1942. Andra kammaren. Nr 24 (Riksdagens protokoll 1942:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 24.

Tisdagen den 16 juni.

kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 och den 10 innevarande juni.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse, som träffats mellan
kamrarnas talmän, de gemensamma omröstningar, för vilka voteringspropositioner
blivit av riksdagen godkända, komme att äga rum vid plenum lördagen den
20 i denna månad.

§ 3-

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp, som ulLrpellatu
anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr
Skoglund i Doverstorp till mig riktat följande frågor:

1) Har statsrådet observerat byggnadsfackförbundens åtgärd att förklara
domänstyrelsens ateruppförande av de nedbrunna ekonomibyggnaderna och arbetarbostäderna
å Tommarps kungsgård i blockad?

2) Anser icke statsrådet att denna åtgärd står i starkaste motsatsförhållande
till de uttalanden örn anpassning av landsbygdens byggnadskostnader, som
gjorts både av chefen för socialdepartementet senast vid årets riksdag och av
riksdagen i fjol i samband med behandlingen av propositionen örn stöd åt bostadsproduktionen? 3)

Ämnar statsrådet vidtaga anstalter i syfte att få denna bs^ggenskap till
stånd utan dröjsmål, utan onödig merkostnad för statsverket och utan att andra
lönekrav villfaras än som på landsbygden i allmänhet kunna anses skäliga?

Svaret på den första frågan blir givetvis ja. Sedan samtliga ekonomibyggnader
^och arbetarbostäder för åtta familjer den 12 november 1941 nedbrunnit
på ifrågavarande egendom påbörjade domänstyrelsen i mitten av december återuppförandet
av arbetarbostäderna. Samtidigt bedrevos uppröjnings- och förberedelsearbeten
för uppförande av den nedbrunna stallbyggnaden. Styrelsen
hade för avsikt att i egen regi utföra nybyggandet av arbetarbostäderna samt
stall och svinhus men med hänsyn till bristande maskinell uppsättning utbjuda
uppförandet av ladugärd pa entreprenad. För att omedelbart efter branden och
så hastigt som möjligt komma i gång med uppförandet av arbetarbostäderna
nedsändes från Södermanland 6 månadsanställda byggnadsarbetare. Sedan
efter vissa underhandlingar mellan domänstyrelsen samt byggnadsträarbetarelörbundet,
murareförbundet och grovarbetareförbundet byggnadsarbetena vid
Tommarp förklarats i blockad av nämnda fackförbund, ha förut nämnda månadsanställda
byggnadsarbetare även nedlagt arbetet. Dessa arbetare lia numera
avskedats.

Andra kammarens protokoll 19iS. Nr Ulf. 1

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

Domänstyrelsen har därefter infordrat entreprenadanbud å färdigställande
av stallbyggnaden, nyuppförande av ladugård saint svinhus. Enligt vad styrelsen
under hand meddelat utgör det lägsta av de för ladugården inkomna
anbuden 218,000 kronor, varjämte domänstyrelsen åtagit sig att hålla material
för 82,345 kronor, alltså tillsammans en kostnad av 300,345 kronor. Till
detta kommer kostnaden för vatten och avlopp till ladugården med 12,500 kronor.
Domänstyrelsen hade beräknat kostnaden för ladugården i egen regi till

251.000 kronor, varav arbetslönen beräknades uppgå till 102,000 kronor. För
svinstallet utgjorde lägsta anbudet 59,065 kronor. Kostnaden för detta i egen
regi hade av styrelsen beräknats till 39,000 kronor, varav 15,000 kronor beräknades
utgöra arbetslön. Domänstyrelsen har nu beslutat att för närvarande
låta anstå med uppförandet av ifrågavarande byggnad. För färdigställande av
häststallet utgjorde lägsta anbudet 22,000 kronor. Domänstyrelsen hade här beräknat
kostnaden i egen regi till 16,000 kronor, varvid praktiskt taget hela
kostnaden beräknades utgöra arbetslön.

Yad beträffar interpellantens andra fråga anser jag det med hänsyn till
såväl chefens för socialdepartementet uttalande i proposition nr 251 till 1941
års riksdag angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.
som riksdagens uttalande i anledning av nämnda proposition vara anmärkningsvärt
att byggnadsfackförbunden nu vidtaga åtgärder av ifrågavarande
art, så mycket mera som ytterligare undersökningar pågå örn byggnadskostnaderna
vid jordbruket.

Med anledning av interpellantens tredje fråga vill jag framhålla, att det oavsett
vad som inträffat är min förväntan att resultatet av de undersökningar,
som enligt chefens för socialdepartementet direktiv pågå, skall göra det möjligt
att få ett allmängiltigt arbetsavtal till stånd för uppförande av byggnader
för jordbrukets behov.

Jag vill härutöver som egna synpunkter beträffande jordbrukets byggnadskostnader
framhålla, att nuvarande höga kostnader måste innebära att ombyggnads-
och underhållskontot för jordbrukets byggnader kommer att uppvisa motsvarande
högre kapitalutgift. En sådan utveckling måste, örn jordbruksproduktionen
skall upprätthållas, leda till högre produktpriser med åtföljande
högre levnadskostnader, därest icke motsvarande förbilligande kan ske inom
vissa mellanled av distributionen. Örn detta ekonomiskt sett icke direkt får någon
mera väsentlig betydelse, inverkar höjandet av den allmänna lönenivån
desto mera. Byggnadsarbetet på landsbygden utföres nämligen icke av en yrkesgrupp,
som uteslutande har detta arbete som inkomstkälla. Då byggnadsarbetet
inom en ort är slutfört för säsongen, övergår den del av arbetarna, sorn
icke är sysselsatt med mindre reparationer, till annat arbete allt efter ortens
förhållanden. Ju högre arbetsinkomsten per dag blir vid byggnadsarbetet, desto
flera söka sig till detta arbete med ytterligare förkortad säsong som resultat.

Eftersom ifrågavarande byggnadsverksamhet till största delen utföres under
den tid, då jordbruket har sitt största behov av arbetskraft, kommer därest
byggnadsverksamheten på en ort blir av mera avsevärd omfattning en tävlan
att uppstå örn arbetskraften för jordbruksproduktionen och jordbrukets förseende
med byggnader, vilket måste leda till en väsentlig justering uppåt avarbetslönerna
för jordbruksarbetet. Särskilt under nuvarande förhållanden, då
starkt behov av intensifierad jordbruksproduktion föreligger, kan det icke vara
möjligt att upprätthålla den klyfta i fråga örn förtjänstmöjligheterna, som
råder mellan jordbruksarbetet å ena sidan samt byggnadsarbetet och vissa
andra arbeten, för närvarande t. ex. arbetet i torvmossarna, å andra sidan. Jag
kommer därför att i den mån det är möjligt medverka till förhållanden, som
bättre överensstämma med det faktiska läget.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! dag ber att få tacka statsrådet
för svaret på min interpellation, även om jag vill framhålla, att jag skulle
ha satt värde på ett ännu klarare besked från regeringsbänken.

Innan jag går närmare in på själva sakfrågan, vill jag emellertid med
några ord beröra det förhållandet att jag i denna sak vänt mig till jordbruksministern.
När jag för ett par veckor sedan fick vetskap örn blockaden vid
Tommarps kungsgård, befarade jag att densamma kunde leda till allvarliga
olägenheter för jordbrukets byggenskap och önskade därför fästa jordbruksministerns
uppmärksamhet på saken. En tidning i Kalmar har ondgjort sig
över att jag vände mig med min interpellation till jordbruksministern och
icke till socialministern. Tidningen i fråga lär ha undrat, örn det var meningen
att jordbruksministern av politiska skäl skulle beredas besvär. Jag
försäkrar herr statsrådet, att något sådant icke ett enda ögonblick föresvävat
mig. Anledningen till att jag vände mig till jordbruksministern var den, att
domänverket hör under jordbruksdepartementet. Det stod givetvis icke i min
makt att ändra detta förhållande. Utan att på något sätt vilja ifrågasätta
socialministerns stora erfarenhet på detta område måste jag också säga att
med den ingående kännedom örn jordbrukets förhållanden, som jordbruksministern
äger, och med det intresse för byggnadsfrågan, som framgått av hans
tidigare offentliga uttalanden, syntes mig jordbruksministern vara den av
departementscheferna, som jag borde vända mig till för att få besked i denna
fråga.

Det intresse, med vilket man på jordbrukarhåll följer ansträngningarna att
få till stånd ett godtagbart byggnadsarbetareavtal för landsbygden, är säkert
jordbruksministern så väl bekant, att jag icke behöver uppehålla mig därvid.
Förhandlingar ha ju förts men icke lett till resultat. Sedermera har social:
ministern igångsatt en utredning, som skulle söka åstadkomma material för
bedömandet av frågan. Denna utredning förmodar jag blir klar inom den
närmaste tiden.

Nu inträffar något ganska anmärkningsvärt. Under det man väntar på utredningens
resultat och möjligheten av nya förhandlingar, igångsättes blockad
mot domänverkets bygge på Tommarps kungsgård i Skåne. Byggnadsarbetarnas
organisationer räkna tydligen med att domänverket med sitt bygge på
denna egendom befinner sig i ett sådant tvångsläge, att det skall kunna tvingas
att gå med på de från arbetarsidan framställda kraven. Egendomens samtliga
ekonomihus jämte arbetarebostäder äro nämligen förstörda av eldsvåda, och
arrendatorn kan ju med skäl framhålla svårigheten att bruka och på tillfredsställande
sätt sköta en egendom på närmare 500 tunnland åker utan nödiga
arbetarbostäder och utan tillgång till logbyggnad och ladugård.

Enligt min mening kunde domänverket i denna fråga dock inte handla på
annat sätt än det gjort. Såväl chefen för socialdepartementet som riksdagen
genom dess .statsutskott uppdrogo nämligen så sent som föregående år vissa
riktlinjer för jordbrukets byggenskap. Och det är dessa riktlinjer som i här
berörda fråga följts. Jag hänvisar beträffande dessa riktlinjer till kungl, propositionen
nr 251/1941 och statsutskottets utlåtande nr 193/1941.

Statsutskottet instämde i den uppfattning, som socialministern uttalat, och
framhöll, att man, då det gäller landsbygdens byggnadsförhållanden och dess
löne- och arbetsvillkor, i första hand vöre hänvisad till avtalsuppgörelse mellan
parterna. I samband därmed underströk utskottet att förutsättningen för
en ur alla parters synpunkt önskvärd utveckling av byggnadsverksamheten
flir jordbrukets behov torde vara, att vederbörande parter kunna enas örn tidion,
intill dess överenskommelser örn för dessa byggnadsarbeten lämnade ac -

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

kordsprislistor träffas. Därest det emellertid skulle visa sig, att avtalsuppgörelse
icke kunde komma till stånd, förutsatte utskottet att Kungl. Majit för
riksdagen skulle framlägga de förslag, vartill förhållandena kunde föranleda.
Även ifråga örn monopolisering av arbetstillfällena vid byggnadsarbete för
jordbrukets behov anslöt sig utskottet till departementschefens uttalande därom,
att jordbrukarnas önskemål att utan hinder av organisationerna kunna
till byggnadsarbeten anlita bygdens folk synes vara fullt legitimt.

Domänverkets ansvariga ledning befinner sig obestridligen i en svår situation,
då verket å ena sidan näppeligen kan lämna de av statsmakterna uppdragna
riktlinjerna för jordbrukets byggenskap utan beaktande genom att i
strid med dem godtaga de av byggnadsarbetarna framställda kraven oell å
andra sidan genom avvisande av dessa krav riskerar att få ett nödvändigt
bygge försenat, varigenom statsverket kan ådragas kostnader av annat slag.

Jag utgår ifrån att regeringen icke ämnar svika sin egen nyligen uttalade
mening och statsutskottets av riksdagen godkända synpunkter. Men jag måste
säga, att det hade varit önskvärt, att jordbruksministern i sitt svar mera klart
och bestämt hävdat, att regeringen har för avsikt att stå fast vid den uppfattning,
som den givit uttryck åt, och att regeringen som en naturlig följd härav
är beredd att stänka domänverket sitt fulla stöd i dess strävan att följa dessa
statsmakternas riktlinjer.

Det är dock en fråga av allra största betydelse, som här diskuteras, en
fråga som i allra högsta grad bör beröra jordbruksministern såsom företrädare
för jordbrukarnas intressen i vårt land. Hur Tommarpstvisten löses är
en sak, som inte blott berör domänverket utan indirekt hela den jordbrukande
befolkningen. Jag tror visst, att domänverket kommer att känna sitt ansvar
och stå fast i sitt beslut. Ty hurudant skulle läget bli för landets jordbrukare,
örn domänverket faller till föga och utan vidare godtager kravet på att
de avtalsformer, som gälla för städerna, även skola tillämpas på alla de många
runt landet utspridda kronogårdarna? Ja, inte annat än jag förstår, så ha därigenom
möjligheterna att få en uppgörelse till stånd för byggenskapen på
landsbygden allvarligt försämrats, kanske rent av omöjliggjorts.

Jag skall icke trötta kammaren med en närmare redogörelse för förhållandena
i landsbygdens byggnadsfråga. Jag ber att i denna sak få hänvisa till
kammarens protokoll för några dagar sedan, då vi hade en många timmar lång
debatt i denna fråga.

Under vilka svårigheter domänverket arbetar, när det gäller att vidmakthålla
byggnaderna på kronans gårdar, känner jag till från de saluvärderingar och
arrendeuppskattningar, jag deltagit i. Jag måste dock som min personliga mening
säga, att domänverket igångsatt en mycket lovvärd verksamhet med att
systematiskt studera och arbeta fram ett mera genomtänkt och till viss del också
standardiserat byggnadssätt, något som kan bli till nytta även för de enskilda
jordbrukarna. Vidare har man från verkets sida gjort allvarliga ansträngningar
för att få fram de verkliga merkostnaderna, då lantbruksbygge utföres enligt
stadsprincipen i stället för mot timlön. Det måste väl under nuvarande förhållanden
vara fullt riktigt, att man söker få fram en ackordslista, som bättre
överensstämmer med vad som kan betraktas skäligt. Det är därvid inte nog med
en generell sänkning av ackordspriserna i den för stadsförhållandena upprättade
listan. Örn jordbruket skall ha en ackordsprislista, måste denna byggas upp
från grunden efter jordbrukets särskilda förhållanden.

Detta kan inte ske omedelbart och i ett sammanhang. Det kommer att taga
sin tid, under vilken man, såsom socialministern och statsutskottet förordat,
bör ha möjlighet att bygga mot timlön.

Upprättandet av en dylik särskild jordbrukslista torde för övrigt förutsätta,

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

att man verkställer tidsstudier rörande byggnadsarbete för jordbrukets behov.
Endast på sådan grund kan man bygga en rättvis och skälig ackords sättning.

Jag tror, att det kan vara intressant för kammaren, att ett ögonblick ägna sin
uppmärksamhet åt den räntabilitet, som råder för ett jordbruk i fråga örn de
pengar, som läggas ned i byggnader. Ett slående bevis på hur föga räntabelt
det kan vara att bebygga ett jordbruk torde Tommarps kungsgård kunna vara
exempel på. Det har för några år sedan ansetts, att på egendomar överstigande
70 å 80 tunnland åker byggnadskostnaderna i regel ej överstego gårdens taxeringsvärde.
Nu håller en sådan beräkning ej längre. Tommarp omfattar 242
hektar åker plus beten. Arrendet utgör omkring 1G,000 kronor per år. Trots att
mangård och några bostäder finnas kvar efter branden, torde den erforderliga
byggenskapen örn ladugård och bostäder med ali säkerhet komma att kosta
minst 490,000 kronor. 4 % ränta på detta belopp, 490,000 kronor, gör bara det
19,600 kronor per år, d. v. s. c:a 40 kronor per tunnland och år. Skulle man
medräkna även underhåll och amortering, komme beloppet upp i nära nog
dubbla summan,

Tommarpsfallet ger sålunda en bjärt belysning av jordbrukets byggnadsfråga.
Det visar den ofrånkomliga nödvändigheten av att frågan löses på ett sätt,
som svarar mot rimlighet och ekonomiska möjligheter. Den omständigheten, att
byggnadsarbetarnas organisationer icke dragit sig för att öppna strid med statens
egna organ och därmed med staten själv, bör väl om något vara ett tecken
på att det är hög tid att frågan ordnas. Statsmakternas prestige fordrar detta.
Men saken är mera betydelsefull än en prestigefråga. Den är en livsfråga för
jordbruket, en fråga som måste lösas och lösas snart.

Jordbruksministern, yttrade i sitt svar till mig att han fann av byggnadsförbunden
vidtagna åtgärder anmärkningsvärda. Han hoppas dock på möjligheten
att få till stånd ett godtagbart avtal. Jag vill också hoppas,- att så kan ske.
Men om så icke blir fallet, ämnar jordbruksministern och regeringen göja sig
med detta?

Herr Barnekow: Herr talman! Då jag icke yttrat mig någon gång i de
föregående byggnadsdebatterna. kanske det må tillåtas mig att nu säga några

ord.

Som den föregående talaren sade, är ju det fall, som det i interpellationen är
fråga örn, mycket klarläggande och även, som han uttryckte det, prejudicerande
för framtiden. Det är ett tecken på hur det kommer att gå för vårt jordbruk.
Jag skall icke gå in på det fallet vidare utan tillåter mig taga upp några
små detaljanmärkningar, som gjorts man och man emellan i kammaren och
även kommit till synes inom utskotten ibland.

Det har bland annat sagts en sak, som kanske har en viss betydelse, nämligen
att det skulle ligga något märkvärdigt däri, att landsbygdens folk klagar
över de höga byggnadskostnaderna och sålunda vill ha lägre byggnadskostnader
på landsbygden, men samtidigt ändå överlag klagar över den enligt dess
mening orättvisa dyrortsgrupperingen. Det ligger icke alls till på det sättet.
Det är icke för dj^rortsgrupperingens skull, som vi anmärkt på de dyra byggnadskostnaderna
på landet. Det är icke så, att vi anse, att levnadskostnaderna
på landsbygden äro så mycket lägre, att byggnadskostnaderna där kunna vara
lägre. Det är delvis så, som herr statsrådet uttryckte det, att byggnadsarbetarna
pål landsbygden ha något att falla tillbaka på och därför kunna nöja sig med
något mindre väl avlönat arbete, men det är framför allt — det har påtalats
många gånger, kanske även i denna kammare — så, att byggnaderna på landsbygden
icke äro av samma slag som i städerna. På landsbygden finns det icke
stora sjuvåningshus, där arbetet är så schematiskt, att allt arbete kan ackord -

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

sättas på samma sätt. Yi ha på landsbygden byggnader av helt annat slag,
och jag är förresten icke alls övertygad om att icke även i städerna, särskilt i
utkanterna, byggandet av smålägenheter är alldeles för dyrt. Det skulle jag
hålla för mycket troligt.

Vidare har man talat örn ackorden. Man har sagt, att ackord äro alldeles
nödvändiga. Ackord är något som bidrager till förbilligande av byggnaderna,
därigenom att arbetarna arbeta raskare. En av de saker, som irriterat mest på
landsbygden, är det förhållandet att det förekommit att, sedan en byggherre
gjort upp om att betala efter timlön och fått huset färdigt, efteråt några herrar
från ett närbeläget samhälle kommit och sagt att här skall ske mätning, och,
sedan den verkställts, förklarat, att så och så mycket i tillägg skola arbetarna
ha. Man kan icke säga, att detta tillägg befordrat arbetstakten, då arbetarna
kanske icke ens visste örn att de skulle ha ett sådant tillägg.

Nu är det ju vad reparationer och dylikt beträffar litet skillnad mellan större
och mindre jordbruk på landsbygden. Vi lia vid de större jordbruken, tack vare
de överenskommelser, som vi lia haft förut med lantarbetarna, möjlighet att
med eget folk vidtaga reparationer, men denna möjlighet står i allmänhet icke
de mindre jordbrukarna till buds. De äro således därvid ännu värre ute än de
större. Den irritation, som otvivelaktigt finns på hela landsbygden, icke blott
bland jordbrukets folk utan även bland annat småfolk, beror dels på det som
jag nyss nämnde, nämligen den orättvisa ackordsuppmätningen, som är orättvis
så till vida, att den ofta har skett efteråt sedan saken varit avklarad, dels
också på de inkomster byggnadsarbetarna ha. Tyvärr har landsbygdens folk,
såväl jordbrukare som annat småfolk, så pass små inkomster, att de finna något
otrevligt i en jämförelse med de arbetsinkomster, som byggnadsarbetarna
skaffa sig.

Herr statsrådet har verkligen, tjecker jag, uttryckt sin mening ganska tydligt
fastän i försiktiga ordalag. Örn, som vi hoppas, han kommer att stå vid
detta, ha vi väl att förvänta en aktion från hans sida, som kommer att bli till
båtnad för jordbruket och som vi hoppas att han kommer att fullfölja och
aldrig överge.

För övrigt Hnge det vara hur som helst med jordbrukarnas och annat småfolks
inkomster jämförda med byggnadsarbetarnas, om det icke vore så, att,
som den föregående talaren uttryckte det, jordbrukarna faktiskt icke kunna
bära dessa höga byggnadskostnader. Det måste ordnas på något sätt. Jordbrukarna
kunna icke få så stora inkomster, som skulle erfordras för ändamålet.
Herr statsrådet säde i en passus, att byggnadskostnaderna kunde icke bäras
med mindre än att jordbrukarna finge avsevärt ökade produktpriser. Det vore
tacknämligt, men det är nästan omöjligt. Vi kunna icke för framtiden få så
höga produktpriser, att vi kunna bära dessa byggnadskostnader.

Jag vill blott med anledning av att det — jag vill minnas i förra byggnadsdebatten
— från något håll påtalats, att landsbygdens folk ideligen kommer
med gnäll över dessa byggnadskostnader, tillfoga, att detta gnäll kommer att
fortsätta, så länge den enligt vår mening olämpliga och orättvisa ackordssättningen
för byggnaderna på landet tillämpas.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag vet icke för vilken gång i ordningen
— ty det harju varit många gånger i år — som byggnadsarbetarnas
löner ha förekommit till behandling inför riksdagen. Då jag icke i allt kan gilla
de synpunkter, som statsrådet har uttalat, och ej heller dem, som de senaste
talarna ha anfört i fråga om byggnadsarbetarnas ställning till dessa spörsmål,
har jag begärt ordet för att framhålla några synpunkter. Jag tycker icke, att
man med de uttalanden, som här lia gjorts mot byggnadsarbetarna och deras

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

organisationer, handlat rättvist. Jag är för min del bestämt övertygad örn
att man ser denna sak mycket för ensidigt. Man får blicka litet grand utöver
de egna skrankorna och även söka förstå folk på andra hållet, örn man överhuvud
taget skall kunna träffa en ordentlig överenskommelse.

Statsrådet anförde, att domänstyrelsen för sin del hade beräknat, att om
arbetet vid Tommarps kungsgård utförts i domänverkets egen regi, skulle det
blivit väsentligt billigare än då det utförts på ackord. Tillåt, herr statsråd, att
jag ställer mig något tvivlande på den punkten. Det är icke alldeles säkert, att
byggnadsarbetet, utfört för timlön, blir billigare än om det skulle utföras i enlighet
med de ackordsprislistor, som gälla. Såvitt jag minns rätt, hade domänverket
erbjudit arbetarna i stället för ackord en timlöneförhöjning med 50
procent. Herr statsrådet säger, att det gällde bara murarna. I anledning därav
får jag ju säga, att örn man skulle ge förhöjning till en arbetargrupp, är det
icke då rimligt att även ge till de andra? Det kan väl vara i lika mån berättigat
för alla andra byggnadsarbetare. Ett sådant erbjudande som 50 procents förhöjning
av timlönen hade säkerligen i hög grad bidragit till att kostnaden för
uppförande av dessa hus skulle ha gått till väsentligt högre belopp än om det
utförts på ackord. Jag vill för övrigt också framhålla, att ett erbjudande att
arbeta för timlön med 50 procents förhöjning i stället för ackord är ett glänsande
erbjudande, och jag tror, att i det stora hela ger detta väsentligt mycket
mer än ackordsarbete överhuvud taget eller i varje fall i medeltal. Anledningen
till att arbetarna icke antagit detta erbjudande är, att arbetarnas organisationer
ville ha ordnade förhållanden på platsen.

Då man nu har klandrat arbetarnas organisationer för nu ifrågavarande arbetsnedläggelse,
får man taga hänsyn till under vilka förhållanden denna har
ägt rum. Vid en konflikt är det alltid två parter, och man bör alltid taga hänsyn
till hur båda sidorna lia handlat. Här lia arbetarnas organisationer utgått
ifrån de gällande avtalsbestämmelserna, och vi skola komma ihåg, att de uttalanden,
som gjordes i fjol här i riksdagen och statsutskottet, hänföra sig mera
till ett avtalslöst tillstånd, då det däremot nu — liksom även vid den tidpunkt,
då denna konflikt utbröt — i det stora hela över hela vårt land finns ett avtal
mellan parterna på arbetsmarknaden inom byggnadsindustrien. Jag utgår således
ifrån, att det finns ett avtal mellan parterna inom denna industri, och
då kan icke endast en byggnadsarbetare utan vem som helst fråga sig, varför
exempelvis statens byggnader skola uppföras på andra villkor än t. ex. privata.
Vad skola de privata arbetsgivarna säga, örn exempelvis för statens del
andra villkor tillämpas än för de privata? Det är ju möjligt, att här till och
med kan uppstå ett viss konkurrens förhållande mellan staten och de enskilda.
Det är dessa synpunkter, som jag har velat framhålla. Man bör också taga hänsyn
till detta, då man skall bedöma vad som där har inträffat.

Slutligen vill jag säga ett par ord örn de dyrare byggnadskostnaderna på
landsbygden. Detta har ju diskuterats här för cirka en vecka sedan. Även då
var det lönerna, som främst figurerade i debatten, och jag skall icke i dag gå
in på det material, som även från arbetarsidan kan läggas fram, och som visar,
att inkomsterna för arbetarnas del ingalunda äro oskäligt stora vid byggnadsarbete
på landsbygden. Men jag skulle vilja framhålla det, som vi även
tryckte på under den debatten, att det är icke arbetarnas arbetslöner, det är
icke ackorden, som utgöra det väsentliga momentet i fråga örn den fördyring,
som under senare tiden ägt rum beträffande byggnadskostnaderna såväl på
landsbygden som liven i städer och andra samhällen. Det är ett allmänt intresse,
att vi skola få lägre byggnadskostnader och därmed lägre bostadskostnader.
Det är ett intresse, som icke endast gäller landsbygdens folk utan även
dem som bygga och bo i städer och andra samhällen. Därvidlag tycker jag, att

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

man icke bör glömma bort det, som väsentligen Ilar fördyrat allt, vad byggnadsarbete
heter, nämligen höjda materialpriser, och kan man från regeringens sida
förvänta^ något krafttag till förbilligande av dessa, skulle det nog hälsas med
glädje både på landsbygd och i stad.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Herr Skoglunds i Doverstorp förklaring, att anledningen till
att han riktade interpellationen till mig var att domänstyrelsen sorterar under
jordbruksdepartementet, skall jag i detta sammanhang icke alls uppta till
något bedömande, ty som var och en vet, får man ju rikta interpellationer till
vem man vill. Men herr Skoglund menar väl ändå icke, att jordbruksdepartementet,
när vi nu ha domänstyrelsen, skall ordna dessa saker. Det är alldeles
självklart, att domänstyrelsen får ta ansvaret och ordna det hela, som den finner
för gott, utan att först behöva gå och fråga Kungl. Maj :t, örn man skall
förfara på det ena eller andra sättet. Ett sådant förfaringssätt skulle medföra
en något besynnerlig situation för de olika verken.

Herr Skoglund nämnde, att de höga byggnadskostnaderna äro en allvarlig
sak för jordbruket, men jag skulle vilja vända på satsen och säga, att de äro
allvarliga för hela samhället som sådant. Enligt mitt sätt att se kan det nämligen,
herr Andersson i Malmö och andra, ändå icke vara möjligt att upprätthålla
ett system, där jordbruket som näringsgren betraktat måste investera ett
allt större kapital utan att detta kapital kan förräntas. Tider med besvärliga
förhållanden kunna visserligen komma, men jag menar, att såväl senare som
under nuvarande förhållanden finns det väl ingen som anser, att icke jordbruket
skulle få räkna med det kapital, som investeras, och att icke jordbruket i
sina kalkyler skulle få godkänt de siffror för förräntningen, som man har rätt
att räkna med. För min del anser jag ett annat förfarande icke tillfredsställande
ur samhällssynpunkt. Vi kunna naturligtvis icke bara höja priserna på jordbrukets
produkter, ty när tiderna åter bli normala, komma vår exportindustris
företagare och arbetare att för att kunna existera nödgas konkurrera med företagen
på världsmarknaden, och följaktligen måste vi hålla blicken öppen för en
inbördes samverkan de olika produktionsgrenarna emellan. En sådan utveckling
som den här ifrågavarande kan sålunda bli farlig icke endast för jordbruket
utan även för samhället i dess helhet.

Vi ha emellertid att räkna med de svårigheter, som jag tidigare och även i
interpellationssvaret på tal örn torvupptagningen omnämnt, och som hänföra
sig till dessa säsongarbeten. Jag träffade häromdagen nere i Skåne en byggmästare,
som beklagade sig över, att folk, som han haft anställt hos sig, lämnat
honom och gått över till torvindustrien, vilket naturligtvis skett av den enkla
anledningen, att man förtjänade mera där. Nu ha statsmakterna visserligen
sökt att genom arbetsförmedlingarna ordna denna överflyttning av arbetskraften
på ett mera förnuftigt sätt, men likväl förhåller det sig så att byggnadsverksamheten
inom jordbruket och arbetet inom torvindustrien båda äro
säsongarbeten, som samtidigt behöva som mest med arbetskraft, vilken arbetskraft
naturligtvis söker sig dit, där den får mest betalt.

Till herr Andersson i Malmö skulle jag med anledning av hans yttrande, att
man icke handlade riktigt mot byggnadsarbetarna, vilja säga, att jag för min
del i mitt svar endast redogjorde för vad domänstyrelsen åtgjort i saken. Jag
har icke velat avge något allmänt omdöme och ej heller något omdöme örn huruvida
domänstyrelsen handlat riktigt eller icke. Mitt svar utgjorde endast en
redogörelse för vad domänstyrelsen sagt och för dess beräkningar. Jag har naturligtvis
varit angelägen att fråga domänstyrelsen om, hur den kommit till
dessa 251,000 kronor, och hur mycket av denna summa, som var arbetslöner.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

Först svarade man mig, att den saken kunde man icke ge besked örn, då man
endast räknade med klumpsummor av kvadratmeter. När jag emellertid förklarade,
att det naturligtvis skulle gå att räkna ut vad som var arbetskostnader,
fick jag nästa dag det beskedet, att dessa kostnader belöpte sig till 102,000
kronor. Summera vi ihop kostnaderna, blir det 165,000 kronor enligt anbudet,
men det är omöjligt att säga, hur mjmket härav som är företagarevinst och hur
mycket som är arbetslöner. Ty för att få klarhet i den saken, måste vi fråga
byggmästaren, hur mycket han räknat med i vinst och riskmarginal. Jag har
sålunda icke avgivit något allmänt omdöme örn, vad som är arbetsinkomst och
vad som är företagarevinst.

Jag har ridare såsom anmärkningsvärt framhållit, att i det riksavtal, som
existerar mellan å ena sidan byggnadsindustriarbetareförbundet och å andra
sidan arbetsgivarna, finns en uttrycklig klausul örn, att byggnadsarbete för
lantmannabyggnader skall utföras mot timlön, tills annat avtal träffats. Jag
tar sålunda för givet, att byggnadsindustriarbetareförbundet icke kan blockera
en byggmästare som är ansluten till byggnadsindustriförbundet därför att han
betalar timlön i enlighet med avtalet. Men domänstyrelsen, som icke är med
i detta avtal, anser man sig sålunda kunna blockera. Detta tycker jag icke är
riktigt, allra minst nu, när en utredning pågår i syfte att utreda örn och i vad
måll ackordsprislistorna äro ändamålsenliga eller mindre tillfredsställande.

Jag skulle vidare till herr Andersson i Malmö vilja säga, att jag har träffat
byggnadsarbetare, som byggt både i städer och på landet, vilka villigt erkänt,
att det enligt sakens natur icke går att hålla samma ackordspriser för land som
för stad, detta beroende bland annat på att man framförallt på jordbrukets
ekonomibyggnader har att arbeta med så mycket grövre timmer vilket giver
större belopp vid mätning. Med anledning av vad riksdagen anför har man mellan
olika stora grupper enats om ett modus vivendi-avtal. och jag finner det
icke tillfredsställande, att man icke uppehåller detta avtal, medan den av mig
berörda utredningen pågår.

Herr Andersson i Malmö framhåller vidare, att han vill ha ordning på arbetsplatserna.
Själv högaktar jag alla organisationer, som vilja skapa ordning
och reda, men jag kan icke finna, att förhållandena äro ordnade, därmed att
ena parten dekreterar ett system som vid avtal lagts på hyllan tills överenskommelse
örn annat träffats. Därför bör man helst komma överens.

Till svar på herr Skoglunds fråga örn den ståndpunkt jag intar vill jag svara,
att jag — såsom jag också framhöll i interpellationssvaret — är beredd att
vidta alla de åtgärder, som kunna åstadkomma en förnuftig anordning på detta
område. Jag anser att det är av vikt, att det blir ordnade förhållanden, men jag
anser icke, att bara därför att det arbetas mot timlön blir det ordnade förhållanden.
Själv tror jag att det är nyttigt med ett ackordssystem, som passar för
byggenskapen på landet. Vi skola i detta sammanhang komma ihåg, att det var
byggmästarna här i Stockholm, som i början av 1900-talet mot arbetarnas vilja
genomförde ackordssystemet Ilar i landet. Jag har varit nied örn så pass mycket
byggnadsarbete att jag vet, att yrkesskickligt folk får ett förhållandevis större
överskott på sitt arbete tack vare ackordssystemet, men att ju mindre yrkesskickligheten
är, ju mindre blir överskottet. Följaktligen tror jag, att man genom
en väl avpassad ackordsprislista skall av den enskilde individen kunna få
ut det arbete, som ur samhällets synpunkt är det nyttigaste.

Herr Lif: Herr talman! Den av interpellanten framförda frågan synes
mig ha den allra största betydelse. Det gäller såvitt jag förstår ingenting mer
och ingenting mindre än om byggnadsarbetarna skola lia rätt att vara med örn
att träffa avtal örn under vilka villkor de skola utföra sitt arbete.

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

Sakförhållandet i det av herr Skoglund påtalade fallet var ju. att domänstyrelsen
skulle ha vissa byggnadsarbeten utförda. Domänstyrelsen föredrog att
utföra dessa arbeten i egen regi i stället för att utlämna dem på entreprenad.
För den händelse arbetena hade utlämnats på entreprenad i vanlig ordning till
en byggmästare eller byggnadsfirma, hade arbetsvillkoren i och med detta varit
klara, ty då hade arbetena kommit att utföras enligt det avtal, som var gällande
även för denna plats. När domänstyrelsen nu framträdde såväl såsom
byggherre som såsom arbetsgivare inom byggnadsfacket, fanns det ingen annan
möjlighet för arbetarna än att med domänstyrelsen direkt upptaga förhandlingar
örn arbetsvillkoren. Domänstyrelsen inbjöds att träffa överenskommelse
på samma villkor som övriga arbetsgivare i denna trakt. Att domänstyrelsen
skulle betala sina arbeten på annat sätt än andra arbetsgivare gjorde,
hade man från arbetarsidan inte alls anledning att upptaga till prövning. Man
ansåg det på detta håll självklart, att man inte skulle behöva diskutera örn att
samma arbetsvillkor skulle gälla för samma slags arbeten.

För övrigt kan i detta sammanhang påpekas, att rätt till förhandlingar ändock
är garanterad i en av riksdagen antagen lag. Ja, man har gått ännu ett
6teg längre. Man har förbjudit en arbetsgivare att överhuvud taget vägra förhandlingar,
när arbetarparten begär sådana. Som jag redan tidigare påpekat inbjöds
alltså domänstyrelsen i detta fall att träffa överenskommelse på samma
villkor som andra arbetsgivare inom byggnadsfacket. Att det skulle ligga någonting
orimligt i en sådan begäran kan jag heller inte förstå. Då nu domänstyrelsen
inte ansåg sig kunna träffa någon överenskommelse annat än på grunder,
som inte stodo i överensstämmelse med gällande avtal, vidtogos stridsåtgärder
och arbetet förklarades i blockad. Men jag vill särskilt understryka, att
striden lika litet nu som vid andra tillfällen föres för stridens egen skull. Den
föres för att få samma ordning gällande för samma slags arbeten.

När det även i dag säges — jordbruksministern sade det i sitt anförande nyss
— att jordbrukets byggnader äro undantagna i avtalet med byggnadsindustriförbundet,
är detta fel. De voro undantagna tills förhandlingar kommo i gång.
Dessa förhandlingar ha förts och icke lett till något resultat. Följaktligen finnes
intet hinder för att man upptar förhandlingar om arbeten, som gälla jordbrukets
byggnadsbehov, och b.yggnadsindustriförbundet har självt bekräftat, att
det icke ligger någonting orätt i att en stridsåtgärd kan ifrågakomma när det
gäller dylika arbeten.

Herr Skoglund ifrågasätter i sin interpellation, örn inte den av arbetarparten
vidtagna åtgärden står i starkaste motsatsförhållande till de uttalanden örn anpassning
av landsbygdens byggnadskostnader, som gjorts av riksdagen vid olika
tillfällen. Jag har också studerat dessa aktstycken, och för min del kan jag inte
dela den uppfattningen, att denna stridsåtgärd skulle stå i någon motsatsställning
till riksdagens uttalade uppfattning. Riksdagens inställning till detta problem
kan jag inte tolka dithän, att arbetarparten skulle utlämnas åt arbetsgivarpartens
godtycke, då det gäller arbetsvillkoren. Även örn detta skulle vara
ett önskemål ifrån herr Skoglunds och kanske några fleras sida, tror jag inte
att denna önskan kan bli uppfylld. Så vitt jag har kunnat finna har riksdagen
inte någon gång frånträtt den uppfattningen, att lönevillkoren för byggnadsarbetarna
vare sig i stad eller på landsbygd skola fastställas på annat sätt än genom
fria förhandlingar. Att dessa förhandlingar ovillkorligen skola få lov att
sluta med att ackordsprincipen skulle upphävas har heller inte ingått i något
riksdagsbeslut. Det säges i den åberopade propositionen nr 251, att det inte är
uteslutet, att dessa förhandlingar kunna medföra att en särskild ackordsprislista
upprättas. När det gäller de av riksdagen önskade förhandlingarna ha också
byggnadsarbetareförbunden ytterst beredvilligt ställt sig till förfogande och

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

deltagit i förhandlingarna nied den motpart, som kunde anses representera jordbruket
beträffande arbetsvillkoren för byggnader för jordbrukets behov. Någon
ovillighet att överlägga om eller vidtaga förändringar i sådana ackordssatser,
som kunna anses oriktiga förefanns och förefinnes alltjämt icke på arbetarpartens
sida.

Men då man tydligen på den motsatta sidan har den uppfattningen, att riksdagens
uttalande skall tolkas dithän, att arbetsgivarna äro i sin tulla rätt att
dekretera villkoren, och så länge man vidbliver denna uppfattning, tror jag
inte att förutsättningar finnas för att få fram bestämmelser som kunna bli till
nytta för denna byggenskap. De uttalanden som gjorts från jordbrukarhåll
angående byggnadsfrågan synas gå ut på att man ovillkorligen skall bringa
denna fråga i ett sådant läge, att en tvångslösning skall kunna åvägabringas.
När herr Skoglund i interpellationen ifrågasätter, örn inte sådana åtgärder
skulle kunna vidtagas, att byggenskapen kommer i gång och att detta skulle
ske på sådana villkor, att ingen onödig merkostnad för statsverket uppstår,
spårar man bakom detta den tankegången, att man till varje pris vill förmå
statsmakterna att dekretera arbetsvillkoren utan hänsyn till de förutsättningar
som föreligga och de organisationer, som finnas på detta område. Jag tror att
detta skulle vara synnerligen olyckligt. Med vetskap örn den inställning herr
Skoglund har till detta problem, har jag uppfattat honom så, att när han talar
örn att ingen merkostnad skall uppstå, syftar han på det överskott, som kan
uppkomma genom ackordsarbetet.

Meningarna örn ackordsprincipen äro ju som bekant delade. Men de stora
utslagsgivande parterna på arbetsmarknaden ha den enhälliga uppfattningen,
att ackordsprincipen befordrar arbetet och möjligheterna att kalkylera ett ar"bete
samt även medför andra fördelar som inte timlönesystemet ger. Domänstyrelsen
har även i detta aktuella fall insett ackordsprincipens betydelse. Grovarbetarna
ha nämligen haft vissa schaktningsarbeten på ackord. Det var emellertid
inte ackord enligt kubikpris, som ackordsprislistan förutsätter, utan man
har föredragit att göra upp ett s. k. klumpackord. I vad avseende detta skulle
vara bättre vet jag inte. Huruvida det ligger över eller under gällande prislista
undandrar sig även mitt bedömande. Jag anser emellertid, att det är
ytterst tvivelaktigt, att byggnadsfackets ackordsprislista i detta fall skulle
medföra någon merkostnad. Jag tror man utan överdrift kan säga, att den
form för arbetenas bedrivande, som domänstyrelsen använt sig av i Tommarp,
är ett strålande exempel på hur ett arbete inte skall bedrivas, örn man är intresserad
av att hålla kostnaderna inom rimliga gränser. Denna uppfattning
ha byggnadsarbetarna på platsen, och jag tror att den är riktig.

Jag skall i korthet relatera hur arbetena vid Tommarps kungsgård ha bedrivits.
Som jag redan nämnt lia grovarbetarna haft klumpackord på vissa
schaktningsarbeten och i övrigt timlön. Vissa byggnadssnickare ha varit anställda
mot månadslön, andra mot timlön. Murarna lia haft timlön med 50
procents tillägg. Var och en, sorn källner lill något örn byggnadsarbete, förstår
att en sådan variation i villkoren — i första hand ifråga örn betalningen
— inte befordrar arbetstakten eller överhuvud taget arbetsglädjen. Två arbetare
som utföra samma arbete komma på detta sätt att betalas olika. Snickare
och murare betalas i vanliga fall med samma timlön enligt avtalet varjämte
ackord tillämpas. I detta fall skulle murarna anses vara värda ett tillägg till
timlönen, medan vissa snickare hade en månadslön, som översteg timlönen,
och andra endast hade timlön. Dessutom har det inte varit så noga nied vad
den ene eller den andre arbetaren sysslat med. Örn det passat har en grovarbetare
fått slinka med och såga av en planka. Och lia inte inte snickarna
haft fullt upp att göra inom sitt yrke, lia de gärna fått taga ett handtag på

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

grovarbetarnas område. Var och en som förstår sig på byggnadsarbete begriper,
att en så/dan ordning medför ökade kostnader och inte tvärt om. På
denna arbetsplats synes huvudsaken ha varit, att dagen har gått och att arbetarna
fatt sitt timantal fullt. Jag tror inte att en branscherfaren firma
skulle tillåta sig att ett ögonblick reflektera på att ha arbetet ordnat på det
sättet.

När ackordsprincipen tillämpas finnes ett gemensamt intresse hos alla parter
på ett bygge, och det är att organisera arbetet så, att allt går undan. De
olika yrkesgrupperna äro intresserade av att de icke bli hindrade, och därför
flyter också arbetet. Arbetarna själva sköta om att arbetet raskt går undan.
På vilket sätt har detta intresse stimulerats på byggnadsplatsen vid Tommarp?
På intet sätt. Så länge arbetarna varit kvar på arbetsplatsen har domänstyrelsen
garanterat dem timlön. Det är mänskligt, att detta arbete, som
utförts under vintern, när det varit knappt om arbetstillfällen, inte alls har
bedrivits på det sätt och med det intresse från arbetarsidan, som säkerligen
hade förefunnits, därest ackordsprincipen hade tillämpats. Jag tror att ingen
skall bestrida, att det ligger nära till hands örn en arbetare följer minsta motståndets
lag och resonerar som så: kan jag få lyfta min dagspenning under en
längre tid, sa gör jag det, alldenstund arbetsgivaren, såsom här är fallet, vill
ha det pa det sättet. Jag tror att man i stället för att rikta anklagelser mot byggnadsfackförbunden
för denna blockad hellre borde tacka dem för att de gjort
slut på det elände, som förekommit där nere, och sökt åstadkomma en annan
ordning. Det är ju dock så. att det är statens pengar som förbrukas, och detta
är en sak som vi alla borde vara intresserade för.

Då det nu säges, att det icke finnes några möjligheter att få jordbrukets
byggnadsfraga löst sa länge dessa orättfärdiga förhållanden existera på arbetsmarknaden,
tror jag det är en sanning till allra högst 10 procent och
knappt det. Jag skall belysa detta genom ett exempel, som drogs fram förra
gången byggnadsarbetarnas lönefråga diskuterades och som finnes refererat
i kammarens protokoll. Det gällde en ekonomibyggnad för jordbruket, en ladugård,
som uppfördes av Jönköpings stael och som skulle kosta 160,000 kronor
plus ytterligare 20,000, som Jönköpings stad tillskjutit i form av virke.
Den slutgiltiga kostnaden skulle alltså ligga vid 180,000 kronor. Vid detta
bygge hade träarbetena betingat en kostnad av 18,106 kronor, varav 6,408
kronor i ackordsöverskott och 11.698 kronor i timlön. Nu sade godsägare
Liedberg att han kunde vara med örn att ackordet fick ge 30 procent utöver
timlönen, vilket han ansag skäligt — häri kunde till och med gå så långt att
han kunde vara med om 50 procent. I det angivna fallet skulle dessa 30 procent
betyda, att byggnadsträarbetarna i stället för 6,408 kronor i överskott
skulle lia fatt 3,509 kronor. Detta skulle alltså utgöra en besparing på 2,898
kronor^ i kostnaderna för denna byggnad. Är det någon i denna kammare som
vill stå upp och påstå, att jordbrukets byggnadsfråga vore löst, därest man
skulle gå med på godsägare Liedbergs förslag och man skulle få priset på en
byggnad som kostade 180,000 kronor sänkt med omkring 3,000 kronor? Jag
tror att ingen vill ta ansvaret för ett sådant påstående. Detta gällde alltså
träarbetarna, men örn vi utgå ifrån, att man skulle kunna reducera arbetslönerna
med 3,000 kronor för murarna och grovarbetarna, som i detta fall
uppburit ungefär samma belopp i ackordsöverskott, har man skrapat ihop

6.000 kronor, som man skulle kunna reducera kostnaderna för denna ladugårdsbyggnad
med. Jag tror ändå inte att någon vill påstå, att jordbrukets
byggnadsfråga vore löst med att man kunde bygga en dylik byggnad för

174.000 kronor i stället för 180,000 kronor.

Jag är livligt medveten om att varken en industriarbetare eller en jordbru -

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

Färe har möjlighet att få sin bostadsfråga eller sin byggnadsfråga löst med
nuvarande byggnadskostnader. Men man befordrar inte möjligheterna att skapa
en verklig opinion, som kan skapa fram en annan ordning på detta område,
genom att bara backa ner på arbetslönerna. Ty örn herrarna vilja vara objektiva
och se efter, huru stor del arbetslönerna verkligen utgöra för hela kostnaden
för ett bygge, skola ni finna, att det inte är så, att jordbrukets byggnadsfråga
ordnas, även om man klipper bort hela arbetslönen. De övriga kostnaderna
uppgå ändå till så pass stora belopp, att byggnads frågan inte är löst,
därför att man ruckar på arbetslönerna.

Jag skulle vilja sluta med att nämna ett litet exempel på huru man på
annat håll kan reducera kostnaden för ett bygge. Vid ett av Svenska riksbyggens
byggnadsföretag i Västerås infordrades i vanlig ordning anbud på
sanitetsinstallationer. Ingen firma i staden kom med ett lägre anbud än 47,000
kronor. Det förhåller sig naturligtvis så, att deras sammanslutning fastställt
en viss summa, som ingen får gå under. De herrar, som utbjödo arbetet på
entreprenad, ansågo att priset var för högt och vände sig i stället till Fackföreningarnas
byggnadsproduktion här i Stockholm. Detta företag räknade
på samma arbete och begärde 32,000 kronor, fick arbetet, utförde det och
klarade sig på entreprenaden. Det var 15,000 kronor på ett bräde, som kunde
räddas åt produktionen. Jag anser, att örn man vill se mera objektivt på saken
ooh sluta med att enbart stirra sig blind på arbetslönerna, kan man befordra
en diskussion i frågan, som kan göra det möjligt att verkligen slå ned på
områden, där det går att taga någonting och där man kan uppnå något resultat.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Det har i denna debatt efterlysts den
utredning, som pågått beträffande landsbj^gdens byggnadsfrågor. Jag har rätt
att här nämna, att denna utrednings arbetsresultat i dag kommer att redovisas
till socialministern, och att vi, efter det den blir offentliggjord, säkerligen
komma att stå på en bättre grund, när vi diskutera dessa saker, än vad vi
hittills haft. Jag tror också att man då skall finna, att lösandet av dessa frågor
icke endast är ett jordbrukarintresse utan en tvingande social nödvändighet,
där alla goda krafter böra samverka för att uppnå väsentliga resultat. Jag tror
inte att man når sådana resultat, om man, när det gäller att skapa någonting,
utgår från sådana synpunkter, som herr Andersson i Malmö gjorde sig till tolk
för. när han förklarade att man på landsbygden alltför ensidigt ser på denna
sak för att kunna träffa en ordentlig överenskommelse. Jag tror att man på
landsbygden inom jordbrukarnas led är minst sagt lika beredd att nå resultat
och träffa överenskommelser som man är på den motsatta sidan.

Herr Lif har i sitt anförande gjort gällande att det undantag beträffande
byggnader för jordbrukets behov, som träffats i avtalet av den 8 juni 1941,
inte längre skulle vara giltigt, ty i och med att de förhandlingar, som fördes
i december 1941, inte ledde till några, resultat, skulle den protokollsanteckning,
som förekom i avtalet, vara utan verkan.

Jag skall här tillåta mig att läsa upp punkt VIII i denna protokollsanteckning,
som lyder: »Med hänsyn till de önskemål, som uttalats om en bättre anpassning
av byggnadsvillkoren på landsbygden till jordbrukets speciella förhållanden
och anspråk, och då en mera ingående prövning av denna fråga bör
komma till stånd genom förhandlingar mellan de i frågan mest representativa
parterna å arbetsgivarsidan och de tre byggnadsfackförbunden, enas parterna i
här föreslagna avtal, i avvaktan på sådana förhandlingar i frågan, att avtalet
icke skall omfatta byggnadsarbete för jordbrukets behov. Utan avseende härå
skall avtalet gälla byggnadsarbete inom område för fastställd stadsplan eller

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

byggnadsplan ävensom byggnad av industriell karaktär, exempelvis mejeri,
slakthus, lagerbyggnad e. d.

Medföra ovannämnda förhandlingar mellan de i frågan mest representativa
parterna överenskommelse örn särskilda tim- eller ackordslöner för visst byggnadsarbete
på landsbygden, blir överenskommelsen i denna del normerande för
parterna i här föreslagna avtal. I den mån avtalet sålunda kompletteras, upphör
i första stycket angivet provisorium att gälla.»

Jag må ju säga att det är egendomligt att denna formulering skall kunna
tolkas på det sätt, att i och med att höstens förhandlingar avbrötos skulle
denna protokollsanteckning satts ur gällande kraft. Skulle denna tolkning vara
riktig, skulle det förvåna mig mycket, och jag skulle därjämte vara mycket
förvånad, örn regeringen hade accepterat herr Lifs tolkning i denna fråga.
Jag förutsätter nämligen att om det hade varit på det sätt, som herr Lif gör
gällande, skulle förhållandena inte fått utveckla sig på sätt, som de gjort.

Herr Lif har, när han var inne på förhållandena vid Tommarps kungsgård,
helt allmänt förklarat, att jordbrukarna borde tacka byggnadsarbetarförbunden
för de åtgärder, som ha vidtagits. Jag skall inte nu ingå på förhållandena vid
Tommarp i större utsträckning, än att jag tillåter mig att säga att, örn det
funnes anledning för jordbrukarna att tacka för sådana åtgärder, skulle det
väl vara lämpligt, att herr Lif vände sig till de representanter för jordbruket,
som äro tillfinnandes inom hans eget parti. Det förefaller nämligen av vad
som skett på senare tid, som örn man inte ens där, där man står herr Lif närmast,
är riktigt beredd att acceptera förbundens åtgärder med den rätta tacksamheten.

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Jag vill endast understryka, att
vi alla äro intresserade av att byggenskap kommer till stånd både på landsbygden
och i städerna. Då det gäller frågan örn orsaken till att det inte
byggs, synes man här vilja göra gällande, att det huvudsakligen är byggnadsarbetarnas
löner, som stå hindrande i vägen. Beträffande talet örn ackordsoeh
mätningsförfarande vill jag endast upplysa, att detta icke gäller för alla
län. Inom det län, där jag bor, nämligen Uppsala län, har jag icke någon
vetskap örn att man från byggnadsarbetarnas sida har tillämpat ackords- och
mätningsförfarande på jordbruksfastigheter. Där har man i stället tillämpat
timlönssystemet.

Jag gjorde 1937 en undersökning av bostäderna i tolv av Uppsala läns socknar,
och jag granskade speciellt lantarbetarnas och torparnas bostäder. Jag
kan visserligen säga att det på en del håll var ganska goda bostäder, men
nian hittade också, mycket dåliga för att inte säga urusla bostäder. Vid dem
tiden var timförtjänsten för byggnadsarbetarna omkring Uppsala och i de
socknar, som jag undersökte, 60—65 öre, och man arbetade på en del håll
ända upp till 10 timmar per dag. Jag vill då säga, att örn nu orsaken till att
det inte byggs skulle vara de höga arbetskostnaderna, skulle man väl i varje
fall vid den tidpunkten, nämligen 1937, ha sett till att man åtminstone hade
byggt örn de dåliga lantarbetare- och torparboställen, som funnos. Det var
vid denna undersökning tydligt, att örn man exempelvis gick upp i skogarna
och besökte de torp, som lågo så avlägset på de större jordegendomarna, att
jordägaren säkerligen räknat med att ingen människa skulle komma dit och
inspektera, visade det sig att byggenskapen där var sådan, att den helt enkelt
inte kan beskrivas.

Jag vill därför säga att när man i denna, fråga endast diskuterar byggnadsarbetarnas
löner, tror jag att man vill skyla över det verkliga syftet med denna
diskussion. Jag tror nämligen att syftet med attacken mot byggnadsarbetarna

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

är att söka överskymma det faktiska förhållandet, nämligen att det är många
jordbrukare här i vårt land — åtminstone är det så i det län, varifrån jag
är -— som sakna vilja till att bygga. Nu har man ansett sig ha fått en anledning
att haka sig fast just vid dessa byggnadsarbetarlöner, och därmed söker man
motivera, varför man icke bygger om. Jag tror därför att vi i diskussionen örn
byggnadsfrågan borde försöka föra in alla de orsaker, som medföra att byggnadskostnaderna
ha stigit. Jag skulle vilja säga, att även örn vi i dag skulle
sänka byggnadsarbetarnas löner, tror jag knappast att byggenskapen på grund
därav skulle öka på landsbygden. Om man skulle vara radikal i denna fråga,
skulle man även vilja säga, att det kanske behövs en byggnadsplikt. Jag tror
dock att man knappast skulle kunna vara med härpå.

Jag vill till sist säga, att dessa diskussioner skulle vara mera betjänta av
att man försökte att närmare granska även materielkostnader, tomtpriser o. dyl.,
som åtminstone för städernas vidkommande ha en mycket stor betydelse.

Häruti instämde herr Eriksson i Sandh;*.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag skall be att få foga några
kommentarer till en del uttalanden, som gjorts här i debatten.

Herr Lif hade tydligen fått den uppfattningen, att jag till varje pris ville
gå emot ett ackordsförfarande och att jag även lika energiskt påfordrade en
tvångslösning av denna fråga. Jag vill säga till herr Lif, att jag helst av allt
ser att man kan åstadkomma en uppgörelse på förhandlingens väg. Visar den
sig emellertid omöjlig, och fordrar man att jordbrukarna skola gå med på ett
avtal, som de i alla händelser i framtiden icke kunna gå i land med, måste jag
liksom herr statsrådet säga, att under sådana förhållanden blir det mycket fort
icke endast ett jordbrukarintresse utan ett samhällsintresse att söka få en uppgörelse
till stånd. Jag tror att socialministern och hela regeringen hade klart
för sig, när den stora byggnadsarbetarkonflikten uppstod för några år sedan,
vilka samhällsvärden som då stodo på spel.

Jag vänder mig inte alls mot ackordsförfarandet som sådant, örn man uppgör
ackordsprislistorna så, att de på något sätt svara mot förhållandena på landsbygden.
Jag har emellertid själv fått erfara, att man börjat tillämpa ackordsprislistor,
som äro omöjliga. Det går icke att följa en ackordsprislista uppgjord
för bostadsbyggen i städerna vid exempelvis taktäckning av stora ekonomibyggnader
på landsbygden. Ett dylikt förfarande medförde på min gård ett
resultat, som t. o. m. byggnadsträarbetarfackföreningens egen ordförande fann
fullständigt orimligt. Denne gav mig, när han tydligen med ganska stor olust
meddelade mig resultatet av uppmätningen, den motiveringen, att denna, ackordsprislista
naturligtvis var uppgjord för helt andra förhållanden än jordy
bruket, Jag ber dessutom att få erinra om vad jag tidigare framhållit här i
kammaren, nämligen hurusom det är omöjligt för landsbygden att följa den
strikta uppdelning mellan olika yrkesgrupper, som fackorganisationerna fordra.
Man kan exempelvis bli tvingad att för ett helt litet reparationsarbete anskaffa
ett flertal olika hantverkare, som enbart i tidsersättning och resekostnader för
att komma till arbetsplatsen medföra en sådan kostnadsökning, att vederbörande
icke kan låta utföra reparationen. På detta område borde man, örn man ginge
till ett fördomsfritt resonemang, kunna åstadkomma en vettig lösning.

Herr Lif och möjligen även någon annan talare nämnde, att man nere i Tommarp
dock gått med på att murarna skulle få 50 procent utöver den avtalsenliga
timlönen, och undrade hur detta kunde ha motiverats. Enligt vad jag vet
har det motiverats med att murarna endast ha använts för att utföra mindre
och rent tillfälliga arbeten, d. v. s. arbeten, som endast sysselsatte dem för ett

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

par dagar eller i varje fall för en mycket kort tid. De andra byggnadsarbetarna
däremot ha haft ett mera stadigvarande arbete. Därmed vill jag inte ha sagt
att jag betraktar domänverkets eftergift på den punkten som så särskilt klok.

Den närmast föregående talaren, herr Lundberg i Uppsala, försökte leda in
debatten på ett helt annat område genom att komma med en så enkel motivering''
som att den diskussion, som förts i denna fråga, endast är till för att överskyla
mångå jordbrukares ovillighet till att bygga och överhuvud taget vidta
åtgärder för att förbättra bostadsförhållandena. Jag tror aldrig att herr Lundberg
menat att lägga något större allvar i ett sådant uttalande. Gör han det,
måste jag säga att han tillgriper medel i diskussionen, som äro föga aktningsvärda.
Den som i egnahemsnämnderna fått del av vilka stora arbeten, som f. n.
pågå beträffande bostadssaneringen på landsbygden, men som också sett vilka
stora svårigheter, som förefinnas, tror jag har ali anledning att hysa en annan
uppfattning än herr Lundberg. Därmed har jag emellertid inte sagt att det inte
skulle finnas jordbrukare, som icke känt sitt ansvar och som inte sökt att göra
vad de lämpligen borde göra. Dessa sistnämnda skola dock hållas efter i en
annan ordning.

Jag skall inte uppta kammarens tid med något långt resonemang, utan jag
skall begränsa mig till att säga några ord i anslutning till hem statsrådets anförande.
Herr statsrådet säger, att det finns en domänstyrelse, som skall lia
hand örn och sköta domänverkets byggnadsfrågor. Detta känner jag till, och
jag tycker också att domänstyrelsen försökt att sköta dessa på ett ganska tillfredsställande
sätt. Jag har inte heller hört någon gensaga från statsrådet på
den punkten. Jag vill till sist livligt instämma i herr statsrådets uttalande,
att denna fråga inte endast är en jordbrukarfråga utan en allvarlig sak som
berör hela samhället. Jag tror att detta är den riktiga beteckningen på denna
fråga.

Herr Liedberg: Herr talman! Kammaren torde så pass väl känna min uppfattning
i dessa frågor, att jag knappast hade behövt begära ordet, om inte
herr Lif speciellt apostroferat mig i någon sorts citat. Eftersom jag ändå av
detta skäl begärt ordet, må det tillåtas mig att även något beröra vad herr
Andersson i Malmö sade.

Herr Andersson i Malmö tvivlade på att det hade blivit så mycket billigare,
örn domänverket i detta fall hade kunnat utföra arbetet i egen regi, och i varje
fall så mycket billigare, som verket räknat med. Jag kan upplysa herr Andersson
örn att domänverket i en mångfald fall har låtit verkställa mätning
på redan färdigställda byggnader, som uppförts i dess regi och efter dess vanliga
byggnadsmetoder. Sedan har man rent experimentellt verkställt mätning
för att se vad det hade kostat, örn det hade byggts enligt det s. k. avtalet. Då
har man kommit fram till siffror, som visa att domänverket har ganska väl reda
på sig i den vägen. Jag tror för den skull att herr Andersson inte behöver
hysa så stora tvivelsmål på den punkten.

Både herr Andersson och herr Lif ha vidare uttalat, att det ju här föreligger
ett avtal. Sålunda skulle såväl det uttalande, vilket statsrådet gjorde i propositionen,
som det statsutskottet gjorde i sitt utlåtande i fjol hänföra sig till ett
helt annat läge än det som i närvarande stund råder. Dessa uttalanden hänförde
sig med andra ord till det läge, då det verkligen var avtalslöst, medan man nu
hade ett avtal. Jag kan emellertid inte underlåta att säga — och det har kanske
redan sagts under denna debatt —- att det fortfarande är avtalslöst för
landsbygdens del. Det är t. o. m. uttryckligen avtalslöst. Det avtal, som är slutet
mellan de stora parterna, byggnadsindustriförbundet samt de olika bygg -

Tisdagen dea 16 juni 1942.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

padsfackförbunden, avser icke byggnader för jordbrukets behov. Jag skulle
vilja tillägga att detta borde, ja säkert även torde herrarna ha reda på.

Det går ju så lätt att säga att man här skulle vilja förmena byggnadsarbetarnas
fackförbund rätten att förhandla. Ett dylikt talesätt kan ju låta bra, och det
verkar som örn det här begicks en stor orätt. Den ena sidan vill ensidigt dekretera,
och den lagenliga rätt att förhandla, som organisationerna här i landet ha,
skulle förmenas byggnadsfacken. Det torde inte vara någon här i kammaren,
som inte vet vilka rikliga tillfällen till förhandlingar, som här ha funnits och
utnyttjats ehuru tyvärr utan resultat! Förhandlingarna ha, örn jag minns rätt,
pågått från någon gång i juni 1941 till december samma år men utan möjlighet
att komma till något resultat. Vem skall man då beskylla för att ensidigt
dekretera sina villkor? Detta överlämnar jag åt kammarens eget omdöme att
besvara. Jag vill emellertid erinra både herr Lif och andra örn att det funnits
andra fall — och kammaren torde utan vidare veta vad jag tänker på — då
också efter långvariga förhandlingar mellan parterna ingen överenskommelse
kom till stånd. Vad hände då? Jo, då sade staten ifrån att så och så skall det
vara. Den gången gällde det nämligen en livsviktig produktion, och det gällde
den gången även arbetslönerna för denna produktion, och det gällde arbetstvånget.
Då var det parti, som herrar Lif och Andersson i Malmö företräda,
ense med övriga partier att gilla statens uppträdande. Jag gillade det själv och
många med mig, därför att vi ansågo att statsnyttan och allmännyttan i ett
sådant läge måste gå före den enskilde och gruppen, örn de råkat i en olöslig
konflikt med varandra. Men vad är det nu som händer?

Vi ha diskuterat detta förut. Örn man nu skulle bli nödsakad att tillgripa en
tvångslösning, vartill man enligt min mening ingalunda i och för sig bör sträva,
ty frivillighetens väg är bättre, har man frågat, var det egentligen skall byggas.
Härtill vill jag svara, att det skall byggas vid Tommarps kungsgård! Där
ha vi ett exempel, men vi kunna nog få fram flera. Vi behöva inte alls sakna
objekt för ett förfarande, som, om det till sist behövs, kan och bör drabba den
ena gruppen likaväl som den andra. I annat fall måste jag säga, att vi jordbrukare
i det långa loppet måste få en mycket egendomlig uppfattning örn
statsmakternas pretentioner och krav på den ena och den andra gruppen i detta
samhälle. Jag vill emellertid upprepa, att jag hör till dem, som anse, att om
överenskommelse kan vinnas på frivillighetens väg, alltså genom förhandlingar,
är detta vida att föredra. Härför fordras dock att det även finns god vilja till
överenskommelse, örn det skall kunna bli någonting av det hela.

Herr Lifs citat rörde sig örn något uttalande, som jag hade gjort i en tidigare
debatt rörande ackordssatsernas skälighet. Jag minns mycket väl att jag
ungefärligen förklarade, att vad en arbetare i allmänhet torde kunna uträtta utöver
ett skäligt arbete för en vanlig timlön, torde rent fysiskt sett ligga på
någonting sådant som 25—30 %. Detta lia ganska omfattande undersökningar
visat, och hade vi kommit fram till ett avtalstillstånd med ackordssatser, som
hade utfallit med ackordsförtjänster på 25—30 /, tror jag för min personliga
del att vi hade varit ganska nära den s. k. sanningen. Alla dessa ackordsförtjänster,
som vi så många gånger ha debatterat bär och som utfallit med som
regel 50, 00, 70 och 80 %, i en del fall t. o. m. 100, 120, 130 ja t. o. m. 200
och 300 %, äro ju uppenbart orimliga. Hade vi i stället i allmänhet kommit fram
till ett avtal, som vid en statistisk bearbetning hade givit resultat kring detta
procenttal örn 25—30 %, tror jag att man faktiskt kommit fram till ett tillfredsställande
tillstånd.

Det är så typiskt för vissa herrars sätt att argumentera att man tar fram ett
exempel, som nyss nämndes, örn ett bygge, som går på 180,000 kronor, och säger
att skillnaden mellan 30 och 00 % ackord beträffande träarbetarna endast gör

Andra kammarens protokoll 1DJ/S. Nr 2

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

.3.000 kronor. Sedan frågar man, är det någon här i kammaren, som tror att
.skillnaden mellan 177,000 och 180,000 kronor i kostnad för ett sådant bs-gge
är av avgörande betydelse för landsbygdens del. Detta resonemang är fullkomligt
typiskt. Jag har hört den sortens argumentering så många gånger förut,
att jag inte är förvånad över att få höra den i dag och kanske även i framtiden.
Man glömmer alldeles att redogöra för i detta fall hur stor del ifrågavarande
träarbeten haft av det hela. Herr Lif försökte visserligen vidare utan någon
som helst bevisning inge oss den föreställningen att även murarlönerna fördyrat
arbetet med endast 3.000 kronor, men vi måste i sådant fall ha reda på vad murarlönerna
överhuvud taget gingo till vid detta hygge på 180,000 kronor. Herr
Lif torde också veta att det finns många byggen, som inte kosta 180,000 kronor,
och Jönköpings stad kan bygga betydligt dyrbarare hus och med en dyrbarare
inredning än ett genomsnittligt jordbruk kan bära. Jag kan som exempel
taga, att ett hus, dyrbart utfört, kostar 180,000 kronor och att de efter vår
mening oskäliga ackorden vid ett sådant bygge uppgå till låt oss säga 10,000
kronor. Jag anför denna siffra enbart som exempel utan att därmed ange, örn
den är riktig eller ej. Sedan kan vi ha ett annat hus, som fyller samma funktion
men som utförts på annat sätt, av billigare material, så att det icke kostar mer
än låt oss säga 90,000 kronor. Det är då ingenting som hindrar, att ackordsöverskottet
på 90,000 kronorshuset kan bli ungefär lika stort, och då betyder
det något och betyder mycket mer än i herr Lifs exempel. Jag menar, att om
vi överhuvud taget skola taga exempel, så måste vi penetrera dem ordentligt
och lägga fram alla fakta örn dessa exempel och icke komma och tala om 3,000
kronor på ett 180,000 kronorsbygge, som örn det vore den reella innebörden
i landsbygdens klagan.

Jag vill till detta endast lägga, att här ha dragits så många exempel och
herrarna ha fått erbjudande om att få ytterligare så många exempel ni vilja ha
— hela buntar med av edra egna mätningsmän kvitterade listor, som visa ackord
av oskälig storleksordning — att jag tycker att det till slut borde vara tämligen
meningslöst av er att som nu vid varje tillfälle, då denna fråga förekommer
i första eller i andra kammaren, bara säga, att så är det icke. Tror man verkligen,
att sådant går i svenska folket? Tror man icke, att åtminstone den del av
.svenska folket, som intresserar sig för denna sak. någorlunda tar reda på de
verkliga fakta? Tror man, att man genom att i tidningarna hota den, som har
en annan uppfattning, förvillar svenska folkets omdöme? Eller tror man, att
svenska folket fullständigt underkänner den byggnadskostnadsutredning, som
gjordes för endast två år sedan och i vilken även landsorganisationen var företrädd?
Jag känner icke till resultatet av den nya enligt förljudande avslutade
utredningen, men det skulle storligen förvåna mig, örn den icke kommer att understryka
ungefär samma synpunkter, som här lia gjorts gällande. Allt detta
bryr man sig icke örn. Så fort en representant för byggnadsfacket stiger upp
i denna debatt, är det, som örn ingenting hade hänt och som om ingenting vore
sant av allt, som är sagt eller bevisat.

Jag skall icke mycket uppehålla mig vid herr Lundberg i Uppsala. Han anförde
ju en mycket enkel bevisning örn att det nu var förhållandevis billigt att
bygga på den uppländska landsbygden men att örn det blev dyrare, så skulle
det byggas mera. Jag vill endast säga honom, att örn han kommer med sådana
påståenden som att det verkliga syftet med denna aktion från landsbygdens
sida vore att söka komma ifrån byggenskap, så gör han sig skyldig till en mycket
grov förvanskning och en mycket stor orättvisa.

Herr Thorell: Herr talman! Jag skulle icke ha begärt ordet i denna debatt,
örn icke herr Lundberg i Uppsala hade hållit sitt verklighetsfrämmande an -

Tisdagen den 16 juni 1S42.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

förande. Herr Lundberg talade om att han hade undersökt förhållandena på
landsbygden kring Uppsala, och han hade därvid kommit till det slutresultatet,
att det fanns en mängd jordbrukare, som icke ville bygga. Men, herr Lundberg,
denna undersökning måste väl ha varit föga grundlig, eftersom herr Lundberg
därvid1 icke har träffat på en annan kategori av jordbrukare, nämligeu
de som ha saknat ekonomisk förmåga att bygga på grund av de synnerligen
höga kostnader, som byggenskap nu medför.

Herr Lundberg i Uppsala snuddade också vid en annan sak, som nog lekt
honom ganska varmt i hågen, fastän han icke vågade sjunga ut riktigt med
vad han menade. Han sade, att man möjligen måste tänka sig att införa tvång
att bygga. Herr Lundberg är icke den förste, som varit inne på den tanken, ty
som vi veta voro de, som deltogo i arbetet på utformandet av förslaget till ny
arrendelag, inne på precis samma sak. Den sak, som herr Lundberg här snuddade
vid, är alltså icke alldeles ny. Det kanske man kommer att våga sig på,
men man har synnerligen svårt att våga göra något för att få fram rimliga
byggnadskostnader när det gäller arbetarparten.

Till slut kom herr Lundberg i Uppsala med det påståendet, att även örn
byggnadsarbetarnas löner sänktes, skulle ändå icke någon vidare byggnadsverksamhet
komma i gång. Jo, herr Lundberg. Vet inte herr Lundberg, att det
finns en annan mycket kraftig organisation, R. L. F., som bestämt i sin press
och på möten tillråder sina medlemmar och andra jordbrukare att under inga
förhållanden sätta i gång med byggen, så länge man icke fått en rimlig uppgörelse
med byggnadsarbetarna? Det är en maktfaktor, herr Lundberg, som
så småningom kanske icke blir mindre att räkna med än byggnadsarbetarna.
Jag beklagar, att utvecklingen synes gå därhän, att vi väl knappast, om det
icke blir någon ändring hos den andra parten, kunna undgå att få en strid på
kniven, som kommer att medföra, att samhället i övrigt får lida. Jag är icke
alldeles säker på att det blir de, som nu halsstarrigt vidhålla sin ståndpunkt,
som då få anledning att känna sig belåtna med utgången av en sådan strid.
Jag beklagar livligt, om den skulle komma, och jag hoppas, att herr Lundberg
vill resonera med sina kommittenter, så att det kan bli möjligt att få
en rimlig överenskommelse till stånd, gärna för mig innehållande ackord, men
ackord, som lämpa sig, såsom så många gånger tidigare här har framhållits, för
landsbygdens förhållanden.

Herr Lif erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag har med intresse avlyssnat herr Ledbergs anförande. Det tog fasta på
de 25 å 30 procent, som jag talade om, och visade samma resultat, som jag
hade anfört. Det kan man icke trolla bort med att säga att ett dyrt hus kanske
kostar 180.000 kronor, medan samma hus billigt utfört kostar 90,000 kronor,
och att det blir lika höga ackordsöverskott i båda fallen. Det förutsätter val
i så fall, att man har en prislista för det bygge, som kostar 180,000 kronor, och
en annan prislista för det bygge, som kostar 90.000 kronor, och att dessa äro
avpassade så. att. det blir samma överskott oavsett under vilka förhållanden
man har byggt. Nu tror jag, att den, som förstår sig litet på byggnadsarbete,
vet att örn man exempelvis skall sätta en form, när det är 30 grader kallt på
vintern, eller skall sätta formen, när det är 15 grader varmt på sommaren, så
går det icke att uppnå samma ackordsprocent, när ackordspriset i båda fallen
är lika. Har man en grund, som är vattnig och besvärlig, går det saktare att
göra formen än örn man har cn torr och fin grund. Skall man bygga ett hus
på vintern eller hösten, när det är regnigt och svårt och virket är isigt, så går
det saktare än örn man bygger under en annan årstid. Detta borde ju vara klart
för vem sorn helst.

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

Om nu herr Liedberg vill ha prislistor, som skulle vara så avpassade, att de
äro olika för olika stora hus, varför kunde då icke den part, som företrädde
jordbrukarna vid de förhandlingar som fördes avseende jordbruksbyggnader,
komma med något som helst förslag vare sig till nya prislistor eller till ändringar
i de prislistor, som finnas? Det gjorde man nämligen icke.

När man sedan säger, att vi äro ute i aktion för att få svenska folket med
på de linjer, som vi företräda, så tror jag det är minst lika verklighetsfrämmande
av jordbrukarna att tro, att svenska folket skulle kunna övertygas av
de argument, som man här oupphörligen drar fram. Jag tror, att byggnadsarbetarna
ha större förutsättningar att få fakta att gälla och att få svenska
folket att förstå det.

Herr Liedberg, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Lif tycks icke veta eller låtsas icke veta, att det
när man bjTgger ett hus kan föreligga en himmelsvid skillnad i fråga örn materialkostnader
och inredningskostnader. vilket gör att ett bygge, utfört på
ungefär samma sätt med avseende å arbetsproceduren, kan sluta på avsevärt
olika totalkostnad. Det är ju en ganska självklar sak. och jag är ganska säker
på att herr Lif innerst inne också känner väl till det.

Herr Lif behöver knappast tala örn för någon här i kammaren, att det går
sämre att bygga på vintern, när det fryser, än på våren, sommaren och hösten.
Det är tämligen onödigt att tynga protokollet med sådant.

Slutligen vill jag säga, att arbetsgivarparten har tvärtemot vad han sade
gärna varit med på förslag att åstadkomma rimliga ackordssatser. Arbetsgivarparten
har föreslagit, att byggenskapen skulle få fortsätta i fred och lugn
och att parterna under tiden —- det hade kanske redan varit slutfört, örn arbetarparten
velat vara med på saken — skulle göra de arbetsstudier m. m.,
som efter vårt förmenande voro nödvändiga för att få fram skäliga resultat.

Arbetsgivarna ha sålunda icke i princip motsatt sig skäliga ackord men ha
ansett, att en grundlig utredning vore nödvändig. Den part. som herr Lif företräder.
har emellertid avvisat varje förslag att komma fram till en skälig
ackordssättning.

Vidare yttrade:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag begärde ordet för att göra några
erinringar i anledning av herr Anderssons i Malmö anförande. Den omständigheten
att byggnadsfackföreningen icke gjorde upp utan blockerade vid
Tommarp berodde enligt herr Andersson i Malmö därpå, att man ville ha
»ordnade förhållanden på arbetsplatsen», och eftersom ett byggnadsavtal hade
slutits i fjol, så måste detta efterlevas i hela landet. När man nu icke tillämpade
det avtal, som då träffades, vid byggenskapen i Tommarp, så innebar
detta enligt herr Andersson i Malmö oordnade förhållanden.

I förbigående vill jag endast erinra örn vad herr statsrådet och chefen för
jordbruksdeprtementet tidigare också har erinrat om, nämligen att i fjolårets
byggnadsavtal fanns en klausul, enligt vilken jordbrukets byggnadsarbeten
skulle utföras enligt timlön till dess att ett separatavtal hade träffats för jordbruket.
Men herr Anderssons i Malmö nu och tidigare kategoriskt framförda
påstående örn att det i fjol träffade avtalet gäller både städer och landsbygd
står ju också i strid mot regeringens och närmast då socialministerns intentioner,
eftersom som bekant på hans initiativ förhandlingar åvägabragtes och sedermera,
då dessa förhandlingar icke ledde till resultat, den nu slutförda utredningen
igångsattes.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

Den av herr Andersson i Malmö brukade termen, att det blockerande förbundet
ville ha ordnade förhållanden, är ju en gammal bekant. Det är det
gamla vanliga uttryckssättet från dessa håll och det har tidigare brukats i
alla möjliga sammanhang. Så till exempel har det varit ganska vanligt sedan
rätt lång tid tillbaka, att när det har träffats fria avtal beträffande byggenskap
på landet, med vilka båda parter voro fullt tillfredsställda, har kommit
utskickade från fackföreningen och sagt ifrån, att fackföreningarnas avtalsnormer
skulle gälla. När parterna icke tillmötesgingo denna begäran, blockerade
och bojkottade man med den motiveringen, att man ville åstadkomma
ordnade förhållanden. Till byggen, där det icke förekommit några stridigheter
utan allt gått lugnt och bra, kommo dessa utomstående för att i ordningens
namn åstadkomma stagnation och oordning i det hela.

Herr Andersson i Malmö talade också om att fördyringen av byggnadskostnaderna
icke har berott på byggnadslönerna utan väsentligen på materielkostnaderna.
Detta kan gälla städernas byggenskap där det nu omdebatterade lönesystemet
varit rådande under flera årtionden, men det gäller icke för landsbygdens
byggenskap, därför att där ha de nu ifrågasatta ackordstarifferna och
lönenormerna icke tidigare tillämpats utan där ha gällt helt andra lönenormer.
När fackföreningarna nu med hot om blockad och bojkott kräva tillämpning
av i städerna gällande ackordstariffer också på landsbygden, så betyder det,
örn dessa tariffer skulle bli rådande, en mångdubbelt större fördyring av jordbrukets
byggnadskostnader än vad materielkostnaderna i och för sig kunna
åstadkomma. Det är ju också på det sättet, att materielkostnaderna ha icke
samma betydelse på landsbygden och ha aldrig haft det som i städerna, därför
att man i stor utsträckning har virke vid gårdarna och även en del annan
materiel.

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Yad jag med mitt anförande ville
understryka var, att det icke är nog med att diskutera arbetslönerna för att
kunna komma till rätta med de höga byggnadskostnaderna. Vad jag ville
framhålla var, dels att det måste finnas vilja att bygga, dels att den kritik,
som man riktar mot byggnadsarbetarna, även måste kompletteras med kritik
mot alla de orsaker, som förefinnas till att byggnadskostnaderna nu ha stigit,
som de ha gjort. Jag tror, att denna ensidighet, då man endast drar fram
byggnadsarbetarlönerna, måste helt enkelt föra till de slutsatser, som jag drog
i mitt föregående anförande.

När herr Liedberg förmenar, att det skulle föreligga ett likartat förhållande
i fråga om sockerbetsodlarna och byggnadsarbetarna, så vill jag säga, att
den diskussion, som vi hade i detta ämne för någon vecka sedan, mycket klart
och tydligt påvisade, att jämförelsen icke var riktig.

Jag har icke heller velat påstå, att om det skulle bli dyrare att bygga, så
skulle det byggas mera. Den slutsatsen tror jag knappast herr Liedberg kan
få ut ur mitt förra anförande. Vad jag velat resa mig emot var just den
ensidiga inställningen gentemot byggnadsarbetarna.

Herr Thorell ville beteckna mitt anförande såsom verklighetsfrämmande.
Jag vet mycket väl, att många sakna förmåga att bygga på landsbygden,
och jag vill på det livligaste beklaga, att så skall vara förhållandet. Det är
samma förhållande även i städerna. Det gäller sålunda här ett gemensamt
intresse. Till herr Thorell skulle jag emellertid vilja säga, att jag kan som
exempel anföra en gård, vilken jag skulle kunna namnge där man har råd
att betala 10,000 ä 15,000 kronor för hästar, som man skall ha på en travarbana.
men där man samtidigt i arbetarbostäderna kan få se ett elände, som
icke kan beskrivas. När nian påtalade detta, gav vederbörande godsägare ut -

Nr 24.

Tisdageu den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

tryck för den uppfattningen, att det var en privat angelägenhet för honom
hur bostäderna sago ut. När man ser sådant har man verkligen anledning
sätta i fråga, örn det alltid är bristande förmåga att bygga, eller örn det
icke också kan vara bristande vilja.

För någon tid sedan framhöll herr Thorell, att orsaken till de höga priserna
på bräder och byggnadsmateriel av skogsprodukter var rådande brist därpå.
Det är sant, att det kanske kan sägas förekomma brist, men man frågar sig,
örn det exempelvis kan vara berättigat att höja priset på bräder från 1 krona
till 2 kronor å 2 kronor 50 öre per kubikfot. Jag anser att man måste försöka
angripa alla orsaker till de höga byggnadskostnaderna och jag vidhåller
trots allt min uppfattning, att denna fråga icke har lagts upp med tanke på
att man skall bygga utan att det är andra syften, som här ligga bakom.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag vill först säga ett par ord till
herr Persson i Falla. Jag undrar, om många av landsbygdens representanter
skulle vilja underskriva hans påstående örn att stegringen i materielpriserna
icke skulle ha någon större betydelse i fråga om byggenskapen på landsbygden.
För min del tror jag, att stegringen i materielpriserna har lika stor betydelse
för byggenskapen på landsbygden som för byggenskapen på andra
håll.

Vidare vill jag erinra herr Persson i Falla örn att det blev intet specialavtal
för landsbygden under fjolåret. Förhandlingarna därom strandade, och
därför gäller det avtal, som i övrigt har träffats. På den punkten skulle jag
också vilja ge en liten replik till herr Liedberg, som såvitt jag uppfattade
honom rätt ville göra gällande, att det icke fanns något avtal i fråga om
byggenskapen på landsbygden. Landsbygdsentreprenörernas arbetsgivarförening
uppmanade i slutet av förra året, efter det förhandlingarna hade strandat,
landsbygdens byggmästare att säga upp befintliga avtal. Detta resulterade
enligt en facklig översikt i tidningen Arbetet för den 4 juni däri, att
377 byggmästare sade upp sina avtal men något över 2,100 byggmästare prolongerade
dem. Under sådana förhållanden kan man, såvitt jag kan förstå,
icke tala örn att det råder ett avtalslöst tillstånd på landsbygden utan det
finns verkligen avtal.

Sedan är det uteslutande nöjsamt att höra, att såväl herr statsrådet som
herr Skoglund i Doverstorp samt även herr Liedberg och kanske herr Persson
i Falla voro med örn att icke endast förhandla och träffa avtal frivilligt utan
att även den överenskommelse, som kan komma till stånd, i sig också skall
upptaga ackordsystemet. Jag tror nämligen, att ackordsystemet, där det tilllämpas,
är nyttigt och gagneligt både för arbetsgivare och arbetare. Jag vill
emellertid här göra den lilla reflexionen, att örn herrarna ha den meningen,
att ackordsystemet är det riktiga, och att man bör få in detta i avtalen, är
det väl också meningen, att detta ackordsystem skall tillämpas vid alla de
arbeten, där ackord gälla, och att de icke skola komma i fråga endast i de
fall, då arbetsgivaren vill det. Då blir det en ensidig tillämpning och en ensidig
överenskommelse, som — och det är jag tämligen säker på — arbetareparten
skall ha mycket svårt att gå med på.

Slutligen var herr Liedberg inne på frågan örn de höga ackordsförtjänsterna,
som vi hört så mycket talas om. Han säger, att vi på vår sida — vi som
vilja söka göra full rättvisa åt byggnadsarbetarna — använda oss av samma
argument som tidigare. Jag kan då till min glädje konstatera, att även herr
Liedberg använder sina gamla argument i denna debatt liksom i den föregående.
Jag skulle vilja råda herr Liedberg att, när det blir förhandlingar,
framlägga bevisen om för höga ackordsförtjänster inför förhandlarna för att

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

därigenom söka få en rättelse på den punkten. Jag är säger på att arbetarnas
delegera/de gärna äro med på överläggningar härom, örn man från motsidan
kan påvisa orimligt höga förtjänster. Jag tror, att det här icke är rätta platsen
att föra fram sådant.

Herr Liedberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag har icke uttryckt mig så som att det icke skulle finnas något
avtal på landsbygden, utan jag hav påstått, att det finns inga avtal rörande
byggenskap för jordbrukets behov, och detta vidhåller jag.

Vidare vill jag till herr Andersson i Malmö säga, att det material, som jag
byggt mina påståenden på, i den mån de då varit förebragta, i riklig måtto
förelagts motparten vid förhandlingsbordet. Det kan herr Andersson i Malmö
få bekräftelse på både av vår motpart och förlikningskommissionen. Jag är
tämligen övertygad örn att den nu avslutade utredningen icke kommer att jäva
påståendet om att material presterats.

Till slut vill jag blott säga, att jag tror, att både landsbygden och domänstyrelsen
komma att med tacksamhet mottaga statsrådets deklaration i dag.

Sedan herr förste vice talmannen härefter övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade:

Herr Thorell: Herr talman! Herr Lundberg i Uppsala tog fram ett exempel,
där en godsägare förklarade, att det var hans privatsak, om han ville bygga
om dåliga bostäder för sina arbetare eller icke. Det har denne godsägare fullkomligt
fel uti, och jag skulle icke på något sätt, herr Lundberg i Uppsala,
vilja försvara en man som denne. Jag har i egenskap av hälsovårdsnämndens
ordförande i min hemkommun varit med om sådana fall, men då togo vi lagen
till hjälp, vilket vi haft möjlighet till. Varför gör ni icke detsamma där borta?
Vi ha endast dekreterat, att dessa hus icke längre få användas till bostäder,
och följaktligen bli vederbörande tvungna att bygga, eftersom det måste finnas
något nytt i stället. Det är sålunda ett undantagsfall, som herr Lundberg i
Uppsala kommit med, men sådana har man möjlighet att taga hand om — det
är en sak, som jag tidigare flera gånger talat örn och andra ha även gjort det
— men däremot ha vi icke någon möjlighet i det fall, som vi nu debattera.

Sedan ställde herr Lundberg i Uppsala en direkt fråga till mig, och det var
egentligen detta, som föranlett mig att på nytt begära ordet. Han frågade
nämligen: Är det riktigt, att priserna på bräder ökat från 1 krona till över
2 kronor under en viss tid? Ja, det blir en längre jämförelsetid än den, som jag
var inne på förra gången, då jag yttrade mig i en liknande debatt. Jag skall
icke upprepa vad jag då sade. Jag skall endast upplysa herr Lundberg i Uppsala,
som icke tycks lia så värst stor kännedom om denna fråga, att när ohyvlade
bräder — och byggnadsvirke överhuvud taget ■— kosta 1 krona per kubikfot
så kostade virket i fast mått på rot i våra trakter 5 å 6 kronor per kubikmeter.
och när det nu kostar över 2 kronor, har priset stigit till 13, 14, 15, upp
till 20 kronor per kubikmeter. Sedan lia vi också, såsom jag förra gången sade
och nu på nytt erinrar örn, det kända faktum, att jordbrukarna de senaste åren
fått så pass liten skörd, att de varit ytterst ohågade att köra timmer efter det
avtal, som träffats. Man har därför fått betala mera, och det har haft till följd,
att körningskostnaderna blivit mycket större. Härtill kommer, såsom herr
Lundberg i Uppsala känner till, att skogshuggarna fått en välbehövlig och stor
höjning i huggningspriset. Detta förklarar, att det är på det sätt, som herr
Lundberg alldeles riktigt poängterat.

Det är också en annan sak, att vi, som hålla på nied den näringen, i allmän -

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

het icke nu förtjäna mer än vi gjorde, när byggnadsvirket kostade 1 krona
per kubikfot. Det är således knappast möjligt att producera virket billigare
än nu är fallet. Det kan hända, att priset för ögonblicket blivit särskilt högt,
därför att det råder brist på torra varor, men när nysågade och torkade varor
komma i handeln, tror jag, att priset kommer att falla tillbaka på nytt.

Det kanske var nyttigt, att herr Lundberg framställde denna fråga, och jag
är glad, att jag kunnat lämna besked, då jag sysslar med dessa frågor i min
verksamhet.

Herr Lundell: Herr talman! Det är icke min avsikt att upptaga kammarens
tid med något längre yttrande. Jag blev emellertid uppkallad i anledning
av en föregående talare, herr Lundberg i Uppsala, när han sade, att det var
nödvändigt att justera icke enbart ackordstaxorna. Det är blott den punkten,
jag vill utlägga på ett annat sätt än herr Lundberg i Uppsala. Jag har nämligen
den uppfattningen, att det räcker icke med att justera blott ackordstaxorna,
för att det skall bli ett rimligt förhållande mellan jordbrukets byggnadskostnader
och jordbrukets räntabilitet. Det behövs också en rätt så väsentlig
höjning av priserna på jordbruksprodukter för att göra jordbruket till en
näring, som i räntabilitetsavseende är jämförbar med andra näringar, där det
alltså finnes en någorlunda motsvarighet mellan det investerade kapitalet och
avkastningen av detsamma.

Jag skall belysa dessa förhållanden med en liten tidningsnotis, som jag nyligen
fått mig tillskickad, tagen från Smålands Folkblad, vilken som bekant
icke är högertidning utan en socialdemokratisk tidning. Där står en uppgift
örn vad det kostar att bygga ladugårdar. Vi ha här ett exempel från Jönköping,
där staden nyligen uppfört en ladugård på Ekhagens gård för en kostnad av
cirka 180,000 kronor. Hela gården är taxerad till 220,000 kronor -—- alltså
före byggnadens uppförande får man väl tänka sig — varav 100,000 kronor
komma på skogen och 120,000 kronor på jorden. Ladugården kostar alltså
omkring 60,000 kronor mer än vad hela jordbruket varit taxeringsvärderat till.
Då frågar tidningen: hur mycket skall man behöva sänka byggnadsarbetarnas
löner, för att ett sådant ladugårdsbygge skall komma ned till ett ur t. ex. herr
von Helands synpunkt rimligt pris? Vi misstänka, fortsätter tidningen, att
även om man reducerar byggnadsarbetarnas löner med hälften skola ändock
herr von Heland och hans meningsfränder anse, att byggnadskostnaderna överstiga
jordbrukets räntabilitet.

Det är naturligtvis alldeles riktigt, att det icke går att sänka vare sig
byggnadsarbetarnas löner i avseende å ackordstaxorna eller materialprisen så
mycket, att kostnaden för en sådan byggnad kan rymmas inom det åsätta
jordbruksvärdet, 120,000 kronor. Om det kostar 180,000 kronor med där tilllämpade
ackordstaxor bara att bygga ladugården och man skulle behöva bebygga
gården helt och hållet med bostäder för arbetarna samt även för ägaren eller
arrendatorn, skulle kostnaderna komma att uppgå till åtminstone 300,000 kronor.
Skall det sedan vara något litet tillskottsvärde för själva jorden får man
väl räkna med en höjning av 50,000 kronor. Då kommer man upp till ett
jordbruksvärde av 350,000 kronor. Det är klart, att detta icke kan förräntas
med nuvarande priser på jordbrukets produkter. Det bör val icke vara så i en
normal näring, att örn byggnaderna kosta 300,000 kronor skall den omständigheten,
att jord hör till byggnaderna, sänka värdet på det hela, så att jorden
beräknas verka såsom ett minus på 50,000 kronor eller såsom ett minus på

150,000 kronor. Sådana förhållanden kunna icke finnas i en näring, örn den
skall existera för framtiden.

Jag menar alltså, att det räcker icke med att blott få byggnadsarbetarnas

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

ackordstaxor satta i ett rimligt förhållande till timlönerna, såsom det förekommer
inom andra fack. Det är dock en ofantligt viktig angelägenhet, att detta
blir utfört, och det kommer icke att bli någon frid på landsbygden, förrän ett
sådant missförhållande som nu råder blir rättat. Detta missförhållande bör
rättas till även för städerna, så att det blir ett naturligt förhållande mellan
ackordstaxor och timlöner även där. Det behöver icke vara olika taxor för
städerna och för landsbygden, såvida ej någon olikhet kan föranledas av olika
dyrort, så länge man har det systemet kvar. Principerna bör emellertid vara
desamma på båda hållen. — Det är klart, att om en rimlig ackordstaxa kommer
till stånd — det vill jag säga till herr Andersson i Malmö — bör den naturligtvis
tillämpas på alla nybyggnader och även på sådana större reparationer,
där en ackordstaxa rimligtvis kan tillämpas. Jag tror icke, att det skulle vara
lyckligt, örn arbetsgivarna skulle ha möjlighet att ensamma bestämma, huruvida
det vid ett visst arbete skall tillämpas ackordstaxa eller icke, utan det
bör ske efter de grunder, som fastställas i avtalet.

Såsom jag sagt räcker en lösning av denna fråga dock icke till för att göra.
jordbruksnäringen till en sund näring. Härför fordras nämligen en rätt väsentlig
höjning av de priser jordbrukarna få för sina produkter. Dock vill
jag betona, och jag har förut betonat det i denna kammare, att detta behöver
icke medföra en lika stor stegring av de priser, som konsumenterna få betala
för sina livsmedel. Det finns en rätt stor möjlighet att minska marginalen mellan
vad producenten får och vad konsumenten behöver betala.

Jag vill vid detta tillfälle icke säga mer då jag ett par gånger förut under
riksdagen lämnat utförligare redogörelser för min uppfattning örn byggnadskostnaderna
och särskilt landsbygdens byggnadskostnader.

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! När herr Thorell yttrade, att vi ha
möjlighet att med lagens hjälp komma till rätta, när det gäller lantarbetarnas
bostäder, skulle jag vilja säga till honom, att det är visserligen alldeles riktigt,
men jag vill erinra om, att denna möjlighet stått till vårt förfogande först efter
år 1935, då man ändrade hälsovårdsstadgan. Därest viljan, att göra något funnits,
skulle man väl ha kunnat bygga om dessa bostäder utan dessa hälsovårdsstadgans
paragrafer. Även på detta område kräves viljan att göra något, för
att möjligheterna skola kunna utnyttjas. Jag har blott velat erinra härom. Jag
tror knappast, att herr Thorell kan komma att ändra den saken.

Vad sedan beträffar den andra frågan om prisen på bräder o. dyl. säger herr
Thorell, att jordbrukarna nu icke tjänat mer än de gjorde, när virket var billigt.
Jag vill tillägga, att byggnadsarbetarna icke heller tjänat mera än under
förkrigstiden. Jag skulle dock vilja sätta i fråga, huruvida herr Thorells uppgifter
äro riktiga, ty när man, tar del av taxeringarna efter kristidens tillkomst,
förefaller det i varje fall, som örn jordbrukarna åtminstone skulle fått ökade inkomster
av jordbruket. Varifrån de kommit, det vet jag icke — ifrån jordbruket
eller skogsbruket eller från något annat håll ■— men faktum är, att inkomsterna
ha ökat ganska kraftigt.

Sedan vet jag mer än väl, att det kan vara svårt för en, del mindre jordbrukare
att ordna med sin byggenskap, men jag känner också till jordbrukare,
som börjat med två tomma händer, och som skött sin byggenskap mycket bra
och nu sitta och äga både gård och kapital, och de ha fått alltsammans från
jordbruket. Jag tror i varje fall, att detta klagande icke gäller alla jordbrukare,
och att man icke kan komma till rätta med frågan endast med detta.

Herr Thorell, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Det är tydligt, att det är mycket nyttigt för herr Lundberg i

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

Uppsala med en sådan här diskussion, ty han förefaller att ha bra litet reda
®å''juUri clet llgger ^err Lundberg frågade: hur kan det komma sig, att
jordbrukarna fått ökade inkomster, och varifrån ha de kommit? Örn herr Lundberg
haft att göra med taxeringar på landsbygden eller eljest tagit reda på
saken, innan han överhuvud taget yttrat sig örn landsbygdens förhållanden,
borde han val ha en liten smula reda på att vi varit tvungna att avverka mera
skog ali förut. Känner herr Lundberg icke så pass till saken, skall han icke
vara sa oförsiktig och ge sig in i en debatt som denna. Det förhåller sig nämligen,
pa det sättet, att vi fatt åläggande att, vare sig vi vilja eller icke, avverka
skog och detta ökar naturligtvis inkomsterna. Jag har ett par mindre gårdar,
där jag icke under tjugu år huggit något som helst, men nu är jag tvingad att
hugga ganska mycket. Så är förhållandet överallt, herr Lundberg. Det är nästan
litet genant av en riksdagsman att här i andra kammaren under en debatt
som denna fråga örn en sak, som är så allmänt känd.

Härpå yttrade:

Herr Isacsson: Herr talman! Man har ofta framhållit pressens stora betydelse,
så att det är ingenting nytt. Jag fick emellertid tillfälle att konstatera,
att detta påstående är riktigt. När jag hörde herr Lundells anförande, som han
till stor del tydligen byggt på en tidningsnotis, fick man nämligen belägg för
vad pressen i vissa fall kan betyda. Att det i detta fall var en socialdemokratisk
tidning, gör det ju ännu angenämare för mig att notera. Herr Lundell var
i varje fall i dag ärlig nog att utan omsvep erkänna, att denna notis i Smålands
Folkblad var riktig så till vida, att även örn man sänkte byggnadsarbetarnas
löner med ända till 50 procent, kommer man likväl icke med byggnadskostnaderna
så långt ned, att det investerade kapitalet förräntas. Det är välgörande att
efter denna ensidiga debatt och efter detta ensidiga gnäll över byggnadsarbetarnas
löner finna någon, som erkänner, att det finns andra faktorer, som spela in.

Jag kan kanske fa berika debatten, med ytterligare ett mycket kort exempel
utöver det av herr Lundell anförda. Det gäller här ett bygge i Malmö, men
icke någon lantbruksbyggnad. Alla intresserade parter, byggnadsföreningen
och arbetarna, gjorde mycket noggranna kalkyler rörande kostnaderna för detta
bygge och kommo till det resultatet, att om arbetarna vid detta bygge arbetat
gratis, alltså fullgjort hela husbygget gratis, skulle hyrorna kunnat sänkas
med 15 procent. Måhända herr Liedberg och andra, som jämt och samt gnata
över de omöjliga ackordslönerna på landsbygden, en vacker dag skulle finna,
att även örn det toges bort 50 eller 100 procent av arbetslönerna, kvarstå ändå
kostnader, som skulle göra bygget oräntabelt. Det bör vara ett observandum
för kritikerna i fortsättningen, att, när man skall kritisera dessa förhållanden,
icke glömma bort andra fakta, som spela in i kostnadsfördyrande riktning.

Herr Lundell: Herr talman! Jag vill säga till herr Isacsson, att han här
slår in öppna dörrar. Det är ingen som tror att enbart normaliserade ackordstaxor
skulle kunna göra en nybebyggd gård till ett räntabelt företag.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid till statsutskottet motionerna :

nr 428, av herr Gustafsson i Tenhult m. fl.;

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

nr 429 av herr Eriksson i Sandby m. fl.; samt

nr 430 av herrar Håstad och Janson i Frändesta; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 431 av herr Aqvist.

Vid härpå skedd föredragning av en av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.
avgiven motion, nr 432, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 339, med
förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m. hänvisades motionen, i vad
angick ändringar i förslaget till krigsfamiljebidragsförordning, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 16 och
17, statsutskottets utlåtanden nr 4, 173—184, 187 och 188, bevillningsutskottets
betänkanden nr 34—38, första lagutskottets utlåtande nr 53, andra lagutskottets
utlåtanden nr 38—-40, jordbruksutskottets utlåtande nr 53 samt tredje särskilda
utskottets utlåtanden nr 2, 4, 5 och 7.

§ 6-

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att andra kammaren ville besluta, att två gå tiger bordlagda
ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande
ordning, nämligen först tredje särskilda utskottets utlåtande nr 2 och därefter
statsutskottets utlåtanden nr 173 och nr 4, tredje särskilda utskottets utlåtanden
nr 4, 5 och 7, bevillningsutskottets betänkanden nr 34—36, första lagutskottets
utlåtande nr 53, konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 175—184, 187 och 188, andra lagutskottets utlåtanden
nr 38—40, jordbruksutskottets utlåtande nr 53, konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, statsutskottets utlåtande nr 174 samt bevillningsutskottets betänkanden
nr 37 och 38.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Hagberg i Malmö, nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 359, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 17 juni 1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet, m. m.;

herr Hallén, nr 434, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 349, med
förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.;

herr Nilsson i Göteborg m. fl., nr 435, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 349; ''

herr Lindén m. flnr 436, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 349; och

herr Lundell m. fl., nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 338,
angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Den fortsatta
utbyggnaden
och organisationen
av
landets försvarsbrafter,

m. m.

§ 9.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrift:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad anhåller örn ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare från
och med den 17 juni i och för resa till England.

Stockholm den. 15 juni 1942.

Sven Lundgren,

# Göteborg.

Denna anhållan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.20 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 17 juni.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

talmannen meddelade, att sedan herr Andersson i Rasjön vid kammarens
sammanträde den 3 innevarande juni med läkarintyg styrkt sig från och
med samma dag tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, herr
Andersson i Rasjön under gårdagen åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet motionen nr 433 av herr Hagberg i Malmö;

till behandling av lagutskott motionerna :

nr 434 av herr Hallén;

nr 435 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.; och

nr 436 av herr Lindén m. fl.; samt

till statsutskottet motionen nr 437 av herr Lundell m. fl.

§ 3.

Föredrogs tredje särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts propositioner nr 210 angående den fortsatta utbyggnaden och
organisationen av landets försvarskrafter samt nr 280 angående förläggningsort
för nytt kårartilleriregemente dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 mars 1942 dagtecknad proposition, nr 210, vilken överlämnats
till tredje särskilda utskottets behandling, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att besluta, att den fortsatta utbyggnaden och
organisationen av landets försvarskrafter under budgetåren 1942/43—1946/47

Onsdagen den 17 juni 1942 f. ra.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,

m. m. (Forts.)

skulle äga runi efter i huvudsak den plan, som av föredragande departementschefen
i anförande till statsrådsprotokollet angivits.

Kungl. Maj :t hade därefter i en den 8 maj 1942 dagtecknad proposition, nr
280, vilken jämväl överlämnats till behandling inom utskottet, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att besluta, att ett i propositionen nr 210 förordat
nytt kårartilleriregemente skulle förläggas till Kristinehamn.

I anledning av propositionen nr 210 hade inom riksdagen väckts ett flertal
motioner.

Utskottet hemställde,

1 :o) att riksdagen måtte besluta, att den fortsatta utbyggnaden och organisatiqnen
av landets försvarskrafter under budgetåren 1942/43—1946/47 skulle
äga rum efter i huvudsak den plan, som innefattades i Kungl. Maj :ts propositioner
nr 210 och 280, med de avvikelser därifrån, som av utskottet i motiveringen
angivits; samt

2 :o) att de i anledning av nyssnämnda propositioner i riksdagen väckta motionerna
— med undantag av motionerna I: 246 av herrar Nordenson och Sandström,
II: 325 av herr Kyling och fröken Andersson, II: 330 av herr Åqvist, i
vad motionen avsåge förläggningen av den nya centrala flygverkstaden,
II: 333 av herr Lindberg i Stockholm m. fl., II: 337 av herrar Lindberg i Stockholm
och Cruse, i vad motionen rörde lönegradsplacering för arbetsförman av
2. klass vid truppförband inom armén och för signalister vid flygflottiljer, samt
II: 339 av herr Lindberg i Stockholm m. fl., vilka motioner komme att upptagas
till behandling i annat sammanhang — skulle, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom utskottets hemställan under punkt l:o), av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

I fråga, örn olika delar av utskottets yttrande hade ett flertal, i det följande
delvis omförmälda reservationer avgivits.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Törnkvist, som yttrade: Herr talman! Med avseende å föredragningen
av tredje särskilda utskottets utlåtande nr 2 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först föredragas
i den ordning, vari de i utlåtandet förekomma, utskottets under de skilda avdelningarna
och underavdelningarna i motiveringsform gjorda uttalanden, vilka
därvid må kunna efter talmannens beprövande sammanföras i smärre grupper
och vilkas text icke må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att vid behandlingen av den del av utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att, sedan utlåtandet blivit på angivet sätt genomgånget, utskottets hemställan
föredrages punktvis.

Denna hemställan bifölls.

Avd. II. Allmänna synpunkter.

Beträffande denna del av utskottets yttrande hade reservationer avgivits

l:o) av herrar Andrén och Holmström;

2:o) av herrar Gränebo, von Heland. Knut Petersson, Svensson i Grönvik,

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

Bergvall och Hansson i Rubbestad. vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava annan, i reservationen angiven lydelse;

3:o) av herr Lindberg i Umeå.

Sedan utskottets yttrande under denna avdelning föredragits, anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Denna försvarsordning eller försvarsplan,
som försvarsministern kallat den, vilken vi nu gå att behandla, torde
både relativt och absolut vara till omfattning och kostnad den största, som Sverige
någonsin haft. Jag tillåter mig, herr talman, att redan i debattens början
komma med en kortfattad deklaration, huru jag och åtskilliga andra med mig
se på denna försvarsplan. Kungl. Maj :ts proposition angående den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter är, som kammarens
ledamöter konstaterat, i allt väsentligt tillstyrkt av utskottet. Vi torde också
kunna utgå ifrån att den kommer att vinna riksdagens godkännande. Reservationer
finnas på vissa avsnitt. Det är på sådana avsnitt, där det rått skiljaktiga
uppfattningar angående den lämpliga avvägningen mellan olika försvarsgrenar,
kanske också beträffande vissa försvarsgrenars utbyggnad. Örn den stora försvarsplanens
huvudlinje, att vi böra så långt våra personliga tillgångar förslå
och våra materiella och ekonomiska resurser tillåta det utbygga ett effektivt
militärförsvar, örn detta äro vi i dag fullt ense. Och detta, herr talman, betraktar
jag som en tillgång så stor, att vi icke kunna tillräckligt uppskatta detta.

När utskottet erinrar om, att 1936 års försvarsordning på grund av de inträffade
förhållandena i mycket väsentliga stycken utvidgats och förändrats, så
att den för närvarande knappast kan sägas vara annat än principiellt och formellt
alltjämt gällande, så är det nog med verkligheten överensstämmande. Vårt
försvar har under de senaste åren utbyggts med en hastighet och en kraft, som
vi för få år sedan aldrig skulle ha tänkt oss vara möjlig. Under sådana förhållanden
är det säkerligen riktigt, att vi söka åstadkomma en översyn över våra
försvarsanordningar och en arbetsplan till stöd och ledning för det fortsatta
arbetet. Det bör också vara angeläget att söka bilda sig en uppfattning om den
ekonomiska bärkraft landet förfogar över och på det sättet få fram en ekonomisk
ram, som man om möjligt bör hålla sig inom.

Både försvarsministern och utskottet ha varit angelägna att framhålla, att
det här är fråga örn en plan för försvarsväsendets utbyggnad och icke en ny
försvarsordning. Jag uppfattar dessa uttalanden så, att det förslag, som är oss
förelagt, icke skall slaviskt och schablonmässigt följas under alla omständigheter,
utan att nödiga jämkningar i personalorganisationen m. m. under femårsperiodens
lopp böra kunna vidtagas, örn så befinnes nödvändigt, samt att de
förändringar, som kunna påkallas på grund av den ändring som kan ske i det
utrikespolitiska läget, nya krigserfarenheter, tekniska framsteg o. s. v. också
skola kunna ske, allt i syfte att göra försvaret så arbetsdugligt och effektivt
som möjligt.

Det säger sig självt, att det utredningsarbete, som föregått propositionen, icke
kunnat omfatta alla detaljer. Den tid, som var tillmätt för utredningen, var ju
mycket begränsad. Utskottet har också fått forcera sitt arbete. Även av denna
anledning torde det vara riktigast att icke betrakta de nu framkomna lösningarna
som slutgiltiga.

Det är några frågor som jag särskilt skulle vilja uppehålla mig vid. Erfarenheterna
utifrån ha lärt oss, att flygvapnet måste tillmätas mycket stor betydelse.
Utskottet gör också på den punkten ett mycket bestämt uttalande, när det
säger: »Utskottet, som delar departementschefens uppfattning, att i landets försvarskrafter
måste ingå ett starkt och slagkraftigt flygvapen, samt att den i

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

propositionen föreslagna utökningen är att anse som ett minimiprogram . . .»
etc. Utskottet har vidare starkt understrukit behovet av att även den sjunde jaktflottiljen
uppsattes under femårsperioden. Jag har svårt att tänka mig, att icke
regeringen efter så bestämda uttalanden, som komma att göras i den händelse
riksdagen godkänner utskottets skrivsätt, icke skulle känna sig nödsakad att
göra det bästa möjliga för att fullfölja riksdagens önskan. I så fall torde på
den punkten avståndet mellan utskottsmajoriteten och reservanterna icke vara
stort.

Vad beträffar de olika flygflottiljernas förläggning skall jag icke uppehålla
mig vid detta här. Det torde bli anledning att återkomma till det senare under
dagens debatt.

Vad angår frågan om ytterligare utökning av det tunga artilleriet inom armén
— det föreligger ju motioner på den punkten — så skulle jag nog för min
del ha önskat, att utskottet uttalat sig i mera positiv riktning än som skett.
Det är kostnadsramen som gjort utskottet tveksamt. Jag har ju biträtt utskottets
utlåtande, och jag vill här endast kraftigt instämma i och understryka utskottets
vädjan till Kungl. Majit att hava sin uppmärksamhet riktad på frågan
örn de ytterligare förstärkningar av pansarvapnet och kårartilleriet, som
framdeles må finnas möjliga och lämpliga att genomföra.

Utbyggandet av pansarvapnet är säkerligen ett nödvändigt led i förstärkandet
av vår arméorganisation. Vi torde dock icke alldeles okritiskt böra draga
slutsatser utifrån. Våra terrängförhållanden äro i stora delar av landet rätt
annorlunda än på de flesta håll, där striderna nu utkämpas ute i Europa. Vad
vi torde böra sträva efter är ett rörligt försvar, dock icke schablonmässigt ordnat
utan utbyggt med tanke på att i vårt långa land kan det bli fråga örn olika
uppgifter för försvaret, uppgifter som kräva olika försvarsmedel. Örn jag nämner
jägarbataljonen är det ett uttryck för vartåt jag syftar.

Det område, där man kanske med visst skäl kan tala örn, att det råder olika
uppfattningar, är sjöförsvaret. Vari skiljaktigheterna bestå är väl känt, ja så
väl känt, att jag ej skall taga upp kammarens tid med någon längre redogörelse
därför. Jag skall endast göra några randanmärkningar med anledning av
reservationerna.

Den från Kungl. Maj :ts proposition längst bort stående reservanten är ju
herr Lindberg i Umeå. Herr Lindberg har förutskickat, att han önskar en omprövning
av frågan huruvida kryssarna skola byggas, med andra ord: han
ifrågasätter ett upprivande av det tidigare av riksdagen fattade beslutet. De
reservanter, som återfinnas bakom den reservation, på vilken herr Gränebo står
som första namn, gå icke riktigt så långt. De föreslå ett uppskjutande av det
av 1940 års urtima riksdag beslutade kryssarbygget. Så komma ytterligare de
båda reservanterna Andrén och Holmström. De understryka vikten av att vid
den ingående prövning, som departementschefen förutsatt skall äga rum beträffande
tillgången på för fartygsbygget erforderlig material, det också sker
ett övervägande i fråga örn angelägenhetsgraden av de olika behov, civila såväl
som militära, armén och flyget såväl som marinen, vilka skola tillgodoses under
de närmaste åren. Reservanterna vilja lägga avgörandet i Kungl. Majlis
hand oell framhålla, alf Kungl. Majit bör taga hänsyn, när Kungl. Majit gällin
detta övervägande, till det utrikespolitiska läget och så långt som möjligt
koncentrera produktionen av krigsmateriel till sådant som snabbt kan bli färdigt.
Dessa reservanter ha alltså icke förordat, att byggandet av kryssare utan
vidare bör uppskjutas. Jag skulle vilja säga, att mellan framför allt dessa två
senare reservanter och utskottet finnes nog en viss förståelse. Även utskottet
har erinrat örn den senare prövning av materialtillgången, som skall äga rum,

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

varefter slutgiltig ståndpunkt skall tagas till den ordning, i vilken fartygsbyggena
böra ske. Utskottet framhåller också sorn sin uppfattning, att vid avvägningen
mellan olika fartygstyper frågan om förnyelse av flottans fartygsmateriel
måste ses på längre sikt än som betingas av det aktuella lägets behov.
Efter en erinran, att flottan icke på tjugu år har tillförts något nytt artillerifartyg,
frånsett specialfartyget Gotland, uttalar utskottet, att färdigställandet
av kryssarna är så angeläget, att därmed icke utan trängande skäl bör anstå.

Det är, örn jag fattat rätt, på denna punkt, som meningsskiljaktigheterna
sätta in. Jag ämnar ej upptaga något bemötande av reservanternas uppfattning.
Jag förmodar, att de komma att föra sin talan här i kammaren, och det kommer
kanske att bli anledning att senare säga något ytterligare på denna punkt. Jag
nöjer mig med att framhålla som min mening, att vi säkerligen icke äro betjänta
av enbart en lätt flotta, d. v. s. en flotta bestående av enbart jagare och mindre
fartyg. Skall flottan kunna fullgöra sina uppgifter i riksförsvaret och icke bara
vara ett kustskydd utan också ett offensivt vapen, måste den förfoga över
större fartyg. Vi böra komma ihåg, att Sverige-skeppen kunna icke ha någon
särskilt lång livslängd kvar. Den kan cj förlängas hur länge som helst. Vi
böra i tid tänka på ersättningsbyggnaden. Skulle materielbristen komma att
lägga allvarliga hinder i vägen, är förhållandet annorlunda. Då måste naturligtvis
Kungl. Maj :t vid sitt slutliga ställningstagande till själva igångsättandet
av byggena taga nödig hänsyn till detta.

Det som måste tillmätas betydelse och som åtminstone jag lagt mycket stor
vikt vid är, att den militära sakkunskapen, då i första hand representerad av
överbefälhavaren, som ju har de största möjligheterna att bedöma de olika
försvarsgrenarnas behov, förordat, att de föreslagna kryssarna skola ingå i vår
flottorganisation.

Det är också några andra viktiga avsnitt i utskottets utlåtande, som jag
skulle vilja vidröra. Det råder visserligen inga meningsskiljaktigheter där, men
jag anser dem vara så betydelsefulla, att man bör fästa alldeles särskild uppmärksamhet
vid dem. På sidan 68 i utskottets utlåtande framhåller utskottet
nödvändigheten av att reparations- och underhållstjänsten erhåller en tillfredsställande
organisation. Det är ett uttalande, som jag ber försvarsministern att
beakta. Den nya organisationen kommer att förfoga över en helt annan teknisk
materiel än vår försvarsmakt för få år sedan hade hand örn. Den kommer ju
att bli i så hög grad tekniskt utrustad, att tillgången på ingenjörer och tekniskt
utbildat folk, montörer och reparationsarbetare, faktiskt kan bli avgörande. Ur
både effektivitetssynpunkt och ekonomisk synpunkt kan icke nog starkt framhallas
nödvändigheten av en god tillsyn och ett gott underhåll av materielen.
Det är ingen hemlighet, när jag säger, att erfarenheterna från de senaste åren!
då vi hållit en hög försvarsberedskap, varit sådana, att de måste ingiva mycket
stora betänkligheter. Det har i detta hänseende blottats förhållanden, när det
gällt underhåll av bilparken och även av annan teknisk materiel, vilka vi icke
gärna vilja ha upprepade.

Beträffande arméns byggnadsfrågor röra vi oss med oerhört stora belopp.
Där måste försvarsministern söka begränsa byggenskapen till vad som ur militär
synpunkt är oundgängligen nödvändigt, önskvärt vore, örn man kunde
åstadkomma besparingar på detta område, ty det finnes andra punkter, där
man utan vidare kan förutsäga, att kostnadsramen kommer att överskridas. Utskottet
har också starkt understrukit, att det icke gärna vill vara med örn
ari dra byggnader än sådana, som äro av rent militära skäl alldeles nödvändiga.

De ekonomiska uppoffringar, som det svenska folket måste vidkännas för
att kunna utbygga försvaret efter den femårsplan, som bär föreligger, äro

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

mycket betydande. Siffrorna skall jag icke här upprepa; de återfinnas ju i
propositionen. Icke någon, som varit i beröring med denna fråga, har kunnat
undgå att vittna örn realiteter, som icke gå att komma ifrån.

Då kommer frågan: Har svenska folket möjligheter att bära en utgift av
denna storleksordning? ''Det är icke så lätt att giva svar på denna fråga; vi
veta så litet om framtiden. Men om, som vi vilja hoppas och tro, vårt lands
näringsliv skall komma att hållas i gång och vi komma att undgå gastkramningar
i det ena eller andra avseendet, böra vi nog ha stora möjligheter att reda
upp det hela. Vad svenska folket emellertid har rätt att bestämt fordra av
försvarets män, det är, att de iakttaga en kanske högre grad av sparsamhet
och, jag skulle vilja säga, praktiskt handlande än många gånger varit fallet
hittills, vilket visat sig vid skilda tillfällen under de allra sista åren..

Vårt folk har nu också all anledning att ställa stora krav på militärernas
förmåga att anpassa sig efter en ny tids fordringar i och med att vi utbygga
försvaret på detta sätt. Även den skickligast uppbyggda organisation blir ett
tomt skal utan verkligt innehåll, såvida den icke håres upp av kraftig och levande
arbetsvilja. Jag betraktar det för min del som en stor tillgång, att den
militära sakkunskapen står enig bakom den plan, som nu förelagts riksdagen.
Detta borde, icke annat än jag kan förstå, garantera arbetsvilja och medföra
arbetsglädje hos försvarets män. Men först och främst fordras det också för
försvarets del en fast ledning. Vi veta vad en klok ledning betyder exempelvis
på det industriella området. I ännu högre grad gäller det på det militära
området.

Utskottet har ansett sig böra godtaga propositionens förslag örn försvarsväsendets
högsta ledning, men utskottet har icke gjort det utan vissa betänkligheter,
och det finnes ju en reservant i utskottet. Utskottet framhåller, att den
lösning, som det här godtager, icke bör vara att anse som slutgiltig. Jag har
det intrycket, att utskottet nog egentligen tänkt på det gamla ordspråket:
»Man byter icke häst, medan man går över en strid ström.» Det är något liknande
som föresvävat utskottet. Jag förespår, att när mera normala förhållanden
inträtt kommer säkerligen denna fråga igen.

Jag slutar, herr talman, på samma sätt som jag började, med att framhålla
det stora värde, som ligger i att vi i dag kunna fatta ett så.viktigt beslut
i enighetens tecken. Denna enighet om de stora huvudlinjerna är ingen politisk
kompromiss; den har framsprungit ur en stark och levande försvarsvilja-hos
hela vårt folk. Det bör vara den bästa tänkbara grunden för ett starkt ri.ksförsvar.
Dagens beslut bör tolkas som ett fullödigt bevis på vårt folks vilja
att försvara sitt oberoende och sin självbestämningsrätt. Jag tror, att det också
kommer att uppmärksammas långt utanför vårt lands gränser.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Holmdahl, Sundqvist, Henriksson och Håstad,
fröken Andersson samt herrar Thorell, Ihrke, Janson i Frändesta, Nolin,
Ljungberg, Anderson i Mejstad, Holmgren, Karlsson i Granebo, Hagberg i
Malmö, Lundberg i Hälsingborg, Liedberg, Sefve, Hyling, Larsson i Hede, Hagård,
Westerdahl, Larsson i Karlstad, Stattin, Eriksson i Frägsta, Andersson i
Gisselås, Hansson i Vännäsby och Blombäck.

Herr Bergvall: Herr talman! Liksom den föregående talaren skall jag be
att få börja med att uttrycka, min tillfredsställelse med det framlagda förslaget.
Det är utan tvivel resultatet av en utomordentlig arbetsprestation, som
utförts på mycket kort tid — ja, jag är fullt beredd att säga på Tekordtid —

Andra kammarens protokoll 19^2. Nr 3

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,
m. m. (Forts.)

och jag^ tror, att det är en god planritning, som vi i väsentliga delar kunna
följa, då vi nu fortsätta att försöka stärka vår försvarskraft efter måttet av
de krafter, sorn vi kunna uppbjuda. Om jag i det följande huvudsakligen kommer
att uppehålla mig vid vissa punkter, där jag har en kritisk inställning
mot förslaget eller en bestämt avvikande mening, så är jag angelägen att
framhalta, att meningsskiljaktigheterna böra ses mot bakgrunden av vad jag
nu anfört. Meningsskiljaktigheterna få icke skymma enigheten örn det väsentliga.

Innan jag övergår till dessa spörsmål, skall jag emellertid först beröra en
annan fråga. Ehuru den meningen icke kommit till uttryck i utskottets betänkande,
finns det säkert manga både i denna kammare och ännu flera ute i landet,
som ställa sig undrande till örn vi överhuvud taget nu skola behöva antaga
en stor försvarsplan, som binder oss för framtiden. Man tycker i stället,
att vi borde kunna fortsätta på den väg, vi hittills ha vandrat, och göra allt
vad som står i var förmåga för att stärka vår omedelbara försvarskraft men
akta oss för att binda oss allt för hart för framtiden. En sådan tankegång
har ju framkommit bland annat i en motion, som väckts av en mycket försvarsintresserad
medlem av mitt parti. Jag tror emellertid knappast, att den vägen
är framkomlig. Vi ha sedan krigsutbrottet enhälligt utan debatter i kamrarna
fattat det ena beslutet efter det andra, som inneburit kraftiga tillskott till vår
försvarskraft. Vi ha gjort vad vi ha kunnat. Vi böra emellertid icke glömma
bort, att vad vi beslutat, det har icke uteslutande gällt nuet. Genom det ena
beslutet efter det andra ha vi bundit oss för framtiden. Varje beslut om uppsättande
av nya förband, varje beslut örn kaderökning o. s. v. är någonting,
som binder för framtiden.

Gå vi vidare på den väg, som vi hittills ha gått, kunna vi icke få den överblick
och den säkra uppfattning örn den framtida betydelsen av vad vi göra,
som vi rimligen behöva ha. Vi kunna icke överblicka de ekonomiska konsekvenserna
på längre sikt. Vi sakna med andra ord en systematisk plan för åtgärderna.
Ett genomförande av det nu framlagda förslaget medför, att det skapas
reda och ordning och att vi få möjlighet till överblick. Ur den synpunkten
tror jag, att vi böra vara synnerligen tacksamma, för att vi ha förslaget på
bordet.

Det Ilar emellertid av dem, som dela nyssnämnde motionärs åsikter, framförts
två synpunkter, som jag tror, att vi särskilt böra lägga på hjärtat. Den första
är den, att när vi forma ut den försvarsplan, som vi i dag gå att fatta beslut
örn, och när vi i fortsättningen bygga ut den, måste vi se till, att vi lämna ett
bestämt företräde åt de åtgärder, vilkas genomförande åstadkommer, att vår
försvarskraft snabbt får ett väsentligt tillskott, och låta andra i och för sig befogade
åtgärder, vilkas genomförande först längre fram i tiden medföra ett
förstärkande av denna försvarskraft, stå tillbaka för åtgärder, som kunna medföra
omedelbar verkan. För det andra böra vi iakttaga all möjlig försiktighet
i fråga örn sådant, som binder oss för framtiden. Vi veta ingenting örn de framfhhi
utrikespolitiska förhallandena, vi veta ingenting örn de framtida militära
förhållandena. Vi veta icke heller något örn framtidens tankeströmningar i vårt
land. Vi jeunna måhända befara, att många vid slutet av detta krig, sedan
den. nu radande, stämningen förflyktigats, skola kräva en lika grundlig som
farlig nedskärning av vart försvar. Vilja vi undvika en sådan nedskärning,
tror jag, att vi böra iakttaga en viss försiktighet, när det gäller att binda oss
för framtiden.

Såväl i propositionen som i utskottets utlåtande har, ehuru kanske icke tillräckligt
starkt, framhållits det angelägna i, att försvarsordningen göres elas -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

tisk. Det är självklart, att man icke kan göra elasticiteten av en försvarsordning
så stor, att man äventyrar organisationens fasthet. Utan fasthet i organisationen
få vi inget militärt försvar av värde. Vi få icke göra något, som
på något sätt kan rubba organisationens fasthet. Kunna vi emellertid •— utan
att äventyra organisationens fasthet ■— åt försvarsordningen giva en elasticitet,
som möjliggör dess anpassning till framtida lägen, vilka vi nu icke kunna
överblicka, så hava vi gjort oss själva en stor tjänst och detta icke enbart
och främst ur ekonomisk synpunkt utan i första hand ur militär synpunkt. Vi
ha då anpassningsmöjligheter, som vi kunna utnyttja utan att skada det som
är centralt och väsentligt, och utan att försvåra en ny expansion av försvarsordningen,
örn läget under tiden efter ett fredsslut så småningom skulle på
nytt ändra sig i ogynnsam riktning.

Efter dessa anmärkningar vill jag gå över till de punkter i utskottets utlåtande,
beträffande vilka jag personligen tillsammans med en del andra utskottsledamöter
ställer mig kritisk. Jag vill då konstatera, att man såväl i propositionen
som i utskottets utlåtande gjort aktningsvärda försök att draga konsekvenser
av de erfarenheter, som vunnits under det nu pågående kriget. Man
är fullständigt på det klara med, att man icke kan överblicka alla erfarenheter
— man har icke hunnit gallra och samordna dem -— men åtskilliga erfarenheter
har man dock försökt tillgodogöra sig. Jag tror dock icke, att man därvidlag
fått så långt,-som man kunde och borde gjort. Man har hesiterat för
vissa saker.

För det första vill jag konstatera, och därvidlag är jag väl tämligen ense med
propositionens författare och med utskottsmajoriteten, att för vårt vidkommande
måste ett kraftigt utbyggande av flygvapnet vara det allra angelägnaste. Vi
ha icke tillräckligt många flygplan. Våra möjligheter att skaffa oss flyg äro
naturligtvis i viss mån begränsade med hänsyn till vår tillgång på material och
våra utbildningsmöjligheter etc. Man behöver emellertid knappast för någon
människa, som har följt med de senaste årens händelser, särskilt framhålla att
vad vi inom dessa begränsade möjligheters ram överhuvud taget kunna göra
för att stärka flyget, det måste vi göra. Redan departementschefen har ju visat
sig i viss mån behjärta detta genom att antyda, att det vore önskvärt att, örn det
finnes några möjligheter därtill, ytterligare förstärka vårt flygvapen genom
inrättande av en sjunde jaktflottilj. Utskottet har anslutit sig till departementschefens
ståndpunkt och med skärpa understrukit hans uttalande. Den föregående
talaren läste ju upp, vad utskottet yttrat i detta avseende. Jag skall inte
upprepa det. Jag skall bara konstatera, att utskottet förväntar, att uppsättandet
av en sjunde jaktflottilj skall ingå i den nya femårsplan, som vi nu fatta
beslut om.

Det finns emellertid, såvitt jag förstår, en ganska svår situation, som utskottet
icke har klarat upp. En av de väsentliga anledningarna till att man nu
kommit med en ny försvarsordning har ju varit den, att man velat få en överblick
över, vad de åtgärder, som man är beredd att vidtaga, komma att kosta.
Utskottet anser sig icke kunna överskrida den nu föreslagna kostnadsramen
utan tvingande skäl. Vad innebär detta ifråga örn den sjunde jaktflottiljen? Ja,
mena försvarsministern och utskottet allvar, då de rekommendera anskaffandet
av en sjunde jaktflottilj — och det har jag naturligtvis ingen som helst anledning
att betvivla — så betyder det, såvitt jag förstår, att man redan, utan
att därom nämna någonting, är beredd att överskrida den kostnadsram, som
siffermässigt finnes angiven i propositionen oell i utskottets betänkande. Jag
anser nämligen, att vi böra vara fullt på det klara med ali det blir ganska besvärligt
och knogigt att genom en översyn av försvarsordningen i besparings -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

syfte, inriktad speciellt kanhända på byggnadsprogrammet, få fram allt vad
som erfordras för att anskaffa en sjunde jaktflottilj. Här ha vi ett halvt ståndpunktstagande.
Man rekommenderar en sak, men man vågar och vill icke draga
ut de ekonomiska konsekvenserna av sin rekommendation.

Vi reservanter lia följt en annan väg. Vi säga bestämt ifrån, att vi anse flyget
vara av så central betydelse, att, om det överhuvud taget finns möjlighet
därtill — och de upplysningar vi inhämtat synas giva vid handen, att sådana
möjligheter finnas — så bör den sjunde jaktflottiljen komma till stånd. Men vi
anvisa också vissa vägar för att åtminstone nödtorftigt tränga in kostnaderna
för jaktflottiljen inom förslagets kostnadsram. Vi göra emellertid därvidlag det
allmänna principiella uttalandet, att överskridanden, som föranledas av materialanskaffningar
under de allra närmaste åren, icke äro av samma centrala
betydelse som överskridanden, vilka binda oss för framtiden. Bakom detta uttalande
ligger medvetandet örn att vi för närvarande röra oss med utgifter för
beredskapskostnader m. m., som äro vida större än de kostnader, vi i dag diskutera.

Samma halvhet karakteriserar utskottets ställningstagande till pansarvapnet
och artilleriet. Vårt pansarvapens betydelse behöver jag icke orda mycket
örn. Jag kan nöja mig med att hänvisa till erfarenheterna från striderna i Belgien,
Holland, Frankrike, från striderna vid östfronten och i Nordafrika. Vi
veta mycket väl, vad detta pansarvapen betyder, och vi äro mycket tacksamma
och glada över att propositionen i detta avseende så pass kraftigt tagit
ställning och byggt upp ett nytt vapen. Vi anse dock, att man kunde tagit ytterligare
ett steg i samma riktning. Utskottet har avstyrkt vårt förslag men med
en väg rekommendation. Örn utskottet menar allvar med sitt uttalande, att
kostnadsramen icke utan tvingande skäl bör överskridas, då är denna vaga
rekommendation för pansarvapnets ytterligare förstärkande utan någon egentlig
betydelse. Jag tror, att vi alla veta — det betonades också av den föregående
talaren — att en förstärkning av artilleriet skulle vara av stor betydelse
för var armé. Utskottet har på denna punkt kommit med en måhända något
starkare rekommendation, men värdet av denna rekommendation måste givetvis
framstå såsom tvivelaktigt, då utskottet icke löst den gåta, som utgöres av
de sinsemellan motstridiga uttalanden, som gjorts.

Jag vill sedan gå över till att tala om de vägar, som reservanterna förordat
för att vinna de besparingar, som erfordras för genomförandet av deras tidigare
här omnämnda förslag. Vi ha naturligtvis tagit hänsyn till de möjligheter till
besparingar, som utskottet pekat på. Vi räkna med besparingar genom översyn
av försvarsordningen och hoppas därvid särskilt, att det skall vara möjligt
att nedbringa byggnadskostnaderna. Vi räkna emellertid också med att man
genom att inhibera vissa åtgärder skall lyckas lösgöra pengar, så att vi kunna
få ett tillskott till vårt flyg, vårt pansarvapen och vårt artilleri. Vi ha därvid
stannat vid en punkt, som även försvarsberedningen pekat på. Det som skulle
medföra minsta olägenheten vore att skjuta upp kryssarbygget. På den vägen
vinner man, att man icke behöver anvisa några medel för fortsättandet av bygget.
men vi lösgöra också de medel, som hittills anvisats för kryssarbygget
men icke redan bundits genom beställningar. Som jag nyss framhöll, kunna
några definitiva slutsatser av krigserfarenheterna måhända ännu icke dragas.
Vi måste dock konstatera, att det finns många fakta, som bestämt tala för att
fartyg av den typ, som det här är fråga örn, för att kunna bliva operationsdugliga,
_för att kunna göra avsedd nytta, måste ha ett långt starkare stöd av flyg
än vi för närvarande äro i stånd att prestera.

Jag vill erinra kammarens ledamöter örn några händelser i det pågående

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

kriget, som tyckas mig tala sitt mycket tydliga språk. Jag erinrar örn Norgeockupationen.
Den engelska flottan kunde ingenting göra, ty den hindrades av
det starka landbaserade tyska flyget. Jag erinrar om intagandet av Kreta. Där
möttes flyg och flotta. Flera kryssare sänktes, och ockupationen genomfördes.
Jag erinrar om erfarenheterna från striden i Malackasundet, där ett par mycket
stora fartyg gingo sitt öde till mötes på grund av att de hade otillräckligt
flygskydd. Jag erinrar örn striden i Korallhavet, om vilken nian kan säga, att
det slag, som därvid tillfogades den ena av de i striden deltagande flottorna,
tillfogades densamma icke av motståndarens flotta utan av motståndarens flyg.
Alla de rapporter vi ha fått från Midwayslaget peka i samma riktning.

Detta är bara några få av de exempel man skulle kunna anföra för att styrka
den uppfattningen, att sjöstridskrafter utan tillräckligt stöd av flyg sakna möjlighet
att göra sig gällande. Och jag tror, att jag — innan jag lämnar denna
fråga — utan vidare kan konstatera, att vårt flygvapen med de mångahanda
krav, som ställas på detsamma, icke för närvarande och icke under lång tid
framåt är i stånd att lämna erforderligt stöd.

Man har härvidlag fäst mycket stort avseende vid den utredning, som på försvarsministerns
uppdrag utförts av en högre sjöofficer rörande flottans strategiska
användning i krig. Jag skall inte ge rnig in på någon detaljdiskussion
av den utredningen — jag bär inte förutsättningar för det — men jag skall erinra
örn en enda omständighet i sammanhanget, och det är den, att det icke är
fråga örn en allmänt hållen utredning. Utredningen är ingenting annat än ett
svar på framställd fråga: Om svenska flottan får kryssare, hur skola vi kunna
använda dessa kryssare? Att man inte skall kunna lämna ett hyggligt svar på
en så framställd fråga betraktar jag som fullständigt uteslutet. Utan att på
något sätt förringa värdet i övrigt av utredningen måste jag konstatera, att
detta dock till väsentlig del begränsar dess värde.

Jag skall inte ge mig in på kryssarbyggets långa historia. Den omständigheten
att man hösten 1940, enligt de uttalanden som då gjordes, borde kunna
räkna med att kryssarna skulle vara färdiga på tre år, medan vi i dag stå i en
helt annan situation, skall jag lämna åt sitt öde. Det tillhör det förflutna och
kan vara resultatet av omständigheter, som vi i detta sammanhang inte skola
trycka på. Men så mycket måste jag säga, att den omständigheten, att kryssarna
kunna bli färdiga först så pass sent, måste från den allmänna utgångspunkt
jag deklarerat, nämligen att man bör lämna företräde åt åtgärder, som
snabbare kunna lämna ett tillskott till vår försvarskraft, vara av betydelse.
Jag vill också nämna, utan att av naturliga skäl här kunna gå in i en mera detaljerad
diskussion, att jag tror man har anledning trycka på den materielsynpunkt,
som även departementschefen berört i propositionen. Även om man härvidlag
inte kan påvisa, i varje fall inte offentligt, någon direkt konkurrens
mellan materielbehovet för kryssarna och andra materielbehov, lär det väl inte
råda något tvivel örn, att i ett land som vårt, med begränsade tillgångar på
både material och arbetskraft, den ena åtgärden, nämligen att använda arbetskraften
på det sätt man här föreslår, måste komma att konkurrera med den
andra. I valet mellan dessa olika konkurrerande behov måste jag för min del
lämna ett bestämt företräde åt flyg, pansar och artilleri framför kryssarbygge,
och jag vill tillägga, då jag inte på något sätt underskattar de ansvarsfulla uppgifter
flottan har, även lämna ett bestämt företräde åt de lättare fartygen.

Jag kommer härmed in på avvägningsspörsmålet. Jag förstår mycket väl de
fördelar, som ligga i att man, när man lagt upp en försvarsordning, kan fa en
någorlunda fast avvägning mellan de olika försvarsgrenarnas behov, men måste
å andra sidan konstatera, att denna avvägningsfråga inte kan bli något själv -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1912 f. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,

m. ra. (Forts.)

ändamål. Det får^inte bli en utdelning så att säga, utan avvägningen måste tid
efter annan så långt detta är möjligt, med hänsyn till anslagens bundenhet,
anpassas efter de erfarenheter, man i olika sammanhang gör. Jag kan sålunda
inte tillmäta vad man sagt i avvägningsavseende en så stor betydelse, som det
fått såväl i utskottets yttrande som i propositionen.

Jag skall i detta sammanhang inte beröra de psykologiska synpunkterna. Jag
kan väl förstå, att ett uppskov med kryssarbygget nu kan föranleda ett visst
missmod och en del nedstämdhet inom sjömilitära kretsar, men jag betvivlar
inte ett ögonblick, att detta är något som övervinnes, och att man även inom detta
vapen, om det skulle bli uppskov med kryssarbygget, kommer att friskt och
oförfärat arbeta vidare. Den svenska försvarsmakten har långt tidigare satts
pa, manga prov i detta avseende, och jag kail ändå inte se, att det brustit i det
lojala arbetet i fortsättningen. Jag tror inte heller, det vill jag framhålla, på de
uttalanden, som göras i utskottsutlåtandet, örn en enig sjömilitär sakkunskap,
men jag skall inte, åtminstone inte för ögonblicket, gå in på den saken.

Det skulle finnas många olika detaljer att tala örn i försvarspropositionen;
den föregående talaren berörde några av deni, nämligen byggnadsfrågan, underhålls-
och reparationstjänsten. Jag skall emellertid icke nu beröra dessa
problem ■— det finns ju tillfälle återkomma till dem senare -— utan skall avsluta
detta inledande anförande med en sammanfattning av vad jag uttalat.

Jag delar departementschefens och utskottets uppfattning, att den fastställda
kostnadsramen med hänsyn till det svenska samhällets ekonomiska bärkraft
— som utskottet uttrycker det — »icke bör utan tvingande skäl överskridas».
Jag anser det riskablare med överskridanden, som binda för framtiden, örn vilken
vi ingenting veta, än med överskridanden som bero på stora materielbeställningar
under den närmaste tiden. Jag anser, att ett av de ur försvarssynpunkt
allra angelägnaste önskemålen är ett utbyggande av flyget, så långt vi överhuvud
taget orka med. Jag finner vidare en förstärkning av pansarvapnet och
artilleriet utöver vad i propositionen föreslagits vara mycket angelägna önskemål.
Jag tror, att när man ställer dessa olika synpunkter mot varandra man
kommer till det resultatet, att man till en del bör kunna vinna erforderliga medel
genom ett uppskov med^kryssarbygget. Man får därigenom tid att tänka
sig för och att se vad det pågående krigets erfarenheter kunna lära oss.

Jag är således, herr talman, i stort sett tillfredsställd med det framlagda förslaget.
Jag anser dock, att det skulle vinna, örn det korrigerades på de punkter
jag anfytt, och anser, att en korrigering i dessa avseenden skulle innebära
ett ytterligare tillskott till svensk försvarskraft. Under åberopande av vad jag
här anfört ber jag få hemställa örn bifall till den reservation av herr Gränebo
m. fl., till vilken jag anslutit mig.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag skall försöka att i ett helt kort inlägg
ge en redogörelse för utskottets ståndpunkt till proposition nr 210 och säga
något^om utskottets inställning till de frågor, i vilka meningsskiljaktigheter ha
uppstått och framkallat reservationer.

Det har redan från denna plats upplysts om att tredje särskilda utskottets
utlåtande nr 2 i allt väsentligt ansluter sig till Kungl. Maj:ts proposition angående
den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter.
Det är, som förstås härav, ett försök att bygga ut försvarsorganisationen
för förhållanden sådana som vi nu tänka oss dem, sedan fred ånyo inträtt
i världen. Den nuvarande beredskapen och de omsorger som vi ägna den
ligga således utanför denna plan, som i kostnadsavseende representerar blott
ungefär en tredjedel av våra samtliga nuvarande försvarskostnader.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

Inte minst ur budgeteringssynpunkt är det angeläget framhäva, att denna
plan representerar ett välkommet värde. Det Ilar ofta varit svårt att följa
med i den hastiga finansiella galoppen, även örn riksdagen självfallet varit
regeringen tacksam för dess beslutsamma gärning att på kortast möjliga tid
tillföra riket högsta grad av försvars- och stridsberedskap. De stora summor,
som presenteras på de olika tilläggsstaterna, ha ju måst beviljas utan annan
granskningsmöjlighet än revisionens. Tidens speciella hårdhet och dess särskilda
krav på snabb handling kring rikets och folkets livsfrågor ha med nödvändighetens
makt tvingat oss in på denna budgeteringsväg. Det föreliggande
regeringsförslaget inbjuder till en fast budgetering i större utsträckning än
som varit möjlig de senaste två åren. Utskottet hälsar detta med tillfredsställelse.
Det bör i detta sammanhang också kunna framhållas, att i den man
minskning av utgifterna över förskottsstaten är möjlig böra tillfällena därtill
utnyttjas.

Den så gott som fullständiga enigheten mellan vederbörande militära myndigheter
inbördes och mellan dem och regeringen örn sättet för försvarsväsendets
utbyggnad är värd att med tacksamhet notera. Den är visserligen i hög
grad betingad av att de beräknade samlade kostnaderna i väsentlig mån möjliggjort
en utbyggnad av varje vapengrens resurser på ett för varje vapengren
mera tillfredsställande sätt än som förr plägat vara möjligt. De gamla
stridsyxorna i de land- och sjömilitära arsenalerna ha följaktligen denna gång
kunnat grävas ned. Det är blott på en punkt, som departementschefen inte har
fört fram den högsta försvarsledningens uttalade önskemål, och det är i fråga
örn ytterligare förstärkning av det tunga artilleriet.

Anledningen härtill anger departementschefen vara den, att kostnadsramen
icke medger ett tillmötesgående härvidlag. Utskottet har också funnit departementschefens
här intagna ståndpunkt fullt motiverad, främst med hänsyn till
att utökningen av artilleriet icke är möjlig inom den kostnadsram, som upptagits.
Men utskottet har likväl funnit sig böra uttala, att Kungl. Majit alltfort
bör ha sin uppmärksamhet riktad på frågan om de ytterligare förstärkningar
av kårartilleriet, som framdeles må finnas möjliga och lämpliga att
genomföra. Härigenom ställes denna fråga fortfarande öppen för diskussion.
Detsamma har utskottet ansett sig böra säga örn det motionsvis framställda
yrkandet, att Göta pansarlivgarde bör utökas med ytterligare en bataljon. Det
föreligger emellertid icke förslag från någon militär myndighet härom, ej
heller föreligger något sådant förslag i propositionen. Utskottet har ansett sig
böra i det stycket skriva sympatiskt och överlämna åt Kungl. Maj :t att granskningsvis
undersöka, om något behöver göras.

Den sjunde jaktflottiljen, som överbefälhavaren och cheferna för de olika försvarsgrenarna
funnit behövlig, har även departementschefen ansett vara önskvärd;
han finner det emellertid inte nödvändigt att nu fatta beslut därom. Det
är nämligen för departementschefen ytterst tveksamt, örn uppsättningen av
denna ytterligare flygflottilj kan medhinnas under femårsperioden. Emellertid
utlovar departementschefen att redan nu vidtaga åtgärder för att trygga leveransen
av den erforderliga flygmaterielen till denna flottilj, och han anser, att
med det slutliga avgörandet bör kunna anstå till 1944 års riksdag. Utskottet
anser sig för sin del, i anslutning till dessa departementschefens synpunkter,
kunna räkna med att den sjunde jaktflottiljen kommer att ingå i flygvapenorganisationen
och understryker angelägenheten av att riksdagen senast år 1944
får sig förelagt förslag i frågan.

I anslutning till vad den föregående talaren yttrade örn denna sak vill jag
erinra örn att utskottet i detta sammanhang ger uttryck för den även av de -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

partementschefen uttalade meningen, att kostnadsramen icke utan tvingande
nödvändighet bör överskridas, och att därför i samband med förberedelser för
uppsättande av denna flygflottilj möjligheterna att åvägabringa besparingar
böra tagas under noggrant övervägande.

Jag summerar, att utskottet sålunda i samtliga dessa frågor, d. v. s. örn det
tunga artilleriet, Göta pansarlivgarde och den sjunde jaktflottiljen, visserligen
tillstyrkt Kungl. Majis förslag, men dels i fråga örn jaktflottiljen praktiskt
taget berett mark för dess infogning inom femårsplanen och dels i fråga om
artilleriet och pansarbataljonen berett Kungl. Maj:t möjligheter att ånyo fritt
pröva, i^vad mån de framställda önskemålen böra tillgodoses. Utskottet finner
detta sta i god överensstämmelse med propositionens allmänna uppfattning, som
det som synes vara lämpligt att iakttaga under det nu förestående utbyggnadsarbetet.

_ Försvarsplanens utbyggnad skall ske under riksdagens medverkan. Utformningen
av nästa budgetårs avsnitt i planen återfinnes dels i det nu på kamrarnas
bord liggande statsutskottsutlåtandet över fjärde huvudtiteln och dels
i . tredje särskilda utskottets olika delbetänkanden rörande anslag och organisation.
I dessa betänkanden ha de i nu föredragna utlåtande anlagda synpunkterna
på organisationens storlek, utbyggnad och takten i utbyggnaden
fatt sitt första uttryck. I den mån avvikelser från den uppskisserade planen
kunna med ledning av kommande erfarenheter anses bli behövliga, komma de
att granskas i samband med riksdagens behandling av fjärde huvudtiteln år
för år. Planen innehåller huvudlinjerna för försvarsorganisationens utbyggnad,
men den innehåller ingen fullmakt förbi riksdagen; en sådan har ej heller av
Kungl. Maj :t begärts på någon punkt. Detta kanske bör påpekas för att förebygga
missförstånd örn vad dessa aktstycken, som nu ligga på kamrarnas
bord, egentligen innehålla. Men det är, som redan överbefälhavaren för rikets
försvarskrafter påpekat och som också understrukits av departementschefen,
önskvärt, att utformningen av planen får ske under obundet iakttagande av
de nya erfarenheter, som kunna löpande inhämtas ur händelseförloppet. Dessa
synpunkter har utskottet också gjort till sina.

Såsom här påpekats av särskilt närmast föregående talare har inom utskottet
yrkats, att såväl det ytterligare utökade tunga artilleriet som den omnämnda
pansarbataljonen och den sjunde jaktflottiljen skola infogas inom den föreliggande
kostnadsramen för femårsplanen. Detta skall ske genom minskning av
utgifterna på marinens del av planen — således ren konfiskationspolitik! Genomförandet
av 1940 års riksdagsbeslut örn byggande av två kryssare skall,
enligt dessa, yrkanden, »uppskjutas». Det bör erinras om, att kryssarna inte
begärts först i nu föreliggande proposition, utan riksdagen har redan 1940
fattat beslut om den saken. Det skulle sålunda här gälla ett upphävande av ett
förut fattat beslut. Inom parentes sagt lär man med fog kunna säga, att
det torde vara första gången i riksdagens historia, som riksdagen själv tar
initiativ till upphävande av beslut av denna dignitet.

Genomförandet av 1940 års riksdagsbeslut örn byggandet av två kryssare
skall uppskjutas enligt reservanternas mening, och de i samband med beslutet
anvisade medlen skulle överföras till 5-årsplanen för att tillsammans med nu
för kryssarbygget begärda ytterligare medel täcka den lucka i 5-årsplanens
tillgångar, som uppstår vid anförda förskjutning i materielanskaffningen.
Utskottets majoritet har icke kunnat reflektera på att godkänna en sådan sporadisk
omkastning i försvarsplanen, vilken, som känt, framgått som en enhälligt
omsluten produkt ur överväganden mellan försvarsgrenarnas högsta ledningar

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

och överbefälhavaren och accepterad av Kungl. Majit. Även om man hyser
ali aktning för det civila förståndet — det måste nu de civila självfallet göra —
är det ju inte så, att det civila förstånd, som kommer till uttryck i motionen,
är det enda civila förstånd, som finnes på området. Reservanterna ha erfarenheterna
klart emot sig liksom de också lia emot sig de ansvariga myndigheternas
omdömen på denna punkt.

Som departementschefen uttalar är en av de väsentligaste erfarenheterna
under det pågående kriget den, att ett lands försvar måste vara allsidigt;
både armé, marin och flygvapen måste i förhållande till det hela vara starka.
Försummas någon försvarsgren blir den en svag länk i kedjan, som lätt kan
brista till obotligt men för den gemensamma uppgiften. Dessa ord kunna understrykas.
Härtill synes med fog kunna erinras, att vårt sjöförsvar inte rätt lär
kunna utföra sin uppgift att effektivt medverka till att hålla våra sjöområden
fria för oss själva utan tillgång till sådana sjöstridsmedel, som kunna giva verksamt
stöd åt de mindre krigsfartygen. Utan grovt artilleri är en flotta med
aldrig så många små enheter knappast en stridsduglig och försvars duglig flotta.
Teorier örn motsatsen torde vara blott teorier. I varje fali^ synes nu inte den
lämpliga tidpunkten, vara inne för att giva ett grundskott åt detta nya försök
att tillföra flottan behövliga artillerifartyg, sedan riksdagen redan fattat beslut
i frågan.

Det talas örn, att ett sådant beslut blott avser ett uppskov, men det är
anledning undra, huruvida detta tal är tillräckligt genomtänkt. Det är ju så,
att man helt enkelt skall ta i anspråk de för kryssarnas byggande redan anslagna
medlen liksom de nu ytterligare begärda och binda dem i andra avsnitt
inom försvarsorganisationen. Det rör sig här om mycket höga summor; enbart
kostnaderna för pansarbataljonen och flygflottiljen beräknas till sammanlagt
något över 100 miljoner kronor i engångskostnader. Men när det gäller sådana
summor, som äro stora även i förhållande till den stora samlade summan i propositionen,
lära dessa summor icke kunna infogas i budgeten senare, när som
helst eller hur som helst. Är det, som reservanterna säga, blott fråga örn ett
uppskov med kryssarbygget, lära vi antingen få räkna med en senare höjning
av 5-årsplanens kostnader med minst de summor, som det utökade arméartilleriet.
den ytterligare pansarbataljonen och en ny flygflottilj skulle kräva, eller
också måste reservanterna räkna med att tiden snart medgiver en mindre
tvingande syn på läget än nu. Detta senare önska vi självfallet alla djupt och
innerligt. Då den förra eventualiteten, d. v. s. utsträckningen av kostnadsramen
med måhända halvtannat hundratal miljoner kronor, knappast är att
räkna med — man kan förstå, att reservanterna icke äro särskilt pigga på att
räkna med en höjning av den sistnämnda siffran —■ och den senare eventualiteten,
d. v. s. en ljusare syn på läget, antagligen inte kommer att förmå reservanterna
att yrka på ytterligare rustningar, lärer nog° logiken helt enkelt
bliva den och den enda, att reservanterna just nu hålla på att torpedera kryssarna.
Så mycket örn den saken.

De få ändringar utskottet vidtagit i propositionen äro icke av sådan omfattning
och betydelse, att de i detta avsnitt av debatten behöva närmare skärskådas.
Ifråga örn musikorganisationen har utskottet ansett sig böra föreslå
utökning av antalet kårer med två, vilka tilldelats luftvärnskårerna i Malmö
och Sundsvall. Denna utökning av antalet musikkårer har kunnat ske inom
av departementschefen beräknade kostnader genom att samtliga nya kårer tilldelats
20 man.

Jag skall emellertid icke vidare orda i detta sammanhang. Jag har fullföljt
det syfte jag har och belyst propositionens behandling av de spörsmål, som

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,

m. m. (Forts.)

komma ifråga som de stora spörsmålen, men jag ber att till slut få säga ytterligare
några ord.

^Jag har redan förut påpekat, att de summor, som denna plan omsluter, icke
på långt när räcka till allt, som vi nu ytterligare måste utbetala för att söka
hålla vårt land kvar i händerna på oss själva. Yi förstå nu till fullo värdet av
den envisa, och uppoffrande odlargärning våra fäder genom tiderna utfört och
vad de givit oss i arv. Vi vilja skydda och bevara deras och vårt gemensamma
verk så långt vi överhuvud taget förmå. Den omständigheten att vi äro ett
litet folk giver oss ingen rätt att glömma vår plikt. Vi äro och bli det vi vilja,
sade Heidenstam vid ett tillfälle. Självuppgivelsetankar äro dödstankar. De
offer, som nu krävas, skrämma icke det svenska folket. De ha i stället förmåga
att stimulera till tro på oss själva och våra uppgifter i nuet. Ett enigt beslut i
dessa viktiga spörsmål utan alltför omfattande debatter och meningsskiljaktigheter
skulle ge ett eko utöver vidderna, ett eko, som ännu en gång understryker
detta folks föresats att möta fredsstörare med hela vår kraft och
med alla våra samlade resurser.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till det avsnitt av utskottets
betänkande, som nu är föredraget.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det ärende, som vi nu behandla,
är till omfattning och ekonomiska konsekvenser — för att icke tala om den
militära försvarseffekten, som vi önska det skall få — nog det största ärende,
som riksdagen tidigare fattat beslut örn. Det är därför jag delar den tillfredsställelse
den förste, liksom den siste ärade talaren uttalade över, att vi i dag
eniga i princip kunna fatta beslut i huvudfrågan. Det råder alltså i denna
fråga inga som helst meningsskiljaktigheter beträffande viljan att göra det
vi kunna.

Örn jag nu skall försöka med några ord motivera mitt eget ställningstagande,
vill jag från början särskilt understryka, att vad jag därvid uttalar, icke
under några förhållanden får anses vara ett tecken på någon mindre försvarsvänlighet.
Tvärtom -— de som jag företräder vilja göra allt vad på oss ankommer
i detta läge. Örn vi ha begränsade materielresurser och begränsade
ekonomiska förutsättningar, böra vi dock, anse vi, inom denna sålunda begränsade
ram på kortast möjliga tid söka åstadkomma det mest effektiva.
Detta är alltså grunden för mitt ställningstagande i detta ärende.

Se vi på gången av denna fråga, kunna vi spåra en vilja att på kortast
möjliga tid få fram ett förslag i detta hänseende. Den 2,0 juli förra året beslutade.
Kungl. Maj :t örn tillsättandet av en utredning. Det datum som vi
skriva i dag bekräftar, att icke ett år gått, förrän vi hade frågan på riksdagens
bord. Jag vill för min del säga, att anledningen till forceringen av detta
ärende självklart borde vara den, att man på kortast möjliga tid velat få fram
en organisation med blicken riktad framåt. Det är ur dessa synpunkter, som
jag anser, vi skola betrakta frågan i dag.

I tidningarna ha vi kunnat se, att man beklagar sig över de många reservationerna^i
detta ärende. Ser man på utskottets utlåtande, är det dock endast
på två ä tre punkter, som meningarna gått isär. Men det har icke ens på
dessa punkter rått några divergerande meningar örn önskemålen. Meningsskiljaktigheterna
ha endast gällt tidsmomentet, när dessa önskemål böra bliva
realiserade.

Det råder ingen tvekan örn, att vi reservanter varit lika angelägna som utskottet
i övrigt örn att de beslut, som här i dag fattas, icke utan tvingande
skäl skola leda till ett överskridande av kostnadsramen. Den närmast före -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,

rn. m. (Forts.)

gående talaren sade, att, därest reservanternas förslag skulle vinna bifall, det
komme att resultera i en sprängning av kostnadsramen i senare delen av den
femårsperiod, varom vi nu skola besluta. Men lian nämnde också litet tidigare
i sitt anförande, att utskottet uttalat vissa önskemål beträffande flyget —
ganska preciserade önskemål — och likaså när det gäller pansarvapnet och
det grova artilleriet. Det är här fråga örn just samma önskemål som vi reservanter
hysa. Därest det finnes någon mening i dessa önskemål, kommer
man — jag höll på säga med trängande nödvändighet — fram till en sprängning
av kostnadsramen. Örn man alltså är så särskilt angelägen örn att inte
kostnadsramen skall sprängas, då tror jag vi få begränsa även utskottets
önskemål i de av mig förut omnämnda punkterna.

Jag vill för min del understryka, att det varit min mening att vi med hänsyn
till måttet av våra krafter skulle begränsa kostnadsramen. Jag tror emellertid,
att det är lika bra att säga öppet ifrån, att vi äro på det klara med
att man redan i utgångsläget icke kan hålla kostnadsramen, därför att kostnadsberäkningarna
äro gjorda efter prisläget omkring den 1 juli 1941. Redan
i dag, när riksdagen fattar beslut örn denna organisation, äro priserna högre
än som beräknats. Vi kunna alltså icke räkna med att kostnadsramen kan
hålla, även örn Kungl. Maj:ts förslag på alla punkter bifalles.

När vi reservanter gått in för att ifrågasätta ett uppskov med byggandet
av de två kryssarna, har det huvudsakliga motivet varit, att kostnader, som
nedläggas i detta bygge, icke kunna giva försvaret någon ökad effektivitet
inom de närmaste fyra åren. Jag frågar: är det någon som överhuvud taget
vill bestrida riktigheten av detta påstående? Jag skulle för min del inte förvåna
mig över, örn det skulle komma att dröja ytterligare någon tid utöver
vad som här tidigare har omnämnts, alltså till tidigast på hösten^ 1946. Då
frågar jag: ha vi under nuvarande förhållanden, med hänsyn till våra ekonomiska
resurser och med hänsyn till våra materialtillgångar, råd att låsa fast
så stora belopp och så stora materialresurser på uppgifter, som icke kunna
lämna någon försvarseffekt på fyra år framåt? Det är detta, som varit grundmotivet
till mitt ställningstagande.

Jag vill bestrida riktigheten av de reflexioner, som herr Törnkvist gjorde
sig till tolk för, att man redan nu vill så att säga torpedera kryssarna. Det
behövs ingen torpedering, ty det är tyvärr så, att icke någonting ännu är åtgjort
beträffande kryssarna. Han ville också göra gällande, att det är enastående
i våra annaler, att riksdagen tar initiativ till upphävandet av ett
förut fattat beslut. Herr Törnkvist! Det är icke här fråga örn upphävandet
av ett fattat beslut, utan om ett uppskov med verkställandet av ett beslut. Det
har ju blivit ett ofrivilligt uppskov ända sedan 1940 till dessa dagar, innan
man kunnat igångsätta dessa fartygsbyggen. Det är utan vidare klart, att
därest den plan, som förelåg för riksdagen den gången beslutet fattades år
1940, till sina konsekvenser och till sin tidrymd effektuerats, hade ställningen
i denna fråga varit en helt annan än den är i dag. Man frågar då om man
vill låta ett vapenslag stå tillbaka och låta andra på dess bekostnad ökas. Även
örn det civila förståndet i det fallet kan taga fel — tyvärr kan också det militära
förståndet göra det — tror jag, att man gör klokt i att inte vara alltför
säker i omdömet, när det gäller den framtidsutveckling på detta område, som
vi gå till mötes mot vår vilja.

Man tycks här kunna inrätta sig efter två kategorier förstånd. Den ena är
då det militära, det absoluta och det enda som vi skola rätta oss efter. Det
andra åter är det civila förståndet, som man kan taga mindre hänsyn till i
frågor som den nu förevarande. Det är nu i alla fall så, att vi nu ha att taga

Xr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. ra.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

ställning till frågor av elen innebörd vi i dag diskutera, och då måste också
de civila taga ställning — det kan inte hjälpas. Vi måste alltså efter måttet
av vår förmåga söka sätta oss in i verkningarna av de beslut, som vi äro med
örn att taga ansvaret för. Kanske är det mitt civila förstånd som icke räcker
till. men under den noggranna prövning, som vi sökt åstadkomma i denna fråga,
har jag omöjligt kunnat komma till annat resultat, än att, därest man på
kortast^möjliga tid skall kunna få den största effekten av de anslag som lämnas,
måste man skjuta på dessa byggen. Det är kanske litet förmätet att i
detta sammanhang erinra- örn en sak, som tidningarna meddela i dag. Förenta
Staterna, som befinner sig mitt uppe i brinnande krig, har enligt ett telegram,
som publiceras i dagens tidningar, avbrutit sina flottbyggen till förmån för
flyget, och kryssare, som lia påbörjats, skola förändras till hangarfartyg.
Inga nya fartyg skola byggas, men färdigbyggandet av en del slagskepp, som
kunna sjösättas under de närmaste månaderna, skall dock fortsättas. Jag undrar
ändå, örn icke det civila förståndet på vår kant här får litet hjälp. Det
förefaller i varje fall mig så. Man kan ju säga, att vi kunna icke i detta avseende
bedöma motivet till Förenta Staternas beslut, men det måste väl ändå
vara starka skäl, som äro utslagsgivande för ett sådant ståndpunktstagande.
Borde icke detta giva oss något att tänka på? Jag anser — och det har redan
framgått av vad jag sagt — att med hänsyn till de begränsade resurser vi ha
i Sverige, både i fråga örn material och kapital, ha vi skyldighet att använda
dessa på det mest rationella sätt. Ja, säger man, det göra vi, när vi följa
Kungl. Majlis förslag. Det är på den punkten, som jag har anmält avvikande
mening. Jag tror nämligen — det må vara förlåtligt, om jag misstager
mig, men det är min uppfattning — att därigenom icke nås den effekt av våra
försvarskrafter, som vinnes genom den av oss föreslagna avvägningen av resurserna.
Att icke låta någon försvarsgren stå tillbaka för den andra och att
på alla områden åstadkomma vad som där kan anses behövas, det kunna vi
tyvärr icke, ty gränsen sättes av våra materialtillgångar och våra ekonomiska
resurser. Jag understryker här vad min medreservant herr Bergvall tidigare
framhållit. Det gäller — och på den punkten råder ju ingen meningsskiljaktighet
— att på kortast möjliga tid nå fram till effektivast'' möjliga försvarsmateriel.
Detta är för mig ett tillräckligt skäl för ett uppskov beträffande
dessa byggen. Ett sådant beslut vore icke så enastående. Visserligen har det
icke varit på riksdagens initiativ utan beroende på Kungl. Maj :t att beslut om
fartygsbyggen tidigare icke effektuerats. Det är kanske enastående, att riksdagen
fattar beslut i sådan riktning, men det är ju icke enastående i och för
sig. Det är dock icke så, att vi önska upphäva beslutet — det åsyftas i varje
fall icke i reservationen — utan det är fråga om ett uppskov.

Vad skola vi då få, som mera effektivt kan användas för vårt försvar? Ja.
det är redan skisserat, och jag förslår icke annat än att de föregående talarna
på den punkten voro ense. Det gäller att stärka flygvapnet med ytterligare
en flygflottilj, att stärka pansarvapnet med ytterligare en bataljon och — därest
våra^ ekonomiska resurser medgiva det — även att stärka det grövre artilleriet.

Då blir frågan för oss, som icke utan tvingande skäl vilja överskrida kostnadsramen,
på vilka punkter vi skola kunna göra besparingar. Jag har redan
nämnt det väsentligaste i detta avseende. Besparingen blir visserligen blott
tillfällig, men den är till sina konsekvenser av en betydande storleksordning.
Jag nämnde redan i början, att kostnadsramen redan i dag icke i verkligheten
kan hållas, därför att ^prisförhöjningarna komma att verka. Det blir omöjligt
för oss att nu ställa något horoskop för hur utvecklingen i fortsättningen under
de fyra åren kommer att bli. Jag har hört vissa uppgifter från varvsfolk,

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för svärsdotter,

m. m. (Forts.)

som anse sig ha möjligheter att bedöma dessa frågor. Jag ställer mig icke
alls bakom dessa uppgifter, men jag har hört dem från flera håll, och de innebära,
att kostnaderna för de färdigbyggda kryssarna icke skulle understiga
65 miljoner kronor för vardera. Jag nämner siffran för att angiva, hur folk
som arbetar på området ser på frågan. Då ha vi, som vilja lia uppskov, denna
besparing att lägga till de ökade kostnaderna för flygvapnet och pansarvapnet.

Även på andra punkter, fastän kanske i mindre utsträckning, skulle det
kunna göras besparingar. Jag avser närmast kostnaderna för försvarsverkets
byggnader. Kungl. Maj :t har upptagit byggnadskostnader — och de inbegripas
inom kostnadsramen — till ganska stora belopp. Det har begärts vissa
belopp vid innevarande års riksdag dels på tilläggsstaten för 1941/42, dels
på riksstaten för 1942/43. Summan av de begärda anslagen slutar på

98,250,000 kronor. Det var emellertid icke därom jag tänkte yttra mig, utan
jag vill endast i anslutning till utskottet och reservanternas uttalanden på den
punkten säga, att jag innerligt hoppas, att Kungl. Maj:t vid effektuerandet
av riksdagens beslut i dag kommer att med hänsyn till byggnadskostnaderna
vidtaga alla möjliga åtgärder för att förhindra, att fler byggen igångsättas
än vad som är ur militär synpunkt oundgängligen nödvändigt. Detta är icke
bara ett stundens besparingsproblem. Kungl. Maj :t har ju tillsatt en förvaltningsutredning,
som kommit fram till vissa förslag rörande organisationen av
de militära byggena. Det bär också kommit ett förslag från besparingsberedningen
rörande underhåll av byggnaderna. Jag tror, att man på detta område
bör kunna genom en ekonomiskt klok organisation få fram en rationalisering,
som skall kunna giva oss väsentliga besparingar både i avseende å nybyggnader
och — kanske i ännu högre grad — när det gäller underhåll av våra
militära byggnader. Därför hyser jag för min del den förhoppningen, att
Kungl. Maj :t vid granskningen av de byggnadsförslag, som nu föreligga,, ser
till, att man icke igångsätter sådana, som icke äro ur militär synpunkt absolut
nödvändiga. Yi reservanter mena, att man kan spara åtskilligt på den
punkten.

Så är det en annan sak, som är av väsentligt mindre betydelse. Jag hade
icke tänkt att i detta anförande taga upp den, men eftersom herr Törnkvist
vidrörde den, skall jag säga några ord örn den också. _ Det gäller musiken.
Försvarsutredningens förslag innebar en väsentlig utökning av hela musikorganisationen.
Vid den punkten satte man genast ett frågetecken. Kan det
under nuvarande förhållanden vara nödvändigt att så avsevärt utöka icke
bara organisationens ram utan också de olika typerna? Vi ha för närvarande
inom musikorganisationen tre olika typer: typ I med 40 man, typ II med 26
man och typ III med 18 man. Det är nu enligt förslaget fråga örn att slopa
typ ITT. Alla de kårer, som varit av typ III, skulle ombildas och överföras
till typ II, ty man hade icke ansett, att dessa kårer fyllt det mått man tänkt
sig. Utskottet har, som herr Törnkvist nämnde, justerat förslaget på den
punkten. Man har emellertid icke bestämt antalet tillhörande typ II till 26
utan stannat vid 20. Detta gör en väsentlig kostnadsbesparing. Men sedan
har utskottet å andra sidan gjort en utökning av Kungl. Maj:ts förslag. Jag
har varit med örn att skriva under en motion, där vi yrkat avslag på Kungl.
Maj :ts förslag beträffande utökningen av musikorganisationen överhuvud taget.
Det var närmast en reaktion mot det förslag, som förelåg i den kungl,
propositionen. Jag måste säga, att när vi nu i reservationen gått med på viss
förskjutning i detta hänseende, d. v. s. gått med nå förändring av typ lil på
det sätt utskottet föreslagit, ha vi gjort det med hänsyn till den årliga besparingen.
Det är nog en besparing, som man kanske icke kan helt bortse ifrån.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för svar skraf ter,
m. m. (Forts.)

Jag har, herr talman, för tillfället intet mer att tillägga. Jag vill återupprepa
vad jag framhöll i början av mitt anförande. Motivet till förslagen i den
reservation, som jag undertecknat, är icke att på någon punkt sänka försvarseffektiviteten
av den försvarsram vi i dag gå att besluta, utan en önskan att
inom ramen för våra ekonomiska resurser och våra materialtillgångar få fram
den största effektivitet i försvarshänseende, som är möjlig i nuvarande läge.
Detta har varit huvudmotivet, icke något annat.

I övriga delar av den föredragna punkten kan jag instämma i vad min medreservant
tidigare framhållit, och jag har icke något ytterligare att tillägga.
Jag instämmer i det yrkande, som framställts av herr Bergvall.

Häruti instämde herrar Hansson i Skediga, Andersson i Södergård, Pettersson
i Norregård, Mattsson, Gustafson i Vimmerby, Hammarlund, Gardell, Jonsson
i Skedsbygd, Noimp, Olsson i Kullenbergstorp, Pettersson i Dahl, Hansson
i Rubbestad, Ryberg, Carlsson i Bakeröd, Hallagård, Gustafsson i Lekåsa,
Werner, Pettersson i Rosta, Andersson i Vigelsbo, Andersson i Ovanmyra,
Persson i Norrby och Andersson i Hedensbyn.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! De föregående talarna
ha börjat sina anföranden med att konstatera den allmänna uppslutning, som
nu skett kring den av regeringen framlagda propositionen, och framför allt örn
betydelsen av att våra försvarskrafter i avsevärd mån utökas. Det är med tillfredsställelse
man konstaterar detta, särskilt som man varit med tidigare, då
man långt ifrån haft tillfälle att notera samma uppslutning kring denna vårt
folks livsfråga — försvaret. Det kan ju kanske vara överflödigt att här öka
talarnas rad, men då jag varit med i tidigare utredningar och tidigare försvarsutskott
liksom i utskottet i år, har jag tillåtit mig att säga några ord.

Jag skulle då främst vilja giva uttryck åt den förhoppningen, att den försvarsvilja,
som nu råder inom alla läger inom vårt land, skall visa sig varaktig
och icke tunnas ut eller försvinna i och med att till synes lugnare förhållanden
inträda i världen med den fred, som väl omsider skall komma efter den nu pågående
världskampen. Det var många, som väntade, att freden — eller kanske
rättare sagt frederna — som för omkring 25 år sedan slötos skulle bli varaktigare
än de sedan blevo och att det fruktansvärda krig, som då genomkämpats,
skulle orsakat en krigströtthet, som skulle avsätta sig i en varaktig fred. Men
verkligheten kom dessa förhoppningar på skam. Det är omöjligt att uttala sig
örn framtiden, men då man ser vad som försiggår i ockuperade länder och i de
krigshärjade länderna — av lättförklarliga skäl skall jag icke och behöver jag
icke anföra några exempel — måste man säga sig, att detta kommer att väcka
och befästa ett folkhat av så fruktansvärt slag, att man svårligen vågar hoppas
på att, när en gång krafterna äro uttömda och man får fred, det skall skapas
någon varaktigare trygghet i Europa. Jag har ansett det befogat att erinra
härom, emedan det från en del håll icke har saknats uttalanden, vilka varsla
om en bristande insikt om nödvändigheten av den försvarsplans fullföljande,
som riksdagen nu går att besluta.

Vi stå emellertid inför ett beslut, som i kostnadshänseende slår alla rekord
i riksdagens historia. Trots detta ha likväl icke alla behov kunnat tillgodoses,
utan en del från alla håll såsom viktiga erkända behov ha fått i någon n\ån
tillbakasättas. Innan jag närmare går in på detta, skall jag be att som min
personliga uppfattning få uttala, att kostnaderna äro av den storleksordning,
att ett avsevärdare utökande av kostnadsramen kan äventyra försvarsplanens
fullföljd. Likaså bör i det sammanhanget betonas — jag tror, att det finns an -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,

m. m. (Forts.)

ledning att med viss skärpa understryka detta — hur angeläget det är, att en
verkligt god hushållning sker med de anslagna medlen och att man för vinnande
av detta mål måste i större utsträckning än under hittillsvarande forcering
kunnat ske grunda arbetena på tillförlitlig teknisk och sakkunnig utredning
och kontroll. En bristande ekonomisk hushållning blir icke blott dyrbar för
försvarsväsendet och statsverket utan fräter även på försvarsviljan hos vårt
folk.

Av mitt nyss gjorda uttalande framgår, att jag har måst resignera inför
vissa i den föreliggande planen föreslagna åtgärder. Trots tveksamhet inför
kryssarbygget har jag heller icke kunnat gå med på en hemställan örn uppskov
med detsamma för att därigenom frigöra medel för andra behov. Jag ber att i
detta sammanhang och med anledning av herr Svenssons i Grönvik nyss hållna
anförande få säga, att visserligen ligger det formellt så till att fråga icke är
uppe örn ett upphävande av beslutet örn kryssarbygget. Men var man vet väl,
att örn man går in för ett uppskov med detta bygge för att därigenom åstadkomma
pengar, varigenom man, för att citera herr Svensson, »kan få det ena
i stället för det andra», så måste detta vara liktydigt med ett beslut örn upphävande.
I själva verket blir det samma sak.

Jag skall inte ett ögonblick dölja, att jag har varit och är mycket tveksam
i fråga örn kryssarna och att det har varit ett av de svåraste avgöranden som
jag under min ganska långa riksdagstid har haft att taga inom riksdagen. Men
då jag har ställt mig på utskottets linje har det skett bland annat av det skälet,
att det innebär en synnerligen vansklig sak att gå in för en åtgärd, som praktiskt
betyder upphävande av ett tidigare fattat viktigt beslut. Herr Bergvall
nämnde i sitt anförande, att man icke fick draga för vittgående slutsatser och
att inga avgörande slutsatser ännu kunde dragas av vad som skett under det
nu pågående kriget. Detta är riktigt, men det förefaller mig som örn man från
reservanternas sida likväl hade gått in för att dra den avgörande slutsatsen,
när man nu yrkar på ett uppskov med kryssarbygget. Det yttrades även från
något håll — jag tror det också var herr Bergvall — att man icke hade anledning
att betvivla lojaliteten hos sjöförsvarets målsmän, därest de icke skulle
få vad de nu önska, nämligen dessa kryssare. Jag tror att man har anledning
att understryka detta, men det är en omständighet, som för mig har varit mycket
vägande, och det är den, att även örn man inte har anledning att draga lojaliteten
hos en stor personalkategori i tvivelsmål, så kan man likväl genom oförsiktiga
beslut hos dessa skapa en misstämning, vilken kommer att i högsta grad
menligt inverka på deras arbetsvilja och arbetsförmåga. Man är dock icke mer
än människa på det hållet, och jag tror att ett beslut nu örn uppskov därför
skulle vara oklokt. Detta utesluter enligt min mening icke att regeringen har
anledning att taga frågan under ytterligare noggrant övervägande, varvid också
hänsynen till förefintlig materialtillgång måste omsorgsfullt prövas.

Det finns knappast någon anledning för mig att i detta sammanhang gå in
på några detaljer i utskottets utlåtande eller i till detta fogade reservationer.
Det må emellertid tillåtas mig att till sist tillägga ett par ord.

Man kan med tillfredsställelse konstatera, att genom de vidtagna försvarsåtgärderna
och beredskapsåtgärderna oell genom den hos vårt folk rådande starka
försvarsviljan det bland oss skapats en trygghetskänsla i nuvarande oroliga
världsläge, som är av den allra största betydelse. Jag skulle vilja sluta med att
betona, att det är nödvändigt att vi se till att denna trygghetskänsla för framtiden
bibehålies, och skall detta ske lär det nog vara nödvändigt att vi alla lojalt
se till att för framtiden, även örn förhållandena, som vi hoppas, skulle te

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för svar skraf ter,
m. m. CForts.)

sig något lugnare, vi i allo bibehålla vårt folk vid den möjlighet till trygghetskänsla,
som ett väl ordnat försvar alltid skapar.

Herr Vougt: Herr talman! För några dagar sedan började en efterprövning
av värnpliktiga, som vid inträde i värnpliktsåldern hade frikallats från militärtjänstgöring
på grund av att deras fysiska duglighet underkänts. Ifrån
dessa efterprövningar har det berättats, att många kommo med den önskan att
de skulle bli befriade från den vanhedrande benämningen kronvrak, och många
av dem, som sedermera godkänts till militärtjänstgöring, uttryckte sin tillfredsställelse
över det. Vi ha alltså kommit ganska långt bort från den tid, när bondpojkarna
höggo av sig fingrar eller tår för att slippa ifrån krigstjänstgöring.
Det är ett tecken på den beredvillighet, varmed nationen nu ikläder
sig de bördor, som tiden kräver. Men det är också ett bevis för den bottenskrapning,
som vi ha måst företa. En sådan bottenskrapning är ju även i olika
avseenden den femårsplan för försvaret, som vi i dag gå att besluta örn.

Det har inte saknats uttryck för betänksamhet i utskottet, liksom det utan
tvivel ute i landet finns en ganska stark oro inför frågan örn vi äro i stånd
att bära dessa bördor. Oron gäller säkerligen också den tidrymd, för vilken
vi nu gå att besluta. Behandlingen inom utskottet har emellertid övertygat ungern
att en rationell ordning av vårt försvar näppeligen är möjlig att åstadkomma
med mindre vi lägga upp en plan, som sträcker sig över en viss tidrymd,
och jag har funnit, att den femårsplan, som nu förelagts riksdagen, väl motsvarar
vad läget kräver. Jag tror i själva verket att det i längden blir billigare,
örn man på det sättet från början skapar ordning, reda och system, än örn man
improviserar från det ena året till det andra. Ett studium av det utskottsutlåtande,
som ligger framför oss, visar att meningsskiljaktigheterna inte ha gällt
nödvändigheten att kräva stora uppoffringar av vårt folk och inte heller omfattningen
av dessa offer utan i stället den mindre avgörande frågan, hur medlen
skola fördelas inom den uppdragna ramen. Ett studium av utskottsutlåtandet
leder vidare till ganska intressanta iakttagelser rörande partiernas ställning.
Man kan således bemärka, att den socialdemokratiska riksdagsgruppens
representanter i utskottet lia utgjort kärnan i majoriteten. Det är första gången
som det parti, som jag här företräder, sålunda intar en ställning i första ledet
viel genomförandet av en utökning av vårt försvar. Denna utökning är samtidigt
den mest radikala i vår historia, ja, den är av sådana mått, att vi för några
år sedan knappast kunde tänkt oss en ram med så svindlande kostnader. Det är
ett tragiskt världsläge, som har fört oss dithän. Dagen lämpar sig inte för
trumpetfanfarer, men det kan ändå vara tillåtet att stanna ett ögonblick vid
denna kulmen i en lång politisk utveckling.

Tidigare har socialdemokratien här i landet alltid stått som en återhållande
kraft vid avgöranden örn försvaret. I dag bär den upp ansvaret för en försvarsordning,
som är — för att använda ett uttryck, som går igen från de
förberedande instanserna — en ekonomisk prestation, vilken går till gränsen
av landets bärkraft. Det tjänar ju ingenting till att dröja vid strider i det förflutna.
Vad jag vill säga är endast, att man häri bör se en klar manifestation
av det inväxande i fosterlandet ifrån de breda folklagren, som den demokratiska
utvecklingen i vårt land har fört med sig. Jag vill härmed inte fälla någon
dom över ståndpunktstagandena 1925, 1935 och 1936, och jag anser att
socialdemokratien då handlade med samma ansvar för landet. Men jag vill
uttrycka den förhoppningen, att med det som nu sker ett stort och brett streck
slutgiltigt dragés över ett gammalt gräl, i vilket våra motståndare velat göra
gällande, att arbetarrörelsen med mindre allvar än andra riktningar har be -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

aktat fosterlandets trygghet. Därvidlag har arbetarrörelsen inte skilt sig ifrån
andra riktningar sedan den tid, då socialdemokratien fick säte och stämma i den
här församlingen. Bedömandet har emellertid varit olika. På sina håll har man
enligt vår mening överbetonat den garanti, som militära försvarsmedel kunna
skänka, och man har förebrått oss att vi lockats av bedrägliga illusioner i form
av trygghetsgarantier av annat slag. Örn den kritiken har bekräftats av utvecklingen,
kunna vi i vår tur peka på det faktum, att utvecklingen i världen
numera gjort klart för oss alla, att en mindre stat, även örn den går till det
yttersta av sin förmåga i fråga om militära försvarsmedel, inte därmed kan
vinna absolut trygghet.

Yi ha alltså äntligen mött varandra. Syntesen blir den, att Sveriges folk inte
eftersätter något för att skaffa sig en militär rustning, uppburen av folkets
levande försvarsvilja och försvarskraft, men att det också kommer att med
samma enighet i nationernas rådslag lägga sin röst för en samarbetsordning i
världen, som kan trygga en bestående fred. Örn vi således i denna syn ha mött
varandra, så vill jag också däri se ett skäl att hoppas, att vi, när de fem åren
äro slut, skola kunna utan alltför starka meningsskiljaktigheter enas örn de
slutsatser, som vi vilja draga av läget sådant det då ter sig.

Kostnadsramen för femårsplanen, herr talman, har denna gång, tror jag,
inom utskottet betraktats som mindre sakrosankt än vad tidigare har varit fallet,
och vi ha med ett visst löje i olika avseenden sett tillbaka på de beslut, som
förra gången fattades i ett avgörande läge för vår försvarsfråga, när en magisk
siffra, 148 miljoner, betraktades som den som inte fick rubbas i någon riktning.
Utskottet har emellertid inte heller den här gången velat från början
göra uttalanden eller fatta beslut, som kunde leda till en rubbning. För min
del anser jag, att en sprängning av kostnadsramen ovillkorligen skulle följa av
ett uppskov med kryssarbygget, i den mån som reservanterna för uppskov
med kryssarbygget verkligen mena, att kryssarna skola byggas senare och att
medlen till en början skola användas till något annat. Jag betvivlar inte ett
ögonblick, att det är en mening, för vilken herr Svensson i Grönvik har hela
sitt parti bakom sig, när han säger, att vi inom utskottet inte ha varit oense
örn viljan att ta ut det mesta möjliga av effektivitet i vårt försvar, men jag
kan likväl inte se annat än att de, som nu kräva ett uppskov med kryssarbygget
— ett uppskov, som möjligen skulle innebära att dessa kryssare överhuvud
taget aldrig bli byggda — förbise vikten av att vid ett tillfälle, när
så stora penningsummor anslås till försvaret, åstadkomma största möjliga
allsidighet. Jag har inte kunnat finna, att man överhuvud taget har kunnat
besvara väsentliga frågor beträffande användandet av de militära försvarsmedlen.
Man har inte kunnat besvara den frågan, hur man överhuvud taget vill
försvara en del av de långa svenska kusterna, framför allt östkusten. Man har
sagt, att för att kryssarna skulle kunna komma till någon användning i vår
framtida militära organisation, krävs det en biittre tillgång till flyg än vad
vi för närvarande ha. Jag har vid ett par tillfällen ställt den frågan i utskottet,
huruvida detta innebär, att man menar att örn Sverige i morgon dag
skulle komma i krig, vilket ju iir en möjlighet som vi alltjämt räkna med som
tänkbar, vi inte skulle våga skicka ut de artillerifartyg, som vi nu ha och som
i en framtid skulle ersättas av kryssarna. Ligger det bakom denna tanke, att
man inte kan använda flottan utan att man förfogar över tillräckligt stora massor
med flyg, en avsikt att överhuvud taget inte tänka sig ett försvar ute till
sjöss av hela vår långa kust? Det har inom utskottet framhållits, att anhängarna
av ett uppskov med kryssarbygget eller, jag kan väl kanske säga motståndarna
till kryssartypen, överhuvud taget icke låtit sitt resonemang få några

Andra kammarens protokoll 19J/S. Nr Zh. 4

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,
ra. ra. (Forts.)

konsekvenser för övriga fartyg inom vår flotta. Det är väl ändå så, att även
jagare och överhuvud taget allting som flyter på vattenytan vid en krigföring
av den typ, som nu utvecklat sig under det pågående kriget, behöver ett skydd
från luften. Saknar man ett sådant flyg förefaller det mig, som om man överhuvud
taget icke kan tala om att en övervattensflotta har någon som helst betydelse,
därest man ser saken på det sätt som reservanterna göra.

Reservanterna ha emellertid menat, att de medel, som åtgå till kryssarbyggena,
skulle brukas till annat, och de lia då skjutit fram artilleriet, pansarvapnet
och flyget. I fråga örn den sjunde jaktflottiljen finns det inga
större meningsskiljaktigheter emellan reservanterna och utskottsmajoriteten.
Utskottsmajoriteten utgår nämligen också ifrån att denna sjunde jaktflottilj
skall ingå i vår försvarsorganisation, men majoriteten har icke kunnat bli
övertygad om att detta verkligen blir möjligt inom femårsperioden och begär
av Kungl. Maj:t ett förslag till 1944 års riksdag. Före den tidpunkten är det
i varje fall icke möjligt att något så när konkret ta på frågan örn möjligheten
att åstadkomma den sjunde jaktflottiljen. Det är en ganska märklig kontrast
i reservanternas ställningstagande, när de kräva mera artilleri till lands men
samtidigt frånkänna artillerifartygen varje som helst betydelse. Jag måste
nog säga, att jag inte har kunnat lyssna till denna diskussion i utskottet utan
att få ett ganska starkt intryck av väl snabba för att inte säga lättsinniga
slutsatser ur vissa krigshändelser, som ändå inte kunna, om man ser det mera
objektivt, tolkas så ensidigt.

Herr Svensson i Grönvik var nyss inne på ett av Förenta Staterna fattat
beslut, som meddelats i telegram i dagens tidningar. Det skulle gå ut på att
Förenta Staterna beslutat att avbryta byggandet av vissa slagskepp. Men det
förhåller sig väl ändå inte så, herr Svensson i Grönvik, att det överhuvud
taget är möjligt att göra någon hållbar jämförelse emellan de slagskepp, som
stormakten Förenta Staterna har möjlighet att kosta på sig, och de ganska
anspråkslösa men likväl starka och väl bestyckade kryssare, som det är fråga
örn att ha som kärna i enheterna inom den svenska flottan. Jag har emellertid
en känsla av att de strider rörande flottan, som blossa upp också nu vid
behandlingen av denna försvarsorganisation, i mycket ha berott på att det har
varit svårt att göra klart för sig, hur den svenska flottan egentligen skulle
användas. Förra gången vi hade frågan örn den principiella fördelningen av
kostnaderna inom vår försvarsorganisation till behandling, d. v. s. 1935 och
1936, hörde jag till dem, som ställde sig ganska skeptiska till de egentliga
artillerifartygen. Jag ansåg däremot, att det var nödvändigt att föra fram
flyget till en starkare ställning i vår försvarsorganisation. Kanske en och
annan erinrar sig, att i den reservation, som var avgiven vid försvarskommissionens
betänkande 1935 av min partivän Harald Åkerberg och mig själv,
tillmättes flyget en procentuellt större del än i något annat av de större förslagen.
Jag hade på den tiden den känslan, att man ifrån flottans sida icke
riktigt kunde redovisa behovet av de tyngre fartygen, och det har därför
glatt mig mycket, att jag nu har blivit konfronterad med den taktiska utredning,
som omtalas i Kungl. Maj:ts proposition och i utskottsutlåtandet, och
som har varit anförtrodd åt kommendör Strömbäck. Örn icke jag missförstår
saken alltför mycket, har man där för första gången varit i stånd att tilldela
artillerifartygen en roll, som de verkligen äro i stånd att fylla. Man kanske
kan uttrycka det så, att flottan har i ganska hög grad skruvat ned sina anspråk,
när det gäller flottans rörlighet och räckvidd, begränsat sin roll mera
till ett kustförsvar. I det kustförsvaret förefaller det mig som örn kryssarna
ha en given plats, och jag har svårt att tänka mig, att man överhuvud taget

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

skulle kunna tala om ett användbart svenskt sjöförsvar, med mindre man får
dessa kryssare som kärnan i de taktiska enheterna.

Jag hoppas därför, att andra kammaren skall fatta beslut i överensstämmelse
med vad utskottet har föreslagit i den punkten, men jag vill tillfoga
innan jag slutar, att jag icke vill på grund av meningsskiljaktigheterna i detta
avseende överdriva motsättningarna emellan oss. Jag vill säga, som andra
talare yttrat före mig, att det mest glädjande och det som utåt bör vara ägnat
att stärka förtroendet för våra strävanden är, att riksdagen går att fatta det
historiska beslutet om ytterligare utbyggnad av vårt försvar med enighet i
allting som är väsentligt.

Häruti instämde herrar Olsson i Mellerud, Svensson i Alingsås, Bergström,
Paulsen, Landgren, Bladh, Witzell, Olofsson i Höganäs, Andersson i Falkenberg,
Ekdahl, Sundström i Skövde, Lindahl, Lindholm, Jonsson i Fjäle, Olsson
i Gävle och Gavelin.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Det är kanske nödvändigt, att jag på
grund av vissa pressuttalanden med anledning av min reservation inledningsvis
avger en bestämd försäkran, att jag gick till arbetet i försvarsutskottet utan
avsikt att där företräda en negativ linje. Det finns nu ingen jordmån i vårt
land, i Europa eller i världen i övrigt för de strävanden, som buro upp fredsrörelsen
fram till tidpunkten för det nya världskrigets utbrott. Fredsrörelsen
— i den mån den ännu existerar organisatoriskt •— saknar allt inflytande. Den
väntar på sitt tillfälle bortom detta krig. Det var en annan åskådning, som
hade bättre förmåga att fånga människorna, och de få nu med miljoner liv
betala sitt misstag. Måhända skola de erfarenheter man nu på nytt får göra,
när de en gång kunna överblickas och summeras, bli till varaktigare lärdom
än alla tidigare.

Jag har allvarligt bemödat mig örn att anlägga sakliga synpunkter på
frågorna i försvarsutskottet, och jag har nu så länge sysslat med försvarsfrågan
inte bara från rent principiella utgångspunkter utan även från praktiska,
att jag också tror mig örn att kunna sakligt bedöma åtskilliga spörsmål
på det militära området. Att jag vid detta bedömande denna gång åtminstone
på en punkt — i fråga örn kryssarna — råkat få sällskap av två hela partier,
medan jag för två år sedan var nära nog ensam, kan naturligtvis endast glädja.
mig.

När kriget bröt ut i Europa 1939 hade vi här i landet ingen imponerande
militär rustning. De som vid försvarslösningen 1936 ville offra 165 miljoner
kronor örn året till försvaret i stället för 148, ha sedan dess ofta framhållit hur
förutseende de då voro. Jag tror för min del, att de 17 miljonerna inte skulle
ha betytt något vare sig till eller ifrån med avseende på vår militära styrka.
Det finns för övrigt, tycker jag, knappast någon reell anledning att beklaga, att
vi 1939 voro svagt rustade. Vi ha, så vitt jag förstår, inte lidit någon skada
därav. Vårt lands gynnsamma geografiska iäge oell existensen av en goodwill,
som vi förvärvat under en 125-årig fredsperiod, har hittills varit tillräckligt
för att ersätta vad som fattats i vår militära beredskap.

Vi lia nu haft tre år på oss för att stärka den militära beredskapen. Jag
tilltror mig inte att kunna bedöma vad den betytt för bevarande av landets fred.
Jag tror däremot, att den militära beredskapen får ökad betydelse som neutralitetsskydd
ju längre kriget varar och de krigförande genom ömsesidiga uppoffringar
bli försvagade. Det är därför jag under krigsåren medverkat till de
stora anslag, som beviljats för försvarsändamål. Hur långt vår militära orga -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

nisation kan bära i en framtid, det beror på hur världen kommer att se ut vid
krigets slut. Det är inte lönt att nu spekulera om framtida ting. Endast så
mycket vill jag säga, att det för oss liksom för andra folk måste vara något att
önska och eftersträva, att man skall slippa ifrån att samla bränsle till ett
tredje världskrigsbål efter något årtionde.

Den plan till en ny försvarsorganisation, som vi nu lia atf taga ställning
till, är emellertid inriktad på framtiden. Den kommer att i åtskilliga avseenden
binda vår handlingsfrihet eller måhända att tvinga oss framdeles att upphäva
beslut, som här komma att fattas. Jag har ansett det önskvärt, att man förbehåller
sig en viss rörelsefrihet beträffande hur en försvarsorganisation, avsedd
för tiden efter kriget, skall komma att se ut. Det behöver inte betyda, att
man försummar att stärka den nu aktuella försvarsberedskapen.

När jag fick försvarspropositionen i min hand och ögnat igenom den, ställde
jag upp för mig frågan: I vilken grad kan delta organisationsförslag bli av betydelse
för att åstadkomma förstärkningar av vår militära beredskap just nu,
som man inte kan åstadkomma utan att fastställa en femårsplan? Mina funderingar
över denna fråga ha lett fram till, att femårsplanen strängt taget är
obehövlig. När den föreslagna organisationen örn fem år är genomförd — örn
den nu kan genomföras på denna tid — komma vi ovtivelaktigt att ha en fredsorganisation,
som är mycket starkare än 1936 års organisation. Men, mina damer
och herrar, som bekant existerar inte längre 1936 års organisation. Den har
under tre år, med eller utan riksdagens medverkan, blivit avsevärt både förändrad
och utökad. Vi taga numera ut hela vår till krigstjänst dugliga manliga
befolkning och ha således avskaffat kategoriklyvningen, vi utbilda de värnpliktiga
fullt tillfredsställande, såvitt jag vet — i varje fall är det inte nu
meningen att ytterligare öka utbildningstiden. Vi ha successivt ökat befälskåren
så mycket som behövts. Armén, flottan och flyget ha försetts med så
mycken materiel som vi förmått producera eller importera. Materieltillverkningen
fortsätter i oförminskat och forcerat tempo. Och meningen har ju varit,
att den skulle fortsätta så långt vi ha råvaruresurser. Det behövs, så vitt jag
förstår, inte någon fastställd planritning för en ny fredsorganisation för att
stärka vår försvarsberedskap. Jag kan nämligen inte förstå, att vårt försvar,
avsett för den nu aktuella beredskapen, blir reellt sett starkare genom att
man förvandlar reservister och värnpliktigt befäl till befattningshavare på
stat, med livstidsanställning alltså, eller genom att man ersätter nu använda
förläggningslokaler, bl. a. bestående av logementsbyggnader av trä, med kasernbyggnader
av sten. Men egentligen är det just utvidgningen av kadern av
fast anställda och det omfattande byggnadsprogrammet, som framför allt annat
ger det nu föreliggande förslaget dess för framtiden förbindande karaktär.
Allt det övriga kail man åstadkomma utan en femårsplan.

Det har synts mig, som jag säger i min reservation, att det borde vara möjligt
att tillgodose alla av det allvarliga tidsläget betingade förstärkningar av beredskapsorganisationen
utan att jämsides därmed träffa föranstaltningar, som
antingen komma att för flera årtionden framåt binda statsmakternas handlingsfrihet
eller att tvinga dem att upphäva fattade beslut, i senare fallet till förfång
för de människor, som valt den militära banan, men också för de samhällen,
som nu frikostigt skola förses nied nya militärförläggningar. Det kan
väl ändå inte vara alldeles orimligt, att man tager med i beräkningen, att beskärningar
av organisationen kunna visa sig befogade efter kriget, örn inte
av något annat skäl så på grund av statsfinansiellt nödtvång. Jag har svårt
att fatta, hur det skall vara möjligt för en finansminister att undgå, när fredskrisen
kommer, att söka pressa ned försvarsutgifterna väsentligt under de 650

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

eller kanske 750 miljoner per år, som det nu föreliggande förslaget beräknas
då komma att kosta. Ju mindre man är bunden av tidigare förpliktande beslut,
desto bättre. Men denna rörelsefrihet är värdefull även ur andra synpunkter.
Ett par högerreservanter, herrar Andrén och Holmström, framhålla, och det
med rätta, att det icke torde vara lämpligt, att statsmakterna så i detalj binda
sig för en kommande organisation, att man icke utan svårigheter kan taga hänsyn
till nya krigserfarenheter, till nya utrikespolitiska lägen och till nya tekniska
framsteg.

Att man inte gjort detta i tillbörlig grad i det organisationsförslag, som nu
tillstyrkes av utskottet, framgår enligt min mening enbart av följande exempel,
som jag anfört i min reservation. Fredsorganisationen förutsätter, att
icke ett enda pansrat motorfordon skall vara stationerat norr örn Stockholm
eller i närhet av vår långa landgräns, och vidare har anspråket på utvecklad
motorisering inom arméorganisationen nedskrivits för den del av vårt land,
d. v. s. övre Norrland, där man har de längsta avstånden från mobiliseringscentralerna
till gränserna. Där skall man frakta trupp på hästkärror. Jag
kan inte föreställa mig annat än att förslaget på den punkten måste göras örn,
kanske inom en ganska nära framtid. Jag kan också tänka mig, att detta kan
medföra, att en och annan av de kaserner, som nu skola uppföras, inte komma
att finna någon användning, i varje fall inte för försvarsändamål.

Jag har inom utskottet uttalat starka sympatier för en del av de resonemang,
som professor Bertil Ohlin för i en av honom väckt motion. Han menar,
att man de allra närmaste åren skall stärka försvaret så mycket, som man har
resurser till, men inte binda sig för en framtid, om vars utseende man ingenting
vet. Måhända är man på »försvarsvänligt» håll — herr Ohlin sätter försvarsvänligt
inom citationstecken — benägen att som en fördel betrakta, att
svenska folket genom beslut redan nu om en »permanent», starkt utvidgad militär
apparat kommer att bindas, varigenom riskerna för en reduktion av försvaret
efter freden skall minskas. Häremot måste anföras, säger herr Ohlin,
att ingen kan förutsäga hurudant Sveriges utrikespolitiska, militärpolitiska och
ekonomiska läge kommer att bli efter det pågående kriget. Försvarets omfattning,
kostnadsram och inriktning kan och bör bli beroende därav, även om
erfarenheten visat, att man bör vara försiktig med att göra alltför djupgående
ändringar med hänsyn till ett måhända tillfälligt läge. Det vore lika oriktigt,
fortsätter herr Ohlin, att alls icke anpassa försvaret efter ovan angivna förutsättningar
som att utgå från att ett måhända gynnsamt försvarspolitiskt
läge vid en viss tidpunkt kommer att bli bestående. I varje fall förefaller det
föga realistiskt att tro, yttrar herr Ohlin, att svenska folket skall låta fredstidens
försvar bli i huvudsak beroende av beslut, som fattas nu under stormaktskriget
utan kännedom örn den kommande fredstidens förhållanden. En
spekulation i en dylik bindning av den framtida rörelsefriheten bör icke få
utgöra ett skäl — och har måhända ej heller gjort det •— för att försvarsarbe1et
inriktas på lång sikt i stället för att i främsta rummet gälla en ökning av
försvarets styrka under de allra närmaste åren.

Denna herr Ohlins uppfattning, som jag ansluter mig till, har nu ingen resonans
i riksdagen, som ju utan tvivel är beredd att godtaga femårsplanen. I
det läget har även jag resignerat. Jag finner det vara fullkomligt meningslöst
att ännu en gång i pressen, där intelligensen som på andra håll ur ojämnt fördelad,
bli stämplad för att vara en blåögd pacifist, även då jag endast företräder
professor Bertil Ohlins synpunkter. Jag har i stället i försvarsutskottet
lämnat mitt biträde till strävandena att öka elasticiteten i försvarsorganisationen,
tyvärr även i det avseendet utan någon nämnvärd framgång. På den

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarslcrafter,
m. m. (Forts.)

punkten finnas emellertid mera auktoritativa talesmän än jag, och jag kan därför
avstå från att fördjupa mig i det ämnet.

Jag vill i stället något uppehålla mig vid den mest omstridda detaljen i det
föreliggande förslaget. När riksdagen 1940 beslöt att bygga de båda kryssarna,
gick jag på avslagslinjen och åberopade då vissa krigserfarenheter. Man
tog ingen hänsyn till argumentationen. Vi ha nu krigserfarenheter i massor
att åberopa, och jag föreställer mig, att icke minst dessa krigserfarenheter påverkat
folkpartiet och bondeförbundet, när de menat, att man bör gå in för ett
uppskov med kryssarbygget. Jag har anslutit mig till denna ståndpunkt, men
jag måste då i sanningens intresse förklara, att jag betraktar ett uppskov som
liktydigt med att kryssarna, i varje fall i den föreslagna utformningen, aldrig
komma att byggas. Det är väl också i själva verket folkpartiets och bondeförbundets
mening, kan jag tro. Jag förstår bara inte varför man inte säger
detta rent ut och på så sätt skapar en något klarare atmosfär.

Mot ett byggande av kryssarna tala följande skäl; jag följer här en sammanfattning,
som gjorts av en militärt utbildad kritiker:

Kryssarnas operativa uppgifter kunna med större effekt och bättre riskfördelning
övertagas av flyget, vartill kommer att kryssarna överhuvud taget ej
kunna operera utan skydd av ett starkt landbaserat flyg (»luftparaplyet»).

Kryssarna få ej vara något självändamål. Inom ett så begränsat operationsområde
som Östersjön finnes det ingen »effekt» (strategisk eller taktisk), som
ej bättre kan säkerställas av flyget — offensivt och defensivt. Dessutom är
flyget det enda vapen, som kan insättas mot mål både till lands och sjöss ■—
ej minst mot fiendens »invasionshamnar».

Uppfattningen av krigsmakten som en kedja vars totala styrka är beroende
av de enskilda länkarna (försvarsgrenarna) är oriktig.

Att åberopa krigserfarenheten till stöd för kryssarbygget är orimligt. Krigserfarenheten
har tvärtom till full evidens bevisat, att, strategiskt, artillerifartyg
endast höra hemma på värdshaven — och knappast ens där — och att taktiskt
den avsedda verkan mot fiendens sjöstridskrafter •— över vattnet med artilleri,
under vattnet med torpeder och minor — till absolut övervägande del
uppnåtts genom flyg, i enstaka fall i samverkan med jagare och U-båtar.
Man kan i det sammanhanget åberopa exempelvis förloppet vid spelöppningen
mot Norge, då den överlägsna engelska flottan drevs tillbaka av det tyska hotet
från luften, anfallet på Kreta, vad som hände vid Täräntö, vid Hawaii, vid
Malacka, vid de tyska slagfartygens färd genom Engelska kanalen, vid de misslyckade
japanska flottanfallen mot Ceylon och framför allt mot Australien och
Midway, vissa händelser vid Aleuterna samt slutligen nu de sista dagarnas
och timmarnas händelser i Medelhavet.

Påståendet att kryssarna äro nödvändiga för utförande av offensiv minering
är ohållbart. Påståendet att de äro nödvändiga med hänsyn till operationer
nattetid är så tillvida missvisande, som ingen operation, det vill säga
invasion, av avgörande betydelse kan genomföras endast under den mörka delen
av dygnet.

Allt som allt laborera anhängarna av kryssarna i sin agitation från felaktiga
strategiska utgångspunkter och på grundvalen av en »tillrättalagd» krigserfarenhet.
Man sitter alltjämt fast i gammalt vanetänkande och tvångsföreställningar
örn kriget såsom för alltid bundet vid horisontalplanet. Fenomenet
är icke enbart svenskt, framhåller den militäre kritikern. Tvärtom har samma
mentala eftersläp karakteriserat allt militärt tänkande i andra länder utom
i ett land, nämligen Tyskland. Det är för övrigt i detta sammanhang betecknande,
att man just i Tyskland enligt uppgift — jag har den icke på något

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

sätt bekräftad — för närvarande avbrutit färdigställandet av de stora projekterade
artillerifartyg, som nu äro under byggnad.

Vidare måste kryssarbygget anses vara onödigt därför att det nu gäller att
framför allt säkerställa den svenska krigsmaktens omedelbara effektivitet. Att
påstå att detta kan ske, även örn en avsevärd del av de erforderliga produktionsfaktorerna
— material, arbetskraft, maskiner m. m. — bindes för kryssarbygget,
är oegentligt.

Slutligen vill jag anföra en i och för sig för mig fullkomligt avgörande synpunkt
vid mitt ställningstagande till kryssarna. Jag tror, att det är en överflödsgärning
att här söka leda i bevis, att de två kryssarna representera en
mycket betydande artilleristisk effekt, örn nu denna effekt kan utvinnas. Kryssarna
kunna utan tvivel bli mycket farliga för en motståndare även i Östersjön,
men just därför kan man väl våga anta, att, örn vi skulle komma i krig,
det allra första som sker kanske kommer att bli, att våra kryssare genom flyginsats
av en fiende bli försatta ur stridbart skick. Kryssarna kunna enligt min
mening icke döljas eller effektivt skyddas i sina baser. Här kommer nämligen
överraskningsmomentet fullt till sin rätt.

Med det här anförda, herr talman, vill jag låta mig nöja. De yrkanden jag
har för avsikt att framställa kommer jag senare att knyta till vissa särskilda
punkter i utskottets betänkande.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Eriksson i Sandby, Larsson i
Östersund, Jacobson, Skoglund i Umeå och Spångberg.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag har, som kammaren torde förstå, begärt
ordet med anledning av den — jag höll på att säga — landstorm, som blåst
upp emot våra två nya kryssare, innan dessa ännu blivit lagda å stapeln.

Det finns en krigsvetenskap som heter strategi och en annan, likaledes krigsvetenskap,
som heter taktik. Ett ingående studium av sjöstrategien leder klart
fram till fastställande i stort av de fartygsklasser, som nödvändigtvis mäste
finnas inom en örlogsflotta, för att den överhuvud taget skall kunna bli i stånd
att fylla de uppgifter inom försvaret, som påläggas densamma. Strategiens
principer äro oföränderligt desamma nu som på roddfartygens och segelfartygens
tid. Taktiken däremot undergår en ständigt pågående förändring och
är avhängig av de nya vapen, de nya förstörelsemedel och de maskinella konstruktioner,
som tekniken skapar. Taktiken anvisar, hur de olika fartygsklassernas
typer böra i detalj konstrueras och utformas för att få största möjliga
effekt.

För den sjömilitärt skolade verkar tanken på en flotta utan artillerifartyg
lika absurd som för oss alla tanken på en armé utan artilleri. Varav kommer
det sig då, att för en icke liten del av svenska folket ett så olika betraktelsesätt
kail komma till uttryck när det gäller flottan mot när det gäller
våra landstridskrafter? Ja, tvivelsutan beror det på att flottans verksamhet
äger rum till sjöss utom synhåll för vårt folk, under det att
vår armé lever och arbetar i intim kontakt med folket. En engelsk amiral
sade mig en gång för många år sedan, det är nu över 40 år sedan: Ni
svenskar ha, sedan ni slutade att som vikingar härja främmande kuster, aldrig
tittat ut över edra egna strandkanter. Ert land är ju till stor del omgivet av
vatten, och det är över vattnet som ert land tillföres cn betydande del av vad
ni oundgängligen behöver. Äro inte då dessa förbindelser mer värda, än att ni
lämnar dem oförsvarade? Ni lia förberett försvaret av edra inre förbindelser,

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

men sjöförbindelserna, som tillföra er minst 90 % av er import, deras försvar
förbiser ni. — Jag tror, att amiralen hade rätt.

Här invänder oppositionen i fråga örn kryssarna helt säkert, att det är inte
meningen att utdöma de föreslagna kryssarna, utan att uppskjuta deras byggande
för att i stället anskaffa sådan krigsmateriel, som är ännu viktigare.
Man vill sålunda erkänna behovet, av dessa fartyg, men man vill icke fylla
behovet. Det resonemanget kunde ytligt sett vara plausibel 1925, när man
ställde sig på den ståndpunkten, att man icke ville försvara sig för mer än ett
visst antal miljoner kronor. Man såg sig då icke i stånd att anskaffa mer
pengar. Vi äro icke nu i stånd att anskaffa mera pengar för vårt försvar, men
läget är ett helt annat nu. Kunna vi ekonomiskt sett offra vad vi nu lagt ned på
vårt försvar? Svårligen, men nöden har ingen lag. I nuvarande nödläge måste
vi skaffa vad vi behöva för att säkra vår frihet. Hur vi skola klara betalningen,
det får framtiden utvisa. Vi ha nu ingen kostnadsram, vi ha intet »antingen
eller», vi ha ett »både och»: vad som erfordras måste anskaffas.

Nu ha marinens myndigheter framlagt ett välmotiverat förslag till anskaffning
av två kryssare, ett förslag, som granskats och godkänts av försvarets
högsta ledning, som har ansett fartygen oavvisligen erforderliga. Man har
ansett, att flottans brist på artillerifartyg snarast måste fyllas. Detta förslag
har prövats av regeringen, i vilken samtliga våra partier äro representerade,
och framlagts för riksdagen. Kan någon av oss, som personligen känner statsrådet
Sköld och hans i anmärkningsvärt hög grad kritiska inställning till allt
vad han får sig förelagt att pröva och som känner hans grundlighet och arbetsförmåga,
tro, att han icke i detalj har prövat varje bit i denna proposition, innan
han fattat sin ståndpunkt. Han har ju icke studerat sjökrigskonsten, men
han har anlitat de ansvariga myndigheterna för att erhålla de upplysningar
han har behövt för att kunna fatta sin ståndpunkt. Men hur är det med reservanterna?
Ha de icke varit i behov av expertis? Jo, de ha naturligtvis också
nödgats anlita expertis. Men vilken? Kan man vara fullt säker på, att en sådan
privatexpertis uteslutande har haft rikets sannskyldiga nytta för ögonen?
Det kan man däremot dess bättre vara i fråga om de ansvariga myndigheterna.

Nu säger man sig ingenting ha att invända mot fartygen; man vill bara uppskjuta
byggandet, eftersom det tar så lång tid. Ja, den motiveringen har jagytterligt
svårt att förstå. Jag har aldrig kunnat förstå annat än att örn en
anskaffning är nödvändig och drar lång tid, så får man desto förr sätta igång
med anskaffningen. Veta reservanterna, när kriget kommer att sluta? Vi ha
ju i flera år både hört och hoppats, att det skulle ta slut till hösten. Det kanske
också kommer att göra det, men vilket år det blir, därom veta vi intet. Sedan
de krigförande flottorna gjort kål på varandra, tror jag, att ett pär svenska
kryssare skulle kunna väga tungt, när det gäller att vid fredsslutet tillvarataga
vårt lands intressen. Och en bättre garanti för freden under alla omständigheter
i våra farvatten än en stark svensk flotta kan jag inte tänka mig, ty
vi svenskar vilja oss själva väl men ingen illa.

Det är inte längre sedan än att vi äldre minnas det, hurusom ett massuppbåd
av Sveriges jordbrukare allvarligt och värdigt demonstrerade mot en regering,
som icke ville bygga örlogsfartyg. Nu tycker jag mig se en liten fraktion, representerande
en del av samma betydelsefulla grupp i vårt samhälle, demonstrera
mot den nuvarande regeringen därför att den vill bygga fartyg.

Mina damer och herrar! Vi lia här en proposition, som är ytterligt väl avvägd,
noggrant genomtänkt och utformad. För min del skulle jag helst se, att
Sveriges riksdag antoge denna proposition i det skick den lämnat konungens

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

rådsbord, detta icke minst därför att vi därigenom understryka den eniga försvarsvilja,
som i dessa dagar är ett genomgående drag för allt Sveriges folk.

Herr talman! Jag anser mig tjäna den goda saken bäst genom att ansluta
mig till utskottsmajoritetens förslag, till vilket jag sålunda, herr talman, ber
att få yrka bifall.

Herr Sandberg: Herr talman! Det föreliggande förslaget till fortsatt utbyggnad
och organisation av landets försvarskrafter innebär en mycket vittgående
plan både ekonomiskt och i andra avseenden. Det är efter våra förhållanden
helt enkelt gigantiska bördor, som det här är fråga örn, och ett företag
av den omfattningen att vi aldrig tidigare ens tillnärmelsevis för vårt lands
vidkommande kunnat peka på något liknande. Det gäller nu icke heller en tillfällig
anordning, utan det är fråga örn en plan på längre sikt. Visserligen säger
utskottet, att det icke är fråga om en fastställd försvarsordning utan endast
örn en plan för försvarsväsendets utbyggnad, men detta innebär dock i realiteten
uppenbarligen, att vi nu binda oss för en avsevärd tid — åtminstone är
detta avsikten — för enormt stora anstalter och kostnader på försvarsväsendets
område.

Departementschefen och ävenledes utskottet förmena dock att iörsvarsutgiiter
av förevarande storlek kunna bäras av vårt folk. Som bevis an föres, att den
ordinarie budgeten för nästa budgetår kunnat balanseras. I denna ingå ju försvarsutgifter
av en sammanlagd storlek, som svarar mot en årskostnad under
utbyggnadstiden. Man får emellertid inte glömma, att jämte den ordinarie budgeten
finns en mycket stor extraordinarie sådan, vilken är avsedd att finansieras
genom upplåning. Eftersom de medel det här gäller icke avse produktiva
ändamål, så skola de förräntas och återbetalas med vanliga skattemedel. Detta
måste innebära, att skattetrycket även därigenom ökas och att de förut stora
finansiella svårigheterna ytterligare växa.

Departementschefen framhåller bl. a., att de beräknade kostnaderna väl kunna
bäras vid ett fortsatt ekonomiskt framåtskridande. Men han erkänner, att
svårigheterna vid ett ogynnsammare ekonomiskt läge kunna bli betydande. Ja,
det är just på frågan huruvida vi kunna räkna med ett fortsatt ekonomiskt
framåtskridande som det hänger, huruvida vårt land för framtiden skall kunna
klara de väldiga utgifter som det här gäller. Jag mäste säga att jag tror, att
vi tyvärr icke kunna vara så optimistiska i detta hänseende. Stora delar av
landets arbetskraft och kapital undandragas användning för produktiva ändamål
genom utbyggnaden och uppehållandet av den försvarsorganisation, som
nu föreslås. Detta måste i sin mån bidraga till att det ekonomiska framåtskridandet
åtminstone kommer att gå saktare än hittills. Många andra omständigheter
tillkomma säkerligen också, när storkriget bringat hela världens ekonomiska
liv i oreda och kaos. Troligen kommer vårt näringsliv att få bereda sig
på stora svårigheter. Vi fa bereda oss pa en sänkt levnadsstandard, och svårigheterna
att bära de stora ekonomiska och andra bördorna för försvarsväsendet
komma säkerligen att bliva mycket stora, ja troligen övermäktiga. Vi riskera
att taga oss vatten över huvudet på detta område.

Man får också räkna med såsom alldeles säkert, att kostnaderna icke komma
att hålla sig inom den nu skisserade ramen av 755, respektive 650 miljoner kronor.
De militära beräkningarna ha alltid visat sig vara mycket otillförlitliga.
Med största sannolikhet kommer det att bli mycket, dyrare än vad man nu kalkylerar
med. Redan nu föreligger för övrigt ett prisläge, vilket utskottet även
påpekat, som gör att de beräkningar, som grunda sig på läget den 1 juli 1941,
icke längre hålla streck.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 £. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landet försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

Inför allt detta, som jag här mycket kort har skisserat, är det inte underligt,
att det hos många av vårt folk gör sig en stark betänksamhet gällande inför det
förslag, som riksdagen nu går att besluta om. Det blir nog svårt att i längden
vidmakthålla en försvarsorganisation av nu föreslagen omfattning, och de flesta
torde icke heller mena, att detta skall ske, sedan en gång fredliga förhållanden
åter inträtt Man menar nog att vi då måste pruta av på vad vi nu sätta i gång
med. Örn då en minskning skall företagas, får man rasera vad man nu byggt
upp för stort, och detta, är inte ens ur försvarets synpunkt någon lycklig ordning.
^ Bättre hade det då varit, örn man från början tagit till måttligt och efter
förmåga.

Det är överhuvud taget icke lämpligt att nu binda sig för en försvarsorganisation,
som skall bli bestående även sedan de nuvarande krigsförhållandena
ha upphört. Det borde hava varit möjligt att planlägga för kortare tid än den
sorn nu avses, och så att man erhållit större elasticitet i hela organisationen, än
vad fallet nu blir.

För en enskild ledamot av riksdagen är det emellertid inte möjligt att komma
med alternativ till det föreliggande vidlyftiga organisationsförslaget. Man får
inskränka sig till en meningsyttring, som för min del är denna, att det föreliggande
förslaget är alldeles för stort och dyrbart med hänsyn till våra ekonomiska
möjligheter och med tanke på att organisationen avses skola bli bestående
för avsevärd tid framåt.

I en motion, som väckts i denna kammare av mig och ett pär andra ledamöter,
samt i en likalydande motion i första kammaren ha vi motionärer yrkat på att
riksdagen måtte besluta, att de av 1940 års urtima riksdag beslutade kryssarbyggena
skulle uppskjutas. Beträffande denna fråga skall jag be att för korthetens
skull få instämma i vad som här tidigare yttrats angående dessa kryssare
av talesmän för den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen och nu
senast av herr Lindberg i Umeå. Det har varit min mening att yrka bifall till
vår motion, örn uppskov med kryssarbygget. Givetvis får detta också anses
innebära att vi mena, att hela frågan skall tas upp till förnyat övervägande.
Däremot hade vi icke velat vara med örn reservanternas tankegång, att de 125—
150 miljoner kronor, som på det sättet skulle sparas, skulle användas för utökandet
av ^flyget och pansarvapnet m. m. Vi hade nämligen avsett att åstadkomma
en åtminstone temporär direkt besparing genom uppskov med byggandet
av de två kryssarna. Enligt vad jag under hand inhämtat av talmannen
tycks det emellertid vara svårt att ställa ett yrkande direkt på bifall till motionen.
Såsom det föreliggande utskottsutlåtandet är uppställt hade det i så fall
fordrats, att jag och mina medmotionärer hade presterat ett förslag till ny utskottsmotivering.
Detta är emellertid en ganska vidlyftig sak, som jag inte nu
har kunnat verkställa. Jag är sålunda måhända förhindrad att göra något som
helst yrkande, åtminstone för närvarande.

Herr talman! Bevarandet av vårt lands fred och frihet är vår största och
angelägnaste uppgift. Därom äro vi alla ense, men meningarna kunna vara delade
örn bästa sättet härför. Jag vill inte fördölja att jag allt fortfarande har
den uppfattningen, att det lyckliga förhållandet att vi hittills förskonats från
krigets olyckor ingalunda uteslutande, ja kanske icke ens huvudsakligen berott
på våra militära anstalter. Till detta lyckliga förhållande ha, enligt min mening,
andra faktorer i hög grad bidragit. Jag anser att även detta bör bemärkas,
då det gäller att ta ställning till det nu föreliggande förslaget.

Herr Nilsson i Norrlångträsk instämde häruti.

Herr Barnekow: Herr talman! Jag ber att öppet få deklarera, att jag för
min del har hyst och alltjämt hyser de största sympatierna för den motion, som

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m. Nr 24. 59

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarsJcrafter,

m. m. (Forts.)

har framburits av herr Ohlin. Jag tror att det hade varit synnerligen lyckligt,
om vi kunnat gå den väg, som han där anvisat, nämligen att forcera våra rustningar
så mycket som möjligt under en kortare tid för att först sedermera avgöra
hur vår framtida försvarsordning skall se ut. Den vägen har emellertid
visat sig vara icke framkomlig, och i varje fall är den numera icke framkomlig,
den är nu icke aktuell. Nu ha vi således inte annat att göra än att ta ställning
till den kungliga propositionen och de reservationer, som äro fogade därtill.
Jag skall inte ingå på alla de spörsmål, som det skulle vara lockande att få
tala vidare örn, beträffande armén o. s. v., utan jag skall endast inskränka mig
till att tala örn en enda detalj, nämligen flottan.

Det är ju synnerligen svårt för att inte säga nära nog omöjligt för en civil,
och därtill en lantman, att sätta sig in i dessa förhållanden, att förstå dem och
kunna fälla ett omdöme örn dem. Vi komma emellertid inte ifrån detta. Man är
tvungen att i dag eller när det nu blir avge sitt votum, och man är tvungen
att ta sitt ansvar. Då måste man sätta sig in i dessa frågor så långt man kan,
och man måste fatta sitt beslut självständigt. Jag har grubblat ganska mycket
över denna sak, och jag har kommit till det resultatet, att en svensk flotta utan
artillerifartyg visserligen är möjlig och lämplig till att bevaka enbart vår neutralitet,
men att den icke är lämpad och icke duglig till att försvara oss i händelse
av att vi komma i krig. Ur den synpunkten sett måste jag förorda, att vi
ha artillerifartyg i vår flotta. Jag erkänner öppet och ärligt, att jag med den
brist på förstånd i denna fråga, som jag har, gärna skulle sett, hoppats och
trott, att vi kunde fått artillerifartygen mindre och billigare än de nu föreslagna
kryssarna bli. Jag vågar inte yttra mig örn huruvida detta strandat pa
kanske tekniska omöjligheter i första hand, men i varje fall är det omöjligt att
komma fram den vägen nu, ty jag är övertygad örn att vi i närvarande stund
icke längre kunna uppskjuta planerandet, utförandet av ritningar och dylikt
beträffande de artillerifartyg, som vi i framtiden behöva.

Nu har det även i dag och framför allt i utskottet talats ganska mycket örn
dessa artillerifartyg, och det har sagts att de inte. bli färdiga förrän kriget är
slut. Detta är visserligen inte omöjligt, men jag vill till detta endast foga den
anmärkningen, att samma förhållande råder beträffande en hel del av de tillskott
till vårt försvar, som reservanterna föreslagit. Även mångå av dessa bli
ju icke färdiga förrän kriget är slut, och i detta fall kan man således säga att
kryssarna äro jämspelta med sistnämnda tillskott. Vidare har det framhållits
.— och det antyddes här i dag på det vanliga fina sättet av herr Bergvall —-att sjöofficerarna inte äro eniga i denna fråga. Det har talats och smusslats så
mycket örn denna sak man och man emellan, och man har sagt att man hört
sägas av en, som hört av en annan, vilken hört av någon sjöofficer, att sjöofficerarna
icke äro nöjda med kryssarförslaget. Då jag sålunda hört så mycket
talas örn detta, tillät jag mig att tillskriva en av de många unga sjöofficerare,
som jag känner, en ung kapten, som jag vet är en synnerligen pålitlig man,
vilken inte lägger sig i striderna i allmänhet. Jag framställde till honom en hel
rad frågor, bl. a. den: vad är åsikten inom de yngre sjöofficerarnas krets om
kryssarbyggena? Ilan svarade mig att bland dem i hans ålder, d, v. s. unga
kaptener och unga officerare överhuvud taget, som ha flera års tjänstgöring
bakom sig, är, ehuru han icke vågar svara för alla, den överväldigande majoriteten
för att vi behöva dessa kryssare.

Vidare har det talats om dessa kryssares svagheter, om det bleve krig. Man
har sagt att de äro utsatta för bombanfall o. s. v. Detta kunna vi visserligen
inte förneka, men när det säges, som det antytts här i dag, att artillerifartygens
tid är förbi, vilket flyget redan visat och i framtiden ännu mer kommer att

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

visa, då vill jag erinra om att vi för inte så värst många år sedan hörde ungefär
samma argumentering, då det var tal örn, inte flyget, utan undervattensbåtarna.
När dessa kommo i sitt flor, sades det att de skulle omöjliggöra alla övervattenskrigsfartyg.
Vi måste väl ändå vara överens om att den spådomen var
felaktig. Det är visserligen sant, att det under förra världskriget sänktes en
hel del artillerifartyg av undervattensbåtar, men det sänktes då många fler än
vad det sedermera har sänkts. Ett anfallsvapen föder nämligen alltid ett motvapen,
och jag är övertygad örn att även våra artillerifartyg komma att finna
ett motvapen mot flyget.

Det har här framhållits de erfarenheter av att flyget skadat så många fartyg,
som vi ha från utlandet. Det har pekats på särskilt slaget i Malackasundet
och de stora engelska fartyg som där förlorades genom flyganfall. Detta är visserligen
riktigt, men vi få också ha klart för oss, att dessa fartyg voro alltför
dåligt skyddade. De voro nämligen inte ens skyddade av jagare och ännu mindre
av flyg. Man kan visserligen säga att ej heller våra fartyg i någon större utsträckning
äro skyddade på detta sätt, men de engelska fartygen hade, örn jag
är riktigt underrättad, även ett synnerligen dåligt luftvärn. De kryssare, som nu
äro planerade, ha enligt vad jag kan förstå ett mycket bättre luftvärn än dessa
fartyg, och detta kan säkerligen spela en ganska stor roll.

Man har vidare sagt att hur det än går komma dessa kryssare att sänkas vid
bombanfall. Detta är möjligt, och det är kanske rent av troligt att de icke överleva
den stora striden, men örn de genom sin tillvaro och genom de insatser,
som de kunna göra i strid mot en invasionsflotta exempelvis, kunna förskaffa
vår lantarmé en liten respittid på några dagar, ja kanske blott på några timmar,
ha de fyllt sin uppgift. Då kunna de och de unga tappra sjömän, som äro
ombord på dem,^gå till botten, ty de ha fyllt sin uppgift och gjort sin plikt och
sin insats för vårt försvar.

Det är på grund av dessa skäl, som jag, herr talman, kommer att rösta för
repe ri n gs försl åge t beträffande kryssarna.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det har i denna debatt framhållits
att det beslut, som riksdagen nu står i begrepp att fatta, är ett uttryck
för vårt folks försvarsvilja. Detta vill jag inte på något sätt bestrida,
men jag skulle vilja göra det tillägget, att även den som har den uppfattningen,
att vi nu böra försvara oss med alla till buds stående medel och att
vi så länge stormaktskriget pågår böra förstärka vårt försvar så långt personliga
och materiella resurser medge, kan i alla fall, synes det mig, komma
till ett annat resultat beträffande nyttan av att nu anta den försvarsplan, som
utskottet förordar.

Jag försökte i höstas i anslutning till det då framlagda förslaget örn en
ny värnpliktslag att i en motion peka på den möjligheten, att man nu inte
borde förorda en ny försvarsplan. Jag yttrade i den motionen: »Även örn man
i första hand söker planera för en femårsperiod framåt och strävar efter största
möjliga elasticitet i^ organisationen, lär det inte kunna förnekas, att det här
i verkligheten är fråga örn att bygga upp en ny svensk försvarsordning med
alla de konsekvenser på längre sikt som därav följa.»

Jag försökte också att i ett anförande här i kammaren den 17 december
i fjol vidare utveckla denna mening. Försvarsministern framhöll senare i ett
anförande i denna kammare mycket starkt, att det inte alls var fråga om en
ny försvarsordning. Jag skall be att få återge ett brottstycke av det anförande,
som statsrådet Sköld då höll. Han sade bl. a.: »Jag vill alltså för min del
säga, att denna försvarsordning med vad därtill hörer b5''gger icke på något

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

bedömande av den framtid, varom vi intet veta. Den tar icke på något som
helst sätt sikte på den framtid, då det nuvarande stormaktskriget är över. Det
skulle väl vara bra fåviskt att i dag lia någon mening örn vad vi bär i Sverige
då komma att göra. Denna plan har icke något annat syfte •— jag understryker
det än en gång — än att göra det möjligt för alla ansvariga parter
att kunna taga verkligt ansvar för de åtgärder till försvarets stärkande under
krisen, som vi i verkligheten alla äro eniga om måste ske.» Detta var en del
av den presentation av den nya försvarsplanen, som statsrådet Sköld lämnade
i samband med sitt anförande i debatten örn den nya värnpliktslagen.

Nu ligger det förslag, varom statsrådet Sköld då talade, i vederbörlig ordning
utskottsbehandlat på riksdagens bord, och man kan nu med skäl fråga
sig, örn det var en riktig förhandsteckning av förslaget som herr statsrådet
gav, då han förra hösten meddelade oss, att det »icke på något som helst
sätt tar sikte på den framtid, då det nuvarande stormaktskriget är över». Jag
kan för min del inte inse, att så var fallet. Emellertid följer utskottet nu
troget i herr Skölds spår och gör med styrka gällande, att dagens beslut icke
gäller en ny försvarsordning. Det heter i utskottsutlåtandet: »Utskottet finner
det vara angeläget att i detta sammanhang understryka, att det här är fråga
örn en plan för försvarsväsendets utbyggnad och icke örn en fastställd försvarsordning.
» I två olika reservationer, som ansluta sig till denna del av utskottsutlåtandet,
förekommer också ord för ord samma uttalande. Vi borde alltså
kunna vara lugna för att vad vi i dag besluta icke är en ny försvarsordning
med alla dess framtida konsekvenser — det är bara fråga örn en försvarsplan
för innevarande kristid.

Men då återstår ju ändå, örn man vill söka efter verkligheten bakom orden,
att klargöra, i vad män den i höstas antagna definitiva värnpliktslagen tillsammans
med den här föreliggande försvarsplanen skiljer sig ifrån en försvarsordning
i gammal svensk mening. Jag skulle tro, att örn man trots de skiftande
uttryckssätt som förekomma, söker att komma underfund med verkligheten,
så blir resultatet, att skillnaden blir ganska minimal.

Jag skall med ett par exempel belysa detta. Gentemot förslaget att kryssarbygget
borde kunna uppskjutas, yttrar försvarsministern på sid. 33 i propositionen
efter en hänvisning till den militära utredningen: »Programmet för flottans
ersättningsbyggnad skulle därför komma att förvanskas, om kryssarbyggena
uteslötes därur. Sålunda skulle icke blott den. tänkta förstärkningen
av flottan reduceras till mindre än hälften utan även den återstående delen
tillkomma utan att dess användning inginge i någon genomtänkt plan för flottans
taktiska användning. Flottan bleve härigenom en svag länk i det svenska
försvarets kedja. En sådan improviserad omvärdering av de tre försvarsgrenarnas
uppgifter i riksförsvaret, som beredningens förslag innebär, kan jag
därför icke tillstyrka.» På samma ståndpunkt som försvarsministern här ger
uttryck åt ställer sig utskottets majoritet.

Det här återgivna uttalandet kan viii inte tolkas på annat sätt jin att såväl
försvarsministern som utskottsmajoriteten har en mycket bestämd uppfattning
örn huru de olika svenska försvarsgrenarna böra vara avvägda inbördes år
1947 och några år närmast därefter. Ty kryssarna kunna väl inte påverka
vare sig försvarsgrenarnas inbördes .styrka eller dessas sammanlagda kraft,
innan de liro byggda. Bedömningen framåt i tiden synes alltså i detta fall
sträcka sig lika långt som någonsin annars vid diskussionen örn en försvarsordning.
Örn det skulle vara på det sättet, som försvarsministern sade i höstas,
att han icke tagit någon hänsyn till förhållandena efter kriget, så måste han
räkna med ett otroligt långt krig.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf t er,
m. m. (Forts.)

_ Jag skall taga ett annat exempel. Herr Gränebo m. fl. yttra i sin reservation
på sid. 197 i utskottets betänkande bl. a. följande: »Utskottet Ilar redan
framhållit, att den för femårsperioden uppgjorda kostnadsramen bör i möjligaste
man hållas. Det är emellertid icke av samma betydelse, att denna synpunkt
blir iakttagen, då det gäller materielanskaffningar under de närmaste
åren som i fråga örn organisatoriska åtgärder, som binda för en framtid, vars
krav och förhållanden icke kunna överblickas.» Det är närmast dessa sista
ord örn de organisatoriska åtgärdernas förmåga att binda för en oöverskådlig
tid framåt som jag vill understryka. De organisatoriska åtgärderna med tillhörande
_ personalanskaffning, som denna försvarsplan innefattar, sträcka sig
emellertid över hela linjen, och den mångomtalade elasticiteten förefaller inte
att betyda så värst mycket i verkligheten. Sålunda anför utskottet på sid. 23
i sitt utlåtande, att kraven på elasticitet inte böra få äventyra organisationens
fasthet. Det heter i fortsättningen ordagrant: »Det synes utskottet stå klart,
att en sådan löslighet i försvarsordningens struktur, som i någon mån skulle
förläna den karaktär av ett provisorium, vore till skada för dess effektivitet.»
Det kan ju i förbigående sägas, att utskottet här råkat tala örn en »försvarsordning»
— var nu denna kommit ifrån. 1936 års försvarsordning är ju
sprängd och vad vi nu diskutera är en försvarsplan. Yar den än har kommit
ifrån tycks den i alla fall finnas till. Utskottets uttalande beträffande personalfrågorna
tycks i varje fall betyda, att denna försvarsordning icke skulle
få en sådan struktur, som »i någon mån skulle förläna den karaktär av ett
provisorium». Det betyder med andra ord, att där stabilitetskravet kolliderar
med elasticitetskravet, där skall det förra äga vitsord. Här är alltså, såvitt
jag förstår, fråga örn en bedömning av vår försvarsfråga på ganska lång sikt.

Sammanfattningsvis kan sägas, att det beslut, som riksdagen nu står i begrepp
att fatta, omsluter en stor mängd material som med all säkerhet icke
blir färdigt förrän efter kriget. Det bestämmer i allt väsentligt den svenska
krigsmaktens organisation över hela linjen och det förutsätter ett byggnadsprogram
för hundratals miljoner kronor. Jag måste därför för min personliga
del komma till den slutsatsen, att det i verkligheten, oavsett skiftande
uttryckssätt, är fråga örn en ny svensk försvarsordning med alla de framtida
konsekvenser som följa därav. Jag kan för min del inte komma ifrån den
ståndpunkt, som jag intog redan förra hösten, nämligen att tiden är illa vald
för ett dylikt ståndpunktstagande.

En annan fråga, som jag önskar säga några ord örn, är den s. k. kostnadsramen.
Det är inte för mycket sagt, att de av försvarministern angivna 755
miljonerna i årskostnad under den närmaste femårsperioden varit den axel,
omkring vilken hela debatten rört sig. Ingen vågar just nu öppet lägga något
därtill och blott ett fåtal vågar antyda möjligheten av en minskning. I utskottets
utlåtande finner man på denna punkt följande uttalande: »Utskottet
ansluter sig sålunda till departementschefens mening, att den framlagda kostnadsramen
bör kunna bäras av det svenska samhället, men att den å andra
sidan kommer gränsen för denna förmåga så nära, att man icke utan tvingande
skäl bör gå utöver den framlagda ramen, givetvis bortsett från de ökningar
som kunna sammanhänga med förändringar i prisläget». När man läser detta
uttalande, som å ena sidan slår fast, att kostnaden kan bäras, men å andra
sidan stryker under, att den ligger farligt nära det omöjligas gräns, så måste
man ovillkorligen få det intrycket, att vi här ha ställts inför resultatet av ett
samhällsekonomiskt precisionsarbete av mycket förnämligt slag. Söker man
sig tillbaka till de källskrifter som föreligga, så blir man inte mindre betänksam.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

Försvarsutredningen har i sitt stora betänkande offrat två sidor på frågans
ekonomiska utredning. Dessa två sidor upptagas till största delen av några
allmänna reflexioner angående försvarskostnadens förhållande till den s. k.
nationalinkomsten. Eftersom denna nationalinkomst inte kan läggas till grund
för beskattningen, så är den tröst, som riksdagen såsom anslagsbeviljande
myndighet kan hämta ur denna sifferlek, av mera teoretisk än praktisk art.
Riksdagen har att brottas nied problemets statsfinansiella sida, och dea erkännes
vara något svårare. Det mest gripbara stödet för försvarsutredningens
statsfinansiella rekommendationer tycks vara ditsatt i efterhand. Man erinrar
nämligen örn, »att försvarsutgifter av storleksordningen 700—800 miljoner
kronor, jämte de under kriget starkt ökade civila utgifterna för mera normala
behov, i riksstatsförslaget för budgetåret 1942/43 faktiskt täckas av löpande
inkomster. Spörsmålet örn finansieringen av försvarsutgifter av angiven höjd
kan alltså lösas», säger man. Detta bevis är i och för sig inte särskilt uppmuntrande,
och ändå nödgas man erinra örn att vad man stöder sig på endast är
en förhandsberäkning av statsfinanserna för ett enda år, under det att de rekommenderade
utgifterna i första hand sträcka sig fem år framåt i tiden.

Går man sedan vidare från 1941 års försvarsutredning till 1942 års försvarsberedning,
så finner man där egentligen inte mer än fyra rader om det
ekonomiska problemet. Det heter: »Beredningen hade ej heller inlåtit sig på
en granskning av de statsfinansiella synpunkter på försvarsutgifterna, som
försvarsutredningen anlagt. Beredningen hade betraktat den angivna medeltalskostnaden
under femårsperioden såsom en arbetshypotes, från vilken beredningen
haft att utgå.» Den parlamentariska beredningen, som sysslat med
frågan, har alltså överhuvud taget icke befattat sig med de statsekonomiska
synpunkterna. Sedan ansluter sig försvarministern till utredningens ståndpunkt
och försvarsutskottet till försvarsministerns, och så är den summa fastslagen,
som blivit centralpunkten i hela debatten örn en ny försvarsordning.
Nog tycker man, att det är ett något magert primärmaterial, som riksdagen
haft att syssla med i denna del av frågan, och detta är väl ändå den del, som
riksdagen i allra första hand bär anledning att befatta sig med.

I höstas förklarade statsrådet Sköld i det anförande här i kammaren, som
jag tidigare omnämnt, att vad han framförallt ville och eftersträvade var att
lägga ett sådant material inför riksdagen, att densamma verkligen kunde
pröva problemet i hela dess vidd. Vad vi i denna sak fått veta är egentligen
ingenting mera än att samråd ägt rum med vissa »representanter för olika
sidor av det ekonomiska livet», och den ståndpunkt, som under dessa samtal
utformats, får riksdagen adoptera. Jag måste nog säga, att detta är ett ganska
magert resultat av de goda föresatserna.

Statsrådets och utskottets ståndpunkt innebär emellertid, att örn utgifterna
för försvaret inte överstiga 755 miljoner kronor örn året och om det svenska
näringslivet inte försvagas, så kunna vi efter kriget nöja oss med de skatter,
som ingå i budgeten för nästa år, d. v. s. att alla de nya skatter eller skatteskärpningar,
som införts under kriget, skola stå kvar under efterkrigstiden.
Detta är de lindrigaste ekonomiska konsekvenser, som kunna följa av dagens
beslut, såvitt man kan förstå av de här gjorda uttalandena.

För min personliga del skulle jag inte våga räkna med så lindriga följder.
Å ena sidan tror jag, att en försvagning av näringslivets bärkraft under den
närmaste femårsperioden är mera sannolik än att det kan bevaras vid oförminskad
styrka. Å andra sidan måste man befara, att den s. k. kostnadsramen
spränges. I själva verket rör man sig förresten här, såvitt jag förstår, med
en missvisande terminologi. Om man för fem år framåt beviljade 755 miljoner

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

kronor om året med fullmakt för regeringen att på bästa sätt använda dessa
pengar, så kunde man tala örn en kostnadsram. Vad man nu står i begrepp att
besluta är en organisations- oell materielanskaffningsram. Den faktiska kostnaden
blir beroende av åtskilliga ännu ej kända faktorer. Kan man t. ex.
räkna med att de omfattande kostnadsberäkningar, som ligga till grund för
detta förslag, äro hållbara? Det skulle i så fall strida mot all_ tidigare erfarenhet
på detta område. Och kan man vidare räkna med att alla kompletteringskrav
under fem år framåt kunna avvisas? I själva verket synes redan här
föreliggande betänkande — såsom också omnämnts flera gånger under debatten
— inrymma åtskilliga rekommendationer åt regeringen och militärledningen
att ägna uppmärksamhet åt frågor, som ej inrymmas i femårsplanen.

Slutligen ha vi prisstegringen, som endast räknas med —- inte i summan
men i resonemanget — under den ideala förutsättningen att den förlöper under
sådana former, att den därav föranledda ökningen i försvarkostnaderna automatiskt
balanseras av ökade statsinkomster. Men är det alldeles säkert, att
så blir fallet?

Tar man en smula hänsyn till tidigare erfarenheter och sunt förnuft har
man knappast rätt att bli förvånad, örn de 755 miljonerna i verkligheten bliva
900 eller 1,000 miljoner. Ett ännu ogynnsammare utfall torde inte kunna betraktas
såsom fullständigt uteslutet. Vill man vara någorlunda på den säkra
sidan bör man därför räkna med att dagens beslut, örn det helt skall genomföras
under loppet av fem år, kan draga med sig ytterligare ett par hundra
miljoner om året i nya skatter. Detta tillsammans med åtskilligt annat kan
lätt föra oss fram till ett statsfinansiellt läge, som inte är hälsosamt för vår
demokrati.

Trots att det här enligt min uppfattning är fråga örn att genomföra en ny
svensk försvarsordning och trots att de ekonomiska konsekvenserna därav troligen
bliva allvarligare än Kungl. Maj:ts proposition förutsätter, skulle jag
för min del ändå rösta för förslaget, örn jag kunde bli övertygad örn att detta
vore den enda rimliga utvägen att stärka och vidmakthålla vår aktuella krigsberedskap.
Jag kan emellertid inte inse, att så är fallet. Örn det tidigare bedrivna
upprustningsarbetet säger utskottet på sid. 12:

»Det torde icke med fog kunna sägas, att de förändringar, som under de
senaste åren ägt rum inom vår försvarsorganisation, skett med åsidosättande
av rimliga anspråk på planmässighet, även örn de i allmänhet skett successivt
allteftersom behov därav uppkommit och möjlighet till deras genomförande
varit för handen.»

Varför skulle nu elen väg, som man har vandrat i tre år och som man
gett ett sådant ganska gott betyg, vara absolut stängd i fortsättningen? Naturligtvis
vill jag gärna medge, att Kungl. Maj:ts förslag kan medföra vissa
organisatoriska fördelar under förutsättning att en så långt gående upprustning
måste genomföras. Örn den saken kan emellertid enligt min mening intet
bestämt sägas i dagens läge. Därför får man mot de fördelar, som den här
förelagda planen kan ha i organisatoriskt avseende, sätta betydande nackdelar
och risker. Jag skulle tro, att de senare äro så stora, när man tar hänsyn
icke blott till militära synpunkter utan även till ekonomiska, folkpsykologiska
och annat, att en fortsatt provisorisk förstärkning av försvaret vore
att föredraga.

Vad man nu i första hand borde taga sikte på är största möjliga värnkraft
under detta och nästa år. Ingen vet ju, när kriget slutar, och givetvis böra
vi icke vandra in i någon återvändsgränd genom att spekulera i ett hastigt

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,

m. m. (Forts.)

slut, men så mycket kan väl i alla fall sägas, att det icke förefaller otroligt,
att den europeiska stormaktskonflikten kulminerar inom loppet av nästa år
oell att vi sedan lia de värsta militära påfrestningarna bakom oss. För den
aktuella värnkraften under detta och nästa år betyder emellertid den försvarsordning,
som vi i dag stå i begrepp att besluta, ganska litet. I vissa fall kan
det rent av bli en felanpassning av personliga och materiella tillgångar. I
varje fall böra vi med rimliga kostnader och utan att alltför mycket binda
oss för framtiden kunna gå fram på provisorievägen ännu något år.

När det rent militära hotet lättar är det av vikt att den svenska demokratien
snabbt kan anpassa sig efter det nya lägets krav. Det kommer i det läget
inte att saknas krävande arbetsuppgifter och hotande faror. Men vi torde för
att möta dem ha behov av andra redskap än krigsmateriel, och framför allt
behövs en viss statsfinansiell rörelsefrihet. Att avhända sig den är att gå
illa rustad in i efterkrigstidens problemvärld.

Med hänvisning till de tankegångar, som jag här har sökt antyda, hemställer
jag, herr talman, att i utskottets uttalande i nu förevarande del gives uttryck
åt den uppfattningen, att riksdagen bör avslå Kungl. Maj:ts propositioner
nr 210 och 280.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Carlström: Herr förste vice talman! Då jag i många stycken kan
ansluta mig till den föregående talaren skall jag icke här hålla något längre
anförande. Jag skall endast göra några reflexioner med anledning av vad som
bär sagts tidigare under denna debatt.

Den förste ärade talaren i dag framhöll det stora värdet av att kunna fatta
ett beslut i enighetens tecken, och herr Vougt uttalade även sin glädje över
detta. Han till och med gladde sig över att socialdemokraterna hade utgjort
kärnan i första ledet, då det gällde — jag vet icke vad man skall kalla det
— en ny försvarsordning eller en uppsnyggning av vår nuvarande försvarsordning.
Det är alldeles riktigt, såsom här tidigare har sagts, att svenska
folket vill göra allt för att i den situation, som råder, så länge kriget varar,
offra vad vi ha möjlighet att göra för försvaret. På den punkten äro vi överens.
När jag redan vid propositionens remiss uttalade mina betänkligheter
mot att nu gå in för en femårsplan, framhöll jag också, att vi alla voro eniga
vad gällde att under de närmaste åren utöka vårt försvar och bära de kostnader,
som det kunde medföra. Örn man emellertid skulle vilja avlyssna svenska
folket och lägga örat riktigt noga till marken även på högerhåll, då det
gäller denna femårsplan, tror jag icke, att man med skäl kan säga, att vi i
fråga örn denna plan äro alldeles eniga. Det har ju också framgått av dagens
debatt, att meningarna härvidlag gå i sär. Örn man läser reservationerna under
1) och 3), skall man finna, att det finns en viss gemensam linje Andrén
—Holmström—Lindberg i Umeå, vilket är ganska betecknande i detta avseende.

dag har sålunda, liksom ett pär föregående talare, den uppfattningen, att
det hade varit lyckligare, örn man icke nu hade låst fast sig vid en organisation,
som vad man än säger dock kommer att ha sina konsekvenser långt fram
i tiden, sedan de fem åren ha gått. Jag beklagar så mycket mer denna fastlåsning,
som jag tror, att det skall visa sig, att de förhoppningar, som i dag
framfördes av herr förste vice talmannen, att denna försvarsordning skall få
permanent karaktär, icke komma att kunna uppfyllas.

Det är ju i dag meningslöst att komma fram med några yrkanden, då icke

Andra kammarens protokoll 19Jf2. Nr 2h- 5

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Ben fortsätta utbyggnaden och organisationen av landets för svar skraf ter,
m. m. (Forts.)

ens herr Lindberg i Umeå vågade sig på något sådant, och hela saken från
början blivit så väl upplagd, att det icke finns rum för några meningsskiljaktigheter,
som skulle kunna leda till några särskilda yrkanden i slutspurten.
Det kan dock icke hjälpas, att man måste ha rätt och kanske också har skyldighet
att deklarera sina synpunkter.

Herr Svensson i Grönvik yttrade, att blicken framåt nu blir klar i avseende
å vad vi här gå in för, medan herr Bergvall uttalade, att vi icke veta något
örn framtiden. Det är ju rätt egendomligt att man från så olika utgångspunkter
kan enas så bra i fråga örn denna femårsplan. Deli som varit allra mest
optimistisk i fråga om deklarationer, att vi orka med detta förslag även framöver,
var ju herr Törnkvist. Han citerade Heidenstam, att »vi blir vad vi vill»
och vill vi så orka vi. Det kan nog också jag gå med på under vissa förutsättningar.
Samme skald Heidenstam har en gång givit uttryck för detta, när
han såg på den svenska ungdomen. Det är många år sedan jag läste dessa
strofer:

»Att stå belåten och frisk och röd
kring en möglad kaka bröd
och skummad mjölk i en tegelskål
då klockorna ringa till helgemål.»

Det ansåg han vara en lovvärd prestation för den tidens ungdom.

Även om svenska folket, som jag också sade i mitt lilla anförande vid remissen,
tar detta med öppna ögon, så är jag i alla fall något tveksam örn vi
också komma att kunna bära denna försvarsplan med det frejdiga mod till
försakelser som klingar i här citerade strofer. Det är vissa saker som göra, att
man har litet svårt att tro det. Svenska folket har nämligen för närvarande
icke alls någon klar uppfattning örn att det på grund av denna plan framöver
måste ge ganska stort avkall på sin livsföring och sin levnadsstandard.
För närvarande kunna vi ju låna pengar, så att vi utanför den balanserade
budgetens ram kunna subventionera jordbruket i vissa avseenden, subventionera
konsumenterna och dessutom uppehålla alla sociala reformer och rent av
våga oss på en del nya sådana. Ar det emellertid någon, som tror att detta
kan fortsätta med denna hörda över oss under decennier framåt? Jag kan icke
tro det. Även om det heter, att det gör ingenting nu. att vi låna pengar, ty
man ger ut dem igen inom landet och det är bara bra, att de äro i rörelse,
så kan svenska folket i alla fall icke i det långa loppet leva av pengar. Sådana
kunna vi skaffa hur mycket som helst, örn vi låta sedelpressarna gå. Svenska
folket måste leva av vad som produceras, och det är nog tämligen uppenbart,
att med en så stark produktion på det improduktiva området kommer den
produktion, som skall ge oss möjlighet att hålla vår levnadsstandard uppe,
att sänkas. Jag kan icke se något annat resultat.

Örn man alltså från herr Vougts sida och från deras sida, som säga, att
detta kommer att gå alldeles utmärkt, vill gå ut i höst och tala om för svenska
folket, att vi ha nu antagit en försvarsordning, som kostar icke 755 miljoner
utan som kommer att kosta mycket mera — det kan man ju läsa mellan
raderna — och därvid också vill deklarera, att nu måste svenska folket
också göra sanning av sagan genom att på skilda områden anpassa sig för att
kunna upprätthålla denna försvarsordning, ja, då är det bara riktigt. Jag för
min del skall icke försumma att i detta sammanhang tala om konsekvenserna
av vad vi här ha gått in för. Örn man däremot ser så lättsinnigt på situationen,
att man menar, att vi kunna gå in för en försvarsordning av denna storleksordning
på lång sikt med bibehållen levnadsstandard, då håller man sig icke
längre till sanningen.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. ni.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarslcrafter,

m. m. (Forts.)

Det är för att framföra dessa synpunkter, som jag i dag har dristat mig
att begära ordet. Jag har gjort den erfarenheten såväl under denna riksdag
som under föregående riksdagar, att vi bär i riksdagen icke alls äro inställda
på att till följd av försvarsutgifterna spara på andra områden. Snarare förhåller
det sig så, att på grund av de hissnande försvarsutgifterna säga vi, att
det är icke lönt att spara på andra områden. Därför går det bra så länge det
går, men hur det kommer att gå i det långa loppet få vi nog örn vi leva några
år framåt allesammans se och vara med om.

Vad gäller de olika reservationsvis framförda yrkandena i utskottets utlåtande
borde givetvis jag, sorn har skrivit under herr Sandbergs motion,
som avsåg ett uppskjutande av kryssarbygget och inbesparande av pengarna
härför, rösta för bifall till denna motion. Eftersom det emellertid icke synes
föreligga någon möjlighet att komma fram med ett sådant yrkande, då man
icke i utskottet haft tillfälle att motivera det, borde jag väl, kan man tycka,
gå in för den andra reservationen, där herr Gränebo står främst. Jag kommer
emellertid i detta avseende i stället att gå på Kungl. Majds förslag, ty
herr Gränebos m. fl. reservation betyder »både —- och», d. v. s. att vi skola få
ytterligare en flygflottilj — vi märka ju att den i alla fall finns i luften —•
vidare en utveckling av pansarvapnet och dessutom kryssarna, innan vi kommit
till slutet på nästa års riksdag. Det är alldeles tydligt, att det icke går
att säga, att vi skola spara på kryssarna och skjuta på dem en längre tid för
att i stället nu få flyg och pansarvapen, ty kryssarna komma i alla fall.
De äro i farvattnet, och vi kunna icke hindra, att de bli beslutade, örn man tar
den reservation, som har framförts från herr Gränebos m. fl. sida.

För mig skulle det därför ligga närmast till hands att yrka bifall till herr
Ohlins motion nr 247 i första kammaren, t,y den går ju efter samma linjer,
som jag utvecklade i mitt lilla anförande vid remissen av den kungl, propositionen
här i kammaren. Jag förmodar emellertid, att man även därvidlag
kommer att säga, att när utskottet icke anfört någon utförligare motivering i
den frågan, kan man icke heller rösta för ett sådant förslag. Vad det nu än
kan leda till eller icke leda till skall jag dock, herr förste vice talman, för
min del be att få uttala, att jag anser, att utskottet bort tillstyrka bifall till
herr Ohlins motion 1: 247.

Herr Åqvist: Herr talman! Jag vill för min del uttala min tillfredsställelse
med att försvaret i dag omfattas av ett så allmänt intresse, att denna försvarsplan
nu kunnat framläggas. Den är ett ganska enhälligt uttryck för vad svenska
folket vill i försvarsfrågan samt dess eniga vilja att försvara vårt land och
att också skapa förutsättningar härför. Kostnaderna bli stora, men vi få också
betänka, att härmed skapa vi anställningar och arbete i stor utsträckning åt
en inte obetydlig del av vår befolkning, vilket är av mycket stort värde. I den
fråga, som det räder olika meningar om. nämligen byggandet av två kryssare,
sorn beslutades av 1910 års höstriksdag, kan jag icke ansluta mig till min partikamrat
Bergvalls reservation örn ett uppskjutande av beslutet om kryssarna
(ill förmån för flyg- och pansarvapen samt artilleri. Jag sympatiserar med honom
örn betydelsen av att dessa vapen bli tillräckligt tillgodosedda, men jag
delar utskottets mening, att den sjunde jaktflottiljen skall uppsättas inom femårsperioden.
örn det av utbildnings- och organisatoriska skäl är möjligt. Jag
delar också utskottets mening, att vårt lands försvar måste vara allsidigt. Både
armé, marin och flygvapen måste vara i förhållande till det hela starka. Vårt
lands läge och dess långa kuster kräva även ett väl ordnat sjöförsvar, och då

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1912 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarslcrafter,
m. m. (Forts.)

böra även dessa två artillerifartyg ingå i detsamma. Jag kommer således att
rösta för utskottets förslag, till vilket jag yrkar bifall.

Då jag dristat mig att motionsvis föra på tal förläggningsfrågorna beträffande
den nya centrala flygverkstaden, det nya artilleriregementet och V. militärbefälsstaben
och därvid hemställt, att riksdagen ville uttala sig för örebro
såsom förläggningsplats, skall jag tillåta mig att med några ord beröra dessa
förläggningsfrågor.

Inledningsvis och med anledning av vad som i den allmänna diskussionen
förekommit kring denna motion, vill jag då säga, att jag ingalunda kan dela
den uppfattningen, att dessa förläggningsfrågor böra vara undandragna den
enskilde riksdagsmannens bedömande och initiativ. Ytterst måste dock avgörandet
grundas på militära skäl, men även dessa äro ju icke eller böra i varje
fall icke vara helt oåtkomliga för granskning och diskussion av vanligt civilt
sunt förnuft, och därtill kommer, att vid förläggningsfrågans bedömande även
en mångfald faktorer av annan art måste tillerkännas en mycket stor betydelse.
När man karakteriserar och tror sig kunna avfärda motionen såsom förestavad
av uteslutande lokalpatriotism, måste detta bero på att man underlåtit att
taga del av de däri framförda skälen. Min motion är kort — det är sant — men
jag har i densamma hänvisat till det grundliga och omfattande material, som
av örebro stads drätselkammare hopbragts och tillhandahållits försvarsministern
och flygförvaltningen, som jag överlämnat till utskottet, och varav jag här
kan uppvisa kopior.

Ser man frågorna lidelsefritt och utan förutfattade meningar eller ur prestigesynpunkt,
så måste man säga sig, att dessa förläggningsfrågor verkligen^ med
fog kunna ställas under diskussion. Vi äro naturligtvis alla ense örn att frågorna
i främsta rummet måste avgöras ur synpunkten av vad hänsyn till försvarets
intressen kräver. Men om, utan att dessa intressen trädas för nära, hänsyn
även kan tagas till så viktiga faktorer som de ekonomiska och de sociala, så
synes det mig vara en bjudande plikt för oss att icke skjuta dessa faktorer åt
sidan. Nu förhåller det sig ju så, att kostnaderna för det allmänna, såsom en
enhet betraktat, av en förläggning såsom de ifrågavarande i allmänhet måste
förutsättas bliva lägre i en relativt stor stad än i en småstad. Den större staden
har resurser att erbjuda, som den mindre icke alls eller i varje fall ej i samma
utsträckning i vardagslag förfogar över. Vi behöva bara tänka på så viktiga
faktorer som skolundervisning, olika sociala anordningar, bostadsförhållanden,
ordningsväsen m. m. Vill man verkligen göra allvar av talet örn sparsamhet —
och inte minst inför de c-norma utgifter, vi i detta sammanhang, och jag våll
säga utan tvekan, komma att besluta, är det angeläget att härutinnan komma
från ord till handling — så synes det mig, att man vid avgörandet i förläggningsfrågorna
inte kan undgå att ägna de av mig nu berörda faktorerna ett noggrant
beaktande. Det är sant — jag upprepar det — att de militära skälen böra
vara avgörande, men jag har svårt att förstå, att ett sadant hänsynstagande
med nödvändighet skulle utesluta möjligheten att beakta även andra tungt
vägande skäl.

Även ur sociala synpunkter i övrigt måste förläggningen av anläggningar
som de förevarande till större samhällen vara att föredraga. De påverkningar
i fråga örn förläggningssamhällets hela struktur, dess ekonomiska och sociala
liv m. m. som en större militärförläggning enligt sakens natur är ägnad att
medföra, bliva givetvis mindre kännbara och förorsaka mindre rubbningar i
det större samhället, vilket överhuvud taget har lättare att med sig på ett mera
naturligt sätt assimilera det nya. Denna synpunkt förtjänar inte minst att hållas
i minnet vid betänkande, att vi dock måste hoppas, att det inte för all fram -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarslcrafter,

m. m. (Forts.)

tiel skall bliva nödvändigt, och att det i varje fall i längden knappast kan bliva
möjligt för vårt land att upprätthålla en militär apparat av den nu ifrågavarandes
kostnadsordning. Kostnadsordningen kunna vi emellertid för övrigt icke
bedöma i dag. I fredstid bli kostnaderna väsentligen lägre än de äro nu.

Till sist är det icke heller ur vägen att tänka en smula på dem, som skola
tjänstgöra vid de militära förläggningarna, deras trivsel, möjlighet att bereda
sina barn utbildning o. s. v. Att det större samhället härutinnan har mera att
bjuda torde vara oomtvistligt. Synpunkten kan tyckas av underordnad betydelse,
när det gäller en anläggning för försvaret, men man måste väl trots allt
utgå ifrån att fredens tillstånd kommer att bliva det i längden normala eller
i varje fall övervägande tillståndet.

Efter dessa allmänna synpunkter och reflexioner beträffande förläggningsfrågorna
skall jag tillåta mig att något ingå på de speciella omständigheterna
i de tre förläggningsfrågor, som jag tagit upp motionsvägen.

I fråga då först örn flygverkstaden är det enligt handlingarna bergsförhållandena
och de begränsade möjligheterna att utvidga flygfältet, som diskvalificerat
örebro, ehuru flygförvaltningen efter sin undersökning uttalat, att en
förläggning till örebro, bergsanläggningarna oberäknat, skulle medföra de
lägsta kostnaderna. På tal om bergsförhållandena uttalar flygförvaltningen,
att berg visserligen finnes i närheten av det ifrågasatta området, men att detta
»bedömes vara av mindre god beskaffenhet», och att därför, innan platsen för
eventuella utsprängningar fastställes, ett mycket stort område skulle behöva närmare
undersökas. Med hänsyn till vikten av att denna anläggning verkligen
kommer på den ur alla relevanta synpunkter ändamålsenligaste platsen, och de
enorma kostnader, densamma under alla förhållanden måste komma att draga,
vill det förefalla, som om det varit välbetänkt att låta en diylik mera ingående
undersökning föregå avgörandet, örn det är riktigt, såsom örebro stads drätselkammare
i sin inlaga till flygförvaltningen trott sig kunna konstatera, att vid
förläggning till örebro skulle i andra hänseenden direkt kunna inbesparas flera
miljoner kronor, synes det mig bort hava varit på sin plats, att närmare undersökning
verkställts, huruvida icke med dessa besparingar nöjaktiga eventuellt
erforderliga förstärkningar av berget kunnat verkställas. Argumentet i fråga
örn flygfältets storlek torde, enligt vad jag tror mig veta, icke tillmätas helt
avgörande betydelse av de militära myndigheterna själva, vilket bestyrkes av
det faktum, att ehuru flygfältsresurserna redan från början voro väl kända,
det oaktat bergsförhållandena underkastades fortsatt undersökning, efter det
representanter för örebro stad inför flygförvaltningen utvecklat stadens företräden
i olika hänseenden.

Abid därefter beträffar kårartilleriregementet, företer den militära argumenteringen
onekligen vissa anmärkningsvärda drag. Säkerligen med fullt stöd av
den till förfogande stående militära expertisen föreslog försvarsutredningen,
till synes utan tvekan och i varje fall utan att nämna något alternativ, örebro
såsom förläggningsplats. örn jag inte misstar mig, betraktades denna förläggning
från början och även efter framläggandet av försvarsutredningens förslag
också på militärt håll såsom tämligen självfallen. Helt plötsligt uppdök så
argumentet om faran från luften och önskvärdheten av att icke till samma ort
förlägga flera förband, örn detta verkligen är en kardinalpunkt vid frågans
bedömande ur m ili t ii r synpunkt, måste man i sanning finna det högst märkligt.
att den så helt kommit att undgå försvarsutredningen och dess militära
experter. I chefens för armén första yttrande över försvarsutredningens förslag
i förläggningsfrågan återkommer icke detta argument. T stället uttalas,
att en preliminär undersökning av de ifrågasatta orternas lämplighet såsom för -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,
m. m. (Forts.)

läggningsort på grund av kommunikationstekniska och bostadsskäl m. m. samt
ur övningssynpunkt givit vid handen, att Kristinehamn vore lämpligare än
Örebro. Av fortsättningen av yttrandet synes det emellertid framgå, att den
förstnämnda staden icke i samtliga undersökta hänseenden ansetts äga dylikt
företräde, utan att detta företräde inskränker sig till något större lämplighet
ur kommunikationsteknisk synpunkt. Betingelserna med hänsyn till skjutningsmöjligheter
och möjligheter till samövning med infanteri förklaras vara lika
goda som i Örebro.

I tredje uppbådet av denna mobilisering av argument mot en förläggning
till örebro och sedan Örebro stad i en inlaga till försvarsministern, delgiven
försvarsutskottet, gendrivit de skäl, som anförts ur kommunikations- och luftskyddssynpunkter,
har arméchefen slutligen skjutit den militära övningssynpunkten
i förgrunden. Örebro har förklarats underlägset de övriga orterna ur
denna synpunkt. Fortifikationsstyrelsen förklarar beträffande villkoren för
erhållande av lämplig förläggningsplats och övningsterräng för det föreslagna
regementet, att även vid Örebro finnas lämpliga och tillräckliga sådana, vilka
staden förklarat sig beredd att utan vederlag tillhandahålla kronan. Då emellertid
örebro-alternativet ur övningssynpunkt av de militära myndigheterna
ansetts vara underlägset de andra alternativen, förordas förläggning till annan
plats.

Departementschefen förklarar i propositionen, att utredningen i ärendet ger
vid handen, att örebro, som i vissa hänseenden äger företräde framför Karlskoga
och Kristinehamn, av militära skäl — främst de mindre goda övningsmöjligheterna
— ansetts böra få stå tillbaka för de båda andra städerna. Utskottet
slutligen avfärdar hela frågan inklusive min motion på tre rader utan motivering,
därmed i lakonism överträffande vad som påståtts om min motion i
ämnet. Man har här utan att hemfalla till lokalpatriotism svårt att underlåta
att kräva någon närmare dokumentering av de skäl och omständigheter, som
sålunda kommit Örebro stad att förvandlas från en ort, erbjudande lika goda
betingelser med hänsyn till skjutmöjligheter och övningar som den föreslagna
staden, till en ort. underlägsen i fråga örn just övningsmöjligheter. och denna
undran minskas icke av den omständigheten, att vid militärmyndigheternas
jämförande av två andra alternativ i förläggningsfrågan möjligheten till samövning
med Livregementets grenadjärer i Örebro åberopas såsom företräde för
det ena.

Den sista förläggningsfrågan, vilken jag dristat blanda mig i, gäller V. militärbefälsstabens.
Försvarsutredningen föreslog Karlstad som förläggningsort.
När representanter för Örebro stad vid uppvaktning inför militärmyndigheterna
möttes med argumentet örn faran från luften och olägenheterna av två
förband på samma plats, påpekade de, att med hänsyn till faran från luften V.
militärbefälsstaben och stabsmobiliseringscentralen syntes komma att ligga
bättre till i Örebro. Vidare undersökning utlovades, och chefen för armén uttalade
också i yttrandet över försvarsutredningens betänkande, att denna förläggningsfråga
borde göras till föremål för särskild utredning, enär annan ort
än Karlstad av flera skäl kunde befinnas lämplig.

Försvarsministern var redan i den första propositionen beredd att taga ställning
till denna fråga och föreslog Karlstad av, såvitt jag kunnat finna, det
enda skälet, att lokalbehovet där torde kunna tillgodoses genom att den nuvarande
chefsbostaden vid Värmlands regemente toges i anspråk. Utskottet har,
fortfarande i föredömlig lakonism, på tre rader avfärdat också denna fråga
och min motion. Här ha alltså till synes de ekonomiska synpunkterna fått dominera
avgörandet i fråga örn förläggningen och de militära synpunkterna

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvar skraf ter,

m. m. (Forts.)

skjutits åt sidan utan att ens anses förtjäna begärd ytterligare utredning.. Jag
vill inte undanhålla riksdagen, att även i denna fråga vissa undersökningar
och rekognosceringar verkställts av fortifikationsstyrelsen, varvid örebro stad
ställt i utsikt tillhandahållandet utan vederlag av en förutvarande läroverksbyggnad,
vilken så långt stadens representanter kunde bedöma vid rekognosceringen
utföll till vederbörandes belåtenhet. Härom förekommer i de riksdagen
delgivna handlingarna ej ett ord.

Herr talman! Jag förstår, att det i nuvarande läge och så som dessa frågor
nu ligga till inte lönar sig att komma med några yrkanden. Jag tillåter mig
emellertid att säga, att den ur andra synpunkter mycket glädjande enigheten i
försvarsfrågan enligt min mening sträckt sig något för långt, då man icke velat
frångå Kungl. Haj:ts förslag ens på punkter, där försvaret säkerligen icke
skulle bli lidande, men där landet ur ekonomiska och sociala synpunkter liksom
också befattningshavarna vid militärväsendet skulle vinna. Förläggningsfrågorna
ha icke tillmätts den vikt, de förtjäna. De ha kommit i skymundan av
det allt överskuggande, örn vilket alla i stort sett äro ense, och betraktas därför
mer eller mindre som bagateller och deras ventilerande som uteslutande
yttringar av lokalpatriotism. För min del har jag icke kunnat frigöra mig från
intrycket, att man vid ställningstagandet i dessa frågor icke tillbörligt beaktat
samtliga de faktorer, som rätteligen och ur landets synpunkt bort påverka bedömandet,
och att därför förslagen i förläggningsfrågorna ej blivit vad som
vederbort. Vill man mot mig upprepa argumentet örn lokalpatriotism, går man
på sidan om saken.

Herr talman! Jag har velat yttra dessa ord med anledning av den motion,
jag framfört, och jag ber för övrigt att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Svedman: Herr talman! Sedan år 1925 har intresset för Sveriges försvar,
örn än till en början med tvekan, beskrivit en uppåtgående kurva, och i
dag är försvarsviljan hos vårt folk en mer medveten och omedelbar verklighet
än kanske någonsin tidigare. Insikten örn den radikala förändring, som vårt
läge undergått, har införlivats med det allmänna medvetandet hos vårt folk,
även om man ännu på ett eller annat håll kan förmärka att denna insikt är
långt ifrån fullständig. För återuppbyggandet av Nordens frihet är Sveriges
självständighet en förutsättning, och på Sveriges försvar faller uppgiften att
bevara denna förutsättning. Svärdet har varit en vägröjare för civilisation
och kultur, men det har även banat vägen för barbari, och det gäller att se
till att kulturens och frihetens svärd icke är slöare än barbariets.

Till värn för vår frihet och kultur äro vi nu beredda att ikläda oss och våra
efterkommande stora offer och att. uppsätta ett folkvärn, en medborgarhär,
som skall uppbäras av folkets fasta försvarsvilja, och denna vilja måste
därför även i framtiden hållas levande.

Försvarsstämningen hos folket är i hög grad känslig för, hur försvaret handhaves
och skötes, och ur denna synpunkt är det av största vikt att vissa krav
beträffande försvarets skötsel icke bli obeaktade. Man måste sålunda skapa en
god ekonomisering inom försvaret, avskaffa byråkrati, pappersexercis och osmidighet
inom själva organisationsapparaten.

Vid sidan av den militära sakkunskapen måste ett visst rum beredas åt det
ekonomiska oell affärsmässiga greppet på hela försvarsväsendet och dess förvaltning.
Annars kunna lätt andra stämningar inträda, när en gång det yttre
trycket minskar. — Detta sagt som några reflexioner (iver försvarsfrågan i
dess helhet.

Som representant för en landsända, flir vilken sjövägen är mera ofrånkomlig

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarslcrafter,
m. m. (Forts.)

än för andra delar av riket, är jag givetvis intresserad av att våra sjövägar
hållas öppna och fria. Denna uppgift påvilar flottan. I den detaljfråga, där
meningarna nu gå isär, nämligen örn pansarkryssarnas tillblivelse, står jag
därför på den positiva sidan. Dessa kryssare skola utgöra ryggraden i vårt
sjöförsvar.

I den bekanta romanen Röde Orm heter det på ett ställe: »Låt varg riva varg,
få Guds lamm lindring». När de två stormakts flottor, som hittills varit de
härskande i våra närmaste farvatten, nu starkt reducerats i kraft och slagfärdighet
genom varandras ömsesidiga bekämpande, erbjuder sig ett tillfälle för
Sveriges sjöförsvar att göra sig gällande på ett helt annat och effektivare sätt
än hittills. Det vore därför enligt min uppfattning en stor villfarelse att icke
begagna sig av denna chans, varigenom Sveriges flotta kunde bli en maktoch
fredsfaktor att räkna med.

Från fackmannahåll har det i detta sammanhang betonats, att ett starkt sjöförsvar
även skulle bereda lättnad inom lantförsvaret genom att göra det
möjligt för armén att minska kustförsvarsförbanden. Denna omständighet
borde, förefaller det mig, beaktas mer än som skett hittills under diskussionen
i denna fråga.

Jag skulle, herr talman, djupt beklaga, örn riksdagen nu försutte tillfället
att förstärka flottan på sätt som Kungl. Majit och utskottet föreslår. Kanske
tillfället aldrig mer återkommer.

Herr Wiberg: Herr talman! Bland de problem, som beröras i försvarspropositionen,
tilldrager sig frågan örn organisationen av försvarets högsta ledning
ett särskilt intresse. Av handlingarna framgår, att meningarna örn hur
denna fråga lämpligast bör lösas brutit sig kraftigt mot varandra. Icke heller
på militärt håll har enighet kunnat uppnås kring någon av de diskuterade lösningarna.

Diskussionen i ledningsfrågan rör sig väsentligen kring en punkt, nämligen
spörsmålet, huruvida det operativa förberedelsearbetet i fred och den operativa
ledningen i krig av de av de olika försvarsgrenarna uppsatta stridskrafterna skall
utövas direkt av överbefälhavaren och försvarsstaben, med förbigående av de
olika försvarsgrensstaberna, eller av dessa senare enligt överbefälhavarens
direktiv.

En lösning helt enligt centraliseringsprincipen, innebärande att samtliga tre
försvarsgrensstaber, d. v. s. armé-, marin- och flygstaberna, avkopplas från all
befattning med planläggning och ledning av vederbörlig försvarsgrens operationer,
vilka uppgifter i stället handhavas centralt inom försvarsstaben, har
icke förordats av någon militär myndighet men väl haft vissa andra förespråkare.
Sålunda bär vid remissbehandlingen av försvarsutredriingens betänkande
ordföranden i statens ammunitionsnämnd i princip bekänt sig till denna
ståndpunkt liksom även en reservant inom försvarsberedningen. Vidare har
inom utskottet herr Axel Ivar Anderson reserverat sig för samma principiella
lösning.

Det skall icke bestridas, att en lösning i enlighet med den fullständiga
centraliseringens princip vore logisk och konsekvent, under förutsättning att
ledningen av försvarets förvaltningsorgan på motsvarande sätt centraliseras.
Skenbart kan den även synas skapa de bästa garantierna för en enhetlig
ledning av det samlade riksförsvaret, en ledning där varje fördröjande mellaninstans
vore eliminerad. Men också endast skenbart! Ty det är uppenbart, att
försvarsstaben vid en sådan lösning måste erhålla en så oerhört omfattande
organisation och utsättas för en så gigantisk arbetsbelastning, att det icke blir

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och wganisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

möjligt för en man att bemästra densamma. Tiden förspilles visserligen icke
genom många instanser; men den förloras i stället genom en våldsam anhopning
av ärenden hos en enda man, genom ett övermått, kan man säga, av centralisering.
Uppenbarligen är det insikten härom, som kommit de ansvariga militära
myndigheterna att helt lämna denna, teoretiskt sett eljest eleganta och tilltalande
lösning ur räkningen såsom i praktiken omöjlig att förverkliga.

I motsats till den fullständiga centraliseringen står en lösning helt enligt
decentraliseringsprincipen. En sådan lösning, som med den helt centraliserade
delar egenskapen av att vara logisk och konsekvent, innebär i princip, att varje
försvarsgrensstab enligt överbefälhavarens direktiv planlägger och leder den
operativa verksamheten vid de av försvarsgrenen uppsatta stridskrafterna.
Vederbörlig försvarsgrenschef blir föredragande inför överbefälhavaren i operativa
frågor och därmed i fred som krig i allt ansvarig chef för sin försvarsgren,
sålunda både operativt, organisatoriskt, materiellt, personellt och utbildningsmässigt.
De försvarsgrensvis ordnade förvaltningarna bli också vid denna
lösning på naturligaste sätt inordnade i ledningssystemet och undgå liksom militärbefälhavarna
vid armén samt motsvarande chefer vid marinen och flygvapnet
nackdelen av en tvåhövdad lydnadsställning med befälslinjer både till
försvarsgrenschefen och chefen för försvarsstaben. För den högsta militära
instansen, överbefälhavaren, medför en lösning enligt decentraliseringsprincipen
förmånen av minskad bundenhet vid de särskilda försvarsgrenarnas detaljproblem
och ökad möjlighet att höja sig till verklig översikt över försvarsgrenarna,
överbefälhavarens tid och krafter bevaras på detta sätt åt huvuduppgiften, att
i samarbete med landets politiska ledning utarbeta förslagen till landets militärpolitik,
inklusive principerna för operationerna.

En lösning av försvarets ledningsproblem enligt den här skisserade decentraliseringsprincipen
har många förespråkare bland de militära myndigheterna.
För denna lösning ha sålunda uttalat sig cheferna för första och andra arméfördelningarna,
chefen för övre Norrlands trupper, arméförvaltningen, chefen
för flygvapnet och flygförvaltningen. Även 1942 års försvarsberedning har
lämnat denna lösning sitt bestämda förord. Att en sådan lösning vore — till
skillnad från den centraliserade — praktiskt genomförbar, har veterligen av
ingen bestritts.

Mellan de båda nu nämnda ledningssystemen -— det centraliserade och det
decentraliserade, båda logiskt och konsekvent uppbyggda, men blott det senare
praktiskt genomförbart — kunna slutligen vissa kompromisslösningar uppställa
sig. En sådan utgör den nu gällande, vilken som bekant tillkom genom
1936 års försvarsbeslut. Enligt denna tillämpas centraliseringssystemet för
arméns och flygvapnets vidkommande, men decentraliseringssystemet för marinens.
Det av försvarsutredningen i samförstånd med överbefälhavaren föreslagna
och i propositionen nu framlagda ledningssystemet innebär en liknande
kompromiss, allenast med den avvikelsen från den nuvarande, att jämväl flygvapnet
nu föreslås liksom marinen skola tillämpa decentraliseringsprincipen,
medan för armén centraliseringsprincipen alltjämt skall gälla.

Att den nuvarande ledningsorganisationen är behäftad med stora brister, har
från många håll omvittnats. Sålunda har departementschefen i propositionen
anfört, att organisationen lett till dubbelarbete, varjämte förekommit oklarhet
i ansvarsfördelningen samt svårigheter att planmässigt samordna arméstabens
och försvarsstabens verksamhet. Att dessa svårigheter äro att direkt hänföra
till kompromisslösningens i förhållande till de båda renodlade ytterlighetslinjerna
oklara konturer lärer icke kunna bestridas. Det är därför att förutse, att
de i lika mån komma att vidlåda även den nya kompromissen trots försöken

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvar skraf ter,

m. m. (Forts.)

att avhjälpa dem genom att låta försvars- och arméstaberna utväxla sambandsofficerare.

Av utskottets utlåtande inhämtas, att utskottet funnit det otvivelaktigt, att
vissa erinringar kunna framställas mot den framlagda kompromisslösningen. Utskottet
är för sin del icke övertygat örn att den i propositionen framlagda lösningen
av problemet om det operativa förberedelsearbetets handhavande är den
under alla förhållanden lämpligaste. Utskottet säger sig sålunda icke lia kunnat
undgå att finna, att vissa av de brister som yppat sig i förhållandet mellan
arméstabens och försvarsstabens verksamhet hänföra sig till organisatoriska
förhållanden, som föreslås i stort sett bibehållna även i fortsättningen. Som
huvudsakligt motiv för det förord utskottet likväl ansett sig böra lämna den
i propositionen framlagda lösningen anför utskottet, att icke heller de lösningar
i annan riktning som av olika myndigheter föreslagits kunna sägas vara fritagna
från befogade erinringar. Ett annat skäl är, att utskottet icke finner del
tillrådligt, att i nu rådande läge vidtaga andra ändringar i fråga om principerna
för försvarsväsendets ledning än sådana, som äro ur organisatorisk synpunkt
oundgängligen påkallade. Utskottet har emellertid uttryckligen framhållit,
att denna lösning icke bör anses såsom slutgiltig. Tvärtom har utskottet
funnit det angeläget att betona, att frågan örn det lämpligaste anordnandet av
försvarets högsta ledning icke bör avföras från dagordningen utan att denna
fråga, när mera normala förhållanden inträtt, bör göras till föremål för ytterligare
överväganden.

Utskottets uppfattning, att några omvälvande förändringar i principerna för
försvarets högsta ledning icke böra företagas under rådande beredskapstid.
måste naturligtvis kunna påräkna en viss förståelse. Lika givet är emellertid
också, att, såsom utskottet även framhållit, frågan icke får skjutas undan utan
att den bör upptagas på nytt, så snart förhållandena göra det möjligt. Att man.
när den stunden är inne, icke kan finna någon bot för det nuvarande, genom
propositionen principiellt föga ändrade ledningssystemets brister genom smärre
ändringar inom den inkonsekventa och grumliga kompromisslösningens råmärken
synes uppenbart. Utskottets nyss åberopade uttalanden utgöra ett bestämt
belägg härför. Tvehövdad ledningsorganisation nied ty åtföljande dubbelarbete
och oklarhet i fråga om ansvarsfördelningen måste komma att vidlåda varje
lösning i tecknet av en sådan kompromiss. En logisk och hållbar lösning står
— sedan den renodlade centraliseringslösningen måst lämnas ur räkningen såsom
i praktiken ogenomförbar — endast att finna efter den konsekvent genomförda
decentraliseringslinjen. De organisatoriska svårigheter sorn enligt vad
överbefälhavaren framhållit därvid komme att uppstå — hänförliga främst till
frågan om de kommunikationstekniska frågornas handläggning, enkannerligen
i vad rör uppgiftsfördelningen mellan armé- och försvarsstaberna — synas ingalunda
oöverstigliga och måste väga lätt mot den stora vinsten av en till hela
sin principiella uppläggning rätlinjig och konsekvent ledningsorganisation.

Avslutningsvis skulle jag, herr talman, vilja tillägga, att man uppenbarligen
icke heller kan definitivt lösa frågan örn den militära förvaltningsorganisationen
— varom förslag lär beräknas kunna föreläggas 1943 års riksdag •— oberoende
av ledningsorganisationen i övrigt. Lösningen av förvaltningsfrågan
måste nödvändigtvis synkroniseras med lösningen av den rent militära ledningsfrågan.
En centraliserad militär ledning kräver naturligen en annan förvaltningsorganisation
än en decentraliserad. Huruvida det också finnes en förvaltningsorganisation,
som låter sig smidigt och friktionsfritt anpassas till den
föreslagna kompromisslösningen av ledningsfrågan, må i detta sammanhang
lämnas därhän. Består denna kompromisslösning alltjämt som ett provisorium,

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvar skraf ter,

m. m. (Forts.)

när frågan om förvaltningsorganisationen kommer på dagordningen, kail emellertid
även sistnämnda organisation blott givas en provisorisk utformning.

Herr Thorell instämde häruti.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
När riksdagen nu står i begrepp att fatta betydelsefulla beslut i försvarsfrågan,
sker det helt naturligt under intrycket av de omvälvande händelser som utspelas
på vårt jordklot. Vi äro säkert alla medvetna därom, att dessa händelser
komma att få en återverkan på oss. Vi känna med oss, att vi måste vara beredda,
att vi måste vara vaksamma, att vi måste försöka att skaffa oss den
styrka som är erforderlig för att vi såvitt möjligt skola kunna genomgå denna
svåra tid med bevarande av vårt land som en självständig stat.

Jag tror, att de flesta människor här i landet inse, att ett led i vår styrka
utgöres av det militära försvaret. Utan ett starkt försvar skulle vi i denna tid
inte kunna visa styrka utåt. Det är därför helt naturligt inte underligt, örn det
förslag till förstärkning av vårt försvar som nu föreligger mottages av en enhällig
riksdag. Man skulle snarare kunna säga, att det vore underligt, örn det
i denna tid skulle framträda en disharmoni i denna fråga.

A andra sidan skola vi dock observera, att det beslut som vi här stå inför har
en ofantlig ekonomisk räckvidd. Det kommer att pålägga det svenska folket
stora ekonomiska bördor, för en tid framåt åtminstone. Dessa bördor komma
alla att få känna av. Man skulle ju därför kunna tro, att det skulle blanda sig
mera bekymmer i dagens debatt, mera betänksamhet, mera lust att försöka komma
ifrån obehaget. Att så inte har skett, betraktar jag såsom något mycket
tillfredsställande. Vi ha ofta deklarerat vår enighet, ofta deklarerat vår vilja
att göra det yttersta, men jag tror, att man inte för ofta kan deklarera detta,
och jag tror, att när dessa deklarationer komma denna dag i den pressande
situation som föreligger, får detta en dubbel kraft. Det har icke till utskottets
förslag fogats någon reservation som går ut på att man vägrar att vara med
örn att bära de ekonomiska bördor som här ifrågasättas. Knappast någon tvekar
inför de förstärkningar som här förutsättas; alla vilja praktiskt taget vara
med därom.

När man går till beslut örn så långtgående förstärkningar, är det ganska naturligt,
att det måste föreligga en plan för hur förstärkningarna skola genomföras.
Man kan inte handla så att säga ur hand i mun, man kan inte improvisera,
som herr Svensson i Ljungskile här tidigare framfört önskemål om. Gör
man det, har man inga garantier för att det försvar man skapar blir så effektivt
som avsetts. Man vet inte, örn de olika styckena passa samman till ett helt,
och man vet inte heller, vilka ekonomiska konsekvenser man drar över sig. Det
är alldeles riktigt, som från herr Svenssons sida har anförts, att detta förslag
kommer att medföra konsekvenser, att det beslut som jag hoppas här skall fattas
i mycket kommer att likna en ny härordning, men det är ofrånkomligt. Skola
vi genomföra förstärkningar, drar den ena saken med sig den andra. Man kan
inte få ett starkt försvar, om man inte har en ordentlig organisation att bygga
på. Man kommer inte ifrån konsekvenserna. Men genom det förslag som nu
föreligger och genom det beslut som jag hoppas att riksdagen skall fatta veta
vi. vilka konsekvenserna bli för oss, veta vi i stora drag, vad det är fråga om.
Örn vi däremot fortsätta att improvisera, såsom vi gjort under de första åren
av kriget, då veta vi inte, var vi hamna beträffande de ekonomiska konsekvenserna,
då har man inte den överblick som är erforderlig. Den plan som det nu är
fråga örn behövs för att vi skola kunna ge vårt försvarden största möjliga ef fek -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,
m. m. (Forts.)

tivitet men också för att vi skola få vetskap om de ekonomiska konsekvenserna
av vad vi besluta och för att vi skola få den överblick över läget som otvivelaktigt
kräves.

Man har ju från vissa håll —- jag nämnde nyss herr Svensson i Ljungskile
— tänkt, att man skulle kunna gå fram efter en plan avseende en
kortare tidsperiod än fem år. Det finns en motion i den riktningen, och
herr Lindberg i Umeå har uttalat sin anslutning till densamma. Man
säger: låt oss nu i stället göra, vad vi kunna, för att bli så starka
som möjligt i år och nästa år, men låt oss icke binda oss för framtiden. Jag
vill för min del säga, att jag principiellt gillar detta resonemang. Jag menar,
att vi skola göra, vad vi kunna, men inte i onödan binda oss för framtiden. Men
det finns gränser för vår handlingsfrihet. Örn jag handlar så, att jag i år gör,
vad jag kan, och nästa år och året därpå, vad jag då kan göra, utan att se
frågan på någon längre sikt, då blir resultatet det, att jag inte kan tillvarataga
de tekniska framstegen på försvarsväsendets område. Låt mig taga ett exempel.
Låt oss säga, att vi, i stället för att lägga upp denna plan för flygvapnets
utvidgning avseende fem år, binda oss för att bygga sådana flygplan som
vi kunna bygga i år och nästa år. Vad blir det för flygplan vi då komma att
bygga? Jo, det blir de fly gill an som vi nu tillverka i serier, plan som vi kanske
tycka äro något så när bra i dag men som vi kanske finna högst omoderna om
några år. Skola vi kunna följa med den tekniska utvecklingen, då måste vi
planlägga så, att vi få fram nya konstruktioner, att vi få en bättre materiel
undan för undan, och det kunna vi endast få, om vi planlägga på någon längre
sikt. Det kunna vi inte göra för ett år, för två år eller för tre år.

När Kungl. Majit har valt fem år som ett tidsrum för denna plan, har det
inte varit på grund av några principer, inte för att man velat binda riksdagen
så mycket som möjligt. Det har inte varit någon som helst baktanke, utan det
har skett efter prövning av vilken som är den kortaste tidrymd man har att
räkna med för att få fram nykonstruktioner. Vi ha då kommit till den uppfattningen,
att en kortare tidrymd än fem år kunna vi inte tänka oss. Denna tidslängd
gör det möjligt för oss att få den tekniska utvecklingen att löpa något
så när normalt, och det visar sig också därav, att åtskilligt av det som vi nu
tänka skaffa oss är sådana ting som först bli färdiga i slutet av femårsperioden.
Man behöver alltså ha denna tid på sig för att komma fram till goda resultat.
Jag tror därför, att man ur olika synpunkter kan säga, att den nu föreliggande
planen till försvarets förstärkande är den bästa möjliga vi i nuvarande situation
kunna åstadkomma. Jag tror, att när den blir genomförd, kommer den att betyda
mycket både i fråga örn försvarets styrka och i fråga örn den ekonomiska
överblicken. Med denna ekonomiska överblick följer också ett visst mått av‘
handlingsfrihet för statsmakterna.

Det har här sagts åtskilliga vackra ord örn det arbete som har utförts för
att få fram denna plan. Jag anser mig för min del också nödsakad att yttra
några erkännsamma ord. Jag kan inte annat än uttala min stora tillfredsställelse
över det arbete som utskottet har presterat. Det har ur min synpunkt
varit mycket beklagligt, att regeringen icke har kunnat framlägga propositionen
tidigare. Det har varit mycket beklagligt, att utskottet fått så kort tid till
till förfogande. Men det har inte varit möjligt att göra arbetet snabare, och det
skulle'' ha varit olyckligt att vänta ett år. Vi ha stått inför ett tvångsläge.

Det ar därför så mycket mer glädjande, att utskottet har på den tid, som
stått till dess förfogande, verkligen lyckats arbeta sig igenom det stora material,
som det här är fråga örn. Jag vet ju av vad som förekommit inom utskot -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

to. to. (Forts.)

tet, att utskottet icke Får tagit lätt på sin uppgift, utan att man gått ganska
djupt in i de olika frågorna. Jag måste uttala min beundran för den prestation,
som från utskottets sida bär har utförts.

Jag vill också, när jag här talar i denna fråga inför offentligheten, begagna
tillfället att uttala ett varmt tack till alla dem inom militärstaberna, inom
försvarsutredningen och inom försvarsdepartementet och i förs valberedningen,
som ha utarbetat denna jättelika plan. Det är ett gigantiskt arbete, som har
utförts, ett arbete som egentligen inte kan beskrivas, och man kan inte annat
än varmt tacka dem, som genom sina insatser här ha möjliggjort för Kungl.
Majit att lägga fram denna proposition till riksdagen och därmed för riksdagen
att kunna fatta beslut i frågan.

Jag yttrade nyss att som princip gillar jag den maximen, att man nu skall
göra vad man kan för att skapa ett starkt försvar men att man icke bör binda
sig för mycket för framtiden. Jag gör dock den reflexionen att den reservation,
som här presenterats av herr Gränebo m. fl. och där det talas för denna
maxim, i sak icke följer densamma, utan tvärtom innehåller yrkanden, vilka
innebära att riksdagen onödigtvis skulle komma att binda sig för framtiden.
Jag tänker på förslaget örn tillkomsten av den sjunde jaktflottiljen.

För min del förstår jag till fullo flygvapnets betydelse och den roll det
spelar för krigföringen, och jag kan mycket väl göra det uttalandet, att vi
överhuvud taget icke kunna få ett för starkt flygvapen. Jag skulle för min
del inte heller ha haft någonting emot, örn denna sjunde jaktflottilj hade kunnat
komma till stånd. Men när frågan, innan regeringen tog ståndpunkt till
den, prövades, kommo jag och många med mig till den uppfattningen, att
uppsättandet av denna jaktflottilj icke kan genomföras inom femårsplanens
ram. Det är kanske litet för mycket att bestämt säga, att det icke kan genomföras.
I propositionen har saken uttryckts så, att det måste anses tveksamt,
örn denna flottilj kan uppsättas under femårsperioden.

När jag läst reservationen, har jag funnit att reservanterna med mycket
stor bestämdhet uttala sig om möjligheten att sätta upp denna flottilj. Jag
har därför måst fråga mig själv, örn jag lämnat oriktiga uppgifter i propositionen
eller om under utskottsbehandlingen någonting inträffat, som har
gett anledning till en ändrad uppfattning på denna punkt. Jag har försökt få
veta vad utskottet har inhämtat i denna sak, och sedan jag fått reda därpå,
måste jag säga mig, att det icke tillkommit någonting, som jävar den mening,
som jag från början uttalat, nämligen att det är ytterligt tveksamt örn denna
flottilj kan upnsättas. Jag vet alltså, att det varit föredragning i utskottet
av representanter för flygindustrien och för flygförvaltningen, därvid man
från båda håll sagt att det kan levereras flygplan till den sjunde jaktflottiljen,
ja, till ännu fler flygflottiljer, under vissa förutsättningar, d. v. s. örn
den tidtabell håller, som man uppgjort för sig. Detta visste jag redan när jag
lade fram propositionen, men min erfarenhet av vår flygförvaltnings och flygindustris
tidtabeller ger mig anledning att ställa mig minst sagt tveksam till
möjligheterna att inom femårsperioden skaffa flygplan till den sjunde jaktflottiljen.

Jag skall nu endast beträffande dessa möjligheter tillägga, att de sammanhänga
med det förhållandet, örn man i slutet av femårsperioden kari på
beräknad tid övergå till serietillverkning av ett nytt jaktplan. Detta jaktplan
är ännu icke färdigt. Det kommer att provflygas först någon gång i framtiden,
och eftersom det här är fråga örn en ganska exklusiv typ, beträffande
vilken det saknas ingående erfarenheter både i Sverige och i världen i övrigt,

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskmfter,.
m. m. (Torts.)

vet man absolut icke något om provflygningens resultat. Man vet icke vilka
fel, som kunna komma att uppenbara sig, eller vilka ändringar, som måste
vidtagas.

Det är därför mycket svårt att säga, örn den uppställda tidtabellen kommer
att hålla, men det finns nog mycket stor anledning att tro, att den icke
kommer att göra det. Jag måste då för min del säga att jag finner det vara
rimligt, att riksdagen här understryker denna tveksamhet. Det kan icke vara
bra, att man ställer ut växlar på framtiden och säger, att man klarar det och
det och det, för att det sedan .skall visa sig att utfästelserna icke alls kunna
hållas.

Jag kan mycket väl förstå, att man på olika håll är intresserad av att riksdagen
skall binda sig för denna sjunde jaktflottilj. Det finns de, som resonera
som så, att örn man nu inte beslutar uppsättandet av denna flygflottilj, får
flygvapnet den aldrig, och att det därför är bäst att se till att få det fastslaget
att den skall uppsättas. Jag kan inte förstå, varför riksdagen nu skall
behöva binda sig för denna sak. Är det inte lika bra att vänta till 1944 års
riksdag med att taga ståndpunkt till denna fråga? Då veta vi, hur den provflygning
utfallit, som jag här talat om, och hur tidtabellen beträffande materielen
kommer att hålla, och vi ha ändå inte försuttit någon tid.

Jag tror också att alla, som suttit i utskottet, veta. hur oerhört ansträngt
utbildningsprogrammet är inom flygvapnet och hur svårt det är att få fram
den personal, som behövs i samband med ansvällningen av detta vapen. Man
kan helt enkelt inte genomföra ett sådant utbildningsprogram även för den
sjunde jaktflottiljen, men man skulle kanske, örn allting går i lås, kunna ordna
saken genom vissa provisoriska lösningar. Vi måste emellertid komma
ihåg, att det behövs bara att den utrikespolitiska situationen blir litet mer
tillspetsad och vi bli tvungna att hålla en starkare beredskap vid flygvapnet,
för att följdfen skall bli att vi måste lägga ned de olika kurserna för att kunna
skaffa personal till beredskapsförbanden. Då går programmet alldeles sönder
och då hålla inga beräkningar.

Det finns enligt mitt sätt att se ingen anledning för riksdagen att nu binda
sig för uppsättandet av denna jaktflottilj. 1944 veta vi, om flottiljen överhuvud
taget kan komma till stånd, och kan den göra det, kommer väl regeringen
med ett förslag örn dess uppsättande. Kan den inte komma till stånd,
finns det ingen anledning att taga upp saken.

Det har i dagens debatt från något håll sagts, att när man från Kungl.
Maj:ts och utskottsmajoritetens sida handlar på det sätt som här skett, innebär
det i själva v«rket att man spränger den kostnadsram som uppställts,
därför att det då i slutet av perioden kan komma till sådant som man inte
har räknat med. Följaktligen måste man överskrida den kostnadsram, vid vilken
man redan har låst fast sig. Jag vill då fästa uppmärksamheten på att
överbefälhavaren i sitt yttrande framhåller, att det under det fortsatta arbetet
på försvarsplanen otvivelaktigt kommer att visa sig vara möjligt att göra
besparingar på många håll. Detta bör ju också vara fallet, eftersom vi nu
inte haft tillfälle att grundligt och i detalj genomarbeta de olika förslagen,
utan detta kommer att ske allt efter det försvarsplanen omsättes i praktiken.
Det är väl mycket sannolikt, att det därvid skall visa sig möjligt att komma
fram till besparingar, och eftersom det vidare inte kan vara tal örn att vi i
slutet av denna femårsperiod behöva skaffa hela det belopp, som kräves för
uppsättandet av den sjunde jaktflottiljen, tror jag att det skall kunna lyckas
för oss att genomföra planen utan att kostnadsramen behöver sprängas.

Reservanterna vilja också utöka vårt pansarvapen. Jag höll på att säga:

Onsdageu den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden ock organisationen av landets för svar skraf ter,

m. m. (Forts.)

vem vill inte det? Detta vapen har ju något över sig som oemotståndligt griper
vår fantasi, och det är klart att man tycker att vi skola följa med i utvecklingen
och skaffa oss så mycket av denna nymodighet som vi överhuvud
taget kunna. Men jag bara ställer den fragan, örn icke kammarens ärade ledamöter
veta vilken uppfattning den militära iedningen haft. Då är det val
något märkvärdigt i alla fall, att först kommer försvarsutredningen och säger:
Vi föreslå detta pansarvapen. Sedan yttra sig alla militära myndigheter
över detta. Ingen säger, att vi skola öka pansarvapnet. Varför göra de
icke det? Icke därför att de icke vilja ha ett större pansarvapen utan helt enkelt
därför, att vid överväganden och undersökningar har det visat sig, att vi
kunna icke komma längre. Det är nämligen sa att för att fa ^ett pansarvapen
behöver man icke bara stridsvagnar utan man behöver också bilar av olika
slag, mycket stora och speciellt konstruerade bilar. Vi hade önskat mera fordon
för motorisering av armén överhuvud taget, men vi kunde icke komma
vidare, därför att vi veta att vi kunna icke inom dessa fem år skaffa det
gummi, som behöves för att åstadkomma en ytterligare ansvällning. Det finnes
materialhinder här, som göra att vi icke komma vidare. Det finnes enligt
mitt sätt att se ingen anledning’ att nu besluta en utökning av pansarvapnet,
ty det finnes Hacket ringa utsikter till att vi över huvud kunna effektuera
detta beslut.

För det tredje vilja reservanterna öka ut arméartilleriet. Det har sagts en
del om att vårt arméartilleri icke är bra. Man vill nästan säga, att det är
svagt. För linn del kan jag icke dela den meningen; det är otvivelaktigt överord.
Vi äro icke dåligt rustade i detta hänseende. Men det finnes fran arméledningens
sida en önskan att man skulle kunna öka det grova, långskjutande
artilleriet. Jag vill då påpeka, att det grova, långskjutande artilleriet kan i
viss mån ersättas av störtbombflyg. Det är ett av de områden, där störtbombflyget
visat sig kunna bäst konkurrera med andra stridsmedel. Det är
därför kanske icke alldeles nödvändigt, och därför har försvarsutredningen
icke heller tagit upp ett sådant förslag till förstärkning av arméartilleriet. För

min del gick jag ej in för denna förstärkning helt enkelt därför, att jag är ytterst

tveksam, huruvida de pjäser, som nu föreslås till anskaffning, äro lämpliga
för detta ändamål. Man föreslår nämligen anskaffning av en pjäs, som är
konstruerad för kustartilleriändamål, en mycket tung och, jag skulle vilja
säga. otymplig pjäs. som visserligen kan flyttas och på många sätt behändigt
användas; men ingen skall tro, att den pjäsen är bra att sätta in i en
armé, som befinner sig under rörliga operationer och går mycket snabbt fram
eller måste gå lika snabbt tillbaka. Där kunna icke dessa pjäser komma med.
De äro urståndsätta att följa en sådan operation. De äro mycket bra vid en
stationär front, vid befästningar och örn man har en kust att försvara.

Jag menar därför, att innan man går och förstärker det långskjutande artilleriet
för armén måste vi ha konstruktion på en annan pjäs, som bättre passar
för ändamålet.

När jag för min del funnit, att det icke är alldeles nödvändigt att vidtaga
denna förstärkning, har jag icke kunnat förorda anslag till detta ändamål i
femårsplanen.

Det var dessa tre punkter där reservanterna vilja förbättra, örn jag så får
säga inom parentes, (let framlagda förslaget och gå utöver Kungl. Majrts och
utskottets förslag. Men det finnes ju en punkt, där man vill pruta; det är i det
avseendet att man nu föreslår, att det av 1940 års riksdag faftade beslutet
örn byggande av två lätta kryssare skulle, som man nu säger, uppskjutas, men
hela argumentationen ligger på att det egentligen gäller att det skulle upp -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen ar landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

givas. När man frågar efter argumenten för detta, får man många svar. Det
finnes en hel provkarta på argument. Jag kan icke neka mig att taga upp
dessa argument till en liten smula belysning.

Man vill uppskjuta bygget för att få pengar loss till flyg, pansar och mindre
fartyg. Jag har påvisat, att vi kunna icke gärna hinna skapa mera flygoch
pansarvapen än som inrymmes i utskottets förslag. Följaktligen finnes
heller ingen anledning att pruta på kryssarna ur denna synpunkt. Huruvida
vi skola pruta för att bygga mindre fartyg skall jag be att få uttala mig örn
litet längre fram i mitt anförande. Men så säger man: Vi vilja spara dessa
pengar för att de i stället skola få användas till något som snabbare och mera
effektivt förstärker försvaret. Och när jag frågar, vad detta skall vara, får
jag veta, att det skall vara en sjunde jaktflottilj, som även med reservanternas
tidtabell icke kan uppsättas förrän 1947, under det att kryssarna bli färdiga
1946. Då kan man icke rimligtvis säga, att man använder pengarna för att
snabbare skaffa försvaret förstärkning, när man vill använda dem till något,
som kommer fram senare.

Man vill använda dem för att skaffa arméartilleri, men även detta arméartilleri
kan icke komma fram, även örn vi vilja beställa det, förrän i slutet av
femårsperioden. Man vill använda dem till pansarvapnet, som enligt mitt sätt
att se icke kan genomföras under femårsperioden. Jag vill alltså för min del
säga, att detta argument kan omöjligen vara hållbart.

Man säger vidare, att man kan icke bygga dessa kryssare, ty de konkurrera
om arbetskraft och material. Det är klart, att ett par sådana skeppsbyggen
konkurrera i någon mån örn arbetskraften. Men för det första är det val ändå
så, att konkurrensen på skeppsvarven är icke på något sätt för närvarande
oroande. Jag tror, att vi kunna säga att det egentligen endast är på ett par,
]åt vara mycket viktiga, men mindre områden, som denna konkurrens örn den
industriella kapaciteten uppstår. Vad gäller frågan örn materialet är det icke
så, att dessa kryssare konkurrera med andra försvarsmedel örn material. Kryssarna
använda så litet av de mera sällsynta varorna, att de icke kunna påverka
försörjningen överhuvud taget utom på en enda punkt. Beträffande
materialet står konkurrensen icke mellan kryssarna och andra försvarsmedel.
Konkurrensen står i stället mellan hela försvarets utbyggnad å ena sidan och
den civila försörjningen å andra sidan. Men i detta avseende spela, som nämnt,
kryssarna en mycket obetydlig roll. Det finnes dock en punkt; det gäller en
legeringsmetall, där örn man skulle genomföra det ursprungliga förslaget det
onekligen skulle bli ett stort hål i våra tillgångar. Men det har gjorts upp
ett nytt förslag, som såvitt jag förstår är fullt effektivt. Man bringar ned behovet
av denna legeringsmetall till hälften. Dessutom ha vi ganska bindande
löften örn att vi utifrån skola kunna få vissa tillskott just för detta speciella
ändamål. Därför blir det på den punkten icke heller större svårigheter beträffande
materialanskaffningen.

Nu vet ju kammarens ledamöter, att jag i statsrådsanförandet i propositionen
sagt, att frågan örn materialtilldelningen för kryssarna skall prövas i mitten
av detta år. Det har säkerligen framgått av vad jag nyss yttrade här, att jag
för min del anser, att det går för sig att tilldela kryssarna det material, som
erfordras, särskilt örn man lägger tillverkningen på ett förståndigt sätt utan att
därmed förskjuta tidtabellen.

Men detta att jag har denna uppfattning innebär ej, att Kungl. Majit nu
tagit ståndpunkt till frågan. Denna fråga skall under den närmaste framtiden
föredragas för regeringen. Jag har velat ställa den på framtiden med hänsyn
till att riksdagen skall kunna fatta sitt beslut i denna fråga utan att Kungl.
Majit genom några åtgöranden bundit riksdagens handlingsfrihet.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

to. to. (Forts.)

Jag finner alltså för min del, att detta argument om materielbristen icke
heller är särdeles vägande. Men så kommer jag fram till en kardinalpunkt,
nämligen att dessa kryssare skulle vara så förfärligt utsatta för fara från
flygplan. Jag fick ju närmast den uppfattningen av de anföranden, som helios
här tidigare i dag, att det finnes ingenting som är så ömtåligt inför
flyganfall som kryssare. Jag hörde här uppradas en mängd krigshändelser
till sjöss, jag minnes icke vad det var för alla. Det var det tyska slagskeppet
Bismarcks sänkning av torpedflyg. Det var Repulse och Prince of Wales, det
var slaget vid Midway. Vid hela denna rad tillfällen hade flyget gjort stor
förödelse bland sjöstridskrafterna. Jag föreställer mig, att detta uppradande
av krigserfarenheter från sjökrigets område har väl till avsikt att övertyga
kammarens ledamöter örn att flyget är så farligt för flottans sjöstridskrafter
och framför allt för kryssare, att man knappast kan ha några sjöstridskrafter
och icke alls kryssare.

Jag tänkte i mitt stilla sinne, då jag hörde detta: Men varför talar man icke
örn, hur det gick för Polens flygvapen 1939? Såvitt jag vet blev det flygvapnet
sönderslaget från början av det överlägsna tyska flygvapnet. Varför talar
man icke örn, att engelsmännen gått i land i Norge med arméer men att dessa
icke kunde hålla sig kvar, därför att engelsmännen icke hade tillräckligt med
flyg att sätta upp mot det överlägsna tyska flyget? Örn jag icke minnes fel,
krossades Frankrike och kastades den engelska armén över kanalen till England
på grund av det tyska flygherraväldet på västfronten. Mina vänner! Är
det icke så, att flyget är farligt för armé, flotta och flygvapnet självt? Är det
icke så att flygvapnet är farligt för allting, farligt för alla militära anordningar?
Men vi draga icke slutsatsen därav, att vi icke skola ha något flygvapen
och ingen armé; ja man drar icke ens slutsatsen, att man icke skall ha
någon flotta, utan menar endast att man icke skall ha kryssare.

Dessa krigserfarenheter, som man här kommit fram till, äro allt bra haltande.
I verkligheten är det väl så, att krigserfarenheterna komma att visa, att flyget
är mycket farligt för alla slag av försvarsanstalter. Det har fortgått under tre
år snart, men vi ha redan passerat toppen. Det kommer nog icke att bli samma
grad av överraskningar mera. Vi befinna oss i stället på en något nedåtgående
linje. Nu befinna vi oss inför den krigserfarenheten, att man börjar allt mer
och mer utfinna möjligheter för att motverka flygets inverkan. De möjligheterna
finner man genom en ny teknik, där det gäller att — för att tala om sjöstridskrafterna
— bygga fartygen motståndskraftigare, och genom en ny taktik. Vidare
gives en möjlighet i den alltjämt stegrade konsten att gömma undan fartygen
för insyn från luften i form av camouflage.

Det är en historisk erfarenhet att det jämt och ständigt kommer fram nya
vapen, som vid sin framkomst krossa allt och göra ett överväldigande intryck.
Men det dröjer aldrig länge förrän tekniken funnit motmedel, som neutralisera
det nya, farliga vapnet och skapa en ny jämvikt. Vi ha kommit så långt i krigserfarenhet
under detta krig, att flygvapnet har haft sin chockverkan, och nu
börja i stället erfarenheter att strömma in beträffande möjligheterna att skydda
olika föremål för luftens faror.

Herr Lindberg yttrade här i dag, att det första sorn kommer att hända vid
ett krigsutbrott, örn vi ha kryssarna, kommer att bli att de bli sönderbombade.
Det är klart att det blir ett försök. Älla flygfält bli utsatta för detsamma, hela
vår krigsindustri blir utsatt för detsamma, och alla våra truppkoncentrationer
bli utsatta för detsamma. Men herr Lindberg drog ändå icke slutsatsen, att vi
icke skola ha några flygfält, eller att vi icke skola ha någon industri eller någon
truppkoncentration.

Andra kammarens protokoll 19JfS. Nr SJf.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,
m. m. (Forts.)

Vi ha lärt av kriget, att vi ej få låta överraska oss. Det finnes ingen anledning
varför man skulle låta överraska sig. Om man icke låter överraska sig,
kan man otvivelaktigt, när kryssarna ligga stilla eller andra föremål ligga
stilla, skydda dem genom maskering. Det är ju också en krigserfarenhet, att
tyskarna byggde Tirpitz under kriget i Wilhelmshafen eller någon av dessa
krigshamnar under ideliga flygbombardemang från engelsk sida utan att dessa
förhindrat slagskeppets färdigställande. AL veta, att Scharnhorst och Gneisenau
lågo på Frankrikes västkust och sönderbombades och sönderbombades så att
det var ingenting kvar, men en vacker dag kommo de promenerande fullt stridsdugliga
genom Engelska kanalen.

Det visar örn något att det icke är hopplöst att när dessa fartyg ligga overksamma
skydda dem. Man kan också genom teknik minska faran från luften,
genom att på fartyg, som äro tillräckligt stora, lägga på pansardäck, som hålla
för medelsvåra flygbomber. Vad har det för betydelse? Jo, det har den betydelsen,
att i fråga örn oskyddade fartyg utan pansardäck, kan motståndarens
bombflygplan komma med 10 ä 15 50 eller 100 kilograms bomber och strö ut
dem över fartygen, men finns pansardäck som skyddar mot medelsvåra bomber,
måste flygplanen komma med en, två eller tre bomber, och träffsäkerheten har
i samma mån gått ned. Man kan vidare motverka angrepp av torpedftyg genom
att gå fram med sjöstridskrafterna i sådana formationer, att torpedflygplanen
icke bli i stånd att avfyra sina torpeder på det lämpligaste avståndet
från målet. Det finnes många exempel på hur man lyckats med detta. Det är
icke tu tal örn annat än att här finnes det något under utveckling, som i högsta
grad eliminerar den mycket överdrivna flygfaran, som man här talat örn.

Man vill icke bygga stora fartyg. Nej, det vill icke jag heller. Jag förstår
ej, hur man kan säga, att en kryssare på något över 7,000 ton är ett stort fartyg.
När slagskeppen gå över 35,000 ton och när de tunga kryssarna äro uppe
i 15,000 ton, då får man väl säga, eftersom allting är relativt, att denna kryssare
är icke ett stort krigsfartyg, utan den får man räkna till de mindre krigsfartygen.

Därför kan jag icke se, att det finnes någon skillnad mellan min och utskottets
ståndpunkt samt reservanternas ståndpunkt i princip. De vilja bygga
mindre fartyg, de vilja bygga snabba torpedbärande övervattens fartyg. Det är
precis vad jag också önskat att vi skola göra. Det är det nian inom den marina
ledningen kommit fram till efter ett grundligt studium av krigserfarenheterna
och deras anpassning efter våra förhållanden.

Låt mig giva några inblickar i hur tankarna här ha gått under detta arbete!
Jag vill bara inledningsvis säga, att när herr Bergvall här säger, att kommendör
Strömbäck har fått göra sin utredning på grund av en framställd fråga,
nämligen den frågan, hur kryssarna skola användas, så är detta icke riktigt.
Först har det gjorts ett övervägande beträffande vilka fartyg vi skola använda
i den offensiva delen av flottan. Då har den uppfattningen kommit till att
kryssarna äro en nödvändig del däri. Därefter har alltså arbetet fortgått med
att utveckla den taktik, som denna flotta skulle komma att fullfölja. Man har
helt naturligt måst säga så här: vi kunna icke lägga en huvudförsvarslinje långt
ute på vattnet, ty vi kunna icke skaffa slagskepp och tunga kryssare. Det går
helt enkelt icke, och därför lia vi måst draga tillbaka vår huvudförsvarslinje
till kusten och falla tillbaka på Sverige-skeppen. långsamma skepp med svåra
kanoner, och på fast och rörligt kustartilleri — särskilt det rörliga kustartilleriet
skall enligt förslaget mycket kraftigt förstärkas — och på arméstridskrafter,
men därav kan dock omöjligen följa, att vi skulle låta en motståndare
fritt husera i de vatten, som omgiva Sverige. Det är självklart, att vi måste

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m. Nr 24. 83

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

göra allt, vad vi kunna för att störa och förhindra fiendens verksamhet där ute.
Hur skall detta ske? Det skall ske genom mineringar, men mineringarna äro
fasta. Minorna ligga, där de ligga. Mineringarna måste försvaras, så att icke
minorna svepas. Detta skall ske genom ubåtar, och ubåtar äro visserligen ett
rörligt stridsvapen, men när de väl kommit fram till sin stridsplats, så äro de
att betrakta som stationära enheter, ty man kan icke snabbt förflytta en ubåt.
Ubåten skickas ut till den plats, där den har att invänta, att motståndaren drager
förbi. Kommer det inga fientliga fartyg, så är ingenting att göra. Ubåtarna
äro mycket bra i och för sig, men de äro, som sagt, mera att betrakta som
stationära enheter.

Så har det sagts, att vi skola använda flyg. Visst skola vi använda flyg,
för att övervaka vattnen och angripa en annalkande fiende, men det är ju
statistiskt bevisat, att en fjärdedel av årets dagar här i Sverige ha vi icke flygväder.
Då kan man icke använda flyget till att övervaka vattnen. Där är ju
en lucka, en lucka, som skyndsammast måste fyllas igen. Vad skola vi fylla
igen den med? Jo, som även reservanterna anse, just med mindre, snabba torpedbärande
fartyg. Dessa fartyg måste kunna angripa. De kunna göra framstötar
hit och dit, och de kunna röra sig mycket snabbt. Att det skall ingå
jagare och motortorpedbåtar i denna flotta, det är ju självklart, men det förefaller,
som om reservanterna icke ville, att några andra fartyg skola finnas.
Jag vill därför berätta, hur man har resonerat om denna sak vid de förberedande
undersökningarna. Skola vi kunna bygga en jagare, som är tillräckligt
stark för att kunna fösa undan motståndarens jagare? Kunna vi icke fösa undan
motståndarens jagare, då få vi aldrig fram våra torpedbärare, så att de
kunna få fiendens större krigsfartyg och transportfartyg inom skotthåll. Det
måste finnas fartyg, som kunna bryta hål på jagarringen.

Stormakterna betrakta jagarna som en ren förbrukningsartikel. De hålla sig
med jagare i stora mängder. Stormakternas jagare ha antingen 6.12-centimeterskanoner,
5.13-centimeterskanoner eller, på sista tiden, 4.15-centimeterskanoner.
Om vi skulle nöja oss med jagare, då skulle vi nödgas bygga jagare, som
vore starkare än dessa, och då finge vi fartyg, som bleve så dyra, att man icke
finge mer än två jagare i stället för en kryssare, och det betydde, att vi på
det sättet finge ett mindre antal fartyg och finge fartyg, som vore ömtåliga vid
flygangrepp. En jagare kan nämligen icke ha pansardäck, och erfarenheten
visar ju också, att jagare äro de fartyg, som mest stryka med vid bombflygangrepp.
Jag har icke några helt nya siffror, men jag kan nämna, att från
september 1939 och till den 1 februari i år har det sänkts 141 flottiljledare och
jagare samt 16 lätta kryssare. Där se vi proportionen: 16 lätta kryssare mot
128 jagare och flottiljledare. Utav flygbomber ha sänkts 7 lätta kryssare och
41 jagare. Det finns inget fartygsslag, som är så ömtåligt för störtbombanfall
som just jagare. Vi funno, att den vägen inte var framkomlig. Den var för
dyr och gav för dåligt resultat. Då sade vi oss. att vi borde ha ett snabbt,
starkare fartyg, som skulle leda flottiljen. Först ifrågasattes, att vi skulle
bygga en 4,000-tonskryssare, sedan föreslogs, att vi skulle bygga en 5,000-tonskryssare,
men vi funno till slut att det ekonomiskt mest fördelaktiga vore att
bygga den kryssare, som sedermera beslutats, på något över 7,000 ton. Denna
kryssare får stor eldkraft och pansardäck, tillräckligt starkt för att stå emot
medelsvåra flygbomber. Vi erhålla alltså ett mycket kraftigare och mindre
ömtåligt fartyg, som icke bara kan schasa undan jagare utan också rå på eller
i varje fall våga taga upp strid med lätta kryssare. Vi få på detta sätt en
kryssare som flottiljledare. Resten av flottiljen kan bestå av mindre jagare och
motortorpedbåtar. Vi få flera fartyg för lika mycket pengar, som vi .skulle

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. CForts.)

nödgas giva ut, om vi följde den andra linjen och byggde större jagare. Därför
är det ganska naturligt, att statsmakterna stannat för denna linje. Det är
en linje, som är väl prövad, och som faktiskt är den bästa, som vi för närvarande
kunna komma fram till.

Jag skall kanske, innan jag slutar detta kapitel, giva en replik till herr
Lindberg i Umeå. Han yttrade, att det icke funnes någon möjlighet att göra
ett invasionsföretag mot Sverige under den mörka delen av dygnet. Han åberopade
som stöd för denna sin åsikt, att man icke med en transportflotta kunde
på en natt från andra sidan Östersjön nå fram till Sveriges kust. Det har
han rätt i, men örn en flotta avgår klockan sex på kvällen från den främmande
kusten, skyddad av en stormakts landbaserade flyg, så dröjer det icke
så länge, förrän mörkret faller på, och flottan kan vara framme vid den
svenska kusten innan det ljusnar, utan att det svenska flygvapnet kunnat sättas
in mot angriparen. Det är ett faktum, som man icke kan komma ifrån. Vi
kunna icke låta vattnen vara obevakade. Det måste finnas en flotta, som kail
sköta den bevakningen, och som är tillräckligt stark för att gripa in.

Nu gå vi alltså att fastställa en plan för det svenska försvarets förstärkande
under de närmaste fem åren. Det har omvittnats ifrån många håll här
i dag, att förslagets genomförande kommer att innebära, att vi få en modern
armé och ett modernt flygvapen. Skola vi icke också lia en modern flotta?
Skola vi genomföra en reform, som vid moderniseringen utelämnar en del av
försvaret? Man kan ju säga: Låt oss bygga jagare, så kunna vi sedan bygga
kryssare, men i verkligheten är det så, att vi ha nu färdiga eller under byggnad
så många ganska nya jagare, att vi ha tillräckligt med jagare för två
operationsgrupper, men vi ha icke några kryssare. Våra jagare äro relativt
små men snabba. Artilleristiskt äro de kanske en smula svaga, och kanhända
ha de även andra nackdelar. Men vi ha icke en enda kryssare. Vi ha icke en
flottiljledare. Böra vi icke då söka sätta in den felande länken snarast möjligt?
Man säger, att nian måste avväga försvarskostnadernas användning efter tidsläget.
Ha vi icke gjort detta? Vi ha skapat ett flygvapen, som i fråga örn
kostnader nästan kommer upp till samma nivå som armén. Vi lia prutat ned anslaget
till flottan, så att flottans andel i försvarskostnaderna blivit betydligt
mindre än förut. Skola vi icke då se till, att den flotta, som vi ändå måste
lia, i varje fall, låt vara att den är liten, är aktionsduglig, så att den blir i
stånd att fullgöra sina uppgifter? Jag vill försäkra, att denna plan blir
icke hel, örn man icke får de flottiljledare, som behövas för våra operationsgrupper.
Efter moget övervägande lia vi stannat för den kryssartyp, som
beslutats föreslås, såsom varande den bästa lösningen.

Jag vill sluta nu med att säga, att det är ju ändå självklart, att det finnes
så oändligt mycket mer, som vi äro överens örn än det som vi tvista örn, och
att vi här endast tala örn vad som skiljer, det är ju bara naturligt. Det som
är självklart behöver man inte tala örn, och det kanske också är självklart,
vad jag nu säger, nämligen detta, att vi såsom nation måsje vara beredda
på att möta varje situation, sådan den kommer. Vi kunna icke spekulera och
resonera som så: Örn två år är det fred, örn tre år är det fred, örn två år
står kriget på sin höjdpunkt etc. etc. Vi kunna icke spekulera på det sättet
och inrätta våra försvarskrafter efter sådana spekulationer. Vi veta ingenting
om framtiden. Vi veta bara, att vad som helst kan inträffa, och att vi när
som helst måste vara beredda att sätta in all den styrka, vi kunna förfoga
över. Då är det väl också ganska självklart, att vi, så länge vi icke veta mera
om framtiden, jämt och ständigt måste sträva efter att göra oss så starka
som möjligt, att vi måste försöka att skaffa oss all den motståndskraft, som

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvar skraf ter,

m. m. (Forts.)

det står i vår makt att skapa. Yi måste väl ändå säga, som jag kanske här
sagt någon gång förr, att det är bättre, örn vi i denna tid bära bördor, som
vi i framtiden finna ha varit för tunga, än att vi nu låta bli att bära bördor,
som vi en vacker dag få ångra, att vi icke tagit på oss. Vi böra dock komma
ihåg, att vad vi här arbeta för, det är detta enda stora målet att bevara Sveriges
självständighet. Det är förutsättningen för hela vår tillvaro. Det är
förutsättningen för alla våra strävanden, vilka de än må vara. Om vi arbeta
på sociala förbättringar, örn vi arbeta för fred på jorden, så veta vi ju, att
vi ha ingen möjlighet därtill, om vi icke som grundval ha ett fritt Sverige
och en fri svensk nation. Då är det också självklart, att vi böra sätta detta
värde så högt, att vi icke draga oss för att skaffa oss de möjligheter, vi kunna,
för att draga oss igenom denna svåra tid, och då måste vi också taga på oss
de försvarskostnader, som tidsläget kräver.

Herr Bergvall, erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag instämmer i slutorden i statsrådets anförande, men det finns i anförandets
första del åtskilliga synpunkter, som påkalla bemötande från min
sida. Jag kan nu bara uppehålla mig vid två. Enligt den uppgjorda planen för
vårt flygvapen skall man, örn jag icke är fel underrättad, börja byta flygplan
i en jaktflottilj våren 1945. Planen äro då tre år gamla och i fullgott skick. Örn
vi underlåta att göra det bytet, så kan, såvitt jag förstår, den sjunde jaktflottiljen
uppsättas redan vid den tidpunkten. Reservanternas förslag möjliggör sålunda
en förbättring av flygvapnet, innan kryssarna enligt planen skola vara
färdiga. Jag vill vidare fästa statsrådets uppmärksamhet på att även örn det
är riktigt, som statsrådet framhöll, att för pansarvapnets förstärkning kräves
anskaffande av en hel del andra motorfordon än stridsvagnar och att det bland
annat på grund av gummibristen saknas möjlighet att i större utsträckning
nyanskaffa sådana fordon, så gäller det här dock ett ganska begränsat antal
motorfordon, och även örn man icke kan disponera ytterligare motorfordon för
den svenska armén, så föreligger säkerligen icke någon större svårighet att vidtaga
en sådan omdisposition av tillgängliga motorfordon, att det blir möjligt
att förstärka pansarvapnet.

Herr Svensson i Grönvik, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av vad herr
statsrådet yttrade örn tidtabellen. Enligt reservanternas egen tidtabell skulle
den sjunde jaktflottiljen kunna vara färdig redan år 1947. Jag rmdrar, huru
statsrådet läst reservanternas tidtabell. För mig innebar, vad statsrådet yttrade,
en nyhet, som jag icke riktigt kan förstå.

Sedan sade statsrådet, att han icke trodde på flygförvaltningen, ty örn flygvapnet
svällde ut, så skulle också den ena kursen efter den andra komma att
indragas, och under sådana förhållanden skulle uppgiften örn att det skulle
vara möjligt att motstå den organisatoriska press, uppsättandet av en sjunde
jaktflottilj skulle komma att medföra, visa sig felaktig. Jag måste säga, att
detta för mig var en överraskning. När vi behandlade dessa frågor i försvarsberedningen
och i försvarsutskottet, så litade vi på de svar, vi erhöllo. Det kan
hända, att olika personer fått olika svar. Möjligen ha dc tillfrågade svarat så
som de vetat, att vederbörande frågeställare ville, att de skulle svara. På tal
örn tidtabellen vill jag säga, att jag är förvånad över, att statsrådet helt och
hållet glömt bort tidtabellen, när det gällt marinen.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

Ordet lämpades härefter på begäran, likaledes för kort genmäle, till

Herr Lindberg i Umeå, som yttrade: Herr talman! Statsrådet ställde en
kuggfråga på opponenterna mot kryssarbygget, när han undrade, varför icke
dessa opponenter också yrkat på att armén och flyget skulle avskaffas och
krigsindustrien nedläggas, eftersom krigserfarenheterna visat, att armén, flyget
och krigsindustrien i hög grad äro utsatta för fara vid flygangrepp. Jag
vill häremot säga, att, örn det skulle vara fråga örn att placera vår armé och
vårt flyg på vår flotta, så skulle jag utan tvekan förorda, att vi avskaffade
även armén och flyget. Men armén och flyget skola ju baseras på land, och på
land finns det större möjligheter till spridd förläggning och till camouflering.
Det är en väsentlig skillnad mellan å ena sidan flottan, å andra sidan armén
och flyget i fråga örn möjligheterna att skydda dem mot flygangrepp.

Herr Törnkvist erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag åhörde debatten örn detta avsnitt i första kammaren.
Sedan statsrådet där hållit sitt anförande, framställde en av kammarens ledamöter
samma anmärkning, som herr Bergvall framställt i denna kammare i fråga
örn föredragningen i utskottet. Med anledning härav vill jag förklara, att
de upplysningar, som lämnats utskottet, alls icke varit sådana, att reservanterna
haft anledning att på dem bygga sina påståenden angående materialtillgången.
Utskottets majoritet har i varje fall icke av dessa upplysningar ansett sig
kunna draga de slutsatser, som dragits av reservanterna både i första kammaren
och i denna kammare.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig, beslöt kammaren
på förslag av herr andre vice talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen
av detta ärende ävensom av övriga ärenden å föredragningslistan
till kl. 7.30 e. m., då detta plenum enligt utfärdat anslag komme att fortsättas.

§ 4.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skol- och
yrkeshem m. fl.;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av fastighet
för överståthållarämbetets räkning;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare medel
till anläggningar för elektrisk tågdrift;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
till anslag för budgetåret 1942/43 till oförutsedda utgifter;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å egnahemslån
vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1942/43 till tandläkarinstitutet jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

nr 338, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank;

nr 339, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter för
fullmäktige i samma kontor; och

nr 351, angående val av suppleant för en av riksdagen utsedd ledamot i styrelsen
över riksdagsbiblioteket.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens förordnande,
:

nr 340, för riksbanksdirektören herr Ivar Rooth att vara fullmäktig i riksbanken
;

nr 341, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Per Conrad Jonsson
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 342, för bankrådet herr Harald Teodor Magnusson att vara förste suppleant
för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 343, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Johan Fritjof Ekman
att vara andre suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 344, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr John Helmer Bergvall
att vara tredje suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 345, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Ernst Gustaf Eugén
Eriksson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; «

nr 346, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Torsten Emanuel
Ström att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 347, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Axel Ivar Emanuel
Österström att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 348, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Persson
att vara förste suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 349, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Wilhelm
Strand att vara andre suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 350, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson att vara tredje suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret, och
nr 352, för ledamoten av rikdagens första kammare herr Bror Adam Nilsson
att vara suppleant för en av riksdagen utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse.

§ 5.

Herr Henriksson avlämnade tre av honom m. fl. undertecknade motioner, nr
438—440, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 349, med förslag till
arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.57 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m

Onsdagen den 17 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet.

§ 1.

f°nadn Herr,,talmannen anmälde till fortsatt handläggning tredje särskilda utskotoch
organist-tc„l:s utlåtande nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner, nr 210, antionen
av gående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskraflandets
för- ter samt, nr 280, angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente, dels
sva™kr£fter'' °°k i ämnet väckta motioner; och lämnades därvid, beträffande utskottets yttZ’™\
rande under Avd. II. Allmänna synpunkter, ordet enligt förut skedd anteck1
'' ning till

Herr Severin, som anförde: Herr talman! Jag skall endast i största korthet
ange några av de skäl, som ha tvingat mig att intaga samma ståndpunkt som
reservanterna i den fråga, som här varit föremål för den livligaste debatten under
dagen, nämligen frågan örn kryssarbygget.

Egentligen har jag de största sympatierna för den ståndpunkt, som angives
i professor Ohlins motion i första kammaren. Med hänsyn till de ändå betydande
kostnader, försvarsplanen pålägger landet, kunde det ur många synpunkter
ha varit önskvärt att icke binda sig för så lång tid som fem år. Det vore
otvivelaktigt en fördel med en smula större frihet åt statsmakterna. Man kan
nämligen inte betrakta saken på det sätt som exempelvis herr Åqvist gjorde,
vilken anförde, att dessa stora utgifter till försvaret komma att bereda arbete
och försörjning åt befolkningen. Ur den synpunkten skulle vi naturligtvis ha
ali anledning att vara glada åt de anslag, som nu föreslås och komma att beviljas.
Vöre förhållandet verkligen det som herr Åqvist angav, hade man ingen
anledning att stanna vid 750 miljoner kronor, då kunde man lika gärna öka summan
hur mycket som helst eller till hela vår nationalinkomst. Försvarsanslagen
ge emellertid icke försörjning; de ge endast arbete, under vars utförande arbetskraften
måste försörjas från andra källor. Varje krona som vi bevilja till försvaret
betyder ett minus för folkförsörjningen i övrigt.

Detta resonemang innebär nu inte, att jag har några invändningar emot beloppets
storlek. Jag tror, att vi kunna bära dessa kostnader för försvaret också
i framtiden. Även örn den skattebörda, av vilken vi för närvarande tyngas, icke
skulle, som herr Svensson anmärkte, komma att minskas, så tror jag inte, att
vi gå under för det. I själva verket blir naturligtvis skattebördan ännu större,
ty när kriget en gång har tagit slut, skola vi inte blott fortsätta att betala våra
löpande utgifter, vi skola då också betala tillbaka alla de skulder, som vi ha
gjort under krigsåren. Och dessa skulder lära väl inte kunna betalas på annat
sätt än genom en ökad beskattning av medborgarna.

Det är således klart, att skattebördorna icke allenast komma att bli lika
tyngande i framtiden, utan de komma att stegras. Ha vi emellertid under dessa
krigsår kunnat bära ännu mycket större bördor, kunna vi naturligtvis också
bära de något mindre, som påläggas oss efter krigets slut. Det är nämligen att

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

märka, att efter krigets slut kommer åtminstone den omfattande och starka försvarsberedskapen
att upphöra, och de utgifterna hli vi i varje fall befriade
ifrån. Dessa utgifter lia under kriget huvudsakligen finansierats genom lån och
ha sålunda icke ökat våra skatter, men det är återbetalningen av dessa lån, som
efter kriget kommer att stegra skatterna. Den omständigheten, att vi lia finansierat
dessa utgifter genom lån, har emellertid inte befriat oss från skyldigheten
att betala dem. Yi ha inte kunnat få låna på något håll utanför riket. Såsom
nation betraktad kunna vi alltså säga oss ha betalat vartenda öre, som försvaret
har kostat under dessa år, per extra kontant. Vi äro inte skyldiga någon
människa någonting för detta. Ha vi orkat med den saken, kunna vi också orka
att betala de bördor, som den nu föreslagna försvarsplanen innebär.

Men trots detta kunde det ju ha varit en förmån att inte vara bunden —
vi veta visserligen inte, huruvida kriget är slut örn fem år —• för så lång tid,
ty ingen vet hur förhållandena komma att gestalta sig efter krigets slut. I och
för sig ha vi givetvis inte någon särskild anledning att antaga, att de kommande
tiderna skola bli fredligare än de närvarande, och ur den synpunkten
skulle man kanske också kunna säga, att inte några skäl finnas för en förhoppning,
att vi skola undkomma med lägre utgifter för försvaret än nu. Men eftersom
man ingenting säkert vet vore det i alla fall en fördel, örn vi hade större
frihet. — Nu lär det emellertid inte vara formellt möjligt att bifalla motionen
i fråga, och då är det således heller ingen mening med att yrka bifall till densamma.

Beträffande den andra frågan, rörande kryssarna, har det här i debatten redan
anförts många skäl för den större fördel det skulle medföra för vårt försvar
att i stället för de två relativt dyrbara kryssarna söka utöka andra vapenslag,
framför allt flyget. Man har talat örn händelserna i Malackasundet, i Korallhavet,
kring Midwayöarna, invasionen av Kreta, o. s. v. Man skulle nog
även kunna nämna slaget i Javasjön. Enligt den utläggning, som nyligen publicerats
av marinstabens krigshistoriska arkiv (vill jag minnas den officiella benämningen
lyder), finns det ingen annan förklaring till den fullständiga förintelsen
av de allierade flottorna i Javasjön än den, att japanerna voro överlägsna
i fråga örn flyg. Man får väl också anta, att det var det starka tyska
flyget, som omöjliggjorde för engelsmännen att komma Norge till en effektivare
hjälp. Det är väl också beroende på det starka tyska och italienska flyget,
som England trots sin stora flotta icke har kunnat förhindra, att så stora förstärkningar
kunnat överföras till Nordafrika, varigenom centralmakterna, som
det ser ut för närvarande, på nytt äro överlägsna där.

Gent emot ett sådant resonemang, säger statsrådet Sköld, skulle man kunna
invända, att Polens flyg blev ju med ett enda slag förintat, och Holland, Belgien
och Frankrike besegrades under en kort tidrymd av fem veckor från offensivens
början. Och skulle man vidare utveckla den argumentering, som reservanterna
anfört, skulle man också kunna säga, att det inte är värt att vi skaffa
oss något pansarvapen, ty det kan förintas genom flyg, och att det inte är värt
att vi skaffa oss något flyg — ty det kan också förintas genom flyg! Jag anser,
att denna slutsats är något förhastad. Om det nu vore så, att dessa tyska segrar
på den europeiska kontinenten uteslutande äro beroende på Tysklands överlägsenhet
i flyg, tycker jag man därav borje dra den slutsatsen, att de som skulle
försvara sig mot dessa offensiver också borde ha haft ett starkt flyg; då hade
kanske inte deras öde blivit alldeles detsamma. Nu är det emellertid ett faktum,
att Tysklands väldiga framgångar på den europeiska kontinenten icke ha
berott uteslutande på överlägsenheten i fråga örn flyg, utan på överlägsenhet
inom praktiskt taget alla vapenslag. Att sedan flyget bland dessa vapenslag

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skr af ter,

m. m. (Forts.)

naturligtvis spelat en utomordentlig roll torde ingen människa vilja förneka.

I fråga om våra planerade kryssare och den fara de komma att utsättas för
från luften har man till försvar för byggande av dylika fartyg anfört, att det
visserligen är sant, att »Repulse» och »Prince of Wales» sänktes med flyg, det
är visserligen sant, att den japanska flottan i Korallhavet slogs tillbaka med
flyg, men detta berodde på att »Repulse» och »Prince of Wales» resp. japanska
flottan i Korallhavet hade ett otillräckligt flygskydd. Men det är
just detta som, såvitt jag har förstått, är den springande punkten. Våra kryssare
få inte heller något tillräckligt flygskydd. Beträffande den sjunde jaktflottiljen,
som väl närmast är avsedd att utgöra ett sådant flygskydd, är man
åtminstone mycket tveksam, huruvida den kan färdigställas inom samma tidrymd
som kryssarna.

Såsom från flera talare här i debatten påpekats ha vi begränsade resurser.
För övrigt är det ju inte bara vi, som lia begränsade resurser, så är fallet
med alla stater. Men det är så för oss också, att pengar som användas till
ett inte kunna användas till ett annat; pengar som användas till kryssare
kunna inte användas till flyg. Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
anför visserligen, att kryssarna i fråga om tillverkningen icke komma att konkurrera
med andra vapenslag. Det låter faktiskt så bra, att jag, trots att det
är statsrådet Sköld som sagt det, har mycket svårt att tro därpå. Vi leva
under förhållanden, där det praktiskt taget råder brist på allting. Nästan i
fråga örn allt vad vi skola göra gäller det därför vad vi i stället skola underlåta.
Vår arbetskraft och våra resurser förslå inte till allt. Hade de gjort det,
hade det ju inte förelegat något problem här. Då skulle vi kunnat skaffa
oss såväl det utökade pansarvapnet som det utökade flyget och kryssarna,
allt i ännu större skala än som nu är fallet. Men vi orka inte med alltsamman.
Även om jag i allmänhet hyser den allra starkaste tilltro till vad statsrådet
Sköld anför i de frågor, som han har sig anförtrodda, nödgas jag i varje
fall uttala en viss skepsis rörande hållbarheten i tesen, att kryssarna inte
konkurrera med tillverkningen för vapengrenarna i övrigt; någon konkurrens
måste ovillkorligen uppkomma. Så stor skillnad är det inte på tillverkningen
vid varven och andra verkstäder, att icke exempelvis arbetskraften i mycket
stor omfattning kan flyttas över från det ena stället till det andra, och att
icke samma material skulle kunna användas på båda ställena. Jag har icke
haft tillfälle att i detalj studera dessa spörsmål, men jag anser, att i en situation,
där vi exempelvis nödgas stoppa industrien för att hugga ved, ligger
det mycket nära till hands, att även inom området för krigsmaterialtillverkningen
en viss konkurrens uppstår, åtminstone örn arbetskraften. Vi undkomma
sålunda icke den tragiska situationen, att kryssarna och deras flygskydd
delvis utesluta varandra — kryssarna kunna således inte få det flygskydd
som de behöva.

Sedan är det en omständighet till, som det enligt mitt lekmannaförstånd
är mycket svårt att komma ifrån. Med vårt militärgeografiska läge förefaller
det mig, som örn vi förnämligast hade att vänta en invasion — i den mån vi
nu lia att vänta någon invasion över havet — över de smalaste vattnen, över
Bottenhavet och över Öresund. Vad kryssarna skulle kunna uträtta i Öresund
har jag mycket svårt att föreställa mig. Bottenhavet lämnar väl litet större
svängplats, men även i det fallet är det mycket lätt att när som helst träffa
kryssare med landbaserat flyg, och det är ju den stora faran.

Just ur dessa synpunkter krävdes det naturligtvis, för att kryssarna skulle
kunna fylla sin uppgift, ett mycket starkt flygvapen. Rent personligen har
jag som lekman den uppfattningen, att flygvapnet är ett av våra allra vik -

Onsdagen deli 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

tigaste vapen, och att vi således på vissa andra vapengrenars bekostnad borde
ytterligare utbygga det. Jag vet mycket väl, att det är en ren lekmannauppfattning;
den stödes, såvitt jag vet, inte just av något sakförstånd. Det är
som sagt endast mitt sunda bondförstånd, som säger detta — och jag kan ju
erkänna, att det inte har så stor betydelse. Men även inom sakkunniga militärkretsar
är enigheten örn att det är den lyckligaste dispositionen av våra
medel, som nu är föreslagen, icke fullständig. Det är åtskilliga, som ha militär
sakkunskap, som tvivla på att det förslag, som nu föreligger, är det ur
vår försvarssynpunkt förmånligaste. Där känner jag mig sålunda ha en smula
stöd även från sakkunnigt håll, och det är därför som jag icke har ansett
mig kunna följa utskottsmajoritetens och Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende,
utan ämnar, när vi hunnit så långt att votering äger rum, på denna
punkt rösta för reservationen.

Vidare yttrade:

Herr Ward: Herr talman! Jag tror man nu kan säga, att de mest bärande
synpunkter, som kunna anföras till förmån för den ställning som utskottet
intagit, redan ha framförts, framför allt i det anförande, som strax före middagen
hölls av chefen för försvarsdepartementet. Då man emellertid från utskottsmajoritetens
sida mycket sparsamt tagit kammarens uppmärksamhet i
anspråk, kanske det ändå inte kan anses förmätet, att jag som ledamot av detta
utskott finnér mig höra säga några ord.

Det har framgått av hela debatten, redan från dess början genom det anförande
som då hölls av herr Bergvall, att kryssarfrågan kommit att bilda ett
centrum, omkring vilket diskussionen i övrigt grupperat sig. Man för fram
detta kryssarbygge såsom ett hinder för åtskilligt, som man anser vara av
större betydelse. Man framhåller dessutom, att kryssarna knappast skulle kunna
bli av det stora militära värde, som man tror på den sidan, där man gör
sig till talesmän för regeringens förslag. Jag förstår mycket val — och det
är det vår skyldighet att förstå litet var — att det på olika håll kan yppa
sig stor tveksamhet beträffande detta kryssarbygge. Vårt tänkesätt är nog
ganska traditionsbundet i den punkten, och det kan nog inte undvikas, att det
förflutna i många fall påverkar omdömet även i dag. Jag kan emellertid inte
hjälpa, att jag fått det intrycket, att de, som nu med sådan kraft gå emot ett
kryssarbygge, argumentera ganska ensidigt, och att deras argumentation för
övrigt är i mångt och mycket tämligen ansträngd. Herr Bergvall gjorde i sitt
anförande, låt vara mycket försiktigt, en antydan örn att det icke finnes någon
enig sjömilitär sakkunskap kring kryssarbygget. Man skulle möjligen av
denna antydan kunna få den föreställningen, att det inom marina kretsar råder
en, naturligtvis icke allmän men ganska utbredd mening, att den svenska
marinen bör kunna operera utan att förfoga över artillerifartyg. Jag vet icke,
hur det förhåller sig beträffande åsiktsfördelningen inom den svenska marinen.
men jag skulle hålla för alldeles givet, att de som opponera sig mot de
nu föreslagna kryssarna knappast göra det därför, att de anse att artillerifartyg
icke behövas, utan att det väl snarare är så att de som äro missnöjda
med kryssarbygget tycka, att kryssarna äro för klena, för små, och att man
följaktligen, örn det skall bli ett kryssarbygge, bör övergå till betydligt större
fartygstyper än regeringen har föreslagit.

Att söka stöd för reservationen genom att hänvisa till delade meningar inom
marina kretsar är följaktligen icke möjligt. Snarare kan man väl säga, att
när man skall appellera till den militära sakkunskapen på området, är den

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

övervägande delen av denna för det föreslagna kryssarbygget. Ty säkerligen
är det nog så, att de som eventuellt önska starkare fartyg anse, att de nu föreslagna
dock äro så goda, att de kunna accepteras. Och man vill icke sätta vad
man själv anser vara det bästa som fiende till det goda. Man accepterar med
andra ord förslaget på denna punkt.

Herr Bergvall nämnde också i sitt anförande, att kriget hittills icke lett till
några avgörande erfarenheter beträffande artillerifartygen. Detta hans yttrande
är ett ganska betydande avsteg från den uppfattning han tidigare gjort
sig till tolk för både, så vitt jag kan minnas, inom utskottet och kanhända
ännu mer i de informella överläggningar, som alltid äga rum mellan utskottets
medlemmar. I dessa tidigare resonemang har det nämligen mycket bestämt
hetat, att de beslutade kryssarna aldrig kunna bli av någon verklig betydelse.
Nu inskränker sig herr Bergvall till att säga, att man ännu icke erhållit några
avgörande erfarenheter beträffande artillerifartygen. Jag tror, att detta äntligen
röjer en återhållsamhet i kritiken, som är något starkare än tidigare varit
fallet.

Nu säger likväl herr Bergvall, att man med ledning av vissa händelser under
pågående krig kan fastslå, att sjöstridskrafterna i allmänhet stått sig
illa, i varje fall då de saknat stöd av flyg. Och naturligtvis kan man säga så.
Det har, som det här erinrats örn, skett stora fartygsförluster på grund av
flygvapnets operationer. Sådant måste man naturligtvis alltid räkna med. men
det är väl samtidigt också så, vilket det likaledes redan erinrats örn, att det
icke endast är stora och medelstora fartyg som fallit offer för flygets härjningar.
Samma öde har drabbat de mindre fartygen. När man argumenterar
i frågan flotta — flyg, såsom här skett, kan man följaktligen med samina
skäl argumentera mot byggandet av jagare som mot det aktuella förslaget att
bygga kryssare. Visserligen kan häremot anmärkas, att kryssarna i alla fall,
även örn de icke kunna betecknas som särskilt stora fartyg utan som medelstora,
kunna utsättas för större risker från luften, därför att de lämna större
målytor. Detta är naturligtvis ett resonemang med visst fog, men jag tror
därför icke man kan säga, att det är avgörande i dessa störtbombflygets dagar.
Allt löper risker från luften. Även örn vi alla äro överens om. låt vara
att vi räkna med olika takt, att vårt svenska flygvapen parallellt med flottans
utbyggnad skall utvecklas så, att de marina stridskrafterna kunna förlänas
bättre skydd än de för närvarande ha mot luftangrepp — jag vill erinra örn
vad utskottet skrivit i sitt utlåtande angående önskvärdheten av att den sjunde
jaktflottiljen så snart som möjligt må uppsättas — kan man alltså, som sagt,
beträffande faran från luften faktiskt säga precis detsamma, när det gäller
jagarna som när det är fråga örn kryssarna. Kanhända är faran från luften
egentligen ännu större, när det gäller de nämnda mindre och bräckligare fartygen,
som icke kunna förfoga över samma effektiva luftvärn som de större
fartygen, och som ej heller äro försedda med pansrat skydd i likhet med de
fartyg, örn vilka vi nu närmast ha att yttra oss.

När man så starkt argumenterar örn faran från luften för kryssarna, kan
man sålunda nästan säga, att det mest logiska vore, att vederbörande, som
framhålla dessa synpunkter, också ställde sig mycket skeptiska till förslaget
om förstärkning av jagarvapnet. Men då kommer man ju faktiskt fram till en
frågeställning, som kan sägas vara följande. Det gäller här egentligen icke
frågan kryssare eller icke kryssare, utan i stället huruvida den svenska flottan
i stort skall i förhållande till andra vapengrenar utbyggas på ett rationellt
och väl genomtänkt sätt. Det blir följaktligen en betydligt vidare frågeställning,
och det är icke oberättigat säga, att vederbörande, som uppträda här såsom kri -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. ra.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

tiker, icke synas riktigt våga dra de riktiga slutsatserna och konsekvenserna
av det egna resonemanget.

Nu anmärker man emellertid, att det för närvarande endast gäller ett uppskov,
icke en inhibering av kryssarbygget. I realiteten blir det dock, kan man
säga, en inhibering. Det har framhållits från skilda håll, och det kan icke
vara förbjudet att i denna kammardebatt framhålla det, att argumenteringen i
utskottet mot kryssarbygget faktiskt mera gått ut på en inhibering än på
enbart uppskov. När man nu, örn av taktiska skäl eller andra orsaker, argumenterar,
som örn man menade, att det endast gällde ett uppskov, kan man
med viss tillfredsställelse konstatera, att försiktigheten även härvidlag kommit
mera till sin rätt än den tidigare gjort. Den har kommit bättre till sin
rätt såväl i de två huvudreservationerna som i herrar Bergvalls och Svenssons
i Grönvik anföranden.

När det nu sålunda från min och andras sida gentemot reservanterna riktas
den anmärkningen, att icke bara kryssarna utan även jagarna löpa stor fara
frän luften, genmäler man ofta, att en kryssarförlust är större och kännbarare
än en jagarförlust. Men man kan väl därmed från sina egna utgångspunkter
inte gärna mena, att den militära förlusten blir större i dylikt fall, eftersom
man ju så starkt betvivlar, att kryssarna kunna komma till avsedd användning
eller i varje fall medföra någon större effekt. Sannolikt vill man därför snarare
betona kostnadssynpunkten. En kryssare, som går förlorad, representerar
så stora kostnader, att man redan av den anledningen icke bör ägna sig åt
dylikt fartygsbygge utan i stället ägna sina medel åt byggandet av lättare
stridsmedel till sjöss. Det är väl det man vill ha sagt. Men det är väl ändå i
alla fall så, att värdet av ett stridsmedel liksom också förlusten av ett stridsmedel
skall mätas, icke bara med hänsyn till vad det kostar i pengar utan
också med ledning av dess betydelse både i och för sig och i samband med
andra stridsmedel. Det är denna militära synpunkt man i första hand bör
anlägga, när man tar ställning till förslaget örn byggandet av fartygen. Finner
man då, att kryssarna i och för sig, liksom i samband med andra stridsmedel,
representera ett starkt stridsvärde, och att ett upptagande av dessa i flottplanen
är en logisk och konsekvent del av hela utbyggandet, bör naturligtvis
detta vara vägledande och bestämmande för den åtgärd, som man beslutar sig
för. Och här kommer man då tillbaka till det ganska självklara faktum, örn
vilket all marin sakkunskap torde vara ense, att artillerifartyg äro nödvändiga
för sammanhangets skull och sålunda bland annat för att göra det
möjligt för andra fartyg, framför allt jagarna, att utveckla hela sin operationsförmåga.

Kan man för övrigt icke utan att bryta mot logikens lagar överflytta resonemanget
i denna sak till landkrigföringen, vilket försvarsministern för övrigt
redan gjort i sitt mycket intressanta anförande? Även arméartilleriet, icke minst
det tyngre, liksom pansarvapnet, torde väl vara föremål för det fientliga flygets
intresse i lika hög grad som artillerifartygen. Men därför faller det väl icke någon
människa in att i fråga örn dessa vapen dra sådana slutsatser, som man nu på sina
håll gör, när det gäller sjökrigets tunga vapen. Reservanterna dra ju för övrigt
tvärtom en extra lans för tungt artilleri till lands liksom för pansarvapnet, och
det är förklarligt. Det är en ståndpunkt, som man måste respektera, och som för
övrigt med intresse omfattas av oss alla. Men när man gör det beträffande ett
stödvapen för de rörliga förbanden till lands, förvånar det verkligen, att man
så energiskt går emot det tunga stödvapnet till sjöss, det stödvapen, som skall
göra det möjligt för mera rörliga enheter att operera så, som man tänker de
skola operera. Det är överraskande, säger jag, att man intagit den ståndpunk -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för svar skr afl n\

m. ni. (Forts.)

ten, låt vara att det icke i alla stycken kan utan vidare göras jämförelser mellan
lantkrigets villkor och förutsättningar och sjökrigets.

Dessa resonemang ha jag och andra tillåtit oss föra inom tredje särskilda utskottet.
Och jag tror icke, att det finnes stöd på något sätt för den insinuation,
som förekommit på sina håll, att de, som företräda majoriteten, icke vårdat
sig örn att så långt det står i deras förmåga sätta sig in i föreliggande proposition.
De, som vilja vederhäftigt döma härvidlag, torde vara villiga vitsorda,
arteman inom utskottsmajoriteten lika intresserat som andra sökt betrakta
frågan ur alla synpunkter och att man sannerligen icke på det hållet
svurit på magisterns ord. Det är efter en saklig värdering av de olika synpunkter,
som framkommit, som utskottsmajoriteten kommit till den uppfattning,
som blivit uttryckt i dess utlåtande. Och jag håller för min del före,
att om riksdagen i^det hela tager vad utskottet förordat, kommer också det
beslut, riksdagen står i begrepp att fatta, att bli av mycket stor betydelse och
vara försvarbart för ganska väsentlig tid framåt.

Av vad jag nu anfört, förmodar jag, har tydligt framgått, att jag för min
del. varmt och livligt hoppas, att riksdagen kommer att följa de allmänna riktlinjer,
som återfinnas i det särskilda utskottets utlåtande.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall be att få anföra några
ekonomiska synpunkter på detta omfattande problem.

Herr Svensson i Ljungskile ville mäta de förberedande myndigheternas intresse
i fråga örn kostnadsfrågorna i detta ärende med hänsyn till antalet rader
i det utlåtande, som vederbörande myndigheter ha avlämnat. Jag tror icke. att
herr Svensson i Ljungskile i det fallet är rättvis mot vederbörande förberedande
myndigheter, ty de lia tämligen säkert mycket väl beaktat, att detta
organisationsförslag blir tyngande under en lång följd av år för det svenska
folket. Jag är också övertygad örn, att herr Svensson varit med örn att bara
ett par rader i riksdagstrycket kunnat ha en ofantlig betydelse för riksdagens
beslut och för det svenska folket.

Det är väldiga summor det är fråga om här. 750 miljoner kronor per år
under femårsperioden och ungefär 650 miljoner kronor därefter, så, vitt samma
organisation skall hållas, vilket ju är meningen, allt räknat efter det prisläge,
som rådde omkring den 1 juli 1941. Utöver allt detta komma ailä de
utgifter, som landet har för den egentliga beredskapen. Det kan finnas skäl
att fråga, huruvida landet har råd till detta utan att eftersätta behövliga och
nödvändiga utgifter för andra ändamål. Men jag tror mig kunna konstatera,
att vi i stort sett äro ense örn, att de kostnader, som denna försvarsorganisation
kommer att draga, kunna bäras och böra bäras av vårt folk. med hänsyn
till de förhållanden, som råda i världen och med beaktande av tidslägets allvar.

Detta förslag till utbyggnad och organisation av landets försvarskrafter är
gjort för att få fram en organisation av största möjliga effektivitet med hänsyn
till landets produktionella möjligheter och med beaktande av befolkningens
antal och utveckling. Jag tror också man kan säga, att detta förslag till organisationens
utbyggnad egentligen ingenting annat är än en fortsättning på
den utbyggnad, som vi hållit på med under den senaste tiden i vår militära
beredskap. Denna utbyggnad, som här föreslås, beräknas ju omfatta en tid
av fem år, och det har här både motionsledes och i debatten ifrågasatts, huruvida
man icke kunde räkna med kortare tidrj?md än fem år. Jag vill härtill
säga, att.det även kastats fram den tanken — det var visst från herr Svensson
i Ljungskile — att nian egentligen inte behövde någon tidsbestämning

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

för ett organisationsförslag. Någon plan måste det dock finnas att arbeta efter
även i detta fall, annars kan man säkerligen befara en mindre effektivitet i
organisationen, och, vilket kanske är ungefär lika viktigt, en sådan utbyggnad
utan plan kan bli dyrare än en utbyggnad med en fastställd plan. Anledningen
till att planen omfattar en tidsperiod av fem år är väl den, att den organisatoriska
utbyggnaden tager ungefär denna tid i anspråk, i vissa fall kanske
längre tid, i en del andra fall en kortare tidrymd. Det förefaller åtminstone
mig vara så, att skulle vi besluta oss för en utbyggnad på kortare tid, t. ex.
tre år, kunde icke en sådan organisation som denna få det innehåll, som det
föreliggande förslaget har. Jag vet ju icke, hur man i så fall tänkt sig, att
det hela skulle ordnas, örn man avser indragning av vissa regementen o. s. v.

Men vi kunna fråga oss, hur det blir i framtiden, och vilka bördor det då
kan bli möjligt att bära. Ingen kan blicka in i framtiden för att rätt kunna
bedöma de ekonomiska förhållanden, som då råda, eller det behov av försvarskrafter,
som då föreligger. Det kan uppstå en situation, som möjliggör vissa
reduceringar och besparingar. När i framtiden en sådan situation kan vara
för handen är omöjligt att förutsäga. Det må emellertid uttalas den förhoppningen
rörande den kommande utvecklingen, att förnuftet någon gång skall bli
bestämmande i fråga örn folkens och staternas mellanhavanden.

Vi böra dock binda framtiden så litet som möjligt, och det nu pågående
världskriget kan ge också oss erfarenheter, som kunna bli anledning till vissa
justeringar av vår försvarsorganisation av mer eller mindre genomgripande
art. Av dessa skäl bör man söka åstadkomma största möjliga elasticitet i
själva organisationen. Jag tror mig kunna säga, att detta har man syftat till
såväl i de förberedande myndigheternas förslag som i propositionen och utskottets
förslag.

Reservanternas linje avser ett uppskjutande av kryssarbyggena, och man
önskar på det hållet i stället mera pansarvagnar och mera av det tyngre artilleriet.
Den sjunde jaktflottiljen är ju en sak för sig, då man är ense örn
den både inom utskottsmajoriteten och utskottsminoriteten. Men jag har för
min del frågat mig, vad egentligen ett beslut örn uppskov med kryssarbygget
skulle betyda, och jag har icke kunnat komma till annat än att det i verkligheten
betyder antingen ett upphävande av det beslut i frågan, som riksdagen
förut fattat, eller också en väsentlig utökning av kostnaderna för vårt
försvarsväsende, örn man sålunda får »både det ena och det andra», en utvidgning
av kostnadsramen för försvarsorganisationen. Vi böra enligt min
mening ha detta i ögonsikte, när vi gå att fatta beslut. De väldiga utgifter,
som föreliggande förslag innebär, skola vi akta oss för att utöka.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag på denna
punkt.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! När jag suttit och avlyssnat debatten
i denna kammare, har jag icke kunnat undgå att en smula tänka tillbaka
på den tid som varit. Går man så långt tillbaka som till förra världskrigets
slut och leder fram resonemanget till i dag, finner man, att bara för ett par
tiotal år sedan så gott som samtliga voro fullt överens om att något försvar
överhuvud taget icke behövde finnas. Det resonemang, som sålunda fördes, gick
naturligtvis alldeles för långt, och man blev också på ett ganska kraftigt sätt
tagen ur sin villfarelse, när t. ex. Abessinien blev överfallet, Abessinien, ett
land som var praktiskt taget avrustat. Vi ha sedan dess diskuterat försvarsfrågan
många gånger, och alla ha varit ense örn att allt vad göras kan skall
göras för att stärka försvaret. Det har 1. o. m. gått så långt, att man överhuvud

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

taget icke diskuterat de stora anslagsbelopp, som gång efter annan beviljats.
Man har diskuterat andra saker, som kanske också varit ganska viktiga för
nationen, men när det gällt hundratals miljoner till försvaret, har det icke sagts
ett enda ord. Det vore kanske skäl för alla dem, som i dag exempelvis gått
emot kryssarbygget, att tänka tillbaka litet på den tid som varit. Det är väl
onekligen på det sättet, att i sällskap med de andra försvarsgrenarna har den
svenska flottan undergått en försämring under alla åren från förra världskriget
till nu. Vi ha ju icke heller skaffat oss några större fartyg under denna
tid, och det är väl därför kanske hög tid, att man nu söker skaffa åtminstone
ett par fartyg såsom ersättning för de äldre fartyg, som måste utrangeras.
i När man diskuterar kryssarfrågan, tager man heller ingen hänsyn till sjöfarten
såsom näringsgren. Man har icke, såvitt jag hört, i dag med ett ord
nämnt denna sjöfart. Och dock försäkra de personer, som närmast bära ansvaret
för sjöfarten, att handelssjöfarten växer i förhållande till den styrka
örlogsflottan har. Man vill nämligen icke på rederihåll riskera att skaffa sig
en stark handelsflotta, som icke vid behov skulle kunna försvaras av en örlogsflotta,
som är därtill lämpligt avvägd.

Under tidigare år lia också de olika fartygstyperna mycket diskuterats. Än
har man kommit med förslag örn pansarbåtar, kustpansarbåtar och allt vad
de hetat, än har det varit uppe förslag örn ännu större fartyg, fartyg av slagskeppstyp
o. s. v., och jag tror, att herr Törnkvist i Karlskrona en gång i kammaren
pläderade för så stora enheter, som skulle kunna gå ut i öppen sjö och
taga upp striden med stormaktsflottor. Jag vet ju icke, örn det var så allvarligt
menat, men förslaget har i alla fall framförts.

Nu har man efter många och långa diskussioner stannat inför en fartygstyp,
som i varje fall enligt sakkunskapen är den bästa tänkbara för våra förhållanden.
Då^ komma några sedan, när det hela är färdigt och det bara gäller att
sätta igång och bygga, och säga, att vi skola vänta och se vad freden kan föra
med sig, och örn det efter en fred kan förefinnas behov av sådana fartyg. Skall
det resoneras på samma sätt då som efter förra världskriget? Jag tror det knappast.
Man kommer nog icke så snart att glömma vad som hänt och blir icke så
angelägen att avrusta omedelbart efter det klubban fallit vid fredsslutet.

Man har också sagt här, vilket bemötts av försvarsministern, att kryssarna
skulle vara alldeles särskilt sårbara. Försvarsministern har förklarat, att praktiskt
taget alla försvarsgrenar äro sårbara. Man borde kunna tillägga kanhända,
att arméerna äro sårbara i alldeles särskilt hög grad. Skulle man tro
rapporterna från slagfälten under förra hösten, var den stora ryska armén
fullständigt förintad någon gång, jag tror i november månad förra året. Att
denna förintade armé ännu är oförsynt nog att försvara sig inom sitt lands
gränser är naturligtvis en annan sak, men ett faktum är, att man framhållit
mer än en gång, att den varit ur räkningen. Man kan icke säga detsamma örn
någon av de flottor, som varit utsatta för flygets härjningar. De äro icke ur
räkningen ännu så länge, och så vitt jag vet upprätthåller den engelska flottan
allt fortfarande ett konvojeringssystem icke bara i Atlanten utan också
i Stilla oceanen och även i vissa delar av Nordsjön. Det kan sålunda icke med
exempel från Repulse och alla de fartyg, som förolyckats genom flygangrepp,
ledas i bevis, att en flotta är ett omöjligt vapen och praktiskt taget oduglig i
nuvarande krig. Det är icke så länge sedan tidningarna kunde meddela, att en
mycket stor amerikansk konvoj gått från U. S. A. till Irland, den största konvoj,
som ännu gått över haven. Den hade av rapporterna att döma nått sitt
mål fullständigt oskadad.

Örn man exempelvis inom handelsflottan skulle föra samma resonemang, som

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

av någon talare här förts i dag, nämligen att övervattensfartyg äro mycket sårbara,
skulle alla redare i liela världen säga, att det icke är någon idé att
bygga handelsfartyg längre, därför att dessa äro så sårbara för flygets härjningar
och därför att det är så många av dem som bli sänkta. Man kan naturligtvis
svara med att säga, att dessa fartyg icke äro så kostbara som ett
slagskepp eller en tiotusentonskryssare. Men vi få komma ihåg, att de något över
130 fartyg, som den svenska handelsflottan förlorat i värde med last och allt
representera högre belopp än vad exempelvis ett slagskepp eller en kryssare
som Repulse har kostat. Man söker nu inom handelsflottan i stället förnya sitt
tonnage och bygga nya fartyg, så att man skall vara rustad den dag fartygen
åter kunna gå i trafik över haven.

Det skulle vara beklagligt, menar jag, örn vi här i dag skulle fatta ett sådant
beslut, som avskräcker svenska redare från att fortsätta på den inslagna vägen.
Det kan ju sägas, att sjöfarten icke har den betydelse för landet, som man i
vissa fall vill göra gällande, men den har i alla fall mycket större betydelse
än vad en hel del av det svenska folket har reda på. Man tänker egentligen
alldeles för litet på denna näringsgren, och därutav kommer givetvis också
talet örn att stoppa upp flottan därför att den skulle vara överflödig. Tänk bara
på vilken betydelse handelssjöfarten haft och kommer att få för Sverige såsom
nation! Då skola vi nog ganska snart komma underfund med att vi för att
skydda denna sjöfart -— örn vi nu icke vilja ha kusterna skyddade — behöva
en något så när duglig flotta, som kan uppträda utmed kusten, när så behöves.

Man kan också i detta sammanhang fråga, vad det är för anledning till att
just flottan skall utsättas för en sådan aktion i sista omgången. Vi ha ju tidigare,
så vitt jag minns rätt, varit överens örn att flottan skall förstärkas likaväl
som övriga försvarsgrenar. Är det någon särskild anledning nu att strypa
ned flottans krav eller att taga bort ett par fartyg, som man, örn icke officiellt
försäkrat så i alla fall givit sken av skulle komma flottan till godo ganska
snart? Jag kan ju kanske erkänna, att jag har fattat en viss misstanke örn
denna diskussion, som nog i och för sig icke är så vacker och kanhända heller
icke borde framsägas. Men jag kan inte låta bli det. Det förefaller här, som
örn man från bondeförbunds- och folkpartihåll hade resonerat så, att denna
sak kommer högern med hjälp av socialdemokraterna ändå att driva igenom,
och det gör sålunda ingenting, om vi äro litet radikala och kosta på oss ett
avslagsyrkande, såsom jag vill minnas att herr Svensson i Ljungskile gjorde,
när det gällde de nu till behandling föreliggande ärendena. Örn denna misstanke
är riktig, förmodar jag, att man kommer att reagera ganska starkt mot mitt
påstående. Är den oriktig däremot, kanske man icke säger någonting. Den yttersta
konsekvensen av resonemanget örn kryssarnas sårbarhet och alla de exempel,
som därvidlag dragits upp, torde emellertid icke kunna vara någon annan
än den, att hela det försvar vi ha och det vi skulle få med det förslag, som nu
föreligger, är fullständigt odugligt. Man borde då, i stället för att säga, att
man bör vänta med kryssarbygget, skrika: avrusta ju förr dess hellre, ty allt
vad man gjort och åstadkommit är så sårbart, att det är praktiskt taget värdelöst! Herr

talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr nansson i Rubbestad: Herr talman! Då jag tidigare i dag instämt
med herr Svensson i Grönvik i hans anförande på förmiddagen, hade jag ursprungligen
inte tänkt säga något i denna sak, men sedan dess har en hel del
av kammarledamöterna angripit reservanterna, och särskilt var det herr Vougt
som betecknade reservanternas förslag som resultatet av lättsinniga slutsatser.

Andra kammarens protokoll 191)2. Nr 2h. 7

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

Jag vill med anledning härav med några ord ange motivet till att jag biträtt
reservationen.

Jag har liksom herr Svensson i Grönvik och herr Bergvall ansett, att då vi
måste röra oss inom en given kostnadsram, så måste man se till att få det
allra bästa för vår försvarskraft så snart som möjligt. Vi ha ansett, med kännedom
örn det pågående kriget och vilken stor betydelse flyget där har, att
man framför allt bör stärka vårt flyg; och det äro vi inte ensamma om. Det
har också överbefälhavaren sagt i utlåtandet över försvarsplanen, som föreligger,
nämligen att en av de allra viktigaste saker som bör ses till i denna försvarsplan
är, att man går in för ytterligare ökning av vårt flygvapen. Därför
menar jag, att vi äro i ganska gott sällskap, när vi nu biträda denna ökning
av vårt flygvapen genom att förorda en sjunde jaktflottilj.

Nu ville försvarsministern göra gällande, att denna beredskap knappast kan
bli färdig tidigare än kryssarna, och att vi alltså inte kunna få denna bättre
beredskap genom att gå på denna linje, men han medgav — då det från visst
håll här gjordes gällande, att vi skulle kunna få den tidigare •— att man från
flygförvaltningen accepterat detta under vissa förutsättningar, och de förutsättningarna
skulle vara, att det fick ske tillverkning i serier. Försvarsministern
vill emellertid att man skall lära av erfarenheterna och alltså inte tillverka
flygplan i den utsträckning som var möjlig utan pröva, vilka nya typer
som kunde vara bättre. Jag undrar emellertid, örn inte försvarsministern har
läst, vad försvarsutskottet har uttalat på sidan 171 i sitt utlåtande. Där säger
utskottet: »Utskottet vill i detta sammanhang särskilt framhålla, att till
förhindrande av förseningar i produktionen endast oundgängligen erforderliga
ändringar i för serietillverkning godkända flygplan- och motortyper böra företagas.
» Alltså, utskottet har varit av den uppfattningen, att man för att
öka vårt antal av flygplan skulle gå in för serietillverkning, således i rak
motsats till den taktik, som vår försvarsminister här gav till känna. Gör man
det, tror jag också, att det skall kunna gå att få den sjunde flygflottiljen uppsatt
betydligt tidigare än dessa kryssare kunna vara färdiga. Försvarsministern
sade, att han fått förnimmelsen att den tidtabell, som flygmyndigheterna
använda, inte håller streck. Det är möjligt, att så kan vara fallet, och att det
har varit förseningar, men jag undrar, örn inte försvarsminstern lagt märke
till att den tidtabell, som marinmyndigheterna tillämpa när det gäller kryssarna,
har man inte heller större tilltro till. Det var ju så, att dessa kryssare, som
beslutades 1940, skulle vara färdiga 1943, och hade detta blivit fallet hade
nog ingen i denna kammare i detta ögonblick gått emot desamma. Men nu
ha vi fått reda på att de inte kunna vara färdiga förrän tidigast i slutet på
1946, och det kanske också kan dröja till 1947. Under sådana omständigheter
är det som vi reservanter ansett, att då vi ha en begränsad tillgång på material
bör denna användas för annat ändamål, som kan skapa verktyg för vårt
försvar på ett bättre sätt.

Statsrådet Sköld gjorde gällande, att tillverkningen och iordningställandet
av dessa kryssare beträffande material inte kommer att konkurrera med annan
tillverkning för vår krigsindustri. De upplysningar, som vi fått i utskottet,
gingo emellertid i annan riktning. Den expert på detta område, som anlitades
av utskottet, meddelade, att torpedtillverkningen skulle bli begränsad till
2I3 genom att man gick in för pansartillverkning för kryssarna. Om inte pansar
för kryssarna tillverkas, skulle torpedtillverkningen kunna bli V3 större.
Därför ha vi ansett, att då man har jagare och då man har torpedbåtar är det
nödvändigt att få torpeder till dessa, alltså ammunition till de vapen som vi
redan ha, i stället för att färdigställa kryssare, om vilka man inte vet vilken

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

nytta de kunna komma till 1946 eller 1947. Det är en av anledningarna till
att vi reservanter lia gått in för detta uppskov.

När man här vill göra gällande, att detta uppskov skulle betyda detsamma
som slopande av kryssärbygget, så vill jag säga, att framtiden får utvisa, huruvida
detta blir ett slopande eller inte. Skulle vi i en framtid, när materialtillgången
är bättre, finna, att vi behöva lia dessa, är det tids nog för riksdagen
att då besluta byggandet av desamma. Men jag tror, att ett uppskov
inte skulle vara ur vägen, och jag menar att det kanske kommer den dag, då
riksdagen enhälligt är av den meningen, att det inte är någon idé att bygga
dessa kryssare. Därför torde det vara bäst att nu antaga uppskovslinjen, så
att man senare kan fatta beslut örn byggandet, örn så skulle erfordras. Framtiden
torde alltså utvisa huruvida detta bör bli fallet.

Man har gjort gällande, att genom reservationen skulle kostnadsramen ökas.
Jag vill bestrida detta. Tvärtom är det så, att örn utskottets förslag går igenom
med den kraftiga formulering, som där förekommer beträffande den sjunde
flygflottiljen, så är faktum i stället det, att utskottets förslag kommer att
spränga kostnadsramen. Vi reservanter däremot ha velat på ett ganska tidigt
stadium förebygga, att denna kostnadsram spränges. För att få till stånd
denna sjunde jaktflottilj, som vi anse högst nödvändig, ha vi ansett, att det
skulle kunna sparas på annat håll, nämligen beträffande kryssarna. Som
framgår av reservationen är också anslaget för anskaffande av sjömateriel där
upptaget till ett 83 miljoner kronor mindre belopp än vad som föreslås av utskottets
majoritet. Dessa pengar kunna användas för den sjunde jaktflottiljen,
och de räcka även till en utökning av artilleriet och pansarvapnet.

Jag tror, att örn kammaren i dag biträder reservationen, så behöver den inte
ångra detta. Hela den erfarenhet, som det pågående kriget har givit oss,
tycker jag ger vid handen, att kryssare i nutiden inte ha så värst mycket att
säga till om. Då herr Lindberg i Stockholm här undrade, varför vi inte skulle
bygga kryssare och flotta i samma utsträckning som annat, så vill jag bara
säga, att jag tycker man ändå borde ha lärt, att förhållandena ha blivit helt
andra nu än de voro för länge sedan, innan flyget nått sin nuvarande utveckling.
Det moderna kriget har visat, att kryssare och fartyg av vad sort som
helst kunna vara ganska värnlösa, när ett kraftigt flygvapen sätter in. När jag
hörde försvarsministern betona, att man med dessa kryssare har ordnat så,
att de skola lia ett synnerligen starkt pansardäck, som gör dem mindre sårbara
för bomber, och att det går att dirigera flottan på ett sådant sätt, att flygtorpeder
inte kunna träffa, då gjorde jag den stilla reflexionen: tänk örn de
krigförande staterna, om England, Amerika, Italien och Tyskland hade sådana
män i sin krets, som kunde visa dem, hur fartyg skola byggas, och hur
de skola kryssa ute på haven utan att träffas, hur värdefull skulle inte en
sådan man vara i ett dylikt land! Jag tror emellertid, att erfarenheterna visat,
att det inte går att få detta skydd, som man nu vill göra gällande, och
hörde man dagsnyheterna i kväll fick man den uppfattningen, att till de 16
kryssare och l il jagare, som försvarsministern nämnde såsom sänkta, kunde
läggas ytterligare fyra. Försvarsministern gjorde gällande, att de stora kryssarna
inte skulle vara så förfärligt sårbara vid flyganfall som t. ex. jagare och
drog av de anförda siffrorna angående sänkta fartyg den slutsatsen, att kryssare
äro ganska litet sårbara. Jag tycker det var en rätt konstig inställning,
ty eftersom kryssarna äro ett fåtal i förhållande till jagarna är det helt naturligt,
att blott få siinkas i jämförelse med det stora antal jagare, som bli
utsatta för flyganfall.

Jag tror som sagt, att det skulle vara välbetänkt av kammaren att här

100

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

följa reservanterna. Jag tror inte, att vårt försvarsväsende i sin helhet därigenom
kommer att försämras utan tvärtom. Utvecklingen har nämligen blivit
sådan, att man får se till, att det nya vapenslag, som nu har blivit det härskande
inom krigsområdet, nämligen flyget, tillgodoses framför allt, under det
att de mera omoderna vapenslagen få stå tillbaka. Jag tror inte, att vårt land
kommer att ångra, örn det går den linjen.

Jag vill sedan säga ett par ord till herr Holmgren, som kritiserade bondeförbundet
för att det nu skulle gått på en annan linje än den som följdes 1914,
då bondetåget gick av stapeln, och då man krävde att få större artillerifartyg.
Jag vill säga honom, att den klass, som då var framsynt, kanske också i
dag är framsynt. Den har sett, vilken utveckling som ägt rum här i världen,
och inriktar sig alltså på de moderna vapnen i stället för att hålla på de gamla,
som visat sig vara mindre värdefulla.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Törnkvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag hade i dag på förmiddagen anledning till ett påpekande rörande
vissa upplysningar, som man trodde sig kunna ge från utskottet. Jag ansåg det
olämpligt att dra fram i kammardebatten vad man inom den trängre krets,
som utskottet utgör, fått del av. Det har åtminstone tidigare varit gammal god
tradition, att man icke gör det. Men skall det ske måste man ställa fordran, att
uppgifterna skola vara exakta. Jag har inget minne av att vid någon föredragning
i utskottet man fixerat något sådant som den senaste ärade talaren behagade
säga, nämligen 1/3 resp. 2/3. Så har icke skett enligt mitt minne. Jag kan
givetvis glömma, och jag har därför konfererat med andra ledamöter av utskottet
och med medlemmar av den expertis, som var närvarande i utskottet,
och något sådant har icke enligt vår samstämmiga mening förekommit. Nog
borde jag i annat fall ha hört det, när jag satt alldeles intill föredraganden och
följde hans uppgifter. Jag vill ha sagt detta liksom att det måste anses vara
mycket djärvt att på grundval av dessa s. k. uppgifter göra ett sådant anfall
på försvarsministern, som den ärade föregående talaren tillät sig. Statsrådet
måste naturligtvis bygga sitt ställningstagande på av respektive myndigheter
under ansvar givna meddelanden i olika ting.

Jag vet inte, örn det överskrider gränsen för det tillåtna i fråga örn uppgifter,
men jag vill säga, att i verkligheten förhåller det sig helt annorlunda än
vad herr Hansson i Rubbestad nyss meddelat.

Herr Hansson i Rubbestad, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag förstår mycket väl örn ordföranden i utskottet
herr Törnkvist, inte kan minnas allt. Jag har i alla fall mycket klart
minne av det. Jag gjorde anteckningar omedelbart, när experten från ammunitionsnämnden
gjorde detta uttalande, och jag kan därför stå för detsamma.

Herr Vougt erhöll jämväl ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag skall tillåta mig, efter att ha konsulterat flera av utskottets ledamöter, att
anföra, att ingen av oss kunnat verifiera de uppgifter, som herr Hansson i Rubbestad
lämnat, och jag anhåller vidare, att vi icke diskutera uppgifter, som
utskottet uppenbarligen fått mottaga under tystnadsplikt.

Härefter yttrade:

Herr Bergvall: Herr talman! Jag skall icke blanda mig i diskussionen
mellan herrar Hansson i Rubbestad, Törnkvist och Vougt, men jag vill säga,

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

101

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för svar skraf ter,

m. m. (Forts.)

att det hade varit bättre, om herr Törnkvist och herr Vougt i polemiken rörande
dessa sifferuppgifter konstaterat riktigheten av att inför utskottet upplysningar
lämnats om att det förelåg en konkurrens mellan de båda tillverkningarna.
Detta torde icke av någon kunna bestridas.

Statsrådet Skölds anförande, när han gick in på polemik mot reservanterna,
sönderföll i två delar. Den första delen av anförandet bestod i ett uppvisande
av att det var ogörligt, eller i varje fall ytterst tveksamt, örn man under femårsperioden
kunde få fram den sjunde jaktflottiljen. I denna första del ingick
vidare det uttalandet, att det icke var möjligt att genomföra den ytterligare
förstärkning av stridsvagnsvapnet, som begärts från reservanternas sida. Skälet
var icke svårigheten att tillverka stridsvagnar utan svårigheten på grund av
gummibristen att disponera det behövliga antalet övriga motorfordon. Vidare
talade statsrådet i denna del örn artilleriet, därvid han dels gjorde gällande, att
det icke var så illa ställt med det, att förstärkning egentligen Var nödvändig,
dels berörde kustartilleripjäsernas otymplighet. Det förelåg sålunda på alla de
punkter, där reservanterna begärt ändringar i propositionen, stora olägenheter
och svårigheter. Däremot voro svårigheterna, när det gällde kryssarbygget,
obefintliga eller i varje fall mycket små. Det var icke tal örn någon konkurrens
mellan de olika kraven, och det var överhuvud taget lätt att komma fram
den vägen. Det måste väl för åhörarna framstå såsom en händelse, som ser ut
som en tanke, att alla svårigheter voro koncentrerade till första hälften av anförandet,
medan vägen var glatt, jämn och bred, när statsrådet kom in på senare
hälften. Jag måste erkänna, att detta åtminstone för mig i någon mån
försvagade intrycket av anförandet.

Statsrådet argumenterade i första delen på ett sådant sätt, att därav kunde
dragas den konklusionen, att man egentligen icke behövde diskutera kryssarfrågan
ur penningsynpunkt. Sedan statsrådet eliminerat den sjunde jaktflottiljen
eller i varje fall ställt den i mycket tveksam belysning och eliminerat pansarvapens-
och artilleriförstärkningen, fanns det icke längre något behov av
att få pengar lösgjorda. Ur den synpunkten skulle man alltså icke behöva föra
diskussionen vidare.

Jag skall tillåta mig ställa ett par frågor till statsrådet. Han sade ju själv —
jag minns icke, örn det var i första eller andra kammaren; jag har .nämligen
åhört hans yttrande även i första kammaren — att svårigheten i fråga örn förstärkningen
av stridsvagnsvapnet icke låg i anskaffandet av själva stridsvagnarna
utan i svårigheten att disponera andra motorfordon, som behövdes i detta
sammanhang. Jag vill då fråga, örn statsrådet verkligen anser, att icke det
mycket begränsade antal motorfordon, som det här är frågan örn — ett mycket
begränsat antal i förhållande till det stora antal vår armé i sin helhet behöver
— verkligen genom omdispositioner kan lösgöras och därmed förstärkning ske
av pansarvapnet, vilket även av honom betecknats såsom ett markerat önskemål,
som han icke ansåg sig med hänsyn till erfarenheterna utifrån ens behöva
närmare motivera.

Jag kommer så till flyget. Jag påpekade i min replik i dag med utgångspunkt
från den uppsättningsplan för flygvapnet, som såsom en hemlig del
ingår i försvarsutredningens förslag, att så vitt man kunde se av denna ett
uppskov utan olägenhet kunde äga rum med utbyte av plan vid en jaktflottilj.
Om så skedde kunde uppsäll andel av den sjunde jaktflottiljen börja redan våren
1945 eller i vart fall vid årsskiftet 1945/1946, d. v. s. åtskilligt tidigare än
kryssarna bli användbara. Det är ju vidare på det sättet, att vår flygmatericltillverkning
för närvarande regleras genom ett avtal mellan staten och flygindustrien.
Äro alla de åtgärder vidtagna, som detta avtal ger möjlighet till,

102

Nr 24.

Onsdagen deri 17 juni 1942 e. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

för att bringa upp vår flygproduktion till ett maximum? Äro de icke vidtagna,
finns där ytterligare en mycket markerad säkerhetsmarginal.

Vad artilleriet beträffar skall jag inte gå in på någon närmare diskussion
av den frågan. Jag konstaterar, att de upplysningar, som vi ha, bestämt visa
på behovet av en ytterligare förstärkning av artilleriet, ett behov, som också
mycket starkt vitsordats av överbefälhavaren. Jag tror inte heller, att det
resonemang, som herr statsrådet förde örn kustartilleripjäser och dylikt, har
så värst stor betydelse, ty de pjäser, som det här är fråga örn, äro ganska väl
användbara även för andra ändamål och väl tjänliga för sin uppgift.

Detta var vad jag tänkte säga angående den första delen av reservationen.
Även efter statsrådets anförande anser jag det alltså klart, att vi ha möjlighet
att relativt snart uppsätta en sjunde jaktflottilj, att vi ha möjlighet .att
snabbt förstärka pansarvapnet utöver vad i propositionen sagts, och att det
är önskvärt och möjligt att på lämpligt sätt förstärka artilleriet* Under sådana
förhållanden är det självklart, att man om man har någon respekt för kostnadsramen
måste söka efter besparingsmöjligheter. Försvaret kommer ändå
att ställa ganska stora anspråk på svenska folket, anspråk, som jag tror att
folket skall fylla, men som jag inte tror att man utan vidare kan vidga hur
mycket som helst. Vi ha därför gått på uppskovslinjen beträffande kryssarna.

Jag måste till herr Ward säga, att för min del har jag aldrig på den punkten
deklarerat någon tveksamhet. Var han får detta ifrån vet jag inte. Uppskovslinjen
motiverades främst, bortsett från materialsynpunkter och andra
tillfälliga omständigheter, med det förhållandet, att det nu pågående kriget,
i varje fall så långt man i detta nu kan bedöma erfarenheterna, ger ett starkt
och bestämt stöd för den uppfattningen, att örlogsfartyg för att kunna operera
fritt äro i behov av ett starkt flygskydd. Och jag tror jag vågar tillägga
det påståendet, att vi med den begränsade tillgång till flyg, som vi ha, icke
äro i stånd att leverera erforderligt skydd i den vägen.

Då säger statsrådet, att ett sådant flygskydd behövs även för jagare. Det
är alldeles riktigt, att det är önskvärt, att alla fartyg ha flygskydd. Men,
herr statsråd, det är en betydligt större olycka för ett land, som baserar sin
sjöstrategi på två kryssare, örn det förlorar en av dessa, d. v. s. 50 % av vad
landet har tillgång till, än örn vi förlora en eller annan jagare, varav vi ha
betydande tillgång. Det är således med andra ord möjligt att något mera
bortse från behovet av flygskydd, när det gäller smärre fartyg, på vilka vi
ha större tillgång och även större möjlighet att förnya vår tillgång än när
det gäller kryssare.

När herr statsrådet ironiserade över reservanternas ståndpunkt, att flygskydd
behövdes, och talade örn att den engelska armén blivit sönderbombad i
Norge, att det polska flyget förstörts på sina uppställningsplatser o. s. v. och
därav kom till det resultatet, att man egentligen inte borde skaffa sig något
försvar, då måste jag säga, att jag tycker, att herr statsrådet överansträngt
sin argumentering på sådant sätt, att den knappast bevisar någonting. Han
råkade i den fälla, som man brukar karakterisera med det gamla uttrycket,
att den som bevisar för mycket bevisar ingenting. En sak anser jag dock, att
herr statsrådet visat med sitt yttrande, och det är att vi ha en utomordentligt
stark anledning att gå in för en förstärkning av vårt flygvapen, och att det
gäller att taga krafttag på den punkten.

Jag vill också säga, innan jag går vidare, att när herr statsrådet påstår,
att vi nu ha passerat maximum för flygvapnets möjligheter, flygvapnet har
haft sin stora chans, kurvan är nu i nedåtgående, så skulle det vara utomor -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

103

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

fientligt intressant att veta vad han i detta avseende stöder sin uppfattning på.
Jag kan utan vidare medge, att det är en allmän erfarenhet att när man
konstruerat ett förstörelseredskap, som kan utföra en viss prestation, ansträngningarna
automatiskt inriktas på att konstruera försvarsmedel däremot,
och att man brukar i stor utsträckning lyckas med detta. Jag kan väl tänka
mig, att man skall lyckas även denna gång. Men jag kan däremot icke förstå,
hur statsrådet kan påstå, att man redan nu kommit in på den nedåtgående
kurvan. Både slaget i Korallhavet och slagt vid Midwayöarna tillhöra de senaste
dagarnas eller månadernas historia, och det är väl litet för tidigt att
säga, att vi hunnit svänga redan sedan dess.

När vi reservanter ha valt den ståndpunkten, att vi yrkat uppskov med
kryssarbygget och icke yrkat rent avslag på kryssarna, beror det på två omständigheter.
För det första befinna vi oss just nu i ett läge, där det är konkurrens
örn pengar och konkurrens örn material. Vi måste i denna situation —
det har säkerligen herr Severin, som yttrat sig i denna fråga, rätt i — i viss
mån välja. När vi ha denna starka konkurrens, frågar man sig, vad det är,
som vi i första hand kunna utan alltför allvarliga olägenheter skjuta upp.
Ben andra omständigheten, som har gjort att vi valt uppskovsvägen, är, att
vi med bestämdhet ansågo oss kunna påstå, att krigets hittillsvarande erfarenheter
visa att man måste ha ett mycket kraftigt luftskydd, örn man skall
kunna gå in för operationer av den typ, som här antytts. Vi förege oss emellertid
icke att kunna blicka in i framtiden. Det är möjligt, att statsrådets
hypotes i fråga örn utvecklingen av försvarsmedlen kan bli riktig. I så fall
äro vi beredda att i den situationen taga denna fråga under förnyat övervägande
med beaktande av då föreliggande omständigheter. Anledningen till
att vi valt uppskovssynpunkten är sålunda ingen som helst tveksamhet, herr
Ward, örn att uppskovsyrkandet är sakligt riktigt och sakligt starkt. Jag är
däremot livligt medveten örn att man icke i ett visst ögonblick kan överblicka
hur framtiden kan komma att gestalta sig. Det är sålunda ingen osäkerhet
örn ståndpunkten, men klok försiktighet bjuder att icke nu uttala något
omdöme örn de erfarenheter, som framtiden kommer att ge oss. Jag vill
till sist, då jag är fullt övertygad om, att vi, därest vi välja den linje reservanterna
lia valt, komma att tillföra vår försvarskraft förstärkningar, som äro
minst jämbördiga och med all sannolikhet överlägsna de förstärkningar, som
vi få genom ett bifall till utskottsmajoritetens förslag, vidhålla mitt yrkande
örn bifall till den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr Bergvall
ville göra gällande, att jag med mitt anförande åtminstone hade bevisat en sak,
och det var, att man behövde ett mycket starkt flyg, eftersom jag hade
påpekat, att det icke bara är kryssare och sjöstyrkor överhuvud taget utan även
arméstyrkor och flygvapen och mycket annat, som äro utsatta för faror från
flygets sida. Jag antar, att herr Bergvall väl ändå fattat innebörden av mitt
anförande. Den var ju framför allt att reagera emot den märkliga ensidighet,
sorn reservanterna anlägga på dessa ting. Jag ville just med dessa exempel
poängtera, hur reservanterna taga fram det ena exemplet efter det andra för
att visa, hur farligt flyg är mot fartyg, men alldeles glömma hort att tala
om den fara, som andra föremål utsättas för från flygvapnets sida.

Jag skall ytterligare exemplifiera metoden genom att ett ögonblick taga
upp det anförande, som här tidigare hölls av herr Severin. Han nämnde en
del krigserfarenheter, sorn det kan vara ganska intressant att något analysera.
Han sade t. ex., att japanerna vunno slaget i Javas jon enbart på grund av

104

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

att de voro överlägsna i flyg. Sedan sade lian, att Tyskland vann striden till
lands i Frankrike, icke därför att Tyskland var överlägset i flyg, utan därför
att Tyskland var överlägset beträffande alla vapen. Mina ärade kammarledamöter,
i verkligheten är det så, att i slaget i Javasjön voro japanerna överlägsna
den andra styrkan i alla avseenden, icke bara beträffande flyg utan även
beträffande antalet fartyg, i fråga örn antalet kanoner på fartygen, i fråga örn
dessa kanoners kaliber och i fråga örn fartygens bepansring. Det gäller precis
samma sak för slaget i Javas jon som för den stora drabbningen i väster. Den
segrade, som var starkast beträffande alla faktorer. Det var icke på någon
punkt flyget enbart, som fällde utslaget, men lika väl som flyget Ilar en uppgift
att fylla i kampen mot sjöstridskrafter, har det också en sådan uppgift att fylla
mot landstridskrafter.

Jag vill emellertid endast ha sagt, att örn man skulle stirra sig blind på
detta, skulle ju den naturliga konklusionen bli, att man icke har något försvar
alls. Därför måste jag för min del säga, att själva kärnpunkten, då reservanterna
här föra fram dessa krigserfarenheter, är just att de bevisa för mycket.
De vilja bevisa, hur farligt flyget är för sjöstridskrafter, men vad de bevisa
är egentligen, att flyget är farligt för allting. Följaktligen kommer jag till
den slutsatsen, att vi få väl ändå taga på detta med måtta och icke låta
skrämma oss från vettet av faran från flyg gentemot örlogsfartyg men icke
låtsa örn faran, när det gäller andra försvarsfaktorer.

Jag skall kanske i detta sammanhang taga upp herr Bergvalls påstående,
att då dessa kryssare, som vi nu diskutera, behöva ett mycket starkt flygskydd
och detta flygskydd enligt herr Bergvalls mening icke kan skaffas, böra vi
icke heller skaffa kryssarna. Det är ju att anlägga en enkel, schablonmässig
synpunkt på denna sak. Jag försökte tidigare i dag att något tala örn hur man
tänker sig våra offensiva operationsgruppers verksamhet till sjöss. Jag fäste
uppmärksamheten på att deras huvuduppgift är att bevaka och anfalla nattetid
och vid dåligt flygväder. Det är alltså icke meningen, att de alltid skola befinna
sig till sjöss och utsätta sig för vilka flygrisker som helst. Jag har fäst
uppmärksamheten på att med maskeringskonstens framsteg är det icke någon
oöverkomlig sak att så maskera dessa örlogsfartyg, då de äro stillaliggande,
att de äro ganska väl skyddade för anfall från luften. Det finns ganska många
exempel på den saken, men naturligtvis förstår jag, att i en allvarlig situation
kunna icke dessa sjöstridskrafter springa och gömma sig undan de största
riskerna. Det kan komma en sådan situation, att dessa styrkor måste sättas in
vid klart väder, alltså bra flygväder, med alla de risker som därav följa. De
måste försöka klara sig så gott de kunna med sitt mycket kraftiga luftvärnsartilleri
och genom klok uppställning till skydd mot torpedfara. Men de måste
även ha skydd av jaktflyg, och det är ju ändå så, att vi skola skapa sex flottiljer.
Det är väl ingen, som tror, att dessa skola vara fastklistrade i Stockholm,
i Göteborg och på andra ställen, och att vissa skola följa armékårer. Saken är
ju den, att överbefälhavaren får i varje situation använda detta flygskydd,
där det bäst behövs. Han får dirigera det åt det håll, där det vid varje tillfälle
bäst gör nytta. Uppstår det en sådan situation, att våra offensiva sjöstridskrafter
vid klart flygväder måste gå till attack i samverkan med undervattensbåtar
och torpedflyg, så gäller det en så stor sak, att överbefälhavaren då tager
något av vårt jaktflyg och ställer det till förfogande för ändamålet och skapar
på det sättet det momentana skydd, som måste finnas. Vi måste nämligen
komma ihåg, att hur ett litet land som Sverige än ställer sig, kunna vi aldrig
skapa något absolut luftherravälde, utan vår flygtaktik måste i mycket hög
grad gå ut på att hålla oss borta med flyget, där risk för nedkämpning före -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

105

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarsJcrafter,

m. m. (Forts.)

ligger, och spara det till insatser vid tillfällen, då det erfordras för att åstadkomma
ett tillfälligt begränsat luftherravälde i samband med andra viktiga
operationer. Följaktligen är det icke riktigt, när man säger här, att vi icke
skulle kunna bygga dessa kryssare, därför att vi icke kunna ge dem flygskydd.

Jag hoppas, att jag med min framställning givit någon klarhet i hur man
härvidlag tänkt, och att jag också kunnat påvisa, att det är möjligt att genomföra.
Det är på det sättet —- jag; kan icke tänka mig annat än att jag kunde
ge kammarens ledamöter någon insikt därom i mitt föregående anförande —
att anskaffandet av kryssarna är en angelägen uppgift, en så angelägen uppgift,
kan man gott säga, att det finns ^ ingen av de tvistefrågor, som
vi här diskuterat, som stå tillnärmelsevis på samma plan. Yi måste skapa en
offensiv sjöstyrka. Vi veta, att denna sjöstyrka måste bygga på torpeden soln
vapen. Vi ha redan skaffat åtskilliga jagare, som vi kunna sätta in i detta
system. Vi behöva någonting, som kan plöja väg, som kan hålla undan motståndarens
mindre fartyg för att göra det möjligt för de lätta fartygen att
komma i tillfälle att göra sin insats. Vi ha nu ingenting sådant. Det är en
punkt, där vi absolut ingenting ha. Det kan man icke säga örn arméartilleriet,
icke örn pansarvapnet och icke heller örn jaktflyget. Där ha vi något, men på
denna punkt ha vi ingenting. Därför betyder kryssarbygget åtskilligt. Jag kan
icke förstå, att man icke inser, att detta är en angelägen sak.

Låt mig sedan gå över till att svara på de frågor, som herr Bergvall ställde
till mig. Han ställde t. ex. den frågan, örn man icke kan skapa pansarbataljonen
genom att omdisponera motorfordon. Örn det hade varit på det sättet,
att man för att fylla detta ändamål kunde taga utskrivna fordon, så att man
kunde föra över trossfordon från ett infanteriförband eller ett trängkompani
till pansarvapnet, då hade det varit en enkel sak. I själva verket är det emellertid
så, att vi måste ha motorfordon, som äro specialbyggda, som måste vara
terränggående, som skola kunna följa dessa rörliga pansarförband, var de
draga fram, och därför ha ju dessa motorfordon hjul och ringar av helt andra
dimensioner än man i allmänhet använder för motorfordon. Det är icke så lätt
att göra den omläggningen, som herr Bergvall vill göra gällande.

Sedan skall jag säga några ord örn lättheten att använda kustartillerikanonerna
för samarbete med armén. Man kan inte gå in djupt på dessa frågor,
ty då kommer man så gärna att tangera saker och ting, som man icke bör
säga något om. Men jag vill bara fästa uppmärksamheten på att det särskilt
i våra gränstrakter icke finns många broar på de vägar på vilka man behöver
gå fram, som kunna bära dessa bördor. Det är icke många vägar i våra gränstrakter,
som äro tillräckligt breda, så att dessa transporter, som kanonerna
utgöra, kunna möta några andra fordon. Jag tager bara dessa två exempel
för att visa, hur svårt det är att infoga dessa pjäser i ett rörligt system. Jag
hade själv tillfälle att följa ett sådant batteri under Jämtlandsmanövern, och
jag fick visserligen en glädjande uppfattning om kustartilleristernas strålande
energi och förmåga att sköta sina pjäser, men jag fick också en livlig föreställning
örn hur oändligt svårt det är att med dessa pjäser taga sig fram,
när man kommer fram emot gränstrakterna, där vägnätet icke är alltför starkt
utbyggt. Jag menar därför, att örn man skulle behöva en större pjäs för arméartilleriet.
får man allt se till att få någon annan, som bättre passar för
arméns förhållanden. Jag vill bara nämna, att de 21 cm rörliga kanoner,, som
vi skola skaffa för kustartilleriet, äro icke svårare för broarna än dessa mindre
15 cm kanoner, och att de äro lättare att föra fram på smala vägar, och det
säger ju en del om hur detta ligger till.

106

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

Så var det fråga om flygplanen. Herr Bergvall har här en tanke, som jag
icke förut har direkt känt till, men jag har sökt att fatta vad han egentligen
menade, och jag föreställer mig, att han menar ungefär följande. Det finns
en plan uppgjord, som säger, att efter en viss tid skola flygplanen i en flygflottilj
betraktas som överåriga, tagas ut ur linjen och ersättas nied nya. Nu
menar ^herr Bergvall, att man i stället skulle behålla dessa plan kvar ett längre
antal år, och i stället skulle man taga de plan, som skulle vara avsedda att
ersätta de så att säga avgående, för att sätta upp en ny flottilj. I det avseendet
vill jag bara säga, att för det första får man räkna med att genom haverier
och dylikt sker en hel del avgång, så att mobiliseringsbehovet av flygplan på
flottiljen icke längre kan fyllas. För det andra vill jag fästa uppmärksamheten
på att dessa plan,'' som gå ut ur första linjen, ju icke äro avsedda att
skrotas ned utan komma att gå in i krigsreserven och sålunda utgöra så att
säga en del av djupet i flygvapnets uthållighet och styrka. Jag kan för min
del. icke fatta annat än — jag vill icke vidlyftigare gå in i svaromål, ty jag
är icke tillräckligt på det klara med hela saken — att ett sådant tillvägagångssätt
strider alldeles emot de principer beträffande elasticiteten i flygvapnet,
som utskottet skriver om, och som herr Bergvall också understryker, nämligen
att man skall försöka skapa ett större flygvapen utan att öka den fasta organisationen.
Här vill man ju i stället gå den rakt motsatta vägen. Man vill skapa
flera flygflottiljer med ett något mindre antal flygplan. Man ökar alltså den
fasta organisationen utan att man därmed ökar tillgången på flygplan. Jag
kan icke inse — åtminstone icke utan vidare — att detta är en väg, som kan
vara mycket att reflektera på.

Sedan riktade herr Bergvall den frågan till mig, örn tillräckliga åtgärder
vidtagits för att utvidga vår flygindustris kapacitet, eller örn man skulle
kunna ta ut mera av den. Ja, jag tror att man kan säga, att det skulle man
nog kunna göra på ett visst sätt, men jag kan icke se, att detta kan påverka
frågan örn den sjunde jaktflottiljen. Ty det enda, som därvidlag skulle kunna
tänkas, vore ju att man fortsatte att tillverka ett plan, som nu är under tillverkning
— och det är ett bombplan — längre än man hade räknat med och
alltså nöjde sig med att få något mera ålderdomliga och mindre effektiva
plan än man egentligen räknat med. Detta skulle naturligtvis i sin mån kunna
innebära, att man skulle i stället uppskjuta tillverkningen av det nya bombplanet.
Men detta kail ju icke, så vitt jag förstår, påverka serietillverkningen
av jaktplanen, eftersom den ju helt bygger på frågan: kunna de flygplan,
som nu konstrueras och som bli färdiga kanske nästa år för provflygning, bli
färdiga att sättas i serietillverkning på så tidigt stadium att man kan åstadkomma
förskjutning i tidtabellen? Jag kan därför icke inse, att även örn det
skulle kunna finnas något fog för frågan, örn det icke vore lämpligt att ta ut
större kapacitet redan nu av flygindustrien, låt vara att man icke skulle få så
prima flygplan i fortsättningen, som man räknat med, detta skulle kunna
påverka tillkomsten av den sjunde jaktflottiljen. Här rör det sig nämligen örn
ett helt annat slag av flygplan.

Sedan bedyrade herr Bergvall, att det lämnats sådana upplysningar i utskottet,
att han för sin del var mycket säker på sin sak örn att det skulle gå
att sätta upp den sjunde jaktflottiljen under perioden. Jag har för min del en
annan uppfattning. Vi hörde ju i förmiddags utskottets ordförande bestyrka,
att uttalandena i utskottet icke varit av den bindande natur, att utskottets majoritet
ansett sig kunna bygga alltför mycket på dem. Jag vill understryka, att
i denna fråga är det nog så att både reservanterna och vissa av de föredragande,
som här ha åberopats, säkerligen i någon mån varit utsatta för ett

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

107

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

önsketänkande. Herr Bergvall beskyllde mig för att jag hopade svårigheter i
ena änden av mitt tal och skapade en glatt yta i den andra. Hur är det
månne, herr Bergvall, är det icke samma tendens, som möter här? Det man
gärna vill och önskar, söker man finna utvägar för. Jag undrar, örn icke reservanterna
försöka att i mycket hög grad komma fram på den vägen. Men
örn detta kan ju ingen ha någon mening, förrän vi sett resultatet, och det blir
ju först då det blir klart, vem av oss som har rätt. Men eftersom saken ligger
så till med den sjunde jaktflottiljen, att den hinner, örn det finns möjligheter,
att bli färdig inom femårsperioden, även örn vi vänta med beslutet till 1944,
så förstår jag icke, varför riksdagen skall ha så bråttom att bestämma sig för
denna sak nu, då saken likasåväl kan bestämmas senare. Det kan väl ändå icke
vara möjligt att statsmakterna, som själva bestämma i saken, behöva falla
offer för något önsketänkande.

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll på begäran ordet för kort
genmäle och anförde: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet med anledning
av vissa meddelanden om vad som förekommit i utskottet och som jag
anser vara mindre lämpliga. Herr Bergvall nämnde ett ord örn, att man överansträngde
sig i debatten, och enligt min mening börjar man icke minst från
reservanthåll överanstränga sig genom att lämna meddelanden, som enligt min
mening icke böra lämnas. Jag var närvarande vid den föredragning, som åberopades
av herr Hansson i Rubbestad, och jag vill endast meddela, att ur den
föredragningen framgick, såvitt jag förstår — jag satt nära och hörde väl —
ingenting, som innebar någonting örn en tredjedel eller två tredjedelar. Jag
tror sålunda, att herr Hansson i Rubbestad dragit för hastiga slutsatser av
denna föredragning.

Vidare skulle jag vilja begagna tillfället att varna för att man här drar in
i den offentliga debatten meddelanden, som dock lämnades under sådana förhållanden,
att de icke böra predikas på gator och torg.

Herr Bergvall, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag vill med anledning av statsrådet Skölds sista anförande
säga, att den väg jag antydde i fråga örn upprättandet av en sjunde
jaktflottilj — först i min replik och sedan i mitt anförande nu senast — icke
innebar att överåriga plan skulle kvarstå i någon flottilj, örn man med överåriga
plan menar sådana, som lia högre livslängd än den, som är den för vårt
flygvapen normala. Det är fråga om flygplan, som skulle utrangeras väsentligt
tidigare. Det är riktigt, som herr statsrådet säger, att dessa plan, örn de
utrangeras, icke försvinna utan överföras till flygreserven. Örn jag icke är
fel underrättad ligger det emellertid så till genom denna för tidiga överföring
till flygreserven, att vi tillfälligtvis få en större reserv än vi normalt anse
o.ss lia anledning hålla oss med.

Det skulle vara anledning att säga något örn ett spörsmål som jag anser
vara av central betydelse nämligen örn frågan örn att bygga en större krigsorganisation
på en mindre fredsorganisation än som för närvarande ^ finns,
men det skulle föra för långt att ta upp detta i en replik, och därför får jag,
för ögonblicket i vart fall, släppa detta.

Härpå anförde:

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Med stort intresse
har jag lyssnat i synnerhet till den första delen av den debatt, som har
förts här i dag. Jag är angelägen att, liksom min kollega i regeringen tidi -

108

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och, organisationen av landets försvarskrafter.

m. m. (Forts.)

gare gjort, uttala min glädje över att den svenska riksdagen i en allvarlig tid
kan gå så pass enad till ett beslut av så stor omfattning som det vi nu stå
inför. Jag skulle icke haft behov att begära ordet bara för att säga detta,
men jag Ilar under debattens senare förlopp fått ett intryck, som är detsamma
som från mångå stora debatter, nämligen att man håller på att alltför
mycket glida ut i diskussionen örn detaljer och därmed förtar en del av storheten
i den helhet, som man håller samman örn.

Jag tror att det finns anledning i denna tvist om kryssarna, örn en ny jaktflottilj,
örn ännu starkare pansarvapen o. s. v., att erinra litet om vad det
ändå innerst gäller. Utgångspunkten för reservanterna har ju varit den, som
man nu håller på att glömma bort, att man skall försöka att för den närmaste
tiden skaffa sig sådant, som man omedelbart har användning för, och
att man för att kunna komma fram till detta goda resultat skall skjuta undan
sadant, som icke har omedelbar betydelse. Men hur gå nu reservanterna
tillväga, när de skola bevisa detta? Jo, man säger, att kryssarna skola skjutas
undan, ty de bli icke färdiga förrän efter så och så lång tid. Men man
lyckas icke på en enda punkt visa, att man genom att skjuta undan kryssarna
kan omedelbart skaffa något av betydelse för vårt försvar. Även reservanterna
måste ju nämligen utan vidare medge, att anskaffandet av en sjunde flygflottilj
kommer att ta en avsevärd tid i anspråk. Man har icke kunnat bestrida
försvarsministerns påpekande örn pansarvapnet. Följden blir ju faktiskt,
örn man följer reservanterna, icke att man omedelbart får något genom uppoffringen
av kryssarna, utan att man uppoffrar kryssarna, och skjuter också
det andra på framtiden. Man vinner alltså genom denna anordning icke någonting.
Då frågar jag mig, därest meningen icke är att definitivt sätta krokben
för kryssarna, örn icke i detta läge det riktiga är att påskynda en sak, som
är i gång och som kan bli av värde för vårt försvar örn några år.

Det är ungefär samma förhållande med reservanternas resonemang, när det
gäller kostnadsramen. Herr Bergvall deklamerade ganska ivrigt om hur det
gällde i denna tid att se till, att man icke äventyrade att den kostnadsram,
som nu upprättas, spränges. Men vad är det han vill? Jo, lian vill att riksdagen
skall binda sig för sådant, till vilket för tillfället på kryssarna besparade
medel kunna användas. Han förfäktar icke en ståndpunkt, som innebär
en minskning av kostnadsramen. Han vill använda det han sparar på annat,
och dessutom vill han hålla öppet att ändå ta kryssarna. Herr Bergvall har
ju nämligen sagt, att det icke är fråga örn att definitivt stoppa kryssarna.
Örn ett par år^får man se, om man vill vara med på saken, säger han. När
riksdagen alltså, om den följer herr Bergvall, går in för att nu använda dessa
besparade pengar så fort som möjligt, vilket tydligen ändå icke kan ge det
herr Bergvall önskar, tar riksdagen samtidigt, örn hans resonemang är riktigt,
risken att ändå få ta dessa utgifter längre fram, örn man till sist ändå
skulle komma till den uppfattningen, att kryssarna böra fullföljas och byggas.

Nu tycker jag att det finns en synpunkt, som alldeles för mycket trängts
undan i denna diskussion örn vad man kan få fram tids nog eller icke, och det
är synpunkten örn enhetligheten i. den plan vi uppgöra. Jag skulle också vilja
säga något litet örn den psykologiska verkan, som ett beslut i ena eller andra
avseendet kan få. Som försvarsministern tidigare påpekat förhåller det sig så,
att man här har efter ett mycket forcerat men ändå mycket grundligt arbete,
i vilket de militära myndigheterna ha varit engagerade liksom parlamentariska
kommissioner, arbetskrafterna i försvarsdepartementet och slutligen utskottet,
kommit fram till en plan, där man har försökt —- naturligtvis med den nöd -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

109

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

vändiga hänsynen till de kostnader vi kunna åtaga oss — att finna en avvägning
mellan de olika försvarsgrenarna. Planen innebär en mycket betydande
utvidgning för arméns del, den innebär väl procentuellt sett en mycket större
ökning för flygets del, men den innebär för flottan egentligen att man försöker
komplettera på sådana områden, där det snart är nödvändigt att göra kompletteringar.
När nu myndigheterna i olika instanser ha kommit till denna avvägning,
tycker jag att det är litet djärvt av enskilda att tilltro sig att kunna utan
vidare ha ett bättre omdöme än det, som ligger i det resultat, som många samfällt
lia kommit till. Jag, som vet hur detta resultat uppnåtts, måste ha. större
förtroende till det förslag, som inneslutes i utskottets utlåtande, än till det
som några reservanter nu ställa.

Men det är ännu en synpunkt, vilken jag redan antytt och som är för. mig
icke oväsentlig. Här kunna vi lätt genom att följa reservanterna skapa inom
en viktig del av vårt försvarsväsende den känslan, att statsmakterna hålla på
att skjuta undan den. Det är ju ingen hemlighet, att det länge mom vårt försvarsväsende
rått rivalitet mellan försvarsgrenarna. Armé, marin och flyg ha
konkurrerat, och armé, marin och flyg konkurrera naturligtvis fortfarande
och komma att konkurrera så länge det icke finns mer än en
viss bestämd ram, inom vilken allting skall rymmas. Jag tror att på den
marina sidan skulle en i viss man berättigad olustkänsla uppkomma, därest
statsmakterna nu i denna väldiga utbyggnad av vårt försvarsväsende behandlade
flottan som någonting, som man egentligen utan vidare kunde hålla tillhaka.
Jag är övertygad om att flottans män såväl som flygets män och arméns
män oavsett detta komma att göra sin plikt och göra sina insatser, men i en tid,
då det på ett annat sätt än annars kanske kansli fråga örn att vi få användning
för vad vi genom våra ansträngningar att åstadkomma ett försvar skaffat
oss, just i en sådan tid är det väl mera viktigt än annars att man har en riktig
psykologisk grund, att man sa att säga pa alla hall känner att här är ett försök
att samla alla krafter till en samverkan för att göra det starkast möjliga
försvar för Sverige. Grenom att följa utskottet gör man ingen orätt at armén,
ingen orätt åt flyget, genom att följa reservanterna kan man icke komma undan
att man liksom ställer åt sidan en av försvarsgrenarna genom att den blir på
annat sätt behandlad. Nu kan man ju säga, att sådant icke får ha någon betydelse,
att det är känsloskäl, som icke få spela någon roll. Det är alldeles givet,
att örn reservanterna övertygande kunnat visa upp att de här företräda en fö.rsvarsordning,
som är sundare, och örn de kunna åberopa erfarenheterna för sin
uppfattning, skulle man utan vidare nödgas erkänna, att de synpunkter jag
anfört icke lia någon större betydelse. Men reservanterna ha hittills icke presterat
något underlag för en politik, som faktiskt icke bara innebär ett försök
att driva fram en flygflottilj utan innebär en annan fördelning och ett annat
avvägande inom försvarsväsendet icke bara för närvarande utan uppenbarligen
också med sikte på framtiden. Jag tror att under sådana förhållanden ett bifall
till reservationen skulle göra mera skada i detta ögonblick än det skulle
göra vid ett annat tillfälle. Tillräckliga skäl finnas icke anförda för att nian
här skall sätta in en kil i den byggnad, som är med möda hopkommen, och jag
skulle för min del vilja hemställa till kammaren, att den ville följa den linje,
som föreligger som resultat av mångas överväganden, av ett allsidigt övervägande
och ett resultat, som utan tvivel också rent psykologiskt är det bästa,
som vi kunna åstadkomma i dag.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Ilo

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

Herr Senander: Herr talman! Jag ämnar icke lägga mig i den militärtekniska
debatt, som här har förts. Jag skall bara med anledning av att det franska
sammanbrottet bedömts ur militärteknisk synpunkt säga, att den avgörande
orsaken till detsamma var att nian icke hade gjort upp räkningen med den
femte kolonnen inom det franska försvarsväsendet. Därmed är jag inne på en
fråga, som jag anser ha ett omedelbart sammanhang med det ärende, som vi i
dag behandla, nämligen frågan örn demokratiseringen av vårt försvarsväsende.

Sedan flera år tillbaka lia vi kommunister här i riksdagen hävdat kravet på
en demokratisering av vårt försvarsväsende. Tyvärr har man icke velat lyssna
till vad vi i sådant avseende framhållit. Det är sant, att man så där ganska
lätt har erkänt behovet av en demokratisering, men några effektiva åtgärder
för att åstadkomma en sådan lia vi icke sett till. Jag har tidigare påtalat den
sorglöshet, som statsmakterna visat inför detta spörsmål, och jag har all anledning
att även i dag konstatera, att denna sorglöshet alltjämt existerar, trots
att det icke saknas påtagliga bevis för att inom försvarsväsendet finns en ganska
stark femte kolonn, som kan bli till obotlig skada för våra försvarsmöjligheter
och som naturligtvis kan föranleda att de offer, svenska folket nu gör
för sitt försvar, kunna bli ganska meningslösa. Denna sorglöshet har fört till
att femte kolonnen inom försvarsväsendet kan arbeta tämligen ogenerat.

Gång på gång få vi påminnelser örn dess existens. Nyligen uppretades
svenska folket av att en officer i ett tal på en officersmäss öppet framträdde
som en typisk representant för femte kolonnen och hetsade mot dem, som inte
velat acceptera nyordningen i Europa. Det rörde sig här inte örn någon tillfällig
förlöpning, vilket kanske lätt kan ske vid glada kvällar nå officersmässar.
Tidigare har nämligen mannen vid upprepade tillfällen på ett utmanande
sätt markerat, att han är mera tysk än svensk. Det var han som tillsammans
med ett antal andra officerare på sin tid telegrafiskt gratulerade
den tyske statschefen, då denne lät sina trupper marschera in i Rhenområdet.
Han har också figurerat i andra sammanhang såsom en utpräglad anhängare
av nyordningen. Det låter som ironi, men det är inte desto mindre ett faktum,
att denne officer är inspektör för våra befästningsanläggningar. Han betraktas
inte som opålitlig för detta högst delikata militära uppdrag, lien
hederliga grovarbetare vägras arbete på våra befästningsanläggningar. därför
att de inta en radikal politisk hållning. Skickliga arbetare vid Götaverkcn
få inte arbeta vid marinvarvet i Stockholm på grund av att
marinstaben betraktar dem som politiskt opålitliga. "Värnpliktiga och beredskapsinkallade
arbetare, som endast misstänkas för att hysa en konsekvent
antifascistisk inställning, placeras i arbetsläger och berövas rätten
att bära vapen. Dit sänder man arbetare, som med vapen i hand
kämpat för demokratien på Spaniens mark och som för sin tapperhet befordrats
till löjtnants grad. I stället för att utnyttja deras praktiska förfarenhet
i krigets värv till nytta för den svenska armén berövas de sill vapenutrustning
och sättas till att kratta grusgångar och hugga ved. Men en officer, som
är fiende till demokratien och anhängare av den nyordning, som bl. a. tar siguttryck
i massarkebuseringar i vårt västra grannland, han betros med uppgiften
att inspektera våra befästningsanläggningar. Vore inte saken så allvarlig
som den är, vore den närmast ägnad att utmana löjet.

Den sak, som jag här påtalat, har upprört hela det svenska folket, och man
hade väntat, att de ansvariga myndigheterna skulle vidtaga stränga åtgärder
i syfte att förhindra den åsyftade officerens landsskadliga verksamhet. Men
det enda man hittills sett är, att försvarsstaben i en kommuniké talat om, att
»betryggande åtgärder» vidtagits mot ett återupprepande. De »betryggande

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

lil

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

åtgärderna» visade sig senare bestå däri, att officeren i fråga fått en uppmaning,
som i realiteten innebär, att han inte bör uttala vad han tänker. Hur
betryggande denna uppmaning var, visas därav, att lian strax därefter höll
ett lika utmanande tal som det tidigare vid en gränsförläggning. Det är ju
också löjligt att tro, att en herre med en dylik inställning skulle fästa sig vid
en menlös erinran. Här gäller ordstävet: Zebran är ett randigt djur, ränderna
gå aldrig ur.

Vi förmoda emellertid, att regeringen nu inte kan undgå att ingripa i saken.
Det minsta man kan fordra är, att mannen avskedas och att varje möjlighet
berövas honom att få en inblick i våra försvarsanstalter. Vi hoppas
också att ett eventuellt sådant ingripande skall bli inledningen till en allmän
upprensning med femtekolonnarna inte endast inom försvarsväsendet utan även
på andra viktiga poster i samhället. Detta skulle endast vara ägnat att stärka
vårt lands försvarsmöjligheter. Det vore att slå åt rätt håll, vilket man hittills
inte har gjort. Att inrätta arbetsläger för radikala arbetare är endast att
undergräva försvarsviljan och minska folkets försvarskraft, att minska dess
förtroende till den militära apparaten. Skall man nödvändigt hålla sig med
arbetsläger, må man använda dem till att isolera nyordningsanhängarna inom
försvarsmakten. Då skulle dessa arbetsläger ha en verkligt försvarsfrämjande
uppgift att fylla.

Till demokratiseringen av försvarsmakten hör även, att man ger militärmanskapet
större fri- och rättigheter. Man kan inte med skäl påstå, att propositionen
ägnat denna fråga någon uppmärksamhet i rätt riktning. Tvärtom innehåller
den förslag till försämringar i fråga örn den s. k. andliga vården. Enligt
propositionen skall nu personalvården anförtros åt en särskild avdelning
inom försvarsstaben. Därmed bär ju hela inflytandet över denna angelägenhet
lagts i händerna på de militära myndigheterna. Det civila inflytandet kommer
i realiteten att helt elimineras. Propositionens förslag innebär sålunda i
jämförelse med vad som nu existerar, att en avdemokratisering sker på detta
område inom vårt försvarsväsende.

Det karakteristiska för detta förslag är, att man inte vill tillåta ens den
blygsamma form av självverksamhet från militärmanskapets sida, som hittills
existerat. Tydligen är det något slags ängslan för att den militära drillen
och disciplinen skola bli lidande på denna självverksamhet, som ligger bakom
det odemokratiska förslaget. Den militära ledningen ställer sig också avvisande
till varje slag av organiserad självverksamhet från truppens sida, vilket
är ganska betecknande.

Man kan inte gärna komma ifrån, att detta motstånd från de militära myndigheterna
bottnar i reaktionära bevekelsegrunder. Det är nämligen otänkbart,
att en självverksamhet från manskapets sida på det område, som det här är
fråga örn, skulle kunna lia någon menlig inverkan på disciplinen. Hur kan
väl disciplinen bli lidande på att manskapet i frågor, som inte alls påverka
utbildning och stridsberedskap, får en viss medbestämmanderätt och därmed
tillfälle till en uppfostrande självverksamhet? Det råder intet tvivel om att
försvarsviljan är stark hos det svenska folkets stora massa, och detta har upprepade
gånger omvittnats här i riksdagen. Skulle under sådana förhållanden
en demokratisering av själva fritidslivet för militärmanskapet kunna påverka
disciplinen i skadlig riktning? Säkert inte.

Däremot anser jag att det i längden måste verka ruinerande nå försvarsviljan,
örn man låter den militära formalismen dominera på alla områden.
Våra värnpliktiga och beredskapsinkallade liro inte trakterade av att rätt och
slätt betraktas som nummerkarlar, som endast lia att följa en mekanisk och

112

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

själlös disciplins intentioner. De känna sig säkert inte tilltalade av att, såsom
faktiskt skett, bli kommenderade till teatrar och biografer.

I detta sammanhang anser jag det lämpligt att citera något ur en broschyr,
som förra året utgavs av socialdemokratiska ungdomsförbundet. Det är en
broschyr, som är skriven av Folke Thunborg och Arne Brundell, och den heter
»Arbetarungdomen och försvaret». Där framhållas bl. a. följande riktiga
saker: »Vi ifrågasätter örn det inte i försvarseffektivitetens eget intresse vore
värt att under lämpliga former knyta an till den allmänna demokratisering,
som samhället undergått under de senaste decennierna. Försvaret skulle vinna
på örn det kunde lösgöra sig från sina traditionella uttrycksformer, där
formalismen ofta blivit huvudsak. Effektiviteten och slagkraften skulle säkerligen
bli åtskilligt bättre, örn soldaterna sluppe känna sig som nummerkarlar
med enbart skyldigheter och inga rättigheter och örn de i stället och
utan att detta behövde äventyra den militära disciplinen finge en förnuftigt
avvägd kontakt med de värden de blivit satta att försvara — friheten och
demokratien.» Och man fortsätter sedan: »Det område inom det militära, där
vi tror att demokratien kan utvecklas utan att inkräkta på den allmänt vedertagna
och givetvis nödvändiga disciplinen, är manskapsvården och därmed
sammanhängande fritids- och förläggningsfrågor.»

Såsom förslag i nämnd riktning framställes i broschyren, att det på varje
kompani eller motsvarande förband skulle tillsättas en kommitté, som lämpligen
skulle kunna kallas förtroenderåd. Detta skulle sammansättas så, att varje
pluton eller motsvarande avdelning skulle välja en representant, varjämte förbandschefen
skulle utse en av sina närmaste underordnade. Detta förtroenderåds
uppgifter skulle enligt broschyren vara: »att till förbandschefen framföra
berättigade klagomål från manskapet och söka medverka till att missförhållanden
undanröjas; att överhuvud taget vara förbindelselänk mellan manskapet
och förbandschefen och vice versa; att organisera förströelse- och studieverksamhet
genom anordnandet av kamrataftnar---; arrangerandet av film och

teaterföreställningar, föredrag och föreläsningar etc.; anskaffandet av radio,
tidningar, -— --m. m.; organiserandet av studiecirklar jämte anskaf fandet

av lokaler för dessa; att vara manskapet behjälpligt med blankettifyllning
(eller anmoda därtill speciellt lämpliga personer) samt med råd och hjälp
i personliga angelägenheter; att fungera såsom marketenteristyrelse; att fungera
såsom matkommitté; att hålla intim kontakt med bataljons- och regementsombud».

Man måste säga att den socialdemokratiska ungdomens partivänner i regering
och utskott inte ha ägnat detta förslag någon nämnvärd uppmärksamhet.
I varje fall kommer det inte till synes i propositionen och i utskottets utlåtande.
Men detta är kanske inte så mycket att förvåna sig över. Redan tidigare
har man nämligen i den socialdemokratiska pressen inriktat sig på att slå ihjäl
de synpunkter, som framföras av det socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Sålunda kunde man läsa i tidningen Socialdemokraten för den 24 januari i år
följande recension av Rickard Lindström över en annan broschyr. Denne förklarade
därvid: »Han (alltså författaren) tar bort alla eventuella illusioner örn,
att man genom upprättandet av rådsorgan eller dylikt skulle kunna få vara
med örn att lägga sin värnpliktiga näsa i blöt överallt.»

Så tillåter man sig i socialdemokratisk press att förhåna demokratiseringskravet!
Är det egentligen att förvåna sig över, att femte kolonnen gör sig så
bred i vårt land och inte minst inom försvarsmakten, då representanter för landets
största parti så frenetiskt bekämpa varje ansats att demokratisera försvarsväsepdet? -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

113

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

Herr talman! Det är min uppfattning att, örn man skall fortsätta som hittills,
detta kan riskera svenska folkets försvarsvilja, och förtroendet för försvarsväsendet
blir helt undergrävt. Det är nu nödvändigare än någonsin att försvarsmakten
demokratiseras genom att femte kolonnens folk inom densamma
uppspåras och oskadliggöres och att militärmanskapet får ökade fri- och rättigheter.
Det förslag, som nu föreligger beträffande personalvården, innebär
ett steg bakåt i sådant avseende. Det är en eftergift för den militära reaktionen
och bör därför avvisas av riksdagen. Militärmanskapet har också på olika sätt
och genom olika organisationer bestämt vänt sig mot den anordning, som nu
föreslås. Då man ändock anser att frågan inte slutgiltigt lösts med vad som nu
föreslagits, utan man förutsätter en omprövning inom en ganska snar framtid,
anse vi kommunister, att man kan låta förslaget i denna del falla och den gamla
anordningen tills vidare bestå.

Jag kommer följaktligen, herr talman, att yrka avslag på den punkt i propositionen,
som gäller personalvården. Jag gör detta i förhoppning örn att en
kommande omprövning av frågan skall ge till resultat, att man åtminstone på
detta område kan ta ett steg framåt på demokratiseringens väg.

Herr Hall: Herr talman! Det är närmast för att säga några ord örn den
finansiella sidan av den fråga, vi nu debattera, som jag har begärt ordet.

Jag har fäst mig vid att man såväl i propositionen som i utskottsutlåtandefc
ägnar, mycket ringa intresse åt att för riksdagens ledamöter klargöra, huruvida
staten och folkhushållet kunna bära de utgifter, som äro förenade med den
nya försvarsplanen. Utskottet säger att det i likhet med departementschefen
har kommit till den uppfattningen, »att den framlagda kostnadsramen bör
kunna bäras av det svenska samhället, men att den å andra sidan kommer gränsen
för denna förmåga så nära, att man icke utan tvingande skäl bör gå utöver
den framlagda ramen---». I en bisats tillägger sedan utskottet: »gi vetvis

bortsett från de ökningar som kunna sammanhänga med förändringar i
prisläget».

Detta är ungefär alla de upplysningar örn de finansiella möjligheterna, som
riksdagen får. För oss, som inte ha tillhört utskottet, är det självfallet omöjligt
att känna till någonting örn det material, på vilket ett sådant omdöme kan
grunda sig. Omdömet synes för övrigt i sig självt vara något tvetydigt, ty dels
är man av den uppfattningen, att en kostnadsram på 755 miljoner kronor kommer
gränsen för landets förmåga att bära detta mycket nära, och dels är man
också på det klara med att denna kostnadsram i väsentliga avseenden redan
är sprängd, då de aktuella kostnaderna äro avsevärt högre än de beräknade,
eftersom beräkningen grundar s-ig på priser, som ligga ett helt år tillbaka. Då
är det egendomligt att man samtidigt kopstaterar, att ytterligare prisstegringar
kunna bårås utan nämnvärda bekymmer.

Att jag nu talar inför en praktiskt taget tom kammare kan väl kanske
stämma rätt väl med det ringa intresse, som utskottet har visat den finansiella
sidan av saken. Det vore emellertid i högsta grad önskvärt, att utskottet kunde
ge oss en något fylligare framställning, och jag vill gärna tillägga: en något
begripligare framställning av vad utskottet menar med detta i hög grad tvetydiga
resonemang.

Jag skall något mera återkomma till den statsfinansiella sidan av saken
längre fram i mitt anförande. Jag vill dock först fästa kammarens uppmärksamhet
på att medan vi överlagt om detta ärende, låt vara med växlande intresse,
har det hamnat ett annat utlåtande på kammarens bord, som vi skola be Andra

kammarens protokoll 194%. Nr 24. 8

114

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

handla om ett pär dagar. Detta utlåtande är bankoutskottets utlåtande nr 57,
som också grundar sig på en proposition från denna regering. Detta utskottsutlåtande
talar ett annat och inte alls så optimistiskt språk örn det svenska folkhushållets
möjligheter att reda sig i denna kris. Det är nog på det sättet, att
vi väl alla lia fått en alltför optimistisk uppfattning örn vad vi ha råd med.
Det svenska folkhushållet har i många år haft sötebrödsdagar och samlat i ladorna.
Vi ha nu under krigets första år haft en oerhörd nytta av dessa lagertillgångar,
dessa upplagrade finansiella tillgångar och denna starka mänskliga
kraft, som kommit genom en riklig folknäring och en god trivsel i samhället.
Dessa samlade tillgångar av såväl materiellt som andligt slag ha vi förbrukat
genom att göra mycket större statsutgifter än vad vi någonsin tidigare
ha ansett oss orka med. Dessa tillgångar — det framgår klart av det utlåtande
jag nyss har åberopat — hålla nu på att sina. Vi få redan under sista hälften
av detta år bereda oss på mycket allvarliga påfrestningar. Det är helt visst
omöjligt att underbalansera budgeten med så stort belopp som 2,000 miljoner
kronor om året, örn man inte har några särskilda kraftkällor att ösa ur. Det
är fullkomligt klart, att man kan göra det så länge möjligheter finnas att förbruka
lager av olika slag. Men när dessa lager äro slut, kan man inte göra sådana
ting med mindre än att låta sedelpressarna sköta ruljangsen. När man
glider in i det läget, då veta vi vart det bär hän. Det utskottsutlåtande, som jag
nu utan att kammaren för tillfället har det under behandling ändå tillåter mig
att åberopa, framhäver just dessa synpunkter. Jag tror att det är skäl i att dessa
synpunkter få komma till uttryck i denna debatt, även örn tillfället att utförligare
belysa dem kommer först örn ett par dagar.

Bankoutskottet har i detta sammanhang ansett sig böra påpeka, att detta belopp,
2,000 miljoner kronor per år, överstiger den del av sparkapitalet i landet,
som ej tagits i anspråk för privata investeringar i byggnader, maskiner m. m.
Skulle den statliga upplåningen och ianspråktagandet av samhällets alla resurser
fortsätta i samma takt som hittills, kan detta inte ske utan att varuknappheten
och svårigheterna på arbetsmarknaden framkalla en ännu starkare
prisstegring. Med hänsyn härtill har också utskottet betonat, att återhållsamhet
är nödvändig beträffande alla statliga anläggningsarbeten, som i rådande
krisläge ej kunna anses oundgängligen nödvändiga. Utskottet bär påpekat, att
detta självfallet även gäller i fråga om militära anläggningar. Dessa allvarliga
ting, som, såvitt jag har kunnat uppfatta, inte blivit belysta vid de överläggningar,
som hittills ha ägt rum i kammaren, vill jag framför allt fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på. Jag tror att man, sedan man begrundat
dem. närmare, inte skall fälla fullt så tvärsäkra omdömen och säga, att detta
är ting, som vi kunna bära. Det är mycket sannolikt, att vi inte kunna bära
dem.

Jag skall därefter tillåta mig att säga ett par ord örn den stats finansiella sidan
av saken i trängre mening-. Utskottet har redan medgivit, att hela den kostnadskalkyl,
på vilken beräkningarna grunda sig, är förlegad. Som någonting
annat kan man inte tolka utskottets resonemang örn prisstegringarna. Men vad
som utskottet fullständigt glömt, när det sysslar med den statsfinansiella sidan
av saken är, att vi hittills levat på lån, men att detta icke rimligen kan ske, när
kriget en gång är slut. Då framtvingas härav en fredsmässig hushållning, varvid
krav komma att ställas på en balansering av budgeten. Med ett årligt budgetunderskott
på ungefär 2,000 miljoner kronor uppstår en extra belastning
av statsskulden under ett femårigt krig — örn vi nu skola gissa på det — på
10 miljarder kronor. Med en ränta efter 3 procent—om vi räkna så lågt—blir
detta en extra räntebelastning på 300 miljoner kronor. Summan är tillräckligt

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

115

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafier,

m. m. (Forts.)

stor för att det skall framstå som en angelägenhet av första rangen, att man
genom att nedbringa skuldsättningen också minskar de årliga ränteutgifterna.
Men det är inte så lätt att bli av med en statsskuld på 10 miljarder. Vill man
ta till amorteringarna så pass stora, att man kommer ifrån den inom rimlig
tid, kostar det åtskilliga hundratal miljoner om året. Även örn man har diskuterat
alla möjliga utvägar att slippa uttaga dessa belopp genom det ordinarie
skattesystemet, kunna vi inte komma ifrån denna summa, och den måste på ett
eller annat sätt balanseras med de nya skatter eller låneinkomster, som staten
kan skaffa sig.

Nu säger man, att denna summa icke enbart gäller försvarsutgifter. Man kan
givetvis resonera på det sättet, men det är likväl utgifter som höra tillsamman
med försvarets uppbyggnad och med den försvarsberedskap vi nu hålla. Det
förefaller som örn utskottet hade kommit sanningen bra mycket närmare, örn
det hade föreslagit en utgiftssumma på 1,500 miljoner kronor i stället för hälften
av detta belopp, som nu föreslås. Då hade man kanske på ett annat sätt
fattat allvaret i det läge, som vi nu befinna oss i.

För en enskild kammarledamot är det självfallet meningslöst att framställa
yrkanden på några särskilda punkter i detta vidlyftiga sammanhang. Jag har
uppfattat denna sak på det sättet, att örn jag överhuvud taget har någon uppgift
att fylla, så vore det att framhålla de allvarliga penningpolitiska och statsfinansiella
synpunkter, som man kan anlägga på denna fråga, och säga, att
jag med anledning dära^ror, att det är nödvändigt att vi så snart det utrikespolitiska
trycket minskar gå till en mycket radikal nedskärning av den försvarsplan,
som vi nu stå i begrepp att antaga. Någon annan väg ur svårigheterna
finnes säkerligen icke.

Jag kan emellertid inte helt motstå frestelsen att säga några ord örn det
mycket omdebatterade kryssarbygget. Jag förstår helt och fullt de synpunkter,
som statsministern här anförde, när han sade ungefär så, att de psykologiska
synpunkterna på denna fråga icke få underskattas. Jag använde inte nu hans
formulering, men jag skall ändå försöka göra rättvisa åt hans uttalande. Han
påpekade, att man numera känner sig solidarisk inom försvarets olika grenar
och att man har kommit fram till ett samförstånd. Man grälar inte längre örn
miljonerna de olika försvarsgrenarna emellan, utan man har enat sig örn ett
förslag till försvarsplan.

Det är inte för att förringa betydelsen av detta samförstånd som jag nu vill
göra två påpekanden. Det första är, att samtliga försvarsgrenar under de sista
åren ha fått så mycket pengar, att de icke ha kunnat förbruka dem under det
budgetår, för vilket de varit anvisade. Det skulle ändå vilja bra mycket till örn
man skulle vara avundsjuk på de andra försvarsgrenarna, när man själv bokstavligen
håller på att drunkna i den egna penningflöden. Detta kanske är en
förklaring.

För det andra vill jag fråga, örn inte den svenska försvarspolitiken i alla tider
lidit just därav, att man för länge har bibehållit omoderna vapen. Man har
gjort det just av de känsloskäl, som statsministern här åberopade. Dessa känsloskäl
äro i och för sig respektabla. Jag förstår mycket väl, att en gammal kavalleriofficer
kände grämelse och harm, när hans vapenslag befanns vara olämpligt
att använda i ett modernt krig, och att det måste förvandlas på ett sådant
sätt, att det lilla som blev kvar därav för honom var alldeles oigenkännligt.
Dessa känslor kan man som sagt förstå, och de äro utan tvivel eli. skill, men
jag vill fråga, örn det skillet är så starkt, att vi i den finansiella nödtid, vi nu
befinna oss i, skola fortsätta att bygga nya fartyg, som all erfarenhet under
kriget har dömt ut.

116

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag hade tänkt mig att en sådan
debatt, som förts här hela dagen, egentligen skulle vara ägnad att från de agerande
herrarnas sida försöka övertyga oss, som inte varit direkt engagerade
i förberedelserna till det utskottsutlåtande, som nu ligger på kammarens bord,
örn riktigheten av de däri framställda förslagen. Det kanske därför inte kan
anses alltför förmätet att deklarera, vilket intryck denna debatt har gjort åtminstone
på mig.

Jag nödgas då först påpeka en sak, som enligt mitt sätt att se är av ganska
stor betydelse för hela frågans bedömande och särskilt för bedömande av
kryssarfrågan. Det är den förändring i uppfattningen örn det svenska försvarsväsendet,
som har ägt rum under de sista tio åren. Jag erinrar mig att det
under 1936 års stora försvarsdebatt från flera håll framhölls, att någon tanke
på att Sverige skulle kunna lägga sig till med en maskinarmé icke kunde hysas
och att en sådan sak låg långt utöver vår förmåga och våra möjligheter.
I dag veta vi allesamman, att vi äro färdiga att bygga upp en armé, inom
vilken maskinarmétanken principiellt har accepterats, och att den, med de
begränsade möjligheter vi förfoga över, skall vara uppbyggd efter enahanda
principer som stormakternas arméer.

Likaså har det skett en väsentlig förändring beträffande inställningen till
flyget. Jag erinrar mig, att den första tiden det var tal örn att Sverige skulle
skaffa sig ett flyg, det aldrig ifrågasattes, att vi guille ha bombflyg utan
allenast jaktflyg, som skulle hindra bombplanen aftömma över våra gränser
vid en eventuell invasion. Nu har också den föreställningen helt och hållet fått
vika för den riktiga och naturligtvis enda konsekventa tanken, att skola vi ha
ett flyg, så måste det vara uppbyggt efter enahanda grunder som kommit till
tillämpning vid uppbyggandet av det flygvapen, som vi till äventyrs komma att
få kämpa emot.

Men när det gäller flottan tycks man vilja hesitera. Efter vad som har framkommit
under denna debatt synes det mig vara klart, att den flottorganisation,
som nu föreslagits, avser att för vår flotta skapa taktiska enheter, som äro
uppbyggda med tanke på att de skola kunna på ett verksamt sätt göra sig
gällande gentemot andra flottor, som också lia sin taktik byggd på enahanda
kombinationer av sjöstridskrafter. Örn så är förhållandet och vi accepterat
likheten i fråga örn armén och flyget, synes det mig ganska ologiskt att inte
även acceptera denna princip, när det gäller flottan. Därest det nu är nödvändigt
— vilket av ingen har kunnat bestridas ■— att skaffa dessa kryssare
för att bygga upp dessa taktiska enheter, kan jag för min del inte förneka, att
den som förordar utskottets förslag har de förnuftigare och starkare skälen
på sin sida.

_ Nu vill man göra gällande, att artillerifartygen ha kommit i en annan ställning
på grund av att flyget på ett helt annat sätt än tidigare har framträtt
på arenan. I en kommentar till sjöslaget i Korallhavet, som jag läst -—- jag
tror det var i Daily Telegraph — hävdades, att slaget väsentligen var en strid
mellan slagskeppet och bombplanen och att man kunde anse att slagskeppet
hade besegrats. Det är ju givet, att när en dylik utläggning göres av en så
viktig händelse, så skulle det kunna ligga mycket nära till hands att utan
vidare dra konsekvenserna därav och säga, att nu måste vi ha bombplan och
avstå från kryssare och slagskepp eller artillerifartyg överhuvud taget. Jag
tror emellertid, att det är alldeles för tidigt att för närvarande draga en dylik
slutsats.

Jag stöder denna min uppfattning på den utveckling, som har skett på andra
områden, icke minst i fråga örn flyget. Jag läste för en tid sedan en skildring

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

117

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

från 1930-talets England, där det bland annat anfördes, att Stanley Baldwin
under sin premiärministertid vid flera tillfällen i underhuset förklarat, att varje
tanke på att kunna skydda civilbefolkningen vid ett luftanfall var totalt meningslös,
och att man endast hade att foga sig i det oblida ödet, att allt och
alla förintas, när ett luftangrepp satte in. Vi måste väl ändå medge, att dessa
profetior på intet sätt slagit in. Vi kunna ju endast i detta sammanhang ha i
minnet, att det fortfarande finns folk på Malta, trots de fruktansvärda bombardemang,
som gått ut över denna ö. Jag vill erinra örn att det även här i
kammaren har framförts enahanda tankegångar, att varje tanke på att försöka
skydda civilbefolkningen mot luftanfall egentligen vore en hopplös möda.

Men hur är det i dag? Vi måste erkänna, att stora möjligheter i detta avseende
faktiskt äro för handen. Jag undrar örn inte de, som nu tro, att flottan
och slagskeppen totalt ha spelat ut sin roll för alla tider på grund av bombplanen,
komma att få göra ungefär samma erfarenheter. Jag nödgas be kammarens
ärade ledamöter att erinra sig de krigsskildringar, som vi läst alltifrån
störtandet av Jerikos murar och Odyssevs irrfärder fram till våra dagar.
Vi skola därvid finna, att under hela denna långa tid har det egentligen varit
två punkter som varit fasta i alla krig, och det har varit infanteristen och
krigsskeppet. Hur olika de än varit utrustade och organiserade ha de i alla
fall funnits under alla tider. Och så länge det finns vatten att fara över och
så länge det finns möjligheter och risker för att en nation kan gå över havet
i syfte att erövra en annan, tror jag för min del att flottan, med slagskepp och
artillerifartyg, aldrig någonsin kommer att upphöra att ha sin betydelse och
att vi säkerligen lia anledning att tro, att vi komma att få uppleva den tid,
då även sådana svåra hinder för flottan att utföra sin uppgift, som bombplanen
utgöra, komma att väsentligen reduceras, även om de givetvis i framtiden
inte helt komma att kunna övervinnas.

Det är dessa enkla reflexioner, som ha gjort, att jag efter noggrant avlyssnande
av de, jag höll på att säga hästlass av argument, som ha framförts från
reservanternas sida, ändå icke har kunnat bli övertygad örn att deras ståndpunkt
är starkare och riktigare än utskottets. Det är på den grund, herr talman,
som jag för min del ber att få ansluta mig till utskottets ståndpunkt.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr försvarsministerns anförande under förmiddagen, men sedan dess har
hans excellens statsministern anfört ett par saker, som jag till en början vill
taga upp.

Statsministern nämnde något örn att det icke omedelbart kunde bli någon
större effekt av de förslag, som vi reservanter lia gjort till våra. Jag har för
min del sagt, att vi icke vänta eller förutsätta någon omedelbar effekt. Jag tror
nog, att vi på den punkten äro på det klara med, att det kan dröja någon tid.
Trots allt vad som här sagts har jag emellertid ännu icke blivit övertygad örn,
att det icke skall gå att få fram både flyg och pansarvagnar tidigare än man
kan få fram de nu så mycket omdebatterade kryssarna.

Hans excellens statsministern nämnde vidare något örn den psykologiska synpunkten.
Eftersom han började med att säga, att en debatt som denna gärna
slutar i för mycket detaljer, trodde jag först att bakom hans anförande låg en
hänsyftning på den psykologiska betydelsen av, att vi alla så enigt som möjligt
och, som utskottets ordförande sade, utan någon längre debatt fatta beslut
i detta ärende. Den psykologien trodde jag, att herr statsministern avsåg.
Men jag blev ganska överraskad, när jag fann, att han ville göra gällande, att
därest riksdagen fattade ett beslut i överensstämmelse med reservanternas för -

118

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

slag, skulle den del av vårt försvarsväsen, som representeras av marinen, komma
att känna sig förbigången. Jag vill icke bestrida, att så kan vara fallet, men
jag bar för min del aldrig haft en tanke på den sidan av saken. Jag har hela
tiden efter måttet av min förmåga sökt bedöma saken sådan den har förelegat
och framlagts, oberoende av örn det varit den ena eller den andra försvarsgrenen,
som blivit favoriserad eller ej. Jag tror nämligen, att det skulle vara mycket
farligt, örn vi i riksdagen inaugurerade principen att försöka ordna försvarsväsendet
så, att samtliga försvarsgrenars personaler bli belåtna. Det vore enligt
min uppfattning mycket allvarligt, örn vi kommit i deli situationen. Jag
tror också, att frågan just genom hans excellens statsministerns anförande fått
större betydelse ur psykologisk synpunkt, än vad vi från reservanternas sida
avsett.

Sedan nämnde herr statsministern något om vad de flesta tro. Det ansåg statsministern
vara riktigt, eftersom flertalet trodde det. Jag vill icke döma, huru
därmed kan förhålla sig. Hans excellens har nog icke alltid haft den uppfattningen,
att en sak är rätt bara därför att flertalet har den uppfattningen. Tidigare
menade han nog, att det gäller att kämpa sig fram och få rätt genom att
övertyga folk örn vad som är rätt. Denna erinring har jag för min enkla del
ansett mig skyldig att nu framhålla.

Örn de olika meningsuppfattningarna skulle jag vilja säga, att trots den
långa tid som använts därom är det lilla gnabbet angående detaljer i försvarsfrågan
så obetydligt att jag tror att herrarna, som bekämpat oss stackars reservanter,
ha gjort alldeles för stort nummer av saken. Jag undrar, liksom jag
förut sade örn statsministern, örn icke också försvarsministern genom- sitt anförande
före middagen ytterligare aktualiserade värdet av vad vi ha föreslagit.

Yad nu gäller försvarsministerns anförande vill jag särskilt framhålla en sak.
De som tala för utskottets förslag resonera precis som om vi kunde få dessa
kryssare i dag, alltså som örn det, såsom kommendör Strömbäck sade i utskottet,
vore möjligt för dem att löpa ut omedelbart. Jag har för min del byggt min
argumentering på att vi måste räkna med den tid det tar, innan de kunna bli
färdiga. Intill så sker, tidigast hösten 1946, kan jag icke förstå, att vår flotta
på något sätt av ett eventuellt beslut blir vare sig bättre eller sämre. — Jag
är dock självfallet villig att medge, att när det gäller att bygga sådana fartyg,
som det här gäller, måste tiden ta ut sin rätt, och att det följaktligen är en fördel
att snarast påbörja byggandet, därest man har råd.

Herr Hall nämnde något örn, att vi i utskottet icke skulle ha tagit nödig
hänsyn till folkets bärkraft och den ekonomiska sidan av besluten. Jag vill
säga herr Hall, att just den saken har varit oss ett mycket stort bekymmer. I
olika repriser av behandlingen ha vi mycket noga övervägt, huruvida det kan
vara riktigt, att vi på detta sätt kunna lägga på hur mycket som helst, höll jag
på att säga. Det förhåller sig alltså icke alls på det sättet, att vare sig reservanterna
eller utskottsmajoriteten betraktat den ekonomiska sidan som en ovidkommande
sak. Landets frihet och självständighet är dock värden, som icke
kunna betalas med pengar, och då får man givetvis räkna på ett annat sätt beträffande
uppoffringarna, än när det gäller anslag för vanliga ändamål. Jag
skulle vilja säga detta i anledning av vad herr Hall yttrade.

Det må tillåtas mig att säga ytterligare några ord i anledning av försvarsministerns
anförande. Örn jag fattade honom rätt justerade han i sitt senare
anförande efter middagen i någon mån tidtabellen när det gällde byggandet.
Han gjorde då gällande, att det icke enligt hans bedömande av tidtabellen var
sannolikt, att vi skulle kunna få den flygflottilj, som vi ha diskuterat, förrän
år 1947. Herr Bergvall har redan lämnat upplysning örn de uppgifter i detta

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

119

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

avseende, som vi fingo i utskottet. Herr statsministern påstod, att herr Bergvall
förföll åt önsketänkande. Det kan ju hända, att vi, som voro särskilt intresserade
på den punkten, voro särskilt lyhörda. Men jag skulle mycket misstaga
mig, örn icke yttrandet ungefär föll så, att därest beslut föreligger och
serietillverkning kan sättas i gång så tidigt som möjligt, skulle det kunna
tänkas, att flottiljen kunde bli färdig redan hösten 1945. Jag tror det skall vara
svårt att justera mig på den punkten. Man kan naturligtvis säga, att det icke
var något kategoriskt påstående i ena eller andra avseendet, men därifrån och
till att flottiljen skulle bli färdig först år 1947 är, tycker jag, ett rätt långt
steg.

Man har ju här diskuterat frågan örn kryssarna i olika avseenden. Jag tilllät
mig i mitt förra anförande icke att anföra några exempel från kriget, och
jag skall icke göra det nu heller. Jag är icke tillräckligt sakkunnig för att
riktigt kunna bedöma allt, men jag ställer mig en smula misstänksam till de
uppgifter, som komma än från den ena och än från den andra sidan örn samma
sak. Jag har därför velat vara försiktig med att anföra exempel från kriget.
Jag undrar emellertid, örn vi icke kunna taga i betraktande en närmare
liggande omständighet, som i hög grad förringar värdet av de här omdiskuterade
kryssarna. Jag syftar på den långa tid, som havet ligger isbelagt och då varken
kryssare eller andra fartyg kunna gå ut. Ha icke herrarna tänkt något
på den saken, när ni tala om kryssarnas lämplighet i alla väder? Ingen har
ju gjort gällande, att de skulle ha så stor effekt på dagen, utan de skola användas
under natten och den mörka årstiden. Men det har just varit under
den mörka årstiden, som det under de sista vintrarna varit alldeles omöjligt
att gå till sjöss, därför att isen lägger hinder i vägen. Jag undrar, örn man
fullkomligt kan nonchalera en sådan synpunkt, som vi ju ha möjlighet att
bedöma litet var.

Jag tror därför fortfarande, på grund av de upplysningar, som vi fingo i
utskottet, att man får ut större försvarseffekt och på kortare tid, örn man
följer reservanternas förslag än örn man följer utskottets. Det är därför, herr
talman, som jag vågar vidhålla det yrkande, som jag gjorde på förmiddagen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag väntade mig
ju icke, att herr Svensson i Grönvik skulle förebrå mig att jag tillmätte reservanternas
förslag alltför stor betydelse. Den blygsamhet, som han visade
i sitt sista anförande, står i ganska skarp kontrast till den säkerhet, med vilken
han uppträdde i sitt första anförande i dag. Det kan ju hända, att han
också känner, att hans ståndpunkt är en smula vacklande, när han nu resolut
medgav, att reservanternas förslag icke skulle innebära, att vi vunno någon
omedelbar möjlighet att förstärka vårt försvar på olika områden. Örn han sedan
resonerar örn huruvida vi kunna få det eller det färdigt år 1945 eller år
1946 eller år 1947, så låt oss komma överens örn att då äro vi i varje fall
framme vid sådana tidpunkter, att man icke längre kan göra gällande, att
den ena linjen leder till en snabbare förstärkning av försvaret än den andra
linjen.

Vad angår de psykologiska verkningarna har jag naturligtvis den uppfattningen,
att man framför allt skall följa sin sakliga övertygelse. Till detta
kan man emellertid också lägga ett beaklande av de psykologiska verkningarna
av vad man gör.

När jag har sagt mig vara övertygad örn att utskottets förslag är det bästa,
så har jag icke alls, såsom herr Svensson i Grönvik antog, utgått ifrån att flertalet
överhuvud taget alltid har rätt. Jag har endast påpekat, att utskottets

120

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för svar skraf ter,
m. m. (Forts.)

förslag har tillkommit efter samråd med sakkunniga myndigheter och efter
prövning i mångå instanser. Men jag kanske till sist kan få säga den lilla elakheten,
att när jag går in för utskottets förslag, så gör jag det därför, att
bakom detta finner jag icke blott den större kvantiteten utan även den bättre
kvaliteten.

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! I anledning av herr statsministerns anförande vill jag
endast framhålla, att jag tycker icke, att han bör förebrå mig för att vara
ödmjuk inför överheten. Det tycker jag man har — skyldighet att vara. Jag
har emellertid ingalunda på något sätt prutat på vad jag tidigare gjort gällande.
Jag har aldrig gjort gällande, att vad reservanterna ha yrkat skulle
få någon omedelbar effekt.

Vidare anförde:

Herr Lindberg i Umeå: Jag begärde, herr talman, ordet endast för att framställa
ett yrkande. Det har framkommit under dagens debatt, att det finns
några ledamöter av kammaren, som önska få ett uppskov med kryssarbygget
men som i övrigt i huvudsak vilja ansluta sig till utskottets förslag och icke
till herr Gränebos m. fl. reservation, vilken ju förutom uppskovsyrkandet beträffande
kryssarna innebär förslag örn utvidgning av organisationen i avseende
å armén och flyget. För att ge möjlighet åt dessa kammarledamöter att
avge ett votum i enlighet med sin uppfattning, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till vad utskottet anfört under »Avd. II. Allmänna synpunkter» med
följande ändringar:

Det stycke, som börjar längst ned på sid. 14, och andra stycket på sid. 15,
d. v. s. de delar av utskottets uttalande, där man argumenterar för kryssarbygget,
ersättas med följande stycke:

»Vad därefter beträffar marinens organisation och stridsmedel har utskottet
haft att taga ståndpunkt, förutom till Kungl. Maj :ts förslag, jämväl till de
yrkanden örn uppskov med byggandet av de av 1940 års urtima riksdag beslutade
två kryssarna, vilka innefattas i motionerna I: 243 och II: 328. Utskottet,
som för sin del anser, att byggandet av kryssarna bör uppskjutas, ansluter
sig i övrigt till Kungl. Maj :ts förslag.»

I konsekvens härmed skulle tredje stycket på sid. 16 få följande lydelse:

»Av vad utskottet i det föregående anfört följer, att utskottet dels tillstyrker
bifall till motionerna I: 243 och II: 328, dels avstyrker bifall till motionen
I: 239, dels ock anser, att motionerna I: 247, I: 233 och II: 327 samt II: 348 i
ovan anförda delar böra, i den mån de icke genom det anförda besvarats av
riksdagen, lämnas utan åtgärd.»

Till sist, herr talman, vill jag säga, att därest detta yrkande icke skulle
vinna kammarens bifall, så kommer jag i en votering mellan utskottets förslag
och herr Gränebos reservation att lämna min röst för den sistnämnda. Därmed
vinner jag från mina utgångspunkter, att man beslutar ett uppskov med byggandet
av kryssarna. Den föreslagna utvidgningen av organisationen kan beräknas
inträda först år 1945, och innan dess finns det ju god tid för övervägande,
huruvida dessa utvidgningar skola genomföras i praktiken.

Herr talmannen återtog härunder ledningen av förhandlingarna.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! På detta vid
denna sena timme listigt framkastade förslag vill jag hemställa att kammaren
icke måtte reflektera. Ett bifall till detta i sista minuten framlagda förslag,

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

121

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

som icke varit under ordentlig omprövning i någon instans, skulle direkt ge
intryck av att riksdagen försvagar det förslag till vårt försvars ordnande, som
av utskottet har framlagts.

Herr Törnkvist: Herr talman! Örn jag fattade herr Hall rätt, gav han
utskottet en reprimand för dess likgiltighet inför finansiella ting. Innan jag
säger ett par ord örn den saken, kan det emellertid vara anledning, förefaller
det mig, att påpeka, att herr Lindbergs i Umeå meddelande, att han under förutsättning
att förslaget örn ett uppskov med kryssarbygget icke godkännes av
kammaren, ämnar rösta för den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen,
innebär, att han kommer att rösta för uppsättande av en pansarbataljon, ytterligare
utökning av arméartilleriet och uppsättande av den sjunde jaktflottiljen
inom femårsplanens kostnadsram. Det betyder en engångsutgift av mellan 125
och 150 miljoner kronor över Kungl. Maj:ts förslag. Detta är sålunda herr
Lindberg i Umeå beredd på — låt vara temporärt — i hopp att under de närmaste
två åren kunna korrigera det. Innebörden i herr Lindbergs i^Umeå yrkande
är sålunda en utvidgning av kostnadsramen de första åren från 755 till
i runt tal 800 miljoner kronor. En sådan metod att framställa ett yrkande från
en radikal pacifist verkar mycket underligt.

Så till herr Hall! Jag kan icke följa herr Halls resonemang i finansfrågor.
Jag måste tyvärr draga den slutsatsen, att herr Hall sammanblandar ting, som
i klarhetens intresse icke borde sammanblandas. Vad vi nu ha. för händer är
nämligen att göra upp statsregleringen närmast för 1942/43. Vi ha de facto i
dessa akter att taga ståndpunkt till hur riksstatens fjärde huvudtitel skall se
ut i finansiellt avseende de olika åren under den närmast kommande femårsperioden.
Riksstatens fjärde huvudtitel betalas varje år, går in i riksstaten och
täcks med inkomster. Det förekommer ännu icke någon skuldsättning på fjärde
huvudtiteln, utan den är reglerad. Skuldsättningen gäller däremot förskottsstaten,
således beredskapsutgifterna, vilka icke i någon som helst mån inneslutas
i det vi i dag behandla.

Det är klart, att vi ha bekymmer för skuldsättningen. Vi ha emellertid accepterat
den beräkning, som departementschefen gjort, och jag har icke någon
anledning att bedöma, huruvida gissningarna örn vår nationalinkomsts storlek
i det kommande träffat rätt. Faktum är emellertid, att man beräknar nationalinkomsten
till 12 miljarder kronor, och det är detta belopp, som legat till grund
för de uppgjorda kalkylerna. Försvarskostnaderna per år gå på omkring 700
miljoner kronor, motsvarande ungefär 6 procent av nationalinkomsten, 12 miljarder
kronor. Det är beräknat, att landet skall kunna bära dessa procent av
nationalinkomsten i årliga utgifter för försvaret. Hur detta kommer att slå
ut få vi i det kommande löpande följa.

Det är detta som finns i dessa papper. Därutöver ha vi beredskapsstaten, den
s. k. förskottsstaten, och det är där skuldsättningen skor. I den man som vår
beredskap lättar och vi sålunda skola återgå till ett normalt fredligt arbete,
minskas utgifterna på förskottsstaten, och sålunda kommer skuldsättningen
också att sjunka. När det gäller denna femårsplan, skola vi varje år täcka utgifterna
med inkomsterna.

Jag har blott velat lämna dessa upplysningar för att bringa klarhet i huru
de olika posterna dels på riksstaten och dels på förskottsstaten stå i förhållande
till varandra och till skuldsättningen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Min kamrat på Västmanlandsbänken
herr Hall har för en stund sedan i sitt anförande bringat i erinran, att den

122

Nr 24.

Onsdagen, den 17 juni 1942 e. m.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av latidets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

plan, som riksdagen går att genomföra, kommer att medföra betydliga ekonomiska
svårigheter, och det ligger väl i sakens natur, att de utgifter, som äro
förknippade med det beslut, som kommer att fattas, och som för övrigt till
stora delar redan förut är fattat, komma att kännås både för den enskilde och
för nationen. Herr Hall är emellertid liksom jag givetvis beredd att rösta för
det bär föreliggande förslaget i medvetande därom, att det är det enda riktiga
vi ha att göra. Både han och jag äro nämligen säkerligen av samma mening
som försvarsministern, när han i dag förklarade, att allt vad vi sträva
efter — hans ord folio kanske icke så, men andemeningen var den — att allt
vad vi sträva efter och arbeta för, allt vad vi önska oss, är beroende på huruvida
Sverige får vara ett fritt och självständigt land. Är man på det klara
med detta, är man också färdig att gå med på försvarsutgiftema, så långt
som det överhuvud taget finns möjlighet att bära dem.

När man ser saken på det sättet, måste man emellertid också säga sig, att
utgifterna icke kunna vara självändamål. Vi ge ut dessa oerhörda summor
för att få bästa möjliga försvar uppbyggt. Kunde vi få ett tillräckligt starkt
försvar för mindre summor, skulle vi givetvis skapa det, och kunde vi utvinna
mer för försvaret av de summor, som vi nu lägga ut, skulle vi naturligtvis
söka utvinna det. Därmed är jag framme vid vad jag för min del skulle vilja
bringa i erinran.

Jag kommer med dessa erinringar icke för att utöva kritik utan för att
begära ett besked, som säkerligen, örn det blir tillfredsställande — eller kanske
jag skulle säga positivt — kommer att väcka tillfredsställelse i landet.
Jag vet, att åtskilliga här i kammaren med större glädje skulle rösta för bifall
till utskottets förslag, i varje fall i dess huvudsakliga delar, örn de finge
ett klart besked örn att allt kommer att göras för att ur dessa summor utvinna
det mesta och bästa möjliga. Den plan, som ligger framför oss, ser
utomordentligt imponerande ut och är utan tvivel den största, som vi här i
landet någon gång varit med örn, när det gäller vårt försvar. Mot vad som
synes i denna plan är enligt min mening icke så mycket att erinra, men däremot
kan det vara en hel del att säga om det som icke synes. Vid behandlingen
av den nya värnpliktslagen ifrågasatte jag såväl inom utskottet som här
i kammaren, huruvida vi hade möjligheter att förbruka den ammunition och
förslita de vapen, som måste förbrukas och förslitas, för att de värnpliktiga
under den långa övningstiden av 450 dagar skola få en effektiv utbildning
eller rättare sagt för att den långa tiden effektivt skall kunna utnyttjas för
övningar i användningen av de moderna vapnen. På förekommen anledning
återkommer jag nu till den sidan av saken. Den är tidigare icke berörd i dag.
Från olika hall i landet ha beredskapsmän — jag talar här icke örn kverulanter
och pratmakare utan jag talar örn pålitliga karlar — kommit hem från sin
tjänstgöring och klagat bittert över att de icke fått tillräcklig utbildning under
övningarna i användning av de moderna vapnen, däribland också övningar
i ha.ndgranatskastning. Det har sålunda offentligt meddelats, att ett stridsberg
förband, såsom d_et_ heter, vid en gräns tilldelats så få handgranater för
övning, att det blott blivit tre på ett kompani, femton på en bataljon, fastän
manskapet icke tidigare blivit utbildat. Nu avslöjar jag inga farliga hemligheter,
ty jag talar örn hur det varit. Jag förutsätter, att det icke kommer att
upprepas. Manskapet fick ligga i stridsberett förband utan att ens ha tagit
i en handgranat. Sista dagen, när man skall resa hem, fick man titta på när
en man kastar tre handgranater. Man kan icke undgå att sätta detta i förbindelse
med de olyckor, som inträffat i samband med användningen av handgranater
och sprängladdningar. Det ligger naturligtvis vikt på att en man får

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

123

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,

m. m. (Forts.)

en ordentlig undervisning, innan han kastar en handgranat. Får han icke
sådan undervisning utan går fullständigt oövad, blir resultatet det, att, om
olyckan skulle komma, de oövade slå ihjäl både sig själva och sina kamrater.
Detta är icke några fria fantasier, ty jag bär papper på att det förhållit
sig så som jag sagt. Det är på grund av vad jag bär anfört och på grund av
mycket annat, som jag icke vill taga fram, som jag vill rikta en anhållan örn
en försäkran från vederbörande, att förutsättningar finnas för att de värnpliktiga
skola få den utbildning i vapnens bruk, som de behöva. Finnas icke
dessa förutsättningar, tjänar det icke så mycket till med den vida ram, som
vi nu snickra ihop, då man alltså icke har något att fylla den med. Men en
annan sak, innan jag slutar.

I samband med talet örn att det blir oerhört dryga kostnader är det ganska
naturligt, att man bör ägna uppmärksamheten åt vad som kan göras för att
utvinna det mesta möjliga och minska kostnaderna utan att på något som
helst sätt minska försvarskraften. Nu har det debatterats så mycket örn det
slöseri som förekommer, att det för länge sedan skulle kunnat vara nog, men
när man har papper i sin hand, som visa, att man på vissa håll är inställd
på att uppfostra till slöseri, måste man taga upp frågan på nytt. Jag har i
min hand avskrift av ett brev, däri en militärbefälhavare skrivit i tre olika
angelägenheter till underordnade förbandschefer. Den tredje punkten lyder
så här: »Då pågående räkenskapsår upphör den 30 juni, skola» — och här
nämnas beteckningarna på de underordnade förbandscheferna •—• »före detta
datum ha inkommit med räkningar, omfattande tiden den Vt 1941—3% 1942.»
Och så kommer det: »Det är icke önskvärt, att de tilldelade anslagen visa
alltför stor behållning, då detta kan äga inflytande på tilldelningen kommande
verksamhetsår.» En ren uppmaning till att göra slut på anslagen före
budgetårets utgång, alldeles oberoende av på vilket sätt pengarna användas.
En bestyrkt avskrift av brevet är i dag överlämnad till en ledamot av krisrevisionen,
så att vi behöva kanske icke mer ägna oss åt detta. Det brev, som
jag här delvis citerat, passar antagligen icke att läsas högt vid de blivande
försvarslånemötena, där vi här i kammaren kanske i första hand bruka få
medverka. Blott och bart att sådant kan förekomma lägger stenar i vägen för
dem, som ute i landet skola söka klargöra för folk, att de föreslagna medlen
komma till bästa möjliga nytta.

Jag bär, herr talman, icke något yrkande.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag åhörde med stort intresse
debatten mellan herr Bergvall och försvarsministern, och jag skulle nog kunna
ha åtskilligt att invända mot vad som sagts från båda de ärade talarnas sida,
men jag skall icke uppehålla kammaren med ytterligare debatt på denna punkt
så här dags på dygnet.

Jag bär närmast begärt ordet för att säga försvarsministern, att jag tycker
nog, att han under sin — örn jag får kalla det så — polemik med herr Bergvall
flyttat den tidpunkt, vid vilken den sjunde jaktflottiljen skulle komma
till, bra långt fram i tiden, i alla händelser längre än vad man under utskottsarbetet
fått intryck av att det under gynnsamma omständigheter ^borde vara
möjligt att få fram den. Jag skulle känna mig lugnare, när jag går att rösta
för utskottsförslaget, örn jag från regeringsbänken hade den försäkran, att
örn industriens produktionskapacitet, materialtillgången och andra möjligheter
icke lägga hinder i vägen, också försvarsministern kommer att se till att den
sjunde jaktflottiljen kan komma så snart sig göra låter.

124

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Med anledning av det anförande, som herr Olovson i Västerås nyss höll, skall
jag be att få säga följande.

Det är icke tal örn annat än att vi icke voro så väl försedda med handgranater,
när världskriget bröt ut. Det var åtskilligt material, som vi saknade,
och alla ansträngningar måste därför inriktas på att skapa krigsreserver. Det
var ganska naturligt, att man måste se till att få en tillfredsställande krigsreserv,
och därför måste man vara sparsam med användandet av stridsladdade
handgranater för övningsändamål. Det är självklart, att det är en svaghet,
och det är självklart, att vi skola försöka komma ifrån det så snart som möjligt.
Jag vet, att föreskrifter nu meddelats örn ökad tilldelning av handgranater
för övningsändamål beträffande fredsförbanden, alltså 1941 års klass,
från den 1 april och beträffande fältförbanden från den 1 juni. Jag antar,
att det redan nu blivit någon förbättring i de förhållanden, som hittills rått.
Beträffande talet örn bristande övningar bero dessa helt säkert icke på en dålig
insikt om betydelsen därav utan på den, sparsamhet, som varit framtvingad av
materialförhållanden.

Det är också mycket beklagligt, att det kan förekomma sådant, som det herr
Olovson i Västerås påpekat vid uppläsandet av det där brevet.

o Jag blev till att börja med litet het örn öronen, och jag trodde, att det var
någon mera framstående befälhavare som varit ute och burit sig dumt åt. Jag
fann emellertid, när jag fick en avskrift av ifrågavarande skrivelse, att det
var en rätt underordnad officer det var fråga örn. Det finns ju sådana, som
inte ha tillräckligt gott omdöme, det veta vi, och det är inte mer än rätt, att
man försöker hålla efter dem.

Vad beträffar den fråga som ställdes till mig av herr Skoglund, är det ju
möjligt, att jag i polemikens hetta uttryckt mig ensidigt örn den sjunde jaktflottiljen,
. Men kammarens ledamöter veta mycket väl min ståndpunkt. Den är
denna: till 1944 års riksdag bör prövas, örn denna jaktflottilj kan komma till
stånd inom femårsperioden. Är det möjligt, att den kan komma till stånd, och
skulle det visa sig, att den tveksamhet jag här i dag visat inte är befogad, då
är det alldeles självklart, att när det avlåtes förslag örn denna jaktflottilj, det
också måste eftersträvas, att den tillkommer vid tidigast möjliga tidpunkt.
Det finns väl ingen anledning till att man i onödan skulle uppskjuta uppsättandet
av densamma.

Herr Olovson i Västerås erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Såsom jag tydligt antydde, när jag hade ordet, har man
på många håll i landet satt de bortsprängda händerna i samband med den
bristande utbildningen i handgranatkastning. Nu önskar jag förklara, att jag
för min del känner mig utomordentligt tillfredsställd med den förklaring som
försvarsministern här givit och vilken ger vid handen, att utbildningen kommer
att ordnas på ett bättre sätt, d. v. s. att det kommer att ställas utbildningsmaterial
till förfogande i nödig utsträckning.

Härefter anförde

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det var några uttalanden i slutet av
denna debatt som uppkallat mig till en gensaga. Det är så, att jag redan för
två år sedan sagt min mening om dessa kryssare. Det var i en diskussion med
försvarsministern den 11 december 1940. Då anförde jag i huvudsak de skäl
som i dag lia anförts mot kryssarbygget, och jag behöver därför inte upp -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

125

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

repa desamma. Jag kari möjligen tillägga, att de erfarenheter som jag då
åberopade från sjökriget, Tarantoslaget m. fl. dylika episoder, ha ju egentligen
mångdubblats i antal och än mera styrkt uppfattningen, att vid alla
väsentliga avgöranden under sjökriget har flyget spelat en mycket dominerande
roll. Den saken kan alltså anses tämligen verifierad av erfarenheten.
Jag behöver därför inte upprepa, vad jag vid detta tillfälle anförde.

Nu har emellertid statsministern som argument för att riksdagen skall gå
med på kryssarbygget framhållit, dels att sakkunskapen har kommit till
detta resultat efter ingående undersökningar och dels — och det är det mest
anmärkningsvärda — att ett positivt beslut här har stor psykologisk betydelse.
Det har den betydelsen, att det skapar trivsel inom flottan. Vad sakkunskapen
angår, skulle jag kanske kunna erinra örn att, när riksdagen den
11 december 1940 beslöt byggandet av dessa kryssare, stod som utskottets
talesman herr Svensson i Grönvik. Herr Svensson säger i sitt förord för utskottets
enhälliga ståndpunkt bland annat: »Jag är övertygad örn detta. Det
ha vi blivit vid utskottsbehandlingen både av de handlingar som företetts för
utskottet och av de upplysningar vi erhållit på annat sätt. När vi vägt skälen
för och emot, har det därför icke varit någon tvekan om huruvida utskottet
skulle tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag eller icke.» Herr Svensson i Grönvik
liksom det enhälliga statsutskottet i övrigt hade alltså genom den sakkunskap
som stått till förfogande blivit övertygad örn att det var absolut nödvändigt
att bygga dessa kryssare. Man fixerade då tidpunkten för deras byggande
så, att de skulle byggas inom loppet av 21U år. Nu finner jag, att herr Svensson
i Grönvik — jag förmodar även denna gång på grund av sakkunskapens
eller en del av sakkunskapens råd — kommit till en rakt motsatt ståndpunkt.
Jag menar, att detta ganska bra illustrerar det första huvudargument som
statsministern här anförde för att man skulle gå in för detta kryssarbygge.
När statsministern som ett andra argument anförde, att riksdagen skulle
kasta ut 125—150 miljoner kronor för att uppmuntra sjöofficerarna, så att de
skulle trivas och fullgöra sina skyldigheter, då måste jag säga, att det ändå
gått bra långt. Det är inte så länge sedan — det var 1936 -— som statsministern
i spetsen för sin regering ansåg sig böra avgå, därför att riksdagen inte
kunde godkänna regeringens förslag i försvarsfrågan som avsåg en sammanlagd
anslagssumma på 127 miljoner kronor, tror jag. Det var i varje fall en
av de bidragande orsakerna. Det andra skälet var att det beslut i försvarsfrågan,
som man ville fatta, skulle försvåra förandet av en riktig socialpolitik.
I dag diskuterar emellertid såväl statsministern som försvarsministern av alla
krafter för att övertyga riksdagen om att den, förutom fastlåsta utgifter på
åtminstone 750 miljoner kronor om året under fem år plus de utgifter som
tillkomma på grund av beredskapen och vilka uppgå till 1.5 miljard kronor
och väl det, bör gå in för ett anslag på 150 miljoner kronor för att dessa herrar
sjöofficerare skola trivas.

Jag tycker verkligen att man kunde lia avstått från ett sådant argument,
ty det belyser bättre än mycket annat som här förekommit, hur svag den sakliga
grundvalen för detta kryssarbygge egentligen är. Jag ställer mig inte
alls på den ståndpunkten, att kryssare inte kunna göra nytta under vissa betingelser,
men jag anser liksom jag gjorde 1940, att man här måste väga mot
vartannat vad man kan få för pengarna. Och när jag vet, att man, såsom jag
redan då framhöll och som också försvarsministern underströk, för den kostnad
som dessa kryssare draga kan få 100 bombplan eller 500 jaktplan —
d. v. s. man kanske kan få ännu mer nu eftersom kryssarna väsentligt ökat i
pris, medan, såsom jag förmodar, bombplan och jaktplan inte ökat i samma

126

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skraf ter,
m. m. (Forts.)

tempo, då de ju serietillverkas, något som det väl inte kan bli fråga om när det
gäller kryssare, även om herr Sköld är försvarsminister — när man vet detta,
tycker man att det finns skäl tillräckligt för att inte gå in för dessa kryssarbyggen.

Det har här i debatten av anhängare till kryssarbyggena framförts en del
argument, som äro rent befängda. Gemensamt för dem är, att nian inte tänker
på att detta krig dock skall ta ett slut och att då frågan örn att smida
järn till plogbillar kanske blir den mest brännande. Man tänker inte på att de
ekonomiska perspektiven äro sådana, att riksdagen, hur upprustningsvillig
än varenda riksdagsman är, ganska snart tvingas att taga ställning till frågan
örn nedskärningar. Men frånsett denna argumentation, där den gemensamma
linjen är att man inte vill tänka på en fredlig framtid eller på att göra
besparingar, har det kommit fram några andra argument, som jag vill något
beröra.

En mycket aktad sjöofficer och ledamot av denna kammare, kommendör
Holmgren, tröstade kammaren med att när detta krig är slut, ha troligen stormaktsflottorna
så grundligt förstört varandra att våra egna kryssare komma
att väga mycket tungt i vågskålen, då vid ett fredsslut olika förhållanden
skola regleras. Det är naturligtvis fantasterier att ens förutsätta, att de båda
kryssare, som det här är fråga örn, skulle ha något som helst inflytande vid
den storpolitiska uppgörelse, som kommer att ske.

En annan högerman har här framfört som sin mening att vi måste ha dessa
kryssare för att trygga Sveriges frihet, vilket är en förutsättning för Nordens
frihet. Där ha vi återigen ett exempel på, hur man låter fantasien skena i
väg och hur man dänger till med vilka argument som helst, i hopp om att
man alltid skall kunna vinna gehör hos någon här i kammaren.

En tredje talare försökte bevisa, att en viss sakkunskap inom flottan inte
alls är motståndare till byggandet av dessa kryssare. Jag avser herr Barnekow,
vilken hade skrivit till en marinkapten och frågat denne, örn man i sjöofficerskretsar
var av den uppfattningen att dessa kryssare äro odugliga.
Herr Barnekow hade då fått ett svar från denna marinkapten, vari denne uttalade
såsom sin mening att stämningen bland sjöofficerarna var den, att det
är bra att ha sådana båtar. Det tvivlar jag inte alls på att man tycker. Det
är ungefär, som om man skulle fråga en svensk riksdagsman, om han anser
att det är behövligt med en riksdag. Jag tror inte, att han skulle säga att
riksdagen är överflödig, och detsamma får man väl förutsätta gäller beträffande
dessa marinkapteners inställning till kryssarna. Argument av detta slag
säga ingenting örn själva saken.

Jag anser sålunda, att det finns goda sakliga skäl •— jag tänker inte bara
på de ekonomiska skälen, utan också på de rent militärtekniska, ty jag ställer
mig inte på någon pacifistisk ståndpunkt i denna fråga — för att riksdagen i
fråga örn kryssarbyggena inte skall följa Kungl. Maj:ts och utskottets förslag,
och på grund därav kommer jag att i denna fråga rösta för reservationen.

Saken har också här i debatten lagts upp på det sättet, att man säger att
det spelar egentligen ganska liten roll, vilken linje som man följer i det här
fallet, ty bägge linjerna gå ut på att om det finns tekniska möjligheter därtill,
komma vi att få både kryssare och den sjunde jaktflottiljen. Jag anser, att det
är självklart att man i nuvarande situation skall göra allt som är möjligt för
att utbygga flyget, men jag måste säga mig, att finns det möjligheter till besparingar
— och det finns det ju uppenbarligen här — borde inte riksdagen
draga sig därför. De räkningar, som komma att presenteras det svenska fol -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

127

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

ket för deri nödvändiga militära beredskapen under dessa svåra år, komma i
alla fall att bli mycket stora.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

Herr talmannen gav propositioner på l:o) godkännande av utskottets yttrande
under Avd. II Allmänna synpunkter; 2 :o) godkännande av det yttrande,
som föreslagits i den av herr Gränebo m. fl. i motsvarande del avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; 3:o) bifall till det av herr Svensson i Ljungskile
under överläggningen framställda yrkandet; samt 4:o) godkännande av
det yttrande i förevarande del, varom yrkande under överläggningen framställts
av herr Lindberg i Umeå; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Svensson i Grönvik
begärde emellertid votering, i följd varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen ansåg den under 2:o) angivna hava flertalets mening för
sig.

Beträffande kontrapropositionen äskade emellertid herr Lindberg i Umeå
votering, varför herr talmannen för bestämmande av kontraproposition i denna
votering ånyo upptog de övriga propositionerna; och fann herr talmannen den
under 3:o) angivna nu vara med övervägande ja antagen.

Då emellertid denna herr talmannens uppfattning bestreds av herr Lindberg
i Umeå genom begäran om votering, blev nu efter given varsel först uppläst
och godkänd en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition
i huvudvoteringen angående tredje särskilda utskottets yttrande
under Avd. II Allmänna synpunkter antager bifall till det av herr Svensson i
Ljungskile under överläggningen framställda yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i förstnämnda votering
antagit godkännande av det yttrande i förevarande del, varom yrkande under
överläggningen framställts av herr Lindberg i Umeå.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Hansson i Rubbestad, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 122 ja och
79 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall till det av herr Svensson i Ljungskile
under överläggningen framställda yrkandet.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
tredje särskilda utskottets yttrande under Avd. II Allmänna synpunkter

128

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

antager godkännande av det yttrande, som föreslagits i den av kerr Gränebo
m. fl. i denna del avgivna reservationen, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till det av herr Svensson i Ljungskile under överläggningen framställda
yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit
godkännande av det yttrande, som föreslagits i den av herr Gränebo
m. fl. i förevarande del avgivna reservationen. Till följd härav blev efter given
varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner tredje särskilda utskottets yttrande
under Avd. II Allmänna synpunkter i utskottets förevarande utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande, som föreslagits i den av
herr Gränebo m. fl. i motsvarande del avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter åter intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 149 ja
och 55 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets yttrande under Avd. II Allmänna
synpunkter.

_ På förslag av herr talmannen beslöt kammaren härefter att uppskjuta den
vidare behandlingen av förevarande utlåtande till morgondagens plenum.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:

nr 18, med förslag till utredning av frågan örn ändrad lydelse av §§ 35 och
36 regeringsformen; och

nr 19, över väckta motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 74,
angående avskiljande från aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet; statsutskottets

utlåtanden:

nr 189,. i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

129

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till byggnadsforskning m. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning m. m.
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av mark
för utökning av Upplands regementes övningsfält och fältskjutningsterräng
m. m.;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till bidrag till anskaffning av permitten
tlokal i Stockholm;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
ersättningar för vid jagarolyckan å Hårsfjärden förlorade enskilda tillhörigheter; nr

199, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande statsbidrag till
ick^-statlig anskaffning av ambulansbilar;

nr 200, i anledning av väckta motioner örn anslag till uppförande av ett
varmbadhus med simhall inom Bodens garnison;

nr 201, i anledning av väckt motion örn anslag till en hjälp- och lånekassa för
svensk-amerikanare, som återvänt till Sverige;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till folkskolans
avlöningsreglemente m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
undervisningssjukhus m. m.;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 207, i anledning av väckta motioner angående dyrortsgrupperingssystemet;
och

nr 208, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till vissa resekostnader
vid den förebyggande mödra- och barnavården m. m.;

sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande, nr 2, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering,
m. m., dels ock motioner i ämnet;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 39, i anledning av väckta motioner angående vägskattebördans fördelning
mellan skattebetalarna; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om trafikskatt jämte i ämnet väckta motioner;

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 24.

130

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

bankoutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om viss
panträtt i spånadslin och hampa samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser
angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa; och
nr 56, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till prisregleringslag,
m. m. dels ock en i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar; nr

42, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om hyresreglering m. m. dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 43, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn
utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, dels ock i ämnet väckta motioner; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 54, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Getåns vattenavledningsföretag i Hallands län, dels ock i
ämnet väckta motioner; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m.; samt

tredje särskilda utskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner örn utredning av frågan om skyldighet
för icke värnpliktiga att undergå utbildning för och deltaga i försvarsarbete;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskiljande från
aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 8, i anledning av väckta motioner angående anslag till understöd åt privatflyget
m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 322 angående vissa med
den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande markförvärv
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 328 angående vissa ytterligare
med den fortsatta utbyggnaden av Ändets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv jämte i ämnet väckta motioner.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

131

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens intressekontor;

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till mödrahjälpverksamheten m. m.; och

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:,ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.;
samt

från bevillningsutskottet:

nr 353, i anledning av väckt motion om viss ändring av förordningen angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker; och
o nr 354, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffet för överlåtelse
av motbokssprit till ungdom under 21 år.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Avgåvos följande motioner, nämligen av

herr andre vice talmannen Österström m. fl., nr 441, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 349, med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln,
m. m.; och

herr Lundell, nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 359, med
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17
juni 1938 (nr 370) om särskild skaft å förmögenhet, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad får härmed för fullgörande av offentligt uppdrag hemställa
örn ledighet från riksdagsgöromålen från och med den 18 juni 1942 tills vidare.

Stockholm den 17 juni 1942.

Åke Wiberg.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.50 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

132

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Torsdagen den 18 juni.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 438—440 av herr Henriksson m. fl.; och

nr 441 av herr andre vice talmannen Österström m. fl.; samt

till bevillningsutskottet motionen nr 442 av herr Lundell.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial och utlåtande
nr 18 och 19, statsutskottets utlåtanden nr 189, 190 och 192—208, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 39.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 40, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om trafikskatt jämte i ämnet
väckta motioner.

Herr talmannen tillspor de kammaren, örn densamma vöre beredd att nu företaga
förevarande, endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och fann
herr talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

Härefter blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 368, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn trafikskatt.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i dess betänkande nr 40 bifölles även av första kammaren.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes ånyo bankoutskottets utlåtande nr 57, första lagutskottets
utlåtanden nr 54—56, andra lagutskottets utlåtanden nr 41—43,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 54 och 55 samt tredje särskilda utskottets
utlåtanden nr 3, 6 och 8—10.

Tosdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

133

§ 7.

Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling tredje särskilda utskottets
utlåtande nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner, nr 210, angående
den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter
samt, nr 280, angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Avd. lil, -punkterna A. och B.

Godkändes.

Avd. III, punkten C. Möjligheter att åstadkomma elasticitet i personalorganisationen.

Under denna rubrik hade utskottet gjort ett uttalande, varav framgick, bland
annat, att utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka ett av herr Ekdahl i motionen
II: 346 framställt yrkande, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa,
att förut i utsikt ställd utredning örn förändring av vissa extra ordinarie
befattningar till ordinarie befattningar skulle verkställas samt att i samband
därmed en allmän översyn av tjänsteförteckningen till militära ickeordinariereglementet
måtte komma till stånd.

I fråga örn denna del av utskottets yttrande hade reservation avgivits av
herrar Boman, Andersson i Malmö och Lindholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande rörande ifrågavarande motion bort hava följande lydelse:

»De i motionen II: 346 anförda synpunkterna böra bli föremål för omprövning,
med beaktande av att elasticiteten i organisationen icke eftersättes.»

Sedan utskottets yttrande i denna del föredragits, anförde:

Herr Ekdahl: Herr talman! Den utbyggnad av vår försvarsmakt, som
riksdagen nu står i begrepp att bekräfta, innebär givetvis en betydande utökning
av personalkårerna och åtskilliga befattningshavares tjänsteuppgifter. En
mängd nya beställningar, fördelade på olika lönegrader, ha kommit till. Allt
detta innebär för de hittills vid försvarsmakten anställda i allmänhet betydligt
förbättrade befordringsutsikter. En i detta avseende missgynnad grupp
utgöres emellertid av de e. o. befattningshavarna vid truppförbanden. Fastän
flertalet av dessa utan tvekan komma att få ökade arbetsuppgifter och för
övrigt fylla sådana arbetsuppgifter, att deras tjänster knappast kunna undvaras,
förutsättes det, att de även i fortsättningen skola stå kvar som e. o. De
skola icke ens -— om man bortser från ett mycket obetydligt antal undantagsfall
-— ha några möjligheter att flyttas upp till högre löneställning eller befordras
till högre e. o. befattningar. Så har det varit hittills, men så borde det
inte förbliva.

Det finnes, såvitt jag efter mycket ingående förfrågningar på sakkunnigt
håll kunnat utröna, icke en personalgrupp till inom hela statsförvaltningen,
som har det så ställt, att den i denna grad saknar möjlighet att, hur länge man
än tjänstgör på sitt arbetsområde, nå befordran eller komma fram till ordinarie
anställning.

I en motion har jag tillåtit mig fästa uppmärksamheten på dessa missförhållanden.
Jag hänvisade i motionen till de erkännanden, som i olika sammanhang
lämnats, att missförhållanden här verkligen föreligga. Försvarsministern
erinrar t. ex. i ett yttrande, som anföres under fjärde huvudtiteln på sidan
170 i årets statsverksproposition, hurusom redan 1936 års lönekommitté i sitt
betänkande med förslag till militärt icke-ordinariereglemente uttalat, att »goda
skäl syntes tala för att i större utsträckning än vad hittills varit fallet till -

Den fortsatta
utbyggnaden
och organisationen
av
landets försvarskrafter,

m. m.
(Forts.)

134

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen au landets försvarsJcrafter,
m. m. (Forts.)

skapa ordinarie beställningar för tjänstemannauppgifter av permanent natur
och härigenom berecia möjlighet till befordran till ordinarie tjänst för åtskilliga
e. o. tjänstemän». Visserligen gör kommittén den reservationen, att dessa
ordinarie tjänster skulle »till antalet så begränsas, att den ordinarie personalen
komme att utgöra en fast personalstomme för endast sådana göromål, vilka
även vid växlingar i verksamhetens omfattning kunde beräknas under alla förhållanden
bli nödvändiga inom de olika verksamhetsområdena». Men 1936 års
lönekommitté ville i alla fall ha sagt, att möjlighet för befordran till ordinarie
borde finnas för tjänster, som motsvarade ett stadigvarande behov. I saknad
av nödig utredning fann kommittén sig emellertid nödsakad avstå från att
framlägga förslag. Samma i princip positiva inställning företrädde chefen för
finansdepartementet, då han i propositionen nr 298 till 1939 års riksdag fann
lönekommitténs uttalande om önskvärdheten att till ordinarie tjänst överföra
vissa befattningshavare i icke-ordinarie anställning vara värt beaktande, fastän
även han för sin del ansåg utredning nödvändig, innan förslag kunde föreläggas
riksdagen.

Upprepade gångar har således från mycket auktoritativt håll framhållits,
att försvarsväsendets e. o. personal borde i tillbörlig utsträckning beredas möjligheter
att befordras till ordinarie och att en utredning är nödvändig, om
denna möjlighet skall kunna åstadkommas. I min motion har jag hemställt, att
riksdagen vid detta tillfälle skulle uttala sig för en sådan utredning. I nu föreliggande
utlåtande kopplar emellertid tredje särskilda utskottet denna fråga
samman med »möjligheter att åstadkomma elasticitet i personalorganisationen»,
och uttalar sig i detta sammanhang på sidan 23 i utlåtandet för »utvidgad
tillämpning av e. o. anställningsform inom försvarsväsendets aktiva kadrar».
Utskottet anser sig på grund härav icke kunna tillstyrka mitt yrkande i den
av mig väckta motionen.

För min egen del kan jag icke erkänna, att utskottet har rimlig anledning
att bygga ett yrkande örn avslag på min motion på den i och för sig riktiga
principen örn elasticitet i personalorganisationen. 1936 års lönekommitté har
klart påvisat, att denna elasticitetsprincip icke på något sätt skulle åsidosättas
genom ett bifall till det yrkande jag framställt i motionen. Finansministerns
yttrande i propositionen nr 282/1939 går på samma linje som lönekommittén.
Försvarsministern har, då han i sitt förut av mig berörda yttrande å sid. 170
—171 under fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition hemställt om överförande
av 50 e. o. sjukskötersketjänster till ordinarie, också tydligt markerat,
att principen örn elasticitet i personalorganisationen icke bör få hindra att
e. o. befattningshavare i viss utsträckning beredas möjlighet till ordinarie anställning.

När försvarsministern i detta sammanhang säger: »För en sådan ombildning
tala enligt min mening starka skäl, icke minst önskvärdheten av att trygga en
god rekrytering», så innebär detta en motivering, som äger tillämpning icke
endast på sjukvårdspersonalen utan på varje grupp av befattningshavare, för
vilken goda yrkeskvalifikationer anses önskvärda.

Herr talman! Den sakliga ståndpunkten i den fråga, vilken jag bragt på
tal i min motion, kommer således enligt min uppfattning icke till synes i utskottets
utlåtande utan i den reservation, som av herr Boman i första kammaren
och herrar Andersson i Malmö och Lindholm i denna kammare fogats till
utskottets yttrande och som återfinnes på sidan 201 i utlåtandet. Jag tillåter
mig därför att yrka bifall till denna reservation.

Herr Andersson i Malmö instämde häruti.

Tosdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

135

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

Herr Törnkvist: Herr talman! Det är väl så, att i det löpande organisationsocli
rekryteringsarbetet fortgår en såvitt man kan förstå ändamålsenlig omvandling
av e. o. befattningar till ordinarie. Huruvida man skall i ett sammanhang
som detta söka påskynda tillgodoseendet av intressena att så fort som
möjligt komma upp i ordinarie ställning kail vara i högsta grad tvivelaktigt.
Utskottet har ansett det icke vara lämpligt. Ett mycket allmänt krav har varit,
att denna försvarsorganisation skall göras så elastisk som möjligt. Det är alldeles
givet, att örn riksdagen stänger möjligheterna att få denna elasticitet uttryckt
på ett ändamålsenligt sätt, kommer detta att i viss man stå i motsättning
till dessa önskningar. Det är väl den lämpligaste vägen att låta Kungl.
Maj :t taga initiativ i detta stycke under fjärde huvudtiteln. Den, som anser att
det bör på någon kant gå litet fortare än vad som förslaget kan innehålla, har
ju varje år möjlighet att övervaka sina intressen just på den punkten. Ett allmänt
uttalande, såsom i motionen yrkats, just nu står icke i god överensstämmelse
med vår önskan att få en organisation av försvarsväsendet så smidig att
den kan modifieras och regleras på ett för det allmänna tillfredsställande sätt.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande under Avd. lil, punkten C.
Möjligheter att åstadkomma elasticitet i personalorganisationen, dels ock på
godkännande av utskottets berörda yttrande med den ändring däri, som innefattades
i den i denna del avgivna reservationen; och godkände kammaren utskottets
yttrande i sagda del.

Avd. III, punkten D. Personalvården.

Vid denna del av utskottets yttrande hade reservation utan angivet yrkande
avgivits av herr Törnkvist.

Efter föredragning av yttrandet i denna del anförde:

Herr Senander: Herr talman! Med hänvisning till vad jag anförde under
gårdagens principdebatt i denna fråga ber jag att få föreslå, att kammaren
beslutar, att utskottets uttalande i denna punkt skall vara av följande lydelse:
»Utskottet kan icke dela departementschefens uppfattning, att ledningen av
den religiösa, kulturella och sociala omvårdnaden av de värnpliktiga i såväl
krig som fred bör handhavas av försvarsstaben (högkvarteret). Då departementschefen
betonat, att med den av honom förordade organisationen frågan
örn ledningen för den personalvårdande verksamheten icke får anses vara slutgiltigt
avgjord, finner utskottet skäl tala för uppskov med genomförandet av
vad som sålunda föreslagits intill dess att möjlighet föreligger till en slutgiltig
lösning. Följaktligen bör den nu existerande organisationen tills vidare bestå.
— Med vad som sålunda anförts anser utskottet de lika lydande motionerna
I: 244 och II: 344 vara besvarade. Motionen II: 351 kan på samma grunder
icke tillstyrkas av utskottet.»

Herr Mosesson: Herr talman! Dä jag under de senaste tre åren som ledamot
av centralrådet flir den andliga vården inom försvarsväsendet haft anledning att
syssla något med dessa saker, skall jag — utan att framställa något annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag — be att få säga några ord. Jag
kan icke undertrycka det faktum, att sedan centralrådet tillsattes för tre år
sedan det rått en viss dualism mellan denna i väsentlig mån civila verksamhet

136

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

och den verksamhet, som ledes av försvarsstaben. Man har nog ibland i centralrådet
haft den känslan, att vi för vederbörande varit en ovidkommande part.

Emellertid har det på de olika förläggningarna utförts ett enligt min mening
i högsta måtto erkännansvärt arbete: bildningsarbete, föreläsningsverksamhet,
studiecirkelverksamhet o. s. v. Såvitt jag förstår har det varit möjligt att utföra
detta arbete just därför att de samverkande bildningsförbunden i detta
centralråd ha satt in sina förtroendemän, som ägnat ett osjälviskt arbete åt de
inkallade och utnyttjandet av deras lediga tid. Men vi ha också funnit, att det
har blivit ett ganska ojämnt resultat av detta arbete, beroende på hur de olika
truppcheferna ha varit intresserade för detta arbete. Somliga lia på allt sätt
sökt befrämja det, andra återigen ha egentligen icke gjort någonting. Vad jag
i denna del säger örn detta folkbildningsarbete kan jag också i viss mån säga
gäller örn vad vi kalla den själavårdande sektionens verksamhet.

_ Nu fruktade vi i centralrådet — d. v. s. dess majoritet — att detta löftesrika
arbete, som ju ännu icke mer än hunnit komma i gång, skulle komma att
hämmas eller kanske avbrytas, därest det hela skulle läggas in under försvarsstabens
ledning såsom departementschefen föreslog. Majoriteten inom centralrådet
hemställde därför, att under fredstid denna verksamhet i fortsättningen
skulle få handhavas av ett organ, som var direkt underställt Kungl. Maj :t och
som kunde så att säga absorbera det intresse för dessa saker, som faktiskt finnes
i vårt land och tar sig uttryck på så många olika sätt.

Den kungl, propositionen gick ju i detta avseende den andra vägen och hemställde,
_ att alltsammans skulle underställas försvarsstaben. Nu har utskottet
-— och i detta avseende är jag tacksam för vad utskottet gjort — hemställt örn
att vad Kungl. Maj :t i den delen föreslagit icke skulle vinna riksdagens bifall.

Jag_ skall icke vidare tala örn detta mer än att jag uttalar den varma förhoppningen,
att i fortsättningen Kungl. Majit vill ägna uppmärksamhet åt
denna sak och göra allt som kan göras för att i framtiden det fria initiativ och
det intresse, som finnes på sina håll, verkligen blir tillvarataget och får utveckla
sig. Ty det är mycket som hänger på detta.

Med dessa få ord, herr talman, skall jag be att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

_ överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande under Avd. lil, punkten
D. Personalvården, dels ock på godkännande av det yttrande i samma del,
varom yrkande under överläggningen framställts av herr Senander; och blev
utskottets yttrande i denna del av kammaren godkänt.

Avd. lil. E., Avd. IV., Avd. V. punkterna I. samt II. A. 1 a. och b.

Godkändes.

Avd. V., punkten II. A. 1 c. Arméinspektionen.

I fråga om denna del av utskottets yttrande hade reservation avgivits av
herrar Törnkvist, Johan Nilsson i Malmö, Boman, Vougt, Ward och Lindholm,
vilka ansett, att första stycket i utskottets yttrande bort hava följande lydelse
:

»Utskottet biträder vad i propositionen föreslagits rörande arméinspektionens
organisation och truppslagsinspektörernas löneställning, varav följer
att utskottet icke kan tillstyrka det i motionen 11:348 gjorda yrkandet, att
truppslagsinspektörerna skulle uppföras i lönegraden Ob 2 eller Öb 1.»

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

137

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

Utskottets yttrande i denna del föredrogs. Därvid anförde

Herr Törnkvist: Herr talman! Departementschefen har i propositionen
föreslagit, att arméinspektörerna skola placeras i lönegrad Ob 2. Som känt är,
stå regementscheferna i lönegrad Ob 1. Utskottet har emellertid ansett, att de
inspektörer, som skola inspektera regementscheferna, kunna stå i samma löneställning.
Det har emellertid gjorts invändningar emot den synpunkten. Reservationsvis
har undertecknad med flera yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Någon längre debatt kan det väl icke behöva bli örn denna sak, sedan
första kammaren, enligt vad jag inhämtat, bifallit reservationen. Jag ber därför,
herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till den reservation,
som återfinnes på sid. 202, och som är undertecknad av mig med flera.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande under Avd. V, punkten II. A. 1. c.
Arméinspektionen, dels ock på godkännande av samma yttrande med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Törnkvist m. fl. i denna del avgivna reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

Avd. V, punkterna II. A. 2., B. C. D. 1. och 2.

Godkändes.

Avd. V, punkten II. D. 3. Kavalleriet.

I fråga örn denna del av yttrandet hade reservationer avgivits

l:o) av herr Törnkvist, som med instämmande av herrar Andrén, Johan
Nilsson i Malmö, Berling, Lindström, Boman, Vougt, Ward, Bergvall och Andersson
i Malmö ansett, att sista satsen i utskottets yttrande bort utgå.

Denna sats hade följande lydelse: Utskottet vill emellertid framhålla som
sin mening, att omorganisationen av Norrlands dragonregemente icke bör genomföras
under nuvarande försvarsberedskap.

2:o) av herr Holmström.

Sedan utskottets yttrande i denna del föredragits, anförde:

Herr Törnkvist: Herr talman! Utskottet har på sid. 58 gjort ett uttalande
av följande lydelse: »Utskottet vill emellertid framhålla som sin mening, att
omorganisationen av Norrlands dragonregemente icke bör genomföras under
nuvarande försvarsberedskap.» I detta uttalande bortses uppenbarligen fullständigt
från den befogenhet, Kungl. Maj:t bär, att disponera ^försvarskrafterna
under beredskapen, så som Kungl. Maj :t finner ändamålsenligt. Det
är verkligen högst olämpligt att göra ett sådant uttalande. Även i denna
punkt har första kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen,
som går ut på"att dessa tre rader i utskottets utlåtande skola strykas. Jag
skulle tro, att det står i överensstämmelse med vad regeringen finner vara
icke allenast önskvärt utan rent av nödvändigt. Jag hemställer, att andra
kammaren fattar samma beslut som första kammaren och således bifaller reservationen
på denna punkt.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Det kan kanske vara nödvändigt, att
det säges några ord om anledningen till att utskottet gjort detta uttalande^.
För någon vecka sedan var en delegation av försvarsutskottet uppe i Umeå

138

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

med anledning av förslaget om förläggning av den femtonde flygflottiljen
och sammanträffade där dels med chefen för övre Norrlands trupper och dels
med chefen för Norrlands dragonregemente. Efter det besöket ansåg sig flertalet
av delegationens medlemmar, alla inflytelserika ledamöter av försvarsutskottet,
böra förorda, att det föreslagna uttalandet skulle göras. Förklaringen
härtill är följande. Enligt föreliggande organisationsförslag skola kavalleriregementena
undergå en omorganisation så Ellvida, att ur regementena skola
brytas ut deras pansarbilsskvadroner, vilka skola överföras till de nybildade
pansarregementena. Denna omorganisation skall enligt planen vara färdig den
1 juli 1943, således örn ett år. Det innebär för Norrlands dragonregementes
vidkommande, att regementets pansarbilsskvadroner skola ersättas med ryttarskvadroner,
förmodligen med hästar från Skånska kavalleriregementet, till
vilket då i stället — vid dess omorganisation till pansarregemente — skola
överföras Norrlands dragonregementes pansarbilar.

Norrlands dragonregemente är som bekant förlagt till Umeå, men för närvarande
befinner sig regementet i beredskapstjänst »någonstans i Sverige»,
som det heter. Pansarbilarna befinna sig således i beredskapstjänst. Det bör
vara förståeligt, att man nu ställer sig den frågan: är det meningen, att dessa
pansarbilar skola tågås ur beredskapst jönsten och ställas upp på kaserngården
i Hälsingborg, eller skola de bli kvar i beredskapstjänst, så länge de behövas
där? Örn de skola vara kvar i beredskapstjänst, vem skall då betjäna
pansarbilarna? Skall det vara Norrlands dragonregementes personal, så kan
ju, såvitt jag förstår, Norrlands dragonregemente icke omorganiseras. Skall
det vara Skånska kavalleriregementets personal, då kan givetvis det regementet
omorganiseras, men har man vid Skånska kavalleriregementet eller vid
Livregementet till häst här i Stockholm den särskilt utbildade personal, som
behöves för att sköta pansarbilarna? Det är sådana frågor, som dykt upp j,
detta sammanhang. Jag har framställt dem i försvarsutskottet. Jag har fått
veta av utskottets sekreterare för arméärenden, att saken kommer att ordnas,
men hur nian skall ordna den, det har däremot icke jag, och, såvitt jag vet,
icke heller utskottets övriga ledamöter fått något besked örn. Utskottsmajoriteten
har därför ansett, att utskottet borde göra ett uttalande. Jag medger
dock, att det kanske fått en alltför kategorisk form.

Nu hör det till historien, att chefen för övre Norrlands trupper menar, att
det är ganska egendomligt, att man icke skall ha några pansarbilar uppe i
Norrland. Det skulle ju innebära, att trupperna icke komme att få se några
av de pansarbilar, som i händelse av mobilisering skola stationeras där uppe.
Jag vet icke, i vad mån man i kammaren får uttala sig örn krigsorganisationen.
Jag föreställer mig, att pansarbilarna dock någon gång skola dit upp.
De komma då att inordnas i truppförband, som aldrig haft tillfälle till samövning
med pansarbilar. Chefen för övre Norrlands trupper har ansett, att
det vore oegentligt att bryta ut pansarbilarna ur det dragonregemente, som
finnes där uppe. Nu har ju, som sagt, första kammaren fattat sitt beslut,
och jag tror icke, att andra kammarens beslut kommer att gå i någon annan
riktning. Jag skall därför icke ens yrka bifall till utskottets hemställan. Jag
har emellertid ansett mig böra lämna denna förklaring om anledningen till
utskottets uttalande. Det har icke skett alldeles utan grund.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Med anledning av herr Lindbergs anförande skulle jag vilja fästa uppmärksamheten
på, att denna fråga sönderfaller i två vitt skilda delar. Den ena är
frågan om uppbyggandet av fredsorganisationen. Riksdagen har gått med på

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

139

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

en viss omorganisation av kavalleriet. Örn man samtidigt skulle undantaga ett
kavalleriregemente, som icke finge röras under en oviss tid framåt, så skulle det
betyda, att liela omorganisationen av kavalleriet ställdes på framtiden, med alla
de konsekvenser, söm därav skulle följa. Det skulle ingalunda vara lämpligt
att göra på det sättet.

Den andra frågan är denna: skall det finnas pansarbilar i Norrland under beredskapstiden?
Det är en helt annan sak. Vi kunna nog lia det förtroendet för
överbefälhavaren, att vi kunna överlåta åt honom att se till, att det under
beredskapstiden i övre Norrland finnes alla de slag av trupper, som behövas.
Det kommer det nog att finnas. Jag är ganska övertygad örn att herr Lindberg
i Umeå åtskilliga gånger har observerat, att det finnes stridsvagnsförband i
övre Norrland, ehuru där icke i fredstid finnes något stridsvagnsregemente förlagt.
Jag tror icke man behöver hysa någon som helst farhåga för att beredskapen
skall komma att eftersättas.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande under Avd. V, punkten II.
D. 3. Kavalleriet, dels ock på godkännande av utskottets berörda yttrande
med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Törnkvist lii. fl. i denna
del avgivna reservationen; och blev utskottets yttrande godkänt med den ändring,
som föreslagits i nyssnämnda, av herr Törnkvist m. fl. avgivna reservation.

Avd. V, punkten II. D. 4. Pansartrupperna.

I denna del hade utskottet i sitt yttrande uttalat, bland annat, följande:

»I fråga örn den föreslagna förläggningen av Skånska pansarregementet
finner sig utskottet böra uttala vissa betänkligheter, i det att utskottet av
skäl, som anförts av 1942 års försvarsberedning och som i viss mån av departementschefen
erkänts såsom riktiga, finner det förenat med avgjorda olägenheter
att förlägga nämnda pansarregemente i dess helhet till Hälsingborg.
Utan att uttala någon bestämd mening angående regementets förläggning förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj :t tager frågan under förnyat övervägande,
innan åtgärder vidtagas, som definitivt binda hela Skånska pansarregementet
till Hälsingborg.

Utskottet vill slutligen understryka vikten av att pansartruppernas behov
av personal för materielvården på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses.

I övrigt har utskottet intet att erinra emot Kungl. Maj:ts förslag i denna
del.»

Reservationer hade i denna del avgivits

l:o) av herrar Törnkvist, Akerberg, Johan Nilsson i Malmö, Berling, Lindström,
Gustaf Karlsson, Boman, Vougt, Ward, Andersson i Malmö, Lindholm
och Nilsson i Kristinehamn, vilka ansett, att ovan intagna del av utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»I fråga om den föreslagna förläggningen av Skånska pansarregementet
finner utskottet i likhet med departementschefen det av ekonomiska skäl icke
kunna ifrågakomma att förlägga regementet till annan ort än Hälsingborg.
Med hänvisning till vad departementschefen anfört anser utskottet, att regementet
bör i sin helhet förläggas till Hälsingborg.

Utskottet vill slutligen —--(= utskottet)---. tillgodoses.

I övrigt har departementschefens förslag under denna punkt icke givit utskottet
anledning till något uttalande.»;

140

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

2:o) av herrar Andrén och Holmström; samt

3:o) av herrar Gränebo, von Heland, Knut Petersson, Svensson i Grönvik,
Bergvall och Hansson i Rubbestad.

Sedan utskottets yttrande i förevarande del föredragits, anförde:

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Jag har motionerat i denna
fråga närmast av den anledningen, att jag har velat understryka Landskronas
stora lämplighet som förläggningsplats. Jag vill nu endast vädja till försvarsministern
att, om någon möjlighet därtill finnes, se till, att Landskrona erhåller
någon militär förläggning av något slag. Det vore säkerligen av behovet påkallat.
Jag ber sålunda att få hemställa till försvarsministern, att han beaktar
detta önskemål.

Herr Törnkvist: Herr talman! Här ha undertecknad och elva medlemmar
av utskottet reserverat sig mot utskottets uttalande rörande det skånska pansarregementets
förläggning. Departementschefen har mycket kraftigt framhållit,
att en förläggning av pansarregementet till annan plats än en sådan, där
kavalleriet nu är förlagt, skulle draga stora kostnader. Ett ombyte av förläggningsplats
skulle sålunda i finansiellt avseende ofördelaktigt inverka på organisationen.
Utskottet har emellertid uttalat sina tvivel örn att Hälsingborg skulle
vara den, lämpligaste platsen. Departementschefen har visserligen sagt, att
det icke är den mest idealiska platsen att förlägga pansarregementet på. Förläggningen
till Hälsingborg anses således såväl av departementschefen som av
utskottet tvivelaktig. Utskottet har accentuerat sina tvivel mycket kraftigare
än departementschefen. I och för sig är måhända utskottets uttalande ofarligt,
eftersom Kungl. Majit endast uppmanas att taga förläggningsfrågan under
förnyat övervägande, innan ett definitivt beslut fattas. Örn ett sådant uttalande
uppfattas såsom en direkt eller indirekt uppmaning till Kungl. Maj :t att söka
en annan förläggningsplats, så kan det ju få finansiella och ekonomiska konsekvenser,
som reservanterna anse det icke vara skäl att rekommendera Kungl.
Majit att taga. En ändring i fråga örn pansarregementets förläggning skulle
förvisso icke kosta mindre än 15 miljoner kronor. Det är dyrt att flytta förband
nu för tiden. Det ha vi i statsutskottets första avdelning haft talande och avskräckande
bevis på. Med ledning av de erfarenheter vi lia, finns det sålunda
anledning förmoda, att siffran inte ens kan hållas vid 15 miljoner kronor, utan
kan springa upp till inemot 20 miljoner.

Det har varit oss reservanter angeläget att understryka vikten av att slika
faktorer tillbörligt beaktas vid åtgöranden av detta slag. Det är gudi klagat
dyrt nog ändå med denna förstärkning av vårt försvar, utan att man utsätter
sig för risken att få göra vad som med fog kan kallas stora onödiga utgifter.

Reservanterna vilja nu, att tredje stycket på sid. 60 i utskottets utlåtande, vilket
börjar med »I fråga örn den föreslagna förläggningen av Skånska pansarregementet»
och. slutar med »som definitivt binda hela Skånska pansarregementet
till Hälsingborg.», skall utbytas mot följande: »I fråga örn den föreslagna
förläggningen av Skånska pansarregementet finner utskottet i likhet
med departementschefen det av ekonpmiska skäl icke kunna ifrågakomma att
förlägga regementet till annan ort än Hälsingborg. Med hänvisning till vad departementschefen
anfört anser utskottet, att regementet bör i sin helhet förläggas
till Hälsingborg.» Fortsättningen av texten antyter sedan härtill.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till denna reservation, vilken återfinnes
på sid. 204 under rubriken Pansartrupperna.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

141

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skr af t er,

m. ira. (Forts.)

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Den föregående talaren framhöll
mera finansiella synpunkter på denna fråga, men det finns även rent praktiska
synpunkter, som man bör lägga på den.

Utskottets majoritet hyser tydligen oro för att förlägga detta pansarregemente
till en ort, som man anser har ett speciellt utsatt och farligt läge. Men
det är väl ganska naturligt, att just på grund av att Hälsingborg har ett utsatt
läge, är behovet av beredskap där större. Jag vill gå så långt att jag
säger, att örn detta pansarregemente icke skulle förläggas till Hälsingborg,
måste man på annat sätt, genom förläggningar av tillfällig natur, sörja för
att där hålles den beredskap, som är absolut nödvändig.

Det är helt naturligt att vad som här föreslås gäller en fredsförläggning.
Att gå närmare in på spörsmålet örn förhållandena vid krig eller mobilisering
är måhända inte lämpligt att här göra, men så mycket kan man givetvis säga,
att mobiliseringsförråd och vad därmed sammanhänger säkerligen icke komma
att förvaras på den tänkta förläggningsorten.

Jag tror inte att man behöver belysa denna fråga ytterligare. Det är starka
sakskäl som tala för pansarregementets förläggning till Hälsingborg. Jag vill
säga, att oaktat jag är representant för denna stad, är det icke i sedvanlig
mening lokalpatriotiska synpunkter jag lägger på detta spörsmål — d. v. s.
de kunna sägas vara lokalpatriotiska så till vida att det gäller intresset för
försvaret just på denna plats.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få tillstyrka bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Örn jag fattade herr Törnkvist rätt,
var den formulering han föreslog sådan, att den skulle binda Kungl. Maj:t att
icke förlägga ifrågavarande pansarregemente till annan plats än Hälsingborg.

När försvarsberedningen hade denna fråga under diskussion, anfördes där
många och starka skäl, som gingo alldeles i motsatt riktning mot vad herr
Lundberg här har refererat, och vi ansågo oss skyldiga att också i utskottet
återge dessa skäl. vilket haft till resultat att utskottet gjort det uttalandet, att
man är tveksam beträffande förläggningen av detta regemente till Hälsingborg
och icke vill taga någon bestämd ståndpunkt i detta avseende utan överlämnar
saken i Kungl. Maj:ts hand. Det förefaller mig under alla förhållanden vara
klokt, örn kammaren nu på sätt som utskottet här föreslagit ville lämna detta
övervägande åt Kungl. Majit, utan att Kungl. Majit därvid skall vara förhindrad
att fatta beslut örn förläggning till annan plats än Hälsingborg, därest
övervägandena skulle resultera i ett sådant beslut.

Jag hemställer, herr talman, att kammaren måtte godkänna den formulering,
som föreligger i utskottets förslag.

Herr Bergström: Herr talman! Jag vill säga några ord i anledning av herr
Svenssons i Grönvik anförande.

Herr Svensson i Grönvik antyder, att man inom försvarsberedningen, underförstått
från militärt håll, fått upplysningar, som föranlett tveksamhet i fråga
örn Hälsingborg som lämplig förläggningsort för andra pansarregementet. Detta
är så mycket mer förvånande som då, såsom här påpekats av utskottets
ordförande i hans anförande och som också framhålles i propositionen och i
utskottets utlåtande, ingen av de militära myndigheter, som haft försvarsutredningens
förslag i fråga om förläggningsplats för detta regemente på remiss,
haft någonting att invända mot Hälsingborg såsom förläggningsort. Hade det
förefunnits några allvarligare betänkligheter härvidlag, skulle man väl ändå

142

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

ha anmält dessa från de militära myndigheters sida-, som haft att yttra sig
över försvarsutredningens förslag.

Jag kan inte heller uraktlåta att påpeka, att om kammaren skulle godkänna
den formulering som den utskottshalva, vilken står för utskottets utlåtande,
här föreslagit, är det väl fråga örn, ifall man inte binder eller i varje fall
försöker binda Kungl. Maj:t i minst lika hög grad, som örn man skulle intaga
samma ståndpunkt som den andra utskottshalvan gjort till sin. Det betonas ju
i utskottsutlåtandet, att det skulle vara förenat med avgjorda olägenheter att
välja Hälsingborg till förläggningsort. Man åberopar i det sammanhanget propositionen,
vilken inom parentes sagt enligt min mening icke ger tillräcklig
grund för något sådant uttalande. I propositionen har visserligen anförts, att
förhållandena i Hälsingborg kunde vara mera idealiska ur förläggningssynpunkt,
men departementschefen har inte funnit att några allvarliga olägenheter
skulle vara förenade med Hälsingborg som förläggningsort. Han och även de
militära myndigheter, som haft saken på remiss, skulle eljest med all sannolikhet
ha yrkat på, att det andra pansarregementet inte skulle förläggas till
Hälsingborg.

Jag har velat göra dessa påpekanden, och jag yrkar även för min del bifall
till reservationen.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! För förläggningen
till Hälsingborg av detta regemente talar ju den omständigheten, att man där
redan har ett etablissemang som kan tagas i anspråk. Mot den talar i viss mån
det skäl som herr Lundberg här anfört. Man kan nämligen inte undgå att
tillmäta det förhållandet en viss betydelse, att det utsatta läget bl. a. innebär,
att förläggningen i Hälsingborg ligger inom skotthåll för artilleriet på
annan makts område. Man kan ju inte bortse från denna omständighet, och det
är detta som gjort att utskottet har föreslagit det uttalande som det gjort. Jag
tror att detta utskottets uttalande är mycket befogat och att andra kammaren
här bör kunna följa utskottet.

Herr Bergström: Herr talman! Ett par ord som replik till herr förste vice
talmannen.

Visst är det riktigt, att Hälsingborg har ett utsatt läge, men om man, såsom
herr förste vice talmannen ifrågasätter, skall fatta avgöranden av det
slag det här gäller med hänsynstagande till sådana omständigheter, bör man
väl allvarligt överväga, huruvida inte Hälsingborg skall nedrustas i stället
för att såsom nu vara en i hög grad befäst ort. Det finns mycken dyrbar krigsmateriel
placerad därnere, och det är självfallet, att vi beträffande denna krigsmateriel
stå precis samma risker som herr förste vice talmannen här pekat på
i samband med denna förläggningsfråga.

Jag säger som herr Lundberg, att skall man någonstans ha tillgång till vår
effektivaste krigsmateriel, bör det väl i all rimlighets namn vara vid de kuster
och i de gränstrakter, som kunna anses vara starkast hotade. Det är väl ändå
inte meningen, att denna krigsmateriel skall gömmas undan långt in i Smålandsskogarna,
på det att den inte ens skall komma inom synhåll för den s. k.
fienden.

sé

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Herr Bergströms resonemang
håller nog inte vid en närmare granskning.

En sak är ju, örn man har krigsmateriel förlagd till en viss plats, och en
annan är, om man har ett militäretablissemang så liggande, att vid blixtöver -

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

143

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för svar skraf ter,

m. m. (Forts.)

fall eller helt enkelt för det fall, att det börjas med artilleribeskjutning från
främmande makts område, etablissemanget inte kan komma till användning
för mobilisering. Man kan ju ha en ort befäst i syfte att hindra en landstigning.
Men om man får materielen sönderskjuten, innan man ens hunnit mobilisera,
kan den ju inte komma till användning för att hindra en landstigning,
och det är väl detta som man bör taga i betraktande, när det gäller frågan 0m1
förläggningen av detta regemente till Hälsingborg.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag vill bara erinra om att utskottets utlåtande,
så som det är avfattat, ger Kungl. Majit full frihet att pröva frågan örn
var detta pansarregemente skall förläggas. Utskottet säger ju uttryckligen
att man, utan att taga någon bestämd ställning till frågan om pansarregementets
förläggning, vill att Kungl. Majit skall taga den saken under förnyat
övervägande. Det bär naturligtvis varit militära skäl, som varit de avgörande
för denna ståndpunkt.

Jag vill inom parentes säga, att de av herr Törnkvist anförda siffrorna inte
finna något stöd i de utredningar örn nyanläggningar av etablissemang, som
återfinnas i försvar sberedningens betänkande och där man kan studera kostnaderna,
inte för det regemente det här gäller men väl för liknande. Den
saken lämnar jag emellertid åt sitt öde.

Jag vill också gentemot herr Lundberg i likhet med förste vice talmannen
framhålla, att det är otvivelaktigt på det sättet, att under vissa, och ganska
många, förutsättningar kan ett pansarregemente, förlagt till en mindre utsatt
ort än Hälsingborg, lia vida större möjligheter att försvara Hälsingborg än
ett pansarregemente, som överraskas innan det hunnit röra sig, därför att det
är förlagt till en så utsatt ort som Hälsingborg.

Nu har ju första kammaren redan bifallit utskottets förslag, och jag undrar
om denna fråga är av den art, att det finns anledning att stanna i skiljaktiga
beslut i kamrarna, då man ju genom ett bifall till utskottets förslag helt lägger
prövningsrätten i Kungl. Maj :ts hand.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Törnkvist: Herr talman! De skäl, som herr förste vice talmannen
anfört, kunna givetvis inte utan vidare avvisas. Men den fara, som han här
pekade på, föreligger ju endast under vissa givna förutsättningar och har
säkerligen beaktats även av departementschefen, när han föreslagit Hälsingborg
såsom förläggningsort.

Vidare är det en annan sak, som vi inte få förbise, nämligen att där redan
finns en förläggning med kaserner, som äro färdiga att tagas i bruk. Jag är
alldeles övertygad om att även kammarens ärade förste vice talman inser betydelsen
av att i denna upprustningstid med dess ökade behov av utrymmen
för förläggningar icke behöva utan vidare lämna ett förläggningsområde, som
i huvudsak är färdigt att taga emot också detta pansarregemente. De utvidgningar
av utrymmena, som kunna behövas med hänsyn till övningar och
dylikt, bli enligt vad departementschefen säger väsentligt billigare än vad det
skulle kosta att skaffa sådana utrymmen på annan ort. Med hänsyn till att
det, såsom här också sagts, är fråga om en fredsförläggning, bör ju detta vara
en synpunkt som kammaren med sitt ekonomiska sinne inte gärna kan gå
förbi.

Slutligen vill jag till herr Bergvall säga, att i det föreliggande materialet
finns inte något särskilt stöd för beräkningar rörande flyttningskostnaderna.
Men såväl herr Bergvall som jag veta från arbetet inom statsutskottets första

144

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

avdelning, där vi ju ha att behandla sådana här flyttningsfrågor, att t. ex.
flyttningen av ett förband från Stockholms centrum och ut till Järvafältet
representerar siffror, som äro helt enkelt avskräckande. Vi få uppenbarligen,
när det gäller flyttning av ett förband sådant som Skånska kavalleriregementet
i dess utgestaltning såsom pansarregemente, att göra med ungefär motsvarande
kostnader.

Det är bara dessa erfarenheter, som jag här velat tala om inför kammaren.
Även örn första kammaren bifallit utskottets förslag på denna punkt, anser
jag, att andra kammaren inte bör vid voteringen vara i ovetskap örn vilka
betydande belopp det här kan gälla.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag har den känslan att kammaren
måhända av den förda diskussionen bibringats en oriktig uppfattning örn vad
frågan i själva verket gäller.

Här föreligger icke något förslag att Skånska pansarregementet skall förläggas
till någon annan plats än Hälsingborg. Jag anser följaktligen att det
är onödigt att argumentera för att Hälsingborg behöver ett pansarregemente.
Vad som har satts i fråga är, huruvida hela pansarregementet skall ligga i Hälsingborg.
Att en del av det skall ligga där, därom råda inte några som helst
delade meningar. Att man ifrågasätter, huruvida hela pansarregementet skall
ligga där beror därpå, att man icke anser det vara lämpligt att till Hälsingborg,
med hänsyn till stadens läge, koncentrera hela den materiel, över vilken
regementet skall förfoga, således alla dess pansarbilar. Man har inom utskottsmajoriteten
undrat, huruvida det inte kunde vara klokt, att man förläde åtminstone
en del av denna värdefulla materiel på ett visst avstånd från Hälsingborg,
och det är egentligen detta som det nu är frågan örn.

Nu säges här under debatten, att en förflyttning kommer att medföra ofantliga
kostnader. Ja, skall pansarregementet inte ligga i Hälsingborg utan man
skall flytta hela regementet till annan plats, kommer det att kosta många miljoner.
Men att det skall kosta så förskräckligt många miljoner att ha några
garagebyggnader på ett visst avstånd från Hälsingborg, där man förvarar
pansarbilarna, det har jag svårt att förstå. Utskottet begär emellertid inte, att
kammaren härvidlag skall träffa något avgörande. Utskottet har endast hemställt
att riksdagen måtte besluta, att Kungl. Majit på nytt skall taga denna
fråga under övervägande. Och det kan ju finnas anledning för Kungl. Maj :t
att göra det, eftersom majoriteten av försvarsutskottet givit sina betänkligheter
tillkänna liksom även 1942 års försvarsberedning tidigare gjort det.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Med anledning av
herr Törnkvists yttrande ber jag få säga, att jag väl beaktat de ekonomiska synpunkterna,
och jag tror att det är just beaktandet av dessa ekonomiska synpunkter
som gjort, att utskottsmajoriteten framlagt detta förslag. Ty hade
icke sådana synpunkter på ett ganska avgörande sätt spelat in, är det min
uppfattning att utskottet skulle ha bestämt vänt sig emot Hälsingborgsförläggningen.

Nu har emellertid utskottet velat uttala, att frågan bör göras till föremål
för ytterligare prövning, vilket ger Kungl. Majit frihet att handla. Jag tror
att detta är en ståndpunkt, som kammaren skulle kunna biträda och som jag
tror att även reservanterna utan alltför stor själavånda böra kunna gå med på,
därest detta skulle bli kammarens beslut.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

145

Dera fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för svar skraf ter,

m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Försvarsberedningen har uttalat
vissa farhågor för detta regementes förläggande till Hälsingborg. I anledning
därav har statsrådet gjort ett uttalande på sidan 232 i proposition nr 210, där
han säger: »Självfallet böra emellertid sådana anordningar träffas, som ur de
synpunkter, som legat till grund för försvarsberedningens inställning, kunna
befinnas lämpliga.»

Med hänsyn till detta uttalande och med hänsyn till vad som i övrigt har
framkommit under den senare behandlingen av detta ärende har jag för min del
ansett mig kunna biträda den reservation, som här föreligger.

Herr Bergström: Herr talman! Endast ett par ord med anledning av herr
Lindbergs anförande.

Herr Lindberg har framställt saken så, att det här från utskottsmajoritetens
sida inte är frågan örn att driva denna förläggningsfråga i någon speciell riktning.
Men det är väl ändå så att herr Lindberg för sitt ståndpunktstagande har
den avsikten, att denna fråga skall få en lösning, som möjliggör för Umeå att
få behålla sina pansartrupper. Är det inte så, herr Lindberg?

Jag vill tillägga, att min gode vän herr Lindberg för en något underlig försvarspolitik.
Han är inriktad på, tycks det, att avrusta hela detta rike utom
Umeå, där man skall samla så många vapenslag som möjligt! Där har man infanteri,
där har man Norrlands dragoner, han vill ha en av de nya flygflottiljerna,
och nu vill han också ha pansartrupperna kvar — det är inte litet detta.
Jag tycker nästan det skulle bli alltför militaristiska stämningar där uppe i
den vackra staden Umeå för min gode vän herr Lindberg.

Herr Thorell: Herr talman! Jag skall be att få beröra några synpunkter,
som inte kommit fram under debatten i denna fråga och som jag anser det
vara angeläget att framföra, innan debatten avslutas.

Här har diskuterats det utsatta militära läget. Jag skall inte gå närmare in
på den saken; det är ostridigt att ett sådant föreligger. Jag skall i stället beröra
rent ekonomiska förhållanden.

Den som känner till mark- och terrängförhållandena omkring staden Hälsingborg
vet, att den allra största delen därav är uppodlad. Där förekommer
ett intensivt och bärande jordbruk. Då denna fråga diskuterades i utskottet
nämnde jag, hur rädd jordbruksbefolkningen som bor omkring Hälsingborg är
örn denna mark. Då jag i vintras hade anledning besöka en hel del förläggningar
runt omkring Hälsingborg, uppgåvo befälhavarna på de olika platserna
där, att jordbrukarna voro så rädda om sin mark, att man inte fick åka skidor
över den dock oerhörda snömassa, som låg på marken ■— inte ens på trädorna!
Uppställningsplatser för truppen hade man också mycket svårt att få, man
måste hålla till på vägarna. Jag undrade, när vi kommo till en gård, varför
uppställning skedde på en så smal väg, att vi inte kunde komma fram med
bilen. Jag fick den förklaringen, att där ute ligger visserligen en träda, men
där fick man inte gå, ägaren ville inte att man skulle beträda marken.

Då jag sedan kom till kasernerna i Hälsingborg, där det var meningen att
förlägga denna pansartrupp, hörde jag att även officerarna uttalade sin tvekan
gent emot detta förslag. Jag undrar vad följden skulle bli, örn man med ett
stort förband pansarvagnar skulle köra ut för övningar på de marker, som äro
så dyrbara i dessa trakter. Hur skulle det komma att se ut i fråga örn markskadeersättningar?
Jag tror att det har tagits alldeles för litet hänsyn till denna
sida av saken.

Andra kammarens protokoll 19Jf2. Nr

146

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

Ett annat problem i sammanhanget är, att för att få lämplig övningsplats
måste man köra många mil längs de skånska vägarna för att komma upp i en
terräng, som påminner örn genomsnittsterrängen i vårt land. Där nere är ju hela
landskapet i stor utsträckning, som en pannkaka, och är terrängen kuperad är
det ändå fråga örn odlad mark. Ifrågavarande trupp bör väl ändå få vana att
även gå fram i skogs- och kuperad mark, örn det överhuvud taget skall vara
något bevänt med dess övningar.

Jag tror att dessa synpunkter jämte andra tala för att frågan bör lämnas
öppen för Kungl. Maj :t att senare taga ställning till. Lita inte reservanterna
på att Kungl. Maj :t skall ha tillräckligt omdöme i denna fråga, eftersom de
inte våga låta frågan stå öppen för Kungl. Maj :ts fortsatta övervägande?

Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till dem, som biträtt utskottets hemställan.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Blott ett par ord med anledning av
vad herr Bergström sade till herr Lindberg i Umeå. Jag vill inte blanda mig
i den där lilla roligheten herr Bergström kom fram med angående motivet till
herr Lindbergs yrkande i detta fall. Jag vill bara förklara, att jag i detta
sammanhang inte ett ögonblick tänkt på vare sig herr Lindberg i Umeå eller
några dylika eventuella motiv, utan det är helt andra skäl, som varit avgörande
för mitt ställningstagande i denna fråga.

Jag ber att få understryka vad närmast föregående talare sade, att det är
rätt märkligt att reservanterna inte vilja överlämna åt Kungl. Majit att pröva
både de militära och de ekonomiska skälen för och emot härvidlag. Jag är
fullt övertygad örn att Kungl. Majit inte nonchalerar något av dessa skäl, och
det är därför som jag alltjämt håller på utskottets förslag.

Herr Vougt: Herr talman! Skälen till att jag förenat mig med reservanterna
i denna punkt äro närmast följande. Man kan inte tänka sig att förlägga
en del av detta pansarregemente till någon annan ort — inom ett sådant avstånd
att även denna del verkligen kan tillhöra detta samma Hälsingborgsregemente
— än Ljungbyhed. Men Ljungbyhed är redan till den grad fullstoppa!
med militär, att där inte finnas några utvidgningsmöjligheter.

Till herr Thorell vill jag säga, att jag kan inte inse att inte frågan örn ersättning
för markskador lika väl skulle uppstå, örn man förlägger en del av
regementet till Ljungbyhed som örn man förlägger hela regementet till Hälsingborg.

Herr Lindberg förenar ju med sitt nit i försvarsfrågan överhuvud taget den
egenskapen, att han är en mycket talangfull representant för de lokala intressena.
Jag har emellertid inte lyckats att riktigt genomskåda, huruvida den
förflyttning som här är avsedd skulle ha någon inverkan beträffande Umeå.
Men det står klart för mig, att örn riksdagen skulle göra det uttalande, som
utskottet nu föreslår, så uppstår det en försening med omorganisationen av
regementet och med uppsättandet därav i dess helhet.

Jag vill slutligen till herr Svensson i Grönvik säga, att såvitt jag vet har
inte Kungl. Majit begärt att få någon fullmakt att på nytt ompröva denna
fråga. Såväl de militära myndigheterna som Kungl. Majit ha varit fullt ense
i denna sak. Det är en alldeles ny tanke, som härvidlag dykt upp i utskottet
och som tagit sig uttryck i utskottsutlåtandet. Jag kan inte finna den tillräckligt
välgrundad och ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

147

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av utskottets yttrande under Avd. V. II.
D. 4. Pansartrupperna, dels ock på godkännande av utskottets berörda yttrande
med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Törnkvist m. fl. i denna
del avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Bergström begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner tredje särskilda utskottets yttrande
under Avd. V. II. D. 4. Pansartrupperna i utskottets förevarande utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets berörda yttrande med den
ändring däri, som föreslagits i den av herr Törnkvist m. fl. i denna del avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 94 ja och 91 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

Avd. V, punkterna II. D. 5 och 6.

Godkändes.

Efter föredragning av utskottets yttrande, i vad angick Avd. V, punkten II.
D. 7. Ingenjörtrupperna, anförde

Herr Ljungberg: Herr talman! Den av Kungl. Maj:t i propositionen föreslagna
och av utskottet nu tillstyrkta fredsorganisationen av ingenjörtrupperna
innebär i enlighet med försvarsutredningens förslag, att ingenjörkårer komma
att finnas blott inom tre av fastlandets sex militärområden. Inom återstående
tre militärområden komma endast att finnas mobiliseringscentraler, dit trupp
icke avses bli förlagd i fred.

Emellertid framhöll försvarsutredningen, att det för att underlätta samövningar
mellan ingenjörtrupp och förband ur övriga truppslag och även för att
öka mobiliseringsarbetets effektivitet vore önskvärt, att mindre detachement
ur ingenjörkårerna kunde permanent förläggas till de tre mobiliseringscentralerna.
Av ekonomiska skäl avhöll sig utredningen likväl från att framlägga
förslag i denna riktning.

Under ärendets remissbehanding framhöll chefen för armén, att han ansåg
det erforderligt att inom varje militärområde kunna förfoga över ett ingenjörförband.
I propositionen anslöt sig även föredragande departementschefen till
försvarsutredningens och arméchefens uppfattning i denna fråga men fann
liksom försvarsutredningen det ur ekonomisk synpunkt icke möjligt att räkna
med en sådan utbyggnad av ingenjörtrupperna.

I anledning av propositionen väcktes några motioner, syftande till en sådan
utbyggnad av ingenjörtrupperna som, enligt vad nyss anförts, i alla instanser

148

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

betecknats såsom önskvärd eller erforderlig men som av kostnadsskäl icke upptagits
i Kungl. Maj:ts proposition.

Även försvarsutskottet har nu anslutit sig till uppfattningen, att det vore
önskvärt att ett ingenjörtrappförband stöde till förfogande inom varje militärområde.
Enligt vad utskottet uttalat är det endast kostnadsskäl som gjort,
att utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka, att åtgärder vidtagas i den riktning,
. som med de nämnda motionerna avses. Utskottet har särskilt understrukit
sin uppfattning örn angelägenheten av att detta problem icke lämnas ur
sikte, utan att Kungl. Maj :t alltjämt har sin uppmärksamhet riktad därpå.

Den avgjort positiva inställning, som utskottet sålunda intagit till denna
betydelsefulla försvarsfråga, är ägnad att väcka djup tillfredsställelse bland
dem, som i likhet med mig särskilt ivrat för en god lösning av denna fråga.
Det är att hoppas att Kungl. Maj :t vid den fortsatta prövning av ingenjörtruppernas
organisationsfråga, som av utskottet rekommenderats, skall finna utvägar
att tillmötesgå de enstämmiga önskemålen om en sådan utbyggnad av
organisationen, att ingenjörtrupp beständigt kommer att finnas inom varje militärområde
på fastlandet.

Efter härmed slutad överläggning godkändes utskottets yttrande i denna del.

Avd. V, punkterna II D. 8—16.
Godkändes.

Avd. V, punkten II. D. 17. Armémusiken.

Reservationer hade i denna del av yttrandet avgivits

1 :o) av herrar Andrén, Gränebo, von Heland, Svensson i Grönvik, Bergvall
och Hansson i Rubbestad, som ansett, att utskottets yttrande bort liava annan,
i reservationen angiven lydelse;

2:o) av herrar Lindström och Holmström, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som föreslagits i denna reservation.

Utskottets yttrande i förevarande del föredrogs. Därvid anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Som jag redan i går under principdebatten
påpekade har jag på denna punkt varit med örn att skriva under en
motion,_ vari vi reagerat mot denna utökning, som vi tyckte var ganska kraftig.
Vi yrkade att någon utökning av den nuvarande armémusikorganisationen
överhuvud taget icke skulle verkställas.

Utskottet har på en väsentlig punkt vidtagit en ändring av Kungl. Maj:ts
förslag genom att hemställa, att musikkår av typ II inte skulle bestå av 26
utan av 20 man. Detta medför självfallet en reducering av de kostnader ett
genomförande av Kungl. Maj:ts förslag skulle innebära. Men i gengäld, höll
jag på att säga, för den nedprutning, som här gjorts, har utskottet föreslagit
inrättande av två musikkårer utöver dem som Kungl. Maj:t föreslagit. Vi
reservanter ha gått med på utskottets förslag när det gäller omändringen av
musikkårer av typ III, vilka alltså utökas med två man, men vi ha inte kunnat
gå med på nyinrättandet av de kårer, som utskottet föreslagit.

_ Jag skall nöja mig med detta, herr talman, och ber att få yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen av herr Gränebo m. fl.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

149

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarsJcrafter,

m. m. (Forts.)

Herr Sundberg: Herr talman! Denna fråga Ilar tidigare varit under behandling
bär i riksdagen på grund av motionsledes framställda yrkanden, vilka
emellertid blivit avslagna.

Nu har som vi se av utlåtandet i varje fall försvarsutredningen förordat en
utökning och en uppflyttning från typ lil till typ II av ett visst antal musikkårer.
Detta försvarsutredningens förord har också upptagits av departementschefen
i propositionen. Utskottet har dock icke gått nå den linjen.

Vid utlåtandet är fogad en reservation av herrar Lindström och Holmström,
och jag ber, herr talman, i korthet att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Törnkvist: Herr talman! Huru länge musiken vid våra förband har
funnits har jag verkligen aldrig haft tillfälle eller tid att undersöka. Emellertid
ha erfarenheterna från riksdagsarbetet genom åren visat, att man har
velat ha litet musik överallt vid förbanden, och detta kan man ju förstå. Jag
tror, att dessa krav på att också få litet gladare toner än de vanliga kommandoropen
från befälet äro värda att beaktas.

Sedan är det fråga örn, i vilken utsträckning de böra beaktas. Departementschefens
förslag har i huvudsak icke föranlett någon invändning från
utskottets sida. Det har emellertid undersökts, huruvida man icke skulle kunna
gå litet utöver departementschefens förslag rent geografiskt, d. v. s. dela
ut litet mera musik åt förbanden än som Kungl. Majit föreslår. Utskottet har
varit klart avvisande till den negativa inställningen rörande militärmusiken,
d; v. s. åsikten att ingen utökning skall ske från nuvarande nivå trots utökningen
av antalet förband. I utskottet hade vi en motion att behandla, som
avsåg ett visst samhälle, en motion som man icke kunde utan vidare avvisa.
Med de synpunkter jag erinrat örn som ledning undersöktes då, huruvida man
icke kunde utöka antalet musikkårer inom den kostnadsram departementschefen
föreslagit.

Nu är det ju så, att vi ha haft och ha ännu musikkårer av typerna I, II och
lil. Typ I består av 40 man, typ II av 26 man och typ III av 18 man. Den
senare typen har emellertid praktiskt taget utdömts av utskottet. Den har
befunnits vara ett visst oroselement, då det ständigt klagats över att man
icke kan exekvera musik på ett tillfredsställande sätt med denna organisation
på 18 man, och det har uttalats, att typ III egentligen borde avskaffas.
Man har då funnit på en utökad typ på 20 man. Dessa 20 kunna exekvera
musik, som är tillfredsställande även för ganska långt gående anspråk, och
av musiker, som tjänstgjort inom militärmusiken, befunnits vara acceptabel.
Utskottet har gått vägen att skriva ner de kårer, som Kungl. Majit nu föreslagit
skulle ha 26 man, till 20 man och undersökt, hur många nya kårer man
kunde sätta upp för det antal, som man på så sätt kunde lösgöra. Resultatet
har blivit, att ytterligare 21/» musikkårer skulle kunna skaffas. Därigenom
kunde den brist, tillgodoses, som bestod i att luftvärnet icke fått någon musikkår.
Utskottet tilldelade Malmö luftvärnskår den ena av dessa 21]2, Sundsvalls
luftvärnskår fick den andra, och kostnaden för den halva musikkåren skulle
sålunda kunna besparas. Det blir alltså en något mindre kostnad än enligt
Kungl. Maj :ts förslag.

Så ligger, saken till enligt utskottets förslag. Utskottet har vidare företagit
en omflyttning av en musikkår, men den saken tillhör icke denna del av spörsmålet.
Departementschefen har såvitt jag förstår accepterat utskottets ståndpunkt
i det fallet.

Vi ha sålunda velat tillgodose behovet mer än vad Kungl. Majit kunnat

150

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

göra, och jag hemställer, att dessa synpunkter godtagas. Jag yrkar, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergvall: Herr talman! Då jag tillsammans med några andra på denna
punkt avgivit en reservation, ber jag att med ett par ord få motivera min
ståndpunkt.

När vi i försvarsberedningen dryftade försvarsplanen, måste vi liksom var
och en annan, som sysslat med hithörande problem, konstatera, att vi stodo
inför ett utomordentligt kostsamt förslag, som måste komma att ställa stora
anspråk på det svenska folkets bärkraft. Vad var då naturligare än att undersöka,
örn det fanns några punkter, där man utan allvarliga olägenheter ur
militär synpunkt kunde pruta och spara åtminstone några fattiga slantar, låt
vara små i förhållande till de stora belopp det sammanlagt gällde. Vi kommo
då till det resultatet, att det i nuvarande situation, då de krav man ställer
på folket äro så stora, icke fanns någon anledning att — örn också i ringa
mån — öka beloppen genom en kraftig utvidgning av militärmusiken. Från
den utgångspunkten ställde vi oss i försvarsberedningen på den ståndpunkten,
att man för närvarande skulle avvisa varje utökning av militärmusiken.

Den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande, skiljer sig i någon
mån från försvarsberedningens ståndpunkt. Så har i reservationen tillgodosetts
behovet av nya musikkårer på de orter, i fråga örn vilka de starkaste skälen
ansetts föreligga. Det gäller dock trots allt icke bagatellsiffror, som man kan
spara genom ett bifall till reservanternas förslag. Örn man ser på skillnaden
mellan reservanternas och utskottets ståndpunkt och slår ihop summorna för
alla tre vapengrenarna, armén, flyget och flottan — jag har icke särskilda
siffror för var och en av dem — rör det sig örn en skillnad i lönekostnad av
cirka 300,000 kronor, och icke så ringa engångskostnader dessutom. Jag undrar,
örn det icke i nuvarande situation, då vi tvingas att ställa mycket stora
anspråk på det svenska folkets ekonomiska offervillighet, ändå vore skäligt
och rimligt att pruta på de punkter, där icke tidsläget oundgängligen kräver
ökade utgifter.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av
herr Andrén m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
de synpunkter, som herr Bergvall nyss anförde. Utökningen av musikorganisationen
inom hela försvarsväsendet belöper sig enligt förslaget till en årlig
kostnad av ungefär 750,000 kronor. Det är en mycket stor summa, örn man
ser den för sig, och vi reservanter ha ansett, att då man förut, när det varit
bättre tider, har kunnat reda sig vid vissa förband utan musik, såsom t. ex.
flygkårerna gjort, är det oriktigt att under dessa kritiska tider, då statskassan
är ansträngd och man dagligen får låna upp och sätta sig i skuld, utöka
denna organisation.

Vi ha därför i utskottet kommit med ett kompromissförslag, som ställer sig
åtskilligt billigare än det förslag Kungl. Majit framlagt. Som herr Bergvall
nyss nämnde går det på ungefär hälften av den summa utskottet gått in för.
I utskottet har man låtit sig påverka av vissa lokala synpunkter och gjort
en utökning av kårerna utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit. Så t. ex. skall en
kår upprättas i Malmö. Det framhölls tydligt i debatten, att det var de lokala
synpunkterna, som skulle beaktas, och icke de militära. Man gjorde gällande,
att militärmusiken är av så stort värde för en ort, att man för att uppmuntra
försvarsviljan bör gå in för att upprätta musikkårer för att folk skall få litet

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

151

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

mera nöje och trevnad. Sådana synpunkter ha vi reservanter ansett vara obehöriga
i detta sammanhang. Den musikorganisation, som vi vilja ha, skall
tjäna enbart militära syften, och därför ha vi icke kunnat vara med örn den
utökning, som utskottet ansett sig böra förorda.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till reservationen,
som utgör ett medlingsförslag mellan Kungl. Maj :ts förslag och den negativa
ståndpunkten från början.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) godkännande av utskottets yttrande under Avd. V. II. D. 17. Armémusiken;
2:o) godkännande av det yttrande, som föreslagits i den av herr
Andrén m. fl. i denna del avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; samt
3:o) godkännande av det yttrande, som föreslagits i den av herrar Lindström
och Holmström i samma del avgivna reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen, vara med övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Grönvik begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under 2;o) avgivna reservationen efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner tredje särskilda utskottets yttrande
under Avd. V. II. D. 17. Armémusiken i utskottets förevarande utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande, som föreslagits i den av
herr Andrén m. fl. i denna del avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

Avd. V’., punkterna II. D. 18 och 19, E. samt F. 1 och 2.

Godkändes.

Avd. V’., punkten II. F. 3. Rekrytering av arméns reservpersonal.

I denna del av yttrandet hade reservation avgivits av herr Axel Ivar Anderson,
som med instämmande av herrar Andrén, Lindström, Knut Petersson och
Ward ansett, att utskottets yttrande bort hava annan, i reservationen angiven
lydelse.

Efter föredragning av utskottets yttrande i denna del yttrade:

Herr Ward: Herr talman! Vid denna punkt har det avgivits motioner i
båda kamrarna, i denna kammare av herr Håstad m. fl. I anslutning till
denna motion har ett litet antal reservanter anmält sig instämma i motionens
tankegång. Den går ut på att värnpliktiga landstormsofficerare skola efter
prövning beredas möjlighet att taga anställning som reservofficerare. Vi ha
funnit, att denna framställning är ur sakliga synpunkter väl motiverad, och
så vitt jag förstår av utskottets resonemang erkänner utskottet, även örn det
icke tydligt utsäges, att det finns sakliga skäl för vad reservanterna och
motionärerna härvidlag framhållit. Utskottet har nämligen icke kunnat an -

152

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Deri fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarslcrafter,
m. m. (Forts.)

föra annat skäl mot förslaget än att det skulle inträda en del olägenheter ur
organisatorisk synpunkt, om motionen bifölles. Det är möjligt, att svårigheter
skulle uppstå, men jag håller före, att dessa väl ändå skulle kunna övervinnas,
och att härvidlag de sakliga skälen och hänsynen till personernas duglighet
borde få vara avgörande.

Jag skall icke närmare utveckla ämnet utan inskränker mig till att med
dessa ord yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen, som börjar
å sidan 207 i utlåtandet.

Herr Törnkvist: Herr talman! Granskningen av motionärernas yrkanden
har skett synnerligen omsorgsfullt. Självklart har utskottet hyst den meningen,
att örn det funnits en möjlighet att gå den väg, som motionärerna föreslagit,
skulle utskottet ha velat rekommendera den. Undersökningen har emellertid
visat, att utgångspunkterna för de olika grupperna äro så skilda och
av så olika karaktär, att man icke utan vidare kan tillstyrka vad motionärerna
ha velat få fram. Skulle det befinnas möjligt och önskvärt att göra en anknytning
mellan dessa båda grupper på sätt, som föreslås i motionerna, får
väl detta småningom arbeta sig fram i kontakt mellan vederbörande och regeringen.

Detta är, herr talman, de synpunkter jag vill å utskottets vägnar lägga på
spörsmålet. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Håstad: Herr talman! Som motionär i denna fråga skulle jag vilja
säga ett par korta ord.

Det står fast, att det alltjämt och icke minst nu finns behov av en vid och
stark befälskader. Det står fast, att många landstormsofficerare ha en utbildning,
som sammanlagt närmar sig — i vissa fall kanske helt motsvarar —
den reservofficerarna ha bakom sig. Det står fast, att flera av dessa officerare
ha en personlig duglighet och personlig fallenhet, som skulle göra det högst
önskligt, att de kunde så nära som möjligt knytas till försvaret. Jag vill bara
i korthet relatera, att man av många inkallade kan höra, att just i den eller
den gruppen var det landstormsofficeren, som höll stämningen uppe. Det står
fast också, att denna kår visat ett ideellt försvarsintresse: den har under
många år offrat fritid, semestrar och söndagar för sin utbildning. Det står
slutligen också fast, att denna grupp skulle i händelse av ett krig 1939 ha utgjort
en mycket värdefull, för att icke säga ovärderlig ingrediens i vår då
mycket uttunnade befälskader.

Det är dessa allmänna synpunkter, som legat bakom den motion jag har
varit med örn att väcka. Herr Ward har redan i korthet angivit det syftemål,
som ligger till grund för reservationen. Jag vill endast konstatera, att
det är ganska oklart, synes det mig så långt jag har kunnat läsa igenom dessa
handlingar, hur man exempelvis skall förfara med de landstormsofficerare,
som kanske ha tio år kvar till utträde ur värnpliktsåldern, när de då vid 47
års ålder skola anmäla sig för att bli reservofficerare. I varje fall står det fast
vad arméchefen general Holmquist yttrat, att det föreligger ett behov att
knyta denna kår till försvaret. Men jag vill framhålla, att det inte alls är tal
örn att göra hela vår landstormsofficerskår till reservofficerare. Det är ju här
fråga örn en gallring, en utgallring av en elit, som dessutom skulle antas
först efter en särskild prövning och kanske också efter särskilda kurser.

Jag är inte säker på att den anordning, som utskottet här har föreslagit,
nämligen anslutning till Kungl. Maj:ts förslag, innebär fullt betryggande

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

153

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

garantier för att det intresse för försvaret, som denna grupp hyst under de
senaste åren, kommer att hållas vid liv i samma utsträckning. I vart fall
kommer väl det beslut, som riksdagen nu går att fatta, att framkalla en viss
besvikelse, kanske man också kan säga en viss misstämning på landstormsofficershåll.
Jag tror jag har rätt att betona, att det är inte ekonomiska intressen,
som legat till grund för den framställning, som landstormsofficersförbundet
gjort, utan åtminstone jag har däri velat se uteslutande det ideella intresset
för försvaret. Frågan är alltså för mig primärt en försvarsfråga. Det är ett
försvarsintresse av inte minst psykologiskt värde, att man i all den utsträckning
som kan ske binder vid försvaret dugliga, villiga och kompetenta krafter,
och att inga sättas på undantag, allra minst de personer, vilkas kunnighet
skulle representera ett oomtvistligt tillskott till vår befälskader. Det skulle
vara ett uttryck för ett generöst erkännande från statsmakternas sida, örn man
nu beredde en elit av landstormsofficerarna möjlighet att bli reservofficerare
även före 47 års ålder.

Jag yrkar bifall till den reservation, som avgivits av herr Ivar ^Anderson
m. fl. Även örn denna inte i dag skulle bifallas, vill jag taga fasta på vad försvarsutskottets
ordförande, herr Törnkvist, nyss yttrade, att denna, fråga
kanske kan tas upp på nytt i ett annat sammanhang och att vad som i denna
del kan göras positivt för försvaret kan göras senare.

I detta anförande instämde herrar Skoglund i Doverstorp, Liedberg, Olson i
Göteborg, Sefve, Lundell, Nilsson i Göingegården och Lindmark.

Herr Törnkvist: Herr talman! I anledning av herr Håstads anförande kan
det kanske vara lämpligt att återföra tankarna till Kungl. Maj :ts proposition,
som har biträtts av utskottet. Där skrives på sidan 332 —- och det synes vara
klarläggande för, hur spörsmålet i verkligheten ligger till — att departementschefen
biträder utredningens förslag örn att personalkategorien landstormsofficerare
skall utgå ur organisationen och därvid de landstormsofficerare, som
befinna sig i värnpliktsåldern, böra överföras till kategorien värnpliktiga officerare,
medan de, som överskridit denna ålder, skola kunna anställas såsom
reservofficerare, i båda fallen under förutsättning att de anses därtill utan
tvekan lämpliga. Det vill förefalla, som örn dugligheten här var säkerställd,
och de som inte duga kan man ju inte rädda genom att fatta ett beslut generellt
gällande för alla landstormsofficerare.

Jag vidhåller vad jag yttrat tidigare, att i den mån som här förefinnes ett
verkligt intresse, som kan tjäna försvaret, så förutsätter jag, att detta kan
bringas fram i lämpligt sammanhang under medverkan av vederbörande och
departementet.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande under Avd. V. II. F. 3.
Rekrytering av arméns reservpersonal, dels ock på godkännande av det yttrande,
som föreslagits i den av herr Axel Ivar Anderson m. fl. i denna del
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Avd. V''., punkterna II. G.—•/., III. och IV., Avd. VI. samt Avd. VII., punkterna
1. och II. A.—C.

Godkändes.

154

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. to. (Forts.)

Avd. VII., punkten II. D. Flygförband. 1. Indelning i förband, förläggningsplatser
m. m.

I fråga örn denna del av utskottets yttrande hade reservationer avgivits

1 :o) av herrar Andrén, von Heland, Ekströmer, Knut Petersson, Lindberg i
Umeå och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att viss del av utskottets yttrande
bort hava annan, i reservationen angiven lydelse,

2:o) av herrar Andrén, Gränebo, von Heland, Holmström, Knut Petersson,
Svensson i Grönvik, Bergvall och Hansson i Rubbestad.

Efter föredragning av utskottets yttrande i denna del anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Som jag tillsammans med fyra
andra ledamöter av utskottet här har avgivit en reservation, skall jag be att
med några ord få motivera densamma.

Vi ha yrkat, att förläggningsplatsen bör vara Umeå i stället för Söderhamn
för denna flygflottilj, F 15. Om man ser på det ekonomiska resultatet av
Kungl. Maj:ts förslag och reservationen så finner man, att Umeåförslaget,
alltså det som innefattas i reservationen, ställer sig nära 3 miljoner kronor
billigare. Vi ha haft tillfälle att i utskottet få höra chefen för flygvapnet
utveckla sin syn på detta spörsmål, och han betygade, att Umeåfältet var betydligt
att föredraga framför det i Söderhamn. Försvarsutredningen har ju
också förordat Umeå. De skäl, som ha gjort, att departementschefen gatt på
Söderhamn, äro huvudsakligen sociala skäl. Ilan har gjort gällande, att Umeå
redan har två militära förband förlagda dit, under det att Söderhamn icke
har något, och att det kan vara berättigat, att även Söderhamn får en militär
förläggning. Vi anse, att sådana sociala synpunkter inte böra vara mest vägande
vid dylika förläggningar, utan det bör vara de militära synpunkterna,
som där böra ges största utrymme. Särskilt anse vi detta vara fallet, då också
de ekonomiska betingelserna här ställa sig för staten åtskilligt billigare.

Jag skall med dessa ord, herr talman, be att få yrka bifall till den reservation,
som här föreligger.

Herr Törnkvist: Det är, herr talman, alltid vanskligt att ge orter förord
vid förläggningar, och jag skulle tänka mig, att även en departementschef har
sina plågsamma stunder att leva igenom vid tillfällen, då sådana avgöranden
skola träffas. Påpassliga samhällen göra sig ju alltid påminta, och så blir det
att välja, och det är nog inte alltid så lätt att välja rätt.

Vid valet av Söderhamn som förläggningsort för F 15 har departementschefen
skäl att anföra, och de sammanfattas på det sättet, att departementschefen
vid de överväganden som skett funnit sig böra förorda, att flottiljen förlägges
till Söderhamn, men han underlåter inte att omtala, att kostnaderna
bli något högre vid förläggning till Söderhamn än till Umeå. Det framgår
inte riktigt klart, vad som förorsakar denna kostnadsskillnad. Det har utanför
departementskretsen upplysts, att i fråga örn Söderhamn skulle det vara
vissa byggnadsanslag inräknade i summan, d. v. s. anslag för att bygga bostäder,
och rimligen bör man se denna utgift såsom en utgift av icke samma
karaktär som anslagen för uppbyggnad av för flottiljens verksamhet behövliga
^utrymmen. I det ena fallet uppbär man hyra, i det andra fallet icke. Det
är således en kapitalinvestering av två olika slag. I den mån som i den högre
kostnaden inräknats investeringsanslag, som bär ränta, bör saken rimligen ses
ifrån annan synpunkt.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

155

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

Ett av de starka skälen för att inte välja Umeå anges ju vara, att det skulle
vara nödvändigt att där taga i anspråk mycket värdefull åkerjord. Framför
allt när det gäller Norrland kan den sidan av saken inte vara alldeles oväsentlig.
Västerbotten bär visserligen mycket marker, men det är likväl av vikt,
att man inte i onödan exploaterar och dödar uppodlad jordbruksjord av god
beskaffenhet. I den mån som man inte skulle behöva eller vara tvingad att
exploatera jordbruksjord skulle man ju komma ut för praktiskt taget detsamma
som i Söderhamn, nämligen att det skulle bil svårigheter av olika slag.
Utskottet har haft en delegation uppe i både Söderhamn och Umeå för att se,
vad som kunde anses vara det bästa att rekommendera riksdagen att besluta.
Den sjumannadelegation, som reste dit upp och besökte såväl Söderhamn ^som
Umeå, var inte enig och samlad i sin uppfattning. Jag vågar inte dra någon
slutsats, huruvida under tiden för resan ändring i uppfattning har blivit följd3n
av studierna. Men det är intressant, när en av utskottets ledamöter under
diskussionen — det är sådana interniteter, som man kan tala örn — hade anledning
att säga, att han summerade resultatet av delegationens åsiktsbildning
på det sättet, att fem av delegationens ledamöter koinmo tillbaka med positiv
inställning till förmån för Söderhamn, en av delegationens ledamöter hade positiv
inställning till Umeå och den sjunde var tveksam. Under sådana förhållanden
trodde sig utskottet kunna inhämta, att departementschefen hade träffat
rätt, när han föreslagit Söderhamn.

Jag skall inte ge mig in på att personligen söka bedöma vilken plats av de
två som kan vara lämpligast. Båda äro acceptabla ur de synpunkter, som böra
komma i fråga. Jag håller för troligt, att ett område kan förbättras, örn de
naturliga betingelserna föreligga och de meteorologiska förhållandena medge,
att man överhuvud taget tar en plats i anspråk som flygfält eller flygflottiljförläggning.

Jag nöjer mig, herr talman, med att erinra örn detta. När utskottet har intagit
samma ståndpunkt som Kungl. Maj :t i den här förläggningsfrågan, har
det varit med ledning också av egna studier. Sjumannadelegationen blev ju på
det sättet ett styrkebälte, då 5/i lade sin mening direkt för Söderhamn, VT till
förmån för Umeå och den återstående x/7 egentligen inte hade någon deciderad
mening alls.

Jag ber att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Vougt: Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till de synpunkter och
det yrkande, som framförts av utskottets ärade ordförande. Vidare skall jag
be att få komplettera uppgifterna i kostnadsfrågan med några siffror, som
jag här har tillgängliga. De visa, att markförvärv, flygfälts arbeten samt anläggning
av start- och landningsbanor i Umeå gå till ett sammanlagt belopp
av 3,394,000 kronor och i Söderhamn till 3,318,000 kronor. De fördela sig så,
att i Umeå kostar markförvärv 1,057,000 kronor, flygfältsarbetena 1,137,000
kronor samt start- och landningsbanor, som måste anläggas därför att Umeåfältet
är utomordentligt dåligt bland annat i fråga örn bärkraft. 1.200,000 kronor.
Summa, som jag nyss nämnde, 3,394,000 kronor. I Söderhamn kostar
själva markförvärvet 400,000 kronor, och flygfältsarbetena äro beräknade till

2,918,000 kronor, summa 3,318,000 kronor. Alltså är Umeå vad själva fältet
och dess iordningställande beträffar 76,000 kronor dyrare än Söderhamn.

Jag är väl medveten örn, att denna rent ekonomiska synpunkt inte får bli
avgörande och inte heller den sociala. För egen del tillhörde jag den delegation
från utskottet, som reste upp och besåg såväl Umeå- som Söderhamnsfältet.
Det i Umeå föreslagna området, där det fanns två alternativ med hän -

156

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Ben fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

syn till placeringen av själva flygfältet, är, som anförts av utskottets ordförande,
en jordbruksbygd, där man följaktligen får lov att avbysa jordbrukarna
från denna åkerjord, som säkerligen är bland de allra bästa i Västerbotten.
Aven örn man avhyser jordbrukarna från själva åkerjorden, så skulle det dessutom
kräva kostnader, som man hittills inte har räknat med, att avlägsna dem
från den bebyggelse, som finns^ runt omkring fältet, där jordbrukarna hittills
ha skött sin näring. Jag har svart att tänka mig, att man i fortsättningen med
fördel skulle kunna ha ett flygfält, som är så omgivet av bebyggelse, som
fallet är i Umeå. När därtill kommer, att själva fältet endast "med mycket
dryga kostnader kan göras lämpligt för landning, var detta i och för sig ett av
skälen för mig att icke betrakta Umeåalternativet som särskilt lämpligt.
Däremot fann jag, att i Söderhamn erbjuder sig ett fält, som har mycket stora
fördelar. Det som där behöver göras för att fältet skall kunna iordningställas
är i första rummet, att ett större skogsbestånd måste avröjas. Denna skog ar
emellertid sekunda och sådan, som knappast kan tänkas få något värde ur
ekonomisk synpunkt. När skogen blir avröjd blir fältet utomordentligt plant
och fast. Emot ^Söderhamnsalternativet har åberopats vissa ganska obestämda
olägenheter i fråga örn en vinkel i ett väderstreck vid inflygningen. De uppgifter,
s°m _ utskottet har fått i den saken från militärt håll, lia varit i viss
man motstridiga. I den man en lekman kan bilda sig ett omdöme örn saken,
måste han säga, att när det icke gäller ett fält, som användes för utbildning av
flygare utan som skall användas av redan utbildade flygare, så kunna vissa
höjder —- bergknallar, om man vill uttrycka sig mer preciserat — som ligga
pa ett visst avstana fran det egentliga fältet, knappast tänkas vara av den
betydelse, att det kan diskvalificera platsen vid Söderhamn som flygfält.

För min elei, herr talman, har jag sett på denna sak med beaktande helt och
hållet, sa vitt det har varit mig möjligt, av de rent militära synpunkterna.
När de militära synpunkterna lett mig fram till ett ställningstagande till förmån
för Söderhamnsalternativet, har jag betraktat som plusvärden dels att
fältet vid Söderhamn blir billigare att anlägga, dels att kostnaderna i fortsättningen
med hänsyn till löner bli betydligt billigare i Söderhamn, dels
slutligen att Söderhamn hör till de orter, där många olyckliga omständigheter
lia skapat ett svårt socialt läge. Umeå däremot är ju ett av militären —
för att icke använda ett uttryck, som kanske herr Lindberg lättare skulle lia
använt, ett av militaristerna — ytterst gynnat samhälle, en av de verkliga
rangstäderna i Norrland, med allt vad därtill hör, måhända till behag för
de militärer, som skola förläggas där, men också med de kostnader, som det
för med sig för staten.

Det är dessa synpunkter, som ha gjort, att jag, herr talman, i likhet med
majoriteten av de utskottsledamöter, som besågo de båda alternativen, röstar
för Söderhamnsalternativet. Jag har tagit ställning för det i utskottet, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Det framgår av propositionen, att
de militära myndigheterna, flygförvaltningen och flygstaben, äro av den uppfattningen,
att ur militär synpunkt och framför allt ur flygsäkerhetssynpunkt
är Umeåalternativet att föredraga. Där äro, så vitt man av tillgängliga handlingar
kan bedöma, möjligheterna till landning utan risk för olycksfall i större
utsträckning för handen än beträffande Söderhamn. Jag skall emellertid icke
förlänga debatten med att upprepa vad de militära myndigheterna i ärendet
lia anfört utan inskränker mig till detta påpekande och detta refererande av
vad som återfinnes i den kungl, propositionen.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

157

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för svar skraf ter,

m. m. (Forts.)

Man bör dock observera en annan sak, nämligen de möjligheter till samövning
mellan olika truppslag, som en förläggning av F 15 till Umeå kan komma
att erbjuda. Där finnas i omedelbar närhet av det fält, som har föreslagits till
flygfält, tvenne regementen, med vilka alltså samövning mycket lätt kan äga
rum, och det har — icke minst från dessa regementens sida ■— framförts önskemål
om att få möjlighet till dylik samövning, särskilt nu, då man är på väg att
beröva Norrlands dragonregemente de pansarbilar, som det tidigare haft, och
med vilka det alltså haft möjlighet bedriva vissa samövningar.

Jag kan icke frigöra mig från den uppfattningen, att det framför allt är
sociala hänsyn, som tala för att flygförbandet F 15 skulle förläggas till Söderhamn.
Jag har personligen ingenting emot att man tager sociala hänsyn
men endast under den förutsättningen, att man har två alternativ, som äro jämbördiga.
Här ha de militära myndigheterna emellertid förklarat, att Umeåalternativet
är absolut att föredraga, enär ett flygfält i närheten av Söderhamn medför
vissa risker. Man kan följaktligen icke med hänsyn till vad de militära myndigheterna
anfört säga, att alternativen äro likvärdiga. Följaktligen måste man
tillräkna de sociala synpunkterna ett alltför stort berättigande i detta fall, för
att det skall kunna uppväga de brister, som vidlåda fältet i Söderhamn. Herr
Vougt glömde att påpeka de förbättringsarbeten, som säkerligen måste äga runi
på det sandfält, som man i fråga örn Söderhamn skall taga i anspråk, och vilkas
resultat man för övrigt icke vet något örn, eftersom man på en hel del håll
icke har lyckats med liknande förbättringsarbeten.

Utskottets värderade ordförande påpekade vådan av att beröva Västerbotten
den bördiga jord, som där finnes vid Röbäck och Böle, men jag ber att i det
avseendet få erinra örn vad lantbruksingenjören Larsson sagt, och som vi citerat
i vår motion, nämligen att ersättningsjord nog lär finnas inom ganska nära
liggande områden. Jag tror, att man framför allt ur flygsäkerhetssynpunkt bör
föredraga det av försvarsutredningen och av de militära myndigheterna förordade
alternativet om förläggande av F 15 till Umeåtrakten. Jag ber alltså
att på den punkten få ansluta mig till det yrkande, som tidigare gjorts av herr
Hansson i Rubbestad.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag tar till orda därför att två anhängare av reservationen påstått, att mitt
förslag örn förläggning av F 15 till Söderhamn grundar sig på sociala skäl.
Jag tror, att detta är att förvanska mina utgångspunkter. I själva verket finnas
här militära skäl, som tala till förmån för Umeå, och sådana skäl, som
tala till förmån för Söderhamn. Jag tänker då icke på sådana synpunkter, som
den siste ärade talaren anlade. nämligen behovet av samverkan mellan flyg och
Norrlands dragonregemente. Skulle jag ardägga sådana synpunkter, skulle jag
få ett rent elände med att försöka skaffa flygflottiljer till alla truppförband,
som skulle finna en sådan samverkan lämplig. I vart fall kommer ju Hälsinge
regemente, som är förlagt icke så långt från Söderhamn, att åtnjuta dylika möjligheter,
örn utskottets förslag bifalles, vilket herr Skoglund icke bör missunna
detta regemente.

Det är emellertid icke sådana synpunkter jag tänker på, när jag talar örn de
militära skälen. Alltså: till förmån för Umeå kan anföras, att ett flygfält i
Böle skulle erbjuda bättre inflygningsmöjligheter än ett flygfält i Söderhamn.
Jag, som icke haft förmånen att resa till dessa platser, kan icke yttra mig mera
bestämt i saken, men i går kväll gjordes i första kammaren vissa påpekanden,
att även flygfältet i Böle skulle ha att dragas med sina höjder. Man får väl

158

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
m. m. (Forts.)

emellertid utgå ifrån, att inflygningsmöjligheterna i Böle äro något bättre, vilket
skulle underlätta övningarna.

Däremot är Söderhamn långt förmånligare ur mobiliseringssynpunkt. Saken
är ju nämligen den — vi lia gjort mycket ingående undersökningar på den
punkten — att Norrland icke kan anskaffa tillräckligt antal kvalificerade
värnpliktiga till denna flygflottilj, emedan den mekaniska industrien ännu så
länge är svagt utvecklad i Norrland. Det måste komma ett tillskott av en del
värnpliktiga specialister söderifrån. Dessa måste vid mobilisering resa till sitt
förband, och detta gör, att det kommer att ta längre tid att få en flygflottilj
i Umeå på krigsfot än en i Söderhamn. Här har man alltså att väga dessa tvenne
synpunkter mot varandra, och det är mycket svårt att säga vilken plats som är
den bästa. Därför är det mycket riktigt, att jag hade ett svårt val.

■Men det blev ännu svårare, när jag skulle börja ta reda på förutsättningarna
för flygfältet i Umeå. Länsstyrelsen påpekade, att det skulle vara högst olämpligt
att förlägga flygfältet till Röbäck. Sextio besuttna hemman skulle helt enkelt
försvinna. Det är klart, att man ställer sig tveksam till lämpligheten att
lägga ner så många självständiga jordbruk. Man må säga därom vad man vill.
Talet om ersättningsjord är ju icke så förfärligt imponerande. Jag har läst
lantbruksingenjör Larssons yttrande i saken, och jag tycker ju, att det var rätt
magert. Därefter föreslog länsstyrelsen, att vi skulle välja ett annat alternativ.
Men det utdömde flygstaben utan vidare. Så kommer flygstaben med ett
nytt alternativ, men så befanns icke heller det lämpligt. Jag fann då, att rekognosceringarna
och utredningarna rörande en förläggning till Umeå voro
alldeles för ytliga för att man skulle kunna bygga på dem. Och nu kommer
denna utskottsdelegation från Umeå och berättar någonting, som man från
flygmyndigheternas sida icke delgivit mig, nämligen att man måste anlägga
startbanor, därför att marken är för lös. Det är en omständighet, vilken som
sagt icke varit omnämnd förut. Överhuvud taget fanns det i denna förläggningsfråga
så många ovissa och osäkra faktorer, att jag tyckte, att det var
säkrare att gå in för Söderhamn, där man dock visste vad man hade att räkna
med och en godtagbar förläggning.

Det är klart, att i den situationen spelade det en viss roll för mig, att i Umeå
ha vi redan två regementen, en länsstyrelse och en hovrätt. Jag tyckte uppriktigt
sagt, att Umeå hade fått tillräckligt av denna världens goda, och när det
ur andra synpunkter var lämpligt att förlägga flottiljen till Söderhamn, stannade
jag för detta förslag.

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag vill med anledning av vad herr
statsrådet sist yttrade endast säga, att jag är fullt medveten örn, att det hittills
förelegat vissa svårigheter att få mekaniskt utbildad personal, som skulle
kunna sysselsättas vid en flygförläggning vid Umeå. Men det bör observeras,
att vi från den 1 juli i år få en verkstadsskola uppe i Västerbotten, med vilken
man för övrigt redan underhandlat örn att där skulle bedrivas särskild utbildning
av flygmekaniker. Man har från flygmyndigheternas sida tillskrivit landstinget
och frågat, huruvida det vore villigt att ställa denna skola till förfogande
för särskild utbildning av mekaniker att användas vid flyget. Jag tror
därför, att med de möjligheter till yrkesutbildning, som Norrlands ungdom
numera kommer att erbjudas, den svårighet, som statsrådet anförde i fråga om
att få tillräckligt kunnigt folk, icke existerar, i vart fall icke för framtiden.

Vad sedan beträffar frågan örn startbanorna vill jag bara säga, att dagen
efter det delegationen varit där uppe gjorde lantbruksingenjör Larsson, som
i detta fall visat påfallande stort intresse, en provkörning med, örn jag minns

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

159

Den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,

m. m. (Forts.)

rätt, en sex tons lastbil, och det framgick av de prov, som därvid gjordes, att
några egentliga svårigheter icke förelågo för att även med ett så tungt fordon
passera fram över detta område.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Med anledning av vad den
siste ärade talaren sade, skulle jag bara vilja säga, att det prov, som utfördes
med ifrågavarande lastbil, utfördes icke på det område, som skulle utgöra Röbäcksfältet
utan på Bölefältet. Jag har endast velat påpeka detta.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande under Avd. VII. II. D. Flygförband.
1. Indelning i förband, förläggningsplatser m. m., dels ock på godkännande
av utskottets berörda yttrande med den ändring däri, som föreslagits
i den av herrar Andrén, von Heland m. fl. i denna del avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets yttrande i förevarande del av kammaren
godkänt.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Övriga delar av utskottets yttrande.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens förut fattade beslut.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den
4 januari 1939 (nr 8) m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1942/43 under riksstatens fjärde huvudtitel, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1, 3, 5, 7, 8, 10, 15, 18, 21, 28, 30, 40, 46, 48, 50, 58, 61, 64, 81,
86, 89, 96, 99, 110, lil, 113, 122, 126, 132, 135, 138, 139, 144, 148 och
158.

Kades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Hage, som yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren villo
besluta, att å morgondagens föredragningslista bland två gånger bordlagda

160

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

ärenden skola uppföras först tredje särskilda utskottets utlåtanden nr 4, 5
och 7 samt därefter andra lagutskottets utlåtande nr 42, bevillningsutskottets
betänkanden nr 34—36, första lagutskottets utlåtande nr 53, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, bankoutskottets utlåtande nr 57, första lagutskottets
utlåtanden nr 54—56, tredje särskilda utskottets utlåtanden nr 3, 6 och
8—10, statsutskottets utlåtanden nr 175—184, 187-—190 och 192—208, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, andra lagutskottets
utlåtanden nr 38—41 och 43, jordbruksutskottets utlåtanden nr 53—55, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 16, 18 och 19, statsutskottets utlåtande nr
174 samt bevillningsutskottets betänkanden nr 37—39.

Denna hemställan bifölls.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets utlåtanden:
nr 58 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för pension
till vissa tjänstemän och arbetare, som vid statens övertagande av enskilt
företag eller i samband med dylikt företags nedläggande m. m. övergått i statens
järnvägars tjänst.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 355, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande kapitalinvesteringar för budgetåret 1942/43 i försvarsväsendets
fastighetsfond;

nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa markförvärv
för lantförsvaret;

nr 357, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
brandskadeersättningar m. m.;

nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte av en
kronan tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle;

nr 359, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
kronan tillhörigt område i Boden;

nr 360, i anledning av Kungl Maj :ts proposition angående anslag till granskningsnämnden
för vissa patentansökningar m. m.; och

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till registreringen av motorfordon.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.02 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

422377