1942. Andra kammaren. Nr 23 (Riksdagens protokoll 1942:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 23.

Fredagen den 12 juni.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 6 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes tre till kammaren inkomna, så lydande protokoll:

År 1942 den 12 juni sammanträdde kamrarnas valmän, för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1942—1945 efter herrar I. Rooth och P. C. Jonsson, vilka voro i
tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank;

och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1942—1945:

herr Rooth, Ivar, riksbanksdirektör. ............... nied 41 röster,

» Jonsson, Per Conrad, ledamot av riksdagens andra
kammare .............................. » 41 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1943 försiggått:

herr Magnusson, Harald Teodor, bankråd.......... med 40 röster,

» Ekman, Johan Fritjof, ledamot av riksdagens

första kammare ............................ » 39 » ,

» Bergvall, John Helmer, ledamot av riksdagens

andra kammare ............................ » 37 » .

Martin Skoglund. A. J. Bärg.

K. A. Westman. Sam Larsson.

År 1942 den 12 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
ej mindre för valperioden 1942—1945 efter herrar E. G. E. Eriksson och T. E.
Ström, vilka voro i tur att avgå, än även för återstående delen av valperioden
1941—1944 efter herr B. H. von Stockenström, som avsagt sig uppdraget, dels
ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda kontor; och befunnos efter
valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1942—1945:

herr Eriksson, Ernst Gustaf Eugén, ledamot av riks -

dagens andra kammare...................... med 38 röster,

» Ström, Torsten Emanuel, ledamot av riksdagens

första kammare............................ » 38 » ;

Andra kammarens protokoll 194#. Nr 23. 1

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

för återstående delen av valperioden 1941—1944:

herr Österström, Axel Ivar Emanuel, ledamot av riksdagens
andra kammare .................... med 34 röster;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1943 försiggått:
herr Persson, Gunnar, ledamot av riksdagens andra

kammare ................................ med 36 röster,

» Strand, Axel Wilhelm, ledamot av riksdagens

första kammare ............................ » 35 » ,

» Svensson, Gustav Hjalmar, ledamot av riksdagens
andra kammare ...................... » 34 » .

Martin Skoglund. A. J. Bärg.

K. A. Westman. Sani Larsson.

Ar 1942 den 12 juni sammanträdde de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, för anställande
av val av en suppleant i styrelsen över riksdagsbiblioteket, för tiden till dess
nytt val under år 1945 försiggått, efter herr Per Johan Gustafsson, som avlidit;
och befanns efter valets slut därtill hava blivit utsedd
herr Nilsson, Bror Adam, ledamot av riksdagens

första kammare............................ med 30 röster.

Martin Skoglund. A. J. Bärg.

K. A. Westman. Sam Larsson.

Protokollen lades till handlingarna; och beslöts tillika, att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas örn dessa
val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag till dels förordnanden
för de valda, dels ock skrivelse till Konungen med anmälan om de
försiggångna valen.

§ 3.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 363, med
förslag till lag örn tillfällig förlängning av skyddstid för litterära verk.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation. Qjefen fgr ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr Lund
frågat mig

dels huruvida jag tagit ställning till det framlagda förslaget örn utlysande
av en allmän arkitekttävlan rörande Uppsala domkyrkas restaurering,

dels huruvida jag har för avsikt att enligt byggnadsstyrelsens förslag låta
avbryta de nu pågående restaureringsarbetena och i besparingssyfte ersätta
dem med sådana mindre omfattande skyddsarbeten, som av sakkunniga kunna
anses tillräckliga till dess restaureringsfrågan slutgiltigt lösts.

Innan jag övergår till att besvara de framställda frågorna anser jag mig
böra lämna en översikt av de åtgärder, som vidtagits i restaureringsfrågan.

Åren 1886—93 undergick Uppsala domkyrka en genomgripande restaurering
under ledning av överintendenten Helgo Zettervall. Ur byggnadsteknisk

Fredagen den 12 juni 1942,

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

synpunkt var denna ombyggnad av kyrkan i flera hänseenden synnerligen
otillfredsställande, ett förhållande, varpå jag emellertid icke anser mig nu
böra närmare ingå.

I mitten av 1930-talet ställdes vid ett par tillfällen mindre belopp av domkyrkans
reserverade medel till förfogande för att möjliggöra vissa skyddsåtgärder.
Därefter tillkallades hösten 1937 av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
fem sakkunniga med uppgift att verkställa utredning och avgiva
förslag till domkyrkans restaurering. Tre år senare, den 14 november
1940, avlämnade de sakkunniga sitt betänkande. Detta åtföljdes av ett förslag
till domkyrkans restaurering, vilket upprättats av en av de sakkunniga, nämligen
professor Ragnar Östberg. Detta förslag innebär en radikal förändring
av kyrkans yttre arkitektur och går bland annat ut på en fullständig ombyggnad
av tornspiror och yttertak liksom av kyrkans gotiska strävsystem och
vidtagande av därmed sammanhängande förändringar av murkrön och murytor.

Över domkyrkokommitténs betänkande och Östbergs restaureringsförslag
lia yttranden inhämtats från byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, Uppsala
domkapitel samt domkyrkoförsamlingens kyrkoråd och kyrkofullmäktige.

I sitt den 30 april 1941 avgivna yttrande framförde riksantikvarieämbetet
den uppfattningen, att på grund av rådande ekonomiska förhållanden under
den närmast överskådliga framtiden endast de åtgärder rimligen kunde tänkas
bliva utförda, vilka ur praktisk synpunkt vore absolut nödvändiga. Dessa
vore i främsta rummet ombyggnaden av strävsystemet och därmed sammanhängande
frågor. I övrigt borde förslaget få »ligga och mogna» under den
rätt avsevärda väntetid, som under alla förhållanden vore nödvändig. Det
framlagda förslaget till strävsystemets ombyggnad förordades av riksantikvarieämbetet,
som ansåg det vara naturligast, att man vid upprättande av förslag
till förändring av domkyrkans exteriör utgår från det stadium av kyrkans
äldre gestaltning, varom man ensamt äger fullt säker kännedom och om
vilket man dessutom vet, att det varit ur såväl teknisk som estetisk synpunkt
tillfredsställande. Därmed stöde man också på en ur historisk synpunkt fast
mark. Till ämbetets utlåtande var fogad en reservation av föredraganden,
antikvarien Lundberg, som bland annat riktat sig mot den föreslagna utformningen
av strävsystemet.

Byggnadsstyrelsen, domkapitlet samt domkyrkoförsamlingens kyrkoråd och
kyrkofullmäktige ha i sina yttranden samtliga framlagt den uppfattningen,
att det östbergska restaureringsförslaget icke kan anses vara övertygande i
alla avseenden, varför de hemställt, att den viktiga frågan örn domkyrkans
arkitektoniska gestaltning måtte göras till föremål för en allmän arkitekttävlan.
I fråga örn principerna för en sådan tävlan ha emellertid olika meningar
kommit till uttryck. Medan byggnadsstyrelsen samt domkyrkoförsamlingens
kyrkoråd och kyrkofullmäktige uttalat sig för en förutsättningslös
tävling, har domkapitlet däremot förordat, att tävlingen »inskränkes till att
med, bevarande i stort av den nuvarande exteriören och med fullföljande i det
väsentliga av_ det östbergska strävsystemet fullborda domkyrkans konservering
och restaurering i syfte att åter låta den framträda i värdigt skick». Tre reservanter
inom domkapitlet, nämligen ärkebiskopen samt domprosten Anderberg
och professorn Lindroth, lia dock, ehuru med olika motivering, vänt sig
emot en sådan inskränkning eller''begränsning av tävlingen. I ett den 26 mars
detta år avgivet förnyat utlåtande har byggnadsstyrelsen framhållit att en begränsning
av tävlingen på det sätt, domkapitlets majoritet föreslagit, vore ägnad
att från början förrycka tävlingen och motverka dennas syfte att ernå
ett fullt tillfredsställande förslag till domkyrkans värdiga iståndsättande.

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

Såsom ett väsentligt led i domkyrkokommitténs verksamhet ingick en serie
av omfattande tekniska undersökningar rörande domkyrkans tillstånd. Dessa,
som utfördes genom olika fackmän, medförde såsom ett viktigt resultat, att
det zettervallska strävsystemets ytterst bristfälliga tillstånd klarlades. Sålunda
gåvo ingående undersökningar, som professor Henrik Kreuger i egenskap
av tillkallad expert utförde med början sommaren 1938, vid handen att förvittringen
av teglet i strävbågarna ovanför sidoskeppstaken fortskridit så
långt, att strävbågarna ansågos böra rivas inom den närmaste tiden, varvid
en början borde göras med högkorets bågar. Någon möjlighet att avvakta lösningen
av restaureringsfrågan i dess helhet ansågs icke föreligga. Efter framställning
av domkyrkokommittén anslog 1939 års lagtima riksdag medel bland
annat till omedelbar ombyggnad av de fyra mest förstörda strävorna på högkorets
östsida, detta ehuru något slutligt restaureringsförslag då ännu icke blivit
framlagt. Dessa fyra korsträvor utfördes under 1939 och 1940. De utformades
såsom svängda strävmurar i enlighet med ett förslag som utarbetats av
professorerna Kreuger och Östberg gemensamt. Denna form, vilken i huvudsak
är densamma som återfinnes i Östbergs slutliga förslag till kyrkans restaurering,
ansluter sig väsentligen till den, som strävorna hade närmast före den
zettervallska ombyggnaden, en form, som stammar från den stora, av Nikodenius
Tessin d. y. planerade restaurering, vilken utfördes på domkyrkan efter
1702 års brand. Att denna försträvningsform lagts till grund för det östbergska
förslaget till domkyrkoexteriörens restaurering torde i första band
bero på dess rent konstruktiva företräden; professor Kreugers undersökningar
ha nämligen givit vid handen, att ett strävsystem i form av välvda strävbågar

--alltså den typ som karakteriserade den zettervallska kyrkoexteriören — och

överhuvud varje strävsystem utan genomluftning icke kan förordas med de
klimatiska förhållanden, som råda i vårt land. De konstruktiva bristerna hos
strävbågar av den zettervallska typen kunna icke avhjälpas ens med den omsorgsfullaste
täckning. Därigenom att de östbergska strävmurarna bland annat
medge effektiv genomluftning, synas de erbjuda helt andra och större garantier
för framtida beständighet än de zettervallska. Detta bör enligt min
mening framhållas, vare sig man delar uppfattningen, att strävmurarna arkitektoniskt
väl ansluta sig till byggnadens förutsättningar i övrigt, eller man
icke gör det.

Innan nyssnämnda skyddsarbeten under 1939 och 1940 ännu avslutats och
några veckor innan domkyrkokommittén avgav sitt betänkande framlade professor
Kruger ytterligare ett utlåtande, vari han på grund av förnyade
undersökningar av domkyrkans tillstånd framhöll såsom en ofrånkomlig
nödvändighet, att ombyggnadsåtgärder omedelbart vidtoges i fråga
örn samtliga strävbågar på kyrkans södra sida. Med anledning av detta utlåtande
ansåg sig domkyrkokommittén kunna tillstyrka att övriga strävbågar
omedelbart ombyggdes enligt det östberg-kreugerska förslaget. För ändamålet
anhöll Uppsala domkapitel i december 1940 om statsanslag. Detta tillstyrktes
av såväl byggnadsstyrelsen som riksantikvarieämbetet. Byggnadsstyrelsen
framhöll för sin del bland annat, att det på grund av strävbågarnas synnerligen
bristfälliga beskaffenhet måste anses nödvändigt, att åtgärder snarast
vidtoges för bågarnas ombyggnad, varför det syntes styrelsen påkallat, att
anslag för ändamålet änvisades för budgetåret 1941/42. Både byggnadsstyrelsen
och riksantikvarieämbetet förutsatte emellertid, att en slutlig förslagsritning
till utformningen av strävsystemet med tillgodogörande bland annat
av resultaten av de på prov uppförda korsträvorna skulle underställas dessa
myndigheters prövning och godkännande.

Kungl. Majit föreslog också 1941 års riksdag i särskild proposition (nr 63)

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

Svar pä interpellation. (Forts.)

att huvudsakligen för nämnda ändamål bevilja ett anslag av 208,000 kronor.
Under statsutskottets behandling av denna proposition besökte ett antal av
utskottets ledamöter Uppsala för att på platsen sätta sig in i den föreliggande
frågan. Vid detta besök närvoro såväl ärkebiskopen som riksantikvarien och
byggnadsrådet Hjorth, föredragande i byggnadsstyrelsen för detta ärende.
Vid detta tillfälle voro de fyra ombyggda östra strävorna i huvudsak färdiga,
så att utskottets ledamöter hade tillfälle få en konkret bild av förslagets innebörd.
Frågan lärer därvid ha blivit ingående diskuterad av de närvarande. I
statsutskottets utlåtande i ärendet (nr 85) framhölls, att de på korpartiet redan
utförda strävanordningarna synts utskottet innebära en i stort sett lycklig lösning
av strävsystemets utformning. Utskottet förutsatte emellertid, liksom
riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen och departementschefen, att det nya
strävsystemets arkitektoniska utformning bleve föremål för en ingående prövning
av nyssnämnda två myndigheter, innan arbetena komme till utförande.

Riksdagen beslöt den 30 april 1941 i enlighet med utskottets hemställan och
intog i sin skrivelse (nr 200) utskottets nyssnämnda yttrande om strävsystemets
utformning.

Den 13 .juni 1941 ställde Kungl. Maj:t anslaget till länsstyrelsens förfogande,
att i mån av behov utbetalas till domkapitlet i Uppsala för användning
till avsett ändamål. I enlighet härmed har domkapitlet underställt ett av professor
Östberg utarbetat slutjusterat förslag till strävsystemets utformning
byggnadsstyrelsens och riksantikvarieämbetets prövning.

Förslaget, vilket innebar en viss modifiering av det tidigare förslag som
tillämpats vid provmurning av de fyra strävmurarna på koret, tillstyrktes av
riksantikvarieämbetet. Efter att ha hänvisat till sin i tidigare avgivet remisssvar
anförda uppfattning ansåg byggnadsstyrelsen, med hänsyn till nödvändigheten
att den beslutade ombyggnaden av strävbågarna snarast igångsattes
och då tiden icke medgav uppgörande av ett fullständigt förslag till hela domkyrkobyggnadens
gestaltning, att styrelsen icke borde motsätta sig genomförandet
av de södra strävbågarnas ombyggnad enligt det framlagda förslaget.
Detta meddelades domkapitlet i byggnadsstyrelsens resolution den 12 augusti
1941.

Därefter har domkapitlet föranstaltat örn fullföljande av detta ombyggnadsarbete,
vilket fortfarande pågår.

Jag har ansett mig böra så ingående redogöra för den formella gången av
detta ärende för att ådagalägga, hurusom det nu pågående arbetet på strävbågarnas
ombyggnad är en klar konsekvens av domkyrkokommitténs bestämda
yrkanden, baserade på de av denna föranstaltade byggnadstekniska undersökningarna.
Åtgärderna ha också från början tillstyrkts av vederbörande myndigheter
såsom nödvändiga skyddsåtgärder.

Såsom interpellanten framhållit, ha emellertid i samband med granskningen
av det östbergska restaureringsförslaget i dess helhet yrkanden framkommit
om att de nu pågående skyddsarbetena måtte avbrytas och i stället mindre
genomgripande, provisoriska skyddsåtgärder vidtagas. Byggnadsstyrelsen och
domkyrkoförsamlingen, vilka framställt dessa förslag, ha ansett, att utformningen
av de nu under byggnad varande strävorna skulle kunna verka bindande
på en eventuell arkitekttävlan örn domkyrkans framtida gestaltning. Då det
emellertid från den av domkyrkokommittén anlitade byggnadstekniske experten,
professor Henrik Kreuger, upprepade gånger med skärpa framhållits, att
det vöre fara i dröjsmål med strävsystemets ombyggande, har varken domkapitlet
eller jag velat taga på vårt ansvar att uppskjuta de såsom nödvändiga
ansedda åtgärderna.

Jag vill särskilt framhålla, att de allvarliga skadorna ingalunda alltid ligga

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

i öppen dag. Det är, såsom professor Kreuger också uttryckligen förutsagt,
huvudsakligen inre skador på strävbågarna, som under skyddsarbetenas fortgång
uppenbarats, under det att yttersidorna varit mindre svårt, stundom
knappt alls skadade. Det har i verkligheten visat sig, att varje vinter, och särskilt
de senaste årens stränga vintrar, medfört ökade skador på de bristfälliga
byggnadsdelarna. Det kan konstateras, att denna skadegörelse pågår nied
starkt accelererande hastighet. Så har det t. ex., enligt vad soln meddelats
mig, vid en denna vår företagen översyn av domkyrkans västliga partier
framgått, att byggnadsdelar, delvis i mycket riskabelt läge, sitta helt löst, fastän
ifrågavarande byggnadsdelar vid översyn, som företagits föregående vår,
ej konstaterats vara lösa från sitt underlag.

Mot bakgrunden av det nu anförda vill jag nu besvara de av interpellanten
framställda frågorna:

1. I spörsmålet huruvida en arkitekttävling rörande domkyrkoexteriörens
slutliga utformning bör komma till stånd eller ej Ilar jag redan från början
intagit den ståndpunkten, att den föreliggande uppgiften är av sådan storleksordning
och av den nationella betydelse, att den icke bör lösas utan att
envar fackman, som har ett vägande förslag att framlägga, haft tillfälle därtill.
De förändringar av strävsystemet, som redan vidtagits, ha enligt min uppfattning
varit ur säkerhetssynpunkt ofrånkomliga. De ha baserats på det enda
föreliggande, ur tekniska och arkitektoniska synpunkter genomarbetade förslaget
till lösning, och frågans brådskande natur har icke medgivit att något
alternativ utarbetats. Den offentliga granskning och diskussion, som säkerligen
kommer att följa på en tävlan, kan endast vara till gagn för saken och till
ledning både för Kungl. Majit och riksdagen vid deras slutliga ställningstagande.
Byggnadsstyrelsen har hemställt örn uppdrag att efter samråd med
Uppsala domkapitel och riksantikvarieämbetet framlägga förslag till anordnande
av arkitekttävlan. Det är min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att ett
sådant uppdrag gives styrelsen. Det ligger emellertid i sakens natur att en
arkitekttävlan, i .synnerhet i detta fall, måste bli en relativt tidsödande procedur:
först skall program uppgöras och sedan skola medel för tävlingen beräknas,
äskas och beviljas; därefter skola de tävlande sätta sig in i uppgiften för
att åstadkomma sina tävlingsförslag; därpå följer prisbedömningen, och först
då har man eventuellt kommit så långt att ett slutligt restaureringsförslag föreligger,
men det är icke osannolikt, att den allmäpnare tävlan finnes böra följas
av en mera begränsad omtävlan mellan de bästa framkomna förslagen. En
större restaurering, sådan som domkyrkokommittén föreslagit, är ju till sist
i hög grad en ekonomisk fråga, och för min del kan jag icke finna, att det i
nuvarande statsfinansiella läge skulle vara möjligt att realisera en sådan genomgripande
ombyggnad.

2. Därmed är jag framme vid interpellantens andra fråga. Under alla förhållanden
torde det komma att dröja en ganska avsevärd tid, innan strävsystemets
slutliga utformning blivit fastställd och kanske ännu längre, innan man
anser sig ha råd att genomföra en genomgripande restaurering. Av de tekniska
skäl, jag tidigare anfört, förefaller det mig under sådana förhållanden
icke vara försvarligt att lappa på det nuvarande uttjänta strävsystemet och
därmed låta domkyrkan skylta med alla sina skavanker i kanske årtionden
framåt med de risker detta skulle medföra både för kyrkan själv och för kyrkobesökarna.
Det enda rimliga synes mig därför vara, att det redan påbörjade
strävsystemet fullföljes, så långt tillgängliga anslagsmedel räcka, samt att erforderliga
åtgärder i övrigt vidtagas för att undvika de faror och risker, som
lossnande och nedfallande byggnadspartier kunna medföra. Jag betraktar utgifterna
för de av riksdagen beslutade skyddsarbetena som en försäkringspre -

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

mie, som det allmänna erlägger för att skydda sig mot risken av de vida större
ekonomiska och icke uppskattningsbara kulturella förluster, vilka skulle kunna
bliva följden av ett ras på domkyrkan. Med denna utgångspunkt bör man icke,
enligt min mening, känna sig ovillkorligt bunden av det nya strävsystemet,
ehuru man å andra sidan icke heller bör underlåta att vid bedömningen av tävlingsförslagen
taga skälig hänsyn till frågan i vad mån dessa medge användning
av de nya strävorna elter ej. Om emellertid en ur arkitektonisk, teknisk
och ekonomisk synpunkt bättre lösning av strävsystemet än den som lagts till
grund för de nu pågående skyddsarbetena kan komma att framgå ur arkitekttävlingen,
så böra de redan utförda arbetena icke hindra att en sådan lösning
förverkligas.

Härefter yttrade:

Herr Lundh: Herr talman! Jag ber att få till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet framföra mitt tack för hans svar på min interpellation
angående Uppsala domkyrkas restaurerande, ett svar som, det är jag övertygad
örn, kommer att i hög grad verka lugnande på alla dem som i intresse
för saken känt en betydande oro inför den behandling, frågan hittills undergått.

Det gäller ju här något vida betydelsefullare än omgestaltningen av Uppsala
domkyrkas strävsystem och torn i den ena eller andra riktningen. Då
omständigheterna framtvungit en genomgripande restaurering av kyrkan har
vår generation därmed fått på sig lagt ansvaret att kanske för sekler ge sill
utformning åt ett tempel, som icke endast är en svensk nationalhelgedom utan
också ett av äldre svensk arkitekturs ädlaste och mest storslagna verk. En
fråga av denna storleksordning är ju ingen lokalfråga. Dess utveckling måste
också i speciell grad antagas intressera den anslagsbeviljande statsmakten, som
redan beviljat betydande summor till de pågående arbetena och framdeles kan
väntas få ännu större anledning att syssla med ärendet.

Under de år denna fråga varit mer eller mindre aktuell ha starka motsättningar
kommit till synes beträffande domkyrkans framtida gestaltning. Framstående
fackmän lia därvid visat sig ha diametralt motsatta uppfattningar om
saken. Det är då rätt naturligt, att de lekmän, som intressera sig för frågan,
känt sig tämligen desorienterade. Ett synnerligen värdefullt arbete utfördes
visserligen på sin tid av den s. k. domkyrkokommittén, men kommittén förtog
själv i hög grad verkan härav genom att utan tillräckligt allsidig utredning
binda sig vid det av professor Ragnar Östberg uppgjorda restaureringsförslaget.
Bakom detta stod visserligen en man, som i sin krafts dagar vunnit
rjdrtbarhet som en av våra mest framstående arkitekter. Trots detta har det
emellertid från sakkunnigt håll med skärpa hävdats, att förslaget icke tager
tillbörlig hänsyn till domkyrkans ursprungliga gotiska resning och planläggning.
Medan ännu det östbergska förslaget befann sig ute på remiss visade
det sig nödvändigt att igångsätta omfattande skyddsarbeten på kyrkan. Som
herr statsrådet anfört funnos då endast de östbergska ritningarna till hands,
varför man beslöt använda sig av dem. Jag skall här icke uttala mig i frågan
örn tid verkligen saknades att utarbeta kompletterande förslag från andra
håll. Jag nöjer mig med att konstatera, att på detta sätt domkyrkans yttre
redan i betydande omfattning iklätts den östbergska dräkten, och att allmänheten
härigenom bibringats den uppfattningen, att Östbergs restaureringsförslag
— alla avstyrkanden till trots — successivt höll på att genomföras. Den
iakttagelsen har ju också varit lätt att göra, att brådskan, då det gällde att
av 1941 års riksdag erhålla anslag till strävbågarnas ombyggande enligt de

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

östbergska ritningarna, icke motsvarats av samma brådska med själva ombyggandet.
Trots det att mer än ett år gått sedan medlen beviljades, ha först nu
efter långvariga uppehåll halva antalet strävbågar ombyggts. De skyndsamma
åtgärderna förefalla alltså ha varit mest av nöden, då det gällde att undvika
en allsidig debatt om de östbergska strävbågarna. I detta sammanhang kan
man heller icke undgå att ge uttryck för en viss förvåning över att icke för
länge sedan inom eller utom domkapitlet en byggnadskommitté tillsatts, som
med adjungerande av erforderlig sakkunskap kunnat leda ombyggnadsarbetena.
Först detta år har en kommitté tillsatts, ehuru den — enligt vad sora
uppgivits ■— ännu icke av domkapitlet erhållit bestämda direktiv för sin verksamhet
och alltså icke heller kunnat taga ledningen om hand.

Dessa av mig nu anförda omständigheter ha, herr talman, givit ett allmänt
intryck av att denna viktiga fråga, där det ju också gäller disponerandet av
betydande av riksdagen anslagna medel, hittills knappast skötts på ett fullt
tillfredsställande sätt. Oron för att under dessa förhållanden det östbergska
förslaget till restaurering till sist skulle framställas som den naturliga fortsättningen
på de påbörjade arbetena blev ännu större, då Uppsala domkapitel
i december föregående år yttrade sig över detta förslag. Visserligen tillstyrkte
domkapitlet det då från flera håll framförda förslaget om anordnande
av en arkitekttävlan men gjorde detta med den högst betydande inskränkningen,
att det östbergska förslaget skulle godkännas som det slutgiltiga i
vad anninge strävsystemet. Oron för att de steg för steg beslutade ombyggnadsarbetena
skulle bliva bestämmande för det slutliga ställningstagandet i
själva huvudfrågan föreföll nu fullt befogad. Mot domkapitlets förslag har
en stark opposition framträtt på olika håll. Inom domkapitlet ha såväl ärkebiskopen
som domprosten, såsom herr statsrådet nämnde, reserverat sig häremot.
I mars i år har också byggnadsstyrelsen bestämt avstyrkt detsamma
och förklarat, att det vore ägnat att direkt motverka syftet att ernå ett fullt
tillfredsställande förslag till kyrkans värdiga iståndsättande.

Under dessa förhållanden har det varit utomordentligt värdefullt att nu få
erfara, att herr statsrådet ämnar föreslå Kungl. Majit att uppdraga åt byggnadsstyrelsen
att framlägga förslag till anordnande av en arkitekttävlan i
frågan. Med hänsyn till byggnadsstyrelsens tidigare ståndspunktstagande i
ärendet synes detta statsrådets beslut verkligen ägnat att undanröja den oro,
som ärendets föregående behandling icke utan skäl framkallat. Med hänsyn
till det nuvarande statsfinansiella läget synes det enbart vara en fördel, att
avgörandet på detta sätt skjutes åtskilliga år in i framtiden. Visserligen kommer
domkyrkan nu att under några år framträda i en egendomlig yttre gestalt,
men denna omständighet får icke tillmätas någon större betydelse. Ett beslut,
vars räckvidd kan sträcka sig över sekler, bör ju icke fattas förrän efter den
grundligast tänkbara undersökning av alla alternativ till frågans lösande.

Örn sålunda statsrådets svar på min huvudfråga ger anledning till den
största tillfredsställelse, kan jag tyvärr icke säga detsamma örn svaret på
min andra fråga örn ett eventuellt avbrytande av de nu pågående ombyggnadsarbetena
av kyrkans strävbågar på sydsidan. Herr statsrådet betecknade
strävsystemet som uttjänt och erinrade om att den av domkyrkokommittén
tillkallade experten hävdat, att det vore fara i dröjsmål med strävsystemets
ombyggande. Att de redan ombyggda strävbågarna över kyrkans korparti
voro uttjänta, har allmänt erkänts. Det hävdas emellertid nu från flera håll,
att så icke skulle vara fallet med de bågar på sydsidan, vilkas rivande för
någon månad sedan påbörjades. Såvitt av tillgängliga handlingar framgår har
den citerade experten icke blivit direkt tillfrågad om möjligheten att nu avbryta
ombyggnadsarbetena. Däremot har byggnadsstyrelsen, som ju företräder

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

statens högsta sakkunskap på området, efter förnyad undersökning i mars detta
år hos Kungl. Maj:t direkt föreslagit, att ombyggnadsarbetena nu skulle avbrytas
och ersättas av nödvändiga skyddsarbeten för att icke det slutgiltiga
avgörandet ytterligare skulle föregripas. Under sådana förhållanden förefaller
det, som örn anledning funnes att taga saken under förnyad omprövning. Enligt
vad jag inhämtat skulle man, örn detta byggnadsstyrelsens förslag följdes,
här kunna göra en icke obetydlig besparing, enligt uppgift pa 50,000
ä 75,000 kronor, ett belopp, som väl i dessa tider icke saknar betydelse. Viktigare
synes mig dock vara, att man — med hänsyn till de ekonomiska faktorernas
utomordentliga betydelse — icke kan frigöra sig från farhågor för
att avgörandet i huvudfrågan trots allt även efter en arkitekttävlan skall, bil
beroende av de nu bedrivna ombyggnadsarbetena. Herr statsrådet har själv
i sitt svar styrkt dessa farhågor, då han framhållit, att man vid bedömningen
av tävlingsförslagen icke bör underlåta att taga skälig hänsyn till frågan i
vad mån dessa medge användning av de östbergska strävorna eller ej. Det föreligger
här uppenbarligen en viss risk för att de tävlande arkitekterna komma
att känna sig föranlåtna att såvitt möjligt anpassa sina förslag efter det
östbergska för att på så sätt stärka sina egna utsikter i tävlingen Skulle
detta verkligen bli fallet, då ha ju de fatt rätt som menat, att ae pågående
ombyggnadsarbetena, trots alla försäkringar örn motsatsen, skola fa en avgörande
betydelse för frågans slutliga avgörande. Men skulle det gå så, ^då
kan man också vara förvissad örn att framtiden kommer att fälla en hård
dom över det sätt, på vilket detta, betydelsefulla. ärende handlagts. Under
sådana förhållanden, herr talman, finnes det till sist all anledning att man
med eftertryck betonar herr statsrådets slutord, att örn en ur arkitektonisk,
teknisk och" ekonomisk synpunkt bättre, lösning av strävsystemet än det .östbergska
kan komma att framgå ur tävlingen, de redan utförda arbetena icke
böra hindra, att en sådan lösning förverkligas. Om dessa herr statsrådets ord
icke blott uppmärksammas av de tävlande arkitekterna utan också till sin fulla
innebörd komma att erkännas av deni, som kanske örn ett decennium skola
fatta det avgörande beslutet i frågan, först då kan man med skäl hävda, att
det icke vidare föreligger någon anledning till oro för att icke den uppsaliensiska
rikshelgedomen skall erhålla en yttre gestaltning, som kommer att sta
sig inför framtidens dom.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Det är ju mycket beklagligt, att den ärade interpellanten funnit att detta
ärende icke skötts på ett tillfredsställande sätt. Han kanske inte förvånar sig
över att jag icke delar hans uppfattning i detta avseende. Jag har försökt sköta
det så gott jag har kunnat. Jag har därvidlag utgått från två synpunkter.

Jag fick överta detta ärende när det låg i ett visst, ganska kritiskt, läge.
Det var vid den tidpunkten, när det befanns att det^icke var någon möjlighet
att låta utan vidare denna fråga utveckla sig med påföljd, att man kunde riskera
ras och att överhuvud taget domkyrkan skulle komma att fördärvas. Den
ena och för mig mest brådskande synpunkten var således att lala utförande
arbeten, som voro alldeles nödvändiga för att undvika kalamiteter av bade
den ena och andra beskaffenheten. Jag har själv varit uppe pa ^taket och
klättrat omkring där och sett, hur det står till. Det är verkligen sa att man
förvånar sig över att inga olyckor hänt. Jag tror därför att den ärade i.nterpellanten
mycket väl hade kunnat uttala sig örn att tid saknades för ytterligare
utredningar örn den här saken. Det lag sa till att något mäste göras och mäste
göras omedelbart.

Interpellanten säger nu, att det är olika uppfattningar med avseende pa de

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

tekniska frågorna. Det är möjligt. Jag vill därvidlag bara säga, att är det
sa att det föreligger olika uppfattningar, så Ilar jag inte ansett mig ha rätläghet
att ga pa den mest optimistiska, utan jag har ansett mig ha skyldighet
att i enlighet med mitt ansvar ga på den mest försiktiga uppfattningen, i
all synnerhet som denna uppfattning företrädes av vår främste fackman på
området, nämligen professor Kreuger. Det var således den ena synpunkten.

Den andra synpunkten var, att jag inte ville föregripa det slutliga restaurermgsförslaget.
Jag anser visserligen för min personliga del, att det östbergska
förslaget är vackert och väl värdigt sin framstående upphovsman, men jag
menar, att det skall inte bestämmas av vad den ene elleT andre personen enskilt
tycker, utan jag ville åstadkomma att man skulle kulina få en mera grundlig
prövning av hela denna fråga. Därför har jag från början, som jag sagt i mitt
interpellationssvar, varit inne på att få en allmän arkitekt-tävlan till stånd.

Det har således varit de två linjer, efter vilka jag har arbetat: å ena sidan
att åstadkomma det som var omedelbart nödvändigt ur teknisk synpunkt —
det kunde endast åstadkommas efter de möjligheter, som förelågo, när jag
fick hand om denna sak — å andra sidan att försöka se till att så litet som
möjligt föregripa den allmänna diskussionen och den allmänna opinionsbildningen,
som jag anser behövas, när det gäller en av rikets största helgedomar
och klenoder.

Den ärade interpellanten sade något örn att professor Kreuger inte hade
hörts angående nödvändigheten av den omfattning, vill jag minnas han säde, i
vilka restaureringsarbetena borde bedrivas. Jag vill då meddela, att äskandena
örn anslag ^till skyddsarbeten, som förelädes 1939 och 1941 års riksdagar, föregingos
i båda fallen.av mycket grundliga utredningar av professor Kreuger,
som äro framlagda i. handlingarna. Sedermera har professor Kreuger under
ärendets beredning vid flera tillfällen såväl för ärkebiskopen som för mig
framlagt sina synpunkter angående domkyrkans och särskilt strävbågarnas tillstånd.
Jag har således. gått till väga på ett föga byråkratiskt sätt, och jag
har försökt sätta mig in i detta ärende med hjälp av den sakkunskap, som
förelegat. Jag tycker att det är en smula märkvärdigt att domkyrkorådet däremot
icke sökt någon som helst kontakt med professor Kreuger innan det inledde
sin aktion för att få skyddsarbetena avbrutna. Professor Kreuger har
meddelat mig, att han erbjudit sig att lämna alla erforderliga upplysningar,
och han har därjämte vid en offentlig föreläsning på tekniska högskolan så
sent som i februari detta år givit en synnerligen instruktiv redogörelse för
kyrkans tillstånd. Till denna föreläsning hade inbjudits representanter för
ecklesiastikdepartementet, domkapitlet och domkyrkorådet, men mig veterligt
kom inte en enda representant för domkyrkorådet dit. bå pass intresserade
voro de av den saken!

\ ad sa beträffar tillståndet hos de senast rivna bågarna, som interpellanten
också var inne på, så har professor Kreuger hela tiden framhållit svårigheterna
att av den yttre beskaffenheten sluta sig till det inre tillståndet hos dem. När
det gällde korbågarna framträdde vid rivningen mycket svårare brister än som
den yttre anblicken kunde ge skäl att förmoda. Örn det nu i något eller några
fall beträffande sydfasadens bågar skulle visa sig, att de invändigt inte äro
lika förvittrade som korbågarna, så innebär det emellertid ingalunda att det
skulle vara riskfritt att. bibehålla ^sydfasadens bågar. Bortsett ifrån att vissa
ytliga delar enligt uppgift sutto så löst, att de vid en överknackning lossnade,
är det att märka, att bagarnas bärighet redan tidigare avsevärt har minskats
därigenom att de svårt skadade fialerna tagits bort. Dessa Daler bildade nämligen
vissa motvikter inom konstruktionen av bågarna. Därför har man kommit
in i ett tillstånd, där man har all anledning att vara vaksam. När fialerna ta -

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

gits bort kan det därför inte anses riskfritt att behålla bågarna, även om deras
tegelverk ännu inte skulle ha vittrat sönder. Jag är därför för min del bestämt
övertygad örn att det är alldeles nödvändigt att fortsätta mea arbetena pa sträv
systemet, så att man skall kunna undvika olyckor eller i varje fall avsevärda
risker för sådana olyckor.

I vad mån detta nödtvungna arbete kommer att påverka den slutliga restaureringen
av domkyrkan, kan jag för min del icke alls uttala mig om. Jag kommer
i den mån jag har tillfälle påverka denna sak icke att tillråda, a,tt man
gör det som något villkor för den nya arkitekttävlingen. Men personligen är
jag efter den tekniska undervisning jag har åtnjutit i detta ärende ganska övertygad
örn att i vårt klimat komma vi aldrig ifrån ett strävsystem ungefär i
den utformning, som givits i de nu byggda bågarna. Det tror jag kommer att
förbjuda sig av rent tekniska skäl. Men, som sagt, befinns det, att jag har fel
i detta, och att man kommer fram till ett resultat, som ur andra synpunkter är
värt att offra dessa 280,000 kronor på, anser jag, att man får göra det. Det
kan naturligtvis icke hjälpas. Men jag har varit tvungen att be riksdagen om
dessa pengar för att icke en olycka skulle inträffa.

Herr Lundli: Herr talman! Med anledning av vad herr statsrådet anförde
ber jag först att få säga, att det finns ingen anledning att ingå i svaromål beträffande
Uppsala domkyrkoråds åtgöranden i saken. Att kyrkorådet hänvände
sig till domkapitlet med begäran att detta måtte vidtaga åtgärder för
att avbryta arbetena är beroende pa att domkapitlet är den rättsliga malsmannen.
Domkyrkorådet hade bakom sig annan sakkunskap, bl. a. byggnadsstyrelsen,
och hade sålunda icke någon anledning att själv vidtaga undersökning på
den punkten.

Beträffande den kritik, jag framfört, ber jag att bestämt få betona, örn det
icke framgick av mitt anförande, att min kritik vände sig främst mot domkyrkokommittén
och i andra hand mot domkapitlet och icke mot statsrådet,
som lian synes ha uppfattat mitt anförande.

Till sist vill jag tillägga, att vad statsrådet sist sade är för mig väsentligt.
Örn de redan genomförda byggnadsarbetena icke komma att bli avgörande för
framtiden, så finns det ingen anledning till oro, men på den punkten kan man
icke vara säker, förrän man kommit dit.

Härmed var överläggningen slutad.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet Rosander, som yttrade: Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Ericsson i Sörsjön har med kammarens tillstånd frågat chefen
för kommunikationsdepartementet, huruvida han vöre villig att företaga skyndsam
undersökning rörande färskvarutransporterna å järnväg från Borlänge till
orter utmed järnvägslinjen Vansbro—Särna och till Fors och Horndal å bandelen
Krylbo—Storvik samt huruvida han ville medverka till att åtgärder vidtoges
för att underlätta dessa transporter.

Såsom svar härå får jag i kommunikationsministerns frånvaro meddela följande: Paket-

och ilstyckegods befordras å statens järnvägar huvudsakligen med
snälltåg eller persontåg, och fraktstyckegods, som i frakthänseende är något
billigare, med godståg. Såsom fraktstyckegods debiteras s. k. färskvarugods,
vilket begrepp bland annat omfattar färskt kött och fläsk samt färska charkuteri-
och korvvaror. Å mindre trafikstarka järnvägslinjer, där godstågsförbin -

Svar på
interpellation.

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

delserna vanligen icke äro dagliga eller där de ha för vissa transporter ogynnsamma
tidtabellslägen, användas jämväl persontågen för befordran av fraktstyckegods.

På grund av förhållanden, som torde vara väl kända, har järnvägstrafiken
alltsedan hösten 1939 undan för undan stegrats, och persontågen lia icke utan
avsevärda förseningar kunnat framföras med bibehållna transportuppgifter.
För att söka förhindra förseningarna har bland andra åtgärder måst tillgripas
en avlastning av viss godstrafik från dessa tåg.

Den föreliggande interpellationen torde vara föranledd av de verkningar, som
en dylik godsavlastning från persontågen haft i vissa av interpellanten angivna
fall.

Enligt vad jag inhämtat har emellertid järnvägsstyrelsen redan före interpellationens
framställande beslutat vissa omläggningar, som torde tillgodose
de i interpellationen framförda önskemålen.

Sålunda har järnvägsstyrelsen den 13 maj 1942, på framställning av Dalarnes
kooperativa charkuteriförening i Borlänge, medgivit, att färskvarugods under
tiden den 15 juni—30 september 1942, då snabba transporter av detta
slags gods äro önskvärda, får befordras med ett dagligt persontåg, som avgår
från Vansbro °kl. 10.05 och har förbindelse med tåg från Borlänge kl. 9.40
samma dag. Tåget från Vansbro ankommer till Särna kl. 20.45. Under den angivna
tiden 15 juni—30 september komma två olika transportlägenheter från
Borlänge till Vansbro och Särna att vara tillgängliga för ifrågavarande varor,
nämligen dels den nyss angivna persontågsförbindelsen och dels en redan befintlig
söckendaglig godstågsförbindelse. Sistnämnda förbindelse kommer från
och med den 15 juni 1942 såtillvida att förbättras, att godståget å linjen Vansbro—Särna
erhåller ett omkring 3 timmar tidigare läge i tidtabellen.

Vad därefter transporterna från Borlänge till Fors och Horndal beträffar,
har järnvägsstyrelsen den 12 maj 1942, likaledes på framställning av kooperativa
charkuteriföreningen i Borlänge, medgivit, att det dagliga tåget nr 412
fran Krylbo fran och med den 15 instundande juni tills vidare får upplåtas för
transport av färskvaror till Fors och Horndal. Örn varorna sålunda avsändas
från Borlänge kl. 8.50, ankomma de till Fors kl. 11.16 och till Horndal kl. 11.33.

Slutligen vill jag helt allmänt framhålla, att de av järnvägsstyrelsen vidtagna
inskränkningarna i persontågens användning för godsbefordran endast
avsett sändningar av fraktstyckegods. Gods, som inlämnas till befordran såsom
paket- eller ilstyckegods, bär sålunda under alla förhållanden fått befordras
med persontåg.

_Av det nu anförda torde framgå, att några åtgärder från kommunikationsminsterns
sida i asyftad riktning icke äro påkallade i de av interpellanten berörda
fallen.

Härpå anförde

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
för det lämnade svaret på den av mig framställda interpellationen. Jag har
erfarit, att svaret skulle lia kommit tidigare, men på grund av vissa omständigheter
främst kommunikationsministerns sjukdom har icke svaret kunnat
lämnas förrän nu. Med hänsyn till omständigheterna kan jag ju icke gärna
begära, att svaret skulle vara annorlunda, än det blev. Herr statsrådet meddelade
ju, att järnvägsstyrelsen hade beslutat att företaga vissa åtgärder i
syfte att tillgodose de framställda önskemålen, och att dessa åtgärder skulle
träda i kraft från och med den 15 innevarande juni månad. Vid sådant förhållande
påkallan jag åtminstone icke för närvarande några ytterligare ingripanden
från regeringens sida.

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag anser mig emellertid böra framhålla, att det affärsföretag, som statsrådet
omnämner i sitt svar, nämligen Dalarnas kooperativa charkuteriförening,
bär under innevarande år gjort upprepade framställningar till järnvägsstyrelsen
rörande den sak, varom här är fråga, utan att detta lett till någon
som helst åtgärd från järnvägsstyrelsens sida. Strax innan interpellationen
framställdes gjorde jag mig förvissad örn att omnämnda affärsföretag icke
hade erhållit något meddelande från järnvägsstyrelsen örn att styrelsen ämnade
vidtaga några åtgärder. För övrigt anser jag mig böra säga, att av järnvägsstyrelsen
utfärdade bestämmelser, att färskvaror icke skulle få sändas med
ordinarie persontågen dit upp, voro ganska onödiga. Statens järnvägar ha, såvitt
jag kan förstå, icke kunnat tillgodogöra sig någon ekonomisk vinning på
grund av de utfärdade bestämmelserna. Däremot ha de åstadkommit olägenheter
för den å orten bosatta befolkningen. I detta sammanhang vill jag också
omnämna, att den järnvägspersonal, som finns nå bandelen Vansbro—Särna,
hade vid tillfrågan för sin del sagt ifrån, att ifrågavarande förbud var onödigt.
Personalen hade också förklarat sig villig att, liksom före förbudet hade
skett, ombesörja av- och pålastningen av färskvaror utan att därigenom försening
av tågen behövde ifrågakomma.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord vilande motioner;
och remitterades därvid

till bankoutskottet motionen nr 409 av herr Spångberg m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 410 av fru Nordgren;

nr 411 och 412 av herr Andersson i Göteborg m. fl.; och
nr 413 av herrar Shöldin och Hedqvist;

till statsutskottet motionerna:

nr 414 av herrar Nilsson i Göteborg och Andersson i Göteborg;
nr 415 av herrar Lövgren och Hage;
nr 416 av herr Ryling m. fl.; och
nr 417 av herr Skoglund i Doverstorp un. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 418 av herr Hagberg i Malmö; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 419 av herr Hammarlund m. fl.; och
nr 420 av herr Lindmark m. fl.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 161—170.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts Åtgärder lill
proposition angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för främjande av
barn från städer och andra tättbebyggda samhällen jämte i ämnet väckta mo- sommar lione-.

arr

I propositionen nr 298 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt ut- bs^Jr^h
drag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 15 maj 1942, före- andra tättslagit
riksdagen att till Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet bebyggda

samhällen.

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
för barn från städer och andra tättbebyggda samhällen för budgetåret 1942/43
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 500,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft dels

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 270)
av herr E. Näsström m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 390)
av herr Skoglund i Umeå m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville till Åtgärder
till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och
andra tättbebyggda samhällen för budgetåret 1942/43 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 900,000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga m. fl. väckt
motion (II: 377), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att bidrag
skulle utgå även till sommarresor för landsbygden samt att i anledning därav
det i Kungl. Maj:ts proposition angivna förslagsanslaget å 500,000 kronor
skulle höjas till 1 miljon kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 270 och II: 390 till Åtgärder till främjande av sommarvistelse
på landet för barn från städer och andra tättbebyggda samhällen för budgetåret
1942/43 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 500,000 kronor;

b) att motionen II: 377 ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1 :o) av herrar Svensson i Grönvik och Hansson i Rubbestad, vilka ansett,
att rätten till fria resor i rekreationssyfte för barn och deras vårdare icke
skulle begränsas huvudsakligen till städer med en folkmängd överstigande

8,000 invånare utan borde komma även mindre samhällen samt landsbygden
till del;

2 :o) av herrar friherre De Geer och Ekströmer, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava annan, i reservationen angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Såsom framgår av det här föreliggande
utlåtandet, begär Kungl. Maj:t 500,000 kronor till anordnande av
fria resor för barn från städer och andra tättbebyggda samhällen till vistelse
på landet, och statsutskottet har ju i sitt utlåtande tillstyrkt detta Kungl.
Maj :ts förslag. Då herr Svensson i Grönvik och jag vid denna punkt ha fogat
en reservation är det icke på det sättet, att vi vilja motsätta oss detta anslag,
utan vi äro också med om anslaget på 500,000 kronor. Däremot ha vi reserverat
oss mot den trånga ram, inom vilken Kungl. Maj:t vill att denna förmån skall
utgå. Kungl. Maj :t har nämligen föreslagit, att den endast skall gälla i städer
eller samhällen, som ha en folkmängd på över 8,000 invånare. Det skulle
innebära, att knappast hälften av rikets städer skulle komma i åtnjutande
av denna förmån.

Av den tablå, som är bifogad ett upprop, som är sänt till folkskolestyrelser
och barnavårdsnämnder, framgår, att det är 61 samhällen, som skulle få
denna förmån. Av dessa är det i hela Norrland, örn man undantager Gävleborgs
län, endast åtta orter, som skulle komma i åtnjutande av denna förmån.
Detta ha vi ansett vara oriktigt, ty vi ha den uppfattningen, att det
icke är bara barnen i de större städerna, som behöva ha denna förmån, utan

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

15-

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
den kan vara lika befogad i mindre orter och till och med i små orter ute
på landsbygden. Därför ha vi anfört denna reservation, som går ut på att denna
förmån skall gälla icke bara städer med över 8,000 invånare utan också mindre
samhällen ävensom landsbygden. Anledningen till att vi även nämnt landsbygden
är, att även på landsbygden finns det många familjer, där barnen leva
i en viss beträngdhet, och där det skulle vara av synnerligt värde, att även
dessa skulle kunna få resa till släktingar och anhöriga, som kanske bo långt
därifrån men kanske skulle ha möjlighet att taga emot dem, örn de finge bidrag
till dessa resor.

Jag tror det skulle vara välbetänkt örn riksdagen ville gå med på den reservation,
som vi här ha anfört, att ifrågavarande förmån icke skall begränsas
på detta trånga sätt som här sker utan utökas till hela landet. Jag har nämligen
den uppfattningen, att de större städerna ha vissa möjligheter att bereda
där boende barn liknande förmåner, vilket är svårare för de mindre samhällena.
Om vi särskilt tänka på Stockholm, torde det knappast vara något samhälle
här i landet, som gjort så mycket och har möjlighet att göra så mycket
på egen bekostnad för att ordna sådana resemöjligheter. Och när man tänker
på ett sådant samhälle som t. ex. Lidingö, som ju är en typisk villastad och
icke tättbebyggd, förstår man icke, varför denna skulle komma i åtnjutande
av denna extra förmån, under det att andra samhällen, som lia mindre än 8,000
invånare, skulle gå förlustiga detta.

Nu föreligger här en annan reservation av friherre De Geer och herr Ekströmer,
som syftar till att det skulle beredas möjlighet, där särskilda förhållanden
så påfordra, att dessa mindre orter också skola komma i åtnjutande
av denna förmån. Jag anser, att denna reservation naturligtvis innebär en
förbättring i jämförelse med utskottets förslag, men icke heller denna reservation
torde ge den fulla rättvisa, som man bör kunna ha rätt att fordra i
detta hänseende. Jag tror därför, att det skulle vara välbetänkt, om riksdagen.
följde den reservation, som här är anförd av herr Svensson i Grönvik
och mig.

^ Jag hemställer i anledning av det anförda, att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 270 samt II: 377 och II: 390 till
fria resor- i rekreationssyfte för barn för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 500,000 kronor, och att motionerna
I: 270, II: 377 och II: 390, i den mån de icke blivit besvarade genom
samma hemställan, ej må föranleda någon riksdagens åtgärd.

I detta anförande instämde herrar Carlsson i Bakeröd och Gustafsson i
Lekåsa.

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att
yttra mig om den föreliggande propositionen utan framför allt med anledning
av den motion, som har väckts av mig och en del andra representanter på Norrlandsbänken
i anslutning till den proposition, som vi nu stå i begrepp att behandla.
Den motionen syftar nämligen till en utvidgning av den verksamhet,
som propositionen menar att statsmakterna böra slå in på, nämligen att bereda
ökade möjligheter för barn inom krisdrabbade områden att komma ut under
sommaren liksom också att på annat sätt få rekreation och vårda sin hälsa.
Motionen syftar till en, sådan utvidgning av denna verksamhet, även om statsutskottet
vägrar att erkänna detta förhållande.

Här behöva vi väl icke diskutera behovet av att särskilda åtgärder vidtagas
för att hjälpa icke minst barnen. Vi få anse att den saken är fastslagen. Örn

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
det nu gäller landet i allmänhet, så gäller det Norrland i synnerhet, framför
allt därför att vi just där ha det största antalet barn per äktenskap. Vidare
lever befolkningen i Norrland mångå gånger under svårare förhållanden än
vad befolkningen i andra delar av landet gör. Hedan under normala förhållanden
har man det trångt och besvärligt däruppe, och den situationen blir än mer
tillspetsad i dagens läge, då begränsade livsmedelstillgångar och ökade priser
på nödvändighetsvarorna göra problemet än mera komplicerat. Jag skall icke
här söka bevisa det förhållandet. Jag ber att få inskränka mig till en hänvisning
till vad landshövdingarna i de fyra nordligaste länen i skrivelse till Kungl.
Majit för någon tid sedan gåvo uttryck åt. Där bär landshövdingen i Norrbottens
län förklarat, att det finns behov av ytterligare åttahundra platser för
sommarvistelse åt barn inom Norrbottens län. Landshövdingen i Västernorrlands
län har i sitt yttrande påpekat, att av 2,300 barn, som behöva komma
ut på sommarvistelse, kunna endast 850 bli i tillfälle därtill med de ekonomiska
resurser, som för närvarande stå till buds. Han har till detta påpekande
också fogat en anmärkning, som bör observeras av kammaren, då man nu fattar
beslut, nämligen den att det finns ingen möjlighet för kommunerna där uppe,
som äro skattetyngda och som ha mångahanda besvärligheter i övrigt att dragas
med, att utan bidrag av statsmedel ordna sommarvistelse för dessa barn.
Jag tror också, att svårigheter av liknande art äro på väg att växa fram i andra
delar av landet. Häromdagen förklarade landshövdingen i Göteborgs och
Bohus län, att det var alldeles nödvändigt att extraordinära åtgärder vidtoges
för att hjälpa barnen i hans län. Och i gårdagens tidning riktade landshövdingen
i Värmlands län en uppmaning till befolkningen där att på olika sätt bistå
de organisationer, som där tagit till uppgift att hjälpa barnen, och han räknade
därvid optimistiskt med, att man i Värmlands län också skulle kunna få del
av de anslag, som han menade att riksdagen skulle komma att besluta utöver
de 500,000 kronor, som propositionen upptager.

Med utgångspunkt från landshövdingarnas uppgifter och den, framställning,
som de gjort, men framför allt med hänsyn till den framställning, som 1941
års befolkningsutredning ganska nyligen ingav till Kungl. Maj :t, framlade vi
den motion, som statsutskottet nu menar icke bör föranleda någon riksdagens
åtgärd. Jag föreställer mig, att innan landshövdingarna i de fyra nordligaste
länen och 1941 års befolkningsutredning proponera på ökade medel till denna
verksamhet, så finns det ofantligt starka motiv bakom det kravet. Man skulle
nämligen här vinna, så vitt jag förstår, ökade möjligheter att lämna hjälp i
alla de fall, där en sådan måste lämnas, och — vilket här är det väsentliga -—-nian skulle också kunna lämna en hjälp till barn inom andra områden än de
tättbebyggda samhällena. Inom Västerbottens län, blir det praktiskt taget bara
två orter, nämligen Umeå och Skellefteå som kunna få nytta av det anslag,
som riksdagen nu står i begrepp att bevilja, under det att länet i övrigt har
ringa möjlighet att få del av anslaget, därför att barnen där icke bo i tättbebyggda
samhällen. Jag tror för min del, att svårigheterna äro för handen icke
bara i sådana samhällen utan de äro säkerligen i lika hög grad, ja, kanske i
högre grad många gånger, till finnandes på den egentliga landsbygden, framförallt
då inom skogsbygden och inom fjällbygden uppe i Norrland. Såvitt man
nu kail förstå hotar en allvarlig fara de barn, som växa upp. Här sades häromdagen
och med ali rätt, att vårt land får icke låta en enda pojke eller flicka
försvagas eller gå under genom fattigdom eller brist. Kravet örn hjälp är därför
absolut kategoriskt.

Vi motionärer vilja nu, att man här utöver de 500,000 kronor, som propositionen
upptager, skall anslå ytterligare 400,000 kronor, som skulle få använ -

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
das dels för att bereda ökade möjligheter till sommarvistelse och dels för att
ordna barnens klädbehov, behov av läkemedel, behov av extra föda och mera
sådant, som står i samband med förhållandena i de fyra nordligaste länen. Få
detta svarar nu statsutskottet avmätt och bestämt, att motionärernas syfte är
behjärtansvärt, men att utskottet i det sammanhang, i vilket motionen är insatt,
nämligen i fråga örn propositionen, saknar anledning att ta ställning till
densamma. Här söker alltså utskottet slå in en kil mellan å ena sidan propositionens
krav och å andra sidan motionärernas önskemål. Jag ber att i det
här fallet få fråga, örn det ändå icke är samma syfte, som båda dessa förslag
avse att tillfredsställa. Resorna som sådana fylla ju ändå icke något självändamål.
Resorna äro, såvitt jag förstått saken, ett medel för att bereda barnen
möjlighet att komma ut och få rekreation. Till detsamma syftar ju också
vi i vår motion, även örn vi ha sträckt oss något längre av skäl, som jag här
anfört, skäl, som ha förts fram genom landshövdingarnas framställning och
genom det yttrande, som 1941 års befolkningsutredning avgivit till Kungl.
Maj :t. Med vetskap örn det aktuella läget anser jag för min del, att utskottet
hade bort vara positivare i sitt ståndpunktstagande. I stället för att nöja sig
med en platonisk förklaring örn, att motionärenas syfte är behjärtansvärt, tror
jag, att utskottet rätteligen hade bort säga ifrån på ett tydligare och klarare
sätt, så att regeringen haft en plattform att stå på, när den går att ta ställning
till frågan i fortsättningen. Ty den tränger sig på. Vi kunna icke komma förbi
den. Det beklagansvärda är bara att vi genom att avslå motionen låta en
värdefull sommar gå oss förbi och att åtgärderna få sättas in till hösten eller
vintern, men då vid en för sen tidpunkt. Utskottet har emellertid avstått från
att vara så positivt, och därav komma givetvis också de^följder och de risker,
som jag här berört, risker, som framförallt komma att gå ut över barnen, icke
minst i de norrländska länen. Jag hoppas emellertid att regeringen och främst
socialministern skall visa sig litet mera lyhörd för lägets krav än vad, statsutskottet
varit i det här fallet, och att regeringen också skall vidta de mått och
steg, som äro betingade av läget.

Jag har, herr talman, måhända blivit litet för mångordig i en fråga, där utgången
kanske redan är given, men jag känner med mig att det här är en stor
och betydelsefull fråga för den obemedlade och den hårt krisdrabbade befolkningen
i landsdelen Norrland, och jag vet också, att det här gäller mycket
stora värden. Det gäller våra barn.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl. väckta
motionen.

Häruti instämde herrar Norén och Mäler, fru Skoglund-Lindblom, fröken
Olsson samt herrar Lindberg i Umeå, Gavelin, Berg och Jonsson i Haverö.

Fru Rönnebäck: Herr talman! Det är med förvåning och besvikelse jag i
det föreliggande utskottsutlåtandet konstaterar den kallsinnighet utskottet visat
gentemot det motionsvis framställda yrkandet om en höjning av det begärda
anslaget till åtgärder för främjande av landsvistelse för barn i städer och samhällen
med 400,000 kronor, vilken summa delvis skulle kunna ställas till förfogande
för landshövdingarna i de fyra nordligaste länen. Dessa pengar skulle,
såsom herr Skoglund i Umeå här tidigare talat örn, komma att användas förutom
för att bereda landsvistelse åt barnen även som en tillfällig krishjälp i enlighet
med det förslag, som befolkningsutredningen tillställt Kungl. Maj:t.

Var och cn vet, att förhållandena i dessa län äro särskilt för de barnrika familjerna,
som där äro mycket talrika, svårare än på andra håll i landet, och

Andra hammarens protokoll 191fi. Nr 23. 2

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
var och en vet också, att det behövs snar hjälp, om icke den alltmer skärpta
krisen skall sätta allvarliga spår i barnens hälsotillstånd. Utifrån dessa för
var man kända förhållanden är det svårt att förstå den hållning, som utskottet
intager till denna blygsamma begäran örn hjälp till de norrländska barnen. Visserligen
säger utskottet, att det finner »syftet med detta förslag behjärtansvärt»,
men, fortsätter man, »utskottet är icke berett att taga ställning till det i
nu ifrågavarande sammanhang», och med anledning därav kan utskottet icke
tillstyrka bifall till motionerna.

Man frågar sig ovillkorligen vad som ligger i detta uttryckssätt. Kan man
möjligen här utläsa någon förhoppning örn, att detta eller något liknande förslag
skulle inom den allra närmaste tiden komma upp i något annat sammanhang?
Jag har gjort denna reflexion men icke kunnat få klart för mig i vilket
annat sammanhang detta skulle kunna ske.

Det är ju så, som vi alla veta, att det hastar med hjälpen till framför allt
Norrlandsbarnen. Den behöver organiseras nu, så att den kan komma till nytta
till vintern, då den som allra bäst behövs, så att man då står beredd att möta
påfrestningarna. Det talas nu för tiden så många vackra ord om att barnen
äro vår dyrbaraste tillgång, landets framtid o. s. v. Jag tycker att det rimmar
bra dåligt med alla vackra deklamationer att avslå en så blygsam begäran,
som den som framställts i de fyra norrländska landshövdingarnas skrivelse.

400,000 kronor är ett mycket litet belopp jämfört med de enorma summor vi
haft att röra oss med under denna riksdag. Men för dessa pengar skulle många
fattiga barn i Norrland kunna få en hjälp, som det helt enkelt är oundvikligt
att på ett eller annat sätt lämna dem. Jag tycker också, att det skulle vara
trevligare för dem att få denna hjälp på detta sätt än genom privat välgörenhet.

Man kan icke underlåta att i detta sammanhang tänka på den frikostighet,
som visats andra länders barn, särskilt de finska. Jag vill poängtera, att jag
är den sista, som skulle ha något att invända mot att denna hjälp lämnas, och
att vi ge all den hjälp, som vi överhuvud taget kunna. Man bör behandla andra
som man själv skulle vilja bli behandlad i en sådan situation. Vi veta emellertid,
att det föres agitation på vissa håll, att denna hjälp går ut över våra egna
barn. Den agitationen är jag övertygad örn skulle få näring, örn vi här skulle
neka den ifrågavarande hjälpen till de norrländska barnen.

Det har också talats och skrivits ofantligt mycket örn en höjning av nativiteten,
och det har drivits propaganda för den saken. Jag tror att det är den
bästa nativitetspropagandan, örn vi vårda oss örn de barn, som vi redan ha,
och ge dem den hjälp, som de behöva.

Jag ber, herr talman, att med vad jag här anfört få yrka bifall till den av
herr Skoglund i Umeå m. fl. väckta motionen.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Många bekymrade föräldrar komma
säkert att med glädje hälsa ett beslut i den fråga, som här föreligger. Men
tillfredsställelsen grumlas av att frågan förelagts riksdagen till avgörande först
nu, alltså långt efter det att barnen slutat vårterminen, och dessutom av den
skandalösa organisationen av de planerade resorna, som vederbörande myndigheter
gjort sig skyldiga till, i vart fall i Stockholm.

I tisdags ringlade sig långa köer utanför Klara folkskola. Det var föräldrar,
som infunno sig för att få rekvisitionsblanketter för biljetter till de planerade resorna
för barnen. Regeringens förhalning av frågan hade ju nämligen medfört,
att icke ens den detaljen hade kunnat ordnas, medan barnen voro samlade i skolorna.
När personalen sent omsider infann sig vid vad nian avsåg skulle bli

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
utdelningsstället för dessa blanketter, visade det sig att denna personal var
fullkomligt oförberedd på saken. Man förklarade, att man icke alls väntat sig
en sådan rasning o. s. v. Jag vill till detta säga, att om regeringen och myndigheterna
hade bättre lärt sig att känna läget för barnen i arbetarhemmen
skulle man lia förutsett en sådan rasning, och man skulle icke heller lia förhalat
frågan på sätt som här skett. I går var det ny köbildning, nu utanför biljettluckorna
vid järnvägsstationerna. Nu skulle rekvisitionsblanketterna lämnas
in. Köbildningen upprepades alltså för andra gången. Men några biljetter
kunde icke utlämnas. På en del stationer vägrade nian till och med att ta emot
rekvisitionerna. Tydligen var man icke underrättad örn saken. Nu skola biljetter
senare utlämnas, efter det att riksdagen fattat sitt beslut, naturligtvis
med påföljd att föräldrarna få offra en tredje dag i detta köelände. Och sedan
kvarstår ändå frågan: skola barnen kunna komma till sina bestämmelseorter före
midsommar? Enligt en aftontidning skola icke mer än femtio barn få medfölja
varje snälltåg till den 18 juni, och sedan blir det alldeles stopp till den 2 juli.
På detta sätt stjäl man många värdefulla dagar av sol och luft från storstadens
fattiga barn, samtidigt som man förringar värdet av den hjälp riksdagen nu
står beredd att lämna. Man måste fråga: varför har regeringen förhalat denna
fråga på sätt som skett? Och man måste vidare fråga: varför visa myndigheterna
sådan nonchalans, när det gäller att organisera åtgärderna? Man har ju
överlämnat frågan om organiserandet av transporterna till utrymningskommissionen.
Med tanke härpå måste man fråga sig: hur skall det gå örn det en gång
blir så att alla storstaden Stockholms barn skola evakueras, när utrymningskommissionen
visar en sådan tafatthet, då det gäller att organisera de relativt
små transporter, som det härvidlag är fråga örn? Och i samband därmed kan
man ställa frågan: hur ligger det egentligen till med de nya sommarkolonier,
till vilkas tillblivelse utrymningskommissionen också skulle medverka? Dessa
påtalade missförhållanden kunna icke bero på oförmåga hos myndigheterna, ty
när det gällt utländska barn har det icke klickat med vare sig regeringens
initiativ, tidpunkten eller organisationen. Man har rätt att kräva, att svenska
myndigheters omtanke och organisationsförmåga, från regering och nedåt, skall
sträcka sig även till de svenska barnen, sedan vederbörande i handling visat
sig kunna bemästra likartade problem, när det gällt utländska barn.

Det föreligger i en motion yrkande örn att det äskade beloppet 500,000 kronor
skall höjas till 900,000 kronor. Det var den motion, som herr Skoglund i
Umeå yrkade bifall till. Jag ansluter mig till detta yrkande, och jag hemställer,
för den händelse ingen annan kommer att göra det, om bifall till herr De Geers
reservation, som innebär att även barn på ort med lägre innevånarantal än

8,000 åtminstone i särskilda fall skola kunna få del av förmånen av fria resolut
till landet.

Herr Erlander: Herr talman! Den siste talaren riktade en del angrepp mot
regeringen och olika myndigheter, som enligt hans mening skulle lia mer eller
mindre medvetet förhalat detta ärendes handläggning. Det kan ju under sådana
omständigheter vara värt att fria åtminstone regeringen och de centrala verk,
som haft att handlägga detta ärende, från ansvar.

Den 2 maj i år inkom förslaget från 1941 års befolkningsutredning, och örn
jag inte missminner mig, inkom det sista remissyttrandet, nämligen det från
järnvägsstyrelsen, den 15 maj. Samma dag beslutade regeringen örn proposition
till årets riksdag. Snabbare lär väl inte ärendet lia kunnat handläggas av regeringen?
Sedan man fått klart för sig, att det fanns utsikter till att förslaget
skulle bifallas av riksdagen, lämnade Kungl. Maj:t utrymningskommissionen

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

''Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
och socialstyrelsen den 29 maj i uppdrag att vidta förberedande åtgärder. Jag
vill i motsats till den föregående talaren säga, att utrymningskommissionen
har visat stor skicklighet att handlägga detta besvärliga ärende. Herr Persson
i Stockholm jämför vad som nu har hänt med vad som skulle hända vid en
verklig utrymning, men det är en stor skillnad. Utrymningskommissionen har
nämligen ännu icke formell rättighet att handla och gå till verkställighet, ty
något riksdagsbeslut föreligger ännu icke. Jag är ganska övertygad örn att örn
vi skulle komma i den situationen, att vi på allvar skulle få pröva utrymningskommissionens
organisation i en krigssituation, då vi alltså ha ett regeringsbeslut
med verkställighetsorder till kommissionen örn utrymning, kommer det
att visa sig, att den mycket väl går i land med sina uppgifter.

Jag vill framhålla, att om riksdagen ytterligare vill förhala detta ärende,
skola vi följa herr Perssons i Stockholm uppmaning och bifalla den reservation,
som är avgiven av herr De Geer. Ett bifall till denna reservation kan
nämligen icke ha något annat syfte än att ytterligare förhala ärendet. Herr
De Geers reservation innebär nämligen detsamma som Kungl. Maj :ts och utskottsmajoritetens
förslag. Det står nämligen i den kungl, propositionen, att
det skall medges dispensmöjlighet för samhällen med lägre invånarantal än
8,000. Herrar De Geer och Ekströmer ha tydligen reserverat sig i rent misshugg,
och vill man nu förhala ärendet, bör den andra kammaren bifalla denna
reservation, som faktiskt innehåller detsamma som utskottsmajoritetens förslag.
Första kammaren har redan bifallit utskottets förslag.

Jag skulle även vilja säga några ord med anledning av herr Hanssons i Rubbestad
reservation. Ingen skulle vara mera belåten än jag, örn det hade funnits
en möjlighet att gå så långt i detta ärende, som herr Hansson i Rubbestad
föreslagit. När vi i 1941 års befolkningsutredning togo upp denna fråga, visste
vi emellertid, att vi skulle få ett begränsat penningbelopp till vårt förfogande,
och vi förstodo, att det gällde att med så små medel som möjligt bota de hälsorisker,
som föreligga. De hälsorisker, som kunna botas med landsvistelse, finnas
otvivelaktigt bland tätorternas befolkning. Vi ansågo då det vara ganska
naturligt att inskränka oss till tätorterna. Jag vill dock fästa herr Hanssons i
Rubbestad uppmärksamhet på att det för landsbygdens barn icke är fullt så
illa ställt, som han gjorde gällande. Sommarkoloniverksamheten får nämligen
fria resor, oavsett invånarantalet i kommunen. Yi ha gått därhän, därför att
erfarenheterna från 1940 års skolbarnsevakuering visade, att just barnen i
landsortens sommarkolonier hade ett hälsotillstånd, som var betydligt sämre
än hälsotillståndet hos barnen från städerna, Med andra ord, de tätorter, som
ligga på landsbygden och som anse det nödvändigt och lämpligt att ordna med
sommarkolonier, ha möjlighet att med stöd av den kungl, propositionen få fria
resor till sina sommarkolonier. De orter med lägre invånarantal än 8,000, som
vilja utnyttja enskilda fria resor, lia att hos utrymningskommissionen eller
socialstyrelsen begära örn sådan dispens. Just därför att vi ha en reservation
på denna punkt och det sålunda lätt kan bli missförstånd, har jag ansett det
vara nödvändigt att klargöra åtminstone för kammarens ledamöter, att Kungl.
Maj:ts, utskottsmajoritetens och den andra reservationens förslag avse identiskt
samma sak.

Om det sedan, herr talman, tillåtes mig att säga något örn ärendet i dess
helhet, vill jag framhålla, att detta förslag ingår som ett led i 1941 års. befolkningsutrednings
förslag till krisåtgärder. Vi lia inom befolkningsutredningen
gjort ganska ingående undersökningar av hur krisen har verkat på barnen.
Lyckligtvis och glädjande nog har krisen ännu icke satt några mera märkbara
spår på barnens hälsa. Vi befinna oss icke för sent ute, örn vi vilja vidta åt -

Fredagen den 12 juni 1942.

Xr 23.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
gärder för att rädda barnen. Vi lia emellertid inte kunnat undgå att konstatera,
att det finns vissa farliga varningssignaler, att vi snart befinna oss vid den
gräns, där det kan uppstå risker för barnens hälsa. Ben som är intresserad för
detta hänvisar jag till befolkningsutredningens läkarenquéte. Vi frågade närmare
300 av vårt lands läkare, och ett betydande antal av dem säger, att de
lia ännu icke kunnat konstatera några hälsovådor, men det finns två ting, som
alltmer och mer göra sig gällande i läkarnas klientel. Det ena är att barnens
kläder börja bli sämre, och det andra är att mödrarna i de barnrika familjerna
nu börja att få- ett mera utpinat och utsläpat utseende än före krisen. Detta
ha vi inom 1941 års befolkningsutredning tolkat på det sättet, att samhället
genom livsmedelsrabatterna, genom de speciella barnbidragen till familjebidragen,
genom åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande, där man numera
tar större hänsyn till barnen än förr, och genom en rad liknande åtgärder
hittills under denna kris fört en ganska god offensiv emot de barnen nedbrytande
krafterna. Då det för de barnrika familjerna ändå har börjat signaleras
risker, som dock icke direkt förebåda ett förstört hälsotillstånd hos barnen
utan endast uppvisa ett försämrat klädbestånd och ett mera utpinat tillstånd
hos mödrarna, ha vi inom befolkningsutredningen sagt oss, att Sverige för närvarande
befinner sig i ett utomordentligt gynnsamt utgångsläge för en hälsooffensiv
för att tillvarata barnens hälsa. Vi menade då, att vi skulle göra detta
genom att till vintern sörja för en bättre livsmedelsrabattering än den som nu
gäller, och genom att man i övrigt skirlle ta större hänsyn till de barnrika
familjernas villkor. Vi tänkte oss vidare att den innevarande sommaren skulle
utnyttjas till att få ut så många barn som möjligt på landsbygden. Detta var
sålunda motivet till de två huvudförslag, som vi ha lagt fram. Vi säde oss
emellertid att det finns en ganska betydande grupp av barn, som icke får någon
nämnvärd nytta av det anslag till fria resor, som riksdagen nu skall besluta,
nämligen barnen i de fattiga kommunerna på landet. Förutsättningen för
att det skulle bli någon nytta med de fria resorna är, att det är någon som tar
hand örn exempelvis en skollovskoloniverksamhet eller att barnen ha anhöriga,
som befinna sig i ett någorlunda tillfredsställande försörjningsläge, och som
kunna ta barnen till sig under sommaren. Dessa två villkor äro inte uppfyllda
i våra fattigaste och på samma gång barnrikaste län. Därför ansågo vi, att
man som en naturlig komplettering till förslaget örn de fria resorna skulle
ha ett anslag till Kungl. Maj:ts förfogande, som Kungl. Majit skulle kunna
använda relativt fritt i de län, där de fria resorna icke spelade någon nämnvärd
roll.

Ingen är säkerligen mera ledsen än jag över att detta förslag framlades så
sent, att Kungl. Majit icke ansett sig kunna förelägga det för årets, riksdag. I
nuvarande läge, i synnerhet sedan första kammaren redan fattat sitt beslut i
enlighet med utskottets förslag, skulle det emellertid ytteiligare försvåra det
hela, örn andra kammaren efter herr Skoglunds i Umeå utomordentligt talande
vädjan .skulle bifalla motionen. Med hänsyn lill att läget, sorn sagt, då skulle
komma att bli ytterligare försvårat, vågar jag inte yrka bifall till mitt eget
förslag, som ju nära sammanhänger med motionen, utan jag nödgas av det
skäl, som jag nyss nämnde, yrka bifall till utskottets hemställan. Jag gör detta
dock under den förhoppningen, att den enskilda välgörenheten här skall träda
in i statens ställe och ge en möjlighet för länsstyrelserna att komplettera förslaget
på det sätt, som 1941 års befolkningsutredning hade tänkt sig.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll på begäran ordet för genmäle och yttrade:
Herr talman! I anledning av att herr Erlander erinrade om att även

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
skollovskolonierna skulle kunna få bidrag av detta anslag, vill jag framhålla,
att jag visserligen sett att propositionen berör denna sak, men jag har också
observerat, att 1941 års befolkningsutredning har sagt, och detta har departementschefen
anslutit sig till, att hjälpen i första hand skall syfta till att underlätta
en utplacering av barn i enskilda hem på landet. Detta skall sålunda
vara det första syftet, och ser man på den utredning, som föreligger angående
kostnaderna^, framgår därav att städer och samhällen med över 8,000 invånare
ha sammanlagt omkring 350,000 barn. Då man räknar med att omkring 20
procent av dem skola ut till landet, kommer man upp till den kostnadssumma,
som man här föreslagit. Under sådana omständigheter tror jag att man ganska
litet tänkt på skollovskolonierna utan väsentligen inriktat sig på barn från
städerna.

Herr Erlander, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill endast fästa herr Hanssons i Rubbestad uppmärksamhet
på att denna möjlighet för de små kommunerna att vidga sin koloniverksamhet
med anledning av den kungliga propositionen har bringats i
varje barnavårdsnämnds tankar genom en skrivelse från utrymningskommissionen.
Den bör därför vara känd i varenda en av landets kommuner.

Vidare yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! När jag läste den kungl, propositionen,
som söker befrämja landsvistelse för barn från storstäderna, försökte jag
att närmare sätta mig in i vad den egentligen innebär. Jag fann då att av 117
städer skulle 58 få bidrag och av 288 köpingar och samhällen skulle endast 1
köping och 3 samhällen få bidrag. Då de barn, som skola komma i åtnjutande
av denna förmån, komma från sådana hem, som få rabattkort å livsmedel, rör
det sig här alltså örn barn från fattiga hem. Då kan man ställa sig den frågan,
varför Kungl. Maj :t skulle göra en sådan kategoriklyvning, att inte barn från
liknande fattiga hem på landsbygden skulle kunna beredas förmånen av resor
från det ena till det andra samhället. Det är visserligen sant, att man kan
säga att barnen på landsbygden, exempelvis uppe i skogstrakterna, ha god
tillgång till sol och luft, men man får inte glömma bort, att det för dessa barn
även finns en annan tid, som är mycket påfrestande även för dem. Det är
de långa vintrarna, då de kanske kalla och dragiga rummen undergräva dessa
barns hälsa. Därjämte bidraga säkert de dåliga kommunikationerna härtill. De
större städerna lia naturligtvis bättre möjligheter att underlätta för barnen att
komma ut på landet än vad de mindre städerna och samhällena ha. Jag tror
emellertid att det knappast finns någon i detta land, som skulle vara emot att
denna förmån utvidgades till att omfatta alla barn i hem, som erhålla rabattkort
å livsmedel. Jag är säker örn att den merkostnad, som skulle uppstå härav,
betyder föga, ty vi i Sverige ha i alla fall visat, att vi med kärlek och glädje
äro villiga att hjälpa barn från andra länder. Här inom vårt eget land, när det
gäller de många fattiga föräldrarnas barn, gör man emellertid en kategoriklyvning.

I Uppsala län, som jag representerar, ha vi två städer, Uppsala och Enköping.
Uppsala har betydligt lägre utdebitering än Enköping, och Enköping är
utestängd från att få bidrag men däremot inte Uppsala. Vi kunna gå till andra
län och samhällen och där finna samma förhållanden som i detta län. Jag
måste för min del säga att jag anser, att kärleksverksamheten urartar, örn man
så noga skall se på slantarna, när det gäller att hjälpa de fattigaste barnen.

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
Vilken stor glädje skulle det inte bli för många av de barn, som fått gå nied
sin far i skogen och hjälpa honom att trava de många kubikmeter ved, som han
Ilar huggit — jag har för övrigt med egna ögon sett att fäderna ta med sig
sina små pojkar i skogen •— örn även de komma i åtnjutande av denna förmån.
Nu kräver ju staten att landsbygdens folk skall släppa till skogen och hugga
ved, så att invånarna i storstäderna få det varmt och inte behöva frysa örn vintern.
Vilken gärd av tacksamhet mot landsbygdens folk skulle det inte vara,
om statsmakterna ville ge även landsbygdens barn i just de familjer, som äro
berättigade till rabattkort, resebidrag, så .att de kunde få resa till exempelvis
släktingar eller på något annat sätt få något ombyte i sin vistelseort.

Det är naturligtvis, som herr Erlander sade, då första kammaren redan bifallit
detta förslag, inte något annat att göra än att gå med på detta förslag.
Det är emellertid beklagligt att riksdagen i en tid, då man så gott som dagligen
läser i tidningarna örn det ena anslaget efter det andra till utländska barn och
andra nödlidande, inte skall kunna bevilja anslag till en kärleksverksamhet för
dem, som kanske äro hårdast drabbade inom det egna landet. I denna fråga
visar man emellertid en sparsamhet, som jag anser vara ganska, onödig. Det
skulle inte vara annat än en uppmuntran åt landsbygdens folk i deras tunga
arbete.

Jag skall inte uppta tiden längre, ty det är naturligtvis hopplöst att tänka
sig att andra kammaren skulle gå emot det förslag, som första, kammaren redan
har bifallit. Jag skall emellertid be att få yrka bifall till det av herr
Hansson i Rubbestad framställda yrkandet örn att bidraget utvidgas till flerabarn
i landet.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! De ärade talarna från Norrlandsbänken
ha sökt att överträffa varandra i att uttala fula ord och hårda omdömen
örn statsutskottet. Det är sålunda en ganska otacksam uppgift, som
föreligger för mig, när jag skall försöka tala för utskottets förslag och ge
några motiv för dess ståndpunkt.

Jag vill då för att få en riktig utgångspunkt för hela behandlingen av
frågan söka återföra den till vad den egentligen gäller. Här föreligger nämligen
en proposition från Kungl. Maj :t, som innehåller ett förslag örn att
man för att underlätta landsvistelsen för barn från de större städerna och
industrisamhällena, skall medge fria resor. Detta är sålunda frågans utgångspunkt.
Nu ha vissa motionärer på denna fråga hängt ett yrkande örn
att införa ferieresor i allmänhet, således inte endast för att bereda landsvistelse
åt barn från de större samhällena utan även ferieresor för barn från
landsbygden till de större städerna. Det är ju en fråga, som ligger alldeles vid
sidan örn den proposition, som här föreligger. Dessutom har det uppkommit
ett förslag från landshövdingarna i Norrland, som syftar till att åstadkomma
en allmän understöd sverksamhet inte endast till förmån för barnen, utan en
understödsverksamhet i allra största allmänhet. Jag ber att få erinra om landshövdingens
i Västerbottens län skrivelse, där han ju talar om alla möjliga behov,
som skola tillgodoses genom statsanslag. Då ha några motionärer även
tagit upp denna fråga och hängt den på Kungl. Majlis förslag, som ju endast
åsyftar fria resor för landsvistelse.

Det var närmast denna sista fråga, som åstadkommit denna rörelse på
Norrlandsbänken med dessa anmärkningar och denna hårda kritik mot. samt
hårda omdömen örn statsutskottet, som där ha fällts. Jag måste för min del
säga att detta sistnämnda förslag, som upptagits från Norrlandshåll, är en
helt annan fråga än den som vi i dag behandla. Är det så att detta behov

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

''Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
föreligger — oell jag skall inte alls på något sätt göra gällande motsatsen —
anser jag, att de ärade representanterna på Norrlandsbänken hade bort väcka
en motion i denna fråga inom den lagstadgade motionstiden, så att man hade
fått behandla den frågan i laga ordning och inte som nu har skett hängt den
på den förevarande propositionen. Det är därför, herr talman, som jag anser
att jag har fullständigt rätt, när jag tillbakavisar de omdömen från Norrlandsbänkens
talesmän, då man talar om en förvånansvärd kallsinnighet från statsutskottets
sida och fäller andra liknande omdömen beträffande utskottets ståndpunkt
i den föreliggande frågan.

Detta var sålunda, herr talman, en något avvärjande kritik av mig med
anledning av vad som sagts under debatten.

Jag vill ytterligare säga ett pär ord till de motionärer, som nu vilja införa
rekreationsresor fran landsbygden till städerna likaväl som från städerna till
landsbygden, att denna verksamhet ju inte är okänd för de svenska statsmakterna.
Vi ha nämligen under en lång följd av år haft anslag av statsmedel
för att underlätta dylika resor. Att dessa resebidrag nu ha indragits är ju
en följd av kristiden, men det är min livliga förhoppning, att denna verksamhet
framdeles skall återupptagas, och att man gör allt vad som kan göras i
det avseendet. Men det finns ingen anledning, synes det mig, att just med
hänsyn till den nu föreliggande frågan taga upp någon längre debatt i detta
avseende, utan jag tycker att vi väl få låta den ena frågan behandlas för sig
och den andra kan ju sedan komma upp till behandling i sitt rätta sammanhang.

När statsutskottet nu anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag är det därför
att vi helt vilja biträda de synpunkter som Kungl. Majit har anfört i frågan.
Dessa synpunkter ha närmast utformats av 1941 års befolkningsutredning, som
i sitt förslag — vilket finnes refererat i propositionen — inledningsvis säger:
»Sommarvistelse på landet under goda förhållanden har sedan länge allmänt
a,nsetts vara en betydelsefull hälsovårdande åtgärd för barn i städer, stadsliknande
samhällen och vissa andra orter. Barn, som under inflytande av
ogynnsamma faktorer blivit klena, få härigenom tillfälle att återhämta sig.
Aven övriga barn erhålla ökad moståndskraft för en kommande vinters påfrestningar.
Den nuvarande situationen understryker kraftigt denna allmänna
motivering för barns vistelse pa landet under den kommande sommaren.» Jag
tycker att denna uppläggning av frågan egentligen säger allt som behöver
sägas i föreliggande ärende. Skulle jag, som representerar vårt lands största
stad, följa vissa talares exempel här i debatten, skulle ja.g naturligtvis kunna
lämna en målande skildring av under vilka besvärliga förhållanden barnen
i stenöknarna leva, hur deras lekplatser äro belägna omkring soptunnor och
andra mindre^ trevliga anordningar etc. Jag vill emellertid, herr talman, befria
kammaren från en dylik skildring. Jag tror vi alla äro så insatta i vårt lands
och vårt folks sociala förhållanden, att vi känna till detta utan att man behöver
måla upp det i andra kammarens protokoll. Därför tror jag inte heller
att det är nödvändigt att lämna dessa skildringar av förhållandena i vårt lands
avlägsna bygder, där barnen få växa upp under svåra ekonomiska förhållanderi
och salunda kunna behöva komma i en annan miljö och få leva under
bättre omständigheter. Jag förutsätter att allt detta är så klart för oss allesammans,
att vi inte mera behöva smäda varandra för att vi ha intagit en viss
ståndpunkt och därmed belasta riksdagens protokoll.

När herr Skoglund i Umeå yrkar bifall till sin motion, som ju närmast
syftar till att man skall bevilja ett anslag på 400,000 kronor att ställas till
landshövdingarnas förfogande för att av dem, såvitt jag förstår, utdelas utan

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

''Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
några bestämda riktlinjer, vill jag säga, att under min långa riksdagstid har
jag lärt mig att riksdagen är mycket återhållsam när det gäller att ställa
statsmedel till enskilda tjänstemäns disposition för utdelning. Det. skulle förvåna
mig örn ens de ärade motionärerna eller de som instämma i deras yrkande,
därest de hade skyldighet att i statsutskottet pröva dylika frågor,
skulle varit beredda att där yrka på en anordning av detta slag. Men det går
så lätt att till kammarens protokoll diktera ett varmhjärtat anförande och
framställa sig själv som den som vill värna örn de små i samhället mera än
vissa andra. Sanningen i detta fall är nog, att vi som sitta, i statsutskottet
känna lika varmt för de små i samhället. Det är sålunda inte någon kallsinnighet,
som visas ifrån vår sida. Men vi ha i första hand litet ansvar .för
statens utgifter, ett ansvar, som för övrigt bör delas av alla ledamöter i riksdagen,
och det är detta ansvar som gör, att vi få lov. att .resonera litet kallt
och avmätt, som man har sagt att statsutskottet har gjort i denna fråga. .

Nu ligger ju frågan så till, att skulle herr Skoglunds i Umeå yrkande vinna
bifall, kan säkerligen inte denna fråga bli avgjord före midsommar. Jag vill
lägga ansvaret för en dylik utgång av frågan på dem som medverka härtill.
Själv fritar jag mig i detta avseende.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag
sådant det föreligger, samtidigt som jag vill uttala min tillfredsställelse över
att första kammaren för en god stund sedan utan votering bifallit detta förslag.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
har begärt ordet endast för att lämna några upplysningar örn detta ärendes
behandling.

För rätt lång tid sedan — jag kan tyvärr icke erinra mig datum ■— var jag
föremål för en uppvaktning ifrån representanter för skolrådet i Enskede, vid
vilken de begärde att statsmakterna skulle vidtaga åtgärder .i syfte att sörja
för barnens sommarvistelse, och de tänkte därvid uppenbarligen närmast att
man skulle upprepa 1940 års evakueringsbeslut. Det påpekades emellertid särskilt,
att staten åtminstone borde sörja för att kolonibarnen och andra bärnsson!
kunde komma ut på landet under sommaren, skulle få fria resor. Då någon
motivering för en åtgärd liknande den som vidtogs 1940 icke .rimligen kunde
åberopas, ansåg jag det inte rimligt att upptaga någon strid i riksdagen örn så
vittomfattande åtgärder för barnens sommarvistelse. Jag hade emellertid från
begynnelsen det intrycket, att det var ganska befogat att man från statens sida
sökte sörja för de fria resorna, huvudsakligen därför att det är de allra fattigaste
familjerna, som eljest inte skulle kunna skicka ut sina barn på landsfogden,
även örn de ha släktingar och vänner, till vilka barnen kunde resa. Jag
remitterade då ärendet — eller den skrivelse jag mottagit — till befolkningsutredningen.
Befolkningsutredningen framställde vissa förslag, bland annat
förslaget örn ett anslag på 400.000 kronor till de fyra nordligaste länen. Befolkningsutrednmgens
förslag kom mig emellertid ganska sent tillhanda. Ifrån
finansdepartementets sida ställde man på socialdepartementet bestämda krav,
att vi måste klargöra, vilka anslag vi ämnade begära utöver dem, som voro bebådade
i statsverkspropositionen. Det var nödvändigt för finansdepartementet
att få besked i detta avseende för att kunna knyta ihop budgeten. Jag hade redan
tidigt meddelat finansministern, att det var två saker, för vilka jag för
min del ansåg att anslag borde upptagas; det var de fria resorna för barnen
och det var ett nytt anslag för vården av finska krigsinvalider. Däremot hade
jag inte kännedom örn det krav, som skulle komma från Norrland om anslaget

Nr 23.

Fredagen dea 12 juni 1942.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
på 400,000 kronor, när jag meddelade finansministern detta. När befolkningsutredningen
kom med sitt förslag, sade jag omedelbart, att jag kunde inte fortsätta
att komma med anspråk efter anspråk och presentera finansdepartementet.
Det hade en gång fått besked, och jag kunde inte rimligen komma och begära,
anslag för nya ändamål. Hade förslaget kommit in i god tid, vågar jag
nu likväl inte säga, att jag skulle ha tillstyrkt detsamma, ty det var i formellt
hänseende en mycket ovanlig framställning. Å andra sidan vet jag ju, att åtminstone
någon av Norrlands landshövdingar, bland annat av landstinget, har
fått pengar till sitt förfogande för en tämligen fri utdelning, och enligt de rapporter
jag fått örn detta ha de belopp det här gällt, trots att de varit små, kommit
till ganska stor nytta. Jag har i allmänhet det intrycket, att landshövdingarna
däruppe i de norrländska länen ha en mera landsfaderlig inställning
till länens. befolkning än som i regel utmärker landshövdingarna. Det kan
hända att jag skulle övervunnit betänkligheterna mot själva formen för anslaget
med hänsyn till de särskilda förhållandena där uppe och med hänsyn till
att det naturligtvis var ett mycket behjärtansvärt syfte, som skulle tillgodoses
genom ett sådant anslag. Det förhåller sig dock på det viset, att vi skola lia
budgeten färdig före den 1 juli, eftersom den då skall träda i kraft. Riksdagen
måste ju ha budgetregleringsförslagen i något så när god tid, och jag kunde
inte fortsätta att ställa nya krav, som förut icke voro bebådade, på finansdej
partementet och statskassan.

Detta är den utveckling som ärendet har genomgått. Det är helt enkelt tidsnöden,
som gjort, att befolkningsutredningens förslag örn anslaget på 400,000
kronor icke kommit med vid de överväganden, som jag för min del ansett nödvändiga
att göra innan jag vågade tillstyrka ett sådant förslag. I nuvarande
läge tror jag inte det finns någonting annat att göra — även om man behjärtar
norrlänningarnas önskemål — än att följa utskottet, eftersom ju en gemensam
votering skulle medföra, att de barn, som nu kunna få biljetter mellan den 15
och 18 juni skulle bli utan biljetter och att hela planen för deras resor måste
göras örn och uppskjutas i första hand till den 2 juli. Det är en situation, i vilken
kammaren uppenbarligen inte kan försätta dem.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag finner det mycket beklagligt afl den motion,
^som avgivits örn hjälp åt de fyra nordligaste Norrlandslänens barn, fått
ett så snävt avfärdande från statsutskottets sida. Efter herr statsrådets förklaring
förstår jag emellertid, att frågan väckts så sent, att man av det skälet
inte ansett sig kunna tillstyrka bifall till motionen.

Jag kan för min del mycket väl förstå, att representanterna på Norrlandsbänken
ha kommit med detta »påhäng», som herr Eriksson i Stockholm kallade
det, på föreliggande proposition. Ty här gäller det dock att försöka stärka
hälsotillståndet bland barnen och skänka dem mera motståndskraft för den
kommande svåra vintern.

Jag har vid två olika tillfällen besökt Norrlandslänen, och dessa besök lia
inte skett under en kristid, utan — vid det ena tillfället åtminstone — under
en högkonjunktur. Jag måste säga, att jag dess bättre bland de kontingenter
Finlandsbarn, som kommit hit och som jag haft tillfälle se, inte kunnat märka
något större antal barn, som ha sett sämre och klenare ut än de barn, som jag
såg i de fattigaste bygderna uppe i Norrland vid mina besök där. Dessa barn
voro faktiskt präglade av skrofulösa sjukdomar i mycket hög grad och företedde
en allmän bild av fattigdom och undernäring, som jag fann ytterst beklämmande.
Jag finner det därför, som sagt mycket förklarligt, att förslag örn

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

''Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
hjälp åt Norrlandsbarnen Ilar framförts från Norrlandsbänken. Jag hoppas
också att de framförda kraven inte skola åsidosättas, utan att det skall finnäs
möjlighet att, på ett eller annat sätt, så snart som möjligt bringa hjälp
åt dessa barn.

Det måste även anses förklarligt, örn mödrarna och fäderna i de hem, där
barnskarorna äro stora och fattigdomen också är stor, bli bittra, när de dagligen
kunna läsa i tidningarna örn vilken oerhörd offervilja, som finnes bland
det svenska folket, när det gäller att lämna bidrag till och ta hand örn de
finska krigsbarnen — en i och för sig berömlig gärning — och.samtidigt se,
att nöden får florera i ganska hög grad bland våra egna fattiga barn, och
att man inte på sätt som vore önskligt tillgodoser deras behov.

Jag är tacksam över att herr Erlander framhållit, att bidrag kunna sökas
även för barnen på landsbygden och från de mindre samhällena, när det gäller
resor till kolonierna. Det är visserligen sant, som det anges, att barnen på
landet ha fri tillgång till grönska och lantluft, men så sakna de också en del
annat, till exempel den omvårdnad och den närande kost, som kommer stadsbarnen
till del, när dessa vistas vid kolonierna. .Vid läkarundersökningar av
barnen på några av de tyvärr alltför få platser i vårt land, där vi ha läkarundersökning
av landsbygdens barn, har det också konstaterats, att hälsotillståndet
är betydligt sämre bland landsbygdens än bland städernas barn. Det
finns officiella siffror som visa, hur bland annat tuberkulosen härjar i mycket
större utsträckning ute bland landsbygdens folkskolebarn än bland städernas.
Man bör också komma ihåg, att i en hel del fattiga landsbygdskommuner^ saknas
den sociala hjälp och omvårdnad av barnen, som man ordnat på ett någorlunda
tillfredsställande sätt i flertalet städer, såsom barnbespisning, beklädnad
av barnen m. m. Nu har ju, som sagt, det missförståndet skingrats — som även
uppkom hos mig då jag läste propositionen — att här ifrågavarande anslag
inte skulle komma barnen i andra samhällen till del än dem, som hade över
8,000 invånare. Jag är glad över att så icke är fallet, utan att det är möjligt
även för samhällen, som ha ett mindre invånarantal, att få del av anslaget..
Jag tror nämligen inte att det är lyckligt att man ställer landsbygdens barn i
en sämre ställning än städernas.

Då första kammaren har fattat beslut i ärendet och det har framhållits, att
ett eventuellt annat beslut i denna kammare skulle leda till uppskov med hela
frågan, har jag, herr talman, intet yrkande.

Herr Lundh: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet med anledning
-av det angrepp, som av herr Persson i Slockholm riktades mot utrymningskommissionens
andel i det föreliggande ärendet. Denna kritik har emellertid redan
bemötts av herr Erlander.

Jag vill emellertid inte underlåta att med tanke på den erfarenhet, som jag
själv bär från en snart 3-årig verksamhet i utrymningskommissionens tjänst,
framföra en anmärkning av viss principiell betydelse, som dock icke riktar sig
mot det föreliggande förslaget. Jag tänker på den andel, man överhuvud taget
principiellt tilldelat utrymningskommissionen och dess underlydande organ i
denna fråga. Det förefaller, om man läser handlingarna i målet, som om det
på åtskilliga håll finnes en viss övertro när det gäller möjligheterna att använda
den för krigstillfällen utbyggda utrymningsorganisationen.i fredstid.
Det förefaller mig som om man glömmer, att hela denna organisation bygger
på förekomsten av tjänstepliktslagen och förfoganderättslagen, och att denna

Xr 23.

Fredagen deli 12 juni 1942.

''Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
organisation, när den saknar dessa två vapen, icke kan utföra vad man väntar
av dem.

_ Det kan också ifrågasättas, örn det är lämpligt att man drar denna kommissions
uppmärksamhet ifrån de viktiga ting, den dagligdags sysslar med, för att
den skall ägna sin uppmärksamhet åt frågor, som ligga utanför dess område.
Nu är det så, att i avseende på det föreliggande ärendet har kommissionens andel
blivit mycket inskränkt i jämförelse med vad man tydligen från början
hade tänkt sig. Det förefaller mig också som man även ur denna synpunkt kan
uttrycka en viss tvekan. Man menar att kommissionen skall användas för att
anskaffa internatlokaler för kolonibarnens behov. Jag vill av egen erfarenhet
— jag vet att andra ha samma erfarenhet •— säga, att det är ytterligt svårt
att utan våra register få fram sådana lokaler, därför att de äro utvalda för
helt andra ändamål och vi sakna möjlighet att använda förfoganderättslagen.

Man menar också, att inkvarteringsnämnderna på landsbygden nu skola
iordningställa de internat, som skola finnas. Man kan ifrågasätta, om det är
lämpligt att man använder dessa nämnder just nu, när brist på arbetskraft föreligger
inom jordbruket, till denna uppgift, som inte ligger så nära till för
dem.

Man kan dessutom ifrågasätta lämpligheten av att man för dessa internat
använder de förråd, som äro upplagda för vissa utrymningsändaipål. Jag vet
av erfarenhet, att det tar rätt lång tid att fylla dessa förråd, när de en gång
använts.

Jag har med dessa ord, herr talman, icke velat rikta någon kritik mot det
föreliggande förslaget, som jag varmt och livligt sympatiserar med. Jag har
endast velat uttala en viss varning för att det framdeles, när eventuellt liknande
frågor uppkomma, skall byggas alltför mycket på en organisation, som
dock principiellt är skapad för helt andra ändamål.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru Vcästberg: Herr talman! Endast ett par ord. Då socialdemokratiska
kvinnoförbundet i två år senast i mars detta år gjort framställningar hos regeringen
att anslag skulle lämnas i samma syfte som den nu föreliggande regeringspropositionen
avser att tillgodose, vill jag uttala vår glädje över det förslag
som av regeringen framlagts.

Jag skulle givetvis lia varit ännu gladare, örn statsutskottet tillstyrkt Norrlandsmotionen,
ty behovet är dokumenterat. Jag kan inte annat än beklaga, att
befolkningsutredningens skrivelse, som bygger på fyra norrländska landshövdingars
framställningar, skulle inkomma till Kungl. Majit först sedan regeringen
fattat sitt beslut att framlägga propositionen, och alltså var en av orsakerna
till att den begärda framställningen inte kunde tagas upp till behandling.
Men då utskottet i själva verket har uttalat sig med så pass stor sympati
för själva saken, fattar jag det nästan som en rekommendation åt regeringen
att komma med proposition om medel till beklädnadshjälp, m. m. redan till
hösten, för den händelse riksdagen kommer att samlas till höstsession. Klädbehovet
hör ju mera samman med vintern, och detta barnens behov inom de ekonomiskt
svaga familjegrupperna lär väl icke minska utan i stället öka. Med
vetskap örn riksdagens stora förståelse för barnens behov och befolkningsfrågans
sociala innebörd skall den säkerligen icke då neka sitt bifall till detta behjärtansvärda
ändamål. Jag hoppas därför, att regeringen med förståelse skall
komma att pröva och fatta beslut i frågan.

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

''Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landel för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)

Herr Erlander: Herr talman! Såsom komplettering till den redogörelse för
ärendets handläggning, som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
nyss gav, vill jag endast säga, att framställningen från befolkningsutredningen
ävenledes grundar sig på framställningar från länsstyrelserna i de fyra
nordligaste länen. Jag har här framställningen från Västernorrlands län. Den
är daterad den 8 maj och inkommen till socialdepartementet den 12 maj. Befolkningsutredningens
förslag inkom till socialdepartementet den 16 maj.

Jag har endast, herr talman, velat lämna denna upplysning för att icke befolkningsutredningens
roll i detta drama skall bli alltför svart. Sedan är det en
annan sak, att man kan diskutera lämpligheten av att statssekreteraren i socialdepartementet
sitter som ordförande i befolkningsutredningen. Det är emellertid
en sak, som vi icke behöva diskutera i detta sammanhang.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag kan icke underlåta att framhålla,
att jag tycker, att man ser väl ensidigt på denna sak. Man inbillar sig,
att det är så mycket bättre för landsbygdens barn än för städernas. Man hoppas,
att städernas barn nu skola kunna komma ut på landet för att där erhålla
rik och närande kost, som det heter i skolöverstyrelsens yttrande över befolkningsutredningens
förslag. Vi böra emellertid komma ihåg, att vi för närvarande
leva i ransoneringstider, och att det är ransonering på landsbygden liksom
i städerna. Man har ungefär samma tilldelning där som i städerna vad beträffar
de allra flesta livsförnödenheter.

Min personliga erfarenhet är dessutom den, att man här i Stockholm har mycket
bättre tillgång på livsmedel, som äro kupongfria, än vad man har på landsbygden.
I Stockholm kan man köpa korv och åtskilliga andra saker, för vilka
det ej fordras kuponger. På landsbygden är man tvungen att lämna kuponger
och det är där mycket svårt att få något utanför ransoneringskorten.

Jag vill därför säga kammarens ledamöter, att ni icke skola fästa alltför stora
förhoppningar vid att barnen skola få så mycket mer närande kost på landet
än vad de få i städerna. Att de komma i en annan miljö, som kommer att göra
dem gott, håller jag för troligt, men jag tycker för min del, att den miljöförändringen
bör icke blott beredas städernas barn utan bör också komma landsbygdens
barn till del. Det är detta, som vår motion syftar till. Den hjälp, som
lämnas, skall icke vara ensidigt inriktad på de stora städernas barn utan bör
i minst lika stor utsträckning avse de barn, som bo på landsbygden. Herr Erlander
talade om att man vill möta hälsoriskerna för barnen, men vi böra då
lägga märke till vad fru Nordgren sade, att hälsotillståndet bland barnen är
icke alls bättre på landet än i städerna. Tvärtom visar en utredning, att det
till och med är sämre på landet och att omvårdnaden örn barnen icke heller är
bättre än i städerna utan att det kanske till och med förhåller sig tvärtom.

Herr Erlander nämnde, att läkarna hade avgivit en rapport om barnens hälsotillstånd
med hänsynstagande till den näring, som de fingo o. s. v., och han betonade,
att det icke var någon fara å förde men att man däremot lagt märke till
att barnens kläder började bli sämre. Ja, tro herrarna och damerna här i kammaren,
att det bara är i städerna, som det förhåller sig på detta sätt? Det råder
nog alldeles samma förhållande på landsbygden. Med den erfarenhet jag har
vågar jag säga, att det i det fallet är betydligt sämre än i städerna.

Jag tror därför, att det föreligger all anledning att utsträcka denna hjälp
på det sätt, som vi lia tänkt oss, nämligen lika till alla.

Eftersom det framhållits här av flera talare, att ett bifall till vår reservation
skulle verka försenande på Kungl. Maj :ts beslut, vill jag framhålla, att

Nr 2:3.

Fredagen den 12 juni 1942.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
såväl reservationen som utskottets utlåtande ju går ut på att ställa ett anslag
av 500,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande. Jag vill säga, att jag för min
del skall icke lägga minsta hinder i vägen för Kungl. Majit, om Kungl. Majit
vill begagna detta anslag i förväg, innan den gemensamma voteringen eller vad
det nu kan bli kan bli klar, ifall kamrarna nu skulle komma att stanna i olika
beslut beträffande motiveringen. Jag har alltså ingen erinran att göra mot att
detta belopp utanordnas omedelbart, detta så mycket mindre som jag vet, att
Kungl. Majit i många andra fall har beslutat örn saker och ting. till och med
innan riksdagen har fattat beslut. Jag tror därför icke, att man behöver fästa
så stort avseende vid, örn kamrarna här stanna i olika beslut, ty det behöver
icke försena saken.

När sedan fru Västberg förväntade, att Kungl. Majit skall framlägga för-*
slag i anledning av de framställningar, som gjorts från landshövdingarna i
Norrland, är det en sak, som Kungl. Majit får pröva och riksdagen naturligtvis
också. Jag har heller ingenting emot det, men jag hoppas då, att frågan icke
lägges upp på det sätt, som där föreslås, nämligen att anslaget skall överlämnas
till landshövdingarna för att ha såsom fickpengar att dela ut till dem, som
behöva det, utan att denna hjälpverksamhet går genom andra organisationer.

Jag observerade, att herr Eriksson i Stockholm också var inne på den saken
och uttalade en varning för att gå in på den vägen. Jag är glad över detta uttalande,
som visar, att herr Eriksson i Stockholm nu kommit på samma linje,
som jag stod på i fjol, då det gällde att lämna det stora beloppet på, örn jag
inte minns fel, 3 miljoner kronor till landshövdingarna att av dem utanordnas
såsom extra bidrag till familjehjälp åt utkallade. Då var jag den ende här i
kammaren, som uttalade ett varningens ord mot den saken. Det är glädjande
att höra, att det kommit flera på min linje.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Herr Erlander drog en lans till
försvar för utrymningskommissionen. Utan att bestrida riktigheten av den
kritik, som jag levererat, förklarade han, att utrymningskommissionen icke
kan handla på annat sätt, alldenstund riksdagen ännu icke fattat beslut. Utrymningskommissionen
har icke rätt att handla på annat sätt. Jag undrar om
utrymningskommissionen verkligen är ålagd att åstadkomma det kaos i det
förberedande arbetet, som här ifrågakomma. Skulle utrymningskommissionen
vara oskyldig, då träffar kritiken ännu hårdare regeringen, som förhalat
ärendet på sätt som skett.

Jag fäster mig vid att socialministern, när han förklarar ärendets gång, icke
påminner örn den framställning, som redan för många månader sedan kom
från — örn jag inte minns fel — socialdemokratiska kvinnodistriktet i Stockholm.
Hela denna fråga har alltså varit aktuell och påtalad så länge, att man
icke behövt spara den till i dag, för att beslut skall kunga fattas av riksdagen.

Sedan några ord i fråga örn den av herrar De Geer och Ekströmer avgivna
reservationen! Det måtte vara något underligt med denna reservation. Av utlåtandet
kan jag icke utläsa, att bestämmelserna skola bli sådana, som föreslås
i denna reservation. Ledamöterna av utskottet ha själva icke fattat saken
på samma sätt som herr Erlander. Jag vet icke vad som kan vara det riktiga.
Herr Hansson i Hubbestad förklafade exempelvis, att herr De Geers reservation
var ett framsteg, och herr Hansson i Rubbestad tillhör själv utskottet.
Det förefaller mig underligt, att man icke ens kunnat förmå utskottets ledamöter
att fatta, att denna reservation skulle vara en överloppsgärning.

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer

och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag begärde ordet, när jag hörde
herr Lundh uttala sina tvivel om huruvida det kan anses lämpligt, att utrymningskommissionen
togs i anspråk för de uppgifter, som det här gäller.
Jag tror för min del, att det är av värde, att denna organisation kommer till
nyttig användning i vissa avseenden även under fredstid. Den omständigheten,
att man därutöver tager vissa inkvarteringsnämnder i anspråk under en
tid, då det råder brist på arbetsfolk, tror jag inte man bör tillmäta någon större
betydelse. Det arbete, som inkvarteringsnämnderna skola få med denna beredskap,
är av så pass ringa omfattning, att jag tror, att det inte kommer att
medföra något större avbräck då det gäller tillgången på arbetskraft ute i
landet.

Även beträffande den material, som finns i utryrnningskommissionens lager,
tror jag icke det skulle vara någon risk att använda denna material i viss omfattning
vid dessa förläggningar. Jag ber att få fästa uppmärksamheten, på att
det icke är fråga örn att denna material skall försvinna, utan att, när förläggningarna
upphöra, lägges denna material upp igen för det ändamål, för vilket
den, är anskaffad.

Herr talman! Jag vill endast säga dessa ord med anledning av de betänkligheter,
som yppats angående utrymningskommissionens användande för här
ifrågasatta uppgifter.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
vill blott i anledning av uttalanden i dag örn det kaos, som på sina håll uppstått,
Jämna den upplysningen, att utrymningskommissionen naturligtvis icke
har något att göra med organiserandet av den lokala utdelningen, utap att det
är de lokala organisationerna, som själva få ansvara för den saken.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Den frihet för vederbörande myndighet
att ge dispens från bestämmelsen örn ett invånareantal av 8,000 personer
såsom minimum, som man talat om och som man trott icke skulle finnas
uttrsmkt i utlåtandet, den finns där i själva verket. Denna dispens omnämnes
nämligen i departementschefens yttrande, och mot hans yttrande i denna del
har utskottet icke gjort någon anmärkning; och därför gäller detta hans uttalande.

När herr Hansson i Hubbestad rekommenderar Kungl. Maj:t att, fastän det
icke föreligger något riksdagsbeslut, på vilket Kungl. Hajd kan grunda sitt
förfarande, ändå använda dessa medel, så tror jag, att man får vania för ett
sådant betraktelsesätt i fortsättningen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen tillsporde kammaren,
örn densamma vore beredd att nu företaga förevarande, endast en gång
bordlagda ärende till avgörande; och fann herr talmannen denna fråga vara
med ja besvarad.

Härefter framställde herr talmannen beträffande utskottets hemställan propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till det av herr
Hansson i Rubbestad under överläggningen framställda yrkandet; samt 3:o)
bifall till de i ämnet väckta motionerna I: 270 och II: 390; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skediga begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition i huvudvoteringen antagits den under 2:o) angivna

Nr 23.

Fredagen den 12 juni 1942.

Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn från studer
och andra tättbebyggda samhällen. (Forts.)
propositionen efter given varsel följande voteringsproposition upplästes oell
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 171, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Hansson i Rubbestad under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit vad utskottet hemställt.

Härpå gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande av den motivering,
som föreslagits i den av herrar friherre De Geer och Ekströmer avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets motivering av
kammaren godkänd.

§ 9-

Föredrogos, men bordlädes ånyo statsutskottets utlåtande nr 172 samt bankoutskottets
memorial nr 54-—56.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 324, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260) örn
församlingsstyrelse i Stockholm;

från statsutskottet:

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra tättbebyggda
samhällen; samt

från jordbruksutskottet:

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Ydrehammars kvarn m. m. å kronoparken Norra Kvill i Kalmar län.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herr Norup m. fl., nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 320,
angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m.;

Fredagen den 12 juni 1942.

Nr 23.

fru Nordgren m. fl., nr 422, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
338, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel;

herr Persson i Stockholm m. fl., nr 423, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 338;

herr Hansson i Skediga, nr 424, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts prosition
nr 338;

herr Olovson i Västerås, nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 339, med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m.;

herr Andersson i Mölndal, nr 426, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 339; samt

herrar Svensson i Ljungskile och Barnekow, nr 427, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 319, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.36 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 1948.

Nr 83.

Nr 28.

Lördagen den 13 juni 1942.

Lördagen den 13 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Rosander avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 364, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Denna skrivelse upplästes och lädes till handlingarna.

Härefter yttrade herr talmannen: Jag ber att få meddela, att det sammanträde,
som skall hållas enligt Kungl. Maj :ts skrivelse till riksdagen, däri förordnats,
att hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Öhr. E. Gunther
skall i kammaren inom lyckta dörrar framföra meddelande av sådan beskaffenhet,
som avses i § 56 riksdagsordningen, kommer att hållas tisdagen
den 16 i denna månad kl. 2 e. m.

§ 2.

Herr talmannen anförde: Jag vill eringa därom, att riksdagen nyligen beslutat,
att yttranden, som avgivas vid kamrarnas sammanträden inom lyckta
dörrar, skola upptecknas och för framtiden bevaras.

Konstitutionsutskottet har i sitt utlåtande nr 14 erinrat därom, att tillräckligt
sekretesskydd beredes protokollen och yttrandena från de hemliga sammanträdena
genom 2 § sekretesslagen. Vidare har utskottet framhållit, att det
bör ankomma på talmannen i vederbörande kammare att träffa nödiga anstalter
för sekretessens bevarande vid yttrandenas upptagande, utskrivning och
justering av vederbörande kammarledamöter.

Jag har ansett lämpligt att nu bringa till kammarens kännedom, att jag, i
anslutning till konstitutionsutskottets nämnda uttalande, meddelat följande

Föreskrifter angående upptagande, utskrivning och justering av yttranden
vid andra kammarens sammanträden inom lyckta dörrar.

1. De yttranden, som av statsråd eller kammarens ledamöter avgivas vid
kammarens sammanträde inom lyckta dörrar, skola upptecknas av det antal
stenografer, som för sådant ändamål tillkallas av kammarens talman.

2. Alla de tillkallade stenograferna skola i regel vara närvarande under hela
sammanträdet.

3. Stenograferna, vilka icke annat än efter särskilt tillstånd av talmannen
äga anlita biträde vid utskrivandet av de stenograferade yttrandena, äro pliktiga
iakttaga tystnad rörande vad som förekommit vid sammanträdet.

4. De utskrivna yttrandena skola sist å tredje dagen efter sammanträdet
klockan 10 förmiddagen, försedda med uppsättarens namnteckning, i två exemplar
avlämnas till kammarens sekreterare, hos vilken vederbörande talare äga
att utkvittera en var sitt yttrande; skolande utkvitterat 5''ttrande, efter verkställd
justering, i slutet kuvert återställas till kammarens sekreterare.

5. De av stenograferna förda anteckningarna skola samtidigt med de utskrivna
yttrandena överlämnas till kammarens sekreterare, vilken det ålig -

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

ger att, sedan det vid sammanträdet förda protokollet blivit justerat, förstöra
anteckningarna.

6. Protokoll och yttranden vid sammanträde inom lyckta dörrar skola —
så snart protokollet justerats på sätt, varom närmare bestämmelser meddelats
i § 12 reglementariska föreskrifter för riksdagen och § 22 i andra kammarens
ordningsstadga — jämlikt berörda § 12 överlämnas till riksdagsbiblioteket.
I samband härmed skola dubblettexemplaren av de utskrivna yttrandena
av kammarens sekreterare förstöras.

§ 3-

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld erhöll på begäran Svar på fråga.
ordet och yttrade: Herr talman! Med anledning av den av herr Larsson i Östersund
till mig framställda frågan vill jag erinra, att hempermittering av värnpliktiga
jordbrukare för deltagande i vårbruket och skörden sker efter prövning
av deras betydelse för jordbruket såsom yrkesutövare. En motsvarande
bedömning av industriarbetare och likställda sker i samband med beviljande
av mobiliseringsuppskov samt ■—- i särskilda fall •— individuella hempermitteringar
eller anstånd med beredskapstjänstgöring. Genom dessa anordningar
är sörjt för att industrien erhåller det tillskott av värnpliktig arbetskraft, som
vårt militära läge tillåter. Då utgångspunkten och motivet för de antydda åtgärderna
måste vara folkförsörjningens behov av arbetskraft, är jag icke beredd
att förorda åtgärder i den ordning och omfattning, som herr Larsson
ifrågasatt.

Härpå anförde

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Då herr Larsson i Östersund på
grund av frånvaro inte kan framföra till herr försvarsministern sitt tack för
svaret, ber jag, utan att på något sätt yttra mig om svarets innehåll, att få
till herr statsrådet framföra ett tack för den upplysning, som genom svaret
lämnas de beredskapsmän, som beröras av denna sak.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd framställd interpellation har
herr Henriksson till mig riktat följande frågor:

1. År herr statsrådet beredd att nu taga initiativ till en omprövning av
omsättningsskattens hela konstruktion och omfattning?

2. örn så ej skulle vara fallet, är herr statsrådet då beredd att föranstalta
örn en sådan revision av förordningen om allmän omsättningsskatt att de av
mig i interpellationens motivering berörda ogynnsamma verkningarna elimineras? -

Svar på
interpellation.

3. Är herr statsrådet beredd att för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i förordningen örn varuskatt att importerad vara i beskattningshänseende
likställes med inom landet tillverkad vara?

Herr Henriksson har funnit lämpligt att inleda sin interpellation med ett
skarpt angrepp på propositionen om den allmänna omsättningsskatten, vilken
betecknas som på åtskilliga punkter otillfredsställande genomtänkt och genomarbetad.
Utskottet hade endast medhunnit att justera förslagets mest
framträdande brister. Det enda exempel herr Henriksson anför till belysning

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

av omsättningsskattens brister utgör inte något starkt underlag för en ny
diskussion örn hela skattefrågan. Jag begränsar mig alltså till vissa erinringar.

Vid framläggandet av propositionen betecknade jag införandet av en allmän
omsättningsskatt såsom en av statsfinansiella och penningpolitiska skäl
nödvändig åtgärd, trots de vägande invändningar av ekonomisk, socialpolitisk
och även skatteteknisk art, som kunde riktas mot densamma, vilken utformning
skatten än erhölle. Jag uttalade även, att utformningen av en lagstiftning,
som rörde sig på ett för vårt vidkommande helt nytt och oprövat område,
måste vara förenad med betydande svårigheter och att de brister, som
kunde vidlåda förslaget, finge avhjälpas, i den mån erfarenhet vunnes örn
de med skatteformen förknippade problemen. I anslutning härtill uttalade
utskottet att det förutsatte, att Kungl. Majit uppmärksamt följde utvecklingen
på området och därvid genom lämpliga åtgärder bland annat verkade
för en såvitt möjligt enhetlig rättstillämpning.

Detta har också skett genom centrala omsättningsskattenämndens verksamhet.
Genom två särskilda, i maj 1941 och mars 1942 av trycket utgivna
publikationer har nämndens uppfattning i skilda frågor gjorts lätt tillgänglig
för såväl taxeringsmyndigheterna som allmänheten. Vidare har nämnden
efter remiss från Kungl. Majit av inkomna framställningar i ett stort antal
fall utförligt belyst omsättningsskattespörsmål av vittgående principiell betydelse.
Dessutom ha frågor rörande omsättningsskatteförordningens tillämpning
under nämndens medverkan varit föremål för behandling vid möten med
rikets landskamrerare såväl i fjol som innevarande år. Uppenbarligen har på
detta sätt tillkomsten av en enhetlig rättstillämpning i väsentlig mån befordrats.

Det av interpellanten angivna exemplet på omsättningsskattens ogynnsamma
verkningar är, att omsättningsskatt utgår, då en byggmästare inköper
byggnadssmide, beslag o. dyl. från järnhandeln, medan så icke är fallet om
en producent av byggnadsinredningar hos fabrikanten inköper samma varor
och därefter till byggmästaren försäljer dörrar, fönster och annan inredning
med erforderliga beslag påsatta. Härigenom går järnhandeln miste om försäljningen
till byggmästare och staten förlorar en skatteinkomst. Detta förhållande
torde vara en oundviklig konsekvens av det nu tillämpade beskattningssystemet.
I detta sammanhang kan emellertid förtjäna erinras örn centrala
omsättningsskattenämndens framställning till Kungl. Majit den 22 september
1941 rörande bland annat återförsäljarbegreppet, vari ett försök gjorts
att finna en utväg för att avlägsna olägenheter av det slag, herr Henriksson
exemplifierat, genom avskaffande av återförsäljarbegreppet och införande av
en utvidgad avdragsrätt. Nämndens förslag stötte emellertid på starkt motstånd
just från näringslivets organisationer —■ även från detaljhandelns representanter.
Det nuvarande systemet angavs såsom tämligen tillfredsställande
och föredrogs i varje fall framför olägenheten för handeln av att sätta sig in
i ett nytt system. Sistnämnda synpunkt vill jag även för egen del understryka
i anslutning till interpellantens förslag att verkställa en omprövning
av omsättningsskattens hela konstruktion. Enligt min mening bör i stället liksom
hittills uppkommande olägenheter i möjligaste mån tillrättaläggas inom
det nuvarande systemets ram. Jag vidhåller min uppfattning att olägenheter
skulle kvarstå, vilken utformning omsättningsskatten än erhölle. Säkerligen
befarade mången som deltog i denna skatteforms införande, att svårigheterna
och olägenheterna skulle bli vida större än de i verkligheten blivit.

Kungl. Maj :t har nyligen bemyndigat mig att tillkalla särskilda sakkunniga
för att inom finansdepartementet biträda med skyndsam utredning av frågan

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

om en intensifierad kontroll över omsättningsskattens utgörande i syfte att
stävja vissa tendenser till osunda konkurrensförhållanden inom affärslivet,
som uppgivits ha framträtt i form av skattesvek vid deklaration till omsättningsskatt.
De sakkunniga skola även upptaga till omprövning, vilken metod
för taxering till omsättningsskatt, som kan anses mest tillfredsställande.
Någon mera ingripande omgestaltning i övrigt på detta område finner jag
för närvarande icke anledning ifrågasätta.

Interpellanten har till sist anmärkt på det förhållandet, att vid uttagandet
av varuskatt beskattningsvärdet för inhemsk och importerad vara bestämmes
efter olika grunder, i det att beskattningsvärdet i det förra fallet är lika
med priset vid försäljning från fabrikant till detaljhandlare och i senare fallet
lika med varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen, med tilllägg
av tullen.

Det torde vara riktigt, som interpellanten gjort gällande, att beskattningsvärdet
för en importvara enligt dessa regler kan bliva lägre än beskattningsvärdet
för motsvarande svenska fabrikat. Detta förhållande var emellertid föremål
för uppmärksamhet redan under förarbetena till varuskatteförordningen.
Därvid framhölls, att en på detta förhållande grundad anmärkning mot
förslaget icke drabbade de fall, då de skattepliktiga varorna vore belagda
med tullar, som utginge med högre belopp än som kunde anses erforderliga
ur ren skyddssynpunkt. Detta gällde flertalet av de varuslag, för vilka varuskatt
skulle utgå. Med hänsyn därtill och då frågan på grund av rådande
handelsspärr och höga fraktkostnader vid import från utlandet icke syntes
äga omedelbar aktualitet, ansågs spörsmålet tills vidare kunna undanskjutas.

Hos kontrollstyrelsen har, enligt vad jag inhämtat, endast en enda fabrikant,
som bl. a. tillverkar teatersmink, gjort direkt framställning örn ändring
i gällande beskattningsregler. På grund av handelsspärren och de höga fraktkostnaderna
vid import äro •— såsom vid varuskattens införande antogs bliva
fallet — de varumängder, för vilka varuskatt erlägges till tullverket, jämförelsevis
små. Till belysande härav kan nämnas, att tullverkets debitering
av varuskatt för månaderna juli 1941—april 1942 uppgick till endast omkring
206,000 kr. På grund härav vill det synas som örn ifrågavarande spörsmål
alltjämt skulle sakna aktualitet. Om ändrade förhållanden skulle inträda,
bör frågan givetvis återupptagas.

Vidare yttrade

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret.

Herr statsrådet förmenar, att jag inlett min interpellation med ett skarpt
angrepp på propositionen örn den allmänna omsättningsskatten. Om mina ord
skola tolkas på det sättet, torde jag befinna, mig i sällskap med hela första
särskilda utskottet vid 1940 års urtima riksdag. I sitt utlåtande över omsättningsskatteförslaget
fann nämligen även utskottet lämpligt framhålla, att det
framlagda förslaget i åtskilliga hänseenden brast i klarhet och lämnade rum
för stor tvekan beträffande bestämmelsernas rätta innebörd.

Jag är fullt överens med herr statsrådet därom, att en allmän omsättningsskatt
i nuvarande sta.tsfinansiella läge är ofrånkomlig, att det brådskade med
skattens genomförande oell att svårigheterna med konstruktionen voro betydande.
Jag vill också i full utsträckning vitsorda, att stora ansträngningar
gjorts från såväl myndigheternas som de skattskyldiga företagarnas sida att
komma till rätta med de problem, som omsättningsskatten i dess nuvarande
gestaltning — med skattepliktiga och skattefria varor, med butikshandelsvaror
och icke butikshandelsvaror — fört med sig.

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

Men det är inte dessa frågor, som jag med min interpellation velat ställa
under diskussion. Jag kan endast beklaga, örn herr statsrådet verkligen fattat
saken på det sättet. Jag har främst varit ute i det välmenande syftet att föra
fram till diskussion linjer, som skulle göra det möjligt för finansministern att
få in mera pengar till statskassan. Jag föreställer mig nämligen, att det finns
behov därav. Av denna anledning har jag tillåtit mig peka på verkningarna
av vissa huvudbegrepp, när det gäller omsättningsskattens nuvarande utformning.
Eftersom herr statsrådet själv i propositionen uttalat »att de brister, som
kunde vidlåda förslaget, finge avhjälpas i den mån erfarenhet vunnes örn de
med skatteformen förknippade problemen», så trodde jag inte. att. de begrepp,
som man sökt konstruera, vore tabu, utan kunde omprövas. Herr statsrådet
avböjer nu att yttra sig i själva huvudfrågan rörande skattens konstruktion
med den motiveringen, att det exempel jag anfört inte skulle utgöra något
starkt underlag för ny diskussion om hela skattefrågan. Orsaken till. att jag
begränsat min exemplifiering är, att mitt huvudmotiv varit, såsom jag nyss
nämnde, en önskan att staten skulle få in mer pengar på omsättningsskatten.
Under sådana förhållanden måste det väl anses mindre lämpligt att offentligen
publicera en handledning i skattens kringgående, i synnerhet som jag vet.
att man inom finansdepartementet haft anledning syssla med andra exempel
av samma art. Ty det är möjligt — och jag tror inte, att herr statsrådet vill
bestrida detta — att i vissa fall även på laglig väg kringgå skattens verkningar.

Att döma av ett annat avsnitt i interpellationssvaret synes herr statsrådet
dela min uppfattning om exemplifieringen. Det meddelas, att sakkunniga blivit
tillsatta för att skyndsamt utreda »frågan om en intensifierad kontroll
över omsättningsskattens utgörande i syfte att stävja vissa tendenser till osunda
konkurrensförhållanden inom affärslivet». Vilka tendenser, som avses, omnämnas
icke, och jag förmodar, att det skett av samma skäl, som förestavat
min återhållsamhet. Å andra sidan styrker detta yttrande min förmodan, att
det inom departementet funnits tillgång till ett rikligare åskådningsmaterial
än det jag presterat.

Jag har anledning tro, att den aviserade skärpta kontrollen bl. a. skall taga
sikte på pälsvaruhandeln — jag vill minnas, att jag också såg något härom i
tidningarna i dag. Här ha vi exempel på en annan bransch, där varorna sökt
sig nya vägar runt skatten — i detta fall också den skärpta omsättningsskatten
— varvid butikshandeln blivit lidande. Och i detta liksom i andra fall är
butikshandelsvarubegreppet en viss stötesten. Jag frågar då: kan det inte
finnas skäl att här göra en omprövning av grunden för skatteplikten?

Då emellertid frågan örn kontrollen nu är på tal, vill jag göra ett par erinringar.
På det ena området efter det andra kan iakttagas, att försäljningen
av varor vid sidan av butikshandeln tagit ökad omfattning, sedan omsättningsskatten
trädde i kraft. Jag har svårt att tolka denna företeelse på annat
sätt än såsom undanflykt från skattebetalning och kontroll. Det meddelades
mig exempelvis i går från Sveriges Beklädnads- & Manufakturhandlareförening,
att den s. k. hotellförsäljningen av konfektion och manufakturvaror tagit
än större omfattning än den haft tidigare. Då vi diskuterade omsättningsskatten
1940, tillät jag mig föreslå, att man för dessa kringresande försäljare
skulle stipulera anmälningsskyldighet på varje ort, där de drevo handel. Det
är nämligen inte säkert, att dessa kringresande försäljare driva någon försäljning
just i sina respektive hemkommuner, där de ju enligt gällande förordning
äro taxerings- och skattskyldiga, och detta försvårar självfallet för taxeringsmyndigheterna
att få något begrepp om deras verksamhet. Kunde det
emellertid bli så, att taxeringsmyndigheterna erhölle rapporter från de orter,

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

där dessa handelsmän drivit verksamhet, finge man ju dels reda på vilka som
dreve handel av detta slag, och dels kunde man bilda sig en uppfattning örn
omfattningen därav. Detta förslag avvisades 1940, men det kanske kunde
vara värt att taga upp det till övervägande på nytt.

Postorderaffärerna torde också tåla vid ett närmare skärskådande. Det finns
många underliga »firmor» utan butik, lager eller bokföring, vilka såsom återförsäljare
göra inköp hos postordergrossister.

Örn en skärpt kontroll nu skall genomföras, bör den i främsta rummet taga
sikte på de varuströmmar, som flyta vid sidan av butikshandeln. Utan tvivel
finnas stora skattebelopp att hämta på dessa handelns utmarker. Men ingen
kontroll kan, såvitt jag förstår, hjälpa, då det är fråga örn ett laglig! kringgående
av skatten. Ett läckage av den beskaffenheten kan endast tätas genom
ändringar i själva principerna för skatteplikten.

Jag hade hyst vissa förhoppningar örn att finansministern nu kunde vara
villig att diskutera frågan örn en i mera egentlig mening allmän omsättningsskatt,
en skatt som utan undantag drabbade all försäljning för konsumtionsändamål.
En sådan skatt skulle ge staten väsentligt större inkomster, och den
skulle i avsevärd grad förenkla och förbilliga redovisnings- och kontrollarbetet.
Herr statsrådet yttrade i sitt svar, att handeln föredroge det nuvarande
systemet framför olägenheten av att sätta sig in i ett nytt system. Jag kan försäkra
herr statsrådet, att handeln med den största tillfredsställelse^ skulle hälsa
ett system, där alla undantag från skatteplikt vore borta, och ett sådant system
skulle även den minst kunnige och begåvade handelsmannen kunna fatta utan
svårigheter, vilket nog inte är fallet med det nuvarande. Herr statsrådet avböjer
tyvärr en diskussion på den linjen för närvarande. Jag är dock övertygad
örn att den frågan tränger sig fram på nytt även min medverkan förutan.

Till slut ett par ord om den särskilda varuskatten. Herr statsrådet bekräftar,
att en importvara har en gynnad ställning framför en inom landet tillverkad
vara. Herr statsrådet anser emellertid, att importen nu är så obetydlig, att
frågan örn en ändring tills vidare kan undanskjutas, och framhåller, att endast
en fabrikant gjort direkt hemställan örn ändrade beskattningsregler. Jag
vill i detta sammanhang meddela, att det är småindustriens organisation, som
framfört frågan till mig och framhållit, att organisationens medlemmar haft
olägenhet av denna skatteregel. Även örn det endast gäller mindre företag,
borde de kunna vederfaras rättvisa, örn detta därtill kan ske utan större besvär.
Jag har i min interpellation pekat på möjligheten att låta samma regel
gälla för importvarorna som för de inom landet tillverkade. Den ändringen
borde ligga inom det möjligas gräns, och jag vill därför hoppas, att herr statsrådet
än en gång tar frågan under övervägande.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som yttrade:
Herr talman! I en nied andra kammarens tillstånd framställd interpellation har
herr Senander anhållit örn upplysning, huruvida till årets riksdag kommer att
framläggas proposition i syfte att förbättra pensionerna för de statstjänstemän,
som avgått ur tjänst före den 1 juli 1939.

Enligt beslut av fjolårets riksdag träda nya tjänste- och familjepensionsreglementen
för statstjänstemän i kraft den 1 juli detta år. Årets riksdag
har godkänt förslag till nya tjänste- och familjepensionsreglementen för sta -

Svar på
interpellation.

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

tens arbetarpersonal, vilka också skola träda i kraft den 1 juli i år. Förutsättning
finns därför nu att upptaga till bedömande frågan örn de äldre pensionärernas
förmåner. Utredning av denna fråga bar igångsatts inom finansdepartementet.

Härefter anförde

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skall be att på herr Senanders
vägnar få framföra ett tack till statsrådet för svaret. Jag konstaterar också,
att svaret är positivt, och vill bara uttala den förhoppningen, att den igångsatta
utredningen måtte slutföras så, att riksdagen så snart som möjligt blir
i tillfälle att behandla ett förslag från regeringens sida i ämnet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 6.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Anderson i Mejstad
fragat mig, örn jag är i tillfälle att lämna kammaren en översikt över
principerna för Kungl. Majda olika beslut rörande äggregleringen och verkningarna
därav på ägghandeln samt om jag anser att det nuvarande normalpriset
på ägg verkligen är ägnat att stimulera äggtillförseln till marknaden
och därmed möjliggöra en god fördelning av förefintliga äggkvantiteter.

Med hänsyn till vad i interpellationen anföres, anser jag mig först böra
lämna en redogörelse för utvecklingen på äggmarknaden sedan föregående
höst.

Vid ransoneringens början i september 1941 ansåg man sig böra räkna med
att äggproduktionen under konsumtionsåret skulle komma att vid normal väderlek
understiga förkrigsproduktionen med cirka 40 %. Man var å andra sidan
medveten örn att denna beräkning var mycket osäker, i all synnerhet som erfarenheterna
från tidigare år visade, att produktionen starkt påverkades av
väderleksbetingelserna. Det torde vara allmänt bekant, att under en vinter
med sträng kyla mycket mera foder erfordras för uppehållande av hönsens
kroppsvärme än under en vinter med blid väderlek. För att hönsens värpningsförmåga
vid kall väderlek ej skall nedsättas, måste därför fodergivorna ökas.
Eftersom fodersituationen endast medgav en starkt begränsad fodertilldelning
till hönsskötseln, stod det redan i höstas klart, att förenämnda beräkning
rörande produktionens storlek icke komme att stå sig, örn vintern bleve onormalt
kall. Med hänsyn härtill kunde några försäkringar icke lämnas beträffande
tilldelningens storlek under vintermånaderna. Då risken för att tillgången
på ägg under en ransoneringsperiod skulle bli mindre än som beräknats
således icke kunde elimineras, föreskrevs att ransoneringskorten för
ägg alternativt skulle gälla för inköp av köttvaror. Härmed åsyftades bland
annat att vid bristande tillförsel på ägg bereda konsumenterna ersättning i
ett annat ur näringsfysiologiska synpunkter högvärdigt födoämne.

Utvecklingen på äggmarknaden har tyvärr visat, att denna åtgärd varit välbetänkt.
Redan i slutet av oktober och början av november 1941 uppstod brist
på ägg i vissa större städer och samhällen. Sakkunniga på området ansågo, att
denna brist vore att tillskriva dels ett med hänsyn till säsongen för lågt äggpris
och dels de dåvarande mycket stränga bestämmelserna i fråga om fodertilldelningen.
Bestämda yrkanden framkommo också på att ändring i nämnda
hänseenden skulle ske. Trots att fodersituationen vid denna tidpunkt betrak -

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

tades såsom mycket allvarlig, tillmötesgingos dessa yrkanden. Sålunda medgav
Kungl. Maj:t den 24 oktober 1941 att normalpriset på ägg fick säsongmässigt
höjas med 40 öre per kilogram. Vidare föreskrev livsmedelskommissionen
den 25 november 1941, att producenterna skulle erhålla en fodertilldelning
av 1 kg högvärdig! produktionsfoder för varje kilogram ägg, som mot försäljningskvitto
levererades till handeln. Ifrågavarande åtgärder visade sig emellertid
ha en blott ringa effekt på tillförseln. Under de första veckorna efter prishöjningen
ökade visserligen tillförseln till partihandeln något, men denna ökning
torde mera ha varit att tillskriva det förhållandet att producenter och ägguppköpare
i avvaktan på att en prishöjning skulle äga rum lagrat upp vissa
myckenheter ägg, som sedan utlevererades omedelbart efter prishöjningen. Efter
sagda tillfälliga ökning i tillförseln minskade leveranserna åter. I slutet
av december 1941 framträdde emellertid en markerad tendens till produktionsökning.
I och för sig var detta icke något anmärkningsvärt, eftersom äggproduktionen
omkring nämnda tidpunkt normalt brukar öka. Av detta skäl hade
också äggpriset från och med den 27 december 1941 sänkts med 15 öre per
kilogram. Att en sänkning av äggpriset skulle ske vid denna tidpunkt, hade
offentliggjorts redan i samband nied prishöjningen i oktober, vilken uttryckligen
angavs vara av säsongmässig karaktär.

Tillförseln av ägg företedde under närmaste tiden efter jul en så pass gynnsam
utveckling, att man hade anledning antaga, att produktionen och ransoneringen
då skulle komma in i normala banor. Livsmedelskommissionen ansåg
dock försiktigheten samt hänsynen till de minskande köttillgångarna bjuda att
sänka ransonens storlek något. Efter samråd under hand med svenska ägghandelsförbundets
ledning fastställdes i början av januari den ägg- alternativt köttranson
som sedan dess varit gällande. Kort därefter kom emellertid den osedvanligt
stränga kylan vilken kullkastade alla de kommissionens och ägghandelsförbundets
beräkningar som utgått från en mera normal väderlek. Som en
följd härav uppstodo åter svårigheter att tillgodose konsumenternas efterfrågan
på ägg. Till en början voro dessa svårigheter huvudsakligen lokaliserade
till Norrland och de största städerna, men så småningom utbredde de sig även
till samhällena på landsbygden. Vilken andel den kalla väderleken haft i denna
utveckling torde belysas av följande siffror. Leveranserna av ägg till auktoriserade
partihandlare utgjorde under tiden 24 september 1941—1 februari
1942 i genomsnitt 175 ton per vecka. I början av februari sjönko leveranserna
starkt, så att de i slutet av månaden voro nere i 90 ton per vecka. Under tiden
23 februari—12 april översteg veckoleveransen icke i något fall sistnämnda
kvantitet. Sedan kylan i början av april övergick till blidväder, inträdde en
kraftig ökning i leveranserna. Under veckan 13—19 april tillfördes partihandeln
över 234 ton mot endast 69 ton föregående vecka. För veckan 20—26 april
var motsvarande siffra 383 ton. Under de närmast därefter följande veckorna
har tillförseln varit avsevärt större.

I detta sammanhang kan nämnas, att enligt en inom livsmedelskommissionens
produktionsavdelning verkställd stickprovsundersökning avseende hönsgårdar
i Småland nedgick under februari och mars månader värpningsprotcn
(= antalet ägg per 100 höns och dag) till 5 procent, medan värpningsprocenten
under samma månader under normala år brukar uppgå till 50 procent.
Det bör framhållas, att äggproduktionen även under föregående år var mycket
låg i februari och mars. Till följd av don låga produktionen måste den inhemska
efterfrågan under sagda månader 1941 i betydande utsträckning tillgodoses
genom import av ligg från Danmark. Någon liknande import kunde ej före
påsk komma till stånd i år. Enligt vad som uppgivit.? har den stränga vintern
i våra grannländer fört med sig i stort sett samina bristsituation som här i

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

landet. Härtill ha även där kommit av ishinder förorsakade transportsvårigheter.

Vad därefter angår de av interpellanten framställda frågorna innebär den
första av dessa en hemställan, att jag måtte lämna en översikt över principerna
för Kungl. Maj:ts olika beslut rörande äggregleringen och verkningarna därav
på ägghandeln. Kungl. Maj:t har sedan ransoneringens genomförande vid tvenne
tillfällen fattat beslut rörande äggregleringen, och i båda fallen ha dessa
avsett normalprisernas storlek. Ett av dessa beslut har av mig redan berörts,
nämligen höjningen av normalpriset i slutet av oktober 1941. Beslutet örn sänkning
av samma pris i slutet av december samma år har fattats av livsmedelskommissionen
på grund av bemyndigande, som lämnats av Kungl. Majit. Som
förut nämnts voro båda dessa prisändringar av säsongmässig art. Av vad jag
sålunda anfört torde framgå, att man statistiskt icke kunnat konstatera, att
tillförseln i någondera riktningen påverkats av dessa båda prisändringar. Det
andra beslutet som fattats av Kungl. Majit avsåg ägghandelsförbundets framställning
örn en tillfällig höjning av äggpriset till påsken med 50 öre per kilogram.
Denna framställning avslogs av Kungl. Majit den 27 mars 1942. Det är
givetvis omöjligt att med säkerhet uttala sig örn huru situationen skulle ha
varit, örn framställningen bifallits. Någon anledning antaga, att en prishöjning
vid denna tid skulle lia haft gynnsammare verkningar på äggtillförseln, än
då priset höjdes i oktober förra året, synes dock icke föreligga. Produktionen
var strax före påsk till följd av den stränga kylan i de egentliga överskottsområdena,
nämligen södra Sverige och Gotland, abnormt låg. Därtill kom, att snöförhållandena
i Skåne i hög grad försvårade insamlingen av ägg på landsbygden
därstädes, varjämte issituationen praktiskt taget omöjliggjorde forsling
av ägg från Gotland.

Interpellantens andra fråga, huruvida det nuvarande normalpriset verkliigen
är ägnat att stimulera tillförseln till marknaden torde bäst kunna besvaras
med en hänvisning till de förut anförda uppgifterna angående äggtillförselns
stegring under de varmare månaderna. Rörande prisbildningen må vidare
framhållas att äggpriset till producenter i maj år 1939 var omkring lil öre
för kilogram mot 250 öre under samma månad i år vilket innebär en höjning
med omkring 125 procent sedan förkrigstiden. Motsvarande priser för fläsk
äro 135 respektive 208 öre för kilogram, innebärande en stegring med omkring
54 procent. Då i stort sett samma slags fodermedel komma till användning inom
de båda produktionsgrenarna, följer härav att äggproduktionen vid nu rådande
prisläge intar en betydligt mera gynnad ställning än svinuppfödningen.

Interpellanten har vidare ansett anledning föreligga att överväga, örn normalpriset
å ägg vore satt i riktig relation till priset på andra livsmedel ur synpunkten
av de olika varornas värde som näringsämnen. En avvägning av priserna
å livsmedel efter deras näringsvärde är emellertid av olika skäl utesluten.
En sådan skulle innebära en mycket kraftig förskjutning av priserna å olika
födoämnen. En utjämning mellan priserna å samtliga viktigare animalieprodukter
och priserna å de vegetabiliska jordbruksalstren skulle bliva den omedelbara
följden.

Härpå yttrade

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Då interpellanten är förhindrad
närvara vid detta plenum, skall jag be att få säga några ord i den fråga,
som här varit föremål för interpellation.

Jag vill då först till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
uttala ett tack för det svar, som han här lämnat och som gjort det

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

möjligt för riksdagen att få klarhet om de åtgärder, som vidtagits på äggmarknaden,
och vilka faktorer, som varit vägledande för utformandet av ransoneringen
av denna vara. Det har ju bade i den allmänna diskussionen och i
pressen förekommit mer eller mindre vederhäftiga, uttalanden örn orsakerna
till den brist på ägg, som varit för handen under tiden efter ransoneringens
genomförande.

Den bild, som statsrådet i sitt svar ger av produktionen under vintermånaderna,
kan nog i stort sett vara riktig, örn än uppgifterna i någon mån äro för
pessimistiska. Skulle de uppgifter örn produktionen, som lämnats i svaret, vara
med verkligheten överensstämmande, så är ju allt tal örn hamstring och smygförsäljning
obefogat, ty då bär det tydligen icke stått några varor till disposition
att föra ut i marknaden. Detta är värdefullt att ha fatt konstaterat, sa
att både producenter och konsumenter komma i en bättre dager än den, vari
de framstått under den allmänna debatt, vilken föranletts av de svårigheter
denna ransonering ställt allmänheten inför.

Då blir väl frågeställningen den, huruvida statsmakternas åtgärder i övrigt
varit välbetänkta. Att tillgången på foderämnen varit ansträngd, är ju känt,
men det torde väl kunna ifrågasättas, om det var riktigt att så hårt strypa
fodertilldelningen till hönsen som skedde i höstas, sa att praktiskt taget intet
produktionsfoder kunde erhållas. Resultatet blev ju — kanske var det åsyftat
— att en god del av hönsstammen slogs ut. Detta var kanske nödvändigt på
grund av bristen på foder, men det var oriktigt ur den synpunkten, att den
hönsstam, som blev kvar, icke fick produktionsfoder, vilket gjorde det omöjligt
att effektivt utnyttja den produktionsfaktor i folkhushållet, som fjäderfäet
utgör. Det anföres visserligen, att hönsen omsätta sitt foder oekonomiskt ur total
näringssynpunkt sett. Jag vet icke, örn det är riktigt. Pa den punkten rada
emellertid mycket delade meningar. Kvar står det faktum, att ägg är ett
mycket högfärdigt och användbart födoämne, som ur näringssynpunkt icke
kan jämföras med något annat.

Prissättningen har präglats av alltför stor försiktighet och av en nästan
nervös oro inför en nödvändig höjning av priserna. Samtidigt kan man med
fog rikta en anmärkning mot den inriktning, som givits prisbildningen efter
regleringens införande. Det finnes dock vederhäftiga kalkyler, som visa, att
ett produktionspris av 2 kronor 75 öre per kilogram är motiverat. Örn det
fanns tämligen god tillförsel på ägg i december, så torde åtgärden att i slutet
av månaden sänka äggpriset med 15 öre ha varit skäligen omotiverad örn
ej på annan grund så därför att det är under vintern, som produktionen är
minst och fodret dyrbarast. Det kräves då mera arbetskraft, och man får lov
att använda artificiell belysning. „

Som det framhållits i svaret på interpellationen, är det svart att göra en
jämförelse mellan å ena sidan de olika födoämnenas priser och å andra sidan
deras värde som livsmedel, men om exempelvis sill och fisk kosta 2 kronor
50 öre ä 3 kronor per kilogram och äggen betinga ett pris av 2 kronor 50 öre,
så ligger det i sakens natur, att de mindre äggproducenterna föredraga att
själva konsumera de högvärdiga äggen i stället för att sälja dessa och köpa
andra, dyrare födoämnen. Det var på den punkten, som interpellationen avsag

att skapa en viss klarhet. ... ...

Utan att här vilja fördjupa mig i detaljer i denna fråga eller direkt torsöka
lämna några nya uppslag för den kommande tiden vid utformandet av bestämmelser
för ägghandeln och vad därmed sammanhänger, vill jag endast
hemställa till herr statsrådet att betrakta vår fjäderfjästock som en värdefull
faktor i folkhushållet och därmed skapa betingelser för ett effektivt utnyttjande
av densamma. Vi kunna i år påräkna något båttre tillgång på foder,

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

men även för det fall att fodertillgången skulle bliva mycket knapp, hävdar
jag bestämt den uppfattningen, att vårt fjäderfäbestånd bör utnyttjas, och att
man bör giva näringsidkarna möjlighet att bedriva sin näring så länge som
det är möjligt. Man bör icke ensidigt fördjupa sig i beräkningar angående
hönsens förmåga att tillgodogöra sig foderämnen.

Vidare anfördes ej.

§ 7.

Svar på ^Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres erhöll
interpellation, på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Svensson i Ljungskile frågat mig, varpå det beror, att man först
vid mitten av april kom till klarhet örn att superfosfat inte kunde distribueras
enligt utarbetad plan, samt vilka åtgärder, som vidtagits för att begränsa
skadeverkningarna av det inträffade.

Med anledning härav får jag anföra följande:

Under gödselåret 1940/41 förbrukades i runt tal 220,000 ton fosfatgödselmedel.
Enligt statens livsmedelskommissions plan för ransoneringen av dessa
gödselmedel under gödselåret 1941/42 skulle förbrukningen begränsas till 80
procent av nämnda kvantitet, eller cirka 175,000 ton. Därjämte skulle cirka

5.000 ton fosfatgödselmedel ställas till kristidsstyrelsernas förfogande. Totalt
beräknade man sålunda denna förbrukning till cirka 180,000 ton, varav cirka

15.000 ton skulle utgöras av thomasfosfat.

Under hösten 1941 försåldes mellan 30,000 och 40,000 ton fosfatgödselmedel.
Enligt kommissionens plan skulle därför i ordinarie tilldelning för våren
utlämnas cirka 140,000 ton fosfatgödselmedel. Tilldelningsbestämmelsema utformades
i enlighet härmed. En sammanställning av kristidsnämndernas rapporter
utvisade emellertid, att inköpskuponger utdelats för cirka 147,000 ton,
d. v. s. för cirka 7,000 ton mer än beräknats. Vid denna tidpunkt bedömdes
emellertid efter samråd med superfosfatindustrien försörjningsläget med avseende
a superfosfat sa, att någon risk icke förefanns för att man icke skulle
kunna tillgodose såväl hela den sålunda konstaterade efterfrågan å superfosfat
som även en ytterligare extra tilldelning av cirka 8,000 ton, som också
ställdes till kristidsstyrelsernas förfogande. Totalt skulle sålunda fördelas
inemot 190,000 ton fosfatgödselmedel, varav cirka 175,000 ton skulle utgöras
av superfosfat. Härutöver hade man att taga hänsyn till de myckenheter superfosfat,
som skulle inga i den trädgårdsgödsel, som fått försäljas utöver
den egentliga ransoneringen. Denna kvantitet uppgår dock icke för hela landet
till fullt 5,000 ton.

För uttransporterna av superfosfat uppgjordes en liknande plan som under
de närmast föregående åren. De under vintern rådande väderleksförhållandena
bidrogo emellertid att försvåra utleveranserna. På grund av den ovanligt tidigt
inställda _ sjötrafiken kunde handeln ej såsom brukligt förse sig med
normalt stora ingångslager av superfosfat, och jordbrukarna kunde icke eller
underläto mångenstädes på grund av kyla och snöfall under mars månad att
hämta beställda kvantiteter. Trots dessa olägenheter hade dock den 15 april
1942 från fabrikerna utlevererats omkring 143,000 ton superfosfat. Som följd
av den ungefär vid denna tidpunkt hastigt inträdda värmen tedde sig möjligheterna
för vårbrukets påbörjande plötsligt betydligt mera närliggande än
man förut kunnat räkna med. Sannolikt i anledning härav inkommo vid sagda
tidpunkt rekvisitioner å superfosfat i sådan omfattning, att det icke fanns
någon möjlighet att omedelbart fullgöra dem, detta trots att transportmedel i
tillfredsställande omfattning kunde ställas till förfogande. Det kan i detta

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

sammanhang framhållas, att under april månad utlastades icke mindre än

50.000 ton superfosfat, vilket är den största kvantitet, som någonsin utlastats
under någon månad. På grund av olika efterfrågan inom skilda delar
av landet kommo emellertid jordbrukarna på olika håll att bliva mer eller
mindre väl tillgodosedda. I detta läge hade man att överväga sådana åtgärder,
att jordbrukarna skulle erhålla åtminstone viss del av vad som rekvirerats.
Livsmedelskommissionen ansåg det därför ändamålsenligt att företaga
den fördelning av leveranserna, som framgår av den i interpellationen återgivna
skrivelsen från kommissionen. Sedan på detta sätt en bättre balans
åstadkommits mellan efterfrågan och den successiva leveransförmågan, kunde
för övrigt kommissionen redan inom en vecka efter det nyss nämnda skrivelse
utfärdats medgiva att handeln finge utan särskilda restriktioner utlämna superfosfat
inom de områden av Syd- och Mellansverige, där detta konstgödselmedel
har sin största betydelse. Därutöver må framhållas, att enligt vad
livsmedelskommissionen meddelat återstode den 15 maj att leverera endast
cirka 4,000 ton av vad som rekvirerats.

Av vad nu sagts torde framgå, att interpellantens uttalanden örn att många
jordbrukare skulle bliva helt utan superfosfat för vårsådden och att de av
kommissionen vidtagna åtgärderna innebure att en väsentlig förutsättning för
en god skörd rubbats icke torde återspegla verkliga förhållandena.

Härefter anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Det kom ju i slutet av april som en fullständig överraskning
för lantbrukarna ute i bygderna, att de mängder superfosfat, som
man redan tidigt under vintern fått inköpskuponger till, icke överallt funnos
att köpa. Det var därför, som jag med kammarens tillstånd framställde frågan:
»Varpå beror det, att man först vid mitten av april kom till klarhet om
att superfosfat inte kunde distribueras enligt den plan, som utarbetats?»

Örn man i herr statsrådets svar söker efter ett svar på denna fråga, så synes
man först kunna ur sammanhanget taga bort några berörda förhållanden, som
inte gärna kunna ha medverkat. Det gäller ju för det första höstleveransen av
fosfat. Detsamma gäller väl också den omnämnda onormalt tidigt inställda
sjötrafiken. Det var ju något, som inträffade redan före vinterns början, och
som alltså var känt under hela vintern och därför icke kunde framkalla någon
överraskning i mitten av april; det gäller även den hastigt inträffande våren.
Ett par veckor framåt från den 7 april var det ovanligt varmt — vilket påskyndade
brytningen. Men leveransplanerna måste ha varit uppgjorda tidigt
på vintern. Då hade man ingen anledning att räkna med att vårbruket skulle
börja senare än som nu skedde. Våren kom hastigt, men den kom inte tidigare
än vanligt. Sedan återstår att undersöka vad den ökade tilldelningen och de
för sena rekvisitionerna kunde betyda. I ett meddelande från tidningarnas telegrambyrå
den 7 maj heter det: »Vid kontrollundcrsökning har det visat sig,
omtalar kommissionen, att på sina håll större mängder fosfatgödselmcdel genom
kristidsnämnderna fördelats till jordbrukarna, iin sorn enligt ransoneringsbestämmelscrna
motsvarade vad de på grund av sin tidigare förbrukning varit
berättigade till.» Man fick av detta meddelande närmast det intrycket, att
kristidsnämnderna genom bristande vaksamhet sprängt ransoneringsplancn.
Av statsrådets meddelande framgår, att så icke varit fallet. I stället för

140.000 ton har det lämnats licens på 147,000 ton, vilket utgör en ökning av
5 %. Enligt cirkulär 502 tillhandahålles superfosfat i 80 kg säckar, och till -

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

delningen bör i görligaste nian avpassas så, »att en eller flera hela säckar må
inköpas». Dessutom är det en självklar sak. att ett visst tryck uppkommer från
jordbrukarnas sida till förmån för uppåt justerade leveranser. Knappast någon
begär mindre än 80 procent av vad han tidigare fått, och en och annan
försökte nog att få mera.

Örn man tager hänsyn till detta, så kan väl ett övermål av 5 % inte ha överraskat
någon. En hushållsplan av här ifrågavarande slag bör väl inte göras
upp med så smala säkerhetsmarginaler, att den brister av en dylik anledning.
Jag kan ju som jämförelse nämna, att den trädgårdsgödsel, som distribuerats
utan några som helst licenser och som försäljningsbolaget så kraftigt propagerat
för, utgjorde en större kvantitet än övermålet på tilldelningen till hela
det svenska jordbruket. Det är ju enligt statsrådets uttalande nära 5,000 ton
superfosfat, och tillsammans med andra gödselmedel i dessa trädgårdsblandningar
måste det ju bli en större mängd än 7,000 ton gödselmedel. Det förefaller
mig därför, som örn kristidsnämndernas sätt att handhava tilldelningen
knappast borde berett livsmedelskommissionen några större överraskningar.

Vad sedan rekvisitionerna- beträffar så är det ju alldeles klart, att den omständigheten
att rekvisitionerna inkommit sent medfört svårigheter. Det är
emellertid å andra sidan lätt begripligt, att när man hade fått licens på en
viss mängd superfosfat och hade kuponger till sitt förfogande, så ansåg man,
att saken praktiskt taget var klar. Ingen räknade väl med, att icke de varukvantiteter
skulle finnas tillgängliga som svarade mot dessa kuponger. Mig
synes det därför, som om det helt enkelt vore det nya ransoneringssystemet,
som slagit illa ut. Örn jordbrukarna ålagts att inte bara skaffa kuponger utan
att även beställa fosfaten före visst datum, till exempel den 15 februari, så
hade läget varit ett annat. Nu blev handeln desorienterad genom att jordbrukarna
sutto inne med kuponger, som ej anmälts i någon affär.

I slutet av sitt svar yttrar herr statsrådet att av vad som sagts torde framgå,
att interpellantens uttalanden örn att många jordbrukare skulle bliva helt
utan superfosfat för vårsådden och att de av kommissionen vidtagna åtgärderna
innebure, att en väsentlig förutsättning för en god skörd rubbats, icke
torde återspegla verkliga förhållandena. Med anledning härav ber jag att få
citera den passus i interpellationen, som detta uttalande synes åsyfta. Efter
återgivande av livsmedelskommissionens brev av den 21 april, vari meddelas,
att under tiden den 23 april—15 maj endast hälften av beviljad tilldelning
kunde utlämnas samt att den återstående delen skulle erhållas under tiden
den 16 maj—15 juni, heter det i interpellationen: »Resultatet av detta blir,
att många jordbrukare, trots den i god tid upplagda ransoneringsplanen, bliva
helt utan superfosfat för vårsådden. Denna överraskande händelseutveckling
innebär inte bara att en väsentlig förutsättning för en god skörd rubbas, utan
den leder också till betydande orättvisor olika jordbrukare och olika landsdelar
emellan.»

Att en starkt minskad, helt utebliven eller för sent utsådd konstgödselgiva
innebär, att en väsentlig förutsättning för en god skörd rubbas för den, som
drabbas härav, torde vara obestridligt. Yad det betyder för hela landets skörd
beror givetvis på antalet jordbruk, som drabbas. Jag erkänner gärna efter statsrådets
nu lämnade redogörelse, att denna rubbning ter sig mindre än man hade
anledning att tro efter vad som uppgavs i början av maj i det förut omnämnda
meddelandet till pressen. Det heter nämligen däri efter en redogörelse för situationen:
»Det fanns då intet annat val än att antingen låta ett stort antal jordbrukare
bli helt utan superfosfat tills fram i juni eller också att tills vidare
hålla inne viss del av tilldelningen för alla, som ännu inte tagit ut dem tillkommande
mängder superfosfat.»

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det är alltså detta livsmedelskommissionens eget uttalande örn att en stor
mängd jordbrukare skulle bli belt utan superfosfat, ifall man ej här lagt örn
ransoneringsplanen, som ligger bakom mitt skrivsätt i interpellationen. Örn det
blivit något för starkt på den punkten, så synes det bero på att livsmedelskommissionen
själv skrev för starkt, när den meddelade förhållandena den 7 maj.

Till sist skulle jag vilja sätta ifråga, huruvida de siffror angående fabrikernas
leveranser och jordbruket tilldelade licenser, som här lämnats, kunna giva
material för en säker bedömning av hur många jordbrukare som ha blivit utan
superfosfat till vårbruket. Det kan kanske vara så, att svårigheterna ute i
bygderna ha varit något större än vad den från fabrikerna icke levererade
kvantiteten antyder. Det tycks vara så, att en viss desorientering inom handeln
har uppkommit. Detta kan lia medfört, att vissa partier hamnat på fel
ställe med resultat, att de icke alls eller alltför sent kommit vårbruket till godo.
Det förefaller mig därför, som om det finnes grundad anledning att noga överväga,
hur denna fråga skall ordnas i fortsättningen. Det är ju endast med
hänsyn därtill, eller i varje fall huvudsakligen med hänsyn därtill, som det är
motiverat att diskutera det som redan skett.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Interpellanten gjorde en del
uttalanden, som ge mig anledning att taga till orda. Till a,tt börja med skulle
jag vilja säga, att örn interpellanten hade under hand tagit reda på hos livsmedelskommissionen
eller folkhushållningsdepartementet, hur saken låg till,
undrar jag, örn interpellationen kommit att framställas.

Han frågade, varför man icke redan i mitten av april månad skulle kunnat
bedöma läget på superfosfatmarknaden, så att man kunde förstå, att det här
skulle bli en väsentligt större mängd superfosfat tagen i anspråk än man från
början räknat med. Förhållandet är helt enkelt det, att några rekvisitioner i
större utsträckning än som beräknats icke förelågo i mitten av april månad.
Jag vill erinra om, att under höstsäsongen förelåg ingen ransonering efter de
linjer, som nu tillämpas, d. v. s. mot kuponger, utan då gällde en ransoneringsplan
baserad på de kvantiteter, som varje jordbrukare närmast föregående år
fått köpa och använda. När man övergick till det nya systemet med kort, var
det ofantligt svårt att fastställa, hur mycket kort som kom ut.

Interpellanten vill också göra gällande, att distributionen har kunnat vara
något ojämn. Det är helt enkelt och ganska naturligt. Tidigare fick varje distributionsställe,
centralförening eller handlande, en viss proportion av vad vederbörande
sålt föregående år. Nu gällde det sålunda att distribuera gödningsmedlen
så, att varje förening eller handlande hade tillräckligt av varan för att
möta det antal kuponger, som lämnades in. Det var omöjligt att veta, därest
vederbörande jordbrukare skiftade inköpsställe, hur dessa kvantiteter på lämpligt
sätt skulle kunna fördelas.

Nu vill jag till slut säga, att interpellanten talar örn, att årets skörd skulle
äventyras genom denna, låt mig säga, ojämnhet i superfosfatfördelningen inom
landet. Då kan jag erinra örn att som vi se saken i dag ha faktiskt mer än

20,000 ton superfosfat kommit jordbruket till del utöver vad man från början
avsett. Det är i alla fall ett förhållande, som i och för sig är mycket glädjande,
att detta kunnat åstadkommas. Jag tror. att jag vågar påstå, att det
finnes få länder örn ens något i Europa, som har kunnat tillfredsställa sina
jordbrukare med sådana mängder av gödningsmedel som vi kunnat göra här
i Sverige.

Herr Svensson i Ljungskile: Det förefaller, som örn den föregående talarens
upplysningar endast bestyrka min slutsats, att det nya ransoneringssys -

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

tern, som införts i år, i viss mån lett till en desorientering inom handeln, så att
överskott kommit att ligga på vissa händer och brist uppstå på andra händer.
Att det har komipit att levereras mera superfosfat än man från början beräknade
är givetvis i och för sig mycket glädjande. För de jordbrukare, som blivit
utan, hade det varit ännu mera glädjande, om man också lyckats fördela den
enligt den ursprungligen tänkta planen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 8.

Svar på Ordet lämnades på begäran till

interpellation. Q^efen £ör f0lkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd bär fröken Öberg frågat
mig örn det kan förväntas, att en omprövning av nu gällande fiskregleringsbestämmelser
företages och ändringar ske, där så synes nödvändigt, samt örn
jag ville medverka till att vid den omprövning, som nu företages av livsmedelsrabatterna,
även fisk uppföres bland rabatterade varor.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Vid handhavandet av regleringen av handeln med fisk söker statens livsmedelskommission
åstadkomma en ur skilda, synpunkter lämplig avvägning
mellan färskfiskmarknaden och konserv- och salteriindustrien. Därvid har föreskrivits,
att konserv- och salteriindustrien med hänsyn till färskmarknadens
behov får tillgodose sina behov endast under förutsättning av mera betydande
fångster. Exempelvis må nämnas att i Göteborg någon makrill icke dragits
ur färskmarknaden under tiden före pingst.

Vid fördelningen av för färskmarknaden avsedd fisk mellan olika orter
betraktas hela Västkusten såsom en enhet, sa att det i möjligaste mån tillses,
att handlande å viss ort därstädes på längre sikt icke i något avseende missgynnas
på bekostnad av handlande å andra platser vid Västkusten. När tillförseln
å vissa orter i Halland eller Bohuslän visat tendens att öka på bekostnad
av tillförseln till Göteborg, har sålunda livsmedelskommissionen förordnat
örn överförande av lämpliga kvantiteter fisk till Göteborg. Från exempelvis
Gravarne och^ Smögen har kommissionen — trots hårt motstånd från dessa orters
sida — låtit till Göteborg dirigera betydande mängder för färskmarknaden
avsedd makrill.

Den fisk, som tillföres färskmarknaden, skall fördelas å olika handlande
under hänsynstagande till att handeln i möjligaste man löper i normala banor.

Fördelningen till färskmarknaden i Göteborg omhänderhaves av en under
livsmedelkommissionens medverkan tillkommen och under kommissionens överinseende
stående särskild fördelningsförening, vilken omfattar såväl Göteborgs
fiskgrossister — vilka bedriva försäljning endast på orter utanför Göteborg
med omnejd —som ock en sammanslutning av fiskdetaljisterna i Göteborg
med omnejd. Såsom norm för denna fördelning ha, liksom beträffande i huvudsak
all »kvotering» på fiskregleringens område, lagts vederbörande företagargruppers
och företags omsättningssiffror under tiden 1 oktober 1940_

30 september 1941, eller, i den mån sådana siffror icke varit tillgängliga, därmed
närmast jämförliga omsättningsuppgifter. Detaljisterna jämte några ändra
företag, som tillgodose konsumtionsbehovet i orten, ha enligt denna norm av
den till fördelning föreliggande fisken tillerkänts i princip 20 procent. I samband
med den senaste tidens fördelning av makrill ha dock Göteborgsdetaljisterna
erhållit ända upp till cirka 45 procent av den till Göteborg införda makrillen.

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

Livsmedelskommissionen har tidigare icke haft anledning att ingripa för
åstadkommande av ändring i avseende å Göteborgsdetaljisternas tilldelningskvot.
Med anledning av vissa klagomål från detaljist- och konsumenthåll, vilka
i slutet av maj månad framförts i Göteborgspressen och även kommit till uttryck
i skrivelser till kommissionen, har emellertid en skyndsam undersökning
nu igångsatts angående lämpligheten av att även i fortsättningen tillämpa
förut angivna kvot. Kommissionen är beredd att, därest denna undersökning
giver anledning därtill, låta fördelningsföreningen övergå till en för detaljist-
och konsumentintressena i Göteborg mera fördelaktig kvotering.

Vad angår spörsmålet örn uppförande av fisk bland de varor, för vilka rabatt
skall utgå, vill jag hänvisa till innehållet i Kungl. Majlis proposition nr
338 angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel, av vilken framgår,
att någon rabatt icke föreslås å andra varuslag än dem, för vilka rabatt redan
nu utgår. Genomförandet av rabatt å fisk skulle stöta på mycket stora svårigheter,
enär det synes vara så gott som omöjligt att anordna ett ur administrativ
synpunkt tillräckligt enkelt system. En sådan rabatt har därför ej kunnat förordas.
För att göra fisken lättare åtkomlig för de mindre bemedlade synes
man i stället få gå vidare på den redan inslagna vägen med ökad priskontroll.
Det må nämnas, att livsmedelskommissionen i samråd med priskontrollnämnden
förbereder åtgärder att underkasta jämväl sötvattensfisk prisreglering, varjämte
såväl fiskkonserver som salt fisk skola priskontrolleras. I fråga om redan
prisreglerad fisk förtjänar framhållas, att livsmedelskommissionen söker
genomföra de prissänkningar, som kunna vara möjliga med hänsyn till fiskarnas
och handelns intressen. Sålunda ha priserna på både torsk och strömming
sänkts, på strömming i två etapper.

Vidare yttrade:

Fröken Öberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få uttala mitt
tack för det erhållna svaret.

I fråga örn fiskregleringen är jag mycket tacksam för att man på grund av
från flera håll framförda klagomål igångsatt en skyndsam undersökning, efter
vilken kvot tilldelning kan komma att ske. Jag är också tacksam för det löfte,
som ligger i svaret, att kommissionen är beredd att, därest denna undersökning
ger anledning därtill, låta fördelningsföreningen övergå till en för detaljisterna
och konsumenterna mera fördelaktig kvotering. Jag tror, att örn man kan komma
fram till en sådan fördelning, att man undviker dessa köbildningar med
ali den irritation som de medföra, kunde mycket vara vunnet.

Vad sedan angår svaret på min andra fråga örn rabatteringen av fisk måste
jag säga att det är mindre tillfredsställande. Statsrådet hänvisade till propositionen
nr 338, som upptager en del höjningar på smör- och mjölkrabatterna,
och anser, att denna väg är den mest framkomliga. Till detta skulle jag vilja
säga, att den ekonomiska situationen för stora grupper av vårt folk nu är sådan,
att man utöver de i propositionen föreslagna rabatteringarna även behöver
giva rabatter på fisk, fiskkonserver, kött med flera varor. Det har ju också
med anledning av denna proposition redan väckts, och jag tror att det kommer
att ytterligare väckas, motioner med yrkande örn att rabatteringen skall utsträckas
till att omfatta andra varuslag. Jag tror därför, herr talman, att sista
ordet ännu icke är sagt i denna fråga, utan hoppas, att utskottet vid behandlingen
av såväl propositionen som motionerna skall taga hänsyn till de yrkanden,
som här ställts, och finna en utväg för att tillmötesgå dessa framställda
yrkanden.

Husmödrarna äro nog den samhällsgrupp, som i det längsta undviker att

Andra kaminarens protokoll 194%. Nr 23. 4

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

protestera och klaga. Men när de säga, att de icke kunna klara upp försörjningen
av familjen utan hjälp, då bör detta beaktas.

Vi tala så mycket om en stark beredskap. Men denna består icke bara i en
yttre front, utan den inre är minst lika viktig. Jag tror, att det är denna front,
som husmödrarna i största utsträckning komma att få hålla. De orka icke göra
detta, örn till andra bekymmer de också skola ha bekymmer för anskaffande
av maten till sig och de sina. Och även om man nu som alltid tillgriper beskedet,
att det statsfinansiella läget är sådant, att vi ej kunna giva ytterligare anslag,
måste jag för min del säga, att vägar måste sökas för att hjälpa de sämst
ställda.

Fru Johansson: Herr talman! Jag hoppas liksom fröken Öberg, att icke
sista ordet är sagt i denna sak. Det är ett sådant allvarligt problem, och jag är
mycket glad över att denna fråga har väckts.

Fröken Öberg utgår helt naturligt från de erfarenheter hon har från sin egen
hemstad, men förhållandena äro likartade överallt, örn man tänker på min
hemstad, där en mycket stor grupp under en lång tid haft korttidsarbete, varvid
inkomsten stannat vid omkring 40 kronor per vecka, och betänker, att detta
belopp skall räcka till både mat, kläder och hyror m. m., kan man förstå, att
icke det allra största finanssnille kan klara upp den saken tillfredsställande.
När jag någon gång har tillfälle att utföra min husmoderliga gärning och skall
köpa upp livsmedel, tänker jag alltid på vilka stora summor det går till. Då
kan man förstå, hur svårt det skall vara för dem, som icke hava tillräckliga
medel till sitt förfogande.

Vi talade i går i en annan debatt om den inverkan krisen haft på barnens
hälsotillstånd. Jag tror, att örn vi skulle utsträcka den undersökningen att även
omfatta mödrarna, kanske vi skulle komma fram till ett tröstlöst resultat. Det
är ändå så att ,en moder i allmänhet ger så långt det räcker och försakar själv.

Jag vill liksom fröken Öberg understryka, att örn vi icke ha möjlighet att
inom den finansiella ramen nu utöka livsmedelsrabatteringen, så få vi söka
komma fram på andra vägar, så att vi åtminstone till de små inkomsttagarna
kunna bringa hjälp mera effektivt än hittills.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9-

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 363, med förslag till lag örn tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära verk.

§ 10.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 421 av herr Norup m. fl.;

nr 422 av fru Nordgren m. fl.;

nr 423 av herr Persson i Stockholm m. fl.; och

nr 424 av herr Hansson i Skediga;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 425 av herr Olovson i Västerås; och
nr 426 av herr Andersson i Mölndal; samt

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

till jordbruksutskottet motionen nr 427 av herrar Svensson i Ljungskile och
Barnekow.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande kapitalinvesteringar för
budgetåret 1942/43 i försvarsväsendets fastighetsfond.

Punkterna 1, 3, 9, 10, 17 och 21.
Lädes till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 162, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående vissa markförvärv
för 1 an tförs varet;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av
vissa brandskadeersättningar m. m.;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte av en
kronan tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle;

nr 165, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
ett kronan tillhörigt område i Boden; och

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit jämte en i ämnet
väckt motion.

I propositionen nr 211 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 1 april 1942, föreslagit
riksdagen medgiva, att svenska staten måtte, i huvudsaklig överensstämmelse
med för närvarande gällande riktlinjer, under tiden till och med
utgången av budgetåret 1943/44 till ett belopp av högst 300 miljoner kronor
— däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången
av nu löpande budgetår beviljade — iklädas betalningsansvar för till utlandet
försålda inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.

Andare hade uti en inom andra kammaren av herr Hagberg i Luleå m. fl.
väckt motion (II: 355) hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 211 måtte besluta att svenska staten måtte, i huvudsaklig
överensstämmelse med för närvarande gällande riktlinjer, under tiden till och
med utgången av budgetåret 1943/44 till ett belopp av högst 100 miljoner
kronor —- däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången
av nu löpande budgetår beviljade — iklädas betalningsansvar för till
utlandet försålda inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majlis
förslag och med avslag å motionen II: 355, medgiva, att svenska staten måtte,

Fortsatt
statsgaranti
för exportkredit.

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

Fortsatt statsgaranti för exportkredit. (Forts.)
i huvudsaklig överensstämmelse med för närvarande gällande riktlinjer, under
tiden till och med utgången av budgetåret 1943/44 till ett belopp av högst
300 miljoner kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats
eller före utgången av nu löpande budgetåret beviljades — iklädas betalningsansvar
för till utlandet försålda inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är sällan statsutskottet så tydligt
demonstrerat sin olust inför tvånget att godkänna ett regeringsförslag, som
denna gång varit fallet. Statsutskottet konstaterar, att denna ökade kreditgivning
från maximum 100 miljoner kronor till 300 miljoner kronor »i nuvarande
läge ej kan undgå att väcka betänkligheter». Men utskottet har ändå,
efter att ha tagit del av de till ärendet hörande handlingarna, »likväl icke velat
motsätta sig Kungl. Maj:ts föreliggande förslag». Denna halvkvädna visa är
ju mycket upplysande och bestyrker helt de farhågor, som vi i vår motion uttala
mot regeringens förslag.

Enligt vad som uppgivits är en del av materialet för bedömandet av denna
fråga hemligstämplat. Riksdagen har därmed, bildligt talat, att med förbundna
ögon följa ett utskott, som efter att ha tagit del av dessa hemligstämplade
handlingar så tydligt förklarat sin olust inför förslaget.

Man frågar sig, vad det är som behöver döljas i denna fråga, Det handlar
ju här icke örn militära ting utan örn handel med trävaror, järn, cellulosa, sten,
maskiner och kullager, som det står i propositionen, jämte produkter från
svenskt jordbruk och fiske. Från kontrahentens sida handlar det huvudsakligen
örn kolleveranser, om handelsjärn, kemikalier och cellull. Eftersom det
meddelas i propositionen, att den tyska exporten av andra varor, särskilt av
vissa färdigvaror, komme att gå tillbaka, kan man undra varför dylikt behöver
hemligstämplas. Måste man icke få det intrycket, att en sådan hemligstämpel
giver uttryck åt att resultaten av handelsförhandlingarna ur svensk synpunkt
äro så dåliga, att man icke närmare vill offentliggöra dem?

Vårt land bedriver för närvarande en handelspolitik med utlandet, som, ursäkta,
enligt min mening tenderar till att bli rena välgörenheten. Det krigförande
Finland ha vi väl snart försett med varor för närmare en miljard kronor
utan att få egentligen något som helst utbyte därav. Hur mycket vi utan
kompensation lämnat Tyskland är mer oklart. Men om man utgår ifrån att
staten och enskilda tillsammans givit krediter för ett pär hundra miljoner
kronor, för vilka pengar tyskarna fått köpa varor utan att behöva leverera
något i utbyte, överdriver man säkerligen icke. Ett sådant penningbelopp ger
emellertid ändå icke en riktig bild av proportionen, eftersom den tyska handelspolitiken
framför allt tycks vara inriktad på att köpa varor så billigt som
möjligt och sälja varor så dyrt som möjligt.

Eör att närmare illustrera detta skall jag, herr talman, tillåta mig att göra
en liten återblick på våra handelsrelationer med Tyskland. Under femårsperioden
1931—1935 importerade vi årligen från Tyskland varor för i genomsnitt
368 miljoner kronor. I fjol var motsvarande siffra 850 miljoner kronor,
en väsentlig stegring således. Under åren 1931—1935 exporterade vi varor
för 139 miljoner kronor årligen i genomsnitt. Men år 1940—1941 exporterade vi
för icke mindre än 940 miljoner kronor. Medan vi alltså under nämnda femårsperiod
hade ett genomsnittligt importöverskott av 229 miljoner kronor per år,
hade vi under föregående år ett exportöverskott av icke mindre än 90 miljoner
kronor.

Men icke ens dessa siffror giva en rättvis bild av den faktiska utvecklingen
av den svenska handeln med Tyskland. De giva framför allt icke någon bild

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

Fortsatt statsgaranti för exportkredit. (Forts.)
av själva volymförhållandet av detta varuutbyte. Jag vill därför söka illustrera
detta med ett pär uppgifter. Jag vill erinra^ om att i juli 1939 var vår
importprisindex, örn jag tager år 1935 som basår, 109. I april månad 1942
var importprisindex icke mindre än 263. Vår exportprisindex förändrades under
samma tid från 114 till 186. Detta innebär, att medan vi under april manad
fmgo 63 procent mera betalt för de varor vi saide at Tyskland, ^fingo vi
betala icke mindre än 141 procent mera för de varor, som vi köpte från Tyskland.
Örn jag får ett annat exempel och utgår från att vi efter 1939 års priser
köpte varor för 100 miljoner kronor, fa vi för samma kvantitet efter nuvarande
priser betala icke mindre än 241 miljoner kronor. Med nuvarande priser
behöva tyskarna för de varor, som de 1939 betalade med 100 miljoner kronor,
bara betala 163 miljoner kronor. Under år 1940 låg exportprisindex i medeltal
i 158 medan importprisindex utgjorde icke mindre än 230, d. v. s. 43
procent respektive 102 procent över nivan i juli manad 1939. Detta innebär
att vår export till Tyskland efter 1939 års priser var värd 650 miljoner kronor
— år 1941 betalades 940 miljoner kronor — medan vår import från Tyskland
efter samma priser var värd endast 420 miljoner kronor — år 1941
fingo vi betala 850 miljoner kronor, d. v. s mer än dubbelt så mycket. Tar
jag bara själva prisutvecklingen sådan den här avspeglar sig, visar det sig,
att vi bara på dessa områden fingo i fjol betala 230 miljoner kronor mera på
grund av den för oss ogynnsamma prisutvecklingen. Och ändå visar icke
detta hela omfattningen av den utveckling vår handelspolitik har tagit. Man
får nämligen icke glömma bort, att den svenska valutan undergått en mycket
stor förändring. Det är tillräckligt att erinra om, att medan^vi under de
sista 5 åren av 1920-talet kunde köpa 100 riksmark för 88: 92, få vi för närvarande
betala icke mindre än 168 kronor därför. Vad innebär detta? Jo, även
om de nominella priserna antagas vara oförändrade, äro de tyska varorna nu
nästan dubbelt så dyra som 1931, medan de svenska varorna omvänt icke
äro mer än hälften så dyra som de voro 1931.

Jag kan hämta ytterligare ett exempel från ett par noteringar på denna
prisutveckling. D.et visar sig att exempelvis »Ångkök stora Oberschlesiska»,
i augusti 1939 noterades i 23:16 kronor, medan de i april 1941 noterades i ett
pris av 50 kronor, enligt bränslekommissionens noteringar. Det betyder, att priset
på dessa kol höjts till mer än det dubbla. Om jag tar »Gjuterikoks, Westfalisk»
har priset höjts från 33:20 kronor till 74 kronor, d. v. s. en ännu
kraftigare prisförhöjning under samma period.

Örn vi nu, som regeringen och även statsutskottet föreslår, höja våra exportkrediter
till 300 miljoner kronor, få vi vara ganska glada, om vi för fyra
skeppslaster svenska produkter — jag förutsätter samma kvaliteter — få i
gengäld en tysk skeppslast. Fm sådan ekonomisk politik verkar nästan Ebberöds
bank. o

Man kan fråga sig, om vi lia råd att bedriva en sådan välgörenhet. De svenska
träprodukterna ha för närvarande full åtgång inom landet. Vi klara varken
vedbehovet eller cellulosaproduktionens behov av massaved utan att vidtaga
extraordinära åtgärder. Ha vi vidare råd att exportera cellulosa, när vi inte
ens tillfredsställande kunna tillgodose det svenska jordbrukets behov av cellulosafoder
och därför som en andra konsekvens måste inskränka ransonerna av
matfett och kött? Man kan fråga, örn det är någon, affär för Sverige att leverera
cellulosa till Tyskland och i gengäld köpa tillbaka en del av detsamma i
form av cellull. För övrigt kan man också fråga sig, om vi ha rad att exportera
sten, när det för närvarande råder en sådan arbetsbrist inom jordbruket
och inom skogsbruket, att man är tvungen sätta tjänstepliktslagen i funktion.
Vi ha naturligtvis råd att leverera sådana varor, som vi kunna byta ut mot

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

Fortsatt statsgaranti för exportkredit. (Forts.)
andra nödvändighetsvaror, men vi ha icke råd att hålla kanske 100,000 svenska
arbetare i arbete för Tysklands räkning utan att erhålla någon motsvarande
prestation i utbyte. Därför menar jag, att vi ha ej heller råd att avstå
livsmedel eller, som det i propositionen heter, produkter av svenskt jordbruk
och fiske, när man redan halvsvälter i många svenska hem ute i landet. Ransonerna
äro otillräckliga. Socialstyrelsen har ju konstaterat, att vi lia bland
de minsta ransonerna i Europa, och dessa tendera att minska ytterligare. Vi ha
sannerligen icke råd att minska dem genom export till utlandet.

iV art penningvärde har redan utsatts för mycket hårda påfrestningar. Kronans
köpkraft sjunker mycket hastigt. Regeringen förordar särskilda åtgärder
och har till och med ställt under debatt frågan att slopa lönekompensationen
för arbetarna för att bromsa upp inflationen. Regeringen fastslår, att en av
de stora farorna för penningvärdet är den fria köpkraften, som pressar marknaden.
Nu vill man frigöra ytterligare 200 miljoner kronor, något som kommer
att minska den svenska köpkraften och giva till resultat ytterligare skärpt
konkurrens utifrån i fråga om de allt knappare varorna. Om regeringens egna
teorier hålla kommer detta att giva inflationen en mycket kraftig stimulans.
Jag finner detta, herr talman, rent ut sagt vara ekonomiskt lättsinne.

Den första april 1942 meddelade handelsministern, att han förväntade att
tyskarpa under april, maj och juni månader skulle utjämna det clearingöverskott,
som vid årsskiftet förefanns i förhållande till Sverige. Det är känt att
tyskarna icke levererat de varor, som lovats vårt land. Man har skyllt på tonnagebrist,
isarna, brist på arbetskraft och på rullande materiel. Jag tror
icke, att jag misstager mig, örn jag säger, att de förhoppningar handelsministern
uttalade den 1 april och som refereras i propositionen lia grusats. Men
även örn näringslivet icke varit överansträngt, även örn penningväsendet varit
stabilt och även om våra exportmöjligheter varit likadana som före kriget, har
man all anledning undersöka vilka möjligheter, som föreligga att få igen de
exporterade kapitalen. Det är känt att Sverige endast fått igen en ringa del
av det kapital, som exporterades till Tyskland i samband med föregående
världskrig. I den av mig väckta motionen citerar jag ett uttalande av Affärsvärlden,
som ganska oförblommerat drar i tvivelsmål möjligheten för vårt land
att få igen det exporterade kapitalet. Härvidlag spelar det ganska ringa roll.
vilken sida som vinner i nuvarande krig. Tysklands ledande män ha ju i mycket
tydliga ordalag deklarerat som sin åsikt, att de neutrala ha skyldighet att
understödja dess krigföring med varor och krediter. Ty, låt oss icke, herr talman,
blunda för, att det här gäller krigskrediter. I vår motion ha vi anfört ett
citat ur Dagens Nyheter, för den 18 mars detta år. Jag skall be att få återgiva
detta. Det heter där: »Från håll som står minister Funk nära» —
skriver D. N. — »har för övrigt den uppfattningen uttryckts, att dessa länder
- - alltså de kreditgivande — böra uppfatta clearingöverskotten som deras bidrag
till Europas kamp. Några stater bidra med trupper till kriget i öster,
andra med leveranser och åter andra med kredit som ha formen av clearingöverskott.
» Det skulle till detta uttalande också kunna läggas, att vi bidraga
både. med leveranser och clearingöverskott, men därjämte också med speciella
krediter, örn regeringen nu får sin vilja fram.

Örn man bland Tysklands ledande män betraktar sådana leveranser och
krediter som bidrag till Tysklands krig, är det fara värt att Tysklands motståndare
också skola anlägga samma betraktelsesätt. Ingen här har önskat
det. Vi vilja naturligtvis ganska undantagslöst, att vårt land skall driva en
neutral politik, och vi önska inte bli indragna på någondera sidan i kriget.
Allra minst^ önska vi väl, åtminstone det stora flertalet, bli indragna på den
sida, som håller Norge och Danmark ockuperade. Vi stå inte till svars inför

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

Fortsatt statsgaranti för exportkredit. (Forts.)
oss själva, om det med rätta kan sägas, att svensk arbetskraft och svenskt
kapital satts in i det pågående kriget — mot demokratien och för den s. k.
nyordningen. Men kunna vi bestrida att så är fallet, om vi ge axelmakterna
krediter på ytterligare 200 miljoner kronor plus enskilda svenska företags
krediter, kanske också på 200 miljoner kronor, för att underlätta samma krigföring? Herr

talman! Nazismens sak är i verkligheten redan förlorad. Den koalition
som står densamma emot är så övermäktig, att något liknande aldrig har
skådats. Och även detta krig kommer att ta slut, kanske fortare än många i
denna kammare vänta. Då kommer räkenskapens dag. Ingen svensk önskar
då, att man med rätta skall kunna beskylla vårt land för att ha, såsom minister
Funks omgivning uttrycker det, givit bidrag till axelmakternas krig.

Yi ha i vår motion inte principiellt vänt oss emot ett kreditförfarande;
krediter kunna vara nödvändiga och nyttiga i vissa fall. Vi föreslå däremot
att såsom hittills ett belopp på högst 100 miljoner kronor skall stå till förfogande
för krediter på utlandet. Vi vända oss alltså endast mot ökningen av
beloppet, och skälen därtill har jag nu försökt att utveckla. Med detta är det
klart, att jag för min del inte kan godkänna den krystade motivering, som
statsutskottet har presterat för bifall till regeringens förslag.

Jag yrkar därför, herr talman, avslag på utskottets förslag och bifall till
den av mig väckta motionen, som innebär att krediterna skola utgå med oförändrat
belopp på högst 100 miljoner kronor och icke, som regeringen nu föreslår,
300 miljoner kronor.

Herr Törnkvist: Det enklaste vore givetvis att här endast yrka bifall till
utskottets hemställan. Emellertid vill jag, herr talman, tillägga, att det naturligtvis
inte finns något fog för att med hjälp av det citat, som den föregående
talaren tog ur utskottets utlåtande, försöka köra in en sprängkil mellan utskottet
och regeringen. Det är nog inte någon djärvhet att påstå, att utskottet
står fullt ense med regeringen i fråga om de synpunkter, som närmare
utvecklats i utlåtandet. Vi ha icke trott, emedan vi icke haft något belägg
för en dylik uppfattning, att regeringen har någon lättsinnig tanke att svensk
kreditgivning står öppen för vad som helst. Utskottets uttalande understryker
endast en gemensam övertygelse, att den yttersta försiktighet på detta område
måste och skall iakttagas.

Hela den tirad som herr Hagberg här presterade var synnerligen meningslös,
örn den inte skulle tjäna andra ändamål än att belysa innebörden av denna
principiella kreditgivning, ty motionärerna ha ju gått in för alldeles samma
sak. Deras hemställan lyder: »Att svenska staten må, i huvudsaklig
överensstämmelse med för närvarande gällande riktlinjer, under tiden till och
med utgången av budgetåret 1943/44 till ett belopp av ^ högst 100 miljoner
kronor... iklädas betalningsansvar», etc. Försöket att på det sätt som herr
Hagberg gjort analysera och dissekera — om det nu över huvud taget skulle
tjäna något syfte — är sålunda i lika hög grad riktat mot den egna saken.

I övrigt skall jag, herr talman, inte gå in på herr Hagbergs anförande,
vilket jag, som sagt, antar tjänar andra ändamål än att belysa denna fråga.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skall inte med herr Törnkvist
diskutera tolkningen av utskottets uttalande. Han är naturligtvis mera sakkunnig
och lämplig än jag att ge uttryck för vad som är statsutskottets mening.
Men jag för min del utläser ur statsutskottets formulering en mycket kritisk
instälining gent emot detta regeringsförslag. Jag skall citera uttalandet:

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

Fortsatt statsgaranti för exportkredit. (Forts.)

»Med hänsyn till att utöver den statliga exportkreditgarantien betydande krediter
beviljas av vederbörande exportörer synes en höjning av den statliga kreditgarantien
med 200 miljoner kronor möjliggöra en synnerligen omfattande
kreditgivning, som i nuvarande läge ej kan undgå att väcka betänkligheter.»
Herr Törnkvist får ursäkta mig, att jag ur detta uttalande av statsutskottet
utläser en mycket reserverad inställning.

Vad sedan beträffar herr Törnkvists uttalande, att även vi motionärer egentligen
befinna oss i samma båt som regeringen i denna fråga, eftersom vi ha
föreslagit att tidigare gällande bestämmelser skulle vara i kraft i fråga örn exportkrediten,
d. v. s. med 100 miljoner kronor som maximibelopp, så har jag
redan klargjort, varför vi ansågo detta vara motiverat. Det finns vissa varor,
som kunna vara ytterst nödvändiga och som regeringen, därest den kan lämna
exportkredit, har möjlighet att få in i landet, och från den utgångspunkten ansågo
vi att det kunde vara befogat, att regeringen hade en viss summa till sitt
förfogande. Men det är en annan sak att driva upp detta belopp på det sätt
som här sker, när man samtidigt genom en överblick av den handelspolitiska
utvecklingen kan påvisa, hur vi bli på efterkälken, ja -— örn uttrycket tillåtes
•— bli dragna vid näsan. Då får man ursäkta, att vi inte anse oss kunna följa
med längre.

Naturligtvis menar inte regeringen •—• det har jag aldrig förutsatt •—- att
denna åtgärd ingår som ett led i en medveten politik, syftande till vår inordning
i »livsrummet», och naturligtvis menar inte regeringen, att vi skola stödja
axelns krigföring. Jag har inte heller antytt något sådant, men jag har påvisat
hur man i tyska ledande kretsar betraktar denna fråga. Och jag har förutsatt,
att örn den tyska regeringen betraktar saken på det sättet, så finns det stor
anledning misstänka, att även Tysklands motståndare betrakta den på samma
vis. Därför kan man inte se saken som en tillfällig åtgärd från vår sida, utan
man måste vara på det klara med att den får återverkningar på längre sikt,
alldeles oavsett att ju mera vi ekonomiskt bindas samman med Tyskland, desto
mera bindas vi också i politiskt avseende på längre sikt samman med Tyskland.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens intressekontor;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till mödrahjälpsverksamheten m. m.; och

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till registrering av motorfordon; samt

bankoutskottets memorial, nr 54, angående ersättning åt biträden, anlitade
av bankoutskottet vid behandling av vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

§ 15.

Föredrogs bankoutskottets memorial, nr 55, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets utlåtande nr 49 i anledning av
väckta motioner örn tilläggspension åt materialförvaltaren J. L. Mårtensson.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 16.

Föredrogs bankoutskottets memorial nr 56, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Gustafsson i Tenhult m. fl., nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 320, angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade, bamrika
familjer m. m.;

herr Eriksson i Sandby m. fl., nr 429, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 338, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel;

herr Aqvist, nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 349, med
förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.; samt

herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., nr 432, i anledning av Kungl. Majda
proposition, nr 339, med förslag till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga
under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidiagsförordning) m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Sedan jag av Kungl, utrikesdepartementet anmodats att denna dag i särskilt
uppdrag avresa till Estland, och det icke är mig möjligt förutse huru lång tid
som kommer att erfordras för detta uppdrags fyllande, får jag härmed hos
kammaren vördsamt anhålla, att ledighet tills vidare från riksdagsgöromålen
måtte beviljas mig från och med morgondagen.

Stockholm den 13 juni 1942.

James I. A. Dickson.

Kammaren beviljade herr Dickson ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare
från och med den 14 juni.

§ 20.

Herr talmannen yttrade nu: Jag hemställer, att kammaren ville besluta
att ajournera sina förhandlingar till kl. 4 e. m. för att bliva i tillfälle att bordlägga
de ärenden, som då väntas föreligga till bordläggning.

Denna hemställan bifölls, varefter kammarens ledamöter åtskildes kl. 1.14
e. m.

Andra kammarens protokoll 194®. Nr 23.

Nr 23.

Lördagen den 13 juni 1942.

§ 21.

Då förhandlingarna under ledning av herr andre vice talmannen kl. 4 e. m.
återupptogos, anmäldes till bordläggning:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion örn klarläggande av riksdagsmans rättigheter
och skyldigheter; och

nr 17, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn förverkande
av vissa allmänna uppdrag m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under riksstatens
fjärde huvudtitel, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i vissa
delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 174, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni 1941;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1942/43 till statens
informationsstyrelse;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anskaffning av baracker
m. m. för vissa staten tillhöriga torvmossar;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedläggande av
högre lärarinneseminariet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 178, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till statens sinnessjukhus;

nr 179, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1942/43 till Statens anstalt för fallandesjuka:
Avlöningar jämte en i ämnet väckt motion;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förberedande åtgärder för samordnande av hemortsförsvaret; nr

181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för landsfiskalerna m. fl. gällande avlöningsstaten;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1942/43 till Bidrag till förebyggande
mödra- och barnavård;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
en statens järnvägar tillhörig fastighet i Kristinehamn;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde; och

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att vidtaga ändring i gällande reglering beträffande användningen av inom
landet framställd sprit;

Lördagen den 13 juni 1942.

Nr 23.

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet år 1943;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i taxeringsförordningen;
och

nr 38, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser i
visst fall örn vad som är skattepliktiga intäkter;

första lagutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 14 juni
1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl.
lagar;

nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
åtgärder mot vanhävd av jordbruk, dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o), ll:o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark; samt

tredje särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av dels Kungl. Majda propositioner nr 210 angående den
fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter samt nr
280 angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1942/43 och
angående de värnpliktigas avlöning m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 270, angående vissa kapitalinvesteringar
i försvarsväsendets fastighetsfond ävensom i anledning därav
väckta motioner; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 279 angående anvisande
av medel för vissa byggnadsföretag å Järvafältet samt nr 309 angående
ordnande av Göta pansarlivgardes förläggning å Järvafältet.

§ 22.

Herr Håstad avlämnade en av honom och Janson i Frändesta undertecknad
motion, nr 430, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 338, angående
anslag till prisrabattering å vissa livsmedel.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.04 e. m.

In fidem
Sane Norrman.