringen har varit avgörande för dessa 15 %. Det är möj -

Nr 25.

Fredagen deli 19 juni 1942 e. m.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
ligt att jag inte Ilar hållit distinktionerna klara mellan prisstegringar, levnadskostnadsökningar
och penningvärdeförsämring, men låt mig stanna vid prisstegringarna.
Vi kunna väl vara eniga örn, att man Ilar velat åstadkomma en
sådan utformning av lagen, att hänsyn skulle tas till dessa prisstegringar.
Detta har skett, står det i propositionen, i vad avser kostnadsbestämningen, och
därav följer ju också, att samma hänsyn blir tagen beträffande vinsten. Örn det
nu är så, vilket jag i alla fall måste bibehålla som mili uppfattning, att detta
utjämningsavdrag står i ett visst samband med denna prisförändring, så inträffar
ju detta, att genom spärregeln uppkommer ett register, där beträffande
vinsten hänsyn icke kommer att tagas till dessa förhållanden. Därav följer, att
inom detta register vinstökningen blir fiktiv och sålunda krigskonjunkturbeskattad
utan att där bakom döljer sig en verklig krigskonjunkturvinst.

Vad jag sålunda vill ha utsagt är, att det i alla fall har åstadkommits en
skattekonstruktion, sorn begränsat möjligheterna att i kalkylerna upptaga en
för verksamhetens ekonomi nödvändig vinstutsikt, och i och med att detta sker
uppkommer en hämmande verkan på företagsamheten. I detta sakförhållande
ändras ingenting av herr Sundströms utredningar beträffande investeringsökningen
och produktionsvolymen, grundade på samlade siffror, hämtade från
konjunkturinstitutet. Vad kunna vi utläsa ur den totala investeringen örn igångsättande
av tillverkning av för försörjningen önskvärda eller nödvändiga varor,
och vad kunna vi av totala produktionsvolymen utläsa i vad mån det har blivit
en bättre försörjning än det skulle kunna ha blivit, om företagsamheten hade
fått utfylla de brister och hål, som skulle kunna ha fyllts ut? Jag tror att man
bättre får ett begrepp om dessa ting genom att blott kasta en blick omkring sig
och iakttaga, vilka begränsade möjligheter man nu har att tillgodose sin livsföring
med välståndsattribut sådana som man tidigare har varit van vid. Jag
tror, att man får ett klarare begrepp örn detta på det enkla sättet än genom
att sammanfatta siffror för den totala produktionsvolymen.

Det förefaller mig, skulle jag vilja ha sagt, som örn de argument, som anfördes
av herr Sundström, äro just exempel på den förut omtalade klyfta i uppfattningen
örn vissa af färsbegrepp, som råder mellan å ena sidan en på företagsamhet
inställd mentalitet och å andra sidan den populära synen på företagsamheten
och dess vinster, som är så allmän bland dem, som ej prövat på
affärslivets vanskligheter.

Jag har vidare velat visa upp, att denna hämning, som med förlov sagt icke
går att bortresonera, träffar varusidan i samhällsekonomien. Jag har tydligt
velat klargöra, att jag icke uppträtt som böneman för företagen. Sedan ha flera
talare framträtt och påvisat de många hänsyn, som tagits till företagen vid
konstruerandet av denna lag, en omständighet, som jag är den förste att med
största tacksamhet erkänna. Jag är också redo att, såsom herr Hagberg i Luleå
har föreslagit, överlämna en bukett till finansministern just för denna hänsyns
skull. Jag medger sålunda gärna detta.

Finansministern har förundrat sig över, att det används så envisa metoder
och att man är så intensiv i denna sak, där vi borde under gott samarbete söka
nå de bästa målen. Finansministern kan vara övertygad örn, att företagarlivet
i fråga om lojalt samarbete icke kommer att rygga, utan vill göra sin insats
och icke föra någon onödig kritik mot denna beskattningsform. Men när finansministern
lägger i min eller någon annans mun de fruktansvärda följder för
näringslivet, som skulle Ira påståtts följa av denna lagstiftning, så får jag för
min del helt svära mig fri från ett sådant omdöme. Jag har aldrig talat örn
några fruktansvärda följder för näringslivet, men jag har talat örn, att genom
denna lag och den hämning, som kan uppkomma därav, blir det ett försämrat
försörjningsläge.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Xr 25.

Förslag till förordning om krig skon junkturskatt för år 1942, rn. m. (Forts.)

Sedan har finansministern menat, att det är underligt, när man har argumenterat
örn de skador, som skatten måste föra med sig, att man icke törs draga
konsekvensen av detta, som borde vara, att man yrkade på lagens upphävande.
Jag får som avslutning säga, att det yrkande, som ingår i mitt anförande, att
sådana modifikationer företagas, som kunna minska nackdelen av lagens följder,
synes mig innebära att ganska följdriktigt draga ut konsekvensen av den
kritik, som har framställts.

Herr Liedberg: Herr talman! Det innebar kanske någon överdrift, när

finansministern sade, att endast en handfull människor drabbas av denna skatt
när det gäller skogen. I alla händelser rör det sig om större vedmängder än
antal människor. Men jag är för min del angelägen att understryka, att här
skett reella förbättringar, som särskilt om jag håller mig till skogsbruket innebära,
att de väsentligaste invändningarna bortfallit. Jag kan icke underlåta
att rikta ett tack till finansministern för att de kritiska synpunkter, som under
höstens och vinterns lopp framställts, blivit beaktade. Givetvis kvarstå vissa
psykologiska olägenheter. De bero i hög grad på att bestämmelserna äro så pass
svårförståeliga för gemene man. Man tror ofta, att det blir värre än. det i själva
verket är.

Finansministern uttalade, att de förbättringar förslaget medför omintetgöras,
örn detsamma får dålig press. Jag tror mig våga försäkra finansministern,
att vad beträffar vår egen press, den som utgör språkrör för jordbrukets ekonomiska
föreningar, förslaget kommer tack vare de förbättringar, som äro genomförda,
att få en mycket god press, och man kommer också att stimulera till
fortsatt och ökad avverkning.

Men när jag talar om den blivande avverkningen, kommer jag till det, som
föranlett mig begära ordet. Det är tyvärr så, att de ändringar som nu skola
beslutas komma för sent med hänsyn till den avverkningssäsong, som nu avslutats.
I alla händelser komma de för sent för den avverkningssäsong, vars skattläggning
det gäller. Jag bad finansministern i en interpellationsdebatt i höstas,
att vi tidigt skulle få besked. Det har tyvärr icke låtit sig göra. Men nu riktar
jag en vördsam hemställan till finansministern, att skattevillkoren för instundande
säsong tillkännagivas i så god lid, att avverkningen, icke hämmas av
fruktan för en oviss skatt.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag skulle kunnat avstå från
ordet, då det är fullständigt meningslöst att ingå i svaromål mot herr Lundell.
Jag kommer därför icke att på minsta sätt beröra de synpunkter han anförde.

Beträffande herr Olsons i Göteborg anförande har jag ej heller något vidare
att tillägga än att jag anser, att man måhända kan antaga, att de hämningar,
han talade örn, skulle ha ägt rum; men tyvärr måste vi väl ändå medgiva, att
de icke tagit sig sådant synligt uttryck, att de äro gripbara.

Jag undrar vidare, örn man icke kan säga, att dessa hämningar ha till äventyrs
icke framkallats uteslutande av denna skatt. Jag föreställer mig, att herr
Olsons resonemang över hela linjen väsentligen kan appliceras på hela vår beskattning.
Då komma ju dessa problem i ett helt annat läge och få en helt annan
storleksordning.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag skall hörsamma herr talmannens
maning och vid denna sena timme fatta mig kort. Då nu första kammaren
fattat sitt beslut är det ej heller stort skäl att ytterligare upptaga tiden.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1912 e. m.

Förslag till förordning om krig skon junktur skatt för år 1942, m. rn. (Forts.)

Sedan jag haft ordet ha några talare i vissa repliker vänt sig mot det yttrande
jag hade. Jag har med tacksamhet accepterat de uppmjukningar som
skett i denna lagstiftning på industriens, jordbrukets och skogsbrukets områden.
Men jag har icke kunnat underlåta att påpeka, att kvar stå ännu stora betänkligheter
mot denna krigskonjunkturskatt på skogsbruket. Det kan tänkas
teoretiskt och kan även inträffa fall, då en avverkning, som utgör ett uttag av
ett virkesbestånd, som skulle lia givit mera netto om det fått stå kvar, beskattas
med krigskonjunkturskatt. Hotet härom kan utgöra en hämmande faktor,
som i nuvarande för landets bränsleförsörjning så prekära läge kan komma att
medföra skada.

Jag nödgas emellertid vända mig mot min gode vän herr Sundström i Skövde,
när han säger, att det har icke i något fall konstaterats, att krigskonjunkturskatten
utövat någon skadlig inverkan. Jag ber bara att få hänvisa till vad
en sådan institution som centrala krigskonjunkturskattenämnden säger. Den
hör väl örn någon ha överblick över krigskonjunkturskattens verkningar. Jag
ber att få citera. Den säger: »Mot bakgrunden av det utomordentligt vitala intresse
för hela folkförsörjningen, som en tillräcklig skogsavverkning innebär,
och den risk för tillgodoseendet av detta intresse, som krigskonjunkturbeskattningen
obestridligen visat sig medföra, synes snarare böra övervägas ett avskaffande
av ali krigskonjunkturbeskattning på skogsbruk.» Jag kunde gå
vidare men skall bara be att få citera ett ytterligare yttrande på en annan
punkt.. Sveriges industriförbunds delegerade säga på sidan 52 i den kungl,
propositionen: »Krigskonjunkturbeskattningen, sådan den utformats i förordningarna
örn krigskonjunkturskatt för år 1940 och år 1941, har utan tvivel
medfört väsentliga olägenheter för landets näringsliv. Denna skatteforms produktionshämmande
inverkan är inom många områden, t. ex. inom skogsbruket,
känd och omvittnad.»

Jag menar, att den saken är fullständigt klar, även om det är de rent psj''-kologiska faktorerna som inverka. Finansministern var inne på samma sak och
sade, att man kan icke från psykologisk synpunkt komma ifrån, att människorna
mena, att veden, stigit så mycket, att man bör taga ut krigskonjunkturskatt.
Det är riktigt, att vedpriset har stigit, kanske icke så mycket på grund av
stegrat rotvärde som på grund av höjda avverknings- och transportkostnader.
Men mot denna psykologiska inställning från konsumenterna står den psykologiska
inställningen hos producenterna. Jag frågar: Borde icke sunda förnuftet
i detta fall säga vad som också understrukits från de institutioners sida, som
yttrat sig, nämligen att denna skatt utövar en skadlig inverkan och att det
är klokt att låta dessa synpunkter vara avgörande vid detta tillfälle? Därmed
är icke sagt, att skogsägarna skola befrias från skatt. De ha ju inkomst- och
förmögenhetsskatt och de vanliga skatterna på skogsavverkning. Vi kunde undvika
sådana fall, där en beskattning av skogsbruket kommer att ske på ett
sätt som icke rätteligen borde ske.

Så syntes herr Orgård förvåna sig över att jag, som endast avgivit ett särskilt
yttrahde i utskottet, tog till orda i kammardebatten. Jag anser tvärtom,
herr Orgård, min skyldighet vara att något utveckla de synpunkter jag lågt
på frågan. Jag försäkrar herr Orgård, att jag anser att det är bättre att i dag
diskutera denna fråga för att sedan gå ut till människorna för att förklara, att
så ligger det till och så kommer skatten i fråga att verka.

Jag tycker också, att just detta sista borde herr Orgård tänka på. Örn jag ej
missminner mig, är det län, där han hör hemma, ett av dem, som ha det största
underskottet beträffande vedavverkningen. Det kan därför tyckas, att det finns
obegränsade möjligheter för herr Orgård att gå ut och tala örn, att krigskonjunkturskatten
inverkar icke på avverkningarna. Däremot har det i det län,

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
som jag representerar, överavverkats betydligt. Om det beror på att jag, i den
ringa mån det varit mig möjligt, sökt att klargöra krigskonjunkturskattens
verkliga innebörd, det vill jag icke döma om. Jag vill icke tillskriva mig den
äran.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag ber att få taga fasta på herr
Jonssons i Skedsbygd uttalande, att det är skäl att upplysa örn bur skatten
verkar och hur det hänger ihop, när det gäller krigskonjunkturskatten pa
skog. Det är nog så, att folket i allmänhet har en mycket skev uppfattning örn
den belastning som krigskonjunkturskatt på skogsinkomst utgör. De lia fått
det frän början, och det sägs ofta, att örn skogsägarna sälja skog, går hälften
till krigskonjunkturskatt. Man har glömt att skilja mellan mervinsten och hela
bruttoförtjänsten. Det är möjligt, att detta haft en återhållande. verkan på
avverkningen. För att komma till rätta med detta och för att stimulera till
skogsavverkning ha i det föreliggande förslaget vidtagits, stora justeringar
i fråga örn krigskonjunkturskatten för skogsinkomst. För min del har jag, för
att främja skogsavverkningen, inom regeringen verkat för, att skatten skulle
så utformas, att man finge bort den hämmande inverkan, som den kan ha
haft. Helst skulle jag ur bränsleförsörjningssynpunkt sett att skatten helt
kunnat tagas bort. Men inom regeringen ansågs det även i år icke möjligt ur
rättvisesynpunkt att helt befria mervinst av skogsbruk.

Emellertid har i det framlagda förslaget, som har tillstyrkts av bevillningsutskottet,
gjorts så stora lättnader, att örn man verkligen sätter sig in i vad
det innebär, man med fullt fog skall kunna gå ut och säga, att skogsbeskattningen
som sådan icke kan ha nämnvärt återhållande verkan på avverkningen.
Måhända kommer i ett och annat fall fruktan för skatten fortfarande att verka
återhållande. Men detta kommer väl att ske blott i ett. ytterligt fåtal fall.
Någon inverkan i stort sett på skogsavverkningen bör krigskonjunkturskatten
icke ha, därest upplysning lämnas i tillräcklig grad.

Det nu framlagda förslaget, som jag hoppas skall antagas av kammaren,
innebär ju, att i förhållande till nu gällande ordning i stort sett hälften av
skatten kommer att bortfalla. Det blir bara halv belastning mot förut, och i
de fall, då så kallad överavverkning sker, ännu mindre. Genom större avdragsrätt
blir det vidare en ännu större mängd skogsavverkare, som icke behöver
betala krigskonjunkturskatt alls. Det behöver bli en stor avverknings.mängd,
såvida* krigskonjunkturskatt överhuvud taget skall utgå, därest man icke på
grund av andra inkomster ligger nära gränsen och det blir så, att krigskonjunkturskatt
utgår omedelbart på merinkomst av skogsbruk. Men det är i så
fall att det icke kan, som jag förut tillät mig säga, antagas ha någon större
inverkan på avverkningarna.

Vad jag är angelägen att framhålla är, att det framlagda förslaget, som innebär
en kompromiss, är så lagt, att det bör kunna tillgodose de anspråk på
lättnader, som från många håll framkommit. Det är detta, herr talman, som
jag vill ha tillräckligt understruket ute i bygderna, när riksdagsmän och
andra tala om den saken, för att icke åt denna fråga kommer att givas politiskt
innehåll, när man sysslar med den, varigenom ^ folk kan få oriktig uppfattning
örn den och en skadlig inverkan lätt uppstå. Det böra vederbörande,
som handskas med politisk upplysning i bygderna, tänka på.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är alldeles oriktigt att såsom
herr Lundell utgå ifrån, att jag uttalat mig moraliskt fördömande om de
storföretagare, som gnällt över krigskonjunkturskatten. Det vore frestande att
göra det. Här ha riksdagsmän, som representera dessa samhällsgrupper, varit

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 c. ni.

Förslag till förordning om krig skon junkturskatt för år 1942, m. m. (Forts.)
med om att votera anslag, vilkas slutsumma närmar sig 4 miljarder. De lia
varit med örn att besluta påläggande av konsumtionsskatter på sammanlagt
närmare a/2 miljard. Men denna skatt, som i realiteten icke inbringar mer än
ungefär 25 miljoner kronor, och som nästa budgetår väntas komma att inbringa
ännu mindre, kan man klunka på! Det finns all anledning till moraliskt
fördömande, men jag avstår därifrån. Jag har endast velat understryka,
att grundtanken i det resonemang, som fördes, då krigskonjunkturskatten beslutades,
var den, att skatten skulle vara ett medel att fördela bördorna litet
mera rättvist än som förut skett. Den del av befolkningen, som i särskilt hög
grad drabbas genom den prisstegring på konsumtionsvaror, som möjliggör
kapitalisternas vinster, får ju erlägga den skatt som, därest krigskonjunkturskatten
fungerat ordentligt, eljest skulle kunnat uttagas av dem, som gjort
krigsvinster.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 1 § dels ock på avslag å
utskottets förevarande förslag, i vad anginge nämnda paragraf; och godkände
kammaren utskottets förslag till lydelse av paragrafen.

2 § 1 mom. föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lundell: Herr talman! Sedan mitt yrkande om avslag på hela förslaget
icke blivit av kammaren bifallet, får jag i anslutning till vad jag sade
i början av denna debatt yrka, att 2 § 1 mom. c) samt 6 1 jämte därtill hörande
anvisningar i förordningen örn krigskonjunkturskatt måtte utgå. Detta
yrkande går alltså ut på att krigskonjunkturskatt icke skall drabba inkomst av
skogsbruk.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 2 § 1 mom. dels ock
på godkännande av den lydelse av nämnda författningsrum, varom yrkande under
överläggningen framställts av herr Lundell; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Efter föredragning av 2 § 2 mom. yttrade:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att beträffande 2 mom.
få yrka bifall till det ändringsförslag, som innefattas i herr De Geers reservation.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet yttrade i sitt anförande, att jordbrukarnas rädsla för
krigskonjunkturskatten syntes bottna i okunnighet om bestämmelsernas innebörd.
Jag tror icke jag kan gå med på, att det förhåller sig på detta sätt. Att
jordbrukarna hysa en viss obenägenhet mot denna beskattningsform sammanhänger
med den omständigheten, att jordbrukarna beskattas enligt den s. k.
kontantprincipen. Staten ställer under rådande kristid så stora fordringar på
jordbrukarna beträffande leveranser av spannmål och ved, att jordbrukarnas
realkapital — detta gäller såväl kreatursstocken som skogen — minskas. Det
är detta, som har gjort jordbrukarna en smula obenägna mot krigskonjunkturskatten.
En höjning av det skattefria avdraget är det enda, som kan minska
jordbrukarnas obenägenhet. Jag vill till de här närvarande statsråden säga, att

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1942, m. m. (Forts.)
jordbrukarna icke äro ovilliga att fylla sin plikt mot samhället.^ Deras obenägenhet
mot krigskonjunkturskatten beror på, att statens krav på leveranser
nödgat dem att alltför hårt anlita sitt skogskapital och att alltför kraftigt
minska sina kreatursbesättningar. Det är nödvändigt att höja det skattefria avdraget.
En höjning av avdraget skulle säkerligen bidraga till att underlätta
produktionen av brännved. En sådan åtgärd skulle förvisso vara ägnad att betydligt
eliminera bland jordbrukarna nu rådande obenägenhet mot denna skatt.
Jag ber att med det anförda få yrka bifall till den av herr De Geer avgivna reservationen.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 2 § 2 mom. dels
ock på godkännande av den lydelse av nämnda författningsrum, varom yrkande
framställts i den av herr De Geer avgivna reservationen; och blev utskottets
förslag till lydelse av 2 § 2 mom. av kammaren godkänt.

3 §.

Godkändes.

Sedan 4 § jämte därtill hörande anvisningar föredragits, anförde:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Under åberopande av motionen nr 393
i denna kammare och av herr Veländers vid utskottets utlåtande fogade särskilda
yttrande ber jag få yrka, att utskottets förslag till lydelse av 4 § jämte
därtill hörande anvisningar godkännes med den ändring likväl, att 4 § 6 mom.
erhåller följande lydelse: Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla
för sig och till femton procent av jämförelseinkomsten, dock till minst
femton procent av den merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning
av 4 mom.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag hemställer om godkännande av
utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 4 § jämte
därtill hörande anvisningar dels ock på godkännande av den lydelse av nämnda
paragraf jämte anvisningar, varom yrkande under överläggningen framställts
av herr Olson i Göteborg; och godkände kammaren den av utskottet
föreslagna lydelsen av paragrafen jämte anvisningar.

Övriga delar av utskottets förslag till förordning örn krig skonjunktur skatt
för år 1942.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A) 1).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga om förordningsförslaget
fattade beslut.

Punkterna A) 2) och B).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

§ 2.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 367, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m.

Fortsatt
giltighet av
lagen angående
upplösning
av vissa
sammanslutningar
m. m.

§ 3.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14
juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1942 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 259, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit under åberopande
av propositionen hilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 14 guni 1940 (nr 503) angående upplösning
av vissa sammanslutningar m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av
vissa sammanslutningar m. m., vilken enligt lag den 21 februari 1941 (nr 77)
gäller till och med den 30 juni 1942, skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1943.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av propositonen inom riksdagen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget måtte av
riksdagen antagas; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, I: 255 och 260 samt II: 362, 371 och
372, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Karl Emil Johanson, Sandström, Gegelius
och Gustafsson i Lekåsa, vilka yrkat, att riksdagen ville,

A) antaga det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget,

B) i anledning av de i ärendet väckta motionerna i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa örn skyndsam utredning angående erforderliga ändringar eller tillägg
i lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.
i syfte att sagda lag skulle möjliggöra ett effektivt bekämpande av däri avsedda
sammanslutningar ävensom att Kungl. Majit ville förelägga riksdagen de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Gezelius: Herr talman! Yi äro alla motståndare till krigets våld, men
vi äro dock ense örn att väpna oss för att, örn så skulle krävas, med vapen försvara
vår frihet och vårt lands oberoende. De beslut, riksdagen nyligen fattat
i syfte att stärka vår front utåt, tala här sitt tydliga språk. Men när det gäller
den icke mindre betydelsefulla inre fronten, ha de svenska statsmakterna, riksdag
och regering, på vissa punkter visat en svårförklarlig tveksamhet och en
viss valhänthet. Först efter hand ha vi förstärkt skyddet mot en av den enskilde
medborgaren bedriven statsfientlig verksamhet, och först genom lagen den 14
juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m. lia vi fått till

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

stånd en skyddslag mot de sammanslutningar, som bedriva en samhällsupplösande
eller statsfientlig verksamhet.

Vid antagandet av denna lag erinrade jag i denna kammare om att världshändelserna
under de senare åren eftertryckligt bort lära oss, att det icke —
framför allt i vårt lands nuvarande läge — erbjuder ett tillräckligt skydd, att
vi fått ökade möjligheter att beivra statsfientliga handlingar, som begås av
enskilda medborgare. Det räcker inte med att ingripa först vid en tidpunkt,
då den enskilde gjort sig skyldig till en handling, som kan beivras. Det är
nödvändigt — och det har man i andra länder i rikt mått fått erfara — att
staten även på den inre fronten står väpnad att bekämpa redan varje verksamhet,
som syftar till eller är ägnad att sätta rikets säkerhet och oberoende i fara
eller att äventyra denna inre front. Örn detta vårt inre försvar gäller detsamma
som beträffande försvaret mot våra yttre fiender. Vi kunna inte vänta med att
skaffa oss vapnen till den dag, striden börjar, och vi kunna lika litet dröja med
att göra oss stridsberedda först då fienden står mitt uppe bland oss eller brutit
igenom våra linjer. Så långt torde vi i själ och hjärta alla vara ense. Det är
först beträffande vapnens beskaffenhet och tidpunkten för deras anskaffande,
meningarna brutit sig.

Redan vid upplösningslagens antagande framfördes från flera håll och från
flera vitt skilda utgångspunkter anmärkningar mot lagstiftningen på detta område.
Den allvarligaste anmärkningen var — av skäl, som jag inledningsvis
antytt — otvivelaktigt den, att lagen icke är effektiv. Att man icke kan helt
förhindra en samhällsskadlig verksamhet genom förordnande örn upplösningslagens
tillämpning, finner också lagutskottet i sitt nu avgivna utlåtande obestridligt.
Men lagutskottet nöjer sig med att ånyo fästa uppmärksamheten på
den lucka i straffbestämmelserna, som föreligger genom att fortsättandet av en
upplöst sammanslutnings verksamhet icke är straffbart, örn gärningen förövas
i tryckt skrift.

Det förefaller, som örn lagutskottet tagit upp just den bristen i lagstiftningen
till diskussion av den anledningen, att utskottet funnit en möjlighet att undandraga
sig ansvaret för en realprövning genom förklaringen, att »i den mån
en komplettering av lagstiftningen erfordrar grundlagsändringar, ankommer
det ej på utskottet att upptaga fråga därom». Övriga för utskottet uppenbara
brister i lagen avfärdar utskottet med den ovilliga granskarens lätta hand. Det
heter i utskottsutlåtandet, att sådana omständigheter enligt utskottets mening
icke tillkommit, att riksdagen nu borde göra framställning örn ändringar i lagen.
Och de allvarliga anmärkningar och förslag, som närmast taga sikte på att skapa
större effektivitet och icke avse någon ändring av lagens syfte och som framförts
uti motioner, väckta i ämnet, avfärdas utan realprövning med uttalandet,
att det torde vara lämpligt att prövningen, huruvida ändring i upplösningslagen
på dessa punkter är erforderlig, för att göra ett upplösningsbeslut tillräckligt
effektivt, i första hand får ankomma på Kungl. Majit i samband med ståndpunktstagande
till frågan örn lagen skall sättas i tillämpning. Den ståndpunkt,
första lagutskottet härmed intagit, är ägnad att väcka icke endast förvåning
utan vad mer är allvarliga betänkligheter.

Utskottet ifrågasätter icke behovet av en lagstiftning på detta område och
bestrider icke, att den lag, mot vars fortsatta giltighet utskottet icke har någon
erinran, är behäftad med väsentliga brister, som uppenbarligen, innan lagen
sättes i tillämpning, måste botas för att göra lagen effektiv. Trots detta och
trots att utskottet givetvis är fullt medvetet örn att det här gäller en försvarsoch
beredskapslagstiftning av vital betydelse för vårt lands .säkerhet, skjuter
utskottet ifrån sig ansvaret för en allvarlig omprövning av de föreliggande pro -

Xr 25.

Fredagen elen 19 juni 1942 e. m.

Forisatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

blemen. Utskottet nöjer sig icke med detta. Utskottet avvisar varje tanke på
att hos Kungl. Majit begära en utredning, en utredning som tager sikte på att
undersöka i vad mån lagbestämmelserna skulle kunna erhålla en formulering,
som gjorde tillämpningen lättare och framför allt rättvisare och riktigare.

Mot de erinringar, vilka framförts i de motioner, som hänvisats till utskottet,
har utskottet icke framställt någon erinran. Utskottet har överhuvud taget icke
tagit ståndpunkt till dem och detta av naturliga skäl. Det lärer nämligen vara
uppenbart, att örn man går in för en skyddslagstiftning, så bör denna också
göras så effektiv som möjligt. Vad som fordras för att tillgodose detta krav är
bland annat, att åt lagen ges ett sådant innehåll, att den i görligaste mån förhindrar,
att en upplöst sammanslutning i annan form fortsätter sin verksamhet.
Vidare bör stadgandet om förverkande av upplöst sammanslutnings egendom
göras tillämpligt även mot juridiska personer och andra, vilka för sammanslutnings
räkning omhänderhava egendom.

Här föreligger en brist i lagen, som gör det möjligt för en förening att genom
en bulvan, ett bolag eller en förening förfoga över medel, som sedan icke
kunna förklaras förverkade. Möjligheterna att bekämpa den statsfientliga propagandan
böra utvidgas, och ytterligare synes erforderligt att bestämmelserna
i 3 § 3 stycket omformuleras, så att egendom, som användes för att främja
fortsättningen av den förbjudna verksamheten, skall förverkas, icke endast då
den, som det nu står i lagen, nyttjas med ägarens eller hans ställföreträdares
samtycke, utan så snart det icke är uppenbart, att nyttjandet skett utan dennes
vetskap. Allt detta synes vara ändringar, som redan nu kunna genomföras,
ändringar som skulle förstärka denna lag och skapa en större och återhållande
kraft hos denna lagstiftning.

Vad man kan anföra till stöd för att denna lag överhuvud taget antagits är
att den verkat återhållande på sammanslutningar, vilkas syfte är mer eller
mindre statsfientligt. Men denna effekt kan inte bli tillräckligt stark, om inte
lagen är så effektiv som det är möjligt. Den förlorar i skärpa av den kritik,
som en lång tid har riktats mot densamma, utan att detta har föranlett något
annat besked från riksdagens eller andra myndigheters sida än att vad som
behövs skola vi rätta till när lagen skall sättas i kraft. Skall den emellertid
förstärkas först när den kommer att tillämpas, innebär detta ett mycket betänkligt
avsteg, synes det mig, från en princip som inom strafflagstiftningen
måste tillmätas stort värde. Man kan inte ge en sådan lagstiftning retroaktiv
verkan, och det är såvitt jag förstår inte riktigt att inte från början klarlägga
för medborgaren, vad han har att vänta på strafflagstiftningens område. Men
enligt lagutskottet föreligger det ändock inte anledning för riksdagen att taga
ställning till de framförda ändringsförslagen. Motiveringen är den, att det i
första hand får ankomma på Kungl. Maj :t att pröva förslagen, när Kungl.
Majit tar ståndpunkt till frågan, om lagen skall sättas i tillämpning.

Motiveringen är, såsom framgår av vad jag förut sagt, icke hållbar, ty
Kungl. Maj :t har trots de anmärkningar, som redan vid lagens tillkomst framställdes,
och trots att lagens bristfälligheter ligga i öppen dag underlåtit att begagna
de tillfällen, som erbjudits till en omprövning eller i varje fall en justering.
I en vital försvars- och beredskapsfråga •— ty som sådan betrakta vi
denna lagstiftning _— kan riksdagen dock icke skjuta ifrån sig sin del av ansvaret.
Ansvaret ligger och bör ytterst ligga hos riksdagen i en fråga som
denna. Det är betänkligt nog, att i många frågor tidsläget nödvändiggjort en
förskjutning av ansvaret och beslutanderätten från riksdagen till regeringen.
Men denna utveckling borde väl inte riksdagen utan tvingande skäl främja.
Ett bifall till utskottets förslag med dess motivering innebär emellertid, att

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Xr 25.

Fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

riksdagen utan skäl springer ifrån sin rätt oell plikt att fritt pröva och besluta,
vad som kan anses vara för rikets bästa erforderligt och gagneligt. Och
anser riksdagen att här kräves en omprövning, då är det riksdagens sak att
göra en hemställan örn en sådan omprövning hos Kungl. Maj :t.

I den mån utskottet förmenar, att med ett botande av bristerna skall anstå
till den tidpunkt då lagens tillämpning blir aktuell, så räcker det med att erinra
örn att erfarenheten från andra länder på ett omilt sätt visat, att det är för
sent att beställa vapnen när de första stridshandlingarna taga sin början eller
den inre fronten genombrutits av den femte kolonnen.

Ehuru ingen lär kunna bestrida, att lagen i dess nuvarande utformning är
bristfällig — säkerligen vill inte heller utskottet bestrida detta — avvisar utskottet
tanken på att riksdagen skulle begära en utredning. Motiveringen härför
är den att enligt utskottets mening sådana omständigheter icke tillkommit,
att riksdagen nu borde göra en framställning till Kungl. Maj:!. Men vad är
det för omständigheter som skulle ha tillkommit för att motivera, att man avvisar
tanken på utredning rörande en omprövning av en ineffektiv lagstiftning?
Tror man att den femte kolonnen slagit till reträtt? Är det inte snarare så, att
den söker befästa sin ställning och flytta fram sina positioner? Och är det inte
riktigt vad justitieministern konstaterar i propositionen nr 27, där han betonar
vikten av en utbyggnad av samhällsskyddet på detta område?

»Det har», säger justitieministern, »kunnat fastställas, att under de senaste
åren brott riktade mot rikets säkerhet förekommit eller planlagts i en icke obetydlig
omfattning, delvis under ledning av utländska agenter. Det är anledning
att observera, att i dessa brottsliga förehavanden deltagit åtskilliga personer,
som tillhört eller tillhöra det kommunistiska partiet eller annat ytterlig -hetsparti. Det har också kunnat konstateras, att dessa partier genom sin verksamhet
vållat svårigheter av utrikespolitisk art.» Detta är justitieministerns
uttalande, som jag endast åberopar för att ange regeringens bedömande av de
särskilda omständigheter, som utskottet inte har kunnat upptäcka.

Jag frågar mig för övrigt i detta sammanhang, örn inte det riktiga vore att
man vände på saken, att man begärde att utskottet skulle se saken så, att det
fordrades särskilda skäl för att icke göra en ineffektiv lagstiftning effektiv.

Man frågar sig vad det är för bärande skäl som motivera, att riksdagen
stillatigande finner sig i att en av riksdagen och Kungl. Majit stiftad lag, som
befunnits behäftad med brister, icke göres till föremål för granskning och förbättring,
om icke Kungl. Maj :t täckes taga initiativ i frågan. Och ■—• väl att
märka — den omständigheten att Kungl. Maj :t underlåtit och underlåter att
ta initiativ är redan den en särskild omständighet, som tillkommit.

Riksdagen har i år liksom förr örn åren hos Kungl. Maj :t begärt utredningar
och förslag i frågor, som många gånger varit av sådan art, att deras handläggning
kunnat utan skada eller fara uppskjutas till lugnare tider. Då har
sällan försports någon tvekan från vederbörande utskotts sida att söka föra
saken framåt. Men när det gäller en så allvarlig sak som vårt försvar och vår
beredskap mot de kolonner, som utgöra en fara för den inre fronten, då kommenderar
första lagutskottet halt — med en loj anvisning, att Kungl. Maj :t val
en gång finner skäl överväga ett tillgripande av upplösningsvapnet, och då får
Kungl. Majit se efter örn det är tillräckligt effektivt.

Det svenska folket, enat i vakt och värn för rikets trygghet, frihet,_ oberoende
och enhet, har rätt att kräva av oss, av Sveriges riksdag, att vi inte av
räddhåga, liknöjdhet eller annan orsak undandra oss att vaka över att från
statsmakternas sida också allt göres, som överhuvud taget är möjligt, för att
trygga vår inre och yttre säkerhet. Det ansvaret måste vi bära.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

Det är på nu anförda skäl, herr talman, som jag anslutit mig till den av herr
Karl Emil Johanson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, som
går ut på begäran örn en utredning.

I detta anförande instämde herrar förste vice talmannen Magnusson, Lindmark,
Persson i Falla, Gustafsson i Lekåsa, Holmdahl, Lundh, Janson i Frändesta,
Liedberg, Henriksson, Birke, Hammarlund, Olson i Göteborg, Sefve,
Andersson i Gisselås och Blombäck.

Herr Lindqvist: Herr talman! Innan vi gingo hem till middagen vädjade
talmannen till oss, att vi skulle försöka fatta oss kort, detta med hänvisning
till den långa föredragningslistan. Jag hade tänkt att taga talmannen på orden
och nöja mig med ett enkelt yrkande örn bifall till utskottets hemställan,
men efter det anförande, som herr Gezelius nu hållit, skulle det väl inte vara
fullt juste att bara säga dessa ord.

Det lagförslag som nu föreligger är ju en gammal bekant. Två gånger förut
har till riksdagens behandling förelagts en provisorisk lag, som vi ha antagit,
först 1940, därpå 1941, och nu hemställer Kungl. Majit örn att lagen skall
förnyas på ännu ett år. — Det är glädjande att förhållandena här i landet
ha varit och äro sådana, att denna lag icke har behövt sättas i tillämpning.
Jag vill livligt hoppas, att även i kommande dagar förhållandena skola bli
sådana, att vi kunna skydda oss mot det onda, det här är fråga om, utan att
behöva tillgripa upplösningslagen.

Det förvånar mig att man uppträder här med ett sådant anförande som
herr Gezelius hållit. Jag trodde eljest när det gällde denna lagstiftning och
dess tillämpning, att vi från de olika partierna voro överens om att detta var
en lagstiftning, som man inte skulle tillgripa, såvida det inte visade sig omöjligt
att komma fram på något annat sätt. När första lagutskottet behandlade
proposition nr 27, rörande ändring av 8 kap. strafflagen, hade justitieministern
tagit upp denna fråga och avgav där en deklaration örn hur regeringen
såg på dessa spörsmål. Jag tror även att statsministern i remissdebatten lämnade
samma förklaring, som finns i denna proposition, där det heter, att »det
är ett sedan många år känt faktum, att inom vårt land finnas individer och
sammanslutningar, vilkas verksamhet, särskilt i tider av oro, utgöra ett hot
mot allmän ordning och säkerhet». Det tillägges, att »det är en klar nödvändighet
för statsmakterna att övervaka sådan verksamhet och förhindra att
den blir till allvarlig skada för landet».

Regeringen visste sålunda redan vid den tidpunkten — vi behöva inte tala
örn det för den nu — att detta är ett område, som kräver vaksamhet, och regeringen
var beredd och är det säkerligen ännu att övervaka vad som här
förekommer och se till vad som kan göras för att förebygga »skada». Justitieministern
erinrar i sitt yttrande i propositionen om att 1940 års lagtima riksdag
antog en lag, som ger rätt till upplösning av vissa samhällsfientliga sammanslutningar.
»Det har», säger justitieministern, »varit under övervägande att
bringa denna lag i tillämpning», men övervägandet har lett till negativt resultat.
Varför? Jo, »även om den samhällsskadliga verksamheten därigenom
skulle försvåras är det emellertid tydligt och ävenledes bestyrkt av erfarenheter
från andra länder, att genom upplösningen i och för sig denna verksamhet
icke skulle kunna förhindras». Och så erinrar justitieministern örn — det
trodde jag, herr Gezelius, att även högermännen inom regeringen voro ense
med bondeförbundaren justitieministern örn — att detta är ett område, där
det möter stora svårigheter att lagstifta. Men regeringen ville ändå ha denna
lag att gripa till, örn så skulle visa sig erforderligt. Det är ju så beträffande

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

denna lag oell övriga fullmaktslagar, att innan de kunna träda i tillämpning
skola de underställas riksdagen; regering och riksdag skola vara överens om
att lagen skall träda i kraft.

I första lagutskottet ha vi inte funnit, att det kunde tillkomma oss att här
rikta en uppmaning till regeringen att ändra ifrågavarande lag. Första lagutskottet
har, som herr Gezelius vet, vid något tillfälle när vi haft särskild
anledning därtill, tillfrågat sakkunskapen för att få höra, hur det ligger till
på såväl det ena som det andra området. Men även örn vi denna gång hade
förfarit så, skulle vi icke ha kunnat bli så insatta i dessa förhållanden som
regeringen är. Ty jag har all anledning tro, att vad som här förekommer i
fråga örn propaganda och sådan verksamhet från de partiers sida, det här
närmast gäller, är regeringen väl förtrogen med. Och skulle förhållandena
bli så svåra, att regeringen lägger fram en proposition örn lagens ikraftträdande,
tar jag för givet att regeringen den dagen är på det klara med, huruvida
lagen är tillfyllest i det skick, vari den befinner sig, eller behöver ytterligare
kompletteras. Vidare sade herr Gezelius att första lagutskottet icke
vill taga ansvaret här, att utskottet kastar det ifrån sig. Nej, det är icke så,
herr Gezelius, vi äro i utskottet icke rädda för att taga ansvaret men vi tycka,
att det är onödigt att vi giva oss in i oträngt mål, när vi veta, att det icke
behöves.

I den motion, som bondeförbundets riksdagsrepresentanter väckt, citeras
vissa brottstycken ur ett föredrag, som justitieministern höll vid ett tillfälle,
ett föredrag, som i pressen var mycket uppmärksammat. Av detta föredrag
framgår, att justitieministern väl känner till förhållandena så som de äro,
bättre säkerligen än både herr Gezelius och jag. Jag tror icke för min del
att bondeförbundets representant här i riksdagen, justitieministern Westman,
är en så ansvarslös man. Om han skulle finna att denna lag behöver bringas
i tillämpning eller behöver kompletteras, behöver han icke, tror jag, någon
särskild uppmaning därtill, vare sig från sin riksdagsgrupp eller från riksdagen
i dess helhet.

Vi måste under tider som dessa ha det allra största förtroende för regeringen.
Det går icke eljest. Det har också visat sig, att vi under de år, som
gått sedan kriget bröt ut, icke farit illa av att vi haft detta förtroende för
regeringen. Jag tror det vore lyckligt även i fortsättningen att icke minst i
en fråga som denna få räkna med att regeringen känner sitt ansvar. Skulle
här nödvändigtvis behöva göras något, blir det gjort, utan att riksdagen skickar
någon skrivelse. Helst skulle jag vilja, som jag förut sade, att denna lag
aldrig behövde bringas i tillämpning — jag tror, att jag icke är ensam örn
den uppfattningen, den delas säkerligen av flertalet medborgare i detta land
och även av flertalet i riksdagen — men tydligt är, att skulle vi icke kunna
råda bot mot det onda, som under vissa tider varit större än kanske för tillfället,
är det tydligt, att då få vi icke rygga tillbaka för en lagstiftning. Då
litar jag på att regeringen tager erforderligt initiativ.

För närvarande ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan, vilket
är detsamma som yrkande örn bifall till propositionen.

Häruti instämde herrar Vougt, Hällgren, Gustafsson i Tenhult, ''Andersson i
Tungelsta, Hallberg, Sundström i Vikmanshyttan, Berg, Hedlund i Östersund,
Pettersson i Degerfors och Björling.

Herr Gezelius erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Lindqvist uppehöll sig i början av sitt anförande vid frågan
örn upplösningslagen överhuvud taget skulle tillämpas eller icke. Det är icke

Nr 25.

Fredagen den. 19 juni 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

för mig ett aktuellt spörsmål. Jag har icke berört detta och finner icke anledning
att i denna diskussion beröra den frågan. Jag har endast gått in på
bristfälligheterna i lagen och sett dessa ur strängt juridisk synpunkt och med
hänsyn till riksdagens ställning till denna beredskapsfråga. Det gäller här
en ömtålig lagstiftningsfråga, som måste göras till föremål för noggrant bedömande.
Om denna lag dessvärre måste tillämpas, skulle jag finna det i hög
grad otillfredsställande ur riksdagens synpunkt att som herr Lindqvist sade
få lagen till behandling endast under några dagar. Kungl. Majit måste nämligen
kanske hasteligen bringa denna upplösningslag i tillämpning. Det blir
då icke tid för riksdagen att underkasta lagen en lugn och omsorgsfull granskning.

Jag erinrade år 1940, att jag fann det beklagligt att denna lagstiftning
icke tillkommit långt tidigare, när vi under lugnare förhållanden kunnat se
fullkomligt fritt på denna sak. Örn någon nu uppträder och yttrar något i
denna sak, tror man att vederbörande genast vill bringa lagen i kraft mot det
eller det partiet, men så är icke fallet.

Herr Lindqvist, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle anförde:
Herr talman! Endast några få ord till herr Gezelius. Jag förstår icke
honom. Får riksdagen flera dagar på sig att pröva lagen, örn riksdagen skriver
till regeringen? Det kunna vi icke få. Icke menar väl herr Gezelius att en
riksdagsskrivelse nödvändigtvis behöves för att hålla Kungl. Maj:t vaken.
Kungl. Majit sitter icke med armarna i kors utan att göra någonting. Jag
utgår ifrån att regeringen är så vaken, att den gör vad som skall göras, utan
att vi skriva till Kungl. Majit.

Herr Gezelius erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag tar fasta på detta. Är det så, att jag från regeringens sida
kan få den upplysningen, att regeringen ämnar verkställa denna utredning
utan initiativ från lagutskottets sida, vore detta gott och väl, men gör icke
regeringen det, finner jag att lagutskottet bort begära att få detta förberedande
arbete utfört.

Härefter anförde

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Med anledning
av det sista yttrandet vill jag lämna en upplysning. Jag ämnar icke blanda
mig in i diskussionen, huruvida riksdagen skall skriva till regeringen eller
icke. Men jag kan meddela att frågan örn vilka kompletteringar, som kunna bliva
nödvändiga, när man skall bringa lagen i tillämpning, har varit dryftad inom
regeringen. Jag har här i min hand en p. m., som utarbetats inom justitiedepartementet,
och den är dagtecknad den 14 oktober 1941. Man har däri dels
undersökt förhållandena i andra länder, dels diskuterat vilka åtgärder som
kunna bliva nödvändiga, därest lagen skall bringas i kraft, och där finnas
också utarbetade lagförslag i den fråga, som sedan kommer under behandling
här, nämligen frågan örn hur man skall förfara med representanter för offentliga
institutioner och församlingar. Jag bär velat lämna denna upplysning nu
för att kammaren skall, som herr Lindqvist säger, veta att regeringen icke
sover.

Herr Gezelius, som nu på begäran åter erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Endast en kort replik. Jag finner det anmärkningsvärt

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

att i den proposition, som framlagts, icke någonting nämnts örn att det inom
regeringen gjorts någon utredning örn möjligheterna att rätta de brister, som
av mig och andra påtalades redan år 1940, och de brister, som påtalats i tiden
därefter.

Vidare anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det är en förnämlig och utsökt
samling högermän, som med herr Skoglund i Doverstorp i spetsen passat
på att utnyttja regeringens förslag, att upplösningslagen skulle få fortsatt
giltighet, till att kräva en ytterligare skärpning av denna lag.

I den diskussion som hittills försiggått i kammaren lia orden kommunism
och kommunist inte blivit nämnda. Men hur högern för sin del vill använda
upplösningslagen kom ju till synes vid den kampanj, som nyligen genomfördes
för att få den tillämpad mot kommunistiska partiet. Högern ser i lagen om
upplösning av vissa sammanslutningar -— och detta med rätta — ett användbart
tillhygge mot arbetarrörelsens förenings- och församlingsfrihet. Högern
ser i upplösningslagen, med dess vaga formulering örn att den kan tillämpas
mot sammanslutning, som allvarligt stör ordningen inom landet, ett medel
som skall kunna hjälpa rikemännen att kväsa varje missnöjesyttring mot den
ordning som innebär, att folkfrihetens försvarare ofta förföljas, medan folkfienderna
gynnas och lämnas frihet att verka efter behag — som hittills har
skett i stor utsträckning -— och som dessutom innebär, att krigsbördorna fördelas
orättvist.

Den under vilda stridsrop från minst sagt tvivelaktiga demokrater, sådana
som herr Skoglund i Doverstorp, herr von Seth och flera andra bland motionärerna,
igångsatta förbudskampanjen har ju för tillfället mynnat ut i intet,
beroende på att förhållandena utanför vårt land inte utvecklat sig så, som
de hade tänkt sig och hoppats. Många av de svenska förbudsanhängarna funno
nämligen, att de utländska initiativtagarna till förbudskravet inte var så
mycket att hålla i handen eller stödja sig vid, när den svenska borgerliga demokratien
skulle avlivas. Dessutom misslyckades förbudskampanjen genom
att det blåste upp en folkstorm mot förbudslagen, som förbudsanhängarna inte
kunde motstå.

Nu kräver alltså högern en skärpning av förbudslagen. Den främste och
fränaste kämpen i riksdagen för den privata äganderättens helgd, herr Skoglund
från Doverstorp, går till attack mot äganderätten! Han vill nämligen
inte nöja sig med den nuvarande lagbestämmelsen om att upplöst sammanslutnings
egendom skall vara förverkad till kronan, han vill dessutom lia det
ordnat så, att örn exempelvis en ägare av ett tryckeri under den tid ett parti
varit lagligen tillåtet mottagit beställningar på tryckalster för detta partis
räkning, skall upplösning av partiet medföra, att ägaren av detta tryckeri
berövas sin egendom. Därmed tror sig herr Skoglund ha räknat ut, hur man
skall kunna dels förmå ägare av exempelvis tryckerier att icke betjäna för
högern misshagliga politiska riktningar och dels komma åt de pengar, som
fattiga arbetare, i trots mot de ekonomiskt mäktiga, samlat ihop till egna,
kollektivt ägda tryckerier. Men därmed har också den privata äganderättens
bålde riddersman, herr Skoglund från Doverstorp, avslöjat, att äganderätten
för honom trots allt inte är någon orubblig princip. Den är för honom och
hans gelikar helig endast när den skyddar den enskildes lagliga rätt till utsugning,
däremot inte när det är frågan örn de utsugnas egendom, som alltså
inte kan användas för att betjäna de rikas klassprivilegier.

Andra hammarens protokoll 19b$2. Nr 25.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

Herr Skoglund vill dessutom förbjuda f. d. medlemmar av en upplöst sammanslutning
att tillhöra andra organisationer, som exempelvis föreläsningsföreningar
och studiecirklar. Vöre det inte lika gott att herr Skoglund föreslog
ytterligare några paragrafer i lagen, med stadgande om att sådana medlemmar
med ens skulle fullständigt oskadliggöras efter det nyordningsmönster, som
tydligen föresvävat herr Skoglund när han skrev sin motion? Det är antagligen
dit herr Skoglund syftar.

Och högermannen herr Håstad vill med sin motion komma arbetarrörelsen
som internationell rörelse till livs med en bestämmelse om att »sammanslutning
. . ., som underhåller utländska förbindelser av beskaffenhet att allvarligt
rubba tilliten till medlemmarnas trohet mot riket», må upplösas. Eller kanske
jag missförstår herr Håstad? Kanske menar han att den av honom föreslagna
lagbestämmelsen i stället skall utgöra ett hot mot exempelvis de höga herrarna
i högerpartiet, som sitta i Tysk-svenska föreningens styrelse? Kanske
menar herr Håstad, att det skall utgöra ett hot mot den medlem i högerpartiet,
som alltsedan krigsutbrottet rest runt på världshaven i sin lyxbåt
och komprometterar gamla Sveriges neutralitetspolitik genom utländska förbindelser
av känt slag. Är det något sådant han vill komma till livs eller avser
han, att hotet skall riktas mot de högermän, som på olika sätt ständigt utmanande
och demonstrativt givit till känna sina sympatier för de makter,
som utgöra det verkliga hotet mot Sveriges frihet? Den av honom föreslagna
paragraf ändringen utgör kanske icke en fara främst för kommunisterna. Jag
tycker det är för packet begärt av honom att begära, att det parti, som har
majoritet i riksdagen, skall acceptera ett sådant förslag, detta parti, som självt
tillhör en internationell sammanslutning med grundstadgar, som bland annat
säga, att »den socialistiska arbetareinternationalen är en union av det socialistiska
arbetarepartiet, vilket deklarerar som sitt mål att ersätta den kapitalistiska
produktionsordningen med en socialistisk ordning och som i klasskampen,
vilken tar sig uttryck i den politiska och ekonomiska kampen, ser medlet
för arbetareklassens frigörelse». Detta parti, som tillhör en international med
anslutningsbestämmelser, där det bland annat även heter, att »Internationalen
kan blott vara en levande realitet i den mån dess beslut i alla internationella
frågor betraktas såsom bindande för de partier, varav den består. Varje beslut
av den internationella organisationen skall alltså innebära en frivilligt medgiven
begränsning i de anslutna partiernas autonomi.» Under sådana förhållanden
kan han knappast ha förhoppning örn att vinna majoritetspartiet i
riksdagen för sitt vilda förslag.

Högern vill alltså icke nöja sig med upplösningslagen, sådan den nu är formulerad,
trots att man fått en rad andra lagar, som gå i samma riktning som
den nu behandlade. Högern har fått förbudslagen, sådan den nu är utformad,
därtill en lag örn transportförbud, en tjänstepliktslag och vidare inskränkningar
i tryckfriheten, och sådana fullmakter ha lämnats till polisen, att t. o. m. borgerliga
människor drabbats av sådana polisåtgärder att de rent bokstavligt
talat givit upp andan. Men aptiten växer medan högern äter. Högern är omättlig
i sin paragrafhunger. Arbetarerepresentanterna och övriga, som förklara
sig vara anhängare av demokrati och frihet, lia nu anledning säga ifrån, att nu
får det vara nog. Nu bör det vara på tiden att utvecklingens hjul vridas i
annan riktning än mot polis- och förbudsstat. I den riktningen har det gått
hittills.

Mångå av demokratiens anhängare ha hittills sökt stärka sin ställning i de
borgerliga reaktionärernas ögon genom att gå på undantagslagstiftningens väg
mot kommunisterna. Men kom ihåg, att man kan icke stifta undantagslagar

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

mot kommunisterna, utan att de drabba alla frihets- och framstegsvänliga krafter,
därför att reaktionen, efter utländskt föredöme, stämplar varje reagens mot
sig själv såsom kommunism. Många av demokratiens anhängare ha accepterat
undantagslagstiftning i förhoppning att därmed kunna åstadkomma sammanhållning
och enighet. Men den sammanhållning man ernår till det priset blir
en sammanhållning till döds för demokrati och frihet. Man kan icke stärka demokratien
genom att, med tal örn att den skall värnas, ta död på densamma.
Det är att handla lika vanvettigt som den, vilken i fruktan för döden begår
självmord.

Till högerpartiets herrar och damer vill jag säga: Känns det ändå inte litet
kusligt för er själva med ert ständiga stridsrop om kamp mot kommunismen?
Det är nämligen så, att det stridsropet av allt flera tages för vad det i verkligheten
är, nämligen ett eko från de kretsar ute i världen, som öppet gå till en
bestialisk kamp för att avskaffa allt vad frihet, demokrati och människovärde
heter. Dessa krafter nyttja samma fältrop som ni. Effekten därav Dlir allt
mindre, allt eftersom folket kan konstatera att den idé, vilken ni vill komma till
livs, ändå förmår frambringa beundransvärda och heroiska kämpar för friheten.
Folk förstår i allt större utsträckning att en sådan idé, trots allt vad
ni hävda, icke kan vara det onda, som ni vill framställa den att vara. Ni frukta
kommunisterna, och de, som gripas av fruktan, ha lätt för att göra dumheter.
Högerns antikommunistiska politik bär den vettlösa fruktans och därmed också
dumhetens kännemärken. Vi kommunister begära icke annat än att i fri tävlan
med övriga få verka för våra åsikter bland folket för att med övertygelsen som
medel söka göra vår vilja till folkflertalets vilja. Våga ni icke giva oss den
rätten, då vilar er politik och det samhällssystem, det ekonomiska system, som
ni vill värna, på så svag grund, att ni icke ha förhoppningar om att det skall
kunna räddas med lagbestämmelser.

Med hänsyn till vad jag anfört, ber jag, herr talman, få yrka avslag på regeringens
proposition nr 259.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Den, som i någon mån sökt följa
med de senaste årtiondenas utveckling, har fått klart för sig att en samhällsordning
kan hotas och äventyras på olika sätt, icke bara därigenom att en stat
lider nederlag i krig, den kan också äventyras genom att undergrävas inifrån.
Örn försvarsviljan och tilltron till det egna landets framtid förstöras, då tror
jag knappt någon folkstyrelse i världen förmår hålla ut. Det är därför, som vi
ha haft den uppfattningen, att lika nödvändigt som det är att stärka vår försvarsberedskap
på det militära området, lika nödvändigt är det att göra det
på det område, som det här är fråga om. Det kan synas, som örn det är en viss
stiltje för närvarande, att det kanske är lugnare, än man kunnat iakttaga vid
andra tillfällen. Jag tror dock icke att vi skola hängiva oss åt en sådan förhoppning,
att det mullvadsarbete som på många håll pågått nu har upphört.

Jag vill erinra om vad statsministern yttrade i remissdebatten. Han redogjorde
då för hur det fastställts, att under de senaste åren brott mot rikets säkerhet
planlagts i icke obetydlig omfattning, delvis under ledning av utländska
agenter. Det är anledning observera att det i dessa brottsliga förehavanden deltagit
åtskilliga personer, som tillhört eller tillhöra kommunistiska partiet eller
andra ytterlighetspartier. Även justitieministern har i olika sammanhang, delvis
i föredrag, framhållit, hur han gjort iakttagelser, som vittna om, att det
icke är väl beställt. Jag förmodar, att han har bättre tillgång till material i
det hänseendet än vi andra.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

Vi ha alltså kommit fram till att det är en allvarlig risk att icke i nuvarande
tidsläge försöka försvara oss med så effektiva medel som möjligt, om så
behöves. Även örn det är ett litet antal personer, som för närvarande äro medlemmar
i dessa organisationer, kan man dock ej förhindra, att i en farlig situation,
i ett spänt läge, deras antal kan mångdubblas, vilket för statsledningen
kan bli en utomordentligt besvärlig sak för att icke säga medföra uppenbar
fara.

Jag vet att majoriteten i denna kammare icke gärna vill höra på de bär varningarna
och icke vill tro på att faran kan vara så stor. De mena att högern ser
spöken mitt på ljusa dagen. För några år sedan såg man på det sättet på vår
inställning i försvarsfrågan. Jag tror, att man ändrat sig avsevärt på den punkten.
Det var ju först den folkopinion, som växte upp vid det ryska överfallet
på Finland, som medförde, att riksdagen antog en lag örn upplösning av vissa
sammanslutningar. Det påpekades, när denna lag tillkom, och det har sedan
i olika sammanhang framhållits och erkänts, att denna lag icke är utformad på
ett tillfredsställande sätt, utan att den borde göras mera effektiv.

Det är denna ofullständiga och bristfälliga lag, som vi i dag. på Kungl.
Maj :ts förslag och efter tillstyrkande av första lagutskottet, skola förlänga för
andra gången. Men alltjämt vill man, att den svenska rättvisan — om jag får
uttrycka det så — skall gå på post med oladdat gevär. Jag hörde visserligen,
att hans excellens herr statsministern, för att bemöta talet örn att regeringen
icke skulle lia sin uppmärksamhet riktad på saken, hänvisade till en gammal
promemoria från hösten år 1941. Det är dock en rätt lång tid sedarj dess, och
man borde kunna förvänta, att under den tiden verkligen något nytt åstadkommits.

Vi ha i motioner från högerhåll föreslagit sådana ändringar i lagen, som
skulle göra ingripandena mera effektiva än som är möjligt med lagens nuvarande
avfattning. Men utskottet anser, att en prövning av nödvändigheten
av sådana ändringar först bör ske i samband med att Kungl. Maj :t tager
ställning till om lagen skall tillämpas i ett konkret fall. Utskottet vill med
andra ord icke vara med örn en förstärkning av denna försvarsberedskap, och
herr Lindkvist har i sitt anförande i kväll sökt motivera, varför man icke bör
göra det. Herr Lindkvist menade, för det första att man vore överens om, att
det kanske icke förelåg något behov och för det andra att det uttalande, som
gjordes av statsministern i remissdebatten, väl finge tydas så, att alla de som
medverkade i regeringen voro ense om att så icke heller borde ske. Jag har
framför mig statsministerns uttalande i remissdebatten, och efter vad jag kan
se var man väl icke så alldeles överens örn hur man borde förfara på detta
område. Statsministern yttrade: »Frågan örn åtgärder mot den samhällsskadliga
verksamheten har, som alla veta, varit föremål för en mycket noggrann
prövning inom regeringen. Därvid har också det s. k. partiförbudet och därmed
sammanhängande spörsmål ingående diskuterats. Örn lämpligheten och
nödvändigheten av att tillgripa en sådan åtgärd ha olika meningar gjort sig
gällande inom regeringen, liksom fallet varit här i riksdagen och i den offentliga
debatten.» Jag befarar, att man kanske icke blivit så mycket mera överens
på den punkten i dag än man var första dagarna i januari.

Det har alltså framhållits i olika sammanhang -— jag hörde det bl. a. när
jag lyssnade på debatten i första kammaren — att det är tids nog att vidtaga
den förbättring, som kan vara nödvändig, när det blir fråga örn att börja
tillämpa lagen.

Mot detta skulle jag vilja framhålla, att det enligt min uppfattning är ur
rättssäkerhetssynpunkt betydelsefullt, för att icke säga mycket betydelse -

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

fullt, att de nödvändiga förändringarna företagas omedelbart och ej först när
lagen skall träda i kraft.

Jag vill bl. a. motivera det med att vi här i landet avse att strafflagen skall
verka avskräckande, så att vederbörande tänka på vad de företaga sig. Ju
svagare en lag är utformad, ju flera kryphål den öppnar, desto mindre avhållande
och förebyggande verkan måste den ha. En lagstiftning, som medger
ingripande mot de flesta former av statsfientlig verksamhet, måste väl i
alla händelser verka mera tillbakahållande än en lag, som man redan från
början har klart för sig kommer åt endast en relativt liten del av dylika handlingar.
När vi gjorde ändringar i lagstiftningen örn förmögenhetsbrott hade
jag åtminstone den uppfattningen, att man gick efter en sådan linje, och samma
var förhållandet ifråga örn spionerilagstiftningen.

Det sades också i den debatt, som jag hade tillfälle att åhöra i första kammaren,
att riksdagen säkerligen hade möjlighet att vidtaga nödiga förbättringar,
då beslutet örn upplösning skall fattas. Jag ber att få påminna om, att
denna lag redan trätt i kraft men aldrig tillämpats.

Jag skulle knappast tänka mig, att det kan vara i överensstämmelse med
svensk och västerländsk rättsuppfattning överhuvud taget att ge en strafflag
tillbakaverkande kraft. Systemet att i efterhand skriva en ny strafflag eller
att avsevärt utöka de straffbara handlingarnas antal bör enligt min mening
icke godkännas. Skola vi lia möjlighet att ingripa mot dem, som bedriva statsfientlig
verksamhet, måste brottsbeskrivningen och straffbuden i rättssäkerhetens
intresse ges sin slutliga avfattning så snart som möjligt. Det är otänkbart,
att man skulle ingripa mot och straffa dem som före lagändringen trätt
i kraft exempelvis ställt egendom till förfogande för dylik sammanslutning.
Samhällets intresse av att denna lagstiftning blir effektiv tror jag icke får
förbises. Med andra ord: vilja vi, när vi besluta örn upplösning av en sådan
sammanslutning, verkligen ha möjlighet att komma åt dem som enligt brottsbeskrivningen
i lagen gjort sig skyldiga till straffbar handling, anser jag, att
vi måste ha effektiva bestämmelser utformade i förväg.

Jag kan icke, herr talman, vid behandlingen av förevarande fråga underlåta
att säga, att jag tycker att det hela verkar som de obotfärdigas förhinder.
Det kan väl ändå icke vara meningen, att vi ha utformat denna lag såsom en
platonisk gest och att den icke skall göras sådan, att man verkligen kan använda
den, örn den behövs.

Herr Persson i Stockholm hade en hel del att anföra här. Jag skall icke
taga upp någon debatt med honom. Det tror jag knappast skulle löna sig.
Men när han talar örn att man skulle med denna lag kanske söka komma åt
och tillgripa fattiga arbetares slantar, som de samlat ihop t. ex. till ett tryckeri,
vill jag bara säga herr Persson detta: Det må vara vilka slantar som
helst, rikas eller fattigas -— hopsamlar man dem och använder dem till sådana
ändamål, som äro uppenbarligen sa.mhällsskadliga och äventyra vår frihet
eller göra det omöjligt för den svenska statsledningen att hålla greppet över
vad som sker, då behöver man icke ha det ringaste förbarmande med vederbörande.
Då får man se till, att man tager itu med dem som åstadkomma
skada.

Herr Persson talade örn att man genom denna lag förbereder nyordning här
i landet. Jag ber få säga herr Persson, att mitt syfte, när jag vill ha så vittgående
möjligheter som låta sig göra för att oskadliggöra dem som söka skada
rikets säkerhet, är just att förebygga nyordning — och den nyordningen må
komma från vilket väderstreck som helst. Vi lia här i Sverige en urgammal
svensk självstyrelse. Vi ha varit vana att sköta oss själva. Det är på den

Nr 26.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Motioner
angående lagstiftning
örn
förverkande
av vissa allmänna
uppdrag
m. m.

Fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

grunden vi byggt upp det svenska rättssamhället. Det är detta vi vilja bevara,
det är för att värna och bevara detta som jag och mina meningsfränder
icke ge oss utan försöka föra kampen vidare.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj :ts förslag i ämnet; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Skoglund i
Doverstorp begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Skoglund i Doverstorp begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 126
ja och 38 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 4.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckta
motioner angående lagstiftning örn förverkande av vissa allmänna uppdrag
m. m.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 110
i första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl. och nr 161 i
andra kammaren av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. hade hemställts,

1) att riksdagen för sin del såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
måtte besluta ändring av § 26 riksdagsordningen av i huvudsak
den innebörd, som framginge av ett såsom bil. A. vid motionen fogat utkast;
samt

2) att riksdagen för sin del ville besluta antaga bestämmelser örn förverkande
av vissa allmänna uppdrag i huvudsaklig överensstämmelse med ett vid
motionen fogat, såsom bil. B. betecknat utkast.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Andersson i Ovanmyra, Per Andersson, Herlitz, John Gustavson,
Wennqvist, Lindmark, Mosesson och Svedman, som ansett att utskottet
bort hemställa,

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Motioner angående lagstiftning om förverkande av vissa allmänna uppdrag

m. m. (Forts.)

att riksdagen i anledning av motionerna 1:110 och 11:261 ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående sådan ändring
av grundlag och kommunallag, att medlemmar av förbjudna eller upplösta
statsfientliga sammanslutningar omedelbart skulle berövas riksdagsmannauppdrag
och kommunala förtroendeuppdrag samt örn framläggande för riksdagen
av det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

2) av herr Holmbäck.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Svedman: Herr talman! Den framställning, som gjorts i de föreliggande,
av konstitutionsutskottet behandlade motionerna, är icke främmande
för riksdagen. Vid 1940 års riksdag väcktes motioner i enahanda riktning,
men man gick den gång längre. Nu vill man, att personer, som tillhöra en
upplöst politisk organisation, skola omedelbart skiljas från sina förtroendeuppdrag
— från riksdagsmandat och kommunala uppdrag. Då ville man dessutom,
att de skulle skiljas från sina tjänster. Riksdagen avslog för två år
sedan de väckta motionerna, men första kammaren biföll ett förslag av socialdemokraten
herr Wagnsson, som gick ut på att personerna ifråga endast skulle
skiljas från sina förtroendeuppdrag, alltså detsamma som nu yrkats i årets
motioner.

Konstitutionsutskottet har med en viss positiv motivering hemställt, att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och denna hemställan
grundas på den uppfattningen hos utskottets majoritet, att motionerna
icke kunna läggas till grund för en lagstiftning, att tekniska svårigheter
äro förenade med utformandet av en sådan lagstiftning och att de föreslagna
reglerna med lätthet skulle kunna kringgås. En manstark reservation har
emellertid intagit en mera positiv ställning till denna tvivelsutan viktiga
fråga. Reservanterna anse, att det måste verka chockerande på det svenska
folket, om ledamöter av riksdagen eller kommunala förtroendemän, vilka representera
en upplöst sammanslutning, icke skulle förlora sina mandat och
sina uppdrag. Upplösningslagen utan detta tillägg blir utan effektivitet. Reservanterna
anse nämligen, att de i den nu gjorda framställningen föreslagna
bestämmelserna innebära en logisk komplettering till upplösningslagen. Att
stifta en upplösningslag sådan den vi nu ha är som att ge en man ett gevär
men förvägra honom ammunition. Visserligen kan han se hotfull ut på avstånd,
men vet man, att han icke kan skjuta, blir man sannerligen icke rädd
för hans vapenutrustning. Förhållandet är väl det, att ju mera respekt en
lagstiftning inger, desto mindre överträdelser möter lagen.

Det är denna synpunkt, som varit ledande för oss reservanter, när vi föreslagit
en utredning angående sådan ändring av grundlag och kommunallag,
att medlemmar av förbjudna eller upplösta statsfientliga sammanslutningar
omedelbart berövas riksdagsmannauppdrag och kommunala förtroendeuppdrag.
Detta är yrkandet i den reservation, som är undertecknad av herr Andersson
i Ovanmyra m. fl., till vilken jag, herr talman, hemställer om bifall.

Herr Fast: Herr talman! Om man ser på innehållet i de föreliggande motionerna,
måste man nog säga, att dessa i ringa grad bidraga till lösningen
av det mycket svårlösta problem, som beröres i motionerna. De lagutkast,
som såsom bilagor åtföljt motionerna, äro icke lämpade att ligga till grund
för en lagstiftning i ämnet. Därtill lämna de alltför många luckor öppna. På
goda grunder kan man dessutom lia delade meningar örn huruvida den linje
man i motionerna valt är lämpad för svenska förhållanden.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Motioner angående lagstiftning om förverkande av vissa allmänna uppdrag
m. m. (Forts.)

Ifråga om ofullständigheten av motionernas lagtext vill jag framhålla endast
ett par ting. Bl. a. har man där icke tagit ställning till hur det skall
vara med^ efterträdare till den som berövats ett förtroendeuppdrag, vare sig
det är fråga örn ett riksdagsmannauppdrag eller ett kommunalt förtroendeuppdrag.
Att den frågan vid en lagstiftning av denna karaktär är av mycket
stor betydelse och icke kan lämnas olöst borde ju framgå redan därav, att
säkerligen en del kommunala församlingar enligt gällande lagstiftning helt
enkelt icke skulle bli beslutföra, därest upplösningslagen med dess följdlagar
finge den beskaffenhet, som här är avsedd. Man kan ju icke tänka sig, att man
kan ha en efterträdare till en avgången representant för ett upplöst parti, som
är av samma slag, och den omständigheten, att han utträtt, kan ju icke göra
honom lämpad. Ställer man mandaten vakanta, kan det mycket väl tänkas,
att det icke blir en beslutbar församling.

Men man kan också framhålla, att denna lagstiftning även på andra områden
lämnar mycket betydande luckor och skulle bli synnerligen lätt att
kringgå. Lagen skulle i mycket väsentlig del bli av illusorisk karaktär. Man
behöver härvidlag endast erinra örn, att de personer, som skulle skiljas från
sina uppdrag, äro personer som vid upplösningen tillhöra partiet eller tillhört
det de senaste sex månaderna. Nu förhåller det sig i verkligheten på det sättet
■— det har erfarenheten redan givit vid handen — att örn en medlem i ett
sådant parti, som det här är fråga om, får ett verkligt farligt uppdrag, lagar
han att han utträder ur partiet i mycket god tid. Jag skulle tänka mig, att
örn det bleve som man här från reservanternas sida vill, att man nu skreve
till Kungl. Maj :t i denna sak, skulle en del personer i förtroendeställning tillhörande
vissa ytterlighetspartier utträda ur dessa partier och därmed icke
drabbas av lagstiftningen.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att man ingenting säger örn
dessa sympatisörer, som säkerligen i vissa fall, åtminstone ifråga örn vissa
organisationer, äro flera till antalet än de som tillhöra partiet. Dem skulle
man icke komma åt. Överhuvud taget är det på det sättet, att man icke kommer
åt — eller ens vill komma åt — den brottsliga handlingen och den brottsliga
personen utan den brottsliga organisationen. Det är en ny grund för lagstiftning,
som man bär vill lägga. Man bör nog icke utan särskilt tvingande
omständigheter beträda sådana vägar. Men skulle det bli nödvändigt, får man
säkerligen icke gå tillväga på det sätt motionärerna och reservanterna förorda.
Reservanterna ha ju förresten icke några direktiv att ge för utredningen,
och man får väl då förutsätta, att det är motionen, som ligger till grund för
reservanternas ståndpunktstagande.

Man måste i så fall se till, att dessa motionernas luckor, som äro så betydande,
kunna fyllas igen och att inte orimligheter uppstå av det slag, som
jag här har antytt och som det kunde vara skäl, om vi inte hade så mycket på
föredragningslistan, att ytterligare utveckla. Men var och en kan ju sätta sin
fantasi i rörelse för att se, hur verkningarna skulle bli och hur litet man i
egentlig mening efter de här linjerna skulle komma åt de brottsliga handlingarna
och den brottsliga avsikten, under det att personer, som tillhört en
sådan organisation men icke haft brottsliga avsikter och än mindre gjort sig
skyldiga till brottsliga handlingar, skulle drabbas av straff.

Här har tidigare sagts av den föregående talaren, att den här linjen skulle
vara mera acceptabel än en tidigare linje, där man gick litet längre. Jag måste
för mitt vidkommande säga, att just vad herr Svedman anförde visar ytterligare
en brist i det föreliggande förslaget, nämligen när han sade, att här
beröras icke de, som ha tjänster — de skulle alltjämt få behålla desamma -—

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Motioner angående lagstiftning om förverkande av vissa allmänna uppdrag

m. m. (Forts.)

utan det är endast medlemmar av organisationen som drabbas av den här lagstiftningen.
Men nu kan det ju förhålla sig så och förhåller sig väl utan tvekan
på det sättet, att många tjänstemän i statlig och kommunal tjänst kunna ha
vetskap örn och sysselsättning med ganska ömtåliga samhällsförhållanden.
Dessa personer skulle således vara kvar i sin tjänst medan däremot en person,
kanske en obetydlig medlem, som bekläder ett obetydligt förtroendeuppdrag,
skulle skiljas från sina förtroendeuppdrag. Jag tror inte att det är möjligt
att förfara på det sättet, och detta är endast ett påpekande av de luckor, som
föreligga i motionerna. Den lagstiftning, som man nu förordar att man skall
ge sig in på, är iav den allvarliga karaktär, att man får nog fråga sig mer
än en gång, örn man vill beträda de vägarna för vårt lands vidkommande såvida
det inte är oundgängligen nödvändigt, och då måste man nog gå fram på ett
betydligt smidigare och mera övervägt sätt än vad motionärerna och reservanterna
här ha anvisat.

Örn jag sedan skulle säga några ord örn det utredningsförslag, som här
föreligger, och behovet av att riksdagen nu ovillkorligen ger till känna en
opinionsyttring, vill jag framhålla, att vad som är mest iögonfallande är ju
detta, att en person kan tillhöra riksdagen och samtidigt vara medlem av en
upplöst organisation. Här ger man inga andra anvisningar än en ändring
av § 26 riksdagsordningen. Men § 26 riksdagsordningen kan ju icke ändras
förrän tidigast vid 1945 års riksdag! Jag vill inte uttala någon förmodan,
huruvida kriget pågår 1945 eller inte, men det kan vara sannolikt att det är
slut vid den tiden. Då veta vi i dag ganska litet om, huruvida man behöver
lägga denna lagstiftning på is till 1945 och i förväg på detta sätt göra en
grundlagsändring, som, därest behov föreligger, lika väl kan göras 1944 och
sedan ytterligare grundlagfästas 1945. Jag tror således, att örn man syftar
till effektivitet under nu rådande kritiska förhållanden, så är den föreslagna
vägen mycket litet framkomlig.

Örn jag därutöver endast erinrar om vad som sagts tidigare i debatten
av den föregående ärade talaren och därtill hänvisar såväl till justitieministerns
uttalande under fjolåret som till statsministerns uttalande under
innevarande års remissdebatt och till det anförande, som statsministern har
hållit vid dagens sammanträde, så vittnar ju detta sannerligen inte örn
att man från riksdagens sida behöver göra ytterligare påpekanden., Jag
vill dessutom erinra örn, att i fråga om ett liknande initiativ tidigare har ju
denna kammare intagit den ståndpunkten, att man inte ville vara med om en
sådan skrivelse. Den gången gick emellertid första kammaren med på skrivelse
men har denna gång ändrat sig och anslutit sig till andra kammarens
uppfattning. Under sådana förhållanden kan jag inte tänka mig, att denna
kammare också skulle ha ändrat mening men i motsatt riktning, och det ar
med stöd av det anförda och med hänvisning till vad utskottet yttrat i sitt
utlåtande som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets förslag
i det föreliggande utlåtandet nr 17.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är inte utan att man bär en känsla
av att de, som nu slåss för reservationen, egentligen göra det i medvetande
om att det inte är någon vidare lämplig tidpunkt att hålla på med den här
historien. Det är inte samma konjunktur längre, såsom det tidigare har påpekats,
som när man gick till storms på ostfronten och intrycket av de snabba
tyska segrarna stimulerade den inre fronten här i landet, d. v. s. de reaktionära
kretsarna. Man lyckades ju faktiskt ett tag till och med få regeringen att
göra uttalande till förmån åtminstone för ett principiellt bejakande av de syf -

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. ra.

Motioner angående lagstiftning om förverkande av vissa allmänna uppdrag
m. m. (Forts.)

ten, som vederbörande hade. Jag har också på kann, att den här frågan knappast
kommer igen nästa år, under förutsättning att riksdagen avslår reservationen,
och det utgår jag ifrån att den kommer att göra.

Till själva sakfrågan vill jag erinra om att ett förbud mot ett parti, vilket
parti det nu vore, kan ju enligt propositionen genomföras utan att detta
parti i och för sig har begått något lagstridigt. Det är fråga örn ett politiskt
bedömande. Det innebär, att flertalet i riksdagen, plus regeringen förstås,
skall besluta anse, att den och den sammanslutningen är skadlig för rikets
säkerhet, för den inre trevnaden och friden i landet, och på grundval av en
sådan majoritets mening kan man sedan kriminalisera det partiet. Det betyder
alltså, att ett sådant förbud mer eller mindre har karaktär av en godtycklig
åtgärd från en majoritet mot en minoritet. Dessutom måste naturligtvis en
sådan förbudsåtgärd vara i mycket hög grad konjunkturbetonad. Man skulle
alltså, knäsätta ett nytt slags kriminalitet med ett sådant beslut. Man skulle
plötsligt från ena dagen till den andra komma i det läget, att saker och ting,
som vörö lovliga, plötsligt skulle betraktas som olovliga och otillåtna. Naturligtvis
kan man av och till göra det, men om man ställer sig på den ståndpunkt,
som herr Skoglund nyss talade örn, nämligen att den västerländska
rättsskipningen icke är tillbakablickande i den meningen, att man skall döma
retroaktivt, så undrar jag örn man kan upprätthålla att människor, som tillhöra
ett parti, som varit legalt och tillåtet, plötsligt, därför att riksdagen och
regeringen har beslutat att från och med denna dag anse partiet vara olagligt,
skola kunna dömas för sitt tidigare medlemskap. Ty det är ju det som är
innebörden i högerns förslag. Vi ha ju många praktiska exempel från den
sista tiden, hur rättsståndpunkterna skifta. Det är i dag exempelvis ganska
otillåtet att gå ut och köpa kaffe utan kaffekort, d. v. s. på svarta börsen,
men det faller ju oss inte därför in att betrakta folk. som tidigare köpt kaffe
hur mycket som helst som lagbrytare. Saken ligger här till på principiellt
samma sätt. Här gäller det folk, som i dag utför en gärning, som var och
en anser att det är deras fulla rätt. Det är inget otillåtet alls. Inte skall man,
därför att man plötsligt ''beslutar förbjuda en organisation, som de tillhöra,
också utgå från att dessa gärningar, som tidigare varit lagliga, skulle bli olagliga!
Ty märk väl, det avses ju inte att vederbörande skola vara medlemmar
efter partiförbudet i det förbjudna partiet, utan det avses att medlemmarna
skulle lia vissa funktioner, som de tidigare ha haft och som de alldeles oberoende
av partiet även i fortsättningen naturligtvis kunna lia. Bara detta visar,
att man med denna lagstiftning eller lagskärpning, örn jag använder det uttrycket,
syftar mycket längre.

Enligt min mening strider en partiförbudslag mot den svenska grundlagens
anda. Men den svenska grundlagen ger ju dock så pass många friheter, att
trots ett partiförbud skulle ju de enskilda medborgare, som drabbas av partiförbudet,
ändå inte alldeles ställas utanför lagen. Vi ha ju åtminstone tre av
våra fyra grundlagar — successionsordningen behöver jag ju inte räkna —
och där finns det ju rättigheter garanterade, som skulle bestå åtminstone
bokstavligen även efter ett partiförbud. Dit hör exempelvis regeringsformen,
som ålägger regeringen skyldighet att sörja för att varje medborgare behandlas
med oväld. Dit hör också tryckfrihetsförordningen, som tryggar för varje
medborgare rätten att utge tryckta skrifter och där ge uttryck för sin upp:
fattning, även örn den inte passar de maktägande. Den har man ju delvis
luckrat upp genom transportförbudet, men den består ju ändå rent lagtekniskt
fortfarande. Vidare ha vi framför allt den bestämmelsen som tryggar för
varje medborgare rätten att kandidera till riksdagen och kommunala försam -

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Motioner angående lagstiftning om förverkande av vissa allmänna uppdrag

m. m. (Forts.)

lingar och som framför allt tryggar för varje medborgare rätten att ge sin
röst åt den kandidat och åt det politiska parti han eller hon önskar stödja.
Högern har ju inte behövt vara så klyftig för att inse, att dessa rättigheter
skulle åtminstone rent lagtekniskt bestå även om man genomförde en sådan
här partiförbudslagstiftning. Det är därför som man här kör fram förslaget
om sådana här skärpningar av lagstiftningen, som ju i verkligheten inte avser
något mer eller mindre än att komma åt det som är kärnan i det demokratiska
samhällsskicket, nämligen det som tryggar medborgarnas ^ poltiska likaberättigande
och som fastställer, att en lagstiftning för Per också skall gälla för Pål.
Det är alltså från högerns sida i detta fall ingenting mer eller mindre än ett
förslag, som till sina verkningar åsyftar att upphäva grundlagens tryggade
medborgarrättigheter för varje medborgare.

Med dessa ord, herr talman, skall jag för min del be att få yrka bifall till
utskottets yrkande men naturligtvis inte till dess motivering. Utskottet hade
gärna kunnat kosta på sig den gesten att säga ifrån åt högern, att det är inte
så lämpligt numera att hålla på med de där dumheterna, som hade sa god
konjunktur i fjol.

Herr Mosesson: Herr talman! Eftersom första kammaren nu antagit utskottets
förslag kan det ju inte bli fråga örn något annat än att vi här bara
växla några repliker eller motivera, varför vi rösta pa ett visst sätt.

Det är inte, såsom herr Fast sade, att de som stå för reservationen utan
vidare fördenskull ha identifierat sin uppfattning med motionen, utan vad
reservanterna ha begärt är en skrivelse till Kungl. Majit örn att Kungl. Majit
skall för riksdagen framlägga ett förslag örn att denna inkonsekvens, man
kan väl säga, som finnes, måtte avlägsnas. Jag skulle tro att även herr Hagberg
i Luleå med det onekligen goda huvud, som han har, inser att örn genom
samfällda beslut av riksdagen och Kungl. Maj :t ett parti har förklarats vara
upplöst, dess verksamhet förbjuden, det skulle förefalla egendomligt eller jag
vill säga olämpligt örn personer, som ha valts av anhängare till detta parti,
skulle få vara kvar och tala och rösta. Örn således både utskottsmajoriteten
och reservanterna äro eniga örn att här är det en uppenbar brist, som föreligger,
så blir det en omdömesfråga, hur man skall göra inför detta faktum.
Utskottsmajoriteten säger då, att den har den tilliten till regeringen, att denna
har sin uppmärksamhet fäst på saken, och fördenskull anser majoriteten att
det är onödigt att be regeringen att den skall förelägga riksdagen ett förslag
om att denna brist i lagen måtte avlägsnas. Reservanterna anse, att om en
motion har väckts eller på annat sätt uppmärksamheten har fästs på något,
som alla inse behöver ske, så är det utskottets och riksdagens plikt att begära
av regeringen att komma med det initiativ, som i detta avseende är erforderligt.
När det nu i olikhet mot det ärende, som vi behandlade under förra
punkten, är nödvändigt, eftersom det är fråga örn grundlagsändring, att man
i god tid får förslag härom, så ha reservanterna menat att man borde begära
detta av regeringen.

Som sagt, jag vet ju att det inte är påkallat eller nödvändigt att förlänga
denna debatt, men jag har med dessa ord velat motivera, varför jag är med
bland reservanterna, och jag ber, herr talman, att fa hemställa örn bifall till
reservationen.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det kan ju tänkas, att herr Mosesson anser det i sin ordning,
örn låt oss säga hans parti blir upplöst, att han inte skall sitta i riksdagen.

92 Nr 25. Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Motioner angående lagstiftning om förverkande av vissa allmänna uvvdraa
m. m. (Forts.)

Men det handlar ju inte bara örn herr Mosesson, det handlar ju också örn en
kvarts miljon svenska medborgare, som avgivit sina röster på herr Mosesson
och hans kolleger och vilkas rätt skulle beskäras i samma ögonblick man
skulle följa herr Mosessons egen rekommendation.

Herr Fast, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill med anledning av herr Mosessons anförande säga, att
det förhåller sig ju inte på det sättet, att samhället i visst hänseende, som i
motionerna och utskottets utlåtande beröres, står rättslöst och utan något
som^ helst skydd. Jag erinrar örn de bestämmelser, som finnas i strafflagen
angående förlust av innehav av förtroendeuppdrag. Jag erinrar vidare om den
följdlagstiftning, som därpå har följt, varvid jämväl då det är fråga örn samhällsfientlig
verksamhet fängelsestraff jämföres med straffarbete och varvid
följer förlust av förtroendeuppdrag. Jag erinrar vidare i anledning av herr
Mosessons anförande om att vad han nu begär att få utrett skulle således
vara en ändring av § 26 riksdagsordningen vari, såsom jag förut har nämnt,
ingen ändring kan ske° förrän 1945. Då tycker jag sannerligen inte, att det
är någon brådska att på det sättet och i den ordning, som nu av reservanterna
föreslagits, ge regeringen en påminnelse, och detta minst efter de deklarationer,
som avgivits av statsministern.

Herr Mosesson erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Fast vet lika bra som jag, att en person blir icke
berövad sitt riksdagsmannaskap, därför att det parti, som insatte honom, blivit
upplöst. Han blir naturligtvis berövad det, örn han bryter mot gällande
lag. Men det kan ju blott bli fråga örn enstaka fall. Vad vi bär tala örn är,
om ett parti förklarats olagligt och blivit upplöst och dess representanter då
skulle få sitta kvar i riksdagen, vilket väl skulle uppröra varje tänkande
människa.

Vidare anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! Då vi behandlade denna fråga i konstitutionsutskottet,
hade vi även att pröva de föreliggande motionerna med tillhörande
lagtext, som skulle så att säga hängas på upplösningslagen. Nu är att
märka, att det i 3 § upplösningslagen, som kammaren för sin del nyss beslutade,
heter: »Den som, efter det sammanslutning förklarats upplöst eller förbjudits
att tillsvidare fortsätta sin verksamhet, fortsätter eller främjar fortsättningen
av sammanslutningens verksamhet, såsom genom att deltaga i beslut
eller bevista sammanträde för främjande av dess syfte eller genom att
erlägga avgift eller tillhandahålla lokal eller redskap eller genom att bilda
eller deltaga i sammanslutning, som uppenbarligen är avsedd att fortsätta
den förbjudna verksamheten, straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen
är belagd med svårare straff, med fängelse eller straffarbete.» Om
detta straff blir fängelse eller straffarbete, medför det enligt denna lag förlust
av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning samt enligt § 26 riksdagsordningen
^enligt den föreslagna lydelsen jämväl förlust av riksdagsmannaskapet.
I fråga örn de kommunala förtroendeuppdragen gäller, att det ankommer
på länsstyrelsen att besluta örn en kommunal förtroendeman skall få
inneha sitt uppdrag. Men hur skall då en länsstyrelse kunna få reda på
örn en kommunalfullmäktig eller en stadsfullmäktig främjat ett förbjudet
partis verksamhet? Jo, naturligtvis genom landsfogde och landsfiskal. Dessa
skulle sålunda ute i bygderna ta reda på, om vederbörande fullmäktig är

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Motioner angående lagstiftning örn förverkande av vissa allmänna uppdrag

m. m. (Forts.)

misstänkt för att främja dylik verksamhet och därför bör avkopplas från sin
befattning.

Man kommer här in på frågor, som röra medborgarrätt och partipolitik, och
man bör därför vara mycket försiktig, innan man vidtager några nya åtgärder.

Några andra direktiv föreligga icke i reservationen än i motionerna, och
när det hela är avhängigt av upplösningslagen, och frågan örn huruvida denna
lag skall bringas till tillämpning beror på regering och riksdag, samt regeringen
har förklarat, att den har ögonen riktade på hela detta spörsmål, tycker
jag, att samtliga partier, som ju äro representerade i denna regering, med
förtroende kunna lägga prövningen av denna fråga i regeringens hand.

Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten utan nöjer mig med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindmark: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att göra
några smärre erinringar. Herr Fast påstår, att kriget kan vara slut 1945.
Det kan vara slut före 1945, och den grundlagsändring, som nu föreslås, är
avsedd att kunna träda i tillämpning först 1945. Jag vill i det här sammanhanget
erinra örn, att det härvidlag gäller icke blott en ändring i grundlagen
utan även ändringar i kommunallagarna. Ändringen kan börja tillämpas när
det gäller kommunala förtroendeuppdrag så snart utredningen är utförd och
Kungl. Maj :t och riksdagen fattat beslut. Enligt vår mening vore mycket
vunnet, örn man genom att sätta upplösningslagen i funktion kunde utesluta
de ifrågavarande elementen från allt vad kommunala befattningar heter.

Vi lia emellertid ingen garanti för att kriget tar slut före 1945. Slutet kan
dröja mycket länge, och vi mena nu, att slutspurten blir det svåraste, då blir
påfrestningen som störst. Då kan det vara bra att ha grundlagen ändmd, så
att det är möjligt att utesluta sådana element ur riksdagen, som på grund av
sin verksamhet äro en samhällsfara och som därför böra uteslutas. När man
hör kommunisterna tala här i riksdagen, får man det intrycket, att de anse
sig vara de enda åsyftade, men vi veta ju alla, att de föreslagna ändringarna
rikta sig mot vem det vara må. Det är ytterlighetspartierna, som icke kunna
hålla sig inom det lämpligas gränser, som avses.

Herr Hällgren säger, att, förutsatt att uplösningslagen bringas till tillämpning,
så kan man redan därigenom få vederbörande avlägsnad från hans befattning,
alldenstund han kommer att bli häktad. Detta är emellertid icke
fallet. Häktning kan nämligen enligt upplösningslagen icke ske, förrän vederbörande
begått en direkt kriminell handling eller fortsätter verksamhet
för en sammanslutning, som blivit förbjuden. Först då inträder det fallet att
vederbörande kan bestraffas och uteslutas från riksdagsmannaskapet och
kommunala befattningar. Så länge vederbörande icke gjort sig skyldig till
brott mot förbudet, har han säte och stämma i de olika nämnder och fullmäktigeinstitutioner
som han tidigare tillhört. Det är därför som ändringar
i gällande grundlag och kommunallag äro nödvändiga. Med den formulering
upplösningslagen fått, och som förhållandena i övrigt gestalta sig, kunna
olämpliga element fortfarande få inneha sina offentliga och allmänna funktioner
i samhället. Det svenska folkets rättsmedvetande reagerar häremot, och
det är med hänsyn härtill, herr talman, som jag ber att få yrka, att den begärda
utredningen måtte komma till stånd.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Motioner angående lagstiftning om förverkande av vissa allmänna uppdrag
m. m. (Forts.)

avslag därå samt bifall i stället till den av herr Andersson i Ovanmyra m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Svedman begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej; ^

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Andersson i Ovanmyra m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svedman begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgå vos 114 ja och 50
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Herr förste vice talmannen yttrade: Jag tillåter mig vördsamt hemställa
till kammaren att hädanefter hushålla med tiden. Av kända anledningar
behöv* vi hava den föreliggande listan genomgången tills i morgon eftermiddag.

§ 6.

Fortsatt Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
befrielse för proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att

riksbanken inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.
från skyldiglösa
avtanken Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

utgivna sed- Herr Paulsen: Herr talman! Jag skall be att få peka på ett par saker, som
*°r bankoutskottet berört i detta utlåtande.''

Beträffande den inkomstökning, som pågår här i landet, har utskottet framhållit,
att man måste inrikta sig på att mota denna, vilket vid oförändrad varuförsörjning
skulle medföra att prisstegringen och levnadskostnadsökningen
hejdades och att vid försämrad varuförsörjning prisstegringen begränsades till
den ofrånkomliga verkan av denna försämring.

I anledning härav resonerar utskottet örn möjligheten att hejda prisstegringen
genom införandet av allmänt pris- och lönestopp. Detta skulle innebära
ett förbud mot varje prisförhöjning och varje löneförhöjning, och någon förändring
på dessa områden skulle icke kunna ske utan myndigheternas tillstånd.
Emellertid har utskottet, icke vågat sig på att förorda en sådan väg,
utan det har i stället hänvisat till en skärpt priskontroll såsom varande en
väg, som skulle kunna leda till samma mål, låt vara att denna väg är mindre
effektiv.

Vidare anser utskottet, att det vore lämpligt att principerna för inkomstbildningen
bestämdes för en lång tid framåt, exempelvis för en tid av 12 må -

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
naclér, så att en viss inkomststabilisering kunde ernås för samtliga större befolkningsgrupper
såsom arbetare, tjänstemän, jordbrukare, industriidkare,
handlande o. s. v.

Hösten anses såsom en lämplig tid för en sådan överenskommelse, ty då är
skörden bärgad, och man vet vad man har att rätta sig efter för ett helt år
framåt.

Slutligen berör utskottet underskottet i statsfinanserna, nu omkring
2,146,000,000 kronor. Då därtill behövas för kapitalbudgeten 500,000,000 kronor,
måste inalles omkring 2,650,000,000 kronor finansieras genom upplåning.
Man kan icke räkna med att det är möjligt att här i landet spara så väldiga
summor, utan man måste räkna med en kapitalförbrukning. Det har framhållits,
att sparandet mattats av under den sista delen av det tredje försvarslånet,
och detta är ju icke så mycket att undra på, när skatterna öka och priserna
på livsmedel stiga. Därför framhåller också utskottet, att det är av
största vikt att återhållsamhet i fråga om statliga anläggningsarbeten, som icke
äro oundgängligen nödvändiga, iakttages. Detta gäller givetvis även militära
anläggningar.

Emellertid är jag övertygad om, att riksdagen måste följa bankoutskottets
förslag i fråga örn sparsamheten, när det gäller statsmedlens användning. Vill
icke riksdagen godvilligt göra detta för framtiden, tvingas den ovillkorligen
av omständigheterna att så göra, ty det är min bestämda övertygelse, att det
svenska folket i längden icke förmår bära sådana bördor, som riksdagen i dessa
dagar pålägger detsamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
viss panträtt i spånadslin och hampa samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser
angående panträtt enligt lagen om viss panträtt i spånadslin och hampa;
och

nr 56, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till prisregleringslag,
m. m. dels ock en i ämnet väckt motion; samt

tredje särskilda utskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckta motioner
örn utredning av frågan om skyldighet för icke värnpliktiga att undergå utbildning
för och deltaga i försvarsarbete.

Kammaren biföll vad utskotten i dess utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs tredje särskilda utskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Avskiljande
Maj :ts proposition angående avskiljande från aktiv stat av vissa beställnings-/™™ akliv slal
havare vid fösvarsväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

av vissa
beställning 8-

I propositionen nr 74 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositio- hamre vid
nen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 13
februari 1942, föreslagit riksdagen att

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Avskiljande från aktiv stat av vissa beställning shavare vid för svar sväsendet.

(Forts.)

dels godkänna vid berörda statsrådsprotokoll fogat förslag till kungörelse
om ändring av 3 § militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275),

dels besluta, att för försvarsväsendet skola inrättas en avgångsstat och en
disponibilitetsstat för beställningshavare tillhörande lönegraderna Oa 4—6,
Ob 1—3, Ca 26—30 samt Cb 1 och 3, vilka i enlighet med de grunder, som
av föredragande departementschefen enligt omförmälda statsrådsprotokoll angivits,
avskilts från aktiv stat,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som av departementschefen enligt statsrådsprotokollet angivits, utfärda
bestämmelser angående avlöning och tjänstgöringsskyldighet m. m. för
beställningshavare å avgångsstat och disponibilitetsstat,

dels ock medgiva, att avlöningar och disponibilitetsarvoden till å avgångsstat
respektive disponibilitetsstat överförda beställningshavare finge intill
budgetåret 1943/44 bestridas på sätt av departementschefen till statsrådsprotokollet
angivits.

Propositionen hade överlämnats till tredje särskilda utskottets behandling.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft några inom
riksdagens kamrar avgivna motioner.

1 två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
G. Siljeström och N. Holmström (I: 199) och den andra inom andra kammaren
av herr Håstad m. fl. (11:266), hade hemställts,

att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Majrts propositon nr 74 måtte
besluta att godkänna förslaget örn inrättande av avgångs- och disponibilitetsstater,
att tills vidare tillämpas enbart för entledigade förtroendeämbetsmän
inom försvarsmakten, och

att riksdagen i övrigt ville uttala, att den nödiga »utgallringen» bland
högre officerare i anslutning till vad i motionen II: 266 framhållits i avbidan
på grundlagsändring ej måtte ske annorledes än genom tillämpning av grundlagens
förtroendeämbetsmannainstitut och genom tvångspensionering, förflyttning
eller kommendering av officerare i enlighet med de möjligheter, som gällande
författningar, reglementen m. m. redan gåve.

Utskottet hemställde,

l:o) att riksdagen, med avslag å motionerna 1:199 och 11:266 samt med
förklarande, att riksdagen funnit vissa jämkningar böra vidtagas i Kungl.
Maj:ts förslag till kungörelse örn ändring av 3 § militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 275), måtte för sin del godkänna ett av utskottet
framlagt förslag till kungörelse om ändring av 3 § militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 275); samt

2 :o) att riksdagen måtte

dels besluta, att för försvarsväsendet skulle inrättas en avgångsstat och en
disponibilitetsstat för beställningshavare tillhörande lönegraderna Oa 4—6,
Ob 1—3, Ca 26—30 samt Cb 1 och 3, vilka i enlighet med de grunder, som
i utskottets motivering angivits, överförts från aktiv stat,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som i motiveringen angivits, utfärda bestämmelser angående avlöning
och tjänstgöringsskyldighet m. m. för beställningshavare å avgångsstat
och disponibilitetsstat,

dels ock medgiva, att avlöningar och disponibilitetsarvoden till å avgångsstat
respektive disponibilitetsstat överförda beställningshavare finge under
budgetåret 1942/43 bestridas på sätt i motiveringen angivits;

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Avskiljande från aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet.

(Forts.)

3:o) att motionerna II: 264 och 265, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet i det föregående anfört, måtte av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herr Knut Petersson;

2:o) av herr Holmström, som ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med anledning av propositionen nr 74 och med bifall till motionerna
1:199 och II: 266 måtte besluta att godkänna förslaget örn inrättande
av avgångs- och disponibilitetsstater att, i avbidan på den utredning, som
konstitutionsutskottet i sitt memorial nr 18 föreslagit, tills vidare tillämpas
enbart för entledigade förtroendeämbetsmän inom försvarsmakten, och

att riksdagen i övrigt måtte uttala, att den nödiga »utgallringen» bland
högre officerare ej skulle ske annorledes än genom tillämpning av grundlagens
förtroendeämbetsmannainstitut och genom tvångspensionering, förflyttning
eller kommendering av officerare i enlighet med de möjligheter, som gällande
författningar, reglementen m. m. redan gåve;

3:o) av herr von Heland.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Håstad: Herr talman! Jag hade på denna punkt tidigare väckt en
motion, som gick något in på de principiella grunderna för den utgallring av
officerare, som här föreslås. Med hänsyn till tidpunkten för denna debatt vill
jag nu icke på nytt taga upp de skäl, som framförts mot denna anordning.
Även örn den motion, som jag och herr Siljeström ha väckt, avstyrkts av utskottet
och redan avslagits av första kammaren, så har jag ändå den uppfattningen,
att den har föranlett vissa ur min synpunkt önskliga understrykningar
och restriktiva uttalanden i utskottets utlåtande. Jag vill begränsa mig till att
i korthet säga, att jag anser, att den disponibilitets- och avgångsstat, som här
är införd, och som medför en skyldighet för vissa militära befattningshavare
i annan ställning än förtroendeämbetsmannaställning att avgå, nog får rubriceras
som den hittills mest långtgående avvikelsen från § 36 regeringsformen.
När konstitutionsutskottet enhälligt tillstyrkt en utredning angående revision
av §§ 35 och 36 regeringsformen och då det strängt taget gäller endast några
majorer och överstelöjtnanter, på vilka ändå icke fosterlandets öde i dessa dagar
hänger, anser jag att det skulle lia varit lämpligare att dröja med att införa
avgångsstaten, tills denna grundlagsrevision blivit fullgjord. I varje fall
kan man väl göra det uttalandet, att då man tidigare, t. ex. i 1925 års övergångsstat,
ännu inte berövade vederbörande befattningshavare sin fullmakt,
innebär, såvitt jag har förstått, överförandet på avgångsstat, att man fråntager
vederbörande fullmakten, något som väl ändå är det mest långtgående
ingrepp som hittills skett i fråga örn ämbetsmäns grundlagsfästa oavsättlighet.
Jag vill nöja mig med att yttra detta. Jag vet, att i första kammaren
dessa synpunkter ganska starkt understrukits i dagens debatt, och mera som
en principiell yttring yrkar jag bifall till den reservation, som avgivits av
herr Holmström.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av
herr Holmström avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Andra kammarens protokoll 19J$. Nr S5.

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Protokollföringen övertogs nu av kammarens sekreterare, kammarrättsrådet
S. Norrman.

In fidem:

Gunnar Britth.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat tredje särskilda utskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner angående anslag till understöd åt privatflyget
m. m.; ock

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 322 angående vissa med
den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande markförvärv
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Vissa med Föredrogs tredje särskilda utskottets utlåtande, nr 10, i anledning av Kungl.
den fortsatta J,faj ;ts proposition nr 328 angående vissa ytterligare med den fortsatta utUavlandetT
byggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande markförvärv jämte i
försvarslcrajter^1 ninet väckta motioner.

“almark- I en den 22 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 328, vilken överlämnats
° förvärv, till tredje särskilda utskottets behandling, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
under fem särskilda punkter föreslagit riksdagen att för budgetåret
1942/43 såsom kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond anvisa
fem reservationsanslag för vissa markförvärv.

I anledning av propositionen hade väckts tre motioner, vilka av utskottet
upptagits till behandling under de punkter, som av motionerna berördes.

Punkten 1. Angående markförvärv för förläggning av Göteborgs luftvärnskår.

Kungl. Maji hade i förevarande proposition föreslagit riksdagen att till
markförvärv för förläggning av Göteborgs luftvärnskår för budgetåret 1942/
43 såsom kapitalinvestering i försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningens
delfond, anvisa ett reservationsanslag av 750,000 kronor.

Enligt Kungl. Majis förslag skulle Göteborgs luftvärnskår förläggas till
Bua i Västra Frölunda socken invid Göteborg.

I anledning av Kungl. Majis förevarande förslag hade väckts två motioner,
nämligen

en inom första kammaren, nr 275, av herrar Johan Bernhard Johansson och
Sven Larsson, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Majis proposition nr 328 måtte besluta dels att Göteborgs luftvärnskår förlädes
till Kungsbacka, dels ock att till markförvärv för förläggning av Göteborgs
luftvärnskår för budgetåret 1942/43 såsom kapitalinvestering i försvarsväsendets
fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, anvisa ett reservationsanslag
av 27,040 kronor, samt

en inom andra kammaren, nr 397, av herr Andersson i Mölndal.

Utskottet hemställde,

att riksdagen — med avslag å motionerna I: 275 och II: 397 —vinatte till
Markförvärv för förläggning av Göteborgs luftvärnskår för budgetaret 1942/

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

Vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets för sv ar skr af ter sammanhängande
markförvärv. (Forts.)

43 såsom kapitalinvestering i försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningens
delfond, anvisa ett reservationsanslag av 750,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

l:o) av herror Gränebo, von Heland, Holmström, Ekströmer. Andersson i
Vigelsbo, Thorell, Norup och Nilsson i Göingegården, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen — med avslag å Kungl. Maj:ts förslag i denna del samt
med bifall till motionen 1:275 — måtte till Markförvärv för förläggning av
Göteborgs luftvärnskår för budgetåret 1942/43 såsom kapitalinvestering i försvarsväsendets
fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, anvisa ett reservationsanslag
av 27,040 kronor;

B. att motionen II: 397 måtte avslås.

2:o) av herr Törnkvist.

Sedan utskottets i denna punkt gjorda hemställan föredragits, anförde:

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Då de militära myndigheterna
undersökte möjligheterna för en lämplig förläggning av en luftvärnskår på
västkusten stannade man till slut inför tre alternativ nämligen Kungsbacka,
Mölndal och Bua vid Göteborg. Av dessa tre har ju enligt utskottets utlåtande
Mölndalsförslaget ej ansetts böra komma i fråga, under det att Kungsbacka
och Bua-området ur förläggningssynpunkt ansetts vara fullt antagbara båda
två. Området vid Kungsbacka, som har ett utmärkt läge vid allmänna landsvägen,
äges ju till största delen av Kungsbacka stad och ställes av staden kostnadsfritt
till statens förfogande, varjämte staden är villig att för en beräknad
kostnad av i runt tal 111,000 kronor framdraga vatten-, avlopps- och elektriska
ledningar till detta område. Det nödvändiga ytterligare markförvärvet från
andra ägare än Kungsbacka stad anses draga en kostnad av 27,000 kronor.
Bua-området, varav huvuddelen tillhör Göteborgs stad, har däremot beräknats
draga en kostnad för markförvärvet av 750,000 kronor, vartill säkert komma
kostnader för framdragande av vissa ledningar av olika slag. Beträffande
Kungsbacka har arméförvaltningens fortifikationsstyrelse yttrat, att markområdet
för ändamålet är mycket lämpligt, det tilltänkta övningsområdet fullt
tillfredsställande samt att en förläggning vore godtagbar och ur kostnadssynpunkt
synnerligen fördelaktig. Därtill kommer, att denna förläggning ligger
ej mindre än 3 mil närmare den övningsskjutbana, som av luftvärnskåren skall
användas, nämligen vid Morups tånge, en faktor, som med avseende på alla förflyttningarna
vid övningarna till och från denna skjutbana givetvis har stor
betydelse, då det gäller de årliga driftskostnaderna.

Utskottets majoritet har dock i likhet med departementschefen förordat
Bua-området, därför att detta ur beredskapssynpunkt måste ges företräde. Jag
kan för min del inte anse, att dessa beredskapssynpunkter kunna tillmätas
någon större betydelse. Det skiljer ju inte mer än 18 kilometer på dessa områdens
avstånd ifrån Göteborgs centrum, ett avstånd, som för ett motoriserat
förband betyder en körtid av cirka 30—40 minuter. Och även Bua-området ligger
ju cirka 8 kilometer från Göteborgs centrum, varför det med den aktionsradie,
som förbandets grövsta batteri har, inte behärskar så stort område direkt
ifrån förläggningen, som behövdes för att kunna ge skydd åt inom själva
Göteborg befintliga industrier och andra anläggningar. Beträffande bostäder
för personalen samt idrottsbanor för förläggningen synes Kungsbacka kunna
erbjuda fullt tillfredsställande möjligheter i detta hänseende. Dessutom till -

100

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

7ma med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv. (Forts.)

hör Kungsbacka stad i dyrortshänseende ortsgrupp C. medan Göteborg tillhör
ortsgrupp G, varför staten kommer enbart av denna anledning att ärligen inbespara
avsevärda belopp i löne- och driftskostnader. Lägger nian nu samman
dessa fördelar, som Kungsbacka-alternativet erbjuder ekonomiskt sett, finner
man att det blir en så avsevärd besparing av statsmedel och samtidigt utgör
Kungsbacka en fullgod förläggningsort, militärt sett, så att förläggningen hit
säkerligen kan förordas och absolut är att föredraga framför Bua vid Gö te1Jag

ber därför, herr talman, att få yrka. bifall till den av herr Gränebo med
flera avgivna reservationen om förläggning av luftvärnskåren till Kungsbacka.

Herr Ward: Herr talman! Fastän den fråga, som kammaren nu skall taga
ställning till, är en relativt liten detalj i den stora försvarsplan, som riksdagen
redan har godkänt, har tredje särskilda utskottet — det kan jag försäkra
ägnat frågan en mycket stor uppmärksamhet. Bland, annat har utskottet genom
en delegation försökt göra sig underrättat örn lämpligheten av de olika platser,
sorn ha, vant på tal, och denna delegation besökte da saväl det fält, som häi
föreslagits i Göteborgsalternativet, som även Kungsbacka och Mölndal. Jag
tror, att vi kunna säga, att delegationens medlemmar voro överens örn att
Göteborgsalternativet, alltså Buaområdet, och Kungsbackaalternativet vörö
ungefär likvärdiga ur marksynpunkt, under det att man ansag, att förslaget
örn förläggande av denna luftvärnskår till Mölndal icke kunde ur samma
synpunkt lika starkt motiveras. Men när man väger de olika skälen för och
emot, så måste man ju taga hänsyn till även andra omständigheter än frågan
om själva platsens lämplighet för den uppgift, varom det nu är fråga, och jag
tror, att man kan liksom utskottet här säga, att avgörande skäl tala för att
riksdagen bör acceptera förslaget att förlägga Göteborgs luftvärnskår till
Buaområdet, alldeles intill Göteborg. Det är visserligen så, att — såsom reservanterna
ha anfört och såsom den förre talaren också papekade det räder
stor skillnad i fråga örn de ekonomiska utläggen mellan det ena och det .andra
alternativet; Kungsbackaalternativet ställer sig ju avgjort billigare,, åtminstone
för tillfället, än Buaalternativet. Men när det nu gäller en kapitalinvestering
från statsverkets sida finner jag för min del, och sa resonerar också
utskottet, att dessa kostnadshänsyn icke böra vara .absolut avgörande. Skulle
det exempelvis en gång i framtiden befinnas lämpligt att flytta denna luftvärnskår
ifrån den plats, där den nu skall förläggas, till någon annan, skulle
strängt taget inte någon förlust för staten inträda genom den investering,
som beslutats, för den händelse Göteborgsalternativet godtages. Väljes däremot
Kungsbackaalternativet skulle en sådan förflyttning utan tvivel kunna medföra
mycket allvarliga ekonomiska konsekvenser.

Men man bör måhända ändå inte tänka pa detta utan i första hand se pa
vad denna luftvärnskårs huvudsakliga uppgift bör vara, alltså försöka,.även
om man är lekman, att anlägga militära synpunkter på förläggningsfrågan.
Vore det så att det gällde uppsättandet avlett förband, som i sm helhet skulle
ingå i den rörliga truppen, då vore det måhända icke någon större skillnad i
fall kåren förlädes till Kungsbacka eller, till Göteborg, men när det här faktiskt
är fråga örn ett led i det territoriella försvaret, bör man naturligtvis
taga hänsyn till vad karens huvudsakligaste uppgift bör komma att bli, därest
fara skulle drabba vårt land. Med hänsyn till denna kars övervägande territoriella
försvarsuppgift måste det vara av utomordentligt stor betydelse, att
kåren förlägges just inom det område och inom den försvarsgördel, som den

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

101

Vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter samman hängande

markförvärv. (Forts.)

Ilar att betjäna vid ett krigsutbrott. Därigenom skulle man vinna mycket ur
mobiliseringssynpunkt. Man skulle också vinna mycket med hänsyn till den
omedelbara militära effektiviteten, och det bär väl vara den avgörande synpunkten,
när riksdagen tager ställning till en sådan fråga som denna. Det är
dessa militära synpunkter, som ha bestämt utskottets majoritet, när den. har
tillstyrkt regeringens av de olika instanserna och naturligtvis icke minst inom
försvarsdepartementet noga och väl prövade förslag, och jag tror, att det skulle
anses ganska anmärkningsvärt, örn riksdagen i detta speciella förläggningsärende
skulle frånträda eller göra avsteg från vad regeringen har föreslagit.

Det är klart, att det kan sägas, att det pris, som staten skall betala för den
mark, som Göteborgs stad är villig överlämna, verkar mycket dyrt, men jag
tror, att man samtidigt kan framhålla, att örn man tager hänsyn till de ganska
förklarliga synpunkter, som den kommunala förvaltningen bör och måste lägga
på dessa ting, staden icke har krävt någonting oskäligt, utan att den tvärtom
har gjort ett visst offer, när den träffat den preliminära överenskommelse, som
nu föreligger. Jag skulle emellertid vilja i detta sammanhang — och jag tror,
att jag därvidlag kan vittna å hela utskotts majoritetens vägnar — giva uttryck
åt den förhoppningen och den önskan, att det, därest riksdagen nu beslutar
att acceptera Buaområdet, skall bli möjligt att vid fortsatta förhandlingar
kunna av Göteborgs stad utverka något bättre villkor än dem, som man hitintills
har kommit fram till. Jag skulle nästan vaga förutsätta, att det också
finns möjligheter att vinna bättre resultat efter de diskussioner och överläggningar
i saken, som ha förts under den allra senaste tiden. Under alla
förhållanden bör det betonas, att man först och främst bör se på den rent
militära lämplighetssynpunkten och icke alltför mycket falla undan för de
auktionsbud, som alltid förekomma vid tillfällen sådana som dessa. Ur denna
synpunkt har man allt skäl att förorda bifall till Kungl. Maj :ts förslag i detta

ärende. , .

Jag hemställer alltså, herr talman, örn bifall till särskilda utskottets hemställan
i denna punkt, vilken sammanfaller med Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Då jag också var en av dem i
delegationen, som hade tillfälle att se dessa olika områden, som äro ifrågasatta,
måste jag bekänna, att jag har kommit till en annan uppfattning än
den som herr Ward nyss gav tillkänna. Jag har vid besöket fått den bestämda
uppfattningen, att det område, som står att få i Kungsbacka, är ur flera synpunkter
mycket att föredraga framför Buaområdet invid Göteborg. Dels är
ju priset 700,000 kronor billigare. Dels är enligt mili uppfattning markens beskaffenhet
betydligt fördelaktigare ur byggnadssynpunkt med anledning av
den grund som finnes därför jämfört med grundförhållandena vid Blia. En
förläggning dit kommer således att ställa sig betydligt billigare i fråga örn
byggnadskostnaderna.

Om man skall bedöma frågan ur mobiliseringssynpunkt, som herr Ward vill
göra gällande, så ha vi av den militära sakkunskap, som var representerad vid
besöket på dessa olika platser, meddelats, att det ur mobiliseringssynpunkt inte
spelar någon som helst roll örn kåren förlägges till Göteborg eller till Kungsbacka.
Ty denna kår skall ju betjäna hela västra Sverige, alltså inte bara
Göteborgs stad utan också andra områden. Det befäl, som skall finnas vid
denna kår, skall utgöra stamkader för de luftvärnsbatterier, som skola uppställas
litet varstans. Det är givet att vid mobilisering måste dessa rycka ut
undan för undan så fort som möjligt. Då det har gjorts gällande, att det skulle
vara ur beredskapssynpunkt mera fördelaktigt att förlägga kåren till Göteborg

102

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Ema med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarslcrafter sammanhängande
markförvärv. (Forts.)

för att den vid ett överrumplande flyganfall skulle kunna skydda Göteborg
på ett bättre sätt än om den ligger i Kungsbacka, så vill jag meddela, att
ur denna synpunkt är Eklandafältet, som ligger vid Mölndal och som enligt
propositionen skulle kosta endast 341,000 kronor precis likvärdigt, därför att
det ligger på mellan en till två kilometers avstånd från det område, där Buafältet
är beläget. Dessutom tror jag inte att en förläggning till Buafältet kan
ha så stor betydelse vid ett sådant där hastigt överfall, därför att det är ganska
höga berg runt omkring detta fält, vilket gör att främmande flygplan, som
komma på låg höjd, inte i en hast kunna beskjutas därifrån annat än i riktning
rakt uppåt, där de kanske befinna sig ett fåtal ögonblick och för övrigt äro
skymda av bergen. Det kan därför inte vare sig ur mobiliseringssynpunkt eller
ur beredskapssynpunkt föreligga några vägande skäl att förlägga kåren till
Göteborg.

Jag tror därför, att man i detta fall måste anlägga de ekonomiska synpunkterna
och låta dem vara bestämmande. Göra vi det, finna vi att det blir betydligt
billigare med en förläggning i Kungsbacka än i Göeborg. Markvärdet där
är ungefär 700,000 kronor billigare, och dessutom finns där möjlighet att, om
det behövs större utrymmen, även erhålla detta större område gratis av
Kungsbacka stad, enligt meddelande som ingått till utskottet. Vidare finns
det där en idrottsplats och andra för förläggningen bekväma anordningar, som
man vid en förläggning i Göteborg måste iordningställa. Detta kommer också
naturligtvis att kosta pengar.

Dessutom är det som en föregående talare nämnde en betydande skillnad
i dyrortshänseende mellan dessa båda orter, i det att Kungsbacka är C-ort
och Göteborg G-ort. Detta gör att lönevillkoren för befäl i högre ställning, officerare
och underofficerare, komma att bli ungefär 40,000 kronor högre per år
i Göteborg än vad som blir fallet i Kungsbacka. Dessutom kan det tänkas att
vissa underbefäl kunna komma i en sådan ställning, att detta ökar kostnaderna
ytterligare.

Jag anser att de synpunkter, som jag anfört, borde väga så pass tungt att
andra kammaren bör gå in för det billigare förslaget. Jag vill säga, att man
bör vara synnerligen betänksam mot att kasta ut bortåt 1 miljon kronor i
engångskostnader och dessutom årliga merkostnader på grund av Göteborgs
placering i dyrortshänseende. Jag tror att det är den mäktiga Göteborgs stad
och dess representanter, som ha förmått herr statsrådet att föreslå, att denna
kår skall förläggas till Göteborg, och dessutom även hänsynen till de förmåner
för befälet det måste föra med sig att ligga i en storstad. Dessa synpunkter
böra emellertid icke få vara avgörande. Jag anser att kammaren i det
läge denna fråga har kommit, inte bör gå med på att kasta ut pengar i onödan.
Jag vill tillägga, att svenska folkets offervilja när det gäller försvaret inte
precis går hur långt som helst, utan man vill nog ha den valuta för pengarna,
som varje skattedragare kan fordra. Då fordrar man också, att pengar inte
kastas ut i onödan.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
När herr Hansson i Rubbestad insinuerar, att det skulle vara den mäktiga
Göteborgs stad, som har förmått mig att välja Bua-alternativet, så tar herr
Hansson i Rubbestad kapitalt fel. I själva verket var det så, att när vi gingo
till prövning av förläggningsfrågorna i den nya försvarsplanen, så bestämde
jag mig för att icke låta de militära synpunkterna påverkas av något auktionssystem
ifrån kommunernas sida. Jag ansåg att man såvitt möjligt borde gå

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

103

Ftssa med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter samman hängande

markförvärv. (Forts.)

den vägen, att man valde de ur militär synpunkt lämpligaste förläggningarna
och icke föll offer för frestelsen att ta hänsyn till de anbud om förmåner,
som från olika kommuners sida eventuellt komme att framföras för att
draga till sig förbanden. .

När det gällde detta speciella fall har det fran början och under hela tiden
framstått som någonting fullständigt självklart, att detta förband skulle förläggas
till Göteborg av militära skäl. Det är ju i alla fall på det sättet, att
även örn denna kår skall mobilisera luftvärn för åtskilliga platser i västra
Sverige, så ligger dock tyngdpunkten pa luftförsvaret av Göteborg. Till denna
plats äro ju samlade institutioner och anläggningar av sådan betydelse för
riksförsvaret, att man där måste ha ett mycket starkt luftvärn. Däri ligger
kårens huvudsakliga uppgift. X det kritiska ögonblick, när man kanske efter
kort varsel mobiliserar och man kanske innan denna mobilisering har hunnit
genomföras har ett anfall över sig, da är det icke utan betydelse, att man
för Göteborgs försvar kan mobilisera icke blott de övningsbatterier, som
finnas till förfogande på förbanden, utan ^dessutom de fältförband, som kåren
skall sätta upp och som sedan skola övergå till andra ändamål. Detta kan man
inte göra, örn man har karen förlagd till Kungsbacka. Det skulle medföra
att man sönderbryter hela mobiliseringsförfarandet. Det finns inga möjligheter
att lägga kåren där, ty avståndet till Göteborg är trots allt för stort,
även örn det inte är mer än 18 kilometer längre.

Jag observerade att herr Nilsson i Göingegården Torde sig med mycket växlande
uppgifter. När det gällde insatsen för Göteborgs försvar var skillnaden
i avstånd 18 kilometer, men när det gällde frågan örn våglängden till den
ifrågasatta skarpskjutningsbanan, då blev skillnaden tre mil. Man kanske
ändå får hålla sig till någon siffra, låt oss säga de där 18 kilometerna.

Det har alltså från början varit klart för de militära myndigheterna, att
förbandet borde förläggas till Göteborg. Näu man då går att soka sen förläggningsplats
i Göteborg, möter man inte från staden Göteborgs sida den inställningen:
låt oss då få detta förband, vill ni komma hit skall ni få det och
det. Tvärtom. För detta område vid Birn, som bland andra undersöktes, begärde
Göteborgs stad att få betalt efter nupriset, alltså efter det pris, som
denna tomtmark kan beräknas ha i dag vid en exploatering.^ Det var alltså
inte alls några sirentoner ifrån Göteborgs sida. Långt därifrån -— man deltog
inte i någon auktion.

Kungsbacka stad kom däremot själv med sina flotta erbjudanden. Då befann
man sig på militärt håll i den situationen, att man måste fråga sig: skola
vi nu vara tvungna att betala ett oerhört markpris i Göteborg? Skola^vi köpa
de militära fördelarna till vad pris som helst? Nej, sade man, vi få undersöka
om det icke örn möjligt finnes några andra möjligheter. Det var då man
undersökte, örn man inte skulle kunna finna någon annan plats i Göteborgs
närhet, som visserligen icke var militärt lika bra men där kostnaderna voro
lägre, som Kungsbacka-alternativet och Mölndals-alternativet kommo fram.
Men då vi efter fortsatta underhandlingar med Göteborgs stad komma fram
till ett pris, som icke fullt motsvarar stadens egna självkostnader för marken,
tyckte jag för min del, att vi hade närmat oss den gräns, där de ekonomiska
uppoffringarna voro rimliga och att man alltså kunde hålla fast vid den ursprungliga
linjen att lägga förbandet där det ur militär synpunkt är fördelaktigast
att lägga det. Jag måste för min del säga, att när man nu fått ned
priset inom ramen för Göteborgs stads självkostnad för området och när man
kanske har utsikt att komma ytterligare något därunder, då kan det väl inte
anses vara någon alltför dålig affär att köpa denna mark. Man kan mycket

104

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Fissa nied den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv. (Forts.)

val, såsom från reservanternas sida göres gällande, säga, att förläggningen av
kåren till Göteborg blir dyrare än förläggningen till Kungsbacka, särskilt
om man ser saken på kortare sikt. Det är ju riktigt, att marken i Göteborg
kostar 700,000 kronor mer. Men det är en mark, som behåller sitt värde och
ökar sitt värde för all framtid. Det är även sant, att Kungsbacka tillhör en
lägre dyrortsgrupp. Jag tycker emellertid att det är överraskande, att herr
Hansson i Rubbestad fäster avseende vid den saken. Ty när vi diskuterade
frågan örn förläggning av ett förband i Söderhamn eller Umeå, var herr Hansson
i Rubbestad anhängare av den dyrare orten. Det är väl således inte alldeles
avgörande för herr Hanssons inställning, vilken dyrortsgrupp en förläggningsplats
tillhör.

Men om man nu medger, att det på kort sikt kan vara ekonomiskt fördelaktigt
att förlägga förbandet till Kungsbacka, får man väl ändå fråga sig,
örn det även på lång sikt ställer sig ekonomiskt fördelaktigt. Jag är för min
del mycket tveksam i det avseendet. Jag är överhuvud taget mycket rädd för
att förlägga truppförband till mycket små orter. Det är visserligen sant att
Kungsbacka på ett mycket frikostigt sätt erbjuder oss stora fördelar. Det erbjuder
sig bland annat att bygga bostäder, som folk skall kunna hyra. Men
vi skola komma ihåg, att Kungsbacka dock är en stad med 2,300 invånare.
Vi veta att kommunalskatten är låg där i dag. Men man får ändå fråga sig,
hur långt Kungsbacka skall kunna gå i längden för att skapa de förutsättningar
som behövas för att upprätthålla denna förläggning. Jag skall som
exempel ta Karlsborg, ett samhälle med 2,900 invånare, där ett luftvärnsregemente
och en flygflottilj äro förlagda. Vad ha vi fått göra där? Vi ha fått
bygga 60 nya familjebostäder för arbetare och verkstadspersonal. Vi komma
säkert att få bygga över hundratalet där, innan det är möjligt att tillgodose
bostadsbehovet. Jag vill vidare fråga: hur har det gått i Såtenäs, hur har det
gått i Fårösund? Det är så många krav som i alla fall följa med förläggningen
av ett truppförband, att man väl ändå får fråga sig, örn det i längden, blir ekonomiskt
fördelaktigt att ha denna kår i en så liten stad som Kungsbacka. Därtill
kommer att statsmakterna en dag kunna säga, att nu skola vi inte ha någon
luftvärnskår nere på västkusten — den tekniska utvecklingen kan gå i den
riktningen, att man en vacker dag inte skall ha några luftvärnsförband. Vad
händer då för Kungsbacka? Jo, det blir en fullständig katastrof, eftersom
denna lilla stad har inrättat sig efter den påbyggnad, som luftvärnskåren utgör
och som är. mycket för stor för denna stad. Men om en sådan kår finnes i
Göteborg eller icke är för staden fullkomligt likgiltigt. Göteborgs öde beröres
icke därav.

Jag vill därför för min del säga, att alternativet Bua är det ur militär synpunkt
absolut överlägsna. Därom ha alla militära myndigheter från början
varit klart medvetna. Man kan visserligen säga, att Kungsbaeka-alternativet
är godtagbart och att det på kort sikt är ekonomiskt fördelaktigare. Men örn
man stannade för detta, skulle det medföra konsekvenser, som vi i dag inte
kunna överblicka. Därför tror jag att denna kammare gör klokt i att göra liksom
första kammaren och följa utskottet.

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! Med anledning av försvarsministerns
anmärkning mot mig att jag gick in för Umeå som förläggningsort
i stället för Söderhamn och då inte tänkte på dyrortsförhållandena, vill jag
säga att det inte är så stor skillnad mellan Söderhamn och Umeå i dyrortshänseende,
att det spelar någon avgörande roll. Dessutom kostade det nära
3 miljoner kronor mer att förlägga det ifrågavarande förbandet i Söderhamn

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

105

Vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv. (Forts.)

än i Umeå, och det var detta som gjorde att jag i detta fall gick in för Umeå
som förläggningsort.

Då herr statsrådet sedan ville göra gällande, att staten skulle få stora kostnader
för byggnader vid en förläggning i Kungsbacka, skall jag upplysa örn
att den delegation som var därnere av stadsmyndigheterna blev upplyst örn att
tre byggmästare förklarat sig villiga att så fort statsmakterna fatta beslut
i ärendet sätta igång med att uppföra byggnader, i vilka bostäder sedan skola
hyras ut. Det är även gott örn byggnadsarbetare i staden, och dessa byggmästare
garantera, att bostäderna skola vara färdiga ganska snart utan någon
kostnad för staten.

Vad sedan beträffar herr statsrådets antagande, att svårigheter skulle uppstå
för Kungsbacka stad, därest förläggningen skulle upphöra, så vill jag säga,
att det är inte så förfärligt farligt med den saken. Det gäller ju i alla fall
en luftvärnskår och inte ett regemente, och det är ju inte så förfärligt många
människor, att det för den delen behöver bli konkurs i Kungsbacka, örn de
flytta därifrån.

Skall man se till statens intresse, vilket jag anser vara det viktigaste, skola
vi komma ihåg, att vi kunna spara en miljon kronor i engångsutgifter och
dessutom åtskilliga 10,000-tal kronor per år i lönekostnader.

Herr Thorell: Herr talman! Jag var en av de sju utskottsmedlemmar, som
utskottet skickade ned till västkusten för att se på förhållandena där nere
och bilda oss en uppfattning örn dem för att sedan kunna rapportera vår uppfattning
till utskottet.

När denna fråga första gången behandlades ansåg utskottet att man inte
kunde ta ställning till frågan utan att närmare undersöka förhållandena. Örn
det hade varit på det sättet, att Göteborgsalternativet och Kungsbackaalternativet
hade varit likvärdiga i ekonomiskt avseende, skulle jag då jag kom tillbaka
från denna resa för min del ha ställt mig på deras sida, som vilja förlägga
denna luftvärnskår till Göteborg. Men de skäl, som angåvos vid de föredragningar
av sakkunnigt folk, som ägde rum där nere, voro inte av samma
slag som de skäl försvarsministern nu lämnat i kammaren. Angelägenheten av
att ur militär synpunkt förlägga denna luftvärnskår till Göteborg framfördes
inte alls på samma bestämda sätt vid detta tillfälle såsom här skett från försvarsministerns
sida och framför allt inte på samma övertygande sätt. Jag
föreslog inom utskottet, att vi skulle fastställa ett bestämt pris för denna
markinlösen, som Kungl. Majit icke fick överskrida, högst 500,000 kronor,
men det ville ingen gå med på. Då jag ansåg, att de militära skälen inte vörö
så starka, att de uppvägde den synnerligen stora kostnadsskillnad som förelåg
i jämförelse med Kungsbackaalternativet, kunde jag följaktligen inte vara
med örn att förlägga kåren till Göteborg.

Försvarsministern sade nyss, att när man började tänka på var denna luftvärnskår
skulle förläggas, framgick det klart och tydligt, att det skulle bli i
Göteborg. Jag får säga, att när jag var därnere hade jag nog en känsla av att
göteborgarna voro säkra på sin sak. Det kanske var detta som gjorde, att en
av stadens tjänstemän fordrade ett pris på 1,250,000 kronor för denna mark,
enligt uppgifter, som lämnades vid vårt besök därnere. De prutade en halv
miljon kronor och mera genast. Auktionen var i gång, och slutligen meddelade
försvarsministern, att även han måste ge sig in i ett auktionsförfarande oller
åtminstone tänka sig ett sådant. Han ansåg marken vara så dyr, att han ville
undersöka hur det skulle ställa sig att lägga denna luftvärnskår på en annan
plats. Jag tycker att detta var mycket förståndigt, men jag tycker inte det

106

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Vissa nied den fortsatta utbyggnaden av landels försvar skraf ter samman hängande

markförvärv. (Forts.)

var förståndigt att från början låta Göteborgs stad veta, att den var alldeles
säker om denna förläggning. Jag fick nämligen den uppfattningen, att man
i Göteborg var mycket angelägen örn att luftvämskåren skulle förläggas dit.
Det framfördes allvarliga skäl härför, och särskilt stödde man sig naturligtvis
pa de små enligt vad jag haller före — militära skäl, som förelågo.

Jag tycker det är ganska underligt, att storstaden Göteborg skall ha fullt
pris, d. v. s. sitt självkostnadspris för marken, såsom försvarsministern sade,
under det att t. ex. Luleå stad för en förläggning av samma slag utan kostnad
ställt mark till statsverkets förfogande. Jag tror även att andra platser, dit
militärförläggningar skola ske, exempelvis Arboga stad, som har mycket
mindre resurser, ba fått lämna synnerligen stort ekonomiskt vederlag eller
fatt ikläda sig ganska stora kostnader för att få denna förläggning. Jag kan
följaktligen för min del icke se något ont i ett sådant auktionsförfarande —
man ma gärna kalla det sa •— när vi ba ett värde, som man på olika håll är
mån örn att fa och de olika platsernas lämplighet för avsett ändamål är ungefär
densamma.

Herr W ard sade, att en förläggning till Göteborg skulle ha en så oerhört
stor betydelse ur mobiliseringssynpunkt. Jag pndrar hur herr Ward kan lämna
den upplysningen här, eftersom han var med i utskottets delegation och
därvid fick höra, hur mobiliseringen vid detta förband skulle tillgå. Jag fick
den bestämda uppfattningen — utan att jag här av vissa skäl kan gå in på
förhållandena precis som de voro -—• att ur mobiliseringssynpunkt spelar för1
äggningsplatsen knappast någon som helst roll, då mobiliseringen — så mycket
vagar jag väl ändå säga -—■ väl inte i allo skall ske till den ort, där kåren
är förlagd. Vid detta förband liksom vid alla andra kommer mobiliseringen
säkert att försiggå till många olika platser, och dessa komma säkert att bli
desamma, oberoende av örn fredsförläggningen blir i Göteborg eller i Kungsbacka.

Försvarsministern framhöll att förläggningen till Göteborg skulle ha stor
betydelse ur mobiliseringssynpunkt just i det ögonblick, då ett krig skulle
kunna bryta ut och ett överfall kunde äga rum. Ja, med det lilla förband, som
funnes att tillgå just i detta ögonblick, tror jag detta knappast kan ha någon
som helst betydelse. Det har redan framhållits, åtminstone i första kammaren,
att örn kåren förlägges till Bua, ligger den så pass långt ifrån Göteborg, att
överflygningar kunna ske från alla möjliga håll. Skjutning direkt från kaserngården
kommer att ha mycket liten effekt. Jag har funderat över —• och
därmed skall jag sluta, herr talman — huru det skall kunna medföra någon
skyddseffekt, örn kåren är förlagd till Bua, då det väl ändå kommer att bli
på det sättet, att officerarna i större utsträckning komma att bo i Göteborg.
Örn officerarna bo i Göteborg och manskapet är spritt hit och dit — kanske
befinner sig på permission — och det knappast finns något folk tillgängligt
och det därtill — såsom en talare i första kammaren framhöll — inte finns
ammunition utdelad, då kan jag inte för min del finna, att effekten vid ett
dylikt överfall kan bli så särskilt stor, örn kåren är förlagd till Göteborg.

Med dessa ord, herr talman, skall jag be att få instämma i det redan framställda
yrkandet örn att denna luftvärnskår skall förläggas till Kungsbacka.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall följa herr talmannens
uppmaning och fatta mig mycket kort. Detta ställer sig icke svårt, sedan herr
statsrådet nyss utvecklat de rent sakliga synpunkterna i denna fråga.

Jag vill då först för min del säga, att jag inte finner mig enbart tilltalad av
denna konkurrens kommunerna emellan i fråga örn militärförläggningarna. När

Fredagen den 19 juni 1942 e. ra.

Nr 25.

107

"Pissa med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv. (Forts.)

det gäller förläggningen av ett militärförband böra de militära sakskälen bli
utslagsgivande.

Jag skall be att med några få ord få beröra vad som sagts i debatten från
reservanternas sida. Jag kan inte förstå, att man kan lägga dyrortsgrupperingen
såsom ny bedömningsgrund när det gäller placeringen av militära förläggningar.
Då kanske man även skulle kunna lägga denna dyrortsgruppering såsom
grund även för placeringen av andra statliga verk. För. övrigt vill jag
säga, att den dyrortsgruppering vi nu ha inom den närmaste tiden torde komma
att i hög grad förändras. Jag är för min del fullkomligt säker på att när
denna luftvärnskår blir uppsatt, föreligger inte den skillnad mellan Kungsbacka
och Göteborg i dyrortshänseende som nu finnes. Det kan ju även tänkas,
att örn denna förläggning eventuellt kommer till Kungsbacka, detta kan
bli en anledning för uppflyttande av Kungsbacka stad i högre dyrortsgrupp.

Vidare är jag inte heller säker på att det blir så billigt med en förläggning
i Kungsbacka som man här vill göra gällande. Säkerligen tillkomma en hel del
utgifter som man inte nu kan beräkna och överblicka. Jag är inte för min del
övertygad örn — jag var också med vid besöket i Kungsbacka — att Kungsbacka
stad kan lösa den bostadsfråga, som tämligen säkert kommer att uppstå
örn kåren kommer att förläggas dit.

Det är som sagt de rent militära synpunkterna som böra vara utslagsgivande,
och efter vad jag hört från den militära sakkunskapens sida i denna fråga, bar
jag kommit till den bestämda uppfattningen, att en förläggning i Göteborg
har absoluta företräden, särskilt i vad det gäller ett krigstillfälle, då man kan
befara ett hastigt överfall och då halvtimmar, ja minuter kunna vara dyrbara
när det gäller försvaret av en stad. Här gäller det dock i väsentlig grad försvaret
av Göteborg med dess hamnanläggningar, industriella anläggningar,
varv o. s. v. Här bör man ta den allra största hänsyn till att man måste försöka
få fram det bästa möjliga i försvarsväg.

När herr Hansson i Rubbestad säger, att folk ute i landet kräver valuta för
de pengar de offra för försvaret, så är detta riktigt. Jag är övertygad örn att
örn vi skola få full valuta för de pengar vi här nedlägga, skola vi också lägga
ned dem på den lämpligaste och bästa platsen när det gäller försvaret av
Göteborg.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Försvarsministern gjorde gällande,
att jag inte varit riktigt just när det gällde de sifferuppgifter jag lämnade
beträffande de olika avstånden mellan förläggningsorterna.

Jag ber emellertid, herr talman, att få vidhålla mina uppgifter. Skall förbandet
förflyttas ifrån förläggningsplatsen vid Bua till skjutbanan vid Morups
Tånge, måste det bli minst 3 mil längre körväg än örn förbandet ligger i Kungsbacka,
så vida man följer vägen ifrån Bua förbi Kungsbacka. Detta är man
tvungen att göra, ty någon annan väg finns för närvarande inte. Om det däremot
gäller skillnaden i avstånd till Göteborgs centrum ifrån Bua och Kungsbacka
blir denna skillnad 18 kilometer.

En sak som jag för min del anser viktig beträffande platsen vid Bua är, att
den mark, som tas i anspråk för förläggningen där, är avsedd för en ganska
snar bebyggelse från Göteborgs stads sida. I den mån denna mark mi blir upptagen
av förläggningen, har staden inte möjlighet att ta denna mark i anspråk.

Herr Bergvall: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter veta, har
jag på en hel del punkter i försvarsfrågan icke samma uppfattning som försvarsministern.
Men jag måste säga att vid valet mellan Göteborg och Kungs -

108

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv. (Forts.)

backa måste jag för min del stanna vid samma uppfattning som kommit till
uttryck i propositionen och detta både av militära och ekonomiska skäl. Det
råder visserligen inget tvivel örn att vissa ekonomiska fördelar -— åtminstone
på kort sikt — äro förenade med en förläggning till Kungsbacka. Kungsbackaaltemativet
framstår omedelbart såsom billigare. Det är väl dock inte så, att
man skall placera militärförläggningar på en ort, därför att det där blir billigast,
utan skall det överhuvud taget vara någon mening med ett militärt försvar,
skall man naturligtvis placera förläggningarna, där man ur militär synpunkt
får bästa nyttan av dem.

Jag ser överhuvud taget på det militära problemet som på ett försäkringsproblem.
Landet betalar premier, som understundom äro ganska dyra, för att
täcka vissa risker. Örn man betraktar de risker, som här komma i fråga, måste
man säga att de i allra högsta grad äro samlade till Göteborg, ty där finnas inte
endast för göteborgarna utan för landet i dess helhet utomordentligt värdefulla
anläggningar. Då vore det en oklok disposition av militära resurser även ur
ekonomisk synpunkt, om man inte såge till att dessa resurser kunna få sin
största verkningskraft just på den punkt, där de kunna göra det samlade folkhushållet
den största nyttan.

Trots vad som sagts från en del håll här lär det inte råda något tvivel örn
att särskilt i det ögonblick, då kriget bryter ut över oss, en till Bua förlagd
luftvärnskår är ett tillskott till Göteborgs försvar av stort värde. Man kommer
inte ifrån detta genom att tala örn att man vid eventuell förläggning av
kåren till Kungsbacka endast har 18 kilometer längre väg att köra till Göteborg,
ty dels måste det naturligtvis ta en viss tid i anspråk att köra denna väg,
och dels lähdet i själva krigsögonblicket inte vara möjligt att göra en förflyttning
från Kungsbacka till Göteborg. Man måste ju, örn man inte skall bringa
alltför mycken oreda i det hela, klara av själva mobiliseringen, innan man kan
företa en sådan åtgärd.

Jag kan inte, när jag överväger denna fråga, komma till annat resultat än
att de militära fördelar, som man vinner med en förläggning till Göteborg, väl
motsvara den merutgift som man, när man uppsätter kåren, från början tar på
sig. Jag tror inte att det är en större försäkringspremie, som man på detta sätt
betalar, än vad som kan vara rimligt och skäligt för att täcka de risker, som
det här är fråga örn.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Som jag i mitt första anförande
betonade, spela de militära synpunkterna icke någon nämnvärd roll, och de
militära myndigheterna ha även godkänt Kungsbacka som förläggningsort.
Detta torde vara tillräckligt för oss osakkunniga för att ge vårt bifall till
Kungsbacka som förläggningsort, då de ekonomiska synpunkterna måste fälla
utslaget i ett dylikt fall.

Jag vill även nämna, att Göteborg är en ganska väl försedd plats, när det
gäller försvarsanordningar. Där har man luftvärnsbatterier uppställda på olika
platser runt omkring hela staden, och vid eventuellt luftanfall har man säkrat
skyddet för nästan varje plats i staden. Denna förläggningsort vid Bua ligger
mitt emellan två sådana säkerhetspunkter, och därför blir det en onödigt stor
koncentration. Det kommer således att spela en mycket liten roll, därför att de
batterier, som stå runt omkring, försvara staden lika bra som detta batteri, förlagt
till Bua. Det blir således en extra onödig utökning av försvaret, som icke
spelar någon nämnvärd roll. Dessutom vill jag säga att vid ett eventuellt krigsutbrott,
vid mobilisering, får denna kår icke endast försvara Göteborg, utan
den skall spridas ut på olika håll och försvara andra orter. Kåren är nämligen

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

109

Vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv. (Forts.)

inte avsedd enbart för Göteborg. Därtill måste vi komma i håg, att det här
gäller en fredsförläggning för utbildning av trupper och icke en beredskapsförläggning.

När herr Andersson i Malmö vidare nämnde att han finner det osympatiskt
att man skall förhandla med de olika orterna örn bästa möjliga villkor, vill jag
gentemot detta säga, att örn det inte finns mer än en enda given plats, som kan
accepteras, då förstår jag att man kanske inte behöver underhandla med flera
orter. Örn det däremot finns flera platser med samma goda förutsättningar,
och det måste anses vara en viss fördel att få förläggningen till ett samhälle,
finner jag att det är fullt på sin plats att man försöker förhandla för att
komma till bästa resultat. Att detta inte är gjort beträffande Göteborg vågar
jag påstå, ty Göteborgs stad har endast tillfrågats örn hur mycket den vill ha
betalt för marken. Det har sagts att detta vill vi ha, och det har inte prutats
det ringaste på detta. Jag kan vidare tillägga att arrendatorn på detta område
skall tillförsäkras en ersättning örn 43,000 kronor för mistad arrenderätt under
fyra år ■— hans arrenderätt upphör först 1946 — till detta område örn 48.5
hektar. Jag finner detta förfaringssätt synnerligen oriktigt. Göteborgs stad
bör själv svara för dessa kostnader.

Då Kungsbacka av de militära myndigheterna är förklarat såsom godtagbart,
vet jag inte, varför man skall kasta ut pengar i onödan på detta sätt. De militära
synpunkterna i detta fall väga inte i så stor utsträckning till förmån för
Göteborg, att de kunna motivera en ökad utgift. När de militära synpunkterna
icke fingo vara utslagsgivande, när det gällde Umeå, då de militära myndigheterna
ändå förklarat, att denna stad var betydligt mera acceptabel än Söderhamn,
vet jag inte varför inte statsrådet kan ta hänsyn till detta, även när det
gäller Kungsbacka.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Ward: Herr talman! Jag vill först säga ett pär ord med anledning
av herr Thorells yttrande. Han gav några inblickar från våra besök i
Kungsbacka och Göteborg. Han nämnde bl. a. att man nog tyckte att Göteborgs
pris var väl högt tilltaget. Nu säger emellertid herr Thorell att örn man
inom utskottet kunnat samla majoritet för att bjuda Göteborg exempelvis
500,000 kronor, skulle han ha biträtt Göteborgsförslaget. Jag vill säga herr
Thorell att det fortfarande dock är en ganska stor skillnad mellan 500,000 kronor
och 27,000 kronor, vilket sistnämnda belopp ju gäller för Kungsbackaalternativet.
När nu herr Thorell skulle vilja godtaga 500,000 kronor i stället
för 27,000 kronor, måste väl däri ligga ett erkännande från hans sida, att de
militära synpunkterna övervägande tala för Göteborg. Men då borde väl herr
Thorell också dra den slutsatsen, att Göteborg ur de synpunkter, som vi här
nämnt och som saken skall bedömas ifrån, har ett givet företräde framför
Kungsbacka.

Jag vill dessutom säga till herr Hansson i Hubbestad, att han nog inte så
alldeles riktigt refererar de militära myndigheternas yttranden angående platsernas
lämplighet. Det är visserligen riktigt att man skrivit, att Kungsbacka
är godtagbart oell lämpligt beträffande markförhållandena, ty på dem finns
ingenting att anmärka. Ur beredskapssynpunkt ha de militära myndigheterna
emellertid framhållit, att Göteborg har givna företräden. Och jag anser att man
bör ta största möjliga hänsyn till just beredskapssynpunkterna.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nedläggande
av högre
lärarinneseminariet

m. m.

Vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv. (Forts.)

bifall till den av herr Gränebo m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje särskilda utskottets hemställan
i punkt 1 av utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Gränebo m. fl. avgivna vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hansson i Rubbestad begärde emellertid rösträkning, i
anledning varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
112 ja och 44 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Funk terna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1942/43 till statens
informationsstyrelse; och

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anskaffning av baracker
m. m. för vissa staten tillhöriga torvmossar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 255 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utT
drag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 24 april 1942,
föreslagit riksdagen att

1. besluta, att högre lärarinneseminariet skulle nedläggas med utgången av
budgetåret 1942/43;

2. besluta, att nya elementarskolan i Stockholm skulle nedläggas samt att i
Stockholm i stället skulle upprättas tre nya läroverk, nämligen

dels på Östermalm ett högre allmänt läroverk med sjuårig folkskola, sjuårig
flickskola med teoretisk och praktisk linje, fyra- och femårig realskola samt

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

lil

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
fyraårigt latin- och tre- och fyraårigt realgymnasium, samtliga linjer utom
flickskolans avsedda för såväl gossar som flickor,

dels i Bromma ett högre samläroverk med femårig realskola samt fyraåriga
latin- och realgymnasier,

dels ock i Enskede ett högre samläroverk med fyra- och femårig realskola
samt fyraåriga latin- och realgymnasier,

och skulle ifrågavarande organisationsändringar ske successivt från och med
budgetåret 1943/44 eller den senare tidpunkt, Kungl. Majit bestämde, allt under
villkor att Stockholms stad i fråga örn de nyorganiserade läroanstalterna
åtoge sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler jämte
inredning och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal, än även att bidraga
till bestridande av de utgifter, som åvilade biblioteks- och materielkassorna
samt ljus- och vedkassorna, med ett engångsanslag under första året av läroanstalternas
verksamhet av tillhopa 28,000 kronor med den fördelning mellan
läroanstalterna, som Kungl. Majit bestämde;

3. besluta, att vid högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm i
Stockholm skulle från och med budgetåret 1943/44 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Majit bestämde, successivt upprättas en femårig realskola vid sidan
av den nuvarande fyraåriga, under förutsättning att Stockholms stad förpliktade
sig att, så vitt anginge den femåriga realskolan, tillhandahålla erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning, samt, såvitt
anginge ifrågavarande läroverk i dess helhet, bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal; 4.

besluta, att vid tidpunkt, som framdeles skulle bestämmas, skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag, departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 24 april 1942 förordat, upprättas ett
statens skolköks- och handarbetsseminarium samt att statens skolköksseminarium
i avbidan härpå skulle från och med budgetåret 1943/44 vara provisoriskt
organiserat i huvudsak på det sätt, departementschefen i samma statsrådsprotokoll
angivit;

5. förklara sig icke ha något att erinra mot att vid den tidpunkt, som framdeles
bestämdes, inrättades ett psykologiskt-pedagogiskt institut i huvudsaklig
enlighet med vad departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll förordat; 6.

godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för högre lärarinneseminariet,
att tillämpas tills vidare under budgetåret 1942/43;

7. till Högre lärarinneseminariet: Avlöningar för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av 350,300 kronor;

8. till Högre lärarinneseminariet: Omkostnader för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av 42,300 kronor;

9. till Högre lärarinneseminariet: Stipendier för budgetåret 1942/43 anvisa
ett anslag av 1,200 kronor;

10. till Privatläroverk: Bidrag till Höglandsskolan i Stockholm för budgetåret
1942/43 anvisa ett anslag av 30,000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr G. W. Källman m. fl.
(I: 251) och den andra inom andra kammaren av herr Birke m. fl. (II: 359).

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,

1. besluta, att högre lärarinneseminariet skulle nedläggas med utgången av
budgetåret 1942/43;

112

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)

2. i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
förnyad utredning angående omorganisation av vissa läroverk i Stockholm
med beaktande av vad utskottet i sin motivering anfört;

3. besluta, att vid högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm i
Stockholm skulle från och med budgetåret 1943/44 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj :t bestämde, successivt upprättas en femårig realskola vid sidan av
den nuvarande fyraåriga, under förutsättning att Stockholms stad förpliktade
sig att, så vitt anginge den femåriga realskolan, tillhandahålla erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning, samt, såvitt anginge
ifrågavarande läroverk i dess helhet, bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal;

4. besluta, att vid tidpunkt, som framdeles bestämdes, skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag, departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 24 april 1942 förordat, upprättas ett statens
skolköks- och handarbetsseminarium samt att statens skolköksseminarium i avbidan
härpå skulle från och med budgetåret 1943/44 vara provisoriskt organiserat
i huvudsak på det sätt, departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll
angivit;

5. godkänna följande avlöningsstat för högre lärarinneseminariet, att tillämpas
tills vidare under budgetåret 1942/43:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ........ kronor 175,400

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit ............................................ » 7,250

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .......... » 131,200

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 36,450

Summa kronor 350,300;

6. till Högre lärarinneseminariet: Avlöningar för budgetåret 1942/43 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 350,300 kronor;

7. till Högre lärarinneseminariet: Omkostnader för budgetåret 1942/43 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 42,300 kronor;

8. till Högre lärarinneseminariet: Stipendier för budgetåret 1942/43 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 1,200 kronor;

9. till Privatläroverk: Bidrag till Höglandsskolan i Stockholm för budgetåret
1942/43 under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 30,000 kronor;

B. att motionerna I: 251 och II: 359 måtte anses besvarade med vad utskottet
i motiveringen anfört.

Reservationer hade avgivits

1:°) av herrar Johan Bernhard Johansson, Pauli, Bernhard Nilsson, Ekströmer,
Emil Petersson, Eriksson i Stockholm, Persson i Falla, Holmdahl och
Åqvist, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,

1. besluta, att---budgetåret 1942/43;

2. besluta,_ att nya elementarskolan i Stockholm skulle nedläggas samt att
i Stockholm i stället skulle upprättas tre nya läroverk, nämligen

dels på Östermalm ett högre allmänt läroverk med sjuårig folkskola, sjuårig
flickskola med teoretisk och praktisk linje, fyra- och femårig realskola samt
tyraarigt latin- och tre- och fyraangt realgymnasium, samtliga linjer utom
flickskolans avsedda för såväl gossar som flickor,

dels i Bromma ett högre samläroverk med femårig realskola samt fyraåriga
latin- och realgymnasier,

Fredagen den 19 juni 1942 e. ra.

Nr 25.

113

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)

dels ock i Enskede ett högre samläroverk nied fyra- och femårig realskola
samt fyraåriga latin- och realgymnasier,

och skulle ifrågavarande organisationsändringar ske successivt från, och med
budgetåret 1943/44 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde, allt under
villkor att Stockholms stad i fråga örn de nyorganiserade läroanstalterna åtoge
sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal, än även att bidraga till
bestridande av de utgifter, som åvilade biblioteks- och materielkassorna samt
ljus- och vedkassorna, med ett engångsanslag under första året av läroanstalternas
verksamhet av tillhopa 28,000 kronor med den fördelning mellan läroanstalterna,
som Kungl. Majit bestämde;

3. besluta, att---30,000 kronor;

B. att motionerna---föregående anfört;

2 :o) av herr Oscar Olsson.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
När jag har läst detta utskottsutlåtande har det förefallit mig, som örn de,,
som stå för utskottsmajoritetens yttrande, icke riktigt skulle ha velat se vad
den kungl, propositionen innebär. Vad som föreslås i propositionen i fråga
örn Stockholms läroverksorganisation äT ingenting annat och ingenting mera
än en omfördelning mellan de olika stadsdelarna av de klasser och de linjer,
som redan finnas vid de högre läroanstalterna i Stockholm. Dessutom har
jag i likhet med skolutredningen funnit, att förhållandena nu tyvärr göra det
nödvändigt att lägga ned högre lärarinneseminariet. När man kommer in på
de problem, som detta för med sig, har jag i likhet med skolutredningen icke
kunnat förstå annat än att det krävs en allmän översyn över Stockholms läroverksorganisation
för att klara upp hela detta pussel. Det förhåller sig nämligen
så, att huvudstadens läroverksorganisation är i sitt nuvarande skick
mycket efter sin tid. Den har inte alls följt med själva befolkningsutvecklingen.
Den har inte följt med utvecklingen av den geografiska fördelningen
av befolkningen här i staden. Folk har i mycket stor utsträckning flyttat ut
till ytterorterna, medan däremot befolkningen i de centrala delarna av staden
har minskats. Detta har medfört, att den övervägande delen av barn och ungdom
i skolåldern befinner sig i ytterområdena, medan de skolor, som de skola
besöka, i huvudsak alltjämt ligga kvar i stadens innerområde.

Det är detta enkla praktiska problem, som det bär förefallit mig, att man
nu borde kunna klara upp utan några större besvärligheter. Läget har blivit,
att vissa av de nya stadsdelarna, främst Bromma och Enskede men också
Gärdesstaden, äro missgynnade i fråga örn barnens möjligheter att erhålla
högre skolutbildning, medan återigen den centrala delen av huvudstaden och
särskilt Norrmalm har det bättre ställt i detta avseende.

Vad jag har föreslagit innebär alltså endast en så att säga omskyffling av
de olika klassavdelningarna här i staden, så att det överensstämmer bättre
nied den verkliga fördelningen av befolkningen oell särskilt av barnen i skolåldern.
Däremot har jag inte nu velat råda bot på de besvärligheter, som
onekligen föreligga här i Stockholm därigenom, att platsantalet är så pass
begränsat vid läroverken, att alla de som blivit godkända vid inträdesproven
inte på långt när kunna få plats vid läroverken. Det är en sak, som jag inte
berör i detta sammanhang, därför att jag menar, att de ekonomiska förhållandena
inte äro sådana, att vi nu böra taga upp den saken.

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 25.

114

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)

Hela elen föreslagna omorganisationen kostar staten en rektorslön eller
12,000 kronor. För Stockholms stad tillkomma däremot givetvis kostnader
för läroverksbyggnader, vilket helt och hållet blir beroende på vad staden anser
sig nödsakad att åstadkomma för att få någon ordning på sina läroverksförhållanden.
Jag tycker emellertid, att man bör låta Stockholms stad själv sköta
och klara upp den saken, och att riksdagen inte bör lägga hinder i vägen för
en förnuftig ordning i detta avseende.

Utskottets invändning mot detta förslag är nu, att förslagets realiserande,
som det säger, skulle »otvivelaktigt medföra väsentligt ökade förutsättningar
för en ansvällning av den redan förut stora läroverksorganisationen i Stockholm».
Dessutom menar utskottet, att det överhuvud taget är olämpligt med
en ansvällning av läroverken, därför att det produceras för mycket studenter
här i landet, vilket man bör försöka hindra.

Jag har litet svårt att se, hur resonemanget hänger ihop. Som jag nyss
framhöll är det icke nu fråga om att åstadkomma någon ansvällning av organisationen
och inte fråga örn att åstadkomma ökade möjligheter för barnen att
komma in i läroverk överhuvud taget. En sådan ansvällning tillåta icke de
nuvarande tiderna. Eftersom emellertid utskottet som jag tycker på ett en
smula ologiskt sätt har lagt upp frågan på den bogen, skall jag be att få
framhålla att jag skulle tro, att föreställningen om att Stockholm skulle vara
så speciellt gynnat i läroverksavseende framför landsorten nog är en »sanning»
med mycket stor modifikation. Det förhåller sig inte på det sättet. Att svårigheterna
i Stockholm äro mycket stora kan man ju begripa, när man hör,
att i år mellan 200 och 300 godkända barn överhuvud taget inte kunna få
plats i något läroverk i staden, detta efter clearingen mellan de olika läroverken.
Någon särskilt gynnad situation har man alltså icke att räkna med
här i Stockholm. Ser man dessutom på det statistiska material, som föreligger
och med vilket jag inte nu skall trötta kammaren, finner man också,
att det är en missuppfattning att tala örn Stockholms gynnade ställning.

Vad så beträffar den andra punkten, nämligen att utskottsmajoriteten har
»rent principiellt» velat hindra en utökning av platsantalet här i Stockholm,
kan jag inte förstå de farhågor, som utskottet har uttalat, att tillkomsten
av tre fullständiga högre läroverk i huvudstaden skulle i högre grad än nuvarande
anordningar medföra risk för en automatisk ansvällning av organisationen.
Den omfördelning av läroverkslinjer, som föreslås i propositionen, medför
ju inte på något sätt en ändring i nuvarande förhållande, enligt vilket
riksdagen för varje år bestämmer hur många parallellavdelningar som få upprättas.
Riksdagen kommer därför i framtiden att ha alldeles samma grepp
som hittills över huvudstadens läroverksorganisation.

Vad beträffar de betänkligheter mot en alltför långt driven studentfabrikation,
som innevarande års riksdag tidigare har uttalat och som utskottet upprepar,
så delar jag helt och hållet den uppfattningen. Det har jag redan förut
sagt i denna kammare. Jag har en bestämd övertygelse på den punkten, men
jag är lika övertygad om att de vägar, som utskottet har antytt, inte kunna
vara framkomliga eller befogade, alldeles oavsett att det ju är underligt, att
en sådan spärranordning skulle införas just för huvudstaden och inte för
några andra orter här i landet. Bortsett från allt detta ser jag emellertid saken
på det sättet, att enda möjligheten att råda bot på överfyllnaden i våra
läroverk är en sådan omorganisation av hela vårt skolväsen, som kan i större
utsträckning föra över barnen till praktisk utbildning och till praktiska uppgifter
och som så småningom kan få föräldrarna här i landet att taxera dessa
praktiska utbildningslinjer såsom socialt jämbördiga med de teoretiska utbildningslinjerna.
Jag förstår mycket väl, att det är ett stort och svårt problem

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

116

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
att lösa, som kräver mycket tålamod, men det är den enda väg, som kan leda
till målet.

Den väg återigen, som utskottsmajoriteten vill gå, nämligen att spärra tillträdet
till läroverken genom att inskränka platsantalet, är enligt min absoluta
övertygelse inte farbar. Den kommer att leda till mycket stora olägenheter i
olika avseenden. Örn vi försöka spärra tillträdet därigenom, att det helt enkelt
inte finns plats för barnen till de föräldrar, som vilja att deras barn skola
få läroverksutbildning, vad blir då det praktiska resultatet? Jo, det praktiska
resultatet blir helt enkelt det, att liksom redan nu sker komma föräldrarna att
i än större utsträckning se till att de få »korvstoppningen» i gång ordentligt.
Genom privatlektioner och på annat sätt komma de att ä tout prix försöka få
fram sina barn till detta privilegierade mindre antal platser. Vad blir i sin
tur resultatet härav? Jo, det blir, att det icke på något sätt kommer att bli
studiebegåvningen, som kommer att bli avgörande för vilka som skola gå
igenom våra läroverk, utan det blir de ekonomiska resurserna eller tålamodet
hos de föräldrar, som på detta sätt vilja se till att deras barn så småningom
skola få sådana betyg, att de få företräde vid besättandet av det alltför ringa
antal platser, som finns. Detta är, skulle jag tro, en konsekvens.

Sannolikt blir också resultatet, att vid sidan örn de statliga läroverken och
de goda av statsmyndigheterna erkända och understödda enskilda läroverken
komma att växa upp inte önskvärda privatskolor, som komma att taga hand
örn de barn, vilkas föräldrar ha tillräckligt med pengar för att låta sina barn
gå igenom dessa läroverk, när de icke fått plats i de offentliga skolorna. Då få
vi ett slag av enskilda skolor, som herr Conrad Jonsson och jag nog kunna
enås om att vi inte tycka äro bra. Det blir rikemansskolor. Det blir sådana
enskilda skolor, som äro olämpliga både ur skolans och ur barnens synpunkt.
Det börjar redan finnas en tendens härtill för närvarande på grund av den
press, som förekommer, här i Stockholm inte minst, på grund av den olämpliga
fördelningen av de möjligheter, som finnas. Så pass mycket kunde man
ju ända göra, att man gav den lättnad, som en omfördelning skulle medföra.

Jag förmodar, att utskottsmajoriteten resonerar på det sättet, att ha vi en
gång genom denna omfördelning fått dessa nya läroverk, så kommer riksdagen
sedermera att visa sig mindre motståndskraftig mot önskemål örn ett
ökat antal klassavdelningar. Förutom att jag tycker detta resonemang vittnar
örn en litet underlig brist på tilltro till riksdagens förmåga att klara dessa
saker, sa tror jag inte det håller streck, ty även om vi ha ett färre antal läroverk,
så kommer i så fall denna press och den översvämning, som kommer
att äga rum, helt enkelt att leda till att dessa färre läroverk bli vart och ett
för sig större. Vi se ju redan detta resultat i Bromma, där vi nu fått ett
läroverk, som är fullkomligt orimligt, en mastodont, som snart inte någon
människa kan klara upp, även om man får en aldrig så duglig rektor, något
som vi dess bättre ha för närvarande. Man undgår därför inte översvämningsrisken
genom att vara ogin i fråga örn den bättre fördelningen av klassavdelningarna.
Pressen kan i alla fall bli så stor, att det visar sig nödvändigt för
riksdagen ^att skaffa flera klassavdelningar i Stockholm. Det blir bara det,
att man då kommer att förlägga dessa nya klassavdelningar på ett olämpligt
sätt till de gamla läroverken, som därigenom bli för stora. Att detta skulle
vara någon förnuftig och rationell lösning av problemet har jag mycket svårt
att tro.

I denna fråga, som strängt taget icke hör hit så som propositionen varit
upplagd — det är ju utskottet, som bär lagt upp saken på detta sätt — skulle
jag till sist endast vilja säga, att jag tror inte på möjligheten att ordna upp
tillströmningen till läroverken på tvångsregementets väg. Jag tror överhuvud

116

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
taget inte på tvångsregleringar utan tror att det blir nödvändigt att försöka
ordna det på ett något så när förnuftigt sätt på de vägar, som jag tidigare Ilar
antytt. Jag är övertygad om att ifall man här går den vägen att framför allt
se till att det inte skall finnas tillräckligt många platser vid våra läroverk
för barnen till de föräldrar, som vilja lia sina barn i läroverk och vilkas barn
visat sig kunna få tillräckligt goda betyg för detta, så komma föräldrarna
aldrig att förstå en sådan politik. De komma aldrig att ge sig till tåls med ett
sådant tillstånd, och de ha enligt min mening också rätt häruti.

Utskottet vill nu, såvitt jag kan förstå, väsentligen på dessa grunder hänskjuta
frågan örn Stockholms läroverksorganisation till en förnyad utredning.
Utskottet anför härför ytterligare två motiv. Det ena är, att ett bifall
till propositionens förslag på något sätt skulle binda den kommande utvecklingen,
innan skolutredningen kommer med förslag. Det andra motivet är den fråga,
som i allra sista stund kastats in, nämligen frågan örn de nordvästra förorternas
behov av ett nytt läroverk. Jag tror inte, att något av dessa motiv är
tillräckligt för att motivera en ny utredning, vilken enbart skulle föra med
sig ett nytt uppskov av såvitt jag kan förstå ringa värde. Frågan är redan
grundligt utredd. Skolutredningen har arbetat nied den hela liösten med anlitande
av de mest utmärkta krafter. Inom skolutredningen äro alla ense om
att förslaget är lagt så, att det inte på något sätt skall kunna prejudicera skolutredningens
förslag. „ , ...

Utskottet har sagt något örn att det skulle kunna prejudicera beträffande
lärarutbildningen. För min del har jag mycket svårt att förstå, hur det skulle
kunna bli fallet. Det förhåller sig helt enkelt så, att det behövs ytterligare
provårsläroverk. Det är meningen, att statens normalskola skulle bil provarsläroverk.
Jag tror inte, att det blir möjligt för någon att kunna motsätta sig,
att vi få större möjligheter för provårslärarna än vad vi för närvarande ha.
Örn vi sedan skola ändra om provårsinstitutionen eller på annat sätt förändra
lärarutbildningen, gör det väl rakt ingenting till eller ifrån, örn vi ha en provårsskola
mer eller mindre. Detta kan icke på något sätt prejudicera en kommande,
kanske långt i framtiden liggande eventuell förändring av lärarutbildningen,
om vilken man ännu icke vet hur den skulle se ut.

Jag tror mig kunna säga, att Kungl. Majit har försökt undvika att lägga
fram förslag till sådana åtgärder, som skulle otillbörligt binda statsmakterna
i deras framtida ställningstagande.

Jag skulle också vilja säga ett par ord om Östermalmsskolan. Det finns verkligen
vägande skäl för den konstruktion, som skolutredningen, skolöverstyrelsen
och Kungl. Majit ha föreslagit beträffande denna lärarinneseminariets övningsskola.
Förslaget avser, att man skulle taga vara på flickskolan och folkskollmjen
och bygga på de värdefulla traditioner, som där finnas. Jag kan inte undertrycka
den känslan, att när det nu är praktiskt möjligt, är det ganska angenämt att
kunna få bevara Fredrika Bremers gamla skola i stället för att utan vidare
slopa den. Den bygger i alla fall på Fredrika Bremers insatser för att skapa
möjligheter för svenska kvinnor till utbildning, till samhällsfostran och till
medborgarrätt. Att i onödan slopa en sadan gammal tradition kan jag inte
finna vara vidare tilltalande.

Dessutom är det så, att vi genom denna skola ha fått och säkerligen också
i framtiden komma att få mycket värdefullt stoff i praktisk riktning och praktiska
erfarenheter, framför allt därför att man där skulle samla olika skolformer,
sammanknutna på sådant sätt, att det kan ge erfarenheter för framtiden.
En sådan kombination har redan nu visat sig vara mycket fruktbringande,
såsom vi ha erfarenhet utav, och jag kan inte se annat än att det skulle bli
fallet också i framtiden.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

117

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)

Jag skall icke ingå på frågan om det psykologisk-pedagogiska institutet.
Det hänger faktiskt mycket litet ihop med de andra frågorna, och är det så,
att riksdagen inte i år vill fatta beslut örn detta, så beklagar jag det, men det
är inte någon större olycka som sker. Det kan lika väl ske senare.

Jag skulle vilja sammanfatta de synpunkter, som varit vägledande för den
kungl, propositionen, på följande sätt: . . .

Förslaget går inte ut på någon utvidgning av läroverksorganisationen i
huvudstaden. Något sådant har jag inte ansett vara försvarligt i nu radande
statsfinansiella läge. Propositionen har begränsat sig till att söka lösa enbart
det ena av de två brännande problemen för Stockholmsläroverken, nämligen det
om deras lokala fördelning. Frågan örn en total utvidgning av denna organisation
har jag ansett böra anstå till dess de ekonomiska förhållandena medge
något dylikt, Förslagets merkostnad för statsverket stannar vid l''2.000 kronor
om året, Varför skall man hindra Stockholm ifrån att försöka få en något så
när rimlig och förnuftig anordning av sina läroverk, när Stockholms stad själv
vill det och det icke kostar staten något? Vad som kan kosta staten något är
givetvis, örn det blir en ökning av platsantalet längre fram. Jag har redan
framhållit, att som jag ser saken har detta icke något med den föreliggande
frågan att skaffa. Det är ett problem för sig, som man väl får ta itu med då.
Propositionen söker vidare undvika att föregripa statsmakternas framtida
ställningstagande såväl i organisatoriska som utbildningsfrågor, och riksdagen
skulle vid bifall till propositionen ha lika fria händer som tillförne och samma
grepp som tidigare över dessa frågor.

Frågan örn ett läroverk vid de nordvästra förorterna sammanhänger inte med
denna fråga. Jag har, som jag skrivit i departementschefens yttrande, den uppfattningen.
att det behövs ett läroverk för dessa orter, men där kan man ju
inte komma om sams ens örn var läroverket skall förläggas, och det kommer
därför att dröja länge, innan man kan komma någon vart därmed. Skulle det
befinnas vara någon möjlighet, vilket jag icke tror att det gör av nuvarande
siffror att döma, att upprätta detta nya läroverk med hjälp av några av kla-ssavdelningarna
i det gamla Stockholm, så kan man naturligtvis göra det lika
väl då, när utredningen blir klar, ifall det verkligen skulle visa sig finnas
något läroverk i de centrala delarna av staden, varifrån man skulle kunna
plocka över några avdelningar. Det är, såvitt jag kan se, det enda sammanhanget
mellan dessa båda frågor.

Den motsättning mellan huvudstaden och landet i övrigt, som det förefaller
mig att utskottets majoritet i någon mån har fallit offer för, kan icke på något
vis hämta någon näring ur propositionens förslag. Jag är övertygad örn att
kammarens ledamöter säkerligen inte heller ha någon lust att falla offer för
den synnerligen enkla inställningen, att kunna vi göra någon skada åt Stockholm.
är det bara bra. Jag tror icke alls. att den stämningen finns här i kammaren,
utan jag är övertygad örn att när det kan visas, att detta förslag är
enbart till nytta för Stockholm och icke på något sätt till skada för några
andra orter, så skola kammarens ledamöter inse sakskälen för det förslag, som
här blivit framlagt. Detta förslag vill skapa reda och ordning, när det gäller
fördelningen mellan de högre skolorna i Stockholm, och detta positiva syfte
kan uppnås utan något som helst förfång för landsorten.

Det förefaller mig alltså, som örn alla sakskäl skulle tala för ett bifall till
reservationen, d. v. s. lill Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Jag nödgas beklaga, herr talman, att tiden
icke medger en utförligare uppläggning från min sida av den syn på saken,

118

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
som jag har och som, såvitt jag förstår, delas av utskottets majoritet. Det skulle
vara mycket att säga i denna fråga, men jag märkte ju, att även herr statsrådet
var pressad av tiden. Jag blir tvungen att fatta mig ännu mer kortfattat
än han.

Herr statsrådet påstod i början av sitt anförande, att utskottsmajoriteten
icke kunnat inse vad frågan innebär. Jo, herr statsråd, det är just precis vad
vi ha gjort, och det är därför som vi ha kommit fram till det resultat, till vilket
vi kommit. Herr statsrådet förklarade, att här är icke fråga örn något annat
än en omfördelning av läroverksplatserna i Stockholm. Det är icke fråga örn
en vidgad organisation utan bara fråga om en lämpligare fördelning av de
läroverksavdelningar, som redan finnas. Utskottet har i sitt svar på departementschefens
proposition förklarat, att utskottet icke har något emot en sådan
lämpligare fördelning. Tvärtom inse vi mycket väl, att det kan vara nödvändigt
att åtminstone dela upp det onormalt stora läroverk som finns i Bromma.
Vi invända icke heller något emot att man får en realskola i Söders utkanter,
alltså bort mot Enskede. Kungl. Maj :ts förslag hetyder emellertid icke bara en
omfördelning, herr statsråd, utan det betyder en bredare bas för läroverksorganisationen
i Stockholm med resultat, att man på denna bredare bas sedan vill
ha en större byggnad.

Jag föreställer, mig, att kammarens ledamöter, örn de med uppmärksamhet
följde herr statsrådets anförande, kunde märka motsägelsen i detsamma. Herr
statsrådet förklarade gång på gång, att det icke var fråga örn någon utvidgning
utan endast fråga örn det gamla yrkandet på en bättre fördelning, men
han argumenterade hela tiden från en helt annan utgångspunkt genom att tala
°m vikten av att få flera läroverksplatser i Stockholm, så att det icke bleve
sa trångt. Detta betyder ju, att man på denna bredare bas måste bygga upp
en större läroverksorganisation, eftersom man icke kan få några nya platser
i den nuvarande. Behovet av sådana ökade möjligheter spelade en framträdande
roll i herr statsrådets anförande. Den populära uppfattningen bland allmänheten
i Stockholm och bland Stockholmstidningarna är ju också, att man
skall skaffa vidgade utbildningsmöjligheter, så att de elever, som gå och vänta
på plats, skola kunna komma in. Att det betyder en större organisation kan
man icke komma ifrån. Resultatet skulle också komma att bli anspråk på en
utbyggnad av läroverksorganisationen i Stockholm.

Huvudstaden är missgynnad enligt en uppfattning, som har kommit till synes
i pressen, och det är tydligen också herr statsrådets uppfattning, att Stockholm
är missgynnat vad den nuvarande organisationen beträffar. Fastän tiden
är långt framskriden nödgas jag anföra några siffror, något som jag eljest icke
tycker örn att göra i en riksdagsdebatt, därför att de vanligen icke fastna
i minnet hos^ åhöraren. Jag nödgas emellertid ändå med några siffror belysa
hur det förhåller sig vad gymnasieorganisationen angår.

Stockholms stad har enligt den senaste utredningen 41,306 barn i skolåldern.
Antalet klassavdelningar på gymnasiet är 102, antal barn i skolåldern på varje
klassavdelning å gymnasiet är 405 och antalet klassavdelningar å gymnasiet
på 10,000 barn i skolåldern är 29.

Så går jag till det därnäst bästa länet, Malmöhus län. Detta län har 63,619
barn i skolåldern, 81 klassavdelningar å gymnasiet, 785 barn i skolåldern på
varje klassavdelning å gymnasiet och 13 klassavdelningar å gymnasiet på
10,000 barn i skolåldern. Antalet klassavdelningar är alltså 21 mindre än i
Stockholm, fastän det finns ett betydligt större antal barn i skolåldern.

Jag skall icke anföra några siffror för de olika länen, ställda i jämförelse
med Stockholm, som bli allt sämre ju längre ned på skalan man kommer, och
som slutar med Västernorrlands län, där man har nästan exakt samma barn -

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

119

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
antal som i Stockholm eller 41,210. Mari har där endast 16 klassavdelningar
mot Stockholms 102.

Jag skulle kunna fortsätta att anföra dylika siffror, som visa, att Stockholms
stad icke är missgynnad i förhållande till den övriga delen av landet.
Min strävan är att söka inom ramen för den läroverksorganisation, som vi ha
råd att uppehålla här i landet, sprida ut utbildningsmöjligheterna över landet
så mycket som möjligt. Jag har icke den uppfattningen, att eliten av den studiebegåvade
ungdomen finns framför allt i Stockholm. Jag tror, att vi ha sfudiebegåvade
ungdomar också ute på landsbygden, som vi få taga hänsyn till.

Jag skall därefter citera en kommentar, som har givits till det siffermaterial,
ur vilket jag här gjort ett litet utdrag. Där står: »Stockholms stad är särskilt
gynnad. Dess särställning är här» — det är fråga örn gymnasiet — »än mer
markerad än då det gäller realskolestadiet. Ungdomen i Stockholm har i fråga
örn gymnasieundervisning mer än 4 gånger så goda möjligheter som ungdomen
i genomsnitt har, mer än 2.5 gånger så goda möjligheter som ungdomen i det
mest gynnade länet (Uppsala län) och mer än 11 gånger så goda möjligheter
som ungdomen i det minst gynnade länet (Kristianstads län).» Denna kommentar
är undertecknad av herr Otto Holmdahl.

Det är ingen brådska med detta ärendes avgörande. Stockholms stad kam ha
råd att vänta och måste för övrigt vänta. Stockholms stad har flera oavgjorda
byggnadsfrågor för sitt folkskoleväsen och för det läroverk för flickor, som
med riksdagens medgivande upprättats på Söder för något år sedan. Det läroverket
har ännu ingenstädes att bo. Stockholms stad har en oavgjord byggnadsfråga
beträffande tekniska gymnasiet, som riksdagen också har medgivit
Stockholm att upprätta. Dessa byggnadsfrågor måste lösas först. För några
dagar sedan förklarade Oscar Larsson, som ju är primus motor beträffande
den läroverksorganisation, som här föreslås, i Stockholms stadsfullmäktige
eller i varje fall med adress till fullmäktige, att man på grund av ekonomiska
skäl och på grund av att det är så svårt att nu få pengar och materiel^ måste
skjuta på de skolbyggnadsfrågor, som för staden äro mest aktuella. Sålunda
har Stockholms stad ännu inga möjligheter att skaffa bostad till den nya och
breda läroverksorganisation, som här ifrågasättes.

Jag nöjer mig med det anförda, herr talman, och ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hagge: Herr talman!
Vi äro väl icke ute för att förarga varken stockholmare eller landsortsbor, utan
böra väl ta en liten smula grundligare och allvarligare på denna viktiga fråga.

Beträffande den anförda statistiken skall jag inte — herr talmannen behöver
inte vara orolig — ingå på någon statistisk utläggning nu fram på nattkröken
utan vill endast säga, att det är fullständigt felaktigt att jämföra Stockholm
med ett helt län. Att exempelvis jämföra Stockholms stad med Jämtlands län
är rent ut sagt statistiskt sett rent nonsens. Jag vet inte vem som har gjort
denna jämförelse, men örn jag hade haft honom i tentamen, tror jag allt att
jag .skulle lia grundligt underkänt honom. Skall nian göra någon som helst
jämförelse mellan två statistiska serier, måste de givetvis ha ett jämförbart
underlag. Att jämföra Stockholm med Östersund hade varit någon rimlighet,
men det är inte någon mening i att jämföra Stockholms stad i skolavseende med
exempelvis hela Västernorrlands län, så olika struktur som de lia.

örn vi i stället göra en jämförelse mellan låt oss säga Stockholm, Eskilstuna
och Nyköping, så visar det sig, att Stockholm har 39,000 barn i skolåldern,
varav 4,900 i realskolan, d. v. s. 13,7 procent, att Eskilstuna har 3,370 barn i
skolåldern, varav 380 i realskolan eller 11 procent, medan Nyköping har 29

120

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
procent o. s. v. På grund av andra undersökningar, som jag har gjort, är jag
ganska övertygad om att ifall man går igenom detta statistiska material på
ett rimligt och förnuftigt sätt skall man finna, att det finns en rad små och
medelstora städer i Sverige, som ha det bättre ställt i detta avseende än vad
Stockholm har.

Denna sak har emellertid — däri ger jag herr Conrad Jonsson alldeles rätt —
inte något med den föreliggande frågan att skaffa, men det är ju utskottsmajoriieten,
som har kopplat ihop dessa håda saker. Det är ju så det ligger till. Motsägelsen
ligger därför inte hos mig utan hos utskottsmajoriteten, som bär kopplat
ihop dessa frågor, så att argumenteringen har måst röra sig med två helt
skilda saker, å ena sidan behovet av ett ökat antal klassavdelningar och platser
och å andra sidan en omfördelning av klassavdelningarna. Det kan dock inte
förnekas, att om vi få en rimligare fördelning av de existerande klassavdelningarna
i Stockholm, så lättar redan det inte så litet på de orimliga och besvärliga
förhållanden, som vi för närvarande ha.

Talet örn den bredare basen och större byggnaden skall jag inte taga upp
igen. Jag har redan bemött det i mitt första anförande och skall icke gå in på
den saken och ännu en gång upprepa mina skäl mot denna inställning. Jag har
samma intresse, ja, jag vågar säga samma patos som herr Conrad Jonsson för
att få utbildningsmöjligheter över hela landet och för att förbättra landsbygdens
skolväsen, och jag arbetar för detta mål så gott jag någonsin kan, men
jag kan inte se, att det på något sätt kommer att främjas av att vi fördela klassavdelningarna
i Stockholm på ett olämpligt sätt.

Vad slutligen byggnadsfrågorna beträffar vill jag säga, att det är något,
som jag fäster ett mycket större reellt avseende vid än de så kallade principiella
synpunkter, som utskottsmajoriteten har kommit med. Det är alldeles riktigt,
att här för närvarande naturligtvis föreligga mycket stora byggnadssvårigheter.
Det har jag själv påpekat i propositionen och även tagit upp frågan, hur man
skulle bära sig åt för att provisoriskt kunna klara sig under sådana förhållanden.
Jag ser emellertid saken på det sättet, att även örn vi nu måste begränsa
även redan beslutade byggnadsföretag — det har jag redan då och då varit
tvungen att göra — så kan efter någon tid och kanske ganska snart inträda''
cn ny situation på arbetsmarknaden, som gör det mycket värdefullt att ha ett
program för sådana företag, som det här är fråga om. Just detta är det väsentliga.
Vi måste ha ett program, och för att kunna gör upp ett sådant program
för Stockholms stads offentliga byggnadsföretag måste byggherren, staden, veta
vad han bär att rätta sig efter. Läget är redan sådant, att det utan någon som
helst tvekan måste bli nybyggnader för flera läroverk. Med det ovisshetetillstånd.
som ett bifall till utekottsmajoritetens förslag skulle skapa, vet ingen
hur dessa byggnader skola planeras eller hur man skall bära sig åt med dem.

Vidare är det klart, att i den mån de tomtfrågor mogna, som äro knutna till
nya elementarskolan och högre lärarinneseminariet, måste dessa undervisningsanstalter
flyttas till andra platser. Också för den skull måste stadens myndigheter
i tid få veta vad de ha att rätta sig efter. I annat fall får man inte någon
möjlighet till en planmässig utveckling. Och varför skulle vi vänta? Det är
den frågan, som jag här försökt att besvara så gott jag har kunnat. Det finns
inte någon anledning till det.

Jag skall erkänna, att när jag tog ställning till skolutredningens förslag, spelade
det en viss roll för mig, att det ganska nära anslöt sig till ett uppslag, som
tidigare hade framförts inom besparingsberedningen. Det är i själva verket därifrån,
som uppslaget har kommit. När besparingsberedningen hade att överväga
högre lärarinneseminariets öde. framkastades nämligen tanken på en omfördelning
av läroverkslinjerna i Stockholm, så att två nya läroverk skulle in -

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

121

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
rättas, ett i Bromma och ett på Östermalm. Enligt skolutredningen och propositionen
vill man ordna det så, att det inom den givna organisationsramen blir
utrymme också för ett läroverk i Enskede, något som ju förefaller särskilt
befogat.

Bortsett från denna omgruppering är det emellertid i princip just besparingsutredningens
betänkande, som varit vägledande för skolutredningen, och jag får
erkänna, att jag trodde att jag var inne på riktiga vägar, när jag i viss mån
hade sällskap med ledamoten av besparingsberecLningen, ordföranden i statsutskottets
andra avdelning herr Conrad Jonsson. Örn han nu anser, att han tidigare
befunnit sig på villovägar, är det ju tråkigt, men jag tror inte att det är så,
utan jag tycker att allting visar, att de vägar, som han först var inne på, äro
de riktiga och de som vi böra följa.

Herr Jonsson i Eskilstuna erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Statsrådet beklagade, att jag inte tagit denna sak
grundligt och allvarligt. Verkade det så av mitt anförande, berodde det på
att jag var pressad av tiden. Man måste ju fatta sig kort här, och det gjorde
att jag inte kunde behandla ärendet så utförligt, som jag helst skulle ha velat
och som jag faktiskt förberett mig på. Kammaren får alltså ursäkta, örn det
verkade, som om jag tog saken lätt, vilket jag sannerligen icke gör.

Statsrådet förklarade, att det inte var någon mening med att göra sådana
jämförelser, som jag gjort mellan Stockholms stad å ena sidan och länen å
andra sidan. Men det är inte jag, utan det är skolöverstyrelsen som gjort denna
jämförelse, och den återfinnes i ett material, som legat till grund för åtskilliga
överväganden i skolutredningen men som jag inte kunnat hitta såsom
bilaga till propositionen, utan som jag hittat ändå.

örn man gör en jämförelse, måste man jämföra förhållandena i Stockholms
stad och i länen. Man kan inte bara jämföra Stockholms stad och de andra
läroverksstäderna, ty dessa senare äro läroverksstäder för länen på ett helt
annat sätt än Stockholm är för det omgivandet länet.

Vad byggnadsfrågorna beträffar, förklarade statsrådet, att Stockholms
stad måste ha visshet om, hurudan läroverksorganisationen hlir, för att veta
hur staden skall bygga. Stockholms stad har i flera år haft visshet örn vad
man borde bygga för lokaler för att få en folkskola på Hammarby och ett tekniskt
gymnasium och vad man borde bygga för lokaler till mellanskolan på
Södermalm och flickläroverket, men man har ännu inte kunnat.

Vidare yttrade

Herr Holmdahl: Herr talman! Innan jag går in på det föreliggande ärendet,
måste jag med herr talmannens tillåtelse något uppehålla mig vid frågan örn
det aktstycke, som herr Conrad Jonsson nu två gånger talat örn.

Herr Jonsson lämnade här en del jämförelsesiffror beträffande de olika
länens förseende med läroverk och sade så till slut, att dessa siffror voro
hämtade ur ett utlåtande, som var undertecknat av mig. Jag har funderat
Hacket över vad detta kunde vara för aktstycke och har inte kunnat komma
till annat resultat än att saken måste ligga till på följande sätt.

Statssekreterare Knös gjorde på sin tid en utredning örn utvidgning av läroverksorganisationen
i landet, alltså örn kommunala mellanskolors förvandlande
till samrealskolor, kommunala gymnasiers förvandlande till statliga
gymnasier och örn inrättande av nya gymnasier. Denna utredning fick skolöverstyrelsen
på remiss, och man började arbeta på ett utlåtande i ärendet,
varvid en promemoria upprättades av undervisningsrådet Sjöstedt. Men medan
skolöverstyrelsen höll på härmed, tillsattes 1940 års skolutredning, och skol -

122

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
överstyrelsen överlämnade då till Kungl. Maj :t den av undervisningsrådet
Sjöstedt upprättade promemorian med en skrivelse, där det framhölls att överstyrelsen
för sin del icke tagit ställning till promemorian men ansåg, att 1940
års skolutredning skulle kunna lia gagn av det förarbete, som låg däri.

Örn det är detta aktstycke, som herr Conrad Jonsson åsyftar, förklara sig
en hel del ting. Först och främst förklarar sig min förvåning över att mitt
namn skulle stå under aktstycket i fråga. Det gör det inte alls. Jag har
tvärtom vid överlämnandet av detsamma påpekat, att överstyrelsen icke tagit
någon ställning därtill. Vidare förklarar sig den omständigheten, att herr
Conrad Jonsson icke återfunnit detta dokument i propositionen. Det är här
fråga örn ett helt förberedande arbete, när det gällt att behandla och besvara
en kungl, remiss. Det sammanställande av siffermaterial, som därvid gjorts, har
skett analogivis med hänsyn till statssekreterare Knös'' utredning, och jag har
då icke tagit någon annan ställning till detta aktstycke än som nyss nämnts.

Jag skall nu, herr talman, övergå till själva sakfrågan här.

Örn man ser på de ändringar i den kungl, propositionen, som utskottsmajoritetens
här föreliggande förslag innebär beträffande Stockholmsläroverken,
måste man konstatera, att Stockholm sättes i en undantagsställning, när det
gäller organisationsfrågor av detta slag. För några år sedan hade vi en precis
likadan fråga uppe för Göteborgs vidkommande, där det upprättades ett nytt
läroverk huvudsakligen med linjer hämtade från de tidigare bestående läroverken.
Denna fråga hade aktualiserats av ungefär samma skäl, som föreligga
bär, nämligen förflyttningen av befolkningen utåt förorterna, och man
upprättade på samma sätt, som nu föreslås i den kungl, propositionen, ett
nytt läroverk, Majornas högre allmänna läroverk, utan att det restes någon
som helst opposition däremot.

Det är ju faktiskt så som statsrådet nu här framhållit, att den kungl, propositionen
inte innehåller förslag örn någonting annat än en ändamålsenligare
och rättvisare fördelning mellan olika stadsdelar av de till buds stående elevplatserna
vid de befintliga läroverken. Det är inte fråga örn att skaffa en enda
linje till, vare sig i realskolan eller i gymnasiet, utan man begär endast att det
skall få göras en förnuftig omplacering av befintliga linjer med hänsyn till
de stora förorter, som uppkommit väster och söder örn det egentliga Stockholm.
Att statsmakterna skulle vägra göra en dylik för en stor stads innevånare
utomordentligt ändamålsenlig och önskvärd omorganisation, som praktiskt
taget inte kostar något att tala örn, synes mig mycket egendomligt. Det
är verkligen att sätta huvudstaden i en undantagsställning utan att kunna, såvitt
jag förstår, anföra några bärande sakliga skäl därför.

_ Jag skall inte närmare ingå på den argumentering, som från utskottets
sida bär anförts, ty jag måste säga, att ecklesiastikministern på ett fullkomligt
övertygande sätt punkt för punkt vederlagt densamma. Jag skall endast
taga upp en sak, som ingår i utskottets motivering och som herr Conrad Jonsson
berörde i sitt anförande här.

Herr Jonsson vände sig mycket starkt emot att man säger, att det här bara
är fråga örn en omplacering av vid de nuvarande läroverken befintliga linjer.
Han ville göra gällande, att det visst inte är fråga blott örn en omplacering
utan örn bildandet, av en bredare bas för läroverksorganisationen här i
Stockholm. Låt oss granska detta påstående litet närmare.

Hur går det till, när ett nytt läroverk bildas? Jo, Kungl. Majit föreslår inrättandet
av ett läroverk med så och så många linjer på realskolestadiet och så
och så många linjer på gymnasiestadiet, och örn sedan riksdagen bifaller detta
förslag, skaffar sig den stad det gäller en läroverksbyggnad just för ett läroverk
av den avsedda storleksordningen. Det är därför oriktigt att säga, att med

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

123

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. ni. (Forts.)
ett principbeslut i enlighet med den här föreliggande propositionen skulle bildas
en bredare bas för läroverksorganisationen i Stockholm. Denna bas är
precis lika stor som förut. Det är bara fråga örn uppdelning av ett par stora
läroverk genom en viss omplacering av deras olika linjer.

Nu kanske herr Conrad Jonsson säger, att det i alla fall blir lättare att
dubblera linjerna, när man har ett nytt läroverk, och det kan jag ge honom
rätt i. Men, såsom statsrådet redan påpekat, ligger det varje år i riksdagens
hand att hindra en sådan utvidgning av läroverken. Bara för några veckor
sedan hade vi ju en debatt om, hur många nybörjaravdelningar som skulle få
tagas in vid läroverken. Men det kan inte vara riktigt att i det sammanhang det
här gäller gå in för något slags spärr. Skall man göra en begränsning, skall
det ske i sakernas rätta sammanhang, nämligen då riksdagen fastställer läroverkens
stat för det kommande läsåret och bestämmer, hur många extralärare
man skall ha, hur många nybörjaravdelningar etc. Om riksdagen vill föra en
restriktiv politik, kunna inte dessa nya läroverk utvidgas med en enda avdelning
utöver den bestående läroverksorganisationen.

Jag måste säga, herr talman, att utskottsmajoritetens förslag här synes gå
ut på en helt ny politik från riksdagens sida, när det gäller läroverken. Utskottsmajoriteten
talar örn att man inte vill vara med om en ansvällning av
läroverksorganisationen i Stockholm, och därmed antydes en helt ny princip,
särskilt när det gäller realskolan. Herr Conrad Jonsson uppehöll sig här nästan
uteslutande vid frågan örn gymnasiernas omfattning, men därvidlag äro vi ju,
åtminstone herr Conrad Jonsson och jag, ense örn att det behövs åtgärder för
att försvåra tillträdet. Men därför att man inte kan vara med om någon utvidgning
av gymnasierna, behöver man väl inte ställa sig avvisande till tanken
på en bättre fördelning av dem inom staden.

När det gäller realskolan, har emellertid riksdagen alltsedan 1927 i olika
sammanhang med mycket stor bestämdhet sagt ifrån, att tillgången på platser
i realskolor och kommunala mellanskolor bör örn möjligt anpassas efter efterfrågan.
Riksdagen har sålunda här gång på gång trätt in för en demokratisk
bildningslinje. Man har sagt att samhället bör tillhandahålla alla de ungdomar,
som utöver folkskolan önska gå igenom en kommunal mellanskola eller realskola
för att nå fram till realexamen, möjligheter till sådan utbildning. Här börjar
man emellertid från utskottets sida plötsligt tala örn att det bör ses till att inte
läroverksorganisationen på en ort sväller alltför mycket, och det verkar, som
örn man tyckte att Stockholm redan vore överorganiserat i detta avseende. Ifall
detta även skall betyda en ändrad princip, när det gäller tillströmningen till
realskolan, är jag säker på att när kamrarna komma underfund med vad som
är i görningen, vill man inte fortsätta på den nya vägen. Det är ju en av den
svenska riksdagen mycket kraftigt fastslagen grundsats, att när det gäller
realskolor och mellanskolor, skall platsantalet — så långt man har råd därtill
— svara mot efterfrågan.

Nu föreligger i Stockholm det allvarliga förhållandet, att mellan 200 och
300 för inträde väl godkända pojkar och flickor icke få plats vid läroverken.
Jag har bara velat meddela detta — det ligger ju något vid sidan örn själva
ämnet, men det sätt, varpå utskottet lagt upp sitt utlåtande, gör att man måste
komma in även på denna sak. Det är sålunda alldeles uppenbart, att så som
läget är här i Stockholm, finns det för litet platser på realskolestadiet.

Men även i ett annat avseende tycker jag, att vad utskottsmajoriteten här
föreslagit tenderar till att fastslå en ny princip, som det överraskar ganska
mycket, att utskottet vill vara med på. Går man in för att på detta sätt spärra
vägen för 11—12-åringarna, när det gäller tillträdet till realskolan, blir följden
den att det åtminstone i en stor stad som Stockholm öppnas helt nya möj -

124

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
ligheter för de privata skolorna. Men var det något, som man ville åstadkomma
med 1927 års^ läroverksreform, var det just att begränsa privatskoleväsendet
och att just på realskole- och mellanskolestadiet i största möjliga utsträckning
öppna statliga eller kommunala skolor för ungdomen. Även bär tycker jag mig
således i utskottsutlatandet skönja en tendens, som åtminstone var främmande
för dem, som deltogo i 1927 ars skolbeslut, och det gjorde ju både herr Conrad
Jonsson och jag. Detta beslut gick alldeles uppenbart ut på att man skulle i
viss utsträckning begränsa privatskoleväsendet. Man får då inte, när det gäller
läroverksorganisationen, föra en politik, som på nytt tvingar fram en ny privatskoleorganisation.

Även jag bär ju, herr talman, blivit tillsagd att fatta mig kort, men det är
ju ganska svårt, när det gäller en så stor fråga som denna, att på fem minuter
utveckla vad man vill ha sagt. Vidhåller man en saklig behandling av ärendena
och det bör man ju göra, även örn de komma i slutet av riksdagssessioI1611
“7 kan man nog inte alltid fatta sig så kort som ur andra synpunkter vore
önskligt. Jag beklagar, örn jag nu upptagit tiden för länge. Jag skulle nå flera
punkter ha ytterligare en del att säga, men jag skall inskränka mig till det nu
anförda.

Jag vill bara sluta med att understryka, att såvitt jag förstår tala alla sakliga
skäl, alla billighetsskäl, för att inte statsmakterna här böra rida spärr mot
en för huvudstaden mycket önskvärd och praktisk anordning, som icke åsamkar
staten några större kostnader men som medför en bättre fördelning av befintliga
läroverkslinjer.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag tillät mig att läsa upp vad som säges i det
yttrande, som bär herr Holmdahls underskrift, för att ställa detta såsom en
bakgrund mot de klagomål, som ha framförts beträffande Stockholms läroverksorganisation
både från allmänhetens sida och från statsrådets sida, då
man gjort gällande, att Stockholms stad vöre missgynnad härvidlag. Stockholms
stad är inte missgynnad. Stockholms stad är gynnad, och det har skolöverstyrelsen
själv sagt — man kan väl inte förneka tydliga uttalanden.

Man säger nu, att det ligger i riksdagens hand att begränsa antalet klassavdelningar.
Ja visst gör det det, och riksdagen har ju också gjort sådana begränsningar.
Men detta har — det kan jag gärna tala om — skett på min tillskyndan,
ty hade man följt statsrådet och herr Holmdahl, hade det varken i fjol
eller i år blivit några sådana begränsningar.

Vidare vill jag citera ett annat yttrande, av skolöverstyrelsen, vilket gäller
realskolan och där även Stockholm figurerar. Det säges — sedan man redogjort
för några tabeller — att »tabellerna ge vid handen, att Stockholms stad
intager en särställning. Även utan förstatligande av de kommunala mellanskolorna
skulle Stockholm intaga en särställning med 114 barn i realskola på
DOCK) barn i skolåldern. Procentuellt sett ger Stockholm sin ungdom mer än 5
gånger sa goda möjligheter till högre skolutbildning som Jämtlands län gör.»

Ecklesiastikministern skakar på huvudet, söm örn detta inte alls vore av någon
betydelse. Jag vill då ännu en gång fästa uppmärksamheten på att här
argumenterar man, inte bara från statsrådets utan även från herr Holmdahls
sida, som örn det inte vore fråga örn några nya platser vid läroverken. Det är
fråga örn en utvidgning av organisationen — det kan man inte bestrida.

Herr Holmdahl erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag nödgas be att få framställa en fråga till herr Con -

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

125

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
rad Jonsson: Ilar herr Jonsson dessa uppgifter från en promemoria, som är utarbetad
av undervisningsrådet Sjöstedt?

Är det så — och jag är övertygad därom, sedan jag hört herr Conrad Jonssons
sista anförande — är det felaktigt att säga, att det är skolöverstyrelsen,
som står bakom uppgifterna i denna promemoria. Det gäller här ett förarbete
till ett yttrande, vilket gjorts av en enskild ledamot av skolöverstyrelsen och som
för övrigt icke ens blivit av honom avslutat, och detta förarbete har jag med
en ämbetsskrivelse lämnat över till Kungl. Majit i den förhoppningen, att 1940
års skolutredning skulle kunna ha någon glädje av detsamma. Det har också i
omslagsskrivelsen framhållits, att överstyrelsen icke tagit någon som helst
ståndpunkt till själva saken, d. v. s. den knös’ska utredningen.

Herr Jonsson i Eskilstuna erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Det är riktigt att det är fråga örn en promemoria,
som är utarbetad på grundval av en utredning, som undervisningsrådet Sjöstedt
gjort. Men vid denna finns fogat ett utlåtande av skolöverstyrelsen, undertecknat
av herr Holmdahl och ställt till Konungen, och i detta utlåtande
finnas två meningsyttringar angivna.

Härefter anförde:

Herr Ekdahl: Herr talman! Då jag, fastän gammal bottenskoleman, kommer
att rösta för reservationen, vill jag med några ord motivera varför jag gör det.
Jag har redan bett herr talmannen örn ursäkt för att jag begärt ordet vid denna
sena timme, och jag framför nu denna ursäkt även till kammaren. Jag skall
emellertid försöka fatta mig kort: det är närmast förhållandena i Bromma, vilka
jag genom omständigheternas makt råkat få se inifrån, som jag ska ägna
några ord åt.

Jag vill inledningsvis betona, att jag är fullkomligt ense med herr Conrad
Jonsson örn att man inte i onödan bör ge Stockholms stad några favörer, men
jag kan heller inte vara med örn att man skulle begränsa möjligheterna till utbildning
på högre lärdomsstadier för begåvad ungdom, bara därför att den hör
hemma i Stockholm.

Jag tror också, att herr Conrad Jonsson och jag äro ense på en annan punkt,
nämligen att vad man från vårt håll framför allt bör eftersträva är att bereda
möjlighet för begåvade barn från mindre bemedlade hem att finna en väg
fram på studiebanan. Det är ju det som är det sociala innehållet i bottenskoleidén.

Nu är det ju så, att här i Stockholm skett en stor omflyttning från de inre
delarna av staden ut till ytterområdena. Jag tror inte jag tar fel, örn jag säger,
att i Bromma finns Sveriges största småstuguområde. Detta småstuguområde
vore säkerligen tillräckligt stort för att bilda en stad för sig av inte alls föraktliga
dimensioner. Folket, som bor därute, tillhör i allmänhet de samhällsgrupper,
åt vilka herr Conrad Jonsson och jag ha vigt vår politiska gärning.
Där bo t. ex. i mycket stor utsträckning kommunalarbetarna i Stockholm.

Hur är det nu ställt med läroverksfrågan för detta område? Vid inträdesprövningarna
i vår godkändes 804 inträdessökande. Av dessa kunde Bromrnaläroverket
självt taga emot 163, medan andra läroverk togo 60, vilket gör att
sammanlagt 223 kunde placeras. 81 godkända sökande kunde således inte beredas
plats. Enligt vad rektorn vid högre allmänna läroverket i Bromma upplyst,
hade det stora flertalet av dessa genomgående AB och Ba i sina folkskolebetyg,
alltså barn om vilka man kan säga, att de voro väl rustade för att
gå vidare på studievägen. Men även det förhållandet att en del av de inträdes -

126

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
sökande placerades vid andra läroverk här i staden betyder ju, att man där
måste avvisa barn, som också hade goda betyg och naturliga förutsättningar
för att gå studievägen.

Herr Conrad Jonssons jämförelse med andra läroverksområden kunde vara
berättigad, ifall herr Conrad Jonsson och vi andra skulle vara överens om, att
när det gäller att bereda ungdomen större studiemöjligheter skall man, liksom
fallet var beträffande femårsplanen för försvaret, känna sig förhindrad att gå
utöver en given kostnadsram. Men det kan väl inte vara meningen, att man
skall se saken så. Vi borde väl, åtminstone på den sida, som herr Conrad Jonsson
och jag representera, vara överens örn, att vi böra söka få fram allt större
anslag till läroverksorganisationen för att örn möjligt bereda plats för alla
dem, som lia förutsättningar för och lust att gå studievägen.

Nu har det ju ställts i utsikt en ny realskola ute i Bromma, och det är klart,
att detta avhjälper en del av de svårigheter, som jag här talat örn. Men det skärper
svårigheterna i ett avseende. I år finns det i Bromma 90 barn, som från
realskolan söka in i första ring på gymnasiet och som enligt sina betyg äro berättigade
att komma in där. Av dessa kan läroverket emellertid ta emot endast
55, och kvar stå 35, beträffande vilka man inte kan säga, om de komma att få
någon möjlighet alls att fortsätta på gymnasiet. I fortsättningen måste man ju
räkna med att det blir ännu fler, som komma att sakna sådan möjlighet.

Samma dag som statsutskottets utlåtande offentliggjordes kunde man i Aftonbladet
läsa en annons, där det med stor stil stod: »Ny enskild samskola startar
i höst i Bromma.» Det är sålunda tydligt, att det enskilda skolväsende, som
herr Conrad Jonsson med full rätt alltid motarbetat, vädrar morgonluft, så
snart statsutskottsutlåtandet offentliggjorts. Ar det verkligen sådana företeelser,
man bör befrämja?

Sedan skall jag ju gärna erkänna, att det finns hakar i propositionen och saker,
som jag inte är alldeles belåten med. Jag kan inte tycka, att det är riktigt
att bereda så stort utrymme åt den femåriga realskolelinjen, som propositionen
gör. Såsom bottenskoleman håller jag givetvis på den fyraåriga realskolelinjen
som den rätta lösningen, när det gäller att realisera bottenskoletanken. Men
när jag ändå röstar för reservationen, gör jag det därför att jag har den bestämda
förhoppningen, att den demokratiska utvecklingen skall tränga sig fram även
på detta område, så att vi få en bottenskola i anda och sanning.

Då jag alltså anser att reservationen, där det ju hemställes om bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, är den som för tillfället bäst befrämjar det syfte, som
enligt min uppfattning är det viktiga, nämligen att statsmakterna skola, så
långt de orka, bereda begåvade barn från mindre bemedlade hem möjlighet att
gå studievägen, tillåter jag mig, herr talman, att förena mig med de kammarledamöter,
som yrkat bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Eriksson i Stockholm.

Herr Sundqvist: Herr talman! Det bär av ett pär talare här berörts de svårigheter,
som vissa befolkningsgrupper i Stockholm ha i fråga örn skolförhållandena,
och jag skall tillåta mig att i allra största korthet något närmare belysa
dessa svårigheter. Jag har nämligen mycket färska uppgifter rörande inträdesprövningarna
både vid Brommaläroverket och vid läroverket på Södermalm.

Till Bromma läroverk hade detta år anmält sig inträdessökande till ett antal
av 361. Av dessa godkändes vid prövningarna 301, men inträde kunde endast
beviljas 160. Vid Södermalms läroverk var antalet deltagare i inträdesprövningarna
230. Av dessa godkändes 187, men endast 96 kunde beviljas
inträde.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

127

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)

Man bör i detta sammanhang inte bara tänka på de svårigheter, som föräldrarna
få vidkännas, när deras barn inte kunna beredas plats vid läroverken.
Vi ha också all anledning att erinra oss de svårigheter som barnen få vidkännas.
Jag bär mig väl bekant, att det finns ett ganska stort antal barn, som,
då de inte kunnat beredas plats vid läroverken i Bromma eller på Södermalm,
varje dag ha att färdas en timme i vardera riktningen för att komma till sin
skola, som ligger kanske någonstans i Stockholms centrum. Örn man därtill
betänker att dessa barn, särskilt de som komma från mindre bemedlade hem,
kanske inte kunna beredas möjlighet till ordentliga måltider i staden, utan få
leva på matsäck, förstår man i någon män de besvärligheter, som möta för
både föräldrar och barn.

Nu har det ju sagts, och det med all rätt, att man i Stockholm inte är ensam
örn dessa svårigheter, utan att sådana göra sig gällande litet här och var i landet,
där det inte finns något läroverk på barnens boningsort. Det föreligger
emellertid en betydande skillnad därigenom att den anordning, som skulle i
väsentlig mån undanröja svårigheterna här i Stockholm, kan, såsom här från
auktoritativt håll meddelats, vidtagas utan alltför omfattande och alltför kostnadsdragande
åtgärder, medan så kanske inte alltid är fallet på andra platser
i landet. Beaktar man detta, synes det åtminstone mig rimligt, att riksdagen
medger att skolförhållandena i Stockholm nu få ordnas på sådant sätt, att
framför allt de befolkningsgrupper, som hittills varit sämst ställda härvidlag,
bli bättre tillgodosedda.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning till vad jag nu anfört få yrka bifall
till reservationen.

Herr Sefve: Herr talman! Jag tror att de, som bo i mindre eller medelstora
samhällen, ofta ha mycket svårt att förstå skolsvårigheterna i större städer.
Det är mycket vanligt att föräldrar, som komma inflyttande till större städer,
bli obehagligt överraskade av att finna, att deras barn inte kunna få plats vid
läroverken. I Göteborg har man under lång tid inte kunnat bereda plats åt
alla barn, och jag förmodar, att förhållandena i Stockholm äro ungefär likadana
eller kanske ännu värre. Den enda möjlighet, som föräldrarna i Göteborg
haft i sådana fall, har varit att låta barnen gå i skola i angränsande städer,
t. ex. i Varberg, Alingsås eller andra. Men denna möjlighet har ju endast
stått till buds för sådana föräldrar, som haft råd att betala inackordering eller
resor för barnen.

En annan svårighet, som man också får lida av i större städer men som på
det hela taget är ganska främmande för dem, som bo i mindre städer och samhällen,
sammanhänger med uppdelningen av befolkningen på olika läroverksdistrikt.
Det är exempelvis inte ovanligt att en pojke, som bor mittemot ett
läroverk, inte får gå i detta läroverk, utan är tvungen att gå i en annan skola,
till vilken han har kanske en halv timmes spårvagnsresa. Det är självklart, att
detta förhållande bereder svårigheter både -för föräldrar och barn och skulle
kunna avhjälpas genom en bättre och mer ändamålsenlig fördelning av läroverkslokalerna.
Det är tydligen just detta, som man enligt propositionen vill
åstadkomma i Stockholm. Det är inte alls här fråga örn någon utvidgning av
antalet platser utan endast örn en förnuftig fördelning av dem.

Av denna anledning ber jag, herr talman, att få yrka bifall till propositionen.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag skall endast be att få framföra
några enkla lekmannasynpunkter på denna fråga.

När man ställer emot varandra de fördelar, som Stockholms stad har, och

128

Nr 25.

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. rn. (Forts.)
dem som landsorten har, när det gäller skolväsendet, och konstaterar, att dessa
fördelar äro ojämnt fördelade till Stockholms förmån, så vill jag säga, att det
är väl någonting som gäller i alla länder och som har gällt och kommer att
gälla i alla tider, att stora tätbebyggda orter ha vissa fördelar i fråga örn
undervisningsväsendet i jämförelse med landsbygden. Under senare årtionden
har dock landsbygden fått en betydligt förmånligare ställning härvidlag än
tidigare, bl. a. genom kommunikationsnätets utveckling på ett sätt som nian
förut inte haft någon erfarenhet av. Tänk bara på vad busslinjerna och andra
kommunikationsmöjligheter i förening med de många nyupprättade kommunala
mellanskolorna och samrealskolorna ute i landet betytt för landsortsungdomen,
när det gällt att få skolning.

Är det på det sättet, frågar jag mig, att man ute i landet har någon fördel
av att skolförhållandena här i Stockholm äro obekvämt ordnade? Svaret måste
ju omedelbart bli, att man inte har någon som helst fördel därav. Jag kan
inte som landsortsbo ha någon anledning att gå emot en rationalisering och
anpassning av läroverksorganisationen i Stockholm. Det kan inte rimligen
vara något landsortsintresse, att läroverken i Stockholm äro illa belägna i förhållande
till barnens hemvist. Det kan inte vara något intresse för någon
part att fasthålla vid en sådan placering av läroverken, att befolkningen, och
då närmast barnen, får det obekvämt och besvärligt. Något sådant vilja vi helt
naturligt inte godkänna på andra orter och i andra sammanhang, och då böra
vi inte heller göra det här.

Jag vill också säga, att liksom jag överhuvud taget finner det lyckligt med
god förståelse mellan land och stad, finner jag det lyckligt med god förståelse
å ömse håll, när det gäller olika legitima behov för huvudstaden och för landsorten.
Att konstruera fram motsättningar och åstadkomma friktion mellan
huvudstaden och landet i övrigt kan, såvitt jag förstår, inte vara ur någon
synpunkt lyckligt och eftersträvansvärt. Och då det nu endast är fråga örn
en anpassning och rationalisering av läroverkens förläggning här i huvudstaden,
vilket är ett fullt legitimt behov, finner jag det naturligt, att man biträder
ett förslag i sådan riktning.

Jag yrkar alltså bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Mosesson: Herr talman! Även om man av statsrådets anförande fick
klart för sig, att han har svårt att förstå vad en ny utredning skulle leda till,
är ju statsrådet genom det beslut, som första kammaren redan har fattat,
tvungen att företaga en sådan.

Jag vill därför nu uttrycka den förhoppningen, att man därvid verkligen
skall beakta det behov av ett läroverk, som föreligger för de norr om den egentliga
Stockholmsräjongen belägna förorterna. Det finns dock där, såsom vi på
Stockholmslänsbänken påpekat i vår motion, en befolkning på över 60,000 människor,
men det finns inte något läroverk. Även om vi inte på något sätt vilja
räknas till dem, som missunna Stockholm några fördelar i detta avseende, så
mena vi att man måste, när det gäller att rättvist ordna skolfrågorna här i
Stockholm, taga hänsyn även till vad som brukar kallas Storstockholm.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Holmdahl begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

129

Nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m. (Forts.)
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 177, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Holmdahl begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstnjngsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 101 ja och 62 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt,

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1942/43 till statens sinnessjukhus;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1942/43 till Statens anstalt för fallandesjuka:
Avlöningar jämte en i ämnet väckt motion;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förberedande
åtgärder för samordnande av hemorts försvaret;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för landsfiskalerna m. fl. gällande avlöningsstaten;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1942/43 till Bidrag till förebyggande mådra -och barnavård;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
en statens järnvägar tillhörig fastighet i Kristinehamn;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare

utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser

finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde ;

nr 190, i anledning av Kungl. Majits framställningar angående ytterligare

utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser

folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till byggnadsforskning m. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning m. m.
jämte en i ämnet väckt motion;

Andra hammarens protokoll IOJiS. Nr 85.

130

Nr 25.

Fredageu den 19 juni 1942 e. ni.

nr 195, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av mark
för utökning av Upplands regementes övningsfält och fältskjutningsterräng
m. m.;

nr 197, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till bidrag till anskaffning
av permittentlokal i Stockholm;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av
vissa ersättningar för vid jagarolyckan å Hårsfjärden förlorade enskilda tillhörigheter; nr

199, i anledning av väckta motioner om utredning rörande statsbidrag
till icke-statlig anskaffning av ambulansbilar;

nr 200, i anledning av väckta motioner örn anslag till uppförande av ett
varmbadhus med simhall inom Bodens garnison; och

nr 201, i anledning av väckt motion örn anslag till en hjälp- och lånekassa
för svensk-amerikanare, som återvänt till Sverige.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ U.

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att bland två gånger
bordlagda ärenden å morgondagens föredragningslista bankoutskottets utlåtanden
nr 58—60 skola uppföras närmast efter jordbruksutskottets utlåtande
nr 55, att statsutskottets utlåtande nr 207 skall uppföras efter statsutskottets
utlåtande nr 174 och att andra lagutskottets utlåtande nr 39 skall uppföras efter
bevillningsutskottets betänkande nr 39.

Denna hemställan bifölls.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden:
nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å jilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 191, i anledning av Kungl. Majda framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av anslag
å tilläggsstat II tili riksstaten för budgetåret 1941/42 för anskaffning
av vissa uppvärmningsapparater m. m.;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till försvarsväsendets verkstadsnämnd; nr

211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av vissa
bestämmelser i krigsavlöningsreglementet;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till högre kommunala skolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Fredagen den 19 juni 1942 e. m.

Nr 25.

131

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
statlig poliskår i Boden jämte i ämnet väckta motioner;

nr 215, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till arbetsrådet m,. m.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

nr 217, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beredande av
sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till färdigställande av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall;

nr 219, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kammarrätten, m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 220, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

221, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 222, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder för
de arbetslösa inom säsongyrkena;

nr 223, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens hyresråd; och

nr 224, i anledning av Kungl. Majrts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förlag för viss kreditgivning.

§ 16.

Anmäldes och godkändes statsutskottets ''förslag till riksdagens skrivelse,
nr 378, till Konungen i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i
vad avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 366, till Konungen i anledning av Kungl. Maj.rts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld m. m.

Anmäldes och godkändes tredje särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående vissa avlönings-
m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1942/43
jämte i ämnet väckta motioner och angående de värnpliktigas avlöning m. m.;

nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 270, angående vissa
kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner, nr 279, angående anvisande
av medel för vissa byggnadsföretag å Järvafältet samt, nr 309, angående
ordnande av Göta pansarlivgardes förläggning å Järvafältet.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.50 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

132

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Lördagen den 20 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti bevillningsutskottets
memorial nr 26 och bankoutskottets memorial nr 55 föreslagna voteringspropositioner
rörande frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt bestämt
blivit, att vederbörliga omröstningar över de olika besluten skulle denna
dag äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt nedan intagna voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen:

l:a omröstningen

(enligt bevillningsutskottets memorial nr 26, punkten I):

Den, som i likhet med första kammaren vill, att de likalydande motionerna
I: 98 och II: 14, i vad desamma avse undantagande från allmän omsättningsskatt
av medicin, icke skola föranleda någon riksdagens åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen .

1) i anledning av de likalydande motionerna I: 98 och II: 14 beslutat antaga
följande

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. samt anvisningarna till 2 § förordningen
den 13 december 1940 örn allmän omsättningsskatt skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

2 §.

1 mom. Allmän omsättningsskatt utgår ej

a) vid försäljning--— tobaksvaror;

medicin;

b) vid försäljning eller — -—• •—- för export.

Anvisningar

till 2 §.

Till tidningar---häften årligen.

Med medicin avses i denna förordning varor, som enligt gällande apoteksvarustadga
äro att hänföra till apoteksvaror.

Under benämningarna —--- youghurt o. dyl.

Denna förordning träder i kraft å dag som av Kungl. Maj :t bestämmes.

2) förklarat motionen II: 26 härigenom vara besvarad.

ilördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

133

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 116 Ja och 49 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 69 Ja och 30 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller. . 116 Ja och 49 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 185 Ja och 79 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överens stämmelse

med Ja-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt bevillningsutskottets memorial nr 26, punkten II):

Denna omröstning skulle företagas endast under förutsättning att riksdagen
vid den l:a omröstningen fattat beslut enligt Ja-propositionen.

Den, som i likhet med första kammaren vill, att motionen II: 26 icke skall
föranleda någon riksdagens åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i anledning av motionen II: 26 beslutat antaga
följande

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. samt anvisningarna till 2 § förordningen
den 13 december 1940 örn allmän omsättningsskatt skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

2 §.

1 morn. .Allmän omsättningsskatt utgår ej

a) vid försäljning---— tobaksvaror;

apoteksvaror, som försäljas mot läkarrecept, insulin samt lever- och
ventrikelpreparat;

b) vid försäljning eller---— för export.

Anvisningar

till 2 §.

Till tidningar---häften årligen.

Med apoteksvaror avses varor, som enligt gällande apoteksvarustadga äro
att hänföra till apoteksvaror.

Under benämningarna —- — — youghurt o. dyl.

Denna förordning träder i kraft å dag som av Kungl. Maj:t bestämmes.

134

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till
folkskolans
avlöningsregl-emente
m. m

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 48 Ja och 56 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 58 Ja och 114 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 106 Ja och 170 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

3:e omröstningen

(enligt bankoutskottets memorial nr 55):

Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad bankoutskottet i utlåtande
nr 49 hemställt eller att riksdagen i anledning av motionerna I: 139 och
II: 193 må medgiva, att materialförvaltaren och övervaktmästaren Johan Ludvig
Mårtensson må från och med månaden näst efter den, varunder han lämnar
sin anställning, under sin återstående livstid uppbära — utöver honom
författningsenligt tillkommande pension — tilläggspension till belopp av 504
kronor för år, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinber Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, avslagit såväl utskottets
hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 95 Ja och 13 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .. 51 Ja och 115 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 146 Ja och 128 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 185, 186, 191
och 209—224.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m.

I propositionen nr 278 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 24 april 1942, för
riksdagen framlagt förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

1. godkänna Kungl. Majlis vid nämnda utlåtande såsom bilaga 1 a och b
fogade förslag till folkskolans avlöningsreglemente och avlöningsreglemente för
nomadlärare, dock i vad avser 6 § (tjänsteförteckning), 13 § 1 mom. samt

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

135

Förslag till folkskolans avlönings reglemente m. m. (Forts.)

28 § 2 moni. förstnämnda reglemente med de jämkningar utskottet i sin motivering
förordat;

2. bemyndiga Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet över finansärenden för den 24 april 1942 angivits samt
under iakttagande av vad utskottet i motiveringen anfört, meddela bestämmelser a)

örn avlöningsförmåner åt lärare vid sjukvårdsanstalt^ och barnhem samt
föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor,

b) örn avlöning åt lärare, som vunnit frivillig förflyttning från ett skoldistrikt
till ett annat,

c) om avlöning åt extra ordinarie lärare, som genomginge utbildningskurs
för hjälpklasslärare,

d) örn avlöning åt lärare, som anmält att han icke ville underkasta sig folkskolans
avlöningsreglementes villkor och bestämmelser;

3. bemyndiga Kungl. Majit

a) att förordna örn tillämpning av folkskolans avlöningsreglemente å lärare,
vilken icke övergått till de provisoriska avlöningsbestämmelserna under budgetåret
1941/42 för lärare vid folk- och småskolor m. fl..

b) att utfärda de övergångsbestämmelser för här ifrågavarande befattningshavare,
vilka kunde visa sig erforderliga utöver de övergångsstadganden, som
innefattades i folkskolans avlöningsreglemente.

c) att vidtaga de ändringar i gällande statsbidragsbestämmelser, som föranleddes
av föreskrifterna i folkskolans avlöningsreglemente eller av vad eljest i
motiveringen förordats.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Oscar Olsson, Panli, Torsten Ström. Sven Larsson, Carlström.
Karl Andersson, Ekströmer, Persson i Falla och Holmdahl, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte

1. godkänna vid utlåtandet såsom bilaga 2 a och b fogade förslag till folkskolans
avlöningsreglemente och till avlöningsreglemente för nomadlärare:

2. bemyndiga Kungl. Maj :t---det föregående förordats.

2 :o) av herr Oscar Olsson.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Holmdahl: Herr talman! 1 detta statsutskottets utlåtande behandlas
den kungl, propositionen angående ett avlöningsreglemente för folkskolans lärare.
Beträffande detta avlöningsreglemente, som anpassats så nära som möjligt
efter det nyligen antagna civila avlöningsreglementet för statstjänstemän,
har utskottet i fråga om bestämmelserna rörande ordinarie lärare praktiskt
taget enhälligt tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag. Meningsskiljaktigheten, som
kommer till uttryck i en reservation, till vilken jag anslutit mig, gäller endast
reglementets bestämmelser rörande icke-ordinarie lärare.

Emellertid innehåller den kungl, propositionen, när det gäller bestämmelserna
för extra ordinarie anställning och bestämmelserna överhuvud taget för
de icke-ordinarie lärarnas löneförhållanden, en mycket stor fördel från folkskollärarnas
egna synpunkter. Kungl. Maj:ts förslag innebär nämligen, att
man utvidgar möjligheten för extra ordinarie anställning för icke-ordinarie
lärare, och det är ju en stor fördel för folkskolans lärare, att dessa möjligheter
utvidgas. Det föreligger emellertid obestridligen vissa svårigheter att tillämpa
det extraordinarie lönesystemet för folkskolans lärare, detta beroende på en
särskild omständighet.

136

Nr 25.

Lördalen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)

Det väsentliga i den extra ordinarie anställningen Iean man ju säga ligga däri,
att den överhuvud taget är en tryggare anställning. Tryggheten ligger först
och främst däri att man verkligen vet, att man får förordnanden i följd, att
man alltså får arbete. Och i allmänhet förordnas icke som extra ordinarie
andra befattningshavare än sådana, som på detta sätt kunna få praktiskt taget
fortlöpande anställning. Detta är omöjligt att garantera, då det gäller ickeordinarie
lärare inom folkskolan, beroende på att dessa förordnas av de olika
skolstyrelserna i distrikten och även beroende på en del andra förhållanden.

För att man nu överhuvud taget skall kunna få utgångspunkter för att bedöma
de. frågor, som beröras i reservationen och utskottsutlåtandet, skall jag
tillåta mig att först göra några allmänna reflexioner utöver dem jag redan gjort
beträffande svårigheten att tillämpa den extra ordinarie anställningen på de
icke-ordinarie lärarna inom folkskolan.

Bland de icke-ordinarie lärarna inom folkskolan Ira mellan 1,400 och 1,600
kunnat placeras på s. k. extra ordinarie tjänster och ha alltså redan nu extra
ordinarie anställning. Men vid sidan örn dessa 1,400—1,600, som redan under
nuvarande förhållanden kunna få extra ordinarie anställning, finnas bortåt
3,500 vikarier, som behövas för att täcka vikariatbehovet inom folkskolan och
småskolan. Den utredning som föregått Kungl. Maj :ts förslag har utvisat, att
av dessa 3,500 vikarier blott omkring hälften, d. v. s. ungefär 1,700, kunna
få en anställning av en termins längd eller därutöver. Utredningen har vidare
visat att under den tid, som undersökningen omfattade, ungefär hälften av
dessa 1,700 inte få anställning mer än en termin i följd, medan således den
andra.hälften har utsikter att få anställning för längre tid än en termin i följd.
I de individuella fallen kan detta mycket växla, men utredningen har dock
visat, att omkring hälften av de vikarierande lärarna, som kunna få anställning
som extra ordinarie enligt Kungl. Maj:ts förslag, inte kunna få anställning
mer än en termin i följd.

Jag vill efter dessa allmänna reflexioner påpeka vad Kungl. Maj :ts förslag
innebär då det gäller extraordinariefrågans ordnande. Det innehåller egentligen
tvenne huvudsakliga nyheter. Förslaget innebär främst att vikarier •—
alltså den grupp, vars anställningsförhållanden äro mycket ovissa — som
tjänstgjort viss föreskriven tid och sedan två år lia gått efter avlagd folkskollärarexamen
skola kunna erhålla extra ordinarie anställning, örn de få förordnanden
som omfatta minst en termin. Det är alltså den ena nya huvudbestämmelsen.

Den andra är att dessa extra ordinarie, i motsats till vad som hittills varit
fallet, skola få lön för kalenderår, d. v. s. de skola få */12 av årslönen per månad.
Hittills har lönen vid folkskolan, när det gällt de icke-ordinarie och även
de nuvarande extra ordinarie, utgått efter lästid. Årslönen har fördelats på
läsårets dagar och utanordnats för det antal dagar lärarens anställning under
pågående termin omfattar. Jag vill här genast framhålla att det är alldeles
uppenbart, att kalenderårslönen lämpar sig väl för ordinarie och även extra
ordinarie befattningshavare med obruten anställning, men den kan inte med
fördel tillämpas beträffande personer, vilkas anställningsförhållanden äro synnerligen
växlande.

Mot dessa båda bestämmelser i Kungl. Maj:ts förslag har det riktats vissa
enligt min mening tungt vägande invändningar. Om det är så att lärarna efter
två år, örn de fullgjort en viss tjänstgöring, skola kunna bli anställda som extra
ordinarie, på den grund att deras förordnande gäller en termin eller därutöver,
ligger det i sakens natur att det i mycket hög grad kommer att bero på rena
tillfälligheter, vilka som bli extra ordinarie lärare. Flertalet vikariat bli inte
utannonserade centralt, så att de kunna sökas från hela riket. Det är alldeles

Lördagen den 20 juni 1942.

Xr 25.

137

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. nu. (Forts.)
uppenbart, att det i ett mycket stort antal fall kommer att inträffa, att skoldistrikt,
även när det gäller termins- eller läsårsvikariat, få anställa tillgängliga
krafter. Det kan vara personer som man känner, det kan vara yngre krafter
inom distriktet, och då bli dessa förordnade på en termin eller ett läsår och få
alltså extra ordinarie anställning, under det att i andra skoldistrikt det kan
finnas lärare, som ha tjänstgjort dubbelt så lång tid och ännu mer ■— fem, tio
år -— men beroende på förhållandena där få nöja sig med att gå som extra lärare
och icke kunna få de förmåner, som en extra ordinarie anställning medför.

Det är framför allt dessa förhållanden som göra att jag anser, att man kan
stå tveksam emot det sätt, varpå det kungl, förslaget ordnat denna utvidgning
av den extra ordinarie anställningen inom folkskolan. Metoden är så mycket
mera besvärande, tycker jag, som en följd av densamma blir att det kan vara
en familjeförsörjare, det kan vara en relativt gammal lärare, som ännu inte
blivit ordinarie, som nu riskerar att flyttas ned från en extra ordinarie anställning
till en extra anställning och att övergå från kalenderårslön till läsårslön,
och detta samtidigt som en hel rad av deras yngre kolleger ha fått den förmånligare
anställningen. Jag håller före, att denna invändning är av ganska allvarlig
beskaffenhet.

Det finns emellertid ytterligare en invändning, som enligt min mening är av
ännu mer markant natur. Genom att man inför lön för kalenderår i stället för
lön för läsår eller faktisk lästid, vilket ju hittills tillämpats, blir följden av
detta Kungl. Maj :ts förslag, att en lärare kan förordnas för exempelvis hela
höstterminen. Men folkskolans arbetsår är på många håll i vårt land, särskilt
i det nordliga Sverige, så ordnat, att höstterminen är väsentligt kortare än vårterminen.
Det kan förekomma att man på höstterminen inte läser mer än 31/2
månader, under det att man på vårterminen läser 5 månader. En lärare som
förordnas för höstterminen får nu extra ordinarie anställning, och för dessa
3V2 månaders arbete får han ett halvt års lön. En annan lärare, som inte lyckats
få extra ordinarie anställning eller förordnande för höstterminen men som blir
förordnad för vårterminen, kan då få extra ordinarie anställning, örn han förordnas
för hela terminen. Hail läser fem månader — men får på öret samma lön
som sin kollega, som läste tre och en halv månader. Jag måste säga, herr talman,
att enbart en sådan invändning mot ett avlöningsreglementes bestämmelser
är av den natur, att man om möjligt inte bör antaga det i oförändrat skick.

Nu säger man att detta rör undantagsfall, att det berör ett och annat fall
endast. Men den utredning, som ligger bakom Kungl. Majlis förslag, visar något
helt annat. Den visar för det år undersökningen omfattar att av de c:a 1,700,
som få förordnande på en termin eller därutöver, omkring hälften icke kunnat
få omedelbar förlängning av sina förordnanden. Det betyder, att hela
denna anordning, som medför, att vederbörande den ena terminen är e. 0. lärare
och den andra extra, och att skoldistriktet i vissa fall får betala samma
lön till en lärare för 3V2 månaders lästid som till en annan för 5 månaders
lästid, kan komma att gälla ett antal av 800 ä 900 lärare. Det är, så vitt jag
förstår, ofrånkomligt, att sådana ojämnheter i ett avlöningsreglemente måste
komma att framkalla missnöje. Man kommer att tycka, att det verkar mindre
rättvist — och det är icke rättvist — och man kommer därför att vilja ha
jämkningar, så att det hela blir rättvisare.

Nu ha reservanterna framför allt, på de skäl som jag nu anfört, icke kunnat
acceptera Kungl. Maj:ts förslag till avlöningsreglemente oförändrat, utan
föreslagit vissa ändringar just när det gäller de extra ordinarie lärarnas anställning.
Reservationen innebär en utöver Kungl. Maj:ts förslag vidgad möjlighet
till extra ordinarie anställning för icke ordinarie folkskollärare. I det
fallet finns det alltså ingen principiell skillnad mellan det förslag till avid -

138

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. ni. (Forts.)
ningsreglemente, som föreligger i propositionen, och det förslag, som i reservationen
framlagts. Men reservanterna ha velat få fram en efter objektiva grunder
skeende uppflyttning av lärarna till extra ordinarie anställning. Man har
velat få fram en anställningsform för e. o. lärare, som varit så nära analog
som möjligt med förhållandena i det avseendet i statens tjänst.

Jag har redan sagt, att man inte kan få fram parallellitet på så sätt, att
man kan garantera de extra ordinarie folkskollärarna en stadigvarande tjänstgöring.
Det kan man blott i ett begränsat antal fall. Jag nämnde om de 1,400
—1,600 lärare, vilka äro extra ordinarie anställda. Deras tjänster äro relativt
stabila, men för övrigt kail man inte garantera stabilitet i tjänstgöringen ens
i dessa fall. Då är det, synes det mig, mycket viktigt, att man åtminstone i
något avseende söker åstadkomma en analogi med statsförvaltningens e. o. anställning.
Det förhåller sig där så att de statliga anställningsformerna överhuvud
taget medgiva uppflyttning av en extra tjänsteman till extra ordinarie
tjänsteman efter ett visst antal år under förutsättning av oförvitlig tjänstgöring.
I vissa ämbetsverk sker så efter 1 eller IV2 års tjänst. I skolöverstyrelsen
sker det i allmänhet efter 3 år. Reservanterna föreslå, att samma regler
skola tillämpas för folkskollärarna, så att lärarna över hela linjen efter tre
år och efter viss under dessa tre år verkställd tjänstgöring kunna bliva extra
ordinarie lärare och få extra ordinarie ställning med de förmåner, som därmed
följa.

Detta är alltså fullkomligt analogt med vad som gäller inom statsförvaltningen.
Nu har man sagt, att det går icke att genomföra detta, därför att
då måste även vikarierande lärare med mycket korta vikariat få denna extra
ordinarie anställning. Är det något så farligt? Är det icke en fördel, som man
gärna kan unna lärarna, då det på grund av befordringsförhållandena blir
svårare och svårare för dem att inom kort tid vinna ordinarie anställning. Det
är alltså precis vad som sker överhuvud taget inom förvaltningen, men man
anmärker att det är. som sagt, icke acceptabelt, örn anställningstiden blir kort.
Häremot vill jag påpeka att denna extra ordinarie anställning gäller endast
under själva förordnandet. Är man alltså förordnad för 1 månad, är man extra
ordinarie lärare under denna tid med de fördelar, som höra till.

När reservanterna här föreslå, att de extra ordinarie lärarna skola behålla
lön efter läsår, som de hittills haft, menar jag, att det är ett enkelt och smidigt
sätt att genomföra en vidgad användning av extra ordinarie anställningen
i folkskolan. Om man kombinerar denna anställning efter tre år nied läsårslöneprincipen,
blir det så, att folkskollärarna få en bestämd dagslön. Man
kanske invänder att det kanske blir dyrare för staten. Utredningen har visat,
att Kungl. Maj:ts förslag, som förutsätter ett mera begränsat antal extra ordinarie
än reservationen, tvärt örn medför en besparing på 120,000 kronor för
staten. Därför betyder denna utvidgning, som reservationen innebär, icke någon
kostnad för statsverket, men en viss förmån för lärarna. Man frågar sig
kanske, hur detta kan hänga ihop? Detta beror på att de extra ordinarie lärarna
få betala avgifter, vilket medför att deras dagavlöning kommer mycket
nära den avlöning, som de lia som extra. Men de lia vissa allmänna förmåner,
som följa med extraordinarieanställningen. Jag kan därför icke finna
annat än att de linjer, som äro utarbetade i reservationen och införda i dess
förslag till avlöningsreglemente, ha obestridliga fördelar. Det är naturligtvis
mycket önskvärt och viktigt, att lärarnas befordran från extra till extra ordinarie
så långt som möjligt sker efter objektiva grunder.

Nu har man i sak gjort gällande i diskussionen, att den invändning jag
nyss gjorde angående de fall, då yngre lärare komma före äldre, inte skulle
hålla streck. Man har gjort gällande, att även terminsvikarier i största ut -

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

139

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
sträckning ledigkungöras. Med anledning av detta har en undersökning verkställts
härom, och jag kan icke underlåta att meddela resultatet av denna. Såsom
nämnts uppgiva de sakkunniga, att det var omkring 1,700 terminsvikarier.
Jag vill säga, att undersökningen gällde läsåret 1940—1941, och^av de
1.700 voro 839 blott anställda för den ena terminen. Örn man då går till
Svensk lärartidning, som väl får anses vara det mest använda annonsorganet
beträffande folkskollärartjänster, finner man där, att under denna tid, 1940
—-1941, ledigförklarades endast omkring 100 vikariat. Det var här fråga örn
1.700 längre vikariat under denna tid enligt de sakkunnigas undersökning.
Man säger, att anmärkningen, att denna tillsättning icke sker efter objektiv
grund, ej håller streck. Om man då går till det förnämsta annonsorganet, visar
det sig, att endast hundra vikariat annonserades ut under hela året. Det bekräftar
ju vad den, som har någon kännedom örn förhållandena i folkskolan,
redan vet, att vikariaten i mycket, mycket stor utsträckning tillsättas på sådant
sätt, att någon verklig allmän konkurrens örn dessa vikariat icke kan
ifrågakomma.

Ja, herr talman, jag har med dessa ord endast velat peka på de omständigheter,
som göra, att jag jämte ytterligare åtta ledamöter av statsutskottet
icke kunnat ansluta mig till Kungl. Maj :ts förslag oförändrat. Det beror således
på att förslaget är behäftat med påtagliga inadvertenser och brister. Jag vill
ännu en gång upprepa, att jag inte kan anse det lämpligt och riktigt, att man
ordnar den extra ordinarie anställningen på detta sätt, så att tillfälligheter
spela in i sådan utsträckning som här måste äga rum vid anställning av extra
ordinarie lärare, och vidare att samma lön utbetalas för 31/2 månader sorn
för 5 månaders lästid. Jag vill tillägga, att sistnämnda förhållande inte är
något som helst att invända emot, örn man kunde garantera en och samma
person anställning hela läsåret — då jämnar det ut sig — men det är det vi
inte kunna garantera för ett stort antal lärare, och då jämnar det inte ut sig,
utan då kvarstår denna ojämnhet, denna inadvertens, som för ifrågavarande
personer kommer att framstå som en orättvisa.

Herr talman! Jag ber att med anledning av vad jag nu anfört få yrka bifall
till den av herr Oscar Olsson m. fl. till detta utskottsutlåtande avgivna
reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Man kan knappast begära, att kammaren skall lia ett alltför stort intresse för
dessa frågor, som närmast naturligtvis äro frågor för de speciella experterna.
Jag vill inte påstå, att jag för min del behärskar ärendet så att jag på alla
punkter vågar ha en alldeles bestämd mening, men i de väsentligaste punkterna
tror jag ändå man kan skaffa sig en sådan mening, och jag tror att man i
det fallet kan stödja sig på den sakkunskap, som är representerad, inte av Kungl.
Majit utan av de sakkunniga, som ha utarbetat detta förslag. De sakkunniga
lia bestått av två undervisningsråd och dessutom lärare och lärarinnor, som representerat
sina organisationer, och det resultat av deras överläggningar, som
har framkommit, måste närmast betraktas såsom en överenskommelse örn en
linje, där man från olika sidor har fått jämka på sina önskemal för att komma
till bästa möjliga resultat. Jag beklagar mycket, att denna sakkunnigedelegation
inte har kunnat gå på samma linje som finns representerad inom en
annan del av skolöverstyrelsen, men det kan ju inte gärna här få bli fråga örn,
huruvida den ena eller andra delen av skolöverstyrelsen skall fa rätt, utan
bitr får man väl ändå se på saken så, att de som lia utarbetat förslaget närmare
representera alla de intressen, som det här är fråga örn.

Det som herr Holmdahl inte tillräckligt underströk var, att när man nu

140

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
skall försöka att anpassa lärarlönereglementet efter andra reglementen, så aidel;
nödvändigt att också göra en extraordinariegrupp, som i väsentliga ting
blir likställd med andra extra ordinarie. Vill man bevara den särställning för
extra ordinarie inom skolväsendet, som herr Holmdahl talade för, nämligen att
man skall anses för extra ordinarie sedan man vunnit en viss kompetens, även
örn man bara träder in en vecka kanske med flera års mellanrum såsom en tillfällig
vikarie, får man därav dra den konsekvensen, att dessa extra ordinarie
icke kunna behandlas på samma gynnsamma sätt som de extra ordinarie, som
i övrigt finnas inom statsförvaltningen och där man genom de senare årens reformer
bragt. de extra ordinarie i så nära likhet med de ordinarie, att det i grund
och botten inte finns någon annan skillnad än vad jag vill kalla den teoretiska
möjligheten att avskeda en extra ordinarie. Därav drar jag den slutsatsen, att
örn man skulle följa den uppfattning, som herr Holmdahl här givit uttryck
at, då är det nödvändigt att omarbeta bestämmelserna om vissa förmåner. Man
kan inte ge samma förmåner t. ex. i fråga om sjukvård och annat, som man
finner lämpligt, när man räknar med att en extra ordinarie är en som i princip
har en konstant anställning.

Det är en punkt, som herr Holmdahl faller tillbaka på gång på gång, nämligen
detta tal örn att det blir en sådan olikhet i avlöning mellan en extra
ordinarie, som tjänstgör under en vårtermin, och en extra ordinarie, som tjänstgör
under en hösttermin. Ja, det är alldeles riktigt, örn man går ut ifrån att
den extra ordinarie skall Ira en tillfällig anställning, men vi ha gått ut ifrån
att en extra ordinarie skall i princip ha en permanent anställning, och vi få
räkna med att så^ kommer att ske. Då är det intet onaturligt alls att han har
årsanställning. Då skall han ha betalt under sin semester lika väl som under
den tid han tjänstgör. Det skulle inte falla någon in att för en annan extra
ordinarie räkna att han under semestern inte skall ha någon avlöning, utan
man skall räkna ut lönen för den tid han verkligen tjänstgör. Att nu lärarnas
semester är så^ lång, att den får betraktas såsom ett verkligt avbrott, är en
sak som har mångå sidor men som inte bör medföra en avgörande skillnad. Man
får sålunda i princip förutsätta, att den som kommit in på lärarbanan och ämnar
stanna kvar skall, sedan han tagit sin examen och gått dessa år innan han
kvalificerat sig för att bli extra ordinarie, kunna räkna med att vara en permanent
kraft i skolans tjänst. Det är klart, att här lia förekommit sådana förhållanden
i fråga örn lärare som göra, att många lia inte betraktat det på det
sättet. Det gäller särskilt kvinnliga lärare som lämnat tjänsten. De komma in
såsom tillfälliga vikarierande vid vissa tillfällen. Det har lett i alla fall till
sådana olägenheter, att man ansett det nödvändigt att komma bort ifrån dem.
Detta gäller kanske inte så mycket tjänstgöringen som däremot pensionsförmånerna.
Även pensionsförmånerna för extra ordinarie äro ju anknutna till
denna uppfattning om att de skola vara mer eller mindre — snarast mera —
permanent tjänstgörande. Örn man skulle tänka sig, att den linje, som herr
Holmdahl här företräder, skulle vinna anklang, d. v. s. att man skall betraktas
som extra ordinarie när helst man träder in under en kortare tid, då skulle
det återigen vara omöjligt att utforma pensionsförmånerna på sätt som skett,
då skulle man komma tillbaka, som ni kanske erinra eder, till det, man får
väl säga oefterrättliga förhållandet, att en lärare eller kanske helst en lärarinna,
som varit borta från tjänsten i många, mångå år, kunde komma överens
med en lärare, att han skulle ta tjänstledigt under några veckor för att hon,
som inte varit inne i skolan på lång tid, skulle få träda till och avgå med
pension just därför att hon vid pensionstillfället hade tjänstgjort. Det har ju
sedan gammalt väckt mycket uppseende, och statsrevisorerna ha påtalat det.
Det är alldeles klart, att sådana pensionsbestämmelser, som äro utformade i

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

141

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
den proposition, som vilar hos bankoutskottet, angående pension för extra ordinarie,
sådana pensionsbestämmelser kunna helt enkelt inte få tillämpas på
det slags extra ordinarie, som herr Holmdahl här fortfarande vill bibehålla.
Jag menar således, att man kommer fram till det resultatet, att reglementet
knappast kan ändras på sätt som reservanterna föreslå utan att man gör en
verklig omarbetning. Man måste alltså skicka tillbaka saken och göra en omarbetning,
och det är absolut säkert att pensionsreglementet kan ingen taga
på sitt ansvar att låta gå igenom i den form som detta nu får, under förutsättning
att reservanternas linje skulle segra. Jag vill tillägga, att den sakkunskap,
som jag har till mitt förfogande och som jag konsulterat, säger att
de äro övertygade örn att man icke kan anta detta reglemente och bibehålla de
nuvarande pensionsbestämmelserna, ty det kommer att skära sig på så många
punkter, att det av den anledningen är nödvändigt att låta både reglementet
och pensionerna falla. Riksdagen kan ju säga: det är inte så farligt, låt oss
avslå det hela, låt både reglementet och pensionerna vila. Jag tror emellertid
inte, att det kan vara till fördel för de lärare, som herr Holmdahl här anser
sig föra talan för. Vi få komma ihåg, att pensionerna äro fortfarande de
gamla, även om de, som varit med och fått den nya lönen, sedan 1939 kunna
få pension retroaktivt. Sedan de väl fått rätt till pension, faller den under ett
års vila bort, och jag skulle tro att även frågan örn retroaktiviteten kommer
i besvärligare läge, örn man skulle säga, att en pensionslag, som antages ^av
1943 års riksdag, skulle inbegripa de gamla pensionerna för dem, som avgått
sedan den 1 juli 1939.

Jag skulle således verkligen allvarligt vilja hemställa, att man av dessa skäl
inte reflekterar på den linje, som reservanterna här ha gått in för. Jag tror
inte man vågar ta på sitt ansvar att i en hastig vändning på grund av en motion
och ett i utskottet utarbetat förslag lägga fram en så invecklad historia
som detta reglemente, så mycket mindre som pensionsreglementet under inga
förhållanden kan antagas. Jag tror däremot, att man med stort lugn kan ta
de eventuella olägenheter, som naturligtvis äro förbundna med varje förslag,
i förlitande på att de representanter för lärarna själva, som varit med örn att
utarbeta det kungl, förslaget, ha avvägt vad de ha kunnat gå med på och vad
de fått, på ett sådant sätt att nettot även för lärarnas del enligt Kungl. Maj :ts
förslag är att föredraga.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Om man i kammaren inte är nöjd
med Kungl. Maj tis förslag till avlöningsreglemente och således ej heller med
utskottets hemställan, så är det enda riktiga, synes det mig, att man yrkar
avslag på såväl utskottets förslag som reservationen. Det kan inte vara rimligt,
när det gäller en för gemene man så besvärlig sak som ett avlöningsregleménte
av den art, som det här är fråga örn, att göra upp det så att säga vid
bordet, utan tycker man att det förslag, som har vunnit majoritet här men
som ogillas av andra, inte är till alla delar lämpligt är det bättre, att man
begär en ny undersökning och hos Kungl. Maj ti hemställer örn ett alldeles
nytt förslag i ungefärlig överensstämmelse med de önskemål, som man har
deklarerat i reservationen eller debatten.

Skulle jag nu säga något till förmån för utskottets yrkande, så skulle det ju
inte bli något annat än en upprepning av vad statsrådet här redan anfört. Kammaren
är emellertid inte betjänt med att man missbrukar tiden på det sättet.
Därför nöjer jag mig med ett yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Herr Lindén: Herr talman! Hot är i det stora hela en ganska kuriös situation
som jag såsom lärare har kommit i efter det inlägg, som gjorts av gene -

142

Nr 25.

Lördagen elen 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
raldirektör Holmdahl. Det är klart att man närmast hade kunnat vänta sig,
att jag skulle slutit upp på reservanternas linje, men i verkligheten kommer
mitt anförande att utmynna i ett bifallsyrkande till utskottets förslag. Jag
gör det av några skäl, som jag skall be att få anföra.

Det förslag till avlöningsreglemente, som Kungl. Maj:t har lagt fram och
som utskottet tillstyrkt, är naturligtvis inte på alla detaljpunkter för lärarkåren
här i landet fullt tillfredsställande, och vi äro naturligtvis tacksamma
för det verkliga intresse, som skolöverstyrelsen bär visat saken, och för skolöverstyrelsens
ansträngningar att söka få fram ett bättre resultat. Men man
skall ha klart för sig, att när lärarkårens delegater gingo i förhandlingar
med de sakkunniga — och bland delegaterna återfanns bland andra jag själv

— så hade vi klart för oss att det gällde att bjugga upp ett avlöningsreglemente,
som innebar en definitiv anslutning till statstjänarnas lönesystem i en tid,
då statsutgifterna voro mycket hårt ansträngda och det inte gärna fick
kosta så mycket. Jag kan försäkra, att lärarkårens delegater hade bakom sig
majoriteten av Sveriges lärarkår, när de intogo den attityden, att det var
nödvändigt att ta hänsyn till det statsfinansiella läget. Men örn man redan
ifrån början hade den förutsättningen given, måste också situationen bli den,
att nian fick byta bort det ena mot det andra och försöka få fram det bästa
möjliga slutresultat, även örn således inte alla de saker, som vi skulle lia
önskat få genomförda, kunde bli genomförda.

En del förhoppningar kring detta avlöningsreglemente från lärarkårens
sida ha således icke kunnat infrias. Men det är inte endast mörka inslag i
den här väven. Jag skulle för min del vilja tro, att örn man inte tar hänsyn
till både fördelar och nackdelar i detta avlöningsreglemente, utan låter allmänheten
få den uppfattningen, att det enda som kan diskuteras är den fråga,
som generaldirektör Holmdahl har fört fram i diskussionen, så skulle det naturligtvis
vara ganska lätt att även inom Sveriges lärarkår skapa en opinion,
som ginge ut på att avlöningsreglementet vore i och för sig ett dåligt förslag.
Yi ha dock genom detta avlöningsreglemente, i den man det antages av
den svenska riksdagen, utvunnit en definitiv inplacering i statstjänarsystemet,
och vidare är detta avlöningsreglemente grunden för det pensionsreglemente,
om vilket statsrådet Wigforss nyss talade och som är i sin tur helt beroende
av avlöningsreglementet självt. Jag fäster kammarens uppmärksamhet på —
och jag skulle i ännu högre grad vilja fästa den svenska lärarkårens uppmärksamhet
därpå — att om reservationen tages, så har från statsrådsbänken statsrådet
Wigforss nu markerat, att pensionsreglementet under inga förhållanden
nu kan antagas av riksdagen och att den retroaktivitet, som är föreslagen,
kommer i fara. Inför en sådan situation måste det för mig såsom lärarrepresentant
vara synnerligen angeläget att väga nackdelar och fördelar mot varandra
och undersöka, örn inte det netto som uppstår är av så stor och avgörande
betydelse, att man får bortse ifrån bristerna.

Det kan också vara nyttigt för Sveriges lärarkår att påminna sig, att genom
detta avlöningsreglemente ha de omdiskuterade veckorna försvunnit, och
dessutom har tillkommit något, som inte Sveriges lärarkår förut åtnjutit, nämligen
en viss form av sjukvårdsförmåner.

Det nu klandrade extraordinarieförslaget är anmärkningsvärt också ur den
synpunkten, att örn lärarkårens representanter inte hade sökt att få fram det
bästa möjliga och lärarlönesakkunniga inte visat god vilja, så skulle det ju
mycket enkelt ha kunnat ordnas på det sättet, att man hade haft extralärare
och extra ordinarie lärare efter ungefär de gamla reglerna, och man skulle
sannolikt inte kommit att tänka så mycket på det mellanskikt, som kommit till

— dessa 1,700, som nu blivit diskuterade -— och som ställt till dessa tekniska

Lördagen deli 20 juni 1942.

Nr 25.

14»

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
svårigheter. I verkligheten var det på det sättet, att av de 3,500 vikarierande
lärarna ville vi försöka få fram så många som möjligt till en extra ordinarie
anställning med extra ordinaries förmåner. När det gick att rädda cirka 1,700
lärare, åtminstone för en termin i stöten, genom att de fingo räkna samman
sin tjänstetid under terminen inom samma skoldistrikt, betraktade vi det såsom
en förmån, en vinst, och det är just denna vinst, vi lia fått fram, som givit
anledning till den verkliga diskussionen. Jag vill dessutom påpeka, att det i
och för sig hittills icke varit så ovanligt, att en person ena året varit extra
ordinarie för att ett annat år åter få bli vikarie.

Nu har det beräknats, att vederbörande under vissa förutsättningar kan bli
extra ordinarie åtminstone en termin, under vilken han eljest skulle varit extra.
Detta innebär givetvis för detta mellanskikt en bestämd vinning. Kungl. Maj :t
förklarar vidare, att en lärare skall kunna bli extra ordinarie sedan två år
förflutit från hans examen. Reservanterna i utskottet vilja bestämma tidpunkten
till tre år efter examen. Herr Holmdahl angav i sitt anförande sorn
ett bestämt önskemål, att det skall beredas en tryggare anställning för dessa
lärare och att detta skulle nås genom anställningen såsom extra ordinarie. Det
låter sig ju sägas. Det är klart, att det innebär en viss fördel, sedan man tjänstgjort
i tre år efter avlagd examen, att man uppflyttas i extra ordinarie tjänst.
Men anställningen i och för sig blir ju icke tryggare. Man kan ju icke ur trygghetssynpunkt
ha någon särskild nytta av denna anställningsform, örn man
icke fått anställning, och då endast så länge den varar.

Jag skall emellertid icke uppehålla mig vid detta — jag skall överhuvud
taget söka undvika att slösa med tiden. Det är endast på ytterligare en punkt,
som jag skulle vilja taga upp frågan till närmare belysning. Herr Holmdahl
antydde i sitt anförande, att de sakkunnigas och Kungl. Maj:ts förslag beträffande
de extra ordinarie skulle leda till att befordringarna komme att bero
på rena tillfälligheter. Jag har också tidigare i ett annat sammanhang hört
det argumentet, att skulle Kungl. Maj:ts förslag antagas av riksdagen, skulle
det leda till, att yngre och sämre meriterade lärare vunne extra ordinarie anställningar.
Mot detta kan invändas att de extra ordinarie tjänsterna skola ledigannonseras
och att den bäst meriterade skall utses. Det är ju överhuvud taget
det enda område inom folkskolan, där den bäst meriterade ovillkorligen skall
utses. Vidare kan man vänta ett nytt förslag, att även terminsvikarier på detta
sätt skola få anställning efter föregående annonsering och prövning av meriterna.
Man har emellertid påvisat — och herr Holmdahl var inne på den saken
också — att man vid ett hastigt uppkommande sjukdomsfall använder sig av
den vikarie, som är tillgänglig. En slump skulle då avgöra lärartillsättningen.
Jag vill i det sammanhanget nämna, att för några veckor sedan hade jag tillsammans
med några andra lärarkårsrepresentanter tillfälle att på landshövding
Thomsons kallelse deltaga i ett sammanträde på arbetsmarknadskommissionen,
där just frågan örn en lämplig form i fråga örn ansökningarna och ett lämpligt
anställningsförfarande diskuterades. Jag har stor förhoppning örn att inom
den närmaste tiden situationen skall utveckla sig så, att just dessa slumpartade
val av vikarier och extra lärare komma att försvinna. Jag är sålunda icke rädd
för dessa anmärkningar.

Naturligtvis kan man diskutera frågan örn lön efter lästid, som reservanterna
föreslagit. Det är klart, att i vissa avseenden innebär ett sådant system fördelar,
i andra avseenden, såsom herr Holmdahl också indirekt påvisade, nackdelar.
En extra ordinarie, som anställes för lästid och får lön för lästid, är på
det sättet endast anställd den tid han arbetar. I det reglemente, som föreslagits
av Kungl. Majit, ingå också bl. a. sjukvårdsförmåner för lärare. Skulle anställningen
begränsas till själva tjänstgöringstiden, komme detta att innebära,

144

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
att deli extra ordinarie läraren skulle förlora de förmåner, som eljest skulle
tillkomma honom även under ferietid och överhuvud taget under den tid, han
icke är i tjänst.

Så till slut en sak. Örn det är så, att statsmakterna, såsom det sagts tidigare,
mena allvar med försöken att utjämna förhållandet mellan tillgång och efterfrågan
på lärare, och örn man så småningom avverkar överskottet och får tillgången
att stå i samklang med efterfrågan, kommer det i framtiden att visa
sig,. att från de lärare, som man vill ge förmåner, fråntages en enligt Kungl.
Maj :ts förslag given bestämd förmån. Ty kommer tillgången på lärare att stå
i hygglig proportion till efterfrågan, måste det vara fördelaktigare för lärare
att kunna bli extra ordinarie två år efter examen än tre år efter examen. Enligt
min syn på saken måste reservationen medföra en försämring på den punkten.

Jag måste dessutom säga, att anordningen med de extra ordinarie lärarnas
anställningsförhållanden enligt Kungl. Maj:ts förslag dock innebär vissa fördelar
under alla förhållanden för de 1,700 lärare, som blivit diskuterade här,
även örn de i åtskilliga avseenden skulle kunna känna sig mindre väl gynnade.
Men frågan är — och det är den frågan jag vill ställa till kammaren — örn
de fördelar, som kunna anses ligga i skolöverstyrelsens propåer, äro så stora,
att de på något sätt motsvara de risker, lärarkåren skulle löpa genom att reservationen
nu blir antagen av riksdagen. Jag tycker icke, att den största
orättvisan ligger på den linjen. Den ligger däri, att de sakkunniga och Kungl.
Maj :t, såsom det sagts, av statsfinansiella skäl icke kunnat taga till slutgiltig
prövning småskollärarinnornas löneställning. Den saken skall jag emellertid
icke här föra under närmare diskussion.

Jag vill som slutomdöme säga, att det skulle för oss lärardelegater lia varit
synnerligen angenämt, örn vi hade kunnat få alla krav tillgodosedda. Vi äro
givetvis tacksamma för det initiativ skolöverstyrelsen och reservanterna tagit.
Men nu är det ju så, att bakom den kungl, propositionen ligga förhandlingar
mellan kårrepresentanter och statsmakterna. Dessa förhandlingar kunna sägas
vara det första stora försöket från Sveriges lärarkår att komma till en förhandsöverenskommelse
med statsmakterna. Jag skulle för min del betrakta
det som en synnerligen olycklig start och en sannolikt för lärarna i framtiden
mycket olycklig historia, om den svenska lärarkåren skulle, sedan den gått
till förhandlingar och uppnått ett resultat genom en överenskommelse, som i varje
fall förefaller mig vara detsamma som ett avtal, efter en tid falla ifrån vad
som överenskommits. Jag har, herr talman, den uppfattningen, att även örn,
såsom jag sagt, avlöningsreglementet naturligtvis skulle ha kunnat ge Sveriges
lärare något bättre förmåner, kan det icke vara möjligt för de kårorganisationer,
som deltagit i förhandlingarna, att gå ifrån överenskommelsen. Då
därtill kommer, att man kan diskutera även reservationen, förefaller det mig
vara så mycket mindre anledning att frångå den överenskommelse propositionen
i och för sig innebär. Resultatet kan diskuteras, men en sak står åtminstone
klar, när det gäller mig personligen och den kårstyrelse jag närmast
företräder: ha vi varit med örn att sluta ett avtal, skall detta hållas, även örn
det kan påpekas, att det lider av vissa brister.

. Herr talman! Jag ber att med det anförda få ansluta mig till yrkandet örn
bifall till utskottets förslag.

Herr Holmdahl: Herr talman! Det är ju mycket möjligt, att herr Lindén
vid bedömningen av denna mycket svåra och invecklade fråga känner sig bunden
av att han varit med örn förhandlingar och slutit avtal. Men riksdagens
övriga ledamöter kunna ju icke på något sätt känna sig bundna härav. Statsutskottet
och kamrarna äro skyldiga att rätta till de brister, som man anser

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

145

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
föreligga. Och vad avtalet och förhandlingarna beträffar, så ina det erinras
om att reservationens antagande skulle ge vidgade möjligheter utöver Kungl.
Maj:ts förslag till extra ordinarie anställning för folkskolans lärare. Men,
herr talman, denna fråga får icke blott bedömas ur folkskollärarkårens synpunkt.
Jag har själv från denna synpunkt uttryckt min glädje (iver att man
inom folkskolan får en vidgad möjlighet till extra ordinarie anställning. Men det
finns andra synpunkter, som man måste lägga på denna sak. Man får tänka
på själva administrationen av folkskoleväsendet, på redan, klarheten och överskådligheten
i förvaltningen, och jag är övertygad om att det nya reglementet
kommer att bli mycket besvärligt för skolstyrelserna i våra 2,400 skoldistrikt
och för våra länsstyrelser, just därför att nian infört en kalenderårslöneprincip
för en grupp av icke ordinarie lärare, vilka icke kunna beredas sammanhängande
fortlöpande förordnanden, samtidigt som man måste behålla läsårslöneprincipen
för en annan stor grupp av lärarna, nämligen extra lärarna. Detta
kan föra till mycket trassel. Den ena terminen avlönas en lärare som extra
ordinarie, den andra får han icke fullt förordnande för hela terminen, och då
skall han avlönas såsom extra lärare. I förra fallet får han 1I12 av lönen per
månad och ett halvt års lön för en termins läsning. I senare fallet får han
lön per dag. Och ett barn kan förstå, att när det gäller rekvisition av löner
och dylikt, blir det ett invecklat system i förhållande till det vi haft i tjugu
års tid, då alla folkskolans icke ordinarie lärare, såväl extra ordinarie som
extra lärare, avlönats med läsårslön, d. v. s. fått dagavlöning precis efter
det antal dagar per termin eller läsår de tjänstgjort. Det är ur administrativ
och kameral synpunkt ett enkelt och överskådligt system. Det nya system, som
här inaugureras, kommer säkerligen att få besvärliga konsekvenser ur de synpunkter
jag nu nämnt.

Jag begärde emellertid ordet närmast för att ge några korta repliker med
anledning av finansministerns anförande. Finansministern sade, att jag, när
jag förordar reservationen, går ut ifrån en extraordinarieanställning av tillfällig
art, under det att han vid framläggandet av förslaget gått ut ifrån en
extraordinarieanställning av mera permanent art. Han yttrade vidare, att örn
man som jag utgår från en extraordinarieanställning av tillfällig art, måste
man räkna med att hela reglementet får omarbetas, ty vid sådana korta anställningar
kunna icke tillämpas samma förmåner som vid de långa förordnanden,
vilka i allmänhet inom andra områden följa med extraordinarieanställning.
Finansministern talade örn korttidsvikariaten och anmärkte på att
t. ex. en lärarinna, som sedan hon varit borta från skolan en längre tid — hon
kanske icke är pensionerad men har gift sig och har varit borta i t. ex. tio
år — kommer tillbaka för en månads vikariat, enligt reservanternas förslag
skulle få extra ordinarie anställning. Ja, det är riktigt, men en sådan lärarinna
kan bli anställd som extra ordinarie även enligt Kungl. Maj :ts förslag.
Under det läsår, som nu gått, med många inkallelser har det säkerligen i
åtskilliga fall inträffat, att en f. d. lärarinna fått taga ett vikariat på en
termin eller däröver. Även enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle en sådan lärarinna
bli extra ordinarie och alla de förmåner beredas henne, som därvid
kunna komma i fråga. Behöver reglementet omarbetas med anledning av reservationen,
behöver det omarbetas och förbättras också med anledning av
Kungl. Maj :ts fiirslag, örn man tager hänsyn till de skäl finansministern i
det fallet anförde. Nu är ju detta icke någon så allvarlig anmärkning, ty
det innebär faktiskt endast, att en lärare, som fått extraordinarieanställning,
under den tid han tjänstgör får tillgodoräkna sig en extra ordinaries förmåner.
Han får icke tillgodoräkna sig dem en dag längre. När en sådan förbättring

Andra kammarens protokoll 10^2. Nr 25. 10

146

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
av lärarnas ställning kan genomföras utan större kostnad för staten, förstår
jag icke, varför man icke skulle kunna bereda lärarna en dylik förmån.

Sedan sade finansministern, att det pensionsförslag, som behandlas av bankoutskottet,
under alla förhållanden icke skulle kunna antagas. Nej, det är alldeles
riktigt. Men det utgör ingen som helst allvarlig svårighet. Jag vill taga
ett exempel. Då löneregleringen beslutades år 1937, bemyndigades Kungl.
Maj :t att utfärda provisoriska föreskrifter angående folkskollärarnas pensionsrätt.
Pensionsreglementet beslutades av riksdagen 1938 och trädde i kraft
den 1 juli 1938. De provisoriska bestämmelserna gällde 1 januari—-30 juni
1938 och tillförsäkrade lärarna samma pensioner som det senare pensionsreglementet.
Det möter icke alls några svårigheter, att bankoutskottet, örn riksdagen
skulle bifalla reservationen, föreslår bemyndigande för Kungl. Majit att
utfärda provisoriska pensionsbestämmelser för nästa budgetår för att nästa
riksdag framlägga ett definitivt pensionsreglemente. Jag kan icke finna några
svårigheter på den punkten.

Så skall jag, herr talman, bara med några få ord beröra de båda andra talarnas
anföranden. Herr Jonsson ansåg, att det enda riktiga vore att yrka
avslag på alltsammans, och att man icke kunde låta riksdagen fatta beslut
om ändringar i detta lönereglemente. Nu är det ju dock så, att reservanternas
lönereglemente bygger på ett inom skolöverstyrelsens folkskoleavdelning utarbetat
förslag. Det bygger sålunda på en solid grund. J ag skulle verkligen
icke här yrka bifall till ett avlöningsreglemente, som jag icke med full trygghet
skulle kunna rekommendera riksdagen att biträda, ja med betydligt större
trygghet än det förslag som innefattas i den kungl, propositionen.

Med dessa ord har jag, herr talman, velat bemöta några av de yttranden,
som här framförts. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindén erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Så vitt jag fattade herr Holmdahl rätt — jag hoppas, att jag missuppfattade
honom — menade han, att det icke skulle vara så nödvändigt för
mig att känna mig bunden av det förhandlingsresultat, till vilket jag medverkat.
Jag måste säga, att jag ser saken så enkelt, att har man varit med örn att
göra en affär och betala en köpeskilling, är det icke korrekt att i sista ögonblicket
springa sin väg och jämte varan taga köpeskillingen med sig.

Vad sedan lönereglementet beträffar, så är jag fullkomligt överens med herr
Holmdahl i att det naturligtvis kommer att vålla besvär. Men å andra sidan
råder ingen, tvekan örn att det avlöningsreglemente, som nu ligger på riksdagens
bord, i åtskilliga avseenden — och särskilt med hänsyn till alla de till1
äggsförfattningar, som kommit under de senaste åren — innebär reda och
klarhet i förhållande till det gamla lönereglementet. För mig framstår det icke
så besvärligt att räkna ut en lön. Jag föreställer mig situationen sådan, att har
en lärare haft korttidsvikariat sammanhängande under en termin och blir
avlönad först såsom extralärare och sedan såsom extra ordinarie, får man räkna
ut vad mamsen skulle ha haft i lön såsom extra ordinarie under hela terminen
och därifrån draga vad han uppburit samt slutligen minska detta med pensionsavgifterna Till

slut vill jag tillägga beträffande pensionsrätten, att skolöverstyrelsens
och Kungl. Maj:ts förslag väl icke äro alldeles lika.

Härefter anförde:

Herr Hyling: Herr talman! Jag skall taga kammarens tid i anspråk endast
några få minuter. Jag står här i en mycket svår situation. Saken är den, att

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

147

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
jag i likhet nied herr Lindén har inom den organisation jag företräder varit
med örn att yrka bifall till de sakkunnigas förslag. Men jag har svårt att stanna
vid samma ståndpunkt som herr Lindén. Han säger, att har man varit med
om att få en sak igenom hos en myndighet, som bär att komma med förslag,
måste man stå på den ståndpunkten i fortsättningen. Jag måste, herr talman,
för min del deklarera, att jag icke ser saken på det sättet. Är det så, att under
överläggningens gång det kommer upp ett förslag, som är bättre i avsevärda
delar, är det väl felaktigt, att man skall tvingas att hålla sig kvar vid en förut
fattad ståndpunkt. Med andra ord: man är väl icke sämre karl än att man kan
ändra sig, om man ändrar sig till det bättre.

När nu detta förslag framkommit genom en reservation, inom statsutskottet,
är det väl ganska klart, att det finns många bärande synpunkter för detsamma,
i synnerhet som så många av statsutskottets ledamöter anslutit sig till reservationen.
Jag vill också påpeka, att det icke är någon motion, som ligger till grund
för reservationen, utan denna är alltså ett initiativ från ledamöter av statsutskottet.
Jag tolkar saken så, att då det finns ett sådant intresse i utskottet,
måste det vara bärande skäl, som ligga till grund för reservationen.

Jag skall icke här göra några uppräkningar — herr Holmdahl har klart
sagt ifrån, på vilka punkter reservationen innebär förbättring.— men jag skall
bara beröra en enda punkt. Det är de icke ordinaries ställning. En extra ordinarie
lärare kan enligt utskottsförslaget tvingas till att efter exempelvis
ända till 10 års tjänstgöring få gå ned till extralärare. Vinner reservationen
skulle dessa extraordinarie lärare icke kunna flyttas ner till extralärare, och
vad detta betyder icke minst för en familjeförsörjare torde nog alla ha klart
för sig.

Vad som emellertid gör mig mycket betänksam i dag är det anförande, som
statsrådet Wigforss här hållit. Av detta anförande framgår ganska klart, att
han personligen anser, att hela förslaget och icke minst pensionsförslaget kommer
att falla, såframt riksdagen i dag bifaller reservationen. Man tvingas
alltså här att brottas med två olika ståndpunkter. Nu är jag emellertid för
min del övertygad örn att örn utskottets linje i dag segrar, tekniska svårigheter
en gång i en nära framtid komma att lägga hinder i vägen för tillämpningen
av detta beslut. Det skulle icke förvåna mig örn skolöverstyrelsen inom loppet
av ett år eller något sådant skulle tvingas komma fram med förslag örn ändring
på denna punkt. Därför kan jag, herr talman, i dag icke annat än hoppas, att
örn nu utskottsförslaget segrar i denna kammare, vilket är det troliga, man ett
annat år eller snart nog skall kunna få till stånd sådana förbättringar med. avseende
å icke minst de extra och extraordinarie lärarnas ställning att Sveriges
folkskollärare mera skola kunna jämställas med andra statstjänstemän..

Jag har, herr talman, velat deklarera denna min inställning. Mitt hjärta är
med på reservationens sida, men jag befarar, av vad jag under debatten fått
höra, att det är mycket stor risk för att frågan faller under bordet, örn reservationen
segrar.

Herr Lindén: Herr talman! Herr Ryling antydde, att han icke var sämre
karl än att han kunde ändra sig, örn efter ett avtals ingående något nytt tillkommit,
som medförde förbättring. Jag kan ju möjligen vara med därom, men
herr Ryling bör då icke glömma bort, att örn den ena parten anser sig lia rätt
att springa från ett avtal, så bör det icke finnas några hinder för den andra
parten att göra sammaledes.

Det var närmast ett uttryck i herr Rylings anförande, som jag fäste mig vid,
nämligen att örn reservationen bi fabes skulle en extraordinarie lärare icke kunna
flyttas ner till extralärare, och att var och en ju kan förstå vad det skulle

148

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
betyda för en familjeförsörjare. Ja, vill jag säga, men vad har en familjeförsörjare
för nytta av att formellt vara placerad som extraordinarie, örn han icke
har någon anställning och alls icke någon lön?

Herr Hyling, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Det är något fullkomligt nytt för mig, som dragés fram i dag,
när herr Lindén påstår att den överenskommelse, som är gjord, har formen av
ett avtal. För mig är detta fullkomligt främmande. Saken är den att Kungl.
Majit tillkallade en kommitté, som skulle sakkunnigt utreda frågan, och till
denna kommitté kallades representanter för lärarorganisationerna. Detta kan
jag för min del icke på något sätt finna ha formen av förhandling, varigenom
lärarorganisationerna skulle vara bundna till händer och fötter eller nödgas
svälja allt, som åstadkommits i denna sakkunnigkommitté. Därmed skulle vi
ha skapat ett system, som jag för min del finner mycket felaktigt.

Då jag intagit min ståndpunkt, herr talman, har det icke varit för att vilja
bryta ett avtal utan för att vilja framföra synpunkter, och jag har därvid förutsatt,
att denna sakkunnigkommitté har arbetat såsom andra sakkunnigkommittéer,
nämligen att den fritt fått fatta sin ståndpunk, denna må sedan visa
sig bärkraftig eller icke.

Herr Lindén erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Delegaterna inför de sakkunniga ha sannolikt betraktat detta
avlöningsreglemente såsom ett förhandlingsresultat. Det bör dessutom kunna
sägas, att den centralstyrelse jag tillhör och den förbundsstyrelse herr Ryling
tillhör därefter varit i tillfälle att ta del av förhandlingsresultatet, och att våra
sammanslutningar förklarat sig godkänna detsamma.

Vidare yttrade V

Fröken Nygren: Herr talman! Det är, som förut framhållits här, en egendomlig
och på samma gång besvärlig situation vi råkat in i. Det förslag, som
här framlagts för riksdagen, kan man väl säga är ett resultat av förda förhandlingar.
Lärarorganisationerna ha med fullt förtroende överlämnat frågan
åt representanter, som skulle föra förhandlingarna inför de sakkunniga. Vi
ha också med tacksamhet godkänt det resultat, våra delegater kommit till,
även örn vi i likhet med delegaterna icke kunna vara tillfredsställda på alla
punkter. Men det är ju ytterst sällan här i livet, som man lyckas komma så
långt vid förhandlingar som man skulle kunna önska.

Men när nu från skolöverstyrelsens sida gjorts ett uttalande, som ställt i
utsikt att man eventuellt vid riksdagsbehandlingen skulle kunna komma längre
än delegaterna hade kommit vid förhandlingarna med de sakkunniga, måste ju
var och en förstå, att den stora gruppen av icke ordinarie lärare, som vi ha i
landet, med stor tillfredsställelse hälsat detta uttalande. Jag kan icke finna
att det skulle ha varit anledning för oss lärarrepresentanter att tacka nej, därest
riksdagen skulle funnit det möjligt att ge lärarna en bättre ställning än de sakkunniga
föreslagit. Men såsom saken nu ligger till efter de uttalanden som
här gjorts framför allt av finansministern, så måste man väl gå på utskottsmajoritetens
linje. Finansministern säger, att örn reservationen skulle segra,
kan man icke ge de extraordinarie lärarna samma förmåner beträffande sjukvård
och sådant, som det nu föreliggande förslaget innebär. Vidare säger han,
att pensionsbestämmelsema under sådana förhållanden helt enkelt icke kunna
tillämpas på de extra ordinarie. Men det är ju just för att ge denna grupp
icke ordinarie lärare sjukförmåner och pensionsförmåner, som man velat få

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

149

Förslag till folkskolans avlöning sreglemente m. m. (Forts.)
extra ordinariebegreppet utvidgat att gälla en större del av kåren. Tar nian
bort det, ja, då blir det ju ingen vinst för deni, och så fördärvar man för den
grupp, som nu kan få tillgodoräkna sig förmånerna. Det är just det förhållande
att vi ha denna så utomordentligt stora grupp icke ordinarie lärare, vilka
gått obefordrade en lång följd av år, som är anledningen till denna situation.
Hade icke denna stora grupp, som delegerade gjort sig all möda att skydda,
funnits, hade helt säkert, som herr Lindén framhållit, bland annat, icke denna
bestämmelse örn att man skall kunna få räkna ihop mindre vikariat kommit
till, utan då hade det hela varit mycket enklare och denna debatt icke behövt
uppstå. Nu få vi emellertid höra, att de förmåner, man vill rädda åt vederbörande,
helt säkert icke kunna komma att givas och att pensionsreglementet
icke kommer att kunna framläggas örn propositionens linje frånträdes. Det
ha vi ju också fått höra under hand, att bankoutskottet icke anser sig kunna
lägga fram förslag örn ett pensionsreglemente för innevarande års riksdag, om
reservanternas förslag skulle segra. Örn man då har att välja mellan att eventuellt
med mycket små utsikter kunna skaffa en bättre ställning åt en grupp
icke ordinarie lärare och att taga ifrån åtminstone en årsgrupp av gamla pensionärer
de förmåner, som de ha räknat med, da, herr talman, mäste man väl
ändå välja att rädda förmånerna för gruppen av pensionärer, ty för dem finns
det sedan ingen möjlighet att återknyta och. ge dem en förbättrad ställning.
Man har låtit förstå, att örn den proposition som föreligger till behandling
antages av riksdagen, kunna justeringar verkställas i efterhand. Man, får
alltså hoppas, att sådana justeringar komma till stånd senare, att förmåner
utöver de i propositionen föreslagna möjligen skola kunna räddas för de icke
ordinarie lärarna, i synnerhet dem som gått mycket länge, och att det skulle
kunna ske under ett kommande år. Jag får därför, herr talman, yrka bifall
till utskottsmajoritetens förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av herrar Oscar
Olsson, Pauli m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 203, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 292 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 24 april 1942, för riksdagen
framlagt förslag beträffande vissa anslag till folkskoleväsendet m. m.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
åtskilliga inom riksdagens kamrar väckta motioner.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
J. Gustavson i Guntorp m. fl. (I: 91) och den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Ovanmyra m. fl. (II: 128), hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att beträffande den fortgående centraliseringen av vårt folkskoleväsende
större varsamhet skulle iakttagas och att indragning av skolor endast
i uppenbart oundvikliga fall finge ske, samt att Kungl. Majit skulle vidtaga
utredning angående statliga skyddsåtgärder vid barnens skolvägar och till
nästa riksdag framlägga förslag härom.

Vissa anslag
till folkskoleväsendet

m. m.

150

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Hissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan innefattade i huvudsak bifall till Kungl. Maj:ts förenämnda
proposition, varjämte, bl. a., motionerna I: 91 och II: 128 skulle anses
besvarade med vad utskottet i sin motivering anfört.

I motiveringen hade utskottet uttalat, bland annat, följande:

»I motionerna I: 91 och II: 128 har framställts ett yrkande av innebörd,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa örn utredning angående vidtagande
genom statens försorg av åtgärder för åstadkommande av skyddsanordningar
för skolbarn på platser, där dessa nödgas vänta på ankomsten av
skolskjuts. Med anledning härav får utskottet såsom sin mening framhålla, att
det i allmänhet icke torde möta större svårigheter för vederbörande kommun
att utan statsbidrag vidtaga lämpliga dylika åtgärder, där så anses oundgängligt.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att en skolindragning i regel
torde medföra en besparing icke endast för statsverket utan även för kommunen.
Utskottet har härmed icke velat förneka, att svårigheter av olika skäl undantagsvis
kunna möta för vederbörande kommun att på egen bekostnad vidtaga
skyddsanordningar av ifrågavarande slag. Utskottet har dock icke ansett
sig böra föreslå, att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om utredning i ämnet.»

Reservation hade avgivits av herrar Tersson i Skabersjö, Hansson i Rubbestad
och Andersson i Södergård, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionerna I: 91 och II: 128, i vad desamma avsåge hemställan örn utredning
genom Kungl. Maj:ts försorg angående vidtagande av statliga åtgärder
för anordnande av skydd för skolbarn å vänteplatser vid skolvägarna.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet,
har jag jämte ett par andra ledamöter av statsutskottet till utlåtandet
fogat en reservation. Den gäller motionerna I: 91 och II: 128, vari begäres, att
det skall iakttagas varsamhet vid centralisering av skolväsendet på landsbygden.
Dessutom har man där begärt, att det skulle göras en utredning angående
statliga skyddsåtgärder för barnen, då de skola till skolorna och få stå och
vänta på skjutsarna. Jag vill bara säga, att det ute på landsbygden råder
ganska stor ledsnad över denna indragning av skolor, som sker i alltför stor
utsträckning. Man är naturligtvis nöjd därmed i den mån det kan bli en bättre
skolundervisning, men de olägenheter, som särskilt i skogsbygder följa av
denna centralisering, äro synnerligen stora. Särskilt i dessa tider, när det blir
svårt att anordna bilskjutsar, bli besvärligheterna ännu större. Barnen få, där
det går att ordna med skolskjutsar, stå ute vid korsvägarna och vänta i regn
och dåligt väder, och det är ganska ofta de ådraga sig förkylning genom detta.
Med hänsyn härtill mena vi, att man bör ifrån statsmakternas sida vidtaga
vissa åtgärder för att skydda barnen i detta hänseende. Nu har statsutskottet
skrivit, att det finner det icke vara så stora svårigheter för vederbörande kommun
att själv ordna med dessa skyddsåtgärder för barnen. Jag däremot har
den uppfattningen, att det kan bli ganska kostsamt för kommunerna att svara
för denna sak, och att det nog bör vara en statens sak att ordna med den saken.
I alla händelser bör denna rationalisering genom indragning av skolor ske så
varsamt som möjligt och indragning därför icke forceras, såsom har skett på
den senaste tiden.

Jag skall, herr talman, icke längre upptaga kammarens tid utan kort och
gott be att få yrka bifall till motionerna 1:91 och II: 128, i vad de avse utredning
örn skydd för barn vid vänteplatserna.

I detta anförande instämde herr Andersson i Ovanmyra.

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

151

Fissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)

Herr Sandberg: Herr talman! Även undertecknad har jämte en del av mina
partikamrater genom en motion framfört önskemål örn att rationaliseringssträvandena
inom folkskoleväsendet måtte bedrivas med ökad försiktighet. Nu har
emellertid utskottet i förevarande utlåtande nöjt sig bara med att hänvisa till
vad departementschefen yttrat i statsverkspropositionen samt erinrat örn att
takten i det pågående rationaliseringsarbetet kommer att icke oväsentligt minskas
till följd av de av departementschefen angivna svårigheterna, vilka sålunda
komma att framtvinga en viss återhållsamhet i centraliseringen av folkskoleväsendet.
För min del har jag den uppfattningen, att det hade varit befogat,
att •— med hänsyn till de svårigheter, som särskilt äro för handen under den
nuvarande kristiden — utskottet uttalat sig mera positivt till förmån^ för en
ökad varsamhet beträffande särskilt indragningen av skolor. Jag vill i likhet
med den föregående talaren säga, att givetvis måste man medgiva, att_ betydande
fördelar kunna vinnas i åtskilliga avseenden genom en koncentration av
undervisningen, men man får icke heller bortse från de värden av olika slag,
som på den vägen kunna spolieras. Dessutom borde man taga större hänsyn
till de olägenheter, som i olika avseenden äro förknippade med rationaliseringen,
särskilt indragningen av skolor. Jag skall icke upptaga tiden med att
utförligare ingå på denna sak. Jag understryker vad den föregående talaren
framhöll angående de besvärligheter för barnen, som i olika avseenden kunna
uppstå genom skolskjutsarnas anordnande, i det att de få vänta på de många
gånger försenade bussarna och att det ofta inträffar, att småskolans barn efter
slutad undervisning få vänta ett par timmar, innan de tillsammans med de
andra barnen få anträda hemfärden.

Man vill ju genom indragningarna av skolor vinna bland annat ökad besparing
för statens vidkommande och även för kommunernas. Jag vill anföra ett
exempel på att det icke alltid går så, att man ernår vad man åsyftar. I ett
skoldistrikt i Västerbottens län hade folkskolinspektören föreslagit, att en viss
skola skulle indragas. Skolstyrelsen hade därför till kommunalfullmäktige
gjort framställning örn detta. Innan ärendet behandlades i kommunalfullmäktige,
hade kommunalnämnden yttrat sig över detsamma och gjort en närmare
utredning örn fallet ifråga. Kommunalnämnden anförde då, att antalet barn,
som skulle komma att undervisas i skolan, enligt nämndens undersökningar
skulle under de närmaste tre åren vara respektive 12, 14 och 10 barn. Vidare
påpekade kommunalnämnden, med anledning av att vederbörande torde lia beräknat,
att skolskjutsar skulle anordnas med en viss busslinje, att denna busslinje
ofta var så starkt anlitad, att möjligheter att anordna ifrågavarande skjutsar
med denna linje knappast förefunnes. Därför måste man i stället anordna
särskilda skjutsar för skolbarnen, och enligt kommunalnämndens beräkningar
skulle det hela leda till att i stället för en besparing på cirka 1,700 ä 1,800
kronor, som folkskolinspektören beräknat, skulle det bli en ökad kostnad av
över 9,000 kronor. Även örn det kanske bleve möjligt a,tt något nedbringa kostnaderna
för skolskjutsarna, är det ju ändå ganska tydligt, att i detta fall skulle
man inte lia ernått någon besparing för stat eller kommun. Ärendet slutade
med att kommunalfullmäktige beslöto, att skolan skulle bibehållas. Man beslöt
att inhämta skolöverstyrelsens godkännande av detta beslut samt dess
medgivande att lärarinnetjänsten tills vidare finge upprätthållas med extra
ordinarie lärare. Det anförda exemplet visar enligt min mening, att trots de
ökade svårigheterna beträffande skolskjutsar och annat, som i denna lid finns,
och som utskottet åberopar, så går man ändå fram i sitt indragningsnit på ett
sådant sätt, att det vore mycket befogat att riksdagen underströke önskvärdheten
av ökad varsamhet beträffande skolindragningarna.

Sedan kan det icke vara nödvändigt att här ytterligare taga upp tiden med

152

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
att erinra om huru skolan, särskilt i avlägsna och isolerade bygder, ofta utgör
en värdefull kulturhärd, en ljusspridare och en centralpunkt för den andliga
odlingen i trakten. Detta är ju kända och erkända förhållanden. Det är icke
underligt, om folket, som kanske på sin tid gjort betydande uppoffringar för
tillkomsten av skolhuset, med vemod och ledsnad ser att skolan indrages. Man
beklagar i olika sammanhang landsbygdens avfolkning, men en indragning av
en skola kan bli ett ytterligare plus till de svårigheter, vilka befolkningen har
att dragas med, och alltså bidraga till avfolkningen av orten. Jag tror det varit
befogat, att statsutskottet yttrat sig mer positivt på den förevarande punkten,
än vad som skett.

Det är knappast möjligt att nu göra något yrkande i denna fråga. Jag vill
emellertid; herr talman, med vad jag sagt understryka betydelsen av, då det
gäller folkskoleväsendets rationalisering och framför allt indragning av skolorna,
särskilt i avlägsna bygder, att man framgår med ökad varsamhet. I övrigt
ber jag att få instämma i det av herr Hansson i Rubbestad framställda yrkandet
örn statsbidrag till åtgärder för åstadkommande av skydd för barnen å
vänteplatser vid skolvägarna.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag är ingen oreserverad anhängare
av långt gående indragningar av skolor och anordnande av skolskjutsar.
Jag är fullkomligt medveten örn att skolskjutsarna kunna ha vid sidan
örn de förbättringar som de medföra också åtskilliga nackdelar av det slag,
som den föregående ärade talaren har berört och, enligt vad jag hört, också
en talare före honom. Denna mening har faktiskt statsutskottet också givit
uttryck åt icke bara i år — fastän den föregående talaren icke var nöjd med
vad utskottet sagt — utan också föregående år. Nu kan rationaliseringen icke
fortgå i något raskare tempo av den enkla anledningen, att det icke är möjligt
att öka antalet skolskjutsar, utan utvecklingen går ju i motsatt riktning, så
att skolor, som man redan har beslutat indraga, i stor utsträckning måste
uppehållas i fortsättningen.

Vad anspråket på statsunderstöd för anordnande av skyddsrum åt skolbarn,
som stå och vänta på skolskjutsar beträffar, tycker jag ju, att det bör icke
vara någon oöverkomlig sak för de flesta kommuner att utan några nämnvärda
kostnader kunna anordna sådana skyddsrum. Jag tillhör icke dem, som mena,
att man vid varje tilfälle ovillkorligen måste komma till staten och begära
hjälp, för att man skall kunna anordna välfärdsanstalter av det ena eller andra
slaget. I detta fall är det nog så, att en kommun gör i viss mån förtjänst på
skolindragningar, och sålunda skulle man kunna säga, att pengar finnas att
anordna sådana här skyddsrum. De kosta icke så förfärligt mycket, och de
behöva icke vara så märkvärdiga beträffande arrangemangen, så att nog
kunna de flesta kommuner sörja för den saken. Men örn en kommun är mycket
illa ställd, så att den faktiskt icke har några möjligheter att göra det, har
utskottet givit en anvisning örn att för sådana kommuner skulle man kanske
på ett eller annat sätt göra undantag.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, varom yrkande under överläggningen framställts
av herr Hansson i Rubbestad; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

153

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
undervisningssjukhus m. m.;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 208, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till vissa resekostnader
vid den förebyggande mödra- och barnavården m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 6.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 2, i anledning
av dels Kungl Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den 28 juul 1935 (nr 434) örn
folkpensionering, m. m., dels ock motioner i ämnet.

Ändrad
lydelse av
vissa delar av
lagen örn folkpensionering,

Genom en den 24 april 1942 dagtecknad proposition, nr 232, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, för riksdagen framlagt förslag till lag angående ändrad lydelse
av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering,
m. m.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts fem motioner,
nämligen motionerna i första kammaren nr 248 av herr Linderot och nr 249
av herr Löfvander m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 352 av herr
Senander m. fl., nr 353, av herr Hallagård m. fl. och nr 354 av herr Mattsson
m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom förevarande proposition
framlagda förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt
7 och 31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering samt lag
angående ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen den 18 juni 1937 (nr 382) örn
barnbidrag ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del
antaga i utskottets hemställan intagna förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den
28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering; och

2) lag angående ändrad lydelse av 5 § 2 mom. och 9 § 1 mom. lagen den
18 juni 1937 (nr 382) örn barnbidrag;

B. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom propositionen
framlagda förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag ej kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till lag
i ämnet;

C. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts genom propositionen framlagda,
i utskottets hemställan likaledes intaget förslag till förordning örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1942/43 å blipdlietsersättningar;

154

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)

D. att riksdagen måtte

dels medgiva, att. det för budgetåret 1942/43 anvisade förslagsanslaget till
Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m. finge tagas i anspråk till
bestridande av kostnaderna under första halvåret 1943 i anledning av de föreslagna
ändringarna i lagen örn folkpensionering,

dels medgiva, att det för samma budgetår anvisade förslagsanslaget till Barnbidrag
finge tagas i anspråk till bestridande av kostnaderna under första halvåret
1943 i anledning av de föreslagna ändringarna i lagen örn barnbidrag,
dels medgiva, att anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
i den, avlöningsstat för pensionsstyrelsen, som av riksdagen godkänts att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43, finge — därest det
skulle visa sig erforderligt att taga densamma i anspråk för bestridande av
kostnaderna för pensionsstyrelsens tekniska omräkning av tilläggspensionärernas
pensioner (invalidunderstöd) -—• för samma budgetår överskridas med
högst 25,000 kronor;

E. att riksdagen måtte för budgetåret 1942/43 anvisa

till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd ett förslagsanslag
av .................................... kronor 48,400,000,

till Dyrtidstillägg å barnbidrag ett förslagsanslag av .... kronor 3,820,000,
till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda ett förslagsanslag av kronor 530,000,
samt till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar ett förslagsanslag
av ........................................... kronor 1,450,000;

samt

F. att motionerna I: 103, I: 248, I: 249, II: 44, II: 78, II: 113, II: 352, II:
353 och II: 354, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
i sin motivering hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bernhard Nilsson, Tamm och Hagård, vilka ansett att utskottet
bort, med bifall till propositionen, hemställa, under

B. att riksdagen mätte antaga Kungl. Maj:ts genom propositionen framlagda
förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag; samt under

E. att riksdagen måtte för budgetåret 1942/43 anvisa

till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd ett förslagsanslag
av .................................... kronor 47,700,000,

till Dyrtidstillägg å barnbidrag ett förslagsanslag av .... kronor 3,770,000,
till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda ett förslagsanslag av kronor 530,000,
samt till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar ett förslagsanslag
av .......................................... kronor 1,424,000;

2) av herrar Pettersson i Dahl och Holstenson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A. -— ■—• •— (lika med utskottet);

B. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom propositionen
framlagda förslag till lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag ej kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga av reservanterna framlagt förslag
till lag i ämnet;

C. ■— — — (lika med utskottet);

D. — -—- — (lika med utskottet);

E. att riksdagen måtte för budgetåret 1942/43 anvisa

till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd ett förslagsanslag
av .................................... kronor 54,000,000,

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

155

''Ändrad lydelse av vissa delar av lagen orri folkpensionering, m. m. (Forts.)

till Dyrtidstillägg å barnbidrag ett förslagsanslag av-----kronor 3,940,000,

till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda ett förslagsanslag av kronor 530,000,

samt till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar ett förslagsanslag
av ............................................ kronor 1,459,000;

samt

F. att motionerna I: 103, I: 248, I: 249, II: 44, II: 78, II: 113, II: 352,
II: 353 och II: 354, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad reservanterna
hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

3) av herr Hage;

4) av herr Bäckström; samt

5) av fröken Hesselgren, som ansett, att viss del av utskottets utlåtande bort
hava annan, i reservationen angiven lydelse.

Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till handläggning begärdes
ordet av

Fröken Hesselgren, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2_ tillåter jag mig
hemställa, att detsamma må företagas till avgörande punktvis, punkterna A.
och B. på det sätt, att först föredragas de av utskottet under vardera punkten
framlagda lagförslagen paragrafvis med slutstadganden, ingresser och rubriker
sist, varefter under vardera punkten utskottets hemställan föredrages; att vid
behandlingen av den §, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta
utlåtandet i dess helhet; samt att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån
än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och
31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Efter föredragning a v 6 § 2 mom. anförde:

Herr Hagård: Herr talman! Antalet tilläggspensionärer i vårt land utgör
inalles omkring 451,000. För att underlätta förhållandena för dessa pensionärer
har dyrtidstillägg beslutats av riksdagen och utgått under viss tid. I förevarande
utskottsutlåtande behandlas frågan örn dyrtidstillägg för nästa budgetår.

Förutom dessa åtgärder har man emellertid ansett det önskvärt att vidtaga
partiella reformer, som underlätta försörjningsmöjligheterna för de folkpensionärer,
som äro i behov av en allmän förbättring i sina förhållanden. Därvid
ha framkommit de förslag, som behandlats i första delen av förevarande proposition
och som stanna vid ändringar, som avse, för det första den avdragsfria
inkomstens höjning från nuvarande 100 kronor till 200 kronor och för det
andra reduktionsregelns ändring från nuvarande.7/™ till 5/i0.

Från olika håll har man gjort erinringar, i vissa fall kraftiga sådana, mot
att partiella reformer föreslås. Det har ansetts vara olämpligt att nu, innan
frågan om folkpensioneringen i sin helhet blivit föremål för övervägande, företaga
så pass ingående förändringar som de föreslagna. Vilken ställning man
än intar till dessa spörsmål, måste man erkänna riktigheten av dessa invändningar.
Socialvårdskommittén har visserligen förklarat, att de nu föreslagna
anordningarna icke synas inverka på de reformer, som kommittén eventuellt

156

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
sedermera kan komma till. Det är emellertid självklart, att det icke kan anses
uteslutet, att, då kommittén kommer fram till ett slutligt ståndpunktstagande,
det skulle varit synnerligen önskvärt för kommittén att lia haft fria händer.
Varje delreform, på detta sätt tillkommen, kan bli en black om foten.

Även ur annan synpunkt måste det anses angeläget, att socialvårdskommittén
finge spara sina reformförslag. Det kan nämligen icke undvikas, att en
sittande kommitté får finna sig uti att bli ett mer eller mindre använt remissinstitut.
Självfallet komma så pass stora uppgifter i utredningsavseende, som
den här föreliggande varit, att i viss mån för någon tid verka förryckande på
kommitténs arbete. Den uppgift, som kommittén fått sig förelagd, är av den
storleksordning att kommittén mer än väl behöver i lugn och ro hänge sig åt
sitt arbete. Det är anledning att betänka detta.

En annan anmärkningsvärd företeelse i detta sammanhang ligger i det
förhållande, att det centrala ämbetsverket, pensionsstyrelsen, ställt sig mindre
positiv till de föreslagna ändringarna i pensionslagen. I fråga örn den s. k. 7/10-regeln tillstyrker styrelsen visserligen dennas ändring men är i princip skeptisk
gentemot partiella reformer. En reservant inom styrelsen ställer sig helt avvisande.
I fråga örn höjning av den avdragsfria inkomsten ställer sig tillsynsmyndigheten
helt avstyrkande.

För socialvårdskommittén, som närmast formellt sett får stå för detta
förslag, har det spelat en avgörande roll, att det visat sig mer och mer svårt
för vissa grupper av folkpensionärer att utan andra tillskott från det allmänna
skaffa sig sin bärgning. Dessutom har den omständigheten inverkat att genom
det framlagda förslaget uppkommer en möjlighet att bättre tillvarataga folkpensionärernas
intresse att genom eget arbete skaffa sig inkomster, vilket
särskilt under nuvarande förhållanden är av allra största betydelse, liksom
man i allmänhet genom de föreslagna anordningarna kan ge mera erkännande
och utrymme för sparsamhet. På ett indirekt sätt, kan man säga, Ilar man
kommit att ge den gamla frågan örn de partiellt arbetsföras användning i
arbete efter deras förmåga en viss knuff framåt.

I detta sammanhang får man å andra sidan och för att vara rättvis dock
icke glömma det faktiska förhållandet, att det väl knappast annat än i det
mest extrema undantagsfall inträffar, att en folkpensionär, som skaffar sig
arbete och inkomster, av den kommunala pensionsnämnden blir föremål för
omprövning, och att hans pensionsförmåner av denna anledning bli sänkta.

Ett.annat faktum och detta måste särskilt kraftigt understrykas, därför att
detta icke nog beaktats, vill jag framhålla. Genom förslaget erhålla icke några
av de till cirka 300,000 uppgående folkpensionärer med inga eller ytterst ringa
inkomster, utgörande cirka 2/3 av hela antalet folkpensionärer med tilläggspension
eller invaliditetsunderstöd, någon förbättring i sin ekonomiska ställning.
Reformen är sålunda av tämligen begränsad omfattning och berör endast
ungefär 1j3 eller cirka 150,000 folkpensionärer. Lägger man denna synpunkt
till det övriga förstår man bättre den invändning, som gjorts från olika håll,
att man icke bort beträda de partiella reformernas väg. Inom utskottet torde
man även ha varit klart medveten örn svagheten i denna del av propositionen.

I samband med de föreslagna anordningarna har socialvårdskommittén uttryckligen
angivit, att den förutsatte, att värdet å de naturaförmåner, som en
folkpensionstagare uppbär, borde bli föremål för omprövning.

Som bekant fastställer Kungl. Majit huvudregler för uppskattning av naturaförmåner.
Senast skedde detta genom beslut den 30 juni 1937. Nuvarande
värden motsvara givetvis icke i något fall nu rådande förhållanden och prisläge.
Salunda uppskattas värdet av fri bostad till 60 kronor i lägsta dyrort, fritt
bränsle till 15 kronor, lyse till 10 kronor o. s. v. Icke blott med hänsyn till de

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

157

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen örn folkpensionering, m. m. (Forts.)
låga värdena i och för sig utan lika mycket till det angelägna i att bereda rättvisa
åt olika pensionstagare, som bo kanske vid sidan av varandra, har kommittén
ansett en korrigering av dessa värden ofrånkomlig.

Departementschefen har meddelat, att Kungl. Maj :t tagit frågan örn ändring
av dessa regler under övervägande, och utskottet bär understrukit detta genom
att på sid. 25 tydligt uttala, att det förutsätter, att de ändrade reglerna snarast
skola av Kungl. Maj :t utfärdas. Man får uttrycka den förhoppningen, att dessa
regler skola komma att utfärdas så pass tidigt, att de kunna tillämpas vid
den tekniska omräkning av folkpensionerna, som bli en nödvändig följd av
bifall till det nu framlagda förslaget örn ändringar i folkpensioneringslagen.

Kostnaderna för denna reform, som alltså har rätt begränsad omfattning,
och en reform, som för övrigt utskottet är fullt enigt örn, har av socialvårdskommittén
uppskattats till 11.5 miljoner kronor. 1 de allra flesta fall bli,
som bekant, kostnaderna för sociala reformer högre än de beräknade. Man får
hoppas, att i detta fall icke alltför stora överraskningar skola uppstå. Tyvärr
måste jag för min del befara, att överraskningar icke äro uteslutna.

Har utskottet haft tämligen lätt i sitt arbete beträffande den del av propositionen,
som jag nu berört, har det varit förenat med så mycket större möda,
att vid behandlingen av propositionens senare del, förslaget rörande dyrtidstillägg
för nästa budgetår, vinna enighet, och utskottet har slutligen misslyckats
därmed. De många reservationer, som smycka utlåtandet, böra vittna
därom. De procentuella dyrtidstilläggen för detta kalenderårs tredje och fjärde
kvartal ha godtagits av utskottet. Kungl. Maj:ts förslag att begränsa dyrtidstillägget
till ett enhetsbelopp, lika för alla av 35 kronor under första och andra
kvartalen nästkommande kalenderår, har däremot utlöst en bestämd reaktion
särskilt i de kretsar, som beröras av den mindre beskärning, som uppstår för
vissa folkpensionärer i tredje dyrortsgruppen. Den olägenhet, som anses
uppkomma, vill utskottsmajoriteten bemästra genom att höja pensionsbeloppet
för de enskilda folkpensionärerna örn och i den mån deras månadspension överstiger
35 kronor.

Tilläggspensionärerna fördela sig inom de olika dyrortsgrupperna på följande
sätt: I första dyrortsgruppen ha vi 318,000, i andra dyrortsgruppen
82,000 och i tredje dyrortsgruppen 50,000 sådana pensionärer. Det gäller sålunda
denna senare grupp om 50,000. Ur social synpunkt torde emellertid inga
vådor komma att uppstå genom att även för denna grupp fasthålla vid Kung].
Maj:ts mening. I stort sett utgöras kommunerna i ortsgrupp III av i fråga örn
socialvårdens handhavande högt ställda kommuner. Inom många av dessa kommuner
användes formen av kommunala pensionstillskott i stället för understöd
från det allmänna. Skillnaden blir endast, att kommunen ensam får bära kostnaderna.

Det har emellertid visat sig under utskottsbehandlingen, att även inom ortsgrupp
II finnes något antal pensionärer — ett icke obetydligt antal förresten
— vilkas belopp, örn ock synnerligen obetydligt, överskrida de stipulerade 35
kronorna. För dessa liksom pensionärerna i ortsgrupp III måste en individuell
behandling ske, som dess värre för med sig osäkerhet och vanskligheter av icke
obetydlig omfattning.

Utskottet har ägnat betydande tid och intresse åt denna tekniska del. Från
såväl pensionsstyrelsen som generalpoststyrelsen ha begärts ingående besked
och orientering angående de tekniska möjligheterna i detta avseende. Från båda
dessa håll har man på det bestämdaste varnat för att göra ändring i Kungl.
Maj :ts förslag.

Man har anledning att antaga, att om Kungl. Maj :t, som säkerligen prövat
alla utvägar i detta sammanhang, kunnat från början godtaga en anordning som

158

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
den av utskottet nu föreslagna, hade i propositionen förslag härom också framlagts.
Kungl. Maj :t respekterade tydligen på ett annat sätt än utskottsmajoriteten
de ansvariga myndigheternas mening i detta avseende.

Herr Bernhard Nilsson och hans medreservanter lia ansett sig böra böja sig
för de argument, som så bestämt framförts av de sakkunniga myndigheterna
och ha därför yrkat bifall till Kungl. Maj :ts förslag oförändrat. Utskottet har
sökt vifta bort invändningarna genom allmänna talesätt och slutar: »Dessa
praktiska olägenheter synas emellertid icke vara av den betydelse att de böra
förhindra genomförandet av det utav utskottet av sakliga skäl förordade förslaget.
»

Herr talman! Jag ber för min del att få yrka bifall till den av herr Bernhard
Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det kanske är vanskligt att uppehålla
kammaren, när kammaren befinner sig i uppbrottsstämning och vill resa hem
för att fira midsommar. Men att denna fråga kommit upp vid en så sen tidpunkt
är ju beklagligt, men detta kan givetvis inte läggas riksdagsmännen till
last. När det gäller en så pass viktig fråga som denna, bör man väl ändå lia
tid att diskutera densamma. Frågan om dyrtidstillägg åt folkpensionärerna är
en ganska gammal fråga. Den har ständigt och jämt återkommit; senast den
11 mars i år diskuterades denna fråga här i andra kammaren.

Ifrån bondeförbundshåll ha vi alltid gjort gällande, att de folkpensionärer,
som tillhöra den lägsta dyrortsgruppen, alltså ortsgrupp I, bli lidande på det
nu rådande systemet; de få inte kompensation för sina stegrade levnadskostnader
och komma i en sämre ställning än pensionärerna i andra ortsgrupper. Detta
har i viss mån beaktats av departementschefen, när han går in för detta förslag
örn två procentuella och två fixa tillägg. Kammarledamöterna kanske erinra
sig ifrån debatten i mars, när vi från vårt håll hade framfört förslag örn
att de folkpensionärer som tillhöra denna lägsta dyrortsgrupp skulle komma
i åtnjutande av en extra månadsutbetalning, att statsrådet då ställde i utsikt,
att riksdagen skulle få tillfälle att diskutera denna fråga ännu en gång och
att han till dess eventuellt skulle ta under övervägande att framlägga ett annat
förslag. Det är alltså detta förslag som nu föreligger. Att han framlagt
detsamma beror på att han har kommit underfund med att den linje, som bondeförbundet
följde då det framhöll, att folkpensionärerna i de lägsta dyrortsgrupperna
blevo föremål för en viss orättvisa och kommo i en sämre ställning, var
den riktiga.

Sedan riksdagen förra gången behandlade denna fråga, har någonting ytterligare
inträffat, nämligen det, att socialstyrelsen framlagt en utredning angående
levnadskostnadernas stegring, vari socialstyrelsen konstaterar, att en utjämning
i levnadskostnadernas stegring har ägt rum och att dessa kostnader
faktiskt stigit mera procentuellt sett på de lägre dyrorterna än på andra orter.
Av de jämförelsetabeller, som socialstyrelsen uppställt, framgår det att i exempelvis
en dyrort som Stockholm levnadskostnaderna stigit med 70.3 procent,
varemot de i orter som Dänningelanda stigit med 129 procent. Gå vi till min
egen hemprovins Halland, skola vi finna att levnadskostnaderna exempelvis på
en sådan plats som Knäred ha stigit med 96.6 procent. Man kan i detta sammanhang
räkna upp en hel del andra orter. Socialstyrelsen säger i sin utredning,
att skiljaktigheten i prisnivå mellan olika orter är av långt mindre omfattning
än vid föregående undersökning och »att man vid den nu utförda undersökningen
använt andra metoder än vid den föregående, metoder vilka man
ansett giva ett riktigare utslag än de tidigare använda». Av denna utredning
framgår längre fram i betänkandet, att i regel har prisökningen varit större

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

159

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
inom de lägre ortsgrupperna än inom de högre. Detta har också departementschefen
framhållit i propositionen, då han säger, »att såvitt angår folkpensionärer
synas vissa tecken tyda på, att prisstegringarna å av dem nyttjade förnödenheter
till sina absoluta tal äro ganska lika i de olika dyrortsgrupperna,
varför de till sina belopp, i procent räknade, icke följa pensionstilläggens eller
inkomsternas storlek». Man bör ju ge departementschefen ett erkännande för
att han i viss mån har tillmötesgått denna framställning från bondeförbundshåll
och velat åstadkomma större rättvisa på detta område, i det att han har
föreslagit, att det skulle vara två fixa och två procentuella tillägg. Det är endast
att beklaga, att han icke tagit steget fullt ut och föreslagit enbart fixa
tillägg. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att inte bara dessa dyrortstillägg
utan även själva tilläggspensionerna äro mycket olika. Jag vill erinra
örn att när folkpensionerna år 1937 blevo dyrortsgraderade, så blev det bestämt,
att tilläggspensionen i den lägsta dyrortsgruppen skulle utgöra 250 kronor, i
den andra gruppen 350 och i den tredje gruppen 450 kronor. Örn man förutsätter
att denna skillnad, alltså 200 kronor, då förelåg beträffande levnadskostnader
mellan den högsta och den lägsta dyrortsgruppen, och sedan tar i betraktande
att levnadskostnaderna ha utjämnats så att de praktiskt taget äro
lika stora i de olika ortsgrupperna, och att därjämte procentuella tillägg skola
utgå på tilläggspensionen, måste det väl framgå med all önskvärd tydlighet,
att detta innebär en himmelsskriande orättvisa för de folkpensionärer, som tillhöra
den lägsta dyrortsgruppen.

Det talas många gånger här i kammaren örn att vi skola hjälpa de folkgrupper,
som ha det allra sämst. Här ha vi faktiskt en folkgrupp, som ovillkorligen
måste anses höra till de allra sämst ställda.

Därutöver bör man i detta sammanhang få tillägga, att när det gäller de
folkpensionärer, som bo i dyrorter som Stockholm och andra större städer, ställer
det sig ekonomiskt sett mycket lättare att från kommunens sida företaga
en utjämning och ge dem ett extra tillägg, när de inte kunna klara sig på sina
folkpensioner, om de nu behöva ett sådant. Det måste väl i alla fall vara mycket
svårare för fattiga kommuner — vi kunna t. ex. ta Knäred, som jag nyss
nämnde, med sitt hårda skattetryck — att kompensera sina folkpensionärer för
de ökade levnadskostnaderna än det ställer sig för Stockholms stad. Under
utskottsbehandlingen har i alla fall ett förslag örn bifall till Kungl. Maj:ts
förslag framställts, men det skulle utformas så, att de vilkas pensioner skulle
bli högre genom detta procentuella tillägg än genom det fixa beloppet på 35
kronor, inte skulle lida någon förlust genom att de finge detta fixa tillägg utan
de skulle få en utfyllnad, så att de erhölle minst det belopp som de tidigare
hade erhållit.

Jag ber att få föra kammarens tankar tillbaka till förra gången, då vi
diskuterade detta problem och då bondeförbundet avgivit en reservation, som
innebar, att en extra månadsutbetalning skulle utbetalas till dessa pensionärer,
som bo i ortsgrupp I för att kompensera dem för den stora stegringen i
levnadskostnaderna. Det gjordes då i debatten gällande, att en sådan anordning
skulle medföra så stora tekniska svårigheter, att det skulle bli praktiskt taget
omöjligt att genomföra den. Jag ber att få citera statsrådet Möllers uttalande
i protokollet vid detta tillfälle. Han gjorde gällande, att ett sådant förfaringssätt
inte var möjligt och sade bl. a.: »Posten vet ingenting om, huruvida
en person, som kommer för att få sin pension utbetalad, tillhör den första,
andra eller tredje dyrortsgruppen.» I fortsättningen sade han, att det finns
inga andra möjligheter än »att antingen gå fram med fasta tillägg eller också
gå fram på det sätt vi gjort förut med procentuella tillägg». Detta underströks
senare i debatten av flera talare, t. ex. av herr Karlsson i Gränges -

160

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen örn folkpensionering, m. m. (Forts.)
berg, och av den som i synnerhet förde utskottets talan, herr Eriksson i Stockholm.
Den senare yttrade: »Det är, som var och en som vill tänka sig in i detta
problem förstår, fullständigt omöjligt att genomföra detta dyrtidstillägg i
annan ordning än i form av extra månadsbelopp eller i form av fasta belopp.»
Längre fram i sitt yttrande säger han, att de som gjort gällande något annat
ha utmanat ödet, därför att det är tekniskt omöjligt att genomföra saken.

Under utskottsbehandlingen av frågan ha föredragningar givetvis gjorts
från ^såväl postverket som pensionsstyrelsen och dessa föredragande lia då
tillfrågats, huruvida det skulle vara möjligt att tekniskt genomföra en sådan
sak som utskottet här föreslår. Jag hoppas att det inte är på något sätt
oriktigt att under frågans behandling i kammaren meddela, att representanten
från. postverket först framhöll, att det är förenat med mycket stora tekniska
svårigheter och att det kommer att bli mycket fel vid expedieringen o. s. v.
Han underströk, att det rörde sig örn en väldig mängd pensionstagare, som
exempelvis i Stockholm stå i kö kanske en timma innan utbetalningen av pensionsbeloppen
börjar etc. Det är alltså en sådan rusning, att det vore praktiskt
taget .omöjligt att genomföra en sådan anordning. När det senare frågades,
huruvida posten inte skulle vilja åtaga sig detta, så var det tydligt, att han
då inte kunde svara något annat än att om det är så, att riksdagen fattar
ett beslut i den riktningen, får väl postverket försöka att klara av saken. Det
framhölls emellertid i detta sammanhang från pensionsstyrelsens sida, att precis
samma tekniska svårighet förelåg för att verkställa den utbetalning, som utskottet
här föreslår, som skulle förekommit till att utbetala det extra månadsbelopp,
varom bondeförbundet tidigare framlagt förslag. De tekniska svårigheterna
skulle i båda fallen ha blivit precis desamma.

Fastän dessa .tekniska svårigheter föreligga, när det gäller utbetalning av
dessa pensioner i de högre dyrortsgrupperna, så kan ju riksdagen här konstatera,
att° utskottet i alla fall har föreslagit, att man skulle försöka bemästra
dessa svårigheter. Detta föranleder mig att göra den reflexionen, om det verkligen
här i riksdagen ligger till på det sättet, att man vid bedömningen av
dessa svårigheter tar hänsyn till dem, som väckt förslaget eller örn
man tar hänsyn till dem, som skola ha nytta av dessa utbetalningar.
När man förra gången, då denna fråga behandlades, så kraftigt framhöll,
att det på grund av tekniska svårigheter var omöjligt att genomföra
förslaget örn en extra månadsutbetalning, och det med fullt fog kan åberopas
precis samma tekniska svårigheter gentemot det förslag, som utskottet nu
framlagt, är man fullt berättigad att fråga — jag upprepar det ännu en gång
— huruvida man vid uppskattningen av de tekniska svårigheterna tar hänsyn
till varifrån ett förslag kommer eller till dem som skola åtnjuta de ekonomiska
förmåner, det gäller. I den reservation, som undertecknad och herr Holstenson
ha avgivit, yrka vi givetyis på att enligt det förslag som vi tidigare väckt
och i enlighet med de motioner, som ha väckts här i riksdagen, dessa dyrtidstillägg
skola utgöras av fyra fixa tillägg.

Vi yrka vidare, att i § 2 i lagen örn dyrtidstillägg o. s. v. skall stadgas,
att de kostnader, som det medför att utbetala dessa dyrtidstillägg, skola påvila
kommuner och landsting i enlighet med samma grunder som tidigare gällt,
alltså med en sjättedel av deras andelar i kostnaderna för under året utanordnade
tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. Vi kunna inte förstå,
varför i detta fall en annan regel skall gälla än i fråga om själva pensionerna.
När en sjättedel är föreskriven beträffande dessa, borde väl även en
sjättedel gälla här i stället för som Kungl. Maj :t föreslagit en femtedel. Nu
har jag i varje fall hört av talmannen, att på grund av att någon motion
inte är väckt i denna fråga, så skulle det inte gå att framställa proposition

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

161

''Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
på den ändring vi yrkat i § 2 i vår reservation. Jag skall heller inte yrka
på detta, utan jag har endast velat anföra här i kammaren, att vi från vårt
håll anse det orättvist, att dessa bidrag från kommuner och landsting till utbetalande
av dyrtidstillägg skola vara olika dem som utgå till utbetalandet av
själva pensionerna.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till detta utlåtande av undertecknad och herr Holstenson.

I detta anförande instämde herrar Mattsson, Pettersson i Norregård, Hansson
i Skediga, Jonsson i Skedsbygd, Carlsson i Bakeröd och Gustafsson i
Lekåsa.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Efter den redogörelse, som lämnades av
herr Hagård, som ju är expert på dessa frågor, medlem av socialvårdskommittén
o. s. v., kan jag ju inte behöva närmare gå in, på hur utskottets betänkande
är uppbyggt. Jag vill bara understryka vad herr Hagård sade i sitt anförande,
att utskottet för sin del nog kände sig ganska betänksamt att vidtaga
denna partiella förändring, innan den stora omändringen skulle ske. Efter en del
diskussioner ansågo vi emellertid, att ingenting annat var att göra. Det medförde
i alla fall vissa fördelar och låg ett visst berättigande i att nu genomföra
en förändring. Utskottet beslöt därför enhälligt att gå in, för de tre olika
punkterna i första delen av utskottets betänkande. I detta avseende föreligger
sålunda ingen meningsskiljaktighet.

Herr Hagård har redan, redogjort för vad dessa paragrafer innebära. Jag
skall bara göra ett påpekande. Vi lia i övergångsbestämmelserna gjort några
förtydliganden på grund av en anhållan från pensionsstyrelsen. Jag skall inte
uppehålla tiden, med att redogöra för dessa. Det framgår på sid. 29 i utskottsutlåtandet,
att vi lia gjort vissa tillägg. Det är ingenting som förändrar innehållet
i sak, utan det förtydligar endast vad som i Kungl. Maj :ts förslag utsagts
med en enda mening, som lättare kan missförstås.

Jag lämpar således denna del av utskottsutlåtandet åsido för att övergå till
den del, där meningsskiljaktigheter verkligen ha förelegat, nämligen i fråga örn
dyrtidstilläggen. Herr Hagård har även i detta avseende redogjort för de olika
förslag att lösa denna fråga som framkommit. Jag tror att jag kan säga, att
alla medlemmar av utskottet voro lika intresserade av att man verkligen skulle
hjälpa de gamla att övervipna kristidens besvärligheter. Det är sålunda inte
om den saken olika meningar lia rått, utan det är som jag nyss antydde örn
sättet att lösa denna fråga. Kungl. Majit har föreslagit två procentuella och
två fixa tillägg. Kungl. Maj :t har därmed — det säges direkt ut i propositionen
— velat tillmötesgå de krav, som ha ställts från bopdeförbundets sida.
Kungl. Majit har erkänt — det sade även den siste ärade talaren — att det
finns skäl att säga, att de olikheter, som föreligga mellan de olika dyrortsgrupperna
i levnadskostnadsliänseende, så småningom lia jämnat ut sig, åtminstone
delvis, i synnerhet när det gäller sådana förnödenheter som pensionärerna mest
köpa. Därför vore det berättigat att göra en justering. Detta har Kungl. Maj :t
gjort genom att föreslå två procentuella och två fixa tillägg till folkpensionerna.

Nu har emellertid utskottsmajoriteten ganska klart för sig och har även uttalat
det i sitt betänkande, att de fixa tilläggen kunna medföra vissa svårigheter
— ep sak som också herr Hagård var inne på — i det att de kunna utfalla
på ett mycket ojämnt sätt. Do som ha det någotsånär bra, som ha litet egna medel,
vilket gör att de ha en låg tilläggspension, få en ganska stark förhöjning,
under det att de som inte lia någonting alls erhålla samma belopp. För dem,

Andra kammarens protokoll lOJfl. Nr 25. 11

162

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

''Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
som lia den högsta tilläggspension, som nu kail erhållas, bli de 35 kronorna
ett verkligt tillskott, medan de, som endast lia rätt till en mycket lag tillläggspension,
få ett alldeles extra, som man kan tycka i viss grad omotiverat
tillägg på 35 kronor. Det låter kanske hårt att säga omotiverat, när det gäller
människor, som leva på den levnadsstandard det här gäller. Det är klart att
dessa 35 kronor äro välkomna för vem som helst. Det är emellertid här fråga
örn att ransonera statens utgifter under hänsynstagande till de allra viktigaste
behoven, och då frågar man sig örn detta är den rätta vägen.

Örn det nu medför svårigheter med två fixa tillägg, så är det klart, att örn
man såsom bondeförbundet yrkar skulle helt och hållet gå över till detta system,
så skulle denna olikhet i utbetalningen framträda ännu tydligare än vad
den skulle komma att göra med Kungl. Maj :ts förslag. Därför har utskottet för
sin del kommit till det resultatet, att frågan icke kan lösas på den vägen, att
man inför fyra fasta tillägg. Utskottet har godtagit Kungl. Maj:ts förslag örn
två procentuella och två fasta tillägg. Detta har emellerid skett med stor tvekan.
Jag vill omtala, att vi ha diskuterat denna fråga fram och tillbaka; vi ha
haft den ena experten efter den andra uppe i utskottet, därför att vi ha alla
känt oss ovissa örn huruvida detta verkligen var en lösning, som man kan
bygga vidare på i framtiden. Utskottet säger också, att det räknar med den
såsom en godtagbar lösning för 1942 och 1943. Huruvida Kungl. Maj :t sedan
har avsett att gå vidare på samma sätt med två procentuella och två fasta tilllägg
kan man inte utläsa ur propositionen. Det kan lika väl bli på det sättet,
att Kungl. Maj :t går över till de fyra fixa — det kunna vi inte säga i denna
stund. Vi ha inom utskottet inte kunnat komma till någon annan ståndpunkt
än att vi för vår del ansågo, att det inte var lämpligt med fyra fixa tillägg.
Faktum kvarstår, att när man stannar för de fixa tilläggen, så uppstår det
ovillkorligen för dem som tillhöra den högsta dyrortsgruppen i vissa fall en
sänkning av deras nuvarande pensioner. Till att börja med tänkte man sig, att
detta inte skulle bli så märkbart, om man ordnade det så, att man betalade ut
ett procentuellt och ett fixt tillägg på hösten och ett procentuellt och ett fixt
tillägg på våren. Den sänkning, som uppkommer skulle då märkas mindre, såtillvida,
att örn pensionärerna nu finge fyra tillägg i stället för som förut tre,
skulle dessa 35 kronor uppfattas som ett extra tillägg och icke såsom föregående
månads utbetalning. När vi inom utskottet överläde med pensionsstyrelsen och
även med postverket örn en sådan anordning, avstyrkte dessa institutioner absolut
att göra en sådan alternering. Vi hade sålunda intet annat att göra än att
hålla fast vid Kungl. Maj :ts förslag med två procentuella tillägg nu i höst. Då
blir det sålunda efter jul, som de fixa tilläggen börja. Då kan det inte förnekas,
att det måste kännas ganska bittert för dem, som ligga i högsta dyrortsgruppen,
om de få sina månadsutbetalningar sänkta, såsom förhållandet faktiskt kommer
att bli. Örn de haft 42 kronor i tilläggspension, så komma dessa 35 kronor i
stället för de 42. Det är klart att man kan säga, att det här gäller så liten
summa, men när man vet vad det är för folk det här gäller, när man vet, att
de få räkna med vartenda öre för att kunna tillåta sig det ena eller det andra,
förstår man också att 13 kronor är en ganska kännbar minskning.

Utskottets majoritet har därför tvekat att införa en sådan sänkning. Jag
har själv varit ytterligt tveksam på denna punkt, men i alla fall övergått till
majoritetens ståndpunkt och kommer för min del att rösta på det förslag, som
majoriteten stannat för för att lösa detta problem. Detta förslag har berörts av
herr Hagård och även av den föregående talaren, men jag vill i alla fall upprepa
vad det innebär. Var och en som får sin månadsutbetalning sänkt från det
belopp han förut haft skall få ett tillskott, så att summan blir lika stor som
förut. Vi ha i utskottet haft många diskussioner med folk både från posten

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

163

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
och pensiopsstyrelsen i två tre omgångar, där svårigheterna och betänksamheten
kommo till uttryck på alla möjliga sätt. Yi fingo emellertid alla till slut
en känsla av, att vi i alla fall måste göra detta försök, och varken posten eller
pensionsstyrelsen ha ställt sig helt avvisande till denna sak. Det är emellertid
klart, att man inte i fortsättningen kan tänka sig, att om det kommer att fortfara
med två procentuella och två fixa tillägg, man ständigt och jämt skall
göra utbetalningar i detta mellanläge. Då blir det faktiskt vad man varnat oss
för att det skulle bli, nämligen att man skulle ha procentuella tillägg i vissa
dyrorter och fixa i andra.

Denna lösning kan sålunda inte såvitt jag förstår betecknas som annat än
av rent tillfällig natur, och utskottet har också mycket starkt varit inne på
tanken, att man skulle hos Kungl. Majit direkt begära, att Kungl. Majit
skulle föreslå någon ny anordning. Detta har utskottet endast indirekt velat
göra, men jag har ansett att man borde accentuera detta, varför jag i en reservation
direkt har uttalat den förhoppningen, att Kungl. Majit skall föreslå
någon annan form för lösning av denna fråga. Dc fyra fixa tilläggen gå
inte att lia, och de procentuella plus de fixa medföra sådana svårigheter, att
det är tydligt att man här måste försöka komma fram på någon annan väg. A
andra sidan kan man icke gå tillbaka till att ha endast de procentuella tillläggen,
försåvitt man inte försöker genom lämpliga åtgärder eliminera det
verkligt berättigade i den kritik, som bondeförbundarna framföra och som
innebär, att dessa tillägg med nuvarande fördelning i dyrorter icke kunna lösa
den lägsta dyrortsgruppens svårigheter.

För min del har jag i den reservation, som jag har avgivit, gjort ett uttalande,
vari jag framhåller vissa omständigheter, som jag här skall försöka
förklara litet närmare. Jag har därmed icke reserverat mig mot själva förslaget
såsom sådant. På sid. 26 i utskottsutlåtandet gör utskottet ett uttalande,
som går ungefär i den riktning jag önskar, men som inte tillräckligt starkt
understryker vad jag vill komma fram till. Det heter där: »Utskottet delar den
av föredragande departementschefen uttalade uppfattningen, att — ehuru
några säkra hållpunkter härför icke äro för handen — vissa tecken dock tyda
på, att prisstegringarna å förnödenheter, som nyttjas av folkpensionärer, till
sina absoluta tal äro ganska lika i de olika dyrortsgrupperna.» I detta sammanhang
har jag velat stryka under, att så verkligen är förhållandet, och därför
har Jag i mitt förslag till uttalande strukit mellanmeningen »ehuru några
säkra hållpunkter härför icke äro för handen». Såvitt jag förstår äro efter den
undersökning som socialstyrelsen har gjort ganska säkra hållpunkter för den
saken fiir handen. Litet längre ned på sidan säger utskottet: »Ett visst fog
finnes med hänsyn härtill för den uppfattningen, att dyrtidskompensationen
för närvarande icke bör lämnas uteslutande genom procentuella tillägg.» Jag
bär i överensstämmelse med min uppfattning strukit orden »ett visst» och
säger i stället: »Fog finnes med hänsyn härtill för den uppfattningen», och
fortsätter sedan på samma sätt som utskottet, »att dyrtidskompensationen för
närvarande icke bör lämnas uteslutande genom procentuella tillägg. Å andra
sidan kan icke bortses från att med fixa tillägg äro förbundna vissa betydande
olägenheter. Härutinnan må särskilt framhållas, att dessa tillägg av praktiska
skäl måste utgå med samma belopp, oavsett storleken av den förmån,
varå^ dyrtidstillägg skall beräknas». Detta är utskottets uttalande och det är
också mitt uttalande.

Sedan kommer jag till de överväganden, som här skola ske, och i detta sammanhang
har jag för min del velat skärpa kraven. Jag gör i min reservation
följande uttalande: »Efter ingående överväganden av skilda system för kompensation
av dyrtiden har utskottet kommit till den uppfattningen, att det av

164

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen örn folkpensionering, m. rn. (Forts.)
Kungl. Maj :t föreslagna systemet såsom ett provisorium utgör en i huvudsak
godtagbar lösning för budgetåret 1942/43.» Utskottet säger däremot ingenting
örn att det gäller ett provisorium. Därför har jag tillagt: »Det utgör
emellertid ej någon tillfredsställande lösning, och torde övervägande av andra
åtgärder, som mera tillgodose behovet av en verklig utjämning mellan dyrortsgrupperna,
böra till nästa budgetår övervägas. En ökning av de fixa tillläggens
antal, som påyrkats i nyssnämnda motioner, torde, som av utskottet
ovan framhållits, ej erbjuda någon tillfredställande lösning. Utskottet kan
därför ej tillstyrka dessa motioner. Såsom nedan anföres vill emellertid utskottet
såsom en tillfällig åtgärd, för att möta en uppkommen svårighet, föreslå
viss ändring av det genom propositionen framlagda förslaget.» Jag syftar
därmed på den av utskottet föreslagna ökningen i de högsta dyrortsgrupperna.
Nu kan man naturligtvis med skäl mot mina uttalanden rikta den invändningen,
att jag inte föreslår, vad som skall göras i stället. Nej, det är alldeles
riktigt, men det är inte min uppgift att göra detta. Jag vill genom min reservation
endast framföra mina egna och även utskottets tvivel om att vad
som nu föreslås är någon lycklig lösning. Under sådana förhållanden är det
enda jag vill säga: var snäll och kom med någonting annat! Vi lia visat upp
de svårigheter som nu föreligga och begära, att man skall försöka övervinna
dem.

Jag kan emellertid peka på en möjlig utväg, nämligen den som indirekt
kommer fram genom socialstyrelsens utredning, att man kan tänka sig en viss
justering av tilläggspensionernas storlek inom de olika dyrortsgrupperna. Det
torde även finnas andra utvägar. Jag erkänner gärna, att det är utomordentligt
svårt att finna en lösning, men jag tror i alla fall att vi måste försöka göra
det. Ty att fortsätta med det system vi nu ha och som möjligen även Kungl.
Maj :t har tänkt sig som ett provisorium tror jag inte heller går.

När tidpunkten för voteringen örn uttalandena kommer, skall jag be att
få yrka bifall till det uttalande jag gjort i min reservation.

Häruti instämde herrar Malmborg och von Friesen.

Herr Hage: Herr talman! Inför denna glest besatta kammare skall jag
försöka yttra mig mycket kortfattat. Jag kan göra detta även av det skälet, att
jag kommer att tillstyrka både utskottets förslag och dess motivering. Jag har
icke befunnit mig bland dem, vilka i likhet med fröken Hesselgren —- fröken
Hesselgren var för övrigt fullständigt ensam i det avseendet i utskottet — först
så småningom kommo till den uppfattningen, att det borde ske en justering av
detta slag i Kungl. Maj:ts förslag. Jag framförde tvärtom denna mening redan
från början efter bästa förmåga.

En av orsakerna till detta skola damerna och herrarna finna på sid. 19 i det
föreliggande utskottsutlåtandet, där det redogöres för vilka förminskningar som
skulle ske i dyrtidstilläggen för folkpensionärer, tillhörande de högsta dyrortsgrupperna.
Därvid är att märka, att inom den högsta dyrortsgruppen faller
icke blott en sådan stor stad som Stockholm — som givetvis på ett eller annat
sätt kan sticka till en folkpensionär en hacka, örn han får för litet — utan även
mindre orter med mycket hög uttaxering, exempelvis flera orter i Norrbotten.
Det är en omständighet, som man enligt min mening bör ta hänsyn till, när
det gäller bedömandet av denna fråga.

Nu framgår det av detta utskottsutlåtande, att örn Kungl. Maj :ts proposition
oförändrad nu antages, såsom av högern föreslås, så leder detta till, att en folkpensionär
utan egen inkomst under första och andra kvartalet 1943 tillsammantagna
skulle få sitt dyrtidstillägg och alltså hela sin folkpension minskad

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

165

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
med kronor 16:66. Skulle bondeförbundets förslag om att uteslutande fixa
tillägg skola utgå under hela budgetåret bifallas, skulle minskningen i den nyssnämnde
pensionärens inkomst bli kronor 33: 33. Nu kan man visserligen säga,
att detta inte är så stor summa för oss, som sitta här i kammaren med dagtraktamenten,
som överstiga detta belopp. Men för de människor, som såsom
dessa folkpensionärer leva under existensminimum — vilket faktiskt den stora
massan av dem gör — innebär givetvis även den allra minsta nedsättning i
deras inkomster ett avsevärt avbräck. För min personliga del kan jag icke vara
med örn att medverka till en sådan minskning, särskilt mot bakgrunden av det
uttalande, som jag gjorde, då jag hade äran att som ålderspresident hälsa denna
kammare välkommen till denna riksdag. Jag uttryckte då den meningen —
och jag menade allvar med vad jag sade — att vad vi särskilt vid denna riksdag
böra arbeta för, det är att främst söka skydda de samhällslager, vilka leva
på botten av samhället, där levnadsstandarden ligger omkring eller under existensminimum.
Efter ett sådant uttalande från min sida skulle givetvis en anslutning
till ett beslut, som skulle innebära en nedsättning i pensionerna för
dessa människor, vara fullständigt otänkbar. Det skulle innebära, att folk rent
av skulle kunna beskylla mig för att vara en stor skämtare — för att använda
ett lindrigt uttryck. Detta var alltså min första utgångspunkt för att inom utskottet
yrka en sådan ändring i propositionen, att ingen pensionstagare — särskilt
i dessa dyrorter — skulle få vidkännas någon minskning i sitt dyrtidstillägg
och alltså i sin pension.

Ett flertal yrkanden ha framförts örn hur denna fråga skall lösas. Herr Pettersson
i Dahl och bondeförbundet överhuvud taget gå ut ifrån, att man nu
har konstaterat en sådan utveckling av priserna i de olika orterna, att ingen
anledning längre finnes att göra en så stor skillnad mellan de olika dyrorterna,
som faktiskt existerar dels när det gäller dyrtidstillägg och dels när det gäller
pensionstillskotten. Det är ju också bekant, att det i pressen framkommit Anssa
uppgifter örn den saken och dem får man väl tro på. Det är emellertid klart,
att hela denna fråga, hur man skall bedöma dyrortsgrupperingen och därmed
sammanhängande spörsmål, ännu icke har avancerat så långt, att man kan
säga, att ett fullständigt utarbetat förslag och ett fullständigt genomtänkt
ståndpunktstagande är för handen från vederbörandes sida. När en sådan utredning
föreligger, där alla synpunkter på denna fråga ha beaktats, kan man
givetvis ha möjlighet att inta en annan ståndpunkt.

Från samtliga dessa utgångspunkter har jag anslutit mig till utskottets förslag.
Jag vill i det sammanhanget påpeka, att örn utskottets förslag går igenom,
innebär det visserligen en höjning av utgifterna för folkpensioneringen, men
det kan inte bli fråga örn mer än 600—700,000 kronor. Med hänsyn till den omfattning,
som denna verksamhet har, föreställer jag mig, att man inte kan betrakta
denna siffra som så synnerligen hög. Allting är ju relativt här i världen.

Det har ju gjorts gällande, att särskilt postverket skulle lia deklarerat, att
det kommer att ha mycket svårt att klara de uppgifter med avseende på utbetalningar
av folkpensionerna, som det .skulle få hand örn. om utskottets förslag
Difalles. Jag har åhört de anföranden, som ha hållits av representanter för
postverket, men så mycket vill jag säga, att när vi till slut frågade en person
i chefsställning inom postverket, hur denna sak skulle ordnas, om riksdagen
i alla fall fattade ett sådant beslut, som här föreslås, så sade han: »Det är
givet att vi få försöka ordna denna sak.» För min del anser jag, att saken kan
ordnas på det sättet, att den posttjänsteman, som skall utbetala dessa folkpensionstillägg
och dyrtidstillägg m. m., använder två olika stämplar. När han
skall göra en utbetalning, kan han då antingen på kvittot slå på en stämpel, som
anger, att 35 kronor utbetalas, eller också en annan, som utvisar, att dyrtids -

166

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
tillägget överensstämmer med den summa, som finns angiven på det egentliga
kvittot den månad, då dyrtidstillägget utbetalas. Han har alltså endast att välja
mellan dessa två stämplar. Jag har i min tjänst suttit vid ett bord, där jag
hade en pyramid av cirka 20 stämplar att välja på. Nu är det visserligen sant.
att postarbete av detta slag sker under mycket forcerad takt. Det skall jag
gärna erkänna, men saken är inte svårare än, att man kan klara den.

Slutligen skulle jag vilja tillägga, att örn riksdagen nu har den uppfattningen,
att det förslag som föreligger från utskottets sida är riktigt och rättfärdigt,
då vill jag säga, att det skulle vara ett oerhört fattigdomsbevis om
riksdagen likväl skulle behöva avstå från att gå den väg, som den anser vara
den rätta, därför att postverket har vissa svårigheter att klara denna uppgift.
Jag erkänner visserligen, att det blir något mera arbete med detta, men att det
går att klara, är tydligt. Jag skall på denna punkt inskränka mig till detta.

I övrigt har jag en något avvikande uppfattning, när det gäller fördelningen
av kostnaderna mellan staten, å ena sidan, samt kommuner och landsting,
å andra sidan. Jag höll i utskottet på, att samma fördelning mellan staten samt
landstingen och kommuner, som förut varit bestämd, skulle alltjämt gälla. Jag
måste för min del säga — såsom en föregående talare vid detta tillfälle sagt —
att det är ganska osympatiskt, att när staten råkar i budgetsvårigheter man
passar på att lämpa över mera på kommuner och landsting. Det är ju så, att
en del av dessa landsting och kommuner äro mycket skattetyngda, och särskilt,
när det gäller denna reform, är det möjligt att, genom att lägga över utgifter
på till exempel ett landsting, följden blir den, att man tynger vissa landsting
mera genom speciellt denna reform, och detta därför att i de fattiga och skattetyngda
landstingsområdena existerar ett större antal pensionstillskott. Där
finns de fattigaste personerna, och följden blir, att de landsting, som redan
förut ha höjd skatt, komma att på ett särskilt hårt sätt drabbas av en sådan
reform, som denna omläggning innebär.

Ja, herr talman, mina damer och herrar, jag skall inskränka mig till detta.
Jag vill, då det gäller hela detta förslag, såsom saken nu ligger till — och då
det ej finnes någon möjlighet att få någon ändring med avseende på denna sistnämnda
fördelning — inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Senander: Herr talman! Denna fråga tycks höra till de frågor, som
det_tycks vara alldeles ovanligt svårt att bringa till en lösning. Sedan jag kom
in i. riksdagen för sex år sedan, har denna fråga ständigt diskuterats under
ideliga hänvisningar till pågående utredning. Man har icke kommit ett steg
framåt på vägen till det mål, som man så vackert ställt upp, nämligen att
bringa hjälp åt våra gamla. Jag finner det beklagligt, att man på detta sätt
ältar och vältar en fråga, som i och för sig är synnerligen lättlöst, blott det
finns vilja att bringa den till lösning.

Fröken Hesselgren framhöll, att man i utskottet diskuterat fram och tillbaka
med experter. Jag skulle vilja uppmana fröken Hesselgren och övriga utskottsledamöter
att sluta upp med att diskutera med experter och i stället använda
litet mänsklighet och sunt bondförstånd. Då skulle ni själva utan experters
hjälp kunna bringa denna fråga till en tillfredsställande lösning.
t Vi ha i vår motion yrkat på en höjning av det fixa dyrtidstillägget från av
Kungl. Maj :t föreslagna 35 till 60 kronor. Vår motion har varit föranledd främst
därav, att propositionens förslag på denna punkt innebär en försämring av folkpensionerna
på de dyrare orterna. Utskottet har också i sitt förslag justerat
regeringsförslaget, så att denna försämring i varje fall undvikits. Vi syfta
emellertid med vår motion längre än till detta. Vi ansågo, att örn man ger sig
in på att ändra grunderna för dj^rtid stillägget, borde man taga tillfället i akt

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

167

Ändrad lydelse av vissa delar av latten om folkpensionering, m. m. (Forts.)
och ge folkpensionärerna en välbehövlig förstärkning i möjligheten att existera
under nuvarande svåra förhållanden. Det är givet, att vårt förslag betyder, att
folkpensionärerna skola få ett dyrtidstillägg, som till sitt procenttal något
överstiger vad de enligt socialstyrelsens indexberäkning skulle få. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på dels att socialstyrelsens index är missvisande,
särskilt för bedömande av prisstegringen i folkpensionärshushåll., dels
ock det faktum, att folkpensionärerna fingo under mer än två år efter krigsutbrottet
vara utan dyrtidstillägg, medan andra grupper i samhället redan fått
sådant. Det vore därför icke alls orimligt utan tvärtom i hög grad berättigat att
utnyttja tillfället till att kompensera folkpensionärerna för stegringen i levnadskostnaderna,
även med risk att de enligt nu gällande uppfattning skulle
bli »överkompenserade».

Yi beklaga på det livligaste, att utskottet, som ju vid upprepade tillfällen
proklamerat sin varma medkänsla för pensionärerna, och som i likhet med
socialministern anser, att folkpensionerna äro alldeles otillräckliga att existera
på, icke velat sträcka sig så långt som till ett bifall till vår motion. Förmodligen
är det de eviga stats finansiella betänkligheterna, som återigen dikterat utskottets
njugghet mot folkpensionärerna. Vi anse emellertid — och jag vill särskilt
understryka detta ■— att har man råd att för 125 å 150'' miljoner kronor bygga
de mycket omtvistade kryssarna för att tillfredsställa marinofficerares krav,
borde man kunna offra några miljoner kronor på att tillfredsställa folkpensionärernas
önskemål i detta avseende.

Innan jag övergår till att framställa mitt yrkande, skulle jag till statsrådet
Möller, trots att han icke finns närvarande, vilja rikta den frågan, huruvida
man kan påräkna något initiativ från statsrådets sida att förmå regeringen att
äntligen på allvar gripa sig an med denna fråga för att bringa den till en sådan
lösning, att folkpensionärerna känna med sig, att de kunna existera drägligt
utan att behöva ligga samhället och anhöriga till last.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag anfört ber jag att få yrka bifall
till den av ''mig m. fl. avgivna motionen nr 352.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! För den, som varit en smula
förtrogen med den ekonomiska utvecklingen i vårt land under de sista åren
och alldeles särskilt med förhållandena på landsbygden, bär det redan ett par
år före kriget stått klart, att här i landet pågått en utjämning mellan land
och stad i fråga örn levnadskostnaderna, en utjämning, som till stor del beror
därpå, att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse verkar hän mot en mera
likartad prissättning på livsmedel, och att även när det gäller byggnadskostnaderna
landsbygden dras allt mera upp mot städernas omkostnadsnivå. När,
detta påtalats tidigare i denna kammare och denna fråga om dyrtidstillägg åt
folkpensionärerna debatterats, har man i alla fall svarat, att det finns ändå
ingen utredning, som visar, att det förhåller sig på det sättet. Det var detta
argument, som herr Hage stödde sin ståndpunkt på förra gången denna fråga
diskuterades i kammaren. Nu har det i Kungl. Maj:ts proposition sagts ifrån,
att det förefaller riktigt, att här pågår en prisutjämning, och senare, sedan
denna proposition lagts fram, har socialstyrelsen meddelat, att det pekar i den
riktningen, att spänningen i levnadsförhållandena mellan land och stad mycket
väsentligt utjämnats. Nu anmärkte herr Hage i alla fall, att detta är blott
vissa meddelanden, som vi fått. Något riktigt genomarbetat förslag finns ännu
icke. Det må vara sant. Men med den allmänna bakgrund, som denna fråga
har, bör det icke vara svårt för en människa, som litet grand känner förhållandena
i landet, att draga rätt säkra slutsatser även med hjälp av de meddelanden,
vi nu fått. Jag vill icke påstå, att man skall draga slutsatser till den grad,

168

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

''Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
att man med stöd av dessa meddelanden skulle försöka slutgiltigt fixera pensionsbeloppen
vare sig i land eller stad, men nog är materialet tillräckligt säkert,
för att man skulle kunna medverka till ett steg i den riktningen, att en
utjämning kommer till stånd. I stället har det sätt, på vilket denna fråga behandlats,
lett till att sedan krigets början har spänningen väsentligt ökats mellan
pensionärerna i de högsta och lägsta dyrortsgrupperna. Här står alltså ett
önskemål kvar, som man icke, så vitt jag förstår, kan komma ifrån.

Det förslag, som här föreligger, innebär ju ett litet försök att ge något mera
åt folkpensionärerna på landsbygden, men alls icke i den grad, som önskvärt
varit. För min del måste jag säga, att de alternativ, som här finnas att rösta
på, icke äro särskilt tillfredsställande. Beträffande de högsta dyrortsgrupperna
har ju utskottsmajoriteten avvikit från Kungl. Maj:ts förslag och höjt
de två fasta bidragen upp till samma nivå som de tidigare procentuella bidragen.
Örn den saken vill jag för min del säga, att jag tycker det är rimligt.
Dessa ^pensionärer i de högsta dyrortsgrupperna ha, när de komma fram till
nästa årsskifte, under mer än ett år uppburit fyra pensionstillägg såsom dyrtidskompensation,
motsvarande fyra extra månadstillägg. När de en gång
fått denna dyrtidskompensation, och när priserna alltjämt fortsätta att stiga,
förefaller det mig oegentligt, att man skall skära bort en del, även om det icke
är så mycket. Ser man på levnadskostnaderna, har denna utjämning väl icke
berott därpå, att det blivit billigare att leva i städerna så att de, som alltjämt
bo i städerna, skulle kunna nöja sig med litet grand mindre än förut, utan utjämningen
beror väl därpå, att prisstegringen varit så mycket större på landsbygden,
och då bör justeringen rimligtvis gå ut på att man bibehåller vad som
givits, i de högre dyrortsgrupperna men hjälper så mycket mera de grupper,
som ligga något lägre, men som nu drabbas av högre levnadskostnader.

Detta är det ena skälet, varför jag för min del anser det vara rimligt. Det
andra skälet är, att man icke på något sätt kan påstå, att riksdagen tillämpar
en sådan stränghet vid prövningen av ekonomiska frågor, att man icke kan
få en rimlig bakgrund till en nedskärning av folkpensionärerrias dyrtidstillägg
även örn nedskärningen icke är så stor. Jag vill alltså på den punkten
stödja utskottsförslaget, men jag kan icke neka mig att understryka,
nied vilken vaksamhet man på vissa håll bevakat den gruppens intressen, och
med vilken hastighet man övervann de tekniska svårigheter, som här också
ställt sig i vägen. Här intog man en ståndpunkt, som man ansåg vara riktig,
och då krävde man helt enkelt, att de tekniska svårigheterna måste lösas. Det
vöre ett fattigdomsbevis, menade herr Hage, om riksdagen skulle vägra att
intaga reservanternas ståndpunkt på grund av vissa tekniska svårigheter. Detta
är nästan ord för ord vad jag yttrade i en liten polemik med herr Hage
förra gången, denna fråga diskuterades. Och det är glädjande, att vi nu blivit
överens på den punkten. Jag tror, att tillfredsställelsen skulle bli ännu större,
i fall man på alla håll också ville draga konsekvensen av denna förnuftiga
ståndpunkt, alltså finna vad som är en rättvis och rimlig lösning, och sedan
måste man försöka att ordna de tekniska svårigheter, som uppenbara sig i annat
sammanhang.

Jag tror för min del icke, att det förslag, som bondeförbundet tidigare framfört
. om olika antal procentuella tillägg i olika dyrortsgrupper, är tekniskt
omöjligt. Nu har det meddelats, att pensionsstyrelsen i fortsättningen måste
inkalla drygt en tredjedel av de böcker, som finnas i landet, för att göra vissa
omräkningar på grund av vad som nu beslutats, och det är ingen svårighet
att klassificera dyrortsgrupperna. Det är icke annat än en arbets- och kostnadsfråga
att få in alla dessa pensionsböcker och vidtaga de åtgärder, som
kunna behövas, för att en linje med olika antal procentuella tillägg för olika

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

169

''Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
dyrortsgrupper skall bli riktig. Det är icke fråga om något annat än litet
pengar, litet tid och litet arbete. Men ifall man försummar att vidtaga sådana
åtgärder och varje gång denna fråga kommer till riksdagen säger, att det kan
man av tekniska skäl icke lösa, stå vi givetvis och stampa på samma plats
hur länge som helst.

Nu ha emellertid bondeförbundets representanter fallit ifrån denna linje
och i stället gått på ett förslag örn fyra fasta tillägg. Även örn detta, å ena
sidan, innebär en större fördel för en del pensionärer i den lägsta dyrortsgruppen,
innebär det, å andra sidan, att rätt många pensionärer bli felplacerade
— alltså en snedvridning i utvecklingen i högre grad än vad Kungl.
Maj:ts nuvarande förslag innebär. Det kan för frågans fortsatta behandling
icke vara nyttigt att låta detta förslag av tekniska skäl läggas alltför långt
åt sidan örn vad man menar vara riktigt. Jag kan därför för min del icke
den här gången följa med herr Hansson i Hubbestad i hans reservation. Vi
kanske kunna få sällskap en annan gång i stället.

Trots att jag icke anser utskottsförslaget eller Kungl. Maj :ts behandling av
denna fråga på något sätt tillfredsställande, finns det för dagen ingenting
annat att rösta på än utskottsförslaget, varför jag vill yrka bifall till detta
förslag dock med den ändring i motiveringen, som återfinnes i fröken Hesselgrens
reservation. Jag tror, att det behöver mycket starkt understrykas, att
man i fortsättningen söker övervinna alla de tekniska svårigheter, som kunna
ställa sig i vägen för en rättvis lösning av frågan örn dyrtidstillägg till folkpensionärerna.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Bland de frågor, som föreligga
i det nu föredragna utlåtandet, är det allenast en detalj, som rör dyrtidstilllägget,
som varit föremål för överläggning här i kammaren. Två ledamöter
av utskottet, som representera samma uppfattning som jag, lia redan yttrat
sig i debatten och i huvudsak utvecklat de synpunkter, som jag kan lägga
på frågan. Då jag trots detta ansett mig nödsakad att begära ordet, är det
närmast för att till kammarens protokoll få avge en förklaring i anslutning
till ett anförande, som här hållits, därför att det kan rimligen icke få stå
oemotsagt, vad som framhållits i det anförandet.

Innan jag går in på den saken, vill jag emellertid säga — det har för övrigt
framgått av den debatt i denna fråga, som vi haft tidigare, när vi diskuterat
frågan örn procentuella eller fasta dyrtidstillägg till folkpensionerna
— att jag för min del är mycket betänksam rörande principen om fasta dyrtidstillägg.
Detta icke därför att dessa fasta dyrtidstillägg ge samma belopp
åt pensionärer, bosatta på olika dyrorter, utan närmast därför att denna princip
ger samma belopp åt pensionärer på samma dyrort, fastän deras behov
givetvis måste betecknas såsom synnerligen olika. Den saken ha vi diskuterat
vid tidigare tillfällen, men jag vill ännu en gång fästa uppmärksamheten på
att principen örn ett fast dyrtidstillägg på 35 kronor, som man här tagit såsom
utgångspunkt i debatten, betyder, att både den som icke har någon inkomst
från annat håll — det vill säga åtnjuter tilläggspension med högsta
möjliga belopp — och den som har inkomst av kapital eller arbete, som räknas
såsom inkomst i pensionslagens mening, får det fasta beloppet. I dessa fall, då
inkomst av nämnt slag förekommer, utgör tilläggspensionen kanske icke mer
än 1, 2 eller 3 kronor i månaden. Det måste betecknas såsom ganska orimligt,
att även dessa förmånstagare erhålla dyrtidstillägg med 35 kronor. Därest
en förbättring av pensionsförmånen anses skälig, synes det mig att denna förbättring
icke skall ske i form av dyrtidstillägg. Vore det fråga örn en allmän
höjning av pensionsförmånerna, skulle jag givetvis icke ha någonting emot

170

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkvensionering, m. m. (Forts.)
det, men då man kallar det dyrtidstillägg, måste jag betrakta det som en
synnerligen orimlig och ganska otymplig lösning, som ger det resultatet varom
jag nyss talat. I det läge, som denna fråga nu kommit, har jag emellertid
ansett mig böra resignera inför vad jag betraktar som en orimlighet, men jag
har velat säga vad jag nu anfört för att ge uttryck åt, att jag icke betraktar
denna lösning såsom varken rättvis eller rimlig.

Jag anser emellertid såsom min skyldighet och till och med såsom min rättighet
att i detta avseende försöka värna örn förmånerna för de sämst ställda
i samhället, och såsom de sämst ställda i samhället betraktar jag de folkpensionärer
på dyrorterna i vårt land, som icke ha någon som helst annan
inkomst än folkpensionen, och som alltså åtnjuta det högsta beloppet. Det har
redan framhållits under debatten, att det hittills tillämpade systemet med
procentuella tillägg medför, att pensionärerna få i dyrtidstillägg samma belopp
som de ha i månadstillägg, ett belopp som i vissa fall högst utgår med
42 ä 43 kronor. Det fasta tillägget på 35 kronor skulle sålunda medföra, att
dessa skulle under de kvartal, då fast tillägg utgår, få en sänkning från vad
tidigare utgått. Nu kan man säga, att sänkningen uppgår till blott 7 å 8 kronor.
Nåväl för oss, som diskutera denna sak, kanske ett sådant belopp icke
har någon större betydelse, men jag är övertygad örn att för dessa folkpensionärer
spelar detta lilla belopp en synnerligen stor roll. Det är med hänsyn
till detta förhållande, som jag i utskottet har kämpat •— icke ensam lyckligtvis
utan det blev majoritet i utskottet — för att, när man betalar ut dessa
fasta belopp, man skall i alla fall se till att pensionärerna icke få mindre än
de fått förut. Detta är sålunda frågans kärnpunkt. Jag annoterar med tacksamhet
det erkännande av det riktiga i denna princip, som den siste ärade
talaren givit uttryck åt i debatten. Hans och min uppfattning i dessa frågor
bruka ju egentligen icke så ofta sammanfalla.

Nu har man emellertid i debatten försökt göra troligt, att det är förenat
med så stora tekniska svårigheter att genomföra den anordning, som utskottsmajoriteten
enat sig örn. Jag vill säga, att jag på grund av en kvartssekellång
erfarenhet i disktjänst vid ett av trafikverken icke förstår, hur man
kan påstå detta, när man ser reellt på saken. Den tjänsteman, som har att
verkställa utbetalningen, måste därvid lägga ihop två belopp, när han skall
göra denna utbetalning, och har han dessa belopp bestämda på ett eller annat
sätt, kan det ju i och för sig icke betyda några svårigheter av teknisk art.
Denna argumentering är sålunda ett försök att hopa svårigheter i vägen, där
svårigheter egentligen icke finnas.

Jag har emellertid icke begärt ordet blott för att säga vad jag här nu uttalat
utan för att avge en förklaring i anledning av det anförande, som herr
Pettersson i Dahl här höll i dag vid debattens början. Herr Pettersson i Dahl
erinrade om att när vi i mars månad diskuterade frågan örn dyrtidstillägg för
första kvartalet 1942, förelåg det ett yrkande örn dyrtidstillägg efter andra
grunder än procentuella, vilket då var Kungl. Maj :ts och utskottets förslag,
och att man riktat invändningar mot detta förslag, därför att det skulle vara
omöjligt att genomföra på grund av tekniska svårigheter. Nu säger herr Pettersson
i Dahl, att det av utskottet lancerade förslaget möter samma svårigheter.
Nej, herr Pettersson i Dahl! Frågan är icke så enkel. Yi skola komma
ihåg, att när vi behandlade frågan i mars, man kombinerade det yrkande,
som herr Pettersson i Dahl då talade för, nied ett yrkande örn en särskild utbetalning
för de olika ortsgrupper, i vilka folkpensionärerna äro indelade.
Den reservation, som herr Pettersson i Dahl yrkade bifall till, innehöll följande
text: »Den, som åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension eller invalidunderstöd
eller barnbidrag, i ortsgrupp 1, skall under första halvåret 1942 er -

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

171

''Ändrad lydelse av vissa delar av lagen örn folkpensionering, m. m. (Forts.)
hålla dyrtidstillägg därå med belopp, motsvarande 3/6 av folkpensionens, invalidunderstödets
eller barnbidragets belopp för halvåret och beträffande ortsgruppema
2 och 3 med belopp, motsvarande 2/6 av folkpensionens, invalidunderstödets
eller barnbidragets belopp för halvåret.» De, som då polemiserade
emot yrkandet örn bifall till den reservationen, förklarade, att postverket, som
har att verkställa utbetalningen, icke äger någon som helst kännedom om vilka
personer som åtnjuta pension enligt ortsgrupp 1, respektive 2 eller 3, och att
det därför var tekniskt omöjligt att genomföra en utbetalning i enlighet med
reservationen. Jag för min del tillät mig fälla det uttrycket, att när man i
alla fall, efter en belysning av vad frågan innebar, yrkat bifall till denna reservation
måste det vara att utmana ödet, d. v. s. man måste ha varit medveten
om att den icke gick att genomföra. Detta uttryck har jag fått tillbaka med
ränta på ränta, kan jag säga, av denna reservations förespråkare i det sammansatta
utskottet vid olika tillfällen, dag vågar emellertid påstå, att örn man
går till texten, finner man, att detta mitt uttryck är fullkomligt riktigt. Det
är fullkomligt orimligt, tycker jag, att i detta läge säga, att utskottsförslaget
lider av samma svårighet av teknisk art som det då diskuterade förslaget, när
man måste observera, att i den lagtext, som nu föreligger, talas icke med ett
enda ord örn ortsgrupp 1, 2 eller 3 utan här är blott den kombinationen gjord,
att för den händelse det fasta beloppet, 35 kronor, är lägre än det månadsbelopp,
som står tryckt på utbetalningskvittot, skall sistnämnda belopp utbetalas.
Det är icke någon som helst svårighet av teknisk art, som nu föreligger. Orden
»teknisk art» är det för mig omöjligt att fatta, därest man icke vill göra gällande,
att summeringen av två på olika sätt bestämda belopp skulle vålla svårigheter
av teknisk art.

Detta, herr talman, har jag velat säga, så att man icke skall kunna påstå,
att de, som i våras polemiserade mot den reservation, som då förelåg, nu ha
staplat upp samma svårigheter. Frågan ligger, såsom jag nyss utvecklat det,
icke alls till på det sättet. Vi voro medvetna örn och visste redan då, att man
kan utbetala flera månadsbelopp, såsom förutsättningen var, till vissa pensionärer
och även göra denna kombination med ortsgrupperna, men det förutsätter,
såsom exempelvis herr Svensson i Ljungskile nyss antydde, att _pensionsstyrelsen
först skall plocka in nära en halv miljon utelöpande pensionsböcker,
som finnas här i landet, för påstämpling, om den ortsgrupp till vilken
dessa pensionsförmåner höra. När detta blivit påstämplat och först därefter,
har man någon möjlighet att vid utbetalning av beloppet kombinera beloppets
storlek med en viss ortsgrupp. Huruvida detta är någon mindre svårighet av
teknisk art än den lilla detalj, som vi nu föreslagit, när vi vilja garantera lägst
vissa fastställda månadsbelopp, som i alla fall finnas på det papper, som vederbörande
posttjänsteman bär att verkställa utbetalningen efter, lämnar jag
i detta sammanhang därhän.

Jag bar, herr talman, velat säga detta och ber att med hänsyn till vad jag
anfört få ansluta mig till det yrkande örn bifall till utskottets förslag, som här
tidigare framställts.

''Herr Petersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle oell yttrade:
Herr talman! Man måste ju erkänna, att herr Eriksson i Stockholm har en
alldeles ovanlig förmåga att försöka göra vitt till svart eller att försöka förklara
samma sak på helt olika sätt. Nu är bara olyckan den, att dessa hans
påståenden komma i protokollet att stå emot varandra. Herr Eriksson i Stockholm
säger nu, att vad vi tidigare ha föreslagit icke har samma tekniska innebörd
som det förslag, som utskottet nu har kommit med, och han försökte
förklara detta genom att läsa den motion, som låg till grund för vårt yrkande

172

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
i varas. Yrkandet ställdes emellertid icke på motionen utan på den reservation,
. som avsåg en extra månadsbetalning. Herr Eriksson hörde lika bra som
jag i utskottet, huru representanter för postverket och pensions styrelsen uttryckligen
förklarade, att precis samma tekniska svårighet förelåg i det ena
fallet som i det andra, därför att posttjänstemännen icke känna till vilken ortsgrupp
vederbörande tillhör.

I detta sammanhang vill jag säga till herr Svensson i Ljungskile, att bondeförbundet
icke har gått ifrån sin tidigare linje. Eftersom emellertid denna linje
så kategoriskt avvisats på grund av de tekniska svårigheter, som man påstod
skulle finnas^, ha vi ansett det vara lönlöst att komma igen. När det kommer
från annat håll, tycks det emellertid vara en annan sak, ty då går det som vi
Se igenom.

En sak till vill jag passa på att säga. Det har anmärkts, att genom detta
system med fyra fasta tillägg kunna de, som endast ha några kronor i månaden,
ändå få 35 kronor i tillägg. Det minsta belopp, som kan utgå, är ju ]
krona i månaden, d. v. s. 12 kronor om året, och till detta skulle nu komma
fyra fasta tillägg ä 35 kronor eller 140 kronor. Vi skola emellertid komma
ihåg, att denna ökning har tillkommit till följd av penninggärdets fall och skall
alltså motsvara stegringen i levnadskostnaderna såväl i det ena fallet som i det
andra. Det föreligger alltså ingen orättvisa i detta fall.

Herr Eriksson i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Jag måste ju kvittera artigheten, att jag
skulle försöka göra vitt till svart, med att säga, att det förefaller mig, som
örn den ärade replikan ten just ägde denna förmåga. Jag vill nämligen erinra
örn att i den reservation, till vilken han yrkade bifall, när vi senast diskuterade
frågan rörande dyrtidstillägg för första halvåret 1942, hette det i första
punkten,

»att riksdagen måtte, med avslag å propositionen i vad den avser förslaget
till lag örn dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag, för sin del antaga det förslag till lag i ämnet, som
framlagts i motionerna I: 197 och II: 260».

Det var just lagtexten i de nyss angivna motionerna, som jag tillät mig
föredraga.

Vidare yttrade

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag vill först uttala ett tack
till regeringen för att den äntligen har tagit litet hänsyn till det krav, som vi
från bondeförbundet under flera år ha framfört örn att få litet mera rättvisa,
då det gäller pensionärernas kompensation för ökade levnadskostnader. Det är
ganska intressant att se, att det förslag, som vi förut ha förordat och som
man då förklarat vara omöjligt att expediera, nu ändå har visat sig möjligt att
realisera.

Frågan huruvida man. skall gå in för procentuella tillägg eller ha fasta
tillägg bottnar naturligtvis i hur man ser på levnadskostnadernas förskjutning
i de större samhällena och på landsbygden. Att man förut har gått in för
procentuella tillägg har naturligtvis berott därpå, att man har haft den föreställningen,
att levnadskostnaderna ha ökats med större kraft i städerna än
på landsbygden. Nu ha vi emellertid fått en offentlig utredning, som visar
att så icke är fallet. Tvärtom har socialstyrelsen som en sammanfattning av
sin utredning kommit till det resultatet, att prisstegringen sedan krigsutbrottet
genomgående är större på de lägsta dyrortsgrupperna än i de högsta. Under

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

173

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
sådana omständigheter skulle naturligtvis det enda riktiga vara, att man gav
ett större tillägg för levnadskostnadsökningen i ortsgrupp 1 än i ortsgrupp 3.
Så långt ha vi emellertid icke sträckt oss i den motion, som har framförts,
utan eftersom vi ha ansett stegringen i levnadskostnaderna vara ungefär likvärdig,
ha vi föreslagit, att kompensationen skulle vara likvärdig och alltså
utgå med ett fast belopp av 35 kronor per kvartal lika för alla.

När man i utskottet har gjort ett avsteg från Kungl. Maj:ts förslag^ motiverar
man detta med att man i annat fall skulle begå en orättvisa mot de
gamla i städerna. Ja, det beror ju på hur man ser på saken. Har man förut
gett bidrag under den förutsättningen, att levnadskostnadsstegringen varit
större i städerna än den verkligen har varit, så är ju här endast ett fel begånget,
som bör rättas till. Därför kan man icke säga, att det verkligen vederfares
dessa någon orättvisa, örn man nu minskar på vad de i själva verket med
orätt ha bekommit.

Man kan också vända på saken och fråga, varför man icke har haft lika
ömt hjärta för de gamla i ortsgrupp 1, d. v. s. landsbygdens gamla? Dessa
skulle enligt vår motion få betydligt mera än de nu få enligt utskottets förslag.
Enligt utskottets förslag få de under de två sista kvartalen i år det
procentuella tillägget, vilket blir högst 25 kronor. Enligt vårt förslag få
de 35 kronor. Skillnaden för två kvartal blir alltså 20 kronor. Herr Hage
tyckte att det skulle vara betänkligt att sänka för de gamla i städerna och
påpekade, att det skulle bli 16 kronors minskning. Jag vill fråga herr Hage,
om det icke är lika illa för dem, som bo på landsbygden, att gå miste örn dessa
20 kronor, som rätteligen borde tillkomma dem, som att. till de gamla i städerna
ge 16 kronor, som de rätteligen icke borde ha, örn det från början hade
funnits en riktig fördelning. Jag kan därför icke finna annat än att örn man
vill värna örn de sämst ställda i samhället, bör man bifalla den reservation, som
här föreligger och som går ut på att det skall vara ett fast tillägg lika för
alla. Härigenom skulle man skipa den allra bästa rättvisa.

Då herr Svensson i Ljungskile säde, att han icke kunde följa bondeförbundet
i denna fråga, därför att dess förslag innebar en avvikelse från vad förut begärts,
så vill jag säga, att det är icke alls någon avvikelse, som här sker. Vi
lia alltid strävat efter största möjliga rättvisa, och det är samma linje, som vi
följa i år, när vi vilja ha rättvisa mellan lägsta och högsta dyrort. Herr
Svensson i Ljungskile har emellertid själv gjort ett avsteg. Han vill nu gå
in för en mindre rättvisa, nämligen att ge pensionärerna på högsta dyrort
ett större tillägg än pensionärerna på lägsta dyrort. Det är alltså herr Svensson
i Ljungskile, som i detta fall har gjort ett avsteg.

När man genom en offentlig utredning vet, att levnadskostnadsstegringen
till och med är större på billigaste ort än på dyraste ort, kan jag icke finna
annat än att kammaren handlar välbetänkt, örn den, då det gäller avvägningen
av kompensationen, bifaller den föreliggande reservationen.

Herr Hage erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Endast en replik till herr Hansson i Rubbestad. När det gäller dyrorterna
grunda sig de pensioner som man där hittills haft och alltjämt har liksom
dyrtidstilläggen på en verkligt genomförd utredning, som har åstadkommits
under beaktande av alla synpunkter som härvidlag kunna anföras. Beträffande
däremot vad här nu talats om och som avser orter i en lägre dyrortsgrupp
föreligger det endast vissa preliminära siffror. Åtminstone har utredningen
härom inte fullföljts på ett sådant sätt, att man kan säga, att vederbörande
ha rätt till den eller den förhöjningen. Det är skillnaden.

174

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

''Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)

Herr Svensson i Ljungskile, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag tror inte, att herr Hansson i Rubbestad
har gjort något avsteg från sin tidigare linje rent programmatiskt sett. Jag
tror, att han fortfarande vill, att landsbygden skall ha så mycket som möjligt
och att han menar att detta är rättvist. Jag har icke heller gjort något avsteg
från min linie i detta fall. Jag önskar att en utjämning här skall ske. I fråga
örn de sätt på vilka dessa grundsatser tillämpas har emellertid onekligen ett
avsteg skett. Det är härvidlag icke samma linje som det var i våras, och såsom
jag bedömer saken, skulle det vara att krångla till den fortsatta behandlingen
av denna fråga att nu följa bondeförbundets linje. Det finns emellertid den
största anledning att kraftigt sträva efter rättvisa nästa gång saken kommer
fram.

Härpå anförde

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skall nöja mig med att yrka bifall
till min reservation rörande motiveringen.

Sedan skulle jag kanske säga ett ord till herr Senander. Han rådde utskottet
till att icke använda experter utan mänskliga människor, hur nu uttrycket
föll. Jag undrar, om ^herr Senander vänder sig till sådana mänskliga
människor, när han går in på ett postkontor för att få en uppgift angående
brevbefordran eller dylikt. Nej, lian vänder sig nog då till de experter som
kunna ge honom ordentliga upplysningar. Det är sådana experter vi anlitat.

.Vad sedan själva yrkandet på dessa 60 kronor beträffar, så får herr Senander
inte undra över att vi lcke ansågo oss kunna ta upp den saken. Vi gingo
ut ifrån att redan detta tillägg på 35 kronor skulle verka så, att det inom
dyrortsgrupperna bleve en oriktig skillnad mellan dem som ha tilläggspension
och dem som inte ha det. ökar man på detta tillägg upp till 60 kronor, blir
det ännu mera ojämna utbetalningar. Jag tror, att man får lösa denna fråga
på en annan väg. Visst kan det vara bra att höja pensionerna, men då får man
för det första räkna ut, vilka summor det gar till, och för det andra se till, att
det verkligen sker rättvist.

Vidare yttrades ej. 6 § 2 mom. godkändes.

Övriga delar av utskottets förevarande lagförslag samt utskottets förslag till
lag angående ändrad lydelse av 5 § 2 mom. och 9 § 1 mom. lagen den 18 iuni
1937 (nr 382) örn barnbidrag. 1

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslagen fattade
beslut.

Punkten B.

Utskottets förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag.

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr talman! Jag ber att fa yrka bifall till den av herr
Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

175

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! I anslutning till den diskussion som
förts här ber jag att få yrka bifall till vår reservation beträffande paragraferna
1 och 3, men i fråga örn paragraf 2 bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av utskottets förslag till lydelse av 1 §; 2:o) godkännande
av den lydelse av nämnda lagrum, som föreslagits av Kungl. Majit;
samt 3:o) godkännande av den lydelse av paragrafen, som föreslagits i den av
herrar Pettersson i Dahl och Holstenson avgivna reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen äskade herr Pettersson i Dahl votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
1 § i sammansatta stats- och andra lagutskottets förevarande förslag till
lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag antager godkännande av den lydelse av paragrafen, som
föreslagits av Kungl. Majit, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
godkännande av den lydelse av paragrafen, som föreslagits i den av herrar
Pettersson i Dahl och Holstenson avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under 2:o) angivna
propositionen. I överensstämmelse härmed upplästes och godkändes en
så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner sammansatta stats- och andra lagutskottets
förevarande förslag till lydelse av 1 § lagen om dyrtidstillägg under
budgetåret 1942/43 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av nämnda lagrum, som föreslagits
av Kungl. Majit.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså godkänt den av utskottet föreslagna lydelsen av 1 §.

Övriga delar av utskottets förevarande lagförslag.

Godkändes.

176

Nr 25.

Lördagen, deu 20 juni 1942.

U tslräckt
tillämpning
av lagen om
utbetalande av
krigsriskersättning
till
sjömän.

Ändrad lydelse av vissa delar av lagen orri folkpensionering, m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan i punkten B.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslaget fattade
beslut.

Punkterna C.—F.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Härefter framställde herr förste vice talmannen beträffande motiveringen
propositioner dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med den ändring däri, som föreslagits i
den av fröken Hesselgren avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
blev utskottets motivering av kammaren godkänd.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen
m. fl. lagar;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o), ll:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt; och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen
den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till
sjömän, dels ock i ämnet väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts genom förevarande proposition
framlagda förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den
15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta föranstalta örn översyn av gällande bestämmelser angående utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda; och

C. att motionerna 1:250 och 11:357 måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. och B. hemställt.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Lundgren.

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

177

Utsträckt tillämpning av lagen örn utbetalande av krigsriskersättning till

sjömän. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Lagen örn utbetalning av krigsriskersättning
till sjömän är ett typiskt exempel på hur svårt det är att få
en lag ur världen, sedan den en gång är antagen, även örn det visat sig, att
lagen får ofördelaktiga verkningar. De lagstiftare som understött antagandet
av en viss lag vilja tydligen högst ogärna erkänna sina missgrepp. De göra
lagens fortsatta bestånd till en prestigefråga och söka därvid blunda för lagens
orimliga verkningar. De offra med andra ord med frejdigt mod dem som
utsättas för lagens ofördelaktiga verkningar för att själva framstå som de
vilka icke kunna göra fel.

Lagen om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän har inte gällt
längre än sedan den 15 december 1939. Den möttes genast av ett häftigt motstånd
från deni som av lagen placerats i undantagsställning, nämligen av sjöfolket,
som krävde lagens upphävande. Detta har regering och riksdag emellertid
ännu inte gått med på. Man har inskränkt sig till att företa den ena
»uppmjukningen» efter den andra av dess tillämpning, vilket ju i och för sig
utgör ett erkännande av att lagen var ett missgrepp. Man har motvilligt slagit
till reträtt i punkt efter punkt. Men kvar står bestämmelsen om, det vill säga
ännu tillämpas bestämmelsen örn att krigsriskersättning som uppgår till mer
än 150 kronor för månad räknat skall insättas i postsparbank och att »postsparbanken
må, allenast så framt synnerliga skäl därtill äro, avsända medel,
som insatts i banken, till plats utom riket». När sådana »synnerliga skäl»
skola anses föreligga, det får inte den som slitit för pengarna och riskerat
livet för deras intjänande själv avgöra, det avgöres av konsul.

För. dessa bestämmelsers bibehållande ha prästerna, redarna och kommerskollegium
uttalat sig. Men mot bestämmelsernas bibehållande ha fackliga organisationer,
som omfatta allt arbetande sjöfolk i såväl manskaps- som befälsgrader,
uttalat sig. I detta ser jag en örn också senkommen dock välkommen
ändrad inställning från en del av sjöfolkets egna fackliga ledares, kanske även
från herr Lindbergs i Stockholm sida, som den 29 november 1939 yttrade följande
i andra kammaren: »Jag har ju varit en av dem som ifrån första början
medverkat till att detta lagförslag lädes fram. Jag nämner detta för att ingen
skall behöva tro, att det är några skumraskfigurer som varit upphovsmännen
härvidlag, utan det är folk från samtliga tongivande organisationer inom sjöfarten
som stå bakom förslagets utformande.» Herr Lindberg understöddes
därvid av kammarens förste vice talman, som tackade Gud för att denna för
sjömännen orättvisa lag antogs av riksdagen.

Som exempel på de orimliga verkningarna av denna lag ber jag att få anföra
några synpunkter.

Om en svensk sjöman i främmande hamn blir arbetslös och får gå i väntan
på hyra, får han inte fritt förfoga över den del av intjänt avlöning, som benämnes
»krigsrisker.sättning». För att få nytta av dessa pengar måste han
använda det logi, som anvisas av sjömanspräster. Vill han köpa en kostym
kläder, måste detta ske i den affär prästen anvisar. Räkningen sändes sedan
av prästen till konsulatet, som betalar den — med sjömannens egna medel!
Sjömannen har vidare att spisa å det matställe, som prästen anvisar. Prästen
översänder matnotan till konsulatet, som betalar — med sjömannens egna
medel.

Fn sjöman av utländsk nationalitet, som mönstrar å ett svenskt fartyg, får
fritt förfoga över invänta avlöningar. Men en svensk sjöman å ett svenskt
fartyg sättes under förmyndare, med påföljd att de svenska sjömännen i allt

Andra kaminarens protokoll 194%. Nr 25. 12

178

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Utsträckt tillämpning av lagen om utbetalande av krigsriskersättning till
sjömän. (Forts.)

större utsträckning ta hyra å utländska i stället för å svenska fartyg, under
det att de svenska fartygen komma att bemannas av utlänningar. Att så sker
kan omöjligen vara ett svenskt intresse, så vitt man icke nied svenska intressen
menar redarnas profitintressen.

En svensk sjöman i utländsk hamn kan inte få sina egna medel sig tillhanda,
med mindre än att en konsul anser, att behov föreligger för sjömannen
att få sina pengar. Därtill komma de postala svårigheterna, som medföra att
såväl rapporter örn hur mycket pengar som för sjömans räkning skall insättas
å postsparbanken som också sändandet av pengar till konsul f. v. b. till sjömän
i utländsk hamn försenas, allt till nackdel för pengarnas rättmätige ägare.

När lagen antogs den 29 november 1939 yttrade justitieministern, att »det
förefallit, som om det skulle ligga såväl i sjömannens eget som i hans anhörigas
intresse, att man begränsade hans möjligheter att leva det glada livet
till att han bleve hänvisad att göra det med den ordinarie hyran». »Det glada
livet» för sjöfolket har sedan dess tagit sig uttryck i krigsförlisningar med
följd att i maj månad hade 871 svenska sjömän funnit sin död. Medräknas
olycksfallen i arbetet med dödlig utgång uppgår antalet förolyckade till 1,077
svenska sjömän. »Det glada livet» på sjön, det består i ett dagligt hårt arbete
med fritidens avnjutande i usla skansar. Det består i dagligt dödsfara och i
kamp för livet i räddningsbåtarna. »Men», säga regeringens ledamöter från
sina taburetter, riksdagsmännen från sina bänkar, redarna från sina kontorsstolar,
prästerna från sina predikostolar och en del av sjöfolkets ombudsmän
från sina lugna platser vid skrivbordet å expeditionerna, »sjöfolket super.»
Varför super en del av sjöfolket? Är det icke så, att en del av lagstiftarna
själva supa? Är det av samma skäl, som man anger som orsak till att sjöfolket
super? När det gäller sjöfolket har man i samband med denna lag sagt,
att de supa, därför att de få för mycket pengar i sina händer. Jag vill nämna,
att för år 1941 redovisade sex rederiföretag, nämligen Amerikalinien, Mexicolinjen,
Östasiatiska kompaniet, Sveabolaget, Svenska Lloyd och Transatlantic
en sammanlagd ren vinst på 34 miljoner, alla transaktioner med gratisaktier,
fonderingar och avskrivningar icke medräknade. Jag vill ställa den frågan:
Vem kontrollerar hur stor del av denna inkomst som aktieägarna supa upp?
Om mycket pengar är en fara för nykterhetstillståndet, hur skall det då gå
med dessa aktieägare? Men de leva inte i en sådan spänning mellan krogbesöken
som sjöfolket, invänder man. Det borde aktieägarna göra, med tanke på
att deras arbetsfria inkomst kostar tusentals tappra män livet.

Jag försvarar inte de undantagsfall, där medlemmar av den svenska sjömanskåren
missköter sig i samband med spritbruk. Ty det är bland dem som
bland andra yrkesgrupper endast i undantagsfall att så sker. Det är en svaghet
hos människor, som när det gäller sjöfolket icke får undanskymma det
faktum, att detta yrkesfolk i sitt arbete, kollektivt såväl som enskilt, utför
hjältedater. Varför skola vi ställa denna yrkesgrupp i undantagsställning och
under förmynderskap, som i stället framför många andra är värd vår tacksamhet
och vårt förtroende? Sjömän i hundratal ha hos regeringen begärt
att bli fria från detta förmynderskap. Jag uttalar min tillfredsställelse med
att utskottet tillmötesgått deras krav och vår motion i så pass stor utsträckning,
att det föreslår, att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall begära ytterligare översyn,
det vill säga ytterligare uppmjukning av lagen. Utskottet uttalar alltså
önskemål örn att regeringen skall slå till reträtt i denna fråga. Jag anser
emellertid, att denna lag, som berövar sjöfolket deras rätt att fritt förfoga
över intjänt avlöning, bör ur världen redan nu. Även andra arbetargrupper
ha intresse av att så sker, ty i dag inriktar sig ingripandena mot sjöfolket, i

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

179

Utsträckt tillämpning av lagen om utbetalande av krigsrisker sättning till

sjömän. (Forts.)

morgon kan det gälla andra arbetargrupper, såvida inte dessa reaktionära åtgärder
kvävas i sin linda.

Med hänvisning till det anförda ber jag, herr talman, att få yrka avslag
på regeringens proposition nr 245.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Under hänvisning till utskottets
motivering hemställer jag om bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Hur frestande det än kan vara
att ingå i svaromål beträffande åtminstone en del av vad herr Persson i Stockholm
sagt, skall jag dock inte göra det, utan under hänvisning till vad jag tidigare
anfört i denna fråga, när den varit under debatt, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj :ts förslag i ämnet; och biföll kammaren
vad utskottet hemställt.

§ 9.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark.

Utskottets hemställan bifölls.

10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till Getåns vattenavledningsföretag
i Hallands län, dels ock i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Ytterligare
statsunderstöd
till Getåns
vattenavledningsföretag
i
Hallands län.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har begärt ordet för att här
rikta en fråga till jordbruksutskottet.

Jag har ju väckt en motion örn ytterligare statsunderstöd till Getåns vattenavledningsföretag
i Hallands län, men utskottet säger att då det icke förehragts
tillräckliga skäl för motionens hemställan, anser sig icke utskottet kunna tillstyrka
densamma. Jag vill därför fråga: vad menar utskottet med »tillräckliga
skäl»?

I motionen påvisas, hurusom detta vattenavledningsföretag blivit helt och hållet
misslyckat, dels på grund av att det tillkommit vid en olycklig tidpunkt,
dels på grund av andra omständigheter. Vi se sålunda att kostnaderna beräknats
till 45,877 kronor men båtnadsvärdet icke till mer än 33,941. Sedermera
har emellertid detta båtnadsvärde blivit ännu mindre genom att sättningen av
markerna blivit större än beräknat. Det heter i inspektionsrapporten därom:
»Av undersökningen framgår att det verkliga båtnadsvärdet för 7 fastigheter
i Stixered reducerats till mellan 23 och 62 % av det beräknade.» Vidare står
det att »vid inspektionen befanns vattenståndet vid tolv avvägningsställen vara
lägst 0.34 och högst 0.61 m högre än det skulle vara enligt avdikningsplanen».

Till detta kan jag lägga att jag sedan motionen väckts — det är beklagligt
att man inte hade reda på det tidigare — fått veta, att företaget blivit 8,838
kronor dyrare än som beräknats, därför att det utförts under en kristid, då
arbets- och andra kostnader äro högre.

180

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

Ytterligare statsunderstöd till Getåns vattenavledningsföretag i Hallands
län. (Forts.)

Såsom framgår av handlingarna har lantbruksingenjör Welin-Berger tillstyrkt
att hela lånet i fråga avskrives. Länsstyrelsen i Hallands län har också
tillstyrkt detta och har beträffande den omständigheten, att några av delägarna
i företaget inte befinna sig i fullkomligt konkursmässigt tillstånd, sagt
att de sökandes ekonomiska förhållanden äro av underordnad betydelse härvidlag.

Jag vill i anslutning härtill framhålla, att de fastigheter, som här äro berörda.
utgöras av småbruk med ett taxeringsvärde på 7, 8, 10 tusen kronor,
och de äro belägna i en ganska mager bygd. Örn några av dessa jordbrukare
efter ett strävsamt liv och många umbäranden kommit dithän, att de inte äro
fullständigt under isen, tycker jag verkligen, herr Andersson i Löbbo, att man
skulle ha kunnat bortse ifrån detta, när det gällt att bevilja befrielse från lånen\
Y* få ändå tänka på, att det är en statens tjänsteman, som en gång föreslagit
igångsättandet av företaget, och de intressenter, som det berör, ha trott
på att de genom den uppgjorda avdikningsplanen skulle komma i ett förmånligare
läge. Sedan tillkommer ju det förhållandet, såsom även framhållits i
vår motion, att fullföljandet av företaget, alltså sänkningen av Krogsjön, inte
kunnat verkställas på grund av vissa omständigheter.

Örn man summerar ihop allt detta, tycker jag att det finns tillräckliga skäl
för att jordbruksutskottet skulle ha kunnat bifalla motionärernas framställning.
Nu förstår jag mycket val, att det är lönlöst att yrka bifall till densamma,
men jag har dock inte kunnat underlåta att göra dessa påpekanden inför
kammaren.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Herr Pettersson i Dahl frågade vad
jordbruksutskottet haft för skäl att avstyrka den av honom väckta motionen.
Jag vill då först och främst hänvisa till de skäl, som finnas i utskottets utlåtande,
men jag kan kanske även därutöver anföra en del ytterligare skäl.

Jag vill påpeka för kammarens ledamöter, att Getåns vattenavledningsföretag
är ett av de misslyckade sådana företag, som vi ofta ha att syssla med i
riksdagens jordbruksutskott och i kamrarna. Båtnadsvärdet för företaget beräknades
på sin tid — det var under åren 1916—1918 — uppgå till 33,941
kronor, medan kostnaderna för företagets utförande beräknades till 45,877
kronor..Det var alltså redan från början tydligt att kostnaderna skulle komma
att bli icke mindre än 11,936 kronor högre än vad båtnaden kunde taxeras till.
Det är sålunda här enligt mitt förmenande: fråga örn ett typiskt sådant företag,
som aldrig borde ha kommit till stånd, med hänsyn till den disproportion
som redan vid planläggningen rådde mellan båtnad och kostnader.

Härtill kommer vad motionären i dag upplyst om, nämligen att kostnaden
blev — såsom ofta inträffar — ännu högre än vad vederbörande lantbruksingenjör
beräknat. Företaget blev, enligt vad herr Pettersson i Dahl nyss uppgav,
inte mindre än 8,800 kronor dyrare än beräknat.

Vidare har det, såsom även motionärerna framhållit, efter företagets igångsättande
tillkommit en rad olyckliga omständigheter, som äro av den beskaffenheten
att man icke kunnat utvinna genom avdikningen ens så mycket som
då förutsattes. Detta har gjort att båtnadsvärdet blivit ännu mindre än det ursprungligen
beräknade. Dessa omständigheter göra, att här föreligger ett fall,
då man kan göra ett undantag från de i allmänhet tillämpade principerna och
bevilja extra bidrag.

Emellertid har föredragande departementschefen inte ansett, att sådant bidrag
skulle kunna ges i annan utsträckning än när det gäller de sökande, som
vore ekonomiskt beroende av ett stöd, och utskottet har för sin del delat departementschefens
uppfattning härvidlag. Motionärerna föreslå, att samtliga del -

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

181

Ytterligare statsunderstöd till Getans vattenavledningsföretag i Hallands

län. (Forts.)

tagare skola få ett bidrag som motsvarar vad som återstår obetalt å avdikningslånet,
men detta har utskottet icke kunnat tillstyrka. Yi ha emellertid
varit så välvilliga mot motionärerna att vi framhållit, att örn det kan finnas
ytterligare skäl att anföra, anse vi det motiverat att frågan ännu en gång upptages
till prövning. Det är ju möjligt att vid en sådan förnyad omprövning de
krav, som nu resas, kunna vinna beaktande.

Till slut vill jag bara säga till herr Pettersson i Dahl, att det händer nog
rätt så ofta här i livet, att man satsar pengar på ett företag och sedan förlorar
dem, men det är mera sällan som man får tillbaka det förlorade beloppet. Man
kan heller inte utan vidare, när det gäller ett sådant här enskilt avdikningsföretag,
och resultatet inte, som man i sin optimism ursprungligen trott, kommit
att stå i överensstämmelse med de gjorda beräkningarna, räkna med att
staten skall äga obligatorisk skyldighet att ersätta den förlust, som uppstått.

Jag anser, herr talman, att jordbruksutskottet vid behandlingen av detta
ärende sträckt sig så långt i fråga om välvilja och tillmötesgående mot motionärernas
och sökandenas synpunkter som varit möjligt, och jag hemställer örn
bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att få rätta ett missförstånd
av herr Andersson i Löbbo. Han säger, att motionärerna begärt ersättning
med fulla kostnaden. Det ha vi aldrig gjort; fulla kostnaden är någonting
helt annat. Vi ha endast begärt, att det återstående lånebeloppet skall avskrivas.
Herr Andersson i Löbbo, det är någonting helt annat! Örn vi se på
den framställning, som gjorts av lantbruksingenjören, så finna vi att dessa
båda låntagare, som det gäller, ha betalt dubbelt så mycket som det nuvarande
båtnadsvärdet, icke det uppskattade. Dessa båda låntagare Josefsson och Karlsson
ha sålunda betalt det dubbla beloppet, och samma proportion gäller givetvis
för samtliga intressenter i företaget.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall bara be att få påpeka för
herr Pettersson i Dahl, att det föreligger tydligen ett missförstånd mellan honom
och mig i detta fall. Herr Pettersson har säkerligen missförstått mitt yttrande.
Jag anförde, att motionärerna föreslagit, att samtliga delägare i företaget
skulle få efterskänkt hela den återstående delen av avdikningslånet.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m., samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för pension
till vissa tjänstemän och arbetare, som vid statens övertagande av enskilt
företag eller i samband med dylikt företags nedläggande m. m. övergått i
statens järnvägars tjänst.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

182

Nr 25.

Lördagen den 20 jani 1942.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1942/43 till kristillägg;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 41, i anledning av väckta motioner angående skatt å vissa slag av veckotidningar; nr

42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 126 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften ;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn värnskatt för budgetåret 1942/43 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) om
särskild skatt å förmögenhet, m. m.; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela
förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis
å margarin och vissa andra fettvaror, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till lag örn
tillfällig förlängning av skyddstid för litterära verk;

nr 58, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 59, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av statlig poliskår i Boden, dels ock en i ämnet väckt motion, i vad propositionen
och motionen hänvisats till behandling av lagutskott;

andra lagutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om avverkningsskyldighet, dels ock i ämnet
väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1941/42 m. m., i vad angår jordbruksärenden; nr

57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
lärarpersonalen vid de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1942/43, såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 20 juni 1942.

Nr 25.

183

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar; och

nr 61, i anledning av väckta motioner angående utredning och allmän översyn
rörande arbetarsmåbruksverksamheten m. m.;
första särskilda utskottets memorial:

nr 4, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första
särskilda utskottets utlåtande nr 2 i anledning av dels Kungl. Maj:ts propoposition
med förslag till rättegångsbalk, dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 5, angående ersättning åt den, som inom första särskilda utskottet biträtt
vid behandlingen av viss del av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
rättegångsbalk; samt

tredje särskilda utskottets memorial nr 11, angående ersättning till kanslipersonalen
hos tredje särskilda utskottet.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet: . .

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörand© egentliga statsutgifter för budgetaret 1942/43 under riksstatens
fjärde huvudtitel, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till statens sinnessjukhus;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1942/43 till Statens anstalt för fallandesjuka:
Avlöningar;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förberedande åtgärder för samordnande av hemortsförsvaret;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för landsfiskalerna m. fl. gällande avlöningsstaten;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1942/43 till Bidrag till förebyggande mödraoch
barnavård; och

nr 384, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
, socialdepartementets verksamhetsområde;

från första lagutskottet:

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av
vissa sammanslutningar m. m.;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
viss panträtt i spånadslin och hampa samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser
angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa; och
nr 391. i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till prisregleringslag,
m. m. dels ock en i ämnet väckt motion;

från andra lagutskottet:

nr 369, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl.
lagar;

184

Nr 25.

Lördagen den 20 juni 1942.

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar;
och

nr 392, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn
utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, dels ock i ämnet väckta motioner;

från sammansatta stats- och andra lagutskottet:

nr 402, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den 28 juni 1935
(nr 434) örn folkpensionering, m. m.; samt

från tredje särskilda utskottet:

nr 407, i anledning av väckta motioner örn utredning av frågan örn skyldighet
för icke värnpliktiga att undergå utbildning för och deltaga i försvarsarbete;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskiljande från
-aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 322, angående vissa med
den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhägande mark:
förvärv; och

nr 410, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 328, angående vissa ytterligare
med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv jämte en i ämnet väckt motion.

Vidare anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 386, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående hjälpåtgärder åt
vissa lägenhetsinnehavare å kronomark;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Getåns vattenavledningsföretag i Hallands län; och

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
386, att utskottets hemställan i utlåtande nr 53, angående förslaget nr 387, att
utskottets hemställanden i utlåtande nr 54 samt, angående förslaget nr 388, att
utskottets hemställanden i utlåtande nr 55 bifölles även av första kammaren.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

§ 15.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrift:

Till riksdagens andra kammare.

Åberopande förut ingivet läkarintyg får jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 27 juni—8 juli innevarande år.

Stockholm den 10 juni 1942.

V. Lundstedt.

Denna anhållan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.40 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

422378